Prop. 1971:105

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.

Nr 105

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångs- balken, m. m.; given Stockholms slott den 2 april 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen före- dragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

LENNART GEIJ ER

Propositionens huvudsakliga innehåll

F. n. är det oklart i vad mån en borgenär är berättigad till ersättning för vidtagna inkassoåtgärder och hur ersättningsfrågan i så fall skall handläggas. I propositionen uttalas att en försumlig gäldenär i princip bör vara skyldig att ersätta borgenären skälig kostnad för inkassoåt— gärder av viss omfattning. För sedvanliga påminnelser per telefon eller genom enklare kravbrev e. d. bör borgenären dock svara själv utan rätt till särskild ersättning från gäldenären. I syfte att göra det rättsliga för- farandet så enkelt och billigt som möjligt föreslås sådana ändringar i rättegångsbalken och lagsökningslagen att inkassokostnaden jämställs med rättegångskostnad i mål angående huvudfordringen. Har huvud- fordringen betalts utan att rättsliga åtgärder har behövt vidtas behöver borgenären inte inleda" rättegång för att få ersättning för endast even- tuella inkassoåtgärder utan kan använda sig av det enklare förfarandet med betalningsföreläggande. I propositionen föreslås att Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse får lämna närmare bestämmelser om vad som skall anses som ersättningsgill inkassoåtgärd och ersättningens storlek. Även frågan om kostnad i övrigt i mål om betalningsföreläggande skall enligt förslaget regleras i denna kungörelse.

De nya bestämmelserna avses träda i kraft den 1 juli 1971.

Prop. 1971: 105 2

1. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas. att 18 kap. 8 g rättegångsbalken skall ha ne- dan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 KAP.

8 %

Ersättning för rättegångskostnad Skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till om- bud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvara- tagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.

Inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersättes som rätte- gångskostnad. Ersättning för sådan kostnad utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1971.

2. Förslag till Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom förordnas, att 18 och 22 55 lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

18 % För utfående av pcnningfordran som ej grundar sig å skriftligt ford- ringsbevis och icke avser skadestånd äge borgenären utverka betalnings— föreläggande enligt vad nedan sägs.

Betalningsföreläggande må givas för fordran som avser inkassoåt— gård.

22 %

Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida ansökningen, inorn viss av rätten bestämd tid efter det ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats, blivit honom dclgiven, skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande av tiden för anmälan av bestridande har rätten att taga hänsyn till belägenhctcn av

Prop. 1971: 105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre ' än till två veckor.

Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad å målet, bestämma rätten i' föreläg- gandet vad i sådant hänseende skall, om bestridande ej sker, ut- gå utöver kostnaden för blivande delgivning.

Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad å målet, skall rätten i föreläggandet angiva- vad i sådant hänseende skall, om bestridande ej sker, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning. Ersättningen utgår en— ligt bestämtnelser som Konungen meddelar.

Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen, skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla hemvist och postadress, såvida tillförlitlig uppgift härom icke förelig- ger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. Äldre bestämmelser om kostnad gäller, om betalningsföreläggande sökts före ikraftträdandet.

l'l Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 105

Prop. 1971: 105 4

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1.9 mars 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP- LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GElJER, MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ersätt— ning för inkassokostnad m.m. och anför.

Inledning

I skrivelse den 15 april 1966 har Sveriges advokatsamfunds styrelse hcmställt om utredning och eventuell lagstiftning rörande frågan om gäldenärens ersättningsskyldighet för inkassokostnad. Vidare har två av de större företagen inom inkassobranschen, Soliditet AB och AB Kundkontroll, genom skrivelser den 8 oktober 1969 respektive den 5 februari 1971 anfört vissa synpunkter på frågan om lagstiftning i ämnet.

Advokatsamfundets framställning har remissbehandlats. Yttranden över framställningen har avgetts av justitiekanslern (JK), Hovrätten för Nedre Norrland, lagberedningen, Föreningen Sveriges häradshöv- dingar, Föreningen Sveriges stadsdomare (de båda föreningarna har nu- mera uppgått i Föreningen Sveriges tingsrättsdomare), Värmlands läns rättshjälpsanstalt och Tornedalens rättshjälpsanstalt.

På grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats dels förslag till lag om ändring i rättegångsbalken , dels förslag ' till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilagal.

Gällande rätt

I 18 kap. RB finns bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål. Som huvudregel föreskrivs i 1 5 att part som förlorar målet skall er— sätta motpartens rättegångskostnad. Enligt 8 & skall ersättning för rätte- gångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kost-

1 Bilagan har uteslutits här. Frånsett en redaktionell ändring i 22 & lagsöknings- lagen är den likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Prop. 1971: 105 5

naden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt_ Er- sättning skall också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.

Till rättegångskostnad hänförs i första hand kostnad som uppkom- mit under själva rättegången men hänsyn skall också tas till kostnader som varit erforderliga för ett ändamålsenligt förberedande av partens talan. Part kan inte få ersättning för arbete och tidspillan som inte varit direkt påkallat av rättegångens förberedande och utförande. Er- sättning utgår sålunda inte för arbete och tidsspillan som mera all- mänt beror av mellanhavandet'med motparten. Vissa utomrättsliga för— handlingar mellan parterna kan vara att hänföra till rättegångens förbe- redande och talans utförande och därmed ersättningsgilla. Så är t. ex. fallet där förhandlingen haft till syfte att klarlägga tvisteläget och preci- sera parternas ståndpunkter.

Enligt 18 kap. 14 5 skall part som vill ha ersättning för rättegångs- kostnad framställa yrkande härom innan handläggningen av målet av- slutats. När målet avgörs meddelar rätten samtidigt beslut om rätte- gångskostnaderna. Rätten prövar därvid självmant om den begärda kostnadsersättningen bör nedsättas. Beslutet tas in i domen. Part som försummar att i tid framställa yrkande om ersättning får inte sedan föra talan rörande de kostnader som kan ha uppkommit vid domstolen.

I stället för att handläggas i ordinär process kan ett fordringsan- språk i vissa fall tas upp som mål om lagsökning eller betalningsförc- läggande. Dessa summariska processformer regleras i lagsökningslagen (1946: 808). Följande bestämmelser i lagsökningslagen är av särskilt intresse i detta sammanhang. För fordran som grundar sig på skulde- brev eller annat skriftligt fordringsbevis får lagsökning äga rum (1 5). I lagsökningsförfarandet delges gäldenären ansökan om lagsökning med föreläggande att svara på ansökningen. l lagsökningsprocessen beaktas i första hand sådana invändningar som hänför sig till omständigheterna vid tillkomsten av den handling som utgör grund för kravet. Sådana in- vändningar kan föranleda att målet hänskjuts till rättegång. Invänd- ningar av annat slag skall styrkas med skriftliga bevis för att vinna be— aktande (IO—12 åå). I annat fall skall betalningsskyldighet åläggas gäl- denären (13 5). I fråga om kostnad i lagsökningsmål gäller RB:s regler om rättegångskostnad i tvistemål. Hänskjuts målet till rättegång, skall frågan om ersättning för sådan kostnad prövas i rättegången (15 å).

Betalningsföreläggande får utverkas för utfående av penningfordran som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inte avser skade- stånd (18 å). Ansökan om betalningsföreläggande skall delges gälde- nären som har att bestrida ansökan inom viss tid vid påföljd att ut— mätning annars får ske. Har borgenären i ansökningen fordrat ersätt- ning för kostnad i målet, skall rätten i föreläggandet bestämma vad i sådant hänseende skall utgå utöver kostnaden för blivande delgivning,

Prop. 1971: 105 6

om bestridande inte sker (22 5). Har ansökningshandlingarna delgivits gäldenären och bestrids inte ansökningen skall rätten utfärda bevis att ansökningen lämnats obestridd. Rätten skall också pröva vad som skall tillkomma borgenären i ersättning för delgivningskostnader och utfärda bevis om detta. Bevis skall också innehålla förklaring att utmätning för fordringen och kostnaden i målet omedelbart får äga rum (25 5). Har gäldenären anmält bestridande, skall målet som tvistigt hänskjutas till rät- tegång, om borgenären inom viss tid framställer yrkande därom. Fram- ställs inte sådant yrkande är ansökningen förfallen (26 5). Har ansök— ningen lämnats obestridd men är borgenären missnöjd med rättens beslut om ersättning för kostnaden i målet, får han påkalla att denna fråga hänskjuts till rättegång (28 5).

Frågan om skadestånd på grund av dröjsmål med betalning berördes i den år 1936 framlagda propositionen med förslag till skuldebrevslag (prop. 1936: 2). I 6 5 hade tagits upp en uttrycklig bestämmelse enligt vilken en borgenär, som lidit särskild skada på grund av dröjsmål med betalning, kunde få ersättning härför i den mån skadan inte skulle an- ses ersatt genom dröjsmålsränta. Huruvida kostnaden för inkasscrings- åtgärd enligt förslaget skulle kunna betraktas som en i princip ersätt- ningsgill skada framgår dock inte av motiven till bestämmelsen. I sitt utlåtande över propositionen anförde vederbörande lagutskott att det kunde förekomma fall där särskilt skadestånd utöver uppskovsränta borde utgå. Starka begränsningar måste dock iakttas i fråga om sär- skilt orsakssammanhanget och möjligheterna att förutse skadan. En i dessa hänseenden fullt tydlig bestämmelse mötte stora svårigheter så länge motsvarande frågor inom den allmänna skadeståndsrätten inte blivit reglerade i lag. Med hänsyn härtill föreslog utskottet att något lagstadgande i ämnet inte då skulle meddelas. Utskottets förslag god- togs av riksdagen. Den föreslagna bestämmelsen om skadestånd korn därigenom inte att inflyta i lagtexten. Det förhållandet att skuldebrevs- lagen (1936: 81) inte kom att innehålla någon bestämmelse om skade- stånd har dock inom den juridiska doktrinen ansetts inte med nödvän- dighet utesluta att skadestånd, utöver dröjsmålsräntan, kan utgå enligt allmänna rättsregler.

Frågan om ersättning för inkassokostnad har inte prövats av högsta domstolen. Från hovrätternas praxis bör emellertid nämnas en av hovrätten för Nedre Norrland är 1957 meddelad dom (SvJT 1958 rf s. 65). Enligt denna dom ålades en gäldenär, som först efter anma- ning från borgenärens advokat betalt en förfallen fordran, att såsom skadestånd ersätta borgenärens kostnad för ett kravbrev som advokaten avlåtit. Gäldenären ålades också att utge ränta på beloppet. Även i andra hovrättsavgöranden har uttalats den meningen att inkassokost- nad är att anse som skadestånd. Det finns emellertid också exempel på domstolsavgöranden som går i annan riktning. Sålunda har frågan

Prop. 1971: 105 7

om tillämpning av reglerna om rättegångskostnad på inkassokostnad nyligen prövats av Göta hovrätt. En borgenär som efter resultatlösa inkassokrav utverkat betalningsföreläggande mot gäldenären och därvid tillerkänts viss ersättning för sina kostnader i målet, ansökte härefter om stämning på gäldenären med yrkande att denne skulle förpliktas er- sätta även kostnaden för inkassoåtgärderna före ansökan om betalnings- föreläggande. Denna talan avvisades av underrätten som fann inkasso- avgiften vara att anse som en rättegångskostnad i det tidigare handlagda målet om betalningsföreläggande. För att kunna beaktas skulle kravet- därför ha framställts innan handläggningen av det målet avslutades. Av borgenären anförda besvär över avvisningsbeslutet lämnades av hov- rätten (beslut den 11 november 1970 nr SÖ 231) utan bifall.

Advokatsamfundets framställning och remissyttrandena

I sin framställning om utredning och eventuell lagstiftning rörande inkassokostnad berör advokatsamfundet frågorna huruvida inkassokost- nad är ersättningsgill enligt gällande rätt och, i så fall, om den bör be- traktas som en skadeståndspost eller som en rättegångskostnad.

Beträffande frågan om en borgenär kan tillerkännas ersättning för inkassokostnad på skadeståndsrättslig grund anförs bl. a. följande.

Följden av att en gäldenär trots krav underlåter att infria sin skuld är normalt att borgenären ser sig nödsakad att åt någon — i allmänhet advokat eller inkassobyrå — uppdra att inkassera fordringen. Därige- nom ådrar sig borgenären inkassokostnader. Den regelmässiga följden av gäldenärens dröjsmål är alltså att borgenären drabbas av en skada som svarar mot inkassokostnaden. Spörsmålet om en gäldenärs skyldig- het att ersätta skada på grund av betalningsförsummelse övervägdes i samband med tillkomsten av 1936 års skuldebrevslag. Härvid synes dock inte alls frågan om inkassokostnad ha uppmärksammats. Möjligen kan detta bero på att man inte betraktat frågan som ett civilrättsligt utan som ett processrättsligt problem.

Under lång tid tycks den uppfattningen ha rått att en gäldenär som gör sig skyldig till dröjsmål med betalning av en penningskuld inte därigenom ådrar sig någon civilrättslig skyldighet att betala skadestånd utöver dröjsmålsränta. Med denna utgångspunkt torde man ha ansett att gäldenären inte kan lagligen förpliktas att ersätta borgenärens in- kassokostnad. När en advokat eller en inkassobyrå utför ett inkasso- uppdrag, brukar dock gäldenären praktiskt taget alltid anmodas att också betala ersättning för inkassokostnaden. Ofta gör gäldenären det- ta, men det är också vanligt att han betalar själva skulden men vägrar att ersätta inkassokostnaden. Borgenären lär i denna situation regel- mässigt ha fått den upplysningen att det saknats laglig möjlighet att tvinga gäldenären att ersätta inkassokostnaden. Mot bakgrund av den nu

2 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 105

Prop. 1971: 105 8

angivna uppfattningen torde hovrättens för Nedre Norrland är 1957 meddelade dom ha kommit som en överraskning för de flesta. Avgöran- det måste betraktas som uttryck för en allmän princip om skyldighet för gäldenär att gälda inkassokostnader som har föranletts av hans be- talningsförsummelse. Efter det att domen år 1958 blivit publicerad har underrättsavgöranden i samma riktning förekommit. Det torde vara all- deles klart att det för det praktiska rättslivet är en allvarlig olägenhet att ingen med säkerhet vet om en gäldenär enligt gällande rätt är på civil— rättslig grund skyldig att ersätta inkassokostnader som har föranletts av hans betalningsförsummelse. Visserligen gäller ovissheten i allmän- het ett förhållandevis ringa belopp i varje enskilt fall. Med hänsyn till det mycket stora antalet fall, i vilka frågan kan aktualiseras, är proble- met dock av stor ekonomisk betydelse.

I samband med frågan om inkassokostnad kan betraktas som en rätte— gångskostnad berör samfundet en del uttalanden under förarbetena till bestämmelsen i 18 kap. 8 & RB och i doktrinen. Enligt samfundets upp- fattning torde domstolarna tidigare tämligen allmänt ha räknat in viss ersättning för föregående utomrättsligt krav i de rättegångskostnadsbe- lopp som regelmässigt utdömdes i tredskomål, lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande. 1957 års rättsfall kan emellertid, om det utgör ett riktigt uttryck för gällande rätt, inte gärna undgå att ha in- flytande på frågan om inkassokostnad är ersättningsgill som rätte- gångskostnad. Enligt samfundet tyder åtskilliga tecken påatt en utveck- ling efter mindre önskvärda linjer kan befaras. Är gäldenären eivilrätts-- ligt ansvarig för inkassokostnad kan borgenären visserligen räkna in denna kostnad i det belopp för vilket han yrkar betalning i stämnings- ansökningen. Sådan möjlighet föreligger dock inte om borgenären be- gagnar sig av betalningsföreläggande, eftersom sådan ansökan inte får avse skadestånd. Följden är att borgenären har att välja mellan två vägar. Han får antingen avstå från att använda betalningsföreläggande och i stället ansöka om stämning och därvid yrka betalning för såväl sin ursprungliga fordran som inkassokostnaden. Han kan också an- hängiggöra två mål i stället för ett, nämligen dels ett mål om betal- ningsföreläggande avseende själva kapitalfordringen och dels ett stäm- ningsmål om inkassokostnaden. Båda dessa lösningar är olämpliga ef— tersom de föranleder ökat besvär för både domstolen och parterna och dessutom ökade kostnader. Enligt samfundets mening är det ytterst be— klagligt, om följden av hovrättsavgörandet rörande inkassokostnad blir den att borgenärerna övergår från det enklare och billigare förfarandet med betalningsföreläggande till det omständligare och dyrare stäm— ningsförfarandet. Samfundet uppger i_ detta sammanhang att det före- kommit att en inkassobyrå efter resultatlösa inkassoåtgärder först an- sökt om betalningsföreläggande för huvudmannens kapitalfordran och sedan, efter det att gäldenären betalt skulden jämte de i målet om be-

Prop. 1971: 105 9

talningsföreläggande fastställda kostnaderna, med hot om stämning krävt gäldenären på betalning för de före det rättsliga förfarandet upp- komna inkassokostnaderna samt ytterligare inkassokostnader för indriv- ning av de tidigare. Med hänsyn till 1.957 års rättsfall har gäldenären of- tast föredragit att betala vad som fordrades framför att inlåta sig på en process med risk för avsevärda rättegångskostnader. Samfundet slår fast att en utveckling av praxis i sådan riktning uppenbarligen är föga önskvärd.

Enligt uppgift ställer sig, fortsätter samfundet, åtminstone en stor underrätt bestämt avvisande till att betrakta inkassokostnaden eller nå- gon del därav som rättegångskostnad. Man hänvisar därvid till att det i enlighet med 1957 års rättsfall står borgenären fritt att i särskild rätte- gång fordra ersättning för inkassokostnaden. Å andra sidan är det för samfundet känt att vissa andra domstolar vid bestämmande av kost- nadsersättningens belopp i instämda kravmål, lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande beräknar viss ersättning även för inkasso- åtgärder, som har vidtagits innan det rättsliga förfarandet har inletts, i varje fall kostnaden för ett kravbrev.

Samfundet medger att de berörda frågorna inte är lätt lösta och säger sig inte kunna förorda någon bestämd lösning. Enligt samfundets mening bör riktlinjen vara, å ena sidan att man upprätthåller princi- pen att en försumlig gäldenär skall vara skyldig att ersätta borgenärens inkassokostnader, å andra sidan att man söker reglera frågan på sådant sätt att onödig omständlighet och onödiga kostnader undviks.

I remissyttrandena är den allmänna inställningen till advokatsamfun- dets framställning positiv. JK uttalar att man knappast kan förvänta att de problem, som hänger samman med frågan om ersättningsskyldig- het för inkassokostnader, skall i alla avseenden bli lösta genom preju- dicerande domstolsavgöranden. Eftersom spörsmålet är av stor prak— tisk betydelse tillstyrker JK framställningen. Hovrätten för Nedre Narr- Iand konstaterar att en betydande osäkerhet råder rörande borgenärs rätt till ersättning för inkassokostnad. Att ovissheten utgör en allvarlig olägenhet för det praktiska rättslivet är uppenbart. Full klarhet i ämnet torde enligt hovrätten knappast kunna vinnas utan lagstiftning. Även de två domareföreningarna och de två rättshjiilpsanslalterna.tillstyrker framställningen. Däremot anser lagberedningen att det knappast finns tillräckliga skäl att särskilt lagstifta om inkassokostnader. Spörsmålet är enligt beredningens mening i stället lämpat att föras fram till prejudi- kat i högsta instans.

Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar att praxis i varje fall bland underrätterna torde inta en betydligt liberalare hållning än dok— trinen. Advokatsamfundets förmodan att domstolarna tidigare allmänt inräknade viss ersättning för föregående utomrättsligt krav i de rätte- gångskostnadsbelopp som regelmässigt utdömdes i tredskomål, lagsök-

Prop. 1971: 105 10

ningsmål och mål om betalningsföreläggande är enligt hovrättens me- ning välgrundad. Hovrätten nämner till belysning härav att den nu aktuella frågan diskuterades vid en sammankomst år 1962 mellan un- derrättsdomare och advokater inom hovrättens domkrets och att man då på ömse sidor var överens om att vid bestämmande av ersättning i mål om lagsökning och betalningsföreläggande hänsyn skulle tas till krav som före målets anhängiggörande hade framställts hos gäldenä— ren. Häradshövdingeföreningen uttalar att underdomstolarnas praxis är vacklande. I allmänhet torde dock inkassokostnaderna numera anses er- sättningsgilla. Vissa domstolar godtar ansökan om betalningsföreläggan- de även om däri upptagits krav på ersättning för inkassokostnad, medan andra avvisar sådan ansökan under hänvisning till att kostnaden utgör skadestånd. Det nuvarande tillståndet synes klart otillfredsställande. Stadsdomareföreningen nämner att ett stort inkassoföretag i Stockholm tillämpar systemet att ta ut särskild stämning med yrkande om ersättning för inkassokostnader. Som advokatsamfundet påtalat måste detta system betraktas som olämpligt. Det innebär också en belastning för domstolar- na som bör undvikas.

Remissinstanserna anser allmänt att inkassokostnad i och för sig bör vara ersättningsgill. JK anser sålunda att starka skäl talar för att bor- genär, som ådrar sig kostnad för att inkassera en fordran, erhåller er- sättning av den försumlige gäldenären. Sakligt sett är det inte motive- rat att borgenär utom rätta i detta avseende skall vara sämre ställd än vinnande part i rättegång. Betraktar man borgenärens fordran på et— sättning för inkassokostnad som ett civilrättsligt skadeståndsanspråk. .le- der emellertid detta till att borgenären ofta nödgas ansöka om stäm- ning för att få ut sin fordran. Ett sådant förfaringssätt torde i de flesta fall vara alltför omständligt. Om frågan rörande ersättning för inkasso— kostnader över huvud behöver hänskjutas till domstol, anser JK det vara att föredra att den kan tillsammans med själva kapitalfordringen behandlas i den ordning lagsökningslagen erbjuder.

Enligt lagberedningens mening bör inkassokostnad kunna räknas in i rättegångskostnaderna, när inkassoåtgärden inte i och för sig har lett till åsyftat resultat men ändå framstår som ett ändamålsenligt led i det procedere, som behövs för att borgenären skall få betalt för sin fordran. Med denna ståndpunkt bör också kostnaden för inkassoåtgärd som ensam har lett till lyckat resultat under i övrigt lika förutsättningar räknas som ersättningsgill rättegångskostnad, även om det inte behövs någon rättegång om huvudsaken. Kostnaden ändrar inte karaktär ge- nom att betalning för huvudfordringen erläggs. Har rättegång inklusive lagsökning eller betalningsföreläggande följt, bör borgenären inte senare få föra talan om ersättning för inkassokostnad. Principen i 18 kap. 14 % RB bör alltså tillämpas också i fråga om inkassokostnaden.

Prop. 1971: 105 11

Den omständigheten att inkassokostnad i rättegångsfall bör behand- las som rättegångskostnad utesluter enligt beredningens mening inte att ersättning för kostnaden måhända kan utdömas även på annan grund. I rättegångskostnader kan också ingå andra utgifter, för vilka motpar- ten kan bli ersättningsskyldig av annan grund än 18 kap. RB eller mot- svarande. I vilken omfattning gäldcnär kan bli ersättningsskyldig på grund av försummad betalning är visserligen en tveksam fråga och med hänsyn till riksdagens ståndpunktstagande vid tillkomsten av skulde- brevslagen bör säkerligen stor återhållsamhet iakttas. Emellertid torde det också hos oss finnas en tendens att utdöma ersättning för förmö- genhetsskada även utanför de klassiska integritetskränkningarnas om- råde. Möjligen kan 1957 års hovrättsavgörande ses som ett exempel på detta. Beredningen vill dock snarast se rättsfallet som uttryck för att kostnad, som kunnat ersättas som rättegångskostnad om rättegång erfordrats, förblir ersättningsgill även om det inledda förfarandet av- bryts beträffande huvudsaken. Om det av doktrinära skäl skulle anses nödvändigt att välja mellan att anse inkassokostnad som rättegångskost- nad eller att räkna den som en ren skadeståndspost säger sig bered- tingen utan tvekan välja det förra alternativet. Man anser dock inte att ett sådant val behöver ske. Inkassokostnad bör i första hand ses som en processkostnad och endast subsidiärt som skadestånd. Även om ersättning för inkassokostnad också kan ses som skadestånd bör det inte föreligga hinder att utdöma ersättningen som kostnad i mål om betalningsföreläggande. Vad som sägs i 18 5 lagsökningslagen om skadestånd avser huvudsaken. Rimligen borde detsamma gälla i fråga om betalningsföreläggande som endast rör inkassokostnad. Den är ju enligt beredningens mening övervägande en processkostnad.

Hovrätten för Nedre Norr/and utgår från att borgenären i allmänhet kräver gäldenären på betalning för sin fordran innan han anhängiggör talan vid domstol. Att gäldenären i en sådan situation i regel bör vara skyldig att ersätta borgenären dennes kostnader finner hovrätten rik- tigt. Det är dock tveksamt, om gällande rätt ger stöd för ett sådant åläggande. Hovrätten anser att frågan bör betraktas inte främst som ett civilrättsligt utan snarast som ett processrättsligt problem. Inkasso- kostnad företer ju betydande likheter med rättegångskostnad. Det är i båda fallen fråga om kostnad som innehavaren av en rättighet ådrar sig för att få sin rätt realiserad. Det är också tydligt att skyldighet för en försumlig gäldenär att betala inkassokostnad måste på samma sätt som skyldighet att betala rättegångskostnad verka avhållande på en gälde- när som. vill undandra sig sin betalningsplikt. Ersättningsskyldighet för inkassokostnad synes även, i likhet med skyldigheten för tappande part att betala rättegångskostnad, stå i god överensstämmelse med parts rättsskyddsintresse. Även om ersättningsskyldighet för inkassokostnad sålunda enligt hovrätten närmast är av processrättslig karaktär finner

Prop. 1971: 105 12

man det likväl tveksamt om inkassokostnad kan anses som sådan ut- gift som är ersättningsgill enligt 18 kap. S & RB. Till stöd för den mer liberala praxis vid underrätterna, som hovrätten har nämnt, kan i viss mån åberopas det förhållandet att kostnad för förlikningsförhandlingar i viss utsträckning betraktas som ersättningsgill rättegångskostnad och att sådana förhandlingar regelmässigt inleds på grund av framställt krav på betalning. Det bör också uppmärksammas att underlåtenhet att före rättegång framställa krav kan bedömas som vårdslöshet och med— föra att borgenären går miste om den ersättning för sina rättegångs- kostnader som han annars skulle ha varit berättigad till (18 kap. 3 % RB). '

Även Värmlands läns rt'ittshjälpsanstalt anser att en försumlig gäl- denär i princip bör vara skyldig att svara för inkassokostnader som har uppkommit före rättsligt förfarande. Den smidigaste lösningen är att kostnaden inryms i rättegångskostnaden. Betänkligheterna mot en så- dan lösning bör vara små, om det vid varje prövning av kostnaderna krävs att inkassokostnader] redovisas för sig. Anstalten förutsätter att domstolarna iakttar erforderlig restriktivitet vid bedömningen av belop- pets storlek.

Skrivelserna från Soliditet AB och AB Kundkontroll

Soliditet anför att antalet inkassoärenden i Sverige har uppskattats till närmare 1 000 000 om året. Av dessa leder omkring 250 000 till rätta- liga åtgärder i någon form. Enligt Soliditet är det självklart att det i denna flod av inkassoärenden måste förekomma metoder som kan be— tecknas som missbruk. Det förekommer dock även sådant som måste anses som olycksfall i arbetet. Allt detta bör givetvis rättas till och Soli- ditet har sedan länge anslutit sig till den uppfattningen att ett auktorisa- tionsförfarande och vissa normer för verksamhetens bedrivande bör kun- na avhjälpa de missförhållanden som kunnat konstateras.

Soliditet uppger vidare att det i Sverige såväl som i de övriga nor— diska länderna sedan lång tid tillbaka tillämpas s. k. gäldenärstaxor för utomrättslig inkassokostnad. Samtidigt som gäldenären avkrävs betal- ning för den till inkassering överlämnade fordringen påför inkasso- företaget honom en inkassokostnad som står i visst förhållande till ka- pitalskuldcns storlek. Om gäldenären inte kan förmås att betala den fordrade inkassoavgiften debiteras i stället borgenären arvode enligt en s.k. borgenärstaxa. Borgenärstaxan är betydligt lägre än gäldenärs- taxan. Soliditet uppger att borgenärstaxan kommit att bli ett konkur- rensmedel mellan inkassoföretagen och att denna konkurrens har lett till att flera företag åtar sig inkassoärenden mer eller mindre gratis. Detta har i sin tur haft till följd att företagen söker driva in inkasso- kostnaden från gäldenären genom rättsliga åtgärder. '

Prop. 1971: 105 - 13

Både Soliditet och Kundkontroll intar den ståndpunkten att en för- sumlig gäldenär bör svara för borgenärens inkassokostnader, oavsett om rättsligt förfarande måst tillgripas beträffande huvudfordringen eller inte. Konsekvensen av den motsatta ståndpunkten skulle nämligen i all- mänhet bli att borgenären, som vanligen är säljare av någon vara, tvingas att höja sina priser för att därigenom kompensera sig för indriv- ningskostnader. Ett sådant system skulle leda till att gäldenärer som ordentligt fullgör sina åligganden får svara för också de kostnader som föranleds av försumliga och ovilliga betalare.

Den vanligaste och i Sverige oftast tillämpade metoden att beräkna inkassokostnaden uppges vara i form av procentandel på kapitalbelop- pet (värdeprincipen). En annan metod är att bestämma inkassokostna- den till ett fast belopp att utgå oavsett kapitalbeloppets storlek. En me- delväg är att ställa inkassoavgiften i viss relation till kapitalbeloppet. Av dessa metoder tillämpar Kundkontroll den senast angivna. Enligt Kundkontrolls tariff varierar inkassokostnaden mellan 12 kr. för in- kassouppdrag understigande 25 kr. och 96 kr. för uppdrag gällande be- lopp över 1 000 kr. Den av Soliditet tillämpade gäldenärstaxan bygger närmast på värdeprincipen. Enligt Soliditets taxa är t.ex. inkassoav- giften 10 kr. för uppdrag under 25 kr. och 80 kr. för uppdrag mellan 1 000 och 1 100 kr. Avgiften stiger sedan ytterligare med det belopp som skall inkasseras. För fordringar mellan 200 000 och 250000 kr. utgör kostnaden sålunda 3 000 kr. På överskjutande belopp utgår av- giften med en procent av beloppet.

Rörande förhållandena utomlands upplyser Soliditet att gäldenärs- taxor sedan länge tillämpas både i Danmark och i Norge. Den danska taxan är fastställd av De Danske Advokatmyndigheder och av Monopol- rådet samt sanktionerad av Justitsministeriet som norm för s.k. juridisk inkasso. Den norska taxan är fastställd av Den Norske Advokatforening i samråd med Oslo Byret som norm för advokater och inkassobyråer och tillämpas i praxis av de norska domstolarna. Om en gäldenär inte erlägger inkassokostnad enligt respektive taxa kan beloppet ifråga dö- mas ut av domstol. Liknande uppges förhållandena vara i Västtyskland och andra västeuropeiska länder. Soliditet framhåller att de danska och norska taxorna, vilka båda är uppbyggda enligt värdeprincipen. är högre än någon i Sverige tillämpad taxa. Taxorna uppges fungera utan an- märkning. De skall även ha visat sig praktiska ur den synpunkten att domstolarna i dessa länder blivit mindre belastade med enkla kravmål än de svenska domstolarna. Soliditet förordar att en taxa enligt dansk och norsk förebild införs även i Sverige. Man hemställer att justitie- departementet i samråd med bl. a. advokatsamfundet fastställer en skä- lig taxa för utomrättslig inkassokostnad.

Kundkontroll uppger att man i och för sig skulle föredra metoden med en fast inkassoavgift. Inkassoarbetet är ju i stort detsamma oav- '

Prop. 1971: 105 14

sett storleken av det belopp som skall inkasseras. Metoden går emeller- tid på grund av marknadssituationen knappast att tillämpa förrän det i lag klart anges att gäldenären är skyldig att ersätta borgenären för inkassokostnader. En förutsättning för tillämpning av fast avgift är vi- dare att avgiften bestäms till ett realistiskt belopp och att beloppet an- passas till förändringar i kostnads- och penningvärde. Till bemötande av vissa i den allmänna debatten framförda åsikter framhåller Kund- kontroll att ett inkassouppdrag innebär betydligt mera än att bara av- sända ett kravbrev. Ett inkassoföretag måste ha välorganiserade rutiner som möjliggör snabb behandling, identifiering och redovisning. Väsent- ligt är vidare att klientmedelsförvaltningen är tillfredsställande anord- nad. Företaget måste också internt göra sin verksamhet till föremål för löpande kontroll. Allt detta är till gagn för såväl gäldenärer som borge- närer. För att täcka kostnaderna för verksamheten fordras alltså att inkassokostnaderna fastställas till rimliga belopp. Tack vare den ratio- nalisering av arbetet som ett kvalificerat inkassoföretag kan göra blir kostnaderna för inkassering ändå väsentligt lägre än om borgenären själv skulle göra arbetet.

Kundkontroll uppger att det är vanligt förekommande att gäldenären betalar kapitalbelopp och ränta men vägrar att betala inkassokostnad. Man föreslår att det i en blivande lagstiftning klart anges att inkasso- kostnad kan tas ut genom betalningsföreläggande. I sammanhanget på- pekas att domstolarna i mål om betalningsföreläggande och lagsökning allmänt dömer ut fasta arvoden men att dessa varierar från domstol till domstol. Kundkontroll understryker att det vore synnerligen värde- fullt om en enhetlig arvodespraxis i dessa mål kunde komma till stånd.

Departementschefen

I gällande rätt föreligger oklarhet i frågan huruvida inkassokostnad kan tas ut av gäldenären och i så fall om ett åläggande för denne att ersätta borgenärens inkassokostnad kan grundas på RB:s regler om rätte- gångskostnad eller om ersättningsskyldigheten följer av allmänna skade- ståndsrättsliga grundsatser. I lagstiftningen har ställning inte tagits till denna fråga och något vägledande avgörande i praxis föreligger inte heller. Denna oklarhet har föranlett styrelsen för advokatsamfundet att göra en framställning om utredning och eventuell lagstiftning. Även enskilda inkassoföretag har i olika skrivelser och andra sammanhang anfört synpunkter på frågan om lagstiftning i ämnet.

Frågan om ersättningsskyldighet för inkassokostnad har under senare år fått ökad betydelse genom den kraftigt ökande kreditgivningen i sam— band med försäljning av olika konsumentkapitalvaror. I samband här- med står också en under senare år alltmer påtaglig tendens till kon- centration av inkassoverksamheten till ett fåtal större företag. Inkasso-

Prop. 1971: 105 15

verksamheten i dessa företag har genom användning av moderna kon— torsrutincr kunnat i hög grad rationaliseras. I den allmänna debatten har gjorts gällande att inkassoarvoden debiteras gäldenärerna med oskä- liga belopp och att missförhållanden föreligger även i övrigt.

Åtskilliga inkassoföretag ägnar sig också åt kreditupplysning. Åtmins- tone i de stora företagen kan de båda verksamhetsgrenarna ofta sam— ordnas. lnkasseringsuppdragen får ge material till det register över be- talningsanmärkningar som är en av företagens viktigare källor i kre- ditupplysningsverksamhetcn. Vid handläggningen av inkassoärenden kan det å andra sidan vara av betydelse att ha tillgång till kreditupplysning.

De problem av olika slag som hänger samman med kreditupplys- ningsverksamheten utreds f. n. av kreditupplysningsutredningen (Ju 1970: 50). Även inkassobranschen omfattas av utredningsuppdraget. Ut- redningen har i sistnämnda hänseende att undersöka i vad mån det före— kommer stötande eller mot gäldenären otillbörliga metoder och att över-- väga vilka åtgärder som krävs för att få till stånd en bättre ordning. Utredningen beräknas lägga fram ett delbetänkande avseende själva kreditupplysningsverksamheten under senare delen av år 1971. De frå- gor som hänger samman med inkassoverksamheten kan dock inte be- handlas av utredningen förrän år 1972.

De problem som berörs i advokatsamfundets framställning rör en- dast inkassofrågan och är dessutom närmast av processuell natur. De torde sålunda inte direkt omfattas av utredningens uppdrag. Med hän— syn till de olägenheter som är förenade med den rådande oklarheten på detta område finns det enligt min mening anledning att genom lag- stiftning redan nu ta ställning till de frågor samfundet har aktualiserat och vissa närliggande spörsmål. De bedömningar som nu görs måste gi— vetvis utgå från inkassoverksamheten i de former som den bedrivs f. n. och syftar inte till att ändra förutsättningarna för verksamheten. De åt- gärder som nu föreslås kan eventuellt komma att få omprövas i sam- band med att ställning tas till kreditupplysningsutredningens förslag.

Advokatsamfundets ståndpunkt att en försumlig gäldenär i princip bör vara skyldig att ersätta borgenären dennes inkassokostnad har inte mött invändning från någon av remissinstanserna.

Inkassokostnad i vidsträckt mening utgörs av samtliga de indrivnings- kostnader som kreditgivaren åsamkas efter det att faktura, räkning eller annan avisering om fordringsbeloppet tillställts gäldenären och som föranleds av dennes försummelse att betala fordringen. Vissa av dessa kostnader såsom sedvanliga påminnelser o.d. torde i allmänhet bc- lasta borgenären utan att ersättning härför utkrävs av gäldenären. Är borgenären företagare, betraktas denna kostnad som en allmän omkost- nad i rörelsen och påverkar i sista hand priset för den vara eller tjänst som företagaren tillhandahåller. Om betalningsförsummelsen kräver mera ingripande och kostnadskrävande åtgärder, talar däremot onekli-

Prop. 1971: 105 16

gen starka skäl för att denna kostnad får tas ut av den försumlige gäl- denären. I annat fall skulle det föreligga risk för att de kostnader som har föranletts av dennes försummelse övervältras på de kunder som skö- ter sina betalningar utan anmärkning. Även det nära sambandet mellan inkassokostnad och rättegångskostnad talar för en sådan ordning. Sär- skilt bör beaktas kostnadsreglernas betydelse för att hindra onödiga rätte- gångar. Den motsatta ståndpunkten skulle kunna leda till att borgenä- rer i ökad omfattning väcker talan vid domstol utan att dessförinnan ha närmare undersökt möjligheterna till frivillig fullgörelse. En sådan utveckling skulle knappast vara till fördel för gäldenärerna. Rättegångs- kostnad och eventuell utsökningsavgift torde nämligen i allmänhet över- stiga inkassokostnaden. En ökad belastning på domstolar och exekutiva myndigheter av mer eller mindre ostridiga kravmål är inte heller önsk- värt från allmän synpunkt.

Av vad som nu anförts framgår att jag ansluter mig till den princi- piella ståndpunkten att en försumlig gäldenär bör vara skyldig ersätta borgenären dennes inkassokostnad. I viss utsträckning bör dock borge- nären svara för inkassokostnader utan rätt till ersättning av gäldenä- ren. Endast sådan betalningsförsummelse som föranleder mera ingri- pande inkassoåtgärder bör medföra ersättningsskyldighet för gäldenä- ren. Givetvis är det också angeläget att gäldenärcns ersättningsskyldig- het inte överstiger skälig ersättning för det nedlagda arbetet. Av särskild vikt är därvid enligt min mening att gäldenärens ersättningsskyldighet inte avser annat eller mera än den faktiska kostnad som drabbar bor- genären på grund av gäldenärens försummelse. Det på sina håll till- lämpade systemet med skilda gäldenärs- och borgenärstaxor leder till att vissa gäldenärer genom att betala fordrad inkassoavgift åtminstone delvis få bekosta misslyckade inkassoärenden som gäller andra gälde- närer. En sådan ordning motverkar också en sund priskonkurrens mel- lan inkassoföretagen och är enligt min mening inte godtagbar. Det är slutligen också ett önskemål att inkassoåtgärder-na sker i sådana former att gäldenären får en korrekt information om de konsekvenser betal- ningsförsummelse medför.

För att åstadkomma en sådan ordning som jag nu har angivit är det enligt min mening ofrånkomligt att inte bara lagfästa principen om gäl- denärs ersättningsskyldighet för inkassokostnad utan också författnings- mässigt reglera den ersättningsgilla inkassoåtgärdens närmare beskaffen- het och fastställa ett maximibelopp för ersättningen. '

Frågan om ersättningsgill inkassokostnad bör dessutom enligt min

. mening inte ses isolerad från problemet med kostnad i ärende om be— talningsföreläggande. Även ansökningen om sådant föreläggande kan nämligen sägas ingå som ett led i inkassoförfarandet. Gäldenärens er- sättningsskyldighet för borgenärens kostnad för betalningsföreläggande utgår redan f. n. i praktiken med schablonbelopp som är relativt

Prop. 1971: 105 1'/

enhetliga men där domstolarnas praxis dock uppvisar vissa skilj- aktigheter. Även denna kostnad bör i detta sammanhang bindas till en i författning fastställd taxa. Genom en sådan ordning blir också de gäl- lande bestämmelserna lättare tillgängliga för allmänheten. Härigenom motverkas i någon mån mer allmänt hållna och för gäldenären svår- kontrollerbara hänvisningar till ”rättspraxis” eller ”domstolsavgörande” som nu inte sällan förekommer i inkassobrev. Jag återkommer i det föl- jande till frågorna om de ersättningsgilla inkassoåtgärdernas beskaffen- het och storleken av de ersättningsgilla kostnaderna för inkassoåtgärd och betalningsföreläggande. 1 och för sig kan skäl åberopas för en motsvarande Specialregler-ing även av frågan om kostnad _ utöver in- kassokostnaden —— i lagsökningsmål. Här är emellertid det praktiska behovet av en sådan reglering mindre samtidigt som utrymme behövs för en mera differentierad ersättning. Jag förutsätter att domstolarna i lagsökningsmål kommer att bestämma kostnaderna med beaktande av de synpunkter som enligt det följande bör vara vägledande vid faststäl- lande av den ersättning som skall utgå i mål om betalningsföreläggande.

Som jag har framhållit tidigare bör principen om gäldenärens ersätt- ningsskyldighet för inkassokostnad nu lagfästas. Under remissbehand- lingen av advokatsamfundets framställning har inkassokostnad allmänt ansetts böra betraktas som eller likställas med en rättegångskostnad och på sådan grund vara ersättningsgill. För egen del finner jag goda skäl tala för denna ståndpunkt. Mellan inkassokostnad och direkt rättegångs- kostnad föreligger avsevärda likheter. På samma sätt som rättegångs- kostnaden är inkassokostnaden en utgift som borgenären till följd av gäldenärens försumlighet har för att tillvarata sin rätt. Skyldighet för gäldenären att i princip svara för inkassokostnad torde Också som framhållits förut vara ägnad att förebygga onödiga rättegångar.

En ordning som innebär att inkassokostnad uttryckligen jämställs med rättegångskostnad medför också stora praktiska fördelar. Tvekan behö- ver då inte längre råda om att krav på sådan ersättning kan prövas i lag- sökningsmål och mål om betalningsföreläggande. Även i vanliga tviste- mål rörande huvudfordringen är det lämpligt att krav på inkassokostnad prövas i den för rättegångskostnad föreskrivna ordningen. Om inkasso- kostnad jämställs med rättegångskostnad, vinns även en annan fördel. Be- stämmelsen i 18 kap. 14 & RB enligt vilken yrkande om rättegångs- kostnad skall framställas innan handläggningen vid rätten avslutats omöjliggör nämligen den i praktiken förekommande men från flera syn- punkter föga tilltalande metoden att väcka talan om inkassokostnad först efter det att handläggningen av huvudfordringen avslutats. Dom- stolen får också möjlighet att utan särskilt yrkande pröva storleken av den fordrade inkassoersättningen. "På grund av 'det anförda föreslår jag att det i RB uttryckligen fastslås att yrkande om ersättning för in—

Prop. 1971: 105 18

kassokostnad skall handläggas i samma ordning som rättegångskostna- der i allmänhet. Bestämmelse härom bör tas in i 18 kap. 8 & RB.

Vad nu sagts har närmast tagit sikte på sådana fall där krav på ersätt- ning för inkassokostnad framställs samtidigt som talan om själva huvud- fordringen väcks vid domstol. Bortsett från reglerna om själva förfaran- det torde det inte från principiell synpunkt föreligga någon avgörande skillnad mellan dessa fall och de fall där kravet på inkassokostnad kvarstår sedan gäldenären till följd av inkassoåtgärden betalat sin skuld. Av allmänna rättsgrundsatser måste anses följa att en gäldenär i prin- cip bör vara skyldig att ersätta inkassokostnad även där någon rätte- gång om huvudfordringen till följd av betalning aldrig kommer till stånd. En sådan uppfattning torde också ha stöd i rättspraxis. Emeller- tid uppstår problem på grund av att man i denna situation har velat betrakta inkassokostnaden som skadestånd. Detta har föranlett att talan om ersättning för kostnaden inte har ansetts kunna väckas genom an- sökan om betalningsföreläggande.

Som jag nyss har anfört bör inkassokostnad i de fall som leder till rät— tegång angående själva saken behandlas som en rättegångskostnad. Jag kan inte finna någon anledning att inkassokostnaden skulle behöva be- handlas som skadestånd i den bemärkelse lagsökningslagen avser, när talan rör endast sådan kostnad. Har betalning för huvudfordringen er- lagts utan att rättegång behövt inledas, bör talan om ersättning för in— kassokostnad därför få väckas genom ansökan om betalningsföreläg— gande. Jag föreslår att en klarläggande bestämmelse härom tas in som ett andra stycke i 18 % lagsökningslagen.

Den lagtekniska lösning av frågan om ersättningsskyldighet för in- kassokostnad som jag har föreslagit i det föregående innebär att inkas- sokostnad genom en särskild bestämmelse i 18 kap. 8 & RB jämställs med rättegångskostnad. Härav följer såsom jag har framhållit förut bl. a. att ersättning för inkassokostnad måste yrkas innan domstolens hand- läggning av huvudfordringen avslutats. När det gäller ersättning för rättegångskostnad finns i 18 kap. 8 & RB vissa allmänna bestämmelser som innebär att ersättningen skall fullt motsvara kostnaden för rätte- gångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och tids— spillan i anledning av rättegången. Dessa allmänna bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad bör inte ges motsvarande tillämpning i fråga om inkassokostnad. I stället bör som jag förut har framhållit i fråga om inkassokostnad ges särskilda författningsbestämmclser om den närmare beskaffenheten av ersättningsgill inkassoåtgärd och om storleken av den ersättningsgilla kostnaden för sådan åtgärd. Dessa frågor är av sådan beskaffenhet att de inte lämpar sig för en reglering

Prop. 1971: 105 19

i lag. Jag föreslår därför att den nya bestämmelsen om inkassokostnad i 18 kap. 8 & RB, som också är tillämplig i lagsökningsmål, utformas så att regeln om gäldenärs ersättningsskyldighet för sådan kostnad hän- visar till av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. 1 22 & lagsöknings- lagen får vidare tas in en motsvarande regel beträffande kostnad i mål om betalningsföreläggandc. I en särskild kungörelse får tas upp en när- mare precisering av ersättningsgill inkassokostnad och en uttömmande reglering av frågan om kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Talan om ersättning för inkassokostnad kan, som framgår av det ti- digare anförda, komma att tas upp i två olika former. Om målet gäller själva kapitalfordringen, skall eventuellt anspråk på ersättning för in— kassokostnad framställas i den för rättegångskostnad stadgade ordning- en. Härvid har rätten att med tillämpning av kungörelsen självmant pröva storleken av den fordrade ersättningen. "Har däremot betalning er- lagts för själva kapitalfordringen, får borgenären, om han anser sig be- rättigad till ersättning för inkassokostnad, väcka talan särskilt om denna kostnad. Som jag tidigare har nämnt bör detta kunna ske genom ansökan om betalningsföreläggande. Talan kan naturligtvis också väckas genom stämning. Med den lösning som har föreslagits blir kungörelsen visserli- gen inte direkt tillämplig i detta fall. I praktiken torde emellertid den i kungörelsen upptagna taxan för inkassokostnad komma att bli vägledan- de även i dessa fall.

Frågan om den närmare regleringen av ersättningsgill inkassoåtgärd och inkassokostnadens storlek skall alltså enligt den föreslagna ordning- en ankomma på Kungl. Maj:t. Min avsikt är att låta utarbeta ett förslag rörande en sådan reglering och göra förslaget till föremål för remiss- behandling. Det finns emellertid skäl att i detta sammanhang något närmare beröra hur dessa bestämmelser lämpligen bör kunna utformas.

Mindre kostnadskrävande inkassoåtgärder bör som jag förut fram- hållit bäras av borgenären utan rätt till ersättning av gäldenären. Det får anses ligga i ett skuldförhållandes natur att en borgenär själv visar åtminstone någon aktivitet för att få prestationen till stånd, även om det är hans avtalskontrahent som råkat i dröjsmål. En eller ett par enkla påminnelser i brev eller telefon bör sålunda i regel inte medföra rätt till särskild ersättning. Om borgenären föredrar att låta en advokat eller ett inkassoföretag ombesörja dessa påminnelser, bör detta inte göra nå- gon skillnad. Är det däremot fråga om sådana åtgärder som forskningar efter gäldenären, förhandlingar om skuldens reglering och liknande, bör gäldenären stå för de kostnader som kan anses skäliga.

Som jag har framhållit förut bör inkassoåtgärderna vara ersättnings- gilla endast om de innefattar en korrekt upplysning till gäldenären angå- ende de rättsliga följder som kan inträffa vid fortsatt underlåtenhet att betala. Besked härom är av värde för gäldenären, vilken ofta kan antas sakna kännedom om det rättsliga förfarandet. Ett inkassobrev som in-

Prop. 1971: 105 20

nehåller ovederhäftiga utfall mot gäldenären eller vilseledande upp- gifter om rättsläget — sådana förekommer — kan givetvis aldrig an- ses sakligt motiverat. Mer än ett inkassobrev torde i regel inte vara på- kallat. Har gäldenären trots kravbrevct och de påminnelser som har fö- regått detta ändå inte reglerat sin skuld, lär han i allmänhet inte låta sig påverkas av ytterligare påstötningar av samma art. I detta läge bör borgenären i stället överväga om han skall vidta rättsliga åtgärder mot gäldenären. Det torde vara vanligt att borgenären i detta läge inför- skaffar upplysningar om gäldenärens solvens. Sådan solvensundersök- ning syftar till att ge besked huruvida ytterligare åtgärder är menings- fulla eller om de endast skulle medföra ytterligare kostnader utan att möjligheter till betalning föreligger. Sådan kostnad för solvensunder- sökning bör enligt min mening inte anses ersättningsgill, vare sig som inkassokostnad eller som rättegångskostnad.

Vilka inkassoåtgärder som skall anses sakligt motiverade kan givet- vis variera något från fall till fall. Man kan dock konstatera att det stora flertalet ordinära inkassoärenden inte torde fordra någon mer individuell behandling. Dessa ärenden lämpar sig väl för en rutinmäs- sig handläggning. De större inkassoföretagen har också tagit fasta på detta och utvecklat effektiva och tidsbesparande arbetsrutiner för handläggningen av sina uppdrag. En rationellt skött inkassoverksamhct innefattar i allmänhet registrering av uppdraget, kontroll och even- tuell komplettering av borgenärens uppgifter, upprättande av arbets- kort och akt, utskrift och avsändande av kravbrev, bevakning av åren- det och redovisning för uppdragsgivaren av resultatet. Vissa ärenden medför kontakter och diskussion med gäldenären angående uppgörelse, delbetalning e.d. En form av inkassoärenden som typiskt sett tor- de kräva mer arbete än de ordinära ärendena är de 5. k. konsument- inkasseringarna. Härmed avses sådana ärenden som gäller inkassering av förfallna poster enligt avtal om avbetalningsköp. I konsumentin- kasseringsärenden finns det inte sällan skäl att ägna mera arbete åt olika kontakter med gäldenären innan rättsliga åtgärder vidtas. En åter-tagning av gods enligt bestämmelserna i lagen (1915: 219) om av- betalningsköp torde nämligen i regel innebära en inte obetydlig kapi- talförstöring som inte är till gagn för någondera parten.

Den utveckling mot mer rationella och kostnadsbesparande arbetsme- toder och de enhetliga arbetsrutiner som enligt vad jag nyss har nämnt förekommer inom inkassobranschen kan inte undgå att inverka på be- dömningen av vad som normalt skall anses som skälig ersättning för ett inkassoärende. Övervägande skäl talar enligt min mening för att ersättningen bör utgå med ett i princip fast belopp utan avseende på den kapitalsumma som inkasseringsuppdraget gäller. Det nedlagda in— kassoarbetet är ju i regel detsamma. Det ligger dessutom ett stort Värde i att ersättningsnormerna görs så enkla som möjligt. En ganska långt-

Prop. 1971: 105 21

gående schablonisering av inkassoersättningen bör därför kunna åstad- kommas. Det synes lämpligt att ersättningsbeloppet blir detsamma oav- sett om borgenären anlitat ombud eller om han själv handlagt ärendet. Möjligen kan en något förhöjd avgift anses motiverad vid uppdrag som gäller mycket stora belopp. Det kan i sådana fall sägas att det större ekonomiska ansvaret motiverar en mera individuell behandling av ärendet. Någon anledning att i ersättningshänseende särbehandla konsumentinkasseringen anser jag inte föreligga. Att vissa merkost- nader kan uppkomma i denna typ av inkassoärenden är en omständig- het som säljaren normalt torde ha att beakta redan när han ingår ett avtal om avbetalningsköp.

Om ett inkassoärende inte leder till resultat fullföljs det i regel ge- nom ansökan om stämning, lagsökning cller betalningsföreläggande. Det förhållandet att saken dras inför domstol innebär dock inte någon förändring av det civilrättsliga läget mellan gäldenären och borgcnä- ren. De processuella åtgärderna synes som jag har framhållit tidigare snarare vara att betrakta som ett ytterligare inkassokrav, framställt isär- skilt reglerade former. Ofta behöver detta senare led i förfarandet inte fordra alltför mycket arbete och kostnad utöver vad som redan ned- lagts i inkassoskedet. Så torde i allmänhet vara förhållandet i de enklare fall som kan anhängiggöras genom ansökan om betalningsföreläggande. Även lagsökningsmålen kan ofta medföra ett relativt måttligt merar- bete. I lagsökningsmål utdöms enligt inhämtade upplysningar normalt mellan 125 och 175 kr. i arvode utöver domstolsavgit'tcr. I mål om betalningsföreläggande är ett ombudsarvode om 90 51 100 kr, vanligast förekommande. På något håll godtas dock ända upp till 150 kr. i ersättning förutom ansökningsavgiften.

Med de arbetsrutiner som tillämpas av de stora inkassoföretagen är inkassoärendena så förberedda under det utomrättsliga inkassoskedet att det merarbete som föranletts av en ansökan om betalningsföreläg— gande i allmänhet är av begränsad omfattning. Med hänsyn härtill mås- te domstolarnas praxis i fråga om kostnaden i mål om betalningsfö- reläggande anses vara generös. Som påpekats under remissbehand— lingen kan en förklaring härtill vara att beloppet ofta anses innefatta också en del utomrättsliga kravåtgärdcr före ansökningen om betal- ningsföreläggande.

Mot bakgrund av vad som nu anförts finns det i och för sig skäl som talar för att både kostnad för betalningsföreläggande och inkasso- kostnad kunde rymmas inom ramen för den ersättning som i praxis nu godtas för kostnader i mål om betalningsföreläggande eller 90 år 100 kr. Av detta belopp skulle exempelvis 60 it 70 kr. kunna anses be- löpa på ansökan om betalningsföreläggande och 30 a 40 kr. på in- kassoåtgärden.

Som jag redan har anfört innebär emellertid förslaget att det skall

Prop. 1971: 105 22

ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelserna om inkassoåtgärdernas beskaffenhet samt storleken av ersättningsgill inkassokostnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande. Som jag också har anfört, är det min avsikt att ett förslag till kungörelse om in- kassokostnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande skall re- missbehandlas innan slutlig ståndpunkt tas i dessa frågor.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen till 1) lag om ändring i rättegångsbalken , 2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808 ) inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats- rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta G_vllensten

Prop. 1971: 105 23

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 1 april 1971.

Närvarande: f.d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTENIUS, justitierådet BERNI—IARD, justitierådet HOLMBERG.

Enligt utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 mars 1971, hade Kungl. Maj:t för- ordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag om ändring [ lagsök- ningslagen (1946: 808).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Staffan Edling.

Lagrådet yttrade:

Frågan om gäldenärs skyldighet att vid betalningsmora gottgöra bor- genär för inkassokostnad är av sådan natur att den borde regleras ge— nom stadgande i civillag. En för det praktiska syftet väsentligen likvär- dig reglering kan emellertid — i avbidan på att frågan upptages till be- handling i dylik ordning — åstadkommas genom att kostnaden behand- las såsom rättegångskostnad och liksom annan sådan kostnad prövas av domstol. Förslaget att inkassokostnad skall ersättas såsom rättegångs— kostnad föranleder därför i och för sig ej erinran.

I vad gäller omfattningen av gäldenärs skyldighet att ersätta inkasso- kostnad kan lagrådet i huvudsak ansluta sig till vad departementsche- fen anfört därom, att borgenären själv bör ha att stå för vissa kostna- der, såsom sedvanliga påminnelser eller enklare kravbrev. Förslaget att Kungl. Maj:t skall äga meddela för domstol bindande bestämmelser om ersättningen är icke förenligt med grundsatsen, att rättsförhållandet mellan enskilda skall bedömas enligt i lag givna stadganden. Hinder sy- nes dock icke böra möta mot att beträffande mål om betalningsföre- läggande —— i vilka kostnadsfrågan enligt sakens natur i regel måste bedömas schablonmässigt och för vilka det är önskvärt att enhetlighet i bedömandena uppnås — Kungl. Maj:t bemyndigas meddela bestäm- melser om ersättningen i normalfall. Däremot bör beträffande rätte- gångsmålen regleringen icke sträckas längre än till en föreskrift att inkassokostnad skall ersättas i den mån det finnes skäligt. Det lärer vara befogat antaga att även i dessa mål de bestämmelser som meddelats för mål om betalningsföreläggande kommer att bli vägledande för dom- stolarna. Det torde också kunna hållas för visst, att vid bestämmande

Prop. 1971: 105 24

av kostnadsersättning domstolarna kommer att beakta inkassoåtgär- dens beskaffenhet och att härvid krav med oriktiga eller vilseledande uppgifter icke anses som ersättningsgill kostnad.

På grund av vad som anförts hemställer lagrådet dels att det nya andra stycket i 18 kap. 8 % RB får denna lydelse: Kostnad som part haft för inkassoåtgärd före rättegången ersättes så- som rättegångskostnad i den mån det finnes skäligt,

dels att andra punkten i andra stycket av 22 & lagsökningslagen får denna lydelse: Konungen meddelar bestämmelser om ersättningen att tillämpas när särskilda skäl ej föreligger.

Då den nya bestämmelsen i 18 kap. 8 % RB att inkassokostnad skall ersättas såsom rättegångskostnad får till följd att jämlikt 14 & samma kapitel kostnadsanspråk måste framställas innan handläggningen avslu- tas och icke längre kan göras gällande i särskilt mål, synes förslaget om ändring i RB böra kompletteras med en övergångsbestämmelse av samma innebörd som den, Vilken är fogad till förslaget om ändring av lagsökningslagen. Bestämmelsen synes kunna få följande lydelse: Den- na lag träder i kraft den 1 juli 1971 men gäller ej i mål vari talan väckts dessförinnan.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Prop. 1971: 105 25

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 april 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP- LlNG, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GElJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID- BOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtan- de över förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken , 2) lag om ändring [ lagsökningslagen (1946: 808). Föredragandcn redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har godtagit förslaget att inkassokostnad skall kunna er- sättas som rättegångskostnad liksom förslaget om bemyndigande för Kungl. Maj:t att i särskild ordning meddela närmare bestämmelser rö— rande ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggandc. I fråga om rättegångsmål har lagrådet anfört att förslaget att Kungl. Maj:t skall äga meddela för domstol bindande bestämmelse om ersättning inte är förenligt med grundsatsen att rättsförhållandet mellan enskilda skall bedömas enligt i lag givna stadganden. Med anledning härav har lagrådet hemställt att regleringen inte sträcks längre än till en föreskrift, att inkassokostnad skall ersättas i den mån det finnes skäligt. Lagrådet har i anslutning härtill uttalat att de bestämmelser som meddelas för mål om betalningsföreläggande ändå torde komma att bli vägledande för domstolarna vid prövningen av vad som skall anses som skälig er— sättning för inkassoåtgärd.

Även om frågan om ersättning för inkassoåtgärd rör rättsförhållan- det mellan enskilda föreligger enligt min mening inte något principiellt hinder att frågan regleras i annan författning än lag, om så finnes lämpligt. Lagrådet har f.ö. godtagit en sådan ordning när det gäller inkassokostnad och annan kostnad i mål om betalningsföreläggande, där det också är fråga om rättsförhållandet mellan enskilda. Den av lagrådet förordade lösningen innebär också viss risk för bristande en- hetlighet i tillämpningen, särskilt som inkassokostnaden i lagsöknings-

Prop. 1971: 105 ' 26

målen med en sådan lösning inte skulle omfattas av de av Kungl. Maj:t meddelade ersättningsbestämmelserna. På grund av det anförda finner jag inte anledning att gå ifrån den lösning som har valts i det remit- terade förslaget. '

Som jag tidigare har nämnt har lagrådet godtagit förslaget att de när- mare bestämmelserna om kostnad — inbegripet inkassokostnad -— i mål om betalningsföreläggande skall meddelas av Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse. Lagrådet har emellertid förordat att det föreslagna tilläggsstadgandet i 22 & lagsökningslagen ges en något jämkad avfatt— ning. Enligt lagrådets förslag skall de kostnadsbestämmelser Kungl. Maj:t meddelar tillämpas, när särskilda .skäl ej föreligger. Den av lag— rådet sålunda uttryckta ståndpunkten torde dock inte innebära någon avvikelse i sak från den uppfattning som ligger till grund för det remit- terade förslaget. Även om man enligt min mening har anledning att räkna med möjligheten av en tämligen" långtgående schablonisering i fråga om såväl ersättning för inkassoåtgärd som annan kostnad i mål om betalningsföreläggande, måste det givetvis förekomma fall där schablonreglerna bör kunna frångås. En regel om möjlighet att i mer extraordinära fall avvika från normalbestämmelserna bör emellertid enligt min mening inte tas in i lagsökningslagen utan i den särskilda kostnadskungörelsen. I denna skall ju, som jag har anfört i remissproto- kollet, ges en uttömmande reglering av frågan om kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Lagrådet har slutligen föreslagit att lagen om ändring i RB förses med en övergångsbestämmelse enligt vilken ändringen inte skall gälla i mål där talan väckts före ikraftträdandet den 1 juli 1971. I remisspro- tokollet har jag tagit bestämt avstånd från systemet att väcka talan om ersättning för inkassoåtgärd efter det att handläggningen av mål rörande huvudsaken avslutats. En sådan ordning synes mig inte ens övergångs— vis böra godtas. Enligt min mening är därför en övergångsbestämmelse av föreslaget innehåll inte påkallad.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga för- slagen. Ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm- mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro- position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM I97l 7|02 |5