het för staten såsom väghållare att svara för renhållning av allmänna vägar,

rast- och parkeringsplatser samt sidoområden till dessa. Kommun skall bli

skyldig att ta om hand och forsla bort hushållsavfall m. m. från all bostads­

bebyggelse.

De föreslagna ändringarna motiverar vissa ändringar i allmänna ordnings-

stadgan, hälsovårdsstadgan och lagen om kommunala renhållningsavgifter.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

dömes till dagsböter. Är brottet

grovt, må dömas till fängelse i högst

sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i

23 § och har förseelsen varit ägnad

att för annan medföra obehag av nå­

gon betydenhet eller skada till per­

son eller egendom, dömes till dags­

böter.

(Föreslagen lydelse)

4. bryter mot 22 § första stycket,

eller

5. åsidosätter stadgandet i 23 §,

om ej gärningen sker på plats, till

vilken allmänheten icke äger tillträ­

de eller har insyn, eller gärningen

är ringa.

39

Har någon begått gärning som av­

ses i 37 § första stycket, äger läns­

styrelsen vid vite förelägga honom

att rätta vad olagligen skett. Över-

exekutor äger ock meddela hand­

räckning för sådant ändamål. An­

sökan om handräckning må göras av

allmän åklagare, statens naturvårds­

verk, länsstyrelsen, länsarkitekten

eller den kommunala myndighet som

handhar naturvårdsfrågor. Beträf­

fande sådan handräckning gälla

enahanda bestämmelser som äro

stadgade för det i 191 § utsöknings-

lagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 §, 22 § andra stycket eller 24 §

må länsstyrelsen utsätta vite. Efter-

kommes ej sådant föreläggande, skall

på anmodan av länsstyrelsen utmät­

ningsmannen föranstalta om att åt­

gärden vidtages.

:.i

Har någon begått gärning som av­

ses i 37 § första stycket 1—4, äger

länsstyrelsen vid vite förelägga ho­

nom att rätta vad olagligen skett.

Överexekutor äger ock meddela

handräckning för sådant ändamål.

Ansökan om handräckning må göras

av allmän åklagare, statens natur­

vårdsverk, länsstyrelsen, länsarki­

tekten eller den kommunala myn­

dighet som handhar naturvårdsfrå­

gor. Beträffande sådan handräck­

ning gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § ut-

sökningslagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 § eller 22 § andra stycket må

länsstyrelsen utsätta vite. Efterkom-

mes ej sådant föreläggande, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmät­

ningsmannen föranstalta om att åt­

gärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta

vite vid meddelande av föreläggande

enligt 24 §. Efterkommes ej före­

läggandet, äger nämnden låta vid­

taga åtgärden på den försumliges

bekostnad.

40 §4

Talan mot länsstvrelses-----------naturvårdens intressen.

Talan mot hälsovårdsnämnds be­

slut enligt denna lag föres genom

besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1967:377.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5 §

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres genom be­

svär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 § den 1 januari 1972 samt i övrigt

den 1 januari 1971.

Lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m. m. skall upphöra

att gälla vid utgången av år 1970.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943: 431) om allmänna vägar

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna ly­

delse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Väg skall----------- tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels----------- av färja.

Vintertid omfattar----------- av dragare.

Till underhåll av väg räknas även

renhållning som avses i 5 a §.

5 a §.

Genom renhållning skall vägområ­

de hållas i sådant skick, att skäliga

sanitära hänsyn och trevnadshänsyn

bli tillgodosedda. Detsamma gäller i

fråga om mark till en bredd av 25

meter intill parkerings- eller rast­

plats som hör till vägen, i den mån

allmänheten har tillträde till marken.

Inom område med stadsplan eller

byggnadsplan äger vad ovan sagts

tillämpning endast på vägområde för

motorväg eller motortrafikled.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

8

Kiingl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §•

Allmän plats, som i 2 § första styc­

ket sägs, skall genom tjänliga ren-

hållningsåtgärder, genom snöröjning

jämte undanskaffande av snö och is

ävensom genom sändning eller an­

nan åtgärd till motverkande av halka

hållas i sådant skick, som med hän­

syn till ortsförhållandena, platsens

belägenhet inom samhället och om­

ständigheterna i övrigt tillgodoser

skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,

bortförande av orenlighet och ned­

skräpande föremål ävensom av sand

som påförts till motverkande av hal­

ka, rensning och upptining av ränn-

stensbrunn, borttagande av ogräs

samt annan med de nu nämnda jäm­

förlig åtgärd.

Angående fullgörandet av renhål 1-

ningsskyldighet, som no sagts, är

stadgat i lagen om skyldighet att ren-

hålla gata m. m.

Allmän plats inom stadsplanelagt

område och allmän väg inom bygg-

nadsplanelagt område skall genom

tjänliga renhållningsåtgärder, genom

snöröjning jämte undanskaffande av

snö och is ävensom genom sändning

eller annan åtgärd till motverkande

av halka hållas i sådant skick, som

med hänsyn till ortsförhållandena,

platsens belägenhet inom samhället

och omständigheterna i övrigt till­

godoser skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,

bortförande av orenlighet och ned­

skräpande föremål ävensom av sand

som påförts till motverkande av hal­

ka, rensning och upptining av ränn-

stensbrnnn och ledning som förbin­

der sådan brunn med allmän av­

loppsledning, borttagande av ogräs

samt annan med de nu nämnda jäm­

förlig åtgärd.

Angående fullgörandet av skyldig­

het, som nu sagts, finnas särskilda

bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

27 maj 1970.

N ärvarande:

Statsministern

P^alme,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, H^olmqvist, A^spling, S^ven-E^ric N^ilsson,

L^undkvist, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman, M^oberg, B^engtsson, N^orling,

L^öfberg, L^idbom, C^arlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

• gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstift­

ning angående kommunal renhållning, m. m. och anför.

1. Inledning

Under senare år har miljövården blivit en växande samhällsuppgift. De

miljövårdsfrågor, som hittills påkallat den främsta uppmärksamheten, har

varit föroreningen av mark, vatten och luft genom utsläpp av gifter och

andra skadliga ämnen. Också nedskräpningsfrågorna har emellertid erhållit

allt större uppmärksamhet.

I anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t den 15 mars 1966 om översyn och utredning av vissa frågor rörande

användningen av engångsförpackningar och angående nedskräpningen m. m.

(ABU 1966: 3, rskr 1966: 91). Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den

3 mars 1967 tillkallade chefen för socialdepartementet den 8 maj 1967 sak­

kunniga1 med uppdrag att utreda frågor om åtgärder mot nedskräpning. De

sakkunniga, som antog namnet Kommittén för ett renare samhälle, avläm­

nade den 26 juni 1969 betänkandet Ett renare samhälle (SOU 1969:18).

Betänkandet innehåller bl. a. vissa författningsförslag, som torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Tidigare hade chefen för kommunikationsdepartementet, med stöd av

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 september 1960, den 30 september

samma år tillkallat sakkunniga för att verkställa en översyn av väglag-

stiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen 1960 års vägsakkun-

1 Landshövdingen Gösta Netzén, ordförande, riksdagsledamöterna Paul Brundin, Bertil Jonas­

son, Anna-Lisa Lewén-Eliasson och Bo Skärman, borgarrådet Thorsten Sundström, riksdagsleda­

moten Eric A. Svenning, direktören Karl-Erik Tengroth samt ordföranden i Jönköpings läns

landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse Sven Wilander.

11

niga, avlämnade den 16 maj 1968 betänkandet Allmänna vägar (SOU 1968:

17). Betänkandet innehåller bl. a. visst lagförslag som torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss bar yttranden över betänkandet SOU 1969:18 avgetts av

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, social­

styrelsen, statens institut för folkhälsan, statens vägverk, statens trafik­

säkerhetsverk, statskontoret, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, domän­

verket, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens na­

turvårdsverk, kommerskollegium, vattenfallsverket, samtliga länsstyrelser,

stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift, Lunds stift och Luleå stift, statens na­

turvetenskapliga forskningsråd, lantbrukshögskolans styrelse, bilregisterut­

redningen, statens trafiksäkerhetsråd, riksrevisionsverket, statens planverk,

bensinhandelsutredningen, vägkostnadsutredningen, Arbetsmarknadens

kvinnonämnd, Centerns kvinnoförbund, Centrala rådet för lokala konsu­

mentkommittéer, Cykel- och mopedfrämjandet, Folkpartiets kvinnoförbund,

handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Borås, Karlstad och Malmö, Koope­

rativa förbundet (KF), Kooperativa kvinnogillesförbundet, Kungl. automo-

bilklubben (KAK), Kungl. svenska segelsällskapet, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Motorförarnas liel-

nykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Beso, Riksförbundet Lands­

bygdens folk (RLF), Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska samer-

nas riksförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,

statens pris- och kartellnämnd, Statstjänstemännens riksförbund (SR),

Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska

fjällklubben, Svenska företagares riksförbund, Svenska jägareförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska kryssarklubben, Svenska landstingsför­

bundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska Naturskyddsförening­

en, Svenska teknologföreningen, Svenska turistföreningen, Svenska turisttra-

fikförbundet, Svenska vägföreningen, Sveriges akademikers centralorganisa­

tion (SACO), Sveriges bilskrotares riksförbund, Husmodersförbundet Hem

och Samhälle, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveri­

ges lantbruksförbund, Sveriges motorbåts union, Sveriges riksidrottsför-

bund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Vattenvärnet, Samar-

betskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, HSB:s riks­

förbund, Sveriges grossistförbund, Länsvägnämndernas förbund, Motor­

branschens riksförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjan­

de (NTF), Näringslivets trafikdelegation, Svenska Kommunal-Tekniska För­

eningen, Svenska petroleum institutet, Svenska förpackningsföreningen,

Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Järfälla kommuns miljövårdsråd

och gemensamt yttrande från Mellanskärgårdens intresseförening, Blidö—

Frötuna skärgårdsförening och Dalarö skärgårds intresseförening.

Remissinstanserna har bifogat yttranden, lantmäteristyrelsen från över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

12

lantmätarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Väster-

norrlands län, skogsstyrelsen från skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Söder­

manlands, Jönköpings, Kronobergs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs

och Västerbottens län, kommerskollegium från handelskamrarna i Stock­

holm, Göteborg, Borås, Karlstad, Malmö, Norrköping, Örebro, Visby och

Sundsvall, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större

städer från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Häl­

singborg, Jönköping, Karlstad, Linköping, Lund, Malmö, Norrköping, Skel­

lefteå, Solna, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Västerås och Örebro.

Vidare har till remissvaren från länsstyrelserna fogats särskilda yttran­

den från bl. a. drätselkammare, handelskammare, hembygdsförbund, hälso­

vårdsnämnd, kommunalnämnd, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd, länsar­

kitekt, länspolischef, länsskolenämnd, länsveterinär, länsåklagare, natur-

vårdsråd, naturvårdssektion på länsstyrelse, polischef i kommun, provins-

förbund av RLF, samarbetsnämnd i kommunblock, skogsvårdsstyrelse, tu-

risttrafikförbund, vägförvaltning och överlantmätare.

Betänkandet SOU 1968: 17 har remissbehandlats och är föremål för be­

redning i kommunikationsdepartementet.

De delar av betänkandet SOU 1969: 18 som rör upplysningsverksamhet

i syfte att minska nedskräpningen har behandlats av 1970 års vårriksdag

(prop. 1970: 73, JoU 24, rskr 228). Sedan beredningen av de övriga frågor

som berörts i betänkandet avslutats anhåller jag att nu få ta upp dessa

frågor. Flera av dem kräver inte riksdagens medverkan. För överblickens

skull redovisas emellertid även dessa frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

2. Nuvarande förhållanden

2.1 Ansvaret för renhållning enligt gällande rätt ni. m.

Skyldigheten att svara för renhållning regleras i första hand genom lag­

stiftningen om allmän hälsovård, kommunal ordningshållning och natur­

vård. Renhållningsfrågorna aktualiseras även i väglagstiftningen.

2.1.1 Hälsovårdslagstiftningen

Renhållning enligt hälsovårdslagstiftningen behandlas i hälsovårdsstadgan

(1958:663) (HvSt) och i lokala hälsovårdsordningar. Hälsovårdsförfatt-

ningarna kompletteras av ett antal meddelanden från medicinalstyrelsen

(numera socialstyrelsen). Renhållningens finansiering regleras i lagen (1965:

54-) om kommunala renhållningsavgifter.

Enligt HvSt har kommun hand om den allmänna hälsovården inom kom­

munen. Hälsovårdsnämnden är det organ som närmast svarar för dessa frå­

gor. Kommuns handhavande av den allmänna hälsovården innebär bl. a. att

kommunen är skyldig att i erforderlig utsträckning bevilja anslag till den

14

ägaren till renhållning efter en nedskräpande anonym allmänhet, även om

markägaren själv inte på något sätt varit vållande till att allmänheten ut-

nyttj åt hans område.

Hälsovårdsnämnd kan föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig till

efterrättelse av nämnden meddelat föreläggande eller förbud.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidta åtgärd, som åligger honom

enligt HvSt, lokal hälsovårdsordning eller föreskrift som meddelas av hälso­

vårdsnämnden, äger nämnden låta verkställa arbetet eller åtgärden på den

försumliges bekostnad. Den som bryter mot bestämmelse i lokal hälsovårds­

ordning eller underlåter att rätta sig efter föreskrift som meddelats av

hälsovårdsnämnden kan straffas med böter högst 300 kr. Straffet skärps till

dagsböter om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller om den förorsa­

kat avsevärd skada eller olägenhet.

Lokal hälsovårdsordning och kommunalt renhållningsmonopol

Kommun kan anta lokal hälsovårdsordning med kompletterande föreskrif­

ter om den allmänna hälsovården. Sådan lokal hälsovårdsordning har an­

tagits i flertalet kommuner och utformats i anslutning till normalhälso-

vårdsordningen. Av den lokala hälsovårdsordningen skall bl. a. framgå, i

vad mån HvSt:s bestämmelser om hälsovårdstätort skall gälla även för om­

råden, där bebyggelsen inte reglerats enligt stadsplan eller byggnadsplan,

samt i vad mån hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall skall ske

genom kommunens försorg eller inte. Någon skyldighet för kommunen att

ombesörja dessa hämtningar och transporter föreligger inte på grund av

HvSt. Genom en bestämmelse i den lokala hälsovårdsordningen kan emellertid

kommun föreskriva dels att hämtning och bortforsling av orenlighet och av­

fall skall utföras genom kommunens försorg inom de områden som särskilt

anges, dels att endast av kommunen anlitad personal får ta befattning med av­

fallet. Har sådant s. k. kommunalt renhållningsmonopol inte beslutats av

kommunen åligger det fastighetsägaren att svara för bortforsling av orenlig­

het och avfall. Kommunalt renhållningsmonopol har införts i ett stort

antal kommuner och har successivt ut vid gals till att omfatta allt flera slag

av avfall och allt flera orter. De nuvarande kommunala renhållningsmono-

polen torde i princip inte avse glesbygd utan endast hälsovårdstätort för

permanentbebyggelse eller fritidsbebyggelse. Ofta är monopolet begränsat

till tätort för permanentbebyggelse. Det torde vidare höra till undantagen, att

monopolet förutom hushållsavfall även omfattar industri- och affärsavfall.

I vissa kommuner begränsas renhållningsmonopolet till att gälla endast så­

dant hushållsavfall som läggs i de av hälsovårdsnämnden rekommenderade

sopbehållarna. Detta kan på sina håll innebära att mera skrymmande hus­

hållsavfall av typen kasserade möbler och cyklar måste transporteras bort

på annat sätt än genom den ordinarie renhållningsorganisationen.

Har kommunen infört kommunalt renhållningsmonopol är det mycket

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

16

omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Till renhållning hän­

förs i AOSt sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål

samt av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och uppti-

ning av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt annan jämförlig åt­

gärd.

I gaturenhållningslagen läggs skyldigheten att vidta de i AOSt angivna

åtgärderna på staden, köpingen eller samhället, när det gäller gata, torg,

park och annan sådan allmän plats samt allmän väg inom stadsplan. I

fråga om annan i stadsplan ingående mark som är upplåten till eller an­

vänds för allmän samfärdsel åvilar motsvarande skyldighet, i den mån den

inte skall fullgöras av väghållare, den som har ansvaret enligt gällande

föreskrifter eller överenskommelse eller av ålder. Kommunens fullmäktige

kan ålägga fastighetsägare att svara för renhållning, snöröjning m. m. på

gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastig­

heten. Fullmäktiges beslut skall underställas Kungl. Maj:t, om beslutet

innebär att på fastighetsägaren läggs skyldighet som tidigare inte åvilat

honom.

Har någon underlåtit att utföra arbete eller vidta annan åtgärd, som ålig­

ger honom enligt AOSt eller lokal ordningsstadga eller med stöd av sådan

stadga meddelad föreskrift, kan polismyndighet förelägga vite eller, då så

anses nödvändigt, låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges

bekostnad.

För sådana delar av stad, köping eller samhälle för vilka stadsplan inte

finns samt för landskommun är gaturenhållningslagen inte tillämplig. Ga-

turenhållningsskyldigheten inom sådana områden kan emellertid vara reg­

lerad genom särskilda överenskommelser eller sedvänja. Hinder torde inte

föreligga mot att kommun tar in bestämmelser om gaturenhållning i lokal

ordningsstadga.

2.1.3 Väglagstiftningen

Väghållare för allmän väg är enligt lagen (1953: 531) om allmänna vägar

på landet kronan och inom stads område staden. Från denna regel kan dock

göras undantag. Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg. Till

underhåll av väg räknas åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt skick,

vintertid omfattar underhållet också snö- och isröjning samt sändning.

Väghållarens skyldigheter avser endast det egentliga vägområdet. Till detta

hör vägbanan och vissa områden därintill, såsom slänt, bankett, dike och

upplagsplats samt anordning som utförts för vägens bestånd eller bru­

kande.

Väghållaren är inte skyldig att svara för annan renhållning av allmän

väg än den som följer av skyldigheten att hålla vägen i fargillt skick.

Trots att renhållningsskyldigheten är begränsad på detta sätt har kronan

som väghållare i betydande omfattning frivilligt påtagit sig att, särskilt ge-

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

2.2 Bilvraken

Utrangerade fordon medför nedskräpningsproblem i form av skrotbils-

upplag — bilkyrkogårdar — och övergivna bilvrak både i naturen och på

allmänna platser. Olägenheter av hygienisk och estetisk art uppkommer

genom bilvraken.

Enligt gällande lagstiftning är möjligheterna att hålla bilkyrkogårdarna

under kontroll huvudsakligen knutna till bestämmelser om sådan uppställ­

ning av fordon, som kan betecknas som upplag, arbetsföretag o. d. Sådana

bestämmelser finns i byggnadsstadgan (1959: 612), NVL, AOSt, lagen (1943:

431) om allmänna vägar och HvSt.

Enligt byggnadsstadgan fordras inom område med fastställd generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utoinplansbestämmelser byggnadslov bl. a. för

inrättande av upplag. Upplag får inte anordnas så, att det orsakar brand-

fara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboen­

de, vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse. Skulle

anordning inrättats utan föreskrivet byggnadslov kan byggnadsnämnden vid

vite förelägga ägaren att undanröja eller ändra det utförda.

Enligt NVL kan länsstyrelsen förordna om tillståndstvång för bl. a. upp­

lag eller annat arbetsföretag inom område, där sådan anordning kan an­

tas väsentligt skada landskapsbilden. Skulle tillståndstvång inte förelig­

ga, föreskrivs en viss kontroll från det allmännas sida över arbetsföretag

som kan väsentligt förändra landskapsbilden. NVL:s bestämmelser till

skydd för landskapsbilden mot upplag eller annat arbetsföretag avser

närmast sådan verksamhet som utgör led i ett företags drift.

Allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller samhälle får

enligt AOSt inte användas för upplag utan tillstånd av polismyndigheten.

Lagen om allmänna vägar föreskriver tillståndstvång för bl. a. upplag på

väg. För upplag inom visst avstånd från väg behövs också tillstånd, om

upplaget innebär fara för trafiksäkerheten. Har upplag inrättats i strid

mot förbud, kan utmätningsman föranstalta om rättelse.

HvSt innehåller slutligen vissa föreskrifter till förebyggande av sanitära

olägenheter genom upplag.

Övergivna fordon

När det gäller de i naturen och på allmänna platser övergivna fordonen

finns det f. n. möjligheter att ingripa genom lagen (1967:420) om flytt­

ning av fordon i vissa fall (fordonsflyttningslagen) och NVL.

Fordonsflyttningslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1967, ger möjlighet

att ingripa mot olämpligt uppställda och övergivna fordon. Polismyndighet

kan besluta om flyttning av fordon, som uppställts så att det utgör eu tra­

fikfara eller ett betydande hinder i trafiken. Fordon får vidare flyttas om

det är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att

20

sam. Bildemonteringsföretagen avser främst att utvinna reservdelar ur

bilvrak och tar själva ut reservdelar, som lagras för försäljning. Cen­

tral branschorganisation är Sveriges Bilskrotares Riksförbund med ett 50-

tal medlemmar, huvudsakligen i mellersta och södra Sverige. Sedan re­

servdelarna demonterats, skrotas bilvraken i övrigt ned. Skrotet säljs via

den allmänna skrothandeln efter eventuell ytterligare rensning och sorte­

ring. Även bildelsparkerna avser främst att utvinna reservdelar. Delarna tas

emellertid bort från bilvraken först vid försäljningen, som vanligen äi

ordnad enligt självbetjäningsprincipen. Dessa företag, som saknar bransch­

organisation, nedskrotar bilvraken i ringa omfattning efter reseivdels-

tagningen. Vanligen lagras vraken för framtida skrotning och samlingen

av bilvrak växer ofta till omfattande bilkyrkogårdar. Lagringen fungerar

som en effektiv broms för vrakens totala demontering. I den mån sådan

kommer till stånd, sker den i regel i samarbete med den allmänna skrot­

handeln, dels via egen utvinning, sortering och pressning av järnskrot, dels

genom att bilvraken förs över till skrothandeln i obearbetat skick.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

2.3 Förpackningarna

Konsumentförpackningar

Den huvudsakliga delen av nedskräpningen utgörs av konsumentförpack­

ningar av olika slag. Dessa förpackningar, huvudsakligen engångsemballage,

orsakar f. n. i förening med det ökande rörliga friluftslivet betydande ned­

skräpning i naturen och inom tätbebyggelse. Förpackningsindustrin har

en mycket hög utvecklingstakt. Detta har bl. a. lett till ett system med

huvudsakligen engångsförpackade produkter, vilket i sin tur möjliggjort

ett långt drivet märkesvarusystem, där själva förpackningen blivit ett be­

tydelsefullt konkurrensmedel.

Förpackningar för Öl och läskedrycker

Av Öl- och läskedryckskonsumtionen i Sverige år 1966 på 1 800 milj. flas­

kor såldes 52 % eller inemot 950 milj. flaskor genom detaljhandeln, 29 %

direkt till hushållen, 15 % genom restauranger och 4 % genom kiosker. En-

gångsförpackningarnas andel utgjorde 30 % av förpackningarna för Öl och

läskedrycker.

Starköl på burk introducerades år 1955 och under slutet av 1950-talet

introducerades även Öl klass II på burk. Öl på engångsflaskor introducerades

år 1959 av ett bryggeri som då ägde ett av de svenska glasbruken. Läsk på

engångsflaskor introducerades i början av 1960-talet och läsk på burk i maj

år 1968. Efter den koncentration som ägde rum på glasbrukssidan under

början av 1960-talet har betydande investeringar gjorts i produktivitets-

höjande åtgärder. Nuvarande produktionskapacitet täcker väl den svenska

marknadens behov.

22

Denna kalkyl slutar sålunda inte i och med att distributören lämnar flaskan

ifrån sig utan söker även ta hänsyn till bl. a. kostnader för renhållning och

medicinska skador. Enligt denna expertundersökning, som emellertid är be­

häftad med många osäkerhetsmoment, skulle ett system med enbart retur­

flaskor f. n. vara det samhällsekonomiskt mest fördelaktiga. Ett system

med både engångs- och returflaskor skulle dock inom en snar framtid kun­

na hli ett fördelaktigare alternativ. Den framtida utvecklingen är beroende

av löne- och tillverkningskostnaderna samt för returflaskornas del även

av tripparnas antal.

3. Kommittén

3.1 Allmänna synpunkter

Kommittén, som enligt direktiven haft att pröva alla vägar, som kan leda

till att nedskräpningen bekämpas effektivt, har närmast behandlat den ned­

skräpning, som man kan komma till rätta med genom samhällets reguljära

renhållning. Även vissa frågor om avfallsbehandling och utrangerade fordon

har tagits upp. Förslagen har väsentligen sin inriktning på den enskilda

människans beteende och samhällets engagemang för att minska nedskräp­

ningen. För att få underlag för sina överväganden och förslag har kommit­

tén anordnat hearings och utfört enkätundersökningar. Särskilda experter

har behandlat hanteringen av avfall (inkl. värmeåtervinning) och utfört en

samhällsekonomisk totalkalkyl angående ekonomiska konsekvenser av en­

gångs- och returglas.

Genom Sveriges industriförbund har bl. a. utredningsmaterial på förpack-

ningsområdet och resultatet av undersökningar, som belyser problemet med

skärskador genom emballage, ställts till kommitténs förfogande.

Nedskräpningen har ett visst samband med mängden hushållsavfall. Detta

ökar med 3—4 % per år och beräknas år 1975 uppgå till mer än 300 kg per

person och år. Också den ökade fritiden har bidragit till att nedskräpnings-

problemet blivit allt större. Nedskräpningen i naturen har blivit särskilt

besvärlig längs vägarna, där den väsentligen orsakas av vägtrafikanter och

utövare av rörligt friluftsliv, men även av ägare till fritidshus, vars avfall

av olika skäl inte omhändertas av den ordinarie renhållningsorganisationen.

Fartyg och småbåtar orsakar nedskräpningsproblem längs stränderna. Alle­

mansrätten missbrukas ofta med bl. a. omfattande nedskräpning som följd.

Även nedskräpningen på gator och allmänna platser är besvärande. I sam­

hällen finns dock bättre möjligheter att komma till rätta med nedskräp­

ningen.

Nedskräpningen medför utöver vantrivsel genom lukt- och synintryck

också vissa hälsorisker, i första hand risker för skador, skärskador, främst

av glas och plåt, men även risker för att skräpsamlingar blir grogrund för

bakteriehärdar o. d.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

24

skräpningen var av ringa omfattning. Nedskräpningen är i dag omfattande

och uppkommer till väsentlig del som resultat av ett stort antal vai för sig

relativt oskyldiga nedskräpningar. Den samlade effekten av sådana smärre

nedskräpningar blir helt oacceptabel. Skall sadan kollektiv nedskräpning

kunna motverkas, måste självfallet varje enskild nedskräpningshandling

vara förbjuden. Det är även angeläget att skapa full överensstämmelse mel­

lan den straffbelagda nedskräpningen och den nedskräpning som i den all­

männa naturskyddspropagandan betecknas såsom inte önskvärd.

Kommittén föreslår att ett allmänt nedskräpningsförbud — utan sär­

skilda kvalifikationskrav — förs in i HvSt av skäl, vilka närmare anges ne­

dan i avsnitt 3.5.3.

3.2.2 Sanktioner

NVL innehåller olika slag av påföljder vid nedskräpning, nämligen straff,

skadeståndsskyldighet, städningsföreläggande samt handräckning för rät­

telse genom överexekutor. Nedskräpning på allmän plats enligt normalför­

slaget till lokal ordningsstadga är belagd med straff i AOSt.

Kommittén föreslår vid nedskräpningsförseelse samma slags sanktioner

som enligt gällande naturvårdslag men i en effektivare utformning, näm­

ligen straff, åläggande att ombesörja erforderlig uppstädning och åläggande

att ersätta kostnad, som föranletts av nedskräpningen.

Straffet föreslås bli böter omedelbart i penningar, högst 500 kr., för att

möjliggöra handläggning enligt ordningsbotssystemet. Straffbestämmelsen

anknyts till det föreslagna allmänna nedskräpningsförbudet i HvSt och fö­

reslås avse allmän plats i brottsbalkens mening. Allmän plats innebär där­

för att ”platsen skall vara upplåten för eller eljest frekventeras av allmän­

heten”. Undantagna är därigenom dels enskilda platser, dit allmänheten inte

har tillträde, dels ock skog och mark, dit allmänheten visserligen äger till­

träde men där ingen allmänhet brukar finnas. Exempel på allmän plats är

väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller

eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auktion hålles.

Tåg, båtar, hotell, restauranger o. d. är allmänna platser i den mån och

under den tid allmänheten äger tillträde dit, men inte t. ex. rum på hotell

eller restaurang, förhyrt av slutet sällskap.

Kommittén har funnit det önskvärt att straffsanktionen avser inte en­

dast allmän plats enligt 1 § första stycket AOSt, nämligen gata, torg, park

och annan allmän plats enligt stads- och byggnadsplan in. in., utan även så­

dana områden som exempelvis djurparker, folkparker, idrottsplatser, järn­

vägs- och tunnelbanestationer, utställningsområden o. d. Anknytningen till

brottsbalkens begrepp allmän plats har kommittén ansett vara en väsentligt

enklare och mera tillförlitlig möjlighet än den i och för sig tänkbara anknyt­

ningen till begreppet allmän plats enligt 1 § första stycket AOSt.

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

25

Straffsanktionen föreslås emellertid inte, såsom det allmänna nedskräp-

ningsförbudet, anknyta till begreppet bebyggelse, emedan detta även inne­

fattar olika slag av privata områden, exempelvis gårdar i tätortsbebyggelse.

Hälsovårdsnämnds nuvarande möjlighet enligt HvSt att meddela föreläg­

gande och förbud mot ägare eller nyttjanderättshavare till nedskräpad fas­

tighet föreslås bli utvidgad till att vid nedskräpning gälla även ”den som

vållat nedskräpningen eller eljest är ansvarig för densamma”. Avsikten här­

med är att föreläggande även skall kunna riktas mot exempelvis arrangören

av en offentlig tillställning eller ägaren till en campingplats, i den mån de

inte kan anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra nedskräpning.

Formuleringen torde även täcka innehållet i 24 § andra stycket NVL.

Vidare föreslås domstol erhålla möjlighet att ådöma nedskräpare att städa

vid äventyr att städningen verkställs på den försumliges bekostnad.

Av förslaget motiverade lagändringar bör vidtas i NVL och normalförsla­

get till lokal ordningsstadga. Stadgandet i 24 § NVL om länsstyrelses städ-

ningsföreläggande, som enligt kommitténs undersökning torde vara utan

direkt betydelse, föreslås utgå eftersom kommuns renhållningsansvar i na­

turen utvidgas och hälsovårdsnämnd får möjlighet att rikta föreläggande

även mot den som vållat nedskräpning i naturen.

3.2.3 Tillsyn

Lagtillsynen i fråga om straffbestämmelserna mot nedskräpning be­

reder enligt kommittén avsevärda svårigheter, vilket bl. a. anses bero på

att nedskräpning till stor del äger rum på platser, där övervakning inte

sker kontinuerligt. Svårigheten är att anträffa den skyldige. Ett stort an­

tal fall måste avskrivas eftersom gärningsmannen inte kunnat anträffas.

Det ansträngda arbetsläget inom polisorganisationen har medfört att kon­

tinuerliga polisiära aktioner för lagtillsyn beträffande nedskräpningsbe-

stämmelserna i NVL inte förekommit hittills.

Man måste få tag på nedskräparen för att kunna tillämpa påföljdsreglerna

om ansvar och städningsföreläggande. Eftersom detta är möjligt endast i

undantagsfall kvarstår problemet på vad sätt en nedskräpad plats skall

bli uppsnyggad. Av förarbetena framgår, att författarna klart insett svårig­

heterna att åstadkomma en effektiv tillämpning av lagens bestämmelser

mot nedskräpning i naturen. En väsentlig motivering för bestämmelserna

synes ha varit förhoppningen om en viss avskräckande effekt och att före­

skrifterna skulle fungera som underlag för en allmän upplysnings- och

propagandaverksamhet angående uppträdandet i naturen.

Kommittén har genomfört två enkätundersökningar angående tillämp­

ningen av bestämmelserna i naturvårdslagstiftningen mot nedskräpning.

Den ena har avsett tillämpningen av straffbestämmelserna mot nedskräp­

ning och den andra länsstyrelsernas handläggning av städningsärenden.

Av undersökningen om NVL.s straffbestämmelser framgår bl. a. att hu-

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

26

vild del en av straffen uppgår till 10—20 dagsböter. I ett mindre antal fall

är straffet 25 och 30 dagsböter men även 40 resp. 60 dagsböter förekommer.

Då högre antal dagsböter utdömts, har i flera fall även annat brott begåtts.

Bilvraksärendena ligger vanligen på den övre delen av den angivna dags-

botsskalan.

Av svaren framgår att förbuds- och straffbestämmelserna anses vara allt­

för vaga och obestämda för att vara av någon praktisk betydelse annat än i

uppenbara fall. Det framhålls att även om ett enstaka fall av nedskräpning

i och för sig kan vara obetydligt är den samlade effekten av dessa relativt

oskyldiga nedskräpningar helt oacceptabel. Sådan successiv mindre ned­

skräpning genom mångas medverkan anges inte vara åtkomlig med gällan­

de bestämmelser. Särskilt rekvisitet ”obehag av någon betydenhet” uppges

medföra svårigheter från bevissynpunkt genom sin obestämdhet. Det anses

även att detta uttryck alltför snävt begränsar straffbarheten av förseelser

mot förbudsbestämmelsen genom att avse endast relativt omfattande ned­

skräpning. Många fall av nedskräpning kan inte bestraffas även om otrev­

nad följer. Rekvisitet skada till person eller egendom uppges inte bereda

speciella svårigheter från bevissynpunkt.

Av undersökningen angående länsstyrelsernas handläggning av städnings-

ärenden framgår bl. a. att gällande bestämmelser allmänt anses ha en vag

formulering, som i praxis ger stor spännvidd mellan stränga och mindre

stränga uttolkningar. Såväl rekvisitet ”obehag av någon betydenhet” som

rekvisitet ”skada till person eller egendom” anses bereda svårigheter i till-

lämpningen.

I kommitténs undersökning om tillämpningen av NVL:s nedskräpnings-

bestämmelser framhåller länspolischefer och länsåklagare allmänt behovet

av intensifierad övervakning på detta område, främst genom hälsovårds­

nämnderna eller särskilt förordnade tillsynsmän.

Kommittén finner det vara nödvändigt att nuvarande bristfälliga lag­

tillsyn förbättras, om straffbestämmelsen skall fylla sin uppgift. Något rea­

listiskt alternativ till polisiär övervakning torde därvid inte föreligga. På

sikt kan upplysningsverksamheten och kommitténs övriga förslag medföra

en sådan attitydförändring hos allmänheten, att tillsynen kan göras mindre

intensiv.

Även om polisen inte kan avlastas ifrågavarande tillsyn, framlägger kom­

mittén vissa förslag, som avser att underlätta polisens arbete, såsom att

i instruktioner och förordnanden för ordningsvakter, som förordnats av

polismyndighet, föreskrivs skyldighet att till polismyndigheten anmäla den

som bryter mot gällande nedskräpningsförbud. På en särskild blankett bör

vakten kunna göra anteckningar om nedskräparen och förseelsen. Nedskrä-

paren bör även ha möjlighet att på blanketten anteckna ett erkännande av

förseelsen, varigenom strafföreläggande eller ordningsbot kan komma till

användning och nedskräparen undvika ett för honom mera besvärande för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

27

farande hos polismyndighet eller domstol. Till gruppen ordningsvakter med

polisiära befogenheter hör åtskilliga parkvakter samt vakter vid badsträn­

der, camping- och parkeringsplatser.

Även personal utan polisiära befogenheter torde kunna lämna värdefullt

biträde vid lagtillsynen. Kommittén anser det emellertid vara mera ovisst

på vilket sätt detta skall ske men rekommenderar försöksverksamhet av

olika slag.

I syfte att bl. a. göra lagtillsynen effektivare föreslår kommittén att ord-

ningsbotssystemet skall göras tillämpligt på nedskräpningsförseelser. Där­

igenom ges polisman rätt att under vissa förutsättningar ta upp frågan om

ansvar för förseelsen genom att förelägga den försumlige ett bötesstraff —

ordningsbot —- till godkännande. I normalfallet meddelas föreläggandet di­

rekt vid förseelsen. Ordningsboten för skilda förseelser bestäms i taxor, som

lastställs av riksåklagaren. Saken är slutligt avgjord, om den som begått för­

seelsen godkänner föreläggandet.

En förutsättning för att en förseelsetyp skall passa in i ordningsbotssyste-

met är att gränsen för det straffbara området är tydligt klarlagd. En allmän

förutsättning får sålunda anses vara att endast lätt konstaterbara förseel­

ser bör kunna handläggas genom ordningsbot, däremot inte förseelser, som

kräver värderingar och bedömningar vid handläggningen. Genom kommit­

téns förslag till ny utformning av straffbestämmelsen mot nedskräpning sy­

nes det straffbara området vara avgränsat på ett tillräckligt entydigt sätt.

Då ordningsbot endast kan komma i fråga för brott, varå inte kan följa

annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter,

föreslår kommittén att straffet för nedskräpning, som i NVL är dagsböter,

ändras till böter omedelbart i penningar, högst 500 kr. Riksåklagaren bestäm­

mer i samråd med rikspolisstyrelsen, vilka förseelser inom penningbotsom-

rådet som kan beivras genom föreläggande av ordningsbot. I 3 § ordnings-

botskungörelsen (1968: 199) stadgas att ordningsbotens belopp får bestäm­

mas till högst 250 kr. för ett brott och högst 400 kr. som gemensamt straff

för flera brott. Detta medför att de grövsta formerna av nedskräpning, så­

som övergivande av bilvrak i naturen, utesluts från handläggning enligt ord­

ningsbotssystemet. Endast relativt ringa och klara nedskräpningsfall bör

kunna handläggas enligt ordningsbotssystemet, varför ordningsboten bör

sättas relativt lågt. Vid klart ursäktliga förseelser skall rapporteftergift kun­

na komma i fråga liksom vid annan tillämpning av ordningsbotssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

3.3 Bilvraken

Enligt kommittén talar allt för att antalet årligen utrangerade fordon

genomsnittligt kommer att öka. Effektiva åtgärder erfordras, om ned­

skräpningen med fordon skall kunna förhindras. Bilskrotningens bris­

28

tande lönsamhet, som anges vara orsaken till att utrangerade fordon inte

slutligt skrotas, ligger dock utanför utredningsuppdraget. Kommittén bär

inte heller ånyo tagit upp frågan om särskild bilskrotningsavgift, som be­

handlades ingående i bilskrotningsutredningens betänkande (SOU 1964: 21).

Möjligheten att på administrativ väg ingripa mot bilkyrkogårdar är god

och bör utnyttjas i avsevärt större omfattning än f. n. Genom bestämmel­

serna om upplag i byggnadsstadgan (1959: 612), NVL, AOSt, lagen (1953:

531) om allmänna vägar och HvSt kan bilkyrkogårdarna hållas under kon­

troll. Av särskild betydelse är bestämmelserna i byggnadsstadgan om bygg­

nadslov för bl. a. upplag inom område med fastställd general-, stads- och

byggnadsplan eller med utomplansbestämmelser. Samordning i fråga om

de olika myndigheternas åtgärder bör lämpligen äga rum under naturvårds-

intendentens ledning.

Genom inventeringar erhålls kännedom om tidigare okända upplag. Väg­

ledande vid gränsdragningen mellan upplag och ansamlingar av övergivna

skrotbilar i naturen anges vara att upplag är en verksamhet, som utgör led

i ett företags drift.

I fråga om övergivna bilvrak torde enligt kommittén bilregisterutredning­

ens kommande detalj förslag till ny bilregisterorganisation komma att radi­

kalt förbättra möjligheterna att identifiera ägare till registrerade fordon.

Detta påstås av kommittén i hög grad kunna dämpa benägenheten att över­

ge bilvrak, enär fordonsägarna då får ett motiv att själva befordra sina bil­

vrak till skrotning. På sikt antas härigenom problemet med övergivna for­

don bli relativt obetydligt. I förening med en effektivare lagtillsyn torde en­

ligt kommittén benägenheten att överge bilvrak även antas minska genom

förslagen om straffsanktioner mot nedskräpning såväl i naturen som på all­

män plats.

Kvittblivningen av skrotbilar innebär svårigheter i dagens läge. Erfaren­

heterna av fordonsflyttningslagen, som ger möjlighet att ta om hand bl. a.

övergivna fordon, är dock mycket goda. Men det är av vikt att kommuner

och vägförvaltningar utan dröjsmål begär flyttningsbeslut beträffande for-

donsvraken och sedan så snart som möjligt låter skrota eller undanskaffa

dessa på annat sätt. Erforderliga uppställningsplatser för bilvralt och andra

övergivna fordon bör ställas till förfogande genom kommunernas försorg.

Kommittén finner det vidare synnerligen önskvärt att det inom ramen

för nuvarande skrothantering tillskapas praktiska lösningar, som bidrar till

ökad bilskrotning. En möjlighet anges av kommittén ligga i användning av

ambulerande press för skrotbilar. Samverkan i större regioner rekommen­

deras. I varje län kan t. ex. anordnas ett antal större upplagsplatser, till vilka

skrotbilarna levereras med trailer från mindre upplag.

Kimgl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr i57 år 1970

29

3.4 Förpackningarna

Den distributions- och produktionstekniska utvecklingen på förpacknings-

området under de senaste decennierna bedöms av kommittén vara i och

för sig positiv. Kommittén finner sålunda en generellt negativ inställning

till engångsförpackningarna vara orealistisk, vilket även framkom vid

hearings med företrädare för konsumentintressena. Inte önskvärda konse­

kvenser, som har sin grund i bruket av förpackningar, bör emellertid elimi­

neras.

Kommittén har diskuterat att genom frivilliga överenskommelser, för­

bud, pant och avgifter minska olägenheterna av förpackningarna genom

nedskräpning.

Frivilliga åtaganden från näringslivets sida för att begränsa användningen

av en viss förpackningstyp bedöms f. n. vara en mindre realistisk utväg.

Av betydelse är därvid näringslivets egen syn på förpackningarnas roll i

nedskräpningssammanhang och det avsevärda kapital, som investerats på

förpackningsområdet. I Norge träffades år 1965 en frivillig överenskom­

melse mellan bryggerierna, mineralvattenfabrikanterna och A/S Vinmono­

polet om att avstå från att marknadsföra Öl och mineralvatten i engångsflas-

kor under förutsättning att inte heller någon import av Öl och läskedrycker

i engångsfläskor äger rum.

Förbud har i den offentliga debatten ifrågasatts främst beträffande en-

gångsflaskor för Öl och läskedrycker. Detta torde sammanhänga med att

för dessa produkter även finns alternativet returflaskor. Vid kommitténs

hearings med företrädare för konsument- och jordbrukarorganisationer

framfördes inte något allmänt önskemål om förbud mot engångsflaskor.

För ett törbud talar — utöver estetiska skäl — främst riskerna för skär­

skador på människor och djur genom krossat glas, skador på jordbrukets

maskiner, ökade kostnader genom starkt ökande avfallsvolym vid över­

gång från retur- till engångsflaskor samt ökade emballagekostnader för

konsumenterna. Mot ett föx-bud för engångsflaskor måste vägas vissa förde­

lar, nämligen ekonomiska besparingar i varudistributionens olika led, ökade

konkurrensmöjligheter för bryggeri- och läskedrycksindustrierna såväl inom

landet som internationellt, hygieniska fördelar och ökad bekvämlighet för

konsumenten. Många producenter av Öl och läskedrycker samt i viss mån

även av stilldrinkar är f. n. beroende av möjligheterna till distribution genom

engångsglas. Vidare innebär ett förbud mot engångsflaskor inte någon

garanti mot nedskräpning genom returflaskor. Gränsdragningsproblemen

vid bestämning av begreppet engångsflaska får även anses erbjuda sådana

svårigheter, att garantier för förbudets upprätthållande omöjligen kan

skapas.

Resultatet av den utförda samhällsekonomiska totalkalkylen angående

30

ekonomiska konsekvenser av engångs- och returglas ger en intressant be­

lysning av de berörda frågorna. Den har emellertid av kommittén inte till­

mätts någon avgörande betydelse bl. a. på grund av de många osäkerhets­

momenten. Kommittén anser, att de ovan angivna olägenheterna med ett

förbud är så betydande, att övervägande skäl talar emot att förbud mot en-

gångsflaskor införs. Vid denna bedömning har särskild vikt tillmätts kon­

sumentorganisationernas intresse för engångsförpackningar — inkl. en-

gångsflaskor. Enligt kommitténs mening finns det skäl att avvakta de

praktiska resultat, som kan följa av övriga förslag i betänkandet. Skulle

det emellertid visa sig att godtagbara resultat inte uppnås, kan givetvis frå­

gan om förbud bli aktuell.

Inte heller olägenheterna av andra typer av emballagematerial än glas

anges f. n. kunna motivera tillverkningsförbud. Men det är nödvändigt att

berörda myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen med hänsyn

till den starkt ökande förbrukningen av olika förpackningsmaterial, bl. a.

plaster.

Genom ett system med pant på förpackningar finns möjlighet att påverka

hanteringen av dessa så, att konsumentens benägenhet att återställa dem

ökar. Pant förekommer endast i fråga om returflaskor för Öl och läske­

drycker samt vin och spritdrycker. Panten understiger f. n. något nyglas-

priset.

Enligt kommittén kan en förhöjning av pantpriset över nyglaspriset med

bibehållande av nuvarande fria konkurrens leda till en inte önskad affärs­

verksamhet med tomglas. Det blir ekonomiskt fördelaktigt för dryckespro-

ducenterna att i stället för att återta returglas köpa nyglas direkt från glas­

bruken eller från utlandet. Även privatpersoner kan, om inte särskilda åt­

gärder vidtas, inköpa nyglas, som sedan lämnas till bryggeri eller distribu­

tör för inlösen med det högre pantpriset. Ett kontrollsystem, som kräver

särskild administration, måste utformas för att hindra missbruk. Genom eu

höjning av pantpriset på returglas förändras även konkurrenssituationen till

förmån för engångsglaset. Pantens storlek, vanan och möjligheterna att åter­

lämna emballaget avgör konsumentens benägenhet att återställa returflas­

kor. Nuvarande relativt ringa pant på tio öre anses av många för låg för att

motivera ett återlämnande. Engångsflaskans utbredning torde även ha på­

verkat konsumentens benägenhet att inte återlämna returflaskor. Antalet

trippar för returflaskor har minskat avsevärt under senare år.

Kommitténs bedömning av möjligheterna att genom höjning av flask-

panten minska nedskräpningen innebär att enbart denna åtgärd kommer att

innebära sådana nackdelar, att en dylik lösning inte förordas. Visserligen

kan en höjning av flaskpanten kombineras med ett kvittosystem för tom-

flaskhanteringen, varigenom man utesluter risker för missbruk, då flask­

panten överstiger nyglaspriset. Tomflaskor återtas i ett sådant system en­

dast mot uppvisande av kvitto. Men betydande svårigheter torde följa i form

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

31

av ökat besvär för såväl konsument som detaljist. Vidare medför ett system

med kvitto den nackdelen, att det direkt motverkar ett ökat frivilligt upp­

samlande av kastade returflaskor, som en panthöjning i och för sig kan an­

tas medföra. Uppvisande av kvitto är ju en förutsättning för utbetalning

av pantbeloppet.

En annan möjlighet är att höja panten utan att andra åtgärder vidtas än

en motsvarande höjning av nyglaspriset genom en statlig avgift. Kommittén

har inte ansett det vara möjligt att förorda ett generellt system med avgifter

på förpackningar i syfte att erhålla täckning för deras olägenheter i miljö­

sammanhang, bl. a. kostnader i avfallshanteringen. De praktiska svårighe­

terna att på ett likformigt sätt beräkna och debitera avgifter för varje sär­

skild typ av förpackning skulle bli allt för betydande. Administrationskost­

naderna kan även komma att konsumera influtna avgifter. Vidare har kom­

munerna möjlighet att genom särskilda kommunala renhållningstaxor få

full kostnadstäckning för sina renhållnings- och behandlingskostnader.

Kommittén har emellertid övervägt ett system med speciella avgifter,

grundade på en annan princip än kostnadstäckning. Uppenbarligen orsakar

en del av de nuvarande förpackningsmaterialen större olägenheter än and­

ra vid nedskräpning och i avfallshanteringen. I framtiden kan nya mate­

rial bii använda, som medför avsevärda olägenheter. Kommittén anser det

därför motiverat att samhället ges särskilda möjligheter att bevaka och att,

när det anses påkallat, söka styra utvecklingen från särskilt miljöskadliga

konsumentförpackningar till mera miljövänliga material. Som komplement

till kommitténs övriga förslag för att minska nedskräpningen förordar kom­

mittén att en särskild nämnd tillskapas med möjlighet att föreslå en

miljövårdsavgift i produktionsledet, då olägenheterna av en viss konsument­

förpackning överskridit den godtagbara gränsen för miljöskadlighet. Genom

en ökning av kostnaderna för inte önskade förpackningar förändras kost-

nadssituationen till förmån för alternativa material, vilket kan komma att

styra forsknings- och utvecklingsarbetet mot förpackningar, som inte be­

lastas med avgift. Miljövårdsavgift måste uttas även för motsvarande im­

porterade utländska förpackningar. Vid export restitueras inom landet

uttagen avgift. Nämnden, som föreslås bli underställd naturvårdsverket,

skall i första hand bevaka konsumentförpackningarna ur nedskräpnings-

synpunkt men bör som sekundära frågor även beakta andra olägenheter av

dessa förpackningar, såsom svårigheter vid avfallshanteringen. Det före­

slagna avgiftssystemet kan antas ha en förebyggande effekt på produktut­

vecklingen för konsumentförpackningar genom att näringslivet vid kontak­

ter med nämnden kan få information om dess synpunkter. Detta kan resul­

tera i att påläggande av avgift inte blir aktuellt, vilket kommittén anger

vara den önskvärda utvecklingen. Om systemet med miljövårdsavgifter inte

får avsedd effekt, har nämnden att inför statsmakterna aktualisera ett di­

rekt tillverkningsförbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

3.5 Renhållningen

Mot bakgrund av nedskräpningens variationer inom olika slag av geo­

grafiska områden och gällande rättsliga reglering anknyter kommitténs

överväganden och förslag till tre typer av områden, nämligen bebyggelse,

väg och mark därintill samt naturområden. Synpunkter framförs även på

frågan om kommunalt renhållningsmonopol, med vars införande kommu­

nernas praktiska ansvar för renhållningen i hög grad sammanhänger.

3.5.1 Bebyggelseområde

Kommittén har inte funnit skäl föreslå någon ändring av gällande be­

stämmelser om renhållningsansvaret vid bebyggelse. Möjligheter torde före­

ligga att i stort sett hålla nedskräpningen under kontroll i fråga om såväl

bebyggelse inom stads- och byggnadsplan som bebyggelse utanför detalj­

plan genom dels gällande renhållningsföreskrifter för område med bebyg­

gelse enligt hälsovårdslagstiftningen, AOSt, gaturenhållningslagen samt lo­

kala hälsovårdsordningar och ordningsstadgor m. in. och dels de resurser

som ställs till förfogande för renhållningen i samhällen. Kommuner och

länsstyrelser har tillsyn över renhållningen, varjämte kommun i viss ut­

sträckning är skyldig svara för renhållningens genomförande. Kommuner-

nas engagemang för renhållningen vid bebyggelse torde vara avgörande för

renhållningsresultatet.

3.5.2 Vägområde

I fråga om allmänna vägar, som i nedskräpningssammanhang torde ut­

göra ett av de mest omfattande och svårbemästrade renhållningsproblemen,

tar kommittén till utgångspunkt för bedömningen 1960 års vägsakkunni-

gas förslag (SOU 1968: 17) om obligatorisk renhållning av egentligt väg­

område. Detta förslag, i vilket vägrenhållningen hänförs till ”drift av

väg”, innebär att vägområdet genom tjänliga renhållningsåtgäider skall

hållas i sådant skick som, utöver vad som erfordras för samfärdselns be­

hov, tillgodoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Detta gäller

dock inte sådan väg inom stads- eller byggnadsplan, som enligt gällande

trafikföreskrifter får användas för gångtrafik. I fråga om sådana vägar

skall renhållningsskyldigheten regleras i gaturenhållningslagen och till­

komma kommunen. Ansvaret för renhållning av sådana vägar som inte är

upplåtna för gångtrafik, bl. a. motorvägar, föreslås tillkomma väghållaren.

Detsamma föreslås i fråga om övriga allmänna vägar i område utanför

stads- eller byggnadsplan. Kommittén understryker vikten av att vägver­

kets centralförvaltning i enlighet med vägsakkunnigas förslag genom när­

mare instruktioner säkerställer en viss miniminivå för den föreslagna väg­

renhållningen.

Kommittén, som i och för sig ansluter sig till vägsakkunnigas förslag,

har emellertid även tagit upp frågorna om renhållning av sidoområdet intill

egentligt vägområde och om viss utvidgning av väghållarens skyldighet att

förse allmän väg med anordningar, såsom parkerings- och rastplatser.

Kommittén, som finner särskilda renhållningsåtgärder påkallade i fråga

om sidoområdet, föreslår ett tillägg till 5 § andra stycket 5 i vägsakkunni­

gas förslag till lag om allmänna vägar, innebärande att väghållaren åläggs

obligatorisk renhållningsskyldighet även för mark intill 50 in från det

egentliga vägområdet inom område utanför stads- eller byggnadsplan. Ren-

hållningsansvar för sidoområdet anses inte rimligen kunna åläggas fastig­

hetsägaren eller kommunen. Vägsakkunnigas hänvisning till en reflexver­

kan på sidoområdet av effektiva renhållningsåtgärder inom vägområdet

samt deras allmänna uttalande, att väghållaren skäligen bör åta sig vissa

ökade kostnader för väganordningar finner kommittén otillräckliga.

Nu\ arande besvärande nedskräpning kring rast- och parkeringsplatser är

det avgörande skälet för kommitténs förslag om begränsning av kantbältet

till 50 in. Det har emellertid inte ansetts påkallat att fastställa smalare kant­

balten för vägsträckorna mellan angivna platser. I vägsakkunnigas förslag

innefattas bl. a. slänt, bankett och dike i de områden som skall hållas rena.

Renhållningen av dessa områden kräver en insats av manuellt arbete. Det

synes från organisatoriska och ekonomiska synpunkter därför vara ända­

målsenligt, att den föreslagna renhållningen av kantbältet utförs i sam­

band med renhållningen av slänt, bankett och dike. Visserligen torde i

praktiken största delen av 50 m-området inte påkalla några särskilda ren­

hållningsåtgärder, men av praktiska skäl är det motiverat att ha en enhet­

lig bredd på kantbältet. Vid renhållningen av slänt, bankett och dike torde

man i regel utan svårighet kunna överblicka, i vad mån även kantbältet är

i behov av renhållning.

Renhållningsnivån beträffande sidoområdet bör enligt kommittén be­

stämmas i enlighet med vägsakkunnigas förslag om vägrenhållning, näm­

ligen så att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn skall tillgodoses.

Möjligheten att vederbörande fastighetsägare motsätter sig renhållning

av sidoområdet bedöms av kommittén vara utan praktisk betydelse. Vis­

serligen omfattar allemansrätten inte tomt och plantering, men markägaren

torde i regel komma att medge städningspersonalen tillträde.

Vidare föreslår kommittén att det genom särskilda bestämmelser i in­

struktioner o. d. skall skapas garantier för en god standard i fråga om väg­

anordningar såsom rast- och parkeringsplatser. Enligt vägsakkunnigas för­

slag vidgas visserligen nuvarande vägbegrepp till att omfatta även sådana

väganordningar, vilka alltså i och för sig omfattas av den föreslagna ren-

hållningsskyldigheten i fråga om vägområdet. Men frågan om att inrätta

anordningar av detta slag är helt överlämnad åt väghållarens eget avgö­

rande. Erfarenhetsmässigt bidrar anordningar såsom parkerings- och rast-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

33

34

platser med uppsamlingsmöjligheter för avfall och toalettanordningar till

en avsevärt förbättrad vägrenhållning förutom på vägområdet också på vägs

sidoområde. Rena trafiksäkerhetssynpunkter talar även till förmån för så­

dana anordningar.

Enligt kommitténs mening bör vissa garantier skapas för att sådana an­

ordningar kommer till stånd i en minimiomfattning, som bestäms av de

föreliggande omständigheterna i varje särskilt fall. Som ytterligare skäl

härför anförs den omständigheten, att renhållning enligt de sakkunni­

gas förslag räknas till drift av väg och att anordningar såsom parke­

rings- och rastplatser med uppsamlingsmöjligheter för avfall har direkt

betydelse för renhållningen av väg.

Kommitténs förslag om väganordningar avser av ekonomiska skäl ett

successivt uppbyggnadsarbete enligt en för varje särskild vägförvaltning

utarbetad uppbyggnadsplan. Arbetet bör dock slutföras på inte alltför lång

sikt, förslagsvis inom fem år.

Även toalettfrågan, som är en viktig del av frågan om väganordningarna,

bör enligt kommittén lösas så, att en viss minimistandard garanteras. Toa­

lettfrågan kan enligt kommittén få en tillfredsställande lösning endast ge­

nom olika arrangemang i anslutning till redan existerande service längs

vägarna, såsom bensinstationer, kiosker och andra detaljhandelsföretag.

Kommittén föreslår för de enskilda vägarna ett renhållningsansvar med

i princip samma innebörd som för allmän väg. I stort sett är visserligen

nedskräpningen av de enskilda vägarna avsevärt mindre än nedskräpning­

en av de allmänna vägarna, men i många fall är den besvärande, främst

i fråga om vägar, som leder till eller genom eftersökta fritidsområden.

I lagen om enskilda vägar anges inte renhållning som en uppgift för väg-

liållaren. Kommittén föreslår att till väghållning hänförs även vägrenhåll­

ning. Vägrenhållningens innebörd föreslås bestämd genom ett tillägg till 3 §

lagen om enskilda vägar på liknande sätt som enligt kommitténs förslag

beträffande allmänna vägar. Till vägrenhållning hänförs sålunda tjänliga

renhållningsåtgärder för att hålla vägområdet och mark intill 50 m däri­

från inom område för vilket inte fastställts stadsplan eller byggnadsplan

i sådant skick, som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov, till­

godoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vidare föreslås att

som villkor för statsbidrag till underhåll av enskild väg skall gälla att väg­

hållningen även skall omfatta vägrenhållning. I kostnadsunderlaget för

statsbidrag till byggande av enskild väg föreslås i förekommande fall även

få inräknas kostnader för anläggande av rastplatser med anordningar för

ordnad uppsamling och bortskaffande av skräp.

3.5.3 Naturområde

Natur i NVL:s mening förekommer både inom och utom detalj planelagt

område, såsom större parkområde av strövkaraktär och grönområde för fri­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

36

ning av HvSt är i någon mån tveksam, torde den framstå som självklar,

om i stadgan införs en uttrycklig bestämmelse om renhållning i naturen av

trevnadsskäl. Någon ny bestämmelse som speciellt behandlar ett av samtara

olägenheter betingat renhållningsansvar i naturen är under angivna omstän­

digheter obehövlig.

Kommunernas ansvar för renhållningen i naturen bör därför i princip in­

nebära samma rättigheter och skyldigheter som enligt kommitténs mening

f. n. föreligger beträffande ansvaret för renhållning vid bebyggelse, alltså

bl. a. följande: att utöva en kontrollerande verksamhet, att utfarda kom­

pletterande bestämmelser, allmänna eller avsedda blott för ett enskilt fall,

att utfärda förelägganden, med eller utan vite, att vid behov låta verkställa

erforderliga åtgärder på den försumliges bekostnad och att själva, om annan

möjlighet att åstadkomma rättelse inte står till buds, ombesörja och bekosta

erforderliga åtgärder.

Den nedskräpningsgrad, som skall utlösa det kommunala renhållnings-

ansvaret, föreslås vara samma som gäller enligt 24 § första stycket NVL för

länsstyrelses städningsföreläggande, nämligen om därav för närboende eller

andra kan uppkomma obehag av någon betydenhet eller skada till person

eller egendom. I och för sig skulle givetvis ansvarets utlösning kunna kny­

tas till en tidigare tidpunkt i nedskräpningsprocessen, men kommittén an­

ser att den föreslagna nivåbestämningen jämte utformningen av det kom­

munala renhållningsansvaret i övrigt innebär en så väsentligt ökad belast­

ning för kommunerna, att någon skärpning därutöver inte bör komma i

fråga. Läget efter platsens iordningställande föreslås bli bestämt i enlighet

med nuvarande formulering i 3 § AOSt, nämligen såsom sådant skick som

med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och

omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Genom anknytning

till denna formulering erhålls den fördelen att uppfattningen om bestäm­

melsens innebörd framgår såväl av lagens förarbeten som av praxis och kan

läggas till grund i det praktiska arbetet.

De föreslagna beskrivningarna av nedskräpningsnivå resp. frihet från

skräp bör enligt kommittén gälla även i fråga om fastighetsägares och nytt-

janderättshavares renhållningsansvar.

Av den nya författningstexten med förarbeten, jämförd med kvarstående

lagtexter om renhållning i samhällen, bör klart framgå att en lägre grad

av renhållning måste accepteras för det kommunala renhållningsansvaret

i naturen än för område vid bebyggelse. Detta gäller såväl den nedskräp­

ningsnivå som utlöser det kommunala ansvaret som den grad av skräp­

frihet som eftersträvas efter uppstädning. Formuleringen i 3 § AOSt, som

ger tillräckligt utrymme för en ofrånkomlig skälighetsavvägning, är an­

vändbar för såväl tätort som för naturen.

Författningstekniskt har avgörande skäl talat för att de nya föreskrif­

terna införs i HvSt, ehuru skäl kan anföras även för att placera be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

37

stämmelserna i NVL eller AOSt. I konsekvens härmed föreslås även det

nya allmänna nedskräpningsförbudet infört i HvSt. Skälen för placering

i HvSt är bl. a. att hälsovårdsnämnderna redan nu har i varje fall ett kon­

trollansvar för renhållningen. Gränsdragningen mellan sanitärt betingade

synpunkter och trevnadssynpunkter är svår att göra, varför tolkningen av

alla hithörande bestämmelser bör ankomma på samma kommunala myn­

dighet. En uppdelning av den omgivningshygieniska tillsynen på skilda

kommunala myndigheter kan medföra en splittring av tillgängliga resurser

med sänkt effektivitet som följd. Det innehåll kommittén föreslagit i fråga

om kommunernas ansvar för renhållningen i naturen blir till väsentlig del

automatiskt förverkligat i och med att bestämmelserna införs i HvSt. En­

dast ett obetydligt antal författningsändringar behövs för det önskade resul­

tatet. Utökningen av hälsovårdsnämndernas ansvar stämmer överens med

föreskriften i 2 § HvSt att hälsovårdsnämnderna skall verka för en förbätt­

rad hälsovård. Denna omfattar — om begreppet allmän hälsovård ges ett

något vidgat innehåll — även renhållning av trevnadsskäl. Kommittén är väl

medveten om att hälsovårdsnämnderna i åtskilliga kommuner f. n. har allt­

för begränsade resurser för den kontroll, som det utvidgade kommunala

renhållningsansvaret medför, men utgår från att deras kapacitet successivt

ökas genom bl. a. kommunsammanläggningar och ökat ansvar inom miljö­

vården i övrigt. Det kan antas att hälsovårdsnämnderna i fråga om renhåll­

ning i hög grad kan lita till den existerande renhållningsorganisationen, oav­

sett under vilket kommunalt organ denna sorterar organisatoriskt.

Hinder av systematisk natur torde inte föreligga mot att införa de före­

slagna renhållningsbestämmelserna i HvSt, där begreppet allmän hälsovård

får anses ha erhållit en vidsträckt innebörd.

Enligt kommittén bör kommuns skyldighet att i sista hand på egen be­

kostnad verkställa erforderlig renhållning klarläggas antingen genom ett

auktoritativt tolkningsuttalande eller genom en författningsändring, vilken

emellertid i och för sig inte anses nödvändig; verkställighetsskyldigheten

avseende hälsovården i dess helhet skulle enligt kommittén kunna intolkas

i 1 § HvSt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

3.5.4 Organisation

Nedskräpningen minskar i viss mån med en effektivare renhållningsorga-

nisation. Kommunerna har redan nu formella möjligheter att utöva ett av­

görande inflytande på renhållningens organisation genom att anta hälso-

vårdsordning och särskilda föreskrifter om renhållning. Enligt förslaget till

normalhälsovårdsordning, 15 § 1 mom., kan kommun besluta, att hämt­

ning och bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kom­

munens försorg, s. k. renhållningsmonopol. Detta kan omfatta hela kom­

munen eller endast vissa delar av densamma, t. ex. alla hälsovårdstät-

38

orter inom kommunen. Vid kommunalt renhållningsmonopol behö\ei ren­

hållningen inte utföras i kommunal regi utan kan åvila renhållningsentre-

prenör enligt avtal med kommunen. Ett betydande antal kommuner har i

allt för liten omfattning utnyttjat sina möjligheter att på olika vägar få fram

en tillfredsställande renhållningsorganisation. Vissa kommuner har sålunda

inte antagit hälsovårdsordning eller erforderliga särskilda föreskrifter om

renhållning.

Den effektivaste lösningen anser kommittén vara, att varje kommun be­

träffande alla slag av avfall, sålunda även industriavfall, inför kommunalt

renhållningsmonopol för hela kommunens område eller i varje fall för samt­

liga hälsovårdstätorter, vare sig det är fråga om permanent- eller fritids­

bebyggelse. Kommunen kan då bevaka, att renhållningen organiseras på ett

sätt, som tillgodoser nutida krav. Träffas entreprenadavtal rekommenderas

kommunerna använda det normalförslag till sådant avtal, som utaibetats

av Svenska kommunförbundet och som förutsätter en reglering av de frågor,

som påverkar renhållningsorganisationens effektivitet.

Om kommunerna inte på eget initiativ under de närmaste åren inför len-

hållningsmonopol, i varje fall inom alla hälsovårdstätorter, bör enligt kom­

mitténs mening övervägas, att genom lagändring i HvSt pålägga kom­

munerna det renhållningsansvar som ett sådant monopol innebär. Tills vi­

dare anges det emellertid vara lämpligt att avvakta det praktiska resultatet

av den kommunala nyorientering, som f. n. äger rum inom detta verksam­

hetsområde och som i hög grad sammanhänger med Svenska kommunför­

bundets landsomfattande utredning av en i stora regioner organiserad ren­

hållning.

Den organiserade fastighetsrenhållningen i tätorter för peimanentbe-

byggelse bör enligt kommittén bättre tillgodose allmänhetens behov av att

bli av med mera utrymmeskrävande avfall, såsom kasserade möbler, husge-

råd, kläder, cyklar, trädgårdsavfall o. d. Ivvittblivning av sådant avfall är

f. n. ej sällan förenat med ganska stort besvär och en inte obetydlig extra­

kostnad. I flerfamilj sfastigheter bör införas ett system med särskilt fastig-

hetsutrymme för detta grövre avfall. Det är angeläget att byggnadsnämn­

derna vid behandling av byggnadslovsärenden angående flerfamiljshus

verkar för att ett sådant system blir genomfört. Det särskilda fastighetsut-

rymrnet töms vid behov genom den ordinarie sophämtningsorganisationen,

och kostnaderna finansieras genom de ordinarie sophämtningsavgifterna för

fastigheten och belastar därigenom lägenhetshyran.

I bostadsområden, där angivna system inte kan tillämpas, t. ex. områden

med äldre flerfamiljshus samt för enfamiljshus i tätort, bör på vissa i föi\äg

angivna dagar skrymmande hushållsavfall, som ställts ut på den normala

sophämtningsplatsen eller vid gatan, avhämtas utan särskild avgift. Kost­

naderna bör tas ut genom den ordinarie sophämtningstaxan.

Som komplement eller alternativ till det angivna systemet finns anled­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

39

ning att pröva ett system med containers för skrymmande avfall, vilka ställs

upp inom tätorterna så att transportavstånden dit från olika delar av kring­

liggande bebyggelse blir relativt korta.

Vad som anförts om avfallshämtning från tätort med permanentbebyg­

gelse gäller i princip även tätort med fritidsbebyggelse, där dock sophämt-

ningsförhållandena genomsnittligt torde vara väsentligt sämre ordnade än

vid permanentbebyggelse. Ännu sämre torde sophämtningsförhållandena

vara vid glesbebyggelse för fritidsändamål. En stor del av det mera

skrymmande avfall som kastas i naturen torde därför härröra från

fritidsbebyggelse. Kommunerna bör mera ingående än f. n. kontrollera, att

sophämtningsorganisationen i fritidsbebyggelse är sådan att allmänheten

inte av bekvämlighets- eller kostnadsskäl kastar avfall i skräpbehållare ut­

med vägarna eller i naturen. Saknas renhållningsmonopol, bör kommunen

bevaka sophämtningsfrågorna i samband med upprättande av exploaterings­

avtal med vederbörande markexploatör.

Glesbebyggelsens speciellt svårbemästrade sophämtningsfrågor har inte

uppmärksammats tillräckligt hittills. Även ägare av jordbruk och fritids-

stugor bör genom lämplig taxesättning söka stimuleras att anlita förefintlig

renhållningsorganisation för kvittblivning av avfall från dessa fastigheter.

Informationer om allmänhetens tillgång till anläggningarna för avfalls-

behandling bör spridas i en helt annan omfattning än f. n., exempelvis ge­

nom broschyrer om renhållningsorganisationen m. m„ vilka distribueras till

hushållen men även till bensinstationer, motell och kiosker till vägledning

för den allmänhet, som mera tillfälligt uppehåller sig på platsen. Svenska

kommunförbundet söker på olika vägar stimulera kommunerna till att ge

bättre information om renhållningen. Det av förbundet rekommenderade

normalförslaget till avtal om renhållningsentreprenad upptar en punkt an­

gående information till allmänheten om sophämtningsorganisationen.

Vidare bör behandlingsanläggningarna för avfall hållas öppna speciellt för

allmänheten åtminstone någon tid under helgdagsfria lördagar. F. n. torde

många kommunala sopstationer och andra behandlingsanläggningar endast

vara öppna måndag—fredag under normal arbetstid. Allmänheten har då i

praktiken små möjligheter att utnyttja anläggningarna. Besöksfrekvensen

och merkostnaderna är av stor betydelse för bedömning av frågan om spe­

ciella tider för öppethållande. Betydelsen av särskilt öppethållande av an­

läggningarna reduceras avsevärt, i den mån det rekommenderade systemet

med avfallshämtning blir genomfört. I större regioner för avfallshantering

kan vidare de långa avstånden till det begränsade antalet behandlingsplat-

ser vara en faktor, som kan starkt minska allmänhetens egna avfallstrans-

porter. Vad angår frågan om avgifter för lämnat avfall finner kommittén

inte tillräckliga skäl föreligga för att den ringa del av allmänheten, som

själv önskar transportera avfall till behandlingsplatsen, skall helt eller del­

vis befrias från sin andel av dessa kostnader. Detta framstår såsom speciellt

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

40

omotiverat, eftersom det extra öppethållandet fördyrar anläggningens sköt­

sel. I debatten om de kommunala soptipparna har bl. a. framförts förslag

om att normalhälsovårdsordningen skulle kompletteras med föreskrifter om

ökat öppethållande av soptipp. Kommittén anser att övervägande skäl talar

mot detta förslag med hänsyn till vad kommittén anfört om allmänhetens

tillträde till berörda anläggningar och den sannolika utvecklingen av avfalls­

hanteringen.

Renhållningen av gator, torg, parker och andra allmänna platser under­

lättas genom papperskorgar o. d., utplacerade av den renhållningsskyldige

i omedelbar anslutning till områden, där allmänhetens vistelse föranleder

att avfall vanligen uppkommer, såsom vid kiosker, större automater och

andra försäljningsställen, serveringar och hållplatser samt i parker. Täthets­

graden för uppsamlingskärl måste bli beroende av de starkt varierande lo­

kala förhållandena.

I fråga om renhållningen av allmänna vägar framhålls att vägverket bör

söka samordna sin renhållningsverksamhet med renhållningsverksamheten

i de olika kommunerna, särskilt då denna organiseras i större regioner. När

det gäller enskilda vägar måste frågan om särskild organisation av renhåll­

ningen bedömas med hänsyn till de lokala förhållandena.

Vid transport av avfall bör engångsbehållare och slutna fordon använ­

das, så att avfall inte sprids utefter färdvägen. Vid avfallshantering i stora

regioner torde risken för sådan nedskräpning kunna helt elimineras.

Beträffande renhållningen i samband med campingplatser, tillfälliga fri-

tidsläger samt i hamnar och på fartyg anser kommittén det vara av synner­

lig vikt, att de av socialstyrelsen lämnade råden och anvisningarna i fråga

om hantering av avfall o. d. blir allmänt genomförda. De av kommittén fö­

reslagna åtgärderna bör kunna verksamt bidra därtill.

I fråga om avfallets behandling har kommittén lämnat en redogörelse för

nuvarande metoder: kontrollerad tippning, nedmalning och homogenisering

(förbehandling), kompostering, samkompostering av sopor och avlopps­

slam, Japansystemet (Tezuka-pressen), förgasningsmetoden och förbrän­

ning. Ett särskilt avsnitt ägnas åt tillvaratagande av hushållsavfallets vär­

mevärde genom värmeåtervinning. Kommittén understryker den i och för

sig självklara synpunkten, att varje led i behandlingsprocessen måste beva­

kas, så att denna inte skapar nya miljövårdsproblem. En totalbedömning

måste sålunda göras från miljövårdsbetonade och ekonomiska synpunkter

av alla de behandlingsled, som erfordras innan den sista avfallsprodukten

slutligt överlämnas åt naturen.

Övervägande delen av landets anläggningar för behandling av avfall är

tippar, som är den billigaste metoden. Flertalet av de befintliga tipparna är

emellertid så dåligt skötta och planlöst utformade, att de allt som oftast ut­

sätts för berättigad hård kritik. Den nuvarande vanskötseln av tipparna an­

ses troligen ha sin grund i ren okunnighet om hur en tipp bör skötas. Gi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ningsstationer i värde och betydelse efter hand som atomkraftverk vinner

större spridning.

Ett särskilt problem är plasterna. Man beräknar att ca 10 % av den

totala plastmängden i Sverige i dag utgörs av PVC (polyvinylklorid), som

innehåller kloratomer. PVC används mycket inom förpackningsindustrin.

En stor sopförbränningsanläggning anges sannolikt ge upphov till större

HCl-emissioner än en stor saltsyrefabrik. Vidare uttalas att det f. n. inte före­

ligger några klara fakta beträffande plasternas nedbrytning i naturen och

att i ett kompostinnehåll plast i rimliga mängder och med en maximal stor­

lek av 0,5—1 cm kan vara till fördel.

Även avfallshantering inom större regioner uppmärksammas av kommit­

tén. Många kommuner har under senare år kommit i akuta svårigheter

beträffande framför allt behandlingen av avfallet på grund av avfallsmäng­

dens ökning och de ökade kraven på ett tillfredsställande omhändertagande.

Före år 1975 torde 50—60 % av kommunerna vara tvingade att finna nya

lösningar för behandlingen. Avfallshanteringen anges bäst kunna lösas ge­

nom ett regionalt samarbete. För större anläggningar sjunker kostnaden per

ton behandlat avfall, vilket ekonomiskt skapar förutsättningar för transport

av avfall relativt långa sträckor. Anläggningarna blir dessutom bättre ur tek­

nisk och hygienisk synpunkt.

Kommittén, som fäster betydande avseende vid planerna på större regio­

ner för avfallshanteringen, anser det önskvärt att planerna på allt sätt stöds,

så att de snarast möjligt kan förverkligas. Därvid bör observeras behovet av

att omhänderta inte endast hushållsavfall och slam utan även visst avfall

från affärer, industrier och jordbruk. De stora regionerna ökar möjligheter­

na till specialbehandling av visst avfall, t. ex. oljeprodukter. En samordning

av statliga och kommunala åtgärder på detta område anges vara angelägen.

Större lianteringsregioner för avfallet torde också verksamt bidra till en ef­

fektivare renhållning och därmed till en reducering av nedskräpningen.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

3.6 Forskningen

I fråga om forskning aktualiseras behovet av analyser av nedskräpnings-

objektens materialstruktur och effekten av genomförda aktiviteter i syfte

att minska nedskräpningen. Kommittén finner det angeläget att forskning­

en inom emballageindustrin i högre grad än f. n. inriktas på emballage till­

verkat av material, som relativt snabbt bryts ned, som innebär ett minimum

av skaderisker och som inte bereder speciella svårigheter i den organiserade

avfallshanteringen. Förslaget om milj övårdsavgifter anges kunna få viss be­

tydelse för forskningens inriktning. Dessa frågor bör även följas av den fö­

reslagna avgiftsnämnden och den centrala organisationen för upplysnings­

verksamheten. Utvecklingen på plastområdet bör följas med särskild upp­

märksamhet. Studierna av genomförda centrala och regionala aktiviteter

för att förändra den enskildes beteende kan bidra till större effektivitet i

kommande insatser genom att ställa till förfogande ett systematiskt bearbe­

tat erfarenhetsunderlag. Genomförandet av angivna forskningsuppgifter

och samordningen med annan miljövårdsforskning bör mera ingående prö­

vas i särskild ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

43

3.7 Kostnader

Kommittén har inte kunnat precisera förslagens kostnader, som blir be­

roende av den närmare utformningen i praktiken. Kostnaderna för bl. a. väg­

renhållning, renhållning i naturen, som orsakas av nedskräpning från all­

mänhetens sida, berörs emellertid närmare.

Den av 1960 års vägsakkunniga beräknade kostnadsökningen på 2—3 milj.

kr./år för de sakkunnigas förslag om obligatorisk renhållning av egentligt

vägområde kan enligt kommittén endast i ringa omfattning täcka ökade

kostnader för väganordningar. Kommitténs förslag anges naturligen med­

föra större kostnader. Kostnaderna för förslaget om obligatorisk renhållning

av vägs sidoområde antas bli relativt begränsade, bl. a. emedan denna ren­

hållning kan utföras i samband med den obligatoriska manuella renhåll­

ningen av slänter, banketter och diken.

Den ekonomiska belastningen för kommunerna till följd av förslaget om

renhållning i naturen anges genomsnittligt sett bli av ringa betydelse från

kommunalekonomisk synpunkt, bl. a. emedan kommunerna inte får något

ansvar för renhållningen utefter vägarna. Kommittén har inte ansett till­

räckliga skäl föreligga för eu direkt reglering, som avser utjämning av kom­

munernas kostnader för renhållning i naturen. Enstaka betungande fall, som

kan uppkomma för s. k. värdkommuner, dvs. kommuner med stort antal

turister, anges i huvudsak kunna bli lösta inom ramen för regionbildningar

för flera kommuner. En viktig förutsättning för detta ställningstagande är

att staten beviljar tillräckliga medel för erforderlig upplysningsverksamhet,

varigenom på sikt även värdkommuns renhållningsproblem kan bli avsevärt

reducerat.

4. Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Kommitténs betänkande har vid remissbehandlingen fått ett i stort sett

mycket gynnsamt mottagande. Flertalet remissinstanser framhåller att

nedskräpningen är ett allvarligt problem som kräver ingripande åtgärder

från samhällets sida och att kommitténs förslag bör realiseras snarast

möjligt. Åtgärder mot nedskräpningen på bred front i enlighet med kom­

mitténs förslag anges vara ändamålsenliga. Remissinstanserna är medvetna

44

om förslagens betydande kostnader, som likväl inte anses utgöra något skäl

för mindre effektiva insatser. Allmänt understryks att en reducering av ned­

skräpningen förutsätter i första hand en attitydförändring hos allmänheten,

men även avsevärt bättre möjligheter än f. n. för den enskilde att få avfall

omhändertaget.

Kommitténs lagförslag föranleder en del invändningar och förslag till an­

nan utformning. I bilvraksfrågan och i fråga om förpackningarna anser

några remissinstanser att förslagen i betänkandet inte är tillräckligt långt­

gående och framlägger egna förslag. S. k. värdkommuns samt markägares

och nyttjanderättshavares renhållningsansvar i naturen uppmärksammas

i ett antal remissvar. Speciella naturområden ägnas intresse av några re­

missinstanser.

Människans centrala roll i nedskräpningssammanhang och den enskildes

ansvar betonas genomgående och nödvändigheten av att på olika sätt stärka

den enskildes ansvarsmedvetande framhålls allmänt.

I den allmänna synen på nedskräpningsproblemet kan bland remissinstan­

serna urskiljas två principiella grunduppfattningar även om olika bland­

former är mycket vanliga. Den ena uppfattningen innebär att nedskräp­

ningsproblemet i första hand anses vara en fråga om hantering och omhän­

dertagande av avfall, som främst kan klaras av genom effektivare renhåll­

ning. Den företräds av en mycket stor del av remissinstanserna, bland

dem hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att nedskräpnings­

problemet är en fråga om hur man skall åstadkomma en bättre standard

i fråga om hanterande och omhändertagande av avfall av skilda slag. Det

viktigaste härvidlag måste vara en effektivare renhållning. Man bör också

lita till ingripanden mot dem som skräpar ned och framför allt till allmän

upplysning och städningskampanjer för att frammana en mer ansvarsmed­

veten inställning hos flertalet människor. Sådana strävanden är dock ut­

siktslösa säger hovrätten om de inte i första hand anknyter till en förbättrad

renhållning. Där det redan förut är skräpigt där skräpar alla. År det snyggt

och städat, särskilt om detta är resultatet av en kampanj som nått stor pub­

licitet, torde de flesta dra sig för att börja skräpa igen.

Den andra grundinställningen till nedskräpningsproblemet innebär att

särskilda åtgärder i första hand bör sättas in mot konsumentförpackningar

genom en kontroll och begränsning av dessa redan i produktionsledet. Med

denna grundinställning skjuts renhållningsaspekten i bakgrunden. Svenska

Naturskyddsföreningen, som kan anses företräda denna uppfattning, fram­

håller med eftertryck att man i största möjliga utsträckning måste satsa på

förebyggande åtgärder och ingripa vid källan, eftersom det är karakteris­

tiskt för nedskräpningen att den är så besvärlig att avlägsna. Bland väsent­

liga förebyggande åtgärder nämner föreningen i första hand kontroll över

de produkter som sätts i allmänhetens händer och vidare rationell mottag­

ning, förvaring och transport av avfall till lands och sjöss, rationell fördel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

45

ning av ansvaret, rationell hantering av avfallet och propaganda och straff-

hot. Statskontoret anser att konsumenterna måste få en motivering att med­

verka i renhållningen. Därför bör i första hand prövas förutsättningarna för

att genom belöningar skapa och förstärka önskat beteende, t. ex. via pant­

priset. KF betraktar nedskräpningen som en del av det stora miljövårds-

problemet. Ansvaret för ett renare samhälle bör därför gemensamt åvila de

enskilda medborgarna, näringslivet och det allmänna. Att exakt fastställa

ansvarsfördelningen mellan dessa olika parter är enligt KF vanskligt men

det anges vara klart att åtgärder från samhällets och näringslivets sida ofta

blir verkningslösa utan de enskilda medborgarnas aktiva medverkan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritisk mot kommitténs förslag

och anser att detta inte går särskilt långt. Hovrätten uttalar som helhets­

omdöme om betänkandet att förslaget är måttfullt och försiktigt och till

sin praktiska innebörd ett minimum. Statens naturvetenskapliga forsknings­

råd understryker de långtidsmässiga perspektiven med avfallets återcirkula-

tion och anser, att kommittén delvis har förbisett denna princip och endast

syftar till att rensa upp efter gårdagens och dagens försummelser i fråga om

renhållning och avfallsbehandling.

Nagra remissinstanser framhåller den snabba utveckling som äger rum på

de av kommittén behandlade områdena. Skånes handelskammare påpekar

att de förutsättningar, på vilka programmet bygger, i vissa stycken har änd­

rats sedan kommittén slutfört sitt uppdrag.

4.2 Nedskräpningen

Ett stort antal remissinstanser tillstyrker förslagen om förbud, sanktio­

ner och tillsyn. I allmänhet understryks därvid behovet av effektiva insat­

ser i fråga om lagtillsyn. Parallellt härmed betonas att attityden måste

ändras hos den enskilde i fråga om nedskräpning genom effektiva insatser

på upplysnings- och propagandaområdet. Olika uppfattningar redovisas

i fråga om lagbestämmelsernas utformning.

Några remissinstanser tar upp den principiella frågan om nedskräpnings-

bestämmelsernas placering i anslutning till kommitténs förslag att flytta

bestämmelserna om nedskräpningsförbud och åtgärder mot nedskräpning

från NVL till HvSt. Flertalet remissinstanser som behandlat frågan är po­

sitiva till flyttningen. Statens naturvårdsverk förordar gemensamma be­

stämmelser mot nedskräpning för hela riket i enlighet med kommitténs

förslag. Av lagtekniska skäl kan det enligt verket vara svårt att föra in

bestämmelserna i både NVL och HvSt även om vissa skäl annars talar för

detta, eftersom därigenom understryks såväl sammanhanget med natur­

vården som kommunernas ansvar.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer fin­

ner det helt riktigt att bestämmelserna om förbud mot nedskräpning över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

46

förs till HvSt, så att hälsovårdsnämnderna i större omfattning än f. n. får

ansvaret för renhållningsfrågorna. Behovet av en förstärkning av hälsovårds­

nämndernas resurser framförs allmänt av de remissinstanser som tillstyr­

ker kommitténs förslag. Lantmäteristyrelsen och hovrätten över Skåne och

Blekinge delar även kommitténs uppfattning om nedskräpningsförbudets

placering. Den omständigheten att förbudet i fråga om naturen flyttas från

en med riksdagens medverkan tillkommen lag till en blott efter riksdagens

hörande tillkommen stadga torde enligt hovrättens mening sakna betydelse.

Det anses inte heller vara meningsfullt att diskutera om det här gäller en

”hälsovårdsfråga” eller en ”naturvårdsfråga”. Placeringen bör enligt hov­

rätten ses helt ur praktisk synvinkel och förslaget är praktiskt.

Vissa remissinstanser är kritiska till den föreslagna placeringen. Skogs­

styrelsen finner det otillfredsställande att NVL saknar närmare anvisning

för allmänhetens uppträdande i naturen och anser att denna lag bör inne­

hålla åtminstone ett allmänt nedskräpningsförbud. Svenska fjällklubben

ifrågasätter, om HvSt är den ur psykologisk synpunkt lämpligaste för­

fattningen för nedskräpningsbestämmelserna. Enligt Svenska Naturskydds­

föreningen bör straffbestämmelsen stå kvar i NVL, enär nedskräpningen en­

ligt föreningens uppfattning till stor del är ett naturvårdsproblem. Länssty­

relsen i Norrbottens län menar att man med nuvarande ordning torde

kunna utgå från att kraftfulla och regionalt sammanhållna aktioner mot

nedskräpning kommer att bli en av hörnstenarna i länsstyrelsernas pro­

gressiva naturvårdsarbete. Det skulle med denna målsättning vara fatalt

om en av grundvalarna för länsstyrelsernas beivrande och övervakande funk­

tioner rycktes undan genom den föreslagna utmönstringen av 23 och 24 §§

NVL. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att ett allmänt förbud mot ned­

skräpning hör hemma i NVL och det anges vara tvivelaktigt, om ned­

skräpning med papper, plast och annat avfall alltid sätter den allmänna

hälsovården i fara. Länsstyrelsen i Kalmar län menar att det från sakliga

synpunkter med skäl kan hävdas att nedskräpningsproblemet liksom tidigare

främst bör regleras i naturvårdslagstiftningen och att uppgiften att utarbeta

råd och anvisningar i ämnet alltjämt bör tillkomma statens naturvårdsverk

och inte socialstyrelsen, vilket blir fallet om bestämmelserna placeras i HvSt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

4.2.1 Förbud

I allmänhet tillstyrks kommitténs förslag att ett allmänt nedskräpnings­

förbud utan särskilda kvalifikationskrav införs i HvSt. Flera remissinstan­

ser, bl. a. Riksförbundet för allmän hälsovård, anser att det föreslagna all­

männa nedskräpningsförbudet i HvSt ger vidgade tillämpningsmöjligheter

och ökar hälsovårdsnämndernas förutsättningar att ingripa aktivt. Riks­

polisstyrelsen framhåller att nedskräpningsförbudet och den föreslagna

straffsanktionen torde medföra bättre effekt beträffande efterlevnaden och

större möjligheter till kontroll än nuvarande bestämmelser i NVL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

47

4.2.2 Sanktioner

Straff

I fråga om straff för nedskräpningsförseelse förordas med några undantag

den av kommittén föreslagna bestämmelsen, som genom anknytningen till

förbudet i HvSt är fri från särskilda kvalifikationskrav. I några remissvar

anges emellertid det straffbara området vara för vidsträckt. Rikspolisstyrel­

sen framhåller att det uppenbarligen inte kan komma i fråga att bestraffa

varje form av nedskräpning. Vissa mera bagatellartade former av nedskräp­

ning såsom bortkastande av en enstaka begagnad bussbiljett, cigarrettfimp

eller liknande, måste självfallet även i fortsättningen falla utanför det straff­

bara området. Avgränsning bör kunna ske genom att det i lagtexten anges

att förbudet avser nedskräpning, som inte är av endast ringa beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att det genom en klar definition bör an­

ges, vilken nedskräpning som är straffbar. Invändningar mot den föreslagna

straffbestämmelsen utan kvalifikationskrav framförs av hovrätten över

Skåne och Blekinge, som anser åtalsvägen vara rimlig endast i fall av mera

kvalificerad nedskräpning. Enligt hovrättens mening kan man inte avstå

från kravet på att nedskräpningen skall vara ägnad att för annan vålla obe­

hag eller skada till person.

Några remissinstanser finner föreslaget straff med penningböter högst

500 kr. för nedskräpningsförseelse otillräckligt. Statens naturvårdsverk, vissa

länsstyrelser och Vattenvärnet anser att dagsböter bör kunna utdömas för

mera kvalificerade nedskräpningar och Svenska Naturskyddsföreningen an­

ser att straffbestämmelsen även bör innehålla frihetsstraff.

Begreppet allmän plats i kommitténs förslag till straffbestämmelse i HvSt,

som anknyter till brottsbalken, tillstyrks allmänt i de remissvar som berört

frågan.

Mellan det allmänna nedskräpningsförbudet och straffbestämmelsen i

HvSt föreligger eu viss skillnad i territoriellt hänseende, vilken i och för

sig avsetts av kommittén. Detta uppmärksammas av hovrätten över Skåne

och Blekinge och av några andra remissinstanser. Kommerskollegium för­

ordar att straffbestämmelsen utvidgas till att omfatta all nedskräpning

utomhus. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, om inte det

territoriella tillämpningsområdet bör överensstämma, varvid länsstyrelsen

väljer formuleringen ”vid bebyggelse eller i naturen”. Länsstyrelserna i

Södermanlands och Västmanlands län påpekar, att vissa inomhuslokaler

kommer att inrymmas under straff stadgandet för ”allmän plats” utan att

samtidigt omfattas av förbudsbestämmelsen, som gäller ”vid bebyggelse”.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Övriga sanktioner

I fråga om övriga sanktioner tillstyrks i allmänhet förslagen, som avser

domstols städningsföreläggande och utdömande av kostnad samt föreläg­

gande av hälsovårdsnämnd även mot den, som vållat nedskräpning eller är

ansvarig för denna. Enligt socialstyrelsen bör emellertid domstol inte kun­

na ålägga nedskräpare att iordningställa nedskräpad plats, enär hälsovårds­

nämnd därav kan föranledas avstå från att ingripa mot markägare eller

nyttjanderättshavare. Det bör i stället övervägas att vid meddelande av ord­

ningsbot ålägga nedskräpare att omedelbart iordningställa platsen.

Markägares och nyttjanderättshavares renhållning sansvar

Flera remissinstanser tar upp frågan om möjligheten för hälsovårds­

nämnd att enligt 73 § HvSt förelägga städningsskyldighet för markägare el­

ler nyttjanderättshavare vars mark är föremål för allemansrätt. Det fram­

hålls, att markägaren inte rimligen bör kunna åläggas städningsansvar för

allmänhetens nedskräpning utom i sådana fall, då markägaren indirekt har

medverkat till nedskräpningen genom att exempelvis ekonomiskt utnyttja

marken i fritidssammanhang. Den föreslagna utvidgningen av kommuner­

nas renhållningsansvar till att gälla också områden i naturen medför indi­

rekt enligt hovrätten över Skåne och Blekinge att fastighetsägarens ansvar

utvidgas i samma mån, varvid samma system av regler blir tillämpligt som

nu gäller vid bebyggelse. Det nya i förslaget ligger i att föreläggande kan

riktas mot fastighetens ägare eller nyttjanderättshavare, som också kan

komma att avkrävas renhållningsavgifter enligt 1965 års lag, vilken avser

renhållning enligt HvSt. Förslaget innebär, framhåller hovrätten, att hela

kostnaden för det utvidgade renhållningsansvaret kan drabba den en­

skilde fastighetsägaren, vilket stundom kan leda till ett i hög grad oskä­

ligt resultat. Enligt Svenska kommunförbundet måste det föreslagna ren­

hållningsansvaret för naturen i huvudsak åvila det allmänna. Det kan

inte annat än i undantagsfall, såsom i de av kommittén angivna exemplen,

bli tal om att lägga detta ansvar på markägaren, som ju är underkastad

det intrång allemansrätten innebär. Länsstyrelsen i Stockholms län be­

farar att hälsovårdsnämnder i ekonomiskt mindre bärkraftiga kommu­

ner kan känna sig frestade att låta markägarna svara för städningen, även

då detta av olika skäl kan framstå som obilligt genom att markägare

varken direkt eller indirekt föranlett nedskräpningen. Det bör därför över­

vägas att begränsa möjligheterna att förelägga markägare och nyttjanderätts­

havare att ombesörja städning av nedskräpad natur. Länsstyrelsen i Söder­

manlands län påpekar att det med den föreslagna ordningen finns anledning

befara att markägare gör allt för att hindra att allemansrätten utövas.

Svenska Naturskyddsföreningen framhåller att även markägare i rimlig

omfattning bör snygga upp där andra vållat nedskräpning.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 157 år 1970

49

4.2.3 Tillsyn

Kommitténs förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser. En effektiv iag-

tillsyn i fråga om nedskräpningsförseelser anges allmänt vara en ovillkorlig

förutsättning för att straff- och sanktionsbestämmelser skall bli effektiva.

Svårigheterna att fullgöra lagtillsynen i naturen understryks. Rikspolissty­

relsen påpekar att lagtillsynen i fråga om NVL:s nedskräpningsbestäm-

melse åvilar polisen. Att NVL:s tillkomst inte medfört den effekt som

åsyftades torde till stor del bero på de kvalifikationskrav som uppställdes

och som medfört vissa svårigheter vid tillämpningen. En del av den ute­

blivna effekten beror emellertid sannolikt på bristande lagtillsyn. På grund

av det ansträngda arbetsläget inom polisen torde det endast i undantagsfall

ha förekommit att personal särskilt avdelats för övervakning av NVL:s be­

stämmelser. Till övervägande del har övervakningen skett i samband med

annan polisiär verksamhet.

Förslaget om biträde i lagtillsynen genom personal med begränsad poli­

siär befogenhet, såsom ordningsvakter o. d., förordas allmänt av remissin­

stanserna. Domänverket framhåller, att inom de av verket förvaltade vid­

sträckta områdena framstår möjligheterna till en effektiv övervakning av

ordningen endast genom polisens försorg såsom orealistiska. Inom dessa om­

råden är det önskvärt att verkets tjänstemän och anställd tillsynspersonal,

som har att övervaka att gällande lagar och föreskrifter efterföljs, får ökade

befogenheter och hjälpmedel för att därigenom kunna beivra nedskräpning

i naturen effektivare. Rikspolisstyrelsen anser att det inte finns anledning

att i förordnande eller särskild instruktion för ordningsvakt föreskriva skyl­

dighet att anmäla den som bryter mot nedskräpningsbestämmelsen, vilket

kommittén föreslagit. De av polismyndighet förordnade ordningsvakterna

har nämligen redan på grund av bestämmelsen i 14 § första stycket polis­

instruktionen (1965:686) skyldighet att rapportera brott som hör under

allmänt åtal.

Förslaget om försöksverksamhet med lagtillsyn även genom personal utan

polisiär befogenhet tillstyrks i regel. Rikspolisstyrelsen avstyrker dock be­

stämt och anför att polisiära uppgifter skall anförtros polisman med polisiär

utbildning och i viss klart avgränsad omfattning ordningsvakter, som sär­

skilt förordnas därtill efter erhållen utbildning. Avsteg från denna princip

är betänkligt inte bara ur rättssäkerhetssynpunkt utan ger upphov till en råd

konflikter med den allmänhet som blir föremål för den civile övervakarens

ingripande. Inte heller länsstyrelsen i Värmlands län finner det tilltalande

att för övervakning anlita personal utan polisiära befogenheter. Erfarenhe­

ten uppges visa att ett sådant angivarsystem, som ställer mycket stora krav

på denna personal i fråga om omdöme m. m., skapar irritation både bland de

övervakande och de övervakade.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

50

Förslaget om ordningsbot vid nedskräpningsförseelse har vunnit an­

slutning. Det framhålls bl a. att systemet kan komma att bli framgångsrikt i

tätorter under förutsättning att effektiv lagtillsyn anordnas. Det betonas dock

i detta sammanhang att allmänhetens möjligheter till kvittblivning måste

förbättras radikalt. Rikspolisstyrelsen framhåller att enligt de principer som

legat till grund för lagen om ordningsbot, torde nedskräpningsförseelser väl

kunna inrymmas i ordningsbotssystemet. Tillämpningen av detta system

skulle medföra uppenbara fördelar ur processekonomisk synpunkt och skapa

möjligheter att snabbt och effektivt ingripa mot överträdelser av förbudet.

Ordningsbotssystemet anses emellertid inte böra användas i fråga om andra

förseelser än sådana som är lätta att konstatera och entydigt avgränsade,

vilket understryker kravet att det straffbara området avgränsas så klart som

möjligt. Ordningsbot avstyrks dock av några remissinstanser, bland dem

hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att det straffbara om­

rådet inte kan anses tillräckligt entydigt avgränsat för att kunna läggas till

grund för ordningsbot. Om man beaktar hovrättens förslag att nedskräp­

ningen skall ha varit ägnad att för annan medföra obehag eller skada kom­

mer även i dessa hänseenden att fordras en bedömning, som gör ordnings­

botssystemet olämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

4.3 Bilvraken

Kommitténs synpunkter understryks och biträds i stor omfattning. Sta­

tens naturvårdsverk framhåller att den nedskräpning som äger rum genom

utrangerade fordon fordrar särskilda åtgärder men hör i princip samman

med övrig renhållningsverksamhet, varför hälsovårdsnämnderna bör ha hu­

vudansvaret även för destruktionen av utrangerade fordon. Fortlöpande

tillsyn får ankomma på länsstyrelsen liksom inom natur- och miljövår­

den i övrigt. Sveriges industriförbund anser det vara angeläget att ytter­

ligare ansträngningar görs för att komma till rätta med bilskrotnings-

problemen, även om det redan finns vissa administrativa möjligheter att

ingripa mot bilkyrkogårdar och övergivna fordon. Det borde enligt för­

bundet vara naturligt att kommunerna genom avtal med bilskrotnings-

företag eller på annat sätt tog på sig ansvar för att ge bilägarna möjlighet

att göra sig av med bilvrak på samma sätt som man ansvarar för mottag­

ning av sopor och annat avfall. Näringslivets trafikdelegation gör liknande

uttalande och påpekar att tämligen få åtgärder har vidtagits av kommuner­

na på detta område. Dessa förbjuder tvärtom i allmänhet att skrotbilar

lämnas på soptippar. KF framhåller vikten av att bilvraksfrågan får en

ur organisatorisk och teknisk synvinkel tillfredsställande lösning och att

härvid även andra tekniska lösningar undersöks än det av kommittén

anvisade systemet med ambulerande pressar. Skånes handelskammare fram­

håller, att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt spörsmålet, hur uttjänta

51

bilar snabbt skall kunna förpassas till skrotning och det därmed samman­

hängande problemet, hur bilskrotningen skall kunna göras mera ekonomisk.

Handelskammaren erinrar också om skrotbranschens egna strävanden att

komma till rätta med bilskrotningsproblemet. F. n. pågår arbete med att

i Sverige lansera en ny metod, som tillämpas i Amerika och som innebär

att sedan vissa delar tagits bort på bilen, återstoden fragmenteras till hand­

stora bitar med hjälp av en hammarkvarn. Därefter kan materialet lätt

uppsorteras i smidesjärnskrot för leverans till järnverken, i sådant metall­

skrot som går till raffinering samt i avfall. Bilskrotning enligt denna me­

tod kräver för ekonomisk drift ett tämligen stort upptagningsområde och

ett par anläggningar torde räcka till för att betjäna hela landet. Stor vikt

ligger emellertid vid att uppsamlings- och transportfrågorna kan ordnas

på ett tillfredsställande sätt. Enligt handelskammarens mening är frag-

menteringsmetoden från ekonomisk synpunkt att föredra framför det av

kommittén anvisade systemet med ambulerande pressar. Det föreslagna

samgåendet mellan kommuner för att lösa frågan om skrotning av över­

givna bilvrak synes vara väl ägnat att kombineras med ett system, som

bygger på fragmenteringsmetoden. Sveriges bilskrotares riksförbund på­

pekar att i fragmenteringsanläggningar rensas bilplåten utan bränning.

Men till dess denna metod kommer i bruk måste bilplåten brännas såsom

hittills. En tidsfrist måste erbjudas för avveckling av befintliga anläggning­

ar när nya bestämmelser eventuellt utfärdas.

Depositionsavgift

Kommittén har inte närmare behandlat frågan om bilskrotningens orga­

nisation och lönsamhet. Några remissinstanser aktualiserar emellertid den

av bilskrotningsutredningen behandlade frågan om särskilda depositions-

avgifter. Enligt bilskrotningsutredningens förslag, som dock inte ledde

till lagstiftning, skulle en obligatorisk försäkring finansiera kostnaden

för skrotning av personbilar och eventuell transport till skrotgården.

Statskontoret, som framhåller att bilismen bör bära hela kostnaden för

bilvraksfrågans lösning, framlägger ett skissartat principförslag base­

rat på depositionsavgifter, som avser att stimulera bilägare att göra sig

kvitt utrangerade bilar på ett ur miljösynpunkt godtagbart sätt. För varje

såld fabriksny bil föreslår statskontoret att bilhandeln tar ut ett skrotnings-

pris på förslagsvis 300 kr., som levereras till ett samhällsägt bolag. Vid

leverans av bil för skrotning utbetalar bolaget 300 kr. till den aktuelle bil­

agaren. Om bilskrotningen trots avancerade metoder inte blir lönsam,

bor rantan på det kapital som skrotningsbolaget förvaltar kunna täcka för­

lusterna. Följande fördelar med det föreslagna systemet anges: samhällets

administrativa kostnader för att hålla bilvraksfrågan under kontroll mins­

kas till ett minimum, bilägarna får en positiv stimulans, kontantersätt-

ning, att leverera bilvraken till centrala uppsamlingsplatser, hanteringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

⁵²

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år i970

av bilvraken kan rationaliseras och mesta möjliga skrotvärde utvinnas,

handeln med nära nog skrotvärdiga bilar stryps och bilismen får bära hela

kostnaden för utrangering av fordonsparken.

Skrotbilupplag

Remissinstanserna anför i allmänhet inte någon kritik mot nuvarande

möjligheter att i administrativ ordning hålla skrotbilupplag under kontroll.

Det betonas emellertid allmänt, att de bör utnyttjas i avsevärt större omfatt­

ning än f. n. Statens planverk delar kommitténs uppfattning att de ad­

ministrativa möjligheterna att ingripa mot skrotbilupplagen kunde ut­

nyttjas i större omfattning än vad som f. n. sker. Verket framhåller emel­

lertid att byggnadsstadgan endast ger möjlighet att ingripa inom plan­

lagda områden eller områden för vilka gäller utomplansbestämmelser.

Utanför sådana områden är möjligheterna närmast obefintliga. Denna

brist torde enligt verket komma att ägnas stort intresse av bygglagntred-

ningen. Länsstgrelsen i Södermanlands län finner gällande bestämmelser

vara i och för sig tillräckliga men framhåller att genomförandet av be­

stämmelserna oftast förhindras på grund av kommunens bristande möj­

ligheter att erbjuda uppställningsplatser eller anläggningar för destruktion

av fordonen. Länsstgrelsen i Värmlands län anser däremot att nuvarande

administrativa möjligheter är otillfredsställande. Ofta har bilkyrkogårdar

liksom andra upplag samtidigt karaktären av rörelse och blir därigenom

mycket svåråtkomliga. Även KAK är kritiskt inställd. Enligt KAK.s upp­

fattning bör det i princip ankomma på samhället att bereda möjligheter

för bilägare att göra sig av med det ”avfall som en skrotfärdig bil re­

presenterar liksom annat skrot eller skräp. KAV. anser det vara självklart

att kommunerna erbjuder platser där skrotfärdiga bilar kan avlämnas och

att en rimlig ”tippningsavgift” uttas av avlämnaren, om verksamheten

inte kan finansieras på annat sätt. Enhgt vägkostnadsutredningen kan det

synnerligen besvärande problemet med bilkyrkogårdar knappast lösas på

annat sätt än att kommunerna åläggs anordna mottagningsställen, där all­

mänheten avgiftsfritt kan få lämna skrotbilar. En sådan lösning anges

emellertid inte kunna förverkligas utan att statsbidrag med medel ur bil-

skattefonden ställs till kommunernas förfogande för att täcka de kostnader

för verksamheten som inte kan bestridas genom försäljning av bilskrot

o. d.

Övergivna bilvrak

Enligt statens trafiksäkerhetsverk torde antalet övergivna fordon verk­

samt komma att nedbringas genom kommitténs förslag till straffsanktio­

ner vid nedskräpning i naturen och på allmänna platser i förening med

ökade möjligheter att identifiera ägarna till fordon genom användning av

ADB-teknik vid registrering. Bilregisterutredningen betonar emellertid, att

53

problemet med övergivna fordon inte kan lösas enbart genom förbättrad re­

gistrering. Man får räkna med att försök kommer att göras att avlägsna både

registreringsskyltar och chassinummer på fordon som överges. I den mån

identitetsbeteckning finns kvar på det övergivna fordonet, beror möjligheten

till ägaridentifiering på de registrerade uppgifternas kvalitet, som i sin tur

ytterst beror på bilägarnas vilja och förmåga att fullgöra sin anmälnings­

skyldighet. Statens konsumentråd föreslår kostnadsfri skrotning av bilar

för att motverka benägenheten att lämna bilvrak i naturen. Vidare bör det

enligt rådet övervägas att på större orter ordna särskilda mottagningsplatser

för utrangerade fordon, där siste ägaren kan lämna sin bil för vidare be­

fordran till skrotningsplatsen. Kostnaderna bör endast belasta fordonsägar-

na.

Även i många andra remissvar betonas behovet av uppsamlingsplatser för

utrangerade fordon och vanligen anses kommunerna böra ställa sådana

platser till förfogande. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller det ange­

lägna i att det i den fysiska planläggningen avsätts områden, där utrangera­

de fordon kan lämnas. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör åtminstone de

större kommunerna tillhandahalla uppställningsplatser för bilvrak och

andra övergivna fordon.

Fordons flyttning slag en

Remissinstanserna vill genomgående ha kvar de möjligheter till om­

händertagande av fordon som fordonsflyttningslagen erbjuder. Statens väg­

verk framhåller, att lagen underlättat verkets möjligheter att komma till

rätta med bilvraken.

Några remissinstanser tar upp speciella frågor i anslutning till fordons­

flyttningslagen. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län borde förfarandet

kunna förenklas så att polismyndighet även äger på kommunens bekostnad

låta verkställa ett meddelat beslut om fordonsflyttning. Länsstyrelsen i Jön­

köpings län, som anser att i större sammanhang bör upptas bl. a. en över­

syn av fordonsflyttningslagen, finner denna lag f. n. vara framför allt inrik­

tad på annat än fordonsvrak. Länsstyrelsen i Kronobergs län pekar på en

minskad benägenhet hos kommuner att begära flyttningsbeslut på grund av

att bortforslingen av fordon måste bekostas av kommunerna. Länsstyrelsen

ifrågasätter därför om inte transportkostnaderna bör bestridas med stats­

medel, varigenom kommunerna måhända kunde få ett ökat intresse för att

medverka till att få bort skrotbilarna. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads

län bör fordonsflyttningslagen kompletteras med en bestämmelse om skyl­

dighet för den som har renhållningsansvar att begära tillstånd till och verk­

ställa flyttning. Dessa åtgärder bör ingå i normalt renhållningsarbete.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att fordonsflyttningslagens

regler bör förenklas så att en myndighet, lämpligast polismyndigheten, helt

övertar ansvaret för att fordon/fordonsvrak bortskaffas. Länsstyrelsen i

Kimgl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

54

Kopparbergs län framhåller, att mera information bör ges om de möjligheter

som fordonsflyttningslagen erbjuder, enär de kommunala myndigheter som

bör ta initiativ i förekommande fall ofta inte känner till förfaringssättet.

Domänverket anser det vara synnerligen angeläget att ansvaret för att över­

givna fordon snarast omhändertas otvetydigt knyts till viss myndighet.

4.4 Förpackningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Allmänna synpunkter

Kommitténs förslag och bedömningar vinner i stort sett anslutning bland

remissinstanserna. Några remissinstanser framlägger dock egna förslag och

även i övrigt förekommer avvikande uppfattningar. En allmän uppfattning

är emellertid att engångsförpackningarna kommit för att stanna. Gla­

sets och särskilt engångsglasets roll i nedskräpningssammanhang under­

stryks av en del remissinstanser, men även plåtförpackningar för drycker

anges vara besvärande. Risker med plastemballaget påpekas i några remiss­

svar. I många remissyttranden betonas vikten av en noggrann uppsikt över

utvecklingen på förpackningsområdet.

Remissinstansernas inställning till förpackningarna i nedskräpnings­

sammanhang får i viss mån sin prägel av de två olika principiella grund­

uppfattningar angående det lämpliga tillvägagångssättet för att reducera

nedskräpningen, som berörts i avsnitt 4.1. Den ena uppfattningen läggei

huvudvikten vid renhållning och kvittblivning, den andra vid kontroll och

begränsning av förpackningarna redan i produktionsledet (”vid källan ).

Den enskildes ansvar betonas i båda fallen. Enligt Svenska Naturskyddsför­

eningen bör den principen vara klar att samhället måste om möjligt be­

stämma dels vilka produkter — inkl. engångsförpackningar — som är

acceptabla ur miljövårdssynpunkt och får släppas ut och dels motverka

produkter som visat sig eller med skäl kan befaras skapa sanitära eller and­

ra olägenheter inte minst ur trevnadssynpunkt.

Enligt Skånes handelskammare visar kommittén, även om det inte ut­

tryckligen uttalats, att det i praktiken inte går att skilja mellan engångs­

förpackningar och andra slag av förpackningar. Allmänhetens sätt att be­

handla returglas anges under alla förhållanden vara ett klart uttryck för att

gränsen mellan engångsförpackningar och andra förpackningar är flytande

då det gäller förpackningarnas roll i nedskräpningen. Det är därför enligt

handelskammarens mening följdriktigt att kommittén i stället för att in­

rikta sig på förpackningar av det ena eller andra slaget funnit sig böra

föreslå generellt verkande åtgärder mot nedskräpningen. KF framhåller, att

eftersom engångsförpackningarna kommit för att stanna, måste förpack­

ningstekniken på sikt anpassas till miljövårdskraven. LO kan inte acceptera

en lösning efter principen att miljöförstöring får äga rum, om den miljö­

förstörande betalar kostnaden härför. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads

55

län har kommittén inte tillräckligt diskuterat frågan om en reduktion av

de t ar ligaste förpackningarna. Länsstyrelsen nämner som exempel att göra

förpackningar mera utbytbara genom standardisering i större utsträckning

men anger möjligheterna vara begränsade.

Glaset och andra material för konsumentförpackningar uppmärksammas

i några remissvar. Svenska Renhållningsverks-Föreningen och Svenska

Kommunal-Tekniska Föreningen framhåller de svårigheter som glaset be­

reder i naturen och ifrågasätter om inte plåt- och plastemballage, even­

tuellt i skrikande” färger, bör förordas. Detta emballage är avgjort enklare

att samla upp och problemet med glassplittret skulle därigenom på sikt eli­

mineras. Svårigheterna med plasten anges framför allt hänföra sig till be­

handlingen i avfallsverk samt till korrosions-, vatten- och luftförorenings­

problem. Emellertid synes nya rön beträffande vissa förbränningsprodukter

ge anledning till en något ljusare syn på avgasproblemet och därmed pro­

blemet med luftförorening.

Skador genom glas berörs av några remissinstanser. Lantmäteristgrelsen

framhåller, att nedskräpningen med glas är eu allvarlig företeelse, spe­

ciellt för barnen, som är mindre medvetna om riskerna. Detta antyds ock­

så av de uppgifter som framgår av skadefrekvensundersökningen av utom-

husskador, som för barn i åldern 7—14 år uppges vara särskilt vanliga.

Frågan om användning av glasflaskor, speciellt engångsglas, synes därför

kräva särskilda överväganden. Statens pris- och kartellnämnd framhåller

att aven om det statistiska underlaget för uppräkning av erhållna skade­

frekvenser till absoluta tal kan innebära vissa osäkerhetsmoment, det

likväl är av intresse att notera att uppskattningsvis 30 000—40 000 per­

soner/år erhållit skador, som kan hänföras till förekomst av glasföremål

i naturen. Skånes handelskammare uttalar, att resultatet av den särskilda

undersökningen rörande inträffade skador bland människor och djur bl. a.

bekräftar att skador, som förorsakats av förpackningar hänförliga till ned­

skräpning, är ovanligare och mindre allvarliga än som ofta gjorts gällande

i den allmänna debatten.

Den samhällsekonomiska totalkalkylen som redovisas i betänkandet be­

rörs av några remissinstanser. Enligt Skånes handelskammare torde dels

totalkostnaderna för engångsglasen bli lägre än som beräknats, dels de

i prognosen upptagna rationaliseringsvinsterna uppnås betydligt tidigare

än som däri angetts. Statens pris- och kartellnämnd anger vissa allmänna

utvecklingstendenser, som bör beaktas vid en bedömning av de olika för-

packningssystemens förmånlighet. Genom ökad konsumtion av måltider

utom hemmet på personalmatsalar och andra näringsställen kan sålunda

returglas för vissa drycker antas såväl kostnadsmässigt som med hänsyn

till avfallsmängden komma att få större betydelse och omfattning. Vidare

kan i de enskilda hushållens konsumtion den tilltagande villa- eller grupp-

husbebyggelsen medföra ökade möjligheter till direktförsäljning av Öl och

Kiingl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

läskedrycker, varvid returglassystemet liksom f. n. kan vara ett för hushål­

let förmånligare alternativ. Svårigheterna för konsumenten att bilda sig

en uppfattning om de olika lörpackningsalternativens förmånlighet fram­

går av en undersökning på detta område, som f. n. genomförs inom nämn­

den. Marknaden för malt- och läskedrycker karaktäriseras sålunda av

mångfalden förpackningstyper, svår jämförbar a förpackningsstorlekar, fab­

rikat och varunamn. Generellt sett kostar drycker i engångsglas oberoende

av förpackningsstorleken mer per volymenhet än samma eller motsvarande

dryck i returglas.

Frivilliga överenskommelser

Genomgående godtas kommitténs uppfattning att frivilliga överenskom­

melser inom näringslivet för att begränsa mängden av engångsförpack-

ningar f. n. är orealistisk. RLF framhåller att sedan betydande investe­

ringar i fabrikationsledet ägt rum och anpassningar av distributionen fö­

retagits till ett system, mer eller mindre uteslutande baserat på engångs­

glas, förefaller frivilliga överenskommelser svåra att uppnå.

Förbud

Frågan om förbud avser i första hand engångsglas för Öl och läskedryc­

ker. Kommitténs bedömning att sådant förbud inte bör införas delas av

flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser anser sig dock inte kunna ta ställning i förbuds-

frågan på föreliggande utredningsmaterial. Enligt lantbrukshögskolan be­

hövs för detta en fältundersökning i form av någon sorts uppskattning av

såväl totala mängden av engångsförpackningar som fördelningen på olika

slag och olika material. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Hallands

län anser, att frågan bör övervägas ytterligare. Länsstyrelsen i Kalmar län

framhåller att med tanke på att enbart returflaskor i dag är ett samhälls­

ekonomiskt bättre alternativ och att det från naturvårdssynpunkt är syn­

nerligen angeläget med ett förbud mot engångsglas, bör denna förpackning

bli föremål för ytterligare överväganden.

I remissinstansernas motiveringar mot förbud mot engångsglas för Öl

och läskedrycker anges inte sällan att resultaten av kommitténs övriga för­

slag först bör avvaktas. Enligt Svenska landstingsförbundet bör effektiva

åtgärder prövas för att styra in emballageproduktionen mot mera miljö­

vänliga förpackningar innan ställning definitivt tas till förbud mot en­

gångsglas. Statens naturvårdsverk framhåller, att glasets dominerande roll

som material för förpackningsindustrin under de sista åren minskat till

förmån för annat material, varför ett förbud mot engångsglas skulle inne­

bära att man påskyndade denna övergång. Då emellertid olägenheterna av

nedskräpningen med olika slags engångsförpackningar inte på något av­

görande sätt skiljer sig beroende på vilket material som används, anser

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

57

verket inte att ett förbud mot engångsglas i och för sig skulle innebära

någon effektiv åtgärd mot nedskräpningen. Genomförs kommitténs förslag

i övrigt i full skala, kommer man däremot att kunna avsevärt minska

olägenheterna av nedskräpningen genom såväl engångsglas som övriga

förpackningar. Verket ansluter sig därför till kommitténs bedömning att

man i första hand bör pröva dessa åtgärder. Om det skulle visa sig att

man ändå inte kan komma till rätta med nedskräpningsprobiemet, vill ver­

ket understryka att samhället i och för sig alltid har möjlighet att ingripa

mot såväl engångsförpackningar som andra miljöfarliga produkter. Med

hänsyn till de negativa effekter som ett förbud mot engångsglas skulle

innebära för samhället ur övriga synpunkter anser verket, att man nu

inte bör tillgripa ett dylikt ingrepp i den fria konkurrensen. Även med hän­

syn till de praktiska svårigheterna som kan befaras vid ett förbud, bl. a. vid

precisering av vad som skall innefattas i begreppet engångsglas, finner

verket det mindre lämpligt att nu införa förbud mot engångsglas. Kom­

mittén har enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund genom sin

redovisning av de ekonomiska konsekvenserna av ett renodlat system med

engångs- resp. returglas, undersökningarna om sårskador samt redovisning­

en av synpunkter som framkommit vid hearings med representanter för

konsument-, produktions- och distributionsleden, övertygande visat att

ett förbud mot engångsflaskor inte skulle ha önskad effekt. Vidare fram­

hålls att oaktat skador av glas på människor och djur utgör 90 % av samt­

liga emballageskador har det liksom vid skador på jordbruksmaskiner inte

visat sig möjligt att härleda orsaken till engångsglas, returglas eller annat

glasföremål. Ett system med enbart returflaskor kommer inte oavsett pant­

värdet att leda till att samtliga flaskor återförs till distributionsledet. Även

returglasen lämnas kvar vid badstränder, campingplatser etc. Ett förbud

mot engångsflaskor sägs inte innebära någon garanti mot nedskräpning ge­

nom returflaskor. Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att ett to­

talförbud mot vissa förpackningstyper är svårt att förorda bl. a. av kon­

kurrensmässiga hänsyn så länge inte andra utvägar prövats. Nämnden an­

ger dock att vissa ramar torde behöva uppställas för anpassning av för-

packningsutvecklingen i önskvärd riktning även om en minskning av kon­

kurrensmöjligheterna härigenom uppkommer för vissa mindre sektorer

av exempelvis dryckesmarknaden. Sveriges industriförbund åberopar mot

förbud att konkurrensaspekterna i hög grad även berör det internationella

handelsutbytet. För att en fri handel skall kunna utvecklas mellan länder­

na förutsätts att engångsförpackningar får användas vid import och export

dem emellan.

Några remissinstanser aktualiserar dock förbud av olika slag. Statens

konsumentråd föreslår förbud att producera och importera engångsför­

packningar av glas för produkter såsom Öl och läskedrycker, som ofta kon­

sumeras utomhus. Förbudet bör tillämpas efter en av distributionstek-

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

niska skäl nödvändig övergångstid under vilken det av kommittén föreslagna

förfarandet med miljö vårdsavgift bör användas såsom stimulans till en suc­

cessiv övergång till annat material. För returglasen för Öl och läskedrycker

förordar rådet till en början att den föreslagna miljövårdsavgiften kombi­

neras med en höjning av panten. Om nedskräpning med krossat glas allt­

jämt förekommer trots dessa åtgärder anser rådet att man bör överväga att

införa ett generellt förbud mot glasförpackningar för Öl och läskedrycker.

Rådet är väl medvetet om de invändningar som kan riktas mot rådets för­

slag men har gjort den bedömningen att skälen för detta förslag är så starka

att de överväger nackdelarna.

Enligt RLF bör ett konkret förslag till förbud mot engångsglas för vissa

slag av drycker utformas, vilket anges kunna verka förebyggande redan in­

nan det satts i kraft. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar förbud mot en-

gångsflaskor med hänsyn till deras centrala ställning i nedskräpningshän-

seende och de risker som de visat sig medföra för skador på människor och

djur genom krossat glas. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår snarast

förbud mot engångsglas eller alternativt att denna fråga underställs miljö­

kontrollutredningen, som enligt länsstyrelsens mening då även bör ta npp

plastproblemet. I sitt ställningstagande för förbud har länsstyrelsen särskilt

beaktat att eventuellt förslag från avgiftsnämnden om ett direkt totalför­

bud kan komma för sent för att stoppa den explosionsartade utvecklingen

på området. Ett tillbörligt beaktande av såväl producent- som konsument­

intressen bör emellertid enligt länsstyrelsens mening lämpligen motivera

uppskov med tiilverkningsförbudet under en viss omställningsperiod. Läns­

styrelsen i Södermanlands län yrkar förbud mot plåtburkar för Öl och läske­

drycker men inte mot engångsglas. Enligt länsstyrelsen skräpar plåtburkar

ned i naturen och på allmänna platser i stor omfattning och de skäl som av

kommittén anförts mot ett förbud beträffande engångsflaskor är enligt läns­

styrelsens mening inte bärande när det gäller plåtburkarna. Svenska Natur­

skyddsföreningen anser, att engångsglasen bör motarbetas beträffande alla

produkter som brukar föras med ut i naturen. Ett ingripande på den punk­

ten uppges lyckligtvis ha opinionen för sig och skulle i hög grad stödja och

stimulera propagandan mot nedskräpningen. Föreningen understryker sär­

skilt att engångsglasen har i negativ riktning påverkat benägenheten att

återlämna returglas. Även plåtförpackningar för drycker bör enligt förening­

en motarbetas. Dessa kan eventuellt komma att bli en ännu större plåga

än glasen eftersom de är särskilt illa ägnade för återtransport. De dyrare

plåtförpackningarna föredras kanske också av dem som är alldeles likgiltiga

för tioöringarna. Insamlingen av de tömda burkarna är vidare motbjudande

och kan aldrig bli lönsam. Engångsförpaclcningar som vid förbränning spri­

der skadliga gaser bör enligt föreningen självfallet bannlysas om effekten

inte är helt försumbar. Förpackningar som är oskadliga och förintas av sig

själva bör däremot främjas av det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

59

Flera remissinstanser, bl. a. LO och Folkpartiets kvinnoförbund, under­

stryker kommitténs uppfattning att förbud i sista hand måste tillgripas om

någon acceptabel lösning eljest inte kan uppnås.

Pant

Flertalet remissinstanser anför inte några invändningar mot kommitténs

bedömning att inte förorda panthöjning för returflaskor.

Några remissinstanser förordar emellertid panthöjning. Statskontoret före­

slår att ett generellt pantsystem införs för bryggeriglas för Öl och läskedryc­

ker, både engångs- och returglas, med utgångspunkt från att konsumenten

genom att erhålla pantpriset i retur skall lockas att medverka i renhållning­

en. Pantprissättningen skall utgå från konsumentens värdering av besväret

att återföra tomglas och inte från tomglasens värde för bryggerierna, varför

pantpriset måste sättas högre än nyglaspriset. Statskontoret är inte över­

tygat av kommitténs argument mot ett pantsystem med pantpriser högre

än ny glaspriserna. Det bör enligt statskontoret vara möjligt att stämpla

flaskor med resp. bryggeriers igenkänningsmärken, att lagstiftningsvägen

skydda stämplingen mot otillbörligt utnyttjande, att anknyta ett inlös-

ningstvång till enbart stämplade flaskor och att periodiskt göra avräk­

ningar bryggerierna emellan. Statskontoret förutsätter kraftfulla arbets­

marknadspolitiska åtgärder i den mån pantsystemet återverkar på syssel­

sättningen inom förpackningsindustrin. Även stöd i olika former till för­

packningsföretag anges böra övervägas. Statens pris- och kartellnämnd för­

ordar en så hög pant på returglas att tomglasen återlämnas. Nämnden anser

det inte orealistiskt att räkna med en effektiv frivillig kontroll mot inte

önskad tomglashantering genom de olika intressenterna i

tillverknings-

och

distributionsleden mot bakgrund av den starka koncentrationen i såväl för­

packnings- som bryggeriindustrin. Länsstyrelsen i Södermanlands län för­

ordar att ett pantsystem prövas även för engångsflaskor för Öl och läske­

drycker. Ett sådant system som förutsätter garantier för att flaskorna åter-

tas av detaljisten anges vara en rationell och förhållandevis enkel lösning i

fråga om avvägningen mellan nedskräpningssynpunkterna och företagseko­

nomiska skäl.

Några remissinstanser förordar höjd pant på returglas i förening med av­

gift på nyglas. Härigenom skulle risken för inte önskad tomglashantering

elimineras, vilket annars kan bli följden av att pantpriset överstiger ny­

glaspriset. Svenska kommunförbundet framhåller att kommittén visat att

frågan om höjning av panten för returglas är mer komplicerad än man i all­

mänhet föreställer sig och att ett i och för sig genomförbart alternativ skulle

vara att kombinera en höjning av panten med en statlig avgift på nyglas­

priset. Centerns kvinnoförbund vill förena ett förbud mot engångsglas med

åtgärder, som säkrar återställandet av returglas, så att inte returglas an­

vänds som engångsglas. Förbundet förordar därför att panten på returglas

60

höjs samtidigt som en avgift i tillverkningsledet på sådant glas införs, så

att panten inte kommer att överstiga kostnaden för glaset.

A vgifter

Remissinstanserna ansluter sig i stor omfattning till kommitténs princip­

förslag om miljövårdsavgift på konsumentförpackningar såsom ett lämpligt

medel att bereda samhället möjlighet att styra utvecklingen på förpacknings-

området mot mera milj ovänliga material.

Riksrevisionsverket anser sig emellertid inte kunna slutligt bedöma frågan

om miljövårdsavgift på grundval av kommitténs material och förordar där­

för att frågan utreds närmare. En komplettering av utredningsmaterialet

bör göras bl. a. för att belysa den effekt en miljövårdsavgift kan få på för­

packningsindustrins struktur. Enligt LO och länsstyrelsen i Gävleborgs län

bör frågan om miljöskadliga förpackningsmaterial behandlas av miljökon-

trollutrednin gen.

I allmänhet förordas avgifter utan angivande av vilka emballagetyper eller

material som bör avgiftsbeläggas. Några remissinstanser anger emellertid att

engångsglas bör beläggas med avgifter, bl. a. RLF, som även föreslår avgift

på plåtburkar, eftersom avgiftsbeläggningen av engångsglas kan antas resul­

tera i en kraftig ansvällning av det därnäst farligaste engångsemballaget,

plåtburkarna. Förbundet understryker att onödigt dröjsmål med att vidta

de konkurrenspåverkande åtgärderna endast försvårar den anpassningspro­

cess mot mera miljövänliga förpackningsmaterial, som ur miljövårdssyn-

punkt redan ter sig synnerligen angelägen.

Enligt KF och skogsstyrelsen behövs inte någon särskild avgiftsnämnd

som kommittén föreslagit utan naturvårdsverket anges kunna handlägga

avgiftsfrågan. KF anger att naturvårdsrådet kompletterat med representan­

ter för konsumenterna samt för näringsliv och forskning skulle kunna på

ett lika effektivt sätt som den särskilda nämnden bevaka avgiftsfrågorna.

Det sålunda kompletterade naturvårdsrådet bör därjämte utvidga sitt verk­

samhetsfält till att — utöver konsumentförpackningarna — omfatta hela

nedskräpnings- och avfallsområdet och bör vidare följa utvecklingen inom

aktuella forskningsområden och även initiera önskvärd forskning.

De remissinstanser, som förordar avgifter, ansluter sig genomgående till

kommitténs förslag om avgifter graderade efter miljöfarlighet.

Svenska telcnologföreningen tillstyrker i princip kommitténs förslag om

avgiftssystem men kan inte biträda de föreslagna riktlinjerna för avgifts-

nämnden. Enligt föreningen bör nämnden i stället arbeta med utgångspunkt

från att en varas alla kostnader bör ligga i priset. Om samhällets kostnader

för varan täcks genom avgifter i produktionsledet kommer de med i priset.

Avgiften bör täcka samhällets alla kostnader för produkten men i övrigt vara

konkurrensneutral och influtna avgifter bör delas mellan huvudmännen för

renhållningen. En användbar princip torde därvid vara fördelning i propor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

61

tion till den mängd avfall resp. huvudman samlar in och hanterar. Enligt

hovrätten över Skåne och Blekinge är en generell, konkurrensneutral avgift

något helt annat än miljövårdsavgift. Den generella avgiften anges innebära

en utväg att få bidrag till renhållningskostnaderna vid sidan av de vanliga

renhållningsavgifterna. Skånes handelskammare uttalar att om vissa kom­

muner skulle behöva tillerkännas särskild ersättning för miljövård bör med­

len kunna ställas till förfogande på annat sätt, antingen enligt kommitténs

förslag om utjämning inom större regioner eller genom att vissa kommuner

får statliga medel för ändamålet. Handelskammaren tillägger att en allmän

miljövårdsavgift på förpackningar kan få en effekt som direkt motverkar

syftet med andra av kommittén föreslagna åtgärder. Det kan ingalunda ute­

slutas att allmänheten genom att ha erlagt avgift för uppstädning i naturen

anser sig ha betalat de kostnader som nedskräpningen förorsakar och därför

blir mindre benägen att ombesörja vederbörlig kvittblivning.

De remissinstanser som avstyrker miljövårdsavgift lämnar skiftande mo­

tiveringar. Statens naturvårdsverk anser att det med ett effektivt genom­

förande av kommitténs övriga förslag inte synes vara nödvändigt att nu

genomföra förslaget om miljövårdsavgifter som dock kan bli nödvändiga

framdeles. Innan sådana åtgärder vidtas, bör effekten på nedskräpningen

genom kommitténs övriga förslag prövas. Enligt Moderata samlingspartiets

kvinnoförbund synes betydande risk föreligga att man med avgiften som

styrinstrument försöker avpassa avfallet efter en statisk destruktionsmetod

i stället för att ständigt söka få fram bättre metoder för att förstöra sam­

hällets föränderliga avfall. Eftersom lagen om kommunala renhållningsav­

gifter ger kommunerna rätt till full kostnadstäckning för destruktionen,

föreligger inte tillräckliga skäl att redan i produktions- eller försäljnings­

ledet ta ut en konkurrensneutral avgift. Enligt Sveriges industriförbund och

Sveriges köpmannaförbund kan kommitténs övriga förslag på sikt antas

bli tillräckliga. Miljövårdsavgifter anges dessutom förutsätta en allmän om­

prövning av principerna för samhällets avgiftsbeläggning. Förbunden till­

styrker emellertid en särskild nämnd med uppgift att bl. a. följa utveck­

lingen på hela nedskräpningsområdet. Skånes handelskammare är starkt

kritisk mot förslaget om särskild miljövårdsavgift men har i likhet med

Sveriges lantbruks förbund och Svenska förpackningsf öreningen inte något

att erinra mot en allsidigt sammansatt nämnd med uppgift att mera gene­

rellt följa utvecklingen på nedskräpningsområdet. En nämnd av detta slag

bör enligt handelskammaren ha möjlighet att lämna förhandsbesked som

med bindande verkan medger tillverkning av visst slag av förpackningar.

Nämnden anges vidare aktualisera frågan om samordning mellan de olika

myndigheter, i första hand socialstyrelsen och naturvårdsverket, som har

att ta befattning med nedskräpningsproblemen och inte enbart med förpack­

ningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

62

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker införandet av miljövårds-

avgift men har inte någon erinran mot den föreslagna nämnden. Länsstyrel­

sen i Blekinge län ifrågasätter, om inte frågan om åtgärder för att minska

olägenheterna av förpackningar i nedskräpningssammanhang bör lösas på

annat sätt än genom milj övårdsavgifter. En tänkbar utväg sägs vara att in­

rikta ansträngningarna på att åstadkomma effektiva, miljövänliga destruk-

tionsanläggningar, som kan ombesörja en snabb förstöring av engångsför-

packningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

4.5 Renhållningen

Gränsdragning hälsovård — naturvård

Några remissinstanser berör den allmänna frågan om gränsdragning mel­

lan naturvård och hälsovård. Skånes handelskammare framhåller att funk­

tionsfördelningen mellan hälsovårdsorganisationen och naturvårdsverket i

fråga om åtgärder mot nedskräpning förtjänar att särskilt uppmärksammas,

så att kompetenskonflikter inte uppkommer mellan de olika organen. KF

föreslår i fråga om renhållningsansvaret för naturen en särskild utredning

om ansvarsfördelningen mellan centrala och lokala organ beträffande ren­

hållningen och för övrigt beträffande hela miljövården. Sveriges köpmanna­

förbund anser att en särskild — förslagsvis av socialstyrelsen ledd — utred­

ning snarast skall tillsättas med uppgift att framlägga ett preciserat förslag

till fördelning av miljövårds- och renhållningsansvaret på såväl det centrala

som lokala planet.

4.5.1 Bebyggelseområde

Remissinstanserna framför inte några invändningar mot kommitténs upp­

fattning att skäl saknas för ändring av gällande bestämmelser om renhåll-

ningsansvar vid bebyggelse. Dessa bestämmelser i förening med nuvarande

praktiska renhållningsmöjligheter anses vara i och för sig tillräckliga.

4.5.2 Vägområde

Allmänt

Olika uppfattningar redovisas i remissvaren angående förslagen i betän­

kandet i fråga om vägrenhållning. I allmänhet tillstyrks förslaget om väg-

hållares ansvar för allmän vägs vägområde i enlighet med vägsakkunnigas

förslag, medan delade meningar råder angående förslaget om väghållares

renhållning av allmän vägs sidoområde intill 50 m. När det gäller enskilda

vägar går uppfattningarna vitt isär. Allmänt understryks vikten av att man

kommer till rätta med vägnedskräpningen, som ofta betecknas som den svå­

raste delen av nedslcräpningsproblemet. Förslaget om garanti för väganord-

ningar såsom rast- och parkeringsplatser till en viss miniminivå har vunnit

63

allmän anslutning från remissinstanserna med undantag för vägmyndig-

heterna. Dessa tillstyrker emellertid kommitténs förslag i toalettfrågan.

Ett antal remissinstanser tillstyrker helt kommitténs förslag om renhåll­

ning av allmänna och enskilda vägar, bl. a. hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, Svea hovrätt, Riksförbundet för allmän hälsovård, RF, LO, länssty­

relserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västerbottens samt

Västmanlands län, Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets

kvinnoförbund och statens trafiksäkerhetsverk. Hovrätten över Skåne och

Blekinge finner förslaget om utvidgat renhållningsansvar för väghållare till

allmän och enskild väg vara den viktigaste förbättring, som kommittén före­

slår, och anser att förslaget i denna del bör snarast genomföras oavsett vad

som händer med kommitténs förslag i övrigt.

Allmänna vägar

Vägsakkunnigas förslag om väghållares renhållning av själva vägområ­

det, till vilket förslag kommittén anknyter, vinner allmän anslutning.

Kommitténs förslag om väghållares renhållning intill 50 m tillstyrks i

princip av flertalet remissinstanser. Statens naturvårdsverk framhåller, att

eftersom nedskräpningen längs de allmänna vägarna till övervägande del

inte orsakas av den bofasta befolkningen, bör väghållaren vara ansvarig för

renhållningen. Verket anser det rimligt att bilismen får svara för de kost­

nader som sammanhänger med vägrenhållningen med hänsyn till den av

1963 års riksdag antagna principen att varje trafikgren skall bära de kostna­

der som den förorsakar det allmänna.

Några remissinstanser framför invändningar av olika slag. KAK, Närings­

livets trafikdelegation, statens planverk, statens trafiksäkerhetsskydd och

statens vägverk avstyrker förslaget om väghållares renhållning av 50 m-rem­

san. Vägförvaltningarna framför i allmänhet synpunkter som överensstäm­

mer med vägverkets. Verket anser, att kommitténs förslag om uppdelning

av renhållningsansvaret i naturen utanför vägområdet är orealistiskt. Man

utgår från att detta renhållningsansvar måste delas och får två skilda sam­

hällsorgan, som ansvarar för renhållning i naturen, vilket inte förefaller

rationellt och bygger vidare resonemanget på en ofullständig utredning. Ned­

skräpningen i naturen på vägs sidoområde är endast i begränsad omfattning

orsakad av trafiken som sådan. Verket påpekar att den otillåtna soptöm­

ningen i naturen längs vägarna är i allt väsentligt en följd av otillräckliga

möjligheter eller för stora svårigheter för allmänheten att göra sig av med

hushållsavfall, skrot och annat avfall. Försök har gjorts med utökade upp-

samlingsanordningar för avfall vid mera frekventerade rast- och parkerings­

platser, t. ex. större antal sopkärl, containers etc. Därvid har det visat sig

att allmänheten uppfattar soptömning på rast- eller parkeringsplatser som

på något sätt legaliserad. På kort tid övergår denna till att fungera som sop­

terminal med påföljd att förhållandena på platsen blir ännu odrägligare. Å

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

64

andra sidan har det visat sig att i fall där ett samhälle eller bebyggelseom­

råde t. ex. har infört regelbunden sophämtning har den illegala soptömning­

en på eller i anslutning till rastplatser o. d. i stort sett upphört. Renhållning­

en bör enligt verkets mening lösas genom uppsamling vid källan. Till följd

av det nära sambandet mellan hur renhållningen är ordnad vid bebyggelsen

och den illegala nedskräpningen i naturen utanför vägområdet kan det där­

för inte vara varken riktigt eller rationellt att dela ansvaret mellan olika

samhällsorgan. Detta samband mellan uppsamling av avfallet vid källan

resp. allvarligare nedskräpning i naturen talar i stället starkt för att ansva­

ret för renhållning i naturen inte bör vara delat. Yäghållarens renhållnings-

ansvar bör därför vara begränsat till vägområdet.

Vägverket anser, att kostnaderna för renhållning av allmän vägs sidoom-

råde skulle bli av sådan storleksordning att förslaget ter sig närmast ogenom­

förbart. Vid försök med renhållning sommaren 1969 i enlighet med kommit­

téns förslag vid ett antal vägsträckor i skilda delar av landet och med olika

nedskräpningsgrad har framkommit att arbetets omfattning och kostnader

endast i begränsad utsträckning är beroende av nedskräpningsgraden. De på­

verkas främst av terrängens beskaffenhet och överskådlighet varvid kost­

naden kan bli uppemot den dubbla där vägen passerar genom skogsmark.

Med de utförda försöken som underlag har i en översiktlig kalkyl kostna­

derna för en förstagångsröjning för hela det allmänna vägnätet beräknats

till ca 20—25 milj. kr. och de årliga renhållningskostnaderna därefter till

ca 10—15 milj. kr. Då något generellt behov av renhållning längs hela väg­

nätet knappast föreligger — särskilt inte om renhållning vid källan fram­

deles genomförs — anser vägverket att det begränsade renhållningsansvar

för väghållaren som vägsakkunniga föreslagit är tillfyllest inte minst med

tanke på kostnaderna.

Statskontoret tillstyrker däremot i princip den föreslagna skärpningen och

delningen av ansvaret för renhållning i naturen. Nedskräpningen i naturen

närmast vägar är väsentligt kraftigare än i naturen i övrigt och anses direkt

hänga samman med bilismen och inte som nedskräpningen i naturen i övrigt

med friluftslivet. Statskontoret anser att de miljömässiga vinsterna av en

intensifierad renhållning av naturområden närmast bilvägar motiverar de

kostnader som vägverket uppgivit. Statskontoret håller vidare för troligt att

de beräknade kostnaderna kan sänkas om renhållningen sker med urskill-

ning.

Vägkostnadsutredningen finner visserligen att huvudmannaskapet för ren­

hållningen måste delas mellan väghållare och kommun men anser att kom­

mitténs förslag inte är rationellt. Vägkostnadsutredningen förordar att väg­

hållare skall renhålla allmän vägs område jämte en remsa av 2 m från väg­

banan eller annan väganordning. Om en 50 m-remsa emellertid i och för

sig anses böra förordas, bör kommunen ha det praktiska renhållningsansva-

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

65

ret men kompenseras genom bilskattemedel för de kostnader, som orsakas

av nedskräpning genom vägtrafik.

Ett ganska stort antal remissinstanser vill begränsa väghållares renhåll-

ningsansvar för vägs sidoområde till sådan mark där allemansrätten gäller

så att tomt och plantering undantas. RLF har emellertid i och för sig inte

något att invända mot städning av områden med gröda.

Några remissinstanser diskuterar sidoområdets bredd. Enligt länsstyrel­

sen i Jönköpings län bör sidoområdets bredd inte fixeras till 50 m och enligt

länsstyrelsen i Hallands län bör sidoområdet avse vägområdets ”omedelbara

närhet”. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad anser ett sidoom­

råde av 25 in vara lämpligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner vis­

serligen att vägförvaltningens organisation i och för sig inte är lämpad för

renhållning av vägs sidoområde men kan tänka sig en 20 m-remsa.

Enskilda vägar

I ett stort antal remissyttranden förordas att enskild väghållare som er­

håller statsbidrag för underhåll av vägen åläggs renhållningsansvar för själ­

va vägområdet. Utsträckning till en 50 m-remsa avstyrks allmänt. Domän­

verket har dock i och för sig inte något att erinra mot enskild väghållares

ansvar för renhållning av 50 m-remsan om kostnaden får inräknas i bidrags-

kvalificerande kostnad. Verket avstyrker emellertid sådant ansvar för

vägar utan statsbidrag, vilka annars kommer att bli avstängda för allmän­

heten i stor omfattning. Renhållning utefter vägar vars underhåll bekostas

av markägaren bör enligt verket jämställas med renhållning i naturen i

övrigt. Vägkostnadsutredningen förordar en 2 m-remsa för enskild väg med

statsbidrag och länsstyrelsen i Västernorrlands län en 10 m-remsa. Statens

vägverk tillstyrker renhållningsansvar för enskild väghållare i fråga om

själva vägområdet endast då risk för sanitär olägenhet föreligger men av­

styrker sådant ansvar för vägs sidoområde.

Bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker kommitténs förslag i fråga

om enskild väg och framhåller, att generellt åläggande om renhållning kan

leda till ytterligare avstängning av enskilda vägar för allmän trafik, vilket

hindrar allmänheten att nå betydelsefulla fritidsområden. Länsstyrelsen i

Malmöhus län framhåller att en renhållningsskyldighet för enskild väghål­

lare måste kompenseras med ett statsbidrag som är anpassat till trafikinten­

siteten, främst vägens utnyttjande som turistväg. Länsstyrelsen ifrågasätter

dock i likhet med Järfälla kommuns miljövårdsråd, om inte

kommunen

har bättre förutsättningar än den enskilde väghållaren att ansvara för ren­

hållningen utefter dessa vägar. Förslagen i fråga om allmänna vägar kan

enligt stiftsnämnden i Lunds stift endast tillämpas likformigt beträffande

sådana enskilda vägar som får statsbidrag till väghållningen. Övervägande

delen av de enskilda vägarna, bl. a. skogsbilvägarna, regleras inte av en­

skilda väglagen och kommer inte i fråga för statsbidrag till väghållningen.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

66

Dessa vägar anges bli mest utsatta för kvalificerad och för markägaren

svårbemästrad nedskräpning (bilvrak, skrot, möbler o. d.). Stiftsnämnden

finner det väl betungande att här ålägga väghållare renhållningsansvar

även för terräng intill vägen.

Väg anordning ar

Remissinstanserna hälsar genomgående med tillfredsställelse kommitténs

förslag om väganordningar inkl. toalettmöjligheter i viss minimiomfattning.

Statens naturvårdsverk ansluter sig till kommitténs förslag att väghållaren

även skall svara för att toaletter och anordningar för att ta emot avfall från

vägtrafikanterna uppförs i erforderlig omfattning längs de allmänna vägar­

na. Råd och anvisningar beträffande utformning och omfattning av sådana

anordningar bör utarbetas av vägverket i samråd med socialstyrelsen och

naturvårdsverket.

Några remissinstanser påpekar sambandet mellan vägnedskräpning och

trafiksäkerhet. NTF uttalar sålunda att även om nedskräpningen längs vä­

gar inte i första hand är ett trafiksäkerhetsproblem finns dock en anknyt­

ning till trafiksäkerhetsfrågan genom att t. ex. en välhållen rastplats, städad

och utrustad med avfallskärl in. m., påverkar bilisten att rasta. En skräpig

och i övrigt ovårdad plats inbjuder däremot inte till detta och fördröjer så­

lunda den vila och avkoppling som bilisten i trafiksäkerhetens intresse skall

unna sig då och då under en längre biltur. Det torde vidare inte vara helt

uteslutet att nedskräpningen i naturen och efter vägarna också kan påverka

trafikanterna till slapphet och bristande efterlevnad av trafikens regler. Lik­

nande synpunkter lämnas av statens trafiksäkerhetsråd.

Statens vägverk avstyrker förslaget i vad avser rast- och parkeringsplat­

ser och vägförvaltningarna anför i stort sett samma synpunkter som väg­

verket. Verket framhåller att behovet av rast- och parkeringsplatser inte är

föranlett av behovet att kunna tömma under resa uppkommet skräp eller

avfall utan är helt en trafikkapacitets- och trafiksäkerhetsfråga. Något be­

hov av utbyggnad i sådan grad som kommittén föreslagit föreligger över

huvud taget inte. Det anges vidare ingalunda vara självklart att en ökning av

antalet rast- och parkeringsplatser medför en minskning av nedskräpning­

en i naturen, även om de är försedda med lämpliga uppsamlingsanordningar

för skräp. Erfarenheterna tyder på det rakt motsatta förhållandet.

Verket har av just den anledningen i många fall nödgats dra in dylika

platser för att få ett slut på fortsatt nedskräpning både inom och utanför

vägområdet. Detta sammanhänger med hur renhållningen är ordnad i när­

liggande samhällen och vid bebyggelse- och fritidsområden in. m. Vägverket

har iakttagit mycket klara samband mellan brister därvidlag och nedskräp­

ning av rast- och parkeringsplatser samt naturen invid genom att dessa an­

vänts som ersättning för eller rent av terminaler till sopstationer.

Enligt vägverket erfordras successivt liksom hittills viss komplettering

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

67

och förbättring av rast- och parkeringsplatserna allt eftersom trafikförhål­

landena föranleder detta. I anslutning till genomförandet av förslaget till ny

väglag blir det anledning till en viss översyn.

T oalettfrågan

Remissinstanserna är eniga om att väganordningarnas toalettfråga sna-

last måste lösas på ett tillfredsställande sätt. Flertalet remissinstanser an­

sluter sig till kommitténs förslag om en lösning av toaiettfrågan genom

avtal med serviceanläggningar längs allmän väg. Ett stort antal remiss­

instanser främst motororganisationerna anser dessutom att tillfredsstäl­

lande toalettanordningar bör inrättas vid de större rastplatserna. Svenska

Renhållningsverks-Föreningen framhåller behovet av toaletter längs de

stora vägarna. Statens vägverk som i huvudsak biträder kommitténs för­

slag ser mycket allvarligt på toalettfrågan. Verket, som under lång tid

gjort upprepade försök med toalettanordningar, har nedslående erfarenhe­

ter darav. Toaletter kan endast anordnas under förutsättning av ständig

bevakning och tillgång på vatten och avlopp. Detta kan inte heller uteslutas

vid kemiska toaletter eller förbränningstoaletter. Dessa omständigheter be­

gränsar möjligheten att anordna toaletter vid rast- och parkeringsplatser

till rena undantagsfall. Vägverket har för avsikt att i anslutning till den

nya väglagens ikraftträdande trots hittillsvarande negativa erfarenheter

vidta förnyade ansträngningar i frågan. Eftersom bensinhandeln alltmer

börjar övergå från en ren oljebutiksrörelse till en servicerörelse för väg-

trafikanterna får verket instämma i kommitténs uppfattning att toalett­

frågan i huvudsak måste lösas i anslutning till denna servicerörelse. An­

svaret för att behovet av toaletter närmare klarläggs liksom att initiativ

tas till att toaletter kommer till utförande torde emellertid främst åvila hälso­

vårdsnämnderna. Eftersom tvingande regler inte förefinns torde nämnderna

få verka för att på frivillig väg försöka få till stånd toaletter för allmänheten.

Detta förutsätter ett samarbete mellan hälsovårdsnämnd och andra kommu­

nala organ, väghållare, motororganisationer och bensinhandeln.

Bensmhandelsutredningen ansluter sig trots principiella invändningar till

kommitténs förslag till lösning av toalettfrågan avtalsvägen men finner det

dock vara självklart att vägförvaltningarna tillgodoser behovet av toaletter

vid livligt frekventerade rastplatser utmed de stora trafiklederna såsom i

vissa fall redan sker. Redan nu tillhandahåller enligt uppgift det helt över­

vägande antalet bensinstationer toaletter för sina kunder. I allmänhet torde

man inte heller neka andra att använda dessa toaletter. Läget blir emellertid

ett annat, om väghållaren sätter upp hänvisningsskyltar till stationerna. En

förutsättning härför måste enligt bensinhandelsu {redningens uppfattning

^a ara, att artal dessförinnan träffats om ersättning på lämpligt sätt för de

extra kostnader och besvär som den ökade frekvensen toalettbesök orsakar.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Järnvägar

I flera remissvar berörs den förorening, som sker från järnvägsvagnar

till följd av nuvarande öppna toalettsystem, bl. a. av ett stort antal läns­

styrelser samt länsläkare och länsveterinärer i underremisser till länsstyrel­

serna. Det allt mera besvärande dyntproblemet och andra sanitära olägen­

heter framhålls. Det anses ofrånkomligt att järnvägens föroreningsproblem

löses snarast. Närmast till hands ligger införande av något slags slutet toa­

lettsystem. Skid- och friluftsfrämjandet ansluter sig till kommitténs utta­

lande att SJ förutsätts lösa problemet på ett sätt som tillgodoser moderna

hygieniska krav. Lantbruksstyrelsen och Svenska kommunförbundet fram­

håller att den förorening som järnvägstrafiken åstadkommer kan vara lika

besvärande som den utmed vägarna och anser att renhållningsansvaret ut­

med järnväg därför bör vara i princip utformat på motsvarande sätt som

vid väg. RLF anser den enda rationella lösningen vara att järnvägsmyndig-

heterna åläggs installera toaletter som medger uppsamling av avfallet. En

viss bestämd tidsfrist, förslagsvis fem år, bör lämnas för denna omläggning.

Vattenvärnet framhåller, att SJ måste övertygas om hur angeläget det är att

frågan om tågtoaletterna löses. Då SJ synes välja en kemisk toalett som tor­

de avses bli tömd direkt i reningsverk, är det av stor vikt att inte nya olä­

genheter skapas för miljövården genom användningen av kemiska vätskor.

Dessa innehåller i regel ämnen, som kan störa de biologiska processerna i

reningsverken.

4.5.3 Naturområde

Allmänna synpunkter

Till kommitténs förslag om kommuns renhållningsansvar i naturen av

trevnadsskäl intar i allmänhet remissinstanserna i princip en mycket posi­

tiv hållning. Förslaget föranleder emellertid i olika hänseenden särskilda

synpunkter från flera remissinstanser. Mot kommitténs uppfattning i vissa

tolkningsfrågor angående kommuns renhållningsansvar i naturen förekom­

mer inte några invändningar. De remissinstanser som inte biträder kommit­

téns förslag om väghållares renhållningsansvar för vägs sidoområde, föror­

dar ett odelat ansvar för kommunen i fråga om renhållningen i naturen,

dvs. inkl. vägs sidoområden. Svenska kommunförbundet framhåller att en

ovillkorlig förutsättning för kommuns utvidgade renhållningsansvar i na­

turen är att kommitténs förslag rörande väghållares förpliktelser genomförs.

Vidare utgår styrelsen från att dylikt kommunalt ansvar inte skall omfatta

åtgärder i anledning av oljeutsläpp från fartyg.

Några remissinstanser vill slopa kommitténs kvalifikationskrav för utlös­

ning av kommuns renhållningsansvar i naturen bl. a. länsstyrelserna i Kris­

tianstads och Södermanlands län samt Skid- och friluftsfrämjandet. Enligt

länsstyrelsen i Östergötlands län begränsar det föreslagna kvalifikationskra­

vet renhållningen till välbesökta trakter. Länsstyrelsen i Kalmar län till­

styrker förslaget eftersom det inte är rimligt att kommun skall ingripa i rena

bagatellfall. Kommitténs beskrivning av renhållningsnivån efter uppstäd­

ning godtas allmänt av remissinstanserna.

Kommunrenhållningsansvar i författningstext

Svenska kommunförbundet påpekar, att enligt kommittén skulle det fö­

reslagna kommunala renhållningsansvaret inte behöva uttryckligen anges

eftersom det kan intolkas i HvSt:s huvudbestämmelse om kommuns an­

svar för den allmänna hälsovården och med beaktande därjämte av den

nya bestämmelsen om renhållning i naturen även av trevnadsskäl. För­

bundet är dock tveksamt till om dessa bestämmelser kan grunda en skyl­

dighet för kommun att genomföra renhållningsåtgärder i fall där de primärt

ansvariga ar okanda eller saknar förutsättningar att fullgöra sina förpliktel­

ser. Att kommunerna skulle ha rätt därtill har inte ifrågasatts. Konsekven­

sen av en sådan tolkning av kommunens ansvar för den allmänna hälsovår­

den synes ur kommunal synpunkt kunna leda till mycket långtgående för­

pliktelser. För att undvika att ett ställningstagande i denna detaljfråga skall

leda till mera vidsträckta konsekvenser än som nu kan överblickas och som

ej heller närmare utretts av kommittén, anser förbundet att det här åsyf­

tade kommunala renhållningsansvaret bör regleras genom en uttrycklig be­

stämmelse därom. Denna bestämmelse bör då utformas så att därav klart

framgår att fråga är om ett ansvar i sista hand, dvs. först sedan en aktion

mot eventuellt övriga ansvariga inte lett till något resultat.

Även statens naturvårdsverk och ett antal länsstyrelser framhåller att

kommuns renhållningsansvar i naturen av andra än sanitära skäl bör kom­

ma till uttryck i författningstext.

Värdkommuner

Av remissvaren framgår å ena sidan att många remissinstanser hyser far­

hågor för att kommuns renhållningsansvar i naturen av trevnadsskäl skulle

komma att bli mindre effektivt genom att i stället markägare eller nyttjan-

derättshavare görs ansvarig enligt 73 § HvSt genom föreläggande av hälso­

vårdsnämnd. Härigenom skulle markägare och nyttjanderättshavare få stå

för kostnader, som föranleds av allmänhetens nedskräpning i naturen vid

utövande av allemansrätten. Å andra sidan uttalas i en del remissvar far­

hågor för att s. k. värdkommuner, dvs. kommuner med stort antal turis­

ter, kommer att belastas med en omfattande renhållningsskyldighet i natu­

ren av trevnadsskäl.

L an tm åt eris tyr elsen påpekar att även sedan större kommuner bildats

kommer landsbygdskommuner att fungera som värdkommuner för frilufts­

liv i förhållande till invånare i de större tätorterna. Vad beträffar fritidsbe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

69

70

byggeisen har styrelsen efter särskilda undersökningar kunnat konstatera

detta förhållande. De större tätorternas närzoner för fritidsbebyggelse bex-ör

regelmässigt flera kommunblock. Genom att bilda särskilda regioner för ren­

hållning och sophantering, vilka omfattar större områden än kommunerna

och anpassas efter friluftslivets intressezoner, skulle man uppnå en viss ut­

jämning. Statsbidrag anses vidare vara befogade i viss utsträckning, spe­

ciellt när det gäller glesbygdskommuner.

I allmänhet reses ej invändningar mot kommitténs förslag till stöd åt

värdkommun i betungande fall. Kommittén har därvid inte föreslagit stats­

bidrag. Sådant bidrag rekommenderas emellertid av några remissinstanser

som ett lämpligt medel för kostnadsutjämning, bl. a. länsstyrelsen i Gotlands

län, vilken såsom värdkommun ser med oro på utjämningsmöjligheterna

inom länet.

Länsstyrelsen i Stockholms län är inte övertygad om att antalet betung­

ande fall blir så litet. Visar det sig att regional ekonomisk samverkan över

vidsträckta områden möter svårigheter är länsstyrelsen inte främmande för

tanken att frågan får lösas lagstiftningsvägen. Vidare anser länsstyrelsen

att man inte kan inskränka sig till att endast beakta kostnaderna för städ­

ning. Länsstyrelsen betraktar i högre grad än kommittén frågan som ett om­

händertagandeproblem med därav föranledda kostnader. En avsevärd utök­

ning måste sålunda ske av möjligheterna för allmänheten att på lämplig

plats lämna sina sopor. Små värdkommuner för det rörliga friluftslivet kan

inte rimligtvis åläggas att anskaffa, sätta upp och tömma sopbehållare.

Länsstyrelsen anser att statsbidrag till anläggning och drift av uppsamlings-

anordningar för sopor inom utpräglade fritidsområden kan motiveras av

det intima sambandet mellan den moralbildande verksamheten och möjlig­

heterna att göra sig av med avfallet. Länsstyrelsen i Västmanlands län ac­

cepterar kommuns ansvar med hänvisning till att kommuns kostnader till

en del torde kompenseras av inkomster via turismen. Länsstyrelsen i Upp­

sala län anser att eu utjämning mellan kommuner är oundgängligen nöd­

vändig.

Speciella naturområden in. in.

I några remissvar uppmärksammas speciella naturområden och deras

nedskräpningsproblem.

Enligt statens naturvårdsverk bör i sammanhang med kommunernas ren-

hållningsansvar särskilt övervägas de problem, som kan uppstå för gles­

bygdskommuner inom framför allt fjällområden och obebodda ytterskärgår-

dar med omfattande rörligt friluftsliv. Svenska Naturskyddsföreningen be­

rör nedskräpningen i skärgården. Bl. a. framhålls att påbörjad kommunal

renhållning för den fasta bebyggelsen snabbt måste byggas ut och det rörli­

ga friluftslivets avfall beaktas. I frekventerade s. k. returkommuner måste

vidare ordnas enkla toaletter och sopbehållare och båtfolket informeras

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

71

om förbudet att kasta avfall i sjön. Båtbyggarna bör planera in särskilt ut­

rymme för sopor i båtarna och båtägarna bör ges möjlighet att sedan av­

lämna samlade sopor i t. ex. pråmar. Även Vattenvärnet tar upp nedskräp-

ningen från sjöfarten och smabatsproblemet, som anges ha uppmärksam­

mats för litet. Länsstyrelsen i Kristianstads län berör kustvatten och inre

vattenvägar. En förbättring vad avser den besvärande nedskräpningen från

fartyg anses vara angelägen särskilt i Östersjön. Länsläkaren i Göteborgs

och Bohus län framhåller att det av kommittén inte framgår om naturen

omfattar vattenområden efter kusten och i inlandet. Det sägs vara angeläget

med ett klarläggande i fråga om nedskräpning till sjöss och speciellt därvid

samhällets ansvar att vidta renhållningsåtgärder beträffande ilandflntet

eller i kustvattnet flytande skräp. Länsläkaren i Norrbottens län anser att

föreskrifterna om nedskräpning i vattendrag bör överses och bringas i över­

ensstämmelse med de föreskrifter som gäller förbud mot nedskräpning på

land. Detta innebär att länskungörelsernas föreskrifter om förbud mot ned­

skräpning av kustvatten och inre vattendrag bör skärpas i så måtto, att

obehagsrekvisitet får utgå.

Svenska fjällklubben påpekar att nedskräpningen — miljöförstöringen —

och därav följande landskapsnedslitning ökat starkt även i fjälltrakterna.

Svenska jägareförbundet belyser de skadeverkningar som nedskräpning i

naturen kan medföra för vilda däggdjur och fåglar. Förbundet anser att

såväl slät tråd som taggtråd som inte längre används för sitt ändamål näst

efter utsläpp av olja utgör de största direkta riskerna för vilda däggdjur och

fåglar. Att kvarlämna tråd är därför enligt förbundets mening att anse som

kvalificerad nedskräpning. Om rättelse inte kan erhållas genom föreläg­

gande att inom angiven tid ta bort tråden, bör ordningsbot inte tillämpas

utan böter utdömas av domstol. Skärskador genom nedskräpning med glas

och plåt in. in. bedöms av förbundet vara av relativt underordnad betydelse

för vilda djur och fåglar.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller att i långt större

utsträckning än hittills bör uppmärksamheten riktas på nödvändigheten av

rastgårdar för hundar så att inte lekplatser för barn utsätts för förorening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

4.5.4 Organisation

Allmänna synpunkter

Enligt statens naturvårdsverk är det mycket angeläget att en skärpning av

nedskräpningsbestämmelserna från samhällets sida kompenseras av anord­

ningar, som tillgodoser allmänhetens behov av att på enklaste möjliga sätt

göra sig av med såväl hushållsavfall som mera skrymmande avfall. För ef­

fekt av de föreslagna åtgärderna anges det vara av vikt att kostnaderna

för den väsentligt ökade kommunala renhållningsservicen räknas in i den

ordinarie renhållningstaxan så att inga extra avgifter behöver tas ut i sam­

band med att allmänheten lämnar ifrån sig avfallet. I Svenska Naturskydds­

föreningens yttrande framhålls att en modern effektiv utrustning i form av

mottagningsanordningar måste skapas till lands och sjöss avseende även

toaletter på tåg och fartyg. KF framhåller, att de viktigaste praktiska frå­

gorna som kommittén behandlat är ansvaret för och organisationen av ren­

hållningen och avfallshanteringen i fråga om vägar, vägområden och natu­

ren. Länsstyrelsen i Kopparbergs län in. fl. remissmyndigheter påpekar

att avgörande för att en minskad nedskräpning skall uppnås är att sam­

hället kan erbjuda den enskilde goda möjligheter att på lämpligt sätt bil av

med avfall.

Kommunalt renhållningsmonopol

I allmänhet tillstyrks kommitténs ställningstagande i fråga om kommu­

nalt renhållningsmonopol. Några remissinstanser uttrycker emellertid tvek­

samhet om ett så omfattande monopol som kommittén rekommenderar.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör det kommunala renhållningsmonopo-

let successivt utnyttjas för allt större områden som ett led i en fortlöpande

höjning av den allmänna hygieniska standarden. Målsättningen bör vara att

all bebyggelse som kan nås av en organiserad renhållning skall omfattas av

monopol. En betydande del av den nu förekommande nedskräpningen och

speciellt överbelastningen på vägverkets sopkärl torde härröra från sådan

bebyggelse för vilken monopolet inte tillämpas. Skånes handelskammare

framhåller dels att monopolet bör utnyttjas på ett sådant sätt, att förutsätt­

ningarna för tillvaratagande av olika avfallsråvaror beaktas och dels att in­

dustriavfall inte generellt kan anses lämpat för kommunalt renhållningsmo­

nopol. Speciellt pappersavfallet utgör en värdefull råvara som i dag i stor ut­

sträckning används i flera svenska pappersbruk och dessutom funnit stor

avsättning på utländska marknader. Om kommunerna utnyttjar möjligheten

att tillämpa ett renhållningsmonopol, är det enligt handelskammarens me­

ning önskvärt att man i vidgad utsträckning möjliggör en sortering av av­

fallet.

Några remissinstanser intar en negativ hållning till renhållningsmono­

pol. Lantbruksstyrelsen framhåller risken för mindre effektivitet av ett om­

fattande renhållningsmonopol. Svenska företagares riksförbund anser att en

fri konkurrens mellan privata renhållningsentreprenörer bättre torde till­

godose kravet på en effektiv renhållning när det gäller hushållssopor, indu­

stri- och af färsavfall. Sveriges lantbruksförbund påpekar att införande av

renhållningsmonopol inte löser sophämtningsproblemet, om ej erforderliga

resurser ställs till förfogande, vilket anges vara den mest svårlösta delen av

problemet. Kommitténs förmodan att hälsovårdsnämnderna successivt kom­

mer att erhålla tillräckliga resurser som en följd av kommunsammanlägg­

ningar torde vara berättigad i vissa men långt ifrån alla fall.

De legala möjligheterna för det kommunala renhållningsmonopolets om­

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

73

fattning behandlas i några remissvar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och

arbetsgruppen för naturvårdsfrågor i Partille ifrågasätter om ett kommu­

nalt renhållningsmonopol som omfattar allt avfall, även industriavfall, är

möjligt inom ramen för nuvarande lagstiftning. Renhållningsmonopolet mås­

te nämligen grundas på föreskrift i följ dförfattning till HvSt och därav torde

följa att endast sådant avfall, som på ett eller annat sätt kan vålla sanitär

olägenhet kan omfattas av bestämmelserna. Särö kommun påpekar bl. a., att

flertalet kommuner inte synes vara rustade för eller ha förutsättningar att

ta hand om hämtning av industriavfall, vilket ofta förutsätter specialfordon

av olika slag. En möjlighet anges vara att företagen åläggs deklarationsplikt

beträffande sitt avfall, varefter hälsovårdsnämnden avgör om renhållnings­

monopolet skall omfatta den aktuella rörelsen eller inte. Eventuellt kunde

skyldighet att sortera olika slags förekommande avfall inom en och samma

industri medföra, att åtminstone en del av avfallet kan underkastas hämt-

ningsmonopolet. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser det vara

klart att avfallet från industri, hantverk och handel behöver bli föremål för

skärpt tillsyn och reglering men kan dock inte tillstyrka ett totalt renhåll­

ningsmonopol. Såväl de kommunala renhållningsverken som de av kommu­

nerna antagna entreprenörerna har en fordonspark som huvudsakligen är

avpassad för hämtning av kärl eller behållare, medan åkeriföretagen för­

fogar över lastbilar med lyftanordningar och containers lämpade för skilda

slag av avfall. Den hårda konkurrensen inom transportväsendet har stimu­

lerat utvecklingen av uppsamlings- och transportanordningar och bromsat

prisstegringen. Monopolställningen skulle enligt förbundet leda till en inte

önskvärd konkurrensbegränsning. Dessutom anges företagen rimligen böra

ha rätt att med egna fordon transportera eget avfall till destruktionsanlägg-

ningar.

Glesbygds- och fritidsbebyggelse

Lantmäteristyrelsen belyser utförligt fritidsbebyggelsens avfallsfrågor.

Enligt en inventering av styrelsen omfattade fritidsbebyggelsen år 1967 ca

425 000 hus. Ca 140 000 fritidshus var belägna 2 mil från tätorter med över

25 000 invånare. Sophämtningsfrågan för fritidsbebyggelsen anges ha både

organisatoriska och planeringsmässiga aspekter, vars vikt hittills torde ha

underskattats. I den fortsatta planeringen av fritidsbebyggelse är det ange­

läget att ta hänsyn till sophanteringsfrågorna, t. ex. vid val av vägsträckning

och vägstandard för att smidigt kunna trafikera ^ägarna med sophämtnings-

fordon. Avfallshanteringen i glesbygder och vid fritidsbebyggelse uppmärk­

sammas även av Reso och ett antal länsstyrelser. Reso framhåller, att sop-

hämtningsorganisationen i tätorter inte i alla sammanhang kan appliceras

på många av våra fritidsområden, särskilt sådana med mera spridd bebyg­

gelse. Svenska turistföreningen framhåller, att nedskräpningsproblemen un­

der senare år blivit alltmer svårbemästrade i fjällterrängen, bl. a. genom den

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

74

starkt ökade användningen av snöfordon, särskilt snöskotrar. Svårigheterna

blir större genom att vederbörande kommun inte ansvarat för eller ens haft

praktiska möjligheter att vidta åtgärder mot nedskräpningen. Föreningen

har för sin del påtagit sig ansvar för åtgärder i anslutning till föreningens

leder och fjällstugor. Användningen av dessa har emellertid fått en sådan

omfattning att det inte är rimligt att de ofta mycket besvärliga och kostnads­

krävande åtgärderna vilar på den ideella föreningen och helt bekostas av

denna. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att den ovillighet

som inte minst kommunala renhållningsverk visat att utsträcka hämtnings-

området till att omfatta även glesare bebyggelse eller bebyggelse med låg

vägstandard, borde kunna förhindras av länsstyrelserna genom att de med

hänvisning till det lokala behovet vägrar fastställelse av hälsovårdsordning

med sådant innehåll.

Skrymmande hushållsavfall

Riksrevisionsverket understryker att de kommunala renhållningsavgif­

terna inte ensidigt bör bedömas på grundval av självkostnaderna. Enligt

verkets mening bör avgiftsfrihet exempelvis kunna övervägas för skrym­

mande hushållsavfall om man därmed kan uppnå ökad renhållningseffekt.

Möjligheter till detta anses redan föreligga enligt lagen om kommunala ren­

hållningsavgifter. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att särskilt utrymme

för skrymmande avfall bör finnas i flerfamilj sfastigheter och förordar be­

stämmelser härom grundade på byggnadslagstiftningen, i varje fall vad gäl­

ler nybebyggelse. Järfälla kommuns miljövårdsråd rekommenderar avgifts­

fria containers för skrymmande hushållsavfall i tätorter. Enligt HSB.s riks­

förbund kan det i vissa fall vara ekonomiskt och även från andra synpunkter

lämpligt att fastighetsägare i egen regi transporterar hushållssoporna till ett

eller flera storsoprum inom ett bostadsområde. Det kommunala renhållnings­

verket eller renhållningsentreprenören ombesörjer därefter transporten till

destruktionsplatsen. I dessa storsoprum bör de boende kunna avgiftsfritt

placera skrymmande sopor som inte ryms i de vanliga sopkärlen.

Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker kommitténs förslag som befaras

bli alltför omfattande och medföra stora olägenheter och kostnader. Läns­

styrelsen i Hallands län framhåller bl. a. att särskilt fastighetsutrymme för

grövre avfall i flerfamilj sfastigheter stundom missbrukas genom att använ­

das för matavfall o. d., vilket förorsakar sanitär olägenhet.

Tillgång till anläggningar för avfallsbehandling

Allmänt understryks i remissvaren vikten av att behandlingsanläggning-

arna hålls öppna för allmänheten på särskilda tider. Svenska kommunför­

bundet framhåller dock att förutsättningarna för öppethållande varierar

från plats till plats, varför frågan inte kan lösas genom någon generell re­

kommendation härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

75

Kommitténs förslag att avgift skall tas ut av den som själv transporterar

avfall till behandlingsanläggning avstyrks av länsstyrelserna i Blekinge, Sö­

dermanlands, Örebro och Kopparbergs lån samt HSB.s riksförbund och

Järfälla kommuns miljövårdsråd. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det

torde kunna bli en billigare lösning för kommunen att utan avgift för den

enskilde eller i vart fall med en starkt reducerad avgift ta emot skrymman­

de avfall vid den kommunala tippen än att riskera att avfallet kastas i na­

turen där kommunen själv senare kan bli tvungen att hämta det. Enligt

länsstyrelsen i Kristianstads län bör inte avgifter tas ut av enskilda som

sjäfva transporterar sitt skräp till tipparna, medan däremot industrier och

motsvarande måste avgiftsbelastas. Enligt Moderata samlingspartiets kvin­

noförbund bör däremot så långt som möjligt eftersträvas en individuell de­

bitering av kostnaden. Upplysningsverksamheten liksom den nödvändiga

miljöundervisningen i skolorna bör få sådan utformning, att allmänheten

får insikt om att det är förenat med kostnader att kassera värdelösa före­

mål och att det är rimligt att kommunerna debiterar denna kostnad.

Svenska Benhållningsverks-Föreningen och Svenska Kommunal-Tekniska

b öreningen förordar ett mera omfattande öppethållande av behandlingsan-

läggningarna för avfall. Föreningarna framhåller att en sådan lösning ford­

rar en utökning av övervaknings- och ordningshållningspersonal, vilket in­

nebär ökade kostnader. En ändring av inställningen till arten av det avfall,

som bör avhämtas i kommunal regi, anges emellertid vara eu väg att minska

behovet av en större allmänhets krav på tillträde till deponeringsplatser och

avfallsverk.

G atur enhållning, vägrenhållning och renhållning i övrigt

I fråga om allmänna vägar framhålls allmänt behovet av större avfallskärl

samt effektivare övervakning och tömning än f. n. Svenska Renhållnings-

verks-Föreningen anser att i anslutning till rastplatserna torde endast allt

större, behållare kunna minska olägenheterna. Länsstyrelsen i Värmlands län

betonar att det inte kan godtas att andra än vägtrafikanter anlitar vägverkets

renhållningsorganisation för kvittblivning av avfall i de utmed vägarna

uppställda sopbehållarna. Parallellt med eu effektiviserad renhållning ut­

med vägarna måste därför även den kommunala renhållningen upprustas.

För kommunernas del anges detta inte behöva medföra ökade kostnader.

Dessa kan tas ut av dem som anlitar renhållningen, vare sig denna sköts av

kommunen direkt eller genom entreprenör.

1 fråga om enskilda vägar påpekas allmänt att det f. n. inte finns någon

renhållningsorganisation, som kan fullgöra renhållning enligt kommitténs

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Transportfrågor

Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller att landets åkerinäring un­

der många år successivt anpassat organisation, fordon och övrig utrustning

för det allmännas och industrins behov av och krav på rationell hantering

av de avfallsslag, som nu oftast faller utanför det kommunala monopolet.

Lastbilscentraler och åkerier är redan i betydande omfattning entreprenörer

i den reguljära hushållssophämtningen. Enligt förbundets uppfattning är

det lämpligt att förutsättningslöst utreda om inte entreprenadförfarandet i

ökad utsträckning kan vara fördelaktigt för renhållningstransporter, när

riktlinjerna skall utformas för den framtida renhållningsverksamheten.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd rekommenderar vid transport av

avfall täckta vagnar i vilka avfallet komprimeras.

Avfallets behandling. Storregioner

I många remissvar framhålls den vanskötsel som i stor utsträckning kän­

netecknar landets soptippar. Nödvändigheten av en riktig skötsel betonas

starkt. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län är skötseln av de nuvarande

täcktipparna en grundläggande fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län fram­

håller, att förordnanden enligt 19 g NVL även kan vara motiverade för att

reglera lokalisering och utformning av soptippar. Socialstyrelsen, Riksförbun­

det för allmän hälsovård och länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår att

53 g HvSt som innehåller en föreskrift om fortlöpande tillsyn av avstjälp­

ningsplats endast inom hälsovårdstätort utvidgas att även gälla områden

utanför hälsovårdstätort. Flera remissinstanser framhåller önskvärdheten

av att principen om återcirkulation tillgodoses i avfallshanteringen. Svenska

teknologföreningen framhåller att målet för avfallshanteringen inte primärt

skall vara att oskadliggöra avfallet utan i stället att eliminera hygieniska

olägenheter för att därefter kunna nyttiggöra avfallet. De klagomål, som i dag

anförs mot sopstationer och avfall från tåg och båtar in. in., kan sägas bero

på dagens underutvecklade läge och på att avfallsproblematiken med sopor,

slam, gödsel m. m. inte ses som en helhet. Föreningen saknar vidare i kom­

mitténs betänkande en diskussion av erfarenheterna från Holland, där kom­

postering använts i 40 år. Svenska Renhållningsverks-Föreningen anser, att

homogenisering av avfall före deponering är av största betydelse för att man

skall kunna tillvarata möjligheten att även framdeles använda deponerings-

metoden. Denna bör kunna vara användbar för stora delar av vårt land

långt framöver.

Storregioner för avfallshantering rekommenderas allmänt av remissin­

stanserna. Det påpekas därvid att även nedskräpningen kan antas bli avse­

värt reducerad genom sådan avfallshantering. Lantbrukshögskolan redo­

visar emellertid en kritisk inställning. Med kännedom om hur natur- och

miljövårdsproblem hittills klarats av vid koncentrering — det må vara i

77

samband med tätorternas avlopp, luftföroreningar och buller, industrins

avfall eller den koncentrerade animalieproduktionens gödselproblem — an­

ser styrelsen förhoppningarna vara alltför högt ställda i detta avseende.

Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaförbund understryker, att

möjligheten av kommande storregioner inte får fördröja en rationell lös­

ning av akuta problem inom avfallshanteringen. Handelskammaren upply­

ser att det i dag på marknaden finns olika typer av förbränningsanlägg­

ningar, som är lämpliga för ett befolkningsunderlag av 40 000—50 000 perso­

ner. Åtskilliga faktorer som hänger samman med avfallshanteringen såsom

ändringar i avfallets sammansättning kan anföras till stöd för en sådan lös­

ning, där en samordnad avfallshantering inom en storregion inte klart

framstår såsom mera lönsam och ändamålsenlig från naiurvårdssynpunkt.

Speciella typer av avfall

I några remissvar berörs speciella typer av avfall. Socialstyrelsen framhål­

ler att frågan om avfall från sjukhus som inte behandlas av kommittén be­

arbetas av en arbetsgrupp inom styrelsen. Frågan om omhändertagande

och behandling av gifter samt vådliga ämnen i fast form anges få sin lös­

ning genom Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB). Styrelsen riktar upp­

märksamheten på hälsovårdsnämndernas behov av expertanvisningar på

detta område. Även KF erinrar om det nybildade bolaget SAKAB, vilket som

en av sina huvuduppgifter har att tillvarata, destruera eller utvinna använd­

bara produkter ur tekniskt avfall. KF föreslår vidare att i en särskild utred­

ning tas upp problem om behandling av olika typer av specialavfall, såsom

t. ex. industri- och sjukhusavfall, olje- och giftrester samt bilvrak, såväl med

hänsyn till ansvarsfördelning och organisation som beträffande tekniska lös­

ningar.

Plastmaterialen i behandlingssammanhang berörs ganska allmänt. Svens­

ka kommunförbundet anger att det särskilt för kommunerna som huvud­

ansvariga för avfallsdestruktionen i landet är ytterst angeläget att plastein-

ballagets utveckling noggrant bevakas med tanke på att plastmaterialen vid

förbränning kan ge upphov till i olika avseenden skadliga produkter. PVC-

plasten tas upp av Sveriges kemiska industrikontor, som påpekar att In-

geniörsvetenskapsakademiens nyligen framlagda utredning ”Plaster från

miljösynpunkt” ger belägg för att PVC ur föroreningssynpunkt inte spelar

den roll man velat göra gällande.

4.6 Forskningen

Kommitténs rekommendationer om ökad forskning tillstyrks genomgåen­

de. Allmänt framhålls vikten av en intensifierad forskning på förpacknings-

området, som leder till miljövänligt emballage. Några remissinstanser

framför även förslag om angelägna forskningsobjekt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

78

Svenska förpackningsföreningen uppger att svensk förpackningsindustri

ägnar en betydande forskning åt destruktion av förpackningar och över

huvud taget hela kvittblivningsproblemet. Den betydande fond av baskunskap

som finns inom den svenska förpackningsindustrin och det erfarenhetsut­

byte som internationellt äger rum mellan de olika förpackningsindustrier­

na borgar för att problemet med nedskräpningen genom förpackningar kom­

mer att vara löst inom en inte allt för avlägsen framtid. Enligt Svenska tek-

noiogföreningen behövs ett fungerande samarbetsorgan med företrädare för

olika grundvetenskaper för att avfallshanteringen skall kunna förbättras

och de realistiska inslagen från laboratorieförsök och andra goda idéer

skall kunna tillämpas. Naturvårdsverket eller annan lämplig myndighet bör

ta initiativ till ett sådant organ. Teknologföreningen har för sin del upp­

märksamheten riktad på dessa problem och arbetar tillsammans med Svens­

ka Kemiingenjörers Riksförening på att bilda en arbetsgrupp för slam- och

avfallsfrågor. Statskontoret framhåller, att Svenska Utvecklingsaktiebolaget

(SUAB) har en viktig uppgift i samhällets engagemang i praktiskt utveck­

lingsarbete. Bland bolagets uppgifter anges bl. a. utvecklingsprojekt, som

kan få betydelse ur miljösynpunkt. Med hänsyn till de uppenbara miljömäs­

siga olägenheterna av förpackningar finner statskontoret det angeläget att

SUAB medverkar i projektet, som syftar till minskning av dessa olägen­

heter. Man kan då förvänta sig att olika innovationers möjligheter blir prö­

vade utifrån vidare samhällsekonomiska bedömningsgrunder, vilket innebär

att bl. a. miljömässiga faktorer vägs in i kalkylerna. Statens institut för folk­

hälsan understryker det angelägna i att stora forskningsresurser utan dröjs­

mål satsas på frågan om avfallets återcirkulation eftersom lösningen av det­

ta problem inte utan vidare kan anstå allt för länge. Enligt institutet bör

sålunda en godtagbar lösning av sopproblemet innebära att en stor del av

sopmassorna återförs till den naturliga omgivningen i form av enkla grund­

ämnen, salter eller organiska föreningar i icke-giftiga koncentrationer. Eu

kompostering eller lagring av föroreningar med ringa eller ingen nedbryt-

ningstendens representerar från denna synpunkt ett mindre önskvärt alter­

nativ. Svenska Renhållningsverks-Föreningen framhåller, att forskning är

angelägen inte minst beträffande slutbehandlingen i avfallsverk, där SAKAB

anges kunna göra väsentliga insatser. Statens naturvetenskapliga forsknings­

råd framhåller att behovet av grundläggande forskning och utvecklings­

arbete är mycket stort inom hela miljövårdssektorn. Rådet fäster uppmärk­

samheten på bl. a. den fundamentala återcirkulationsprincipen som kom­

mittén anges ha delvis förbisett. Det nuvarande samhället har brutit det na­

turliga kretslopp som tidigare rådde, och följderna är ett växande soppro­

blem. Rådet påpekar den höga prioritet som återcirkulation erhållit i USA,

där sopproblemen är ännu mer aktuella än i Sverige. Rådet understryker

även att de långtidsmässiga perspektiven med återcirkulationen är synner­

ligen betydelsefulla. En avsevärd forskningsinsats är även nödvändig i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

79

om olika plasttypers egenskaper i samband med avfallsdestruktion. Lant-

brukshögskolan tar upp vissa metoder för avfallets omhändertagande och

behandling, nämligen nedmalning och uppläggning på öppen tippkompost

samt kontrollerad samkompostering av sopor och avloppsslam och påpekar

att forsknings- och försöksverksamhet behövs på området.

Några remissinstanser förordar beteendevetenskaplig forskning. Länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län anser sålunda, att upplysnings- och pro­

pagandaverksamheten måste föregås av psykologisk forskning angående

den enskilda individens beteende i nedskräpningssammanhang. Genom så­

dan forskning skulle man erhålla indikationer dels om vilka målgrupper

man främst bör rikta sig till och dels om hur budskapen bör vara beskaffade

med avseende på innehåll och formulering. Länsstyrelsen föreslår, att Kungl.

Maj .t snarast tillsätter en särskild arbetsgrupp för att utreda angivna frå­

gor. Även statens institut för konsumentfrågor understryker behovet av så­

dan forskning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

4.7 Kostnader

Kommittén har i avsevärd omfattning saknat möjligheter att närmare

pi ecisera förslagens kostnader, då dessa beror av den närmare praktiska

utformningen. Frågan om förslagens ekonomiska konsekvenser berörs i all­

mänhet inte heller i remissyttrandena på annat sätt än att det allmänt fram­

hålls vara angeläget, att erforderliga resurser ställs till förfogande för ge­

nomförande av de olika förslagen. Några remissinstanser tar emellertid upp

särskilda kostnadsfrågor, såsom statskontoret och vägkostnadsutredningen

beträffande bilskrotningen, statens vägverk beträffande renhållningen av

vägs sidoområden och väganordningar samt vissa länsstyrelser och några

skärgårdsföreningar beträffande värdkommuns ansvar för renhållningen i

naturen.

5. Departementschefen

5.1 Inledning

Under de senaste åren har mängden avfall i samhället ökat mycket starkt.

Detta gäller inte minst i fråga om hushållsavfallet. I början av 1950-talet

var avfallsmängden från hushållen i genomsnitt 150 kg per person och år.

Motsvarande siffra nu är ca 250 kg. Det är dock inte bara mängden avfall

som ökar. Också sammansättningen förändras. Avfallet utgörs numera i

allt större utsträckning av sådant, i vilket ingår nya kemisk-tekniska för­

eningar, särskilt plast. En del av dessa föreningar kan vid destruktion ge

upphov till skador på miljön.

Växande avfallsmängd — inte minst på grund av ökad användning av

olika former av engångsemballage — och förekomsten av svårförstörbara

80

kemisk-tekniska föreningar har tillsammans med den ökade befolknings-

koncentrationen medfört problem dels vid omhändertagande och destruk­

tion av avfallet, dels genom nedskräpning av naturen.

Eftersom det inte torde vara realistiskt att räkna med att avfallsmäng­

den kan nedbringas, är det särskilt angeläget att åtgärder nu vidtas för

att lösa dessa problem.

Kommittén för ett renare samhälle har i sitt betänkande tagit upp flera

viktiga frågor rörande nedskräpning och avfallsförekomst och föreslagit

lösningar på olika sätt. Av dessa frågor avser jag att i detta sammanhang

närmare behandla nedskräpningen, renhållningen, bilvraken, förpackning­

arna, forskningen och kostnaderna. Av kommitténs förslag har det som rör

upplysning redan behandlats av riksdagen (prop. 73, JoU 24, rskr 228).

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5.2 Nedskräpningen och renhållningen

5.2.1 Allmänna synpunkter

Enligt 23 § NVL skall envar se till att han inte skräpar ned i naturen

så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Den som åsido­

sätter denna bestämmelse på ett sätt som är ägnat att medföra obehag av

någon betydenhet eller skada till person eller egendom dömes till dagsböter.

Vidare kan länsstyrelsen förelägga den som vållat eller pa annat sätt är

ansvarig för nedskräpning eller osnyggande i naturen att ställa i ordning

platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Sådant föreläg­

gande får dock meddelas endast om obehag av någon betydenhet eller skada

till person eller egendom kan uppkomma för närboende eller andra genom

nedskräpningen eller osnyggandet.

Nedskräpningen i naturen med olika slag av avfall, främst emballage av

skilda slag men också i ökande omfattning annat hushållsavfall, har un­

der senare år tilltagit på ett sätt som inte kan få fortsätta. Effekten av ned-

skräpningsförbudet i NVL och av den hittills bedrivna upplysningsverk­

samheten har inte blivit den åsyftade. Kommittén har på grund härav

föreslagit skärpta regler om förbud mot nedskräpning. Remissinstanserna

bär också i huvudsak tillstyrkt dessa förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att det är nödvändigt att förbudet i

23 § NVL vidgas, om man skall kunna råda bot på missförhållandena med

nedskräpningen. Som utredningen gett vid handen har effekten av de

gällande bestämmelserna inte varit tillräcklig för sitt syfte att skydda

naturen mot nedskräpning. Det nuvarande förbudet mot nedskräpning bör

därför utvidgas att omfatta även sådana fall där nedskräpningen inte vål­

lar otrevnad eller skada. Förbudet bör vidare, som kommittén föreslagit

vidgas till att gälla även vid bebyggelse. Ett sålunda vidgat nedskräpnings-

förbud bör, som kommittén framhållit, vara förbundet med en verksan

straffpåföljd. I detta hänseende föreslår emellertid kommittén att dagsbots

81

straffet ersätts med penningböter, högst 500 kr., för att möjliggöra handlägg­

ning enligt ordningsbotssystemet. Jag delar inte kommitténs mening härvid­

lag utan anser, som också vissa remissinstanser framhållit, att den föreslagna

påföljden är alltför lindrig. Den skärpta inställning som man måste inta från

det allmännas sida i förhållande till nedskräpningen leder enligt min me­

ning fram till att påföljden bör vara dagsböter eller fängelse i högst sex

månader. Härigenom blir f. ö. straffskalan också enhetlig för samtliga brott

mot NVL. I annat sammanhang torde få övervägas fråga om ändring i

strafföreläggandekungörelsen (1968: 198) så att det blir möjligt att med­

dela strafföreläggande för sådana brott.

Uppenbart är att en skärpning av nedskräpningsförbudet och en mål­

medveten och energisk fostran av människorna till att vårda naturen inte

kommer att leda till att naturen blir fri från skräp och osnygghet. Även

om man på flera håll gjort berömvärda frivilliga insatser för att städa i

naturen är detta dock inte heller tillräckligt för att tillgodose de krav som

vi numera måste kunna ställa på en god ordning i naturen. Det är därför

nödvändigt att det allmänna svarar för den städning i naturen som därut­

över kan behövas.

Kommittén har i detta avseende föreslagit att kommuns ansvar för ren­

hållningen skall utvidgas till att avse naturen och innebära renhållning ock­

så av trevnadsskäl och inte bara som nu när sanitära skäl fordrar det. Re­

missinstanserna har ställt sig mycket positiva till kommitténs förslag.

Som jag nyss anfört anser jag det nödvändigt att det allmänna ansvarar

för renhållningen i naturen. Det bör sålunda åläggas kommun att städa i

naturen där allmänheten äger att fritt färdas och utanför de allmänna

platser av olika slag, där kommunen, enligt vad jag senare kommer att be­

handla, skall svaia för renhållning. Denna skyldighet för kommunen att

städa i naturen bör enligt min mening utformas som ett komplement till den

skyldighet som åvilar envar att inte skräpa ned eller osnygga och till redan

nu gällande möjlighet att tvångsvis förmå den som skräpat ned eller osnyg­

gat att ställa i ordning platsen och vidta förebyggande åtgärder för fram­

tiden. Den nuvarande bestämmelsen i 24 § NVL om städningsföreläggande

bör emellertid ändras i följande avseende. Kravet att obehag eller skada

skall uppkomma för att städningsföreläggande skall få meddelas bör slopas.

För alt möjliggöra ett administrativt enklare förfarande och få överensstäm­

melse med skyldigheten för kommunen att städa i naturen och svara för

renhållningen inom kommunens hela område bör hälsovårdsnämnden i stäl­

let för länsstyrelsen ha möjlighet att meddela städningsföreläggande.

Regler om renhållning finns i HvSt, AOSt, lagen om skyldighet att ren-

halla gata in. m. samt i lokala hälsovardsordningar och ordningsstadgor.

Dessa regler avser den verksamhet som behövs för att tillvarata och bort­

forsla orenlighet och avfall, som förekommer vid bebyggelse, samt för att

hålla gator och andra allmänna platser rena. Reglerna gäller endast vissa

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

82

delar av eu kommuns område, oftast endast områden för vilka fastställts

stadsplan eller byggnadsplan. Reglerna i HvSt om uppsamling, förvaring och

bortforsling av orenlighet och avfall vid bebyggelse riktar sig främst mot

fastighetsägare. Kommun kan emellertid i lokal hälsovårdsordning före­

skriva att hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras

genom kommunens försorg och att annan än av kommunen anlitad personal

inte får ta befattning härmed. Detta brukar kallas kommunalt renhållnings-

monopol. Kommittén har inte föreslagit någon ändring i den ordning som nu

gäller, såvitt avser bebyggelseområde. Däremot har den föreslagit särskilda

bestämmelser om vägrenhållning, innebärande en skyldighet för väghållare

att hålla rent vägområdet och ett område av 50 m från vägområdet. Remiss­

instanserna har inte haft några invändningar mot förslaget i vad det avser

renhållning vid bebyggelse och i huvudsak godtagit förslaget om renhållning

av vägområde. Däremot har delade meningar framkommit i fråga om ren-

hållningsansvaret för väghållare såvitt avser mark vid sidan av vägområdet.

Yad angår renhållningen vid bebyggelse anser jag i motsats till kommit­

tén det nödvändigt att det kommunala renhållningsmonopolet redan nu görs

obligatoriskt såvitt avser orenlighet som härrör från hushåll samt hushålls­

avfall och därmed jämförligt avfall och att detta obligatorium kommer att

omfatta kommuns hela område. Kommunen bör alltså i princip svara för

att hushållsavfall tas om hand och forslas bort inte bara som nu inom

hälsovårdstätort utan även från glesbebyggelse inom kommunen. Länssty­

relsen bör dock när särskilda skäl föreligger kunna befria kommunen från

denna skyldighet. Kommunens ansvar för renhållning bör för att vara effek­

tivt innefatta inte blott en skyldighet för kommunen att fullgöra denna upp­

gift utan även en skyldighet för den enskilde att låta kommunen ta bort av­

fallet. Kommun bör alltjämt ha möjlighet att införa renhållningsmonopol

även för annat avfall som kommunen anser lämpligt att själv låta ta om

hand.

Kommunen bör i samma utsträckning som nu gäller för stad och stads-

liknande samhälle svara för renhållning av gator, allmänna vägar och andra

allmänna platser inom stadsplanelagt område. Dessutom bör det, som väg-

sakkunniga har föreslagit, ankomma på kommunen att svara för renhåll­

ningen av allmänna vägar i område med byggnadsplan. Övriga allmänna

platser inom byggnadsplan bör däremot endast omfattas av kommunens all­

männa städningsskyldighet. Från kommunens renhållnings- och städnings-

skyldighet bör dock undantas sådana åtgärder som skall vidtas av staten

i egenskap av väghållare för allmän väg.

I fråga om väghållarens renhållningsskyldighet inom och utanför stads-

och byggnadsplan vill jag efter samråd med chefen för kommunikations­

departementet anföra följande. Som kommittén i anslutning till vägsakkun-

nigas förslag funnit, bör väghållaren för allmän väg åläggas skyldighet att

hålla vägbanan och andra till vägen hörande områden, dvs. vägområdet, i

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

sådant skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodo­

sedda. Bland de områden som hör till allmän väg kan nämnas vägrenar,

slänter, banketter, diken samt sådana parkerings- och rastplatser som an­

lagts eller övertagits av väghållaren. Nedskräpningen är emellertid besvä­

rande inte bara på parkerings- och rastplatser vid allmän väg utan också

på mark som ligger intill sådana platser. Det är därför rimligt att väghålla-

rens renhållningsskyldighet utsträcks till att omfatta mark till en bredd av

25 in intill sådan parkerings- eller rastplats som hör till vägen, i den mån

allmänheten har tillträde till marken. Vad jag nu har sagt om väghållarens

renhållningsskyldighet bör utan inskränkning gälla utanför stads- eller

by§Snadsplan. Inom område med sådan plan, där kommun enligt vad jag

förut har framhållit i princip bör ha ansvaret för renhållning av bl. a. all­

män väg, saknas anledning att ålägga väghållaren sådant ansvar, med mot­

svarande befrielse för kommunen, i andra fall än då starka praktiska skäl

motiverar det. I överensstämmelse med vad vägsakkunniga i denna del före­

slagit förordai jag att väghallarens skyldighet att hålla ren allmän väg inom

område med stads- eller byggnadsplan begränsas till vägområdet för motor­

vägar och motortrafikleder. Med en sådan ordning kan undvikas att arbeten

i samband med vägunderhåll och renhållning av statliga motorvägar och

motortrafikleder utförs av skilda organisationer, dels den statliga väghålla­

rens och dels kommunens, något som med tanke på trafikledernas art skulle

vara olämpligt från trafiksäkerhetssynpunkt.

Den renhållningsskyldighet som i enlighet med vad jag har anfört bör

läggas på väghållaren för allmän väg bör räknas till vägunderhåll och där­

med berättiga kommunal väghållare till statsbidrag. I den mån staten skall

svara för renhållningen i egenskap av väghållare begränsas kommunernas

renhållnings- och städningsskyldighet inom och utanför stadsplan och bygg­

nadsplan. Härigenom kan enligt min mening åstadkommas en rimlig avväg­

ning mellan statens och kommunernas insatser för att uppnå ett renare

samhälle. Att ålägga även väghållare för enskild väg renhållningsskyldighet

beträffande väg och sidoområden och i motsvarande mån befria kommu­

nerna från skyldigheten, bedömer jag främst av praktiska skäl som orealis­

tiskt.

Den författningstekniska lösningen av de frågor jag behandlat i detta av­

snitt bör genomföras så, att NVL:s bestämmelser om nedskräpning ändras

och bestämmelserna om kommunens renhållnings- och städningsskyldighet

förs samman i en särskild lag. Bestämmelserna om väghållarens renhåll-

ningsansvar i fråga om allmän väg och sidoområden till sådan väg bör föras

in i lagen om allmänna vägar. Eftersom dessa regler på ett betydelsefullt

sätt kompletterar bestämmelserna om kommunens renhållnings- och städ-

ningsansvar, bör en ändring i lagen om allmänna vägar göras utan att re­

sultatet av den pågående samlade översynen av lagstiftningen om allmänna

vägar avvaktas. Vissa följdändringar behöver också göras i HvSt, AOSt och

lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

83

84

Utbyggnaden av det allmännas renhållningsansvar kräver också en ut­

byggnad av den centrala tillsynen över renhållningen. Ökade uppgifter kom­

mer härigenom att tillföras naturvårdsverket, som blir central tillsynsmyn­

dighet för renhållningsfrågorna, i den mån dessa inte omfattas av socialsty­

relsens uppgifter beträffande de sanitära förhållandena. Närmare föreskrif­

ter om tillsynen torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

På regional nivå bör tillsynen utövas av länsstyrelsen under medverkan

av bl. a. länsläkarorganisationen.

På lokal nivå bör tillsynen över renhållningen vila på hälsovårdsnämnden.

I enlighet med det nu anförda har inom jordbruksdepartementet upprät­

tats förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållning slag,

3) lag om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar,

4) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),

5) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),

6) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 3.

5.2.2 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i NVL

23 §.

Paragrafen överensstämmer med 47 a § HvSt i kommitténs förslag.

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt detta förslag.

Departementschefen. Förslaget innebär, som jag tidigare angett, att nu gäl­

lande förbud mot nedskräpning vidgas till att omfatta även sådan ned­

skräpning som inte vållar otrevnad eller skada för annan. Uttrycket skräpa

ned” innebär dock i sig själv ett visst kvalifikationskrav. Med naturen får

enligt hävdvunnen uppfattning avses bade mark och vattenområden. Ut­

trycket ”vid bebyggelse”, som även förekommer i 47 § HvSt, bör som kom­

mittén anfört avse bebyggelse såväl inom som utom detaljplanelagt område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

24 §.

Paragrafen har motsvarighet i 47 b § och 83 § andra stycket HvSt i kom­

mitténs förslag.

Som jag förut anfört bör nu slopas kravet att obehag eller skada skall

uppkomma för att städningsföreläggande skall fa meddelas. En sådan skärp­

ning har jag ansett nödvändig för att bestämmelsen skall bli enkel att till-

lämpa och därigenom bli ett verksamt medel i strävandena att hålla natu­

ren ren. Jag har inte ansett det praktiskt att nu förorda en utvidgning av

paragrafens tillämpningsområde till att gälla nedskräpning vid bebyggelse.

85

Redan nu gäller enligt byggnadsstadgan (1959:612) viss skyldighet att se

till att tomt inte nedskräpas. Byggnadsnämnden kan genom vitesföreläg­

gande framtvinga städning. Vidare torde den renhållningsskyldighet som

kommun nu avses få, göra städningsföreläggande enligt 24 § NVL verknings­

löst.

Paiagrafen har även ändrats så att rätten att meddela städningsföreläg­

gande flyttas över från länsstyrelsen till hälosvårdsnämnden. Däremot an­

ser jag det inte vara till nämnvärd nytta att, som kommittén föreslagit, med­

ge domstol rätt att i brottmål om nedskräpning ålägga den dömde att städa.

Vid den tidpunkt då lagföring sker bör ju uppstädning ha skett. Enligt 38 §

^ ^ L kan da den dömde förpliktas att ersätta kommunen eller i förekomman­

de fall annan målsägande för städningskostnaden.

37 §.

Paragrafen motsvarar 83 § första stycket HvSt i kommitténs förslag.

Jag bär förut redovisat mina skäl för den ändring jag förordar i denna

paragraf såvitt gäller påföljdsfrågan och utmönstringen av kvalifikations­

kravet. När en nedskräpning innebär brott enligt brottsbalken, t. ex. skade­

görelse, spridande av gift eller smitta eller förgöring, bör brottsbalken till-

lämpas i stället för NVL. Förutsättning för straffbarhet bör vara att gär­

ningen inte är ringa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

39—40 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är motiverade av den ändring i 24 § som

ger hälsovårdsnämnden möjlighet att meddela städningsföreläggande. Så­

dant föreläggande bör kunna förenas med vite. Efterkommes inte vitesföre-

läggande inträder, som skall utvecklas i det följande, skyldighet för kom­

munen att själv ombesörja städningen. För sådant fall bör kommunen kun­

na vidta åtgärden på den försumliges bekostnad. Talan mot nämndens be­

slut bör föras genom förvaltningsbesvär. Detta har kommit till uttryck ge­

nom att i 40 § intagits särskild föreskrift om talan mot hälsovårdsnämndens

beslut.

Förslaget till kommunal renhållningslag

Som jag angett tidigare har bestämmelserna om kommunens renhållnings-

skyldighet föits samman i en särskild lag. I denna ingår också bestämmel­

ser motsvarande den nuvarande gaturenhållningslagen. Härigenom och ge­

nom de ändringar som jag samtidigt förordar i HvSt och AOSt tillgodoses

i stort sett de önskemål som framförts om en klarare fördelning av ansva­

ret för renhållningen.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

1

§

Första stycket i paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § första stycket gatu-

renhållningslagen. Andra stycket i paragrafen motsvarar 3 § gaturenhåll-

ningslagen.

Skyldigheten att hålla ren gata in. m. åvilar enligt gaturenhållningslagen

stad. Den 1 januari 1971 kommer nuvarande kommunbeteckningar — stad,

köping och landskommun — att ersättas av den enhetliga kommunbeteck­

ningen kommun (jfr prop. 1969: 63, KU 49, rskr 407 samt SFS 1969: 765

780). Till följd av 1 § första punkten lagen (1969: 780) om enhetlig kom­

munbeteckning, in. in. skulle gaturenhållningsskyldigheten efter införandet

av den enhetliga kommunbeteckningen komma att omfatta kommun, som

består av område vilket enligt den vid utgången av år 1970 gällande kom-

munindelningen utgjorde stad, och, i den mån inte Kungl. Maj:t förordnar

annat i ärende om ändring i kommunindelningen, kommun, i vilken sådant

område ingår. Jag har emellertid funnit att praktiska skäl talar för att skyl­

digheten skall gälla samtliga kommuner. Paragrafen har utformats i enlig­

het härmed. Renhållningsskyldigheten har vidare utsträckts att avse allmän

väg inom byggnadsplan.

2

§

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 § gaturenhållningslagen.

Såsom anförts i första lagutskottets utlåtande nr 30 vid årets riksdag torde

tiden inte vara väl vald för att nu ändra på bestämmelserna om gångbane-

renhållning. Beslut som avses i paragrafen skall underställas länsstyrelsen

i stället för som nu Kungl. Maj :t.

3§

Första stycket i paragrafen motsvarar 47 b § HvSt i kommitténs förslag.

Andra stycket i paragrafen motsvarar 1 § andra stycket gaturenhållnings­

lagen.

Kommittén föreslår att kommunens nuvarande ansvar för renhållning av

sanitära skäl i naturen utvidgas genom ändring i HvSt till att avse ren­

hållning av trevnadsskäl. Efter mönster från 24 § NVL föreslås sådan

renhållningsskyldighet inträda när obehag eller skada för annan kan upp­

komma genom nedskräpningen. Genom renhållningen skall platsen åter­

ställas i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens

belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. På

grund av kommunens ansvar för den allmänna hälsovården anser kommit­

tén att renhållningsskyldigheten åvilar kommunen. Till följd därav menar

kommittén att en uttrycklig lagbestämmelse om denna kommunens skyldig­

het inte krävs men förordar ett auktoritativt tolkningsuttalande härom.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till kommitténs förslag, men

flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, anser det

nödvändigt att ansvaret regleras genom en uttrycklig lagbestämmelse och

att det likaså av denna framgår att det gäller ett ansvar i sista hand.

Departementschefen. I denna paragraf regleras kommuns skyldighet att

stada i naturen utanför de allmänna platser av olika slag som avses i 1 §.

Liksom i 24 § NVL är nedskräpning eller osnyggande förutsättning för

att städningsskyldighet skall inträda. Däremot kan städningen få olika om­

fattning beroende på om skyldigheten att städa åvilar den enskilde på

grund av föreläggande enligt 24 § NVL eller kommunen på grund av

förevarande paragraf. I den senare paragrafen föreskrivs nämligen att

kommunen skall återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn

till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt

tillgodoser skäliga anspråk. Bestämmelsen är tillämplig endast i fråga om

mark dar allmänheten får färdas fritt. Härigenom undantas från kommu­

nens städningsskyldighet t. ex. bebyggda tomter, järnvägsområden, mili­

tära områden. Men även vissa allmänna platser inomhus såsom tunnel-

banehållplatser, inbyggda torg m. m. undantas från paragrafens tillämpnings­

område. Åtgärder mot nedskräpning av sådana områden som järnvägsområ­

den och militära områden får övervägas i annat sammanhang.

1 andra stycket avses bl. a. den renhållningsskyldighet beträffande all­

män väg och vissa sidoområden till sådan väg som utanför stads- eller

byggnadsplan skall fullgöras av staten som väghållare. Vidare innebär be­

stämmelsen att, när kommunen begagnat sig av möjligheten enligt 24 § NVL

att meddela städningsföreläggande, kommunens skyldighet enligt första

stycket inträder först sedan det visat sig att föreläggandet inte efterkom­

mits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

87

4 §

Som tidigare sagts kan kommunen genom föreskrift i lokal hälsovårds-

ordning införa kommunalt renhållningsmonopol, dvs. en exklusiv rätt för

kommunen att ta om hand hushållsavfall och en skyldighet för fastighets­

ägare att låta kommunen ta om hand avfallet. Monopolet kan omfatta hela

kommunen eller delar av den, vanligtvis hälsovårdstätorter inom kommu-

nen.

Kommittén anser att man bör avvakta det praktiska resultatet av den

kommunala nyorientering som sker på området. Skulle utvecklingen ej

inom några år ha lett fram till önskvärt resultat, bör kommunerna påläggas

det ansvar som ett renhållningsmonopol anses omfatta.

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till kommitténs uppfattning.

Departementschefen. Det framgår av utredningen att väsentliga fördelar

står att vinna genom ett obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol.

88

En starkt bidragande orsak till nedskräpningen i naturen, inte minst vid

parkerings- och rastplatser intill allmän väg, är att organiserad renhållning

bl. a. inom områden med fritidsbebyggelse inte förekommer i tillräcklig ut­

sträckning. Det är nödvändigt att nu snabbt öka det allmännas inflytande

över renhållningen. Som jag tidigare framhållit bör kommunerna därför

genom lag åläggas obligatorisk skyldighet att ta om hand och forsla bort

orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jäm­

förligt avfall. Det lagstadgade renhållningsmonopolet kommer att omfatta

sådant avfall från såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse, cam­

pingområden, gästhammar o. d. Till hushållsavfall bör hänföras i första

hand sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet (jfr bl. a. 48 och 49 §§

HvSt) samt latrin. Oavsett huruvida det är att hänföra till sopor, köksavfall

eller annan dylik orenlighet i HvSt:s mening bör vidare till hushållsavfall

räknas sådant skrymmande avfall som t. ex. utrangerade möbler, cyklar och

barnvagnar liksom överblivna läkemedel, giftiga eller eljest miljöfarliga

preparat som används i hemmen eller för trädgårdsbruk. Detsamma bör

gälla även oljerester, färgrester, metallföremål och plastartiklar in. in. i de

små kvantiteter som kan uppkomma i hushållssammanhang.

Väsentligt är att begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att

det svarar mot det behov av borttransport som regelmässigt uppkommer

vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål. En så enkel och

enhetlig terminologi som möjligt bör användas för det avfall som faller un­

der det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet. Till hushållsav­

fall kan med hänsyn härtill komma att hänföras även sådant avfall som

traditionellt inte har betraktats som hushållsavfall.

Som exempel på avfall som är jämförligt med hushållsavfall kan nämnas

sådant avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet

som i renhållningssammanhang bör jämställas med hushållsavfall, dvs.

sådant avfall, därunder inbegripet orenlighet av olika slag, som uppkommer

som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppe­

håller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas

toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall.

Enligt andra stycket får en kommun genom föreskrift i lokal hälsovårds-

ordning utvidga monopolet att avse annan orenlighet och annat avfall som

kommunen anser lämpligt att själv låta ta om hand oavsett om omhänder­

tagandet bör ske av rent sanitära eller andra skäl. Sådant avfall kan vara

industriavfall, olja i större mängder, utrangerade bilar och bildelar, som

man vill göra sig av med. Har ett fordon redan övergetts på sätt som an­

ges i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall skall denna lag

tillämpas. Enligt uttalanden av departementschefen i prop. 1958: B 46 med

förslag till hälsovårdsstadga (s. 296) får bestämmelser ej tas in i lokal

häisovårdsordning om de otvetydigt inte är sanitärt påkallade. Inte heller

får där tas in bestämmelse angående förhållande, som regleras genom an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

89

nan allmän författning än HvSt. Motivuttalandet bör inte hindra att kom­

munerna genom lokal hälsovårdsordning får ge föreskrift om utvidgat ren-

hållningsmonopol, även om omhändertagandet av avfallet inte skulle vara

påkallat av sanitära skäl. I 65 § HvSt bör därför göras ett tillägg som visar

att lokal hälsovårdsordning också får innehålla föreskrift om förhållande

som regleras i 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen.

I 65 § andra stycket HvSt sägs också att det vid meddelande av föreskrift

i lokal hälsovårdsordning skall tillses, att onödigt tvång inte läggs på all­

mänheten eller eljest obefogad inskränkning görs i den enskildes frihet.

Denna bestämmelse bör gälla även för sådana föreskrifter i lokal hälso­

vårdsordning som inte är påkallade av sanitära skäl.

Paragrafens tredje stycke har utformats efter förebild av 15 § 1 mom.

normalhälsovårdsordningen (1959:440), som förbjuder annan person än

den kommunen anlitar att befatta sig med avfall som omfattas av kom­

munens renhållningsmonopol.

Enligt fjärde stycket kan kommunen av länsstyrelsen befrias från skyl­

digheten att ta hand om avfall. Sådan dispens kan avse befrielse från

skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex. lantgårdar, i den

män avfallet kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt eller särskilda

svårigheter föreligger att hämta avfallet, t. ex. på grund av platsens belä­

genhet eller vägförhållanden.

En dispensprövning bör emellertid inte enbart avse frågan om totalbe­

frielse från skyldigheten att omhänderta hushållsavfall. Kommunerna kan

också tänkas böra befrias från visst led i omhändertagandet. Beträffande

en del avfallsprodukter, såsom olj erester, lösningsmedel, gifter, bekämp­

ningsmedel och läkemedel, kan det nämligen visa sig lämpligt att de inte

omhändertas direkt vid de olika fastigheterna. Det torde i framtiden kunna

bli nödvändigt att de enskilda hushållen hänvisas att själva befordra äm­

nen och varor av dessa slag till särskilda uppsamlingsställen. Hur en sådan

uppsamlingsorganisation närmare skall vara utformad övervägs f. n. inom

en arbetsgrupp med representanter för giftnämnden, SAKAB och kommun­

förbundet. Liknande arrangemang med särskilda uppsamlingsställen för allt

hushållsavfall eller delar därav torde kunna bli aktuellt även för vissa

fritidsområden med dåliga vägförbindelser eller för uppsamling av vissa

typer av hushållsavfall i särskilda containers.

Normalhälsovårdsordningen kommer att ses över med anledning av änd­

ringarna i denna paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5

§

Paragrafen innehåller en fullfölj dsbestämmelse som anger att det är

fråga om förvaltningsbesvär.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Ikraftträdande

Bestämmelserna i 4 § om kommunens renhållningsskyldighet bör träda i

kraft först den 1 januari 1972 för att kommunen skall få tid att bygga upp

den erforderliga renhållningsorganisationen eller träffa avtal med renhåll-

ningsentreprenör. I övrigt bör lagen träda i kraft den 1 januari 1971.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1943: 431) om

allmänna vägar

5 §•

Paragrafen innehåller nu bestämmelser om vad som är att hänföra till

underhåll av väg. Renhållning av vägområde och vissa sidoområden för att

tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn bör, som jag tidigare

nämnt, räknas till underhåll av väg. Till paragrafen har i ett nytt fjärde

stycke fogats en bestämmelse av denna innebörd.

5 a §.

Denna paragraf innehåller de nya bestämmelserna om väghållarens ren­

hållningsskyldighet för vilka jag har redogjort i det föregående. Av para­

grafen framgår att renhållningsskyldigheten avser dels vägområde för väg

utanför stads- eller byggnadsplan, dels mark till en bredd av 25 m intill par­

kerings- eller rastplats som hör till sådan väg, i den mån allmänheten har

tillträde till marken, dels vägområde för motorväg eller motortrafikled i om­

råde med stads- eller byggnadsplan. Vilka åtgärder som är att hänföra till

begreppet renhållning har inte särskilt angetts i paragrafen. Frågan bör

kunna besvaras med ledning av innehållet i 3 § andra stycket AOSt. Denna

bestämmelse reglerar vilka åtgärder som skall räknas till renhållning av

bl. a. allmän väg. Bestämmelsen gäller f. n. stadsplanelagt område i stad

eller stadsliknande samhälle men skall på grund av den ändring av 3 §

första stycket AOSt som jag förordar i det följande gälla stadsplanelagda

områden och, såvitt avser allmänna vägar, byggnadsplanelagda områden i

samtliga kommuner. Enligt 3 § andra stycket AOSt hänförs till renhållning,

förutom sopning samt bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål,

även bortförande av sand som påförts till motverkande av halka, rensning

och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt annan med

dessa arbeten jämförlig åtgärd. I tillämpliga delar bör i princip samma reg­

ler gälla för renhållning av allmän väg inom och utom detaljplanelagt om­

råde. Av syftet med väghållarens renhållningsåtgärder, nämligen att de

skall tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn, följer bl. a. att

borttagande av ogräs på exempelvis mittremsor och vägslänter inte behöver

ske annat än i undantagsfall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

Ikraftträdande

91

Lagändringarna bör med hänsyn till sambandet med vissa bestämmelser

i kommunala renhållningslagen träda i kraft samtidigt som dessa, dvs. den

1 januari 1971.

Övriga författningsförslag

3 § AOSt har ändrats så, att paragrafen blir tillämplig på allmän plats

inom område med stadsplan och på allmän väg inom område med byggnads-

plan. Vidare har renhållningsbegreppet utvidgats till att avse rensning och

upptining av ledning som förbinder rännstensbrunn med allmän avlopps­

ledning. Sistnämnda ändring är motiverad av den nya lagstiftningen om vat­

ten- och avloppsanläggningar.

51 § HvSt blir genom att orden ”inom hälsovårdstätort” uteslutits tillämp­

lig inom hela kommunen. Tillägget till 65 § HvSt är föranlett av vad som

förut anförts beträffande 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen.

I anslutning till 25 kap. 1 § brottsbalken bör högsta bötesbelopp i penningar

enligt 84 § HvSt höjas från nuvarande 300 kr. till 500 kr.

5.3 Övriga frågor

5.3.1 Bilvraken

Antalet bilar har ökat mycket kraftigt. År 1950 var antalet personbilar

ca 253 000, år 1960 1 194 000 och den 1 juli 1969 2 134 000. Mot mitten av

1970-talet kan antalet beräknas stiga till 3 000 000. Samtidigt som fordons­

parken ökar kommer antalet bilar som tas ur trafik att stiga kraftigt. Det

årliga antalet utrangerade personbilar uppgick år 1959 till 50 000, år 1962

till 75 000 och beräknas år 1970 uppgå till 140 000 och år 1975 till 185 000.

En del av dessa hamnar i naturen och bidrar på ett påtagligt sätt till ned­

skräpningen. Även skrotbilupplag kan medföra betydande olägenheter ur

miljövårdssynpunkt i form av förfulning av landskapsbilden. För att kom­

ma till rätta med de problem som utrangerade bilar vållar har flera åtgärder

vidtagits från samhällets sida. Möjligheter föreligger att kontrollera skrot­

bilupplag enligt byggnadsstadgan in. fl. bestämmelser och att ingripa mot

övergivna bilar ute i naturen och på andra platser enligt fordonsflyttnings-

lagen. Fordonsägare som kvarlämnar fordonet i naturen kan straffas för

detta enligt NVL.

Kommittén har konstaterat att erfarenheterna av fordonsflyttningslagen,

som infördes år 1967, är positiva. Gällande bestämmelser att ingripa mot

skrotbilupplag bedömer kommittén som goda men anser att möjligheterna

bör tas till vara bättre av de tillämpande myndigheterna, byggnadsnämnder­

na. När det gäller övergivna bilvrak i naturen anser kommittén att bilre-

92

gisterutredningens kommande förslag till ny bilregisterorganisation kan vän­

tas komma att avsevärt förbättra möjligheterna att identifiera ägare till

övergivna fordon. Kommittén framhåller slutligen att det är nödvändigt att

söka få fram lösningar, som bidrar till att öka skrotningen av utrangerade

fordon och rekommenderar samverkan i större regioner.

Kommitténs synpunkter understryks av remissmyndigheterna. Flera av

dessa betonar angelägenheten av att åtgärder vidtas för att få till stånd en

effektiv bilskrotningsorganisation. Statskontoret föreslåi', att bilhandeln tar

ut en skrotningsavgift på varje försåld ny bil. Denna avgift skulle leve­

reras till ett samhällsägt bilskrotningsföretag, som skulle betala ut en viss

penningsumma för varje bil som lämnades till skrotning. Penningsumman

skulle stimulera ägare till den utrangerade bilen att lämna denna till bil-

skrotningsföretaget.

Jag anser att åtgärder bör övervägas för att få till stånd en effektiv orga­

nisation för skrotning av utrangerade bilar. Den kraftigt ökande bilparken

nödvändiggör enligt min mening att möjligheter skapas för ett effektivt

omhändertagande och skrotning av utrangerade fordon. Det är naturligt att

samhället engagerar sig i detta med hänsyn till det starka allmänna in­

tresse som finns att komma till rätta med de tilltagande miljöproblem som

bilvraken utgör. Bilvraken representerar också en nyttighet som bör kunna

omvandlas och på nytt komma produktionen till godo. Jag har därför tagit

upp frågan om ett statligt engagemang inom bilskrotningsbranschen med

Statsföretag aktiebolag. Undersökningar för att klarlägga förutsättningarna

för ett sådant engagemang pågår. När resultaten av dessa undersökningar

är färdiga har jag för avsikt att återkomma till frågan.

5.3.2 Förpackningarna

Kommittén har ingående diskuterat för- och nackdelar med olika former

av engångsemballage. Den har funnit att fördelarna med denna förpack-

ningsform är större än nackdelarna. Något förbud mot engångsemballage

har kommittén därför inte föreslagit. En mycket stor majoritet av remiss­

instanserna har anslutit sig till den bedömning kommittén gjort. Av 115

remissinstanser har inte mindre än 108 anslutit sig till kommitténs uppfatt­

ning.

En betydande del av nedskräpningen i naturen utgörs av engångsembal­

lage i olika former. Det är därför naturligt att i den diskussion som förts

kring nedskräpningen frågan om ett förbud mot i första hand användningen

av engångsglas aktualiserats. Jag anser dock i likhet med kommittén och

den överväldigande majoriteten av remissinstanserna att ett sådant förbud

inte bör införas. Under alla förhållanden bör enligt min mening andra åt­

gärder i första hand prövas för att komma till rätta med problemen rörande

engångsglasen. Betydande svårigheter är utan tvekan förenade med att in­

föra ett allmänt förbud mot dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

93

Omkring 75 % av de livsmedel som konsumeras i vårt land inhandlas i

olika former av självbetjäningsbutiker. Hela varuhanteringen i självbetjä-

ningsbutikerna bygger på engångsemballage av olika material, såsom plåt,

plast, glas eller papper. Om ett förbud skulle genomföras i fråga om engångs-

glasen skulle dessa med stor sannolikhet ersättas med andra slag av en-

gångsemballage, eftersom självbetjäningsbutikernas varuhantering förutsät­

ter emballerade varor. Det är inte uteslutet att det emballage vi fick i stället

skulle vara sämre ur miljösynpunkt än glas. Glas är nämligen — om det

hamnar i destruktionsanläggning — ett ur miljösynpunkt helt ofarligt em­

ballagematerial.

Det är alltså när glaset hamnar i naturen som skadeverkningarna upp­

träder. I första hand måste man då på allt sätt söka motverka att glas och

annat engångsemballage hamnar i naturen.

Förutsättningarna för detta måste anses vara gynnsamma i ett samhälle

som är så miljömedvetet som det svenska. En intensiv upplysningsverksam­

het fordras emellertid. En sådan kommer också att sättas i gång som jag

redovisat i särskild proposition till årets riksdag. Staten, kommunerna och

näringslivet kommer tillsammans att driva en riksomfattande kampanj mot

nedskräpning, som beräknas pågå under minst tre år. För nästa budgetår

står 1 milj. kr. till den centrala kampanj ledningens förfogande. Syftet med

upplysningsverksamheten måste givetvis vara att påvisa den minskade triv­

seln för alla som nedskräpning i naturen innebär. Samtidigt måste emeller­

tid människornas möjligheter att göra sig av med emballaget på ett riktigt

sätt förbättras. Samhället bör sörja för att avfallet tas om hand och forslas

till destruktionsanläggningar. I det föregående har jag föreslagit åtgärder i

detta avseende. En annan åtgärd — som jag också föreslagit — är att skärpa

det nuvarande förbudet mot nedskräpning.

För att få en tillfredsställande lösning på problemet med nedskräpande

engångsemballage måste ytterligare åtgärder sättas in. Enligt min mening

måste man genom statliga insatser i fråga om utvecklingsarbete och forsk­

ning få fram förpackningsmaterial som ur miljösynpunkt är mera ofarliga

än de nu förekommande. Det utvecklingsarbete som pågår inom förpack­

ningsindustrin bör intensifieras. Insatser på området bör också stimuleras

från samhällets sida. Det bör inte vara omöjligt att med dagens högt utveck­

lade teknik nå fram till ett emballage, som vid destruktion inte skadar mil­

jön och som snabbt bryts ned ute i naturen.

I avvaktan på att detta utvecklingsarbete skall ge önskat resultat måste

dock andra åtgärder sättas in. Framför allt gäller det att motverka att em­

ballaget kastas i naturen.

Sammanfattningsvis innebär mitt ställningstagande i fråga om engångs­

emballage och då särskilt engångsglas att åtgärder av det slag jag redovisat

i det föregående bör genomföras i stället för förbud.

Om dessa åtgärder inte leder till önskat resultat måste dock andra medel

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

94

övervägas. Jag vill erinra om att miljökontrollutredningen har i uppdrag att

lägga fram förslag till lagstiftning mot miljöfarliga produkter. En sådan lag­

stiftning bör innebära att förbud mot eller inskränkningar i användningen

av miljöfarligt emballagematerial skall kunna genomföras.

Kommittén har föreslagit att en särskild nämnd bör inrättas, som skulle

ha till uppgift att bl. a. föreslå avgifter på emballage som är olämpligt ur

miljövårdssynpunkt. Enligt min mening är ett system med miljövårdsavgif-

ter inte något effektivt medel i miljövårdspolitiken. Jag är inte beredd biträ­

da kommitténs förslag om en särskild nämnd för avgifter på emballageom­

rådet.

5.3.3 Forskningen

Kommitténs rekommendationer om ökade insatser i fråga om forskning

och utvecklingsarbete inom det område kommittén behandlat har mottagits

mycket positivt av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till kommitténs

rekommendationer. Jag vill erinra om vad jag tidigare framhållit i fråga om

behovet av utvecklingsarbete rörande avfallshantering och på emballageom­

rådet.

Inom avfallshanteringen synes den grundläggande uppgiften vara att få

fram metoder för nyttiggörande i olika former av avfallet. Sådan forskning

stöds bl. a. av naturvårdsverket med bidrag från anslaget till miljövårds-

forskning. Den principiella syn på avfallsfrågorna med de däri ingående

nedskräpnings- och renhållningsfrågorna, som jag redovisat i det föregående

och som innebär att de bör ses som en del av miljövårdspolitiken, bör enligt

min mening medföra att detta anslag i fortsättningen bör få användas för

att stödja forskning och utvecklingsarbete i fråga om avfallsbehandling.

På emballageområdet gäller det att få fram förpackningar av material som

inte är miljöfarligt. Här bör i första hand förpackningsindustrin svara för

det tekniska utvecklingsarbetet men även staten bör kunna främja sådant

arbete genom bl. a. styrelsen för teknisk utveckling och Svenska utvecklings-

aktiebolaget.

5.3.4 Kostnader

Den föreslagna lagstiftningen om kommunal renhållning medför för kom­

munerna vissa ökade kostnader avseende återställning av nedskräpade om­

råden. För fastighetsrenhållningen har däremot kommunen rätt att ta ut

full kostnadstäckning genom avgifter. Kommittén har ansett att förstnämn­

da kostnader inte kommer att bli särskilt betungande med hänsyn till bl. a.

att renhållningen utmed de allmänna vägarna kommer att åvila väghålla-

ren. Kommittén har därför inte förordat något statsbidrag till kommunerna

för det vidgade renhållningsansvaret. Vid remissbehandlingen har vissa för­

slag om statsbidrag till kommunerna med anledning av den vidgade renhåll-

ningsskyldigheten förts fram. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning,

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 1970

95

i kostnadsfrågan och är alltså inte beredd att förorda något statsbidrag till

kommunerna med anledning av de ökade kostnader som genom den föror­

dade lagstiftningen uppkommer i fråga om andra uppgifter än sådana som

räknas till underhåll av väg.

De nya bestämmelserna om skyldighet för väghållaren att hålla ren all­

män väg innebär en utökning av väghållarens verksamhet vad gäller under­

hall a\ vägar. Redan nu utför statens vagverk renhållning som företrädesvis

är inriktad på sopkärlshållning och -tömning på parkerings- och rastplatser

i anslutning till de statliga vägarna. Den årliga kostnaden härför uppgår f. n.

till ca 2,2 milj. kr.

Den totala kostnaden för städning en gång om året av vägområdet, som

förutom körbana genomsnittligt kan sägas omfatta ca 10 m på ömse sidor

om körbanan, bör enligt statens vägverk beräknas till ca 6 milj. kr. för det

statliga vägnätet utanför stads- eller byggnadsplan samt för statliga motor­

vägar och motortrafikleder i områden med stads- eller byggnadsplan (sam­

manlagt ca 95 000 km). I detta belopp ingår dock inte kostnaden för städ­

ning av parkerings- och rastplatser eller för städning av mark till en bredd

av 25 m intill sådana platser. Kostnaden härför beräknas till 2,15 milj. kr.

om året. Detta belopp avser städning i samband med sopkärlstömning, som

sker ca 30 gånger per år och plats.

En intensifiering av städningen av vägområdet för de större vägarna får

anses vara motiverad under trafiksäsongen. Om riksvägar och genomgå­

ende länsvägar (sammanlagt ca 25 000 km) städas ytterligare fem gånger

per år ökar enligt vägverket den årliga kostnaden med ca 7,5 milj. kr. Väg­

verket torde dock under det första året (1971) inte ha organisatoriska

möjligheter att utföra sådan ytterligare städning mer än två gånger. Kost­

naden beräknas därför under det första året till 3 milj. kr.

Det kommunala vägnätet utanför stads- eller byggnadsplan samt kom­

munala motorvägar och motortrafikleder inom stads- eller byggnadsplan

omfattar sammanlagt ca 5 400 km. Kostnaden för statsbidrag till kommu­

nala väghållare för ökade underhållskostnader med anledning av de nya

bestämmelserna om väghållarens renhållningsskyldighet har av vägverket

uppskattats till ca 0,3 milj. kr. om året.

Med hänsyn till det uppdämda städningsbehovet utmed vägarna räknar

vägverket med att de sammanlagda kostnaderna för väghållarens renhåll-

ningsvei ksamhet under det första året (1971) blir högre än summan av nyss

angivna årskostnader.

Frågan om finansieringen av dessa åtgärder torde få övervägas i annat

sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5.4 Hemställan

Utöver förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) är en­

dast 2 § förslaget till kommunal renhållningslag av den beskaffenheten, att

lagrådets utlåtande bör inhämtas.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om ändring

i naturvårdslagen (1964: 822) och förslaget till kommunal renhållning slag

såvitt avser 2 § inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag ur pro­

tokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt, bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:t

.s

proposition nr 157 år WTO

97

Bilaga 1

Kommitténs författningstorslag

Förslag

till

förordning om ändring i Kungl. Maj:ts Hälsovårdsstadga den 19 december

19515 (nr 663)

Härigenom förordnas dels att 47 § Kungl. Maj :ts Hälsovårdsstadga den 19

december 1958 skall erhålla beteckningen 47 b § och jämte 73 § och 83 § i

stadgan erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i stadgan skall

införas en ny paragraf, betecknad 47 a §.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

47 a §

Envar skall tillse att han ej skrä­

par ned vid bebyggelse eller i natu­

ren med plåt, glas, plast, papper, av­

fall eller annat.

47 §

47 b §

Vid bebyggelse-------------------------- --------------- ej uppstår.

Har på viss plats i naturen skrä­

pats ned eller eljest osnyggats och

kan därav för närboende eller andra

uppkomma obehag av någon bety­

denhet eller skada till person eller

egendom, skall platsen genom tjän­

liga renhållningsåtgärder återställas

i sådant skick, som med hänsyn till

ort sförhållandena, platsens belägen­

het och omständigheterna i övrigt

tillgodoser skäliga anspråk.

Om renhållning av vägar och mark

därintill stadgas i lagen den 30 juni

1943 (nr 431) om allmänna vägar

och lagen den 3 september 1939 (nr

603) om enskilda vägar.

73 §

Föreläggande och förbud må allt Föreläggande och förbud enligt

efter omständigheterna riktas mot 71 § må allt efter omständigheterna

ägare eller nyttjanderättshavare av riktas mot ägare eller nyttjanderätts-

7 Bihany till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

berörd egendom eller ock mot bå­

dadera.

Vid meddelande

(Föreslagen lydelse)

havare av berörd egendom eller ock

mot bådadera samt vid nedskräpning

därjämte mot den som vållat ned­

skräpningen eller eljest är ansvarig

för densamma.

— ------- --------- och adress.

83 §

Bryter någon mot bestämmelsen i

tf a § genom att skräpa ned på all­

män plats eller i naturen, dömes till

böter, högst femhundra kronor, så­

vida ej gärningen är belagd med

straff i annan författning.

Den som dömes till straff för gär­

ning, som sägs i första stycket, må

av domstol jämväl förpliktas att iord­

ningställa den nedskräpade platsen

vid äventyr att åtgärden verkställes

på den försumliges bekostnad, eller

att ersätta kostnad, som föranledes

av nedskräpningen.

Med dagsböter------------------- —------------------------i 63 §.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas dels att 23, 37 och 39 §§ naturvårdslagen den 11

december 1964 skall erhålla ändrad lydelse på sält nedan anges, dels att 24 §

skall upphävas.

(.Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 §

Envar skall tillse att han ej skrä- Om nedskräpning i naturen stad­

par ned i naturen med plåt, glas, gas i Kungl. Majrts Hälsovårdsstad-

plast, papper, avfall eller annat, så ga den 19 december 1958 (nr 663).

att därav kan uppkomma otrevnad

eller skada för annan.

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1070

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

24 §

Har på viss plats i naturen skrä­

pats ned eller eljest osnyggats och

kan därav för närboende eller andra

uppkomma obehag av någon bety­

denhet eller skada till person eller

egendom, äger länsstyrelsen föreläg­

ga den som vållat eller eljest är an­

svarig för nedskräpningen eller

osnyggandet att iordningställa plat­

sen samt vidtaga erforderliga före­

byggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla,

där enligt särskilda föreskrifter frå­

gan om platsens iordningställande

skall prövas i annan ordning.

37 §

Den som------------------------------------------- sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i

23 § och har förseelsen varit ägnad

att för annan medföra obehag av

någon betydenhet eller skada till per­

son eller egendom, dömes till dags­

böter.

Har någon---------------------------------

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 §, 22 § andra stycket eller §

må länsstyrelsen utsätta vite. Efter-

kommes ej sådant föreläggande,

skall på anmodan av länsstyrelsen

utmätningsmannen föranstalta om

alt åtgärden vidtages.

---------- avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 § eller 22 § andra stycket må läns­

styrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande skall på an­

modan av länsstyrelsen utmätnings­

mannen föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Denna lag träder i kraft den

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Förslag

till

tillägg av ett andra stycke till 5 § andra stycket 5. i 1960 års vägsakkunnigas

förslag till lag om allmänna vägar (SOU 1968:17)

(1900 års vägsakkunnigas förslag)

(Föreslagen lydelse)

5 § andra stycket 5

Genom tjänliga renhållningsåtgärder skall vägområdet hållas i sådant

skick, som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov, tillgodoser

skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vad nu sagts gäller icke sådan

väg inom stadsplan eller byggnadsplan, som enligt gällande trafikföreskrif­

ter får användas för gångtrafik.

Vad ovan stadgas om renhållning

av vägområde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om mark intill

femtio meter därifrån inom område,

för vilket icke fastställts stadsplan

eller byggnadsplan.

Länsstyrelsen äger vid behov medgiva inskränkning i de åtgärder, som

enligt vad nu sagts skall vidtagas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändring i lagen om enskilda vägar den 3 september 1939 (nr 608)

Härigenom förordnas att 3, 12 och 87 §§ lagen om enskilda vägar den 3

september 1939 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §

Väghållning omfattar byggande av

väg, vägunderhåll och vinterväghåll­

ning.

Såsom byggande

Till vägunderhåll

Väghållning omfattar byggande av

väg, vägunderhåll, vägrenhållning

och vinterväghållning.

av väg.

av färja.

Vägrenhållning omfattar tjänliga

renhållningsåtgärder för att hålla

vägområdet i sådant skick, som, ut­

över vad som erfordras för samfärd­

selns behov, tillgodoser skäliga sani­

tära hänsyn och trevnadshänsyn.

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad ovan stadgas om renhållning

av vägområde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om mark intill

femtio meter därifrån inom område,

för vilket icke fastställts stadsplan

eller byggnadsplan.

Vinterväghållning omfattar ------------------ avsevärd olägenhet.

12

§

Arbete med vägbyggnad, vägun­

derhåll eller vinterväghållning skall

av de väghållningsskyldiga utföras

antingen gemensamt eller, efter väg-

delning, så att envar av dem eller,

där särskilda omständigheter därtill

föranleda, vissa eller samtliga ge­

mensamt stå i ansvar för viss sträc­

ka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som

fråga är om vägbyggnad, vägunder­

håll eller vinterväghållning, hänsyn

tagas till sådana omständigheter,

som inverka på kostnaden i motsva­

rande avseende, så att, där större

svårighet möter, skälig minskning i

väglott däremot beräknas. I följd

härav skall, i den mån anledning där­

till förekommer, delning av väg verk­

ställas särskilt för byggandet, sär­

skilt för underhållet och särskilt för

vinterväghållningen, ändå att den en­

ligt It § å varje fastighet belöpande

andelen är densamma beträffande

vart och ett av dessa slag av väghåll­

ning.

Arbete med vägbyggnad, vägun­

derhåll, vägrenhållning eller vinter­

väghållning skall av de väghållnings­

skyldiga utföras antingen gemensamt

eller, efter vägdelning, så att envar av

dem eller, där särskilda omständig­

heter därtill föranleda, vissa eller

samtliga gemensamt stå i ansvar för

viss sträcka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som

fråga är om vägbyggnad, vägunder­

håll, vägrenhållning eller vinterväg-

hållning, hänsyn tagas till sådana

omständigheter, som inverka på kost­

naden i motsvarande avseende, så

att, där större svårigheter möter, skä­

lig minskning i väglott däremot be­

räknas. I följd härav skall, i den mån

anledning därtill förekommer, del­

ning av väg verkställas särskilt för

byggandet, särskilt för underhållet,

särskilt för renhållningen och sär­

skilt för vinterväghållningen, ändå

att den enligt 11 § å varje fastighet

belöpande andelen är densamma be­

träffande vart och ett av dessa slag

av väghållning.

87

Underlåter vägförening att veder­

börligen bygga eller underhålla nå­

gon av föreningens vägar eller full­

göra vinterväghållning därå, må läns­

styrelsen, där densamma finner det

med hänsyn till ortsförhållandena

påkallat, så ock på begäran av ägare

eller innehavare av fastighet, som

icke ingår i föreningen men förvär­

vat rätt att begagna vägen, förelägga

§

Underlåter vägförening att veder­

börligen bygga eller underhålla nå­

gon av föreningens vägar eller full­

göra vägrenhållning eller vinterväg­

hållning därå, må länsstyrelsen, där

densamma finner det med hänsyn

till ortsförhållandena påkallat, så ock

på begäran av ägare eller innehavare

av fastighet, som icke ingår i för­

eningen men förvärvat rätt att be-

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

föreningen viss tid, inom vilken er­

forderliga åtgärder skola hava före­

tagits vid äventyr att åtgärderna var­

da verkställda genom länsstyrelsens

försorg på föreningens bekostnad.

(Föreslagen lydelse)

gagna vägen, förelägga föreningen

viss tid, inom vilken erforderliga åt­

gärder skola hava företagits vid även­

tyr att åtgärderna varda verkställda

genom länsstyrelsens försorg på för­

eningens bekostnad.

— av länsstyrelsen.

-----------därtill äro.

Där i---------------

På framställning

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

103

Bilaga 2

Vägsakknnnigas lagförslag

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 14 december 1956 (nr 619)

om skyldighet att renliålla gata m. m.

Härigenom förordnas dels alt 1 och 4 §§ lagen den 14 december 1956 om

skyldighet att renhålla gata in. in. sl

dan anges, dels att i lagen skall inf

Öl

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande Igdelse)

1

Renhållning i stad inom område,

för vilket stadsplan fastställts, av ga­

ta, torg, park och annan sådan all­

män plats samt allmän väg åvilar

staden. Samma lag vare beträffande

snöröjning jämte undanskaffande av

snö och is ävensom sändning eller

annan åtgärd till motverkande av

halka i den mån ej åtgärden ankom­

mer på kronan såsom väghållare.

I fråga --------------------------------------

4

Vad i denna lag är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning för kö­

ping ävensom annat samhälle, där

bestämmelserna för stad i byggnads­

lagen den 30 juni 1947 skola tilläm­

pas. I sådant samhälle äger den

myndighet som eljest utövar sam­

hällets beslutanderätt den befogen­

het som i stad tillkommer stadsfull­

mäktige.

all erhålla ändrad lydelse på sätt ne-

■as en ny paragraf, betecknad 5 §, av

(Föreslagen Igdelse)

§■

Renhållning i stad inom område,

för vilket stadsplan fastställts, av ga­

ta, torg, park och annan sådan all­

män plats samt allmän väg åvilar

staden. Samma lag vare beträffande

snöröjning jämte undanskaffande av

snö och is, rensning och upptining av

rännstensbrnnn, sändning eller an­

nan åtgärd till motverkande av halka

samt bortförande av material s,om för

sådant ändamål påförts. Vad nu

sagts gäller dock icke om åtgärden

ankommer på kronan som väghål­

lare.

----------för densamma.

§•

Vad i 1—3 §§ är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning för köping

ävensom annat samhälle, där be­

stämmelserna för stad i byggnadsla­

gen den 30 juni 1947 skola tillämpas.

I sådant samhälle äger den myndig­

het som eljest utövar samhällets be­

slutanderätt den befogenhet som i

stad tillkommer stadsfullmäktige.

5 §■

Såvitt angår allmän väg, som en­

ligt gällande trafikföreskrifter får

104

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

användas för gångtrafik, skall vad

här ovan är föreskrivet rörande skyl­

dighet för stad, köping och annat

samhälle att ombesörja renhållning

äga tillämpning även inom område

med byggnadsplan.

I fråga om sådan inom område

med stadsplan eller byggnadsplan be­

lägen väg, som avses i första stycket,

svarar landskommun, inom vilken

vägen är belägen, för renhållning i

samma omfattning som stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Denna lag träder i kraft den

Kungi. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

105

Bilaga 3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas, att 23, 24, 37, 39 och 40 §§ naturvårdslagen (1964:

822) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

23

Envar skall tillse att han ej skrä­

par ned i naturen med plåt, glas,

plast, papper, avfall eller annat, så

att därav kan uppkomma otrevnad

eller skada för annan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Envar skall tillse att han ej skrä­

par ned i naturen eller vid bebyggel­

se med plåt, glas, plast, papper, av­

fall eller annat.

24 8.

Har på viss plats i naturen skrä­

pats ned eller eljest osnyggats och

kan därav för närboende eller andra

uppkomma obehag av någon bety­

denhet eller skada till person eller

egendom, äger länsstyrelsen före­

lägga den som vållat eller eljest är

ansvarig för nedskräpningen eller

osnyggandet att iordningställa plat­

sen samt vidtaga erforderliga före­

byggande åtgärder för framtiden.

Vad nu — — —------ --------------------

Har på viss plats i naturen skrä­

pats ned eller eljest osnyggats, äger

hälsovårdsnämnden förelägga den

som vållat eller eljest är ansvarig för

nedskräpningen eller osnyggandet

att iordningställa platsen samt vidta­

ga erforderliga förebyggande åtgär­

der för framtiden.

annan ordning.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller

föreskrift som meddelats enligt 5,

8, 10, 11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 §

första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbets­

företag i strid mot förbudet i 18 §

eller förordnande enligt 19 § eller

föreskrift som meddelats i samband

med tillstånd till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 §

första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet

8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

Till böter eller fängelse i högst sex

månader dömes den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller före­

skrift som meddelats enligt 5, 8, 10,

11 eller 14 §,

2. bryter mot 16 § första stycket

första punkten,

3. utför täkt eller annat arbets­

företag i strid mot 18 § eller förord­

nande enligt 19 § eller föreskrift som

meddelats i samband med tillstånd

till företaget,

^{samt. Nr} so

106

Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse)

grovt, må dömas till fängelse i högst

sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i

23 § och har förseelsen varit ägnad

att för annan medföra obehag av

någon betydenhet eller skada till per­

son eller egendom, dömes till dags­

böter.

(Föreslagen lydelse)

4. bryter mot 22 § första stycket,

eller

5. skräpar ned i naturen eller vid

bebyggelse, om ej gärningen är be­

lagd med straff i brottsbalken.

Är gärning som sägs i första styc­

ket 5 ringa dömes ej till ansvar.

39 §.

Har någon begått gärning som av­

ses i 37 § första stycket, äger läns­

styrelsen vid vite förelägga honom

att rätta vad olagligen skett. Över-

exekutor äger ock meddela hand­

räckning för sådant ändamål. Ansö­

kan om handräckning må göras av

allmän åklagare, statens naturvårds­

verk, länsstyrelsen, länsarkitekten

eller den kommunala myndighet som

handhar naturvårdsfrågor. Beträf­

fande sådan handräckning gälla ena­

handa bestämmelser som äro stad­

gade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §,20 §,

21 §, 22 § andra stycket eller 24- § må

länsstyrelsen utsätta vite. Efterkom-

mes ej sådant föreläggande, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmät­

ningsmannen föranstalta om att åt­

gärden vidtages.

Har någon begått gärning som av­

ses i 37 § första stycket 1—4, äger

länsstyrelsen vid vite förelägga ho­

nom att rätta vad olagligen skett.

Överexekutor äger ock meddela

handräckning för sådant ändamål.

Ansökan om handräckning må gö­

ras av allmän åklagare, statens na­

turvårdsverk, länsstyrelsen, länsar­

kitekten eller den kommunala myn­

dighet som handhar naturvårdsfrå­

gor. Beträffande sådan handräck­

ning gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § ut­

sökningslagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande

enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §,

21 § eller 22 § andra stycket må

länsstyrelsen utsätta vite. Efterkom-

mes ej sådant föreläggande, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmät­

ningsmannen föranstalta om att åt­

gärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta vi­

te vid meddelande av föreläggande

enligt 24 §. Efterkommes ej föreläg­

gandet, äger nämnden låta vidtaga

åtgärden på den försumliges bekost­

nad.

40 §.1

Talan mot länsstyrelses —--------------- naturvårdens intressen.

Talan mot hälsovårdsnämnds be­

slut enligt denna lag föres genom

besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Senaste lydelse 1967: 377.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

107

2) Förslag

till

Kommunal renhållningslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Kommun skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som

föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata,

torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där

röja snö, skaffa undan snö och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för

att motverka halka. Inom område med byggnadsplan skall kommun full­

göra motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga

åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas av

staten som väghållare.

När särskilda skäl föreligger, får Konungen på framställning av kommu­

nen medge undantag från första stycket.

2

§

Kommun kan ålägga den som äger fastighet inom område med fastställd

stadsplan, eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten en­

ligt kommunalskattelagen (1928:370) att fullgöra skyldighet som anges i

1 § första stycket i fråga om mark som behövs för gångtrafik omedelbart

utanför fastigheten.

Har person som avses i första stycket icke tidigare haft sådan skyldighet,

skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.

3 §

Har på sådan plats i naturen som icke avses i 1 § men där allmänheten

äger att fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kom­

munen att återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsför-

hållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser

skäliga anspråk.

Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, om skyldigheten en-

hgt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras

av annan.

.................................................. 4 §

Kommun ar skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän de-

struktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hus­

hållsavfall och därmed jämförligt avfall.

I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekom­

mande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket

skall forslas bort genom kommunens försorg.

o När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg,

får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga

befattning därmed.

När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från

skyldighet enligt första stycket.

108

5 §

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres genom

besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 § den 1 januari 1972 samt i övrigt

den 1 januari 1971.

Lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m. in. skall upphora

att gälla vid utgången av år 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943:431) om allmänna vägar

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna

lydelse.

(.Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Väg skall-------— tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels------------av färja.

Vintertid omfattar —------- av dragare.

Till underhåll av väg räknas även

renhållning som avses i 5 a §.

5 a f.

Genom renhållning skall vägområ­

de hållas i sådant skick, att skäliga

sanitära hänsyn och trevnadshänsyn

bli tillgodosedda. Detsamma gäller i

fråga om mark till en bredd av 25

meter intill parkerings- eller rast­

plats som hör till vägen, i den mån

allmänheten har tillträde till mar­

ken. Inom område med stadsplan el­

ler byggnadsplan äger vad ovan sagts

tillämpning endast på vägområde för

motorväg eller motortrafikled.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

109

4) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3

Allmän plats, som i 2 § första styc­

ket sägs, skall genom tjänliga ren-

hållningsåtgärder, genom snöröjning

jämte undanskaffande av snö och is

ävensom genom sändning eller annan

åtgärd till motverkande av halka hål­

las i sådant skick, som med hänsyn

till ortsförhållandena, platsens belä­

genhet inom samhället och omstän­

digheterna i övrigt tillgodoser skä­

liga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,

bortförande av orenlighet och ned­

skräpande föremål ävensom av sand

som påförts till motverkande av hal­

ka, rensning och upptining av ränn-

stensbrunn, borttagande av ogräs

samt annan med de nu nämnda jäm­

förlig åtgärd.

Angående fullgörandet av renhåll-

ningsskyldighet, som nu sagts, är

stadgat i lagen om skyldighet att ren-

hålla gata m. m.

(Föreslagen lydelse)

§•

Allmän plats inom stadsplanelagt

område och allmän väg inom bygg-

nadsplanelagt område skall genom

tj änliga renhållningsåtgärder, genom

snöröjning jämte undanskaffande av

snö och is ävensom genom sändning

eller annan åtgärd till motverkande

av halka hållas i sådant skick, som

med hänsyn till ortsförhållandena,

platsens belägenhet inom samhället

och omständigheterna i övrigt tillgo­

doser skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning,

bortförande av orenlighet och ned­

skräpande föremål ävensom av sand

som påförts till motverkande av hal­

ka, rensning och upptining av ränn-

stensbrunn och ledning som förbin­

der sådan brunn med allmän av­

loppsledning, borttagande av ogräs

samt annan med de nu nämnda jäm­

förlig åtgärd.

Angående fullgörandet av skyldig­

het, som nu sagts, finnas särskilda

bestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom förordnas, att 51, 65 och 84 §§ hälsovårdsstadgan (1958: 663)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

51

Orenlighet och avfall inom hälso-

vårdstätort skall bortforslas till all­

män avstjälpningsplats eller allmän

destruktionsanläggning eller på an­

nat sätt så omhändertagas, att sani­

tär olägenhet ej uppstår.

§•

Orenlighet och avfall skall bort­

forslas till allmän avstjälpningsplats

eller allmän destruktionsanläggning

eller på annat sätt så omhändertagas,

att sanitär olägenhet ej uppstår.

65 §.

lokal hälsovårdsordning.

De ytterligare

Sådan föreskrift må icke avse för­

hållande, som reglerats genom an­

nan allmän författning än denna

stadga. Vid meddelande av föreskrift

skall tillses, att därigenom icke läg-

ges onödigt tvång på allmänheten el­

ler eljest göres obefogad inskränk­

ning i den enskildes frihet.

Sådan föreskrift må icke avse för­

hållande, som reglerats genom an­

nan allmän författning än denna

stadga eller 4 § andra stycket kom­

munala renhållning slag en den

. Vid meddelande av fö­

reskrift skall tillses, att därigenom

icke lägges onödigt tvång på allmän­

heten eller eljest göres obefogad in­

skränkning i den enskildes frihet.

84 §.

Bryter någon mot bestämmelse i

lokal hälsovårdsordning och skall

förseelsen föranleda ansvar, eller un­

derlåter någon att ställa sig till efter­

rättelse föreskrift, som meddelats

med stöd av 70 §, straffes, om ej gär­

ningen är belagd med straff i annan

författning, med böter, högst tre­

hundra kronor. Har förseelsen av­

sett åliggande av större vikt eller har

därigenom förorsakats avsevärd ska­

da eller olägenhet, skola dagsböter

ådömas.

Bryter någon mot bestämmelse i

lokal hälsovårdsordning och skall

förseelsen föranleda ansvar, eller un­

derlåter någon att ställa sig till efter­

rättelse föreskrift, som meddelats

med stöd av 70 §, dömes, om ej gär­

ningen är belagd med straff i annan

författning, till böter, högst fem­

hundra kronor. Har förseelsen av­

sett åliggande av större vikt eller har

därigenom förorsakats avsevärd ska­

da eller olägenhet, skola dagsböter

ådömas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 197(

in

6) Förslag

till

Lag

om

ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:54) om kommunala renhåll­

ningsavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

Kommun äger besluta att avgift

för bortforsling, omhändertagande

och oskadliggörande av orenlighet

och avfall, som uppsamlats inom

kommun vid renhållning enligt häl­

sovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663), skall utgå till kommu­

nen eller till den som utför renhåll­

ningen på uppdrag av kommunen.

§•

Kommun äger besluta att avgift

för bortforsling, omhändertagande

och oskadliggörande av orenlighet

och avfall, som uppsamlats inom

kommunen vid renhållning enligt

4 § kommunala renhållning slag en

(1970:

), skall utgå till kommu­

nen eller till den som utför renhåll­

ningen på uppdrag av kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

112

Iiungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet R^egner,

regeringsrådet

M^artenius,

justitierådet

B^ernhard,

justitierådet

H^esser.

Enligt lagrådet den 17 augusti 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

27 maj 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över förslag till lag om ändring i natur­

vårdslagen och förslag till kommunal renhållning slag såvitt avsåge 2 §.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Swen Westberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

23 §

Det i paragrafen upptagna förbudet mot nedskräpning anges för närva­

rande gälla ”i naturen”. Enligt förarbetena till motsvarande stadgande i

1952 års naturskyddslag åsyftas härmed ”skog och mark”. I regel är det

tydligen fråga om områden som icke lagts under detaljplan men även vissa

områden under sådan plan kan omfattas, t. ex. större parkområden av ströv-

karaktär och grönområden för fritidsbebyggelse. Bebyggda områden torde

falla utanför begreppet naturen. Särskilt gäller detta naturligtvis helt stads-

rnässig bebyggelse. Syftet med den ändring som föreslås i paragrafen är

bland annat att göra förbudet generellt tillämpligt så att det även kom­

mer att gälla bebyggda områden. I det remitterade förslaget har man sökt

uppnå detta genom att förbudet förklaras gälla, utom i naturen, även ”vid

bebyggelse”. Enligt lagrådets mening anger denna term dock inte med till­

räcklig tydlighet den vidsträckta tillämpning som avses. Det ter sig främ­

mande att beteckna t. ex. inre områden i en stad såsom områden ”vid be­

byggelse”. Mot det föreslagna uttrycket kan vidare anmärkas, att det synes

utgå från att natur och bebyggelse skulle vara varandra helt uteslutande be­

grepp. Detta är dock inte fallet. Såsom framgår av vad som redan anförts

113

har man att till natur i naturvårdslagens mening i vissa fall räkna mark inom

bebyggda områden, t. ex. parkområden och grönområden. Mark intill en­

staka bebyggelse på landsbygden torde också ofta vara att anse som natur.

Det föreslagna uttrycket skulle alltså kunna föranleda att begreppet natur

felaktigt kom att tolkas på ett inskränkande sätt, något som skulle vara

olägligt beträffande vissa andra stadganden där man genom att använda

detta ord avgränsar stadgandets tillämpningsområde, t. ex. 24 §. Slutligen

kan mot det föreslagna uttrycket ”vid bebyggelse” även erinras, att det i

hälsovårdsstadgan (47 §), som det vill synas, har en något annan betydelse

än i det remitterade förslaget; i hälsovårdsstadgan torde begreppet icke om­

fatta t. ex. torg och andra större öppna platser.

Av anförda skäl bör enligt lagrådets mening det i den föreslagna lag­

texten upptagna uttrycket ”i naturen eller vid bebyggelse” jämkas. Enklast

synes vara att helt allmänt förklara, att nedskräpning icke får ske ”utomhus,

vare sig i naturen eller inom bebyggda områden”.

N edskräpningsf örbudet, som är straff sanktionerat i 37 §, skall enligt det

remitterade förslaget vara tillämpligt oberoende av vem som är ägare till

marken och alltså även beträffande privata tomter och annan enskild till­

hörig mark. Detsamma blir fallet även med den av lagrådet föreslagna for­

muleringen. Det kan emellertid ifrågasättas om icke viss begränsning

bör göras. Sådan nedskräpning som äger rum på område, dit allmänheten

icke äger tillträde och som inte heller ligger inom synhåll från väg eller an­

nan plats där allmänheten får färdas fritt, bör i allmänhet inte kunna bli

föremål för ingripande. Med hänsyn till den allmänna innebörden av 23 §

synes emellertid en begränsning av detta slag icke böra upptagas i detta

stadgande utan hellre införas i straffbestämmelserna i 37 §.

37 §

Det allmänna nedskräpningsförbudet i 23 § har enligt lagens nu gällande

lydelse en vidare omfattning än som täcks av den mot nedskräpning riktade

straffsanktionen i andra stycket förevarande paragraf. Enligt det remitte­

rade förslaget kommer däremot straffbestämmelsen i 37 § att helt motsvara

området för det i 23 § föreslagna förbudet med endast den begränsningen,

att ansvar ej skall ådömas om gärningen är ringa.

I remissprotokollet har inte närmare belysts under vilka förhållanden en

gärning som innefattar nedskräpning skall anses vara ringa. Uppenbarligen

måste den närmare gränsdragningen härvidlag överlämnas åt rättstillämp­

ningen. Såsom anförts i remissprotokollet innebär redan uttrycket ”skrä­

pa ned” i sig självt ett visst kvalifikationskrav. Lagrådet delar för sin del

rikspolisstyrelsens uppfattning, att sådana bagatellartade handlingar såsom

bortkastande av en enstaka bussbiljett, cigarrettfimp eller liknande, i regel

måste falla utanför det straffbara området. I anslutning härtill bör emel­

lertid erinras om att i det kommittébetänkande som ligger till grund för det

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

114

remitterade förslaget (s. 115, jfr remissprotokollet s. 15) uttalats, att den i

dag omfattande nedskräpningen till väsentlig del uppkommer som resultat

av ett stort antal var för sig relativt oskyldiga nedskräpningar, att den sam­

lade effekten av sådana smärre nedskräpningar blir helt oacceptabel samt

att om sådan kollektiv nedskräpning skall kunna motverkas självfallet var­

je enskild nedskräpningshandling måste vara förbjuden och kunna straf­

fas. Den uppfattning, åt vilken kommittén sålunda givit uttryck har inte

motsagts i remissprotokollet. Det torde därför böra antagas, att en i och

för sig obetydlig handling med hänsyn till de omständigheter under vilka

den kommit till stånd likväl bör anses vara nedskräpning som icke är ringa,

t. ex. om — såsom i det av kommittén angivna fallet — det framstår såsom

uppenbart, att den utgör ett led i en allvarlig kollektiv nedskräpning. Det

torde också utan vidare vara klart, att vad som på en plats måste bedömas

vara en ”ringa” nedskräpning på ett annat och mera känsligt område får

anses utgöra en gärning, som alls inte kan bedömas såsom ringa. I detta

sammanhang bör Aridare erinras om den ”nedskräpning” kring jordbruks­

byggnader på landet som ofta måste tolereras.

Enligt förslaget skall straff för brott mot nedskräpningsförbudet ej ådö-

mas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Verklig konkurrens

mellan straffbestämmelsen under 5 och straffbud i brottsbalken torde kun­

na uppstå endast i sällsynta fall. Behovet av en särskild konkurrensregel

kan därför ifrågasättas. Det synes för övrigt ingalunda vara självklart att

de konkurrensspörsmål som här kan uppkomma bör utan undantag lösas

på det sätt som föreslagits. Om någon gjort sig skyldig till åverkan, ett

brott som i brottsbalken icke är belagt med svårare straff än böter, och ge­

nom samma gärning brutit mot nedskräpningsförbudet, ter det sig tvärtom

mest naturligt att tillämpa både 12 kap. 2 § brottsbalken och den strängare

straffbestämmelsen i förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening bör

uppkommande konkurrensfall kunna tillfredsställande lösas i rättstillämp­

ningen utan att en särskild konkurrensregel intages i lagtexten. Det föror­

das därför att den föreslagna regeln får utgå.

Under hänvisning till vad som anförts vid 23 § och förevarande paragraf

förordar lagrådet, att punkten 5 i 37 § får följande lydelse: åsidosätter stad­

gandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke

äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa. Härvid utgår 37 §

andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Förslaget till lag om kommunal renhållning

2

§

Enligt 2 § i den nu gällande gaturenhållningslagen avser fastighetsägarens

renhållningsskyldighet ”gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt

utrymme utanför fastigheten”. Motsvarande bestämmelse i förslaget lämnar

115

föreskrift om renhållningsskyldighet beträffande ”mark som behövs för

gångtrafik omedelbart utanför fastigheten”.

Angående den närmare innebörden av fastighetsägares skyldighet anför­

des i det betänkande (SOU 1954: 37) som ligger till grund för nuvarande lag

(se NJA II 1956 s. 294 f, jfr Carl Persson: Allmänna ordningsstadgan m. in.,

1958, s. 206 f): Skyldigheten avser i främsta rummet trottoaren eller gång­

banan utanför fastigheten —------- . Därest gatan är försedd med plantering

eller liknande anordning intill fastigheten, bör fastighetsägaren kunna åläg­

gas renhålla ej blott gångbana å gatan utan även tillfart dit över plantering­

en; av att skyldigheten angives gälla utanför fastigheten torde följa att den

icke kan avse en gata som ligger på andra sidan av ett parkområde. — De­

partementschefen (NJA II 1956 s. 294) förklarade att vad utredningen an­

fört angående den närmare innebörden av fastighetsägarens renhållnings­

skyldighet icke föranledde någon erinran från hans sida.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden synes den föreslagna lydelsen av 2 §

innebära en saklig ändring genom att ordet ”omedelbart” tillagts, möjligen

också genom att bestämningen ”utanför fastigheten” hänföres till gångtrafik

i stället för till gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme.

Av vad departementschefen anfört om ifrågavarande paragraf i förslaget

framgår emellertid icke att någon ändring varit åsyftad.

Då bestämningen av fastighetsägarens skyldighet är av icke ringa prak­

tisk betydelse, bör den nu gällande lydelsen bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag ur protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, H^olm-

^qvist, A^spling, S^ven-E^rig N^ilsson, L^undkvist, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff,

W^ickman, M^oberg, B^engtsson, N^orling, L^öfberg, L^idbom, C^arlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållningslag såvitt avser 2 § och anför.

.lag biträder lagrådets förslag om ändringar i de remitterade lagförslagen.

I konsekvens med den av lagrådet föreslagna ändringen i 23 § naturvårds­

lagen bör orden ”i naturen” i 3 § kommunala renhållningslagen bytas mot

ordet ”utomhus” och viss redaktionell jämkning dessutom vidtas i samma

paragraf.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t

dels föreslår riksdagen att, med angivna ändringar, antaga förslagen till

1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2) kommunal renhållningslag,

samt de vid statsrådsprotokollet den 27 maj 1970 fogade förslagen till

3) lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar,

4) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgif­

ter,

dels inhämtar riksdagens yttrande över de vid statsrådsprotokollet den

27 maj 1970 fogade förslagen till

5) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),

6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Andersson

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

117

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ............................................................................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll...................................................................... 1

Författningsförslag.................................................................................................... 3

Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)............................ 3

Förslag till kommunal renhållningslag.............................................................. 5

Förslag till lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar............

6

Förslag till lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållnings­

avgifter ................................................................................................................. 7

Förslag till kungörelse om ändring

i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) 8

Förslag till kungörelse om ändring

i hälsovårdsstadgan (1958: 663)........ 9

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 maj 1970....................................................... 10

Inledning ............................................................................................................ 10

Nuvarande förhållanden....................................................................................... 12

Ansvaret för renhållning enligt gällande rätt m. m.................................... 12

Flälsovårdslagstiftningen .......................................................................... 12

Kommunal gaturenhållning...................................................................... 15

Väglagstiftningen ....................................................................................... 16

Naturvårdslagen ....................................................................................... 17

Bilvraken ........................................................................................................ 18

Förpackningarna ........................................................................................... 20

Kommittén............................................................................................................ 22

Allmänna synpunkter ................................................................................... 22

Nedskräpningen................................................................................................ 23

Förbud ........................................................................................................ 23

Sanktioner.................................................................................................... 24

Tillsyn ........................................................................................................ 25

Bilvraken ........................................................................................................ 27

Förpackningarna ........................................................................................... 29

Benhållningen ................................................................................................ 32

Bebyggelseområde....................................................................................... 32

Vägområde.................................................................................................... 32

Naturområde................................................................................................ 34

Organisation ................................................................................................ 37

Forskningen .................................................................................................... 42

Kostnader........................................................................................................ 43

Remissyttrandena ................................................................................................ 43

Allmänna synpunkter ................................................................................... 43

Nedskräpningen................................................................................................ 45

Förbud ........................................................................................................ 46

Sanktioner.................................................................................................... 47

Tillsyn ........................................................................................................ 49

Bil vraken ........................................................................................................ 50

Förpackningarna ........................................................................................... 54

Renhållningen ................................................................................................ 62

Bebyggelseområde....................................................................................... 62

Vägområde.................................................................................................... 62

Naturområde................................................................................................ 68

Organisation ................................................................................................ 71

Forskningen .................................................................................................... 77

Kostnader........................................................................................................ 79

Departementschefen................................................................................................ 79

Inledning ........................................................................................................ 79

Nedskräpningen och renhållningen .............................................................. 80

Allmänna synpunkter ............................................................................... 80

Specialmotivering....................................................................................... 84

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen................................ 84

Förslaget till kommunal renhållningslag............................................. 85

Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna vägar............... 90

Övriga författningsförslag...................................................................... 91

Övriga frågor.................................................................................................... 91

Bilvraken .................................................................................................... 91

Förpackningarna ....................................................................................... 92

Forskningen ................................................................................................ 94

Kostnader.................................................................................................... 94

Hemställan........................................................................................................ 96

Bilaga 1 Kommitténs författningsförslag.............................................................. 97

Bilaga 2 Vägsakkunnigas lagförslag...................................................................... 103

Bilaga 3 De till lagrådet remitterade förslagen samt övriga förslag till författ­

ningsändringar .................................................................................................... 105

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 oktober 1970 ................................................. 112

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 oktober 1970 ............................................. 116

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

KARCUS BOKTR. STHLM l?/0 700262