med förslag till renhållningslag, m.m.
Prop. 1978/79: 20: Regeringens proposition 1978/79: 205
med förslag till renhållningslag, m. m.;
beslutad den 29 mars 1979.
Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar
OLA ULLSTEN
ERIC ENLUND
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i renhållningslagstiftningen som ger
kommunerna stor frihet att utforma renhållningsverksamheten inom kommunerna efter lokala förhållanden. Förslaget öppnar samtidigt möjlighet för kommunmedlemmarna att i större utsträckning än f. n. påverka utform-
ningen av renhållningen.
Bestämmelserna om renhållning, som f. n. är uppdelade på flera författ-
ningar, förs samman i en lag, renhållningslagen.
I Riksdagen 19781/79. 1 saml. Nr 205
1 Förslag till
Renhållningslag
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 8 Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör från hushåll och därmed jämförligt avfall.
Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring. bortforsling och slutligt omhändertagande.
2§ Utöver föreskrifterna i denna lag finns föreskrifter om avfallshantering i författningar om miljöskydd och om hälso- och miljöfarliga varor
samt I andra författningar.
Utan hinder av denna lag kan regeringen eller en myndighet, som regeringen bestämmer, beträffande försvarsmakten meddela särskilda före-
skrifter i frågor som avses i lagen.
Allmän aktsamhetsregel
3 & Avfall skall hanteras på sådant sätt att det inte uppkommer olägenhet från hälso- och miljövärdssynpunkt. Utrymmen, behållare och andra
anordningar för hanteringen skall vara så beskaffade och skall skötas på
sådant sätt att olägenhet inte uppstår.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om avfallshanteringen. Regeringen får övertåta ät cn myndighet eller ät kommunerna att meddela såda-
na föreskrifter.
Bortforsling
4 8 Varje kommun skall svara för att hushållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose säväl allmänna hälso- och miljövårdskrav som enskilda intressen. När kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten enligt första
stycket skall fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavarnas möjlig-
heter att själva ta hand om avfallet på ett från hälso- och miljövärdssynpunkt godtagbart sätt. Kommunen skall vidare beakta att bortforslingen anpassas till behovet för olika slag av bebyggelse.
5 & Kommunen är skyldig att tillse att behandlingsanläggning för hushållsavfall från kommunen finns att tillgå.
6 & Regeringen fär föreskriva att annat avfall inom kommunen än hushållsavfall skall forslas bort genom kommunens försorg. Regeringen får
överlåta ät en myndighet eller åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.
7 & När avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får avfallet
inte grävas ned. komposteras eller på annat sätt slutligt omhändertas av
fastighetsinnehavaren.
Skall avfall förstas bort genom kommunens försorg får inte någon annan
än den som kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med bortförslingen.
8 & Är det av särskild betydelse från ätervinningssynpunkt, får regering-
en föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall i avvaktan på bortforstling
och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Regeringen får överlåta ät en myndighet eller ät kommunerna att meddela sådana föreskrifter.
Kommunal renhållningsordning 9 & För varje kommun skall finnas en renhällningsordning som upptar de föreskrifter som skall gälla för bortforsling av hushällsavfall inom kommunen. Hrenhållningsordningen skall anges från vilka områden, fastigheter eller uppsamlingsställen som bortforsling skall ske, vilka slag av hushällsav-
fall som skall forslas bort. hur ofta bortforsling skall ske och hur verksamheten i övrigt skall vara anordnad.
I renhällningsordningen skall föreskrivas under vilka förutsättningar undantag kan medges från renhållningsordningens föreskrifter. Frågor om undantag prövas av hälsovårdsnämnden.
10 & Renhällningsordningen skall antas av kommunfullmäktige.
1 När eu förslag ill renhållningsordning upprättas, skall kommunen på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med de fastighetsinneha-
vare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken.
Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till
granskning under minst fyra veckor.
12 & Kungörelse om förslagets utställande skall utfärdas i ortstidning före utställningstidens början.
Av kungörelsen skall framgå förslagets huvudsakliga innebörd, var det
finns att tillgå och inom vilken tid och till vem erinringar mot förslaget skall
framställas.
13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller även i fråga om ändringar i en renhällningsordning.
Om ett förslag till ändring i renhållningsordningen berör endast ett mindre antal fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning, får kommunen underlåta att ställa ut ändringsförslaget.
14 § Kommunen är skyldig att. utöver vad som följer av renhållningsordningen. forsla bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren begär det och det inte är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.
Frägor om sädan bortforsling prövas av den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige bestämmer.
Avgifter
15 & Kommunen fär föreskriva att avgift skall erläggas för sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfall som sker genom
kommunens försorg enligt denna lag. Avgiften skall enligt kommunens be-
stämmande erläggas till kommunen eller till den som utför renhållningen.
16 § Avgiften skall vara årlig eller på annat sätt periodisk. Den skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att täcka nödvändiga kapitaloch driftskostnader för renhällningen. Från dessa kostnader skall avräknas
kostnaderna för vad som kan belöpa på användning av anläggningar eller utrustning för annat ändamål än renhållning.
Om kommunen uppdrar åt annan att utföra renhållningen, för avtalet
med denne läggas till grund för beräkning av avgilten, om inte kostnaden därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållning-
en.
17 § Avgiften skall utgå enligt taxa, som antas av kommunfullmäktige. I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar till-
lämplig bestämmelse om avgift. Därvid skall de grunder som anges i 16 8 beaktas.
Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgiftsskyldig och till
vem avgiften skall erläggas.
Särskilda bestämmelser
18 § Kommunen skall inom områden med stadsplan fullgöra den skyldig-
het som föreskrivs i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren
gata, torg, park och annan sädan allmän plats samt allmän väg. På sådan allmän plats och på allmän väg inom områden med stadsplan skall kommunen även röja snö, skaffa undan snö och is, sanda eller vidta annan åtgärd för att motverka halka, föra bort sand och annat som påförts till motver-
kande av halka samt rensa och tina upp rännstensbrunn och ledning som
förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning. Inom områden med byggnadsplan skall kommunen fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om
allmän väg. Skyldighet att vidta åtgärd som sagts nu gäller dock inte i den
mån åtgärden skall vidtas av staten som väghållare.
När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommu-
nen medge undantag från första stycket.
19. & Kommunen kan ålägga den som äger en fastighet inom ett område med fastställd stadsplan eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten enligt kommunalskattelagen (1928: 370) att fullgöra skyldighet
som anges i 18 § första stycket i fråga om gångbana eller annat utrymme utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken. Har person som avses I första stycket inte tidigare haft sådan skyldighet,
skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.
20 & Har på annan plats utomhus än som avses i 18 § där allmänheten får
fritt färdas skräpats ned eller annars osnyggats, åligger det kommunen att
återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.
Bestämmelserna i första stycket skall inte tillämpas. om skyldigheten en-
ligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av annan.
Prop. 1978/79: 205 ee s
Tillsyn 218 Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas inom kommunen av hälsovårdsnämnden, om inte regeringen bestämmer annat. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
22. & För tillsynen har kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till byggnader, lokaler och områden.
Det åligger polismyndighet att lämna det biträde som behövs för tillsy-
nen.
238 Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet får meddela förelägganden eller förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
I ett beslut om föreläggande eller förbud kan vite sättas ut. Frågan om utdömande av vitet prövas av länsstyrelsen.
Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.
Ansvar och besvär m. m.
24 & Den som uppsätligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 § första stycket eller som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och
forslar bort avfall i strid mot 7 § andra stycket döms till böter.
25 & Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet får förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
26 & En kommunal nämnds beslut enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär. Re-
geringen kan dock föreskriva att vissa beslut skall överklagas hos regeringen genom besvär.
I. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 då lagen (1965:54) om kommunala renhäållningsavgifter och kommunala renhållningslagen (1970: 892) skall upphöra att gälla.
2. Renhäållningsordningar skall ha antagits före den I januari 1981.
3: Föreskrifter om avgift som har meddelats med stöd av lagen (1965:
54) om kommunala renhållningsavgifter skall fortfarande gälla.
4. Bestämmelsen i 4 § första stycket kommunala renhållningslagen om
befogenhet för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter om undantag från kommunens bortforslingsskyldig-
het skall tillämpas till dess kommunen har antagit en renhällningsordning
och beslutet härom har vunnit laga kraft.
5. Har före nya lagens ikraftträdande med stöd av 4 § första stycket
kommunala renhällningslagen meddelats beslut om undantag från kommu-
nens bortforslingsskyldighet, skall beslutet gälla tills vidare dock längst till dess att kommunen har antagit en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft. 6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.
2 Förslag till Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Härlgenom föreskrivs att 22 § miljöskyddslagen (1969: 387)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
$ Den som fått tillstånd enligt den- Den som Ffätt tillstånd enligt den-
na lag till miljöfarlig verksumhet na lag till miljöfarlig verksamhet
kan cj på grund av bestämmelse i kan ej på grund av bestämmelse i
lagen eller i hälsovärdsstadgan den lagen eller i hälsovårdsstadgan
19 december 1958 (nr 663) åläggas (1958:663) eller i renhållningslagen
att upphöra med verksamheten el- (1979:000) åläggas att upphöra med
ler att med avseende på denna vid- verksamheten eller att med avseen-
taga försiktighetsmätt utöver vad de på denna vidtaga försiktighetssom anges I tillständsbeslutet, om mått utöver vad som anges i till-
ej annat följer av 23—25 8 eller 40 8 ståndsbeslutet, om ej annat följer
andra stycket. av 23—25 8 celler 40 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980.
3 Förslag till
Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenom föreskrivs i fråga om hälsvvärdsstadgan (1958: 663), dels att 47-49. 51 och 52 §§ samt 83 § 7 skall upphöra att gälla. dels att 65 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iyvdelse
65 §?
De ytterligare föreskrifter avse- De ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som ende allmänna hälsovården. som för kommun eller del därav finnas för kommun eller del därav kan be-
erforderliga utöver denna stadga, hövas utöver denna stadga, meddemeddelas i lokal hälsovårdsord- las I lokal hälsovardsordning. ning. Sådan föreskrift får inte avse för-
Sädan föreskrift må icke avse hållande, som reglerats genom an-
förhällande. som reglerats genom nan allmän författning än denna
annan allmän författning än denna stadga. Vid meddelande av före-
stadga eller 4 § andra stycket kom- skrift skall tillses, att därigenom inmunala renhållningslagen den 17 te läggs onödigt tväng på allmänhe-
december 1971 (nr 892). Vid med- ten eller annars görs obefogad indelande av föreskrift skall tillses, skränkning i den enskildes frihet.
! Lagen omtryckt 1972: 782. ” Senaste lydelse 1970: 896.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
att därigenom icke lägges onödigt
tvång på allmänheten eller eljest
göres obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980.
Föreskrifter eller beslut om hantering av avfall som har meddelats med stöd av 65 eller 66 § hälsovärdsstadgan skull fortfarande gälla. Avser föreskrifterna eller besluten bortforsling av hushållsavfall. skall de deck gälla
längst till dess att kommunen enligt renhällningslagen (1979: 000) har anta-
git en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft.
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1979-03-29
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande. och statsråden Sven Romanus. Mundebo, Wikström. Friggebo. Huss. Rodhe, Hansson, Enlund. Lindahl. Winther. De Geer, Gabriel Romanus. Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Enlund
Proposition med förslag till renhållningslag, m. m.
1¶Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades i februari 1977 en kommitté! med uppdrag att se över renhållningslagstiftningen. Kommittén antog namnet renhållningskommittén. Kommittén (Jo 1977:01) avlämnade
1 mars 1978 betänkandet (SOU 1978: 24) Ny renhållningslagstiftning.
Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning av betänkandet som bilaga I och de lagförslag som läggs fram I betänkandet som bilaga 2. Beträffande nuvarande förhållanden samt utredningens närmare Överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets sjukvärdsstyrelse, socialstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, konsumentverket, justiticombudsmannen
(JO). Göta hovrätt. kammarrätten i Jönköping, länsstyrelserna i Stockholms. Södermanlands. Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge.
Kristianstads, Hallands. Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs. Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. byräkratiutredningen, hälsovårdsstadgeutredningen, statskontrollkommittén samt Stockholms, Värmdö, Sigtuna, Enköpings, Tierps,
Oxelösunds, Linköpings, Ödeshögs, Jönköpings, Gislaveds, Ljungby,
IL.essebo, Kalmar, Emmaboda, Gotlands, Ronneby, Kristianstads, Simrishamns, Höörs, Landskrona, Halmstads, Kungsbacka, Sotenäs, Herr-
ljunga, Lerums, Skövde, Götene, Karlstads. Filipstads, Örebro. Lindesbergs, Sala, Mora, Älvdalens, Gävle. Bollnäs, Sundsvalls, Härnösands, Östersunds, Härjedalens, Umeå, Vilhelmina, Kiruna och Kalix kommu-
! Dåvarande statssekreteraren Per-Erik Eliasson, utredningssekreteraren Lars Eric Ericsson, numera kommunalrädet Henry Fager, fru Gertrud Hellgren samt riksdagsledamöterna Karl Leuchovius och Rune Torwald.
ner, Landsorganisationen i Sverige (LO). Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kommunförbundet. Svenska nuturskyddsföreningen, Svenska äkeriförbundet, Sveriges industriförbund. Sveriges Renhällningsentreprenörers Riksförening. Sveriges villaägareförbund. Svenska Renhällningsverks-Föreningen. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Riksförbundet för allmän hälsovård. Dessutom har yttranden kommit in från Piteå och Orusts kommuner. A. Z. Sellbergs AB och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO).
Remissinstanserna har i åtskilliga fall bifogat yttranden från kommuner, underställda myndigheter och särskilt berörda organisationer.
En sammanställning av remissvttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
2¶Allmän motivering
2.1 Allmänna synpunkter
Bestämmelser om renhaållning finns i olika författningar. Av intresse i detta sammanhang är främst hälsovärdsstadgan (1958: 663) och kommunala renhällningslagen (1970:892). som såvitt avser det s.k. obligatoriska kommunala renhällningsmonopolet trädde i kraft den 1 januari 1972. Kommunens rätt alt ta ut avgifter för renhållningen regleras i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter.
I hälsovärdsstadgan finns bestämmelser som bl. a. reglerar den enskildes skyldigheter i fråga om avfallshanteringen. Av allmängiltig karaktär är bestämmelserna om att orenlighet eller avfall som förekommer vid bebyggelse skall samlas upp och omedelbart forslas bort eller förvaras så att sanitär olägenhet inte uppstår. Bestämmelsen avser inte enbart avfall frän bostadsbebyggelse utan även sådant avfall från industriell eller annan verksamhet som förekommer i anslutning till bebyggelse. Kommunen kan enligt hälsovårdsstadgan anta lokal hälsovårdsordning med kompletterande föreskrifter om den enskildes hantering av avfall. Lokal hälsovärdsordning skall utarbetas med ledning av en normalhälsovärdsordning. I normalhälsovårdsordningen föreskrivs att orenlighet och avfall som det åligger kommunen att forsla bort enligt kommunala renhällningslagen eller enligt lokal
hälsovårdsordning inte får komposteras, brännas eller på annat sätt slutligt
behandlas av fastighetsägaren (det s. k. behandlingsförbudet). Hälsovårdsnämnden får enligt normalhälsovårdsordningen i särskilda fall medge undantag från föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning, om det är påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter och det kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt. I fråga om trädgårdsavfall kan generellt undantag frän behandlingsförbudet medges för vissa områden inom kommunen.
Före är 1972 förelåg ingen skyldighet för kommunen att ombesörja hämtning och bortforsling av avfall. Kommunerna kunde emellertid genom bestämmelser it den lokala hälsovärdsordningen föreskriva att hämtning och bortfoörsling av orenlighet och avfall från särskilt angivna områden inom kommunen skulle utföras genom kommunens försorg. Sådunt renhållningsmonopol infördes i många kommuner men begränsades ofta till tätorter för permanentbebyggelse.
Kommunala renhällningslagen tillkom som ett led i strävandena utt till-
godose medborgarnas krav på service och god miljö. Avsikten var att få till ständ en utvidgad, regelbunden avfallshämtning för att förebygga den tilltagande nedskräpningen. Enligt lagen älades varje kommun skyldighet att forsla bort hushällsavfall från hela kommunens omräde. Denna skyldighet. det s.k. obligatoriska kommunala renhällningsmonopolet, innebär bl. a. att kommunen skall ombesörja bortforsling av hushållsavfall från fasugheter inom kommunen, om inte länsstyrelsen beviljar kommunen dispens.
Efter någon tid riktades kritik mot tillämpningen av de nya bestämmelserna inom främst glesbebyggda områden. För att komma till rätta med wll-
lämpningssvårigheterna genomfördes med verkan från den I januari 1975
vissa ändringar i renhållningslagen i syfte att möjliggöra en smidigare till-
lämpning. Ändringarna innebär att kommunerna fätt ökade befogenheter
att själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten. Genom ett tillägg till renhållningslagen har regeringen sålunda fått ett bemyndigande att föreskriva undantag från kommunens hämtningsskyldig-
het. Med stöd av detta bemyndigande har kommunerna medgivits rätt att
själva besluta att hämtning av hushållsavfall från fastighet under vissa förutsättningar skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fastigheten
(s.k. förenklat hämtningssystem). Vidare får kommunen besluta att hämtning av hushällsavfall från två elter tre närbelägna fastigheter skall ske från
gemensam behållare som är uppställd på en av fastigheterna. Länsstyrelsen får dessutom i andra fall än som nu har nämnts befria kommunen från dess hämtningsskyldighet, om särskilda skäl föreligger. Dispens kan avse befrielse frän skyldighet att forsla avfall från viss bebyggelse. Kommunerna kan också befrias från visst led i omhändertagandet.
'Frots de ändringar i renhållningstagstiftningen som genomfördes år 1975 fortsatte kritiken mot lagstiftningen och dess tillämpning. På grund härav
tillsattes år 1977 en kommitté — renhållningskommittén — med uppdrag att
se över lagstiftningen. Enligt kommittédirektiven bör utgångspunkten för arbetet vara att kommunernas principiella skyldighet att hämta hushällens avfall skall bestå. Hur renhållningen inom en kommun skall organiseras bör emellertid enligt direktiven kommunen själv avgöra. Kommittén lade i mars 1978 fram betänkandet (SOU 1978: 24) Ny renhållningslagstftning.
Enligt kommittén har kritiken mot den nuvarande utformningen av renhällningen främst kommit från landsbygden. Man har reagerat mot att man
tvingas betala för en service som man inte anser sig behöva och som man
inte har utnyttjat. En av orsakerna tll svårigheterna på landsbygden är enligt kommittén att nuvarande sophämtningssystem. som var utformat att passa för tätorterna. utsträcktes att gälla också för glesbygden utan de anpassningar som krävdes. Vissa kommuner har dock lyckats utforma flexibla sophämtningssystem som har lämpat sig väl för landsbygden. Andra kommuner har med stöd av lagstiftningen utvidgat det för tätorterna upp-
byggda systemet också till glesbygden. Ofta har dessa kommuner utgått från att fagstiftningen inte medger den anpassning som krävs. Detta anses
ha hindrat kommunerna och deras medlemmar från att tillsammans välja det: avfallshanteringssystem som fran olika synpunkter skulle ha varit bäst.
För att ge kommunerna bästa möjliga förutsättningar att organisera hanteringen av hushållsavfallet efter lokala behov anser kommittén att det bör ankomma på kommunerna att själva avgöra hur renhållningen skall organiseras. Kommunerna skall alltså inte som nu behöva begära dispens från länsstyrelsen i någon fråga som rör renhällningen.
Enligt kommittén vill manga fastighetsinnehavare i glesbygdsområdena själva ta hand om i vart fall sitt komposterbara avfall. Med komposterbart avfall avser kommittén sädant organiskt avfall som bryts ner biologiskt vid kompostering. exempelvis trädgårdsavfall, organiskt köksavfall, Jatrin och slam från trekammarbrunnar samt mindre pappers- och pappförpackning-
ar. Kommunernas möjligheter att inom ramen för nuvarande lagstiftning göra undantag från hämtningsskyldigheten är dock enligt kommittén otill-
räckliga. Åtskilliga skäl talar enligt kommittén för att utvidga möjligheterna för de enskilda att själva ta hand om sitt avfall. Från ekologisk synpunkt måste det sålunda vara riktigare att det komposterbara avfallet får stanna på den fastighet där det i huvudsak har uppkommit och användas till foder eller gödsel. Långväga soptransporter i glesbygden anses vidare utgöra ett
onödigt slöseri med energi. En förutsättning för att den enskilde fastighets-
innehavaren själv skall få ta hand om sitt hushällsavfall bör enligt kommittén vara att behandlingen kan ske på ett från sanitär synpunkt och mil- Jövärdssynpunkt godtagbart sätt. Om detta krav uppfylls, finns det enligt kommittén inte någon anledning att tvinga fastighetsinnehavaren att leverera avfallet till kommunen.
Kommittén föreslär därför att kommunens skyldighet att forsla bort komposterbart hushållsavfall inte skall gälla i de fall fastighetsinnehavare i glesbygden (utanför renhållningstätort) anmäler till kommunen att de avser att omhänderta sädant avfall själva. För att skilja glesbygdsområden. inom
vilka fastighetsinnehavare sålunda efter anmälan skall få omhänderta sitt avfall själva, från andra omräden, där omhändertagandet alltid skall ske genom kommunens försorg, inför kommittén begreppet renhållningstätort som benämning på de senare nämnda områdena. Med renhällningstätort
avses område med fastställd stads- eller byggnadsplan. Kommunfullmäktige bör dock enligt kommittén få besluta att icke exploaterat område med fastställd stads- eller byggnadsplan inte skall anses som renhällningstätort
eller att område med sammanhängande betydande permanent- eller fritidsbebyggelse utom fastställd stads- eller byggnadsplan skall utgöra renhållningstätort. Kommittén föreslär vidare att en fastighetsinnehavare i samband med att han anmäler att han önskar omhänderta komposterbart avfall själv även får meddela att han avser att själv forsla det icke komposterbara avfallet till plats som kommunen anvisar. Har han meddelat detta, faller kommunens forslingsskyldighet bort även beträffande sistnämnda avfall. Finner hälsovårdsnämnd i efterhand att fastighetsinnehavarens hantering inte kan godtas från sanitär synpunkt eller miljövårdssynpunkt, fär dock nämnden besluta att kommunen skall vara skyldig att hämta avfallet. Kommittén anför att det föreslagna anmälningsförfarandet förmodligen kommer att leda till ett visst bortfall av hushåll som nu anlitar kommunernas avfallshämtning. Enligt kommittén bör förslaget ändå medföra en lägre
genomsnittskostnad per hushåll, om kommunerna anpassar sin renhållningsorganisation till de nya förutsättningarna. Även om den föreslagna
valfriheten i nägot fall skulle leda till högre genomsnittskostnader för de
hushåll som får sitt avfall hämtat är den föreslagna valfriheten enligt kom-
mittén väl motiverad. Kommiuén föreslår vidare att i en förordning utfärdad av regeringen införs förhållandevis detaljerade föreskrifter som reglerar kommunens möjligheter att besluta om avsteg från bortforslingsskyldigheten inom områden med olika slug av bebyggelse och för olika typer av avfall. Kommittén är inte enig. Två ledamöter anser att utredningsförslaget inte
kan läggas till grund för en ny renhållningslagstiftning. De menar att för-
slaget att fastighetsägarna själva skall få välja om de vill omhänderta sitt
avfall eller inte kommer att bl. a. leda till ökad nedskräpning och till avse-
värda praktiska och organisatoriska problem för kommunerna. Enligt reservanternas mening borde i stället förslag ha lagts fram om en generös dispensgivning frän kommunernas hämtningsskyldighet inom ramen för en i huvudsak bibehållen renhällningsorganisation. Förslaget att i ökad utsträckning överlämna ansvaret för renhållningen till kommunerna tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från flera håll framhålls att kommunerna är de som är bäst skickade att bedöma behovet av renhållning inom kommunerna. Kommunförbundet anser dock att kommittén inte i tillräcklig grad beaktat kommuner-
nas intressen. Enligt förbundet bör nu ansvaret för renhållningen mera fullständigt föras över på kommunerna. Förbundet föreslår därför att varje kommun åläggs att upprätta en plan för renhållningen inom kommunen.
Planen skall tillgodose skäliga hälso- och miljövårdskrav och beskriva vilka områden som skall omfattas av kommunens renhållningsverksamhet och hur denna i stora drag skall fullgöras. För att tillgodose den enskildes krav på medinflytande vid planering av renhållningen föreslår förbundet att planen upprättas i samråd med grupper och sammanslutningar som fö-
reträder olika kategorier av fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Förbundet pekar även på möjligheten att föreskriva att vid planläggningen hänsyn skall tas till den enskildes möjligheter att återvinna avfall eller på annat sätt medverka vid hanteringen i syfte att sänka kostnaderna. Planen bör enligt kommunförbundet beslutas av kommunfullmäktge varigenom renhäållningsverksamheten blir politiskt förankrad i kommunen.
De allra flesta remissinstanser avstyrker kommitténs förslag att enskilda fastighetsinnehavare i glesbygd skall kunna befria sig från kommunens renhållningstjänster genom en enkel anmälan till kommunen. Många remissinstanser pekar på risken för att den föreslagna friheten för de enskilda att själva välja metod för omhändertagande av avfall kommer att leda till ökad nedskräpning i naturen och ett ökat missbruk av sopbehällare vid rastplatser utmed vägarna. Vidare framhålls från flera håll svårigheterna för de enskilda att själva behandla sitt komposterbara avfall på ett från sanitär synpunkt godtagbart sätt. Kritik riktas särskilt mot den möjlighet som öppnas för de enskilda att själva ta hand om slam från slamavskiljningsbrunnar och slamtankar. Bl. a. naturvårdsverket, socialstyrelsen och kommunförbundet menar vidare att den efterkontroll som anmälningssystemet förutsätter kommer att kräva en förstärkning eller omprioritering av de redan i dag knappa tillsynsresurserna. Enligt naturvårdsverket synes förslaget leda till en övermäktig arbetsbörda för hälsovårdsnämnderna. Flera remissinstanser framhåller att anmälningsförfarandet kommer att medföra svårigheter för kommunerna att planera och upprätthålla en tillfredsställande renhållningsorganisation i glesbygdsområdena. Många kommuner gör gällande att bortfallet av abonnenter i motsats till vad kommittén hävdat kommer att medföra ökade kostnader som antingen måste bäras av de abonnenter som kvarstår i hämtningssystemet eller också täckas av skattemedel. Remissinstanserna kritiserar vidare införandet av begreppet renhällningstätort. Kritiken riktar sig bl.a. mot att ytterligare ett tätortsbegrepp införs. Vidare anförs att den indelning av kommunerna i renhållningstätorter och andra områden som förslaget förutsätter kommer att vålla betydande gränsdragningsproblem. Remissinstanserna anser att dessa gränsdragningsproblem säkerligen kommer att ge upphov till ytterligare missnöje hos kommuninvånarna.
Jag vill till en början understryka att införandet av den nya renhållningslagstiftningen har inneburit en avsevärd förbättring av renhållningen i kommunerna. Därigenom har också ökade möjligheter skapats att få till stånd ett från hälso- och miljövårdssynpunkt bättre omhändertagande av hushållsavfallet och en ökad återvinning. Det är sålunda allmänt omvittnat att nedskräpningen särskilt i glesbygdsområdena har minskat påtagligt un-
der senare år. Samtidigt innebar införandet av det obligatoriska kommuna-
la renhållningsmonopolet en genomgripande förändring av den ordning
som hade rått dittills. Det var därför naturligt att vissa problem uppstod.
nerna ökade möjligheter att själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten. Även om många kommuner efter denna lagändring tycks ha funnit formerna för en effektivare renhållningsorganisation med en gentemot fastighetsägarna smidig tillämpning har kritiken mot lagstiftningens tillämpning ändå fortsatt och den har då oftast gällt tillämpningen inom glesbygds- och fritidshusområden. Bla. har framhållits att den enskildes möjligheter att påverka utformningen av renhållningen inom kommunen är bristfällig. Jag anser att denna kriuk i viss mån är befogad. Det finns därför enligt min mening anledning att vidta ytterligare atgärder för att förbättra möjligheterna att anpassa renhållningen ull lokala och individuella behov.
Kommittén har i stina strävanden att komma till rätta med de problem
som kvarstär föreslagit å ena sidan att kommunerna skall ges vidgade befo-
genheter att besluta om den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten och å andra sidan att det skall ankomma på fastighetsinnehavarna i glesbygden att själva avgöra om de har behov av att anlita kommunens
renhållningsservice eller vill omhänderta avfallet själva. Förslaget att fastighetsinnehavarna utanför tätort skall ges en i det närmaste fullständig frihet att själva ta hand om sitt avfall har som nämnts avstyrkts av fertalet remissinstanser. Inte heller jag kan godta förslaget.
Som många remissinstanser anför kommer sannolikt möjligheten att ställa sig utanför den kommunala renhållningen att utnyttjas inte bara av dem
som har förutsättningar och vilja att på ett frän hälso- och miljövärdssynpunkt godtagbart sätt omhänderta sitt avfall. Det finns som remissinstan-
serna anför risk för att mänga fastighetsinnehavare kommer att av bl. a. kostnadsskäl avstå från att anlita den kommunala sophämtningen. Till det-
ta kommer att som flera remissinstanser anför hälsovärdsnämnderna sak-
nar resurser att i efterhand kontrollera att sanitär olägenhet och nedskräpning inte uppkommer hos dem som har valt att själva hantera sitt avfall. Förslaget innebär således risk för ökad nedskräpning och en återgång till de förhållanden som rådde före renhållningslagens tkraftträdande. Eiksom flera remissinstanser anser jag även att den gränsdragning mellan renhällningstätort och övriga områden inom kommunen som förslaget förutsätter kan leda till betydande svårigheter i tillimpningen. För att skäliga hälsooch miljövårdskrav skall tillgodoses måste alltså andra lösningar väljas än
dem som kommittén har förordat i detta hänseende. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att kommuner-
näs handlingsfrihet beträffande renhällningen bör öka. Kommitténs för-
slag innebär cmellertid att en betydande del av statskontrollen över kom-
munernas renhällning fortfarande behålls genom föreskrifter meddelade av regeringen. I de av kommittén föreslagna föreskrifterna är sålunda bl. a.
förutsättningarna för dispenser från kommuns bortforslingsskyldighet när
det gäller fastigheter inom resp. utom renhållningstätort och för olika slag av avfall noggrant angivna. Enligt kommunförbundet har kommittén inte i
Prop. 1978/79: 205 De 15
tillräcklig grad beaktat kommunernas intressen. Ansvaret för renhållning-
en bör enligt förbundet mera fullständigt föras över på kommunerna. Jag delar kommunförbundets uppfattning.
Det är en allmän strävan att inskränka den statliga detaljregleringen och vidga utrymmet för lokal självförvaltning. Jag är övertygad om att Kommu-
nerna känner sitt ansvar för dessa frågor och har en positiv vilja att tillgo-
dose renhållningslagstiftningens syften. Den kommunala renhållningen är numera också väl inarbetad och fungerar på det hela taget väl. Kommunerna är som flera remissinstanser framhåller de som bäst kan bedöma det lokala behovet av renhållning. Genom att beslutanderätten i huvudsaklig överensstämmelse med kommunförbundets förslag decentraliseras till kommunerna kan renhållningsorganisationen enligt min mening göras mer smidig och rationell. Kommunen ges därigenom bättre möjligheter att ge kommunmedlemmarna en samhällsservice anpassad till envars lokala och personliga behov. Förslaget ger också utrymme för kommunen att under vissa förutsättningar låta de enskilda själva ombesörja transporter av sitt
eget avfall eller att destruera avfallet. Samtidigt innebär förbundets förslag att kommunmedlemmarna ges möjlighet att på ett tidigt stadium påverka
renhållningens utformning. Förslaget innebär enligt min mening en rimlig avvägning mellan olika intressen och bör därför ligga till grund för en översyn av lagstiftningen på området. Utgångspunkten bör därvid vara att en ny renhållningslag ges karaktär av ramlagstiftning med allmänt hållna be-
stämmelser som ger kommunerna stor frihet att med beaktande av allmän-
na och enskilda intressen utforma renhållningen på det sätt som de finner lämpligt med hänsyn till lokala förhållanden.
I det följande utvecklar jag med kommunförbundets förslag som grund
huvudprinciperna i mitt förslag till ny renhållningslagstiftning. Bestämmel-
sernas närmare utformning avser jag att äterkomma till i en specialmotive-
ring.
2.2 Kommunal renhållningsordning
Enligt kommunförbundets förslag skall i lag fastslås att för varje kommun skall finnas en renhällningsplan som anger hur bortforsling av hushällsavfall inom kommunen skall vara anordnad. Denna plan skall fastställas av kommunfullmäktige. Av planen skall framgä vilka områden som skåll omfattas av den kommunala renhållningsverksamheten och hur den-
na i stora drag skall fullgöras. Kommunen bör enligt kommunförbundet
ges stor frihet att bestämma om planens utformning och närmare innehåll. Vissa i lag angivna krav bör dock ställas på planens innehåll. Planen skall
således tillgodose skäliga hälso- och miljövärdskrav. Dessutom skall pla-
nen utformas så att skälig hänsyn tas till den enskildes möjligheter att ätervinna avfall eller på annat sätt medverka vid hanteringen i syfte att sänka kostnaderna. Enligt förbundet bör planen upprättas i samråd med grupper
och sammanslutningar som företräder olika kategorier av fastighetsägare
och nyttjaänderätishavare. Det bör enligt förbundet också övervägas om inte planförslag skall ställas ut för att ge alla kommunens invånare möjlighet
alt framföra sina synpunkter.
Begreppet renhållningsplan är enligt kommunförbundet inte någon nyhet. Praktiskt taget alla kommuner torde redan i dag ha angett sin faktiska renhällningsverksamhet i någon form av skriftligt dokument. som vanligen kallas renhållningsplan. Det egentligt nya med förslaget är att planen skall fastställas av kommunfullmäktige. Detta innebär enligt förbundet att renhållningsverksamheten blir politiskt förankrad i kommunen samtidigt som
planen blir rättsligt avgörande för både kommunens och de enskildas öm-
sesidiga rättigheter och skyldigheter i frågor som rör hantering av hushälls-
avfall.
I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör renhållningslagstittningen i överensstämmelse med kommunförbundets förslag ges karaktär av ram-
lagstiftning med allmänt hållna bestämmelser. Bestämmelserna bör ge
kommunerna stor frihet att med beaktande av hälso- och miljövärdssyn-
punkter och av kommunmedlemmarnas önskemål utforma renhållningen
på ett ändamålsenligt sätt. Jag ansluter mig till kommuntförbundets förslag att i lagen skall tas in föreskrifter om att för varje kommun skall finnas Iokala bestämmelser (renhållningsplan), som antas av kommunfullmäktige.
om vad som skall gälla för bortforslingen av hushållsavfall inom kommunen. Hlagen bör också anges att kommunen, när den planlägger och beslu-
tar hur bortforslingen skall ske, skall ta hänsyn utl kommunmedlemmarnas
möjligheter att själva omhänderta sitt avfall på ett från hälso- och miljö-
vårdssynpunkt godtagbart sätt. Vidare bör i lagen anges att kommunen
skall tillse att bortforslingen anpassas till behovet för olika slag av bebyggelse. Jag anser emellertid att det är missvisande att beteckna de föreskrif-
ter som skall gälla för bortforslingen som en plan. Begreppet plan för tankarna till byggnadslagstiftningens planbegrepp som har en annan innebörd. Kommunernas rätt att själva bestämma om renhållningen är i stället ett utflöde av den s.k. kommunala förordningsmakten som i andra sammanhang kommit till uttryck i exempelvis lokala ordningsstadgor och hälsovårdsordningar. Med hänsyn härtill föreslår jag att dessa lokala föreskrifter i
stället benämns renhållningsordningar.
Med utgångspunkt från kommunförbundets förslag skall jag I det följande närmare utveckla hur en renhällningsordning enligt min mening bör ut-
formas. Renhållningsordningen skall i allt väsentligt reglera kommunens och
kommuninvånarnas rättigheter och skyldigheter i fråga om bortforslingen
av hushållsavfall. Bestämmandet av avgifter för renhällningstjänsterna bör dock även i fortsättningen ske i enlighet med vad som gäller enligt lagen om kommunala renhållningsavgifter. Renhållningskommittén har inte före-
slagit någon ändring i de principer som nu gäller vid bestämmande av av-
Prop. 1978/79: 205 - 17
gifter. Vid bestämmande av avgifter skall kommunen alltså även foörtsätt-
ningsvis iaktta självkostnads- och likställighetsprincipen.
Av renhållningsordningen bör klart framgå hur kommunen avser att fullgöra sin renhällningsskyldighet. Även om det i de flesta fall inte kan krävas att kommunen anger vad som skall gälla för varje enskild fastighet får renhållningsordningen inte ge upphov till nägon tvekan om vad som gäller beträffande renhållningen för olika stag av fastigheter inom skilda delar av kommunen. Renhållningsordningen skall omfatta hela kommunen, vilket innebär att även det förhällandet att organiserad kommunal avfallshämt-
ning inte unses behöva förekomma inom viss del av kommunen skall an-
ges. Som tidigare anförts bör dock kommunen i övrigt ha frihet att inom ramen för vad som kan anses godtagbart från hälso- och miljövårdssynpunkt bestämma renhållningsordningens innehåll med hänsyn ull lokala förhållanden och de enskildas behov av samhällsservice.
Jag kan tänka mig att renhällningen i många fall kan behöva utformas på olika sätt inom skilda delar av kommunen. Lämpligen bör då kommunen delas in i områden. varvid i renhällningsordningen bör anges vad som skall
gälla inom de olika områdena. Av renhållningsordningen bör också framgå
om kommunens renhållningsservice omfattar allt hushållsavfall eller endast visst slag av hushållsavfall, var avfallet skall hämtas och hur ofta detta
skall ske. Jag vill erinra om att det redan i dag finns möjligheter att medde-
la särskilda bestämmelser i fråga om trädgårdsavfall. Många gånger finns säkert även skäl att göra skillnad mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse eller mellan permanentbebyggelse och fritidsbebyggelse.
Som komplement till föreskrifterna i renhållningsordningen bör lämpli-
gen finnas detaljkartor av vilka framgår gränsdragningen mellan områden med olika bestämmelser. För kommuninvånarnas information bör dessutom finnas en översiktlig karta som anger vad som gäller inom kommunen i dess helhet i fråga om hanteringen av hushållsavfall.
I renhållningsordningen bör som jag tidigare har anfört hänsyn tas till de
enskilda kommuninvånarnas intressen. Det torde dock inte vara möjligt att
vid fastställandet av renhållningsordning ta hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Det bör därför finnas möjlighet att medge undantag från föreskrifterna i renhållningsordningen. Det kan exempelvis framstå som
omotiverat att en enskild med ett litet hushåll och möjligheter att själv om-
händerta sitt avfall på ett godtagbart sätt skall vara tvungen att lämna av-
fallet till kommunen därför att det i övrigt föreligger behov av kommunal
avfallshämtning inom området i fråga. Fastighetsinnehavare med s.k. multrumanläggning bör normalt kunna ta hand om sitt komposterbara av-
fall själva. Likaså föreligger det särskilda förutsättningar att omhänderta
avfall på jordbruksfastigheter med djurhållning. Därtill kommer att förhål-
landena förändras samtidigt som bostadsbebyggelsen förändras. Behovet
och förutsättningarna att medge undantag är emellertid vitt skilda i olika kommuner, t.ex. å den ena sidan I storstadskommuner och å den andra i 2 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 205
kommuner med stora glesbygdsområden. Med hänsyn härtill bör det ankomma på kommunerna att genom föreskrifter i renhållningsordningen ange under vilka förutsättningar undantag från renhällningsordningens bortforshingsbestämmelser kan medges. Det bör ankomma på hälsovårds-
nämnden att i det enskilda fallet meddela beslut om undantag. Jap vill
emellertid understryka att denna möjlighet till undantag bör ses som ett komplement till renhällningsordningen. Under förutsättning att renhållningsordningen utformas med tillbörlig hänsyn till de enskildas önskemäl, torde behovet av att meddela dispenser bli begränsat.
Renhällningsordningen mäste innan den fastställs av kommunfullmäkti- 2e föregås av ett grundligt förberedelsearbete. Det organ inom kommunen som får ansvaret för att utarbeta förslag till renhällningsordning bör givet-
vis samråda med andra kommunala organ som ansvarar för verksamhet
som kan beröra den kommunala renhällningen. Eu mycket viktigt led i för-
beredelsearbetet är att inhämta berörda kommunmedlemmars önskemäl
och synpunkter på renhällningsverksamheten. Detta bör ske sä tidigt som
möjligt under beredningsarbetet genom samräd med enskilda eller sam-
manslutningar som företräder enskilda. Förslaget bör dessutom ställas ut
så att tillfälle ges att framställa erinringar mot förslaget innan det antas av fullmäktige. Detsamma bör i princip gälla även vid ändringar i renhäll-
ningsordningen. Utställandet av renhållningsordningen skapar även förutsättningar för en bättre information till kommuninvänarna från kommu-
nens sida, eftersom kommunen under den tid renhållningsordningen är ut-
ställd får ett naturligt tillfälle att vid sammankomster eller på annat sätt
lämna information om den kommunala renhållningen.
Som jag tidigare framhållit är samrådet med de enskilda som berörs av renhållningsordningen och utställningsförfarandet en viktig del i strävan-
dena att öka kommuninvänarnas inflytande på renhållningen. Samräds-
skyldigheten och skyldigheten att utställa förslagen till renhållningsord-
ning bör därför lagfästas. Med hänsyn till att kommunen har det yttersta ansvaret för renhållningen bör kommunen vara skyldig att erbjuda sina renhållningstjänster även inom områden där det enligt renhällningsordningen inte förekommer nägon regelbunden komrmunal hämtning av hushållsavfall eller där hämtningen är begränsad. Kommunen bör alltsä vara skyldig att tillhandahålla ren-
ällningsservice utöver vad som behövs för att tillgodose hälso- och miljö-
vårdens intressen om en fastighetsinnehavare begär det. Skyldigheten bör dock inte vara ovillkorlig. Om det framstär som oskäligt, 1. ex. med hänsyn
till att hämtningsplatsen är avsides belägen eller svår att nå med hänsyn till
vägförhållandena, bör kommunen kunna vägra att hämta avfallet.
Prop: 1978/79: 205 a 19
2.3 Förslag till ny renhållningslagstiftning
Bestämmelserna om renhållning är som tidigare nämnts uppdelade på olika författningar. Tre olika regelsystem gäller på omrädet. Dels finns hälsövärdsstadgans bestämmelser om renhällning kompletterad med lokala hälsovärdsordningar som syftar till att förebygga sanitär olägenhet. För huvuddragen i dessa bestämmelser har jag redogjort i avsnitt 2.1. Dessutom finns kommunala renhållningslagen med tillhörande kungörelse vilken som tidigare har nämnts innebär ett kommunalt bortforslingsmonopol för avfall från hushält och liknande avfall. Dess syfte är att genom att principiellt ålägga kommunerna skyldighet att från de olika fastigheterna försla bort och slutligt omhänderta avfallet åstadkomma en effektiv renhållning som omfattar hela landet. I renhällningslagen finns ocksä bestämmelser som ger regeringen möjlighet att föreskriva att även annat avfall än hushällsavfall skall omfattas av det kommunala renhållningsmonopolet. Sådana föreskrifter har meddelats beträffande vissa slag av miljöfarligt avfall. pappersavfall och avfall från fartyg som ligger i hamn. I lagen finns också bestämmelser som öppnar möjlighet för regeringen att föreskriva att avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt från annat avfall i avvaktan på borttransporten, s. k. separationsskyldighet. Ett tredje regelsystem är bestämmelserna i lagen om kommunala renhällningsavgifter, som har till syfte att ge kommun möjlighet att i form av en taxa ta ut sina självkostnader för renhållningen av kommunmedlemmarna.
Dessa olika regelsystem griper enligt kommittén in i varandra med vissa tillämpningssvärigheter som följd. Så t. ex. avgörs frågor om tillstånd för fastighetsinnehavare att slutligt behandla hushållsavfall enligt hälsovårdslagstiftningen, medan frågor om undantag från kommunernas hämtningsskyldighet beträffande sådant avfall i princip avgörs enligt renhållningslagstiftningen. För allmänheten framstår denna ordning som förvirrande. För de rättstilämpande myndigheterna är det ofta förenat med svårigheter all tolka vad sökanden eller klaganden i ett renhällningsärende vill uppnä. Vederbörande kan önska att bli befriad från behandlingsförbudet i hälsovårdsordningen eller att kommunen med stöd av någon bestämmelse i renhällningskungörelsen skall meddela dispens eller hos länsstyrelsen söka dispens från hämtningsskyldigheten beträffande avfall från ifrågavarande fastighet.
För att undgå nu nämnda gränsdragningsproblem föreslår kommittén att samtliga bestämmelser om uppsamling, förvaring, bortforsling och omhändertagande av hushållsavfall. vilka således återfinns på skilda håll i lagstiftningen, förs samman tl en lag med grundläggande föreskrifter och en förordning med verkställ.ghetsföreskrifter. I den nya lagen bör också tas in bestämmelser om kommunala renhällningsavgifter. Vidare förestäs att renhållningslagens nyss angivna bestämmelser om annat avfall än hushållsavfall och om separationsskyldighet tas in i den nya lagen. Lagen bör enligt kommittén benämnas lag om hantering av avfall.
Enligt kommittén bör däremot de bestämmelser om renhällning på all-
männa platser m.m. som nu finns i 1-3 §§ renhällningslagen vara kvar i
avvaktan på att ställning tas till gatukostnadsutredningens betänkande (SOU 1977:65) Kommunernas gatuhållning. I betänkandet föreslås nämligen vissa ändringar av dessa bestämmelser. Det gäller bestämmelserna om kommunens skyldighet att svara för renhållningen av gata, torg, park eller annan allmän plats i område med stadsplan (1 8) liksom bestämmelsen om kommunens möjlighet att älägga fastighetsägare att svara för renhållningen av gångbana utanför sin fastighet (2 8). Det giller även föreskriften om att
kommunen skall svara för renhällningen på platser utanför stadsplanelagt område där allmänheten äger fritt färdas (3 §).
De allra flesta remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag. För att undanröja de olägenheter som det otvivelaktigt innebär att ha bestämmelserna om renhällning uppdelade på olika författningar anser
Jag i likhet med kommittén att dessa bestämmelser så långt möjligt bör fö-
ras samman i en lag.
Enligt min mening bör i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag i den nya lagen tas in en allmän aktsamhetsregel som motsvarar bestämmelserna om uppsamling. förvaring och bortforsling i 47—49 samt 51 och 52 §§ hälsovårdsstadgan. Som huvudregel bör gälta att avfall skall hanteras på sädant sätt att det inte uppkommer olägenhet från hälso- och miljövårdssynpunkt. Utrymmen och behållare för förvaring av avfall skall
vara så beskaffade och skall skötas på sådant sätt att olägenhet inte uppstår. Regeln skall gälla vid alla slag av hantering och för bäde kommuner och enskilda. Föreskriften i 50 § stadgan om att gård och annat till byggnad
hörande utrymme skall hällas i snyggt och vårdat skick liksom föreskriften i 53 § om hur behandlingsanläggning skall vara anordnad och skötas bör
däremot stå kvar i avvaktan på att ställning tas till hälsovårdsstadgeutredningens betänkande (SOU 1978:44) Kommunalt hälsoskydd. Vidare bör
vissa följdändringar göras i hälso vårdsstadgan.
Till den nya lagen bör enligt min mening föras över samtliga bestämmelser i kommunala renhållningslagen och i lagen om kommunala renhållningsavgifter. Dessa lagar bör säledes upphävas.
I den nya lagen bör som renhållningskommittén föreslår tas in en be-
stämmelse som uttryckligen fastslår kommuns skyldighet att tillse att behandlingsanläggning för hushållsavfall från kommunen finns att tillgå. Ilagen bör vidare tas in de bestämmelser om kommunal renhållningsordning som jag har förordat i föregående avsnitt. Lagen bör slutligen innehålla be-
stämmelser om tillsyn, ansvar och besvär. Lagen bör benämnas renhåll-
ningslag. Bestämmelsernas närmare utformning och vissa särskilda frågor avser jag att återkomma till i en specialmotivering. Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1980. För att ge kommuner-
na skälig tid att dels utarbeta förslag till renhållningsordning och att ställa
Prop. 1978/79: 205 not 21
ut dessa förslag samt samråda med enskilda och myndigheter i enlighet
med vad jag tidigare har anfört. dels anpassa renhållningsorganisationen till de nya bestämmelserna bör i övergångsbestämmelserna föreskrivas att
varje kommun senast den I januari 1981 skall ha antagit kommunal renhållningsordning. Enligt min uppfattning bör emellertid de allra flesta kommu-
nerna ha möjlighet att redan dessförinnan anta renhällningsordning.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till
1. renhållningslag.
2. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387). 3. lag om ändring i hälsovärdsstadgan (1958: 663).
4¶Specialmotivering
4.1¶Förslaget till renhållningslag
13 Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör
från hushåll och därmed jämförligt avfall.
Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slutligt omhändertagande.
I begreppet hushållsavfall innefattas allt sådant avfall som anges i 4 8
första stycket kommunala renhällningslagen (fr prop. 1970:157 s. 88). Som exempel på avfall och orenlighet som härrör från hushåll kan nämnas so-
por, köksavfall. latrin och slam från slambrunnar och slamtankar. Likaså hänförs till hushållsavfall skrymmande avfall som exempelvis utrangerade möbler, cyklar och liknande föremål. Dit räknas även överblivna läkeme-
del samt oljerester, färgrester, rester av bekämpningsmedel och annat mil-
jöfarligt avfall som ingår som beständsdel i avfall eller orenlighet som härrör från hushåll.
Väsentligt är att begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det
svarar mot det behov av borttransport som regelmässigt uppkommer vid
nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål.
Med avfall som är jämförligt med hushållsavfall menas avfall från indu-
strier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som härrör från hushåll, dvs. sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamäl eller verksamhet uppehäller sig inom en lokal eller i en anläggning.
Som exempel kan nämnas toalettavfall, avfall från personalmatsalar och
restaurangavfall.
I andra stycket ges en definition av begreppet hantering, vilket används
som en summanfattande benämning på alla de led av avfallshantering som regleras I lagen. Som benämning på det sista ledet i avfallshanteringen används uttrycket slutligt omhändertagande. Häri innefattas exempelvis sådana behandlingsätgärder som återvinning, kompostering. oskadliggörande eller slutlig uppläggning av avfallet.
25 Utöver föreskrifterna i denna lag finns föreskrifter om avfallshantering 1 författningar om miljöskydd och om hälso- och miljöfarliga varor samt I andra författningar.
Utan hinder av denna lag kan regeringen eller en myndighet. som regeringen bestämmer, beträffande försvarsmakten meddela särskilda före-
skrifter i frågor som avses i lagen.
I paragrafens första stycke erinras om att lagstiftningen på flera områden redan innehåller bestämmelser om avfallshantering. Sådana bestämmelser
finns bl. a. t miljöskyddslagen (1969: 387). förordningen (1975: 346) om mil-
jöfarligt avfall och i väglagen (1971: 948), där det föreskrivs att väghällaren är skyldig att svara för renhillningen inom vägomräde och i viss utsträckning även på mark intill sådant område. Vidare föreskrivs i naturvårdslagen att den som skräpat ner eller osnyggat på viss plats i naturen är skyldig att iordningställa platsen.
I paragrafen klargörs att bestämmelser om avFallshantering i annan lag-
stiftning skall gälla vid sidan av bestämmelserna i denna lag. Hänvisningen till annan lagstiftning innebär inte bara att enligt särlagstiftningen speciella
organ har att vidta åtgärder utan också att kommunerna som har att handlägga frågor om avfallshantering enligt renhällningslagen kan ha att tilläm-
på eller eljest beakta sådana bestämmelser som meddelas i annan lagsuft-
ning.
38 Avfall skall hanteras på sådant sätt att det inte uppkommer olägenhet från hälso- och miljövardssynpunkt. Utrymmen. behållare och andra anordningar för hanteringen skall vara så beskaffade och skall skötas på sådant sätt att olägenhet inte uppstår. |
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om avfallshanteringen. Rege-
ringen får överlåta åt en myndighet eller åt kommunerna att meddela sada-
na föreskrifter.
Den allmänna aktsamhetsregeln i första stycket motsvarar bestämmel-
serna om uppsamiing, förvaring och bortforsling i 47—49 samt 51 och 52 §§
hälsovårdsstadgan.
Av paragrafen framgår att avfall skall hanteras på sådant sätt att det inte
uppkommer olägenhet från hälso- och miljövårdssynpunkt. Det är säledes
inte bara sanitära (hygieniska) aspekter som skall tillgodoses. Hänsyn mäste också tas till nedskräpningsrisker och andra tänkbara olägenheter
från miljövärdssynpunkt. Regeln gäller alla led av hanteringen och riktar sig mot både kommuner och enskilda.
Prop. 1978/79: 205 en 23
I andra stycket erinras om att närmare föreskrifter kommer att finnas för hanteringen och att bl. a. kommun kan meddela sådana föreskrifter. Avsikten är att överlåta till kommunerna att liksom f.n. meddela närmare föreskrifter om hanteringen och om hur utrymmen. behållare och andra anord-
ningar för avfallshanteringen skall vara beskaffade och skötas. Den bygg-
nadstekniska konstruktionen och utformningen av utrymmen och andra anordningar som hör till byggnad och som är avsedda för avfall. regleras i byggnadslagstiftningen. Enligt denna lagstiftning skall utformningen av sädana utrymmen och anordningar ske med beaktande av bla. sophämtningspersonalens krav på en god arbetsmiljö tifr prop. 1976/77:31 och
197778: 50).
48 Varje kommun skall svara för att hushållsavfall inom kommunen
förstas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl allmänna hälso- och miljövårdskrav som enskilda intressen.
När kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten enligt första stycket skall fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavarnas möjlig-
heter att själva ta hand om avfallet på ett från hälso- och miljövårdssyn-
punkt godtagbart sätt. Kommunen skall vidare beakta att bortforslingen anpassas till behovet för olika slag av bebyggelse.
I paragrafens första stycke, som motsvarar 4 § första stycket kommunala renhällningslagen, fastslås kommunens principiella skyldighet att forsla
bort hushällsavfall inom kommunen.
I den allmänna motiveringen anges vilka intressen som sophämtningen skall tillgodose och hur en rimlig avvägning mellan de olika intressena skall ästadkommas.
Anläggning. avsedd för slutligt omhändertagande av hushällsavfall. benämns i kommunala renhållningslagen ”behandlingsanläggning eller upplagsplats””. Med hänsyn ull att hushållsavfall numera regelmässigt undergär någon form av behandling i samband med det slutliga omhändertagandet har i den nu föreslagna lagen använts enbart uttrycket behandlingsanläggning.
Genom bestämmelsen I andra stycket understryks att kommunen redan på planeringsstadiet, när förslag till renhållningsordning utarbetas. skall ta hänsyn till de enskilda fastighetsinnehavarnas behov av bortforsling.
Kommunen kan således undanta en fastighetsinnehavare frän bortforsling-
en, om denne själv kan slutligt omhänderta avfallet på sin fastighet på ett från hälso- och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt. Vidare skall kommunen beakta att hämtningsperioder och hämtningsintervaller anpassas efter
de skiftande behov som föreligger för olika typer av bebyggelse.
5§ Kommunen är skyldig att tillse att behandlingsanläggning för hushållsavfall från kommunen finns att tillgå.
Paragrafen motsvarar 6 8 i kommitténs förslag. Även om det f. n. inte är
direkt fasislaget i lag att en kommun är skyldig att anordna behandlingsan-
läggning eller motsvarande anses kommunens ansvar för den allmänna häl-
sovården ändå medföra sådan skyldighet. På förslag av renhållningskom-
mittén har skyldigheten lagfästs.
Bestämmelsen innebär inte att kommunen är skyldig att ha en egen an-
läggning. Det förekommer I många fall att flera kommuner sluter sig sam-
man om en gemensam behandhlingsanläggning. Likaså förekommer det att den entreprenör som kommunen anlitar för bortforslingen förfogar över en egen anläggning där avfallet omhändertas.
6 & Regeringen fär föreskriva att annat avfall inom kommunen än hushållsavfall skall forslas bort genom kommunens försorg. Regeringen får
överlåta åt en myndighet eller ät kommunerna att meddela sådana före-
skrifter.
Paragrafen överensstämmer i sak med 48 andra stycket kommunala
renhällningslagen och 9 §i kommitténs förslag. Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att utöka det kommunala ren-
hållningsmonopolet till att omfatta även annat avfall än hushållsavfall. Det
bör anmärkas att regeringen med stöd av nuvarande bemyndigande meddelat föreskrifter i renhållningskungörelsen om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet i fråga om visst pappersavfall (6 §), miljöfarligt avfall (8 §) och visst avfall från fartyg i hamn (8 a §). Vidare har regeringen i 9 § renhållningskungörelsen delegerat till kommun att genom före-
skrift i lokal hälsovårdsordning utöka det kommunala renhållningsmonopolet till att omfatta även annat avfall än som avses i 4 § första stycket
kommunala renhällningslagen. Angående motiven för bestämmelsen vill ju hänvisa till prop. 1975:32 s. 35 ff.
7. & När avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får avfallet
inte grävas ned. komposteras eller på annat sätt slutligt omhändertas av fastighetsinnehavaren. Skall avfallet forslas bort genom kommunens försorg får inte någon annan än den som kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med bortforslingen.
Föreskriften i första stycket har sin motsvarighet i 14 § första stycket
normalhälsovårdsordningen. Den innebär att fastighetsinnehavaren är skyldig att överlämna avfallet i fråga till kommunen för bortforsting och slutligt omhändertagande. Om kommunen med stöd av 9 § i renhållningsordning har föreskrivit att Kommunal avfallshämtning inte skall förekom-
ma från vissa fastigheter är 7 8 inte tillämplig. Detsamma gäller om dispens har meddelats för egen avfallsbehandling med stöd av 9 § andra stycket. Andra stycket motsvarar 4 § tredje stycket i kommunala renhållningsla-
gen och 128 i kommitténs förslag. Genom bestämmelsen får kommunen
kontroll över säväl transporterna som det slutliga omhändertagandet av
avfallet.
Prop. 1978/79: 205 2 25
8 & Är det av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, får regering-
en föreskriva att visst slag av avfall som skall forslas bort genom kommu-
nens försorg skall förvaras skilt från annat avfall i avvaktan på bortforsling
och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller ät kommunerna att meddela sådana före-
skrifter.
Paragrafen överensstämmer med 5 §i kommunala renhållningslagen och
8 § i kommitténs förslag.
Sådan bestämmelse om separering av avfall har regeringen meddelat i 7 8 renhållningskungörelsen. Däri anges att i kommun, som upptas I sär-
skild förteckning till kungörelsen, skall pappersavfall förvaras skilt från
annat avfall och orenlighet i avvaktan på borttransport. För hushållens del gäller denna bestämmelse endast tidningar och tidskrifter. De ytterligare
föreskrifter som kan behövas för att en separering praktiskt skall kunna ge-
nomföras meddelas enligt renhållningskungörelsen av kommunen. Angäående motiven för bestämmelsen vill jag hänvisa till prop. 1975: 32 s. 32 ff.
9 & För varje kommun skall finnas en renhållningsordning som upptar de
föreskrifter som skall gälla för bortforsling av hushållsavfall inom kommunen. I renhållningsordningen skall anges från vilka områden, fastigheter el-
ler uppsamlingsställen som bortforsling skall ske, vilka slag av hushållsavfall:som skall forslas bort, hur ofta bortforslingen skall ske och hur verksamheten i övrigt skall vara anordnad.
I renhällningsordningen skall föreskrivas under vilka förutsättningar undantag kan medges från renhållningsordningens föreskrifter. Frågor om undantag prövas av hälsovårdsnämnden.
Frågan om renhållningsordningens utformning och innehåll har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).
Av paragrafens första stycke framgår att renhållningsordningen skall innehålla föreskrifter som reglerar allt väsentligt som rör bortforslingen av avfallet. Renhållningsordningen skall ange inte bara omfattningen av kommunens bortforslingsservice utan också hur bortforslingsverksamheten i övrigt skall vara anordnad. Kommunen kan exempelvis ge föreskrifter om var avfallet skall tillhandahållas för avhämtning. Det bör påpekas att bestämmelserna om kommunala renhållningsavgifter inte skall ingå i renhåll-
ningsordningen. Bestämmelserna om avgifter finns i 15—17 §§.
Enligt paragrafens andra stycke skall renhällningsordningen innehålla
föreskrifter om under vilka förutsättningar som undantag i särskilda fall kan medges från den kommunala bortforslingen. Jag har i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2) närmare utvecklat skälen härtill.
10 § Renhållningsordningen skall antas av kommunfullmäktige.
Skälen till att låta kommunfullmäktige besluta om renhållningsordning
har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).
18 När ett förslag till renhållningsordning upprättas. skall kommunen på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med de fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till
granskning under minst fyra veckor.
Under förberedelscarbetet med renhäållningsordningen skall kommunen samräda med dem som berörs av denna. Kommunen ges stor frihet att bestämma hur samrådet närmare skall gå ull. Det bör understrykas att samrådet skall ge berörda parter en verklig möjlighet att sätta sig in i kommunens
planer. Dessutom bör de få tillräcklig tid att framföra sina åsikter om för-
slaget. Samrådet kan inskränkas till dem som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Det torde i många fall vara överflödigt att samråda med fastighetsinnehavare inom tätorter och andra områden med en väl inarbetad bortforslingsservice. I dessa områden är oftast en sådan bortforslingsservice självklar från hälso- och miljövärdssynpunkt och de allra flesta förväntar sig en sådan service. Samrådsförfarandet bör därför främst avse sådana områden där det kan finnas olika äsikter om hur verksamheten skall anordnas och där det finns olika tänkbara möjligheter att lösa avfallsfrågorna. I de fall
kommunen är tveksam till behovet av samråd bör den ändå inhämta syn-
punkter från berörda parter för att undvika framtida tvistigheter. Samråd
skall alltid ske med hälsovårdsnämnden. om det inte är nämnden själv som
förbereder renhållningsordningen. Det torde även vara befogat att I vissa fall samråda med länsstyrelsen. Som framgår av paragrafens andra stycke skall renhållningsordningen ställas ut för granskning innan den antas av fullmäktige. Därigenom får medborgarna ytterligare möjligheter att päverka planens utformning. Även om det kan synas självklart bör dock understrykas att kommunen innan den antar renhållningsordningen skall pröva inkomna erinringar enligt de grunder som anges 14 § andra stycket.
12 & Kungörelse om förslagets utställande skall utfärdas i ortstidning fö-
re utställningstidens början. Av kungörelsen skall framgå förslagets huvudsakliga innebörd, var det
finns att tillgå och inom vilken tid och till vem erinringar mot förslaget skall framställas.
Syftet med kungörandet är givetvis att sprida kännedom om förstaget till
renhållningsordning. Av första stycket följer att lagen (1977: 654) om kun-
görande av mål och ärende hos myndighet m. m. är tillämplig på kungöran-
det. Detta innebär bl. a. att kungörandet skall ske enligt den s.k. breda ortstidningsprincipen. Förslaget bör hållas tillgängligt på en eller flera platser inom kommunen som är lätta att nå av dem som berörs av förslaget.
Anmärkningar mot förslaget bör kunna framföras muntligen eller skrifthgen.
Prop. 1978/79: 205 oe 27
13 & Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller även i fråga om ändringar i en
renhållningsordning.
Om ett förslag till ändring i renhållningsordningen berör endast ett mindre antal fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning, får kommunen underlåta att ställa ut ändringsförslaget.
Förfarandet med samräd och utställning skall i princip gälla även vid ändring av renhällningsordningen. Som framgår av andra stycket är kravet på utställande inte ovillkorligt. Det fär ankomma på kommunen att i det enskilda fallet bedöma om utställningsförfarandet kan undvaras. Kommunen bör därvid bl. a. ta hänsyn till om de fastighetsinnehavare som berörs av ändringen och som har ett väsentligt intresse i saken. har givits tillräck-
liga möjligheter att inom ramen för samrådsförfarandet framföra sina syn-
punkter på ändringsförslaget.
14 & Kommunen är skyldig att. utöver vad som följer av renhållningsord-
ningen, forsla bort hushällsavfall. om fastighetsinnehavaren begär det och
det inte är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.
Frågor om sådan bortforsling prövas av den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige bestämmer.
Som tidigare har framgått är kommunen skyldig att forsla bort hushållsavfall i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl allmänna som enskilda intressen. Det torde dock inte vara möjligt att vid fastställandet av renhållningsordningen alltid beakta alla berättigade önskemäl frän enskilda
om att bli befriade från sina sopor. I paragrafen slås därför fast att kommunen är skyldig att hämta hushållsavfall utöver vad som följer av renhåll-
ningsordningens bestämmelser om fastighetsinnehavaren begär det.
Kommunens skyldighet att forsla bort avfall utöver vad som följer av renhållningsordningen är dock inte ovillkorlig. Om det framstår som oskäligt kan kommunen neka att utföra bortforslingen. Så kan t. ex. vara fallet om hämtningsplatsen är avsides belägen eller svår att nä.
Kommunens rätt att ta ut avgifter för sådan bortforsling framgår av
15-17 8§.
Med hänsyn till att ett beslut om "extra bortforsling” ofta innefattar bedömningar som ligger utanför hälsovårdsnämndens egentliga kompetensområde bör det ankomma på kommunfullmäktige att besluta om vilken kommunal nämnd som skall fatta sådana beslut. Normalt torde en begäran om sådan bortforsling kunna behandlas formlöst.
15 § Kommunen får föreskriva att avgift skall erläggas för sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfall som sker genom
kommunens försorg enligt denna lag. Avgiften skall enligt kommunens bestämmande erläggas till kommunen eler till den som utför renhållningen.
16 § Avgiften skall vara årlig eller på annat sätt periodisk. Den skall be-
stämmas till högst det belopp som behövs för att täcka nödvändiga kapital-
och driftskostnader för renhållningen. Från dessa kostnader skall avräknas kostnaderna för vad som kan belöpa på användning av anläggningar eller utrustning för annat ändamål än renhållning. Om kommunen uppdrar åt annan att utföra renhällningen. får avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden
därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhällningen.
17. $ Avgiften skall utgå enligt taxa. som antas av kommunfullmäktige.
I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar till-
lämplig bestämmelse om avgift. Därvid skall de grunder som anges i 16 8
beaktas. Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgiftsskyldig och till vem avgiften skall erläggas.
Paragraferna motsvarar 1—4 §§ lagen om kommunala renhållningsavgif-
ter. Som anförts I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) bör bestämmelserna om kommunala renhällningsavgifter i huvudsak oförändrade föras över till den föreslagna lagen. Bestämmelsen i 17 § andra stycket har givits
ett vidare tillämpningsområde än motsvarande bestämmelse i 3 § andra
stycket lagen om kommunala renhållningsavgifter. I taxan skall sålunda
anges hur avgiften skall bestämmas i alla de fall då taxan saknar tillämplig
bestämmelse och inte endast då bortforslingen och det slutliga omhändertagandet av avfallet måste ske i särskild ordning på grund av avfallets mängd eller sammansättning. I övrigt har endast redaktionella ändringar gjorts.
18 § Kommunen skall inom områden med stadsplan fullgöra den skyldig-
het som föreskrivs i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. På sådan allmän plats och på allmän väg inom områden med stadsplan skall kommu-
nen även röja snö, skaffa undan snö och is, sanda eller vidta annan åtgärd för att motverka halka. föra bort sand och annat som påförts till motver-
kande av halka samt rensa och tina upp rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning. Inom områden med
byggnadsplan skall kommunen fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidta åtgärd som sagts nu gäller dock inte i den mån åtgärden skall vidtas av staten som väghållare.
När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommu-
nen medge undantag från första stycket.
19 & Kommunen kan ålägga den som äger en fastighet inom ett område med fastställd stadsplan eller som i stället för ägaren är skattskyldig för
fastigheten enligt kommunalskattelagen (1928: 370) att fullgöra skyldighet som anges i 18 § första stycket i fråga om gångbana eller annat utrymme
utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.
Har person som avses i första stycket inte tidigare haft sådan skyldighet. skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.
Prop. 1978/79: 205 on 29
20. & Har på annan plats utomhus än som avses i 18 § där allmänheten får
fritt färdas skräpats ned eller annars osnyggats, äligger det kommunen att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Bestämmelserna i första stycket skall inte tillämpas. om skyldigheten enligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av
annan.
Paragraferna har med vissa språkliga förändringar förts över frän 1—3 §§
kommunala renhällningslagen.
21.8 Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas inom kommunen av hälsovärdsnämnden, om inte regeringen bestämmer annat. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
Renhållningskommitten har föreslagit att hälsovårdsnämnden skall ha
kvar sitt tillsynsansvar enligt hälsovårdsstadgan när det gäller avfallshanteringen, trots att hälsovärdsstadgans bestämmelser om renhållning enligt kommittén bör flyttas över tll den nya lagstiftningen. Som framgått av vad jag tidigare anfört förordar jag att huvuddelen av hälsovårdsstadgans bestämmelser om renhållning flyttas över till den nya lagen. Det är då lämpligt att också bestämmelserna om tillsynen över renhållningen förs över till den nu föreslagna lagen. I överensstämmelse med vad som gäller för annan specialreglerad kom-
munal verksamhet bör det ankomma pä länsstyrelsen att handha tillsynen
över efterlevnaden av denna lag inom länet.
Som jag tidigare har anfört är syftet med bestämmelserna om renhållning inte bara att i enlighet med vad som gäller enligt hälsovårdsstadgan till-
godose sanitära synpunkter (hälsovårdssynpunkter) utan även miljövårdssynpunkter. Enligt 6 och 8838 skall även återvinningssynpunkter tillgodoses. Hälsovårdsnämndens tillsynsansvar bör omfatta tillsynen från hälsooch miljövårdssynpunkt. När syftet med bestämmelserna främst är att tillgodose återvinningssynpunkter — såsom är fallet bl. a. beträffande bort-
forsling av pappersavfall — bör annan kommunal nämnd än hälsovårds-
nämnden enligt kommunfullmäktiges bestämmande kunna åläggas tillsynsansvaret. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrifter härom.
22.8 För tillsynen har kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till byggnader, lokaler och områden. Det åligger polismyndighet att lämna det biträde som behövs för tillsy-
nen.
Paragrafen motsvarar 80 och 82 §§ hälsovårdsstadgan.
23 & Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet får meddela föreläg-
ganden eller förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrif-
ter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud kan vite sättas ut. Frågan om utdömande av vitet prövas av länsstyrelsen. Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 71 och 75 §§ hälsovårdsstadgan.
Genom denna bestämmelse tillerkänns kommunal nämnd rätt att vid vite meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I första
hand bör dock nämnden försöka nå rättelse på frivillig väg genom råd och anvisningar. Med uttrycket ”uppenbart” åsyftas att beslut om föreläggande eller förbud bör meddelas endast i klara fall av överträdelse av gällande
bestämmelser. Befogenheten att tillgripa förbud bör dessutom begränsas till fall när allvarlig olägenhet eller risk för sådan olägenhet föreligger. Vi-
tesföreläggande bör kunna komma till användning i exempelvis fall av tredska.
Befogenhet att verkställa en förelagd åtgärd på den försumliges bekostnad bör i allmänhet ses som ett sista medel att rätta till ett missförhållande.
24 8 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 78 första styc-
ket eller som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och
forslar bort avfall i strid mot 7 § andra stycket döms till böter.
Paragrafen motsvarar dels 14§ första stycket jämfört med 285 normalhälsovärdsordningen, dels 6§ kommunala renhållningslagen.
25 & Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet får förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
Paragrafen motsvarar 86 § fjärde stycket hälsovårdsstadgan.
26 § En kommunal nämnds beslut enligt denna lag överklagas hos läns-
styrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär. Regeringen kan dock föreskriva att vissa beslut skall överklagas hos regering-
en genom besvär.
Som renhållningskommittén anfört bör en så enhetlig besvärsordning som möjligt eftersträvas. Valet står därvid mellan förvaltningsbesvär och
kommunalbesvär. Med hänsyn till de enskildas intressen bör som renhåll-
ningskommittén föreslår förvaltningsbesvär komma till användning så
långt möjligt. Förvaltningsbesvär innebär att ett beslut kan angripas på sakliga grunder med möjlighet att få det utbytt mot ett annat. Kommunal-
besvär däremot innebär att endast beslutets laglighet kan prövas.
Prop. 1978/79: 205 ör 31
En princip i svensk kommunalrätt är att beslut av kommunfullmäktige
fär överklagas bara genom kommunalbesvär. Fullmäktiges beslut om anta-
gande av renhållningsordning och renhållningstaxa bör säledes kunna angripas med kommunalbesvär. I sådana fall gäller bestämmelserna i ämnet i kommunallagen (1977:179). I övriga fall, då kommunal nämnd fattar beslut enligt denna lag, bör besvärsmedlet vara förvaltningsbesvär.
Länsstyrelsen är regional tillsynsmyndighet enligt denna lag och bör
därför pröva förvaltningsbesvär i andra instans. Förvaltningsbesvär över länsstyrelsens beslut bör i allmänhet föras hos kammarrätten. Enligt renhållningskungörelsen förs talan mot bl. a. länsstyrelsens beslut. varigenom avgjorts fräga som gäller kommunens skyldighet att forsla bort pappersavfall, hos regeringen genom besvär. Denna instansordning bör gälla i nämn-
da och liknande fall även i fortsättningen. Med hänsyn härtill har i andra
stycket öppnats möjlighet för regeringen att i förordning meddela särskilda föreskrifter om besvärsordningen i tredje instans.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den I januari 1980 då lagen (1965: 54) om kommunala renhällningsavgifter och kommunala renhållningslagen (1970: 892)
skall upphöra att gälla.
2. Renhällningsordningar skall ha antagits före den I januari 1981.
3. Föreskrifter om avgift som har meddelats med stöd av lagen (1965:
54) om kommunala renhållningsavgifter skall fortfarande gälla.
4. Bestämmelsen i 48 första stycket kommunala renhållningslagen om befogenhet för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter om undantag från kommunens bortforslingsskyldig-
het skall tillämpas till dess kommunen har antagit en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft.
5. Har före nya lagens ikraftträdande med stöd av 4§ första stycket kommunala renhällningslagen meddelats beslut om undantag från kommunens bortforslingsskyldighet, skall beslutet gälla tills vidare dock längst till dess
att (kommunen har antagit en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft. 6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
För att kommunerna skall få tillräcklig tid att anpassa renhållningsorga-
nisationen till de nya bestämmelserna och att anta renhållningsordningen har det föreskrivits att renhållningsordning inte behöver ha antagits förrän
vid utgängen av år 1980. I punkterna 4 och 5 angivna bestämmelser och be-
slut bör gälla till dess renhällningsordning har antagits.
4.2 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Ändringen är en följd av att de flesta bestämmelserna om renhållning i hälsovårdsstadgan flyttats över till renhållningslagen.
Prop. 1978/79: 205 ' ba
4.3 Förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
De bestämmelser som upphävs har fått sin motsvarighet i den föreslagna renhällningslagen.
Av övergångsbestämmelserna framgår att föreskrifter eller beslut om hantering av avfall som med stöd av 65 eller 66 § hälsovårdsstadgan har meddelats före renhållningslagens ikraftträdande avses gälla längst till dess nya föreskrifter meddelas med stöd av 3 § renhållningslagen. Kommunen behöver alltså inte meddela nya föreskrifter om t.ex. hur behållare och
anordning för förvaring av avfall skall vara beskaffade. Föreskrifter eller beslut om bortforsling av hushållsavfall skall som tidigare har nämnts i
fortsättningen regleras i renhällningsordning varför äldre föreskrifter eller
beslut härom gäller längst till dess kommunen beslutat om renhållningsord-
ning. Så t.ex. blir dispenser från behandlingsförbudet bestående längst till dess att renhållningsordning antas.
5¶Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till
I. renhållningslag,
2. lag om ändring i miljöskyddstagen (1969: 387),
3. lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).
Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.
6¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
Prop. 1978/79: 205 : 33
Bilaga I
Sammanfattning av utredningens förslag
Kommittén lägger i betänkandet fram förslag till lag resp. förordning om
hantering av avfall. Förslagen syftar till en förenkling och minskad detalj-
reglering av renhållningen. Härigenom får kommunerna större möjligheter att utforma en flexibel renhållningsorganisation som bättre kan tillgodose medborgarnas behov och önskemäl. Vidare skapas förutsättningar för en bättre hantering av avfallet från biologisk och ekologisk synpunkt.
Den föreslagna nya lagen innebär att grundläggande bestämmelser om hantering av avfall, vilka f.n. är uppdelade på RAera författningar. samlas på ett ställe.
Kommuns nuvarand? principiella skyldighet att hämta hushållens avfall
föreslås bestå. Emellertid fastslås i själva lagförslaget att denna skyldighet i vissa fall inte skall gälla. Fastighetsinnehavare på glesbygden tutanför
renhållningstätort) som önskar omhänderta sitt komposterbara hushållsav-
fall och forsla det icke komposterbara hushållsavfallet till plats som kom-
munen anvisar skall få göra detta efter anmälan till kommunen. Har sådan anmälan skett gäller inte kommunens bortforslingsskyldighet beträffande
ifrägavarande avfall. Detta innebär att det ankommer på kommuninvånar-
na i glesbygden att själva avgöra när de har behov av service från kommunens sida. Därigenom uppnås en bättre anpassning av renhållningen till det verkliga behovet.
Kommunen föreslås få hela ansvaret att planera och svara för renhållningen utan att som nu behöva begära dispens frän länsstyrelsen i vissa
fall.
Den föreslagna förordningen innehåller bestämmelser om bl. a. undantag från kommuns bortforslingsskyldighet. Sålunda föreslås att kommun
får föreskriva undantag från bortforslingsskyldigheten beträffande kom-
posterbart hushällsavfall inom visst område på glesbygden. Förutsättning
för sådant undantag skall vara att samthiga fastighetsinnehavare inom om-
rådet enligt hälsovårdsnämndens bedömning får anses ha varaktig möjlighet. att själva omhänderta avfallet på ett från sanitär synpunkt och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt. Det ankommer på kommunen att besluta
om områdets omfång. När det gäller trädgårdsavfall får kommun dispensera sig även i fråga om områden som inte är av glesbygdskaraktär.
Vidare föreslås hälsvovärdsnämnd få befogenhet att efter ansökan av enskild fastighetsinnehavare besluta om avsteg från kommuns skyldighet att
forsla bort avfall från fastighet inom renhållningstätort om det föreligger
särskilda förutsättningar av varaktigt slag att omhänderta avfallet inom fastigheten på ett från sanitär synpunkt och miljövårdssynpunkt godtag-
bart sätt. Om sådant beslut har meddelats beträffande visst eller vissa slag
3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 205
av hushållsavfall, föreslås hälsovårdsnämnd få rätt att dispensera från hämtningsskyldigheten i fråga om även andra slag av avfall. Förutsättning för nu nämnda dispens är att fastighetsinnehavaren kan ombesörja bortforslingen på ett från sanitär synpunkt och miljövärdssynpunkt godtagbart sätt. Den föreslagna förordningen innehäller slutligen den dispensbestämmelsen att kommun får besluta att hämtning av hushällsavfall från fastigheten skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på denna t. ex. från contain-
ers. Beträffande talan mot kommunala nämnders beslut rörande avfallshante-
ring föreslås en ny enhetlig ordning. Sådan talan skall få föras som förvaltningsbesvär (sakprövning) hos länsstyrelse. Länsstyrelses beslut skall få
överklagas hos kammarrätt. Sammantaget räknar kommittén med att de föreslagna åtgärderna skall Jeda till en bättre anpassning av den kommunala renhållningen till männi-
skornas behov och önskemål samt till en ökad biologisk-ekologisk inriktning. Vidare medför förslagen mindre detaljreglering och ökad frihet för
kommunerna att själva organisera renhållningen utan statlig inblandning. Genom att glesbygdens människor i ökad utsträckning får möjlighet att
själva ombesörja behandlingen av komposterbart avfall uppnås också minskade transporter med lägre energiförbrukning och lägre kostnad.
Kommittén räknar med att dessa åtgärder skall leda till en mera positiv syn på renhållningen. Då torde de bittra motsättningar som nu finns på vissa
håll ersättas av samverkan mellan enskilda och myndigheter i syfte att uppnä en bättre och av alla accepterad renhållning. Detta är en viktig förutsättning i arbetet för en renare yttre miljö.
Prop. 1978/79: 205 . 35
Bilaga 2
Kommitténs lagförslag
1 Förslag till
Lag om hantering av avfall
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser 1 8 Med hantering avses i denna lag uppsamling, förvaring, bortforsling, omhändertagande (behandling, deponering, kompostering eller återvinning) elter därmed jämförliga förfaranden.
Med renhållningstätort avses i lagen område med fastställd stads- eller byggnadsplan. Kommunfullmäktige får dock besluta
1. att icke exploaterat område med fastställd stads- eller byggnadsplan ej skall utgöra renhållningstätort eller
2. att område med sammanhängande betydande permanent- eller fritidsbebyggelse utom fastställd stads- eller byggnadsplan skall utgöra renhållningstätort.
2 & Med fastighetsinnehavare förstås i denna lag
1. fastighetens ägare,
2. den som är skattskyldig för fastigheten enligt kommunalskattelagen (1928: 370) eller
3. nyttjanderättshavaren, om hela fastigheten har upplåtits med annan nyttjanderätt än som avses i 7 kap. 3 § jordabalken.
3 & Finns i fråga om visst avfall särskilda bestämmelser i annan författning gäller denna lag endast i den mån den inte strider mot dessa särskilda bestämmelser.
4 & Vid hantering av avfall skall så förfaras att det ej uppkommer sanitär olägenhet eller olägenhet från miljövårdssynpunkt.
5 & Fastighetsinnehavare är skyldig att samla upp avfall som finns inom fastigheten och. om ej avfallet omedelbart forslas bort eller omhändertages, förvara det så att sanitär olägenhet ej uppkommer.
I fråga om byggnad eller del av byggnad som disponeras av annan än fastighetsinnehavaren åvilar skyldighet enligt första stycket denne.
Hushållsavfall 6 8 Kommun är skyldig tillse att behandlingsanläggning eller upplagsplats för hushållsavfall från kommunen finns att tillgå.
7 & Kommun är skyldig att forsla hushållsavfall till behandlingsanläggning eller upplagsplats. om ej regeringen föreskriver annat.
Kommuns skyldighet gäller ej komposterbart hushällsavfall från fastighet utanför renhållningstätort, om fastighetsinnehavaren anmäler att han avser att själv omhändertaga hushällsavfallet. Kommuns skyldighet gäller t sådana fall inte heller det icke komposterbara avfallet. om fastighetsinnehavare i samband med sin anmälan meddelar att han avser att forsla avfallet till plats som kommunen anvisar. Anmälan görs till kommunal nämnd som kommunfullmäktige bestämmer. Kommuns skyldighet upphör för nästföljande kalenderår under förutsättning att fastighetsinnehavaren har gjort anmälan före utgången av september månad.
Om hälsovårdsnämnden finner att fastighetsinnehavaren inte hanterar avfallet på ett från sanitär synpunkt eller miljövårdssynpunkt godtagbart sätt, får nämnden besluta att fastighetsinnehavaren skall vara skyldig att anlita kommunen för bortforslingen av avfallet.
8 & Är det av särskild betydelse från ätervinningssynpunkt, får regeringen föreskriva skyldighet för fastighetsinnehavare att förvara visst slag av hushållsavfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skilt från annat avfall i avvaktan på bortforsling. De bestämmelser som behövs för ändamålet meddelas av regeringen.
Regeringen fär överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter enligt första stycket.
Annat avfall än hushållsavfall 9 & Regeringen bemyndigas föreskriva att 7 eller 8 § denna lag skall gälla helt eller delvis även beträffande annat avfall än hushållsavfall. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter.
Avgifter
10 & Kommun får besluta att avgift skall erläggas för bortforsling och för omhändertagande av avfall genom kommunens försorg.
Avgift skall bestämmas till högst det belopp som motsvarar kostnaderna för driften innefattande amortering och förräntning av investerade medel.
Avgift skall erläggas enligt taxa som antages av kommunfullmäktige. Taxan skall innehälla föreskrift om vem som är avgiftsskyldig och till vem avgiften skall erläggas.
Tillsyn, ansvar och besvär m. m.
11 & Hälsovårdsnämnd har att utöva tillsyn över att sanitär olägenhet ej uppkommer vid hantering av avfall.
I hälsovårdsstadgan (1958:663) finns bestämmelser om hälsovårdsnämnds tillsyn, om övervakning och tillsyn i övrigt över den allmänna hälsovården samt om ansvar för den som orsakar sanitär olägenhet.
12 & I den utsträckning som kommun är skyldig att forsla bort avfall får ej avfallet omhändertas eller forslas bort av annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål.
13 § Den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning tar befattning med avfall i strid mot 12 § döms tll böter.
14 & Hälsovårdsnämnds beslut enligt 7 § tredje stycket överklagas hos
länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär.
15 & Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, förvaltningsmyndighet eller kommun får meddela föreskrifter om skyldighet enligt 4 och
5885.
t. Denna lag träder i kraft den I januari 1979. oe
2. Genom lagen upphävs lagen (1965: 54) om kommunala renhällningsavgifter.
3. Kommuns skyldighet enligt 7 § första stycket nya lagen beträffande avfall som avses i andra stycket upphör vid utgången av april månad 1979
under förutsättning att fastighetsinnehavaren har gjort anmälan före ut-
gången av januari månad.
2 Förslag till Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Härigenom föreskrivs att 22 § miljöskyddsltagen (1969: 387) skall ha ne-
dan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
22 § Den som fått tillstånd enligt den- Den som fått tillstånd enligt den-
na lag till miljöfarlig verksamhet na lag till miljöfarlig verksamhet
kan ej på grund av bestämmelse i kan ej på grund av bestämmelse i
lagen eller i hälsovärdsstadgan den lagen eller i hälsovärdsstadgan 19 december 1958 (nr 663) åläggas (1958:663) eller i lagen (1978:000) att upphöra med verksamheten el- om hantering av avfall äläggas att ler att med avseende på denna vid- upphöra med verksamheten eller taga försiktighetsmått utöver vad att med avseende på denna vidtaga som anges i tillständsbeslutet. om försiktighetsmått utöver vad som ej annat följer av 23—25 § eller 40 8 anges i tillståndsbeslutet, om ej anandra stycket. nat följer av 23—25 § eller 40 § and-
ra stycket.
Denna lag träder i kraft den I januari 1979.
3¶Förslag till Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)
Härigenom = föreskrivs att 4—6 §& kommunala renhållningslagen (1970: 892) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1978.
Prop. 1978/79: 205 38 4 Förslag till
Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. hälsovärdsstadgan (1958: 663) skall upphöra att gälla vid utgången av är 1978.
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttranden
Allmänt
Renhållningskommitténs förslag till ny renhållningslagstiftning har fått ett övervägande negativt mottagande av remissinstanserna. Flertalet re-
missinstanser är kritiska till kommitténs förslag att fastighetsinnehavare
utanför renhållningstätort genom ett anmälningsförfarande skall kunna befria sig från kommunens renhällningsservice när det gäller komposterbart hushållsavfall. Däremot har de flesta remissinstanserna ställt sig bakom kommitténs förslag till en enhetlig renhållningslagstiftning och en förenklad besvärsordning. Likaså har förslaget om ett ökat kommunalt infly-
tande på renhållningens omräde genomgående bemötts positivt. LRF är positivt till förslaget och anför att förbundet under senare år fått
motta många klagomål inom renhållningsområdet. Förbundet hälsar därför med största tillfredsställelse det förslag som renhållningskommittén presenterat. Förbundet har i skilda sammanhang försökt påverka tillämpning-
en av renhällningsbestämmelserna och har också kunnat notera att dessa i
olika omgångar mjukats upp som ett resultat av den kritik som framförts. Förbundet har dock kunnat konstatera, att de anpassningar som centralt
gjorts av bestämmelserna fått dåligt genomslag på det lokala planet. Kan-
ske beroende på bristande information kombinerad med ingångna avtal. som begränsat handlingsfriheten. I en reservation till kommittéförslaget
framhålls att den befintliga lagstiftningen ger utrymme för en sådan anpassning av systemet som kommittén eftersträvar. Detta är en inställning
som förbundet i och för sig kan acceptera, men förbundet konstaterar att den praktiska tillämpningen visat på betydande svårigheter att få en sädan
anpassning till stånd. Förbundet hälsar därför med ullfredsställelse att renhållhingskommittén tagit greppet att via en ny renhållningslagstiftning göra
det möjligt att reformera systemet från grunden, samtidigt som kraven på en fungerande renhällning och en anpassning till ekologiska krav läggs i
botten för systemet. — I många glesbygder har apparaten för hämtning av
hushällsavfall byggts ut med en effektivitet som långt överstiger transport-
apparaten för persontransporter, varudistribution och annan grundläggan-
de service, vilket upplevts som stötande för många i glesbygden. Komposterbart avfall har transporterats länga sträckor för att sedan deponeras vid kommunala stortippar, som i många fall gett upphov till urlakningsproblem och andra miljöstörningar. Det nya systemet som kommittén föreslagit har därför, enligt förbundets uppfattning, både miljömässiga, ekonomiska och psykologiska fördelar jämfört med det tidigare. — Förbundet stöder det förslag som framförts av renhållningskommittén och uttrycker starka öns-
kemål om att arbetet effektiviseras för en förbättrad renhållning även på andra områden än de som behandlats i det aktuella betänkandet.
Lantbruksstyrelsen har i princip inget att erinra mot det förslag till lag resp. förordning om hantering av avfall som renhållningskommittén före-
slår. Det komposterbara hushållsavfallet (trädgårdsavfall, organiskt köks-
avfall, latrin. slam etc.) är till större del möjligt att återanvända som jord-
förbättringsmedel. Det är styrelsens uppfattning att vid flertalet av landets
Jordbruksföretag finns goda förutsättningar att på ett från miljösynpunkt och sanitär synpunkt tillfredsställande sätt omhänderta sådant avfall.
Länsstyrelsen i Hallands län frumhäller att sävitt länsstyrelsen nu kan bedöma torde det föreliggande förslaget till lagsuftning i huvudsak vara lämpat att uppfylla de målsättningar som angetts i direktiven för kommittens arbete och därmed medverka till en bättre och mer flexibel renhållningsordning. Det kan dock ifrågasättas om inte kommittén i vissa avseenden gätt något längt i sin i och för sig vällovliga strävan att åstadkomma en
förenkling av nuvarande tllvägagangssätt. Länsstyrelsen ställer sig emellertid bakom renhällningskommitténs förslag till ny renhållningslagstiftning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län konstaterar att den översyn av lagstiftningen som nu lett fram till föreliggande betänkande bör vara en lämplig utgångspunkt i det fortsatta arbetet med att ernå en bättre anpassning av renhållningen till de verkliga behoven. Föreliggande förslag till hantering av avfall och den härtill hörande förordningen innebär enligt länsstyrelsens
mening en klar förbättring.
Gislaveds, Kungsbacka. Älvdalens, Ödeshögs och Östersunds kommu-
ner tillstyrker kommitténs förslag. Östersunds kommun framhåller att den
nya lagen torde medföra att mänga abonnenter utanför renhållningstätort kommer att anmäla att de själva önskar omhänderta det komposterbara av-
fallet. Det är enligt kommunen dock svårt att nu bedöma omfattningen och
ävenledes hur kostnaderna och intäkterna för renhållningsverket kan komma alt påverkas. Kungsbacka komnumn pekar på att det nya lagförslaget
ger kommunerna en vid kompetens. Det är heller ingen tvekan om att kommunerna är de som bäst bör kunna bedöma hur resurserna bäst utnyttjas i
renhållningsverksamheten. Den av reservanterna i utredningen framförda
åsikten att denna vida kompetens skulle leda till kommunalt godtycke är
detsamma som att ifrågasätta den kommunala demokratin. Kommunen tar därför ett mycket bestämt avstånd från reservanternas uttalande.
Sveriges villaägareförbund anför att det nuvarande renhållningsmono-
polet utan tvivel har haft en positiv effekt på den allmänna miljön inom fri-
tidsområdena, speciellt de mer tätbebyggda. Föroreningar av brunnar med
kemikalier från nedgrävd latrin och från kemkloseuer samt flugor och råt-
tor från dåligt skötta komposter är sanitära problem som därigenom har kunnat åtgärdas. Det är samtidigt klart att utformningen av lagstiftningen och kanske ännu mer dess tillämpning på sina håll väckt berättigad kritik. Det är därför välkommet med ett förslag som smidigare anpassar avfalls-
hanteringen till det verkliga behovet. Förbundet ser positivt på alla åtgär-
der som kan förenkla och förbilliga renhållningsservicen för såväl kommunerna som den enskilde fastighetsägaren. Förbundet vill dock understryka
att detta inte får ske på bekostnad av ambitioner att skapa en god totalmiljö inom speciellt tätbebyggda fritidsområden. Göta hovrätt anser att inte minst det förhållandevis stora antal fall av be-
talningsvägran när det gäller renhällningsavgifter som förs till domstol ty-
der på att nuvarande Jagstiftning på området och det sätt på vilket denna tillämpas i viss mån kommit att strida mot en utbredd rättsuppfattning.
Mot bakgrund härav tillstyrker hovrätten åtgärder som syftar till en ren-
hällningsorganisation som är mer flexibel och bättre tillgodoser medbor-
garnas behov och önskemål.
Kommunförbundet framhåller att det torde råda en allmän enighet om
att nuvarande renhällningslagstiftning har haft en klart positiv effekt beträffande den allmänna nedskräpningssituationen även om ätskilligt åter-
stär att uträtta. Särskilt i kommuner med stor fritidsbebyggelse har denna effekt varit mycket påtaglig. Det är enligt förbundet en utbredd kommunal
Prop. 1978/79: 205 res 41
uppfattning att de negativa reaktioner mot renbållningslagen som för några är sedan var tämligen vanliga numera väsentligt tonats ned. Ett skäl härtill torde vara att en mera behovsanpassad tillämpning möjliggjorts genom den revision av lagstiftningen som trädde i kraft den 3 januari 1975. Förbundet framhåller att denna lagändring avsevärt förbättrat kommunernas möjligheter att organisera avfallshämtningen på ett mer nyanserat och behovsanpassat säll. Lagstiftningen innebär dock alltjämt en detaljreglering som
kommunerna anser helt överflödig och som i vissa fall inte ger dem den
handlingsfrihet som är en förutsättning för fullt rationella lösningar. Även Riksförbundet för allmän hälsovård har betonat att nuvarande renhållningslag medfört avsevärda förbättringar i den yttre miljön.
Kalmar kommun uttalar att en översyn av gällande renhällningslagstiftning är angelägen. En sådan översyn bör bl. a. vara inriktad på att vidga
möjligheterna för den enskilde fastighetsägaren att själv ta hand om sitt av-
fall dä detta kan ske på ett från miljösynpunkt och sanitär synpunkt tillfredsställande sätt. Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas att de förändringar i gällande lagstiftning, som infördes år 1975, medfört att möjligheten för kommunen att anpassa avfallshämtningen till den enskildes behov avsevärt ökat. Härigenom har också de negativa reaktionerna mot den kommunala renhållningen minskat betydligt.
Ett stort antal remissinstanser ifrågasätter behovet och lämpligheten av
reslagit. Mänga remissinstanser, bland vilka märks socialstyrelsen, sta-
tens naturvårdsverk och JO avstyrker uttryckligen att betänkandet i sin
nuvarande utformning läggs till grund för en ny renhållningslagstiftning.
Naturvårdsverket uttalar att nuvarande renhållningslagstiftning nu sy-
nes börja fungera tillfredsställande om man bortser från att kommunerna
inte alltid begagnar lagens möjligheter till en smidig anpassning till lokala
förhållanden. Verket anser att utgångspunkten för kommitténs arbete att
förenkla och minska detaljreglering av renhållningsfrågorna är positiv. Det finns dock uppenbar risk för att kommitténs förslag kommer att påverka renhållningsorganisationens ekonomiska ramar på sådant sätt att den i praktiken inte uppfyller flertalet medborgares behov och önskemål. Vad gäller kommitténs påstående att långväga soptransporter i glesbygden utgör ett onödigt slöseri med energi anser verket att detta påstående uppenbarligen är betingat av att kommittén inte haft den totala renhällningssitua-
tionen klar för sig.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser. i likhet med vad länets kommuner i infordrade yttranden angett som sin uppfattning. att nuvarande renhållningsorganisation i stort sett bör bibehållas. Genom en anpassning av renhållningslagstiftningen i vissa avseenden skulle, enligt länsstyrelsens mening, den eftersträvade förenklingen och minskade detaljregleringen av renhållningen kunna uppnås utan att i någon större omfattning förändra förutsättningarna för den av kommunerna uppbyggda och nu väl fungerande renhållningsorganisationen.
Liknande äsikter har framförts av länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen uppger att sedan de första årens våg av besvärsärenden passerat och de formella frågorna i de flesta stycken klarlagts, samt en del ändringar vidtagits i lagstiftningen, synes nu förhållandena ha nägot stabili-
serats.
Kommunerna, i vart fall i Östergötland, synes till största delen ha funnit lämpliga former för renhållningen vilka tillgodoser de flesta fastighetsägares önskemål. Antalet besvärsärenden på länsstyrelsen har också minskat
markant de senaste åren. Det får fortfarande anses föreligga ett behov av att se Över renhållningsbestämmelserna. Mot bakgrund av vad ovan angivits kan dock något behov av en mer radikal ändring av bestämmelserna inte anses finnas. Kvarstående olägenheter och otympligheter bör lämpli-
gen motverkas genom ändringar i de befintliga reglerna i riktning mot ännu
större valfrihet för kommunerna och större generositet mot enskilda i dispensfrågor. Svenska Renhållningsverks-Föreningen är i princip av samma mening.
Svenska nuturskyddsföreningen anser att kommunernas principiella skyldighet att hämta hushållens avfall är välmotiverad och bör bestå. För-
eningen har dock förståelse för den kritik som framförts av fastighetsägare vilka i många fall kunnat ta hand om sitt avfall. främst det komposterbara.
på ett tillfredsställande sätt men som ändå tvingats anlita kommunens yänster. Möjligheter att inom ramen för nuvarande lagstiftning göra undantag från hämtningsskyldigheten är liten. En utvidgning av dispensmöj-
ligheterna är därför önskvärd. : LO anser att förslaget kan få konsekvenser för hela den kommunala ren-
hållningsverksamheten som byggts upp och som ofrånkomligen har resulterat i en renare yttre miljö i kanske främst fritidsområdena. Om många fastighetsägare anmäler enskild avfallshantering försvåras givetvis ett rationellt utnyttjande av dagens renhällningsorganisation. Kommunerna har i en del fall redan utvecklat en flexibel renhällningsorganisation. men med utredningens förslag finns risk att i stället för att utveckla, slå sönder organisationen. LO förmodar vidare att samma sopmängd kan komma att koncentreras till färre behållare samtidigt som hittillsvarande ansvar för den
egna sophanteringen åsidosätts. Risken för en försämrad arbetsmiljö för
renhållningsarbetarna är således uppenbar.
Några remissinstanser har framfört kritik mot kommitténs arbetsmetodik. Socialstyrelsen menar att renhällningskommittén alltför ensidigt tagit
fasta på och utgått från de klagomål som förekommit från enskilda fastighetsägare mot det kommunala renhållningsmonopolet. En närmare analys av hur omfattande missnöjet med ullämpningen av lagstiftningen är skulle ha varit värdefull. De utan varje tvivel miljömässiga och hygieniska vinster som uppnåtts genom nuvarande renhålliningstag och renhallningskungörelse har nästan helt förbigåtts. Detta är ytterligt beklagligt, eftersom de klagomål som förekommit enligt styrelsens mening visserligen givits stor uppmärksamhet men torde vara relativt få med tanke på reformens stora om-
fattning. Kommittén har i vissa detaljavsnitt inte utrett frågeställningar,
vilka enligt direktiven skulle utredas, och i vissa avsnitt gått betydligt längre än vad som anvisats i direktiven. I betänkandet redovisas på ct flertal
ställen antaganden och påståenden. vilkas riktighet med fog kan starkt
ifrågasättas. Samma omdöme måste tyvärr följa på de slutsatser som i betänkandet dras på dessa gjorda antaganden och påståenden. Renhållnings-
kommitténs betänkande visar enligt socialstyrelsens mening så allvarliga brister att det inte gärna kan läggas till grund för en lagstiftning på det sätt
utredningen föreslår. Ett genomförande av renhållningskommitténs förslag
skulle tveklöst leda till en rad negativa omgivningshygieniska konsekvenser. vilka inte till fullo beaktats eller t. o. m. förbisetts i förslaget. Länsstyrelsen i Örebro län anför att det i betänkandet pätalas att det förekommit kritik mot den nuvarande utformningen av renhällningen. Utredningen har dock inte närmare klargjort vad kritiken avsett och i vilken utsträckning den varit befogad. Detta borde ha varit en grundläggande för-
utsättning för att bedöma om det är påkallat att ändra nuvarande bestäm-
Prop. 1978/79: 205 bo 43
melser. Dessutom borde utredningen ha beaktat den kartläggning av hur lagstiftningen tillämpats i kommunerna. som utredningen enligt direktiven utfört. Såvitt framgår av betänkandet har utredningen inte lagt någon bedömning av kartläggningen till grund för utredningens fortsatta arbete. I avsaknad av dessa grundkiggande uppgifter är det svårt att ta ställning till förslaget. Troligen hade förslaget fått en annan utformning om utredningen skaffat detta underlag. Liknande synpunkter har även framförts av Riksförbundet för allmän hälsovård och Kiruna komnpunmn.
Kommunernas ansvar för renhållningen
Kommitténs förslag att kommunerna själva skall få avgöra hur renhållningen skall organiseras utan att i någon fråga behöva begära dispens från länsstyrelsen tillstyrks eller lämnas utan erinran av ett stort antal remissinstanser.
Göta hovrätt anser att den föreslagna ordningen synes leda till en förenkling av regelsystemet.
Svenska Renhällningsverks-Föreningen uvtalar att kommunerna otvivelaktigt har de bästa möjligheterna att lokalt avgöra hur renhållningen skall organiseras och inom vilka områden möjlighet till befrielse från hämtning finns. Liknande synpunkter har framförts av konsumentverket. Verket menar att en överflyttning av länsstyrelsens dispensrätt till kommunerna kan antas leda till bättre anpassning till de lokala behoven men att kommittén i övrigt inte påvisat något behov av utvidgade dispensmöjligheter. Varken utredningens redovisning av förhållandena i tre kommuner eller konsumentverkets erfarenheter genom kontakter med allmänheten visar att dispensmöjligheterna är för begränsade. Kvarvarande problem måste därför antas bero på att inte alla kommuner har utnyttjat gällande bestämmelser fullt ut för att anpassa hämtningen till behoven.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter sig till utredningens strävan att i ökad utsträckning överföra prövnings- och tillsynsuppgifter vad gäller renhållningsfrågor till den kommunala nivån. Detta bör dock inte ske så att tidigare principer avseende miljövård m.m. åsidosätts. En effektivare renhällning och minskad byråkrati borde i första hand åstadkommas genom att hälsovärdsnämnderna finge överta ytterligare prövnings- och tillsynsuppgifter och genom ökad anpassning av hämtningstaxor osv. i glesbygden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har inte något att erinra mot att kommunerna själva får ansvara för hur renhållningen skall organiseras. Kommunerna bör dock vid dispensprövning vara tvungna att beakta vissa allmänna riktlinjer. Dessa riktlinjer bör fastställas av central myndighet i form av
allmänna råd till hälsovårdsnämnderna.
Genom att ge kommunerna hela ansvaret för planeringen av renhållning-
en synes enligt Kalmar kommun ett starkt önskemål ha tillgodosetts. Öre-
bro kommun anser att den enda ändring som det funnits behov av är att ge kommunerna större möjligheter att själva bestämma omfattningen av sophämtningen. Liknande uppfattningar har framförts av ett stort antal kommuner.
Kommunförbundet uttalar dock att kommittén inte i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till kommunernas behov av att själva ta ansvar för den kommunala renhållningen. Förbundet anser att ett smidigt sätt att komma till rätta med kvarvarande problem är att fullfölja den hittillsvarande utvecklingen mot ökad kommunal bestämmanderätt på detta område. Stats-
makterna bör alltså ge kommunerna vidgade möjligheter utt avgöra såväl renhaållningens omfattning som dess genomförande.
Med den kunskap och erfarenhet som kommunerna förvärvat under senare är angående renhällningsverksamhetens olika sidor är kommunerna numera utan tvekan den part som är bäst skickad att svara för den lämpligaste avvägningen. Kommittén synes inte tillräckligt ha beaktat de intressen. som kommunerna kan ha i detta sammanhang. De förutsätts ju allmänt ha det yttersta ansvaret för renhållning i naturen. Enligt styrelsen bör
en revision av lagstiftningen nu leda till ett mera fullständigt överlåtande på kommunerna av ansvaret för inte blott verksamhetens praktiska ge-
nomförande utan även för att den får en omfattning och utformning som är rimlig från såväl allmän hälso- och miljövärdssynpunkt som med hänsyn
till den enskildes möjligheter att medverka i praktiska lösningar av olika
slag. Rent lagtekniskt kan en sådan reform baseras på att i lagstiftningen upptas en grundläggande bestämmelse om skyldighet för kommunerna att upprätta en renhållningsplan som skall tillgodose skäliga hälso- och miljövärdskrav. Planen skall beslutas av fullmäktige. Av en sådan plan skall
framgå vilka omräden som skall omfattas av kommunal renhållningsverksamhet och hur denna i stora drag skall fullgöras.
Planen bör upprättas I samråd med grupper och sammanslutningar som
företräder olika kategorier av fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Det bör också övervägas om en sådan plan skall utställas för att ge envar kommuninvånare möjlighet att framföra synpunkter. Planen skall självfallet revideras och kompletteras vid ändrade förhållanden. I lagen kan också
föreskrivas att skälig hänsyn skall tas till den enskildes möjligheter att återvinna avfall eller eljest medverka vid hanteringen i syfte att sänka kostna-
derna. Fullmäktige bör få befogenhet att ange riktlinjer för såväl de formella som materiella förutsättningarna för enskild hantering. Bestämmelser av
direkt betydelse för miljön bör dessförinnan vara godkända av hälsovårds-
nämnden. Begreppet renhållningsplan är i och för sig ingen nyhet. Praktiskt
taget alla kommuner torde redan i dag ha preciserat sin faktiska renhäll-
ningsverksamhet i någon form av skriftligt dokument som vanligen kallas renhällningsplan. Det egentligt nya i bilden skulle då bli att renhållnings-
plan efter erforderlig revision till följd av planens nya ställning fastställs av fullmäktige och får rättslig valör i den meningen att den blir avgörande för både kommunens och den enskildes ömsesidiga förpliktelser på detta område. Med här skisserad uppläggning kommer renhållningsverksamheten att bli politiskt förankrad i kommunen. Enligt styrelsen är detta enda sättet
att vinna beaktande för kommuninvånarnas samlade intresse att få till
stånd ändamålsenliga lösningar. En så mångfasetterad verksamhet som renhållning med åtskilliga inslag av övergripande krav kan inte överlämnas
till vare sig central detaljreglering eller den enskildes fria bedömning.
Länsstyrelsen i Hallands län uttalar vissa betänkligheter mot förslaget
att en kommun skall kunna dispensera sig från hämtningsskyldigheter
inom ett visst område. Enligt länsstyrelsen skulle en kommun kunna frigö-
ra sig från renhällningsplikten inom stora delar av sitt område. Detta skulle i sin tur tvinga de fastighetsinnehavare vilka önskar bibehålla renhällnings-
servicen att överklaga hos länsstyrelsen. För att om möjligt undvika en sä-
dan effekt bör frågan penetreras ytterligare och närmare föreskrifter med-
delas under vilka förutsättningar befrielse kan äga rum. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län år det tveksamt om kommunerna bör få befria sig
från hämtningsskyldigheten inom visst område. Risk kan finnas att andra synpunkter än de hälsovårdsnämnden har att bestrida blir avgörande om
ett visst område skall undantas från kommunalt renhållningsansvar.
Prop. 1978/79: 205 os 45
Anmälan eller förprövning
De flesta remissinstanser — med enstaka undantag — ställer sig avvisande till kommitténs förslag att fastighetsinnehavare i glesbygd (utanför renhållningstätort) i vid utsträckning själva skall kunna bestämma i vad mån de önskar kommunens renhällningsservice. Av dessa är många starkt kritiska och ett stort antal förordar i stället eu förprövningsförfarande.
Byråkratiutredningen år positiv till förslaget och menar att eu anmäl-
ningsförfarande som kommittén föreslagit ur byråkratisynpunkt är att före-
dra framför det system med förprövning som också diskuteras i betänkandet. Anmälningsförfarandet blir t.ex. sannolikt mindre formbundet och därigenom snabbare och enklare. Utredningen tillstyrker därför förslaget [I]
denna del.
JO. kammarrätten i Jönköping, RRV och Sveriges villaägareförbund är
tveksamma till förslaget i denna del.
JO anser att den föreslagna ordningen för hantering av avfall utanför renhållningstätorterna i hög grad tillmötesgår den kritik som riktats mot
gällande ordning. Det synes dock kunna sättas i fråga om förslaget i till-
räcklig mån beaktar behöriga miljö- och hälsovårdsintressen.
Kammarrätten i Jönköping anför att kommitténs vällovliga försök att
förenkla det nuvarande systemet genom att införa eu enkelt anmälningsförfarande kan befaras medföra en viss försämring av miljövårdssituatio-
nen utanför renhållningstätorterna. Frestelsen att sända in en anmälan för
att slippa avgifter blir stor. Särskilt beträffande personer som endast bor kort tid på en plats, t.ex. de som bor i fritidshus, finns risk för missbruk.
Det är inte lätt att uppspåra den som lägger sitt avfall i en skogsbacke eller 1. ex. i vägverkets soppäsar och att mot dem använda de medel som lagen ger mot missbruk. Kammarrätten förordar — om det av utredningen an-
vända systemet i Övrigt skall användas — att anmälningsförfarandet endast
skall gälla för dem som är fast bosatta på fastigheter utanför renhållningstätort. Det förenklade systemet bör inte gälla för fritidshus. För dem bör
någon form av dispensförfarande tillämpas. Grunden till detta kammarrät-
tens ständpunktstagande är att den som hela året bor på sin fastighet normalt kan förväntas ha större ansvar för sin omgivning än den som endast
tillfälligt vistas där. Kammarrätten beklagar att man inte närmare undersökte möjligheterna att göra ett enklare och effektivare system på grundval
av nuvarande ordning. Ett dispensförfarande innebär — rätt tillämpat — en mera verksam och knappast mera byråkratisk lösning av problemet än den
av kommittén förordade.
RRV delar kommitténs uppfattning att ett anmälningsförfarande kan Ie-
da till en betydande administrativ förenkling. Som ett alternativ till ett anmälningsförfarande diskuterar kommittén också ett system med förpröv-
ning. Enligt RRV torde även ett sädant system leda till administrativa för-
enklingar. Förprövning synes också innebära vissa ytterligare fördelar.
Med ett sädant system ökar t. ex. kommunernas möjligheter att i ett tidigt
skede föra ut räd och anvisningar om hur fastighetsinnehavarnas avfaltshantering skall ordnas. Mot bakgrund av de problem som kan uppstå för tillsynsmyndigheterna att i efterhand korrigera en mindre tillfredsställande avfallshantering mäste, enligt RRV, denna fördel bedömas vara väsentlig.
Ett system med förprövning synes därigenom också ställa mer begränsade krav på tillsynsinsatser än ett system med anmälningsförfarande. Slutligen
torde ett förprövningssystem innebära att de problem som sammanhänger med begreppet renhållningstätort undviks. Mot bakgrund av vad som nu
sagts anser RRV att ett system med förprövning bör övervägas närmure
som ett alternativ ull anmälningsplikt.
Sveriges villaägareförbund anser att förslaget otvivelaktigt tillgodoser önskemälen om en enkel och smidig tillämpning. Mot detta måste ställas kraven på tillfredsställande sanitära och miljömässiga förhållanden. Utredningen anvisar här en möjlighet tll efterkontroll genom hälsovärdsnämnd.
Det kan ifrågasättas om detta är en tillräckligt effektiv spärr. Man kan befara att kontrollen med tanke på kommunernas stora arbetsbelastning inte
kan utövas I någon större omfattning. Mot bakgrund av det anförda ställer sig förbundet något tveksamt till att helt slopa möjligheterna för kommunerna alt ingripa i förväg. Kommunen bör kunna anvisa vilka metoder som
kan godtagas för omhändertagande av avfallet samt vilka typer av anlägg-
ningar som godkänts för olika typer av avfall och bebyggelse. En möjlighet till kontroll av missbruk finns om de fastighetsägare utanför renhållningstätort som själva önskar ta hand om komposterbart avfall i samräd med sin
anmälan kortfattat redovisar hur man ordnat för avfallets hantering. Man
får i princip samma lösning som nu föreslås beträffande icke komposter-
bart avfall (7 § andra stycket i lagförslaget) och beträffande undantag från hämtningsskyldighet inom renhållningstätort (3 § första stycket förslaget
till förordningen). Därmed skapas ett underlag för kommunens bedömning.
Presumtionen bör vara att tillstånd ges, vilket bör framgå av författningstexten. För att undvika byråkratisering och formalism vid tillständsgivning bör den fastighetsägare, som inte inom en månad efter ansökan fätt besked om att ansökan avslagits eller bör kompletteras, kunna utgå från att
han är befriad från hämtningsskyldigheten. Flertalet remissinstanser ställer sig avvisande till anmälningsförfaran-
det.
Socialstyrelsen menar att ett genomförande av kommitténs förslag tvek-
löst skulle leda till en rad negativa omgivningshygieniska konsekvenser.
Styrelsen anför vidare att med all sannolikhet kommer inte enbart lantbru-
kare utan även fritidsstugägare och permanentboende, som nu inte kunnat erhålla undantag från det kommunala monopolet, att tacka nej till den kommunala renhällningsservicen. Här bör också erinras om det komplice-
rade förfaringssätt som föreslås. Den enskilde skall i sin framställning sä-
väl anmäla att han själv avser att omhänderta komposterbart hushållsavfall som meddela att han avser att forsla ej komposterbart avfall till plats kom-
munen anvisar. För att meddelandet skall kunna godtas måste det tydligen
ske i samband med anmälan. Säkerligen blir det svärt för den enskilde fas-
tighetsinnehavaren att rätt förstå detta förfaringssätt.
Naturvärdsverket befarar att de ökade möjligheterna för fastighetsinne-
havare att själva köra sitt icke komposterbara avfall kan leda till ökad ned-
skräpning i naturen och ökat missbruk av mer närliggande sopbehällare vid rastplatser o.d. Svenska naturskyddsföreningen finner förslaget oroväckande eftersom det kan leda till en betydande ökning av nedskräpningen
och en felaktig avfallshantering med sanitära problem som följd. Myndig-
heternas rådgivande roll reduceras. I stället kommer korrigeringar i efter-
hand att bli nödvändiga. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Gävleborgs, Skara-
borgs, Södermanlands och Hallands län och många kommuner.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att det föreslagna systemet torde komma att medföra icke önskvärda konsekvenser särskilt för icke planlagd fritidsbebyggelse som inte tas in I renhållningstätort. På så-
Prop. 1978/79: 205 . 47
dan fastighet skall man således få kompostera matavfall. latrin och av-
loppsslam och härjämte få rätt att från fastigheten forsla bort icke komposterbart avfall till anvisad plats. Enligt länsstyrelsens mening kan några garantier inte skapas för att bortforslingen verkligen äger rum eller att den inte sker till annan plats än den kommunala mottagningsplatsen. Som tidigare framhållits går utvecklingen inom renhållningen mot stora miljöriktiga regionala avfallsbehandlingsanläggningar istället för de tidigare ofta miljöstörande avfallsupplagen. Enligt länsstyrelsens mening är det inte rimligt
att tro att enskilda fastighetsinnehavare kommer att transportera sitt avfall
till en regional behandlingsanläggning. Ett sådant transportsystem skulle dessutom harmoniera illa med dagens energitänkande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår att om ett anmälningsförfarande kommer att lagfästas bör lagtexten få en viss komplettering. Det bör
utsägas att den behandling av avfall det är fråga om skall ske inom egen
fastighet och på ett ur sanitär och miljömässig synpunkt tillfredsställande sätt. Det synes vidare oklart, som länsstyrelsen tolkar lagförslaget 7 §. hu-
ruvida en fastighetsinnehavare som gör anmälan skall kunna överlämna för kommunalt omhändertagande någan del av det komposterbara avfallet.
Om man således inte är beredd att själv omhänderta slam från sin renings-
brunn, viket man endast i begränsat antal fall kan antas ha möjligheter till. synes förslaget inte heller ge förutsättningar för en fastighetsinnehavare att
genom anmälan befria sig från kommunal renhällning avseende annat av-
fall.
Naturvårdsverket är positivt inställt till ett utvidgat utnyttjande av systemet med avfallscontainer. Svenska åkeriförbundet befarar dock att avständen till dessa platser för containeruppställning kan bli för stora för flertalet
berörda avfallsgivare med därav följande risk för ökad nedskräpning i na-
turen. Gotlands kommun har negativa erfarenheter av container. De har
förorsakat sanitära problem och för att fungera mäste de fortlöpande beva-
kas. Simrishamns kommun har också däliga erfarenheter av containersystemet. Kommunen anscr att det vore olyckligt om denna form av sophämtning får ytterligare spridning. Värmdö och Umeå kommuner pekar på de risker ur nedskriäpnings- och hälsosynpunkt som containersystemet in-
nebär. Bollnäs kommun är rädd för att anmälningsförfarandet kommer att
medföra ett minskat abonnentunderlag vilket kan få till följd att kommun väljer ett förenklat hämtningssystem exempelvis via container. Detta skulle medföra stora problem och kostnader för sådana människor som inte har tillgång till egen bil eller som av andra orsaker. exempelvis handikapp, har svårt att komma till den anvisade avlämningsplatsen för avfall. Ljungby
kommun är av liknande mening och framhåller, i likhet med flera andra re-
missinstanser, att det finns stora möjligheter för avfallsgivare att nyttja kommunens container utan att erlägga någon avgift och således uppträda
osolidariskt mot Övriga kommuninnevånare, som utnyttjar den kommuna-
la renhållningsservicen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län förutsätter att nämnda effekt inte varit avsedd och att förhållandet rättas till om förslaget skulle komma att upphöjas till lag.
Riksförbundet för allmän hälsovård anser på erfarenhetsmässiga grunder att renhållningskommitténs förslag enligt 7 §, att fastighetsägare efter en enkel anmälan själva skall svara för omhändertagandet av avfallet inom
fastigheten, är helt förkastligt. Det är angeläget att dispensgivningen på
sakliga bedömningsgrunder blir så generös som möjligt. Även Svenska
Renhållningsverks-Föreningen är negativ till förslaget och anför att det finns stor risk att det mera blir omsorgen om den privata ekonomin än be-
hovet av ordnad avfallshantering som blir avgörande för hur den enskilda fastighetsinnehavaren framgent väljer att bli kvitt sitt hushållsavfall. Ciknande synpunkter framförs av bl.a. Gävle och Lindesbergs kommuner.
Enligt Svenska Renhällningsverks-Föreningen kommer hälsovardsnämn-
derna i efterhand att finna att många fastighetsinnehavare inte kan omhänderta sitt avfall på ett sanitärt och miljövårdsmässigt tillfredsställande sätt. Med kort varsel inträder då äter kommunens/renhällningsverkens hämtningsskyldighet. Sådana missförhållanden undviks genom ett förfarande där hälsovårdsnämnd och renhällningsverk förhandsprövar dispensansökningar och gemensamt genom bl.a. inspektion avgör var hämtning skall
ske resp. inte behöver ske. Hälsovårdsnämnderna har genom sin verksamhet de bästa förutsättningar att lokalt avgöra huruvida den enskilde har möjlighet att omhänderta sitt komposterbara avfall på ett från saniär synpunkt tillfredsställande sätt. Genom förprövningen sker bedömningen på
ett tidigt stadium och det blir då möjligt för renhållningsverken att mer
långsiktigt planera för den kommande hämtnings- och destruktionsverk-
samheten än vid det föreslagna efterprövningsförfarandet. Genom förprövning bör antalet ärenden minska jämfört med efterprövning då det i
det senare fallet, av administrativa skäl. kommer att dröja en viss tid innan
eventuella missförhållanden uppdagas. nägot som dessvärre kan komma
att leda till att mänga fastighetsägare ser en möjlighet att under denna tid
befria sig från avgift trots att man innerst är väl medveten om att förutsätt-
ningar för en tillfredsställande egen avfallshantering inte finns. Genom det föreslagna anmälningsförfarandet. hälsovårdsnämndernas cfterprövning
och renhållningsverkens dåliga planeringsunderlag uppnås enligt föreningens mening inte en förenkling och minskad detaljreglering av renhållningen utan tvärtom. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser för sin del att ett förprövningssystem inte behöver innebära sådan onödig byråkrati, som ult-
redningen befarar, eftersom kommunerna i regel nu byggt upp en organisa-
tion och kan dra nytta av de erfarenheter som redan gjorts på renhållningsområdet. Ett förprövningssystem har också den fördelen att hälsovärdsnämnden I samband med sin prövning får tillfälle att bedriva viss rädgivande verksamhet till allmänheten. Synpunkter av liknande slag framförs av många andra remissinstanser. Ljungby och Lessebo kommuner anför vida-
re att en förprövning av kommunal nämnd ger kommunen möjlighet att pröva en ansökan om befrielse från kommunal avfallshämtning även med hänsyn till grannarnas legitima krav på gemensamma hygieniska förutsättningar.
Naturvårdsverket deltar inte kommitténs uppfattning att det vid ett för-
prövningstillfälle inte skulle gå att bedöma om den sökande kommer att sköta avfallshanteringen tillfredsställande. Naturvårdsverket vill peka på ett närliggande område, nämligen miljöskyddslagstiftningen, som i stort bygger på ett sådant förfarande. Flera remissinstanser har kritiserat kommitténs uppdelning av hushålls-
avfall i komposterbart och icke komposterbart avfall. Kommunförbundet anför att förslaget innebär ett stort hänsynstagande till den enskildes vilja och förmäga att själv klara sin avfallsfråga. Av ätskilliga uttalanden i betänkandet framgär att denna inställning bl. a. motiveras med att man vill främja en biologisk och ekologisk syn på avfallshanteringen.
Av lagförslagets 7 § andra stycket, där frivilliglinjen i glesbygd primärt
knyts till begreppet komposterbart avfall, får man också uppfattningen att
ett väsentligt motiv för utredningens inställning är en ambition att värna
om en biologisk och ekologisk syn på avfallsfrågan. Av kommentaren till denna bestämmelse framgår dock att avsikten ingalunda är att kräva kompostering i egentlig mening. Även nedgrävning och förbränning kommer således att accepteras blott förfarandet inte kommer I konflikt med annan lagstiftning såsom hälsovärds-. miljö- och brandlagstftningen. Det finns
alltså anledning observera att en mycket väsentlig bestämmelse i lagsuftningen byggs upp kring begreppet komposterbart avfall. men att man i
verkligheten vid sidan av kompostering accepterar ett flertal andra metoder som väljs av praktiska och ekonomiska skäl. Styrelsen vill i detta sammanhang också erinra om de problem som eget omhändertagande av slam
från trekammarbrunnar och liknande kan förorsaka. Detsamma gäller
t.ex. vanligt hushällsavfall vintertid.
Socialstyrelsen är kritisk mot kommitténs definition av begreppet hushållsavfall. Enligt styrelsens uppfattning har den uppdelning som nu tilläm-
pas visat sig praktisk. Något skäl att gå i från denna definition i en evenwell ny lagstiftning finns inte. Styrelsen konstaterar vidare att det sedan lång tid tillbaka av sanitära skäl har bedömts olämpligt att lägga köksavfall i öppen kompost. Risk föreligger nämligen för vattenförorening, ökad ska-
dedjursfrekvens, irriterande lukt o.d. Likaså har det av santtära skäl an-
setts olämpligt att gräva ner köksavfall i jorden. vilket i bilaga 5 till förehig-
gande renhållningsförslag förordas. Som framhälls ovan tillhör enligt för-
slaget slam frän slamavskiljare komposteringsbart hushållsavfall. Enskilda
lantbrukare har i vissa fall medgivits tillstånd att sprida avloppsslam från slamavskiljare på egna marker om särskilda sanitära villkor uppfylles.
bl. a. omedelbar nedbrukning av slammet. Renhällningskommittén föreslår att inte enbart lantbrukare utan även andra permanentboende och fritids-
stugeägare i glesbygd om de så önskar skall få omhänderta avloppsslam-
met i kompost. Det är såväl från praktisk som sanitär- och miljövärdssynpunkt orimligt att detta avloppsslam på ett tillfredsställande sätt skall kun-
na komposteras inom ett tomtområde av normalstorlek. Om härtill läggs att begreppet hushållsavfall enligt förslaget även omfattar avloppsvatten från slutna tankar är förslaget i denna del ännu mer orimligt. Styrelsen är
trots den kritik som ovan riktas mot kommitténs förslag till enskilt omhändertagande av avfall positiv till att kompostera avfall. En förutsättning är
emellertid att detta sker under former som innebär att omgivningshygienis-
ka minimikrav uppfylls. Det mäste också framhållas att kompostering av avfall är en uppgift som kräver kunskap och en relativt omfattande tidsinsats. En kompost kräver också regelbunden tillsyn. För att stimutera till
ökad kompostering av bl. a. avfall från förmultningstoaletter har styrelsen i
råd och anvisningar ”Enskilt omhändertagande av avfall från vissa klosetttyper” beskrivit olika möjligheter att anordna komposter samt hur sådan skall skötas. Vidare har styrelsen i pressmeddelande 1978-05-30 tillkänna-
givit sin uppfattning i denna fråga. Styrelsen har planerat att utge ytterliga-
re en skrift till ledning för hälsovärdsnämnderna och allmänheten. Styrel-
sen delar sålunda utredningens principiella uppfattning att kompostering av komposterbart avfall bör kunna ske av fastighetsägare. Styrelsen anser
emellertid att utredningen överskattat möjligheterna att lösa avfallsproblemet på detta sätt liksom omfattningen av det avfall som är möjligt att kompostera I enskild regi. Enligt Linköpings kommun är kompostering av hushållsavfall en mycket komplicerad metod. med tanke på vad avfallet inne-
håller.
Naturvårdsverket och länsstyrelserna i Södermanlands och Skaraborgs län är kritiska till att även slam från slamavskiljare skall kunna få omhän- 4 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 205
dertas av den enskilde fastighetsinnehavaren. Naturvårdsverket uppger att enligt verkets nuvarande anvisningar bör sädant slam endast i undantagsfall få omhändertas 1 jordbruk då slammet kan vålla olägenheter genom lukt och vattenförorening. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller all hälsovårdsnämnden i praktiken inte har några möjligheter att övervaka
att anordningarna tömmes eller att den enskilde omhändertar slammet på
ett godtagbart sätt. Uppenbar risk föreligger således för såväl sämre vattenvård som omgivningshygien. Förslaget ger också utrymme för privata
företagare att änyo starta slamtömningsverksamhet utan att i praktiken nå-
gon möjlighet förefinns att kontrollera hur slammet hanteras och slutligt kvittblives.
Även flera kommuner är särskilt kritiska mot att enskilda fastighetsinnehavare själva skall få omhändertaga slam. Ljungby och Lessebo kommu-
ner framhåller att det för en hälsovårdsnämnd verkar högst egendomligt,
alt nämnden först skall se till att infiltrationen från anläggningen kommer
att ske på ett hygieniskt tillfredsställande sätt utan störning för tredje part.
Om den enskilde sedan själv får tömma sin trekammarbrunn har hela arbetet i miljövärdande syfte varit förgäves. Kommunen föreskriver i dag att
trekammarbrunnar skall tömmas vid behov dock minst en gäng per är.
Denna tömning utföres av kommunen. Möjligheterna att kontrollera detta vid egen tömning är små.
Kalmar kommun menar att slam under alla omständigheter bör underkastas förprövning men att dispens bör lämnas lantbruksfastigheter med egna tömningsmöjligheter såsom sker i dag.
Kommitténs förslag att införa begreppet renhållningstätort för att skilja
mellan glesbygd och icke glesbygd kritiseras av mänga remissinstanser.
Göta hovrätt framhåller att det visserligen kan göras gällande, att kom-
munernas praxis kan bli oenhetlig, särskilt vad gäller utvidgning av
området för renhållningstätort. Därigenom är risken stor för att enskilda fastighetsägare fortfarande kommer att uppfatta kommunernas tillämpning av renhållningslagstiftningen som godtycklig. Enär den enskilda fastighetsägaren inom område som omfattas av renhällningstätort har möjlighet att
genom dispensansökan päkalla saklig prövning av frågan om avfallshante-
ringen. såvitt rör hans fastighet, finner hovrätten emellertid icke att för-
slaget möter betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. JO är av mer principiella skäl tveksam om det rimliga i att till andra hik-
nande bestämningar foga också begreppet renhållningstätort. Lagstiftningen lär knappast bli mer lättförståelig för allmänheten härigenom. Härtill kommer att man har anledning utgå från att det inom många kommuner
kommer att uppstå gränsdragningsproblem då det gäller att bestämma omfattningen av vad som skall vara renhällningstätort. Det synes vara att be-
fara att det missnöje som kan uppkomma i anledning av sädana beslut inte blir mindre än det missnöje som finns på många häll med den nuvarande
ordningen. Lägger man därtill att kommunernas beslut om renhållningstät-
ort inte skulle kunna angripas genom förvaltningsbesvär utan endast genom kommunalbesvär synes finnas anledning att ifrågasätta om den till-
tänkta ordningen är ägnad att leda till någon förenkling för många medborgare.
Bvyråkratiutredningen konstaterar all gränsdragningen mellan glesbygd och icke glesbygd får en central roll i lagstiftningen eftersom den avgör om
någon fär åtnjuta det enkla anmälningsförfarandet. Byråkratiutredningen
har förståelse för renhållningskommitténs problem att reda ut denna fråga,
men kan ändå inte underlåta att påpeka det olyckliga i att till den rad av olika begrepp som finns i skilda sammanhang lägga ytterligare ett.
Socialstyrelsen är av samma uppfattning och länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att begreppet hälsovårdstätort i hälsovårdsstadgan borde kunna utnyttjas även i renhållningssyfte. Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar
att tätortsbegreppet bör reserveras för benämningar som mera anknyter till
det statistiska tätortsbegreppet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om det inte skulle vara lämpli-
gare att i analogi med va-lagens begrepp (Cverksamhetsområde för vatten
och avlopp”. ett område som kommunen i princip bestämmer själv och som anger utt vatten och avlopp skall ordnas genom den allmänna va-
anläggningen) använda ett däremot svarande begrepp. Detta område skulle
kommunen bestämma med hänsyn till rådande behov och oberoende av de gränser som anges genom de fastställda detaljplanerna. I ett län som Jämtland finns t.ex. många tätbebyggda områden som inte är planlagda. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län skulle det möjligen vara lämpligare att direkt knyta frågan om utökning eller inskränkning av renhållningstätort till behovet av renhållning ur miljövärds- och sanitära synpunkter.
Svenska Renhällningsverks-Föreningen menar att det i kommunerna
kommer att ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem och ständigt
återkommande gränsjusteringar. Det finns vidare stor risk att begreppet kommer att tillämpas olika inom olika kommuner samt inom kommunerna
ge upphov till motsättningar och tvister i samband med beslut om vad som
är ätt anse som renhållningstätort. Länssivrelsen i Södermanlands län anför att genom att kommunfullmäktge ges möjlighet att besluta att också andra områden inom kommunen än sådana med fastställd stads- eller byggnadsplan skall utgöra renhållningstätort kan det enligt länsstyrelsens mening uppstå oenhethig praxis när det gäller kommunernas tillämpning av lagstiftningen. Risk för godtycke kan föreligga när man skall avgöra, vad
som är renhållningstätort och därmed var obligatorisk avfallshämtning skall ske. Kommunerna kan t. ex. för att undvika problem välja att ge be-
greppet renhållningstätort en mycket vid tolkning. Genom att skälig omprövning och enhetlig praxis genom prejudikat inte kan erhållas innebär förslaget enligt konsumentverket uppenbar risk för rättsosäkerhet. Kammarrätten i Jönköping framhåller att den som av en eller annan anledning själv vill hantera sitt avfall måste veta om hans fastighet är belägen innanförleller utanför renhållningstätort. För den enskilde kommer det att vara svårt att inse betydelsen härav. Det kan därför befaras att nackdelarna med det nuvarande dubbla besvärssystemet i viss mån kommer att kvarstå. Liknande kritik har framförts av länsstyrelserna i Östergötlands, Södermanlands, Västmanlands, Västerbottens, Västernorrlunds och Stockholms län, kommunförbundet samt många kommuner. Enligt Kalmar kom-
mun är en fördel med ett förprövningssystem att man då slipper att fastställa s. k. renhållningstätorter.
Kommitténs bedömning av de ckonomiska konsekvenser som det före-
slagna systemet medför utsätts för kritik av remissinstanserna.
Kommunförbundet anser att man realistiskt bör räkna med att åtskilliga
fastighetsägare kan komma att begagna tillfället att själva ta hand om sitt
avfall. Ett minskat abonnentunderlag måste givetvis leda till att renhåll-
ningsorganisationen måste anpassas därefter. Endast i undantagsfall kan man räkna med att förutsättningarna härför är så gynnsamma att intäkts-
bortfallet ger motsvarande kostnadsminskning. I allmänhet mäste man räkna med att en slutlig anpassning medför kostnadsökningar per hämtad enhet för kvarvarande verksamhet, eftersom kostnaderna för renhållnings-
verksamhet endast i liten utsträckning är rörliga. Ökade kostnader leder
med nödvändighet till en höjning av renhållningsavgiften antingen för renhällningskollektivet I dess helhet eller för de områden som drabbas av bortfallet, allt givetvis under förutsättning att kommunen inte väljer att reglera sådan kostnadsökning med skattesubventionering. Det är också uppenbart att höjda renhållningsavufter ökar benägenheten att vilja utträda ur systemet. Vad här sagts gäller oavsett om fråga är om avfallshämtning i kommunens egen regi eller om entreprenör anlitas. I det senare fallet kan emellertid dessutom inträda den komplikationen att kommunen är bunden för en viss ersättning av ett avtal som, om frivillig uppgörelse inte kan träffas, binder kommunen under viss tid. Visserligen innehåller kom-
munförbundets ”normalavtal” på detta område bestämmelser om uppsäg-
ningsrätt vid ändrade förhållanden, men uppsägningstiden är därvid så
lång som 12 månader, vilket bedöms vara nödvändigt för att skapa förutsättningar för stabilitet I verksamheten. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att utredningen inte ger något underlag för en bedömning av vilka ekonomiska konsekvenser införandet av den föreslagna renhållningslagen kommer att få för kommunerna. Länssty-
relsen delar emellertid inte utredningens uppfattning att en minskning av
hämtningsskyldigheten utan vidare skulle betyda en lägre genomsnittskostnad per hushåll för sophämtningen än f.n. Bl.a. torde en omställning
från nu väl inarbetade rutiner till helt nya komma att bli kostsam.
Riksförbundet för allmän hälsovård framhåller att kommittén fullstän-
digt bortsett från kommuner och entreprenörernas investeringar i sopbe-
hållare, transportfordon och andra organisatoriska arrangemang, som ge-
nom förslaget i betänkandet i stor utsträckning inte skulle komma till prak-
tisk användning.
Även socialstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län, Svenska Renhåll-
ningsverks-Föreningen och många kommuner förmodar att många fastig-
hetsinnehavare kommer att ställa sig utanför den kommunala sophämt-
ningsorganisationen och att kostnaden för att hämta avfallet från de som
står kvar i systemet ökar. Svenska Renhållningsverks-Föreningen framhåller dessutom att i renhällningsavgiften ingär inte endast hämtningskostnaden utan även kostnad för administration, transport och behandling.
Med mer avancerade behandlingsmetoder, vilka kan förväntas öka kraftigt
de närmaste åren, stiger behandlingskostnaden och dess del av totala ren-
hållningskostnaden. Denna kostnad är oberoende av hämtningsförhållandena och ökar per hushåll ju färre anslutna abonnenter. En ökning av behandlingskostnaden — som täcks antingen genom ökade renhållningsavgif-
ter för kvarvarande abonnenter eller genom ett ökat skatteuttag — kan göra kommunerna mindre benägna att satsa på den mer avancerade behandlingsteknik som f.n. förordas av de statliga tillsynsmyndigheterna.
Värmdö kommun påpekar att avgift ej får uttagas av fastighetsägare utom renhåällningstätort som c) utnyttjar kommunens hämtningsservice.
Då en stor del av fastigheterna i glesbygd kommer att falla bort innebär detta att avgiften för sophämtning måste höjas på grund av att i så gott som
samma hämtningsomraåde som i dag är kommunen skyldig att hämta avfallet men från ett mindre antal fastigheter. Detta leder till att när de fastig-
hetsägare som har hämtning märker att kostnaden ökar så anmäler de sig
ur renhållningsorganisationen utan att på ett ullfredsställande sätt kunna omhänderta avfallet. Hälsovårdsnämnden står här, som tidigare påpekats,
inför vöverstigliga kontrollproblem. Stor risk föreligger att fastighetsägarna inom renhällningstätort kommer att via taxan få subventionera hämt-
ningen i glesbygd så att de fast boende inom Värmdö kommun I vissa styc-
Prop. 1978/79: 205 'n '
ken får betala frividsfolkets sophämtning.
Socialstyrelsen anser av för att undvika dessa negativa konsekvenser borde utredningen övervägt alternativa former för finansieringen av ren-
hållningen. Konsumentverket konstaterar att utredningen enligt direktiven
även skulle kartlägga betydelsen av olika avgiftssystem. Denna fråga har utredningen över huvud taget inte berört på annat sätt än genom att redoviså avgifterna i Norrtälje och Vara kommuner. Förfrågningar och anmilningar som inkommit till konsumentverket under senare år visar att kvarvarande missnöje hos allmänheten sammanhänger just med sättet att be-
räkna avgifterna. Även länsstyrelsen i Jämtlands län saknar en sädan kart-
läggning.
Enligt flera remissinstanser kommer kommitténs förslag att påverka kommunernas planering och möjlighet att upprätthålla en tillfredsställande service.
Svenska Renhåällningsverks-Föreningen framhäller att med ett förfaran-
de där den enskilde själv avgör när behov av service föreligger finns stor risk att enskilt tycke allvarligt kommer att störa kommunens planering be-
träffande fordonsanskaffning, hämtningsintervall, hämtningsintensitet och
personalbehov. speciellt som fastighetsinnehavarna med kort varsel — extremast 3 mänader — kan anmäla att de cj längre önskar utnyttja kommunens hämtningsservice. I de fall hälsovårdsnämnd beslutar att fastighetsin-
nehavaren ånyo skall anlita kommunen för bortforsling av avfall stadgas
inte om någon övergångstid, men föreningen förutsätter att kommunerna inte med omedelbar verkan skall svara för bortforslingen av avfallet.
Kommunförbundet menar att anmälningsförfarandet kan skapa svårig-
heter för kommunerna att överblicka omfattningen av hämtningsbehovet
och den rätta dimensioneringen av renhällningsorganisationen. Till dessa svärigheter bidrar givetvis lagstiftningens grundtanke att kommunen under alla förhållanden är skyklig fullgöra renhållningsuppgifter för dem som så önskar, även om underlaget avsevärt uttunnas. Förslaget innehåller en bestämmelse som tydligen är avsedd att ge kommunerna möjlighet att I viss
utsträckning friskriva sig från renhällningsskyldighet inom vissa omräden.
Förutsättningarna härför är dock enligt författningstexten tämligen rigorösa. Dessutom kan sådan friskrivning inte ske beträffande det icke kompos-
terbara avfallet. Vidare kan ett beslut härom av den kommunala nämnd
som anförtrotts uppgiften överklagas av en enskild fastighetsägare, varvid av allt att döma skall tillämpas ordningen för förvaltningsbesvär. Utgängen av en sådan prövning kan således bli att överprövande myndighet upphäver eller reviderar nämndens beslut. Enligt styrelsens mening ger bestämmelsen kommunerna inte nägra garantier för möjlighet till en realistisk anpassning till det förhållandet att det inom ett område endast är ett fåtal personer som kräver renhållning. Värmdö kommun anser att kommunernas
möjlighet att besluta om områdesdispens blir marginell och endast kan ut-
nyttjas för ett litet antal områden inom kommunen. Konsumentverket pekar på de svårigheter som kan uppstå att upprätthålla renhållningsservicen
i vissa omräden.
Kommittens förslag att kommunen ibland borde kunna anlita en lokal entreprenör. exempelvis en lantbrukare. för bortforsling av avfall tillbaka-
visas av länsstyrelsen i Skaraborgs län och Värmdö kommun. Länsstyrelsen framhåller att nämnda förfarande kan förefalla enkelt och praktiskt men skulle kunna komma att medföra uppkomsten av lokala avfallsupplag
med risk för dålig skötsel och kontroll av sluthanteringen som följd. Länsstyrelsens erfarenhet av lokala soptippar är mycket dålig och länsstyrelsen
vill därför bestämt avstyrka att möjlighet öppnas till en sådan form av lokalt omhändertagande av hushållsavfall. Skall dessa små soptippar ända återinföras måste enligt Oxelösunds kommun lagsuftningen kompletteras med en förprövning av upplagsplatser och med ett kommunalt ansvar för upplagen och dess skötsel. Många remissinstanser framhåller att stora svärigheter kommer att uppstå I tillsynsverksamheten om kommitténs förslag genomförs. Naturvårdsverket anför att det i utredningen skisserade arbetssättet för hälsovärdsnämnden med tillsyn i efterhand av de fastighetsinnehavare som själva beslutat sig för att omhänderta sitt komposterbara hushållsavfall synes kunna resultera i en övermäktig arbetsbörda. Förhoppningarna om förenklade administrativa rutiner i renhållningsfrågor synes i denna del således inte ha förverkligats med föreliggande förslag. Socialstyrelsen konstaterar att kommittén förutsätter, att hälsovärdsnämndernas personal skall utöva kontroll över att renhållningen sköts på ett klanderfritt sätt vid de fastigheter där ägaren anmält att man inte avser att utnyttja den service som erbjuds genom den kommunala avfallshämtningen. Med de begränsade personella resurser, som hälsovärdsnämnderna oftast förfogar över och med de svårigheter som förehgger att personellt klara redan övriga förelagda uppgifter inom andra sektorer inom hälsovårdstillsynen mäste det betraktas som en omfattande misshushällning att behöva utnyttja dessa begränsade resurser för en så tidskrävande kontrollverksamhet som kommittén föreslår. Kommunförbundet framhåller att hälsovårdsnämndernas tillsynsresurser genomgående mäste förstärkas eller omprioriteras. om det skall bli möjligt att utföra nägon effektiv kontroll av att den enskilde sköter sin avfallsfräga på ett fullt acceptabeh sätt. Till de praktiska kontrollproblemen hör att det endast är det komposterbara avfallet som får behandlas på den enskilda fastigheten medan det inte komposterbara skall forslas bort antingen av fastighetsägaren själv efter särskilt meddelande därom eler i övriga fall av kommunen. Det blir svårt att kontrollera att exempelvis plåtburkar, glas och annat inte kompusterbart avfall inte grävs ner. Även konsumentverket, länsstyrelserna i Skaraborgs. Älvsborgs, Västerbottens och Jämtlands län, Riksförbundet för allmän hälsovård. Svenska naturskyddsföreningen samt flera kommuner har betonat hälsovårdsnämndernas bristande resurser att utöva en effektiv tillsyn. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Älvsborgs län framhäller att kommunerna med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget knappast torde vara benägna att satsa på ökade tillsynsresurser. Länsstyrelserna ifrågasätter vidare om det över huvud taget finns nägra möjligheter att kontrollera att exempelvis plåtburkar, glas och annat inte komposterbart avfall grävs ner. Liknande synpunkter framförs av Gävle kommun. Gotlands kommun anser att hälsovårdsntämnden kommer att bli ett kontrollorgan och får ingripa när nedskräpning har skett och/eller fastighetsägare inte skött omhändertagandet av hushällsavfallet på ett miljömässigt riktigt sätt. En rimlig målsättning för hälsovårdsnämnden är att vara ett rådgivande organ. Ur miljösynpunkt måste det vara tryggare att hälsovårdsnämndens bedömning kommer redan vid en förprövning så att nämnden kan ge råd och information till enskilda fastighetsägare om omhändertagande av avfall. De uppgifter nämnden fär genom kommittens förslag kommer att bli polisiära. Flera andra remissinstanser framför liknande synpunkter. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län kommer hälsovärdsnämndernas verksamhet att
Prop. 1978/79: 205 ” 'n
inriktas på en slags polistär efterhandskontroll, vilket Knappast kan be-
främja den förbättrade kontakt mellan kommunala organ och allmänheten. som efterlyses I utredningsdirektiven. Värmdö kommun har likartade åsikler.
Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar att förslaget innebär att
hälsovårdsnämnden alltid kommer in i efterhand, vilket rimmar illa med
den förebyggande verksamhet som ansetts böra ävila nämnden. Länsstyrelsen i Södermanlands län är av samma åsikt. TCO anser att det är felaktigt att hälsovårdsnämndernas (hälsovärdsinspektörens) roll blir polisiär i stället för rådgivande.
Enhetlig författning
Kommitténs förslag att sammanföra samtliga bestämmelser om hantering av hushållsavfall i en lag och en förordning har tillstyrkts av Göta hov-
rätt, kammarrätten i Jönköping, JO, kommunförbundet, länsstyrelsen i Jämtlands, Östergötlands. Västerbottens. Kopparbergs, Hallands. Älvsborgs, Stockholms och Skaraborgs län samt Kristianstads, Sundsvalls.
Linköpings, Gotlands och Gävte kommuner.
Göta hovrätt delar uppfattningen att nuvarande lagstiftning på området är svårtillgänglig. Hovrätten tillstyrker därför att samtliga författningar om hantering av hushållsavfall förs samman i en lag och en förordning. Även bestämmelser om annat avfall än hushållsavfall bör tas in I de nya författ-
ningarna. Till den nya lagen kan med fördel också föras nuvarande regler om kommunala renhållningsavgifter.
Kammarrätten i Jönköping anser att förslaget från laägteknisk synpunkt
innebär en förbättring. Det är utmärkt att de nu spridda bestämmelserna sammanförs till en lag om hantering av avfall och en förordning om hante-
ringiav avfall. Större klarhet vinns härigenom. JO hälsar förslaget i denna
del med ullfredsställelse.
Länsstyrelsen i Hallands län finner att en enhetlig författning kommer
att innebära en Ökad överskådlighet och lättillgänglighet av stort värde inte
minst för allmänheten.
Socialstyrelsen och Svenska Renhällningsverks-Föreningen framför vissa kritiska synpunkter på förslaget.
Svcialstyrelsen konstaterar att en brist i den nuvarande renhällnings-
lagstiftningen är den uppspaltning på olika författningar som föreligger.
Föreskrifter om fastighetsrenhållning äterfinns i hälsovårdsstadgan. lokala hälsovårdsordningar, renhållningslagen, renhållningskungörelsen m.fl. författningar medan regler beträffande renhållning i naturen lämnas i naturvårdslagen, allmänna ordningsstadgan, lokala ordningsstadgor etc. Ett
sammanförande av de olika renhällningsföreskrifterna till i möjligaste mån ett fåtal författningar hade, såsom utsägs i utredningsdirektiven, varit önskvärt. Man mäste i lagstiftningen inom detta område klart skilja mellan bestämmelser som ålägger en myndighet på lokal nivä ett driftansvar och
bestämmelser där ett direkt tillsynsansvar tilläggs et specialreglerat organ
med uppgift att kontrollera att en uppställd miniminivå från hygienisk syn-
purikt uppnäs. I renhållningslagstiftningen bör samlas uppgifter om kommunens skyldigheter att borttransportera avfall liksom vad i övrigt är för-
knippat med driftansvaret för renhållningen såsom kommunens rätt att ta ut avgifter. Vidare bör den enskildes rättigheter och skyldigheter i förhållande till kommunen i egenskap av renhållningsansvarigt organ regleras i
denna lagsuftning. En klar åtskillnad bör göras mellan kommunens roll i detta avseende och hälsovårdsnämndens roll. Hälsovårdsnämndens uppgifter att som specialreglerad myndighet utöva tillsyn över att såväl kommunen som den enskilde fullgör sina renhållningsskyldigheter så att hygieniska minimikrav uppfylls bör även i fortsättningen regleras i speciallag-
stiftning. Gentemot den enskilde är det viktigt att en klar åtskillnad görs
mellan de båda roller som kommunala organ har att spela i renhållningssammanhang. I hälsovärdslagsuftning bör sålunda bibehällas alla bestämmelser som rör omgivningshygicniska krav.
Svenska Renhäållningsverks-Föreningen finner att kommitténs ambition att samla all lagstiftning rörande avfallshantering i en lag är nog så lovvärd men detta torde kunna ske enklare än genom en ny lag, t. ex. genom supplement till den nu gällande.
Försvarets sjukvårdssiyrelse framhåller de särskilda förutsättningar som gäller renhållningen inom försvaret. Styrelsen menar att i likhet med tidigare utredningar har man även nu glömt bort att det finns en försvarsmakt
som bedriver övningar där det inte alltid är möjligt att följa den civila lag-
suftningen. Sjukvårdsstyrelsen hade förväntat sig att det i föreliggande förslag till renhållningslagstiftning hade införts ett undantag då det gäller
verksamhet av krigs- och fälttjänstkaraktär. Detta kan ske genom ett tilllägg till 7 § 1 lagförslaget av innebörd att denna bestämmelse inte skall gälla hushållsavfall från vissa försvarsmakten tillhöriga befästningar och anläggningar och ej heller för avfall som uppkommer vid fältförbandsövningar
o.d. under förutsättning att försvarsmakten själv svarar för transport av avfallet till anvisad och i förväg anordnad uppsamlingsplats (containers) samt att övande förband på ett tillfredsställande sätt destrucrar avfall från
fältlatriner. — Sjukvårdsstyrelsen anser att en sådan skrivning i renhåll-
ningslagen ger ett bättre underlag för en fortsatt samverkan mellan försvarsmakten och kommunerna än att i varje särskilt fall söka befrielse från
borttransport av avfall. Samtidigt undanröjs tveksamheten om lagens tilllämpning vid olika aktiviteter inom resp. militärområde. — Tillsynsfrågan
kan. som i dagens läge, lösas genom egentillsyn. Inom försvarets hälso-
vårdsorganisation finns hälsovårdsinspektörer anställda vid milostabernas
hälso- och sjuk vårdsavdelning och krigsplacerade hälsovärdsinspektörer.
Besvärsordningen
Flera remissinstanser anser att kommitténs förslag till förenklad be-
svärsordning är godtagbart. Några remissinstanser menar dock att kom-
mittén inte i tillräcklig grad lyckats med att skapa en enhetlig besvärsord-
ning.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Hallands län. Kalmar kommun och Svenska naturskyddsföreningen ullstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att den i första hand önskvärda enhetligheten av besvärsregler (instansordning) har åstadkommits genom
förslaget. Att beslut av kommunen om område samt om renhällningsavgif-
ter enligt förslaget skall överklagas genom kommunalbesvär ändrar inte på den uppfattningen.
Göta hovrätt anser i likhet med kommittén att en enhetlig besvärsord-
ning på förevarande lagstiftningsområde bör eftersträvas. Helt torde en sådan dock ej kunna uppnås. Rättsmedlet för talan mot kommunens beslut om renhållningstaxa torde sålunda ofränkomligen vara kommunala besvär.
Den föreslagna lösningen innebär också att besvärsordningen när det gäl-
ler reglerna om undantag från kommunernas hämtningsskyldighet alltjämt
blir ocnhetlig. Beträffande kommuns beslut om renhållningstätort torde
nämligen annat än kommunalbesvär inte kunna komma i fråga. Hovrätten finner dock detta förhällande ej i och för sig ge anledning till befogade erin-
ringar mot den föreslagna ordningen.
Gotlands kommun delar uppfattningen att besluten så längt det är möj-
ligt bör överklagas genom förvaltningsbesvär. I annat fall riskerar besvärsrätten ati bli illusorisk. Statskontrollkommittén konstaterar att förslaget innebär att beslut skall överklagas genom förvaltningsbesvär med undantag av kommunfullmäkti-
ges beslut om renhållningstätort och renhällningstaxa som överklagas genom kommunalbesvär. Enligt kommitténs mening är de föreslagna två un-
dantagen välmotiverade. Frän kommunal självstyrelsesynpunkt kan svår-
ligen försvaras en ordning där beslut av kommunfullmäktige överklagas
genom förvaltningsbesvär. Statskontrollkommittén anser vidare att man
möjligen borde överväga att även låta vissa nämndbeslut på renhällningsomrädet överklagas med kommunalbesvär. Kommittén vill här peka på vissa s. k. dispensbeslut som fattas med stöd av den föreslagna förordning-
en om hantering av avfall. Kommittén är således av den uppfattningen att
man bör överväga möjligheten att ha kommunalbesvär som rättsmedel vid överklagande av dispensbeslut enligt 3, 4 och 5 88 i den föreslagna förordningen om hantering av avfall. — Renhållningskommittén åberopar som
skäl för att förvaltningsbesvär skall vara tillämpligt rättsmedel bl. a. att
t.ex. beslut enligt barnavårdslagen (1960: 97), lagen (1954: 579) om nykterhetsvård samt lagen (1956:2) om socialhjälp normalt överklagas genom
förvaltningsbesvär. Statskontrollkommittén finner dock ej detta skäl fullt
övertygande i sammanhanget. Att från rättssäkerhetssynpunkt i generella
termer jämföra kvalificerade myndighetsutövningsärenden inom det socia-
la området — där vederbörande persons integritet i allra högsta grad står i fokus — med här aktuella dispensbeslut i renhållningsärenden torde endast
med stora svärigheter låta sig göras.
Nägra remissinstanser är dock av motsatt mening.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser inte att den föreslagna lagstiftningen lever upp till utredningsdirektiven om en enhetlig besvärsordning, där besvären skall prövas i sak. Genom att kommunfullmäktiges beslut om gränsdragning för renhällningstätort endast kan ske på kommunalbesvärsgrund kommer någon prövning ur renhållningssynpunkt inte att ske vid så-
dana besvär, vilket av den enskilde torde komma att uppfattas som byrå-
krati och godtycke. Länsstyrelsen i Skaraborgs län nödgas konstatera att
utredningen inte visat någon väg ut ur denna rätt hårt kritiserade besvärs-
ordning. Särskilt beklagligt anser länsstyrelsen detta förhällande vara ef-
tersom beslut angående tätortsavgränsning — som av enskilda fastighets-
ägare troligen kommer att upplevas som väsentligast — kommer att prövas endast på kommunalbesvärsgrunder. Enligt länsstyrelsens mening hade en
prövning ur renhållningssynpunkt med invägning av sanitära och omgiv-
ningshygieniska aspekter bort vara avgörande för renhållningstätortens
avgränsning. Besvär över beslutet hade då kunnat föras som förvaltnings-
besvär, vilket då medgett en sakprövning. En sådan besvärsordning hade hos den enskilde kommit att uppfattas som en garanti emot kommunalt godtycke. Länsstyrelsen avstyrker den föreslagna besvärsordningen och förordar att en omarbetning därav måtte göras så att denna blir enhetlig.
Liknande åsikter har framförts av länsstyrelsen i Älvsborgs län, Umeå
och Vilhelmina kommuner och Svenska åkeriförbundet.
Andra åtgärder än lagstiftning
Naturvårdsverket delar helt kommitténs uppfattning att ökad information är en viktig förutsättning för att renhållningslagstiftningen skall kunna tillämpas smidigt. Information beträffande enskilda anläggningar för omhändertagande av avfall har tidigare berörts. Vidare bör nämnas behov av olika informationsinsatser då kommunerna engagerar sig i utökat omhändertagande av avfall. Informationsinsatserna bör syfta till att skapa samma förståelse för kommunernas ätgärder inom renhållningsområdet som inom exempelvis vattenvårdsområdet. Byråkratiutredningen framhåller att kraven på kontrollen av att ingen sanitär olägenhet uppstår ökar genom anmälningsförfarandet. Detta läggs på hälsovärdsnämnderna. Det är då viktigt att hälsovårdsnämnderna i förebyggande syfte satsar på information till fastighetsägarna. Det kan t. ex. gälla hur man på bästa sätt skall ordna sin avfallshantering. Utredningen har i och för sig förstäelse för att kommittén inte velat binda upp kommunerna i fråga om deras informationsansvar. Det är ändå beklagligt att informationsfrägorna inte har ägnats större uppmärksamhet i betänkandet. Renhållningskommittén konstaterar att kommunernas administrativa rutiner förenklas genom anmälningsförfarandet. Vi hoppas verkligen att så skall bli fallet. Det hade emellertid varit önskvärt om renhållningskommittén något djupare gått in i frågan om vilka administrativa konsekvenser som blir följden av förslaget. Vi anser att det över huvud taget är angeläget att utredningar i större omfattning än vad som sker i dag väger in de administrativa konsekvenserna i sina förslag. Gotlands kommun påpekar att enligt direktiven skulle kommitténs arbete inte endast inriktas på lagstiftningsåtgärder utan även pröva om inte andra lämpliga ätgärder kunde vidtas för att underlätta för kommunerna att tillämpa lagstiftningen på ett smidigt sätt. Denna del av direktiven som enligt kommunens mening är av central betydelse har kommittén behandlat mycket översiktligt. Det är beklagligt att kommittén inte ägnat mera arbete åt åtgärder av det slag som direktiven pekar på. Sådana ätgärder i kombination med generösare dispenser inom det nuvarande systemets ram borde vara tillfyllest för att kommunerna skall kunna värna om för den enskilde och för det allmänna god renhållningsverksamhet. Enligt Sotenäs kommun kan den flexibilitet och den behovsanpassning som bl. a. omtalas i renhållningskommitténs direktiv i princip näs inom ramen för nuvarande lagstiftning med hjälp av lämplig information till kommuner och enskilda.
Innehåll
PrOpPOSIION oososseeeereeeer rer ere er er rare rests rr sr K RR rer Rss Propositionens huvudsakliga innehäll ssooosssssersessrerss ere resa Förslag till Renhållningslag -sossoscssesersareert rer rss ser tr rr ssd
| Inledning soosorresereerrrererrarereesr reser tr rss rss es ert s es 2 Allmän motiverllAg ..oooosoessseresrereereter tres er rs es ess ss
2.1 Allmänna synpunkter —.ssosososserserrererrrsrrrs rese rer area
2.2 Kommunal renhållningsordning =sssssseserrseees rss rr rr rea
2.3 Förslag till ny renhållningslagstiftning -sssossssssssrrsse ec e rs 3 Upprättade lagförsläg ssossosssesererrerr rss ert rest rr rer rer era 4 Specialmotiverilng osososssresesesessererrssrrrtre ses ers ers resa
4.1 Förslaget till renhållningslaäg s.sssossosersereesers sees rr er rea
4.3 Förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)... 5 Hemställan 6 Beslut s.sooeserssrrerserrserrssr ere reses e rer rr rr rss rss seen Bilaga I Sammanfattning av utredningens förslag Bilaga 2 Kommitténs lagförslag —oossseoosererrserrerrsrrrr rer nera Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979