Till Statsrådet och chefen för bostadsdepartementet

Den 15 maj 1975 bemyndigade regeringen chefen för bostadsdeparte— mentet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om nytt av- giftssystem för gatubyggande m. m. samt att besluta om bl. a. experter och sekreterare åt den sakkunnige. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 15 maj 1975 såsom sakkunnig kanslirådet Sven Åmark.

Den sakkunnige har för utredningen antagit namnet gatukostnadsutred— ningen.

Som experter åt utredningen har tjänstgjort förste ingenjören Gunnar Jo- hansson, Stockholms fastighetskontor, och sekreteraren Ingvar Persson, Svenska kommunförbundet (fr. o. m. den 1 oktober 1975), numera trafikdi- rektören Olof Nordell, Stockholms läns landsting (fr.o.m. den ] novem— ber 1975), sekreteraren Helge Dahlberg, Svenska kommunförbundet (fr. o. m. den 1 mars 1977), hovrättsassessorn Bengt Eliasson (fr.o.m. den 1 april 1977) samt gatuchefen Lars Blomberg, Karlstads kommun, stadsin- genjören Anders Linell, Haninge kommun, och överingenjören Sven No- rekrans, Västerås kommun (fr.o.m. den 1 maj 1977).

Persson, Dahlberg, Blomberg, Linell och Norekrans har under hela ut- redningsarbetet ingått i en av Svenska kommunförbundet bildad referens- gruvp—

Johansson och Eliasson har tillika tjänstgjort som sekreterare, Johans- son fr.o.m. den 1 oktober 1975 t.o.m. den 30 september 1976 och Elias- son fr.o.m. den 1 april 1977.

Detta betänkande, genom vilket utredningen slutfört sitt uppdrag, an- knyter till det förslag om kommunal väghållning som 1969 års vägutredning lagt fram i betänkandet Kommunal och enskild väghållning (SOU 1977: 12). Gatukostnadsutredningen utgår från att frågorna om kommuner- nas gatuhållning och väghållning enligt nyssnämnda förslag blir föremål för lagstiftning i ett sammanhang.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet.

Stockholm den 1 september 1977

Sven Åmark

/Bengr Eliasson

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

2. Översikt över gällande rätt och pågående reformarbete

2.1 Byggnadslagen . . . . . . . . . ......

2.2 Allmänna ordningsstadgan . 2.3 Kommunalarenhållningslagen . 2.4 Pågående reformarbete . 2.4.1 Bygglagutredningen . 2.4.2 1969 års vägutredning .

3. Erfarenheter av gällande gatukostnadsregler

3.1Bakgrund... 3.1. 1 Forhållandenafore 1908 . . . ..... . . 3.1.2 1907 års lag om stadsplanering och tomtindelning 3.1.3 Utvecklingen 1917—1931 . 3.1.4 1931 års stadsplanelag . . . . 3.1.5 Byggnadslagens gatukostnadssystem

3.2 Tillämpningen 3.3 Kritiska synpunkter 3.3.1 Kommunförbundens framställning 1966 .

13 13 29 31

31

32 32

35

37 37 39 39 40

43 43 46 47 47 47 49

51 51 51 52 53 54 56 56 59 59

• Sida 6
•  Original

4.1 4.2 4.3

5.1 5.2 5.3 5.4

6.1 6.2 6.3

8.1 8.2 8.3

8.4 8.5

8.6

10

SOU 1977z65 3.3.2 Utredningens kommunbesök . 60 3. 3. 3 Ersättningsgilla kostnadsslag . 60 3. 3. 4 Ersättningsgill areal . . . . . . . . 61 3. 3. 5 Beroendet av stadsplan och fastighetsindelning 61 3. 3. 6 Fördelningsgrundema . . . 62 3. 3. 7 Betalningsskyldighetens inträde 62 3.3.8 Säkerhet, panträtt, preskription m.m. . 63 Behovet av en reform 65 Allmänna synpunkter. . . . . . . 65 Fråga om en fristående reform avseende gatuhållning. 68 Riktlinjer för en reform 69 Huvudmannaansvaret . . . . 73 Ordnande av gata och annan allmän plats . 73 Förhållandet stat—kommun . 74 Förhållandet gata — annat trafikområde . . 75 Tidpunkt för upplåtande av gata. Gatas standard m. m. 76 Renhållning av gata m.m. . 79 Allmänna synpunkter . 79 Kritik och önskemål 80 Överväganden och förslag. . . 81 6.3.1 Samordning av gaturenhållning med övrig kommunal väghållning . . . 81 6.3.2 Gångbanerenhållning 82 Säkerställande uvgatumark 85 Kostnader och avgifter . 89 Inledande synpunkter 89 Ersättningsgilla kostnader . 91 Fördelning av kostnaderna 93 8.3.1 Begreppet nytta . 93 8. 3. 2 Väghållningsområde . 94 8. 3. 3 Taxesättning. . . . . . . . . 95 8. 3. 4 Särskilda frågor avseende avgiftsdifferentiering . 97 Avgiftspliktig fastighet . . . . . . 99 Tidpunkt för avgiftsuttag. Säkerställande av kommunens fordran m.m. . . . 99 Prövning av avgiftsfrågor . 101 9 Övergångsregleringen . 103 Specialmotivering . 107 10.1 Förslaget till lag om kommunvägar . 107 10.2 Förslaget till ändring i byggnadslagen . 112 10.3 Förslaget till ändring i byggnadsstadgan 114

• Sida 7
•  Original

10.4. Förslagen till ändring i allmänna ordningsstadgan och kommu- nala renhållningslagen. 10.5 Förslaget till ändring i väglagen . 10.6 Förslaget till ändring i anläggningslagen

Bilaga PM angående vissa kostnaderför gatuarbeten m. m. . l 2 2.1 2.2 2.3 2.4 3 3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6 4 5

5.1 5.2 6 7

Undersökningens omfattning. . . . . . . . Genomsnittskostnader för anläggande av gata och allmän plats Materialinsamling .

Analys.

Storkvarter.

Sammanfattning. . . . . . . . Kostnader för drift av gata och annan allmän plats Materialinsamling .

Renhållning

Underhåll Vägbelysning. Skötselkostnad för park.

Sammanfattning. . . . . . . . . . . Jämförelse mellan nuvarande och föreslaget avgiftssystem Tillämpning av bestämmelser om bidrag till gatubyggnads- kostnader

Materialinsamling . . . . .

Analys . . . . .

Fastighetsägares gångbanerenhållning

Tabellbilaga

114 115 116

117 117 117 117 118 119 121 121 121 122 123 123 124 124 125

126 126 126 127 130

• Sida 8
•  Original

• Sida 9
•  Original

Sammanfattning

[ gällande lagstiftning regleras i byggnadslagen kommunernas skyldighet att inom områden med stadsplan ställa iordning och till allmänt begagnan- de upplåta gata, torg, park och annan allmän plats samt att underhålla så- dan plats. Skyldigheten är obligatorisk. Till fullgörande härav äger kom- munerna bl. a. rätt att lösa in den mark som enligt stadsplanen behövs för gata eller annan allmän plats samt i viss begränsad omfattning rätt att av fastighetsägare ta ut bidrag för gatumark och gatubyggnadskostnad. Möj- lighet att finansiera underhållet av gata eller annan allmän plats genom av- gifter föreligger däremot inte. Utmärkande för byggnadslagens regler är i övrigt att dessa i hög grad är detaljrika och i praktiken svåra och omständ- liga att tillämpa. Stark kritik har därför från olika synpunkter riktats mot reglerna.

När det gäller områden med byggnadsplan och andra områden utanför detaljplan saknar kommunerna f. n. skyldighet att svara för vägars iord- ningställande och underhåll. Denna uppgift ankommer på fastighetsägar- na. om det inte är fråga om allmänna vägar.

1 ett nyligen avlämnat betänkande Kommunal och enskild väghållning (SOU 1977: 12) har 1969 års vägutredning bl. a. föreslagit att kommunerna skall kunna överta en viss delav den enskilda väghållningen. Förslaget har tagits upp i en särskild lag. lagen om konununvågar. Det utgår från att kommunerna själva avgör omfattningen av den väghållning som kommu- nen ätager sig. För områden med byggnadsplan föreslås dock att kommun skall handha väghållningen där. såvida inte annat bestämts i planen. Fråga huruvida och i vilken omfattning kommunal väghållning skall förekomma avgörs av kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandet av beslutet ankommer därefter på en kommunal väghållningsmyndighet. dvs. en kom- munal nämnd som utses av fullmäktige.

] nu förevarande betänkande föreslår gatukostnadsutredningen att reg- lerna om kommunernas gatuhållning samordnas med reglerna om den väg— hållning som kommunerna avses omhänderha enligt vägutredningens för- slag. Denna samordning föreslås ske på sådant sätt att de nuvarande reg- lerna om gatuhållning i byggnadslagen överförs till den föreslagna lagen om kommunvägar. Förutom andra fördelar vinner man härigenom enklare och klarare bestämmelser på hithörande område.

Det har dock inte varit möjligt att i alla delar tillskapa enhetliga regler för den kommunala gatu- och väghållningen. Bl.a. bör frågan om gatuhållning. dvs. anläggande och underhåll av gata. torg, park och annan allmän plats

• Sida 10
•  Original

inom område med stadsplan. alltjämt utgöra en obligatorisk skyldighet för kommunerna. Något obligatoriskt ansvar för andra trafikområden föreslås däremot inte, främst med hänsyn till att sådana områden kan vara av myc- ket skiftande beskaffenhet. från viktiga trafikleder inom en kommuns cent- rala delar till endast mindre kommunikationsleder i s.k. specialområden. Frågan huruvida trafikområde skall ingå i den kommunala gatuhållningen föreslås därför få avgöras genom kommunalt beslut i det enskilda fallet.

Någon ändring av byggnadslagens bestämmelser om inlösen av mark för bl. a. gata och annan allmän plats inom stadsplanelagt område föreslås inte med hänsyn till den pågående översynen av byggnadslagstiftningen. Sam- tidigt föreslås emellertid att vägutredningens förslag om markförvärv ge— nom vägrätt görs tillämpligt också i fråga om områden med stadsplan. Den- na förvärvsform kan vara av värde i sådant fall då äganderättsförvärv inte är aktuellt.

En viktig fråga för gatukostnadsutredningen har varit bestämmelserna om gatuhållningens finansiering. Vägutredningens förslag i denna del inne- bär att kommunfullmäktige äger för kommunväg besluta att avgift skall ut- gå av fastighetsägare för vilka väghållningen är till nytta enligt en av full- mäktige antagen t_axa. Avgiftsuttaget skall därvid kunna avse samtliga kostnader som kommunen har för vägens byggande och drift.

Gatukostnadsutredningen har ingående undersökt de särskilda problem

_ som föreligger på gatusidan och har därvid kommit fram till att samma

taxesystem kan i stort sett tillämpas också för kommunernas gatuhållning. I förhållande till nuvarande regler enligt byggnadslagen innebär det bl.a. att kommunerna får ökade möjligheter att täcka sina kostnader för gatu- mark och gatubyggande. Också kostnaderna för gatuhållningens drift kom- mer att kunna täckas genom avgifter.

Som komplettering av vägutredningens lagförslag i avgiftsfrågan föreslår gatukostnadsutredningen bl. a. att vid avgiftsuttag skall kunna bestämmas att kostnad för väghållningsåtgärd som är till övervägande fördel för viss eller vissa fastigheter skall bäras av endast dessa fastigheter.

[ allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen finns be- stämmelser om kommunens skyldighet att svara för renhållning av gata. torg. park eller annan allmän plats i område med stadsplan. Utredningen förordar att dessa regler förs över till lagen om kommunvägar. Vidare före- slår gatukostnadsutredningen att bestämmelsen i kommunala renhållnings— lagen om kommuns möjlighet att ålägga fastighetsägare att svara för ren— hållningen av gångbana utanför sin fastighet upphävs. dock föreslås att re- dan fattade beslut om fastighetsägares gångbanerenhållning skall kunna gälla under en övergångstid av högst tio år.

De nya reglerna om ersättning för gatuhållning föreslås gälla kostnad för byggande och drift av gata som uppkommit efter ikraftträdandet av lagen om kommunvägar. medan fråga om fastighetsägares bidragsskyldighet för gatumark och gatubyggnadskostnad för gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet föreslås regleras enligt reglerna i äldre tillämplig lag.

På grund av utformningen av gällande regler i byggnadslagen har i stor omfattning fastighetsägares bidragsskyldighet för gatumark och gatubyg- gande ännu inte förfallit till betalning. För att kunna upprätthålla kravet på

• Sida 11
•  Original

likställighet mellan fastighetsägare vars ersättningsskyldighet regleras en- ligt äldre lagstiftning resp. lagen om kommunvägar föreslås att betalnings— skyldighet skall inträda för äldre icke förfallna gatuersättningar i och med den nya lagens ikraftträdande samt att kommunerna skall framställa sina betalningsanspråk härför inom tio år efter ikraftträdandet. [ samtliga nu avsedda fall äger fastighetsägarna påkalla en tioårig amorteringstid enligt de regler som f.n. finns i byggnadslagen.

Utöver nu redovisade förslag tas i betänkandet upp vissa ändringar i byggnadslagen. byggnadsstadgan. väglagen och anläggningslagen.

• Sida 12
•  Original

'_',lmfkmh'ä' -: 'Lw l'MW :ulli'iliili'... Hamm-m man. 1 - . z-Mtiulwwn'cm #. _W jen-141111. namn. mil nemi 1111. ..lmtv

Lakan mfl tillm'T'lluli. , . mmlrw fill- 1 '

i :'Mn.)gnfåöal'.g;. ., ' |' ,' 1.1 -",:|A__|1ll|niå | ' ' 'i'-.a 'il'i "' '- "'|:"1) IJ'FJ” IHH—"" ' 'H' | - ,_l" ; ' ' ' ' "|| |' | " " _ . ' - " _P'T'l'i tu '|,-'.'|_r_ | ID .' , *! » ' :: "Y" '; H . ». f . _ . , | . .'. ._| © ||'1 |; ' ' " ' . |1| '|1'IH . .' '.'_ — ,. " | ,; -' .; ' ' ' -.. ' .. '.' —. .'.1'.i|' '|ll'|"-|_'I' " ' ' I..-I .J. 1u|_.|ji_'lim.r ||""J 1.1-1.111- |Ik4'1ul' ' H I" 51 '"'11 .Jl' l”-|' ' '.'r'ni .l'itl” . -»'» | »" w..” , Jl 'I I I " (. " ' | . -"'_" . i ' .L. . -* i'lf'i r'i 'blr- , ' '.| | |" ||—|_'| || ' 'l' .. |”. ,_ . ,. . , . : ..'- .,, ' "fl 1111 -'|.'r1'r' '. . . |. . L ). , 'l' '-1 aj.-_” 'r.'.'.-h..l'+i ' _|- . -' . " ' #. . » i ..l'” '"'; ." »' H ' '-.|.ulii".li||||.|'. .. . _ . .- .- .. ..,. .. . 'L'. . .__ . ' . . ii .. . _. 11' . '. . ., ' . ','. '-. ' .. ' .. _H1 -1 I '|' 'I * '.', ' ' ' ' ;_. I.- .. . . ',. |.leL. ||',- |l|' ". 7. 'l:-.' #1." ,_'. * ,'." ."" ' ' .:. . ' " m'uhhthldl " . t'jL' . . ' ' - :| |. t'tlt'innn'J'» .' L." ; '. . "'I * II HJ 1'1' 1 'i ' .. , "|" , ." ':."l '» i .. ; '. ' v.:l: -F. ". ' '. ' '”>' . , I.; '-."1 . '. ' i '. 1 I 1 l " f , ' ' . -_ | ' -_ . ..("l' 'i'.. ' " . . "| ulf

11,55!th ll'l'l ;, Lilla—Ja

_ llilt ! nm ", . lantdag 1; |ll "11.1..11'. 'l'

• Sida 13
•  Original

Lagförslag

1. Förslag till Lag om kommunvägar

Härigenom föreskrives följande.

Förslag av 1969 års vägutredning

Förslag av gatukostnadsutredningen

Inledande bestämmelser

4.5

Väg för vilken väghållning ordnas av kommun enligt denna lag är kommunväg.

Torg. park eller annan sådan all- män plats som upptagits i fastställd generalplan eller byggnadsplan och som ligger inom område där kom- munen ordnar väghållning anses även som kommunväg.

] 55 andra stycke!

15

Denna lag gäller kommunväg. Kommunväg är [. gata, torg. park och annan all- män plats inom område med stads- plan.

2. väg eller annat trafikområde för allmän samfärdsel för vilka väg- hållning ordnas av kommun enligt denna lag,

3. torg, park eller annan sådan allmän plats som upptagits i fast- ställd generalplan eller byggnads- plan och som ligger inom område där kommunen ordnar väghållning.

I fråga om väghållning som ordnas av staten eller kommun enligt vägla- gen (l97lz948) eller som kommunen utför endast i egenskap av ägare till viss fastighet gäller ej denna lag. Ej heller gäller lagen väg. vars huvudsak- liga syfte är att tillgodose skogsbruk.jordbmk eller annan särskild närings- verksamhet.

I åförsta stycket

Kommun äger enligt denna lag ordna väghållning i den omfattning

25

Kommun äger enligt denna lag ordna kommunväg i den omfattning

• Sida 14
•  Original

Förslag av 1969 års vägutredning

det behövs för verksamhet som kommunen har att tillgodose. Inom område med byggnadsplan skall väghållningen ordnas av kommu- nen, om ej annat bestämts i planen.

2.6

Förslag av gatukostnadsutredningen

det behövs för verksamhet som kommunen har att tillgodose. Inom område med stadsplan skall dock kommunväg som avses i 15 andra stycket ]. alltid ordnas av kommu- nen. lnom område med byggnads- plan skall kommunva'g ordnas av kommunen. om ej annat bestämts i planen.

335"

Kommunen får ej ordna väghållning inom annan kommun utan samtyc- ke av denna.

Kommunal väghållning får ej omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i vägförening eller annan samfällighet för väghållning eller endast vis- sa av samfällighetens vägar, om därigenom betydande olägenhet skulle uppkomma för fastigheter som är anslutna till samfälligheten.

3 " 4 & Väghållningsmyndighet för kommunväg är den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill.

5 &

Till kommunväg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd. drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg elle." över- tagits av denne, är väganordning. Väganordning är också sådan till säg an- sluten brygga eller färja med farjläge samt för vägtrafiken behövlig mord— ning för vägbelysning eller rastplats. parkeringsplats eller annan uppställ- ningsplats för fordon i anslutning till vägbana, som kommit till stånd ge— nom väghållarens försorg eller övertagits av denne.

6.5

Vägområde utgöres av den mark. som tagits i anspråk för väganordning.

Mark intill vägbana eller annan därinvid belägen väganordning som är avsedd till kantremsa får vara väganordning till en bredd av högst två meter. Vägområde inom områ- ..de med fastställd generalplan eller

med byggnadsplan skall ha den bredd som i planen utlagts för kom-

Mark intill vägbana eller annan därinvid belägen väganordning som är avsedd till kantremsa får vara väganordning till en bredd ax högst två meter. Vägområde inom områ— de med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnajsplan skall ha den bredd som i platen ut-

• Sida 15
•  Original

Förslag av 1969 års vägutredning

munväg. även om marken icke till hela sin bredd tagits i anspråk för väg.

F års/ag av gatukastnadsutredningen

lagts för kommunväg. även om marken icke till hela sin bredd ta— gits i anspråk för sådan väg.

Kommunal väghållning

745

Kommunal väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg.

Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till allmänna intressen. så- som trafiksäkerhet. miljöskydd. naturvård och fornminnesvård. Vid väg— hållningen skall också enskild rätt beaktas och hänsyn även i övrigt tagas till enskilda intressen.

Vid väghållning inom område med fastställd generalplan eller med byggnadsplan skall planen föl- jas. lnom annat område får väghåll- ning ej ske så. att syftet med utom- plansbestämmelser eller särskilda bestämmelser för markens bebyg- gande eller användning motverkas.

Om särskilda skäl föreligger. får undantag från planen eller bestäm— melserna medges av länsstyrelsen eller. efter dess förordnande. av byggnadsnämnden. Även utan så- dant medgivande får mindre avvi- kelse ske från plan. om det är för- enligt med planens syfte. Länssty- relsen får medge undantag enligt första punkten från fastställd gene- ralplan eller byggnadsplan endast om byggnadsnämnden tillstyrkt det.

$$$

Vid väghållning inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan skall planen följas. lnom annat om— råde får väghållning ej ske så att syftet med utomplansbestämmelser eller särskilda bestämmelser för markens bebyggande eller använd— ning motverkas.

Om särskilda skäl föreligger. får undantag från planen eller bestäm- melserna medges av länsstyrelsen eller. efter dess förordnande. av byggnadsnämnden. Även utan så— dant medgivande får mindre avvi- kelse ske från plan. om det är för- enligt med planens syfte. Länssty— relsen får medge undantag enligt första punkten från fastställd gene- ralplan eller stadsplan eller bygg- nadsplan endast om byggnads- nämnden tillstyrkt det.

Byggande av kommunväg

9ä

Till byggande av kommunväg räknas anläggning av ny väg. omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg.

• Sida 16
•  Original

Förslag av 1969 års vägutredning

Förslag av gatnkostnadsntredningen

105

Vid byggande av kommunväg skall tillses. att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olägen— het utan oskälig kostnad.

Drift av kommunväg

llå

Kommunväg skall hållas i ett för samfärdseln tilUredsstä/Iande skick genom underhåll. reparation och andra åtgärder.

Genom renhållning skall vägom- råde hållas i sådant skick att skä- liga sanitära hänsyn och trevnads— hänsyn blir tillgodosedda. Detsam- ma gäller i fråga om mark inom område med byggnadsplan till en bredd av 25 meter intill parkerings- plats eller rastplats som är vägan- ordning. i den mån allmänheten har tillträde till marken. Beträffan— de fastighetsägares skyldighet att fullgöra renhållning av kommun- väg inom område med byggnads— plan finns bestämmelser i kommu- nala renhållningslagen (l970.'892).

De åtgärder som behövs för än- damål som anges iförsta och and- ra styckena räknas till drift av väg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åt- gärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Till drift av kommunväg räknas åt— gärder för att hålla vägen i sådant skick att samfärdselns behov samt skäliga sanitära hänsyn och trev- nadshänsyn blir tillgodosedda.

Drift av kommunväg sker genom underhåll och reparation av vägan— ordning. ttndanskaffande av snö och is samt vidtaga/ide av åtgärder mot halka, borttagande av sand och annat som påförts vägbanan till motverkande av halka. rensning och upptining av rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning samt övriga åtgärder för att hålla Vägområde i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Drift av kommunväg sker även genom så- dana renhållningsåtgärder som sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål. bortta- gande av ogräs samt annanjämför- lig åtgärd.

Om särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder som anges i första och andra styc- kena. Länsstyrelsen meddelar där- vid de föreskrifter som behövs.

Vä grä tt

12%

Vägrätt innefattar befogenhet för kommunen att. utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten. nyttja mark som behövs för kommun-

• Sida 17
•  Original

Förslag av Förslag av [969 års vägutredning gatukostnadsntredningen väg och. i den mån våghållningsmyndigheten ej beslutat annat i samband med markens ianspråktagande, även i övrigt i fastighetsägarens ställe be- stämma över markens användning under den tid vägrätten består samt till- godogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.

13å

Vägrätt uppkommer genom att kommunen tar i anspråk mark för kom- munväg eller övertar allmän eller enskild väg. Rätt till mark som uppkom- mit med stöd av väglagen(1971:948). anläggningslagen(197311149) eller motsvarande äldre bestämmelser tillkommer kommunen. när väg som rät- tigheten avser övertagits för kommunal väghållning. Därvid skall vägrätten anses omfatta samma befogenheter som tillkommit vägens tidigare inneha- vare.

Mark skall anses ha tagits i anspråk för kommunväg, när vägens sträck- ning över fastigheten blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet på- börjats på fastigheten.

145

Vägrätt upphör ett år efter det kommunen beslutat att vägen skall dragas in. Har inom sagda tid förfarande inletts för upplåtande av rätt till marken enligt väglagen(19711948) eller anläggningslagen(1973: 1149) består dock vägrätten till dess frågan om sådan upplåtelse slutligt avgjorts.

Har vågrätt upphört, får kommunen föra bort vad som anbringats inom vägområdet för vägändamål. Vad som ej förts bort inom ett år efter det vägrätten upphört tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger.

Ianspråktagande av mark med vågrätt

15%

Behöver mark, som tillhör annan än kommunen, tagas i anspråk för kommunal väghållning och kan överenskommelse därom ej träffas med markens ägare och annan sak- ägare vilkens rätt beröres, skall väghållningsmyndigheten, om mar- ken skall innehas med vågrätt, upp- rätta förslag i frågan (arbetsplan) och utställa det till granskning. Skall kommunväg byggas eller en— skild väg övertagas av kommunen utanför område med fastställd ge- neralplan eller med byggnadsplan

Behöver mark, som tillhör annan än kommunen, tagas i anspråk för kommunal väghållning och kan överenskommelse därom ej träffas med markens ägare och annan sak- ägare vilkens rätt beröres, skall väghållningsmyndigheten, om mar- ken skall innehas med vågrätt, upp- rätta förslag i frågan (arbetsplan) och utställa det till granskning. Skall kommunväg byggas eller en- skild väg övertas av kommunen utanför område med fastställd ge- neralplan eller med stadsplan eller

• Sida 18
•  Original

Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

skall arbetsplan alltid upprättas och byggnadsplan skall arbetsplan alltid utställas, när markens ianspråkta- upprättas och utställas, när mar- gande uppenbarligen inverkar på kens ianspråktagande uppenbarli- annans rätt. gen inverkar på annans rätt.

1 arbetsplan enligt första stycket skall anges den mark som behöver ta— gas i anspråk för kommunal väghållning samt för vägbyggnadsföretagets genomförande i övrigt behövliga uppgifter. Arbetsplanen skall även redo- visa de fastigheter, från vilka mark skall tagas i anspråk, samt ägarna till dessa och andra sakägare vilkas rätt beröres. Om ej väghållningsmyndig- heten avser att taga marken eller vägen i anspråk genast, skall i arbetspla- nen anges tidpunkten för ianspråkstagandet.

Övertar kommunen enskild väg behöver i arbetsplanen ej anges annat än vägens sträckning och vilka väganordningar som avses ingå i vägen samt i förekommande fall uppgift om tidpunkten för vägens övertagande.

165

Tid för granskning av arbetsplan enligt 15 & bestämmes av väghållnings- myndigheten. Den får ej sättas kortare än tre veckor.

Om det är lämpligt, får på en gång utställas två eller flera alternativa för- slag.

175

Kungörelse om utställelse av arbetsplan skall ske i den eller de tidning- ar, i vilka kommunala meddelanden för orten införes.

Fastighetsägare och annan sakägare vilkens rätt beröres av arbetsplanen och som ej godkänt denna. skal] av väghållningsmyndigheten underrättas om planen. Ifråga om sådan underrättelse äger 175 4 mom. byggnadsstad- gan (1959: 612) motsvarande tillämpning.

18?

Ändras arbetsplan sedan den utställts till granskning, skall den åter ut- ställas. Ny utställelse behövs dock ej om de fastighetsägare och andra sak- ägare som beröres av ändringen, godkänt planen eller om de underrättats om ändringen enligt 17% andra stycket och fått tillfälle att taga del av den.

195

Sedan tiden för granskning gått ut, skall väghållningsmyndigheten sna- rast möjligt meddela beslut om ianspråkstagande av mark eller väganord- ning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighets- ägare och annan berörd sakägare, som framställt erinran mot ianspråkta- gandet.

• Sida 19
•  Original

Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

Beslut enligt första stycket skall kungöras i den ordning som anges i 17% första stycket.

205

Har inom tre år efter det beslut enligt 19% vann laga kraft mark eller väg- anordning ej tagits i anspråk och kommunen ej heller begärt verkställighet av beslutet. är beslutet förfallet.

Beslut enligt 19å får. sedan det vunnit laga kraft, verkställas såsom laga— kraftägande dom.

Tillfälligt upplåtande av mark, m.m. 21 %

Väghållningsmyndigheten och av denna anlitade biträden år berättigade att få tillträde till fastighet för att verkställa mätning eller stakning, under- sökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av kom- munväg. 1 trädgård. liknande plantering eller park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas. om det är möjligt.

22?

Behöver i samband med byggande av kommunväg mark tagas i anspråk för upplag eller liknande ändamål i närheten av det avsedda vägområdet, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt till marken skall upplåtas för den tid som behövs för vä- gens byggande.

235

Kan på grund av pågående arbete eller till följd av jordras eller över- svämning eller av annan orsak kommunväg ej användas utan risk för olyckshändelse. kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyn- digheten föreskriva att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplå— tas för den tid sådan väg behövs till följd av hindret.

245

Länsstyrelsen kan på framställning av väghållningsmyndigheten före- skriva att nyttjanderätt till mark intill Vägområde skall upplåtas för uppsät- tande av snöskårm.

255

Behöver väghållningsmyndigheten till drift av kommunväg taga sten, grus. sand ellerjord på mark som tillhör annan än kommunen och kan det- ta ske utan avsevärd olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning av väg-

• Sida 20
•  Original

Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

hållningsmyndigheten föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs för rättens ut— övande.

Avgiftsskyldighet m. m. 26 &

För kommunal väghållning får kommunen inom sitt område taga ut av- gift av ägare till fastighet som har nytta av väghållningen. Fastighet inom område där tätbebyggelse föreligger anses därvid ha nytta av de vågar inom området som väghållningen avser. om ej särskilda skäl föranleder an- nat. Avgiftsskyldighet inträder, när väg som väghållningen avser år i sådant skick att den kan användas för fastigheten.

27%

Avgifter som kommunen tager ut får ej överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för väghållningen. Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Vid fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn tagas till mera bety- dande kostnader, som ägare av fastighet nedlagt eller i annan form haft vid byggande av väg som väghållningen avser, i den mån det är skäligt med hänsyn till vågens ålder och skick, den fördel fastighetsägaren får av kom- munvägen och övriga omständigheter.

Är väghållningsåtgärd till över- vägande fördel för endast viss fas- tighet, får bestämmas att denna ensam skall bära kostnaden för åt- gården.

285

Avgift skall utgå enligt taxa som kommunen utformar i överensstämmel- se med de grunder som anges i 27 &. Avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter.

Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens an- del i kostnaden för kommunvågens byggande. Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bär- kraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst 10 år.

• Sida 21
•  Original

SOU 1977: 65 Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

295

Avgift skall betalas vid anfordran på förfallodag som kom'munen be- stämt. På obetalt belopp utgår ränta enligt 65 räntelagen(1975: 635).

Skall engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 55 räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt första stycket.

305

Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot kommunen för avgift som för- faller till betalning före tillträdesdagen.

315

Om avgift för väghållning skall uttagas av fastighetsägare, åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till avgränsning av det områ- de (väghållningsområde) inom vilket avgiftsskyldighet avses föreligga och utställa förslaget till granskning. Vid förslaget skall, om det lämpligen kan ske. fogas en förteckning över de fastigheter som ingår i väghållningsområ- det och ägarna till dessa.

I fråga om utställelse av förslag till väghållningsområde äger 16—18 55 motsvarande tillämpning. Berör väghållningsområdet ett stort antal fastig- heter, får underrättelse som anges i 175 andra stycket underlåtas, om i stället andra åtgärder vidtages som är ägnade att bringa förslaget till fastig- hetsägarnas kännedom.

Sedan tiden för granskning gått ut, meddelar väghållningsmyndigheten beslut om väghållningsområdets avgränsning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighetsägare som framställt erinran mot förslaget.

Avtal om taxa Avtal om avgiftsfråga

325

Kommunen kan träffa avtal med fastighetsägare i avgiftsfråga som ej regleras i taxa.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter 33 5

I fråga om kommunväg eller del av sådan väg äger kommunen besluta att enskild körväg ej får anslutas till kommunvägen utan väghållningsmyndig- hetens tillstånd eller att enskild körvägs anslutning till kommunvägen ej får

• Sida 22
•  Original

Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

ändras utan sådant tillstånd. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämp- ning på sådan utfart från fastighet och sådan brygga som kan användas för körtrafik. Beslut av kommunen i fråga som avses i första stycket skall kungöras i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införes el- ler genom att beslutet på annat lämpligt sätt lämnas fastighetsägare och an- nan som beröres av det.

Vid behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall väghåll- ningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på kommunvägen. Skålig hän- syn skall även tagas till behovet av väganslutning för skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet. I samband med tillstånd kan väg- hållningsmyndigheten meddela föreskrifter om väganslutningens läge och utförande i övrigt.

345

Om detär nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomlig- heten på kommunväg, kan väghållningsmyndigheten förordna att enskild vågs anslutning till kommunvägen skall spärras av eller ändras genom myndighetens försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart från fastighet och på brygga.

Innan förordnande meddelas enligt första stycket, skall skäligt rådrum lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet att ordna utfart till kom- munvägen på annat sätt.

355

I samband med tillstånd enligt 335 eller i stället för förordnande enligt 345 eller i samband med förordnande enligt 345 om ändring av anslutning kan väghållningsmyndigheten i fråga om enskild väg meddela trafikföre- skrift varigenom trafik med motordrivet fordon på vägen efter del därav förbjudes eller inskränkes. Om särskilda skäl föreligger, kan väghållnings- myndigheten för visst ändamål medge undantag från sådan trafikföreskrift.

När trafikföreskrift meddelas med stöd av första stycket i fråga om be— fintlig anslutning till kommunväg, skall skäligt rådrum lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet att ordna utfart till kommunvägen på annat sätt.

365

Bestämmelserna i 33—35 55 gäller ej i fråga om enskild väg som är uppta- gen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.

375

Inom Vägområde får ej utan tillstånd av väghållningsmyndigheten vidta- gas åtgärd eller förekomma anordning, som kan vara till olägenhet för vä- gens bestånd, drift eller brukande. I samband med tillstånd meddelar väg-

• Sida 23
•  Original

SOU 1977165 Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutrea/ningen

hållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs. Tillstånd kan när som helst återkallas.

Intill Vägområde får ej upptagas grop eller grav som kan medföra fara för vägens bestånd.

Första stycket gäller ej sådan grind eller bom, som behövs vid korsning mellan väg ochjärnväg, spårväg eller vattenväg eller för gränsbevakningen eller försvaret.

38%

Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får ej dragas inom Vägområde. om ej väghållningsmyndigheten medgivit det eller. när till- stånd enligt lag eller annan författning lämnats i annan ordning, anmälan om arbetet gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande och om rätt till upplag el- ler annan anordning som, utöver vad som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller brukande.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits inom Vägområde och skulle dröjsmål med arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att till- stånd meddelats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet.

395

Vad som i 45—47 %& väglagen (l97l:948) föreskrives om ljusanordning, tavla. skylt, inskrift. byggnad eller annan anordning äger motsvarande till- lämpning i fråga om kommunväg. I fråga om kommunväg meddelas dock tillstånd eller föreskrift som avses i nämnda paragrafer av väghållnings— myndigheten eller, efter kommunens bestämmande, av byggnadsnämn- den.

Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad eller anordning som avses i 47 & väglagen inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

40%

Från det byggande av kommunväg påbörjats till dess vägbyggnadsföre— taget slutförts, får inom det planerade vägområdet ej utan väghållnings- myndighetens tillstånd uppföras byggnad eller vidtas åtgärd, som kan vä— sentligt försvåra områdets användning för vägändamål.

För tid som sagts nu äger bestämmelserna i 39% i fråga om tillstånd att uppföra byggnad intill Vägområde motsvarande tillämpning. I samband med tillstånd meddelar väghållningsmyndigheten de föreskrifter som be- hövs.

Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om vägens byggande upphäves eller förfaller.

• Sida 24
•  Original

Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukosrrmdszm'edningen

Första eller andra stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad eller åt- gärd inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

415

Sedan fråga väckts om byggande av väg. kan kommunen meddela för- bud att utan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma att ingåi vägområdet eller ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Om synnerli- ga skäl föreligger. kan kommunen förlänga tiden, varje gång med högst tre år. I samband med tillstånd som sagts nu meddelar väghållningsmyndighe- ten de föreskrifter som behövs.

Förbud enligt första stycket upphör att gälla. när vägbyggnadsföretaget påbörjats.

Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

425

Har byggnadslov meddelats i fråga om byggnad eller åtgärd som avses i 40 och 41 55, erfordras ej tillstånd av väghållningsmyndigheten enligt den- na lag.

435

Är lagligen påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligt 395 är tillämpligt och medför den på grund av ändrade förhållanden eller i annat fall sådan olägenhet att begäran om tillstånd enligt 395 skulle ha av- slagits, kan väghållningsmyndigheten meddela föreläggande om avlägs- nande, ändring eller utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan väghållningsmyndig- heten utsätta vite.

445

Är det nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är det annars påkallat av hänsyn till trafiksäkerheten, kan väghållningsmyndigheten besluta att träd eller buske intill Vägområde får avlägsnas eller kvistas genom myndighe- tens försorg. Är sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens drift, kan väghållningsmyndigheten besluta att anordningen får av- lägsnas genom myndighetens försorg.

Ersättning m.m. 45 5

Har kommun erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad att av

• Sida 25
•  Original

Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

kommunen få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om ersättning för skadan ej tidigare har utgått och det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjande- rätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspråk. För övertagande av befintlig väg utgår ersättning endast om särskilda skäl föranleder det.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen(1972: 719) i tillämpliga delar, 4 kap. 3 5 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det ta- lan väcktes vid domstol.

På ersättningen utgår ränta enligt 55 räntelagen(1975: 635) från den dag då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och enligt 65 räntelagen för tiden därefter.

465

Uppstår till följd av att väg drages fram över fastighet synnerligt men för fastigheten eller del därav, skall kommunen lösa det område som lider så- dant men, om ägaren begär det.

Kommunen är berättigad att lösa område som avses i första stycket, om därav skulle föranledas endast ringa förhöjning av fastighetsägaren till- kommande ersättning och fastighetsägaren ej har ett beaktansvärt intresse av att behålla området. Vid bedömande av fråga om rätt till inlösen förelig— ger skall kostnad för åtgärd som anges i 4 kap. 1 5 andra stycket expropria- tionslagen (1972: 719) inräknas i ersättningen för intrång.

475

Har tillstånd som avses i 335 vägrats eller har föreskrift eller förordnan- de meddelats med stöd av 33—35 5 är ägare till fastighet som haft utfart till kommunvägen berättigad till ersättning av kommunen om åtgärden medför att annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg avsevärt ökas, annan väghållningskostnad avsevärt ökas, pågå- ende markanvändning avsevärt försvåras eller annat avsevärt men upp- kommer.

Samma rätt till ersättning som enligt första stycket tillkommer fastighe- tens ägare har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan tillstånd som avses i 335 vägrats eller föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 33—35 5.

485

För att minska de olägenheter, som genom vägran av tillstånd som avses i 33 5 eller genom föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd av 33—35 5 uppkommer för fastighet som haft utfart till kommunväg, får kom- munen själv bygga nödvändig utfartsväg för fastigheten. För detta ändamål

• Sida 26
•  Original

Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutrednirigen

får kommunen i fastighetsägarens ställe påkalla förrättning enligt anlägg- ningslagen (1973: 1149).

495

Medför vägran av tillstånd som avses i 39 5 första stycket till uppförande av byggnad eller annan anordning, som kan inverka menligt på trafiksäker— heten, att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsäga- ren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av kommunen för den skada de härigenom lider.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 40 5 första stycket eller 41 5 första stycket vägrats och förbud som avses i nämnda paragrafer varit gällande längre tid än fem år i följd.

505

Uppstår i fall som avses i 47 5 första stycket eller 49 5 första stycket synnerligt men vid användningen av fastigheten eller del därav, skall kom— munen lösa det område som lider sådant men. om ägaren begär det.

515

Kommunen skall ersätta skada till följd av att kommunen förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av Vägområde för upplag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg, rätt att anordna tillfällig väg, rätt att intill Vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till täkt för drift av väg. Kommu- nen skall också ersätta skada till följd av åtgärd som avses i 21, 43 eller 44 5. För skada till följd av åtgärd som avses i 44 5 första stycket utgår er- sättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu gäller ej. om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning icke skall läm- nas.

525

Vad som avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kom- munen och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 45, 47, 49 eller 51 5 gäller även mot den som efter det rätten till er- sättning uppkom förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordning- en.

535

Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 45, 47. 49 eller 51 5 eller om inlösen enligt 46 eller 50 5, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även kommunen kan på sätt som sagts nu påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare eller annan sakägare.

• Sida 27
•  Original

Förslag av Förslag av [969 års vägutredning gatukostnadsu[redningen

545

I fråga om nedsättning hos länsstyrelsen av ersättning enligt 45, 47 eller 49 5. som ej avser personlig skada, samt mål om sådan ersättning äger 67 och 68 55 samt 69 5 första stycket väglagen(1971: 948) motsvarande till- lämpning.

I mål om inlösen enligt 46 eller 50 5 gäller i tillämpliga delar 69 5 andra stycket väglagen.

Ansvar, handräckning och besvär m.m.

555

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud i 37—40 5 el- ler mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 33 eller 35 5. 37 5 första stycket eller 38—40 5 dömes till böter.

565

Uppföres byggnad eller utföres ledningsarbete i strid mot 38—40 5 eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 38—41 5 kan över- exekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 5 utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Bryter någon mot förbud i 37. 39 eller 40 5 eller mot föreskrift eller för- bud som meddelats med stöd av 37 5 första stycket, 39 eller 40 5 och är det ej fråga om byggnads uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

Efterkommes ej föreläggande enligt 43 5, skall utmätningsmannen på an- modan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vidtagan- de av åtgärd som avses i 21, 34 och 44 55.

575

Talan mot väghållningsmyndig- Talan mot väghållningsmyndig- hetens beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot beslut enligt 19 eller 31 5 får dock talan föras endast av den som framställt erinran mot förslag om ianspråktagande av mark eller vä- ganordning eller om avgränsning av det område inom vilket avgiftsskyl- dighet föreligger.

hetens eller byggnadsnämndens beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot beslut enligt 19 eller 31 5 får dock talan föras endast av den som fram- ställt erinran mot förslag om ian- språktagande av mark eller vägan- ordning eller om avgränsning av det område inom vilket avgiftsskyldig- het föreligger.

• Sida 28
•  Original

Förslag av 1969 års vägutredning

Förslag av garakastnadsutredningen

Mot länsstyrelsens beslut enligt 19, 24, 25. 31. 39 5, 40 5 andra stycket. 43 eller 44 5 föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos regeringen genom besvär.

585

Beslut i frågan om tillstånd enligt 33 5. 37 5 första stycket eller 39—41 5 blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslut om tillstånd kan dock förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.

Annat beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder ome- delbart till efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.

Särskilda bestämmelser 59 5

Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som en— ligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för garanti-

belopp för fastigheten.

När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastig- het i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren till marken. Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid gäl- la anläggningens ägare. 1. Denna lag träder i kraft den

2. Bestämmelserna i l5första stycket andra punkten gäller ej i fråga om byggnadsplan som fast- ställts före ikraftträdandet.

3. Omhänderhar kommunen vid lagens ikraftträdande väghållning på enskild väg skall. såvida ej annat följer av bestämmelse i denna lag, vågrätt för kommunen anses före- ligga enligt 12 5. Fastighetsägare el— ler annan sakägare som vill göra an- språk på ersättning härför skall, om överenskommelse ej träffas, väcka talan vid fastighetsdomstolen inom tre år från ikraftträdandet. vid på- följd att han annars förlorar rätten till ersättning.

2. Bestämmelserna i 2 5 tredje punkten gäller ej i fråga om bygg- nadsplan som fastställts före ikraft- trädandet.

3. Omhänderhar kommunen vid lagens ikraftträdande väghållning på enskild väg eller på annat trafik- område för allmän samfärdsel skall, såvida ej annat följer av be- stämmelse i denna lag, vågrätt för kommunen anses föreligga enligt 12 5. Fastighetsägare eller annan sakägare som vill göra anspråk på ersättning härför skall. om överens- kommelse ej träffas, väcka talan vid fastighetsdomstolen inom tre år från ikraftträdandet. vid påföljd att han annars förlorar rätten till er- sättning.

På ersättning enligt första stycket utgår ränta enligt 55 räntelagen(1975: 635). I fråga om nedsättning av ersättning hos länsstyrelsen och mål

• Sida 29
•  Original

SOU 1977165 Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

om ersättning äger 67 och 68 55 samt 695 första stycket väglagen(1971 : 948) motsvarande tillämpning.

4. Beträffande skyldighet för markägare att utgiva ersättningför gatumark och gatubyggnadskost- nad avseende gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begag— nande före Iagens ikraftträdande finns bestämmelser i övergångs- bestämmelserna till lagen (0000: 000) om ändring i byggnads- lagen (1947:385).

4. Bestämmelserna i 45 5 om till- 5. Bestämmelserna i 45 50m till- lämpning av 4 kap. 3 5 expropria- lämpning av 4 kap. 3 5 expropria- tionslagen (1972: 719) gäller ej vär- tionslagen (1972: 719) gäller ej vär- deökning som inträffat före utgång- deökning som inträffat före utgång— en av juni 1971. en av juni 1971.

5. Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)

Härigenom föreskrives i fråga om kommunala renhållningslagen

(1970: 892)

dels att 1 och 2 55 skall upphöra att gälla, dels att 3 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Har på annan plats utomhus än som avses i I 5 där allmänheten äger att fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kommunen att återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållan- dena, platsens belägenhet och om- ständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.

Föreslagen lydelse

35

Har på annan plats utomhus än kommunväg eller allmän väg där allmänheten äger att fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kommunen att återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena. plat- sens belägenhet och omständighe— terna i övrigt tillgodoser skäliga an- språk.

Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, om skyldigheten en— ligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av

annan.

Denna lag träder i kraft den Beslut som meddelats före ikraftträdandet av denna lag i fråga som avses i 2 5 i dess äldre lydelse gäller under högst tio år från och med dagen för ikraftträdandet.

6. Förslag till Lag om ändring i väglagen (1971: 948)

Härigenom föreskrives i fråga om väglagen(1971: 948)1 dels att 1, 12, 23, 26 och 27 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 26 a 5, av nedan angivna ly-

delse.

1 5

Denna lag gäller allmän väg. Allmän väg är, förutom väg som anlägges enligt denna lag eller enligt la- gen förändras till allmän. sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän och som vid denna lags ikraftträdande hålles av sta- ten eller kommun.

• Sida 33
•  Original

Nuvarande lydelse

Väg upphör att vara allmän. när vägen drages in. Är kommun väg- hållare. upphör väg att vara allmän. när vägen enligt byggnadslagen (1947:385) upplåtes eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits till all- mänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.

Föreslagen lydelse

Väg uppnör att vara allmän. när vägen drages in. Är kommun väg- hållare, upphör väg att vara allmän. när vägen enligt lagen (0000-000) om kommunvägar ordnas eller skall ordnas som kommunväg. Har väg upplåtits som kommunväg medan staten är väghållare. upphör vägen att vara allmän. när kommu— nen övertar väghållningen.

125

Om skyldighetför staten att iord— ningställa och upplåta allmän väg som gata inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väg-

lzällare,finns bestämmelser i bygg- nadslagen (1947: 385).

Är staten väghållare inom områ- de med stadsplan, skall vad som i lagen (0000: 000) om kommunvägar stadgas om kommuns skyldighet att bygga kommunväg på mark som är allmän väg i stället avse staten. Kostnad som föranledes av att kommunvägen enligt stadspla- nen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken. skall dock ersättas av kommunen. om ej regeringen annorlunda förordnar.

235

Gata inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väg- hållare. kan under förutsättning som anges i 21 5 förklaras tillika va- ra allmän väg. Bestämmelserna i 22 5 äger motsvarande tillämpning på ärende om sådan förklaring.

Kommunväg inom sådant områ- de med stadsplan, för vilket staten är väghållare, kan under förutsätt- ning som anges i 21 5 förklaras tilli— ka vara allmän väg. Bestämmelser- na i 22 5 äger motsvarande tillämp- ning på ärende om sådan förkla- ring.

265

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom under- håll, reparation och andra åtgärder.

Genom renhållning skall vägområ- de hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshän- syn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd

Genom renhållning skall vägområ— de hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshän- syn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd

• Sida 34
•  Original

Nuvarande lydelse

av 25 meter intill parkeringsplats el- ler rastplats som är väganordning. i den mån allmänheten har tillträde till marken. Ifråga om område med stadsplan eller byggnadsplan äger detta stycke tillämpning endast på Vägområde för motorväg eller mo- tortrafikled.

Föreslagen lydelse

av 25 meter intill parkeringsplats el— ler rastplats som är väganordning. i den mån allmänheten har tillträde till marken.

De åtgärder som behövs för ändamål som anges i första och andra stycke- na räknas till drift av väg. Om särskilda skäl föreligger. kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åtgärder. Länssty- relsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

26a5

Ifråga om område med stadsplan eller byggnadsplan där staten är väghållare skall. utom vad avser Vägområde för motorväg eller mo- tortrafikled, kommun i stället för staten utföra de åtgärder för ren- hållning som avses i 26 .5' andra stycket.

275

Statens skyldighet att inom så- dant område med stadsplan,för vil- ket staten är väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som upplåtits till gata. begränsas av byggnadsla- gen (1947:385). Detsamma gäller i fråga om gata, som förklarats tilli- ka vara allmän väg.

Denna lag träder i kraft den

Är staten väghållare inom områ- de med stadsplan, skall driften av väg som avses i 12 .5 åvila staten, dock med den begränsning som av- ses i nämnda paragraf. Detsamma gäller i fråga om kommunväg, som förklarats tillika vara allmän väg.

• Sida 35
•  Original

7. Förslag till Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)1

Förslag av 1969 års vägutredning

Förslag av gatukostnadsutredningen

545

Väg som ingår i vägförening skall hållas i ett för samfärdseln till- fredssttfillande skick genom under- håll. reparation och andra åtgär- der.

Viigförenings väg skall genom renhållning hållas isådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trev- blir tillgodosedda. Detsamma gäller ifråga om mark inom område med byggnadsplan till en bredd av 25 meter intill par—

n a ds hänsyn

keringsplats eller rastplats som in- går iföreningens väg i den mån all- mänheten har tillträde till marken.

De åtgärder som behövs för än- damål som anges [första och and- ra styckena räknas till drift av väg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åt- gärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Till drift av väg som ingår ! vägför- ening räknas åtgärder för att hålla vägen i sådant skick att samfärd- selns behov samt skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda.

Drift av vägförenings väg sker genom underhåll och reparation av väganordning. undanskajfande av snö och is samt vidtagande av åt— gärder mot halka, borttagande av sand och annat som påförts vägba- nan till motverkande av halka, rensning och upptining av rättn- stensbrunn och ledning som förbin- der sådan brunn med allmän av- loppsledning samt övriga åtgärder för att hålla vägområde i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Drift av väg som ingår i väg- förening sker även genom sådana renhållningsåtgärder som sopning, bortförande av orenlighet och ned- skräpandeföremål, borttagande av ogräs samt annan jämförlig åt- gärd.

Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder som anges iförsta och andra styc- kena. Länsstyrelsen meddelar där— vid de föreskrifter som behövs.

1 Förslaget utgår från de förslag till ändringar i an- läggningslagen som lagts fram av 1969 års vägut- redning.

• Sida 36
•  Original

||'| "i|| _ ._; _|.| _ |||

, ||"..'|.r'|:|..._. ”_|"__ " .'.,|.. ._ f--"'|..

Nää; '-|--'.' &%%' |||:"_|| .. . |','. . . '. :|.-'l',-'||-|'"|1 ..;- . .|.|||" håll "Mil ||| |1|||||t|

.. _..||.|_||..|____ :_|| |

| _ |

" "' | . .nu

21" ' i' "I- '$, ' .fi-|| ' "" 'i'-15! ' f_n-'h'- *u'Hth'iw ,'l'.|"|_-|'- '5'151' _ |

:" . _" .|| . r 'l,'l'._: 'n .-.|_ -. ' _'||.-||,||". '_'|."'. """l-"'."|'l'—""F'. .H. |:”: .|

: | | r '&'"i'f- | ._ | || || | _| | _ _

'- 'J'i'f . _ || .| _| . | " ""' "”'” "'..I- ' ' ' .. |.:-: _ ' ' _ ' . _ — .|'.r... . : -' _ 1. jf;r| . || | | "_| i , __| .. | .. ' || — | || |||'__u_||_||_ __ _||L31||_| .. '.-:'|:":','-* || .- . __ .|_| *_l|l l 'fiä'

11:53 il

.|','| "" ' " |' ' .f'" " ._ '.-_:_'_' " | ' '.._ - _ '_-'l|',-_J_l'-||'_ ""-' ul ' - -' .' —. "' "1- _" ' " . " "' __ " ' _ »' ' _|- " .. " '|' Cullum" || , '| , || || || | | || || ,l||_ . |_ & WWH'F'ÄIF» "'MEM _ _ ._ . | |, _ * ||||':|'|| | .|||.| _ a:? ' '1|l'| vi.' '..'||i|hni'i _ ' _. . ' .. | _ .. "'n'". . ' '.iiu- ......ia. ',; ' |*- i *| __|-'.», 1." ."." '.' | .". .||- ' | Wiik »M fu"; . |. . || ' : ', '. r "i | " " i 'i * "I'J'L'J'II *** | _ |_- | - | - | || || ' ' || ' | __ . |_ ”ha L11'1f11-IWÅ . | .' | _ -| _ _l lamina-mm

. .. . . .' -| : ' '.... ” . * ." , ' *. .» . . -"' .|'.' '.' ' - .c- 5. , ||' - _|| . __ |.' , |' '_ . | ||,__|_._|| __ .Jii' |lu|| |||| |:'||'__ IIL | IF |G |||. : -| -' ' _ r' | , _l " '.|.' . . " . |||: .|.. || . | || || . || _ | _ _ |. _ |_ -. " .. * ' ' . .|'|'_' . ' ., ' ' ' | -' -. . |. .-.|n- | | __ .. . ? "|.. .. |..|=-.. - .|.— '. . .. . . -; ' n' _ |' |: '|- . ' '. =| _' , .:. . _ .|||. . '| . ' _ ' " |.' _. " _' |. _ . __ » |.': |, | . _ . | _ |. _ _ n' |. || .| -|.|| ' . | '. ._||'|'.' '— * -;* - . " *- '.". ' ,ti '." ""l ' "-—_'. ."..'."|.'

||-._'_ ”.fi: sin, "ritt-gllnbtwta '_|'|_||.”+- ut [Mårdh "IM! ”' |”. nämt unit—(web

• Sida 37
•  Original

] Utredningsuppdraget m. m.

1.1 Direktiven

[ anförande till regeringsprotokollet över bostadsärenden den 15 maj 1975 har chefen för bostadsdepartementet meddelat direktiv för den sakkunni- ges arbete. Departementschefen anför därvid till en början följande:

Såväl egentlig samhällsbebyggelse som i vissa fall även annan bebyggelse kräver be- tydande kommunala investeringar. I mer utvecklade bebyggelseområden blir även kostnaderna för drift och underhåll av de anläggningar som inrättats betydande. In- vesterings- och driftskostnadema måste därför med nödvändighet beaktas vid den planläggning som skall föregå tillkomst och förändring av all bebyggelse. Reglerna om kommunernas ansvar för åtgärder och rätt att ta ut avgifter i detta sammanhang har därför fått sin plats i planlagstiftningen.

Departementschefen erinrar om att byggnadslagen (BL) har särskilda reg- ler i hithörande frågor för de skilda detaljplaneinstituten, stadsplan och byggnadsplan, och återger summariskt huvudinnebörden av föreskrifterna beträffande områden med stadsplan om kommuns skyldighet att upplåta gata eller annan allmän plats, om skyldighet för markägare att ersätta kom- munen värdet av gatumark ävensom, med viss begränsning, annan allmän platsmark. Vidare erinras om kommuns möjlighet att genom att antaga sär- skilda normbestämmelser erhålla rätt att på vissa villkor utkräva ersättning av markägare för att iordningställa gata och, med samma begränsning som beträffande markersättning, anordna annan allmän plats. Departements- chefen återger kortfattat innehållet i BLzs regler om skyldighet för mark- ägare att till kommun utan ersättning avstå mark till gata m. m. i vissa fall i samband med fastställande av stadsplan och om möjlighet att förelägga planområdets ägare att bekosta anläggning av gata samt anordning för vat- tenförsörjning och avlopp inom området. _

Det framhålls i direktiven att BL saknar motsvarande regler beträffande områden med byggnadsplan om skyldighet för kommun att svara för vägar och om möjlighet att erhålla ersättning för vägbyggnadskostnader. Genom— förande av byggnadsplan ankommer i allt väsentligt på markägarna, som i stor utsträckning utför detta genom vägföreningar enligt föreskrifter i 3 kap. lagen (1939: 608) om enskilda vägar. Valet av planform påverkar såle- des ansvaret för vägar, gator och parker. BL:s ersättningsregler omfattari stort sett endast kostnaderna för gatumark och gatubyggande i stadsplan.

Departementschefen berör därefter det omfattande arbete på en ny

• Sida 38
•  Original

byggnadslagstiftning som resulterat i bygglagutredningens år 1974 avläm- nade principbetänkande (SOU 1974z21) Markanvändning och byggande. Efter remissbehandling överarbetas och kompletteras f.n. betänkandet inom bostadsdepartementet. I betänkandet har genomförandefrågorna gjorts till föremål för vissa principuttalanden som i stort sett accepterats av remissmyndighetema. Bygglagutredningen finner för sin del att. med den utformning som bebyggelsemiljöerna f. n. ges, det nuvarande ersättnings- systemet i BL beträffande gatubyggande m. m., som bygger på ett direkt kostnadsansvar för de enskilda fastigheterna. är föråldrat. Ett framtida av- giftssystem bör enligt bygglagutredningen inriktas på att åstadkomma en fördelning av gatukostnaderna efter nytta inom större sammanhängande områden. varvid avgifter skulle kunna tas ut efter taxor.

Departementschefen framhåller att också 1969 års vägutredning arbetar med hithörande frågor. I sitt principbetänkande (Ds K 1974: 7) Kommunal och enskild väghållning föreslår vägutredningen bl. a. en särskild lag om kommunernas väghållning. Förslaget innehåller en presumtionsregel enligt vilken kommun skall handha väghållningen inom områden med byggnads- plan, såvida inte annat bestämts i planen. Vidare föreslås att en kommun bör få ta ut avgift för den väghållning som den ombesörjer i egen regi efter en av kommunen antagen taxa.

Efter att ha erinrat om att länsberedningen i betänkandet (SOU 1974: 84) Stat och kommun i samverkan har föreslagit att gränsdragningen mellan statlig och kommunal väghållning bör utredas liksom frågan om ett kom- munalt övertagande av det statsbidragsberättigade enskilda vägnätet. och att utformningen av ett framtida avgiftssystem är beroende av det arbete som bedrivs av kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971 : 08) yttrar de- partementschefen vidare:

Behovet av en översyn av byggnadslagens regler om avgifter för gatubyggnad o. (1. står sedan länge klart. Om vägutredningens förslag genomförs skulle detta innebära att kommunerna får ett presumtivt ansvar för väghållningen inom framför allt bygg- nadsplanelagda områden med möjligheter till i princip full kostnadstäckning. Då återstår emellertid att få fram ett rationellare regelsystem för stadsplanelagda områ- den. Översynen av detta regelsystem bör göras av en särskilt förordnad sakkunnig som biträds av experter, varvid det är angeläget att man så långt möjligt tar till vara sakkunskap från kommunalt håll.

Ett nytt regelsystem bör ges ett sådant innehåll att de ekonomiska förhållandena gestaltas på i huvudsak samma sätt oberoende av vilken planform som används. Vissa av de principer som bygglagutredningen föreslagit bör kunna läggas till grund för ett framtida system. Sålunda bör utredningsmannen pröva skälen för att inrikta avgiftssystemet på att åstadkomma en fördelning av kostnaderna efter nytta inom större sammanhängande områden samt möjligheterna att låta avgiftssystemet utvid- gas till att omfatta mer än gatumark och gatubyggande. Om praktiska möjligheter föreligger bör avgiftssystemet omfatta såväl anläggningskostnader som driftskostna— der. Det nuvarande regelsystemet i byggnadslagstiftningen är emellertid mycket komplicerat och det är föga klarlagt hur det fungerar i praktiken. Innan jag kan ta ställning till vilka utgångspunkter som bör gälla för det fortsatta utredningsarbetet bör nuvarande system kartläggas och utvärderas och dess brister klarläggas. Utred- ningsmannen bör därför i en första etapp klarlägga dessa förhållanden.

Sedan utredningsmannen slutfört arbetet i denna första etapp kan det finnas an- ledning att överväga den närmare inriktningen av utredningsmannens fortsatta arbe- te och att precisera denna genom tilläggsdirektiv.

• Sida 39
•  Original

1.2 Tilläggsdirektiv

l tilläggsdirektiv den 26 maj 1977 anför departementschefen bl. a.

Utredningsarbetet har visat att gällande regler på gatuväsendets område är klart otillfredsställande. En reform av dem framstår som behövlig. Föreskrifterna är in- vecklade och tidsödande att tillämpa. Vad kommunerna framför allt finner otill- fredsställande är att de inte kan räkna med skälig kostnadstäckning för sina investe- ringsutgifter för gator, parker och andra allmänna platser och att ingen ersättning medges för drift och underhåll. Den belastning detta innebär för kommunernas eko- nomi har blivit mera kännbar i och med att kommunerna har fått anledning att i stör- re utsträckning än tidigare tillämpa byggnadslagens gatukostnadsregler. Detta är en följd av den stora satsningen i många kommuner på sanering och byggande i mindre enheter. Även ur markägarnas synvinkel talar flera skäl för en reform, bl. a. den ojämna fördelningen av gatukostnader mellan äldre och nyare fastigheter samt mel- lan fastigheter i områden med stadsplan och i områden med byggnadsplan.

Med hänsyn dels till behovet att snabbt få fram tidsenliga och rättvisa gatukost- nadsregler. som tar sin utgångspunkt i den nytta fastigheterna inom ett sammanhål- let område har av kommunernas insatser. och dels till att sådana regler såvitt möjligt bör samordnas med reglerna om väghållning i områden med byggnadsplan bör gatu- kostnadsutredningen få tilläggsdirektiv om att lägga fram förslag till ny lagstiftning i fråga om gatuväsendet.

I 25 kommunala renhållningslagen (19701892) finns bestämmelser om befogenhet för kommun att ålägga fastighetsägare att fullgöra viss renhållningsskyldighet i fråga om gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. Riksdagen har hos regeringen hemställt om en översyn av ifrågavarande bestämmel- ser (JoU 1976/77: 10, rskr 1976/77148).

Det bör uppdras åt gatukostnadsutredningen att verkställa en sådan översyn och att framlägga förslag till en mer ändamålsenlig reglering av renhållningsskyldigheten beträffande gångbanor m.m.

Gatukostnadsutredningen bör därför få i uppdrag att skyndsamt utforma och läg- ga fram förslag till nya regler om avgifter för gatubyggande m. m. Förslaget bör ut- formas så att man får en god samordning mellan föreskrifterna om gatuhållning och annan kommunal väghållning, för vilken bestämmelser kan komma att föreslås i vägutredningens väntande betänkande. En utgångspunkt för utredningens arbete bör också vara att ta bort sådan statlig detaljreglering som med hänsyn till kommu- nernas ställning och resurser inte längre är nödvändig. Utredningens förslag bör inte onödigtvis föregripa en samlad långsiktig lösning av frågorna om lagstiftning för markanvändning och byggande.

1.3 Vissa andra frågor

Redan innan bygglagutredningen tillsattes hade frågan om en översyn av gatukostnadsreglerna i BL aktualiserats. Detta kom bl. a. till uttryck i en framställning den 1 1 november 1966 till Kungl. Maj:t från dåvarande Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet med instämman- de av dåvarande Stockholms stad. En begära om revision av gatukostnads- reglerna gjordes också den 2 mars 1967 av Sveriges villaägareförbund. Bå- da framställningarna överlämnades på sin tid till bygglagutredningen. Som främsta anledning till en separat reform anfördes regelsystemets krångliga uppbyggnad, som ställde orimligt stora krav på utrustning med teknisk

• Sida 40
•  Original

sakkunskap hos kommunerna och som gjorde tillämpningen ekonomiskt betungande, samtidigt som den ekonomiska behållningen ofta blev otill— fredsställande och fördelningen på fastighetsägare ledde till orättvisor. Systemet ansågs inte heller vara anpassat till de förändringar i stadsplane— ringsprinciper och miljöutformning som skett under senare år.

En speciell fråga vid behandlingen av gatuväsendet och dess kostnader utgör gaturenhållningen. I äldre tid har gaturenhållningen ansetts utgöra en del av gatuväsendet och därför, i likhet med byggande och underhåll av ga— ta, vara ett fastighetsägaronus. Frågan om gaturenhållningen kom emeller— tid så småningom att närmare anknytas till ordningshållningen och hälso- vården. F. n. regleras gaturenhållningen av allmänna ordningsstadgan (1956: 617) och kommunala renhållningslagen (1970: 892). Enligt sistnämn- da lag skall kommun inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrivs i 3 & allmänna ordningsstadgan att hålla ren gata m. m. Frå- gan om kommuns rättighet att uttaga avgift av fastighetsägarna för denna verksamhet är däremot inte reglerad i allmän lag och borde därför utredas i samband med frågan om gatuväsendets övriga kostnader.

Till utredningen har vidare överlämnats skrivelse den 31 maj 1976 från Sveriges villaägareförbund angående fastighetsägares skyldighet enligt 38 å andra stycket byggnadslagen att ställa säkerhet för bidrag till kostnad för gata som belöper på fastigheten.

1.4 Utredningsarbetets bedrivande

För att kartlägga hur byggnadslagens regler om avgifter för gatubyggande tillämpas i kommunerna och i övrigt erhålla en uppfattning om de problem och önskemål som föreligger på gatuhållningsområdet har gatukostnadsut- redningen besökt följande kommuner, nämligen Botkyrka, Göteborg, Ha- ninge, Helsingborg, Huddinge, Hässleholm, Karlstad, Linköping, Lund, Malmö, Nacka, Norrköping, Sundsvall, Täby och Västerås. Vidare har visst material erhållits från Uppsala kommun. De synpunkter som kommit fram vid besöken redovisas närmare i avsnitt 3.3.

Gatukostnadsutredningen har vidare i samarbete med Svenska kom- munförbundet studerat tänkbara modeller för taxor som skulle kunna kom- ma i fråga för kommuns gatuhållning och därvid som underlag haft kost- nadsberäkningar från ett antal försöksområden i Haninge kommmun.

Av betydelse för utredningens arbete har även varit att nära kontakter under utredningens gång kontinuerligt har hållits med 1969 års vägutred- ning. Vidare har utredningen följt arbetet inom bostadsdepartementet av- seende bygglagreformen.

Under utredningsarbetet har kontakt i finansieringsfrågor tagits med tra— fikpolitiska utredningen (K 1972: 07) och utredningen (Fi 1976: 06) om kommunernas ekonomi. I fråga om gaturenhållning har samråd skett med ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02) och renhållningskommittén (Jo l977:01). Gatukostnadsutredningen har även tagit del av arbetsmaterial från en utredning om förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelseområ— den, som bedrivits gemensamt av länsstyrelsen, landstinget och plane- ringsnämnden i Stockholms län samt statens planverk.

• Sida 41
•  Original

För att erhålla en bild av gatuväsendets nuvarande kostnader och fördel- ningen av dessa samt en illustration till betydelsen av ett nytt avgiftssy- stem har av K-Konsult, Kommunernas Konsultbyrå, beställts en närmare undersökning i dessa frågor. Resultatet av undersökningen redovisas i bi- laga till betänkandet.

• Sida 42
•  Original

|.|-wah. |-.||.u'-::||.|||||nmrt una-m:, . . . _. amu.mrv|l91|hfnh||.'|ilit '|' (.'|-$]; ängarna" 'gf :' " '.'. u mull-lll" l..—#30? [...ltlmI'E'flli'Mt'llhmn III-" 'i' |' ”':' |.|I : ' tur-|| I'M-'_' IH' ||"l|.".'- päiJL'f'f' 'raåerJhi'inl'l'if .ltiid' .....=,| ' :.- 'i'h' "." ..,.th l'å'filquig'm'g'”... ' .'H. '|.:|.|'.' .||. "|. .ll_.|J' ' ' |__ |. .|'-|| .|..'._;r||_.:jf|i.|3.||r. mygg-ggn.- _u. J:, u......l u,. ::."! "wii?! 5 f:". ladin-u ärm 'n'm- nu |.'-'. .|5."'.f' -.. arr:-"..::- . Ii |"'Wlhllnut-hfhuwmhalt.—1..|| '...'. ||' PF.!- ' E.. | "tigh. "m .. ' ”Jaaa—wmlkumuwmm-qu 'u"lu_|'r.'.'|.._1, 5:1"t'i'fuk'ifäurr=l|,l51 '

ww html-tärna låe'eltmatnn _.— wmucmm .|'.|' t.f.. mammi-' ||"

malm.; |||-||| mem| |—w._1;jf||3i—|v"-;|g.'|_,a-.—ä.||.f I .. .. |. _ I'm Mätdatum" M MW |u rå't'"'!|'-ÄU—.n'£u '|"_" .'|' må | ".- .... WEM:) '”i'illällläuftimhwtl' JML-n.". tilt... . |.|-|..- |.|.|||.|Lhc| milj: ' -"l'l_l- emil-| HEMI”?! BQ|MFWH1MWÖLRM£P1JI '|'.|'i"i"'|L"|' ig'hll in”” || for gina !,tutit' ht'liåmf wil. m.m.:- .,-._, u ' |

.. . _. il. -0 IL'|. adirlnm |täthet "l.-.- '.'m._ _|.||"'|.|m*.._. -" " ' an.- .|| '

"=" "|" kwii-IHF Iiu-r trygga.—ELB "— Mwila :-..l. .|.-3.114: ill.. ME'W "__ tälta lj'lml kul...».rwnueuum'åuta ni.-.. |||. .||... .|. ...-|": '=_|...__.,.|,. 'att—'if?»

uk.» [WWW Hård|iuaf1|wiw||l||tlni ut" WO' .hwnäuai _ .ru—lhlmtmmnt följs-ner lamm.-rr. ru ml,-||| =-" __-..,,.,,-.-_,, ..'.Fk'itiåmg.._ alltså". Wild" tigh-mn Filmfakta. f[: .'|-'|' - .|'. '|'.'. -..1. [ hmfiy. m,,||T. Me:-må. HtMcN-nnkhpmf SM.-talk itä-'.';- nal. '.».iå'gråf. Wang ,. H'lÄå'ål'll Hull.—rill?! 'l'llllhlil'l ITÄHT'M'HMH I'itirfllm ”'.' .'._.. '.'liI' I."I .|. |. 'i'" 'IMIl't . l'mr €.? banken. :|-.||-|...'|.;_.- |'|.|r||;|.|'n .'|-umg- -,_l .. _ || ' nI'IllmhållIinl'l'!” :'h'lmhch. '.". J' IIM' l mi.-||" , "'-..'|._='. n'1..' _'$'|.'"|-| "a lam. - nun—_| 'Eii'iåm'lptnudårii Wallin-03.104 111- 1.1-..' '.u't- J: .l'll'c Luk.-u ,- "ii-|.' [ 'llt'å'ujnlfå'r kam &qu; unik .||-håll: .-|'..' . ”.||-Jur.! mil.—'å' 'bu- muhmwuaan uu matrim mamma:-.., ua.-...a: km'mu- ...,, . är», higdelujllr .ud'cäblm'rw Iam-r. ||;_. [tu-||- nm |.|-5.1. '. . ..Ll'tlkt' Minimum yin; .h|-u ucmju'ällm ln ..'||||.- v-ml li,-"H. 'n . ' : ning.. m.m. har mkv—|| ihr-r 'lfl'ftmit' uni-ts. 'ta-hat.. |l- ,'Ii'rå' WWF-mfl. &! ' amd—| WMI-n. . "'

..-. .n-futrenkmi—mrbuwmhnuti' |'|'1H||i|:ft...uinlu-|iv mp, .. mad,—m .. mp.-nm.. utrednlimém' titt. ri &" VTI |||-..u ..F|r'r'l,-||'r.|;|:| ||-"i:'!1t'1'|..u'i|'|-"u ||| '.

"lumpen.-.'. gigant-mi. i |||-g .'.—"| ngt-m.”; .'.|_....i||t|ur Mmm.... . mWMMuhdluern I.. .ih'll'r. ut .nu knä?-Hm ua.-tkr.!» miltal" t'” " HW: tl'l't— Mumma!"! dr.-nål inflika !i'gu vik! n åtfbitwutjli ' .,,fll'lrdw mm.; om 'IDfJ-äellå lv thin; |..|'l'.|= mid Juul-wid gama. Am..-mu ' mmm gernaiuu -'|., :||: m.m.-cl.”. L.|r'.'—.|'.'_".3H -.,.:b jt-il»|c Mulatt—Mhnmmmm mur

• Sida 43
•  Original

2.1. Byggnadslagen

Enligt 49 % byggnadslagen (BL) är kommun skyldig att ställa i ordning och till allmänt begagnande upplåta gata eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan. Om staten är väghållare inom område med stadsplan är det dock staten som har ansvaret för att allmän väg ställs i ordning och upplåts som gata (55 å). Närmare bestämmelser i ämnet ges i 50—54 åå. Av dessa framgår att den kommunala skyldigheten att till allmänt begag- nande upplåta ny gata samt torg, park eller annan sådan allmän plats inträ— der som en följd av att bebyggelse på fastigheter genomförs. Om enligt stadsplan trafikled skall anordnas till eller genom specialområde och kan kommunen och den som förfogar över området ej enas om de åtgärder som bör vidtagas, äger regeringen förordna härom. Den som förfogar över om- rådet är pliktig att deltaga i kostnaden för trafikledens anordnande (53 å). Om en fastighetsägare vill verkställa nybyggnad innan gata till vilken fas- tigheten skall ha utgång har blivit upplåten till allmänt begagnande åligger det fastighetsägaren att anordna utfartsväg (38 och 54 åå).

För att kunna fullgöra nu nämnda skyldigheter har kommunen fått rätt att lösa den mark som enligt planen är avsedd till gata eller annan allmän plats. I 41 å stadgas att mark som enligt stadsplan är avsedd för sådant än- damål må lösas av kommunen, när kommunen begär det. Kommunen äger även lösa mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled el- ler annan allmän plats (18 5).

Mark, som kommunen inte äger lösa enligt bestämmelserna i 18 och 41 åå men som erfordras för allmän trafikanläggning eller allmän ledning, får kommunen ta i anspråk med servituts- eller nyttjanderätt (18 a och 41 a åå).

Ingår allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller an- nan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra kommu- nen skall vägmarken enligt 42 5 utan ersättning tillfalla kommunen i den mån den tas i anspråk för avsett ändamål.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stads- plan är avsedd till gata eller annan allmän plats äger kommunen enligt 43 å rätt att ta marken i anspråk och nyttja den för avsett ändamål. Ersättning för denna nyttjanderätt utgår bara i vissa särskilt angivna, mycket sällan förekommande fall.

Motsvarande bestämmelser avseende allmänna och enskilda vägar finns

• Sida 44
•  Original

för fastställd generalplan i 19 och 20 åå. där det dock talas om trafikled i stället för gata.

1 56—66 åå meddelas bestämmelser om ersättning för gatumark. Ägare av fastighet, som är belägen vid gata och som överensstämmer med tomt— indelning, är skyldig att ersätta kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt. Ersättningsskyldigheten är dock så till vida begränsad att den inte omfattar större bredd än fem åttondelar av den en— ligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten. Specialregler ges för beräkning av ersättning för mark i gatukors. Ersättningen skall i princip beräknas efter medelvärdet på all gatumark framför fastigheten. Markens värde skall uppskattas utan hänsyn till kostnad som kommunen kan ha haft för att ställa i ordning marken. På framställning av kommunen får länssty— relsen besluta att gatumarksersättning som sammanlagt belöper på fastig- hetsägarna inom visst område skall fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller ef— ter fastighetemas storlek eller annan skälig grund. Gatumarksersättning kan jämkas, om fastighets fördel av gatan inte svarar mot den ersättnings- skyldighet som enligt de nu berörda bestämmelserna vilar på fastighetsäga- re. Om markägare har överlåtit gatumark till kommunen utan lösen eller om kommunen samtidigt varit ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och gatumarken efter det gatumarken blivit upptagen som sådan i stadsplan är fastighetsägaren fri från skyldighet att utge ersättning intill värdet av samma mark. Skyldighet att betala gatumarksersättning in- träder i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande. Ersättningsskyl- digheten avser gatumark samt med viss begränsning även torg. parker och andra allmänna platser. Enligt 154 5 skall nämligen mark framför fastighet. som är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats anses som ga- ta till en bredd motsvarande fem fjärdedelar av den enligt stadsplanen till- låtna högsta hushöjden på fastigheten.

När gata vidgas är fastighetsägare skyldig att i princip ersätta kommu- nen skillnaden mellan de ersättningsbelopp som åvilar fastighetsägaren fö- re och efter vidgningen (62 å).

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Fastighetsägare har rätt att erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar om han ställer nöjaktig säkerhet. Avbetalning skall dock ske med minst en ticndel årligen. Länsstyrelsen kan medge lättnad i betalningsvillkoren om vilko- ren är alltför betungande för fastighetsägaren (63 å).

Tvist om ersättning för gatumark prövas av fastighetsdomstolen (65 5). Enligt 67 & får kommunfullmäktige för kommunen i dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastighet. som överensstämmer med tomtindelning, att bidra till kostnaden för ord- ningställande av gata (gatubyggnadskostnad). Sådana bestämmelser skall enligt andra stycket i paragrafen underställas länsstyrelsens prövning om fastighetsägare åläggs skyldighet som tidigare inte har ålegat honom. Före- ligger särskild anledning, kan länsstyrelsen med eget utlåtande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.

I 68 5 finns regler om grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens fördelning mellan dem samt bestämmelser om tid och ordning för ersättningens erläggande. Ersätt-

• Sida 45
•  Original

ningsskyldighet föreligger inte beträffande gata som börjat anläggas eller som skulle ha upplåtits till allmänt begagnande när fråga om gatukostnads- bestämmelser väcktes hos kommunfullmäktige. Fastighetsägare får inte påföras kostnader som utan motsvarande fördel för fastighetens bebyggan- de beror på att gata byggts i ett höjdläge som i väsentlig mån avviker från markens naturliga höjdläge och därför blir mer än vanligt kostsam. Det- samma gäller sådana anläggningskostnader som på grund av särskilda om— ständigheter blir högre än normalt. Fastighetsägare får i princip inte belas- tas med gatubyggnadskostnad i större omfattning än som gäller för skyldig- heten att betala gatumarksersättning. Den för sådan ersättning gällande be- gränsningen till en bredd om högst fem åttondelar av den tillåtna hushöj- den gäller alltså också för skyldigheten att bidra till gatubyggnadskostnad. Skyldighet att bidra till kostnad för att anlägga annan allmän plats än gata föreligger inte. Noteras bör emellertid att enligt bestämmelserna i 154 5 skall mark framför fastighet som är belägen vid torg, park eller annan så- dan allmän plats anses som gata till en bredd motsvarande fem fjärdedelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden.

Som ovan nämnts kan den gatumarksersättning som sammanlagt belö- per på fastighetsägarna inom visst område fördelas mellan dem efter om- fattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggel- sen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund. Gatubygg- nadskostnaderna kan fördelas på samma sätt.

Fastighetsägarnas skyldighet att bidraga till gatubyggnadskostnad skall alltid motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

Enligt 69 & gäller beträffande jämkning av och tvist om bidrag till gatu- byggnadskostnad motsvarande bestämmelser som ovan berörts för gatu- marksersättning.

I det föregående har nämnts att fastighet skall överensstämma med tomtindelning för att ägaren skall vara skyldig att erlägga gatumarksersätt- ning och bidrag till gatubyggnadskostnad. I 155 & stadgas emellertid att vad som gäller för fastighet som överensstämmer med tomtindelning avser även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet på vilken nybyggnad skett eller skall ske efter det att kvarteret togs in i stadsplanen. Detsamma gäller för tomt som är i en ägares hand samt beträffande fastighet som bil- dats med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 & tredje och fjärde styckena fastighetsbildningslagen (1970: 988).

Särskilda bestämmelser om att avstå och iordningställa mark finns i 70—73 åå för sådana fall då stadsplan läggs över område som är i en ägares hand. Regeringen kan i dessa fall på ansökan av kommunen vid planens fastställande förordna att mark som för områdets ändamålsenliga använd- ning behövs för gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad utan ersättning skall tillfalla kommunen i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av genomförandet och övriga omständigheter prö- vas skäligt. I förordnandet kan regeringen, i den mån så prövas skäligt, på kommunens begäran även föreskriva att områdets ägare skall vara skyldig att bekosta anläggning av gator samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp inom området.

För att säkerställa kommunens möjligheter att ta ut bidrag för gatukost- nad har i 38 & införts förbud mot nybyggnad innan sådant bidrag har erlagts

• Sida 46
•  Original

eller nöjaktig säkerhet för bidraget lämnats. Denna möjlighet att säkerstäl- la bidrag föreligger inte bara vid uppförande av ny byggnad utan även i samband med sådan ändring av befintlig byggnad som är att hänföra till ny-

byggnad (158 å).

Enligt 74 å åligger det kommunen att underhålla gata eller annan allmän plats inom område med stadsplan. Är staten väghållare inom sådant omrä- de, skall underhållet av allmän väg som har upplåtits till gata i princip åvila staten. Detsamma gäller i fråga om gata som förklaras tillika vara allmän väg.

Bestämmelser om byggnadsplan finns i 107—118 åå. Någon skyldighet för kommun att svara för vägar inom område med byggnadsplan finns inte. Likaså saknas i BL regler om inlösen av mark inom område med byggnads— plan. Genomförandet av byggnadsplan ankommer i allt väsentligt på mark- ägarna. ] stor utsträckning sker detta genom att vägföreningar bildas enligt 3 kap lagen (1939: 608) om enskilda vägar (EVL). BL innehåller inte några regler om ersättning för vägbyggnadskostnader. Däremot finns bestäm— melser om rätt till ersättning i vissa fall då mark i byggnadsplan har lagts ut till väg eller annan allmän plats (116 å). Vidare finns regler om skyldighet att i vissa fall upplåta mark för väg eller annan allmän plats utan ersättning (113 å).

Gällande rätt innebär således att valet av planform påverkar ansvaret för vägar, gator och parker m. m. och att reglerna om uttag av kostnader från fastighetsägare i stort sett endast omfattar kostnaden för lösen av mark för gata och viss annan allmän plats samt för byggandet av gator och iord- ningsställandet av vissa delar allmän plats (154 å).

Mot bakgrund av de regler för vilka nu redogjorts har utbildats en praxis beträffande frivilliga uppgörelser efter förhandlingar att reglera villkoren för att avstå mark, bekosta anläggning av gator m. m. samt anordna vatten- försörjning och avlopp i särskilda avtal, s. k. exploateringsavtal. Dessa er- sätter då tillämpning av bestämmelserna i bl. a.70—73 och 113 åå.

2.2. Allmänna ordningsstadgan

l 3 å allmänna ordningsstadgan (1956: 617, 3 å senast ändrad 1971: 953) fö- reskrivs, att allmän plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom byggnadsplanelagt område genom tjänliga renhållningsåtgärder, genom snöröjning jämte undanskaffande av snö och is, genom sandning eller an- nan åtgärd till motverkande av halka, genom bortförande av sand och an- nat som påförts till motverkande av halka samt genom rensning och uppti— ning av rännstensbrunn och ledning, som förbinder sådan brunn med all- män avloppsledning, skall hållas i sådant skick, som med hänsyn till orts- förhållandena, belägenheten och omständigheterna i övrigt tillgodoser skä- liga anspråk. Till renhållning hänförs sopning, borttagande av orenlighet och nedskräpande föremål, borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.

Med allmän plats förstås i allmänna ordningsstadgan (1 å) inte blott gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd stadsplan eller byggnads- plan utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål utan även för

• Sida 47
•  Original

allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg, ävensom an- nat område som är upplåtet för eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel. I lokal ordningsstadga kan bestämmas att andra till allmänt begagnande upplåtna områden än de i paragrafen nämnda skall likställas med allmän plats vid tillämpningen av allmänna ordningsföreskrifter i stadgan samt av föreskrift i den lokala stadgan.

I allmänna ordningsstadgan utsågs inte vem som skall fullgöra renhåll- ningsskyldigheten enligt 3 å, utan hänvisning görs till särskilda bestämmel— ser. varmed avses kommunala renhållningslagen.

2.3. Kommunala renhållningslagen

Kommunala renhållningslagen (19701892) innehåller i ] å (ändrad senast 1974: 1023) föreskrift att kommun skall inom område med stadsplan fullgö- ra den skyldighet som föreskrivs i 3 å allmänna ordningsstadgan att hålla ren gata, torg. park och annan sådan allmän plats samt allmän väg och vid— taga övriga där omnämnda åtgärder. Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Kommu- nens skyldigheter omfattar inte åtgärder som skall vidtagas av staten som väghållare. Kommun kan inom fastställd stadsplan överföra renhållnings- skyldigheten avseende gångbana eller annat för gångtrafik erforderligt ut- rymme på fastighetsägare. Om skyldigheten inte funnits tidigare skall kom- munens beslut underställas länsstyrelsen (2 å).

På annan plats där allmänheten äger att fritt färdas åligger det kommu- nen att, om nedskräpning sker, återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till förhållandena tillgodoser skäliga anspråk (3 å).

2.4. Pågående reformarbete

2.4.1. Bygglagutredningen

I första hand skall här uppmärksammas bygglagutredningens betänkande (SOU 1974121) och remisskritiken över detta. Bygglagutredningen lade tyngdpunkten i sitt arbete på utarbetandet av ett nytt plansystem. Vissa ' frågor blev mindre genomarbetade. Som exempel på sådana frågor nämner utredningen frågor om skyldigheten för fastighetsägare att betala avgifter i samband med exploatering samt frågor om värdeutjämning mellan fastig- hetsägare (bet. s. 102). Genomförandefrågorna har framför allt behandlats i avsnitt 10 angående förhållandet mellan planläggning och genomförande och avsnitt 21 angående principer för den lagtekniska lösningen.

Bygglagutredningen anser att det är uppenbart att samhällsbyggandet även i fortsättningen i stor utsträckning måste ske på sådant sätt att kom- munen påtager sig ansvar för utbyggnad av gator, parker o. d. och att detta sker i större utsträckning än för närvarande. Det bör därvid vara möjligt att i översiktliga planer klargöra inom vilka delar av kommunen sådan skyl- dighet skall finnas.

Beträffande utformningen av ett avgiftssystem för bl. a. gatumarksersätt- ning och gatubyggnadsbidrag konstaterar bygglagutredningen att med den

• Sida 48
•  Original

utformning som bebyggelsemiljöerna för närvarande ges är det alldeles up- penbart att det nuvarande avgiftssystemet är föråldrat. Ett blivande av- giftssystem bör enligt utredningen inriktas på att åstadkomma en fördel- ning av kostnader efter nytta inom större sammanhängande områden. Av- gifter skulle enligt utredningen kunna tas ut efter taxor. Utredningen fram- håller emellertid att den inte hunnit utarbeta regler för ett sådant avgifts- system. Detta arbete bör bedrivas i samarbete med 1969 års vägutredning. Beträffande utformning av det framtida avgiftssystemet anser bygglag- utredningen att förebild i viss mån kan finnas i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Frånvaron av mätbar förbrukning gör emellertid att reglerna troligen bör utformas i närmare anslutning till det system som finns i 3 kap. EVL. Detta innebär att man fördelar kostnaderna efter fastig- heternas taxeringsvärden om det inte för visst fall finns skäl till avsteg häri- från.

Bygglagutredningen bedömer att bestämmelser av den typ som finns i 70—73 åå BL utgör ett ändamålsenligt alternativ till en strikt tillämpning av ett system med ekonomiska ersättningar och inlösen av gatumark och mark för andra allmänna ändamål. Den blivande lagstiftningen bör därför innehålla regler som i huvudsak svarar mot de nämnda reglerna i BL.

I fråga om den lagtekniska behandlingen föreslår bygglagutredningen att bestämmelserna delas upp på tre olika lagar, markanvändningslag, bygg- nadslag och lag om kommunala vägar m. m. Utredningen föreslår att reg- lerna om ansvar för gatubyggande m. m. tas in i sistnämnda lag.

Bygglagutredningens betänkande har varit föremål för remissförfarande. Yttrandena häröver har sammanställts och utgivits i betänkandet Markan- vändning och byggande Remissammanställning utgiven av bostadsdepar- tementet (SOU 1975: 17). Yttranden över frågor om ansvar för gatubyg- gande m.m. återfinns på s. 51—55 och 59—68.

I stort sett har vad bygglagutredningen föreslagit rörande genomföran- defrågorna och utformningen av en särskild lag om kommunala vägar mot- tagits positivt av de flesta instanser som yttrat sig i frågan. Planverket före- slår att lagen om kommunala vägar m.m. utformas så att den kan komma att tillämpas på en vidare krets av företeelser än bara gator, vägar o.d. Liknande åsikter framförs av ett par länsstyrelser.

- Flertalet remissinstanser tillstyrker de uppdragna riktlinjerna för ut- formningen av ett avgiftsystem. Några instanser betvivlar att man kan ut- forma taxor på grundval av översiktliga planer. När det gäller fördelningen av kostnaderna framhåller några remissinstanser att det är angeläget att man får ett avgiftssystem som möjliggör utjämning av kostnaderna mellan likvärdiga bostadsområden, medan andra betonar att taxan måste göras beroende av kostnaderna inom olika områden. På vissa håll poängteras vikten av att kommunerna får full kostnadstäckning. I några yttranden framhålls att avgiftssystemet måste kunna bli användbart vid förnyelse och förtätning.

Gatukostnadsbestämmelserna bör enligt vissa instanser ändras utan att reformer i övrigt avvaktas. Detta anses av en kommun vara omöjligt och en annan kommun framhåller att de av bygglagutredningen föreslagna re- formerna måste genomföras samtidigt.

• Sida 49
•  Original

2.4.2 1969 års vägutredning

1969 års vägutredning har i betänkandet Kommunal och enskild väghåll- ning (SOU 1977: 12) lagt fram förslag om kommunal och enskild väghåll- ning. Förslagen bygger på principbetänkande som utredningen avgav år 1974 (DsK 1974: 7).

Utredningen föreslår att bestämmelser om kommunal väghållning tas ini en särskild lag om kommunvägar. I fråga om den enskilda väghållningen föreslås att lagen om enskilda vägar. vilken lag sedan 1973 gäller endast för vägföreningar. upphävs och att bestämmelserna om inrättande av vägför- eningar införs i anläggningslagen (1973: 1149), medan bestämmelserna om vägföreningars förvaltning och organisation infogas i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter.

Förslaget till lag om kommunvägar innehåller 59 paragrafer uppdelade på följande underrubriker: Inledande bestämmelser (1—3 åå). Kommun— väg (4—6 åå). Kommunal väghållning (7—8 åå), Byggande av kommunväg (9—10 åå). Drift av kommunväg (11 å), Vägrätt (12—14 åå), lanspråkta- gande av mark med Vägrätt (15—20 åå). Tillfälligt upplåtande av mark. m.m. (21—25 åå), Avgiftsskyldighet m.m. (26—31 åå). Avtal om taxa (32 å). Ordnings- och säkerhetsföreskrifter (33—44 åå), Ersättning m.m. (45—54 åå). Ansvar. handräckning och besvär m.m. (55—58 åå) samt Sär- skilda bestämmelser (59 å).

Förslaget om kommunal väghållning utgår enligt 1 å från att kommunen själv avgör omfattningen av den väghållning som kommunen åtager sig. Det kravet uppställs dock, att väghållningen skall behövas för verksamhet som kommunen har att tillgodose. Vidare föreslås för områden med bygg— nadsplan att kommunen skall handha väghållningen där. såvida inte annat bestämts i planen. Sistnämnda bestämmelse gäller dock inte enligt över- gångsbestämmelserna (punkt 2) väghållningen i fråga om byggnadsplan som fastställts redan före lagens ikraftträdande. För sådana områden utgår förslaget från att den enskilda väghållningen successivt övertas av kommu- nen.

Med hänsyn till betydelsen från olika synpunkter, inte minst de ekono- miska. av ett beslut om kommunal väghållning föreslås att principfrågan huruvida och i vilken utsträckning kommunal väghållning skall förekomma avgörs av kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandet av beslutet ankommer därefter på en kommunal väghållningsmyndighet, dvs. en kom- munal nämnd som utses av fullmäktige. '

Beslut om kommunal väghållning innebär att kommunen åtager sig att bygga den avsedda vägen. om den inte redan är anlagd, och att svara för vägens drift (7 å). För fullgörande härav äger kommunen rätt att ta erfor- derligt markutrymme i anspråk och ta ut avgift för väghållningen av de fas— tighetsägare för vilka kommunens väghållning är till nytta.

Frågan huruvida vägmarken skall innehas med äganderätt elleri annan form avgör kommunen med hänsyn till vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Vägutredningen utgår dock från att vägmark inom kommunens tät- orter i regel kommer att innehas med äganderätt. medan Vägrätt torde vara att föredra inom glesbebyggda delar. Regler om Vägrätt av motsvarande in- nehåll som de vilka gäller för allmänna vägar tas upp i 12—14 åå. Härför

• Sida 50
•  Original

krävs att den kommunala väghållningsmyndigheten — på motsvarande sätt som gäller enligt väglagen — upprättar arbetsplan över den mark som er- fordras för vägbyggnadsföretaget samt meddelar beslut om dess antagande (15—20 åå). Arbetsplanen skall ange vägens omfattning och väganordning- ar samt vägföretagets detaljutformning i övrigt. Arbetsplanen skall vidare redovisa berörda fastighetsägare och övriga sakägare. Någon skyldighet att alltid utställa arbetsplan uppställs dock inte. I de fall kommunen redan innehar marken eller överenskommelse om Vägrätt redan har träffats med markägaren, behövs i princip inte något utställelseförfarande.

Frågan om uttagande av avgift för utförande och drift av kommunväg beslutas av kommunfullmäktige. På motsvarande sätt som gäller enligt bl. a. va-lagen föreskrivs i 28 å avgiftsuttag enligt taxa. Också denna be- stäms av kommunens fullmäktige. När avgift för väghållningen skall ut- gå. åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till väghåll— ningsområde inom vilket avgiftsskyldighet avses föreligga. utställa det till granskning samt meddela beslut (31 å). Väghållningsområdet omfattar de fastigheter som har nytta av väghållningen. Såvitt gäller tätortsförhållan- den anses därvid samtliga fastigheter inom tätorten ha nytta av vägen. om inte särskilda skäl talar mot det (26 å).

Bestämmelserna om utförande och drift av kommunväg, Vägrätt. ord— nings- och säkerhetsföreskrifter m, m. har utformats i nära överensstäm- melse med vad som gäller för allmän väg enligt väglagen. Dock föreligger bl. a. den skillnaden att föreskrifterna om enskild vägs anslutning till kom— munväg gäller endast i fråga om sådan kommunväg eller del av kommun- väg som kommunen bestämmer. Syftet med samordning av bestämmelser- na är att man därmed får enhetliga regler för de olika vägkategorierna. obe- roende av vem som svarar för vägen. Samtidigt underlättas övergången från en väghållningsform till en annan.

Talan mot beslut av väghållningsmyndigheten, bl.a. avseende arbets- plan och väghållningsområde, skall enligt 57 å kunna föras genom s.k. för- valtningsbesvär.

I övriga lagförslag som vägutredningen lagt fram och som är av intresse i förevarande sammanhang ingår en ändring i BL som ger möjlighet att inom områden med s. k. blandade planförhållanden, dvs. områden där stadsplan och byggnadsplan ligger blandade om varandra, frångå bestämmelserna om gatubyggande och gatuhållning och i stället reglera nämnda frågor en- ligt den föreslagna lagen om kommunvägar. Dispens i denna fråga medde- las av regeringen.

Genom ändringar i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhåll- ningslagen föreslås att kommunens renhållningsansvar för kommunväg blir detsamma som för gata. Inom vägförenings verksamhetsområde före- slås motsvarande renhållningsskyldighet åligga föreningen.

• Sida 51
•  Original

3.1. Bakgrund

3.1.1. Förhållandenaföre 1908

Av redogörelsen för gällande rätt i avsnitt 2 framgår att byggnadslagens re- gelsystem för gatuhållningsansvar och ersättningsskyldighet för gatukost- nader är ganska komplicerat. Detta har sin grund bl. a. i att systemet är re- sultatet av en lång historisk process. under vilken ett ursprungligen tämli- gen enhetligt. för en äldre tids samhällsförhållanden avpassat system av lokala föreskrifter och sedvänjor successivt omvandlats och i flera etapper införlivats med allmän lag. Huvuddelen av dessa nytillkomna lagregler har fått sin plats i byggnadslagstiftningen på grund av sambandet med plan- läggning och samhällsbyggande. Andra bestämmelser har sammanförts med regler om väghållning. ordningshållning och renhållning. I vissa hän- seenden gäller ännu. åtminstone formellt. vad som för varje särskild ort kan vara föreskrivet eller eljest tillämpat av ålder. En särskild komplika- tion består däri att ersättningsbestämmelser i äldre lagstiftning alltjämt i betydande omfattning måste tillämpas på grund av övergångsbestämmel- ser till gällande lag.

Gatuväsendet är knutet till utvecklingen av en stadsmässig bebyggelse och förutsätter en övervakande lokal samhällsorganisation. Äldre tiders samhällen hade emellertid obetydliga administrativa resurser. och det var därför naturligt att ansvaret för att bygga ut och vidmakthålla gatunätet kom att vila på de medborgare i de små stadsbildningarna som hade mate- riella resurser att verkställa erforderliga åtgärder, nämligen det burskaps- ägande borgerskapet. som ägde och bebyggde fastigheter och hade behov av tillfarter till dessa. Ansvaret för anläggande, underhåll och renhållning av gata tillkom alltså i huvudsak fastighetsägarna, som fullgjorde dessa prestationer in natura. Undantag utgjorde sedan gammalt torg och öppna platser. för vilka ansvaret tillkom stadens myndigheter. Parker torde histo- riskt sett ha uppkommit som trädgårdsanläggningar i anslutning till enskild bebyggelse, vilka så småningom gjordes tillgängliga för allmänheten. I den mån parkerna fick offentlig karaktär övergick också ansvaret för anläggan- de och underhåll av dessa till att bli en kommunal uppgift.

Ännu fram emot mitten av 1800-talet torde gatuväsendet ha bibehållit denna karaktär av ett huvudsakligen på naturaprestationer vilande allmänt fastighetsägaronus, kombinerat med kommunalt ansvar för torg, parker och andra dylika allmänna platser. Systemet byggde på lokala föreskrifter

• Sida 52
•  Original

av olika slag eller av ålder tillämpad sedvänja. Detta gällde bl. a. gaturen— hållningen som kom att på många håll få sin reglering i lokala ordningsstad— gor. Genom 1868 års ordningsstadga för rikets städer skedde en viss nor- mering av de krav som skulle ställas på fastighetsägarna beträffande gatu— renhållning. men dessas ansvar ansågs inte ha sin grund i stadgan utan vila— de på lokala bestämmelser. överenskommelser eller sedvänjor.

Under intryck av nyare samhällsidéer kom efter hand denna ordning. som innebar att samhällsuppgifter förbehölls en särskild grupp medborgare såsom rättigheter och skyldigheter. att alltmer ifrågasättas. I stället vann den uppfattningen spridning att allmänna kommunala uppgifter borde an- förtros kommunala myndigheter, som utförde dem i alla medborgares in— tresse och bekostade dem med allmänna kommunala utskylder. På åtskilli- ga håll övertog också samhället att utföra olika gatuprestationer mot eller utan ersättning. Likställighetsidéerna fick sitt principiella genombrott i 1862 års kommunalreform. På gatuväsendets område kom dessa principer dock endast långsamt och ofullständigt att genomföras. Myndigheterna tvekade för uppgiften att generellt ersätta bestående. tämligen oenhetliga lokala ordningar beträffande gatuförhållanden med allmänna och enhetliga lagbestämmelser. I stället hänvisades städerna till att förhandlingsvägen träffa överenskommelser med fastighetsägarna om avlösning av gatupres- tationerna. Sådana överenskommelser kom också på åtskilliga håll till stånd under de följande decennierna. Gatuhållning och gaturenhållning kom därvid i regel att behandlas åtskilda från varandra. Sålunda träffades för Stockholms del en särskild likställighetsöverenskommelse beträffande gaturenhållning som övertogs av staden mot avgift av fastighetsägarna un- der en tid av 50 år. På andra håll övertog samhällena olika gatuprestationer mera formlöst eller genom ensidiga kommunala beslut. Förhållandena på gatuområdet kom efterhand att förete stora olikheter mellan olika städer och stadsliknande samhällen. och på åtskilliga håll kom ovisshet att råda om vad som skulle anses vara gällande rätt. 1 en undersökning som utför- des av 1884 års kommitterade för utarbetande av förslag till stadsplane- lagstiftning konstaterades att gatuförhållandena då alltjämt företedde så betydande olikheter mellan skilda orter att tiden inte ansågs mogen att reg- lera gatuväsendet i allmän lag.

Samhällsutvecklingen under senare delen av 1800-talet och särskilt stadssamhällenas tillväxt kom att förändra synen på hur gatuväsendet bor— de reformeras. Det växande behovet av nya gator och en förbättrad gatu- standard blev ett starkt argument för att föra över ansvaret för själva utfö- randet av gatuanläggning och gatuunderhåll till städernas myndigheter. men samtidigt började man alltmer ifrågasätta det berättigade i att befria fastighetsägarna även från ekonomiskt ansvar för gatuväsendet. Inte minst de stigande fastighetsvärdena belyste gatubyggandets betydelse för fastig- hetsägamas möjligheter att utnyttja sin mark för bebyggelse, och den upp- fattningen vann alltmer spridning att städerna borde få ta ut ersättning av dem för sina gatukostnader.

3.1.2 1907 års lag om stadsplanering och tomtindelning

Det kom likväl att dröja avsevärd tid innan regler om gatuhållning togs upp

• Sida 53
•  Original

i allmän lag. Utvecklingen fram till nu gällande ordning skedde i flera etap- per. Början gjordes med införandet i 1907 års lag om stadsplan och tomtin- delning av en generell föreskrift om kommunalt ansvar för byggande och upplåtande av gata samt skyldighet för ägare av tomt vid gata, som efter la— gens ikraftträdande uppläts till allmänt begagnande. att ersätta staden vär- det av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt. dock ej till större bredd än nio meter. Hade tomtägaren utan lösen överlåtit gatumark till staden var han fri från skyldighet att ersätta den marken. Beträffande torg och an- nan dylik allmän plats betraktades marken som gata till en bredd av arton meter från tomtlinjen. Ersättningsskyldigheten omfattade även mark i ga- tukors. Ingick allmän väg i gatan reducerades ersättningsskyldigheten för därutöver erforderlig mark till hälften Som en eftergift åt de lokala intres- sena fastslogs i lagen uttryckligen att i'igen rubbning avsågs i vad för varje stad lokalt gällde med avseende på tomtägares skyldighet att bekosta an- läggande av gata. Tomtägare skulle vara skyldig att återgälda staden vad den kunde ha utgett för gatuanläggning. Angående sättet för ordnande och anläggning av gata liksom skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas underhåll skulle också fortsättningsvis gälla vad för varje stad var föreskri- ven. Ersättning för gatumark skulle utges då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit uppförd på tomten och gatan upplåtits till allmänt begag- nade. En begränsad skyldighet att utge ersättning för gatumark förelåg vid gatuvidgning, om genom den stadsplaneändring som föregått vidgningen tomtägaren fått rätt att uppföra högre byggnad.

3.1.3. Utvecklingen 1917—1931

Samtliga bestämmelser i SPL 1907 överfördes praktiskt taget oförändrade till 1917 års lag om fastighetsbildning i stad. en åtgärd som motiverades med önskemålet att stärka sambandet mellan planläggning och fastighets- bildning. Detta samband upplöstes i och med 1931 års stadsplanereform. 1907/1917 års regler om gatumarksersättning har genom vad som före- skrivs i 87 tå övergångsbestämmelserna till 1931 års stadsplanelag och 1595 byggnadslagen alltjämt betydelse i fråga om gator och gatudelar som upp- låtits till allmänt begagnande under tiden 1908— 1931 men för vilka fordran på ersättning ännu ej förfallit därför att något villkor ännu ej uppfyllts. t. ex. att tomt ej färdigbildats eller bebyggelse företagits enligt stadsplan.

Genom 1907 års lagstiftning hade gatukostnadsfrågan endast fått en par- tiell lösning, nämligen rörande markersättningen. Skyldigheten att ersätta kostnad för att anlägga gata reglerades alltjämt endast av lokala stadgan- den. Rättsgrunderna för dessa förhållanden var av skiftande art, såsom lik- ställighetsöverenskommelser, byggnadsordningar eller andra kommunala stadgar, beslut vid införlivningar, beslut av allmän rådstuga eller stadsfull- mäktige, stundom endast gammal hävd. I rättspraxis ansågs stadsfullmäk- tige ej äga befogenhet att ensidigt ålägga fastighetsägarna nya eller ökade förpliktelser angående gatuhållningen.

Dessa skiftande förhållanden på gatubyggandets område föranledde krav på ett mera enhetligt ordnande, helst genom allmän lag. Frågan om sådan lagreglering togs upp i olika kommittéutredningar. Förslag lades

• Sida 54
•  Original

fram 1920 och 1928 i samband med förberedelser till ny lagstiftning på stadsplaneväsendets område.

3.1.4 [93] års stadsplanelag

När på grundval av dessa utredningar förslag till ny stadsplanelag lades fram år 1931 utgick man från att regleringen av ersättning för gatas iord— ningställande skulle grundas på de faktiska förhållandena på varje särskild ort och att varje stad borde i fråga om anläggningskostnader för gata själv få besluta om ändring i den lokala ordning som gällde. Man bibehöll härige— nom den tidigare ordningen att fråga om sådan ersättning utgjorde en lokal angelägenhet.

I enlighet med denna ståndpunkt togs i 1931 års stadsplanelag inte bara in regler om markersättning som i stort sett överensstämde med 1907/1917 års föreskrifter utan även regler som gav kommunerna möjlighet att genom särskilda gatukostnadsbestämmelser pålägga tomtägama betalningsskyl— dighet för att få gata iordningställd. Som ett skydd för markägarna före- skrevs dock att bestämmelserna skulle underställas Kungl. Maj:ts pröv- ning om markägare pålades nya eller ökade skyldigheter.

Beträffande markersättning skilde sig 1931 års bestämmelser från de tidi- gare gällande i huvudsak på följande punkter.

Ersättningen skulle inte längre beräknas på grundval av en fast maxime- rad gatubredd utan sattes i relation till medgiven hushöjd på så sätt att den skulle uppgå till hälften av värdet av hela gatubredden. dock högst intill en bredd som motsvarande den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till- låtna hushöjden. ökad med en fjärdedel av samma höjd. En jämkning skul— le ske för det fall att tomts nytta av ny gata inte svarade mot den kostnad som skulle påföras tomten. Beträffande torg. park och dylik allmän plats angavs inte längre i lagtexten till vilken bredd området intill tomt skulle räknas som gata utan det förutsattes att föreskrift härom meddelades i stadsplan från fall till fall.

[ fråga om kostnad för att iordningställa gata föreskrevs att ersättning in- te kunde utgå för gata eller gatudel som påbörjats då fråga om gatukost- nadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige eller för gata som då skul- le varit upplåten. Ersättning skulle inte omfatta förhöjda kostnader som berodde på att gatas höjdläge avvek från markens naturliga höjdläge eller att gatan blev mer än vanligt kostsam. Ersättningen fick inte heller översti- ga vad som motsvarade den verkliga kostnaden för gata framför varje tomt. Sistnämnda regel modifierades genom lagändring 1935 på så sätt att om belastningen på tomtägama inom visst område blev mycket ojämn vid fördelning enligt huvudregeln, fick de sammanlagda gatukostnaderna inom området fördelas mellan tomtägama efter byggnadsrätt. tomtstorlek eller annan skälig fördelningsnorm. En uttrycklig föreskrift intogs i lagen om att ersättning enligt gatukostnadsbestämmelserna alltid skulle motsvara skäli- ga anspråk på rättvisa och billighet.

Beträffande underhåll av gata eller annan allmän plats infördes som en nyhet laga skyldighet för stad att svara för detta, varvid dock ingenting nämndes om rätt för staden att belasta tomtägama med avgift. Däremot ansågs bestämmelser om gaturenhållning inte bör tas upp i lagen.

• Sida 55
•  Original

Gaturenhållningen kom i stället att regleras i författningar utanför bygg- nadslagstiftningen. nämligen 1956 års allmänna ordningsstadga (1956:617) och en särskild lag (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m.m. Vid tillkomsten av dessa författningar övervägdes (prop. 1956: 143 s. 89) om samtliga bestämmelser om gaturenhållning kunde samlas i den särskilda renhållningslagen. Det ansågs emellertid att regler om gaturenhållning till sin natur hade så nära samband med allmänna och lokala ordningsföre- skrifter att innebörd och giltighetsområde borde bestämmas i den allmänna ordningsstadgan med möjlighet att komplettera denna med lokala ord- ningsbestämmelser i mån av behov. Därmed skulle även vinnas att efter- levnaden kunde säkerställas genom ordningsstadgans sanktionsbestäm- melser. Vem som skulle svara för renhållningspliktens fullgörande ansågs däremot vara ett ämne som måste regleras i allmän lag. vilket föranledde att bestämmelser härom intogs i den särskilda renhållningslagen (s. 34). I denna ålades stad att svara för renhållning, snöröjning, undanskaffande av snö och is samt sandning eller annan åtgärd till motverkande av halka be- träffande gata. torg. park och annan sådan allmän plats i område med stadsplan samt allmän väg i dylikt område. dock med undantag för åtgärd som ankom på kronan som väghållare.

För att tillmötesgå kritik som riktats från kommunalt håll mot att kom- munerna ålades dessa nya plikter infördes dels viss dispensmöjlighet, dels en rätt för kommun att inom stadsplanelagt område ålägga ägare av fastig- het eller den som i ägarens ställe betalade fastighetsskatt att svara för ren- hållning och snöröjning etc., av gångbana eller annat gångtrafikutrymme framför fastigheten. Beslut härom skulle underställas Kungl. Maj:ts pröv- ning om ägaren inte förut haft sådan skyldighet. Som motiv för att införa dessa möjligheter till lindring i kommunernas renhållningsskyldighet anför- des bl. a. fastighetsägamas eget intresse av att gångbanan framför fastighe- ten hölls i gott skick och att arbetet alltjämt fick anses ha övervägande ma- nuell karaktär samt att många kommuner kunde ha svårt att avdela till- räckliga personella och materiella resurser för ändamålet. Det antyddes dock att förhållandena i sistnämnda hänseende kunde ändras i framtiden. och att en omprövning då kunde vara möjlig (prop. 1956: 143 s. 259).

I samband med 1970 års lagstiftning om åtgärder mot nedskräpning för- des bestämmelserna om kommunernas ansvar för gaturenhållningen över till den nya kommunala renhållningslag (1970: 892) som då infördes och som i övrigt upptog regler om kommuns ansvar för städning av för allmän- heten tillgängliga områden utanför kommunernas renhållningsområde samt för bortförande av avfall från fastighet. Kommunens allmänna ansvar för renhållningen slogs fast i l % beträffande områden med stadsplan med tillägg av allmän väg i område med byggnadsplan, medan omfattningen av ansvaret bestämdes genom hänvisning till Så allmänna ordningsstadgan.

Möjligheten för kommun att införa fastighetsägaransvar för gångbane- renhållning bibehölls (2 å). Underställningsskyldigheten kvarstod beträf- fande sådana beslut som innebar nya förpliktelser, varvid dock prövningen uppdrogs åt länsstyrelsen.

• Sida 56
•  Original

3.1.5. Byggnadslagens gatukostnadssystem

Genom tillkomsten av 1931 års stadsplanelag hade avgiftssystemet beträf- fande gatumark och gatubyggande fått i huvudsak det innehåll som det allt- jämt har enligt gällande lag. Ändringarna vid tillkomsten av 1947 års bygg- nadslag var relativt få och avsåg i allmänhet endast att undanröja oklarheter och underlätta tillämpningen. De viktigaste ändringarna avsåg rätt för kommun att tillämpa på tidigare erfarenheter stödda beräknade kostnader för gatuarbete i stället för verkliga kostnader samt borttagande av kravet på att tomt skulle vara bebyggd för att ersättning skulle få utkrä— vas. En uttrycklig jämkningsregel infördes, som byggde på den ngndläg— gande principen att fastighetsägares bidrag alltid skulle svara mot hans nytta av gatuanläggningen. Tvister om ersättning hänsköts till expropria— tionsdomstolen (numera fastighetsdomstolen). Den redan år 1935 beträf- fande anläggningskostnad införda möjligheten att fördela kostnaderna om- rådesvis efter skälig norm för att undvika ojämn belastning överfördes till BL utan begränsning till särskilda fall och kunde användas för både mark— ersättning och gatubyggnadskostnad. i förra fallet dock först efter statligt medgivande.

Beträffande det närmare innehållet i EL:s gatukostnadsregler hinvisas till redogörelsen för gällande rätt i avsnitt 2. Sammanfattningsds kan konstateras att innebörden av reglerna är att kommunerna har ritt och även skyldighet att inom vissa gränser från fastighetsägare ta ut ersättning för mark till gator, torg. parker och andra allmänna platser. ävensom möj— lighet att efter fullmäktigebeslut och statlig prövning — i den mån ökade bördor läggs på fastighetsägare — av dessa erhålla bidrag till åtminstone en betydande del av kostnaderna för att anlägga och upplåta gata och därmed likställda delar av allmän plats.

3.2. Tillämpningen

I detta avsnitt avses att belysa hur byggnadslagens avgiftssystem fingerar och hur det tillämpas i praktiken. Vidare lämnas en sammanställning av de krav på utredningar, undersökningar och andra åtgärder som följer med en tillämpning av gällande regler om gatukostnader. Slutligen lämnas en på upplysningar från vissa kommuner grundad beskrivning av den vanliga hanteringsordningen.

Inledningsvis kan erinras om att BL:s gatubidragssystem endastomfat- tar ersättning för gatumark och gatubyggande, således ej kostnader för drift och underhåll av gata, ej heller för gaturenhållning.

Mellan gatumarksersättning och bidrag till gatubyggande föreligger den skillnaden i BL:s system att ersättning för gatumark utgår omedelbart på grund av lag, medan bidrag för gatubyggnadskostnader endast kan utkrä— vas om kommun efter eget val bestämmer sig för att införa avgiftssystem i stället för att finansiera dessa kostnader på annat sätt, t. ex. genom ersätt- ning enligt frivilligt ingångna avtal eller med skattemedel.

Det torde strida mot den kommunala likställighetsprincipen att en kom- mun avstår från att ta ut ersättning för gatumark av fastighetsägare. och ut- redningen har fått den uppfattningen att så ej heller normalt sker bet'äffan-

• Sida 57
•  Original

de bostadsområden. även om inte alltid ersättning utgår separat enligt BL:s föreskrifter utan motsvarande belopp i stället utkrävs som del i en samlad frivillig uppgörelse med byggnadsföretagare, markägare eller andra ex- ploateringsintressenter. Hur förhållandena är beträffande gatumark i in- dustri- och andra arbetsområden är mera oklart. Det torde förekomma att mark för nyetablering eller utvidgning av företag ställs till förfogande av kommuner på fördelaktiga villkor vari kan ingå reducerad eller slopad ga- tumarksersättning. En enig uppfattning är dock att en kommun i normala fall inte äger efterge eller nedsätta ersättningen för gatumark utöver vad som medges enligt BLzs regler.

Bestämmande av markersättningens storlek innebär en ganska omfattan- de administrativ procedur. Kommunen har först att välja om den vill till- lämpa huvudregeln om bestämmande av ersättning för mark till gata fram- för varje fastighet eller utverka tillstånd av länsstyrelsen att beräkna och fördela markersättningen områdesvis efter lämplig norm. Om sistnämnda utväg väljs skall efter utredning förslag upprättas och utställas för gransk— ning efter underrättelse av samtliga berörda markägare. Det skall sedan behandlas av kommunfullmäktige, som beslutar om länsstyrelsens till- stånd skall utverkas. Om synnerliga skäl föreligger att ändra ett meddelat tillstånd måste regeringens medgivande inhämtas.

Vid bestämmande av markersättningen skall först den ersättningsgilla arealen beräknas med tillämpning av regeln i 56 5 BL om att ersättning skall utgå för halva gatubredden, dock högst till det breddmått som motsvarar hälften av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande medgivna högsta hushöjden på fastigheten ökat med en åttondel. För fastighet vid gatukors finns en specialregel. likaså för det fall att i gatumarken ingår allmän eller enskild väg.

Därefter åligger det kommunen att värdera marken enligt de regler som gäller inlösen av gatumark, dvs. i allmänhet att utreda markens marknads- värde innan den första gången tas in som gata eller annan allmän plats i stadsplan. Om skilda delar av gatumarken framför fastigheten har olika värde tillämpas ett medelvärde. 1 det värde som skall ersättas ingår inte träd. buskar. staket etc. Ersättningen skalljämkas med hänsyn till den nyt- ta fastigheten har av gatan. För vidgning gäller skillnaden i värde av gatu- marken före och efter vidgningen.

Ytterligare måste klarläggas när gatan skall anses ha upplåtits till allmänt begagnande resp. när vidgad gata tagits i bruk, vilket bl.a. reglerar vilken lag som skall tillämpas och när betalningsskyldighet uppstår.

Fastighetsförhållandena måste likaså beaktas, eftersom ersättningsskyl- dighet endast föreligger för fastighet som fyller vissa krav, antingen över- ensstämmelse med gällande tomtindelning eller att vissa andra omständig- heter föreligger.

Även innan ersättningsskyldighet för gatumark inträtt kan kommunen, så snart stadsplan har fastställts. påkalla fastställelse av den ersättning som fastighetsägare skall erlägga. Byggnadsnämnden är vidare skyldig att när som helst på förfrågan lämna upplysning om den belastning som vilar på varje fastighet beträffande sammanlagd gatukostnadsersättning. Kom- munen måste också i förväg kunna beräkna denna ersättnings storlek i så- dana fall. då det gäller att bestämma Vilken säkerhet som en person skall

• Sida 58
•  Original

ställa för att få byggnadslov innan ersättning förfallit till betalning.

Beträffande bidrag till gatubyggnadskostnad föreligger även en rad krav på kommunens myndigheter i fråga om åtgärder som skall vidtagas och kontroller som skall utföras. Om kommunen valt att inte skaffa sig rätt att ta ut dylika bidrag enligt EL:s regler kan för kommunen eventuellt alltjämt gällande äldre lokala bestämmelser bli tillämpliga.

Om kommun som saknar gatubyggnadskostnadsbestämmelser för hela eller del av sitt område vill skaffa sig rätt att ta ut bidrag enligt BL måste fråga om att antaga sådana bestämmelser väckas hos kommunfullmäktige. Om fullmäktige finner att frågan bör prövas, skall fullmäktige låta verkstäl- la utredning i ärendet och göra upp förslag till bestämmelser, i regel genom kommunstyrelsens försorg. Förslaget skall utställas till granskning under minst tre veckor efter kungörelse. Sedan yttrande avgetts över inkomna anmärkningar fattar kommunfullmäktige beslut om antagande och det an- tagna beslutet överlämnas till länsstyrelsen för fastställelse om bestämmel- serna pålägger fastighetsägarna nya förpliktelser. Eventuella besvär här- över prövas av regeringen. som även kan få upp ärendet genom att länssty- relsen finner skäl underställa förslaget.

Gatubyggnadskostnadsbestämmelserna kan ha olika innehåll bara de tillgodoser de krav som uppställs i 685eBL och inte utvidgar bidragsskyl— digheten utöver vad BL medger. Kommunen kan däremot minska kraven generellt eller för vissa områden eller typer av bebyggelse om det finns ob- jektiva skäl till detta. exempelvis högre anläggningskostnader. tidigare gjorda utlägg för gatu- eller vägbyggande. utfästelser i avtal t. ex. vid in- korporering eller kommunsammanläggning etc. Bestämmelserna kan också förenklas och eventuellt ges formen av en taxa om bebyggelseförhållande- na är ensartade. l bestämmelserna kan anges olika tidpunkter för olika om- råden beträffande när giltigheten inträder. Detta beror på när fråga om be- stämmelsernas antagande väcktes i fullmäktige. Det är också möjligt att bestämmelserna blir gällande i hela kommunen från ett och samma tillfälle. även om fråga har väckts vid olika tidpunkter för skilda områden.

Områdesvis fördelning av gatubyggnadsbidrag får tillämpas utan att länsstyrelsens tillstånd behöver utverkas. Fördelningsmetoderna kan va- riera i en och samma kommun allt efter lämplighet. [ detta fall ankommer det på kommunen att bestämma lämpligt fördelningsområde och skäliga fördelningsnormer.

Till grund för bestämmande av anläggningskostnader får läggas på tidi- gare erfarenhet giorda beräkningar av vad gata under likartade förhållan- den kostar att bygga. De erfarenhetsmässigt bestämda kostnaderna brukar schabloniseras för större områden. I kostnaderna får, i enlighet med ett riksdagsuttalande redan vid tillkomsten av SPL 1931. inräknas även kost- nader för arbeten som utförts redan före tillkomsten av gällande stalsplan. Däremot är det inte medgivet att ta med kostnader för gatuarbeten som ut- förts innan fråga väcktes i kommunen om att införa bidragsbestämnelser. ej heller kostnader för gata som lagligen skulle ha upplåtits före denna tid- punkt.

Även beträffande byggnadskostnader har kommunen att beakta att er- sättningen inte överstiger vad som svarar mot fastighets nytta av gatuan- läggningen. vilket kan medföra krav på jämkning. Lagen innehåller också

• Sida 59
•  Original

ett allmänt krav på hänsyn till rättvisa och billighet. Detta krav kan liksom förbudet mot att kräva bidrag till högre anläggningskostnader. t.ex. på grund av väsentliga förändringar i markens naturliga höjdläge. föranleda besvärliga och tidsödande kontrolluträkningar. Kommunen måste även kontrollera om viss eller vissa fastighetsägare tidigare vunnit befrielse helt eller delvis från deltagande i gatukostnader.

Liksom i fråga om markersättning förutsätts för skyldighet att erlägga byggnadsbidrag att fastighet som skall belastas överensstämmer med tomt- indelning eller fyller vissa andra i lagen angivna kriterier.

Det är vanligt att kommunerna utfärdar särskilda tillämpningsanvisning- ar för handläggningen av gatubidragsfrågor. Hanteringsordningen torde växla från kommun till kommun. Vanligen lär huvudansvaret vila på kom- munens fastighetskontor. som har att ta kontakt med vederbörande fastig- hetsägare och förhandla med denne. Det krävs emellertid ett omfattande samarbete mellan många kommunala organ för att den ansvariga myndig- heten skall få tillgång till upplysningar som gör det möjligt att beräkna er— sättningarna på ett riktigt sätt och bevaka att fordringarna görs gällande på rätt tid så att förluster undviks.

Det ankommer sålunda på kommunkansliet att tillse att gatubyggnads- kostnadsbestämmelser antages och fastställs. Kansliet har även ansvaret för uttolkningen. Byggnadsnämnd och stadsarkitekt skall ge upplysningar om förekomsten av stadsplan och vad den innehåller om gator och andra allmänna platser. Stadsingenjörskontoret ger besked om fastighetsförhål- landen och förändringar i dessa. Gatukontoret meddelar vilka gatuarbeten som utförts och när gata upplåtits till allmänt begagnande samt beräknar kostnader för gatubyggandet. Fastighetskontoret har att beräkna värdet av gatumarken liksom även storleken av den säkerhet som skall avkrävas vid meddelande av byggnadslov. Tidpunkt för sökande av sådant lov medde- las av byggnadsnämnden. Drätselkontoret har att ställa ut räkningar och driva in fordringar, förvalta säkerheter, beräkna ränta och administrations- kostnader o.d. Arbetet måste hållas samman av en myndighet, vanligen fastighetskontoret, som får tillse att lämpliga arbetsrutiner fastläggs som kan underlätta utbytet av erforderliga informationer och främja en riktig tillämpning av ersättningsreglema.

3.3. Kritiska synpunkter

3.3.1. Kommunförbundens framställning 1966

Från kommunalt håll har redan för åtskilliga år sedan kritik framförts mot byggnadslagens regler om bidrag till kommuns gatukostnad. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 1.3 gjorde de två dåvarande kommunförbunden tillsammans med Stockholms stad en gemensam framställning år 1966 till Kungl. Maj:t om en modernisering av bestämmelserna om tomtägarens skyldighet att bidraga till gatukostnad. Som motiv anfördes att reglerna varit oförändrade sedan byggnadslagens tillkomst år 1947, under det att stadsplanernas utformning undergått och fortlöpande undergår utveckling i olika avseenden. Följden hade blivit att de bidrag kommunen kunde ta ut framstod som orimligt låga i förhållande till kommunernas kostnader.

• Sida 60
•  Original

Även kostnadernas fördelning på fastighetsägare kunde bli ojämn. En översyn var därför enligt förbunden och staden mycket önskvärd och där— med kunde även uppnås en allmän förenkling av bestämmelserna till und- vikande av de administrativa olägenheter som reglernas invecklade be- skaffenhet medförde.

Vid framställningen var fogad en på uppdrag av fastighetskontoret i Stockholm upprättad promemoria med förslag till förenklingar och vissa huvudgrunder i ett moderniserat system.

3.3.2. Utredningens kommunbesök

Vid gatukostnadsutredningens besök i olika kommuner har huvudändamå- let varit att få ett allmänt intryck av hur man i dag ser på de möjligheter som gällande byggnadslag ger en kommun att ta ut ersättning för kommu— nens gatukostnader. Av vad utredningen därvid inhämtat framgår att mani dag är ännu mer angelägen än år 1966 att få till stånd en revidering av EL:s regler som ger bättre täckning för kommunens investeringskostnader. Man motiverar detta främst med den större betydelse som sanering och förnyel- se har fått i kommunernas byggnadsverksamhet. Samtidigt är det ett gans- ka genomgående drag att man anser reglerna vara onödigt invecklade och tidsödande för vederbörande kommunala förvaltning att tillämpa. Man trycker också allmänt på att reglerna passar dåligt in i principer som tilläm- pas för modern stadsplanering. Lika enig är man om att en reform måste ta större hänsyn än som är möjligt enligt BL:s regler till behovet av rättvisa vid fördelningen av gatukostnaderna på markägarna. på så sätt att mark- ägarna behandlas på ett likartat sätt med hänsyn till den nytta — i nuläget och med hänsyn till exploateringsmöjligheterna — som de kan beräknas få av anläggningarna.

Vissa synpunkter på gällande ersättningsregler som kom fram vid utred- ningens besök redovisas mera i detalj i följande avsnitt.

3.3.3. Ersättningsgilla kostnadsslag

I allmänhet förelåg inom kommunerna ingen anmärkning mot möjligheter- na att få ersättning för mark för att tillgodose det lokala behovet av gator och andra allmänna platser. dock med undantag för den arealbegränsning som behandlas i följande avsnitt. Däremot framfördes olika meningar i frå- ga om ersättning borde kunna — åtminstone delvis — utgå för anläggningar som skall betjäna hela stadsdelar eller större samhällsdelar. Dylika större anläggningar ansåg många inte böra innefattas i gatuersättningama utan bekostas med skattemedel. men på andra håll erinrade man om att vid upp- görande av exploateringsavtal exploatören ofta får betala en viss andel av kostnaderna för sådana anläggningar.

Administrativa kostnader borde enligt mångas mening inräknas i större utsträckning än som kan ske f.n. Man nämnde sådana kostnader som för- beredande utredningar och undersökningar. planläggningskostnader. där- ibland även viss andel i generalplanearbeten. fastighetsbildningskostnader och utgifter för de ofta långdragna förhandlingarna med markägare.

Anläggningar för gatubelysning ansågs allmänt böra få inräknas i gatu-

• Sida 61
•  Original

kostnaderna och likaså trafikskyltning.

En vanlig invändning var att EL:s regelsystem uteslöt ersättning för spe- cialkostnader. vilket kunde anses vara förklarligt om man fördelade kost- naderna fastighetsvis men stred mot principen att kommunen borde kunna räkna med full ersättning för sina gatukostnader. Problemet borde kunna lösas genom att övergå till fördelning av alla kostnader områdesvis på ett enklare sätt än BL medger.

[ de besökta kommunerna var man på sina håll av den uppfattningen att ersättning borde få begäras för räntekostnader som förorsakades av den långa tid som kunde förflyta innan gatubidrag förföll till betalning.

Flertalet hörda kommuner fann starka skäl tala för att utgifter för drift och underhåll borde betraktas som ersättningsgilla gatukostnader. Dessa utgifter uppgår till avsevärda belopp. Man erinrade om att fastighetsägare i områden med storkvarter och medlemmar i vägföreningar själva får bekos- ta vägunderhåll. och det därför är rättvist att även fastighetsägare i stads- planeområden av traditionell utformning får vidkännas samma kostnader. På denna punkt var man dock inte överens i alla besökta kommuner.

3.3.4. Ersättningsgill areal

Kommunerna kritiserar allmänt att ersättning för gatumark enligt BL be— räknas på en reducerad markareal. Beträffande mark för gator och andra trafikleder anser man den tankegång som låg bakom begränsningen av den ersättningsgilla arealen till en gatubredd som står i relation till den i stads- planen medgivna hushöjden numera vara föråldrad. Man menar att hus— höjd och gatubredd inte enligt moderna stadsplaneringsprinciper står i samma direkta beroende av varandra som man ansåg då bestämmelserna tillkom. l bostadsområden med envåningsbebyggelse medför exempelvis begränsningsregeln att kommunen inte får full ersättning ens för gator av normal bredd. Inte heller kan kommunen räkna med full ersättning om i planen läggs in gatuplanteringar till fördel för de vidliggande fastigheterna. Ersättningsreglema är vidare inte avpassade för de fall stadsplanerna upp- tar stora byggnadskvarter som betjänas av korta återvändsgator. Även om vid en sådan utformning själva tillfarterna blir korta. kan kommunen ofta ändock inte få ersättning för sina gatukostnader. eftersom dessa vanligen omfattar även matarleder som går genom grönområden utan direkt kontakt med fastigheterna och som följaktligen inte är ersättningsgilla.

Arealbegränsningen slår ännu hårdare beträffande parkmark, som en- dast är ersättningsgill till den del den är att anse som gata dvs. till en bredd som motsvarar fem fjärdedelar av den hushöjd som gällande stadsplan medger för fastighet vid sådan park. På denna punkt önskar de hörda kom- munerna kunna tillämpa en fri bedömning av den nytta som fastigheterna har av parkmarken i fråga.

3.3.5. Beroendet av stadsplan ochfastighetsindelning

Vid besöken har på sina håll kritiserats att gatukostnadsersättningen är be- roende av förekomsten av fastställd stadsplan. Man hari dessa fall önske- mål om att kunna få ersättning för sådana trafikleder som byggs redan in-

• Sida 62
•  Original

nan man hinner få fram en färdig stadsplan. Byggandet borde i sådana fall kunna ske med stöd av någon form av vägplan eller arbetsplan efter vägla- gens modell. Man anser också på vissa håll att det skulle vara en fördel att inte behö- va avvakta genomförande av fastighetsbildning enligt gällande tomtindel- ning, eftersom fastighetsägare kan fördröja denna. Varje för bebyggelse användbar fastighet borde i stället deltaga i gatukostnaderna. oavsett om fastigheten överensstämmer med tomtindelning eller ej. Eventuellt borde man kunna avvara tomtindelningsinstitutet helt och hållet och införa en fri fastighetsbildning även i stadsplan efter lämplighet. En fastighets framtida bebyggelsemöjligheter borde även beaktas vid beräkning av fastighetens nytta av gatuanläggningen.

3.3.6. Fördelningsgrundema

Kommunernas kritik mot BL:s ersättningsregler går i stor utsträckning ut på att reglerna är krångliga och tidsödande att tillämpa när det gäller att räkna ut de belopp som skall påföras de enskilda fastighetsägarna. Man an- ser också att resultaten i många fall inte blir rättvisande. i varje fall om man tillämpar BL:s huvudregel om separatberäkning av kostnaderna för varje enskild fastighet. Exempelvis ger reglerna låga kostnader för skafttomter och höga för hörntomter. Orättvisor uppstår också mellan tomter för frilig- gande bebyggelse på stora tomter och koncentrerad bebyggelse. Visserli- gen medger BL att man kan tillämpa områdesvis fördelning. Beträffande markkostnaderna kräver detta emellertid. att länsstyrelsens tillstånd in- hämtas efter det att förslag till fördelningsgrunder har upprättats och ut- ställts och alla berörda har underrättats. Kommunerna finner denna ord- ning så omständlig att de sällan tillämpar den. I fråga om gatubyggnads- kostnader medger visserligen BL att i gatubyggnadskostnadsbe- stämmelserna upptas en möjlighet till områdesfördelning efter av kommu- nen vald norm. men det förefaller som om möjligheterna härtill inte så ofta begagnas.

Man var allmänt ense om att fördelningsgrunden borde vara beräkning i en eller annan form av fastighets nytta av gatuanläggningen. Man ansåg dock att det borde ankomma på kommunerna själva att välja lämplig norm eller kombination av normer som avpassades efter de växlande lokala för- hållandena.

Man hade allmänt goda erfarenheter av det sätt på vilket va-kostnaderna fick beräknas enligt lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsan- läggningar (va-lagen). Även om gatukostnader och va-kostnader hade oli- ka karaktär var man dock ganska ense om att en reform av gatukostnads- reglerna borde syfta till att åstadkomma samma frihet för kommunerna som va-lagen medger att beräkna kostnaderna områdesvis och efter av kommunerna beslutade normer.

3.3.7. Betalningsskyldighetens inträde

I kommunerna fann man det vara en olägenhet att behöva vänta med att ta ut ersättning till den tidpunkt då gata var anlagd enligt gällande plan och

• Sida 63
•  Original

upplåten till allmänt begagnande. Den skall då vara utlagd till full bredd och försedd med anordningar ”enligt ortens sed”. I kommunerna finner man det ofta praktiskt att bygga ut en gata i etapper, t. ex. bygga ut den till mindre bredd än planen föreskriver eller vänta med att förse gata med gångbana. asfaltbeläggning och planteringar. medan området är under ut- byggnad och gatan bl. a. begagnas för materialtransporter. Ersättning bor— de. anser man. kunna utgå redan när gata är körklar så att fastighet har för- bindelse med gatunätet i övrigt. Det kan också ligga till så att viss gata till en början endast betjänar ett mindre område men att den senare måste breddas och förstärkas för att kunna ta hand om trafik till och från ett be- tydligt större område som byggs senare.

3.3.8. Säkerhet, panträtt, preskription m.m.

På flera håll beklagade man sig i kommunerna över det besvär som föran- leddes av reglerna om säkerhet för icke förfallna fordringar på ersättningar för gatukostnader. Visserligen var det till fördel för kommunerna att ha denna trygghet för sina fordringar. men man ansåg att det vållade ett orim- ligt stort arbete med att i förväg beräkna den framtida ersättningens stor- lek. förhandla om säkerhetens beskaffenhet samt att sedan förvalta denna under avsevärd tid med risk för att säkerheten ändock inte förslog till att täcka de slutliga kostnaderna. Man fann det enklare om kommunens ford- ran blev betalningsbar ur fastigheten som annan intecknad fordran. Fastig— hetens ägare borde inte stå som ansvarig med de komplikationer som följ- de av detta vid ägarbyte. Från bl. a. Stockholms kommun har dock under hand framförts att säkerheterna förenklar proceduren för uttag av gatu- kostnaderna.

Det långa uppskov med inträde av betalningsskyldighet som enligt gäl- lande regler kunde inträffa ledde enligt många kommuners mening till svå- righeter när det gällde att bevaka dessa fordringar mot inträde av preskrip- tion. Botemedlet mot detta borde vara att förkorta tiden till dess ersättning- en förföll till betalning, exempelvis genom att kravet på tomtbildning slo- pades eller ersättning fick uttagas redan när gatan blev körklar.

Allmän enighet rådde på kommunalt håll om att man av sociala skäl mås- te ha möjlighet att bevilja rätt till avbetalning samt att kommunerna allt- jämt själva borde få bestämma tidpunkt för framställande av krav, vilket kunde utnyttjas till att i ömmande fall ge anstånd.

• Sida 64
•  Original

• Sida 65
•  Original

4. Behovet av en reform

4.1. Allmänna synpunkter

Den kritik som i föregående avsnitt framförts beträffande gällande lagstift- ning om gatuhållning har till övervägande del gällt den bristande möjlighe- ten för kommunerna att få full kostnadstäckning för gjorda investeringar. Denna situation är väsentligen en ny företeelse för åtskilliga kommuner och härrör från de förändringar i bostadsproduktionens inriktning som in- träffat under senare tid.

Så länge större delen av bostadsbyggandet försiggick på råmark i stora enheter som i bebyggelsefärdigt skick uppläts av kommunerna eller under ledning av byggnadsföretagare med vilka kommunen kunnat sluta avtal om regleringen av kommunens och företagarens ekonomiska mellanhavanden har kommunerna kunnat räkna med att få ersättning för åtminstone huvud- delen av sina utlägg för exploateringen. Omfattningen av vad kommunen kunnat kräva ersättning för genom exploateringsavtal har givetvis varierat med de lokala förutsättningarna. I regel torde kommunerna ha tillämpat de normalförslag som utarbetats av Svenska kommunförbundet. Svenska Kommunal-Tekniska föreningen och Kommunernas konsultbyrå. Dessa förslag utgår från principen att exploatörens ersättningsskyldighet skall stå i relation till dennes nytta av exploateringen. I fråga om arbeten som t. ex. avsett huvudanläggningar som skall betjäna större områden. lämnas därför endast visst bidrag av exploatören. För stadsplanekostnader med förarbe- ten och utredningar svarar kommunen. dock med undantag för sådan ut- redning som är till direkt nytta för exploatörens projektering och planering av kvartersmark. Sistnämnda kostnader påförs exploatören. Gator räknas till det som skall ersättas. men parker som betjänar större områden förs i regel på kommunernas konto. I det ersättningsgilla beloppet ingår också va-anläggningar till den del de motsvarar vad som kan debiteras fastighets- ägare enligt gällande va-taxa. Belysning tas med i den mån kostnaden kun- nat godtas som tomt- och grundberedningskostnad vid beräkning av statli- ga bostadslån. Sistnämnda beräkningsgrund är för övrigt normerande även för övriga delar i exploateringsavtalen.

Slutande av exploateringsavtal har medfört att BLzs ersättningsregler har spelat en ganska begränsad roll i många kommuner. Bara i fråga om så- dana fall då kommunerna inte lyckats erhålla godtagbar ersättning för sina

• Sida 66
•  Original

markkostnader av exploatören har kommunerna överlag beräknat och de- biterat ersättning för gatumark enligt BL. Detta har av rättviseskäl ansetts vara en kommunal skyldighet. I fråga om anläggningskostnader har emel- lertid många kommuner ännu inte ansett det nödvändigt ens att antaga ga- tubyggnadskostnadsbestämmelser enligt 67 & BL. En orsak kan ha varit brist på sakkunnig personal som kan verkställa de ganska invecklade be- räkningar som fordras för att fastställa ersättningsbeloppen. En annan or- sak kan ha varit byggandets ringa omfattning i den ifrågavarande kommu— nen. Andra kommuner. däribland Stockholm. tar däremot in avsevärda bi- drag genom BLzs nuvarande regler.

Frågan om kommunernas kostnadstäckning för iordningställande av ga- ta har emellertid numera kommit i ett annat läge genom att byggandet i allt större omfattning kommit att avse sanering och förnyelse av befintliga be— byggelseområden. [ randbebyggelseområden med låg standard finns ett starkt tryck från markägarna att kommunerna skall ta upp förnyelse- och förtätningsverksamhet i sina bostadsbyggnadsprogram. ] vissa av dessa halvglesa men ofta välbelägna områden kan den sanitära standarden vara så låg att länsstyrelsen sett sig föranlåten att framtvinga förbättringar med hjälp av förelägganden enligt hälsovårdsstadgan. Kommunerna kan emel- lertid inte utan saneringsförluster. som de vill undvika. förse dessa områ- den med vatten och avlopp. om inte bebyggelsen förtätas. Därvid uppstår behov av upprustning av gator och parker m.m.

För alla dessa typer av områden är det svårt att avtalsvägen få ut full er— sättning för gatukostnaderna. Kommunerna kan visserligen förhandla men dels är antalet förhandlingspartner ofta mycket stort. varför förhandlings- arbetet blir tidskrävande och resultaten osäkra. dels är de enskilda fastig- hetsägarna många gånger inte tillräckligt angelägna att bygga för att de skall vilja ta på sig större andel av gatukostnaderna än BL och kommuner- nas bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnader ålägger dem. Kommunerna är därför hänvisade till att begagna BL:s tvångsregler om av- gift.

Inom saneringsområden är förhållandena också sådana att kommunerna måste lita till BLzs ersättningsregler med hänsyn till att möjligheterna att förhandlingsvägen få ersättning för gatukostnad i allmänhet är mindre gynnsamma. Eftersom sanering av äldre innerstadsområden redan fått stor omfattning och kan väntas öka ytterligare i betydelse utgör detta ännu en viktig anledning till att BLzs gatuersättningsregler får större betydelse än ti- digare.

Kommunernas intresse av att få full täckning för sina investeringar är gi- vetvis särskilt stort i ett läge då deras ekonomi är hårt ansträngd. Genom att BL inte medger mer än ett begränsat kostnadsuttag enligt 5/8-delsregeln och inte heller medger ersättning för vissa andra av gatuhållningen föran- ledda kostnader. såsom viss administration och räntor. måste man räkna med att täcka växande underskott i exploateringen med skattemedel. Det- ta lederi många fall till att kommunerna inte anser sig ha råd att föra fram i och för sig angelägna projekt angående bebyggelse på dåligt utnyttjad men välbelägen mark. Det kan gälla områden som långa tider legat under bygg- nadsförbud på grund av markägarens bristande intresse att exploatera eller svårigheter för markägare och kommun att frivilligt komma överens om

• Sida 67
•  Original

fördelningen av exploateringskostnaderna.

Tvånget att i högre grad än tidigare utnyttja BLzs ersättningsregler kan få en icke avsedd ogynnsam styreffekt på markutnyttjande och planutform- ning. Det tenderar att pressa ner planstandarden och leda till en mindre önskvärd överexploatering. En kommun kan exempelvis se sig nödsakad att pressa investeringskostnaderna för att få råd med ett önskvärt projekt genom att minska gatubredder. ta bort gångbanor och cykelvägar, krympa utrymmet för parker och lekplatser etc. För att öka den ersättningsgilla arealen kan en kommun föranledas att i planen införa högre våningsantal än som ur trevnads- och miljösynpunkt kan vara önskvärt. t.ex. två vå- ningar i stället för en våning i område för enfamiljshus.

Behovet av ändrade regler är emellertid inte enbart en ekonomisk fråga. Också kommunens ansvar gentemot kommuninvånarna att behandla dem lika gör att BL:s regler inte kan anses tillfredsställande. Detta visar sig i fle- ra situationer. Genom att bebyggelsen tidigare nästan uteslutande skett via exploateringsavtal. vilket ytterst inneburit att exploatören tagit ut full er— sättning för samtliga sina investeringar från fastighetsägarna. kan en olik- ställighet uppkomma om kommunerna nu endast är hänvisade till att till- lämpa EL:s regler med en begränsad ersättning. En annan situation före- kommer inom många av de större kommunerna vid förnyelse av ytter- områden, särskilt fritidsområden. med enklare bebyggelse. Vid förtätning- en av området ställs. som nyss sagts. krav på utbyggnad av va-nät och ga- tor. Det är därvid inte sällsynt att tomter inköps i spekulationssyfte för att avyttras efter det förnyelsen genomförts. Tomtsäljaren kan då tillgodogöra sig värdet av den investering som kommunen varit skyldig att stå för på grund av begränsningsreglerna i BL. Skillnad i behandlingen av kommun- medlemmarna kan också uppkomma vid kommunsammanslagningar ge— nom att olika modeller för uttag av gatuersättning använts inom de olika kommunerna.

En synpunkt som vidare kan framhållas är att de nya storkommunerna kommit att innehålla områden med olika slag av detaljplaner. stadsplaner och byggnadsplaner. kanske även avstyckningsplaner. för vilka gäller oli- ka genomförande- och ersättningsregler. För att kunna behandla fastig- hetsägarna någorlunda rättvist krävs att reglerna om gatukostnader utfor- mas så att invånarna i stadsplaneområden inte belastas i mindre omfattning än invånarna inom områden med byggnadsplan och avstyckningsplan.

Sistnämnda exempel visar att olikställighet kan föreligga inte bara när det gäller byggande av gata. Olikställighet kan föreligga i det angivna fallet även beträffande skyldigheten att underhålla gata resp. väg i de olika plan- områdena. Detta förhållande visar sig också i de fall kommunerna föran- letts att använda planer med ett minimum av gator, såsom storkvarter. för att begränsa kostnader för gatubyggande. I dessa fall får invånarna inom storkvarteret betala underhållet av de egna vägarna på kvartersmarken. medan markägare i vanliga kvarter inte behöver betala kommunen för drift av gator.

I detta sammanhang kommer dessutom en speciell omständighet in i bil— den. vilken gör det ännu mer befogat att anse läget nu vara ett annat än ti— digare. l969 års vägutrednings förslag om rätt för kommun som är väghål- lare att genom avgift från fastighetsägare få full kostnadstäckning för sin

• Sida 68
•  Original

väghållning har medfört att frågan om avgiftsreglerna inom stadsplaneom- råden ändrats i väsentlig grad. Genomförs vägutredningens förslag kan nämligen olikhet uppkomma mellan stadsplaneområden och kommunens övriga områden vid genomförande av kommunal väghållning. ] de senare områdena kan full avgift tas ut för både byggande och drift.

Utöver nu angivna omständigheter bör också fästas avseende vid kom— munernas önskemål om att ersättningsreglerna i fråga om gata förenklas. Dessa upplevs med rätta i flertalet kommuner som svåra och kostsamma att tillämpa.

Vad sålunda framkommit utgör starka skäl för att frågan om kommuner- nas finansiering av gatuhållningen och därmed sammanhängande frågor nu bör tas upp till översyn.

4.2. Fråga om en fristående reform avseende gatuhållning

Bestämmelserna om upplåtande av gata eller annan allmän plats och om underhåll härav utgör en viktig del av EL:s regler beträffande stadsplan. Det skulle därför ställa sig naturligt att översynen av frågorna om gatuer- sättning m.m. företas i ett sammanhang tillsammans med den övriga över- synen av BL.

Å andra sidan får de faktiska svårigheter som på senare tid uppkommit för kommunerna att få täckning för gjorda investeringar på gatusidan och att åvägabringa rättvisa kommunmedlemmarna emellan anses vara så kännbara att de bör tas upp till behandling utan dröjsmål. Resultatet av den pågående samlade översynen av BL torde sannolikt dröja ännu någon tid. Det kan därför inte anses vara rimligt att en ur flera synpunkter angelägen reform fördröjs av enbart systematiska skäl. En annan omständighet i det- ta sammanhang är att en fristående reglering av gatureglerna torde kunna genomföras utan större tidsåtgång. medan ett förslag om ny planlagstift— ning torde vara ett omfattande och komplicerat arbete. som kräver betyd- ligt längre tid för ett slutligt genomförande.

Till nu anförda synpunkter kommer. som framhållits i direktiven. beho- vet av att gatukostnadsreglerna såvitt möjligt samordnas med vägutred- ningens förslag om kommunal väghållning. lnte minst kravet på likställig- het mellan kommunmedlemmarna i fråga om gatu- och väghållning. oav- sett vilken planform som tillämpas. talar för det. Härutöver kan emellertid anföras också praktiska och administrativa skäl för att kommunerna erhål- ler enhetliga regler för all den gatu- och väghållning som kommunen ombe- sörjer.

Goda skäl kan således anses tala för att översynen av reglerna om gatu- hållning nu förs fram som ett fristående förslag. I vissa avseenden. främst vad gäller den nuvarande uppdelningen mellan stadsplan och byggnads- plan och de skilda rättsverkningarna härav. kan det visserligen innebära att gatuhållningsfrågan får tas upp till förnyad bedömning vid en reform av plansystemet. Gatukostnadsutredningen vill emellertid redan nu framhålla att de förslag och den lagtekniska lösning som kommer att förordas inte torde behöva medföra att några större eller principiella ändringar måste vidtagas.

• Sida 69
•  Original

4.3. Riktlinjer för en reform

Gatukostnadsutredningens huvuduppgift är enligt direktiven att lägga fram förslag om tidsenliga och rättvisa gatukostnadsregler. Särskild vikt fästs vid kommunernas alltmer ökade behov av regler som ger möjlighet att täc— ka deras kostnader för gator. parker och andra allmänna platser.

Finansieringen av den gatuhållning — och väghållning — som faller på kommunen kan ske med statsbidrag. kommunalskattemedel och bidrag från fastighetsägarna. Det kan förutsättas att den kommunala gatu- och väghållningen även i fortsättningen till viss del kommer att finansieras med statsbidrag. beroende på att vissa gator och vägar med hänsyn till använd- ning och betydelse ligger mycket nära de allmänna vägarna. Det kan vidare förutsättas att kommunala medel sätts in i viss utsträckning. medan i övrigt finansieringen sker genom bidrag från fastighetsägarna. Principen om täck- ning av kommunala investeringar och driftskostnader med bidrag från fas- tighetsägare är sedan gammalt accepterad på flera områden. Fastighets- ägarna är sålunda redan enligt gällande ordning skyldiga att bidra till hu- vuddelen av kostnaderna för byggande av gator samt för byggande och drift av enskilda vägar. Genom exploateringsavtal kan fastighetsägarna i princip påföras hela kostnaden för anläggande av gator m.m. I flertalet kommuner har fastighetsägarna genom kommunalt beslut ålagts ansvar för gångbanerenhållningen i områden med stadsplan. Avgiftsskyldighet för fastighetsägare finns också på angränsande områden. såsom i fråga om vatten. avlopp. sophämtning. el. gas och fjärrvärme.

En naturlig följd av det sagda är att lagregler om kommunernas kost- nadstäckning för gatuhållning utformas som en rätt. men ingen skyldighet. för kommunen att ta ut bidrag från fastighetsägarna i form av avgifter. ] vad mån finansiering i den enskilda kommunen skall ske genom avgiftsut- tag eller ej bör utgöra en fråga som fattas genom kommunalt beslut.

Enligt gällande ordning är kommunernas rätt till ersättning för gatuhåll- ning begränsad. både i vad avser areal och vissa slag av anläggningskost- nader. De kostnader som inte kan täckas samt driften av gata måste i hu- vudsak finansieras genom skatter: härvid bortses från den del av renhåll- ning som fastighetsägare kan åläggas enligt 2 å kommunala renhållningsla- gen (jfr avsnitt 6) och fastighetsägares ansvar för vägar inom storkvarter. En annan följd av gällande ordning är. som närmare redovisats i avsnitt 4.l. att en tillämpning av BL:s regler medför en vid jämförelse med an- vändningen av exploateringsavtal icke rättvis fördelning av gatuhållnings- kostnaderna mellan kommuninvånarna. Samma är förhållandet vid en jäm- förelse mellan stadsplane- och byggnadsplaneområden. särskilt när bebyg- gelsen inom de olika områdena är av samma karaktär. ] detta sammanhang bör också framhållas att reglerna om fördelningen av kostnaderna för gatu- mark och gatubyggande mellan kommun och fastighetsägare är svåra att tillämpa i praktiken (jfr avsnitt 3.2 och 3.3).

Med hänsyn till det sagda framstår det som påkallat att ett nytt avgifts- system för kommunernas gatuhållning införs som medger skälig täckning av kostnaderna för kommunernas utlägg. Det nya regelsystemet för en så- dan avgiftsrätt bör därvid utformas så att det kan täcka såväl kostnaderna för gatas byggande som drift. Hithörande frågor kommer att behandlas

• Sida 70
•  Original

mer ingående i avsnitt 8 i betänkandet.

Bestämmelser om kommunal väghållning och rätt för kommun att efter beslut av fullmäktige ta ut avgift härför har nyligen lagts fram av l969 års vägutredning. Avgiftsuttaget föreslås ske efter taxa från de fastighetsägare som har nytta av väghållningen. Vägutredningens förslag tillgodoser väl de synpunkter som gatukostnadsutredningen anfört i det föregående. Starka skäl talar därför för att man vid en översyn av reglerna om kommunernas gatuhållning så nära som möjligt ansluter till Vägutredningens förslag. lnte minst behovet av samordning mellan kommunens gatu- och väghållning samt önskemålet att tillämpa samma grundläggande kommunalrättsliga principer talar för en sådan lösning. Goda förutsättningar på dessa båda områden föreligger för en samordning med Vägutredningens förslag. För att genomföra ett avgiftssystem på gatusidan krävs bestämmelser bl.a. om vad som skall ingå i gatuhållningen. vem som är avgiftsskyldig. avgifternas storlek och fördelning m.m. Samma avgränsningsbehov föreligger beträf- fande den kommunala väghållningen inom byggnadsplaneområden. Det framstår således även med hänsyn härtill som naturligt att dessa grundläg- gande frågor löses efter samma principer.

l vissa hänseenden föreligger emellertid olikheter. som särskilt bör upp- märksammas. mellan reglerna för gatuhållning enligt BL och vägutredning- ens förslag om kommunal väghållning. Främst gäller det kommunens obli- gatoriska skyldighet enligt BL att svaraför iordningställande och drift av gata. medan förslaget om kommunal väghållning i princip vilar på frivilligt kommunalt åtagande. Vidare ges i BL regler om möjlighet för kommun att med äganderätt lösa in mark som behövs för gatuändamål. Någon motsva— rande rätt föreligger inte i fråga om väghållningen. Även om dessa frågor är principiellt viktiga synes de dock inte vara av sådan art att de hindrar en önskvärd samordning mellan reglerna för gatu- och vägväsendet. Utred- ningen behandlar närmare dessa frågor i avsnitten 5 och 7.

Som redovisats flera ganger i det föregående (se bl. a. avsnitt 3.2) inne— åller BL i fråga om gatuväsendet åtskilliga detaljreglerande bestämmelser. Det gäller inte bara regleringen av gatumarksersättning och ersättning för gatubyggnadskostnader utan även reglerna om upplåtande av gata och an- nan allmän plats. gatas utförande m. m. Vid en reform av gatuhållningsreg- lerna bör särskild hänsyn tas till möjligheten att ta bort onödig detaljregle- ring och även till att undanröja numera icke nödvändig statlig kontroll.

Som angivits i avsnitt 4.2 bör vidare en reform pa det nu aktuella områ- det läggas fram fristående utan sammankoppling med den pågående övergripande översynen av byggnadslagstiftningen. Det betyder att för- slaget om gatuhållning bör utgå från den nuvarande uppdelningen i BL på två detaljplaneinstitut — stadsplan och byggnadsplan — med olika rätts— verkan och innehåll. Det kan å andra sidan inte bortses från den pågående bygglagreformen. En given utgångspunkt bör därför vara att de förslag som nu läggs fram inte mer än nödvändigt föregriper eller försvårar det slutliga. övergripande reformarbetet. Av gatukostnadsutredningen bör inte heller framläggas regler. åtminstone inte av genomgripande art. som sena- re måste ändras på grund av bygglagreformen. Vägutredningens förslag har utformats så att det kan tillämpas oberoende av vilket plansystem som kommer att föreslås. Gatukostnadsutredningen bör ha samma utgangs- punkt.

• Sida 71
•  Original

När det gäller att lagtekniskt utforma bestämmelser i förevarande ämne synes det kunna ske antingen genom ändring av BL eller genom att inordna nuvarande bestämmelser om gatuhållning i den av vägutredningen före- slagna lagen om kommunvägar. En reform inom BL:s ram skulle därvid gå ut på att tillföra BL bestämmelser som möjliggör en övergång till ett av- giftssystem av motsvarande innehåll som föreslagits för kommunvägar. Som anförts i det föregående är nämligen behovet av en reform i första hand koncentrerat till frågan om bättre och rättvisare finansieringsformeri fråga om gatuhållning. Mot en reform inom BL:s ram talar dock att kom— munerna på så sätt får två olika författningar för gatu- och väghållningen. En sådan ordning synes ur flera synpunkter mindre lämplig. För ett nytt system avseende avgifter för gatuhållning krävs vidare. som uttalats i det föregående. samma grundläggande regler som föreslagits för kommunvä- gar. Ocksa detta förhållande talar för att förevarande reform bör företas i lagen om kommunvägar. Vägutredningens förslag härom tillgodoser vidare intresset av att kunna reglera gatufragorna fristående fran bygglagrefor— men.

Med hänsyn till det sagda förordar utredningen att frågan om en reform beträffande kommunernas gatuhållning löses genom en reglering i den fö- reslagna lagen om kommunvägar.

En fråga av terminologisk an. som inte kan förbigås i detta samman- hang. gäller det förhållandet att BL i fråga om trafikleder skiljer mellan gata och väg. Huruvida en trafikled skall betecknas på det ena eller andra sättet avgörs på grundval av planen för området. Av 25 & BL framgår således atti stadsplan skall anges de för olika ändamål avsedda områden som skall ingå i planen. däribland gator. Motsvarande bestämmelse beträffande bygg- nadsplan finns i 107 å BL där trafikled anges som väg.

Det torde i nu förvarande Iagstiftningssammanhang knappast vara möj- ligt att i lag ta bort de skilda beteckningarna gata — väg så länge detaljpla- neinstituten stadsplan och byggnadsplan finns kvar i byggnadslagstiftning- en. Någon ändring i detta avseende bör således inte företagas. En lämplig och praktisk lösning är däremot att i den föreslagna lagen om kommunvä- gar låta begreppet kommunväg avse såväl gata som väg.

• Sida 72
•  Original

• Sida 73
•  Original

5.1. Ordnande av gata och annan allmän plats

Enligt 49 & BL är kommun skyldig att ställa i ordning och till allmänt begag- nande upplåta gata eller annan allmän plats inom område som ingåri stads— plan. Kommunen är även ansvarig för underhållet av gata eller annan all- män plats inom sådant område (74 & BL). Som närmare kommer att be- handlas i det följande kan ansvaret för gatuhållningen i vissa fall dock ävila annan än kommunen.

Huvudansvaret för byggande och underhåll av gata och annan allmän plats i område med stadsplan har av gammalt åvilat kommunen och det tor- de inte nu komma i fråga att frångå denna ordning. Vad som emellertid när- mare bör övervägas är om kommunens gatuhållningsansvar bör i enlighet med nuvarande bestämmelseri BL gälla ovillkorligt inom stadsplaneområ- den eller anges som en presumtionsregel i överensstämmelse med väg- utredningens förslag beträffande kommunal väghållning inom områden med byggnadsplan. Enligt ] & förslaget till lag om kommunvägar äger näm— ligen kommunen själv avgöra vilken väghållning den vill åtaga sig. dock förutsätts att kommunen skall ha väghållningsansvaret inom områden med byggnadsplan om inte annat bestämts i planen.

Skälen för Vägutredningens lösning är flera. Presumtionsregeln är av- sedd att främst tillämpas inom större och centralt belägna tätorter med byggnadsplan. ] vissa fall kan däremot lämplighetsskäl tala för att väghåll- ningen ombesörjs av fastighetsägarna. lnom t. ex. fritidsområden kan det således vara lämpligt att väghållningen omhänderhas av annan än kommu- nen (jfr SOU l977: l2 s. 151).

Förhållandena inom områden med stadsplan är i flera avseenden annor- lunda. Där är bebyggelsen mera enhetlig och avser sådana tätbebyggelse- områden i vilka kommunen får förutsättas ha ett naturligt ansvar för att ge- nomföra planen. Stadsplan torde mera sällan användas i fråga om bebyg- gelse som huvudsakligen är av intresse för enskilda fastighetsägare men där kommunen inte är direkt intresserad av att en exploatering kommer till stånd. Gatuhållning är således generellt sett av större allmänintresse än väghållning. Dessutom skulle en presumtionsregel beträffande kommu- nens gatuhållning förutsätta en regel motsvarande 28 % byggnadsstadgan. En sådan bestämmelse skulle innebära skyldighet för länsstyrelsen att i samband med fastställelseprövningen av stadsplan överväga huruvida sär- skilt enskilt subjekt bör bildas för områdets gatuhållning. om inte kommu-

• Sida 74
•  Original

nen vill svara för denna. Ur många synpunkter, inte minst med hänsyn till den pågående översynen av byggnadslagen, torde en sådan ändring vara olämplig att genomföra i detta sammanhang.

Med hänsyn till det anförda bör kommunens ansvar för gatuhållning. dvs. att iordningställa och upplåta gata och annan allmän plats samt att un- derhålla sådana platser, alltjämt vara obligatoriskt och framgå av en direkt lagbestämmelse i den nya lagen. Frågan om utformningen av bestämmel— serna om kommunernas gatu- och väghållningsskyldighet vid en samman— slagning av de olika detaljplaneinstituten i enlighet med bygglagutredning— ens förslag får övervägas slutligt i samband med den pågående översynen av byggnadslagen.

Utredningens förslag att kommunernas gatuhållning skall regleras till- sammans med den kommunala väghållningen i en gemensam lag om kom- munvägar undanröjer i huvudsak de speciella problem som kan uppkomma när en trafikled går genom områden där stadsplan och byggnadsplan ligger blandade. För att tillgodose intresset av enhetliga regler för sådan trafikled har vägutredningen (SOU l977: 12 s. lll och 22] ) föreslagit att i BL införs en regel. som innebär att regeringen skall kunna lämna tillstånd till att be- stämmelserna om gatubyggande och gatuhållning frångås och att nämnda frågor i stället skall avgöras enligt lagen om kommunvägar (se härom vida— re avsnitt 8.3.2). Vad vägutredningen föreslagit är således inte längre be— hövligt. om gatukostnadsutredningens förslag genomförs.

5.2. Förhållandet stat— kommun

I princip är all gatuhållning inom kommunen en kommunal angelägenhet. I vissa fall förekommer det emellertid beträffande områden där staten är väghållare enligt väglagen. att ansvaret för trafikled inom område med stadsplan i stället ankommer på staten. Det gäller i fråga om allmän väg (riksväg eller länsväg) som ingår i område som enligt fastställd stadsplan är avsett till gata. Detta framgår av 55 & BL. Vidare kan enligt 23 & väglagen gata efter stadsplans fastställande förklaras tillika vara allmän väg. Möjlig- heten att låta staten omhänderha ansvaret för sådan gata som avses i de bå- da nu behandlade fallen är främst motiverad med hänsyn till vad som är lämpligt ur väghållningssynpunkt. Vilka gator som staten på detta sätt skall hålla som allmänna vägar bestäms genom statligt beslut i den ordning som stadgas i väglagen.

Det förekommer emellertid även att staten eller. efter bemyndigande. statens vägverk enligt 5 si väglagen förordnar kommun att vara väghållare för allmän väg inom sitt område eller del därav. Sådant förordnande har hittills meddelats 105 kommuner. Kommun som på detta sätt är väghållare enligt väglagen erhåller bidrag av statsmedel för sin väg- och gatuhållning enligt kungörelsen (l97l:955) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa kommuner. Statens vägverk bestämmer därvid efter länsstyrelsens hörande vilka gator inom kommunen som skall anses vara statsbidragsbe- rättigade.

Uppdelningen av väg- och gatuhållningsansvaret mellan stat och kom- mun drogs upp i samband med vägväsendets förstatligande år l944 och har

• Sida 75
•  Original

därefter i principjusterats i endast begränsad omfattning sedan dess. Över- syn av frågan om väghållningskostnader och fördelning av vägtrafikens och vägtrafikanternas kostnadsansvar pågår f. n. Vägkostnadsutredningen har behandlat ämnet i betänkandet Vägtrafiken — kostnader och avgifter (SOU 1973: 32). Vidare pågår utredningsarbete härom av trafikpolitiska ut- redningen. Anledning saknas för gatukostnadsutredningen att gå in på det- ta ämnesområde. När det gäller frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bör dock framhållas att flera skäl kan anföras för behovet att nu ta upp frågan till förnyad prövning. Härför talar bl.a. den på senare år genomförda kommunreformen, vilken medfört att andra synpunkter än de som gällde 1944 kan anläggas på frågan om kommunernas möjligheter att själva svara för sin gatu- och väghållning. [ fråga om allmänna vägar kan dessutom föreligga den situationen att kommunerna handhar väghållning- en beträffande den del som ligger inom stadsplan. medan staten handhar resten. Ett sådant förhållande hindrar givetvis en rationell drift. De förslag som nu läggs fram av l969 års vägutredning och gatukostnadsutredningen i fråga om finansiering av den kommunala gatu- och väghållningen utgör en ytterligare anledning till förnyade överväganden beträffande uppdelningen av ansvaret mellan stat och kommun på hithörande område.

Förhållandet till det allmänna vägväsendet är emellertid en trafikpolitisk fråga. som ligger utanför gatukostnadsutredningens uppdrag. Utredningen har därför att utgå från rådande ansvarsfördelning mellan stat och kom- mun.

Det sagda innebär således sammanfattningsvis att den väghållning som kommunerna ombesörjer enligt väglagen faller helt utanför förslaget om kommunal gatuhållning. Som nyss anförts erhåller kommun som är väghål— lare enligt väglagen statsbidrag härför. vilket till större delen täcker kom- munens kostnader. Återstående kostnader kommer liksom hittills att täc- kas genom kommunala skattemedel. Beträffande gatuhållning som kom- mun handhar blir däremot den föreslagna nya lagen om kommunvägar till- lämplig. I vissa fall kan därvid statsbidrag utgå även avseende sistnämnda gatuhållning till de kommuner som är bidragsberättigade enligt 1971 års statsbidragskungörelse. Betydelsen härav i avgiftshänseende behandlas i avsnitt 8.1.

5 .3 Förhållandet gata — annat trafikområde

En numera vanlig företeelse inom stadsplaneområden är de s.k. storkvar- tersplanerna. Med storkvarter avses ett kvarter som — förutom bebyggelse — innehåller friytor eller kommunikationsytor som tidigare vanligen utla- des som allmän plats. Planer med storkvarter kan användas för flera olika slag av bebyggelse som har behov av bl.a. kommunikations- och parke- ringsanläggningar. lekplatser och ledningsnät. I de fall kommunikations— ytor och friytor avses att utnyttjas gemensamt för flera fastigheter inrättas vanligen gemensamhetsanläggning för fastigheterna.

Någon ändring i möjligheterna att inrätta storkvarter åsyftas inte av ut- redningen. En annan sak är att tillkomsten av nya regler som medger kom- mun att finansiera all gatuhållning genom avgifter torde medföra att ett av

• Sida 76
•  Original

skälen för inrättande av storkvarter försvinner.

Förutom trafikled på kvartersmark kan också förekomma led på omra— den som i stadsplanen utlagts som specialområden. Sådan trafikled kan va- ra av skiftande beskaffenhet. från starkt trafikerad motortrafikled till mindre förbindelseled för viss anläggning på specialområdet. Av väsentlig betydelse för planläggningen av trafiknätet inom framför allt de centrala delarna av större kommuner utgör de trafikleder som går i eller under mar— kens plan. medan fastighetens ägare i övrigt använder marken för garage eller andra byggnader. gångstråk m.m. Förutom trafikleder av de slag som nu nämnts kan förekomma andra områden för allmän samfärdsel som ingår i kvartersmark eller specialområde. t.ex. arkader.

Utrymme för nu behandlade trafikområden ingår i kvartersmarken resp. specialområdet och de utgör således vare sig gata eller väg i BL:s mening. Dessa trafikområden kan emellertid vara av betydelse för kommunen och bör därför kunna ingå i den övriga kommunala väghållningen. Det gäller särskilt de allmänt trafikerade lederna i cityområden som kommunerna många gånger redan nu har ansvaret för. Detsamma gäller också de områ- den för allmän gångtrafik som lagts ut på kvartersmark. I fråga om liknan- de områden inom storkvarter tordedäremot kommunen i allmänhet inte ha någon större anledning att överta väghållningen. Det bör dock inte uteslu- tas att t. ex. ändrade trafikförhållanden kan föranleda kommunen att över— ta även denna väghållning.

Kommunen bör emellertid inte åläggas ansvaret för trafikområden inom kvartersmark eller specialområde som en obligatorisk skyldighet. Det bör i stället få ankomma på kommunen att besluta när sådant område skall utgö- ra kommunväg. Det innebär således att frågan beslutas av kommunfull— mäktige och att. om frivillig uppgörelse inte föreligger med markägare och andra sakägare. frågan därefter handläggs av den kommunala väghåll- ningsmyndigheten. Utredningen återkommer till sistnämnda fråga i av— snitt 7.

5.4. Tidpunkt för upplåtande av gata. Gatas standard m. m.

Kommunens ansvar för gatuhållning har betydelse även för fråga om tid- punkten för upplåtelse av gata och gatas standard. Regler härom finns f.n. i 50 och 51 åå samt [56 & första stycket BL. Av 50 & framgår bl. a. att ny ga- ta skall upplåtas till allmänt begagnande alltefter som bebyggelse på fastig- heter genomförs. Reglerna är detaljerade. Som huvudregel gäller att upplå- telse av ny gatudel skall ske när fastigheter som överensstämmer med tomtindelning med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av gränslinjerna för byggnadskvarter bebyggts i enlighet med stadsplanen. I vissa närmare angivna fall kan upplåtelseskyldigheten inträ- da tidigare. Om en fastighetsägare vill verkställa nybyggnad innan gata till vilken fastigheten skall ha utgång har blivit upplåten till allmänt begagnan— de. åligger det däremot fastighetsägaren att själv anordna utfartsväg (38 och 54 åå BL). I 156 5 första stycket finns särskilda bestämmelser om upp- låtelse när gränsen mellan två kommuner går i gatans längdriktning. Upp— låtelse av torg, park eller annan sådan allmän plats som ej är att anse som gata skall ske när fastigheter som överensstämmer med tomtindelning el-

• Sida 77
•  Original

ler specialområden med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar av gränslinjerna för byggnadskvarter eller specialområden be- byggts i enlighet med stadsplanen (51 & BL).

[ fråga om gatas standard anges i 52 å BL att gata som upplåts skall. om inte dispens medges av länsstyrelsen, till bredd och höjdläge överensstäm- ma med stadsplanen och vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för vatt- nets avrinning. Vidare finns bestämmelser om plantering och annan sär- skild anordning.

Vägutredningens förslag om kommunal väghållning innehåller inga lag- bestämmelser om tidpunkten för upplåtande av kommunväg eller vägens standard. ] dessa hänseenden utgår Vägutredningens förslag från att kom— munen som ett led i sin planläggningsverksamhet har att ta ställning till vägnätets utformning och frågan om ansvaret för väghållningen.

Beredningen och genomförandet av väghållningsfrågorna ombesörjs en- ligt förslaget till lag om kommunvägar av den kommunala väghållnings- myndigheten (kommunstyrelsen. gatunämnden eller en teknisk nämnd). i förekommande fall tillsammans med byggnadsnämnden och övriga berör- da organ. Som allmän regel för väghållningen uppställs i 7 & andra stycket lagförslaget att kommunen skall ta tillbörlig hänsyn till allmänna intressen. såsom trafiksäkerhet. miljöskydd. naturvård och fornminnesvård. Vid väghållningen skall också enligt samma paragraf beaktas enskild rätt och hänsyn även i övrigt tas till enskilda intressen.

Enligt gatukostnadsutredningen bör även frågan om gatuväsendets ord- nande utgå från sambandet med kommunens övriga planverksamhet. Ut- byggnaden av gata torde undantagslöst ingå som en av flera behövliga åt- gärder som kommunen har att vidta för planens genomförande. Kravet på utbyggnad av gata hänger således nära samman med kommunens utbygg- nad av lämpliga bostads- och industriområden. skolor. daghem och affärs- centra.

lnte minst påverkas utbyggnadstakten av behovet att bygga ut lednings- nätet för vatten och avlopp. fjärrvärme. gas. el o.d. Genom att införa av- giftsrätt för gatuhållningen ges kommunen även större möjligheter än f.n. att bygga ut gatunätet i överensstämmelse med stadsplanen.

Sambandet mellan gatuhållning och kommunens övriga planverksamhet inverkar också på frågan om gatas standard och övriga utförande. [ första hand bestäms givetvis dessa frågor av trafiken. inte bara med hänsyn till trafikmängden som sådan utan även av trafiksäkerhetsskäl. Valet av gatas standard och utförande påverkas också av kraven att ta tillvara trivsel och lämplig boendemiljö inom ett område. behovet av trafikseparering för att få bilfria områden. gångvägar. kollektivtrafikleder m.m. Även ekonomis- ka skäl kan inverka på frågan om gatas utförande. En lägre standard i ut— förandet leder t. ex. i allmänhet till högre driftskostnader.

Mot bakgrund av det anförda synes det lämpligast att. liksom vägutred- ningen funnit. frågan om gatas upplåtande och utförande ingår som ett led i kommunens allmänna ansvar för gatuhållningen och plangenomförandet. Anledning saknas då att reglera dessa frågor i lag.

• Sida 78
•  Original

' .nu-' ' . , a?.'."

l?" i

• Sida 79
•  Original

6.1. Allmänna synpunkter

[ ett system av gatukostnadsregler måste även behandlas vad som skall iii- gå i gatuhållningen och vilka som skall bära ansvaret för utförande och kostnader. Enligt gällande regler i fråga om gata skiljs mellan å ena sidan gatuunderhåll. som regleras i 74 å BL. och å andra sidan gaturenhållning. som regleras i 3 Ö allmänna ordningsstadgan och 1 och 2 åå kommunala renhållningslagen. ] sitt förslag till lag om kommunvägar använder vägut- redningen termerna drift och renhållning (11 å lagförslaget) men anger samtidigt att både åtgärder som behövs för att hålla kommunväg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick och renhållning räknas till drift av väg. Vägutredningens förslag stämmer överens med den terminologi som an— vänds i väglagen (26 s).

I stort sett föreligger inga principiella svårigheter att uppställa gemen— samma regler för byggande och drift av gator och vägar. Ett undantag ut- gör frågan om renhållning. därför att man här. som närmare redovisats i avsnitt 2. tillämpar olika lagtekniska principer och något avvikande materi- ella bestämmelser beträffande gator och vägar. Härtill kommer att reglerna om gaturenhållning f. ri. på ett ganska invecklat sätt hänger samman med bestämmelser om annan renhållning. Fördelningen av renhållningsansva- ret mellan stat. kommun och enskild är också tämligen svaröverskadlig.

Tidigare förelåg betydande skillnader mellan de materiella reglerna om renhållning i fråga om gator och vägar. Eftersom renhållningen av gator i samhällen sedan gammalt fyllde vidare behov än rent trafiktekniska — man behöver blott tänka på att gator i äldre tider fick fungera som avstjälp- ningsplats för allehanda orenlighet. innan sophämtning och avlopp fanns — är det naturligt att bestämmelser om gaturenhållning ansågs höra samman med bestämmelser om ordning och säkerhet. Av redogörelsen för den his— toriska utvecklingen i avsnitt 3 framgår att bestämmelserna i ämnet länge endast fanns i lokala förordningar och stadgor men att de senare kom att förankras i 1868 års ordningsstadga för rikets städer som också upptog sanktionsbestämmelser. Vid tillkomsten av nu gällande allmänna ord- ningsstadga av år 1956 övervägdes att sammanföra bestämmelserna om ga- turenhållningens innebörd och lokala omfattning med de regler om huvud- mannaskap för denna uppgift. som samtidigt antogs i form av en fristående lag om skyldighet att renhålla gata m.m. Man valde likväl att hålla isär de båda grupperna av regler. främst av hänsyn till gaturenhållningens sam—

• Sida 80
•  Original

band med andra bestämmelser om begagnandet av allmän plats och beho— vet av sanktioner och lokal anpassning. Bestämmelserna om huvudmanna- skap återfinns numera i kommunala renhållningslagen av år 1970. som ger kommunerna huvudansvaret. dock med möjlighet att kunna avlasta en del av ansvaret på fastighetsägarna. nämligen i fråga om gångbana.

Inom vägväsendet saknades länge andra renhållningsregler än sådana som föreskrev att väg skulle hållas i funktionsdugligt skick. vilket även iii— begrep sådana åtgärder som snöröjning och sandning. För de allmänna vä— garna infördes emellertid i samband med 1970 års lagstiftning mot ned- skräpning ett generellt renhållningsansvar av samma innehåll och omfatt- ning som för gator. Endast de enskilda vägarna lämnades utanför. Numera gäller alltså i stort sett samma renhållningsplikt för gator och andra allmän- na platseri stadsplan som för allmänna vägar. Fördelningen av ansvaret är i stort sett den att kommunerna svarar för gator och andra allmänna platser ävensom för allmänna vägar i områden med stadsplan och för allmänna vä— gar i områden med byggnadsplan. medan staten svarar för allmänna vägar utanför områden med detaljplan. dock med det tillägget beträffande områ- den med detaljplan att staten även har hand om renhållningen av mark för motorväg och motortrafikled (jfr redovisningen i avsnitt 5.2).

För enskilda vägar och för allmänheten tillgängliga platser i områden med byggnadsplan och utanför detaljplan saknas alltjämt renhållningsskyl- dighet, om sådan inte införts genom lokala ordningsstadgor eller gäller på annan grund. Vägutredningen föreslåri sitt betänkande att de centrala ren- hållningsbestämmelserna skall gälla även för kommunväg samt för väg som ingåri vägförening.

6.2. Kritik och önskemål

Bestämmelserna om renhållning av gator och vägar företer som framgår av det sagda en ganska brokig bild med många lokala variationer. Trots detta har utredningen under sina överläggningar med kommuner och organisa— tioner inte mött någon mera uttalad kritik mot rådande förhållanden på om— rådet utom på ett par punkter. Det gäller främst splittringen av föifatt- ningsmaterialet och reglerna om gångbanerenhållningen. På sistnämnda punkt, som skall beröras närmare i det följande. har kritik under lång tid förts fram. främst genom från fastighetsägarhåll inspirerade motioner i riksdagen. På kommunalt håll är meningarna i denna fråga ganska delade. Åtskilliga kommuner finner att det är mera rationellt att kommunerna skö— ter all renhållning mot avgift från fastighetsägarna. Andra menar att nuva— rande möjlighet för kommun att låta fastighetsägarna sköta den alltjämt till stora delar manuellt bedrivna gångbanerenhållningen bör bibehållas. där- för att den kan leda till lägre kostnader både för den enskilde och kommu- nen samt tar till vara fastighetsägamas naturliga intresse av att gångbanor- na är i gott skick utanför vars och ens fastighet. Från fastighetsägamas or- ganisationer har ändring begärts med hänvisning till att gångbanerenhåll- ningen är en orättvis och ekonomiskt kännbar börda på en grupp av kom- munens medborgare. fastighetsägarna.

• Sida 81
•  Original

6.3. Överväganden och förslag

6.3.1. Samordning av gaturenhållning med övrig kommunal väghållning

Av den lämnade redogörelsen framgår att det maten'ella innehållet i gällan- de bestämmelser om renhållning för gator och allmänna vägar är så gott som likalydande och någon kritik mot dess innehåll har inte framförts. Inte heller från gatukostnadsutredningens utgångspunkter föreligger någon an- ledning att föreslå ändring av innehållet i gällande regler. Däremot finns det åtskilliga skäl att söka åstadkomma en fullständig samordning mellan reglerna för gaturenhållning och den kommunala väg- och gatuhållning som avses att inrymmas i lagen om kommunvägar.

Först och främst råder det ett starkt sakligt samband mellan gaturenhåll- ning och andra åtgärder för att hålla trafikleder i trafikdugligt skick såsom underhåll och reparationer. Den administrativa apparaten torde vara ge- mensam och gemensamma resurser i fråga om personal och materiel kan användas. Det är då rimligt och praktiskt att för denna verksamhet ha en— hetliga och lättolkade bestämmelser inom en och samma lagstiftning att tillämpa. Det är därvid naturligt att vid utformningen av bestämmelserna anknyta till väglagen. som redan innehåller lämpliga regler om renhållning. Detta kan även underlätta handläggningen av för staten och kommunerna gemensamma vägfrågor.

Det är likaså motiverat att göra det avgiftssystem som vägutredningen har föreslagit. och som gatukostnadsutredningen vill utvidga till att omfat- ta även gator. tillämpligt också på gaturenhållningen. Tillfället att nu få till stånd en enhetlig reglering av all kommunal renhållning av gator och vägar samt att för denna kunna använda enhetliga finansieringsmetoder kan där- för synas väl valt med tanke på att förslag till lag om kommunvägar som avser både gator och vägar nu föreligger. Nuvarande splittring av lagmate- rialet skulle därmed kunna undanröjas.

En samordning av gaturenhållningen med andra gatufrågor innebär emellertid att man måste vidtaga en relativt ingående ändring av reglerna i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen. lnvändning- ar kan riktas häremot. Så t.ex. tillkom kommunala renhållningslagen för att inom sin ram sammanhålla bestämmelser om olika sidor av kommunens ansvar för sin miljö. Gaturenhållning torde dock i lika hög grad vara en frå- ga om att hålla trafikleder i användbart skick som att sörja för god hygien och trevnad. även om sistnämnda aspekt inte får förringas. Stor vikt bör emellertid enligt utredningens mening fästas vid de praktiska synpunkter- na. och det är obestridligt att hanteringen av gaturenhållningen regelmäs- sigt omhänderhas av de organ i kommunen som sköter även andra gatufrå- gor. Sambandet med den lagstiftning som reglerar övriga delar av gatuvä- sendet torde därför få anses starkare än sambandet med lagstiftningen om ordningshållning och miljövård.

Ett fullföljande av det sagda skulle innebära att bestämmelserna om ren- hållning av kommunväg i 3 å allmänna ordningsstadgan och l %* kommuna- la renhållningslagen överförs till den föreslagna lagen om kommunvägar. Utredningen förordar en reform av detta innehåll. (Till behandlingen av

• Sida 82
•  Original

2 %$ kommunala renhållningslagen återkommer utredningen i avsnitt 6.3.2.) I samband härmed bör motsvarande regler om renhållning beträffande all- män väg och — enligt Vägutredningens förslag — väg som ingår i vägför- ening införas i väglagen resp. anläggningslagen.

Vad som nu föreslagits innebär således att bestämmelserna om väghålla- res renhållningsansvar och renhållningens omfattning kommer att framgå direkt av respektive väglag samt att 3 & allmänna ordningsstadgan och l & kommunala renhållningslagen kan upphävas i sin helhet. Gatukostnads- utredningen har i denna fråga samrått med ordningsstadgeutredningen och renhållningskommittén.

Vid ett överförande av bestämmelserna om renhållning till väglagarna kan det vara befogat att överväga omfattningen av de olika detaljbestäm- melser som bör anges i lag. Olika skäl kan anföras för att det bör ankomma på väghållaren att avgöra vilka åtgärder som erfordras för att uppfylla ett generellt renhållningskrav. Det får dock anses vara lämpligt att lagen klart anger vad som skall ingå i väghållarens renhållningsansvar. Detta kan vara av värde för såväl den enskilde fastighetsägaren som väghållaren. Utred— ningen anser därför att i de olika väglagarna bör intas bestämmelser om renhållningspliktens omfattning som motsvarar de detaljföreskrifter som f. n. finns i 3 ä allmänna ordningsstadgan. Det är att märka att med renhåll- ning därvid avses samtliga åtgärder som upptas i nämnda paragraf. således inte blott renhållningsåtgärderi sanitärt syfte.

[ detta sammanhang kan även ifrågasättas huruvida Vägutredningens förslag i ll & andra stycket lagen om kommunvägar bör bibehållas. såvitt avser skyldighet för kommunen att inom område med byggnadsplan ren— hålla mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats och rastplats som är väganordning. Renhållning av dylika sidoområden måste anses ingå i kommunernas allmänna städningsansvar beträffande områden där allmän— heten får färdas fritt. Gatukostnadsutredningen föreslår därför att bestäm- melsen utgår.

6.3.2. Gång/Janerenhållning

I fråga om gångbanerenhållningen har som nämnts kritik länge riktats mot att kommunerna har möjlighet att belasta fastighetsägarna med denna upp- gift. När regeln infördes motiverades det av departementschefen (prop. 1956: l43 s. 261 ff) med att inte allt renhållningsarbete bäst utfördes genom samhällets försorg. Ätskilligt arbete kunde lämpligen utföras för hand och borde då kunna anförtros fastighetsägarna som hade ett eget intresse av att arbetet gjordes snabbt och till minsta kostnad. Även vid sådana särskilda tillfällen av stark belastning på renhållningen som t. ex. vid kraftiga snöfall kunde det vara praktiskt att låta fastighetsägarna hjälpa till. så att kommu- nerna inte behövde hålla alltför mycket personal i beredskap. På längre sikt kunde det visserligen tänkas att samhället övertog hela ansvaret för renhållningen. men då principen om kommunalt ansvar för renhållning första gången lagfästes borde man iaktta viss försiktighet. Ingenting hind- rade för övrigt en kommun som begagnade denna överföringsrätt att utföra den faktiska gångbanerenhållningen mot avgift. Som skydd för de enskilda

• Sida 83
•  Original

infördes skyldighet att underställa beslut om ny och ökad belastning Kungl. Maj:ts prövning.

Frågan om gångbanerenhållningen återkom vid ett flertal tillfällen under de följande åren i riksdagen genom att motioner väcktes om bestämmel— sens borttagande. Motionerna avslogs till en början med motivering att den fastställda ordningen tycktes fungera tillfredsställande och att verkningar— na av den stora kommunreformen på kommunernas möjlighet att överta fulla renhållningsansvaret borde avvaktas. Med anledning av den motion som väcktes vid 1975/76 års riksdag (nr 240) fann emellertid riksdagen att tiden nu fick anses vara mogen för en översyn (JoU 1976/77:10. rskr 1976/77: 48). och gatukostnadsutredningen erhöll i uppdrag att undersöka frågan.

För att skaffa underlag för ett ställningstagande har utredningen genom K—Konsult låtit göra en rundfråga till samtliga kommuner för att klarläggai vilken mån de begagnat möjligheten att ålägga fastighetsägare skötseln av gångbana. Resultatet. som redovisas i bilaga till betänkandet. visar att av de 242 kommuner som svarat har 148 begagnat sig av denna möjlighet.Av dessa har 23 kommuner åtagit sig att utföra arbetet för fastighetsägamas räkning mot timersättning eller taxa.

Läget torde i åtskilliga viktiga hänseenden numera ha blivit ett annat än då lagbestämmelsen tillkom. Sålunda står det numera klart att kommuner— na efter den genomförda kommunreformen fått möjlighet att skaffa sig större och bättre resurser i personal och materiell utrustning än tidigare. vilket bör underlätta för dem att själva svara även för gångbanerenhåll- ningen och att hålla rimlig beredskap. Den tekniska utvecklingen torde även ha ökat tillgången på för gångbanerenhållning lämpliga redskap. så att denna kan utföras på ett rationellt sätt. Redan detta gör att man kan ifråga— sätta om rättigheten för kommunerna att kunna föra över gångbanerenhåll— ningen på fastighetsägarna bör bibehållas. Härtill kommer ett skäl som är ännu mer avgörande för att överväga en ändring, nämligen att det kost- nadstäckningssystem som nu föreslås bygger på att kommunen ges rätt att ta ut full ersättning för sina utgifter för drift av gata och att i dessa utgifter skall inbegripas även kostnader för renhållning. Det finns då inte längre nå- got ekonomiskt motiv för kommunen att vilja avbörda sig kostnadsansva- ret för gångbanerenhållningen.

Vad angår beredskapsfrågan torde man även kunna utgå från att många fastighetsägare i eget intresse är beredda till frivilliga insatser för att hålla gatan framför sina fastigheter framkomlig, när behov uppkommer av snab- ba renhållningsåtgärder. t.ex. vid häftiga och täta snöfall. Det får också anses självklart att kraven på renhållningsstandard måste kunna variera med hänsyn till de krav som trafiksäkerheten ställer och kommunens re— surser.

I fråga om renhållningens omfattning vintertid torde det inte vara möjligt att föreskriva en absolut skyldighet för väghållaren att bortföra snövallar som uppkommer framför infarter till enskilda fastigheter. Ett åläggande för väghållare att avlägsna sådana snövallar skulle vara orealistiskt. Vad ut- redningen nu uttalat i denna fråga överensstämmer med vad som gäller be— träffande allmän väg (se prop. 1971:123 8. 168 och 173).

Övervägande skäl talar med hänsyn till det anförda för att bestämmelsen

• Sida 84
•  Original

i 2 & kommunala renhållningslagen om rätt för kommun att föra över an- svaret för gångbanerenhållning på fastighetsägarna nu upphävs. Detta in— nebär även att Vägutredningens förslag till ändrad lydelse av 2 å kommuna— Ia renhållningslagen och den föreslagna hänvisningen i 11 & av vägutred— ningens förslag till lag om kommunvägar blir överflödiga.

För att underlätta övergången för de kommuner som hittills begagnat sig av nu avhandlad möjlighet till lättnad i sin renhållningsbörda bör dessa dock beredas god tid för anpassning genom att redan fattade beslut får be- hålla sin giltighet under en tid av förslagsvis högst tio år. Däremot bör rät- ten att fatta nya dylika beslut upphöra i och med den nya lagens ikraftträ— dande. Utredningen föreslår en övergångsbestämmelse av detta innehåll.

• Sida 85
•  Original

8. Kostnader och avgifter

8.1. Inledande synpunkter

Enligt gällande ordning i BL har kommun endast en begränsad möjlighet att ta ut ersättning från fastighetsägare för gatuhållning. Rätten till ersättning omfattar kostnader för gatumark och gatubyggande och avser enligt hu- vudregeln värdet av gatumarken resp. kostnader för byggande av gata framför fastighetsägarens tomt intill gatans mitt. dock ej till större bredd än fem åttondelar av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden på tomten (56 och 68 åå BL). I fråga om den närmare detaljregleringen av markägarens ersättningsskyldighet hänvisas till redovisningen i avsnitten 2.1 och 3.2.

Skyldighet att bidraga till kostnaderna för torg. park eller annan allmän plats föreligger för fastighetsägare enligt 154 å BL endast avseende den framför fastighet belägna del därav som anses som gata till en bredd. mot- svarande fem fjärdedelar av den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden. I fråga om drift av gata och annan allmän plats enligt BL föreligger över huvud taget ingen bidrags- skyldighet för fastighetsägarna.

Som anförts i föregående avsnitt föreslås nu att möjlighet öppnas för kommun att ta ut avgift för gatuhållningen i dess helhet. dvs. för både byg- gande och drift av gata och annan allmän plats. Beträffande byggande av— ses därvid hela anläggningskostnaden inklusive ersättning för gatumark resp. allmänplatsmark utan begränsning till arealen. Avgiftsrätten avses utgöra en form för kommunen att finansiera gatuhållningen. lnget hindrar emellertid att andra finansieringsmetoder. såsom skatteuttag eller exploa- teringsavtal. eller en kombination av olika finansieringsmetoder kommer till användning. Vilkendera metoden som i det enskilda fallet skall använ- das är närmast en kommunalpolitisk fråga som det inte ankommer på gatu- kostnadsutredningen att ta ställning till. Frågan om finansieringsmetod är dock i viss omfattning beroende av allmänna kommunalrättsliga regler. Ut- redningen återkommer till dessa frågor i avsnitten 8.2 och 8.3.

Beträffande allmän väg och gata. som är nödvändig för den allmänna samfärdseln. kan kommun som är väghållare erhålla bidrag av statsmedel enligt kungörelsen (1971:955) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa kommuner. Sådant bidrag täcker större delen av kommunens kostna- der för byggandet och driften. Utgår statsbidrag för gata som ingår i kom- munens gatuhållning enligt den föreslagna lagen om kommunvägar skall bi-

• Sida 90
•  Original

draget avräknas från kommunens totala kostnader innan fastighetsägarkol- lektivet debiteras.

I detta sammanhang vill utredningen fästa uppmärksamheten på att den nyssnämnda bidragskungörelsen gäller endast inom sådant väghållnings- område för vilket kommunen i dag är väghållare. Beträffande andra områ— den har i betänkandet "Översyn av statsbidragssystemet för enskild väg- hållning " (ÖSEV) föreslagits att statsbidrag till kommunväg utanför stads- planelagt område skulle regleras i en särskild författning tillsammans med den enskilda väghållningen. Förslaget innebär dessutom skilda regler av materiellt innehåll. varigenom olika bestämmelser skulle bli tillämpliga för den kommunala gatu- och väghållningen. Utan att närmare gå in på hithö- rande frågor vill gatukostnadsutredningen understryka behovet av att reg- lerna om bidrag till den kommunala gatu- och väghållningen samordnas och att regelsystemet anpassas till den ordning som föreslås i lagen om kommunvägar. (Se även avsnitt 4.2.)

Vägutredningens förslag utgår från att fastighet som har nytta av den kommunala väghållningen skall utge bidrag till den kommunala väghåll- ningen enligt en av kommunfullmäktige antagen taxa. De avgiftspliktiga fastigheterna skall därvid ingå i väghållningsområde som bestäms av den kommunala väghållningsmyndigheten. Väghållningsområdet bestäms på så sätt att väghållningsmyndigheten först upprättar förslag till avgränsning av område inom vilket avgiftsplikt skall föreligga och underrättar fastig- hetsägarna om förslaget. Förslaget skall under viss tid ställas ut för gransk- ning. varefter beslut fattas i frågan.

Den ordning som vägutredningen föreslagit för att bestämma vilka fas- tigheter som är avgiftspliktiga synes vara lämplig också beträffande kom- muns gatuhållning. Gatukostnadsutredningen föreslår således att samma regler görs tillämpliga på detta område. När det gäller reglerna om avgifter och taxa för den kommunala väghållningen överensstämmer vägutredning- ens förslag med det regelsystem som förekommer beträffande liknande kommunal verksamhet. bl.a. enligt lagen om allmänna vatten- och av- loppsanläggningar. Som närmare kommer att redovisas i det följande sy- nes också dessa regler väl lämpade att ligga till grund för bestämmelser om avgifter och taxa för kommunernas gatuhållning. I alla delar överensstäm- mer dock inte förhållandena inom nuvarande stadsplaneområden med för— hållandena i de bebyggelseområden som avses i Vägutredningens förslag. Gatukostnadsutredningen kommer därför att i följande avsnitt belysa de speciella frågor som uppkommer i gatusammanhang. För att ge en fullstän- dig bild av de regler som föreslås gälla för gata och annan allmän plats inom stadsplaneområde kommer därvid att redovisas även vissa grundläg- gande frågor som redan behandlats av vägutredningen beträffande områ- den utanför stadsplan. Det bör vidare redan nu framhållas att gatukost- nadsutredningen föreslår komplettering av Vägutredningens förslag till lag- text vad avser möjligheten till differentierade avgiftsuttag. Denna fråga be- handlas i avsnitt 8.3.4.

• Sida 91
•  Original

8.2. Ersättningsgilla kostnader

Det förslag om kommunal väghållning som lagts fram av 1969 års vägutred— ning innehåller en närmare precisering av vad som avses med det av vägut- redningen föreslagna begreppet kommunväg och vad som ingår i kommu- nens väghållning. Enligt 4 I; förslaget till lag om kommunvägar avses med kommunväg sådan väg för vilken väghållning ordnas av kommunen enligt lagens bestämmelser samt torg. park eller annan sådan allmän plats. som upptagits i fastställd generalplan eller byggnadsplan och som ligger inom området för kommunens väghållning. Till kommunväg räknas såväl vägba- na som övriga väganordningar (5 Ö). Med väganordning avses därvid anordning som stadigvarande behövs för vägens bestånd. drift eller bru— kande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg. Väganord- ning är ocksa bl. a. för vägtrafiken behövlig anordning för vägbelysning samt rastplats. parkeringsplats och annan uppställningsplats för fordon som ligger i anslutning till vägbanan.

! den kommunala väghållningsskyldigheten ingår enligt Vägutredningens förslag dels byggande av väg. varmed avses anläggning av ny väg. omlägg— ning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg. och dels drift av väg (7 och 9 åå). ] driften ingår enligt ll & åtgärder för att håila vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll. repa- ration och andra åtgärder. 1 driften ingår också att genom renhållning hålla vägområdet i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda.

De angivna definitionerna för kommunväg synes kunna utvidgas att gäl- la också gata. Även reglerna om vad som ingår i kommunens väghållning bör gälla för gatuhållningen. Som närmare redovisats i avsnitt 6.3 har gatu- kostnadsutredningen föreslagit ändrad lydelse av ll så Vägutredningens förslag om drift av kommunväg.

Genom de nu angivna bestämmelserna anges den yttre ramen för kom- munens gatu- och väghållningsansvar och rätt till avgiftsuttag från fastig— hetsägarna. Enligt kommunal praxis gäller för verksamhet i kommunal regi den s. k. självkostnadsprincipen i fråga om avgiftsuttagets storlek totalt sett. Självkostnadsprincipen innebär att kommunens verksamhet inte får genom avgifter drivas så att den lämnar väsentlig vinst. Principen har i 27 %$ första stycket förslaget till lag om kommunvägar uttryckts så att de avgif- ter som kommunen tar ut inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader. Det hindrar dock inte att variationer i gatuhåll- ningskostnaderna får utjämnas inom större bebyggelseområden. Principen hindrar inte heller att det sammanlagda avgiftsuttaget visst är överstiger självkostnaderna för att ett följande år ligga i motsvarande mån under självkostnaderna. Geografisk och tidsmässig utjämning är sålunda möjlig.

Avgiftsplikten kan omfatta kostnader för bl. a. mark. byggande och drift av bil-. cykel- och gångvägar m. m.. anläggande och drift av parker m.m.. anläggande och drift av gatubelysning samt räntor och administration.

Markkostnaderna avser marknadsvärdet för behövlig mark. inklusive ersättning för intrång och annan skada. l kostnaderna för mark får vidare räknas in sådana utgifter för byggnader och anläggningar på marken som kommunen inte kan nyttiggöra på annat sätt. Vissa byggnader eller anlägg-

• Sida 92
•  Original

ningar måste rivas. andra kanske kan behållas. eventuellt med ändrad an— vändning.

l kostnad för bil-. cykel- och gångvägar m.m. kan inräknas kostnader för matarleder. lokalgator. öppna parkeringsytor på mark samt cykel- och gångstråk. Även kostnader för planteringar i anslutning till gata bör få räk— nas in. Anläggningskostnaderna får inkludera skäliga merkostnader som uppstår genom att konstarbeten måste utföras. I gatukostnaden bör också kostnaden för belysning. trafikskyltar m. m. kunna tas med (jfr SOU 1977: 12 s. 156 och 169).

Med kostnad för parkanläggning avses kostnad för att iordningställa gångstråk. gräsytor. planteringar. lekplatser o.d. samt kostnad för juste— ring av naturmark. Räntekostnader för mark och anläggningar från det att marken förvärvats eller anläggningen utförts fram till att kostnaderna täcks bör få inräknas i underlaget för avgiftsdebitering.

Med kostnad för administration avses slutligen kostnader för exempel— vis detaljplaneläggning. grundundersökningar. förekommande kostnader för fastighetsbildning. projektering. arbetsledning och arbetskontroll samt övriga till verksamheten hörande personal- och kontorskostnader.

! driftskostnaderna kan inräknas kostnaderna för drift av gata och andra allmänna platser och sådana administrationskostnader som avser driften.

Nu angivna kostnadsposter utgör vad som normalt brukar ingå i gatu- hållning. Beträffande väghållning har motsvarande redovisning lämnats av 1969 års vägutredning (SOU 1977112 5. 155 och 169). [ frågan kan även jämförelse göras med kostnadsunderlaget för statlig belåning enligt 24 & bostadsfinansieringsförordningen (1974: 946) och bostadsstyrelsens anvis- ningar samt den praxis som utvecklats vid upprättande av exploateringsav— tal.

Som inledningsvis uttalats innebär självkostnadsprincipen att förekom- mande kostnader skall vara nödvändiga för gatuhållningen. Frågan huruvi— da detta rekvisit skall anses vara uppfyllt bör inte bedömas med hänsyn en- dast till viss gatas omedelbara användning eller lokala behov. Det kan nämligen finnas olika anledningar till att en kommun bestämmer sig för att gata skall utföras i viss standard. Det kan vara fråga om väntad tung trafik till en industri. som fordrar bl.a. bredare gata. Förhållandena kan också vara sådana att trafiksäkerhetsaspekter kräver att gata byggs med hög standard. Kommun kan exempelvis för att få trafiksäkra skolvägar införa långtgående trafikdifferentiering där kraven på trafiksäkerhet ökar med närheten till skolan. Nu angivna exempel faller inom området för kommu- nens planering av gatunätet.

Redovisning av gatas närmare utsträckning och standard framgår av den aktuella planen för området och planbeskrivningen till denna. Uppgifter om gatas utförande framgår i övrigt av de normer för gatubyggande som tillämpas av den kommunala väghållningsmyndigheten och i fråga om visst gatuarbete av upprättad arbetsplan.

• Sida 93
•  Original

8.3. Fördelning av kostnaderna

8.3.1. Begreppet nytta

Enligt allmänna principer skall ett avgiftssystem för kommunal verksam- het av hithörande slag grundas på den s.k. likställighetsprincipen. Princi- pen innebär att kommunmedlemmarna i möjligaste mån skall behandlas li- ka. Hinder föreligger således åtminstone mot sådana förfaranden. som di- rekt syftar till att gynna eller missgynna vissa kommunmedlemmar eller grupper av sådana.

Förhållandena inom en kommun kan skifta avsevärt både vad avser storleken på självkostnaderna för gatuhållningen inom olika delar av kom- munen och vad avser gatuhållningens direkta nytta för viss fastighet. Om- ständigheter som dessa kan lätt skapa svårigheter för att komma fram till en lämplig kostnadsfördelning. En alltför långt driven uppdelning av kost— naderna skulle medföra en invecklad administration och det torde knap— past vara möjligt att inom förevarande område. där något påtagligt mått på nytta inte föreligger. åstadkomma en i alla delar lämplig fördelning. Starka skäl talar därför för en långt gående utjämning av kostnaderna i riktning mot likartade avgiftsnormer för ett enda gatuhållningsområde för hela kommunen. även om en sådan utjämning skulle få till följd. att avgifterna för fastigheter inom ett visst område kanske i någon mån blev högre eller lägre. än vad de skulle bli. om gatuhållningen begränsades till att avse en- dast detta område. En sådan utjämning av kostnaderna mellan fastigheter— na bör dock inte. som närmare skall behandlas i det följande. hindra att skillnader t. ex. mellan olika bebyggelsetyper skall kunna beaktas vid av- giftsuttaget.

Av det sagda framgår att frågan om en lämplig fördelning av gatuhåll- ningskostnaderna blir i hög grad beroende av de kriterier som uppställs i lagen på vad som skall anses vara fastighets nytta av kommunens gatuhåll- ning.

Någon fullt objektiv metod att mäta fastighets nytta av gata (och väg) sy- nes emellertid inte vara möjlig att anvisa. Av denna anledning har 1969 års vägutredning (SOU 1977: 12 s. 120 och 167) stannat för den uppfattningen att nyttobegreppet i fråga om väghållning bör bestämmas efter en regel som mer eller mindre schematiskt anger när nytta skall anses föreligga och medger en praktisk och något så när rättvis fördelning av väghållningsbör- dan. [ fråga om fastigheter inom en tätort utgår Vägutredningens förslag från den förutsättningen att samtliga fastigheter inom tätorten skall anses ha någon nytta av hela vägnätet. om inte objektiva skäl talar mot det. Kommunvägsnätet anses nämligen utgöra en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen och således. åtminstone indirekt. vara av betydelse för alla fastigheterna inom området. oavsett i vilken utsträckning dessa nor- malt använder vägnätet.

Ett motsvarande synsätt föreslås gälla i fråga om fastighets nytta av ga- tuhållning. För områden med stadsplan torde det t.o.m. vara än mera väl- motiverat att anse att gatunätet är till gemensam nytta för fastighetskollek- tivet.

För fastigheter av ungefär lika storlek och i stort likartat användnings—

• Sida 94
•  Original

sätt kan nyttan av gatunätet antagas vara ungefär lika stor. I sådana fall kan fastigheternas nytta utan svårighet beräknas efter en enhetlig norm. [ andra fall kan däremot individuella variationer föreligga. Det synes då vara nödvändigt att finna en fördelningsnorm som medger en sådan behandling av fastigheterna att fastigheter av ungefär samma typ får betala avgifter av jämförbar storlek. En metod att mäta fastighets nytta av gatuhållning kan vara att anknyta till den trafik som alstras av fastighetens användningssätt. t.ex. för affärsrörelse, industri eller höghus— och villabebyggelse. 1 en stadskärna kan det även vara befogat att låta hushöjden utgöra en faktor vid beräkningen av nyttan. Som uttalats av vägutredningen (SOU 1977: 12 s. 170) kan en annan tänkbar metod vara att ange nyttan efter antalet lägen— heter eller fastigheternas taxeringsvärden. lnom områden med väsentligt olika tomtstorlek kan en faktor att räkna in vara tomtarealen eller gatu- längden utmed tomten. I områden med goda affärslägen kan längden av fastigheternas fasader mot gatan användas som måttstock pa nyttan. Man kan också t.ex. tänka sig en fördelning. som baseras på en sammanväg— ning av flera faktorer såsom bostadsyta. tomtareal. antalet boende o.d. Sådana kombinerade normer är inte ovanliga t. ex. i taxorna för vatten— och avloppsanläggningar.

Vilken eller vilka faktorer som skall komma till användning får avgöras med hänsyn till förhållandena i den enskilda kommunen. Det bör dock framhållas att man vid beräkning av nyttan inte bör gå för långt i individua- lisering utan försöka finna en fördelningsnorm. som är lätthanterlig och som medför att fastigheter som är ungefär likartade får betala avgifter av jämförbar storlek. och att lika fall behandlas lika. Den gruppvisa differenti- ering. som en sådan norm leder till. bör således framstå som rimlig vid en schematisk uppskattning av nyttan för respektive fastighet i väghållnings— området. Motsvarande uppfattning i denna fråga har anförts av vägutred— ningen (SOU 1977: 12 s. 167).

8.3.2. Väg/tållningsområde

Med väghållningsområde avses enligt förslaget till lag om kommunvägar (31 å) det område inom vilket avgiftsskyldighet föreligger för fastighets- ägarna. Väghållningsområdet bestäms av den kommunala väghållnings- myndigheten. Det är därvid möjligt att inom kommunen bestämma ett eller flera väghållningsområden. Enligt vägutredningen talar dock övervägande skäl för att det kommunala vägnätet så långt som möjligt ingår i ett enda väghållningsområde (SOU 1977: 12 s. 120).

Olika skäl kan anföras för uppfattningen att kommunens gatuhållning (och väghållning) bör hållas samman i ett väghållningsområde. givetvis un- der förutsättning att normerna för avgiftsuttaget medger en acceptabel dif- ferentiering av kostnadsansvaret. Som tidigare anförts torde tillämpningen inom ett sådant område av en taxa som i princip är av enhetstyp men som är sa uppbyggd att den tar hänsyn till väsentligare olikheter inom fastig- hetsägarekollektivet få en önskvärd utjämnande effekt på avgifternas stor- lek. En sådan ordning medger också administrativa fördelar för kommu— nen och innebär för den enskilde större möjligheter till kontroll av att av— giftsuttaget baseras på en skälig och rättvis fördelning av väghållningsbör-

• Sida 95
•  Original

dan. För fastighetsägaren torde det vidare vara lättare att acceptera en av- giftsskyldighet om kostnaderna bärs gemensamt med andra fastigheter inom samma område.

För att kunna upprätthålla kravet på likställighet mellan kommunmed— lemmarna bör väghållningsomradet bestämmas oberoende av rådande planförhållanden. Väghållningsområde skall således kunna innefatta områ- den med både stadsplan och byggnadsplan liksom även områden utan de- taljplan. Härigenom blir den särskilda dispensregel (76 & BL) som vägut— redningen föreslagit överflödig. Denna innebär nämligen att regeringen på ansökan av kommun skall kunna förordna att gatuhållningen inom stads— planelagt område får ordnas enligt lagen om kommunvägar.

Tillkommer nya områden för kommunal gatu- eller väghållning kan väg— hållningsområdet utvidgas. Härför krävs nytt utstälIelseförfarande.

Även om bestämmandet av ett enhetligt väghållningsområde bör stå som det normala förfarandet kan det förekomma att övervägande skäl talar för att ett större tätortsområde delas upp i mer än ett väghållningsområde. Så kan vara fallet när det ifrågavarande området kan sägas på ett naturligt sätt utgöra en avskild del av kommunen eller har ett avskilt gatunät. Även olik— heteri standardkrav kan i vissa fall tänkas motivera en uppdelning. Beho- vet av skilda väghållningsområden inom en tätort torde dock vara beroen- de av den möjlighet till differentierade avgifter som taxan medger. lnrym— mer taxan möjlighet till varierande uttag torde sålunda behovet av flera väghållningsområden minska.

Ett avgörande villkor för lämpligheten av en uppdelning i flera väghåll- ningsområden är att likställighetsprincipen inte frångås. En uppdelning får inte föra med sig att vissa kommunmedlemmar eller grupper av sådana di— rekt gynnas eller missgynnas.

8.3.3. Tuxesältrtirzg

Som redan sagts skall enligt förslaget avgifter för gatuhållning (och kom— munal väghållning) utgå efter taxa. Denna skall tillgodose kravet på rättvi- sa och billighet fastighetsägarna emellan. dvs. enligt samma regler som för närvarande gäller enligt 68 & BL i fråga om utformningen av bestämmelser om gatubyggnadskostnader. Utformningen av lämpliga taxebestämmelser ankommer på kommunen. Synpunkter på de olika faktorer och hänsyn som kan göra sig gällande för att bestämma lämplig fördelningsnorm har redovisats i anslutning till övervägandena om nyttobegreppet (avsnitt 8.3.1).

Vid taxans utformning torde de erfarenheter som kommunen redan har från taxesättning för vatten och avlopp samt fjärrvärme kunna vara till led- ning. Som ett exempel på en väl fungerande taxesättning kan anföras den s. k. mälardalstaxan för allmänna vatten- och avloppsanläggningar. som tillämpas av kommuner kring Mälaren. Denna taxa hari praktiken visat sig smidig och lättillämpad och tillgodoser behovet av ett differentierat av- giftsuttag. [ fråga om anläggningsavgifter innebär taxan att kostnaderna för verksamhetsområdets va-nät bestäms utifrån ett normalförhållande. Före— ligger väsentliga skillnader i förhållande till normalfallet kan tillägg till resp. reduktion av normaltaxan bestämmas i det enskilda fallet. Omstän-

• Sida 96
•  Original

digheter som kan verka förhöjande eller nedsättande av normaltaxan kan bl.a. vara väsentliga avvikelser i fråga om terräng— eller grundförhallan- den.

Vad som här återstår att behandla är frågan om uppdelning i anlägg- ningskostnader och driftskostnader vid avgiftsuttag. ] överensstämmelse med vedertagna principer i fråga om avgiftsuttag inom hithörande kommu— nala verksamhetsgrenar kan enligt förslaget till lag om kommunvägar (28 &) avgift utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter. Drifts- kostnader får dock av naturliga skäl endast täckas genom periodiska avgif- ter.

Driftskostnadema torde i allmänhet kunna fördelas schablonartal lika över hela väghållningsområdet. särskilt med hänsyn till att dessa kostna— der endast torde uppgå till förhållandevis små belopp per fastighet. Även om driftskostnaderna normalt fördelas inom hela väghållningsomradet kan man, när skäl talar för det. differentiera dem på olika bebyggelsetyper eller med hänsyn till variationer i standarden. Skäl för differentiering kan också vara att vissa fastigheter har egna väghållningskostnader. Detta gäller ex— empelvis fastigheter inom anläggningssamfälligheter (storkvarter). Se i öv— rigt härom SOU 1977: 12 s. 170.

Förhållandena i fråga om anläggningskostnaderna kan vara mera skif- tande. Är dessa kostnader likartade för flertalet fastigheter och nyttan ungefär densamma bör fördelningsproblemen kunna lösas på ett tillfreds- ställande sätt genom en schablonmässig fördelning inom hela väghållnings- området. I andra fall torde däremot fördelningsproblemen vara sådana att en differentierad taxa behöver tillgripas.

Frågan huruvida anläggningskostnader skall tagas ut genom engångsav- gift eller periodiska avgifter får avgöras med hänsyn till rådande förhallan— den. Det naturliga torde vara att fastigheterna erlägger sina anläggnings— kostnader i form av engångsavgifter i samband med områdets exploate— ring. Gatubyggnädskostnaderna torde därvid liksom nu regleras via ex— ploateringsavtalet. [ annat fall får anläggningskostnaderna tas ut genom periodiska avgifter som täcker amortering och förräntning på så sätt att en uppdelning görs av totalkostnaderna i ett antal delavgifter som erläggs suc- cessivt under en följd av år.

Från nybildad fastighet inom väghållningsområdet kan avgift utgå i den mån anläggningskostnaderna inte redan erlagts av stamfastigheten (jfr SOU 1977: 12 s. 173). Avgiften torde därvid beräknas efter ett vid den aktu— ella tidpunkten rådande normalbelopp för byggnadskostnaderna.

Har en fastighetsägare erlagt sin anläggningskostnad som engångsavgift bör han normalt inte behöva räkna med att debiteras ytterligare sadan av— gift. eftersom de huvudsakliga åtgärder som behövs för att hålla gata i stånd vanligen räknas till driftsåtgärder enligt 11 %$ förslaget till lag om kommunvägar. Som angetts av 1969 års vägutredning inryms under drifts— åtgärder även förbättringsåtgärder som av hävd anses kunna hänföras till driften (SOU 1977: 12 s. 159 och 160).

Endast när gata behöver läggas om i ny sträckning. byggas om eller för— bättras på ett standardförhöjande och varaktigt sätt uppkommer behov av att ta ut nya anläggningskostnader från fastighetsägarna. Sådana nya bygg- åtgärder aktualiseras framför allt inom förnyelse- och saneringsområden

• Sida 97
•  Original

och torde i framtiden bli en förhållandevis vanlig företeelse.

Något hinder mot att debitera fastighetsägarna kostnader för sådana nya byggåtgärder föreligger inte. Fråga uppkommer emellertid då om kostna- derna bör slås ut på hela fastighetskollektivet inom väghållningsområdet eller om avgiftsuttaget bör begränsas till de närmast berörda fastigheterna. Utredningen kommer att behandla denna fråga i det följande avsnittet (8.3.4). Här skall emellertid något beröras de speciella frågor som kan upp- stå vid kostnadsuttag från en redan befmtlig bebyggelse. Vad först gäller större ombyggnad eller förtätning av bebyggelsen. vilket är vanligt inom förnyelseområden. torde situationen för avgiftsuttag inte skilja sig nämn— värt från de förhållanden som råder vid nyexploatering. Skall däremot en- gangsavgift tas ut från ägare till befintlig bebyggelse. som redan belånat sin fastighet. kan det i vissa fall innebära ekonomiska svårigheter för denne. Det torde då av sociala skäl vara svårt för kommunen att ta ut avgiften i ett sammanhang. Förslaget till lag om kommunvägar innehåller här bestäm- melser som syftar till att mildra sådana verkningar. I fråga om främst en- staka fastighet inom området är det sålunda möjligt att med tillämpning av 28 å andra stycket förslaget till lag om kommunvägar låta fastighetsägaren avbetala den debiterade engångsavgiften under viss amorteringstid. Svå— righeterna med att ta ut engångsavgiften kan också mildras genom att kom- munen t.ex. låneftnansierar byggandet och därefter periodiserar kostnads- uttaget. Möjligt är också att kombinera detta med visst engångstillskott från fastighetsägarna.

En annan möjlighet att beträffande fastigheter som bebyggs med statliga lån tillgodose såväl fastighetsägamas som kommunens intressen skulle va- ra att inrymma fastighets totala andel i gatukostnaderna vid beräkning av de tomt- och grundberedningskostnader som gäller vid bostadslångivning. Denna möjlighet borde därvid stå öppen för både nybebyggelse och större ombyggnad av befintlig bebyggelse. En sådan anordning kan kräva en översyn av anvisningarna till bostadsfinansieringsförordningen. vilket lig- ger utanför gatukostnadsutredningens uppdrag. Utredningen vill dock från sin utgångspunkt framhålla att en nu angiven utvidgning av bostadslåne— bestämmelserna framstår som väl befogad och torde även underlätta kom- munens åtgärder för plangenomförande genom att gatukostnaderna kan täckas i nära anslutning till den tidpunkt vid vilken de uppstått.

8.3.4. Särskilda frågor avseende avgiftsdlfferentiering

Av vad som anförts i avsnitten 8.3.1—8.3.3 har framgått att det av rättvise— skäl kan bli nödvändigt att differentiera avgifterna med hänsyn till att själv- kostnaderna för gatuhållningen varierar avsevärt mellan kommunens olika områden eller mellan olika fastighetskategorier.

lnom framför allt stadsplaneområden kan emellertid förekomma situa- tioner där viss åtgärd får anses vara till nytta huvudsakligen för endast en eller ett fåtal fastigheter och det därför framstår som rimligt att dessa en- samma svarar för hela kostnaden. Som exempel på vad som nu avses kan anföras standardförhöjande åtgärder som vidtas för viss gata i en tätorts ci— tyområde eller att gågator eller parkeringsfickor och lastzoner anläggs till förmån för vissa affärsfastigheter. Också i fråga om särskilda slag av kost-

• Sida 98
•  Original

nader för främst gatubyggande kan skäl anföras för att dessa bör belasta endast vissa fastigheter. Det kan gälla t. ex. i fråga om höga markkostnader i cityområden.

Gemensamt för dessa förhållanden är således att gatukostnaderna i och för sig enligt lagens utgångspunkt är till nytta för hela fastighetskollektivet inom väghållningsområdet. men att nyttan mera markant kan hänföras till viss eller vissa fastigheter. Sakliga skäl — inte minst ur likställighetssyn- punkt — kah således anföras för att dessa fastigheter ensamma betalar kostnaderna. Viss möjlighet torde visserligen föreligga för kommunen att som villkor för önskade gatuhållningsåtgärder kräva att de berörda fastig- hetsägarna tar på sig kostnadsansvaret. Denna utväg torde dock inte före- liggai alla situationer. Med hänsyn härtill böri lagen om kommunvägar in- föras en uttrycklig bestämmelse som medger att kostnad för viss väghåll— ningsåtgärd skall i sin helhet kunna tas ut av den eller de fastigheter för vil- ka åtgärden är till övervägande fördel.

Även vid upprustning av gatunät inom fömyelse— och saneringsomraden kan sakliga skäl anföras för att de nya anläggningskostnaderna betalas av fastigheterna i sådana områden. I allmänhet betyder nämligen kommunens åtgärder att dessa fastigheter får sin standard så böjd att deras marknads— värde ökar väsentligt. Det framstår därför som skäligt och rättvist att de får bära hela anläggningskostnaderna. Det sagda bör också ses mot bak— grunden av att en ofta återkommande fördelning av nya anläggningskost— nader på samtliga fastigheter skulle innebära ett administrativt mycket be— tungande arbete för kommunen. Resultatet skulle dessutom lätt kunna för— anleda delade meningar och ge upphov till tvister. Den nyss föreslagna kompletteringsregeln bör med hänsyn härtill kunna bli tillämplig också i detta sammanhang.

I motsats härtill kan t.ex. ombyggnad av gata för att tillgodose genom- fartstrafik knappast anses vara till någon fördel för de fastigheter som gränsar till gatan. Snarare torde en sådan åtgärd tillgodose områden som avlastas från genomfartstrafiken. Motsvarande synsätt kan anläggas i fråga om gata som är avsedd att tjäna som tillfartsväg till särskilt område i kom— munen. Sådana kostnader bör således påföras hela fastighetsägarekollek— tivet. Av praktiska skäl torde dessa kostnader periodiseras.

Ett annat särskilt problem. som ej berörts i det föregående. kan uppkom— ma när gatas anläggande redan betalats av vissa fastighetsägare. Situatio- nen kan föreligga exempelvis när stadsplan läggs över område som tidigare ej utgjort stadsplaneområde och därvid befintligt vägnät överförs till gatu— nätet. Andra fall är att trafikled inordnas i den kommunala gatuhållningen eller att sådana vägar tas in i stadsplan. för vilka endast några fastighets— ägare betalat ersättning till kommunen eller till privat markexploatör ge— nom påslag på tomtpriset.

Nu angivna förhållande har behandlats av vägutredningen (SOU 1977: 12 s. 121 och 171). Om kommunen tar ut full avgift för anläggningskostnader— na av alla fastighetsägare kan detta leda till att sådana ägare som redan har bekostat den avsedda vägen missgynnas i förhållande till nytillkomna fas— tighetsägare. om de förra inte kompenseras för sina nedlagda kostnader. Med hänsyn härtill har vägutredningen genom en bestämmelse i förslaget till lag om kommunvägar (27 å andra stycket) öppnat möjlighet till kom-

• Sida 99
•  Original

pensation. Som villkor härför gäller att kostnaderna skall vara betydande samt skäliga med hänsyn till vägens alder och skick. den fördel fastighets- ägaren får av kommunvägen och övriga omständigheter. En annan utväg som tagits upp i 45 & förslaget är att kompensera nu avsedda fastighetsäga- re genom särskild ersättning.

Gatukostnadsutredningen finner inte anledning föreslå andra regler för avgiftsuttag i sist anförda fall än vad vägutredningen tagit upp. Till de fall som vägutredningen nämnerdåjämkning av avgift bör kunna ske. bör ock- så räknas tidigare utbetald ersättning för gatubyggnadskostnad. Inom stadsplaneområden förekommer härutöver att gatukostnadsersättning inte förfallit till betalning på grund av äldre lags bestämmelser. Regleringen av hithörande fragor kommer att behandlas i avsnitt 9.

8.4. Avgiftspliktig fastighet

Som avgiftspliktig fastighetsägare anses enligt 59 s* första stycket förslaget till lag om kommunvägar ägare av fastighet som enligt 47 & kommunalskat- telagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastighe- ten. Bestämmelsen innebär bl.a. att den som innehar fastighet med tomt- rätt därmed blir att jämställa med fastighetsägare. Som ägare betraktas vidare den som innehar egendom med fideikommissrätt eller annan testa- mentarisk vederlagsfri förfoganderätt eller är innehavare av s.k. ofri tomt i stad. Av 59 å andra stycket förslaget till lag om kommunvägar framgår vidare att som fastighet enligt lagen skall. när omständigheterna föranleder det. anses även byggnad eller annan anläggning som inte tillhör ägaren till marken.

Samma bestämning av begreppen fastighetsägare och fastighet bör gälla också i gatusammanhang. [ förhållande till gällande ordning enligt BL inne- bär förslaget den nyheten att också annan än fastighetsägaren. t. ex. tomt- rättshavare. kan bli avgiftsskyldig. Beträffande anläggningskostnaderna gällerdetta endast när gatukostnaden ej ingåri avgäldsunderlaget. Bestäm- melsen medger vidare att avgift kan tas ut även av innehavare av anlägg- ning som enligt stadsplanen ingår i specialområde (jfr 53 så andra stycket BL).

8.5. Tidpunkt för avgiftsuttag. Säkerställande av kommunens fordran m. m.

Det framstår som naturligt att låta alla fastigheter som berörs av ett gatu- projekt deltaga i kostnaderna. oavsett om de är bebyggda eller obebyggda. Avgiftsskyldigheten bör vidare i princip föreligga redan när gatan kan nytt- jas av fastigheten på avsett sätt. även om vissa åtgärder tillkommer senare därför att gatan anläggs i etapper. Exempelvis kan man tänka sig att gata byggs först och ett parkområde ställs i ordning senare. Det bör också vara möjligt att låta gatoma ha en lägre standard under utbyggnadstiden — inte i fråga om bärighet. men väl ifråga om ytskikt. kantsten o.d. — och höja ga- tustandarden när området är färdigbyggt.

• Sida 100
•  Original

Nu anförda ordning har tagits upp i Vägutredningens förslag och föreslås gälla även i fråga om gatuhållning. Förslaget skiljer sig i denna fråga från gällande ordning i BL. Betalningsskyldig anseende gatumarksersättning är således enligt 56 & första stycket BL ägare av fastighet som är belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning. Betalningsskyldig är även ägare till annan inom byggnadskvarter belägen fastighet. varå ny— byggnad företagits eller skall äga rum efter det kvarteret togs in i stadspla— nen, samt tomt som är i en ägares hand (155 å andra stycket BL). Betal— ningsskyldigheten inträder i mån av gatans upplåtande till allmänt begag— nande (63 & BL). I fråga om ersättning för gatubyggnadskostnad föreligger motsvarande bidragsskyldighet vid tidpunkt som anges i gatubyggnads- kostnadsbestämmelsema (67 & första stycket och 68 & BL).

För att säkerställa stads rätt till bidrag till gatukostnad föreslogs av stadsplaneutredningen 1942 i förarbetena till BL (SOU 1945: 15 s. 248) att rätten till bidrag skulle utgå ur tomten med s.k. tyst förmansrätt. Departe— mentschefen avvisade emellertid från principiella synpunkter denna tanke (prop. 1947: 13] s. 206). Som skäl anfördes bl. a. att införandet av en legal tyst panträtt för gatukostnadsbidrag skulle innebära ett avsteg från strä— vandena att i fastighetskreditens intressen undvika sådana förmansrätter. [ syfte att säkerställa kommunernas rätt till avgifter av fastighetsägarna in- fördes däremot i 38 å andra stycket BL, i överensstämmelse med då gällan— de bestämmelser. förbud mot nybyggnad innan tomtägaren fullgjort ho- nom åliggande skyldighet att utge bidrag till kostnad för gata eller ställt nöjaktig säkerhet för det. Bestämmelsen bör. som nyss sagts. ses mot bak— grunden av att det enligt BL kan dröja avsevärd tid innan tidpunkten för be- talningsskyldighet inträder och att betalningsskyldigheten riktar sig mot den framtida ägare som innehar fastigheten på förfallodagen.

Kravet på säkerhet innebär för kommunen ett inte ringa administrativt besvär. såsom förvaring av säkerheten. kontroll av dess värde. bevakning m.m. En annan för kommunen besvärlig fråga kan vara att innan betal— ningsskyldighet inträtt beräkna säkerhetens storlek. För den enskilda fas- tighetsägaren kan kravet på säkerhet innebära kännbara påfrestningar. sär- skilt ide fall tomten redan är bebyggd när avgiftsplikten eller skyldigheten att ställa säkerhet inträder. Många gånger kan säkerheten behållas av kom— munen under mycket långa tidsperioder. vilket givetvis inte kan anses till- fredsställande ur den enskildes synvinkel. Det kan också konstateras att den i 38 å andra stycket BL uppställda förbudsregeln riktar sig endast mot fastighetsägare som söker byggnadslov. Ägare av redan bebyggda fastig- heter har däremot ingen skyldighet att ställa säkerhet i andra fall än när han söker byggnadslov. (Kritik mot bestämmelsen har även anförts av S. Jägerskiöld i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1960 s. 5.)

Genom förslaget till lag om kommunvägar har frågan om kommunens sä- kerhet kommit i ett nytt läge. Som redan anförts i detta avsnitt föreslås att fastighetsägarens bidragsskyldighet inträder oavsett om fastigheten över- ensstämmer med tomtindelning eller ej. Ersättning kan begäras så snart ga- tan byggts. t.o.m. innan gatan fått sitt slutliga utförande. Det enda villkor som anges i lagen är att kommunvägen skall vara i sådant skick att den kan användas för fastigheten (26 å andra stycket). Jämförelse kan även göras med angränsande lagstiftning. Något krav på säkerhet vid anläggande av

• Sida 101
•  Original

allmän vatten- och avloppsanläggning eller allmän fjärrvärmeanläggning uppställs inte i dessa lagar. Inte heller har vägutredningen föreslagit någon bestämmelse härom beträffande kommunväg.

Nu angivna omständigheter talar för att nybyggnadsförbudet i 38 & and- ra stycket BL förlorat i betydelse och således i fortsättningen skulle kunna undvaras. Å andra sidan kan t.ex. om- eller nybyggnad av gata inom främst förnyelseområden pågå under lång tid och det kan därför uppkom- ma ett tidsmellanrum från det kommunens arbete börjar till dess betal— ningsskyldigheten inträder även enligt de föreslagna nya reglerna. Kravet på säkerhet kan således i detta fall fortfarande vara av viss betydelse. Av många kommuner torde även säkerhetskravet uppfattas som ett lämpligt och enkelt patryckningsmedel för att la ut kommunens krav på gatuersätt- ning. Det torde inte heller vara möjligt att fullt utjämföra med förhållande- na avseende vatten och avlopp samt fjärrvärme. eftersom det knappast är möjligt att avstänga en gata därför att en fastighetsägare inte fullgjort sin bidragsskyldighet.

Skäl kan saledes anföras såväl för som emot uppfattningen att bibehålla nybyggnadsförbudet i BL. Med hänsyn till de betydande kostnader som kan uppkomma främst inom de större kommunernas cityområden torde bestämmelsen även i fortsättningen vara av viss betydelse för kommuner- na. Gatukostnadsutredningen finner därför — om än med tvekan — inte till- räckliga skäl föreligga att nu ändra bestämmelsen i 38 å andra stycket BL.

Skyldighet att ställa säkerhet kan uppkomma i ytterligare ett fall. nämli— gen när fastighetsägare enligt 28 å andra stycket förslaget till lag om kom- munvägar ges rätt att fullgöra sin betalningsskyldighet genom avbetalning- ar. ] dessa fall är det däremot befogat att upprätthålla kravet på säkerhet. Denna bestämmelse bör således kvarstå.

8.6. Prövning av avgiftsfrågor

Enligt förslaget till lag om kommunvägar fattas de grundläggande princip- besluten i fråga om kommunal väghållning av kommunfullmäktige. bl.a. fråga om avgift skall tas ut av fastighetsägarna och fastställande av taxa. På den kommunala väghållningsmyndigheten ankommer det att avgöra bl. a. fråga om väghållningsområdets omfattning.

Kommunfullmäktiges beslut överklagas genom kommunalbesvär. Vid sidan av denna besvärsordning föreligger även möjlighet att beträffande avgifter få såväl frågan huruvida avgiftsskyldighet som sådan föreligger för viss fastighet som taxas riktighet prövad vid allmän domstol. En sådan prövning kommer till stånd genom att vederbörande fastighetsägare bestri- der kommunens krav på betalning för gatuhållningen.

Överprövning av väghållningsmyndighetens beslut sker hos länsstyrel- sen i nu avsedda frågor. Mot länsstyrelsens beslut förs talan hos kammar— rätten och därefter hos regeringsrätten.

Vad som i detta sammanhang kan ifrågasättas är huruvida — i likhet med vad som skett i fråga om prövning av taxa m.m. enligt lagen om allmänna vatten— och avloppsanläggningar samt lagen om allmänna fjärrvärmean- läggningar — ett speciellt organ bör inrättas med uppgift att pröva taxefrä-

• Sida 102
•  Original

gor. Behovet av ett speciellt prövningsorgan i fråga om gatu— och vägavgif— ter synes dock inte vara lika framträdande som beträffande va—taxor och fjärrvärmetaxor. eftersom de sistnämnda verksamhetsgrenarna får i vissa avseenden anses vara av teknisk natur. Inrättande av ett särskilt pröv— ningsorgan i gatu— och väghållningsfrågor torde i och för sig inte heller vara behövligt för att genomföra förevarande delreform.

Det synes därför vara lämpligt att uppskjuta ställningstagandet till hur prövningsförfarandet på längre sikt bör anordnas till dess ett säkrare un— derlag för bedömningen finns i fråga om frekvensen av mål i gatu- och väg- hållningsfrågor. Gatukostnadsutredningen anser således att frågan om ett särskilt prövningsorgan bör inrättas för hithörande frågor bör anstå tills vidare. Utredningen ansluter sig till Vägutredningens förslag till bestäm- melser om besvär.

• Sida 103
•  Original

9. Övergångsregleringen

Som framgår av redovisningen i avsnitt 3.1 tillämpas i fråga om tomtägares skyldighet att betala ersättning för gatumark och gatubyggnadskostnaderi vissa fall alltjämt äldre lagstiftning.

För gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande under tiden 1908— 1931 föreligger sålunda skyldighet att utge gatumarksersättning en— ligt 1907 års lag om stadsplan och tomtindelning (SPL 1907). Motsvarande gäller enligt 1917 års lag om fastighetsbildning i stad (FBL 1917). Ersätt- ningsskyldigheten avser gatumark som upplåtits eller lagligen skulle ha varit upplåten under nyssnämnda tidsperiod. Om tomt ej var färdigbildad vid detta tillfälle eller tomten ej efter stadsplans ikraftträdande bebyggts blir betalningsplikten tills vidare latent och aktualiseras inte förrän tomt- bildningen fullbordas eller föreskriven bebyggelse kommertill stånd. Detta kan dröja avsevärd tid.

En liknande situation kan föreligga beträffande gata eller gatudel som upplåtits eller lagligen skolat upplåtas till allmänt begagnande under tiden 1932—1947. dvs. under den tid 1931 års stadsplanelag (SPL 1931) gällde. Enligt denna lag kan fordran för gatumarksersättning inte utkrävas förrän tomtbildning skett eller tomten bebyggts enligt stadsplan. varvid dock den skillnaden föreligger i förhållande till SPL 1907 att bebyggelsen kan ha till- kommit såväl före som efter stadsplanens ikraftträdande och avgörande endast är om tomten kan anses vara bebyggd i huvudsaklig överensstäm- melse med den stadsplan som gällde då gatan uppläts. Om nu angivna vill- kor enligt SPL 1931 inte var uppfyllda då gatan uppläts uppskjuts sålunda den tidpunkt då fordran på ersättning förfaller till betalning till den senare dag då hindret bortfaller. Också i detta fall kan uppskovet bli långvarigt.

Genom SPL 1931 tillkom bestämmelse om skyldighet för tomtägare att erlägga bidrag till anläggningskostnad för gata. Bestämmelsen innebar att kommunen skulle ha antagit och fått fastställt gatukostnadsbestämmelser samt att gatan i fråga inte påbörjats före den tidpunkt då fråga om sådana bestämmelser väckts i stadsfullmäktige eller vid den senare tidpunkt som angivits i bestämmelserna. Samma krav på färdigbildad tomt gällde som för gatumarksersättning. Föreskrifterna i SPL 1931 om vad som skall gälla beträffande gatukostnadsbidrag upptar visserligen inte någon uttrycklig fordran på att tomt skall vara bebyggd. men de normbestämmelser som an- togs och fastställdes med stöd av lagen brukade regelmässigt efter mönster av vad som föreskrevs beträffande gatumarksersättning innehålla en sådan fordran. Denna var i allmänhet formulerad så att om tomten vid gatans

• Sida 104
•  Original

upplåtande inte var bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stads— plan förföll bidraget till betalning först sedan någon bebyggelse skett eller vid den tidpunkt dessförinnan då tomtägaren utnyttjade vidliggande gata i samma omfattning som om tomten var planenligt bebyggd.

Vad gäller vidgning av gata som upplåtits före 1948 har införts en spe- cialbestämmelse i 163 & andra stycket BL. som innebär att ersättning för sådan gatuvidgning inte skall inträda förrän betalning erlagts för den ur— sprungliga gatan. Detta beror på att SPL 1931. som nämnts. uppställde som villkor för betalningsskyldighetens inträde att på tomten fanns bebyg— gelse i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplan. något som ej gäller enligt BL.

Beträffande tiden efter 1948 gäller enligt BL ersättningsskyldighet för ga— tukostnad (mark och byggande) när gata upplåtits efter lagens ikraftträdan- de. Betalningsskyldig enligt BL är ägare av fastighet som är belägen vid ga— ta och som överensstämmer med tomtindelning. Betalningsskyldig enligt BL är vidare ägare till annan inom byggnadskvarter belägen fastighet. varå nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det kvarteret togs in i stads— planen. samt tomt som är i en ägares hand. I fråga om skyldighet att utge ersättning för gatubyggnadskostnad enligt BL krävs att bestämmelser har antagits av fullmäktige och fastställts (numera av länsstyrelsen). dock att ersättningsskyldigheten kan avse även gatuarbeten som utförts efter det fråga väckts om bestämmelser.

Genom förslaget till lag om kommunvägar har tidpunkten när fastighets- ägares betalningsskyldighet inträder väsentligt ändrats. Enligt förslaget in- träder betalningsskyldigheten när vägen är i sådant skick att den kan an- vändas för fastigheten. Något krav på fastighets överensstämmelse med tomtindelning eller att fastigheten skall vara bebyggd uppställs inte. Det väsentliga är att fastigheten har nytta av vägen. Det innebär således att er- sättningen förfaller till betalning i direkt anslutning till gatans byggande.

Skall avgift för anläggande av gata utgå i den ordning som uppställs i för- slaget till lag om kommunvägar leder kravet på rättvis och lika behandling av kommunmedlemmarna till att också fastighetsägamas ersättningsskyl- dighet enligt äldre bestämmelser bör förfalla till betalning inom rimlig tid. Som nyss sagts kan det dröja avsevärd tid enligt de äldre lagarna innan er- sättning behöver utges. Till bilden hör också att fastighetsägare enligt nu gällande och äldre regler kan underlåta att färdigbilda sin fastighet enligt planen och därmed uppskjuta betalningen av gatan under mycket lång tid.

Gatuersättning utgår redan nu i inte ringa omfattning enligt lagbestäm- melser som gällde före BL. Att saken har stor betydelse visas bl. a. av upp- gifter från Stockholms kommun. Årligen erhåller kommunen omkring 2 a 3 miljoner kronor i gatumarksersättning och bidrag till gatubyggnadskost- nad. För innerstadsområdet beräknas ungefär 30 procent av intäkterna tit- gå enligt SPL 1907 (och FBL 1917) och 20 procent enligt SPL 1931. Mot- svarande fördelning i fråga om ytterstadsområdet är 10 procent enligt SPL 1907 och 20 procent enligt SPL 1931. Återstående ersättningar regleras en- ligt BL.

Förhållandena i Stockholm visar således att de äldre bestämmelserna om gatuersättning alltjämt har stor ekonomisk betydelse och kan antagas leva kvar under en mycket lång tid om de inte nu bringas att upphöra i för-

• Sida 105
•  Original

tid. Som nyss sagts kan det visa sig svårt ur Iikställighetssynpunkt att ta ut ersättning för gata enligt förslaget till lag om kommunvägar. medan samti— digt fastighetsägare. vars ersättningsskyldighet regleras enligt nu gällande eller äldre bestämmelser. inte behöver fullgöra sin skyldighet under åtskil— liga år. Det framstår dessutom som otillfredsställande att behöva behålla inte mindre än fyra olika äldre lagar för att reglera gatuersättning. särskilt som dessa är svårtillgängliga och uppbyggda på ett annat sätt än förslaget till lag om kommunvägar. Sistnämnda förslag är bättre anpassat till den ordning för kommunal verksamhet som gäller enligt modern lagstiftning.

Såväl principiella som praktiska skäl talar således för att den gatuersätt— ning som enligt BL och äldre lagstiftning ännu inte förfallit till betalning ge- nom en övergångsregel bringas att upphöra vid den nya lagens ikraftträ- dande. Som framgår av förhållandena inom Stockholms kommun återstår emellertid ännu åtskilliga icke förfallna fordringar att reglera. Det torde därför inte vara möjligt för kommunerna att beräkna alla fordringsbelopp och framställa krav härom genast efter den nya lagens tillkomst. En rimlig avvecklingstid synes vara tio år.

Utredningen föreslår således en övergångsregel som innebär att utestå— ende bidrag till gatukostnad förfaller till betalning vid ikraftträdandet av la- gen om kommunvägar utan hinder av vad de äldre lagarna föreskriver om betalningstiden samt att kommunernas anspråk på ersättning skall fram- ställas inom tio år efter ikraftträdandet.

I fråga om gatumarksersättning som förfaller till betalning enligt BL äger fastighetsägare rätt att enligt 63 å andra stycket BL erlägga sin ersätt- ning genom avbetalning. Motsvarande rätt föreligger beträffande bidrag till gatubyggnadskostnader enligt kommunernas gatubyggnadskostnads- bestämmelser. Någon rätt till avbetalning föreligger däremot inte enligt SPL 1907 (och FBL 1917) eller SPL 1931. eftersom tiden för betalnings- skyldigheten enligt dessa lagar är knuten till fastighetens bebyggande. Ge- nom den nu föreslagna övergångsregeln kommer emellertid bebyggelse- kravet att sättas ur spel även i dessa fall. Det är därför rimligt att möjlighe- ten till avbetalning införs även i fråga om ersättningsskyldighet för gatu- kostnader enligt de äldre lagarna på samma sätt som skedde vid BL:s ge- nomförande 1947.

När det gäller ersättningsskyldighetens bestämmande utgår utredning- ens förslag från att kommunens kostnader för byggande och drift av gata som uppkommit efter den föreslagna nya lagens ikraftträdande i princip skall regleras enligt den nya lagen. Det synes däremot inte möjligt eller lämpligt att tillämpa de nya avgiftsreglerna i fråga om redan uppkomna ga- tukostnader. Bidrag till kostnader för gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet bör således bestämmas enligt en lag som förelåg då kostnaden uppkom. Utredningen föreslår en övergångs- regel av detta innehåll.

I detta sammanhang aktualiseras frågan om behandlingen av kostnader för gatuarbeten som pågår vid ikraftträdandet av lagen om kommunvägar. men som avslutas först därefter. Principiella skäl kan i och för sig anföras för att den nya lagen bör tillämpas i fråga om kostnader som uppkommer efter lagens ikraftträdande, medan kostnader dessförinnan bör följa BL:s bestämmelser. En sådan uppdelning av olika kostnadsposter torde dock

• Sida 106
•  Original

inte vara praktiskt genomförbar och kan leda till flera svårlösta avgöran- den vid bedömningen av till vilken lag viss kostnad skulle hänföras. Van— ligtvis torde de ifrågavarande arbetena ingå i en på förhand gjord beräkning av totalkostnaderna. För kommunerna skulle en regel som nu ifrågasätts dessutom kunna innebära ett omfattande administrativt merarbete.

Övervägande skäl talar därför för att avgiftsuttag för gatuarbete. som på— går vid den nya lagens ikraftträdande. regleras i sin helhet antingen efter reglerna i BL eller lagen om kommunvägar. I denna fråga bör särskild vikt fästas vid att det framlagda förslaget till avgiftsuttag i lagen om kommun— vägar syftar till att ge kommunerna bättre möjligheter till täckning av kost- naderna för nedlagda gatuarbeten samtidigt som det eftersträvas en bättre och rättvisare kostnadsfördelning mellan fastighetsägarna. Det bör också särskilt framhållas att de nya avgiftsbestämmelserna har till ändamål att angiva det högsta belopp. som får tas ut av fastighetsägarna. Utredningen har med hänsyn till dessa synpunkter stannat för den uppfattningen att kostnader för gatuarbeten som pågår vid den föreslagna nya lagens ikraft- trädande skall fördelas mellan fastighetsägarna enligt den föreslagna lagen om kommunvägar.

Även om den nya lagen blir tillämplig beträffande gatuarbeten som pågår vid ikraftträdandet kan dock förhållandena i det enskilda fallet medföra att kostnaderna inte kan tas ut i full utsträckning. Sålunda kan kommunen en- ligt 64 ä BL i förväg ha bestämt den ersättning fastighetsägarna skall gälda för gatumarken. Besked kan också innan den nya lagen trätt i kraft ha läm- nats fastighetsägare enligt 2 ä andra stycket byggnadsstadgan beträffande det bidrag för gata som belöper på fastigheten. Sådana på förhand fastställ- da ersättningar och avgivna besked är bindande för kommunen såvitt avser fastighetsägamas del av gatukostnaderna och bör följaktligen beaktas vid avgiftsuttaget. Kommunens skyldighet att vid avgiftsuttag inte låta en fas- tighetsägare gynnas i förhållande till annan kan därvid leda till lägre kost— nadsuttag för samtliga berörda fastighetsägare. Eftersom nu angivna be— gränsningar av kommunens avgiftsrätt följer direkt av den föreslagna la— gens bestämmelser synes det inte behövligt med en särskild övergångsre- gel härom.

• Sida 107
•  Original

10. Specialmotivering

1 å första stycket kommunala renhållningslagen upptari nuvarande lydelse regler om kommuns renhållningsansvar för gata. torg, park och annan all— män plats samt allmän väg inom stadsplanelagt område. 1 första stycket anges vidare gränsdragningen mellan statens och kommunernas skyldighet att renhålla allmän väg inom områden med byggnadsplan. I fråga om ren- hållningens omfattning hänvisas till 3 å allmänna ordningsstadgan. Enligt andra stycket kan regeringen på kommuns framställning medge dispens från den renhållningsskyldighet som anges i första stycket.

I fråga om kommuns skyldighet att renhålla kommunväg har vägutred— ningen i ett föreslaget nytt tredje stycke till paragrafen tagit upp en hänvis- ning till lagen om kommunvägar. Hänvisningen avser 11 å lagen om kom- munvägar, vilken anger att renhållningsansvaret för kommunväg åligger kommunen. Motsvarande hänvisning görs beträffande vägförenings väg till anläggningslagen.

Av skäl som närmare redovisats i avsnitt 6.3.1 föreslår gatukostnads— utredningen att vad som föreskrivs om renhållning i 3 å allmänna ordnings- stadgan förs över till väglagen. lagen om kommunvägar och anläggningsla- gen. Vidare föreslås att regler om vem som har ansvaret för renhållning-

• Sida 115
•  Original

en ges endast i de nämnda lagarna. Därmed kan 3 å allmänna ordningsstad- gan och 1 å kommunala renhållningslagen upphävas.

Utredningens förslag beträffande kommunala renhållningslagen innebär vidare att bestämmelserna i 2 å om fastighetsägares gångbanerenhållnings- skyldighet upphävs. Övergångsvis föreslås dock att redan fattade beslut i frågan skall kunna gälla under högst tio år efter den nya lagens ikraftträ- dande. Den närmare motiveringen av förslaget i denna del har redovisats i avsnitt 6.3.2.

1 3 å kommunala renhållningslagen har vidtagits viss följdändring med anledning av att 1 och 2 åå föreslås bli upphävda. Frågan huruvida 3 å bör kvarstå i kommunala renhållningslagen eller överföras till annan lag. ex— empelvis naturvardslagen. får övervägas i annat sammanhang.

10.1. Förslaget till lag om kommunvägar

] å

[ första stycket av paragrafen förklaras att lagen gäller endast kommunväg. Andra stycket anger i tre punkter vad som avses med kommunväg. punk- terna 2 och 3 har viss motsvarighet i 4 %$ i Vägutredningens förslag. Tredje stycket. som motsvarar l å andra stycket Vägutredningens förslag. anger undantag från lagens tillämpningsområde.

Enligt första punkten av andra stycket är kommunväg gata. torg. park eller annan allmän plats inom område med stadsplan. Bestämmelsen har ut- formats i överensstämmelse med 25 å första stycket BL. Det innebär att re-

• Sida 108
•  Original

dovisningen i stadsplanen för omfattningen av allmän plats av olika slag blir bestämmande för vad som ingår i den kommunala väghållningen. 1 andra och tredje punkterna anges när kommunväg föreligger i andra fall. Den närmare innebörden härav har redovisats ingående av vägutredningen (SOU 1977: 12 5.154).

Andra stycket andra punkten överensstämmer med 4 %$ Vägutredningens förslag. Bestämmelsen anger att kommunväg är sådan väg. för vilken väg— hållning ordnas av kommunen enligt denna lag. Som framgår av 2 5 första punkten inrättas kommunväg efter beslut av kommunfullmäktige (1 så första stycket första punkten i Vägutredningens förslag). Av skäl som när— mare motiverats i avsnitt 5.3 bör trafikområden i stadsplan som ej är utlag— da som gata eller annan allmän plats inte ingå i kommunens obligatoriska skyldighet. Frågan härom böri stället beslutas av kommunfullmäktige i det enskilda fallet. således enligt samma regler som vägutredningen föreslagit i fråga om väg. 1 nu förevarande punkt har med hänsyn härtill av gatukost— nadsutredningen tillagts att kommunväg är också annat trafikområde för allmän samfärdsel för vilket väghållningen ordnas av kommunen enligt denna lag.

Begreppet kommunväg används enligt förslaget som en samlingsterm för gata. väg. annan allmän plats samt annat trafikområde för allmän samfärd- sel som kommun ordnar enligt lagen. Någon ändring av termerna gata och väg i annan lagstiftning föreslås däremot inte i detta sammanhang. Som angetts i avsnitt 4.4 ansluter dessa begrepp till byggnadslagstiftningens ter— minologi och förekommer i ett flertal lagar med anknytning till denna. Det slutliga ställningstagandet till begreppen gata och väg torde därför få tas i anslutning till övervägandena beträffande de framtida planinstitutens ut- formning och inte i detta mera begränsade sammanhang.

Beträffande gränsdragningen mellan gata och allmän väg gäller enligt hu— vudprincipen i gällande system att en trafikleds karaktär av allmän väg upphör i den mån vägen upplåts eller enligt 50 & BL skall upplåtas som ga- ta. Principen framgår även av l & tredje stycket väglagen. Som anförts i avsnitt 5.2 avses inte med förevarande förslag någon ändring av gällande ordning i denna fråga. Genomförs förslaget om kommunal väghållning kommer således allmän väg enligt huvudregeln upphöra att vara allmän när vägen enligt lagen om kommunvägar (2 %) ordnas eller skall ordnas som kommunväg.

[ två fall kan emellertid staten ha ansvaret för allmän väg inom stadspla- nelagt område. Enligt nuvarande bestämmelser gäller det allmän väg som ingår i område som enligt fastställd stadsplan är avsett till gata (42 och 55 515 BL) samt gata inom stadsplan som förklarats tillika vara allmän väg (23 & väglagen). Statens väghållningsskyldighet enligt 55 & BL gäller själv- fallet endast gator i vilka ingår allmän väg. inte övriga gator. Någon änd- ring av den nuvarande uppdelningen mellan stat och kommun föreslås inte. Bestämmelserna i 55 å och 74 å andra stycket BL bör dock öveiflyttas till 12 och 27 åå väglagen.

Enligt första stycket av den nu förevarande paragrafen gäller lagen om kommunvägar endast i fråga om trafikled som är kommunväg enligt lagens definition. Härav följer att bestämmelserna i den nya lagen inte kan äga tillämpning i fråga om väg som staten eller kommun ordnar enligt vägla-

• Sida 109
•  Original

gen. En erinran härom har tagits upp i tredje stycket. Bestämmelsen syftar på 5 å väglagen. enligt vilken kommun. om det är lämpligt med hänsyn till dennas förutsättningar. kan förordnas att vara väghållare för allmän väg inom sitt område eller del därav. Motsvarande bestämmelse har i väg— utredningens förslag tagits upp i l å andra stycket.

2å

3. 6. 8 och 15 åå

llå

[ fråga om de överväganden som ligger till grund för gatukostnadsutred- ningens utformning av paragrafen hänvisas till vad som anförts i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2. Som uttalats i avsnitt 6.3.1 bör bestämmelserna om väghål- larens renhållningsskyldighet och omfattningen av denna skyldighet fram- gå direkt av lagen om kommunvägar. Med hänsyn härtill har till förevaran- de paragraf överförts bestämmelserna om gaturenhållning i 3 å allmänna ordningsstadgan och 1 å kommunala renhållningslagen. Eftersom motsva-

• Sida 110
•  Original

21—25 åå

27å

Paragrafen innehåller bestämmelser om avgiftsuttags storlek och fördel— ning mellan avgiftspliktiga fastigheter inom väghållningsomradet. Första och andra stycket överensstämmer med Vägutredningens förslag. medan tredje stycket av paragrafen har lagts till av gatukostnadsutredningen.

1 första stycket anges att avgifter som kommunen tar ut för väghållning— en inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för kommunens väghållning (den s.k. självkostnadsprincipen). Vidare fö- reskrivs att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund (den s.k. likställighetsprincipen). Innebörden av de angivna principerna har behandlats i avsnitten 8.2 och 8.3.

Andra stycket av paragrafen innehåller en kompletterande regel i fråga om kostnadsfördelningen. Hänsyn skall kunna tas till mera betydande kostnader som ägare av fastighet lagt ned eller i annan form haft vid byg- gande av trafikled som avses med kommunens väghållning. Bestämmelsen. som är tillämplig inom såväl stadsplaneområden som andra områden inom kommunen. har närmare behandlats i avsnitt 8.3.4 (se även SOU 1977: 12 s. 122 och 171).

1 ett nytillagt tredje stycke införs ytterligare en möjlighet till differentie— ring av väghållningskostnaderna. Bestämmelsen grundar sig på ställnings- taganden som gjorts i avsnitt 8.3.4 och innebär att i fråga om väghållnings- åtgärd som är till fördel för endast viss eller vissa fastigheter inom väghåll-

• Sida 111
•  Original

ningsområdet får bestämmas att kostnaden skall ensam bäras av dessa fas- tigheter. detta även om åtgärden kan anses vara till någon mindre fördel för övriga fastigheter inom området. Innebörden av begreppet "övervä- gande fördel” i lagtexten är med andra ord att den avsedda väghållningsåt— gården skall ha företagits med hänsyn till den aktuella fastighetens eller fastigheternas särskilda behov och således mera markant är att hänföra till detta. Bestämmelsen har närmare exemplifierats i avsnitt 8.3.4.

Eftersom det nu föreslagna tredje stycket kan vara av värde även beträf- fande områden utanför stadsplan. har bestämmelsen fått en generell ut- formning i lagen.

33—44 åå

57å

Overgångsbeslämmelser

Punk! 4. I denna punkt av övergångsbestämmelserna. som lagts till av

• Sida 112
•  Original

gatukostnadsutredningen. har tagits upp en hänvisning till övergångsbe- stämmelserna till lagen om ändring i BL. [ sistnämnda övergångsbestäm— melser meddelas föreskrift om att gällande bestämmelser om ersättning för gatumark och gatubyggnadskostnader skall tillämpas i fråga om gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande innan lagen om kommunvä— gar trädde i kraft. Beträffande den närmare regleringen av nu avsedda kost— nader hänvisas till vad som anförts i avsnitt 9 och behandlas i närmast föl— jande avsnitt.

10.2. Förslaget till ändring i byggnadslagen

Enligt gatukostnadsutredningens förslag skall reglerna i BL om kommuns gatuhållning ersättas med de föreslagna bestämmelsena i lagen om kom— munvägar. Det medför att bestämmelserna om gatuhållning i BL föreslas samtidigt upphävas. Det gäller 49—53. 55—69. 74. 154 och 156 åå mm! [55 å' andra stycket BL, dock bör vad som föreskrivs i 55 å BL överföras till 12 och 27 åå väglagen.

Enligt 54 # BL åligger det ägare av tomt att själv anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten i de fall kommunens skyldighet enligt BL att iordningställa och upplåta gata inte inträtt. Förfogar kommunen över er- forderlig mark som enligt stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats. är kommunen skyldig att utan ersättning låta marken nyttjas för än- damålet.

Bestämmelsen i 54 å BL. som hänger samman med frågan om stadspla— nens genomförande även i andra avseende än gatuväsendet. förslås kvar— stå tills vidare och erhålla sin slutliga lösning i samband med översynen av byggnadslagen.

Det har ansetts lämpligt att BL innehåller en erinran om vad som i fort- sättningen skall gälla i fråga om iordningställande och drift av gata och an- nan allmän plats samt annat trafikområde för allmän samfärdsel. En hän— visning till lagen om kommunvägar har därför tagits in i49 å BL. ] anslut— ning härtill har rubriken före 49 å ändrats.

Av de paragraferi BL. som bör upphävas. torde endast53 å behöva när- mare kommenteras. [ första stycket av nämnda paragraf behandlas det fall. att trafikled skall anordnas till eller genom specialområde. Kan kommunen och den som förfogar över området inte enas om de åtgärder som bör vid- tas. äger regeringen förordna om det. Bestämmelsen avser åtgärder som är av mer eller mindre säregen beskaffenhet och som måste vidtas för trafik genom området. Som exempel nämns i lagens förarbeten viadukt. bro- byggnad eller tunnel samt särskilda trafikanordningar. parkeringsplatser m.m. i anslutning till en större idrottsanläggning. Bestämmelsens syfte tor- de vara att vid sidan av möjligheterna till inlösen enligt BL och expropria— tion tillgodose kommunens behov av markutrymme för behövliga åtgärder för trafikleden. Såvitt det är känt för gatukostnadsutredningen har fråga om åtgärd som avses i bestämmelsen aldrig hänskjutits till regeringens prövning. Anledning saknas därför att i den nya lagen om kommunvägar införa en särskild regel som avser specialområden. [ den mån tvist upp— kommer kan frågan i stället avgöras genom expropriation eller inlösen. l

• Sida 113
•  Original

andra stycket av 53 å finns regler om skyldighet för innehavare av special- område att deltaga i kostnaderna för trafikledens anordnande. Motsvaran- de skyldighet kommer att föreligga enligt förslaget till lag om kommunvä- gar (26 och 59 åå). Med hänsyn till det sagda har föreslagits att 53 å BL upphävs i sin helhet.

Av vägutredningen har i en ny paragrafi BL. betecknad 76 å, föreslagits möjlighet att frångå BL:s bestämmelser om gatubyggande och gatuhållning och att nämnda frågor i stället avgörs enligt lagen om kommunvägar. För- slaget. som skall ses mot bakgrunden att Vägutredningens uppdrag omfat- tade endast områden utanför stadsplan. avsåg att lösa de svårigheter för kommunerna som kan uppkomma när områden med stadsplan och bygg- nadsplan ligger i direkt anslutning till varandra (SOU l977: l2 s. 221 ). Ge— nom gatukostnadsutredningens förslag kommer emellertid samma regler att gälla för både stadsplane- och byggnadsplaneområden. Den av väg- utredningen föreslagna bestämmelsen behöver därför inte genomföras.

Vägutredningen har härutöver föreslagit ändrad lydelse av 107. 114 och 116 åå BL. Dessa bestämmelser gäller för områden med byggnadsplan och äger alltjämt betydelse. Viss formelljustering bör vidtas i 107 å vid ett ge- nomförande av gatukostnadsutredningens förslag till utformning av lag om kommunvägar.

Oi'ergångsbesrämmelser

Pun/u 2 reglerar frågan om tillämplig lag beträffande gatukostnader. Utred— ningen har. av skäl som närmare redovisats i avsnitt 9. intagit den stånd- punkten att avgiftsreglerna i den nya lagen om kommunvägar bör bli till- lämpliga i fråga om kostnader som uppkommit efter denna lags ikraftträ- dande samt beträffande gatuarbeten som pågår nämnda dag. medan kom- munens ersättning för kostnader vilka avser gata eller gatudel som dessför- innan upplåtits till allmänt begagnande skall bestämmas enligt äldre regler.

Punk! 3 föreskriver att skyldighet för markägare att gälda sådan ersätt- ning för gatukostnader enligt äldre lag som ännu inte förfallit till betalning. skall inträda vid tillkomsten av lagen om kommunvägar. Med hänsyn till att avvecklingen av de äldre gatukostnaderna inte bör hållas öppen under alltför lång tid. föreskrivs vidare att kommunen skall ha framställt sina er- sättningsanspråk inom tio år från ikraftträdandet. Angående motiven till dessa föreskrifter hänvisas till avsnitt 9.

Enligt bestämmelserna i SPL 193] och tidigare lagstiftning inträder tomtägares ersättningsplikt först i anslutning till tomtens bebyggande. För- slaget nu innebär att betalningsskyldighet inträder oavsett bebyggelse. För att bestämmelsen i dessa fall inte skall bli alltför betungande för tomtägar- na bör de få samma rätt att fullgöra betalningsskyldigheten genom avbetal- ningar som medges enligt 63 å andra stycket BL. En bestämmelse av detta innehåll har tagits upp i andra stycket av förevarande punkt. Det förefaller däremot inte motiverat att införa rätt till avbetalning beträffande sådana gatukostnadsersättningar som redan före nya lagens ikraftträdande förfallit till betalning.

Punkt 4. Enligt förslaget upphävs bestämmelserna i 49—53 och 55 åå BL om upplåtande av gata eller annan allmän plats vid ikraftträdandet av lagen

• Sida 114
•  Original

om kommunvägar. ] denna punkt av övergångsbestämmelserna görs dock den begränsningen att mål eller ärenden i dessa frågor som är anhängig— giorda vid ikraftträdandet skall handläggas och prövas enligt äldre lag.

Av punkt 2 övergångsbestämmelserna framgår att äldre lag skall tilläm— pas vid prövning av fråga om markägares skyldighet att utgiva ersättning för gatumark och gatubyggnadskostnad rörande gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande före nya lagens ikraftträdande.

Punkt 5 innehåller en bestämmelse att hänvisning i lag eller annan för— fattning till föreskrift. som ersätts genom bestämmelse i lagen om kom— munvägar. i stället skall avse den bestämmelsen.

10.3. Förslaget till ändring i byggnadsstadgan

Enligt 2 å' andra stycket byggnadsstadgan åligger det byggnadsnämnden el- ler annan myndighet som kommunfullmäktige bestämmer att på anfordran lämna besked om fastighets förpliktelse att utge bidrag till kostnad för ga— ta. Eftersom förslaget till lag om kommunvägar innebär att fastighets bi- dragsskyldighet till den kommunala väghållningen skall regleras enligt en på förhand antagen taxa. kan den nu avsedda bestämmelsen i byggnads- stadgan upphävas. Dock föreslås i en särskild övergångsbestämmelse att kommunens skyldighet att lämna besked om gatukostnader enligt andra stycket skall kvarstå i fråga om de kostnader som avses i den föreslagna 2. övergångsbestämmelserna till BL.

10.5. Förslaget till ändring i väglagen

1969 ars vägutredning har föreslagit ett flertal ändringar i olika paragrafer i väglagen. Dessa ändringar. som närmare kommenterats i SOU 1977112 s. 225—226. föranleder inga uttalanden från gatukostnadsutredningens sida.

Beträffande väglagen föreslår gatukostnadsutredningen ändrad lydelse av 1 å tredje stycket samt 12. 23. 26 och 27 åå Vidare införs en ny para- graf. betecknad 26 a å. Ändringen i 23 å är en följd av förslaget till lag om kommunvägar.

l ] å tredje stycket anges sambandet mellan allmän väg och gata. Detta samband har närmare redovisats i avsnitt 5.2 och specialmotiveringen till 1 å lagen om kommunvägar (avsnitt 10.1). Som där anförts bör — pa mot- svarande sätt som nu gäller enligt BL — väg för vilken kommun är eller blir väghållare mista karaktären av allmän väg. när den enligt lagen om kom- munvägar (2 å) ordnas eller skall ordnas som kommunväg. Förevarande bestämmelse har anpassats med hänsyn härtill.

12 9" innehåller i nu gällande lydelse en erinran om bestämmelserna i 55 å BL angående skyldigheten för staten att iordningställa och upplåta väg som gata inom område med stadsplan för vilket staten är väghållare. 1 nu- varande 27 å' regleras statens skyldighet. när staten är väghållare. att svara för driften i fråga om allmän väg som upplåtits till gata samt gata som för— klarats tillika vara allmän väg. Viss begränsning av anläggnings- och drifts- skyldigheten anges i 55 å BL. Med hänsyn till att bestämmelsen i 55 å BL berör statens väghållningsansvar föreslås att innehållet i denna paragraf nu överflyttas till 12 och 27 åå väglagen. Någon saklig ändring har inte åsyf- tats med förslaget.

Som närmare redovisats i föregående avsnitt (6.3.1 och 10.4) föreslår ga— tukostnadsutredningen att bestämmelserna i 3 å allmänna ordningsstadgan och 1 å kommunala renhållningslagen om innehåll och omfattning av kom- muns renhållningsansvar för vissa allmänna vägar förs över till väglagen. Till följd härav föreslås att regler om kommuns skyldighet att i område med stadsplan eller byggnadsplan där staten är väghållare svara för de ren- hållningsåtgärder som avses i 26 å andra stycket väglagen tas in i en ny pa- ragraf. benämnd 26 (z å. Bestämmelserna i 26 å andra stycket andra punk— ten har därvid ansetts lämpligen böra föras över till den nya paragrafen.

• Sida 116
•  Original

10.6. Förslaget till ändring i anläggningslagen

1 Vägutredningens förslag till ändring i anläggningslagen hari 54 å förslaget tagits upp bestämmelser om drift av väg som ingår i vägförening. Paragra— fen har getts samma innehåll som motsvarande regleri 11 å lagen om kom— munvägar. Med hänsyn till gatukostnadsutredningens förslag om att bl. a. 3 å all- männa ordningsstadgan skall upphävas har vad som i nämnda lag före- skrivs om renhållning överförts till anläggningslagen. Utformningen av lag— texten har skett i överensstämmelse med 11 å lagen om kommunvägar.

• Sida 117
•  Original

Utarbetad (n' K—Konsult. Kommunernas konsultbyrå

] Undersökningens omfattning

Gatukostnadsutredningen har uppdragit åt K-Konsult att utreda ]. genomsnittskostnader för anläggande av gata och allmän plats . genomsnittskostnader för drift av gata och allmän plats . kommunernas tillämpning av bestämmelser om bidrag till gatubygg- nadskostnader 4. principer för gångbanerenhållning. Utredningen är avsedd att illustrera kostnadseffekterna av en reform av nuvarande avgiftssystem inom gatuväsendet. ] utredningsarbetet har deltagit civilingenjörerna Lars Föjer och Chris- ter Leuf samt ingenjörerna Folke Ollas och Sture Carlsson.

'.») [J

Justitiedepartementet

Kvinnlig tronföljd. [5] Psykiskt störda lagöverträdare. [23] Näringsidkares avbetalningsköp m. m, [24] Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. [27] Konkursförvaltning. [29] Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. [32] Ersättning för brottsskador. [36] Underhåll till barn och frånskilda. [37] Översyn av rättshjälpssystemet. [49] Häktning och anhällande. [50]

Utrikesdepartementet

Biståndspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med 11- landerna. [13] 2. Sveriges samarbete med u-länderna. Bilagor. 1141

Försvarsdepartementet

Totalförsvaret 1977—82. [1] Rätten till vapenfri tjänst. [7] Kvinnan och försvarets yrken, [26]

Socialdepartementet

Socialutredningen. 1. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. [40] 2. Socialtjänst och sociaIförsäkringstillägg. Sammanfatt- ning. [41] Pensionsfrågor m.m. [46]

Kommunikationsdepartementet

Bilarbetstid. [2] Kommunal och enskild väghållning. [12] Allmänflygplats—Stockholm. [33] Brommautredningen. 1. Inrikesflygplats—Stockholm, [34] 2. Inri- kesflygplats—Stockholm. Bilagor. [35]

Ekonomidepartementet Utrikeshandelsstatistiken. [10]

Budgetdepartementet

Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. [6] lnflationsskyddad skatteskala. [18] Kommunernas ekonomi 1975—1985. [20] Översyn av de speciella statsbidragen till kommunerna, [48]

Utbildningsdepartementet

Folkhögskolan 2. [8] Betygen iskolan, [9] Forskning om massmedier. [11] Radio och tv 1978—1985. [19] Svensk undervisning i utlandet, [21] Elektronmusik i Sverige. [30] Studiestöd. [31] Folkbildningen i framtiden, [38] Forskningsrädutredningen. 1. Forskningspolitik. (52) 2. Sektors— anknuten forskning och utveckling. Expertbilaga 1. (5313. Infor- mation om pågående forskning. Expertbilaga 2. (54) 4. Forsk- ning i kontakt med samhället. Expertbilaga 3. (55) Fortsatt högskoleutbildning. [63]

Jordbruksdepartementet

Sjukvårdsavfall. [4] Översyn av jordbrukspolitiken. [17] Båtliv 2. Registerfrägan. [25]

Handelsdepartementet

information vid kriser [45] Pensioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969—73 [51]

Arbetsmarknadsdepa rtementet Utbyggnadsnäringspolitik. [3] Arbete med näringshjälp [22] Kortare väntetider i utlänningsärenden, [23] Skyddad verkstad—halvskyddad verksamhet. [44]

Bostadsdepartementet Kommunernas gatuhållning.165]

Industridepartementet

Handelsstälsutredningen. 1. Handelsstålsindustrin inför 1980- talet. [15] 2. Handelsstälsindustrin inför 1980-talet, Bilagor. [16] Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin. [43] Billingen. [47] Delegationen för energiforskning. 1. Energi — program förforsk- ning, utveckling, demonstration. [56] 2. Energi A program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga A, [57] 3. Energi — program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga B. [58] 4. Energi — program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga C. [59] 5. Energi —— program för forskning, utveckling, de- monstration. Bilaga D. [60] 6. Energi — program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga E. [61] 7. Energi — program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga F. [62] STUs stöd till teknisk forskning och innovation. [64]

Kommundepartementet

Företagsdemokrati i kommuner och Iandstingskommuner. [39] Kronofogdemyndigheterna. [42]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

• Sida 135
•  Original

• Sida 136
•  Original

KUNGL. BIBL. — 7 OKT l977

• Sida 137
•  Original

• Sida 138
•  Original

• Sida 139
•  Original

v.t"TW"

-I | lill ' '.. ]] ll ll | .|' . ! '|'H-'- "I . . ' [l "1- '

. . | ..r||__

,' _ ||| _ 'I . . . .|. , , . .u-g'w-cw-="

. i ..: - | 11.41 älg-=”; 11.w-'.—-r£..$=”»tr"&" " 'I I]L_'l ' .llllllill #quä- %"å1lli.,1'lll* . "

. F | |. i?! K:! IM13!2'*.£" ']]'-l I-l ” ;. I"" n

• Sida 140
•  Original

i!" . .. MN. leerForlag ISBN 91-38-03668- Allmänna Förlaget ISSN 0375-250X