2

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om ändring i folkbokf öringsförordningen (1967: 198)

Härigenom förordnas, att 31 och 32

198) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

31

Dödsfall anmäles — —-----------------

Den som anmäler dödsfall skall,

om dödsbevis ej lämnas enligt 32 §,

vid anmälan uppge sannolik dödsor­

sak och namn på läkare som under

sista året före dödsfallet rådfrågats

av eller för den döde.

32

Intyg om dödsorsak (dödsbevis)

lämnas vid dödsfall till pastorsäm­

bete av polismyndighet, om särskild

undersökning för att utröna döds­

orsaken gjorts genom myndighetens

försorg, och av sjukvårdsinrättning

om den avlidne vårdades på inrätt­

ningen vid dödsfallet.

Den som anmäler dödsfall till pas­

torsämbete skall avlämna dödsbevis

om läkare i annat fall vårdade den

avlidne under hans sista sjukdom,

biträdde vid förlossning, där moder

eller barn dog, eller besiktigade den

dödes kropp efter dödsfallet.

Socialstyrelsen kan förordna att

dödsbevis skall lämnas till pastors­

ämbete vid andra dödsfall än som av­

ses i första och andra styckena såvitt

avser kommun eller ort där tjänste­

läkare är stationerad. Sådant döds­

bevis avlämnas av den som anmäler

dödsfallet.

§§ folkbokföringsförordningen (1967:

(Föreslagen lydelse)

§•

---------- anmäla dödsfallet.

Intyg om dödsorsak (dödsbevis)

lämnas vid dödsfall till pastorsäm­

bete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1969: 312.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Ma j:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 6 mars

1970.

Närvarande:

Statsministern

P^alme,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, H^olmqvist, A^spling, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff,

W^ickman, B^engtsson, N^orling, L^öfberg, L^idbom.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om obligatoriska

dödsbevis och anför.

Inledning

Frågan om införande av obligatoriska dödsbevis har diskuterats vid ett

flertal tillfällen under de senaste decennierna. Den 2 december 1966 tillsatte

medicinalstyrelsen och rikspolisstyrelsen en gemensam arbetsgrupp med

uppdrag att utreda frågor i samband med dödsbevis. I promemoria den 29

februari 1968 som avgavs till de båda ämbetsverken föreslog arbetsgruppen,

att gravsättning eller eldbegängelse inte skulle få ske innan dödsbevis av­

lämnats. Över promemorian inhämtade ämbetsverken yttranden från statens

rättsläkarstationer i Uppsala, Lund och Göteborg, länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Yästernorrlands

och Norrbottens län, polismyndigheterna i Stockholms, Göteborgs, Malmö,

Nyköpings, Eskilstuna, Strängnäs, Katrineholms, Linköpings, Motala, Norr­

köpings, Eksjö, Härnösands, Sollefteå, Sundsvalls, örnsköldsviks, Bodens,

Gällivare, Haparanda och Luleå polisdistrikt, Sveriges läkarförbund, För­

eningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polismästare. Riks­

åklagaren tog under hand del av promemorian och förklarade sig inte ha

någon erinran mot dess förslag.

Med bifogande av promemorian och remissyttrandena över denna har

rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen gemensamt i skrivelse den 21 oktober

1969 hemställt att dödsbevisen görs obligatoriska. Ett genomförande av äm­

betsverkens förslag förutsätter vissa ändringar i bl. a. folkbokföringsförord-

ningen (1967: 198, FBF).

Över ämbetsverkens framställning har efter remiss yttrande avgetts av

centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU).

6

regående sjukdom ofördröj ligen skall anmäla dödsfallet till polismyndig­

heten i den ort där den döda kroppen har anträffats.

Övriga bestämmelser om dödsbevis återfinns i begravningskungörelsen

(1963: 540, BK) i det avsnitt som rör gravsättning och eldbegängelse. Innan

läkare utfärdar dödsbevis skall han enligt 14 § 1 mom. besiktiga den döda

kroppen. Besiktning får dock underlåtas, om läkaren vårdat den avlidne

under hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning, under vilken modern

eller barnet avlidit, eller på annat sätt erhållit betryggande upplysningar för

fastställande av dödsorsaken. I 14 § 2 mom. regleras vad dödsbevis skall

innehålla. Dödsbevis skall av läkaren utan dröjsmål tillhandahållas den som

skall lämna beviset till pastorsämbete.

Enligt 15 § BK är en förutsättning för eldbegängelse att dödsbevis läm­

nats. Finns det inte anledning till antagande att döden orsakats av annan

person och inte heller eljest skäl att företaga en fullständigare undersök­

ning av den döda kroppen och har — då så skall ske — dödsbevis lämnats,

föreligger inget hinder mot att gravsättning eller eldbegängelse sker utan

vidare prövning. Pastorsämbetet skall då på begäran omedelbart utfärda

intyg om att gravsättning eller eldbegängelse får äga rum. Denna föreskrift

gäller således beträffande gravsättning även för det fall att skyldighet att

lämna dödsbevis inte föreligger.

Finner pastorsämbete däremot på grund av innehållet i dödsbevis eller

eljest, att det kan antas att döden orsakats av annan person eller det eljest

finns skäl att företaga en fullständigare undersökning av den döda kroppen,

skall pastorsämbetet omedelbart skriftligen underrätta polismyndigheten i

den ort där dödsfallet inträffat. Vid underrättelsen skall fogas avlämnat

dödsbevis.

Om polismyndigheten finner att en fullständigare undersökning av den

döda kroppen inte behövs, skall polismyndigheten meddela tillstånd till

gravsättning eller eldbegängelse. I motsatt fall skall polismyndigheten med

eget yttrande omedelbart överlämna handlingarna i ärendet till länsstyrelsen

för avgörande. Om anledning föreligger kan länsstyrelsen besluta om rätts­

medicinsk undersökning. Sådan undersökning kan, enligt stadgan (1886: 4)

angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död män­

niskas kropp, beslutas även av polischef, domstol och allmän åklagare.

Enligt 14 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken gäller fort­

farande bestämmelserna i 16 § 1 punkten förordningen (1864: 11 s. 101)

om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. I

sistnämnda författningsrum stadgas att, om någon finnes ligga död utan

veterligen föregången sjukdom, närmaste kronobetjänte är pliktig att genast

vid erhållen kunskap härom undersöka, om den döde omkommit av egen

eller andras handaverkan. Finns minsta anledning att så är fallet, skall

han skyndsamt underrätta länsstyrelsen eller domaren. Den underrättade

äger förordna huruvida besiktning av provinsialläkare och undersökning vid

domstol kan finnas nödvändig eller inte, innan den döde får begravas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

vilken modern eller barnet avlidit och läkaren anser sig på sannolika skäl

kunna fastställa dödsorsaken. En sådan regel finner ämbetsverken otvivel­

aktigt innebär en viss ökad garanti för riktiga dödsbevis.

Under vilka förutsättningar dödsbevis skall grundas på rättsmedicinsk

obduktion resp. fullständig eller enkel dödsorsaksundersökning bör enligt

ämbetsverkens mening klart preciseras. Huruvida bestämmelser härom skall

utfärdas av Kungl. Maj :t eller av ämbetsverken i samråd finner dessa

vara föremål för tveksamhet.

Den nu stadgade skyldigheten för polismyndighet, som önskar en full­

ständigare undersökning av en död kropp, att underrätta bl. a. länsstyrelsen

och översända handlingar dit anser ämbetsverken inte ha någon uppgift

att fylla. Polismyndighet har nämligen numera befogenhet att själv förordna

om rättsmedicinsk obduktion. Ämbetsverken föreslår därför upphävande

av 16 § 1 punkten i 1864 års förordning om strafflagens införande. Sam­

tidigt föreslår ämbetsverken att motsvarande stadgande i 16 § andra styc­

ket BK ändras och ges den innebörden att polismyndigheten själv skall låta

företaga en fullständigare undersökning när denna myndighet finner så­

dan behövlig.

Som en ytterligare garanti för att alla oklara dödsfall i tid kommer till

polismyndighetens kännedom föreslår ämbetsverken en utvidgning av

läkares anmälningsskyldighet. Enligt detta förslag skall det åligga varje

läkare, som under sin verksamhet får kännedom om att någon avlidit

utanför sjukvårdsinrättning under sådana förhållanden att en fullstän­

digare undersökning behövs för fastställande av dödsorsaken, att anmäla

dödsfallet till polismyndigheten.

När det gäller materialets författningsmässiga disposition föreslår äm­

betsverken i första hand att bestämmelserna om dödsbevis bryts ut ur FBF,

FBK och BK samt sammanförs till en ny kungörelse i ämnet. Ämbets­

verken påpekar dock att det avsedda syftet även kan vinnas genom ändring­

ar i gällande bestämmelser. För den händelse den senare lösningen väljs

avser ämbetsverken att inte endast utfärda erforderliga anvisningar utan

även i cirkulär göra en sammanställning av författningarna på området.

CFU:s remissyttrande

CFU tillstyrker förslaget såvitt avser dess huvudsakliga syften, näm­

ligen dels att intyg av läkare om dödsorsaken skall föreligga vid varje döds­

fall, dels att alla oklara dödsfall i tid skall komma till polismyndighets

kännedom. CFU har därför ingen erinran mot att dödsbevis blir obligatoriskt

och att dödsbeviset med de föreslagna undantagen alltid skall grundas på

undersökning av den döda kroppen.

Det kan emellertid enligt CFU ifrågasättas nödvändigheten och lämplig­

9

heten av att dödsbevis skall lämnas av polismyndighet i alla de fall läm­

nandet enligt ämbetsverkens förslag inte skall ankomma på sjukvårdsin­

rättning resp. den som har att anmäla dödsfallet. Enligt CFU:s mening bör

dödsbevis kunna utfärdas utan underrättelse till eller medverkan av polis­

myndighet, även när läkare efter s. k. enkel dödsorsaksundersökning inte

funnit skäl att antaga att döden orsakats av annan person och inte heller

eljest skäl föreligger till en fullständigare undersökning av den döda krop­

pen. Ett sådant förfarande utan polismyndighets medverkan vid naturliga

dödsfall synes CFU vara mera tilltalande sett från den enskildes synvinkel.

Rättssäkerheten anser CFU tillgodosedd genom att gravsättning och eld­

begängelse får ske endast efter uppvisat dödsbevis, grundat på — med de

föreslagna undantagen — undersökning av den döda kroppen och i före­

kommande fall kompletterat med tillstånd av polismyndighet till gravsätt­

ning och eldbegängelse.

Om ämbetsverkens förslag på nyssnämnda punkt i stället skulle anses

lämpligare, finner CFU att utförandet i praktiken av dessa bestämmelser

kommer att inrymma vissa oklara moment. CFU finner det inte framgå av

ämbetsverkens framställning vem som skall anmäla dödsfallet till polismyn­

dighet när den avlidne inte vårdats av läkare under sin sista sjukdom. Vid

anmälan om dödsfall uppkommer frågan för pastorsämbetet om och hur

länge dödsbevis skall avvaktas från sjukvårdsinrättning, läkare eller polis­

myndighet innan eventuell anmälan görs till polismyndighet. I detta av­

seende finner CFU tillämpningsföreskrifter behövliga.

CFU framhåller vidare att dröjsmålet med dödsbevis ibland kan vålla

olägenheter. Vikten av att dödsbevis snarast kommer pastorsämbetet till­

handa för att intyg om gravsättning eller eldbegängelse skall kunna ut­

färdas, anser CFU bör komma till uttryck även i de ändrade bestämmel­

serna.

Beträffande den författningsmässiga utformningen anser CFU nuvarande

bestämmelser svåröverskådliga. Om en särskild kungörelse utfärdas i enlig­

het med ämbetsverkens förslag, tillkommer emellertid ännu en författning

på ämnesområdet vid sidan av kvarstående bestämmelser i bl. a. FBF, FBK

och BK. Ett lämpligare alternativ än de föreslagna kan enligt CFU vara att

FBF — utom anmälningsskyldigheten enligt 31 § första stycket — endast

skall innehålla stadgande, att dödsbevis skall lämnas till pastorsämbetet

samt hänvisning till BK. Till denna kungörelse bör enligt CFU:s mening

överföras alla övriga bestämmelser till ersättning för 31 § andra stycket

och 32 § FBF samt 37—39 §§ FBK.

Departementschefen

Frågan om att införa regler om att dödsbevis alltid skall lämnas vid

dödsfall bär aktualiserats främst genom de ökade kraven på rättssäkerhet

men även av önskemålet att få en förbättrad statistik rörande dödsorsaker­

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970

10

na. F. n. krävs dödsbevis endast när läkare — i eller utom sjukvårdsin­

rättning — anlitats i samband med dödsfallet. Rikspolisstyrelsen och social­

styrelsen har efter omfattande utredning föreslagit att dödsbevis skall bli

obligatoriska, dvs. lämnas vid alla dödsfall här i landet. Detta förslag har

tillstyrkts av CFU. Jag delar ämbetsverkens uppfattning att den nuvarande

ordningen inte innebär tillräcklig garanti för att dödsfall med anledning

av brott blir kända för polisen. En sådan garanti kan åstadkommas endast

genom att dödsbevis görs obligatoriskt för samtliga dödsfall och jag före­

slår därför att lagstiftningen utformas i enlighet härmed. Redan nu gäller

att eldbegängelse inte får äga rum förrän dödsbevis lämnats till pastors­

ämbetet. Detsamma skall således gälla även för gravsättning.

Orsaken till att man tidigare inte krävt dödsbevis vid alla dödsfall har

varit att det skulle medföra extra besvär och kostnader beträffande fram­

för allt personer som var bosatta i mera avlägset belägna trakter av landet.

Dessa skäl bortfaller emellertid om man i enlighet med ämbetsverkens för­

slag ålägger polismyndigheten att anskaffa dödsbevis vid de dödsfall då

enligt gällande bestämmelser skyldighet att lämna dödsbevis inte åligger

annan och låter kostnaderna härför stanna på statsverket. Som CFU påpe­

kat kan det föreligga fall då undantag i fråga om polismyndighets skyldig­

het att lämna dödsbevis är motiverade. Jag tillstyrker här CFU:s förslag.

Merkostnaden om ca 250 000 kr. torde rymmas inom ramen för befintliga

anslag.

När det gäller grunden för utfärdande av dödsbevis kan det inte anses

tillfredsställande att läkaren skall vara berättigad att utfärda beviset om

dödsorsaken enbart på grund av andra personers uppgifter. Enligt min

mening bör det alltid krävas att läkaren undersöker den döda kroppen, så­

vida han inte vårdat den döde under den sjukdom, varav han avlidit, eller

biträtt vid förlossning, där modern eller barnet avlidit, och han anser sig

på sannolika skäl kunna fastställa dödsorsaken.

För att fullt tillgodose syftet med det obligatoriska dödsbeviset bör det

även göras en utvidgning av den skyldighet för läkare att anmäla dödsfall

till polismyndigheten som följer av 3 § 8 allmänna läkarinstruktionen. Så­

dan anmälningsskyldighet bör enligt min mening föreligga för varje läka­

re, som får kännedom om att någon avlidit på annat ställe än sjukvårds­

inrättning under sådana förhållanden att det behövs en fullständigare un­

dersökning av kroppen för fastställande av dödsorsaken. Skyldighet bör

också införas för pastorsämbete att underrätta polismyndigheten om de

dödsfall, beträffande vilka dödsbevis inte har inkommit till ämbetet.

CFU:s erinran om vikten av att dödsbevis snarast kommer pastorsämbetet

tillhanda vill jag för min del starkt understryka.

I författningstekniskt hänseende delar jag myndigheternas uppfattning

att bestämmelserna om dödsbevis bör lyftas ut ur FBF och FBK.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1970