2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Utdrag av protokoll över industriärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

13 mars 1970.

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

A^ndersson, L^ange,

H

olmqvist

, A

spling

, L

undkvist

, G

eijer

, O

dhnoff

, W

ickman

, B

engtsson

,

N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

, C

arlsson

.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa stöd­

åtgärder för svensk varvsindustri, och anför:

Efter bemyndigande av Kungl Maj:t den 30 juni 1967 tillkallade jag fyra

sakkunniga1 med uppdrag att tillsammans med representanter för varvs­

industrin undersöka de svenska varvens situation med avseende på lönsam­

het, finansiering, produktivitet m. m. samt att föreslå de statliga åtgärder

undersökningarna kunde aktualisera. De sakkunniga hade att utgå från en

i skrivelse den 25 maj 1967 till finansministern av Sveriges varvsindustri­

förening gjord framställning om kompensation för de förluster de exporte­

rande varven gör till följd av de kreditvillkor som allmänt tillämpas gente­

mot redarna.

De sakkunniga har med skrivelse den 2 februari 1970 överlämnat ett be­

tänkande, De svenska storvarvens problem (Stencil I 1970: 1), vilket om­

fattar dels bedömningar av varvsläget på lång och kort sikt, dels förslag om

vissa generella och speciella åtgärder.

Över de sakkunnigas betänkande har efter remiss yttrande avgetts av sjö­

fartsverket, statskontoret, bankinspektionen, riksrevisionsverket, export­

kreditnämnden (EKN), arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göte­

borgs och Bohus län samt Malmöhus län, kommerskollegium, styrelsen för

teknisk utveckling (STU), statens skeppsprovningsanstalt (SSPA), full­

mäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Landsorganisationen

i Sverige (LO) —- efter hörande av Svenska metallindustriarbetareförbun­

det —, Statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten, AB Svensk export­

kredit (SEK), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) — efter hörande av

Sveriges verkstadsförening —, Svenska bankföreningen, Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SA-

1 I.andshövdingen Per Nyström, generaldirektören Erik Grafström, förbundsordföranden Åke

Nilsson och expeditionschefen Axel Wallén.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

grad initierats och styrts genom statliga ingrepp. Ett mycket svagt orderläge

under åren 1966—1967 ledde i Västtyskland till rekonstruktioner och fusio­

ner samt till utbyggnad av ett statligt stödsystem. Nedläggningar, rekon­

struktioner, betydande nyinvesteringsprojekt och fortsatta subventioner in­

gick som ett led i en överenskommelse som år 1968 träffades mellan den

franska staten och varvsnäringen. I Storbritannien lades den s. k. Geddes-

rapporten till grund för parlamentsbeslut 1967 om stödåtgärder för en om­

fattande omorganisation av brittisk varvsindustri. Dessa och andra rationa-

liseringsåtgärder torde — på sikt — innebära en inte obetydlig kapacitetsök­

ning i Västeuropa och en ökad konkurrenskraft för varvsindustri i de

nämnda länderna.

Av analyser som framtagits i samband med varvskommitténs arbete fram­

går, att den svenska varvsindustrin var en under 1960-talet relativt sett

lönsam bransch. Under 1960-talet sjönk avkastningen hastigt ned mot noll;

några varv har alltsedan år 1967 visat betydande förluster. Under 1950-ta-

lets goda vinstår kunde varven ackumulera stora reserver. Från och med

1960-talets första år har dessa likviditetsreserver successivt förtärts eller

omsatts i oförmånliga fartygsfordringar med långa bindningstider. Varvens

löneläge ligger 10 å 15 % över verkstadsindustrins genomsnitt. Det refere­

rade materialet visar på en produktivitetsnivå och produktivitetsutveckling

i varvsindustrin som väl kan jämföras med svensk verkstadsindustris i öv­

rigt.

Varvsläget

Utvecklingsperspektivet på längre sikt för varvsindustrin innehåller både

positiva och negativa element, som är svåra att väga mot varandra. Enligt

prognosberäkningar och marknadsanalyser som kommittén låtit ta fram

kommer fartygsefterfrågan att växa under 1970-talet, särskilt vad gäller

tekniskt avancerat tonnage. Den tekniska utvecklingen beträffande såväl

fartygskonstruktion som fartygsbyggande går i en riktning som i och för sig

är gynnsam för svensk varvsindustri. Som följd av de ökade nybeställnings-

behoven kommer världens varvskapacitet att behöva ökas, vilket förutsätter

bättre fartygspriser på världsmarknaden. De japanska varven har emeller­

tid etablerat sig som klara prisledare, och allt talar för att de kommer att

behålla den ställningen. Härvidlag utgör dock det förhållandet en positiv

faktor för de svenska varven, att de japanska varvslönerna kan väntas

stiga relativt snabbt i fortsättningen. På den negativa sidan noteras den

skärpta konkurrens, som resulterar från den pågående omställningen av den

västeuropeiska varvsindustrin, samt sannolikheten för att fortsatt stöd i

vissa länder kommer att ges åt den inhemska handelsflottan och den egna

varvsindustrin.

På kort sikt är det varvens likviditets- och räntabilitetsproblem som do­

enskommelsen om fartygskreditgivningen, vilket kommittén inte betraktar

såsom omöjlig, komma att minska det negativa räntesaldo som nu belastar

varven.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén som sin mening, att under en över­

gångstid ett till de föreliggande behoven lämpat statligt stöd åt varven är

på sikt motiverat, med hänsyn till anpassningsmöjligheterna och nödvän­

digt inför de omedelbart förestående påfrestningarna. Den hänvisar därvid

dels till varvsindustrins betydande bidrag till den svenska betalningsbalan­

sen och till de arbetsmarknadsproblem, som en driftsinställelse vid något

storvarv skulle medföra, dels till de följdverkningar, som snabbt skulle

uppstå hos varvens många underleverantörer.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Förslagen

Utifrån denna bedömning anser varvskommittén att den bör vara åter­

hållsam i sina förslag om generalla stödåtgärder. Sålunda anför kommittén

starka principiella betänkligheter mot generella subventioner, nämligen att

sådana tenderar att leda till en inoptimal användning av de totala svenska

produktionsresurserna, att risken är betydande för att stödet permanentas

och blir prejudicerande för andra näringsgrenar samt att komplikationer

tillstöter beträffande internationella åtaganden som Sverige gjort inom ra­

men för exempelvis EFTA-samarbetet. Kommittén har funnit att genrella

åtgärder utan betydande subventionsinslag är otillräckliga i den nuvarande

situationen. Sålunda skulle ett räntestöd motsvarande skillnaden mellan

upplåningsränta och kontrakt sränta inom nyproduktionen inte trygga fort­

satt produktion för vissa varv. Å andra sidan anses generella subventioner

anpassade till stödbehovet hos de mest utsatta varven — såvida inte mycket

ingående styrande åtgärder förknippades med stödet — kunna föra till en

sådan expansion av varvsproduktionen som i det nuvarande perspektivet

framstår såsom samhällsekonomiskt olämplig. Den omständigheten att hu­

vuddelen av varvskapaciteten är koncentrerad till de expansiva Göteborgs-

och Malmöområdena talar också mot generella stödåtgärder som kan få

sysselsättningsökande sidoeffekter.

Det blir därför enligt kommitténs uppfattning av primär vikt att varvs-

stödet utformas så att det blir flexibelt och att det befordrar varvens lång­

siktiga marknadsanpassning. I detta avseende fäster man särskild vikt vid

att stödet inte ger incitament till kapacitetsutvidgande investeringar samt

att det inte medför en minskning av varvens intresse för strukturrationali-

serande åtgärder. Med dessa motiveringar avvisar kommittén generella rän­

tesubventioner.

För att tillgodose det akuta stödbehovet rekommenderar kommittén att

staten tar upp överläggningar med de enskilda varv, för vilka problem kan

väntas uppstå, i syfte att skapa betingelser för att driften skall uppehållas

8

Med utgångspunkt från att garantiramen inte bör tillmätas större än vad

som är förenligt med upprätthållandet av den nuvarande produktionsvoly­

men föreslår kommittén, att fartygskreditgarantier till ett belopp av sam­

manlagt en miljard kr. får utanordnas som stöd för varvens ordertagning

under åren 1970 och 1971.

De svenska varvens ^finansiering av fartygskrediterna har kommit att

i dominerande utsträckning äga rum på utländska kreditmarknader. Orsa­

kerna härtill har varit av kredit- och valutapolitisk natur, men varven själ­

va har under vissa perioder varit mest betjänta av en utländsk refinansie-

ring. Varven har dock i växande utsträckning kunnat finansiera sig på den

svenska marknaden. Från SEK och obligationsmarknaden fick varven un­

der åren 1964—1968 nya lån på i genomsnitt cirka 150 milj. kr. per år.

Under år 1969 erhöll de 270 milj. kr. Varven har varit de dominerande

låntagarna hos SEK och spelat en relativt liten roll på obligationsmarkna­

den.

Varvskommittén erinrar om att en fortsatt ökning av varvens upplåning

på den svenska mai’knaden kan ske endast i den utsträckning som valuta-

och kreditutrymmet medger. Kommitténs förslag utgår från att en fortsatt

betydande refinansiering på utländska kreditmarknader blir erforderlig.

Enligt kommitténs mening bör dock goda möjligheter finnas att något yt­

terligare föra över varvens refinansiering till den svenska kreditmarkna­

den. Denna har nämligen under senare år ökat betydligt i volym, och även

näringslivets totala upplåning har expanderat. Som riktmärke uppställs att,

efter en upptrappning under år 1970, cix-ka 200 milj. kr. per år utöver de

redan utgående cirka 250 milj. kr. ställs till förfogande för nya varvskrediter

under åren 1971 och 1972.

Den inhemska upplåningen bör, enligt varvskommitténs mening, såsom

hittills ske huvudsakligen genom SEK, även om banksektorn framdeles bör

kunna ge ett ökat bidrag. Kommitténs granskning av de institutionella för­

hållandena på fartygsfinansieringens område har dock resulterat i vissa

förslag till förändringar. Sålunda håller kommittén det för troligt att om

SEK överbryggar olika löptider på upp- och utlåning och om samtidigt de

långa placerarna — främst AP-fonderna — förlänger medellöptiderna på

placeringarna hos SEK, så skulle SEK:s upplåningskostnader kunna sänkas

med omkring 1/4 %. Vid given marginal skulle utlåningsräntan då

kunna sänkas till 8 %, vilket är mer än en procentenhet lägre än motsva­

rande låneräntor i utlandet. Kommittén finner även anledning föreslå SEK

att undersöka möjligheterna att öka kreditkapaciteten genom att själv låna

upp medel utomlands. Varven skulle i viss utsträckning kunna vara intres­

serade av att avlastas den administrativt synnerligen betungande upplå-

ningsverksamhet som de nu bedriver i utlandet. Skulle det visa sig att SEK

förmår erbjuda varven attraktiva utländska lån, skulle insitutet som pant

troligen erbjudas förstaprioritetsinteckningar, vilka emellertid tar i an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

10

jekten läggs i stor utsträckning ut på varvsindustrin eller — i någon om­

fattning - på statens skeppsprovningsanstalt. Stiftelsen leds av en styrelse

i vilken ingår företrädare för varvsindustri och rederiföretag samt en rep­

resentant för marinförvaltningen.

Stiftelsens vinst- och förlusträkning omslöt år 1968 3,2 milj. kr. och be­

räknas år 1969 ha omslutit 4,3 milj. kr. Av inkomsterna utgjorde bidrag

från styrelsen för teknisk utveckling åren 1968 1,5 milj. kr. och 1969 1,3

milj. kr. I stiftelsens långtidsplan för åren 1970 till 1972 anges omslutning­

en till resp. 4,2, 3,2 och 3,4 milj. kr.

Anslag till projekt av betydelse för svensk varvsindustri har under bud­

getåren 1966/67—1969/70 lämnats av styrelsen för teknisk utveckling (före

den 1 juli 1968 statens tekniska forskningsråd, Malmfonden och INFOR)

med sammanlagt närmare 13 milj. kr. vilket motsvarar ett genomsnittligt

anslag av cirka 3,2 milj. kr. per år. Till styrelsens förfogande stående medel

uppgick budgetåren 1967/68 till cirka 40 milj. kr., 1968/69 till cirka 62

milj. kr., 1969/70 till cirka 87 milj. kr. och föreslås för budgetåret 1970/71

uppgå till cirka 98 milj. kr. (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 61).

Styrelsen för teknisk utveckling lämnar stöd till tekniska forskningspro­

jekt och till industriellt utvecklingsarbete i form av lån eller bidrag med va­

rierande krav på säkerhet och återbetalning. Styrelsen lämnar vidare fler­

årigt stöd till kollektiv teknisk forskningsverksamhet efter avtal med före­

trädare för enskilda branscher. Sådant stöd kan utgå under avtalsperioder

om högst 5 år och skall avse specificerade forskningsprogram. Som en rikt­

punkt för stödets omfattning har angivits att industrin skall svara för större

delen av kostnaderna för en avtalad forskningsverksamhet (prop. 1968: 68

s. 37, SU 131, rskr 304). I statsverkspropositionen till 1970 års riksdag före­

slås, att styrelsen för teknisk utveckling därutöver får lämna flerårigt stöd

även till mera omfattande tekniska forskningsprojekt och till industriellt

utvecklingsarbete (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 66).

Varvskommittén har sammanfattningsvis anfört att en ökad statlig sats­

ning på FoU-verksamhet av betydelse för varvsindustrin kan åstadkommas

genom tillskott av ytterligare medel till sådan kollektiv forskning som

i dag bedrivs exempelvis i anslutning till SSF, till forsknings- och utveck­

lingsprojekt vid varvsindustriföretagen samt till långsiktig forskningsverk­

samhet vid statens skeppsprovningsanstalt.

Kommittén konstaterar, att stödet till den kollektiva forskningen och till

tekniska forsknings- och utvecklingsprojekt administreras av styrelsen för

teknisk utveckling. Styrelsen skall sålunda förhandla med företrädare

för industribranscher om och — under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkän­

nande — ingå fleråriga avtal om gemensam finansiering av specificerade

forskningsprogram. Kommittén anför att styrelsen för teknisk utveckling

tillsatt en arbetsgrupp för svensk skeppsforskning med uppgift att bl. a.

överväga de framtida formerna för en kollektiv teknisk forskningsverk­

samhet med statlig medverkan på varvsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

12

kan även resas på ersättning för eventuella stilleståndskostnader. Om

varvet inte vågar ta den risk, som i dessa avseenden är förenad med eu

nykonstruktion, hänvisas varvet till konventionella lösningar. En för den

svenska varvsindustrin väsentlig konkurrensfaktor skulle därvid gå för­

lorad.

Det stöd som kommittén tidigare behandlat kan inte utgå för att täcka

kommersiella risker av det slag som är förenat med de nu nämnda garanti­

åtagandena. Samtidigt ligger i samhällets intresse, att varvsindustrins pro­

dukter alltid är högt utvecklade, och att det stöd som lämnats till forsk­

nings- och utvecklingsarbete resulterar i marknadsförda produkter eller

konstruktioner.

Kommittén har diskuterat möjligheterna att genom försäkringsmässiga

åtaganden överta den risk som är förenad med varvens leveransgarantier

för nykonstruktioner. Försäkringar av sådan innebörd torde enligt kommit­

tén kunna tecknas hos de större assuransföretagen. Härigenom skulle ris­

ken överföras till en direkt kalkylerbar kostnad. Möjligheter öppnas då

också för staten att vidga stödet till teknisk forskning och utveckling till

att avse även denna del av varvens utvecklingskostnader. Att staten di­

rekt skulle påtaga sig eventuella risker eller delar härav bör enligt kommit­

téns mening inte komma ifråga. Det skulle innebära att staten skulle

tvingas att kalkylmässigt driva en försäkringsrörelse.

Kommittén föreslår därför att styrelsen för teknisk utveckling bemyndi­

gas att, utöver lån och bidrag till forsknings- och utvecklingsarbete, bidra

till kostnader för försäkringar som tas i samband med leveranser utrustade

med nykonstruktioner. Kostnaderna härför bör inrymmas i den av kommit­

tén angivna ramen för stöd till varvsindustriell forsknings- och utvecklings­

verksamhet.

Vad slutligen gäller samverkan mellan varven redogör varvskommittén

för de överläggningar den fört i frågan med representanter för varvsföre-

tagen. Speciellt har kommitténs intresse och utredningar därvid knutits till

möjligheterna att åstadkomma en gemensam motorproduktion. I en sär­

skild konsultstudie konstateras, att den nuvarande ordningen med motor­

produktion vid varje varv är oekonomisk, och att man genom ett gemen­

samt motorproduktionsbolag kan uppnå omedelbara rationaliseringsförde-

lar samt en bättre anordning av framtida motorproduktion och motorut­

veckling. Någon konkretisering av dessa samarbetssträvanden har dock inte

kunnat erhållas.

Emellertid anför varvskommittén att den känner sig övertygad om att

åtskilligt ändå står att vinna genom ökad samverkan på företagsplanet.

Varvsindustrins konkurrenskraft bygger på en hög teknisk nivå såväl be­

träffande produktionsteknik som produktutveckling, och de ökade insatser

som kommer att krävas härför motiverar sannolikt koncentration i många

former. Den väntade utvecklingen på efterfrågesidan innebär sålunda krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

14

motsvarande anordningar skall ges stöd för att beredas lika villkor i kon­

kurrensen. Det sagda utesluter givetvis inte — fortsätter riksbanksfullmäk-

^§e

det linns andra hänsyn att ta vid en bedömning av varvsindu­

strins situation och olika åtgärder för att förbättra varvens konkurrensför­

måga. De ur fullmäktiges synpunkt mest angelägna är därvid återverkning­

arna på betalningsbalansen. Den omfattande strukturrationalisering som

det svenska näringslivet genomgått och genomgår torde vara av väsentlig

betydelse för att det på längre sikt skall kunna bibehålla sin internationella

konkurrenskraft. En alltför snabb omställning kan emellertid skapa problem

på kort sikt. En negativ effekt på bytesbalansen skulle naturligtvis kunna

uppkomma om ett exportbortfall till följd av en dämpning av utvecklingen

inom svaga exportnäringar icke snabbt kan ersättas med annan export eller

med produktion av importkonkurrerande produkter. Situationen inom

varvsindustrin, vars produktion till helt övervägande delen exporteras, mås­

te naturligtvis bedömas även från denna utgångspunkt.

Enligt kommerskollegium är det angeläget att söka komma till rätta med

problemen på utrikeshandelssidan. Det gäller att vid en förlängning av nu­

varande kreditöverenskommelse komma fram till ett resultat som väsentli­

gen minskar konkurrensen med subvention mellan regeringarna. Förhand­

lingssituationen förefaller i stort sett vara oförändrad sedan överläggning­

arna i varvsfrågan först togs upp i OECD år 1963. En lösning på varvspro-

blemet kan enligt kollegiets mening ej uppnås utan ett starkt tryck på de

länder som är ansvariga för det nuvarande läget. Därför bör man snarast

ta upp subventionspolitiken för granskning. Det är då väsentligt att i arbetet

koncentrera sig på de stödåtgärder som huvudsakligen inverkar på konkur­

rensförhållandena.

Avslutningsvis framhåller kollegiet att det gäller att från samhällets sida

ingripa i god tid innan varven kommer i ett så utsatt läge att deras avsätt­

ningsmarknader gått eller är på väg att förloras. Den samhälleliga bered­

skapen bör sålunda utnyttjas redan i ett ekonomiskt besvärligt läge och

inte först sedan även sociala synpunkter framträtt, såsom sysselsättnings-

eller lokaliseringsaspekter.

Även sjöfartsverket ansluter sig till kommitténs uttalande att starka

samhällsekonomiska och sociala skäl föreligger att under en övergångstid

stödja varvsindustrin. Ett av de samhällsekonomiska motiven för ett sådant

stöd som kommittén endast obetydligt berört är den samverkan som sker

mellan svensk varvsindustri och svensk rederinäring. Handelsflottans bi­

drag till betalningsbalansen ligger i storleksordningen 2 miljarder kr. per

år. Varvsindustri och rederinäring stimulerar varandra, vilket är särskilt

viktigt i en period med snabb teknisk utveckling inom sjöfarten. I vissa

frågor har som framgår av betänkandet kommit till ett reglerat samarbete.

En stor del av de tekniskt mera avancerade fartygen i den svenska handels­

flottan har byggts vid inhemska varv. Härtill kommer betydelsen av att

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

18

att, som varvskommittén förordar, det statliga stödet till den svenska varvs­

industrin alltjämt bör inriktas på ett aktivt arbete för sanering av de

osunda konkurrensmetoderna ävensom allmänt effektivitetsfrämjande åt­

gärder samt vid behov punktvisa statliga kapitaltillskott.

Fullmäktige i riksbanken anför att en generell räntesubvention icke

skulle vara en adekvat lösning i nuvarande situation bl. a. med hänsyn till

skilj aktligheterna i varvens ekonomiska situation. En generell räntesub­

vention anpassad till de svagare enheterna skulle kunna leda till en sam­

hällsekonomiskt omotiverad produktionsökning för varvsindustrin som hel­

het, samtidigt som produktion och export från de svagaste enheterna icke

fick tillräckligt stöd under övergångsperioden. Fullmäktige delar kommit­

téns uppfattning att i valet mellan ett generellt och ett mer selektivt ut­

format stöd, det senare är att föredra. Mot ett generellt finansieringsstöd

talar enligt fullmäktiges mening också det förhållandet att varvens incita­

ment till att i än högre grad ta kreditkontrakt och ytterligare öka sitt

upplåningsbehov skulle förstärkas. Kommittén rekommenderar staten att

inleda enskilda överläggningar med de varv, för vilka problem kan väntas

uppstå, i syfte att skapa betingelser för fortsatt drift och för kartlägg­

ning av förutsättningarna för den framtida verksamheten. Vissa icke obe­

tydliga kapitaltillskott kan därvid enligt kommitténs mening utgöra en

samhällsekonomiskt motiverad insats. Kommittén framhåller att dessa ka­

pitaltillskott bör vara förenade med villkor, som ger staten möjlighet till

insyn och medinflytande i planering och drift.

Fullmäktige har intet att erinra mot kommitténs förordande av enskilda

överläggningar med de varv för vilka problem kan väntas uppstå i syfte att

genom kapitaltillskott skapa betingelser för fortsatt drift. Fullmäktige vill

dock understryka det ansvar för varvsindustrins omfattning, struktur och

effektivitet, som härigenom kommer att åvila statsmakterna. Det är därför

av vikt att statsmakterna från början gör klart för varven, att krav på stöd­

åtgärder kommer alt ges en restriktiv prövning. En selektiv subventionering

kan under ogynnsamma förhållanden medföra ett konserverande av en

olämplig struktur inom varvsindustrin och — i värsta fall — leda till ett

sämre resultat än generella stödåtgärder.

Mot riksbanksfullmäktiges instämmande i varvskommitténs avvisande av

generella subventioner som ett medel att komma till rätta med varvens ut­

satta konkurrensläge har ledamöterna Holmberg, Dahlén och Hanson re­

serverat sig samt förordat att under ett antal år tillfälliga subventioner ges

som i huvudsak täcker skillnaden mellan räntekostnader vid upplåning och

den ränta som varvsföretagen i världen erhåller vid kreditgivningen till be­

ställarna.

Riksrevisionsverket (RRV) instämmer i kommitténs bedömning att ränte­

subventioner inte bör ingå som ett moment i det statliga stödet till varvs­

företagen. Även om sådana subventioner förekommer i andra länder, utgör

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

20

aktuella för företagen då den svenska räntenivån ligger under den interna­

tionella. Om den inhemska räntan är lika hög som eller högre än den inter­

nationella upphör den föreslagna ränteutjämningen automatiskt. Detta ar­

rangemang skulle mildra likviditetsproblemen för varvens del och med­

föra en sänkning av deras räntekostnader. Förbundets bedömning är dock

att detta ej är tillräckligt för att de svenska varven under 1970-talet skall

finna det företagsekonomiskt motiverat att bibehålla den produktionsnivå,

som för närvarande gäller. Ett andra steg i varvskrisens lösning måste

således grundas på ett beslut om Sverige överhuvudtaget skall bibehålla en

varvsindustri av någon storleksordning. När det gäller att klara de akuta

likviditetsproblemen kommer en subventionering att röra sig om cirka 60—

80 milj. kr. per år. Gäller det däremot att höja varvens lönsamhetsnivå till

ett läge som gäller för svensk industri i övrigt rör det sig om betydligt stör­

re belopp.

Till skillnad från arbetsgivareföreningen och industriförbundet förordar

Svenska bankföreningen att varven erhåller ett statligt räntestöd som ut­

jämnar skillnaden mellan den gängse räntan på leverantörskrediter för far­

tyg och marknadsräntan för refinansiering av sådana krediter. Enligt bank­

föreningens mening bör dock detta stöd utgå endast till ny produktion och

således inte avse redan verkställda leveranser. Det synes föreningen också

lämpligt att stödverksamheten tidsbegränsas, förslagsvis på så sätt att den

tills vidare får omfatta den produktion som sker under de närmaste tre el­

ler fem åren. Om fråga väcks att fortsätta stödverksamheten även därefter,

bör saken bli föremål för ny prövning.

Föreningen anför att någon aktuell risk knappast torde föreligga att ett

arrangemang med generella räntesubventioner får en prejudicerande ef­

fekt med avseende på andra näringsgrenar eftersom den situation som

varvsindustrin nu råkat in i är alldeles unik. Vidare anförs att interna­

tionella åtaganden inte avhållit andra EFTA- och OECD-stater från att gynna

sina varvsindustrier genom billigare finansiering i statlig regi.

Sveriges varvsindustriförening anför att det är svårt att förstå varvsut-

redningens bestämda avståndstagande från att stödja de svenska varven

genom konkurrensutjämnande räntestöd. Ett av utredningens argument

mot en sådan ordning, nämligen att det skulle kunna leda till en snedvrid­

ning av de svenska produktionsresursernas utnyttjande gäller endast, fram­

håller föreningen, om man utgår ifrån att stödet skall bli permanent, och

att varven i framtiden inte är en bransch för Sverige att satsa på. Så har

man emellertid inte bedömt varvens situation.

Ett annat av utredningens argument mot ränteutjämning, nämligen att

ett generellt stöd skulle leda till en samhällsekonomiskt olämplig expan­

sion, är enligt föreningens uppfattning ett påstående utan någon som

helst bakgrund. Varvens planer i detta avseende betingas av ett rationellt

och ansvarsmedvetet tänkande utifrån föreliggande marknadsmässiga och

tekniska betingelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

22

stitut för refinansiering av fartygskrediter torde för dagen vara att förorda

med hänsyn till att strukturproblem är generella och föränderliga och om­

fattar inte endast varvsindustrin utan även andra branscher. Utredningens

arbete är en första etapp. I den fortsatta diskussionen bör man beakta den

internationella utvecklingen inom varvsindustrin. Det finns då anledning

att överväga om generella räntesubventioner även i fortsättningen kan und­

vikas.

Tjänstemännens centralorganisation ("TCO) finner för sin del att ränte­

subventioner, generellt sett, synes vara diskutabla bl. a. ur allokerings-

synpunkt. Trots detta bör beaktas om inte redan nu planer för eventuella

framtida ekonomiska engagemang av subventioneringstyp skall förberedas.

Detta kan lämpligen ske i utredningens nästa etapp, vandd förutsätts att

frågan om eventuella räntesubventioner tills vidare hålls öppen.

Ett antal remissinstanser har lämnat särskilda synpunkter beträffande

de speciella stödåtgärder för varven som föreslagits.

Riksrevisionsverket (RRV) ansluter sig sålunda till kommitténs förslag

att staten efter en prövning i varje särskilt fall skall kunna träda in för att

bistå ett varv, t. ex. vid en likviditetskris. RRV utgår från att staten härvid

får möjlighet till insyn och medinflytande vid planering och drift av det

ifrågavarande varvet. Det synes även väsentligt att man tar tillvara de möj­

ligheter som finns till samverkan mellan olika varvsföretag. RRV under­

stryker att det på sikt synes nödvändigt med en ytterligare koncentration

inom varvsindustrin än för närvarande om de svenska varvsföretagen skall

kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön anser det ytterst angeläget att

förhandlingar snarast inleds mellan staten och varven framför allt mot bak­

grund av de samhällsekonomiska konsekvenser som en förhalning av ett

påbörjande av överläggningarna skulle innebära för näringen. Länsstyrel­

sen förutsätter att dessa förhandlingar ej enbart syftar till en lösning av

de ekonomiska problemen under den närmaste tiden utan går in på en mera

långsiktig lösning, varvid sålunda upprepade kapitaltillskott bör kunna

komma ifråga.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anför att metallindustriarbetareför­

bundet understrukit vikten av att staten med största skyndsamhet inleder

de av varvskommittén förordade överläggningarna med de enskilda varven,

dels i syfte att förhindra oro hos de anställda, dels för att ej försvaga var­

vens internationella konkurrenskraft och möjligheter att utnyttja den ef-

terfrågesituation som f. n. råder. Överläggningar bör även upptas med de

mindre varven som inte varit föremål för någon mera ingående behand­

ling av varvskommittén.

Sveriges arbetsgivareförening (SAF) avstyrker kommitténs förslag be­

träffande ett direkt statligt engagemang i enskilda varvsföretag. Sådana åt­

gärder från statens sida skulle, anför SAF, i högre grad än en generell

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

subventionering kunna leda till en sådan snedvridning av konkurrensförut­

sättningarna som kommittén själv varnar för i sitt betänkande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) instämmer i utredningens

förslag om vissa kapitaltillskott, men förutsätter att det endast blir fråga

om begränsade tillskott. TCO förutsätter att staten i likhet med andra ka­

pitalintressenter ges möjlighet till insyn och medinflytande i varven.

Enligt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) ter sig en snabb

lösning av varvens refinansieringsproblem nödvändig för varvens fortbe­

stånd och utveckling. Dröjsmål skapar osäkerhet för de anställda med risk

för att kvalificerad personal söker sig till andra områden, varigenom var­

vens ställning ytterligare skulle försvåras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

23

Statliga kreditgarantier

Riksrevisionsverket tillstyrker att ytterligare fartygskreditgarantier läm­

nas för ordertagning under åren 1970—1971. RRV har inte möjlighet att

bedöma om det belopp som kommittén föreslagit för garantigivningen kan

anses rimligt. RRV pekar i detta sammanhang på att garantierna inte bör

ges sådan omfattning att de bidrar till att produktionsvolymen inom

branschen ökas. I nuläget synes ett system med fartygskreditgarantier vara

det enda instrument som staten har för att påverka varvsindustrin, bl. a.

med avseende på dess produktionsnivå.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig om förslaget

att statliga fartygskreditgarantier skall beviljas till ett belopp av 500 milj.

kr. för nuvarande produktionsvolym under vart och ett av åren 1970 och

1971. Länsstyrelsen anser att det föreslagna beloppet förefaller vara väl lågt

med hänsyn till pågående omfattande produktionsvolym samt stigande kost­

nadsutveckling. Förhandlingar bör därför snarast inledas mellan de berörda

varven samt industridepartementet om ett belopp som bättre svarar mot

oundgängliga behov.

Varvskommitténs förslag om en garantiram på en miljard kr. för order­

tagning under 1970 och 1971 tillstyrks av fullmäktige i riksgäldskontoret,

som vidare anför. Erfarenheterna hittills av kreditgarantisystemet får anses

vara övervägande goda. Vissa tekniska problem, som uppkommit i samband

med handläggningen av garantiärenden, har enligt fullmäktiges uppfatt­

ning kunnat lösas på ett för samtliga parter tillfredsställande sätt. Garanti­

erna är i många fall en direkt förutsättning för att en upplåning skall

kunna komma till stånd och verkar dessutom förbilligande på varvens upp­

låning.

Några förluster för staten i samband med garantigivningen har hittills

inte uppkommit. Förlustriskerna torde för övrigt inte behöva bedömas som

stora med hänsyn till att säkerhet krävs för utfärdade garantier. Riks­

gäldskontoret kräver sålunda regelmässigt att varven skall pantsätta ford­

24

ringar på fartygsbeställarna jämte i förekommande fall fartygsinteck-

ningar. För att förlust skall uppkomma för staten i ett visst fall måste både

varvet och beställaren bli oförmögna att fullgöra sina förpliktelser samt in­

teckningarna förlora i värde.

Bland de problem och tolkningsfrågor som under den tid kreditgaranti­

systemet gällt har uppkommit i anslutning till handläggningen av garanti­

ärendena pekar riksgäldsfullmäktige på följande. Fullmäktige hade på ett

relativt tidigt stadium att ta ställning till huruvida en garanti, som ”fri­

ställts” genom att det garanterade lånet återbetalats av varven, kunde revol­

veras, d. v. s. utnyttjas som säkerhet av varvet för ny upplåning. Redogörel­

sen i betänkandet återger på ett korrekt sätt fullmäktiges principiella ställ­

ningstagande till denna fråga, vilket i hög grad ökat användbarheten för

varvens del av de statliga kreditgarantierna i ett läge då en tidvis mycket

betydande kortfristig upplåning utomlands blivit nödvändig för varven.

Ett annat spörsmål sammanhänger med att de av riksdagen vid olika till­

fällen beslutade garantiramarna får användas av varven för refinansiering

endast av nybyggnadskrediter, hänförliga till kontrakt som tecknats under

viss tid. Bestämmelsen tillämpas av riksgäldskontoret så, att kontoret vid

utfärdande av en garanti kräver säkerhet som hänför sig till just dessa

kontrakt. Då varvens nybyggnadskrediter har en löptid av i regel åtta år

och garantin kan ha en maximilöptid av femton år, kan uppkomma ett

”glapprum” på sju år då den garanterade refinansieringskrediten inte mot­

svaras av några nybyggnadskrediter av nyss nämnt slag. I detta läge måste

riksgäldskontoret givetvis acceptera säkerheter hänförliga till senare teck­

nade nybyggnadslcontrakt än de som ursprungligen kunde ifrågakomma för

garantin. En situation liknande den nu beskrivna kan också uppkomma om

beställare mera allmänt i förtid skulle återbetala sina skulder till ett varv

och detta, i stället för de säkerheter som till följd härav måste återställas

till beställaren och som kanske vari t pantsatta för garantin, måste på sam­

ma sätt som i det tidigare fallet erbjuda riksgäldskontoret säkerheter, som

hänför sig till andra nybyggnadslcontrakt. Av det anförda framgår att en

garanti i praktiken kan komma att avse refinansiering av nybyggnadskre­

diter hänförliga även till andra nybyggnadskontrakt än sådana som for­

mellt endast kunde ifrågakomma för garantin. Detta konstaterande innebär

inte att fullmäktige anser att garantiernas maximilöptid bör minskas. För­

längningen av garantiernas löptid från ursprungligen tio år till femton år

var även enligt fullmäktiges uppfattning klart motiverad av upplåningstek-

niska skäl. Den längre löptiden var en förutsättning för varvens obliga-

tionsupplåning.

Vissa problem sammanhänger med utfärdandet av garanti i utländsk va­

luta. Möjligheten härtill infördes genom 1965 års riksdagsbeslut om stats-

garantier till varven. I de bestämmelser om fartygskreditgarantier som

Kungl. Maj :t utfärdade i anslutning till riksdagsbeslutet föreskrevs, att i

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1970

26

Läget på kapitalmarknaden är knappast annorlunda än för bankerna. Den

totala tillgången på kredit är här i stort sett given av institutionella och

andra förhållanden. Med den statliga upplåningen på marknaden bestämd

utifrån löpande budgetunderskott och den nödvändiga restriktiviteten i kre­

ditpolitiken och med bostadsfinansieringen avhängig av omfattningen av

gällande bostadsbyggnadspi-ogram torde det vara oundvikligt att en krymp­

ning av kredilutbudet för att skapa utrymme för ökade krediter till varven

i första hand måste gå ut över andra sektorer inom det privata närings­

livet och kanske också kommunerna. Med hänsyn till det begränsade ut­

rymme som för närvarande står dessa sektorer till buds, torde en sådan

omläggning av kreditgivningen, även om den framstod som eftersträvans­

värd, knappast kunna åstadkommas utan betydande anpassningssvårighe­

ter.

Rådande begränsningar i varvens möjligheter att öka sin upplåning på

den inhemska kreditmarknaden utesluter givetvis icke att ett på längre sikt

växande kreditutbud torde komma även varven till del. Fullmäktige vill

emellertid understryka att några garantier för en viss kredittilldelning icke

kan ges. Några kreditpolitiska instrument för att påtvinga banker och and­

ra kreditinstitut ökade varvskrediter finns icke och ett försök att detalj-

dirigera dessas kreditgivning efter dessa linjer skulle innebära ett väsent­

ligt avsteg från nu tillämpade principer för kreditpolitiken. Hittills har

riksbankens ingrepp i krediternas fördelning endast syftat till att tillgodo­

se statens och bostadssektorns lånebehov, det förra som ett självklart led i

den allmänna kreditpolitiken och det senare som en direkt följd av det an­

svar som åvilar riksbanken för att de finansiella förutsättningarna för full­

görandet av bostadsbyggnadsprogrammet blir uppfyllda. Denna inriktning

av kreditpolitiken har också avspeglats i utformningen av de existerande

penningpolitiska instrumenten. Att låta flera sektorer än stat och bostäder

i förväg inteckna en del av utrymmet på kreditmarknaden vore enligt full­

mäktige en farlig väg att beträda.

En omläggning av varvens kreditgivning skulle under förevarande om­

ständigheter otvetydigt innebära en påfrestning på betalningsbalansen. In­

nan en markant förbättring inträtt i det nuvarande betalningsbalansläget

kan enligt fullmäktiges mening en sådan utveckling icke accepteras utan

måste, vid oförändrad politik i övrigt, mötas med ytterligare åtstramning för

andra låntagare än varven på den inhemska kreditmarknaden. Denna utväg

finns enligt fullmäktiges mening icke anledning att pröva. Under alla om­

ständigheter kan det icke komma ifråga att avlyfta någon del av varvens re­

dan utestående utländska skulder.

Liknande synpunkter framförs av fullmäktige i riksgäldskontoret. Med

hänsyn till lånekostnaderna samt de kursförlustrisker som är förknippade

med en betydande upplåning utomlands är det en naturlig strävan från

varvens sida i dagens läge att i största möjliga utsträckning refinansiera

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

28

ditgivning kunna underlättas genom viss reformering av Svensk export­

kredits verksamhet. Vidare anförs att handelskamrarna i Malmö och Göte­

borg har påtalat att kommittén icke föreslagit någon lösning beträffande

refinansiering av krediter till svenska redare. Varvens svårigheter härvidlag

anges ha bidragit till att de svenska redarna i betydande utsträckning lägger

sina beställningar hos utländska varv. Kollegiet ifrågasätter om det inte bör

undersökas huruvida de åtgärder staten kan komma att vidtaga för att un­

derlätta refinansieringen av varvskrediterna också bör omfatta varvens kre­

diter till inhemska redare.

Varvskommittén har även framlagt förslag om vissa institutionella frå­

gor, i första hand berörande AB Svensk exportkredits funktion som mel-

lanhandsinstitut.

Vad angår möjligheterna att kanalisera en del av varvens nuvarande ut­

ländska upplåning över Svensk exportkredit anför fullmäktige i riksban­

ken att förutsättningen för att arrangemanget skall te sig fördelaktigt ur

varvens synpunkt naturligtvis är att Exportkredit kan uppnå bättre villkor

för upplåningen utomlands än varven själva. Självfallet får man därvid

förutsätta att Exportkredits utlåning görs i samma valuta som motsvaran­

de upplåning. Fullmäktige har i och för sig intet att erinra mot att möjlig­

heterna av en sådan överflyttning av den utländska upplåningen närmare

undersökes. Det kan emellertid ifrågasättas om några fördelar kan uppnås

med hänsyn till de inarbetade kreditkanaler som varven redan bör ha.

Riksrevisionsverket tillstyrker det förslag kommittén lagt fram om att AB

Svensk exportkredit skall söka avlasta varven en del av dess utländska

upplåning. Detta skulle åstadkommas genom att Svensk exportkredit själv

lånar upp medel på den utländska marknaden för vidareutlåning till de

svenska varven.

Likaledes understryker Svenska metallindustriarbetareförebundet beho­

vet av att en viss förändring i AB Svensk exportkredits arbetssätt liksom

en utökning av utlåningen från Svensk exportkredit kommer till stånd. In­

stitutet borde eventuellt göras mera till ett aktivt instrument för att främja

såväl varvsnäringen som andra exportnäringar.

I likhet med varvskommittén anser Svenska bankföreningen att varven bör

beredas ett något ökat utrymme för upplåning i Sverige främst genom AB

Svensk exportkredit. Med hänsyn till intresset av att motverka en ansväll­

ning av kapitalexporten finner bankföreningen det också väl värt att taga

vara på kommitténs uppslag att SEK i sin tur skall finansiera sina varvs-

krediter med utländska lån.

I övrigt har främst de av de särskilda förslagen direkt berörda remiss­

instanserna yttrat sig. Sålunda har AB Svensk exportkredit (SEK) in­

skränkt sitt yttrande till de av kommitténs överväganden som direkt berör

bolaget. Beträffande möjligheterna att överbrygga bristande synkronisering

av löptiderna på upp- och utlåning konstaterar SEK att kommittén synes

Kungi. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

30

Kiingl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

nämndens garanti. Jämväl svensk bankgaranti torde förtjäna ett sådant jäm­

ställande.

Bankinspektionen behandlar frågan om ändring av AB Svensk export­

kredits upplåningsmultipel. I gällande bolagsordning för SEK stadgas bl. a.

att bolaget äger upplåna medel eller ikläda sig garantiförpliktelser till ett

sammanlagt belopp motsvarande summan av dels bolagets kassa och vissa

banktillgodohavanden, dels 90 % av det nominella värdet av sådana bolagets

fordringar som med avseende på politiska och kommersiella risker är säker­

ställda av exportkreditnämndens garanti, dels ock ett belopp motsvarande

sex gånger bolagets eget kapital definierat på visst sätt.

På närmare angivna skäl har kommittén funnit en ökning av SEIv:s

verksamhetsbas önskvärd. Kommittén har därför övervägt om inte antingen

aktiekapitalet eller upplåningsmultipeln i bolaget borde höjas. Under åbero­

pande av att SEK belånar säkerheter vilka bl. a. är gångbara hos affärs­

bankerna har kommittén förordat det sistnämnda alternativet, närmare be­

stämt en multipelhöjning från nuvarande sex gånger till tio gånger det eg­

na kapitalet. Samtidigt har kommittén föreslagit att formella förutsättningar

skapas för att utlåning mot statlig garanti — i motsats till vad för närva­

rande är fallet — skall kunna ske utan att upplåningsrätten belastas.

Med anledning av dessa förslag anför bankinspektionen att en sex-gånger-

regel ursprungligen föreslogs med hänsyn till de risker som ansågs förbund­

na med karaktären av bolagets utlåning och till de normer som då regle­

rade upplåningsrätten i likartade institut. Enligt inspektionens uppfattning

talar fortfarande åtskilliga skäl för en låg upplåningsmultipel i förevarande

bolag. Sålunda har SEIv:s utlåning i stor utsträckning kommit att koncen­

treras till ett mycket litet antal kredittagare. Även det förhållandet att en

så konjunkturkänslig bransch som varvsindustrin dominerar bolagets utlå-

ningssida manar till försiktighet.

För en låg upplåningsmultipel i SEK talar vidare att de säkerheter bola­

get erhåller stundom kan vara svåra att bedöma både från ekonomiska och

juridiska synpunkter. Vad särskilt beträffar fartygsinteckningar må endast

nämnas de risker sjöpanträtter och utomlandsförsäljningar av fartygen kan

utgöra.

Gentemot vad nu anförts kan emellertid invändas att det även finns

starka skäl som talar för en höjning av upplåningsmultipeln i SEK. Där­

vid bör främst framhållas att bolaget under sin drygt sjuåriga verksamhet

inte drabbats av några som helst förluster på utlåningen. Argument om en

alltför stor koncentration av kreditgivningen går i viss mån att bemöta

med att bolaget inte bara kan hålla sig till de svenska exportörerna utan

också regelmässigt som säkerhet erhåller accepter från vederbörande ut­

ländska kunder, varigenom givetvis riskspridningen ökar. En positiv och

därtill betydelsefull faktor i sammanhanget är naturligtvis också att bakom

32

ningar i fartygen kan förmodas minska intresset för sådana av EKN ut­

färdade exportkreditgarantier som eljest skulle erfordras för att refinansie-

ra varvens motsvarande leverantörskrediter. I samma riktning kan kommit­

téns förslag beträffande AB Svensk exportkredits upplåningsrätt komma

att verka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Forskningsstödet

Riksrevisionsverket anser i likhet med kommittén att ökade insatser på

forskning och utveckling i största allmänhet kan främja utvecklingen inom

varven. I detta sammanhang uttalar RRV att satsning på forskning och

utveckling inte alltid kan förväntas vara eu generell lösning för branscher

där problem föreligger. RRV tillstycker förslaget att styrelsen för teknisk

utveckling inom ramen för det föreslagna stödet till varvsindustrin skall

kunna bidraga till bl. a. försäkringspremier för att täcka risker som är för­

enade med att utrusta fartyg med t. ex. en ny typ av propeller eller motor.

Statskontoret stöder förslaget om ökad satsning på forskning och utveck­

ling och anser att forskningsverksamheten i stor utsträckning bör bedrivas

gemensamt för samtliga varvsföretag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner utredningens förslag

om forskningsstöd väl underbyggt, och framhåller att staten bör tillskjuta

ett generöst bidrag för forsknings- och utvecklingsarbete. En lösning som

enligt länsstyrelsens mening bör övervägas är att statsmakterna anvisar en

ram för anslagets storlek under en tre- eller femårsperiod. Forskningsansla­

gen bör sedan kunna regleras med hänsyn till varvens årliga behov av me­

del för forskning. Den mycket snabba utveckling som kännetecknat de se­

naste årens varvsproduktion såväl vad beträffar fartygens storlek som även

fartygens utrustning för specialtransporter etc. innebär att ökade krav ställs

på varvens möjligheter att finna nya lösningar på olika tekniska problem.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) instämmer i betänkandets åsikter

om betydelsen av en ökad satsning på skeppsteknisk FoU. Begreppet skepps­

teknik måste, anför STU, här ses brett och med en stor kontaktyta mot

transportsystemproblemen. Satsningen på teknisk FoU för varvsindustri­

branschen med underleverantörer bör således ske i kontakt med utveck­

lingsprogrammet för transportsektorn i dess helhet, sådant det kan komma

att utformas av STU Transportforskningsnämnd.

Visst utrymme finns inom STU:s nuvarande budget för satsning på

skeppsteknisk FoU. Utan ett snart tillskott av de i betänkandet föreslagna

ytterligare FoU-medlen förslår dock inte STU:s tillgångar till någon ”ökad

satsning” utan endast till ett vidmakthållande av status quo.

Frågor kring det fortsatta stödet till varvsindustrins FoU-verksamhet

från STU:s sida bereds nu i en Arbetsgrupp för svensk skeppsforskning.

34

het under budgetåren 1970/71—1972/73 kan uppgå till sammanlagt 50 milj.

kr. Kollegiet tillstyrker likaledes att styrelsen för teknisk utveckling be­

myndigas att bidraga till kostnader för försäkringar som tas i samband med

leveranser utrustade med nykonstruktioner.

Sveriges industriförbund anmärker att bidrag till varvens forsknings-

och utvecklingsarbete givetvis inte kan tillmätas någon betydelse då det gäl­

ler de kortsiktiga likviditetsproblemen men dock bör kunna medverka till

att de svenska varvens förstarangsställning vad gäller tekniskt kunnande

kan vidmakthållas.

Sveriges redareförening ser som ett positivt inslag i utredningen den för­

ståelse och det intresse för forskning och utvecklingsarbete, som kommittén

ådagalagt. De svenska varvens insikter om forskningens betydelse har un­

der flera år delvis motverkat belastningen av internationellt sett ogynnsam­

ma villkor för refinansiering av krediter. Rederinäringens intresse inom

detta område framgår också av dess medverkan i SSF. Kommittén anför

beträffande detta institut, att formerna för dess verksamhet bör ses över.

Detta förslag preciseras icke närmare och redareföreningen har därför svårt

att taga ställning till förslaget. En ökad medelstilldelning till SSF skulle

dock, enligt föreningens uppfattning, utan tvekan möjliggöra ökade insatser.

Sveriges varvsindustriförening anför att den kollektiva forskningen vid

SSF enligt varvens bedömande bedrivs på ett tillfredsställande sätt och att

dess omfattning under de senaste åren har varit i ständigt växande. SSF

står i nära kontakt med avnämareintressena och den genomför sina forsk­

ningsuppgifter rationellt och med anlitande av befintliga forskningsinsti­

tutioner, varv och rederier såväl som med egen personal.

SSF utarbetar ett för varv och rederier samordnat program för forskning

och utveckling och utför därvid angelägenhetsgradering och lönsamhets­

bedömning samt en teknisk, ekonomisk och tidsmässig planering. Villko­

ren för uppdrag, som förläggs utanför SSF, regleras genom skriftliga avtal.

Med hänsyn till de stora värden som innesluts eller eljest engageras i upp­

dragen, t. ex. fullskaleprov i fartyg under drift, krävs en ingående känne­

dom om projektet och en kvalificerad medverkan från SSF:s sida. SSF

handlägger alltså den samordning som är nödvändig mellan i projektet del­

tagande företag och institutioner. F. n. utgör de sålunda utlagda arbetena

genomsnittligt omkring 70 % av den totala volymen av det skeppstekniska

forsknings- och utvecklingsarbetet. Återstående 30 % täcker SSF genom

forskning med egen personal.

Om det befinns önskvärt att ytterligare samordna skeppsforskningen in­

om landet har SSF de administrativa resurserna att påtaga sig denna funk­

tion.

Erfarenheterna från de senaste årens verksamhet vid SSF visar önskvärd­

heten av att det statliga bidraget i likhet med stiftarnas får formen av icke

projektbundna anslag, rullande över förslagsvis en treårsperiod, med redo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

36

män varvsindustriell forskning även stöd för speciella forskningsprojekt

skall kunna ifrågakomma. Häri skulle enligt varvskommitténs förslag kost­

nader för innovationsgarantier kunna ingå. Varvsindustriföreningen hälsar

detta förslag med stor tillfredsställelse, då erfarenhetsmässigt sådana situa­

tioner kan uppkomma, att väsentliga bidrag eller garantiåtaganden blir en

nödvändig förutsättning för igångsättandet av speciella projekt.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen och Sve­

riges akademikers centralorganisation (SACO) ansluter sig till vad varvs-

kommittén anför i fråga om forskningsstödet till varvsindustrin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Övrigt

Statskontoret anför angående samverkan mellan varven att varven redan

nu bör vidta konkreta åtgärder för att förbereda ett samgående till på sikt

möjligen ett enda svenskt varvsföretag. Denna strukturomvandling bör

handläggas av ett fristående samarbetsorgan vari ingår representanter för

berörda samhällsorgan.

De strategiska funktionerna för långsiktsplanering, teknisk utveckling,

marknadsföring och finansiering torde kräva ett samarbete mellan varven.

Den långsiktiga investeringsplaneringen kräver en betydande försiktig­

het. Varvslcommittén finner det vara en öppen fråga om en framtida svensk

varvskapacitet skall vara av nuvarande eller möjligen mindre omfattning.

Statskontoret anser att frågan om en förändring av varvens kapacitet bäst

torde kunna handläggas inom ramen för en enda organisation.

Sveriges varvsindustriörening anför angående varvsdelegationen att för

subventionsdelen av räntekompensationen, motsvarande ett årligt belopp

om 75 milj. kr., varven är beredda att acceptera en ordning som innebär

insyn från samhällets sida i avsikt att ge samhället möjlighet att ta del

av hur dessa medel används inom företagen. Föreningen utgår härvid ifrån

att medlen uteslutande kommer till användning för konstruktiva åtgärder

syftande till en räntabilitetsförbättring. Som instrument för denna insyn fö­

reslås en fristående varvsdelegation i enlighet med varvskommitténs rekom­

mendation. Delegationen bör vara sammansatt av lika antal representanter

för staten och varven, eventuellt med en opartisk ordförande. Varvsdele­

gationen bör lämpligen också kunna fungera som remissinstans för styrel­

sen för teknisk utveckling (STU) vid fördelning av forskningsstöd till de

enskilda varven.

Sveriges verkstadsförening anför angående hy resarb et skraft en att varvs-

kommittén förordat en avveckling av varvens inhyrning av arbetskraft.

Föreningen finner det synnerligen angeläget att denna målsättning realise­

ras. Den betonar emellertid, att inhyrningsverksamheten måste bedömas på

ett mera nyanserat sätt än som skett i kommitténs betänkande. Varven har

traditionellt för rena entreprenadarbeten, exempelvis klassningsarbeten,

38

Statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten påminner om det stöd,

som under åren 1958—1960 lämnades de mindre varven för att trygga sys­

selsättningen. Det skedde bl. a. genom att lånefonden förstärktes, så att

nämnden i betydligt större utsträckning kunde lämna lån för bygge av far­

tyg vid svenska mindre varv. Det skedde i samverkan med arbetsmarknads­

styrelsen. Lånen lämnades till eller överfördes till redare. Initiativet till stö­

det togs av arbetsmarknadsstyrelsen och förslag häi-om förelädes riksdagen

i prop. 1959: 40. Såvitt nämnden kunnat finna utgjorde stödet en god hjälp

för de mindre varven. Det tycks nämnden som om dessa varv var mer be­

tjänta av stöd i denna form under lågkonjunktur än av räntesubvention

under högkonjunktur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Departementschefen

För hela den europeiska varvsindustrin har 1960-talet varit ett decennium

av ekonomiska svårigheter med starka inslag av kris. Varvsindustrin har

inte kommit i åtnjutande av de gynnsamma konjukturer som, särskilt för

manufaktureringsindustrierna, tämligen allmänt gällt i industriländerna.

Till en del beror detta på faktorer utanför branschen av oförutserbar och

politisk karaktär. De båda Suezkriserna åren 1956 och 1967 medförde så­

lunda häftiga momentana störningar och betydande efterverkningar på både

fartygs- och fraktmarknaderna. Avgörande för styrkan och varaktigheten

i den europeiska varvsindustrins svårigheter synes emellertid ha varit för­

ändringar av strukturellt slag på både utbuds- och efterfrågesidan. På ut-

budssidan har den dominerande förändringen varit Japans inträde i stor

skala på världsmarknaden med ny, modern varvskapacitet och den prisle­

dande ställning, som de japanska varven tidigt förvärvade beträffande stora

tank- och bulkfartyg. På efterfrågesidan har den snabba tekniska omvand­

ling som karakteriserat sjöfarten styrt efterfrågan mot nya fartygstyper

och fartygsstorlekar, vilka flertalet av de traditionella tillverkarna inte kun­

nat eller varit beredda att leverera. Samtidigt som de europeiska varven

utsatts för ett hårt pristryck, har de sålunda ställts inför svåra omställ­

ningsproblem.

Mätt efter bruttotonnaget av sjösatta fartyg har den svenska varvsin­

dustrin länge intagit andra eller tredje plats i världsstatistiken. Den har

självklart därigenom inte undgått påverkan av de förändrade villkoren för

fartygsproduktionen. Chefen för finansdepartementet lämnade i prop. 1963:

28 och 1965: 46 redogörelser för situationen inom svensk varvsindustri.

Själv har jag vid två tillfällen under de senaste åren (prop. 1968: 119 och

1969: 74) redogjort för den fortsatta utvecklingen och för de åtgärder som

denna utveckling föranlett från statsmakternas sida. Därvid redovisade jag

bl. a. att Sveriges varvsindustriförening i skrivelse till chefen för finansde­

40

nader mellan enskilda företags konkurrensförmåga. Erfarenhetsmässigt går

ofta dålig lönsamhet i par med bristande förmåga och resurser till omställ­

ning. I sådana fall kan branschstimulerande, i tiden begränsade, åtgärder

vara berättigade. Exempel härpå utgör det stimulansprogram beträffande

textil- och konfektionsindustrin som förelagts årets riksdag.

Ett särskilt problem föreligger när en industrigren brottas med problem

som kan tänkas vara av tillfällig art. Näringspolitiska åtgärder ägnade att

överbrygga svårigheterna bör i sådana fall inte vara uteslutna, förutsatt att

de framtida konkurrensförutsättningarna för industrigrenen i fråga kan

anses som goda. Bedömningen av framtidsutsikterna blir ofrånkomligen

alltid relativt osäker. Hänsyn måste tas inte bara till den internationella

utvecklingen utan också till branschens inneboende möjligheter att öka sin

konkurrenskraft, exempelvis genom en förbättrad struktur och andra ratio-

naliseringsåtgärder.

Jag finner det tillfredställande att ställningstagande till varvsproblemen

kan ske på grundval av det omfattande material som varvskommittén fram­

lagt. I likhet med remissinstanserna kan jag i allt väsentligt ansluta mig till

kommitténs bedömning av varvsläget och till dess uttalande om att starka

samhällsekonomiska och sociala skäl föreligger att under en övergångstid

stödja varvsindustrin. Jag noterar att meningsskillnader om vilka medel

som bör användas inte grundas på att varvsindustrins situation och utsikter

uppfattas på olika sätt av de berörda.

Innan jag tar upp till behandling de konkreta förslag som varvskommittén

framlagt, finner jag anledning behandla den principiella frågan om varvs-

stödets utformning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

Varvsstödets utformning

Som förut redovisats avvisar varvskommittén generella räntesubventio­

ner eftersom den funnit att denna stödform inte utgör en ändamålsenlig lös­

ning i den nuvarande situationen och med det utvecklingsperspektiv kom­

mittén lagt till grund för sin bedömning. Kommittén förordar ett selektivt

stöd och rekommenderar att staten tar upp överläggningar med de enskilda

varv för vilka problem kan väntas uppstå. Överläggningarna bör enligt kom­

mittén syfta till att klarlägga förutsättningarna för den försatta verksam­

heten och skapa betingelser för att driften skall uppehållas. Vissa kapital­

tillskott kan därvid enligt kommitténs mening utgöra en samhällsekono­

miskt motiverad insats.

Det framgår av remissvaren att det stora flertalet remissinstanser, som

yttrat sig i frågan, understryker att generella statliga räntesubventioner till

de svenska varven skulle ha samhällsekonomiskt betänkliga konsekvenser.

Denna ståndpunkt intas av bl. a. fullmäktige i riksbanken, riksrevisions­

verket, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Lands-

41

organsationen, Svenska metallindustriarbetareförbundet och Tjänstemän­

nens centralorganisation. Förutom varvsindustrins egen organisation har

sålunda endast Svenska bankföreningen klart förordat ett generellt ränte-

subventionssystem, som utjämnar skillnaden mellan den gängse räntan för

fartygskrediter och marknadsräntan för refinansieringen. Några instanser

— däribland industriförbundet och arbetsgivareföreningen — förordar ett

mellanalternativ, enligt vilket refinansiering bör möjliggöras till gällande

obligationsränta på den svenska kapitalmarknaden.

Varvsindustriföreningen har i sitt remissvar framlagt ett principförslag

till lösning av finansieringsproblemen som grundas på ett fartygsfinansie-

ringsinstitut med inbyggt ränteutjämningsstöd. Förslaget utgör en precise­

ring av föreningens tidigare yrkande. Enligt föreningens nu presenterade

kalkyl uppgår den ifrågavarande räntemarginalen till cirka 180 milj. kr.

per år och ökar successivt till 210 milj. kr. per år. Därvid har räknats på

den nybyggnadsverksamhet som orderstocken indilterar under de närmaste

åren och ett antaget bestående ränteläge av 9 1/2 %. Av beloppet betecknas

75 milj. kr. — motsvarande skillnaden mellan kontraktsräntan 6 % och

den svenska obligationsräntan 7 1/2 % — såsom en räntesubvention och

resterande belopp såsom en samhällsekonomisk merkostnad. Sistnämnda

kostnad anses betingad av hänsyn till valutabalansen.

Varvsindustriföreningens beräkningar skiljer sig från varvskommitténs

bl. a. beroende på olika beräkningsmetoder. Oavsett beräkningsmetod

krävs uppenbarligen betydande belopp för att åstadkomma ifrågavarande

ränteutjämning. Hela det av föreningen beräknade beloppet 210 milj. kr.

per år utgör en kostnad som belastar den svenska ekonomin. Varvsindustri­

föreningen anser att hela detta belopp bör avlyftas från varven, varigenom

dessa skulle jämställas med sina utländska konkurrenter. I det nyssnämnda

mellanalternativet, som anvisas av bl. a. industriförbundet, avlyfts 135 milj.

kr. per år, varigenom varven skulle anses få samma villkor på kreditmark­

naden som andra näringsgrenar.

Den nyss citerade uppfattningen att varven likställs med andra närings­

grenar om de får refinansiera sig till svensk obligationsränta kan jag inte

dela. Som påpekats av industriförbundet bär varvsindustrin blivit en myc­

ket ”kapitaltung” industri genom den omfattande handelskreditgivningen.

Upplåning till obligationsränta är inte en möjlighet som står till buds för

andra företag annat än i starkt begränsad omfattning. Företagen får regel­

mässigt utnyttja ett flertal kapitalkällor, varav flera ställer sig dyrare,

ofta avsevärt dyrare, än den svenska obligationsmarknaden. Den av indu­

striförbundet anvisade lösningen skulle sålunda innebära en klar förmåns­

ställning för varvsindustrin jämfört med övrig industri.

Vad gäller jämförelsen med varvsstödet i andra länder finner jag anled­

ning framhålla att den samhällsekonomiska kalkylen i dessa länder kan

vara en helt annan än den svenska. Det framgår av varvskommitténs re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

42

dovisningar att den japanska subventioneringen av fartygsbyggandet i hög

grad motiveras av Japans intresse av att utveckla den egna handelsflottan

och att uppnå låga fraktkostnader för sin stora råvaruimport. I exempelvis

Frankrike och Storbritannien har lokaliseringspolitiska hänsyn ingått i den

samhällsekonomiska kalkylen. Till varvsstödet har dessutom vanligen knu­

tits villkor om rationaliseringar och strukturomställningar.

Det kan även finnas skäl att ställa det öppna eller dolda subventionsbe-

loppet i relation till den totala samhällsekonomins storlek. Storbritanniens

fartygsproduktion är något mindre och Frankrikes väsentligt mindre än

Sveriges. Även kostnaden för att refinansiera fartygskrediterna till kon-

traktsränta borde därför beloppsmässigt bli mindre i dessa länder än i Sve­

rige. Men mätt med bruttonationalprodukten är den totala samhällsekono­

min som har att bära denna kostnad 4 å 5 gånger så stor i de nämnda län­

derna. Redan jämförelser av detta schematiska slag visar att de samhälls­

ekonomiska förutsättningarna för ett varvsstöd av nämnda storleksordning

är annorlunda i Sverige än i flertalet andra stora varvsländer.

Varvskommitténs slutsats är att hänsyn till valutabalansen och till den

direkta och indirekta sysselsättningen motiverar en samhällsekonomisk in­

sats för att under en övergångsperiod uppehålla driften vid varven. Till

denna bedömning har anslutit sig bl. a. riksbanksfullmäktige, landsorgani­

sationen och arbetsmarknadsstyrelsen. Jag är på dessa punkter av samma

mening som varvskommittén och de nämnda remissinstanserna. Däremot

instämmer jag inte i varvsindustriföreningens uppfattning att det av för­

eningen föreslagna stödet kan skiljas i två delar, varav en del inte skall

betraktas som ett stöd till varvsindustrin.

Varvskommittén anser att hänsyn skall tagas till stödbehovet vid det en­

skilda varvet, och anför att detta är större för vissa varv än för andra. En­

ligt kommitténs mening skulle ett generellt stöd som anpassas till behovet

hos de mest utsatta varven kunna föra till en expansion av varvsproduktio-

nen som i nuvarande perspektiv framstår som samhällsekonomiskt olämp­

lig. Samma bedömning görs av flera remissinstanser. Några remissinstanser

— bl. a. arbetsgivareföreningen och industriförbundet — har däremot fram­

hållit vikten av att stödet ges en generell karaktär så att snedvridning av

konkurrensen mellan företagen undviks.

Jag delar uppfattningen att konkurrensen inom en bransch inte bör sned­

vridas genom statliga stödåtgärder. Jag vill dock framhålla att genom att

varven arbetar på en utpräglat internationell marknad ett stöd på kort sikt

till ett enskilt varvsföretag kommer att ha begränsade återverkningar på de

andra svenska varven. Vid en inkomstöverföring av den storleksordning som

det kan bli fråga om för varvsindustrin kan jag inte underlåta att ta hän­

syn till skillnader i det föreliggande stödbehovet. Det är här också fråga om

ett så litet antal företag att detta rent praktiskt sett är möjligt. Ett tidsbe­

gränsat statligt stöd anpassat till ett konstaterat stödbehov hos varv som be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

43

finner sig i svårigheter torde inte behöva föranleda någon inte önskad ex­

pansion. Jag delar varvskommitténs uppfattning att det är av särskild vikt

att stödet inte ger incitament till investeringar som ökar varvsindustrins

totala kapacitet. Förutsättningarna för att åstadkomma detta i ett system

med generella räntesubventioner bedömer jag som mycket begränsade. Jag

ansluter mig härvidlag till kommittén som avvisar generella räntesubventio­

ner och förordar selektiva stödåtgärder. Förberedelser för eventuella sådana

åtgärder pågår inom industridepartementet.

I detta sammanhang vill jag ta vipp vad som anförts av bl. a. kommers-

kollegium om att det erfordras ett kraftfullt ingripande i själva kärnfrågan,

nämligen det förhållandet att regeringarna ingriper med stöd åt varvsin­

dustrin. Jag delar helt den uttryckta meningen att kraftiga förhandlings-

insatser bör göras för att revidera OECD-överenskommelsen av år 1969 i

syfte att ytterligare minska snedvridningen av varvsindustrins konkurrens-

förhållanden. Det finns enligt min mening utsikter att till följd av det se­

naste årets ränteutveckling höja den överenskomna kontraktsräntan på

6 %. Jag kan anmäla att förberedelser för förhandlingar härom har igång­

satts inom industridepartementet.

Till sist vill jag beträffande varvsstödets allmänna utformning framhålla

att jag — i enlighet med de allmänna näringspolitiska principer som förut

redovisats — finner det angeläget att ett statligt stöd åt varven inte motver­

kar utan tvärtom befordrar en sådan anpassning av varvsindustrins struk­

tur att dess konkurrenskraft förbättras. Jag ansluter mig härvid till varvs-

kommitténs bedömning att en ökad samverkan och koncentration är önsk­

värd främst av det skälet att effektivare insatser blir möjliga beträffande

varvens strategiska funktioner, såsom långtidsplanering, teknisk utveckling,

marknadsföring och finansiering.

Jag övergår nu till att behandla varvskommitténs förslag om generella

åtgärder av mera långsiktig natur. Varvskommittén ser dessa förslag

som en etapp på vägen mot mera långsiktigt konstruktiva lösningar för

varvsindustrin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1970

Fartygskreditgarantier

Beslut om fartygskreditgarantier har som jag förut anfört fattats av riks­

dagen vid fyra tillfällen sedan år 1963, senast 1969. Kreditgarantier som

stöd för varvens upplåning har därmed getts till ett belopp av sammanlagt

2 200 milj. kr. Vid utgången av 1969 hade garantier utställts av riksgäldsfull-

mäktige till ett sammanlagt belopp av 1 357 milj. kr. Enligt vad varvskom­

mittén anfört är redan meddelade garantier utnyttjade eller praktiskt taget,

helt täckta av order som tagits före utgången av 1969. För ordertagning un­

der åren 1970—1971 föreslår kommittén nya kreditgarantier till ett belopp

44

om totalt 1 miljard kr. Kommittén har beräknat behovet med hänsyn tagen

till andraprioritetslånens omfattning vid nuvarande produktionsvolym.

Remissinstanserna har tillstyrkt att fortsatta kreditgarantier ges och be­

styrkt att garantierna utgör ett reellt stöd för varvens upplåning. Särskilt

har jag noterat riksgäldsfullmäktiges mening att erfarenheterna av kredit­

garantisystemet får anses vara övervägande goda. Några förluster för stats­

verket i samband med garantigivningen har hittills inte uppkommit. Jag

finner det också tillfredsställande att vissa uppkomna problem och tolk­

ningsfrågor har kunnat lösas på sätt som riksgäldsfullmäktige redogjort

för.

Beträffande det föreslagna garantibeloppets storlek har länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anfört, att detsamma förefaller vara väl lågt med

hänsyn till nuvarande produktionsvolym och stigande kostnadsutveckling.

Mot bakgrund av vad jag förut sagt och flera remissinstanser understrukit

om att stödåtgärder inte bör medverka till en ökning av den totala produk­

tionsvolymen inom varvsindustrin, finner jag det emellertid riktigt att viss

restriktivitet visas vid tillmätning av garantibeloppets storlek. Det är också

angeläget att incitamenten för varven att ta kontantkontrakt i nuvarande

läge inte försvagas. Jag anser mig därför böra tillstyrka att varven får till­

gång till nya fartygskreditgarantier till det föreslagna beloppet om sam­

manlagt 1 miljard kr. för ordertagning under åren 1970 och 1971.

De nya garantierna bör avse dels varvens per den 31 mars 1970 utelöpan­

de nybyggnadskrediter samt krediter hänförliga till varvens vid samma tid­

punkt inneliggande orderstock, dels krediter hänförliga till nybyggnads­

ko ntrakt som tecknas under återstående delen av år 1970 samt under år

1971. Beträffande krediterna bör vidare gälla att kredittid och kreditandel

skall stå i överensstämmelse med den internationella överenskommelse som

träffats inom OECD under år 1969 om statligt exportkreditstöd. Garantierna

bör som regel användas som säkerhet för andraprioritetslån. De bör

kunna utställas i utländsk valuta.

De generella fartygskreditgarantierna varom 1963, 1965, 1968 och 1969

års riksdagar beslutat, bör i den mån de ännu inte tagits i anspråk få ut­

nyttjas under samma betingelser som de nya garantierna.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter be­

träffande garantierna och att fördela dessa.

Jag vill liksom i prop. 1969: 74 understryka att tillämpningen av föreslag­

na svenska stödåtgärder självfallet bör anpassas efter innehållet i de nya

internationella överenskommelser om begränsning av stöd till varvsindu­

strin som kan komma att träffas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

45

Refinansiering av varvskrediterna

Genom att en ökande och nu dominerande dei av varvens försäljning un­

der 1960-talet kommit att ske mot långa kreditkontrakt, har de finansie-

ringsanspråk som ställts på varven växt vida utöver ramen för de egna

resurserna. En omfattande refinansiering har blivit erforderlig, som främst

kommit att ske på utländska kreditmarknader. Upplåning i utlandet var ti­

digare, som riksbanksfullmäktige påpekat, en fördel för varven i förhållan­

de till andra låntagare. Utvecklingen under senare tid på kreditmarknaderna

har förändrat bilden. Genom ett ökat utnyttjande av den svenska kredit­

marknaden skulle varven med nuvarande räntestruktur kunna upplåna me­

del mot en något lägre ränta.

Som jag förut anfört har varvskommittén funnit det angeläget att var­

vens refinansiering ordnas på ett fastare och mindre riskfyllt sätt än genom

den nu förekommande kortfristiga upplåningen i utlandet. Med hänsyn här­

till och till den minskning i upplåningskostnaderna som skulle erhållas

föreslår kommittén, att efter en viss upptrappning under år 1970 ett med

cirka 200 milj. kr. per år utökat utrymme skall ges åt varvsindustrin un­

der åren 1971 och 1972.

Remissinstanserna har framhållit att den föreslagna omläggningen inne­

bär en påfrestning på betalningsbalansen och i den rådande kreditsitua­

tionen en besvärande belastning på kreditmarknaden. Sålunda har riks­

banksfullmäktige anfört, att en omläggning inte kan accepteras, innan en

markant förbättring inträtt i det nuvarande betalningsbalansläget. Om­

läggningen måste, vid oförändrad politik i övrigt, mötas med ytterligare åt­

stramning för andra låntagare än varven på den inhemska kreditmarkna­

den. Rådande begränsningar utesluter givetvis inte att ett på längre sikt

växande kreditutbud kan komma varven till del även om några garantier

för en viss kredittilldelning inte nu kan ges.

Jag vill först lämna en kommentar till beräkningen av varvens upplå-

ningsbehov. Det är uppenbart att varje sådan beräkning, som inte kan

grundas på detaljerade finansieringsbalanser för enskilda varv, är förenad

med betydande osäkerhet utöver den som framtida marknadsförändringar

innebär. Till osäkerhetsmomenten hör ändrad andel kontantkontrakt och

förhandsamorteringar. Jag vill emellertid framhålla att tillgängligt mate­

rial visar på en betydande grad av automatik i upplåningsbehovets ökning

som följd av de under 1960-talet förlängda kredittiderna. Därtill kommer

effekten av den i förhållande till jämförelseperioden minskade självfinan-

sieringsförmågan, den ökade produktionsvolymen och den betydande prisök­

ning som skett efter år 1968. Det råder sålunda ringa tvekan om att varvs­

industrins nettoupplåningsbehov kommer att öka under de närmaste åren.

I övrigt delar jag den av remissinstanserna, speciellt av riksbanksfull­

mäktige, uttryckta meningen att en omläggning av varvens upplåning mot

46

en högre andel på den inhemska kreditmarknaden för närvarande näppe­

ligen är acceptabel vare sig ur inhemska eller externa stabilitetssynpunkter.

Jag finner emellertid samtidigt att flertalet remissinstanser anser en viss

sådan ökning vara på sikt både möjlig och rimlig. Jag delar riksbanksfull­

mäktiges uppfattning att en viss bestämd del av kreditmarknadens resurser

under kommande år inte kan reserveras för varvsindustrins behov. I likhet

med flera remissinstanser finner jag att den internationella handelskredit-

givningen under 1970-talet kan väntas föra med sig ökade problem inte bara

föi varven utan även för andra kapitalvaruindustrier vid sidan av varvsin­

dustrin. Därför utgår jag ifrån att såväl omfattning som utformning av

den medelfristiga utlåningen för exportfinansiering kommer att få ägnas

fortsatt uppmärksamhet vid fördelningen av den svenska kreditmarknadens

knappa resurser.

Varvskommittén har även redovisat vissa överväganden beträffande AB

Svensk exportkredits funktion sasom huvudsaklig förmedlare av varvens

svenska upplåning. De avser främst möjligheterna att förbättra villkoren

för exportindustrin vid upptagande av lån från bolaget. Kommittén har

därvid bl. a. framhållit att bolaget vid sin upplåning från AP-fonden tving­

as erlägga högre ränta än andra fondens låntagare. Anledningen härtill

har angetts vara, att bolaget velat nå en synkronisering av upp- och utlå­

ning, vilken förutsätter sådana kredittider som inte genomgående passar

AP-fondens intentioner vid utlåningen. Kommittén anser att bolaget bör

pröva en mera differentierad upplåningsverksamhet och därigenom kunna

undgå det speciella ränletillägget. I sitt remissyttrande anför bolaget att det

redan i viss utsträckning ikläder sig ränterisker genom överbryggning av

skilda löptider samt att en mera allmän tillämpning skulle kunna kräva en

ökning av bolagets räntemarginal, vilket direkt skulle kunna motverka

varvens önskemål.

Kommittén har också rekommenderat att bolaget genom viss egen ut­

landsupplåning vidgar sin refinansieringskapacitet. Bolaget anför att det

har formella möjligheter härtill men att vid dagens internationella ränte­

läge sådana transaktioner torde vara helt uteslutna till räntor som är in­

tressanta för varven. Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan, där­

ibland Svenska bankföreningen, anser den föreslagna vidgningen av bola­

gets verksamhet vara av intresse. Riksbanksfullmäktige har inget att erinra

mot att möjligheterna närmare undersöks men ifrågasätter om några för­

delar kan uppnås med hänsyn till de inarbetade kreditkanaler som varven

redan bör ha. Fullmäktige förutsätter att bolagets utlåning görs i samma

valuta som motsvarande upplåning.

Vad bolaget sålunda anfört må vara riktigt och utesluter inte att en viss

omläggning av upplåningen kan få gynnsamma konsekvenser för bolagets

låntagare. Exportkredits eget pålägg bedöms nu som hårt pressat i betrak­

tande av dess relativt ringa omslutning. Jag finner emellertid att de an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

48

Styrelsen för teknisk utveckling kan inom ramen för sina program bl. a.

lämna finansiellt stöd i skilda former till tekniskt forsknings- och utveck-

lingsarbete. Stöd kan utgå dels till avgränsade projekt, dels till fleråriga

kollektiva tekniska forskningsprogram, varom avtal ingåtts mellan styrel­

sen och industrin. I statsverkspropositionen till årets riksdag har vidare

föreslagits (prop. 1970: 1 bil. 15 s. 66) att flerårigt stöd skall kunna utgå

även till annat tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete än sådant som

ingår i kollektiva forskningsprogram.

Styrelsen för teknisk utveckling och dess föregångare (statens tekniska

forskningsråd och INFOR) samt Malmfonden har sedan budgetåret 1963/64

hittills lämnat bidrag till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete

med 15,4 milj. kr. Stödet har sedan budgetåret 1966/67 hittills i genomsnitt

llPPgått

till 3,2 milj. kr. per år. Bidragen till Stiftelsen svensk skeppforsk­

ning uppgick budgetåret 1968/69 till cirka 0,8 milj. kr. och uppgår 1969/70

till cirka 0,9 milj. kr.

Varvskommittén har föreslagit att ett så stort belopp tillförs styrelsen för

teknisk utveckling att den totala medelstilldelningen till varvsindustrins

forsknings- och utvecklingsverksamhet under de tre budgetåren 1970/71—

1972/73 kan uppgå till cirka 50 milj. kr. För budgetåret 1970/71 bör enligt

kommittén 15 milj. kr. disponeras för ändamålet. Kommittén har räknat

med att styrelsen av de medel som redan föreslagits tillföras styrelsen

(prop. 1970: 1 bil. 15 s. 67) kan disponera cirka 3 milj. kr. för skeppstek-

nisk forskning. Styrelsen för teknisk utveckling skulle därför tillföras ytter­

ligare 12 milj. kr. utöver vad som redan föreslagits i årets statsverkspropo-

sition.

Under treårsperioden har kommittén på samma sätt beräknat att ett yt­

terligare tillskott om 40 milj. kr. torde vara nödvändigt för att det totala

stödet till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete skall kunna

uppgå till 50 milj. kr.

Varvskommitténs förslag i detta avseende har tillstyrkts av remissinstan­

serna. Styrelsen för teknisk utveckling har anfört att den utan tillskott av

medel i enlighet med varvskommitténs förslag inte kan åstadkomma någon

ökad satsning på skeppsteknisk forskning och utveckling.

Jag ansluter mig till varvskommitténs bedömning av medelsbehovet, och

tillstyrker ett till tre år tidsbegränsat forskningsstöd. Styrelsen för teknisk

utveckling bör

därvid vid sin planering av

stödet till skeppstekniskt forsk­

nings- och utvecklingsarbete under perioden 1970/71—1972/73 utgå från en

ram av totalt 50 milj.kr., varav 40 milj. kr. tillförs styrelsen under ett särskilt

anslag. Utöver de medel jag redan föreslagit för budgetåret 1970/71 (prop.

1970: 1 bil. 15 s. 67) bör styrelsen tillföras ytterligare 12 milj. kr.

Jag anser det angeläget att styrelsen ges möjlighet att inom en bestämd

ram åta sig att stödja fleråriga projekt avseende skeppstekniskt forsknings-

och utvecklingsarbete. Kungl. Maj:t bör därför inhämta riksdagens bemyn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1970

49

digande att godkänna dels avtal om stöd till kollektiv skeppsteknisk forsk­

ning dels beslut om flerårigt stöd till skeppsteknisk forskning och indu­

striellt utvecklingsarbete som — inberäknat löpande avtal eller beslut —

innebär åtaganden om högst 10 milj. kr. under vart och ett av budgetåren

1970/71—1972/73.

Styrelsen bör disponera de ökade ekonomiska resurserna för att stödja

tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete av direkt betydelse för den

svenska varvsindustrins fortsatta utveckling och konkurrenskraft. Styrel­

sen bör beakta att det ökade stödet avses leda till en ökning även av det to­

tala skeppstekniska forsknings- och utvecklingsarbetet i landet. Vid fördel­

ningen av stödet bör någon kvotering mellan företag eller institutioner inte

förekomma. Projektens kvalitet och betydelse för den skeppstekniska ut­

vecklingen och den svenska varvsindustrins fortsatta konkurrenskraft bör

sålunda vara avgörande. Projekt till vilka stöd lämnas bör kunna genom­

föras såväl vid enskilda varvsföretag som med utnyttjande av de resurser

som finns uppbyggda exempelvis vid statens skeppsprovningsanstalt. Jag

vill i detta sammanhang erinra om varvskommitténs uttalande om önsk­

värdheten av en vidgad samverkan mellan varven, särskilt med avseende

på tekniska funktioner.

Vad beträffar stödet till kollektiv skeppsteknisk forskning och utveckling

bör detta lämnas enligt de riktlinjer som gäller för styrelsen för teknisk

utveckling (prop. 1968:8 s. 37, SU 131, rskr 304). I enlighet härmed skall

avtal ingås mellan staten och industrin beträffande sådant stöd. Avtal

skall avse finansiering av preciserade forskningsprogram. Utgångspunkt

för statens ekonomiska medverkan skall vara vederbörande industrigrupps

eller branschs eget intresse av satsning på den kollektiva forskningsverk­

samheten. Industrin skall slutligen svara för större delen av ett avtalsbun-

det stöd.

Varvskommittén har anfört att ansvaret för genomförandet av ett avtalat

kollektivt forskningsprogram för skeppstekniskt forsknings- och utveck­

lingsarbete bör åläggas ett organ, vars huvudmän är staten och industrin.

Vid genomförandet av programmet bör tillgängliga resurser vid befintliga

institutioner utnyttjas. Vidare bör enligt kommittén en klar åtskillnad gö­

ras mellan det organ som för industrins del förhandlar om ett avtal och

det organ som under avtalsparternas huvudmannaskap tillser att den av­

talade verksamheten genomförs.

Jag delar kommitténs uppfattning i förevarande hänseenden. Enligt den­

na torde de årliga kostnaderna för det kollektiva skeppstekniska forsknings­

programmet komma att uppgå till omkring 3 milj. kr. Avtal om kollektiv

skeppsteknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet torde vidare komma

att basera sig på specificerade projekt endast för en del av avtalsperioden.

Under sådana omständigheter finner jag det nödvändigt att staten genom

styrelsen för teknisk utveckling utövar ett sådant inflytande i den fortsatta

50

planeringen och genomförandet av programmet som motsvarar statens in­

sats. Skeppsprovningsanstalten har föreslagit att den tilldelas uppgiften att

inom ett speciellt program inom programbudgeteringens ram fungera som

administrativt organ för den kollektiva forskning till vilken statsverket läm­

nar bidrag. Det bör enligt min mening inte komma ifråga att med statsme-

del bygga upp ytterligare administrativa resurser för skeppsteknisk forsk­

nings- och utvecklingsverksamhet vid mer än en institution i Göteborg. Sty­

relsen för teknisk utveckling bör därför i samråd med statens skeppsprov-

ningsanstalt och Stiftelsen svensk skeppsforskning pröva i vad mån skepps­

provningsanstalten kan utnyttjas för det ändamål jag här berört.

I enlighet med kommitténs förslag bör även i övrigt befintliga resurser

utnyttjas så långt möjligt. I den mån ytterligare experimentell utrustning

eller personella resurser krävs för att genomföra ett forskningsprogram bör

styrelsen för teknisk utveckling därför tillse att nyanskaffade resurser sam­

ordnas med befintliga inom olika ifrågakommande ämnesområden. I detta

sammanhang vill jag erinra om att jag tillkallat en sakkunnig för att utreda

vissa frågor rörande samordning av viss statlig forskningsverksamhet. Den

sakkunniges uppgifter inbegriper även statens skeppsprovningsanstalt.

Varvskommittén har vidare föreslagit att styrelsen för teknisk utveckling

bemyndigas inte enbart att i skilda former bidraga till kostnaderna för

tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete utan även att bidraga till kostna­

derna för vissa särskilda försäkringar tagna av varvsföretag i samband med

nykonstruktioner. Försäkringarna avser risker förenade med särskilda ga­

rantiåtaganden i samband med leveranser utrustade med nyutvecklade kom­

ponenter. Jag har redan betonat vikten av insatser på forsknings- och ut­

vecklingsområdet. Dessa insatser skall självfallet även följas av kommer­

siella leveranser. Risken för höga kostnader i samband med ovannämnda

slag av garantiåtaganden kan göra varven benägna att avstå från att införa

nyutvecklade komponenter. En för svensk varvsindustri viktig konkurrens­

faktor kan då gå förlorad. De försäkringar som kommittén diskuterat gör

det möjligt för varven att beräkna sin risk i samband med garantiåtagan­

dena som en direkt kalkylerbar kostnad. Statligt stöd till premierna för

sådana försäkringar betraktar jag i likhet med kommittén som en naturlig

fortsättning av det stöd till skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete

som i övrigt bör lämnas av styrelsen för teknisk utveckling. Förslaget har

vid remissbehandlingen inte heller mött några invändningar. Kungl. Maj:t

bör få ge styrelsen för teknisk utveckling möjlighet att lämna bidrag till

ändamålet inom ramen för styrelsens stöd till skeppstekniskt forsknings-

och utvecklingsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

52

a) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda

staten garanti till ett sammanlagt belopp av högst

1 000 000 000 kr. till svensk varvsindustri på de villkor och

enligt de grunder som angetts i det föregående,

b) beträffande de åren 1963, 1965, 1968 och 1969 av

riksdagen beslutade kreditgarantierna godkänna de ändra­

de villkor och grunder som angetts i det föregående,

c) till Styrelsen för teknisk utveckling: Skeppsteknisk

forskning och utveckling för budgetåret 1970/71 anvisa ett

reservationsanslag av 12 000 000 kr.,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag

förordat i det föregående under budgetåret 1970/71 god­

känna avtal och beslut rörande stöd till skeppsteknisk

forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. som, in-

berälcnat löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om

högst 10 000 000 kr. under vart och ett av budgetåren 1970/

71—1972/73,

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att för sin del godkänna änd­

ring av bolagsordningen för AB Svensk exportkredit, inne­

bärande höjning av bolagets upplåningsrätt i enlighet med

vad jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till det­

ta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1970

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700207