om ändring i byggnadslagen (1947:385) m.m.
Regeringens proposition
1980/81: 165
om ändring i byggnadslagen (1947: 385) m. m.;
beslutad den 19 mars 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag. På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
GEORG DANELL
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ändring i byggnadslagen (1947: 385) och byggnadsstadgan (1959: 612) i de delar som rör fastighetsägares skyldig-
het att betala ersättningar för gatukostnader. De föreslagna ändringarna
ger kommunerna ökade möjligheter att täcka sina kostnader för gator och
andra allmänna platser inom områden med stadsplan. Ändringarna innebär också en förenkling av hanteringsordningen för beslut om ersättningar för
gatukostnader m. m. Ändringarna skall träda i kraft den I januari 1982.
1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165
1 Förslag till
Lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadslagen (1947: 385)! dels att 62—69 och 72 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 67 § skall utgå,
dels att 56—61 och 155 §§ samt rubriken närmast före 568 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Om ersättning för gatumark Om gatukostnader m.m.
568 Ägare av fastighet som är belä- Om en kommun skall anlägga elgen vid gata och som överensstäm- ler förbättra gator och andra allmer med tomtindelning är skyldig männa platser inom stadsplan, får att ersätta kommunen värdet av gu- kommunfullmäktige besluta att
tumarken framför fastigheten intill kostnader för sådana åtgärder som
gutans mitt, dock ej till större bredd är avsedda att tillgodose ett visst
än fem åttondelar av den enligt områdes behov av allmänna platser
stadsplanen vid gatans upplåtande och av anordningar som normalt
till allmänt begagnande tillåtna hör till allmänna platser skall beta-
högsta hushöjden å fastigheten. las av ägarna till fastigheterna
inom området.
År fastigheten belägen vid gatu- Kostnaderna skall fördelas melkors, omfattar ersättningsskyldig- lan fastigheterna efter skälig och heten tillika den del av gatukorset rättvis grund. som inneslutes av den i första Kommunfullmäktige beslutar om stycket angivna gatumarkens ut- avgränsningen av det område inom dragna gränslinjer och är belägen vilket fördelning skall ske, om kost-
inom ett avstånd från fastighetens nader som skall fördelas samt om
sida eller hörn, motsvarande fem grunderna för fördelningen. . åttondelar av den i första stycket
angivna hushöjden.
578”
Ingår i gata allmän väg eller ock Om en kommun skall anlägga elvägmark som kommunen jämlikt 43 ler förbättra en gata, får kommun- $ nyttjar, skall fastighetsägarens fullmäktige besluta att kostnaden ersättningsskyldighet enligt 56 § för detta skall betalas av ägarna till första stycket begränsas till värdet de fastigheter som är belägna vid äv gatumarken framför fastigheten gatan. Därvid får för varje fastigintill gutans mitt, minskad med hal- het tas ut en ersättning som motva arealen av vägmarken. svarar hälften av den kostnad som
Ingår vägmark som avses i första belöper på gatan framför fastighestycket i gatukors och finnes den ten. Kostnaden för sådana anord-
areal gatumark som återstår i kor- ningar som normalt hör till en gata
set efter avdrag av vägens areal får tas ut med lika delar av fastigvara mindre än den areal som hetsägarna. Kostnaden för att an-
! Lagen omtryckt 1972: 775. ? Senaste lydelse 1975: 459,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ägarna av fastigheterna vid korset lägga gatukors får tas ut med lika jämlikt 56 § andra stycket skola delar av ägarna till fastigheterna sammanlagt ersätta, jämkas ersätt- vid gatukorset. .
ningsskyldigheten för fastigheterna Om kostnaden för att anlägga el-
så att den sammanlagt ej överstiger ler förbättra gatan inte är densam-
värdet av nämnda återstående are- ma överallt, får kommunfullmäk-
al. tige besluta att kostnaden skall för-
Vad i första och andra styckena delas mellan fastighetsägarna efter
sägs avser icke allmän väg som ef- någon annan skälig och rättvis
ter det att denna lag. trätt i kraft grund än som anges i första
eller, om väghållningen i kom- stycket. munen dessförinnan övertagits av
staten, sedan så skett byggts inom
område som ingår i stadsplanen.
588 Ersättning varom i 56 och 57 §§ Den ersättning som enligt 56 el-
sägs skall beräknas efter medelvär- ler 57 § belöper på varje fastighet det å all gatumarken framför fas- skall jämkas, om de kostnader som
tigheten eller i fråga om gatukors, skall ersättas är oskäligt höga eller å den mark som ingår Ii gatukorset: om de åtgärder som ersättningen
dock skall vägmark som avses i57§ avser har en omfattning eller ett
första stycket icke tagas i beräk- utförande som betydligt överstiger
ning. Värdet av själva marken vad som kan anses normalt med skall, efter de grunder vilka gälla hänsyn till den användning som är för uppskattning av gatumark som tillåten för fastigheten.
avstås till kommunen, uppskattas utan hänsyn till kostnad som kommunen vidkänts för markens iord-
ningställande.
598?
Därest så finnes lämpligt, må Till grund för bestämmande av länsstyrelsen på framställning av ersättning enligt 56 eller 57 § får kommunen besluta, att gatumarks- läggas antingen de faktiska kostnaersättning som enligt 56—58 §§ derna eller på tidigare erfarenhet sammanlagt belöper på fastighets- stödda beräkningar av vad det kosägarna inom visst område skall för- tar att i motsvarande utförande andelas mellan dem och i förekom- lägga eller förbättra gator eller
mande fall ägarna till annan eller andra allmänna platser.
andra inom samma område belägna fastigheter, som ej hava egen gräns mot gata, efter omfattningen av den enligt stadsplanen å fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund.
Äro synnerliga skäl därtill, äger
regeringen förordna om ändring i
3 Senaste lydelse 1975: 459
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
beslutet efter vad som prövas skä-
ligt.
Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav som vid beslutets meddelan-
de är eller lagligen skolat vara upp-
låten till allmänt begagnande.
60 §
Svarar den fördel som genom Skyldighet för en fastighetsägare
gata beredes fastighet icke mot den att ersätta kommunen kostnaderna
ersättningsskyldighet som enligt för gator och andra allmänna 56—58 §§ eller 59 § åligger fastighe- platser inträder när den anläggning
tens ägare, jämkas ersättningen som ersättningen avser kan för med hänsyn därtill. hans fastighet användas för avsett ändamål. Ersättningsskyldigheten skall
fullgöras vid anfordran. Om ersätt-
ningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock beta-
la ersättningen genom avbetalning-
ar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en
tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den
dag då kravet på ersättning framställdes. Om betalningsvillkoren
ändå blir alltför betungande för
fastighetsägaren, skall villkoren jämkas. När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare av kvartersmark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot
kommunen för sådan ersättning
som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.
61§
Har markägare utan lösen till Tvist om ersättning för gatukostkommunen — överlåtit — gatumark nader och kostnader för annan all-
framför fastighet eller i gatukors, män plats prövas av fastighetsdom-
eller har kommunen samtidigt varit stolen på talan av endera parten.
ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och gatu-
marken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan,
vare fastighetens ägare fri från
skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
628” Skall gata vidgas, vare den som
äger fastighet vid någondera sidan av gatan skyldig att ersätta kommunen skillnaden mellan de ersätt-
ningsbelopp som med tillämpning
av 56—58 §§ åvila fastighetsägare före och efter vidgningen; dock skall medelvärdet å all mark framför fastigheten eller i gatukorset be-
räknas efter medelvärdet å den
mark som erfordras för vidgningen,
och må den fastighetsägarna å
ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp än som motsvarar
värdet av sistnämnda mark.
Vid bestämmandet av ersätt-
ningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§ äga motsvarande tillämp-
ning.
Har enligt 59 § särskild grund
fastställts för fördelning av ersättning för gatumark, skall utan
hinder därav den ökning av gatu-
marksersättning som föranledes av gatans vidgning gäldas enligt be-
stämmelserna i första stycket, såvitt ej regeringen på framställning av kommunen annorlunda förord-
nar.
638 Skyldighet att erlägga ersättning
för gatumark inträder i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet att erlägga ersätt-
ning för gatumark efter gatas vidgning. Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill fastig-
hetsägare erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han dock berättigad därtill,
om nöjaktig säkerhet ställes. Avbe-
talning skall ske med minst en tion-
del årligen. Å oguldet belopp skall
> Senaste lydelse 1975: 459,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
enligt kommunens bestämmande gäldas skälig ränta från den dag då
krav på ersättning framställts. Prövas nu stadgade villkor alliför betungande för fastighetsägaren,
äger länsstyrelsen medgiva den
lättnad som påkallas av omständig-
heterna.
64§ Sedan stadsplan blivit fastställd.
äger kommunen, ändå att ersättningsskyldighet enligt 63 § ej in-
trätt, påkalla fastställande av den
ersättning fastighetsägare skall gälda för gatumark.
Vill, innan tomtindelning inom
visst byggnadskvarter skett, kom-
munen att den ersättningsskyldig-
het för värdet av gatumark, som jämlikt 56—58 §§ eller 62 § första stycket kan komma att åläggas fas-
tighetsägare inom kvarteret, skall bestämmas, må det ske. Sedan tomtindelning skett, skall ersätt-
ningsbeloppet fördelas mellan fas-
tighetsägarna jämlikt 56—359 §§ eller 62 § första stycket, varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen, där föreskriven jämkning skall ske.
Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om fastighet och fastighetsägare gälla om kvartersmark och ägare av sådan maurk.
65§
Tvist om ersättning för gatumark prövas av fastighetsdomstolen på talan av endera parten.
66§
Då ersättning för gatumark blivit bestämd. vare ny ägare av kvartersmark, som berörts av åtgärden, bunden i samma omfatining som förre ägaren.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
678"
Om ersättning för gatubyggnadskostnad
Kommunfullmäktige må för kommunen i dess helhet eller för viss
del därav meddela bestämmelser
om skyldighet för ägare av fastighet som överensstämmer med
tomtindelning att bidraga till kost-
naden för iordningställande av
gata (gatubyggnadskostnad).
Bestämmelserna skola underställas länsstyrelsens prövning, så-
framt på fastighetsägare lägges
skyldighet som tidigare icke ålegat honom. Om särskild anledning fö-
religger, äger länsstyrelsen med
eget utlåtande överlämna sådant ärende till regeringen för avgörande.
688 Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skola angiva
grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens för-
delning mellan dem samt tid och
ordning för ersättningens erläg-
gande. Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:
I. Ersättningsskyldighet må ej åläggas fastighetsägare beträffan-
de gata eller del därav vars anlägg-
ning påbörjats framför fastigheten
då fråga angående bestämmelser
om bidrag till gatubyggnadskostnad väcktes hos kommunfullmäktige.
2. Ersättningsskyldighet må ej
avse gata eller del därav som lagli-
gen skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som under I sägs.
3. Å fastighetsägare må ej läggas kostnad som utan motsvarande för-
del för fastighets bebyggande för-
anledes uv att gutus höjdläge skall i väsentlig mån avvika från markens
Senaste lydelse 1975: 459.
Nuvarande lIyvdelse Föreslagen lydelse
naturliga höjdläge eller av att gatans anläggning eljest på grund av
särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.
4. Fastighetsägare må icke belastas med gatubyggnadskostnad i större omfattning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldig-
het att ersätta gatumark; dock må
kostnad uttagas för iordningstäl-
lande av vägmark såsom gata eller
av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersättningsskyldighet som nyss nämnts icke föreligger beträffande marken.
5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den guatubyggnadskostnäd, som skulle sammanlagt belöpa å fastighetsägarna inom visst
område, fördelas mellan dem efter
omfattningen av den enligt stadsplanen å fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund.
6. Är inom gatudel, som begränsas av två på varandra följunde tvärgators utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden icke överallt densamma, skall ersättningen beräknas efter den genomsnittliga kostnaden.
7. Till grund för bestämmande av
gatubyggnadskostnad må, i stället
för vad under 5 och 6 sägs, läggas
på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata under likar-
trade förhållanden betingar i anläggning.
8. Därest nuvarande eller föregående ägare av fastighet mot vederlag helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata, skall hänsyn ta-
gas härtill.
9. Fastighetsägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga an-
språk på rättvisa och billighet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
69§
Svarar den fördel som genom gatas iordningställande beredes fastighet icke mot den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad åvilar fastighetens ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.
Tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad prövas av fastighets-
domstolen på talan av endera parten.
728 Ägare av fastighet inom område, beträffande vilket förordnande enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.
155§
Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet äger tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av tomt eller fastighet avses därvid ägarna av de fastigheter som hava del i samfälligheten. Är samfälligheten ej avsedd för bebyggelse; skall den anses bebyggd
när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Högsta tillåtna
hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastigheter som hava del i samfälligheten.
Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om fastighet som överensstämmer med
tomtindelning avser även annan
inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen, samt tomt som är i en ägares hand.
Vad i denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med tomtindelning skall gälla även beträffande fastighet som bildats med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena fastighetsbildningslagen (1970: 988).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser skall
tillämpas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats före ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Härigenom föreskrivs att 2 och 25 §§ samt 71§ I mom. byggnadsstadgan (1959: 612)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
När sådant begäres av någon, Om någon begär det skall bygg-
vars rätt kan beröras därav, åligger nadsnämnden lämna skriftligt be-
det byggnadsnämnden art lämna sked huruvida nämnden har medskriftligt besked huruvida nämnden delat beslut om skyldighet för en meddelat beslut rörande skyldighet viss fastighetsägare att vidra särför fastighetsägare att vidtaga sär- skilda åtgärder med avseende på
skild åtgärd med avseende å fas- fastigheten.
tigheten. :
Där stadsplan finnes åligger det Där stadsplan finns skall bygg-
byggnadsnämnden = eller annan nadsnämnden eller den myndighet, myndighet, som kommunfullmäk- som kommunfullmäktige hestäm-
tige bestämma, att på begäran av mer, på begäran lämna skriftligt be-
person, som i första stycket sägs, sked om den ersättning för gatuutfärda skriftligt besked rörande kostnader eller kostnader för annan
den på fastigheten belöpande för- allmän plats som belöper på en viss pliktelsen att till kommunen utgiva fastighet, I beskedet skall anges i
bidrag till kostnad för gata. I be- vad mån skyldigheten att betala er-
skedet skall angivas i vad mån be- sättningen har inträtt. talningsskyldighet för förpliktelsen inträtt eller icke.
Där stadsplan finnes åligger det Om någon begär det skall bygghärjämte byggnadsnämnden att, då nadsnämnden dessutom lämna ut
det begäres av person som avses i karta (nybyggnadskarta) för sådan
första stycket, till denne utlämna fastighet som ingår i stadsplan. karta (nybyggnadskarta) rörande Nämnden bör tillhandahålla nyfastighet som ingår i planen. Nämn- byggnadskarta också för andra fasden bör ock, där det lämpligen kan tigheter, om det lämpligen kan ske.
ske, tillhandahålla nybyggnads-
karta för fastighet inom område,
som ej ingår i stadsplan.
258?
Väckes fråga om meddelande av Innan kommunfullmäktige beslu-
beslut enligt 59 § byggnadslagen tar att gatukostnader eller kostna-
rörande särskild grund för fördel- der för andra allmänna platser ning av gatumarksersättning eller skall betalas av fastighetsägare enom ändring i sådant beslut eller om ligt 56 § eller 57 § byggnadslagen
antagande av bestämmelser om bi- (1947:385), skall kommunfullmäk-
drag till gatubyggnadskostnad eller tige låta utreda frågan och upprät-
! Stadgan omtryckt 1972: 776.
2 Senaste lydelse 1977: 913.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
ändring därav, och finna kommun- ta det förslag som utredningen för-
fullmäktige att frågan bör komma anleder. under närmare prövning, ankom-
mer det på fullmäktige att låta verkställa utredning i ärendet och
uppgöra det förslag vartill utred-
ningen må föranleda.
Sedan förslag upprättats skall Förslag till ersättningsskyldighet detsamma utställas för granskning enligt 56 § byggnadslagen skall under viss tid, minst tre veckor, ef- ställas ut för granskning under ter det kungörelse härom skett i minst tre veckor efter det aft kunortstidning. Där fråga är om sär- görelse om detta har skett i ortstid-
skild grund för fördelning av gatu- ning. Underrättelse om utställningmarksersättning, skall dessutom på en av förslaget skall dessutom, på
sätt i 17 § 4 mom. första stycket : det sält som anges i 17. $ 4 mom.
sägs underrättelse om förslagets första stycket, sändas rill kända utställande för granskning tillstäl- och inom riket bosatta markägare,
las kända och inom riket boende vilkas rätt berörs av förslaget. Unmarkägare, vilkas rätt beröres av derrättelse behöver dock inte sänförslaget, dock att sådan underrät- das till den som skriftligt har god-
telse ej behöver tillställas den som känt förslaget. När granskningsti-
skriftligen godkänt förslaget. När den har gått ut, får fullmäktige be-
den för granskning bestämda tiden sluta I ärendet.
tilländagått äga fullmäktige besluta Avser förslaget ersättningsskyli ärendet. dighet enligt 57 § byggnadslagen,
skall de markägare, vilkas rätt be-
rörs och som inte har godkänt för-
slaget, beredas tillfälle att yttra sig
över detta, innan kommunfullmäk-
tige får fatira beslut i ärendet.
718 I mom. Över byggnadsnämnds I mom. Byggnadsnämndens bebeslut enligt byggnadslagen eller slut enligt byggnadslagen
denna stadga må besvär anförus (1947:385) eller denna stadga får hos länsstyrelsen. överklagas genom besvär hos läns-
styrelsen.
Klagan må ej föras över bygg- Ett beslut av byggnadsnämnden nadsnämnds beslut, varigenom att vägra medgivande till avvikelse medgivande till avvikelse från fast- från fastställd generalplan, stads-
ställd generalplan, stadsplan eller plan eller byggnadsplan får dock
byggnadsplan vägrats. Att särskild inte överklagas. I 149 § byggnadsklagen ej må föras över byggnads- lagen finns föreskrifter om att särnämnds beslut i vissa ärenden rö- skild klagan inte får föras över rande stadsplan, byggnadsplan eller - nämndens beslut i vissa ärenden rötomtindelning, därom stadgas i 149 rande stadsplan, byggnadsplan eller $ byggnadslagen. tomtindelning.
Har åt annan myndighet än Om någon annan myndighet än
byggnadsnämnd = uppdragits — att byggnadsnämnden har fått i upppröva ärenden rörande ställande av drag att pröva nedan angivna ären-
säkerhet enligt 38 § byggnadslagen den, skall vad som föreskrivs om
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
för fullgörande av fastighetsägares överklagande i första stycket tillskyldighet att anordna utfartsväg lämpas på den myndighetens beslut eller avlopp från fastighet eller att i sådana ärenden. De ärenden som utgiva bidrag till kostnad för gata, avses är följande: skall om besvär över den myndig- 1. Ärenden om ställande av sähetens beslut i sådant ärende gälla kerhet enligt 38 8 byggnadslagen vad ovan stadgats om besvär över för fullgörande av fastighetsägares byggnadsnämnds beslut. skyldighet att anordna utfartsväg
eller avlopp eller att betala bidrag
till gatukostnader.
2. Ärenden enligt 60 § samma lag
om betalningsvillkor för gatukost-
nadsersättning m.m.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Äldre bestämmelser skall
tillämpas i ärenden om gatukostnader avseende åtgärder som har påbörjats
före ikraftträdandet.
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-03-12
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Ullsten,
Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo,
Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson
Föredragande: statsrådet Danell
Lagrådsremiss om ändring i byggnadslagen (1947: 385) m, m.
1¶Inledning
1969 års vägutredning! (vägutredningen) tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1969 för. att se över lagen om enskilda vägar.
Gatukostnadsutredningen” tillkallades med stöd av regeringens bemyn-
digande den 15 maj 1975 för att utreda frågan om ett nytt avgiftssysstem för
gatubyggande m. m.
I juli 1974 avgav vägutredningen principbetänkandet (Ds K 1974: 7) Kommunal och enskild väghållning och i maj 1977 slutbetänkandet (SOU 1977:12) Kommunal och enskild väghållning.
Gatukostnadsutredningen avgav i september 1977 betänkandet (SOU 1977:65) Kommunernas gatuhållning.
Yttrande över betänkandena, som har remissbehandlats gemensamt, har avgetts av Svea hovrätt. kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, televerket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens na-
turvårdsverk, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens va-nämnd, sta-
tens lantmäteriverk, statens vattenfallsverk, domänverket, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
! Regeringsrådet Voldmar Körlof. byrådirektören Fritz Persson, fabrikören Karl Pettersson samt ledamöterna av riksdagen Göran Karlsson och Torsten Stridsman. I stället för Karlsson inträdde fr.o.m. den 6 september 1972 kommunalrådet Erik Svensson.
? Departementsrådet Sven Åmark.
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, trafikpolitiska utredningen (K 1972: 07), decentraliseringsutredningen
(Kn 1975:0), statskontrollkommittén (Kn 1976:06), ordningsstadgeutred-
ningen (Kn 1977:02), Svenska kommunförbundet, LO, TCO, SACO/SR, Föreningen för samhällsplanering, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Föreningen för kommunal park- och naturvård, HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), National-
föreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Näringslivets bygg-
nadsdelegation och Näringslivets trafikdelegation, Riksförbundet för en-
skild väghållning, Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svenska bygg-
nadsentreprenörföreningen, Svenska elverksföreningen, Svenska Kom-
munaltekniska Föreningen (SKTF). Svenska konsulterande ingenjörers
förening (SKIF), Svenska Riksbyggen förening u.p.a., Svenska vägföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges Lantmätareförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Sveriges villaägareförbund och Stockholms Trädgårdsstadsföreningars samarbetsnämnd.
Bostadsstyrelsen har bifogat yttranden från vissa länsbostadsnämnder och statens lantmäteriverk har bifogat yttranden från överlantmätarmyndigheter. Vid länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från kom-
muner och vissa länsorgan m.m. Vissa kommuner har bifogat yttranden från kommunala nämnder och förvaltningar. SAF har hänvisat till remissyttrandet från Näringslivets byggnadsdelegation. Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund har anslutit sig till
LRF:s yttrande. - . .
I det följande kommer att föreslås ändringar i nuvarande regler om
ersättning för gatukostnader. Utredningsförslagen kommer att behandlas endast i den mån som de har betydelse för de förslag som nu läggs fram.
Enligt vad jag har erfarit avser inte chefen för kommunikationsdeparte-
mentet att lägga fram några förslag med anledning av vägutredningens betänkande.
Till protokollet i detta ärende bör fogas en redogörelse för nuvarande ordning i fråga om upplåtande av gata och gatukostnader som bilaga I.
Utredningarnas sammanfattningar av sina betänkanden och utredningar-
nas förslag till lag om kommunvägar bör bifogas protokollet som hilaga 2.
En sammanställning av remissyttrandena i de delar som de har betydelse
för de förslag som nu läggs fram bör fogas till protokollet som bilaga 3.
Under beredningen inom bostadsdepartementet av gatukostnadsutred-
ningens förslag har ett begränsat fullskaleförsök med utgångspunkt i utred-
ningsförslagen genomförts i Västerås kommun. Försöket har utförts av Kkonsult i samarbete med tjänstemän i kommunen. Den beträffande försöket upprättade promemorian bör fogas till protokollet som bilaga 4.
2¶Föredragandens överväganden
2.1 Nuvarande förhållanden m. m.
I gällande byggnadslagstiftning är det endast inom områden med stadsplan som kommunen har ett direkt ansvar för utförande av gator och andra allmänna platser. Bestämmelser om detta finns i 49—55 §§ byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 1972:775, ändrad senast 1980:166) BL. Kommunens underhållsansvar motsvarar ansvaret för utförande, dvs. är begränsat till gator och andra allmänna platser inom områden med stadsplan (74 § BL). I områden med byggnadsplan (107-18§§ BL) ankommer det i princip på fastighetsägarna att svara för utförande och underhåll av vägar och andra
allmänna platser. Kommunerna har sedan lång tid haft möjlighet att i viss utsträckning
kompensera sig för kostnaderna för att utföra gator och andra allmänna platser genom ersättning från fastighetsägarna. I 56—66§§ BL meddelas bestämmelser om ersättning för gatumark. Ägare av fastighet, som är
belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning, är skyldig att ersätta kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten intill
gatans mitt. Ersättningsskyldigheten är dock så till vida begränsad att den inte omfattar större bredd än fem åttondelar av den enligt stadsplanen
tillåtna högsta hushöjden på fastigheten. På framställning av kommunen
får länsstyrelsen besluta att gatumarksersättning som sammanlagt belöper på fastighetsägarna inom ett visst område skall fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund. Ersätt-
ningsskyldigheten avser gatumark samt med viss begränsning även torg.
parker och andra allmänna platser. Enligt 1548 BL skall nämligen mark framför fastighet, som är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, anses som gata till en bredd motsvarande fem fjärdedelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten.
Enligt 67§ BL får kommunfullmäktige för kommunen i dess helhet eler
för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av
fastighet, som överensstämmer med tomtindelning. att bidra till kostnaden
för iordningställande av gata (gatubyggnadskostnad). I vissa fall skall frågan underställas länsstyrelsens prövning.
168§ BL finns regler om grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och kostnadens fördelning mellan dem samt bestämmelser om tid och ordning för ersättningens erläggande. En fastighetsägare får i princip inte belastas med gatubyggnadskostnader i större omfattning än som gäller för skyldigheten att betala gatumarksersättning. Den för sådan ersättning gällande begränsningen till en bredd om högst fem
åttondelar av den tillåtna hushöjden gäller alltså också för skyldigheten att
bidra till gatubyggnadskostnader. Skyldighet att bidra till kostnaderna för
att anlägga annan allmän plats än gata föreligger inte i annan mån än som
föranleds av de nyss nämnda bestämmelserna i 1548 BL. Även gatubygg-
nadskostnaderna kan fördelas mellan fastighetsägarna inom ett visst område efter omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund.
När det gäller vägar som sköts av kommuner finns f. n. inga bestämmel-
ser om rätt till ersättning av fastighetsägarna. I de fall då kommunerna har tagit hand om väghållning inom byggnadsplaneområden har finansierings-
frågorna lösts på olika sätt. I åtskilliga kommuner skattefinansieras sådan
väghållning till den del statliga bidrag inte utgår. I andra kommuner betalar
medlemmarna i vägföreningarna avgifter för den del av väghållningskostnaden som inte täcks av bidrag. Kombinationer av skatte- och avgiftsfinansiering torde också förekomma.
I många fall har kommunerna vid planeringen funnit det rimligt att fastighetsägarna skall svara för utförande och underhåll av vissa vägar och grönytor även inom områden med stadsplan. Dessa vägar och grönytor har i planen lagts på kvartersmark inom s.k. storkvarter. Å andra sidan använder åtskilliga kommuner byggnadsplancinstitutet vid sin planering även om de har för avsikt att svara för vägar och andra allmänna platser.
Härigenom har i viss mån gränserna mellan stadsplan och byggnadsplan
suddats ut. Även användningen av storkvarter i stadsplaner har minskat skillnaderna mellan planformerna.
2.2 Utredningsförslagen m. m.
Gatukostnadsutredningens förslag bygger i stor utsträckning på 1969 års vägutrednings förslag i betänkandet Kommunal och enskild väghållning.
Vägutredningens förslag innebär att kommunerna skall överta en del av den enskilda väghållningen. Avgörande skäl för denna ståndpunkt var bl.a. att ett stort antal kommuner redan i dag frivilligt utför eller bekostar väsentliga delar av den enskilda väghållningen inom sitt område samt kommunernas under senare tid ökade ansvar för genomförande av bebyggelseplaner. Ett annat skäl för förslaget utgjorde behovet av att i enlighet med tankarna bakom den pågående reformen av byggnadslagstiftningen
skapa förutsättningar för en övergång till ett enhetligt planinstitut, som
skall ersätta stadsplan och byggnadsplan. Utredningen föreslog att bestäm-
melserna om kommunal väghållning skall tas in i en särskild lag om
kommunvägar.
Gatukostnadsutredningens arbete var framför allt inriktat på finansieringen av kommunernas gatuhållning. För att kartlägga hur BE:s regler
om avgifter för gatubyggande tillämpas i kommunerna och i övrigt erhålla
en uppfattning om de problem och önskemål som finns på gatuhållnings-
området besökte utredningen ett antat kommuner. Mot bakgrund av bl. a. erfarenheterna från dessa kommunbesök anger utredningen som huvud-
motiv för cn reform att kommunerna måste ges möjligheter till bättre kostnadstäckning för sina investeringar. Utredningen framhåller också att
den nuvarande ordningen inte kan anses tillfredsställande när det gäller kravet på likabehandling av kommunens invånare. Utredningen pekar bl.a. på att de nya storkommunerna kommit att innehålla områden med
olika slag av detaljplaner för vilka gäller olika genomförande- och ersätt-
ningsregler. I dessa fall kan bristande likställighet föreligga inte bara i fråga
om anläggningskostnaderna utan även i fråga om underhållskostnaderna.
Detta gäller också i de fall då kommunerna har föranletts att använda
storkvartersplaner som innehåller vägar. I dessa fall får invånarna inom storkvarteret betala underhållet av de egna vägarna, medan markägare i
vanliga kvarter inte behöver betala kommunen för drift av gator. Som
ytterligare skäl för en reform pekar utredningen på behovet av att förenkla dagens regler.
Den lagtekniska lösning som gatukostnadsutredningen har valt för sina förslag innebär att utredningen i allt väsentligt ansluter sig till vägutredningens förslag till lag om kommunvägar.
När det gäller kommunernas rätt att täcka sina kostnader för kommun-
vägar innebär förslaget att kommunen för den kommunala väghållningen
skall få ta ut avgift av ägare till sådana fastigheter som har nytta av
väghållningen (268 i den föreslagna lagen om kommunvägar). Den kommunala väghållningen omfattar enligt 7§ samma lagförslag byggande och drift
av väg. Fastigheter inom ett område där det föreligger tätbebyggelse skall
anses ha nytta av de vägar inom området som väghållningen avser, om inte
särskilda skäl föranleder annat. Skyldighet att betala avgift skall inträda. när väg som väghållningen avser är i sådant skick att den kan användas för fastigheten.
De avgifter som en kommun tar ut får enligt förslaget inte överstiga vad
som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för väghållningen. Av-
giftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis
grund. När avgiftsskyldigheten fördelas skall hänsyn i vissa fall tas till mera betydande kostnader, som en fastighetsägare har haft vid byggande
av väg som väghållningen avser (27 § i lagförslaget).
Avgift skall enligt lagförslaget tas ut enligt en taxa som kommunen skall utforma enligt de principer som anges i 27 8, dvs. efter självkostnadsprinci-
pen och likställighetsprincipen (288). Avgifter skall kunna tas ut som engångsavgift och som periodiska avgifter. Engångsavgift får inte sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för att bygga
kommunvägen.
I 318 i lagförslaget ges regler om hur kretsen av avgiftspliktiga fastigheter
skall bestämmas. Om avgift för väghållning skall tas ut av fastighetsägare, föreskrivs att kommunens väghållningsmyndighet skall upprätta förslag till avgränsning av det område (väghållningsområde) inom vilket avgiftsskyl-
dighet avses föreligga. Vid förstaget skall, om det lämpligen kan ske, fogas
2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165
en förteckning över de fastigheter som ingår i väghållningsområdet och ägarna till dessa. Förslaget skall ställas ut för granskning på visst sätt, varefter väghållningsmyndigheten fattar beslut om väghållningsområdets avgränsning. |
Utöver de nu redovisade föreskrifterna innehåller lagförslaget bestämmelser om ianspråktagande av mark med vägrätt, ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt bestämmelser om ersättning m. m.
Västeråsförsöket
Remissutfallet över utredningarnas förslag i kostnadsdelen visar att det
råder osäkerhet om de föreslagna bestämmelsernas tillämpning. Nästan alla som har yttrat sig i saken kräver mera preciserade regler eller en konkretisering genom centralt framtagna taxor. Då det stod klart att det var nödvändigt att studera kostnadsfrågorna närmare innan ett regeringsförslag i ämnet kunde läggas fram, beslöts att ett begränsat fullskaleförsök skulle genomföras. Genom försöket skulle belysas bl.a. om det avgiftssvstem som tillämpas för vatten och avlopp (va) kan utgöra förebild för ett motsvarande system på gatu- och vägsidan.
Med denna utgångspunkt var det naturligt att i försöket behandla kommunens gatu- och vägnät som ett sammanhållet system till vilket alla fastigheter som har någon nytta av systemet skall bidra. Någon anledning
att gå närmare in på en indelning i väghällningsområden efter fastigheter-
nas nytta av olika kommunvägar fanns då inte. Avgiftssystemet för va
innebär vidare att kommunens totala kostnader skall fördelas på samtliga
fastigheter efter skälig och rättvis grund, varvid behovet att differentiera avgifterna mellan olika områden i en del kommuner tillgodoses genom att kommunen indelas i olika taxeområden. På motsvarande sätt kan vägkost-
naderna differentieras mellan olika områden så att kostnaden för det lokala
vägnätet i varje område täcks av avgifter från områdets fastigheter, medan kostnaderna för kommundelsanläggningar o.d. fördelas på lämpligt sätt mellan olika områden.
Enligt utredningsförslagen skall avgiftsskyldighet för fastighetsägaren
inträda när väg som väghållningen avser är i sådant skick att den kan
användas för fastigheten. Den taxekonstruktion som användes i försöket medför i praktiken att det är fastighetsägarens åtgärder som utlöser av-
giftsskyldigheten. Anläggningsavgift skall således i princip tas ut när fas-
tigheten bildas. när den bebyggs och när tillbyggnad sker.
Försöket inleddes med att samtliga trafikanläggningar och s.k. grönanläggningar — parker, sportanläggningar o.d. - i kommunen indelades i
olika kategorier med hänsyn till vem som f.n. bär kostnaderna eller betjänas av anläggningen i fråga. Försöket genomfördes därefter i tre större
delområden i Västerås centralort. Områdena valdes med den målsättningen att de skulle vara representativa för hela centralorten i fråga om bebyggelsetyper, bebyggelsens ålder, gatustandard, parkanläggningar m. m. Om-
rådena utgjordes av ett exploateringsområde — Vallby — i de yttre delarna
av centralorten, ett mer centralt beläget område med huvudsakligen äldre bebyggelse, Jakobsberg — Pettersberg. samt ett industriområde, Brandt-
hovda.
Av den PM som har upprättats beträffande försöket (bilaga 4) framgår bl.a. att försöket får anses ha påvisut att det avgiftssystem som tillämpas
för va kan ligga till grund för ett motsvarande system på gatu- och vägsidan
utan att alltför omfattande administrativa rutiner behöver tillgripas. Av-
giftssystemet ställer dock vissa krav på kommunernas kostnadsredovisning. Ju högre kostnadstäckningsgrad man eftersträvar desto högre blir dessa krav.
2.3 Behovet av en ny ordning
Kostnadsfrågan
De anläggningsarbeten, som avser gator, vägar, parker, o.d. och som kommunerna är engagerade 1, kan i huvudsak delas in i följande grupper.
1. Anordnande av gator och andra allmänna platser vid exploatering av
helt nya bebyggelseområden med stadsplan.
2. Anordnande av gator och andra allmänna platser vid utvidgningar av
befintliga bebyggelscområden med stadsplan.
3. Anordnande och förbättring av gator och andra allmänna platser vid förtätning och/eller förnyelse av befintliga bebyggelscområden med stadsplan.
4. Förbättring av gator och andra allmänna platser inom äldre bebyggel-
seområden med stadsplan utan samband med förtätning eller förnyelse av bebyggelsen.
5. Anordnande och/eller förbättring i de nu angivna fallen av vägar och
andra allmänna platser inom områden med byggnadsplan, om kommunen
har påtagit sig genomförandeansvaret.
6. Anordnande eller förbättring av dels trafikleder, parker och liknande. som inte är knutna till ett visst bebyggelseområdes eget behov, dels vissa vägar utanför detaljplaneområden, som kommunen av olika skäl har funnit anledning att svara för.
Kommunernas engagemang i gatu- och vägfrågor har hittills i allt väsentligt varit knutet till anläggningar i tätorter, således till genomförande av detaljplaner och till underhåll av anläggningar inom detaljplaneområden. De problem som man från kommunalt håll har haft beträffande gator, vägar o.d. gäller främst finansicringsfrågan. När det gäller den framtida bebyggelseutvecklingen måste man enligt min mening utgå från att nyproduk-
tionen i allt högre grad kommer att få formen av kompletteringsbebyggelse
inom gränserna för eller i anslutning till existerande bebyggelse. Kommu-
utsträckning gälla förnyelse- och förtätningsområden. Jag vill erinra om att
frågorna om stadsförnyelse f.n. övervägs av stadsförnyelsekommittén (Dir 1979:127). Kommitténs förslag kan komma att få betydelse även för de frågor som jag nu tar upp. Jag tänker då närmast på fastighetsägares och andras möjligheter att påverka standardfrågor o.d. i samband med upp-
rustningsbeslut. Jag vill också erinra om att fritidsboendekommittén (Bo
1978: 0) behandlar frågor om omvandling av fritidsbebyggelse till bebyggelse för permanent bosättning. Enligt vad jag har erfarit kommer kommittén inom kort att lägga fram ett delbetänkande som rör denna fråga.
Kommunernas möjligheter att med bidrag från fastighetsägare finansiera anordnande och förbättring av gator eller vägar och andra allmänna platser vid förtätning och förnyelse av befintliga bebyggelseområden är med nuvarande regler mycket begränsade. Som gatukostnadsutredningen har anfört och som har understrukits av remissinstanserna är dessutom gatukostnadsreglerna besvärliga att tillämpa. Även när gator, vägar och andra allmänna platser förbättras utan att bebyggelsen förändras, ger reglerna mycket begränsade möjligheter till ersättning för kommunen. När det gäller exploatering av nya områden kan kommunerna som regel lösa genomförandefrågorna med exploateringsavtal. I en del sådana nyexploateringsfall kan emellertid förhållandena vara sådana att möjligheterna att träffa avtal är små eller obefintliga. De av gatukostnadsutredningen redovisade ekonomiska motiven för en reform är sålunda välgrundade, särskilt som kommunernas engagemang i väg- och gatufrågor i allt högre utsträck-
tas på att förbättra kommunernas möjligheter att finansiera sina investe-
ringar på detta område.
När det gäller förslaget att kommunerna skall kunna ta ut avgift också för drift och underhåll av gator m. m. är meningarna bland remissinstanserna delade. Några instanser, däribland en del kommuner, har uttryckt sin
tillfredsställelse över förslaget. Flertalet av de instanser som har uttalat sig
särskilt i frågan har dock ställt sig tveksamma till avgiftsfinansiering av
driftskostnader. Vissa instanser framhåller att det blir särskilt svårt att få
fram ett avgiftssystem för det löpande gatuunderhållet som är rättvist och
samtidigt enkelt att administrera. Flera instanser pekar på svårigheten att bestämma nyttan för olika fastigheter och några ifrågasätter om det inte ligger närmare till hands att trafiken bör bära driftskostnaderna. Jag delar den tveksamhet som dessa remissinstanser ger uttryck för. Det
är svårt att finna rimliga kriterier för att fördela driftskostnaderna, särskilt om bebyggelsen är variationsrik. Anläggningarna som sådana är regelmäs-
sigt en förutsättning för att fastigheterna skalt kunna utnyttjas för avsett
ändamål och medför som regel en värdeökning av fastigheterna. Kostna-
der för underhåll och drift däremot hänger samman med användningen. Av
betydelse blir då t. ex. sådana svårbedömda faktorer som olika fastigheters trafikalstring. I den mån man skulle acceptera en långt gående schabloni-
sering av periodiska avgifter för driftskostnaderna, vilket enligt min me-
ning är nödvändigt om man skall få ett system som är rimligt att administrera, kommer en avgiftsutjämning att ske som medför att avgiften blir i stort sett jämförbar med en skatt. Enligt min mening finns det inte skäl att
införa nya administrativa system för att kommunerna skall kunna ta ut
periodiska avgifter för drift och underhåll av gator och vägar m. m., särskilt inte som man kan anta att kostnadstäckning genom kommunal- och fastighetsskatt ger ett väl så rättvist resultat som ett avgiftssystem.
Som jag nyss nämnde är emellertid reformbehovet på anläggningssidan
förbättra kommunernas möjligheter att få täckning för anläggningskostnaderna. En sådan reform kan visserligen uppfattas som begränsad, eftersom en betydande del av förnyelsefallen rör byggnadsplaneområden. Enligt min mening är det emellertid naturligt att kommunerna går över till att
använda stadsplan vid förnyelse av områden där kommunerna skall ha ansvaret för utförandet av allmänna platser.
Likställighetsfrågor | Reformens omfattning påverkas emellertid inte bara av finansieringsfrå-
gan. Enligt gatukostnadsutredningen kan BL:s regler inte anses tillfreds-
ställande när det gäller kravet på likställighet för kommunens invånare. Utredningen pekar bl. a. på att bebyggelsen tidigare nästan uteslutande har
skett via exploateringsavtal, vilket ytterst har inneburit att exploatören har
tagit ut full ersättning för samtliga sina investeringar från de blivande
fastighetsägarna, medan kommunerna i övriga fall endast är hänvisade till att tillämpa BL:s regler med begränsad ersättning. En annan synpunkt som
utredningen för fram är att de nya storkommunerna har kommit att innehålla områden med olika slag av detaljplaner, för vilka gäller olika genom-
förande- och ersättningsregler. I dessa fall kan bristande likställighet föreligga inte bara i fråga om anläggningskostnaderna utan även i fråga om
underhållskostnaderna.
Gatukostnadsutredningens förslag om genomförandeansvar i stadsplaneområden innebär i princip ingen skillnad mot vad som nu gäller. Gator, torg, parker och andra allmänna platser skall enligt förslaget vara kommunvägar och ansvaret för utförande och drift skall således ligga på kommunen. Enligt förslaget kan kommunen också inrätta kommunvägar av annat slag, t.ex. trafikleder inom specialområden m. m. Skillnaden mot gällande rätt i fråga om ansvaret för trafikanordningar o.d. på kvarters-
mark eller inom specialområden är främst att förslaget öppnar möjlighet
för kommunen att ta ut ersättning för dessa anordningar av fastighetsägarna.
I fråga om byggnadsplan gäller enligt förslaget samma regler som för
stadsplan om inte annat bestämts i planen. Skillnaden är således att det i
byggnadsplanefallet står kommunen fritt att bestämma omfattningen av sitt engagemang i genomförande- och underhållsfrågorna. Genom att kommu-
nerna i dag har möjlighet att använda storkvarter i stadsplaner kan emeller-
tid den av utredningen föreslagna ordningen i allt väsentligt tillämpas redan
nu.
Jag delar gatukostnadsutredningens uppfattning att likställighetsfrågorna kan utgöra ett problem. Jag vill emellertid erinra om att redan nu åtskilliga kommuner med blandade planförhållanden successivt övertar skötseln av vägföreningsvägar inom sådana områden som är jämförbara med kommunens stadsplanelagda områden och där skattefinansierar drift
och underhåll i den mån statsbidrag inte utgår. Det förekommer också att
vissa kommuner ger bidrag till vägföreningars drift- och underhållskostnader för att jämna ut skillnader mellan byggnadsplane- och stadsplaneområden i fall då bebyggelsestrukturen är lika. Något som hindrar att man fortsätter att på angivna sätt skapa likställighet inom kommunerna finns
naturligtvis inte.
I vad mån en kommun skall svara för byggande av gator och vägar i ett
område med detaljplan bör enligt min uppfattning bestämmas i samband
med att planen upprättas, antas och fastställs. Under förutsättning att
finansieringsfrågorna ordnas bör kommunerna med nu gällande byggnadslagstiftning kunna använda stadsplan i de fall då kommunen har för avsikt att svara för allmänna platser i planområdet. I den mån fastighetsägarna
anses böra svara för vissa grönytor och vägar i anslutning till ett bostads-
område, bör detta kunna lösas genom storkvarter och genom att anlägg-
ningssamfälligheter bildas. Med de förbättrade finansieringsmöjligheter
som jag i det följande kommer att föreslå blir det enligt min mening möjligt
att klara likställighetskravet på ett tillfredsställande sätt, även om kommunens rätt att avgiftsfinansiera allmänna platser i likhet med vad som f.n. gäller begränsas till stadsplaneområden. Enligt min uppfattning bör, vilket också är tanken bakom uppdelningen i två detaljplancinstitut. kommunernas ansvar för gator, vägar och andra allmänna platser — i avvaktan på en ny plan- och bygglag — i första hand gälla tätortsområden för permanent bosättning, för vilka stadsplan får anses vara den lämpliga planformen. Mot den här bakgrunden menar jag att likställighetsprincipen främst gör sig
gällande i den formen, att kommunen bör behandla jämförbara bebyggelseområden på lika sätt. Det är dock ofrånkomligt att skillnader mellan
olika områden uppkommer genom utveckling när det gäller formerna för
fysisk planering m. m. Detta är något som man vid en tillämpning av den kommunala likställighetsprincipen praktiskt måste acceptera.
Kommunernas investeringar i vägar utanför planområden torde som
regel gälla förbindelseleder av olika slag, som inte har samma omedelbara
inriktning på genomförande av viss bebyggelse som gator och vägar i planområden. I vissa fall leder denna väghållning till att det behov av enskild väghållning som annars skulle föreligga faller bort. Enligt min
uppfattning utgör avsaknaden av särskilda finansieringsregler för den delen av den kommunala väghållningen inte något stort problem.
Övriga frågor
Nuvarande regler i BL om avstående av mark m. m., dvs. kommunens rättigheter i fråga om inlösen av mark och ianspråktagande av mark med nyttjande- och servitutsrätt samt skyldigheter att inlösa mark, avser endast
stadsplaneområden (41—48 §§). Expropriationslagen (1972:719) ger i övrigt kommunen goda möjligheter att ta i anspråk mark inom såväl stads-
plane- som byggnadsplaneområden. Enligt utredningsförslagen skall möj-
lighet öppnas för kommunen att ta i anspråk mark för kommunväg med
vägrätt. Förslaget har i den delen lämnats utan kommentarer av flertalet remissinstanser. Så gott som samtliga instanser som har tagit upp frågan — bl.a. lantmäteriverket — har emellertid uttalat att vägmark bör innehas
med äganderätt inom tätbebyggda områden. Som skäl till detta anförs som regel kravet på ordnade fastighetsförhållanden.
Jag delar uppfattningen att kommunen bör inneha gator, vägar och andra allmänna platser inom tätbebyggda områden med äganderätt. När det gäller speciella anordningar på kvartersmark eller inom specialområden ger enligt min uppfattning expropriationslagen och reglerna i 4128 BL om upplåtelse av nyttjanderätt och servitut tillräckliga möjligheter för kommu-
nerna att handla. Något behov av ett nytt vägrättsinstitut för planområden finns således enligt min uppfattning inte. Utredningarnas förslag till regler om tillfälligt upplåtande av mark m. m.
samt till ordnings- och säkerhetsföreskrifter har godtagits utan kommentarer av i stort sett alla remissinstanser. När det gäller de föreslagna ordnings- och säkerhetsföreskrifterna har. som planverket har påpekat i sitt yttrande, dessas tillämpning inom områden med stadsplan eller byggnadsplan inte behandlats närmare i något av betänkandena.
Flertalet av de föreslagna bestämmelserna om tillfälligt upplåtande av mark m. m. samt ordnings- och säkerhetsföreskrifter är sådana som saknar aktualitet i planområden och i områden där en kommun äger gatu- och vägmark. Erfarenheterna i fråga om gatureglerna torde inte heller visa att problem föreligger beträffande de frågor som de föreslagna föreskrifterna omfattar. Planverket har dock påpekat att utfartsförbud i detaljplaner, i många fall i förening med stängselskyldighet, kan vara svåra att genomföra, eftersom det saknas bestämmelser som direkt möjliggör avstängning av befintlig utfart och åläggande att sätta upp stängsel. Denna fråga gäller främst verkningarna av detaliplanebestämmelser och bör enligt min mening lösas i arbetet på en ny plan- och bygglag.
2.4 Reformens inriktning
Mina överväganden angående reformbehovet innebär sammanfattnings-
vis att kommunernas möjligheter att få täckning för sina anläggningskostnader för gator m.m. bör förbättras men att det inte bör införas bestäm-
melser som ger kommunerna möjligheter att ta ut ersättning för kostnader
för drift och underhåll. Med en sådan inriktning av reformen finns det
enligt min mening inte någon anledning att bryta ut reglerna om kommunernas ansvar för genomförande av planer från byggnadslagstiftningen till en särskild lag. De nya bestämmelser som behövs bör således tas in i BL och i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast
1980:408) BS.
För att en tillfredsställande ordning på detta område skall åstadkommas är det enligt min mening inte heller nödvändigt att införa ett nytt. mer eller
mindre kommunomfattande system av det slag som utredningsförslagen
och Västeråsförsöket ger uttryck för. Det är en stor fördel för de tillämpande myndigheterna och för fastighetsägarna om reformen kan genomfö-
ras utan att grunddragen i dagens ordning behöver rubbas. Jag tänker
därvid inte bara på de hanteringsmässiga fördelarna utan också på förståel-
sen för de nya bestämmelserna. Ett system, som i likhet med utrednings-
förslagen bygger på en fördelning av de totala kostnaderna i kommunen för
gator m. m., har exempelvis bl. a. den bristen — som enligt min mening inte
bör underskattas — att man i viss mån förlorar det samband som i dag finns mellan kommunens anläggningsåtgärder och betalningen för dessa. Fastighetsägarens betalningsskyldighet inom ett kommuntäckande system skulle m. a. o. inte behöva vara föranledd av någon åtgärd i närheten av
fastigheten. Ett sådant system kan också leda till att kravet på det enskilda planområdets ckonomi inte får cen tillräckligt framskjuten plats när planen :
utarbetas.
Som jag tidigare framhöll är kommunernas problem att få kostnadstäckning i stor utsträckning koncentrerade till förnyelse- och förtätningsområden. Inom nyexploateringsområden uppkommer mera sällan problem av detta slag, eftersom exploatören i dessa fall ansvarar för de nödvändiga
investeringarna och i sista hand tar ut kostnaderna av de blivande fastig-
hetsägarna. Enligt min mening bör finansieringsproblemen kunna lösas på ett tillfredsställande sätt om dagens regler ändras så att kommunerna får ökade möjligheter att ta ut ersättning av fastighetsägarna för gator och andra allmänna platser som har anknytning till det enskilda projektet. Jag tänker då på lokala gatu- och vägnät, som betjänar ett visst bebyggelseom-
råde, och sådana andra anläggningar, t. ex. grönytor. gång- och cykelvägar
m,. m;, som krävs för en god funktion hos själva bebyggelscområdet. Kostnaderna för sådana anläggningar, som jag vill beteckna som områdesan-
läggningar, bör kommunen således kunna ta ut av fastighetsägarna. An-
läggningarna utgör en förutsättning för fastighetsexploateringen och kan
Prop. 1980/81: 165 ro tin
därmed normalt sägas ge en mot nedlagda kostnader svarande ökning av
fastighetsvärdena. När det däremot gäller t. ex. större trafikanläggningar — primär- och sekundärleder — ligger det närmast till hands att anse att de
medel i den mån statsbidrag inte lämnas. Jag återkommer i det följande till
den närmare utformningen av systemet.
I detta sammanhang vill jag avslutningsvis erinra om det förslag till plan-
och bygglag som har lagts fram av PBL-utredningen och som f.n. bereds i
bostadsdepartementet. Plansystemet i utredningsförslaget innebär att det endast skall finnas ett detaljplaneinstitut. Jag vill här framhålla att de' förslag som jag nu lägger fram inte föregriper ställningstagandena till PBL-
utredningens förslag på någon avgörande punkt.
2.5 Förslagets närmare utformning
Jag har när jag redogjorde för behovet av en reform kort beskrivit
gällande ordning beträffande områden med stadsplan. Man kan säga att
huvudprincipen i gatukostnadsreglerna är att varje fastighetsägare bekostar halva gatan utanför sin egen fastighet. Om det är lämpligare kan dock
kostnaderna fördelas mellan fastighetsägarna inom ett visst område efter någon lämplig grund.
Mitt förslag att kommunerna skall få möjlighet att täcka sina kostnader för områdesanläggningar förutsätter att man överger den nuvarande kopplingen mellan huvudregeln om fastighetsägarens betalningsskyldighet för
en del av gatan framför fastigheten och framräkningen av det belopp som
skall fördelas inom ett område. Även om man inför nya regler om fördel-
ning av kostnader inom områden, finns det emellertid goda skäl att som ett
alternativ behålla nuvarande regel om bidrag till kostnaden för gatan framför en fastighet. Jag tänker då närmast på sådana fall där kommunen utför smärre utbyggnader av en gata eller en gatudel för att tillfredsställa ett behov för någon eller några få fastigheter. I sådana fall kan det vara onödigt att fastställa betalningsområde och särskilda grunder för fördel-
ning av kostnaderna. Det torde också förekomma fall där gatu- och bebyggelseförhållandena är sådana att en områdesfördelning inte är lämplig eller möjlig och där man kan nå ett rimligt resultat från finansierings- och
rättvisesynpunkt genom den ersättningsprincip som nu gällande huvudre-
gel representerar. Jag skall strax närmare gå in på dessa frågor.
De nu gällande reglerna om gatumarks- och gatubyggnadskostnader anses allmänt vara svåra att tillämpa. Enligt min mening beror detta i allt väsentligt på den nuvarande uppdelningen i mark- och byggnadskostnader och de begränsnings- och förfaranderegler som gäller. Gatukostnadsbestämmelserna bör också mot den här bakgrunden ses över.
2.5.1 Allmänna bestämmelser om gatukostnader m.m.
Ersättningsgilla kostnader m.m. |
Mitt förslag att kommunerna bör ges möjlighet att genom avgifter från fastighetsägarna täcka sina kostnader för samtliga anläggningar som avser ett visst bebyggelseområdes eget behov innebär bl.a. att kretsen ersätt-
ningsgilla kostnader (kostnadsunderlaget) vidgas. Till att börja med bör i kostnadsunderlaget för gator ingå markkostnader och kostnader för väg-
bana och övriga anordningar, som stadigvarande behövs för gatans bestånd, drift eller brukande. I kostnadsunderlaget bör dock endast få räknas in kostnader för gator som fordras för områdets egen funktion. Större
trafikleder, primär- och sekundärleder, bör således inte få medräknas. Däremot bör, förutom kostnader för det lokala gatunätet i området. i kostnadsunderlaget även få räknas in kostnader för matarleder inom områ-
det. Jag är medveten om att det kan vara svärt att bedöma olika leders karaktär. En gata som i och för sig fungerar som matarled inom ett fördelningsområde kan ofta ha en vidare funktion. Den kan t. ex. tjäna som matarled även till bebyggelse utanför fördelningsområdet. Om en led har en funktion utanför fördelningsområdet och utförandet inom området där-
för är mera kostsamt än som är motiverat med hänsyn till områdets eget
behov, bör en avvägning göras av hur stor del av kostnaden för maåtarleden som bör räknas in i kostnadsunderlaget för fördelningen mellan fastighetsägarna. Det är knappast möjligt att närmare ange hur en sådan avvägning bör göras, eftersom förhållandena varierar i hög grad. Ett sätt att bedöma det maximala uttaget i ett begränsat område som betjänas av matarleden kan vara att man jämför kostnaden för leden inom området med kostnaden för hela leden, fördelad på de olika områden som den betjänar. Det kan
anmärkas att områdesavgränsningen, som jag återkommer till, i ett sådant fall kan medföra att vissa kostnader, som i och för sig skulle kunna belasta
fastigheter utanför området, kan behöva skattefinansieras.
När en gata upplåts till allmänt begagnande skall den enligt 52 § BL vara
försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforder-
liga gångbanor och nödig anordning för vattnets avrinnande. Kommunen
skall också utföra plantering och andra särskilda anordningar som gatan skall vara försedd med enligt stadsplanen. Alla dessa anordningar hör
sålunda till gatan. Andra anordningar som kan behövas för en gatas drift eller brukande och som bör ingå i kostnadsunderlaget är gatubelysning och trafikanordningar. Sådana anordningar som måste betraktas som mera
speciella trafiksäkerhetsanordningar, t.ex. trafikljus, och som inte hör
direkt samman med bebyggelsens funktion bör dock finansieras på annat
sätt än genom fastighetsanknutna avgifter.
Liksom f.n. (62§ BL) bör kommunen kunna ta ut ersättning för gatu-
vidgningar. Även här bör möjligheterna till ersättning ökas och omfatta
även andra slag av förbättringar, t. ex. när vägbanestandarden höjs genom
övergång från grusbana till asfaltbana. För det fall då förbättringsätgärder-
na sträcker sig utöver vad som kan anses ligga inom ramen för normal standard med hänsyn til! berörda fastigheters tillåtna användningssätt måste dock — som jag skall återkomma till — ersättningsbeloppet jämkas.
Även i de fall då gator kompletteras med anordningar som normalt hör till
en gata bör kommunen kunna ta ut ersättning av fastighetsägarna för kompletteringskostnaderna.
Även i fråga om andra allmänna platser än gator får bedömas om anläggningen behövs för området. Några större problem torde knappast uppstå när det gäller att bedöma det lokala behovet av gäng- och cykel-
banor. Behovet av torg, parker. större parkeringsytor och liknande platser
kan däremot vara svårare att bedöma. Inom denna kategori av allmänna
platser finns, liksom i fråga om gator, anläggningar som dimensioneras för ett vidare användningssätt än som betingas enbart av den omgivande bebyggelsen. I den mån kostnaderna för anläggningen på grund av detta
överstiger vad som kan anses nödvändigt för bebyggelsen inom fördelningsområdet måste en avräkning ske. För bedömningen av vad som kan anses som naturliga kvaliteter för ett område i fråga om parkytor och andra öppna platser får jämförelser göras med andra stadsplanerade områden.
Viss ledning kan också hämtas i de allmänna råd om planering som statens
planverk ger ut. I de kostnader för parker, torg, parkeringar o. d. som bör få räknas in i kostnadsunderlaget för fördelning ingår naturligtvis kostnader för markanskaffning och iordningställande av markytorna, t. ex. anläggande av gångstråk, utförande av gräsytor och planteringar samt röjning
och planering av naturmark, allt i den mån åtgärderna är knutna till
fördelningsområdets behov. Även begränsade kostnader för anordningar
för lek och motion o.d. bör få medräknas i fördelningssumman. Mänga
sådana anordningar utförs regelmässigt och utgör därför en naturlig del av anläggningskostnaden.
Kostnader av nu berört slag bör kunna tas ut inte bara vid nyanläggning utan också vid förbättring av torg, parker m. m.
Av vad jag nu har anfört framgår att det när kostnadsunderlaget för fördelningen skall bestämmas många gånger kan bli nödvändigt att jämka
kostnaderna med hänsyn till de berörda fastigheternas nytta av anläggningarna. Vad sedan varje fastighetsägare inom området skall betala bör, i
likhet med vad som nu gäller. fastställas i fördelningsnormer för området.
Jag återkommer strax till dessa frågor.
Dagens regler innebär bl. a. att markkostnaderna och byggnadskostna-
derna måste hållas åtskilda. Fastighetsägarnas skyldighet att betala ersätt-
ning för gatumarken framgår direkt av 56 § BL. Om kommunen skall ta ut ersättning också för gatubyggnadskostnader, måste däremot särskilt beslut fattas. Innebär beslutet att fastighetsägaren åläggs skyldigheter som han tidigare inte har haft, skall länsstyrelsen, eller i vissa fall regeringen, avgöra frågan om bestämmelser för avgiftsuttaget.
De kostnader som kommunen har för att t.ex. utföra en gata består av markkostnader samt kostnader för vägbana och övriga anordningar, som
stadigvarande behövs för gatans bestånd, drift eller brukande. 1 kostna-
derna för vägmark ingår naturligtvis också inlösenkostnader för anordningar m. m. till den del de inte har kunnat nyttiggöras för kommunen genom
försäljning eller på annat sätt. I den mån kommunen har erhållit marken
utan kostnad, t.ex. genom övertagande av allmän eller enskild väg, skall
detta självfallet beaktas. Någon ersättning för marken kan kommunen då
inte ta ut. När det gäller vägbana och andra väganordningar finns det som jag nyss nämnde föreskrifter i 52 § BL om hur en gata skall utföras. Föreskrifterna gäller i tillämpliga delar också i fråga om andra allmänna platser.
Enligt min mening saknas det anledning att behålla den uppdelning på
mark- resp. byggnadskostnader som dagens regler innebär. Jag föreslår därför att kommunen nu får möjlighet att i ett sammanhang ta ut ersättning för dessa kostnader.
Vid beräkning av ersättningsskyldigheten för en viss fastighet skall
enligt nu gällande regler värdet av den mark som skall ersättas läggas till grund för markersättningen. När ersättningsskyldigheten för gatubygg-
nadskostnad beräknas får till grund för beräkningen läggas antingen de faktiska kostnaderna för ersättningsgill gatuareal eller vad man genom tidigare erfarenheter kan beräkna att en gata under likartade förhållanden kostar att anlägga (68§ 7).
Jag anser att denna valmöjlighet för kommunen bör behållas. Genom
möjligheten att utgå från kostnader som baseras på erfarenhet och att inom
ramen för den kommunala likställighetsprincipen bestämma hur stor del av kostnaderna som skall finansieras genom ersättning från fastighetsägarna torde det finnas möjligheter för en kornmun att schablonisera ersättnings-
beloppen. Jag vill dock understryka att en redovisning av de faktiska
kostnaderna ger fastighetsägarna ett bättre underlag för att bedöma de
ersättningar de skall betala. För att bedöma om schablonbeloppen är rimliga krävs också att faktiska och tidsmässigt näraliggande kostnader för anläggningar av olika slag finns att tillgå.
Begränsning av fastighetsägares ersättningsskyldighet m.m.
Grunden för att belasta fastighetsägare med avgifter för gatukostnader är att gatan anses vara till särskild nytta för fastigheterna. I gällande rätt finns två korrektionsregler mot ersättning för kostnader som överstiger nyttan. Dels har ersättningsskyldigheten begränsats genom den förut nämnda 5/8regeln (568 och 68§ 4 BD), dels finns jämkningsregler för det fall att
fördelen av gatan inte svarar mot ersättningsskyldigheten enligt huvudreglerna (60 och 69 §§ BL).
Gatukostnadsutredningens undersökning angående erfarenheterna av
gatukostnadsreglerna visar att 5/8-regeln har vållat en hel del problem. Att
Prop. 1980/81: 165 | 29
regeln medger endast en begränsad kostnadstäckning har sålunda i många fall medfört att kommuner har ansett sig inte ha råd att föra fram i och för sig angelägna bebyggelseprojekt på dåligt utnyttjad men välbelägen mark. I en del fall har regeln också haft en ogynnsam styreffekt på markutnyttjande och planutformning. Utredningen anger som exempel att en kommun för att öka den ersättningsgilla arealen kan föranledas att i planen införa högre våningsantal än som ur trevnads- och miljösynpunkt är önskvärt. Till detta kommer de praktiska problem som regeln har vållat i samband med beräkningen av ersättningar.
Jag anser att de olägenheter med 5/8-regeln som utredningen har pekat på är allvarliga och så långt som möjligt bör undanröjas. En utgångspunkt . bör därvid vara att nyttoprincipen även framdetles skall gälla. Kostnaderna skall således liksom i dag bäras av de fastigheter som har nytta av anordningarna i fråga. Man kan enligt min mening utgå från att t. ex. gator och andra allmänna platser i allmänhet anpassas till behoven för den berörda bebyggelsen. Av olika skäl måste emellertid bl. a. vissa gator göras bredare eller ges en högre standard än vad som är normalt för den bebyggelse som är tillåten utmed gatorna. Jag tänker t.ex. på genomfartsleder av olika slag. Självfallet kan man inte kräva att bebyggelsen då skall svara för hela gatukostnaden. Därför måste det även fortsättningsvis finnas cn motsvarighet till dagens korrektionsregler. Enligt min mening måste emellertid syftet med sådana regler bli fullt ut tillgodosett med en föreskrift som innebär att ersättningen skall jämkas, när kostnaden för en åtgärd på visst sätt överstiger nyttan för de berörda fastigheterna. Något behov av en kompletterande korrektionsregel av det slag som 5/8-regeln utgör finns därför inte. Jag föreslår således att den regeln upphävs.
När det gäller utformningen av en jämkningsregel vill jag till att börja med påpeka att en del kommuner i sina remissvar har framhållit att det många gånger är svårt att påvisa nyttan för en fastighet av gatubyggnadsarbeten, särskilt vid gatuvidgningar. eftersom domstolarna tolkar nyttobegreppet restriktivt.
Det är givetvis inte möjligt att exakt beräkna markägarnas nytta t.ex. av en gata, än mindre av en vidgning eller annan förbättring av en gata. Som jag nyss framhöll kan man emellertid utgå från att gator normalt anpassas till behoven för den bebyggelse som finns vid gatan, även om gatan kan användas för annan trafik än den som går till och från närliggande fastigheter. En jämkningsregel bör enligt min mening utformas så att rätt till jämkning normalt endast skall finnas om en gata utförs med en standard som klart överstiger vad som är vanligt med hänsyn till den bebyggelse som finns utmed gatan. Möjlighet till jämkning bör också finnas i de fall då kostnaderna av olika skäl blivit onormalt höga. Jämkningsregeln bör självfallet vara tillämplig inte bara på gator utan också på andra allmänna platser. Jag återkommer till jämkningsfrågan i specialmotiveringen.
Prop. 1980/81: 165 | 30
2.5.2 Områdesvis fördelning av gatukostnader m.m.
Områdesvis fördelning av kostnaderna för gator är enligt gällande ord-
ning tillåten i fråga om såväl mark- som gatubyggnadskostnadsersättning. Enligt 59§ BL får sålunda länsstyrelsen, där det kan anses lämpligt, på framställning av kommunen besluta att den gatumarksersättning som sammanlagt belöper på fastighetsägarna inom visst område skall fördelas mellan dem och i förekommande fall ägarna till annan eller andra inom samma område belägna fastigheter, som inte har gräns mot gata. Fördelningen får
ske efter omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna
bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund. I
68§ 5 föreskrivs att den gatubyggnadskostnad, som sammanlagt belöper på
fastighetsägarna inom visst område, får fördelas mellan dem enligt samma grunder som gäller för fördelning av ersättning för gatumarken.
En områdesvis fördelning av kostnaderna är i många fall mera rättvis än om varje fastighetsägare betalar gatan utanför sin fastighet. Sådana fakto-
rer för ersättningsberäkningen som tomtlinjens längd vid gatan och den
tillåtna hushöjden ger inte alltid ett riktigt uttryck för tomtägarens nytta av gatan. Även stora tomter kan ha mycket kort tomtlinje utmed gatan, t. ex.
skafttomter. Att ersättningen beräknas med utgångspunkt i tomtlinjens
längd medför även att ägarna av hörntomter blir genomgående hårdare belastade än övriga tomtägare. Även reglerna om ersättning för mark i
gatukors får denna verkan. I vissa fall har hörntomternas ägare en klart
större nytta av gatan än andra tomtägare, särskilt i affärskvarter. Inom andra kvarter kan det tvärtom vara en nackdel att tomten är belägen vid ett gatukors. När det gäller den tillåtna hushöjdens inverkan på ersättningen kan anmärkas att möjligheten att utnyttja tomtmarken inte beror enbart på
hushöjden. |
Sedan nuvarande regler om gatukostnadsersättning tillkom har planutformning m. m. undergått en fortlöpande utveckling. Åtskilliga gator läggs i dag ut på sådant sätt att några ersättningspliktiga fastigheter inte finns. : Sådana anordningar som grönytor, cykelvägar o. d. som behövs för en väl fungerande bebyggelse inryms inte i ersättningsreglerna.
Områdesvis fördelning av kostnaderna för ett områdes allmänna platser
kan sägas innehålla tre grundfrågor, nämligen fastställande av områdets gränser, bestämning av vilka kostnader som skall ligga till grund för ersätt-
ningar, dvs. kostnadsunderlaget, och fastställande av fördelningsnorm för området. Jag har tidigare behandlat frågan om kostnadsunderlaget och tar nu upp frågan om avgränsningen av områden. Här finns det enligt min
mening anledning att behandla frågor om nyexploatering och förnyelse av bebyggelseområden var för sig.
Inom stadsplaneområden som nyexploateras löser kommunerna genom-
förandefrågorna så gott som regelmässigt genom-exploateringsavtal, oftast på så sätt att exploatören påtar sig genomförandet. Anläggningarna över-
låts sedan på kommunen i den mån de inte ingår i kvartersmark. Reglerna
om rätt för kommunen att kräva ersättning för allmänna platser har i dessa fall betydelse endast som en grund för kommunens avtal med exploatören.
Det förekommer emellertid nyexploateringsområden där på grund av
ägoförhållanden eller av andra skäl exploateringsavtal inte kan träffas eller
avtal ingås med endast viss eller vissa markägare. Det torde också före-
komma fall då exploateringen av ett nytt stadsplaneområde inrymmer anläggningar som kan vara att hänföra även till intilliggande befintlig
stadsplanerad bebyggelse. Nyexploatering kan också medföra att ändringar måste göras i intilliggande stadsplanerat område. Det är således inte .
givet att vid nyexploatering fördelningsomräådet skall omfatta bara exploa-
teringsområdet. I den mån äldre områden skall ingå i fördelningsområdet
torde man regelmässigt ha att utgå från att fastighetsägarna i det befintliga .
området har betalat ersättning för gator. Vid bestämmande av fördelnings-
norm får man då beakta vilka kostnader som bör fördelas över hela fördelningsområdet och vilka som enbart bör belasta nyexploateringsom-
rådet. Avgränsningen av ett område kan sålunda i viss mån bli beroende av
vilka anläggningar som tas med i kostnadsunderlaget. Några avgränsningsproblem vid nyexploatering torde dock enligt min mening normalt inte
uppkomma. Som regel är sambandet mellan anläggningar och bebyggcelseområde klarlagt vid planeringen.
Av vad jag nu har anfört framgår bl. a. att ett fördelningsområde inte är
avsett alt vara permanent i den bemärkelsen att en fastighet allt framgent
skall tillhöra ett och samma område. Det kan således uppkomma situationer då en eller flera fastigheter i ett fördelningsområde senare skall tillhöra ett annat område, vars fastigheter får nytta av och skall bära kostnaderna för någon ny anläggning som kommunen utför.
När det gäller förnyelse- och förtätningsområden varierar naturligtvis i
hög grad insatserna som en kommun måste göra i fråga om allmänna platser. I vissa fall kan det vara fråga om att endast utföra en ny gata. Man torde då ofta kunna tillämpa regeln att varje fastighetsägare betalar för gatan utanför sin egen fastighet. eftersom deta kan ge ett minst lika rimligt resultat som en för det särskilda fallet fastställd fördelningsreglering skulle ge. I andra fall måste omfattande ändringar och förbättringar av det befintliga gatunätet utföras. I likhet med vad jag nyss anförde när det gällde nyexploatering torde det som regel inte möta nägra större svårigheter att bedöma vilket bebyggelseområde som olika anläggningar betjänar. Ett fördelningsområde kan t. ex. göras stort på grund av att en viss gata i ett
område måste omformas till matarled i samband med förtätning eller på grund av att en områdespark, som kommunen får stora kostnader för. ingår i kostnadsunderlaget. Inom ett sådant stort område kan emellertid
betydande kostnader avse ett antal nytillkomna gator med nya tomter. Härvid måste beaktas att befintliga fastigheter som regel har betalat ersätt-
ning för de äldre gatorna. Dei torde därför i sådana fall ofta vara naturligt
att fördela kostnaderna för nyanläggning och förbättring av mindre gator
enbart mellan de fastigheter som ligger i anslutning till gatorna. Detta kan
då beaktas när fördelningsnormer fastställs. Jag kan också tänka mig fall
där anläggningsarbeten utförs enbart för att ett visst antal fastigheter skall
delas i flera byggbara fastigheter. Skäl kan då föreligga att låta ägarna till delbara fastigheter ensamma bära kostnaderna.
Enligt 59 och 688§ BL kan fördelningsnormen inom ett område utgöras
av omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheten medgivna bebyggelsen, fastigheternas storlek eller annan skälig grund.
Huvudskälet till att fastighetsägaren bör betala för gator och andra
allmänna platser är, som jag tidigare har understrukit, att allmänna platser i allmänhet utgör en förutsättning för hela exploateringen och att fastighetsägaren således har särskild nytta av genomförandet av gator m. m. Detta
leder till slutsatsen att ju högre exploateringsgrad som är tillåten för en
fastighet desto större nytta har fastighetsägaren av att gator och andra allmänna platser utförs. Den i gällande bestämmelser angivna fördelningsgrunden medgiven bebyggelse hänför sig i princip till nyttan. Fördelnings-
grunden tomtstorlek kan däremot sägas mera stå i relation till de kostnader som fastigheten för med sig, eftersom det med stora tomter blir färre ägare
som skall betala en given gatulängd.
Bebyggelseförhåltanden och fastighetsanvändning varierar naturligtvis i
hög grad mellan olika områden. Vilken fördelningsgrund som bör tillämpas måste därför bestämmas med hänsyn till förhållandena i det särskilda
fallet. På valet av fördelningsgrunder inverkar också vilka kostnader som ingår i fördelningsbeloppet och hur avgränsningen av betalningsområdet har gjorts. I det försök som utfördes i Västerås (bilaga 4) användes variationer av grundavgift, avgift per kvadratmeter tomtarea, avgift per kvadratmeter våningsarca och taxeringsvärden för att man i de olika beräk-
ningsområdena skulle finna så skäliga fördelningsnormer som möjligt.
Detta arbete bör kunna vara till nytta för kommunerna även med den ordning som jag nu föreslår för områdesvis fördelning av kostnader. Jag vill emellertid understryka att det torde vara omöjligt att exakt beräkna
varje fastighets andel av den totala nyttan av olika anläggningar för fastigheterna i området. Vad det gäller är att finna sådana normer som ger en
kostnadsfördelning som kan uppfattas som rimlig av de fastighetsägare
som skall betala. Särskilt viktigt är naturligtvis att jämförbara fastigheter
inte behandlas olika. Är bebyggelsen i ett område helt likartad kan det
således vara befogat att fördela kostnaderna efter huvudtal. Även en
fördelning efter fastigheternas taxeringsvärden kan vara användbar.
Vid en ändring av lagreglerna i BL bör anges att fördelningen skall ske
efter skälig och rättvis grund. Det bör sedan ankomma på kommunfullmäk-
tige att efter utredning bestämma vilka grunder som skall gälla för fördel-
ningen av kostnaderna i ett visst område. Ibland kan det visa sig möjligt att
använda samma fördelningsnormer för flera områden. Detta torde dock mera sällan kunna ske i fråga om förtätnings- och förnyelseområden där
förhållandena ofta varierar starkt mellan olika områden. Upprustning av gatunätet medför många gånger att t. ex. vissa fastigheter medges en ökad
2.5.3 Kostnadsersättning för gatudel m.m.
Även om man inför nya regler om fördelning av kostnader inom områden, finns det som jag tidigare anförde (avsnitt 2.5) goda skäl att behålla en regel om ersättning för kostnaden för gatan framför en fastighet. Jag angav
samtidigt några fall då en regel med den innebörden kan komma till
användning.
På grund av 154§ BL medför en sådan regel — liksom i dag — att fastighetsägaren kan bli skyldig att bidra till kostnaderna även för andra
allmänna platser än själva gatan. Om fastigheten är belägen vid torg, park
eller annan sådan allmän plats, skall nämligen marken framför fastigheten
anses som gata till en bredd som motsvarar 5/4 av den högsta tillåtna hushöjden enligt den stadsplan som gällde när gatan uppläts för allmänt begagnande.
Även om det således kan uppkomma skyldighet för fastighetsägaren att bidra till kostnaderna för torg. parker och andra allmänna platser. kan en regel om skyldighet att ersätta enbart kostnaden för gatan framför fastighe-
ten ibland aktualisera rättvisefrågor. Om det t. ex. vid en utvidgning av ett stadsplaneområde endast tillkommer vissa gator och kommunen finner det lämpligt att låta varje fastighet betala gatan framför fastigheten, kan orättvisor uppkomma, om anläggningar i det befintliga området avses " betjäna även de nya fastigheterna. En sådan utvidgning torde emellertid ofta medföra krav på förbättring eller komplettering av anläggningarna inom området. När ersättning för detta tas ut, kan ev. orättvisor korrigeras genom att hänsyn tas till att de nytillkomna fastigheterna inte har deltagit i
betalningen av de ursprungliga anläggningskostnaderna.
Den regel som jag nu har diskuterat bör ha den innebörden att kom-
munen, om det är lämpligt, får bestämma att anläggnings- och förbättringskostnaderna för en gata skall betalas av fastighetsägarna utmed gatan. Ersättningsskyldigheten för varje fastighetsägare bör omfatta halva kost-
naden för gatan framför fastigheten. Jag återkommer till dessa frågor i
specialmotiveringen.
Vad jag i det föregående har föreslagit i fråga om kostnadsunderlaget,
om samordningen av mark- och byggnadskostnader och om möjligheterna
för fastighetsägarna att få jämkning av ersättningen i vissa situationer bör
gälla även när den nu avsedda regeln tillämpas.
3 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 165
2.5.4 Beslutsordning m.m.
När en kommun i dag skall ta ut ersättning för gatumark har kommunen först att välja om huvudregeln om ersättning för mark till gatan framför varje fastighet skall tillämpas eller om den skall utnyttja möjligheten enligt 598 att utverka tillstånd av länsstyrelsen att beräkna och fördela markersättningen områdesvis efter lämplig norm. Om kommunen överväger att
fördela kostnaderna för ett område, skall kommunfullmäktige enligt 258
BS utreda frågan och uppgöra det förslag som utredningen kan föranleda. Förslaget skall sedan ställas ut för granskning under viss tid, minst tre veckor, efter det att kungörelse om detta har skett i ortstidning. Dessutom skall. med visst undantag, underrättelse om utställandet tillställas de mark-
ägare vilkas rätt berörs av förslaget. När tiden för granskning har gått ut,
får fullmäktige besluta om framställning till länsstyrelsen. Enligt 59 § andra stycket BL får regeringen, om det föreligger synnerliga skäl, förordna om
ändring i länsstyrelsens beslut om områdesfördelning. i
När det gäller bestämmelser om gatubyggnadskostnader får som jag har nämnt fullmäktige meddela sådana bestämmelser för kommunen i dess
helhet eller för viss del av kommunen. Om en kommun vill använda sig av den möjligheten, gäller i fråga om förfarandet de nyss nämnda bestämmel-
serna i 25§ BS med visst undantag. Lägger bestämmelserna nya förpliktel-
ser på fastighetsägare, skall bestämmelserna underställas länsstyrelsens prövning. Om det finns särskild anledning till det, får länsstyrelsen med
eget utlåtande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.
Även med mitt förslag till gatukostnadsregler bör det ankomma på kommunfullmäktige att besluta om utnyttjande av finansieringsmöjligheterna. När det gäller det förfarande som skall föregå fullmäktiges beslut,
anser jag att de nuvarande bestämmelserna i 25§ BS med vissa smärre förändringar kan behållas vid områdesvis kostnadsfördelning. Jag åter-
kommer till förfarandefrågan i specialmotiveringen.
Beträffande frågan om underställning vill jag framhålla följande. I propo-
sitionen (1980/81: 80) Ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati
har regeringen förordat att utvecklingen med att minska antalet underställ-
ningspliktiga ärendegrupper bör fortsätta. Chefen för kommundeparte-
mentet uttalade därvid (s. 16) att det befogade i den generella form av statskontroll som underställning utgör kan sättas i fråga. Han framhöll bl.a. att det politiska ansvaret tillsammans med möjligheten att anföra kommunalbesvär och ett utvecklat system för ett förtroendefullt samarbete mellan statliga och kommunala organ utgör en god garanti för att de
kommunala uppgifterna fullgörs på ett tillfredsställande sätt med hänsyn till såväl laglighet som lämplighet.
Underställningsförfarandet har som regel till syfte att garantera laglighet
och skälighet hos de kommunala besluten. Det kan gälla rättssäkerheten för den enskilde, likställighetsfrågor m.m. När det gäller gatukostnadsfrå-
gorna bör i BL anges de ramar för ersättning inom vilka kommunen har att
Prop. 1980/81: 165 2 'n
hålla sig. De beslut som jag här har behandlat och som skall fattas av
fullmäktige rör främst de övergripande frågorna om hur man inom kommunen skall använda de möjligheter till avgiftsfinansiering av gator m.m. som lagreglerna medger. Vad som är viktigt för de enskilda kommunmedlemmarna och fastighetsägarna i kommunen torde i främsta rummet vara alt de fullmäktigebeslut som skall ligga till grund för den närmare beräkningen av deras ersättningsskyldighet ligger inom ramen för vad som är tillåtligt enligt lagreglerna och att grunderna för ersättningsberäkningen
uppfyller de allmänna kraven på likställighet. Eftersom kommunerna i dag
är kompetenta att klara dessa frågor på ett fullt tillfredsställande sätt och då fullmäktiges beslut kan överprövas i den ordning som gäller för kommunalbesvär, anser jag inte att det finns någon anledning att behålla dagens krav på underställning. Som prövningsgrund för kommunalbesvär gäller nämligen enligt 7 kap. 1 § kommunallagen (1977: 179) bl. a. att det överkla-
gade beslutet står i strid mot lag eller annan författning eller att det vilar på
orättvis grund.
Frågan om beräkning av de ersättningsbelopp som de enskilda fastig-
hetsägarna skall betala bör av naturliga skäl överlämnas till ett verkställande organ i kommunen. Den frågan rymmer åtskilliga ställningstaganden av vilka vissa redan har behandlats. Jag tänker då bl.a. på vilka belopp som skall ligga till grund för ersättningsberäkningen och huruvida ersätt-
ningsbeloppen skall jämkas. Även tillämpningen av de fördelningsnormer som kommunfullmäktige beslutar om torde komma att kräva särskilda bedömningar i många enskilda fall. Det Kommer naturligtvis alt uppkomma tvister mellan den enskilde fastighetsägaren och kommunen huruvida det framräknade ersättningsbeloppet är förenligt med de regler som skall gälla för beräkningen. Sådana tvister om crsättningsskyldighetens omfattning
bör, i Jikhet med vad som nu gäller (65 och 695§ BL), prövas av fastighets-
domstol på talan av endera parten.
Ersättningsskyldig fastighet
Skyldighet att betala ersättning för gatukostnader föreligger, med vissa undantag, endast för ägare av sådana fastigheter som överensstämmer med tomtindelning (56, 67 och 155 §& BL).
Vid gatukostnadsutredningens kommunbesök framfördes bl.a. att det skulle vara en fördel om kommunen för att kräva ersättning inte behövde avvakta genomförande av fastighetsbildning enligt gällande tomtindelning,
eftersom fastighetsägaren med nuvarande ordning i vissa fall har möjlighet
att fördröja ersättningsskyldighetens inträde. Varje för bebyggelse användbar fastighet borde i stället bidra till gatukostnaderna, oavsett om fastigheten överensstämmer med tomtindelning eller inte.
Eftersom möjlighet finns för den enskilde fastighetsägaren att ta initiativ
till fastighetsbildning och att utnyttja kvartersmarken när planen är fast-
ställd. kan det knappast finnas några betänkligheter mot att släppa kravet
på tomtbildning för ersättningsskyldighetens inträde. Jag vill också påpeka
att fastighetsbildning i stadsplaneområden numera inte sällan sker utan
föregående tomtindelning. Jag föreslår därför att kravet på tomtindelning
nu upphävs. I den mån delar av en fastighet skall överföras till annan
fastighet efter det att ersättning för gatukostnader har erlagts, kan fastig-
hetsägaren kompensera sig för gatukostnadsersättningen till den del den
belöper på mark som skall frångå fastigheten. Något skäl att t. ex. begränsa ersättningsskyldigheten till fastigheter som får bebyggas anser jag inte
finns. De förslag till jämkningsmöjligheter som jag har lagt fram anser jag
vara tillräckliga för att rimliga resultat skall åstadkommas vid cersättningsbestämningen. Det finns inte heller någon anledning att låta ersättnings-
skyldigheten vara beroende av om en fastighet är bebyggd eller inte.
Tidpunkt för avgiftsuttag
Enligt gällande ordning i BL inträder betalningsskyldigheten för markersättning i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande (63 §). I fråga om ersättning för gatubyggnadskostnad skall tidpunkten för ersättningens
erläggande anges i gatubyggnadskostnadsbestämmelserna (688).
När en gata upplåts till allmänt begagnande skall den till bredd och höjdläge överensstämma med stadsplanen. Länsstyrelsen kan dock under vissa förutsättningar medge avvikelse från detta krav tills vidare eller
under viss tid. Som jag förut har framhållit skall gatan, när den upplåts,
vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderlig gångbana och nödig anordning för vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, som gatan skall vara försedd med enligt stadsplanen, skall om det är möjligt utföras i samband med att gatan ställs i ordning men annars så snart det kan ske efter gatans upplåtande. Dessa regler skall också tillämpas på annan allmän plats (528). Enligt 49 och 50 §§ ankommer det på kommunen att i princip upplåta gata till allmänt begagnande allt efter som bebyggandet av fastigheterna fortskrider kvarter efter kvarter.
Särskilt inom fördelningsområden kan det komma att inträffa att samtli-
ga anläggningar inte färdigställs i ett sammanhang. Ibland torde avsevärd
tid kunna förflyta innan t.ex. en förnyelse av ett område är helt genomförd.
Det kan då vara nödvändigt för kommunen att ta ut kostnaderna etappvis.
Då enligt min uppfattning någon förskottsdebitering ine bör komma i fråga, bör det föreskrivas att fastighetsägarens ersättningsskyldighet inträder när den anläggning som crsättningen avser kan användas för sitt ändamål. Det bör vidare föreskrivas att ersättningsskyldigheten skall full-
göras vid anfordran. Om t. ex. en kommun av olika skäl medgivits anstånd
med att utföra en gata enligt föreskrifterna i 528 BL, kan kommunen med
de angivna reglerna välja att ta ut ersättning för det provisoriska utförandet i ett första steg, om man bedömer att avsevärd tid kommer att förflyta
innan gatan kommer att helt färdigställas enligt stadsplanen. Även i de fall
då kommunen avser att utföra vissa anordningar i anslutning till en gata, park e.d. efter det att den allmänna platsen har upplåtits, bör det ankomma
på kommunen att bestämma om ersättning skall krävas i ett sammanhang
när alla anordningar är klara eller om ersättning först skall tas ut för själva anläggandet av den allmänna platsen.
Mitt förslag innebär således att det är kommunen som avgör när gatukostnadsersättningar förfaller till betalning. Det normala bör vara att ersättning för nedlagda kostnader krävs inom inte alltför lång tid efter det att arbetena har utförts. Tiden mellan ersättningsskyldighetens inträde och förfallodagen torde emellertid i vissa fall kunna bli lång. BI. a. därför bör det särskilt föreskrivas att en ny ägare, när skyldighet att betala ersättning har inträtt, är bunden av ersättningsskyldigheten i samma omfattning som en tidigare ägare (jfr.66§ BL). I enlighet med vad som normalt gäller vid fastighetsöverlåtelser bör dock en ny ägare av en fastighet inte svara mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.
Anstånd med betalning Anläggningsavgifter kan komma att uppgå till betydande belopp. Av de räkneexempel som har gjorts i Västerås-försöket kan man dra slutsatsen
att ersättningsbelopp på ca 30000 kr. för ett småhus inte blir ovanliga.
Ersättningar kan också komma att tas ut i sådana fall då det finns små möjligheter att få lån för att betala ersättningen. Enligt nu gällande regler
har fastighetsägare rätt att erlägga ersättningen genom avbetalning. dock minst med en tiondel årligen, om godtagbar säkerhet ställs (63 § BL). Även i fortsättningen bör möjlighet till avbetalning finnas. Som jag tidigare har
framhållit, kan man räkna med att kommunernas insatser framdeles i hög utsträckning kommer att inriktas på förtätnings- och förnyelseområden.
De utvidgade möjligheter till kostnadstäckning som jag har föreslagit innebär att ägare till äldre fastigheter kan komma att utsättas för ersättningskrav, vilket kan medföra stora problem för fastighetsägare med små ckonomiska resurser, t.ex. äldre pensionärer. Det bör därför föreskrivas att betalningsvillkoren skall jämkas om de är alltför betungande för fastighetsägaren. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.
Säkerställande av kommunens fordran m.m.
I 38§ BL föreskrivs bl. a. att nybyggnad inte får ske innan skyldighet att utge det bidrag till kostnad för gata som belöper på fastigheten har blivit fullgjord eller nöjaktig säkerhet har blivit ställd. Förbudet mot nybyggnad gäller även för en ny ägare av tomt, som har sålts efter det att fastighetens
bidragsskyldighet har förfallit till betalning (Bexelius m.fl. Byggnadslag-
stiftningen 1970 s. 174).
Enligt gatukostnadsutredningen finns det vissa skäl som talar för att
nybyggnadsförbudet i 38§ BL bör upphävas. Utredningen framhåller bl.a.
att kravet på säkerhet vållar administrativa besvär för kommunerna samt
att något motsvarande krav inte finns när det gäller t. ex. va- och fjärrvärmeanläggningar. Mot ett upphävande talar enligt utredningen bl. a. att det
främst inom förnyelseområden kan förflyta lång tid från det att kommunen påbörjar sina arbeten till dess att betalningsskyldigheten inträder. För många kommuner torde dessutom kravet på säkerhet utgöra ett lämpligt och enkelt påtryckningsmedel för att få ersättningen betald. Bl.a. med
hänsyn härtill finns det enligt utredningen inte tillräckliga skäl att ändra
38§ BL. Endast ett par av de. remissinstanser som har yttrat sig i frågan har
motsatt sig utredningens förslag i denna del. För egen del anser jag i likhet med utredningen att bestämmelsen även framdeles kommer att ha betydelse för kommunerna och att det inte finns
tillräckliga skäl att upphäva den. |
Enigt 64§ BL kan en kommun, sedan stadsplan har blivit fastställd, påkalla fastställande av den ersättning som en tomtägare skall betala för gatumark. I paragrafen föreskrivs också att en kommun, även innan tomt-
indelning har skett, får påkalla bestämmande av den ersättningsskyldighet
för värdet av gatumark som enligt huvudreglerna om gatumarksersättning
kan komma att åläggas blivande tomtägare inom kvarteret. Det fastställda
ersättningsbeloppet skall sedan tomtindelning har skett fördelas mellan tomtägarna enligt de vanliga reglerna i 56—59 §§ eller 628 första stycket. Jämkning kan därefter ske enligt reglerna härom. Ett sådant bestämmande
har ansetts i första hand erforderligt för att ersättningsskyldigheten för en
. viss tomt inom området skall kunna fastställas i de fall beslut enligt 59 § om områdesvis fördelning har meddelats för ett område i vilket ingår mark som inte har tomtindelats. .
De i 64§ föreskrivna möjligheterna för en kommun att påkalla faststäl-
lelse av markersättningar har i nuvarande system haft en begränsad betydelse. Det hänger samman bl.a. med att kommunerna inte har kunnat kräva ersättning innan en gata har upplåtits till allmänt begagnande. Det
förslag som jag har lagt fram innebär bl. a. att särskild markersättning inte
skall tas ut, att ersättningsskyldigheten inträder när den anläggning som
ersättningen avser kan användas för sitt ändamål och att ersättningsskyldigheten inte är beroende av att fastigheten överensstämmer med tomtin-
"delning. Det finns därför fortsättningsvis inte något behov av 64§ BL eller
någon motsvarighet till den. Jag föreslår därför att paragrafen upphävs. Som jag förut har nämnt föreskrivs i 154§ BL att, om en fastighet är
belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, marken framför fastigheten skall anses som gata till en bredd motsvarande fem fjärdedelar
av den på fastigheten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt
begagnande tillåtna högsta hushöjden. Dessa bestämmelser får alltjämt
betydelse i de fall då en kommun använder sig av möjligheten att ta ut
ersättning för gatukostnader utan att göra någon områdesvis fördelning.
Enligt min mening saknas det anledning att ändra dessa föreskrifter. Para-
grafen bör således finnas kvar oförändrad.
1 728 BL föreskrivs att ägare av fastighet i vissa fall inte skall vara
skyldig att utge ersättning för gatumark. Bestämmelsen är tillämplig när en fastighetsägare enligt förordnande härom skall utan lösen överlåta mark till kommunen. Eftersom kommunen enligt vad jag har föreslagit endast fär ta ut ersättning för sina kostnader för gator m.m. kommer föreskriften att sakna betydelse. Den bör därför upphävas.
2.5.5 Ikraftträdande
De ändringar som jag har föreslagit ansluter förhållandevis nära till nu gällande regler om gatumarksersättning och ersättning för gatubyggnadskostnad. Med hänsyn härtill torde kommunerna inte behöva särskilt lång tid för att anpassa sina rutiner till den nya ordningen. Enligt min mening bör de nya reglerna träda i kraft den I januari 1982. Jag kommer att i specialmotiveringen redogöra för de övergångsbestämmelser som behövs.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom bostadsdepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),
2. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612).
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 5.
4¶Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen ( 1947: 385) Om gatukostnader m.m.
568 Om en kommun skall anlägga eller förbättra gator och andra allmänna
platser inom områden med stadsplan, får kommunfullmäktige besluta att kostnader för sådana ätgärder som är avsedda att tillgodose ett visst
områdes behov av allmänna platser och anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.
Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.
Kommunfullimäktige beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.
I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) öppnas enligt 56 § första stycket möjlighet för kom-
muner att genom avgifter från fastighetsägarna inom ett visst område täcka
samtliga kostnader för att anordna och förbättra sådana allmänna platser
som behövs för området. Denna möjlighet föreligger dock endast beträf-
fande allmänna platser som är belägna inom områden med stadsplan. Även
om det inte är nödvändigt, torde det dock som jag tidigare har anfört bli
vanligt att gränserna för fördelningsområdet kommer att sammanfalla med
gränserna för den stadsplan som gäller för området. .
När det gäller frågan om ersättningsgilla kostnader har jag i den all-
männa motiveringen (avsnitt 2.5.1) närmare redovisat vilka typer av kostnader för gator och andra anläggningar som skall kunna räknas in i kostnadsunderlaget för fördelning.
Kostnader får tas ut inte bara vid nyanläggning utan också vid förbätt-
ring av befintliga anläggningar. Med förbättring förstås även komplettering med sådana anordningar som normalt hör till allmänna platser. Sådan upprustning av gator m.m. som hänger samman med att underhållet har eftersatts bör räknas till driftkostnader till den del gatans ursprungliga kvaliteter inte höjs. Någon gång kan det givetvis vara svårt att dra gränsen
mellan underhåll och förbättring. Enligt min mening behöver dock inte
detta leda till några egentliga problem. Kommunerna torde ha tillräcklig erfarenhet på området för att dessa gränsfall skall kunna lösas på ett
tillfredsställande sätt.
I den allmänna motiveringen har jag framhållit att fastigheternas nytta av anläggningarna bör ligga till grund för beräkning av ersättningsskyldigheten. Detta har, när det gäller fördelning av kostnaderna inom ett område,
uttryckts på det sättet att kommunen får begära ersättning endast för
kostnaderna för sådana åtgärder som krävs för att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser. Som framgår av den allmänna motiveringen får t.ex. ersättning inte tas ut för kostnader för större trafikleder. I den mån anläggningar, som i och för sig får räknas in i kostnadsunderlaget för fördelningen, dimensioneras så att kostnaderna blir betydligt större än vad som är normalt för ett område av det slag som kostnadsfördelningen rör, får en beräkning göras av hur stor del av kostnaden som det kan anses
skäligt att räkna in i kostnadsunderlaget. När det däremot gäller anläggningar som det finns behov av för området får kommunen ta ut samtliga
kostnader för att anordna eller förbättra dessa.
Det är ägarna till fastigheterna inom området som är betalningsskyldiga. Vad varje fastighetsägare sedan skall betala bestäms i fördelningsnormer för området. Eftersom bebyggelseförhållanden och fastighetsanvändning
varierar i hög grad meltan och inom olika områden, föreskrivs i undra stycket endast att kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter
skälig och rättvis grund. Jag gav i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.5.2) exempel på olika fördelningssätt som kan komma till användning
och framhöll då bl.a. att det inom områden med helt likartad bebyggelse kan vara befogat att fördela kostnaderna efter huvudtal. Denna fördel-
ningsgrund torde vara användbar främst inom områden som nyexploa-
teras. Inom s.k. förtätningsområden kan fördelningen bli mera komplicerad. Här förekommer både fastigheter, vars tillåtna användning inte för-
ändras genom förtätningen, och fastigheter som efter delning får utnyttjas
för ytterligare bebyggelse. Omständigheter av detta slag måste självfallet
påverka fördelningen så att de fastigheter som får delas påförs en betydligt
större andel av kostnaderna än de andra fastigheterna. Ibland bör kanhän-
da hela kostnaden tas ut av ägarna till de delningsbara fastigheterna.
Det är kommunfullmäktige som skall besluta om finansieringsmöjligheterna i 568 skall användas och låta utreda förutsättningarna för detta (se förslaget till 25§ BS). Utredningen bör närmare belysa de tre grundläggan-
de frågor i vilka fullmäktige enligt tredje stycket skall besluta, nämligen
fördelningsområdets gränser, de kostnader som skall fördelas och grunderna för fördelningen. Det är således grunderna för fördelningen som full-
mäktige bestämmer. Av beslutet kommer det många gånger inte att kunna
utläsas hur stort belopp varje fastighetsägare skall betala. För detta krävs mer detaljerade beräkningar som utförs av något verkställande organ i kommunen. Därvid sker också jämkningar i detalj av ersättningarna. I
princip samma förfarande är i dag förutsatt när Kommunfullmäktige enligt
6885 BL har antagit bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnader.
578 Om en kommun skall anlägga eller förbättra en gata, får kommunfullmäktige besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en
ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan
framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att
anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid
gatukorset. .
Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt, får kommunfullmäktige besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.
157 § första stycket finns bestämmelser för de fall då fullmäktige beslutar att kostnaderna för en gata skall tas ut av fastighetsägarna utmed gatan. Som jag har påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) kan
bestämmelserna på grund av 1548 BL bli tillämpliga också på torg, park
eller annan sådan allmän plats. I likhet med vad som gäller vid områdesvis
fördelning innebär bestämmelserna att kommunen kan täcka sina kostnader för att anordna eller förbättra en gata, om inte förutsättningar för jämkning enligt 58 § föreligger.
Även vid finansiering med stöd av 57 § får kommunen ta ut kostnaderna för anordningar som hör till gatan. Vissa sådana anordningar, t. ex. belys-
ningsstolpar och rensbrunnar, finns emellertid inte i anslutning till varje
fastighet. Eftersom anordningar av detta slag normalt torde vara till lika stor nytta för alla fastigheter längs gatan, har i 57 § första stycket tagits in
en bestämmelse som innebär att kostnaderna får fördelas mellan fastig-
hetsägarna efter huvudtal. I fråga om anordningar i gatukors kan fråga uppkomma till vilken gata en anordning är att hänföra. En uppdelning av kostnaderna på gatorna torde därvid ofta vara befogad. |
När det gäller ersättning för gatukors föreskrivs att kostnaderna får fördelas lika mellan de fastigheter som är belägna vid korset. I den mån svårigheter uppkommer att bedöma vad som är att hänföra till gatukors,
t.ex. på grund av formen på gatornas gränslinjer, och detta får betydelse
för vilken ersättning som en viss fastighetsägare skall betala, bör den för fastighetsägaren förmånligaste beräkningen göras. ;
] vissa fall då en gata anläggs kan kostnaderna för olika: delar av gatan variera avsevärt. Jag tänker på sådana fall då kostsamma sprängningsarbeten måste genomföras på viss plats eller då grundförstärkningar behövs
utanför viss eller vissa fastigheter. I dessa fall bör kommunen ha möjlighet
att fördela merkostnaderna på flera fastighetsägare vid gatan. Man kan
också tänka sig fall då anordningar såsom belysning, plantering m. m. inte bör fördelas efter huvudtal, eftersom vissa fastigheter kan anses ha betyd-
ligt större nytta av anläggningarna än andra. I andra stycket har för dessa fall öppnats möjlighet att göra en för det särskilda fallet lämplig fördelning.
Det ankommer på kommunfullmäktige att fastställa grunderna för en sådan
fördelning.
Det är ägarna till fastigheterna vid gatan som är betalningsskyldiga.
Något krav på fastighetsbildning i enlighet med tomtindelning föreligger
inte. Inte heiler på annat sätt uppställs några särskilda kvalifikationer på
fastigheten för att betalningsskyldighet skall föreligga.
Av den allmänna motiveringen framgår att 57 § är avsedd att användas
för begränsade åtgärder som rör ett mindre antal fastigheter. Det finns
därför inte anledning att låta bestämmelserna i 258 BS om kungörelse och utställning avse avgiftsuttag med stöd av denna paragraf. Innan fullmäktige
beslutar om tillämpning av 57 § måste naturligtvis avgiftsfrågan utredas. Det är då självklart att de berörda fastighetsägarna måste få ta del av
utredningen och få möjlighet att bemöta den innan fullmäktige fattar sitt beslut.
58§
Den ersättning som enligt 56 eller 57 § belöper på varje fastighet skall
jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de
åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den an-
vändning som är tillåten för fastigheten.
Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1) pekat på behovet av en jämkningsregel för bl. a. sådana fall då kostnaderna för allmänna platser
klart överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för berörda fastigheter. När kostnaderna skall fördelas områdesvis enligt 56 §, tillgodoses behovet av en jämkningsregel i stor utsträckning dels genom föreskriften att fördelningen får omfatta endast kostnaderna för de åtgärder som krävs för att tillgodose områdets behov. dels genom att kostnaderna skall fördelas efter skälig och rättvis grund. Det finns emellertid behov av en särskild jämkningsregel även om kost-
när 56 § och när 57§ har tillämpats.
Som en första jämkningsgrund anges att ersättningen som sådan är
oskälig, dvs. att kostnaden för de åtgärder som har utförts är alltför hög. Den andra jämkningsgrunden, som sannolikt blir den vanligaste, är att de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som är normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för den berörda fastigheten.
Rätt till jämkning enligt den sistnämnda grunden föreligger således en-
dast om kostnaden är betydligt större än vad som är normalt. Så länge t.ex. en gata kan anses dimensionerad enbart för den bebyggelse som finns vid gatan, kan således kommunen normalt ta ut samtliga kostnader för att anordna och förbättra gatan. Det förekommer emellertid att tillåten ex-
ploateringsgrad för fastigheterna längs en gata varierar. Om i sådana fall gatan måste dimensioneras för den högre exploateringsgraden, kan det
finnas anledning att jämka ersättningen för de fastigheter som har cn låg tillåten exploateringsgrad. Ersättningen bör därvid bestämmas så att den motsvarar kostnaden för normal gatustandard i ett område med en exploateringsnivå som motsvarar den berörda fastighetens.
Det är fastighetens tillåtna användningssätt som skall läggas till grund
för bedömningen av jämkningsfrägan. Om fastigheten inte är bebyggd i
således inte utgöra skäl för jämkning. Däremot kan det ibland vara ett skäl
att medge anstånd med betalningen av ersättningen (se Bexelius m.fl. Byggnadslagstiftningen 1970 s. 222).
Jämkningsfrågan skall naturligtvis beaktas redan när kommunen bestämmer den ersättning som fastighetsägarna skall betala. Om cen fastighetsägare inte är nöjd med den jämkning som kommunen gör, kan han
väcka talan vid fastighetsdomstolen enligt bestämmelserna i 615.
598 Till grund för bestämmande av ersättning enligt 56 eller 57 § får läggas
antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräk-
ningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra
gator eller andra allmänna platser.
I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen tavsnitt 2.5.1) och i överensstämmelse med 688 7 BL har i förevarande paragraf
tagits in en bestämmelse om att kommunen kan välja mellan att till grund för ersättningsberäkningen för de enskilda fastigheterna lägga antingen de
faktiska kostnaderna eller på erfarenhet stödda beräkningar av vad de åtgärder man avser att.ta betalt för kostar. Jag vill här erinra om vad jag i
den allmänna motiveringen har anfört om behovet av att som jämförelse ha tillgång till faktiska och tidsmässigt näraliggande kostnader. Detta bör
medföra att kommunerna inte använder schabloniscering av kostnaderna
som normalreglering.
60§ Skyldigheten att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra
allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan
användas för sitt ändamål.
Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersättningsbe-
loppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen
genom avbetalning, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalningen skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning framställdes. Om betalningsvillkoren
ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren. skall villkoren jämkas.
När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare av kvartersmark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Ny ägare av en fastighet svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har
förfallit till betalning före tillträdesdagen.
I första stycket ges föreskrifter i enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) att fastighetsägarens betalningsskyldighet inträffar successivt allt efter som de anläggningar han skall vara med att
betala kan användas för sitt ändamål.
Paragrafens andra stycke stämmer i stort överens med 63 § andra stycket BL. Enligt första meningen är det kommunen som avgör när betalning skall ske. Jag vill understryka att det normala bör vara att ersättning krävs inom en inte alltför lång tid efter det att arbetena har utförts. I de fall då arbetena med olika anläggningar, som en fastighetsägare skall vara med att
betala, beräknas pågå under lång tid och slutföras successivt, kan det därför vara befogat att kräva ersättning för de olika anläggningarna var för sig allt efter som de färdigställs. I andra stycket ges också regler om särskilda betalningsvillkor i de fall det inte kan anses rimligt att tvinga en
fastighetsägare att betala hela ersättningen på en gång. I gällande rätt har en fastighetsägare enligt 63§ BL alltid möjlighet att betala ersättningen för gatumark genom avbetalningar, dock minst en tiondel årligen. Med hänsyn till att ersättningar för förbättringar m. m. kan komma att avse förhållande-
vis små belopp, har nu som förutsättning för avbetalning föreskrivits att rätt till avbetalning endast föreligger om ersättningsbeloppet är betungande
med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständighe-
ter. Vid prövningen av rätten till avbetalning får beaktas sådana omstän-
digheter som fastighetsägarens möjligheter att finansiera hela eller delar av ersättningsbeloppet med lån. Även fastighetsägarens ekonomi bör, ingå i bedömningsunderlaget.
De bestämmelser om ränta som f.n. finns i 638 andra stycket BL har i sak oförändrade förts över till 60 § andra stycket.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan de utvidgade möjligheterna till avgiftsfinansiering i vissa fall medföra stora problem för ekono-
miskt svaga grupper. För dessa fall har en särskild jämkningsregel tagits in i andra stycket. Vilken lindring av villkoren som skall ske får avgöras från
fall till fall. Jämkningen kan således innebära allt ifrån viss förlängning av
amorteringstiden till anstånd med betalning till dess att fastigheten säljs.
Även räntevillkoren kan naturligtvis mildras. Det bör finnas särskilda skäl för att betalningsvillkoren på detta sätt skall jämkas utöver vad som följer
av den förutnämnda avbetalningsregeln. I tredje stycket har i enlighet med vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen intagits regler om betalningsansvar för ny ägare. Jag vill i detta sammanhang erinra om att den som avser att köpa en fastighet har rätt att få skriftligt besked av byggnadsnämnden om någon gatukostnadsersättning eller ersättning för annan allmän plats belöper på fastigheten (2§
BS).
61§
Tvist om ersättning för gatukostnader och kostnader för annan allmän plats prövas av fastighetsdomstolen på talan av endera parten.
Hikhet med vad som f.n. gäller bör tvist om ersättning för gatukostnader
och kostnader för annan allmän plats prövas av fastighetsdomstol. Para-
grafen motsvarar 65 § och 69§ andra stycket BL.
1558 Enligt 155 § andra stycket BL skall nuvarande regler om ersättningsskyldighet för värdet av gatumark och gatubyggnadskostnader i vissa fall gälla även fastigheter som inte överensstämmer med tomtindelning. Eftersom sådan överensstämmelse enligt de nu föreslagna reglerna inte utgör någon förutsättning för ersättningsskyldighet, har andra stycket upphävts.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Äldre bestämmelser skall
tillämpas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats före ikraftträdandet.
De nya reglerna ger kommunerna större möjlighet än tidigare att täcka
nya reglerna får avse endast sådana arbeten som påbörjas efter ikraftträdandet.
4.2 Förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
28 Om någon begär det skall byggnadsnämnden lämna skriftligt besked om
nämnden har meddelat beslut om skyldighet för en viss fastighetsägare att vidta särskilda åtgärder med avseende på fastigheten.
Där stadsplan finns skall byggnadsnämnden eller den myndighet, som kommunfullmäktige bestämmer, på begäran lämna skriftligt besked om den ersättning för gatukostnader eller kostnader för annan allmän plats
som belöper på en viss fastighet. I beskedet skall anges i vad mån skyldig-
heten att betala ersättningen har inträtt.
Om någon begär det skall byggnadsnämnden dessutom lämna ut karta (nybyggnadskarta) för sådan fastighet som ingår i stadsplan. Nämnden bör tillhandahålla nybyggnadskarta också för andra fastigheter, om det lämpli-
gen kan ske.
Den nuvarande föreskriften i första stycket att begäran skall göras av
någon, vars rätt kan beröras, har tagits bort. Det torde knappast förekom-
ma att en byggnadsnämnd undersöker behörigheten hos den som begär
upplysningar. Dessutom torde kommunens möjlighet att med stöd av 8§
BS ta ut avgift för tids- eller kostnadskrävande arbeten i tillräcklig ut-
sträckning avhålla från att besked begärs i onödan.
I andra stycket har bestämmelsen om skriftligt besked ändrats med
hänsyn till att ersättningsskyldigheten med mitt förslag kan avse andra åtgärder än i dag. | I paragrafen har också gjorts språkliga ändringar.
258 Om gatukostnader eller kostnader för andra allmänna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 56 § byggnadslagen (1947: 385). skall kommunfullmäktige låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder.
Förslaget skall ställas ut för granskning under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett i ortstidning. Underrättelse om utställningen av förslaget skall dessutom på det sätt som anges i 17§ 4 mom. första stycket sändas till kända och inom riket bosatta markägare. vilkas rätt berörs av förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den
som skriftligt har godkänt förslaget. När granskningstiden har gått ut, får
fullmäktige besluta i ärendet.
Om gatukostnader eller kostnader för andra allmänna platser skall tas ut av fastighetsägare med stöd av 568 BL, åligger det enligt 258 första stycket BS kommunfullmäktige att låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen kan föranleda. Det är inget som hindrar att fullmäktige ger ett
generellt utredningsuppdrag till den myndighet i kommunen som sköter
gatukostnadsfrågorna.
Så snart beslut skall fattas om en ny stadsplan eller om ändring av en
befintlig plan, utgör de ekonomiska konsekvenserna för kommunen av
planläggningen en avgörande faktor i sammanhanget. Inte minst gäller detta kostnaderna för gator och andra allmänna platser. I normalfallet kommer därför utredningen härom att göras i ett tidigt skede av planeringsarbetet. Även för de berörda fastighetsägarna är det naturligtvis av stor
betydelse att dessa frågor klarläggs så snart som möjligt. Det bör framhål-
las att gatukostnadsfrågor kan aktualiseras även utan samband med antagande eller ändring av en plan. De förslag som utredningen i gatukostnadsfrågan leder fram till skall enligt 25 § andra stycket ställas ut för granskning under minst tre veckor. Om förslagen är föranledda av att en stadsplan skall antas eller ändras torde det som regel vara lämpligt att kommunen
anordnar samtidig utställning av dessa förslag och av planförslaget (se 17 § BS). [ 25§ andra stycket har gjorts språkliga ändringar. I allt väsentligt är stycket oförändrat i sak.
71§ I mom.
I mom. Byggnadsnämndens beslut enligt byggnadslagen (1947: 385) eller denna stadga får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Ett beslut av byggnadsnämnden att vägra medgivande till avvikelse från
fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan får dock inte överkla-
gas. I 1498 byggnadslagen finns föreskrifter om att särskild klagan inte får
föras Över nämndens beslut i vissa ärenden rörande stadsplan. byggnads-
plan eller tomtindelning.
Om någon annan myndighet än byggnadsnämnden har fått i uppdrag att pröva nedan angivna ärenden, skall vad som föreskrivs om överklagande i första stycket tillämpas på den myndighetens beslut i sådana ärenden. De
ärenden som avses är följande:
1. Ärenden om ställande av säkerhet enligt 388 byggnadslagen för full-
görande av fastighetsägares skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp eller att betala bidrag till gatukostnader.
2. Ärenden enligt 60 § samma lag om betalningsvillkor för gatukostnadsersättning m. m.
I första och andra styckena har endast språkliga ändringar gjorts.
I tredje stycket har — utöver språkliga ändringar — gjorts det tillägget att den besvärsordning som gäller enligt första stycket skall tillämpas även på ärenden om betalningsvillkor enligt 60§ BL, när någon annan myndighet i kommunen än byggnadsnämnden fått i uppdrag att pröva sådana ärenden.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser skall tillämpas i ärenden om gatukostnader avseende åtgärder som har påbörjats före ikraftträdandet.
Ändringarna i BS bör träda i kraft samtidigt med ändringarna i BL. Övergångsregleringen har utformats så att den motsvarar regleringen i BL.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen. 6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
1¶Nuvarande ordning
1.1 Kommunernas medverkan i genomförandet av bebyggelseplaner och deras rätt att ta mark i anspråk för genomförandet
Den nu gällande byggnadslagstiftningen innebär att kommunernas ansvar för genomförande av bebyggelseplaner i princip endast avser stadsplaneområden och då främst gator eller andra allmänna platser. I 498 byggnadslagen (BL) föreskrivs sålunda att det ankommer på kommunen att till allmänt begagnande iordningsställa och upplåta gata eller annan
allmän plats inom område som ingår i stadsplan. Om staten är väghållare
inom område med stadsplan är det dock staten som har ansvaret för att allmän väg ställs i ordning och upplåts som gata (55 §). Närmare bestämmelser om kommunens skyldigheter att upplåta gata eller annan allmän plats ges i 50—54§§& BL. Skyldigheten att till allmänt begagnande upplåta ny gata samt torg, park eller annan sådan allmän plats inträder som en följd
av att bebyggelsen genomförs (50 och 51 §§). Om en trafikled skall anord-
nas till eller genom specialområde och kommunen och den som förfogar
över området inte kan enas om de åtgärder som bör vidtas får regeringen
förordna om detta (53 §). Den som förfogar över specialområdet är skyldig att delta i kostnaden för att anordna trafikleden i den mån han kan anses ha nytta av den.
För att kunna fullgöra sina skyldigheter har kommunen fått rätt att lösa mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats (41 §
BL). Kommunen har också fått rätt att lösa mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats (18§). Mark
som kommunen inte får lösa enligt 18 eller 41§ men som skall kunna användas för allmän trafikanläggning eller allmän ledning enligt bestämmelse i stadsplan, får kommunen ta i anspråk med servituts- eller nyttjan-
derätt (18a8 och 4128).
Ingår allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra kommunen, skall vägmarken enligt 42 § BL utan ersättning tillfalla kommunen i
den mån den tas i anspråk för avsett ändamål.
Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats får kommunen enligt 43 § ta marken i anspråk och nyttja den för avsett ändamål. Ersättning kan i vissa mycket sällan förekommande fall utgå till innehavare av fordran eller annan rättighet som besvärar vägmarken. Motsvarande bestämmelser avseende allmänna och enskilda vägar finns för fastställd generalplan i 19 och
2088 BL.
Särskilda bestämmelser om att avstå och iordningställa mark finns i 4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165
70--738& BL för sådana fall där stadsplan läggs över område som är i en ägares hand. Regeringen kan i dessa fall på ansökan av kommunen vid
planens fastställande förordna att mark som för områdets ändamålsenliga
användning behövs för gata eller annan allmän plats eller till allmän bygg-
nad utan ersättning skall tillfalla kommunen i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av genomförandet och övriga omständig-
heter prövas skäligt. I förordnandet kan regeringen, i den mån så prövas skäligt. på kommunens begäran även föreskriva att områdets ägare skall vara skyldig att bekosta anläggning av gator samt anordningar för vatten-
försörjning och avlopp inom området.
Enligt 7438 åligger det kommunen att underhålla gata eller annan allmän
plats inom område med stadsplan. Är staten väghållare inom sådant områ-
de, skall underhållet av allmän väg som har upplåtits till gata i princip åvila staten. Detsamma gäller i fråga om gata som förklarats tillika vara allmän väg. |
Inom byggnadsplaneområden finns ingen skyldighet för kommunerna att utföra och underhålla vägar eller andra allmänna platser. Bestämmelserna om byggnadsplan (107—-1188§ BL) bygger på att det är fastighetsägarna själva som svarar för hela genomförandet. När det gäller vägar och all-
männa platser sker detta i stor utsträckning genom att vägföreningar bildas
enligt 3 kap. lagen (1939: 608) om enskilda vägar (jfr 114§ BL). Regler om inlösen av mark i byggnadsplaneområde finns inte i BL; Enligt 1138 kan i samband med fastställelse av byggnadsplan förordnas att vissa markägare, som kan förväntas få särskilt stor nytta av planen, skall utan ersättning upplåta obebyggd mark som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan allmän plats.
Trots att lagstiftningen förutsätter enskild väghållning inom byggnadsplaneområden, har kommunerna i inte ringa omfattning tagit hand om
väghållningen i sådana områden.
1.2 Gatukostnadsregler
Kommunernas ansvar för genomförande av bebyggelseplaner gäller, som framgår av det tidigare. i princip endast områden med stadsplan. Kommunerna har sedan lång tid haft möjlighet att i viss utsträckning : kompensera sig för kostnaderna för att utföra gator och andra allmänna
platser genom ersättning från fastighetsägarna. Nu gällande ersättnings-
regler finns 1 56—69 §§ BL.
I 56-66 §8 BL meddelas bestämmelser om ersättning för gatumark.
Ägare av fastighet, som är belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning, är skyldig att ersätta kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt. Ersättningsskyldigheten är dock så
till vida begränsad att den inte omfattar större bredd än fem åttondelar av
den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten. Special-
regler ges för beräkning av ersättning för mark i gatukors. Ersättningen skall i princip beräknas efter medelvärdet på all gatumark framför fastighe-
ten. Markens värde skall uppskattas utan hänsyn till kostnad som kom-
munen kan ha haft för att ställa i ordning marken. På framställning av
kommunen får länsstyrelsen besluta att gatumarksersättning som samman-
lagt belöper på fastighetsägarna inom visst område skall fördelas mellan
dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund. Gatumarksersättning kan jämkas om fastighets fördel av gatan inte svarar mot den ersättningsskyldighet som enligt de nu berörda bestämmelserna vilar på fastighetsägare (60 §). Om markägare har överlåtit gatumark
till kommunen utan lösen eller om kommunen samtidigt varit ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och gatumarken efter det gatumarken blivit upptagen som sådan i stadsplan är fastighetsägaren fri från skyldighet att utge ersättning intill värdet av samma mark. Skyldighet att
betala gatumarksersättning inträder i mån av gatans upplåtande till allmänt begagnande. Ersättningsskyldigheten avser gatumark samt med viss begränsning även torg, parker och andra allmänna platser. Enligt 1548 BL skall nämligen mark framför fastighet, som är belägen vid torg, park eller
annan sådan allmän plats anses som gata till en bredd motsvarande fem
fjärdedelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten.
När gata vidgas är fastighetsägare skyldig att i princip ersätta kommunen skillnaden mellan de ersättningsbelopp som åvilar fastighetsägaren före
och efter vidgningen (62 §). Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Fastighetsägare
har rätt att erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar om han
ställer nöjaktig säkerhet. Avbetalning skall dock ske med minst en tiondel årligen. Länsstyrelsen kan medge lättnad i betalningsvillkoren om villkoren är alltför betungande för fastighetsägaren (63 §).
Tvist om ersättning för gatumark prövas av fastighetsdomstolen (65 §).
Enligt 67 § får kommunfullmäktige för kommunen i dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastighet, som överensstämmer med tomtindelning, att bidra till kostnaden för iordningsställande av gata (gatubyggnadskostnad). Sådana bestämmelser skall enligt andra stycket i paragrafen underställas länsstyrelsen för prövning
om fastighetsägare åläggs skyldighet som tidigare inte har ålegat honom. Föreligger särskild anledning, kan länsstyrelsen med eget utlåtande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.
1 68§ finns regler om grunderna för beräkning av den kostnad som skall
påföras fastighetsägarna och kostnadernas fördelning mellan dem samt bestämmelser om tid och ordning för ersättningens erläggande. Ersättningsskyldighet föreligger inte beträffande gata som börjat anläggas eller som skulle ha upplåtits till allmänt begagnande när fråga om gatubyggnads-
kostnadsbestämmelser väcktes hos kommunfullmäktige. Fastighetsägare
får inte påföras kostnader som utan motsvarande fördel för fastighetens bebyggande beror på att gata byggts i ett höjdläge som i väsentlig mån
avviker från markens naturliga höjdläge och därför blir mer än vanligt kostsam. Detsamma gäller sådana anläggningskostnader som på grund av särskilda omständigheter blir högre än normalt. Fastighetsägare får i princip inte belastas med gatubyggnadskostnad i större omfattning än som
gäller för skyldigheten att betala gatumarksersättning. Den för sådan er-
sättning gällande begränsningen till en bredd om högst fem åttondelar av
den tillåtna hushöjden gäller alltså också för skyldigheten att bidra till gatubyggnadskostnad. Skyldighet att bidra till kostnad för att anlägga
annan allmän plats än gata föreligger inte. Noteras bör emellertid att enligt bestämmelserna i 154§ skall mark framför fastighet som är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats anses som gata till en bredd motsvarande fem fjärdedelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden.
Gatubyggnadskostnaderna kan på motsvarande sätt som gatumarkser-
sättning fördelas mellan fastighetsägarna inom visst område efter omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen
eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund. Fastighetsägarnas skyldighet att bidraga till gatubyggnadskostnad skall alltid motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.
Enligt 69§ gäller beträffande jämkning av och tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad motsvarande bestämmelser som för gatumarksersätt-
ning.
Bilaga 2
Vägutredningens och gatukostnadsutredningens förslag
1¶Vägutredningens sammanfattning av sitt betänkande (SOU 1977: 12) Kommunal och enskild väghållning
Utredningens uppdrag omfattar en allmän översyn av lagen om enskilda
vägar. I principbetänkande (DsK 1974:7) Kommunal och enskild väghåll-
ning, som avgavs i juli 1974, föreslog utredningen att kommunerna skulle överta viss del av den enskilda väghållningen. Avgörande skäl för denna ståndpunkt var bl.a. att ett stort antal kommuner redan i dag frivilligt utför eller bekostar väsentliga delar av den enskilda väghållningen inom sitt område samt kommunernas under senare tid ökade ansvar för genomförande av bebyggelseplaner. Ett annat skäl för förslaget om kommunal väghållning utgjorde behovet av att i enlighet med bygglagutredningens förslag skapa förutsättningar för en övergång till ett för stadsplan och byggnadsplan enhetligt planinstitut. : Utredningen uttalade emellertid samtidigt att det alltjämt fanns behov av enskild väghållning inom tätare bebyggda områden, i den mån väghållningen inte sköttes av stat eller kommun. Särskilt gällde det områden med fritidsbebyggelse. En motsvarighet borde därför enligt principbetänkandet finnas tull de nuvarande vägföreningarna. Likaså borde bibehållas möjligheten till väghållning genom samfälligheter av den typ som inrättas enligt anläggningslagen.
I nu förevarande betänkande, som innehåller lagförslag och motivut-
talanden beträffande kommunal och enskild väghållning, har utredningen vidareutvecklat de förslag som lades fram i principbetänkandet. Bestämmelserna om kommunal väghållning föreslås få sin plats i en särskild lag, lag om kommunvägar. 1 fråga om vägföreningsinstitutet föreslås att erforderliga bestämmelser om inrättande av vägföreningar införs i anläggningslagen, medan bestämmelserna om vägföreningars förvaltning och organisation infogas i lagen om förvaltning av samfälligheter. Härigenom har vägföreningsinstitutet erhållit samma lagtekniska lösning som den vilken sedan år 1973 gäller beträffande vägsamfälligheter och andra former för fastighetssamverkan. Reformen av vägföreningsinstitutet medför att lagen om enskilda vägar upphävs i sin helhet. Härutöver läggs fram förslag om följd-
ändringar i ett antal olika författningar. Ordnande av väghållning har ett direkt samband med kommunernas plan-
verksamhet enligt byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till den pågående
reformen av byggnadslagstiftningen har emellertid utredningen inte funnit
det lämpligt eller behövligt att direkt anknyta sitt förslag beträffande kommunal väghållning till reglerna i byggnadslagen. I stället har eftersträvats
alt så långt möjligt utforma förslaget så att det kan tillämpas oberoende
Prop. 1980/81: 165 | 54
av vilket plansystem som kommer att gälla. Frågan om den närmare samordningen med den nya plantagen torde få övervägas av gatukostnadsutredningen, vilken utredning bl. a. överväger överförande av byggnadslagens regler om gatuhållning till lagen om kommunvägar samt den närmare anpassningen till den nya planlagstiftningen.
Kommunal väghållning
Förslaget om kommunal väghållning utgår från att kommunen själv avgör omfattningen av den väghållning som kommunen åtager sig. Det kravet uppställs dock, att väghållningen skall behövas för verksamhet som kommunen har alt tillgodose. Vidare föreslås för områden med byggnadsplan att kommunen skall handha väghållningen där, såvida inte annat bestämts i planen. Sistnämnda bestämmelse gäller dock inte väghållningen i fråga om byggnadsplan som fastställts redan före lagens ikraftträdande. För sådana områden utgår förslaget från att den enskilda väghållningen successivt övertas av kommunen.
Med hänsyn till betydelsen från: olika synpunkter, inte minst de ekonomiska, av ett beslut om kommunal väghållning avgörs principfrågan huruvida och i vilken utsträckning kommunal väghållning skall förekomma av kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandet av beslutet ankommer därefter på en kommunal väghållningsmyndighet, dvs. en kommunal nämnd som utses av fullmäktige.
Beslut om kommunal väghållning innebär att kommunen åtager sig att bygga den avsedda vägen, om den inte redan är anlagd, och att svara för vägens drift. För fullgörande härav äger kommunen rätt att ta erforderligt markutrymme i anspråk och ta ut avgift för väghållningen av de fastighetsägare för vilka kommunens väghållning är till nytta.
Frågan huruvida vägmarken skall innehas med äganderätt eller i annan form avgör kommunen med hänsyn till vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Utredningen utgår dock från att vägmark inom kommunens tätorter i regel kommer alt innehas med äganderätt. medan vägrätt torde vara att föredra inom gicsbebyggda delar. Regler om vägrätt av motsvarande innehåll som de vilka gäller för allmänna vägar tas upp i förslaget. Härför krävs att den kommunala väghållningsmyndigheten —- på motsvarande sätt som gäller enligt väglagen — upprättar arbetsplan över den mark som erfordras för vägbyggnadsföretaget samt meddelar beslut om dess antagande. Arbetsplanen skall ange vägens omfattning och väganordningar samt vägföretagets detaljutformning i övrigt. Arbetsplanen skall vidare redovisa berörda fastighetsägare och övriga sakägare. Någon skyldighet att alltid utställa arbetsplan uppställs dock inte. I de fall kommunen redan innehar marken eller överenskommelse om vägrätt redan har träffats med markägaren, behövs i princip inte något utställelseförfarande.
Frågan om uttagande av avgift för utförande och drift av kommunväg beslutas av kommunfullmäktige. På motsvarande sätt som enligt bl. a. valagen skall avgiftsuttag ske enligt taxa. Också denna bestäms av kommunens
fullmäktige.
När avgift för väghållningen skall utgå, åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till väghållningsområde inom vilket avgiftsskyl-
dighet avses föreligga. utställa det till granskning samt meddeta beslut. Väghållningsområdet omfattar de fastigheter som har nytta av väghållningen. Såvitt gäller tätortsförhållanden anses därvid samtliga fastigheter inom tätorten ha nytta av vägen, om inte särskilda skäl talar mot det.
Bestämmelserna om utförande och drift av kommunväg, vägrätt, ord-
nings- och säkerhetsföreskrifter m. m. har utformats i nära överensstäm-
melse med vad som gäller för allmän väg enligt väglagen. Dock föreligger
den skillnaden att föreskrifterna om enskild vägs anslutning till kommunviäg gäller endast i fråga om sådan kommunväg eller del av kommunväg som kommunen bestämmer. Syftet med samordning av bestämmelserna är att
man därmed får enhetliga regler för de olika vägkategorierna, oberoende
av vem som svarar för vägen. Samtidigt underlättas övergången från en väghållningsform till en annan. :
Talan mot beslut av väghållningsmyndigheten, bl. a. avseende arbetsplan och väghållningsområde, skall kunna föras genom s. k. förvaltningsbesvär.
Enskild väghållning
Erforderliga bestämmelser om vägföreningar har tagits upp som ett särskilt avsnitt i anläggningslagen under rubriken ” Vägföreningar”. Bestämmelserna är i väsentliga delar av samma innehåll som nuvarande regler i 3 kap. EVL. Sålunda skall vid anläggningsförrättning bestämmas ett verksamhetsområde
för föreningen, inom vilket föreligger skyldighet för fastigheterna att ingå
1 föreningen. I princip skall hela det vägnät som ingår i området skötas av föreningen, i den mån väghållningen inte ombesörjs av staten eller kommun. Vidare skall fastigheterna inom området erlägga avgifter till föreningen efter andelstal som kan tillämpas oberoende av ändringar i fastighetsindelningen. Utmärkande är också att anläggningsfrågan handläggs skild från
ersättningsfrågorna och att överprövningen av beslut om vägförenings bil-
dande sker i administrativ ordning, medan ersättningsfrågorna avgörs av fastighetsdomstol. .
Vissa mer eller mindre långtgående ändringar föreslås dock. Av dessa bör här särskilt framhållas, att initiativrätten till vägförenings inrättande inte längre är förbehållen endast länsstyrelsen. Också kommunen eller enskild fastighetsägare, t. ex. markexploatör, skall kunna påkalla förrättning. I fråga om andelstalens bestämmande föreslås, | överensstämmelse med motsvarande regel för kommunvägar, utgångspunkten vara den att andelstalen bestäms efter skälig och rättvis grund. Inom denna ram ges möjlighet att i det enskilda fallet välja den lämpligaste fördelningsgrunden. Bestäms ej annan fördelningsgrund. skall andeltstalen utgöra fastigheternas senast
bestämda taxeringsvärden. Påkallar förhållandena det. får skilda andelstal
bestämmas för utförande och drift. Härutöver ges möjlighet att under vissa förutsättningar bestämma särskilt andelstal för fastighet. vars nytta av för-
eningens vägar väsentligt avviker från övriga fastigheters, och att ta ut sli-
tageersättning, när fastighet som ingår i föreningen ullfälligt har ökat behov av vägen eller när vägen begagnas av utomstående i betydande omfattning. I fråga om skötseln av väg som ingår i vägförening föreslås samma bestiämmelser om renhållning som de vilka gäller enligt väglagen och förutsätts i fråga om kommunväg. Vidare föreslås att förrättningsbeslut avseende väg-
förenings bildande skall kunna meddelas oaktat ersättningsfrågan inte av-
gjorts slutligt samt att länsstyrelsen skall kunna besluta om verkställighet
av anläggningsbeslut utan hinder av anförda besvär.
För väg som ingår i vägförening eller gemensamhetsanläggning har upp-
tagits samma ordnings- och säkerhetsföreskrifter som i fråga om allmän väg och som föreslås beträffande kommunväg. I förhållande till allmän väg föreligger dock den skillnaden att föreskrifterna gäller endast i fråga om
sådan enskild väg celler del av väg som länsstyrelsen bestämmer.
I fråga om vägförenings organisation och förvaltning, vilket ämnesområde
tagits upp som ett särskilt avsnitt i lagen om förvaltning av samfälligheter, föreslås bl. a. att den ledamot av styrelsen som f. n. utses av länsstyrelsen i stället skall utses av kommunen samt att omröstning på stimma med delägarna skall ske efter huvudtal. Möjlighet öppnas även att bilda förening för att handha förvaltningen av flera väglföreningar och att sluta avtal om
fusion mellan vägföreningar.
Övriga förslag
Förslaget om kommunal väghållning och översynen av vägföreningsinstitutet medför följdändringar i ett flertal olika författningar. Av större betydelse är bl.a. en ändring I byggnadslagen som ger möjlighet att inom områden med s. k. blandade planförhållanden, dvs. områden där stadsplan och bygg-
nadsplan ligger blandade om varandra, frångå bestämmelserna om gatubyggande och gatuhållning och i stället reglera nämnda frågor enligt den föreslagna lagen om kommunvägar. Dispens i frågan meddelas av rege-
ringen. |
Genom ändringar i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen föreslås att kommunens renhållningsansvar för kommunväg blir detsamma som för gata. Inom vägförenings verksamhetsområde föreslås motsvarande renhållningsskyldighet åligga föreningen.
I väglagen föreslås bl. a. vissa kompletterande bestämmelser i syfte att underlätta överförande av väg från en väghållare till en annan.
[ fråga om kommunväg föreslås att samma trafikregler skall gälla som
för allmänna vägar. För att tillgodose de särskilda transportbehov, som föreligger för skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet, föreslås dock möjlighet att medge undantag från bestämmelserna 1 vägtrafikkungörelsen om bl. a. maximering av fordons vikt, bredd och längd i
den omfattning det behövs för att tillgodose sådan näringsverksamhet. Be-
stämmelsen härom föreslås få sin plats i vägtrafikkungörelsen.
2¶Gatukostnadsutredningens sammanfattning av sitt betänkande
(SOU 1977:65) Kommunernas gatuhållning
I gällande lagstiftning regleras i byggnadslagen kommunernas skyldighet att inom områden med stadsplan ställa iordning och till allmänt begagnande upplåta gata, torg, park och annan allmän plats samt att underhålla sådan plats. Skyldigheten är obligatorisk. Till fullgörande härav äger kommunerna bl. a. rätt att lösa in den mark som enligt stadsplanen behövs för gata eller annan allmän plats samt i viss begränsad omfattning rätt att av fastighetsägare ta ut bidrag för gatumark och gatubyggnadskostnad. Möjlighet att finansiera underhållet av gata eller annan allmän plats genom avgifter föreligger däremot inte. Utmärkande för byggnadslagens regler är i Övrigt att dessa I hög grad är detaljrika och i praktiken svåra och omständ- .
liga att tillämpa. Stark kritik har därför från olika synpunkter riktats mot
reglerna.
När det gäller omräden med byggnadsplan och andra områden utanför
detaljplan saknar kommunerna f.n. skyldighet att svara för vägars lord-
ningställande och underhäll. Denna uppgift ankommer på fastighetsägarna, om det inte är fräga om allmänna vägar.
I ett nyligen avlämnat betänkande Kommunal och enskild väghållning (SOU 1977:12) har 1969 års vägutredning bl. a. föreslagit att kommunerna skall kunna överta en viss del av den enskilda väghållningen. Förslaget har tagits upp i en särskild lag, lägen om kommunvägar. Det utgår från att kommunerna själva avgör omfattningen av den väghållning som kommunen åtager sig. För områden med byggnadsplan föreslås dock att kommun skall handha väghällningen där, såvida inte annat bestämts i planen. Fråga huruvida och i vilken omfattning kommunal väghällning skall förekomma avgörs av kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandet av beslutet ankommer därefter på en kommunal väghållningsmyndighet. dvs. en kommunal nämnd som utses av fullmäktige.
I nu förevarande betänkande föreslår gatukostnadsutredningen att reglerna om kommunernas gatuhållning samordnas med reglerna om den väghålining som kommunerna avses omhänderha enligt vägutredningens förslav. Denna samordning föreslås ske på sådant sätt att de nuvarande reglerna om gatuhållning i byggnadslagen överförs till den föreslagna lagen om kommunvägar. Förutom andra fördelar vinner man härigenom enklare och klarare bestämmelser på hithörande område.
Det har dock inte varit möjligt att i alla delar tillskapa enhetliga regler för den kommunala gatu- och väghållningen. Bl. a. bör frågan om gatuhällning, dvs. anläggande och underhåll av gata, torg. park och annan allmän plats
inom område med stadsplan. alltjämt utgöra en obligatorisk skyldighet för kommunerna. Något obligatoriskt ansvar för andra trafikomraden föreslås däremot inte. främst med hänsyn till att sådana områden kan vara av mycket skiftande beskaffenhet, från viktiga trafikleder inom en kommuns centrala delar till endast mindre kommunikattonsleder i s.k. specialområden. Frågan huruvida träfikomraåde skall inga i den kommunala gatuhållningen föreslås därför få avgöras genom kommunalt beslut i det enskilda fallet.
Någon ändring av byggnadslagens bestämmelser om inlösen av mark för bl.a. gata och annan allmän plats inom stadsplanelagt område föreslås inte med hänsyn till den pågående översynen av byggnadslagstiftningen. Samtidigt förestås emeHertid att vägutredningens förslag om markförvärv genom vägrätt görs tillämpligt också I fråga om omräden med stadsplan. Denna förvärvsfoörm kan vara av värde i sådant fall då äganderättsförvärv inte är aktuellt.
En viktig fråga för gatukostnadsutredningen har varit bestämmelserna om gåtuhällningens finansiering. Vägutredningens förslag i denna del innebär att Kommuntullmäktige äger för kommun väg besluta att avgift skall utgå av fastighetsägare för vika väghållningen är till nytta enligt en av fullmäktige antagen taxa. Avpittsuttaget skall därvid kunna avse samtliga kostnader som kommunen har för vägens byggande och drift.
Gatukostnadsutredningen har ingående undersökt de särskilda problem som föreligger på gåtusidan och har därvid kommit fram till att samma taxesystem kan i stört sett tillämpas också för kommunernas gatuhållning. I förhållande till nuvarande regler enligt byggnadslagen innebär det bl. a. att kommunerna får ökade möjligheter att täcka sina kostnader för gatumark och gatubyggande. Också kostnaderna för gatuhällningens drift kommer att kunna täckas genom avgifter.
Som komplettering av vägutredningens lagförslag i avgiftsfrågan föreslår gatukostnadsutredningen bl.a. att vid avgiftsuttag skall kunna bestämmas att kostnad för väghållningsatgärd som är till övervägande fördel för viss eller vissa fastigheter skall bäras av endast dessa fastigheter.
I allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen finns bestämmelser om kommunens skyldighet att svara för renhållning av gata, torg, park eller annan allmän plats i område med stadsplan. Utredningen förordar att dessa regler förs över till lagen om kommunvigar. Vidare förestår gatukostnadsutredningen att bestämmelsen i kommunala renhållningslagen om kommuns möjlighet att ålägga fastighetsägare att svara för renhållningen av gångbana utanför sin fastighet upphävs. dock föreslås att redan fattade beslut om fastighetsägares gångbanerenhållning skall kunna gälla under en övergångstid av högst tio år.
De nya reglerna om ersättning för gatuhållning föreslås gälla kostnad för byggande och drift av gata som uppkommit efter ikraftträdandet av lagen om kommunvägar. medan fråga om fastighetsägares bidragsskyldighet för gatumark och gatubyggnadskostnad för gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet föresläs regleras enligt reglerna i äldre ullämplig lag.
På grund av utformningen av gällande regler i byggnadslagen har i stor omfattning fastighetsägares bidragsskyldighet för gatumark och gatubygr gande ännu inte förfallit vill betalning. För att kunna upprätthålla kravet på
likställighet mellan fastighetsägare vars ersättningsskyldighet regleras enligt äldre lagstiftning resp. lägen om kommunvägar föreslås att betalningsskyldighet skall inträda för äldre icke förfallna gatuersättningar i och med den nya lagens ikraftträdande samt att kommunerna skall framställa sina betalningsanspråk härför inom tio år efter ikraftträdandet. I samtliga nu avsedda fall äger fastighetsägarna påkalla en tioärig amorteringstid enligt de regler som f. n. finns i byggnadslagen.
Utöver nu redovisade förslag tas I betänkandet upp vissa ändringar i byggnadslagen. byggnadsstadgan. väglagen och anläggningslagen.
3¶Utredningarnas förslag till Lag om kommunvägar
1¶Förslag till Lag om kommunvägar
Härigenom föreskrives följande.
Förslag av Förslag av
1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
Inledande bestämmelser
45 1§
Väg för vilken väghållning ordnas Denna lag gäller kommunväg. av kommun enligt denna lag är Kommunväg är kommunväg. 1. gata, torg, park och annan all-
Torg, park eller annan sådan all- män plats inom område med stads-
män plats som upptagits i fastställd plan.
generalplan eller byggnadsplan och 2. väg eller annat trafikområde som ligger inom område där kom- för allmän samfärdsel för vilka vägmunen ordnar väghållning anses hållning ordnas av kommun enligt även som kommunväg. denna lag,
3. torg, park eller annan sådan
allmän plats som upptagits i fast-
ställd generalplan eller byggnads-
plan och som ligger inom område
där kommunen ordnar väghållning.
I $ andra stycket
I fråga om väghållning som ordnas av staten eller kommun enligt väglagen (1971:948) eller som kommunen utför endast i egenskap av ägare till viss fastighet gäller ej denna lag. Ej heller gäller lagen väg, vars huvudsakliga syfte är att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet.
I $ första stycket 2§
Kommun äger enligt denna lag Kommun äger enligt denna lag
ordna väghållning 1 den omfattning ordna kommunväg i den omfattning
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
det behövs för verksamhet som det behövs för verksamhet som
kommunen har att tillgodose. Inom kommunen har att tillgodose. Inom område med byggnadsplan skall område med stadsplan skall dock
väghållningen ordnas av kommu- kommunväg som avses i 1§ andra nen, om ej annat bestämts I planen. stycket I. alltid ordnas av kommu-
nen. Inom område med byggnads-
plan skall kommunväg ordnas av
kommunen, om ej annat bestämts i
planen.
25 3§
Kommunen fär ej ordna väghällning inom annan kommun utan samtycke av denna.
Kommunal väghållning får ej omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i vägförening eller annan samfällighet för väghållning eller endast vissa av samfällighetens vägar, om därigenom betydande olägenhet skulle
uppkomma för fastigheter som är anslutna till samfälligheten.
35 4§
Väghållningsmyndighet för kommunväg är den kommunaja nämnd som kommunfullmäktige utser därtill.
Till kommun väg hör vägbana och övriga väganordningar.
Anordning. som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne, är väganordning. Väganordning är också sådan till väg ansluten brygga eller färja med färjläge samt för vägtrafiken behövlig anordning för vägbelysning eller rastplats, parkeringsplats eller annan uppställningsplats för fordon i anslutning till vägbana, som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne.
Vägomräde utgöres av den mark. som tagits i anspråk för väganordning.
Mark intill vägbana eller annan Mark intill vägbana eller annan därinvid belägen väganordning som därinvid belägen väganordning som är avsedd till kantremsa får vara är avsedd till kantremsa får vara
väganordning till en bredd av högst väganordning till en bredd av högst två meter. Vägområde inom områ- två meter. Vägområde inom områ-
.de med fastställd generalplan eller de med fastställd generalplan eller med byggnadsplan skall ha den med stadsplan eller byggnadsplan bredd som i planen utlagts för kom- skall ha den bredd som i planen ut-
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
munväg, även om marken icke till lagts för kommunväg. även om hela sin bredd tagits i anspråk för marken icke till hela sin bredd taväg. gits I anspråk för sådan väg.
Kommunal väghållning
78 Kommunal väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg.
Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till allmänna intressen, så-
som trafiksäkerhet, miljöskydd. naturvård och fornminnesvärd. Vid väg-
hållningen skall också enskild rätt beaktas och hänsyn även I övrigt tagas till enskilda intressen.
Ad
Vid väghållning inom område Vid väghållning inom område med fastställd generalplan eller med fastställd generalplan eller med byggnadsplan skall planen föl- med stadsplan eller byggnadsplan jas. Inom annat område får väghåll- skall planen följas. Inom annat om-
ning ej ske så. att syftet med utom- råde far väghållning ej ske så att
plansbestämmelser eller särskilda svftet med utomplansbestämmelser bestämmelser för markens bebyg- eller särskilda bestämmelser för gande eller användning motverkas. markens bebyggande eller använd-
ning motverkas.
Om särskilda skäl föreligger. får Om särskilda skäl föreligger, fär undantag från planen eller bestäm- undantag från planen eller bestämmelserna medges av länsstyrelsen melserna medges av länsstyrelsen eller. efter dess förordnande. av eller. efter dess förordnande. av byggnadsnämnden. Även utan så- byggnadsnämnden. Även utan sådant medgivande får mindre avvi- dant medgivande får mindre avvikelse ske från plan, om det är för- kelse ske från plan. om det är förenligt med planens syfte. Liänssty- enligt med planens syfte. Länsstyrelsen får medge undantag enligt relsen får medge undantag enhet första punkten frän fastställd gene- första punkten från fastställd gencralplan eller byggnadsplan endast ralplan eller stadsplan eller byggom byggnadsnämnden = tillstyrkt nadsplan endast om byggnadsdet. nämnden tillstyrkt det.
Byggande av kommunväsg
98 Till byggande av kommunväg räknas anläggning av ny väg. omläggning av väg I ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg.
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
10. $
Vid byggande av kommunväg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.
Drift av kommunväg
(LR:
Kommunväg skall hållas i ett för Till drift av kommunväg räknas åtsamfärdseln tillfredsställande skick gärder för utt hålla vägen i sådant genom underhåll, reparation och skick att samfärdselns behov samt andra åtgärder. skäliga sanitära hänsyn och trev-
nadshänsyn blir tillgodosedda.
Genom renhållning skall vägom- Drift av kommunväg sker genom
råde hållas i sådant skick att skä- underhåll och reparation av vägan-
liga sanitära hänsyn och trevnads- ordning, undanskaffande av snö hänsyn blir tillgodosedda. Detsam- och is samt vidtagande av åtgärder ma gäller i fråga om mark inom mot halka, borttagande av sand område med byggnadsplan till en och annat som påförts vägbanan bredd av 25 meter intill parkerings- till motverkande av halka, rensning plats eller rastplats som är vägan- och upptining av rännstensbrunn ordning, i den mån allmänheten och ledning som förbinder sådan har tillträde till marken. Beträffan- brunn med allmän avloppsledning de fastighetsägares skyldighet att samt övriga åtgärder för att hålla fullgöra renhållning av kommun- vägområde i ett för samfärdseln väg inom område med byggnads- tillfredsställande skick. Drift av plan finns bestämmelser i kommu- kommunväg sker även genom sånaäla renhållningslagen (1970:892). dana —renhållningsåtgärder som
sopning, bortförande av orenlighet
och nedskräpande föremål, bortta-
gande uv ogräs samt annan jämför-
lig åtgärd.
De åtgärder som behövs för än- Om särskilda skäl föreligger kan damål som anges i första och and- länsstyrelsen medge inskränkning i ra styckena räknas till drift av väg. skyldigheten att vidtaga åtgärder Om särskilda skäl föreligger, kan som anges I första och andra styclänsstyrelsen medge inskränkning i kenu. Länsstyrelsen meddelar därskyldigheten att vidtaga sådana åt- vid de föreskrifter som behövs. gärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.
Vägrätt
8¶Vägrätt innefattar befogenhet för kommunen att, utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs för kommun-
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
väg och, i den mån väghällningsmyndigheten ej beslutat annat i samband med markens ianspråktagande, även i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består samt tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.
13 §
Vägrätt uppkommer genom att kommunen tar i anspråk mark för kommun väg eller övertar allmän eller enskild väg. Rätt till mark som uppkom-
mit med stöd av väglagen (1971:948), anläggningslagen (1973:1149) eller
motsvarande äldre bestämmelser tillkommer kommunen, när väg som rättigheten avser övertagits för kommunal väghållning. Därvid skall vägrätten
anses omfatta samma befogenheter som tillkommit vägens tidigare innehavare.
Mark skall anses ha tagits i anspråk för kommun väg, när vägens sträck-
ning över fastigheten blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet på-
börjats på fastigheten.
14 8
Vägrätt upphör ett år efter det kommunen beslutat att vägen skall dragas in. Har inom sagda tid förfarande inletts för upplåtande av rätt till marken enligt väglagen (1971: 948) eller anläggningslagen (1973: 1149) består dock vägrätten till dess frågan om sådan upplåtelse slutligt avgjorts.
Har vägrätt upphört, får kommunen föra bort vad som anbringats inom vägområdet för vägändamål. Vad som ej förts bort inom ett år efter det vägrätten upphört tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger.
Ianspråktagande av mark med vägrätt
15 §
Behöver mark, som tillhör annan Behöver mark, som tillhör annan än kommunen, tagas I anspråk för än kommunen, tagas i anspråk för kommunal väghållning och kan kommunal väghållning och kan överenskommelse därom ej träffas överenskommelse därom ej träffas med markens ägare och annan sak- med markens ägare och annan sakägare vilkens rätt beröres, skall ägare vilkens rätt beröres, skall
väghållningsmyndigheten, om mar- : väghållningsmyndigheten, om mar-
ken skall innehas med vägrätt, upp- ken skall innehas med vägrätt, upp-
rätta förslag i frågan (arbetsplan) rätta förslag i frågan (arbetsplan)
och utställa det till granskning. och utställa det till granskning. Skall kommunväg byggas eller en- Skall kommunväg byggas eller enskild väg övertagas av kommunen skild väg övertas av kommunen utanför område med fastställd ge- utanför område med fastställd ge-
neralplan eller med byggnadsplan neralplan eller med stadsplan eller
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gutukostnadsutredningen
skall arbetsplan alltid upprättas och byggnadsplan skall arbetsplan allud utställas, när markens ianspråkta- upprättas och utställas, när mar-
gande uppenbarligen inverkar på kens ianspråktagande uppenbarli-
annans rätt. gen inverkar på annans rätt.
I arbetsplan enligt första stycket skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för kommunal väghållning samt för vägbyggnadsföretagets genomförande i övrigt behövliga uppgifter. Arbetsplanen skall även redovisa de fastigheter, från vilka mark skall tagas i anspråk, samt ägarna till dessa och andra sakägare vilkas rätt beröres. Om cj väghållningsmyndigheten avser att taga marken eller vägen i anspråk genast, skall i arbetsplanen anges tidpunkten för ianspråkstagandet.
Övertar kommunen enskild väg behöver i arbetsplanen ej anges annat än vägens sträckning och vilka väganordningar som avses ingå i vägen samt i förekommande fall uppgift om tidpunkten för vägens övertagande.
16 §
Tid för granskning av arbetsplan enligt 158 bestämmes av väghållnings-
myndigheten. Den får ej sättas kortare än tre veckor.
Om det är lämpligt, får på en gång utställas två eller flera alternativa förslag.
17 §
Kungörelse om utställelse av arbetsplan skall ske i den eller de tidning-
ar, i vilka kommunala meddelanden för orten införes.
Fastighetsägare och annan sakägare vilkens rätt beröres av arbetsplanen och som ej godkänt denna, skall av väghållningsmyndigheten underrättas om planen. Ifråga om sådan underrättelse äger 17 § 4 mom. byggnadsstadgan (1959: 612) motsvarande tillämpning.
18 §
Ändras arbetsplan sedan den utställts till granskning, skall den åter utställas. Ny utställelse behövs dock ej om de fastighetsägare och andra sakägare som beröres av ändringen, godkänt planen eller om de underrättats om ändringen enligt 17 § andra stycket och fått tillfälle att taga del av den.
19 §
Sedan tiden för granskning gått ut, skall väghållningsmyndigheten sna-
rast möjligt meddela beslut om ianspråkstagande av mark eller väganordning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighets-
ägare och annan berörd sakägare, som framställt erinran mot ianspråktagandet. S Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
Beslut enligt första stycket skall kungöras i den ordning som anges i 17 § första stycket.
20 8
Har inom tre år efter det beslut enligt 19 § vann laga kraft mark eller väganordning ej tagits i anspråk och kommunen ej heller begärt verkställighet av beslutet, är beslutet förfallet.
Beslut enligt 198 får, sedan det vunnit laga kraft, verkställas såsom lagakraftägande dom.
Tillfälligt upplåtande av mark, m.m.
218 Väghållningsmyndigheten och av denna anlitade biträden är berättigade att få tillträde till fastighet för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av kommunväg. I trädgård, liknande plantering eller park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas, om det
är möjligt.
22.8¶Behöver i samband med byggande av kommun väg mark tagas i anspråk för upplag eller liknande ändamål i närheten av det avsedda vägområdet, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt till marken skall upplåtas för den tid som behövs för vägens byggande.
23 §
Kan på grund av pågående arbete eller till följd av jordras eller översvämning eller av annan orsak kommunväg ej användas utan risk för olyckshändelse, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för den tid sådan väg behövs till följd av hindret.
24 §
Länsstyrelsen kan på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt till mark intill vägområde skall upplåtas rör uppsättande av snöskärm. |
25 §
Behöver väghållningsmyndigheten till drift av kommunväg taga sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än kommunen och kan detta ske utan avsevärd olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning av väg-
Förslag av Förslag av
1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
hållningsmyndigheten föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs för rättens ut-
övande.
Avgiftsskyldighet m.m.
26 §
För kommunal väghållning får kommunen inom sitt område taga ut avgift av ägare till fastighet som har nytta av väghållningen. Fastighet inom område där tätbebyggelse föreligger anses därvid ha nytta av de vägar inom området som väghållningen avser, om ej särskilda skäl föranleder annat.
Avgiftsskyldighet inträder, när väg som väghållningen avser är i sådant skick att den kan användas för fastigheten.
27 8
Avgifter som kommunen tager ut får ej överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för väghållningen. Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.
Vid fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn tagas till mera betydande kostnader, som ägare av fastighet nedlagt eller i annan form haft vid
byggande av väg som väghållningen avser, i den mån det är skäligt med
hänsyn till vägens ålder och skick, den fördel fastighetsägaren får av kommunvägen och övriga omständigheter.
Är väghållningsåtgärd till över-
vägande fördel för endast viss fas-
tighet, får bestämmas att denna
ensam skall bära kostnaden för åt-
gärden.
28 §
Avgift skall utgå enligt taxa som kommunen utformar i överensstämmelse med de grunder som anges i 27 §. Avgift kan utgå som engångsavgift och
som periodiska avgifter.
Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens an-
del i kostnaden för kommunvägens byggande. Uppgår engångsavgift till
belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det
samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar
under viss tid, högst 10 år.
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
29 §
Avgift skall betalas vid anfordran på förfallodag som korimunen be-
stämt. På obetalt belopp utgår ränta enligt 68 räntelagen (1975: 635).
Skall engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 5 §
räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden
från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt första stycket.
30 §
Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot kommunen för avgift som för-
faller till betalning före tillträdesdagen.
31 §
Om avgift för väghållning skall uttagas av fastighetsägare. åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till avgränsning av det områ-
de (väghållningsområde) inom vilket avgiftsskyldighet avses föreligga och utställa förslaget till granskning. Vid förslaget skall, om det lämpligen kan
ske. fogas en förteckning över de fastigheter som ingår i väghållningsområdet och ägarna till dessa.
I fråga om utställelse av förslag till väghållningsområde äger 16—18 §§
motsvarande tillämpning. Berör väghållningsområdet ett stort antal fastigheter, får underrättelse som anges i 178 andra stycket underlåtas, om i stället andra åtgärder vidtages som är ägnade att bringa förslaget till fastighetsägarnas kännedom.
Sedan tiden för granskning gått ut, meddelar väghållningsmyndigheten beslut om väghållningsområdets avgränsning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighetsägare som framställt erinran mot förslaget.
Avtal om taxa Avtal om avgiftsfråga
32 §
Kommunen kan träffa avtal med fastighetsägare i avgiftsfråga som ej
regleras i taxa.
Ordnings- och säkerhetsföreskrifter
33 §
I fråga om kommunväg eller del av sådan väg äger kommunen besluta att enskild körväg ej får anslutas till kommunvägen utan väghållningsmyndighetens tillstånd eller att enskild körvägs anslutning till kommunvägen ej får
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
ändras utan sådant tillstånd. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på sådan utfart från fastighet och sådan brygga som kan användas för körtrafik.
Beslut av kommunen i fråga som avses i första stycket skall kungöras i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införes eller genom att beslutet på annat lämpligt sätt lämnas fastighetsägare och annan som beröres av det.
Vid behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall väghållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på kommunvägen. Skälig hän-
syn skall även tagas till behovet av väganslutning för skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet. I samband med tillstånd kan väg-
hållningsmyndigheten meddela föreskrifter om väganslutningens läge och utförande i övrigt.
34 §
Om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomlig-
heten på kommunväg, kan väghållningsmyndigheten förordna att enskild vägs anslutning till kommunvägen skall spärras av eller ändras genom myndighetens försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart från fastighet och på brygga.
Innan förordnande meddelas enligt första stycket, skall skäligt rådrum lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet att ordna utfart till kommunvägen på annat sätt.
35 §
I samband med tillstånd enligt 33 § eller i stället för förordnande enligt
34§ eller t samband med förordnande enligt 34 §& om ändring av anslutning kan väghållningsmyndigheten i fråga om enskild väg meddela trafikföreskrift varigenom trafik med motordrivet fordon på vägen efter del därav
förbjudes eller inskränkes. Om särskilda skäl föreligger. kan väghållnings-
myndigheten för visst ändamål medge undantag från sådan trafikföreskrift.
När trafikföreskrift meddelas med stöd av första stycket i fråga om befintlig anslutning till kommunväg, skall skäligt rådrum lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet att ordna utfart till kommunvägen på annat sätt.
36 §
Bestämmelserna i 33—35 §§ gäller ej i fråga om enskild väg som är upptagen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.
37 §
Inom vägområde får ej utan tillstånd av väghållningsmyndigheten vidta-
gas åtgärd eller förekomma anordning, som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande. I samband med tillstånd meddelar väg-
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
hållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs, Tillstånd kan när som helst återkallas.
Intill vägomräde får ej upptagas grop eller grav som kan medföra fara för
vägens bestånd.
Första stycket gäller ej sådan grind eller bom, som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för gränsbevakningen eller försvaret.
38 §
Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får ej dragas inom vägområde, om ej väghållningsmyndigheten medgivit det eller, när tillstånd enligt lag eller annan författning lämnats : annan ordning. anmälan om arbetet gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten
meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande och om rätt till upplag el-
ler annan anordning som, utöver vad som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till vägens bestånd. drift eller brukande.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits inom vägområde och skulle dröjsmål med arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att tillstånd meddelats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet.
39 §
Vad som i 45—47 §§ väglagen (1971: 948) föreskrives om ljusanordning, tavla. skylt, inskrift. byggnad eller annan anordning äger motsvarande tilllämpning i fråga om kommunväg. I fråga om kommunväg meddelas dock tillstånd eller föreskrift som avses i nämnda paragrafer av väghållningsmyndigheten eller, efter kommunens bestämmande, av byggnadsnämnden.
Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad eller anordning som avses i 47 § väglagen inom område med stadsplan elter byggnadsplan.
40 §
Från det byggande av kommunväg påbörjats till dess vägbyggnadsföretaget slutförts, får inom det planerade vägområdet ej utan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföras byggnad eller vidtas åtgärd, som kan vä-
sentligt försvåra områdets användning för vägändamål. För tid som sagts nu äger bestämmelserna 1 39§ i fråga om tillstånd att
uppföra byggnad intill vägområde motsvarande tillämpning. I samband med tillstånd meddelar väghållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs.
Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om vägens byggande upphäves eller förfaller.
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gutukostnadsutredningen
Första eller andra stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad eller åtgärd inom område med stadsplan eller byggnadsplan.
41 §
Sedan fråga väckts om byggande av väg. kan kommunen meddela förbud att utan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma att ingå i vägomrädet eller ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga skäl föreligger, kan kommunen förlänga tiden, varje gång med högst tre år. I samband med tillständ som sagts nu meddelar väghållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs.
Förbud enligt första stycket upphör att gälla, när vägbyggnadsföretaget påbörjats.
Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad inom område med stadsplan eller byggnadsplan.
42 8
Har byggnadslov meddelats i fräga om byggnad eller åtgärd som avses i 40 och 41 8§. erfordras ej tillstånd av väghållningsmyndigheten enligt denna lag.
43 §
Är lagligen påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligt 39 § är tillämpligt och medför den på grund av ändrade förhållanden eller i annat fall sådan olägenhet att begäran om tillständ enligt 39 § skulle ha avslagits, kan väghållningsmyndigheten meddela föreläggande om avlägsnande, ändring eller utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan ätgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.
I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan väghållningsmyndigheten utsätta vite.
44 §
Är det nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är det annars påkallat av hänsyn till trafiksäkerheten, kan väghållningsmyndigheten besluta att träd eller buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas genom myndighetens försorg.
Är sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens drift, kan väghållningsmyndigheten besluta att anordningen får avlägsnas genom myndighetens försorg.
Ersättning m.m.
45 §
Har kommun erhållit vägrätt, är fastighetens ägare berättigad att av
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning guatukostnadsutredningen
kommunen få intrångsersättning och ersättning för annan skada til! följd av vägens byggande eller begagnande, om ersättning för skadan ej tidigare har utgått och det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspråk. För övertagande av befintlig väg utgår ersättning endast om särskilda skäl föranleder det.
Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar, 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas ! fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975: 635) från den dag då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
46 §
Uppstår till följd av att väg drages fram över fastighet synnerligt men för fastigheten eller del därav, skall kommunen lösa det område som lider sådant men. om ägaren begär det.
Kommunen är berättigad att lösa område som avses i första stycket. om
därav skulle föranledas endast ringa förhöjning av fastighetsägaren till-
kommande ersättning och fastighetsägaren ej har ett beaktansvärt intresse
av att behålla området. Vid bedömande av fråga om rätt till inlösen förelig-
ger skall kostnad för åtgärd som anges i 4 kap. I & andra stycket expropria-
tionslagen (1972: 719) inräknas i ersättningen för intrång. |
47 8
Har tillstånd som avses 1 33 § vägrats eller har föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 33—35 §& är ägare till fastighet som haft utfart till kommunvägen berättigad till ersättning av kommunen om åtgärden medför att annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg avsevärt ökas, annan väghållningskostnad avsevärt ökas, pågående markanvändning avsevärt försvåras eller annat avsevärt men uppkommer. .
Samma rätt till ersättning som enligt första stycket tillkommer fastighetens ägare har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan tillstånd som avses i 33 § vägrats eller föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 33—35 3.
48 §
För att minska de olägenheter. som genom vägran av tillstånd som avses i 33 § eller genom föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd av 33—35 § uppkommer för fastighet som haft utfart till kommunväg, får kommunen själv bygga nödvändig utfartsväg för fastigheten. För detta ändamål
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
får kommunen i fastighetsägarens ställe påkalla förrättning enligt anläggningslagen (1973: 1149).
49 §
Medför vägran av tillstånd som avses i 39 § första stycket till uppförande
av byggnad eller annan anordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten, att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av kommunen för den skada de härigenom lider.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 40 § första stycket eller 41 § första stycket vägrats och förbud som avses i nämnda paragrafer varit gällande längre tid än fem år i följd.
50 §
Uppstår i fall som avses 1 47 § första stycket eller 49 § första stycket
synnerligt men vid användningen av fastigheten eller del därav, skall kom-
munen lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär det.
51 §
Kommunen skall ersätta skada till följd av att kommunen förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av vägområde för upptag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg, rätt att anordna tillfällig väg, rätt att intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till täkt för drift av väg. Kommunen skall också ersätta skada till följd av åtgärd som avses i 21, 43 eller 44 8. För skada till följd av åtgärd som avses i 44 § första stycket utgår er-
sättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu gäller ej,
om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning icke skall läm-
nas.
52 §
Vad som avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kommunen och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning
enligt 45, 47, 49 eller 51 § gäller även mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordningen.
53 §
Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 45, 47, 49 eller 51 8 eller om inlösen enligt 46 eller 50 §, skall den som vill göra anspråk på
ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även kommunen
kan på sätt som sagts nu påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare eller annan sakägare.
Förslag av Förslag av
1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
54 §
I fråga om nedsättning hos länsstyrelsen av ersättning enligt 45, 47 eller
49 8, som ej avser personlig skada, samt mål om sådan ersättning äger 67
och 68 §§ samt 69 § första stycket väglagen (1971: 948) motsvarande till- Jämpning.
I mål om inlösen enligt 46 eller 50 § gäller i tillämpliga delar 69 § andra stycket väglagen.
Ansvar, handräckning och besvär m.m.
55 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud i 37—40 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 33 eller 35 8, 37 § första stycket eller 38-40 § dömes till böter.
56 §
Uppföres byggnad eller utföres ledningsarbete i strid mot 38-40 § elter mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 38-41 § kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §
utsökningslagen (1877: 31 s. 1). |
Bryter någon mot förbud i 37, 39 eller 40 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 37 § första stycket, 39 eller 40 § och är det ej fråga om byggnads uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.
Efterkommes ej föreläggande enligt 43 §, skall uunutningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.
Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vidtagande av åtgärd som avses i 21, 34 och 44 §§.
57 §
Talan mot väghållningsmyndig- Talan mot väghållningsmyndig-
hetens beslut enligt denna lag föres hetens eller byggnadsnämndens hos länsstyrelsen genom besvär. beslut enligt denna lag föres hos Mot beslut enligt 19 eller 31 § får länsstyrelsen genom besvär. Mot
dock talan föras endast av den som beslut enligt 19 eller 31 § får dock
framställt erinran mot förslag om talan föras endast av den som framianspråktagande av mark eller vä- ställt erinran mot förslag om ianganordning eller om avgränsning av språktagande av mark eller vägandet område inom vilket avgiftsskyl- ordning eller om avgränsning av det dighet föreligger. område inom vilket avgiftsskyldig-
het föreligger.
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
Mot länsstyrelsens beslut enligt 19, 24, 25, 31, 39 §, 40 § andra stycket, 43 eller 44 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mot annät av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos regeringen genom besvär.
58 §
Beslut i frågan om tillstånd enligt 33 §. 37 § första stycket eller 39—41 § blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslut om tillstånd kan dock förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.
Annat beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder omedelbart till efterrättelse,. om ej annat förordnas i beslutet.
Särskilda bestämmelser
59 8
Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som enligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastigheten.
När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren till marken. Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid gäl- Ja anläggningens ägare.
I. Denna lag träder i kraft den
2. Bestämmelserna i I $ första 2. Bestämmelserna i 2§ tredje stycket andra punkten gäller ej i punkten gäller ej i fråga om byggfråga om byggnadsplan som fast- nadsplan som fastställts före ikraftställts före ikraftträdandet. trädandet.
3. Omhänderhar kommunen vid 3. Omhänderhar kommunen vid lagens ikraftträdande väghållning lagens ikraftträdande väghållning på enskild väg skall, såvida ej annat på enskild väg eller på annat trafikföljer av bestämmelse i denna lag, område för allmän samfärdsel vägrätt för kommunen anses före- skall, såvida ej annat följer av beligga enligt 12 §. Fastighetsägare el- stämmelse i denna lag, vägrätt för ler annan sakägare som vill göra an- kommunen anses föreligga enligt språk på ersättning härför skall, om 12 §. Fastighetsägare eller annan överenskommelse ej träffas, väcka sakägare som vill göra anspråk på talan vid fastighetsdomstolen inom ersättning härför skall, om överens-
tre år från ikraftträdandet, vid på- kommelse ej träffas, väcka talan
följd att han annars förlorar rätten vid fastighetsdomstolen inom tre år till ersättning. från ikraftträdandet, vid påföljd att
han annars förlorar rätten till er-
sättning.
På ersättning enligt första stycket utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975: 635). I fråga om nedsättning av ersättning hos länsstyrelsen och mål
Förslag av Förslag av 1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen
om ersättning äger 67 och 68 §§ samt 6983 första stycket väglagen (1971: 948) motsvarande tillämpning.
4. Beträffande skyldighet för
markägare att utgiva ersättning för
gatumark och gatubyggnadskost-
nud avseende gatu eller gatudel
som upplåtits till allmänt begag-
nande före lagens ikraftträdande
finns bestämmelser i övergångs-
bestämmelserna till lagen
(0000:000) om ändring I byggnads-
lagen (1947:385).
4. Bestämmelserna i 45 § om till- 5. Bestämmelserna i 45 § om tilllämpning av 4 kap. 3 § expropria- lämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäller ej vär- tionslagen (1972: 719) gäller ej vär-
deökning som inträffat före utgång- deökning som inträffat före utgång-
en av juni 1971. en av juni 1971.
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttranden över vägutredningens- och gatukostnadsutredningens betänkanden (SOU 1977: 12 och SOU 1977: 65)
Det nu framlagda förslaget till lagrådsremiss bygger inte på utredningsförslagen. Vissa av de frågor som utredningarna har behandlat har dock ett
omedelbart samband med förslag i lagrådsremissen. Den remissamman-
ställning som här följer avser endast yttranden i sådana frågor som ansetts
vara av intresse för det förslag som nu läggs fram.
1¶Reformbehovet m. m.
Behovet av den av utredningarna föreslagna lagstiftnir.gen vitsordas
nästan genomgående av remissinstanserna. Från flera håll, bl. a. av Svenska kommunförbundet och några länsstyrelser, framhålls att en reform är
angelägen och att den snarast bör genomföras. Endast ett fåtal remissin-
stanser anser att den pågående översynen av planlagstiftningen bör avvaktas. Från många remissinstanser framförs dock omfattande kritik mot
utredningarnas förslag i frågan om finansiering av kommunvägar.
2¶Lagens tillämpningsområde
Förslagen i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av
det stora flertalet remissinstanser. Några remissinstanser framför dock en del erinringar och synpunkter vad gäller anknytningen till stadsplan och byggnadsplan, presumtionsregeln — dvs. att kommunen skall handha väghållningen inom område med byggnadsplan om inte annat bestämts i planen — samt vissa av bestämmelserna i övrigt angående lagens tillämpningsområde.
Anknytningen till stadsplan och byggnadsplan
Statens lantmäteriverk framhåller att frågan om kommunal väghållning
hänger nära samman med kommunens övriga planering och att frågan om den kommunala väghållningens omfattning också kan ha stort intresse för
olika grupper av kommunmedlemmar. I yttrande över vägutredningens principbetänkande (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning för-
ordade lantmäteriverket den lösningen att de grundläggande ställningstagandena om kommunens väghållning görs inom ramen för d2n översiktliga
fysiska planeringen. Det föreliggande förslaget innebär emellertid i stället
en anknytning till detaljplanläggningen. Denna lösning bör enligt lantmä-
Prop. 1980/81: 165 . 78
teriverkets mening betraktas som provisorisk inte bara med hänsyn till nuvarande olikheter mellan detaljplaneinstituten utan också med hänsyn
till den pågående översynen i övrigt av planlagstiftningen.
Presumtionsregeln m.m.
Med tanke på möjligheterna att förvärva mark för kommunväg med
äganderätt finner statens planverk det naturligt och sannolikt att stadsplan kommer att användas i flertalet fall då kommunen avses svara för väghållningen och att byggnadsplan kommer att främst förbehållas de situationer
då väghållningen skall ombesörjas av fastighetsägarna själva. Enligt planverket kan det därför ifrågasättas om det finns behov av en presumtionsregel beträffande väghållningen inom område med byggnadsplan. Skall regeln behållas behöver den förtydligas till sin innebörd.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län avser de flesta byggnadsplaner bebyggelse för fritidsändamål där kommunal väghållning torde bli aktuell i mycket ringa omfattning. Därför torde det, anser länsstyrelsen, vara lämpligare med en regel som säger att kommunen skall svara för
väghållningen inom byggnadsplaneområde i den omfattning som bestäms i
planen.
Enligt Svea hovrätt torde sannolikt de flesta kommande byggnadsplaner avse fritidsområden. För sådana områden är det enligt hovrättens mening som regel lämpligast att väghållningen omhändertas av annan än kommunen. Mot denna bakgrund anser hovrätten, att den invändningen kan göras mot den föreslagna presumtionsregeln att den alltför starkt framhäver kommunens väghållningsansvar inom byggnadsplaneområden.
Riksförbundet för enskild väghållning ifrågasätter om kommunen bara skall ha rättighet att fritt besluta om utsträckningen av den kommunala
väghållningen utanför stadsplanelagt område och inte ha någon skyldighet
att ta hand om sådan väghållning. Om nu genom det föreslagna taxesystemet kommunen bereds möjlighet att finansiera väghållningen inom ett
område med byggnadsplan bör kommunen också — framhåller förbundet — vara skyldig att övertaga ansvaret för sådan väghållning. På samma sätt
som länsstyrelsen formellt kan tvinga en försumlig kommun att upprätta stadsplan bör länsstyrelsen i den nya lagen ges rätt att förelägga kom-
munen övertaga väghållningen, åtminstone inom byggnadsplaneområden
med övervägande permanentbebyggelse.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län borde det vara möjligt att
redan nu instifta gemensamma regler för stadsplane- och byggnadsplaneområden för att underlätta sammanföringen av nuvarande två detaljplaneinstitut till ett enda enligt bygglagutredningens förslag. Detta kan lämpligen
ske genom att låta reglerna för väghållning inom byggnadsplaneområden
gälla även i stadsplancområden, dvs. ge kommunerna möjligheten att bestämma omfattningen av den kommunala väghållningen även inom stadsplaneområdena.
Statens vägverk framhåller värdet av att kommunen engagerar sig i
väghållningen även för sådana inte allmänna vägar som inte kan finansieras
med avgiftsuttag enligt utredningsförslagen. Det gäller t.ex. vägar som leder till områden som är viktiga från rekreationssynpunkt.
Allmän plats samt område för trafikled inom specialområde och kvartersmark
Svea hovrätt är tveksam till förslaget att den kommunala väghållningen
även skall kunna omfatta allmän plats utanför område med stadsplan.
Frånsett svårigheterna att i vissa fall avgränsa vad som skall anses utgöra allmän plats, vilket i första hand är en planfråga, anser hovrätten att det
ofta blir svårt att åstadkomma en rättvis taxesättning beträffande sådan
plats.
Enligt statens lantmäteriverk bör det finnas möjlighet att inom områden med byggnadsplan och generalplan undanta allmän platsmark som inte utgör väg från den kommunala väghållningen.
Enligt verkets mening är det vidare önskvärt att stadsplan .nnehåller ett ställningstagande till i vilken mån i planen upptagna trafikområden, som förekommer som specialområde, skall omfattas av kommunens väghållning eller överlåtas till fastighetssamverkan.
3¶Ordnande av kommunal väghållning
Förslagen i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av nästan alla remissinstanser. Några framför dock vissa erinringar och synpunkter vad gäller förfarandet vid genomförandet av kommunal väghållning.
Svenska kommunaltekniska föreningen (SKTF) och Föreningen Sveri-
ges studsarkitekter anser det vara befogat att låta kommunfullmäktige fatta
beslut även i fråga om väghållningsområde med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant beslut — inte minst i de fall kostnaderna till stor del bestrids av skattemedel- och det nära samband som finns med handläggningen av detaljplan. Kommunerna kan sedan sjäiva välja den handläggningsordning som är mest ändamålsenlig. SKTF "tolkar att i LKYV kan hållas öppet möjligheten till deluppgörelser med specialfastig-
heter och att för varje område som exploateras eller sancras, xan upprättas
ett temporärt väghållningsområde. Inom detta uttages avgifter för byggande av gator, allmänna platser m.m. (Lokala anläggningar). Efter att utbyggnaden genomförts upphör det temporära väghållningsområdet och
anläggningarna förs till ett permanent väghållningsområde. Detta perma-
nenta område kan omfatta hela kommunen och gälla för byggande av övergripande anläggningar samt för ev. drift av hela kommunvägnätet.” Enligt statens vägverk är det riktigast att de frågor som har betydelse för
kommunmedlemmarna hänförs till det led i förfarandet — dvs. principfrå-
gan om och i vilken utsträckning kommunal väghållning skall förekomma — som skall behandlas politiskt av kommunfullmäktige. Verket anför att eventuella synpunkter från kommunmedlemmar bör redovisas för kommunfullmäktige innan beslut om kommunal väghållning fattas. Beslutsun-
derlaget bör då — framhålls det — vara så pass konkret att det klargör i
huvudsak vilka vägar som skall byggas eller övertas och hur väghållnings-
området skall vara avgränsat. Om man förfar på detta sätt kan sedan genomförandeåtgärderna förenklas.
Enligt Svea hovrätt kan det behövas bestämmelser som reglerar tid-
punkten för väghållningens igångsättande i det fall väghållningen berör udda fastigheter och i liknande fall. Även SKTF anser att skyldigheten att
utföra kommunväg bör lagregleras.
Statens vägverk anser att det — till följd av att de direkta kraven enligt BL på genomförande av gata faller bort — bör föreskrivas att kommunen i
samband med upprättandet av flerårsplanerna måste anmäla de investe-
ringsbehov som ”behövs för den verksamhet som kommunen har att
tillgodose”. I samband med fastställelsen av flerårsplanerna avgörs det ansvar staten kan ta i detta avseende under planperioden.
Länsstyrelsen i Östergötlands län och Lantbrukarnas riksförbund anser att en uttrycklig bestämmelse om samrådsskyldighet vid upprättande av arbetsplan bör införas i lagen om kommunvägar.
4¶Övertagande av enskild väg
Förslagen i denna det tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av de flesta remissinstanserna. Några remissinstanser, bl.a. statens vägverk och Svenska vägföreningen, framhåller att det är väsentligt att ett Kkommunalt övertagande inte komplicerar eller fördyrar väghållningen. Övertagan-
det av väghållningen bör alltså kunna anstå i de fall den handhas av
ekonomiskt och standardmässigt väl fungerande vägföreningar och samfälligheter. Vidare framförs vissa erinringar och synpunkter bl. a. vad gäller de föreslagna bestämmelserna om kommunalisering av väg som ingår i vägförening och bestämmelserna om ersättning vid övertagande av enskild
väg.
5¶Säkerställande av mark för kommunväg
Vägutredningens och gatukostnadsutredningens förslag om säkerställande av mark för kommunväg har lämnats utan kommentarer av flertalet remissinstanser. De som yttrat sig över utredningarnas överväganden har i huvudsak diskuterat behovet av dels vägrätt inom detaljplan, dels förbättrade möjligheter att inlösa vägmark med äganderätt.
Kammarrätten i Göteborg tillstyrker utredningarnas förslag att mark för gator, kommunvägar och vägföreningsvägar skall kunna säkerställas genom vägrätt och anför, att detta institut innebär ett smidigt och enkelt förfarande med stora praktiska fördelar.
Vägverket och vägförvaltningen i Gävleborgs län framhåller att det bör göras möjligt att utnyttja vägrättsinstitutet i de fall kommursen enligt 7§ väglagen skall tillhandahålla mark för väg för vilken staten är väghållare.
Några remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, lantmäteriverket, överlantmätaremyndigheterna i Uppsala. Kristianstads, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens län, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Östergötlands län, några kommuner, Sveriges lantmätareförening och Svenska kommunaltekniska föreningen, uttalar att vägmark bör innehas med äganderätt inom tätbebyggda områden.
Svea hovrätt. som tillstyrker vägutredningens förslag om rätt att ta i anspråk mark med vägrätt, framhåller sålunda att förvärv med äganderätt bör vara det normala inom kommunens tätorter, bl.a. med hänsyn till behovet av ordnade fastighetsförhållanden, som överensstämmer med gällande plan. Hovrätten ifrågasätter om upplåtelse med vägrätt skulle få någon praktisk betydelse inom stadsplanelagda områden. Hovrätten pekar på att upplåtelse med äganderätt är och kan väntas förbli den vanligaste förvärvsformen samt att upplåtelse av vägrätt inom stadsplaneområden skulle motverka strävandena att skapa ordnade fastighetsförhållanden. Dessutom framhåller hovrätten, att möjligheterna är goda för en kommun att tvångsvis genom inlösen enligt BL, expropriation eller fastighetsreglering få tillgång till behövlig mark. Hovrätten framhåller också, att man i departementspromemorian (Ds Ju 1977: 12) Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen föreslagit väsentligt ökade möjligheter för kommun att använda sig av fastighetsreglering.
Några remissinstanser motsätter sig att upplåtelse med vägrätt över huvud taget skall få ske inom tätbebyggda eler detaljplanerade områden. Lantmäteriverket anför sålunda, att vägrätt är en lämplig form av dispositionsrätt bara inom områden där fastighetsindelningen är i huvudsak statisk, dvs. i glesbebyggda områden. Verket anför att ändringar i fastighetsindelningen, särskilt i plangenomförandeskedet, sker i stor omfattning i områden med tätare bebyggelse. De fastigheter som släpper till mark för väg tas i övrigt i anspråk som tomtmark e.d. som avstyckas eller omregleras. Om därvid de ursprungliga förhållandena när det gäller fastighetsindelning och äganderätt bibehålls oförändrade i vägmarken menar verket att det lätt blir så att vägmarken glöms bort i köpehandlingar och bouppteckningar, vilket kan leda till komplikationer vid t.ex. framtida ändring av detaljplaner. Vägmarken bör därför enligt lantmäteriverket tas om hand av väghållaren med äganderätt.
Länsstyrelsen i Uppsala län framför liknande synpunkter som lantmäteriverket. | 6 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165
Lantmäteriverket har i sitt yttrande anfört, att det är mest rationellt att
både frågan om åtkomsten till marken och frågan om ersättning löses i ett sammanhang inom ramen för ett sammanhållet förfarande. Detta tillgo-
doses enligt verket enklast genom en förrättning för fastighetsreglering.
Om förrättning skall syfta till att ge kommunen begränsad rätt i stället för
äganderätt bör, menar verket, en särskild bestämmelse om detta övervä-
gas. Verket pekar härvid på möjligheten att ändra t AL. Lantmäteriverket
framför att förrättningsförfarandet kan anknytas till FBL eller AL och menar att därigenom bestämmelser om vägrätt kan undvaras i lagen om kommunvägar.
Behovet av ett vägrättsinstitut i lagen om kommunvägar har ifrågasatts också av Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening, länsstyrelserna i Stockholms samt Västerbottens län.
Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Västernorrlands län samt några kommuner föreslår att reglerna i byggnadslagen om rätt för kommun att inlösa gata och allmän platsmark i stadsplan bör utvidgas till att omfatta
även byggnadsplan. Länsstyrelsen i Östergötlands län, Norrköpings kom-
mun, Huddinge kommun samt överlantmätaremvyndigheterna i Skaraborgs och Västernorrlands län, har föreslagit att regler om rätt för kom-
mun att ta i anspråk mark med äganderätt införs i lagen om kommunvägar.
6¶Kostnader och avgifter
Flertalet remissinstanser har godtagit eller lämnat utan erinran utredningarnas förslag att kommunerna skall ges möjlighet att ta ut avgifter av ägare till fastigheter som har nytta av den kommunala väghållningen och att avgilterna skall utgå enligt en av kommunen utformad taxa.
Det är emellertid endast ett fåtal av de remissinstanser som har behandlat frågan särskilt som har godtagit förslagens utformning utan invändning-
ar eller betänkligheter.
Sålunda har vägförvaltningen i Uppsala län, ÖLM i Malmöhus län,
ÖLM i Göteborgs och Bohus län, länsbostadsnämnderna i Uppsala, Malmöhus och Kronobergs län samt Gävle, Nacka, Tyresö och Vallentuna kommuner förklarat sig vara positiva till förslaget.
Kammarrätten i Göteborg godtog i sitt yttrande över vägutredningens
principbetänkande att anläggningskostnader i princip täcks genom bidrag från fastighetsägare men var då tveksam till att vägunderhållet skulle
finansieras genom avgifter från fastighetsägarna. Kammarrätten förklarar nu, att den inte vidhåller sin ståndpunkt angående vägunderhållet utan tillstyrker att även underhålilskostnader får tas ut genom avgifter av fastighetsägarna. Kammarrätten säger vidare, att det inte heller finns anledning att erinra mot att principen sträcks ut till att gälla också gator eftersom
det innebär likställighet mellan olika fastigheter oberoende av vilket slags plan som gäller för området.
Ett mindre antal remissinstanser avstyrker helt utredningarnas förslag
om taxeavgifter för fastighetsägare.
LRF, vars yttrande endast avser vägutredningens förslag, anför att förbundet i sitt yttrande över principbetänkandet inte har ansett sig kunna tillstyrka en allmän övergång till ett taxesystem. Avgiftsuttaget bör enligt förbundet så långt möjligt avspegla de verkliga kostnaderna för väghållningen. Förbundet anser, att ett system med andelstal och således bestämning av fördelningsnorm och inte avgiftsbelopp leder till en mera rättvis fördelning av den verkliga kostnaden. Förbundet avstyrker därför den av vägutredningen förordade taxeprincipen.
NBD och NTD menar, att utredningsförslaget om samordnad gatuhållning och kommunal väghållning innebär att kommunernas självfinansiering tillgodoses utan några konkret utarbetade bestämmelser om hur gatu- och väghållningens kostnader skall fördelas på de skilda kostnadsbärarna. När det gäller frågan om driftskostnader påpekar delegationerna att sådana inte kan anses ha direkt samband med eller vara orsakade av någon viss fastighet. Delegationerna anser, att utredningsförslagen ger en så otillräcklig vägledning vad gäller kostnadsregleringen, att de i detta avseende inte kan läggas till grund för lagstiftning. Om kommunen skall vara förbehållen rätten att avgöra omfattningen av vägunderhåll och driftsinsatser och dessutom ha monopol på skötseln är det, enligt delegationernag,, inte rimligt att kommunen dessutom fritt skall kunna söka kostnadstäckning av fastighetsägarna. Delegationerna menar, att den ordning som utredningsförslagen anvisar i allt väsentligt kommer att vara olik den som ör gälla när samhället tillhandahåller en nyttighet mot avgift och övervägande skäl talar enligt delegationerna för att drifts- och underhållskostnaderna bör täckas av skattemedel. Om fastigheterna över huvud taget skall belastas med ytterligare kostnader, bör avgifterna enligt delegationerna utgå från påvisbar båtnad för fastigheterna.
SAF och Svenska byggnadsentreprenörföreningen instämmer i delegationernas yttrande. | " SABO anför, att kommunala avgifter och taxor under senare år har tenderat att stiga mer än den allmänna kostnadsutvecklingen, bl. a. beroende på restriktiviteten mot höjning av kommunalskatten, vilket verksamt har bidragit till höjda bostadskostnader. Förslaget om avgiftsfinansiering innebär enligt SABO risk för att den kommunala väghållningen kommer att belasta bostadskostnaderna mer än vad som kan anses motiverat. SABO anser, att nuvarande system bör behållas med den belastning på produktionskostnaden för bostäder, som förutsätts i bostadsfinansieringsförordningen och som lånemässigt i allmänhet kompenseras inom ramen för de kommunvis fastställda tomt- och grundberedningsbeloppen. SABO framhåller, att en ytterligare belastning på hyrans driftkostnadsdel inte bör ske och avstyrker utredningsförslagen.
Sveriges fastighetsägareförbund, som inriktat sitt yttrande på vissa
frågor i gatukostnadsutredningens förslag, anför att driftskostnader för gata inte skall belasta enbart fastighetsägarna utan åvila kommunens .samtliga invånare genom den vanliga skattefinansieringen. Förbundet förklarar att det också motsätter sig förslaget med hänsyn till avgiftsuttagens inverkningar på hyressättningen. Sveriges villaägareförbund och Stockholms trädgårdsstadsföreningars samarbetsnämnd uttalar, att de är positiva till ett kommunalt ansvar för väg- och gatuhållningen men däremot inte till de former och principer för kostnadsfördelningen som utredningarna föresta- ' git.
Svea hovrätt avstyrker att gatukostnadsutredningens förslag läggs till grund för lagstiftning. Skälen för hovrättens avstrykan rör främst förslaget om kostnader och avgifter. Hovrätten anför bl. a. följande:
Förslaget framläggs utan att de fastighetsekonomiska följderna belyses. Inga uppgifter lämnas om storleksordningen av de. belopp som kan komma att överflyttas från kommunalskattemedel till avgifter från fastighetsägarna (och via genomslag på hyrorna från hyresgästerna). Anmärkningsvärt är att inga representanter för fastighetsägare eller hyresgäster ingått i utredningen eller, såvitt framgår av arbetsredogörelsen, ens getts tillfälle att framkomma med synpunkter. — Kommunerna föreslås få långtgående befogenheter. En kommun kan välja mellan att ta ut avgifter av fastighetsägarna för gatuhållningen (anläggnings- och driftskostnader) eller att såsom hittills beträffande underhållet låta kostnaderna täckas av kommu- nalskattemedel. Valrätten kan medföra opåkallade olikheter mellan exempelvis kommuner i Storstockholm. — När det gäller stadskärnor och likar- . tad bebyggelse kan starkt ifrågasättas om kostnaderna för det löpande gatuunderhållet bör läggas på fastigheterna. I mer perifera, enhetliga stadsplaneområden skulle i och för sig en sådan ordning lättare kunna tänkas. Den omständigheten att kommunerna under senare tid genom exploateringsavtal och medverkan till gemensamhetsanläggningar kunnat bli befriade från gatuunderhåll i stadsplaneområden bör inte tillmätas nämnvärd vikt vid lösning av frågan om enhetliga grundregler för hela tätorten. — Att fastigheterna inom stadsplan liksom hittills skall svara för kostnader för gatubyggnad är naturligt. Nuvarande bestämmelser härom i byggnadslagen (BL) är krångliga och behöver revideras. De ger dock vägledning hur kostnaderna skall beräknas och fördelas. Det nya förslaget ger föga mer än den allmänna principen om skälighet och rättvisa som måttstock för bestämmande av avgiftsuttaget. Hovrätten anser det nödvändigt med mer preciserade regler. Behovet framträder inte minst när förslagets konstruktion med väghållningsområden skall tillämpas på de inre delarna av större tätorter.
I fråga om välhållningen utanför stadsplanelagda områden biträder hovrätten vägutredningens förslag att avgift för drift och underhåll av väg skall tas ut enligt taxa. Beträffande anläggningskostnader anser hovrätten att den enda möjliga taxeformen torde vara en särskild taxa med engångsavgifter. Hovrätten pekar emellertid på vissa problem som kan föreligga. Mot bakgrund av att kommunerna enligt förslaget kan välja finansieringssätt på närmast kommunalpolitiska grunder anser hovrätten, att det från rättvise-
synpunkt inte är oväsentligt för kommunmedlemmarna. och däribland
självfallet fastighetsägarna, vilken eller vilka metoder som skall komma till användning. Hovrätten påpekar, att det sett från olika utgångspunkter naturligtvis föreligger en stor skillnad mellan skatte- och avgiftsfinansiering. Mot bakgrund bl. a. härav menar hovrätten att det är av stor vikt att finansieringen av den kommunala väghållningen sker i sådan form att
likställigheten mellan kommuninvånarna inte motverkas. Hovrätten anför också att den ifrågasätter om det avgiftssystem som föreslås kan — särskilt
med hänsyn till svårigheterna att bestämma en fastighets nytta av väg och
allmän plats — genomgående tillämpas så att kravet på lika behandling av
fastighetsägarna inte åsidosätts. Hovrätten menar, att det är sannolikt att fastighetsägare i inte ringa utsträckning kan komma att uppleva den av kommunen fastställda avgiftsnormen som orättvis. Även kommunerna kommer enligt hovrättens mening att ställas inför svåra gränsdragningsproblem.
Flertalet remissinstanser som har behandlat frågan om kostnader och
avgifter anser att det blir svårt att utforma en rättvis taxa, särskilt när det
gäller avgifter för driftskostnader. Behov av centralt utarbetade normaltaxor understryks av åtskilliga. Många instanser efterlyser mera precisera-
de regler om avgiftssystemet. Några anser att ytterligare utredningar be-
hövs innan ett lagförslag kan antas och en belysning av de fördelningspoli-
tiska konsekvenserna efterfrågas av många.
Svenska kommunförbundet anser, att de ekonomiska konsekvenserna av det föreslagna finansieringssystemet borde ha belysts på ett mera fullständigt sätt. Förbundet anser vidare, att det med utredningens argumentation blir mycket komplicerat att skapa ett taxe- och avgiftssystem som är rättvist, har en rimlig differentieringsnivå och samtidigt är enkelt. Att bebyggelsen är kostnadsbärare behöver enligt förbundet inte möta principiella invändningar. Däremot kan det, menar förbundet, diskuteras om
uppdelningen av exploateringskostnader på flera regelkomplex och utbryt-
ningen från det samband som finns med byggnadslagstiftningen är moti-
verad. Hur dessa frågor regleras har ett nära samband med de grundläg-
gande kostnadsfördelningsproblemen i vårt samhällsbyggande. Enligt utredningsförslaget skall kommunerna ha frihet att ta ut avgifter efter en allmänt hållen nyttoprincip och avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan
fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Kommunförbundet framhåller,
att en så innehållslös regel inte är bra med tanke på de stora ekonomiska
belopp det här blir fråga om. Förbundet anför vidare, att det finns anledning att skilja mellan löpande underhåll och skötsel å ena sidan och byggnadskostnader å den andra. I fråga om underhåll och skötsel kan
någon form av schablonmässig fördelning accepteras. Beträffande fördelning av utbyggnadskostnader menar förbundet att det finns anledning att göra en grundligare analys av fördelningsproblematiken kostnadsbärare emellan. Enligt kommunförbundet kan knappast ett beslut tas med det
underlag som finns i frågan om avgiftsuttag. Förbundet anför att frågan om avgiftsuttaget bör ses över ytterligare och att denna överarbetning bör göras i nära samarbete med förbundet.
TCO anmärker, att utredningarna inte har avgivit något konkret förslag om hur avgifter för väg- och gatuhållning skall kunna tas ut. Organisatio-
nen anser, att det föreligger ett behov av att ange hur kommunernas självkostnad kan beräknas innan den nya lagen träder i kraft. Dessutom anser TCO, att konsekvenserna av olika metoder att fördela denna kostnad närmare måste belysas, bl. a. vad gäller boendekostnader för olika kategorier.
Lantbruksstyrelsen understryker, att en fördelning av kostnaderna efter skälig och rättvis grund ställer stora krav på de beräkningsnormer som skall ligga till grund för fördelningen av kostnaderna. Styrelsen anför, att detta är särskilt uttalat om olika markanvändning förekommer inom ett
gemensamt väghållningsområde, såsom tätbebyggelse, jordbruk, friluftsliv
etc.
Va-nämnden anför, att de avgiftsskyldiga enligt förslagen, till skillnad från vad som gäller i fråga om va-anläggningar, inte har någon exklusiv rätt att begagna sig av erbjudna tjänster utan är i fråga om ”brukningsrätten” väsentligen jämställda med icke avgiftsskyldiga gatu- och vägtrafikanter. Till den del den föreslagna lagen om kommunvägar rör avgiftsfrågor kan
därför, menar nämnden, hävdas att den närmast har karaktär av skattelag.
Nämnden påpekar, att det kanske mot den bakgrunden förtjänar att ytterligare övervägas, om inte en principiellt riktigare och administrativt enklare lösning står att vinna skattevägen, exempelvis i form av att berörda fastighetsägare vid sidan av den ordinära fastighetsskatten påförs en särskild vägskatt.
Länsstyrelsernas yttranden över förslagen om kostnader och avgifter är i sina huvuddrag tämligen lika.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att förslagen innehåller vikti-
ga principiella nyheter i fråga om ansvar för väg- och gatuhållning men att
de ekonomiska konsekvenserna för kommuner och enskilda bara är ytligt
berörda och därför svåra att överblicka. Länsstyrelsen menar, att det är en
brist att förslagen inte grundas på en analys av frågan i vilken utsträckning
kostnaderna för vägar av olika slag bör bäras av vägtrafikanter, betalas med skattemedel eller belasta ägarna av de fastigheter som har nytta av vägen. Länsstyrelsen anser det vara angeläget att förslag till normaltaxor för avgiftsuttag för kommunal väghållning utarbetas. Länsstyrelsen anser
också, att flera skäl talar för att de grundläggande frågorna om avgiftsskyl-
dighet och kostnadsfördelning bör regleras i lagen i större utsträckning än vad utredningarna föreslagit. En komplettering av lagbestämmelserna bör kunna bidra till att utformningen av taxor underlättas och att framtida
tvister vid lagtillämpningen i någon mån begränsas. Det finns därvid också möjlighet att beakta intresset av likformighet vid kommunal och enskild
väghållning och därigenom främja kraven på likställighet och rättvisa för alla kommuninvånarna. Länsstyrelsen säger vidare, att en fördel också synes vara om man därigenom kan uppnå en viss likformighet mellan närliggande kommuner, vilket kan ha särskilt intresse inom en samman-
hängande stadsbygd som Storstockholm. Länsstyrelsen anser. att avgifter för anläggningskostnader i princip endast bör kunna tas ut i form av
engångsavgift i samband med exploatering, då fastigheten upplåts för bebyggelse för första gången eller i samband med upprustning eller utvidgning av kommunvägar vid områdesvis sanering och förnyelse. De avgifter som tas ut skall högst kunna motsvara kommunens faktiska anläggningskostnader för ifrågavarande område. När det gäller driftskostnaderna för
gator och vägar är det, menar länsstyrelsen, mera tveksamt om det är lämpligt att täcka dem via periodiska avgifter knutna till fastigheter. Det kan tänkas att gatu- och vägunderhållet i första hand är till nytta för
trafikanterna. Länsstyrelsen påpekar också att avgifter för väghållning inte på samma sätt som t. ex. va-avgifter kan kopplas till nyttjandet och därmed
ge fastighetsägarna möjlighet att påverka kostnaderna.
Länsstyrelsen i Uppsala län pekar på de svårigheter det blir för kommu-
nerna att på ett rättvist sätt ta ut full kostnadstäckning och anmärker ati utredningarna inte uppsatt någon norm för fördelningen av kostnaderna
mellan de avgiftspliktiga fastigheterna. Enligt länsstyrelsen bör en översyn av förslaget ske.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslagen i väsentliga avseenden är ofullständiga. Mot bakgrund bl.a. av att fastighetsägare enligt förslagen skall påföras avgifter för kommunvägs anläggning och drift,
något som tidigare huvudsakligen finansierats genom kommunala skatte-
medel, anser länsstyrelsen en mera ingående utredning av dessa för den enskilde så påtagliga verkningar påkallad. Länsstyrelsen anför vidare, att det är angeläget att så långt möjligt klara normer skapas för fördelning av
kostnader efter respektive fastighetsägares nytta av väghållningen. Grun-
derna för anvisningar och tillämpningsföreskrifter rörande kostnadsfördelningsfrågorna bör, uttalar länsstyrelsen, anges i en blivande proposition.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att det föreslagna syste-
met att avgiftsvägen ta ut ersättning från fastighetsägare från rättvisesynpunkt är väl motiverat. Styrelsen anför -vidare, att systemet sannolikt inte
skapar några större problem inom planområden. Däremot kan det enligt
länsstyrelsen, när det gäller glesbygdsvägar eller vägar som förbinder bebyggelseområden eller leder till särskilt attraktivt rekreationsområde,
möta svårighet att göra en riktig avgränsning mellan fastighetsägareintres-
set och det allmänna intresset. Länsstyrelsen anför vidare, att det beträf-
fande den kommunala gatuhållningstaxans utformning saknas riktlinjer i utredningen och uttalar att det otvivelaktigt kommer att bli svårt att finna
lämpliga beräkningsgrunder. Styrelsen anser att det i den delen är önskvärt med ett grundligare utredningsarbete och förhandlingar med kommunförbundet innan en proposition läggs fram.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför; att en stor del av kostnaderna för anläggandet av kommunala vägar och gator i dag tas ut av fastighets-
ägarna via exploateringsavtal eller i samband med kommunal försäljning
av mark för bebyggelse. Då anläggandet av vägar och gator påverkar | fastigheternas värde anser länsstyrelsen det vara lämpligt att finansiera byggandet av dessa med avgifter knutna till fastigheterna. Lösningen att via taxa ta ut en engångsavgift för dessa kostnader anser länsstyrelsen kunna vara ett lämpligt komplement till de nämnda metoderna. När det gäller driftskostnaderna för gator och vägar anför länsstyrelsen, att det
torde vara föga lämpligt att täcka dem via periodiska avgifter knutna till fastigheter. Länsstyrelsen framhåller att många faktorer måste beaktas för
att kraven på en rättvis och likformig fördelning skall kunna uppfyllas och
att mot detta står kraven på enkelhet och långt gående utjämning av kostnaderna. Styrelsen pekar också på, att en omfattande administration
behövs för att beräkna och inkassera avgifterna samt att gatu- och vägun-
derhållet i första hand är till nytta för trafikanterna, dvs. i princip alla
kommuninvånare. Mot bl.a. denna bakgrund avstyrker länsstyrelsen en lösning där driftskostnaderna för kommunalt underhållna vägar betalas
genom fastighetsanknutna avgifter. Finansieringen kan. menar länsstyrel-
sen, i stället ske på annat sätt, exempelvis genom ordinarie skattemedel.
ökade statsbidrag eller någon form av kommunal trafikskatt. Även en lösning med förhöjd kommunal fastighetsskatt, torde enligt länsstyrelsen
vara att föredra framför avgiftsfinansiering. Länsstyrelsen understryker att det torde vara ytterst svårt att skapa en lämplig taxa om driftskostnaderna skall betalas via avgifter och anför vidare att det torde vara svårt att
konstruera lämpliga taxor även om taxan bara avser engångsavgift. För att
undvika olämpliga taxckonstruktioner samt för att i möjlig mån undvika
tvister vid tillämpningen av lagen i kostnadsfördelningsfrågor anser läns-
styrelsen, att mer preciserade regler bör ges i lagtext eller genom bindande anvisningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det mot bakgrund av trafikens allmänna karaktär allvarligt kan ifrågsättas huruvida en taxesättning enbart på fastigheter är den lämpligaste. Länsstyrelsen anser att möjligheten till
kostnadsuttag över såväl fastighetstaxering som kommunal bilskatt är
lösningar som torde bli föremål för övervägande. Frågan om grunderna för
taxesättning bör enligt länsstyrelsen utredas ytterligare.
Länsstyrelsen i Värmlands län har i sitt yttrande över vägutredningens förslag uttalat, att avgiftsuttag enligt taxa kommer att medföra en stor administrativ belastning på kommunen och att det finns anledning att anta
att även belastningen kommer att öka på de myndigheter som har att pröva besvär över kommunens beslut. Länsstyrelsen anser att en klar åtskillnad
bör göras mellan byggande och drift när finansieringsfrågan diskuteras. När det gäller driften av de kommunala vägarna anser länsstyrelsen, att
utgifterna utöver utgående statsbidrag bör finansieras med kommunala
skattemedel då det är fråga om vägar till fast bebyggelse. Länsstyrelsen menar, att en sådan finansieringsform i stort överensstämmer med vad som f.n. gäller inom planlagda områden och att det från rättvisesynpunkt inte är något att vinna genom avgiftsfinansiering. Kostnaderna för nybyggnad eller ombyggnad av kommunala vägar bör däremot enligt länsstyrelsen täckas genom avgiftsfinansiering om inte särskilt avtal träffas, exempelvis med markexploatör. Länsstyrelsen anför dock, att det kan ifrågasättas om inte nuvarande ordning med lantmäteriförrättning för fördelning av kostnaderna härvid skulle utgöra ett smidigare och enklare handlingsförfarande än det föreslagna systemet.
Många av de kommuner som tagit upp avgiftsfrågorna pekar särskilt på att det kan bli svårt att utforma rättvisa taxor.
Malmö kommun uttalar, att det till följd av oklarheter och lagtekniska brister i förslagen torde vara svårt att skapa taxor för det föreslagna avgiftssystemet. Kommunen anser vidare, att förslagen på flera centrala punkter inte är tillräckligt underbyggda och att de inte ger kommunerna : erforderligt underlag för ställningstaganden, särskilt med avseende på ekonomiska och bostadspolitiska konsekvenser. Kommunen förutsätter, att ytterligare utredning måste göras innan slutlig ställning kan tas till förslagen. .
Norrköpings kommun anför, att svårigheten att konstruera en avgiftstaxa för drift och byggande av vägnätet är uppenbar. Kommunen menar, att den parallell som utredningen drar till va-taxorna är möjlig endast i avseende på byggande av väg. Kommunen anför vidare, att med den erfarenhet den har av de stora svårigheterna att enkelt tillämpa taxan för va-anläggning så kan lika stora svårigheter förutses även när det gäller tillämpningen av en taxa för byggande av väg, framför allt i fråga om en sådan taxas tillämpning inom förnyelseområden. Enligt kommunen blir en för väghållningens driftskostnader erforderlig taxa synnerligen komplicerad och torde komma att vålla oändliga diskussioner om dess rättvisa utformning och tillämpning. Kommunen anser det vara troligt, att problemen med en taxa för driftskostnaderna i praktiken kommer att medföra att kommunerna helt avstår från en sådan eller att endast vissa driftskostnader kommer att finansieras med taxeavgifter.
Svårigheten att utforma avgiftstaxor stryks också under av Göteborgs, Gävle, Nacka, Sigtuna, Solna, Stockholms och Vaxholms kommuner. Behovet av centralt utarbetade normaltaxor framhålls av Partille, Torsby, Gävle, Danderyd, Lidingö och Sollentuna kommuner.
Vissa kommuner avstyrker eller är, i likhet med Norrköpings kommun, tveksamma till att driftskostnaderna skall få finansieras genom taxa. Sigtuna kommun uttalar, att det blir speciellt svårt att få fram ett avgiftssystem för att ta ut årliga driftsavgifter och fortsätter. ”Den grad av nytta, som olika kommuninvånare har av avgiftsbelagda anläggningar, låter sig icke beräknas i faktiska tal. Tillämpningen av ett sådant avgiftssystem
kommer att kräva omfattande administration med åtföljande fördyring av
gatu- och väghållningen. Skattefinansiering av driftsutgifterna är rakare
och enklare att tillämpa. Kommunen föreslår därför, att driftskostnader
skattefinansieras.”” Liknande synpunkter framförs av Härnösands kommun. Även Sunds-
valls och Kramfors kommuner avstyrker att driftskostnader finansieras
genom avgifter från fastighetsägarna och Partille kommun uttalar en viss tveksamhet till avgiftsfinansiering av driftskostnaderna. Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämndernu i Östergötlands och Väs-
ternorrlands län avstyrker avgiftsfinansiering av driftskostnaderna. Bostadsstyrelsen grundar sin avstyrkan på avgifternas inverkan på boendekostnaderna. Bostadsstyrelsen pekar på att de fördelningspolitiska konse-
kvenserna av förslaget inte har belysts och anför att så bör ske innan slutlig
ställning tas.
Inverkningarna på boendekostnaderna har taits upp av flera instanser. HSB:s riksförbund uttalar, att en generell överflyttning från skattefinan-
siering till en finansiering över boendekostnaderna inte är invändningsfri.
Förbundet menar dock, att ett sådant förfarande kan innebära att det ges en bättre möjlighet till utjämning av kostnadsansvaret för gator och vägar
mellan olika boendeformer. Vidare påpekas, att i många fall, bl.a. via exploateringsavtal, flerfamiljshusområden belastas med kostnader för gator och vägar i högre grad än småhusområden och att stora skillnader
också finns i kostnadsfördelningen mellan kommunen och de boende i befintliga stadsplaneområden beroende på under vilken tid och till vilka villkor tomtmarken upplåtits. Förbundet anser, att hänsyn måste tas till dessa förhållanden vid en eventuell taxeberäkning inom kommunerna. Enligt förbundet bör bostadsstyrelsen ges i uppdrag att i samråd med
planverket utfärda anvisningar för kommunernas uttag av avgifter där de
nämnda förhållandena beaktas, om utredningarnas förslag görs till föremål
för lagstiftning. Hyresgästernas riksförbund beklagar att utredningarna
lämnat fördelningsfrågorna olösta och anför, att förslagen med all säkerhet
kommer att innebära ökade boendekostnader. Om de också kommer att
innebära större rättvisa mellan olika boendeformer anser förbundet vara ytterst osäkert. Förbundet, som instämmer i behovet av att ersätta de nuvarande reglerna för finansiering av kommunernas gatuhållning med
nya, anser inte att de regler för taxesättning som i dag finns på andra närliggande områden är sådana att de direkt kan bilda mönster för nya regler när det gäller gatuhållningskostnader. Också Svenska riksbyggen pekar på att ett genomförande av förslagen kommer att höja boendekostna-
derna. Riksbyggen anför också, att förslaget i huvudsak innebär att nypro-
duktion kommer att belastas med större avgiftsuttag än redan befintlig
bostadsbebyggelse och att problemet med hyressplittring mellan olika
årgångar av bostäder därigenom kommer att förvärras ytterligare.
SKTF anser det vara en väsentlig och betydelsefull förändring, att kom-
munerna ges möjlighet att ta ut årliga avgifter avsedda att täcka drift och underhåll av gator. vägar, parker och allmänna platser och pekar på att
förhållandet mellan byggande och drift av gatuanläggningar och liknande samt byggande och drift av va-anläggningar därmed kommer att bli likar-
tat. Föreningen framhåller, att en normaltaxa bör utarbetas hos kommunförbundet och att det är angeläget att detta arbete prioriteras så att tillämp-
ningen av den nya lagen snabbt skall kunna förverkligas. Om tiden medger borde, menar föreningen, ett fullskaleprov utvärderas. — Valfriheten för
kommunerna anser SKTF vara välbetänkt. Det skulle enligt föreningen ha
varit önskvärt att omfattningen av det administrativa arbetet med avgifter klarlagts. I frågan om avgiftsuttag när det gäller anläggningskostnader efterlyser SKTF en utförligare anvisning av vilka anläggningar, general-
planeanläggningar m. m., som får skatte- respektive avgiftsfinansieras.
Frågan om kostnader för generalplaneanläggningar, dvs. primär- och sekundärleder och större parkanläggningar o. d., skall ingå i avgittsunderlaget har tagits upp av några instanser.
NBD och NTD uttalar bl. a. följande: Utredningsförslagen reglerar inte
hur generalplanekostnader skall täckas. Inget hindrar en kommun från att
söka full kostsnadstäckning för en trafikplats eller dylikt ur vissa fastighe-
ter samtidigt som generalplanekostnader i övrigt har fördelats efter någon
generell norm. Generalplanekostnader bör behandlas likformigt och mycket talar för att de bör bekostas av skattemedel. Lagstiftningen bör skapa
klarhet på den här punkten. Bostadsstyrelsen anmärker, att det inte framgår klart om generalplaneanläggningar skall finansieras genom taxeavgifter eller på annat sätt. Då
dessa anläggningar betjänar hela eller stora delar av kommunen anser styrelsen att stora svårigheter kan uppstå att bestämma den nytta en fastighet har av anläggningen. Enligt styrelsen bör generalplaneanläggningar därför finansieras på annat sätt än via taxa. Länsbostadsnämnderna i Malmöhus, Kronobergs, Jönköpings, Uppsala och Norrbottens län framför liknande synpunkter. Sollentuna kommun efterlyser en utförligare dis-
kussion om vilka anläggningar som skall skatte- respektive avgiftsfinan-
sieras. Överlantmätaremyndigheten i Jönköpings län framhåller, att nyttan av utbyggnad av en genomfarts- eller matarled, byggande av speciella
gång- och cykelvägar eller byggande av vägar till rekreations- och fritidsområden är svår att relatera till vissa fastigheter och även till fastighetsägarekollektivet i sin helhet.
Vägverket har tagit upp en fråga som hör samman med frågan om vilka
vägar som tas med när avgiftsunderlaget räknas fram. Verket pekar på att det kan förekomma, då staten är väghållare inom stadsplanelagt område,
att en omläggning av allmän väg önskas bl. a. för att ge lämpligt utrymme
för tillkommande bebyggelse. Även i sådana fall anser vägverket att kom-
munen bör ges möjlighet att ta ut en avgift av de fastighetsägare, som har
nytta av åtgärden. Detta både av rättviseskäl och för att ge bättre förutsätt-
ningar för genomförandet. Kommunen har i sin tur sedan skyldighet att
lämna bidrag till staten för byggandet av vägen. Enköpings kommun har uttalat liknande synpunkter.
Ersättningsgilla kostnader
När det gäller frågan om vilka kostnader som hör till väg- och gatuhåll-
ning och sålunda får ingå i kostnadsunderlaget uttalar TCO, att det finns behov av att ange hur kommunernas självkostnad kan beräknas och Hyres-
gästernas riksförbund pekar på att det i fråga om taxesättning enligt va-
lagen råder oklarhet bl. a. om vilka kostnader som får läggas till grund för självkostnadsbaserade taxor.
NBD och NTD har i samband med frågan om generalplanekostnadernas finansiering uttalat, att om man löser finansieringen genom att slå ut
kostnaden på fastighetsbeståndet skall lagen också definiera tidpunkt till
vilken självkostnadsvärdet får hänföras — historiskt värde, återanskaffningsvärde etc. — och principer för räntebelastning. Delegationerna anför,
att definitionen av självkostnaden blir särskilt betydelsefull för avgiftens storlek när man rör sig med så långlivade investeringar som en kommuns gatunät.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser, att markägare och andra kommuninvånare måste erhålla möjligheter att tillsammans med kommunen diskutera och bestämma den maximala respektive minimala vägoch gatustandarden som de skall vara med att betala. Under alla förhållan-
den, menar föreningen, måste de framtida reglerna definiera vilken maximal standard, som skall kunna ingå i debiteringsunderlaget.
Va-nämnden påpekar, att gatukostnadsutredningen vid sin genomgång av vad som kan tänkas ingå i kostnaderna för gatuhållningen nämner bl. a. kostnader för detaljplaneläggning, grundundersökningar och fastighets-
bildning m. m. Nämnden uttalar, att den förutsätter att de angivna kostna-
derna medräknas endast till den del de kan anses hänförliga till själva gatubyggandet.
Några kommuner har angivit vissa kostnadsposter som de anser bör
anges uttryckligen som ersättningsgilla. Gävle och Stockholms kommuner har sålunda föreslagit, att det i lagtexten klart skall utsägas att underhåll,
reparation och energiförsörjning av vägbelysning hör till drift av kommunväg. Gävle kommun vill också ha ändring av lagtexten så att den bättre beskriver också anordningar som ingår i torg, park och annan allmän plats. Kommunen menar vidare att rättegångskostnader för förvärv av gatumark bör ingå i de ersättningsgilla kostnaderna. Partille kommun anser, att
kostnader för stabilitetsbefrämjande åtgärder skall få inräknas bland ersättningsgilla kostnader.
Begreppet nytta
Några remissinstanser har tagit upp begreppet nytta till särskild behand-
ling.
Svea hovrätt anför, att den inte har någon erinran mot en regel av
innebörd, att samtliga fastigheter inom ett tätbebyggt område skall anses
ha nytta av hela vägnätet om inte godtagbara objektiva skäl talar mot det. Hovrätten anser, att uttrycket "område där tätbebyggelse föreligger” (26
$) dock bör omskrivas så att det mera precist anger vilka slag av områden som avses med regeln. Fordringarna på vilka omständigheter som skall kunna godtas som undantag från den generella ramen bör, uttalar hovrätten, inte vara alltför stränga. SKTF framhåller svårigheten av fördelning av avgiftsskyldigheten till
fastigheter som har nytta av väghållning. Föreningen anför, att nyttan inte kan mätas i detta fall som exempelvis vatten. Avtalsreglering får enligt
föreningen förutsättas kunna ske för speciella fastigheter (industri, skog
m. fl.). För att komma närmare nyttobegreppet för bostadsdelen av fastig-
hetsbeståndet är det enligt föreningen mycket som talar för att krav riktas
mot fast egendom viktad med hänsyn till nyttjandet av gatuhållningen, en
taxekonstruktion som tar fasta på likvärdigt boende oberoende av hustyp. Föreningen anför vidare följande:
Den gamla gatukostnadslagstiftningen byggde på nyttobegreppet tomt
vilket var alltför ensidigt. Nu föreslagen lagstiftning bygger på en bedömning av den blivande tomtens eller fastighetens fördelar av det samlade
gatunätet. Alla i kommunen belägna fastigheter torde sålunda kunna anses ha nytta av väghållningen, taxekonstruktionen anger skillnader. En stor
och svår fråga är hur områdessamfälligheterna, parkerna, konstruktio-
nerna, administrationen m.m. skall fördelas på områden, etc. så att av-
giftsuttaget blir rimligt för den enskilde. — Gatukostnadsutredningen an-
sluter till vägutredningen angående nyttobegreppet. Inom en tätort bör således samtliga fastigheter ha någon nytta av hela vägnätet. För områden med stadsplan torde detta synsätt vara än mer välmotiverat. — Med erfarenhet från förtätnings- och förnyelseområden kan dock visas att det vid vidgning och upprustning av redan befintliga vägar ofta är svårt att för fastighetsägaren påvisa den fördel han har av nya gatuarbeten genom
påbyggande av det äldre vägnätet. — Nyttobegreppet (nytta och fördel) bör
därför definieras klarare i lagen eller förtydligas i en specialmotivering. Ett
förtydligande av nyttobegreppet kan minimera skillnaderna i fastighetsägarnas och kommunernas uppfattning om fördel av gata vilket underlättar
lika behandling av kommunmedlemmar.
Hyresgästernas riksförbund anför, att förbundet har förvånats över att gatukostnadsutredningen redovisar så knapphändiga överväganden rörande grunderna för fördelning av kostnaderna mellan olika konsumenter. Bygglagutredningen förordade i sitt principbetänkande att kostnaderna skulle fördelas efter nytta, någonting som förbundet kritiserade i sitt ytt-
rande över detta betänkande. Förbundet anför nu, att bygglagutredningen
uttalade sitt förord utan särskilt ingående utredningsarbete och att det därför inte borde anses vara möjligt att utan vidare lägga bygglagutredningens principiella synpunkter i denna fråga som grund för lagstiftning. Förbundet anför vidare, att detta förhållande också stod klart uttryckt i de ursprungliga direktiven till gatukostnadsutredningen, enligt vilka utredningen hade att ”pröva skälen för att inrikta avgiftssystemet på att åstadkomma en fördelning av kostnaderna efter nytta inom större sammanhängande områden”. Enligt direktiven skulle utredningen kartlägga och utvärdera nuvarande system och klarlägga dess brister. Först därefter ansåg sig dåvarande departementschefen beredd att ta ställning till utgångspunkterna för det fortsatta utredningsarbetet. Förbundet påpekar, att utredningen i maj 1977 fick tilläggsdirektiv som innebar att prövningen av skälen för att använda nyttobegreppet som kostnadsfördelningsgrund föll bort. Förbundet anför, att det för sin del har dragit slutsatsen att det är denna genomgripande förändring av utredningens direktiv, som har medfört att betänkandet i dessa delar präglas av oklarhet gränsande till obegriplighet.
Va-nämnden anför, att den vanligaste orsaken till kommunalisering av vägar torde bli att de befinns vara av större allmänt intresse. Oftast torde övertagandet av väghållningen komma att avse vägar som är till nytta inte bara för fastigheterna i grannskapet utan även för vägtrafikanter i gemen. Nämnden anför, att det visserligen får förutsättas att detta senare förhållande kommer att beaktas genom att stat och kommun bidrar till kostnaderna för väghållningen och att fastighetsägarnas bidragsskyldighet nedbringas i motsvarande mån. Nämnden påpekar, att lagförslaget emellertid utformats så att fastigheterna även i nu åsyftade fall kan påläggas fullt kostnadsansvar för väghållningen. Va-nämnden anför vidare, att den ifrågasätter om inte — i syfte att förhindra en sådan konsekvens — 27§ första stycket första punkten lagen om kommunvägar bör kompletteras med en föreskrift av innebörd, att förutom självkostnadsprincipen även fastigheternas fördel av väghållningen skall beaktas när det gäller att bestämma vad som sammanlagt får tas ut i avgifter från fastigheterna. NBD och NTD påpekar att utredningarna ej ger något klart innehåll åt nyttobegreppet och att begreppet enligt utredningarna bör kunna bestämmas efter en ordning som mer eller mindre schematiskt anger när nytta skall anses föreligga och som medger en praktisk och något så när rättvis fördelning av väghållningsbördan. I fråga om fastigheter inom tätort utgår utredningarna från den förutsättningen, att samtliga fastigheter inom tätorten skall anses ha någon nytta av hela vägnätet, om inte objektiva skäl talar mot det. Delegationerna anför, att utredningarna således finner starka skäl för en långt gående utjämning av kostnaderna i riktning mot likartade avgiftsnormer för ett enda gatuhållningsområde för hela kommunen, även om en sådan utjämning skulle få till följd att avgifterna för fastigheter inom ett visst område blir högre eller lägre än vad de skulle bli om gatuhållningen begränsades till att avse endast detta område. Innebörden av detta är
enligt delegationerna, att ingenting hindrar att väghållningsavgiften utvecklar sig till en renodlad fastighetsskatt.
Stockholms kommun anför, att den kostnadsfördelning som skall ske genom taxan blir beroende av de kriterier som uppställs i lagen för vad som skall anses vara fastighets fördel av kommuns gatuhållning. Kommunen påpekar, att nyttobegreppet härigenom får en vital betydelse för kostnadsfördelningen och därför borde definieras i lagen. Om detta inte är möjligt anser kommunen, att begreppet bör närmare klargöras i specialmotivering. Vidare anför kommunen, att erfarenheter visar att det såväl vid nybyggnad som vidgning av gata är svårt att för fastighetsägaren påvisa den fördel han har av gatuanläggningen. Ett förtydligande av nyttobegreppet kan enligt kommunen minimera skillnaderna i fastighetsägarnas och kommunens uppfattning om fördel av gata samt underlätta lika behandling av kommunmedlemmarna. Domstolarna har, menar kommunen, visat benägenhet att se restriktivt på nyttobegreppet.
Täby kommun påpekar, att gatukostnadsutredningen ansluter till vägutredningen angående nyttobegreppet och att således samtliga fastigheter inom en tätort bör anses ha någon nytta av vägnätet. I likhet med Stockholms kommun uppger Täby kommun att erfarenheter från förtätningsoch förnyelseområden visar, att det vid vidgning och upprustning av redan befintliga vägar ofta är svårt att för fastighetsägaren påvisa den fördel han har av att det äldre vägnätet förbättras. Även Täby kommun anser att nyttobegreppet därför bör definieras klarare i lagen eller förtydligas i en specialmotivering.
Från Malmö kommuns sida anförs, att de kriterier som skall läggas till grund för nyttobegreppet måste definieras noggrannare. Det framhålls, att gjorda erfarenlieter av gällande gatukostnadsregler, vilka för sin tillämpning förutsätter att fastighets nytta av ifrågavarande gata kan bedömas uppgå till det fordrade beloppet, har visat att svårigheter föreligger att vid en domstolsprövning styrka nyttan.
Väghållningsområde
Svea hovrätt instämmer i vägutredningens uppfattning, att ett väghållningsområde med fördel kan göras stort om en differentierad taxa tillämpas. Hovrätten anför emellertid att förhållandena i det enskilda fallet å andra sidan kan vara sådana, att ett väghållningsområde lämpligen bör sammanfalla med ett byggnadsplaneområde. Enligt hovrätten kan det ibland förekomma situationer som motiverar att väghållningsområdet görs mindre än planområdet, t.ex. om skötseln av större parkområden eller annan allmän plats som utnyttjas av ett stort antal utomstående inte bör bekostas genom avgiftsuttag från fastighetsägarna. Enligt hovrätten torde i det sistnämnda fallet en rättvis avgiftsdifferentiering inte alltid kunna uppnås.
Lantmäteriverket anmärker, att frågan om avgränsning av väghållnings-
område inom vilket avgifter skall tas ut har nära samband med taxefrågan och att den i författningen i och för sig skulle kunna lösas utan egentlig
specialreglering av förfarandet. Verket hänvisar härvid till bestämmelser-
na om verksamhetsområde i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Om ett särskilt förfarande för avgränsningen tas upp anser verket, att förfarandet bör utformas så att det blir möjligt att kombinera behand-
lingen av avgränsningsfrågan med behandlingen av frågan om ianspråktagande av vägmark i fall då detta är rationellt.
Överlantmätaremyndigheten i Kristianstads län anför, att den delar gatukostnadsutredningens uppfattning, att väghållningsområdet med hän-
syn till kravet på likställighet mellan kommunmedlemmarna, bl. a. avseende möjligheten att ta ut avgift för väghållningen även inom områden med stadsplan. bör bestämmas oberoende av planförhållandena. Göteborgs kommun anser, att olika väghållningsområden bör kunna tillämpas för byggande respektive drift av kommunväg. Lysekils kommun
anför följande: ”Kommunen motsätter sig vägutredningens synpunkter att
övervägande skäl skulle tala för att det kommunala vägnätet bör ingå i ett
enda område med likartad taxesättning och anser att även i en förhållande-
vis liten kommun föreligger så stor skillnad i standard och behov, att en
enhetlig taxesättning vore omöjlig.”
SKTF anför att den tolkar kommunvägslagen så att möjligheten till deluppgörelser med specialfastigheter kan hållas öppen och att ett temporärt väghållningsområde kan upprättas för varje område som exploateras eller saneras. Inom väghållningsområdet uttages avgifter för byggande av gator, allmänna platser m. m. Efter det att utbyggnaden genomförts skall, enligt föreningen, det temporära väghållningsområdet inte kvarstå utan
anläggningarna skall hänföras till ett permanent väghållningområde. Föreningen menar att detta permanenta område skall kunna omfatta hela kom-
munen och gälla för byggande av övergripande anläggningar samt eventuellt för drift av hela kommunvägnätet.
Taxesättning Svea hovrätt anför, att det är betydligt svårare att komma fram till en rättvis metod att beräkna nyttan när det gäller en väg än när det är fråga om t.ex. sådana nyttigheter som vatten och el, där förbrukningen kan mätas. I
vägutredningens betänkande redovisas med utgångspunkt bl. a. från erfa-
renheterna av hur nyttobegreppet bestämts vid tillämpning av va-lagen och i fråga om vägförenings vägar, åtskilliga situationer då olika taxenormer
kan användas. I betänkandet framhålls dock att där så är möjligt bör en gemensam norm eftersträvas. Hovrätten anför, att det naturligtvis i och för sig är tillfredsställande om ett taxesystem kan nyanseras med hänsyn till skiftande förhållanden. I många fall torde det dock enligt hovrätten vara
mycket svårt att konstruera en sådan taxa utan att den blir invecklad och
svårbegriplig. En enhetlig norm kan, menar hovrätten, å andra sidan
visserligen vara enkel att tillämpa och överblickbar för fastighetsägarna men kan förmodligen i det enskilda fallet inte alltid erbjuda en rättvis
fördelning av väghållningsbördan.
Lantmäteriverket anmärker, att de föreslagna grunderna för avgiftsskyldighet och taxeuppbyggnad med va-lagen som förebild är mycket allmänt hållna och att de inte ger någon konkret vägledning vare sig för indelningen i väghållningsområden eller för avgiftsfördelningen mellan olika områden och fastigheter. Motivet för denna lösning anges i utredningen vara, att det är angeläget att kommunerna får möjlighet att med hänsyn till sina förhållanden själva bestämma lämplig avgiftsform inom ramen för rättvisa och billighet. Lantmäteriverket förklarar, att det inte har någon erinran i och för sig mot detta motiv och fortsätter:
Det bör emellertid inte förbises att tillämpningen av så allmänt hållna regler också innebär problem. För att kommunerna över huvud taget skall kunna administrera avgiftssystemet till rimliga kostnader behövs troligtvis stora väghållningsområden. Taxan måste vara enkel och schablonartad. En schablonartad taxa för vägar är troligen inte lika lätt att utforma och få gehör för som en taxa för vatten och avlopp, där förbrukningen kan mätas. För väghållningskostnader finns som vägutredningen funnit inte möjligheter att åstadkomma en taxa grundad på mätning. — Vägutredningen nämner i motiven (s. 170) olika tänkbara fördelningsgrunder och anger i sammanhanget en fördelning efter taxeringsvärden som en användbar fördelningsnorm när annan lämplig norm saknas. Enligt LMV:s uppfattning kan
fastigheternas värden godtas som en principiellt rimlig norm för fördelning
av väghållningskostnader i de flesta typer av områden som det här kan bli fråga om. Som uttryck för värdena kan lämpligen taxeringsvärdena användas. Taxeringsvärdena har i den gällande lagstiftningen angetts som huvudnorm för kostnadsfördelningen inom vägföreningar. För att undvika en flora av mer eller mindre invecklade beräkningssätt bör man slå fast denna fördelningsgrund som huvudnorm också i den nu aktuella lagen. En sådan insats av lagstiftaren kommer att bespara kommunerna åtskilliga bekymmer när det gäller utformningen av taxorna. — Principen om taxeringsvärdena som huvudnorm bör av praktiska skäl tillämpas på det sättet att avgiftena sätts lika inom förhållandevis stora taxeringsvärdeintervall, avpassade på sådant sätt att avgifterna inte behöver ändras alltför ofta. Vidare bör avsteg från taxeringsvärdena kunna göras i den mån kommunen finner skäl för detta. Bl.a. bör i överensstämmelse med vad som är föreslaget möjlighet finnas att träffa avtal om avgifterna, t.ex. genom
klausul i exploateringsavtal. För fastigheter som saknar taxeringsvärden,
vilket bl. a. är fallet för vissa kommunala byggnader, bör vid tillämpning av en fördelningsnorm grundad på taxeringsvärden fastställas särskilt värde enligt samma principer som gäller för fastighetstaxeringen. Sådana särskilda värden kan lämpligen bestämmas genom fastighetsbildningsmyndighetens försorg.
Hyresgästernas riksförbund anför, att förbundet ställt sig undrande inför gatukostnadsutredningens konstaterande att erfarenheterna av taxesätt-
ning baserad på den nuvarande va-lagstiftningen är goda, och förklarar, att 7 Riksdagen 198081. I saml. Nr 165
förbundet har helt andra erfarenheter. Förbundet har tillsammans 'med HSB:s riksförbund studerat taxeutfallet i ett stort antal kommuner och därvid funnit betydande skillnader. Enligt Hyresgästernas riksförbund kan dessa skillnader knappast förklaras enbart av olika kostnadsförutsättningar utan måste framför allt bero på betydande olikheter i tillämpningen av nuvarande lagstiftning. Förbundet anför också att det enligt dess erfaren-
heter råder stor oklarhet om hur bestämmelserna om taxesättning skall
tolkas, både vad gäller frågan om vilka kostnader som får läggas till grund
för självkostnadsbaserade taxor och frågan om vilken fördelning mellan
konsumentgrupperna som lagstiftningen avser. Vidare anför förbundet. att det har funnit det mycket intressant att gatukostnadsutredningen har förordat den s.k. mälardalstaxan med hänsyn till att den taxan närmast är att
betrakta som ett undantag från vad som i allmänhet tillämpas i kommunerna. Förbundet anger. att den taxan har tillkommit närmast i syfte att finna en avgiftsfördelningsmetod som inte utgår från principen om fördelning
efter nytta, utan snarare från principen om fördelning efter faktiska kostnader. Förbundet konstaterar dock, att den taxan hittills gett ett från konsumentsynpunkt gynnsamt utfall i jämförelse med andra taxekonstruktioner. Förbundet anför vidare, att det föreligger ett starkt behov av att se över
principerna för finansiering av kommunala verksamheter.
SKTF anför, att föreningen ser det som en fördel att relativt stor frihet
har lämnats när det gäller utformning av taxan. Därigenom kan den, menar föreningen, utformas på ett sådant sätt att kravet på rättvisa tillgodoses under varierande förutsättningar. För att få viss samstämmighet beträffan-
de utformningen av taxan anser föreningen, att det skulle vara värdefullt om kommunförbundet utformar ett normalförslag till taxa med anslutande tillämpningsföreskrifter. Administrationen skulle, enligt föreningen, kunna minskas om fördelningsyta för byggnader räknades lika i va- och gatutaxa. I den mån anläggningskostnader inom större områden skall fördelas mellan berörda fastigheter anser föreningen, att det uppkommer risk för att den enskilda fastighetsägaren vid flera olika tillfällen debiteras anläggningsav- .
gift. När det gäller värdet av gamla väghållningsområden och genomförda nyexploateringsområden, som kommer att ingå i nytt stort väghållningsområde, blir det enligt föreningen en knäckfråga att bedöma ”avdragsbeloppens” storlek. Föreningen anser, att det skulle vara önskvärt att det
angavs vilka kriterier som skall tillämpas, och undrar, om det t.ex. är
möjligt att kräva fastighetsägare i nytt väghållningsområde med fullt körbara gamla vägar utan att kommunen gjort någon motprestation.
Sveriges lantmätareförening anser, att en taxa som uppfyller kraven
enligt lagförslaget endast kan tas fram efter särskild utredning av förhållan-
dena inom respektive väghållningsområde. Normaltaxor och liknande
schablonartade normer anses inte kunna tillämpas. Va-nämnden anför, att vad gatukostnadsutredningen anfört om utformning av taxa i praktiken kan uppfattas som en rekommendation att välja
Prop. 1980/81: 165 . 99
viss typ av taxa. Nämnden framhåller att det är vanskligt att göra sådana
rekommendationer, bl. a. med hänsyn till att de lokala förhållandena varierar så avsevärt.
Lysekils kommun uttalar, att taxesättning enbart grundad på fastigheternas taxeringsvärde är tillämplig och rättvis enbart i det fall ingen eller
obetydlig utomstående trafik nyttjar vägen. Kommunen anför, att taxan
med utgångspunkt från taxeringsvärdena bör, som nu ofta är fallet, grundas på vägda andelstal där hänsyn tas till allmän trafik och fastigheternas nytta.
Ånge kommun anser, att klarare regler bör utformas för en taxas konstruktion i syfte att skapa likformighet kommuner emellan och att i görli-
gaste mån undvika tvister vid tillämpningen av lagen i kostnadstördel-
ningsfrågor. Kommunen menar, att det klarare bör framgå att förnyelseavgift skall kunna uttagas i form av årlig avgift.
Luleå kommun anser, att det' måste ses som en fördel att kommunerna
ges en betydande frihet att själva utforma sin taxa, då den härigenom kan anpassas till de förutsättningar som råder inom kommunerna. Frågan om
tilläggsavgift i de fall tillbyggnad på fastigheten sker eller tomtytan utökas
så att nyttan av väghållningen därigenom ökas bör, anser kommunen, bli föremål för ytterligare klarlägganden.
Lidingö kommun stryker under de administrativa problem som kan uppstå i samband med avgiftsuttag och att detta bör beaktas vid utarbetande av normaltaxeförslag. Mot bakgrund av att de föreslagna taxorna i
gatukostnadsutredningens betänkande jämförts med tillämpade taxor för
va, påpekar kommunen. att reglerna i va-taxorna i många fall är komplicerade och att det torde bli ytterst svårt att utarbeta en taxa för kommunal väghållning som täcker in regler för samtliga bebyggelseområden inom
kommunen.
Sollentuna kommun anför, att det inom äldre bebyggelseområden, s.k. förnyelseområden, oftast finns ett utbyggt vägnät, som är i sådant skick att det kan användas för fastigheterna. Enligt lagförslaget skulle då avgifts-
skyldigheten kunna inträda så snart beslut fattats om väghållningsområde. SoHentuna kommun pekar på, att detta för många kommuner med ett stort
inslag av förnyelseområden skulle innebära att ett stort antal fastighetsäga-
re skall krävas vid en och samma tidpunkt. Kommunen efterlyser av den anledningen en utförligare diskussion kring dessa frågor. Speciellt skulle
det, menar kommunen, vara önskvärt att söka belysa vilka kriterier som skall tillämpas. Är det t.ex. möjligt att kräva fastighetsägare utan att kommunen gjort någon motprestation? Kan reducerad anläggningsavgift tas ut av fastighetsägare som betalt gatukostnader eller i annan form
bidragit till kostnaderna för byggande av väg eller gata? Liknande synpunkter framförs av Upplands-Bro kommun Stockholms kommun anför följande:
Utredningen föreslår att avgifterna i normalfallet skall utgå enligt taxa.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i nuvarande gatukostnadsregler. Nuvarande regler för Stockholms kommun — som ju endast avser fördelning av anläggningskostnader — kan emellertid i många fall tillämpas
på ett sätt som nära överensstämmer med en taxa. Det är exempelvis som
tidigare nämnts möjligt att för ett villaområde summera alla ersättningsgilla
kostnader och därefter fördela dessa kostnader lika per kvm tomtyta, våningsyta eller på annat lämpligt sätt. Erfarenheten visar att fördelning på
detta sätt av gatukostnaderna fungerar tillfredsställande. Reglerna om taxa
torde därför bli förhållandevis enkla att tillämpa för villaområden och
motsvarande. Även driftskostnaderna synes inom enhetliga områden med
fördel kunna fördelas enligt taxa. Svårigheter att fördela anläggningskost-
nader efter taxa torde dock föreligga framför allt inom cityområdet men också inom delar av innerstaden i övrigt.
Svårigheterna torde bl.a. hänga samman med starkt varierande mark-
kostnader och problem med avgränsning av lämpliga fördelningsområden. Nyttan av åtgärderna torde inte heller enbart kunna mätas efter tomtyta,
våningsyta eller liknande. Det torde exempelvis vara skäligt att man vid kostnadsfördelningen tar hänsyn till hur olika våningsytor används. En individuell skälighetsbedömning gör att taxa I vanlig mening blir svår att
tillämpa i ovan nämnda områden. Med hänsyn härtill kan särskilda bestämmelser behöva utformas för uttag av avgifter it. ex. Stockholms innerstad.
Det synes tveksamt om lagförslaget fullt ut medger de särskilda avvägningar som här erfordras. Visserligen stadgas i 27§ tredje stycket lagförsla-
get att om väghållningsåtgärd är till övervägande fördel för endast viss fastighet, får bestämmas att fastighet ensam skall bära kostnaden för
åtgärden. Förvaltningarna har inte funnit klarlagt att denna undantagsregel är avsedd för att lösa ovan nämnda problem.
Anläggningskostnader för gata brukar i likhet med anslutningsavgifter för VA och fjärrvärme etc. lånefnansieras av fastighetsägaren. För att så skall kunna ske, bör debiteringen av kostnaderna ske vid ett och samma tillfälle, lämpligen i samband med nybyggnad eller sanering. I den mån anläggningskostnader inom större områden skall fördelas mellan berörda fastigheter, uppkommer risken att den enskilde fastighetsägaren vid flera olika tillfällen debiteras anläggningsavgift. Vid mycket stora fördelningsområden torde till och med ersättning för gatubyggande kunna komma att
uppfattas som årliga driftavgifter.
Överlantmätaremyndigheten i Jönköpings län anser, att det bör övervägas om inte en ledande princip för beräkning av avgifter bör införas, t. ex. att när inte annan fördelningsgrund bestäms taxcavgifter bör bestämmas efter fastighetens senast fastställda taxeringsvärde.
Överlantmätaremyndigheten i Västernorrlands län anför, att om det anses lämpligt att eftersträva cen hög grad av rättvisa, vilket är betydligt svårarare när det gäller vägar och gator än när det gäller exempelvis va där förbrukningen är ett lätthanterligt uttryck för nyttan, bör i lagtext eller genom anvisningar mera preciserade regler ges för att undvika olämpliga taxekonstruktioner. Myndigheten framhåller att taxeringsvärdena kan
vara en lämplig fördelningsgrund för väghållningskostnaderna. Bland för-
delarna med taxeringsvärdena som fördelningsgrund nämner myndigheten
den omfattande besvärsrätt och besvärsprövning som finns vid fastställande av taxeringsvärde och de små insatser som behövs för att åjourhålla uppgifterna om fastighets "andelstal".
Länsbostadsnämnden i Göteborg framhåller, att det är väsentligt att taxa utformas så att den beaktar att vissa fastigheter har egna väghållnings-
kostnader. .
NBD och NTD samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen uttalar, att taxeringsvärden inte kan ligga till grund för fördelning av kostnaderna. Byggnadsentreprenörföreningen anför, att t.ex. en fastighet som har lågt
taxeringsvärde på grund av förslitning eller liknande inte nödvändigtvis
behöver ha mindre nytta av ett väg- och gatunät än en annan fastighet med högt taxeringsvärde.
Särskilda frågor avseende avgiftsdifferentiering
Några remissinstanser har särskilt behandlat gatukostnadsutredningens
förslag, att viss fastighet skall kunna få bära kostnaden för väghållningsåt-
gärd som är till övervägande fördel för endast den fastigheten (27 § andra stycket).
Lantmäteriverket tillstyrker den av gatukostnadsutredningen föreslagna uttryckliga bestämmelsen som medger att kostnad för viss väghållningsåt-
gärd skall kunna tas ut i sin helhet av den eller de fastigheter för vilka åtgärden är till övervägande fördel. Utredningen anför vissa exempel på
fall där bestämmelsen avses få tillämpning. Lantmäteriverket anser, att det finns skäl för sådan avgiftsdifferentiering med avseende på anläggningskostnader i större utsträckning än vad utredningens exempel ger vid handen. Motivet för detta anges vara, att mera betydande kostnader främst bör bäras av de fastigheter som i särskild grad har nytta av investeringen, t.ex. i form av värdehöjning. Verket anför, att detta synsätt normalt kommer till uttryck bl. a. på det sättet, att anläggningskostnader som avser ett sammanhänganade exploateringsområde tas ut i samband med att fastigheterna upplåts för bebyggelse. När kommunen upplåter mark genom försäljning eller tomträtt ingår dessa kostnader i försäljningspriset eller tomträttsavgälden. Det torde enligt lantmäteriverket, vara nödvändigt att
dessa kostnader också i fortsättningn kan differentieras på det sättet att
varje fastighet får svara för sin andel av det aktuella områdets exploateringskostnader. Verket anser att därvid fastigheternas taxerade markvärden bör användas som fördelningsnyckel och att särskilt värde får faststäl-
las i de fall taxeringsvärde saknas.
Med anledning av gatukostnadsutredningens förslag erinrar va-nämnden om, att gator inom tätorter enligt lagregeln i 27§ första stycket normalt skall anses vara till nytta för samtliga fastigheter inom tätorten och att detta förhållande enligt grundprinciperna i den föreslagna lagen primärt leder till att — oavsett om administrativa besvär uppkommer eller ej — även kostnad för att bygga om eller nyanlägga gator skall fördelas över
hela kollektivet. Nämnden anför vidare följande:
Va-nämnden vill f.ö. i sammanhanget peka på möjligheten att undgå
eller i varje fall minska påtalade administrativa besvär genom att i taxeun-
derlaget för de periodiska avgifterna inräkna erforderliga förnyelsekost-
nader. I den mån på fastighet samtidigt vidtages åtgärder som gör att den
fortsättningsvis kan dra ökad nytta av gatorna — något som mycket ofta
torde vara fallet — torde dessutom kunna komma ifråga att av denna orsak
påföra fastigheten s.k. tilläggsavgift. Till den del åtgärd vidtages för att ' tillgodose viss fastighets särskilda behov är det emellertid uppenbarligen befogat att låta kostnaden bäras av enbart den fastigheten. Enligt va-
nämndens bedömande ger redan de av vägutredningen föreslagna bestäm-
melserna i 27 § första stycket möjlighet att nå det resultat som åsyftas med
gatukostnadsutredningens nu förevarande förslag. Regeln om skälig och
rättvis avgiftsfördelning får med andra ord anses så vidsträckt att den i sig
innefattar även en regel av i huvudsak det innehåll som gatukostnadsutred-
ningen föreslår.
Avgiftspliktig fastighet
När det gäller frågan om avgiftspliktig fastighetsägare har några remiss-
instanser tagit upp tomträttshavarens ställning. Lantmäteriverket anför sålunda, att de föreslagna reglerna innebär att anläggningskostnader för
vägarna kan tas ut på olika sätt. För det första kan de ingå i underlaget för tomträttsavgälden. För det andra kan de tas ut som en engångsavgift av
tomträttshavaren. En tredje möjlighet som föreligger. men som enligt
verket kanske inte får så stor praktisk aktualitet, är särskilda periodiska
avgifter för tomträttshavaren. Verket anför till detta, att den första meto-
den bäst stämmer överens med. de vanligen tillämpade principerna för
beräkning av tomträttsavgäld och att den andra metoden ger kommunen en snabbare kostnadstäckning men har vissa praktiska olägenheter genom att man får två olika system för bestämmande av tomträttsavgäld.
Länsbostadsnämnden i Norrbottens län biträder förslaget, att tomträttsinnehavare skall kunna bli avgiftsskyldiga såvitt gäller driftskostnaderna. I fråga om anläggningskostnaderna anser nämnden däremot att flera skäl talar mot en avgiftsskyldighet för tomträttshavare. Om tomträttsfastigheter belastas med engångsavgift för anläggningskostnader måste kom-
munen vid framtida avgäldsregleringar beakta att avgift har påförts fastig-
heten. Det kan vid avgäldsreglering desutom vara svårt att fastställa i
vilken utsträckning tomträttshavare skall få tillgodogöra sig värdestegring på fastigheterna på grund av att han genom engångsavgifter betalt trafikan-
läggningarna. Kommunen måste under alla förhållanden vid avgäldsregleringar använda sig av ett tomtvärde, som är lägre än värdet av friköpta tomter i jämförbart läge. Nämnden anför vidare att det kan finnas risk för
att tomträttshavare får betala trafikanläggningar två gånger — i form av
dels engångsavgift, dels årliga avgälder. Mot denna bakgrund anser nämn-
den, att tomträttsfastigheterna inte bör vara avgiftsskyldiga i vad avser anläggningskostnaderna, dvs. att engångsavgift inte skall kunna utgå. Också SKTF uttlar, att anläggningskostnaderna även i fortsättningen bör
ingå i underlaget för tomträttsavgälder medan driftkostnaderna kan tas ut
av tomträttsinnehavaren genom taxa eller skatt.
Tidpunkt för avgiftsuttag Frågan om tidpunkt för avgiftsskyldighetens inträde har tagits upp av ett
mindre antal instanser varav flertalet tillstyrker förslaget i princip men
anser att tidpunkten bör bestämmas på ett klarare sätt.
Lantmäteriverket pekar på att förslaget synes förbättra förutsättningar-
na för ett effektivt plangenomförande.
SKTF anför, att tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde bör regleras klarare i lag för att inte motsättningar skall uppstå mellan kommun och
enskild fastighetsägare. Föreningen anser, att tidpunkten bör bestämmas
genom kommunalt beslut, som delges sakägarna, och/eller genom att väg-
hållningsmyndigheten ställer ut och offentliggör när avgiftsskyldigheten
inträder. Ett kommunalt beslut anses vara lättast att administrera och
förordas därför. . Klarare bestämmelser i frågan om tidpunkt för avgiftsskyldighetens
inträde efterlyses också av Huddinge, Luleå, Stockholms och Täby kom-
muner.
NBD och NTD anför, att ersättningsskyldighet som inträder oavsett om tomtindelning har företagits eller om byggnadsförbud råder inte kan anses stå i överensstämmelse med rimliga krav på rättssäkerhet. Delegationerna anser, att samhällets rätt till ersättning av enskilda måste vara villkorad av att dessa har erbjudits användbar byggnadsrätt.
Säkerställande av kommuns fordran
Gatukostnadsutredningens förslag, att man skall behålla regeln i byggnadslagen (38 § andra stycket) om förbud mot nybyggnad innan tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att utge bidrag till kostnad för gata eller ställt nöjaktig säkerhet, har behandiats endast av ett fåtal remissin-
stanser.
Svea hovrätt anser, att förbudsregeln bör tas bort eftersom vägutredningen inte föreslår krav på säkerhet vid anläggande av kommunväg. Även Täbv kommun anser, att skyldigheten att ställa säkerhet enligt 38§ BL bör
upphävas. Som skäl härför anför kommunen bl.a. de administrativa be-
svär som är förenade med hanteringen av säkerheter. Erfarenheten visar enligt kommunen, att kostnaden för administrationen mer än väl överstiger
de gatukostnadsbidrag som kommunen får in via ställda säkerheter.
Kommunförbundet anför, att det ansluter sig till utredningens ställningstagande trots att olika regler därmed kommer att gälla inom och utom
område med stadsplan. SKTF anför, att det knappast föreligger skäl att i framtiden göra åtskill-
nad mellan avgiftsskyldighet för olika typer av kommunvägar och att
bestämmelsen bör ses över med hänsyn härtill. Vid en översyn bör enligt
föreningen även prövas om inte kommunen kan medges rätt att avstå från säkerhet.
Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Stockholms län samt Norrköpings, Sollentuna och Stockholms kommuner.
Prövning av avgiftsfrågor
Ett mindre antal remissinstanser har tagit upp frågan om överprövning av beslut som rör avgifter. I huvudsak har de inriktat sig på frågan om
inrättande av en särskild prövningsnämnd.
Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Göteborg ansluter sig till gatukostnadsutredningens förslag, att man bör vänta med att ta ställning till frågan om att inrätta ett särskilt prövningsorgan för avgiftsfrågor. Svea hovrätt påpekar, att kommunfullmäktiges beslut angående taxans
utformning endast kan överklagas genom kommunalbesvär och då endast
av medlem av kommunen. Vid sidan härav finns även möjlighet att få såväl frågan huruvida avgiftsskyldighet som sådan föreligger för viss fastighet
som täxans riktighet prövad vid allmän domstol genom bestridande av
kommunens krav på betalning för väghållningen. Hovrätten anser, att
dessa möjligheter till överprövning är föga ändamålsenliga och att de
ingalunda tillgodoser behovet av ett enkelt och smidigt prövningsförfarande. Därför förordar hovrätten, att ett särskilt prövningsorgan av mot-
svarande slag som va-nämnden inrättas för bl.a. avgiftsfrågor. De skäl som anfördes för att inrätta va-nämnden gör sig enligt hovrätten gällande även beträffande väghållningsavgifter och liknande frågor. Hovrätten anför. att vissa grupper av ”vägärenden” med vägutredningens förslag kommer att kunna prövas av både länsstyrelse och allmän domstol och att
olägenheterna av detta kan bli betydande. Om ett särskilt prövningsorgan
finns torde en enhetlig praxis Jättare kunna skapas, vilket hovrätten menar vara särskilt värdefullt med hänsyn till att ett avgiftssystem av principiellt delvis nytt slag införs. Den särskilda nämnden för vägfrågor bör, menar hovrätten, även handlägga annat än det som speciellt rör avgifter. Som
exempel på andra frågor som lämpligen skulle kunna anförtros en sådan nämnd anges frågor om när väg skall upplåtas och frågor om rätt för
fastighetsägare att nyttja angränsande väg (utfartsförbud). Nämndens
medlande funktion anses också kunna bli framträdande. Hovrätten anför
vidare, att det kan vara lämpligt att nämndens beslut får överklagas direkt
till hovrätt.
Va-nämnden anför, att den föreslagna lagen om kommunvägar i många
avseenden reglerar frågor av annan karaktär än som behandlas i va-lagen
och lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar samt fortsätter:
Den prövning som eventuellt skulle anförtros åt ett specialorgan kan inte såsom enligt va- och fjärrvärmelagarna avse samtliga rättigheter och skyl-
digheter i ett rättsförhållande mellan två parter utan enbart frågan om
rättmätigheten av framställda avgiftskrav. Vid sådant förhållande kan na-
turligtvis ifrågasättas om behov föreligger av ett specialorgan för judiciell
handläggning av enbart dylika frågor. Erfarenheten visar emellertid att
tillämpningen av bl.a. självkostnads- och likställighetsprinciperna erbjuder en mångfald problem av sådan art som är mera sällsynt förekommande i de allmänna domstolsmålen. Redan detta förhållande talar med viss
styrka för att prövningen av hithörande frågor bör anförtros ett särskilt
organ med spciell förfarenhet inom ämnesområdet. Härtill kommer att det med en sådan lösning ges möjlighet att redan i första instans få till stånd en
för alla landsändar enhetlig bedömning av de rättsfrågor som möter i sammanhanget. Ett ytterligare skäl som talar i samma riktning är att
parterna genom en sådan ordning kan tillhandahållas en förhållandevis
enkel och snabb procedur.
Va-nämnden förklarar, att den ingående övervägt frågan och slutligen
stannat för att föreslå att prövningen av avgiftsfrågorna anförtros åt nämn-
den. Därvid har nämnden särskilt beaktat att regleringen av dessa frågor i den föreslagna lagen nära överensstämmer med motsvarande reglering i va- och fjärrvärmelagarna och att det vid sådant förhållande måste framstå
som särskilt angeläget att lagarna tillämpas enhetligt. Nämnden pekar också på, att redan i nuvarande sammansättning behovet av särskild sakkunskap rörande vägfrågor i viss utsträckning kan tillgodoses inom nämnden, men att det förutsättes att den ytterligare expertis som bedöms vara
behövlig i sammanhanget knyts till nämnden. .
Även NBD och NTD. Villaägareförbundet, länsstyrelsen och överlantmätaremyndigheten i Västernorrlands län samt några kommuner anser att
ett särskilt prövningsorgan för avgiftsfrågor bör inrättas. Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om fördelning av rättegångskostnader vid tvister om avgifter. Svenska byggnadsentreprenörförening-
en anför sålunda, att det är nödvändigt att man skapar regler för hur processkostnader skall fördelas. Föreningen anger, att det kanske kan vara lämpligt att kommunerna tar på sig samtliga processkostnader om de understiger en i förväg beslutad multipel av basbeloppet.
Från Malmö kommuns sida konstateras att någon särbestämmelse om rättegångskostnader inte har föreslagits och kommunen förutsätter att kostnaderna skall fördelas efter de allmänna reglerna i RB.
7¶Ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt trafikregler
Förslagen i denna del tillstyrks eller godtas i allt väsentligt av nästan alla
remissinstanser. Vissa erinringar och synpunkter framförs dock vad gäller de föreslagna bestämmelserna om enskild körvägs anslutning till kommunväg och om förbud mot byggnader, reklamanordningar m. m. utmed väg.
Vad gäller de föreslagna ordnings- och säkerhetsföreskrifterna anför statens planverk bl. a. följande synpunkter: Bestämmelsernas tillämpning inom områden med stadsplan eller byggnadsplan behandlas inte närmare i
något av betänkandena. I detaljplaner förekommer ofta utfartsförbud, i
många fall i förening med stängselskyldighet. Bestämmelser som direkt
möjliggör avstängning av befintlig utfart och åläggande att sätta upp stäng-
sel saknas emellertid. Ett genomförande av planen kan därför endast framtvingas i form av villkor för byggnadslov för nybyggnad. 1954 års
fastighetsbildningskommitté föreslog i betänkandet ”Nya medel för plan-
genomförande” (SOU 1963:78) vissa ändringar i BL och EVL för att
möjliggöra avstängning av utfart inom område med stadsplan. Förslaget
ledde dock aldrig till lagstiftning. Enligt den nu föreslagna 36§ skall bestämmelserna i 33—35 §§ inte gälla i fråga om enskild väg eller utfart som är upptagen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan. Motsvarande bestämmelser i 42§ VägL och tidigare i 31 a§ lagen om allmänna
vägar har inte ansetts utgöra hinder mot reglering av utfarter från bygg-
nadsmark till allmän väg om inte utfarterna är direkt lägesbestämda i
planen. I ett fall undantog Kungl. Maj:t en byggnadsplanebestämmelse om
utfartsförbud med direkt angivande att frågan istället borde regleras enligt lagen om allmänna vägar (res. 1967-04-14, Ronneby). De nu föreslagna
bestämmelserna bör således kunna tillämpas inom detaljplanelagda områ-
den, vilket planverket finner värdefullt. En närmare belysning av därmed sammanhängande frågor synes dock erforderlig bl. a. angående val mellan
planbestämmelse om utfartsförbud och förordnande enligt 33§ lagen om
kommunvägar, angående genomförande av stängselskyldighet och an-
gående skyldighet att lösa mark inom område med stadsplan (jfr. 1418 byggnadslagen). — Genom hänvisningar görs VägL:s förbud mot ljusan-
ordningar, reklamanordningar, byggnader m. m.. utmed allmän väg generellt tillämpliga även på kommunväg. Planverket vill ifrågasätta om behov härav verkligen föreligger. Såvitt gäller byggnader bör byggnadslagstiftningens generella krav på lämplighetsprövning i allmänhet vara tillfyllest. Den preciserade föreskriften i utomplansbestämmelserna (29§ BS) om avstånd till större enskild väg bör dock ändras så att den även avser kommunväg. För vissa större kommunvägar kan ett byggnadsförbud vara av värde. Möjlighet bör därför föreligga att förordna härom på samma sätt som ifråga om förbud mot anslutning av enskild väg. Det torde ofta vara motiverat att meddela båda slagen av förordnanden samtidigt. Den före-
slagna möjligheten att överföra tillståndsprövningen på byggnadsnämnden är ägnad att främja en smidig ärendehantering och tillstyrks därför. — Vad
gäller reklamanordningar har planverket bl. a. i yttrande över naturvårdskommitténs betänkande (Ds Jo 1974:1) efterlyst en samlad lagstiftning i
stället för den splittrade situation på området som nu råder. En redogörelse för gällande bestämmelser, som finns utspridda i ett flertal författningar, finns i planverkets rapport nr 39 ”Utomhusreklam?” som utarbetats av
naturvårdsverket, planverket, trafiksäkerhetsverket och vägverket gemen-
samt. Att ytterligare komplicera bilden genom bestämmelser i lagen om kommunvägar är olämpligt, särskilt som ytterligare en prövningsmyn-
Prop. 1980/81: 165 | 107
dighet kommer till. vilket försvårar en administrativ samordning av det slag som är föreskriven i 268 naturvårdsförordningen och 55§ VägK.
Planverket avstyrker därför bestämmelserna om ljusanordningar och reklamanordningar och föreslår att i stället en samlad lagreglering görs på
detta område.
Enligt statens träfiksäkerhetsverk bör tillståändsgivningen beträffande uppsättning av sådana reklamskyltar och även andra skyltar som har nära anknytning till vägvisning inte överföras från länsstyrelsen till kommunal vägmyndighet. | |
8¶Lagteknisk lösning
Vägutredningens förslag, att bestämmelser om kommunal väghållning
tas in i en särskild lag som benämns lag om kommunvägar och gatukostnadsutredningens förslag att reglerna om gator i byggnadslagen förs över till lagen om kommunvägar godtas eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Flertalet av remissinstanserna har i mera allmänna ordalag uttalat att förslagen kan ligga till grund för lagstiftning eller förklarat sig inte ha någon erinran mot lagförslagen annat än i särskilda frågor.
Några remissinstanser har dock särskilt behandlat frågan om den lagtek-
niska lösningen. Planverket pekar på att verket tidigare förordat en sådan utformning av lag om kommunvägar m.m., att dess tillämpningsområde omfattar förutom gator och parkmark även andra anläggningar eller anord-
ningar som bör lösas gemensamt för flera fastigheter under kommunalt
huvudmannaskap, exempelvis parkeringsplatser, uppvärmningsanordningar och skyddsrum. Verket uttalar, att vissa av de ämnen en sådan kommunal anläggningslag skulle reglera nu har lagreglerats särskilt. Ver-
ket anser vidare att de nu framlagda förslagen visar på behovet av ett stort
att erinra mot att bestämmelserna om kommunala vägar samlas i en särskild lag. Decentraliseringsutredningen uttalar, att den anser att de av gatukostnadsutredningen föreslagna gemensamma bestämmelserna för kommunernas gatu- och väghållning gör regelsystemet enklare och mera
överblickbart än om föreskrifterna skall finnas i olika författningar. Lik-
nande synpunkter anförs av Riksförbundet för enskild väghållning. Även länsstyrelsen i Norrbottens län, vägförvaltningen i Stockholms län och
Lidingö kommun uttalar sig för att bestämmelserna om kommunvägar samlas i en lag. Vägförvaltningen i Stockholms län framhåller emellertid
också, att man i syfte att åstadkomma ett enklare och mer lättfattligt regelsystem i nästa steg bör ta upp frågan om att till en enda lag sammanföra bestämmelserna för samtliga de vägar, som är öppna för allmän samfärdsel. Svea hovrätt har också framfört tanken på en sammanföring av
vägbestämmelser till en lag och anför härom:
Om utredningarnas förslag genomförs kommer olika bestämmelser om väghållning att finnas i lagen om kommunvägar, VägL, BL (delvis), AL och lagen om förvaltning av samfälligheter (SFL), Även om den nya
lagstiftningen innebär en viss samordning av bestämmelserna kvarstår
emellertid betydande skillnader i fråga om förfaranderegler i de olika
lagarna. Rättigheter med samma innebörd, t. ex. vägrätt, tillskapas genom olika procedurer. Beslutet med likartat materiellt innehåll överklagas till
olika myndigheter beroende på vilken lag beslutet grundas på. Även en
enda lag som sådan, AL, innehåller som tidigare nämnts sinsemellan olika regler om förfarande och överprövning. Oaktat att flera skiljeaktigheter
torde vara sakligt motiverade blir dock regelsystemet onödigt komplicerat
och svåröverskådligt. På sikt bör en bättre samordning av bestämmelserna
kunna åstadkommas i syfte att förenkla lagstiftningen på detta område. Att sammanföra bestämmelserna i lagen om kommunvägar, VägL och BL i en
enda lag är därvid kanske ett steg i rätt riktning.
Kammarrätten i Göteborg pekar på att vägföreningsvägar och sådana
vägar som omfattas av lagen om kommunvägar har det gemensamt att det
rör sig om vägar av v betydelse från allmän synpunkt. Kammarrätten anför
kammarrätten att allmänna vägar naturligtvis är av största a betydelse från
allmän synpunkt. Kammarrätten förordar därför en enda väglag som om-
fattar alla vägar av allmän betydelse. Kammarrätten anser att en sådan
lösning skulle vara värdefull, inte minst för överskåldighetens skull: TCO framför liknande synpunkter som kammarrätten. Sveriges lantmätareförening menar att det hade varit möjligt att inklude-
ra reglerna om kommunvägar i befintliga lagar som kompletteringar i stället för att tillskapa en ny lag.
Bilaga 4
Test av förslag till taxa för kommunvägar
Föreliggande promemoria har utarbetats i samverkan
mellan K-Konsult och Västerås kommun. Resultatet får vad kommunen beträffar i första hand ses som ett uttryck för medarbetarnas egna ståndpunkter och innebär i detta skede ej något ställningstagande
från kommunens sida.
Stockholm och Västerås i april 1980, rev juni 1980
K-Konsult Västerås Kommun
Markexploatering Stadsarkitekt- och
fastighetskontoret
Gert Hållén Folke Ollas Carl Lignell Sven Norekrans
1. SAMMANFATTNING
I maj 1975 tillsattes gatukostnadsutredningen med uppdrag att utreda frågan om nytt avgiftssystem för gatubyggnad m m. Gatukostnadsutredningen lämnade sitt betänkande i september 1977 (SOU 1977:65 kommunens gatuhållning). Kort dessförinnan (maj 1977) hade 1969 års vägutredning avlämnat sitt betänkande (SOU 1977:12 kommunal och enskild väghållning). Då de bägge utredningarnas olika förslag till lag om kommunvägar - KVL - sammanförts
i den först nämnda utredningen (1977:65) får
remissinstanserna vad avser taxefrågan i huvudsak anses ha behandlat denna.
Flertalet remissinstanser synes uppenbarligen ha godtagit systemet med finansiering av gatukost-
naderna genom taxa men många har också påtalat svårigheterna med upprättande av taxor som kan
fylla rimliga krav på rättvisa mellan olika brukarkategorier. Under hösten 1978 påbörjade en arbetsgrupp under Svenska Kommunförbundet utarbetandet av ett normalförslag till taxa för kommunvägar. Normalförslaget redovisades till bostadsdepartementet i november 1978.
Bostadsdepartementet har därefter uppdragit åt K-Konsult, markexploateringssektionen att i samråd med Västerås kommun genomföra ett begränsat fullskaletest av normalförslaget. Testet sker med utgångspunkt i lagförslaget och kommunförbundets förslag till normaltaxa och avser att belysa frågan huruvida avgiftssystemet kan differentieras på sådant sätt att en rimlig grad av rättvisa uppnås samtidigt som berättigade krav på kostnadstäckning tillgodoses. Avsikten är också att genom testet visa huruvida tillgängliga uppgifter om fastigheter samt om nu tillämpade kostnadsredovisning för gator m m kan utnyttjas för upprättande av taxa. Arbetet har kontinuerligt följts av en referensgrupp med representation från Bostadsdepartementet, Budgetdepartementet, Kommunikationsdepartementet, Planverket och Kommunförbundet.
I samråd med referensgruppen har tre representativa delområden inom Västerås tätort utvalts som lämpliga för ett genomförande av testet.
Inledningsvis redovisas de bedömningar på vilka en taxa för hela kommunen med taxefinansiering av samtliga kostnader i och för sig kan grundas. Det efterföljande testet avser emellertid endast kostnader inom de tre isolerade delområdena varför ej nödvändigtvis samstämmighet mellan de i exemplen redovisade periodiska avgifterna och den i varje enskilt fall aktuella förutsättningen föreligger. Vissa förenklingar har i testet också gjorts vid bedömningen av olika bebyggelsekategoriers nytta av väg- och parkanläggningar varför hänsyn inte tagits till den i det följande förda diskussionen om relativ nytta.
Här nedan redovisas en sammanställning av de kostnader i form av engångsavgifter och periodiska avgifter som kan aktualiseras för olika typer av kostnadsbärare.
Tabellerna beskriver hur kostnadsuttagen varierar med olika tänkbara debiteringsgrunder. Redovisningen bygger på 100 § kostnadstäckning av de poster som beaktats i testet. Som framgår av materialet finns emellertid i normalfallet ytterligare
ett antal kostnadsposter av väsentlig storleksord-
ning (för Västerås cirka 2/3 av här redovisade kostnader) men som ej generellt kan uppskattas med säkerhet. Förhållandet innebär följaktligen att kommunerna vid tillämpning av här redovisat system kan sägas ligaa i underkant beträffande uttagen från kostnadsbärarna. Arbetsgruppen tar självfallet inte ställning till vilken eller vilka debiteringsgrunder
som må komma ifråga i det enskilda fallet då detta
är en rent kommunal bedömning. Beträffande den debiteringsgrund, bruttoarea (ba) som angivits har arbetsgruppen ej tagit ställning till huruvida begreppet bruttoarea (BTA), bruksarea (BRA) eller annan exakt definierad areatyp ska användas. Här får bl a de olika areatypernas tillgänglighet i offentliga register inverka på det slutliga valet.
ENGÅNGSAVGIFTER
Debiterinasqrund
| Belopp/fastigher | 21 208 10-900 5 200 - 20 000 (endast ind |
| Beliopp/lågenhet | - - - 1 000 - |
| Belopp/xvn bruttoares Ibal | 5c 25 so 50 - |
| lapp/kva tomtarea ica) | 2 1 10 19 19 |
Belopp/10' kr taxvårde itxv)
Beståder Lamellhus, per lh ba 90 ta 200 s 00 5650 6700 >? 500 txv 55' 0,04 lgh / fastighet kedjehus, ba 150 ta 450 22 400 20 500 17-000 13 000 txv 150 Styckehus 1, ba 200 =a'l 000 37 000 12 500 30 000 26 000 txv 370
2, ba 200 za 200 1 600 27 000 23 000 19 doc exv 250"
3, ba 90 ta 1 000 26 500 27 250 19 500 15 500 txv 90' täldre!
Industri Högexploar, ba 7 5C0 ta 5 000 405 008 272 500 430 900 475 200 115 300 tav 4 225' 50 Lgh Lågexploat, ba 100 sa 3 000 35 000 87 500 60 000 56 I00 115 000 txv 195 1 lgh
a 1 006 ka 2 OCO 74 200 65 302 75 000 33 030 -
13 13h
ba 750 ta 2 090 61 300 58 750 62 S00 67 500 tv i 110” 1C lgh
PERIODISKA AVGIFTER Debiteringsgrund Beiopo/fastiaher - - no 229 Belopp/lägenher: He - - - 3 Selopp/kvn bruttsarea (ba) - 372 100 - Selopp/kvm: tomtarea tar - - s4 - - Selupp/!0' kr taxvärde itxv! - - - 15 -
ellhus, per lan så 33 6 ca om jr 33 216 213 277 txv 55" 0,04 ish 7 fastignet Xedjehus, ba 150 <a 450 ac 252 293 1 023 753 kv 150' Styckehus i, Sa 300 sa 1 107 se 1 oil | 240 1 as DEE tv 270!
2 180 44 Ob L32 4 375 752 av 250"
I, nå JG oral 203 45 323 oc o128 15 253 txv 30" 1&äidr
Kögexpicat, ba 7 530 sa 3 390 7000 27 900 IC 702 is 298 13 130 sxv 4 208 30 15 Lågexolcat, Sa 122 sa & 20n 34e 22 2 300 368 753 fav 195" 1 lan Yentor, sa l 106 sa 2 406 4429 27200 2580 5225 7 790 Tav a 3S0" 13 Lga But:k, ba 750 ra 2 200 2400 2790 2330 4365 3 030 av 119" 10 lar
Tabellredovisninaen är sålunda att betrakta som en analvs. ur vilken varie kommun kan dra sina eana slutsatser, I första hand har man att bestämma sin fördelnina mellan avaifts- och skattefinan-
siering, eller med andra ord hur långt upp i
hierarkien från små områdes- till stora kommundelsanläggningar som KVL skall tillämpas.
Den totala kostnaden för gatu- och parkväsendet är emellertid av en betydande storleksordning även på driftssidan. Sannolikheten för att krav ställs på mer sofistikerade beräkningsmetoder ökar därför ju närmare full kostnadstäckning som kommunen vill komma.
För att klara en mer nyanserad. kostnadsfördelning
är det önskvärt att ha tillgång till fastighets-
visa uppgifter om bruttoarea fördelade på olika
användningsändamål. Sådana uppgifter finns redan
i stor, men inte tillräcklig utsträckning i länsstyrelsernas fastighetstaxeringsband. Det skulle avsevärt underlätta administrationen, om dessa band kunde användas även för bevakning av förändringar i debiteringsunderlaget för driftavgifter.
Det skulle dock innebära att taxan anpassas till
samma eftersläpning i förhållande till dagssituationen som den som accepterats för fastighetsbeskattningen. Det är vidare önskvärt att exempelvis taxorna för VA och el m fl samordnas med vägoch parkdebiteringarna så att de sker med utgångspunkt från samma basdåata.
Sammanfattningsvis får det genomfördåa fullskaletestet anses ha påvisat att KVL och utarbetat förslag till normaltaxa kan ligga till grund för en tillämpning med krav på såväl rättvisa som . kostnadstäckning utan att alltför omfattande administrativa rutiner behöver tillgripas.
Det föreslagna avgiftssystemet ställer dock vissa krav på att kommunernas kostnadsredovisning anpassas till anläggningsobjektens kategoriindelning. Ju högre kostnadstäckningsgrad mana vill ha, desto högre blir kraven. Vid lägre ambitionsnivåer torde överhuvudtaget ändringar i gängse bokföring inte behöva ske.
8¶Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165
2. KOMMUNOMFATTANDE KLASSIFICERING
I lagförslaget anges grovt vad som omfattas av begreppen kommunväg samt byggande och drift av kommunväg. Dessa regler, som närmare preciserats i den allmänna motiveringen (SOU 1977:65), kan inte tillämpas på de isolerade testområdena om inte den totala kommunvägsomfattningen också beaktas. Vida-
re måste man ta hänsyn till förhållanden som är speciella för Västerås.
För detta test har systematisering och bedömningar
gjorts med syftet att särskilja intressanta kategorier av objekt, åtgärder och kostnadsbärare. I analysskedet är målet att nå ett långtgående resultat såväl vad gäller kostnadstäckningen som "rättvisan" i kostnadsfördelningen.
Då det visat sig vilseledande att i praktiskt språk-
bruk inkludera parkanläggningar i begreppet kommunväg har här införts ett kompletterande begrepp, nämligen kommunnpark.
2.1 Anläggningar som kan finansieras enligt KVL
Lagförslaget: 1 8 ...
Xommunväg är
1. gata, torg, vark och aman allmän plats inom område med stadsplan.
2. väg eller amat trafikområde för allmän samfärdsel
för vilka väghållning ordnas av kommun enligt denna lag.
ce torg, park eller arman sådan allmän plats som
upptagits i fastställd generalplan eller bygg-
nadsplan och som ligger inom område där kom-
munen ordnar väghållning.
I fråga om väghållning som ordnas av staten eller kommunen enligt väglagen (1971:948) eller som kommunen utför endast i egenskav av ägare till viss fastighet gäller
ej demna lag. Ej heller gäller lagen väg, vars huvudsakliga syfte är att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annans särskild näringsverksamhet.
De följande anläggningskategorierna är vad som kunnat urskiljas i Västerås. Vid indelningen har kommunala anläggningar som är till nytta för en större grupp av kommuninvånare (genomfartsleder, sportanläggningar) förutsatts vara skattefinansierade. De som har rubricerats kommunvägar eller kommunparker avses reglerade av KVL. Om en sådan anläggning har stark anknytning till fastig-
het eller område har den klassats som en områdes-
anläggning; i annat fall som en kommundelsanläggning. Ofta fyller en väg- eller parkanläggning flera funktioner. Den har då kostnadsmässigt redovisats med andelar i respektive kategorier.
Trafikanläggningar inkl torg och gågator
a Statliga allmänna vägar
bl Enskilda vägar med 70 § statsbidrag (+30§
kommunalt bidrag - kan även vara kommunägda) -
b2 Enskilda vägar utan statsbidrag men öppna
för allmän trafik (kan även vara kommunägda)
b3 D:o men avstängda för allmän trafik
c Kommunägda allmänna vägar, som inte är
kommunvägar (genomfartsleder - gröna leder -
samt vägar i glesbygden)
Kommunvägar
dl kommundelsvägar med statsbidrag
(flertalet primär och sekundärleder samt
vissa viktiga matarleder, som betjänar övergripande trafik inom orten - gula leder)
d2 kommundelsvägar utan statsbidrag
(övriga sekundärleder m m)
d3 områdesvägar
(sekundärleder som inte betjänar övergripande trafik, normala matarleder samt entré-, bostads- och angöringsgator)
GLESBYGD
I den egentliga glesbygden har det inte någonstans förelegat motiv för kommunal väghållning. I de mindre samhällsbildningarna är dagens situation ofta oklar. I Ullvi sköter kommunen hela väghållningen och uppbär statsbidrag för vissa vägar - någon samfällighet finns inte i funktion. I Ullvi skall hela det visade vägnätet vara kommunvägar (d3) under förutsättning att statsbidragssystemet förändras så att man får likställighet mellan fastighetsägare i vägföreningssamhällen och kommunvägssamhällen
STÖRRE TÄTORT
Till gruppen c har hänförts inte bara de kommunägda länsvägdelarna utanför tätorterna utan ock-
så europaväg och riksvägar genom tätorterna. Motivet är att kommunens allmänna vägar i glesbygden kan inte avgiftsfinansieras så länge motsvarande statliga vägar är skattefinansierade. Vidare kan kommunens icke-bidragsersatta kostna-
der för genomfartslederna bli betydande utan att
tätorternas fastighetsägare kan sägas ha någon motsvarande nytta därav.
CENTRUM
Torg och gågator har med avseende på kostnadsredovisningen hänförts till trafikanläggningar eftersom de i huvudsak står under gatukontorets förvaltning.
Vissa gågator har betraktats som en angelägenhet till viss del för hela tätortskollektivet (42) och till viss del för de närmast angränsande fastigheterna. Eftersom gågatustandarden varit av ett direkt ekonomiskt intresse för de sistnämnda har hälften av kostnaderna påförts dessa (ovan markerade med streckad gräns)
INDUSTRIOMRÅDE STORMARKNAD
sesmar Eon mms. somecaR ÅF TVARLEDEN”
EDER
oisss TILLBER
:
o—
Moreee
GSVAGEN ns
SLAI te LE
BERG:
n kapa
Have OSTERLEDEN "7 ennen
era i TORRLEGEN
SS
VÄG
C -—e— = Genomfärtsled
dj a==ac—= Kommundelsvag med statsbidrag
dj—— -A- utän sä
Imrågesvag tKVL?
Privat vag
Cykeivag
Lundaområdet (ASEA), som bedöms slutligen svssel-
sätta ca 10 000 människor, har belastats för delaktighet i "tvärleden" (d2-3) trots att den betjänar flera områden. Om den inte byggdes skulle trafiken från Lunda kräva en planskild trafikplats vid Norrleden.
Stormarknaden OBS är ensam orsak till att en planskild anslutning behövts. Kostnaden har fördelats
med 1/4 på åä2 och 3/4 på d3, där d3-delen helt
belastar stormarknadsiastigheten. Anläggningen
tillkom i efterhand, men bör ändå kunna i viss
utsträckning belasta d2-kollektivet, då den allmänna framkomligheten vunnit på ombyggnaden oavsett stormarknadsproblemen.
2.1.2 Grönanläggningar (utom torg och gågator)
A Statliga anläggningar
B Enskilda anläggningar
(kan även vara kommunägda)
[0] Kommunägda, med kommunalskatt eller i annan
ordning finansierade anläggningar
Kommunparker
Dl Kommundelsanläggningar med statsbidrag
D2 Kommundelsanläggningar utan statsbidrag
D3 Områdesanläggningar
Grönanläggningarna har ofta kunnat hänföras till mer än en kategori kostnadsbärare. De har då redovisats med viss kostnadsdel på vardera kategorin.
Glesbygden innehåller mycket sällan grönanläggningar av sådan karaktär, att de kan rubriceras som områdesanläggningar. Däremot kan "kommundelsanläggningar" i form av motionsspår och bollplaner förekomma.
Till kategori C har hänförts sådana anläggningar som inte har någon anknytning till boende eller till verksamhet på viss fastighet eller inom visst
område (tillgång för kommunen som helhet).
Till kategori D1 och D2 har hänförts sådana an-
läggningar som huvudsakligen nyttjas av boende eller av verksamhet inom viss stadsdel, grupp av stadsdelar eller glesbygdsräjong. Till vissa anläggningar kan förekomma statliga bidrag; i de flesta fall hör dock dessa till kategori C.
Till kategori D3 har hänförts anläggningar som huvudsakligen utgör en tillgång för ett begränsat område, exempelvis en bostadsenklav, en grannskapsenhet eller motsvarande; i första hand sådana tillgångar som hör till ortens normala planstandard på områdesnivå.
Ett flertal grönanläggningar exvis för sport skall själva påföras avgift för delaktighet i vägnätet.
STÖRRE TÄTORT
Exempel på typ Namn Specifikation Kategori
av anläggning B [0 DI D2 D3 Mer påostade park- Vasaparken Stadspark, servering 2 anläggningar Djäkneberget Minnesstenar, serve- 1/2 1/2
ring, fågelildammar
Svartådalen Strandpromenad 1
Lögarängen Strandpromenad, lek- 1
fält
Folkets Park Konferensanläggning, l
: nöjesanläggning,
restaurang
Gymnasieträd- Botanisk trädgård 1
gården
Exempel på typ Namn Specifikation Kategori av anläggning B [0] DL D2 D3
Mindre skogsområden, Bäckbyskogen Motionsspår 1/2 1/
öppna gärden m Fredriksbergs- -
skogen
Ormbergsskogen = Minigolf
| Vallby gärde | 1 | ||
| Vallby hage Bygglek | l | ||
| Mariaberget | 1 | ||
| Lundaskogen Motionsspår | 1 | ||
| Mälarparken Skidbacke | 1 | ||
| Hamreskogen Strandpromenad | 1 | ||
| Sportanläggningar Kristiansborg Badhus | 2 | ||
| Lögarängen Utomhusbassäng | 1 | ||
| Östra holmen Friluftsbad, serve- | 1 |
ring, strövområde
Vvallbybadet Liten utomhusbassäng 1l Björnön Friluftsbad, serve- 1
ring, camping, ströv-
område
| Sundemans backe Tennisbanor | 1 | ||
| Bellevuehallen Bollsporthall | l | ||
| Sporthallen | l | ||
| Blåsboplanerna Föreningsidrott | 1 | ||
| Råby idrottspl | 2 | ||
| Hamre sportfält | 1 | ||
| Regementsplan delvis fören idrott | 1/2 1/ | ||
| vallby | Golfbana | 1 | |
| Rocklunda | Arenor för vinter- | 1 |
sommarsport m publik,
inomhus o utomhus,
flera motionsspår
.motionsgård
Arosvallen Arena för idrott o 1
fotboll Björnön Flera motionsspår, 1
motionsgård,
skidbacke med lift
Vedbotippen Skidbacke med lift 1
Exempel på typ Namn Specifikation
av anläggning Sportanläggningar Lövudden (KFUM) Idrottsplaner, (forts) restauranger,
småbåtshamn
Lögarängen Småbåtshamn,
servering
Framnäs Sjösportgårdå, småbåtshamn
Hamre Ridsportgårda
Rocklunda Ridhus
Malmabanan Motorcykelbana
Johannisberg Sportflyg, segel-
flyg, fallskärms-
hoppning
Johannisberg Gocartbana
Johannisberg Jaktskjutbana
Tunbytorp Skjutbanor Kulturminnesanläga- Vallby friluftsmuseum ningar m m bygdeteater, djur-
hållning, festplats
Anundäshög Gravhög, skepps-
sättning Naturminnesanlägg- Sundängen Löväng, naturpark
ningar Frösåker Naturreservat
Koloniträdgårdar Ett tiotal Föreningsansvar Bredare skyddsområden Norrleden-Tunby Barrskog, 200 m brett 1 da
E 18 Råby Köpingsvägen FF Bäckby
CENTRUM
I stadskärnan finns såväl unika parker av intresse
för hela kommunen (C) som påkostade parker för tät-
ortsborna i gemen (D2) och enklare områdesparker för den närmaste bostadsomgivningen (D3).
2.2 Kostnadsslag som kan finansieras enligt KVL
Lagförslaget:
$S5
Till komnunväg hör vägbana och övriga väganordningar.
Anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd
genom väghållarens försorg eller övertagits av
denne, är väganordning. Väganordning är också sådan till väg ansluten brygga eller färja med färgläge samt vägtrafiken behövlig anordning för vägbelysning
eller rastvlats, parkeringsplats eller annan uppställningsplats för fordon i anslutning till vägbana, som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne.
se
Vägområde utgörs av den mark, som tagits i anspråk för väganordning.
Mark intill vägbana eller annan därinvtid belägen vi anordning som är avsedd vill kantremsa får vara väg-
anordning till en bredd av högst två meter. Vägområde inom område med fastställd generalplan eller med
stadsplan eller byggnadsplan skall ha den bredd som i planen utlagts för kommunväg, även om marken icke
vill hela sin bredd tagits i anspråk för sådan väg.
2.2.1 Anläggningskostnader
Lagförslaget:
$9
Till byggande av kommunväg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombygg-
nad och förbättring av väg.
Lagtexten talar ensidigt om vägar. Det lämnas inte någon ledning för hur grönanläggningar skall behandlas. Här har eftersträvats största möjliga parallellitet mellan väg- och parkväsen.
Alla fysiska elément och kostnadsslag som direkt hör till vägfunktionen (för motorfordon, cyklar,
gående) har medräknats såsom:
mark, markstabilisering, vägkropp, konstbyggnader, dränering, skyddszon, skiljeremsor, gatuplanteringar, bullerskydd, belysning, trafiksignaler, vägskyltning, rastplatser med tillbehör, färjor och färjelägen.
Parkeringsplatser har medräknats bara om de tillhört rastplatser, färjelägen 'eller motsvarande vägfunktion eller om de i form av kantstensplatser eller liknande ingått i själva väganläggningen.
I Västerås förekommer markvärme huvudsakligen inom cityområdet. Om sådan markvärme anlagts eller and-
ra åtgärder vidtagits som förbilligat själva gatu-
driften har lämplig andel hänförts till driftkostnader.
Gatukontorets administrationskostnader har fördelats i princip fullt ut på anläggningsobjekten respektive driften. Även en del av fastighetskontorets administrations-, rättegångs- och andra kostnader för markförvärv har fördelats.
Alla fysiska element som direkt hör till parkeller rekreationsfunktionen har medräknats såsom:
råmark, gallring, trädplantering, fyllnings- och matjordsmassor, anläggning av gräsytor, buskytor, rabatter, bollplaner, vägar, trappor, murar, markbeläggning, lekplatser med tillbehör samt lösa möbler, blomsterurnor m m.
Till anläggningskostnader har även räknats byggnader och anordningar för själva parkfunktionen, såsom omklädnings- och duschrum för motionsspår och bollplaner, lekledar- och redskapsutrymmen för bygglek etc.
Parkkontorets respektive fastighetskontorets administrationskostnader har behandlats på samma sätt som vad gäller för gatukontoret.
Till anläggningskostnader har räknats kostnader i samband med nyanläggning. På samma sätt har räknats sådan ombyggnad eller komplettering, som
medför en påtaglig standardförbättring för ett
visst område eller i specialfall enstaka fastigheter.
Som exempel på standardförbättring kan nämnas omfattande trafiksanering (separation av cykeloch gångtrafik och andra trafiksäkerhetsåtgärder)
inom ett visst område även om den sker i etapper
efter en viss plan, övergång från grusvägsstandard till permanentbeläggning eller från dikesavvattning till kantsten och gatubrunnar. Markvärme
i gångbana har ibland varit till speciell båtnad
för angränsande affärsfastigheter, som fått ökad attraktivitet och minskat golvslitage.
Parkförbättring kan exemplifieras med ett utökande av grönytorna eller anläggande av en bollplan eller en redskapslekplats inom befintlig parkmark om standardförändringen och kostnaden gett anledning att särskilt belasta det närmast berörda om-
rådet.
Anläggningskostnaderna har fördelats över tid och rum
Extraordinära kostnader för exempelvis bergsprängning, byggande på lösa leror, byggande i ogynnsam marknadssituation etc har således inte tagits
ut av de berörda fastigheterna ensamma, såvida
de inte fått en mot kostnaderna svarande extra kvalitet (jfr SOU 1977:65 sid 96 ö).
Sammansättning
För att belysa sammansättningen av anläggningskostnader som skall utgöra grund för engångsavgifterna redovisas här kostnadsuppgifter från nyexploateringsverksamheten i Västerås. Kostnaderna för an-
läggande av vägar och parker, uttryckta i 1980 års penningvärde, har de senaste åren uppgått till
nedanstående belopp. Under perioden har parkanläggningarna utgjort nära en tredjedel av de investeringar som kan omfattas av KVL.
År "Vägar Parker
1972 11,0 Mkr 6,0 Mkr 1973 13,6 ” 6,3 "
11,2 " 3,9 " 1974
9,1 " 2,6" 1975
10,2 " 0,8 " 1976
7,8" 5,7" 1977
9,2" 4,1" 1978
1979 (budget) 6,5 "
1980 (budget) 5,3"
Genomsnitt för perioden 10,2 Mkr en - An Mkr
2.2.2 Driftkostnader
Lagförslaget:
$ 11
Till drift av kommunväg räknas åtgärder för att hålla vägen i sådant skick att samfärdselns behov samt skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda.
Drift av kommunväg sker genom underhåll och reparation av väganordning, undanskaffande av snö och is samt vidtagande av åtgärder mot halka, borttagande av sand
och amat som påförta vägbanan till motverkande av
halka, rensning och upptining av rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning samt övriga åtgärder för att hålla vägområde i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Drift av kommunväg sker även genom sådana renhållningsåtgärder som sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål, borttagande av ogräs sant annan jämförlig åt-
gärd.
Om särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen medae inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder som anges i första och andra styckena. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.
Lagtexten lämnar inte heller i detta avseende någon anvisning om hur grönanläggningar skall behandlas.
Alla funktioner som direkt och indirekt behövs för brukandet av en väg har medräknats såsom:
sandning, sopning, snöröjning, saltning, brunnsrensning, skötsel av grönremsor, städning, (uppvärmning), belysning och färjedrift samt alla slags reparationer och förnyelser.
Till driftkostnader har även räknats hyror eller räntor och avskrivningar för lokaler, maskiner, fordon och anläggningar (exempelvis sandsilos) samt administrationskostnader enligt ovan.
Västerås kommun har tillsammans med ytterligare fem stora kommuner i landet genomfört en jämförelse avseende driftskostnader för statsbidragsberättigade gator och vägar. Kostnadsjämförelsen avser
åren 1975-1978 och utvisar bl a att här redovisade
kostnader i vart fall ej kan anses för höga för den kommuntyp Västerås tillhör.
Vägdriftskostnadernas sammansättning i Västerås. Parkering ingår ej. 1978 (exkl räntor, avskrivning).
Alla funktioner som direkt och indirekt behövs för den fysiska skötseln av en grönanläganing har medräknats såsom:
sandning, sopning, snöröjning, brunnsrensning, städning, underhållsröjning i naturmark, sådå och gödsling, gräsklippning, grusyteunderhåll, omplanteringar i rabatter, hantering av lösa parkmöbler, byggnadsunderhåll samt alla slags reparationer och ersättningar.
Till driftskostnader har även räknats hyror eller räntor och avskrivningar för lokaler, maskiner, fordon och anläggningar (exempelvis stadsträd-
gård/plantskola till den del en sådan försörjer
kommunparker). Avgränsningen mot allmän fritidsverksamhet har gjorts med utgångspunkt från verksamhetens grönområdesanknytning; exempelvis medräknas omklädningsrum till motionsspår men inte rum för bordtennisspel. Personalkostnader för själva parkfunktionen har inte medräknats såsom Tekledare, djurvårdare, minigolfpersonal, ordningsvakter, parkteaterfolk etc.
9 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 165
Bokföringen har inte möjliggjort någon nedbrytning av parkdriftskostnaderna på områden med homogen bebyggelse. Det är dock uppenbart att kostnads-
skillnaderna är stora beroende såväl på olikheter
i parkmarkstillgång som på olikheter i naturförut-
sättningar (leråker, löväng, barrskog).
I det följande har bara rena standardskillnader beaktats, inte kostnadsskillnader beroende av utgångsläget för områdets exploatering.
Till driftskostnader har räknats mindre ombyggnadsoch kompletteringsarbeten av sådan art att de inte medför en påtaglig standardförbättring för ett visst område eller enstaka fastigheter.
Kostnader för kompletteringsarbeten i relation till
egentliga driftskostnader redovisas nedan. Nåcsra motsvarande detaljerade studier av
kompletterande parkarbeten har inte kunnat göras.
Det är dock uppenbart att kostnaderna är lägre.
I det följande redovisas dels vissa standardhöjande åtgärder med nytta för en begränsad krets fastigheter, dels komplettering av övergripande cg-nät och slutligen diverse mindre kompletteringsarbeten.
Företag nr Företagets namn Arbetet avser Kostnadskategori och för-
delning
STANDARDHÖJANDE ÅTGÄRDER TILL NYTTA FÖR EN AVGRÄNSNINGSBAR KRETS AV FASTIGHETER
1 Sjukhusstigen Nyanlägg, gång- och Anläggn d3: 1/2 kommunen,
cykelväg till nytt 1/2 lanåstinget
sjukhus
2 Vedbovägen Förbättr och nyan- Anläggn d3: 1/3 kommunen,
läggn, bussgata till 2/3 landstinget
nytt sjukhus
3 Månstigen Nyanläggn, angörings- Anläggn d3: kommunen,
gata till nytt daghem daghemsprojektet
4 Täppgatan Nyanläggn, gator Anläggn d3: förtätnings-
Vretgatan för villaförtätning fastigheterna
Högbergsgatan
Inom området Vallby-Västra Förstaden har
de kompletterande vägarbetena (exkl åtgärder för nyexploatering och kommundelsvägar) för åren 1970 -79 redovisats som anläggningsrespektive driftkostnad enligt följande. Kartans siffror hänvisar till listan.
KOMPLETTERINGS-
ARBETEN
I
KAN if 1
ST
-—
Se
—
.
e
Lo
NEY/
MR
td
FSA
H
JLe
a
KA
tiNT
nu]
| I
Företag nr Företagets namn Arbetet avser Kostnadskategori och för-
delning
10 Västra Förstaden Ombyggn från grus- Anläggn d3: fastigheterna Stohagen till asfaltstandard inom området Annedal av matar- och entrégator, ca 3 000 m, trafiksanering
112 Lantvärnsgatan Nyasfaltering, om- Anläggn d3: nyexploate- Repslagargatan byggn av entrégata ringsfastigheterna till nytt affärscentrum
12 Västermalm Ombyggn från grus- Anläggn d3: angränsande till asfaltstandard fastigheter av entrégator, trafiksanering
KOMPLETTERING AV DET ÖVERGRIPANDE CG-VÄGNÄTET
30 Narvavägen Nyanläggn, 1 950 m Drift d2 farbana, samt tunnel
31 Petterbergsgatan Nyanläggn, 250 m Drift 43 farbana
32 Hammarbygatan Nyanläggn, farbana Drift d2 samt tunnel
33 Vvallbyleden 650 m farbana Drift d2
DIVERSE MINDRE KOMPLETTERINGSARBETEN
50 Pilfinksgatan- Ombyggnad av gatuan- Drift d3
Råbyleden slutning till Råby
centrum av trafiksäkerhetsskäl
51 Nybyggevägen Asfaltering och av- Drift ä3 stängning utom för busstrafik, trafiksanering
52 Kronvägen- Ombyggn av gatukors Drift d3 Götgatan för trafikmiljöns skull
Företag nr Företagets namn Arbetet avser Kostnadskategori och för-
delning
53 Pettersbergsgatan- Flyttn av busshåll- Drift d2
Drottninggatan platser för trafikoch bostadsmiljöns skull
54 Kristinagatan Asfaltering av gång- Drift d3
bana som inte höll
normalstandard
55 Vinkelgatan Anläggande av gatu- Drift a3
värme i brant entré-
gatuavsnitt
2.3 Redovisningsenheter
Lagförslaget:
$ 26
För kommunal väghållning får kommunen inom sitt område
ta ut avgift av ägare till fastighet som har nytta av
väghållningen. Fastighet inom område där tätbebyggelse
föreligger anses därvid ha nytta av de vägar nom området som väghållningen avser, om ej särskiida sKär föranleder annat ...
42 31
Om avgift för väghållning skall uttas av fastighetsägare, åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till avgränsning av det område (väg-
hållningsområde) inom vilket avgiftsskyldighet avses
föreligga och utställa förslaget till granskning ...
Redovisningsenheterna är dels geografiskt anknutna dels anknutna till kommunens investerings- respektive driftbudget. I stora drag finns ett samband mellan anläggninas- eller investeringskostnad och engångsavgift samt mellan driftkostnad och periodisk avgift. Någon identitet mellan exploateringskostnader och engqångsavgiften finns däremot inte och än mindre mellan traditionell driftkostnad och den periodiska avgiften. Den väsentliga skillnaden hänför sig till anläggningskostnaderna för kommundelsanläggningar. Dessa kostnader står
inte i något entydigt förhållande till omfattnina-
en av nyexploaterinasverksamheten.
Med hänsyn till att nyexploateringsverksamheten inte heller kan förutsättas vara jämn och kontinuerlig har kostnaderna för kommundelsanläggningar inte tagits ut över engångsavgiften utan över den periodiska avgiften.
väg (- och park) hållningsområdets avgränsning, taxeområden
Eftersom en ändring av väghållningsområdesgränsen skall ske i sådana administrativa former som kan kräva åtskillig tid har här valts att låta hela kommunen utgöra ett väghållningsområde. Inom detta behövs då flera taxeområden.
Prop. 1980/81: 165 . 135
KVL-avgifter torde sålunda mycket sällan bli aktuella i den rena glesbygden. Vägar med kommunal väghållning utanför planlagt område torde vanligtvis vara inrättade enligt VägL. Grönanläggningar för lokalt bruk förekommer sällan. Skulle så vara fallet och finansieringen inte kan lösas på annat sätt än med KVL måste man tillskapa ett särskilt taxeområde för anläggningen ifrga. Avgränsningen av området torde bli mycket skönsmässig. Något behov av sådan tillämpning har inte förelegat i Västerås varför glesbygden skall utgöra ett särskilt "nolltaxeområde", d v s någon avgift enligt KVL tas inte ut. Kommunala väganläggningar i glesbygden till förmån för en-
bart en eller ett fåtal fastigheter har reglerats
genom separata avtal (32 8 KVL).
STÖRRE TÄTORT
Gränserna mot nolltaxeområdet runt Västerås tät-
ort har föreslagits följa den detaljplanelagda markens ytterkontur. Mindre inneslutna, icke planlagda områden ingår, i den mån de kan anses delaktiga i grönanläggningarna i tätorten. Detsamma gäller även viss tätare randbebyggelse omedelbart utanför planlagt område. I dessa fall har gränsen anpassats till fastighetsgränserna.
Inom en större tätort som Västerås finns områden, vars planstandard väsentligen över- eller understiger den för orten normala. Detta kan beaktas genom att införa standardfaktorer. Ovan redovisade plus- och minusområden har avgränsats intuitivt mot bakgrund av tillgänglig statistik.
En arbetshypotes har varit att samma indelning i taxeområden skall gälla vid bestämning av engångsavgifter som vid bestämning av periodiska avgifter.
Standardskillnaden kan avse vägar eller parker
eller bådadera. Standardfaktorerna bör därför vara vägda med hänsyn till kostnadsrelationen
väg/park och till standardskillnadens karaktär.
Nedanstående tabelluppgifter ger en viss föreställning om spännvidden mellan olika områdens verkliga standard och kostnad. Man finner en mycket stor variation i första hand beroende av hustyperna men även av de miljöambitioner som styrt planeringen. För ett renodlat småhusområde är kostnaderna
4-5 gånger så höga som för ett flerbostadsområde
räknat per 100 kvadratmeter bruttoarea. Mellan två småhusområden kan det skilja 100 § och mer. Någon strikt matematisk behandling av kostnadsskillnaderna har emellertid inte kunnat genomföras på grundval av nu tillgängliga bokförings- och statistikuppgifter.
Anläggningskostnader för vägar och grönanlåggningar med gång> och cykelvågar (gångtunnlar ej medtagna). De faktiska kostnaderna är uppräknade till 1979 års kostnadsläge.
| Område | Kvarters-| Brutto- | Antal vy fördelag på mark arealvy) 1 000 m2 1 200 m2 | bost fPler-| Rad- Frii Kr/m2z Kr/100 Kr/m2 Kr 7160 | hustyver 3 bost | hus smh | Kostnad för gata Kostnad för park kv mark | 12 vy kv mark | m2 vy | samt gc-vägar | |
| 1 | 2 | 3 4 | 5 6 7 | 3 | 2 10 11 |
| Råby | 780 290 3 065 86 14 - | 8:30 2 300 14:00 3 300 | |||
| Hamre | 205 45 | 320 - 40 60 | 36:00 25 000 20:00 9 300 | ||
| Bäckby | 1 320 380 3 300 50 20 NH 30 | 14:30 5 000 10:60 3 700 | |||
| Hökåsen | 310 52 | 400 - 24 76 | 26:50 15 800 12:00 7 100 | ||
| Ö skälpy | 620 108 | 805 - 45 55 | 18:30 10 600 14:00 8 000 | ||
| Önsta-Gryta 2 000 465 3 800 50 15 35 | 13:80 & 100 14:00 6 100 |
MINDRE TÄTORT
VÄGAR
a — — Staftig vag d]J ———--—- Områdesvag IKVL;
PARKER
C &=E=>H= Skattefinansierad idrattsanlaggning D3 CT Områdespark iKVL)
Avgränsningen av taxeomnmådet kring en mindre tätort kan i allmänhet följa samma principer SOM nyss nämnts. Interna standardskillnader inom orten är sällsynta. I Tortuna har fastigheten med idrottsplanen klassats som c-anläggning. Taxeområdet har därför kunnat begränsas till den planlagda marken jämte en angränsande fastighet.
Sådana fritidsområden som har förutsatts bli
reglerade enligt KVL föreslås utgöra separata taxeområden med hänsyn till stora skiljaktigheter i väg- och grönytestandard. Från standardåsynpunkt likvärdiga områden har dock sammanförts till en taxeenhet.
Jämförelse mellan två fritidsområden
TIDO-LINDO vi on:
Privata frihdsanordningap >>
[ee Privat park
=== Privat vag =...
De gemensamma anläggningarna på Tidö-Lindö har betydande omfattning; vägnätet har delvis permanentbeläggning. I Ramstaplanen finns i princip bara vägmark.
2.4 Fördelnina oå kostnadsbärare
Lagförslaget:
$ 27
får ej överskrida vad som
ca kostnader för väghåll-
Lat 1l fördelas mellan jastig-
älig och rät: avund.
Vid fördelning av avatiftsskyldigheten skall nänsyn tas
gå ra betydande kostnader, som ägare av fastighet ned eller i annan form haft vid byggande av väg som äg! ingen a skält ns åld
s 2 es 1
övervägande fördel
tärmas act denna ensam ska
igt taxa som Komminen
2.4.i Engångsavgifter
Fördåelningsunderlaget
Nyexploateringsområden:
Det berörda fastighetskollektivet har normalt bestämts av planområdesgränsen, d v s engångsavgiften avser entré- eller angöringsgator samt grönanläggningar som möjliggör markens exploatering.
Saneringsområden:
Vid en standardhöjning har det uppstått behov av att oberoende av taxeområdesgränserna temporärt kunna urskilja den krets av fastigheter som haft särskild båtnad av en kommunal investering i en områdesanläggning. Investeringen har då fördelats helt eller i huvudsak på dessa. Detta förfarande har bara tillämpats för åtgärder, som varit av större ekonomisk betydelse.
Storkvartersområden m fl områden med flexibel plan:
Avgiften skall avse delaktighet i anläggningar, som utförs av kommunen utanför storkvartersområdet. Någon bedömning av fastighetsägarkollektivets egna kostnader inom storkvarteret görs inte. Vid bedömning av avgiftsreduktioner kan vissa av bostadsområdets egenkostnader vägas in. Storleken av avgiftens reduktion bestäms exempelvis genom jämförelser mellan ett antal likartade områden med och utan storkvarter.
AL —J ÖR me = . H RR VAGRESERVAT. E 18 ” un
SS £
——— t =
3 mm OMRÅDESVAG
PRIVAT VÄG
PARKER
C EE2SRKE SKATTEFINANSIERAT SKYDDSOMRÅDE
D3 OMRÅDESPARK + GÅNGVAG
: PRIVAT GRONANLAGGNING ELER GÅNGVAG
Ett mått på gatu- och parkkostnaderna samt "stor-
kvarterskostnaderna" för en småhustomt om 900 m2 inom ett modernt bostadsområde kan erhållas ur följande beräkningar. Underlaget är hämtat från exploateringskalkylen för ett större bostadsområde, som är under utbyggnad i Västerås.
1. Markkostnader 8 000 kr
Sekundärleder, matarleder, gångtunnlar, broar, belvsning 12 000 kr
3. Entrégator, belysning 19 000 kr
4, Områdesparker, gång- och
cykelvägar 11 000 kr 5. Kvartersparker 3 000 kr 6. Vatten- och avloppsanslutning 31 000 kr
7. Övrigt 6 000 kr
90 000 kr
Behandlas kvarteret, där tomten är belägen, på traditionellt sätt svarar kommunen för samtliga anläggningar och taxeunderlaget vad avser den nu aktuella testen utgöres av posterna 2-5, d v s 45 900 kr. Behandlas det dääremot som ett storkvarter omfattas kommunens åtagande av posterna 2 och 4, d v s 23 000 kr. Vid storkvarter skulle således engångsavgiften i detta fall åsättas faktorn 0,5 i förhållande till avgiften för en
"normaltomt".
Storindustriområden, hamnområden:
Dessa har behandlats i princip som storkvarter.
Om ett område är så stort att sekundärleder för
övergripande trafik ingår, har markägaren i prin- Cip krediterats. Om trafikalstringen inom området ifråga orsakar utbyggnad av en planskilda trafik-
plats eller någon liknande åtgärd utanför området
har markägaren debiterats nela eller en andel i byggnadskostnaden (se bild sid 13).
Centrumområden:
Inom centrumområden har vissa gågator, torg och parker en högre standard än normalanläggningarna. Av tätortens totala vägrenhållningskostnad
faller 35 § på centrum. Om fastighetsvärdena kan
anses ha ökat till följd av denna kvalitet har ett lämpligt avgränsat affärsfastighetskollektiv debiterats en andel i byggnadskostnaden (se bild sid 12). För sådana anläggningar har förutsatts att särskilda avtal träffas (32 § KVL).
Förändringar i fördelningsunderlaget:
Om två nya exploateringsenheter har bildats genom delning av en äldre utan att väg- eller parktillgångarna behövt ändras, har båda fastigheterna debiterats. Nuvärdet av den avgift som erlagts av den äldre fastigheten har dragits av.
Kompletterande anläggningsavgifter har förutsatts bli debiterade i samband med byggnadslovgivning eller fastighetsbildning eftersom en bevakning redan sker för annan kommunal debitering. Man kan emellertid nå en betydande administrativ förenkling, om sådana tilläggsavgifter antingen slopas eller helt baseras på fastighetstaxeringsdata.
Fördelen med en förenklad administration måste dock vägas mot nackdelen för fastighetsägaren att finansiera avgiften eftersom svårigheter normalt föreligger till acceptabel nybelåning. För kommunen gäller motsvarande svårigheter att driva in avgifterna tidigare föreliggande korrektiv (säkerheter vid byggnadslovorövning).
Periodiska avgifter
I kommunförbundets taxeförslag 1978-10-23 har fastigheternas taxeringsvärden tagits som Ta gj opunkt för debitering av driftavcifter (14
Konsekvenserna av en renodlad koppling till taxeringsvärdena framgår av testresultatet.
I följande test har därför som komplettering till normaltaxeförslagets huvudalternativ i princip samma taxefaktorer prövats för fördelning av periodiska avgifter som för fördelning av engångsavgif-
er.
På samma sätt som beträffande engångsavgifterna justeras fördelningsunderlaget antingen kontinuerligt eller med samma periodietet som fastighetstaxeringen.
Avgifterna kan förslagsvis debiteras samtidigt med fjärrvärmeavgifter, f n tre gånger per år. Taxan justeras årligen i samband med budgetbehandlingen.
Sammansättning
Den periodiska avgiften har sammansatts av
1. en andel i investeringar för kommundelsvägar (dl och d2) och kommundelsparker (D2) inom respektive tätortsområde,
2. en andel i driftskostnader för samma kommundelsvägar och kommundelsparker som ovan,
3. en andel i investeringar för ombyggnads-
och kompletteringsarbeten på samtliga kom-
munvägar (dl, d2, d3) och kommunparker (Dl, D2, D3) fördelade på respektive tätortsområden,
4. en andel i driftskostnader för områdesvägar (d3) och områdesparker .(D3) som genom en särskild faktor anpassats till den under-, normal- eller överstandard som föreligger inom området ifråga.
I Västerås har motsvarande kostnadsposter under
sistlidna 7-9 års period varit följande uttryck-
ta i miljontal kronor med 1980 års penningvärde.
| vägar Parker SAMTUNGATLIS I 2 4 1+3 Der År invest drift invest Arift brutto 2, B L.A 2,2 NH ,ö NA 27 2 12,5 1,3 5,7 17, he 1, 5,7 11,1 1,60 15,9 1,2 11,7 1 11,6 0, 2,8 - Dh - + - + 4 Id 123,2 0,7 hb, 123, å netuc Stå notta 7 14,E 1,7 17,7
tetal parkkostnad VY, AA kustraier förhåller sim till vågkostnaden
Prop. 1980/81: 165 | 144
2.4.3 Debiteringsteknik
Efter själva testkörningen har ytterligare några
studier, för att belysa rättvisefrågan, sjorts.
Avgiftsbeloppet för varje fastighet kan samman-
sättas av olika delar som var för sig är uttryck för en aspekt på en fastighets nytta av KVL-
anläggningarna. Om man bara väljer ett sätt att
mäta har man svårt att undgå att i något läge få
uppenbart orättvisa resultat. Med ökat antal nyttområde ökar möjligheterna att utjämna snedheterna. Problemet gäller att finna en rätt avvägning mellan det administrativa arbetet att mäta och dettas betydelse för fastighetsägarens debi-
tering. Följande sammansättningsdelar har diskuterats. :
Fastighetsbelopp (grundavgift) - en andel i en basorganisation för gatu- och parkväsen som är oberoende av kostnadsbärarens/fastighetens egenskaper.
Tomtareabelopp - an andel baserad på förhållandet
att tomternas dimensioner påverkar vägnätets totala längd. Parkarean har däremot inget samband med tomtarean.
Lägenhetsbelopp - en andel baserad på hushållet familjen som konsument av väg- och parktillgång-
arna. Variationen i hushållsstorlekar, bristen på data och omräkningssvårigheterna för lokaler ger denna mätningsgrund en begränsad användbarhet.
Taxerinasvärdesbelopp - en andel baserad på att
värdet avspeglar intensiteten i markutnyttjandet.
Det tordåe dock i lika hög grad spegla byggnadernas modernitet och efterfrågan på marknaden, vilket är irrelevant i sammanhanget. Fördelen är att uppgifterna är lättillgängliga och väl ä-jourhållna. Problem uppstår vid samtaxering av flera fastigheter.
Bruttoareabelopp - en andel baserad på förhållandet att exploateringens intensitet påverkar vägsektionens och grönanläggningarnas dimensionering. Detta bruttoareabelopp kan göras beroende av funktionsfaktorer som uttrycker fastighetens relativa nytta av vägen resp parken. Som utgångspunkt för nyttan av väg har konstruerats en faktor som svarar mot antalet alstrade resor per vecka och bruttoareaenhet. Utgångsvärden finns bl a i planverkets publikation nr 23:1969.
Nyttofaktorn för park har bedömts skönsmässigt mot bakgrund av den reella förekomsten av park i nyare områden.
Enbostads- och flerbostadsfastigheter har ansetts
ha lika nytta av parker med utgångspunkt från si-
tuationen i nyare områden. (Om en parkupprustning motiveras av dåliga förhållanden på vissa bestämda fastigheter, exempelvis i en äldre stenstadsdel, kan anläggningskostnaden helt eller till större delen tas ut av dessa.)
Bostadsfastigheter har givits faktorvärde 1,0. Faktorerna har sedan sammanvägts under antagandet att vägkostnaderna är dubbelt så stora som parkkostnaderna. Den sammanvägda faktorn blir därmed ett omräkningstal, varigenom alla funktioner kan uttryckas i bostadsekvivalenter.
| Funktion | Relativ nytta per Sruttoareaenhet (f) väg trafikalstr förekomst belastning] faktor | park | sammanvägd | |
| Bostäder | 1,0 | 1,9 | 1,0 | 1,9 |
| Industri | 2,0 (1,1-2,7) 2,2 | 0,5 | 1,4 | |
| Samfärdsei | 5,3 (4,0-6,56) | |||
| Partihandel, lager | 3,2 10,9-3,5) | |||
| Sjukvård | 1,7 (0,9-2,4? | |||
| Grundskola, förskola 0,5 | 1,9 | 0,7 | 0,5 | |
| Kontor | 3,2 | 0,5 | I,9 | 2,2 |
| Butiker (ej stormarkn) 20 (138,9-23,2)] 0,4 | 0,7 | 6,3 | ||
| Hotell (ej motell) | 0,5 | 0,4 | 2,1 | 0,6 |
| Samlinaslokaler | 2,0 (0,2-3,5) 0,4 | 2,9 | 1,5 | |
| Restauranger | 7,5 | 2,4 | 2,5 | 3,0 |
Med hänsyn till att spännvidden i faktortalen är så pass stor kan man svårligen ange något genomsnitt för blandade funktioner, exempelvis för en cityfastighet med lokaler och bostäder. även anläggningar för samfärdsel och sjukvård bör bli föremål för individuell analys. Som exempel på extremvärden kan nämnas att vägnyttofaktorn för en stormarknad skulle bli 56 beräknad enligt ovan.
10 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165
Det föreligger sålunda å ena sidan stora relativa nyttoskillnader beroende på funktionen och å andra sidan stora svårigheter att enkelt mäta dessa. Mot ovanstående bakgrund har funktionsfaktorerna förenklats så att man antagit
f = 1,0 för bostäder, förskolor, grundskolor,
gymnasier
f = 2,0 för arbetsplatser: industrier, kontor,
högskolor, hantverkslokaler, partihandelslager och sjukhus, samt för samlingslokaler
£ = 5,0 för kommersiella anläggningar: butiker,
restauranger, servicekontor.
Den ovan redovisade funktionsfaktormetoden bör i första hand komma till användning vid fördelning av de olika bebyggelsekategoriernas andel i de totala kostnaderna för kommunvägar och parker. En jämförelse är således inte utan vidare möjlig att göra mellan de avgifter som redovisats i sammanfattningen och de avgifter som denna metod leder till eftersom kostnadsunderlaget för de redovisade avgifterna enbart avser områdesanknutna anläggningar.
Studien visar emellertid att funktionsfaktormetoden kan tillgodose kravet på en rättvis fördelning av kostnader mellan olika bebyggelsekategorier.
3. UNDERSÖKNINGSOMRÅDENA
De undersökningsområden vilka ligger till grund för detta test omfattar tre större delområden inom Västerås centralort, vilka valts med målsättningen att vara representativa för hela centralorten vad avser bebyggelsetyper och bebyggelsens ålder, gatustandard, parkanläggningar etc. Områdena utgörs av ett exploateringsområde i de yttre delarna av centralorten, Vallby, ett mer centralt beläget område med huvudsakligen äldre bebyggelse Jakobsberg-Pettersberg samt ett industriområde, Brandthovda. Inledningsvis gjordes en indelning av
de tre delområdena i elva mindre områden som motsvarade statistikområdena på tresiffernivå.
De i testet använda undersökningsområdena är idag bebyggda men torde ändå ge en rättvisande bild av såväl drift- som anläggningskostnader för gatuoch parkmark även om anläggningstaxan huvudsakligen
är tänkt att tillämpas på nytillkommande fastigheter
och byganader. Viss del av småhusbebyggelsen inom ett delområde ingår i gemensamhetsanläggning som bl a omfattar vägar och parkmark. Anläggningar är emellertid inte här av större omfattning än att de motsvarar ordinära garageinfarter eller grönytor som annars skulle ha motsvarats av gräsmattor på tomtmark. Några generella slutsatser angående reduktion av avgifter oå grund av kostnader för gemensamhetsanläggningar kan därför inte dras.
Undersökningsområdenas läge och omfattning framgår av ovanstående karta och beskrivs närmare nedan, med avseende på bl a topografi, fastighetsuppgifter, gatu- och parkstandard.
Vad avser fastighetsuppgifterna har samtliga uppgifter ej varit tillgängliga vare sig i fastighetstaxeringslängderna eller i kommunens material. För att kunna anpassa materialet till detta vägtaxetest har därför vissa generaliseringar måste göras
vilket närmare framgår nedan.
3.1 Vallby är beläget cirka 3 km nordväst om Västerås centrum omedelbart norr om E 18. Vallby utgör ett exploateringsområde på flack terräng vilket nyligen bebyggts med såväl flerfamiljsbostäder som radhus och friliggande villor. Den totala arealen uppgår till cirka 108,7 ha fördelad på 68,5 % (74,4 ha) tomtmark, 6,5 % (7,1 ha) gatumark och 25 3 (27,2 ha) varkmark.
Den totala gatulängden inom området uppgår till
omkrina 7 200 längdmeter och utgörs huvudsakligen av gator med 6-8 meters körbanebredd och dubbla gångbanor.
Av parkytan utgör större delen (80 §) gräsytor och naturmark medan övrig del är mer eller mindre hårdgjorda ytor samt planteringar.
Detta delområde innehåller totalt 418 fastigheter
varav 408 utgör bebyggda småhusfastigheter, 5 st fastigheter för flerfamiljshus, 4 st allmänna byggnader och 1 obebyggd villatomt. Av det totala
lägenhetsbeståndet om 1 868 lägenheter ingår 409
i småhusbebyggelsen, 1 415 i flerfamiljshusbebyggelsen och resterande 44 i allmänna byagnader.
Av den totala bostadslägenhetsytan om ca 167 000 m2 faller en tredjedel på småhusbeståndet och resterande två tredjedelar på flerfamiljshusen. Lokallägenhetsytan utgör ca 6 700 m2 och utgörs uteslutande av de allmänna byggnaderna.
Områdets totala fastighetstaxeringsvärde uppgår till 157,4 miljoner kronor där 89 § utgör byggnadsvärden och 11 3 markvärden. Se vidare tabeller i bilagorna
3.1 Vallby
3.2¶Jakobsberg-Petterberg är ett relativt centralt
beläget område omedelbart väster om Svartån med huvudsakligen blandad äldre bebyggelse på ett
avstånd av 300-2 000 m från centrum. Terrängför-
hållandena för detta område är mer kuperat än Vallby såtillvida att de centrala delarna är belägna relativt högt med mer eller mindre branta slutt-
ningar i såväl de östra som västra delarna. Områ-
dets totala areal uppgår till 192,4 ha och av dessa utgör 55,5 % (106,3 ha) tomtyta, 8,5 3 (16,4 ha) gatumark samt resterande 36 § (69,7 ha) parkmark.
Den totala gatulängden uppgår till ca 16 000 m med
varierande standard, såtillvida att körbanebredderna varierar från 3 till 13 m. Huvudsakligen ligger körbanebredden dock inom intervallet 6-10 m var-
till dubbla gångbanor tillkommer, även om sådan
saknas helt eller delvis i vissa fall. För några gator ingår även gång-, cykel- och mopedvägar.
Den för detta område relativt sett stora parkarealen förklaras av att det inom området utöver de vanligt förekommande parkanlägcningarna även finns två större parkområden, Djäkneberget och Bergssluttningen, vilka har ett betydligt större upptagningsområde än undersökningsområdet och sålunda till stor del nyttjas även av befolkningen utanför detta område. I förhållande till Vallby innebär detta ett större antal anläggningar på park-
mark samt en större andel hårdgjorda ytor.
Den totala bostads- och lokallägenhetsytan för
området uppgår till ca 326 000 resp 103 300 m2,
totalt 429 500 m2, fördelat på 4 952 lägenheter. Av lägenhetsbeståndet ingår 4 149 i flerfamiljshusen, 619 i småhusbebyggelsen och övriga 184 i industrifastigheter, specialifastigheter och allmänna byggnader.
Vid en jämförelse med antalet fastigheter om 753 utgör 71 3 (539 st) av dessa småhusbebyggelse och 18 § (139 st) flerfamiljsbebyagcelse och resterande del obebyggda tomter, industrifastigheter etc.
Fastighetstaxeringsvärdet uppgår totalt till 326 miljoner kronor varav 81,5 % utgör byggnadsvärde och 18,5 % markvärde. Se vidare tabellerna i bilagorna
Prop. 1980/81 165 151
3.2 Pettersberg
3.3 Brandthovda industriområde utgör det tredje under-
sökningsområdet. Industriområdet är beläget på
plan terräng cirka 3,5 km öster om centrum och omfattar en total areal av 43,8 ha. Av den totala arealen utgör 70,5 % (30,9 ha) tomtmark, 6,5 3 (2,9 ha) gatumark och resterande 23 §& (10 ha) parkmark.
Den totala gatulängden inom detta delområde uppgår till ca 2 750 m och utgörs av gator med en körbanebredd av 7-11 m med dubbla gångbanor.
Parkytan utgörs nästan. uteslutande av naturmark och gräsytor och endast en mycket liten del (2 §) är hårdgjorda ytor och planteringar. Några anläggningar som lekplatser, bollplaner etc finns inte inom detta parkområde.
Av det befintliga fastighetsbeståndet om totalt
53 fastigheter utgör 43 st olika typer av indu-
strifastigheter och 4 st tomter för industriändamål. Resterande fastigheter är 5 enfamiljsvillor och 1 allmän byggnad. Den totala lokallägenhetsytan uppgår till drygt 42 000 m2 medan bostadslägenhetsytan endast uppgår till 700 m2. Lägenhetsantalet har beräknats till 286 lägenheter.
Delområdets totala taxeringsvärde uppgår till
30,6 miljoner kronor varav byggnadsvärdet utgör 82 3 och markvärdet 18 3. Se vidare tabellerna i bilagorna
Prop. 1980/81 165 153
3.3 Branthovda
DATAFÅNGST
Fastighetsuppgifter
Enligt normalförslaget förutsätts anläggningsav-
gifterna fördelas på
a) en grundavgift per fastighet
b) en avgift per m2 tomtarea
c) en avgift per m2 våningsarea
Beträffande fastigheterna erfordras således uppgifter om tomtarea och våningsarea. Med hänsyn till den stora datamängd som det redan i detta begränsade test var fråga om söktes uppgifterna i det enda register över fastigheter som för närvarande är upplagt för automatisk databehandling nämligen länsstyrelsens fastighetstaxeringsband.
I fastighetstaxeringslängderna anges i regel de taxerade fastigheternas areal och för de av testet berörda fastigheter saknades arealuppgifter endast i ett tiotal fastigheter. Arealuppgifter har i dessa fall istället inhämtats från fastighetsbildningsmyndigheten.
För detta test har uppgifterna om fastigheterna manuellt överförts från utskrift av taxeringsbandet.
För annan fastighet med någon av typkoderna 13-15
d v s småhus med en eller två lägenheter anges
bostadsarean i storleksklasser. Som bekant omfattar klasserna 20 - 30 m2. För taxeberäkningen har de enskilda fastigheterna getts en bostadsarea som motsvarar éen genomsnittliga arean i respektive storleksklass.
För annan fastighet med någon av typkoderna 22, 24 eller 26 d v s flerfamiljshus som kan domineras av bostäder eller lokaler anges regelmässigt bo- Stadslägenhetsarean och/eller lokallägenhetsarean i m2.
I ett flertal fall har dock ytuppgifterna varit ofullständiga eller helt saknats. Detta kan förklaras av att taxeringen inte utgår från lägenhets-
areorna .utan..från -fastigheternas avkastning: Ytupp= "| gifter har i dessa fall fått sökas hos tekniska
verkens debiteringsunderlag för fjärrvärme eller i byggnadsnämndens arkiv.
Att normaltaxeförslaget anger våningsarea som debiteringsgrund och inte bostads- eller lokallägenhetsarea kan i detta testsammanhang anses sakna betydelse. En övergång till s k bruksareor har för övrigt redan skett t ex vad avser bostadsbelåning. En komplikation är härvid att olika register under en övergångstid kommer att arbeta med olika ytbegrepp. Detta blir särskilt bekymmersamt där debiteringen omfattar även fastigheter som saknar taxeringsdata.
För närvarande saknas uppgifter beträffande lokalareorna för mer än 5 % av det totala fastighets-
beståndet d v s de fastigheter som är skattefria.
I detta test har inte förutsatts att dessa fastigheter också skall vara befriade från avgifter för kommunvägar. Ytuppgifter för skolor, daghem, fri-
kyrkor m f£1 lokaler har därför fått införskaffats från byggnadsnämndens arkiv. |
De skattefria fastigheterna har här åsatts ett "taxeringsvärde" enligt nedanstående riktlinjer. För beräkningen har även de generaliseringar som
framgår av det följande gjorts.
.| Allmänna byggnader antas ha följande taxerings-
värden:
M = tomtytan x 40 kr/m2 ty
B = lägenhetsytan x 1 000 kr/m2 ly
samma beräkning gäller för obebyggda bostadstomter där taxeringsvärdet inte angivits
för obebyggda industritomter antas följande marktaxeringsvärde
M = tomtytan x 20 kr/m2 ty
. Lokalytor omräknas till lägenheter enligt
följande:
Typkod 22, 24, 26: en lgh för varje 75 m2 lokal-ly Industritest, lager, allm-by, typkod 50 m m: en lgh för varje 150 m2 1lly
.| Typkod 11 antages ha 135 m2 bly/fastighet
" 21 "- 0,70 m2 bly/m2 ty
" 31 "- 0,15 m2 1lly/m2 ty
Något lägenhetsantal beräknas inte för dessa typkoder
NA farkykotstarings
i : Markvärde. a
"RINGS. . 2 Agare (xstalla nnehevere) 2eronAr/Oi na je "Häten I ! ” : Tillämpade tabeller a y NEN Anal värde: ingående = bycgnaderön.
a Ägare: Ty ; gast fgsenheter ” varde av våningayte I Utdelningsadress F-tab |H-tab | Ptabell I kod "kod | farek I Mark I ;Byggn veneniaä Im I . i Total boatage.' FR vardnb Byggnedevårde, annen fastighet Ukjennetuvia/ uttymmes- FN - rr | Poatne Ortnamn/Poatanetart bQstadsvta, | da H froK Nogcg id därav | därmv AADE A' i j Anu byggnader; I hasar Stor I "Stan: JG ; fort. BYGGNADS. uk i SÄRSKILDA I I Nybyvgg: ; bost. " Brutokapne- . 1MYTSS2 hyg. jeke oe sara i värde: VÄRDE Ireasvärde I nadsvärde — ITILLGÅNGAR! UVERVARDEI naosår totalt | byggen Isenngstaxtori ”otai hyra typ + 9088 kinss | klase
3080 sn nee on ten |
: RIKSBYGGENS ARF VÄSTERASHYS Na 25 778000-7279
| 30x 803 p- TOR TOT od 3312
"721 22 VÄSTERES 2650 i pos
i | ” | T TT OKH 853 37 ör 2 3
4070 .
: RIKSEYGGENS BRF VÄSTERASHUS NR 25 778000-7279 :
i 20x 803 : TT 22 11 43926
7720 22 VÄSTERES SS : ;
H H I i i 111 & 8,3: 491; 1: 2 3
20¶ERICSSON, CARL=ILOV 3?70215-64930
+» BACKG 2 "TOS AR TOT 1
: 724 60 VÄSTERAS i i | . |: 11 | 19 5 4
29, >
I CLAESSON; MARTIN 110520-6997 :
I BACKG 4 140725] 6 13: 1; 1
— 724 69 po Vvässenes :
H 1906 T 5
(Retsiejotitgte, flefarkar) ”
ÖNA ALPAAIG, yta, SMALAAS
Z
SN
. Gemensamhetsanläggningar (t ex garage, grön-
ytor med anläggningar) har förts in under de fastigheter de betjänar (eller antas betjäna)
. Till allmänna byggnader hänförs följande
Skolor, barnstugor, barnhem, kyrkor, samlingslokaler m m
. Vissa justeringar av taxerad typkod har gjorts
där dessa uppenbarligen kunnat klassificerats "bättre t ex
någon 50 har ändrats till 26
" 40 "- 21 resp 31 " 10 "- 11 " 20 "- 21
. I några fall har obebyggda fastigheter med
liten areal (< 100 m2) sammanförts med en intilliggande större fastighet då dessa bedömts omöjliga att bygga enskilt
.| I ett fall har för ett växthus angetts 200 m2 lly,
vilket även ger 1 lgh
Vid ett test av taxa inom ett begränsat område
kan man i och för sig insamla fastichetsuppdgifter på nu beskrivet sätt men om det blir fråga om att göra en taxa för en hel kommun måste uppgifterna in-
samlas efter någon annan rutin. Å andra sidan kommer avgifter för anläggningskostnader i det stora flertalet fall uttagas för fastigheter som nybebyggs.
Problemet är då aktuellt endast i det fall att
driftsavgifter relateras till byggnadernas storlek och inte fastigheternas taxeringsvärden som normaltaxeförslaget anger.
4.2 Kostnadsuppgifter
Inom de begränsade testområdena har gatu- och parkförvaltningar mängdberäknat de ingående element som enligt den grundläggande gränsdragningen ansetts vara områdesanläggningar för trafik- eller parkändamål. Vidare har varje element kostnadsberäknats med avseende på anläggning och drift.
Beräkningarna för trafikanläggningarna har inte berett några egentliga svårigheter. Detta kan förklaras av att mängdberäkningen för gator är enkel och att kostnadsberäkningarna redan tidigare utgjort en del av gatukontorets budgetäskanden.
Kostnaderna för gatuanläggningarna har utan större svårigheter kunnat fördelas på de 11 mindre delområden som redovisats i det föregående.
För en redovisning av de lokala parkanläggningarna och deras kostnader har varje enskild grön- eller planteringsyta arealberäknats och prissatts, vilket fordrat en betydande arbetsinsats.
Då parkanläggningarna utnyttjas inte bara av dem som bor omedelbart intill anläggningen utan av ett större antal personer har parkanläggningarna
inte kunnat fördelas på mindre än tre delområden;
Vallby, Pettersberg m f£1 och Branthovda.
Som framgår av kostnadssammanställningen utgör parkkostnaderna en betydande del av totalkostnaderna.
Om man därför vid upprättande av taxa för hel kommun väljer att differentiera avgifterna för olika kommundelar med varierande kommunvägsstandard kommer man, i vart fall innan man fått tillräckligt erfarenhetsmaterial, att tvingas till att göra ett omfattande inventerings- och kostnadsberäkningsarbete.
BERÄKNING
Taxefaktorer
För att ge möjlighet till en prövning av olika taxefaktorer och utfallet härav inom delområdena lagrades inledningsvis alla fastighets- och gatukostnadsuppgifter för automatisk databehandling. När inventeringen av parkkostnadsuppgifterna färdigställts visade det sig emellertid att dessa inte kunde fördelas ända ned på de elva delområde-
na varför tanken på redovisning av taxeutfallet
på så låg områdesnivå fick överges. Förhållandet
kan förtjäna att uppmärksammas när de enskilda kom-
munerna vid tillämpning av KVL ser över sina administrativa rutiner.
Under arbetets gång har det också visat sig nödvän-
digt att begränsa testet till att avse sådana
taxefaktorer som vid en praktisk tillämpning lätt
kan erhållas ur officiella register eller enkla beräkningar. Detta krav gäller givetvis i första
hand den del av taxan som avser de årligen återkom-
mande avgifterna men även engångsavgiften med even-
tuella tilläggsavgifter vid tillbyggnader måste
kunna beräknas på ett lätt och entydigt sätt.
Utöver de taxefaktorer som angetts i normaltaxeförslaget har med hänsyn till ovanstående och skäl som redovisas under 5.2, således endast nedanstående faktorer testats.
Engångsavgifter
Faktorer enligt normaltaxeförslaget
a) grundavgift b) avgift per m2 tomtarea cC) avgift per m2 våningsarea
Faktor utöver normaltaxeförslaget d) avgift per lägenhet
Driftsavgifter
Faktor enligt normaltaxeförslaget
a) en avgift per 10 000-tal kr av
fastighetens totala taxerings-
värde
Prop. 1980/81: 165 | 160
Faktorer utöver normaltaxeförslaget b) avgift per m2 tomtarea c) avgift per m2 våningsarea
Genomförande
Beräkningarna har genomförts med den förutsättningen att de totala kostnaderna inom de tre testområdena helt skulle kunna täckas av avgifter samtidigt som taxeuttaget inom de olika delområdena så nära som möjligt anknöts till självkostna-
derna inom dessa områden.
Taxeuttagen från olika bebyggelsekategorier måste
också sti i rimliga relationer till varandra. Vidare måste avgifterna för fastigheter inom samma bebyggelsekategori men med olika utnyttjande vara skäliga i förhållande till varandra. Vad som i detta fall är skäligt är en värdering och kan alltså inte kvantifieras. Viss ledning kan emellertid sökas i det mycket omfattande erfarenhetsmaterial som utredningsmannen förfogar över avseende beräkningar för fastställande av de belopp för tomtoch grundberedningskostnader. Dessa belopp används vid beräkningen av storleken av den del.av bostadslånen som avser tomtkostnaderna och omfattar i den del de belöper på kostnader utanför själva tomten, i stort anläggningar som avgränsats och kostnadsberäknats i detta test. Underlaget utgöres
i huvudsak av detaljplaner från 1960- och 1970-
talen. Av detta material framgår att det förhållandet mellan det genomsnittliga arealbehovet för såväl gator som parker per lägenhet för olika bebyggelsetyper är följande;
friliggande småhus 4
sammanbyggda småhus 2 flerfamiljshus 1
För att uppnå en kostnadsfördelning som ansluter till dessa arealrelationer har beräkningar nu fått göras med utgångspunkt från att varje lägenhet påförs en särskild avgift.
5.3¶Taxeutfall
5.3.1¶Engångsavaifter
Nedan redovisas resultatet av 9 alternativa beräkningar. Som framgår under rubriken "Kostnadstäckning" varierar kostnadstäckningsgraden inom de tre. delområdena inom relativt vida gränser.
För att uppnå full kostnadstäckning inom alla del-
områden måste i det nu aktuella fallet skiljas på fastigheter för industriändamål och för annat
ändamål enligt följande
Industri- Annat ändamål ändamål
Grundavgift kr/fastighet 5 000 5 000 Tomtareaavgift kr/m2 22 10 Våningsareaavgift kr/m2 - 50
Nedan framgår också vilket taxeutfall varje beräkningsalternativ ger dels för sex särskilt utvalda lägenheter (5.3.3), dels för småhus- och flerfamiljshuslägenheter i genomsnitt.
Alternativ
pol? : 2 5 5 i 3 3 Do variation
iörungavgift, sr/fastienet | 20-060 18 AC "- + arläGn Yy-åvQlft , krimd i Ty-avgift ov kr/m2 kostnacszackniang Totalt vallby Pettersberg Sranctröovda ”axeucfa!l tnåhuSs kr/hus Vavstugan 3 Arygenuset 2 sryssnammaren! Nor Faltspaten 2 i i
1 . a frerfamil:snus år/lon Antikvarien | : Senomsnitt/lägernet | Frilignance småhus '3 Jen 228 13 280 + 30 SammånDyggda smånusl5 ! ; 282
Flerfamilis Ign = 22 140 1 a3R 5357 I uta i
Hl Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165
5.3.2 Periodiska avgifter
Resultatet av åtta alternativa taxeberäkningar redovisas nedan. En fördelning av driftsavgifterna helt i enlighet med normaltaxeförslaget d v s enbart med taxeringsvärdet som fördelningsgrund ger en 65 §-ig kostnadstäckningsgrad inom
Brandthovda. Detta område omfattar huvudsakligen
industrifastigheter. För att uppnå full kostnadstäckning inom samtliga delområden har olika taxeuttag för industrier och fastigheter prövats enligt följande
Industri- Annat
ändamål ändamål
Taxeringsvärde avgift
kr/10' kr 10
Tomtareaavgift kr/m2 0:95 0:75
Av redovisning av taxeutfallet för de utvalda fastigheterna framgår särskilt för fastigheten Fältspaten 2 konsekvenserna av olika taxekonstruktioner.
Alternativ
1 2 2 s : c variation
Taavardeavarft kr/1C” tarv 27 : 26 3, - i a Yy-avgift ria? ! : - H - i Ty-ävgif: ir;n2 i : 0 ng I : Kostnacstäckning ! I !
H : H : Totalt 109 v00 109 | 1000 od rr vallby 36 37 a I od ag 12C I Pettersber; 135 "na 103: ag Ho ov I6C H Brantnovda 5a ä7 103. 144 "53 : 1 Täxeutfall : ; I H - Småhus +rshus | : : | .
: i Yavstugan 287 1 98 io 1 ä7a | rä ida 120 fär 2987 - r212 Bryggnuset 2 708 298 518 363 0 593 1 320 1 583 | 1oos20- "05 Kryssharmaren 12 692 : 682 | I 55: | 1345 282 la ao 1338 1 oi 40 - 1092 Fältspaten 2 276 299 500 329 390 392 i 324 I | V6- 392 ” 4 257 135 11 203 293 145 23 1083 : | 223 - 4 457 Flerfamiljshus «r/lah I : Antikvarien 235 236 : 235 239 244 239 250 > 235 - 250
i i Genomsnitt/fastighet i :
H Friliggande småhus 13 933 945 | 1 028 138 989 1 ade I 17 | 933 - 1 171 Sammanbyugaa småhus — 15 680 688 745 321 72 341 ob 346 4 | 680 - 946 Flerfami1js !ah 2 207 206 192 182 202 Bod ad - 178-206
5.3.3¶För att belysa hur taxesättningen slår för i det enskilda fallet har ett antal bostadsfastigheter studerats. De särskilda uppgifterna framgår nedan. I anmärkningskolumnen har angetts de kriterier efter vilka fastigheterna utvalts.
Tabellen syftar till att utgöra ett komplement till de ovan inom testområdet beräknade genomsnittliga värdena.
Enskilda fastigheter 0å vilka taxan studerats
Tyo- Areal Sost Taäxvarde -
kod Igh-yta 8 rot
VALL3Y Yavstugan 5 13 1 656 150 30' (35) 170'1175) 210" Fri ltgganse
enfam vilja Irysanuset 22 15 456 130 20'(25) 129'(125) 159 rachus
22 210 79 0'13,5) 50" 20"
JÄKIBSöERG-?ETTERSBERS <ryssnammaren "2 13 1037 287 60' 300" JE0' Faltspaten ? 13 783 ” 50" 30" 30'
: 3 BM 237 60' 250! 20
Prop. 1980/81: 165 | 164
6. DEBITERINGSRUTINER
En tillämpning av ett system med avgiftsfinansiering av kostnader som det här är fråga om fordrar fungerande rutiner om inte ett som det på sina håll uppfattas krångligt "gatukostnadsbidragssystem" skall ersättas av ett lika administrativt betungande "kommunvägstaxesystem".
Mot bakgrund av erfarenheter från debitering av VA-avgifter bedömer vi nedan beskrivna åtgärder nödvändiga vid en tillämpning av taxesystemet.
Engångasavgifter
Debitering av engångsavgifter kan ske en eller flera gånger d v s en gång när avgiftssystemet först blir tillämpligt på fastigheten och så ytterligare en gång vid varje tillfälle som fastigheten om- eller tillbyggs.
I det följande beräknas administrationskostnader
med utgångspunkt från lönekostnader varierande
mellan 100 och 150 kr/tim som inkluderar avgifter för sociala kostnader samt lokalihyror och motsvarande kostnader.
Vid debitering av engångsavgifter för fastighet som nybebyggs torde det administrativa arbetet kunna samordnas med de rutiner som redan finns för debitering av VA-anläggningsavgifter och i förekommande fall fjärrvärmeavgift.
Om de skilda taxorna konstruerats på ett likartat sätt torde merarbetet bli endast obetydligt (30 min eller cirka 50 kr/fastighet). Om beräkning av areor och andåra taxefaktorer däremot måste ske särskilt för varje fastighet blir arbetet avsevärt mera tidskrävande. För en småhusfastighet kan således tidåtgången för beräkningar och debitering uppskattas till cirka 2,5 timmar, motsvarande storleksordningen 350 kr per fastighet.
Vid till- eller ombyggnad av fastighet tillkommer utöver vad som ovan angivits kostnader för bevakning av samtliga byggnadslovsärenden för bedömning om tilläggsdebitering enligt vägtaxan skall ske eller inte. Om vart femte byggnadslovsärende som avser till- eller ombyggnad föranleder en
tilläggsdebitering kan tidåtgången för bevakningen
härför uppskattas till cirka 30 min och kostnaden till 50 kr per särskilt debiterad fastighet.
6.2 Periodiska avgifter
Debiteringen av de årliga overiodiska avgifterna måste
nödvändigtvis ske med utgångspunkt från ett underlag anpassat för automatisk databehandling. Oavsett om driftsavgifterna grundas på normaltaxeförslaget med taxeringsvärdena som debiteringsgrund, eller på taxa med särskilda avgifter för vånings- eller tomtareor finns möjlighet att överföra uppgifterna för huvuddelen av fastigheterna från fastighetstaxeringsbandet. I inledningsskedet måste emellertid cirka 10 % av fastighetsuppgifterna kompletteras beträffande värden (cirka 5 3) och/eller areor om inte reglerna för fastighetsdeklaration och taxering ändras på så sätt att : dessa uppgifter blir obligatoriska för samtliga fastigheter.
I en kommun av Västerås storlek kan man uppskatta antalet debiteringsenheter till cirka 10 000 varav uppgifterna således skulle behöva kompletteras för 1 000. Om den genomsnittliga tidåtgången för varje komplettering antas till 20 min kan totalkostnaden för kompletteringsarbetet uppskattas till ca 50 000 kr. Om debiteringen helt kommer att grundas på taxeringsvärden borde kostnaderna
kunna halveras och således uppgå till 25 000 kr.
Inledningsvis erfordras också att ett debiteringsprogram upplägges centralt eller lokalt om kommunen disponerar egen dataanläggning som i Västerås. Kostnaderna för programuppläggning har i Västerås uppskattats till 50 000 kr. Givetvis blir kostnaderna per kommun lägre om flera kommuner kan välja samma datacentral och debiteringspro-
gram.
A-jourhållningen av databasen d v s komplettering
av uppgifterna på grund av ny-, till- eller
ombyggnader kan för en kommun av Västerås storlek uppskattas årligen beröra cirka 400 debiteringsenheter. Kostnaderna för å-jourhållningen av en datamängd av denna storlek kan uppskattas till cirka 20 000 kr/år eller cirka 2 kr/debiteringsenhet.
Kostnaderna för datalagring samt utskrift och distribution av betalningsavier uppgår till cirka 6 kr per debiteringsenhet och debiteringstillfälle. Vid debitering av avgifterna två gånger om
året blir årskostnaden 9 kr per debiteringsenhet.
Den mest kostnadskrävande delposten är emellertid bevakning av att avgifterna betalas samt eventuella krav. Dessa arbetsuppgifter bedöms kräva en heltidstjänst per 4 500 debiteringsenheter vilket motsvarar cirka 39 kr per debiteringsenhet.
Efter uppläggning av databasen skulle således de
årliga kostnaderna för en tillämpning av ett
taxesystem kunna uppskattas till följande belopp;
A-jourhållning 2 kr/debiteringsenhet Fakturering 9 "- Betalningsbevakning 39 "=-
Summa 50 kr/debiteringsenhet
Om samdebitering med exempelvis VaA-avgifter tilllämpas torde kostnaderna kunna sänkas. Detta gäller då särskilt kostnaderna för betalningsbevakning.
Underbilagor
FASTIGHETSUPPGIFTER
Område: Vallby
Antal Typ- Areal Storlek m2 ly Taxvärde 1000-ta1 kr Antal fastigheter kod bost lok M B Tot Igh
1 1 747 135 - 40 - 40 -
207-13 221 864 28 101 - 6 310 32 610 40 060 207
1 14 3 072 190 - 30 100 130 2
200 15 171 331 26 660 - 4 070 25 090 30 400 200
4 22 289 915 "108 855 - 4 780 69 430 74 210 1 376
1 26 4 602 3 092 - 130 3 660 3 800 39
4 60 51 791 - 6 730 2 050 6 720 8 770 44
Totalt 418 744 322 167 033. 6 730 17 410 137 610 157 410 1 868
FASTIGHETSUPPGIFTER Område: Jakobsberg-Pettersberg Antal Typ- Areal Storlek m2 1ly Taxvärde 1000-tal kr Antal fastigheter kod bost lok M B Tot Igh
344 27 594 4 590 - 1 460 - 1 460 - 357 13 344 551 62 140 - 19 840 52 140 72 130 357 80 14 76 046 12 455 - 4 380 & 340 10 770 160 98 15 48 546 11 465 - 2 240 10 440 12 690 98 4 18 3 817 819 - 210 630 840 4 22 2 26 145 18 301 - 1 640 - 1 640 - 99 22 346 352 178 801 6 890 14 870 90 760 105 780 2 701 20 24 46 300 32 023 11 841 3 940 18 880 22 840 616 20 26 36 310 5 324 57 240 7 090 59 620 66 730 832 1 32 983 - 500 100 130 230 3 2 37 7 430 - 1150 170 880 1 050 12 1 38 791 - 200 50 10 60 1 1 40 2 000 135 - 100 - 100 - 1 50 952 - 2 050 300 1 950 2 250 13 15 60 95 451 100 23 550 3 790 23 640 27 430 155
Totalt 755 1 063 268 326 153 103 421 60 180 265 420 326 000 4 952
FASTIGHETSUPPGIFTER
Område: Brandthovda industriområde
| Antal | Typ- Areal Storlek m2 ly Taxeringsvärde 1000-ta1l kr Antal | |||
| fastigheter kod | 5 13 16 056 561 4 3 15 843 - 16 32 85 420 - 12 36 65 646 - nn 37 98 215 - 4 50 21 478 144 1 60 6 100 - | bost lok M - 200 2 360 330 15 064 1 470 7 730 9 220 100 8 611 1 390 7 930 9 320 57 12 759 1 280 4 500 5 780 85 5 545 390 3 830 4 220 37 390 550 | B 610 810 5 - 390 940 2 | Tot Igh 330 - |
| Totalt 53 | 308 758 705 44 729 5 610 24 990 30 620 286 |
GATUKOSTNADER Område: Vallby
Exempel på gatustandard samt drifts- och anläggningskostnader inom delområdet (kr/m2 körbaneyta, fastighetsägarna svarar för gångbanerenhållning). Gata Sektion Driftskostnad Anläggningskostnad Härbregatan Kb 7,0+Sr 2,0+6,0+ 5:- 272:-
+GCM 3,0-3,5 Vallby skolgata Kb 6,0-7,0+2 Gb 1,5- 4:50 213:-
-2,0+YVr 1,5 Vallbygatan Kb 8,0+1 Gb 1,5 "4:50 205:- Allmogevägen 2 Kb 8,0+1 Mr 4,0-8,0 5:- 192:- Brygghusgatan Kb 7,0+Sr 3,0+GCM 2,5 4:50 189:- Kornbodsgatan Kb 6,5 4:50 175:- Rustbodsgatan Kb 6,0+2Gb 1,5 4:50 150:-
Gatulängd Gatumarkens Driftskostnader Anläggningskostnad
areal (inkl markanskaffning) Totalt för 7 223 m 71 099 m2 235 800:- 11 426 000:delområdet
GATUKOSTNADER Område: Jakobsberg-Pettersberg Exempel på gatustandard samt drifts- och anläggningskostnader inom delområdet (kr/m2 körbaneyta, fastighetsägarna svarar för gångbaneunderhållet). Gata Sektion Driftskostnad Anläggningskostnad Norra Källgatan Kb 5,0-8,0+2 Gb 3,0- 4:50 356:-
-8,0+GCM 3,0
Kb 8,5-9,0+2 Gb 5,0
| Kristinagatan | Kb 8,0-13,5+2 Gb 2,0- 4:50 -5,0 | 253:- | ||
| Vretgatan | Kb 5,0+Gb 1,0+GCM 3,0 4:50 | 238:- | ||
| Lidmansvägen | Kb 3,0+2 Gb 2,0 | 4:50 | 221:- | |
| Skomakargatan | Kb 5,0-6,0+2 Gb 1,0- -3,0 | 4:50 | 209:- | |
| Ormbergssvängen Kb 6,0-10,0+2 Gb 1,5 | 4:50 | 194:- | ||
| Täppgatan | Kb 6,5+GC 3,5 | 4:50 | 191:- | |
| Lustigkullegatan Kb 4,5-7,0+2 Gb 1,1- | -3,0 | 4:50 | 181:- | |
| Trumslagargatan Kb 6,5+1 Gb 145 | 4:50 | 169:- | ||
| Spränggränd | Kb 6,0-7,0 | 4:50 | 160:- | |
| Ormbergsgränd | Kb 4,5 Gatulängd Gatumarkens Driftskostnader Anläggningskostnad areal | 4:50 | (inkl markanskaffning) | 150:- |
| Totalt för | 16 000 m 163 689 m2 ++522 200:- | 26 039 000:- |
delområgat
Prop. 1980/81: 165 . 172
GATUKOSTNADER Område: Brandthovda industriområde Exempel på gatustandard samt drifts- och anläggningskostnader inom delområdet (kr/m2 körbaneyta, fastighetsägarna svarar för gångbaneunderhållet). Gata . Sektion . Driftskostnad Anläggningskostnad
| Brandthovdagatan Kb 10,0-11,0+2 Gb | 1,5-2,0 | 4:50 | 227:- |
| Fältmätargatan | Kb 10,0-11,0+2 Gb 1,5 | 4:50 | 218:- |
| Vivelgatan | Kb 7,0-11+2 Gb 1,0- | 4:50 | 210:- |
-2,5
Gatulängd Gatumarkens Driftskostnader = Anläggningskostnad
areal (inkl markanskaffning) Totalt för 2 748 m 29 108 m2 120 600:- 6 084 000:delområdet
PARKANLAGGN INGAR
Område: Vallby
| | | | DRIFTSKOSTNADER | ANLÄGGNINGSKOSTNADER | |||
| Marktyp | m2 | ä-pris Summa | ä-pris «Summa | ||
| Asfaltytor | 27 765 — 3:- | 83 295 | 65:- 1 804 725 | ||
| Gräsytor | 166 924 1:20 200 309 | 9:- 1.502 316 | |||
| Plantering | 16 344 — 8:- 130 752 | 40:- | 653 760 | ||
| Grusytor | 3 496 4:- | 37 664 | 45:- | 427 320 | |
| Sandytor | 1703 — 20:- 34 060 | 40:- | 68 120 | ||
| Plattor | 376 2:- | 752 | 15:- | 5 640 | |
| Bollyta, asfalt 7 594 = 10:- 75 940 | 65:- | 493 610 | |||
| Bollyta, gräs | 18877 — 2:- 37 742 | 15:- | 283 065 | ||
| Naturmark | 29 137 0:80 23 310 | 1:50 | 43 706 | ||
| Summa | 272 210 | 623 824 | 5 282 262 |
Markanskaffningskostnad "272 210 5:- 1 361 050 Totalt 623 800 6 643 000
PARKANLÄGGN INGAR Område: Jakobsberg-Pettersberg
1/2 DRIFTSKOSTNAD ANLAÄGGNINGSKOSTNAD Marktyp m2 genpl ä-pris Summa ä-pris Summa
Naturmark 311 580 0:80 249 264 1:50 — 467 370 " 157 915 x 1/2 0:80 63 166 1:50 118 436 Naturreservat 57 236 <>x 1/2 0:10 2 862 - - Gräsyta 74 729 1:20 89 675 9: 672 561 " 15 555 x 1/2 1:20 9 333 9: 69 998 Gräsyta 7 603 0:40 3 041 7 53 221 " 358 <:>x 1/2 0:40 72 7 1 253 Buskyta 10 723 8:- 85 784 40: 428 920 " 229 x 1/2 8:- 216 40: 4 580 Rabattyta 53 ox 1/2 —250:- 6 625 300: 7 950 Sandyta 1 288 20:- 25 760 40: 51 520 " 282 ox 1/2 20:- 2 820 40: 5 640 Grusyta 8 299 4:- 33 196 45: 373 455 " 2 347 x 1/2 4:- 4 694 45: 52 808 Asfaltyta 27 840 3:- 83 520 65:- 1 809 600 " 13 062 ox 1/2 3:- 19 593 65: 424 515 Asfaltyta 3 614 10:- 36 140 65: 234 910
| Gatstensyta | 193 | 5:- | 965 | 250: | 48 250 | |
| " | 350 = x 1/2 5:- | 875 | 250: | 43 750 | ||
| Plattor | 218 | 4:- | 872 | 110: 23 980 | ||
| Motionsspår 3 564 x 1/2 6:80 12 118 | 45: | 80 190 | ||||
| Lekplatser | 4 | 9 600:- | 38 400 | 270 000:- 1 080 000 | ||
| " | 1 ox 1/2 9 600:- | 4 800 | 270 000: 135 000 | |||
| Trappor | 263 | 50:- | 13 150 | 1500: 394 500 | ||
| " | 137 x 1/2 50:- | 3 425 | 1 500: 102 750 | |||
| Blomsterurnor | 27 | 500:- | 13 500 | 1 000: 27 000 | ||
| Summa | 446 377 m2 omr park 251 088 m2 omr 0 genpt park 697 465 m2 | 804 566 | 6 712 157 | |||
| Markanskaffn 446 377 | 5:- 2 231 885 | |||||
| kostn | 251 088 x 1/2 | 5: 627 720 | ||||
| Totalt | 804 600 | 9 572 000 |
PARKANLÄGGNINGAR
Område: Brandthovda industriområde
| DRIFTSKOSTNADER | ANLÄGGNINGSKOSTNADER | ||||
| Marktyp | m2 | ä-pris | Summa | ä-pris | Summa |
| Naturmark | 76 850 | 0:80 | 61 480:40 1:50 | 115 275:75 | |
| Åkermark | (14 607) | 0:80 | 17 685:60 | - | - |
| Gräsyta | 12 958 | 1:20 | 15.549:60 9:- | 116 622:- | |
| Slåtteryta | 6 078 | 1;- | 6 078:- | 3:- | 18 235:50 |
| Plantering | 1 012 | 8:- | 8 092:- 40:- | 40 460:- | |
| Asfaltytor | 1 204 | 3:- | 3 610:50 65:- | 78 227:50 | |
| Grusytor | 10 | 4:- | 42:- 45:- | 472:50 | |
| Summa | 98 112 | 106 538:60 | 369 293:25 | ||
| Markanskaffn | | | ||||
| kostnad | 98 112 | 5:- | 490 560:- | ||
| Totalt | 106 500 | 860 000 |
Normalförslag till taxa för kommunvägar
Inledande $ 1
bestärmelser Ägare till fastighet inom fastställt väghållningsområde i setöre reser rs vv KOMMUN Skall erlägga avgifter enligt denna taxa till finansiering av kostnader för byggande och ärift av kommunvägar i kommunen.
Som ägare av fastighet anses vid tillänovningen av denna taxa
den som enligt kommunalskattelagen (1928:370) är skyldig att
betala skatt för garantibelopp för fastigheten. Mär omctänuig-
heterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet i
denna taxa på byggnad eller annan anläggning, scm ej tillhör ägaren till narken. Vad som i taxan föreskrivs om ägare av fastighet skall därvid gälla byggnadens eller anlägzninagens ägare.
Kommunfullmäktsige fastställer väghållningsområde inom vilket avgiftsskyldighet skall föreligga.
Avgifts- $3 skyldighet Avgift skall erläggas för samtliga fastigheter irom väghållningsområdet , såvida kommunfullmäktige ej annat beslutar. Väghållningsmyndigheten äger besluta att avgi?t inte skall uttas för fastighet som utgör endast grönområde eller väg, järnväg, spårväg eller kanal.
Fastigheterna indelas i bebyggda och obebyggda fastigheter.
Tidvunkt för Sh
avgiftsskyldighet Avgiftsskyldighet inträder när väg som väghållningen avser bragts i sådant skick att den kan användas för fastighetens
behov. Väghållningsmyndigheten beslutar om datum för avgiftsskyldighetens inträde. Berörda fastighetsägare underrättas om beslutet.
Anläggningsavgift $s och driftavgift Avgifterna utgörs av dels anläggningsavgift, dels driftavgift.
Anläggningsavgift 56 rör bebyggd fastighet Mom 1
För bebyggd fastighet utgår anläggningsavgift med
a) en grundavgift om a kr
b) en avgift per m2 tomtarea 1) om b kr
c) en avgift per m2 våningsarea 1) om ce kr.
Mom 2
Tomtarear framgår av fastighetsregister, nybyggnadskarta eller annan handling, som väghållningsmyndigheten godkänner.
Mom 3
Våningsarean bestäms efter de ritningar enligt vilka byggnadslov beviljats, eller eljest efter ritning eller uppmätning som väghållningsmyndigheten godkänner. Våningsarean utgör den sammanlagda arean av samtliga våningar, som i varje våningsplan begränsas av omgivande ytterväggars utsidor. Vindsvåning medräknas i den utsträckning den är eller enligt gällande bestämmelser kan inredas till varaktig bostad eller arbetsplats eller därmed jämförligt ändamål. Källare räknas som våning oavsett inredning.
1) Begreppet area har genomgående använts i stället för yta
enligt SIS-normer, som gäller från den 1 juli 1978. Mätmetod och beteckning för våningsarea kan komma att ändras med anledning av ovannämnda SIS-normer.
12 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165
Mom &
Sker om> eller tillbyggnad eller uppförs ytterligare byggnad på fastighet eller ökas dess tomtarea, utgår tilläggsavgift enligt mom 1l för tillkommande area.
Mom 5
Bildas ny fastighet, på vilken byggnad redan finns uppförd, utgår avgift enligt mom l.
Mom 6
I fall som avses i mom lb och 5 pröver väghållningsmyndigheten huruvida nedsättning av anläggningsavgiften skäligen kan medges på grund av tidigare erlagt vederlag eller utförd prestation.
Anläggningsavgift $ T för ovebyggd fastighet Mom 1
För obebyggd fastighet, utgår avgift enligt $ 6. Avgift för
våningsarea skall härvid beräknas för hälften av den våningsarea med vilken fastigheten enligt detaljplan eller annan bestämmelse får bebyggas eller för vilken fastigheten eljest skäligen kan anses bliva utnyttjad vid bebyggande.
Mam 2
Bebyggs fastighet som avses i mom 1 eller ökas den avgiftspliktiga våningsarean eller tomtarean utgår avgift enligt $ 6 mon 1 endast för area utöver den för vilken avgift erlagts enligt mom 1.
Mam 3
I fall som avses i mom 2 prövar väghållningsmyndigheten huruvida nedsättning av avgiften skäligen kan medges på grund av tidigare erlagt vederlag eller utförd prestation.
Anläggnings- $8 avgiftens storlek i särskilda fall Om kostnaden för ett bereda viss eller vissa fastigheter
möjlighet att använda kommunvägarna, på grund av bebyggelsens
lokalisering, terrängförhållanden eller andra omständigheter,
avviker från vad som är normalt, äger väghållningsmyndigheten
besluta om förhöjning eller reduktion av anläggningsavgiften.
Åtgärder till $9 fördel endast för
vissa fastigheter Är väghållningsåtgärd till övervägande fördel för endast
vissa fastigheter äger väghållningsmyndigheten besluta att
ägarna till dessa fastigheter ensamma skall bära kostnaden
för åtgärden.
Övortagande av $ 10 enskild väg
Vid övertagande av enskild väg äger väghållningsmyndigheten
medge fastighetsägare skälig nedsättning av anlärgningsavgift
på grund av tidigare erlagt vederlag elier utfört prestaticn.
Indok för anlägg- 3 11 ningsavaift
Anläggningsavgiftens storlek är baserad på indextalet
«seg> den l svscss 19... i det kostnadsindex för väg- och bro-
entreprenader grupp I:a' som vägverket och statistiska central-
byrån fastställer. När detta index ändras, skall vävhållnings-
myndigheten anpassa avgiften därefter med iakttagande av
följande bestämmelser:
&) Angivet belopp skall multipliceras med den faktor som
året och talet ...,. . Ändras mervärdeskatten, vilken inverkar
på vägkostnaderna men ej inräknats i det förstnämnda index-
talet, skall indextalet justerrs med hänsyn härtill.
b) Beslutad avgiftsändring tillämpas för anläggningsavgift för
vilken avgiftsskyldighet inträder från och med dagen efter väg-
hållningsmyndighetens beslut eller från och med den senare
dag som anges i beslutet.
Betalningstid $ 12 och ränta Anläggningsavgift erläggs inom tid som anges i faktura. Uppgår avgiften till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall dock om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet
ställes, avgiften fördelas i poster att jämte ränta å obetalt
belovp gäldas genom årliga inbetalningar under viss tid, högst 10 år. Ränta skall utgå enligt 5 § räntelagen (1975:535) på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden
från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess
ifrågavarande del av avgiften betalas eller förfaller till betalning.
Dröjsmålsränta beräknas enligt 6 § räntelagen på obetalt belopp från förfallodagen till dess betalning sker.
Avgiftsskyldighet enligt $ 6 mom b och mom 5 sam! 35 7 mon 2
inträder, då byggnadslov eller utökad byggnadsrävs beviljats elier då fastighetsbildningsbeslut vunnit laga rrafi. Avgiften erläggs inom tid som anges i faktura. Meddelar inte fastignhetsägaren när det ändrade förhållandet inträtt, utgår ränta scn i andra stycket sägs för tiden från och med två månader efter det avgiftsskyldighet inträtt och till åess avgiften betalas.
Merkostnader $ 13 pga rastighetsägarens önskamål Begär fastighetsägare att kommunväg skall nyanläggas på visst sätt eller ändras i något avseende och finner väghållningsmyndigheten skäl utföra hans begäran är fastighetsägaren skyldig ersätta den merkostnad som kan uppstå närigenon.
Driftavgift $ 14
För avgiftsskyldig fastighet utgår en årlig iriftavgift om d kr för varje påbörjat 10 000-tal kr av fastighetens senast kända taxeringsvärde.
Saknas taxeringsvärde eller kan det inte skäligen användas
scn underlag för avgiftsberäkningen fastställer väghållnings-
myndigheten en skälig avgift.
Driftavgiftens $ 15 storlek i särskilda fail Är drift- och underhållskostnaderne väsentligt lägre eller
högre för viss eller vissa fastigheter än för fastigheter
i allmänhet med likvärda trafikuppgiiter eller nar fastighet
betydende egna kostnader för väg inom väghållningsområdet,
äger väghållningsmyndigheten beslut om reduktion eller för-
höjning av driftavgiften.
Index för drift- $ 16 avgift
serrrerr rr månad 19.. i konsumentprisindex. När detta index
ändras skall väghållningsmyndigheten anpassa avgiften där-
efter med iakttagande av följande bestämmelser:
a) Angivet belopp skall multipliceras med den faktor som
beslutsåret och talet ... .
b) Beslutad avgiftsändring gäller från nästföljande årsskifte, såvida ej annat beslutas.
Betalningstid $ 27 och ränta
Driftavgift för löpande verksamhetsår (kalenierår) erlåggs
inom tid som anges i faktura. Dröjsmålsränta beräknas enlig?
6 § räntelagen på obetalt belopp från förfallodagen till dess
betalning sker.
ITkraftträdande $ 18
Bilaga 5
De remitterade lagförslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadslagen (1947: 385)! dels att 62—69 och 72 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 67 § skall utgå, dels att 56—61 och 155 §§ samt rubriken närmast före 56 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Om ersättning för gatumark Om gatukostnader m.m.
56§
Ägare av fastighet som är belä- Om en kommun skall anlägga el-
gen vid gata och som överensstäm- ler förbättra gator och andra all-
mer med tomtindelning är skyldig männa platser inom områden med att ersätta kommunen värdet av ga- stadsplan, får kommunfullmäktige tumarken framför fastigheten intill besluta att kostnader för sådana åt-
gatans mitt, dock ej till större bredd gärder som är avsedda att tillgodo-
än fem åttondelar av den enligt se ett visst områdes behov av all-
stadsplanen vid gatans upplåtande männa platser och anordningar till allmänt begagnande tillåtna som normalt hör till allmänna högsta hushöjden å fastigheten. platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.
Är fastigheten belägen vid gatu- Kostnaderna skall fördelas melkors, omfattar ersättningsskyldig- lan fastigheterna efter skälig och
heten tillika den del av gatukorset rättvis grund.
som inneslutes av den i första Kommunfullmäktige beslutar om stycket angivna gatumarkens ut- avgränsningen av det område inom dragna gränslinjer och är belägen vilket fördelning skall ske, om kostinom ett avstånd från fastighetens nader som skall fördelas samt om sida eller hörn, motsvarande fem grunderna för fördelningen. åttondelar av den i första stycket angivna hushöjden.
578" Ingår i gata allmän väg eller ock Om en kommun skall anlägga el-
vägmark som kommunen jämlikt ler förbättra en gata, får kommun- 43§ nyttjar, skall fastighetsägarens fullmäktige besluta att kostnaden ersättningsskyldighet enligt 568 för detta skall betalas av ägarna till första stycket begränsas till värdet de fastigheter som är belägna vid av gatumarken framför fastigheten gatan. Därvid får för varje fastigintill gatans mitt, minskad med hal- het tas ut en ersättning som motva arealen av vägmarken. svarar hälften av den kostnad som
> Lagen omtryckt 1972: 775.
” Senaste lydelse 1975: 459,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
: belöper på gatan framför fastighe-
ten. Kostnaden för sådana anord-
ningar som normalt hör till en gata
får tas ut med lika delar av fastig-
hetsägarna. Kostnaden för att an-
lägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna
vid gatukorset.
Ingår vägmark som avses i första Om kostnaden för att anlägga elstycket i gatukors och finnes den ler förbättra gatan inte är densam-
areal gatumark som återstår i kor- ma överallt, får kommunfullmäk-
set efter avdrag av vägens areal tige besluta att kostnaden skall för-
vara mindre än den areal som delas mellan fastighetsägarna efter ägarna av fastigheterna vid korset någon annan skälig och rättvis jämlikt 56 § andra stycket skola grund än som anges i första sammanlagt ersätta, jämkas er- stycket. sättningsskyldigheten för fastigheterna så att den sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda återstående areal.
Vad i första och andra styckena sägs avser icke allmän väg som efter det att denna lag trätt i kraft
eller, om väghållningen i kom-
munen dessförinnan övertagits av staten, sedan så skett byggts inom
område som ingår i stadsplanen.
58§
Ersättning varom i 56 och 57§§ Den ersättning som enligt 56 el-
sägs skall beräknas efter medelvär- ler 57§ belöper på varje fastighet
det å all gatumarken framför fas- skall jämkas, om de kostnader som tigheten eller i fråga om gatukors, skall ersättas är oskäligt höga eller å den mark som ingår i gatukorset; om de åtgärder som ersättningen dock skall vägmark som avses i57§ avser har en omfattning eller ett första stycket icke tagas i beräk- utförande som betydligt överstiger ning. Värdet av själva marken vad som kan anses normalt med skall, efter de grunder vilka gälla hänsyn till den användning som är för uppskattning av gatumark som tillåten för fastigheten. avstås till kommunen, uppskattas utan hänsyn till kostnad som kom-
munen vidkänts för markens iord-
ningställande.
598?
Därest så finnes lämpligt, må Till grund för bestämmande av
länsstyrelsen på framställning av ersättning enligt 56 eller 57§ får kommunen besluta, att gatumarks- läggas antingen de faktiska kostnaersättning som enligt 56—-58§§ derna eller på tidigare erfarenhet
sammanlagt belöper på fastighets- stödda beräkningar av vad det kos-
3 Senaste lydelse 1975: 459
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ägarna inom visst område skall för- tar att i motsvarande utförande andelas mellan dem och i förekom- lägga eller förbättra gator eller
mande fall ägarna till annan eller andra allmänna platser.
andra inom samma område belägna fastigheter, som ej hava egen gräns mot gata, efter omfattningen
av den enligt stadsplanen å fastig-
heterna medgivna bebyggelsen el-
ler efter fastigheternas storlek eller annan skälig grund.
Äro synnerliga skäl därtill, äger
regeringen förordna om ändring i
beslutet efter vad som prövas skä-
ligt.
Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del
därav som vid besluteis meddelan-
de är eller lagligen skolat vara upp-
låten till allmänt begagnande.
60§
Svarar den fördel som genom Skyldigheten att ersätta komgata beredes fastighet icke mot den munen kostnaderna för gator och
ersättningsskyldighet som enligt andra . allmänna platser inträder 56—58 §§ eller 59 § åligger fastighe- när den anläggning som ersättning-
tens ägare, jämkas ersättningen en avser kan användas för sitt än-
med hänsyn därtill. damål.
Ersättningsskyldigheten skall
fullgöras vid anfordran. Om ersätt-
ningsbeloppet är betungande med
hänsyn till fastighetens ekonomiska
bärkraft eller andra omständighe-
ter, får fastighetsägaren dock beta-
la ersättningen genom avbetalning-
ar, om godtagbar säkerhet ställs.
Avbetalningen skall ske med minst
en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning
framställdes. Om betalningsvill-
koren ändå blir alltför betungande
för fastighetsägaren, skall villkoren
jämkas.
När skyldighet att betala ersätt-
ning har inträtt, är ny ägare av
kvartersmark bunden i samma om-
fattning som tidigare ägare. Ny
ägare av en fastighet svarar dock
inte mot kommunen för sådan er-
sättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har markägare utan lösen till Tvist om ersättning för gatukostkommunen = överlåtit — gatumark nader och kostnader för annan allframför fastighet eller i gatukors, män plats prövas av fastighetsdomeller har kommunen samtidigt varit stolen på talan av endera parten. ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och gatumarken efter det gatumarken blivit i studsplan upptagen såsom sådan, vare fastighetens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.
628”
Skall gata vidgas, vare den som äger fastighet vid någondera sidan av gatan skyldig att ersätta kommunen skillnaden mellan de ersättningsbelopp som med tillämpning av 56—588§§ åvila fastighetsägare före och efter vidgningen; dock skall medelvärdet å all mark framför fastigheten eller i gatukorset beräknas efter medelvärdet å den mark som erfordras för vidgningen, och må den fastighetsägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.
Vid bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt 60 och 61 §§ äga motsvarande tillämpning.
Har enligt 59§ särskild grund fastställts för fördelning av ersättning för gatumark, skall utan hinder därav den ökning av gatumarksersättning som föranledes av gatans vidgning gäldas enligt bestämmelserna i första stycket, såvitt ej regeringen på framställning av kommunen annorlunda förordnar.
63§
Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas upplåtande till allmänt begag-
4 Senaste lydelse 1975: 459. 13 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nande. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i frågå om skyldighet att erlägga ersättning för gatumark efter gatas vidgning. —— Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill fastighetsägare erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar,
vare han dock berättigad därtill,
om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. Å oguldet belopp skall
enligt kommunens bestämmande gäldus skälig ränta från den dag då krav på ersättning framställts. Prö-
vas nu stadgade villkor alltför betungande för fastighetsägaren, äger länsstyrelsen medgiva den
lättnad som påkallas av omständig-
heterna.
64§
Sedan stadsplan blivit fastställd, äger kommunen, ändå att ersättningsskyldighet enligt 63§ ej in-
trätt, påkalla fastställande av den
ersättning fastighetsägare skall gälda för gatumark.
Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, kommunen att den ersättningsskyldig-
het för värdet av gatumark, som
jämlikt 56—588§§ eller 62§ första stycket kan komma att åläggas fas-
tighetsägare inom kvarteret, skall
bestämmas, må det ske. Sedan
tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet fördelas mellan fastighetsägarna jämlikt 56—59§§ el-
ler 62§ första stycket, varefter, om fall som avses i 60 eller 61§ är för handen, där föreskriven jämkning skall ske.
Vid bestämmande av ersättning
enligt andra stycket första punkten skall vad eljest stadgas om fastighet och fastighetsägare gälla om kvartersmark och ägare av sådan mark.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
658 Tvist om ersättning för gatumark prövas av fastighetsdomstolen på
talan av endera parten.
668 Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av kvar-
tersmark, som berörts av åtgärden,
bunden i samma omfattning som förre ägaren.
Om ersättning för gatubyggnadskostnad
678"
Kommunfullmäktige må för kommunen i dess helhet eller för viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastighet som överensstämmer med
tomtindelning att bidraga till kost-
naden för iordningställande av
gata (gatubyggnadskostnad). Bestämmelserna skola understäl-
las länsstyrelsens prövning, så-
framt på fastighetsägare lägges
skyldighet som tidigare icke ålegat
honom. Om särskild anledning fö-
religger, äger länsstyrelsen med eget utlåtande överlämna sådant ärende till regeringen för avgörande.
68§ Bestämmelser om bidrag till ga-
tubyggnadskostnad skola angiva grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och
ordning för ersättningens erläggande. Vid grundernas bestäm-
mande skall iakttagas:
1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas fastighetsägare beträffande gata eller del därav vars anlägg-
ning påbörjats framför fastigheten
då fråga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskost-
5 Senaste lydelse 1975: 459.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nad väcktes hos kommunfullmäktige.
2. Ersättningsskyldighet må ej
avse gata eller del därav som lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som un-
der I sägs.
3. Å fastighetsägare må ej läg-
gas kostnad som utan motsvarande fördel för fastighets bebyggande föranledes av att gatas höjdläge skall i väsentlig mån avvika från
markens naturliga höjdläge eller av
att gatans anläggning eljest på
grund av särskilda omständigheter
ställer sig mer än vanligt kostsam.
4. Fastighetsägare må icke be-
lastas med gatubyggnadskostnad i
större omfattning än som gäller i
fråga om honom åliggande skyldig-
het att ersätta gatumark; dock må
kostnad uttagas för iordningstäl-
lande av vägmark såsom gata eller
av gatumark som avses i 61 §, ouktat ersättningsskyldighet som nyss nämnts icke föreligger beträffande marken.
5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskostnad. som skulle sammanlagt be-
löpa å fastighetsägarna inom visst
område, fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig
grund.
6. År inom gatudel, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden icke överallt densamma, skall ersättningen beräknas efter den genomsnittliga kostnaden.
7. Till grund för bestämmande
av gatubyggnadskostnad må, i stället för vad under 5 och 6 sägs, läg-
gas på tidigare erfarenhet stödda
beräkningar av vad gata under lik-
artade förhållanden betingar i anläggning.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8. Därest nuvarande eller föregående ägare av fastighet mot ve-
derlag helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för
anläggning av gata, skall hänsyn
tagas härtill.
9. Fastighetsägarnas — åligganden skola städse motsvara skäliga
anspråk på rättvisa och billighet.
69§
Svarar den fördel som genom ga-
tas iordningställande beredes fas-
tighet icke mot den skyldighet som
enligt bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad åvilar fas-
tighetens ägare, jämkas ersättning-
en med hänsyn därtill. Tvist om bidrag till gatubygg-
nadskostnad prövas av fastighetsdomstolen på talan av endera par-
ten.
72§
Ågare uv fastighet inom område, beträffande vilket förordnande en-
ligt 70§ meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark.
155§ Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet äger tillämpning
även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av tomt eller fastighet avses därvid ägarna av de fastigheter som hava del i samfälligheten. Är samfälligheten ej avsedd för bebyggelse, skall den anses bebyggd
när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Högsta tillåtna hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe-
ter som hava del i samfälligheten.
Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om
fastighet som överensstämmer med
tomtindelning avser även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits
eller skall äga rum efter det att
kvarteret intogs i stadsplanen, samt tomt som är i en ägares hand.
Vad I denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med
tomtindelning skall gälla även beträffande fastighet som bildats med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2§ tredje och fjärde styckena fastighetsbild-
ningslagen (1970: 988). .
Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Äldre bestämmelser skall
tillämpas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats före ikraftträ-
dandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Härigenom föreskrivs att 2 och 25 §§ samt 71§ I mom. byggnadsstadgan (1959: 612)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 När sådant begäres av någon, Om någon begär det skall bygg-
vars rätt kan beröras därav, åligger nadsnämnden lämna skriftligt be-
det byggnadsnämnden att lämna sked om nämnden har meddelat beskriftligt besked huruvida nämnden slut om skyldighet för en viss fastig-
meddelat beslut rörande skyldighet hetsägare att vidta särskilda åtgärför fastighetsägare att vidtaga sär- der med avseende på fastigheten. skild åtgärd med avseende å fas-
tigheten.
Där stadsplan finnes åligger det Där stadsplan finns skall bygg-
byggnadsnämnden = eller annan nadsnämnden eller den myndighet, myndighet, som kommunfullmäk- som kommunfullmäktige ' bestämtige bestämma, att på begäran av mer, på begäran lämna skriftligt beperson, som i första stycket sägs, sked om den ersättning för gatuutfärda skriftligt besked rörande kostnader eller kostnader för annan
den på fastigheten belöpande för- allmän plats som belöper på en viss pliktelsen att till kommunen utgiva fastighet. I beskedet skall anges i
bidrag till kostnad för gata. I be- vad mån skyldigheten att betala er-
skedet skall angivas i vad mån be- sättningen har inträtt.
talningsskyldighet för förpliktelsen inträtt eller icke.
Där stadsplan finnes åligger det Om någon begär det skall bygg-
härjämte byggnadsnämnden att, då nadsnämnden dessutom lämna ut
det begäres av person som avses i karta (nybyggnadskarta) för sådan
första stycket, till denne utlämna fastighet som ingår i stadsplan.
karta (nybyggnadskarta) rörande Nämnden bör tillhandahålla nyfastighet som ingår i planen. Nämn- byggnadskarta också för andra fas-
den bör ock, där det lämpligen kan tigheter, om det lämpligen kan ske. ske, tillhandahålla nybyggnads-
karta för fastighet inom område,
som ej ingår I stadsplan.
+
25§"
Väckes fråga om meddelande av Om gatukostnader eller kostna-
beslut enligt 59§ byggnadslagen der för andra allmänna platser
rörande särskild grund för fördel- skall betalas av fastighetsägare enning av gatumarksersättning eller ligt 56 § byggnadslagen (1947:385), om ändring i sådant beslut eller om skall kommunfullmäktige låta utreantagande av bestämmelser om bi- da frågan och upprätta det förslag drag till gatubyggnadskostnad eller som utredningen föranleder.
ändring därav, och finna kommun-
! Stadgan omtryckt 1972: 776. ? Senaste lydelse 1977: 913.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
fullmäktige att frågan bör komma under närmare prövning, ankommer det på fullmäktige att låta verkställa utredning i ärendet och upgöra det förslag vartill utredningen må föranleda.
Sedan förslag upprättats skall Förslaget skall ställas ut för
detsamma utställas för granskning granskning under minst tre veckor under viss tid, minst tre veckor, ef- efter det att kungörelse om detta
ter det kungörelse härom skett i har skett i ortstidning. Underrättel-
ortstidning. Där fråga är om sär- se om utställningen av förslaget skild grund för fördelning av gatu- skall dessutom på det sätt som marksersättning, skall dessutom på anges i 178 4 mom. första stycket
sätt i 17§ 4 mom. första stycket sändas till kända och inom riket bosägs underrättelse om förslagets satta markägare, vilkas rätt berörs
utställande för granskning tillstäl- av förslaget. Underrättelse behöver
las kända och inom riket boende dock inte sändas till den som skrift-
markägare, vilkas rätt beröres av ligt har godkänt förslaget. När
förslaget, dock att sådan underrät- granskningstiden har gått ut, får telse ej behöver tillställas den som fullmäktige besluta i ärendet.
skriftligen godkänt förslaget. När den för granskning bestämda tiden tilländagått äga fullmäktige besluta
i ärendet.
718 I mom. Över byggnadsnämnds I mom. Byggnadsnämndens be-
beslut enligt byggnadslagen eller slut enligt byggnadslagen
denna stadga må besvär anföras (1947:385) eller denna stadga får hos länsstyrelsen. överklagas genom besvär hos läns-
styrelsen.
Klagan må ej föras över bygg- Ett beslut av byggnadsnämnden nadsnämnds = beslut, varigenom att vägra medgivande till avvikelse medgivande till avvikelse från fast- från fastställd generalplan, stadsställd generalplan, stadsplan eller plan eller byggnadsplan får dock byggnadsplan vägrats. Att särskild inte överklagas. I 149 § byggnadsklagen ej må föras över byggnads- lagen finns föreskrifter om att särnämnds beslut i vissa ärenden rö- skild klagan inte får föras över rande stadsplan, byggnadsplan eller nämndens beslut i vissa ärenden rötomtindelning, därom stadgas i rande stadsplan, byggnadsplan eller 149§ byggnadslagen. . tomtindelning.
Har åt annan myndighet än Om någon annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att byggnadsnämnden hur fått it upp-
pröva ärenden rörande ställande av drag att pröva nedan angivna ären-
säkerhet enligt 38 § byggnadslagen den, skall vad som föreskrivs om för fullgörande av fastighetsägares överklagande i första stycket til-
skyldighet att anordna utfartsväg lämpas på den myndighetens beslut eller avlopp från fastighet eller att i sådana ärenden. De ärenden som
utgiva bidrag till kostnad för gata, avses är följande: skall om besvär över den myndig- I. Ärenden om ställande av sä-
hetens beslut i sådant ärende gälla kerhet enligt 38§ byggnadslagen
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
vad ovan stadgats om besvär över = för fullgörande av fastighetsägares byggnadsnämnds beslut. skyldighet att anordna utfartsväg
eller avlopp eller utt betala bidrag
till gatukostnader.
2. Ärenden enligt 60§ samma
lag om betalningsvillkor för gatu-
kostnadsersättning m.m.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Äldre bestämmelser skall
tillämpas i ärenden om gatukostnader avseende åtgärder som har påbörjats före ikraftträdandet.
Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1981-03-19
Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars [981 har regeringen på hemställan av statsrådet Danell beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tili
1. lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
2. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Rolf Lundmark.
Förslagen föranleder följande yttrande av lugrådet:
Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
60§
Enligt första stycket i förevarande paragraf skall skyldigheten att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträda när den anläggning som ersättningen avser kan användas för sitt ändamål. Det torde inte vara alldeles ovanligt att gatubyggnad, till vilken ett flertal fastigheter har att utgiva ersättning, företages i etapper och att den första etappen — som i och för sig är till gagn för viss fastighet och därför också föranleder ersättningsskyldighet för denna — icke kan utnyttjas av denna fastighet förrän en senare etapp av gatubyggnaden har utförts. Om anläggningen så långt den utförts i första etappen är färdig och kan begagnas, kan sägas att den kan användas för sitt ändamål och enligt förevarande stadgande skulle då ersättningsskyldighet föreligga för samtliga till anläggningsetappen bidragsskyldiga. Det synes emellertid icke rimligt att ägaren till en fastighet, som först efter det att en senare etapp utförts kan utnyttja den i den första etappen byggda anläggningen, skall vara skyldig betala på fastigheten belöpande ersättning hänförlig till den första etappen innan möjlighet till utnyttjande föreligger. Avsikten med förslaget torde för övrigt icke vara annat än vad nu angivits som rimligt. För att det av lagtexten klart skall framgå att betalningsskyldighet för en fastighet inträder först när en anläggning kan utnyttjas av fastigheten även om anläggningen tidigare tages i bruk för andra fastigheter förordas, att ifrågavarande stycke förslagsvis gives denna lydelse: "Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när
den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.”
Med hänsyn till att första meningen i tredje stycket gäller ny ägare av
kvartersmark — varigenom regeln icke kommer att omfatta den som förvärvar sådan del av en fastighet som ej ingår i kvartersmarken — synes
lämpligt att bestämmelsen i andra meningen, som är en begränsning eller
precisering av första meningens regel, får gälla — icke såsom enligt försla-
get ”Ny ägare av en fastighet” — utan ”Den nye ägaren”.
Förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan
25§
I förevarande paragraf upptages noggranna regler om förfarandet när fråga uppkommer om att antaga gatukostnadsbestämmelser enligt 56§ byggnadslagen. När det gäller antagande av bestämmelser enligt 57§ nämnda lag saknas helt förfaranderegler. I motiven till 57 § byggnadslagen framhålles, att det inte finns anledning att låta bestämmelserna i förevarande paragraf om kungörelse och utställning avse uttag med stöd av 57 § men att det är självklart att de berörda fastighetsägarna måste få ta del av framlagd utredning och bemöta den. Även om det ej finns anledning till
erinran i sak mot vad sålunda anförts, måste det anses otillfredsställande
att den tänkta ordningen icke alls kommit till uttryck i lagtexten. Med
hänsyn till vad nu anförts förordas, att första stycket i förevarande para-
graf — vilket därjämte bör undergå en jämkning av redaktionell natur — utvidgas att omfatta även fall som avses i 57§ byggnadslagen, att andra stycket undergår sådan jämkning att det även därefter avser endast fall enligt 56 §& byggnadslagen samt att ett tredje stycke avseende situationen i 578 byggnadslagen införes. Paragrafen skulle då kunna givas förslagsvis följande lydelse:
"Innan kommunfullmäktige beslutar att gatukostnader eller kostnader för andra allmänna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 56 eller
57 § byggnadslagen (1947: 385) skall ---.
Förslag till ersättningsskyldighet enligt 56 §& byggnadslagen skall ställas ut ---.
Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 57 § byggnadslagen, skall de
markägare, vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas tillfälle att yttra sig över detta, innan kommunfullmäktige får fatta beslut i
ärendet.”
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-03-19
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam
Linder, Johansson, Wirtén, Holm. Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn,
Danell, Petri, Eliasson |
Föredragande: statsrådet Danell
Proposition om ändring i byggnadslagen (1947: 385) m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till 1. lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385), 2. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit de remitterade lagförslagen.
När det gäller förslaget till lug om ändring i byggnadslagen har lagrådet
föreslagit vissa ändringar i 60§. Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört
i anslutning till paragrafen och tillstyrker alltså de föreslagna ändringarna. Jag föreslår också redaktionella ändringar i 56 och 60 §§.
I fråga om det remitterade förslaget till lag om ändring i byggnadsstad-
gan har lagrådet föreslagit vissa ändringar av reglerna om beredningsför-
farandet i 258. Även här kan jag ansluta mig vad lagrådet har anfört och tillstyrker de föreslagna ändringarna. Jag föreslår också redaktionella änd-
ringar i 2 och 25 §§.
Beträffande finansiering av ersättningar för gator m.m. bör anmärkas
att kostnader för mark och för att ställa den i ordning för bebyggelse belånas inom ramen för det statliga bostadsfinansieringssystemet. Sådana kostnader beaktas genom ett särskilt belopp för tomt- och grundberedning
i låneunderlaget. Beloppet fastställs av länsbostadsnämnden efter framställning från kommunen. Med iordningställande av mark avses anordnande av gator, vägar. parker, öppna bilplatser och elektriska ledningar,
anläggningar för vattenförsörjning och avlopp samt grovplanering och
grundberedning. Beloppet skall motsvara kostnaderna för mark och dess iordningställande inom områden utan samlad bebyggelse. Beloppet används både vid nybyggnad i sådana områden och vid ny- och ombyggnad i områden med samlad äldre bebyggelse. De nu föreslagna ändringarna i
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 mars 1981.
fråga om gatukostnadsersättning m.m. torde därför inte medföra någon
ökning av kostnaderna för statliga bostadslån. I denna fråga har jag samrått med statsrådet Friggebo.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.