om avgifter vid tingsrätt, m.m.
Regeringens proposition
1981/82: 31
om avgifter vid tingsrätt, m. m. . beslutad den 24 september 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
ROLF WIRTÉN
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att kostnaderna för inskrivningsväsendet i princip helt skall täckas genom avgifter. För verksamheten vid tingsrätternas målenheter förutsätts att, liksom hittills, schablonmässigt bestämda avgifter skall tas ut. vilka skall bidra till att täcka kostnaderna för denna verksamhet. Den avgiftsfrihet som staten, kommunerna och landstingskommunerna f.n. åtnjuter i fråga om ansöknings- och expeditionsavgifter vid tingsrätterna föreslås slopad.
Vidare föreslås bl. a. att länsstyrelserna inte längre skall medverka vid indrivning av obetalda tingsrättsavgifter och stämpelskatter.
Pen nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.
I Riksdagen 198182, I saml. Nr 31
LAS
Förslag till
Lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308)
Härigenom föreskrivs att 14, 36 och 237 88 stämpelskattelagen - (1964: 308)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Skatteplikt föreligger icke vid Skatteplikt föreligger inte vid
1) förvärv av utländskt skepp: 1) förvärv av utländskt skepp;
2) förvärv av skeppsbygge ge- 2) förvärv av skeppsbygge genom -skeppsbyggnadsavtal = eller nom = skeppsbyggnadsavtal = eller överlåtelse av sådant avtal, innan överlåtelse av sådant avtal, innan bygget fullbordats: bygget har fullbordats:
3) förvärv av nybyggt skepp 3) förvärv av nybyggt skepp omedelbart från den som byggt omedelbart från den som har byggt skeppet; skeppet:
4) förvärv av fiskeskepp samt 4) förvärv av skepp, som är avskepp, som är avsett för livrädd- selt att användas för yrkesmässigt ning eller eljest för annat ändamål fiske, för livräddning eller i övrigt än yrkesmässig sjöfart; för annat ändamål än yrkesmässig
sjöfart:
eller eller
5. återgång av fång i fall, där rätt 5. återgång av fång i fall, där rätt till återvinning föreligger cenligt till återvinning föreligger enligt 428. 42 §. |
36 §
I fall, som avses i 30 §& I mom. I fall, som avses i 30 & I mom. första stycket a) eller b), skall skat- första stycket a) celler b), skall skatten inbetalas till beskattningsmyn- ten betalas till beskattningsmyndigheten eller den myndighet rege- " digheten eller den myndighet regeringen bestämmer inom en månad ringen bestämmer inom en månad från den dag, då expedition i ären- från den dag, då beslut i ärendet det blir tillgänglig för sökanden, el- tillhandahålls sökanden, eller, vid ler vid tillämpning av andra stycket tillämpning av andra stycket samsamma moment, den senare dag, då ma moment, den senare dag, då bebeslutet om skattens fastställande slutet om skattens fastställande meddelas. Innan expedition i ären- meddelas. Innan beslut i ärendet det blivit tillgänglig eller beslut som tillhandahållits eler beslut om nu sagts blivit meddelat. må skat- skatten meddelats, får skatten inte ten icke mottagas. Fastställer över- tas emot. Fastställer överrätt skaträtt skatten till högre belopp än be- ten till högre belopp än beskattskattningsmyndigheten förut beräk- ningsmyndigheten förut beräknat nat eller vitsordar skattskyldig an- eller vitsordar den skattskyldige anmärkning av den enligt 48 3 förord- märkning av den enligt 48 § förord-
! Lagen omtryckt 1979: 1060.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 864.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nade granskningsmyndigheten, nade granskningsmyndigheten, skall sålunda tillkommande skatte- skall sålunda tillkommande skattebeiopp inbetalas vill länsstyrelsen i belopp betalas till beskattningsdet län, dit beskattningsmyndighe- myndigheten inom en månad efter ten hör inom en månad efter det att det att överrättens beslut meddelats överrättens beslut meddelats eller eller granskningsmyndigheten er-
granskningsmyndigheten = erhållit hållit meddelande om vitsordandet.
meddelande om vitsordandet. Överrätt eller granskningsmyn-
dighet skall omedelbart lämna be-
skattningsmyndigheten uppgift om
det tillkommande skattebeloppet.
I fall, som avses i 30 § I mom. I fall, som avses i 30 § I mom.
första stycket c), åligger det den första stycket c), åligger det den
skattskyldige att inbetala skatten skattskyldige att betala skatten gegenom insättning på beskattnings- nom insättning på beskattningsmyndighetens postgirokonto inom myndighetens postgirokonto inom den tid, som gäller för avgivande av den tid, som gäller för avgivande av deklaration. Om den av beskatt- deklaration. Om den av beskattningsmyndigheten eller besvärs- ningsmyndigheten eller besvärsmyndighet fastställda skatten över- myndighet fastställda skatten över-
stiger vad som skolat utgöras enligt stiger vad som skull erläggas enligt deklaration eller, då beslut förut deklaration eller, då beslut förut
meddelats i saken, enligt det beslut meddelats i saken, enligt det beslut
som närmast föregått, åligger det som närmast föregått. åligger det
den skattskyldige att inom tid, som den skattskyldige att inom tid, som beskattningsmyndigheten bestäm- beskattningsmyndigheten bestämmer. till denna inbetala det felande mer, tull denna berala det felande
beloppet. Vad nu sagts skall även beloppet. Vad nu sagts skall även
gälla, om skatt fastställts ehuru de- gälla, om skatt fastställts trots att klaration ej avgetts. deklaration inte har lämnats.
När synnerliga skäl äro därtill, Om synnerliga skäl föreligger,
må beskattningsmyndighet, som får beskattningsmyndigheten bevil-
avses i andra stycket, bevilja an- ja anstånd med urt erlägga skatten.
stånd med skattens erläggande.
Den handling, som ligger till Beskattningsmyndigheten = får grund för skattens fastställande el- inte lämna ut den handling, som ligler, när fråga är om inteckning i ger till grund för skattens faststälfast egendom, tomträtt eller skepp. lande eller, när det är fråga om pantbrev eller vilandebevis små be- inteckning i fast egendom, tomträtt skattningsmyndigheten icke utläm- eller skepp, pantbrev eller vilande- Ana, förrän skatten erlagts. Har in- bevis, förrän skatten har erlagts.
teckning överförts från skepps- Har en inteckning förts över från
byggnadsregistret till skeppsregist- skeppsbyggnadsregistret till ret i samband med att skeppsbygge skeppsregistret i samband med att registrerats som skepp, må icke na- ett skeppsbygge registrerats som tionalitetshandling för skeppet ur- skepp, får inte nationalitetshandlämnas, förrän skatten för inteck- ling för skeppet lämnas ut, förrän ningen erlagts. skatten för inteckningen har er-
lagts.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
37 §
I mom. Inbetalas skatt, som fastställts av inskrivningsmyndighet,
icke inom angiven tid, skall beskättningsmyndigheten göra anmärlan därom till länsstyrelsen i det län, dit beskattningsmyndigheten
hör. Vid sådan anmälan skall fogas
beslut om skattens fastställande eller annat bevis, innehållande uppgift om skattens belopp och erfor-
derliga uppgifter om den skattskyl-
dige. Fustställer överrätt skatten till högre belopp än beskattningsmyndigheten förut beräknat eller
vitsordar skattskyldig anmärkning
av den enligt 48§ förordnade
gränskningsmyndigheten, skall överrätten eller, i det senare fallet,
granskningsmyndigheten omedelbart lämna länsstyrelsen motsva-
rande uppgifter rörande det till-
kommande skattebeloppet. Efter anmälan, som nyss nämnts, ävensom vid försummad inbetalning av tillkommande skattebelopp åligger det länsstyrelsen att förordna om uttagande av felande belopp jämte i förekommande fall restavgift enligt 2 mom. i den ordning, som en-
ligt uppbördslagen (1953:272) gäl-
ler för indrivning av restförd skatt.
Har skatt i fall, som avses i 30 § 1 I mom. Har skatt inte betalats mom. första stycket c), icke inbeta- inom föreskriven tid, skall förfallet
lats inom föreskriven tid. skall för- skattebelopp jämte i förekomman-
fallet skattebelopp jämte i förekom- de fall restavgift enligt 2 mom. på mande fall restavgift enligt 2 mom. framställning av beskattningsmyn-
på framställning av beskattnings- digheten omedelbart tas ut genom
myndigheten omedelbart uttagas utmätning. genom utmätning.
2 mom. Har skattskyldig underlå- 2 mom. Har den skattskyldige tit att inberala skatt inom föreskri- underlåtit att betala skatt inom föven tid.skall restavgift erläggas till reskriven tid, skall restavgift erlägden myndighet. som i sådant fall gas till beskattningsmyndigheten.
skall uppbära skatten. Restavgiften Restavgiften skall utgå efter fyra
skall utgå efter fyra öre för varje hel öre för varje hel krona av den del av
krona av den del av skatten som skatten som inte har erlagts i rätt
icke erlagts i rätt tid, dock ej med tid, dock inte med mindre belopp
mindre belopp än tio kronor. Öretal än tio kronor. Öretal som uppkom-
som uppkommer vid beräkning av mer vid beräkning av restavgift
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
restavgift jämnas till närmast högre jämnas till närmast högre hela kronhela krontal. tal.
När dröjsmålet med betalningen Beskattningsmyndigheten får beär obetydligt eller eljest särskilda fria från skyldigheten att erlägga
skäl föranleda det, må befrielse restavgift, när dröjsmålet med befrån skyldighet att erlägga restavgift talningen är obetydligt eller om det meddelas av länsstyrelse i fråga om annars finns särskilda skäl.
skatt, som avses i I mom. första
stycket, och av beskattningsmyndigheten beträffande annan skatt.
Riksskatteverket äger meddela Riksskattverket får meddela fö-
föreskrifter i fråga om befrielse från reskrifter i fråga om befrielse från
skyldighet att erlägga restavgift. skyldigheten att erlägga restavgift.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
il Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr 31
Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET : PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-09-24
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tillander, Molin
Föredragande: statsrådet Wirtén
Proposition om avgifter vid tingsrätt, m.m.
I Inledning
Stämpelskatteutredningen (B 1977:06) har i juni 1980 lämnat sitt delbetänkande (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m.m.!. I betänkandet har utredningen föreslagit att olika ekonomiska mål skall fastställas för skilda verksamheter vid tingsrätterna. För viss verksamhet föreslås att samtliga kostnader skall täckas med avgifter, medan annan verksamhet, enligt utredningen. inte alls eller endast delvis bör avgiftsfinansieras. Vidare föreslås bl.a. att statens, kommunernas och landstingskommunernas avgiftsfrihet vid tingsrätterna skall upphöra. Utredningens sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena i behandlade delar bör fogas till protokollet som bilaga 2.
2 Föredragandens överväganden
2.1 Inledande synpunkter
Statlig verksamhet är i viss utsträckning avgiftsbelagd. Den som tar en myndighets tjänster i anspråk får då med avgifter bidra till att täcka myndighetens kostnader. I regel har statsmakterna formulerat ett ekonomiskt mål för en myndighets avgiftsbelagda verksamhet. Det ekonomiska målet anger hur stor del av kostnaderna för verksamheten som bör täckas av avgifterna. Det vanligaste ekonomiska målet är full kostnadstäckning, dvs: en myndighets intäkter från den avgiftsbelagda verksamheten skall
! Utredningsman departementsrådet Jan Francke.
täcka samtliga kostnader för denna verksamhet. Andra ekonomiska mål förekommer dock, t. ex. att intäkterna endast skall täcka vissa kostnader eller viss del av kostnaderna för en verksamhet. Det förekommer också avgiftsbelagd verksamhet för vilken ett ekonomiskt mål inte har fastställts.
Stämpelskatteutredningen har föreslagit att ekonomiska mäl skall fastställas för tingsrätternas verksamhet. Gällande regler om avgifter vid de allmänna domstolarna (tingsrätterna, hovrätterna och högsta domstolen) återfinns i expeditionskungörelsen (1964:618). I princip har regeringen fätt riksdagens bemyndigande att själv besluta om dessa avgifter (se prop. 1974:171, SkU 1974:61, rskr 1974: 361). Avgiftsuttaget skall dock bygga på den av riksdagen antagna grundsatsen att den som vänder sig till en
domstol och tar dess tjänster i anspråk också skall bidra till att täcka den
kostnad som därigenom drabbar det allmänna (se prop. 1964:65, SkU 1964:42). Riktlinjer för hur stort detta bidrag skall vara saknas däremot.
Endast den begränsningen torde gälla att avgiftsuttaget inte får överskrida
det allmännas totala kostnader för verksamheten. Inom denna ram finns det inte några klart formulerade ekonomiska mål för verksamheten vid de allmänna domstolarna. Då sådana mål nu föreslås för tingsrätterna och riksdagen tidigare har antagit riktlinjer för avgiftsuttaget vid de allmänna domstolarna, anser jag att frågan om ekonomiska mål för domstolsverksamheten bör underställas riksdagens prövning.
I det följande kommer jag först att behandla frågan om ekonomiska mål
för verksamheten vid tingsrätterna. Jag kommer därefter att ta upp nägra andra frågor som utredningen har behandlat, nämligen frågan om statens, : kommunernas och landstingskommunernas avgiftsfrihet vid tingsrätterna, frågan om avgifts- och skattefrihet för fiskeskepp samt vissa bestämmelser om förfarandet då avgifter eller stämpelskatt inte erläggs inom rätt tid.
I detta ärende har jag samrått med chefen för justitiedepartementet.
2.2 Ekonomiska mål för verksamheten vid tingsrätterna
Utredningen har föreslagit att ekonomiska mål sätts upp för de olika verksamheterna vid tingsrätterna. Fördelarna härmed är enligt utredningen flera. För det första blir frågan om kostnadstäckningsgraden — eller annorlunda uttryckt graden av subventionering — härigenom föremål för beslut på den politiska nivån, där olika intressen kan vägas mot varandra. Den myndighet som har ansvaret för verksamheten får vidare en klar
utgångspunkt för sin ekonomiska uppföljning. Utredningen menar också
alt de som konfronteras med en avgift får en motivering för avgiftens höjd.
Utredningen påpekar dock att den särskilda karaktären av domstolarnas
verksamhet gör att övervägandena när de ekonomiska målen skall fastställas blir komplicerade och att bedömningarna blir olika för olika delar av verksamheten. I första hand har utredningen valt att dela upp verksamhe-
ten i den som bedrivs vid tingsrätternas målenheter och den som bedrivs vid inskrivningsmyndigheterna.
Jag finner utredningens tillvägagångssätt lämpligt och kommer därför att först behandla verksamheten vid målenheterna och därefter verksamheten
vid inskrivningsmyndigheterna.
2.2.1 Ekonomiska mål för verksamheten vid målenheterna
Verksamheten vid tingsrätternas målenheter domineras av arbetet med
brottmål och tvistemål. Härutöver handläggs olika typer av ärenden.
Brottmål
Enligt utredningen kan uppskattningsvis hälften av tingsrätternas totala
kostnader hänföras till brottmålshanteringen. Det har emellertid inte före-
sväval utredningen att belasta brottmålen med avgifter. Den verksamheten
bör alltså, enligt utredningen, inte till någon del täckas genom avgifter. En remissinstans, rättegångsutredningen, anser att en diskussion härom borde ha förts. Utan att ta ställning till frågan om avgifter i brottmål,
påpekar rättegångsutredningen att det inte är principiellt orimligt att en
tilltalad, om åtalet bifalls, får betala en del av domstolens kostnader för
förfarandet, lika väl som han kan åläggas att betala bevisnings- och försvarskostnader.
Stockholms tingsrätt anser att mål, vari enskilt åtal har väckts. bör avgiftsbeläggas. Tingsrätten hävdar att dessa mål, som visserligen är fåta-
liga, föranleder domstolarna mycket arbete och att de dessutom ofta är
sådana att det kan ifrågasättas om inte rättsväsendets resurser missbrukas.
För egen del får jag anföra följande. Brottmålsprocessen är ett led i en kedja av ingripanden som tillsammans utgör samhällets reaktion på ett brottsligt förfarande. I tidigare led finns bl. a. polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet och i ett senare led i vissa fall kriminalvårdande åtgärder. Det framstår som både orealistiskt och principiellt felaktigt att samhället genom avgifter skulle erhålla bidrag till kostnaderna för den brottsutredande eller kriminalvårdande verksamheten. Jag är lika främmande för tanken att bryta ut ett led i kedjan, brottmålsprocessen, och finansiera den
genom avgifter. Det kan också framhållas att domstolarnas verksamhet på brottmålssidan utgör en del av samhällets kriminal- och socialpolitik och att det även av det skälet inte framstår som rimligt att avgiftsbelägga
verksamheten. Jag delar därför stämpelskatteutredningens uppfattning att
avgifter inte skall tas ut i brottmål, vari åklagaren för talan. Saken ligger annorlunda till i mål om enskilt åtal. Sådant åtal får i
allmänhet väckas endast om åklagaren prövat åtalsfrågan och beslutat att
inte åtala. Målsägandens ställning i processen erinrar mycket om en käran-
des ställning i ett tvistemål. Som Stockholrns tingsrätt har påpekat kan det ifrågasättas om inte i en del fall av enskilt åtal det i själva verket rör sig om ett missbruk av rättsväsendets resurser. Jag anser därför att i mål om
enskilt åtal en avgift bör tas ut av målsäganden. Denna bör motsvara vad
som tas ut av käranden i ett vanligt tvistemål, en fråga som jag nu övergår till att behandla.
Tvistemål och övriga ärenden vid målenheterna
För den verksamhet, utom brottmålen, som bedrivs vid målenheterna
föreslår utredningen att ekonomiska mäl skall fastställas. För mål om
lagsökning och betalningsförelägganden föreslås att full kostnadstäckning
skall gälla. I familjerättsliga mål. mål enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) och vissa domstolsärenden föreslås viss kostnadstäckning på så sätt alt samma avgiftsnivå skall tilläm-
pas som i mål om lagsökning och betalningsförelägganden. I övriga tvistemål, dvs. dispositiva tvistemål som handläggs i ordinärt förfarande, föreslås att en viss procentsats av självkostnaden skall tas ut. I avvaktan på att ett tillförlitligt underlag för att beräkna denna självkostnad skall kunna tas fram, föreslås dock att en schablonmässigt bestämd avgift tas ut.
Remissutfallet i denna del är blandat. Flertalet remissinstanser tillstyrker emellertid att ekonomiska mål ställs upp för den här avsedda verksamheten. En del av dessa, bl. a. domstolsverket, pekar dock på de praktiska svårigheter som föreligger när det gäller att göra kostnadsberäkningar för
vissa måltyper, främst de dispositiva tvistemålen. Ett inte obetydligt antal
remissinstanser avvisar bestämt förslaget om ekonomiska mål för tvistemålshanteringen. Dessa instanser redovisar såväl principiella som prak-
tiska skäl för sin ståndpunkt.
För egen del får jag anföra följande. Svaret på frågan huruvida ekono-
miska mål bör ställas upp för verksamheten vid tingsrätternas målenheter — frånsett brottmålen — beror till stor del på vilka intressen som verksamheten skall tillgodose. Såvitt gäller de indispositiva tvistemålen, dvs. i
huvudsak mål med familjerättslig anknytning, samt vissa allmänna domstolsärenden är samhällets intresse av materiellt riktiga avgöranden mycket starkt uttalat.
I många sådana mål, t.ex. mål som gäller vårdnad om barn. är domsto-
lens uppgift att tillvarata barnens intressen. Domstolens befogenheter är omfattande i dessa mål, Processen styrs av tvingande regler över vilka parterna i princip inte kan råda. Den kan därmed i vissa avseenden liknas
vid brottmålsprocessen. Att under sådana omständigheter ställa upp ett
ekonomiskt mål för denna verksamhet är enligt min mening inte befogat.
Beträffande de dispositiva tvistemålen var väl åtminstone tidigare dom-
stolens huvudsakliga funktion att fälla ett avgörande i en tvist mellan enskilda parter. Verksamheten tiligodoser uppenbarligen kärandens intresse av att få tvisten avgjord och att få ett verkställbart avgörande. Emeller-
tid har även samhället ett intresse av att denna möjlighet står medborgarna till buds. Indirekt bidrar verksamheten till att förpliktelser i allmänhet fullgörs
frivilligt. Detta kommer alla borgenärer till godo. Verksamheten bidrar över huvud taget till att regelefterlevnaden hälls uppe. Skall ett ekono-
miskt mål för verksamheten ställas upp bör hänsyn tas till detta förhållan-
de. Att beräkna värdet av denna indirekta effekt låter sig emellertid knappast göra. Det blir ytterst fråga om en bedömning av vad allmänheten rimligen bör betala för domstolarnas tjänster. Därvid måste man enligt min mening också ta hänsyn till andra kostnader som en rättssökande måste
vidkännas för att få sin rätt.
Under senare är har tillkommit att domstolarna även i de dispositiva
tvistemålen i allt högre grad har att beakta typiskt samhälleliga intressen.
Genom tvingande lagstiftning inskränks även på detta område parternas förfoganderätt. Som exempel kan nämnas hyreslagstiftningen, konsumentlagstiftningen och bygg- och marklagstiftningen. Det sagda talar mot att man söker uppställa något ekonomiskt mål för nu avsedda verksamhet.
De nu redovisade skälen mot att införa en ekonomisk målsättning för verksamheten vid de allmänna domstolarnas målenheter förstärks av vissa praktiska hänsyn. För det första har domstolsverket och ytterligare nägra
remissinstanser pekat på att svårigheter föreligger när det gäller att beräk-
na kostnaderna för speciellt vissa delar av verksamheten. F.n. finns acceptabla beräkningar endast för målgruppen lagsökningar och betalningsförelägganden. Slutligen bör nämnas att hela rättegångsförfarandet f.n. är föremål för utredning (Ju 1977:06) och att förändringar i detta kan förväntas inom en inte alltför avlägsen framtid.
Jag vill också erinra om att regeringen hösten 1980 höjde ansökningsav-
gifterna för mäl till sådan nivå, 120 kr., att full kostnadstäckning f.n. torde
tas ut i mål om betalningsföreläggande och lagsökningar. Avgifterna i familjemål och förenklade tvistemål ligger på samma nivå, vilket stämmer överens med utredningens förslag. |
De skäl som jag nu har redogiort för är sammantagna sådana alt jag inte är beredd att föreslå att ekonomiska mål sätts upp för arbetet vid tingsrätternas målenheter. I stället bör schablonmässigt bestämda avgifter tas ut, vilka liksom hittills bör få fastställas av regeringen med den begränsningen att avgifterna inte sätts högre än kostnaderna.
Det bör ankomma på domstolsverket som huvudman för domstolsväsendet att följa utvecklingen på området och föreslå de ändringar i avgiftsuttaget som kan anses päkallat.
2.2.2 Ekonomiska mål för verksamheten vid inskrivningsmyndigheterna
Verksamheten vid inskrivningsmyndigheterna domineras helt av hanteringen av inskrivningsärenden. Dessa utgörs främst av ärenden om lagfart, inteckning eller annan inskrivning i fastighetsbok eller tomträttsbok. Vid Stockholms tingsrätt finns dessutom sjöfartsregistret, vid vilket förs ett skeppsregister, ett skeppsbyggnadsregister och ett båtregister.
Vid flertalet av inskrivningsmyndigheterna handläggs inskrivningsären-
dena manuellt. Vid några inskrivningsmyndigheter i Stockholms, Uppsala och Gävleborgs län förs dock inskrivningsregistren med hjälp av ADB. F.n. torde ADB-systemet omfatta ungefär 1596 av landets ca 4 milj. fastigheter. Övergången till ADB-behandling fortsätter.
Stämpelskatteutredningen har föreslagit att självkostnaden för verksamheten vid inskrivningsmyndigheterna helt skall täckas av avgiftsintäkter, dvs. det ekonomiska målet skall vara full kostnadstäckning. Kostnaderna för de inskrivningsmyndigheter som skall föra ADB-baserade inskrivningsregister skall därvid inte medräknas liksom inte heller motsvarande avgiftsintäkter. För den ADB-baserade inskrivningsverksamheten bör, enligt utredningen, samma avgifter gälla som för den manuella.
Utredningen har även föreslagit att självkostnaden för de ADB-baserade
skepps- och skeppsbyggnadsregistren skall täckas av avgiftsintäkter. För båtregistret föreslår dock utredningen att schablonmässigt bestämda avgifter skall tas ut, vilka endast skall bidra till viss kostnadstäckning. Skälet
härför är att 902 av alla anteckningar om förvärv av båt avser fiskebåtar,
att sådan anteckning f.n. är avgiftsfri och att utredningen inte funnit skäl
föreslå att denna avgiftsfrihet slopas.
Utredningen har som skäl för sitt ställningstagande om full kostnadstäckning anfört bl. a. att huvudsyftet med inskrivningsverksamheten är att registrera ägarförhållanden och säkerheters inbördes ordning samt att annan statlig registreringsverksamhet, t. ex. fordons- och körkortsregistreringen. ofta helt täcks av avgiftsintäkter. Beträffande den ADB-baserade
verksamheten anför utredningen att den f. n. endast omfattar en mindre del
av landets fastigheter och att det därför inte är nödvändigt att nu ta
ställning till vilka av den verksamhetens kostnader som bör ingå i kost-
nadsunderlaget för beräkning av avgifter vid inskrivningsmyndigheterna.
De remissinstanser som har yttrat sig i denna del har antingen tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Sollentuna tingsrätt anser dock att utvecklingskostnaderna för de inskrivningsregister som förs med hjälp av
ADB bör påverka avgifterna vid samtliga inskrivningsmyndigheter.
För egen del instämmer jag i stämpelskatteutredningens uppfattning, vilken i princip har godtagits av remissinstanserna, att självkostnaden för verksamheten vid inskrivningsmyndigheterna helt bör täckas av avgiftsintäkter, men att avgifterna vid båtregistret bör fastställas schablonmässigt.
Beträffande frågan om kostnaderna för de inskrivningsregister som förs med hjälp av ADB bör tas med vid beräkningen av självkostnaden för verksamheten anser jag till en början att rättviseskäl kräver att samma avgifter tas ut vid alla inskrivningsmyndigheter. Det är vidare enligt min mening inte rimligt att samtliga hittills nedlagda investeringskostnader i ADB-verksamheten skall tas ut i form av avgifter. Däremot finner jag det naturligt att, till skillnad mot vad som hittills har varit fallet, kostnaderna för överföringen till och driften av ADB-systemet fortsättningsvis räknas
in i avgiftsunderlaget. Omfattningen av kostnadstäckningen torde få prö-
vas i samband med frågan om den framtida fastighetsdataverksamheten. I
avvaktan härpå godtar jag utredningens förslag att kostnaderna för de ADB-baserade registren inte skall tas med i beräkningsunderlaget.
Jag anser att regeringen bör ges befogenhet att inom den givna totalramen, full kostnadstäckning. bestämma avgifterna för olika ärendetyper. Domstolsverket bör följa upp avgifterna och föreslå erforderliga ändringar.
2.3 Avgiftsfriheten för staten, kommunerna och landstingskommunerna
Om staten, en kommun eller en landstingskommun tar i anspråk de tjänster som tillhandahålls av en statlig myndighet. vars verksamhet är avgiftsbelagd, är de i allmänhet avgiftsskyldiga. Två viktiga undantag finns
emellertid. För expeditionsavgifter och exekutionsavgifter är såväl staten
som kommunerna generellt avgiftsbefriade.
Stämpelskatteutredningen har föreslagit att statens och kommunernas avgiftsfrihet skall slopas i fråga om expeditionsavgifter vid tingsrätterna.
Utredningen har redovisat några skäl till att avgiftsbefrielse normalt inte gäller för stat och kommun. För det första försvårar bestämmelser om
avgiftsfrihet för vissa grupper en myndighets avgiftskalkylering och uppföljningen av det ekonomiska resultatet. Ett annat skäl är önskemålet om konkurrensneutralitet. Kunder inom den offentliga sektorn skall inte gyn-
nås framför kunder utanför denna. Vidare anses numera att samtliga kost-
nader, som en myndighets verksamhet orsakar statsverket, skall bäras av
denna myndighet. Härigenom får myndigheterna lättare att göra rättvi-
sande kostnadsjämförelser mellan olika handlingsalternativ.
Utredningen menar. även om de redovisade skälen inte till alla delar gäller i fråga om tingsrätternas verksamhet, att de ändå har en sådan tyngd beträffande denna verksamhet att statens och kommunernas avgiftsfrihet bör avskaffas. Ett slopande av avgiftsfriheten skulle vidare, enligt utredningen, medföra omedelbara praktiska fördelar i form av enklare handläggningsrutiner. Nuvarande tolkningsproblem att avgöra vilka myndigheter som tillhör de avgiftsbefriades krets skulle också undanröjas.
Förslaget att slopa avgiftsfriheten för kommunerna och landstingskom-
munerna tillstyrks eller lämnas utan erinran av det helt övervägande anta-
let remissinstanser. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och
en tingsrätt avstyrker dock förslaget. Statskontoret ifrågasätter om inte
frågans prövning, liksom för övrigt även frågan om statens avgiftsfrihet.
bör anstå till dess utredningen har tagit ställning till frågan om avgiftsfriheten för stat och kommun inom hela statsförvaltningen. Landstingsförbundet anser bl.a. att förslaget innebär en direkt kostnadsöverföring från staten till landstingen som inte motsvaras av någon etfektivisering eller i
övrigt förbättring av verksamheten. Svenska kommunförbundet påpekar
att kommunerna har en helt annan ställning som kreditgivare än andra.
Kommunerna måste lämna kredit utan att kreditvärdigheten prövas. Enligt
munerna.
Beträffande statens avgiftsfrihet är remissutfallet mer blandat. Flertalet instanser tillstyrker utredningens förslag. Svea hovrätt. tre tingsrätter och Sveriges domareförbund avstyrker dock förslaget. Ytterligare ett par instanser uttrycker tveksamhet inför detta. Som skäl mot slopad avgiftsfrihet
anförs bl. a. att det skulle innebära en onödig rundgång med statliga medel.
För egen del anser jag att de skäl som utredningen har anfört för slopad avgiftsfrihet för såväl staten som kommuner och landstingskommuner väger tungt. Visserligen har de inte fullt samma bärkraft när det gäller
tingsrätterna som andra myndigheter, men de nackdelar med förslaget som
har åberopats är inte sådana att förslaget inte bör genomföras. Jag förordar således, i samråd med chefen för kommundepartementet när det gäller . kommunerna, att statens, kommunernas och landstingskommunernas generella avgiftsfrihet slopas. Jag vill i sammanhanget nämna att frågan om slopad avgiftsfrihet för det offentliga när det gäller exekutionsavgifter f. n. övervägs inom kommundepartementet inför ikraftträdandet av den nya utsökningsbalken.
Utredningen har dock, främst av praktiska skäl. förordat att avgiftsfrihe-
ten för staten, kommunerna och landstingskommunerna behålls när det gäller kopior och avskrifter. Enligt utredningen är flödet av sådana från tingsrätterna till andra statliga eller kommunala myndigheter stort och en
avgiftsskyldighet skulle verka hindrande och dessutom medföra onödig
byråkrati.
Jag delar utredningens uppfattning och föreslår att statens, kommunernas och landstingskommunernas avgiftsfrihet för kopior bibehålls.
2.4 Avgiftsfriheten för fiskeskepp m. m.
Enligt avgiftslistan, avd. II, i expeditionskungörelsen är inskrivning av
förvärv av fiskeskepp eller fiskeskepp under byggnad avgiftsfri. I 148
stämpelskattelagen (1964: 308) stadgas stämpelskattefrihet för förvärv av fiskeskepp.
Sjöfartsregistret har i en skrivelse till stämpelskatteutredningen föreslagit att såväl avgifts- som skattefriheten skall anknytas till skeppets använd-
ningsområde, yrkesmässigt fiske, i stället för såsom f.n. till skeppets art.
fiskeskepp. Anknytningen till skeppets art innebär. enligt sjöfartsregistret. att om en yrkesfiskare förvärvar ett skepp, som inte är registrerat som fiskeskepp. blir förvärvet skattepliktigt. medan ett förvärv av ett såsom fiskeskepp registrerat skepp blir skattefritt, oberoende av om förvärvaren
ägnar sig åt yrkesmässigt fiske. Sjöfartsregistret anser detta otillfredsstäl-
lande och föreslår att skatte- och avgiftsfriheten skall gälla förvärv av skepp som antingen används eller är avsett att användas för yrkesmässigt fiske.
Utredningen har instämt i uppfattningen att skatte- och avgiftsfriheten skall anknytas till skeppets användningsområde. Utredningen anser dock att denna frihet skall begränsas till förvärv av skepp som är avsett att användas för yrkesmässigt fiske. Därmed kommer den att omfatta endast yrkesfiskares förvärv.
Även jag delar uppfattningen. att skatte- och avgiftstriheten bör knytas till skeppets användningsområde. Jag instämmer i utredningens förslag att friheten bör begränsas till förvärv av skepp som är avsett att användas för yrkesmässigt fiske. Beträffande stämpelskattefriheten kräver förslaget en ändring av 14§ stämpelskattelagen.
2.5 Uppbörd och redovisning
Enligt 25§ expeditionskungörelsen skall, om expeditionsavgifter inte erläggs inom rätt tid, avgiftsmyndigheten göra anmälan härom till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall driva in avgiften enligt uppbördslagens (1953: 272) regler om restförd skatt och därefter redovisa ärendet till avgiftsmyndigheten. Motsvarande regler finns i stämpelskattelagen beträffande stämpelskatt som har fastställts av inskrivningsmyndighet och som inte har betalats inom rätt tid.
Stämpelskatteutredningen har konstaterat att det finns flera andra statliga avgifter, vilka liksom expeditionsavgifter får tas ut genom utmätning
utan föregående dom och att länsstyrelsens medverkan inte krävs när
sådana avgifter skall drivas in eller redovisas. Enligt utredningen kan sådana regler undvaras även när det gäller avgifterna vid tingsrätt.
Utredningen anför vidare att stämpelskatt i många inskrivningsärenden debiteras samtidigt med expeditionsavgifter. Det är enligt utredningen därför önskvärt att samma indrivningsregler gäller för skatten och avgiften. Domstolsverket har bl.a. till uppgift att meddela föreskrifter om uppbörd och redovisning av stämpelskatt. Utredningen menar att länsstyrelsens medverkan vid indrivning numera är onödig och föreslår att den avskaffas.
Som cen konsekvens härav föreslår utredningen även att tillkommande skattebelopp skall betalas till inskrivningsmyndigheten i stället för till länsstyrelsen och att beslut om befrielse från skyldighet att erlägga restavgift vid obetydligt dröjsmål också skall fattas av inskrivningsmyndigheten.
Utredningens förslag i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Enligt domstolsverket bör de uppgifter som nu ankommer på länsstyrelsen i stället anförtros verket och inskrivningsmyndigheterna. Kammarkollegiet avstyrker dock förslaget. Enligt kollegiet är inkassoåtgärder en verksamhet som hittills varit helt skild från tingsrätternas uppgifter. Dessutom menar kollegiet att länsstyrelserna hittills skött denna uppgift bra och något behov av ändring har inte yppats. Malmö tingsrätt ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl att genomföra förslaget.
Tingsrätten crinrar om att det för relativt kort tid sedan beslutades att
uppbörden av statliga fordringar på rättshjälpens område i princip skulle
handhas av länsstyrelserna. Att nu frånta länsstyrelserna uppbörden av en annän typ av fordringar framstår enligt tingsrätten som tveksamt.
Jag delar uppfattningen att samma indrivningsregler bör gälla för tingsrättsavgifter som för stämpelskatten. Att som föreslagits slopa vägen via länsstyrelsen vid indrivning av obetalda avgifter och skatter bör enligt min mening totalt sett innebära en rationalisering. Jag vill också påpeka att domstolsverket i sitt remissvar anfört att, om förslaget genomförs, verket kommer att överväga om motsvarande förfarande kan tillämpas på ford-
ringar enligt rättshjälpslagen. Jag föreslår därför att utredningens förslag
genomförs och förutsätter att detta kan ske inom ramen för de resurser som domstolsverket förfogar över. Likaså bör de av utredningen föreslagna följdändringarna genomföras. Detta föranleder ändringar 1 363 första stycket och 378 I och 2 mom. stämpelskattelagen.
Vad gäller frågan om Jagrädets hörande över den föreslagna lagändring-
en anser jap att förslaget inte är av sådan vikt för enskilda eller från allmän synpunkt att lagrådsgranskning är påkallad.
3 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår rikdagen
dels att antaga förslag till
lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308), dels att godkänna
1. de riktlinjer för avgiftsuttag vid tingsrätternas målenheter och
inskrivningsmyndigheter som jag har förordat,
2. att statens, kommunernas och landstingskommunernas avgifts-
frihet vid tingsrätterna slopas på det sätt som jag har förordat.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I
Stämpelskatteutredningens sammanfattning av betänkandet (Ds B
1980:7) Avgifter vid tingsrätt m. m.
Stämpelskatteutredningen har till huvuduppgift att se över reglerna om stämpelskatt och expeditionsavgift. Enligt direktiven bör översynen i förs-
ta hand syfta till ett förenklat och mer lättöverskådligt system. Behovet av
förenklingar anges vara särskilt påtagligt i fråga om expeditionsavgifterna.
Mot bakgrund härav startade utredningen sitt arbete med en översyn av expeditionskungörelsen (1964:618, Exp.K.). Viktiga delar av Exp.K. och
den därtill fogade avgiftslistan gäller uteslutande för domstolar. Störst betydelse har Exp. K. för tingsrätterna. Utredningen har ansett avsevärda fördelar vara förenade med att I en särskild förordning ta upp de avgiftsregler som avser tingsrätterna. Förslag till en sådan förordning läggs Iram. Vidare föreslås en förordning om skyldighet för domsol att underrätta part
om dom och slutligt beslut m. m. jämte ändringar i andra författningar som
följer av huvudförslaget. :
Förordningen om avgifter vid tingsrätt föreslås gälla förutom för tings-
rätterna också för centralnämnden för fastighetsdata (CFD). Den särskilda förordningen om expeditionsavgift vid CFD (SFS 1975: 1129) föreslås därför upphävd.
Exp.K:s avgifter för verksamhet vid domstolarna grundas inte på mera
ingående beräkningar av självkostnadena. Från tid till annan har avgifterna schablonmässigt justerats med hänsyn till penningvärdeförändringen. Enligt direktiven skall utredningens översyn av avgiftslistan bygga på självkostnadsprincipen. Med hänsyn härtill grundas utredningens förslag till avgifter på en analys av de totala kostnaderna för handläggningen av de olika målen och ärendena. Avgifterna är alltså i fortsättningen avsedda att utgöra ersättning för dessa kostnader. Vid beställning av t.ex. ett gravationsbevis är avgiften alt anse som en ersättning för tingsrättens samtliga kostnader för att ta fram detta.
Utredningen föreslår att särskilda ekonomiska mål ställs upp för skilda delar av verksamheten vid tingsrätterna. Fördelarna med att sådana ekonomiska mål anges är uppenbara. Frågan om kostnadstäckningsgraden kan
härigenom bli föremål för beslut på politisk nivå. där olika intressen kan
vägas mot varandra. Den myndighet som har ansvaret för verksamheten
får vidare en klar utgångspunkt för sin ekonomiska uppföljning. De som berörs av avgifterna får en motivering för avgiftens höjd. Utredningen
föreslår att domstolsverket får svara för den uppföljning av avgifterna som
är nödvändig.
För den manuella verksamheten vid inskrivningsmyndigheterna föreslår
utredningen ett ekonomiskt mål som innebär full kostnadstäckning. Liksom f.n. föreslås samma avgifter gälla för den ADB-baserade inskrivningsverksamheten som för den manuella. Utredningen föreslår vidare att av-
gifter skall tas ut i huvudsakligen samma ärenden som nu är avgiftsbelagda. Med angivet ekonomiskt mäl har utredningen beräknat avgifterna
för lagfart till 200 kr., för inteckning till 80 kr. och för gravationsbevis till
50 kr.
Utredningen anser att i princip samma ekonomiska mål, dvs. full kost-
nadstäckning, också bör gälla för verksamheten vid sjöfartsregistret. Sär-
skilda förhållanden gäller dock för båtregistret och registerärenden avseen-
de livräddnings- och fiskeskepp. Utredningens förslag till avgiftslista har
utformats med beaktande härav.
Utredningen har inte funnit det möjligt att ställa upp ett ekonomiskt mål
som innebär full kostnadstäckning för all verksamhet vid tingsrätternas målenheter. Beträffande brottmål är det självklart att liksom hittills inga avgifter skall tas ut. Utredningen har analyserat arten av den övriga verk-
samhet som förekommer vid dessa enheter och så långt möjligt sökt skaffa
sig en bild av hur kostnaderna för olika mål och ärenden fördelar sig. Utredningens övervägnden har resulterat i att full kostnadstäckning kan tillämpas beträffande mål om lagsökning och betalningsföreläggande. I fråga om andra mål och ärenden föreslås att man antingen anknyter till den avgiftsnivå som skall gälla i mål om lagsökning och betalningsföreläggande eller bestämmer avgiften schablonmässigt. Förslagen innebär sammanfattningsvis följande:
— I mål om lagsökning och betalningsföreläggande skall full kostnadstäck-
ning gälla (120 kr.).
— I förenklade tvistemål, familjerättsliga mål och allmänna domstolsärenden skall samma avgiftsnivå tillämpas som i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.
— I dispositiva tvistemål, andra fastighetsdomstolsmål än fastighetsbild-
ningsmål och andra vattenmål än besvärs- och underställningsmål bör
en viss procentsats av självkostnaden för dispositiva tvistemål tas ut. I
avvaktan på ett tillfredsställande underlag för att beräkna kostnaderna
för dessa mål föreslås t. v. en schablonmässigt bestämd avgift (500 kr.).
— I ordinära konkurser skall samma avgitftsnivå tillämpas som i dispositiva
tvistemål. Mindre konkurser och ackordsärenden skall vara fria från
avgift. — I övriga avgiftsbelagda ärenden vid målenhet skall samma avgiftsnivå
tillämpas som i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.
Av det ovanstående följer att en högre avgift kommer att tas ut i disposi-
tiva tvistemål än i mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Därför föreslås att en tilläggsavgift (500-120 = 380 kr.) skall tas ut när ett mål om
betalningsföreläggande hänskjuts till rättegång eller när ett förenklat tvistemål överförs till ordinär process.
Utredningen behandlar i detta betänkande inte frågan om övergripande : principer för uttag av avgifter för kopior och avskrifter. För avskrifter och fotokopior föreslås därför samma avgifter gälla som f.n. En nyhet är dock
att en avgift föreslås för kopia av bandupptagning.
Vid beställning av enstaka kopior kan det f. n. inträffa att avgifterna är så
låga att de inte täcker uppbördskostnaderna. Utredningen föreslår därför att domstolsverket bemyndigas att föreskriva, att tingsrätt inte skall ta ut avgift om den uppgår till ett så lågt belopp att kostnaderna för att ta betalt
överstiger avgiften. Denna avgiftstrihet är inte avsedd att gälla i de fall
tingsrätten enligt gällande författningar skall framställa kopior på parts eller annans bekostnad vid försummelse att ge in inlagor eller andra hand-
lingar i föreskrivet antal exemplar. Utredningen föreslår också en bestämmelse som ger domstolsverket möjlighet att föreskriva att tingsrätt utan avgift får tillhandahålla part kopia av handling som har upprättats eller
införskaffats av tingsrätten. Kritik har från flera håll riktats mot avgiftsfriheten för staten, kommuner
och landstingskommuner. Detta har särskilt gällt kommuner och landstingskommuner. Dessutom vållar avgiftsfriheten en del tolkningsproblem. Avgiftsfrihet för staten och kommunerna är ovanlig i statlig avgiftsbelagd
verksamhet. De skäl som kan anföras mot en sådan avgiftsfrihet gäller i stor utsträckning även i fråga om verksamhet vid tingsrätt. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att den gällande avgiftsfriheten avskaffas vid ' tingsrätterna. Praktiska skäl har dock fått utredningen att inte föreslå någon ändring i avgiftsfriheten såvitt avser avgifter enligt nuvarande avd. I, dvs. bl.a. för kopior.
Förutom för staten, kommuner och landstingskommuner föreligger enligt Exp.K. generell avgiftsfrihet för åtskilliga andra subjekt samt i vissa mål och ärenden. En del av de nuvarande bestämmelserna om avgiftsfrihet gäller annan verksamhet än vid tingsrätt och skall därför självfallet inte föras över till förordningen om avgifter vid tingsrätt. Andra har blivit överflödiga genom att den nya avgiftslistan är så konstruerad att avgifter skall tas ut endast i vissa angivna mål eller ärenden.
Utredningen har i detta betänkande inte tagit slutlig ställning till om stämpelmärkena skall behållas i fortsättningen. Stämpelmärken skall sålunda fortfarande användas för uppbörd av avgifter som tas ut i samband med ansökan i mål och allmänna domstolsärenden.
I förstaget till förordning om avgifter vid tingsrätt förenklas uppbördsbestämmelserna avsevärt. Bl.a. föreslås de särskilda föreskrifterna om påminnelseskyldighet och om sättet för indrivning upphävda. I stället skall avskrivningskungörelsens (1965:921) bestämmelser vara tillämpliga på avgifter vid tingsrätt. Domstolsverket föreslås vidare få befogenhet som bevakningsmyndighet enligt nämnda kungörelse. Vissa ändringar föreslås också i stämpelskattelagen (1964:308) och i stämpelkungörelsen (1964: 619).
Utredningen föreslår att talan mot beslut om avgift enligt förordningen om avgifter vid tingsrätt skall föras hos domstolsverket genom besvär. Enligt Exp. K. anförs besvären hos riksskatteverket.
Lösningsskyldigheten i allmänna domstolsärenden och i mål vid överrätt föreslås avskaffad. Detta ställer ökade krav på domstols skyldighet att underrätta part om utgången i sådana ärenden och mål. Utredningen har funnit att underrättelseskyldigheten lämpligen kan fullgöras på samma sätt som nu gäller i tvistemål vid underrätt. Underrättelseskyldigheten i överrätt bör emellertid inte omfatta den del av avgörandet som består av kopia av lägre rätts dom eller beslut. Bl.a. i syfte att uppnå enhetliga bestämmelser föreslås att parterna i brottmål skall underrättas på samma sätt som i tvistemål. De särskilda underrättelsebestämmelserna i tvistemål resp. brottmål och en del av bestämmelserna i Exp.K. om tillhandahållande av dom och beslut föreslås sammanförda i en förordning om skyldighet för domstol att underrätta part om dom och slutligt beslut m. m.
Utredningen beräknar att intäkterna av avgifter vid tingsrätt ökar från 98 milj. kr. (budgetåret 1978/79) till närmare 200 milj.kr. I sammanhanget marginella kostnadsökningar uppstår till följd av förslaget om utvidgad underrättelseskyldighet.
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden
Remissyttranden har avgetts av riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslern (JK), riksåklagaren, domstolsverket (DV), centralnämnden för fastighetsdata (CFD), kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket, Svea hovrätt, Göta hovrätt, Sollentuna tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Västerås tingsrätt, Falu tingsrätt, Karlskrona tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Ängelholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. Kristinehamns tingsrätt, Jämtbygdens tingsrätt, rättshjälpsnämnden i Malmö, Södra Allmänna Advokatbyrån i
Stockholm, Västra Allmänna Advokatbyrån i Stockholm, kommittén (Ju 1979:07) för utredning av den fortsatta fastighetsdataverksamheten, kon-
kurslagskommittén (Ju 1971:06), rättegångsutredningen (Ju 1977:06), ut-
redningen (Ju 1972: 12). angående företagsinteckning, Landstingsförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska spar-
banksföreningen, Sveriges advokatsamfund och Svergies domareförbund.
1 Allmänt om ekonomiska mål vid tingsrätterna
DV: Utredningens överväganden avseende ekonomiska mål för skilda
delar av verksamheten vid tingsrätt kan DV i allt väsentligt stödja även om
det kan komma att visa sig att kostnadsberäkningarna för vissa delar av
verksamheten kan bli svåra att göra med tillräcklig grad av säkerhet.
Sollentuna tingsrätt: Tingsrätten anser att ändringar bör vidtas som
syftar till att kostnaderna för tingsrättsverksamheten i högre grad än f.n. täcks av avgifter. Utredningens förslag är därför lämpliga som grund för
författningsändringar. Det kan emellertid sättas i fråga om man inte bör gå
längre mot målet till kostnadstäckning än vad utredningen gjort. Även om
kostnadstäckningsprincipen inte kan gälla för alla slag av mål och ärenden
vid en tingsrätt har utredningens förslag. som innebär en inkomstökning från ung. 100 milj. kr. till 200 milj. kr., mer karaktären av justering av
nivåer för avgifter än en genomgripande reform på området.
Västerås tingsrätt: Beträffande de allmänna domstolarnas (och särskilt underrätternas) verksamhet har man sedan gammalt skilt mellan å ena sidan domstolarnas konfliktlösande eller i trängre mening dömande uppgift och å den andra deras ombesörjande av s.k. frivillig rättsvård. Vad gäller
den förstnämnda uppgiften utgör tillhandahållandet av organ för att lösa
konflikter i ett samhälle en av de ursprungliga statsfunktionerna, och även för ett modernt samhälle är denna funktion en grundförutsättning. Att för
en verksamhet, som sålunda i grunden bedrivs i alla medborgares toch således statens eget) intresse, uppställa som princip att de rättssökande skall betala alla kostnader för verksamheten måste vara oriktigt. Självkost-
nadsprincipen måste således förkastas som grund för ett avgiftssystem avseende domstolarnas dömande verksamhet. Och att såsom utredningen
gör i sina resonemang tala om ekonomiska mål för denna verksamhet ter sig helt främmande. I praktiken föreligger också ewt betydande hinder mot atl på domstolsområdet tillämpa självkostnadsprincipen, nämligen det förhållandet att såsom verkställda undersökningar utvisat det är så gott som ogörligt att beräkna kostnadera för olika mål- och ärendegrupper.
Då det gäller den s.k. frivilliga rättsvården, dit framför allt inskrivningsärenden men även andra ärenden hör, kan inte samma principiella invändningar mot tillämpningen av en självkostnadsprincip framställas.
Falu tingsrätt erinrar om att, om utredningens förslag genomförs, självkostnadsprincipen blir tillämplig endast i undantagsfall vid bedömande av avgifterna vid tingsrätt.
Kristianstads tingsrätt: Tingsrätten har inte något att erinra mot att självkostnadsprincipen läggs till grund för avgiftslistan, såvitt angår tingsrätternas rättsvårdande verksamhet. När det gäller den dömande verksamheten, kan dock skäl anföras mot att generellt låta avgifterna grundas på denna princip. Såsom utredningen påtalat, är kostnaderna för hanteringen av mål, och då främst DT-målen, ofta höga. Om de höga kostnaderna skulle tillåtas slå igenom på avgifterna för sådana mål, skulle detta — trots rättshjälpssystemet — kunna få en på allmänheten avhållande inverkan i fråga om benägenheten att anlita domstolarna. Enligt tingsrättens mening vore en sådan utveckling ur rättssäkerhetssynpunkt olycklig; rätten sedan urminnes tid att kunna få en tvist prövad av allmän domstol får inte äventyras.
Malmö tingsrätt: Tingsrätten vill starkt ifrågasätta om självkostnadsprincipen bör vara tillämplig på domstolarnas verksamhet med hänsyn till dennas särskilda karaktär. Staten förbehåller sig i princip monopol på rättskipning och den enskilde är beroende av domstolarnas medverkan om han skall komma i åtnjutande av det skydd som lagarna ger honom. Det ter sig då inte särskilt naturligt att säga att den rättssökande allmänheten ”utnyttjar” domstolarna eller ”föranleder” verksamheten där. Avgifterna vid domstolarna bör därför enligt tingsrättens uppfattning inte relateras till de kostnader som verksamheten förorsakar utan liksom nu bestämmas schablonmässigt. Därvid bör bl. a. beaktas behovet att förebygga processmissbruk.
Enligt tingsrättens mening kommer ett genomförande av utredningsförslaget också att föranleda omfattande och besvärliga kostnadsberäkningar. Tingsrätten avstyrker att avgifterna skall relateras till ekonomiska mål.
Halmstads tingsrätt: Att bestämma ett ekonomiskt mål utifrån kostnadstäckningsprinciper förutsätter att man vid en så heterogen verksamhet som en tingsrätt kan särskilja kostnaderna för olika grenar. Vad utredningen har anfört visar vilka svårigheter som därvid möter. I själva verket synes något så när tillförlitliga uppgifter ha kommit fram endast beträffande några avgränsade typer av massärenden. I övrigt har man varit tvingad att tillgripa schabloner. Tingsrätten har full förståelse för svårigheterna men kan inte underlåta att påpeka att en av fördelarna med att sätta upp ekonomiska mål, nämligen att möjliggöra politiska beslut om kostnadstäckningsnivån, därigenom inte annat än delvis kan uppnås.
Rättegångsutredningen delar den i betänkandet framförda uppfattningen att ekonomiska mål för verksamheten vid domstol bör fastställas.
Västra Allmänna Advokatbyrån anser det rimligt att den enskilde vid utnyttjandet av domstolarnas tjänster vid inskrivningsväsendet och liknande skall bidraga till de faktiska kostnaderna. Förslaget i denna del tillstyrks. Däremot ifrågasättes om den föreslagna principen om självkostnad bör tillämpas beträffande den dömande verksamheten. Därest anlitandet av domstolarna i deras dömande verksamhet skall vara förenat med kostnader, som helt eller delvis skall uppfylla självkostnadsprincipen, synes risk föreligga att den enskildes förtroende för domstolarna rubbas. Den dömande verksamheten tillvaratar också det allmännas bästa och samhäl-
lets nytta av kontroll, vilket torde vara omöjligt att ekonomiskt värdesätta.
Med ett hänsynstagande till självkostnadsprincipen synes även den dömande verksamhetens självständighet kunna äventyras.
Svenska sparbanksföreningen anser att kostnadstäckningsprincipen inte får drivas för långt när det gäller domstolarnas verksamhetsområden. Det måsta vara en grundläggande regel i en demokrati att samhället tillhanda-
häller medborgarna rättsvård till rimliga kostnader.
Sveriges domareförbund: Förbundet ifrågasätter lämpligheten av att den dömande verksamheten görs till föremål för ekonomiska överväganden. Förbundet ifrågasätter också varför sådana krav bör uppställas just för tingsrätternas verksamhet men inte när det gäller andra organ inom den dömande verksamheten, såsom exempelvis förvaltningsdomstolarna. Förbundet bestrider att det föreligger behov av ytterligare kostnadsberäkningar. Tidigare undersökningar har lämnat bristfälliga resultat och det kan förmodas att vidare ansträngningar kommer att ge ett ungefärligen likartat
utfall.
2 Avgiftfrihet för staten, kommuner och landstingskommuner
DV, Falu tingsrätt, rättegångsutredningen och Södra Allmänna Advokatbyrån tillstyrker att avgiftsfriheten för staten, kommunerna och landstingskommunerna upphör.
Stutskontoret ifrågasätter om det är lämpligt att genomföra den föreslagna ändringen innan utredningen behandlat frågan om avgiftsfrihet vid statliga myndigheter i hela dess vidd.
RRY tillstyrker utredningens förslag. Detta torde enligt verket leda till ett bättre kostnadsansvar i och med att myndigheter och motsvarande organ noggrannare prövar vilka åtgärder som skall vidtas.
Svea hovrätt: Förslaget har inte den tyngd som utredningen vill göra gällande. Väl kan det synas rimligt att kommunerna betalar samma avgifter som Övriga kärande och sökande. Att staten skulle göra det förefaller emellertid vara en onödig rundgång med statliga medel. Avgiftsfriheten för
staten bör därför bestå.
Stockholms tingsrätt tillstyrker utredningens förslag. Det är tingsrättens förhoppning att många mål om lagsökning och betalningsföreläggande avseende bagatellurtade fordringsanspräk därigenom skall falla bort.
Kummarkollegiet: Principen, att samtliga kostnader, som en myndighets verksamhet orsakar statsverket, skall bäras av denna myndighet, har under senare decennium vunnit insteg i statsförvaltningen. Principen kan svärligen genomföras konsekvent och förorsakar utan tvekan staten ökade kostnader. Kollegiet finner emellertid inte anledning att i detta sammanhang närmare kritisera systemet. Kollegtet lämnar därför förslaget utan ytterligare erinran.
Västerås tingsrätt: Tingsrätten har ej någon erinran mot att avgiftsfriheten för kommuner och landsting avskaffas. Tvärtom har tingsrätten fått
den erfarenheten att det föreligger ett behov av avgift för att avhålla dessa
myndigheter från att ta domstolarnas resurser i anspråk för bagatellartade krav. Då det gäller avgiftstriheten för staten ställer sig tingsrätten däremot tveksam till om det är motiverat att avskaffa den. De av utredningen redovisade skälen till aut även staten i allmänhet har att utge avgift inom statlig verksamhet synes inte äga tillämpning inom domstolsverksamheten. Vad som anförs om tolkningsproblem och enklare handläggningsrutiner saknar nämnvärd betydelse.
Kurlskrona tingsrätt: Avskaffandet av avgiftsfriheten för stat, kommun och liknande subjekt skulle onekligen avlägsna vissa tolkningsproblem. Som utredningen påpekat skulle emellertid betalning av avgifter, som slutligen skulle bäras av det allmänna, bli tämligen meningslös. Dessutom ökas därigenom onödigtvis tingsrätternas uppbörd och redovisning av medel. Tingsrätten tvivlar på att fördelarna med den föreslagna ordningen
överväger nackdelarna.
Malmö tingsrätt avstyrker förslaget om avgiftsskyldighet för staten men
anser sig kunna tillstyrka att kommuner och landstingskommuner blir
avgiftsskyldiga.
Halmstads tingsrätt: Förslaget att med vissa undantag upphäva avgiftsfriheten för staten och andra offentliga organ är principiellt riktigt och kommer att avsevärt underlätta handläggningen genom att besvärliga tolk-
ningsproblem bortfaller. Göteborgs tingsrätt: Förslaget att slopa avgiftsfriheten för staten, kom-
muner, landstingskommuner m. fl. är enligt tingsrättens mening angeläget för att skapa ett kostnadsmedvetande hos många statliga och kommunala myndigheter, som f.n. ofta anlitar rättsväsendet även för helt obetydliga krav.
Kristinehamns tingsrätt: En avgiftsbeläggning som nedbringar antalet kommunala ansökningar om betalningsföreläggande kan medföra den nackdelen att färre betalningstvister kommer att leda till uppgörelse, vilket kan skada den allmänna betalningsmoralen. Tingsrätten anser bl. a. med
hänsyn härtill att kommun och landsting skall förbli fria från avgift, liksom
staten utom statliga bolag.
Laundstingsförbundet: Enligt utredningens förslag åläggs landsting och kommuner avgiftsskyldighet för ärenden vid tingsrätt m. m. Detta medför en direkt kostnadsöverföring från staten till landstingen som inte mot-
svaras av någon effektivisering eller i övrigt förbättring av verksamheten. Med utgångspunkt från de allmänna ekonomiska förutsättningarna och de
krav som förs fram om begränsning av de kommunala utgiftsökningarna kan förbundsstyrelsen inte tillstyrka förslaget.
Svenska kommunförbundet: Styrelsen finner det anmärkningsvärt att utredningen utan närmare granskning lägger ett dåligt underbyggt påstående om missbruk till grund för förslag om slopande av nuvarande avgiftsfrihet i samband med betalningsföreläggande o.d. Visserligen är statistiken
på området dålig men undersökningar saknas inte. Av domstolsverket
företagen undersökning vid Göteborgs tingsrätt framkom att antalet betail-
ningsförelägganden från offentligrättsliga subjekt i förhållande till totalantalet utgjorde 1397-. Det sökta beloppet utgjorde 1392 av totalbeloppet.
Detta visar enligt styrelsen att de offentligrättsliga subjekten gör en lika noggrann prövning av sina ärenden som de privaträttsliga. Utredningens hänvisning till en skrivelse från Arvika tingsrätt har föranlett förbundet att tillfråga berörda kommuner om deras rutiner vid betalningsförelägganden. Av svaren framgår att Kommunerna gör en noggrann undersökning innefattande bl.a. kontakt med sociala myndigheter och kronofogden. Det sökta
beloppet ligger genomsnittligt på omkring 850 kr. för år 1979. Beloppet kan
inte betecknas som ”bagatellartat””.
Kommunerna har i här aktuellt avseende en helt annan ställning än
andra kreditgivare. I de fall kommunerna lämnar kredit måste detta ske utan att kreditvärdigheten prövas. Vidare måste kommunerna till följd äv lagstiftning, sociala eller andra skäl fortsätta sina ”leveranser” även sedan gäldenären visat betalningsovilja eller -oförmåga. Enligt styrelsens upp-
fattning finns det därför starka skäl som talar för att särbehandla kommunerna i här aktuellt sammanhang. Styrelsen avstyrker därför utredningens förslag att avskaffa den nuvarande avgiftsfriheten.
Sveriges domareförbund: Förbundet tillstyrker utredningens förslag att gällande frihet att erlägga ansökningsavgift avskaffas vad gäller kommuner och landstingskommuner. Däremot delar förbundet inte uppfattningen att avgiftsfriheten avskaffas även för staten, enär detta enligt förbundets mening skulle leda till övervägande negativa effekter. Framför allt skulle en sådan ordning innebära nya rutiner och arbetsuppgifter vid flera statliga myndigheter utan någon ekonomisk nytta för den sammantagna statliga .verksamheten. Förbundet är medvetet om att det ibland, särskilt i inskrivningsärenden, kan vara svårt att avgöra om visst subjekt ej omfattas av avgiftsfriheten, men detta problem får anses vara av mindre betydelse vid
jämförelse med de onödiga kostnader som skulle uppkomma om avgiftsfri-
heten slopades.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981