Prop. 1978/79:197
om vårdutbildning inom högskolan
Prop. 1978/79zl97 Regeringens proposition
l978/79zl97
om vårdutbildning inom högskolan
beslutad den 22 mars 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
Pit regeringens vägnar (")LA ULLSTEN
JAN-ERIK WlKS'l'RÖM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs utifrån en vardpolitisk grundsyn fram förslag om övergripande mål för samtliga vårdutbildningar inom högskolan. Vidare föreslås riktlinjer för en ny samlad studieorganisation för vårdutbildningar inom den kommunala högskolan. Fem nya allmänna utbildningslinjer före- slas. nämligen hälso- och sjukvårdslinjen, hörselvårdslinjen. medicinska servicelinjen. rehabiliteringslinjen och sociala servicelinjen. i anslutning till dessa föreslås sju påbyggnadslinjer.
De allmänna behörighetsvillkoren för högskoleutbildning föreslås gälla för tillträde till nyssnämnda linjer. Reformerna föreslas bli genomförda den Ijuli I982.
[ propositionen behandlas vidare frågan om en skyndsam utbyggnad av sjukgymnastutbildningen och förslag om försöksverksamhet med integre- rad vårdyrkcsutbildning i Linköping.
| Riksdagen [978/79. I mm!. Nr l97
Prop. l978/79: l97
IJ
Utdrag U'l'BlLDNlNGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-03-22
Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande. och statsråden Sven Ro- manus. Wikström. Wirtén. Rodhe. Wahlberg. Hansson. Enlund, Lindahl. Winther. De Geer. Cars. Gabriel Romanus
Föredragande: statsrådet Wikström
Proposition om vårdutbildning inom högskolan
] Inledning
Enligt riksdagens beslut är 1975 (prop. 1975z9. UbU 1975zl7. rskr 1975: 179) om reformering av högskoleutbildningen m.m. skulle med bör- jan budgetåret 1977/78 bl.a. vissa värdutbildningar inom och vid sidan av gymnasieskolan föras till högskolan. I enlighet härmed fördes den I juli 1977 betydande delar av gymnasieskolans vårdutbildningarjämte sjukskö- terskeutbildningen till högskolan med fortsatt kommunalt huvudmanna- skap. lnordnandet i högskolan förbereddes av en särskild beredning inom utbildningsdepartementet kallad Vård 76.
Beredningen utarbetade tillsammans med berörda myndigheter samt per- sonal- och clcvorganisationer bl. a. förslag till utbildningsplaner och exem- pel på kursplaner. Förslaget utgjorde en första etapp i arbetet på en mera samlad översyn av studieorganisationen för vårdutbildningarna i högsko- lan. Riksdagen fattade på grundval av detta förslag beslut om ny studieor- ganisation i denna del (prop. 1976/77:59. UbU 1976/77120. rskr 1976/771246).
Med stöd av regeringens beslut den 9juni 1977 tillkalladejag samma dag en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om vårdutbildningar inom högskolan. Kommittén (U 1977206) antog benämningen utredningen om översyn av vissa vårdutbildningar i högskolan (Vård 77). Utredningen överlämnade i december 1977 betänkandet (SOU l978:15) Praktikfrågor- åtgärder i ett kort perspektiv och i augusti 1978 betänkandet (SOU 1978:50) Ny vårdutbildning jämte bilaga (DsU 1978104) Arbetsfaltsbe-
'.»)
Prop. l978/79: 197
skrivning. Efter remiss av betänkandet Ny vårdutbildningjämte bilaga har yttranden avgivits av socialstyrelsen. universitets— och högskoleämbetet (UHÄ) som överlämnat yttranden från regionstyrelser samt från universi- tet och högskolor. centrala studiestödsnämnden (CSN). skolöverstyrclsen (SÖ) som överlämnat yttranden från länsskolnämnderna och de kommu- nala linjenämnderna. arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). arbetarskyddssty— relsen. medicinska. forksningsrådet (MFR). utredningen om sjukvårdens inre organisation. 1974 års lärarutbildningsutredning. studiestödsutred- ningen. gymnasicutredningen. lärartiänstutredningen. utredningen om fö- retagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten. omsorgskont- mitte'n. _l.andstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Centralorgani- sationen SACO/SR. Svenska arbetsgivareföreningcn (SAF). Landsorga- nisationen (LO). 'ljänstemänncns centralorganisation (TCO). Sveriges förenade studentkårer (SFS). Sveriges sjuksköterskeelevers förbund (SSEF). Svenska laboratorieassistentföreningens clevförening (SLEF). Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Samarbetsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande. Föreningen Sveriges socialchefer. Svens- ka läkaresällskapet. Sveriges socionomförbund. Centerns ungdomsför- bund (CUF). Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). Moderata ungdoms- förbundet (MUF). Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Handikappinstitutet. De Handikappades riksförbund. Handikappförbun- dens centralkommitté (HCK) och Pensionärernz'ts riksorganisation.
Härjämte har inkommit'ett stort antal skrifter i ärendet. En sammanfattning av betänkandet och av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna I och?.
2. Föredragandens överväganden
2.l Allmänna utgångspunkter
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården har varit mycket snabb under de senaste årtiondena. En kraftig utbyggnad har skett samtidigt som struk- turella och organisatoriska förändringar!" har genomförts. Resultatet av de stora kvantitativa insatser som samhället gör inom detta område kan bely- sas med några siffror. Hälso- och sjukvårdens andel av bruttonationalpro- dukten uppgår nu till ca nio procent. Antalet anställda inom hälso- och sjukvårdssektorn uppgår till drygt 320 ()()0 personer. vilket innebär att var 14:e yrkesverksam person i detta land arbetar inom denna sektor. Hälso- och sjukvårdskostnaderna uppgår till närmare 30 miljarder kr.
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården har gjort att sjukdomar nu kan botas eller lindras i en utsträckning som tidigare inte var möjligt.
Lagen (1977:630) om allmän försäkring spelar en stor roll för att alla människor skall kunna utnyttjade möjligheter som hälso- och sjukvården
Prop. l978/79: 197 4
erbjuder. Därigenom har den samtidigt kommit att indirekt utgöra en på— drivande faktor i utbyggnaden av hälso- och sjukvården. Samhällets atgär- der inom denna sektor har i allt väsentligt grundats på beslut som har haft ett brett politiskt stöd. Resultatet av den kraftiga expansionen av hälso- och sjukvården utgör en omistlig del av vår välfärd.
De omfattande samhällsåtaganden det här rör sig om har också ställt oss inför svårbemästradc problem. Den kraftiga utbyggnader") har exempelvis ställt stora krav på att ett tillräckligt antal personer har en för arbetsupp- gifterna avpassad utbildning. fin av de avgörande faktorerna bakom ex— pansionen har också varit en ökad tillgång på utbildad personal. Samhället har därför under de senaste årtiondena satt av förhållandevis stora resur- ser för att utbilda personal på skilda nivåer och med olika inriktning. Inom flera områden börjar dessa ansträngningar nu ge resultat. Samtidigt kan konstateras. att det på andra områden alltjämt finns en svår brist på perso- nal med lämplig utbildning för sina arbetsuppgifter. En viktig orsak till denna brist är att många som har genomgått en utbildning efter en tids yr- kesverksamhet av olika orsaker väljer att avstå från fortsatt sådan.
Den utbyggnad av hälso- och sjukvården som jag har uppehållit mig vid har i hög grad syftat till att förstärka resurserna för sjukvården och i första hand för den sjukhusanknutmt vården. Antalet vårdplatser per invånare är också internationellt sett mycket högt i Sverige.
Det ekonomiska utrymmet för att fortsätta att bygga ut hälso- och sjuk- vården kommer att vara begränsat under de närmaste åren om en balanse- rad utveckling av vår ekonomi skall kunna uppnås. Såväl regering och riksdag som sjukvårdshuvudmännen är ense om att den hittillsvarande ut— byggnadstakten måste dämpas. Detta är ett av skälen till att målet för vårdpolitiken har kommit att förskjutas. Ett annat är en ändrad syn på hur patientens vårdbehov bäst tillgodoses. Man lägger ökad vikt vid att sätta människan i centrum för vårdinsatserna och att anlägga ett helhetspers- pektiv på individen.
Ansträngningarna inriktas nu pa att fa till stand en ändrad struktur inom _ hälso— och sjukvården. Jag syftar då på att den öppna vården utanför sjuk- husen tillsammans med långtidssjukvården och psykiatrin ställs i förgrun— den på ett helt annat sätt än tidigare. Till följd härav pågar en omfattande utbyggnad av vårdcentraler och lokala sjukhem.
Det finns vidare en strävan att i vårdarbetet ge ökad tyngd at förebyg- gande insatser och ge det en offensiv hälsopolitisk (.)rientering. En ökad samverkan mellan olika verksan'theter — främst mellan hälso- och sjuk- vard och socialvard — är ett viktigt inslag i den pågående utvecklingen.
Som jag nyss har antytt har utbyggnaden av hälso- och sjukvården möj- liggjorts genom att samhället också har ökat utbildningen till olika vardyr- ken. lnom gymnasieskolan har värdlinjen och specialkurserna inom vard— området expanderat kraftigt. lnom högskolan finns ca ll5()(1 nybörjar— platser inom vi'trdyrkesutbildning. De studerar på någon av de 20 allmänna
Prop. l978/79: l97
'_Il
utbildningslinjer och påbyggnadslinjer som faller inom sektorn för utbild- ning för vårdyrken, De medel som enligt förslag i 1979 års budgetproposi- tion kommer att anvisas budgetåret 1979/80 för denna sektor inom hög- skolan uppgår till närmare 450 milj.kr. Medicinsk. odontologisk och farma- ceutisk forskning har också byggts ut mycket kraftigt under de senaste de- cennierna. bl.a. i anslutning till att kapaciteten för grundutbildningen har vidgats, De medel som för budgetåret 197.9/80 föreslås anvisade till forsk- ning och forskarutbildning inom nämnda fakulteter och till medicinska forskningsri'tdet uppgår likaledes till ca 450 milj. kr. De landvinningar som forskningen och utvecklingsarbetet inom denna sektor har lett fram till har varit några av de faktorer som har möjliggjort förbättringarna inom hälso- och sjukvården. Den svenska forskningen inom dessa områden har också gjort betydelsefulla och internationellt uppmärksammade insatser.
Också inom utbildningsområdet har andra stora förändringar än de kvantitativa ägt rum. Jag har här anledning att peka på högskolereformen. som trädde i kraft 1977. Ett utmärkande drag i den nya högskolcorganisa- tionen är att i den ryms ett betydligt bredare fält av utbildningar än tidiga- re. Förnyelsen av utbildningens innehåll har betonats i högskolcreformen. varvid den nya organisationen ger en yttre ram för omdaningsarbetet. Ge- nom olika åtgärder skall omotiverade skillnader mellan utbildningar jäm- nas ut. Exempelvis skall all utbildning inom högskolan knytas an till forsk- ning.
lin viktig del av reformen är att nya regler gäller för tillträde till utbild- ningen. litt nytt inslag i dessa är att erfarenheter från yrkeslivet tillmäts värde. Nya grupper av studerande bereds härigenom tillfälle till högskole- utbildning. Ett syfte med de nya tillträdesreglerna är att främja den åter- kommande utbildningen. dvs. en varvning av perioder med studier och perioder med yrkesarbcte. Genom en lokalisering av utbildningen till många orter i landet kan de studerande utnyttja högskolans för olika be— hov avpassade utbildningar.
Beslutsbefogenheter har i den nya högskolan förts över från centrala till regionala och lokala organ. Därigenom kommer utbildningen att planeras. genomföras och följas upp närmare verksamheten än tidigare. Den kan därför smidigare anpassas till lokala behov och förutsättningar. Den kan lättare ingå i ett mönster _av fortlöpande förändringar. där endast riktlinjer behöver läggas fast av regering och riksdag. Detaljreglering skall motver- kas.
Verksamheten i den nya högskolan skall fastare än tidigare knytas till samhälls— och yrkeslivet. Företrädare härför ingår i alla beslutande organ i högskolan vid sidan av företrädare för verksamheten. för de anställda och för de studerande. Sålunda finns företrädare för yrkeslivet i samtliga linje- nämnder. vilka fastställer innehållet i utbildningarna efter riktlinjer från centrala myndigheter.
En bärande tanke bakom de förslag som jag kommer att lägga fram i den-
Prop. 1978/79: 197 o
na proposition. är att utbildningens mål måste stå i samklang med hälso- och sjukvz'u'dens mål. Det har länge stått klart att det finns brister härvid— lag. De utbildningar som kommer att stå i centrum för mina förslag i det följande. vårdutbildningarna med kommunalt huvudmannaskap. tillkom i llertalet fall under 1960-talet. Det gällde då att snabbt utbilda personal för bestämda uppgifter enligt de krav som en fortsatt utbyggnad av hälso- och sjukvården ställde. Detta ledde bl.a. till att en rad utbildningar inrättades som förbereder de studerande för ganska avgränsade arbetsuppgifter. Därigenom försvarades både de studerandes och vårdhuvudmännens överblick över studieorganisationen. Utbildningar som ligger varandra nä— ra har inte samordnats. trots att de utbildade skall samarbeta i sina yrkes— funktioner.
l—ln positiv sida av utvecklingen har dock varit framväxten av ett system för återkommande utbildning. De studerande har i många fall kunnat växla mellan perioder av studieroch perioder av yrkesarbete.
Kravet på utbildningsplaneringen måste emellertid ställas högre än att skilda utbildningari efterhand anpassas till de förhållanden som gäller för de yrkesområden de leder fram till. Nya utvecklingstendenser måste fång- as tipp. Detta är desto angelägnare som utbildningen är ett av de viktigaste redskapen för att genomföra önskade förändringar inom ett yrkesområde.
Den sjukvårdspolitiska diskussionen har alltmer kommit att inriktas mot behovet av reformer beträffande vårdens inre organisation. arbetsformer och innehåll. Den snabba medicinska utvecklingen har fört med sig en långt driven specialisering. Detta har i sin tur inneburit att den enskilda patienten ofta behandlas av ett flertal personer. vilket kan skapa otrygghet hos både patienten och vårdpersonalen. Man har efterlyst. som jag nyss har anfört. en vård som i större utsträckning ställer människan i centrum och där man också kan anlägga en helhetssyn på patienten. En åtgärd som har föreslagits för att komma till rätta med problemen är att vårdarbetet mer borde organiseras som ett lagarbete.
Dessa och andra frågor utreds f.n. År 1977 tillkallade dåvarande stats- rådet Troedsson med stöd av regeringens bemyndigande en utredning om sjukvårdens inre organisation (5 l977:02. Dir 197732). En annan utredning av betydelse i detta sammanhang är hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04). Den har till uppgift att utarbeta förslag till en ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. förankrad i en övergripande målsättning för hälso- och sjukvårdspolitiken. De resultat dessa båda utredningar kan komma fram till och de ställningstaganden som kan komma att göras med anled- ning av deras förslag är givetvis av stor betydelse för frågan om hur ut- bildningens mål skall kunna stämmas av mot hälso- och sjukvårdens mål. I detta sammanhang vill jag också nämna de undersökningar om framtida vård och vårdbehov som sekretariatet för framtidsstudier bedriver.
Också inom utbildningens område utreds f. n. flera frågor av betydelse för vårdutbildningarna. Jag avser i första hand gymnasieutredningen (U
Prop. l978/79: 197 7
1976: 10). De beslut som blir följden av dess arbete kan i vissa avseenden bli avgörande för hur vårdutbildningarna inom högskolan skall utformas. Utredningen om ett enhetligt huvudmannaskap för högskolan (U 1978: to. Dir 1978177) har till uppgift bl.a. att granska frågan om de kommunala och landstingskommunala utbildningarna inom högskolan bör föras över till statligt huvudmannaskap.Utredningen om vissa tjänsteorganisatoriska frå- gor inom högskolan (U l977:()4. Dir l977z49) har till uppgift bl. a. att se över lärartjänstorganisationen inom den kommunala högskoleutbild- ningen.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört måste jag konstatera att viktiga utgångspttnktcr för ett mer genomgripande reformarbete beträffande vård- utbildningarna inom högskolan ännu saknas. Dessa utgångspunkter gäller såväl inom hälso- och sjukvårdsområdet som inom utbildningsområdet. Samma förhållande gäller för övrigt också närliggande områden såsom so- cialvården. Det finns mot den bakgrunden skäl att ställa frågan vilka förut- sättningarna i dag är för att bringa vårdutbildningarna i bättre samklang med utvecklingen på arbetsmarknaden vad gäller sådana förhållanden som arbetsformer. arbetets innehåll och ansvarsförhiftllanden. Några av de re- missinstanser som har yttrat sig över Vård 77:s förslag har av de skäl jag har pekat på ifrågasatt det berättigade i att nu reformera utbildningen inom vårdområdet.
När jag ijuni 1977 med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade Vård 77 var det därför att jag ansåg att förhållandena Var sådana att det krävdes en snabb kartläggning av möjligheterna att ändra åtminstone vissa av vårdutbildningarna inom högskolan. Jag ansåg att utvecklingstenden— serna inom områdena för hälso- och sjukvård och socialvård trots allt var så klart skönjbara att det mycket väl gick att bestämma flera väsentliga utgångspunkter för utredningsarbetet. Dock lät jag arbetet i första hand avse vårdutbildningarna med kommunalt huvudmannaskap. även om ut- redningen skulle beakta sambanden med de längre. statliga utbildningarna inom vårdområdet. Jag ansåg att en snabb utredning. om än med vissa be- gränsningar. var befogad också med tanke på vad riksdagen hade uttalat vid 1975/76 års riksmöte. Riksdagen anförde vid detta tillfälle, att det vore angeläget med ett mer långsiktigt arbete än det som dittills hade kunnat ut- föras inför högskolereformens ikraftträdande år 1977. Detta arbete borde enligt riksdagens mening bedrivas med största möjliga skyndsamhet (UbU 1975/76127. rskr 1975/76:331).
Ytterligare en omständighet var av betydelse för mitt beslut att föreslå regeringen att en utredning skulle tillkallas. Genom högskolereformen l977 fördes flertalet av de nu aktuella utbildningarna över från gymnasie- skolan till högskolan. Denna åtgärd hade emellertid i huvudsak endast en formell innebörd. De principeri fråga om utbildningens organisation. in- nehåll och arbetsformer m.m. som gäller utbildningen inom högskolan i stort måste bli en realitet också för de kommunala vårdutbildningarna. Jag
Prop. 1978/79: 197 8
ansåg det därför angeläget att en sådan översyn snarast kunde komma till stånd. Den särskilda beredningen inom utbildningsdepartementet (Vård 76) som medverkade i förberedelserna för att föra över de berörda vårdutbildningarna till högskolan. uttalade sig också för en mer omfattan- de översyn av dem.
I enlighet med sina direktiv har Vård 77 arbetat fram ett förslag på för- hållandevis kort tid. Utredningen har angett att dess förslag är av princi- piell karaktär. Ingående yttranden över förslaget har lämnats av berörda myndigheter. organisationer och sammanslutningar. Det är detta samlade material somjag i det följande bygger mina ställningstaganden på.
Det sålunda framlagda materialet har stärkt mig i uppfattningen att ut- vecklingstendensema inom hithörande områden är tillräckligt tydliga för att en huvudinriktning för reformarbetet beträffande värdutbildningen inom högskolan skall kunna anges. Utredningen och remissinstanserna har också belyst hur viktigt det är att högskolereformen snarast möjligt får full genomslagskraft beträffande de kommunala vårdutbildningarna. Jag vill erinra om den långa tid som fortlöper mellan ett beslut om ändrad ut- bildning och den tidpunkt då en sådan kan förverkligas samt i än högre grad den tidpunkt då de studerande har hunnit ut på arbetsmarknaden. Vid ett beslut i frågan av riksdagen under innevarande riksmöte kan man räkna med att studerande med en ändrad utbildning kommer ut på arbetsmarkna- den vid l980-talets mitt. Inte minst av detta skäl anserjag det inte bara försvarbart utan också nödvändigt att nu dra upp riktlinjer för l980-talets vårdutbildning. Förutsättningama för att planera och genomföra utbild- ningsförändringar har också. som jag har pekat på tidigare. förbättrats i den nya högskolan. De stegvisa anpassningar till ändrade förhållanden. som ständigt måste göras. kan nu i ökad utsträckning åstadkommas av högskolemyndigheterna och då under medverkan av lärare och studeran- de i utbildningarna och av företrädare för yrkeslivet.
Vård 77:s förslag rör i huvudsak vårdutbildningarna inom den kommu- nala högskolan. Med kommunal högskola avser jag här och i det följande högskoleutbildningar med kommunalt huvudmannaskap. Utredningen har bemödat sig om att föra samman närliggande utbildningar bl. a. för att ska- pa en studieorganisation som innehåller gemensamt stoff för samtliga lin- jer för vårdutbildning inom den kommunala högskolan. Syftet har främst varit att de studerande i sin kommande yrkesutövning skall kunna falla till- baka på en gemensam referensram. Detta helhetsgrepp har i allmänhet fått remissinstansernas gillande.
! dag saknas underlag för beslut om hur samtliga utbildningar inom vårdområdet. såväl de kommunala som de statliga. kan föras samman i en mera sammanhållen studieorganisation. Dagens utformning av gymnasie- skolan i förening med skilda behörighetskrav. rekryteringstraditioner och studieval inom högskolan tillåter inte långt gående förslag i denna riktning. l den mån gymnasieskolan kommer att få en annan uppbyggnad kan förut—
Prop. l978/79:197 ' 9
sättningarna komma att avsevärt förbättras för att låta de längre vårdut- bildningarna bygga på samma skolunderbyggnad som de kortare. kommu- nala vårdutbildningarna. '
Beträffande vissa allmänna tttbildningslinjer inom sektorn för utbildning för vårdyrken. nämligen apotekarlinjen. logopedlinjcn. läkarlinjen. recep- tarielinjen. tandhygienistlinjen och tandläkarlinjen kommer jag i det föl- jande inte att föreslå några utbiIdningsorganisatoriska förändringar. Detta innebär självfallet inte att ett reformarbete i andra former beträffande dessa utbildningar bör anstå. Jag tar i det följande ställning till de övergri- pande mål för högskolans vårdutbildningar som Vård 77 har föreslagit. Jag ' kommer därvid att förorda att dessa bör gälla också vårdutbildningarna inom den statliga delen av högskolan. Beträffande läkarutbildningen har jag inhämtat att såväl universitets— och högskoleämbetet (UHÄ) som flera högskoleenheter bedriver ett utvecklingsarbete i syfte att förändra utbild- ningens innehåll och dess arbetsformer. .Jag har också erfarit att nämnden för läkares vidareutbildning ser över olika delar av sistnämda utbildning. I fråga om utbildningarna på tandvårdsområdet har jag i prop. l978/79:4l om tandläkarnas utbildning m. m. nyligen förordat att tant'lläkarutbildning- en skall moderniseras. Riksdagen har inte haft någon erinran härcmot (UbU l97X/79: 23. rskr l978/79: 205). Jag kommer i det följande att beröra frågan om anknytning mellan tandhygienistutbildningen och tandläkarut- bildningen. Jag komtner också att ta upp frågan om försöksverksamhet med integrerad vårdutbildning i Linköping. [ en sådan bör enligt min me- ning prövas httr de kommunala vårdutbildningarna kan knytas till annan högskoleutbildning. Jag vill i sammanhanget också rikta uppmärksamhe- tcn på den försöksverksamhet som bedrivs vid karolinska institutet med en särskild studiegång för sjuksköterskor på läkarlinjen.
Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om mål för vårdutbild- ningcn inom högskolan. en förändrad studieorganisation för vårdutbild— ningarna inorn den kommunala högskolan och vilka allmänna utbildnings- linjer och pabyggnadslinjer som bör finnas. omfattningen av dessa samt tidpunkt för förändringarnas ikraftträdande. I dessa frågor ankommer det på riksdagen att besluta.
Det ankommer på högskolemyndigheterna att inom ramen för regering- ens och riksdagens ställningstaganden till mina förslag bedriva det fortsat- ta planeringsarbetct. Därvid kommer bl. a. linjenämnderna att ha ett stort ansvar för att syftet med reformert skall kunna slå igenom i utbildningens innehåll och arbetsformer. Det är också naturligt att flera arbetsuppgifter som krävs för reformens genomförande mäste utföras av skolöverstyrel- sen (SÖ) och UHÄ. Jag kommer därför i det följande att på en rad punkter hänvisa till ämbetsverkens reguljära arbete med hithörande frågor. I några fall anserjag det dessutom motiverat att ämbetsverken får uppdrag i sär- skild ordning. I anslutning härtill vill jag uttala. att det är viktigt att på central nivå hålla samman ett reformarbete som i princip griper över en hel
Prop. 1978/79: 197 lt)
yrkesutbildningssektor. Detta är desto viktigare som sektorn omfattar bå- de kommunal och statlig högskoleutbildning. Jag utgår från att den berör- da planeringsberedningen inom UHÄ är ett naturligt forum för denna sam— manhi'tllande uppgift. lnom beredningen finns skilda intressen inom hälso— och sjukvårdsområdct företrädda. t.ex. socialstyrelsen och sjukvårdshu- vudmännen. Detta ger förutsättningar för att utbildningsplaneringcn sam- ordnas med vårdplaneringen.
l samtlig här berörd utbildning ingår praktik under 20-50 procent av ut- bildningstiden. ] det tidigare återgivna uttalandet av riksdagen vid 1975/76 års riksmöte (UbU I975/76:27. rskr l975/76:33 I) uppmärksammades bl.a. de problem som är förknippade med behovet av praktiktillfällen inom de aktuella utbildningarna. Vård 77 har utrett denna fraga i särskild ordning och lagt fram resultatet härav i betänkandet (SOU I978:15) Praktikfrågor- åtgärder i ett kort perspektiv. Utredningen har återkommit till frågan i sitt slutbetänkande. Regeringen har genom beslut i mars [978 uppdragit åt UHÄ och SÖ att i samråd vidta åtgärder i allt väsentligt enligt de förslag som Vård 77 hade föreslagit. Jag kommer därför för egen del inte att be- handla dessa frågor i det följande. Jag vill dock framhålla att jag anser det angeläget att högskolem_vndighcterna på skilda nivåer ägnar de viktiga praktikfrågorna stor uppmärksamhet.
I de frågor som berör socialdepartementets verksamhetsområde harjag samrått med statsrådet Lindahl och i de frågor som berör gymnasieskolan med statsrådet Rodhe.
2.2. Mål för utbildningen
Vård 77 har låtit göra en omfattande ztrbetsäiltsbeskrivning. Utredning- en har också beskrivit några utvecklingstendenscr inom hälso- och sjuk- vården. Mot denna bakgrund anger utredningen ett antal vårdpolitiska ut- gångspunkter för sitt arbete med att formulera mål för utbildningen.
Med detta material som underlag föreslår Vård 77 mål på tre. olika nivåer för de framtida utbildningarna. Den första nivån griper över hela sektorn för utbildning för vårdyrken. Den andra nivån utgörs av tre grupper av särskilt besläktade utbildningar. nämligen dem som riktar sig mot social- vård. hälso- och sjukvård resp. medicinsk service. Den tredje nivån om- fattar enskilda utbildningslinjer.
De övergripande målen för utbildningen inom hela yrkesutbildningssek- torn har Vård 77 formulerat i sju punkter enligt följande.
Utbildningen inom högskolans sektor för utbildning för vårdyrken skall anordnas så att den studerande — skaffar sig kunskaper och färdigheter som utgör grund för olika yrken och för fortsatt utbildning samt förbereder för forskning och utvecklings— arbete inom hälso-. sjuk— och socialvårdsområdena.
Prop. l978/79: 197 ll
- skaffar sig en helhetsbild av människan grundad på förståelse för sam- bandet mellan den enskildes hi'ilsotillstånd och ekonomiska. sociala och andra bakomliggande förhållanden. —stimttleras att analysera och kritiskt bedöma information om viktiga samhi-illsfragor för att i förebyggande syfte kunna medverka till förändring av sådana förhållanden i samhället som i vid mening påverkar människors hälsa.
— utvecklar sitt självkännedom och förmåga till inlevelse och därmed får beredskap att möta människor också i svåra situationer.
-- skaffar sig breda baskunskaper som grund för flexibel yrkesfttnktion och för en förnyelse av kunskaper och arbetsmetoder vid ändrade förut- sättningar.
— skaffar sig beredskap att känna ansvar för och ta initiativ till förändring och utveckling av det egna framtida arbetsområdet och den egna arbetssi- tuationen.
— utvecklar en yrkesroll som motverkar hierarkier och förbereder för lag- arbete och samverkan med såväl patient/klient och anhöriga som medar— betare i det egna arbetslaget och med andra personalgrupper.
Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit de principiella vård- och tttbildningspolitiska utgångspunkter utifrån vilka Vård 77 har formulerat sitta mål. I allmänhet riktas heller inga invändningar mot att utbildnings- mal formuleras för en hel yrkesutbildningssektor. SÖ pekar på att man därmed markerar att samtliga berörda utbildningar utgör en integrerad en- het. UHÄ är dock tveksamt till sektorsmål. Flera remissinstanser kritise- rar utredningen för att dess målformulering innebär att utbildningarna breddas tttan att motsvarande förlängningar av dem föreslås.
.lag tar först upp frågan huruvida mål av det övergripande slag som Vård 77 har föreslagit fyller en funktion. Därefter diskuterar jag de föreslagna malen.
Besluten om högskolereformen föregicks av en livlig debatt om vilka mål som borde gälla för högskolan. främst den grundläggande utbildningen. På grundval av regeringens förslag i prop. l976/77259 om utbildning och forskning inom högskolan m.m. stadfästes i högskolelagen tl9771218) ett antal mål för den grundläggande högskoleutbildningen. Den skall enligt 2 & högskolelagen bygga på vetenskaplig grund. Den skall anordnas så att de studerande förvärvar kunskaper och färdigheter samt utvecklar sin förmå- ga att kritiskt bedöma företeelser av skilda slag. Utbildningen skall främja att de studerande förbereder sig för skilda yrken eller vidareutvecklar sig inom yrken de redan utövar. lnom utbildningen skall kunskaper och fär— digheter som har vunnits inom arbets- och samhällslivet i övrigt tas till va- ra. All utbildning skall främja de studerandes personliga utveckling och förståelsen för andra länder och intemationella förhållanden. Vidare skall enligt 5 & högskolelagen verksamheten inom högskolan anordnas så att samband mellan utbildningen. forskningen och utvecklingsarbetct tryggas.
Prop. 1978/79:197 12
lttttan jag redovisar ntina överväganden om det berättigade i att formule— ra ntal för en yrkesutbildnittgssektor vill jag stryka under att de grttndläg- gande målen för all högskoleutbildning som jag nyss har återgett självfallet också gäller för vårdutbildningarna. även om för dessa formuleras ytterli- gare övergripande mål. För egen del finner jag heller ingen motsättning mellan de föreslagna målen för sektorn för utbildning för vårdyrken och de allmänna tttålen för högskoleutbildning. De förra kan enligt min uppfatt- ning samtliga härledas ur de i högskolelagen angivna generella målen.
För första gången föreligger förslag om mål för utbildninganta inom en hel yrkestttbildningssektor. Målen utgör grund för förslag som gäller ut- bildningamas innehåll. längd och organisation. Det finns mot denna bak- grund anledning att överväga i vad mån mål behöver ttppställas för en yr- kesutbildningssektor på det sätt Vård 77 har föreslagit och i vad man rege- ring och riksdag har anledning att ta ställning till dent.
Jag har i ett tidigare avsnitt anfört att ett av problemen med utbildning- ama inom vårdområdet har varit och är den splittrade studieorganisatio- nen och den bristfälliga samordningen mellan utbildningarna. Detta för— hållande gäller trots att den yrkessektor som utbildningama förbereder för är väl avgränsbar och uppvisar ett jämförelsevis fast yrkesmönster. De förslag jag i det följande kommer att lägga fram rörande utbildningens or- ganisation m.m. syftar bl. a. till att röja undan dessa brister. Samtidigt har jag inledningsvis angett att den reformering av utbildningen som enligt ntin ntening måste komma till stånd inte kan genomföras vid ett enda tillfälle. Den måste äga rum stegvis och ttnder en längre period.
Jag är för egen del övertygad om att goda resultat i det förestående re- formarbetet inte kan nås med mindre än att man anlägger en samlad syn på vårdutbildningarna. Jag anser det därför angeläget att regering och riksdag lägger fast översiktliga riktlinjer för omdaningsarbetet utifrån utbildnings- och vårdpolitiska utgångspunkter. Dessa riktlinjer bör ges formen av mål för utbildningama inom sektorn. De ger myndigheterna ett redskap i det fortsatta planerings- och genomförandearbete som. enligt vad jag tidigare har angett. nu måste ta vid.
Av mitt ställningstagande framgår attjag anser att de mål som här kan bli aktuella bör gälla hela sektorn. trots att mina ställningstaganden i det föl- jande endast rör de vårdutbildningar som helt eller delvis har kommunalt huvudmannaskap. För de övriga vårdutbildningarna bör de. nted de för- ändringar i enskildheter som kan anses motiverade av omständigheterna. utgöra en riktpunkt för det reformarbete som pågår eller kommer att ut— vecklas.
Jag vill framhålla. attjag inte ser mål som griper över en hel yrkesutbild- ningssektor som en nödvändighet eller en möjlighet för alla yrkesutbild- ningssektorer.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att regeringen be- reder riksdagen möjlighet att ta ställning till mål för sektorn för utbildning för vårdyrken.
Prop. l978/79: 197 P»
Jag övergår nu till att diskutera innehållet i de mål som Vård 77 har före- slagit och som jag har återgett i inledningen till detta avsnitt.
När mål anges för vårdutbildningarna måste det ske utifrån en uppfatt- ning ont en önskvärd utveckling av vårdarbetet. Värd 77 har. som jag ln- ledningsvis ltar anfört. sökt precisera några utveeklingstendenser inom ltälso- och sjukvården. En sådan är ltälso- och sjukvårdspolitikens allt starkare inriktning tttot förebyggande insatser och medverkan i santhälls- planeringen. lin annan tendens rörde alltmer uttalade kraven på en hel- hetssyn på individens medicinska och sociala behov. Utbyggnaden av t.ex. den öppna vardcn förutsätts ske utifrån denna helhetssyn. En tredje viktig utvecklingstendens rör den ökande samverkan mellan hälso- och sjukvård oclt social service santt inom vart och ett av dessa områden. Vård 77 pekar vidare på att arbetsorganisationen förändras. (iruppvård och lagarbete kontnter att bli allt vanligare. Vidare går utvecklingen i rikt- ning ntot att man betraktar patienten inte som enbart en passiv konsument av vård utan mer som en aktiv medlem av vårdarbetslaget. Slutligen ökar kraven på större medmänsklighet i vården och därmed också på omvård- nadsarbetet: alltför många patienter upplever vården som kall och oper- sonlig.
Enligt tttin bedömning har Vard 77 väl sammanfattat sådana utveck- lingstendenser inottt hälso- och sjukvården som är av betydelse för ett ställningstagande till ltur vårdtttbildningama bör organiseras och vilket itt- nehåll de bör ges. Jag anser också att utredningens förslag till mål för lll- bildningen väl täcker den utveckling inom hälso- och sjukvården som ut- redningen har beskrivit.
De utbildningar det här till en stor del gäller har nyligen förts in i hög- skolan. Det är viktigt att de mål som kännetecknar högskoleutbildttingen som helhet nu får full genomslagskraft också i vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan. De av Vård 77 föreslagna målen ger exempel- vis utrymme för den kritiska skolningen. Enligt Vård 77:s förslag skall ttt- bildningcn också förbereda för forskning och utvecklingsarbetc. som är ett annat kännetecken för högskoleutbildningen i stort. Utredningen fram- håller att utbildningen skall ge breda baskunskaper. vilka skall utgöra en grund för en flexibel yrkesfunktion. [ detta begrepp läggerjag för egen del in det intresse som både individen och samhället har av att utbildningen inte förbereder för ett snävt avgränsat yrkesområde. Den snabba utveck- ling som kännetecknar arbetslivet även inom denna sektor gör det nöd— vändigt att tltbildningen lägger en grund också för förändringar av yrkes- rollen som kan ligga längre bort i tiden.
En del remissinstanser har lagt fram konkreta förslag till ändringar av el- ler tillägg till de av Vård 77 föreslagna målformuleringarna. Tjänstemän— nens centralorganisation (TCO) föreslår en komplettering av innebörd att alla utbildningar skall anordnas så att den studerande skaffar sig överblick över samhällets och hälso- och sjukvårdens samt socialpolitikens utveck-
Prop. l978/79: 197 14
ling. resurser och metoder i syfte att kunna förstå individens sociala situa— tion samt att kunna tillgodose dennes sociala behov. Enligt min mening täcks innebörden i det av TCO framlagda förslaget av Vård 77:s formule- ringar under det andra och det tredje målet. Sveriges förenade studentkå- rer (SFS) föreslår beträffande det andra målet att helhetsbilden av männi- skan också skall relateras till ekologiska och genetiska faktorer. Jag anser att sådana faktorer väl ryms inom den av Värd 77 föreslagna formulering- en "andra bakomliggande förhållanden". Jag kan inte heller biträda Sveri— ges sjuksköterskeelevers förbunds (SSEF) förslag att under det femte må- let byta ut orden "flexibel yrkesfunktion" mot "sin yrkesfunktion".
Jag anser sammanfattningsvis att de av Vård 77 angivna målen är väl av- vägda i utbildningspolitiskt och vårdpolitiskt hänseende. Jag förordar där- för att de får utgöra riktlinjer i det fortsatta planeringsarbetet.
Jag vill slutligen beröra två frågor som UHÄ har tagit upp i sitt remiss— yttrande. UHÄ uttrycker viss tveksamhet till hur målen på den mellanlig— gande nivån. den nivå som avser grupper av besläktade utbildningar. för- håller sig till de sektorsmål som jag nu har redovisat. Enligt min mening är inte målen på mellannivån av sådan allmän karaktär att regering och riks- dag bör ta ställning till dessa. Jag utgår från att de kommer att kunna utgö- ra en god grund för myndighetemas överväganden i deras arbete med att fastställa mål för utbildningslinjerna.
UHÄ har vidare aktualiserat frågan om vilken myndighet som kommer att besluta om vad som är godtagbart yrkeskunnande i de olika utbildning- arna. Socialstyrelsen tar upp samma fråga. Enligt ämbetsverkens uppfatt- ning är Vård 77:s förslag till i utbildningsplaner angivna mål alltför vagt formulerade. UHÄ och socialstyrelsen anser därför att det i praktiken skulle bli linjenämnderna som fick den viktiga uppgiften att ange målen. Ämbetsverken anser att målen för utbildningslinjema istället måste preci- seras och fastställas centralt.
Enligt min mening bör den studerande efter genomgången utbildning be- sitta ett adekvat yrkeskunnande. oavsett vid vilken läroanstalt han eller hon har genomfört sin utbildning. Jag utgår från att här aktuella utbild- ningsplaner. som fastställs av SÖ och UHÄ i samråd. kommer att utfor- mas på det sätt som UHÄ och socialstyrelsen har angett i sina yttranden.
2.3 Behörighet och urval m. m.
För vardutbildningarna inom den kommunala högskolan tillämpas nu som följd av andra hehörighetsregler också andra bestämmelser för urval bland behöriga sökande än som gäller för huvuddelen av utbildningarna i högskolan. Utredningen strävar även här efter att. i största möjliga ut- sträckning. låta högskolelörordningens allmänna bestämmelser gälla. Ett viktigt inslag i dessa är att arbetslivserfarenhet ges meritvärde.
Jag instämmer i förslaget att ht'rgskoleförordningens allmänna bestäm- melser bör gälla vid urval till de aktuella vårdtttbildningarna.
ård 77 har vidare prövat i vilken utsträckning det är möjligt och lämp— ligt att med hjälp av urvalsreglerna särskilt försöka ta tillvara yrkeserfa- renhet från vårdområdet. Utredningen föreslår att yrkesspecifik arbets- livserfarenhet. efter en kvalit'rkationstid på två år. skall ges särskild tyngd vid urval. Motivet är ett önskemål om att ta till vara intresset för fortsatt vårdutbildning hos de många människor som under en längre tid yrkesar- betat inom vården.
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet Vård 77:s förslag på denna ptrnkt. ibland dock med viss tveksamhet. I några remissyttranden stryks emellertid under att ett genomförande av förslaget skulle innebära ett märkbart avsteg från gällande ordning för högskolan i stort. Bl.a. avstyr- ker UHÄ förslaget med hänvisning härtill.
För egen del fårjag anföra följande. Kompetensutredningen tog i sitt betänkande (SOU 197032] och 55) Vä- gar till högre utbildning tipp frågan om s.k. särskilt värdefull arbetslivser- farenhet sktrlle kunna ge meritpoäng. Med anledning härav uttalade dåva- rande chcfen för trtbildningsdepartementet i prop. l972184 angående gym-
Prop. l978/79:l97 22 nasieskolans kompetensvärde m.m.. att det var nödvändigt att vara tipp— märksam på riskerna för en försti'ii'kning av den sociala sncdrekryteringen till vissa utbildningsvägar. Kompetensutredningens förslag att detta slag av yrkeserfarenhet skulle ge tilläggspoäng ingav fran den synpunkten tve- kan. Riksdagen lämnade detta uttalande utan erinran (UbU l972:31. rskr l972:24()). Kompetenskommitten (U 1972104). som hade i irppgift att när- mare utforma reglerna för behörighet och urval. föreslog i sitt betänkande (SOU l974z7l) om behörighet och antagning till högskolan ingen tilläggs— poäng för särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Kommittén angav som skäl härför att det skulle vara mycket svårt att bedöma vilken erfarenhet som skulle anses vara särskilt värdefull för en viss utbildning eller för en viss yrkesutövning.
När det gäller högskoleutbildningen i stort dclarjag den tveksamhet som jag nyss har återgett mot att vid urval inför antagning till utbildning ge me- ritvärde åt särskilt värdefull arbetslivserlarenhet. Till de redovisade argu- menten mot ett sådant system vill jag foga att det ligger ett positivt värde i att de studerande inom en viss utbildning har olika erfarenhetsbakgrund. Vård 77 för också själv ett sådant resonemang när utredningen säger att studerande med allmän arbetslivserfarenhet skulle kunna tillföra vårdut- bildningen positiva erfarenheter från det samhälle värden har till uppgift att tjäna. Flertalet av vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan är kraftigt efterfrågade av enskilda. Därav följer att förhöjd meritpoäng till följd av att särskilt värdefull arbetslivserfarenhet ges meritvärde kan bli ett hinder för sökande med annan arbetslivserfarenhet att över huvud an- tas till de berörda utbildningarna. En sådan utveckling vore enligt min me- ning olycklig. eftcrsom vården därigenom på sikt löper risk att bli mer av- gränsad från det övriga samhället än den är idag.
Samtidigt anserjag att det finns skäl att på nytt inom ett avgänsat områ- de pröva frågan om meritvärde för särskilt värdefull arbetslivserfarenhet. Det är nämligen enligt min mening angeläget att i utbildningen söka ta till vara de kunskaper de studerande har från just det arbetsfält utbildningen riktar sig till. De modifieringar som i så fall skulle behöva göras i nuvaran- de urvalsförfarande vid antagning till högskoleutbildning måste tillgodose i van fall följande två krav. Det ena är att finna en enkel och rimlig av- gränsning av de yrkesfunktioner som bör ge det nämnda meritvärdet. Det andra är att finna en tillfredsställande teknisk lösning för hur en avvägning mellan sökande med allmän arbetslivserfarenhet och sökande med särskilt värdefull arbetslivserfarenhet skall åstadkommas så att den förra grup- pens konkurrcnslägc inte blir för ofördelaktigt. När det gäller möjligheter- na att tillgodose det första kravet bör vårdsektom kunna vara lämplig ef- tersom den har en jämförelsevis fast yrkesstruktur. Till vad jag nu har an- fört vill jag foga ytterligare två mera allmänna krav. En modifiering av ur- valssystemet bör också syfta till att jämna ut könsskillnaderna inom vård- utbildningarna. Den fär inte leda till ökad svåröverskådlighet i antagnings- systemet och medföra en ytterligare administrativ belastning av detta.
Prop. 1978/79: 197 23
Av vad jag har sagt framgär att vissa frägor återstår att belysa innan ställning kan tas till frågan om särskilt värdefull arbetslivserfarenhet bör ges meritvärde vid antagning till högskolans värdutbildningar. Jag avser att i annat sammanhang föresla regeringen att uppdra ät UHÄ att närmare Undersöka förutsättningarmt för en sådan ordning samt redovisa de änd- ringar i urvalssystemet som skulle fordras för att Värd 77:s förslag i denna fråga skttlle kunna genomföras. När utredningsresultatet föreligger avser jag att äterkomma till regeringen i frågan.
l prop. I976/77259 om utbildning och forskning inom högskolan m.m. behandladejag frågan om antagning till kotumunal högskoleutbildning. Jag tog da ställning till ett förslag om att utvidga det centrala datorbaserade an- tagningssystemet vid UHÄ till att rymma ocksa hithörande utbildningar. Jag anförde härvid att det med hänsyn till den enskildes önskemål att kan— na söka samtidigt till olika utbildningar i högskolan är angeläget att sam- ordna säväl antagningen till olika utbildningar inom den kommunala hög- skolan sotn antagningen till statlig och till kommunal högskoleutbildning. .Jag ansåg att dessa frågor mäste belysas ytterligare och var därför inte be- redd att biträda förslaget. Jag anförde vidare att det likväl självfallet vore angeläget att eftersträva en samordning mellan SÖ och UHÄ vad gäller ti- den för ansökan. blankettcr m.m. för antagning till högskoleutbildning. Riksdagen hade ingen erinran mot dessa uttalanden (UbU l97o/77:2t). rskr l97b/77:246l.
Enligt gällande bestämmelser antas de studerande till de här aktuella ut- bildningslinjcma f.n. av Landstingsförbundets antagningsnätnnd för sjuk- Sköterskeutbildning eller av intagningsnämnd enligt skolft'irordningen tl*)7|:235) eller av annan myndighet som styrelsen för utbildningen utser.
Jag har nyss förordat att de för högskolan gällande bestämmelserna för allmän behörighet skall gälla för hithörande utbildningar. Samma behörig- hetsreglcr kommer då att gälla för dessa som för mänga allmänna utbild- ningslinjer för vilka UHÄ ombesörjer antagningen. Detta aktualiserar ånyo frägan om en samordning av antagningen över hela högskolelältet.
För egen del görjag den bedömningen. att frågan bör avgöras utifrän vad som är praktiskt möjligt och lämpligt och samtidigt fördelaktigt för i första hand den enskilde sökanden. Givetvis kan därvid andra åtgärder än en tek- nisk samordning visa sig vara mer ändamålsenliga. En viktig utgångspunkt för antagningsorganisationen bör vara att antalet tillgängliga platser i ut- bildningen utnyttjas sä effektivt som möjligt. En omständighet som har tillkommit sedan l977 års ställningstagande är den beslutade försöksverk- samheten med ny planeringsordning för sjuksköterskeutbildningen i syfte att åstadkomma ett bättre kapacitetsutnyttjande (prop. l977/78: lOO bil. l2 s. 429. UbU l977/78:22. rskr l977/781338). Jag vill också erinra om att ut- redningen om enhetligt huvudmannaskap för högskolan (U l978zl3. Dir l978:77) har tillkallats efter denna tidpunkt.
UHÄ har i sina förslag till anslagsframställning för budgetåret [979/80
Prop. l978/79: 197 . 34
anmält att UHÄ har tillkallat en arbetsgrupp för att närmare belysa och lägga fram förslag i frågor sotn rör systemet för anmälan och antagning till grundläggande högskoleutbildning. l arbetsgruppen ingår bl.a. företrädare för SÖ och för kommun- och landstingsförbunden. Jag utgår från att UHÄ i detta sammanhang granskar den av mig nu berörda samordningsfrågan från de nya utgångspunkter som kotnmcr att föreligga vid ett bifall av riks- dagen till förslagen i denna proposition.
3.3.4 .länmurt' kt'i/tsntt'issig rekrytering
Värd 77 har i enlighet med sina direktiv tagit upp frågan om en jämnare fördelning av kvinnor och män i olika värdutbildningar. Andelen män i de kortare vård- och socialt inriktade utbildningarna varierar mellan de olika utbildningslinjerna. Totalt sett är den dock fortfarande mycket låg även om männens intresse för dessa utbildningar under senare år har ökat nå— got. linligt utredningen kan detta senare förhållande ge anledning till viss optimism. För den som vill se en någorlunda jämn könsfördelning inom överskådlig tid går utvecklingen dock för långsamt.
Värd 77 urskiljer två slag av problen'. idetta sammanhang. Det ena är när det finns få eller inga manliga sökande till en utbildningslinje. Det andra är när det finns behöriga manliga sökande. men dessa inte hävdar sig i kon- kurrensen. Utredningen uttalar sig för en positiv särbehandling av under- representerat kön vid antagning till utbildningar med så sned könsmässig rekrytering att minoritetskönet vid senast ' antagningstilllället hade lägre andel än 30 procent av utbildningsplatserna. Utredningen anför att den är medveten om de principiella invändningar som kan riktas mot en särbe- handling av det ena könet men anser att de positiva effekter som metoden leder till bör vägas mot dessa invändningar. Utredningen anser att en sär- behandling inte bör betraktas sotn en orättvisa mot det andra könet utan som en kompensation för de orättvisor som finns inbyggda i de miljö- och kulturfaktorer som tidigare har påverkat uppfostran och utbildning.
Värd 77 anger två modeller för kvotering. Den ena innebär att man re- serverar ett minimiantal av utbildningsplatserna för minoritetskönet. s. k. äkta kvotering. Den andra modellen innebär att man ger sökande som till- hör minoritetskönet tilläggspoäng tilljämförelsetalet vid urval.
Utredningen föreslår att SÖ och UHÄ får i uppdrag att initiera försöks- verksamhet med dessa båda modeller i de vård- och socialt inriktade hög- skoleutbildningarna. Efter utvärdering bör den med hänsyn till syftet lämpligaste modellen tillämpas under en övergångsperiod. Utredningen anger ett villkor för försöksverksamheten. nämligen att den också innefat- tar utbildningar där kvinnor är underrepresenterade.
En del remissinstanser tillstyrker förslaget. medan andra bestämt av- styrker. SÖ och UHÄ anger båda att förslaget om positiv särbehandling ansluter till resp. ämbetsverksjämställdhetsprogram. Socialstyrelsen av- visar förslaget under hänvisning till att det är en konstlad metod. Från so-
Prop. 1978/79: 197
IJ 'Jl
cialstyrelsens utgangspunkt bör intresse och begävning avgöra rekryte- ringen till vt'trdomradet. SSE-F och SFS är negativa pa bade principiella och praktiska grunder. Enligt deras uppfattning leder förslaget till att kvin- nornas arbetsmarknad ytterligare försämras. SACO/SR avvisar förslaget. TCO ställer sig inte negativ till förslaget men anger som en förutsättning att verksamheten också skall innefatta utbildningar där kvinnorna är un- derrepresenterade. TCO förutsätter också att yttranden inhämtas från de fackliga organisationerna när förslag till försöksverksamhet föreligger och innan sådan startar.
För egen del lär jag anföra följande. Både i prop. [9.76/77z59 om utbildning och forskning i högskolan m.m. och i l978 och l979 ars budgetpropositioner (prop. l977/781l00 bil. |2. prop. l978/791ltlt) bil. [E) har jag utvecklat min syn på frågan om jäm- ställdhet mellan kvinnor och män inom högskolan. Jag har bl. a. framhållit att kvinnor och män är mycket olika företrädda inom skilda slag av utbild- ningar och att ett tydligt mönster avtecknar sig härvidlag. Kvinnor söker sig oftare till kortare. inte direkt pabyggbara utbildningar som leder till en ft'irhftllandevis snäv arbetsmarknad medan män oftare väljer längre utbild- ningar som leder till större rörlighet och bättre karriärmöjligheter inom ar- betslivet.
Det är mot denna bakgrund som man enligt min mening bör ta ställning till Värd 77:s förslag om positiv särbehandling. Jag är inte förvånad över att detta lörslag är den del av utredningens arbete som har bedömts mest olika av remissinstanserna. Detta är naturligt med tanke pit att spörsmålet om jämställdhet mellan kvinnor och män inrymmer väsentliga värderings- frågor.
Jag vill stryka under att Värd 77:s förslag avser både utbildningar där kvinnor dominerar och utbildningar där män dominerar.
Jag har samma principiella uppfattning som Vård 77. nämligen att en me— tod som särskilt gynnar en grupp människor kan användas i ett läge då den- na grupp allmänt sett är kraftigt missgynnad. Jag tar alltså avstånd från uppfattningen att en positiv särbehandling i sig skulle kunna kränka rätts- känslan. Jag vill erinra om att mitt synsätt stämmer väl överens med strä- vandena på andra omraden att genom en socialt präglad fördelningspolitik söka utjämna orättvisor. Exempel härpå är t. ex. socialpolitiken och regio- nalpolitiken.
Jag är ändå tveksam till att nu fastlägga en ordning med positiv särbe- handling. Min tveksamhet grundar sig på osäkerheten när det gäller att kunna förutsäga vilka effekterna blir av en viss teknisk metod. Jag anser därför att Värd 77:s förslag att man bör pröva sig fram har stora fördelar.
Förslaget om positiv särbehandling har lagts fram av en utredning som har arbetat med vårdutbildning. ett fält där kvinnor dominerar. Det har in- te varit Värd 77:s uppgift att gå in pä jämställdhetsfrågor för högskolan i övrigt. Utredningen har ändå. som jag nyss har anfört. markerat att dess
Prop. l978/79: 197 26
förslag inte bör genomföras med mindre än att motsvarande arrangemang kan komma till stånd för utbildningar med manlig dominans. Något förslag till motsvarande ätgärder för sådana utbildningar föreligger inte från vare sig Vård 77 eller någon av remissinstanserna.
Mot bakgrund av vadjag har anfört bör det uppdras åt UHÄ att komma in med förslag beträffande utbildningar för vilka en ordning med positiv särbehandling enligt de principerjag har angett är lämplig samt att belysa förtttsättningarna för att i antagningssystemet foga in en sådan ordning. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till uppdrag at UHÄ i denna fråga. När UHÄ har redovisat sitt uppdrag avserjag att åter- komma till regeringen i fråga om detaljerna i en försöksverksamhet.
2.3.1. Allmän behörighet
Vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan tillhör idag grund- skolans kompetensområde. Reglerna för allmän behörighet till högskoleut- bildning i högskoleförordningen (19771263) gäller alltså inte för dessa ut— bildningar. I prop. l97529 om reformering av högskoleutbildningen m.m. anförde min företrädare att det inte är möjligt att utan ytterligare över- syns- och utredningsarbete och utan vissa övergångsanordningar göra de
Pmp. l978/79: 197 | *
allmänna behörighetsrcglerna tillämpliga på samtliga utbildningsvägar som förs till högskolan. ! 1978 års budgetproposition (prop. 1977/78: 100. bil. 12 s. 380) erinrade jag om detta uttalande. Med hänvisning härtill an- förde jag att någon gemensam tidpunkt för övergång till nya allmänna be- hörighetsvillkm för linjer som idag tillhör grundskolans kompetensområde inte bör fastställas. Beslut om ändrade regler bör fattas för varje utbild- ningslinje eller grupp av utbildningslinjer för sig. Jag anförde vidare. att det därvid är självklan att behovet av övergångstid och övergångsbestämmel- ser måste beaktas. Riksdagen lämnade dessa uttalanden utan erinran (UbU l977/78:22. rskr 1977/78338). "
De kommunala vårdutbildningarna utgör en helt dominerande andel av de högskoleutbildningar som alltjämt tillhör grundskolans kompetensom- råde. Vård 77 har prövat frågan om vilka regler för allmän behörighet som framdeles bör gälla för dem. Vård 77 ser inte några svårigheter med att lä- tade generella villkoren för allmän behörighet omfatta också dessa utbild- ningar.
Remissinstanserna tillstyrker genomgående utredningens förslag här- vidlag.
lnnanjag tar tipp Vård 77:s förslag till behandling vill jag först redovisa fördelningen av behöriga förstahandssökande inom det aktuella området med hänsyn till tidigare utbildning. Jag återger i avrundade tal andelarna i följande tabell.
Grundskola 15 C'r- Vårdinriktad gymnasieskoleutbildning 45 '.'/2— Övrig tvåårig gymnasieskoleutbildning 20 ?? "fre- och fyraårig gymnasieskoleutbildning 20 C?
Redan idag har således närmare 85 procent av de förstahandssökande allmän behörighet för högskolestudier. Det bör därför finnas goda förut- sättningar att förverkliga Vård 77:s förslag om att låta reglerna om allmän behörighet för tillträde till högskoleutbildning även omfatta vårdutbild- ningarna inom den kommunala högskolan. De aktuella utbildningarna bör alltså inordnas under de allmänna behörighetsbestämmelserna. Det an- kommer på regeringen att besluta härom. Jag återkommer i det följande till tidpunkten härför och till frågan om vilken övergångstid som bör gälla.
Innan jag går vidare villjag stryka under att en höjning av nivån för be- hörighet för tillträde till vårdutbildningen inom den kommunala högskolan är en förutsättning för att genomföra Vård 77:s förslag till studieorganisa- tion. Vård 77 framhåller att kvaliteten på utbildningarna därigenom höjs. eftersom de studerande kommer att ha bättre förkunskaper än vad som i dag kan förutsättas. Vård 77 förenar förslaget om en höjd allmän behörig- het med ett förord för att gymnasieskolans vårdlinje skall utgöra normal- vägen till de aktuella högskoleutbildningama. Detta har i sin tur föranlett
Prop. 1978/79: 197 16
utredningen att från högskoleutbildningarna dra av den tid som motsvarar inhämtande av sådana kunskaper som framdeles kommer att ges inom vårdlinjen. Den kritik som har riktats mot Vård 77:s förslag har i stor ut— sträckning kretsat kring detta spörsmål. Jag återkommer i det följande härtill.
Jag går nu över till att behandla ett undantag från de allmänna behörig- hetsbestämmelserna som Vård 77 har föreslagit. Det gäller kravet på kun- skaper i engelska motsvarande slutförd lärokurs om minst två årskurser på någon linje i gymnasieskolan för behörighet via den s. k. 25:4-regcln.
Vård 77 anser i princip att det inte finns några sakliga utbildningsmässi- ga skäl som talar för att behandla vård- utbildningar på något annat sätt än övriga högskoleutbildningar. Vård 77 slår fast att det allmänna behörig- hetskravet omfattande kunskaper i engelska i princip äger samma giltighet för dessa utbildningar. Utredningen anför att ett allmänt mål för högskole- utbildning enligt högskolelagen är att den skall främja förståelsen för and— ra länder och för internationella förhållanden. Vård 77 vill inte påstå att kunskaper ijust engelska är en förutsättning för ökad internationalisering men anser att tillräckliga kunskaper i engelska underlättar en sådan strä- van. De är vidare självfallet en förutsättning för att de studerande skall kunna tillgodogöra sig kurslitteratur på engelska språket. Trots allt som talar för ett allmänt behörighetskrav på kunskaper i engelska anser utred- ningen att man inte bör ställa upp nya hinder för att vinna tillträde till vård- inriktad högskoleutbildning. Utredningen föreslår att sådana sökande till berörd utbildning som är behöriga på grundval av 25:4-regeln under en övergångstid på åtta år inte skall behöva redovisa kunskaper i engelska motsvarande det allmänna behörighetskravet.
Remissinstanserna har på denna punkt mycket delade uppfattningar. Landsorganisationen (LO) t.ex. önskar ett undantag från det allmänna be- hörighetskravet under längre tid än åtta år. TCO och Centralorganisatio- nen SACO/SR anser att behörighetskraven för de s. k. 25:4-orna bör vara desamma som för övrig högskoleutbildning och kan inte acceptera en övergångstid av den längd som har föreslagits.
UHÄ tillstyrker huvudprinciperna i utredningens förslag men förordar en generell övergångstid om tre år. Med en sådan övergångstid anser äm- betet att det inte är nödvändigt med särskilda bestämmelser för behöriga enligt 25:4-regeln. SÖ anser att övergångsbestämmelser av mer generell art bör tillämpas under en tillräckligt lång övergångstid. SÖ pekar också på de möjligheter till dispens som högskoleförordningen medger.
För egen del fårjag anföra följande. I begreppet allmänt behörighetsvillkor ligger att det är fråga om villkor som skall uppfyllas av var och en som söker sig till studier inom högsko- lan. oavsett studiernas inriktning. Tillsammans med de särskilda förkun- skapskrav som vid behov kan ställas upp för en viss utbildningsväg skall dessa villkor garantera tillräckliga studieförutsättningar hos den som sö-
Prop. 1978/79: 197 17
kcr utbildningen i fråga. De fungerar som en upplysning till de studerande om de krav de kommer att ställas inför. .lag är därför i princip inte beredd att göra avkall från kravet på allmän behörighet. Det rör sig dock i det ak— tuella fallet. som Vård 77 framhåller. ofta om människor som har varit med om att möjliggöra vårdens utbyggnad. Det är enligt min mening vik— tigt att inte stänga ute denna grupp inom vårdpersonalen. som med dagens regelsystem genom utbildning kan gå vidare i sin yrkeskarriär. Jag är över- tygad om att studerande från denna grupp tack vare sina specifika vårdyr— keserfarenheter kommer att göra goda prestationer i utbildningen trots att de saknar kunskaper i engelska av angiven omfattning. Jag vill också stry— ka under att denna studerandegrupp kan antas vara förhållandevis liten. Jag ansluter mig sålunda till Vård 77:s förslag men ärinte beredd att gö- ra övergå'mgsperioden så lång som åtta år. linligt min mening är den väg UHÄ och SÖ har anvisat lämplig. Jag kommer i det följande att förorda att förändrade behörighetsregler och ändrad studieorganisation skall träda i kraft den I juli IQXZ. Det innebär en övergångsperiod om mer än tre år räk- nat från ett riksdagsbeslut våren I979. För tiden därefter utgårjag från att individuella dispenser ges enligt de bestämmelser som finns i högskoleför- ordningen. Jag utgår härvid från att resp. antagningsmyndighet kommer att medge sådana på ett sätt som stämmer överens med de motiveringar som jag nyss har angett. [ anslutning till vad Vård 77 har föreslagit utgår jag vidare från att det skall vara möjligt för högskolemyndigheterna att er- bjuda de studerande sådan stödundervisning i engelska som fordras för att de skall ktlnna följa den reguljära undervisningen.
2.3.3. Särskilt! In'lu'irighcr
Utredningen föreslår att den vårdinriktade och socialt inriktade utbild— ningen inom den kommunala högskolan skall bygga på gymnasieutbildning med motsvarande inriktning eller motsvarande kunskaper och färdigheter. Som en följd härav föreslår utredningen att en högst ettårig vårdinriktad kurs inom gymnasieskolan skall inrättas för studerande som saknar en vårdinriktad gymnasieutbildning. Samtidigt bör man ge bl.a. vårdlinjens elever behörighet för tillträde till de längre. statliga vårdutbildningarna ge- nom att det igymnasieskolan anordnas en naturvetenskapligt inriktad kurs om förslagsvis högst ett läsår. som ger kunskaper motsvarande samtliga nu gällande förkunskapskrtw för tillträde till läkarlinjen och andra jämförbara utbildningar.
Bland remissinstanserna är meningarna starkt delade om förslaget att behöriga sökande skall ha en gemensam basutbildning i form av tvåårig vårdlinje eller en ettårig vårdinriktad kurs. Många remissinstanser. där- ibland socialstyrelsen. Landstingsförbundet. LO och TCO. tillstyrker i princip förslaget att vårdutbildningarna i den kommunala högskolan skall bygga på vårdinriktad gymnasieutbildning. En sådan ordning skulle enligt dessa bl.a. öka möjligheterna att ge de studerande till skilda vårdyrken en
Prop. l978/79: 197 lS
gemensam referensram. Vidare anser dessa instanser att en tidig inrikt- ning tnot vardarbete skttlle öppna breda valmöjligheter för de studerande. De invändningar som riktas mot utredningens förslag rör dels utbildnings- kapacitcten för de olika vårdulbildningama. dels också principen för an- knytning mellan gymnasieskola och högskola.
Utredningens förslag kan. enligt flera remissinstanser. leda till att man på grund av bristen på praktikplatser och lärare kan tvingas skära ner den totala utbildningskapaciteten inom vårdsektorn. Dessa remissinstanser framhåller att gymnasieskolans vårdlinje enligt förslaget kommer att utgö- ra hela rekryteringsbasen för såväl högskoleutbildningarna som utbildning för undersköterskor och skötare. Till detta kommer kraven på lärare och praktikplatser för den föreslagna ettåriga vårdinriktade kursen.
De remissinstanser som avvisar vårdlinjen som enda grund för vårdut- bildningarna i högskolan anser också att dessa skiljer sig från varandra i sådan grad att en gemensam basutbildning av föreslagen utformning inte är motiverad. Bland de remissinstanser som är direkt negativa till förslaget kan nämnas arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). medicinska forskningsrådet (Mi—"R). (SAR)/SR. SFS m.fl. Man befarar att utrymmet för undervisning i naturvetenskap]iga ämnen och främmande språk blir begränsat. Sådan utbildning anses vara betydelsefull för merparten av de här aktuella vård- utbildningarna. En del instanser fäster uppmärksamheten på att en alltför specialiserad behörighet för ned det reella valet av utbildningsväg till grundskolans högstadium och att detta sannolikt bidrar till att konservera den sneda könsmässiga rekryteringen till vissa vårdutbildningar.
Anknytning till vårdlinjcn anses i allmänhet helt naturlig när det gäller den föreslagna hälso- och s_jukvårdslinjen. Många framhåller att särskilda behörighetskrav för övriga av utredningen föreslagna linjer. rehabilite- ringslinjen. medicinska servicelinjen och hörselvårdslinjcn. bör vara na- turvetenskaplig linje eller kunskaper i naturkunskap på tvåårig social linje. l fråga om den föreslagna sociala servicelinjen anses anknytningen till gymnasieskolan otillfredsställande löst. Vissa remissinstanser framhåller här behovet av en anknytning till social servicelinje i gymnasieskolan.
Förslaget om den ettåriga vårdinriktade kursen har i huvudsak mötts positivt. Några remissinstanser framför att kursen bör kunna anpassas i längd och innehåll så att de olika studerandcgruppemas kunskaper och er- farenheter tas till vara. Andra har svårt att ta ställning till denna fråga sär- skilt som den även aktualiserar tillämpningen av motsvarande princip inom andra utbildningsområden. AMS kan inte tillstyrka förslaget med hänvisning till att tillgången på undersköterskor på sikt kommer att vara större än efterfrågan.
När det gäller den ettåriga natttrvetenskapligt inriktade kursen anser flertalet remissinstanser att det är angeläget att de studerande på föresla- get sätt ges förbättrade förutsättningar att söka sig till de längre vårdutbild- ningarna.
Prop. 1978/79: 197 ll)
För egen del far jag anföra följande. Enligt riksdagens beslut med anledning av prop. 1975:9 om reformering av högskoletttbildningen m.m. (UbU 1975117. rskr l9751l79) skall före- skrifter med villkor för särskild behörighet att antagas till en utbildnings— linje eller del därav meddelas i utbildningsplan. Utbildningsplan för allmän utbildningslinje fastställs av UHÄ för linje som anordnas av högskoleenhet som står under dess tillsyn och av SÖ och UHÄ i samråd för linje som anordnas av läroanstalt som står ttnder tillsyn av SÖ. Det ankommer sä- lttnda på dessa bäda myndigheter att besluta om vilka krav för särskild be- hörighet som skall gälla för de här aktuella utbildningarna. Utgångspunkt för de krav myndigheterna ställer upp skall vara de riktlinjer sotn anges av regering och riksdag vid inrättande av allmän utbildningslinje. Jag redovi- sar i det fi.')ljande mina överväganden med anledning av Värd 77:s förslag till behörighet för antagning till de kommunala vårdutbildningarna inom högskolan.
Värd 77 har föreslagit att värdlinjen inom gymnasieskolan skall vara den naturliga grunden för tillträde till värdutbildningama inom den kommunala högskolan. Utredningen nämner särskilt ämnena vardkunskap och vård- praktik i tillämpliga grenar och varianter av vardlinjen som lämpliga att knyta de sarskilda förkunskapskraven till.
.lag delar oron hos de remissinstanser som anser att utredningens förslag skttlle leda till en alltför härd belastning pä vårdlinjens resurser. Även om åtgärder vidtas för att åstadkomma en smidigare planering av praktikre- sttrserna finns det enligt min bedömning bestämda gränser för httr mycket värdlinjen kan byggas ut framdeles. Även av andra skäl anserjag att värd- linjen som enda grund för samtliga här aktttella högskoleutbildningar kan sättas ifraga. Det kan salunda enligt min mening inte göras gällande att en- dast vardlinjen ger de lämpliga förkttnskaperna för samtliga de utbild- ningslinjer som jag kommer att förorda. .lag anser att värdlinjen kan utgöra en naturlig grttnd för (len hälso- och sjttkvårdslinje som jag i det följande kommer att förorda. För de övriga linjer som jag kommer att förorda bör enligt min mening kraven för särskild behörighet kttnna uppnås även pä gymnasieskolans sociala linje. Självfallet skall kraven kttnna uppfyllas också av den som har kttnskaper vilka motsvarar de villkor jag nu har an- gett. .lag äterkommer härtill när jag behandlar dessa linjer ttnder avsnittet Stttdieorganisation.
Det är viktigt att till vårdutbildningarna kunna rekrytera personer med skiftande utbildningsbakgrund. intresse och erfarenhet. Med det förord för vardlinjen som grund för hälso- och sjukvårdslinjen som jag nyss har redo- visat är det därför angeläget att erbjuda de studerande som har valt en an- nan linje i gymnasieskolan en möjlighet att komplettera sin utbildning med kunskaper som motsvarar dem som vinns genom stttdier pä vårdlinjen. Den kompletteringsvägjag nu har berört är också angelägen för de stude- rande som kommer att antas till de aktuella värdutbildningama enligt den s. k. 25:4vregeln.
Prop. 1978/79: 197 20
SÖ hari sitt yttrande över Värd 77:s förslag anfört att SÖ anser det moti- verat att en kompletteringsväg med värdinriktning prövas försöksvis. Det- ta kan enligt SÖ ge värdefulla erfarenheter inför den framtida utformning- en av den gymnasiala utbildningen. SÖ framhåller. att frågor gällande ti- digt yrkesval. sneda könsfördelningar och praktik kan bli belysta i en så- dan fi'rrsöksverksamhct.
Mot bakgrund av vad jag har anfört förordar jag att en försöksverksam- het med en vårdinriktad kurs kommer till stand. Kursens längd bör inte överstiga ett är för heltidsstttderande. Den bör anordnas första gången ett är före den tidpunkt då de nya behörighetsreglerna för tillträde till här be- rörd högskoleutbildning träderi kraft. Det är enligt min mening viktigt att en sådan kurs utformas så att den ger kttnskaper motsvarande dem pä gymnasieskolans värdlinje. gren för hälso- och sjukvård. Frågan om i vil- ken skolform denna kurs lämpligen anordnas bör utredas. Jag avser att se- nare äterkomma till regeringen med förslag om uppdrag till SÖ i denna frä- ga.
Vad gäller behovet att kunna erbjuda studerande tillfälle att komplettera med nattirvetcnskapliga ämnen villjag erinra om de möjligheter härtill som den kommunala vuxenutbildningen erbjuder.
l fråga om den ettåriga naturvetenskapligt inriktade kursen vill jag erin- ra om att regeringen i prop. l978/791l00 bil. [2 s. 347. föreslagit att SÖ bör fa vidta de ätgärder som erfordras för att pa försök högst tio klasser av högre specialkurs i naturvetenskap skall kunna anordnas fr.o.m. läsåret 1979/80 inom den ram för gymnasieskolan som för varje budgetar fast- ställs av regeringen. lfrågavarande högre specialkurs bör enligt min me- ning kunna utnyttjas bl.a. av studerande som avser att komplettera sin bc— hörighet för att erhålla tillträde till de längre vårdutbildningarna.
SÖ har i skrivelse den l3juli l978 till regeringen bl. a. hemställt om att försökverksamhet med vissa förändringar på vårdlinjen fär anordnas i samverkan med gymnasieutredningen.
SÖ har vidare i skrivelse den 25 oktober l978 till regeringen hemställt om försöksverksamhet med tväärig social servieelinje pa ett begränsat an- tal orter.
Regeringen har i annat sammanhang beslutat att försöksverksamhet fär bedrivas dels med tvåarig social servieelinje. dels på vårdlinjen.
Jag går nu över till frågan om krav på yrkeserfarenhet för tillträde till högskoleutbildning. Sådant krav förekommer idag i begränsad omfattning för tillträde till utbildningar utanför vårdområdet. t.ex. inom den hittills- varande försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning. Ut- redningen anser att krav på yrkesverksamhet inom vårdområdet för tillträ— de till vårdinriktad högskoletrtbildning sktrlle ha vissa fördelar och pekar bl. a. på erfarenheter från de avkortade studiegångarna inom sjuksköter- skelinjen. Med ett sådant krav skulle få andra sidan efterfrågan på korttids- anställningar'inom värden öka med ett åtföljande krav på arbetsmarkna-
Prop. 1978/79: 197 ”I
den. Utredningens majoritet förordar därför inte något generellt krav på erfarenhet från yrkesverksamhet för tillträde till utbildningen.
Remissinstanserna följer tttredningens förslag. De anser genomgående att de arbetsmarknadsmässiga förutsättningarna för att tillgodose ett krav på yrkesverksamhet saknas och att några avgörande skäl för en åtskillnad mellan olika högskolctttbildningar på denna punkt inte föreligger.
Remissinstanserna har enligt min mening övertygande visat att Vård 77:s väg är den rätta. Det saknas idag förutså'utningar för att samhället skall kunna ikläda sig det ansvar gentemot de studerande som ett allmänt krav på yrkesverksamhet skttllc föra med sig. Vidare sktrlle ett ovillkorligt krav på yrkeserlarenhet för tillträde till här aktuella utbildningar stå i strid med den princip som gäller för övrig högskoleutbildning. med det undantag jag har nämnt. nämligen att det skall vara möjligt att gå direkt från gymna- sietrtbildning till högskoleutbildning. Jag anser att denna valmöjlighet är av stor betydelse för de studerande. Den bör därför behållas också för dem som från gymnasieskolan söker sig till högskolans vårdutbildningar. .Jag biträder således utredningens förslag.
2.4. Studieorganisation
2.4.1. Allmänt
Till grund för Värd 77:s förslag om ny studieorganisation för en stor del av vårdutbildningarna inom högskolan ligger arbetsfaltsbeskrivningar och mälanalyser. Utredningens förslag syftar bl. a. till att begränsa antalet stu- dievägar och därmed göra studieorganisationen mer överskådlig än vad fallet är i dag. Förslaget innebär vidare en studieorganisation med en ge- mensam grundkurs för de allmänna utbildningslinjerna och en stegvis dif- ferentiering mot områdena socialvard. hälso- och sjukvård samt medicinsk service. Fem allmänna utbildningslinjer ingår i den föreslagna studieorga- nisationen. nämligen sociala servicelinjen. hörselvårdslinjen. rehabilite- ringslinjcn. hälso- och sjukvärdslinjcn samt medicinska servicelinjen. Be- träffande den nuvarande tandhygienistutbildningcn har Värd 77 avstätt från att föra fram något förslag med hänvisning till att någon ändrad ut- formning av den underliggande tandsköterskeutbildningen inte hade be- slutats vid tidpunkten för utredningens ställningstagande till studieorgani- sation för högskolans värdutbildningar. Sociala servicelinjen förs enligt förslaget till sektorn för utbildning för administrativa. ekonomiska och so- ciala yrken. I övrigt innebär förslaget att Iinjema alltjämt tillhör sektorn för utbildning för värdyrkcn.
Vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan tillhör f.n. grund- skolans kompetensområde. Utredningen föreslär. som jag nyss har redo- visat. att för allmän behörighet för tillträde till all vårdutbildning inom högskolan skall fordras genomgången gymnasieskola eller motsvarande kunskaper. Härigenom skulle högskoleutbildningen kunna starta från en högre kunskapsnivå än vad den gör i dag.
Remissinstanscrna välkomnar den omfattande diskussionen om vardut- bildningarnas framtid som redovisas i betänkandet. Diskussionen anses få stor betydelse för högskolemyndigheternas kommande arbete med att förnya dessa utbildningar och anpassa dem till de krav som en föränderlig hälso- och sjukvård ställer. Särskilt lovordas utredningens ambition att
Prop. 1978/79: 197 27
presentera förslag som grundas på en helhetsbedömning av såväl vårdut— bilduingarna som vårdarbetet.
Den föreslagna studieorganisationcn har i princip vunnit remissinstan- scruas gillande. Många beklagar dock att utredningen genom sina direktiv har varit !örhindrad att pröva en förlängning av utbildningarna. Detta an- ses lta l'örsvt'trat möjligheterna att bedöma utbildningens längd utifrån vard— och utbildningspolitiska motiv. Ett stort antal remissinstanser anser att förslaget till sttidieorganisation i några fall innebär förkortningar av nu- varande utbildningar. UHÄ beklagar att de krav på förändringar som ar- betslältsbeskrivningen ger stöd för inte kan tillgodoses på ett ändamålsen- ligt sätt med de förslag som utredningen lägger fram. Socialstyrelsen för- utsätter omarbetningar av förslagen rörande vissa linjer med hänsyn till det yrkesspecifika innehållet.
När det gäller linjeindclning anser flertalet remissinstanser att utred- ningen har fört en övcnygande argumentation för att kunskaper om och erfarenhet av i'tldrande människor bör ingå i alla utbildningslinjer inom våt'dscktorn och alltså inte bör hänföras till en egen utbildning. Några re- missinstanser betonat' vikten av att planeringsprincipen återkommande tit- bildnittg beaktas. Ett tillstyrkande av utredningens förslag i fråga om sjuk- sköterskeutbildningen skulle emellertid enligt bl.a. UHÄ. SÖ. TCO. SSEF och Folkpartiets ungdomsförbund medverka till en tillbakagång i utvecklingen av återkommande utbildning.
För egen del får jag anföra följande. Jag delar remissinstansernas positiva grundsyn på det arbete som Vård 77 har utfört. Riksdagen har i det tidigare återgivna uttalandet bl.a. fram- hållit att. nted de förändringar som sker inom socialvård. hälsovård och sjukvard och det närmande som pågår mellan dessa områden, behov också följer av motsvarande utveckling inom vårdutbildningen (UbU 1975/7oz27. rskr 1975/761331 ). Vård 77 har i den arbetsfältsbeskrivning utredningen låv tit göra väl belyst dessa förändringar och de ändrade krav på arbetsuppgif- terna inom skilda yrken som följer därav. Jag anser att Vård 77:s förslag till studieorganisation i sina huvuddrag är väl avvägt och ger en god ut- gångspunkt för att utveckla utbildningen av personal som skall verka i vår- den under 1980-talet. Den föreslagna studieorganisationen blir. om den ge- nomförs. ytterligare ett led i den utveckling som inleddes när hithörande utbildningar genom högskolereformcn fördes in i högskolan.
Vård 77 har sett som en viktig uppgift att föreslå att den idag i många lin— jer och kurser uppsplittrade studieorganisationen samordnas i ett fåtal ut- bildningslinjer. Utredningen har vidare sökt lägga en grund för utveckling av gemensamma utbildningsmoment bl.a. i syfte att underlätta framtida samverkan mellan skilda personalgrupper. Utredningen föreslår också ökade inslag av samhälls- och beteendevetenskapliga moment i vårdut- bildningarna.
Några remissinstanser kritiserar utredningens förslag därför att det en-
Prop. l978/79zl97 ”4
ligt deras mening allmänt sett lämnar för litet utrymme för det yrkesspeci- fika utbildningsinnehållet. Utredningens förslag ställt mot dessa remissin- stansers uppfattning visar på den spänning som finns mellan ä ena sidan kravet på ökad bredd i utbildningen och åt andra sidan kravet p'a yrkesför- beredelse i betydelsen specialisering av utbildningsinnehallet. Denna spänning blir särskilt märkbar om utbildningarna skall organiseras så att vissa moment blir gemensamma för samtliga linjer pa det sätt som utred- ningen har föreslagit. '
Av vad jag har anfört beträffande mål för vårdutbildningarna framgar att jag anser att förändringar i den riktning som Värd 77 har föreslagit utgör en förutsättning för att ge vårdarbetets innehåll den inriktning som efterlyses i den allmänna debatten. Jag anser att detta ytterst är ett vårdpolitiskt ställningstagande.
Hur den bästa avvägningen mellan bredd och specialisering bör se ut är en lika svär som känslig fråga. Utredningen har genom sina direktiv haft att föreslå en studieorganisation inom ramen för nuvarande kostnader. [ fråga om några av de föreslagna utbildningslinjerna anser många remiss- instanser att det inte är möjligt att nå en ändamålsenlig avvägning mellan bredd och specialisering med mindre än att utbildningarna görs längre än vad Vård 77 har föreslagit. Jag har tagit intryck av dessa instansers argu- mentering och återkommer till denna fråga när jag behandlar linjerna var för sig.
Jag vill i anslutning härtill också framhållit attjag anser att Vård 77:s för- slag till gemensamt utbildningsinnehåll bör läggas till grund för det fortsat- ta arbetet med utbildningsplaner. Med hänsyn till pågående reformsträ- vanden inom vårdorganisationen finner jag här också anledning att under- stryka angelägenheten av att det gemensamma utbildningsinnehållet inrik- tas åt öppen vård och åt förebyggande insatser. Därvid bör beaktas att vårdarbetet i ökad utsträckning bör ske med utgångspunkt i en helhetssyn på individen. Detta förutsätter bl. a. kunskaper om sociala faktorers bety- delse för hälsotillståndet och även mer allmänna kunskaper om samhälls- inriktade frågor. Det krävs även av de framtida yrkesutövarna ett ändrat synsätt på yrkesrollerna med en allt starkare förskjutning av arbetsformer- na mot lagarbete.
Jag vill i detta sammanhang ta upp fråganbm hur utbildning för långtids- sjukvård bäst bör organiseras inom högskolan. Vård 77 diskuterar två al- ternativa modeller härför. Enligt modell ett skapas speciella studievägar med direkt inriktning på vården av långvarigt sjuka äldre människor. En- ligt modell två utformas den föreslagna hälso— och sjukvardslinjens studie- väg för sjuksköterskor, som jag strax kommer att behandla. så att de sär- skilda förhållandena inom långtidssjukvård uppmärksammas. Detta bör förenas med att problem som är förknippade med vård av åldrade männi- skor ges en utförlig belysning i alla aktuella utbildningslinjer. Utredningen framhåller att åldersfördelningen i vårt framtida samhälle leder till att de
Prop. l978/79: 197 29
problem. som åldrandets sjukdomar ger upphov till. blir allt vanligare i al- la typer av vård. Om en särskild linje inrättades skulle detta kunna leda till att annan vårdutbildning ännu starkare än idag inriktades på specialiserad akutvård. vilket vore en olycklig utveckling. Mot denna bakgrund föror- dar Vård 77 modell två.
Som jag har angett tidigare tillstyrker remissinstanserna Vård 77:s för- slag. Många av dem framhåller att de personalproblcm inom långtidssjuk- värden som betingas av sättet att organisera utbildningen bäst löses på det sätt Vård 77 har föreslagit. Även jag delar detta synsätt och förordar att Vård 77:s förslag i denna del får utgöra riktlinje för det fortsatta arbetet med utbildningsplaner för de allmänna utbildningslinjer som jag kommer att behandla i det följande. Detta utesluter inte att det kan bli aktuellt att högskolemyndigheterim inrättar enstaka kurser för att tillgodose mer spe- ciella utbildningsbehtw inom långtidssjukvården.
När det gäller yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH) föreslår utred- ningen att UHÄ ges i uppdrag att vidta atgärder i syfte att snarast starta lä- rarutbildning för bl. a. skötare och undersköterskor. Utredningen har här- vid sett ett samband mellan önskemål att bereda nya grupper pedagogisk utbildning och önskemål om försöksverksamhet med YTH. Flertalet re- missinstanser avvisar förslaget om en begränsad försöksverksamhet med YTH. Några anser att den föreslagna lärarutbildningen bör anordnas inom vardlärarlinjcn. .' '
För egen del delarjag uppfattningen att behovet av lärare för vårdutbild- ningarna inom gymnasieskolan bör tillgodoses inom vårdlärarlinjen inom sektorn för utbildning för undervisningsyrken. Mina förslag till ändrad studieorganisation för vårdutbildningarna inom den kommunala högsko- lan medför behov av en översyn av vårdlärarutbildningen. Det ankommer på UHÄ och SÖ att i samråd genomföra denna. Jag utgår från att en sådan översyn bör leda till att högskolans allmänna behörighetsbestämmclser blir gällande också för vårdlärarutbildningen. [ denna översyn bör frågan om lärarutbildning också för de grupper som Vård 77:s förslag avser prövas.
En linje inom nuvarande studieorganisation som har diskuterats i skilda sammanhang är tandhygienistutbildningen. Den sker i dag på tandhygie- nistlinjcn som omfattar 40 poäng. Vård 77 avstår från att behandla frågan om tandhygienistutbildningen i avvaktan på ett ställningstagande i fråga om den framtida tandsköterskeutbildningen. Utbildning till tandhygienist bygger på tandsköterskeutbildning och två års yrkeserfarenhet som tand- sköterska. l budgetpropositionen 1979 har statsrådet Rodhe anfört att en till två år förlängd utbildning till tandsköterska bör anordnas fr. o. m. bud- getåret l979/8t't.
Den nya tandskifnerskeutbildningen och den av mig i det följande föror- dade studieorganisationen för vårdutbildningar inom högskolan berör frå- gan om vilken anknytning som bör finnas mellan högskoleutbildningen —- i första hand tandhygienistutbildningen' — och gymnasieskolan. En annan
Prop. l978/79:197 30
fråga som berörs av förändringar av utbildningar inom tandvårdsomr'ådet är arbetsfördelningen mellan olika personalkategorier inom landvi'trden. Jag har i nyss nämnda budgetproposition också framhållit att tandhygienis- terna vid en förlängd underliggande utbildning till tandsköterska bör kun— na få ett vidgat arbetsområde eftersom det inom ramen för utbildningen till tandhygienist bör kunna skapas utrymme för nya utbildningsmornent. Det- ta berör också frågan om anknytningen mellan tandhygienist- och tandlä- karutbildningarna, När det gäller frågan om samordning av tandhygienist- linjen och tandläkarlinjen anser Vård 77 att det borde vara möjligt att låta en del av tandhygienistlinjen innehållsmässigt kunna vara gemensam med tandläkarlinjens inledning. De studerande har därefter enligt Vård 77 en grund som lämpar sig både för fortsatt tandhygienistutbildning och för tandläkarutbildning. Jag anser det angeläget att UHÄ beaktar dessa syn punkter i arbetet med utbildningsplaner för utbildningama. Att tandläkar- utbildningen anordnas på ett betydligt färre antal orter än tandhygienistut- bildningen anser jag inte behöver utgöra ett hinder för den eftersträvade samordningen .
Jag vill här något beröra den föreslagna vårdutbildningens ställning i in- ternationellt sammanhang.
lnorn den europeiska gemenskapen (EG) har ministerrådet under 1970- talet godkänt direktiv som möjliggör fri rörlighet mellan medlemsstaterna för bl. a. läkare. tandläkare och sjuksköterskor. Direktiven i avseende på sjuksköterskm' kommer att träda i kraft den 29juni detta år. Enligt direkti- ven kommer fortsättningsvis vissa minimikrav att gälla för nämnda yrkes- grupper för att få arbeta i länder som tillhör EG. Utbildningen till sjukskö- terska skall i enlighet härmed omfatta tio års allmän skolutbildning samt yrkesutbildning omfattande tre års sttrdier på heltid i de ämnen som anges i ett till direktiven fogat utbildningsprogram.
lnom Norden gäller idag överenskommelser om gemensam arbetsmark- nad för ett antal yrkesgrupper inom hälso- och sjukvårdspersonalen. där- ibland sjuksköterskor och sjukgymnaster. På Nordiska ministerrådets uppdrag pågår f.n. arbete med att se över gällande överenskommelser samt att utreda förutsättningarna för att införa gemensam arbetsmarknad för ytterligare grupper bland hälso- och sjukvårdspersonalen. för vilka gäl- ler föreskrifter om legitimation eller motsvarande. som förhindrar fri rör- lighet mellan länderna. Detta arbete grundar sig på jämförelser mellan de olika ländernas grundutbildningar för berörda yrkesgrupper. Bland de yr- kesgrupper. för vilka förutsättningama för gemensam nordisk arbetsmark- nad f. n. utreds. återfinns flera grupper som berörs av föreliggande förslag till ny vårdutbildning. såsom barnmorskor. distriktssköterskor. arbetste- rapeuter samt röntgen- och laboratorieassistenter.
Mot denna bakgrund finnerjag det angeläget att slå fast. att den grund- läggande vårdutbildningen omfattar inte bara högskoleutbildningen inom sektorn för utbildning för vårdyrken utan även sådan utbildning inom
Prop. l978/79: 197 . 31
gymnasieskolan som jag anser bör ligga till grund för utbildningslinjerna i fraga. Jag anser därför att de bäda utbildningarna mäste betraktas som en helhet. l)ct förslag till ny vårdutbildning som jag i det följande lägger fram kan därmed utgöra en grund för ett angeläget internationellt utbyte och en önskvärd rörlighet mellan länderna för sjuksköterskor och andra grupper inom hälso— och sjukvärdspersonalen.
Det ankommer pä socialstyrelsen att utfärda erforderlig legitimation för här berörda personalgrupper.
lin sammanfattning av de förslag till de allmänna utbildningslinjer och päbyggmtdslinjer som jag kommer att redovisa i det följande ttnder avsnit— ten 2.4.2—-2.4.6 aterfinns under avsnittet 2.4.7
Innan jag går över till att behandla var och en av de föreslagna utbild- ningslinjerna vill jag redovisa vilka allmänna utbildningslinjer och pabyggv nadslinjer som tillhör sektorn för utbildning för vårdyrken vad gäller ut- bildningsdepartementets verksamhetsomräde. .lag anger härvid ocksä lin- jernas längd liksom det förslag till planeringsramar (antal nybt'iriarplatser) som regeringen i prop. 1978/79: 100 bil. 12 har föreslagit skall gälla för bud- getaret l979/80. Jag redovisar uppgifterna i följande tabla.
.thildningslinje Poäng Planerings- ram
I Suu/ighuvudman
I.I Allmän/m uthi/(Ininyslilt/ar
Apotekarlinjen 160 80 Logopedlinjen 120 60 Läkarlinjen 220 1 020 Receptarielinjcn 100 80 Sjukgymnastlinjen 100 190 'landläkarlinjcn 200 500 l.2 Påh_igeg/uulslinjt'
Utbildning i psykoterapi 90 48 Summa 1 984
.? Kommunalhuvudman
2.I Allmänml utbildningslinjer
Arbetsterapeutlinjen (80. 120) ' 1201 480 Hörselvardsassistentlinjen 80 48 Laboratorieass stentlinjen 100 922 Medicinska assistentlinjen 100 282 ()ftalmologas stentlinjen 80 48 (.)perationsasststentlinjen 100 94 Sjukgymnastlinjen 100 188 Sjuksköterskelinjen (63—105) 1052 8 180* Sociala servicelinjen (60. 100) 100'1 414
Tandhygienistlinjen 40 322
Prop. 1978/79: 197 32
thbildningslinie Poäng Planerings- ram
2.2 Påh_vgg/tadslinjvr Blodgruppsserologi och hctnoterapi l—lll 6 352 Klinisk cytologi 24 80 (".)rtoptistutbildning 40 lh Vidareutbildning av sjuksköterskor (10—50) 505 se sjuk- sköterske- linjen Summa 11426
' Inom denna linje finns alternativ studiegång om 80 poäng. '—' lnom denna linje finns alternativa studiegångar om 63. 65 resp. 73 poäng. ” lnom denna linje finns alternativ studiegång om 60 poäng. 4 Avser även påbyggnadslinjen. '” Påbyggnadslinjen har olika längd. dock högst angivet poängtal.
2.4.2 l'lälxn- (u'h sjuki't'll'rltlinjt'n Sjuksköterskeutbildningen omfattar idag en för alla blivande sjukskö- terskor gemensam grundutbildning på fem terminer ( 105 poäng) som leder " fram till legitimation. För undersköterskor och för skötare i psykiatrisk vård samt för dem som har genomgått gymnasieskolans vårdlinje finns al- ternativa studiegångar omfattande 63 till 73 poäng. För att ge behörighet för att fullgöra speciella uppgifter finns därutöver vidareutbildning. Denna omfattari regel en eller två terminer beroende på specialinriktning.
I stort sett alla som har sjuksköterskeutbildning genomgår vidareutbild— ning inom något av nio specialområden. Ca en tredjedel genomgår vidare— utbildning inom medicinsk och kirurgisk sjukvård. Vidareutbildning i psy- kiatrisk vård och åldringsvård bedrivs i minskad omfattning eftersom allt färre sökt sig till dessa utbildningar.
Vård 77 föreslår att det nuvarande systemet med grundutbildning och vidareutbildning ersätts av en mera sammanhållen studieorganisation inom ramen för den grundläggande högskoleutbildningen. Utredningens förslag bygger på att de studerande i denna linje har genomgått gymnasieskolans vårdlinje. gren för hälso- och sjukvård eller motsvarande.
I sitt förslag till hälso- och sjukvårdslinje stryker Vård 77 under. att de studieorganisatoriska övervägandena har utgått från kravet på i stort oför- ändrade studietider. Linjen föreslås få fyra varianter och omfatta 60 till 110 poäng. nämligen psykiatrisk värd (60 poäng). operationssjukvärt'l (60 poäng). ögonsjukvård (60 poäng) och allmän hälso- och sjukvård (80 till 110 poäng). Utbildningen på linjen inleds med en kurs gemensam för samt- ' liga här behandlade utbildningar. Den etappavgång för sjuksköterskor som finns i nuvarande studieorganisation föreslås försvinna. I valet mellan att föreslå en höjd grundkompetens för alla och vissa övriga förbättringar som exempelvis en förstärkt utbildning i psykiatri eller en etappavgång för samtliga och en allmän förlängning av utbildningstiden har utredningen be- dömt det förra alternativet som det mest fördelaktiga. Utredningen påpe-
Prop. l978/79: 197 33
kar att dess förslag till anknytning mellan gymnasieskola och högskola skapar bättre möjligheter till återkommande utbildning för samtliga inom vården. På en punkt föreslås en etappavgång. Det gäller specialutbildning- en för öppen hälso- och sjukvård. Av skilda skäl har Vård 77 ansett att en viss tids yrkcsarbetc bör krävas före denna utbildning.
lnom varianten för allmän hälso- och sjukvård föreslås att specialisering påbörjas i intervallet mellan 60 och 80 poäng med hänsyn till att denna be- höver omfatta 40 till 50 poäng och med hänsyn till att nuvarande utbild- ningstider enligt direktiven i huvudsak skall behållas. Dessa specialise- ringar avser hälso- och sjukvård för barn (40 poäng). obstetrisk och gyne- kologisk vård (50 poäng) samt anestesi- och intensivvård (50 poäng). Vida- rc löreslås en s. k. linjeanknuten kurs i ortoptik om 40 poäng. Utredningen stryker under att varianten för allmän hälso- och sjukvård bör omfatta 80 poäng och att utbildningen oavsett inriktning bör anordnas så att den stu- derande skaffar sig kunskaper och färdigheter för yrkesutövning som sjuk— sköterska inom öppen och sluten li'tngtidssjukvård samt akutsjukvård av medicinsk och kirurgisk karaktär.
Varianten för allmän hälso- och sjukvard har fått mycket stor uppmärk- samhet bland remissinstanserna. Flertalet remissinstanser delar utred- ningens bedömning att alla studerande inom varianten skall ha minst 80 po- äng. Många menar också att samtliga studerande inom varianten bör ges en gemensam grundutbildning om 80 poäng vilket skulle innebära en för- längning av utbildningstiden för specialutbildningarna i förhållande till ut- redningslörslaget. Några remissinstanser har riktat stark kritik mot att nu- varande etappavgång för sjuksköterskor försvinner i den föreslagna stu- dieorganisationen. Möjligheterna att utveckla återkommande utbildning inom högskolan skulle därmed försämras. l stället bör enligt dessa remiss- instanscrs uppfattning specialiseringama läggas ovanpå en gemensam grundutbildning på 80 poäng med mellanliggande yrkeserfarenhet. Ett an- tal rcmissinstanser förordar att vissa specialiseringar förlängs i förhållande till förslaget även om en gemensam grundutbildning om 80 poäng genom— förs.
För egen del fårjag anföra följande. Sjuksköterskeutbildningen har varit föremål för omfattande diskussio- ner under senare år. Sjuksköterskorna har också en central funktion i vårdarbetet. Av bl.a. Vård 77:s arbetsfältsbeskrivning framgår att den snabba utveckling som sker inom hälso- och sjukvården ger anledning att ompröva dagens sjukskötcrskeutbildning i väsentliga delar.
Jag delar utredningens uppfattning att vårdlinjen i gymnasieskolan utgör lämplig grund för den föreslagna hälso- och sjukvårdslinjen i högskolan. Det innebär att kraven för särskild behörighet för den nya linjen bör ut- tryckas i termer av kunskaper i vårdinriktade ämnen på vårdlinjen. Denna anknytning mellan gymnasieskolan och den föreslagna hälso- och sjuk- vårdslinjen i högskolan har också fått ett brett stöd bland remissinstanser- na.
Prop. 1978/79: l97 34
Jag tar först upp utbildningen nm! inriktning null allmän hiilsn- och .tgiukrard. Som utredningen framhåller förutsätter nuvarande grundutbild- ning för sjuksköterskor att sjuksköterskan ofta fullgör uppgifter som i praktiken är svåra att skilja från undersköterskans och som endast i be- gränsad utsträckning svarar mot sjuksköterskans samordnings- och led- ningsftrnktion och hennes roll som medarbetare i vårdlaget. I ett läge där all basutbildad personal har kunskaper och färdigheter motsvarande vad dagens undersköterska har kommer den grundutbildade sjuksköterskans roll att bli oklarare. Den grundutbildade sjuksköterskan får nu utföra ar- betsuppgifter hon inte har tillräcklig utbildning för och som det förutsattes vidareutbildning för när den nuvarande utbildningen genomfördes. Jag de- lar därför utredningens och remissinstansernas bedömning att sjuksköter- skeutbildningen bör omfatta två år eller 80 poäng. Detta innebärjämfört med dagens förhållanden en sammanslagning av grundutbildningen och vidareutbildningarna inom medicin och kirurgi samt långtidssjukvård. Denna studieväg leder fram till ett brett verksamhetsområde som inbegri- per bl. a. omfattande uppgifter inom primärvården. Jag förutsätter att ller- talet studerande inom linjen kommer att följa denna studieväg. Jag åter- kommer strax i denna fråga.
Som har framgått i det föregående föreslår Vård 77 att hälso- och sjuk- vårdslinjens variant för allmän hälso- och sjukvård får tre specialiseringar. nämligen mot lriil.w- or-h .riukwirclji'ir barn (40 poäng"). almteirisk och gy- nekologisk wird (50 poänglsaml urruslr'si-och intensivvård (50 poäng). En- ligt utredningens förslag inleds specialiseringama efter 60 poäng. Jag har förståelse för de svårigheter utredningen mot bakgrunden av sina direktiv har haft i valet mellan att antingen föreslå en etappavgång med kortare tid för specialisering. som en gemensam basutbildning skulle medföra. eller att låta en specialisering delvis ingå i varianten och därmed bibehålla möj- ligheter till fördjupning. En allmän uppfattning hos remissinstanserna är emellertid att utbildningstiden bör förlängas jämfört med vad som gäller idag. För egen del serjag flera skäl för en sådan förlängning. Det vore en stor fördel om alla sjuksköterskor får en gemensam grundutbildning. Där- efter bör följa yrkespraktik på det sätt som gäller idag, dvs. under minst sex månader. Detta ger enligt min bedömning bättre förutsättningar för sjuksköterskorna att träffa ett riktigt val vad gäller framtida verksamhets- område. En utbildning enligt denna modell skulle vidare väsentligt för- enkla urvalsfr'irfarandet inför specialiseringama jämfört med Värd 77:s förslag.
Vård 77 har beträffande utbildningens längd föreslagit en ökning om ca l0 poäng inom öppen hiilsu- och .tjiukr'årdjämfört med dagens förhållanden (grundutbildning och vidareutbildning). Några remissinstanser föreslår en ytterligare förlängning av denna studieväg. För egen del anser jag Vård 77:s förslag till förlängd utbildningstid vara väl avvägt. Jag delar ock- så Vård 77:s uppfattning att den föreslagna yrkespraktiken i detta fall bör
Prop. 1978/79: 197 35
omfatta två år. 1 sammanhanget vill jag också erinra om det behov av en utbyggnad av utbildningen för distriktssköterskor som har påtalats av kon- tinuitetsutredningen i dess betänkande (SOU l978:74) Husläkare — en enklare och tryggare sjukvård. Statsrådet Lindahl har tidigare denna dag föreslagit regeringen att lägga fratn en särskild proposition med anledning av förslagen i detta betänkande. Mot denna bakgrund harjag för avsikt att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt SÖ och UHÄ att rrn- dersöka möjligheterna att öka utbildningskapaciteten för distriktssköter- skor.
Vård 77 har föreslagit att specialiseringen mot anestesi— och intensivvård skall omfatta 50 poäng efter de 60 poäng som enligt förslaget är gemensam- ma för varianten.
Jag anseri likhet med TCO och UHÄ att den föreslagna specialiseringen mot anestesi- och intensivvård bör omfatta 40 poäng efter genomgången grundutbildning om 80 poäng. Jag anser vidare att specialisering med in- riktning mot obstetrisk och gynekologisk vård bör omfatta 50 poäng. Den- na omfattning överensstämmer med den längd utbildningen idag har inom påbyggnadslinjen för vidareutbildning av sjuksköterskor för obstetrisk och gynekologisk vård. Med den av mig förordade förlängda grundrrtbildning- en skapas förutsättningar för att göra vissa moderniseringari utbildnings- innehållet i barnmorskeutbildningen.
Längden på specialiseringen mot hälso- och sjukvård för barn anserjag i likhet med Vård 77 bör vara 40 poäng. Som har framgått av vad jag tidigare har anfört bör också denna utbildning bygga på en grundutbildning om 80 poäng och yrkeserfarenhet om sex månader. Detta innebär en förlängning med en termin jämfört med motsvarande studieväg idag. En ökad flexibili- tet i studieorganisationen skulle uppnås om denna utbildning delvis kunde samordnas med specialiseringen mot öppen hälso- och sjukvård. Ett fram- tida utvecklingsarbete får utvisa i vad mån möjligheter härtill föreligger.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att statsrådet Lindahl tidigare denna dag har föreslagit regeringen att lägga fram en proposition om för- äldrautbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen m.m. Den inne-
åller bl.a. förslag om föräldrautbildning i samband med barns födelse. Jag utgår från att utbildning för att meddela föräldrautbildning kommer att kunna inrymmas i studievägen med inriktning mot allmän hälso- och sjuk- vård inom hälso- och sjukvårdslinjen saint i påbyggnadslinjernz't för obste- trisk och gynekologisk vård och för öppen hälso- och sjukvård.
Specialiseringarna bör organiseras som påbyggnadslinjer. Jag har nyss framhållit. att utbildningen på hälso- och s_jukvårdslinjen leder fram till ett brett kompetensområde. Jag har därvid också betonat. att avsikten är att flertalet utbildade blir verksamma inom det angivna om- rådet. Jag vill ytterligare stryka under. att det är angeläget att utbildnings- resursema för de påbyggnadslinjer. somjag nu har förordat skall inrättas.
dimensioneras med hänsyn härtill. Det innebär att resursema måste an-
Prop. l978/79: 197 36
passas till det behov som föreligger av utbildad personal för de mer speci— ella arbetsuppgifter som utbildningen på påbyggnadslinjerna förbereder för. Den studieorganisation som jag har föreslagit — en grundutbildning som för vissa grupper följs av yrkespraktik och studier på påbyggnadslinje — ger också enligt min mening goda förutsättningar för högskolemyndig- heterna att göra erforderliga avvägningar mellan platser inom den allmän- na utbildningslinjen och platser på påbyggnadslinjerna. .Jag utgår från att högskolemyndigheterna i sin planering beaktar vad jag nu har anfört.
Jag går nu över till att behandla övriga av Vård 77 föreslagna inriktning- ar inom hälso- och sjukvårdslinjen. nämligen dem mot psykiatrisk wird. (igmtsjukwird och (qwruriunxsjiukwird.
Vård 77 har föreslagit att dessa varianter skall omfatta (30 poäng. [ re- missdiskussionen har stark kritik riktats mot förslaget. Utbildningama an- ses vara för korta och skulle leda till smala yrkesfunktioner. l stället före- slår flertalet remissinstanser att ifrågavarande variantcrjämsti'ills med va- rianten för allmän hälso- och sjukvård och alltså läggs på nivån 80 poäng.
.lag delar de farhågor som har uttalats beträffande dessa inriktningar. om utbildningstiden sätts till 60 poäng. ()ckså enligt min mening talar llcra skäl för att de olika inriktningama inom linjen bör jämställas. Förutsätt- ningarna skulle då förbättras för att utbildningen får både den bredd och det yrkesspecifika innehåll som en del remissinstanser har efterlyst. Det är sålunda enligt min mening angeläget att oftalmologassistenterna får mer utbildning i omvårdnad. akutsjukvård och operationssiukvård än vad en utbildning om 60 poäng tillåter. Det innebär att de bör kunna tjänstgöra på ('igonpoliklinik. ögonoperation och vårdavdelning för ögonsjukvård. l frå- ga om utbildning för operationssjukvård vill jag peka på att operations— verksamheten idag inte enbart är förlagd till operationsavdelningar. å många polikliniker bedrivs en ganska stor operationsverksamhet. Detta gör att operationsassistenter behöver kunskaper i omvårdnad och akut- sjukvård. ett behov som de bör kunna få tillgodosett i en utbildning om 80 poäng. Vidare vill jag framhålla att operationssjukvård är ett avgränsat yr- kesområde och därtill så ansträngande att många som är verksamma inom (.tperationssjukvården inte orkar arbeta inotn den under hela sin yrkesverk- samma tid. Genom att en utbildning om 80 poäng kan innehålla mer värd- kunskap kommer en bättre grund att kunna läggas för den som senare vill gå över till verksamhet som utbildningen för allmän hälso- och sjukvård förbereder för.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att hälso- och sjuk- vårdslinjens inriktningar mot psykiatrisk vård. ögonsjukvård och opera— tionssiukvård skall omfatta 80 poäng. Jag förordar också att den av Vård 77 föreslagna kursen i ortoptik om 40 poäng. vilken har stöd i remissopi- nionen. kommer till stånd som påbyggnadslinje.
] anslutning härtill villjag ytterligare kommentera den av mig förordade inriktningen mot psykiatrisk vård. som syftar till att utbilda för ledande
Prop. l978/79: 197 37
tjänst inom såväl öppen som sluten vård. Mitt förslag att förlänga utbild- ningen i förhållande till Vård 77:s förslag syftar bl.a. till att ge tillräckligt utrymme också för somatiskt utbildningsstoff.
En del remissinstanser önskar behålla den principiella uppbyggnad som dagens utbildning för detta område har med grundutbildning följd av vida- reutbildning. Intresset för dettna vidareutbildning är emellertid begränsat. Jag delar därför Vård 77:s uppfattning att dagens studieorganisation inte tillgodoser behovet av utbildning för ledande tjänster inotn den psykiatris— ka vården. ett prioriterat område inom hälso- och sjukvården.
Jag vill betona. att mitt förslag inte syftar till att begränsa de möjligheter sotn idag finns för sjuksköterskor att skaffa sig en utbildning för tjänst inom psykiatrisk vård. Jag ser det tvärtom. i likhet med Vård 77. som en angelägen uppgift att erbjuda sjuksköterskor den kompletterande utbild- ning i psykiatri som kan fordras för ledande tjänster inom psykiatrisk vård. Det bör enligt min mening kttnna ske genom att inriktningen mot psykiatrisk vård på den allmänna utbildningslinjen utformas på sådant sätt att kompletteringen kan hämtas från linjen. Jag förutsätter således att be- rörda högskolemyndigheter utvecklar en lämplig kurs som kan erbjudas personer med genomgången hälso- och sjukvårdslinje eller motsvarande nuvarande utbildning.
Vadjag nu har förordat bör skapa förutsättningar för högskolan att bidra till att tillgodose samhällets behov av utbildade för det kvalificerade arbe- tet i psykiatrisk Vård och för att olika personalgrupper ges likvärdiga förut- sättningar att skaffa en för ändamålet väl avpassad utbildning.
Jag vill i detta sammanhang peka på en utbildning som kan lämpa sig för personer med genomgången hälso- och sjukvårdslinje och som önskar vidareutbilda sig inom området för arbetsledning och administration. Jag har erfarit att sådan utbildning i dag erbjuds som enstaka kurser på ett fler- tal orter.
Innan jag avslutar min behandling av hälso- och sjukvårdslinjen vill jag redan här anmäla att jag i det följande kommer att förorda att utbildning för I'ÖHl.':l'lldiugrm.rrik ut'/t radium-up:" om 90 poäng anordnas inotn denna utbildningslinje.
Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att en hälso- och sjukvårdslinje bör inrättas och att denna bör omfatta 80—90 poäng. Vidare bör påbygg- nadslinjer finnas i anestesi- och intensivvård om 40 poäng. obstetrisk och gynekologisk vård om 50 poäng. hälso- och sjukvård för barn om 40 po- äng. öppen hälso- och sjukvård om 30 poäng samt i ortoptik om 40 poäng. Dessa linjer skall bygga på genomgången grundutbildningjämte yrkeserfa- renhet om minst sex månader resp. två år när det gäller öppen hälso- och sjukvård .
Mina förslag rörande hälso- och sjukvårdslinjen får också vissa konse- kvenser beträffande formerna för medelstilldelningen för vårdutbildning- arna inom den kommunala högskolan. Medel till sjuksköterskeutbild-
Prop. l978/79:197 38
ningen anvisas f.n. som ett schablonbelopp till huvudtnannen för utbild— ningen. medan medel för de övriga utbildningar som nu föreslås inordnade i hälso— och sjukvårdslinjen anvisas i huvudsak enligt de regler som gäller för bidrag till gymnasieskolan. Jag återkommer i det följande till dessa frå- gor.
2.4.3. Hörseft'rirds/ilrir'n
Hörselvårdslinjen skall enligt förslaget anordnas så att den studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter för yrkesutövning vid audiologisk avdelning och hörcentral. Utbildningen föreslås få i huvudsak samma mål som nuvarande utbildning på hörselvårdsassistentlinjen. nämligen att ge kunskap om den hörande och den hörselskadade människans beteende och reaktionsmönster och om de sjukdomar som inverkar på hörselförmågan samt de behandlingar som ingäri hörselvärd. [ de riktlinjer som anges för utvecklingen av den föreslagna utbildningen framhålls bl.a. behovet av att i denna också ingår kunskaper som syftar till att förebygga uppkomsten av hörselskador. Hörselvårdsassistentlinjen omfattar för närvarande 80 po— äng. Som jag tidigare har redovisat föreslår Vård 77 att genomgången vårdlinje skall krävas för tillträde till den nya hörselvårdslinjen. Vård 77 anser att högskoleutbildningen därför kan kortas av med 20 poäng.
För egen del fårjag anföra följande. Genom beslut vid [976/77 "års riksmöte förlängdes hörselvårdsassistent- utbildningen med ett år till att omfatta två år eller 80 poäng (prop. l976/77z59. UbU l976/77:20. rskr l976/77:246l. Samtliga ämnen som tidi- gare ingick i utbildningen utökades då väsentligt. Vidare tillkom vissa nya ämnen som pedagogik. administration och arbetsledning. matematik och psykoakustik. Nuvarande utbildning inleds med en för vissa vårdutbild- ningar gemensam grundkurs om IO poäng som syftar till att ge färdighetcri grundläggande omvårdnadskunskap. Den praktiska utbildningen omfattar klinisk praktik på Vårdcentral. hörcentral och audiologisk avdelning.
lindast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över förslaget om ny hör- sclvårdslinje. UHÄ tillstyrker och framhåller att en samordning på sikt bör eftersträvas av den berörda utbildningen med utbildningar inom röst- och talvård. Vidare påpekas att grundutbildning av hörselvårdsassistenter är synnerligen angelägen i dagens läge då påbyggnadsutbildning saknas. TCO tillstyrker att hörselvårdslinjen bör vara en självständig linje men finner det omöjligt att tillstyrka att utbildningen endast skall omfatta 60 po- äng. SACO/SR finner förslaget att reducera hörseIvårdsassistentlinjen från 80 till 60 poäng orealistiskt och anser att förkunskaper i matematik. fysik och engelska är mycket väsentliga för utbildningen.
Jag delar 'l'C():s och SACO/SR:s uppfattning om behovet av bibehållen längd på denna utbildning. Jag vill bl. a. peka på att hörselvårdsassistenter förväntas få ökade uppgifter inom bl.a. skolan. äldringsvården och före-
Prop. l978/79: 197 39
tagshälsovi'irdcn. Jag förordar sålunda att hörselvårdslinjen skall ersätta hörselvardsassistentlinjcn. Linjen bör omfatta 80 poäng.
När det gäller anknytningen till gymnasieskolan harjag tagit intryck av remissopinionen och anser att de studerande bör kttnna vinna tillträde till utbildningen efter alternativa studievägar. Gymnasieskolans värdlinje och linjer med kunskaper mt'ttsvarande sociala linjen i gymnasieskolan anser jag bör kunna tillgodose kraven på särskilda förkunskaper för antagning till hörselvårdslinjen. Naturvetenskaplig och teknisk linje bör således även kunna vara grund för denna linje i högskolan. Utbildningsinnehållet bör organiseras så att de som genomgått vårdlinjen eller motsvarande in- ledningsvis studerar ämnen med naturvetenskaplig inriktning medart övri- ga studerar värdkunskap och får vårdpraktik.
[ anslutning till min behandling av hörselvårdslinjen vill jag ta upp en fråga som rör delvis besläktade utbildningar. nämligen dem inom röst- och talvårdsområdet. lnom detta fält finns dels logopedlinjen. dels speciallä- rarutbildningen till talpedagog. Förslag har tidigare lagts fram om att inrät- ta s. k. logonomutbildning.
Vård 77 har. bl.a. på grundval av en skrivelse från dåvarande universi- tetskanslersätnbetet (UKÄ) till regeringen år l976. berört frågan om hur detta utbildningsområde kan komma att utvecklas.
Vard 77 har framhållit behovet av samordning av de berörda utbildning- arna och avvisar. liksom på sin tid UKÄ. tanken påatt inrätta en helt ny utbildning inom området. Utredningen framhåller också att det är viktigt att man i en framtida översyn av utbildningarna uppmärksammar möjliga och lämpliga anknytningar till hörselvårdslinjen.
Somjag har anfört har UHÄ i sitt remissvar återkommit till behovet av den sist nämnda samordningen. Den bör enligt min mening bedömas uti- från en innehållsmässigt och studieorganisatoriskt mer samlad syn på ut- bildningsbehovet inom röst— och talvårdområdet. Det kan enligt min be- dömning sättas ifråga om hithörande utbildningar. som förbereder de stu- derande för viktiga arbetsuppgifter inom vård och undervisning. inte leder till onödigt snäva yrkesfunktioner. Det bör åtminstone prövas om trtbild- ningarna kan samordnas i någon del. Det ankommer på UHÄ att ta erfor— derliga initiativ i denna fråga.
2.4.4 !l'lcdit'ilrsku .t'ert'ic'clilrjz'n
De utbildningar som idag motsvarar den av Värd 77 föreslagna medicin- ska servicelinjen är laboratorieassistentlinjen och medicinska assistentlin- jen vardera om 100 poäng. Laboratorieassistentlinjen har inriktningar mot fem områden. nämligen gren för biokemiskt- medicinskt kemiskt laborato- rium. gren för kliniskt- kemiskt laboratorium. gren för mikrobiologiskt la— boratorium. gren för histopatologiskt laboratorium och gren för kliniskt- fysiologiskt laboratorium. I samband med högskolereformen förlängdes
Prop. 1978/79zl97 40
utbildningstiden för vissa grenar. Det gemensamma innehållet i de fem ut— bildningarna breddades också till att omfatta ca ett är. Syftet var främst att öka rörligheten mellan resp. funktionsornrådcn och att i viss utsträckning minska behovet av kompletteringskurser. Den nuvarande medicinska as— sistentlinjen är delad i gren för radioterapi resp. röntgendiagnostik. Båda grenarna omfattar l00 poäng. Innehållet är till stor del gemensamt. Utbild- ningarna moderniserades i samband med inordnandet i högskolan.
Den medicinska servicelinjen föreslås av Vård 77 få sju varianter och omfatta 90 poäng. Den inleds enligt förslaget dels med en grundkurs som är gemensam med övriga linjer och dels med kurser som är gemensamma för samtliga varianter inom linjen. I ett första steg föreslås linjen uppdelad i huvudområdena röntgendiagnostik och radioterapi resp. laboratorieotnrå- det. 1 ett andra steg föreslås utbildningen inriktas mot avgränsade verk- samhetsområden. röntgendiagnostik och radioterapi. resp. histopatolo- giskt. kliniskt fysiologiskt. kliniskt kemiskt. mikrobiologiskt och bioke- tniskt-medicinskt kemiskt laboratorium. Vidare föreslås kurser i blod- gruppsserologi och klinisk cytologi.
Linjen syftar enligt förslaget till en större bredd än idag och bör därför snarare inriktas mot ett funktionsområde än ett yrke. Härigenom får de studerande en utbildning mot ett visst funktionsområde samtidigt som de får möjlighet att bredda sitt kompetensområde och att förbereda en even- tuell senare övergång till något närliggande område utan alltför ornfattan- de kompletteringar.
Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att den medicinska utvecklingen förutsätter goda kunskaperi naturvetenskapliga och tekniska ämnen hos de studerande på medicinska servicelinjen. En viss osäkerhet finns i remissopinionen om kravet på naturvetenskapligt innehåll i utbild- ningen i förhållande till den treåriga naturvetenskapliga linjen i gymnasie- skolan. UHÄ gör bedömningen att det därför är svårt att ta ställning till den föreslagna utbildningslinjens omfattning och innehåll. Förslaget att gruppera sju varianter inom en och samma linje har mötts av en blandad remissopinion. SÖ anser att de föreslagna varianterna motsvarar de områ- den som medicinsk service omfattar enligt socialstyrelsens utredning från l975 och tillstyrker därför förslaget till organisation av linjen. UHÄ. SACO/SR och TCO tillstyrker förslaget att varianterna för laboratorieom- rådet hänförs till en linje. Varianten för radioterapi och röntgendiagnostik bör däremot enligt UHÄ anordnas inom hälso- och sjukvårdslinjen. När det gäller den föreslagna utbildningstiden tillstyrks den av flera remissin- stanser. medan däremot bl.a. SACO/SR. TCO och Laboratorieassistent- elevföreningen avstyrker en utbildning om 90 poäng.
Vård 77 föreslår att gymnasieskolans vårdlinje skall utgöra grund för den medicinska servicelinjen. Flera remissinstanser har. somjag nyss anförde. avvisat detta förslag. För egen del har jag övervägt möjligheten att linjen organiseras på ett sådant sätt att de studerande kan vinna tillträde till ut—
Prop. l978/79: l97 4l
bildningen på alternativa studievägar. Enligt min bedömning bör detta va- ra möjligt. Jag vill nämna att mina förslag beträffande hörselvårdslinjen och rehabiliteringslinjcn har samma principiella innebörd. Både gymnasie- skolans vardlinje och linjer med kunskaper motsvarande sociala linjen bör enligt min mening kunna tillgodose kraven på särskilda förkunskaper för antagning till medicinska servicelinjen. Naturvetenskaplig och teknisk lin- je bör således även kunna vara grund för denna linje i högskolan. Utbild- ningsinnehållet bör organiseras så att de som genomgått vårdlinjen eller motsvarande inledningsvis studerar ämnen med naturvetenskaplig inrikt- ning medan övriga studerar värdkunskap och får vårdpraktik.
Den föreslagna utbildningstiden har fått kritik från vissa remissinstan- ser. .lag har förståelse förde synpunkter som framförts. Jag anser dock att den allmänna höjningen av utbildningarna i behörighetshänseende i kom- bination med den grund jag har angett för att bedöma behovet av särkilda förkunskapskrav bör skapa förutsättningar för att inom ramen för 90 po- äng ge de studerande minst de kunskaper och färdigheter som nuvarande utbildning ger.
Den modell för utbildningens organisation som Vård 77 har låtit utarbeta syftar bl. a. till att underlätta för de studerande att efter genomgången ut- bildning verka inom ett brett arbetsområde. Jag räknar med att Vård 77:s modell kommer att utgöra en utgångspunkt för högskolemyndighetcmas överväganden i arbetet med den mer detaljerade utformningen av utbild- ningen.
Vard 77 har fört en diskussion om i vilken utsträckning utbildning för _t-'rkesverksamhet inom röntgendiagnostik och radioterapi hör hemma inom det medicinska serviceområdet. Utredningen konstaterar, att de arbets- uppgifter som hör samman med dessa båda yrkesverksamheter återfinns inom såväl omvårdnadsarbetet som inom det mer tekniska undersöknings- oeh behandlingsområdet. Utredningen har redovisat goda skäl för att hän- föra utbildningarna till antingen hälso- och sjukvårdslinjen eller medicin- ska servicelinjen. Den stannar slutligen för det senare altemativet. Svå- righeten att entydigt föra utbildningen för röntgendiagnostik och radiote- rapi till någon av de nämnda linjema återspeglas i den splittrade remiss- opinionen.
För egen del får jag anföra följande. Syftet med att dela in högskoleut- bildning i linjer är bl. a. att skapa ändamålsenliga studieorganisatoriska ra- mar för att utveckla en utbildning inriktad mot ett visst yrkesområde eller en viss sektor av arbetslivet. Vid en linjeindelning av utbildningar som har närliggande mål på arbetsmarknaden är det naturligt att det ibland kan vara svårt att avgöra till vilken linje en viss utbildning skall hänföras. Rönt- gendiagnostik och radioterapi är sådana fall. Jag vill i detta sammanhang erinra om en av Vård 77:s centrala utgångspunkter för dess förslag till stu- dieorganisation. nämligenbehovet av att skapa en sådan samverkan mellan samtliga berörda utbildningslinjer att det blir möjligt att utveckla inslag av
Prop. l978/79: 197 42
gemensamt utbildningsstoff och en viss gemensam referensram för de Lll- bildade. Detta är av särskild betydelse för hälso- och sjukvårdslinjen och medicinska servicelinjen inom vilka personalgrupper skall utbildas som förutsätts nära samverka i vårdarbetet. Det är enligt min mening en ytterst angelägen uppgift för berörda högskolemyndigheter att skapa förutsätt- ningar för den samverkan över linjegränser som fordras för att det skall vara möjligt att i utbildningen lägga en god grund för samarbete mellan oli- ka yrkesgrupper inom vården.
Mot denna bakgrund är enligt min mening frågan om vilken linje rönt- gendiagnostik och radioterapi skall tillhöra inte av den betydelse som den delvis har tillmätts i yttranden över utredningens förslag. För egen del fas- terjag vikt vid att de som utbildas i röntgendiagnostik och radioterapi i si- na yrken skall ta hand om svårt sjuka patienter. De behöver därför en så- dan träning i omvi'trdnadsarbcte som bäst tillgodoses inom hälso— och sjuk- vårdslinjen. Jag förordar därför att en studieväg med inriktning mot rönt- gendiagnostik och radioterapi om 90 poäng inrättas inom hälso- och sjuk- vårdslinjen. Härav följer. att gymnasieskolans vårdlinje bör utgöra grund också för denna utbildning.
När det slutligen gäller de föreslagna kurserna i blodgruppsserologi och klinisk cytologi har några remissinstanser pekat på behov av förlängning av dessa. Jag delar utredningens uppfattning att utbildningen i klinisk cy- tologi även fortsättningsvis bör omfatta 24 poäng liksom att den i blod- gruppsserologi bör omfatta sex poäng. De bör organiseras som påbygg- nadslinjer.
2.4.5. Rehnhifi!wings/[njut
Nuvarande arbets(crapcututbilclniug som är treårig syftar till att ge kun- ' skap och färdighet som fordras för arbetsterapeutisk verksamhet inom öp- pen och sluten hälso- och sjukvård samt arbete inom social service och omvårdnad. Den är till sitt innehåll delvis besläktad med utbildningen av sjukgymnaster. I samband med att utbildningen år 1977 inordnades i hög- skolan slopades inträdcskravet på vårdpraktik. och viss omfördelning av innehållet genomfördes. Denna omfördelning gör det möjligt att genomföra en samläsning för arbetsterapeutlinjcn och sjukgymnastlinjen dels i en in— ledande grundkurs om IO poäng. dels i studier omfattande ytterligare IS poäng. Den inledande grundkursen syftar bl. a. till att ge färdighet i grund- läggande omvårdnadskunskap.
Flertalet arbetsterapeuter arbetar inom sjukvården. främst kroppssjuk- vården. En del arbetar inom den rehabiliteringsverksamhet som bedrivs av landstingen och inom kommunemas åldringsvård och fritidsverksam- het. Ett mindre antal arbetar vid kriminalvårdsanstalter.
Sjll/t'g_t'llll'lllå"flllf7fllfllfllgt'll syftar till att ge den kunskap och färdighet som fordras för arbete som legitimerad sjukgymnast.
Prop. l978/79: 197 43
Före den I juli l977 omfattade utbildningen två år. I samband med in- ordnandet av utbildningen i högskolan förlängdes utbildningstiden med en termin och inträdeskravet på vårdpraktik slopades även för denna utbild- ning. 'l'ill grund för utarbetande av nya utbildningsplaner och kursplaner låg den läroplan för motsvarande utbildning i gymnasieskolan som har till- ämpats i Uppsala fr.o.m. höstterminen l976. Den sistnämnda utbildning- en om fem terminer var utformad i huvudsaklig överensstämmelse med l968 ars utbildningsutrednings (U 68) förslag i betänkandet (SOU 197358) Högskoleutbildning — hälso- och sjukvårdslinje m.m.
l och med att sjukgymnastutbildningen förlängdes förstärktes inslagen i denna rörande beteendevetcnskap. administration och arbetsledning samt den kliniska praktiken i utbildningen.
Flertalet sjukgymnaster är knutna till Iandstingskommuncmas vårdin- rättningar" eller annan offentlig inrättning. Drygt en fjärdedel är privat- praktiscrandc medan en mindre del arbetari industrier och andra företag.
'ård 77 föreslår att nuvarande arbetsterapeutlinje och sjukgymnastlinje förs samman till en linje. rehabiliteringslinjen. med två varianter. Flertalet remissinstanser stöder förslaget. Det är ett uttryck för att arbetsterapi och sjukgymnastik är två behandlingsformer som kompletterar varandra i ar- betet för samma mål. Jag biträder förslaget och förordar alltså att en reha- biliteringslinje kommer till stånd.
Utredningen har angett nästan identiska målformuleringar för de båda utbildningarna. Flera remissinstanser. däribland socialstyrelsen. anser att de diffusa måIformuleringarna kan leda till att arbetsterapeut/sjukgymnast kan komma att framstå som synonyma begrepp. Jag vill därför betona nödvändigheten av att i det fortsatta utbildningsplanearbetet åstadkomma en lämpligare avvägning mellan gemensamt och yrkesspecifikt utbild- ningsinnehåll.
Utredningen föreslår att gymnasieskolans vårdlinje skall läggas till grund för rehabiliteringslinjen. Därmed anser Vård 77 sig ha grund för att avkorta var och en av de nuvarande båda linjerna med 10 poäng. I fråga om arbetsterapcututbildningen anser Vård 77 dessutom att det inte finns skäl för att denna utbildning -— som till sitt innehåll är besläktad med sjukgym- nastutbildningen — skall ha en längre utbildningstid. Utredningen föreslår därför att sjukgymnastutbildningen blir 90 poäng och arbetsterapeututbild- ningen 100 poäng.
Rcmissinstanserna har olika uppfattning om vilka förkunskaper som är de mest lämpliga för studier inom rehabiliteringslinjen. Vård 77:s förslag om att vårdlinjen skall vara den linje i gymnasieskolan där kraven för sär- skild behörighet tillgodoses stöds inte av majoriteten bland remissinstan— sema. Förslag som framställs är att behörighet skall kunna uppnås också på social linje eller naturvetenskaplig linje. [ fråga om utbildningens längd anser remissinstanserna genomgående att man antingen bör behålla da- gens poängtal eller åtminstone hålla frågan öppen tills nuvarande utbild- ningar har utvärderats.
Prop. 1978/79zl97 44
Remissinstansema har övertygat mig om att även annan utbildning än gymnasieskolans värdlinje bör kunna ligga till grund för rehabiliteringslin— jen. Arbetsterapeut— och sjukgymnastutbildningen har förutom inriktning- en mot vardomrädet även ett tämligen stort inslag av naturvetenskapliga ämnen. Kunskaper motsvarande den sociala linjen i gymnasieskolan skul- le därför enligt min mening ge en i detta avseende tillräcklig och god bas för de studerande pä rehabiliteringslinjen. Därav följer naturligtvis att också naturvetenskaplig eller teknisk linje ger en sådan bas.
Samtidigt finnerjag det svårt att godta att inte vårdlinjen skulle ge vär— defulla kunskaper för studier inom ett sådant vårdomräde som rehabilite- ring. Undervisningen på rehabiliteringslinjen bör därför organiseras så att de som har genomgått värdlinjen eller motsvarande inledningsvis studerar ämnen med naturvetenskaplig inriktning. medan övriga studerar värdkun- skap och får vårdpraktik.
Med denna uppbyggnad av linjen anserjag att sjukgymnastutbildningen bör behålla den längd den har idag. För detta talar också de framtida ar- betsuppgiftema för denna personalgrupp.
I fråga om arbetsterapcututbildningen villjag framhålla följande. ] sam- band med högskolereformen år 1977 förnyades arbetsterapeututbildningen delvis. Den bör nu ses över i sin helhet. En stor del av utbildningen består av träning av de olika tekniker som används som hjälpmedel i behand- Iingsarbetet. Teknikutbildningen bör i ökad omfattning inriktas även på arbetsterapeutens roll som expert och rådgivare till biträdande personal. Mot bakgrund av bl.a. teknikemas ändrade inriktning bör vid översynen av utbildningen särskilt övervägas en förkortning av utbildningstiden i den omfattning utredningen har föreslagit. Detta innebär att utbildningstiden blir densamma som för de blivande sjukgymnasterna. Jag utgår från att SÖ och UHÄ lägger fram förslag härom i så god tid att rehabiliteringslinjen kan inrättas den ljuli 1982.
Jag går nu över till frågan om vidareutbildning. Med undantag av den ämnesfördjupning som ges i värdlärarutbildningen saknar arbetsterapeuter och sjukgymnaster vidareutbildningsmöjligheter. lnom sjukgymnastemas och arbetsterapeutemas egna organisationer bedrivs ett omfattande vida- reutbildningsarbete i syfte att ge fördjupade kunskaper inom centrala äm- nesområden. Principiellt anser Vård 77 det önskvärt att vidareutbildning bedrivs i samhällets regi och att ett system för vidareutbildning utvecklas successivt med utgångspunkt i de lokalt upplevda behoven.
Flera remissinstanser tar upp behovet av vidareutbildning för arbetste- rapeuter och sjukgymnaster. SACO/SR ger exempel på områden där vida- reutbildning behövs. nämligen habilitering. psykiatrisk sjukvård. företags- hälsovård och primärvård.
[ och med högskolereformen har förutsättningar skapats för att bereda berörda grupper andra vidareutbildningsaltemativ än lärarutbildning. Det- ta kan ske i form av enstaka kurser.
Prop. l978/79: 197 45
.Jag delar Vård 77:s uppfattning att utvecklingen inom arbetsterapeuter- nas och sjukgymnasternas yrkesområden motiverar att vidareutbildnings- möjligheterna vidgas för dessa grupper. Jag utgår från att berörda högsko- lemyndighcter pabörjiar ett planeringsarbete i detta syfte. Jag är emellertid inte beredd att förorda att särskilda resurser nu sätts av för vidareutbild- ning. Den allvarliga brist på utbildad personal som föreligger inom detta område kräver enligt min bestämda mening att en kvantitativ utbyggnad av rehabiliteringslinjen kommer i första hand. Jag återkommer strax till denna fråga.
Även med en ökning av antalet utbildningsplatser på rehabiliteringslin- jen kommcr bristen på arbetsterapeuter och sjukgymnaster att kvarstå un- der en lång tid. Mot denna bakgrund vill jag här beröra frågan om biträ- (Irlllt/t' [N'/'.t'ttllu/ till arbetsterapeuter och sjukgymnaster.
[ dag finns två assisterande personalgrupper med inriktning på rehabili— tering: terapibiträden och fysioterapibiträden.
För utbildning av hjälppersonal till arbetsterapeuter (terapibiträdenl finns en specialkurs i gymnasieskolan om en termin. Motsvarande utbild- ning finns även inom arbetsmarknadsutbildningen (AMU) och den kom- munala vuxenutbildningen.
Fysioterapibiträden (siukgymnastbiträden) utbildas inom AMU i en sex veckor läng teoretisk kurs. För tillträde till nyssnämnda utbildningar krävs sjukvårdsbiträdesutbildning jämte praktik.
Hjälppersonalutbildningen bör även fortsättningsvis vara en gymnasial utbildning. Efter vad jag har inhämtat pågår inom SÖ ett arbete med att kartlägga om och i vilken utsträckning en samordning av nuvarande ut- bildningar för dessa personalgrupper kan genomföras. Frågan om olika grupper av hjälppersonal inom bl. a. rehabiliteringen och deras arbetsupp- gifter kommer enligt vad jag inhämtat att behandlas av utredningen om sjukvårdens inre organisation (SlO).
Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om hur'udmannus/tapet för sju/t'— gymnast”[bil:/ningen .
Värd 77 har sett över nuvarande förhållanden inom sjukgymnastutbild- ningen för att utreda i vad mån det finns skäl för ett ändrat huvudmanna- skap. Några vägande skäl för en förändring har därvid inte kommit fram. Värd 77 föreslår därför ingen ändring i fråga om huvudmannaskapet intill dess htrvudmzmnaskapsfrägan prövats för samtliga vårdutbildningar.
Som jag förut berört tillkallade jag ijtlli 1978 en utredning för att se över frågan om enhetligt huvudmannaskap för högskolan (U I978:16. Dir 197877). Med det ställningstagande som Vård 77 har kommit fram till finns det ingen anledning att föregripa utredningens arbete. Jag förutsätter att den tar del av det utredningsmaterial som Vård 77 grundade sitt ställ- ningstagande på.
Prop. 1978/79: 197 46
2.4.6. Sociala servicelinjen
Utbildningen på sociala servicelinjen är inriktad mot grundläggande häl- so-. sjuk— och socialvård. handikappvård samt socialt utrednings— och be- handlingsarbete. Linjen omfattar l00 poäng (2.5 år). En avkortad studie- gång om 60 poäng finns för hemvårdare. undersköterskor och studerande från vissa grenar på gymnasieskolans värdlinje.
Den av Värd 77 föreslagna sociala servicelinjen avses bygga på vårdlin- jen i gymnasieskolan och syfta till att utbilda för ett större och bredare ar— betsfält än vad den gör i dag. Det gäller främst områdena l. hemtjänst och äldreomsorg- 2. verksamhet bland personer med sociala avvikelser och 3. verksamhet bland psykiskt utvecklingsstörda. Utbildningen föreslas få tre inriktningar som svarar mot dessa verksamheter. Av dem svarar den första i stort mot det område som dagens utbildning syftar till. För att de stude- rande skall kunna tillgodogöra sig kunskaper och färdigheter för verksam— het på ledande befattningar inom samtliga dessa områden måste sociala servicelinjen enligt utredningen omfatta 80 poäng. Med hänvisning till di- rektivens föreskrift om att dagens utbildningstider bör hållas föreslär ut- redningen en utbildning om 60 poäng med en delvis annan utformning. Förslaget innebär vidare att den nya sociala serviceutbildningen om 60 po- äng skall vara en allmän linje inom sektorn för utbildning för administrati- va. ekonomiska och sociala yrken. Utredningen betonar att detta inte får innebära att man begränsar möjligheterna att i utbildningen innefatta mo- ment i hälso- och sjukvård i lämplig omfattning.
Remissinstansema delar i allmänhet utredningens allmänna bedömning att utbildningen borde syfta till att utbilda för ett bredare arbetsfält än den gör i dag. Många är tveksamma till om en ny utbildning med ett bredare ar- betsfält kan uppnås efter en utbildning om 60 poäng. De föreslår därför att uppläggningen av utbildningen övervägs ytterligare i syfte att förlänga den till att omfatta 80 poäng. Några remissinstanser anser att utbildningen bör bygga på en blivande social servicelinje i gymnasieskolan.
För egen del fårjag anföra följande. I samband med högskolereformen modemiserades utbildningen inom det sociala serviccområdet. Utbildningen. som tidigare i hög grad var in- riktad på kvalificerad sjukvard. försköts då mot de öppnare behandlings- och boendeformer som utvecklats inom åldringsvårdcn. Syftet var att sö— ka täcka behov hos även andra åldersgrupper än åldringar. nämligen psy- kiskt. fysiskt och socialt handikappade. barnfamiljer samt grupper med särskilda behov. I utbildningen kom därför att ingå ett ökat inslag av admi- nistration och arbetsledning. psykologi. sociologi och socialmedicin. Ut- bildningen fick även ett eget s.k. karaktärsämne. social service.
Det sociala arbetet i framtiden kommer att präglas av en förskjutning mot förebyggande och allmänt serviceinriktade insatser. Socialvårdens servicekaraktär kommer att bli mer tydlig. Från att främst har gällt handi- kappade. pensionärer och barnfamiljer riktas den _nu också mot andra mål-
Prop. l978/79: 197 47
grupper. Det sker en successiv utveckling från institutionsvård till vård och behandling i öppna former. Samtidigt övergår arbetsorganisationen och institutionsvården från en hierarkisk organisation till arbetslag och mer grupparbete.
För att göra det möjligt att arbeta efter de intentioner och syften som so- cialutredningen har angett för den framtida socialtjänsten i sitt slutbetän- kande (SOU 1977140) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg måste olika personalgrupper inom socialvärden få vissa gemensamma grundläggande kunskaper. Utbildningarna till bl.a. sociaiassistent och psykolog kan där- för komma att beröras av mina förslag till riktlinjer för den sociala service- linjen. Jag vill i detta sammanhang nämna att den framtida dimensione- ringen av nyss nämnda utbildningar bör bedömas gemensamt.
Det förslag till ny social serviceutbildning som Vård 77 har lagt fram in- nebär ytterligare ett steg i riktning mot en breddad utbildningsväg. Jag de- lar remissinstansernas positiva syn på förslaget att låta linjen täcka också behov av utbildning för verksamhet bland personer med sociala avvikelser och bland psykiskt utvecklingsstörda. Jag instämmer vidare i de farhågor som många remissinstanser har yppat och som också utredningen har pe- kat på. nämligen att den föreslagna längden på utbildningen inte medger att de studerande bereds möjlighet att inhämta de kunskaper och färdighe- ter sorn krävs för ledande befattningar inom de avsedda områdena. Jag vill bl.a. peka på det krävande arbetet inom äldreomsorgen. utvecklingen inom omsorgsverksamheten och den nya sociallagstiftningen. Jag anser det därför motiverat att utbildningens uppläggning och dess längd prövas ånyo. Det bör ske med utgångspunkt i Vård 77:s förslag till specialiseringar och i en utbildningstid om 80 poäng (två år). I en sådan översyn bör ingå en prövning av vilken gymnasial bakgrund de studerande lämpligen bör ha. Utöver vårdlinjen bör den sociala linjen kunna utgöra alternativ.
Förslaget att överföra sociala servicelinjen till sektorn för utbildning för administrativa. ekonomiska och sociala yrken har mötts av en splittrad re- missopinion. Socialstyrelsen anser att tyngdpunkten hos den sociala ser- viceutbildningen bör vara förlagd till social verksamhet. Socialstyrelsen stryker dock samtidigt under angelägenheten av att kunskaper i erforder- lig utsträckning också förmedlas från hälso- och sjukvårdslinjen. UHÄzs bedömning är att ett statligt huvudmannaskap för sociala servicelinjen är en förutsättning för linjens långsiktiga utveckling och anknytning till so- ciala linjen. Landstingsförbundet har motsatt uppfattning. Kommunför- bundet anser att ett överförande av huvudmannaskapet till staten, förut- om sektorsskifte. är nödvändigt för att säkra kvaliteten i utbildningen och en anknytning till sociala linjen i gymnasieskolan.
I likhet med ett stort antal remissinstanser anser jag att frågan om den sociala servicelinjens sektorstillhörighet bör utredas ytterligare. Delvis rör det sig här om var tyngdpunkten i utbildningen skall ligga. Jag vill dock stryka under att en utbildning som den aktuella under alla omständigheter
Prop. 1978/79: 197 48
måste knyta an till både hälso- och sjukvården och socialvården. Frågan vilken yrkesutbildningssektor utbildningen skall höra till är heller inte av grundläggande betydelse. Vilka utbildningar som skall tillhöra en viss sek- tor måste alltid kunna omprövas. Min företrädare har också strukit under att sektorsindelningcn under inga villkor får bli ett hinder för att försöka tillvarata de samband som kan finnas mellan olika utbildningar (prop. 1975z9. UbU 1975117. rskr 19751179).
Några remissinstanser har i anslutning till den sociala servicelinjen tagit upp socialpedagogutbildningen. Denna utbildning anordnas som lokal lin- je i Stockholm och Malmö. Utbildningen är treårig och förbereder de stu- derande för arbete inom institutionsvården med barn och ungdomar som har särskilda behov av stöd och omsorger samt inom omsorgsvården.
l prop. l976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan m. rn. ts. 310) förordade jag att socialpedagoglinjen tills vidare borde anordnas som lokal linje och att beträffande utbildningen i Stockholm Allmänna barnhu- set tills vidare skulle kvarstå som huvudman.
l remissyttrandena över Vård 77:s betänkande har SFS krävt att social- pedagoglinjen blir en allmän utbildningslinje. TCO för fram samma förslag och anser också att sektorstillhörigheten liksom utbildningens längd bör prövas. TCO anser att utbildningen innehållsmässigt bör kunna samord- nas med sociala linjen och sociala servicelinjen.
Somjag har anfört anordnas socialpedagogutbildningen tills vidare som lokal linje. Jag har nyss förordat att den sociala servicelinjen utreds vida- re. Dct är naturligt att. som TCO har föreslagit. socialpedagogutbild- ningens ställning och uppläggning tas upp i detta sammanhang. ()cksä frå- gan om det framtida huvudmannaskapet för utbildningen i Stockholm bör prövas i anslutning härtill. varvid samråd bör ske med den nyssnämnda huvudmannaskapsutredningen.
Beträffande sociala servicelinjen och socialpedagogutbildningen anser jag sammanfattningsvis att en rad frågor behöver utredas vidare innan ut- bildningarna kan få sin mer slutliga utformning. Jag avser att senare ater- komma till regeringen med förslag om ett uppdrag till UHÄ och SÖ i de frågor som jag här har tagit upp. Jag utgår från att myndigheterna kan läg- ga fram förslag i dessa frågor i sådan tid att en reformerad utbildning kan träda i kraft den I juli 1982.
2.4.7. Samma”fint/ling
Det förslag till studieorganisation som jag har lagt fram i det föregående innebär sammanfattningsvis att följande nuvarande allmänna utbildnings- linjer. nämligen hörselvårdsassistentlinjen om 80 poäng. laboratorieassi- stentlinjen om l()() poäng. medicinska assistentlinjen om ltltl poäng. oftal- mologassistentlinjen om 80 poäng. operationsassistentlinjen om l00 poäng och sjuksköterskelinjen om IOS poäng (alternativa studiegångar om 63. 65 och 73 poäng) ersätts av de allmänna linjer som jag anger i det följande.
Prop. l978/79: 197 49
Nuvarande pabyggmtdslinjer. nämligen blodgruppsserologi och hemotera- pi 1---lll om 6 poäng, klinisk cytologi om 24 poäng. ortoptistutbildningen om 40 poäng och vidareutbildning av sjuksköterskor om högst 50 poäng er- sätts av de päbyggnadslinjer somjag anger i det följande.
Som jag har nämnt i det föregående bör sociala servicelinjen och rehabi- literingslinjen utredas ytterligare. Sociala servicelinjen omfattar i dag 100 poäng med en alternativ studiegång om 60 poäng. Den föreslagna rehabili— teringslinjen motsvaras i dag av sjukgymnastlinjen om 100 poäng och arbetsterapeutlinjen om 120 poäng med en alternativ studiegång om 80 poäng.
Jag förordar således dels att följande allmänna utbildningslinjer inrättas den ljuli 1982. nämligen hälso- och sjukvårdslinjen om 80/90 poäng. hör— selvärdslinjen om 80 poäng och medicinska servicelinjen om 90 poäng samt dels att följande pfibyggnadslinjer inrättas den 1 juli 1982. nämligen öppen hälso- och sjukvård om 30 poäng. hälso- och sjukvård för barn om 40 poäng. obstetrisk och gynekologisk vård om 50 poäng. anestesi- och in- tensivvard om 40 poäng. ortoptik om 40 poäng. klinisk cytologi om 24 po- äng samt blodgruppsserologi om 6 poäng.
.lag avser att senare äterkomma till regeringen med förslag beträffande rehabiliteringslinjen och sociala servicelinjen i sådan tid att dessa båda kan inrättas den Ijuli 1982.
2.5 Dimensionering av sjukgymnastutbildningen
F. n. föreligger stor brist på sjukgymnaster. Enligt socialstyrelsens vårdpersonalprogram från juni 1978 tyder prognoser på att antalet yrkes- verksamma sjukgymnaster är 1982 kommer att uppgå till drygt 4800. Ef- terfrågan vid motsvarande tidpunkt har uppskattats till ca 5400, dvs. en brist pä ca 600. Med en oförändrad dimensionering av utbildningen och om nuvarande yrkesverksamhetsgrad består. kommer den brist som har be- räknats för ar 1982 inte att vara avvecklad förrän in på 1990-talet.
1 detta sammanhang bör även yrkesverksamhetsgraden kommenteras. För åren 1976 och 1977 kan för övrig vårdpersonal konstateras en i stort sett oförändrad yrkesverksamhetsgrad. medan en minskning har skett för sjukgymnasterna. Antalet arbetsmånader per registrerad sjukgymnast var är 1976 endast 5.01 och år 1977 4,73. Yrkesverksamhetsgraden hos ar- betsterapeuter beräknas ligga avsevärt högre.
1 årets budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 12 s. 474) harjag stru- kit under det nödvändiga i att en snabb utbyggnad av utbildningen kom- mer till stånd. Jag aterkommer nu till denna fråga.
Värd 77 föreslår åtgärder för att öka utbildningsvolymen och för att sprida utbildningen till nya oner och därmed jämnare över landet. Utred- ningen föreslår ett handlingsprogram enligt följande.
Prop. l978/79:197 50
a) Lokalisera utbildning till nya orter. bl.a. sådana där arbetsterapeut» utbildning redan finns. 1 första hand bör orter komma i fråga där förutsätt- ningama är goda för att särskilt beakta den förebyggande värdens och långtidssjukvårdens krav på denna typ av utbildning.
b) Inrätta en tjänst med undervisningsskyldighet på den nya utbildnings- orten men knuten till respektive institution på någon av de orter. som i dag har sjukgymnastutbildning. för att därigenom erhålla hög och jämn stan- dard pä undervisningen i anatomi och fysiologi samt garantera sambandet med aktuell forskning inom samma område.
cl Knyta medicinsk specialist som expert till sjukgymnastutbildningen på nya orter enligt mönster från Uppsala med uppgift att bevaka utbild- ningens intressen inom sjukhusklinikerna. Denna funktion kan alternativt byggas in i en befattning.
d) Utöka kapaciteten pä lärarutbildningen för sjukgymnaster och ar- betsterapeuter bl.a. i anslutning till orter där ny utbildning skall startas.
c) Medverka till att vidga sjukgymnasternas och arbetsterapeutemas undervisningsomräde enligt Värd 77:s förslag beträffande forskningsan- knytning. Syftet är att göra dessa kategorier beredda att överta eller med- verka i ledning. planering och undervisning i större utsträckning än f.n. Därmed kan läkares medverkan i utbildningen koncentreras till avsnitt där den är helt nödvändig.
0 Genom enstaka kurser ge utbildning till instruktionsgymnastcr.
g) Utveckla formerna för sjukgymnasternas praktiska utbildning bl.a. inom länssjukvärden.
En arbetsgrupp inom UHÄ har lagt fram förslag (UHÄ-rapport 1978:9) om hur man i mitten av 1980-talet skulle kunna nå upp till en utbildningska- pacitet som i stort svarar mot det beräknade årliga behovet. Arbetsgrup- pen visar att antagningen till de befintliga utbildningarna skulle kunna ökas avsevärt. I anslutning härtill har UHÄ anmält. att UHÄ avser att läg- ga fram en plan för en kapacitetsökning i sina förslag till anslagsframställ- ning för budgetåret 1980/81.
Jag anser att alla möjligheter måste tas till vara för att fullfölja strävande- na att bygga ut sjukgymnastutbildningen. Av vad jag har anfört framgår. att UHÄ har pekat främst på möjligheten av en ökning på befintliga orter medan däremot Vård 77 lägger vikt vid att utbildningen anordnas på nya orter och att länssjukvårdens resurser tas i anspråk. För egen del anserjag att åtgärder av båda slagen bör prövas. Jag vill dock framhålla. att bristen på sjukgymnaster också har regionala aspekter. Från den synpunkten vo- re en utbyggnad på nya orter mer tillfredsställande. Bl. & AMS och SÖ stäl- ler sig bakom en lokalisering till nya orter. Som exempel på sådana villjag nämna Linköping och också Örebro. vilka redan nu har arbetsterapeutut- bildning.
Vad gäller förslaget att ta i anspråk länssjukvården anserjag att man bör använda den hittills outnyttjade praktikresurs som finns där. Framför allt
Prop. 1978/79: 197 51
Iängtidssjukvärden men även öppenvärden blir viktiga arbetsfält för sjuk— gymnasterna i framtiden. Jag delar Värd 77:s uppfattning att dessa omra- den bör tas in i tttbildningcn pä ett mera medvetet sätt. Enligt min bedöm- ning har möjligheterna härtill ökat genom högskolereformen och tillkoms- ten av regionstyrelserna. Dessas uppgift blir här att främja att utbildnings- resurserna på skilda orter för en och samma utbildning utnyttjas sa effek- tivt som möjligt under nära samverkan mellan de lokala tttbildningsmyn— dighetema och sjukvärdshuvudmännen.
Tillgangen på lärare har hittills varit en begränsande faktor i ansträng- ningama att utbilda fler sjukgymnaster. Under den sista femårsperioden har utbildats ca 70 lärare för arbetsterapeuter och ca 85 för sjukgymnaster. Trots detta föreligger brist på lärare. Antalet antagningsplatser på arbets- terapeutlinjen är ca 480. dvs. ca 100 fler än på sjukgymnastlinjen. Som framgår av årets budgetproposition (s. 513) är ett troligt skill till lärarbris- ten enligt UHÄ:s mening att många studerande pa vardlärarlinjen har be- traktat utbildningen som en vidaretttbildning inom sitt område och inte haft för avsikt att bli lärare. Detta i sin tur beror på att de saknat alternati- va vidareutbildningsmöjligheter inom området. I takt med att kursutbudet i högskolan ökar är det sannolikt att en ökande andel av dem som söker sig till värdlärarlinjen också kommer att vara inställda på att bli lärare.
Statsrådet Rodhe har i årets budgetproposition (s. 513) förordat. att värdlärarlinjen fr.o.m. nästa budgetår skall anordnas även vid universite- ten i Uppsala och Linköping med 24 nybörjarplatser på vardera utbild- ningsorten. Vidare anförs att högskolemyndigheterna inom resp. region bör pröva möjligheten att anordna utbildningen så. att den blir mer till- gänglig för sökande inom områden där bristen är som störst.
l arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningarna ingår också ett stort antal läkarlärartimmar. dvs. undervisning som anses böra meddelas av lä- kare. .lag delar Värd 77:s uppfattning att det är angeläget att arbetsterape- uter och sjukgymnaster själva i högre grad övertar eller medverkar i ut- bildningen. Dct ankommer på högskolemyndighctema att ta initiativ i den- na riktning.
Sammanfattningsvis villjag framhålla följande. UHÄ och Värd 77 har vi- sat att det finns outnyttjade praktikplatsresurser. Antalet utbildade lärare är tämligen stort även om dessa nu inte är yrkesverksamma som lärare. Arbetsterapeututbildningcn. som har färre utbildade lärare. ungefär sam- ma volym läkarledd undervisning och samma svårigheter att fä tillgång till praktikplatser. finns idag inrättad på tio orter medan sjukgymnastutbild- ning finns på fem. Enligt min uppfattning talar därför starka skäl för att en utbyggnad av sjttkgymnastlinjen påbörjas omedelbart. Jag utgår från att UHÄ i sina förslag till anslagsfrt'tmställning för budgetåret 1980/81 kom- mer med förslag till en sådan utbyggnad.
J! |.)
Prop. 1978/79: 197
2.6 Forskningsanknytning m. m.
Vårdutbildningarna inom den kommunala högskolan ger i dag inte behö- righet till forskarutbildning. Även lärarna i dessa utbildningar saknar ofta forskarutbildning eller egen erfarenhet av forskning.
[ prop. 1976/77z59 om utbildning och forskning inom högskolan (UbU 1976/77120. rskr 1976/771246) framhöll jag att strävandena att förverkliga principen om ett samband mellan forskning och grumlläggande säväl stat- lig som kommunal högskoleutbildning skall vara en central del i det fort- satta reform- och utvecklingsarbetet. Jag tillfogade också att malet kom- mer att nås först på sikt.
En viktig form av forskningsanknytning är att tbrskningsresultat direkt tas till vara i den grundläggande utbildningens innehåll och arbetsformer. Det ankommer på högskolemyndighctema att vidta sådana atgärder. Sc- dan budgetåret l977/78 har särskilda medel anvisats för att stärka forsk- ningsanknytningen för de utbildningar som inte har anknytning till fast lörskningsorganisation. Medlen disponeras av regionstyrelserna för hög- skolan. Regionstyrelsernas redogörelser för denna del av sin verksamhet visar att en stor del av medlen har använts för åtgärder inom vårdområdet. [ årets budgetproposition (s. 5351 föreslås en kraftig förstärkning av med- len för l'orskningsanknytning.
Regeringen har nyligen i prop. 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning lagt fram förslag om forskningsplanering och forskarutbildning. Vissa förslag i denna proposition är av stort intres- se för de här aktuella vårdtttbildningarna. Det gäller bl. a förslaget om änd- rade regler för behörighet till forskarutbildning. I propositionen föreslås att ett system med dels allmän behörighet. dels särskild behörighet ge- nomförs. Kravet för allmän behörighet skall vara studier motsvarande 80 poäng inom allmän. lokal eller individuell utbildningslinje.
Såsom framgår av vadjag tidigare har anfört bör flertalet här berörda ut- bildningar förlängas i förhållande till Vård 77:s förslag. Därigenom kom- mer samtliga berörda utbildningslinjer att ge allmän behörighet för tillträ- de till forskarutbildning. Jag vill nämna att den allmänna behörigheten är tänkt att avse behörighet till forskt'trutbildning inom samtliga fakulteter oberoende av vilken inriktning den behörighetsgivande grundutbildningen har.
Skillnaden mellan allmän och särskild behörighet till forskarutbildning kommer i många fall att vara stor. I propositionen föreslås därför att sär- skilda "överbryggande kurser" skall komma till stånd för att göra över- gång till forskarutbildning till en realistisk möjlighet för dem som har all- män men inte särskild behörighet. Vidare föreslås att 2 milj. kr. anvisas bl. a. för att utveckla och pröva sådana kurser.
I anslutning till forskningsanknytningen vill jag även ta ttpp frågan om försöksverksamhet med integrerad vårdyrkesutbildning. UHÄ har före- slagit att en försöksverksamhet kommer till stånd i Linköping.
Prop. 1978/79: 197
'Jl '.oJ
Bakgrunden till UHÄ:s förslag är bl.a. det arbete som på bred interna- tionell bas under flera år bedrivits inom OFC [) och dess Centre for l—lduca- tional Research and Innovation (CERl). lnom CERl har man sedan år 1972 arbetat med de problem som i dag finns när det gäller den högre utbild- ningens relation till hälso— och sjukvården. Vid en konferens i Paris i de- cember 1975 samnutnfattadcs olika aktuella utvecklingslinjer.
Vid bl.a. konferensen i Paris konstaterades att begreppet regionalt häl— souniversitet kan — och bör — ges olika tolkningar beroende på olika för- utsättningar i varje Iand eller region. Man kan dock som genomgående ge- mensamma drag peka på bl.a. följande. För det första innebär begreppet ett sanmtanförande av längre och kortare vårdutbildningar (vård då taget i en vid mening). Vidare innebär begreppet ett vidgat deltagande från den högre utbildningens sida i regional hälsoupplysning och undervisning ochi den preventiva hälsovården och slutligen att den traditionella medicinska forskningen kompletteras med en mer socialt och ekonomiskt inriktad forskning kring hälsovårdens problem.
Vid den nämnda konferensen rekommenderades de olika deltagande länderna att snarast inleda olika försök iden riktning som nyss har skisse- rats. I många västländer har man redan etablerat institutioner av detta slag. I Norden kan man peka på Tromsö och Kuopio som exempel på or- ter där man lagt upp vårdutbildningar på ett mindre traditionellt sätt. Sve- rige har dock ännu ingen motsvarighet till detta.
Riksdagen har vid 1977/78 års riksmöte beslutat att temaorienterad forskning skall bedrivas vid universitetet i Linköping fr. o. rn. budgetåret 1979/80 (prop. 1977/78:100 bil. 12. UbU 1977/78:22. rskr 1977/781338). Denna verksamhet har varit och är föremål för ett omfattande utrednings- och planeringsarbete. Universitetet i Linköping har lagt fram en femårs— plan för uppbyggnad av temaorganisationen innefattande bl. a. start av te- mat "Hälso- och sjukvården i samhället" budgetåret 1980/81. För detta tema har även redovisats ett preliminärt program som har utformats av särskilda lednings- och expertgrupper.
Mot bakgrund av de förslag som tidigare har förts fram av UHÄ och universitetet i Linköping föreslår Vård 77 att möjlighetema utreds att i Linköping bygga upp en annorlunda bas för ett flertal samverkande vård- utbildingar. Syftet är bl.a. att uppnå en mera integrerad studieorganisa- tion än vad som är möjligt med enbart Vård 77:s arbete som grund.
Enligt min mening ger förekomsten av flera olika vårdutbildningari Lin- köping goda förutsättningar för en försöksverksamhet. Förutom läkarut- bildning fmns i (Jag utbildning av arbetsterapeuter. sjuksköterskor och tandhygienister samt viss utbildning av laboratorieassistenter. Förslag finns också om lokalisering till Linköping av sjukgymnast- och vårdlärar- utbildning. 1 Linköping finns även ett regionsjukhus. Den föreslagna te- nta-forskningen kring hälso- och sjukvården i samhället ligger i linje med Vård 77:s förslag och är därmed ytterligare ett skäl för atti Linköping inle-
Prop. 1978/79: 197 54
da en försöksverksamhet med ett svenskt ”regionalt hälsouniversitet".
.Jag avser att inom kort återkomma till regeringen med förslag att uppdra åt UHÄ att utarbeta förslag till försöksverksamhet med integrerad vårdut- bildning m.m. i Linköping.
2.7 Genomförande m. m.
Vård 77 har föreslagit att den nya stttdieorganisationen skall gälla fr.o.m. läsåret 1980/81. Jag delar dock UHÄ:s och Sözs uppfattning att denna tidpunkt inte är realistisk. En rad frågor rörande studieorganisa- tion. behörighet. statsbidragsregler m. m. återstår att behandla ytterligare. Högskolemyndigheterna behöver viss tid för att planera den nya utbild- ningen och förbereda tillämpningen av de nya regler för behörighet som jag har förordat. Ur de studerandes synvinkel är det angeläget att föränd- ringar i behörighetsregler inte genomförs alltför snabbt. Jag föreslår därför att ny studieorganisation och nya behörighetsregler träder i kraft den I juli 1982. Den föreslagna ettåriga vårdkursen bör starta höstterminen 1981 för att studerande från samtliga behörighetsgivandc utbildningar skall kunna antas till berörd högskoleutbildning när den nya studieorganisationen bör- jar tillämpas.
Vårdutbildningarna är oftast förlagda till landstingskommunala integre- rade vårdskolor som även har gymnasial vårdutbildning. Samutnyttjande bl.a. av lärare. lokaler och ttndervisningsmateriel förekommer. Statsbi- dragsreglerna för skollokaler och ttndervisningsmateriel är desamma som för gymnasieskolan. För de kommunala högskoleutbildningarna exkl. sjukskötersketttbildningen utgår statsbidrag till driften enligt regler som i huvudsak är utformade på samma sätt som gäller för gymnasieskolan. Till lärarlönerna som regleras statligt utgår statsbidrag med 100 procent. Den praktiska delen av utbildningen bedrivs oftast såsom inbyggd utbildning. För denna utgår statsbidrag med högst 15000 kr. för varje klass och läsår. För sjuksköterskeutbildningen. även enskild sådan. gäller särskilda reg- ler. För denna utbildning utgår statsbidrag med ett schablonbelopp per termin och studerandegrupp.
Enligt mina förslag i det föregående skall hälso- och sjukvårdslinjen med olika inriktningar och påbyggnadslinjer ersätta nuvarande sjuksköterske- linje och påbyggnadslinje för vidareutbildning av sjuksköterskor jämte ett flertal andra allmänna utbildningslinjer i den kommunala högskolan vilka ej är sjukskötersketttbildning. Olika slags statsbidragssystem kan således komma att tillämpas inom en och samma utbildningslinje. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag att uppdra åt UHÄ och SÖ att i samråd belysa konsekvenserna av en sådan ordning och att lägga fram förslag till de åtgärder som erfordras.
Mina förslag kommer också att få konsekvenser för vårdlärarutbildning- en. i vad avser såväl studieorganisation som utbildningskapacitet. Jag ut-
Prop. 1978/79: 197 55
går från att UHÄ i samråd med SÖ kommer att lägga fram förslag i dessa frågor.
3. Hemställan
Med hänvisning till vadjag har anfört hemställerjag att regeringen före- slär riksdagen att [. godkänna de allmänna riktlinjer för värdutbildningen inom hög- skolan vilkajag har angett och 2. besluta om att inrätta de allmänna utbildningslinjer och påbygg— nadslinjer somjag har förordat.
4. Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag sotn föredra- ganden har lagt fratn.
Prop. 1978/79: 197 56
Bilaga 1 till prop. om vårdutbildning i högskolan m. m.
Sammanfattning av betänkandet om ny vårdutbildning
Arbt'I.s:tl'ill.vhvskrii'ning
1 kommitténs direktiv framhålls att en viktig utgångspunkt för övervä- gandena om utbildningens uppläggning och huvudsakliga innehåll bör vara en bedömning av utvecklingen inom den del av värdsektorn som berörs av kommitténs uppdrag.
Den arbetsfältsbeskrivning. som utformats inom ramen för kommitténs uppdrag. bygger på material som i olika sammanhang redovisats frän ämbetsverk, utredningar. arbetsmarknadsorganisationer och andra.
! arbetslältsbeskrivningen ingår en översikt av de övergripande utveck- lingslinjerna. en beskrivning av utvecklingen inom olika sektorer av hälso-. sjuk— och socialvärden och en beskrivning av arbetsfältet i framtiden. Det material som utarbetats publiceras i sin helhet som separat bilaga (DsU 1978: 04) nu VÅRD 775 betänkande.
Kommittén har för sin del ställt sig bakom det avsnitt som beskriver arbetsfältet i framtiden. Detta har utgjort ett viktigt underlag för kommit— téns överväganden och förslag i övrigt.
Kommittén diskuterar arbetstältet i framtiden med utgångspunkt från yrkesstrukturen inom hälso- och sjukvård. medicinsk service och social- värd. Avsikten är inte att göra en heltäckande redovisning av de olika _vrkcsgruppernas arbetsuppgifter. Däremot framhålls dels de uppgifter och verksamhetsomräden som är specifika för respektive yrkeskategori. dels de förändringar av yrkesfunktionen som kan bli aktuella under den när— maste tiden. 1 hälso- och sjukvardsverksamheten finns mänga för värdar- betet väsentliga uppgifter som inte är bundna till en särskild kompetens hos en viss personalgrupp. Dessa är snarare i varierande grad gemensam— ma för all värdspersonal och rör bl. a. delar av den direkta patientvärden. omvårdnaden och patientinformationen. De utvecklas inte närmare i ar- betsfaltsbeskrivningen.
Eftersom syftet är att ge ett underlag för planeringen av de olika utbild- ningslinjerna begränsas framställningen huvudsakligen till de yrkesgrupper som utbildas där. Vissa avsteg har dock gjorts för denna princip då samtli- ga yrkeskategorier inom arbetsfältet är beroende av varandra i det prak- tiska arbetet.
Kommittén framhäller att en sådan beskrivning av arbetsfältet innebär en begränsning och det kan ligga en fara i att beskriva det så. Man kan riskera en låsning vid den nuvarande yrkesstrukturen och förhindras att se alternativa möjligheter att lösa arbetsfältets problem. Det finns dessutom exempel på arbetsfunktioner som inte följer yrkesgränserna.
Den framtida hälso- och sjukvården liksom även socialvärden måste utgå från en helhetssyn på människan. Patientens eller klientens integritet. självbestämmande och aktiva deltagande är viktiga utgångspunkter i verk-
Prop. l978/79:197 57
samheten. Detta kommer att medföra att många insatser kommer att ske genom öppna vardformer i människornas egen miljö. men ocksä att institu- tionsvardcn blir uter personlig. Det ställer höga krav på olika yrkeskatego— riers kunskaper. inlevelseft'jrmaga och handlingsberedskap. Arbetet maste inriktas på förebyggande insatser genom förbättring i samhällsmiljön och levnadsbetingelserna men också genom särskilda omsorger för individer och grupper av individer. För detta fordras kunskaper om samhället och om hur de påverkar människorna. Det krävs också kunskap om samhällets vardresurser på olika nivaer liksom beredskap att delta i hälsovi'trdsarbete i vid mening.
Befolkningsutvecklingen kommer att få viktiga konsekvenser för arbets— fältet i framtiden. Den snabba ökningen av antalet personer i de äldre åldersgrupperna medför att anspråken på samhällets vård och service ökar. Genom att de äldres behov ofta är sammansatta och i sig rymmer olika dimensioner. kommer de också att medföra viktiga förändringar i arbetets innehåll för de flesta berörda yrkeskategorier. All personal inom hälso- och sjukvård liksom inom socialvärden mäste förberedas med tanke på dessa särskilda behov. Det gäller främst dem som arbetar inom primär- kommunens äldreomsorg. inom primärvårdens hemsjukvård och sjuk- hemsvärd samt inotn den övriga längtidssjukvården. Men inslaget av äldre personer kommer att vara stort också inom korttidssjukvårdens arbetsom- råden vilket motiverar en allmänt ökad beredskap för de äldres behov av värd och service.
Man kan förutse förändringar i arbetsgruppens sammansättning. vilka kommer att ställa höga krav på flexibilitet hos den enskilde. l lagarbete och i olika samverkansformer är det viktigt att olika yrkeskategorier har ett gemensamt baskunnande och en realistisk uppfattning om varandras kun- nande och begränsningar. Hierarkiska strukturer bör motverkas och allas resurser tas tillvara inom samhällets vård och service.
Arbetslältet kommer också i framtiden att behöva personer med speci- aliserade yrkeskunskaper inom både hälso— och sjukvård. medicinsk ser- vice och socialvård. Av dessa krävs en beredskap att fortlöpande utveckla sin yrkesskieklighet och att aktivt delta i utvecklingen av det egna arbets- omradet.
Genom en ökad satsning på forskning och utvecklingsarbetc förväntas inte bara kunskapsmassan öka titan även arbetets innehåll förnyas.
Det finns stora uppgifter inom arbetsfältet även när det gäller olika former av pedagogisk verksamhet. lnom de olika sektorerna pågår ständigt utbildning av olika studerandegrupper och av anställd personal. l—ln peda— gogisk uppgift som uppmärksammas alltmer är den informations- och undervisningsverksamhet som riktas till patienter. klienter och deras fa- miljer.
Kommittén understryker att en av huvudfrågorna inför framtiden är frågan om människors omsorg om varandra.
Utbildningens null Kommittén har gjort en sammanställning av ett antal enkätundersök— ningar. programförklaringar och forskningsrapporter som på ett eller annat sätt berör högskolans vårdutbildningar. Syftet har varit att se om detta material kan bidra till att belysa hur nuvarande utbildningsmäl uppnåtts. Av materialet att döma ger nuvarande utbildningar i många fall . bristande förberedelser för arbetsledande och undervisande arbetsupp- gifter
Prop. 1978/79: [97
'J- OC
. inriktning mot en mycket snäv yrkesfunktion . bristande samhällsförankring. Utbilt'lningarna kännetecknas i en del fall av att . arbetsformerna verkat passiviserande. något som i sin tur kan medföra bristande beredskap för förändringar . personalutvecklingen sätts på undantag. vilket bl.a. kan påverka för- mågan att kommunicera med patienter/klienter. medarbetare samt an— höl'iga.
Enligt VÅRD 77s uppfattning måste detta uppmärksammas vid revide— ringen av vardutbildningens mål och innehåll.
VÄRD 77 utgar från att den ram inom vilken arbetet med vårdutbildning— arnas mål skall bedrivas anges i regeringsformens allmänna mälsättnings- paragraf (1 kap. 2 ål och i högskolelagen.
Med ledning av direktiven och av vad som lyfts fram i arbetslältsbe- skrivningen definierar kommitten några viktiga vårdpolitiska utgångspunk- ter för arbetet med utbildningsmälen.
Kommittén för ocksa en diskussion kring målens funktion utifrån en indelning i tre huvudgrupper. individorientetade. samhällsanpassade re- spektive satnhällsförändrande. Kommittén ansluter sig till tanken på att denna tredubbla funktion skall komma till uttryck i malformuleringarna i sin helhet.
Kommittén konstaterar att samhällets och individens intresse ofta sam- manfaller men att de ibland kan vara motstridiga. De mål som VÄRD 77 formulerat kan således visa sig inrymma en del motsättningar. Kommittén anser emellertid inte att detta skall betraktas som ett hinder för utbildning— ens uppläggning och genomförande. De olika synsätt som framträder i målen kan i sig bli en del av utbildningen och därmed konstruktivt bearbe— tas.
VARl) 77 betonar att det mer än hittills måste uppmärksammas vad som händer med den studerande i undervisningssituationcn.
Konunitten diskuterar också utbildningsmålen i relation till andra sty- rande faktorer och slar fast att målens funktion är beroende av hur övriga styrmedel utformas. Målen kan således aldrig behandlas fristående.
VÅRD 77 ansluter sig i princip till den modell för styrning av högskole— studierna som kallas ”mål — process _ resultatsyn". Denna modell inne- bär . generella mz'tlangivelser som anger inriktning . lokal debatt och precisering i linje med denna inriktning . regler och ramar som korresponderar . kontinuerlig utvärdering av lärare och studerande i samråd både av
verksamheten — undervisningsprocessen — och av resultatet.
För att denna modell skall ge avsett resultat. nämligen minsta möjliga avstånd mellan formella och informella mål. fordras emellertid genomgå- ende ett konsekvent synsätt. En förutsättning för att man skall kunna uppnå detta är. att målen verkligen uppmärksammas av dem som direkt berörs av utbildningen. att målen analyseras och att tolkningar ständigt omprövas.
Det är enligt VÅRD 77s mening emellertid inte bara utbildningsmålen i sig själva. utan också den diskussion som förts i samband med att målen formulerats. som bör kunna ge utbildningen den önskade inriktningen. Detta är anledning till att också motiven för målen och den diskussion kommitten har fört i denna del av sitt arbete redovisas som en bakgrunds- teekning till de mål kommitten slutligen stannat inför.
Prop. l978/79: 197 5.9
Som ett annat viktigt led i skapandet av en integration mellan utbildning— ens olika delar bör man se de exempel på arbetsformer och på gemensamt tltbildningsinnehall som VARD 77 ger på annan plats i betänkandet och som ligger i linje med intentionerna bakom målformttIeringarna_
Det är kommitténs förhoppning att utbildningsmi'ilen och de bakomlig- gande motiveringarna skall tas till utgångspunkt för diskussioner i olika former i syfte att fortlöpande utveckla saväl tttbildningsmål som utbild- ningsprocess. Sådana diskussioner är. enligt kommitténs uppfattning. ett av de bästa medlen att höja effektiviteten i verksamheten.
VÅRD 77 har mot bakgrund av de överväganden som redovisas valt att utarbeta sina förslag till utbildningsmål på tre nivåer: kommitten har for- mttlerat övergripande mål för högskolans sektor för utbildning för vård- yrken. gemensamma mål för grupper av särskilt besläktade utbildningar .samt mål för enskilda studievägar. Mälen inom olika nivåer redovisas utan inbördes rangordning.
Syftet har varit att mal för enskilda studievägar skall kunna relateras dels till de övergripande malen. dels till målen för den httvudgrupp som respektive utbildning har hänförts till. Mål som angivits på högre nivå upprepas inte på lägre nivåer. De olika målen måste därför ses i ett sammanhang och skall självfallet ges lika stor tyngd. VÅRD 77 förutsätter att saväl de övergripande målen som målen för den httvttdgrupp som respektive utbildning har hänförts lill. fogas till varje enskild utbildnings- platt.
AHÅHy/nintw/z mel/rut gymnusit's/tulu (N'/l högskola
De vård- och socialt inriktade utbildningarna inom den kommunala högskolan tillhör idag grundskolans kompetensområde. Enligt kommitténs direktiv bör en utgångspunkt för VÅRl) 77s arbete vara att de allmänna behörighetsvillkoren för högskoleutbildning i princip skall tillämpas för tillträde till linjerna. Detta ger enligt kommitténs uppfattning goda och nya förutsi'tttningar för att höja kvaliteten inom respektive tttbildning.
En annan central utgångspunkt för VÄRD 77s arbete är att pröva möjlig- heterna att skapa ett naturligt samband mellan högskoleutbildningen på vårdomradet och motsvarande utbildning i gymnasieskolan.
VÄRD 77 räknar med att de vård— och socialt inriktade högskoleutbild— ningarna någon gång efter mitten av åttiotalet kommer i kontakt med studerande från den nya gymnasieskolan. som kan komma att bli resultatet av gymnasieutredningens förslag. Kommittén diskuterar med hänsyn här- till frågan om anknytning mellan gymnasieskola och högskola i två skilda tidsperspektiv.
VÅRD 77 överväger olika studieorganisatoriska principmodeller för an- knytning mellan gymnasiskola och högskola. I ett kortare tidsperspektiv föreslår VÅRD 77 att den kommunala vård- och socialt inriktade högskole- utbildningen skall bygga på gymnasieutbildning med motsvarande inrikt- ning eller på motsvarande kunskaper och erfarenheter. I samband härmed framhåller VÄRD 77 det som angeläget att man vid översyn av den vårdin- riktade gymnasieutbildningen också på kort sikt beaktar de krav som ett samspel mellan vårdinriktad gymnasieutbildning och högskoleutbildning ställer.
För de studerande som saknar en vårdinriktad gymnasieutbildning före- slår kommitten en högst ettårig vårdinriktad kurs i gymnasieskolan. På så sätt kommer alla studerande som har för avsikt att påbörja vård- och socialt inriktad kommunal högskoleutbildning att ha i allt väsentligt samma
Prop. l978/79: 197 att
kunskaper och erfarenheter. Samtliga studerande kommer härigenom att beredas tillfälle att utifrån kännedom om både vardutbildning och vårdar— bete välja mellan att direkt fortsätta sin utbildning och att gå ut i arbetslivet ttnder en kortare eller längre period. Den föreslagna lösningen främjar enligt VÄRD 77s uppfattning en återkommande utbildning. Samtidigt ökar de studerandes förutsi'tttningar att göra ett mer obundet val av utbildning i högskolan eftersom grunden läggs i gymnasieskolan till ett förhi'tllandevis stort antal mer eller mindre samverkande vårdutbildningar i högskolan. Vidare innebär förslaget att högskolans studieorganisation på vårdområdet blir mer överskådlig.
Kommittén bedömer det inte vara möjligt att i det kortare tidsperspekti- vet föreslå att också de statliga högskoleutbildningarna på vårdområdet (t. ex. läkarlinjen) skall bygga på uteslutande vårdinriktad gymnasial ut- bildning. VÄRD 77 anser emellertid det angeläget att studerande från t. ex. vz'irdlinjen även i detta tidsperspektiv ges ökade förutsättningar att söka sig till de längre högskoletttbildningarna på vårdområdet. Kommittén föreslår därför att det i gymnasieskolan anordnas en kurs på förslagsvis högst ett läsår som ger kunskaper motsvarande samtliga ntl gällande särskilda för- kunskapskrav för tillträde till läkarlinjen och andraji'tmförbara utbildning- ar. Kommittén anser att en ökad andel studerande med gymnasial vårdut- bildning kompletterad med naturvetenskap kommer att utgöra ett naturligt och angeläget tillskott i de längre vårdutbildningarna på högskolenivå. En sådan utveckling bör kunna bidra till att bryta den sociala och könsmässiga snedrekryteringen till vissa eftertraktade vårdutbildningar i högskolan samtidigt som det samlade intresset för naturvetenskapliga studier härige— nom skulle komma att stimuleras.
lett längre tidsperspektiv — då bl.a. resultatet av gymnasieutredningens arbete kan komma att förverkligas * anser kommitten det önskvärt att i princip all vårdinriktad högskoleutbildning bygger på gymnasieutbildning med motsvarande inriktning.
Behörig/101 ut'/t urval
Bestämmelser om behörighet och urval är viktiga instrument för att möjliggöra för nya stttderandegrupper att få delav högskolans utbildning. För de utbildningar som utgör själva kärnan i VÅRD 77s uppdrag tillämpas ännu inte högskolans nya regler om behörighet och urval. För dem gäller tidigare behörighetskrav i form av grundskolekompetens.
Kommittén har enligt sina direktiv till uppgift att bl. a. överväga åtgärder för att förbättra möjligheterna att få grundläggande vårdutbildning för personer som är eller har varit yrkesverksamma inotn våran men som saknar eller har bristfällig utbildning.
VÅRD 77 ser i princip inga svårigheter med att låta villkoren för allmän behörighet omfatta också de utbildningar som tillhör VÅRD 77s område. l och med att dessa börjar tillämpas ges enligt VÅRD 77s uppfattning goda förutsättningar för en höjning av kvaliteten på utbildningen inom de berör— da linjerna. Detta beror på att de studerande i ökad utsträckning kan förutsättas ha bättre förkunskaper än vad som i dag är nödvändigt. Detta får konsekvenser också i andra avseenden när det gäller utformningen av studieorganisationen i högskolan.
På endast en punkt tvingas kommittén föreslå avsteg från högskolans bestämmelser om allmän behörighet. Det gäller krav på redovisning av kunskaper i engelska motsvarande det allmänna behörighetskravet för behöriga via den s. k. 25: 4-regeln. VÅRD 77 anser emellertid i princip att
Prop. l978/79: 197 Ö,
det inte finns några sakliga utbildningsmässiga skäl som talar för att be- handla de här aktuella tltbildningarna på något annat sätt än övriga högsko- letttbildningar. Kommittén slår därför fast att det allmänna behörighetskra- vet på kunskaper i engelska i princip äger samma giltighet för de här diskuterade utbildningarmt som för vilken annan högskoleutbildning som helst.
Trots allt som talar för ett krav på kunskaper i engelska motsvarande det allmänna behörighetskravet för behöriga också via 25:4-regeln kan det enligt VÅRD 77s mening vara motiverat att gå varsamt fram. Det är angeläget att bl.a. den personal. som varit med om att möjliggöra vårdens utbyggnad tltan att ha blivit delaktiga av det begränsade utbildningsutbu- det. inte utestängs frän vidare utbildning som följd av hastigt och kraftigt förändrade behörighetsvillkor. För sökande till de aktuella utbildningarna gäller i dag inte krav på motsvarande kunskaper i engelska. VÄRD 77 föreslår därför att — ttnder en övergångsperiod omfattande åtta år — behöriga via 25: 4—regeln inte skall behöva redovisa kunskaper i engelska motsvarande det allmänna behörighetskravet för tillträde till de här ak— tuella utbildningarna. Förslaget innebär att under en övergångsperiod på åtta är bl. a. den vårdpersonal som fyllt 25 år och som arbetat sammanlagt i minst fyra år. får — såvitt gäller krav på kunskaper i engelska — oförändra— de möjligheter att skaffa sig önskad utbildning.
Vad gäller villkor för särskild behörighet blir det enligt kommitténs uppfattning naturligt att knyta dessa till t.ex. ämnena värdkunskap och vårdpraktik i tillämpliga grenar och varianter inom den tvååriga vårdlinjen. Självfallet måste de särskilda förkunskapskraven på denna punkt utformas så att dels den av kommittén föreslagna högst ettåriga vårdinriktade kursen i gymnasieskolan. dels andra lämpliga kombinationer av grundläggande vi'irdutbildning och yrkesverksamhet inom vårdområdet såsom t.ex. un- dersköterske- och skötarutbildning ger tillträde till de aktuella högskoleut- bildningarna i samma mån som genomgången vårdlinjc.
Kommittén diskuterar frågan om ett eventuellt krav på yrkeserfarenhet för tillträde till de aktuella utbildningarna. Erfarenheterna av den återkom— mande utbildning som förekommer på vårdområdet — t. ex. i anslutning till de avkortade stttdiegångarna inom sjuksköterskelinjen — är positiva. Kommittén anser de fördelar detta system visat sig ha bör tas tillvara i den nya studieorganisationen. Formerna härför kan enligt kommitténs uppfatt— ning emellertid variera.
VÄRD 77s förslag till anknytning mellan gymnasieskola och högskola ger den studerande möjlighet att med kännedom om både vårdutbildning och vardarbete på frivillighetens väg välja mellan fortsatt utbildning och yrkesverksamhet. en yrkesverksamhet som för många säkerligen kommer att följas av en senarelagd fortsatt utbildning. Kommittén är inte beredd att föreslå något generellt krav på yrkeselfarenhet för tillträde till just de utbildningar som ligger inom VÅRD 77s område. Enligt kommitténs tipp— fattning skulle detta bl. a. ställa stora krav på förhållandena på arbetsmark- naden. Det bör enligt kommitténs mening vidare finnas åtminstone en möjlighet att bedriva sin utbildning i en följd. Kommittén ser det som mer lämpligt att ta tillvara erfarenhet från arbetslivet med hjälp av bestämmel- serna om urval.
I de nya urvalsreglerna utgör meritvärdering av arbetslivserfarenhet ett viktigt inslag. För att ta tillvara de många människors intresse för fortsatt vårdutbildning som under en längre tid yrkesarbetat inom vården föreslår kommittén en justering av de allmänna urvalsreglerna för de utbildningar
Prop. l978/79: l97 62
som ligger inom VÅRD 77s område. Ett sådant förslag får emellertid inte i en alltför hög utsträckning premiera en kortvarig yrkeserlarenhet från just vardområdet i förhi'illande till en tner allmän sådan. VÅRD 77 föreslår därför att yrkesspecilik arbetslivserlårenhet i en urvalssituation ges sår- skild tyngd först då den omfattar minst tva år.
(iwnwtmml uthildnin_t:.vinnt'/u'ill
Kommittén slår fast att all vård- och socialt inriktad utbildning i framti- den bör kännetecknas av såväl bredd som specialisering. Vardarbetet bör sättas in i ett större socialpolitiskt sammanhang. Därutöver måste kravet på expertkunnande och specifik inriktning av tttbildningsinnehållet för olika grupper tillgodoses.
Med utgångspunkt från direktiven ser emellertid kommittén i första hand sitt ttppdrag som att söka finna naturliga samband mellan olika studievägar och pröva om det kan skapas gemensamma kurser för om möjligt samtliga studerande.
VÅRD 77 kan identifiera behov av gemensamt utbildningsinnehåll på två nivåer. Dels kan ett för alla vård- och socialt inriktade utbildningar gemen- samt utbildningsinnehåll urskiljas. dels kan detta enligt kommitténs be- dömning byggas på med utbildningsinnehåll gemensamt för grupper av besläktade utbildningar.
Kommittén ger exempel på för samtliga studerande gemensamt utbild- ningsinnehåll för att på så sätt ange lämplig inriktning av berörd utbildning på olika nivåer i högskolan. Syftet är att ge samtliga studerande en gemen- sam referensram. VÄRD 77 föreslår att det för samtliga studerande gemen- samma utbildningsinnehållet skall omfatta tner än lt) poäng och organi- seras dels som en gemensam grundkurs omfattande minst lt.) poäng och dels som gemensamma kurser senare i studiegången. När det gäller de sistnämnda kurserna vill kommittén inte ge förslag till omfattning ttttryckt i ett bestämt antal poäng. Den närmare utformningen av de gemensamma kurserna måste sjäIVfallet ske med utgångspunkt från lokala förutsättning- ar.
Kommittén ger också exempel på gemensamt utbildningsinnehåll för grupper av särskilt besläktade utbildningar.
Utbildningens organisation
Huvuduppgiften för VÅRD 77 är att utifrån en vårdpolitisk grundsyn lägga fram förslag om principerna för stttdieorganisationen för i första hand de vårdutbildningar som tillhör den kommunala högskolan. En viktig ut- gångspunkt härför är den arbetsfältsbeskrivning som kommittén tagit fratn.
Kommittén strävar efter att tillgodose principen om återkommande ut- bildning. VÄRD 77 undersöker möjligheterna att organisera utbildningarna så att de kan läggas upp med etappavgångar. Kommittén förordar ett ökat utbud av alternativa och/eller valfria kurser. VÄRD 77s förslag till sttt- dieorganisation syftar till att göra utbildningsorganisationen i högskolan mer överskådlig än i nuläget och till att begränsa antalet studievägar. Det är vidare angeläget att utbildningslinjerna i framtiden görs bredare än idag.
Kommittén delar in sitt arbetsfält i tre områden. socialvård. hälso- och sjukvård samt medicinsk service.
'fva frågor uppmärksammas särskilt. Det gäller frågan om långtidssjttk- vården och den psykiatriska vården. VÅRD 77 anser inte att en särskild studieväg med inriktning mot längtidssjukvården är det bästa sättet att lösa utbildningsproblemen för denna del av vården. Kommittén anser i stället
Prop. l978/79: 197 63
att utbildning i långtidssjukvård måste inga som ett naturligt och omfat- tande inslag i samtliga tttbildningar inom kommitténs arbetsområde. Vad gäller den psykiatriska Vården motiverar kommitten utförligt sitt förslag att inrätta en särskild studieväg i hi'lgskolan mot detta vårdomradc. Det psy- kiatriska vårdområdct är stort och förtjänar enligt VÄRD 77 en egen studieväg i högskolan. Den psykiatriska värden som helhet kommer att tjäna på en sådan målmedveten satsning på tttbildningssidan.
lnom socialvårdsområdet föreslår kotnmittén en ny social servicelinje. Utbildningen på linjen som föreslås omfatta tre terminer skall syfta till att utbilda för hemtjänst och äldreomsorg. verksamhet bland personer med sociala avvikelser samt för omsorgsverksamhet bland psykiskt utveck— lingsstörda. Kommittén föreslår att utbildningen överförs till sektorn för utbildning för administrativa. ekonomiska och sociala yrken.
Inom området hälso- och sjukvård föreslår VÅRD 77 tre allmänna ut— bildningslinjer. nämligen hörselvårdslinjen. hälso- och sjukvårdslinjen samt rehabiliteringslinjen.
Hörselvårdslinjen föreslås omfatta (ut) poäng och syfta till att utbilda för yrkesutövning vid aut'liologisk avdelning och hörcentral. Hälso- och sjuk- vårdslinjen föreslås få fyra varianter. varianten för psykiatrisk vård. vari— anten för operaticmssjukvård. varianten för ögonsjukvård samt varianten för sjuksköterskor.
Utbildningarna för psykiatrisk vård. operationssiukvård samt ögonsjuk- vård föreslås samtliga omfatta 60 poäng. Varianten för psykiatrisk vård skall förbereda för arbetsledande funktioner inom olika verksamhets- former för denna del av vården. Varianterna för operationssjukvärd och ögonsjukvård syftar till att utbilda operationsassistenter respektive oftal- mologassistenter.
Varianten för sjuksköterskor föreslås omfatta mellan 80 och ] lO poäng. För att fungera inom en bred yrkesfunktion som sjuksköterska krävs en utbildning som ger kunskaper och färdigheter utöver dagens grundutbild- ning för sjuksköterskor. Detta innebär att utbildningen för sjuksköterskor bör utökas till att omfatta minst 80 poäng. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att utbildning motsvarande såväl dagens grundutbildning som påbyggnadslinjcr i fortsättningen ges som grundläggande högskoleutbild- ning på allmän utbildningslinje eller i förekommande fall som linjeanknttten enstaka kurs.
Studerande på varianten för sjuksköterskor skall enligt VÄRD 77s för— slag följa en studiegång där utbildningen motsvarande de inledande 60 poängen är gemensam för samtliga. Kommittén förutsätter att flertalet studerande följer den studieväg omfattande totalt 80 poäng som leder fram till verksamhet inom ett brett område (långtidssjukvård samt akutsjukvård av medicinsk och kirurgisk karaktär). Övriga studerande väljer en speciali- sering för verksamhet inom områdena hälso- och sjukvård för barn. obstet- rik och gynekologi eller anestesi- och intensivvård. I anslutning till varian— ten föreslår VÄRD 77 att en linjeanknuten kurs inrättas med inriktning mot öppen hälso- och sjukvård.
[ dagens sjukskötersketttbildning finns en etappavgång inbyggd i studie— gången. Utbildningen består av grundutbildning till sjuksköterska på all— män utbildningslinje och vidaretttbildning för bl. a. arbetsledande funktio- ner inom olika specialiteter på påbyggnadslinjer.
Nuvarande grundutbildning för sjuksköterskor förutsätter emellertid att sjuksköterskan fullgör uppgifter som i praktiken är svåra att skilja från undersköterskans och som endast i begränsad utsträckning svarar mot
Prop. l978/79zl97 64
sjuksköterskans samordnings- och ledningsfunktion och hennes roll som medarbetare i vårdlaget. I ett läge där all basutbildad personal har kunska- per och färdigheter motsvarande dagens undersköterska kommer den grundutbildade sjuksköterskans roll att bli oklarare. Den grundutbildade sjuksköterskan får utföra arbetsuppgifter hon inte har tillräcklig utbildning för och som det förutsattes vidareutbildning för när den nuvarande utbild— ningen genomfördes.
1 den föreslagna linjeorganisationcn skapas en möjlighet till etappavgang som i dag saknas. Vissa allmänna utbildningslinjer har f.n. ett utbild— ningsinnehåll av grundläggande karaktär. som i princip motsvarar innehål- let i en gymnasial vårdutbildning.
Mot denna bakgrund har det också varit möjligt att organisera avkortade studiegångar för studerande med gymnasial vårdutbildning och yrkeserfa- renhet från vårdområdet. Lärostoffet i dagens utbildning. som bygger på grundskolans kompetensområde. är emellertid inte organiserat så att den studerande efter en viss tids studier har kunskaper och färdigheter motsva— rande vad den gymnasiala utbildningen ger. Den studerande som bara har genomgått viss del av denna utbildning har därför heller inte kompetens att gå ut i arbetslivet. Kommitténs förslag att all vårdinriktad högskoleutbild- ning i princip skall bygga på gymnasial utbildning med samma inriktning innebär däremot att en naturlig etappavgång för samtliga studerande ska- pas vid övergången mellan gymnasieskola oeh högskola.
VÅ RD 77 har diskuterat olika tänkbara vägar att nå de kunskaper och färdigheter som krävs för yrkesverksamhet inom ett specialiserat område.
Kommittén har stannat för att föreslå en modell som i princip innebär att samtliga studerande förbereds för en bred yrkesfunktion som sjuksköters- ka samtidigt som utbildningen inom ramen för nu gällande studietider medger specialisering för viss vårdgren.
Kommittén föreslar således att de studerande på varianten hålls samman de tre första terminerna. Därefter sker en uppdelning mot dels allmän hälso- och sjukvård (ytterligare 20 poäng). dels en viss specialiserad vård- gren (ytterligare 40—50 poäng).
Kurser med inriktning mot en speciell vårdgren med syfte att ge nödvän- diga kunskaper för verksamhet inom detta område måste då. förutom det specifika stoffet. även innehålla sådant som till sin karaktär svarar mot en bredare yrkesfunktion. Det bör således ftnnas visst utbildningsinnehåll som är gemensamt för samtliga studerande på varianten även ovanför treterminersnivån.
Tanken på att bibehålla en etappavgång i den studieorganisation som VÅRD 77 föreslår för sjuksköterskeutbildningen har diskuterats i kommit— tén.
Kommittén konstaterar att en etappavgång efter 60 poäng inte längre motsvarar de krav som yrkeslivet ställer. l direktiven framhålls det att etappavgångar skall prövas i anslutning till förväntad personalstruktur. En utbildning omfattande endast 60 poäng har i arbetsfältsbeskrivningen inte bedömts svara mot funktionen som sjuksköterska och är därför heller ingen lämplig nivå att gå ut i arbetslivet på. Den nivå i utbildningen som enligt kommitténs bedömning närmast svarar mot denna funktion ligger i förslaget på 80 poäng. På denna nivå kan en etappavgång diskuteras.
En etappavgång efter 80 poäng skulle förutsätta att samtliga har kunska- per för verksamhet inom ett brett arbetsområde. även de som senare avsåg att specialisera sig. Specialutbildningen skulle då först kunna ta vid efter 80 poäng.
Prop. l978/79: 197 65
Med hänsyn till den tid som oundgängligen måste avsättas för specialut- bildning betyder resonemanget ovan generellt en förlängning av sjukskö— terskeutbildningen. Kommittén bedömer att utrymmet för specialisering efter th-poängsnivån. trots bättre förkunskaper ändå bör omfatta mellan 30—50 poäng. dvs. efter avslutad utbildning totalt mellan ll0— l30 poäng. Kommitténs direktiv medger inte tttan vidare en sådan generell förlängning av utbildningen. Det har heller inte ttnder utredningsarbetet enligt kommit- téns mening uttalats tillräckligt starka skäl för en allmän förlängning för just denna utbildning utöver förslaget att alla skall ha minst 80 poäng.
Kommittén har mot den bakgrunden haft att prioritera mellan att föreslå en höjd grundkompetens för alla och förbättringar på enskilda punkter (öppen hälso- och sjukvård. psykiatril eller en etappavgång för samtliga och därmed en generellt utökad tttbildningstid. VÅRD 77 har bedömt att det senare alternativet skulle betyda en omfördelning av resurser inom ramen för uppdraget till förmån för en speciell del av sjuksköterskeutbild- ningen i en omfattning som skttlle sätta andra angelägna behov i fråga. Efter att här ha prövat tankett på etappavgång gör kommittén i detta fall ett medvetet och noga överlagt avsteg från en värdefull planeringsprincip.
På en punkt har emellertid kommittén funnit att en tids yrkesarbete krävs för att fullfölja specialutbildningcn. nämligen för utbildningen i öp— pen häisov och sjukvård.
Utbildningen pa varianten för sjuksköterskor skall enligt kommitténs förslag inriktas dels mot allmän hälso- och sjukvård, dels mot något av områdena hälso- och sjukvård för barn. obstetrisk och gynekologisk vård samt anestesi— och intensivvård.
I anslutning till hälso- och sjukvårdslinjen föreslår kommitten att två linjeanknutna kurser inrättas. Det gäller en linjeanknuten kurs med inrikt- ning mot öppen hälso- och sjukvård för sjuksköterskor samt en linjeanknu- ten kurs i ortoptik för oftalmologassistenter. För tillträde till utbildningen i öppen hälso— och sjukvård krävs enligt VÄRD 77s uppfattning erfarenhet av yrkesarbete som sjuksköterska. Kommitténs förslag innebär på denna punkt att utbildningen totalt utökas med 10 poäng.
Rehabiliteringslinjen föreslås få tva varianter. en för arbetsterapi och en för sjukgymnastik. Linjen bör enligt förslaget omfatta l00 respektive 90 poäng. I anslutning till sin diskussion om rehabiliteringslinjen föreslår kommittén en rad åtgärder. vilka bör bidra till att möjliggöra en ökad dimensionering av utbildningen på linjen.
Inom området medicinsk service föreslår VÄRD 77 endast en allmän utbildningslinje. den medicinska servicelinjen. Linjen föreslås få sju vari- antcr och omfatta 90 poäng. Utbildningen på linjen skall syfta till att utbilda för laboratorieområdet samt för verksamhet inom områdena radio- terapi och röntgen. I anslutning till linjen föreslår VÅRD 77 att två lin- jeanknutna kurser inrättas. Studerande med genomgången naturveten- skaplig gymnasieutbildning bör enligt kommittén få tillgodoräkna sig mot- svarande delar i den medicinska servicelinjen.
F.nligt kommitténs direktiv är det VÅRD 77 obetaget att undersöka förutsättningarna för yrkesteknisk högskoleutbildning inom sektorn för utbildning för vårdyrken. Kommittén diskuterar i anslutning härtill en pedagogisk utbildning av i första hand undersköterskor och skötare i psykiatrisk vård för att de skall kunna tjänstgöra som lärare för de egna grupperna. VÄRD 77 föreslår att regeringen ger UHÄ i uppdrag att vidta åtgärder i syfte att snarast starta lärarutbildning för bl.a. skötare och undersköterskor. .
5 Riksdagen 1978/79. I .t'aml. Nr [97
Prop. l978/79: 197 66
I ett särskilt avsnitt behandlar VÄRD 77 frågan om vidareutbildning. Där framhålls bl.a. att varianten för psykiatri inom hälso- och sjukvards— linjen bör utformas så att delar av stttdicvägen kan läsas fristående av i första hand sjuksköterskor. Även andra vidareutbildningar har diskute- rats.
Kommittén diskuterar också frågan om studieorganisationens utveck- ling i ett längre tidsperspektiv. VÅRD 77 framhåller det angelägna i att man vid översynen av också de längre vårdutbildningarna beaktar de krav som de samlade vårdutbildningarna ställer. Det gäller bl. a. att åstadkomma en ökad samordning mellan de längre och kortare vårdutbildningarna i hög- skolan. Kommittén ger exempel från tandvårds- santt hälso- och sjukvårdsområt'let.
Kommittén tar fasta på ett förslag från UHÄ och universitetet i Linkö- ping om att i Linköping utveckla en annorlunda vårdyrkesutbildning. lin- ligt kommitténs uppfattning bör en försöksverksamhet med integrerad vårdyrkestttbildning i Linköping syfta till en långtgående samordning av de skilda utbildningarna bl. a. för att skapa förutsättningar för ett intensifierat arbete med att förnya utbildningen. VÄRD 77 föreslår att regeringen ger UHÄ i uppdrag att i samråd med universitetet i Linköping och landstinget i Östergötlands län utreda denna fråga samt att lägga fram förslag till en försöksverksamhet i Linköping.
Utbildningens arhclsjbrnti'r
Kommittén framhåller att frågan om arbetsformerna måste ses mot bakgrund av utbildningsmålen. lin annan viktig utgångspunkt bör vara den strävan till lokalt bestämmande. som högskolereformen innebär. Enligt VÅRD 77s uppfattning är det också viktigt. att arbetsformerna inte binds för hårt till någon eller några speciella teorier. som vid ett bestämt tillfälle är tongivande. Arbetsformerna måste i sig vara så flexibla. att de underlät— tar förändring.
Kommittén förordar ett ökat individuellt studieansvar. Samtidigt beto- nas att läraren har ett grundläggande ansvar för utbildningen och att det hela tiden är frågan om en samverkan mellan lärare och studerande i syfte att nå utbildningsmålen.
Kommittén diskuterar arbetsformerna som attitydpåverkande faktorer. Valet av arbetsformer och lärarens attityder till de studerande kommer sannolikt att speglas i de studerandes attityder till patienter och klienter. Undervisningssituationen bör därför fungera som en slags "modellinstitu- tion".
Arbetsformerna bör vara sådana att det skapas förutsättningar för ut- vecklandet av den studerandes egen personlighet och av sådana attityder och värderingar som är väsentliga för den kommande yrkesutövningen.
Med tanke på utbildningsmålen understryker kommittén. att det är ange- läget att utbildningsverksamheten inom högskolan i stor utsträckning or- ganiseras i form av lagarbete så att de studerande ges träning att samverka dels med varandra. dels med lärare och annan personal.
Yrkeslivct komtner emellertid också att ställa krav på förmåga att ta eget ansvar och fatta självständiga beslut. Utbildningen måste därför ge de studerande möjlighet att förbereda sig också för sådana yrkesfunktioner.
Utbildningen inom värdsektorn bör enligt kommitténs mening vara problemorienterad och till vissa delar kunna organiseras som projekt. Utbildningsinnehållet bör byggas upp kring problem. som är relevanta för den kommande yrkesrollen. Kommittén pekar här på sambandet mellan teoretisk och praktisk utbildning.
Prop. l978/79: l97 .. 67
VÅRD 77 anser det vara angeläget att man i högskt.)leutbildningen ut- vecklar nytt metoder för tttvärdering som inte inriktar sig på detaljkun— skaper utan mer prövar förmågan att lösa sammansatta problem och att använda sina kunskaper ttnder skilda förtttst'tttningar.
Kommittén pekar på en del svårigheter när det gäller att genomföra undervisningen på det sätt som exemplifierats. bl. a. bristen på lärare.
Kommittén framhåller också behovet av pedagogisk fortbildning för den undervisande personalen.
PruÅIix/t ulhiltlnilty
VÅRD 77 har den Zl december l977 till utbildningsministcrn överlämnat betänkandet "Praktikfri'tgor — åtgärder i ett kort perspektiv” (SOU l978'. lSl. Det bildar bakgrund till övervägandena om praktikfrågorna i ett längre perspektiv.
Kommittén koncentrerar sig i föreliggande betänkande på en diskussion kring de utgångspunkter som bör ligga till grund för planeringen av den praktiska tttbildningcn. l—"örutsiftttningcn är därvid att den närmare upplägg- ningen och inriktningen är en fråga för lokala plancringsorgan samt att ansvaret för genomförandet vilar på arbetslivet i samråd med skolan.
VÅRD 77 sammanfattar resttltatct av redan gjorda praktikplatsinvente— ringar och visar på möjligheter till ett effektivare utnyttjande av begränsa— de resurser.
Kommittén föreslår att praktik inom sådana områden där ett specifikt yrkeskunnandc krävs anges i respektive utbildningsplan. Den totala om- fattningen av dcrtna yrkesspecifika praktik kan anges med ett cirkamått (riktvärde).
F.nligt direktiven skall VÅRD 77 utreda möjligheterna att byta ut praktik mot tjänstgöring. Kommittén tar tipp problemet enbart som en fråga om detta är lämpligt eller inte med hänsyn till tttbildningsmålet.
Kommitténs slutsats är att ett eventuellt utbyte av praktik mot en tjänstgöring endast kan bli aktuellt i motsvarigheten till vissa av dagens påbyggnadslinjer. Byte av praktik mot tjänstgöring förutsätter en överens- kommelse mellan arbetsmarknadsparterna samt den studerandes och linje- nämndens medgivande. om sådan tjäntgöring inte är fastställd i utbild- ningsplanen.
Kommittén diskttterar praktikens roll i utbildningen och slår fast att praktik är nödvändig för god yrkesförberedelse. Den praktiska utbildning- en får dock inte inriktas alltför hårt på Girdighetsträning. Det väsentliga bör vara att de studerande har sådana kunskaper och sådan lärdighetsträning. att de har handlingsberedskap inför nya situationer.
I fråga om praktikens innehåll och inriktning framhåller VÅRD 77 vikten av att de resurser som byggs tipp inom primärvården utnyttjas.
Där flera stttderandekatcgorier har praktik på samma ställe hör under- visningen arrangeras i s. k. vertikal form. dvs. en lärare har hand om samtliga studerande ttnder praktisk utbildning av samma art.
Kotnmittén berör också frågan om praktik på kvällar och nätter och de konsekvenser sådan praktik kan få för studerande och lärare.
Den utökning av praktik på obekväm tid som eventuellt kan bli aktuell bör enligt VÅRD 77s meningi huvudsak förläggas till kvällstid.
Forskningsun/tnymf/tg Det är enligt kommitténs direktiv angeläget att VÅRD 77 i sitta förslag till studieorganisation för vårdutbildningarna beaktar kravet på anknytning
Prop. l978/79: l97 (ts
av dem till forskningen. Även vårdlärarutbildningens forskningsanknyt— ning bör i enlighet härmed övervägas.
Beroendet mellan grundläggande högskoleutbildning och fortsatt hög- skoletttbildning och forskning är ömsesidigt. En närmare anknytning av utbildningar som hittills saknat forskningsanknytning till vetenskaplig verksamhet kommer också att påverka innehållet i och uppläggningen av den fortsatta högskoleutbildningen och forskningen. VÅRD 77 ser denna ömsesidiga påverkan mellan grttndläggandc högskoleutbildning och fort— satt högskoletttbildning samt forsknings- och utvecklingsarbete som ett bärande motiv bakom satsningen på forskningsanknytning. lnom vårdom- rådet kommer en forskningsanknytning av den grundläggande högskoleut— bildningen såledcs att påverka utvecklingsarbctet och härigenom direkt inverka på vårdens innehåll och verksamhetsformer. litt förstärkt sam— band mellan grundläggande högskoletttbildtting och forskning syftar — när det gäller den grundläggande högskoleutbildningen — ytterst till att höja dennas kvalitet.
V Ä RD 77 konstaterar att det sedan en tid tillbaka har pågått och fortfa- rande pågår ett omfattande tttvecklingsarbete i fråga om forskningsan- knytning av de här aktuella utbildningarna. Kommitténs bidrag till detta arbete gäller i första hand att peka på vilka krav en forskningsanknytning av den grudläggande vårdinriktade högskoletttbildningen ställer på utbild- ningens mål. innehåll och arbetsformer.
VÄRD 77 föreslår övergripande tttbildningsmål i vilka frågan om forsk- ningsanknytning särskilt uppmärksammas. Kommittén har sett detta som en viktig utgångspunkt för forskningsanknytning av de aktuella utbildning— arna och förutsätter att detta leder till att både utbildningsinnehåll och arbetsformer ges en starkare anknytning än f. n. till vetenskaplig verksam— het. VÄRD 77 strävar även i övrigt efter att betona vikten av stttdieträning. kunskapsberedskap och metodskolning.
l analogi med utvecklingen inom området socialt arbete framhåller VÅRD 77 att man lokalt bör undersöka möjligheterna att samla utbild- ningsstoff i ett brett upplagt tvärvetenskapligt ämne. förslagsvis kallat omvårdnadsarbete. Kommittén utgår vidare från att högskolemyndighe— terna i bl.a. sitt petitaarbete uppmärksammar och prövar frågan om ett program för en successiv uppbyggnad av en organisation för omvårdnads- forskning. VÅRD 77 anser att behovet av omvårdnadsforskning är klart dokumenterat. För den sociala servicelinjen kan det enligt kommitten bli aktuellt att i viss utsträckning anknyta utbildningen till forskningsområdet och kärnämnet socialt arbete.
Kommittén uppmärksammar också särskilt frågan om lärarnas utbild- ning i det övergripande syftet att ge den grundläggande högskoleutbild- ningen en anknytning till vetenskaplig verksamhet.
Kommittén har i sitt yttrande över FUNs betänkande (SOU l977zö3) förhållandevis utförligt diskuterat frågan om rekrytering till fortsatt hög- skoletttbildning. VÅRD 77 har där slagit fast att kommittén inte är beredd att låta längden på en allmän utbildningslinje vara det enda eller ens det avgörande kriteriet föratt mäta dess grad av forskningsförbcredelse. Kom- mittén har i enlighet härmed avvisat FUNs tanke på att allmän utbildnings- linje omfattande minst 80 poäng skall ge allmän behörighet för tillträde till forsatt högskoleutbildning.
Mot bakgrund av VÅRD 77s förslag till utbildningsmål. utbildningsinne- håll samt omfattning av respektive utbildningslinje föreslar kommitten att följande linjer — oavsett variant — inom dess område ger allmän behörig- het för tillträde till fortsatt högskoleutbildning
Prop. l978/79: l97 ht)
. sociala servicelinjen . hörselvårdslinjen . rehabiliteringslinjen . hälso- och sjukvardslinjen . medicinska servicelinjen.
Vårdutbildningarna inom den statliga delen av högskolan skall självfallet också ge sådan behörighet.
[)et är enligt VARD 77 angeläget att man ittom ramen för den fortsatta högskoletttbildningen ger de studerande reella möjligheter att anknyta utbildningen till den egna yrkesinriktningen. Detta förutsi'itter som kom- mitten ser det ett ökat samarbete mellan högskolan och yrkeslivet.
Kommitten föreslår bl. a. att de utbildningsattsvariga myndigheterna bör undersöka i vilken utsträckning det inom ramen för t. ex. vi'irdlärarutbild- ningen finns eftertraktade ämnesfördjupningskttrser. som borde kuntta anordnas också i andra former och som därmed kan bli tillgängliga även för andra än blivande lärare.
VÅRD 77 anser det angeläget att lärarna i arbetsterapeut— och sjukgym— nastutbildningarna ges förutsi'tttningar att i ökad utsträckning överta en del av de uppgifter inottt utbildningen sotn nu åvilar läkare. Kommittén före- slar därför att regeringen ger UHÄ i uppdrag att föreslå åtgärder som skapar förutsättningar för arbetsterapeut- och sjukgymnastlärarna att ta på sig en ökad andel av undervisningen i utbildningen på rehabiliteringslinjen.
Jämna/':' Åt'inA'ntäsA'ig rt'krylcring
linligt sitta direktiv skall VÅRD 77 överväga åtgärder som främjar en jämnare könsmi ig rekrytering. Kommittén konstaterar att man. trots en mer än decennielång intensiv debatt om könsrollsfrågor. fortfarande tyd- ligt kan urskilja en arbetsmarknad som är indelad efter kön och inte efter intresse och begåvning. Männen finns alltjämt företrädesvis i olika tek- niska yrken. medan kvinnorna dominerar vård— och serviceområdet.
Synen på manligt och kvinnligt i utbildning och yrkesliv håller emellertid långsamt på att förändras. l ökad utsträckning söker och antas kvinnor till utbildningar inotn traditionellt manliga yrken.
Betydligt långsammare går det dock att förändra männens intresse för typiskt kvinnliga yrken och arbetsområden. Män nted intresse och fallen- het för arbetsuppgifter inom kvinnodominerade områden hindras dessut— om av fördomsfulla attityder och brist på information att välja dessa områden som arbetsfält. Bristen på män har i sig också en negativ effekt när det gäller påverkan på ungdomars yrkesval. Fler män i vården skttlle därför troligen bidra till att de unga männen efterhand skulle uppfatta vårdarbcte som naturligt också för män och oftare välja detta.
Männens intresse för olika vårdutbildningar har emellertid totalt sett ökat något. vilket kan ge anledning till viss optimism angående möjlighe- terna att i framtiden nå en könsmässig utjämning. Men om detta skall ske långsamt eller inte beror bl.a. på vilka åtgärder som vidtas för att lösa problemet. Utan speciella insatser kommer enligt kommitténs bedömning en utjämning sannolikt att dröja.
Det är mot denna bakgrund som VÅRD 77 är beredd att föreslå att positiv särbehandling av det underreprescnterade könet prövas vid antag- ning. En sådan åtgärd bör enligt kommitténs uppfattning bli aktuell först vid antagning till utbildningar med så sned könsmässig rekrytering att minoritetskönet vid senaste antagningstilllället hade lägre andel än 30 % av tttbildningsplatserna.
Prop. l978/79: 197 70
Kommitténs förhoppning är självfallet att extra ordinära åtgärder av detta slag inte skall behövas i framtiden. [ ett övergångsskede synes de dock vara motiverade.
VÅRD 77 är ntedvetett om de principiella invändningar som kan riktas mot en särbehandling av det ena könet. De positiva effekter som metoden leder till bör dock vägas mot detta. VÅRD 77 anser att en särbehandling inte bör betraktas som en orättvisa mot det andra könet tttan som en kompensation för de orättvisor. som finns inbyggda i de miljö- och kultur- faktorer som tidigare påverkat uppfostran och utbildning.
Kommittén redovisar två alternativa modeller för positiv särbehandling — minintikvot och tilläggspoäng — tttan att ta ställning till hur ttågott av dent närmare bör utformas. Kommittén avstår också från att förorda endera av de två redovisade modellerna. Kommittén föreslår i stället att SÖ och UHÄ får i uppdrag att dels utforma de bägge modellerna. dels initiera föt'st'åksverksamhet i de vård- och socialt inriktade högskoleutbild— ningarna med dent. Detta under förutsättning att försöken också innefattar utbildningar där kvinnorna är underreprcsenterade.
Efter utvärdering bör den nted hänsyn till syftet lämpligaste modellen tillämpas ttnder en övergångsperiod. vars längd bör bli beroende av hur snabbt åtgärderna ger avsett resultat.
VÄRD 77 vill understryka det angelägna i att den utredning. som UHÄ planerar angående kvotering till samtliga tttbildnittgslinjer i högskolan med sncd könsmässig rekrytering. komnter till stånd. ()m kvotering tillämpas inom samtliga högskoletttbildningar nted sned könsmässig rekrytering. får en sådan åtgärd en större trovärdighet som jämställdhetsatgärd ätt om den tillämpas enbart inom vissa.
V ÅRD 77 påpekar att tttan också via den studieorganisatoriska upplägg- nittgen och Utbildningarnas innehåll och arbetsfornter kan påverka det rådande könsrollsntönstret.
Ur VARI.) 77s perspektiv är det mycket viktigt att ökad information ges till SY()-konsulenterna om behovet av jämnare könsrekrytering inom vårdområdet. Kommittén finner det också angeläget att mer forskning kontmer till stånd på detta område och att sådana undersökningar får en bred uppläggning.
Ill:t'mlmannuxltap_li'ir sju/tgym/tast/ubilduingen
VÅRD 77 skall enligt sina direktiv pröva frågan om huvudmannaskapet för sjukgymnastutbildttingen. Enligt vad kommittén erfar kontttter rege- ringen inom kort att tillsätta en förutsättningslös utredning om ett enhetligt huvudmannaskap för högskolan. VÅRD 77 koncentrerar sig bl.a. härför på att utreda i vad man nuvarande förhållanden inom sjukgymnastutbild- ningen talar för ett ändrat huvudmannaskap.
Kommittén har inte funnit några entydiga besked om vilken huvudman som bäst klarar att genomföra utbildningen. Några vägande skäl för att byta huvudman på någon eller ttågra orter har inte framkommit.
Ett förslag från VÅRD 77 om enhetligt huvudmannaskap för sjukgymnastutbildningen skulle. om det sttabbt genomfördes. medföra att endera de tva statliga eller de två kommunala utbildningarna nu skttlle byta huvudman. Om den utredning som regeringen avser att tillsätta inom kort skulle komma till en annan slutsats än VÅRD 77. bl. a. med hänsyn till att dess uppdrag omfattar hela högskolan. skulle huvudmannaskapet på två orter kunna komma att på nytt behöva ändras.
VÅRD 77 föreslår därför med hänvisning till vad ovan framhållits ingen förändring i fråga om huvudmannaskapet för sjukgymnastutbildningen.
Prop. l978/79: l97 7l
(imorn/firande
Enligt kommitténs direktiv skall de i det föregående redovisade försla- gen syfta till genomförande omkring år l980. Utredningsarbetet har från böljan varit inriktat på en reform av den här aktuella utbildningen höstter- minen l980. Vad avser kommitténs förslag till nya behörighets- och urvals— regler bör en preliminär information kunna ges så snart förslaget överläm- nas till regeringen.
VÄRD 77 föreslår att regeringen ger UHÄ två uppdrag redan under hösten 1978. Det gäller dels frågan att utreda en ny organisation av den grundläggande utbildningen för vårdyrken i Linköping. dels frågan om att skapa förutsättningar för arbetsterapeut— och sjukgymnastlärarna att ta på sig en ökad andel av undervisningen i rehabiliteringsutbildningarna.
VÅRD 77s samlade förslag innebär vad gäller de stttdieorganisatoriska l'ötåndt'ingarna i stort oförändrade kostnader i förhållande till nuläget.
Prop. 1978/79: 197 72
Bilaga .?
Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 197850) Ny vårdutbildning
Utbildningens mål
Rcmissinstanscrna finner i allmänhet de vårdpolitiska utgångspunkter som kommittén definierat för arbetet med utbildningsmålen angelägna och delar den grundsyn som varit vägledande när utbildningsmålen har formu- lerats. De grundläggande utgångspunkterna om helhetssynen på männi- skan/patienten och formuleringen av vårdideologin råder det allmän enig— het om. Flertalet remissinstanser är positiva till kommitténs förslag om dels övergripande mål. dels gemensamma mål för grupper av särskilt be- släktade utbildningar. Många anser att innehållet i detta avsnitt är värde- fullt och kan utgöra en god gruttd för den måldiskussion som bör föras inom varje utbildning.
Genom övergripande mål betonas att samtliga berörda utbildningar ut- gör en integrerad enhet vilket bl.a. Sko/övvrsryrclsen (SÖ) anser angelä- get. SÖ vill vidare stryka ttnder att vissa för all högskoleutbildning gemen- samma mål anges i högskolelagen. Där sägs bl. a. att utbildningen skall bygga på vetenskaplig grund. att den skall anordnas så att de studerande förvärvar kunskaper och färdigheter samt utvecklar sin förmåga att kritiskt bedöma företeelser av skilda slag. främja personlig utveckling och förstå- elsen för andra länder och för internationella förhållanden. Liknande syn- punkter förs fram av Landsurgunimlinnen (LO) som betonar vikten av att målen för vårdsektorns utbildningar anknyter till dem som riksdagen anta- git såsom mål för all högskoleutbildning. Däri inbegrips också att utbild- ningarna måste planeras så att en återkommande utbildning går att genom- föra. Unit'erxizcts- (N'/t högskulcämbetet (UHÄ) instämmer i de synpunk- ter som plancringsberedningen för värdsektorn inom ämbetet för fram. men vill betona vikten av att sektorsmål och områdesmål förenas i ett ge- mensamt övergripande mål för att göra målformuleringarna mer lätthan- terliga för dem som skall tolka målen. Planeringsberedningen ansluter sig i allt väsentligt till kommitténs förslag. men ansluter sig inte till kommitténs förslag att mål enbart skall ange inriktning. Konsekvensen härav blir att linjenämnd beslutar om inttebörden i godtagbart yrkcskunnande för re- spektive utbildning. Planeringsberedningen vidhåller att målen för nivåer- na under sektors- och områdesmål skall preciseras och fastställas centralt så att de kan sägas ha uppfyllts vid genomgången utbildning. lnom den ra- men har linjenämnden att besluta om innehåll och genomförande.
Även socialstyrelsen anser det nödvändigt nted centralt fastställda kon- kreta mål. dvs. kunskaper och färdigheter som ger uttryck för ett yrkes- proftl och som kan användas för att utveckla yrkesidentitet och yrkes-
Prop. l978/79: 197 73
funktioner. Beträffande det linje-specifika innehållet och varianternas inne- håll anser socialstyrelsen att av de centralt fastställda utbildningsplanerna bör klart framgå dels vilka målgruppers behov av vård/service som skall tillgodoses. dels i vilka situationer/miljöer som vård/service skall ges. (iymnnsit-ntrt'tlningen anser att det synsätt som ligger bakom kommitténs diskussion om och formulering av utbildningsmål ger uttryck för samma strävanden som finns i utredningens egna direktiv. Eftersom det saknas en beskrivning av hälso- och sjukvårdens inre organisation i framtiden är det emellertid svårt att till fullo bedöma de uppställda målen. Eventuella mot- sättningar mellan de olika målen är i dag svåra att se. Gymnasieutredning- en vill. liksom kommittén. framhålla vikten av att målformuleringarna dis- kuteras och bearbetas konstruktivt för att förnya och förbättra utbildning- en.
Enligt Ktmznmnfi'irhnndcl och Lunds!ings/örlmndt'r framstår förslaget att formulera mål för högskolans sektor för vårdyrken resp. mål för grttp- per av särskilt besläktade utbildningar som i httvudsak riktigt. Kommun- _/i'5rlmntlt'r anser att även för socialvårdssektorn är det nödvändigt att sam- ordna utbildningsutbudet i breda utbildningsvägar som ger ett överblick- bart Iinjeutbud. Detta är en av orsakerna till att Kommunförbundet föror- dar en överföring av sociala servicelinjen till sektorn för administrativa. ekonomiska och sociala yrken i högskolan. Enligt Sot'ionum/i'irbunclt'lx uppfattning måste målformuleringarna i den slutliga utformningen ha en sådan bredd att de innefattar även de övriga socialt inriktade linjer inom högskolan som inte innefattas av Vård 77:s arbete. CGI
Prop. l978/79: 197 74
överblick över samhällets och hälso— och sjukvårdens samt socialpoliti- kens utveckling. resurscr och metoder i syfte att kunna förstå individens sociala sitttation samt att kunna tillgodose dennes sociala behov.
Srcrtgvx l/l'll'l'lldtlc' .vtmlt'ntkilrt'r (Sl-"S) finner målen bra utformade men något diffust formulelade och hävdar bestämt att i stället för att "skaffa sig beredskap" handlar det om kunskaper som är nödvändiga för yrkes- verksamheten. [formuleringen bör således vara "skaffar sig förmåga att
annars kan en betydande standardsänkning bli följden inom hälso- och sjukvården. .S't'vrigcs .vin/tsköterskan/uvarsji'irhand (SSEF/ framhåller att målen för de enskilda utbildningslinjerna måste ges en klar och konkret inriktning i de utbildningsplaner som kommer att utarbetas. SSEF ställer sig tvivlande till att kommitténs förslag till utbildningsmål kan uppnås inom de utbildningsorganisatoriska ramar som kommitten föreslår. Fullt- partit'ts nttgdmns/i'irhmtd (FPU) vill betona att kommittén bör utveckla och definiera vad flexibel yrkesfunktion är. .S't't'rt'gvs stn-ialtlctnokmtis/ta ungt/tnnsg/i'n-lnmtl (SSU) anser att när det gäller utbildningarnas mål skall de studerande ha möjligheter att vara med i planering och uppläggning av olika kurser. Moderata nngdont.x;/i'irlmnde! (MUF) ser som viktigast att de olika utbildningsalternativen får sin egen profil. dvs. att eleverna erhåller goda persomtlkunskaper. Detta anses nödvändigt för att varje yrkeskate- gori skall kunna medverka till goda behandlingsrcsultat. Dt' handikappa- llt'S ri/t'sg/Yirbmul (l)/IR) ansluter sig i huvudsak till förslagen till mål men anför viss kritik. Det gäller de övergripande målen att kritiskt bedöma in- formation om viktiga samhällsfrågor och att skaffa sig breda baskunskaper som grund för flexibel yrkesfunktion. DHR menar att om vårdpersonalen i framtiden skall kunna ta initiativ till förändringar av sådana förhållanden i samhället. som påverkar människors hälsa. krävs en bred kunskap om samhällsförhällanden och förmåga att kritiskt bedöma inte enbart informa- tion om samhällsfrågor utan även samhällsföreteelser som sådana. De bre- da baskunskaperna måste finnas. men DHR menar att djupet i utbildning— en är viktig. De olika yrkesutbildningarna måste få sin egen profil. varje yrke sin kunskapsresurs att tillföra vårdlaget.
När det gäller gemensamma mål anser DHR att i det sammanhanget måste individens självbestämmande och inflytande betonas. Samma sak gäller målen för gruppen hälso- och sjukvård. En tidsenlig "vårdideologi'" med betoning av individen som en aktiv medlem av vårdlaget måste inta en central plats i utbildningsmålen. För samtliga utbildningar måste ett vik- tigt mål vara att de studerande skaffar sig kunskaper om hur samhället på- verkar människor. beredskap att stimulera människor till självständighet och oberoende och beredskap att ta initiativ till kontakter med skilda sam- hällsorgan för att påverka samhällsmiljön.
Prop. 1978/79zl97 _ . 75
Åll/t'll_t"[llillj_'('ll mellan gvnutasiur/ttila tn'lt högt/tala
En allmän uppfattning bland remissinstanserna är att de kortare vårdut- bildningama skall jämställas med andra högskoleutbildningar med avseen— de på de allmänna beht'irightsvillkoren. Meningarna är emellertid starkt delade om förslaget att behöriga sökande skall ha en gemensam basutbild- ning i form av tvåårig vårdlinje eller ettåig vårdlinjc som komplement till annan gymnasieutbildning. Fletalet remissinstanser tillstyrker i princip att vårdutbildningarna i högskolan bygger på Vl'tl'tllnl'lkl'dd gymnasieutbild— ning. Bland dessa märks socialttyrelsen. UHÄ. ('en/ralu stin/iurtt'it/s- nämnt/('n. gytnnasit'utrc'tlningt'n. Landstitres/iirlmntlt't. LO. T('('), Sl't'l'i— gus- (flm-ww t'cntralmganisatiun (SECO). Satnarltt'lstn'ganisaliunen för Sreriges vuxenstuderande. Centerns ungr/tmtsj/iirhand (('UF) och .S'SU. Genom att den för samtliga studerande gemensamma basen läggs i gymna- sieskolan ökar möjlighetema att redan där utveckla en för ett stort antal studerande till skilda vårdyrken gemensam referensram. menar bl.a. _ro- t'iuls'tj'rulxt'n. En tidig inriktning mot vårdarbete torde både gagna verk- samheten och öppna breda valmöjligheter för de stttderande. anför Lulu/.t- tingsji'irhnmlt't. Det innebär inget slutligt yrkesval och även varje yrkesval inrymmer för övrigt i sig utvecklingsmöiligheter. En del remissinstanser — exempelvis UHÄ —- framhåller dock att av de föreslagna vårdlinjerna i högskolan synes för rehabiliteringslinjen och medicinska servicelinjen den natuvetenskapliga linjen vara en väl så god grund eller till och med lämpli- gare grund. För den medicinska servicelinjen bör särskild behörighet kun- na nås även genom annan gymnasielinje som inom matematik. fysik och kemi ger kunskaper minst motsvarande naturkunskap på tvåårig social lin- je. anser bl.a. UHÄ. .S'AC't'NSR anser att genomgången treårig naturveten- skaplig linje bör uppställas som förkunskapskrav för tillträde till medicins- ka servicelinjen och rehabiliteringslinjen. När det gäller rehabiliteringslin- jen, varianten för sjukgymnastik. vill UHÄ uttala sig för en alternativ grund för den enskilde i form av naturvetenskaplig linje eller kunskaper i naturkunskap motsvarande två årskurser på sociala linjen. .S'SL'I'". Svans- ka laImraturit'u.vsixtcntaletjfiircningen (SLEF) och ["PU menar att anknyt— ningen till gymnasieskolans vårdlinje inte skall vara generell utan prövas för varje enskild linje i högskolan. För den föreslagna hälso- och sjuk- vårdslinjen är anknytningen till vårdlinjen helt naturlig medan vissa vård- yrkesutbildningar t.ex. Iaboratorieassistentutbildningen hellre bör ha gymnasieskolans naturvetenskapliga linje som bas. Denna uppfattning de- las av TCO. som framhåller att särskilda behörighetskrav för antagning till hörselvårds- och rehabiliteringslinjerna samt laboratoricassistentut- bildningen bör vara kunskaper i matematik och naturkunskap motsvaran— de minst tvåårig social linje. För laboratorieassistentutbildningen bör värdkunskap inte utgöra särskilt behörighetskrav. menar TCO. Även Landstingsförbunder anser sig vara öppen för att vissa utbildningar inom värdsektorn kan behöva bygga på andra förkunskaper än dem som vård-
Prop. 1978/79: 197 76
linjen i g) rnnasieskolan ger. Det gäller bl. a. utbildningarna till laboratorie- och hörselvi'irdsassistent. SÖ tycker att vägen till olika högskoleutbild— ningar i ett kortsiktigt perspektiv bör hallas öppen för studerande med oli- ka studiebakgrund i avvaktan på resultat av gymnasieutredningen. Sålun- da maste även vägen till de vård- och socialt inriktade utbildningarna vara öppen för studerande fran andra linjer i gymnasieskolan än de med mot— svarande inriktning. framhäller SÖ. Det är vidare angeläget — enligt SÖ — att behovet av anknytning mellan de till arbetsmarknadsutbildningen och kommunala vuxenutbildningen förlagda vårdutbildningarna och den före— slagna högskoleutbildningen blir beaktat. Negativa till förslaget om gym- nasial vårdutbildning som bas för vårdutbildningar inom högskolan är Arln'tsnturknmlssrvrc/M'n (AMS). A'lwlt't'insku _!ivrskningsrådvt til-IFRI. SACO/SR. SFS. Svens/vu läk(träff!/skript!. ll'IUF. I—Ianz/i/vuppinstitutet och [Inni/iknpp/i'u'hnntluns ('i'ntra/kommitté. Bland dessa framhålles att de olika vardutbildningarna skiljer sig frän varandra i sadan grad att en ge- mensam basutbildning av föreslagen utformning inte är motiverad. Det an- ses även oklart hur utbildningen på vårdlinjcn kommer att gestalta sig men sannolikt blir utrymmet för undervisning i naturvetenskapliga ämnen och främmande språk begränsat. Sädan utbildning anses vara mycket betydel- sefull för merpanen av de kortare vårdutbildningarna. All gymnasieutbild- ning som skall meritera för fortsatt utbildning inom vårdyrkena måste in- nefatta en gedigen utbildning i såväl biologi som matematik och övriga na- turvetenskaper. anser SACO/SR. Gymnasicutbildning med naturveten- skaplig och i viss mån även beteendevetenskaplig inriktning måste tillmä- tas stort värde vid antagning även till de kortare vårdyrkesutbildningarna. Minskning av de naturvetenskapliga kunskaperna under nuvarande nivå mäste fa en starkt negativ inverkan på kvaliteten inom vårdutbildningar- na. anser Svenska [(i/xurcsiillsku/wt. Sällskapet ser även med stor oro på hur forskningsanknytning och torskarrekrytering inom vårdutbildningarna kommer att påverkas om den naturvetenskapliga grunden för utbildning undanrycks. lnom siukvärdsområdet finns utrymme för och behov av be- fattningshzware med skiftande utbildningsbakgrund. intresse och erfaren- heter. hävdarAil-IS. Rekrytering från de teoretiska linjerna. t. ex. tekniska linjen. muurvetenskaplig linje liksom från vissa yrkesinriktade linjer. bl.a. verkstadsteknisk linje ger. enligt AMS:s uppfattning. bakgrundskunskaper av värde för vardutbildning och för arbetsuppgifter inom vårdområdet. SACO,/SR liksom AMS och UHÄ vill fästa uppmärksamheten på att en alltför specialiserad behörighet skjuter ned det reella valet av utbildnings— väg till grundskolans högstadium. Detta torde också bidra till att konser- vera den sneda könsmässiga rekryteringen till vissa vårdutbildningar. Vid utformningen av den framtida gymnasieskolan liksom av kompletterings- möjligheterna i anslutning till denna måste dessa förhållanden beaktas. me- nar UHÄ. Förslaget att vårdlinjen så småningom skall bli inkörsporten till de långa värdutbildningarna utgör enligt bl.a. SFS och SACO/SR ett
Prop. 1978/79zl97 " 77
starkt hot mot den naturvetenskapliga linjens existens. eftersom underla- get för denna linje därigenom minskar väsentligt. När det gäller den före- slagna sociala servicelinjen förstår .ru:'r'r'rlxryrr'lu'n inte hur anknytningen mellan gymnasial utbildning och högskoletrtbildning är tänkt. Socialstyrel- scn beklagar att det arbete som har pågått under hela l97ll-talet för att ska- pa en gymnasial social servicelinje inte lett till något resultat. En gymnasi— al yrkesutbildning av detta slag skulle ha varit den naturliga anknytningen mellan gymnasial utbildning och högskoleutbildning för det sociala områ- dcl.
Någon entydig opinion kan inte skönjas beträffande den ettåriga vard- linjen som komplement till annan gymnasicutbildning. Denna kurs skall enligt förslaget ocksä kunna vara ett led i återkommande utbildning och ge en yrkesfunktion i princip motsvarande under'skötcrskans. UHÄ. I.(). TCO. Lun(Istings/i'irhrrnder. ('UF och SSU vill tillstyrka den föreslagna ettåriga komplcttcringskurscn med vårdinriktning. Lumlxrirres;/firm:ndt'l anser att den ettåriga kompletteringskursen ger de förkunskaper som be- hövs och innebär jämfört med nuläget inte någon längre studietid för cle- vcr från andra gynrnasiclinjer. Efter kursens slut kan eleverna — om de så väljer -— på ett naturligt sätt gå in i vårdarbetet. Enligt LO och (../IIÄ bör emellertid kompletteringskursen kunna anpassas i längd och innehåll så att de olika studcrandegruppernas kunskaper och erfarenheter tillvaratas. Den bör också kunna anpassas till skilda utbildningars krav på förkunska- per. Sm'är/styrelsen och SÖ har svårt att ta ställning. Socialstyrelsen förut- sätter att även yrkespraktik ingår i den fristående kursen för vårdyrkesut- bildning samt att kursen leder fram till yrkeskompetens. ] detta samman- hang måste dock praktikfrågan uppmärksammas. Det är angeläget att när- mare utreda htrr yrkcspraktiken skall kunna realiseras vid en ökad dimen- sionering av vårdyrkcsutbildning. Socialstyrelsen anser att en belysning av vilka konsekvenser förslaget till kompletterande vårdkurs får för di- mensioneringen av nuvarande spccialkurser i gymnasieskolan vore värde- full för ställningstagande till förslaget. SÖ vill understryka den principiella betydelsen av att det skapas en utbildningsgång. där varierande teoretisk bakgrund och skiftande arbetslivserfarenhet kan tillvaratas. SÖ anser det inte möjligt att i detta sammanhang ta ställning till denna fråga som även aktualiserar tillämpningen av motsvarande princip inom andra utbild- ningsområden än de nu aktuella. Samtidigt påpekar SÖ att när det gäller den ettåriga vårdkursen bör även de resurser som finns inom såväl arbets- marknadsutbildning som kommunal vuxenutbildning kunna utnyttjas. SÖ erinrar också om sin framställning till regeringen den l3juli [978 med för- slag till vissa förändringar i tvåårig vårdlinje. vilket bl. a. innebär att den praktiska utbildningen görs mer flexibel och basen breddas för att kunna öka antalet praktikplatser och skapa förutsättningar för utbildning i enlig- het med Vård 77:s förslag. AMS kan inte tillstyrka förslaget om komplette- rande utbildning i vårdkunskap bl.a. på grund av att tillgången på under-
Prop. 1978/79: 197 78
sköterskor också på sikt kommer att vara åtskilligt större än efterfrågan. Därtill kommer att den kompletterande vårdkursen skttlle kräva tillgång på praktikplatser. Enligt AMS bör dessa reserveras för mer angelägna vårdutbildningar. För dem som inte har gymnasial vårdutbildning skulle enligt AMst uppfattning de vardkttnskaper som är erforderliga föratt stu— derande skall kunna följa undervisningen kunna byggas in i respektive högskoleutbildning. MFR kan i likhet med sitt ställningstagande till vård- Iinjen i gymnasieskolan inte tillstyrka en linje som komplement till annan gymnasieutbildning. Detsamma gäller SFS som även framhåller att pågå- ende arbete i gymnasieutredningen inte skall föregripas. SECO vill också avvakta gymnasieutredningen men är positiva till den ettåriga komplette- ringskursen som en tillfällig lösning. Gymnaxit'rm'vclningen anser att ef- fekterna av förslaget inte har analyserats beträffande dimensioneringen av vårdlinjen och den vårdinriktade ettåriga specialkursen samt kraven på lä- rarresurser och praktikställen. Enligt förslaget kommer det att friställas resurser från högskolans värdinriktade utbildningar. Det är inte självklart att antalet praktikplatser och lärarresursermt är tillräckliga för såväl en ut- ökning av vårdlinjen som dimensioneringen av den ettåriga specialkursen. Förslaget torde enligt gymnasieutredningen resultera i att antalet sökande till värdlinjen ytterligare ökar. Till detta komnter att den ettåriga special- kursen bör dimensioneras så att den ger reella möjligheter att välja vårdin- riktad utbildning i högre åldrar. Vidare bör man beakta eventuella konse- kvenser för rekryteringen till befintliga specialkurser. Frågan är också htt- ruvida eventuellt frigjorda resurser verkligen kommer att överföras till gymnasieskolan. Vissa av dessa resurser skall dessutom överföras till de primärkommuner som nu anordnar vårdlinjen. Detta fordrar en klar fördel- ning av resurserna på högskola respektive gymnasieskola. SSEF förordar att den kompletterande vårdkursen pä gymnasial nivå bör omfatta tre ter- miner då avsikten bl.a. är att den skall ge samma kompetens som nuva- rande undersköterskeutbildning. Vidare anser SSEF att vårdutbildning på gymnasial nivå skall följas av minst sex månaders yrkesverksamhet innan högskolestudierna påbörjas. SACO/SR anser att förslag till komplette- ringskurser för den som gått fel linje i gymnasieskolan är riktigt i så måtto att ett utbildningssystem bör undvika att skapa återvändsgränder. Inga närmare uppgifter om kompletteringens innehåll presenteras vilket gör det svårt att bedöma förslagets värde i praktiken.
När det gäller förslaget om den ettåriga naturvetenskapliga komplette- ringskursen för dem som gått gymnasieskolans vårdlinje och vill söka till statlig högskoleutbildning framhåller några remissinstanser — bland dem UHÄ. SÖ. gymnuxiz'utrr'dningen och Lamlstingsjft'irbrmdet — det angeläg- na i att de studerande ges ökade förutsättningar att söka till de längre värd- utbildningama. SÖ har i annat sammanhang förordat en ettårig naturve- tenskapligt inriktad specialkurs igymnasicskolan. Denna kurs bör tillsam- mans med vårdinriktad gymnasial utbildning kunna ge kunskaper och er-
Prop. 1978/79zl97 _ 79
farenheter som motsvarar samtliga särskilda förkunskapskrav för tillträde till läkarlinjen och andra ht'tgskt'deutbildningar som bygger på motsvarande behörighet. SÖ anser det motiverat att försöksvis pröva en komplette- ringsväg med vårdutformningen av den gymnasiala utbildningen. En över- arbctning av utredningens förslag till utbildningar beträffande behörig- hetskomplettering från olika gymnasielinjer måste ske enligt SÖ. '1'('() på- pekar att goda kompletteringsmöjligheter bör finnas för elever som inte genomgått adekvata utbildningar. Därigenom undviks att de studerande redan i grundskolan måste avgöra sitt studieval. SACO/SR instämmer men hävdar att det är mycket tveksamt om ett naturvetenskapligt komplet- teringsär kan ge tillfredsställande kunskaper för de långa vårdutbildningar- na. Även r'l-IFR anser det troligt att nivån på naturvetenskapliga kunskaper kommer att bli lägre än hos nuvarande sökanden. Sumar/7t'lxorgunixutiu- ”('/Ifö)” .S'rerr'gt'x l'ILI'UIM'Illt/t'l'llltt/l' påpekar att en möjlighet till komplette— ring rned naturvetenskapliga studier skulle kttnna motverka snedrekryte- ringen till de längre utbildningarna inom den statliga högskolan. Det är emellertid tveksamt om den föreslagna tiden är en tillräcklig grttnd för förståelsen av naturvetenskapliga ämnen och laborationer.
I ett längre perspektiv föreslår Vård 77 att i princip all vårdinriktad hög- skoleutbildning skall bygga på gymnasieutbildning med motsvarande in- riktning. Högskoleutbildningen skttlle då kttnna starta från en högre kun- skapsmässig nivå än vad den gör i dag. Förslaget utgår från att en framtida etappuppbyggd gymnasieutbildning kan komma att omfatta utbildnings- program på till sammanlagt tre år. Flertalet remissinstanser som yttrat sigi denna fråga anser att utformningen av framtidens gymnasieskola är helt avgörande för ställningstagande till utredningens långsiktiga principför- slag. UHÄ framhåller att frågan om anknytningen mellan gymnasieskola och högskola måste ses i ett vidare sammanhang. där en viktig utgångs- punkt måste vara flexibilitet i utbildningssystemet och största möjliga valfrihet för den enskilde. Ur den synpunkten delar UHÄ planeringsbe- redningens bedömning av det längre tidsperspektivct med en mindre diffe- rentierad gymnasieskola med bredare studievägar. [ ett längre tidsper- spektiv anser 7'('(') att flertalet av högskolans vårdinriktade utbildningar bör knyta an till de motsvarande utbildningar i gymnasieskola som kan bli resultatet av gymnasieutredningens arbete. TCO vill i sammanhanget föra fram att vårdlinjen iden kommande gymnasieskolan bör få större inslag av naturvetenskapliga ämnen än nuvarande linje. För många av högskolans studiegångar saknar vårdlinjen viktiga naturvetenskapliga ämnen såsom matematik. fysik och kemi. påpekar MUF. Ifall vårdlinjen skall ligga till grund för intagning till all vårdutbildning i högskolan måste denna utbild- ningslinje väsentligt förändras till sitt innehåll och utbildningstiden på lin- jen rimligen förlängas. framhåller MUF. Liknande synpunkter framförs av de remissinstanser som är negativa till vårdlinjen som grund för korta vårdutbildningar inom högskolan. Gymrtttxieurrcdningen anser det inte va-
Prop. l978/79: 197 80
ra möjligt att nu avgöra huruvida all vi'rrdinriktad högskoleutbildning i framtiden skall bygga på gymnasieutbildning nted motsvarande inriktning. lin principiell modell skulle enligt gymnasietttredningen kunna innefatta bredare. mer sarnrmtnhållna utbildningsvägar med inriktning mot olika yr- kesomtadcrt i arbetslivet. Förutsatt att den framtida gymnasieskolan får en sådan principiell uppläggning. bör inom den kunna rymmas studievägar som kan ge tillräckliga förkunskaper till alla högskoleutbildningar som omfattas av Vård 77:s förslag. En annan mindre långtgående tnodell skulle kunna innehålla såväl i huvudsak yrkesinriktade som till övervägande del studietörberedande alternativ. Även om detta i sig innebär relativt stora förändringarjämfört med dagens gymnasieskola. är det enligt gymnasieut- redningen inte troligt att en sådan modell svarar mot de förtrtst'tttningar som Vård 77:s förslag bygger på.
Ift'ltt'iritjlu'l ur'lr Ill'l'tl/
Inte någon remissinstans uttalar sig mot att de allmänna behörighetsvill- koren för högskoleutbildning skall tillämpas för tillträde till utbildningarna inom den kommunala högskolan. Det anses inte finnas några sakliga ut— bildningsmässiga skäl som talar för att behandla de här aktuella utbild- ningarna pa något annat sätt än övriga högskoleutbildningar. Förslaget att undanta de s. k. 25:4vorna från kravet på gymnasiekunskaper i engelska under en övergångstid på åtta år har inte vunnit remissinstansernas gillan- de. Endast .—lrl1.$'. sot'iulslyrt'lxt'u. Lunds"ringa:/i'irbu/tclt'r och LO tillstyrker förslaget om undantag för kunskaper i engelska — dock inte titan vissa in- vändningar. Sm'iu/styrquu/r anser det vara rimligt att under en övergångs- period inte kräva kunskaper i engelska av de studerande. som genomgått vissa hittills anordnade specialkurser inom ramen för gymnasieskolans vardyrkesutbildning. Socialstyrelsen förutsätter att dessa gymnasiala vardyrkesutbildningar kommer att i sig ge särskild behörighet till grundläg- gande vårdinriktad högskoleutbildning. I dessa speeialkurser tillgodoses för närvarande inte de kunskaper i allmänna ämnen som uppställs som all- mänt behörighetskrav till högskoleutbildning. Sådana undantag medges nu såsom individuella dispenser enligt högskoleförordningen. Behovet av en generell dispens såsom övergångsbestämmelse bör prövas utgående härifrån. Det vore emellertid önskvärt att åtgärder vidtas för att reducera övergångstiden. Lumixtinngi'irbmulct vill påpeka att den berörda gruppen ges möjlighet att läsa engelska som frivilligt ämne inom ramen för sin hög- skoleutbildning. I_.() anser att övergångsperioden bör vara längre än åtta år. Kraven på engelska kan nämligen Linder en lång tid vara hindrande för en stor grupp redan yrkesverksamma inom området. framhåller LO. Sär- skilt med hänsyn till de utfästelser som statsmakterna gjort tidigare. måste förslaget om en höjnirtg av behörighetsnivån redan 1980. enligt UHÄ . be- dömas som oacceptabelt. UHÄ vill förorda en övergångstid om tre år från det att beslut i frågan fattas. Med denna övergångstid torde inga särskilda
Prop. l978/79zl97 8!
regler för kravet på engelska för de s. k. 25:4-orna behöva gälla. Plane- ringsberedningen för värdsektorn inom UHÄ förutsätter dock en generös individuell bedömning för studerande som efter denna tidpunkt inte upp- fyller de särskilda förkunskapskraven i engelska. SÖ. MI-"R. SACY'H'SR. TCO. SFS. S.S"EI". SLE/"'. .S'untarbt'le)rganisalium'n I/i'ir Srt'rigt's t'll.t'('ll- .x'ltitlertuult'. Svens/tu It'ikuresällskupel. FPU. ML,-il". SSI/". IIri/tc/ikuppin— .s'timtt't och IIC'K anser det inte lämpligt att göra undantag från regeln om allmän behörighet till högskolan beträffande kunskaper i engelska. [ stället påpekas att inom vårdtttbildningarna och för den aktuella yrkesverksam- hetett är kunskaper i engelska mycket värdefulla. För att ingen av formella skäl skall behöva utestängas från utbildningen anserSÖ att generösa över- gångsbestämmelser av mera generell art bör tillämpas under en tillräckligt lång övergångsperiod. Dessa övergångsbestämmelser skall även inkludera ämnet engelska. Om övergångsperioden görs tillräckligt lång hinner man med den framförhållning i informationen som är nödvändig för att de grup- per som i dag saknar kunskaper i engelska skall ges reell möjlighet att komplettera detta ämne. Dessutom finns enligt högskoleförordningen möjlighet för antagningsmyndigheten att medge viss sökande befrielse från ett eller flera behörighetsvillkor. SÖ utgår från att denna möjlighet kommer att finnas kvar även i framtiden. Genom sådana här övergångs- bestämmelser och nu gällande dispensmöjligheter menar SÖ att kravet på allmän behörighet i engelska inte medför en sådan skärpning av tillträdes- villkoren att det — som Vård 77 uttrycker det — radikalt skulle försämra utbildningsmöjligheterna för den personal som varit med om att möjliggöra vårdens uppbyggnad. Ytterligare skäl för att inte gå fram med särskilda bestämmelser är att antalet behöriga sökande vid 25:4-regcln förmodligen blir begränsat. Något undantag beträffande den allmänna behörigheten har ej heller gjorts i annat sammanhang. påpekar SÖ. SACO/SR anser att Vård 77 ger en rad goda skäl för att bibehålla kravet på kunskap i engelska. Icke desto mindre vill utredningen under åtta års tid generellt undanta studeran- de av kategorin 2524 från detta krav. SACO/SR vill bestämt understryka att engelska bör vara obligatoriskt av de skäl som kommittén själv har an- fört. Särskilt för inhämtande av kunskaper under utbildningen och den fortsatta yrkesutövningen. samt med hänsyn till forskningsanknytning och möjligheten att efter en kortare vårdyrkesutbildning övergå till de längre vårdutbildningarna. Utöver de skäl utredningen själv för fram för behovet av goda kunskaper i engelska vill TCO peka på att forskningsanknytningen kräver att de studerande kan läsa viss litteratur på engelska. Svenskan är ett litet språkområde och den vårdinriktade forskningen har bara påbörjats i vårt land. Om urvalet skulle begränsas enbart till svensk eller nordisk lit- teratur skulle det bli mycket litet. Över huvud taget är läromedlen ännu in- te anpassade vare sig till högskoleutbildning eller till den helhetssyn och problcminriktning som förordats i undervisningen av kommittén. Nuva- rande bestämmelser i högskoleförordningen ger möjligheter till dispens 6 Riku/(igen I978/79. [sum/. Nr [97
Prop. 1978/79zl97 82
från krav på lärokurs i engelska. TCO anser det vara väsentligt att för sö— kande som inte uppfyller behörighetskravet tillräckliga resurser. saväl ut- bildningsmässiga som ekonomiska. ställs till förfogande i syfte att ge möj- lighet för denna kategori att inhämta kunskaper som kan ge samma utbild- ningsmöjligheter och förutsättningar i yrkeslivet som för övriga studeran- de.
Flertalet remissinstanser — däribland .rmitt/styrelsen. SÖ. UHÄ. AMS. Lundsfirig.t'_/2'irb1uulM. SACO/SR och TCO — stöder kommitténs uppfatt- ning att krav på yrkeserfarenhet inte skall utgöra villkor för särskild behö- righet. För tillträde till vissa av de berörda utbildningarna gäller visserli- gen i dag krav på yrkeserfarenhet. I likhet med utredningen anses i allmän- het att några avgörande skäl för åtskillnad mellan de olika högskoleutbild- ningarna pä denna punkt inte föreligger. En allmän uppfattning är att det för närvarande saknas förutsättningar att praktiskt tillgodose de studeran- des behov av lämplig yrkeserfarenhet från vårdarbetet och att därför krav inte kan uppställas. .S'm-iulsr_vralsen vill emellenid inte utesluta att en an— nan förläggning av en obligatorisk yrkeserfarenhet än före antagning till högskoleutbildning bör kunna övervägas och eventuellt prövas. Socialsty- relsen anser det viktigt att denna fråga utreds närmare. Sä länge arbets- marknaden präglas av en betydande ungdomsarbetslöshet vore det enligt LuIids!ingsfå'irbmider oförsvarligt att kräva erfarenhet från arbetslivet som inträdesbiljett till utbildningen. eftersom många då automatiskt vore ute- stängda frän vidare utbildning. Samtidigt skulle många ungdomar hindras från att få stadigvarande arbete. då platserna är upptagna av dem som skaffar sig erfarenheter för ytterligare utbildning. Av samma skäl menar Landstingsförbundet att man noggrant måste följa utvecklingen i samband med intagningen till högskolans vårdutbildningar. så att arbetslivserfaren- heten inte heller faktiskt blir helt utslagsgivande. SACO/SR instämmer i att praktik ej skall vara behörighetskrav för tillträde till utbildningen med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet i antagningsbestämmelserna till högskoletttbildning. Planeringshc'rulningen för värdsektorn inom UI—IÄ framför liknande synpunkter och påpekar att justeringar av högskoleft'ir- ordningens bestämmelser om urval inte bör göras för vissa utbildningslin- jer. titan mäste ha generell syftning. I annat fall bryts den enhetlighet i till- trädessystemet som eftersträvas i högskoleförordningen. Värd 77:s för- slag i dessa hänseenden bör därför övervägas inom en vidare ram och re- sttltaten av UHÄ:s utvärdering av resultatet av antagningen vid UHÄ mås- te få spela en viktig roll. TCO anser att en tids yrkeserfarenhet mellan gymnasieskolan och högskolan måste ses som mycket värdefull men vill inte ställa något krav på detta. eftersom sådan inte finns beträffande övrig högskoleutbildning. Det troliga är att de flesta som genomgått värdlinjen kommer att yrkesarbeta någon period innan de söker till högskoleutbild— ning. På sikt bör man emellertid söka en lösning enligt principen om äter- kommande utbildning. 1 en framtid är det önskvärt med arbetslivserfaren-
Prop. l978/79: l97 83
het löre all högskoleutbildning. Möjligheter till lösning sammanhänger bl.a. med rådande arbetsmarknadsläge. SFS har största förståelse för ”vard 77:s skäl att avvisa kraven på förpraktik men vill ändå framhålla vik- ten av densamma. SFS föreslar därför att en ingående undersökning görs pa de olika linjerna angående behovet av förpraktik samtidigt som möjlig- heterna för förpraktik och yrkesverksamhet undersöks. SSEF. SLEF. ("UI-'. FI'U. SSU och HCÅ" föreslår att yrkesverksamhet skall uppställas som särskilt behörighetskrav för antagning till högskolestudier. Mot bak- grund av att Värd 77 förordar principen om återkommande utbildning fin- ncr SSI-JF kravet pä att slopa yrkesverksamhet mellan gymnasieskolans värdlinje och högskolans sjttksköterskeutbildning mäkligt. SSEF anser att det skall finnas ett krav på minst sex månaders yrkesverksamhet mellan dessa utbildningar. Erfarenheterna från nuvarande treterminsutbildning av sjuksköterskor har visat att yrkeslivserfarenhet mellan värdlinjen och sjuksköterskeutbildningen är mycket värdefull. SSEF delar inte kom- mittens uppfattning att sadant behörighetskrav mäste gälla lika för alla ut- bildningar inom sektorn. En viktig del av sjuksköterskefunktionen är att vara arbetsledare för bl.a. sjukvårdsbitäden och undersköterskor. Därför är det av stor vikt att sjuksköterskan har egen paktisk erfarenhet av dessas yrkessitttation. framhåller SSEF. SLI-IF delar denna uppfattning. ("UF vill föresla minst IS manaders yrkeslivserfarenhet före inträde till all högsko- leutbildning. FPU finner att kravet på förpraktik ligger helt i linje med Värd 77:s skisserade system med återkommande utbildning och att det därför normalt bör krävas. SSU anser att ett års yrkesverksamhet mellan gymnasieskolans värdlinje och högskolan skall vara ett obligatorium. HCK menar att yrkeserfarenhet borde vara ett behörighetskrav för tillträde till hälso- och sjukvårdslinjen samt till den sociala servicelinjen.
Förslaget att yrkesspecifik verksamhet. som är längre än två år. skall ge högre poäng vid urval än arbetslivserfarenhet i allmänhet har tillstyrkts av SÖ. 1.0. TCO. SSEF och SumarhclmJrganisalionen för Sveriges vuxen— .s'tmlurunde. SÖ påpekar att ett införande av sådana särskilda regler för värdsektorn som föreslås av Värd 77 utgör en avvikelse från högskoleför- orningen. SÖ tillstyrker dock förslaget med hänvisning till kommitténs di- rektiv om att främja utbildning för inom väden yrkesverksamma. För att man skall kunna värdera en gedigen yrkeserfarenhet och samtidigt undvi- ka spekulation bör den föreslagna perioden om två år förlängas till exem- pelvis fyra är. framhällerLO. 'I'C'O understryker vikten av att högre poäng ges först efter yrkesverksamhet inom området på minst två är. Eftersom arbetslivserfarenhet generellt ger poäng är det troligt att i en konkurrenssi- tuation med manga sökande till värdsektorns linjer det stora flertalet kom- mer att ha arbetslivserfarenhet och då företrädesvis från vårdområdet. Gynmasiantrmlningun drar motsatt slutsats. Det är inte befogat att upp- ställa särskilda urvalsrcgler för de värdinriktadc högskoleutbildningarna da flertalet av de sökande sannolikt kommer att ha yrkesverksamhet från
Prop. l978/79: 197 34
just vårdområdet. Härtill kommer att det är svårt att avgöra vad som skall betraktas som yrkesverksamhet av betydelse för den sökta utbildningen. Enligt Art-Ist uppfattning är all slags yrkesverskamhet av värde för ar- betsuppgifter inom värdsektorn. MFR avstyrker förslaget med hänvisning till att tidigare ställningstaganden fran statsmakterna lett till nuvarande tir- valsregler. MFR anser emellertid att en ingående analys av effekterna av nu gällande urvalsregler är synnerligen angelägen.
Ett fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget om positiv särbe— handling av i respektive utbildning under—representerat kön. En del remiss- instanser tillstyrker förslaget. medan andra bestämt avstyrker. SÖ och UHÄ anger bäda att förslaget om positiv särbehandling ansluter till resp. ämbetsverks jämställdhetsprogram. Sm'iu/.t'!_vrtrl_rcn avvisar förslaget un- der hänvisning till att det är en konstlad metod. Från socialstyrelsens ut- gångspunkt bör intresse och begåvning avgöra rekryteringen till värdom- rådet. SSEF och SFS är negativa på både principiella och praktiska grun- der. Enligt deras uppfattning leder förslaget till att kvinnornas arbets— marknad ytterligare försämras. SAC'O/SR avvisar förslaget. TCO ställer sig inte negativ till förslaget men anger som en förutsättning att verksam- heten ocksä skall innefatta utbildningar där kvinnorna är underrepresente- rade. TCO förutsätter också att yttranden inhämtas från de fackliga orga- nisationerna när förslag till försöksverksamhet föreligger och innan sådan startar. Svens/tu Iäkarmir'llskup('t kan inte stödja förslaget om könskvote- ring vid antagning till de olika värdyrkesutbildningarna. Gymnat-imnuri- ningen tycker att förslaget bör genomföras. dvs. att UHÄ och SÖ ges i ttppdrag att initiera en försöksverksamhet.
Gemensamt urhi/rlningsinn('Itål/
För samtliga utbildningar föreslås dels ett gemensamt utbildningsinne- håll om mer än 10 poäng och dels gemensamma kurser senare i utbildning- en. Remissinstanserna delar i allmänhet utredningens principiella syn att vissa utbildningsmoment kan vara gemensamma för flera korta vårdutbild- ningar. Bland dessa märks UHÄ. sm.-ia[styrelsen. SÖ, MFR. Landstings- förbundet. TCO, SI—"S. SECO och SSU. Många instanser vill peka på den spänning som finns mellan å ena sidan kravet på ökad bredd i utbildningen och ft den andra kravet på yrkesförberedelse i betydelsen specialisering av Utbildningsinnehållet. Bl.a. framhåller SÖ. UHÄ och SFS att man så långt möjligt bör undvika att en gemensam utbildning sker på bekostnad av det för respektive linje specifika innehållet. Några högskolor är starkt kritiska och framhåller att en utökning av samhälls- och beteendevetenskapliga ämnen kommer att ske på bekostnad av det yrkesspecifika stoffet i utbild- ningen. vilket man finner oacceptabelt. Andra hävdar att en tillfredsstäl- lande avvägning mellan bredd och specialisering knappast kan uppnås utan att vissa av de berörda utbildningarna förlängs. Här kan nämnas UHÄ. SACO/SR. SSEF. SLEF. FPU och HC'K. En förutsättning för att
Prop. l978/79:197 85
SSEF och SLEF skall kunna godta förslaget om en gemensam grundkurs är att utbildningarna förlängs i motsvarande omfattning.
Sm'itrlslyrvlscn framhåller att utbildningen för verksamhet inom hälso- och sjukvård i flertalet fall måste vila på en naturvetenskaplig. biologisk och medicinsk grund. Även om en breddning och fördjupning av kunska- perna med beteendevetenskapligt och samhällsvetenskapligt stoff framstår som nödvändig måste en sådan breddning och fördjupning balanseras mot kravet på ovannämnda baskunskaper. Socialstyrelsen förutsätter att detta beaktas såväl i den föreslagna högskoleutbildningen som iden gymnasiala utbildningen för hälso- och sjukvård. Den omstrukturering av hälso- och sjukvårdens organisation som påbörjats utgår från en helhetssyn på indivi- den och kräver ett ändrat synsätt på yrkesrollerna som innebär att perso- ner med olika kompetenser arbetari lag. Detta förutsätter bl. a. kunskaper hos personalen om sociala faktorers betydelse för hälsotillståndet. Dagens gymnasiala värdyrkesutbildning tillgodoser inte det kunnandet och av den anledningen anser socialstyrelsen att detta kunskapsstoff bör tillföras hög- skoleutbildningen och därvid inordnas i det gemensamma linjespecifika stoffet. [ förslaget ges inte någon upplysning om hur kunskapsområden av gemensamt intresse relaterar sig till olika utbildningslinjer. För en bedöm- ning av kvalitet och kvantitet är det nödvändigt att ha tillgång till utförliga- re redovisning. menar socialstyrelsen. UHÄ vill framhålla att det gemen- samma utbildningsinnehållet närmare mäste utredas i fråga om omfatt- ning. uppläggning och form. I detta instämmer MFR. SACO/SR. .S't't'rigus sm'iunwn/örbrrnd och SSEF. Det bör enligt SACO/SR övervägas om det gemensamma Utbildningsinnehållet bör vara återkommande inslag i tit- bildningen eller en sammanhållen utbildning och vari utbildningen det ska inplaeeras. SACO/SR anser att den gemensamma grundkurs om minst lt) poäng som förelås inleda samtliga högskoleutbildningar i många fall inte är av något mer betydande värde. De allmänna moment som föreslås ingå i grundkursen fordrar en omfattande grundkunskap och en relativt långvarig praktisk erfarenhet av arbete i hälso- och sjukvården. Liknande synpunk- ter framförs av SFS som föreslår en gemensam kortare omvårdnadskurs om ca 10 poäng för alla linjer. SSEF finner det märkligt att kommittén av- stått från att diskutera det yrkesspecifika innehållet i utbildningarna och anser att ett gemensamt utbildningsinnehåll måste diskuteras i relation till det yrkesspecifika. Srni'ialstyrclsen pekar på samma problem. I och med att detta inte klarlagts är det enligt socialstyrelsen inte möjligt att avgöra hur det gemensamma linjespecifika innehållet påverkar det yrkesspecifi- ka. Enligt socialstyrelsen måste värdet härav vara olika för de skilda vari— antema inom linjen.
Utbildningens organisation
Förslaget till studieorganisation med fem allmänna utbildningslinjer — sociala servicelinjen. hörselvårdslinjen. rehabiliteringslinjen. hälso- och
Prop. l978/79:197 xt»
sjukvårdslinjen samt medicinska servicelinjen -- för värdyrkcsuthildning inom den kommunala högskolan stöds i princip av merparten av remiss- instanserna. Den sttldieorganisatoriska modellen syftar till att begränsa antalet studievägar och därmed göra tttbildningsorganisationcn mer över— skådlig. Den innebär vidare en utbildningsorganisation med en gemensam grundkurs och en stegvis differentiering mot fttnktionsområdena social- vård. hälso- och sjukvård samt medicinsk service. Det övervägande flerta- let remissinstanser beklagar att utredningen genom sina direktiv varit be- gränsad till att nuvarande studietider i huvudsak skall gälla vilket försvå- rat möjligheterna atl göra en bedömning av utbildningens längd tttifrän värd— och utbildningspolitiska motiv. Förslag om utbildningslinjernas längd har därför mötts av en kritisk remissopinion. Främst gäller detta ut— bildningar omfattande 60 poäng och sotn leder fram till en smal yrkesfunk- tion. Sm'iuls'lyrclst'rr tillstyrker i princip den föreslagna linjeorganisatio- nen men förutsätter omarbetning av vissa linjer med hänsyn till det yrkes— specifika innehållet i vissa varianter inom dessa. Styrelsen skttlle gärna ha sett att förslagen för samtliga linjer skulle ha innehållit en studieorganisa- tion baserad pä en gemensam grundläggande utbildning inom respektive linje och en möjlighet till profilering mot viss verksamhet genom obligato- riska alternativa kurser. Utifrån de begränsningar som direktiven utgör an- ser UHÄ att förslaget till studieorganisation i huvudsak är riktigt utformat. UHÄ ser det dock sotn otillfredställande att de krav på förändringar som arbetstältsbeskrivningen ger stöd för inte kan tillgodoses på ett adekvat sätt med de förslag som kommitten lägger. Till förslaget med en ny studie- organisation linns en rad praktiska problem knutna. UHÄ förutsätter att dessa är lösta innan genomförandet av ny stttdieordning sker. I övrigt de- lar UHÄ de synpunkter på förslaget som planeringsberedningen för vård— sektorn inorn UHÄ anger. SÖ finner att den utveckling inom hälso- och sjukvård samt social service som framgår av arbetslältsbeskrivningen och som medför ökad efterfrågan på vård med förändringar i yrkesfunktioner och krav på personal med speciell utbildning gör det nödvändigt med en ändring av utbildningsorganisationen så att den bättre svarar mot arbets- marknadens behov. SÖ stöder förslaget om en indelning av de berörda ut- bildningarna i tre områden. nämligen socialvärd. hälso- och sjukvård samt medicinsk service och finner det underlag härför som arbetslältsbcskriv- ningen ger väl grundat. TCO ansluter sig i huvudsak till den föreslagna lin- jeorganisationen men har avvikande mening i flera fall om längden på ut- bildningarna. TCO anser det vara olämpligt att i linjernas utbildningsbe- skrivningar ange att viss utbildning leder till vissa tjänster och påpekar att endast yrkesområden bör anges. Vidare framhåller TCO att ansvarsför- hällandet mellan linjenämnd och högskolestyrelse bör utredas och betonar att en uppföljning och utvärdering av Iinjenämndernas arbete är mycket angelägen. MFR konstaterar att förslaget till studieorganisation i många fall innebär förkortningar av nuvarande utbildningar. Med hänsyn till att
Prop. 1978/79: 197 87
Vård 77 endast givit tidsramarna för de olika utbildningarna är det svårt att se vilka effekter utredningens förslag kommer att få på utbildningsinne— hållet. ! avsaknad av en närmare bedömning av värdet av gymnasiesko— lans vårdlinje vars framtida utformning och omfattning inte är avgjord i förhållande till de olika utbildningarna. titan stöd av en diskussion om kunskapernas bredd och djup och utan ledning av en uppskattning av vad som för varje yrke är en önskvärd utbildning framstår. enligt .S'.—f("(.')/SR. kommitténs förslag till studietider som föga mer än en gissning. SSI-."!" an- ser det omöjligt att bredda utbildningen och utöka innehållet inotn oför— ändrade utbildningstider titan att kvaliteten och yrkeskttnskaperna för— sämras. Denna uppfattning framförs även av SLI-fli". ["PU och MUF.
(.;IWHII(l.t'i('llll'l'tfllI-IIIL'C'II anser att förslaget till principiell studieorgt'tnisato- risk modell i stort sett liggeri linje med de egna direktiven. enligt vilka ut— bildningen skall möjliggöra varvning av studie- och yrkeserfarenhet samti- digt som den skall bevara individens valfrihet för framtiden. Vård 77:s för— slag bygger på antagandet att gymnasieskolan komtncr att utformas enligt en av flera tänkbara modeller. Med den utgångspunkten kan det vara rim- ligt att förutsätta att den framtida gymnasiala vårdutbildningen inorn sam- ma studietid som på dagens vårdlinje kommer att ktlnna ge tillräckliga teo- retiska förkunskaper för de av Vård 77 behandlade högskoleutbildningar- na. l—"ör att inom en sådan modell nå samma nivå i fråga om yrkestekniska kunskaper och färdigheter som i dagens tvååriga vårdutbildning kan där- emot enligt gymnasieutredningen komma att krävas en längre studietid än två är.
UHÄ vill i likhet med bl. a. SÖ. TCO. SSEF och FPU betona att plane- ringsprincipen om återkommande utbildning är en central fråga inom hög— skolan. Ett tillstyrkande av kommitténs förslag i fråga om sjuksköterske— utbildningen skulle enligt dessa medverka till en tillbakagång i utveckling- en av återkommande utbildning. SACO/SR anser att krav på yrkesverk- samhet bör ställas och att de formella kraven är helt otillräckliga för behö- righet som sjuksköterska. Sm'fals'rvrt'lst'n anser att utbildning för speciali- sering torde kunna anordnas som alternativa kurser efter den obligatoris- ka grundläggandc utbildningsdelen. SÖ är tveksam till förslaget om infö- rande av alternativa och/eller valfria kurser och menar att dispensft'irfa- rande och möjlighet till individuell studiegång som tillämpas för närvaran- de ger tillräcklig flexibilitet i utbildningen.
När det gäller linjeindelning delar SÖ kommitténs uppfattning att man ej bör anordna någon särskild studiegång med inriktning mot långtidssjuk- vard. Sådan utbildning bör i stället ingå i den föreslagna hälso— och sjuk- vårdslinjens variant för sjuksköterskor. Kunskaper om och erfarenhet av långtidssjukvård och vård av åldrande människor borde enligt SÖ ingå i al- la utbildningslinjer inom vårdsektom. Detta synsätt redovisar även UHÄ. Lultt/stingsjfåfirbu”det. TCO. SACO/SR och SSU. Styrelsen för O(fitt'burg.t' Intex/t'olen-geitm finner att i utredningen förts en övenygande argumenta-
Prop. l978/79: 197 88
tion för att ej inrätta en speciell studieväg med inriktning mot långtidssjuk- vården. T(.'() framhåller att utbildning i gerontologi kan ges som linjean- knuten kurs.
I fråga om förslaget att sociala servicelinjen studieorganisatoriskt skall placeras inom sektorn för utbildning för administrativa. ekonomiska och sociala yrken har meningarna gått isär. En allmän uppfattning är att sek- torstillhörigheten för social servicelinje bör utredas ytterligare. Svt.-ials/y- relsen efterlyser en lösning för anknytningen mellan gymnasieutbildning och högskoleutbildning för det sociala området. Enligt UHÄ:s bedömning är ett statligt huvudmannaskap för sociala servicelinjen en förutsättning för linjens långsiktiga utveckling och anknytning till sociala linjen. En överföring av linjen till ,'Xl—jS-sektom skulle enligt UHÄ skapa möjligheter att utveckla linjen såväl innehållsmässigt som studieorganisatoriskt. Luntlxlings—ji'irhumim är positiv till att social service förs till AES-sektorn under förutsättning av oförändrat huvudmannaskap. UHÄ förordar i lik- het med SÖ. Landstilrtrsjf'örlaunder och TCO att sektorstillhörigheten ut- reds ytterligare. SA CO/SR finner vårdsektom bra för sociala servicelinjen med hänvisning till att föreståndare inom åldringsvård måste kunna göra vissa medicinska bedt'mtningar.
Utbildningen till röntgen- och radioterapiassistenter förutsätts ske inom ratncn för medicinska servicelinjen. Denna gruppering finner UHÄ. Luntls'tinlt'sji'irbmtde! och SA ("O/SR olämplig. I arbetet ingår mycket om- vårdnadsarbete. exempelvis omhändertagande av svårt sjuka patienter. (ll/Ä. T("O och [.and.v[llrusfå'lrblllidt"! förordar därför att dessa varianter anordnas inom hälso- och sjukvårdslinjen.
Surin/u .vc'rt'it't'lilt/vn
Förslaget om en ny social servicelinje om 60 poäng och med syfte att ut- bilda för verksamhet inom hemtjänst och äldreomsorg. bland personer med sociala avvikelser samt för omsorgsverksamhet bland psykiskt ut- vecklingsstörda har behandlats av de flesta remissinstanser. Diskussionen om sektorstillhörighet för social servicelinje har redovisats i det föregåen- de. När det gäller innehållet delar flertalet remissinstanser utredningens bedömning att den nya sociala servicelinjen måste syfta till att utbilda för ett bredare arbetsfält än vad linjen gör i dag. Några remissinstanser är dock inte beredda att tillstyrka förslaget till utformning av linjen och före— slår att frågan övervägs ytterligare. Många avvisar förslaget om utbild- ningens längd och menar att den bör omfatta 80 poäng. UHÄ är tveksam om en ny utbildning med ett bredare arbetsfält kan uppnås efter en utbild- ning om so poäng. Socialstyrelsen anser det vara angeläget att en anknyt- ning mellan den sociala servicelinjen och den sociala linjen kommer till stånd samt att tyngdpunkten hos den sociala serviceutbildningen bör vara förlagd till social verksamhet. Det sociala inslaget i utbildningen bör kun- na kompletteras med erforderligt kunnande av hälso- och sjukvårdande
Prop. l978/79: [97 89
art. Särskilt under en övergf'tngsperiod är det nödvändigt att rusta även den sociala servicepersonalcn inom äldreomsorgen för vissa insatser av sjukvt'trdandc karaktär. SÖ anser att utbildningen på sociala servicelinjen bör syfta till ledande befattningar inom såväl hemtjänst och äldreomsorg sorti verksamhet bland personer med sociala avvikelser och bland psy- kiskt utvecklingsstörda och därför bör omfatta 80 poäng. I detta instäm- mer .S'A('"()/'SR och 7'('(). Om en utökning kan genomft'iras bör enligt SÖ och T(Ä'Ö nuvarande kurs i gymnasieskolan för föreståndare vid vårdinsti- tutioner och elevhem för psykiskt utvecklingsstörda kunna utgå. vilket in- nebär en kostnadsminskning. Med hänsyn till att sociala servicelinjen av- ser att leda till självständigt arbete i den öppna värden vill även AMS ifrå- gasätta om den föreslagna utbildningens omfattning är tillräcklig. Onr- mrgxk.mimi/[tin hälsar med tillfredsställelse förslaget om en social servi- celinje. Med denna ges bl.a. den grundutbildade personalen inom vården av psykiskt utvecklingsstörda möjligheter till reguljär vidareutbildning som hitintills saknats. Det hade dock varit önskvärt om linjen ej begränsats till 60 poäng. framhåller omsorgskommittén. TCO och SFS anser att so- cialpedagogutbildningen skall bli en allmän linje. Enligt TC'O bör sektors- tillhörighet och längd prövas i samband med att trtbildningen fastställs som allmän linje. lnnehållsmässigt bör socialpedagogtrtbildningen samord- nas med social linje och social servicelinje. anser TCO.
HÖI'NUII'(fl'tl.$'lilli('ll
Förslaget om en ny hörselvårdslinje omfattande 60 poäng och kunskaper och färdigheter för yrkesutövning vid audiologisk avdelning och hörcentral som hörselvårdsassistent har behandlats av några få remissinstanser. UHÄ tillstyrker förslaget och framhåller att på längre sikt bör en samord- ning eftersträvas av den berörda trtbildningcn med utbildningar inom röst- och talvård. Att reducera hörselvårdslinjen från 80 till 60 poäng finner SACO/SR inte vara realistiskt. Vårdlinjen som bas kompenserar på intet vis sänkningen. Ämnena matematik. fysik och engelska anses vara rnyc- ket väsentliga för utbildningen. SACO/SR påpekar att grundutbildning av hörselvårdsassistenter är synnerligen angelägen i dagens läge då påbygg- nadstrtbildning saknas. TCO tillstyrker att hörselvårdslinjen bör vara en självständig linje men finner det omöjligt att tillstyrka att utbildningen en- dast skall omfatta 60 poäng. Den tekniska trtvccklingen och ett omfattande behov av utbildning av rehabiliteringskaraktär och medicinskt-teknisk ka- raktär talar mot att förkorta utbildningen. TCO anser att utbildningen bör omfatta 80 poäng och att delar av utbildningen bör ske inom vartdera om- rådet rehabilitering och medicinsk service.
lliilsn- och sjukvårdslinjen
Förslaget om en hälso- och sjukvårdslinje med fyra varianter och med en omfattning av 60 till ] IO poäng har fått stor uppmärksamhet i remissopi- 7 Riksdagen l978/79. ] saml. Nr l97
Prop. 1978/79: 197 90
nionen. Anknytningen till gymnasieskolan har berörts i det föregi'iende. Flertalet remissinstanser har sett vi'irdlinjen sorti en lämplig grund för häl- so- och sjiikvi'trt'lslinjen. De föreslagna varianterna för psykiatrisk vård. operationssjukvard och ögonsjukvard om 60 poäng samt för sjuksköter- skor om 80 till ll0 poäng har i allmänhet bedömts vara en ändamålsenlig organisatorisk indelning. Det anses viktigt att det skapas möjlighet för stu— derande från varianterna för psykiatri. oftalmologi och operationssjuk— värd att gå vidare och erhålla titbildning till sjuksköterska. Det övervägan- tlc flertalet remissinstanser som yttrat sig anser emellertid att de föreslag- na varianterna oin 60 poäng är för korta. Varianten för sjtiksköterskor har av bl.a. sm'iuls'rvrt'ls'cir. lll/Ä och SÖ kritiserats utifrån möjligheterna att göra ett rättvist urval till de tre föreslagna specialiseringama. nämligen i hälso- och sjukvård för barn och ungdom. i obstetrisk och gynekologisk vård samt i anestesi— och intensivvård. Vidare ogillas att dessa påbörjas fö— re 80 poäng och utan möjlighet till etappavgång. Denna utformning av häl- so- och sjtikvärdslinjcn har inte fått remissinstansernas stöd. Både UHÄ och SÖ anser att utbildningen på hälso- och sjukvårdslinjen bör organise- ras så att gemensam basutbildning om 80 poäng bör ges varianten för sjuk— sköterskor och att specialiseringar bör anordnas efter den grundläggande utbildningen. När det gäller varianterna för psykiatri. opcrationssjtikvård och ögonsjukvård har flertalet uttalat sig föratt dessa förlängs till att om- fatta 80 poäng. Några har också betonat att s_juksköterskcutbildningen även fortsi'tttriingsvis bör organiseras i etapper med möjlighet till mellan- liggande praktik.
Sm'i'ulx/yrt'lsvn ifrågasätter att tre varianter brtitits ut från hälso— och sjukVårdslinjcns variant för sjuksköterskor. Det gäller särskilt varianten för psykiatrisk vård eftersom rekryteringen till denna variant inte förtitsät- ter genomgång av gymnasieutbildning i psykiatrisk vård eller yrkeserfa- renhet från detta område. Styrelsen kan inte acceptera att den föreslagna högskoleutbildningen i psykiatrisk vård skall titgöra utbildning till ledande tjänster i psykiatrisk vård. UHÄ delar utredningens uppfattning att hög- skolan skall bidra till att täcka samhällets behov av utbildade för det kvali— ficerade arbetet i psykiatrisk vård och att olika personalgrupper inom psy- kiatrisk vård ges likvärdiga förutsättningar att skaffa rätt utbildning. Det finns dock enligt UHÄ:s bedömning risk att målet för den nya titbildning- en inte kan uppnås på den utbildningstid som föreslås. UHÄ menari likhet med flera av sina remissinstanser att det finns starka skäl att föreslå en förlängning av utbildningstiden. Även SÖ. Larrdsri'irgsjörbiurdet. AMS. SSU och FPU tillstyrker en särskild studieväg med inriktning mot psykia- trisk Vård syftande till att utbilda för ledande tjänst inom såväl öppen som sluten psykiatrisk vård. [ likhet med UHÄ finnerSÖ det anmärkningsvärt att utredningen med den föreslagna utbildningen om 60 poäng kan uppnå detta syfte. Varianten för psykiatrisk vård är enligt SFS alltför komplice- rad föratt kunna rymmas i de föreslagna 60 poängen. Alf-15 finnerdet ange-
Prop. l978/79: l97 9|
läget att skötare bereds tilllälle att erhålla högskoleutbildning inom det psykiatriska området och att tillfälle ges för dessa att komplettera sin ut- bildning med de yrkesspecifika delarna. SA ("()/SR och TCO avstyrker den föreslagna psykiatriska varianten. Detta förslag skulle kunna innebära att den somatiska utbildningen blir eftersatt för personal inom den psykiatris- ka värden. anser SACO/SR och tillägger att utbildningstiden inte bör vara kortare än inom allmän hälso- och sjukvård. 7'(_"() framhåller att den psy- kiatriska varden måste få en nivå som är jämbördig med den somatiska varden. TCO föreslår i stället en vidareutbildning om 40 poäng för sjukskö- terskor och skötare inom psykiatrisk vård med minst två års yrkeserfaren- het. .S'A('(_)/SR finner det angeläget att pröva möjligheten att lägga upp varianten för psykiatrisk vård så att delar av studievägen kan läsas fristå- ende. Därigenom skulle man bl.a. skapa möjligheter för sjuksköterskor med allmän hälso— och sjukvårdstttbildning att bygga på med psykiatrisk utbildning. SSIi'Ii' anser att det även i fortsättningen bör finnas påbygg- nadslinje för sjukski'rterskor inom psykiatri.
Den föreslagna varianten för operationssjukvård har av några remiss- instanser bedömts sorn otillfredsställande. UHÄ anser i likhet med utred- ningen att en linje snarare bör inriktas mot ett funktionsområde än mot ett visst yrke. Denna planeringsprincip omfattar enligt UHÄ inte varianten för operationssiukvård. Det yrkesspecifika innehållet har minskat med 20 poäng framhåller .rur-ia/styrelsen. Utbildning i operationssiukvård måste baseras på en grundläggande hälso- och sjukvårdsutbildning samt fogas samman med utbildning i anestesi- och intensivvård. anser socialsty- relsen. UHÄ påpekar att den föreslagna varianten kommer att medföra omfattande vidareutbildningsbehov och bör mot den bakgrunden helst omfatta 80 poäng. Utbildningen i operationssjukvård måste enligt SACO/SR åtminstone jämställas med allmänsköterskans och läggas på 80 poängs nivå. Upp till 60 poäng bör den inordnas i sjuksköterskeutbild— ningen varefter utbildning i operationssjukvård adderas med 20 poäng. Detta skulle skapa en breddning och åstadkomma att operationsassisten— ten får möjlighet till kompletterande utbildning i t. ex. anestesi. F.tt alter- nativ som SACO/SR nämner är att utbildningen för anestesi-. operations- och intensivvård utgör en gemensam påbyggnadslinje på 40 poäng där be- hörigheten inom de olika speeialiteterna förvärvas efter yrkespraktik. T(.'() önskar också en förlängning av utbildningen till operationsassistent. Behov av kunskaper i omvårdnad och akutsjukvård är stort. Ett större in- slag av värdkunskap skulle underlätta möjligheterna att komplettera till an- nan vårdutbildning. framhåller TCO. Vad avser varianten för operations— sjukvård anser SFS att sjuksköterskan har en bättre helhetssyn på patien- ten än den som enbart är utbildad inom (.rperationsvårdcn. SSEF anser att det bör finnas särskild påbyggnadslinje för sjuksköterskor inom opera- tionssjukvård även i fortsättningen. Sjuksköterskan har en bredare utbild— ning än operationsassistenten. vilket underlättar samarbetet mellan ope- rationsavdelningen och vårdavdelningen.
Prop. l978/79: 197 92
Liknande argument som anförts ruot varianterna för psykiatrisk vård och operationssjukvård anförs mot den föreslagna varianten för ögonsjuk- vård. nämligen att den är för kort. En reducering av de yrkesspecifika dc- larna kan inte uppvägas av en ökning av det föreslagna gemensamma ut— bildningsinnehållet på hälso- och sjukvårdslinjen. Sur-ialsf_vrt'lswr förordar en utbildningsgång för ögonsjukvården baserad på en grundläggande ut- bildning i hälso- och sjukvård. SACO/SR framhåller att förslaget i realite- ten innebär en sänkning av oftalmologassistenternas utbildning. UHÄ och TCO anser det önskvärt att utbildningen förlängs. Samtidigt anser UHÄ inte att tillräckliga skäl föreligger för att avstyr—ka utredningens förslag. TCO anser att utbildningsavsnittet rörande ögonoperation böt' fördubblas i förhållande till nuläget. Vidare måste stttdiema omfatta ökad utbildning i omvårdnad och framförallt akutsjukvård. Den föreslagna linjeanknutna kursen i ortoptik om 40 poäng tillstyrks av SÖ och UHÄ.
Den kritik som riktats mot den föreslagna varianten för sjuksköterskor har inledningsvis berörts. Sot'iulxryre/rcn. UHÄ. SÖ. TCO. SSU och SSEF delar kommittens uppfattning att alla studerande på varianten skall ha minst 80 poäng. Vidare förordas att samtliga studerande inom varian- ten får en basutbildning om 80 poäng. Enligt UHÄ innebär en sådan mo- dell en förlängning av utbildningstiden för specialtrtbildningarna så att häl- so- och sjukvård för barn omfattar [20 poäng. anestesi- och intensivvård I20 poäng samt obstretrisk och gynekologisk vård omfattar 130 poäng. En sådan studieorganisation innebär enligt UHÄ flera fördelar bl.a. att nuva- rande möjlighet till etappavgång bibehålls. Detta behov har också framhål- lits av SÖ. En annan fördel är enligt UHÄ att konkurrensen med studeran- de på hälso- och sjukvårdslinjen på de. orter där specialiseringama finns fö— reträdda skulle undvikas. Urvalsproblem till de föreslagna specialisering- arna har även påpekats av Sm'ia/s'ryrt'lxt'n och SÖ. Av betänkandet fram- går inte heller hur de sjuksköterskor. som genomgått varianten allmän häl- so- och sjukvård. kan tillgodoräkna sina kunskaper om de önskar genomgå någon av specialutbildningarna. konstaterar SOt'fllf.ff_VI'('/S('II. Ytterligare en väsentlig fördel som erhålls i den av UHÄ förordade studieorganisatio- nen är att alla studerande garanteras ett gemensamt utbildningsinnehåll ovanför 60 poäng. SACO/SR efterlyser yrkeserfarenhet och större for- mella krav inom varianten för sjuksköterskor. Kommittén har enligt SACO/SR inte analyserat behovet av utbildning av denna för primärvår— den så viktiga sjuksköterska. Den föreslagna utbildningen till allmänsjuk- sköterska måste enligt TCO läggas till grund för fortsatt specialutbildning. Mellan grundutbildning och specialutbildning bör ligga yrkeserfarenhet under minst sex månader. Liknande synpunkter framförs av SSU och SSEF. SSEF betonar att grundutbildningen av sjuksköterskor skall mot- svara dagens grundutbildning och vidareutbildning i medicin oeh kirurgi.
SACO/SR anser att förslaget om en särskild studiegång med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn är välkommet. SACO/SR och TCO anser
Prop. 1978/79: 197 93
att den föreslagna linjeanknutna kursen om 30 poäng inom öppen hälso- och sjukvård är för kort med tanke på att den skall leda fram till behörig- het som distriktssköterska. TCO anser att utbildningen bör omfatta 40 po- äng och inriktas mot hälso- och sjukvård för barn och ungdom samt vux- na. SACO/SR anser det positivt att man även i fortsättningen kräver erfa- renhet som sjuksköterska i offentlig vård under minst två år som villkor för behörighet. TCO delar denna uppfattning.
Vad gäller studiegången med inriktning mot obstetrisk och gynekologisk vård anser SACO/SR att barnmorskor liksom hittills bör vara legitimerade sjuksköterskor med den föreslagna trtbildningen om 80 poäng. Ett års yr- keserfarenhet bör föregå specialisering i obstetrisk och gynekologisk vård som enligt SACO/SR bör omfatta 60 poäng. Även TCO anser att utbild- ningen bör förlängas i förhållande till nuvarande vidareutbildningar med hänsyn till de vidgade arbetsuppgifter som ålagts genom riksdagens bc- slut. t.ex. preventivmedelsrådgivning. avancerad graviditetsövervakning och nya metoder under förlossningsarbetet såsom smärtlindring m. rn.
Den föreslagna studiegången i anestesi- och intensivvård tillstyrks av TCO som i likhet med UHÄ anser att den bör omfatta 40 poäng efter ge- nomgången grundutbildning om 80 poäng. dvs. sammanlagt 10 poäng ut- över förslaget.
r'llt'tlit'r'nska ..s't'rt'it't'lirr/t'n
När det gäller den föreslagna medicinska servicelinjen finns en viss osä- kerhet i remissopinionen om det naturvetenskapliga innehållet i utbild- ningen i förhållande till den treåriga natttrvetenskapliga gymnasielinjen och vilka effekter detta får för studieorgz'tnisationen. UHÄ gör bedömning— en att det är svårt att ta ställning till den föreslagna studieorganisationens omfattning och innehåll. De föreslagna sju varianterna om vardera 90 po- äng har i huvudsak fått remissinstansernas stöd. Dock inte av SACO/SR och 'I'CO. SO anser att de föreslagna variantema motsvarar de områden som medicinsk service omfattar enligt socialstyrelsens utredning från l975. När det gäller grupperingen av varianterna inom en och samma linje har meningarna varit delade. SÖ tillstyrker även i detta avseende utred- ningens förslag och hänvisar till arbetsfältsbeskrivningen i vilken vikten av en helhetssyn på individen betonas när det gäller såväl olika medicins- ka som sociala vårdinsatser. UHÄ tillstyrker förslaget att varianterna för laboratorieområdet hänförs till medicinska servicelinjen men förordar att varianten för radioterapi och röntgendiagnostik anordnas inom hälso- och sjukvårdslinjen. Liknande synpunkter framförs av SACO/SR. som påpe- kar att röntgen- och radioterapiassistenter i stor utsträckning handhar pa— tientvård som är en klart sjukvårdande uppgift. SACO/SR anser också att en begränsning av utbildningstiden för röntgen- och radioterapiassistenter inte är acceptabel. TCO ansluter sig principiellt till uppläggningen av ut- bildningen för laboratorieassistenter och delar helt utredningens uppfatt-
Prop. l978/79: 197 94
ning att den medicinska utvecklingen förutsätter att laboratorieassistenter har goda baskunskaper i nattrrvetenskapliga och tekniska ämnen. TCO anser emellertid att laboratorieutbildningen bör utgöra en egen linje med fem varianter omfattande l00 poäng vardera. Den funktionsinriktade trt- bildningen bör liksom beträffande varianten för röntgen och radioterapi omfatta två steg av vilket det första medger en viss flexibilitet och det and- ra ledcr till den slutliga yrkeskornpetensen. SLI?!-' instämmer i huvudsak i denna uppfattning.
Vissa synpunkter har framförts avseende de föreslagna linjeanknutna kurserna i blodgruppsscrologi och klinisk cytologi. SÖ föreslår att utbild- ningen i blodgruppsscrologi byggs ut till att även omfatta immunologi. Därvid kan en omfattning om |0 poäng övervägas. SA ("()/SR instämmer i att immunologi tas in i medicinska servicelinjen och vill föreslå att linjen utökas med ytterligare en variant. nämligen blodgruppsscrologi och trans- fusionslära samt att nuvarande påbyggnadsutbildning inom immunhema- tologi och hemoterapi om 6 poäng efter hand byggs ut med ytterligare mo- duler till en linjeanknuten kurs om 20 poäng inkluderande avsnitt inom kli- nisk immunologi. Vidare framhåller SACO/SR att ett kortare utbildnings- avsnitt i blodgruppsscrologi och transfusionslära måste ingå i varianten för klinisk kemi. TCO anser också den föreslagna linjeanknutna kursen i blod- gruppsserologi otillräcklig med hänsyn till den snabba utvecklingen som skett på transplantationsområdet. Liknande synpunkter anförs angående klinisk cytologi. TCO anser att nuvarande cytologassistentutbildning ut- ökas främst vad gäller undersökning av bröst och prostata. Vidare efterly- ses möjlighet till vidareutbildning.
SÖ vill i nuvarande läge tillstyrka den föreslagna ktrrscn i klinisk cyto— logi. En eventuell påbyggnadsutbildning i cytologi som efterfrågats av fö- reträdare för utbildningen bör i stället enligt SÖ i ett första skede anordnas som enstaka kurs.
Rehubilin'rirrgslirricrr
Förslaget om rehabiliteringslinje med en variant för sjukgymnastik och en för arbetsterapi har fått stöd i remissopinionen. Även om uppdelningen av rehabiliteringslinjen i princip stöds så råder stor tveksamhet till ut- formningen av varianterna inom linjen. Direkt negativ är SACO/SR som förordar två separata utbildningslinjer för att inte sudda ut den yrkesspeci- fika profilen. Möjlighet till gemensamma kurser i begränsad omfattning i den senare delen av utbildningen kan vara en fördel under förutsättning att de lokala förhållandena medger detta. framhåller SACO/SR. Socialstyrel- sen har svårt att se hur kunskaper och färdigheter utöver de som redovi- sats bli gemensamma kan komma att rymmas inom de föreslagna varian- terna arbetsterapi och sjukgymnastik. En analys är därför nödvändig för att de angivna funktionerna skall bli tillgodosedda inom ramen för båda ttt- bildningarna. UHÄ ställer sig tveksam till den strävan till utjämning av
Prop. 1978/79: 197 95
varianter'nas utbildningslängd som kommer till uttryck i förslaget till reha— biliteringslinje. UHÄ anser att en bedömning av utbildningstiden maste ut— gå från de båda varianternas utbildningsbehov. Detta har inte tillräckligt belysts i förslaget. Vidare anser UHÄ att det är önsk än att utvärdera den
nya sjrrkgymnastutbildningen innan ytterligare en förändring görs av ut- bildningens längd. Förslaget att på sikt ytterligare samordna de två varian- terna saväl innehållsmässigt som i fråga om trtbildningstid bör enligt L..?HÄ utredas.
Förslaget om Utbildningarnas längd inom rehabilitcringslinjen. dvs. 90 poäng för sjukgymnastrrtbildningen och Iflfl poäng för arbetster'apeutut— bildningen. har inte fått rernissirrstansernas stöd. SFS finner förslaget an— märkningsvi'rr't med hänsyn till det utvidgade arbetsfältet och de många nya moment som skall tillföras utbildningen. lin avkortning och ytterligare samordning av sjrrkgymnast- och ar'bctster'apeututbildningarna innebär att _vr'kesprofilerna för arbetsterapeuter och sjukgymnaster ytterligare suddas ut och en ny yrkeskategori bildas. nämligen funktionsterapeut. S:t (TU/SR anför liknande synpunkter och framhåller att utbildningarna i stället för en nedskärning från 120 resp. Itlt'l poäng rimligen bör förlängas till I3tl poäng för arbetsterapeuter och llO för sjukgymnaster. 'I'('() kan inte tillstyrka en nedskärning av trtbildningstiderna med det underlag utredningen redovisat och anser att en utvärdering av nuvarande utbildningar måste komma till stånd innan beslut fattas. TCO vill i sammanhanget erinra om att den nuva- rande vårdlinjen inte utgör tillräcklig grund för rehabiliteringslinjen. Detta innebär enligt TCO att nuvarande kurs i värdkunskap om IO poäng bör lig- ga kvar' inom högskoleutbildningen. Både SÖ och UHÄ är tveksamma till omfattningen utbildningarna föreslås få. SÖ framhåller att båda utbild- ningarna i dag är mycket komprimerade med många studieavbrott. Enligt arbetsfältsbeskrivningen behöver utbildningarna breddas för att anpassas till kommande verksamhet i primärvård och social service. SO anser vidare att en grundlig analys av utbildningar—nas innehåll mot bakgrund av vårdinriktad gymnasieutbildning som inträdeskrav borde ha gjorts innan förslaget till utbildningarnas omfattning lades fram. 'I'(.'() och .vm-iulstyrcl— .vwr anser att målen för de båda varianterna bör preciseras. Det är främst de gemensamma inslagen i arbetsterapi- respektive sjukgymnastyrkesut- övningen som uppmärksammats men ej i tillräcklig omfattning skillnader— na mellan de båda arbetsområdena. Denna synpunkt framförs även av SA(_.'(')/SR och SFS. Nya överväganden bör göras innan utbildningsplaner fastställs så att avvägningen mellan gemensam och yrkesspecifik utbild- ning blir tillfredsställande. anser TCO.
Beträffande arbetsterapeututbildningen nämner kommitten att denna in- nehaller betydande inslag av tekniker vilket är naturligt med hänsyn till yr- kets speciella karaktär. Kommittén anför att avsevärt med tid går åt för in- lärning av dessa kunskaper och att dessa avsnitt i viss utsträckning skulle kunna läggas ut på arbetsplatsema som inskolning. SÖ vill här understry-
Prop. l978/79: 197 %
ka att denna fråga är angelägen för alla utbildningar. TCO kan för sin del inte acceptera att delar av utbildningen lyfts ur och läggs ut i arbetslivet in- nan ett sådant förfarande prövats allmänt med avseende på flera utbild- ningar och innan fr'ägor om praktikantavtal och arbetsgivarnas skyldighe- ter behandlats. SFS påpekar att den svenska arbetsterapeututbildningen internationellt redan nu ligger på den undre gränsen som är tre år för att erkännas av World Federation (_)eeupation 'l'herapist. En avkortning av den svenska utbildningen sktrlle innebära en klar sänkning av utbildning- ens internationella standard.
När det gäller varianten för sjukgymnastik efterlyser sm*iulsryrc/xwr en utvärdering av försöksverksamheten i Uppsala som ger stöd för en för— kortning av utbildningen. Inte heller sjukgymnastens yrkesfunktioner ta- lar enligt socialstyrelsens bedömning för en reducering. A MS redovisar fle— ra skäl mot den föreslagna förkortningen av sjukgymnastutbildning och hänvisar till yttrande av den lI november l974 i vilket styrelsen tillstyrkt en förlängning av utbildningen med motivering att sjukgymnastens ar- betsuppgifter sedan lång tid breddats. Även i fortsättningen kan man räk- na med vidgade krav på yrkcskunnande inom sjukgymnasternas område. Den ökade levnadsäldern medför en ökning av hjärt- och kärlsjukdomar samt av sjukdomar i stödje- och rörelseorgan. Med den ökade motorise- ringen följer ökad olycksfallsfrekverts. Den stress individerna utsätts för i dagens samhälle medför psykiska och fysiska sjukdomstillstånd. lnom alla dessa områden kan sjukgymnasterna göra stora insatser. framhåller AMS. Onzmrgskrrnrmilrén vill framhålla att sjukgymnasterna i dag har en otill- räcklig utbildning för behandling av olika rörelsehinder och för de speciel- la krav som behandling av psykiskt utvecklingsstörda ställer. Det är enligt omsorgskommitten risk för att en nedskärning av sjukgymnastutbildning- en ytterligare försämrar detta förhållande. SFS konstaterar att den svens— ka sjukgymnastutbildningen internationellt sett är en relativt kort utbild- ning och att den utomlands vanligtvis omfattar fyra är. Flertalet remissin- stanser delar de synpunkter kommitten framför beträffande behovet av en utökad dimensionering av sjukgymnastutbildningen liksom behovet av spridning av utbildningen till nya orter. Sm'iufslyrelswr anser att man bör förlägga utbildningen till de orter där nödvändiga samlade resurser finns. dvs. där tillgång till institutioner. lärare och forskningsanknytning finns. SÖ vill särskilt understryka behovet av en utökad kapacitet på lärarutbild- ningen för sjukgymnaster men även för arbetsterapeuter. AMS anser att olika åtgärder snarast bör vidtas främst beträffande tillgången på lärare för att möjliggöra en utökad utbildning av sjukgymnaster. För att erhålla en ' hög standard på undervisningen förutsätts att den ökade utbildningen sker inom ramen för nuvarande institut samt de planerade i Umeå och Linkö- ping. framhållerSACO/SR.
När det gäller påbyggnadsutbildning understryker .wt'ialsryre/swr. SÖ. UHÄ. AMS och SACO/SR vikten av att frågan om vidareutbildning för
Prop. 1978/79: l97 97
sjukgymnaster tas upp till konkret behandling. Behov av vidareutbildning anses även föreligga för arbetsterapeuter. En viss specialisering har redan kommit till stånd inom dessa båda yrken konstaterar SACO/SR. De olika aktiviteter för vidareutbildning som finns måste stödjas och formule- ras. samtidigt som kompetenskrav för olika specialområden fastställs. SACO/SR anser att denna utbildning bör omfatta 20—40 poäng för arbets- terapeuter och sjukgymnaster. Exempel på områden där behovet av på- byggnad är uppenbart anger SACO/SR vara habilitering. psykiatrisk sjuk- vård. företagshälsovård och primärvård.
l'r/t't'sluknixk hägsk::Ieurbiltlnirrg
Förslaget om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning som innebär att lärarutbildning ges för bl.a. skötare och undersköterskor har mötts av en blandad remissopinion. SÖ anser att det behov av utbild- ning hos personer med lång yrkeserfarenhet som yrkesteknisk högskoleut- bildning söker täcka redan tillgodoses inom vården genom det utbildnings- utbud som finns t. ex. i form av avkortad sjuksköterskerrtbildning för un- dersköterskor och skötare i psykiatrisk vård. Det kan därför inte anses lämpligt att splittra utbildningsresurserna på ytterligare organisatoriska al- ternativ. UHÄ anser att om den av Vård 77 föreslagna lärarutbildningen skall komma till stånd så bör den anordnas vid vårdlärarlinjen inom sek- torn för utbildning för undervisningsyrken. UHÄ framhåller vidare att då nuvarande dimensionering av vårdlärarutbildning anses otillräcklig. bör den ökas i stället för att en ny utbildning skall anordnas. Antalet sökande till nuvarande (ro-poängs lärarutbildning överstiger betydligt antalet antag- na. Sm'r'als'lyrz'lst'n tillstyrker utredningens förslag att regeringen ger UHÄ i rrppdrag att vidta åtgärder för att starta yrkesteknisk högskoleut- bildning av lärare. När det gäller bristen på lärare till bl. a. vårdbiträdes- och skötarutbildningarna ärAMS:s uppfattning att man skulle kunna bred- da rekryterirrgsunderlaget för lärarutbildning genom att vända sig till and- ra yrkeskategorier än sjrrksköterskor/sjukskötare inom vårdområdet. Bris- ten på sjuksköterskor/sjukskötare är betydande och förväntas inte kunna hävas de närmaste åren. Sedan något är har AMS tillsammans med arbets- marknadens parter försökt att få till stånd bristyrkesutbildning för vårdlä- rare inom arbetsmarknadsutbildningen. Rekryteringen skulle i första hand omfatta utbildning av ålderdomshemsföreståndare. personal med utbild- ning f'rän sociala servicelinjen samt undersköterskor och skötare. Svårig- heterna har varit betydande. Bl.a. är frågan om en ändring av behörig- hetsbestämmelsema för vårdlärare olöst. AMS är därför positiv till utred- ningens förslag att anordna försöksverksamhet med lärarutbildning av un- dersköterskor och skötare. L(.) vill betona vad Svenska Kommunalarbeta- reförbundet anfört om yrkesteknisk högskola och ser det som angeläget att högskolestudier också skapas där de studerande ej behöver ändra sin yrkesroll. Detta gäller givetvis under förutsättning att inga sådana utbild-
Prop. 1978/79zl97 98
ningar förekommer inom det reguljära utbildningsutbudet. SACO/SR av- visar förslaget som de anser vara illa underbyggt. Exempelvis framgår det inte hur omfattande den yrkestekniska högskoleutbildningen skall vara. SA("(.)/SR anser att man i stället bör utvidga den nuvarande vårdlärarut- bildningen sa att bristen på vardlärare kan minskas. TCO anför liknande synpunkter och avstyrker förslaget som enligt dem innebär att de utbild- ningsresurser som finns splittras på ett olyckligt sätt.
Utbildningens arbt'lsjbrnu'r
Flertalet remissinstanser är positiva till kommitténs diskussioner om ut— bildningens arbetsftn'mer. Utom utvärdering av utbildningens arbetsfor- mer inom utbildningens ram framhållerst)(fia/styrelwn att utvärdering av utbildningen i relation till vard- och serviceverksamhet är nödvändig. Lil-[Ä delar uppfattningen att val av arbetsformer skall beslutas av lärare och elever tillsammans men vill samtidigt påpeka att linjenämnderna här maste ha inflytande. SÖ anseri likhet med utredningen att arbetsformerna maste stå i samklang med innehållet i utbildningen. SÖ delar också tipp- fattningen att arbetsformer i sig kan utgöra en attitydpåverkande faktor men vill dock papeka att det inte enbart är lärarnas attityder till de stude- rande som speglas i de studerandes attityder till patienter och klienter. Miljön på praktikplatsen spelar också en stor roll. SÖ anser att såväl falt- studier som övriga föreslagna arbetsformer kräver stora lärarresurser och medför behov av utökad lärarutbildning. SÖ vill särskilt understryka be- hovet av en utökad fortbildning som mera än hittills behöver inriktas på olika arbetsformer i undervisningen. Det förutsätter dock att medel härför ställs till förfogande. SFS ställer sig positiv till de arbetsformer som kom— mittén föreslär och instämmer i att lärarutbildningen är av mycket stor vikt. SFS ansluter sig också till förslaget att lärarna hela tiden skall ha en direkt vårdnadsanknytning och/eller forskningsanknytning. 'I'C'O tillstyr; ker utredningens förslag om hur arbetet bör bedrivas och lämnar nägra kompletterande synpunkter. Bl.a. framhåller TCO att utöver att lösa upp- gifter i samverkan med andra kommer de som skall arbeta inom vården också att få arbetsuppgifter som kräver förmåga att ta ansvar och fatta självständiga beslut. l utbildningen måste därför arbete igrupp. som inne— bär kollektivt ansvar för att gruppen när önskat resultat. kombineras med träning i att arbeta självständigt och dra egna slutsatser. Enligt TCO ställs stora krav på förnyelse av vårdlärarutbildning samt fortbildning av lärarna för att nya arbetsformer i undervisningen skall kunna genomföras. L() ställer sig frågande till vad kommittén avser med förslaget att arbetsfor- merna bör vara sådana att det skapas förutsättningar för utvecklandet av sådana attityder och värderingar som är väsentliga för den kommande yr- kesutövningen. Därest kommittén avser attityder och värderingar som har att göra med befattningshavarnas relationer till varandra (arbetsgiva- re—arbetstagarc) avstyrker LO att dylika värderingar ingår i utbildningen.
Prop. l978/79: 197 99
SACO/SR delar kommitténs syn på utbildningens arbetsformer och stry— ker tinder behovet av pedagogisk fortbildning för lärarna samt ökad lärarv utbildning. I likhet med kommitten vill gynmnxit'nlrt'dningt'n framhålla vikten av att sambandet mellan teoretisk och praktisk utbildning blir så- dant att den studerande får möjlighet att se helheten och därmed också uppleva sin utbildning och kommande yrkesroll som meningsfull. dvs. att den studerande får tillfälle att ingå i arbetslaget under en längre samman—
hängande praktiktid.
Praktisk utbildning
Remissinstanserna anser i allmänhet att praktikplatstillgangar är en mycket väsentlig faktor när det gäller vardutbildnirigariias iniiehälls— och volymmässiga utveckling. Man instämmer i kommitteiis bedömning att det är nödvändigt att pröva nya metoder för att öka tillgången på praktikplat- ser. SÖ stöder kommitténs uppfattning att de lokala organen bör få besluta om den praktiska utbildningens närmare uppläggning och inriktning. När det gäller den lokala planeringen bör enligt Sözs mening en total planering göras som även omfattar arbetsmarknadsritbildningens behov av praktik— platser. UIIÄ anser att kommitténs förslag i huvudbetänkt'int'let angående praktisk titbildiiing inte skiljer sig från de förslag som fanns angivna i del- betänkandet (S(.)U l978115) Praktikfragor — atgärder i ett kort perspektiv. Eftersom åtgärder vidtagits i anledning av delbetänkandet och då UHÄ tills vidare räknar med att i stort sett samma ordning i fråga om praktisk utbildning skall gälla ser UHÄ detta avsnitt som ett diskussionsinlägg. UHÄ ansluter sig i allt väsentligt till kommitténs resonemang. Enligt sur-i- alslyrclsz'ns uppfattning bör den praktiska utbildningen i högskolan ges en annan utformning än inom gymnasieskolan. [ högskolan bör undervisning— en inriktas pä att lära de studerande att använda sitt kunnande i problem- situationer. Praktiken bör därmed utgå från individerna/klienter- na/patienterna och deras behov av vård och service. När det gäller verk- samheter. sorii är förenade med dygnetruntservice. bör de studerande få erfarenheter från vårdarbete under dygnets alla timmar. AMS vill starkt understryka kommitténs rekommendation att de lokala instanserna i sam- band med utarbetandet av kursplaner beaktar tillgången på praktikplatser och effektivt utnyttjar de tillgängliga praktikplatserna. AMS vill också cr- inra om att arbetsmarknadsutbildningen har ett stigande behov av prak- tikplatser inom vårdområdet. I.() vill betona värdet av att en praktisk ut- bildning fortsätter efter den kursplanebundna utbildningens slut. Dess längd och omfattning torde vara en fråga för parterna att sluta avtal om. TCO ansluter sig till huvudlinjerna i kommitténs förslag om praktisk tit- bildning. Praktiken bör kunna anpassas till den enskildes behov och in- tresse i så stor utsträckning som möjligt inom givna ramar för att nå utbild- ningsmålet. För att rätt kunna bedöma patientens vårdbehov krävs grund- lig praktisk erfarenhet. Kliniska studier måste därför prioriteras. anser
Prop. l978/79: l97 ino
TCO. Vidare delar 'l'Ct.) uppfattningen att praktikhandledning skall ske i vertikal form. s. k. vertikal handledning. fått problem kan emellertid tipp- stå genom att elever från olika skolformer kommer att undervisas av sain— ma lärare. Läraren mäste då enligt TCO kunna anpassa utbildningen efter de olika elevkategoriernas utbildningsnivi'i. SACO/SR delar utredningens uppfattning att det inte är möjligt att utöka studerandearitalet om inte sär- skilda åtgärder vidtagcs. t.ex. i form av högre lärartäthet. (f)rganisationen instämmer i att samtliga personalkategorier med handledande uppgifter skall få grundläggande utbildning inom området. Vidare är det enligt SACO/SR av största vikt att man vid dimensionering av personal tar hän- syn till att utbildning av studerande skall bedrivas vid enheten.
Forskningt'un/tnyrning
I den grundläggande högskoleutbildningen bör erforderliga kunskaper för utvecklingsarbete ingå. anser sm'idlx/yrclsmr. Med hänsyn härtill bör högskoleutbildningens forskningsanknytning inriktas på nietodskolning och förberedelser för fördjupade studier. Socialstyrelsen anser att alla lin- jer för vårdyrkesuthildning i högskolan bör ge allmän behörighet för tillträ— de till fortsatt högskoleutbildning. Vidare bör såväl yrkespedagogisk som administrativ utbildning bli ett naturligt led i den fortsatta högskoleutbild- ningen för samtliga yrkesgrupper. SÖ anser att forskningsanknytningen bör bedrivas under sådana former att den som genomgår grundläggande ut- bildning får en forskningsberedskap i sin yrkesfunktion. SÖ har tidigare iit— talat att allmän utbildningslinje omfattande minst 80 poäng skall ge allmän behörighet för tillträde till fortsatt högskoleutbildning. SÖ anser dock att skäl föreligger att tillstyrka utredningens förslag i fråga om allmän behörig— het för tillträde till forskarutbildning trots att inte alla linjer omfattar 80 poäng. UHÄ ansltiter sig i stort till de synpunkter som planeringsbered- ningen redovisat. Det påpekas att utredningen till största del berör endast en aspekt av forskningsanknytning. nämligen arbetsmetod och metodskol- ning. UHÄ vill ånyo åberopa behovet av forskningssamband i utbildning- ens innehåll så långt det i dag är möjligt. UHÄ anser att kraven på allmän behörighet om 80 poäng bör mjukas upp för att främja rekrytering från fler- talet kortare vårdutbildningar till forskarstudier. I övrigt vill UHÄ påmin- na om de synpunkter som lämnades i samband med yttrandet över forskar— utbildningsutredningens betänkandei UHÄ-rapport l978:12. UHÄ arbetar för närvarande med frågan om omvårdnadsf'orskning. Beträffande förslaget om allmän behörighet för forskarutbildning anser MFR att man bör avvak- ta de förslag som kan bli resultatet av forskarutbildningsutredningens be- tänkande. TCO delar utredningens uppfattning att samtliga berörda vård- linjer bör ge allmän behörighet till forskarutbildning. Det ter sig emellertid orealistiskt att utbildningar på (at) poäng skall kunna ge både tillräckligt yr- kesspecifikt kunnande och förberedelse för fortsatt högskoleutbildning. För att lärarna skall kunna genomföra en integrering av FoU-arbete i sin .
Prop. l978/79zl97 lt)!
undervisning behöver samtliga lärare utbildning i forskning och forsk- ningsmetodik. l:".nligt TCO bör målet på sikt vara att flertalet lärare inom kommunala högskolan är forskarutbildade liksom fallet är inom den statli- ga högskolan. SAC'O/SR vill understryka betydelsen av forskningsanknyt- ning för de kortare vårdutbildningarna med hänsyn till utbildningskvalitet och behovet av aktiv forskning inom hälso- och sjukvården. Enligt organi- sationen bör man i nuläget syfta till att i första hand ge i värdyrkesutbild- ningen engagerade lärare forskningsanknytning i olika former och att de i mån av ("önskemål och kompetens erbjuds möjlighet att delta aktivt i forsk- ning. SFS anser att förutsättningen för att en forskningsanknytning skall komma till stånd är att frågan om dess organisation är löst. SFS anser att utredningen inte fullgjort sitt uppdrag på denna punkt. Vidare påpekar SFS behovet av relevanta förkunskaper i högskoleutbildningen. Även lärarens möjlighet till forskning och undervisning måste utvecklas inom den kom— nitinala högskolan. SFS vill understryka att även annan forskning än om- vårdnadsforskning är viktig. DHR anser att samtliga linjer bör ge allmän behörighet för tillträde till fortsatt högskoleutbildning och att en forsk- ningsorganisation successivt byggs upp.
Prop. l978/79: 197 102