Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att användningen av kliniska undersökningar i mål om trafiknykterhetsbrott skall begränsas. Förslaget innebär att sådana undersökningar skall göras i regel endast när en fordonsförare som miss- tänks för trafiknykterhetsbrott kan antas vara påverkad av annat berus- ningsmedel än alkohol eller annars särskilda skäl för läkarundersökning föreligger. I propositionen föreslås också en mindre jämkning i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov. Den nya ordningen föreslås ge- nomförd med verkan fr.o.m. den 1 juli 1982.

1. Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr I62

• Sida 2
•  Original

I'J

Prop. 1981/82:l162 -

Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 4 & lagen (1976: 1090) om alkoholutandningS- . prov skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 &

Vägrar den på vilken alkohol- Vägrar den som skall lämna alko- ulandningsprov skall företagas att holutandningsprov att medverka till medverka till sådant prov får blod- ' detta får blödprov tas även omför- prov tagas och läkarundersökning utsättningar härför inte "föreligger för "tränande av nlko/mlpåverkan enligt 28 kap. 12 5 rättegångsbal- äga rum. ken.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1982.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1981/82: 162 3 JUSTITl EDEPARTEM ENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde . 1982-03-18

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Wikström. Friggebo, Åsling. Söder. Johansson. Wirtén. Andersson. Boo. Petri. Elias- son. Gustafsson. Elmstedt. Tillandcr. Ahrland. Molin

F öredragandc: statsrådet Petri

Proposition om begränsning av användningen av klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

2. Gällande regler m.m.

2.1. Trafiknykterhetsbrott

Regler om straffrättsligt ansvar för onykterhet vid förande av motor- drivna fordon fmns i 4 5 lagen (l951:649) om stralf för vissa trafikbrott (tratikbrottslagen). Enligt 1 mom. första och andra styckena skall den dömas för rattfylleri som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit 51 påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel. att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen. Straffet är fängelse i högst ett år eller. där omständigheterna är mildrande. böter. dock lägst 25 dagsböter.

Enligt 1 mom. tredje stycket skall den som fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkon— ccntrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1.5 promille eller däröver anses ha varit så påverkad av starka drycker under eller efter färden att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen.

Enligt 2 mom. gäller att om det inte är styrkt att föraren varit så påverkad som sägs i 1 mom. första stycket men denne har fört fordonet eller spårvagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkonccntrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0.5 men ej till 1.5 promille. så skall han dömas till böter. dock lägst tio darr böter, eller fängelse i högst sex månader. Gärningen betecknas i

"=.. _.

praxis som rattonykterhet.

2.2. Körkortsingripanden

[ körkortslagen(1977z477) finns bestämmelser om vilken inverkan tra- fikbrott har på den dömdes rätt till körkort (16—26 åå).

Enligt körkortslagen skall körkortet återkallas om körkortshavaren har gjort sig skyldig till traftknykterhetsbrott. Samtidigt med återkallelsen bestäms en spärrtid. lägst en månad och högst tre år. Vid rattfylleri skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år. I stället för återkallelse kan vid rattonykterhet varning under vissa omständigheter meddelas körkortsha- varen. För att varning skall anses tillräcklig krävs det att alkoholkonccn— trationen i blodet under eller efter färden varit lägre än 0.8 promille och att omständigheterna är mildrande. [ avvaktan på slutligt avgörande i återkal- lelsefrågan skall körkortet återkallas tills vidare. om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att slutligt återkallas till följd av att körkortshavaren har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott. Mål om

• Sida 5
•  Original

Prop. 1981/82: 162 ' 5 återkallelse prövas av länsrätten. Föreligger synnerliga skäl. får med avvi- kelse från de regler som har redovisats nu återkallelse underlåtas eller spärrtid sättas ned.

Körkortslagen innehåller också bestämmelser om omhändertagande av körkort vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Körkortet skall omhän- dertas. om körkortshavaren vid förandet av motordrivet fordon eller spår- vagn har företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne. Misstänks körkortshavaren för trafiknykterhetsbrott, skall körkor- tet omhändertas när resultatet av blodanalysen har erhållits. När misstan- ken avser rattonykterhet och alkoholkoncentrationen i blodet understiger 0.8 promille skall körkortet inte omhändertas om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande.

2.3. Bevisning i mål om tral'lknykterhetsbrott

Som bevisning i mål om traftknykterhetsbrott åberopas regelmässigt dels blodprovs- och urinprovsanalys. dels klinisk undersökningjämte läka- res uttalande om graden av den misstänktes påverkan. Dessa åtgärder vidtas med stöd av 28 kap. 12 5 rättegångsbalken. Enligt den bestämmel- sen får på den som skäligen kan misstänkas för brott varå fängelse kan följa företas kroppsbesiktning. Därvid får om det erfordras tas blodprov eller göras annan undersökning som kan ske utan nämnvärt men.

Enligt 28 kap. 13 & rättegångsbalken får blodprov tas av läkare eller legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare. Enligt lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov får sådant prov företas på den som skäligen kan misstänkas för brott som avses i 4 & trafikbrottslagen. Alkoholutandningsprov får också rutinmäs- sigt företas bl.a. på förare av motordrivet fordon som stoppas vid i förväg beordrad trafikkontroll. Om den på vilken alkoholutandningsprov skall företas vägrar att medverka till sådant prov, får blodprov tas och läkarun- dersökning för utrönande av alkoholpåverkan äga rum.

2.4. Läkares och sjuksköterskors skyldighet att medverka vid klinisk under- sökning m. m.

Regler om skyldighet för vissa läkare att ta blodprov och utföra klinisk undersökning för påvisande av påverkan hos personer som misstänks för trafiknykterhetsbrott finns i 5 & allmänna läkarinstruktionen (1963z34l). Där föreskrivs att i allmän tjänst anställd läkare som är verksam huvudsak- ligen inom öppen vård samt annan läkare inom den allmänna sjukvården är skyldig att på begäran tillhandagå bl.a. åklagare och polis med av dem ' begärda undersökningar och utlåtanden rörande alkoholpåverkan. Även annan läkare som är anställd i allmän tjänst är skyldig att biträda med sådana undersökningar, såvida inte hans övriga tjänsteåligganden hindrar honom eller det annars föreligger särskilda skäl däremot.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1981/82: 162 6

Enligt kungörelsen (1968: 716) om ersättning till läkare i allmän tjänst för undersökning rörande alkoholpåverkan mm. har sådan läkare som på begäran av polisen utfört undersökning av den som misstänks för trafik- nykterhetsbrott rätt till arvode av allmänna medel med 50 kronor eller om undersökningen görs på viss angiven obekväm arbetstid 75 kronor.

Ersättning till läkare som inte är i allmän tjänst bestäms genom avtal. Några särskilda bestämmelser om skyldighet för sjuksköterskor att ta blodprov i fall av det slag som avses här finns inte.

2.5 Föreskrifter och anvisningar om klinisk undersökning m. m.

Närmare föreskrifter om blod- och urinprovstagning har meddelats av socialstyrelsen som också har utfärdat anvisningar för den kliniska under- sökningen. Enligt socialstyrelsens kungörelse SOSFS (M) 1979: 106 skall läkarundersökning äga rum även när sjuksköterska tar blodprov. om det kan ske inom rimlig tid. Anvisningarna har innefattats i ett formulär till undersökningsprotokoll om alkoholpåverkan m. m. (RPS 41 1.1.3) som har fastställts av rikspolisstyrelsen i samråd med socialstyrelsen. Vid under- sökningen skall läkaren söka utröna om den misstänkte företer tecken på sjukdom av vissa slag samt inhämta uppgifter om eventuell medicinering och alkoholförtäring. Vissa tecken som kan tyda på alkoholpåverkan t.ex. spritlukt. hicka och uppkastning antecknas av läkaren. Vidare skall läka- ren låta den misstänkte utföra vissa prov för att utröna om denne företer tecken på alkoholpåverkan. Bl.a. undersöks balansförmåga. allmänt upp- trädande. orientering i fråga om tid och rum. tal. inpräglingsförmåga, baklängesräkning och framställningsförmåga. Läkaren skall därefter an-. teckna sin slutsats av undersökningen och ange om den undersökte be- döms vara lätt. medelmåttigt eller höggradigt påverkad eller inte alls påver- kad av alkohol. Om den misstänkte bedöms vara påverkad av sjukdom. ut- mattning. sömnmedel eller andra stimulerande eller bedövande medel skall läkaren även ange graden av sådan påverkan.

3. Frågans tidigare behandling

3.1. Trafiknykterhetsbrottskommittén

I tratiknykterhetsbrottskommitténs betänkande (SOU l97():6l) Trafik- nykterhetsbrott — Förslag 1970 redovisades en undersökning rörande för- hållandet mellan läkarens bedömning huruvida påverkan föreligger och utfallet av blodprovet. Resultatet av undersökningen sammanfattades på följande sätt (s. 349).

Av undersökningen framgår sålunda att många förare med straffbar blodalkoholhalt, särskilt lägre sådan, vid den kliniska undersökningen

• Sida 7
•  Original

Prop. 1981/82: 162 7

uppfattas såsom ej är påverkade. Bland förklaringarna härtill torde särskilt böra framhållas följande. nämligen dels att den kliniska undersökningen saknar tillräckligt känsliga undersökningsmetoder. dels att vissa under- sökta personer. särskilt om de är alkoholtillvänida. har en hög alkoholto- lerans eller en förmåga att strama upp sig vid undersökningstillfället — vilket gör att deras påverkan inte avslöjas — och dels att bedömningarna kan skifta mellan olika läkare. — Å andra sidan framgar av undersökningen att många förare enligt läkarens uppfattning är påverkade fastän de inte har straffbar blodalkoholhalt dvs. 0.5 0/0.) eller däröver.

Rörande frågan om den kliniska undersökningen borde behållas anförde kommittén (s. 349).

Med hänsyn till de brister som enligt oven vidlådcr den kliniska under- sökningen är det naturligt att det har satts i fråga om inte undersökningen kan avskaffas.

Emellertid synes hela problemet med den kliniska undersökningen ha kommit i ett annat läge genom det alltmer ökade drogmissbrukct och den ökning i antalet drogpåverkadc förare som har föranletts av detta. Antalet fall där drograttfylleri misstänks är visserligen fortfarande mycket lågt. endast ett par procent av samtliga misstänkta fall av tratiknykterhetsbrott. En genomgång av läkarprotokollen och polisprotokollen vid misstänkta fall av traftknykterhetsbrott från mitten av 1960-talet visar emellertid att den misstänkte i över 15 % av fallen enligt egen uppgift hade före körning— en förtärt olika slags droger. Enligt uppgift har siffran numera stigit till omkring 20%. Självfallet kan i verkligheten drogförtäring ha förekommit i ett ännu större antal fall utan att det har framkommit under utredningen. Uppenbarligen innebär detta att den kliniska undersökningen har ökat i betydelse. Genom en sådan undersökning kan symptom på drogpåverkan avslöjas. Detta kan i förekommande fall föranleda att särskilt blod- och urinprov tas för droganalys.

I detta sammanhang bör anmärkas att det i en framtid kan bli möjligt att i samtliga blodprovs- och urinprovsfall rutinmässigt företa analyser av olika

räkna med att sådan provtagning som avser droganalys i allmänhet inte kommer till stand utan en klinisk undersökning.

Även ett annat skäl talar för att man tills vidare behaller den kliniska undersökningen. Genom att sådan undersökning företas kan det nämligen klarläggas om ett onormalt uppträdande hos den misstänkte beror på sjukdom eller skada. [ detta hänseende betyder den kliniska undersökning- en en rättssäkerhetsgaranti.

Med hänsyn till vad sålunda har anförts anser kommittén att den kliniska undersökningen bör behållas.

3.2. Lagstiftning år 1974

Genom lagstiftning år 1974 (prop. 1974: 154. .1uU 1974z37. rskr 1974z352) ändrades 28 kap. 13 å andra stycket rättegångsbalken så att blodprov får tas både av läkare och legitimerad sjuksköterska.

1 propositionen konstaterade föredragande departementschefen att den 12 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 162

• Sida 8
•  Original

Prop. 1981/82: 162 8

kliniska undersökningen i allmänhet torde ha föga betydelse som bevisme— del i brottmålet. Betydelsen från den misstänktes synpunkt av att läkare medverkar i utredningen torde emellertid inte underskattas. Förutom des- sa psykologiska skäl kunde enligt departementschefen också vissa säker- hetshänsyn åberopas för att undersökningen skulle behållas. Genom un- dersökningen kunde enligt vad departementschefen uttalade bl. a. klarläg- gas om ett onormalt uppträdande hos den misstänkte berodde på sjukdom eller skada. något som en lekman ibland kunde ha svårare att avgöra. Den kliniska undersökningens betydelse angavs också under senare år ha ökat till följd av det ökade missbruket av läkemedel och andra droger. Departe— mentschefen anslöt sig till trafiknykterhetsbrottskommitténs uppfattning att den kliniska undersökningen i samband med blodprovstagning skulle behållas. Beträffande ett bl.a. under remissbehandlingen av kommitténs betänkande framlagt förslag att klinisk undersökning skulle behöva äga rum endast i fall misstanke förelåg om påverkan av annat medel än alkohol anförde departementschefen följande.

En sådan begränsning kan emellertid komma att leda till att många drogpåverkadc förare inte blir föremål för någon klinisk undersökning. Man måste nämligen räkna med fall då det först genom en av läkare företagen undersökning uppdagas. att en person, som företer sedvanliga tecken på alkoholpåverkan. i själva verket är under inflytande av annat medel än alkohol eller av alkohol i kombination med annat medel. Bestäm- melser som på föreslaget sätt begränsar användningen av klinisk undersök- ning i mål om tratiknykterhetsbrott torde därför inte böra införas.

Riksdagen lämnade de här berörda uttalandena utan erinran.

3.3. Riksdagsuttalande år 1979

I två motioner vid 1978/79 års riksmöte behandlades frågan om bevis- upptagningen vid misstanke om tratiknykterhetsbrott. I en motion be- gärdes att rutinerna i samband med blodprovstagning vid misstanke om rattonykterhet skulle omprövas. ] den andra motionen begärdes en om- prövning av gällande regler i syfte att förenkla rutinerna i samband med blodprovstagning på rattfyllerimisstänkta. Justitieutskottet inhämtade ytt- randen över motionerna från ett stort antal remissinstanser. Samtliga re- missinstanser utom Sveriges advokatsamfund och Sveriges läkarförbund uttalade sig i tillstyrkande riktning.

Justitieutskottet (JuU 1979/80: 1 l) anförde bl.a. följande.

Vid ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet till en början konstatera att allmän enighet råder om att undersökningsresultaten vid den kliniska undersökningen i praktiken sällan har någon betydelse som bevis- ning i mål om ansvar för tratiknykterhetsbrott. Denna betydelse kan f. ö. antas ha blivit ännu mindre efter den förut nämnda lagstiftningen år 1974.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1981/82: 162 9

Mot denna bakgrund ansluter sig utskottet till den i motionerna och under utskottets remissbehandling av dem framförda uppfattningen att den nuva- rande ordningen. enligt vilken läkarundersökning företas rutinmässigt vid i princip alla fall av misstanke om tratiknykterhetsbrott, kan anses utgöra en misshushållning med knappa resurser.

Vad som nu sagts talar enligt utskottets mening för att man begränsar användningen av den kliniska undersökningen vid förundersökning i mål angående trafiknykterhetsbrott. Som framgår av rikspolisstyrelsens re- missyttrande har t.ö. praktiska svårigheter redan framtvingat en sådan begränsning i viss omfattning. Intresset av en minskad användning av den kliniska undersökningen är enligt utskottets mening så starkt att frågan härom borde ses över närmare. En utvärdering bör därför ske. Den bör främst ta sikte på att kartlägga utvecklingen på området efter år 1974 samtidigt som problemet belyses från kostnadssynpunkter. Frågans bety- delse för den praktiska sj-ukvårdsverksamheten bör också beaktas. Vidare bör undersökas förhållandena i länder med en trafiknykterhetslagstiftning som ligger nära vår egen.

Vid fortsatta överväganden efter denna utvärdering får prövas om och i vilken utsträckning man kan avstå från den kliniska undersökningen. I detta hänseende vill utskottet uttala följande.

De skäl för att gällande ordning skall behållas som departementschefen anförde i 1974 års lagstiftningsärende har enligt utskottets mening alltjämt sin bärkraft. Särskild betydelse har de problem som sammanhänger med bruket av läkemedel och drogeri trafiken. Utskottet vill trycka på de krav som uppställs från rättssäkerhetssynpunkt och från medicinsk synpunkt. Läkarens bedömning kan ha betydelse för domstolens bedömning i såväl ansvars- som påföljdsfrågor liksom vid ställningstagande i ärende om åter- kallelse av körkort. De medicinska aspekterna får f. ö. en särskild tyngd i ett skede när. såsom f. n.. spörsmålen om alkoholpåverkan och alkohol- missbruk tenderar att anses mera som medicinska än straffrättsliga pro- blem. Vidare är det enligt utskottets mening svårbedömt i vilken utsträck- ning hänsyn i det särskilda fallet skall tas till den misstänktes egen uppfatt- ning i frågan om läkarundersökning skall ske.

Om den kliniska undersökningen behålls, finns det enligt utskottets mening skäl att också se över rutinerna vid undersökningen. t.ex. när det gäller utformningen av det formulär som läkaren använder.

Vad utskottet sålunda anfört om översyn rörande den kliniska undersök- ningen vid misstanke om trafiknykterhetsbrott gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

4. Utredningens betänkande

Utredningen har under sitt arbete gjort enkätundersökningar b'land polis- myndigheter. åklagarmyndigheter och tingsrätter. Vidare har den inhämtat synpunkter på användningen av klinisk undersökning från riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen. socialstyrelsen. trafiksäkerhetsverket och statenå väg- och trafikinstitut. '

Enligt utredningens mening kan klinisk undersökning som regel und-'

• Sida 10
•  Original

Prop. 1981/82:162 10

varas vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Sådan undersökning bör enligt utredningen ske endast vid misstanke om s.k. drograttfylleri. Efter- som ett slopande för normalfallen av den kliniska undersökningen bör föranleda att polisen som regel anlitar sjuksköterskor för blodprovstag- ning, föreslår utredningen att en uttrycklig bestämmelse införs om skyldig- het för sjuksköterskor i allmän tjänst att ta blodprov på dem som misstänks för tratiknykterhctsbrott. Vidare föreslås en ändring i 5 & allmänna läkarin- struktionen som innebär att den begränsning i skyldigheten att utföra undersökningar åt bl.a. polisen som f.n. gäller endast för vissa offentligt anställda läkare utsträcks att gälla samtliga läkare i allmän tjänst. Samma begränsning föreslås också gällai fråga om sjuksköterskas skyldighet att ta blodprov.

Med anledning av att läkarundersökning inte längre skall vara obligato- risk föreslås slutligen en jämkning av 4 5 lagen (1976: 1090) om alkohol- utandningsprov.

5. Remissutfallet i stort

Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund godtar utred- ningens uppfattning att användningen av klinisk undersökning kan begrän- sas. De flesta instanserna har också accepterat att undersökning alltjämt skall äga rum vid misstanke om s.k. drograttfylleri. När det gäller de föreslagna författningsändringarna godtas de i allmänhet. Avvikande syn- punkter framförs dock när det gäller regleringen av sjukvårdspersonalens medverkan i de kliniska undersökningarna. Beträffande förslaget till änd- ring i lagen om alkoholutandningsprov framförs lagtekniska anmärkningar.

6. Föredragandens överväganden

6.1. Klinisk undersökning vid trat'lknykterhetsbrott i allmänhet

Det helt övervägande antalet åtal för tratiknykterhetsbrott bygger ute- slutande på den alkoholkonccntration som har funnits i den misstänktes blod under eller efter körningen. I dessa fall fordras således ingen annan bevisning om den misstänktes påverkan av alkohol än resultatet av en analys av blodprov som har tagits på den misstänkte i samband med körningen. Läkarens iakttagelser vid en klinisk undersökning saknar då självständig betydelse som bevismedel. Om man för dessa fall slopar de kliniska undersökningarna. innebär detta uppenbarligen en rationalise- rings- och besparingsåtgärd av inte oväsentlig betydelse både för sjukvår- den och för polisen.

Även om de kliniska undersökningarna kan sägas sakna självständigt värde som bevismedel i de fall som nu avses. kan det naturligtvis göras

• Sida 11
•  Original

Prop. 1981/82: 162 11

gällande att det från rättssäkerhetssynpunkt är värdefullt om resultatet av en blodundersökning kompletteras med läkares undersökning och utlåtan- de. Härvidlag bör dock enligt min mening beaktas de brister i den nuvaran- de ordningen som utredningen redovisar.

Utredningen pekar sålunda till en början på att undersökningar rörande förhållandet mellan läkares uppfattning om graden av alkoholpåverkan och resultatet av blodprov visar dålig överensstämmelse mellan å ena sidan eventuella symptom på påverkan som den misstänkte företer och å andra sidan alkoholhalten i blodet och förtärd alkoholmängd. Många misstänkta med hög alkoholkonccntration i blodet uppfattas av läkaren som inte påverkade eller endast lätt påverkade. Detta gäller även vid mycket höga blodalkoholhalter.

Utredningen anger flera förklaringar till att läkarens slutsatser om påver- kan och graden härav så ofta stämmer dåligt överens med den uppmätta alkoholkonccntrationen. Personer som är alkoholberoende har oftast en hög tolerans för alkohol och kan således bedömas som inte eller endast lätt påverkade trots att blodalkoholkoncentrationen är mycket hög. Människor som är ovana att använda alkohol eller som är avancerade missbrukare med organskador från ett långvarigt alkoholmissbruk kan å andra sidan ha mycket låg blodalkoholkoncentration fastän de företer påtagliga symptom på berusning.

Utredningen pekar vidare på att det i allmänhet hinner gå lång tid från körningens slut till dess den kliniska undersökningen företas. Även perso- ner som är höggradigt berusade vid gripandet kan några timmar senare -vara till synes nyktra fastän blodalkoholkoncentrationen fortfarande är hög.

Slutligen anför utredningen att bedömningen av påverkan och graden av påverkan skiftar mellan olika läkare. Den skiftande bedömningen beror delvis på att den kliniska undersökningen saknar tillräckligt känsliga un- dersökningsmetoder för att den undersökande läkaren skall kunna ställa en säker diagnos.

Riktigheten av utredningens redovisning av bristerna i den nuvarande ordningen bestrids inte av någon remissinstans.

Vad som sålunda kommit fram leder enligt min mening till slutsatsen att den kliniska undersökningen inte har sådan betydelse från rättssäkerhets- synpunkt. att det är motiverat att av detta skäl generellt företa sådan undersökning i mål om trafiknykterhetsbrott som avser körning under påverkan endast av alkohol.

Den uppgift från den kliniska undersökningen som någon gång kan tänkas få betydelse för påföljdsval och straffmätning är främst läkarens bedömning av den misstänktes faktiska påverkan av alkohol. Den uppgif- ten bör dock i linje med vad Läkaresällskapet uttalat i så fall kunna ersättas med iakttagelser av exempelvis sjuksköterskor eller av de polismän som gjort det aktuella ingripandet. Det bör ankomma på åklagaren och domsto-

• Sida 12
•  Original

Prop. 1981/82: 162 12

len att i sedvanlig ordning pröva om uppgifter angående sådana iakttagel- ser undantagsvis bör tillföras utredningen genom vittnesförhör. För kör- kortsprövningen kan i linje med vad kammarrätten i Göteborg har anfört under remissbehandlingen resultaten av de kliniska undersökningarna inte anses ha sådan betydelse att den bör beaktas i sammanhanget.

När det gäller undersökningens betydelse i övrigt varnar utredningen för en överdriven tillit till denna som medel att avslöja sjukdomar. Möjlighe- terna att vid klinisk undersökning upptäcka sjukdom. som är okänd för den misstänkte eller som denne känner till men inte har lämnat uppgift om. är enligt utredningen starkt begränsade bl. a. av det skälet att de tillämpade undersökningsrutinerna främst syftar till att fastställa eventuell påverkan av alkohol. Jag delar utredningens uppfattning i detta hänseende.

RÅ har under remissbehandlingen uttalat att enligt hans mening klinisk undersökning bör företas då åklagaren har anledning att överväga perso- nella tvångsmedel mot någon som misstänks för trafiknykterhetsbrott. För utredningen har RÅ härvidlag särskilt pekat på de fall. då den misstänkte är utlänning som tillfälligt vistas i riket och åklagaren måste ta ställning till frågan om eventuella tvångsmedel innan resultatet av blodanalysen förelig- ger. Enligt utredningen har dock undersökningen så lågt bevisvärde att den inte bör få ligga till grund för användandet av tvångsmedel.

Som RÅ pekat på är det i första hand undersökningsledaren som avgör om förutsättningar för kroppsbesiktning föreligger. Det kan naturligtvis inte uteslutas att sådan besiktning kan vara av betydelse för utredningen genom att ge underlag för beslut om tvångsmedel. Frågan får dock bedö- mas från fall till fall och några obligatoriska regler bör enligt min mening inte ges om läkarundersökning i detta syfte.

När det gäller frågan vilken betydelse som skall tillmätas en begäran .rån den misstänkte om klinisk undersökning. anserjag liksom utredningen att det saknas anledning att .på detta område reglera frågan om utredningsåt- gärder som begärs av den misstänkte på annat sätt än som föreskrivs i 23 kap. 18 å andra stycket rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen skall en begäran om ytterligare utredning under förundersökningen bifallas, om det kan antas att åtgärden har betydelse för förundersökningen. Någon generell regel om rätt för den misstänkte att få till stånd en klinisk under- sökning bör således inte införas. '

Med hänvisning till det anförda förordarjag i likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna att klinisk undersökning i princip inte längre skall behöva företas i mål om trafiknykterhetsbrott när misstanken avser endast påverkan av alkohol. Det bör normalt ankomma på förundersök— ningsledaren att bedöma om en klinisk undersökning någon gång kan vara motiverad av ett särskilt skäl, t. ex. att blodprov av en eller annan anled- ning inte kan tas på den misstänkte.

Den av utredningen inte berörda frågan om behovet av urinprov som komplement till blodproven i de ärenden som det här gäller torde få övervägas i samband med att socialstyrelsen utarbetar de närmare tillämp- ningsföreskrifter som behövs.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1981/82: 162 B

6.2. Klinisk undersökning vid drograttfylleri

S.k. drograttfylleri styrks huvudsakligen med samma bevismedel som rattfylleri på grund av alkoholpåverkan. nämligen den misstänktes egna uppgifter, vittnesutsagor, klinisk undersökning samt blod- och urinprovs- analyser. Analysresultaten kan i allmänhet inte läggas till grund för tillför- litliga slutsatser om påverkansgraden i de individuella fallen. och åtal för drograttfylleri är sällsynta. Enligt utredningens mening är svårigheterna att enbart med stöd av läkemedelsanalys fastställa den individuella påver- kansgraden sådana att annan tillgänglig bevisning. främst då vittnesutsagor av polis och allmänhet samt klinisk undersökning, får större betydelse i rättstillämpningen. Utredningen föreslår därför att man även i fortsättning- en bör utföra klinisk undersökning vid misstanke om drograttfylleri. Ut- redningen understrykcr att polisen ofta kan finna fog för sådan misstanke när alkoholutandningsprov, som numera regelmässigt lämnas av den som är misstänkt för trafiknykterhetsbrott. visar ingen eller låg alkoholhalt medan den misstänkte i övrigt företer påtagliga tecken på att vara påver- kad.

Utredningens förslag tillstyrks av alla de remissinstanser som berör frågan utom rikspolisstyrelsen och chefen för länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län. lnvändningarna mot förslaget grundar sig på den uppfattningen att vittnesförhör bl.a. med polisen bör ge lika säker bevisning som läkarundersökningen samt att undersökningen får begränsad praktisk betydelse med hänsyn till den tid som normalt förflyter mellan körningen och undersökningen.

För egen del fårjag anföra följande. Graden av påverkan av annat berusningsmedel än alkohol kan i enlighet

- med vad som har anförts av statens rättskemiska laboratorium normalt inte bedömas genom provanalys. Möjligheten för polispersonal eller andra vittnen att bedöma påverkan är också begränsad. En från rättssäkerhets- synpunkt tillfredsställande bedömning kräver därför ofta kvalificerad me- dicinsk kunskap. Jag anslttter mig med hänsyn härtill till utredningens förslag att klinisk undersökning skall äga rum vid misstanke om drogratt- fylleri. _

Med anledning av vissa synpunkter som statens rättskemiska laboratori- um framför vill jag uttala att det givetvis är angeläget att undersökningsme- todiken i all möjlig mån förbättras och utvecklas vidare. Jag utgår från att socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen beaktar detta när föreskrifter för tillvägagångssättet vid undersökningen utfärdas. Vad som har sagts nu gäller särskilt när undersökningen inriktas på den misstänktes påverkan av andra berusningsmedel än alkohol.

Statens rättskemiska laboratorium har också uppehållit sig vid urvalet av dem som skall läkarundersökas såsom misstänkta för drograttfylleri. För egen del menar jag att stort utrymme härvidlag måste lämnas för

• Sida 14
•  Original

Prop. 1981/82: 162 14

polisens och i förekommande fall åklagarens bedömning. Som Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer anfört bör uppgiften att avgöra om läkarundersökning är påkallad eller inte kttnna anförtros polismän i befälsställning. Det får förutsättas att polisen inhäm- tar synpunkter från medicinalpersonal — sjuksköterska eller läkare — som tar blodprovet. Vid tveksamma fall bör läkarundersökning företas.

6.3. Författningsfrågor

Den nu tillämpade ordningen, enligt vilken läkarundersökning som regel företas vid varje fall av trafiknykterhetsbrott. är inte reglerad i lag utöver vad som följer av reglerna i rättegångsbalken om kroppsbesiktning. Enligt min mening bör inte heller en ändrad ordning lagfästas i vidare mån än så. Rättegångsbalkens bestämmelser skall således också i fortsättningen gälla i första hand Ufr 28 kap. 15 & rättegångsbalken ). De innebär bl. a.. som RÅ påpekat under remissbehandlingen. att frågan om behovet av läkarunder- sökningi varje enskilt fall ytterst avgörs av förundersökningsledaren. Den av mig förordade ordningen. som i linje med utredningens förslag kan regleras i föreskrifter av socialstyrelsen i samråd med rikspolisstyrelsen. tar sikte på den rutinmässiga handläggningen av förundersökningar i mål om trafiknykterhetsbrott. Föreskrifterna bör ej utformas så att de inkräk- tar på åklagarens eller polisens möjlighet att om det i ett enskilt fall bedöms nödvändigt föranstalta om läkarundersökning.

Enligt 4 & i 1976 års lag om alkoholutandningsprov gäller. som jag förut nämnt. att om den. på vilken alkoholutandningsprov skall företas. vägrar att medverka till ett sådant prov så får blodprov tas och läkarundersökning för utrönande av alkoholpåverkan äga rum. Utredningen föreslår att 4 & ändras sa att paragrafen endast avser rutinmässiga alkoholutandningsprov och att endast blodprov får tas. Utredningens förslag har i sak inte av- styrkts av någon remissinstans. Några instanser förordar dock en annan lydelse av lagtexten än den av utredningen föreslagna.

Bestämmelsen i 2 5 om rutinmässiga alkoholutandningsprov bygger på motsvarande paragrafi den tidigare gällande lagen (1974: 829) om försöks- verksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov. 1 den lagen fanns också en bestämmelse om blodprov och läkarundersökning vid vägran att medverka vid sådant prov.

Särskilda regler om alkoholutandningsprov vid misstanke om brott in- fördes först i 1976 års lag. Motivet var att bestämmelserna i rättegångsbal- ken om kroppsbesiktning i en del hänseenden inte ansågs passa in på alkoholutandningsprov (prop. l975/76: 162 s. 2] ). Den i den nya lagen upptagna bestämmelsen om blodprov och läkarundersökning vid vägran är formellt tillämplig på såväl rutinmässiga prov som sådana prov som företas vid misstanke om brott.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1981/82: 162 15

Den som är skäligen misstänkt för ett sådant brott som avses i l 5 lagen om alkoholutandningsprov kan underkastas blodprovstagning och läkarun- dersökning redan enligt 28 kap. 12 .5 rättegångsbalken . En särskild regel härom för de fall. då någon vägrar att medverka. är således. såsom också utredningen anser. överflödig. Beträffande de fordonsförare som vägrar att medverka till rutinmässiga prov och som inte skäligen kan misstänkas för brott. anserjag liksom utredningen att endast blodprov bör få tas.

Med beaktande av de önskemål rörande lagtexten som. har framförts under remissbehandlingen föreslårjag att det i 45 lagen om alkoholutand- ningsprov föreskrivs att. om den som skall lämna alkoholutandningsprov vägrar att medverka till detta, blodprov får tas även om förutsättningar härför inte föreligger enligt 28 kap. 12 & rättegångsbalken.

Utredningen har också föreslagit vissa ändringar i allmänna läkarin- struktionen och reglementet för sjuksköterskor. och den har i samband därmed även gått in på vissa administrativa frågor. Hithörande spörsmål torde i lämpligt sammanhang få tas upp vid de återkommande överlägg- ningarna med sjukvårdshuvudmännen.

6.4 Besparingar m. m.

Utredningen har inte kunnat ange storleken av de besparingar som kan göras genom att användningen av kliniska undersökningar begränsas. Klart är emellertid att avsevärda rationaliseringsvinster kommer att bli möjliga, främst genom att polis- och läkarresu-rser frigörs för andra upp- gifter. ] sammanhanget kan nämnas att statsverkets kostnader för klinisk undersökning inklusive blodprovstagning under budgetåret 1979/80 upp- gick till ca 3.6 milj. kr.

6.5. Ikraftträdande

Den av mig förordade ordningen bör gälla från den 1 juli 1982.

7. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutand- ningsprov.

I betraktande av den aktuella lagändringens begränsade karaktär får det anses uppenbart att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1981/82: 162 16 8 Hemställan

Jag hemställer att regeringen _ dels föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov. '

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i det föregående har anfört om kliniska undersökningar i mål om ansvar för trafiknykterhets- brott.

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål som framgår av hans hemställan.

• Sida 17
•  Original

Sammanfattning av utredningens om alkoholutandnings- prov betänkande (Ds Ju 1981: 13) Klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

1 mål om trafiknykterhetsbrott används som särskilda bevismedel dels blodprovs- och urinprovsanalys. dels klinisk undersökningjämte läkarens uttalande om graden av den misstänktes påverkan. Provtagningen äger rum med stöd av 28 kap. 12 & rättegångsbalken. Där föreskrivs att den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa får underkas- tas kroppsbesiktning. Om det erfordras får vid sådan kroppsbesiktning tas blodprov och utföras annan undersökning som kan ske utan nämnvärt men för den misstänkte. Blodprovet får tas av läkare eller av legitimerad sjuk- sköterska. Däremot får endast läkare utföra den kliniska undersökningen. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter om blod- och urinprovstagningen. samt anvisningar för den kliniska undersökningen.

Utredningen har konstaterat att klinisk undersökning sällan underlåts vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Antalet undersökningar uppgår årligen till cirka 21000. Polisväsendets utgifter för dessa undersökningar inkl. blodprovstagningarna uppgick under budgetåret 1979/80 till cirka 3 650 000 kr.

I tre polisdistrikt, nämligen Helsingborgs. Landskrona och Nacka. till- lämpas dock en annan ordning. I dessa distrikt tas blodprov regelmässigt av sjuksköterskor. medan klinisk undersökning företas endast i undantags- fall. Polismyndigheterna i dessa polisdistrikt liksom berörda åklagarmyn- digheter och tingsrätter anser att avsaknaden av klinisk undersökning inte har medfört några olägenheter.

Utredningen har vidare inhämtat synpunkter på frågan om klinisk under- sökning från riksåklagaren. rikspolisstyrelsen. socialstyrelsen. trafiksäker— hetsverket och statens väg- och trafikinstitut. Samtliga har förordat en begränsning av undersökningarna.

Ett flertal svenska och utländska utredningar har visat att de kliniska undersökningarna i allmänhet har så lågt bevisvärde att de inte kan tillmä- tas någon självständig betydelse som bevismedel i trafiknykterhetsmål. Därtill kommer den omständigheten att numera nästan alla åtal för trafik- nykterhetsbrott uteslutande bygger på den alkoholkoncentration som har funnits i den misstänktes blod under eller efter färden. I sådana fall fordras således ingen ytterligare utredning om den misstänktes onykterhet eller trafikfarlighet. '

Samtidigt som det råder enighet om att den kliniska undersökningen endast i undantagsfall har någon betydelse som bevismedel hävdas det ibland att sådan undersökning likväl är nödvändig av medicinska och ' psykologiska skäl. Enligt utredningens mening har emellertid inte dessa

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82: 162 '$

skäl sådan tyngd att de kan hindra en avveckling av de kliniska undersök- ningarna.

Utredningens överväganden-har därför utmynnat i ett förslag att begrän- sa användningen av klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykter- hetsbrott. Förslaget innebär att sådan undersökning som regel inte skall företas vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Endast i undantagsfall skall läkarundersökning äga rum såsom när föraren misstänks vara påver- kad av annat berusningsmedel än alkohol, s.k. drograttfylleri. eller eljest särskilda skäl för läkarundersökning föreligger. Förslaget kan genomföras genom ändrade föreskrifter och anvisningar från socialstyrelsen och riks- polisstyrelsen. Med anledning av att läkarundersökning inte längre skall vara obligatorisk föreslås även en mindre jämkning av 4 5 lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov.

Den föreslagna ordningen bör leda till att polisen som regel anlitar sjuksköterskor för den blodprovstagning som läkaren nu regelmässigt tar i anslutning till den kliniska undersökningen. I likhet med vad som nu f. n. gäller för läkare i allmän tjänst bör författningsreglerad skyldighet att ta blodprov också åläggas legitimerad sjuksköterska som är i allmän tjänst. Utredningen föreslår att en bestämmelse härom tas in i reglementet (1957: 656) för sjuksköterskor.

Utredningen föreslår också att 5 & allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) ändras på så sätt att den begränsning i skyldigheten att utföra undersökningar åt bl. a. polisen som f. n.-gäller endast för vissa offentligt anställda läkare utsträcks att gälla samtliga läkare i allmän tjänst. Samma begränsning föreslås också gälla i fråga om en sjuksköterskas skyldighet att ta blodprov.

Förslaget att begränsa användningen av klinisk undersökning medför minskade kostnader för statsverket. Hur stora besparingarna blir är emel- lertid beroende bl.a. av frågan om vilken ersättning som skall utgå för blodprovstagningen. På den punkten föreslår utredningen förhandlingar mellan statsmakterna och berörda intresseorganisationer.

Förslaget får också betydelsefulla konsekvenser för den polisiära verk- samheten och för det praktiska sjukvårdsarbetet. Väntetiden mellan gri- pandet av den misstänkte och blodprovstagningen bör nämligen kunna reduceras avsevärt. något som är angeläget från rättslig synpunkt. Härige- nom frigörs också polisresurser som kan användas för viktigare uppgifter. Utredningen beräknar den tidsvinst som polisväsendet kan göra till 20 000—30 000 arbetstimmar per år. eller 12— 18 hela polistjänster. För den praktiska sjukvården innebär förslaget att årligen läkarresurser om i vart fall 10000 arbetstimmar, eller cirka sex årsläkartjänster frigörs för egentligt sjukvårdsarbete under förutsättning att polisen inte anlitar läkare för blod- provstagningen. Å andra sidan medför förslaget ett ökat ianspråktagande av sjuksköterskor. Utredningen beräknar att resurser motsvarande två sjukskötersketjänster' årligen behöver tas i anspråk för blodprovstagning- en.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82: 162

19