Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändring i kommnalskatteIagen (1928:370), m.m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1974 Prop. 1974: 117
Nr 117
Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370), m. m.; given den 29 mars 1974.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars 'avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
CARL GUSTAF
G. E. STRÄNG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att maximigränserna för extra avdrag vid inkomsttaxeringen höjs till 10 000 kr. Vidare föreslås ändrade bestämmelser i fråga om vite enligt taxeringsförordningen (1956: 623) och förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt samt viss utvidgning av granskningsrätten vid taxeringsrevision.
I Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 117
1 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) skalt ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 50 § 2” 2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres såvitt angår hemortskommunen den beskattningsbara inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med kommunalt grundavdrag. Den beskattningsbara inkomsten skall angivas i helt hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som
icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteför- Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava måga under beskattningsåret hava varit väsentligen nedsatt till följd varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshän- av långvarig sjukdom, olyckshändelse. ålderdom, underhåll av and- delse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka ra närstående än barn, för vilka
den skattskyldige ägt tillgodonjuta den skattskyldige ägt tillgodonju-
allmänt barnbidrag, eller annan ta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet, därmed jämförlig omständighet, må efter taxeringsnämndens eller, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock sär- om besvär anförts eller ock särskild framställning därom gjorts skild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skatterättens beprö- taxeringsåret, skatterättens beprövande den skattskyldiges taxerade vande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med inkomst minskas, förutom med kommunalt grundavdrag, med yt- kommunalt grundavdrag, med ytterligare ett efter omständigheter- terligare ett efter omständighena avpassat belopp, dock högst terna avpassat belopp, dock högst 6 000 kronor. Har skattskyldig på 10 000 kronor. Har skattskyldig på grund av jämkning vid beräkning grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag av sjömansskatt åtnjutit avdrag för för nedsatt skatteförmåga, skall nedsatt skatteförmåga, skall avavdrag, som avses i detta stycke, drag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp, varmed minskas med det belopp, varmed "jämkning medgivits. jämkning medgivits. Om skattskyldigs inkomst, efter Om skattskyldigs inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, avdrag av därå belöpande skatt, på grund av nedsatt arbetsförmå- på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslös- ga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller het, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omstän- annan därmed jämförlig omstän-
1 Senaste lydelse 1973: 365.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse dighet understigit vad han kan an- dighet understigit vad han kan anses hava behövt till underhåll för ses hava behövt till underhåll för sig själv och för make och oför- sig själv och för make och oförsörjda barn (existensmini- sörjda barn (existensminimum) må den skattskyldige mum) må den skattskyldige jämväl, efter taxeringsnämndens jämväl, efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning därom gjorts särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skatterättens beprö- taxeringsåret, skatterättens beprövande, erhålla avdrag för väsentli- vande, erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga med gen nedsait skatteförmåga med högst 8.000 kronor; dock må av- belopp som ovan sägs; dock må draget beträffande skattskyldig avdraget beträffande skattskyldig med oförsörjda barn för varje så- med oförsörjda barn för varje sådant barn ökas med högst 2 000 dant barn ökas med högst 2 500 kronor. Vad i andra stycket sista kronor, Vad i andra stycket sista punkten här ovan sägs skall där- punkten här ovan sägs skall därvid äga motsvarande tillämpning. vid äga motsvarande tillämpning.
Skattskyldig, vars inkomst till icke obetydlig del utgjorts av folkpension, skall — om särskilda omständigbeter icke föranleda annat — anses ha haft nedsatt skatteförmåga enligt andra stycket. Riksskatteverket fastställer grunder för beräkning av avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt detta stycke.
Vad härefter återstår avrundas nedåt till helt hundratal kronor och utgör för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då Jagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången vid 1975 års taxering.
2 Förslag till
Förordning om ändring i förordningen (1970: 172) om begränsning av
skatt i vissa fall
Härigenom förordnas att 3 § förordningen (1970: 172) om begränsning av skatt i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
38 Vid prövning av skattebegräns- Vid prövning av skattebegränsningen fastställes ctt spärrbelopp ningen fastställes ett spärrbelopp med hänsyn till den beskattnings- med hänsyn till den beskattningsbara inkomst som beräknats för bara inkomst som beräknats för den skattskyldige enligt förord- den skattskyldige enligt förordningen (1947: 576) om statlig in- ningen (1947: 576) om statlig in- It Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 117
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse komstskatt för det år vartill skat- komstskatt för det år vartill skatten hänför sig, Om den skattskyl- ten hänför sig. Om den skattskyldige erlagt sjömansskatt under be- dige erlagt sjömansskatt under beskattningsåret, skall den beskatt- skatltningsåret, skall den beskattningsbara inkomsten ökas med ningsbara inkomsten ökas med den den till sjömansskatt beskattnings- till sjömansskait beskattningsbara bara inkomsten, inkomsten och enligt I $ 2 mom.
förordningen (1958: 295) om sjö-
mansskatt skattepliktig dagpen-
NAR.
Spärrbeloppet utgör 50 procent Spärrbeloppet utgör 80 procent av den det av den skattskyldiges av den del av den skattskyldiges enligt första stycket beskattnings- enligt första stycket beskattningsbara inkomst som cj överstiger bara inkomst jämte dagpenning 200 000 kronor och 85 procent av som ej överstiger 200 000 kronor överskjutande belopp. och 85 procent av överskjutande
belopp.
Denna förordning träder i kraft en vecka efter den dag, då förordningen enligt dära meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången i fråga om skatt som påföres på grund av 1975 års taxering.
3 TFörsiag till
Lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623)
Härigenom förordnas att 56 8 1 och 2 mom., 68, 72 a och 123 §§ taxeringsförordningen (1956: 623)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
56 8
1 mom? För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt denna förordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid bestut om taxering eller eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos envar deklarations- eller uppgiftsskyldig, dock att sådan revision cj må äga rum hos myndighet eller annat organ, som avses i 46 & första stycket.
Taxeringsrevision må jämväl verkställas hos den som bedriver förmedlingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgifter av betydelse för taxeringskontrollen kunna hämtas ur anteckningar eller andra handlingar, som föras vid verksamhetens bedrivande. | |
Vid taxeringsrevision må granskning ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifikationer ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten.
1 Förordningen omtryckt 1971: 399.
2 Senaste lydelse 1972: 764.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Taxeringsrevision får verkställas för kontroll även av det löpande beskattningsårets räkenskaper och handlingar.
Vid taxeringsrevision hos bok- Vid taxeringsrevision hos bokföringspliktig skattskyldig må även föringspliktig skattskyldig må även verkställas kassainventering och verkstälias kassainventering och granskning av varulager. granskning av varulager samt ma-
skiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier.
2 mom? Den som har att verkställa taxeringsrevision äger rätt att genast taga del av handlingar som skola granskas.
Vid taxeringsrevision är den, hos Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att vilken revisionen sker, pliktig att lämna de upplysningar som erford- lämna de upplysningar som erfordras för revisionens verkställande, ras för revisionens verkställande, att Jämna tillträde till de lokaler, att lämna tillträde till de lokaler, som användas i vederbörandes som användas i vederbörandes verksamhet, samt att lämna nödigt verksamhet, samt att lämna nödigt biträde för granskning av hand- biträde för granskning av handlingar och varulager. lingar och varulager samt maskiner
och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier.
65 §!t
Följande taxeringslängder skola föras, nämligen inkomstlängd och förmögenhetslängd, vari av taxeringsnämnd beslutade taxeringar skola införas med angivande av taxeringens belopp och den skatltskyldiges namn.
I inkomstlingden antecknas särskilt
dels i avseende å statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor med angivande tillika i fråga om skattskyldiga som avses i 9 § 3 mom. förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt huruvida inkomsten utgör A-inkomst eller B-inkomst, medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst (summan av inkomsterna av olika förvärvskällor, minskad med avdrag för underskott), medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvärvskälla, taxerad och beskattningsbar inkomst,
dels beskattningsbar inkomst dels beskattningsbar inkomst enligt 2 8 förordningen (1958: enligt 2 § förordningen (19538: 295) om sjömansskatt samt det 295) om sjömansskatt och enligt antal perioder om trettio dagar för 1§ 2 mom. nämnda förordning vilka den skattskyldige uppburit skattepliktig dagpenning samt det sådan inkomst under beskattnings- antal perioder om trettio dagar året, för vilka den skattskyldige upp-
burit sådan inkomst under beskatt-
ningsåret,
dels i avseende å kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar inkomst,
3 Senaste lydelse 1972: 764.
"Senaste lydelse 1972: 83.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
dels beslut i övrigt, som avser förutsättning för avdrag enligt 48 8 2 och 3 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) eller för skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördsförordningen (1953: 272),
dels ock uppgift om de värden å skogsmark och växande skog, varå skogsvårdsavgift skall beräknas.
Uppgår den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomsten till minst 4 500 kronor för ensamstående och till sammanlagt minst 4 500 kronor för makar, som varit gifta vid ingången av beskattningsåret och under detta år levt tillsammans, skall den beräknade taxerade inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke uppkommer.
I förmögenhetslängden antecknas den till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga och beskattningsbara förmögenheten.
Närmare föreskrifter om taxeringslängds upprättande meddelas av Kungl. Maj:t.
Taxcringslängd underskrives av lokal skattemyndighet eller annan längdförare. Taxeringslängd skall därefter anses innefatta taxeringsnämndens beslut.
T2a §5
Har taxering för inkomst eller Har taxering för inkomst eller förmögenhet som beslutats av taxe- förmögenhet som beslutats av taxeringsnämnd icke införts i taxe- ringsnämnd icke införts i taxeringslängd inom föreskriven tid el- ringslängd inom föreskriven tid ler har sådan taxering införts för eller har sådan taxering införts för annan än den taxeringen avsett el- annan än den taxeringen avsett cller eljest uppenbarligen införts fel- ler eljest uppenbarligen införts felaktigt i taxeringslängd, må den aktigt i taxcringslängd, må den myndighet som ombesörjt längd- myndighet som ombesörjt längdföringen besluta om rättelse av föringen besluta om rättelse av taxeringslängden i denna del. Har taxeringslängden i denna del. Har beskattningsbar inkomst enligt 2 § beskattningsbar inkomst enligt 2 § förordningen (1958:295) om sjö- förordningen (1958: 295) om sjömansskatt eller det antal perioder mansskatt eller enligt I $ 2 mom. om trettio dagar för vilka skatt- nämnda förordning skattepliktig skyldig uppburit sådan inkomst dagpenning eller det antal perioändrats, skall myndigheten vidtaga der om trettio dagar för vilka härav betingad rättelse av läng- skattskyldig uppburit sådan inden. komst ändrats, skall myndigheten
vidtaga härav betingad rättelse av
längden.
Har taxering av fysisk person eller dödsbo för inkomst eller förmögenhet som beslutats av taxeringsnämnd blivit oriktig till följd av
1) uppenbar felräkning eller uppenbart felaktig överföring av belopp i deklaration,
2) uppenbar felaktighet i fråga om uppgift till ledning för påförande av skogsvårdsavgift eller om fastighets taxeringsvärde eller avdrag som medgives skattskyldig utan särskild utredning,
3) uppenbar felaktighet i fråga om allmänt avdrag, vars rätta belopp
s Senaste lydelse 1972: 764.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse framgår av debitering, eller avdrag för premier och andra avgifter, som avses i 46 § 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen, eller motsvarande avdrag enligt 4 § I mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt eller avdrag enligt 46 § 3 mom. nämnda lag eller 4 3 2 mom. nämnda förordning eller i fråga om grundavdrag eHer uppenbar felaktighet till den skattskyldiges nackdel i fråga om sådana förutsättningar för skattereduktion som enligt 68 § skall antecknas i inkomstlängd,
4) uppenbar felaktighet, varigenom A-inkomst enligt 9 § 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt betecknats som B-inkomst,
5) uppenbarligen för lågt avdrag enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen eller motsvarande avdrag enligt förordningen om statlig inkomstskatt i fall då den skattskyldiges inkomst celler, vad angår makar som båda taxerats, de skattskyldigas inkomster helt celler delvis utgjorts av folkpension,
må den myndighet som har att ombesörja längdföring av taxeringen. om ej särskilda skäl föranleda att skatterätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del.
Föreligger felaktighet av angivna slag får myndigheten även besluta om därav föranledd ändring av den skattskyldiges eller makens taxering i ovan angivna hänseenden.
Efter utgången av mars månad året efter taxeringsåret må rättelse
enligt denna paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktighet av den art som denna paragraf avser dessförinnan gjorts hos den som har att besluta om rättelsen.
Innan rättelse beslutas skall, om det behövs, yttrande inhämtas från taxeringsnämndens ordförande. Innebär ifrågasatt åtgärd enligt andra eller tredje stycket höjning av taxering, skall den skattskyldige beredas tillfälle yttra sig innan rättelse sker, om hinder härför ej möter.
Beslutas rättelse eller vägras rättelse som den skattskyldige yrkat, skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, beslutet inom två veckor tillställas den skattskyldige i den ordning som i 69 § 4 mom. andra stycket föreskrives i fråga om underrättelse beträffande taxeringsnämnds beslut.
Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf må ej föras särskilt. Talan mot taxeringen må även i den del beslutet avser föras hos skatterätten i den ordning som föreskrives i 74, 76, 100 och 101 §§.
Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av Kungl. Maj:t.
123 § 2
Vite, som förelägges enligt den- Vite, som förelägges enligt denna förordning, må ej bestämmas na förordning, bestämmes = till under etthundra kronor eller över — belopp, som med hänsyn till den femtusen kronor. skattskyldiges eller uppgiftsskyldi-
ges ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt kan an-
tagas förmå honom att iakttaga
föreläggandet, dock lägst till fem-
hundra kronor.
Vite må icke föreläggas staten, kommun celler annan menighet, ej heller ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt därå meddelad uppgitt utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Bestämmelserna i 68 och 72 a §§ tillämpas första gången vid 1975 års taxering.
4 Förslag till
Förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om aryvsskatt och gåvoskatt
Härigenom förordnas att 67 § förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse 67 § Skattskyldig eller annan må av beskattningsmyndighet genom vite tillhållas att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honorna, dock ej såvitt avser gäldande av fastställd skatt. Underrätt må vid vite tillhålla den, som uppgivit dödsbo, att med ed fästa riktigheten av lämnade uppgifter. Edgång må åläggas jämväl delägare eller efterlevande make, som ej uppgivit boet, ävensom annan, som med boet tagit befattning. Bestämmelserna i 123. $ taxeringsförordningen (1956: 623) skall tillämpas vid vitesföreläggande enligt denna förordning.
Denna förordning träder i kraft en vecka efter den dag, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas att 19 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap.
6§
Sjukförsäkringsavgilt fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna försäkringskassans hörande. Sådan avgift beräknas för helt år 1 Lagen omtryckt 1973: 908.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
och utgår för varje avgiltspliktig med visst belopp i hela kronor, varvid
öretal bortfaller.
Avgiften skall vara avvägd så, att den i förening med andra medel som äro tillgängliga för motsvarande ändamål förslår till bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukförsäkringsförmåner,
inberäknat de utgifter för likemedel som åvila kassan, samt till för-
valtningskostnader och erforderlig fondering.
Avgiften består av en fast och en rörlig del. Den fasta delen skall vara lika stor för samtliga avgiftspliktiga försäkrade i landet. Den rörliga delen skall utgöra en kvotdel av den försäkrades inkomst av för-
värvsarbete det år avgiften avser. Vid fastställande av denna kvotdel skall beaktas om inkomsten härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete. Härrör inkomsten från annat förvärvsarbete än anställning skail även beaktas om karenstid gäller för sjukpenningförsäkringen.
Vid beräkning av inkomst en- Vid beräkning av inkomst cenligt tredje stycket gälla bestäm- ligt tredje stycket gälla bestäm-
melserna i 3 kap. 2 § i tillämpliga melserna i 3 kap. 2 § i tillämpliga delar. Hänsyn tages dock ej till delar. Hänsyn tages dock ej till
lön eller annan «cottgörelse som lön eller annan gottgörelse som
utgör beskattningsbar inkomst en- utgör beskattningsbar inkomst enligt förordningen (1958: 295) om ligt förordningen (1958: 295) om
sjömansskatt. sjömansskatt eller enligt 1 § 2
mom. nämnda förordning skatte-
pliktig dagpenning.
Försäkrads sjuklörsäkringsavgift må icke överstiga ett belopp motsvarande en tiondel av hans till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst vid taxering året närmast efter det år avgilten avser.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Utdrag av protokollet över finansärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 mars 1974.
Närvarande: statministeorn PALME, statsråden STRÄNG, JOHANS- SON, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LETJON, HJELM-WALLÉN.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370), m. m. och anför.
Inledning
Riksskatteverket (RSV) har i skrivelse till finansdepartementet den 15 januari 1974 föreslagit ändring i fråga om maximibeloppet för folkpensionärernas extra avdrag vid inkomsttaxeringen.
Jag avser att nu ta upp frågan om maximigränserna för extra avdrag. Jag ämnar också ta upp en del andra frågor. Det gäller storleken av vite enligt taxeringsförordningen (1956: 623) och förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt, granskningsrätten vid taxeringsrevision samt vissa följdändringar i anslutning till de av 1973 ärs höstriksdag beslutade ändringarna i förordningen (1938: 2935) om sjömansskatt.
Extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga Gällande ordning
Vid inkomsttaxeringen kan skattskyldig enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen (1928: 370), KL, få — utöver grundavdrag — ett extra avdrag, om hans skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet.
Enligt 50 § 2 mom. fjärde stycket KL skall skattskyldig, vars inkomst till inte obetydlig del utgjorts av folkpension, anses ha haft nedsatt skatteförmåga som berättigar till extra avdrag, om särskilda omständigheter inte föranleder annat. Om skattskyldig haft även annan inkomst än folkpension skall, enligt anvisningarna till paragrafen, det extra avdraget jämkas med hänsyn till omständigheterna och i enlighet med de grunder som RSV fastställer.
RSV har med stöd av nyssnämnda bemyndigande utfärdar anvis-
ningar angående extra avdrag för folkpensionärer. Däri fastställda jämkningsgrunder har gällt sedan 1972 års taxering och har utformats enligt de riktlinjer som drogs upp i samband med 1970 års skattereform (prop. 1970: 70 s. 93—96). De innebär bl. a. att extra avdrag medges med så stort belopp att sidoinkomster upp till 1 500 kr. för ensamstående och 2000 kr. för makar tillsammans inte beskattas. Vid högre sidoinkomster avtappas avdraget med 1/3 av inkomstökningen.
Extra avdrag på grund av väsentligen nedsatt skatteförmåga kan medges med högst 6 000 kr. för varje skattskyldig eller för makar och Jikställda med högst 6 000 kr. för dem gemensamt.
Maximibeloppet, 6 000 kr., har varit oförändrat sedan 1969 års taxering (prop. 1968: 144, BeU 1968: 65, rskr 1968: 364, SFS 1968: 718 och 719). Vid 1964—-1968 års taxeringar var miximibeloppet 4 500 kr. Vid 1967—1971 års taxeringar gällde dock att maximibeloppet fick överskridas i fråga om extra avdrag för folkpensionärer.
Extra avdrag kan vidare enligt 50 § 2 mom. tredje stycket KL medges om skattskyldigs inkomst efter avdrag för skatt på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han kan anses ha behövt för underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum). Avdraget är i dessa fall maximerat till 8 000 kr. men avdraget får ökas med 2 000 kr. för varje oförsörjt barn. Det åligger RSV att årligen fastställa normalbelopp för existensminimum.
Enligt 9 § 2 mom. förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt giller KL:s bestämmelser om cxtra avdrag iven vid taxering till statlig inkomstskatt.
Departementschefen
Reglerna om extra avdrag i 50 8 KL innebär bl. a. att sådant avdrag kan medges dels om den skattskyldiges skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt på grund av sjukdom, ålderdom eller liknande, dels i vissa fall om hans inkomst efter avdrag för skatt understigit existensminimum. Högsta avdragsbelopp är när det gäller fall av väsentligen nedsatt skatteförmåga vid sjukdom o. dy]. 6 000 kr. och i existensminimifallen 8 000 kr. med tillägg för varje barn med högst 2000 kr.
När det gäller extra avdrag finns en särskild presumtionsregel beträffande folkpensionärer. Om pensionärens inkomst till inte obetydlig del utgjorts av folkpension skall han, om inte särskilda omständigheter föranleder till annat, anses ha haft sådan nedsättning av skatteförmågan som berättigar till extra avdrag. Om han vid sidan av folkpensionen haft annan inkomst av betydelse är han berättigad till ett jämkat avdrag.
Prop. 1974: i17 12
Uppgiften att fastställa de närmare grunderna för beräkning av det extra avdraget för folkpensionärerna ankommer på RSV.
Genom grundavdragot på 4 500 kr. och det extra avdraget på 6 000 kr. kan pension och sidoinkomst upp till ett sammanlagt högsta belopp på 10 500 kr. bli fritt från skatt. För makar som båda har [folkpension är motsvarande belopp 15 000 kr. Möjligheten att inom dessa gränser ge utrymme för obeskattad sidoinkomst beror alltså på storleken av de folkpensionsförmåner som utgår under det aktuella beskattningsåret.
RSV har i sin skrivelse till finansdepartementet framhållit att folkpensionsförmånerna under år 1974 kan väntas uppgå till belopp som sör det nödvändigt att höja eller slopa maximigränsen om folkpensionärerna skall kunna behålla sidoinkomster på 1500 kr. resp. 2 000 kr. fria från skatt. Verket förordar alternativet att slopa maximigränsen för extra avdrag i dessa fall.
Av RSV:s skrivelse framgår att en höjning av övre gränsen för folkpensionärernas extra avdrag är påkallad. RSV förordar att maximigränsen slopas i dessa fall. Jag anser emellertid att utrymmet för ett ökat avdrag lämpligen bör åstadkommas genom cen höjning av maximibeloppet. Jag vill erinra om att 1972 års skatteutredning enligt sina direktiv har att överväga reglerna om extra avdrag. Den höjning som nu sker bör avvägas så att den kan beräknas vara tillräcklig för tiden intill dess en ny översyn av reglerna aktualiseras i samband med skatteutredningens kommande förslag. Från denna utgångspunkt föreslår jag att maximibeloppet för folkpensionärernas extra avdrag bestäms till 10 000 kr.
Det kan i särskilda fall vara motiverat att även avdrag för nedsatt skatteförmåga vid sjukdom och liknande liksom extra avdrag vid existensminimum kan medges med högre belopp än som f.n. är möjligt. Med hänsyn härtill och av praktiska skäl föreslår jag att även högsta beloppen för dessa avdrag bestämmes till 10 000 kr. Härigenom erhålls en enhetlig högsta gräns för extra avdrag. När det gäller extra avdrag vid cexistensminimum bör tillägget för varje barn räknas upp i motsvarande mån från 2 000 kr. till 2 500 kr.
Jag föreslår alltså att maximibeloppet för extra avdrag bestäms generellt till 10 000 kr. Det särskilda tillägget för barn i existensminimifallen föreslås höjt till 2 500 kr.
Mitt förslag i denna del föranleder ändring av 50 § 2 mom. KL.
Taxcringsvite m. m. Gällande ordning
Enligt taxeringsförordningen (1956: 623), TF, har de skattskyldiga en upplysningsplikt gentemot taxeringsmyndigheterna. Uppgiftsplikten omfattar ytterst alla uppgifter som behövs för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen taxering. En skyldighet finns också
att lämna uppgifter till ledning för annans taxering. Principen är den att det grundläggande taxeringsmaterialet, såsom självdeklarationer och vissa kontrolluppgifter, skall lämnas utan anmaning. Fullgörs inte denna uppgiftsskyvldighet, eller behöver myndigheterna ytterligare uppgifter, kan den uppgiftsskyldige anmanas att Komma in med de uppgilter som behövs.
I anmaning som utfärdas av taxeringsnämnd eller taxeringsintendent får vite föreläggas, utom såvitt avser anmaning att förete handlingar för kontroll av deklaration (53 § TF). Den hos vilken taxeringsrevision äger rum kan dock föreläggas att vid viie förete sådana handlingar
(58 5).
Vite enligt TF får inte bestämmas under 100 kr. eiler över 5 000 kr. Vite får inte föreläggas staten, kommun eller annan menighet och inte heller ämbets- eller tjänsteman i tiänsten (123 8).
Om uttagande av vite förordnar skatterätten efter anmälan av taxcringsintendent. Visar det sig vid prövningen av sådan anmälan att ändamålet med vitet förfallit får vitet inte utdömas. Har vitesföreläggande iakttagits först efter det anmälan inkommit skall dock ändamålet med vitet inte anses ha därigenom förfallit. Skatterätten får i samband med utdömande av vite också pröva frågan om och med vilket belopp vitet bort föreläggas (124 §). Vitesföreläggande får däremot inte överklagas särskilt (125 §).
Har ett vite försuttits kan, i den mån det ursprungliga föreläggandet inte återtas, nytt vite inte föreläggas förrän beslut om utdömande av det försuttna vitet vunnit laga kraft (RÅ 1942 ref. 42).
Bestämmelserna i TF om vite som sanktion vid uppgiftsskyldighet har sin motsvarighet i andra författningar rörande skatt, tull eller annan allmän avgift. I huvudsak överensstämmer vitesbestämmelserna i dessa författningar med TF:s regler. T metvärdeskatteförordningen (1968: 430) och i kupongskatteförordningen (1970: 624) har intagits direkta bänvisningar till TF:s bestämmelser i 123-—-125 §§ om vite. I övriga författningar på det centrala skatte- och avgiftsområdet finns självständiga bestämmelser av samma innehåll i fråga om vitets belopp och principerna för dess utdömande som enligt TF. Det gäller t. ex. vile enligt uppbördsförordningen (1953: 272), förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, vägtrafikskatteförordningen (1973: 60D, tullagen (1973:670) och föroråningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m.
Enligt 67 § förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGF) gäller att beskattningsmyndigheten kan vid vite tillbålla skattskyldig eller annan att fullgöra vad som enligt AGF åligger honom, dock inte såvitt avser erläggande av fastställd skatt. För arvsskattens del torde därvid i fråga om vite bestämmelserna i rättegångsbalken tillimpas.
Enligt 9 kap. 8 § denna balk bestämmer rätten vite till belopp som med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i Övrigt kan antas förmå honom att iaktta det föreläggande som vitet avser. Vite får föreläggas upp till 5 000 kr., dock att om vite utdömts, nytt vile kan föreläggas upp till 10 000 kr. I praktiken torde motsvarande gälla också för gåvoskatten.
Förutom vite finns på skatte- och avgiftsområdet andra sanktioner vid underlåtenhet att fullgöra föreskriven uppgiftsskyldighet. Det gäller dels administrativa påföljder i form av förseningsavgift samt skatte- eller avgiltstillägg, dels straffrättsliga påföljder enligt skattebrottslagen (1971: 69), SBL. Ifrågavarande sanktioner gäller i princip för hela skatte- och avgiftsområdet. Beträffande underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter om inkomst och förmögenhet gäller bl. a. följande.
Försceningsavgift utgår vid underlåtenhet att lämna deklaration eller vid för sent avlämnad deklaration. Förseningsavgiften utgår i regel med en procent av den högsta beskattningsbara inkomsten, dock högst 300 kr. För aktiebolag gäller en fast avgift om 500 kr. Om deklaration inte kommer in efter anmaning fördubblas förseningsavgiften och är för akticbolag således 1 000 kr. För andra skattskyldiga är den i sådana fall lägst 100 kr. (116 c § TF).
Skattetillägg påförs om den skattskyldige inte lämnar deklaration trots att han anmanats därtill och taxeringar åsätts honom cfter skönsmässiga grunder. Skattetillägget utgår i sådana fall enligt huvudregeln med 50 §& av den skatt som utgår på grund av taxeringen. Skattetillägg av förevarande slag skall undanröjas av skatterätten, om deklaration inkommer inom två månader efter det den skattskyldige fått del av beslutet om tillägget, dock scnast innan skatterätten avgjort besvär över beslutet eller taxeringen (116 a § TF).
Befrielse från förseningsavgilt och skattetillägg kan medges i vissa fall om underlåtenheten är ursäktlig eller ringa (116 d § TF).
Den som med avsikt att skatt eller avgift skall påföras med för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att för lågt belopp påförs honom eller den han företräder döms för skattebedrägeri till fängelse i högst två år. För grovt skattebedrägeri är straffet lägst sex månader och högst sex år (2 § andra stycket och 4 & SBL).
I 120 8 TF finns bestämmelser om straff för den som åsidosätter vissa uppgiftsskyldigheter, som enligt TF skall fullgöras utan anmaning. Det rör sig här om gärningstyper av två skilda slag, nämligen dels åsidosättande av skyldighet att lämna uppgift till ledning för annans taxering (kontrolluppgifter m. m.), dels försummelse att till deklaration foga visst räkenskapsmaterial eller att eljest lämna uppgifter till ledning för egen taxering. Förseelserna straffas med böter.
Departementschefen
Uppgiftsskyldighet från medborgarnas sida är ett väsentligt inslag i vårt nuvarande beskattningssystem. Att uppgiftsskyldigheten fullgörs är en nödvändig förutsättning för att skattesystemet skall kunna verka på ett likformigt och rättvist sätt. Skattemyndigheterna är därför beroende av att effektiva sanktioner finns mot skattskyldiga som inte lämnar föreskriven medverkan i form av deklarationer, kontrolluppgifter, osv. Syftet med sanktionssystemet är självfallet att det skall verka för att korrekta uppgifter lämnas i rätt tid. För detta ändamål är vitet i många fall ett lämpligt påtryckningsmedel.
Vite som påtryckningsmedel när det gäller att få in uppgifter föreskrivs i flertalet författningar på skatte- och avgiftsområdet. Såvitt gäller uppgifter om inkomst och förmögenhet finns bestämmelser om vite i TE.
Beloppsgränscerna för vite enligt TF har varit oförändrade alltsedan nuvarande bestämmelsers tillkomst år 1956. Erfarenheterna från det praktiska taxeringsarbetet visar att nuvarande maximibelopp i många fall inte är tillräckligt för att vitesinstitutet skall få avsedd effekt. Det bör därför övervägas om inte beloppsgränserna bör höjas.
Som framgår av den tidigare redogörelsen finns i vissa fall vid sidan av vitet andra sanktioner vid bristfälligt fullgörande av uppgiftsskyldighet. Jag avser främst de administrativa bestämmelserna om skattetillägg och förseningsavgift. Härtill kommer i vissa fall påföljder enligt SBL för den som med avsikt att skatt eller avgift skall påföras med för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att för lågt belopp påförs honom eller den han företräder.
De administrativa sanktionerna har i flertalet fall en tillfredsställande cffekt. Införandet av dessa sanktioner vid sidan av vitet har otvivelaktigt medfört ett ökat tryck på de skattskyldiga att fullgöra sin deklarationsskyldighet. Enligt upplysningar som lämnats av beskattningsmyndigheterna har den nya ordningen medfört att antalet deklarationsförsummelser minskat avsevärt.
I en del fall kan dock de administrativa sanktionerna behöva kompletteras med annan form av påtryckning. Det gäller främst i fråga om den stora mängd aktiebolag, som kommit till under de senaste åren, och som ägs av bara en eller ett fåtal personer. Dessa bolag underlåter alltjämt i många fall att avlämna någon självdeklaration. I hela landet finns ca 100 000 aktiebolag, varav enbart i Stockholms län ca 40 000 stycken. Det stora flertalet är fåmansägda. Enligt uppgift från länsstyrelsen i Stockholms län uppgick antalet deklarationsförsummelser för aktiebolag vid 1973 års taxering i länet till ca 5 600, motsvarande nära 13 2 av hela antalet bolag i länet.
De bolag som underlåter att deklarera anmanas givetvis att fullgöra sin deklarationsskyldighet. Ofta utlöses emellertid inte de försändelser som innehåller anmaningen. Något sirskilt delgivningsförfarande genem post eller stämningsman hinns i regel inte med under den begränsade tid taxeringsnämnden arbetar. Skönstaxering är då enda möjligheten. En skönstaxering blir emellertid många gånger för låg eftersom underlag till ledning för taxeringen i dessa fall vanligen inte kan fås på annat sätt än genom deklaration. Skattetillägg kan inte heller komma i fråga eftersom anmaning att deklarera inte kunnat delges. Det är därför särskilt angeläget att taxerinesmyndieheterna i dessa fall även efter avslutat taxeringsarbete i första instans förfogar över lämpliga påtryckringsmedel för att få in deklarationer. Ett kännbart vite är i många fall den sanktion som hir kan väntas ge resultat. Det nu gällande högsta vitesbeloppet 5 000 kr. har emellertid visat sig vara för lågt för att ge asyftat resultat. Mot bakgrunden härav anser jag nödvändigt med en ändring av vitesbestämmelserna så att beloppet kan sättas högre än f. n.
En möjlighet att bestämma vitet till högre belopp än som nu kan ske är också påkallad i fråga om uppgiftsskyldigheten till ledning för annans taxering, Det har visat sig i det praktiska taxeringsarbetet att nuvarande mäximibelopp 5 000 kr. inte alltid har tillräcklig cffekt, t.ex. när det gäller att få fram uppgilt om vem som mottagit belopp som avdragits som kostnad i den skattskyldiges deklaration.
Det nuvarande högsta vitesbeloppet har som jag nämnt varit oförändrat sedan år 1956. Redan en uppräkning med hänsyn till penningvärdets förändring sedan år 1956 skulle motivera en kraftig höjning av vitesbeloppet. Enbart en sådan uppräkning är emellertid enligt min mening inte tillräcklig. Det gäller här att komma till rätta med fall där andra påtryckningsmedel inte har någon verkan och där det kan antas att den uppgiftsskyldige deklarerar eller lämnar uppgift endast om den ekonomiska sanktion han riskerar för sin underlåtenhet överstiger vad som kan vinnas i undandragen skatt. Någon maximigräns för vite bör därför inte bestämmas utan vitet bör få sättas till belopp som med hänsyn till den skattskyldiges eller uppgiftsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas förmå honom att fullgöra den åtgärd vitet avser. Taxeringsmyndigheterna kan med denna utformning av vitesbestämmelsen alltid sätta erforderlig kraft bakom en anmaning att deklarera eller fullgöra annan uppgiftsskyldighet. Samtidigt bör den undre vilesgränsen, som f. n, motsvarar det lägsta belopp som kan påföras i förseningsavgift, justeras uppåt. Ett lämpligt minimibelopp är 500 kr.
Jag vill understryka att vitet i det enskilda fallet självfallet inte får sättas så högt att det inte står i rimlig proportion till det allmännas intresse av att den som får föreläggandet avger deklaration celler fullgör annan prestation som man vill försöka framtvinga. Det får ankomma
Frop. 1974: 117 17
på RSV att utfärda anvisningar för att få till stånd enhetliga normer för åsättande av vite. Jag vill också erinra om att skatterätten vid utdömande av vite får pröva frågan om och med vilket belopp vitet bort föreliggas. Häri ligger också en garanti för att oskäliga viten inte tas ut.
Fn ändring av vitesbeloppen i TF får verkan också beträffande andra skatter än inkomst- och förmögenhetsskatt. Genom hänvisningar i mervärdeskatteförordningen —(1968:430) och kupongskatteförordningen (1970: 624) kommer reglerna om vite enligt TF att gälla även beträffande mervärdeskatt och kupongskatt. Som framgått av min redogörelse för gällande rätt finns i flertalet andra författningar på skatte- och avaiftsområdet självständiga bestämmelser om vite som sanktion för underlåten uppgiltsskyldighet. Beloppsgränserna för vitet är i regel desamma som i TF. Även dessa vitesbestämmelser torde behöva ses över. Dei kan dock — bortsett från viten enligt AGF — inte ske i förevarande sammanhang. Det får i stället ankomma på utredningen om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen att göra denna översyn. Utredningen är givetvis oförhindrad att föreslå även de ändringar beträffande vite eniigt TF som utredningen anser påkallade.
Vitena enligt AGF bör emellertid tas upp redan i förevarande sammanhang. Det har visat sig att de nuvarande bestämmelserna inte fungerat tillfredsställande. Jag tänker främst på de fall där gåvotagare vägrar att avge gåvodeklaration. Gåvoskatt kan enligt praxis inte tas ut med mindre gåvodeklaration upprättats. Jag föreslår därför att den vitesbestämmelse — utan beloppsmaximum — som jag nyss förordat i fråga om TF även skall tillämpas beträffande AGF. Förslaget avser inte i och för sig någon allmän höjning av nivån för vitesbeloppen enligt AGF. Möjligheten att förelägga viten till högre belopp än f.n. bör givetvis användas bara i de fall det är påkallat med hänsyn till särskilda omständigheter. I övrigt bör hittillsvarande bestämmelser om vite tillämpas, t. ex. beträffande utdömande av vite.
Jag föreslår alltså att vite enligt TF skall bestämmas till belopp, dock minst 500 kr., som med hänsyn till den skattskyldiges eller uppgiftsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas förmå honom att fullgöra det åliggande vitet avser. Denna vitesbestämmelse avses även tillämpas beträffande AGF. Förslaget föranleder ändring i 123 § TF och 67 8 AGF.
Taxeringsrevision
Gällande ordning
Taxcringsrevision får äga rum hos envar för att kontrollera att deklarations- eller uppgiltsskyldighet enligt TF fullgjorts riktigt eller för att eljest bereda beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller eftertaxering. Taxeringsrevision får dock ej göras hos
statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare.
Vid taxeringsrevision får granskning avse räkenskaper och anteck-
ningar med därtill hörande verifikationer samt korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten, I fråga om bokförings-
pliktig skattskyldig får även göras kassainventering och lagerinventering.
Taxeringsrevision får också ske för kontroll av det löpande årets räkenskaper och handlingar (56 § I mom. TF).
Den som verkställer taxeringsrevision har rätt att genast få ta del av handlingar som skall granskas. Den hos vilken revision sker är skyldig att lämna de upplysningar som fordras för revisionens verkställande, att lämna tillträde till de lokaler, som används i verksamheten, samt lämna nödigt biträde för granskning av handlingar och varulager (56 § 2 mom.).
Taxeringsrevision skall så långt möjligt ske så att den inte hindrar verksamheten för den som undergår revision.
Skattechefen får, när det är påkallat, bestämma tid och plats för revisionen. Denna får verkställas hos den vars verksamhet skall granskas.
Böcker och andra handlingar som överlämnats för taxeringsrevision får inte vara tillgängliga för annan än den som utför revisionen och biträden till honom samt den som har att övervaka revisionen (56 8 3 mom.).
Den som verkställer taxeringsrevision får ta del av handling av betydelse för revisionen även om den omfattas av tystnadsplikt hos den skatt- eller uppgiftsskyldige. Vill denne åberopa särskilda omständigheter som skäl för att inte utlämna handlingen får länsskatterätten på ansökan besluta att handlingen skall undantas från revisionen. Mot skatterättens beslut får talan inte föras (56 § 4 mom.).
Beslut om taxeringsrevision meddelas av skattechefen. Denne får uppdra sådant beslut åt bl. a. chefen för revisionsenheten (57 §).
Underlåter den hos vilken taxeringsrevision sker att tillhandahålla räkenskaper eller andra handlingar får den som beslutat revisionen förelägga vite på högst:5 000 kr. (58 och 123 §§).
Departementschefen
De skattskyldiga har som jag förut nämnt en vidsträckt upplysningsskyldighet gentemot taxeringsmyndigheterna. För kontroll av att uppgiftsskyldigheten fullgörs eller för att eljest bereda beskattningsmyndighet upplysning till ledning för taxeringsbeslut får taxeringsrevision äga rum hos envar uppgiftsskyldig.
Som framgår av min tidigare redogörelse omfattar granskningsrätten vid taxcringsrevision samtliga handlingar som rör verksamheten i fråga. Hos den som är bokföringspliktig får även kassa och varulager granskas. I det praktiska taxeringsarbetet har det framstått som en brist att granskningsrätten hos bokföringspliktiga inte gäller maskiner och andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier. Bestämmelserna bör därför kompletteras i detta hänseende. Det är enligt min mening viktigt att myndigheterna genom taxeringsrevision kan skaffa sig en helhetsbild av den skattepliktiga verksamheten. En inventariegranskning kan ha stor betydelse för att få underlag för en riktig taxering. Jag förordar därför att granskningsrätten i fråga om bokföringspliktiga skattskyl- ' diga utvidgas till att omfatta även maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda maskiner.
Mitt förslag i denna fråga föranleder ändring i 56 § I och 2 mom. TF.
Arbetslöshetsersättning till sjömän, m. m. Departementschefen
Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa utgör fr. o. m. år 1974 skattepliktig inkomst. Enligt beslut av 1973 års höstriksdag (prop. 1973: 182, SkU 1973:67, rskr 1973:357, SFS 1973: 1120 och 1121) skall sjömansskatt erläggas för sådan ersättning (dagpenning) om mottagaren vid något tillfälle under én tolvmånadersperiod före inträffad arbetslöshet har varit skyldig att erlägga sjömansskatt för inkomst ombord, Sjömansskatt för arbetslöshetsersättning utgår emellertid inte enligt eljest gällande tabeller för sådan skatt utan enligt särskild tabell.
Denna ordning att ta ut sjömansskatt för arbetslöshetsersättning efter annan grund än som gäller för inkomst ombord innebär bl. a. alt arbetslöshetsersättningen inte hänförts till beskattningsbar inkomst enligt 2 § förordningen (1958: 295) om sjömansskatt. Detta förhållande kräver redaktionella ändringar i vissa författningar som hänvisar till nämnda bestämmelse i sjömansskatteförordningen.
Den närmare innebörden av ändringarna torde framgå av den föreslagna författningstexten, vartill jag hänvisar. Ändringarna gäller 68 § andra stycket och 72 a § första stycket TF, 3 § förordningen (1970: 172) om begränsning av skatt i vissa fall samt 19 kap. 6 § fjärde stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Förslaget i sistnämnda del läggs fram efter samråd med chefen för socialdepartementet.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till
. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
2, förordning om ändring i förordningen (1970: 172) om begränsning av skatt i vissa fall,
3. lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),
4. förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Agneta Heide
MARCUS BOKTR, STOCKHOLM 740226