Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till lag om ändring av ska- deståndslivräntor. Lagen avses reglera värdesäkringen av alla livräntor på grund av skadehändelser efter utgången av år 1973. Livräntorna an- passas inom vissa gränser till penningvärdets förändringar genom höj- ning eller sänkning i anslutning till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Värdesäkringen blir en del av skadeståndsskyldigheten, och i skadeståndslagen införs en erinran om den nya lagen.

Förslaget innebär också värdesäkring av vissa skadeståndslivräntor som utgår på grund av händelser före utgången av år 1973. En lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor föreslås gälla livräntor av detta slag som utgår på grund av ansvarsförsäkring. Efter mönster av lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor skall ansvarslivräntorna räknas upp till dagens penningvärde och i fortsättningen inom vissa gränser anpassas till basbeloppets höjning genom indextillägg.

Vissa ändringar föreslås vidare i lagen om tillägg till vissa trafik— livräntor och förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafikliv- räntor, som utgår av statsmedel, m.m. Dessa författningar ersätts för framtiden av den nya lagen om ändring av skadeståndslivräntor och be- gränsas därför till livräntor på grund av skadehändelser före utgången av år 1973. Vidare utvidgas möjligheterna att värdesäkra trafiklivräntor på grund av skadehändelser utomlands.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.

• Sida 2
•  Original

Prop. 1973: 14 2

1. Förslag till

Lag om ändring av skadeståndslivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 & Livränta, som genom dom eller avtal fastställts att utgå till full— görande av skadeståndsskyldighet på grund av händelse som inträffat efter utgången av år 1973, skall ändras i anslutning till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

2 & Ändring sker första gången den 1 januari året närmast efter det år då basbeloppet för december månad med minst fem procent över- eller underskridit basbeloppet för december 1973.

Ändring skall ånyo ske varje år den 1 januari, om basbeloppet för december månad närmast föregående år över- eller underskridit det bas- belopp som legat till grund för senaste ändring med minst fem procent eller det lägre eller högre procenttal som efter ökning eller minskning enligt 4 & uppgår till minst fem.

Ändring avser alla livräntor som fastställts före den dag då ändringen skall ske samt livräntor som genom dom fastställts senare, om första domstols dom i målet meddelats före nämnda dag.

3 & Ändring sker med det procenttal med vilket basbeloppet ändrats eller det högre eller lägre procenttal som följer av 4 &. Ändringen får dock ej överstiga fem procent för år, räknat från den 1 januari 1974 eller, vid tillämpning av 2 5 andra stycket, från den dag då ändring senast skedde.

Uppkommer vid beräkning av det procenttal med vilket ändring skall ske brutet tal, avrundas det till närmast lägre hela tal. Procenttalet fast- ställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

4 5 Vid tillämpning av 2 5 andra stycket och 3 5 första stycket första punkten skall det procenttal varmed basbeloppet ändrats ökas eller mins- kas med sådant procenttal som på grund av 3 5 första stycket andra punkten eller andra stycket första punkten icke beaktats vid tidigare ändring. Proeenttalen beräknas med två decimaler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1973: 14 3

2. Förslag till

Lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 & Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges på grund av ansvarsförsäkring hos svenskt försäkringsbolag eller utländskt försäk- ringsbolag med koncession i Sverige, om den händelse som föranlett livräntan inträffat före utgången av år 1973.

Lagen gäller ej livränta på vilken lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor, förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa tra- fiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m. eller kungörelsen (1971: 14) om tillägg till vissa statliga skadelivräntor, m.m. är tillämplig, ej heller livränta till följd av skada som uppkommit utomlands, om icke livränte- tagaren vid tiden för den händelse som föranlett livräntan var svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. 2 & Tillägg utgår i form av allmänt tillägg och indextillägg.

3 %; Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en sär- skild förmån utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och utgår även om därigenom det belopp överskrides till vilket försäkrings- giVarens ansvar är begränsat på grund av försäkringsavtalet. 4 5 Allmänt tillägg till livränta, som fastställts före utgången av år 1971, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts

år 1939 eller tidigare, trehundratjugofem procent, år 1940, tvåhundrasextiofem procent, år 1941, tvåhundratjugo procent, åren 1942—1947, etthundranittio procent, åren 1948—1950, etthundrasjuttio procent, år 1951, etthundratrettio procent, åren 1952—1955, etthundratio procent, år 1956 eller 1957, nittio procent, år 1958 eller 1959, sjuttiofem procent, år 1960 eller 1961, sextiofem procent, år 1962 eller 1963, femtiofem procent, år 1964, femtio procent, år 1965, fyrtio procent, år 1966, trettiofem procent, år 1967 eller 1968, tjugofem procent, år 1969, tjugo procent, år 1970, femton procent, år 1971, fem procent. 5 & Indextillägg enligt denna lag utgår från och med den 1 januari året närmast efter det år då basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om all- män försäkring för december månad med minst fem procent överskridit basbeloppet för december 1972. Ytterligare indextillägg utgår varje år från och med den 1 januari, om basbeloppet för december månad när- mast föregående år överskridit det basbelopp som legat till grund för

• Sida 4
•  Original

Prop. 1973: 14 4

senaste indextillägg med minst fem procent eller det lägre pro- centtal som efter ökning enligt 7 & uppgår till minst fem.

Indextillägg utgår endast till livränta som fastställts före den dag från och med vilken tillägg skall räknas.

6 & Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat eller det högre procenttal som följer av 7 &. Tillägget får dock ej över- stiga fem procent för år, räknat från den 1 januari 1973 eller, vid till- lämpning av 5 5 första stycket andra punkten, från den dag då senaste indextillägg började utgå.

Uppkommer vid beräkning av det procenttal med vilket indextillägg skall utgå brutet tal, avrundas det till närmast lägre hela tal. Procent- talet fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

7 5 Vid tillämpning av 5 å första stycket andra punkten och 6 & första stycket första punkten skall det procenttal varmed basbeloppet föränd- rats ökas mcd sådant procenttal som på grund av 6 5 första stycket andra punkten eller andra stycket första punkten icke beaktats vid fast- ställande av tidigare indextillägg. Proeenttalen beräknas med två deci- maler.

8 & Allmänt tillägg beräknas på livräntans belopp. Indextillägg beräk- nas på livräntans belopp ökat med tillägg enligt denna lag.

9 & Ändras livräntans belopp i enlighet med vad som bestämts vid dess fastställande, ökas eller minskas tillägg i motsvarande mån.

10 & Tillägg utges av den försäkringsinrättning som förvaltar livrän- tan. Ansvaret för tillägget säkerställes i den ordning som gäller för liv- räntan enligt lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse eller, om tilläg- get utges av riksförsäkringsverket, enligt motsvarande bestämmelser för verket.

11 % Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej utmätas.

Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrivcs i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

12 & Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1973: 14

3. Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)

Härigenom förordnas, att i skadeståndslagen (1972: 207) skall infö- ras en ny paragraf, 5 kap. 9 5, av nedan angivna lydelse.

5 KAP.

9 5 Om ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändring- ar i penningvärdet gäller särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor

Härigenom förordnas, att 1, 4, 9 och 16 åå lagen (1967: 663) om till- lägg till vissa trafiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lå

Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om tra- fikförsäkring å motorfordon eller på grund av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 % nämnda lag (trafiklivränta).

Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkom- mit utomlands och ej heller liv- ränta på grund av försäkring på staten tillhörigt motorfordon eller motorfordon som användes ute— slutande inom järnvägs— eller fa- briksområde eller inhägnat täv- lingsområde eller annat sådant in- hägnat område.

Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om tra- fikförsäkring å motorfordon eller på grund av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 & nämnda lag (trafiklivränta), om den händelse som föranlett livrän- tan inträffat före utgången av år 1973.

Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkom- mit utomlands, om icke livränte— tagaren vid tiden för den händelse som föranlett livräntan var svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Lagen gäller ej heller livränta på grund av försäk- ring på staten tillhörigt motorfor- don eller motorfordon som an- vändes utcslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1973: 14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 4?)

Allmänt tillägg till trafiklivrän- ta, som fastställts före utgången av år 1965, utgår enligt en procent- sats som utgör, om livräntan fast- ställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundra- tjugofem procent, år 1940, etthundrasjuttiofem pro- cent, år 1941, etthundrafyrtio procent, åren 1942—1947, etthundratjugo procent, åren 1948—1950, etthundra pro- cent, år 1951, sjuttio procent, åren 1952—1955, femtiofem pro- cent, år 1956 eller 1957, fyrtio procent, år 1958 eller 1959, trettio procent, år 1960 eller 1961, tjugofem pro- cent, år 1962 eller 1963, femton pro- cent, år 1964, tio procent, år 1965, fem procent.

95

Indextillägg till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år, då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om all- män försäkring för januari månad med minst fem procent överskri- der basbeloppet för januari 1967. Ytterligare indextillägg utgår från och med den 1 januari varje år basbeloppet för januari månad med minst fem procent överskri- der det basbelopp som ligger till grund för senaste indextillägg.

Allmänt tillägg till trafiklivrän- ta, som fastställts före utgången av år 1965 till följd av skada som uppkommit i Sverige, utgår enligt en procentsats som utgör, om liv- räntan fastställts år 1939 eller tidigare, tvåhundra- tjugofem procent, år 1940, etthundrasjuttiofem pro- cenh år 1941, etthundrafyrtio procent, åren 1942—1947, etthundratjugo procent, åren 1948—1950, etthundra pro- cent, år 1951, sjuttio procent, åren 1952—1955, femtiofem pro- cent, år 1956 eller 1957, fyrtio procent, år 1958 eller 1959, trettio procent, år 1960 eller 1961, tjugofem pro- cent, år 1962 eller 1963, femton pro- cent, år 1964, tio procent, år 1965, fem procent.

Allmänt tillägg till trafiklivrän- ta, som fastställts före utgången av år 1971 till följd av skada som uppkommit utomlands, utgår en- ligt de procentsatser som anges i 4 5 lagen (1973.'000) om tillägg till vissa ansvarslivrt'intor.

Indextillägg till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år, då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om all- män försäkring för januari månad med minst fem procent överskri- der basbeloppet för januari 1967. Ytterligare indextillägg utgår från och med den 1 januari varje år basbeloppet för december månad närmast föregående år med minst fem procent överskridit det bas- belopp som ligger till grund för senaste indextillägg.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1973: 14 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om trafiklivränta, som fastställes efter det att indextillägg till tidigare fastställda livräntor börjat utgå enligt första stycket, utgår indextillägg från och med den dag närmast efter livräntans fastställande då ytterligare indextillägg till de tidigare fastställda livräntorna börjar utgå.

Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Brutet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det pro— centtal med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 & Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej utmätas.

Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning av livränte- belopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1 ).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Indextillägg till trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utomlands utgår tidigast från och med den 1 januari 1974.

5. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa tra- fiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 55 förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, rn. ni., skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15

Tillägg enligt denna förordning utgår till livränta som i anledning av skada, vilken uppkommit här i landet till följd av trafik med motorfordon, utges av statsmedel eller på grund av en av staten ta- gen ansvarighetsförsäkring (trafik- livränta). Med motorfordon för- stås därvid sådant fordon som av- ses i 2 5 lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å mo- torfordon.

Tillägg enligt denna förordning utgår till livränta som i anledning av skada, vilken uppkommit till följd av trafik med motorfordon, utges av statsmedel eller på grund av en av staten tagen ansvarig- hetsförsäkring (trafiklivränta), om den händelse som föranlett liv- räntan inträffat före utgången av år 1973. Har skadan uppkommit utomlands, utgår dock tillägg endast om livräntetagaren vid ti— den för den händelse som förart— Iett livräntan var svensk medbor— gare eller utlänning med hemvist i Sverige. Med motorfordon förstås

• Sida 8
•  Original

Prop. 1973: 14 s

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vid tillämpning av denna förord- ning sådant fordon som avses i 2 5 lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfor- don.

6 % Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på tillägg enligt denna förordning får ej utmätas. Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning av livränte- belopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1 ).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Indextillägg till trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utom- lands utgår tidigast från och med den 1 januari 1974.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1973: 14 9

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 december 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GElJER, MYR- DAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrå- dets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående värdesäkring av skadeståndslivräntor och anför.

2.1. Skadeståndsreglema

En skildring av de olika ersättningsanordningarna i samhället finns i betänkandet s. 19—23. I det följande ges vissa grundläggande upplys— ningar om ersättning i form av skadestånd.

Skadestånd vid personskada fastställs enligt 5 kap. 2 och 3 åå skade— ståndslagen (1972: 207).

5 kap. 2 å innehåller bestämmelser om ersättning till den som har tillfogats personskada. De innebär bl. a. att den skadade skall gottgöras hinder eller förlust i näring, dvs. den inskränkning i förvärvsförmågan som skadan har fört med sig. Under den akuta sjukdomstiden ersätts faktisk inkomstförlust. Om en bestående inskränkning i förvärvsförmå- gan kvarstår därefter fastställs ersättning för framtida inkomstförlust (invaliditetsersättning). Är den beräknade förlusten av någon betydelse brukar denna ersättning bestämmas i form av livränta, dvs. ett perio- diskt belopp som utgår under den skadades livstid eller till dess att han uppnår viss ålder. Om man har anledning att räkna med förändringar i invaliditetstillståndet eller om detta inte kan uppskattas förrän ut- vecklingen avvaktats under viss period fastställs livränta endast för be- gränsad tid (provisorisk livränta).

Livräntan bestäms på grundval av bl. a. det s.k. inkomstunderlaget. Detta motsvarar i princip den inkomst som det kan antas att den ska- dade, om han inte blivit skadad, vid i huvudsak oförändrat penning- värde skulle ha kunnat bereda sig under den tid livräntan avser. Man beaktar alltså konkreta utsikter till löneökningar eller befordran för den skadades del. Livräntan bestäms i aktuellt penningvärde. Man tar alltså hänsyn till sådana förändringar i penningvärdet som har tagit sig uttryck i löneökningar inom den skadades yrke under tiden mellan olycksfallet och ersättningsprövningen. När en definitiv livränta be- stäms i stället för en provisorisk låter man den påverkas av lönehöj- ningar som har ägt rum under den tid som förflutit sedan skadeståndet sist prövades.

Ersättning till efterlevande vid dödsfall bestäms enligt 5 kap. 3 å ska- deståndslagen. Den efterlevandes behov av underhåll prövas med hän- syn till det bidrag som den avlidne har lämnat till hans försörjning. Även i dessa fall bestämmer man ett inkomstunderlag, efter i huvud-

• Sida 11
•  Original

lProp. 1973: 14 11

sak samma principer som vid invaliditet. I övervägande antalet fall "torde skadeståndet bestämmas som livränta.

Utöver vad som framgår av det sagda kan man normalt inte anpassa en livränta till förändringar i penningvärdet. Framtida sådana föränd- ringar har alltså i allmänhet inte någon inverkan såvitt gäller defini- tivt fastställd livränta. Endast undantagsvis har domstolarna medgivit omprövning av livränta med anledning av penningvärdeförsämring (se NJA 1961 s. 572 , där rätt till sådan omprövning hade medgivits av den för ersättningen ansvarige). I övrigt har frågan om värdesäkring av skadeståndslivräntor fått lösas genom lagstiftning på skilda områden ( avsnitt 2.4 ).

2.2. Försäkringsförhållanden

2.2.1. Ansvarsförsäkringen

I dagens samhälle kan man räkna med att skadestånd i de flesta fall utgår ur ansvarsförsäkring. Undantag gäller framför allt då den ska- deståndsskyldige är s.k. självförsäkrare, dvs. underlåter att teckna för- säkring därför att riskspridningen inom den egna verksamheten bedöms som tillräcklig. Ansvarsförsäkring täcker i princip den skadeståndsskyl— dighet som enligt lag eller avtal kan åläggas försäkringstagaren för per- son- eller egendomsskada, tillfogad annan genom händelse under försäk- ringstiden. Frivillig ansvarsförsäkring täcker i regel skadeståndsansvar i allmänhet, obligatorisk ansvarsförsäkring det ansvar som uppkommer för vissa typer av skador. Exempel på obligatorisk försäkring av detta slag är trafikförsäkringen.

För ansvarsförsäkringen gäller lagen (1948: 433) om försäkringsrö- relse (FRL). Ansvarsförsäkring får bedrivas endast av försäkringsaktie- bolag eller ömsesidigt försäkringsbolag som fått koncession av Kungl. Maj:t. Koncession kan också medges för utländsk försäkringsgivare en- ligt lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Särskilda föreskrifter för trafikförsäk- ringen finns, förutom i koncessionsvillkoren, i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfordon (TFL) samt i försäkringsinspektionens trafikförsäkringscirkulär.

Ansvarsförsäkring är en form av Skadeförsäkring. För denna gäller den s.k. soliditetsprincipen. Innebörden är att försäkringstagaren skall kunna fordra garantier för att det bolag som meddelar försäkringen har förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt försäkringsavtalet. Principen återspeglas i ett antal bestämmelser i FRL, bl.a. 262 å 1 mom. Där sägs det att i försäkringsbolags balansräkning skall såsom skuld tas upp värdet balansdagen av bolagets ansvarighet på grund av dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv), dels löpande försäkringar

• Sida 12
•  Original

Prop. 1973: 14 12

(premiereserv) och dels, där rörelsen avser livförsäkring, tilldelad åter- bäring.

Vidare gäller för skadeförsäkring den s.k. skälighetspricipen, varmed avses att försäkring skall beredas till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Principen anses också innebära att varje försäk- ringsgren skall vara självbärande så att inte en verksamhetsgren sub- ventionerar en annan. Viss övervakning av premicsättningen förekom- mer genom försäkringsinspektionens s.k. skälighetskontroll (282 & 2 mom. FRL).

2.2.2 Säkerställande av livränta

För ansvarsförsäkringen och trafikförsäkringen gäller i huvudsak samma föreskrifter beträffande säkerställande av livränta.

Om en skada enligt skadeståndsreglerna medför rätt till livränta skall livräntans värde jämte övriga kostnader för skadan belasta för- säkringsgrenen för det år då skadan har inträffat. Om skadan inte slutregleras under detta år tas livräntevärdet upp i den s.k. ersätt- ningsreserven, som anger värdet av försäkringsinrättningens ansvarighet på grund av inträffade, inte slutreglerade försäkringsfall. Där kvarstår beloppet till dess att livräntan har slutligt fastställts. Den avförs då från skadeförsäkringen och redovisas i stället i skadelivränterörelsens livräntefond. Om försäkringsinrättningen inte har egen livränterörelse -— vilket är fallet med bl. a. de flesta utländska försäkringsgivarna —— får den köpa in livräntan hos försäkringsgivare som har rätt att driva livförsäkringsrörelse. Trafiklivränta kan enligt 12 & TFL inköpas hos RFV eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag. Ett alternativ till in- köp av livränta är att inrättningen begär koncession för ifrågavarande livränteförsälcring och i samband därmed fastställande av livränte- grunder och därefter fonderar belopp enligt vad som gäller för livränte- rörelse. Förfarandet lär i praktiken aldrig förekomma.

Livförsäkringsrörelse skall enligt FRL bedrivas på grundval av den s.k. kapitaltäckningsprincipen. Fastställd livränta skall bokföras som skuld i livränterörelsen med belopp som svarar mot livräntans kapita- liserade värde. Det sålunda fonderade beloppet ingår i premiereserven och skall jämte viss antagen avkastning täcka de framtida utbetalning- arna av livräntan. Det bestäms med hänsyn bl. a. till beräknad dödlighet och en antagen ränteintensitet. Man räknar f.n. med en avkastning av 3 % på det avsatta kapitalet.

Försäkringsfond för livförsäkringar skall enligt 274 % FRL i första hand placeras i guldkantade obligationer och i inteckningslån med fullgod säkerhet. En tiondel av fonden får placeras fritt, dock inte i aktier. Livräntetagarna åtnjuter panträtt i värdehandlingarna till sä- kerhet för sin fordran på försäkringsbolaget.

Skadelivränterörelsen redovisas som särskild verksamhetsgren. Den

• Sida 13
•  Original

Prop. 1973: 14 13

gottskrivs alltid 3 % avkastning på livräntefonden inom rörelsen, oav- sett den faktiska avkastningen på de pantsatta värdehandlingama. Om den faktiska avkastningen överstiger 3 % överförs överskottet till bolagets allmänna konsolidering. Understiger avkastningen 3 % fylls bristen från de' allmänna konsolideringsmedlen. Den genomsnitt- liga placeringsräntan uppgår f.n. till ca 6,8 % (jfr Sveriges officiella statistik: ”Enskilda försäkringsanstalter 1970”, inledningen s. 128).

Särskilda grunder för beräkning av engångspremie och premiereserv gäller beträffande livränta som inköps hos RFV. Man räknar här med en avkastning om 3 % under de första 10 åren och därefter 2,5 %. Livräntefonden förvaltas enligt reglementet (1961: 265) angå- ende förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder. I huvudsak gäller samma placeringsbestämmelser som enligt FRL, dock finns det inte någon föreskrift om pantsättning till livräntetagarnas förmån.

Om livräntan i stället köps in hos svenskt försäkringsbolag som har rätt att driva livförsäkringsverksamhet bestäms premien enligt de fastställda grunderna för livförsäkring. Överskott som uppkommer skall gå åter till försäkringstagaren i form av återbäring. På detta sätt kan det inköpande bolaget gottgöras den vinst som det förvaltan- de bolaget uppnår vid förvaltningen av livräntekapitalet.

2.3. Värdesäkring utanför skadeståndsrätten

På olika områden där det utgår periodiska förmåner i form av pension, livränta, underhåll eller liknande gäller i dag att förmånen är värdesäkrad, dvs. följer penningvärdets utveckling. En mera detalje- rad skildring av de viktigaste värdesäkringssystemen finns i betänkan- det 5. 27—30.

I allmänhet är värdesäkringen anknuten till basbeloppet enligt 1 kap. 6 5 lagen (1961-381) om allmän försäkring (AFL). Detta fastställs av Kungl. Maj:t för varje månad och utgör 4 000 kr., multiplicerat med det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under andra månaden före den som basbeloppet avser och prisläget i septem- ber 1957. Förhållandet beräknas på grundval av konsumentprisindex, som har 1949 som basår. Ändring av relationstalet mellan prislägena föranleder inte ändring av basbeloppet om detta inte skulle komma att öka eller minska med minst 3 % sedan den närmast föregående änd- ringen vidtogs. Avrundning sker till närmaste hundratal kronor.

Basbeloppets utveckling framgår av följande tabell:

Kalenderår Basbelopp för januari 1960 4 200 1 961 4 300 1962 4 500 1963 4 700 1964 4 800

1965 5 000

• Sida 14
•  Original

Prop. 1973: 14 14

Kalenderår Basbelopp för januari 1966 5 300 1967 5 500 1968 5 700 1969 5 800 1970 6 000 1971 6 400 1 972 7 100

En jämförelse mellan konsumentprisindex och basbeloppets utveck- ling månadsvis under åren 1971 och 1972 görs i följande tabell:

Konsumentprisindex Basbelopp Månad 1971 1972 1971 1972 Januari 251 263 6 400 7 100 Februari 251 264 6 700 7 100 Mars 252 265 6 900 7 100 April 251 266 6 900 7 100 Maj 250 267 6 900 7 100 Juni 251 268 6 900 7 100 Juli 252 270 6 900 7 300 Augusti 256 271 6 900 7 300 September 256 272 6 900 7 300 Oktober 259 273 6 900 7 300 November 258 6 900 7 300 December 261 7 100 7 300

Inom den allmänna försäkringen värdesäkras praktiskt taget alla folk- pensionsförmåner genom att de anges till visst procenttal av basbelop- pet. Förmånerna från tilläggspensioneringen är också på olika sätt an- knutna till basbeloppet. Pensionstillskott, som utgår till pensionärer vilka inte alls har tilläggspension eller har endast låg sådan pension, följer penningvärdets utveckling genom att de anges i procent av bas- beloppet. En allmän värdesäkring av yrkesskadelivräntorna har ägt rum genom lagen (1967: 919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m.m. och förordningen (1967: 920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m.m. Livräntorna anknyts enligt dessa författ- ningar till basbeloppet.

Inom den enskilda försäkringen förekommer också värdesäkring. Underlaget för beräkning av pension enligt ITP-planen förändras i takt med basbeloppets förändringar. Tillägg på pensionsförmånerna som kompensation för penningvärdeförsämring utgår enligt de återbärings- grunder som fastställs av Svenska Personal-Pensionskassan (SPP). Inom den s.k. långa sjukförsäkringen förekommer värdesäkrade förmåner i form av indexreglerad sjukersättning. Den på LO-området gällande av— talsgruppsjukförsäkringen (AGS) är sålunda värdesäkrad inom en årlig ram av 4 %.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1973: 14 15

Enligt lagen (1966: 680) om ändring av vissa underhållsbidrag an- passas familjerättsliga underhållsbidrag kontinuerligt till basbeloppets förändringar. En ändring av basbeloppet med minst 5 % utlöser änd- ring av underhållsbidragct med det procenttal med vilket basbeloppet har ändrats. Också en eventuell sänkning av basbeloppet vid stigande penningvärde återverkar på bidragets storlek. Lagen reglerar även upp- räkning av äldre underhållsbidrag.

Äldre bidragsbelopp som har uppräknats enligt lagens regler samt belopp som bestämts efter utgången av år 1965 förändras i anslutning till basbeloppet första gången den 1 april det år basbeloppet för april månad med minst 5 % över- eller underskrider basbeloppet för april 1966 och därefter den 1 april varje år basbeloppet för april månad med minst 5 % över- eller underskrider basbeloppet vid tidpunkten för senaste ändring. Fr.o.m. år 1973 gäller enligt SFS 1972: 583 att basbeloppet för mars i stället för april månad skall vara avgörande för om ändring av bidragen skall ske den 1 april. Bidragsbeloppet ändras med det pro- centtal med vilket basbeloppet har ändrats. Brutet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Procenttalet fastställs av statistiska centralbyrån.

2.4. Värdesäkring inom skadeståndsrätten

Gällande lagstiftning om värdesäkring av skadeståndslivräntor av- ser dels trafiklivräntorna och dels livräntor som utges av statsmedel och som inte är trafiklivräntor.

2.4.1. Trafiklivräntorna

Trafiklivräntornas värdesäkring regleras i lagen (1967: 663) om till— lägg till vissa trafiklivräntor (TLL) och förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m. (TLF).

TLL gäller livräntor som utges enligt TFL eller på grund av bilan- svarighetsförsäkring. Lagen avser emellertid inte livränta på grund av bilansvarighetsförsäkring för staten tillhörigt motorfordon och inte heller för s.k. områdesfordon, dvs. fordon som är befriat från trafik- försäkringsplikt på grund av att det används uteslutande inom inhägnat område (1 å). TLF gäller livräntor som utges av statsmedel med anled- ning av skada till följd av trafik med motorfordon. Värdesäkringen gäl- ler också livränta som utgår på grund av bilansvarighetsförsäkring som staten har tagit och detta även om försäkringen har gällt ett områdes— fordon (1 & TLF).

Värdesäkringen innebär dels uppräkning av äldre livräntor (fastställ— da före utgången av år 1965) till 1966 års penningvärde och dels fort— satt anpassning av dessa livräntor och nytillkomna livräntor till pen— ningvärdets fall.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1973: 14 16

Uppräkningen har skett på det sättet att de äldre livräntorna har för- setts med allmänt tillägg. Detta utgör ett procenttal som har bestämts med hänsyn till stegringen av konsumentprisindex sedan livräntan fast- ställdes (4 & TLL). Den fortsatta anpassningen sker på det sättet att uppräknade och nytillkomna livräntor följer basbeloppets stegring ge- nom indextillägg (9 5). Sådant tillägg utlöses endast vid sjunkande pen- ningvärde. Indextillägg kom i fråga första gången fr.o.m. den 1 ja- nuari det år då basbeloppet för januari med minst 5 % överskred bas- beloppet för januari 1967. Ytterligare tillägg utlöses sedan fr.o.m. den 1 januari varje år basbeloppet för samma månad med minst 5 % över- skrider det basbelopp som låg till grund för senaste tillägg.

Enligt 11 & TLL kan Kungl. Maj:t, om särskilda skäl föreligger, för viss tid, högst ett år i taget, förordna att nytt indextillägg inte skall utgå eller utgå endast i mindre omfattning än som följer av 9 &. .

Ett indextillägg om 5 % har utlösts fr.o.m. den 1 januari 1969, ett "tillägg om 10 % fr.o.m. den 1 januari 1971 och ett tillägg om 10 % fr. o. m. den 1 januari 1972.

Värdesäkringen enligt TLL finansieras enligt kapitaltäckningsprinci- pen, närmare bestämt enligt det system som trafiklivräntekommittén i det betänkande (SOU 1966: 53) som låg till grund för lagstiftningen kallade kapitaltäckningssystem A. Detta innebär att indextilläggen kapitaliseras och fonderas enligt samma grunder som gäller för själva livräntan (jfr avsnitt 2.2 ) och att kostnaden för fonderingen beaktas vid bestämman- det av premierna. Kostnaderna tas alltså ut av det aktuella trafikförsäk- ringskollektivet.

Man diskuterade vid tillkomsten av TLL också ett kapitaltäcknings- system B, innebärande att en livränta redan från början görs värdebe- ständig för all framtid genom att till grund för beräknande av kapital- värdet även läggs ett antagande om penningvärdets framtida utveck- ling. Detta kan ske genom att beräkningsgrundema kompletteras med ett antagande rörande realränta. Med realränta avses skillnaden mel- lan förräntningen på avsatt kapital och allmänna prisnivåns procen- tuella ökning. Om den genomsnittliga placeringsräntan är 5 % och in- flationen också 5 % är realräntan lika med 0. Skall en årlig inflation om maximalt 5 % täckas och kan man räkna med en avkastning om 6,5 % utgör realräntan minst 1,5 %.

Även de allmänna tilläggen kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för själva livräntorna. Kostnaderna för den fonduppräkning som detta innebar — ca 37 milj. kr — har tagits ut av försäkringstagarna ge- nom särskilt premietillägg (engångspremie).

Det indextillägg som utlöstes den 1 januari 1969 kostade 12,6 milj. kr, tillägget den 1 januari 1971 33,3 milj. kr och tillägget den 1 januari 1972 43 milj. kr.

Vissa kategorier av trafiklivräntetagare bereds särskilda förmåner ge-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1973: 14 17

nom TLL och TLF. Särskilt tillägg utgår under vissa förutsättningar till skadad som på grund av föreskrift i lag eller försäkringsavtal uppbär liv- ränta med lägre belopp än vad han har varit berättigad att få i skade- stånd (6 5 TLL). Extra tillägg utgår i vissa fall till trafiklivränta till ska- dad som inte hade fyllt 16 år vid skadans uppkomst, under förutsätt- ning att livräntan har fastställts före utgången av år 1959 (8 5).

Tillägg enligt TLL tillkommer livräntetagaren som en särskild för- mån utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka (3 5). Tilläg— get utges av den försäkringsinrättning som utger själva livräntan (14 å). De försäkringsanstalter som meddelar trafikförsäkring svarar solidariskt för kostnaderna för tilläggen (15 5). De kostnader som har uppstått under ett år fördelas mellan anstalterna i förhållande till premiein- komst för direkt tecknade trafikförsäkringar under närmast föregående kalenderår. Fördelningen sköts av Trafikförsäkringsföreningen.

2.4.2 Statliga skadeståndslivräntor Genom kungörelsen (1971:14) om tillägg till vissa statliga skade- livräntor, m.m. (i fortsättningen kallad 1971 års kungörelse) har skett en reglering av Värdesäkringen av vissa statliga skadelivräntor. De liv- räntor som avses är, om Kungl. Maj:t inte föreskriver annat, sådana som utgår av statsmedel eller på grund av en av staten tagen ansvars- försäkring med anledning av skada som har uppkommit inom riket eller på svenskt fartyg utom riket (skadelivränta). Kungörelsen gäller dock inte skadelivränta, på vilken TLF eller 1967 års förordning om värde- säkring av yrkesskadelivräntor som utgår av statsmedel är tillämplig, inte heller skadelivränta som har fastställts att utgå med belopp som fortlöpande anpassas efter aktuell löne- eller pensionsnivå, eller sådan del av skadelivränta som har bytts ut mot engångsbelopp (1 %). Regleringen, som tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1971, innebär att äldre livräntor förbättras i ungefär samma mån som trafiklivräntorna och enligt i huvudsak samma principer som gäller enligt TLL och TLF. Allmänt tillägg utgår till livräntor fastställda före utgången av år 1968 (4 €). Tillägget beräknas med utgångspunkt i medelvärdet av kon- sumentprisindex för år 1969. Äldre och nytillkommande livräntor värdesäkras för framtiden ge- nom indextillägg (5 g). Också på denna punkt har TLL och TLF ut- gjort förebild. Indextillägg till livränta som har fastställts före utgången av år 1969 utgår med 6 %. Ytterligare indextillägg till sådan livränta utgår fr.o.m. den 1 januari det år då basbeloppet enligt AFL för ja- nuari månad med minst 5 % överskrider basbeloppet för januari 1971, och därefter fr.o.m. den 1 januari varje år basbeloppet för januari må- nad med minst 5 % över5krider det basbelopp som ligger till grund för senaste indextillägg. Till livränta som har fastställts under år 1970 eller senare utgår indextillägg fr. 0. m. den dag närmast efter livräntans fast-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1973: 14 18

ställande då ytterligare indextillägg börjar utgå till livräntor som fast- ställts före utgången av år 1969. Indextillägg som grundar sig på ökning av basbeloppet utgår med det procenttal med vilket basbeloppet har ökat. Procenttalet fastställs av försäkringsinspektionen. Ett ytterligare indextillägg om 10 % har utlösts fr. o. m. den 1 januari 1972.

Särskild ersättning utöver tillägg kan utgå till skadad som inte fyllt 16 år vid skadans uppkomst, om livräntan har fastställts före utgången av år 1959 (12 å). Ersättningen svarar mot extra tillägg enligt 8 % TLL.

2.5. Värdesäkring av livränta på grund av skada i utlandet

Enligt 1 5 andra stycket TLL omfattar lagen inte livränta till följd av skada som har inträffat utomlands. Motsvarande gäller enligt 1 % TLF. 1971 års kungörelse avser endast livränta med anledning av skada som har uppkommit inom riket eller på svenskt fartyg utom riket.

Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden bestäms enligt svensk internationell privaträtt i överensstämmelse med lagen i det land där skadan har inträffat (”lex loci delicti commissi”). Samma grundsats gäller i de flesta andra europeiska länder.

Det sagda innebär att skadeståndsansvaret för svensk medborgare eller person med hemvist här i allmänhet bedöms enligt lagen i det land där skadehandlingen ägde rum. Enligt nämnda lag bestäms bl. a. ska- deståndets form. I vissa andra länder —— bl.a. Finland, Västtyskland och Österrike — förekommer livränta som skadestånd vid personskada, men på de flesta håll utomlands bestäms skadeståndet som engångs-

belopp. Om en svensk bilist orsakar trafikskada i utlandet kan han bli ska-

deståndsskyldig enligt lagen i skadelandet. Men hans försäkringsskydd sträcker sig inte utan vidare lika långt som hans skadeståndsansvar i fall av detta slag. Trafikförsäkringen gäller nämligen enligt 3 & TFL endast beträffande skada som har uppkommit vid trafik här i riket med det försäkrade fordonet. Försäkringen har emellertid byggts ut för att behovet av försäkringsskydd också vid utlandsfärd skall kunna tillgodoses. Det har skett på så sätt att trafikförsäkringen gäller som ansvarsförsäkring utan tilläggspremie vid trafik i Danmark, Finland och Norge samt i länder som är anslutna till det s.k. gröna kort- systemet, vilket är fallet med praktiskt taget samtliga europeiska län- der. I andra fall måste bilisten själv bygga på sitt skydd genom att teckna en särskild bilansvarighetsförsäkring (s.k. gränsförsäkring). I den mån utlandsskador enligt det sagda gottgörs av trafikförsäk- ringen vilar ansvarigheten på frivilligt åtagande från försäkringens sida. Försäkringsbolagen har dock av försäkringsinspektionen med— givits att redovisa de ökade kostnader som föranleds av sådana åtagan- den som trafikförsäkringskostnader.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1973: 14 19

När skadestånd enligt lex loci delicti-principen prövas med tillämpning av utländsk lag kan detta innebära väsentligt mycket sämre ersättnings- möjligheter än om prövningen ägde rum enligt svensk lag. Detta gäller självfallet även om den skadelidande är en annan svensk, t.ex. en passagerare i den skadeståndsansvariges bil. Dessa förhållanden har föranlett samtliga svenska trafikförsäkringsbolag att utvidga trafik- försäkringens ansvar så att svensk rätt tillämpas under vissa förutsätt- ningar då detta från den skadelidandes synpunkt leder till förmånligare resultat än en tillämpning av lex loci delicti.

Enligt bolagens åtagande skall följande gälla vid reglering av skada som utomlands drabbar svensk medborgare eller person som är man- talsskriven i Sverige i följd av trafik med i Sverige trafik- eller bil- ansvarighetsförsäkrat motorfordon. Understiger den sammanlagda er- sättningen enligt skadelandets lag vad den skadelidande skulle få en- ligt svensk skadeståndsrätt regleras skadan enligt denna. Vid bedöm- ning av vållandefrågan tillämpas skadelandets lag. Om nämnda lag innebär att den skadelidande för att få ersättning måste bevisa att föraren har vållat skadan, skall emellertid skadeståndsskyldigheten bedömas enligt den svenska bilansvarighetslagen. Om skadad passage- rare är anhörig till föraren/ägaren eller gratispassagerare och på grund härav enligt skadelandets lag utesluten från rätt till ersättning äger han dock få ersättning, beräknad enligt svensk lag.

Eftersom TLL inte omfattar livränta till följd av skada som har in- träffat utomlands har försäkringsinspektionen ansett sig inte kunna tillstyrka att bolagens utvidgade åtagande även får omfatta värde- säkringstillägg enligt TLL.

2.6. Bestånden av olika skadeståndslivräntor

I betänkandet (s. 36) lämnar kommittén en kortfattad översikt över antalet skadeståndslivräntor av olika kategorier. Livräntor som utges direkt av den skadeståndsskyldige har inte kunnat kartläggas. Antalet trafiklivräntor utgjorde enligt trafiklivräntekommittén den 1 juli 1964 5439 till ett sammanlagt årligt belopp av 6,8 milj. kr. Livräntor på grund av bilansvarighctsförsäkring utgjorde 213 till ett sammanlagt årligt belopp av 247 000 kr. Antalet livräntor på grund av ansvarsför- säkring —- ansvarslivräntor —— har kommittén beräknat på grundval av uppgifter från försäkringsinrättningarna. Vid utgången av år 1967 utgjorde de 1 354 till ett sammanlagt årligt belopp av 2,2 milj. kr.

3.1. Värdesäkring av nya livräntor 3.1.1 Allmänna synpunkter

Kommittén erinrar om att man genom 1967 års trafiklivräntelagstift- ning har åstadkommit en anpassning av trafiklivräntorna till sjunkande penningvärde. Ett liknande skydd har uppnåtts för livräntor som utges av statsmedel genom 1971 års kungörelse. Man kan enligt kommittén anta att långt mer än hälften av alla skadeståndslivräntor omfattas av den redan genomförda värdesäkringslagstiftningen. Denna lagstiftning har emellertid medfört att de livräntetagare som inte gynnas av den har försatts i en påtaglig undantagsställning. I kommitténs direktiv in- går frågan om en mera generell lösning av skadeståndslivräntornas vär- desäkring, och kommittén har funnit att denna fråga bör prioriteras framför övriga punkter i kommitténs utredningsprogram.

Kommittén anser det vara en angelägen uppgift att skydda de perio- diska skadeståndsförmånerna mot en värdeminskning genom penning- värdets fall. Kravet på lämpliga åtgärder understryks enligt kommittén av att övriga förmåner av någon vikt som i dag utgår till en skadad eller efterlevande redan är värdesäkrade.

Kommittén avvisar tanken att man skulle kunna åstadkomma ytterli- gare dellösningar utöver den värdesäkringslagstiftning som hittills har genomförts på skadeståndsområdet. Det är ett starkt rättvisekrav att alla livräntor inom skadeståndsrätten får likartad behandling. De tekniska och juridiska problem som är förknippade med separata lösningar på kvarvarande områden är betydligt större än de som mötte regleringen av trafiklivräntorna och de statliga livräntorna. De fördelar som ligger i att man så snabbt som möjligt uppnår inflationsskydd för ytterligare begränsade kategorier av livräntetagare uppväger under alla omständig— heter inte de principiella och ekonomiska nackdelar som är förenade med sådana reformer.

Kommittén framhåller vidare att man inte kan vänta sig någon lös- ning av värdesäkringsfrågan genom utveckling av rättspraxis, åtminstone inte efter tillkomsten av 1967 års trafiklivräntelagstiftning. Även om domstolarna skulle ta ett steg i riktning mot indexreglcrade skadestånds- livräntor finns det ingen garanti för att man på denna väg når en till- fredsställande generell reglering.

Kommittén har med hänsyn till det sagda stannat för att man måste inrikta sig på att lagstiftningsvägen försöka finna en lämplig reglering som gäller alla skadeståndslivräntor.

• Sida 21
•  Original

- Prop. 1973: 14 71

3.1.2. Finansiering och juridisk konstruktion

Den viktigaste frågan är enligt kommittén hur ett värdesäkringsskydd skall finansieras. I intimt samband härmed står frågan om Skyddets ju- ridiska konstruktion.

Kommittén avvisar tanken på finansiering med hjälp av skattemedel. Det är enligt kommittén också uteslutet att man bekostar en generell värdesäkring av skadeståndslivräntorna genom någon form av särskild uttaxering och clearing inom vissa försäkringskollektiv, närmast trafik- försäkrings- och ansvarsförsäkringskollektiven. Det är ogörligt att finna en juridiskt och sakligt hållbar motivering för en sådan uttaxering, i varje fall om den avser andra livräntor än sådana som kollektivet ändå har att svara för. Kommittén konstaterar därför att man knappast kan finna någon vägledning i _de metoder som praktiseras vid Värdesäkringen av trafiklivräntorna och som innebär att endast försäkringsersättningen värdesäkras.

I stället bör enligt kommittén övervägas om inte värdesäkringstilläg- gen kan bekostas på samma sätt som själva livräntorna. Man skulle allt- så utvidga skadeståndsskyldigheten i fråga om periodiska prestationer av livräntenatur till att omfatta också tillägg som bibehåller prestatio- nen vid dess ursprungliga köpkraft för mottagaren. Samtidigt skulle den skadeståndsskyldiges intressen kunna tillgodoses genom att livräntebe- loppet ändras också vid stigande penningvärde. De sarnhällsekonomiska konsekvenserna torde bli i stort sett desamma om man väljer att värde- säkra skadeståndet i stället för försäkringsersättningen.

Att åberopa bristande betalningsförmåga hos den skadeståndsskyl- dige i de fåtal fall där denne är en privatperson som av egna medel be- talar en skadeståndslivränta anser kommittén inte rimligt. Betalnings- svårigheter hos gäldenären har inte ansetts utgöra hinder mot värde- säkring av de familjerättsliga underhållsbidragen. Man kan vidare utgå från att skadeståndslivräntorna i det alldeles övervägande antalet fall betalas av subjekt med god likviditet, såsom staten, större företag, för- säkringsbolag etc. Normalt finansieras livräntan då på det sättet att ett kapital som täcker de framtida utbetalningarna fonderas, eller genom att den successiva kostnaden för utbetalningarna behandlas som en lö- pande utgift i den verksamhet som skall bära livräntan. Det framstår inte som något oöverstigligt ekonomiskt hinder att man ytterligare be- lastar dessa utbetalningar med värdesäkringstillägg.

Kommittén finner alltså att bristande betalningsförmåga inte är nå- got avgörande argument mot en värdesäkring skadeståndsvägen. Det finns däremot skäl som gör denna lösning tilltalande från principiell synpunkt. Värdesäkringen kan ses som en fråga om vem av den skade- ståndsskyldige och den skadelidande som skall bära följderna av att penningvärdet sjunker. När skadeståndet fastställts har man avgjort vil-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1973: 14 22

ken köpkraft som skall tillhandahållas den skadelidande genom livrän- tebeloppet. Närmast till hands ligger enligt kommittén att den skade- ståndsskyldige ansvarar för att denna köpkraft inte minskas genom in- flationen. Den skadelidande gör en förlust som -— schematiskt sett —— svarar mot en vinst för den betalningsskyldige om livräntan under hela sin löptid utgår i samma nominella värde som gällde vid fastställandet.

Den situationen att penningvärdet stiger har i dagens samhälle när- mast teoretiskt intresse. Det bör dock enligt kommitténs mening till bil- den att en skadeståndslivränta regleras helt efter penningvärdets ut- veckling. Om en tidigare inflation har lett till att livräntan höjts, kom- mer höjningen således att reduceras om pengarnas köpkraft ökar, t. o. m. i sådan grad att livräntans nominella belopp blir mindre än det som en gång bestämdes när skadeståndet prövades. Om livräntan följer så- väl stigande som sjunkande penningvärde tillgodoses skadeståndsbeta- larens intresse av att slippa ge ut en livränta vars köpkraft har ökat vid jämförelse med förhållandena vid tiden för fastställandet, eller med andra ord ett större skadestånd än som avsetts då det bestämdes.

Kommittén framhåller också en viktig fördel som hänger samman med försäkringstäckningen av skadeståndsansvaret. Säkerställande och utgivande av skadeståndslivränta är i dag väsentligen en fråga för för- säkringsbolagen. Om Värdesäkringen blir en del av själva skadestånds- skyldigheten uppnår man betydande försäkringsmässiga fördelar. Den kanske viktigaste är att man inte behöver räkna med någon minskning av de svenska försäkringsbestånden inom frivillig ansvarsförsäkring, vilket skulle kunna bli fallet om värdesäkringstilläggen, i likhet med till- läggen enligt TLL, konstruerades som en ren försäkringsförmån. En värdesäkringsförpliktelse som knyts till själva skadeståndsskyldigheten drabbar den skadeståndsskyldige även om försäkringen finns i utländskt bolag eller den skadeståndsskyldige bär självrisk.

Kommitténs slutsats är att ändringarna i penningvärdet bör inverka på skadeståndsskyldighetcns omfattning på så sätt att en skadestånds- livränta följer dessa ändringar. Denna lösning förordas av kommittén om de försäkringsmässiga förutsättningama för den föreligger.

3.1.3 Möjligheterna att täcka Värdesäkringen genom försäkring Om värdesäkringstilläggen blir en del av själva skadeståndet måste ansvarsförsäkringen täcka tilläggen lika väl som andra delar av skade- ståndet. Man kan enligt kommittén anta att det alldeles övervägande antalet skadeståndslivräntor utges på grund av trafikförsäkring eller an- nan ansvarsförsäkring. Den situationen att en livränta utges direkt av den skadeståndsskyldige torde ha praktisk betydelse endast beträffande statliga eller kommunala livräntor eller livräntor som betalas av stora företag som har burit självrisk. Försäkringslivräntornas dominerande position medför att frågan om säkerställandet av en livränta, värdesäk-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1973: 14 23

rad enligt den ordning kommittén tänker sig, blir av avgörande be- tydelse.

Om livräntan inte utgör ett fixerat belopp utan ett belopp som varie- rar i takt med penningvärdcutvecklingen kan man enligt kommittén inte följa den vanliga ordningen för säkerställande av de framtida liv- ränteutbetalningama ( avsnitt 2.2.2 ). Anknytningen till penningvärdets skiftningar kräver att det avsatta kapitalet täcker också tillägg som för- anleds av sjunkande penningvärde. Tänkbara alternativa lösningar är att den fond vari det ursprungliga kapitalet förvaltas successivt tillförs ytterligare medel som för framtiden säkerställer varje beslutat tillägg, eller att de kostnader som varje år uppkommer för tillägg finansieras inom den löpande rörelsen utan att medel i förväg har fonderats för ändamålet.

De frågor som här uppkommer är av delvis annan natur än de som förelåg vid lagstiftningen om trafiklivräntorna. Det gällde då bl. a. att räkna upp äldre livräntor till aktuellt penningvärde och bereda dem fortsatt inflationsskydd, och helt naturligt kunde man inte via premier eller andra tillskott lägga värdesäkringskostnaden på det försäkrings- kollektiv som existerade då den skada uppkom som föranlett livräntan. Värdesäkringen måste av bl. a. den anledningen utformas som en sär- skild förmån ur försäkringen, bekostad av det kollektiv som finns när tillägg kommer i fråga. Försäkringskollektivens solidaritet mellan olika generationer och trafikförsäkringens obligatoriska karaktär kunde åbe- ropas för denna lösning. Kapitaltäckningssystem A (jfr avsnitt 2.4.1) ut- gjorde med trafikförsäkringens obligatorium inte ett finansieringSalter- nativ som man måste avvisa av principiella skäl. Med hänsyn till trafik- försäkringsplikten kunde man räkna med att det under normala för- hållanden alltid skulle finnas ett kollektiv som kunde bära de framtida kostnaderna.

Skall Värdesäkringen vara en beståndsdel av själva skadeståndet ställs man emellertid inför problemet att med viss precision placera kostnaden för värdesäkringstilläggen på ”rätt betalare”. Skadeståndet skall i alla dess delar betalas av den skadeståndsskyldige eller det försäkringskol— lektiv i vilket han ingår när skadeståndsskyldigheten uppkommer. Det nuvarande förfarandet för säkerställande av grundlivränta vilar på den— na princip. Samma princip bör enligt kommittén följas när det gäller värdesäkringskostnaderna. Fondavsättningen måste alltså trygga inte bara själva livräntebeloppct utan också framtida tillägg som följer pen- ningvärdets utveckling. Från denna utgångspunkt avvisar kommittén kapitaltäckningssystem A. Det innebär nämligen en successiv fondering allteftersom tillägg beslutas och därmed en belastning på framtida för- säkringskollektiv som inte är förenlig med värdcsäkringens skadestånds- karaktär. Systemet skulle också medföra risk för att de framtida för- säkringskollektiven försvagas genom t. ex. ökat självrisktagande. Kom-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1973: 14 24

mittén avvisar även en finansiering enligt ett fördelningssystem, efter- som detta skulle innebära att hela bördan av Värdesäkringen läggs på det kollektiv som finns när tilläggen betalas ut.

Kommittén stannar i stället för att finansieringen bör ske enligt kapi- taltäckningssystem B. Då avsätts redan från början hela den beräknade kostnaden för Värdesäkringen för all framtid. Till grund för beräknan- det av livräntans kapitalvärde måste då, utöver dödlighets- och ränte— antagandena, läggas ett antagande rörande realränta som uttrycker skill— naden mellan förräntningen på det avsatta kapitalet och den allmänna prisnivåns procentuella ökning ( avsnitt 2.4.1 ). Med denna lösning kom- mer värdesäkringskostnaden att belasta samma kollektiv som får svara för grundlivräntan. Däremot skapar man enligt kommittén inte försäk- ringsmässiga betingelser för en fullständig värdeföljsamhet. Detta skulle nämligen -— till följd av den uppenbara vanskligheten att göra progno- ser i fråga om penningvärdets framtida utveckling — förutsätta att försäkringsbolagen hade möjlighet att placera sina fondmedel i värde- beständiga objekt. Några placeringsmöjligheter av detta slag som fyller FRL:s bonitetslcrav finns emellertid inte. Kommittén finner därför att realränteantagandet måste åtföljas av en motsvarande maximering av värdesäkringstilläggen.

Kommittén har under sitt arbete övertygats om att det med den nämnda begränsningen är tekniskt möjligt för försäkringsgivarna att praktiskt tillämpa system B. Erforderlig fondering för livränta och tillägg kan uppskattas och därmed finns också det nödvändiga underlaget för premieberäkningen. Försäkringsinspektionen har varit positiv till en lösning enligt denna metod.

System B innebär alltså att tilläggen måste hållas inom en viss ram. Kommittén anser för sin del att man måste acceptera att livränteta- garna inte garanteras full täckning i alla situationer för penningvärde— försämringen, under förutsättning att ramen inte är alltför snäv. Kom- mittén erinrar om att TLL i 11 & innehåller en generell möjlighet att bromsa eller reducera nya indextillägg om särskilda skäl föreligger. Kommittén utgår i sina överväganden från att den skadeståndsrättsliga inflationsgarantin bör begränsas till 5 % per år men att en viss ba— lansering till följande år skall kunna äga rum av procenttal som inte har kunnat utnyttjas ett visst är. Med denna nivå kan man räkna med att den försämring i köpkraften som varit normal under senare år kom- mer att kunna beaktas. Procenttalet bör emellertid för enhetlighetens skull gälla också vid stigande penningvärde.

3.1.4. Kostnaderna för värdcsäkringen

Även om finansieringen enligt det sagda är tekniskt möjlig att ge— nomföra kan det enligt kommittén tänkas att kostnaderna i form av höjda premier motverkar en lösning.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1973: 14 25

Nu tillämpade grunder för avsättning av livränta innebär bl. a. ett ränteantagande om 3 %. Dessa grunder leder till avsevärda ränteöver- skott, eftersom den genomsnittliga faktiska kapitalavkastningen i skade- försäkringsbolagen i dag uppgår till omkring 6,5 %. Betydande delar av överskotten kan föras till allmän konsolidering.

En värdesäkring enligt de linjer som kommittén tänker sig innebär ökad avsättning till livräntefonderna och därmed i princip också ökade premieuttag. Kommittén framhåller att man mycket påtagligt ställs in- för en avvägning mellan å ena sidan kravet på tillfredsställande margi- nal för livräntomas och värdesäkringstilläggens tryggande och å andra sidan intresset av att inte belasta försäkringstagarna med alltför höga premier. Om fondavsättning för livräntans grundbelopp plus tillägg inom ramen för en årlig inflation om 5 % sker enligt nu gällande grunder kommer effekterna av den stora skillnaden mellan antagen och faktisk avkastning på livräntekapitalet att bli ännu mera framträdande än f.n. Enligt kommittén ligger det med hänsyn härtill nära till hands att undersöka om inte det 3-procentiga antagandet i grunderna kan förändras. Annars är det tänkbart att de premier som måste tas ut blir så höga att Värdesäkringen inte kan förverkligas.

Om inflationsgarantin begränsas till 5 % per år -— med möjlighet att föra över ej utnyttjade procenttal till följande år -— och ränteanta- gandet åtminstone för de första 10 åren grundas på den genomsnittliga faktiska avkastningen i dag torde det enligt kommittén ändå finnas en betryggande marginal för inflationstäckningen utan större premie- höjning än som kan bedömas som acceptabel. Kommittén har disku- rat denna fråga med försäkringsinspektionen och därefter bedömt det som möjligt att lägga fram ett förslag till allmän värdesäkring enligt de antydda linjerna.

Kommittén antar att uppkommande vinster inom livränterörclsen kan utnyttjas för att minska premiebehovet för nytillkommande livräntor. Den pekar särskilt på att sådana vinster successivt bör komma fram i samma mån som inflationen blir mindre än som svarar mot det relativt höga inflationsantagandet.

Kommitténs slutsats blir att finansieringsfrågan inte skall hindra den tänkta lagstiftningen.

Av olika skäl går det enligt kommittén inte att ha skilda bestäm- melser beroende på om livräntan utgår ur försäkring eller inte. Lag- stiftningen skall följaktligen tillämpas beträffande såväl försäkrings- livräntor som livräntor vilka utges av den skadeståndsskyldige direkt.

3.1.5. Huvuddragen av Värdesäkringen

Basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring bör utgöra grund- läggande norm för ändringarna. Kommittén hänvisar till att basbeloppet nu har satts som indexregulator i så många andra sammanhang att man

• Sida 26
•  Original

Prop. 1973: 14 - 26

är på väg att uppnå enhetlighet i värdesäkringsmekanismcn för likar— tade förmåner på olika områden. Någon fullständig följsamhet kan det emellertid inte bli fråga om i detta sammanhang med hänsyn till den årliga 5-procentiga ram som kommittén har funnit nödvändig.

Inte varje ändring av basbeloppet bör utlösa ändring av livräntan. En spärregel bör finnas så att man undviker omräkningar med åtföl— jande administrativa besvär och kostnader utan motsvarande reella vinster för livräntetagarna. Endast viss minsta höjning eller sänkning av basbeloppet bör utlösa tillägg till eller reduktion av livräntan. Basbe— loppets förändring bör utgöra minst 5 % vid jämförelse med det bas- belopp som ligger till grund för den senaste ändringen. Av administra- tiva och andra praktiska skäl bör ändringarna samordnas så att de sker samtidigt och med samma procenttal för alla livräntor.

Med hänsyn till det nu sagda bör huvuddragen i systemet enligt kom— mittén utformas på följande sätt, varvid det förutsätts att regleringen kan träda i kraft den 1 januari 1973.

Skadeståndslivränta ändras vid en ändring om minst 5 % av basbe— loppet. Samtliga livräntor som är fastställda vid ingången av det år då ändring aktualiseras omfattas av ändringen. Ändringen sker enhetligt för alla livräntor med samma procenttal som basbeloppet har ändrats.

De olika basbelopp som läggs till grund för bedömningen bör lämp- ligen avse december månad. Ändring verkställs därefter från den 1 ja- nuari påföljande år. Att kommittén här väljer basbeloppet för den må— nad som ligger närmast före ändringsmånaden och inte —— som i TLL och TLF — basbeloppet för själva ändringsmånaden grundas enligt kommittén på praktiska erfarenheter från tillämpningen av den nu gäl- lande värdesäkringslagstiftningen. Basbeloppet fastställs nämligen så sent att utbetalningen av indextillägg ibland har förskjutits.

Värdesäkringstillägg kan första gången komma i fråga fr. o. in. det år då basbeloppet för december månad året innan stigit med minst 5 % vid jämförelse med basbeloppet för december 1972. Nya tillägg utlöses sedan vid ny stegring om minst 5 % av basbeloppet, räknat mellan de- cember månad året före det år då föregående ändring ägt rum och de- cember månad ett påföljande år. Efter motsvarande metod avgörs om livräntan skall sänkas vid nedgång i basbeloppet.

Ökningen eller minskningen av livräntebeloppct måste rymmas inom den årliga ram om 5 % som kommittén har funnit nödvändig. Skulle t. ex. basbeloppet öka med mer än 5 % mellan december 1972 och de- cember 1973 kan endast ett 5-procentigt tillägg komma i fråga från den 1 januari 1974. Eftersom den årliga inflationsgarantin maximeras till 5 % av livräntans aktuella belopp och försäkringen förutsätts kunna täcka in denna garanti anser kommittén att man inom 5-procentsramen bör bereda livräntetagarna bästa möjliga skydd på det sättet att till kom— mande år får balanseras sådant helt procenttal som inte har kunnat

• Sida 27
•  Original

Prop. 1973: 14 27

utnyttjas visst år. Om basbeloppet har höjts med t. ex. 6 % från decem- ber ett år till december påföljande år kan endast 5 % därav slå igenom som tillägg till livräntan. Den balansering till följande år som kommit- tén tänker sig medför att ”överskottet”, 1 %, kan läggas till den då ak- tuella basbeloppshöjningen vid prövningen av om nytt tillägg kan kom- ma i fråga.

I 11 & TLL infördes en möjlighet för Kungl. Maj:t att, om särskilda skäl föreligger, förordna om begränsning i rätten att få ut indextillägg eller förordna om lägre tillägg än som följer av regleringen. i övrigt. Sådana särskilda skäl angavs vara kraftig inflation i förening med en mera väsentlig tillbakagång av trafikförsäkringens premieunderlag. För den nu aktuella lagstiftningen saknar en nedgång i premieunderlaget enligt kommittén intresse, eftersom Värdesäkringen inte till någon del finansieras av framtida försäkringskollektiv. Behov i övrigt av en mot- svarighet till 11 & TLL anser kommittén inte föreligga med hänsyn till den procentuella begränsningen av möjliga Värdesäkringstillägg.

3.1.6. Förhållandena vid stigande penningvärde

Samma ordning som vid en tänkt inflationsutveckling bör enligt kom— mittén gälla vid en eventuell stegring av penningvärdet, De försäkrings- mässiga omständigheterna är här visserligen av annan natur, men det skulle ställa sig komplicerat att följa skilda principer vid inflation och deflation, inte minst om penningvärdet under en period svänger mellan stegring och fall. Kommittén understryker vidare att systemet med ba- lanserade procenttal bör i den skadeståndsskyldiges intresse tillämpas vid en deflationistisk utveckling.

3.2 Värdesäkring av äldre livräntor

3.2.1 Den allmänna lagstiftningens förhållande till existerande värde- säkringslagstiftning Kommitténs överväganden bygger på antagandet att en allmän lag om ändring av skadeståndslivräntor kan träda i kraft den 1 januari 1973. Den kommer då att kunna tillämpas på livräntor på grund av ska- dehändelser fr. o. rn. nämnda datum, dvs. dem som kommittén kallar nya livräntor. Eftersom Värdesäkringen avses bli en del av skadeståndsskyl- digheten griper den in också på områden där värdesäkring av skade- ståndslivräntor redan har införts. Intresset av enhetliga bestämmelser om Värdesäkringen på hela skadeståndsområdet motiverar enligt kom— mittén att sådan särskild reglering avlöses av den nya lagen. Existerande lagstiftning, dvs. TLL, TLF och 1971 års kungörelse, bör därför i sam- band med ikraftträdandet av den nya lagen begränsas till äldre livrän- tor, dvs. livräntor på grund av skadehändelser före ikraftträdandet.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1973: 14 43

3.2.2 Frågan om ytterligare lagstiftning beträffande äldre livräntor Kommittén har tagit upp frågan om inte i detta sammanhang värde- säkring kan genomföras beträffande ytterligare grupper av äldre liv- räntor, som f.n. inte omfattas av gällande värdesäkringslagstiftnlng. Redan år 1970 presenterade kommittén i en PM ett förslag till värde- säkring av ansvarslivräntorna, dvs. de skadeståndslivräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring. Denna PM (i betänkandet kallad 1970 års PM) remitterades till försäkringsinrättningarna, vars inställning till förslaget emellertid visade sig på vissa punkter negativt. Kommittén har övervägt om inte förslaget ånyo kan aktualiseras i modifierad form. Jag återkommer strax till kommitténs överväganden i denna del.

Vad beträffar sådana äldre livräntor som utges av de skadestånds- skyldiga själva har kommittén inte ansett det möjligt att införa värde- säkring genom lagstiftning. Redan i samband med lagstiftningen om trafiklivräntorna kom den ståndpunkten till uttryck, att man inte torde kunna ålägga sådana skadeståndsskyldiga att utge Värdesäkringstillägg.

Kommittén berör i detta sammanhang särskilt frågan om värdesäk- ring av livräntor som betalas direkt av s.k. självförsäkrare, dvs. rätts- subjekt som med hänsyn till riskutjämningen inom den egna verksam- heten har funnit det förenligt med sina ekonomiska intressen att inte teckna försäkring. Enligt kommittén bör en skadelidande inte försättas i sämre situation därför att den skadeståndsskyldige uppträder som självförsäkrare än om försäkring hade tecknats i sedvanlig omfattning. Från denna synpunkt är det angeläget att också livräntor som själv- försäkrare utger värdesäkras. Självförsäkrare är i första hand staten och — i undantagsfall — kommunerna. För statens del är värdesäk- _ ringsfrågan med hänsyn till 1971 års kungörelse inte längre något pro- blem. Frågan om värdesäkring av livränta som utges av kommun bör enligt kommittén lämpligen avgöras av kommunen själv och följakt— ligen inte regleras i lag. Kommittén anser sig på goda grunder kunna anta att kommunerna frivilligt räknar upp och i fortsättningen värde— säkrar äldre livräntor. Som förebild lär kommunerna kunna använda 1971 års kungörelse. Också större företag är ofta självförsäkrare. Av praktiska skäl har kommittén inte kunnat kartlägga livräntor som ut- ges direkt av sådana självförsäkrare, men det är känt att sådåna existe- rar. Det framstår enligt kommittén som rimligt att livräntetagarna genom frivilligt åtagande av de skadeståndsskyldiga eller genom avtal blir delaktiga av en uppräkning och värdesäkring efter samma normer som gäller i fråga om försäkringslivräntorna. Kommittén anser att frågan om sådana avtal, där så är lämpligt och praktiskt möjligt, bör tas upp vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1973: 14 29

3.2.3 Äldre ansvarslivräntor Avgränsning Förslaget i 1970 års PM avsåg livräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring (ansvarslivränta). I betänkandet anger kommittén närmare de kategorier som avses med kommitténs överväganden. Det är livräntor på grund av frivillig ansvarsförsäkring inom kategorierna företagsansvarsförsäkring, privat- ansvarsförsäkring och annan ansvarsförsäkring, vidare sådana livräntor som härrör från bilansvarighetsförsäkring tecknad för områdesfordon och som är undantagna från TLL (1 5 2 st.) samt inte heller omfattas av TLF, dvs. utgår på grund av en av staten tagen bilansvarighetsför- säkring. Sammanfattningsvis rör det sig alltså om äldre livräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring och som inte faller under TLL, TLF eller 1971 års kungörelse.

Möjligheterna att använda T LL som förebild

Inledningsvis berör kommittén frågan i vilken omfattning TLL kan användas som förebild för en lagstiftning om ansvarslivräntorna. Det finns enligt kommittén vissa skillnader mellan trafikförsäkringen och annan ansvarsförsäkring som gör att detta inte utan vidare är möjligt.

Strukturen inom de båda försäkringsgrenama skiljer sig enligt kom- mittén väsentligt. På ansvarsförsäkringsområdet är förhållandena -— till skillnad från vad som gäller inom trafikförsäkringen — ibland mindre enhetliga. I de flesta bolag är ansvarsförsäkringen endast en bland många försäkringsgrenar, vilket bl. a. medför svårigheter att använda premieinkomsterna som fördelningsgrund vid en eventuell omfördelning av värdesäkringskostnaderna. Vidare förelåg särskilda försäkringsmässiga betingelser för en värdesäkring av trafiklivräntorna som saknas i fråga om annan privat försäkring och enskilt skadestånd. Man kunde bygga Värdesäkringen på ett obligatoriskt försäkrings- system med en enhetlig intressegrupp av försäkringstagare. Ansvars- försäkringen vilar inte på samma sätt på ett kollektiv som har bildats för ett och samma syfte och som hålls samman av en lagreglerad för- säkringsplikt. Den solidariska inriktning på att hjälpa vissa kategorier skadelidande som kännetecknar trafikförsäkringen är inte lika ren- odlad inom ansvarsförsäkringen. Kommittén anser dock att det finns visst fog för att betrakta ansvarsförsäkringen som en tämligen fast intressegemenskap — på frivillighetens grund —— och en betydelsefull faktor i samhällets olika ersättningsmekanismer. Därför kan man i någon utsträckning dra paralleller med den intressegemenskap inom "yrkesskadeförsäkringen och inom trafikförsäkringen som har motiverat att dessa kollektiv får bära Värdesäkringen på sina resp. områden. De principiella invändningar som kan riktas mot att hänföra värdesäk—

• Sida 30
•  Original

Prop. 1973: 14 30

ringskostnaderna till aktuella kollektiv har dock enligt kommittén större tyngd nu än i tidigare sammanhang.

Vid trafiklivräntornas värdesäkring åberopades att betydande skade- kostnader har förts över till det allmänna genom den allmänna för- säkringens förmåner. Några principiella invändningar borde därför inte resas mot att de vid varje tid aktuella försäkringstagarna bär kost- naderna för värdesäkring av ersättningar i skadefall, där försäkrings— tagare från andra perioder bär skadeståndsansvaret. Kommittén anser att dessa förhållanden kan åberopas även nu.

Risken att ett försäkringskollektiv minskar om ökade kostnader läggs på det har enligt kommittén uppenbarligen i princip större vikt i fråga om ansvarsförsäkringen, som är frivillig, än i fråga om den obligatoriska trafikförsäkringen. Om kostnaderna för Värdesäkringen medför sådan ökning av premierna att försäkringstagarc i någon ut- sträckning träder ut ur kollektivet, försvagas dettas förmåga att bära de ökade kostnader som Värdesäkringen för med sig. När det gäller att bedöma riskerna för en sådan utveckling framhåller kommittén att det nu är fråga om att värdesäkra ett begränsat antal livräntor, eftersom den allmänna ändringslagen i princip skall tillämpas på framtida liv- räntor och särskild lagstiftning för ansvarslivräntorna endast är tänkt att omfatta äldre sådana livräntor. Hur pass betydande riskerna är sammanhänger också med det system man väljer för finansieringen av Värdesäkringen.

Val av finansieringsmetod

Om man, här som enligt TLL, tillämpar kapitaltäckningssystem A kommer kostnaden för uppräkningen av nu utgående livräntor att be- lasta det kollektiv som är aktuellt vid tiden för uppräkningen, i den mån kostnaderna skall tas ut via premierna. Fondavsättningen för framtida tillägg till dessa och till nytillkommande livräntor, grundade på händelser före allmänna ändringslagens ikraftträdande, finansieras däremot under samma förutsättning via premier som .betalas av det kollektiv som finns när tilläggen börjar utgå. För detta system talar en- ligt kommittén bl. a. att den inledande belastningen på det aktuella kol— lektivet blir mindre. Värdesäkringskostnaderna fördelas jämnare under livräntans löptid och de betalas i det penningvärde som är aktuellt då tillägg kommer i fråga. Man får ett enhetligt system för trafiklivräntor och ansvarslivräntor, eftersom TLL vilar på system A. Mot systemet ta- lar i första hand att fondavsättningen inte synes tillfredsställa skuldfö- ringskravet enligt 262 & FRL. Man måste också beakta de komplika- tioner som kan uppstå om någon försäkringsgivare i framtiden upphör med sin verksamhet. En annan omständighet är riskerna för en försvag- ning av kollektivet genom att försäkringstagarna definitivt går över till annat försäkringsbolag, t. ex. utländsk försäkringsgivare, eller ökar

• Sida 31
•  Original

Prop. 1973: 14 31

sin självrisk. Eftersom den aktuella lagstiftningen bara avser en över- gångsperiod bör emellertid risker av detta slag inte överdrivas.

Tillämpar man system B faller kostnaden för uppräkning av nu ut- gående livräntor, liksom hela kostnaden för fortsatt värdesäkring av dessa, på det kollektiv som finns vid tiden för uppräkningen; Hela kost- naden för den framtida Värdesäkringen av nytillkommande livräntor, grundade på händelser före allmänna ändringslagens ikraftträdande, faller enligt kommittén principiellt på det kollektiv som finns skadeåret. Kostnaden för viss skada skall nämligen enligt avsättningsreglerna be— lasta försäkringen det år då skadehändelsen har inträffat. För system B talar enligt kommittén att Värdesäkringen av samtliga livräntor blir så- kerställd för framtiden inom en kort tidrymd. Skuldföringskravet i 262 & FRL tillgodoses oberoende av eventuella senare frånfall av för- säkringstagare. Man undgår också de problem som kan uppkomma om den försäkringsgivare som svarar för livräntan i framtiden upphör med sin verksamhet. Mot systemet talar att kostnaderna, som i princip är av engångskaraktär, kan bli höga, särskilt under den begränsade tid då kostnaderna för uppräkning och värdesäkring av de gamla livräntorna skall finansieras. Vad som blir aktuellt är ju en fondering som skall inkludera inflationsgaranti för all framtid. En temporärt hög belastning på premierna skulle kunna uppkomma. Erfarenheterna från trafikliv- räntornas värdesäkring antyder dock att totalkostnaden för en värdesäk- ring enligt B-alternativet inte är större än de kostnader för en värde- säkring enligt A-alternativet som man efter hand kommer upp till un- der livräntornas återstående löptid.

Enligt kommittén bör det finnas flera olika metoder att dämpa vär- desäkringskostnadernas inverkan på premierna. Dessa metoder skulle väsentligt underlätta en värdesäkring enligt B-systemet men kan även främja en” lösning enligt A-systemet. Kostnaderna skulle kunna för- delas under ett visst antal är närmast efter värdesäkringens genomföran- de. Effekten på varje år blir då begränsad, kanske rentav i sådan grad att premiehöjning kan undvikas. Vidare kan övergång till mera realis- tiska grunder för fondavsättningcn än dem som nu tillämpas medföra att fondmedel för nu aktuella förpliktelser kan frigöras.

Kommittén anför ett särskilt skäl för att man så långt det är möjligt bör använda fondmedel. F.n. torde de medel som avsätts för livräntor- na ge betydligt högre avkastning än vad som behövs för att säkerställa utbetalningen. Om — som regelmässigt är fallet —— ansvarsbolaget inom egen livränterörelse har behållit ansvarigheten för sina livräntor, kan det relativt fritt tillgodogöra sig den överränteavkastning som uppkom- mer på de mot livräntefonden svarande värdehandlingarna. Det har va— rit och är möjligt för bolaget att använda avvecklingsvinster på livrän- terörelsen till allmän konsolidering eller till täckningsbidrag i den lö— pande rörelsen, t. ex. i den som avser ansvarsförsäkring. Sådana bidrag

• Sida 32
•  Original

Prop. 1973: 14 32

möjliggör enligt kommittén ett lägre premicuttag än som annars skulle ha varit nödvändigt. I de undantagsfall då livräntan har uppkommit i rörelse som drivs av sådant bolag som inte har rätt att behålla ansvarig- heten för sina livräntor placeras den normalt hos livbolag (placering hos RFV kan också tänkas). Livbolaget tillgodoför ansvarsbolaget över- avkastningen vid livränteförvaltningen i form av återbäring och/eller s.k. ränterabatt. Situationen för ansvarsbolaget när det gäller överräntan torde därigenom vara i stort sett jämförbar med den som gäller för bo- lag som själva behåller ansvarigheten för sina livräntor. Det diskuterade argumentet har därför enligt kommittén bärkraft också i de undantags— fall då livräntan har placerats hos annan försäkringsgivare.

I den mån sådana särskilda finansieringsmöjligheter som kommittén har berört inte är tillräckliga kan det bli nödvändigt att bolagen belas— tar den löpande ansvarsförsäkringen för att täcka värdesäkringskostna- derna. Kommittén ser för sin del inte en sådan belastning på annat sätt än andra variationer i premienivån. Särskilt pekar den på att denna nivå i många bolag kan ha hållits lägre än som annars hade varit nödvän— digt tack vare räntevinsterna på fonderade medel.

Kommitténs slutsatser

Kommittén anser att en värdesäkring av ansvarslivräntorna bör ge- nomföras och att den i huvudsak bör kunna följa de principer som TLL bygger på. Värdesäkringen bör innebära uppräkning till aktuellt penningvärde av existerande livräntor och fortsatt värdesäkring av dessa samt av nytillkommande livräntor som hänför sig till skadehän- delser före allmänna ändringslagens ikraftträdande och därför inte om- fattas av denna lag. Finansieringen bör, till skillnad från vad som gäl- ler enligt TLL, ske enligt kapitaltäckningssystem B. Kommittén fäster härvid avgörande vikt vid att kravet på soliditet vid fondavsättningcn i enlighet med 262 & FRL innebär full kapitaltäckning av försäkrings- inrättningarnas förpliktelser. Med ett kollektiv av den typ som ansvars- försäkringen representerar anser kommittén att detta krav varken for- mellt eller reellt kan tillgodoses om en del av värdesäkringskostnaden skjuts över på kommande generationer av försäkringstagare. Det kan visserligen sägas att också system B innefattar viss risk för uttunning av försäkringsbestånden, men denna är enligt kommittén mera tempo— rär än vid en värdesäkring enligt system A. '

Kommittén accepterar för sin del att den årliga inflationsgarantin begränsas till 5 %. Det system med balanserade procenttal som kom- mittén föreslår beträffande livräntor enligt allmänna ändringslagen bör tillämpas också här. En följd av den begränsade inflationsgarantin är att någon motsvarighet till 11 & TLL inte behöver tas upp i ansvars- livräntelagen.

Kommittén berör särskilt frågan om behandlingen av de livräntor

• Sida 33
•  Original

Prop. 1973: 14 33

som RFV förvaltar. De förut återgivna resonemangen om överräntan vid livränteförvaltningen har enligt kommittén i princip tillämpning också på dessa livräntor. Att avkastning utöver den enligt grunderna beräknade har uppkommit vid förvaltningen utgör ett starkt argument för att gemensamma fondmedel ur yrkesskadeförsäkringsfonden, i vil- ken livräntekapitalet förvaltas, används för de tämligen blygsamma kostnader som livräntornas uppräkning och fortsatta värdesäkring drar med sig.

Kommittén tar också upp frågan om Värdesäkringen av ansvarsliv— räntorna skulle kunna genomföras utan lagstiftning, t. ex. genom över- enskommelse mellan bolagen. Lagstiftning utgör emellertid enligt kom- mitténs mening den enda säkra garantin för en enhetlig värdesäkring som kommer samtliga livräntetagare på det aktuella området till godo. Man kan inte utgå från att en frivillig överenskommelse kommer att omfatta samtliga berörda försäkringsinrättningar. Om en reglering med fullständig anslutning inte kan åstadkommas är det tänkbart att en del försäkringsbolag löser frågan på egen hand, och på så sätt skulle olika principer kunna bli gällande för Värdesäkringen i olika bolag, sam- tidigt som livräntor i bolag som inte alls genomför värdesäkring ställs utan inflationsskydd.

Huvuddragen av ansvarslivräntornas värdesäkring enligt kommittéförslaget

Ett system för uppräkning och fortsatt värdesäkring av ansvarsliv- räntorna efter mönster av TLL synes kommittén kunna utformas en- ligt följande. Utgångspunkten är att lagen härom träder i kraft den 1 januari 1973.

Livräntorna skyddas mot sådana förändringar i penningvärdet som har lett eller leder till att livräntan förlorar sin ursprungliga köpkraft. Skyddet utformas som tillägg till livräntorna och blir juridiskt att anse som en särskild försäkringsfönnån. Tilläggen skall alltså inte betraktas som en del av skadeståndet.

Livräntor fastställda före utgången av år 1970 räknas upp genom till- lägg (allmänt tillägg) så att de når upp till 1971 års penningvärde. Till grund för uppräkningen läggs medelvärdet av konsumentprisindex för år 1971. Någon procentuell begränsning i inflationskompensationen per år föreskrivs inte beträffande förfluten tid. En sådan begränsning skulle ha mycket liten faktisk betydelse med hänsyn till inflationsutvecklingen under gångna år.

Såväl uppräknade som nytillkomna livräntor — fastställda år 1971 eller senare men utgående på grund av händelse som inträffat före den 1 januari 1973 —- ändras genom anpassning till basbeloppet. Om bas- beloppet under ett eller flera (hela) är har ökat med minst 5 % utlöses tillägg till livräntorna (indextillägg). Liksom enligt allmänna ändrings-

3.3. Värdesäkring av livräntor med internationell anknytning 3.3.1 Äldre trafiklivräntor

Med anledning av en framställning från försäkringsinspektionen har kommittén "tagit upp frågan om slopande av utlandsundantaget i 1 5 andra stycket TLL. Bakgrunden till framställningen är trafikförsäk-

• Sida 38
•  Original

Prep. 1973: 14 38

ringsbolagens åtagande att ersätta i utlandet trafikskadade svenskar enligt svensk skadeståndsrätt om detta innebär förmånligare ersättning för den skadade ( avsnitt 2.5 ). Inspektionen har ansett sig inte kunna, mot det uttryckliga undantaget i TLL, medge att livränta som bestäms enligt det utvidgade åtagandet kan få del av Värdesäkringen enligt lagen.

När trafiklivräntelagstiftningen tillkom fanns inte något utvidgat åta— gande av det slag som nu föreligger. Det föreföll i det sammanhanget naturligt att Värdesäkringen begränsades till livräntor på grund av ska— dor som har uppkommit i Sverige. Lösningen överensstämde väl med lex loci-principen, och det befanns olämpligt att ge inflationsskydd åt livräntor som normalt bestäms med tillämpning av skadeståndsreglerna i utländska rättssystem (SOU 1966: 53 s. 79—83, prop. 1967: 137 s. 47 -—48).

Kommittén konstaterar nu att trafikförsäkringens åtagande på ett praktiskt betydelsefullt sätt modifierar lex loci-regeln. Olyckslandcts lag sätts ur spel om tillämpning av svensk rätt medför fördelaktigare be- handling av den skadelidandes ersättningsanspråk. Kommittén ser med tillfredsställelse på det vidgade åtagandet men påpekar att det i viss mån har förändrat de förutsättningar under vilka undantaget i TLL för ut— landsskador tillkom. Eftersom undantaget utgör ett hinder att i full ut- sträckning garantera skadelidande det skydd som avses med trafikför- sälcringens åtagande är det motiverat att undantaget omprövas, även om en modifiering av TLL på denna punkt kan antas få begränsad praktisk betydelse på grund av förslaget att Värdesäkringen i fortsättningen skall knytas till skadeståndsskyldigheten ( avsnitt 3.1.2 ).

Om undantaget helt slopas, kommer lagen att omfatta också andra slag av livräntor än sådana som kan hänföras till det vidgade åtagan- det. Som exempel nämner kommittén livränta som utgår till svensk person eller utlänning ur svensk försäkring men grundas på främman- de lag.

Om svensk person får del av utvidgningen får detta enligt kommit— tén bedömas som positivt. Mera anmärkningsvärt kan det synas vara att Värdesäkringstillägg i vissa situationer skulle kunna komma att utgå till utlänning på grund av skada i utlandet. Redan nu kan dock livränta till utlänning, bosatt i utlandet, värdesäkras enligt TLL:s regler, näm- ligen om olyckshändelsen har inträffat i Sverige. Även om försäkrings- inspektionen inte har berört någon annan lösning av frågan än att in- skränkningen beträffande utlandsskador helt slopas anser kommittén att man i första hand bör överväga en mera begränsad utvidgning av lagen. Inspektionen har också under hand instämt i denna ståndpunkt. Otvivel- aktigt kan det enligt kommittén tänkas situationer där det framstår som uppseendeväckande att livränta till utlänning värdesäkras. Kommittén vill inte heller förbise att det kan uppstå tekniska komplikationer vid en skadereglering som sköts av utländskt försäkringsbolag eller utländsk byrå.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1973: 14 39

Varje begränsning som uteslutande vilar på krav på svenskt med- borgarskap eller hemvist här i landet måste enligt kommittén uteslutas. Detta skulle kunna medföra en försämring för vissa skadelidande i för- hållande till vad som f.n. gäller. Samma invändning kan i viss mån riktas mot en begränsning som innebär att TLL tillämpas endast när livräntan har bestämts enligt svensk rätt. Här skulle det också vara nöd- vändigt att vid skaderegleringen, som i de allra flesta fall äger rum utom rätta, klarlägga vilket lands lag som tillämpas med hänsyn till frågans betydelse för Värdesäkringen. Kommittén stannar i stället för att man i huvudsak knyter utvidgningen till livräntor till följd av ut- landsskador som har drabbat personer tillhörande de kategorier som försäkringens åtagande omfattar, dvs. svenska medborgare och utlän- ningar med hemvist i Sverige. Man tillgodoser därmed de intressen som bär upp försäkringsinspektionens framställning. Oavsett om en livränta har bestämts enligt svensk eller utländsk rätt kommer den att värde- säkras, under förutsättning att svensk trafikförsäkring gäller. Om vär— desäkringen får gälla också vid utlandsskador antar kommittén att de fall då utländsk rätt bedöms fördelaktigare än svensk rätt blir av endast teoretiskt intresse.

Kommittén föreslår vidare att även TLF ändras så att förordningen inte längre begränsas till livränta med anledning av skada som har upp- kommit här i landet. Kommittén utgår härvid från att en reglering av passagerarskada som har orsakats vid utlandstrafik med fordon tillhörigt svenska staten sker efter samma principer som har kommit till uttryck i trafikförsäkringens vidgade åtagande.

3.3.2. Äldre ansvarslivräntor

Inom ansvarsförsäkringen finns inte någon motsvarighet till trafikför- säkringens vidgade åtagande, och därför är problemen på detta område enligt kommittén av i viss mån annan karaktär än när det gäller trafik- livräntorna. Det kan knappast komma i fråga att låta den föreslagna lagstiftningen om värdesäkring av äldre ansvarslivräntor bli tillämplig på alla skadeståndslivräntor bara av den anledningen att ersättning utgår ur svensk ansvarsförsäkring. Man får anta att en livränta på grund av utlandsskada oftast åläggs enligt utländsk rätt, och det synes kommit- tén principiellt och praktiskt olämpligt att Värdesäkringstillägg utgår till sådan livränta. Detta gäller i viss mån även om den skadelidande är svensk medborgare eller bosatt i Sverige. De fall där svensk lag till- lämpas på utlandsskada bedömer kommittén som så hypotetiska att de kan lämnas ur räkningen. Kommittén påpekar också att frågan — med lagstiftningens övergångskaraktär —— har mycket begränsad praktisk betydelse. '

Mot denna bakgrund har kommittén stannat för att den föreslagna lagen om äldre ansvarslivräntor inte bör gälla livränta till följd av skada som har uppkommit utomlands.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1973: 14 40

3.3.3 Nya livräntor Kommitténs förslag att skadeståndslivränta skall följa penningvär- dets växlingar genom tillägg vid fallande och reduktion vid stigande penningvärde innebär att värdesäkringsförpliktclsen blir en del av själva skadeståndsskyldigheten. Förpliktelsen att utge Värdesäkringstillägg skall följa vad som tillämpas i fråga om skadeståndet i övrigt. Skadestånds— livränta som —— enligt den internationella privaträttcns regler eller jäm- likt åtagande av den förpliktade — bestäms enligt svensk lag på grund av händelse som har inträffat efter den nya lagens ikraftträdande kommer följaktligen att få Värdesäkringstillägg oavsett om händelsen har inträffat här i landet eller utomlands. Någon särskild reglering av värdesäkringens omfattning vid skada med utländsk anknytning är enligt kommittén inte nödvändig med den valda konsti-uktionen av vär- desäkringsförpliktelsen. i Den nu angivna lösningen kan synas innebära en försämring för de skadelidande i förhållande till vad som följer av TLL i dess föreslagna nya lydelse. Det nya utlandsundantaget i TLL kommer nämligen inte att hindra värdesäkring av livränta som har bestämts med tillämpning av utländsk rätt. Kommittén tror dock att denna nackdel inte skall komma till praktiskt uttryck. Bedömningen av frågan om vilket lands lag som är fördelaktigast för den skadelidande måste nämligen ske med beaktande också av att svensk lag innebär värdesäkring av en eventuell livränta.

4.2. Värdesäkring av nya livräntor

4.2.1. Allmänna synpunkter

Vad beträffar nya livräntor innebär kommitténs förslag att alla liv- räntor som utgår till fullgörande av skadeståndsskyldighet skall under sin löptid anpassas till förändringarna i penningvärdet. Regleringen av- ses bli generell och följaktligen omfatta även livräntor av de slag som faller under redan existerande lagstiftning om värdesäkring av skade- ståndslivräntor, i den mån de grundar sig på skadehändelser efter den nya lagstiftningens genomförande. Nuvarande lagstiftning på området kommer följaktligen att gälla bara äldre livräntor och så småningom helt förlora sin betydelse.

Huvudtanken i förslaget är 'att den som skall betala livräntan också skall svara för värdesäkringskostnaden. Värdesäkringen blir en del av själva skadeståndet. I detta avseende skiljer sig den föreslagna lagen från redan existerande reglering, enligt vilken värdesäkringstilläggen utgör en särskild förmån vid sidan av skadeståndet. Förslaget innebär att den skadeståndsskyldige skall sörja för tillägg till livräntan som vid sjun— kande penningvärde behåller denna vid sin ursprungliga köpkraft. Men också stigande penningvärde skall återspeglas i skadeståndsförpliktelsens omfattning. Om penningvärdet stiger skall nämligen livräntan reduceras, och det skall t. o. m. vara möjligt att den sjunker under sitt ursprungliga belopp. Av främst försäkringsmässiga skäl har dock kommittén ansett det nödvändigt att begränsa följsamheten till penningvärdeförändringar- na. Den årliga förändringen av livräntan får sålunda enligt förslaget inte överstiga 5 %.

Kommitténs förslag till allmän reglering av Värdesäkringen har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingcn. Endast två remissinstanser avstyrker att förslaget läggs till grund för lagstiftning nämligen RFV och SAF. Ett skäl för denna negativa inställning synes

• Sida 42
•  Original

Prop. 1973: 14 42

vara att de båda remissinstanserna uppfattar den föreslagna konstruktio- nen med direkt anknytning till skadeståndsskyldigheten som en oåterkal- lelig inflationsgaranti och att de anser att en sådan garanti inte är möj- lig. RFV konstaterar att någon allmän skyldighet att försäkra livränte- förpliktelsen inte föreslås och att garanti för den ersättningsskyldiges bc— talningsförmåga inte skulle föreligga i samtliga fall som omfattas av den föreslagna lagstiftningen. SAF påpekar att man inom andra periodiska system för utgivande av ersättning vid sjukdom och av pensioner inte vågat gå så långt som till ett oåterkalleligt värdesäkringsåtagande.

SAF framför ett alternativt förslag, enligt vilket värdesäkring av ska- deståndslivräntor får förekomma endast vid kollektivt ansvarstagande ge- nom försäkring eller kollektivavtal. Tillägg skulle få utges endast i den utsträckning kostnaderna täcks av uppkommande överskott. Vidare bör enligt föreningen livräntor baserade på låga invaliditetsgrader undantas från Värdesäkringen.

Gentemot RFV:s och SAP:s uttalanden vill jag till en början fram- hålla att det här inte är fråga om att förse vissa periodiska förmåner med garanterade Värdesäkringstillägg utan att avgöra vilkendera av den ska— deståndsskyldige och den skadelidande som i första hand bör bära de förluster som penningvärdeförsämringen för med sig. En lagstadgad vär- desäkringsförpliktelse innebär naturligtvis inte en garanti för att in- flationstilläggen under alla förhållanden kommer att utgå. Någon sådan effekt har inte nuvarande skadeståndsregler beträffande de olika ersätt- ningsposter som skadeståndsskyldigheten omfattar. Inte heller på de familjerättsliga underhållsbidragens område innebär nu gällande värde- säkringsregler någon garanti för att bidragshöjningama betalas. En an- nan sak är att man måste göra en lösning av värdesäkringsproblemen på skadeståndsområdet avhängig av möjligheterna att genom ansvarsförsäk— ring täcka värdesäkringsförpliktelserna. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Redan av vad jag har anfört tidigare framgår att jag delar kommitténs uppfattning att man nu bör eftersträva en ordning som innebär att vär- desälcringsfrågan blir löst för alla skadeståndslivräntor. Man når inte till— fredsställande resultat genom fortsatta partiella reformer som tar sikte bara på vissa kategorier av de livräntor som hittills inte har fått något in- flationsskydd. Jag kan därför inte förorda en lösning enligt det alterna- tiva förslag som SAF har skisserat. Det gäller även den del av förslaget som innebär att livräntor baserade på mycket låga invaliditetsgrader un- dantas från ett i övrigt generellt värdesäkringssystem. Även om det san- nolikt förhåller sig så att mycket låg invaliditet ofta inte medför någon verklig ekonomisk förlust, bör det överkompensationsfenomen som man här står inför inte lösas via undantagsregler i ett värdesäkringssystem utan genom en reformering av de grundläggande skadeståndsrättsliga reglerna för beräkning av ersättning för framtida inkomstförlust vid be-

• Sida 43
•  Original

Prop. 1973: 14 43

stående arbetsoförmåga. Hithörande frågor är f. n. under övervägande inom skadeståndskommittén.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag inte att den kritik RFV och SAF har anfört mot kommittéförslaget är bärande. Förslaget synes mig tvärtom vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

4.2.2. Finansiering och juridisk konstruktion

Av största intresse när det gäller att utforma ett värdesäkringssystem är frågan vem som skall bekosta Värdesäkringen. Som jag nämnde har kommittén stannat för att ändringarna i penningvärdet bör inverka på själva skadeståndsskyldighetens omfattning, dvs. att Värdesäkringen bör finansieras av den skadeståndsskyldige själv resp. av det kollektiv i vilket han på grund av ansvarsförsäkring ingår. Kommittén avfärdar sålunda tanken att värdesäkringstilläggen skulle bekostas av allmänna medel.Den finner det också uteslutet att man uttaxerar tilläggen på vissa mera bc- gränsade kategorier av medborgare, t. ex. vissa försäkringskollektiv. En- ligt kommjttén är det ogörligt att sakligt motivera en sådan ordning och att finna en juridiskt hållbar konstruktion av ett sådant system.

Ett par remissinstanser anser emellertid att man bör diskutera alterna- tiva lösningar av det antydda slaget. Särskilt gäller detta möjligheterna att bekosta Värdesäkringen med allmänna medel. SAF ifrågasätter om inte staten bör svara för Värdesäkringen och motiverar detta med att sta- ten i högre grad än en enskild betalningsförpliktad eller ett kollektiv av försäkringstagare kan påverka de inflationsdrivande faktorerna. Försäk- ringsjuridiska föreningen anser det önskvärt att man bättre undersöker möjligheterna att finna lösningar enligt vilka man undviker att belasta vare sig skadelidande eller skadeståndsskyldiga med de förluster som uppstår till följd av penningvärdets fall. Avsaknaden av en diskussion härom försvårar enligt föreningen bedömningen av de- lösningar som kommittén föreslår.

Enligt min mening måste man redan av principiella skäl avvisa tan- ken att bekosta Värdesäkringen med statsmedel. I likhet med kommittén anser jag mig inte heller kunna förorda en lösning som innebär att man lägger kostnaderna på mera begränsade kategorier av medborgare, t. ex. vissa kollektiv av försäkringstagare.

För egen del anser jag att såväl principiella som sakliga skäl talar för kommitténs lösning. Avsikten med ett skadestånd i form av livränta är att den skadelidande skall få täckning för förlust av inkomst eller un- derhåll under livräntans löptid. Det åligger med andra ord den skade- ståndsskyldige att bidra till den skadelidandes kontinuerliga försörjning i en omfattning som svarar mot förlusten. Om penningvärdet växlar un- der livräntetiden är detta liktydigt med att förlusten varierar i om- fattning. Att sådana variationer kan komma att inträffa är möjligt att förutse när man prövar skadeståndsfrågan. Det är från dessa utgångs-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1973: 14 44

punkter väl motiverat att man — om en sådan lösning är tekniskt möj- lig — redan från början bestämmer ersättningsskyldigheten så att den svarar mot den faktiska, under årens lopp varierande förlusten.

4.2.3 Möjligheterna att täcka värdesäkringen genom försäkring Ansvarsförsäkringens dominerande ställning på skadeståndsområdet gör det nödvändigt att pröva försäkringens förutsättningar att sörja för ett inflationsskydd för livräntorna. Värdesäkringssystemet måste vara utformat på sådant sätt att kostnaderna kan täckas inom ramen för försäkringen. Under förarbetena till TLL diskuterade trafildivräntekommittén två olika alternativ för lösning av frågan om finansiering av värdesäk— ringen inom trafikförsäkringens ram. De båda alternativen betecknades som kapitaltäckningssystem A och B. Enligt A-systemet finansieras värdesäkringstilläggen successivt under livräntans löptid så att kostna- derna för varje tillägg kommer att belasta det vid tiden för tilläggets fastställande aktuella försäkringstagarkollektivet. Enligt B-systemet fon- deras från början ett så stort belopp att det skall täcka framtida värde- säkringstillägg, vilket innebär att kostnaderna för dessa i sin helhet drabbar skadeårets kollektiv av försäkringstagare. För trafiklivräntomas del valdes kapitaltäckningssystem A. Skadeståndskommittén har emeller- tid vid sina överväganden kommit till att en allmän värdesäkring av skadeståndslivräntor bör finansieras enligt system B. Av remissinstanserna är det endast LO som har förespråkat A-syste- met. Kommittén har som en nackdel med A-systemet framhållit risken för att försäkringskollektivct minskar under livräntans löptid, t. ex. genom att försäkringstagama övergår till självrisk. En sådan utveckling skulle försvaga kollektivets förmåga att klara framtida fondavsättningar. Enligt LO skulle emellertid denna risk kunna motverkas genom att an- svarsförsäkringen gjordes obligatorisk. Organisationen upprepar sitt tidigare i olika sammanhang framförda krav på obligatorisk ansvars- försäkring för arbetsgivare. Med anledning av dessa synpunkter vill jag erinra om att riksdagen i samband med sin behandling av prop. 1972: 5 med förslag till skade- ståndslag m.m. har uttalat att utbredningen av ansvarsförsäkring bör kartläggas sedan skadeståndslagen har varit i kraft någon tid och att frågan om införandet av en obligatorisk ansvarsförsäkring för arbets- givare bör prövas först efter en sådan kartläggning (LU 1972: 10. rskr 192). En obligatorisk försäkring för arbetsgivare är således en fråga på längre sikt, som inte nu bör påverka övervägandena i värdesäkrings— frågan. Men även om en sådan försäkring skulle införas undgår man inte de befarade effekterna av A-systemet i förhållande till de stora kollektiv — bl. a. privatansvarsförsäkringen —— beträffande vilka obli- gatorisk försäkringsplikt inte över huvud taget lär bli aktuell. B-systemet

• Sida 45
•  Original

Prop. 1973: 14 45

däremot innefattar uppenbarligen inte samma risker för avtappning från försäkringstagarkollektivet som A—systemet. Under remissbehand- lingen har visserligen RFV uttalat tvekan om möjligheterna att till- lämpa B-systemet utanför ramen av en obligatorisk försäkring. Någon sådan tveksamhet hyser emellertid varken försäkringsinspektionen eller de enskilda försäkringsinrättningarna, vilka i första hand skall svara för värdesäkringens genomförande, och jag har inte heller för egen del funnit RFV:s betänkligheter väga tungt. Kapitaltäckningssystem B är även av principiella skäl att föredra framför system A, eftersom det innebär att hela värdesäkringskostnaden läggs på det försäkringstagar- kollektiv som existerar vid tidpunkten för skadan.

Som kommittén har konstaterat måste av försäkringstekniska skäl det realränteantagande (se avsnitt 2.4.1) på vilket Värdesäkringen enligt kapitaltäckningssystem B bygger kompletteras med en maximering av inflationsskyddet. Kommittén har för sin del stannat för en årlig be- gränsning till 5 %, med möjlighet att i viss omfattning till kommande år föra över procenttal som inte har kunnat utnyttjas visst år. Denna. ordning synes mig lämplig. Systemet innebär att inte hela inflationsut— vecklingen under alla omständigheter kommer att rymmas inom ga— rantin utan att de skadelidande i viss omfattning får stå självrisk. LO har beklagat den föreslagna begränsningen och har förordat att man, sedan det nya systemet har varit i praktisk tillämpning under ca 5 år, prövar om inte procenttalet kan höjas. Jag kan självfallet inte nu uttala mig om behovet av eller möjligheterna till en sådan höjning.

4.2.4. Kostnaderna för värdesäkringen

Även med en begränsning av inflationsskyddet till 5 % per år kom— mer kostnaderna för Värdesäkringen att bli betydande. Värdet för de enskilda av en allmän indexreglering på skadeståndsområdet bör emel- lertid väga tungt när man bedömer vilka kostnader som kan godtas från samhälls- och privatekonomiska synpunkter. Det är ofrånkomligt att en lagstiftning om allmän värdesäkring måste påverka premienivån inom ansvarsförsäkringen på de områden där någon värdesäkring inte före- kommer i dag. Jag anser mig emellertid kunna räkna med att premie- höjningarna skall kunna hållas inom en godtagbar ram. Som uttalats av kommittén och från flera håll under remissbehandlingen bör kostnader- na kunna begränsas på olika sätt, främst genom att försäkringsbolagen får göra fondavsättningarna på grundval av mera realistiska ränteanta- ganden än dem som tillämpas f.n. Det får ankomma på försäkrings- inspektionen att efter överläggningar med försäkringsgivarna fastställa lämpligt avvägda grunder i detta hänseende som tillgodoser både in— tresset av en rimlig premienivå och behovet av betryggande säkerhet för gjorda åtaganden.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1973: 14 46

4.2.5. Möjlighet att inköpa värdesiikrad livränta

En värdesäkring enligt det system som nu har beSkrivits medför sär- skilda problem för försäkringsgivare som inte har egen livränterö- relse utan fullgör sin skyldighet mot den skadelidande genom att köpa en livränta hos RFV eller hos livförsäkringsbolag (”livbolag”). Utländska försäkringsbolags förening och P & I (”Protection and Indemnity”)- assuradörema har i sina remissyttranden understrukit betydelsen av att det blir möjligt att göra inköp av livräntor som är värdesäkrade inom den ram som kommittén har föreslagit.

Frågan om livränteköp av detta slag har diskuterats vid de över- läggningar med försäkringsinspektionen och försäkringsgivarna som jag berörde i inledningen. Det har då framkommit att RFV kan tillhanda- hålla värdesäkrad trafiklivränta och, om särskilda föreskrifter härom utfärdas, även annan Skadeståndslivränta, men att livräntorna med hän- syn till de grunder som verket nu tillämpar för kostnadsberäkningen, särskilt i fråga om realräntan, skulle bli så dyra att inköp i praktiken inte skulle förekomma.

Livbolagens företrädare har ställt sig tveksamma till tanken att livbo- lagen skulle försälja värdesäkradc livräntor, eftersom inflationsgarantin innebär ett element som hittills har varit främmande för livförsäkringen. Den försäkringstekniskt enklaste lösningen är enligt försäkringsbolagens mening att inköp görs i skadeförsäkringsbolagens livränterörelse. Om en livränta köps hos ett skadeförsäkringsbolag med egen livränterörelse tillförs premien den fond där detta bolag förvaltar de medel som avsatts för bolagets egna skadeståndslivräntor (jfr avsnitt 2.2.2 ). De över- skott som eventuellt uppkommer bör i form av återbäring tillkomma den inköpandc försäkringsgivaren.

Också försäkringsinspektionen har ansett denna lösning vara praktiskt genomförbar och vara en lämpligare ordning än att livbolagen säljer skadeståndslivräntor. I den ändrade koncession som blir nödvändig för skadeförsäkringsbolag med egen livränterörelse bör enligt inspektionens mening föreskrivas skyldighet för sådant bolag att tillhandahålla livränta enligt det tänkta förfarandet, detta för att försäkringsgivare som är beroende av inköpsmöjligheter skall kunna vara säkra på att inköp är möjliga. Som förutskickades redan vid inspektionens överläggningar med kommittén är inspektionen beredd att överväga nya grunder för avsättning till livräntefond, och det är givet att sådana grunder kommer att återverka på premien vid försäljning av livränta.

Under dessa förhållanden anser jag mig kunna utgå från att de öns- kemål som Utländska försäkringsbolags förening och P & I-assuradö- rerna framfört kommer att kunna tillgodoses och att problemet med inköp av värdesäkrade livräntor följaktligen inte utgör något hinder mot den tänkta lagstiftningen.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1973: 14 47

4.2.6. Huvuddragen av Värdesäkringen av nya livräntor

Ändring av Skadeståndslivränta bör, som kommittén har föreslagit, utlösas av ändring av basbeloppet enligt AFL. Enligt LO:s uppfattning bör varje ändring av basbeloppet inverka på livräntorna. En sådan ord- ning skulle emellertid skapa mycket stora administrativa svårigheter. I likhet med kommittén anser jag det därför nödvändigt att begränsa ändringstillfällena till högst en gång per år och göra ändringen beroende av att basbeloppet sedan senaste ändring gjordes har höjts eller sänkts med minst 5 %. Detta överensstämmer i princip med vad som nu gäller för trafiklivräntorna. Samma ordning kan tillämpas såväl vid sjunkande som vid stigande penningvärde.

Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att jämförelsen skall ske mellan decembermånaderna och att eventuell ändring av livräntorna skall äga rum följande 1 januari. En sådan ordning gör det möjligt att meddela föreskrifter om ändring av livräntorna i så god tid att änd- ringen kan genomföras från avsedd tidpunkt. För att systemet skall bli enkelt och lättillämpat'bör samtliga livräntor ändras samtidigt och med samma procenttal.

Jag ämnar föreslå att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 ja- nuari 1974. Detta innebär att december 1973 blir första jämförelse- månad. Har basbeloppet för december 1974 stigit eller sjunkit med minst 5 % vid jämförelse med basbeloppet för december 1973 skall liv- räntorna ändras den 1 januari 1975. Ändringen skall omfatta alla liv- räntor som har fastställts före denna dag. Om basbeloppet inte har för- ändrats med minst 5 % mellan december 1973 och december 1974 skall ny jämförelse ske i december 1975, också då med basbeloppet för de- cember 1973. En höjning eller sänkning med minst 5 % föranleder ändring fr.o.m. den 1 januari 1976 av alla livräntor fastställda före nämnda datum. Har basbeloppet inte heller då förändrats tillräckligt får ny jämförelse ske mellan basbeloppen för december 1973 och de- cember 1976.

När ändring en gång utlösts blir basbeloppet för decemberrnånaden närmast före den dag då ändringen skedde utgångspunkt för nästa jäm- förelse. Om basbeloppet för december 1974 överstiger basbeloppet för december 1973 med minst 5 % och livräntorna alltså höjts den 1 ja- nuari 1975, skall sedermera basbeloppet för december 1974 jämföras med basbeloppet för december 1975, etc.

Den årliga maximeringen av inflationsgarantin till 5 % innebär att en höjning av basbeloppet med mer än 5 % under ett år inte slår igenom fullt ut i höjning av livräntorna. Som jag har uttalat i det föregående bör emellertid överskjutande procenttal kunna ”balanseras” och tas i betraktande vid senare jämförelsetillfälle. Om basbeloppet ökar med t. ex. 7 % mellan december 1973 och december 1974 höjs livräntorna

• Sida 48
•  Original

Prop. 1973: 14 43

med 5 % den 1 januari 1975, medan 2 % av basbeloppshöjningen ba- lanseras till nästa ändringstillfälle. Det räcker då med en höjning om 3 % av basbeloppet mellan december 1974 och december 1975 för ett nytt tillägg om 5 % fr.o.m. den 1 januari 1976.

Mot bakgrund av det nu anförda kan jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag till lösning av frågan om en allmän värde- säkring av nya skadeståndslivräntor. Till vissa detaljfrågor rörande värdesäkringssystemets funktionssätt återkommer jag i specialmotive- ringen.

4.3. Värdesäkring av äldre livränta-r

4.3.1. Den allmänna lagstiftningens förhållande till existerande lagstift- ning

I likhet med kommittén anser jag att en allmän reglering av skade- ståndslivräntornas värdesäkring bör avlösa sådan lagstiftning om värde- säkring av livräntor som redan har genomförts på skadeståndsområdet. Efter samråd med chefen för finansdepartementct och med statsrådet Löfberg har jag därför kommit fram till att TLL och TLF liksom 1971 års kungörelse om tillägg till vissa statliga skadelivräntor i sam- band med att den allmänna regleringen träder i kraft bör begränsas till att gälla livräntor på grund av händelser som har inträffat före ikraft— trädandet.

4.3.2. Frågan om ytterligare lagstiftning beträffande äldre livräntor

Det är självfallet angeläget att den värdesäkringsreforrn jag nu före- slår kommer så många livräntetagare som möjligt till godo. Frågan om eller på vilket sätt också sådana äldre livräntor som utges av den skade- ståndsskyldige själv kan värdesäkras bör därför prövas förutsättnings- löst. För egen del anser jag det inte möta några avgörande principiella hinder att låta en lagstiftning som innebär att själva skadeståndsansva— ret utvidgas omfatta också livräntor vilka hänför sig till skadefall före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Den i början av 1950-talet ge- nomförda lagstiftningen om värdesäkring av familjerättsliga under- hållsbidrag gavs på detta sätt en retroaktiv verkan. Detsamma gäller de år 1935 genomförda ändringar i 11 kap. 28 & giftermålsbalkcn var- igenom infördes möjlighet att jämka genom avtal fastställt underhålls- bidrag till frånskild make vid väsentligt ändrade förhållanden. Vid båda tillfällena berördes frågan om lagstiftningens retroaktivitet under förarbetena. Som ett avgörande skäl för att låta de nya bestämmelser- na om jämkning resp. värdesäkring omfatta också redan fastställda underhållsbidrag åberopades, att avtal om familjerättsliga underhålls- bidrag, inte minst med hänsyn till arten av de sociala och etiska in-

• Sida 49
•  Original

Prop. 1973: 14 49

tressen som framträder på familjerättens område, väsentligen skiljer sig från vanliga förmögenhetsrättsliga avtal (prop. 1935: 41 s. 10, 1952: 222 s. 43). Ser man skadeståndslivräntorna från synpunkten av deras sociala funktion kommer de familjerättsliga underhållsbidrag mycket nära. De ”sociala och etiska intressen” som åberopades i de tidigare lagstiftningsärendena gör sig enligt min mening gällande med samma styrka på nu förevarande område. Sakligt sett talar därför starka skäl för att en lagstiftning om värdesäkring av skadeståndslivräntor får omfatta samtliga före ikraftträdandet fastställda livräntor.

Förhållandena på nu förevarande område skiljer sig emellertid i ett väsentligt hänseende från förhållandena på familjerättens område. Pe— riodiskt utgående underhållsbidrag betalas undantagslöst av den under- hållsskyldige själv. Flertalet skadeståndslivräntor däremot utgår av an- svarsförsäkring. Kommittén har föreslagit att sådana livräntor, efter mönster av trafiklivräntelagstiftningen, skall värdesäkras genom att de räknas upp till dagens penningvärde och därefter indexregleras samt att kostnaderna för denna värdesäkring skall bestridas gemensamt av samt- liga de försäkringstagare som vid lagstiftningens ikraftträdande tillhör ansvarsförsäkringskollektivet. Det lär inte heller finnas någon annan metod som ger tillfredsställande garantier för att värdesäkringstilläggen verkligen utgår. Som jag kommer att utveckla i det följande biträder jag, i likhet med majoriteten av remissinstanserna, kommitténs förslag i denna del.

Den angivna metoden för värdesäkring av äldre s.k. ansvarslivrän- tor innebär, att i det enskilda fallet kostnaden för Värdesäkringen inte kommer att drabba den skadeståndSSkyldige själv annat än möjligen i form av en relativt sett obetydlig höjning av ansvarsförsäkringspremien. Om han inte längre har någon ansvarsförsäkring, undgår han helt att bidra till finansieringen. Å andra sidan kommer bidrag att lämnas av samtliga försäkringstagare, oberoende av om de själva tillhör kretsen av de skadeståndsskyldiga eller inte.

Det är av flera skäl, bl. a. rent tekniska och administrativa, inte tänk— bart att lägga kostnaderna för värdesäkring av sådana äldre livräntor, som inte utgår av ansvarsförsäkring, på ansvarsförsäkringskollcktivet. Om reformen utvidgades till att omfatta även sådana livräntor, skulle det därför bli nödvändigt att i stället i det enskilda fallet lägga hela värde— säkringskostnaden på den skadeståndsskyldige. I många fall skulle detta kunna bli en mycket betungande börda. Om den skadeståndsskyldige numera har en ansvarsförsäkring skulle han dessutom bli tvungen att bidra till finansieringen av Värdesäkringen av ansvarslivräntorna. Det skulle sannolikt bli nödvändigt att göra undantag för de —— troligen inte alltför sällsynta — fall då den skadeståndsskyldige avlidit och dödsboet efter honom skiftats. Rerformen skulle sålunda medföra att olika skadeståndsskyldiga skulle komma att behandlas väsentligt olika.

• Sida 50
•  Original

Prop. 1973: 14 50

Sådana konsekvenser är enligt :min mening inte godtagbara. Härtill kommer att en reform enligt dessa riktlinjer skulle ge upphov till avse- värda lagtekniska komplikationer. Det skulle bli nödvändigt att ge- nomföra en mycket omfattande reglering, nämligen dels allmänna ska- deståndsrättsliga bestämmelser om värdesäkringsskyldigheten, omfattan- de samtliga äldre livräntor, dels regler av tvingande natur om skyldig- het för ansvarsförsäkringsgivama att bestrida kostnaderna för värdesäk- ringen av de livräntor som utgår av ansvarsförsäkring.

Under nu angivna förhållanden är jag inte beredd att lägga fram för- slag om värdesäkring även av sådana äldre skadeståndslivräntor som inte utgår ur ansvarsförsäkring.

Den omständigheten att sådana. livräntor lämnas utanför den nya lag- stiftningen kommer emellertid enligt min bedömning inte att få större praktisk betydelse. De fall då Skadeståndslivränta utges av enskild fy- sisk person torde vara fåtaliga. I åtskilliga av dessa fall —-— t. ex. när det gäller skadestånd på grund av brott -— torde den skadeståndsskyldige sakna ekonomiska resurser att fullgöra sina förpliktelser, och en lag- stadgad värdesäkringsförpliktelse skulle inte få någon praktisk ekono- misk betydelse för den skadelidande. Av större betydelse är de fall då livräntan utges av kommun eller annan juridisk person, som uppträder som självförsäkrare eller av annan anledning inte hade ansvarsförsäk- ring vid den tid då skadan inträffade. Gruppen av livräntor som utges av självförsäkrare torde vara den största. I dessa fall får man i avsak- nad av lagstiftning lita till att de skadeståndsskyldiga frivilligt åtar sig att värdesäkra livräntorna efter de grunder som enligt den nya lag— stiftningen avses gälla för de äldre ansvarslivräntorna. Såvitt gäller liv- räntor som utges av kommun anser jag mig i likhet med kommittén kunna utgå från att Sådana åtaganden görs. Det är måhända mer osä- kert om andra enskilda skadeståndsskyldiga kommer att göra motsva- rande utfästelser. För egen del hyscr jag dock ingen tvekan på den punkten när det gäller sådana större företag som uppträder som själv- försäkrare. För de återstående, sannolikt ganska fåtaliga livräntefallen är situationen mera oviss. Jag anser det emellertid inte uteslutet att frå— gan i viss omfattning kan få sin lösning efter förhandlingar mellan ar- betsmarknadens parter. I övrigt anser jag mig kunna räkna med att företagarnas intresseorganisationer är beredda att genom rekommenda- tioner stimulera sina berörda medlemmar att frivilligt medverka till en för de skadelidande tillfredsställande lösning av värdesäkringsproble- met.

Att enstaka livräntor kommer att helt sakna indexreglering lär dock vara oundvikligt. Under remissbehandlingen har ifrågasatts att man för dessa fall skulle lösa värdesäkringsfrågan genom att staten trädde in och bestred kostnaderna för Värdesäkringen av allmänna medel. Av skäl som jag har anfört tidigare ( avsnitt 4.2.2 ) anser jag mig dock inte kunna förorda en sådan lösning.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1973: 14 51

4.3.3. Äldre ansvarslivräntor

Kommittén lägger fram förslag till en särskild lag om uppräkning och fortsatt värdesäkring av sådana äldre skadeståndslivräntor som ut- går på grund av ansvarsförsäkring och som inte redan har värdcsäkrats genom TLL, TLF eller 1971 års kungörelse om tillägg till vissa statliga skadelivräntor. Lagförslaget är i huvudsak uppbyggt med TLL som före- bild. Till äldre ansvarslivräntor, fastställda t.o.m. tredje året före det år då lagen träder i kraft, skall utgå allmänt tillägg, varigenom livrän- torna räknas upp till det genomsnittliga penningvärdet andra året före ikraftträdandet. Såväl de uppräknade livräntorna som övriga äldre liv- räntor — dvs. de som fastställts eller fastställs fr. o. ni. andra året före ikraftträdandet _ förses sedan, alltefter penningvärdeutvecklingen, med indextillägg inom en årlig ram av 5 %. Fondering för dessa tillägg skall ske enligt kapitaltäckningssystem B (avsnitt 2.4). Kommittén an- ser att fonderingen i princip skall täckas med hjälp av löpande premie- inkomster från de kollektiv som existerar vid tiden för värdesäkringens genomförande. Försäkringsbolagen bör emellertid även kunna ta vissa konsolideringsmedel i anspråk. Kommittén pekar här på de räntevinster som bolagen har gjort på det kapital som ursprungligen fonderats för de ifrågavarande livräntorna. Kommittén diskuterar också andra meto- der att undvika alltför hård belastning på dagens försäkringskollektiv.

Kommitténs motivering för den tänkta ordningen följer i viss om- fattning de argument, som åberopades till stöd för att trafikförsäkrings- kollektivet borde svara för uppräkning och värdesäkring av de äldre trafiklivräntorna. Som jag har redovisat i det föregående pekar kom- mittén emellertid också på vissa skillnader som har betydelse när man jämför trafikförsäkring och de olika slag av ansvarsförsäkring som nu är aktuella.

De flesta remissinstanser, bland dem JK, försäkringsinspektionen, Sveriges advokatsamfund och de hörda arbetstagareorganisationerna, har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Svenska försäk- ringsbolags riksförbund har med vissa reservationer godtagit den tänkta lagstiftningen. Flera instanser, såsom RFV, SAF och Försäkringsjuri- diska föreningen, redovisar emellertid en kritisk inställning. Som alter- nativ föreslås att allmänna medel tas i anspråk för Värdesäkringen. En remissinstans för också fram tanken på en frivillig uppräkning och fortsatt värdesäkring med hjälp av fondmedel på så sätt att livränte- tagarna kommer i samma läge som de personer som har tecknat pen- sionsförsäkring eller livränteförsäkring.

För egen del anser jag starka sociala skäl tala för att en indexregle- ring av de äldre ansvarslivräntorna kommer till stånd. Det är angelä- get att man i samband med införandet av en allmän värdesäkring av framtida skadeståndslivräntor prövar alla utvägar att nå en tillfreds- ställande lösning också av denna fråga.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1973: 14 52

Åtskilliga synpunkter talar för att frågan löses genom lagstiftning. Härigenom kan man få klara normer för värdesäkringens organisation och finansiering, och endast på detta sätt kan man uppnå säkra garan- tier för en enhetlig reglering. Jag kan därför inte ansluta mig till tan- ken att det skulle överlämnas åt försäkringsinrättningarna att själva lösa värdesäkringsfrågan genom frivilliga åtaganden.

Som jag tidigare har framhållit bör _det inte komma i fråga att ställa allmänna medel till förfogande för finansiering av en värdesäkring av skadeståndslivräntor. Enligt min mening bör i stället en indexregle— ring av de livräntor det nu är fråga om bekostas av ansvarsförsäk— ringen. Från främst försäkringsbolagens sida har visserligen riktats prin- cipiella invändningar mot tanken att utnyttja ansvarsförsäkringen på detta sätt. Man har bl.a. pekat på att förfarandet skulle strida mot den för försäkringsrörelse gällande skälighetsprincipen, eftersom kost- naderna skulle komma att drabba ett annat försäkringskollektiv än det som fanns när den skada som föranlett livräntan uppkom. Invändningar av detta slag kan emellertid med samma berättigande riktas mot den lagstiftning om värdesäkring av trafiklivräntorna som statsmakterna an- tog redan för flera år sedan. Visserligen finns det, som kommittén har påvisat, vissa skillnader mellan trafikförsäkring och vanlig ansvarsför- säkring beträffande organisation och struktur m. m. Dessa skiljaktigheter synes mig dock inte vara av sådan art att de motiverar ett annat prin- cipiellt ståndpunktstagande nu än när det gällde trafiklivräntorna.

Även om några principiella hinder inte föreligger mot en värdesäk- ring inom ansvarsförsäkringens ram måste givetvis frågan om' kostna- derna för en sådan ordning tillmätas avgörande vikt när det gäller att ta ställning till om den bör genomföras och i så fall vilken omfatt— ning värdesäkringen bör få. Som kommittén har påpekat får ansvarsför- säkringskollektiven antas vara mera känsliga än t.ex. trafikförsäkrings- kollektivet för ökad bclastning genom premiehöjningar. Vidare måste hänsyn tas till de krav på försäkringsbolagens verksamhet som FRL

uppställer. Olika tänkbara lösningar har i dessa avseenden| varierande effekt.

Liksom när det gällde trafiklivräntorna står valet mellan de båda ka— pitaltäclcningssystemen A och B. A-systemet innebär som koinmittén har påpekat vissa fördelar, framför allt att kostnaderna i det inledande ske- det blir mindre betungande än enligt B-systemet. Jag delalr emellertid kommitténs och försäkringsinspektionens uppfattning attj A-systemet samtidigt har nackdelar som gör det olämpligt i detta sämmanhang. För det första kan kravet på soliditet vid fondavsättningcn inte tillgodo- ses om en del av värdesäkringskostnaderna skjuts över på! kommande generationer av försäkringstagare. För det andra —— och detta argument har visst samband med det första —— finns det med A-systemet en bety- dande risk för att kollektiven försvagas genom att ett antal "försäkrings—

• Sida 53
•  Original

Prop. 1973: 14 53

tagare antingen går över till annat bolag med ingen eller i varje fall mindre belastning på premierna eller också ökar sin självrisk. Dessa förhållanden medför enligt min uppfattning att man är hänvisad till den lösning som B-systemet innebär.

Jag utgår alltså från att finansieringen bör ske enligt kapitaltäcknings— system B. Eftersom detta system i princip innebär att full kapitaltäck— ning skall finnas för bolagens förpliktelser medför det bl. a. att kost- naderna för Värdesäkringen koncentreras till det år då lagstiftningen träder i'tillämpning och möjligen några få år därefter. Frågan blir då om den belastning på försäkringskollektiven som härigenom uppkom- mer blir för stor för att kunna accepteras från de synpunkter som jag nyss angav.

Vissa uppskattningar av kostnaderna har gjorts av kommittén. De förutsätter att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1973. Kapital- värdet nämnda dag av utgående ansvarslivräntor, fastställda t.o.m. år 1970, uppskattas enligt f. n. tillämpade beräkningsgrunder till ca 50 milj. kr. Beräknad erforderlig fondökning den 1 januari 1973 för dessa liv- räntor enligt B-systemet skulle dra en kostnad av ca 50 milj. kr. vid ett realränteantagande=0 och ca 35 milj. kr. vid ett realränteantagande= 1. Kommittén har utgått från att nya grunder fastställs, vilka bygger på mera realistiska ränteantaganden än de nuvarande och att också för- räntningen av existerande fonder beräknas efter dessa nya grunder.

De motsvarande uppskattningar som har gjorts av försäkringsbolagen bygger också på ett ikraftträdande den 1 januari 1973 men utgår i övrigt från delvis andra förutsättningar. Svenska försäkringsbolags riksför- bund hävdar att man, förutom de livräntor som kommittén har räknat med, måste ta hänsyn till livräntor i ersättningsreserven, dvs. ansvars- livräntor som inte har fastställts vid tidpunkten för ikraftträdandet men som hänför sig till skador före denna tidpunkt och för vilka medel har reserverats (avsnitt 2.2.2). Dessa livräntor drar enligt förbundets upp- skattning en värdesäkringskostnad av ca 40 milj. kr. Värdesäkringskost- naden för fastställda livräntor beräknar förbundet till 75 milj. kr. i stället för 50 milj. kr. Skillnaden beror på att förbundet förutsätter att de nya grunder för fondavsättning som kan komma att fastställas skall tilläm- pas endast vid beräkningen av det ytterligare fonderingsbehov som uppkommer genom Värdesäkringen, medan förräntningen av existerande fonder alltjämt skall beräknas enligt hittills tillämpade grunder. En om- räkning av fonderingsbehovet med avseende på redan gällande förplik- telser på grundval av nya realränteantaganden skulle enligt förbundet försvaga försäkringsbolagens allmänna konsolidering.

Totalt överstiger förbundets beräkningar dem som kommittén har gjort med ca 65 milj. kr. Enligt uttalanden av företrädare för förbundet vid de överläggningar som har ägt rum i samband med departementsbe- handlingen av lagstiftningsärendet motsvarar kostnaderna för värde-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1973: 14 54

säkringen, beräknade enligt den metod förbundet har använt, ungefär en årspremie inom ansvarsförsäkringen. Folksam har för sin del bedömt att kostnaderna svarar mot ungefär en halv årspremie.

Skillnaderna mellan kommitténs och förbundets beräkningar kan i huvudsak förklaras av två omständigheter. Den första är att kommitténs uppskattningar inte innefattat livräntor som ingår i ersättningsreserven vid den tidpunkt då Värdesäkringen träder i tillämpning. Att dessa liv- räntor måste beaktas är emellertid uppenbart. Kostnaderna för värde- säkring av dem kommer att belasta ansvarsförsäkringen, på samma sätt som kostnaderna för värdesäkring av de livräntor som redan är fastställda vid ikraftträdandet. Den andra omständigheten är att kom- mittén till skillnad från förbundet utgår från att fonderingsbehovet för försäkringsbolagens hittillsvarande förpliktelser skall räknas om enligt de nya grunder för fondavsättning som kan komma att fastställas i sam- band med värdesäkringens genomförande och som enligt vad kommittén förutsätter skall bygga på mer realistiska realränteantaganden. Kom- mittén uppskattar med andra ord det totala fonderingsbehovet efter samma beräkningsgrunder för såväl existerande förpliktelser som de förpliktelser den nya lagstiftningen för med sig beträffande de äldre ansvarslivräntorna. Kommitténs beräkningsmetod innebär, att värde- säkringen till en del finansieras med konsolideringsmedel.

De nya grunder för fondavsättning som kan förutsättas bli fast- ställda i samband med värdesäkringens genomförande torde komma att bygga på en förändrad och mer realistisk bedömning av de fonde- rade medlens förräntning. Grunderna måste emellertid givetvis även i fortsättningen vara utformade så att soliditetskravet tillgodoses. Det är svårt att finna något sakligt hållbart skäl för att dessa grunder inte skulle tillämpas också när det gäller beräkningen av fonderingsbehovet för redan existerande förpliktelser. Att de nya grunderna tillämpas även beträffande de existerande förpliktelserna och därvid frigjorda fondmedel används för finansiering av en del av de nya förmånerna innebär visserligen att den allmänna konsolideringen i bolagen minskar. Häremot får emellertid vägas fördelen av att belastningen på premierna blir mindre. Man får i detta sammanhang inte heller bortse från att den nuvarande konsolideringen har vunnits genom att försäkringsta- gama fått betala premier grundade på ränteantaganden med mycket höga säkerhetsmarginaler.

Kommitténs alternativa realränteantaganden (0 resp. + 1 %) bygger på antaganden om en förräntning av fondmedlen efter 5 resp. 6 %.

Som jag tidigare har nämnt får det ankomma på försäkringsinspek- tionen att efter överläggningar med försäkringsgivarna fastställa lämp- ligt avvägda grunder för fondavsättning. Vid denna avvägning bör hänsyn tas till försäkringsbolagens möjligheter att i dagens läge placera fondmedel till en relativt hög nyplaceringsränta, bunden på viss tid.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1973: 14 55

Den följande uppskattningen av fonderingskostnaderna vid över- gången till det nya systemet bygger på kommitténs antagande om en 5— procentig förräntning av fondmedlen. Detta innebär givetvis inte något föregripande av den slutliga utformningen av försäkringsbolagens be— räkningsgrunder.

Fonderingskostnaderna per den 1 januari 1973 för fastställda livräntor kan med dessa utgångspunkter uppskattas till ca 50 milj. kr. Härtill kommer kostnaderna för sådana livräntor i ersättningsreserven som skulle komma att bli delaktiga av Värdesäkringen. Också här bör nya grunder inverka på storleken av fonderingsbehovet. Med hänsyn härtill anser jag att det av förbundet beräknade beloppet ca 40 milj. kr. kan re- duceras till ca 30 milj. kr. Om Värdesäkringen genomfördes den 1 ja— nuari 1973 skulle kostnaderna följaktligen uppgå till ca 80 milj. kr. Jag räknar emellertid med att lagstiftningen inte kan träda i kraft förrän den 1 januari 1974. En förskjutning av ikraftträdandet påverkar storleken av kostnaderna för värdesäkring av de äldre ansvarslivrän— torna, eftersom fonderingsbehovet beträffande en nytillkommen årgång kan antas inte obetydligt överstiga fonderingsbehovet för livräntor som under motsvarande tidsperiod upphör att utgå och den besparing man gör genom att Värdesäkringen för övriga äldre livräntor omfattar ett år mindre än som annars skulle ha blivit fallet. Det är svårt att ange hur stor ökningen av fonderingsbehovet kan bli. Jag anser emellertid inte att man har anledning att räkna med högre belopp än ca 10 milj. kr.

Slutsatsen av dessa överväganden blir att den sammanlagda ökning- en av fonderingsbehovet i samband med Värdesäkringen av de äldre an- svarslivräntorna kan uppskattas till ca 90 milj. kr. Beloppet är i och för sig av den storleken att det framstår som befogat att överväga olika möjligheter att reducera det och därmed mildra belastningen på dagens försäkringskollektiv.

Flera remissinstanser har förordat att vissa livräntor utesluts från vår- desäkringen, nämligen livräntor i fall med låg invaliditetsgrad, där den skadelidandes förlust erfarenhetsmässigt är ringa eller obefintlig. Svens- ka försäkringsbolags riksförbund har föreslagit att gränsen dras vid en invaliditetsgrad av 20 eller 30 %. Ett tänkbart alternativ är enligt för- bundet att man i varje enskilt fall undersöker den skadelidandes ekono- miska situation och på grundval av denna-undersökning bestämmer om livräntan skall värdesäkras. Förbundet har beräknat att kostnaden kan nedbringas med hälften, om Värdesäkringen begränsas till livränte- fall där invaliditeten uppgår till minst 30 %. Andra utvägar att minska belastningen på det aktuella ansvarsförsäkringskollektivet har diskute- rats vid överläggningarna med försäkringsinspektionen och försäkrings- bolagen under departementsbehandlingen. En möjlighet är att man be- gränsar inflationsgarantin till 4 % i stället för 5 % per år eller att be— gränsningen av inflationsgarantin tillämpas också vid beräkningen av all—

• Sida 56
•  Original

Prop. 1973: 14 56

mänt tillägg, dVS. vid uppräkning av äldre livräntor till penningvärdet vid lagstiftningens ikraftträdande.

Av skäl som jag har anfört i det föregående ( avsnitt 4.2.1 ) anser jag mig inte kunna förorda en lösning som innebär att man schablonmäs— sigt eller efter individuell prövning utesluter livräntor med viss lägre invaliditetsgrad från lagstiftningen om värdesäkring.

Att för samtliga äldre livräntor begränsa inflationsgarantin till 4 % per år i stället för 5 % skulle medföra en besparing på 20 % av den del av fonderingskostnadema som belöper på framtida indextillägg. Om denna andel schematiskt beräknas till ca 75 milj. kr. av de sammanlag- da kostnaderna om ca 90 milj. kr. blir besparingen ca 15 milj. kr. Denna lösning kan enligt min mening väljas endast om man genomför en mot- svarande reducering av inflationsgarantin också för nya skadeståndsliv- räntor. Ett system med olikvårdiga inflationsgarantier för skilda slag av livräntor, där garantins omfattning blir beroende på vid vilken tidpunkt livräntan fastställts, skulle enligt min mening innebära en diskriminering av vissa livräntetagare som inte sakligt kan försvaras. Härtill kommer att ett sådant system skulle ge upphov till administrativt krångel och besvär med ökade kostnader som följd, vilka delvis skulle neutralisera de be- sparingar man vill åstadkomma. Å andra sidan är jag inte beredd att förorda en generell försvagning av inflationsgarantin genom att pro— centsatsen sänks från 5 till 4 % för både nya och äldre livräntor. Det råder praktiskt taget full enighet om att ramen för Värdesäkringen bör bestämmas till 5 %, och det har t.o.m. gjorts gällande att denna ram kan behöva vidgas i en framtid. Under dessa förhållanden anser jag det inte kunna ifrågakomma att generellt reducera värdet av inflationsga- rantin med 20 % enbart för att bespara dagens försäkringskollektiv en engångsutgift på 15 milj. kr.

Det kan visserligen sägas möta mindre betänkligheter att införa mind- re förmånliga beräkningsgrunder i fråga om allmänt tillägg till äldre livräntor än vad kommittén har föreslagit, t. ex. genom att låta uppräk- ningen skc med vissa schematiskt beräknade procenttal i stället för att ut- gå från den faktiska penningvärdeförsämiingen. Även om en sådan me- tod tillämpades myeket drastiskt skulle. emellertid besparingen bli så obe- tydlig —— den av kommittén beräknade totala kostnaden för uppräkning- en uppgår inte till mer än ca 13 milj. kr. —— att vinsten för försäkrings- kollektivct inte står i rimlig proportion till de enskilda livräntetagarnas förluster.

Av nu anförda skäl anser jag mig inte kunna föreslå att omfattningen av Värdesäkringen inskränks i förhållande till kommitténs förslag. Det finns dock vissa andra möjligheter att lindra belastningen på ansvarsför— säkringen. Vad jag framför allt syftar på är en uppdelning av kostnader- na på mer än ett försäkringsår. En viss spridning uppkommer redan av den anledningen att vissa livräntor, som lagstiftningen skulle komma att

• Sida 57
•  Original

Prop. 1973: 14 57

omfatta, ännu inte är fastställda vid tidpunkten för ikraftträdandet. Vad gäller de före denna tidpunkt fastställda livräntorna kan visserligen gö— ras gällande att soliditetskravet enligt FRL i princip kräver att den to- tala förpliktelsen skuldförs och säkerställs genom fondavsättning i ett sammanhang. Enligt min mening bör man emellertid kunna godta att kostnaderna fördelas över en begränsad tidsperiod, exempelvis så att full täckning har uppnåtts ett par år efter ikraftträdandet.. Om beslut i lag- stiftningsfrågan fattas i god tid före ikraftträdandet bör uppbyggandet av fonderna kunna inledas redan innan de nya reglerna träder i kraft, vilket i praktiken innebär en ytterligare utsträckning av perioden för täckning av de nya förpliktelserna. Från försäkringsinspektionens sida har man vid tidigare nämnda överläggningar förklarat sig vara i prin— cip beredd att godta en sådan uppdelning, under förutsättning att stats- makterna accepterar en sådan ordning.

Med hänsyn till intresset av att i största möjliga utsträckning begränsa den börda på ansvarsförsäkringen som Värdesäkringen kommer att inne- bära anser jag i likhet med kommittén att någon motsvarighet till sådant särskilt tillägg eller extra tillägg som enligt TLL och TLF kan utgå till trafiklivränta inte bör införas i den nu aktuella lagstiftningen.

Kommitténs uppfattning att någon omfördelning mellan försäkrings- givarna av kostnaderna för uppräkning och värdesäkring inte bör ske har vunnit anslutning under remissbehandlingen. Jag har för egen del inte någon avvikande mening i den frågan.

Med utgångspunkt från att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1974 kommer uppräkningen och den fortsatta Värdesäkringen av ansvars- livräntorna enligt mitt förslag att ske enligt följande.

Livräntor fastställda före utgången av år 1971 räknas upp så att de når 1972 års penningvärde. Detta sker genom att de förses med allmän! tillägg, beräknat på grundval av medelvärdet av konsumentprisindex för år 1972. Någon procentuell begränsning av inflationsgarantin bör inte ske vid beräkningen av allmänt tillägg.

Till de uppräknade livräntorna liksom till övriga äldre ansvarslivräntor —— dvs. de som fastställts eller fastställs fr. o. m. är 1972 —— utgår i fort- sättningen indextillägg. Sådant tillägg utlöses enligt de principer som fö- reslås gälla för ändring av nya livräntor. Sänkning av basbeloppet inver— kar dock inte på utgående tillägg. Ett första indextillägg utgår fr. o. m. den 1 januari året efter det år då basbeloppet för december månad över- stigit basbeloppet för december 1972 med minst 5 %. Ytterligare index- tillägg utgår sedan fr. o.'m. den ]. januari året efter det år då basbelop- pet för december stigit mcd minst 5 % i jämförelse med det basbelopp som senast utlöst ändring. Jag kan om den tänkta ordningen i övrigt hän- visa till vad som har anförts angående nya livräntor (avsnitt 4.2.6). Vad som där sägs om ändring av sådana livräntor, om balansering av icke utnyttjade procenttal etc. får motsvarande tillämpning vid fastställandet av indextillägg till äldre ansvarslivräntor.

• Sida 58
•  Original

PrOp. 1973: 14 58

Efter de allmänna tilläggen får livräntor fastställda t.o.m. år 1971 anses utgå i 1972 års penningvärde. Livräntor fastställda under år 1972 utgår också i detta penningvärde. Indextillägg till nu nämnda livräntor, dvs. dem som är fastställda t.o.m. år 1972, bör kunna utgå redan fr.o.m. den 1 januari 1974. Det innebär att första jämförelsemånad skall vara december 1972. Om basbeloppet stiger med minst 5 % mellan december 1972 och december 1973 kan ett indextillägg till livräntor fastställda t.o.m. år 1972 komma i fråga redan den 1 januari 1974, då lagstiftningen föreslås träda i kraft.

Kommittén har ansett att också livräntor fastställda under året när- mast före ikraftträdandet — vilket enligt mitt förslag innebär livräntor fastställda under år 1973 — skall kunna få indextillägg på grund av en minst 5-procentig basbeloppsökning under fastställelseåret. Jag delar denna uppfattning och förutsätter liksom kommittén att hänsyn vid fast- ställandet av livräntorna tas till möjligheten av att indextillägg kan kom- ma att utgå redan från följande årsskifte.

Indextillägg till livräntor fastställda efter det att lagstiftningen har trätt i kraft följer de principer jag har angett i det föregående. Det innebär att tillägg kommer i fråga tidigast fr. o. m. den 1 januari året efter fast- ställelseåret. Också här bör man, för att undvika överkompensation, vid fastställandet ta hänsyn till möjligheten av indextillägg från följande årsskifte.

4.3.4. Äldre trafiklivräntor

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.3.1) bör tillämpningen av TLL och TLF i enlighet med kommitténs förslag begränsas till livräntor på grund av skadehändelser som har inträffat före ikraftträdandet av den allmänna lagen om ändring av skadeståndslivräntor, dvs. enligt mitt för- slag före den 1 januari 1974.

Kommittén anser att trafiklivräntelagstiftningen i övrigt bör behållas oförändrad och följaktligen inte bringas att överensstämma med den allmänna lagen om ändring av skadeståndslivräntor och ansvarslivränte- lagen på de punkter där olikheter föreligger, t. ex. beträffande finansie- ringssystem och begränsning av den årliga inflationsgarantin. Denna ståndpunkt har kritiserats under remissbehandlingen. Man har pekat på värdet av enhetliga regler när indextillägg beräknas men också på det orättvisa i att trafiklivräntetagarna blir en mera gynnad grupp än övriga som uppbär skadeståndslivränta.

De mest betydelsefulla olikheterna mellan trafiklivräntelagstiftningen och den föreslagna nya lagstiftningen hänför sig till valet av kapitaltäck- ningssystem och till inflationsgarantins storlek. Dessa två frågor hänger nära samman. Kapitaltäckningssystem B, som innebär att fondavsätt- ningen skall ske i ett sammanhang, förutsätter nämligen att indextilläg- gen begränsas inom en årlig procentuell ram. Valet av finansierings- systern beror alltså på om en sådan ram kan godtas eller inte.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1973: 14 59

Den enda begränsning som nu finns i TLL och TLF är möjligheten för Kungl. Maj:t att, om särskilda skäl föreligger, förordna att nytt in- dextillägg inte skall utgå eller att det skall utgå endast i mindre omfatt- ning än som annars skulle vara fallet (11 & TLL, 2 & TLF). Som kom- mittén har konstaterat innebär TLL och TLF att den som uppbär en tra- fiklivränta för närvarande åtnjuter praktiskt sett obegränsad värdesäk- ring. En begränsning av inflationsgarantin till 5 % per år skulle alltså innebära viss försämring för livräntetagama vid jämförelse med nuva- rande förhållanden. Utvecklingen av indextilläggen enligt trafiklivränte- lagarna ger en påtaglig praktisk illustration till detta. Om inflations- garantin hade varit begränsad till 5 % redan enligt TLL och TLF skulle det senaste indextillägget, som utgår fr.o.m. den 1 januari 1972 med 10 %, ha stannat vid 5 %.

Jag vill rent allmänt framhålla att det måste krävas mycket starka skäl för en lagändring som försämrar de nuvarande livräntetagarnas för- måner enligt trafiklivräntelagstiftningen. Jag kan inte finna att remiss- instansernas argument har tillräcklig tyngd för att motivera en sådan lag- ändring. De påtalade administrativa svårigheterna torde kunna övervin- nas, och de skillnader i indextilläggens storlek som kan bli resultatet av att skadeståndslivräntor värdesäkras enligt två skilda system får ses som en direkt konsekvens av att de båda systemen vilar på olika förutsätt— ningar. Det rör sig i ena fallet om värdesäkring inom ramen för ett obli- gatoriskt garantiförsäkringssystem och i det andra fallet om värdesäk- ring av livräntor som utges på grundval av frivillig ansvarsförsäkring. Det bör f. ö. uppmärksammas att livräntor som regleras enligt TLL och TLF blir en övergångskategori som i och med att den allmänna lagen om ändring av skadeståndslivräntor genomförs kommer att utgöra en allt mindre del av det totala livräntebeståndet och som så småningom kom- mer att helt försvinna.

I enlighet med det anförda bör alltså det nuvarande finansierings- systemet och den i princip obegränsade inflationsgarantin behållas be- träffande de äldre trafiklivräntorna. Detta bör gälla även sådana trafik- livräntor som fastställs efter den nya lagstiftningens ikraftträdande men på vilka äldre lag blir tillämplig därför att skadan har inträffat dessför- innan.

Enligt uttalande av kommittén bör ett mera realistiskt räntetagande in- verka även på de nuvarande trafiklivräntefondema. Denna bedömning har vid remissbehandlingen vunnit stöd av Folksam. Frågan om even- tuell omräkning av fonderingsbehovet inom trafikförsäkringen prövas i första hand av försäkringsinspektionen. Vid uppskattningen av kostna- derna för värdesäkringen av äldre ansvarslivräntor har jag utgått från att även fonderingen för existerande förpliktelser bör kunna påverkas av ett nytt ränteantagande. Detsamma synes mig böra gälla i fråga om de äldre trafiklivräntorna.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1973: 14 60

4.4. Värdesäkring av livräntor med internationell anknytning

4.4.1. Äldre trafiklivräntor

TLL och TLF medger i dag inte att Värdesäkringstillägg utgår till liv- ränta till följd av skada som har inträffat utomlands. Kommittén föreslår den ändringen att tillägg skall kunna utgå till sådan livränta om den upp- bärs av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige. Förslaget är utformat med beaktande av att trafikförsäkringsbolagen se- dan ett par år har åtagit sig att tillämpa svensk skadeståndsrätt vid regle- ring av trafikskador som i utlandet drabbar svenskar eller här bosatta utlänningar, om en sådan tillämpning är till förmån för den skadade.

Kommitténs förslag har inte mött några erinringar under remissbe- handlingen. Försäkringsinspektionen anser att det tillgodoser syftet med den framställning som inspektionen har gjort i syfte att få en lagändring till stånd ( avsnitt 3.3.1 ).

Jag instämmer med kommittén i att det åtagande som trafikförsäk- ringsbolagen har gjort bör hälsas med tillfredsställelse. Som kommittén konstaterat har åtagandet i viss mån förändrat de förutsättningar under vilka utlandsundantagen i TLL och TLF tillkom. Det bör framdeles inte föreligga hinder mot att utge Värdesäkringstillägg till livräntor som utgår till svenskar och här bosatta utlänningar, vilka har trafikskadats utom- lands och vilkas rätt till skadestånd bedöms enligt svensk rätt. Jag anser att kommitténs förslag utgör en lämplig lösning av denna fråga. Emel— lertid bör vid tiden för lagstiftningens ikraftträdande fastställda livräntor på grund av utlandsskador, vilka med hänsyn till utlandsundantaget i TLL inte värdesäkrats, förses med allmänt tillägg enligt samma grunder som gäller för äldre ansvarslivräntor. Jag skall i specialmotiveringerr be— handla denna och övriga frågor som uppkommer med anledning av ett förändrat utlandsundantag i trafik]ivräntelagstiftningen.

4.4.2. Äldre ansvarslivräntor

Beträffande de äldre ansvarslivräntorna tänker sig kommittén ett mera restriktivt utlandsundantag än i fråga om de äldre trafiklivräntor- na. Lagstiftningen om äldre ansvarslivräntor bör enligt kommittén över huvud taget inte gälla livränta till följd av skada som har inträffat utom- lands.

JK har ifrågasatt om inte även äldre ansvarslivräntor på grund av utlandsskada bör värdesäkras i fall då den skadelidande är svensk med- borgare eller bosatt i Sverige. I övrigt har kommittéförslaget inte mött några invändningar under remissbehandlingen.

I likhet med kommittén räknar jag med att livränta endast undan— tagsvis förekommer som skadestånd vid skada som har inträffat i ut- landet. Här finns inget utvidgat åtagande från försäkringsbolagens sida

• Sida 61
•  Original

Prop. 1973: 14 61

om tillämpning av svensk skadeståndsrätt. Om livränta skulle förekomma är det på grund av lex loci delicti-regelns dominans troligt att den har bestämts med tillämpning av utländsk lag. Jag kan visserligen instämma i kommitténs uppfattning att det är principiellt och praktiskt olämpligt att en livränta som har bestämts enligt utländsk lag förses med värdesäk- ringstillägg, men samma situation kan uppkomma med den utvidgning av TLL:s tillämpning som jag enligt det tidigare sagda förordar. Även om de fall där äldre ansvarslivränta på grund av skada i utlandet har fastställts på grund av svensk lag torde vara sällsynta finner jag att in- tresset av likformighet i lagstiftningen om äldre livräntor och av rättvisa mellan olika kategorier av livräntetagare motiverar att ansvarslivränte- lagen i det nu berörda avseendet får samma tillämplighet som TLL.

4.4.3. Nya livräntor

Den ordning för värdesäkring av nya livräntor som jag föreslår inne- bär en utvidgning av skadeståndsskyldigheten. Den som enligt svensk lag åläggs att utge Skadeståndslivränta blir samtidigt skyldig att hålla livräntan värdesäkrad. Avgörande för om värdesäkring skall ske eller inte är följaktligen om svensk lag tillämpas vid prövningen av skade- ståndsskyldigheten. I detta avseende bör inte göras någon skillnad mel- lan värdesäkringstillägg och andra skadeståndsposter som kan komma i fråga enligt svensk lag. Det är sålunda enligt min mening från prin- cipiella och praktiska synpunkter inte lämpligt att utvidga värdesäkrings- förpliktelsen att gälla också i fall då skadeståndet bestäms enligt ut- ländsk lag. Jag kan därför inte tillmötesgå de önskemål JK har fram- ställt om tillämpning av värdesäkringsreglerna också i andra fall än då skadeståndet bestäms enligt svensk lag. Beträffande trafikskador som drabbar svenskar eller här bosatta utlänningar utomlands och för vilka svenskt trafikförsäkringsbolag svarar torde f. 6. det förutnämnda åta- gandet i praktiken leda till att svensk lag så gott som alltid blir tillämpad. Inte heller är jag beredd att föreslå någon inskränkning i tillämpningen, innebärande att endast livräntor till personer av svensk nationalitet eller med hemvist i Sverige värdesäkras. De argument på denna punkt som har anförts av P & I-assuradörerna har inte övertygat mig om nödvän- digheten att göra ett principiellt så betydelsefullt ingrepp i tillämplighe- ten av skadeståndsreglerna som en inskränkande föreskrift av detta slag skulle innebära.

4.5. Lagtekniska frågor

JK har ifrågasatt om inte all värdesäkringslagstiftning beträffande skadeståndslivräntor bör samlas i en enda författning. Jag kan för min del instämma i att man härigenom kan vinna viss överskådlighet, men jag vill samtidigt påpeka att åtgärden innefattar åtskilliga komplika-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1973: 14 62

tioner av lagteknisk natur. Värdesäkringssystemen för nya och äldre livräntor kommer med mitt förslag att skilja sig åt i viktiga avseenden, liksom systemen för äldre trafiklivräntor och äldre ansvarslivräntor kommer att på vissa punkter innehålla olikheter sinsemellan. Vidare bör i sammanhanget beaktas att regleringen beträffande äldre livräntor är av övergångsnatur. Jag anser mot denna bakgrund att avgörande skäl talar för en uppdelning av reglerna på skilda författningar.

I enlighet med kommitténs förslag anser jag att bestämmelserna om ändring av nya skadeståndslivräntor bör tas upp i en särskild lag. I ska- deståndslagen bör införas en hänvisning till denna lag. I fråga om äldre ansvarslivräntor bör också en särskild lag utfärdas. Vissa mindre ändringar bör samtidigt göras i TLL och TLF. Till dessa ändringar åter- kommer jag i specialmotiveringen.

6. Specialmotivering 6.1 Förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor

1 5

Denna paragraf innehåller den grundläggande föreskriften att skade- ståndslivränta skall ändras i anslutning till basbeloppet enligt AFL. Som framgår av den allmänna motiveringen (a'vsnitt 4.2.1) skall livrän- tan följa såväl stigande som sjunkande penningvärde. Därför sägs i paragrafen att livräntan skall ändras. Index för ändringarna är basbelop- pet enligt AFL. Att värdesäkringens omfattning begränsas inom viss årlig ram framgår av 3 5 första stycket andra punkten.

Vad som förstås med livränta kan i allmänhet inte vara svårt att av-

• Sida 63
•  Original

Prop. 1973: 14 63

göra. Periodisk ersättning som bestäms med tillämpning av 5 kap. 2 eller 3 & skadeståndslagen eller annan regel om skadestånd vid person- skada hör hit.

Enligt kommitténs mening bör även en s.k. provisorisk livränta om- fattas av lagen. Denna ståndpunkt har kritiserats från flera håll under remissbehandlingen. Det framhålls att man, då en provisorisk livränta . beräknas, kan ta hänsyn till eventuellt förestående löne— och kostnads- utveckling. Vid omprövning av livräntan görs som regel en justering med hänsyn även till utfallet för gången tid. Enligt Svenska försäkrings— bolags riksförbund ingår provisoriska livräntor i den fortlöpande regle- ringen av skadan till dess att livräntan blir definitiv och kapitalbelopp fonderas.

För egen del anser jag att kritiken mot kommitténs ståndpunkt har av— sevärd tyngd. Jag vill också peka på svårigheten att beträffande liv— räntor som inte har slutligt prövats ange utgångspunkten för värdesäk— ringen. Vidare måste det mången gång bli svårt att dra gränsen mellan en provisorisk livränta och sådan a como-betalning av ett periodiskt belopp som görs i avvaktan på en grundligare prövning av skadeståndet och som enligt kommitténs mening inte bör jämställas med livränta. Jag förordar av nu angivna skäl att Värdesäkringen skall omfatta bara slutligt fastställda livräntor. Ett livräntebelopp som inte har blivit defi- nitivt fastställt får i stället anpassas till penningvärdeförändringama ge- nom att beloppet justeras vid eventuell omprövning eller vid det slut- liga fastställandet. Jag anser mig kunna räkna med att försäkringsbo- lagen vid sin skadereglering kommer att se till att en sådan anpassning kommer till stånd. I övrigt vill jag i detta sammanhang endast tillfoga att lagen givetvis skall vara tillämplig på fastställd livränta beträffande vilken vid fastställandet har föreskrivits att den skall omprövas vid viss tidpunkt.

Enligt mitt förslag skall lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1974. Den kan då tillämpas på livräntor som grundar sig på händelser vilka har inträffat nämnda datum eller senare. Tidpunkten för den ska- deorsakande händelsen är avgörande för lagens tillämplighet, inte tid- punkten för livräntans fastställande. Denna tidpunkt får däremot bety- delse för frågan om en livränta skall ändras (2 & tredje stycket). Om den skadeorsakande händelsen har inträffat före ikraftträdandet kan någon av de lagar som reglerar Värdesäkringen av äldre livräntor i stället gälla.

Lagen innebär en utvidgning av skadeståndsskyldigheten i förhål- lande till vad som gäller f.n. Skadeståndet skall omfatta också belopp som behövs för att anpassa livräntan till penningvärdets utveckling.

För att en livränta skall värdesäkras förutsätts att den har fastställts till fullgörande av skadeståndsskyldighet. Den dom eller det avtal som bestämmer skyldigheten skall grunda sig på skadeståndslagen , skade- ståndsrättslig speciallagstiftning eller i rättspraxis utbildade grundsatser

• Sida 64
•  Original

Prop. 1973: 14 64

om skadeståndsansvar. Som kommittén har framhållit innebär en ut- trycklig eller underförstådd hänvisning i speciallag eller i avtal till all- männa skadeståndsregler i fortsättningen att livränta som bestäms enligt speciallagen eller avtalet skall vara värdesäkrad. Livränta som utgår på grund av s. k. trygghetsförsäkring bör omfattas av värdesäkring, eftersom ersättningen enligt denna försäkring skall bestämmas efter samma grun- der som skadestånd.

Kommittén behandlar även det fallet att någon tar på sig betalnings- skyldighet utöver skadeståndsreglerna, t. ex. i förlikningsavtal. Jag in- stämmer i kommitténs uppfattning att det ofta bör vara naturligt att vär- desäkring då skall gälla, särskilt om åtagandet endast till en del går ut- över skadeståndsreglerna. Däremot måste man, när det gäller olika for- mer av ersättning ”ex gratia” eller annan gottgörelse som inte innebär fullgörande av skadeståndsskyldighet, kräva uttryckligt stöd i särskild förklaring c. d. för att värdesäkring skall komma i fråga.

Kommittén diskuterar betydelsen i vissa sammanhang av att värde- följsamhet är en del av själva skadeståndsskyldigheten (betänkandet s. 71—72). Bl. a. påvisas att värdesäkringskostnaderna måste inräknas vid prövningen av om skadeståndet täcks av de belopp vartill trafikför— säkringsgivares ansvarighet begränsats enligt 11 & TFL eller begräns— ningsbelopp som gäller enligt villkoren i vanlig ansvarsförsäkring. Om begränsningsbelopp av detta slag inte räcker till kommer skadestånds— bördan till en del att falla på den skadeståndsskyldige personligen. För trafikförsäkringens del saknar detta förhållande praktisk betydelse ef- tersom begränsningsbeloppet vid personskada redan nu är tillräckligt högt. Men beträffande den frivilliga ansvarsförsäkringen förutsätter jag, i likhet med kommittén och försäkringsinspektionen, att en höjning av be- gränsningsbeloppen kan behöva övervägas.

I vissa fall är själva skadeståndsskyldigheten begränsad till visst be- lopp. Kommittén ger flera exempel på detta, bl. a. reglerna om begräns- ning av redares ansvar i 254 & sjölagen(1891: 35 s. 1). Om värdesäkring- en är en del av själva skadeståndet måste kostnaderna för den rymmas inom det belopp till vilket skadeståndsansvaret har begränsats.

Underlag för beräkning av ändring är livräntans grundbelopp, even- tuellt förhöjt eller reducerat med hänsyn till tidigare ändringar enligt lagen. Detta är så naturligt att det inte särskilt behöver uttalas i lagen. Också sådana förändringar i livräntans storlek som enligt det beslut var- igenom denna fastställts skall äga rum, t. ex. när livräntetagaren uppnår viss ålder. inverkar givetvis på beräkningsunderlaget.

Om det i beslutet har angetts att livräntan vid viss tidpunkt skall redu- ceras till viss kvotdel av tidigare belopp bereder det inte några svårig- heter att avgöra vilket underlag som skall gälla för beräkning av änd- ring. Har det t. ex. bestämts att livräntan skall nedsättas till hälften då livräntetagaren uppnår 67 års ålder skall senare tillägg eller avdrag räk- nas på hälften av det livräntebelopp som utgick vid nämnda tidpunkt.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1973: 14 55

Skulle ett beslut om livränta däremot innebära att livräntan vid viss framtida tidpunkt skall höjas eller sänkas till visst angivet belopp är det inte lika givet vad som utgör underlag för beräkning av fortsatta änd- ringar. Kommittén har för sin del tänkt sig att man till följd av den nya lagen alltid bör ange förändringar i livräntan under dess löptid som kvot- del av tidigare gällande livränta. Om framtida livräntebelopp i stället anges som ett absolut tal, kan det enligt kommittén ifrågasättas om inte detta tal bör justeras med hänsyn till de ändringar enligt lagen som har ägt rum under tiden mellan fastställandet och den tidpunkt från vilken det nya beloppet skall gälla. Jag anser emellertid att frågan bör lösas på det sättet att ändring enligt den föreslagna lagen får giltighet beträffande alla fastställda livräntebelopp, alltså även sådana som ännu inte har ak— tualitet när ändring äger rum. Om det t. ex. i en dom eller ett avtal har angetts att livränta skall utgå med 20 000 kr. per år fram till dess att livräntetagaren fyller 25 år och därefter med 30 000 kr. per år inne- här den av mig förordade principen att beloppet 30 000 kr. vid den tid- punkt då det skall börja utgå har ändrats i enlighet med vad som be- slutats beträffande övriga livräntor under tiden mellan fastställandet och nämnda tidpunkt. Begreppet livränta i förslaget avser i enlighet härmed alla livräntebelopp som finns fastställda vid den tidpunkt då ändring sker enligt 2 &, vare sig livräntan faktiskt utgår vid ändringstillfället eller skall utgå först vid en framtida tidpunkt.

Skadeståndslivränta utgår ofta vid sidan av annan förmån, t. ex. för- tidspension enligt AFL eller yrkesskadelivränta enligt YFL. Vissa sådana förmåner inverkar på skadeståndets belopp. Så är fallet t. ex. med de nämnda förmånerna från socialförsäkringen men också med vissa för- måner som arbetsgivare utger (se exempelvis betr. statlig sjukpension NJA 1955 s. 676 ). Samordningen mellan skadeståndet och den andra förmånen kan äga rum enligt två olika metoder, bruttolivräntemctodcn och nettolivräntemetoden (betänkandet s. 72). Valet av metod bestäms bl. a. av om regress kan utövas för samordningsförmånen eller inte. I regressfallen måste skadeståndslivräntan kontinuerligt anpassas till den andra förmånen. Livräntan bestäms därför till ett bruttobelopp som in- kluderar den andra förmånen, vilken sedan avräknas vid varje utbetal- ning av livräntan. Är den som utger samordningsförmånen inte berätti- gad till regress räcker det om skadeståndslivräntan och samordningsför- månen anpassas till varandra när skadeståndet bestäms, eller med andra ord att livräntan fastställs till ett belopp som motsvarar skillnaden mellan den inkomstförlust som skall täckas och samordningsförmånen (netto- livräntemetoden). Senare växlingar i samordningsförmånens storlek har ingen betydelse för skadeståndsansvaret.

När samordningen sker enligt nettolivräntemetoden kan det inte råda någon tvekan om att Värdesäkringen enligt den nya lagen skall beräk- nas enbart på den del av den samlade ersättningen som skadeståndsliv- räntan utgör.

• Sida 66
•  Original

Prop. 1973: 14 66

Används bruttolivräntemetoden kan frågan däremot bli beroende av om samordningsförmånen är värdesäkrad eller inte. Man kan numera utgå från att de flesta tänkbara samordningsförmåner är värdesäkrade. I dessa fall bör sådan del av samordningsförmånen som utgör värdesäk- ringstillägg lämnas ur räkningen när det gäller att fastställa det belopp som skall ligga till grund för ändringen. Eljest kommer möjligheten att utöva regress beträffande samordningsförmånen att vidgas och avse även indextillägg eller motsvarande gottgörelse, samtidigt som beräkningsun- derlaget för skadeståndslivräntans värdesäkring och därmed tilläggen en— ligt den nya lagstiftningen minskar.

När nu berörda förhållanden övervägdes vid TLL:s tillkomst fann man att tillägg vid bruttosamordningen borde beräknas på skadestånds- livräntan minskad med samordningsförmånen utan därtill knuten värde- säkringsgottgörelse (prop. 1967: 137 s. 66 ff). Detta kom till uttryck i 10 å andra punkten, jämförd med 5 5 andra stycket TLL. Kommittén har ansett att motsvarande bör gälla vid tillämpningen av den nu aktuella lagen men har inte funnit särskild föreskrift härom nödvändig. RFV häv- dar däremot att en bestämmelse i ämnet behövs.

För egen del vill jag ansluta mig till RFV:s uppfattning. De fall, hän- förliga till den nya lagstiftning som jag föreslår, där bruttolivräntemcto- den måste tillämpas vid samordning kan visserligen antas vara mycket få, framför allt beroende på att yrkesskadeförsäkringens bestämmelser om regressrätt har upphävts fr.o.m. den 1 januari 1969. Men i tydlig- hetens intresse bör förevarande lag, i likhet med de övriga värdesäkrings- lagarna, innehålla en föreskrift om beräkningsunderlag vid bruttosam- ordning mellan Skadeståndslivränta och annan värdesäkrad periodisk för- mån. Utformningen av en sådan föreskrift berör jag vid 5 5.

Skulle samordningsförmånen vid bruttosamordning undantagsvis inte vara värdesäkrad bör enligt kommittén värdesäkringsförpliktelsen om- fatta hela livräntan, alltså även den del därav som svarar mot samord- ningsförmånen. Kommittén anser att den skadelidandes intresse motive- rar en sådan ordning, som f. ö. enligt uttalande av trafiklivräntekom- mittén skall gälla vid tillämpningen av TLL. I likhet med kommittén anser jag att Värdesäkringstillägg bör beräknas så att hela livräntan blir värdesäkrad. Någon uttrycklig lagreglering synes mig inte behövlig för de sällsynta fall det kan bli fråga om.

RFV tar också upp frågan hur man skall förfara om samordningsför- månens storlek inte är känd när skadeståndet skall bestämmas. Detta problem har inte enbart samband med Värdesäkringen utan rör mera all- ' mänt samordningen mellan skadestånd och andra förmåner. Behovet av regler för denna samordning övervägs f.n. av skadeståndskommittén. I detta sammanhang kan endast framhållas att nettometoden givetvis för- utsätter kännedom om samordningsförmånens slutliga belopp. Detta innebär att det någon gång kan bli nödvändigt att låta skadeståndspröv-

• Sida 67
•  Original

Prop. 1973: 14 ' 67

ningen anstå till dess man får klarhet i samordningsförmånens storlek. Det är emellertid ingenting ovanligt att prövningen av en skadestånds- livränta skjuts upp av olika anledningar. Några praktiska olägenheter av det slag som RFV befarar har jag följaktligen svårt att se.

2 %

I denna paragraf anges dels när ändring av livränta skall ske (första och andra styckena), dels vilka livräntor som skall ändras (tredje styc- ket).

Ändring av livränta skall liksom enligt TLL äga rum den 1 januari. I enlighet med vad jag tidigare har sagt (avsnitt 4.2.6) skall emellertid basbeloppet för december månad varje år ligga till grund för pröv- ning av frågan om livräntorna skall ändras vid följande årsskifte.

Eftersom lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974 blir utgångspunkten för senare jämförelser basbeloppet för december 1973. Jämförelse skall först ske med basbeloppet för december 1974. Är detta förändrat med minst 5 % i förhållande till basbeloppet för december 1973 ändras livräntorna. Ändringen räknas fr.o.m. den 1 januari 1975. Uppgår basbeloppets ökning eller minskning inte till minst 5 % sker ingen ändring, utan ny jämförelse får ske med basbeloppet för påföljan- de decembermånad, alltså december 1975. Om detta basbelopp är minst 5 % högre eller lägre än basbeloppet för december 1973 ändras liv- räntorna den 1 januari 1976, dock med högst 10 % (3 & första stycket andra punkten). Annars görs en ny jämförelse i december 1976, etc. Det kan alltså -— vid en långsam förändring av basbeloppet — tänkas att jämförelsen sträcker sig över flera år.

De nu beskrivna förhållandena kommer till uttryck i första stycket. Tidpunkten för senare ändringar bestäms efter samma principer i andra stycket. Det basbelopp med vilket jämförelse skall ske blir här det bas- belopp som har legat till grund för senaste ändring. Om höjning utlöses fr. o. m. den 1 januari 1975 på grund av en minst 5—procentig ökning av basbeloppet mellan december 1973 och december 1974 är det sistnämn- da basbelopp som ligger till grund för följande jämförelser.

Vid jämförelserna enligt andra stycket skall man ta hänsyn till inte bara de förskjutningar i basbeloppet som skett sedan föregående änd- ringstillfälle utan också procenttal från tidigare förändringar i basbelop- pet som enligt 4 & får balanseras från ett ändringstillfälle till ett annat. Detta har i mitt förslag kormnit till tydligare uttryck än i kommittéförsla- get genom att i andra stycket gjorts ett tillägg genom en hänvisning till 45 av innebörd, att även mindre förändringar av basbeloppet än 5 % kan leda till ändring av livränta och att å andra sidan en förändring på 5 % eller mer inte nödvändigtvis alltid leder till sådan ändring.

Av 4 & följer att procenttalet för basbeloppets förändring beräknas med två decimaler vid tillämpning av andra stycket av förevarande para- graf.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1973: 14 68

Det kan tänkas att basbeloppet under en jämförelseperiod ändrar sig i olika riktningar. Kommittén har som exempel nämnt att basbeloppet först stiger med 4 % från den första jämförelsemånaden till den andra och sedan sjunker med 2 % mellan den andra och tredje jämförelsemå- naden. Förändringen mellan basbeloppen för första och tredje jämförel- semånaderna är bara 2 % och någon ändring aktualiseras inte heller då. För höjning eller sänkning av livränta krävs i detta läge att basbe— loppet fram till en senare jämförelsemånad antingen stiger med minst 3 % eller sjunker med minst 7 %. Om i stället basbeloppet sjunker med 2 % mellan första och andra jämförelsemånaderna och sedan stiger med 6 % mellan andra och tredje jämförelsemånaderna, utgör förändringen, räknat i förhållande mellan första och tredje jämförelsemånaderna, endast en ökning om 4 %. En ytterligare stegring av basbeloppet med minst 1 % behövs för höjning enligt lagen.

Kommitténs förslag innebär dels att alla livräntor ändras som har fast- ställts före den dag fr. o. m. vilken ändring skall räknas, dels att ändring sker enhetligt med samma procenttal för alla livräntor (jfr vid 3 5). Kommittén har varit medveten om att detta kan medföra överkompensa- tion för nyfastställda livräntor eftersom en sådan livräntas storlek kan ha påverkats av en penningvärdeförändring som ägt rum efter den senaste ändringsmånaden. Kommittén har dock ansett att intresset av ett en- hetligt och lättadministrerat system måste våga över nackdelarna av möjlig överkompensation av detta slag. Sveriges advokatsamfund anser att över- kompensationen i vissa fall kan framstå som direkt stötande och fram- håller att man kan undvika sådant resultat genom en föreskrift att första höjningen av en livränta inte får äga rum förrän vid det årsskifte som följer närmast efter det att ett år har förflutit sedan livräntan fastställ- des. Samfundet förordar därför en regel av innebörd att livränta, från lagens synpunkt, skall anses fastställd den 1 januari året efter faststäl- lelseåret. Vid bedömningen av samfundets förslag måste man hålla i minnet att den ordning kommittén föreslår innebär möjligheter till inte bara över- kompensation utan också underkompensation. Om en förändring i bas- beloppet mellan två jämförelsemånader inte är så stor att ändring av livräntorna kommer i fråga får livräntetagarna vänta ytterligare ett, kan- ske flera år på kompensation för redan inträffad inflation. Särskilt mar- kerad kan underkompensationen bli för livräntor som har fastställts i början av ett år. I likhet med kommittén anser jag att möjligheterna till överkompensation och underkompensation i viss mån jämnar ut var- andra, och jag anser att den ordning som kommittén har föreslagit bör godtas. Som kommittén påpekar bör överkompensation i någon mån kunna undvikas genom att en väntad ändring enligt lagen beaktas när livräntas grundbelopp fastställs. Om en livränta fastställs i slutet av ett år bör man sålunda i lämplig omfattning ta hänsyn till tillägg som kan

• Sida 69
•  Original

Prop. 1973: 14 69

komtna att utlösas från påföljande årsskifte. På grund av det nu an- förda har tredje stycket utformats i enlighet med kommittéförslaget.

Avgörande för om en livränta skall omfattas av viss ändring är tid- punkten för livräntans fastställande. Frågan när en livränta skall anses fastställd har behandlats av kommittén (betänkandet s. 73), som anför att man i normala fall kan följa allmänna principer om verkan av dom- stolsavgöranden och avtal men att fullföljdsförfarandet kan skapa vissa problem när det gäller livränta som har prövats av domstol. Om pröv- ningen har skett i första instans genom dom som har vunnit laga kraft bör enligt kommittén dagen för domstolens dom eller beslut gälla som fastställelsetidpunkt. Har högre instans prövat livräntan bör frågan av- göras med hänsyn till om den högre instansen lagt ett annat penning- värde till grund för livräntan än underinstansen. Om överinstansen fast— ställt livräntan i aktuellt penningvärde anser kommittén att dagen för detta avgörande skall bedömas som fastställelsetidpunkt. Jag kan ansluta mig till dessa synpunkter, vilka överensstämmer med vad som anfördes vid tillkomsten av TLL. Normalt torde man kunna utgå från att över- instansen har grundat sitt avgörande på penningvärdet vid tiden för den lägre instansens avgörande åtminstone i sådana fall då den har fastställt detta. Reglerna om förbud mot 5. k. reformatio in pejus leder i vissa fall till att överinstansen är tvungen att lägga penningvärdet vid tiden för underinstansens avgörande till grund. En livränta som har bestämts i av- tal skall som kommittén anför anses fastställd den dag då avtalet träffa- des.

3 %

Storleken av ändring regleras i denna paragraf. Huvudregeln är enligt första stycket första punkten att livräntorna skall följa basbeloppets förändringar. Ändringen av livräntorna skall därför vara lika stor som ändringen av basbeloppet, med den modi- fikation som kan följa av bestämmelserna i 4 &. Har basbeloppet ökat med 5 % från december 1973 till december 1974 skall sålunda liv- räntorna höjas med 5 % fr. o. m. den 1 januari 1975.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.3) skall emel- lertid en livränta inte kunna höjas eller sänkas med mer än 5 % per år. Bestämmelse härom finns i första stycket andra punkten. Om basbe- loppet har ökat med mer än 5 % mellan december månad ett år och december månad påföljande år kan det överskjutande procenttalet emel- lertid balanseras och tas i betraktande dels då man enligt 2 5 andra stycket prövar om senare förändring av basbeloppet skall föranleda ändring av livräntorna och dels då man enligt förevarande paragraf av- gör med vilket procenttal livräntorna skall höjas eller sänkas. Balanse- ring regleras i 4 %. Den kan leda till att högre eller lägre procenttal än det med vilket basbeloppet faktiskt har förändrats skall läggas till grund

• Sida 70
•  Original

Prop. 1973: 14 70

när det gäller att bestämma om och med vilket procenttal ändring av livräntor skall ske. Därför sägs i förevarande paragraf att ändring sker med procenttalet för basbeloppsförändringen eller det högre eller lägre procenttal som följer av 4 %.

Begränsningen av den medgivna ändringen till 5 % för år hindrar dock inte att ändringen ett visst är överstiger 5 %. Skulle t. ex. basbe- loppet mellan december 1973 och december 1974 öka med 4 % och mel- lan december 1974 och december 1975 likaledes med 4 % skall livrän- torna den 1 januari 1976 höjas med 8 %. Utrymmet för höjning utgör nämligen då 10 % eftersom någon höjning inte ägde rum den 1 ja- nuari1975.

Av 4 & framgår att procenttal för basbeloppsförändring skall beräk- nas med två decimaler. Detta är av praktisk betydelse med hänsyn till de regler i nämnda paragraf om balansering av procenttal, till vilka hän- visas i 3 5 första stycket. Ändring av livränta bör däremot som kom- mittén föreslagit ske med helt procenttal. I andra stycket första punkten föreskrivs därför, att om brutet tal uppkommer vid beräkning av det procenttal varmed ändring skall ske, detta skall avrundas till närmast lägre hela tal. Enligt andra punkten i detta stycke skall detta procenttal fastställas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Dessa bestämmelser motsvarar i sak 3 5 andra stycket resp. 5 & kom— mittéförslaget.

4 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om balansering av procenttal som inte har kunnat utnyttjas på grund av 5—procentsgränsen i 3 & första stycket andra punkten eller avrundningsregeln i 3 5 andra stycket första punkten.

Enligt kommitténs förslag beaktades endast nedåt avrundade procent- tal vid balansering av procenttal. Mitt förslag innebär den förändringen att beräkningarna i stället skall grundas på de procenttal, angivna med två decimaler, varmed basbeloppet faktiskt har förändrats. En sådan beräkning kan vara fördelaktigare för livräntetagarna. Om basbeloppet stiger med t. ex. 6,75 % mellan december 1973 och december 1974, höjs livräntorna med 5 % den 1 januari 1975. Enligt kommittéförslaget skulle av den återstående basbeloppshöjningen endast 1 % beaktas vid följande jämförelsetillfälle. Basbeloppet måste alltså stiga med minst 4 % för att ny höjning skulle komma i fråga. Mitt förslag innebär att 1,75 % ba- lanseras, och att följaktligen redan en höjning av basbeloppet om 3,25 %: mellan december 1974 och december 1975 utlöser [höjning av livräntorna.

Bestämmelserna i förevarande paragraf har utformats i enlighet med det nu anförda. I första punkten föreskrivs, att vid tillämpning av 2 & andra stycket och 3 5 första stycket första punkten det procenttal var-

• Sida 71
•  Original

Prop. 1973: 14 71

med basbeloppet förändrats skall ökas eller minskas med sådant pro- centtal som på grund av vad som föreskrivs i 3 5 första stycket andra punkten eller andra stycket första punkten inte beaktats vid tidigare änd- ring. Enligt andra punkten beräknas procenttalen med två decimaler.

Den praktiska innebörden av paragrafen kan illustreras på följande sätt.

Om basbeloppet för december 1974 är 7,15 % högre än basbeloppet för december 1973 höjs livräntorna med 5 % och återstående 2.15 % beaktas nästa gång jämförelse blir aktuell, dvs. när basbeloppet för de- cember 1975 föreligger. Det balanserade procenttalet inverkar då på frågan om ändring skall utlösas fr. o. m. den 1 januari 1976. Det räcker vid detta tillfälle att basbeloppet överstiger basbeloppet för december 1.974 med 2,85 %, för att livräntorna skall höjas med 5 %. Om skill- naden mellan basbeloppen för december 1974 och för december 1975 i stället utgör bara +2,20 % kommer ändring av livräntorna inte i fråga utan procenttalet 2,15 får vid nästa jämförelsetillfälle (december 1976) läggas till den ökning som då kan ha skett i förhållande till basbelop- pet för december 1974. På motsvarande sätt inverkar balanserade pro- centtal vid minskning av basbeloppet.

Till ytterligare belysning av paragrafens tillämpning må anföras föl- jande exempel. Om basbeloppet för december 1974 är 6,79 % högre än basbeloppet för december 1973 höjs livräntorna med 5 % den 1 ja- nuari 1975, medan 1,79 % tas i betraktande när nästa jämförelse görs i december 1975. Är basbeloppet för den månaden endast 3,05 % högre än basbeloppet för december 1974 utlöses inte ändring utan 1,79 % balanseras vidare. Om sedan basbeloppet för december 1976 visar sig vara 6,25 % högre än basbeloppet för december 1974 utgör (6,25 + 1,79=) 8,04 % det tal som skall beaktas vid prövningen av om ändring skall ske den 1 januari 1977. Enligt 2 & utlöses ändring, och det tal som skall gälla för ändringen är (8,04 % avrundat till) 8 %. (Enligt kom— mittéförslaget skulle ändringen ha uppgått till endast [6.25+1,0=7,25 avrundat till] 7 %.)

Vad nu sagts har avseende på fall då vid ett eller flera ändringstill- fällen viss del av det eller de procenttal varmed basbeloppet ändrats inte har kunnat utnyttjas på grund av 5-procentsgränsen i 3 5 första stycket andra punkten och i stället balanseras för att beaktas vid kom- mande ändringstillfälle. Balansering kan enligt denna paragraf emeller- tid också ske av procenttal som inte har beaktats på grund av regeln i 3 5 andra stycket första punkten om avrundning nedåt till helt tal vid bestämmande av det procenttal varmed ändring skall ske. Antag att under år 1974 basbeloppet ändras med 4,25 % och under år 1975 med ytterligare 3,60 % eller alltså sammanlagt 7,85 %. Någon ändring sker inte den 1 januari 1975, eftersom basbeloppshöjningen är mindre än 5 %. Den 1 januari 1976 är utrymmet för höjning 10 % men basbe-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1973: 14 72

loppshöjningen bara 7,85 %. Ändring sker efter avrundning med 7 %. Resterande 0,85 % balanseras och kan beaktas vid nästa ändringstillfälle. Mellan december 1975 och december 1976 behövs bara en basbelopps- höjning med 4,15 % för att ändring skall ske den 1 januari 1977.

Balanseringen av procenttal får självfallet inte medföra att den år- liga ramen om 5 % enligt 35 första stycket överskrids. Stiger basbe- loppet mellan december 1973 och december 1974 med 10,25 % utlöses ett tillägg till livräntorna om 5 % fr.o.m. den 1 januari 1975. Åter- stående 5,25 % balanseras och tas i betraktande när basbeloppet för december 1974 jämförs med basbeloppet för december 1975, men större höjning av livräntorna än med 5 % kan inte komma i fråga fr.o.m. den 1 januari 1976. Om basbeloppsförändringen är 3,0 % höjs livrän- torna med 5 %, och 3,25 % balanseras till nästa jämförelsetillfälle.

Kommittén har i betänkandet (s. 75—77) närmare beskrivit förfa— randet med balansering av procent. Med anledning av ett påpekande av försäluingsinspektionen vill jag dock framhålla följande. Vissa av kom— mitténs uppställningar och exempel kan ge intryck av att den procen- tuella basbeloppsförändringen mellan december ett år och december på— följande år har betydelse oberoende av om förändringen är så stor att den utlöser ändring av livräntorna eller inte. Innebörden av 2 5 är emeller- tid, som framgår av ordalydelsen och de exempel som har getts i det föregående, att utvecklingen under ett enda år har omedelbar bety— delse endast om den är så stor att den — ensam eller jämte balanserade procenttal — når upp till 5-procentsgränsen. Gör den inte det måste man avvakta den fortsatta utvecklingen och jämföra basbeloppet för december månad påföljande år och samma basbelopp som utgjort ut-- gångspunkten för den första jämförelsen. Av de exempel som jag har gett framgår att jämförelsen kan sträcka sig över flera år. Som inspek- tionen har visat kan det ha praktisk betydelse om man räknar på detta sätt eller om man så att säga adderar de procentuella ändringarna av basbeloppet under varje år.

5 &

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i kommittéförslaget, reg- lerar förfarandet då man beräknar ändring av sådan livränta. som sam- ordnas enligt bruttolivräntemetoden med annan värdesäkrad förmån. Tillämpningen av Sådan samordning beträffande livränta som faller un- der den föreslagna lagen har närmare berörts vid 1 &.

Förebild till bestämmelsen utgör 5 & andra stycket TLL. I förhållande till detta lagrum har i förtydligande syfte gjorts vissa ändringar av när- mast redaktionell natur. Jag förutsätter emellertid att. bestämmelsen skall tillämpas på samma sätt som TLL:s regel.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1973: 14 73

Ikraftträdande- och övergångsbeslämmelser

Flera remissinstanser har haft synpunkter på lämplig tidpunkt för ikraftträdandet. Av försäkringsinspektionens yttrande framgår att soli- ditetskravet enligt FRL inte kan anses helt tillgodosett i den män för- säkringspremie, som har förfallit till betalning före men som avser även tiden efter ikraftträdandet, har bestämts utan hänsyn till det utvidgade ansvar som Värdesäkringen innebär. Försäkringsbolagen har framhållit behovet av rådrum för nödvändiga administrativa åtgärder. Jag finner att de anförda synpunkterna kan tillgodoses, om tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 januari 1974.

6.2. Förslaget till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor

1 &

Paragrafen anger de livräntor som lagen gäller. Lagen om ändring av skadeståndslivräntor skall enligt mitt förslag till- lämpas på livränta på grund av händelse som inträffat under år 1974 eller senare. Förevarande lag är därför begränsad till livränta på grund av händelse som inträffat före utgången av år 1973. Förhållandet mel- lan värdesäkringslagarna framstår klarare om det anges att förevarande lag endast gäller livränta på grund av händelse före viss tidpunkt än om tillämpligheten, som i kommittéförslaget, knyts till det faktum att ”försäkringsfallet” inträffat före den tidpunkt då lagen om ändring av skadeståndslivräntor träder i kraft.

För värdesäkring enligt förevarande lag krävs att livräntan utgår på grund av ansvarsförsäkring. Som kommittén har funnit bör i detta sam- manhang med ansvarsförsäkring i svenskt försäkringsbolag likställas ansvarsförsäkring i utländskt försäkringsbolag som har tillstånd att driva ansvarsförsäkringsrörelse i Sverige.

Nu angivna förutsättningar för lagens tillämplighet har tagits upp i första stycket.

Den föreslagna lagen tar sikte på sådana livräntor på grund av an- svarsförsäkring som inte har värdesäkrats genom redan existerande lag- stiftning, dvs. TLL, TLF eller 1971 års kungörelse om tillägg till vissa statliga skadelivräntor. Detta har berörts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 4.3.3 ). Begränsningen kommer till uttryck i andra stycket. Där finns också det undantag beträffande livränta till följd av skada i utlan- det., som jag har behandlat i avsnitt 4.4.2 .

Till ansvarsförsäkring räknas i detta sammanhang även s.k. bilan- svarsförsäkring. Vissa livräntor på grund av sådan försäkring har redan värdesäkrats genom TLL och TLF, med den lag som nu föreslås innebär värdesäkring även av övriga livräntor inom denna kategori. Som kom- mittén har framhållit blir den nya lagen tillämplig också på livräntor på grund av skador som har uppkommit med motordrivna fordon

• Sida 74
•  Original

Prop. 1973: 14 74

beträffande vilka bilansvarighetslagen inte är tillämplig, under förut- sättning att skadan täcks av vanlig ansvarsförsäkring (SOU 1972: 1.2 s. 78).

Livräntor som kommer i fråga för tillägg enligt lagen skall vara slut- ligt fastställda. Jag vill alltså inte förorda att s.k. provisoriska livräntor värdesäkras. Motiven för denna ståndpunkt har jag utvecklat i anslut- ning till 1 & i den föreslagna lagen om ändring av skadeståndslivräntor.

Livränta som har bytts ut mot engångsbelopp omfattas inte av försla- get. Jag anser denna fråga så självklar att någon motsvarighet till 13 5 första stycket TLL inte behöver tas upp i detta sammanhang.

2å

I paragrafen anges de tillägg som kan komma i fråga enligt lagen, nämligen allmänt tillägg och indextillägg.

Liksom i TLL, TLF och 1971 års kungörelse räknas livräntorna upp till dagens penningvärde genom att de förses med allmänt tillägg (4 g), medan de i framtiden anpassas till ändringar i penningvärdet genom in- dextillägg (5—7 åå).

3å

Som fallet är med tilläggen enligt TLL skall allmänna tillägg och indextillägg enligt förevarande lag inte betraktas som en del av skade- ståndet utan som en särskild försäkringsförmån. Detta kommer till ut- tryck i paragrafens första led. Karaktären av särskild försäkringsförmån hindrar inte att tillägg skall utgå även om därigenom sådant belopp överskrids till vilket försäkringsgivarcns ansvar är begränsat på grund av försäkringsavtalet. Föreskrift härom lämnas i andra ledet.

TCO har vid remissbehandlingen pekat på vissa svårigheter som kan uppkomma vid tillämpningen av sistnämnda föreskrift. TCO erinrar om att man, i fall då försäkringssumman inte räckt till vid svårare invaliditet, har löst livräntefrågan på olika sätt. En utväg har varit att försäkringsbolaget betalar full livränta till dess att försäkringssumman har förbrukats, varefter den skadeståndsskyldige själv övertar betal- ningsansvaret. En annan lösning, som enligt organisationen ibland har förekommit, är att försäkringsgivaren och den skadeståndsskyldige re- dan från början delar upp ansvaret för betalningen av livräntan. En tredje lösning har varit att försäkringsgivaren mot en av den skade- ståndsskyldige erlagd tilläggspremie åtar sig att svara även för den del av livräntan som inte ryms inom den ursprungliga ansvarssumman.

Med anledning av vad TCO har anfört vill jag till en början fram- hålla att Värdesäkringen enligt förevarande lag inte kan knytas till annan del av en livränta än den som utgår på grund av ansvarsförsäkring.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1973: 14 75

Några tolkningssvårigheter synes mig inte behöva uppstå med en sådan avgränsning. Jag kan däremot medge att lagstiftningens begränsning till livräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring kan leda till resultat som i fall av den typ TCO tar upp förefaller otillfredsställande, efter- som värdesäkringen kan bli beroende av hur utbetalningen av livräntan tekniskt har ordnats. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen har jag emellertid inte ansett det möjligt att genom lagstiftning lösa frågan om värdesäkring av skadeståndslivräntor som utges direkt av den skadeståndsskyldige. Jag hoppas emellertid att det skall visa sig möjligt att på frivillig väg få till stånd värdesäkring av sådana livräntor och således att också de problem TCO har pekat på skall få en tillfreds- ställande lösning.

45

I paragrafen regleras vilka livräntor som får allmänt tillägg och hur dessa tillägg beräknas. Förebild är föreskriften i 4 & TLL om allmänt tillägg till trafiklivränta.

Som jag har anfört i avsnitt 4.3.3 skall äldre ansvarslivräntor, fast- ställda t.o.m. år 1971, förses med allmänt tillägg. Med motsvarande tillämpning av kommitténs förslag skall medelvärdet av konsumentpris- index för år 1972 läggas till grund för beräkningen av tilläggen, vilket får anses innebära att livräntorna räknas upp till 1972 års penningvärde.

De i paragrafen angivna tilläggen motsvarar i princip den procen- tuella skillnaden mellan konsumentprisindex för fastställelseåret och medelvärdet av konsumentprisindex för år 1972. Eftersom detta medel- värde ännu inte är känt, har beräkningarna t.v. gjorts på grundval av . indextalet för juli 1972. Vad beträffar index före år 1949, som är basår för konsumentprisindex, har jag godtagit kommitténs beräkning (betän- kandet s. 87).

Efter förebild av TLL och i enlighet med kommitténs förslag har beräkningen på vissa punkter sehematiserats. Dels har livräntorna delats in i årsgrupper genom att livräntor som har fastställelseår med tämligen likartat penningvärde sammanförts till en grupp, dels har procenttalen avrundats till närmaste hela femtal. Livräntor fastställda före år 1940 har enligt kommitténs förslag samlats i en grupp. Jag har inte ansett det lämpligt att, som LO förespråkat, göra en uppdelning på flera ka— tegorier av dessa äldre, numera tämligen fåtaliga livräntor. Det är svårt att göra en sådan uppdelning eftersom man inte har något säkert index att grunda beräkningarna på.

De avrundningar som har verkställts framgår av följande uppställ- ning.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1973: 14 76

Fastställelseår Indexhöjning Avrundat (Fastställelseperiod) i % till —1939 329 330 1940 265 265 1941 221 220 1942—1947 193 195 1948—1950 170 170 1951 1 31 1 30 1952—1955 109 110 1956, 1957 90 90 1958, 1959 76 75 1960, 1961 68 70 1962, 1963 56 55 1 964 49 50 1965 42 40 1966 34 3 5 1967 28 30 1 968 26 25 1969 22 20 1 970 14 1 5 1971 6 5

Beträffande frågan när en livränta skall anses fastställd kan jag hän- visa till vad jag anfört vid 2 & förslaget till lag om ändring av skade— ståndslivräntor.

5 5

I denna paragraf anges när indextillägg till livränta skall utgå och vilka livräntor som kan få indextillägg. Förebild till paragrafen är dels 9 5 första och andra styckena TLL! dels 2 % förslaget till lag om änd- ring av skadeståndslivräntor.

I avsnitt 4.3.3 har belysts hur Värdesäkringen är avsedd att fungera. Det första indextillägget utlöses enligt paragrafens första stycke av en minst 5-procentig ökning av basbeloppet, räknat från december 1972 till december månad ett påföljande år, tidigast 1973. Är basbeloppet för december 1973 minst 5 % högre än basbeloppet för december 1972 utlöses ett första indextillägg fr.o.m. den 1 januari 1974, dvs. samma dag som lagen träder i kraft. Tilläggets storlek framgår av 6 €. Är ök- ningen av basbeloppet mellan de nämnda månaderna mindre än 5 % görs en ny jämförelse när basbeloppet för december 1974 föreligger. Är detta minst 5 % högre än basbeloppet för december 1.972 utlöses index— tillägg fr.o.m. den 1 januari 1975.

Nytt indextillägg kommer i fråga när basbeloppet ånyo har stigit med minst 5 %, räknat från det tillfälle då det förra indextilläggct ut— löstes. På grund av balanseringsregeln i 7 & är det ibland tillräckligt med en mindre höjning.

Indextillägg utgår enligt andra stycket till alla livräntor som är fast— ställda före den dag fr. o. rn. vilken indextillägg skall räknas. Om index— tillägg utlöscs den 1 januari 1975 skall tillägg utgå till alla livräntor

• Sida 77
•  Original

Prop. 1973: 14 77

som har fastställts t.o.m. den 31 december 1974. På skäl som har an- förts vid 2 & förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor har jag inte funnit anledning att ansluta mig till ett förslag från Sveriges advokatsamfund om att en livränta vid tillämpning av värdesäkringslag- stiftningen skall anses fastställd den 1 januari året efter fastställelse- året.

6 %

Paragrafen reglerar i första stycket storleken av indextillägg. I andra stycket finns föreskrifter om avrundning av det procenttal med vilket indextillägg skall utgå.

Enligt förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor skall liv- ränta ändras med samma procenttal med vilket basbeloppet har ändrats. Reglerna om balansering av procenttal på grund av 5-procents-spärre- geln eller regeln om avrundning av procenttal kan emellertid föranleda att ändring sker med ett avvikande procenttal. Ändringen får dock inte i något fall överstiga 5 % för år. Som jag har angett i den allmänna motiveringen ( avsnitt 4.3.3 ) skall indextillägg till de äldre ansvarsliv- räntorna beräknas efter samma grunder, och jag kan därför hänvisa till de anvisningar som har lämnats vid 3 och 4 %& nyssnämnda lagför— slag.

Föreskriften i andra stycket om avrundning av procenttal har sin förebild i 3 & andra stycket förslaget till lag om ändring av skadestånds- livräntor.

7 & Paragrafen innehåller föreskrifter om balansering av procenttal. Beträffande bestämmelsernas innebörd kan hänvisas till 4 & förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor, som har utformats på samma sätt.

85

Paragrafen anger i första stycket de belopp på vilka tillägg skall be- räknas. Bestämmelserna torde inte kräva någon särskild kommentar.

I andra stycket regleras underlaget för beräkning av tillägg när liv— räntan är samordnad enligt bruttolivräntemctoden med annan värdc- säkrad förmån. Samordnas livräntan vid utbetalningen med annan vär- desäkrad periodisk förmån enligt denna metod, skall man vid beräkning av allmänt tillägg och indextillägg reducera livräntan med den andra förmånen, minskad med den del av denna som utgör gottgörelse för penningvärdeförsämring. Samma princip skall tillämpas enligt 5 5 för— slaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor, och jag vill hänvisa till vad som har anförts vid nämnda paragraf och vid 1 & samma för- slag.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1973: 14 78

Om livräntan skall samordnas enligt bruttolivräntemctodcn med an- nan periodisk förmån, som inte är värdesäkrad, innebär kommitténs förslag att tillägg skall beräknas på hela livräntan. För min del har jag godtagit detta beräkningssätt vid tillämpningen av lagen om ändring av vissa skadeståndslivräntor, och jag finner inte anledning att förorda någon annan lösning i detta sammanhang.

99

I paragrafen föreskrivs att om livräntans belopp ändras enligt vad som har bestämts när livräntan fastställdes tillägg skall ökas eller minskas i motsvarande mån. Förebild är 12 & TLL.

10å

Enligt första punkten skall tillägg enligt lagen utges av den försäk- ringsinrättning som förvaltar livräntan. I andra punkten finns bestäm- melser om hur ansvaret för tilläggen skall säkerställas.

En ansvarslivränta förvaltas i de flesta fall av samma försäkrings- inrättning som har meddelat den försäkring på grund av vilken livrän- tan utgår. Det är då denna inrättning som skall utge tilläggen. Om liv— räntan har placerats hos annan inrättning —— livbolag eller RFV —— är det den förvaltande inrättningen som utger tilläggen. RFV är att anse. som försäkringsinrättning i paragrafens bemärkelse.

Frågan om vem som slutligen skall bekosta tilläggen vållar inte någ- ra problem beträffande de livräntor som förvaltas inom ansvarsförsäk- ringsgivarcns egen livränterörelse. Finansieringen av tillägg till livräntor som förvaltas av RFV lär enligt uttalanden av verket inte heller er- bjuda svårigheter i den mån livräntan tillhör det avvecklingsbestånd som har varit föremål för särskilda överväganden i kommitténs betän— kande (s. 55). I andra fall ligger det, som kommittén har uttalat, när- mast till hands att den inköpandc ansvarsförsäkringsgivaren bekostar värdesäkringcn. Skulle denne inte längre driva ansvarsförsäkringsrö— relse eller har han helt upphört med sin verksamhet återstår endast den av kommittén anvisade utvägen att den inrättning som utger liv- räntan jämte tillägg också slutligt svarar för tilläggen.

Enligt andra punkten säkerställs ansvaret för tillägg i samma ord- ning som gäller för själva livräntan. Den praktiska innebörden av denna föreskrift blir som kommittén har påpekat i viss mån en annan när det gäller ansvarslivräntorna än när det gäller motsvarande be- stämmelse för trafiklivräntorna i 14 5 andra punkten TLL. Detta beror på att Värdesäkringen av ansvarslivräntor skall finansieras enligt ka- pitaltäckningssystem B. Fondering skall därför ske så att fonderade medel täcker såväl den med allmänt tillägg förhöjda livräntan som framtida indextillägg till hela den uppräknade livräntan inom den ram

• Sida 79
•  Original

Prop. 1973: 14 79

som anges i 6 5. I fråga om livräntor som har fastställts eller kommer att fastställas efter utgången av år 1971 skall fonderingen täcka livränte- beloppen jämte framtida indextillägg inom nyss angivna ram.

115

Paragrafen innehåller i första stycket ett utmätningsförbud och i andra stycket en förklaring att detta förbud inte hindrar utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrivs i utsökningslagen. Motsvarighet till bestämmelsen i första stycket finns i 16 & TLL. Förklaringen i andra stycket, som nu föreslås införd också i 16 & TLL och 6 & TLF — jag återkommer till frågan om ändring av sistnämnda båda lagrum i det följande (6.3.1 och 6.3.2) _ är utformad efter mönster av 20 kap. 6 & AFL.

125

Enligt denna paragraf meddelas tillämpningsföreskrifter till lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

6.3. Ändringarna i trafiklivräntelagstiftningen

6.3.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor J

1 %

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen ( avsnitt 4.3.1 ) bör den särskilda trafiklivräntelagstiftningen i samband med genomförande av lagen om ändring av skadeståndslivräntor begränsas till att om- fatta livräntor som föranleds av händelser inträffade före utgången av år 1973. En föreskrift av denna innebörd har införts i paragrafens färs- ta stycke.

I enlighet med vad som har sagts i den allmänna motiveringen (av- snitt 4.4.1) bör TLL:s tillämpningsområde utvidgas att omfatta också vissa livräntor som föranleds av skador uppkomna i utlandet. Utvidg- ningen bör i överensstämmelse med kommitténs förslag avse livränta till svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. I mitt förslag har emellertid klarlagts att de förhållanden som rådde vid tiden för skadehändelsen skall vara avgörande i detta avseende. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet härmed.

Kommittén har utgått från att livränta med anledning av utlands- skada, som före ikraftträdandet av ändringen har fastställts med till- lämpning av svensk lag i enlighet med trafikförsäkringens utvidgade åtagande, kommer att värdesäkras genom frivilligt åtagande av veder— börande trafikförsäkringsgivarc. För egen del anser jag att lagen bör

• Sida 80
•  Original

Prop. 1973: 14 ' 3

göras tillämplig på ifrågavarande livräntor på grund av skador i utlan- det, även om livräntorna skulle ha fastställts före ändringens ikraft- trädande. Livräntetagarna kommer alltså att bli berättigade till index- tillägg i enlighet med vad som gäller för övriga trafiklivräntor. Det sagda gäller dock självfallet endast indextillägg som utlöses efter ikraft- trädandet. Som jag berörde i den allmänna motiveringen anser jag att livräntor, fastställda före ikraftträdandet, bör räknas upp efter samma grunder som föreslås gälla för äldre ansvarslivräntor enligt den sär- skilda lagstiftning jag föreslår härom. Innebörden skulle vara att de liv- räntor på grund av utlandsskador som TLL föreslås omfatta och sem har fastställts år 1971 eller tidigare förses med allmänt tillägg enligt de procentsatser som har angetts i 4 & förslaget till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor. En föreskrift om sådan uppräkning bör lämpligen tas in i 4 &. Jag återkommer till frågan vid den paragrafen.

4å

I enlighet med vad jag har sagt vid 1 5 har i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf tagits in en föreskrift att livränta till följd av utlandsskada, som har fastställts år 1971 eller tidigare skall räknas upp och förses med allmänt tillägg enligt de grunder som anges i 4 5 för- slaget till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor.

De livräntor på grund av utlandsskador som inte berörs av bestäm- melsen om allmänt tillägg, dvs. de som har fastställts år 1972 eller senare, får — liksom de uppräknade livräntorna — indextillägg första gången sådant tillägg utlöses efter ikraftträdandet.

I samband med att det nya andra stycket förs in i paragrafen bör bestämmelserna i första stycket begränsas till trafiklivräntor till följd av skador som har uppkommit i Sverige.

95

Enligt 9 5 TLL i nuvarande lydelse görs jämförelse mellan basbe- loppen för januari månad vid prövningcn av om indextillägg skall utlö- sas eller inte. Enligt de föreslagna lagarna om ändring av skadestånds- livräntor och om tillägg till vissa ansvarslivräntor skall motsvarande jämförelse avse basbeloppen för december månad. Denna ordning, som motiveras av praktiska hänsyn ( avsnitt 4.2.6 ), bör gälla även för trafik- livräntorna, och förevarande paragraf föreslås ändrad i överensstäm- melse härmed.

På grund av hänvisningen i 2 & TLF är reglerna om tillägg i TLL tillämpliga också beträffande trafiklivräntor som utgår av statsmedel. Den föreslagna ändringen i 9 & TLL får därför automatiskt betydelse även för dessa livräntor.

Ändringen av jämförelsemånad får inte någon betydelse när det gäl-

• Sida 81
•  Original

Prop. 1973: 14 81

ler indextillägg som redan har utlösts vid tidpunkten för ikraftträdan- det. Kommittén föreslår en särskild övergångsbestämmelse, enligt vil- ken man vid bestämmande av tidpunkten för och storleken av det första indextillägg som skall utgå efter lagändringens ikraftträdande skall använda basbeloppet för december månad närmast före den må- nad under vilken senaste indextillägg har utlösts, i stället för det bas- belopp som har legat till grund för tillägget. Härmed uppnår man — i den skadelidandes intresse -— att jämförelseperioden blir en månad längre än annars. Det kan emellertid ifrågasättas om denna ordning är befogad. Den synes nämligen i princip innebära att livräntetagarna får dubbel kompensation för en månads penningvärdeförsämring. Någon motsvarande övergångsbestämmelse har inte tagits upp i lagen (1972: 583) om ändring i lagen om ändring av vissa underhållsbidrag. Jag har inte under dessa förhållanden funnit skäl att följa kommitténs förslag på denna punkt.

16å

Som kommittén har föreslagit bör det nuvarande utmätningsförbudet i 16 & TLL kompletteras med en föreskrift att förbudet inte hindrar utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrivs i utsökningslagen. En motsvarande regel har föreslagits i 12 & förslaget till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor.

6.3.2. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Ändringarna i I 5 motsvarar de ändringar som föreslås i 1 & TLL och det nya stycket i 6 5 motsvarar det föreslagna andra stycket i 16 & TLL. Som jag har påpekat vid 9 & TLL blir den där föreslagna änd- ringen automatiskt tillämplig även inom TLF:s område.

6.3.3. Ikraftträdande

Lagen om tillägg till vissa ansvarslivräntor kommer, liksom TLL och TLF, med mitt förslag att vara tillämplig endast på livräntor på grund av händelser som inträffar före utgången av år 1973. Livräntor på grund av händelser efter denna tidpunkt faller under lagen om änd- ring av skadeståndslivräntor. Ändringarna i trafiklivräntelagstiftningen bör följaktligen träda i kraft samtidigt med sistnämnda lag, eller den 1 januari 1974.

6 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 14

• Sida 82
•  Original

Prop. 1973: 14 82

7. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till 1) lag om ändring av skadeståndslivräntor, 2) lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor, 3) lag om ändring i skadeståndslagen(1972: 207), 4) lag om ändring i lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafikliv- räntor inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifalles'av Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

• Sida 83
•  Original

Prop. 1973: 14 33

Bilaga ]

Kommitténs förslag

45. Allmänt tillägg till livränta, som fastställts före utgången av år 1970, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts

år 1939 eller tidigare, trehundra procent, år 1940, tvåhundrafyrtio procent, år 1941, tvåhundra procent, åren 1942—1947, etthundrasjuttiofem procent, åren 1948—1950, etthundrafemtio procent, år 1951, etthundrafemton procent, åren 1952—1955, nittiofem procent, år 1956 eller 1957, sjuttiofem procent, år 1958 eller 1959, sextiofem procent, år 1960 eller 1961, femtiofem procent, år 1962 eller 1963, fyrtiofem procent, år 1964, fyrtio procent, år 1965, trettiofem procent, år 1966, tjugofem procent, år 1967, tjugo procent, år 1968, femton procent, år 1969, femton procent, år 1970, fem procent.

5 % Indextillägg till livränta utgår från och med den 1 januari året närmast efter det år, då basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för december månad med minst fem procent överskridit bas- beloppet för december 1971. Ytterligare indextillägg utgår från och med varje 1 januari, som infaller efter det att basbeloppet för december må- nad närmast föregående år med minst fem procent överskridit det bas- belopp som legat till grund för senaste indextillägg.

Indextillägg utgår endast till livränta som fastställts före den dag från och med vilken tillägg skall räknas.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1973: 14 - 85

6 % Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Tillägget får dock icke överstiga vad som motsvarar fem procent för år, räknat från den 1 januari 1972 eller, vid tillämpning av 5 % första stycket andra punkten, från den tidpunkt då senaste indextillägg bör- jade utgå.

Brutet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal.

7 % Vid tillämpning av 5 & första stycket andra punkten och 6 5 första stycket första punkten skall där angivna procenttal ökas med sådant helt procenttal som vid tidigare höjningstillfälle icke kunnat beaktas på grund av vad som föreskrives i 6 & första stycket andra punkten.

8 5 Det procenttal med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

9 & Bestämmelserna i 5 5 andra stycket, 10 och 12 55, 13 5 första styc— ket samt 14 å andra punkten lagen (1967 : 663) om tillägg till vissa tra- fiklivräntor gäller i tillämpliga delar för tillägg enligt denna lag.

10 å Tillägg utges av den försäkringsinrättning som förvaltar livrän- tan.

11 % Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej utmätas.

Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

12 % Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1973: 14 86