SOU 1963:78
Nya medel för plangenomförande
N 4-0 (;(
oå (-
- CDL"
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 19:33:73 Lj;___._” & liir ": ,'_; Q/ ' HAr-;;. _ #*
Justitiedepartementet
NYA MEDEL FÖR PLANGENOMFÖRANDE
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRING I BYGGNADSLAGEN M.M. AVGIVET AV
1954. ÅRS FASTIGHETSBILDNINGSKOMMITTE
Stockholm 1963
!"
?
PF.—'."
. Försvarskosmaderna budgetåren 1988/87.
OFFENTLICA UTREDNINGAR 1963
Kronologisk förteckning
En teknisk institution inom Stockholms univer- sitet. Svenska Reproduktions AB. 114 5. E. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 a. I. . Utrikesförvaltningena organisation och personal-
behov. Idun. 90 3. U. Administrativ organisation inom utrikesförvait- ningen. Idun. 95 s. U.
Idun. 180 s. Fö.
Indelningr- och samarbetsfrågorI i Göteborgs- och Malmöornrådena. Idun. 212 5. I. Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions AB. 435 Preliminär nanonaibudget för år 1989. Marcus. IV+97 s. Fi. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Häggström. 509 11. E. Universitetsväsendets organisation. I-Iasggström. 190 5. E.
Uppehållstillstånd m. m. för utländska stude- rande. Idun. 54 5. I . Översättning av fördrag angående upprättandet
av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 5. H. Utbildning av lärare för jordbruk och skogs- bruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. Idun. 289 S. F.. . gndersökning av taxeringsutfallet. Idun. 155 s.
Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 5. E. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. Idun. 206 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. Idun. 220 s. Ju. . Sveriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. Ju. . Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m.m. Idun. 111 s. Ju u. Sjukhus och öppen vård. Idun. 486 s. I. Kraven på gymnasiet. Idun. 387 s. +12 5. ill. E. Förslag till lag om vissa gemensamhetsanlägg- ningar m.m. Idun. 290 s. Ju. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del 1. Intervju- och frekvensundersökningar m.m. Idun. 259 a. I. Papper och annan skrivmateriel. Kihlström. 74 a. H. Religionens betydelse som samhällsfaktor. AB Wilhelmssons Boktryckeri. 211 s. E. Trafikmål. Beckman. 237 s. Ju. Utsökningsrätt II. Norstedt & Söner. 119 s. Ju. Kommunala renhåilmngsavgifter. Beckman. 81
I. Den statliga konsulentverksamheten på social- vårdens område. Beckman. 119 s. . Försvar och fiskerinäring. Norstsedt & Söner
235 s. Fö. Listerlandets ålfisken. Kihlström. 67 s. Jo. . Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 s. Ju.
U-länder och utbildning. Idun. 201 5. U. Lärare på grundskolans mellanstadium. Idun. 91 5. E. Malmen i Norrbotten. AB. 150 s. H.
Svenska Reproduktions
. Kommersiellt och handelspolitiskt uvecklings- bistånd. Idun. 151 s. U. Arbetsföreläggande. Idun. 97 s. S.
39. 40. 41.
42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49.
50. 51.
52. 53.
54. 55.
56. 57.
58. 59. 60. 61. 62. 63 64 65. 66.
67.
68. 69.
70. 71. 72. 73. 74. 75. 76. 77
78.
Kyrkor och samfund i Sverige. Idun. 308 5. E. Arbetslöshetsförsäkringen. Idun. 248 a. I. Specialutredningar om gymnasiet. Beckman. 318 5. E. Ett nytt gymnasium. Idun. 949 5. E. Läroplan för gymnasiet. Häggström. 778 5. E. Akademikernas skuldsättning. Marcus. 107 5. E. Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämt- lands län. Idun. 456 s.+1 utvikskarta. I. Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och organisation. Kihlström. 91 s. Aldringsvårdens läge. Idun. 295 s.+20 s. Ill. S. Bättre studiehjälp. Idun. 220 s. E. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga 1. Idun. 392 s. + 2 st. utvikskartor. I. Fackskolan. Haeggström. 782 s. E. De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. Marcus. 115 5. C. Om åtgärder mot skatteflykt. Idun. 288 s. Fi. Studentrekrytering och studentekonomi. Kihl- ström. 131 5. E. Några Valfrågor. Kihlström. 75 s. Ju. Reviderat förslag till jordabalk m. m. Norstedt & Söner. 459 s. Ju. Domstolsväsendet. 1. Rådhusrätternas förstatli- gande. Idun. 261 s. Ju. Översättning av föredrag angående upprättan- det av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Marcus. 157 5. H. Aktiv lokaliseringspolitik. Betänkande. 458 s. + 4 st. kartor. I. Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken under åren 1961 och 1962. Idun. 163 5. K. Svenska handelsflottans krigsförluster under det andra världskriget. Marcus. 185 5. H. Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhe- tens främjande. Kihlström. 119 5. E. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga 11. Idun. 455 5. +5 st. kartor. I. Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk. Idun. 80 s. Jo. Landstingens organisation och arbetsformer m. m. Kihlström. 195 s. I. Totalförsvarets regionala ledning. Idun. 210 s.
Idun.
Det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar. Idun. 241 5. Jo o. Stöd åt ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. Idun. 102 5. E. Fastighetsbildning. Idun. 827 s. Lokaliselring av statlig verksamhet. Kihlström. 354 s F Stadsbyggnadsmässiga konsekvenser av inflytt- ning av statlig verksamhet. Kihlström. 92 s. Fi. Skogsvägar. Svenska Reproduktions AB. 73 5. Jo. Nykterhet i trafik. Idun. 292 e. K. Domar i expropriationsmål 1951—60. Idun. 148 s. Ju Rätt till studiemedel. Kihlström. 920 5. E. Slakt och kastrering av ren jämte andra djur- skyddsfrågor. Norstedt & Söner. 132 s. +4 s. 111. Ju. Högre utbildning och forskning i Umeå. II. Häggström. 09 5. E. Forskning, undervisning och infomation inom näringslärans område. Idun. 168 5. E. Nya medel för plangenomförande. Idun. 55 s. Ju.
Justitiedepartementet
NYA MEDEL FÖR
PLANGENOMFÖRANDE
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL LAG
OM ÄNDRING I BYGGNADSLAGEN M.M.
AVGIVET AV 1954 ÅRS FASTIGHETSBILDNINGSKOMMITTE
IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1963
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet
* Genom beslut den 16 oktober 1953 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för 1 justitiedepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning av . frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed sammanhängan- ? de spörsmål. De med stöd av bemyndigandet tillkallade sakkunniga påbör- jade sitt arbete i januari 1954 och antogo namnet 1954 års fastighetsbild- ningskommitté.
Sedan byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, 1951 års byggnadsutred- ning, fastighetsbildningskommittén och Svenska stadsförbundet i gemen- sam skrivelse den 13 juni 1958 till statsrådet och chefen för kommunika- tionsdepartementet hemställt om särskild utredning av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen och angränsande rättsområden samt Näringslivets byggnadsdelegation och Sveriges fastighetsägareförbund därefter i gemen- sam skrivelse den 28 juli 1958 anfört vissa synpunkter i ämnet och för- klarat sig instämma i syftet med förutnämnda framställning, beslöt Kungl. Maj:t den 19 december 1958, att skrivelserna skulle överlämnas till fastig- hetsbildningskommittén att av kommittén upptagas till behandling vid full- görandet av kommitténs utredningsuppdrag. På grundval av arbetet med utförande av det sålunda meddelade tilläggsuppdraget avlämnade kommit- tén den 3 maj 1963 betänkande med förslag till lag om vissa gemensam- hetsanläggningar m. m. (SOU 1963: 23).
Under det fortsatta arbetet har kommittén —— i syfte att bereda ökade möjligheter enligt byggnadslagstiftningen att genomföra fastställda planer _— behandlat vissa spörsmål angående utvidgning av byggnadslagens inlö— senregier till att avse jämväl förvärv av begränsade rättigheter samt frågan om reglering av de problem, som föranledas av behovet av förbud mot ut- fart i vad avser vissa gator med trafik av genomfartskaraktår. Sedan även utredningsarbetet i denna del nu avslutats, får kommittén härmed vörd- samt överlämna betänkande med förslag till lag om ändring i byggnads- lagen m. m.
I arbetet ha såsom ledamöter i kommittén deltagit landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören F. G. Karlsson och lantbrukaren 0. E. M. Ohlsson samt leda— möterna av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin och bokhålla- ren J. G. Löfroth. Kommittéledamoten riksdagsmannen B. F. Jansson har på grund av sjukdom ej deltagit i denna del av arbetet. Enligt förordnande den 10 januari 1959 ha särskilda experter biträtt kommittén vid fullgöran- det av uppdraget, nämligen stadsingenjören H. S. Carlsson Mared, sekre- teraren R. Romson, civilingenjören E. Thyreen, avdelningsdirektören E. G. Wannfors, stadsjuristen E. G. Westman och generaldirektören L. E. Öjborn. Tillika ha i arbetet deltagit kommitténs sekreterare hovrättsrådet K. J. G. Gyllensvård och överingenjören H. Wallner samt biträdande sekre- teraren hovrättsassessorn A. Hedström, den sistnämnde särskilt förordnad med anledning av tilläggsuppdraget.
Experterna ha biträtt kommitténs förslag.
De överlämnade skrivelserna beröra även spörsmålet om införande av sådana reviderade bestämmelser angående servitut, som åsyfta att — ut- över vad i förevarande betänkande föreslås — ge detta institut ökad an- vändbarhet i stad, ävensom frågan om möjligheterna för fastighetsägare att friköpa sig från honom äliggande skyldighet att anordna parkerings- utrymme. Det förstnämnda spörsmålet har behandlats i kommitténs nyli- gen avgivna betänkande med förslag till lag om fastighetsbildning (SOU 1963: 68), det sistnämnda är föremål för övervägande av parkeringskom- mittén. I och med att det nu föreliggande betänkandet avlämnas är därför kommitténs tilläggsuppdrag att anse som slutfört.
Stockholm den 5 december 1963.
B. Fallenius
Göran Karlsson Hans Levin John G. Löfroth Ebbe Ohlsson
/ Anders Hedström
LAGFÖRSLAG
Förslag till Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, att i byggnadslagen den 30 juni 1947 skola infö- ras fyra nya paragrafer, betecknade 18 a, 38 a, 41 a och 115 a 55, av nedan angiven lydelse samt att 18, 41, 44, 44 a, 45 och 146 Så nämnda lag1 även- som rubriken före 41 å skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) 18 &. Annan mark ————————— anses säkerställd.
Är marken i stadens ägo, må sta- den lösa särskild rätt som besvärar marken.
18 a 5.
Innehåller fastställd generalplan bestämmelse att mark, som ej må lö- sas jämlikt 18 5” första stycket, skall kunna utnyttjas för allmän ledning eller trafik, skall på stadens yrkan- de servitut eller nyttjanderätt upp- låtas i den omfattning, som erford- ras för ändamålet. Jämväl markäga- ren må påkalla sådan upplåtelse i den mån vid markens nyttjande vä- sentlig olägenhet uppkommer för ho- nom genom vad i planen bestämts; dock äger staden därvid bestämma ' huruvida upplåtelsen må avse servi- tut eller nyttjanderätt.
Mark som ————————— begär det.
38 a &. Innehåller stadsplan bestämmelse om förbud mot utfart från fastighet
1 Senaste lydelse av 44 och 146 55 se SFS 1953:329 samt av 44 a och 45 55 se SFS 1963:218.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
till gata eller annan allmän plats, äger länsstyrelsen på yrkande av staden ålägga fastighetens ägare att vidtaga åtgärd, varigenom använd- ningen av befintlig utfart förhindras.
I den mån fastighetsägare till följd av sådant åläggande får vidkännas kostnad, som skäligen erfordras för åtgärden och för anordnande av ny förbindelse med gata, är staden skyl- dig att ersätta honom kostnaden. Föranleder beslutet avsevärt men vid fastighetens utnyttjande, är ägaren berättigad till ersättning jämväl där- för. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt i fastigheten, som upplå- tits innan äläggandet blev gällande. Medför beslutet jämväl nytta för fas- tigheten eller för särskild rätt i den- na, skall ersättning som avses i detta stycke jämkas med hänsyn därtill. Beträffande ersättning skola bestäm- melserna i 20—23 5,6 lagen om all- männa vägar äga motsvarande till- lämpning; vad om väghållare stad— gas skall i stället gälla staden.
Vill staden utföra de anordningar, som föranledas av länsstyrelsens åläggande, är den berättigad därtill och äger, i den mån så erfordras, göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar samt vid förrättningen föra ta- lan, som tillkommer ägare av fastig- het, om vars vägbehov är fråga.
Har beslut meddelats enligt första stycket, äger länsstyrelsen på fram- ställning av staden förordna att å mark, som kan komma att erfordras för att fastighet skall. erhålla. ny för-
bindelse med gata, nybyggnad icke må utan länsstyrelsens tillstånd fö- retagas, innan förbindelsen anord- nats eller ock rätt att anordna den- samma blivit säkerställd efter pröv— ning enligt vad därom särskilt stad- gats. Enahanda befogenhet tillkom- mer länsstyrelsen redan då fråga väckts om tillämpning av första stycket, och skall länsstyrelsens för- ordnande i sådant fall gälla intill dess frågan prövats, dock ej längre än ett är. Där så erfordras äger läns— I styrelsen på framställning av staden förlänga förordnandets giltighetstid med högst två år i sänder.
OM AVSTÅENDE AV MARK OM AVSTÅENDE AV MARK M. M. ; 41 5.
I stadsplan ————————— begär det.
Annan i ————————— anses säkerställd.
Är marken i stadens ägo, må sta- den lösa särskild rätt som besvärar marken.
41 a &.
Innehåller stadsplan bestämmelse att mark, som ej må lösas jämlikt 41 5 första stycket, skall kunna ut- nyttjas för allmän ledning eller tra- fik, skall på stadens yrkande servi- tut eller nyttjanderätt upplåtas i den omfattning, som erfordras för ända- målet. Jämväl markägaren må på- kalla sådan upplåtelse i den mån vid markens nyttjande väsentlig olägen- het uppkommer för honom genom vad i planen bestämts; dock äger sta- den därvid bestämma huruvida upp- låtelsen må avse servitut eller nytt- janderätt.
(Gällande lydelse) 44 &.
Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärd- seln eller kravet på. ändamålsenlig bebyggelse vara i behov av genom- gripande ombyggnad, och kan denna icke lämpligen ske annorledes än i ett sammanhang, må Konungen, se- dan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om antagande eller änd- ring av stadsplan för området, med- giva staden att lösa den mark inom området som erfordras för ombygg- naden ävensom annan inom områ- det eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens ge- nomförande kan väntas medföra vä- sentligt ökat värde.
44 3. Har fråga ————————
45 5.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a 5 sägs, mark som ingår i byggnads- kvarter icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och kan stadsplanens genomförande ej förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, må Ko- nungen medgiva staden att lösa mar- ken i den mån så erfordras. Kan syf- tet vlnnas genom att staden allenast
(Föreslagen lydelse) 44 å.
Finnes tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärd— seln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara i behov av genom- gripande ombyggnad, och kan denna icke lämpligen ske annorledes än i ett sammanhang, må Konungen, se- dan i anledning av ombyggnaden fråga väckts om antagande eller änd- ring av stadsplan för området, med- giva staden att lösa den mark inom området som erfordras för ombygg— naden ävensom annan inom områ- det eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens ge— nomförande kan väntas medföra vä- sentligt ökat värde. Är mark, som enligt vad nu sagts erfordras för om- byggnaden, i stadens ägo, mä staden i enahanda ordning medgivas lösa särskild rätt som besvärar marken.
&.
— deras genomförande.
Är mark, som enligt vad i första stycket sägs beröres av där avsedda åtgärder, i stadens ägo, må staden i enahanda ordning medgivas lösa särskild rätt som besvärar marken.
45 5.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a 5 sägs, mark som ingår i byggnads- kvarter icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och kan stadsplanens genomförande ej förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, må Ko- nungen medgiva staden att lösa mar- ken i den mån så erfordras. Kan syf- tet vinnas genom att staden allenast
(Gällande lydelse) löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen lämna till- stånd därtill.
löser å marken uppförd byggnad för nedr-ivning, må Konungen lämna till- stånd därtill. Är marken i stadens ägo, må staden i enahanda ordning medgivas lösa särskild rätt som be- svärar marken och hindrar eller för— svårar stadsplanens genomförande.
Prövas ansökan ————————— eller inteckningsboken. Finnesi——————————-—
146 5.
Vad i 137, 138, 144 och 145 55 är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som i 45 5 första stycket sägs.
Denna lag träder i kraft den . . ..
villkorliga fastställelsen.
115 a 5.
Innehåller byggnadsplan bestäm- melse att mark skall kunna utnytt- jas för allmän ledning eller trafik, skall på kommunens yrkande servi- tut eller nyttjanderätt upplåtas i den omfattning, som erfordras för ända- målet. Jämväl markägaren må på- kalla sådan upplåtelse i den mån vid markens nyttjande väsentlig olägen- het uppkommer för honom genom vad i planen bestämts; dock äger kommunen därvid bestämma huru- vida upplåtelsen må avse servitut eller nyttjanderätt.
146 5.
Vad i 137, 138, 144 och 145 55 är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad i fall som i 45 5 första stycket sägs och skall, jämte stadgandet i 140 5, äga motsvarande tillämpning vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt enligt denna lag. Då särskild rätt inlöses eller servitut eller nyttjanderätt upp- låtes, skola bestämmelserna i 12 5 första stycket lagen om expropria— tion ej tillämpas å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar
Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lå.
Denna lag ———————— — eller eljest. Vad i ————————— till grunden.
Bestämmelserna i 2—4 kap. äga icke tillämpning, såvitt angår omrä- de, för vilket stadsplan fastställts; dock skall, där ej med stöd av stad- gandena i 65 eller 85 & annorledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke med- föra, att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter el- ler vägar inom området upphör att gälla.
Bestämmelserna i 2—4 kap. äga icke tillämpning, såvitt angår områ- de, för vilket stadsplan fastställts; dock skall, där ej med stöd av stad— gandena i 65 eller 85 & annorledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke med- föra, att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter el— ler vägar inom området upphör att gälla. Utan hinder av vad nu sagts skall vad i 2 kap. stadgas tillämpas med avseende å upplåtelse av rätt till väg, som med anledning av be- stämmelse i stadsplan om förbud mot utfart erfordras för att fastighet skall inom byggnadskvarter eller specialområde erhålla förbindelse med gata.
Vad i ————————— eller byggnadsplan. Denna lag ________
Denna lag träder i kraft den . . . .
1 Senaste lydelse se SFS 1954:197.
—- annans ägor.
Inledning
Det lagstiftningsarbete, som i vårt land ständigt fortgår i syfte att anpassa rättsreglerna till förändrade samhällsförhållanden, har på senare tid kom- mit att beröra flera betydelsefulla avsnitt av fastighetsrätten. Icke minst näringslivets strukturomvandling och befolkningsomflyttningen från lands- bygd till tätorter ha givit anledning till förändringar i fråga om markens användning och till en omfattande byggnadsverksamhet i form av såväl ny- exploatering av obebyggd mark som sanering av äldre byggnadsbestånd. Under denna utveckling ha åtskilliga brister i gällande lagstiftning visat sig föreligga, och för närvarande äro som bekant viktiga reformer under förberedelse på bl. a. jordabalkens, fastighetsbildningslagstiftningens och expropriationsrättens områden. Av stor praktisk betydelse särskilt för tät- orternas bebyggelse äro även vissa problem, som ligga vid sidan av de på nyssnämnda områden aktuella huvudfrågorna och som närmast äga an— knytning till byggnadslagstiftningen. I samband med att fastighetsbild- ningskommittén fått i uppdrag att behandla även problem av detta slag har särskilt pekats på behovet av lagstiftning rörande vissa, främst inom stadsplaneområden aktuella frågor beträffande servitut och annan mark— upplåtelse liksom angående sådana gemensamma anläggningar, som an- ordnas annorledes än genom kommuns försorg, t. ex. gemensam gård, lek— plats, parkeringsplats och värmecentral, samt vissa andra med byggnads- lagstiftningen sammanhängande spörsmål. Inom detta uppdrag faller kom- mitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. (SOU 1963: 23). För kommittén återstå följande tre frågor att behandla.
För det första har det synts angeläget att öka möjligheterna att för all- mänt ändamål få till stånd upplåtelse av begränsad rätt att för all framtid utnyttja mark inom tätorter, framför allt inom stadsplan. För närvarande kan upplåtelse av detta slag visserligen ske i form av servitut eller — i begränsad omfattning _ nyttjanderätt. Till följd av gällande rätts utform- ning av nämnda rättsinstitut ha dessas användbarhet i förevarande sam— manhang emellertid ansetts vara alltför inskränkt eller åtminstone väsent— ligt försvårad. Genom att servitut i princip kräver anknytning till en härs- kande fastighet kan rättigheten icke komma till användning i sådana fall, då den är avsedd för vederbörande kommun och tillika ej kan på ett na- turligt sätt anknytas till någon härskande fastighet. Vad nyttjanderätt be-
träffar kan för närvarande endast genom expropriation tillskapad sådan rätt komma i fråga i denna situation eftersom reglerna om maximitid för avtal om nyttjande-rätt här icke äro tillämpliga och rättigheten anses äga bestånd så länge som den erfordras för det avsedda syftet. Ett starkt be- hov av ett nyttjanderättsinstitut för allmänna ändamål har ofta visat sig föreligga, då det gällt att reglera kommuns rätt att använda område av en— skild kvartersmark för exempelvis allmän trafik ( s. k. x- eller z-omräden) eller för ledningar (s. k. u-områden). Stiftande av nyttjanderätt genom expropriation fordrar emellertid —— liksom expropriation av servitut ——— Kungl. Maj:ts medgivande, och det har framstått som en brist i den gäl— lande lagstiftningen, att stadsplanebestämmelser med angivna syften, i den mån fastställelse av dem överhuvudtaget kan ske, icke konstituera lösnings— rätt till en begränsad rättighet sådan som nyttjanderätt eller servitut.
För det andra har det synts icke vara tillfredsställande att för närvarande, efter vad det anses, ej är möjligt att enligt byggnadslagen inlösa redan bestående begränsade sakrätter annat än i samband med inlösen av marken med äganderätt. Vill en stad taga i anspråk sin egen fastighet för exempelvis gatuändamål, låter detta sig alltså icke göra, med mindre fastigheten fri- göres från begränsade rättigheter, som hindra åtgärden, eller dessas inne— havare lämnat medgivande till densamma.
För det tredje må nämnas ett spörsmål, som framför allt inom stads- planesamhällena fått allt större betydelse, nämligen hur det skall bli möj- ligt att i den allmänna samfärdselns intresse avstänga fastigheter utmed vissa starkt trafikerade gator från utfart till dessa. Det framstår i många fall som önskvärt att öka framkomligheten på vissa gator genom att re- servera dem för den snabbare trafiken och att samtidigt lösa de intilliggan- de fastigheternas utfartsproblem genom förbindelser med andra gator. Ut— fartsförbud förutsätter för närvarande i allmänhet bestämmelse i stads— plan, men planens genomförande i förevarande hänseende kan med nu- varande lagstiftning icke säkras i önskvärd omfattning. Den enskilde markägaren, på vilken plangenomförandet i princip ankommer, är själv- fallet ej alltid beredd att medverka vid den tidpunkt, då det är angeläget från det allmännas synpunkt, och man kan därför för närvarande icke undgå en stundom ganska betydande tidsutdräkt innan förbudet blir effek- tivt. Detta inträffar först när ägaren vidtager åtgärd, som fordrar bygg- nadslov, och man i samband därmed kan få prövat att åtgärden ej inne- bär ett åsidosättande av stadsplanebestämmelsen. Med den ökade trafik- intensiteten har ansetts ofrånkomligt att samhället erhåller större möjlig— heter att få stadsplanebestämmelse av ifrågavarande slag genomförd snabbt och oberoende av den enskildes medverkan. Vad nu sagts om stadsplan kan tänkas äga aktualitet även inom plan av annat slag.
Kommittén har funnit ntfartsfrågan vara av den karaktär, att den med fördel kan upptagas fristående i förhållande till de övriga, och materialet
har grupperats så att i betänkandet först diskuteras de spörsmål, som gälla utvidgning av möjligheterna att tillskapa, övertaga och upphäva begrän— sade sakrätter, och att därefter behandlas problemet om avstängning av fastighet från omedelbar utfart till en intilliggande gata eller annan tra- fikled.
Förvärv av begränsad rätt
Gällande rätt
Regler om tvångsförvärv återfinnas i första hand i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Enligt 1 5 första stycket denna lag må fastighet, som tillhör annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj:t prövar det nödigt för vissa närmare angivna ändamål. Bland dessa må här särskilt nämnas de i lagrummets andra punkt upptagna kommu- nikationsändamål, som tillgodoses genom allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled, telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande. Vidare kan pekas på den i sextonde punkten angivna möjligheten till expropriation för att säkerställa, att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyg- gelse och därmed sammanhängande anordningar, eller för att eljest i kom- muns ägo överföra mark, som [icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomt- rätt. Att bland kommunikationsändamålen expropriation för gata eller an- nan allmän plats i stad icke nämnts i lagtexten beror, enligt vad under förar- betena uttalades, på att byggnadslagstiftningen innehåller fullständiga stad— ganden om skyldigheten att avstå mark till städers eller därmed jämförliga samhällens trafikleder och på att denna lagstiftning endast beträffande ersättningens bestämmande och gäldande i huvudsak hänvisar till expro— priationslagen (NJA II 1918 s. 105). Uttalandet tyder på att byggnadslag— stiftningens inlösenregler avsetts äga exklusiv tillämplighet och att ex- propriation för exempelvis gatuändamål således icke skulle kunna ske med stöd av expropriationslagen.1 Att detta också är den gällande rättens stånd— punkt kan emellertid knappast anses fullt säkert med hänsyn till att lag- texten tillåter expropriation för varje anläggning, som åsyftar att främja den allmänna samfärdseln. Den oklarhet, som sålunda för närvarande rå- der, måste sägas gälla även i de övriga situationer, då i byggnadslagstift- ningen införts nya expropriationsändamål utan att motsvarande utvidgning samtidigt skett av expropriationslagen. Några vägledande avgöranden i praxis föreligga dock veterligen icke.
1 Detta antagande motsäges knappast av det förhållandet, att stadgandeti 1 & 16. expro- priationslagen möjliggör expropriation även av mark till gata, eftersom expropriation av denna karaktär ju har ett vidsträcktare syfte.
I fråga om den närmare omfattningen av expropriation, som avser ian- Språktagande av fastighet, gäller att fastighetsägaren är skyldig att avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt eller servitut till densamma (2 5 första stycket). Huruvida expropriationen skall avse äganderätt eller nä- gon av de nämnda begränsade rättigheterna är ett spörsmål, som — från- sett vissa omedelbart i expropriationslagen omnämnda speciella situatio— ner — icke närmare reglerats. Frågan torde i praktiken avgöras i enlighet med det framställda yrkandet. Skulle detta i något fall gå ut på en mera omfattande rättighet än nödvändigt, torde Kungl. Maj:t emellertid vara oförhindrad att avslå ansökningen eller jämka den yrkade rättighetens innehåll, allt i enlighet med den grundläggande principen att åt expropria— tionen icke skall givas större omfattning än som erfordras för att vinna det avsedda ändamålet. Då på grund av expropriation avstås fastighet, till vilken särskild rätt innehaves av annan än kronan, är ock innehavaren av rättigheten skyldig att avstå denna (2 & tredje stycket och 49 å andra stycket). Vidare äger en genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet företräde framför all annan rätt till samma fastighet (49 & tredje stycket). Rättigheten anses äga bestånd åtminstone så länge ändamålet kvarstår. Huruvida rättigheten automatiskt upphör sedan syftet med den- samma förfallit torde däremot vara ovisst. Då fråga är om nyttjanderätt, torde endast i speciella fall upphävande eller förändring kunna komma till stånd; jfr t. ex. 96 å expropriationslagen.
Enligt det hittills anförda har varit fråga om att tillskapa sådana sär- skilda rättigheter som nyttjanderätt och servitut eller att vid expropria- tion av fastighet låta densamma övergå till nye ägaren fri från särskild rätt. Expropriationslagen ger emellertid därjämte —— likaledes efter medgivande av Kungl. Maj:t —— möjlighet att såsom självständig åtgärd och således även om själva fastigheten icke samtidigt tages i anspråk expropriera be- stående rättighet av nämnda slag liksom varje annan särskild rätt, som i avseende ä fastighet tillkommer annan än kronan (1 5 andra stycket). Åtgärden kan innebära antingen ett utsläckande av rättigheten, om denna hindrar tillgodoseendet av något av de i lagen angivna allmänna ändamå- len, eller någon gång ett övertagande av densamma, såvida den anses främja ändamål av ifrågavarande slag.
Även utanför expropriationslagens ram återfinnas expropriationsrätts- liga bestämmelser i ett stort antal lagar. Av dessa äro särskilt inlösenreg- lerna i byggnadslagen den 30 juni 1947 av mera allmänt intresse. Sålunda äger stad, när den begär det, lösa till sig mark, som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats (41 å), och dessutom mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats (18 å). Ingår allmän väg i mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra staden, skall vägmarken utan er-
sättning tillfalla denna (19 och 42 55 ). Ytterligare rätt till ianspråktagan- de föreligger i det fall, där enskild väg för två eller flera fastigheter ingår i mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd till tra- fikled eller annan allmän plats. Staden äger då taga marken i anspråk oclc nyttja densamma för avsett ändamål (20 och 43 Så). Ersättning för denne nyttjanderätt utgår endast i vissa särskilt angivna fall, som sällan före— komma. Vidare meddelas föreskrifter om rätt för stad att lösa i fastställd generalplan eller stadsplan ingående mark, till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande och icke heller skall användas till trafikled eller allmän plats (18 och 41 55). Förutsättningen är dock, att markens an- vändning för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd. Härmed åsyftas bl. a. mark för allmän byggnad, järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats och begravningsplats. Exempel förekommer även på att staden utanför 19 och 42 ååznas tillämpningsområden kan taga i anspråk mark helt utan ersättning, nämligen i de 5. k. markexploatörsfallen (70 5). Om stadsplan lägges över område i en ägares hand, må nämligen Kungl. Maj:t vid planens fastställande förordna att mark, som för områdets ändamåls— enliga användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, under vissa förutsättningar skall utan ersättning tillfalla staden. De möjligheter till tvångsförvärv, för vilka nu redogjorts, äro, såsom framgått, begränsade till mark, som ingår i trafikleder, andra allmänna platser eller specialområden. Även i fråga om mark, som är avsedd för enskilt bebyggande, föreligger emellertid rätt för staden att i viss utsträck— ning inlösa marken. Det kan härvid vara fråga om s. k. zonexpropriation, vilken kan företagas med avseende å tätbebyggt område, som med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara i behov av genomgripande ombyggnad, vilken icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang (44 5). En annan möjlighet erbjuda reglerna om s. k. tomtexpropriation (45 5). Denna förutsätter att mark, som ingår i byggnadskvarter, i annat fall än nyss sagts icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och dennas genomförande ej kan förväntas ske inom skälig tid utan stadens ingripande. Slutligen må nämnas de nyligen införda bestämmelserna 0111 expropriation för sane— ring av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (44 a 5). — De nu nämnda reglerna om marks ianspråktagande gälla i första hand till för- män för stad men äro i lika mån tillämpliga med avseende ä köping och viSSa andra samhällen.
I fråga om zonexpropriation, tomtexpropriation och expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse förutsät— tes Kungl. Maj:ts tillstånd till åtgärden. Beträffande övriga fall av inlö— sen upptages frågan, huruvida inlösen skall ske, omedelbart av expropria- tionsdomstolen (137 5 byggnadslagen).
Rörande mark inom byggnadsplan innehåller byggnadslagen icke några
inlösenregler motsvarande de nyss nämnda, och markägaren är alltså ej skyldig att med äganderätt avstå mark för planens genomförande. Däremot är han i vissa fall pliktig att utan ersättning med nyttjanderätt upplåta mark för väg och allmän plats (112 och 113 55). Dessutom kan sådan mark tvångsvis tagas i anspråk med stöd av lagarna den 30 juni 1943 om allmänna vägar och den 3 september 1939 om enskilda vägar. Vidare må erinras om att även mark inom byggnadsplan kan bli föremål för expro- priation jämlikt 1 5 första stycket 16. expropriationslagen, d. v. 5. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra icke tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt.
Till skillnad från expropriationslagen innehåller byggnadslagen ej några regler, varigenom begränsade rättigheter vid tvångsförvärv likställas med äganderätt. Bortsett från de speciella situationer, där mark för väg eller allmän plats får — i regel utan ersättning — tagas i anspråk med nytt— janderätt (jfr 20, 43, 112 och 113 55), talar byggnadslagen endast om in- lösen eller ianspråktagande av själva marken. Härav skulle kunna dragas den slutsatsen, att s. k. självständig rättighetsexpropriation icke är tillåten enligt sistnämnda lag. Anledningen till att byggnadslagstiftningen icke be- rört detta spörsmål kan väl ej anses helt klarlagd. Vid tillkomsten av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning, vari den ur- sprungliga motsvarigheten till byggnadslagens inlösenregler återfinnes, saknade emellertid den allmänna expropriationslagstiftningen (förordning- en den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov) bestämmelser om expropriation med avseende å särskild rätt utom i samband med ianspråktagande av marken med äganderätt. Regler, var; igenom särskild rätt kunde stiftas, övertagas eller utsläckas fullt själv- ständigt, infördes först genom gällande expropriationslag, men varken i samband därmed eller sedermera synes, utom i ett speciellt fall, ha över- vägts att införa motsvarighet till dessa regler i byggnadslagstiftningen. Undantaget gällde ett under förarbetena till 1931 års stadsplanelag fram- kommet förslag av innebörd att, om i stadsplanebestämmelse stadgats att genomfartsöppning för allmän samfärdsel skulle anordnas över kvarters— mark, avsedd för bebyggande, staden skulle äga lösa rätten att göra dylik anordning. Som genomfartsöppning över kvartersmark icke ansetts böra medgivas i stadsplan, med mindre godvillig uppgörelse härom träffats med vederbörande markägare, ansågs emellertid den ifrågasatta bestämmelsen icke böra upptagas i lagen (jfr NJA II 1931 s. 272). Vad nu anförts synes tala för att självständig rättighetsexpropriation icke kan äga rum med stöd av byggnadslagen. Detta resultat bekräftas även av rättspraxis (Svea hovrätts beslut den 28 juni 1954 nr III: Ö 35 och dom den 12 juli 1955 nr III: T30; jfr Svensk Juristtidning 1963 s. 22).
Av intresse är vidare lagen om allmänna vägar, enligt vilken mark —
utom sådan som enligt fastställd generalplan eller stadsplan tagits i anspråk för gata eller annan allmän plats eller för särskilt trafikområde —— må tvångsvis utnyttjas för allmän väg. Har arbetsplan för sådan väg fastställts genom lagakraftägande beslut, är ägare till fastighet pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark. Sedan marken tagits i anspråk, må den nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vågrätt. Rättigheten grundas således omedel- bart på arbetsplanen. Fastställelse å denna meddelas i allmänhet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen. Ersättnings- frågan avgöres, då överenskommelse ej träffats, av ägodelningsrätten efter stämning. Vägrätten upphör, då vägen indrages.
Slutligen må erinras om att bestämmelser av expropriationsrättsligt inne- håll finnas i ytterligare ett antal olika lagar, t. ex. vattenlagen, lagstiftningen om fastighetsbildning och lagen om enskilda vägar.
Allmänna överväganden
Gemensamt för de framkomna önskemålen i förevarande del är intresset att ge kommunerna vidgade möjligheter att säkerställa genomförandet av fastställda planer. Tillskapandet av sådana möjligheter har fått allt större betydelse till följd av den pågående bebyggelseutvecklingen och det därav betingade behovet av mera omfattande planläggning. Detta sammanhänger i sin tur med att höga krav numera måste ställas på utnyttjande av den tillgängliga marken. De stigande arbetskostnaderna utgöra en annan be- tydelsefull faktor. Den svällande fordonstrafiken kräver särskilt hänsyns- tagande, vilket jämte andra faktorer föranlett en helt ny syn på tätorternas planläggning. Utvecklingen har även medfört, att planerna ständigt måste hållas levande, och ofta visar det sig på grund härav nödvändigt att så mycket som möjligt koncentrera behandlingen av detaljplanefrågor och därmed sammanhängande problem till tidpunkten för ett byggnadsprojek-ts realiserande. Härtill kommer, att en tidsenlig planteknik medför behov av viss samordning av den inom olika fastigheter bedrivna verksamheten. Av betydelse är också det alltmera komplicerade byggnads-sättet, som bl. a. nöd- vändiggöres av att utrymmet under markytan anses böra utnyttjas i större utsträckning än tidigare, exempelvis för enskild bebyggelse under gata eller annan allmän plats eller för allmän trafikanordning inom byggnads- kvarter. Det nu anförda må vara tillräckligt för att visa, att allt större krav måste ställas i fråga om möjligheterna att inom rimlig tid genomföra gäl- lande planer, om icke bebyggelseutvecklingen skall motverkas.
Med hänsyn till det sagda måste det anses vara en brist, att byggnads— lagen —— frånsett några fall, som i förevarande sammanhang äga mindre vikt — icke medger tvångsförvärv av begränsad rätt i fastighet annorledes än i samband med inlösen av äganderätten. Som förut nämnts likställer
expropriationslagen däremot i princip avstående av äganderätt med stif- tande av nyttjanderätt eller servitut och dessutom möjliggör lagen själv— ständigt expropriativt förvärv av varje slags redan befintlig särskild rätt. Enligt kommitténs mening är det av behovet i hög grad påkallat att bygg- nadslagens regler om plangenomförande kompletteras med bestämmelser, genom vilka man kan åstadkomma ökad järnställdhet i angivet hänseende även inom sistnämnda lags tillämpningsområde och därigenom medge sär- skild rättighetsexpropriation jämväl för vissa ändamål, som avses med la- gens inlösenregler. En omarbetning med syfte att uppnå full likställighet skulle emellertid gå vida längre än som vore behövligt för att tillgodose de framställda önskemålen och det föreliggande behovet. Problemen i fall, där exempelvis 41, 44 eller 45 & byggnadslagen är tillämplig, kunna sålunda knappast lösas genom upplåtelse enbart av en begränsad rätt. Att man i förevarande sammanhang ej heller har anledning att överväga en utvidg— ning av 46 åzns bestämmelser om inlösen till förmån för enskild till att omfatta även ianspråktagande av begränsad rätt följer redan av syftet med reformen.
De problem det här gäller ha enligt kommitténs mening sin största aktua- litet inom områden med stadsplan. Byggnadslagens inlösenmöjligheter äro också mest omfattande inom dylika områden. Kommittén anser det därför lämpligt att till en början undersöka behovet och utformningen av nya regler med hänsyn till de förhållanden, som råda inom stadsplan, och av- ser att senare i betänkandet behandla motsvarande frågor med avseende å mark inom generalplan och byggnadsplan.
Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan
Vad som aktualiserat kommitténs uppdrag i förevarande del är, [såsom framgått av det förut anförda, intresset att genom vidgade möjligheter till plangenomförande tillgodose vissa allmänna kommunikationsändamål. Det är närmast fråga om allmänna ledningar och förbindelser för gång— eller fordonstrafik utanför mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats. Bland trafikanläggningarna må nämnas sådana, som tillåta samfärd- sel över kvartersmark. Ett tillvägagångssätt är att medge allmän trafik genom öppning i en byggnads undervånjng i omedelbar anslutning till gatumark å ömse sidor om byggnaden. En annan metod, som blir allt van— ligare, är att undervåningen närmast intill gatumarken utformas som en arkad, varigenom allmänheten lämnas tillträde. Det förekommer också, att allmän trafik tillåtes över kvartershörn, där befintlig byggnads under— våning avskurits. Av mera speciell karaktär äro vissa fall, som aktualiseras vid utförande eller breddning av gata och där det uppkommer önskemål om att säkra exempelvis för gatans bestånd erforderlig mark utanför själva kör— och gångbanorna genom upplåtande av en begränsad rätt, som avser
slänt, bankett eller liknande anordning. Vidare kan erinras om marks ian— språktagande i vissa fall för tunnelbaneändamål och om anordnande av gång- eller biltunnlar för allmän trafik. I samtliga dessa situationer behö- ver marken utnyttjas endast i visst plan eller eljest i begränsat hänseende, och ägarens rådighet kan i övrigt lämnas obeskuren. Det allmännas kost- nader för ett ianspråktagande kunna härigenom hållas lägre än vid total- inlösen av marken. Anläggningar av nu nämnda slag beröras ofta i stads- planebestämmelser, som kunna ha den lydelsen att marken skall hållas tillgänglig för sådant anläggningsändamål eller att anordningar icke få vid- tagas till motverkande av detta. Dylik stadsplanebestämmelse innebär emel— lertid ej — såsom ibland felaktigt antagits —— att staden äger utan vidare taga det avsedda utrymmet i anspråk. Finnes icke möjlighet att expro- priera, är staden hänvisad att söka få till stånd överenskommelse med markägaren, och i praktiken undantages för övrigt stadsplanebestämmel- sen — åtminstone då fråga är om trafikändamål — från fastställelse, om dylik överenskommelse icke redan föreligger.
Med stöd av expropriationslagen kan staden visserligen i allmänhet få expropriation till stånd för ändamål av nu angivna slag. En förutsättning är dock, att fråga ej är om fastighet tillhörande kronan. Av större betydelse är emellertid, att det ofta förefaller onödigt tidsödande och besvärligt för staden att nödgas inhämta även Kungl. Maj:ts medgivande till åtgärden i stället för att låta prövningen i dess helhet utföras av expropriations- domstolen. Redan det stora antalet hos Kungl. Maj :t anhängiggjorda ären- den av ifrågavarande slag med därav följande dröjsmål vid handläggningen är med hänsyn till tidsfaktorns betydelse vid all byggnadsverksamhet till allvarlig olägenhet. Med det omfattande stadsbyggande, som pågår för när- varande, uppkomma vidare ett stort antal situationer, där frågan huruvida expropriation bör tillåtas icke är av sådan beskaffenhet att Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall sakligt sett ter sig erforderlig. Den nuvarande ordningen försvårar ej sällan för städerna att åstadkomma de mest ända- målsenliga planlösningarna och tvingar dem i praktiken ofta att, för att icke fördröja en angelägen utveckling av bebyggelsen, godtaga sämre alter- nativ till planläggning eller i enstaka fall att ingå för städerna ekonomiskt ofördelaktiga avtal med markägarna. Det sålunda rådande tillståndet har på senare år blivit allt mera besvärande för städerna, och starka skäl tala enligt kommitténs mening för en förenkling av möjligheterna att tillskapa begränsade rättigheter för nu ifrågavarande ändamål. Även om en ny fastig- hetsbildningslagstiftning skulle tillåta stiftande av servitut i ökad utsträck- ning såsom fastighetsbildningsåtgärd, bortfaller icke därigenom behovet av reformerade expropriationsregler ens beträffande rättighet av nämnda slag.
En särskild anledning till utvidgade regler sammanhänger med den i byggnadslagen nyligen införda 44 a 5, avseende expropriation för sanering av äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. I detta lag-
22 stiftningsärende förklarade några remissorgan sig anse att, när mark icke behövde tagas i anspråk annat än för exempelvis ledningsändamål, möjlig- het borde finnas att inlösa begränsad rätt till marken och att regler härom borde upptagas i förslaget till 44a 5 i byggnadslagen (prop. nr 46/1963 5. 31). Med anledning härav uttalade föredragande departementschefen (s. 42), att inlösenbefogenheten enligt förslaget visserligen komme att gälla även med avseende å mark, som det vore nödvändigt att taga i anspråk för exempelvis ledningsändamål, men att det läge i sakens natur att det endast i sällsynta fall kunde komma i fråga att enbart för sådant ändamål inlösa mark med äganderätt. I avbidan på resultatet av fastighetsbildningskom- mitténs utredning angående behovet av att i byggnadslagen upptaga sär- skilda bestämmelser om inlösen av begränsad rätt till mark vore departe- mentschefen icke beredd att i det berörda sammanhanget förorda en sär- bestämmelse av dylik innebörd.
Då det nu gäller att taga ställning till spörsmålet i vilken form den ofrån- komliga prövningen av inlösenfrågan bör ske i syfte att få konstaterat, att ingreppet är påkallat av ett väsentligt samhälleligt behov, finner kommit- tén det vara mest följdriktigt att anknyta till de nu förefintliga möjlig— heterna enligt byggnadslagen att säkerställa stadsplans genomförande. Härvid komma närmast reglerna i 41 5 om inlösen av mark avsedd till gata eller annan allmän plats i blickpunkten. Liksom fallet är med mark av nämnda slag regleras även allmänna ändamål av nu ifrågavarande ka- raktär i stadsplanebestämmelser, och det kan därför synas ligga närmast till hands att — såsom gäller enligt 41 å — utnyttja den prövning, som ligger till grund för bestämmelsernas fastställande, även för att konstatera, huruvida stadens yrkande om upplåtande av begränsad rättighet kan anses befogat. Ytterligare bedömande av inlösenfrågan skulle då kunna undvaras utöver ett formellt fastställande genom expropriationsdomstolens försorg av att den yrkade upplåtelsen håller sig inom ramen för planbestämmel- sens innehåll. En anordning av detta slag skulle sålunda vara konstruerad på väsentligen samma sätt som byggnadslagens reglering av gatumarks— inlösen och kunna sägas innefatta en påbyggnad härav. Lösningen torde därigenom också i betryggande omfattning tillgodose den enskildes rätts— säkerhet.
En förutsättning för att den angivna utvägen skall kunna tillgripas utan kompletterande lagstiftningsåtgärder är emellertid, att det erforderliga planstödet kan tillhandahållas inom det nuvarande stadsplaneinstitutets ram. Frågan om vad som kan regleras genom stadsplanebestämmelser be— handlas i 25 å byggnadslagen, som härutinnan allenast föreskriver att stadsplan skall — förutom ett angivande av de för olika ändamål avsedda områden, som ingå i planen, samt i erforderlig omfattning jämväl av höjd- lägen _— innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyg— gande eller användning i övrigt, som finnas erforderliga. Närmare riktlin—
jer för vad bestämmelserna kunna innehålla uppställas icke i byggnads- lagen. Anledningen härtill är, att det ansetts lämpligast att den prövande myndigheten granskar från fall till fall, obunden av närmare föreskrifter. Vid sådan granskning måste, såsom uttalades under förarbetena till 1931 års stadsplanelag, uppenbarligen tagas hänsyn av mångahanda slag; ej minst viktigt. och nödvändigt är att vid varje tillfälle samvetsgrant väga det allmänna och det enskilda intresset mot varandra (NJA II 1931 s. 192). Några kompletterande föreskrifter meddelas emellertid i byggnadsstadgan. Utom de i 9 5 angivna principerna för all planläggning, varav framgår bl. a. att även enskildas intressen skola tillbörligen beaktas (jfr 4 & bygg- nadslagen), ges i 12 å vissa anvisningar om stadsplans innehåll. Enligt sist— nämnda stadgande skola vid uppgörande av stadsplan de anspråk tillgodo- ses, som ur olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad be— byggelse. Därvid skall bl. a. tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt sätt samt att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas. Skälig hänsyn skall tagas till bestående äganderätts- förhållanden, fastighetsgränser, servitut och andra omständigheter, som kunna inverka på planens genomförande. I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så erfordras, intagas stadganden angående reglering av plan— områdets bebyggande och användning i övrigt, bl. a. om kvarters eller spe- cialområdes användning för visst ändamål och om förbud mot bebyggande av viss del av kvarter eller specialområde, om utfart eller annan utgång mot gata och om förläggande under eller över markens plan av gata eller annan trafikled.
Med stöd av de sålunda meddelade riktlinjerna ha vid Kungl. Maj:ts fastställelseprövning utvecklats vissa närmare principer angående vad som kan regleras genom stadsplanebestämmelser. Att i detta sammanhang när- mare redogöra för praxis i fastställelseärenden torde föra för långt; en re- dogörelse i ämnet återfinnes i Bexelius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslag— stiftningen, tredje upplagan (1961) s. 127 ff. Beträffande stadsplanebestäm- melser, som avse att säkra utrymme för trafikändamål, kan dock fram- hållas att praxis är tämligen restriktiv med dylika bestämmelser avseende kvartersmark. Ändamål av nämnda slag skola således i första hand till— godoses genom utläggande av gator och allmänna platser. Detta är också enligt kommitténs uppfattning välgrundat. Något behov att till förmån för stad genom expropriativ åtgärd stifta begränsade rättigheter i andra situa- tioner än sådana där det för närvarande är möjligt att ge ifrågavarande ändamål ett stöd i stadsplan synes icke vara för handen. Med införande av en lösningsrätt omedelbart på grundval av stadsplan finnas emellertid ännu mindre skäl än för närvarande att för fastställande av planen kräva överenskommelse med markägarna om rätt att taga avsett utrymme i an- språk, och man kan därför räkna med att stadsplanebestämmelser med ifrågavarande innebörd komma att fastställas i ett större antal fall än nu.
Vid dessa förhållanden torde den föreslagna anordningen i tillräcklig ut- sträckning tillgodose stadens behov av förenklade möjligheter att genom expropriativ åtgärd få begränsad rättighet upplåten.
Enligt kommitténs mening leder det anförda till att möjligheter böra införas för stad att genom inlösen få till stånd upplåtelse av begränsad rättighet till sådan mark inom stadsplan, som ej är avsedd till gata eller annan allmän plats, under förutsättning att planen ger stöd för den med rättigheten avsedda begränsningen av markens nyttjande för eljest avsett ändamål. Endast servitut och nyttjanderätt böra omfattas av bestämmel— serna. Detta överensstämmer med expropriationslagen , och någon anled- ning att utvidga inlösningsbefogenheten till rättigheter av annat slag synes icke föreligga. Vad därefter beträffar frågan, huruvida någon inskränk- ning till vissa ändamål bör företagas, skulle det visserligen kunna göras gällande, att tillräckliga begränsningar innefattas i de principer, som en- ligt byggnadslagstiftningen och praxis gälla angående vad planbestämmel— serna kunna innehålla. Dessa torde emellertid, såvitt nu är i fråga, i all- mänhet komma att upptaga huvudsakligen lednings- och trafikändamål, och något behov av regelns utvidgning till andra syften än dessa synes icke föreligga. Med hänsyn härtill och till de fördelar, som även eljest äro för- bundna med en någorlunda konkret avgränsning av regeln, finner kom— mittén densamma böra avse endast marks utnyttjande för allmän ledning eller trafik. Slutligen må till undvikande av missförstånd framhållas, att det icke är fråga om att bryta med den gällande grundsatsen att lednings- och trafikändamål i första hand skola tillgodoses genom utläggande av gator och allmänna platser.
Bestämmelserna böra upptagas i nära anslutning till 41 åzns regler om marklösen, lämpligen i en ny paragraf, betecknad 41 a 5. Härigenom kunna på ett från lagteknisk synpunkt enkelt sätt samma ersättnings- och för- faranderegler, som gälla dylik inlösen, göras tillämpliga i förevarande isi- tuation. Det synes härvid vara tillräckligt med viss jämkning av 146 & byggnadslagen. Frågan om upplåtelse kan då upptagas omedelbart av ex- propriationsdomstolen, som -— efter en huvudsakligen formell prövning av huruvida erforderligt stöd i stadsplanen föreligger — avgör, om rättig- heten skall stiftas eller ej. Även i övrigt bli reglerna om expropriation till- lämpliga i den mån ej annat följer av de modifikationer, som gälla enligt byggnadslagen.
Vad hittills anförts har tagit sikte på stadens möjligheter att taga fastig- het i anspråk mot enskilds bestridande. Liksom expropriationslagen avser kommitténs förslag därmed ej att förhindra tillkomsten av frivilliga över- enskommelser mellan staden och den enskilde om upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt. Tvärtom anser kommittén det vara angeläget att i största möjliga utsträckning främja sådana frivilliga uppgörelser. Med stöd av allmänna regler kan man nämligen icke vinna den fördelen, att rättig-
heten — liksom expropriationsvis tillkomna rättigheter — erhåller bästa rätt i den besvärade fastigheten. Vidare är avtal om nyttjanderätt inom stads planlagda område ej bindande utöver tjugufem år sedan avtalet slöts. För att man i frivilligfallen skall kunna åstadkomma servituts- och nytt— janderättsupplåtelser med längre gående verkningar är det visserligen tänkbart att tillskapa ett särskilt rättsinstitut vid sidan av en lösning, som möjliggör ianspråktagande oberoende av markägarens medgivande. Detta skulle emellertid nödvändiggöra en ganska omfattande ytterligare lagregle- ring, som knappast skulle medföra några fördelar utan snarare komme att innebära att regelsystemet bleve onödigt svåröverskådligt. Behovet av frivilliga lösningar kan enligt kommitténs mening i all rimlig omfatt- ning främjas inom ramen för ett system, som medger ianspråktagande tvångsvis. Vid tillämpning av expropriationslagen är det också ett ofta före- kommande förhållande, att överenskommelse — exempelvis angående upp- låtande av mark för kraft-, telegraf— eller telefonledning — efter Kungl. Maj:ts medgivande konfirmeras genom expropriationsdomstolens faststäl- lelse. Framhållas må emellertid, att det för att överenskommelsen skall er- hålla samma verkan som ett tvångsförvärv måste fordras, att upplåtelse i det enskilda fallet kan komma till stånd även mot den enskildes vilja. Eljest skulle det finnas risk att de skäl, som uppbära nyttjanderättsavtals begränsning till tjugufem är, icke tillbörligen beaktades liksom att tredje mans intressen åsidosattes. Föreligger exempelvis icke något planstöd en- ligt vad kommittén förordat, erfordras följaktligen Kungl. Maj:ts medgi- vande enligt expropriationslagen.
Övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan
Det förekommer understundom att fastighet, som tillhör stad, är besvärad av nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rätt och att rättighetens för- handenvaro hindrar staden från att taga fastigheten i anspråk för avsett ändamål. Är ändamålet något av de i expropriationslagen uppräknade, har staden befogenhet att självständigt expropriera rättigheten och därmed bringa den att upphöra. Gäller det åter något syfte, som endast med stöd av byggnadslagen kan grunda tvångsförvärv, synas —— såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt — övervägande skäl tala för att ianspråk- tagande av rättigheten icke är möjligt för närvarande enligt vare sig ex- propriationslagen eller byggnadslagen. Att detta icke är en tillfredsstäl- lande ordning ligger i öppen dag.
Problemet aktualiseras främst i vad gäller vissa under längre tid bestående rättigheter besvärande sådan stad tillhörig fastighet, som skall utläggas till gata eller allmän plats eller ock skall bli föremål för sådan omfattande sa- nering, varå eljest bestämmelserna i 44, 44 a eller 45 & byggnadslagen vore tillämpliga. I fråga om servitut, som i princip anses bestå för framtiden,
torde behovet vara särskilt framträdande. Spörsmålet om upphävande eller ändring av servitut, som hindrar stadsplans genomförande, har i skilda sammanhang varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet; jfr t. ex. ut- talanden vid 1940 års riksdag (NJA II 1940 s. 493 ff.). Att servitut för när- varande kan i viss utsträckning bringas att upphöra eller förändras följer av stadganden i lagen den 14 juni 1907 om servitut och i lagstiftningen om fastighetsbildning, men dessa möjligheter ha allmänt ansetts vara otillräck— liga och ovisshet råder dessutom om gränserna för dem. Även om pågående reformarbete på jordabalkens och fastighetsbildningslagstiftningens om- råden skulle öka dessa möjligheter, torde behovet av expropriativt förvärv av servitut i viss mån kvarstå. Vad därefter angår nyttjanderätt måste det, då rättigheten upplåtits för längre tid, kunna vara till avsevärd olägenhet för staden att alltid nödgas avvakta avtalstidens utgång för att återfå den fulla dispositionsrätten över fastigheten. Det sagda har aktualitet framför allt beträffande hyresrätter men har visat sig äga praktisk betydelse även i fråga om arrenderättigheter. Är det ändamål, för vilket staden önskar utnyttja fastigheten, av sådan allmän betydelse att det enligt byggnadslagens inlösen— regler kunnat grunda tvångsförvärv av själva marken, är det enligt kommit— téns mening icke tillfredsställande, att staden ej skall kunna få nyttjanderät— ten att omedelbart upphöra. Olägenheterna göra sig emellertid även gällande beträffande hyresrätter av kortare varaktighet. Hyresregleringslagstiftning- en har här medfört svårigheter för staden att på vanligt sätt — genom upp- sägning — frigöra fastighet från hyresrätt. Bifall till stadens talan om att uppsägningen måtte stå fast förbindes sålunda i allmänhet med en skyl- dighet för staden att tillhandahålla godtagbar evakueringslägenhet, Vilket vid omfattande stadsombyggnadsföretag kan vara förenat med betydande praktiska svårigheter för det allmänna. Vid ianspråktagande enligt ex— propriationslagen eller vid inlösen av mark enligt byggnadslagen medges ju för allmänna ändamål av likartad valör hyresrättens utsläckande utan annan skyldighet för staden än att utge gottgörelse för uppkommande skada, och kravet på likformighet i lagstiftningen bör enligt kommitténs mening föranleda att hyresrätt kan självständigt exproprieras även inom bygg- nadslagens område. Att en gemensam princip på detta sätt genomföres för båda slagen av tvångsförvärv bör knappast ge anledning till berättigade invändningar från berörda hyresgästkategoriers sida. I sammanhanget kan vidare erinras om att det allmänna i vanliga fall söker på olika sätt ge kompensation för skada i samband med hyresrättens upphörande. Kom- mittén utgår från att så kommer att bli fallet även i fortsättningen. Frågan om sambandet mellan hyresreglerna och lagstiftningen om tvångsförvärv är i övrigt ett allmänt expropriationsrättsligt spörsmål, som icke bör över- vägas i detta sammanhang. —— Det sagda har visserligen avseende blott å servitut och nyttjanderätt men bör enligt kommitténs mening gälla varje slag av särskild rätt, som besvärar stad tillhörig fastighet. Härigenom vin- nes även överensstämmelse med expropriationslagen.
Vad nu anförts innefattar enligt kommitténs mening starka skäl att medge utsläckande av särskild rätt även för de syften, som byggnadslagens inlösenregler äro avsedda att främja. Det är härvid i första hand fråga om stad tillhörig mark som, därest marken tillhört annan, skulle ha kunnat inlösas enligt 41 & byggnadslagen, d. v. s. mark avsedd till gata eller annan allmän plats samt annan i stadsplan ingående mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggande. En befogenhet att lösa särskild rätt torde emellertid kunna bli av betydelse även då mark, om den tillhört annan än staden, skulle kunna bli föremål för zon- eller tomtexpropriation eller expropria— tion för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Förekomsten av särskild rätt bör ej heller i dessa fall få hindra planens eller företagets genomförande.
De föreslagna reglerna böra lämpligen intagas i 41, 44, 44a och 45 55 byggnadslagen.
Generalplan och byggnadsplan
De ändringar, som kommittén enligt det anförda velat förorda, ha hänförts till områden inom stadsplan men böra erhålla motsvarande tillämpning å mark inom fastställd generalplan. Även till sådan plan knytas enligt bygg- nadslagen redan för närvarande vissa inlösenregler, nämligen såvitt angår mark, som är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, ävensom an- nan, för enskilt bebyggande ej avsedd mark (18 5). De skäl, som uppbära regler om inlösen av särskild rätt besvärande mark inom stadsplan, äga i princip giltighet även här, låt vara att inlösen på grund av fastställd gene— ralplan icke torde bli så ofta förekommande som ianspråktagande av mark inom stadsplan. Reglerna om generalplan böra även på motsvarande sätt kompletteras med expropriationsbefogenheter i syfte att medge stiftande av begränsade rättigheter. För den framtida användningen av generalplane- institutet böra de ökade möjligheter, som härigenom tillskapas, kunna bli till nytta. De föreslagna reglerna böra erhålla sin plats, såvitt angår lösen av bestående särskild rätt, i ett nytt tredje stycke av 18 & byggnadslagen och i övrigt i en ny paragraf, betecknad 18 a & nämnda lag.
Beträffande mark inom byggnadsplan är situationen icke fullt likartad. Därvid är främst att märka, att byggnadsplan icke äger sam—ma rättsverk- ningar som fastställd generalplan eller stadsplan. För byggnadsplans ge- nomförande står möjlighet att taga mark i anspråk endast i begränsad om— fattning till buds. Frånsett de befogenheter, som följa av väglagstiftningen, avse markägarens skyldigheter upplåtelse utan ersättning av nyttjande- rätt till mark, som är avsedd till väg eller annan allmän plats, men sådan upplåtelse är begränsad såväl av kravet att marken skall vara obebyggd som av vissa ytterligare förutsättningar (112 och 113 55 byggnadslagen). Någon lösningsrätt tillkommer sålunda icke det allmänna på grund av byggnadsplan.
Det kan mot bakgrund härav synas tveksamt, om byggnadsplan bör på motsvarande sätt som generalplan och stadsplan utgöra stöd för expro- priativt stiftande av nyttjanderätt eller servitut; att införa regler angå- ende övertagande eller utsläckande av särskild rätt kan det av naturliga skäl ej bli fråga om i detta fall. Då kommittén likväl anser sig böra för- orda, att begränsad rätt skall kunna stiftas även med stöd av byggnads— plan, beror det på att anordningen måste anses motsvara ett praktiskt be— hov särskilt i vissa situationer, där kommunen frivilligt åtager sig att svara för planens genomförande. Det kan här vara fråga exempelvis om fram- dragande av vissa ledningar, för vilka rätt till utrymme eljest skulle kunna tillförsäkras kommunen enligt expropriationslagen. Ofta inträffar, att kom- mun åtager sig att svara för samtliga anordningar för allmän trafik inom byggnadsplaneområde. Även där så ej är förhållandet torde fall kunna före- komma, då kommunen önskar tillgodose trafikändamål utanför mark, som avsetts till väg eller annan allmän plats, och då 112 och 113 55 byggnads- lagen följaktligen icke äro tillämpliga. Några särskilda invändningar från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest synas icke behöva uppkomma till följd av den föreslagna ordningen. Möjligheterna att reglera allmänna ändamål av ifrågavarande slag i byggnadsplanebestämmelser äro i princip ej mindre än då det gäller stadsplanebestämmelser, och förfarandet vid planens antagande och fastställande torde här erbjuda samma skydd för den enskilde som med avseende å mark inom stadsplan. Frånsett rättsverkningarna är skillnaden mellan byggnadsplan och stadsplan sålunda i praktiken ofta föga framträ- dande, och det ter sig ej sällan som en ren omdömesfråga huruvida den ena eller andra plantypen skall komma till användning. Kommittén före— slår därför, att i byggnadslagen — lämpligen i en ny paragraf, betecknad 115 a 5 — införes jämväl ett stadgande, enligt vilket servitut eller nytt- janderätt må genom inlösen tillskapas för allmänt lednings- eller trafik- ändamål, som äger stöd i byggnadsplan.
Av vad sist anförts framgår, att förslaget även såvitt gäller byggnadsplane- områden är inskränkt till lednings- och trafikändamål. Det kan visserligen måhända göras gällande, att de tillåtna ändamålen icke böra begränsas på samma sätt vid upplåtelse inom byggnadsplan som i övriga fall. Särskilt skulle kunna pekas på behovet av dylik upplåtelse för parkändamål. Erfa- renheten visar nämligen att problem ej sällan uppstå, såväl när det gäller möjligheterna att få tillträde till i enskild ägo befintlig parkmark inom byggnadsplan som beträffande skötseln av sådan parkmark. Vissa möjlig— heter för det allmänna att ingripa föreligger i de fall, då vid planens fast- ställande förordnats om upplåtande av mark enligt 113 5 byggnadslagen. Dessa äro emellertid icke tillräckliga och det skulle därför kunna finnas skäl att bereda det allmänna möjlighet att enligt byggnadslagen förvärva en begränsad rätt till marken för att få till stånd en bättre ordning. Kom- mittén har emellertid stannat för att här bestämma ändamålen på samma
sätt som föreslås med avseende a generalplan eller stadsplan. Spörsmålet om en utvidgning i antydd riktning anser kommittén ligga vid sidan av om- rådet för sitt uppdrag och därför böra övervägas i annan ordning.
Specialmotivering
18 a, 41 a och 115 a 55 byggnadslagen.
I förevarande paragrafer _— berörande var sitt av de tre planinstitu- rten generalplan, stadsplan och byggnadsplan —— ha upptagits de bestäm- melser om stiftande av begränsade rättigheter, för vilka en översiktlig redo- görelse lämnats i det föregående. Paragraferna äro i allt väsentligt lika- lydande, och avvikelser förekomma endast såtillvida att frågan vilken mark bestämmelserna skola omfatta icke är löst på samma sätt inom generalplan och stadsplan som inom byggnadsplan. När det gäller den förstnämnda gruppen har nämligen möjlighet att stifta servitut eller nyttjanderätt an- setts icke böra föreligga beträffande mark, som enligt planen är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. I dessa fall har staden en ovillkor- lig rätt att lösa marken med äganderätt (18 5 första stycket och 41 5 första stycket), och även markägaren äger under vissa förhållanden påfordra att staden löser marken (21 och 48 55 ). Att i förevarande sammanhang rubba principen att mark av angiven natur skall av staden tagas i anspråk med äganderätt har ej ansetts böra komma i fråga. Kommittén har visserligen varit medveten om att vissa fördelar skulle stå att vinna, om en begränsad rättighet för exempelvis allmän trafik kunde stiftas att med bästa före- trädesrätt gälla i mark, som är avsedd till gata eller annan trafikled, åt- minstone då markägaren och staden äro överens om åtgärden. Ägaren skulle med denna lösning kunna liksom tidigare tillgodogöra sig utrymmet under markytan och jämväl utnyttja marken med tillhörande anläggningar såsom kreditunderlag. Frågan har fått praktisk betydelse i bl. a. sådana fall, där en person äger butikstomter å ömse sidor om gata och dessutom den mellanliggande gatumarken, som kan erfordras för gångtunnel mel— lan tomterna och för lagerlokaler. Ägaren har då i allmänhet ej anledning motsätta sig att markytan utnyttjas till gata. En konstruktion av angivna slag är emellertid i viss mån främmande för byggnadslagens systematik och kan leda till konsekvenser, som knappast kunna helt överblickas annat än i samband med en mera genomgripande reform av byggnadslagstift— ningen. Härtill kommer, att syftet med anordningen kan med kommitténs förslag på likvärdigt sätt vinnas genom att marken utlägges till special- område för trafikändamål. Även där marken i planen utlagts till gata kan emellertid — åtminstone om mark av detta slag enligt en ny fastighets- bildningslagstiftning kommer att ingå i fastighetsindelningen — en från berörda synpunkt tillfredsställande lösning åstadkommas i det fall, där den enskilde utnyttjar marken gemensamt med angränsande fastighets
mark. Det möter då ej hinder att, efter stadens inlösen av äganderätt till gatumarken, i denna upplåtes servitut till förmån för den angränsande fastigheten innefattande rätt för dennas ägare att begagna gatumarksut— rymmet under ytan på väsentligen samma sätt som förut, varigenom rättig- heten med vad därtill hör kommer att knytas till den härskande fastigheten och ingå i deSS kreditunderlag. Med hänsyn till det anförda har kommittén avstått från att för närvarande framlägga förslag med här antydda inne— börd såvitt angår områden med fastställd generalplan eller stadsplan. Med avseende å byggnadsplan, vars genomförande i princip ej åvilar samhället, saknas däremot inlösenregler av förut nämnda slag, och någon anledning att göra undantag för viss mark föreligger här icke. Tvärtom kan det, såsom framgått av det föregående, ofta visa sig praktiskt att kommunen kan erhålla en begränsad rätt till mark, som enligt sådan plan är avsedd till väg, näm— ligen då kommunen frivilligt åtagit sig att svara för väghållningen.
Av det anförda framgår motsättningsvis, att föremål för upplåtelse inom generalplan och stadsplan kan vara icke blott den för enskilt bebyggande avsedda marken utan även områden för allmänna ändamål, t. ex. special- områden, blott det ej är fråga om mark, vartill samhället enligt det nyss anförda har ovillkorlig lösningsrätt. Även när det gäller annan mark än nu sagts, som icke är avsedd för enskilt bebyggande, äger visserligen sta— den rätt till inlösen med äganderätt, men endast under förutsättning att markens användning för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd. Med hänsyn till nämnda befogenhets mera vidsträckta syfte lär emellertid något konkurrensförhållande ej uppkomma genom de här föreslagna be- stämmelserna.
En gemensam förutsättning för upplåtelse enligt samtliga nu ifrågava- rande paragrafer är att planen erbjuder stöd för den anordning, som den begränsade rättigheten är avsedd att säkra. Denna förutsättning är i lag,- texten uttryckt som ett krav på att planen innehåller bestämmelse att den ifrågavarande marken skall kunna utnyttjas för allmän ledning eller trafik. Med avseende å Spörsmålet, vilka situationer som må regleras av plan- bestämmelser, bygger förslaget på gällande lagstiftning och praxis. Någon ändring härutinnan är således ej avsedd. Dock bör för framtiden icke i något fall fordras överenskommelse med markägaren som villkor för fast— ställande av stadsplanebestämmelser av ifrågavarande slag.
Av vad kommittén tidigare anfört framgår, att upplåtelse enligt för- slaget skall avse servitut eller nyttjanderätt. Då det gäller att avgöra vil- ket av dessa institut som skall komma i fråga är expropriationsdomstolen — som enligt förslaget har att pröva såväl inlösen- som ersättningsfrågor- na — beroende endast av kommunens yrkande härutinnan och de förut— sättningar, vilka enligt allmänna regler gälla med avseende å de olika in- s-titutens tillämplighet. Någon mera fri prövning av den karaktär, som jäm- likt expropriationslagen i princip anses tillerkänd Kungl. Maj:t vid valet mellan rättigheter av skilda slag, är således icke avsedd att tillkomma ex-
propriationsdomstolen, vilken såvitt nu är i fråga blott har att pröva lag- ligheten av framställt yrkande. Detta torde ock framgå av lagtexten. Före- ligga exempelvis ej samtliga servitutsförutsättningar, skall yrkande om upp- låtelse av servitut följaktligen ej hifallas. Att i övrigt kommunens önske- mål skall vara avgörande för rättighetens natur sammanhänger med ett flertal faktorer. Till en början må framhållas, att det för den enskilde markägaren vid tiden för upplåtelsen i flertalet fall knappast torde bli av större betydelse vilket rättsinstitut som kommer till användning. Huvud- saken för markägaren torde vara det skydd, som beredes honom därigenom att ett ingrepp måste ha stöd i gällande plan och att ersättning skall utgå. Det spelrum, som planen kan tillåta vid bestämmande av vilka befogen- heter som böra komma i fråga, torde i allmänhet vara tämligen begränsat. Däremot kan valet av rättsinstitut komma att bli av betydelse, då det gäller möjligheterna för samhället att i framtiden underkasta rättigheten föränd- ringar av olika slag eller att upphäva rättigheten. I den mån det i fram— tiden kan skapas vidgade möjligheter till flyttning eller annan ändring av servitut kan denna form sålunda tänkas bli mera förmånlig för samhället än nyttjanderätt, som i princip ej torde kunna på motsvarande sätt för- ändras. Behovet av exempelvis flyttning av en anordning, som skall tryg- gas genom nyttjanderätt, måste, då frivillig uppgörelse ej kan ernås, i stål- let som regel tillgodoses genom stiftande av en ny rätt med därav följande skyldighet för det allmänna att ånyo utge gottgörelse för intrånget. För- hållandena kunna emellertid vara skiftande, och en regel om generellt före— träde åt servitutsformen innebär därför enligt kommitténs mening ej nå- gon lämplig lösning. Det reella inflytandet på frågan torde fastmera böra tillkomma kommunen.
Spörsmålet om den närmare omfattningen av den rättighet, varom är fråga, har i förslaget besvarats så att rättigheten skall upplåtas i den om- fattning, som erfordras för ändamålet. Då detta är allmän trafik, skall rät- tighetens omfattning självfallet bestämmas med hänsyn icke blott till vad som erfordras för själva gång- eller körbanan utan även till behovet av mark exempelvis för trafikledens bestånd eller underhåll; jfr 2 5 lagen om allmänna vägar och 2 5 lagen om enskilda vägar. Även då fråga är om allmän ledning bör utrymmesbehovet fastställas mot bakgrund av vad som enligt gängse betraktelsesätt hänföres till sådant ledningsändamål. Med ändamålet såsom riktpunkt för avgörandet visar det sig ofta tillräckligt att endast del av utrymmet under markens yta tillgodogöres av det all— männa. Att reglera Spörsmålet mera ingående än nu angivits har ej an- setts vare sig lämpligt eller möjligt, och omständigheterna i det särskilda fallet skola därför vara bestämmande för vilka särskilda befogenheter som skola tillkomma kommunen. Några större olägenheter torde icke vållas här- igenom. I allmänhet torde planbestämmelsen ge erforderlig ledning för be— dömandet.
Utan närmare motivering torde stå klart, att det är av stor vikt att expro—
priationsdomstolen tydligt anger vilket slags rätt upplåtelsen avser och pre- ciserar vilka närmare befogenheter som rättigheten omfattar.
Den primära bestämmelsen om kommuns rätt att få upplåtelse till stånd återfinnes i lagtexten i första punkten. En förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är att yrkande om upplåtelsen framställts av kommunen. Första punktens regel om samhällets lösningsrätt kompletteras i andra punkten av en föreskrift om lösningsplikt för kommunen under visst vill- kor. Härigenom skapas en motsvarighet till reglerna i 21 och 48 åå bygg- nadslagen om stads skyldighet att lösa mark, som enligt fastställd general— plan eller stadsplan skall användas för annat ändamål än enskilt bebyg- gande, och en motsvarande skyldighet utsträckes enligt förslaget även till mark inom byggnadsplan. Den enligt sistnämnda paragrafer gällande särskilda förutsättningen, att markens ägare till följd av vad planen så- lunda anger i fråga om markens ändamål kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, har dock ej ansetts kunna med oförändrad utformning göras tillämplig i förevaran- de situation. Enligt förslaget gäller i stället såsom villkor för markägarens rätt att väcka talan om upplåtelse, att vid markens nyttjande väsentlig olä- genhet uppkommer för markägaren genom vad i planen bestämts. Lagtexten avser att utmärka, att planbestämmelsens existens i och för sig icke skall utgöra tillräcklig anledning att utlösa kommunens berörda skyldighet. Skyldigheten inträder icke förrän det visar sig, att planbestämmelsen blir ett verkligt påtagligt hinder för ägaren att nyttja den berörda marken på lämpligt sätt. Å andra sidan får kravet att olägenheten skall vara väsent- lig självfallet ej sträckas så långt som till en fordran på att ansökan om byggnadslov avslagits under åberopande av att planbestämmelsen icke till— låter viss önskad byggnadsåtgärd.
Av sista punkten följer, att kommunens ståndpunkt i princip skall vara bestämmande för valet mellan servitut och nyttjanderätt även då upplåtel- sen påkallas av den enskilde. Jämväl i detta fall är dock kommunens val- rätt begränsad genom den självklara förutsättningen att upplåtelse av den önskade rättigheten lagligen kan ske.
Vad enligt förevarande paragrafer föreslagits har givit kommittén an- ledning att överväga huruvida icke konsekvensen fordrade att även reg- lerna i 70 å byggnadslagen angående de s. k. markexploatörsfallen utvid- gades till att omfatta möjlighet för staden att få till stånd upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt utan ersättningsskyldighet. Ehuru vissa skäl kunna tala för en utvidgning i antydd riktning, har denna fråga dock en— ligt kommitténs uppfattning knappast något verkligt nödvändigt samband med de nu föreslagna inlösenreglerna. Att ge mera vidsträckta bestämmel- ser för markexploatörsfallen, vilkas prövning anförtrotts Kungl. Maj:t, skulle vidare medföra vissa svårigheter icke minst i förfarandehänseende. Syftet med reglerna kan dessutom tillgodoses inom ramen för s. k. sta-ds-
planeavtal. Kommittén har därför ansett en omarbetning i berörda hän— seende böra anstå till en mera omfattande reform av byggnadslagstift— ningen.
Slutligen må framhållas, att kommittén ej funnit anledning att reglera frågan om underhållet av ledning eller trafikled, som anordnats med stöd av upplåtelse enligt förevarande paragrafer. Spörsmålet får bedömas på samma sätt som i andra fall, där begränsad rätt stiftats genom expropriation.
18 och 41 55 byggnadslagen.
I vardera av dessa paragrafer har tillfogats ett nytt tredje stycke, enligt vilket stad må lösa särskild rätt besvärande sådan staden tillhörig mark, som — för den händelse marken tillhört annan —— kunnat lösas med ägande— rätt enligt paragrafernas första och andra stycken. Rörande motiven till förslaget i denna del kan i allt väsentligt hänvisas till vad kommittén utta- lat om övertagande eller utsläckande av särskild rätt. Ytterligare må blott i, anmärkas, att — såsom ock torde framgå av lagtexten _ förutsättningarna ' för inlösen även i vad gäller särskild rätt äro olika allteftersom det är fråga om mark enligt första eller andra stycket. I andra styckets fall skall alltså fordras, att markens användning för avsett ändamål ej kan anses säker- | ställd, med mindre staden får lösa rättigheten.
Såsom följer av ordalagen, är det i de här föreslagna reglerna blott fråga am lösningsrätt för staden. Någon motsvarighet till den befogenhet att på- kalla upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt, som enligt andra punkten i 18 a, 41 a och 115 a 55 tillerkänts den enskilde, återfinnes däremot ej i förslaget. Även om det för innehavaren av särskild rätt kan vara till nack- del att hållas i ovisshet om när staden avser att inlösa rättigheten, torde denna olägenhet knappast kunna jämföras med den inskränkning mark- ägaren kan få vidkännas därigenom att han genom planbestämmelse hindras från att nyttja sin fastighet på lämpligt sätt. Införandet av en lösningsplikt för samhället även i denna situation skulle enligt kommitténs mening vara en alltför långtgående åtgärd och jämväl i övrigt kunna leda till svåröver- skådliga konsekvenser.
44, 44 a och 45 55 byggnadslagen.
Även i vissa situationer, där lösningsrätt enligt dessa paragrafer skulle föreligga om ej staden själv vore ägare till marken, har det ansetts vara angeläget för staden att kunna lösa till sig särskild rätt, som besvärar mar- ken. Såsom av vad tidigare uttalats framgår, har kommittén därför funnit sig böra utsträcka möjligheten för staden att övertaga eller utsläcka sådan rättighet jämväl till dessa fall.
Vissa olikheter framträda emellertid vid en jämförelse med exempelvis 41 åms reglering. En skillnad är, att det i förevarande situation icke alltid finnes behov av lösningsrättens utövande beträffande all den mark, som
— om staden icke ägt marken —— kunnat lösas med äganderätt. Sålunda ger 44 & staden rätt att lösa icke blott mark, som erfordras för den genom— gripande ombyggnad, varom fråga är, utan även annan inom det aktuella området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat värde. 44 a 5 gör likale- des en uppdelning mellan mark, som beröres av själva saneringsåtgärden, och annan inom vederbörande område eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna kunna väntas bli av väsentlig betydelse. Enligt kommitténs mening föreligger icke något behov av att tillåta lösningsrätt i vad avser mark tillhörande den sistnämnda av de båda angivna kategorierna. Endast sådan av särskild rättighet besvärad mark, som beröres av själva åtgärderna, bör således omfattas av kommitté— förslaget i denna del. Denna inskränkning har utmärkts i lagtexten till 44 och 44 a 55; med det sätt, varpå 45 & utformats, saknar ifrågavarande distink— tion däremot betydelse för nämnda paragrafs vidkommande. Även i övrigt synas de för inlösen av mark gällande förutsättningarna delvis vara utfor- made på sätt, som mindre väl passar in på lösen av begränsad rätt. Kommit— tén har valt att ge bestämmelserna sådan avfattning, att staden i denna situa— tion må medgivas lösa särskild rätt som besvärar marken. I 45 åzns fall har som ytterligare förutsättning för inlösen uppställts krav på att rättigheten hindrar eller försvårar stadsplanens genomförande. Tillägget åsyftar att un— danröja möjligen uppkommande missförstånd med hänsyn till det för mark- inlösen stadgade villkoret att stadsplanens genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande. Detta villkor kan uppen- barligen ej äga aktualitet i förevarande fall.
146 & byggnadslagen.
Utöver de föreslagna bestämmelser, för vilka redogjorts i det närmast föregående, erfordras särskilda regler om löseskillings bestämmande och erläggande liksom om förfarandet vid inlösen. När det gäller inlösen av mark med äganderätt, regleras motsvarande frågor av 137—146 55 bygg— nadslagen. Enligt kommitténs mening böra nämnda regler i princip kunna göras tillämpliga även å inlösen enligt förevarande förslag. Det från lag- teknisk synpunkt enklaste sättet att åstadkomma detta har kommittén fun— nit vara att utvidga den i 146 & intagna hänvisningsregeln till att omfatta även dessa situationer. Vad i 137, 138, 144 och 145 55 är stadgat beträffande inlösen av mark skall därför enligt förslaget i tillämpliga delar icke blott som för närvarande gälla med avseende å inlösen av byggnad i visst fall utan även äga motsvarande tillämpning vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt enligt byggnadslagen. Att stadgan- det med upplåtelse avser blott tillskapande av rättigheter enligt kommitténs förslag och således ej exempelvis ianspråktagande med stöd av 113 5 bygg—
nadslagen torde följa av sammanhanget och icke behöva särskilt utmärkas i lagtexten.
Den sålunda förordade principlösningen har dock modifierats i två hän- seenden. Till de enligt nuvarande lydelse uppräknade lagrummen måste så— lunda fogas även 140 5, enligt vilken det för förhandstillträde kräves att in- lösenfrågan blivit slutligt avgjord. Vidare skola bestämmelserna i 12 5 första stycket expropriationslagen ej tillämpas å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Att s. k. utvidgning av expropriation på markägarens begä- ran sålunda ej skall kunna äga rum överensstämmer på grund av stadgande i 141 5 med vad som gäller inlösen enligt byggnadslagen av mark inom stads- plan, och denna grundsats har enligt förslaget utsträckts att gälla även mark inom byggnadsplan.
Slutligen må anmärkas, att rubriken omedelbart före 41 & undergått en jämkning som följd av att inlösenreglerna i nämnda och följande paragra- fer efter förslagets genomförande komma att gälla icke blott äganderätt till mark utan även begränsade rättigheter.
Utfartsförbud
De allt större krav, som den ökade trafiken ställer på våra dagars stads- byggande, taga sig som bekant uttryck i en alltmera konsekvent genomförd differentiering av gatunätet i syfte att tillgodose såväl önskemålet om framkomlighet för den snabbare genomfartstrafiken som behovet av sam- färdsel till och från de särskilda fastigheterna. Ett typiskt exempel på den- na differentiering torde vara den s. k. trafikledsplanen för Stockholm. Pla- nen kännetecknas av en stomme av motorvägar, i anslutning vartill ett an- tal lokala huvudgator grupperats för trafik av genomfartskaraktär. Att vissa gator på detta sätt reserveras för den livligare trafiken är emellertid en företeelse, som icke är begränsad till huvudstaden utan som i växande om- fattning framträder även på andra orter med tätare bebyggelse. För att främja intresset av ökad framkomlighet och därmed även förbättrad tra— fiksäkerhet erfordras naturligen vissa medel att motverka, att samfärdseln på de för snabbare trafik avsedda gatorna i onödan hindras. Detta ändamål kan delvis vinnas genom trafikreglerande åtgärder, stoppförbud och lik- nande. Dessa äro emellertid icke tillräckliga, och de kunna sålunda ej för- hindra trafikstörningar, som bero på att fordon föras in på fastigheterna utmed gatan eller ut från dessa. I detta hänseende krävas regelrätta förbud mot in- eller utfart. Sådana förbud kunna knappast åstadkommas enbart med stöd av vägtrafiklagstiftningen. Frågan sammanhänger i hög grad med den enskilde fastighetsägarens möjligheter att disponera sin mark och till följd därav med reglerna om marks användning för bebyggelse.
Det medel, som för närvarande står det allmänna till buds då det gäller att inom stadsplanesamhällena förhindra utfart från fastighet vid gata omedel- bart till gatan, är _ bortsett från frivilliga överenskommelser med fastig- hetsägaren —— att genom stadsplan påverka bebyggelsen så att dylik utfart icke blir möjlig. Detta följer av stadgandet i 25 å sista stycket byggnadslagen om stadsplanebestämmelser och av föreskriften i 12 5 2 mom. 1959 års bygg- nadsstadga, enligt vilken stadsplanebestämmelser kunna innehålla stadgan- de om utfart eller annan utgång mot gata. Med detta uttryckssätt har ej åsyftats någon saklig ändring i förhållande till motsvarande föreskrift (28 g 1 mom.) i 1947 års byggnadsstadga, vari föreskrevs att i stadsplanebestäm- melser skulle, i den mån så funnes erforderligt, intagas bl. a. förbud mot anordnande av utfart eller annan utgång mot gata. Stadsplanebestämmelse av detta slag kan exempelvis erhålla formen av en föreskrift, enligt vilken fastighet skall förses med stängsel, vari ej får anordnas öppning som med— ger utfart eller annan utgång mot gata eller allmän plats. En förutsättning för meddelande av utfartsförbud har ansetts uppenbarligen vara, att tom- tens behov av utfart blir på annat sätt behörigen tillgodosett (SOU 1945: 15 s. 494). Erinras må, att den berörda fastighetens ägare icke kan med stöd av byggnadslagen grunda något ersättningsanspråk mot staden därpå att för honom uppkommer olägenhet genom stadsplanebestämmelser med nu angivna innehåll. Det må vidare påpekas, att mark för gatutrafik ansetts icke nödvändigtvis behöva utläggas såsom gata i rättslig bemärkelse. Man har sålunda understundom funnit det möjligt att redovisa marken såsom specialområde för gatutrafikändamål, t. ex. därför att staden beträffande viss huvudtrafikled vill förbehålla sig rätt att avspärra trafikleden med stängsel ävensom att där uppföra vissa för gatutrafikändamål nödvändiga byggnader.
En bestämmelse i stadsplan är i och för sig icke tillräcklig för att ett med bestämmelsen avsett utfartsförbud skall bli effektivt. Stadsplanens faststäl- lande medför i princip endast den verkan, att nybyggnad ej utan dispens är tillåten i strid mot planen. Att denna blir genomförd ankommer —— från— sett vissa situationer, där det allmänna äger rätt att tvångsvis taga marken i anspråk _ på den enskilde markägaren, och utfartsförbudet behöver där- för i praktiken icke respekteras av denne förrän han skall företaga sådan åtgärd med fastigheten, för vilken byggnadslov erfordras.
Endast i en speciell situation har det allmänna tillerkänts mera vidsträck- ta befogenheter att inom stadsplan förhindra olämpliga utfarter, nämligen då det gäller frågan om enskild vägs anslutande till en inom planområdet befintlig allmän väg. Enligt 31 a 5 lagen den 30 juni 1943 om allmänna vä— gar äger nämligen länsstyrelsen under vissa förutsättningar förordna, att enskild väg ej må anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller
att befintlig enskild utfartsväg ej vidare må användas för ändamålet. Så- dant förordnande må dock icke meddelas beträffande enskild väg, som fin— nes upptagen i planen. Kommittén återkommer i det följande till frågan om den närmare innebörden av regleringen i nämnda lag och om rätts- verkningarna av att länsstyrelsen meddelat förordnande som nyss sagts.
Vad därefter gäller Spörsmålet, hur den enligt stadsplanen avstängda fas— tighetens utfartsbehov skall tillgodoses, blir detta naturligen i första hand beroende på fastighetsindelningen och markägarens möjligheter enligt denna att erhålla utfart till gata, mot vilken obehindrat tillträde finnes. Beträf- fande byggnadskvarter gäller på grund av 28 å byggnadslagen i princip, att det skall indelas till tomter sålunda att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Då 37 & nämnda lag ger möjlighet till dispens från kravet på tomtindelning såsom villkor för nybyggnad, kan emel— lertid förekomma, att fastighetsbildningen inom byggnadskvarter icke grun- das på tomtindelning. Tomtindelning av mark, som ej varit föremål för dy- lik indelning, skall ske när ägare av sådan mark begär det eller när bygg- nadsnämnden så finner nödigt och markägare ej visar särskilt skäl till an- stånd. Har tomtindelning skett, må den på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens föranstaltande ändras bl. a. i den situationen, då fast- ställd ändring av stadsplan —— exempelvis införande av bestämmelse om ut- fartsförbud — förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen. Vidare kan nämnas, att nybyggnad ej må företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående. Dessutom må, då fråga väckts om ändring av tomtindelning, nybyggnad ej företagas å tomt som beröres därav innan frågan slutligt prövats. Möjlighet till dispens finnes emellertid i båda dessa fall. Utom beträffande byggnadskvarter kan utfartsförbud aktu— aliseras även i fråga om mark mom specialområde. För fastighetsbildningen inom sådant område gälla i princip de allmänna reglerna i fastighetsbild- ningslagstiftningen. Vanligen sker fastighetsbildning här genom avstyck- ning, vilken skall så verkställas att såväl starnfastigheten som det område, som skall avstyckas, kommer att äga rätt till nödiga vägar.
Då fastighet, som enligt stadsplan saknar utfartsmöjlighet, blir föremål för ny eller ändrad tomtindelning, gäller enligt 33 & byggnadsstadgan såsom en obligatorisk riktlinje vid utformningen av denna indelning, att varje fas- tighet skall ha erforderlig förbindelse med gata. Detta krav innebär ej, att fastigheten skall ha gräns mot gata. Det har exempelvis ansetts möjligt att utlägga särskild kommunikationstomt. Att den erforderliga förbindelsen all- tid skall vara körbar har, ehuru i och för sig önskvärt, befunnits innebära ett alltför vittgående krav (prop. nr 168/1959 s. 240). Å andra sidan har gjorts gällande, att en fastighet i regel icke torde kunna sägas ha erfor- derlig förbindelse med gata, med mindre det är möjligt att med åkdon köra fram till det omedelbara grannskapet av byggnaderna på fastigheten (Bexe- lius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslagstiftningen, 3. uppl. 1961 s. 398).
Genom tomtindelning och därtill anslutande åtgärd för indelningens rätts- liga genomförande kan endast åstadkommas en omreglering av mark, och möjlighet att därvid tillskapa begränsade rättigheter i syfte att taga i an- språk angränsande fastighets mark föreligger således icke. Bortsett från frivillig upplåtelse av dylika rättigheter kan sådant ianspråktagande för vägändamål ej heller eljest ske såsom fristående åtgärd. Servitut kan så- lunda icke stiftas vid fastighetsbildning annat än i samband med vissa åtgär— der för ändring av fastighetsindelningen, t. ex. genom laga skifte eller av- styckning, och lagen om enskilda vägar, som eljest under vissa förutsätt— ningar medger upplåtelse av rätt till väg även mot markägarens bestridande, är i princip ej tillämplig inom stadsplan.
Allmänna överväganden
De möjligheter, som enligt gällande rätt föreligga för stadsplanesamhällena att genom utfartsförbud underlätta framkomligheten på gator avsedda för trafik av genomfartskaraktär, ha sedan åtskilliga år ansetts vara helt otill- räckliga. Framför allt medge nuvarande regler icke staden att företaga till- räckligt snabba inskridanden. Genom att utfartsfrågan för närvarande är beroende av stadsplan utan att tillika vara underkastad särskilda bestäm- melser med syfte att påskynda planens genomförande erbjuda de nuvarande möjligheterna endast en lösning på längre sikt, eftersom de liksom fallet är med stadsplanens innehåll överhuvudtaget såvitt avser mark för enskilt bebyggande icke kunna _ frånsett vissa undantagsfall — genomföras tvångs— vis. Byggnadsnämnden har sålunda icke någon befogenhet att utan sam- band med prövning av ansökan om byggnadslov ålägga fastighetsägare att förhindra utfart; en motsvarande befogenhet synes däremot föreligga med avseende å hållande av stängsel mot gata (53 5 2 mom. byggnadsstadgan). Genom att planens genomförande såvitt nu är i fråga i princip ankommer på de berörda fastighetsägarna äro dessa oförhindrade att så länge de icke med fastigheterna vidtaga åtgärder, som fordra byggnadslov, på samma sätt som tidigare utnyttja befintliga utfarter. Även i de fall, där fastighetsägarna vilja medverka till ett utfartsförbuds realiserande, visar det sig med nuva— rande regler ofta omöjligt att få till stånd en ändamålsenlig lösning av ut- fartsfrågan. Uppenbarligen kan — såsom ock bestyrkes av erfarenheten _ en längre tids dröjsmål med stadsplanens genomförande i förevarande hän- seende bli till avsevärd olägenhet för en stad i dess strävanden att åstadkom- ma förbättrade trafikförhållanden och därmed en ändamålsenlig bebyggelse— utveckling samt i vissa fall för fastighetsägare, som önskar bebygga sin fas- tighet i överensstämmelse med stadsplanen. För att komma till rätta med problemet blir det ej sällan erforderligt att tillgripa direkt olämpliga plan- lösningar. Genom att gällande rätts möjligheter till plangenomförande ej taga sikte på den här aktuella situationen möter det överhuvudtaget stora
svårigheter att överblicka konsekvenserna av en stadsplanebestämmelse av förevarande slag. Med hänsyn till det anförda är det enligt kommitténs me- ning i hög grad angeläget att det allmänna får större möjligheter än för när- varande att genomföra utfartsförbud så snart trafikutvecklingen gör så— dan åtgärd nödvändig och att medel tillskapas, som även eljest göra det möjligt att ernå en lämplig planlösning vid genomförande av utfartsförbud.
Vad därefter beträffar Spörsmålet om hur den avstängda fastighetens ut— fartsfråga skall lösas är det visserligen, som framgår av vad tidigare nämnts, en förutsättning för att stadsplanebestämmelse med utfartsförbud skall fastställas, att fastighetens behov av utfart blir på annat sätt behörigen till- godosett. Hur detta i detalj skall ske synes emellertid icke bli föremål för be- dömande i stadsplaneärendet, där prövningen torde inskränkas till vad som erfordras för att konstatera att en alternativ utfart på det ena eller andra sättet ter sig möjlig. Av de lösningar, som äro tänkbara, kunna två huvud- grupper urskiljas, den ena innebärande överföring av äganderätten till mark, den andra innefattande upplåtelse av begränsad rättighet. Som exempel på förstnämnda möjlighet kan nämnas den metod, som för närvarande står till buds, nämligen att omreglera de existerande fastigheternas mark på så- dant sätt att varje enhet i fortsättningen kommer att gränsa till gata, mot vilken utfartsförbud ej skall råda. Detta kan ske t. ex. genom sammanlägg- ning av den avstängda fastigheten med fastighet, som har utfart, eller genom bildande av s. k. skafttomt eller särskild kommunikationstomt; i sistnämnda fall tillkommer behovet av sakrättsligt samband mellan kommunikations- tomten och den avstängda fastigheten. Denna metod att lösa utfartsproble- met har emellertid visat sig vara behäftad med allvarliga brister, främst beroende på de i detta sammanhang ofta alltför långtgående verkningarna. För att vinna det jämförelsevis begränsade syftet att få till stånd en ny för- bindelseled har man sålunda ej sällan nödgats överföra äganderätten till mark på sätt, som medför olämpliga planlösningar. För att åstadkomma fas- tighetsbildning i överensstämmelse härmed tvingas både markägarna och stadsplanesamhället att underkasta sig betydande ekonomiska uppoffring— ar för förvärv av överförd mark; jfr inlösenreglerna i 46—48 åå byggnads- lagen. För närvarande sker marköverföring ofta efter tomtindelning, och förfarandet vid denna och därtill anslutande åtgärder med syfte att göra in— delningen rättsligen bestående är vidlyftigt och tidsödande samt medför olä- genheter även i andra hänseenden. Det nu anförda må emellertid vara till— fyllest för att visa de otillfredsställande verkningar, till vilka utvägen att lösa utfartsfrågan genom överföring av äganderätt till mark i vissa fall kan leda, och behovet av ytterligare möjligheter att nå ifrågavarande syfte. En ny fastighetsbildningslagstiftning torde komma att erbjuda ökade sådana möjligheter. Vad därefter angår metoden att få till stånd upplåtelse av be- gränsad rätt har densamma den fördelen, att omfattningen av markens ian— språktagande därigenom ofta kan på ett ändamålsenligt sätt avpassas efter
behovet och att man kan undvika sådana olämpliga planlösningar, som stun— dom bli ofrånkomliga vid marköverföring. Från andra synpunkter äro där- emot möjligheterna begränsade. För att säkerställa utfartsfrågans lösning kan den avstängda fastighetens ägare visserligen söka ingå avtal med ägaren till grannfastighet, som äger fritt tillträde till gata, om nyttjanderätt eller servitut innefattande rätt att taga sistnämnda fastighet i anspråk. Någon sä— kerhet för att avtal kommer till stånd i alla önskvärda fall föreligger dock ej, och dessutom saknas verkligt betryggande garantier för rättighetens be- stånd. Såsom framgått av vad tidigare anförts, står ej heller begränsad rät— tighet med starkare utvecklat sakrättsskydd till buds utom i samband med vissa andra åtgärder för ändring i fastighetsindelningen än tomtbildning. Vad som enligt kommitténs mening bör eftersträvas är en lösning, som byg- ger på stiftande av begränsade rättigheter i princip oberoende av markäga- res medgivande och med bästa rätt i berörda fastigheter.
Till belysande av de uppkomna frågeställningarna tjänar den lösning 31 a—c åå lagen om allmänna vägar tillhandahåller när det gäller regle- ringen av frågan om enskild vägs anslutning till allmän väg. Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda skäl, äger länsstyrelsen förordna att enskild väg ej må anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg ej vi- dare må användas för ändamålet. Sådant förordnande må dock icke medde— las beträffande enskild väg, som finnes upptagen i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Kan till följd av ett av länsstyrelsen medde- lat förordnande fastighet, som haft utfartsväg till allmän väg, icke erhålla lämplig utfart till sådan väg utan avsevärd kostnad för anläggning av ny eller ändrad väg för ändamålet, är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren för sagda kostnad. Väghållare, som själv vill bygga nödig ut- fartsväg, är berättigad därtill och äger då också, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande, göra gällande den rätt att påkalla förrättning en- ligt lagen om enskilda vägar samt vid förrättningen föra talan, som till— kommer ägare av fastighet, för vars räkning vägen bygges. Är situationen sådan att länsstyrelsens förordnande föranleder avsevärt men vid nyttjandet av fastighet, som haft utfartsväg till den allmänna vägen, är ägaren berätti- gad till ersättning härför. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkom- mer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan förordnandet blev gällande. Beträffande fastställande och erläggande av ersättning, varom här är fråga, skall vad i dessa hänseenden gäller gottgörelse för vågrätt (20—23 55) äga motsva- rande tillämpning. Slutligen må nämnas, att den av förordnandet berörde fastighetsägaren i visst fall är berättigad fordra att fastigheten eller del därav, som haft utfartsväg till den allmänna vägen, skall lösas. Förutsätt- ningen är, att länsstyrelsens förordnande föranleder synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller nämnda del därav.
Enligt här angivna regler i lagen om allmänna vägar är det således möj- ligt för det allmänna att effektivt genomföra ett utfartsförbud redan från den tidpunkt, då behov därav uppkommer. Dessutom kunna både den be- rörda fastighetens ägare och väghållaren med stöd av lagen om enskilda vä- gar —— tvångsvis eller efter frivillig överenskommelse — få till stånd en servitutsrätt till väg över annan fastighets mark i syfte att erhålla en ny förbindelse med den allmänna vägen. En tillämpning inom stadsplan av motsvarande grundsatser med avseende å de företeelser, om vilka här är fråga, skulle därför i väsentliga hänseenden tillgodose de reformbehov som föreligga. Till stor del kan sålunda regleringen i lagen om allmänna vägar tjäna såsom utgångspunkt vid utformning av de nya regler, som kommittén har att överväga. Stadgandena i nämnda lag äro för övrigt med vissa he- gränsningar tillämpliga även inom planområden, och någon mera djup- gående principiell skillnad synes icke föreligga mellan förhållandena inom och utom sådana områden. Att förordnande enligt 31 a 5 lagen om allmänna vägar icke må meddelas beträffande enskild väg, som finnes upptagen i pla- nen, beror endast på att en planändring ansetts vara det riktigaste sättet att i dessa fall förhindra olämplig väganslutning. I vissa hänseenden äro förhål- landena emellertid olikartade, vilket medför att lagens reglering icke kan göras tillämplig utan modifikationer.
Vid ett ställningstagande till Spörsmålet hur det allmänna skall kunna på ett tidigare stadium än för närvarande genomföra önskvärda utfartsförbud kan enligt kommitténs mening icke bortses från spörsmålets samband med frågan om hur den avstängda fastigheten skall erhålla en alternativ utfarts- möjlighet. Att reglera Spörsmålet om förbudet utan hänsyn till sistnämnda problem kan uppenbarligen icke komma i fråga, särskilt som i 33 å bygg- nadsstadgan fastslagits som en undantagslös princip vid tomtindelning att varje tomt skall ha erforderlig förbindelse med gata. Ett tillåtande av att fastighet ställes utan sådan förbindelse endast mot ersättning från det all- männa för uppkommet intrång kan kommittén med hänsyn härtill icke förorda. Det är å andra sidan icke nödvändigt och knappast heller lämpligt att utsträcka kravet på samband mellan de båda frågorna så långt att den alternativa förbindelsen skall vara anordnad vid tiden för utfartsförbudets genomförande eller ens att en slutlig prövning av att de rättsliga förutsätt- ningarna därför äro förhanden verkställts. Detta skulle medföra stora prak- tiska svårigheter. I den mån förbudet liksom för närvarande anses böra vara underbyggt genom bestämmelse i stadsplanen torde det exempelvis vara ofrånkomligt att även den nya förbindelsen detaljstuderas i planärendet och utmärkes i planen. Enligt vad erfarenheten visar är det emellertid vid pla- nens upprättande oftast praktiskt omöjligt att med erforderlig säkerhet fö- retaga en detaljbedömning av detta slag. Ett upprätthållande av kravet på planstöd skulle därför göra det nödvändigt att sedermera få till stånd en stadsplaneändring innefattande komplettering av den tidigare planen med
ett angivande av hur den nya utfarten bör anordnas. Detta förfarande är uppenbarligen alltför omständligt och tidsödande. Enligt kommitténs me- ning är det av mindre betydelse att den alternativa förbindelseleden är för- handen omedelbart vid utfartsförbudets genomförande än att den avstäng- da fastighetens ägare då har en verklig garanti för att få utfartsfrågan löst på annat sätt. Även om det måhända icke alltid skulle vara möjligt att und- vika någon övergångstid innan en slutlig lösning erhålles, kan man emeller— tid på olika sätt minska olägenheterna härav, t. ex. genom att låta utfarts- förbudet lända till efterrättelse vid en senare tidpunkt, som bestämmes med hänsyn till möjligheterna att få till stånd en ny förbindelseled för den av- stängda fastigheten.
Vad först angår det sätt, varpå utfartsförbudet skall kunna göras effektivt på ett tidigare stadium än för närvarande, bör utgångspunkten enligt kom- mitténs mening vara, att det här gäller att oberoende av markägarens ini- tiativ få till stånd ett genomförande av stadsplanen i förevarande hänse- ende. En anordning, enligt vilken myndighet beslutar om sådant förbud efter ett mera eller mindre fritt bedömande — exempelvis såsom enligt lagen 0111 allmänna vägar med hänsyn till vad som prövas erforderligt för tillgodo- seende av trafiksäkerheten _ bör således här icke komma i fråga. Spörsmå- let om fastighets avstängande från utfart bör insättas i det allmänna plan- sammanhanget och en förutsättning för utvidgade regler om utfartsförbud bör därför vara att i stadsplan bestämts att utfart icke skall vara tillåten. När stadsplanebestämmelse med detta innehåll föreligger, bör det under förutsättning att den enskilde i övrigt kommer i åtnjutande av betryggande rättsskydd ej möta hinder att myndighet — förslagsvis länsstyrelsen, åt vilken motsvarande befogenhet anförtrotts enligt lagen om allmänna vägar — meddelar ett beslut, som innebär att den berörde fastighetsägaren åläg- ges vidtaga sådan förändring med avseende å bebyggelsen eller markan- vändningen, som i förevarande hänseende tillgodoser syftet med planbestäm- melsen. Då det närmast bör ankomma på staden att bedöma när avstäng— ningen lämpligen kan genomföras och då åtgärden icke gärna kan bli utan vissa ekonomiska konsekvenser för det allmänna, bör åtgärden emellertid icke få vidtagas utan att staden hos länsstyrelsen framställt yrkande därom.
Vad därefter gäller möjligheterna att få till stånd ny förbindelse med gata uppkomma inga särskilda problem i sådana fall, där den av utfartsförbud berörda fastigheten gränsar till annan gata, där sådant förbud icke råder. Även eljest äro i många fall de nuvarande möjligheterna tillfyllest. Att frå- gan löses efter en tomtindelning, som har ett mera vidsträckt syfte, kan så- lunda ofta vara lämpligt. Enligt kommitténs mening bör ej heller förhindras att frivilliga uppgörelser om servitut träffas angående den nya förbindelsen med gata. Såsom framgår av det förut anförda, utgöra emellertid dessa ut— vägar generellt sett icke en tillräcklig lösning, och vid sidan av dem erfordras därför möjlighet att stifta rättighet av servitutskaraktär, som åtnjuter bästa
rätt i berörda fastigheter och vars tillkomst är oberoende av fastighetsägares medverkan, då en åtgärd av detta slag är motiverad av starka sakliga skäl. För tydlighets skull må påpekas, att det här gäller enskilt trafikbehov, var- för det i första hand icke — såsom ibland gjorts gällande — bör komma i fråga att för ändamålet utvidga möjligheterna till expropriation till förmån för staden. Vidare bör framhållas att, ehuru några allmänna regler, som motsvara de krav kommittén enligt vad nyss sagts anser sig böra uppställa, för närvarande ej finnas, situationen inom överskådlig tid kan bli en annan. Man torde sålunda för framtiden kunna räkna med större möjligheter att stifta servitut genom fastighetsbildning, och då fråga är om att inrätta ut- fartsled gemensamt för flera fastigheter erbjuder kommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. 111. (SOU 1963: 23) en lösning. En reform av lagstiftningen rörande fastighetsbildning kan emellertid kom— ma att dröja något, och med hänsyn till behovet av en snar lösning av ut— fartsfrågan har kommittén föranletts söka en provisorisk anordning för upplåtande av servitutsrätt i avbidan på ett ställningstagande till kom— mitténs förslag till nya fastighetsbildningsregler. Av de olika alternativ, som därvid erbjuda sig, kan kommittén icke förorda, att en separat regle— ring nu sker i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag 1 an- givna hänseende. Att i nuvarande läge utarbeta ett nytt fullständigt system enbart för lösandet av utfartsfrågan bör överhuvudtaget icke komma ifråga. Det återstår därför att undersöka, om icke någon redan gällande reglering skulle kunna utnyttjas för detta syfte. Den lagstiftning, som därvid synes ligga närmast till hands, är lagen om enskilda vägar. Denna ger möjlighet till upplåtelse av sådan servitutsrätt till väg, som dels kan stiftas tvångsvis, dels ligger med bästa rätt i berörda fastigheter.
Tillämpningen av nyssnämnda lag å nu ifrågavarande situationer för- hindras emellertid, som nämnts, av det förhållandet att lagen i princip ej är tillämplig å områden inom stadsplan. Detta beror på att den allmänna trafiken avsetts bli tillgodosedd genom gatunätet och att något behov av en- skilda trafikleder vid sidan därav tidigare icke befunnits vara förhanden. Se- dan ett sådant behov" numera klart framträtt, bör hinder icke möta att göra lagens bestämmelser tillämpliga, blott de begränsas så att någon konkurrens med gator och andra allmänna platser ej uppstår. Den närmare avgräns— ningen synes med hänsyn härtill böra ske så att regleringen avser enbart förhållandena inom byggnadskvarter och specialområden. Vidare är att beakta, att lagen om enskilda vägar avser icke blott att säkra fastighets rätt till väg över annan fastighets mark, alltså en servitutsrätt, utan även att reglera formerna för samverkan mellan flera fastigheter, till vilkas förmån ett servitut av angivna slag stiftats. Vad det främst gäller att lösa är frågan om servitutsbildning, åtminstone till dess tillräckliga möjligheter att stifta servitut såsom fastighetsbildningsåtgärd införas. Att så sker är ett huvud- villkor för att avstängd fastighet skall kunna få erforderlig förbindelse
med gata. För att vinna detta syfte är det i och för sig tillräckligt att göra lagen om enskilda vägar tillämplig endast såvitt avser reglerna om upplå- telse av rätt till väg. Visserligen är det önskvärt att även rättsförhållandet mellan flera härskande fastigheter i ett servitutsförhållande av detta slag närmare regleras, men detta önskemål liksom intresset av att i lämplig omfattning ansluta fastighet till vägföretag tillgodoses genom kommitténs förslag till lagstiftning om vissa gemensamhetsanläggningar. Tanken att göra lagen om enskilda vägar tillämplig inom stadsplan erinrar om det förslag, som av 1951 års byggnadsutredning framlagts i det år 1957 avgivna betänkandet »Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957: 21 s. 111 ff.) och som åsyftade att tillskapa och underhålla vissa gemensamhetsanordningar inom områden med stadsplan. Att förslaget, som i de flesta remissyttranden bedömdes såsom lämpligt, icke föranledde lagstiftning berodde på att fas- tighetsbildningskommittén sedermera fått i uppdrag att behandla det ifråga- varande spörsmålet (prop. nr 168/1959 s. 110, tredje lagutskottets utl. nr 26/1959 s. 89 och riksdagens skrivelse nr 358/1959).
Med hänsyn till det anförda vill kommittén förorda, att vad i lagen om enskilda vägar stadgas om upplåtelse av rätt till väg får i viss omfattning gälla även inom byggnadskvarter och specialområde, som beröras av stads- planebestämmelse med förbud mot utfart. Härigenom blir avstängd fastig- hetsägare tillförsäkrad möjlighet att utföra en förbindelseväg mellan sin fastighet och gata eller att begagna redan existerande väg för ändamålet.
Även om det naturligen i första hand bör ankomma på den enskilde att vidtaga de åtgärder, som föranledas av länsstyrelsens beslut rörande utfarts- förbud, har även det allmänna ett intresse av att förbudet genomföres och ny förbindelseled anordnas samt att detta sker på lämpligaste sätt. Fördelar kunna ej sällan stå att vinna genom att förändringarna genomföras i stadens regi, t. ex. på det sättet att kostnaderna kunna nedbringas om arbetet utfö- res i ett större sammanhang. Detta ligger självfallet i stadens intresse om, såsom kommittén finner skäligt, staden blir skyldig att svara för uppkom- mande kostnader. En möjlighet för staden att själv vidtaga erforderliga åt- gärder bör vidare kunna utnyttjas för den händelse den enskilde fastighets- ägaren underlåter att inom rimlig tid lösa utfartsfrågan. I analogi med vad som enligt 31 b 5 lagen om allmänna vägar gäller om väghållares rätt att själv anordna utfartsväg samt att taga initiativ till och föra talan vid förrätt- ning enligt lagen om enskilda vägar bör därför staden i motsvarande omfatt- ning få inflytande på frågorna om vidtagandet av den åtgärd, varigenom användningen av befintlig utfart förhindras, och om anordnandet av ny förbindelse med gata.
Otvivelaktigt kan ett åläggande av länsstyrelsen i enlighet med vad kom- mittén förordat i många situationer komma olägligt för den berörda fastig- hetens ägare, som måhända tämligen nyligen uppfört eller förbättrat bygg- naderna på fastigheten. Det kan med hänsyn härtill icke begäras, att den
enskilde, på vilken det naturligen bör i första hand ankomma att genom- föra avstängningen och att anordna ny förbindelse med gata, skall själv sva— ra för de därmed förenade kostnaderna. Enligt kommitténs mening bör sta— den svara för dessa kostnader i den mån de varit skäligen påkallade för ändamålet. Medför utfartsförbudet efter åtgärdernas genomförande ett be- stående, mera avsevärt intrång, bör fastighetsägaren vara berättigad till er- sättning även för detta. Vidtager han de erforderliga åtgärderna innan ett länsstyrelsebeslut av angivna innebörd aktualiseras skall i enlighet med all— männa principer i byggnadslagstiftningen någon ersättning visserligen ej utgå. En följd av den förordade regleringen är således att markägare, som ämnar sanera bebyggelsen och som har vetskap om att ett beslut av läns- styrelsen påkallats, kan genom att dröja med ombyggnaden komma att för- skaffa sig en ersättning, som eljest icke skulle ha utgivits. Några mera all- varliga olägenheter torde dock icke vållas det allmänna till följd härav. Efter- som länsstyrelsens beslut är beroende av stadens initiativ, kan staden be- gränsa sin ersättningsskyldighet till sådana verkligt angelägna fall, där stadsplanens omedelbara genomförande i vad avser utfartsfrågans lösning ter sig ofrånkomligt. Är den aktuella bebyggelsen redan saneringsmogen, torde detta i allmänhet också vara ägnat att reducera utgående intrångser— sättning.
Slutligen mä anmärkas, att kommittén ej funnit anledning att införa nå- gon motsvarighet till stadgandet i 31 c 5 lagen om allmänna vägar innebä- rande skyldighet för staden att lösa till sig fastighet eller del därav, som lider mera avsevärt men av ett utfartsförbud. En dylik skyldighet skulle icke stå i överensstämmelse med den allmänna ståndpunkt byggnadslagen intager till Spörsmålet om utvidgning av tvångsförvärv av sådana skäl, om vilka här är fråga. Härom kan hänvisas till stadgandet i 141 5 första stycket sist- nämnda lag.
Kommitténs överväganden böra i lagtekniskt hänseende taga sig uttryck i ett tillägg till byggnadslagen. Erforderliga bestämmelser kunna samlas i en ny paragraf, som lämpligen bör intagas närmast efter 38 å i avsnittet om förbud mot nybyggnad m. m. Den förordade utvidgningen av lagen om en- skilda vägar bör genomföras i form av en ändring i lagens 1 5 tredje stycket.
Vad kommittén i denna del föreslagit är inskränkt till förhållanden inom stadsplan. Motsvarande problem kunna emellertid uppkomma inom bygg- nadsplan, låt vara att behovet av en lagreglering här ej är lika trängande. Det är sålunda möjligt att i byggnadsplanen upptaga bestämmelse om förbud mot utfart från fastighet inom planen. En reglering av utfartsfrågan även inom byggnadsplaneområden möter emellertid särskilda svårigheter med hänsyn till att Spörsmålet om ansvaret för planens genomförande och om dess rättsverkningar i övrigt är reglerat på ett sätt, som i väsentlig mån avviker från vad som gäller stadsplan. Kommittén har därför funnit rik- tigast att låta en reglering i det nu ifrågavarande hänseendet bli beroende
av att ytterligare erfarenheter vinnas för klarläggande av behovet av en dy- lig reglering.
Specialmotivering
38 a 5 byggnadslagen.
På grundval av de tidigare redovisade övervägandena upptages i paragra— fens första stycke ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen må ålägga ägare till fastighet, som skall avstängas från utfart till gata eller annan allmän plats, att vidtaga åtgärd, varigenom användningen av befintlig utfart för- hindras. Såsom förutsättning gäller dels att staden framställt yrkande om sådant åläggande, dels att för det ifrågavarande området fastställts stadsplan, som innehåller bestämmelse om förbud mot utfart från fastigheten till gata eller annan allmän plats. Vad beträffar beslutets innehåll torde av lagtexten framgå, att det icke är nog att fastighetsägaren tillser att den gamla ut- farten icke vidare användes för trafik. Eftersom det är fråga om att till- godose syftet med planbestämmelsen, fordras i stället att åläggandet går ut på en sådan åtgärd med avseende å bebyggelsen eller markanvändningen, som medför att den befintliga utfarten icke längre kan utnyttjas för sitt ändamål. Vilken konkret åtgärd som bör tillgripas — stängsel, mur etc. _ får avgöras med hänsyn till vad som är mest ändamålsenligt i det enskilda fallet. Slutligen förtjänar det påpekas, att stadgandet — såsom även fraJn- går av lagtexten _ ej innebär någon ovillkorlig skyldighet för länsstyrel— sen att ingripa i alla de fall, där de formella villkoren äro uppfyllda. Det måste sålunda ytterligare förutsättas att ett beslut om utfartsförbudets ge- nomförande framstår såsom angeläget och rimligt med hänsyn till den före- liggande situationen i dess helhet. Härav följer även, att ett beslut ej utan tvingande skäl bör bringas i tillämpning så tidigt att möjlighet icke finnes att dessförinnan anordna ny förbindelse med gata. Det kan därför ofta vara lämpligt, att länsstyrelsen meddelar åläggande att gälla först från en se- nare dag; stadgandet hindrar ej att så sker.
I andra stycket återfinnas bestämmelser om ersättning med anledning av länsstyrelsens beslut. Ersättningsskyldigheten går i första hand ut på att täcka fastighetsägarens kostnader för verkställande av avstängningen och för anordnande av ny förbindelse med gata; till kostnader av sistnämnda slag är även att hänföra ersättning, som ägaren utgivit för upplåtelse enligt lagen om enskilda vägar. Ehuru ersättning i princip skall utgå för de av ägaren faktiskt nedlagda kostnaderna, är avsikten självfallet ej att gottgö- relse skall ske även för anordningar, som te sig alltför påkostade med hän- syn till ändamålet. Kostnad, som överstiger vad som skäligen erfordras för ifrågakommande åtgärd, får fastighetsägaren följaktligen själv vidkännas. Att en kostnad skäligen erfordras för åtgärden måste sj älvfallet också inne- bära ett krav på att utfartsfrågan icke redan blivit löst genom stadens in-
gilipande. För uteslutande av stadens ersättningsplikt är det å andra sidan icke tillräckligt, att staden ämnar själv vidtaga avsedda åtgärder, som ännu ej kommit till utförande. Då lagtexten använder uttrycket »förbindelse» med gata, är meningen ej att ange någon annan innebörd än den som ligger i kravet på erforderlig förbindelse enligt 33 & byggnadsstadgan. Utöver di- rekta kostnader skall ersättning utgå till ägaren även för kvarstående in- trång, som föranledes av länsstyrelsens beslut, genom exempelvis försämrat läge eller längre körslor, under förutsättning att fråga är om ett mera avse- värt men. En tämligen obetydlig förlängning av vägen ut till gata skall såle- des här icke komma i betraktande. Förslaget överensstämmer i detta hän- seende med motsvarande reglering i lagen om allmänna vägar. Detta gäl- ler även stadgandet därom att enahanda rätt till ersättning för intrång till- kommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i fas- tigheten, som upplåtits innan beslutet blev gällande. Slutligen må erinras, att ett utfartsförbud ofta kan medföra även fördelar för fastighetsägaren, t. ex. därigenom att utrymme, som förut togs i anspråk för utfarten, numera kan användas till affärslokaler. Nytta, som sålunda kan uppkomma, bör en- ligt kommitténs mening få avräknas, och detta har för tydlighets skull ansetts böra uttryckligen anges i lagtexten.
I fråga om sättet för ersättningens gäldande hänvisar förslagets andra stycke sista punkten till de regler, som gälla ersättning för vägrättsupplå- telse (20—23 55 lagen om allmänna vägar) . Då ersättningsskyldigheten emel- lertid åvilar staden, har i förslaget upptagits en föreskrift därom att vad i nämnda regler stadgas om väghållare i stället skall gälla staden. Vidare må anmärkas, att förslaget i denna del innebär att bedömandet av ersättnings- frågan ankommer på ägodelningsrätt. Kommittén är medveten om att motiv kunna anföras för att prövningen i stället anförtros expropriationsdomstol, som eljest enligt byggnadslagen handlägger liknande spörsmål. Kommittén har emellertid ej funnit anledning att i förevarande hänseende frångå den jämlikt lagen om allmänna vägar gällande ordningen.
Stadens rätt att själv vidtaga erforderliga åtgärder har i tredje stycket utformats på sätt, som väsentligen överensstämmer med regleringen i lagen om allmänna vägar. Stadens talerätt vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar är dock ej inskränkt till sådan talan, som tillkommer ägare av fastig- het, för vars räkning vägen bygges, utan avser talan för fastighet, om vars vägbehov överhuvudtaget är fråga. Om det på grannfastighet redan finnes sådan förbindelseled till gata, som lämpligen kan utnyttjas även för den avstängda fastighetens räkning, bör staden nämligen enligt kommitténs me- ning äga samma befogenhet att föra talan för fastigheten som om ny väg behövt byggas.
I paragrafens fjärde stycke ha upptagits vissa bestämmelser med syfte att hindra nybyggnad å mark, som kan behövas för den nya förbindelsele— den, innan spörsmålet om hur denna skall anordnas blivit löst. Utan sär-
skilda inskränkande regler kan byggnadslov ej vägras av denna anledning, och såväl den avstängda fastighetens ägare som ägare till närliggande fas- tighet äro följaktligen oförhindrade att bebygga fastigheterna på sätt, som kan komma att försvåra att förbindelsen anordnas så som det befinnes lämpligast. Då den enskilde vidtager de av länsstyrelsens åläggande föran- ledda åtgärderna, har han visserligen i princip rätt till ersättning av staden för alla erforderliga kostnader, men att på staden övervältra ansvaret för en omfattande värdeförstörelse till följd av bristande planläggning med avse- ende å bebyggelsens genomförande bör självfallet ej tillåtas. En obehindrad möjlighet att vidtaga byggnadsåtgärder kan i enstaka fall t.o.m. göra det från ekonomisk synpunkt praktiskt taget omöjligt för staden att genomföra utfartsförbudet. Under den övergångstid, varom här är fråga, bör därför enligt kommitténs mening nybyggnad icke tillåtas förrän åtgärder för an- ordnande av erforderlig förbindelse vidtagits.
I de fall, där den avstängda fastighetens utfartsfråga är avsedd att regle- ras efter tomtindelning, kan nybyggnadsförbud —— med dispensbefogcnhet — i all rimlig omfattning åstadkommas i förevarande situation. I fråga om kvartersmark, som icke blivit indelad till tomter, gäller sålunda automatiskt nybyggnadsförbud (37å första stycket byggnadslagen). Beträffande redan tomtindelad mark inträder visserligen sådant förbud ej utan vidare i och med att stadsplanebestämmelse med hinder mot utfart fastställts, utan för- budet är beroende av att fråga väckts om ändring av tomtindelningen och gällande till dess frågan slutligt prövats (37 å andra stycket byggnadslagen). Även i sådana fall, där ny eller ändrad tomtindelning ej avses komma i fråga, kan förbud mot nybyggnad enligt gällande rätt åstadkommas därige- nom att även Spörsmålet om den nya förbindelsens anordnande prövas i stadsplanen; på grund av bestämmelsen i 34 & byggnadslagen får nybyggnad ju i princip ej företagas i strid mot stadsplan. Kommittén har emellertid, så- som framgår av uttalanden i tidigare sammanhang, avvisat tanken på stöd i stadsplanen såsom ett generellt villkor för anordnande av ny utfart, och då stadsplanebestämmelse i ämnet ej föreligger erfordras därför en uttrycklig lagregel såsom grund för att byggnadslov skall kunna vägras.
Kommittén har övervägt möjligheten att utvidga tomtindelningsinstitutet till att avse icke blott fördelning av själva marken utan även —— liksom stads— plan — angivande av ytterligare bestämmelser om markens användning, däribland föreskrift om hur avstängd tomt skall erhålla ny utfart. Bygg- nadsnämnden skulle med denna lösning kunna få till stånd nybyggnads— förbud genom att besluta om sådan ändring av tomtindelningen, som inne- fattar meddelande av föreskrift enligt vad nyss sagts. Härigenom skulle förbudet begränsas till tomt, som beröres av föreskriften, och det skulle också vara möjligt för det allmänna att ingripa vid den mest lämpliga tid- punkten. Ehuru den angivna lösningen således erbjuder bestämda fördelar, kan det å andra sidan göras gällande, att en utvidgning av tomtindelnings-
institutet på sätt här angivits medför konsekvenser, vilka svårligen kunna helt överblickas i detta sammanhang, särskilt som institutets utformning och rättsverkningar efter antagandet av en ny fastighetsbildningslagstift- ning för närvarande te sig ovissa. Kommittén har därför icke funnit det till- rådligt att nu förorda en reform i angiven riktning. När tomtindelningsin- stitutets framtida ställning klarlagts kan det emellertid finnas anledning att på nytt upptaga problemet till bedömande.
Enligt kommitténs mening är det för närvarande förenat med betydande svårigheter att åstadkomma en från alla synpunkter tillfredsställande lös— ning, om denna skall utformas som en automatiskt verkande regel. Kom— mittén har därför ansett ofrånkomligt att låta ett nybyggnadsförbud i före- varande situation vara beroende av att myndighet efter prövning i varje särskilt fall funnit ett förbud påkallat. Kommittén har sålunda föreslagit, att länsstyrelsen skall äga förordna att å mark, som kan komma att erfordras för att den avstängda fastigheten skall erhålla ny förbindelse med gata, nybyggnad icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. En förutsätt- ning är, att länsstyrelsen meddelat beslut om åläggande enligt paragrafens första stycke beträffande ifrågavarande fastighet. Dessförinnan bör det ej i något fall finnas skäl att låta nybyggnadsförbudet.gälla. I några fall torde även nämnda beslut representera ett alltför tidigt .skede av plangenomfö- randet, och ett generellt förbud, som gäller redan från angivna tidpunkt, har kommittén icke velat förorda. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att-det i första hand bör ankomma på staden att bedöma när ett förbud är påkallat och att _ där så anses vara fallet — taga initiativ till att länsstyrelsen förordnar om förbudet. Denna lösning överensstämmer ock— så nära med det allmännas möjligheter att få nybyggnadsförbud till stånd genom att besluta om ändrad tomtindelning. Att förbudet genomföres lig- ger vidare, såsom tidigare berörts, huvudsakligen i stadens intresse och sta- den torde ha den bästa överblicken, då det gäller att bedöma vid vilken tid- punkt förbudet bör insättas. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning på frågan om hur omfattande det av förbudet berörda området bör vara. Det bör därför ankomma på staden att i samband med dess framställning till länsstyrelsen ange vilken mark som det begärda förbudet bör avse. På grund av det nu anförda har kommittén som en ytterligare förutsättning för att länsstyrelsen skall meddela nybyggnadsförbuduppställt kravet på framställning därom från stadens sida. Därest det för uppfyllandet av nämn- da krav alltid-sknlle förutsättas ett ställningstagande i det enskilda fallet av stadens fullmäktige, kunde emellertid uppkomma risk för att tillräck— ligt snabba inskridanden icke skulle kunna ske. En generell möjlighet att delegera beslutanderätten i hithörande frågor till byggnadsnämnden, drät- selkammaren eller annat organ synesdärför ej kunna undvaras. Vanliga fullmaktsregler torde härvidlag vara tillfyllest.
Då länsstyrelsens förordnande anges skola omfatta mark, som kan komma
att erfordras för att fastighet skall erhålla ny förbindelse med gata, innebär detta att såväl den avstängda fastighetens som annan fastighets mark kan omfattas av nybyggnadsförbud. Mot bakgrund av stadens framställning skall länsstyrelsen pröva att förbudet begränsas till erforderlig utsträck- ning.
Slutligen må erinras om vikten av att ett förbud icke blir bestående längre än nödvändigt. Då erforderlig förbindelse med gata anordnats för den av- stängda fastigheten, bör förbudet under alla förhållanden upphöra att gälla. I vissa fall bör det vara möjligt att låta förbudet upphöra redan tidigare, nämligen då det enligt lagen om enskilda vägar eller annan speciallagstift— ning slutligt prövats att en servitutsrätt skall stiftas till förmån för den av- stängda fastigheten. Är fråga om avtalsservitut, som ju kan utan prövning från det allmännas sida bringas att återgå genom nytt avtal, låter detta sig icke göra; byggnadsförbudet gäller i detta fall till dess den nya förbindelse- leden anordnats. Vad kommittén sålunda förordat har även kommit till uttryck i lagtexten.
Länsstyrelsens befogenhet att besluta om förbud mot nybyggnad har an- setts icke alltid böra vara beroende av att åläggande enligt paragrafens första stycke redan meddelats. Även dessförinnan synes en dylik befogenhet vara motiverad, nämligen så snart fråga väckts om meddelande av beslut en- ligt första stycket, och kommittén har därför ansett sig böra utsträcka be— fogenheten att gälla redan från sistnämnda tidpunkt. För att frågan skall anses ha väckts är det icke nödvändigt, att staden hos länsstyrelsen gjort framställning om tillämpning av paragrafens första stycke. Det är tillräck- ligt, att byggnadsnämnden eller annat behörigt organ inom staden vidtagit åtgärd för att få sådan framställning till stånd. Länsstyrelsens förordnande skall endast lända till efterrättelse till dess den väckta frågan prövats, och för att motverka att handläggningstiden med därunder gällande nybygg— nadsförbud oskäligt utsträckes och därmed länder till men för den enskilde har förordnandet tillerkänts giltighet blott under ett år, dock med viss möj- lighet till förlängning.
1 5 lagen om enskilda vägar.
I denna paragrafs tredje stycke, som stadgar undantag från tillämpningen av lagen om enskilda vägar inom stadsplaneområde, har vidtagits den jämk- ningen att bestämmelserna i lagens 2 kap. likväl skola gälla med avseende å upplåtelse av rätt till väg, som med anledning av bestämmelse i stadsplan om förbud mot utfart erfordras för att fastighet skall inom byggnadskvar— ter eller specialområde erhålla förbindelse med gata. Den avstängda fastig- hetens ägare får härigenom möjlighet att taga i anspråk mark tillhörande angränsande fastighet för att få ny förbindelse med gata anordnad. Att läns-— styrelsen meddelat åläggande enligt den föreslagna 38 a 5 första stycket byggnadslagen är icke nödvändigt för tillämpningen av lagen om enskilda
vägar i förevarande situation utan det fordras blott att stadsplanebestäm— melse med utfartsförbud föreligger. Detta blir av särskild betydelse med hänsyn till möjligheterna att inom vägförrättningens ram få till stånd ser- vitutsrätt på frivillig väg; jfr 34 å. Föremålet för upplåtelsen anges vara väg, som erfordras för den avstängda fastighetens utfartsbehov. Att upplå- telsen sker enbart för denna fastighet är emellertid icke nödvändigt. Om vägen dessutom erfordras för annan fastighet, möter därför ej hinder, att upplåtelsen göres även till förmån för denna fastighet. Vad slutligen angår förslagets begränsning till de regler i lagen om enskilda vägar, som avse upp- låtelse av rätt till väg, framgå skälen härtill av vad tidigare anförts. Bestäm- melserna om fastighets skyldighet att ingå i vägföretag och reglerna an- gående vägsamfällighet äro, såsom nämnts, ej aktuella i detta samman- hang. Behovet av regler om samgående mellan flera fastigheter för utfö- rande och underhåll av gemensam förbindelseled till gata är avsett att täckas genom den av kommittén föreslagna lagen om vissa gemensamhets- anläggningar.
SAMMANFATTNING
I det föreliggande betänkandet behandlas vissa inom tätbebyggelseom- råden aktuella spörsmål, som äro föranledda av behovet att få fastställda planer genomförda inom rimlig tid. Fastighetsbildningskommittén föreslår i detta syfte bestämmelser, som öka möjligheterna dels att tillskapa, över- taga och upphäva begränsade rättigheter för vissa allmänna ändamål, dels att få till stånd en lämplig "lösning av de problem som uppkomma då fastig— het anses böra avstängas från omedelbar utfart till en intilliggande, mera livligt trafikerad gata.
Vad först gäller det allmännas möjligheter till förvärv av begränsad rät- tighet är här fråga såväl om tillskapande av sådan rättighet som om själv- ständigt förvärv av redan bestående särskild rätt. Beträffande förvärv av båda dessa slag gäller, att de med nuvarande lagstiftning icke kunna tvångs— vis ske enbart med stöd av fastställd plan. Däremot kan det allmänna en- ligt flera stadganden i byggnadslagen på grundval av fastställd generalplan eller stadsplan förvärva äganderätt till mark. Så är t. ex. fallet med mark, som i stadsplan utlagts till gata.
När det gäller anordnande av allmän ledning eller av förbindelseled för gång— eller fordonstrafik utanför mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, är det visserligen möjligt för en kommun att med stöd av expropriationslagen utverka expropriation för tillskapande av begränsad rätt till mark för sådant ändamål. En förutsättning för expropriation är emellertid, att fråga ej är om fastighet tillhörande kronan. Frånsett den in- skränkning, som ligger här—i, ha möjligheterna till plangenomförande genom expropriation i de här aktuella situationerna ansetts vara begränsade där- igenom att Kungl. Maj:ts medgivande till åtgärden alltid måste inhämtas, vilket medför tidsutdräkt och _ om man på grund härav vill undvika expro- priation — ej sällan föranleder, att det allmänna i stället måste tillgripa mindre ändamålsenliga lösningar av de föreliggande problemen. Med hänsyn till det allt större behov av planläggning, som gör sig gällande vid nutida samhällsbyggande, och till den ökande betydelsen av att fastställda planer kunna snabbt genomföras har skyldigheten att inhämta särskilt medgivande av Kungl. Maj:t tett sig allt mera besvärande. Detta framträder i de många hithörande situationer, där frågan huruvida expropriation bör tillåtas ej är av sådan beskaffenhet att Kungl. Maj:ts prövning sakligt sett synes er- forderlig och där även nämnda fråga följaktligen bör kunna prövas av expropriationsdomstolen. Kommittén finner starka skäl tala för en för—
53. enkling av möjligheterna att tillskapa begränsade rättigheter för nu ifråga- varande ändamål.
Vad därefter angår förvärv av redan bestående rättighet har en kommun visserligen befogenhet att självständigt — alltså även om äganderätten till fastighet icke samtidigt överföres — expropriera rättigheten för något av de i expropriationslagen uppräknade ändamålen. Gäller det åter något syfte, som endast med stöd av byggnadslagen kan grunda tvångsförvärv, synas övervägande skäl tala för att ianspråktagande av rättigheten icke är möjligt för närvarande enligt vare sig expropriationslagen eller byggnads- lagen, Problemet aktualiseras i vad gäller under längre tid bestående rättig- heter besvärande sådan stad tillhörig mark, som enligt fastställd general- plan eller stadsplan skall utläggas till trafikled eller annan allmän plats eller eljest ej är avsedd till enskilt bebyggande eller ook skall bli föremål för så- dan omfattande sanering, varå bestämmelserna i 44, 44a eller 45 5 bygg- nadslagen vore tillämpliga om marken tillhört annan än staden. Att staden i dessa fall icke kan få rättigheten upphävd tvångsvis och därmed erhålla tillgång till marken med tillhörande byggnader är enligt kommitténs me- ning en allvarlig brist i gällande rätt.
Kommitténs förslag innebär, såvitt avser möjligheterna att tillskapa be- gränsad rättighet, en komplettering av byggnadslagens inlösenregler och har utformats som en påbyggnad närmast av bestämmelserna i 41 & byggnads- lagen om inlösen av gatumark. Liksom fallet är med mark, som är avsedd till gata, kan även annan marks användning för allmänt ändamål regleras i stadsplanebestämmelser, och kommittén anser att betydande fördelar skulle vinnas om den prövning, som ligger till grund för bestämmelsernas fastställande, kunde utnyttjas även för att konstatera huruvida stadens yr— kande om upplåtande av begränsad rättighet för det aktuella syftet kan anses befogat. I en ny paragraf i byggnadslagen, betecknad 41 a &, upptages i enlighet härmed stadgande, enligt vilket sådan upplåtelse skall kunna ske. Förutsättningen är, att stadsplan innehåller bestämmelse att mark, som ej må lösas jämlikt 41 5 första stycket, skall kunna utnyttjas för allmän ledning eller trafik. Där denna förutsättning är uppfylld, skall på stadens yrkande servitut eller nyttjanderätt upplåtas i den omfattning, som erford— ras för ändamålet. Motsvarande regel föreslås gälla även områden med fastställd generalplan och med byggnadsplan (18 a och 115 a 55). I fråga om byggnadsplan, med avseende å vilken rätt att lösa viss mark för närvarande ej tillkommer det allmänna, innebär förslaget emellertid icke någon be- gränsning till mark av särskilt slag. Utöver reglerna om kommuns lösnings- rätt föreslås vissa bestämmelser om skyldighet för det allmänna att under- kasta sig att upplåtelse sker för här aktuellt ändamål. Jämväl markägaren må nämligen påkalla sådan upplåtelse i den mån vid markens nyttjande väsentlig olägenhet uppkommer för honom genom vad i planen bestämts.
Det förtjänar påpekas, att förslaget i förevarande hänseende ej tager sikte
blott på möjligheterna att få till stånd upplåtelse mot den enskildes bestri- dande. Tvärtom avser förslaget, liksom expropriationslagen , ej att förhindra tillkomsten av frivilliga överenskommelser mellan det allmänna och den enskilde om upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt, som gäller med bästa företrädesrätt i berörda fastigheter. Kommittén anser det vara angeläget att i största möjliga utsträckning främja sådana frivilliga uppgörelser, och intresset härav tillgodoses enligt kommitténs mening i all rimlig omfattning inom förslagets ram.
Med avseende å förvärv av bestående särskild rätt föreslår kommittén, att inlösenreglerna i 18 och 41 åå byggnadslagen kompletteras med be- stämmelser om rätt för stad att lösa särskild rätt besvärande staden till- hörig mark, som i och för sig är av beskaffenhet att omfattas av nämnda in- lösenregler. Även i sådana situationer, varå 44, 44a eller 45 ?, byggnads- lagen är tillämplig, föreslås rätt för staden att efter Kungl. Maj:ts med— givande lösa särskild rätt, som besvärar viss av ombyggnaden berörd mark.
Vad där-efter utfartsfrågan beträffar kan stadsplanesamhälle i viss mån förhindra utfart från fastighet vid gata omedelbart till gatan genom att i stadsplanen utforma bebyggelsen så att dylik utfart icke blir möjlig. Stads— planens fastställande medför emellertid i princip endast den verkan att ny— byggnad ej utan dispens är tillåten i strid mot planen. Att planen blir genom- förd ankommer — frånsett vissa situationer där det allmänna äger rätt att tvångsvis taga marken i anspråk _ på den enskilde fastighetsägaren, och utfartsförbud enligt stadsplan behöver därför i praktiken icke respekteras av denne förrän han skall företaga sådan åtgärd med fastigheten, för vilken byggnadslov erfordras. Även där den avstängda fastighetens ägare själv är villig att medverka till utfartsfrågans lösning möta emellertid svårig- heter, cftersom ägaren för närvarande icke har tillräckliga möjligheter att få ny förbindelseled anordnad. Kan en lösning ej uppnås efter frivillig överenskommelse med ägare till fastighet, som har förbindelse med gatu- nätet, återstår endast att efter tomtindelning eller på annat sätt söka få till stånd sådan omreglering av äganderätten till mark, att den avstängda fastigheten får tillgång till gata. Denna utväg är emellertid förenad med åt- skilliga olägenheter.
Enligt kommitténs mening är det i hög grad angeläget, att ökade möjlig- heter tillskapas att snabbt och oavsett om den enskilde vill medverka eller ej genomföra stadsplanebestämmelse med utfartsförbud. För att tillgodose den avstängda fastighetens behov av ny utfart bör eftersträvas en lösning, som bygger på upplåtelse av begränsade rättigheter i princip oberoende av markägarens medgivande och med bästa rätt i berörda fastigheter.
Kommitténs överväganden i denna del ha resulterat i förslag till en ny pa- ragraf (38 a %) i byggnadslagen och till ändrad lydelse av 1 5 lagen om en- skilda vägar.
Ett villkor för det förstnämnda stadgandets tillämplighet är att stadsplan
innehåller bestämmelse om förbud mot utfart från fastighet till gata eller an- nan allmän plats. Länsstyrelsen äger då på yrkande av staden ålägga fas- tighetens ägare att vidtaga åtgärd, varigenom användningen av befintlig utfart förhindras. Länsstyrelsens åläggande medför skyldighet för staden att utge ersättning både för kostnad, som fastighetsägaren får vidkännas till följd av åläggandet och som skäligen erfordras för den beslutade åt- gärden samt anordnande av ny förbindelse med gata, och för avsevärt men, som föranledes av beslutet. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas jämväl till nytta, som beslutet medför, och självfallet också till den berörda bebyggelsens ålder och till det skick, vari den befinner sig. I fråga om ersättningens fastställande och erläggande skola bestämmelserna an— gående vägrättsupplåtelse (20—23 55 lagen om allmänna vägar) i princip äga motsvarande tillämpning.
Behovet av ny förbindelseled tillgodoses genom att det i lagen om enskilda vägar stadgade principiella förbudet mot lagens tillämpning inom stads- plan enligt förslaget till viss del upphäves. Utan hinder av förbudet skall nämligen vad i lagens 2 kap. stadgas tillämpas med avseende å upplåtelse av rätt till väg, som med anledning av bestämmelse i stadsplan om för- bud mot utfart erfordras för att fastighet skall inom byggnadskvarter eller specialområde erhålla förbindelse med gata. Initiativ till sådan servituts- upplåtelse tillkommer även staden, som enligt kommitténs förslag äger att i den mån så erfordras göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar samt vid förrättningen föra talan, som till- kommer ägare av fastighet, om vars vägbehov är fråga. Stadens befogenhet att anordna utfart är således fullt självständig i förhållande till den berörde fastighetsägarens. Staden har även möjlighet att oberoende av fastighets- ägaren vidtaga den åtgärd, varigenom användningen av befintlig utfart för- hindras.
Slutligen må nämnas, att ett av länsstyrelsen meddelat åläggande före- slås ukunna medföra förbud mot nybyggnad å mark, som kan komma att erfordras för att fastighet skall erhålla ny förbindelse med gata, innan rätt att anordna sådan förbindelse blivit säkerställd. Nybyggnadsförbud inträder emellertid ej automatiskt utan är beroende av att länsstyrelsen — på framställning av staden — förordnar därom och tillika anger vilken mark som skall beröras av förbudet. Befogenhet att förordna om nybyggnads- förbud — som är dispensabelt —— tillkommer länsstyrelsen redan då fråga väckts om genomförande av ett i stadsplan upptaget förbud mot utfart, men förordnandets rättsverkningar äro i detta fall underkastade viss be- gränsning med hänsyn till ovissheten om huruvida beslut om plangenom- förandet kommer att meddelas. '
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963
OBH NH
. aresunds-torbmdelsen. 1. del. . Fiske och flottning l grämettnen mellan Fin-
land eeh sverige. . Opprettelse av »Nordens Hus» i Reykjavik. . Samarbeld mellom de tekniske hagskoler !
Norden. Bolagsbeskattnlngen !. Norden.
_.__._-...
| ! $ ! &
OFFENTLICA UTREDNINCAR 1963
Systematisk förteckning
(siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitledepartementet
Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. [18] Del 4. Bi- lagor. [19] Bai-garlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag tiu lag om vissa gemensamhetsanlttggningar m.m. 23] Trafikm ]. [27] Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33] Några valfrågor. [54] Reviderat förslag till jordabaik m. m. [55] Domstolsväsendet I. Rådhusratternas förstatligande.
[561 Fastighetsbildning. [68] Domar i expropriationsmål 1951—60. [73]
Slakt och kastrering av ren jämte andra djur- skyddsfrågor. [75] Nya medel för plangenomförande. [78]
Utrikesdepartementet
Utrikesförvaltningens organisation och personalbe- hov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvait- ningen. [4 U—länder och utbildning. [34] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbl— stånd. [37]
Försvarsdepartementet
Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [31] Totalförsvarets regionala ledning. [65]
Socialdepartementet
Den statliga konsulentverksarnbeten på socialvlr— dens område. [30] Arbetsföreläggande. [38] Åldringsvårdens läge. [47]
Kommunikationsdepartementct
Tillfällig hsstighetsbegränsning i motortrafiken un- der åren 1961 och 1962. [59] Nykterhet i trafik. [72]
Finansdepartementet
Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14] Om åtgärder mot skatteflykt. [52] Lokaliseringsutredningen. 1. Lokalisering av statlig verksamhet. [69] 2. Stadsbyggnadsmässiga konse- kvenser av inflyttning av statlig verksamhet. [70]
Ecklesiastlkdepsrtementet En1 teknisk institution inom Stockholms universitet.
1955 års universitetsutrednlng VH. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesåmnen. [13]
1960 års gymnasieutrednin . 1. Vägen genom gym- nasiet. [15] 2. Kraven p gymnasiet. [22] 3. Spe- cialutredningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [421 5. Läroplan för gymnasiet. [43] 1558 års utredning kyrka—stat. 1. Religionens bety— delse som samhällsfaktor. [26] 2. Kyrkor och sam- fund i Sverige. [39] Lärare på grundskolans mellanstadium. [35] Bättre studiehjälp. [411] Fackskolan. [50] Studiesociala utredningen. 1. Akademikernas skuld- sättning. [44] 2. studentrekryterlng och student- ekonomi. [53] 3. Rätt till studiemedel. [74] organisatoriska åtgärder för rymdverksamhetens fråm ande. [Bl] Stöd t ungdomsorganisationernas centrala verk- samhet. [67] Högre utbildning och forskning i Umeå. II. [713] Forskning, undervisning och infomation inom nä- ringslärans område. [77]
Jordbruksdepartementet
Listerlandets ålfisken. [32] 1960 års jordbruksutredning. 1. Utvecklingstenden- ser i modernt skogsbruk. [63] 2. Det svenska lant- brukets effektiviserlngsvägar. [56]
skogsvägar. [71]
Handelsdepartementet
Översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhö- rande dokument. [1.2] Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen i Norrbotten. [36] översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. [57] Svenska handelsflottans krigsförluster under det andra världskriget. [60]
Inrikesdepartementet
Kommunalrättskommittén IV. Kommunalförbun- dens lånerätt. [2] V. Kommunala renhållning!- avgifter. [29] Indelnings— och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmö-områdena. [6] Uplplelzhållstilistånd m. m. för utländska studerande. Sjukhus och öppen värd. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del 1. In- tervju- och frekvensundersökningar m. m. [24] Arbetslöshetsförsäkringen. [40] Bgäolkgisrligsutveckling och näringsliv i Jämtlands
n.
Yrkesmedicinska siukhusenheter —- behov och orga- nisation. [46] Kommittén för näringslivets lokalisering. 1. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga I. [49] 2. Aktiv lokali- seringspolltik. Betänkande. [58] 8. Aktiv lokali- seringspolitik. Bilaga II. [62] ngqclistmgens organisation och arbetsformer m. m.
Civildepartementet De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. [51]
.. ..-f_4..__ka_-a_i. -.... _
x_n.
n; Mmmm,- 4
,—v