Ny konkurstillsyn

DEL I

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Betänkande av

Konkurstillsynsutredningen

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 7 maj 1997 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Laila Freivalds, att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vilken inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall ha, vad som bör gälla för utseende och arvodering av konkursförvaltare och om konkurskostnaderna totalt sett kan minskas och i så fall hur det kan ske.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 13 maj 1997 numera f.d. hovrättslagmannen Trygve Hellners som särskild utredare.

Utredningen antog namnet Konkurstillsynsutredningen.

Den 1 oktober 1998 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredaren varvid uppdraget preciserades beträffande kostnader och förvaltningen vid konkurs. Tiden för redovisning av uppdraget förlängdes till den 30 september 1999.

Den 22 april 1999 fick utredaren nya tilläggsdirektiv i vilka uppdraget utvidgades så att utredaren, dock alltjämt med utgångspunkt i att konkurstillsynen skall vara offentlig, förutsättningslöst skulle överväga den framtida tillsynsfunktionens organisation. Utredaren hade vid dessa överväganden att beakta de allmänna uttalanden som Lagutskottet gjort i betänkandet 1998/99:LU11 om inriktningen av en reform och de frågeställningar som belyses i motionen 1998/99:L301. Tiden för redovisning av uppdraget förlängdes i anledning härav till den 30 juni 2000.

Som sakkunniga förordnades den 7 juli 1997 advokaten Margareta Andersson, professorn Lars Heuman, advokaten Hans Lindell, bankdirektören Bengta Ljung, jur.kand. Susanna Tropp, chefskronofogden Magnus Westerström och kronodirektören Runar Viksten. Bengta Ljung entledigades den 16 februari 1998 och i hennes ställe förordnades samma dag juristen Cecilia Hernqvist. Cecilia Hernqvist entledigades den 13 maj 1998 och i hennes ställe förordnades samma dag bankdirektören Håkan Jansson. Som ytterligare sakkunnig förordnades den 28 oktober 1998 ekonomihandläggaren Anette Nilsson, som entledigades den 27 januari 1999. Samma dag förordnades ekonomihandläggaren Clas Ek i hennes ställe. Magnus Westerström entledi-

gades den 31 juli 1999 och i hans ställe förordnades fr.o.m. den 1 augusti samma år kronofogden Ann Ganelind.

Den 7 juli 1997 förordnades numera hovrättsrådet Mikael Mellqvist, kanslirådet Frank Walterson och departementsrådet Charlotte Zackari att biträda utredningen som experter. Sedan Charlotte Zackari entledigats den 1 april 1999 förordnades samma dag numera kanslirådet Eva Agevik. Som ytterligare expert förordnades också denna dag direktören Lars-Olof Eklöf.

Den 15 maj 1997 förordnades hovrättsassessorn Madeleine Westberg, att fr.o.m. samma dag, och den 13 november 1998 hovrättsassessorn Ingela Sundin, att fr.o.m. den 16 november samma år, vara sekreterare i utredningen.

Härmed överlämnas utredningens betänkande Ny konkurstillsyn (SOU 2000:62).

Till betänkandet fogas särskilda yttranden av Runar Viksten och Ann Ganelind.

Utredningen har slutfört sitt arbete.

Malmö i juni 2000.

Trygve Hellners

/Madeleine Westberg

Ingela Sundin

Innehåll DEL I

Förkortningar ..................................................................................................13

Sammanfattning...............................................................................................15

Summary ..........................................................................................................23

Författningsförslag..........................................................................................33

1 Inledning.............................................................................................89 1.1 Uppdraget ...........................................................................................89 1.2 Arbetets bedrivande..........................................................................101 1.3 De generella direktiven ....................................................................102 1.4 Övrigt................................................................................................103

2 Nuvarande förhållanden...................................................................105 2.1 Allmänt om konkurs .........................................................................105 2.1.1 Motiven för konkursinstitutet ..............................................105 2.1.2 Rollfördelningen mellan konkursförfarandets subjekt ........106 2.1.3 Översikt över konkursförfarandet........................................108 2.1.4 Konkursutvecklingen ...........................................................114 2.2 Bakgrunden till nuvarande ordning ..................................................118 2.2.1 Förhållandena fram till 1979 års reform..............................118 2.2.2 1979 års reform....................................................................126 2.2.3 1987 års reform....................................................................130 2.3 Den offentliga konkurstillsynens innehåll och organisation ............131 2.3.1 Allmänt om tillsynsmyndigheternas uppgifter ....................131 2.3.2 Tillsynsmyndigheternas organisation ..................................134 2.3.2.1 Regionaliseringsreformen 1997 ...........................134

2.3.2.2 De tio tillsynsmyndigheternas organisation .........135

2.3.3 Riksskatteverkets roll...........................................................136 2.3.4 Den närmare regleringen av tillsynsmyndigheternas uppgifter m.m.......................................................................140 2.3.5 Närmare om konkurstillsynen i praktisk tillämpning ..........143 2.3.5.1 RRV-rapporten 1994:13 .......................................143 2.3.5.2 Enkäten till tillsynsmyndigheterna ......................145

2.3.5.3 Enkäten till tingsrätterna ......................................153 2.3.5.4 Hearingen ............................................................154 2.3.5.5 Övrigt....................................................................156

2.4 Utseende av konkursförvaltare och därmed sammanhängande frågor ................................................................................................157 2.4.1 Inledning ..............................................................................157 2.4.2 1979 års reform....................................................................158 2.4.3 1987 års reform m.m............................................................159 2.4.4 Tillgången på konkursförvaltare, m.m.................................160 2.4.4.1 Tillgången på konkursförvaltare ..........................160

2.4.4.2 Konkursförvaltarorganisationer ...........................164

2.4.5 Närmare om nuvarande beslutsordning ...............................166 2.4.5.1 Systemet med ”förvaltarlistor”.............................166 2.4.5.2 Betydelsen av olika faktorer vid utseende av förvaltare..........................................................167 2.4.5.3 Inflytandet från borgenärer och andra vid

utseendet av förvaltare .........................................169

2.4.5.4 Entledigande av konkursförvaltare.......................171

2.5 Arvode och kostnadsersättning till konkursförvaltarna....................172 2.5.1 Nuvarande regler..................................................................172 2.5.2 1979 års reform m.m............................................................173 2.5.3 1987 års reform m.m............................................................174 2.5.4 Praktisk tillämpning av reglerna om arvodering

till förvaltarna ......................................................................176 2.5.4.1 Debiteringsprinciper samt tingsrätternas och

TSM:s bedömning av arvodena m.m...................176

2.5.4.2 Frekvensen av TSM:s erinringar mot begärda arvoden, m.m ........................................................180 2.5.4.3 Arvodenas storlek i utdelningskonkurs, m.m. ......183 2.5.5 Närmare om arvode och kostnadsersättning i konkurs som avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL .....................................186 2.5.5.1 Allmänt .................................................................186 2.5.5.2 Taxesystemet ........................................................187 2.5.5.3 Andelen avskrivningskonkurser med arvode

över taxa ...............................................................195

2.5.6 Arvode och kostnadsersättning i konkurser som avslutas på annat sätt än genom utdelning eller avskrivning enligt 10 kap. 1 § KL ...........................................................199

2.6 Kostnader och kostnadsansvar vid konkurs......................................201 2.6.1 Inledning ..............................................................................201 2.6.2 Konkurskostnader ................................................................203 2.6.2.1 Kostnad för statens tillsyn i konkurser.................204

2.6.2.2 Kungörelsekostnader ............................................205

2.6.2.3 Kostnader för skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärer under konkursen .............210

2.6.3 Kostnadsansvar enligt 14 kap. 3 § konkurslagen.................211 2.6.4 Andra kostnader i samband med konkurs............................214 2.6.4.1 Ansökningsavgift i samband med konkurs-

ansökan .................................................................215

2.6.4.2 Förvaring av gäldenärens räkenskapsmaterial m.m.........................................................218

3 Förhållandena i vissa andra länder .................................................223 3.1 Inledning ...........................................................................................223 3.2 Danmark ...........................................................................................224 3.2.1 Samhällets kontroll över konkursförvaltningen...................224 3.2.2 Utseende av förvaltare .........................................................226 3.2.3 Arvodering av förvaltare......................................................226 3.2.4 Kostnadsansvaret i konkurs .................................................227 3.3 Finland ..............................................................................................228 3.3.1 Samhällets kontroll över konkursförvaltningen...................229 3.3.2 Utseende av förvaltare .........................................................232 3.3.3 Arvodering av förvaltare......................................................233 3.3.4 Kostnadsansvaret i konkurs .................................................234 3.4 Norge ................................................................................................235 3.4.1 Samhällets kontroll över konkursförvaltningen...................236 3.4.2 Utseende av förvaltare .........................................................240 3.4.3 Arvodering av förvaltare......................................................241 3.4.4 Kostnadsansvaret i konkurs .................................................241 3.5 Federal trustees i USA......................................................................244

4 Reformönskemål ...............................................................................249 4.1 Riksdagen .........................................................................................249 4.1.1 Lagutskottets betänkande 1993/94:LU 20 ...........................249 4.1.2 Lagutskottets betänkande 1997/98:LU 14 ...........................250 4.1.3 Lagutskottets betänkande 1998/99:LU 11 ...........................251 4.2 Statliga utredningar och reformförslag.............................................253 4.2.1 Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför

2000–talet (SOU 1991:106), m.m........................................253

4.2.2 Promemorian Konkursgäldenären (Ds 1994:96) och prop. 1994/95:189................................................................264 4.2.3 Riksrevisionsverkets rapport Tillsyn vid konkurs (RRV 1994:13) ....................................................................266

4.2.4 Domstolsverkets rapport Översyn av vissa konkursrättsliga föreskrifter (DV 1992:2) ...........................269

4.2.5 Riksskatteverkets fördjupade anslagsframställning för skatteförvaltningen och exekutionsväsendet för åren 1997–1999, bilaga 1.....................................................272 4.2.6 Statskontorets rapport 1999:20 En samlad administration av lönegarantin ............................................274

4.3 Övriga reformförslag ........................................................................275 4.3.1 Justitieombudsmannens beslut den 30 december 1983 (dnr. 3686–1983) .................................................................275 4.3.2 Justitieombudsmannens beslut den 18 januari 1995 (dnr. 3698–3699–1994) ..............................................277 4.3.3 Justitiekanslerns beslut den 8 oktober 1993 (dnr. 91–93–21) ...................................................................278 4.3.4 Näringsfrihetsombudsmannens beslut 1992:303 .................280 4.3.5 Skrivelser till regeringen......................................................281 4.3.5.1 från Riksskatteverket (dnr. Ju 93–2580) och

(dnr. Ju 96–4112) .................................................281

4.3.5.2 från Kronofogdemyndigheten i Jönköpings län (dnr. Ju 93–3905) .................................................286 4.3.5.3 från Konkursförvaltarkollegiernas Förening (dnr. Ju 94–3928) .................................................287 4.3.5.4 från Stockholms tingsrätt (dnr. Ju 96–3130)........289 4.3.5.5 från Sveriges advokatsamfund och Konkurs-

förvaltarkollegiernas Förening (dnr. Ju 1997–7032) .............................................290

4.3.5.6 från Konkursförvaltarkollegiernas Förening (dnr. Ju 1999–888) ...............................................291 4.3.5.7 från lagmannen Karl-Olof Lidin i Eslövs tings-

rätt (dnr. Ju 93–660) .............................................292

4.3.6 Skrivelser till utredningen....................................................293 4.3.6.1 från Konkursförvaltarkollegiernas Förening den 11 februari 2000 ............................................293 4.3.6.2 från Riksskatteverket den 25 februari 2000 .........294 4.3.7 Konkursförvaltarkollegiernas Förenings rapport i juni 1997 "Synpunkter på det obeståndsrättsliga regelsystemet"......................................................................294 4.3.8 Insolvensrättsligt forum 1997 och 1999 ..............................299 4.3.9 Rubicon................................................................................303

5 Överväganden...................................................................................305 5.1 Inledning ...........................................................................................305 5.1.1 Konkurs och kontroll av konkurs.........................................305 5.1.2 Tidigare reformarbete ..........................................................307 5.1.3 Kritiken mot nuvarande ordning, m.m.................................309

5.2 Allmänna utgångspunkter för en reform av den offentliga tillsynen ............................................................................................311 5.2.1 Allmänt om bevakningen av olika intressen i konkurs ........311 5.2.2 Närmare om borgenärernas roll i konkurs ...........................313 5.2.3 Den offentliga tillsynens allmänna karaktär ........................321 5.2.4 En självständig tillsynsfunktion...........................................326 5.2.5 Domstolarna och tillsynsfunktionen ....................................328 5.2.6 Effektivisering och besparing ..............................................330 5.3 Utseende av konkursförvaltare .........................................................332 5.3.1 Inledning ..............................................................................332 5.3.2 Reformbehovet.....................................................................335 5.3.3 Reformvägar ........................................................................343 5.3.3.1 Allmänna utgångspunkter.....................................343

5.3.3.2 Ett förtydligande i KL avseende kompetenskraven ...................................................................343 5.3.3.3 Bör tillsynsorganet anförtros befogenheten att utse förvaltare? .....................................................346 5.3.3.4 Ett ökat borgenärsinflytande inom ramen för nuvarande ordning ................................................350 5.3.3.5 Offentlig auktorisation av konkursförvaltare .......351 5.3.3.6 Upphandling enligt lagen (1992:528) om offentlig upphandling ...........................................352 5.3.3.7 Inrättandet av ett bedömningsorgan för att avgränsa förvaltarkretsen .....................................353 5.3.4 Domstolens, tillsynsorganets respektive borgenärernas m.fl. roll vid förordnande av förvaltare i den enskilda konkursen.............................................................................365

5.4 Arvode och arvodeskontroll .............................................................368 5.4.1 Inledning ..............................................................................368 5.4.2 Arvodesbestämning i utdelningskonkurser..........................369 5.4.2.1 Bakgrund ..............................................................369

5.4.2.2 Reformbehovet .....................................................371 5.4.2.3 Tidsredovisning i arvodesframställan, m.m. ........373

5.4.3 Arvodesbestämning enligt konkursförvaltartaxan ...............378 5.4.3.1 Inledning...............................................................378 5.4.3.2 Bakgrund ..............................................................379 5.4.3.3 Konkursförvaltartaxans innehåll

och omfattning......................................................383

5.4.4 Beslutsfunktionen i arvodesfrågor.......................................390 5.4.4.1 Nuvarande förhållanden .......................................390 5.4.4.2 Beslutsfunktionen med en ny offentlig tillsyn ....................................................................391

5.5 Ett centralt Konkursråd.....................................................................400 5.5.1 Behovet av ett centralt, rådgivande organ ...........................400 5.5.2 Närmare om Konkursrådet...................................................404 5.6 Vissa frågor rörande konkursförfarandet..........................................411 5.6.1 Allmänna synpunkter ...........................................................411 5.6.2 Omfördelning av beslutsfunktioner? ...................................415 5.6.3 Utseende av en borgenärskommitté .....................................432 5.6.4 Anstånd med avlämnande av förvaltarberättelse .................436 5.6.5 Konkurs ett fortlöpande ärende hos tingsrätten...................437 5.7 Närmare om innehållet i en ny offentlig tillsyn................................441 5.7.1 Ändamålen med tillsynen ....................................................441 5.7.2 Metoder för en selektiv tillsyn.............................................447 5.7.2.1 Utgångspunkter.....................................................447

5.7.2.2 Konkursförvaltarrapport i konkursens början ......449 5.7.2.3 Planeringen av tillsynsarbetet...............................453 5.7.2.4 Närmare om baskontrollen ...................................458 5.7.2.5 Närmare om utökad tillsyn ...................................463

5.7.3 Vissa särskilda uppgifter för tillsynsorganet .......................470 5.7.3.1 Det nya tillsynsorganets servicefunktion .............470 5.7.3.2 Övriga uppgifter enligt KL...................................471 5.7.3.3 Det nya tillsynsorganets roll enligt lönegarantilagen (1992:497) ................................471

5.8 Kostnadsansvaret i konkurs ..............................................................474 5.8.1 Inledning ..............................................................................474 5.8.2 Konkursboets ansvar för kostnader vid konkurs..................477 5.8.3 Konkurssökande borgenärs ansvar för kostnader

i konkurs ..............................................................................481

5.8.4 Statens ansvar för kostnader i konkurs ................................491 5.8.4.1 Allmänna överväganden .......................................491 5.8.4.2 Statens anspråk på kostnadstäckning för tillsyns-, kungörande- och kallelsekostnader .......495 5.8.4.3 Tillsynsavgiften som en del i en konkurs-

avgift.....................................................................501

5.8.4.4 Särskilt om konkursavgift i s.k. hybridkonkurser och i konkurser som avslutas med ackord ............507

5.8.5 Ansökningsavgift vid konkursansökan ................................512

5.9 Organisatoriska frågor ......................................................................516 5.9.1 Ett nytt, offentligt tillsynsorgan ..........................................516 5.9.1.1 Behovet av regional förankring ............................516 5.9.1.2 Den regionala indelningen av tillsynsmyndigheten .........................................................521

5.9.1.3 Konkurstillsynsmyndighetens inre organisation ..........................................................532

5.9.1.4 Konsekvenser för sysselsättningen och offentlig service....................................................536

5.9.2 Konkursrådet........................................................................538

5.10 Särskilda kostnadsfrågor...................................................................544 5.10.1 Annonsering vid kungörande...............................................545 5.10.2 Fråga om tidpunkt för lyftning av särskilt arvode för

viss egendom........................................................................548

5.10.3 Redovisning av mervärdesskatt på konkursförvaltararvode...................................................................................552 5.10.4 Förvaring av konkursgäldenärens räkenskapsinformation m.m. enligt 7 kap. 22 § KL ..................................................561

5.11 Vissa frågor rörande konkursförvaltningen m.m..............................571 5.11.1 Omfattningen av skyldigheten enligt 7 kap. 15 §

första stycket 5 KL att i förvaltarberättelsen ange brottsmisstanke m.m. ...........................................................571

5.11.2 Omfattningen av skyldigheten enligt 7 kap. 15 § första stycket 6 KL att ange gäldenärens bokföringssystem m.m. .........................................................................574 5.11.3 Tidpunkten och formerna för att lämna berättelse enligt 7 kap. 20 § KL ...........................................................575 5.11.4 Redovisningen av medelsförvaltningen efter avslutad konkurs enligt 7 kap. 21 § KL .............................................579 5.11.5 Konkurstillsynsmyndighetens funktion i fråga om brottsefterforskning, m.m. ...................................................581

5.12 Reformens genomförande.................................................................588 5.12.1 Kostnadsmässiga konsekvenser ...........................................588 5.12.2 Ikraftträdande m.m...............................................................599

6 Författningskommentar ....................................................................603 6.1 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) ....................603 6.2 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497) ...............638 6.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...................639 6.4 Förslag till lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078)..............639 6.5 Förslag till förordning om ändring i konkursförordningen (1987:916).............................................................................640 6.6 Förslag till förordning om upphävande av förordningen (1979:972) om tillsynsavgift i konkurs.............................................642 6.7 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna...............................................642 6.8 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet...................................................643 6.9 Förslag till förordning med instruktion för konkursförvaltarråden....................................................................................643

6.10 Förslag till förordning med instruktion för Konkursrådet................646

Särskilda yttranden Särskilt yttrande av Runar Viksten................................................................649 Särskilt yttrande av Ann Ganelind ................................................................657

DEL II

Bilagor

Bilaga 1 Sammanställning av enkätsvaren 1997/98 från tillsynsmyndigheterna (TSM) ..................................................5 Bilaga 2 Sammanställning av enkätsvaren 1997/98 från tingsrätterna ...........................................................................39 Bilaga 3 Sammanställning av anteckningar från Konkurstillsynsutredningens hearing den 11 juni 1998 i Stockholm .............59 Bilaga 4 Frågor till Konkursombudsmannen ......................................71 Bilaga 5 Konkursombudsmannens skriftliga svar på utredningens frågor i mars 1998..................................................................75 Bilaga 6 Den finska lagen om övervakning av förvaltningen av konkursbon (nr 109/1995) .....................................................85 Bilaga 7 Rekommendation av delegationen för konkursärenden 8/31.12.1997 ..........................................................................93 Bilaga 8 Översikt över det norska Konkursrådets publikationer .......109 Bilaga 9 Enkäten till tillsynsmyndigheterna 1999 och en sammanställning av svaren ...............................................................117 Bilaga 10 Sammanställning av enkätsvaren angående omfattningen av kungörelseannonsering i konkurs....................................149 Bilaga 11 Kostnadsberäkningar ...........................................................155

SOU 2000:62 Förkortningar 13

Förkortningar

ABL Aktiebolagslagen (1975:1385) AFL Lagen (1962:381) om allmän försäkring BrB Brottsbalken Dir. Direktiv DKL Den danska konkursloven DKR Danska kronor Ds Departementsserien DU Domstolsutredningen DV Domstolsverket DVFS Domstolsverkets författningssamling EBM Ekobrottsmyndigheten EOUST Executive Office for U.S. Trustees FAR Föreningen Auktoriserade Revisorer FKS Den finska konkursstadgan FL Förvaltningslagen (1986:223) FMK Finska mark FRL Förmånsrättslagen (1970:979) HD Högsta domstolen JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen JuU Justitieutskottet KF Konkursförordningen (1979:801) KFM Kronofogdemyndigheten KL Konkurslagen (1987:672) KL-reformen eller 1987 års reform Införandet av en ny konkurslag den 1 januari 1988 (SFS 1987:672) KonkO Den finska konkursombudsmannen KU Konstitutionsutskottet LFR Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion LGL Lönegarantilagen (1992:497) LU Lagutskottet MB Miljöbalken NJA Nytt Juridiskt Arkiv Avd. I

14 Förkortningar SOU 2000:62

NJA II Nytt Juridiskt Arkiv Avd. II NKL Den norska konkursloven NKR Norska kronor NO Näringsfrihetsombudsmannen Ot.prp. Odelstinget, proposisjon Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RegU Regionaliseringsutredningen RF Regeringsformen RO Rättens ombudsman RPS Rikspolisstyrelsen RRV Riksrevisionsverket rskr Riksdagens skrivelse RSV Riksskatteverket RÅ Riksåklagaren SAL Lagen (1981:691) om socialavgifter Samu Samverkansutredningen SCB Statistiska Centralbyrån SekrL Sekretesslagen (1980:100) SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning TF Tryckfrihetsförordningen TSA Tidskrift för Sveriges advokatsamfund TSM Tillsynsmyndigheten (enligt hittillsvarande ordning) UB Utsökningsbalken ÄKL 1921 års konkurslag ÖvervF Den finska förordningen om övervakning av förvaltningen av konkursbon ÖvervL Den finska lagen om övervakning av förvaltningen av konkursbon 1911 års betänkande Förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs m.m. avgivet 14.11.1911 1919 års betänkande Förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs m.m. avgivet 7.7.1919 1979 års reform Ändringar i 1921 års konkurslag den 1 januari 1980

Sammanfattning

Uppdraget

Konkurstillsynsutredningens ursprungliga uppdrag 1997 har varit att – med utgångspunkt i att tillsynsfunktionen skall vara offentlig och knuten till kronofogdemyndigheterna (KFM) och att Riksskatteverkets (RSV:s) centrala funktion skall behållas – utreda

– vilken inriktning och vilket närmare innehåll den offentliga konkurstillsynen skall ha,

– vad som bör gälla för utseende och arvodering av konkursförvaltare och

– om konkurskostnaderna totalt sett kan minskas och i så fall hur det kan ske.

Uppdraget har genom tilläggsdirektiv 1998 beträffande kostnader och förvaltningen vid konkurs preciserats till att avse

– behovet av samordning av avgifter i konkurs samt vissa frågor om andra kostnader vid konkurs och

– vissa frågor angående förvaltarberättelsen m.m.

Genom tilläggsdirektiv 1999 har uppgiften utvidgats så att utredningen, dock alltjämt med utgångspunkt i att konkurstillsynen skall vara offentlig, förutsättningslöst skall överväga den framtida tillsynsfunktionens organisation. Utredningen har vid dessa överväganden haft att beakta de allmänna uttalanden som Lagutskottet har gjort i betänkandet 1998/99:LU11 om inriktningen av en reform och de frågeställningar som belyses i motionen 1998/99:L301.

Huvudpunkterna i betänkandet

En ny, offentlig konkurstillsyn

De övergripande ändamålen med den offentliga tillsynen skall enligt förslaget vara att övervaka att konkursförvaltningen främjar bästa möjliga utfall för borgenärerna och tillgodoser samhällets intressen vid konkurs. Dessutom skall övervakas att förvaltningen bedrivs i överensstämmelse med konkurslagen (1987:672, KL) och andra författningar. Huvudvikten i tillsynen skall ligga på det ekonomiska planet. I den föreslagna formuleringen av ändamålen ligger att tillsynen också skall verka för att avvecklingen av en konkurs inte fördröjs i onödan.

Metoderna för den offentliga tillsynen föreslås ändrade. Tillsynen skall vara generell i den meningen att inga konkurser lämnas helt utanför varje kontroll. Men tillsynen skall vara selektiv och dess omfattning anpassas till behovet av samhällelig kontroll i den enskilda konkursen. Tillsynsorganet skall tidigt ta ställning till behovet av övervakning. Detta underlättas i förslaget genom ett krav på att konkursförvaltaren i konkursens inledningsskede lämnar ett skriftligt besked om konkursens omfattning och beskaffenhet (konkursförvaltarrapport). Med ledning av rapporten skall tillsynsorganet planera tillsynsbehovet.

I alla konkurser skall göras en baskontroll. Den innefattar en legalitetskontroll av formellt slag, dvs. en övervakning av att konkursförvaltaren ger in föreskrivna handlingar i tid och att dessa fyller lagens krav. I många konkurser med okomplicerade förhållanden bör det normalt räcka med baskontrollen. Denna tjänar också som underlag för att avgöra om en mer ingående övervakning av konkursförvaltningen bör ske.

En utökad tillsyn kan bli aktuell framför allt i konkurser där det finns tillgångar av visst värde eller som avser en rörelse av inte ringa omfattning. Hur ingående denna tillsyn skall vara avgör tillsynsorganet i det enskilda fallet. Tillsynsorganet får enligt förslaget begränsa tillsynen till vad som är väsentligt att kontrollera med hänsyn till konkursens omfattning eller beskaffenhet. Det innebär att tillsynsorganet har frihet att efter omständigheterna inskränka övervakningen till en baskontroll också i något större konkurser.

I konkurser där tillsynen från början inskränkts till en baskontroll kan tillsynsorganet övergå till en utökad tillsyn, om det är motiverat med hänsyn till vad som senare kommit fram. Tillsynsorganet kan också besluta sig för att i efterhand stickprovsvis närmare granska ett antal konkurser, t.ex. för att kontrollera hur konkursförvaltaren hanterat tillgångar i en mindre rörelse (temagranskning).

Den offentliga konkurstillsynen föreslås få en ny organisation. I dag är tillsynen knuten till KFM; denna myndighet är enligt nuvarande lydelse av KL tillsynsmyndighet. Enligt förslaget skall tillsynen utövas av en självständig, rikstäckande myndighet (Konkurstillsynsmyndigheten). Denna skall varken vara inordnad under KFM:s budgetansvar eller lyda under RSV. Förutom tillsynsfunktionen skall den nya myndigheten ha en viktig informations- och utbildningsfunktion i förhållande till konkursförvaltarna (jfr vad som sägs om Konkursrådet nedan) och ha kvar den roll som enligt lönegarantilagen (1992:497) nu ankommer på tillsynsmyndigheten.

Konkurstillsynsmyndigheten skall enligt förslaget vara regionalt förankrad. Myndigheten föreslås bli indelad i sju enheter för den löpande verksamheten i olika regioner. Enheternas kansliorter blir Malmö, Jönköping, Göteborg, Stockholm, Eskilstuna, Härnösand och Umeå. Myndigheten skall ha en central funktion placerad i Stockholm. Där skall myndighetens chef, personaladministration och IT-funktion finnas. Det överlämnas dock i stor utsträckning åt myndigheten att avgöra hur dess inre organisation skall se ut.

Borgenärernas inflytande stärks

Utredningen lägger inte fram något förslag om att borgenärerna sedda som ett kollektiv skall ges något formellt inflytande i konkurs. Borgenärernas möjlighet att påverka konkursförfarandet förstärks emellertid genom medverkan i de s.k. konkursförvaltarråden och i Konkursrådet (se härom nedan). Vidare föreslås att en borgenär skall kunna begära att konkursdomstolen utser en borgenärskommitté. En fråga om utseende av en sådan kommitté bör prövas redan i samband med konkursbeslutet. Bl.a. konkursförvaltaren och Konkurstillsynsmyndigheten skall ges tillfälle att yttra sig. Kommittén skall vara ett samrådsorgan i förhållande till förvaltaren men inte ha någon beslutanderätt.

Beträffande borgenärernas inflytande vid utseende av konkursförvaltare i den enskilda konkursen, se nedan.

Beslutsfunktioner ändras i konkursförfarandet

Konkurs skall enligt förslaget liksom hittills vara ett fortlöpande ärende hos tingsrätten. Vissa beslutsfunktioner föreslås dock ändrade med tanke på dels önskemålet om renodling av domstolarnas verksamhet, dels konkurstillsynens nya, selektiva karaktär. Sålunda skall beslut om anordnande av bevakningsförfarande fattas av konkursförvaltaren i stället för av rätten. Frågor om anstånd med avlämnande av förvaltarberättelse skall prövas av

Konkurstillsynsmyndigheten i stället för av rätten. Också nuvarande krav på formellt medgivande från tillsynsmyndigheten till vissa åtgärder från förvaltarens sida slopas. Det gäller t.ex. underhandsförsäljning av pantsatt lös egendom (8 kap. 7 § andra stycket KL).

Den nuvarande ordningen med obligatoriskt edgångssammanträde inför tingsrätten föreslås avskaffad. Gäldenären skall i stället skriftligen bekräfta bouppteckningens riktighet vid ett bouppteckningssammanträde inför konkursförvaltaren. En borgenär, förvaltaren och Konkurstillsynsmyndigheten ges möjlighet att påkalla edgång av gäldenären inför rätten. Edgång kan aktualiseras t.ex. på grund av misstanke om brott från gäldenärens sida eller om denne vägrar att bekräfta bouppteckningens riktighet inför förvaltaren.

Formerna för utseende av konkursförvaltare ändras

Utredningen föreslår flera förändringar i fråga om formerna för utseende av konkursförvaltare. De viktigaste är följande.

– Det krav på specialistkompetens som ställdes upp vid 1979 års konkurslagsreform bör gälla generellt och komma till klart uttryck i KL.

– Regionala bedömningsorgan (konkursförvaltarråd) inrättas med verksamhetsområden som anknyter till Konkurstillsynsmyndighetens regionala enheter. Råden skall vara sammansatta av företrädare för konkursförfarandets aktörer, bl.a. borgenärerna och tillsynsmyndigheten. Rådens uppgift skall vara att vid periodiskt återkommande tillfällen, efter ansökan avgränsa en krets av personer vilka kan anses lämpliga att få uppdrag som förvaltare. Råden upprättar förteckningar över dessa personer. Förteckningarna skall tjäna till ledning för domstolen när denna förordnar förvaltare i den enskilda konkursen. Någon möjlighet att överklaga rådens beslut rörande förteckningarna skall inte finnas.

Konkursförvaltarråden skall göra sina bedömningar med vissa tidsintervall, t.ex. tre års mellanrum. De som vill komma med på rådens förteckningar skall i ett ansökningsförfarande lämna uppgifter om sin kompetens på området med utgångspunkt i ett underlag som tillhandahålls av råden.

Vid sin bedömning skall konkursförvaltarråden väga in den konkursutveckling som kan förutses under de närmaste åren och bl.a. på så sätt avgränsa storleken av förvaltarkretsen. Härigenom bör möjlighet skapas att motverka en alltför stor förvaltarkår och att upprätthålla specialistkravet.

– Domstolen bör normalt välja en konkursförvaltare ur den krets som är upptagen på konkursförvaltarrådens förteckningar. Vid sitt val bör domstolen ta hänsyn till om det krävs någon speciell form av kunskap om t.ex. viss bransch för att handha förvaltningen. Också kostnadsaspekten skall vägas in. I KL tas in en bestämmelse om att rätten företrädesvis bör utse den vars anlitande kan antas medföra det bästa utfallet för borgenärerna.

Konkurstillsynsmyndigheten skall ges tillfälle att yttra sig vid utseende av konkursförvaltare. Med tanke på tillsynens nya, selektiva karaktär får myndigheten själv avgöra om den i det enskilda fallet har något att anföra beträffande förvaltarvalet.

Med tanke på borgenärernas föreslagna medverkan i såväl konkursförvaltarråden som Konkursrådet (se härom nedan) anser utredningen att det inte behövs några särskilda regler om det fallet att en borgenär lämnar förslag till konkursförvaltare. Har en borgenär föreslagit någon som enligt rättens mening är lämplig och dessutom är upptagen på konkursförvaltarrådets förteckning, saknas skäl att inte utse denna person till förvaltare. Detta gäller också när det är gäldenären som lämnat förslaget. Föreslås någon som inte är upptagen på förteckningen, får domstolen efter att ha gett tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig avgöra, om det är lämpligt att utse den föreslagna personen. Ett skäl att förordna denne kan vara att han skaffat sig en bättre kompetens än den som konkursförvaltarrådet fått kännedom om.

Ett centralt, rådgivande organ – Konkursrådet – inrättas

I likhet med vad som skett i Finland och Norge menar utredningen att det i Sverige bör inrättas ett centralt, rådgivande organ för att främja en god konkursförvaltningssed samt effektivitet och enhetlighet i konkursförfarandet. Ett lämpligt namn på organet är Konkursrådet. Rådet skall när så är lämpligt utfärda rekommendationer i frågor om konkursförvaltning, den offentliga tillsynen över denna och därmed sammanhängande spörsmål. Rådet skall inte uttala sig i enskilda konkursärenden.

Konkursrådet skall vara sammansatt av företrädare för olika intressenter i konkursförfarandet, såsom Konkurstillsynsmyndigheten, konkursförvaltarna, borgenärerna, åklagare och Domstolsverket. Ledamöterna skall ha särskild insikt i och erfarenhet av frågor om konkurs. Rådet skall ha högst tio ledamöter. En av dem skall vara ordförande och dessutom rådets chef. Ledamöterna skall utses av regeringen och för en bestämd tid.

För sin verksamhet skall Konkursrådet hålla periodiskt återkommande sammanträden. Det behöver ha tillgång till en kanslifunktion och en sek-

reterare. För kanslifunktionen bör Konkurstillsynsmyndigheten kunna anlitas som värdmyndighet.

Ändringar i reglerna om arvode till konkursförvaltare

Liksom hittills är det domstolen som skall bestämma arvodet till konkursförvaltaren. Domstolen skall bereda Konkurstillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig i arvodesfrågan, men myndigheten får – med tanke på tillsynens nya, selektiva karaktär – själv avgöra om den har något att anföra i saken. Den i utredningens direktiv nämnda möjligheten att inrätta en särskild arvodesnämnd anser utredningen inte vara något lämpligt alternativ till domstolsprövning.

Med tanke på arvode i utdelningskonkurser föreslås att i KL tas in en regel om att konkursförvaltaren skall – när det behövs för att bedöma skäligheten av det begärda arvodet – ange den tid som gått åt för att fullgöra uppdraget, fördelad på de olika förvaltningsåtgärderna. Såväl domstolen som Konkurstillsynsmyndigheten kan begära en sådan tidsangivelse.

Konkursförvaltartaxans innehåll och omfattning föreslås ändrade. Arvodet till konkursförvaltare i konkurser som avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL skall alltjämt bestämmas enligt en taxa. Denna skall normalt innefatta ersättning för

– omhändertagande av gäldenärens bo med den räkenskapsinformation och andra handlingar som rör boet,

– upprättande av bouppteckning och förrättande av bouppteckningssammanträde,

– närvaro vid eventuell edgång,

– upprättande av förvaltarberättelse och sluthandlingar samt,

– i enkla fall, realiserande av tillgångar, avslutande av rörelse och undersökning av eventuell misstanke om brott.

Taxenivån föreslås höjd från nuvarande (år 2000) 8 600 kr till 10 000 kr. Förutsättningarna för överskridande av taxan skall vara samma som i dag. Gränsen för överskridande blir alltså då skälig ersättning uppgår till minst 15 000 kr. Även om ytterligare endast ett par hundra konkurser faller inom taxans område, innebär det en viss vinst för staten.

Ändringar beträffande kostnadsansvaret i konkurs

Liksom hittills bör konkurskostnaderna täckas ur konkursboet, innan utdelning till borgenärerna blir aktuell.

Om en konkurs har uppstått på ansökan av någon annan borgenär än staten eller en borgenär, vars fordran omfattas av lönegaranti enligt lönegarantilagen, och konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL, skall borgenären – i den mån mån kostnaderna inte kan tas ut ur boet – svara för dessa intill ett belopp som motsvarar 15 (i dag: 10) procent av det vid tidpunkten för ansökningen gällande prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Statens kostnader för tillsyn, kungörelser och kallelser i konkurs täcks i dag till viss del av tre olika avgifter. Enligt utredningens mening bör man som ekonomiskt mål eftersträva full kostnadstäckning för den kostnad som kan anses hänförlig till den enskilda konkursen.

De nuvarande tillsyns-, kungörande- och kallelseavgifterna föreslås sammanförda till en enda avgift, kallad konkursavgift. Konkursavgiften skall i konkurser som avslutas genom att konkursen avskrivs eller läggs ned eller om konkursbeslutet upphävs eller om ett ackord har fastställts i konkursen tas ut med ett fast belopp beräknat på grundval av dels de nuvarande kungörande- och kallelseavgifterna (totalt 3 250 kr), dels en avgift för baskontrollen (1 100 kr). I konkurser som avslutas på annat sätt skall konkursavgiften tas ut med dels ett fast belopp motsvarande kostnaden för kungörande och kallelser och baskontrollen (tillhopa 4 350 kr), dels ett belopp som motsvarar 5 procent av förvaltararvoden upp till 200 000 kr och 2 procent av arvoden däröver.

Ansökningsavgiften vid konkursansökan föreslås höjd från 500 kr till 1 000 kr.

Särskilda kostnadsfrågor m.m.

I enlighet med sina direktiv har utredningen behandlat en rad speciella frågor om kostnader i konkurs m.m., t.ex. konkursförvaltarens möjlighet att lyfta särskilt arvode för viss egendom resp. den del av ett yrkat arvode som motsvarar den mervärdesskatt som beräknats för arvodet.

De reformförslag utredningen lägger fram om en förstärkning av konkursförvaltarnas kompetens, om en ny inriktning av den offentliga konkurstillsynen, om en ny, självständig tillsynsmyndighet och om inrättande av ett Konkursråd bör tillgodose önskemålet om att förvaltarna gör behövliga undersökningar om ekonomisk brottslighet vid konkurs. Utredningen föreslår inte några särskilda regler om tillsynsmyndighetens funktion i denna del.

Reformförslagens kostnadsmässiga konsekvenser

Utredningen beräknar att de löpande kostnaderna för en ny Konkurstillsynsmyndighet blir mindre än kostnaderna för nuvarande tillsynsmyndigheter. Skillnaden uppskattas till (44 ./. 42,1 mkr =) 1,9 mkr. Ökningen av konkurssökande borgenärs ansvar resp. ansökningsavgiften beräknas medföra en intäkt om (0,6 + 0,3 mkr =) 0,9 mkr. Tillkommande kostnader för Konkursrådet och konkursförvaltarråden uppskattas till (0,75 + 0,35 mkr =) 1,1 mkr. Den totala besparingen blir därmed 1,7 mkr.

Reformens ikraftträdande

Det föreslagna Konkursrådet bör kunna inrättas oberoende av när övriga delar i reformen träder i kraft.

Konkursförvaltarråden bör inrättas i god tid innan föreslagna ändringar i KL träder i kraft. Råden bör – eventuellt med bistånd av Konkursrådet – börja fungera i sådan tid att domstolarna kan få ledning av rådens förteckningar över konkursförvaltare vid utseende av förvaltare i de enskilda konkurserna redan från lagändringarnas ikraftträdande.

Inrättandet av den nya Konkurstillsynsmyndigheten kräver inte obetydliga förberedelser såväl när det gäller rekrytering av personal som anskaffande av lokaler m.m.

Reformen gör det nödvändigt med insatser för information och utbildning.

Reformen kan med tanke på det anförda träda i kraft tidigast vid årsskiftet 2001/2002.

Summary

The terms of reference

The original terms of reference of the Bankruptcy Administration Supervision Commission in 1997 have been – with the starting point that the supervision function shall be public and linked to the Enforcement Services (Kronofogdemyndigheterna – KFM) and that the National Tax Board's (Riksskatteverket – RSV's) central function should be retained – to investigate

– what aims and what detailed content public bankruptcy administration supervision shall have,

– what ought to apply for the appointment and payment of fees for bankruptcy administrators and

– whether bankruptcy expenses viewed overall can be reduced and, in that event, how this can be achieved.

The terms of reference have, by a supplementary directive in 1998 concerning expenses and administration in connection with bankruptcy, been defined in more detail to relate to

– the need for coordination of charges in bankruptcy together with certain issues about other expenses in connection with bankruptcy and

– certain questions concerning the administrator's reports, etc.

By a supplementary directive in 1999, the task has been extended so that the investigation, though still with the starting point that bankruptcy administration supervision ought to be public, should without preconceived views review the future structure of the supervisory function. The Commission should, when conducting this review, take into account the public statements that the Parliamentary Standing Committee on Civil-Law Legislation made in the report 1998/99:LU11 on the aims of a reform and the questions that were dealt with in the Private Members' Bill 1998/99:L301.

The main points of the report

A new, public bankruptcy administration supervision

The overall purpose of the public supervision shall be, according to the proposal, to monitor that the bankruptcy administration promotes the best possible outcome for the creditors and satisfies the interests of the community in connection with bankruptcy. Furthermore, it shall be monitored whether the administration is conducted in compliance with the Bankruptcy Act (1987:672, Konkurslagen – KL) and other statutes. The main part of the supervision should be at the economic level. The proposed formulation of the purposes provides that supervision also shall work to ensure that the winding up of a bankruptcy is not unnecessarily delayed.

It is proposed that the methods for public supervision are altered. Supervision shall be general in the sense that no bankruptcies are left outside of any control. However, supervision shall be selective and its scope adapted to the need of public control in the individual bankruptcy. The supervisory body shall, at an early stage, decide about the need for monitoring. This is simplified in the proposal by a requirement that the bankruptcy administrator, at the initial phase of the bankruptcy, should provide written notification about the scope and nature of the bankruptcy (bankruptcy administrator report). Guided by the report, the supervisory body shall plan the need for supervision.

A basic control shall be conducted in all bankruptcies. This involves a control of legality of a formal kind, i.e., monitoring that the bankruptcy administrator submits the prescribed documents on time and that these satisfy the requirements of the Act. In many bankruptcies involving uncomplicated circumstances, it should normally be sufficient with the basic control. This also serves as a documentary basis to determine whether a more extensive monitoring of the bankruptcy administration should be conducted.

An extended supervision may be appropriate, primarily in bankruptcies where there are assets of some value or which relate to a business operation that is not of a minor nature. How extensive such supervision should be is determined by the supervisory body in the individual case. The supervisory body may, in accordance with the proposal, limit supervision to that which is essential for control having regard to the scope of the bankruptcy and its nature. This means that the supervisory body is at liberty to restrict, according to the circumstances, the monitoring to a basic control also in somewhat larger bankruptcies.

In bankruptcies where supervision is from the outset restricted to a basic control, the supervisory body may transfer to an extended supervision, provided this is justified having regard to matters that have subsequently transpired. The supervisory body can also decide to subsequently examine in detail a number of bankruptcies selected at random on the basis of a particularly theme such as a particular district, administrator or business sector. Thus, by such a theme examination it will be possible, for example, to make a random check of how the bankruptcy administrator has managed the assets of a smaller business operation.

It is proposed that the public bankruptcy supervision is given a new structure. Today, the supervision is linked to KFM, the authority that according to the current wording of the Bankruptcy Act is the supervisory authority. According to the proposal, the supervision shall be exercised by an independent, national authority (The Bankruptcy Administration Supervisory Authority). This shall neither be placed structurally within the KFM's budget frame nor be subordinated to RSV. Besides the supervisory function, the new authority shall have an important information and training function in relation to the bankruptcy administrators (cf. that stated about the Bankruptcy Advisory Council below) and retain the role that is a duty of the supervisory authority under the Wages Guarantee Act (1992:497).

The Bankruptcy Administration Supervisory Authority shall, according to the proposal, have a regional presence. It is proposed that the authority be divided into seven units for the day-to-day operations in various regions. The offices of the units shall be located in Malmö, Jönköping, Gothenburg, Stockholm, Eskilstuna, Härnösand and Umeå. The authority shall have a central function located in Stockholm. The head of the authority, personnel administration and IT services shall be located in Stockholm. However, the authority will largely be able to determine how its internal structure is arranged.

The influence of creditors is strengthened

The Commission does not make any proposal that the creditors, viewed as a collective, should be given any formal influence in bankruptcy. However, the possibility of creditors to influence the bankruptcy proceedings is strengthened by participation in the so-called bankruptcy administrator recommendation councils and the Bankruptcy Advisory Council (see further about this below). Furthermore, it is proposed that a creditor shall be able to request that the bankruptcy court appoints a creditors' administration committee. An issue concerning the appointment of such a committee should already be considered in conjunction with the bankruptcy decision.

Among others, the bankruptcy administrator and the Bankruptcy Administration Supervisory Authority should be given an opportunity to express views. The committee shall be a consultative body in relation to the administrator but not have any decision-making powers.

As regards the influence of the creditors in connection with the appointment of the bankruptcy administrator in the individual bankruptcy, see below.

Decision-making functions are altered in the bankruptcy proceedings

Bankruptcy shall, according to the proposal, as hitherto be a continuous matter pending at the district court. However, it is proposed that certain decision-making functions are altered taking into account first the desire for clearly defining the operations of the courts, second the new selective nature of bankruptcy administration supervision. Therefore, a decision for the arrangement of proof of debt procedure shall be made by the bankruptcy administrator instead of by the court. Questions concerning respite with submission of the administrator's report shall be considered by the Bankruptcy Administration Supervisory Authority instead of by the court. Also, the present requirements for formal consent from the supervisory authority for certain measures on the part of the administrator shall be abandoned. This applies, for example, to private sale of pledged movable property (Chapter 8, Section 7, second paragraph KL).

It is proposed that the current arrangements with mandatory meetings for the taking of oaths before the district court are withdrawn. The debtor shall instead confirm in writing the correctness of the estate inventory for the bankruptcy administrator at the estate inventory preparation meeting. A creditor, the administrator and the Bankruptcy Administration Supervisory Authority are given an opportunity to call for the taking of oaths by the debtor before the court. The taking of oaths may be appropriate, for example, on the grounds that it is suspected that a crime may have been committed by the debtor or because the debtor refuses to confirm the correctness of the estate inventory for the administrator.

Amendment of the forms for appointment of bankruptcy administrator

The Commission proposes several changes as regards the forms of appointment of bankruptcy administrators. The most important are the following:

– The requirement for specialist skills imposed in connection with the Bankruptcy Reform Act of 1979 should apply generally and be explicitly stated in the KL.

– Regional assessment bodies (bankruptcy administrator recommendation councils) are established with operational areas linked to the Bankruptcy Administration Supervisory Authority's regional units. The councils shall be composed of representatives of interested parties in the bankruptcy proceedings, including among others the creditors and the Supervisory Authority. The task of the councils shall be to determine, at periodically recurring times, the circle of people who may, upon application, be considered suitable to be given assignments as administrator. The councils prepare schedules of these people. The schedules shall serve to guide the court when it appoints an administrator in the particular bankruptcy. There will be no opportunity to appeal against the decisions of the councils concerning the schedules.

The bankruptcy administrator recommendation councils shall conduct these assessments at specific intervals of time, for example, every three years. Those who wish to be listed in the councils' schedules shall, through an application procedure, provide information concerning his/her skills in the field, using documentation provided by the councils as a basis.

When making its assessment, the bankruptcy administrator recommendation councils shall take into account the development with bankruptcy that may be expected during the forthcoming years and, among other things, in this way limit the size of the circle of administrators. The possibility should hereby be created to counteract the risk of having a far too large group of administrators and to maintain the requirement of specialisation.

– The court should normally select a bankruptcy administrator from the circle that is included in the bankruptcy administrator recommendation councils' schedules. When making its choice, the court should take into account whether any special kind of knowledge is required concerning, for example, a particular branch in order to be able to deal with the administration. The cost aspects should also be taken into account. A provision is to be introduced to the KL providing that the court should preferably appoint the person whose engagement may be assumed to involve the best outcome for the creditors.

The Bankruptcy Administration Supervisory Authority shall be given an opportunity to express its views in connection with the appointment of the bankruptcy administrator. Bearing in mind the new, selective nature of

supervision, the authority may itself determine, in the particular case, whether it has anything to state concerning the choice of administrator.

Bearing in mind the proposed participation of creditors in both the bankruptcy administrator recommendation councils and the Bankruptcy Advisory Council (see further concerning this below), the Commission considers that special rules are not needed in the case where a creditor makes a proposal for a bankruptcy administrator. If a creditor has proposed someone who, in the view of the court, is suitable and who is furthermore listed in the bankruptcy administrator recommendation council's schedule, there is no reason not to appoint this person as administrator. This will also apply if the proposal has been made by the debtor. If someone is proposed who is not listed in the schedule, the court shall, after having given the Supervisory Authority an opportunity to express its views, determine whether it is appropriate to appoint the person proposed. One reason for appointing this person may be that he/she has attained better skills than those known to the bankruptcy administrator recommendation council.

A central, advisory body – the Bankruptcy Advisory Council – is established

In line with developments in Finland and Norway, the Commission is of the view that Sweden should establish a central, advisory body to promote good bankruptcy practice together with efficiency and uniformity in the administration of bankruptcy. An appropriate name for the body is the Bankruptcy Advisory Council. The Council shall, when it is appropriate, issue recommendations on matters concerning bankruptcy administration, public supervision of this and questions connected thereto. The Council shall not express views on individual bankruptcy matters.

The Bankruptcy Advisory Council shall be composed of representatives of various interested parties in bankruptcy proceedings, such as the Bankruptcy Administration Supervisory Authority, the bankruptcy administrators, the creditors, prosecutors and the National Courts Administration. The members shall have special knowledge and experience concerning questions relating to bankruptcy. The Council shall have at most ten members. One of them shall be the chairman and also the head of the Council. The members shall be appointed by the Government and for a fixed term.

The Bankruptcy Advisory Council shall for its operations hold periodically recurring meetings. It needs to have access to a clerical service and a secretary. It should be possible for the Bankruptcy Administration Supervisory Authority to be used as host authority for the clerical services.

Amendments to the rules concerning fees for bankruptcy administrator

As previously, the court shall decide the fees for the bankruptcy administrator. The court shall give the Bankruptcy Administration Supervisory Authority an opportunity to express its views on the issue of fees, but the Authority may – taking into account the new, selective nature – itself determine whether it wishes to state anything concerning the matter. The possibility of appointing a special fees board mentioned in the Commission's terms of reference does not appear to be an appropriate alternative to consideration by the court, in the view of the Commission.

Bearing in mind fees in bankruptcies with assets sufficient to make a distribution, it is proposed that a rule is included in the KL that the bankruptcy administrator shall – when it is necessary in order to assess the reasonableness of the fees requested – specify the time that has been used to fulfil the assignment, split according to the various administrative measures. Both the court and the Bankruptcy Administration Supervisory Authority can request such a specification of times.

It is proposed that the content and scope of bankruptcy administration tariffs are altered. The fees for the bankruptcy administrator in bankruptcies that are written off in accordance with Chapter 10, Section 1 KL shall still be determined according to a tariff. This shall normally comprise remuneration for

– taking care of the debtor's estate with the accounting information and other documents concerning the estate,

– preparation of an estate inventory and administration of an estate inventory meeting,

– attending any taking of oaths,

– preparation of an administrator's report and final documents, and also

– in simple cases, realisation of assets, winding-up of business operation and investigation of any suspicions of crime.

It is proposed to increase the level of the tariff from the current (year 2000) SEK 8,600 to SEK 10,000. The preconditions for exceeding the tariff should be the same as today. The limit for exceeding shall thus be reasonable remuneration amounting to at least SEK 15,000. Even if only a further couple of hundred bankruptcies fall within the scope of the tariff, this involves some gain for the state.

Amendments concerning costs liability in bankruptcy

As previously, the bankruptcy expenses are paid for by the bankruptcy estate, before any distribution to the creditors comes into question.

If a bankruptcy has occurred on the application of some other creditor than the state or a creditor whose claim is subject to the salary guarantee in accordance with the Salary Guarantee Act, and the bankruptcy is written-off in accordance with Chapter 10, Section 1 KL, the creditor shall – to the extent the costs cannot be taken out of the estate – bear these costs up to an amount that corresponds to 15 (today 10) per cent of the price base amount applicable at the time of the application under the National Insurance Act (1962:381).

The expenses of the state for supervision, public notices and notices of meetings relating to bankruptcy are today covered to some extent by three different charges. In the view of the Commission, one should as an economic objective endeavour to achieve full cover for expenses in respect to those costs that are considered referable to the individual bankruptcy.

It is proposed that the current supervision, public notice and notice of meeting charges are combined into a single charge, referred to as bankruptcy charge. The bankruptcy charge shall in bankruptcies that are concluded by writing off or discontinuing the bankruptcy or if the bankruptcy decision is revoked or if a composition with creditors has been approved in the bankruptcy, be charged at a fixed amount computed on the basis of first the current public notice and notice of meetings charges (total SEK 3,250) and second the charge for basic control (SEK 1,100). In bankruptcies that are concluded in other ways, the bankruptcy charge should be imposed first as a fixed amount corresponding to the expense for public notice and notice of meetings and the basic control (together SEK 4,350), second an amount that corresponds to 5 per cent of the administrator's fees up to SEK 200,000 and 2 per cent of the fees thereover.

It is proposed to increase the application charge in connection with a bankruptcy application from SEK 500 to SEK 1,000.

Special costs issues, etc.

In accordance with its directives, the Commission has dealt with a number of special issues concerning expenses in bankruptcy, etc., for example, the opportunity for the bankruptcy administrator to charge and collect a special fee in relation to a particular item of property or be provisionally reimbursed for advance payments of value added tax due to the tax authority even though the fee is not finally fixed.

The proposed reform presented by the Commission concerning reinforcement of the competence of the bankruptcy administrators, for a new orientation of the public bankruptcy administration supervision, for a new, independent supervisory authority and the establishment of a Bankruptcy Advisory Council should satisfy the desire that administrators make the necessary investigations concerning economic crime in connection with bankruptcy. The Commission does not propose any special rules concerning the function of the Supervisory Authority in this connection.

The financial consequences of the proposed reform

The Commission estimates that the running costs for a new Bankruptcy Administration Supervisory Authority will be less than the costs for the current supervisory authorities. The difference is estimated to be, in SEK: (44 ./. 42.1 mill. =) 1.9 mill. The increase in the liability of the creditors seeking bankruptcy and the application fees are estimated to provide revenue of (0.6 + 0.3 mill. =) 0.9 mill. Additional costs for the Bankruptcy Advisory Council and the bankruptcy administrator recommendation councils are estimated at (0.75 + 0.35 mill.=) 1.1 mill. The total savings are therefore 1.7 mill.

Enter into force of the reform

The proposed Bankruptcy Advisory Council ought to be established independently of when the other parts of the reform enter into force.

The bankruptcy administrator recommendation councils should be established in good time before the proposed amendments to the KL enter into force. The councils should – possibly with the support of the Bankruptcy Advisory Council – become operational in such time that the courts can get the guidance of the councils' schedules of bankruptcy administrators in connection with appointments of administrators in the individual bankruptcies already when the amendments to the Act enter into force.

The preparations for the establishment of the new Bankruptcy Administration Supervisory Authority are not insubstantial, both as regards recruitment of staff and acquisition of premises, etc.

The reform calls for the application of resources for information and training.

Bearing in mind that stated, the reform may enter into force at the turn of the year 2001/2002, at the earliest.

Författningsförslag

1 Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs beträffande konkurslagen (1987:672)

dels att 14 kap. 10 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 7 kap. 28 och 29 §§ skall betecknas 7 kap. 27 och 28 §§,

dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 12 och 24 §§, 3 kap. 6 §, 6 kap. 3–6, 9 och 14 §§, 7 kap. 1–3, 5–7, 9, 10, 13, 15, 20–22, 25–29 §§, 8 kap. 2 och 7 §§, 9 kap. 1–4, 6–8, 20 och 21 §§, 10 kap. 2–4 §§, 11 kap. 6 och 21 §§, 12 kap. 8 och 10 §§, 13 kap. 5, 6 och 8 §§, 14 kap. 3, 6, 8, 11, 12, 14, 15 och 17 §§, 15 kap. 1, 2 och 7 §§ samt 16 kap. 8 § skall ha följande lydelse,

dels att i 6 kap. 2, 7, 10 och 11 §§, 7 kap. 4 och 18 §§, 11 kap. 5 § samt 13 kap. 3 och 7 §§ ordet ”tillsynsmyndigheten” skall bytas ut mot ”Konkurstillsynsmyndigheten”,

dels att i 2 kap. 3 § samt 7 kap. 12, 14, 19 och 30 §§ ordet ”räkenskapsmaterial” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”räkenskapsinformation” i motsvarande former,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 6 kap. 2 a § samt närmast före 6 kap. 2 a § och 7 kap. 29 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Förvaltningen av ett konkursbo handhas av en eller flera förvaltare.

Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Konkurstillsynsmyndigheten utövar tillsyn över förvaltningen.

I fråga om jäv mot den som är

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

anställd vid Konkurstillsynsmyndigheten gäller utöver vad som följer av 11 § förvaltningslagen (1986:223) att den som i allmänt mål hos kronofogdemyndighet har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs gällande i konkursen inte får fullgöra någon tillsynsuppgift i konkursen.

2 kap.

12 §

Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med skäl befaras att gäldenären genom att resa utomlands undandrar sig en skyldighet eller överträder ett förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får rätten, om det finns särskild anledning till det, förbjuda gäldenären att resa utomlands i avvaktan på att ansökningen prövas. Om ett sådant reseförbud meddelas, får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som rätten bestämmer. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas. Gäldenären får häktas, om det är uppenbart otillräckligt med ett reseförbud.

Finns det sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det med skäl befaras att gäldenären genom att resa utomlands undandrar sig en skyldighet eller överträder ett förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får rätten, om det finns särskild anledning till det, förbjuda gäldenären att resa utomlands i avvaktan på att ansökningen prövas. Om ett sådant reseförbud meddelas, får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till Konkurstillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas. Gäldenären får häktas, om det är uppenbart otillräckligt med ett reseförbud.

Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas första stycket även på den styrelseledamot, verkställande direktör, bolagsman och likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före den dag då konkursansökningen kom in till tingsrätten.

Beträffande en sådan säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf tilllämpas bestämmelserna i 15 kap.5, 6 och 8 §§rättegångsbalken, om inte något annat följer av denna lag. En säkerhetsåtgärd kan inte hindras av att

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

säkerhet ställs. Inte heller kan en beviljad säkerhetsåtgärd hävas av denna anledning. Kostnaden för häktning betalas av staten.

24 §

När ett beslut om konkurs meddelas, skall tingsrätten

1. genast bestämma tidpunkt för det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed (edgångssammanträde),

2. snarast utse förvaltare,

3. kalla gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den borgenär som har gjort konkursansökningen till edgångssammanträdet.

Konkursbeslutet skall genast kungöras. Genom kungörelsen kallas övriga borgenärer till edgångssammanträdet.

När ett beslut om konkurs meddelas, skall tingsrätten

1. snarast utse förvaltare,

2. i samråd med förvaltaren genast bestämma tidpunkt och plats för det sammanträde vid vilket gäldenären skall bekräfta att bouppteckningen är riktig (bouppteckningssammanträde),

3. kalla gäldenären, Konkurstillsynsmyndigheten och den borgenär som har gjort konkursansökningen till bouppteckningssammanträdet.

Konkursbeslutet skall genast kungöras. Genom kungörelsen kallas övriga borgenärer till bouppteckningssammanträdet.

Kallelsen till gäldenären enligt första stycket 3 skall delges.

3 kap.

6 §

1

Tvister mellan förvaltaren och gäldenären eller annan i frågor som avses i 4 och 5 §§ skall prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberättigad. Myndigheten skall inhämta yttran-

Tvister mellan förvaltaren och gäldenären eller annan i frågor som avses i 4 och 5 §§ skall prövas av rätten på ansökan av förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberättigad. Rätten skall inhämta yttranden i den omfattning

1

Senaste lydelse 1995:793.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den i den omfattning som behövs för prövningen. Myndighetens beslut gäller omedelbart, även om det överklagas. Beslutet skall efter ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden motiverar det.

Tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses i första stycket får överklagas av den vars rätt berörs av beslutet. I fråga om ett sådant överklagande tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om överklagande av beslut om utmätning av lön.

som behövs för prövningen. Beslutet skall efter ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden motiverar det.

6 kap.

Bouppteckningssammanträde

2 a §

Gäldenären skall inställa sig till bouppteckningssammanträdet inför förvaltaren. Han skall då göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och därefter på heder och samvete skriftligen bekräfta att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation med gjorda tillägg eller ändringar är riktiga och att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller tagits upp någon tillgång eller skuld.

Bouppteckningssammanträdet skall hållas tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare, om det är nödvändigt med

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Om gäldenären är förhindrad av laga förfall att inställa sig till bouppteckningssammanträdet eller om bouppteckningen då inte är färdigställd, får förvaltaren bestämma att gäldenären skall bekräfta bouppteckningens riktighet vid något annat tillfälle. Bouppteckningssammanträdet skall trots det hållas på utsatt tid.

Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, bestämmer förvaltaren vilken eller vilka ställföreträdare som skall bekräfta att bouppteckningen är riktig.

3 §

2

Gäldenären skall inför rätten avlägga bouppteckningsed. Han skall göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsmaterial med gjorda tillägg eller ändringar är riktiga och att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller tagits upp någon tillgång eller skuld.

Gäldenären skall inför rätten avlägga bouppteckningsed, om det begärs av Konkurstillsynsmyndigheten, förvaltaren eller en borgenär. Han skall göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningens uppgifter om tillgångar, skulder och räkenskapsinformation med gjorda tilllägg eller ändringar är riktiga och att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld.

Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

2

Senaste lydelse 1995:793.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Bouppteckningseden skall avläggas vid ett edgångssammanträde. Edgångssammanträdet skall hållas tidigast en och senast två månader efter konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Om gäldenären är förhindrad av laga förfall att avlägga eden vid edgångssammanträdet eller om bouppteckningen då ännu inte har kommit in till rätten, skall rätten så snart förfallet upphör eller bouppteckningen kommer in genom delgivning kalla gäldenären att fullgöra edgången. Edgångssammanträdet skall trots det hållas på utsatt tid.

Begäran om bouppteckningsed enligt 3 § skall göras hos rätten innan konkursen är avslutad. När sådan begäran har kommit in, skall rätten snarast kalla gäldenären, förvaltaren, Konkurstillsynsmyndigheten, den borgenär som har ansökt om konkursen och den borgenär som har begärt att gäldenären skall avlägga ed till edgångssammanträde.

När det finns anledning till det får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk får eden avläggas där han vistas.

Edgången får inte fullgöras före edgångssammanträdet.

Edgången får inte fullgöras före bouppteckningssammanträdet.

5 §

3

När det åligger en förmyndare att avlägga bouppteckningsed är även den omyndige, om han har fyllt femton år, skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Detta gäller dock inte om det finns sådana särskilda omständigheter att anledning till edgången saknas.

När det åligger en förmyndare att avlägga bouppteckningsed är även den omyndige, om han har fyllt femton år, skyldig att på yrkande av Konkurstillsynsmyndigheten, förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Detta gäller dock inte om det finns sådana särskilda omständigheter att anledning till edgången

3

Senaste lydelse 1995:793.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

saknas. Vad som har sagts nu om skyldighet för en omyndig gäldenär att avlägga bouppteckningsed tilllämpas även beträffande den för vilken förvaltarskap anordnats enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen. Detta gäller inte den som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken såvitt gäller uppgift beträffande vilken han inte får höras som vittne, såvida han inte är närstående till gäldenären.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av Konkurstillsynsmyndigheten, förvaltaren eller en borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen. Detta gäller inte den som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken såvitt gäller uppgift beträffande vilken han inte får höras som vittne, såvida han inte är närstående till gäldenären.

När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts, skall rätten kalla förvaltaren, tillsynsmyndigheten och den som avses med yrkandet till förhandling inför rätten. Har yrkandet framställts av en borgenär, skall även denne kallas. Kallelsen till den som avses med yrkandet skall delges.

När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts, skall rätten kalla förvaltaren, Konkurstillsynsmyndigheten och den som avses med yrkandet till förhandling inför rätten. Har yrkandet framställts av en borgenär, skall även denne kallas. Kallelsen till den som avses med yrkandet skall delges.

Bifalls yrkandet, skall edgången fullgöras genast om det lämpligen kan ske eller vid den senare tidpunkt som rätten bestämmer. I fråga om edgångens fullgörande gäller 4 § andra stycket.

6 §

Gäldenären får inte efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han har avlagt bouppteckningsed bege sig utomlands utan

Gäldenären får inte efter det att konkursbeslutet har meddelats, innan han bekräftat bouppteckningen enligt 2 a § eller genom bouppteck-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rättens medgivande. Om det senare under konkursen finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna landet undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att resa utomlands. Byter gäldenären vistelseort, skall han meddela förvaltaren var han vistas.

ningsed, bege sig utomlands utan rättens medgivande. Om det senare under konkursen finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna landet undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att resa utomlands. Byter gäldenären vistelseort, skall han meddela förvaltaren var han vistas.

Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att resa utomlands, får gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas.

Om det finns skäl att befara att gäldenären åsidosätter ett förbud att resa utomlands, får gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till Konkurstillsynsmyndigheten. Om gäldenären inte har något pass, får förbud att utfärda pass för honom meddelas.

Om det finns skäl att befara att gäldenären genom att lämna den ort där han är bosatt undandrar sig skyldighet som föreskrivs i denna lag, får förbud meddelas honom att lämna orten.

9 §

Om gäldenären undandrar sig att fullgöra vad som åligger honom enligt 2, 3, 5 eller 6 § eller överträder ett reseförbud enligt 6 §, kan han efter omständigheterna antingen hämtas eller häktas. Detsamma gäller om det finns skäl att befara att gäldenären kommer att undandra sig en skyldighet eller överträda ett förbud som här har angetts.

Om gäldenären undandrar sig att fullgöra vad som åligger honom enligt 2, 2 a §, 3, 5 eller 6 § eller överträder ett reseförbud enligt 6 §, kan han efter omständigheterna antingen hämtas eller häktas. Detsamma gäller om det finns skäl att befara att gäldenären kommer att undandra sig en skyldighet eller överträda ett förbud som här har angetts.

Om någon annan än gäldenären undandrar sig att fullgöra edgång som har förelagts honom enligt 5 §, kan han efter omständigheterna föreläggas vite, hämtas eller häktas.

Häktning i de fall som avses i första och andra styckena får ske endast om det finns synnerliga skäl till det. Har gäldenären överträtt ett reseför-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bud enligt 6 §, skall han dock häktas om det inte är uppenbart att det är onödigt.

Kostnaden för hämtning eller häktning betalas av staten.

14 §

Om gäldenären är i behov av det, är han berättigad till skälig ersättning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet, när han till följd av bestämmelserna i 2–5 §§ inställer sig hos rätten eller någon annanstans. Vad som har sagts nu gäller även för en sådan person som avses i 13 §.

Har ett yrkande enligt 5 § andra stycket riktats mot någon annan än den som avses i 13 §, är han berättigad till skälig ersättning av boet för inställelse enligt 5 § tredje eller fjärde stycket.

Beslut om ersättning meddelas av rätten.

Beslut om ersättning meddelas av rätten, om ersättningen avser en inställelse inför rätten. I andra fall meddelas beslut om ersättning av förvaltaren. Den som är missnöjd med förvaltarens beslut får hänskjuta frågan till rättens prövning.

7 kap.

1 §

4

En förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

En förvaltare skall ha särskild insikt i och erfarenhet av konkursförvaltning. Han skall även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Till förvaltare bör företrädesvis den utses, vars anlitande kan antas medföra det bästa utfallet för borgenärerna.

Den som är anställd vid en domstol får inte vara förvaltare. Den som står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen får inte var förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns

4

Senaste lydelse 1988:1371.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

någon omständighet som medför att förtroendet för hans opartiskhet kan rubbas.

Förvaltaren skall omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom.

Förvaltaren skall omedelbart underrätta Konkurstillsynsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom.

2 §

5

Förvaltare utses av rätten. Förvaltare utses av rätten med ledning av förteckningar över förvaltare som upprättats av särskilda konkursförvaltarråd. Närmare föreskrifter om råden meddelas av regeringen.

Rätten bestämmer också antalet förvaltare. Flera än en förvaltare får utses om det med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet är behövligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera. Om en förvaltare är jävig men det med hänsyn till förhållandena i konkursen är olämpligt att entlediga honom, får rätten utse någon annan att sköta förvaltningen i den del förvaltaren är jävig.

Om boets förvaltning skall vara delad, skall en förvaltare utses för varje del av förvaltningen. Rätten bestämmer efter vilka grunder delningen skall ske.

Särskilda bestämmelser om att ett allmänt ombud skall delta i konkursförvaltningen finns i försäkringsrörelselagen (1982:713) och i bankrörelselagen (1987:617).

3 §

Innan rätten utser förvaltare eller fattar beslut om att flera förvaltare skall finnas, skall tillsynsmyndigheten höras.

Innan rätten utser förvaltare eller fattar beslut om att flera förvaltare skall finnas, skall den ge Konkurstillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig.

Frågor om att utse flera förvaltare eller att dela förvaltningen mel-

Frågor om att utse flera förvaltare eller att dela förvaltningen mel-

5

Senaste lydelse 1989:1084.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lan flera förvaltare tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltare, en granskningsman eller en borgenär. Tillsynsmyndigheten och förvaltaren skall höras. Rätten får, om det behövs, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas.

lan flera förvaltare tas upp på begäran av Konkurstillsynsmyndigheten, förvaltare, en granskningsman eller en borgenär. Konkurstillsynsmyndigheten skall ges tillfälle att yttra sig. Förvaltaren skall höras. Rätten får, om det behövs, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall Konkurstillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas.

5 §

Om en förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, skall rätten entlediga honom.

En förvaltare som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av Konkurstillsynsmyndigheten, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare får inte entledigas utan att tillsynsmyndigheten har hörts. Om någon annan än förvaltaren själv har begärt att förvaltaren skall entledigas, skall rätten, om det inte av särskilda skäl är onödigt, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall tillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas. Om det är av särskilt intresse att borgenärerna hörs, skall de kallas till förhandlingen genom kungörelse.

En förvaltare får inte entledigas utan att Konkurstillsynsmyndigheten har getts tillfälle att yttra sig. Om någon annan än förvaltaren själv har begärt att förvaltaren skall entledigas, skall rätten, om det inte av särskilda skäl är onödigt, pröva frågan vid en förhandling. Till förhandlingen skall Konkurstillsynsmyndigheten, förvaltaren och, om frågan har väckts av någon annan, denne kallas. Om det är av särskilt intresse att borgenärerna hörs, skall de kallas till förhandlingen genom kungörelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätten får, om den finner skäl till det, i avvaktan på förhandlingen försätta en förvaltare ur tjänstgöring. Innan det sker skall tillsynsmyndigheten höras. Om en förvaltare försätts ur tjänstgöring, kan rätten utse någon annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

Rätten får, om den finner skäl till det, i avvaktan på förhandlingen försätta en förvaltare ur tjänstgöring. Innan det sker skall Konkurstillsynsmyndigheten ges tillfälle att yttra sig. Om en förvaltare försätts ur tjänstgöring, kan rätten utse någon annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

6 §

Om en förvaltare entledigas, skall rätten genast utse en ny förvaltare.

Första stycket gäller inte om det finns flera förvaltare och någon av dem entledigas samt rätten, efter att ha hört tillsynsmyndigheten, finner att det inte är nödvändigt att utse någon annan i den entledigades ställe.

Första stycket gäller inte om det finns flera förvaltare och någon av dem entledigas samt rätten, efter att ha gett Konkurstillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, finner att det inte är nödvändigt att utse någon annan i den entledigades ställe.

7 §

Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt, får den, efter att ha hört tillsynsmyndigheten, uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt förvaltaren vid förvaltningen av boet eller att som förlikningsman biträda rätten med utredning och förlikning i en tvistefråga som har uppkommit genom anmärkning mot en bevakning eller att fullgöra båda dessa uppgifter.

Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt, får den, efter att ha gett Konkurstillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt förvaltaren vid förvaltningen av boet eller att som förlikningsman biträda rätten med utredning och förlikning i en tvistefråga som har uppkommit genom anmärkning mot en bevakning eller att fullgöra båda dessa uppgifter.

Den som är anställd vid en domstol får inte vara rådgivare eller förlikningsman.

När uppdraget är slutfört skall det genast anmälas till rätten. Samtidigt skall en redogörelse lämnas för det arbete som uppdraget har medfört.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätten skall återkalla uppdraget när anmälan har gjorts eller när det annars finns skäl till återkallelse.

9 §

Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, borgenärer, granskningsmän, gäldenären eller tillsynsmyndigheten.

Förvaltaren är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, borgenärer, en borgenärskommitté, granskningsmän, gäldenären eller Konkurstillsynsmyndigheten.

Förvaltaren skall snarast och senast två veckor efter konkursbeslutet till Konkurstillsynsmyndigheten skriftligen ge besked

1. om arten och storleken av boets tillgångar och skulder,

2. om tillgångarna kan antas räcka till betalning av konkurskostnader och andra skulder som boet kan väntas ådra sig,

3. om det framkommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet,

4. om en av gäldenären bedriven rörelse kommer att fortsättas för boets räkning,

5. om gäldenären varit arbetsgivare och i så fall antalet anställda, och

6. om det som i övrigt kan ha betydelse för tillsynen över förvaltningen.

10 §

I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer, om det

I viktigare frågor skall förvaltaren ge Konkurstillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig. Han skall i såda-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inte föreligger hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor höra även gäldenären, om det lämpligen kan ske.

na frågor också höra särskilt berörda borgenärer och en borgenärskommitté, om det inte föreligger hinder mot det, liksom gäldenären om det lämpligen kan ske

13 §

6

Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. I denna skall boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress.

Om det finns anledning, skall bouppteckningen också innehålla uppgift om egendom som inte ingår i boet på grund av att den finns utomlands. Har gäldenären uppgivit att sådan egendom saknas skall bouppteckningen innehålla uppgift om detta.

I den utsträckning det behövs skall bouppteckningen också innehålla en förteckning över dels räkenskapsmaterial, dels andra handlingar som rör boet.

I den utsträckning det behövs skall bouppteckningen också innehålla en förteckning över dels räkenskapsinformation, dels andra handlingar som rör boet.

Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet.

Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att denna är tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och Konkurstillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före bouppteckningssammanträdet.

Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning ännu inte getts in till rätten, skall förvaltaren så snart som möjligt och senast en vecka från beslutet om bevakningsförfarandet skicka en

Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning ännu inte getts in i enlighet med fjärde stycket, skall förvaltaren så snart som möjligt och senast en vecka från beslutet om bevaknings-

6

Senaste lydelse 1996:129.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och tillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags, en sparbanks eller en medlemsbanks konkurs skall till bouppteckningen eller borgenärsförteckningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen ränta. Detsamma gäller i ett värdepappersbolags konkurs om bolaget har tillstånd att ta emot insättningar på konto. I ett livförsäkringsbolags konkurs skall på motsvarande sätt bifogas uppgift om försäkringstagarna och deras fordringar.

förfarandet skicka en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till Konkurstillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags, en sparbanks eller en medlemsbanks konkurs skall till bouppteckningen eller borgenärsförteckningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen ränta. Detsamma gäller i ett värdepappersbolags konkurs om bolaget har tillstånd att ta emot insättningar på konto. I ett livförsäkringsbolags konkurs skall på motsvarande sätt bifogas uppgift om försäkringstagarna och deras fordringar.

15 §

Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas, och om möjligt ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt. Berättelsen skall vidare innehålla

1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,

2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande

som kan föranleda återvinning till konkursboet,

3. en uppgift om huruvida det finns skälig anledning att anta att någon

enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar är skyldig att återbära olovlig vinstutdelning eller annan olovlig utbetalning eller att enligt dessa lagar eller lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag utge skadestånd till aktiebolag, ekonomisk förening eller handelsbolag,

4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt skyldighet en-

ligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen att upprätta särskild balansräkning kan antas ha inträtt, om denna tidpunkt kan utrönas,

5. en uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i

11 kap. brottsbalken eller om sådant förfarande som kan föranleda näringsförbud enligt 2 § lagen (1986:436) om näringsförbud har anmälts till åklagaren,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär som är eller under

det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas till rätten, tillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns särskilda omständigheter får rätten medge anstånd med avlämnandet av berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig, skall den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

Berättelsen skall snarast och senast sex månader från konkursbeslutet skickas till rätten, Konkurstillsynsmyndigheten och varje borgenär som begär det. När det finns särskilda omständigheter får Konkurstillsynsmyndigheten medge anstånd med avlämnandet av berättelsen. Har gäldenären varit bokföringsskyldig, skall den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen bifogas berättelsen.

20 §

Om konkursen inte är avslutad då sex månader har förflutit efter edgångssammanträdet, skall förvaltaren inom en månad därefter till tillsynsmyndigheten avlämna en berättelse, i vilken alla de åtgärder som har vidtagits för att avsluta konkursen skall anges noggrant. Berättelsen skall innehålla uppgifter om in- och utbetalningar under den gångna perioden eller en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärshändelser. Har pengar under någon del av denna period stått inne i bank, skall till berättelsen bifogas en av banken bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag som förekommit.

Om konkursen inte är avslutad då sex månader har förflutit efter bouppteckningssammanträdet, skall förvaltaren inom en månad efter utgången av den kalendermånad i vilken nyss angivna period gått till ända, till Konkurstillsynsmyndigheten avlämna en berättelse, i vilken alla de åtgärder som har vidtagits och återstår för att avsluta konkursen skall anges noggrant. Berättelsen skall innehålla uppgifter om in- och utbetalningar under tiden från konkursutbrottet och fram till utgången av den kalendermånad som anges ovan eller en kronologisk och systematisk sammanställning av boets affärshändelser. Har pengar stått inne i bank, skall till berättelsen bifogas kontoutdrag från banken för perioden.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Senare under konkursen skall förvaltaren inom en månad från utgången av varje sexmånadersperiod avge en sådan berättelse som sägs i första stycket för den senaste perioden. Denna skall även innehålla fullständiga upplysningar om orsakerna till att konkursen inte har avslutats.

Förvaltaren skall snarast skicka in en kopia av berättelsen till rätten.

21 §

7

Också sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren, så länge boets medel är insatta i bank, inom en månad från utgången av varje kalenderår till tillsynsmyndigheten lämna sådana uppgifter som sägs i 20 § första stycket andra och tredje meningarna. När några medel inte längre finns att lyfta, skall förvaltaren anmäla det till myndigheten. Förvaltaren skall samtidigt redovisa i vad mån utbetalning av utdelningsmedel skett med stöd av 11 kap. 13 a §.

Om medel som tillhör boet varit insatta på bank sedan konkursen avslutats, skall förvaltaren så snart några bankmedel inte längre finns att redovisa, till Konkurstillsynsmyndigheten lämna sådana uppgifter och kontoutdrag som sägs i 20 § första stycket andra och tredje meningarna. Uppgifterna skall avse period som inte omfattas av tidigare avgiven slutredovisning. Om det vid utgången av ett kalenderår fortfarande finns medel insatta på bank, skall förvaltaren lämna motsvarande uppgifter inom en månad från utgången av året. Förvaltaren skall samtidigt redovisa i vad mån utbetalning av utdelningsmedel skett med stöd av 11 kap. 13 a §.

22 §

8

Om det vid konkursens avslutande finns några hinder mot att det räkenskapsmaterial och de andra handlingar rörande boet som förvaltaren har tagit hand om återställs

Om det vid konkursens avslutande finns några hinder mot att den räkenskapsinformation och de andra handlingar rörande boet som förvaltaren har tagit hand om återställs

7

Senaste lydelse 1990:1072.

8

Senaste lydelse 1995:793.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

till gäldenären, skall de överlämnas till tillsynsmyndigheten, om inte förvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

till gäldenären, skall de överlämnas till Konkurstillsynsmyndigheten. Myndigheten skall förvara räkenskapsinformationen och andra handlingar rörande boet under en tid av sex år från utgången av det kalenderår då konkursen beslutades. Bevarandet skall i övrigt ske i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om förvaring. Om förvaltaren finner det lämpligt får denne ansvara för förvaringen.

25 §

9

Kronofogdemyndigheterna är tillsynsmyndigheter.

Konkurstillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen

1.

främjar bästa möjliga utfall för borgenärerna och

2.

tillgodoser samhällets intressen vid konkurs.

Konkurstillsynsmyndigheten skall även övervaka att förvaltningen bedrivs i överensstämmelse med denna lag och andra författningar.

26 §

I fråga om jäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten gäller utöver vad som följer av 11 § förvaltningslagen (1986:223) att den som i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs gällande i konkursen inte får fullgöra någon tillsynsuppgift i konkursen.

Konkurstillsynsmyndigheten skall med ledning av den handling som avses i 9 § andra stycket planera tillsynens omfattning i konkursen. Myndigheten får begränsa tillsynen till vad som är väsentligt att kontrollera med hänsyn till konkursens omfattning eller beskaffenhet.

Myndigheten får, när den finner

9

Senaste lydelse 1996:1440.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

det lämpligt, inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

27 §

Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar. Den skall då särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Myndigheten får, när den finner det lämpligt, inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

28 §

10

Tillsynsmyndigheten skall ha tillgång till det räkenskapsmaterial och de andra handlingar som rör boet.

27 §

Konkurstillsynsmyndigheten skall ha tillgång till den räkenskapsinformation och de andra handlingar som rör boet.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till

Konkurstillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran lämna upplysningar om boet och dess förvalt-

10

Senaste lydelse 1995:793.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rätten, borgenärer, granskningsmän eller gäldenären.

ning till rätten, borgenärer, granskningsmän eller gäldenären.

29 § 28 §

Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas i andra fall än de som avses i 3 kap. 6 §.

Konkurstillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Borgenärskommitté

29 §

Om någon borgenär begär det, får rätten bland borgenärerna utse en borgenärskommitté för samråd med förvaltaren enligt vad som föreskrivs i denna lag. I kommittén får ingå högst tre personer. Om gäldenären bedrivit rörelse och under det senast förflutna räkenskapsåret sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, har de anställda rätt att därutöver utse en representant i kommittén. Om det finns särskilda skäl, får rätten utse ytterligare personer att ingå i kommittén.

En fråga om utseende av en borgenärskommitté får väckas redan i samband med rättens prövning av konkursansökningen. Den borgenär som väcker frågan bör lämna förslag till personer som skall ingå i kommittén. Rätten skall ge förvaltaren och Konkurstillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, innan kommittén utses. Även övriga borgenärer skall ges tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

2 §

Har gäldenären drivit en rörelse, får förvaltaren, om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i den mån det är ändamålsenligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får dock fortsättas längre tid än ett år från edgångssammanträdet endast om det finns särskilda skäl för det.

Har gäldenären drivit en rörelse, får förvaltaren, om det lagligen kan ske, fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i den mån det är ändamålsenligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får dock fortsättas längre tid än ett år från bouppteckningssammanträdet endast om det finns särskilda skäl för det.

7 §

11

Försäljning av lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse skall ske på auktion eller på annat sätt efter vad förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet. Om egendom säljs till konkursgäldenären eller någon denne sådan närstående person som anges i 4 kap. 3 § skall försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande, om särskilda skäl inte gör det obehövligt.

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom.

Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren säljer finansiella instrument, noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad, eller valuta till gällan-

11

Senaste lydelse 1999:1310.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de börs- eller marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 14 kap.26 och 27 §§försäkringsrörelselagen (1982:713).

9 kap.

1 §

12

Rätten får efter framställning från förvaltaren besluta att bevakningsförfarande skall äga rum i konkursen. Bevakning bör äga rum, om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen.

Förvaltaren får besluta att bevakningsförfarande skall äga rum i konkursen. Bevakning bör äga rum, om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen.

2 §

Beslutar rätten att bevakningsförfarande skall äga rum, skall rätten bestämma inom vilken tid bevakning skall ske. Tiden för bevakning skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från dagen för beslutet att anordna bevakningsförfarandet.

Beslutar förvaltaren att bevakningsförfarande skall äga rum, skall han bestämma inom vilken tid bevakning skall ske. Tiden för bevakning skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från dagen för beslutet att anordna bevakningsförfarandet.

3 §

Rätten skall genast kungöra vad som har beslutats enligt 1 och 2 §§.

Förvaltaren skall genast kungöra vad som har beslutats enligt 1 och 2 §§.

12

Senaste lydelse 1987:1135.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

13

En borgenär skall inom den tid som har bestämts för bevakning av fordringar skriftligen hos rätten anmäla sin fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande. Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 §, 5 kap. 8 § och 17 § andra stycket samt 5 § i detta kapitel.

En borgenär skall inom den tid som har bestämts för bevakning av fordringar skriftligen hos förvaltaren anmäla sin fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande. Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 §, 5 kap. 8 § och 17 § andra stycket samt 5 § i detta kapitel.

Att en fordran som omfattas av lönegarantilagen (1992:497) i vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av den lagen.

6 §

I bevakningsinlagan skall fordringens belopp anges, om det är möjligt. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Om förmånsrätt yrkas, skall borgenären också tydligt ange grunden för den. Inlagan skall vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud.

Vid bevakningsinlagan skall borgenären i original eller bestyrkt kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa till stöd för sitt anspråk.

Bevakningsinlagan och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar.

7 §

Genast efter bevakningstidens utgång skall rätten överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren.

Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och, om förmånsrätt har yrkats, den åberopade grunden därför samt den

Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och, om förmånsrätt har yrkats, den åberopade grunden därför samt den

13

Ändrad 1992:498.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

plats i förmånsrättsordningen som fordringen får enligt borgenärens yrkande. Kopior av förteckningen skall skickas till rätten och tillsynsmyndigheten.

plats i förmånsrättsordningen som fordringen får enligt borgenärens yrkande. Kopior av förteckningen skall skickas till rätten och Konkurstillsynsmyndigheten.

8 §

När rätten beslutar att bevakning skall äga rum, skall rätten samtidigt, efter samråd med förvaltaren, bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningarna,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

När förvaltaren beslutar att bevakning skall äga rum, skall han samtidigt, efter samråd med rätten, bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningarna,

2. var bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställs.

Om det visar sig vara lämpligare, får ett beslut enligt första stycket fattas senare, dock senast vid bevakningstidens utgång.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst två och högst fyra veckor räknat från bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen, får en längre anmärkningstid fastställas. Förlikningssammanträdet får inte hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Underrättelser om vad rätten har bestämt enligt denna paragraf skall tillställas förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen.

Underrättelser om vad förvaltaren har bestämt enligt denna paragraf skall tillställas rätten, Konkurstillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Om bevakningsförfarande har ägt rum, får en borgenär som efter bevakningstidens utgång vill anmäla en fordran eller yrka förmånsrätt skriftligen göra det på det sätt som föreskrivs i 6 §.

Som ersättning för de kostnader för kungörelse, kallelser och underrättelser som föranleds av efterbevakningen skall borgenären till staten i förskott erlägga en avgift motsvarande tre procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Som ersättning för de kostnader för kungörelse, kallelser och underrättelser som föranleds av efterbevakningen skall borgenären till förvaltaren i förskott erlägga en avgift motsvarande tre procent av prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

21 §

När en fordran har efterbevakats, skall rätten så snart som avgiften enligt 20 § andra stycket har betalts överlämna det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren och, efter samråd med denne, bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningen,

2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställts.

När en fordran har efterbevakats, skall förvaltaren så snart som avgiften enligt 20 § andra stycket har betalts, efter samråd med rätten, bestämma

1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningen,

2. var bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning,

3. tidpunkten för det förlikningssammanträde som skall hållas inför rätten om anmärkningar framställts.

Anmärkningstiden skall bestämmas så att den utgör minst två och högst fem veckor räknat från den dag då avgiften enligt 20 § andra stycket betalades. Förlikningssammanträdet inför rätten skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

Underrättelser om att en fordran har efterbevakats och vad rätten har bestämt enligt första stycket skall

Underrättelser om att en fordran har efterbevakats och vad förvaltaren har bestämt enligt första stycket

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tillställas förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen.

skall tillställas rätten, Konkurstillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har bevakat fordringar i konkursen.

10 kap.

2 §

Konkursen får inte avskrivas enligt 1 § förrän bouppteckningen har beedigats och förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 7 kap. 15 §.

Konkursen får inte avskrivas enligt 1 § förrän bouppteckningen skriftligen bekräftats eller beedigats och förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 7 kap. 15 §.

Om det finns något hinder mot att bouppteckningsed avläggs av gäldenären eller någon annan inom skälig tid och om det saknas anledning att anta att det genom edgången skulle visa sig att tillgångar finns till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, får konkursen avskrivas trots att edgången inte har fullgjorts.

Om det finns något hinder mot att bouppteckningen bekräftas eller beedigas inom skälig tid och om det saknas anledning att anta att det genom bekräftelsen eller edgången skulle visa sig att tillgångar finns till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, får konkursen avskrivas trots att bekräftelsen eller edgången inte har fullgjorts.

3 §

Om någon fordran inte görs gällande och inte heller kan antas komma att göras gällande, skall rätten efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen. Om rätten har beslutat att bevakningsförfarande skall äga rum, får konkursen avskrivas först efter bevakningstidens utgång.

Om någon fordran inte görs gällande och inte heller kan antas komma att göras gällande, skall rätten efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen. Om förvaltaren har beslutat att bevakningsförfarande skall äga rum, får konkursen avskrivas först efter bevakningstidens utgång.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Om det återstår tillgångar i boet när förvaltaren har betalt konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, skall han

1. om det i fall som avses i 1 § står klart hur kvarvarande tillgångar skall fördelas och om tillsynsmyndigheten medger det, tillställa berättigad borgenär vad som tillkommer denne,

1. om det i fall som avses i 1 § står klart hur kvarvarande tillgångar skall fördelas, tillställa berättigad borgenär vad som tillkommer denne,

2. i övriga fall återställa egendomen till gäldenären.

11 kap.

6 §

Rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats, så snart det utlåtande som tillsynsmyndigheten enligt 13 kap. 5 § skall avge över förvaltarens slutredovisning har kommit in till rätten.

Rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats och, i förekommande fall, att ett utlåtande som Konkurstillsynsmyndigheten enligt 13 kap. 5 § avgett över förvaltarens slutredovisning har kommit in till rätten.

Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen skall hållas tillgängliga hos rätten och tillsynsmyndigheten för den som vill ta del av handlingarna. En uppgift om detta skall tas in i kungörelsen.

Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen skall hållas tillgängliga hos rätten och Konkurstillsynsmyndigheten för den som vill ta del av handlingarna. En uppgift om detta skall tas in i kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra det hos rätten senast den dag som rätten bestämmer och anger i kungörelsen. Denna dag skall bestämmas så att tre veckor förflyter från den tidpunkt då kungörelsen kan antas bli införd i Post- och Inrikes Tidningar.

21 §

14

Om förvaltaren anser att de nytillkomna medlen kan fördelas utan att

Om förvaltaren anser att de nytillkomna medlen kan fördelas utan att

14

Senaste lydelse 1990:1072.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förslag till efterutdelning upprättas och om tillsynsmyndigheten medger det, får han dela ut medlen till berättigade borgenärer utan att föreskrifterna i det föregående i detta kapitel iakttas. För utbetalningen gäller dock 9 § andra stycket och 13 a §. En borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om han inte gör anspråk på medlen inom två år räknat från det att förvaltaren har anmält till rätten att han har skickat medlen till borgenären.

förslag till efterutdelning upprättas, får han dela ut medlen till berättigade borgenärer utan att föreskrifterna i det föregående i detta kapitel iakttas. För utbetalningen gäller dock 9 § andra stycket och 13 a §. En borgenär förlorar sin rätt till utdelning, om han inte gör anspråk på medlen inom två år räknat från det att förvaltaren har anmält till rätten att han har skickat medlen till borgenären.

Första stycket tillämpas också för det fall att det finns skäl att upprätta ett utdelningsförslag men medlen inte förslår till betalning av de därmed förenade kostnaderna.

12 kap.

8 §

Om ackordsförslaget tas upp, skall borgenärerna genast kallas till ett sammanträde inför rätten för att pröva förslaget. Innan gäldenären har avlagt ed enligt 6 kap. 3 §, får kallelse utfärdas endast om det finns synnerliga skäl för det. Kallelsen till sammanträdet skall kungöras.

Om ackordsförslaget tas upp, skall borgenärerna genast kallas till ett sammanträde inför rätten för att pröva förslaget. Innan gäldenären har bekräftat bouppteckningen enligt 6 kap. 2 a § eller avlagt ed enligt 6 kap. 3 §, får kallelse utfärdas endast om det finns synnerliga skäl för det. Kallelsen till sammanträdet skall kungöras.

Sammanträdet får inte hållas tidigare än tre veckor efter det att ackordsförslaget togs upp och inte heller innan tvistefrågor som har uppkommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar har handlagts vid förlikningssammanträdet.

10 §

Vid sammanträdet för prövning av ackordsförslaget bör förvaltaren närvara. Om gäldenären inte kan infinna sig personligen, bör han skicka ett ombud.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förvaltaren skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att rösta i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. Har det mot någon av dessa fordringar framställts anmärkning som inte har prövats eller har, om efterbevakning har skett, anmärkningstiden ännu inte gått ut, skall det särskilt anges i förteckningen.

Om gäldenären inte har avlagt ed enligt 6 kap. 3 §, skall anledningen till det uppges vid sammanträdet.

Om gäldenären inte har bekräftat bouppteckningen enligt 6 kap. 2 a § eller avlagt ed enligt 6 kap. 3 §, skall anledningen till det uppges vid sammanträdet.

13 kap.

5 §

Tillsynsmyndigheten skall i de fall som avses i 2 § 2, 3, 5, 6 och 8 granska slutredovisningen samt i de fall som avses i 2 § 2, 5 och 8 avge utlåtande över densamma. Tillsynsmyndigheten skall skicka utlåtandet till rätten. Redovisningen och utlåtandet skall hållas tillgängliga hos rätten och tillsynsmyndigheten för dem som vill ta del av handlingarna.

Konkurstillsynsmyndigheten skall granska slutredovisningen och avge utlåtande över den i de fall och den omfattning som myndigheten finner behövlig för utövande av kontroll enligt 7 kap. 26 §. Tillsynsmyndigheten skall skicka utlåtandet till rätten. Redovisningen och utlåtandet skall hållas tillgängliga hos rätten och Konkurstillsynsmyndigheten för dem som vill ta del av handlingarna.

6 §

I fall som avses i 2 § 5 skall av den kungörelse som rätten utfärdar enligt 11 kap. 6 § framgå att slutredovisningen och utlåtandet är tillgängliga för granskning och var handlingarna finns.

I fall som avses i 2 § 5 skall av den kungörelse som rätten utfärdar enligt 11 kap. 6 § framgå att slutredovisningen och det utlåtande som Konkurstillsynsmyndigheten i förekommande fall avgett är tillgängliga för granskning och var handlingarna finns.

I fall som avses i 2 § 2 och 8 skall rätten, när tillsynsmyndighe-

I fall som avses i 2 § 2 och 8 skall rätten kungöra att slutredovis-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ten har lämnat sitt utlåtande, kungöra att slutredovisningen och utlåtandet har avgetts samt var handlingarna är tillgängliga för granskning.

ningen och, när Konkurstillsynsmyndigheten i förekommande fall har lämnat ett utlåtande, utlåtandet har avgetts samt var handlingarna är tillgängliga för granskning.

I de kungörelser som nämns i första och andra styckena skall det anges vad den som vill klandra redovisningen måste göra.

8 §

I högsta domstolen för riksskatteverket det allmännas talan i mål som avses i 7 §.

I Högsta domstolen för Riksskatteverket det allmännas talan i dess egenskap av borgenär och Konkurstillsynsmyndigheten i övrigt i mål som avses i 7 §.

14 kap.

3 §

Om en konkurs har uppstått på ansökan av någon annan borgenär än staten och om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 §, skall, i den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, borgenären svara för dessa, dock högst med ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är flera borgenärer betalningsskyldiga, svarar de solidariskt. I beslutet om avskrivning skall ansvarig borgenär åläggas att betala konkurskostnaderna med den angivna begränsningen. Kan kostnaderna inte heller tas ut av borgenären, skall de betalas av staten.

Om en konkurs har uppstått på ansökan av någon annan borgenär än staten eller en borgenär vars fordran omfattas av statlig lönegaranti enligt lönegarantilagen (1992:497) och om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 §, skall, i den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, borgenären svara för dessa, dock högst med ett belopp som motsvarar 15 procent av det vid tiden för konkursbeslutet gällande prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är flera borgenärer betalningsskyldiga, svarar de solidariskt. I beslutet om avskrivning skall ansvarig borgenär åläggas att betala konkurskostnaderna med den angivna begränsningen. Kan kostnaderna inte

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

heller tas ut av borgenären, skall de betalas av staten.

6 §

Arvodet bestäms efter framställning av förvaltaren. Har det utsetts flera förvaltare, bör deras arvoden bestämmas på en gång, om det lämpligen kan ske.

I arvodesframställningen skall förvaltaren ange det belopp som han begär och, om det kan komma i fråga att bestämma ett särskilt arvode för viss egendom, även det beloppet. Till framställningen skall bifogas en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad räkning, som utvisar det begärda beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltaren anlitat ett sådant biträde som avses i 7 kap. 11 § och har biträdet erhållit gottgörelse eller har förvaltaren tillgodoförts ersättning för utgifter, skall det anges i redogörelsen.

I arvodesframställningen skall förvaltaren ange det belopp som han begär och, om det kan komma i fråga att bestämma ett särskilt arvode för viss egendom, även det beloppet. Till framställningen skall bifogas en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad räkning, som utvisar det begärda beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Om det behövs för att bedöma skäligheten av arvodet, skall förvaltaren ange den tid som gått åt för att utföra uppdraget, fördelad på de olika åtgärderna. Har förvaltaren anlitat ett sådant biträde som avses i 7 kap. 11 § och har biträdet erhållit gottgörelse eller har förvaltaren tillgodoförts ersättning för utgifter, skall det anges i redogörelsen.

Om det finns anledning att bestämma ett särskilt arvode för viss egendom, skall förvaltaren tillhandahålla rätten en förteckning över de kända rättsägare som har särskild förmånsrätt i egendomen.

8 §

I andra fall än de som avses i 9 § tredje stycket och 10 § skall rätten, innan arvodesframställningen prö-

Rätten skall, innan arvodesframställningen prövas, ge Konkurstillsynsmyndigheten, en borgenärs-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vas, inhämta yttrande i arvodesfrågan av tillsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid, minst två och högst fyra veckor. I fall som sägs i 6 § tredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen ges tillfälle att yttra sig över framställningen.

kommitté och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid, minst två och högst fyra veckor. I fall som sägs i 6 § tredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen ges tillfälle att yttra sig över framställningen. Gäldenären skall ges tillfälle att yttra sig utom när konkursen avskrivs eller läggs ned eller när konkursbeslutet upphävs eller när efterutdelning enligt 11 kap. 21 § äger rum.

Rätten får hålla förhandling i arvodesfrågan, om den finner skäl till det. Till förhandlingen skall förvaltaren, tillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har begärt att få yttra sig över arvodesframställningen kallas. I fall som avses i 6 § tredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen kallas.

Rätten får hålla förhandling i arvodesfrågan, om den finner skäl till det. Till förhandlingen skall förvaltaren, Konkurstillsynsmyndigheten, gäldenären samt de borgenärer som har begärt att få yttra sig över arvodesframställningen kallas. I fall som avses i 6 § tredje stycket skall varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen kallas.

11 §

En förvaltare får inte lyfta sitt arvode förrän han avgett slutredovisningen för sin förvaltning.

En förvaltare får inte lyfta sitt arvode förrän han avgett slutredovisningen för sin förvaltning. Vad som sagts nu gäller inte ett arvode som enligt 5 § bestämts särskilt för viss egendom.

Förvaltaren får, så snart arvodesframställningen getts in till rätten, lyfta den del av arvodet som svarar mot den mervärdesskatt som beräknats för arvodet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Rätten får tillerkänna förvaltaren skäligt belopp att utgå i förskott innan slutligt arvode bestäms, om det är rimligt med hänsyn till omfattningen av det arbete som uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden.

En framställning om förskott skall ange det belopp som begärs och de skäl som åberopas för förskottsbetalningen. Till framställningen skall bifogas en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Rätten skall inhämta yttrande i förskottsfrågan av tillsynsmyndigheten.

En framställning om förskott skall ange det belopp som begärs och de skäl som åberopas för förskottsbetalningen. Till framställningen skall bifogas en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Rätten skall ge Konkurstillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig i förskottsfrågan.

14 §

Avskrivs konkursen enligt 10 kap. 1 §, skall rätten bestämma kostnadsersättningen till förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms. Tillsynsmyndigheten skall höras också över begäran om ersättning för kostnader.

I den mån konkurskostnaderna inte kan utgå ur konkursboet skall rätten bestämma kostnadsersättningen till förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms. Konkurstillsynsmyndigheten skall beredas tillfälle att yttra sig också över begäran om ersättning för kostnader.

15 §

Rätten bestämmer arvodet till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 § efter att ha hört tillsynsmyndigheten och förvaltaren. Härvid tilllämpas 4 § andra stycket och 5 §.

Rätten bestämmer arvodet till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 § efter att ha gett Konkurstillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig och hört förvaltaren. Härvid tillämpas 4 § andra stycket och 5 §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Ersättningen till staten för tillsynen över förvaltningen utgår enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Ersättningen till staten för sådana konkurskostnader som avses i 1 § första stycket 4–6 utgår enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Ersättningen till staten för sådana konkurskostnader som avses i 1 § första stycket 6 utgår enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

15 kap.

1 §

Kungörelsen om konkursbeslutet skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och, enligt vad som föreskrivs i 3 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m., i ortstidning.

När ett beslut eller en åtgärd i något annat fall än som sägs i första stycket eller i 8 kap. 11 § skall kungöras enligt denna lag, skall kungörelsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer.

När ett beslut eller en åtgärd i något annat fall än som sägs i första stycket eller i 8 kap. 11 § skall kungöras enligt denna lag, skall kungörelsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten eller, när det gäller åtgärd som avses i 9 kap. 3 § eller motsvarande åtgärd vid efterbevakning, förvaltaren bestämmer.

2 §

I en konkurs vari bevakningsförfarande har ägt rum skall följande kungörelser ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det saknas anledning att anta att kostnaden för tillkännagivandet med kungörelse blir lägre eller att kungörelse i övrigt är lämpligare, nämligen

1. kungörelse med kallelse till förhandling angående entledigande av förvaltare,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. kungörelse med information om att ett förslag till utdelning eller efterutdelning har upprättats samt att slutredovisningen och tillsynsmyndighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning,

2. kungörelse med information om att ett förslag till utdelning eller efterutdelning har upprättats samt att slutredovisningen och, i förekommande fall, Konkurstillsynsmyndighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning,

3. kungörelse av beslut om att lägga ned konkursen på grund av frivillig uppgörelse,

4. kungörelse med information om att slutredovisningen och tillsynsmyndighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning i fall då förvaltare avgår före konkursens slut.

4. kungörelse med information om att slutredovisningen och, i förekommande fall, Konkurstillsynsmyndighetens utlåtande över den finns tillgängliga för granskning i fall då förvaltare avgår före konkursens slut.

Om utbyte sker i de fall som anges i första stycket 2, 3 eller 4 skall tid som avses i 11 kap. 6 § tredje stycket, 13 kap. 7 § tredje stycket och 16 kap. 9 § första stycket i stället räknas från dagen efter den då underrättelserna sändes ut.

7 §

15

Registret får innehålla uppgift om:

1. konkursgäldenärens namn, personnummer och adress,

2. datum för konkursbeslutet,

3. datum för konkursens avslutande,

4. den domstol som fattat beslutet om konkursen och domstolens målnummer,

5. beslut genom vilket högre rätt har upphävt konkursbeslutet,

6. konkursförvaltarens namn och adress samt

7. namn och adress på den tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen.

7. uppgift om Konkurstillsynsmyndigheten och dess adress.

Uppgifterna i registret skall gallras fem år efter utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

15

Senaste lydelse 1995:793.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

8 §

16

Tillsynsmyndigheten får överklaga tingsrättens beslut, om beslutet rör

Konkurstillsynsmyndigheten får överklaga tingsrättens beslut, om beslutet rör

1. utseende eller entledigande av förvaltare, antalet förvaltare eller delning av förvaltningen mellan flera förvaltare,

2. arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare,

3. reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass, förbud att utfärda pass, hämtning eller häktning eller föreläggande eller utdömande av vite,

4. uppdrag som eller arvode till rådgivare eller förlikningsman,

1. utseende eller entledigande av förvaltare, antalet förvaltare eller delning av förvaltningen mellan flera förvaltare,

2. arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare,

3. reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass, förbud att utfärda pass, hämtning eller häktning eller föreläggande eller utdömande av vite,

4. uppdrag som eller arvode till rådgivare eller förlikningsman,

5. avslag på en framställning om att inleda bevakningsförfarande,

5. avskrivning av konkurs enligt 10 kap. 1 §.

6. avskrivning av konkurs enligt 10 kap. 1 §.

I de frågor som avses i första stycket förs det allmännas talan i högsta domstolen av riksskatteverket.

16

Senaste lydelse 1989:1002.

________________

1. Denna lag träder i kraft den .......... med de begränsningar som anges under 2–7.

2. I fråga om konkurser, i vilka konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet, tillämpas föreskrifterna om den offentliga tillsynens ändamål och omfattning i den utsträckning som föranleds av hur långt avvecklingen av boet framskridit. Föreskriften om skyldighet att planera omfattningen av tillsynen i 7 kap. 26 § första stycket skall alltid beaktas.

3. Har någon hos tillsynsmyndigheten gjort en ansökan enligt 3 kap. 6 § i dess tidigare lydelse men myndigheten inte avgjort frågan före ikraftträdandet, skall frågan överlämnas till rättens prövning.

4. Om Riksskatteverket vid ikraftträdandet för det allmännas talan i Högsta domstolen i ett mål som avses i 13 kap. 8 § eller 16 kap. 8 §, skall denna befogenhet tillkomma verket även till dess målet avgjorts.

5. I fråga om konkurser, i vilka konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre föreskrifter i stället för motsvarande bestämmelser i 2 kap. 24 §, 6 kap. 2 a, 3–6 och 9 §§, 7 kap. 1, 2, 13 och 20 §§, 8 kap. 2 §, 12 kap. 8 och 10 §§ samt 14 kap. 3 och 17 §§.

6. Har beslut att inleda bevakningsförfarande meddelats före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre föreskrifter i stället för motsvarande bestämmelser i 9 kap. 1–4, 6–8, 20 och 21 §§, 10 kap. 3 §, 15 kap. 1 § och 16 kap. 8 § första stycket.

7. Föreskriften i 14 kap. 6 § andra stycket tillämpas i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet, om någon arvodesframställan dessförinnan inte gjorts hos rätten.

8. Förekommer i lag eller annan författning någon föreskrift om att en åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter edgångssammanträdet, skall fristen i stället räknas från bouppteckningssammanträdet.

9. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.

2 Förslag till Lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

Härigenom föreskrivs

dels att 8 § lönegarantilagen (1992:497) skall ha följande lydelse, dels att i 19 § orden ”tillsynsmyndigheten i konkursen” skall bytas ut mot ”Konkurstillsynsmyndigheten” och i 21 § orden ”tillsynsmyndigheten för det län där arbetstagaren vistas” skall bytas mot ”Konkurstillsynsmyndigheten”,

dels att i 21, 29, 30 och 32 §§ ordet ”tillsynsmyndigheten” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”Konkurstillsynsmyndigheten” i motsvarande form.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Om någon på grund av en fordran som omfattas av garantin har ansökt om att gäldenären skall försättas i konkurs, lämnas betalning även för kostnaden för det och, om konkursen har avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen (1987:672), för den kostnad som han har blivit ålagd att betala enligt 14 kap. 3 § samma lag.

Om någon på grund av en fordran som omfattas av garantin har ansökt om att gäldenären skall försättas i konkurs, lämnas betalning även för kostnaden för det.

___________________

Denna lag träder i kraft den .......... I fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet, gäller fortfarande 8 § i dess äldre lydelse.

3 Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs beträffande sekretesslagen (1980:100) dels att i lagen skall införas en ny bestämmelse, 8 kap. 19 a §, av följande lydelse,

dels att i 5 kap. 1 § och 8 kap. 19 § orden ”tillsynsmyndighet i konkurs” skall bytas ut mot ”Konkurstillsynsmyndigheten”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

19 a §

Sekretess gäller hos konkursförvaltarråd för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

___________________

Denna lag träder i kraft den ..........

4 Förslag till Lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § bokföringslagen (1999:1078) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

2 §

Dokument, mikroskrift och maskinläsbara medier som används för att bevara räkenskapsinformation skall vara varaktiga och lätt åtkomliga. De skall bevaras fram till och med det tionde året efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. De skall förvaras i Sverige, i ordnat skick och på betryggande och överskådligt sätt.

Maskinutrustning och system som behövs för att presentera räkenskapsinformationen i den form som anges i 1 § första stycket 1 eller 2 skall hållas tillgängliga i Sverige under hela den tid som anges i första stycket.

Om förvaring av konkursgäldenärens räkenskapsinformation efter konkursens avslutande finns bestämmelser i 7 kap. 22 § konkurslagen (1987:672).

___________________

Denna lag träder i kraft den ..........

5 Förslag till Förordning om ändring i konkursförordningen (1987:916)

Härigenom föreskrivs att 43 § konkursförordningen (1987:916) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 §

Ersättningen till staten för sådana konkurskostnader som avses i 14 kap. 1 § första stycket 6 konkurslagen (1987:672) tas ut enligt föreskrifter som meddelas av domstolsverket.

Ersättningen till staten för sådana konkurskostnader som avses i 14 kap. 1 § första stycket 4–6 konkurslagen (1987:972) tas ut i form av en konkursavgift som beräknas enligt andra och tredje styckena.

I konkurser som avskrivs eller läggs ned eller där ett ackord har fastställts i konkursen eller konkursbeslutet upphävs uppgår konkursavgiften till 4 350 kr.

I konkurser som avslutas på annat sätt än vad som sägs i andra stycket skall konkursavgiften bestämmas till ett belopp som uppgår till summan av 4 350 kr och ett belopp som svarar mot fem procent av i konkursen fastställda förvaltararvoden upp till sammanlagt 200 000 kr och två procent av den del av arvodena som överstiger 200 000 kr.

Konkursavgiften skall redovisas till Domstolsverket. Närmare föreskrifter för redovisningen får meddelas av Domstolsverket efter samråd med Konkurstillsynsmyndigheten.

__________________

1. Denna förordning träder i kraft den ..........

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslut har meddelats före ikraftträdandet.

SOU 2000:xx 75

6 Förslag till Förordning om upphävande av förordningen (1979: 972) om tillsynsavgift i konkurs

Härigenom föreskrivs att förordningen (1979:972) om tillsynsavgift i konkurs skall upphöra att gälla vid utgången av år ..........

______________

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, där konkursbeslutet meddelats före ikraftträdandet.

7 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna att 1, 2 och 6 §§ samt bilagan skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

1

Denna förordning gäller avgifter för ansökningar (ansökningsavgifter), för kungörande i konkurs- och ackordsärenden (kungörandeavgifter) och för expeditioner (expeditionsavgifter) vid allmän domstol, varmed i denna förordning även avses fastighetsdomstol och miljödomstol, samt hos inskrivningsmyndighet och sjöfartsregistret.

Denna förordning gäller avgifter för ansökningar (ansökningsavgifter), för kungörande i ärenden om företagsrekonstruktion (kungörandeavgifter) och för expeditioner (expeditionsavgifter) vid allmän domstol, varmed i denna förordning även avses fastighetsdomstol och miljödomstol, samt hos inskrivningsmyndighet och sjöfartsregister.

Vidare tillämpas förordningen på de expeditioner som utfärdas av Lantmäteriverket. Förordningens bestämmelser gäller inte expeditioner som fastställs och expedieras enligt särskilda bestämmelser om rätt för Lantmäteriverket att inom sitt verksamhetsområde bedriva avgiftsbelagd verksamhet.

I ärende om inteckning tillämpas bestämmelserna om expeditionsavgift även om pantbrev utfärdas endast genom registrering i pantbrevsregistret.

Avgiften skall fastställas av domstolen eller myndigheten och betalas till staten i de fall och med de belopp som anges i en särskild avgiftslista (Bilaga).

Särskilda bestämmelser om avgifter för miljödomstols verksamhet finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

1

Senaste lydelse 1998:939.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

2

Ansökningsavgift skall betalas av den som anhängiggör ett mål eller ett ärende.

Kungörandeavgift i konkursärenden skall betalas av konkursboet och i ärenden om företagsrekonstruktion av gäldenären.

Kungörandeavgift i ärende om företagsrekonstruktion skall betalas av gäldenären.

Expeditionsavgift skall betalas av den som begär ett bevis eller en annan handling. Ett bevis om anteckning om ställföreträdare enligt lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter skall dock betalas av ställföreträdaren.

6 §

Kungörandeavgifter i konkursärenden eller ackordsärenden skall betalas när beslut om konkursen eller ackordsförhandlingen har meddelats.

Kungörandeavgifter i ärenden om företagsrekonstruktion skall betalas när beslut om företagsrekonstruktion har meddelats.

2

Senaste lydelse 1996:781.

Bilaga

3

Avgiftslista

_________________________________

1.

Ansökningsavgifter

Konkursärenden och ärenden om företagsrekonstruktion

Ansökan varigenom ett konkursärende anhängiggörs

........................................ 500 kr

Ansökan varigenom ett konkursärende anhängiggörs ....................................... 1 000 kr

2. Kungörandeavgifter

Konkursärenden och ärenden om företagsrekonstruktion

..................................... 3 000 kr

Ärenden om företagsrekonstruktion

..................................... 3 000 kr

___________________

Denna förordning träder i kraft den .......... Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken ansökan har gjorts före ikraftträdandet.

3

Senaste lydelse 2000:320.

8 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet att 2 kap. 1 § samt 3 kap. 1, 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

1

Riksskatteverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken och andra författningar, frågor om indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m. m., frågor om betalningsföreläggande och handräckning, frågor om frivillig skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) samt frågor om tillsyn i och lönegaranti vid konkurs, om något annat inte följer av särskilda föreskrifter.

Riksskatteverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken och andra författningar, frågor om indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m. m., frågor om betalningsföreläggande och handräckning, frågor om frivillig skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334) samt frågor om lönegaranti vid konkurs, om något annat inte följer av särskilda föreskrifter.

1

Senaste lydelse 1994:981.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §

2

Kronofogdemyndigheten är regional myndighet för frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken och andra författningar, för frågor om indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., om något annat inte följer av särskilda föreskrifter samt för handläggning av mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning och ärenden om frivillig skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334). Kronofogdemyndigheten är också regional myndighet för frågor om tillsyn i konkurs.

Kronofogdemyndigheten är regional myndighet för frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken och andra författningar, för frågor om indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., om något annat inte följer av särskilda föreskrifter samt för handläggning av mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning och ärenden om frivillig skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994: 334).

Som verkställande myndighet skall kronofogdemyndigheten verka för att betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan bli föremål för verkställighet fullgörs i rätt tid och ordning.

Som verkställande myndighet skall kronofogdemyndigheten verka för att betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan bli föremål för verkställighet fullgörs i rätt tid och ordning.

6 §

3

Vid varje kronofogdemyndighet skall det finnas en enhet för tillsyn i konkurser.

Vid en kronofogdemyndighet får det, utöver vad som framgår av första stycket, finnas de avdelningar och enheter som Riksskatteverket bestämmer.

Vid en kronofogdemyndighet får det finnas de avdelningar och enheter som Riksskatteverket bestämmer.

2

Senaste lydelse 1997:1176.

3

Senaste lydelse 1996:1449.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

4

Avdelningar och enheter som handhar exekutiv verksamhet samt enheter för tillsyn i konkurser leds av kronofogdar. Riksskatteverket får i det enskilda fallet medge undantag från kravet på kronofogdekompetens om det finns särskilda skäl.

Avdelningar och enheter som handhar exekutiv verksamhet leds av kronofogdar. Riksskatteverket får i det enskilda fallet medge undantag från kravet på kronofogdekompetens om det finns särskilda skäl.

__________________

Denna förordning träder i kraft den ..........

4

Senaste lydelse 1995:1657.

9 Förslag till Förordning med instruktion för konkursförvaltarråden

Härigenom föreskrivs följande.

Konkursförvaltarrådens uppgifter m.m.

§ 1

I varje sådan region där Konkurstillsynsmyndigheten har en enhet skall det finnas ett konkursförvaltarråd.

§ 2

Ett konkursförvaltarråd skall avge en rekommendation för regionen om vilka personer som rådet anser uppfylla kraven i 7 kap. 1 § första stycket första meningen konkurslagen (1987:672) för att utses till konkursförvaltare. Rekommendationen skall avges samtidigt av alla konkursförvaltarråd vart tredje år och antalet personer i kretsen bestämmas med utgångspunkt i ett förväntat behov av förvaltare för den kommande treårsperioden.

Om det efter att ett konkursförvaltarråd avgett en rekommendation, uppkommer behov av att utöka kretsen, kan en ny rekommendation avges även vid en senare tidpunkt för den återstående delen av perioden.

Rekommendationen skall tas in i en särskild förteckning och offentliggöras på lämpligt sätt.

Sammansättning och ledamöter

§ 3

Ett konkursförvaltarråd består av högst sex ledamöter. Ledamöterna skall ha särskild insikt i och erfarenhet av frågor om konkurs.

Konkursförvaltarråden skall ha en gemensam ordförande, vilken utses bland ledamöterna i råden.

§ 4

Konkursförvaltarråden skall sammansättas av företrädare för såväl offentliga som enskilda organ eller sammanslutningar och på ett sätt, som så långt möjligt, tillgodoser behovet av kunskap om regionen.

§ 5

Regeringen utser ledamöterna i konkursförvaltarråden. Bland dem utser regeringen ordföranden.

Ledamöterna utses för en bestämd tid.

Organisation

§ 6

Konkursförvaltarrådens ordförande är myndigheternas chef.

§ 7

Hos konkursförvaltarråden skall finnas föredragande som bereder ärendena.

En föredragande skall ha god erfarenhet av frågor om konkurs.

§ 8

Ordföranden utser föredragande efter samråd med ledamöterna i råden.

§ 9

Kanslifunktionen för konkursförvaltarråden fullgörs av Konkurstillsynsmyndigheten.

§ 10

I övrigt beslutar ordföranden om konkursförvaltarrådens organisation.

Verksförordningens tillämpning

§ 11

Ordföranden har det ansvar för verksamheten och de uppgifter som anges i 6–9 §§, 11 §, 13 § 1–3 och 15 § verksförordningen (1995:1322). Vad som i 13 § sägs om styrelsen skall avse ordföranden.

Förfarandet hos konkursförvaltarråden, m.m.

§ 12

Den som önskar att upptas på en förteckning över rekommenderade förvaltare enligt 2 §, skall skriftligen ansöka härom. Ansökan skall ges in till Konkurstillsynsmyndigheten.

Närmare föreskrifter om ansökningens utformning och om när den skall ges in meddelas av konkursförvaltarråden och bringas till allmän kännedom på sätt som råden anser lämpligt.

Överklagande, m.m.

§ 13

Beslut om anställningar överklagas enligt 35 § verksförordningen (1995:1322).

Andra beslut får inte överklagas.

§ 14

Finner ett konkursförvaltarråd sedan det avgett en rekommendation att denna är uppenbart oriktig på grund av att nya omständigheter framkommit, får rådet ta upp en fråga enligt 2 § till ny bedömning.

___________________

Denna förordning träder i kraft ..........

10 Förslag till Förordning med instruktion för Konkursrådet

Härigenom föreskrivs följande.

Konkursrådets uppgifter

§ 1

För att främja en god konkursförvaltningssed samt effektivitet och enhetlighet i konkursförfarandet finns ett Konkursråd.

§ 2

Konkursrådet skall när så är lämpligt utfärda rekommendationer i frågor om konkursförvaltning, den offentliga tillsynen över denna och därmed sammanhängande spörsmål.

Sammansättning

§ 3

Konkursrådet består av högst tio ledamöter. En av ledamöterna är ordförande och en är vice ordförande. Ledamöterna skall ha särskild insikt i och erfarenhet av frågor om konkurs.

§ 4

Konkursrådet skall vara sammansatt av företrädare för såväl offentliga som enskilda organ eller sammanslutningar.

Organisation

§ 5

Ordföranden i Konkursrådet är myndighetens chef.

§ 6

Hos Konkursrådet finns en sekreterare. Denne skall bereda de frågor som rådet skall ta ställning till.

§ 7

Myndighetens chef utser sekreteraren efter samråd med övriga ledamöter.

Sekreteraren skall ha god erfarenhet av frågor om konkurs.

§ 8

Kanslifunktionen för Konkursrådet fullgörs av Konkurstillsynsmyndigheten.

§ 9

I övrigt beslutar myndighetens chef om Konkursrådets organisation.

Verksförordningens tillämpning

§ 10

Myndighetens chef har det ansvar för verksamheten och de uppgifter som anges i 6–9 §§, 11 §, 13 § 1–3 och 15 § verksförordningen (1995:1322). Vad som i 13 § sägs om styrelsen skall avse myndighetens chef.

Ledamöterna

§ 11

Regeringen utser ledamöterna i rådet. Bland dem utser regeringen även ordföranden och vice ordföranden.

Ledamöterna utses för en bestämd tid.

Ärendenas handläggning m.m.

§ 12

Konkursrådet sammanträder när behov föreligger.

§ 13

Konkursrådets rekommendationer bör vara klart motiverade och så långt möjligt grunda sig på eniga ställningstaganden inom rådet.

Överklagande

§ 14

Beslut om anställningar överklagas enligt 35 § verksförordningen (1995:1322).

Andra beslut får inte överklagas.

___________________

Denna förordning träder i kraft den ..........

Regeringen vill i detta avseende göra följande tillägg. Den avsedda kartläggningen är främst avsedd att ge ett underlag för vilken roll tingsrätten respektive tillsynsorganet skall spela när förvaltarens arvode skall bestämmas. Det är av mindre vikt i sig vilken roll de olika aktörerna har spelat i det förgångna och vilken roll de spelar i dag. Med hänsyn till det och till att det kan vara förenat med praktiska problem och stora kostnader att göra en fullständig kartläggning av historiska förhållanden står det utredaren fritt att välja hur omfattande kartläggningen bör vara och vad den närmare skall bestå av.

Förvaltning

Även vissa frågor som främst rör konkursförvaltningen har ett sådant samband med utredarens uppdrag att det är lämpligt att utredaren har sig an dessa frågor. Sådana frågor som utredaren skall se över är om bestämmelserna rörande förvaltarberättelsen m.m. i 7 kap. 15 § första stycket 5 och 6 samt andra stycket, 16 §, 20 § och 21 §konkurslagen i sak är lämpligt utformade. I övrigt skall utredaren ta upp frågor som har med förvaltningen att göra endast i den mån arbetet i övrigt ger anledning till det.

Övriga önskemål om reformering av konkurslagen

Regeringen är medveten om att det också i andra hänseenden än som nämnts i direktiven 1997:74 och i det föregående kan finnas ett behov av reformering av konkurslagen och angränsande lagstiftning. Sådana frågor bör dock inte behandlas av utredaren i vidare mån än de faller inom ramen för huvuduppdraget.

I 1998 års tilläggsdirektiv anges avslutningsvis att utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 september 1999.

Tilläggsdirektiven den 22 april 1999 har följande lydelse.

Bakgrund

Konkurstillsynsutredningen (Ju 1997:05) har enligt ursprungsdirektiven (dir. 1997:74) som huvuduppgift att utreda vilken inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall ha. En utgångspunkt för utredaren är enligt direktiven att tillsynsfunktionen även

fortsättningsvis skall vara offentlig och knuten till kronofogdemyndigheterna och att Riksskatteverkets centrala funktion skall behållas.

Riksdagens tillkännagivande

Med anledning av en motion (1998/99:L301) hemställde lagutskottet om ett tillkännagivande om att Konkurstillsynsutredningen bör ges tilläggsdirektiv som innebär att utredarens uppdrag utvidgas, dock alltjämt med utgångspunkt i att konkurstillsynen skall vara offentlig, så att utredaren ges möjlighet att därutöver förutsättningslöst överväga den framtida tillsynsfunktionens organisation (bet. 1998/99:LU11).

Lagutskottet anförde följande. Enligt motionärens mening borde utredningsuppdraget ha varit mer förutsättningslöst och inte haft som utgångspunkt att tillsynsfunktionen även fortsättningsvis skall vara offentlig och knuten till kronofogdemyndigheterna. Motionären anser att Konkurstillsynsutredningen bör få tilläggsdirektiv så att utredningen kan föreslå en reform som stärker borgenärernas ställning i konkurser samtidigt som tillsynsmyndigheterna kan avskaffas. I motionen förordas en radikal reformering av konkurstillsynen i syfte att stärka borgenärernas inflytande över konkursförfarandet. Den i motionen föreslagna ordningen innebär att borgenärerna skall ha en funktion liknande den som aktieägarna normalt utövar på bolagsstämman. Borgenärernas inflytande skall, enligt det i motionen redovisade förslaget, utövas på särskilda borgenärssammanträden vid tingsrätten, vilka hålls en gång i halvåret. Vidare skall rätten utse en särskild konkursrevisor, som skall vara auktoriserad revisor, och som i likhet med konkursförvaltaren skall avge redovisning för sitt uppdrag vid borgenärssammanträdena. Redovisningen skall ges in till Patent- och registreringsverket för granskning. Genom att ta tillvara borgenärernas kunskap och erfarenheter och genom konkursrevisorns roll blir, enligt motionärens mening, tillsynsmyndigheten överflödig och kan avskaffas. Härigenom torde, anför motionären vidare, staten göra en besparing beträffande konkurshanteringen, och de frigjorda resurserna kan tillgodogöras i polisens och åklagarnas brottsutredande verksamhet. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till Konkurstillsynsutredningen med en inriktning som föreslagits i motionen.

Enligt utskottets mening har de granskningar och utredningar som gjorts under 1990-talet klart visat att det finns ett antal över-

gripande problem när det gäller konkursförvaltning och konkurstillsyn. Särskilt otillfredsställande är oklarheterna rörande konkurstillsynens mål och inriktning. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att många av de frågor som aktualiserats nu är föremål för ett samlat utredningsarbete i ett större konkursrättsligt perspektiv, och utskottet kan inte finna annat än att regeringens uppdrag till Konkurstillsynsutredningen innefattar en mängd möjligheter till nytänkande på området.

Utskottet anser för sin del att det är viktigt att konkurstillsynen är utformad så att dess opartiskhet inte kan ifrågasättas och att den skapar förtroende hos de berörda. Enligt utskottets mening är det vidare väsentligt att konkurstillsynen har en övergripande och generell karaktär, och att det klargörs att huvudaktörerna i en konkurs utgörs av förvaltaren och borgenärerna. En annan väsentlig hållpunkt är att förvaltarens oberoende ställning i förhållande till borgenärer och tillsynsfunktion säkerställs.

I likhet med motionären konstaterar utskottet att de nuvarande direktiven till Konkurstillsynsutredningen inskränker utredningsuppdraget så till vida att konkurstillsynen även i fortsättningen skall vara offentlig och knuten till kronofogdemyndigheterna samt att Riksskatteverket skall ha den centrala tillsynsfunktionen. Detta begränsar givetvis utredningens möjligheter att överväga en nyordning i fråga om hur tillsynsfunktionen skall vara organiserad. Även om det, enligt utskottets mening, finns övervägande skäl som talar för att det också i framtiden skall finnas en offentlig konkurstillsyn är det olyckligt att utredningen inte getts fria händer att mer förutsättningslöst pröva hur en sådan tillsyn kan organiseras och överväga sådana mer principiella frågeställningar som redovisats i motionen, särskilt mot bakgrund av de förslag som nyligen lagts fram av Förmånsrättskommittén i betänkandet (SOU 1999:1) Nya förmånsrättsregler.

Det anförda innebär att utskottet anser att uppdraget till Konkurstillsynsutredningen bör utvidgas så att utredningen, dock alltjämt med utgångspunkt i att konkurstillsynen skall vara offentlig, ges möjlighet att därutöver förutsättningslöst överväga den framtida tillsynsfunktionens organisation. Utredaren bör därvid beakta de allmänna uttalanden som utskottet nu gjort om inriktningen av en reform och de frågeställningar som belyses i motionen. Utskottet kan inte se att ett sådant utvidgat utredningsuppdrag skulle behöva innebära att utredningstiden behöver förlängas med mer än några månader.

Riksdagen biföll vad utskottet hemställt (rskr. 1998/99:158).

Tilläggsdirektiven

Tilläggsdirektiv skall beslutas i enlighet med vad riksdagen tillkännagivit.

I ursprungsdirektiven gavs begränsningen att konkurstillsynens funktion även fortsättningsvis skulle vara offentlig och knuten till kronofogdemyndigheterna och att Riksskatteverkets centrala funktion skulle behållas.

Uppgiften utvidgas nu så att utredaren, dock alltjämt med utgångspunkt i att konkurstillsynen skall vara offentlig, förutsättningslöst skall överväga den framtida tillsynsfunktionens organisation. Utredaren skall vid dessa överväganden beakta de allmänna uttalanden som lagutskottet har gjort i betänkandet 1998/99:LU11 om inriktningen av en reform och de frågeställningar som belyses i motionen 1998/99:L301.

Utvidgningen av uppdraget innebär alltså att utredaren har fria händer att överväga hur den offentliga konkurstillsynen bör vara uppbyggd. Vid utformningen av den framtida tillsynsfunktionens organisation får naturligen behovet av och det närmare innehållet i statens kontroll beträffande konkursförvaltningen avgörande betydelse. Samtidigt skall beaktas att det saknas egentligt utrymme för att genomföra förändringar som innebär ökade kostnader för det allmänna.

I övrigt gäller ursprungsdirektiven oändrade. Tilläggsdirektiven föranleder förlängning av utredningstiden. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 juni 2000.

1.2 Arbetets bedrivande

Konkurstillsynsutredningen har med utgångspunkt i de ursprungliga direktiven gjort flera undersökningar rörande tillsynsmyndigheternas organisation och arbetsmetoder samt angående utseende och arvodering av konkursförvaltare. Sålunda har i november 1997 sänts ut en enkät till samtliga tillsynsmyndigheter och i december 1997 en motsvarande enkät till samtliga tingsrätter. Innehållet i enkätsvaren redovisas under de avsnitt som tar upp ämnen som anknyter till enkäterna samt i bilaga 1 och 2. Vidare har genom Riksskatteverkets försorg undersökts hur förvaltaruppdragen är fördelade i landet på olika förvaltare och förvaltarbyråer. Den undersökningen redovisas i avsnitt 2.4.4.1.

Den 11 juni 1998 har utredningen hållit en hearing med företrädare för Riksskatteverket, fem tillsynsmyndigheter, Göta hovrätt, fyra tingsrätter, Ackordscentralen/Företagsrekonstruktion Aktiebolag, Konkursförvaltar-

kollegiernas Förening, Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska Bankföreningen, Svensk Handel, Riksrevisionsverket, Konkurrensverket och Svenska Inkassoföreningen. Vid hearingen har besvarats frågor angående tillsynsmyndigheternas organisation, konkurstillsynens innehåll, utseende av konkursförvaltare, borgenärernas ställning under konkursförfarandet och arvoderingen av konkursförvaltare. Utredningens anteckningar från hearingen redovisas i bilaga 3.

Genom särskilda undersökningar har utredningen inhämtat uppgifter om arvoden till konkursförvaltare och omfattningen av kungörelseannonsering (se avsnitt 2.5.4, 2.5.5.3 och 5.10.1 samt bilagorna 9 och 10).

Utredningen har den 30 mars 1998 i Helsingfors besökt den finska Konkursombudsmannen och Delegationen för konkursärenden (se avsnitt 3.3.1). Den 10 mars 1999 har utredningen avlagt ett motsvarande besök i Oslo hos det norska Konkursrådet (se avsnitt 3.4.1).

Utredningen har i övrigt genom sammanträffanden i olika delar av landet och andra kontakter med företrädare för tingsrätterna, tillsynsmyndigheterna, konkursförvaltarna, åklagar- och skatteväsendet m.fl. fått underlag för sina ställningstaganden. Material av sådant slag redovisas i det följande i sitt sammanhang i den mån det uttryckligen åberopas.

1.3 De generella direktiven

Vad gäller de generella direktiv vilka berörts under 1.1 vill utredningen nämna följande (jfr 14 och 15 §§ kommittéförordningen 1998:1474, som trätt i kraft den 1 januari 1999).

Beträffande konsekvenserna för sysselsättning och service i olika delar av landet hänvisas till avsnitt 5.9.1.4 och 5.12.1.

Utredningens egna direktiv utesluter annat än en offentlig konkurstillsyn. I uppdraget ligger ett krav på att detta offentliga åtagande skall fullgöras effektivt och utan onödiga kostnader. Här får hänvisas till övervägandena i avsnitt 5.7 och 5.9.1.

Ämnets karaktär gör att en analys och en redovisning ur ett jämställdhetsperspektiv inte ter sig meningsfull.

Beträffande utredningsförslagens effekter för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet hänvisas till övervägandena i avsnitt 5.7 och 5.11.5.

Utredningen har beaktat regeringens beslut den 1 september 1994 (N94/1214) En ordning för systematisk genomgång i regeringskansliet av företagsregler.

1.4 Övrigt

Utredningen använder i betänkandet genomgående förkortningen TSM för att beteckna den nuvarande, till kronofogdemyndigheten knutna tillsynsmyndigheten. När utredningen åsyftar den nya tillsynsfunktion som föreslås (se bl.a. avsnitt 5.7 och 5.9) används uttryck som ”tillsynsorganet”, ”den nya tillsynsmyndigheten” e.d.

På ett sent stadium har utredningen fått kännedom om en i Justitiedepartementet i mars 2000 upprättad promemoria Vissa processrättsliga frågor rörande forumregler (Ju 2000/250). I promemorian föreslås bl.a. en ändring i 2 kap. 1 § konkurslagen (1987:672). Ändringen går ut på att frågan om behörig tingsrätt i konkursärenden skall kunna avgöras av regeringen. Konkursansökan skall enligt förslaget göras hos den tingsrätt som regeringen bestämt för det län eller del av län där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. – Promemorian har inte föranlett några särskilda överväganden från utredningens sida.

2 Nuvarande förhållanden

2.1 Allmänt om konkurs

2.1.1 Motiven för konkursinstitutet

Motiven för ett konkursinstitut har i viss mån växlat allt efter utvecklingen av kreditlivet och samhället i övrigt. Konkurslagstiftningen brukar sägas bygga på principen att, när flera borgenärer inte kan tillgodoses fullt ut, de skall bära förlusten proportionellt mot storleken av vars och ens fordran (likhetsprincipen). Man uttrycker det också så att konkursens viktigaste funktion är att hindra en kapplöpning (lat. concursus) mellan borgenärerna om gäldenärens tillgångar och ge utrymme för en gäldsavveckling i lugna former. Konkursinstitutet anses även ha en stor betydelse indirekt som incitament till lojalitet vid gäldsförhållandens frivilliga avveckling och därmed för stärkande av den allmänna krediten (se Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 3 f. och samma författare, Konkurs, 9 uppl. 1997, s. 14 f.; jfr även Olivecrona, Konkursrätt, 7 uppl. 1958, s. 1 f.). Liknande uttalanden om konkursens grundläggande syften förekommer i litteraturen i övrigt (se t.ex. Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl. 1994, s. 17) och i förarbeten till senare tids konkurslagstiftning (se t.ex. prop. 1978/79:105 s. 147).

Efter hand har samhällsutvecklingen medfört att konkurs kommit att uppfattas som en angelägenhet inte enbart för borgenärerna. Konkursens verkningar för sysselsättningen och möjligheterna att genom konkursförfarandet upptäcka ekonomisk brottslighet har man ansett skall beaktas (se t.ex. prop. 1978/79:105 s. 154 och prop. 1986/87:90 s. 262 f. samt Heuman, Specialprocess Utsökning och konkurs, 4 uppl. 1997, s. 140 f.) Också andra ”bisyften” med konkurs har brukat framhållas. Sålunda har sagts att konkursinstitutet kan möjliggöra en noggrann genomgång av gäldenärens affärer och på så sätt bidra till att upprätthålla moralen i affärslivet (Lennander, a.a. s. 18). Vidare har pekats på att ett konkurrensföretag kan använda en konkursansökan för att nå konkurrensmässiga fördelar, att staten som skatteborgenär kan söka få ett bolag försatt i konkurs i syfte att bolaget skall upphöra med sin verksamhet och att konkursansökningar inte

sällan ges in i syfte att få en gäldenär att betala en enstaka skuld (Heuman, a.a. s. 141 f.). Det har även nämnts att konkurs har den fördelen att gäldenären hindras från att ytterligare förvärra sitt ekonomiska tillstånd (se RSV:s handbok Konkurs, Företagsrekonstruktion & Ackord, 1998, s. 45).

Beskrivningen ovan om konkursinstitutets olika funktioner speglar inte fullständigt konkursens roll. Det har under senare årtionden ofta konstaterats att oprioriterade borgenärer inte får någon utdelning i konkurs eller endast en ringa sådan (se t.ex. SOU 1992:113 s. 96 f.). I den mån någon utdelning sker i konkurs är det de förmånsberättigade borgenärerna som får del av denna i den ordning som anges i förmånsrättslagen (1970:979). Den likabehandlingsprincip som brukar anges som själva grunden för konkursinstitutet har alltså i praktiken inte så stor betydelse. I de allra flesta fall blir det i konkursen i stället fråga om att klarlägga i vad mån det finns tillgångar som förslår till säkerhetsinnehavare och andra prioriterade fordringsägare. För anställda hos en rörelseidkande gäldenär har frågan om utdelning oftast inte så stor ekonomisk betydelse på grund av den statliga lönegarantin.

Konkurs har mot denna bakgrund kommit att spela en annan roll än den som lagstiftaren ursprungligen avsett, dvs. att utgöra en form för att avveckla olönsamma företag. Institutet används i stället i stor utsträckning för rekonstruktion av företag i ekonomisk kris. Lagstiftaren har godtagit denna dubbla funktion hos konkurs. Detta kommer bl.a. till uttryck i propositionen 1995/96:5 med förslag till lag om företagsrekonstruktion. Chefen för Justitiedepartementet uttalar att det förmodligen inte är möjligt, och kanske inte heller önskvärt, att helt undvika att företagsrekonstruktioner till en del sker inom ramen för konkursinstitutet. Det uttalas dock att konkursförfarandet främst bör vara inriktat på en avveckling av olönsamma företag (se a. prop. s. 54).

2.1.2 Rollfördelningen mellan konkursförfarandets subjekt

Den förändring som ägt rum beträffande konkursinstitutets funktion har naturligtvis kommit att påverka konkursaktörernas, dvs. gäldenärens, borgenärernas, domstolens, tillsynsmyndighetens (TSM:s) och konkursförvaltarens roller.

Gäldenärens ställning i konkursen har länge varit densamma. Han förlorar rådigheten över sin egendom och kan få vidkännas inskränkningar i sin rörelsefrihet genom olika tvångsmedel. Möjligheterna att inskränka gäldenärens personliga frihet har successivt skärpts. Genom 1979 års reform (se om denna under 2.2.2) har bl.a. möjligheterna att hämta och häkta gäldenären utvidgats samt införts som nytt tvångsmedel skyldigheten för gäldenä-

ren att lämna ifrån sig sitt pass. Även 1995 har genomförts vissa ändringar i skärpande riktning som angår gäldenärens upplysningsskyldighet. Reformen är ett led i statsmakternas strävan att stävja konkursmissbruk och bekvämlighetskonkurser (prop. 1994/95:189).

Borgenärernas roll är den som förändrats mest och då framför allt genom 1979 års reform. Förändringen avser borgenärernas befogenheter att såsom ett kollektiv utöva inflytande över konkursförvaltningen. Enligt 1921 års konkurslag (ÄKL) hade borgenärskollektivet bl.a. viss rätt att vid borgenärssammanträden avgöra vissa förvaltningsfrågor, t.ex. fortsättande av gäldenärens rörelse och uppskov med försäljning av egendom (60 och 64 §§ ÄKL). Borgenärskollektivets tidigare avgörande inflytande över valet av förvaltare har också minskat genom 1979 års reform för att slutligt upphöra vid den nuvarande konkurslagens (1987:672, KL) ikraftträdande 1988. Det nya tillsynsorganet – TSM – har bl.a. övertagit den kontrollfunktion som rättens ombudsman (RO) jämte borgenärskollektivet tidigare haft. I KL kommer borgenärernas inflytande till uttryck i olika bestämmelser om den enskilde borgenärens rätt till insyn i konkursen. Bl.a. stadgas i 7 kap. 30 § KL en rätt för borgenär att utse granskningsman att övervaka förvaltningen på en borgenärs vägnar, i 7 kap. 9 § KL en rätt för borgenär att av förvaltaren begära upplysningar om boet och dess förvaltning och i 14 kap. 8 § KL en rätt för borgenär som begärt det att yttra sig över förvaltarens arvodesanspråk.

Borgenärernas roll kan även ses ur en annan synvinkel. Då det mestadels endast är de förmånsberättigade borgenärerna som får utdelning i konkurserna, ligger naturligen tyngdpunkten i borgenärernas intressen av konkursen hos bankerna och hos staten som skatteborgenär. Detta kommer f.ö. till uttryck i t.ex. 7 kap. 10 § KL. I bestämmelsen föreskrivs att konkursförvaltaren i viktigare frågor skall höra ”särskilt berörda borgenärer”. Med dessa avses bl.a. prioriterade fordringshavare (prop. 1978/79:105 s. 273). De oprioriterade borgenärerna har en undanskymd roll. I sammanhanget bör anmärkas att andelen konkurser där tillgångar antingen saknas helt eller är få utgör merparten av konkursbeståndet (se vidare under 2.1.4).

Staten är den som successivt mest flyttat fram sin position i konkursförfarandet under tiden efter 1979 års reform. Detta gäller såväl i egenskap av borgenär som utövare av kontrollen i en konkurs. Statens roll var till en början inskränkt till att domstolen beslutade om konkurs, utsåg konkursförvaltare och RO samt hade hand om vissa andra frågor (se avsnitt 2.2.1 nedan). Numera utövar staten inflytande såväl genom tingsrättens olika beslutsbefogenheter i konkursförfarandet som genom TSM:s kontrollfunktion. Statens inflytande har accentuerats framför allt vid 1979 års reform. Genom denna har de samhälleliga intressena av att bekämpa ekonomisk brottslighet och värna sysselsättningen lyfts fram. Detta synsätt återspeglas

i att tillsynsfunktionen anförtrotts en myndighet, den till kronofogdemyndigheten (KFM) knutna TSM. Det kommer även till synes genom att TSM avger yttrande till tingsrätten vid utseende och arvodering av förvaltarna (se 7 kap. 3 § och 14 kap. 8 § KL) samt även kan påverka åtgärder under den löpande förvaltningen (se bl.a. 7 kap. 10 § KL).

Konkursförvaltarens roll har ändrats främst genom 1979 års reform. Förvaltaren har fått en självständig ställning och beroendet av bl.a. borgenärernas inflytande över den löpande förvaltningen har upphört. I stället har framhållits att en förvaltare med kompetens i bl.a. affärsjuridik, företagsekonomi, straffrättsliga och arbetsrättsliga frågor självständigt kan utöva förvaltning på ett effektivare sätt (prop. 1978/79:105 s. 166 f.). Förvaltarens huvuduppgift är att ta till vara borgenärernas bästa (7 kap. 8 § första stycket KL). Lagstiftaren har dock gett förvaltaren möjlighet att ta hänsyn till även andra intressen än rena borgenärsintressen. I andra stycket av samma paragraf stadgas nämligen att förvaltaren i vissa fall kan ta hänsyn till sysselsättningen (prop. 1986/87:90 s. 262). Enligt 7 kap. 10 § KL åligger det förvaltaren att höra särskilt berörda borgenärer och TSM i viktigare frågor, t.ex. i fråga om fortsättande av gäldenärens rörelse och väckande av talan om återvinning (prop. 1978/79:105 s. 273 och prop. 1986/87:90 s. 264).

I samband med 1979 års reform upphörde den särskilda konkursdomarens funktion att utöva kontroll i konkursen. Tingsrätten har därefter till stor del kommit att utöva sin funktion i konkursens inledningsskede (inkl. edgångssammanträdet) och slutfas. Domstolen fattar beslut om konkurs och utser förvaltare. När konkursen är avslutad bestämmer tingsrätten arvodet till förvaltaren. Under mellanperioden är tingsrätten mestadels en mottagare av de dokument som förvaltaren skickar dit. Ibland inträder tingsrätten i förfarandet vid förlikningssammanträden eller på grund av en s.k. jävsprocess. Konkursärendet handläggs dock formellt hos tingsrätten hela tiden.

Rollfördelningen mellan aktörerna hänger historiskt samman med den ändrade funktionen hos konkursinstitutet. Ursprungligen har konkursen varit enbart en ekonomisk angelägenhet mellan borgenärerna resp. mellan borgenärerna och gäldenären. Efter hand har konkursförvaltaren och TSM fått en mera framskjuten position.

2.1.3 Översikt över konkursförfarandet

Genom konkurs tar en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar (1 kap. 1 § KL). Konkurs förutsätter att gäldenären är på obe-

stånd. Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte endast är tillfällig.

Beslut om konkurs meddelas av rätten. Konkursansökan skall göras skriftligen vid den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål i allmänhet (2 kap. 1 § KL). Om gäldenären ansöker själv bör bifogas en förteckning över bl.a. boets tillgångar och skulder samt borgenärerna (2 kap. 3 § KL). Om en borgenär är sökande skall han ange sin fordran och vilka omständigheter i övrigt som åberopas till grund för yrkandet (2 kap. 4 § KL). Domstolen skall enligt huvudregeln omedelbart pröva en ansökan av gäldenären (2 kap. 14 § första stycket KL). I vissa fall sker prövningen vid en förhandling (2 kap. 14 § andra stycket KL). Efter en ansökan av borgenär sätts alltid förhandling ut (2 kap. 16 § KL). Om gäldenären medger borgenärens ansökan före förhandlingen skall rätten, om inte särskilda skäl talar mot antagandet att gäldenären är insolvent, genast pröva ansökningen (2 kap. 18 § KL).

Initiativ till konkurs tas för det mesta från gäldenären själv. För åren 1988, 1990, 1992, 1995, 1997, 1998 och 1999 var andelen konkurser där gäldenären varit sökande samtliga år större än 50 procent. De flesta egna ansökningarna gjordes 1992 (ca 70 procent). 1999 var siffran ungefär 54 procent. Konkurser med staten som sökande borgenär har mestadels varierat med mellan ca 30 och 35 procent. Ett undantag utgör 1992 då andelen konkurser med staten som sökande endast uppgått till ca 18 procent. 1999 utgjorde andelen ungefär 35 procent. Den andel konkurser där annan än gäldenären eller staten ansökt om konkurs har under åren varierat med mellan knappt 9 och knappt 13 procent, det senare avser 1995. 1999 utgjorde andelen drygt 10 procent.

1

Tingsrätten skall snarast efter konkursbeslutet utse en konkursförvaltare (2 kap. 24 § första stycket 2 KL). I fråga om utseende av förvaltare se närmare nedan och under 2.4.1).

Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet och får heller inte åta sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen (3 kap. 1 § KL). Undantag från rådighetsförlusten finns i 3 kap. 2 § KL. Av 3 kap. 3 § KL följer vad som ingår i ett konkursbo.

I 4 kap. KL finns bestämmelser om förutsättningarna för att återvinna egendom till konkursboet. Borgenärerna får genom reglerna trygghet mot att gäldenären före konkursen vidtar åtgärder med sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem. Sådana åtgärder är främst rättshandlingar genom vilka gäldenären avhänder sig egendom, t.ex. genom gåva, utan motsvarande vederlag (4 kap. 6 § KL) eller till nackdel för borgenärerna betalar en skuld med annat än vanliga betalningsmedel eller i förtid

1

Källa: TSM i Göteborg (åren 1988-1997) och RSV (åren 1998-1999).

(4 kap. 10 § KL). Bestämmelserna om återvinning innebär att en rättshandling går åter om den företagits inom viss tid räknad från fristdagen. Med fristdagen avses som huvudregel den dag då ansökan om konkurs kom in till tingsrätten. Verkan av återvinning är att den egendom som gäldenären utgett skall återbäras till konkursboet (4 kap. 14 § KL). Återvinning påkallas av konkursförvaltaren eller, i andra hand, en borgenär (4 kap. 19 § KL).

5 kap. KL handlar om fordringar i konkurs. Vilka fordringar som kan göras gällande i en konkurs anges i 5 kap. 1 – 3 §§ KL, vilken rätt som tillkommer fordringar med solidariskt betalningsansvar i 5 kap. 4 – 9 §§ KL resp. villkorade fordringar i 5 kap. 10 § KL. I 5 kap. 11 – 12 §§ KL ges bestämmelser om ränteberäkning, i 5 kap. 13 – 14 §§ KL om värdering av vissa fordringar och i 5 kap. 15 – 17 §§ KL om kvittning i konkurs.

Gäldenären har en upplysningsskyldighet gentemot domstolen, TSM, konkursförvaltaren och granskningsmän (6 kap. 2 § KL). Han är också underkastad vissa inskränkningar i sin rörelsefrihet och får t.ex. inte utan rättens tillstånd resa utomlands innan han avlagt bouppteckningsed (6 kap. 6 § första stycket KL). Skyldigheten för gäldenären att avlägga bouppteckningsed framgår av 6 kap. 3 – 5 §§ KL). Om gäldenären inte iakttar de åligganden som åvilar honom står tvångsmedel till buds för domstolen (6 kap. 6 – 13 §§ KL).

Konkursinstitutet syftar som nämnts förut till att konkursboets egendom skall omvandlas till pengar för utdelning till borgenärerna. I 7 kap. KL finns regler om förvaltningen av gäldenärens egendom och tillsynen över förvaltningen. Konkursförvaltaren handlar på borgenärernas och inte på det allmännas vägnar (7 kap. 8 § första stycket KL och se prop. 1986/87:90 s. 111). En förvaltare kan anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd (7 kap. 11 § KL). Domstolen kan också, om det behövs av särskilda skäl, efter att ha hört TSM utse en rådgivare åt förvaltaren vid förvaltningen av boet (7 kap. 7 § KL).

Konkursförvaltarens uppgifter framgår av olika bestämmelser i KL och andra författningar, bl.a. i 1120 §§lönegarantilagen (1992:497, LGL). Den primära uppgiften för förvaltaren är att avveckla boet och realisera tillgångarna för utdelning av influtna medel till borgenärerna. Förvaltaren har tillagts en betydande självständighet i förvaltningen (prop. 1978/79:105 s. 169 och prop. 1986/97:90 s. 111 f. och 264). I 7 kap. 8 § första stycket KL stadgas att det åligger förvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. I andra stycket anges dock att vad som sägs i första stycket inte hindrar förvaltaren från att vid avvecklingen av boet beakta vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas. Vid konkurs kan ekonomisk brottslighet och förfaranden som strider mot lagen

(1986:436) om näringsförbud komma i dagen. Förvaltaren har därför ålagts viss underrättelseplikt i förhållande till allmän åklagare (7 kap. 16 § KL). Andra viktiga allmänna åligganden framgår av 7 kap. 9 § resp. 10 § KL. I 9 § regleras förvaltarens upplysningsskyldighet mot domstolen, borgenärer, granskningsmän, gäldenären och TSM. I 10 § stadgas att förvaltaren i viktigare frågor skall höra TSM, särskilt berörda borgenärer och gäldenären.

KL innehåller en rad bestämmelser om konkursförvaltarens mer praktiskt inriktade uppgifter. Hit hör främst omhändertagande av boet (7 kap. 12 § första stycket KL

),

upprättande av bouppteckning (7 kap. 13 § KL),

förvaltarberättelse (7 kap. 15 § KL) och halvårsberättelse (7 kap. 20 § KL), medelsförvaltning (7 kap. 18, 19 och 21 §§ KL) och bevarande av gäldenärens räkenskapsmaterial m.m. (7 kap. 22 § KL). I 8 kap. KL regleras formerna för försäljning av boets egendom och indrivning av fordringar.

I 9 kap. KL regleras bevaknings- och anmärkningsförfarandet samt tvistelösningen i anledning av detta. I 9 kap. 1 § KL anges att bevakning bör äga rum om fordringar utan förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen. Beslut om bevakning fattas av rätten efter framställning av konkursförvaltaren.

Samhällelig kontroll över konkursförvaltningen utövas av TSM (1 kap. 3 § andra stycket KL). Kronofogdemyndigheterna (KFM) är i KL utsedda till TSM (7 kap. 25 § KL). TSM:s närmare uppgifter enligt KL framgår på olika ställen i lagen. I 7 kap. 27 § KL anges TSM:s övergripande uppgift, nämligen att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och andra författningar. TSM har därvid särskilt att se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. TSM får inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar och begära redovisning av förvaltaren. TSM får också utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

TSM:s närmare åligganden är i huvudsak följande. Rätten skall höra TSM innan konkursförvaltare utses (7 kap. 3 § första stycket KL) eller när förvaltare skall entledigas (7 kap. 5 § andra stycket KL). TSM har vissa uppgifter i fråga om tvångsmedlen mot gäldenären. Bl.a. kan myndigheten initiera användningen av tvångsmedel och yttra sig till rätten därom (6 kap. 7 § och 10 § KL). TSM har även rätt att begära upplysningar av gäldenären (6 kap. 2 § KL) och närvara vid edgångssammanträdet (2 kap. 24 § första stycket 3 och 6 kap. 5 § tredje stycket KL). Som framgått ovan kan TSM begära upplysningar av förvaltaren (7 kap. 9 § KL) och ha kontakt med denne i anledning av förvaltarens skyldigheter enligt 7 kap. 10 § KL. Myndigheten har att motta ett stort antal handlingar, t.ex. bouppteckningen (7 kap. 13 § fjärde stycket KL), förvaltarberättelsen (7 kap. 15 § KL), halvårsberättelserna (7 kap. 20 § KL), utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen (11 kap. 5 § KL). TSM:s åtgärder i anledning av för-

valtarens slutredovisning redovisas nedan. Ett led i tillsynsfunktionen är att TSM mottar olika uppgifter från förvaltaren angående medelsförvaltningen (7 kap. 18 § och 21 § KL). TSM har vissa självständiga beslutsfunktioner, nämligen vid tvist rörande gäldenärens beneficium (3 kap. 6 § KL) och vid oenighet om viss förvaltningsåtgärd mellan flera förvaltare (7 kap. 4 § andra stycket KL). I några fall behövs TSM:s medgivande till viss åtgärd av förvaltaren, t.ex. till underhandsförsäljning av pantsatt lös egendom (8 kap. 7 § KL). TSM kan också överklaga ett avslagsbeslut från rätten efter begäran av förvaltaren att bevakningsförfarande skall äga rum (9 kap. 1 §, jfr 16 kap. 8 § första stycket 5 KL). I konkursens slutskede skall TSM antingen avge yttrande eller höras ang. förvaltarens yrkande om arvode m.m. (14 kap. 8 §, 10 § och 14 § KL). Härtill kommer TSM:s skyldighet att ta hand om gäldenärens räkenskapsmaterial m.m., om inte förvaltaren kan göra det (7 kap. 22 § KL).

Regleringen av borgenärernas roll i konkursförfarandet kännetecknas av att den avser den enskilde borgenärens rätt till och behov av insyn. Som redovisats under avsnittet 2.1.2 har borgenärskollektivet inga formella befogenheter i konkursförfarandet. En borgenär kan begära att en granskningsman utses att bevaka den borgenärens rättigheter i en konkurs (7 kap. 30 § KL). Borgenärernas möjligheter till inflytande i konkursen finns angivna på olika ställen i KL. I 2 kap. 13 § KL stadgas rätt för borgenär att begära säkerhetsåtgärd inför ett konkursbeslut i form av t.ex. kvarstad eller reseförbud. En borgenär eller granskningsman kan initiera att flera än en förvaltare skall utses liksom att förvaltningen skall vara delad (7 kap. 3 § andra stycket KL). I 7 kap. 5 § andra stycket KL föreskrivs rätt för borgenär och granskningsman att väcka fråga om att entlediga en förvaltare. Enligt 7 kap. 9 § KL är förvaltaren skyldig att på begäran lämna borgenär eller granskningsman upplysning om boet och dess förvaltning samt enligt 10 § höra särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor. I 7 kap. 28 § andra stycket KL stadgas skyldighet för TSM att lämna bl.a. borgenär och granskningsman upplysningar om boet och dess förvaltning. Den borgenär som begär det har rätt att få del av förvaltarberättelsen (7 kap. 15 § andra stycket KL). I 8 kap. KL finns bestämmelser som ger borgenärerna rättigheter bl.a. i fråga om att påkalla försäljning av viss egendom (8 kap. 5 § KL) eller lämna samtycke till vissa åtgärder rörande försäljning av fast och lös egendom (8 kap. 6 § andra stycket och 7 § andra stycket KL). I 9 kap. KL finns regler om förlikningssammanträde och den s.k. jävsprocessen, enligt vilka en borgenär har vissa processuella befogenheter. Enligt 10 kap. 4 § KL har borgenärerna i vissa fall rätt att utfå medel även om konkursen avskrivits. Enligt 13 kap. 7 § första stycket KL har borgenär, vars rätt kan vara beroende av den, rätt att klandra slutredovisningen. I 14 kap. 8 § första stycket KL finns en bestämmelse som ger borgenär som begärt det rätt att yttra sig över förvaltarens arvodesframställning. Enligt 16 kap. KL

har en borgenär rätt att överklaga de beslut under konkursförfarandet som angår honom.

En konkurs kan avslutas på olika sätt: genom upphävande på grund av högre rätts beslut (jfr 2 kap. 25 § KL), genom avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar eller på grund av att ingen fordran gjorts gällande i konkursen, genom utdelning, genom nedläggande på grund av överenskommelse mellan gäldenären och borgenärerna och genom ackord.

Avskrivning regleras i 10 kap. KL. Om rätten efter att ha hört förvaltaren anser att boets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och förväntade konkurskostnader och andra skulder som boet ådragit sig (massaskulder), skall rätten besluta om avskrivning enligt 10 kap. 1 § KL. Före avskrivningsbeslutet skall bouppteckningen ha beedigats och förvaltaren fullgjort sina åligganden enligt 7 kap. 15 § KL (10 kap. 2 § KL). I 10 kap. 3 § KL stadgas att en konkurs skall avskrivas av rätten även i de fall någon fordran inte görs gällande eller så inte kan antas bli fallet. Som nyss berörts kan enligt 10 kap. 4 § KL vid avskrivning enligt 10 kap. 1 § kvarvarande tillgångar överlämnas till bäst berättigad borgenär av förvaltaren. Det krävs då att TSM medger det.

Utdelning i tillgångskonkurs regleras i 11 kap. KL. I 11 kap. 4 § KL föreskrivs att förvaltaren skall upprätta ett utdelningsförslag. Fördelningsprinciperna beror på vilka fordringar och förmånsrätter som gjorts gällande antingen formlöst eller genom ett bevakningsförfarande. Vilka borgenärer som är förmånsberättigade framgår av förmånsrättsordningen enligt förmånsrättslagen (1970:979, FRL). Rätten kungör att ett utdelningsförslag har upprättats (11 kap. 6 § första stycket KL). Därefter kan invändningar framställas inom viss tid mot förslaget (11 kap. 6 § tredje stycket KL). Rätten fastställer utdelning i konkursen enligt utdelningsförslaget, om någon invändning inte gjorts (11 kap. 7 § första stycket KL). I annat fall ändrar rätten i förslaget och fastställer utdelning enligt ändringarna. Rätten kan även återförvisa det till konkursförvaltaren (11 kap. 7 § tredje stycket KL). Förvaltaren skall, efter att besluten om att fastställa utdelning och arvode till förvaltaren vunnit laga kraft, betala ut medlen till borgenärerna (11 kap. 9 § KL). Regler om förskottsbetalning finns i 11 kap. 14 – 17 §§ KL. I 11 kap. 19 – 21 §§ KL finns bestämmelser om hur man förfar när medel blir tillgängliga efter att ett utdelningsförslag upprättats, s.k. efterutdelning.

Bestämmelser om avslutande av konkurs när gäldenären träffar en frivillig uppgörelse med borgenärerna eller när rätten fastställer ett ackord finns i 12 kap. KL. Vid en frivillig uppgörelse beslutar rätten om att konkursen skall läggas ned (12 kap. 1 § KL). Ackord förutsätter att ett bevakningsförfarande har beslutats (12 kap. 3 § KL). Ett fastställt ackord är bindande för de borgenärer, kända och okända, som efter bevakning haft rätt att rösta om ackordsförslaget (12 kap. 21 § KL).

I 13 kap. 1 § KL anges att förvaltaren skall avge slutredovisning för sin förvaltning och i 2 § 1 – 8 räknas upp när så skall ske. TSM har till uppgift att granska redovisningen och, i vissa fall, avge utlåtande över densamma (13 kap. 5 § KL). Slutredovisningen kan klandras av TSM, gäldenären och borgenärer vars rätt är beroende av den (13 kap. 7 § KL).

I 14 kap. KL finns bestämmelser om kostnader i konkurs. Med konkurskostnad förstås bl.a. ersättning till förvaltaren för arvode och kostnadsersättning (14 kap. 1 § första stycket 1 och 4 – 11 §§ KL). Ersättningen bestäms av rätten. I 14 kap. 4 § andra stycket och 5 § KL anges enligt vilka principer arvodet skall bestämmas. I 14 kap. 4 § tredje stycket föreskrivs att arvode utgår enligt taxa om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL. Konkurskostnaderna skall utgå ur boet framför andra skulder som boet ådragit sig. I den mån boets tillgångar inte förslår till att täcka konkurskostnaderna svarar staten för dem (14 kap. 2 § KL). Om en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL och uppstått på ansökan av annan borgenär än staten, skall, i den mån konkurskostnaderna inte kan tas ur boet, borgenären svara för dessa. Betalningsskyldigheten uppgår dock högst till ett belopp motsvarande en tiondel av det vid konkursbeslutet gällande prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (14 kap. 3 § KL). Förmår inte borgenären betala sin del av kostnaden, svarar staten för den.

2.1.4 Konkursutvecklingen

2

Konkursernas antal och fördelning på olika kategorier, m.m.

Under perioden 1922 – 1979, dvs. under huvuddelen av den tid då ÄKL gällde, uppgick det årliga antalet nya konkurser som högst till 4 000 – 4 500 under kortare tider (början av 1920-talet, 1933 och början av 1970talet). I övrigt växlade konkursfrekvensen mellan ett knappt 1 000-tal och 4 000 (se vidare SOU 1983:24 s. 445). Under 1980-talet började antalet konkurser att stiga mera markant. 1980 var antalet konkurser drygt 4 600 för att vid åttiotalets slut uppgå till drygt 7 700. Med undantag för en nedgång 1982, 1987 och 1988 var utvecklingen stigande under detta årtionde. Ett trendbrott kom 1990 då antalet konkurser kunde räknas till knappt 11 000. De följande tre åren steg konkurserna kraftigt för att 1992 överstiga 22 000. Därefter har konkurserna stadigt gått ned från knappt 20 000 1993 till drygt 7 000 1999.

3

Om konkurserna delas in efter vem som är gäldenär, dvs. företagskonkurs resp. privatperson, utgör aktiebolagskonkurserna den vanligaste typen i den först nämnda kategorien. Under så gott som hela 1990-talet utgjorde

2

Se till det följande även SOU 1999:1, Del I, s. 123 ff.

3

Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB), SM 0001.

aktiebolagskonkurserna mellan två tredjedelar och knappt tre fjärdedelar av samtliga fall. 1990 var andelen aktiebolagskonkurser knappt 7 500 av det totala antalet konkurser om knappt 11 000, 1991 var motsvarande siffra drygt 13 000 av knappt 18 500, 1992 knappt 16 500 av knappt 22 500, 1993 drygt 14 600 av knappt 20 000, 1994 cirka 11 000 av drygt 15 600, 1995 knappt 9 000 av drygt 12 500, 1996 drygt 8 700 av drygt 12 100, 1997 drygt 8 000 av drygt 11 000, 1998 drygt 6 600 av drygt 9 300 och 1999 knappt 4 700 av drygt 7 000. Vissa regionala skillnader kan konstateras. I Stockholms län har andelen aktiebolagskonkurser genomgående uppgått till mera än tre fjärdedelar. Motsvarande siffror för Göteborgs och Bohus län (efter 1998 Västra Götalands län), Skåne län samt, för tiden före 1997, Malmöhus län har legat nära riksgenomsnittet. Bland länen utanför de tre storstadsregionerna har aktiebolagskonkurserna i Kalmar län och, i något mindre utsträckning, i Östergötlands län under 1990-talet genomgående understigit två tredjedelar av totala antalet konkurser. I Norrland har aktiebolagskonkurserna i Västerbottens län under första hälften av 1990talet genomgående överstigit tre fjärdedelar.

4

Vid 1990-talets början mer än tredubblades antalet handelsbolagskonkurser från knappt 800 1990 till knappt 2 400 1992. Siffran har under senare år stabiliserats på drygt 1000 men utgör endast drygt 650 1999. I 1990talets början utgjorde andelen privatpersoner som gick i konkurs mellan drygt 900 personer (1990) och som högst drygt 1200 (1992). Därefter har antalet privatpersoner som gått i konkurs stadigt sjunkit för att 1999 endast uppgå till drygt 500 personer.

5

Bland företagskonkurserna har näringsidkare med hotell- och restaurangverksamhet sedan 1990-talets början haft en relativt sett stor andel. Från att 1990 3,78 procent av företagen inom branschen gått i konkurs, steg siffran till drygt 7 procent 1991 för att 1999 åter sjunka till 2,1 procent. Parti- och agenturhandeln, ej med motorfordon (före 1994 benämnd partihandel och varuförmedling, då inkl. motorfordon resp. 1994 – 1995 benämnd övrig partihandel) har också uppvisat en högre andel procent

4

Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB), PM 1991:1, SM 9201, 9301, 9401, 9501,

9601, 9701, 9801, 9901 och 0001, samtliga tabell 5. Anm. Fram till 1991 ingick i SCB:s Centrala Företags- och Arbetsställe Register (CFAR) de företag som redovisade anställd personal till Riksskatteverket (RSV) eller mervärdespliktig omsättning, som regel 30 000/år till mervärdesskatteadministrationen (MER). Fr.o.m. 1991 höjdes gränsen för mervärdespliktig omsättning från 30 000 till 200 000 kr för att registreras som företag i CFAR, vilket innebar att åtskilliga företag utan anställda utgick ur CFAR. Sedan 1997 ingår som företag i CFAR samtliga företag som antingen är registrerade som arbetsgivare hos RSV, är momsregistrerade eller har F-skatt. Detta ha medfört att från årsskiftet 1996/97 cirka 190 000, mestadels enskilda firmor där merparten var lantbruk tillförts CFAR, se SM 9301 och 9901.

5

Se fotnot 4.

företag som går i konkurs, mellan drygt 3 à 4 procent och omkring 6 procent 1992 – 1993. Siffran tenderar att sjunka och 1999 utgjorde andelen företag i konkurs inom branschen endast 1,7 procent. Inom industrin har under konkursuppgången i början av 1990-talet trävarutillverkningen, massa- och pappersindustrin, kemisk industri, metallframställningsindustri och verkstadsvarutillverkning svarat för en i förhållande till annan typ av industri större andel företagskonkurser inom resp. bransch. 1991 var den mellan cirka 4,3 och cirka 6,3 procent och 1992 mellan drygt 5,6 och drygt 6,2 procent. Trenden höll i sig i stort fram till 1993 då procenttalet uppgick till runt 5 procent för tre av branscherna (uppgift saknas för en bransch). Verkstadsvarutillverkningen visade även 1994 en uppåtgående trend till drygt 5 procent. Därefter har andelen företagskonkurser sjunkit i dessa branscher. Andelen konkurser inom livsmedels-, dryckesvaru- och tobakstillverkningsindustrin har under 1990-talet i huvudsak legat mellan 3,5 och knappt 4 procent med undantag för 1992 då siffran var drygt 5 procent. Även i fråga om denna bransch tenderar företagskonkurserna att sjunka och utgör för 1999 endast 2,0 procent. Riksgenomsnittet för hur stor andel företag (samtliga branscher) som gått i konkurs var för 1991 3,59 procent, 1992 4,4 procent, 1993 3,9 procent, 1994 2,68 procent, 1995 2,09 procent, 1996 2 procent, 1997 1,3 procent, 1998 1,1 procent och 1999 0,8 procent.

6

Vid en jämförelse mellan riksgenomsnittet och vissa län framkommer följande. I Stockholms län har under första hälften av 1990-talet andelen företagskonkurser överstigit riksgenomsnittet med genomgående cirka 1,4 procent. 1999 överstiger andelen riksgenomsnittet med 0,4 procent. För Göteborgs och Bohus län har andelen överstigit genomsnittet med ungefär 2 procent i början av decenniet (1991 – 1993) för att så småningom sjunka till ungefär en halv procent över genomsnittet. 1999 motsvarar siffran för Västra Götalands län ungefär riksgenomsnittet. Skåne län och tidigare Malmöhus län har ungefär legat på riksgenomsnittet. Under hela perioden har Gotlands, Jämtlands och, i viss utsträckning, Kronobergs län genomgående redovisat lägst andel företag i konkurs.

7

Konkursernas verkningar för de anställda under 1990-talet kännetecknas av i huvudsak följande. Inom byggnadsverksamheten/byggindustrin påverkades knappt 2 000 anställda av konkurser 1990 för att 1991, 1992 och 1993 uppgå till drygt 9 700, knappt 19 000 resp. drygt 15 200. Därefter har antalet anställda som påverkas inom branschen successivt sjunkit fram till 1998 då en höjning inträffade, för att åter sjunka 1999 till drygt 1 700. Även parti- och agenturhandeln (ej med motorfordon), detaljhandeln (ej med motorfordon), reparation (före 1994 benämnd partihandel och varuförmedling samt detaljhandeln, då båda inkl. motorfordon och 1994 –

6

Källa: SCB, PM och SM som ovan, samtliga tabell 7, fr.o.m. 1996 tabell 7 a.

7

Källa: SCB, PM och SM som ovan, samtliga tabell 6 a.

1995 benämnd övrig partihandel resp. övrig detaljhandel reparation av hushålls- och personliga artiklar) samt hotell- och restaurangverksamheten har genomgående under 1990-talet svarat för en relativt stor andel anställda som berörs av konkurs. För närvarande svarar dessa branscher för cirka 27 procent av det totala antalet anställda som påverkas (1999). Under den kraftiga konkursuppgången berördes totalt i samtliga branscher drygt 80 000 anställda (1992)

8

Av det totala antalet anställda som påverkats av konkurs i länen utgjorde under större delen av 1990-talet andelen i Stockholms län lägre än riksgenomsnittet. För Göteborgs och Bohus län (numera Västra Götalands län) gällde det omvända förhållandet. Beträffande Skåne län motsvarar siffran för närvarande (1999) genomsnittet. Tiden före 1998 kännetecknas för Malmöhus läns del av att andelen anställda som påverkades genomgående översteg riksgenomsnittet.

9

Antalet vid tingsrätterna avslutade konkurser fördelat efter grunden för avslut.

Vid tingsrätterna avslutades 1995 18 000 konkurser, 1997 14 571, 1998 12 168 och 1999 9 880.

10

Av konkurser avslutade 1995 var andelen utdel-

ningskonkurser 7 468 och avskrivningskonkurser 10 532, 1997 var andelen utdelningskonkurser 5 899 och avskrivningskonkurser 8 672, 1998 var andelen utdelningskonkurser 4 770 och avskrivningskonkurser 7 398 samt 1999 var andelen utdelningskonkurser 3 926 och avskrivningskonkurser 5 954. Därmed utgjorde andelen konkurser som avslutats med avskrivning ungefär 60 procent och utdelningskonkurserna ungefär 40 procent. Av konkurser avslutade vid tingsrätter belägna inom region TSM i Stockholm utgjorde andelen avskrivningskonkurser drygt 74, cirka 72,5, 76 resp. 76 procent för de fyra åren. Inom region TSM i Göteborg motsvarade siffrorna ungefär riksgenomsnittet. I Malmöregionen var under 1995 och 1997 fördelningen ungefär lika mellan konkurstyperna. För 1998 motsvarar fördelningen där ungefär riksgenomsnittet och 1999 utgjorde andelen avskrivningskonkurser ungefär 55 procent. Tingsrätterna inom Härnösandsoch Gävleregionerna har samtliga år haft en större andel utdelningskonkurser än avskrivningskonkurser. Samma förhållande gäller Umeåregionen 1997 och 1998.

8

Källa: SCB, PM och SM som ovan, samtliga tabell 7, fr.o.m. 1996 tabell 7 b.

9

Källa: SCB, PM och SM som ovan, samtliga tabell 6 a.

10

Källa: RSV. I kategorien avskrivningskonkurser ingår konkurser som avslutas genom avskrivning enligt 10 kap. KL.

2.2 Bakgrunden till nuvarande ordning

2.2.1 Förhållandena fram till 1979 års reform

Konkursförvaltning och offentlig tillsyn i konkurs

En förutsättning för ett behov av konkurslagstiftning är förekomsten av mera utvecklade kreditförhållanden. Utvecklingen i Sverige har kommit att bygga på likhetsprincipen, dvs. gäldenärens egendom skall fördelas mellan borgenärerna i proportion till fordringarnas storlek. Länge saknades emellertid regler både om förfarandet vid generalexekution och om den materiella konkursrätten. Beträffande äldre förhållanden, se Agge, Det svenska konkursförfarandets utveckling, uppsats i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del II, 1934, s. 916 f. och Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 10 f.

Inte heller 1734 års lag innehöll någon fullständig reglering i nyss nämna hänseenden. En viktig fråga var omfattningen av gäldenärens beneficium. Gäldenären ansågs under vissa förutsättningar ha rätt att avträda sin egendom till borgenärernas förnöjande för deras inbördes fördelning av egendomen. Det blev därför av vikt att klargöra vilken egendom som omfattades av konkursen (se Welamson, a.a. s. 10 f.) och Agge, a.a. s. 918 f.). I 16 kap. handelsbalken, HB, i 1734 års lag fanns vissa regler om ”huru gäldenär må gods sitt til thes borgenärer på en gång afstå...”. I 16 kap. 2 § HB stadgades en långt gående avträdesförmån om gäldenären ”gitter wisa, at fattigdom hans är tillkommen af siöskada, fiendens infall, eldswåda eller annan olycko, thertil han ej wållande warit....” Förmånen innebar att gäldenären i framtiden åtnjöt frihet från personal- och realexekution för de gamla skulderna (Agge, a.a. s. 920 f.) I 16 kap. 3 § HB förvägrades gäldenären avträdesförmånen om ”gäldenärens fattigdom finnes wara kommen av slöseri, dobbel, lättia och wårdslöshet...” I 17 kap. HB fanns bestämmelser om förmånsrättsordningen. Konkursförfarandet betraktades som ett tvistemål, där den ordinära civilprocessens regler i princip var tillämpliga. Förfarandet mynnade ut i en enhetlig konkursdom över samtliga anmälda anspråk (se Welamson, a.a. s. 12 f. och Agge, a.a. s. 923 f.).

I 1734 års lag fanns således inga bestämmelser om konkursförvaltning (det följande bygger på redogörelsen i Förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs m.m. avgivet 1911, nedan kallat 1911 års betänkande, s. 236 f.). Det var först genom en kunglig förklaring den 8 maj 1767 som det föreskrevs en rätt för borgenärerna att ta boet under förvaltning, utreda det och indriva fordringar. Borgenärerna kunde utse kuratorer, vilka bl.a. hade att bestrida kostnader för borgenärernas gemensamma bästa. Borgenärernas befogenheter inskränktes genom en kunglig

förklaring 1770. Då överflyttades ett flertal förvaltningsuppgifter på domaren. Denne hade bl.a. att ombesörja den lösa egendomens försäljning på auktion. Därutöver infördes ett förvaltarliknande institut genom om att ”två vederhäftige män” skulle utses att förvalta den fasta egendomen intill den s.k. inställelsedagen. Om borgenärerna och gäldenären inte kunde träffa ett ackord på denna dag, skulle domaren sälja även den fasta egendomen på offentlig auktion. Influtna medel skulle sättas in på bank.

Regleringen under senare delen av 1700-talet innebar att borgenärernas rätt att själva ta del i förvaltningen successivt inskränktes. I 1773 års stadga fanns ganska utförliga bestämmelser om förvaltningen. Borgenärerna skulle, när gäldenären avlagt bouppteckningsed, välja gode män vilka hade att förvalta boet och utreda det. Valet skulle anmälas till rätten. I vissa fall, t.ex. om inga borgenärer fanns på orten eller endast borgenärer med ringa fordringar, ankom det på rätten, tillsammans med närvarande borgenärer att utse personer att ombesörja förvaltningen. Gode männens befogenheter inskränkte sig i stort till att indriva fordringar och omsätta viss lös egendom. Sedan borgenärerna hade ”besvurit sina fordringar” och uppropet på inställelsedagen passerat, valde de sysslomän. Valet ägde rum utan rättens inblandning men skulle anmälas inför rätten. Borgenärerna kunde ge sysslomännen, vilka liksom gode männen företrädesvis borde höra till borgenärskretsen, instruktioner för förvaltningen samt kunde avkräva dem redovisning för denna. Sysslomännen hade även rätt till arvode. Sysslomännens uppgifter var att överta vården av boet från gode männen eller annan, att utreda gäldenärens tillgångar, att driva in och omvandla tillgångarna till pengar, att rätta sig efter borgenärernas föreskrifter och beslut samt bestrida kostnader ur boet för borgenärernas gemensamma bästa. Domaren hade inga befogenheter beträffande förvaltningen.

Följande stadga, 1798 års stadga, innehöll i stort samma regler som den föregående. En nyhet var bl.a. rätten för borgenärerna att vid vite förelägga gode männen och sysslomännen att avge redovisning för sin förvaltning.

Konkurslagen den 13 juli 1818, som ersatte 1798 års stadga, följdes i sin tur av konkurslagen den 12 mars 1830. 1818 års konkurslag innehöll ungefär samma bestämmelser om gode män och sysslomän som föregående författningar. Nyheter i 1818 års lag var bl.a. att rätten nu skulle utfärda förordnandena för gode männen och sysslomännen, att även gode männen kunde få föreskrifter om sin förvaltning, att sysslomännen oftare kunde avkrävas redovisning för förvaltningen, att rätten vid vite kunde förelägga gode män och sysslomän att fullgöra sina åligganden vid äventyr av skiljande från uppdraget och att rätten kunde upphäva borgenärsbeslut på formell grund. Såväl gode männen som sysslomännen fick genom lagstiftningen utökade uppgifter och förfarandet vid försäljning av egendom reglerades ytterligare. Även gode männen tillerkändes nu rätt till arvode. Om borgenärerna och gode männen eller sysslomännen inte kunde enas om

arvodet, ankom det på rätten att avgöra frågan. En av nyheterna i 1830 års lag var att man i konkurser av enkel beskaffenhet kunde inskränka sig att utse endast en god man (1911 års betänkande, s. 239 f.).

Nästa lag på området var 1862 års konkurslag, vilken byggde på förslag från 1854 och 1859. Denna lag karakteriserades av att handhavandet av konkursboet indelades i tre perioder. Den första perioden löpte till dess att bouppteckningen eller en borgenärsförteckning upprättats, dvs. högst tre veckor. Denna period kännetecknades av att, i staden, rätten och, på landet, domaren, utsåg personer att ombesörja sådana åtgärder vilka omedelbart påkallades efter ett konkursutbrott, t.ex. att ta i förvar böcker och handlingar. Nästa period var den när gode männen ombesörjde förvaltningen. Principer och former för att utse gode männen samt deras kvalifikationer var i stort sett lika de som gällt enligt äldre lagstiftning. Rätten eller domaren höll det första förhöret. Vid detta uppgav borgenärerna sina fordringar och valde gode män eller, om t.ex. några borgenärer inte fanns tillstädes, utsåg rätten eller domaren annan person. Domaren eller rätten hade även beslutanderätten i de fall borgenärerna ansåg det vara tillräckligt att utse endast en god man i enklare konkurser. Gode männens uppgift var främst att utreda vad som ingick i boet och förbereda realiseringen av detta. Den sista perioden började med inställelsedagen eller, om val av sysslomän inte företagits då, vid ett sammanträde inför rättens ombudsman (RO), en befattning som inrättades genom 1862 års lag, vid vilket de borgenärer som bevakat sina fordringar valde syssloman. Dessa skulle utses bland borgenärer eller ”andra skickliga män”. Varken rätten eller domaren hade något inflytande över valet av sysslomän. Med denna period påbörjades realiseringen av boets tillgångar. Ett undantag var om gäldenären erbjöd fordringsägarna ackord, varvid försäljningen flyttades fram i tiden. Tanken med att boets egendom inte fick försäljas före inställelsedagen var dels att öka intresset från gäldenärens sida att träffa en ackordsuppgörelse, vilket intresse sammanföll med borgenärernas, dels att tillgodose intresset från de borgenärer, som inte kunde komma till gäldenärens ort förrän på inställelsedagen, att motverka att någon disponerade boets egendom på ett ofördelaktigt sätt (1911 års betänkande, s. 249 f.).

1862 års konkurslag stadgade att såväl gode män som sysslomän hade rätt till arvode. Borgenärerna fastställde arvodet med rätt för såväl den arvodesberättigade som borgenärer och gäldenären att överklaga beslutet. Arvodet fick inte räknas efter tid (1911 års betänkande, s. 258 f.).

Den förvaltningsorganisation som gällde enligt 1862 års konkurslag blev efter hand föremål för anmärkningar. Missförhållandena bestod i att förvaltningens sakkunskap och kontrollens effektivitet inte var tillfredsställande från organisatorisk synpunkt. Förvaltningen bedrevs inte tillräckligt skyndsamt. Kostnaderna för såväl förvaltning som kontroll framstod som för höga. Den rätt som borgenärerna tillerkändes att själva utse gode

män och sysslomän gav inte tillräckliga förutsättningar för att borgenärernas intressen togs till vara på bästa sätt. Borgenärerna intresserade sig inte tillräckligt för valet av gode män och sysslomän. I stället utfärdade de ofta fullmakter till en viss person, som inte alltid var mest lämpad för förvaltaruppdraget. Ibland åtog sig en borgenär att vara syssloman för att gynna sig själv. Därigenom kunde han tillförsäkra sig ett arvode som täckte den kreditförlust han annars åsamkats på grund av konkursen. Kravet på reformer föranledde till slut riksdagen att tillsätta en utredning att omarbeta lagen. Som ytterligare ett skäl för en reformering angavs affärslivets snabba utveckling (1911 års betänkande, s. 259 f.).

Den kommitté som utarbetade förslagen i 1911 års betänkande ansåg en lösning vara att konkursdomaren utsåg konkursförvaltare. Den begränsningen gjordes dock att borgenärerna vid första borgenärssammanträdet gavs rätt att under vissa förhållanden föreslå annan (1911 års betänkande, s. 265 f.). De sakkunniga som sedan omarbetade kommittéförslaget förordade i stället att domaren endast skulle utse förvaltare för perioden fram till första borgenärssammanträdet. För tiden därefter skulle borgenärerna i princip själva välja förvaltare (se förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs, avgivet 1919, nedan kallat 1919 års betänkande, s. 192). I den proposition som följde på 1911 och 1919 års betänkande förordades de sakkunnigas alternativ (se prop. 1920:82, s. 151 f.).

Med 1921 års konkurslag, (ÄKL), uppdelades konkursförvaltningen i endast två perioder. Den första perioden omfattade tiden från konkursbeslutet fram till första borgenärssammanträdet. Konkursdomaren utsåg en s.k. interimsförvaltare för denna period (43 § ÄKL). Borgenärerna valde en ordinarie förvaltare vid det första borgenärssammanträdet (45 § ÄKL). Kvalifikationskraven på förvaltarna framgick av 42 § ÄKL. I bestämmelsen föreskrevs bl.a. att förvaltaren skulle äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordrades för förvaltningens behöriga handhavande (42 § första stycket ÄKL). I andra och tredje styckena i samma paragraf stadgades i vilka fall en person inte kunde åta sig förvaltaruppdrag, t.ex. den som var omyndig eller i konkurs eller ledamot av rätten. Det åvilade konkursdomaren att pröva att den person borgenärerna valde till ordinarie förvaltare hade föreskrivna kvalifikationer. I annat fall kunde konkursdomaren utse annan (45 § andra stycket ÄKL). I syfte att dämpa kostnaderna i konkurs infördes genom 82 § ÄKL en bestämmelse om att rätten skulle besluta om arvodena (se prop. 1920:82, s. 156). Det tidigare förbudet i 1862 års konkurslag mot att räkna arvode efter tid behölls och infördes en allmän bestämmelse om hur arvodet skulle beräknas. Förvaltaren hade inte rätt till högre arvode än vad som beräknat efter det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed uppdraget utförts och omfattningen av boet, framstod som skäligt (82 § ÄKL).

Som nämnts förut infördes institutet RO genom 1862 års konkurslag. Av intresse för just tillsynen i konkurs är inte minst förarbetena till 1862 års konkurslag. Det hade riktats kritik mot den då gällande konkurslagstiftningen för att de offentliga myndigheterna inte kunde utöva tillräcklig tillsyn över att förvaltningen var samvetsgrann och att konkursboet realiserades skyndsamt. 1854 års förslag till konkurslag upptog därför bl.a. en bestämmelse om en rättens kommissarie. Denne skulle utses av rätten att leda utredningen av konkursmassan och vaka över gode männens och sysslomannens förvaltning. Kommissariens uppgift skulle främst vara att för rättens räkning vaka över att lagligheten och hänsynen till borgenärernas bästa var vägledande i förvaltningen. Institutet var ägnat att förekomma förluster som berodde på mindre nogräknade gode män och sysslomän. Förslaget granskades av Högsta domstolen, (HD), som avstyrkte det. Det främsta skälet härtill var att ingen annan än borgenärerna själva ansågs vara bättre skickad att övervaka förvaltningen (1911 års betänkande, s. 241 f.). 1859 lades emellertid ett lagförslag fram, vilket så gott som utan ändring blev antaget som 1862 års konkurslag. Därigenom inrättades ordningen med en rättens ombudsman (RO). Tillkomsten av RO förutsatte att borgenärskollektivet inte ensamt kunde ansvara för kontrollen över att förvaltningen bedrevs skyndsamt och att mindre nogräknade gode män och sysslomän inte tillfogade konkursboet skada. Borgenärerna, som ofta riktade kritik mot förvaltningen i just dessa hänseenden, fann det emellertid besvärligt att försöka få rätt genom att anlita de rättskipande organen. Följden blev att varje enskild borgenär främst såg till det egna intresset genom att t.ex. försöka driva in sin fordran till men för övriga fordringsägare.

RO:s främsta uppgift var att vaka över konkursförvaltningens lagenlighet. Han skulle bl.a. försöka komma till rätta med försumlighet hos gode män och sysslomän. Dessutom hade RO till uppgift att delta i borgenärernas överläggningar och meddela beslut i förvaltningsfrågor. RO kunde t.ex. lämna samtycke till försäljning av konkursboet tillhörig egendom, framtvinga beslut genom sin utslagsröst vid oenighet hos borgenärerna, vara ordförande vid borgenärerenas viktigare överläggningar och ge råd till gode män och sysslomän i viktigare frågor. RO skulle vidare till rätten eller domaren anmäla om det uppkom behov att häkta eller hämta en tredskande gäldenär eller att en konkurs avslutats eller att boets tillgångar inte räckte till kostnaderna för boets utredning, m.m. Viktigare var emellertid funktionen att utöva tillsyn över gode männens och sysslomännens förvaltning. För detta ändamål hade RO rätt att avkräva redovisning. Om gode männen eller sysslomännen var försumliga kunde RO göra en anmälan till rätten. RO skulle ha avlagt domared. Han kunde när rätten eller domaren fann det skäligt entledigas från sitt uppdrag utan rätt till att över-

klaga ett sådant beslut. Det ålåg RO att avge en årlig redogörelse för sin verksamhet (1911 års betänkande, s. 242 f. och 254 f.).

Efter tillkomsten möttes RO av kritik i ett flertal riksdagsmotioner. Kritiken resulterade bl.a. i en jävsregel som innebar att rättens ordförande och, i stad, heller ingen annan av rättens ledamöter kunde vara RO. Ytterligare ett resultat av kritiken var att en bestämmelse infördes som gav borgenärerna rätt att föreslå rätten RO:s arvode, vilket bestämdes av rätten. Förut hade RO varit tillförsäkrad en tredjedel av förvaltararvodet, om inte rätten bestämde annat (1911 års betänkande, s. 245). I 1911 års betänkande föreslogs att RO skulle avskaffas till förmån för en ordning med ett av borgenärerna utsett kontrollorgan (1911 års betänkande, s. 271). Lagförslaget lades inte till grund för en lagstiftning utan omarbetades. 1919 lades fram ett nytt lagförslag i vilket RO fanns kvar. Den främsta anledningen till kritiken mot RO var att till sådan ofta utsågs unga jurister utan tillräcklig erfarenhet. Dessa hade därför svårt att hävda sig mot de gode män och sysslomän som de hade att utöva tillsyn över. Det reviderade lagförslaget upptog ökade kvalifikationskrav på RO. Detta jämte utvidgade befogenheter för RO att delta i avgörandet av vissa förvaltningsfrågor ansågs ge garantier för en effektiv kontroll (se 1919 års betänkande, s. 202 f. och prop. 1920:82, s. 154 f.). I 44 § ÄKL inflöt bestämmelsen om att konkursdomaren hade att utse RO. I 82 § ÄKL gavs samma bestämmelser om arvodering av RO som beträffande konkursförvaltaren.

Kostnader vid konkurs

Regleringen i fråga om konkurskostnader och ansvaret för dessa var i äldre rätt inte sammanhängande på sätt som enligt nuvarande konkurslag (se 14 kap. 1 – 3 §§ KL). Av 1862 års konkurslag följde att sysslomän och gode män samt RO hade rätt till arvode. Även konkursdomaren hade kostnadsanspråk för utlägg för kungörelser och kallelser. I fråga om fördelningen av kostnaderna var utgångspunkten den att konkursboet skulle svara för dessa. Vid brist i boet fanns i 125 § i 1862 års konkurslag en bestämmelse som gav konkursdomaren eller rätten möjlighet till ersättning av allmänna medel för kungörelse- och kallelsekostnader.

Även efter ÄKL:s införande kvarstod den splittrade regleringen av kostnaderna. Principerna var dock desamma. Av 124 § ÄKL framgick att förvaltaren skulle betala konkurskostnader och massagäld innan han återförde egendomen till gäldenären i det fall någon bevakning inte gjorts gällande i konkursen. En nyhet i ÄKL var bl.a. att det i 125 § klargjordes att konkurskostnader och massagäld skulle betalas före utdelning till borgenärerna.

1862 års konkurslag föreskrev för de fall ett konkursbos tillgångar inte räckte till att betala kostnaderna för ”boets utredning och konkurssakens behandling” att rätten skulle förordna om konkursens avslut (125 § i 1862 års konkurslag). Om borgenär eller gäldenär ställde säkerhet för kostnaderna kunde konkursen fortsätta. Bestämmelsen i 1862 års konkurslag förutsatte dock att konkurs inletts. I 1911 års betänkande diskuterades i vad mån ett konkursförfarande borde inledas, om det redan från början stod klart att medel inte fanns att bestrida kostnaderna för förfarandet. Detta framstod som angeläget på grund av det stora antalet konkurser som måste avskrivas (1911 års betänkande, s. 432). Enligt kommittén måste därvid beaktas att det hittills enda verksamma medlet för en borgenär att få reda på vilka tillgångar en gäldenär förfogade över var just genom eden i konkurs. Om denna möjlighet togs bort borde ett alternativ övervägas. Konkurser vars tillgångar inte räckte till konkurskostnaderna föregicks ofta av en resultatlös utmätningsförrättning. En tänkbar lösning kunde vara att införa en manifestationsed. Ett sådant förslag hade för övrigt redan lagts fram 1876 i förslaget till utsökningslag. Riksdagen godtog inte förslaget på grund av att den ansåg att användandet av eder inte borde utökas. I stället infördes en regel i 3 § 1862 års konkurslag om rätt för borgenär med en klar och förfallen fordran att påkalla konkurs, då vid utmätning för fordringen gäldenären bl.a. funnits sakna full tillgång till fordringens gäldande (1911 års betänkande, s. 435). Kommittén fann, trots vad riksdagen uttalat tidigare, att en ordning med manifestationsed inte borde uteslutas. Den fråga som borde ställas i sammanhanget var vilken påföljd som skulle följa om gäldenären inte efterkom eden. De två alternativ som stod till buds var häkte eller försättande i konkurs. Kommittén ansåg häkte vara olämpligt, eftersom denna påföljd borde förbehållas de fall verklig tredska var för handen, t.ex. vid underlåtenhet att avlägga ed i konkurs. I de fall gäldenären inte fullgjorde en manifestationsed kunde heller inte förutsättas att orsaken alltid var avsikt att undandra sig uppgiften. I stället torde det bottna i vårdslöshet och oförstånd. Att framtvinga en ed inom specialexekutionen rimmade i och för sig inte väl med konkursens uppgift. Kommittén ansåg ändå inte att dessa principer borde utgöra något hinder (1911 års betänkande, s. 438 f.).

Kommitténs överväganden resulterade i ett förslag om att konkurs kunde inledas, trots att medel till bestridande av konkurskostnaderna saknades redan i inledningsskedet. Skälen härför var bl.a. följande. Rättshandlingar som var skadliga för borgenärerna kunde endast återgå i händelse av konkurs, vissa åtgärder ansågs vara utan verkan om konkurs påbörjades inom viss tid, gäldenären kunde ådömas ansvar för vissa brott mot borgenärerna endast under förutsättning av ett konkurstillstånd och en konkurs medförde förlust för gäldenären i fråga om vissa politiska och borgerliga rättigheter. Även om en motsvarande reglering kunde införas trots att konkurs inte

kom till stånd förutsatte detta ett alltför omfattande lagstiftningsförfarande (1911 års betänkande, s. 440 f.).

I 1911 års betänkande övervägdes också i vad mån ett införande av manifestationsed kunde minska antalet konkurser med brist i boet. Kommittén utgick dock från att en borgenär efter ett misslyckat utmätningsförsök använde konkursansökan som ett verksamt medel att framtvinga betalning. Ett införande av manifestationsed torde därför inte medföra en minskning av antalet konkurser, så länge som en sådan edgång inte innebar en försäkran för gäldenären om konkursfrihet. Ett sådant förfarande medförde knappast heller mindre kostnader för borgenärerna (1911 års betänkande, s. 444 f.).

För kommittén återstod därför endast att föreslå bestämmelser, vilka borgade för ett enklare förfarande än beträffande vanliga konkurser och ett snabbt avslutande av konkursen (1911 års betänkande, s. 445). I ÄKL infördes därför i 185 – 188 §§ bestämmelser om förfarandet i fattigkonkurs. Paragraferna fick sin slutliga lydelse efter omarbetning av de sakkunniga i 1919 års betänkande.

I 185 § ÄKL föreskrevs följande för det fallet att någon säkerhet inte ställdes för konkurskostnaderna (s.k. ursprunglig fattigkonkurs). Konkursdomaren hade att utfärda kungörelse om konkursbeslutet med underrättelse om att det var fråga om en fattigkonkurs. Vid behov skulle förordnas en god man att ta hand om boet. I fall gäldenären inte redan ombesörjt det, skulle gode mannen upprätta en bouppteckning. Om konkursdomaren ansåg att bouppteckningen bekräftade bristen i boet, skulle gäldenären genast kallas att avlägga ed. Om ingen säkerhet ställdes eller uppgift om tillgång som kunde bestrida konkurskostnaderna kom fram vid ett edgångssammanträde, ålåg det konkursdomaren att avskriva konkursen. 186 § ÄKL reglerade den situationen att ett ordinärt konkursförfarande inletts och förvaltaren därefter konstaterade att boets tillgångar inte skulle förslå till konkurskostnaderna (s.k. efterföljande fattigkonkurs). Förvaltaren hade då att anmäla detta till konkursdomaren, som efter hörande av RO skulle kungöra anmälan. Om ingen ställde säkerhet eller någon tillgång yppades, avskrevs konkursen. Nyheten i förhållande till motsvarande bestämmelse i 125 § 1862 års konkurslag var att anmälningen skulle bringas till borgenärernas och gäldenärens kännedom.

Enligt 188 § första stycket ÄKL ålades sökande borgenär betalningsskyldighet för de kostnader som uppkommit om en konkurs blev avskriven enligt 185 § ÄKL. Det ansågs inte obilligt att ålägga en borgenär, vars syfte med konkursansökan förmodades vara att utverka att gäldenären under ed uppgav sina tillgångar, betalningsskyldighet. En sådan ordning bedömdes också medföra den fördelen att antalet fattigkonkurser minskade. Den borgenär som visste med sig att han inte kunde vinna annat än att gäldenären chikanerades, förutsattes tänka sig för om han riskerade att stå

kostnaderna för förfarandet (1919 års betänkande, s. 248 f.). Om gäldenären var sökande kunde naturligtvis inte någon motsvarande betalning avkrävas denne. I 1911 års betänkande förutsatte man dock att gäldenären ändå kunde förmås att anlita någon att upprätta en bouppteckning (1911 års betänkande, s. 449). Av 188 § andra stycket ÄKL följde att konkursdomaren åtnjöt ersättning av allmänna medel för vissa kostnader om en konkurs avslutades på annat sätt än genom slututdelning.

2.2.2 1979 års reform

Vid 1979 års reform (prop. 1978/79:105, LU 1978/79:19, rskr 1979:340) fick förvaltaren en självständigare ställning och skärptes kraven på dennes kompetens. En statlig myndighet, kronofogdemyndigheten (KFM), anförtroddes tillsynen över förvaltningen i egenskap av tillsynsmyndighet (TSM). Denna är sålunda en del av KFM. RO avskaffades därmed som tillsynsorgan. Reformen innebar också att det inflytande över förvaltningen som borgenärskollektivet tidigare utövat vid borgenärssammanträdena nu upphörde. En annan förändring var att en ny handläggningsform infördes för mindre konkurser. Den ersatte de s.k. fattigkonkurserna.

De nya reglerna i ÄKL byggde på ett betänkande av Konkurslagskommittén. I direktiven för kommittén uttalade chefen för Justitiedepartementet bl.a. följande. Samhällsutvecklingen hade medfört att förutsättningarna för konkursförfarandet förändrats. Förändringar inom näringslivet hade bl.a. medfört att konkursförvaltning i vissa fall kunde vara avsevärt mera komplicerad än tidigare. Det var inte ovanligt att konkursförvaltningen kunde pågå under flera år med betydande kostnader som följd. Staten hade blivit en vanligt förekommande borgenär, främst för skatter och avgifter av betydande storlek. Ett rationellt konkursförfarande med sikte främst på ett snabbare och mindre kostnadskrävande förfarande var därför av intresse även för det allmänna. Tiden var mogen för att utreda ett enklare och mera flexibelt konkursförfarande till gagn för en snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling av boet. Rimliga garantier för säkerhet och objektivitet skulle dock inte åsidosättas. Den bästa garantin för detta var att till förvaltare utse kvalificerade personer som skulle verka självständigt. Förvaltningen skulle dock stå under kontroll. Som alternativa kontrollorgan föreslogs domstolen – med eller utan biträde av RO – KFM och, ett då blivande domstolsverk (se SOU 1974:6 s.47).

I betänkandet Förenklad konkurs m.m. (SOU 1974:6) lade kommittén fram förslag om ett nytt summariskt förfarande, kallat förenklad konkurs, för små och enkla konkurser. Den huvudsakliga innebörden av förslaget var att de s.k. fattigkonkurserna skulle ersättas av ett effektivare och mer användbart förfarande samt att de enklare, ordinära konkurserna också

skulle ersattas av ett smidigare, snabbare och billigare förfarande (SOU 1974:6 s. 202). Vidare förslogs att förvaltningen i konkurser, oavsett om det rörde sig om en förenklad eller ordinär konkurs, borde anförtros en kvalificerad person såsom advokat eller annan juridiskt utbildad person (SOU 1974:6 s. 92 f. och 167 f.). En ledamot av kommittén reserverade sig på denna punkt och föreslog att förvaltningen av förenklad konkurs skulle anförtros åt KFM (SOU 1974:6 s. 206 f.). Frågan om lämpligt kontrollorgan togs inte upp i denna etapp av kommitténs arbete. Kommittén uttalade sig dock för KFM som ett tänkbart sådant organ (a.a. s. 95 f.).

I den proposition (prop. 1975/76:210) som följde på betänkandet anslöt sig departementschefen till kommitténs förslag i fråga om kvalifikationskraven på en förvaltare (prop. 1975/76:210 s. 181 f., 192 och 307 f.). Dock föreslogs i motsats till kommittéförslaget, att KFM skulle förvalta konkurser som handlades enligt vad som i propositionsförslaget kallades mindre konkurs (prop. 1975/76:210 s. 158 f. och 200 f.). Under utskottsbehandlingen av propositionen uttalades bl.a. tvekan om KFM regelmässigt borde handha förvaltningen i mindre konkurser. Skälet var främst att en sådan lösning framstod som mindre tillfredsställande mot bakgrund av, vad utskottet fått sig upplyst, kommitténs kommande förslag att anförtro tillsynsuppgiften i konkurs åt KFM. Nyss nämnda skäl, vissa principiella invändningar, önskemål om en helhetslösning av problemen med konkursförvaltningen och om enhetlighet i reglerna om ordinär och mindre konkurs, talade enligt utskottet starkt för att frågorna om förvaltnings- och tillsynsorgan i mindre och ordinära konkurser borde tas upp och lösas i ett sammanhang. Utskottsmajoriteten föreslog riksdagen att avslå propositionen (LU 1976/77:11). Riksdagen avslog propositionen i december 1976 (rskr 1976/77:63). Därefter utfärdade regeringen tilläggsdirektiv (Dir. 1977:09) till kommittén. I dessa uttalade departementschefen bl.a. att den övergripande behandling av frågorna om förvaltning och tillsyn i konkurs som riksdagen hade förutsatt borde i första hand avse KFM:s roll i konkursförfarandet. Han förordade att förvaltningen i princip skulle ankomma på advokat eller motsvarande.

I kommitténs nästa betänkande Konkursförvaltning (SOU 1977:29) togs främst frågor om konkursförvaltning och tillsynen över denna upp. Kommittén framhöll i huvudsak under hänvisning till förslaget i prop. 1975/75:210, att konkursförvaltning borde handhas av en kvalificerad förvaltare. Detta krav borde gälla oberoende av om det rörde en ordinär eller mindre konkurs (SOU 1977:29 s. 104 f., 162 och 234). Ett offentligt organ, KFM, föreslogs utöva tillsyn över förvaltningen (SOU 1977:29 s. 129 f.).

Borgenärernas roll som kollektiva beslutsfattare i förvaltningen ansågs tungrodd och motverkade en ändamålsenlig avveckling av boet. Kommittén ansåg också att borgenärerna visade ointresse för förvaltningens bedrivande. Dessutom brukade reglerna om borgenärernas medverkan sällan

aktualiseras. Reglerna om krav på borgenärernas medverkan kunde enligt kommittén därför undvaras. I linje med den praxis som förvaltarna hade börjat tillämpa, nämligen att samråda med särskilt berörda borgenärer i viktigare angelägenheter, förordade kommittén att i ÄKL infördes en bestämmelse som föreskrev en sådan skyldighet för förvaltaren (SOU 1977:29 s. 105 f.).

I fråga om tillsynsorganets uppgifter anförde kommittén väsentligen följande (SOU 1977:29 s. 126 f.). Den huvudsakliga uppgiften för tillsynsorganet borde vara att övervaka att konkursförvaltningen bedrevs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och andra författningar. Det hade att tillse att förvaltaren iakttog gällande bestämmelser, bl.a. de i betänkandet föreslagna reglerna om information och samråd (51 a § ÄKL) samt arbetsrättslig och skatterättslig lagstiftning. Inom denna ram skulle förvaltaren vidta åtgärder för att ge bästa möjliga resultat av konkursen. Tillsynsorganet borde också särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjdes i onödan. Vid behov borde det inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt fordra särskild redovisning av förvaltaren. En annan viktig uppgift för tillsynsorganet ansågs vara att främja en enhetlig tillämpning av de föreskrifter som rörde konkursförvaltning. Detta kunde ske genom råd och upplysningar. Tillsynsorganet borde även bedriva informationsverksamhet i syfte att verka för en effektiv förvaltning liksom bistå förvaltarna i praktiska angelägenheter t.ex. vid kontakter med andra myndigheter. Kursverksamhet borde även kunna anordnas av organet för dem som hade att göra med konkursförvaltning.

Under remissbehandlingen av SOU 1977:29 framfördes principiell kritik mot förslaget till tillsynsorgan från ett flertal remissinstanser, bl.a. JK, Riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, vissa tingsrätter, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och några privata organisationer. Den springande punkten i denna kritik var att KFM därigenom skulle få ”dubbla roller”. Enligt de kritiska remissinstanserna kunde det inte godtas att företrädaren för statens borgenärsintressen i en konkurs även hade hand om tillsynen i konkursen. Flera remissinstanser var dock positiva till förslaget, bl.a. RSV, KFM och Landsorganisationen (LO).

Vid 1979 års reform gjorde chefen för Justitiedepartementet vissa principiella uttalanden i fråga om konkursinstitutets syfte. Han framhöll att det – förutom för borgenärerna själva – var ett starkt samhällsintresse att borgenärernas förluster begränsades. Konkursen borde ses i ett vidare perspektiv än ur ett rent ekonomiskt sådant. De s.k. samhällsintressena rörande t.ex. sysselsättning hade numera också sin plats i förfarandet. Regleringen kring konkursförfarandet borde därför vara uppbyggt så att dessa intressen tillgodosågs. Detta innebar enligt chefen för Justitiedepartemen-

tet dock inte att borgenärernas intressen skulle eftersättas (prop. 1978/79:105 s. 153 f.).

I fråga om borgenärskollektivets roll uttalade departementschefen vidare att anledningen till att borgenärskollektivet medverkade i konkursförvaltningen hade sin grund i att vid ÄKL:s ikraftträdande 1922 tillgången på kunniga förvaltare var begränsad. Om förvaltarkåren blev mera kvalificerad upphörde behovet av borgenärernas medverkan i förvaltningen. Ett system med krav på borgenärskollektivets medverkan i förvaltningen var tungrott och skulle inte fylla någon funktion (prop. 1978/79:105 s. 166 f.). Departementschefen instämde i kommitténs uppfattning att förvaltaren borde ha en lagstadgad skyldighet att samråda med särskilt berörda borgenärer, såvida hinder inte förelåg. Han framhöll också att det ankom på förvaltaren att i enlighet med dennes allmänna åligganden löpande informera särskilt berörda borgenärer om förhållanden av intresse (prop. 1978/79:105 s. 168).

Departementschefen (se prop. 1978/79:105 s. 154 f.) förklarade också att han delade kommitténs mening att RO:s tillsynsuppgifter borde föras över till en särskild myndighet, som också borde få överta konkursdomarens tillsynsfunktion.

Vad gäller innehållet i den offentliga tillsynen uttalade departementschefen bl.a. att det organ som skall handha tillsynen inte borde ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor. Organet borde inte heller fungera som rådgivare åt konkursförvaltare i konkreta sådana frågor. Departementschefen delade vidare kommitténs uppfattning att borgenärskollektivet inte längre skulle ha några beslutsbefogenheter i förvaltningen. Såväl RO:s som borgenärernas medverkan där hade enligt departementschefen sin grund i att tillgången på kunniga förvaltare torde ha varit begränsad vid tidpunkten för ÄKL:s införande 1922 (prop. 1978/79:105 s. 166 f. och 189). Det stöd som en förvaltare kunde behöva när det uppstod besvärliga problem i en konkurs kunde ibland tillgodoses genom att förvaltaren anlitade ett sakkunnigt biträde eller genom att en medförvaltare utsågs. I övrigt borde förvaltaren kunna få hjälp av en rådgivare, t.ex. en advokat med affärsjuridisk erfarenhet. Däremot borde tillsynsorganet inte ha någon rådgivningsfunktion. Departementschefen anslöt sig också till kommitténs uppfattning att förvaltaren borde höra särskilt berörda borgenärer i vissa frågor.

I prop. 1978/79:105 föreslog regeringen att tillsynsuppgiften skulle ankomma på KFM. De huvudsakliga skälen var att dessa myndigheter på grund av sina erfarenheter – inte minst genom skatteindrivningen – av exekutiv verksamhet och av konkursförvaltning samt på grund av sin organisation var lämpliga. Departementschefen bemötte remisskritiken med bl.a. argumentet att tillsynsuppgiften i allmänhet inte gav utrymme för obehöriga hänsynstaganden. Detta betonades särskilt med hänsyn till att

TSM inte skulle ha några rådgivningsuppgifter i konkursförvaltningen. Mot bakgrund av det sist nämnda förlorade enligt departementschefen de principiella invändningarna mycket av sin bärkraft. Dessutom, fortsatte han, var det möjligt att skilja tillsynsfunktionen från de borgenärsfunktioner som ankom på KFM (prop. 1978/79:105 s. 188 f.). Lagrådet instämde i den principiella kritik som framförts av vissa remissinstanser och förordade i stället länsstyrelserna som tillsynsorgan (prop. 1978/79:105 s. 691 f.).

Propositionsförslaget att anförtro tillsynsuppgiften åt KFM antogs av riksdagen (LU 1978/79:19). Några riksdagsledamöter (s) reserverade sig och förordade länsstyrelserna som tillsynsorgan.

2.2.3 1987 års reform

Genom denna reform ersattes 1921 års konkurslag med en ny lag (prop. 1986/87:90, LU 1986/87:32, rskr 1987:320). Den nya konkurslagen (KL), vilken trädde i kraft den 1 januari 1988, var till stora delar resultatet av en omfattande redaktionell översyn och systematisering av konkurslagstiftningen. De sakliga nyheterna var främst att ordinär och mindre konkurs slogs samman till ett enhetligt förfarande, att institutet konkursdomaren avskaffades och ersattes med konkursdomstolen som sådan och att bevakningsförfarande skulle äga rum först efter särskilt beslut av rätten, vilket förutsattes normalt sett ske endast om oprioriterade borgenärer kunde påräkna utdelning. Tillsynsfunktionen behölls utan ändring. Konkursförvaltaren ålades emellertid att höra TSM innan han vidtog viktigare förvaltningsåtgärder. Andra nyheter vid 1987 års reform var att förvaltaren gavs möjlighet att beakta även annat än borgenärsintressen, nämligen i vissa fall intresset av att långsiktigt trygga sysselsättningen, samt att reglerna om utdelning förändrades och bestämmelserna om återvinning skärptes.

Vad särskilt gäller konkursförvaltarens skyldighet att höra TSM uttalade chefen för Justitiedepartementet sammanfattningsvis följande (se prop. 1986/87:90 s. 112 f. och 264). Några remissinstanser, RSV och vissa KFM, hade i yttrande över betänkandet SOU 1983:24 Ny konkurslag framhållit att tillsynsorganet borde ges bättre förutsättningar till insyn redan under konkursens gång. Därigenom skulle tillsynen, som var avsedd som en efterhandskontroll, få ett mera meningsfullt innehåll. Även JO hade i ett beslut gjort liknande påpekanden. Remissinstanserna och JO framhöll som särskilt besvärande att förvaltarna inte inhämtade tillsynsorganets synpunkter innan han vidtog sådana viktiga åtgärder som t.ex. att lägga ned gäldenärens rörelse. Departementschefen ansåg därför att det borde införas en bestämmelse i vilken förvaltaren ålades att höra, förutom särskilt berörda borgenärer, även TSM i viktigare frågor. Därigenom skulle tillsynsfunktionen bli effektivare och TSM skulle få ett bättre underlag för

tillsynen. Förvaltaren skulle även få stöd i sitt arbete genom att ta intryck av skälen för tillsynsorganets ståndpunkt, vilket emellertid inte skulle uppfattas som ett formellt godkännande av en viss åtgärd. Avsikten var heller inte att ingripa i förvaltarens självständiga ställning. Bestämmelsen kunde komma att få tillämpning särskilt gällande hänsynen till andra intressen än rena borgenärsintressen.

2.3 Den offentliga konkurstillsynens innehåll och organisation

2.3.1 Allmänt om tillsynsmyndigheternas uppgifter

I förarbetena till både 1979 och 1987 års reformer uttalades att konkurstillsynen kan delas upp i en materiell och en formell kontroll av konkursförvaltningen (se prop. 1978/79:105 s. 189 f. och 284 f. samt prop. 1986/87:90 s. 113 ). Den materiella kontrollen består i en övervakning av att förvaltningen bedrivs effektivt och i enlighet med gällande författningar och i övrigt på lagenligt sätt. Den formella kontrollen består i bevakning av att förvaltaren avger föreskrivna redovisningar och en granskning av dessa. Vid 1979 års reform lades tonvikten vid efterhandskontrollen (jfr prop. 1986/87:90 s. 109). Mot denna bakgrund kan TSM:s nuvarande funktioner sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt (jfr till det följande RSV:s handbok Konkurs, Företagsrekonstruktion & Ackord, 1998, s. 166 f.).

I 7 kap. 27 § KL uttrycks det övergripande syftet med den offentliga tillsynen på det viset att TSM skall övervaka att konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålenligt sätt och i överensstämmelse med KL och andra författningar. Bestämmelsen täcker en rad olika uppgifter både av materiell och av formell natur. En del är reglerade i KL eller annan författning. Andra är inte närmare reglerade, något som bl.a. gäller den löpande kontrollen av förvaltningen. Här bör påpekas att en närmare redogörelse för hur TSM:s uppgifter är reglerade finns i avsnitt 2.3.4. Vad särskilt gäller TSM:s roll vid utseende och arvodering av förvaltare kan vidare hänvisas till avsnitt 2.4 och 2.5.

Det viktigaste ändamålet med den offentliga tillsynen över konkursförvaltningen är att se till att avvecklingen av konkursboet bedrivs effektivt, dvs. till minsta möjliga kostnad och bästa möjliga resultat för borgenärerna, såväl enskilda som staten. Staten gynnas då även i sin egenskap av slutligt kostnadsansvarig (jfr 7 kap. 27 § och 14 kap. 2 § KL). Tillsynen

skall därför vara inriktad på att avvecklingstiderna hålls nere och att förvaltaren delar ut influtna medel så snart boet omvandlats till pengar (prop. 1978/79:105 s. 189). Samtidigt skall tillsynsorganet uppmärksamma att det bästa ekonomiska resultatet för borgenärerna inte alltid beror på ett snabbt och billigt förfarande. Det kan t.ex. ibland vara motiverat att dröja med avvecklingen något i avvaktan på lämpligare försäljningstillfälle.

TSM har härutöver som en viktig uppgift att bevaka vissa samhällsintressen. Genom att samhället har ekonomiska engagemang i arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor, t.ex. genom den statliga lönegarantin, har det ansetts befogat att staten genom tillsynen utövar kontroll av hur konkursförvaltningen sköts i dessa delar. Därtill kommer att förvaltaren ålagts vissa undersökande uppgifter för att uppdaga ekonomisk brottslighet. TSM bör därför tillse att förvaltaren sköter sina åligganden i detta hänseende (prop. 1978/79:105 s. 191 och 1986/87:90 s. 113 f.). Genom att KFM är TSM förutsätts TSM vara behjälplig med upplysningar om gäldenärens verksamhet (prop. 1978/79:105 s. 285). En av anledningarna till att en myndighet anförtroddes tillsynsfunktionen var just de intressen samhället har i nyss nämnda frågor (prop. 1978/79:105 s. 191).

För att fullgöra sina huvuduppgifter har TSM att förfara i huvudsak på tre sätt.

För det första har TSM att löpande övervaka den faktiska konkursförvaltningen genom granskning av de olika handlingar vilka ges in till TSM, t.ex. bouppteckningen (7 kap. 3 § fjärde stycket KL), förvaltar- och halvårsberättelserna (7 kap. 15 § andra stycket och 20 § första och andra styckena KL) samt slutredovisningshandlingarna (13 kap. 3 § KL). Därutöver får TSM på annat sätt hålla sig fortlöpande informerad om konkursen. Exempel på det senare är att närvara vid edgångssammanträden, sammanträffa med förvaltaren eller infordra upplysningar av denne med stöd av 7 kap. 9 § KL och avge synpunkter vid tillämpningen av 7 kap. 10 § KL (jfr prop. 1978/79:105 s. 189 f.).

TSM har för det andra att yttra sig i olika frågor till domstolen, t.ex. vid utseende och arvodering av konkursförvaltare (7 kap. 3 § samt 14 kap. 8 och 10 § § KL) samt i samband med användning av tvångsmedel mot gäldenären (6 kap. 7 § och 10 § KL). TSM kan också vid domstol initiera t.ex. en fråga om entledigande av förvaltare (7 kap. 5 § KL) och olika tvångsmedel (6 kap. 7 § och 10 § KL, jfr prop. 1978/79:105 s. 189 f.).

En mycket stor del av TSM:s arbete består i en formell kontroll av konkursförvaltarens åtgärder. Det gäller inte bara de förut nämnda handlingarna som vid olika tidpunkter upprättas av förvaltaren. Det ankommer också på TSM att övervaka att förvaltaren ombesörjer konkursboets bokföring på ett riktigt sätt (7 kap. 19 § KL). Vidare skall TSM kontrollera förvaltarens medelsförvaltning (7 kap. 18 och 20 §§ KL). Ytterligare bör erinras om att TSM enligt 7 kap. 22 § KL vid konkursens avslutande kan

behöva omhänderta räkenskapsmaterial och andra handlingar rörande boet om de inte kan återställas till gäldenären eller förvaras av förvaltaren.

En annan funktion som TSM är tänkt att ha är att generellt verka för en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter rörande konkursförvaltningen. Detta har förutsatts kunna ske genom allmänna råd och upplysningar till förvaltarna i praktiska och rättsliga frågor, t.ex. genom att förvaltarna tillhandahålls blanketter för olika åtgärder och myndigheten anordnar kurser (prop. 1978/79:105 s. 190 och s. 286 f. ). Jfr även avsnitt 2.3.3.

Förutom de nu berörda huvudfunktionerna har TSM i konkurs även vissa självständiga beslutsfunktioner (se avsnitt 2.3.4).

En särskild uppgift som tillagts TSM gäller systemet med statlig lönegaranti i konkurs. I konkurser där något bevakningsförfarande inte är anordnat meddelar förvaltaren beslut i lönegarantifrågor, se 1620 §§lönegarantilagen (1992:497, LGL). Om arbetstagaren är missnöjd med beslutet får han väcka talan mot staten inom viss tid (29 § LGL). Statens talan förs vid tingsrätten av TSM. TSM kan också självmant väcka talan mot en arbetstagare om myndigheten anser att förvaltarens beslut är oriktigt (30 § LGL). I förarbetena till LGL har chefen för Arbetsmarknadsdepartementet anfört att TSM:s partsställning i lönegarantimål medför en skärpning av myndighetens kontroll av lönegarantihanteringen (se prop. 1991/92:139 s. 27, 34 f. och 43).

Fram till den 1 juli 1999 hade TSM även ansvar för tillsynen över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevdes (se 24 § lagen 1986:436 om näringsförbud i dess äldre lydelse). År 1980 infördes en möjlighet för domstol att under vissa förutsättningar och under högst fem år generellt förbjuda en konkursgäldenär att idka näring (se 199 b § ÄKL). TSM ålades i samband därmed uppgiften av utöva tillsyn över efterlevnaden av sådana förbud (se 199 j § ÄKL). Myndigheten hade att övervaka att den som meddelats näringsförbud avvecklade sin näringsverksamhet och vid behov anmäla fråga om förlängning av ett förbud (se prop. 1979/80:83 s. 49). I propositionen till lagen om näringsförbud 1986 diskuterades om TSM även i fortsättningen skulle svara för tillsynen. Bl.a. hade kritik riktats mot bristande effektivitet i tillsynen. Departementschefen ansåg emellertid att KFM hade de bästa förutsättningarna att utöva en effektiv tillsyn och att de brister som hittills visat sig hade sin viktigaste orsak i bristande resurser (se prop. 1985/86:126 s. 112 f.). Kontrollen skulle utövas under hela förbudsperioden och avse, förutom att avveckling ägde rum, att nyetablering inte kom till stånd (se prop. 1985/86:126 s. 115). I prop. 1998/99:44 med förslag till ändringar i lagen om näringsförbud uttalas att övervakningsuppgifterna i fråga om efterlevnaden av näringsförbud ligger närmare den exekutiva sidan av KFM. Personalen där anses ha bättre vana och större resurser att göra iakttagelser på fältet än personalen vid TSM.

Den exekutiva personalen har ofta viss kunskap om den som meddelats ett näringsförbud och kan utnyttja det i tillsynsarbetet (se sist nämnda prop. s. 26). Sedan den 1 juli 1999 har därför KFM övertagit tillsynen över näringsförbuden från TSM (se 24 § lagen om näringsförbud).

2.3.2

Tillsynsmyndigheternas organisation

2.3.2.1 Regionaliseringsreformen 1997

Den 1 januari 1997 genomfördes en ny regionindelning av KFM. Den innebär att tio regionmyndigheter bildades och ersatte de tidigare 24 (SFS 1996:1448, prop. 1996/97:1 utg. omr. 4, bet. 1996/97:JuU1, rskr 1996/97:98). TSM fanns vid denna tidpunkt hos 22 av KFM. Redan vid den omorganisation av exekutionsväsendet som genomfördes 1988 och som innebar en länsanknuten organisation ansågs detta inte vara en tillräckligt bra lösning. Bl.a. var många av KFM alltför små för att kunna bygga upp och vidmakthålla en tillräcklig kompetens för vissa specialistkrävande operativa funktioner. Därutöver hade kompetenskraven ökat i fråga om behovet av anpassning till ny teknik m.m. och skärpta krav på uppföljning och analys av verksamheten. De ökade kraven samt behovet av att bevara och utveckla sakverksamheten trots krav på besparingar föranledde RSV att 1994 genomföra en s.k. ordnad samverkan (prop. 1996/97:1, utg.omr. 4, s. 46). Bakgrunden till nämnda samverkan var annat internt arbete inom RSV, vilket resulterat i olika rapporter, nämligen av Samverkansutredningen (Samu), RSV-rapport 1993:6 och en Rapport från Regionaliseringsutredningen (Regu), RSV-rapport 1992:8.

RSV redovisade på regeringens uppdrag i sin anslagsframställning avseende budgetåren 1997 – 1999 för skatteförvaltningen och exekutionsväsendet bl.a. en ny organisation för KFM med färre myndigheter. Därigenom skulle brister vad gällde sårbarhet, enhetlighet och utveckling i fråga om de s.k. smala verksamheterna motverkas. Dessutom förordades bl.a. för konkurstillsynen att det under regionchefen skulle inrättas en särskild enhet och/eller avdelning med ansvar för verksamheten. För TSM innebar sårbarheten att det vid vissa myndigheter endast fanns en kvalificerad befattningshavare med ansvar för konkurstillsynen. Med hänsyn till att verksamheten kräver särskild kompetens borde flera än en tjänsteman finnas för den löpande diskussionen och utvecklingen. Regionaliseringen skapade bättre förutsättningar för en individuell utveckling till specialist, eftersom underlaget ökade jämte kontakterna med medarbetarna. För att minska sårbarheten och säkra kompetensen föreslog RSV att varje TSM borde

bemannas med minst två jurister, en ekonom och kameral personal. Dock ställdes inget krav på heltidstjänster.

Kraven på enhetlighet samt jämn och hög kvalitet kräver en renodlad ledarroll, framhöll RSV. Färre och större regioner ger större tyngd och minskar risken för styrning utifrån. De fördelar man skulle vinna genom reformen kunde dock motverka tillsynsfunktionens lokala förankring i förhållande till myndigheter och enskilda. Enligt RSV förhindrades detta om TSM-funktionen förlades till orter med många ärenden och stort befolkningsunderlag. RSV poängterade också att den tekniska utvecklingen på kommunikationsområdet bidrog till att behovet av den direkta lokala anknytningen minskade (se Ny organisation för kronofogdemyndigheterna, s. 3 och 26 ff., bilaga 1 s. 32 till anslagsframställning avseende budgetåren 1997 – 1999 för skatteförvaltningen och exekutionsväsendet).

Regeringen delade RSV:s uppfattning att det borde bildas större och färre myndigheter. På grund av ändringar i länsindelningen förordades en indelning av KFM:s organisation i nio verksamhetsområden (prop. 1996/97:1 utg. omr. 4 s. 46). I riksdagen valdes sedan en organisation med tio regioner (bet. 1996/97:JuU1 s. 72). Regionaliseringen innebar för tillsynsfunktionens del att bestämmelsen i 7 kap. 25 § KL ändrades till nuvarande lydelse.

2.3.2.2 De tio tillsynsmyndigheternas organisation

Det finns således tio TSM i landet. Myndigheternas geografiska verksamhetsområde sammanfaller med KFM:s regionindelning. Vid varje KFM skall finnas en enhet för tillsyn i konkurser (se 3 kap. 6 § förordningen 1988:784 med instruktion för exekutionsväsendet). KFM har säte i Stockholm, Göteborg, Malmö, Eskilstuna, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Gävle, Härnösand och Umeå. Tillsynsverksamhet bedrivs på huvudorten i flertalet fall med följande undantag. KFM i Kalmar bedriver tillsynsfunktionen i Växjö, KFM i Härnösand i Sundsvall och KFM i Umeå huvudsakligen i Luleå men även på huvudorten. Fram till 1999 har KFM i Jönköping även bedrivit tillsynsverksamhet i Linköping, och KFM i Göteborg, resp. från 1998/99 KFM i Kalmar, har haft tillsynsverksamhet också i Halmstad till årsskiftet 1999/2000.

Bemanningen per den 1 maj 1998 hos de tio TSM omfattade totalt 84,5 årsarbetskrafter. Av dessa var 9 enhetschefer. Samtliga enhetschefer var jurister. Dessutom fanns 24,1 övriga jurister, 21,6 ekonomer och 29,8 kanslister. TSM i Kalmar (Växjö) hade endast en jurist, nämligen enhetschefen. Vid nämnda tidpunkt var enhetschefstjänsten vakant i Umeå och vikariatet upprätthölls av en ekonom. Därefter har den förändringen inträtt att per den 15 september 1999 var summan av årsarbetskrafterna 78,55,

varav 9,75 enhetschefer som är jurister, 22 övriga jurister, 20,7 ekonomer och 26,1 kanslister. Per den 1 mars 2000 var summan av årsarbetskrafterna 73,25, varav 8,75 enhetschefer, 22 övriga jurister, 19 ekonomer och 23,5 kanslister.

11

För närvarande finns ingen chef i Umeå.

2.3.3 Riksskatteverkets roll

RSV:s roll som central förvaltningsmyndighet kännetecknas av att verket i förhållande till TSM (liksom beträffande KFM) inte kan utfärda bindande föreskrifter. TSM är inte underställda RSV annat än i administrativt hänseende (se 2 kap. 1 § förordningen 1988:784 med instruktion för exekutionsväsendet). RSV:s primära uppgift i förhållande till TSM förutsätts därför vara att lämna information, utforma blanketter, meddela allmänna råd och svara för utbildning (prop. 1978/79:105 s. 196 och se 2 kap. 2 § första stycket 2 ovan nämnda förordning). Som redovisats under avsnittet 2.3.1 har TSM förutsatts bl.a. att utfärda allmänna råd och upplysningar i praktiska och rättsliga frågor rörande konkursförvaltning. RSV skall medverka i egenskap av central förvaltningsmyndighet i detta arbete. Verket får i likhet med TSM inte utfärda några bindande föreskrifter till konkursförvaltarna. Då RSV har ett ansvar för att tillsynsverksamheten bedrivs enhetligt över hela landet har verket även till uppgift att se till att ett informationsutbyte sker mellan de olika TSM (prop. 1978/79:105 s. 286 f.).

RSV:s centrala funktion har bl.a. tagit sig uttryck i att RSV 1989 utfärdat riktlinjer benämnda ”Kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet”. Riktlinjerna är mycket allmänt hållna och innehåller även deskriptiva avsnitt. I ingressen till riktlinjerna framhåller RSV att tillsynen utövas till gagn för samtliga intressenter, dvs. borgenärerna, gäldenären, det allmänna m.fl. RSV poängterar att det krävs att TSM är aktiv under konkursen för att efterhandskontrollen skall bli effektiv. TSM skall särskilt beakta att förvaltningen är resultatinriktad, kostnadsmedveten, rationell och enhetlig. För att konkursen inte skall fördröjas skall TSM bevaka att den omgående avslutas när samtliga förvaltningsåtgärder vidtagits. Därutöver har TSM att tillse att förvaltaren vidtar erforderliga utredningar beträffande t.ex. brottsmisstanke och återvinning och att förvaltaren i rätt tid ger in handlingar. Även TSM:s viktiga roll vid granskning av slutredovisningarna och arvodesframställningarna betonas. RSV framhåller att det är en fördel om samma personer har hand om TSM-uppgifterna under en längre tid till gagn för samarbetet med förvaltarna. Det anses viktigt att TSM verkar för kompetenta och ojäviga förvaltare. RSV anser att TSM i överenskommelser med tingsrätterna bör utarbeta lämpliga rutiner för förfarandet vid till-

11

Källa:RSV

sättande av förvaltarna. Det förordas att TSM skall ge tingsrätten förslag på personer som anses kunna förordnas utan föregående hörande. Detta kan kombineras med begränsningar för ett generellt tillstånd. TSM skall bevaka hur uppdragen fördelas mellan förvaltarna i distriktet. Syftet med detta är att TSM bör verka för att det finns tillräckligt många lämpliga förvaltare inom distriktet. Samtidigt bör dessa ha så många uppdrag att specialisering kan ske. Samrådsskyldigheten anser RSV böra präglas av öppenhet och konstruktivitet TSM och förvaltarna emellan. Vad gäller granskningen av slutredovisningarna hänvisar RSV till att TSM brukar fastställa principer för minimikontroll. Det bör enligt verket vidare framgå efter vilka principer mer omfattande granskningsåtgärder skall utföras, t.ex. stickprovskontroller. Värdet av temagranskningar framhålls. I fråga om yttrandet över förvaltarens arvodesanspråk anser RSV att TSM bör göra en sammanfattande bedömning av skäligheten av yrkat arvode, vilket dock förutsätter ett preciserat underlag från förvaltaren. Kritiska synpunkter bör avse principiella frågor och väsentligheter. TSM bör ha fortlöpande och nära kontakter med polis och åklagare för att åstadkomma ett effektivt fungerande samarbete. En snabb avveckling förutsätter att TSM gör regelbundna genomgångar och förfrågningar hos förvaltaren om anledningen till att äldre konkurser inte avslutats. RSV framhåller också TSM:s åligganden vad gäller kontakter med konkurshanteringens aktörer. Verket förordar kontinuerliga kontakter med myndigheter, branschorganisationer och banker för att TSM skall få impulser till hur förvaltningen kan förbättras eller utvecklas. Kontakterna kan äga rum såväl i den enskilda konkursen som vid sammankomster med olika deltagare.

Även efter 1989 har RSV utfärdat riktlinjer för KFM:s verksamhet inkl. konkurstillsynen. Bl.a. innehåller 1997 års riktlinjer t.ex. anvisningar om hur TSM bör förhålla sig till förvaltare som dröjer med att avsluta sina ärenden, vilka faktorer som särskilt bör beaktas i samband med hanteringen och avvecklingen av boet, principer för hur TSM skall agera vid begäran om anstånd med att avge förvaltarberättelse och vilka kriterier som bör gälla vid granskning av sluthandlingar. Av samma riktlinjer framgår att RSV anser att avvecklingen av konkurser och förvaltarens hantering av anmälan om brottsmisstanke bör vara hos TSM prioriterade verksamheter. Därutöver har RSV ställt upp dels kortsiktiga, dels långsiktiga verksamhetsmål. De kortsiktiga går ut på att vid årets slut skall handläggningstiden för TSM:s yttrande över arvodesräkningar och slutredovisningar understiga sex veckor samt andelen konkurser äldre än två år inte överstiga 20 procent. Det långsiktiga målet är att andelen konkurser äldre än två år inte skall överstiga 15 procent.

I RSV:s riktlinjer för KFM 1998 vidhåller verket i stort sett samma prioriteringar, mål och riktlinjer som uppställdes för 1997.

I ”Riksskatteverkets rekommendationer m.m. om tillsynsverksamheten vid kronofogdemyndigheternas enheter för tillsyn i konkurser” (se RSV:s meddelanden 1999 – 09 – 20, RSV Ex 1999:2) ges anvisningar om att TSM bör utnyttja sin rätt att bli hörd i varje enskilt ärende när tingsrätten utser konkursförvaltare, att TSM skall iaktta aktiva och tidiga tillsynsåtgärder och hur TSM bör förfara i samband med att förvaltaren hör myndigheten med tillämpning av 7 kap. 10 § KL. I rekommendationerna anges i huvudsak följande.

När det gäller att bli hörd inför utseende av konkursförvaltare menar RSV att det är angeläget att TSM genom saklig argumentation påverkar förvaltarvalet. Myndigheten bör tillkännage sin inställning och, vid behov, lämna ett motiverat förslag. Detta bör dels vara relaterat till det enskilda uppdraget, dels som huvudregel avse en specialist på konkursförvaltning. TSM bör också verka för att uppdragen fördelas mellan förvaltarna så att deras kompetens kan upprätthållas. Vid icke godtagbara dröjsmål hos en förvaltare bör myndigheten verka för att denne inte får flera uppdrag så länge dröjsmålet består. Myndigheten bör också inhämta information om konkursgäldenären att användas som underlag vid yttrandet och för en bedömning av framtida tillsynsinsatser i ärendet.

Med utgångspunkt i 7 kap. 9 § och 27 § KL bör TSM informera sig om det enskilda ärendet och vara aktiv under hela konkursen. Tillsynsinsatserna bör fortlöpande anpassas efter kriterierna väsentlighet och risk. TSM bör verka för att konkursförvaltarna snarast eller senast inom två veckor från det han fått uppdraget till myndigheten lämnar information om ärendet. Denna information skall, tillsammans med annan, ligga till grund för vilka tillsynsinsatser som skall ägnas i det enskilda ärendet. Erforderliga åtgärder skall nedtecknas i ett prioriteringsdokument. TSM bör också verka för att förvaltar- och halvårsberättelser har relevant information. Prioriteringen av en aktiv tillsyn över och granskningen av vissa konkurser, medför att granskningen av bl.a. sluthandlingar i andra konkurser bör ägnas mindre tid.

När det gäller tillämpningen av 7 kap. 10 § KL framhåller RSV att svårigheter råder dels om konkursförvaltarens resp. TSM:s roller, dels om vad som är viktigare frågor. RSV anger som typiska exempel på viktigare frågor överväganden rörande fortsatt drift, anlitande av sakkunnigt biträde, överlåtelse av egendom till närstående utan offentligt anbudsförfarande, inledande av rättegång eller övertagande av talan, överväganden om djupare brottsefterforskning och omfattningen av skyldigheten för förvaltaren att förteckna gäldenärens räkenskapsmaterial. Ytterligare klargöranden om vad som TSM anser vara viktigare frågor kan t.ex. ske vid sammankomster mellan TSM och förvaltarna. Avsikten med regeln är enligt RSV att förvaltaren skall diskutera olika förfaringssätt och för TSM att myndigheten skall informera sig om hur förvaltningen bedrivs. Det senare skall ligga till

grund för omfattningen av tillsynsinsatserna. TSM bör informera sig om förvaltarens överväganden och handlingsalternativ. Förvaltarna bör även få klart för sig att myndigheten inte kan ge bindande råd. Kontakterna mellan TSM och förvaltarna kan ske såväl skriftligen som muntligen, beroende av hur komplicerad frågan är. Om TSM anser att en förvaltare brustit i sitt åliggande enligt 7 kap. 10 § KL bör han underrättas om detta och vid allvarligare brister vidkännas nedsättning i arvodet.

Förutom att utfärda riktlinjer ordnar RSV återkommande sammankomster för erfarenhetsutbyten med företrädare för verket och TSM, vid vilka särskilt inbjudna gäster från bl.a. konkursförvaltarkåren, statliga verk, universitet och tingsrätter medverkar. RSV ordnar även möten med enbart företrädare för TSM (de s.k. TSM-utskotten). Konkursförvaltarkollegiernas Förening, som är en ideell förening med ändamål att bl.a. verka för samordning av medlemmarnas verksamhet (se avsnitt 2.4.4.2 nedan), har också återkommande träffar med RSV och enhetscheferna vid TSM. Av den internrevision RSV gjort om konkurstillsynen vid KFM framgår dock att det under senare år förekommit få utbildningar och att erfarenhetsutbyten avstannat, det senare på grund av resursbrist hos RSV. Fortlöpande sammankomster mellan företrädare för RSV, enhetscheferna vid TSM och konkursförvaltarna förekommer fortfarande. Där diskuteras företrädesvis materiella frågor (se RSV:s internrevision 1999 – 01 – 15 ”Konkurstillsynen vid kronofogdemyndigheterna”).

RSV har sedan 1994 även gjort uppföljningsbesök hos de olika KFM där bl.a. tillsynsfunktionen granskats.

RSV har även gett ut handboken ”Konkurs, Företagsrekonstruktion & Ackord”, utgåva 4, Stockholm 1998. I denna finns bl.a. ett avsnitt om tillsyn över förvaltningen. Förutom en ren beskrivning av innehållet i konkurstillsynen finns t.ex. förslag i vilka avseenden TSM lämpligen bör vara särskilt aktiv. I sammanhanget framhåller RSV att lagstiftaren särskilt betonat vikten av kontroll av förvaltarens förehavanden beträffande brottsefterforskning och återvinning av egendom till boet. Därutöver betonar man möjligheten att återföra medel till boet med stöd av associationsrättsliga regler om återbärings- och skadeståndsskyldighet. När det gäller små konkurser anses tillsynen i flertalet fall kunna inskränkas till en granskning av förvaltarens redovisning, medan TSM i stora konkurser redan i inledningsskedet lämpligen bör kontrollera moment som verksamhetens art och omfattning, anställda i rörelsen, boets ställning etc. (a.a. s. 170 f.).

2.3.4 Den närmare regleringen av tillsynsmyndigheternas uppgifter, m.m.

TSM:s allmänna åligganden finns beskrivna i 7 kap. 27 § KL. I första meningen sägs att TSM skall övervaka att konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och annan författning. TSM skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan (andra meningen). Dessa bestämmelser har berörts i det föregående.

TSM fullgör sina huvuduppgifter genom 1) en fortlöpande kontroll av konkursförvaltningen dels i form av granskning av olika konkurshandlingar, dels genom muntlig eller skriftlig kontakt med främst förvaltaren, 2) genom att TSM skall yttra sig i olika frågor till domstolen och 3) genom sin servicefunktion.

TSM har att ta emot en rad olika konkursdokument för mer eller mindre formell granskning. Detta regleras i 7 kap. 13 § fjärde och sjätte stycket KL beträffande bouppteckning och bevakningsförteckning, i 7 kap. 15 § KL i fråga om förvaltarberättelse, i 7 kap. 20 § KL såvitt avser halvårsberättelse, i 11 kap. 5 § KL rörande utdelningsförslag och förvaltningsredogörelse, i 13 kap. 3 § och 5 § KL beträffande slutredovisning och jfr 14 kap. 8 §, 10 §, 12 §, 14 § och 15 § KL beträffande arvodesframställning m.m. från förvaltare m.fl. Nämnas kan också att TSM enligt 7 kap. 13 § femte stycket KL får uppgift om bouppteckning redan inlämnats till tingsrätten, enligt 9 kap. 8 § och 21 § KL att bevaknings- resp. efterbevakningsförfarande äger rum och enligt 11 kap. 9 § KL att förvaltaren betalat ut medel till borgenärerna.

Bestämmelser som anger övriga former för den löpande kontrollen finns främst i 7 kap. 9 § KL som handlar om konkursförvaltarens upplysningsskyldighet mot bl.a. TSM och i 7 kap. 10 § KL vilken rör förvaltarens skyldighet att höra bl.a. TSM i viktigare frågor. Beträffande den senare bestämmelsen kan nämnas följande. Skyldigheten att även höra TSM infördes när KL trädde i kraft 1988. Tidigare hade en motsvarande skyldighet ålegat förvaltaren endast i förhållande till särskilt berörda borgenärer (se 51 a § ÄKL). Som redovisats ovan i avsnitt 2.2.3 uttalade chefen för Justitiedepartementet i samband med 1987 års reform att tillsynsorganet borde ges förutsättningar till insyn redan under konkursens gång för att tillsynen skall få ett mera meningsfullt innehåll. Genom att höra TSM angående frågor om t.ex. den fortsatta driften av gäldenärens rörelse och om försäljning av värdefull egendom skulle tillsynsfunktionen bli effektivare och TSM skulle få ett bättre underlag för tillsynen. Förvaltaren skulle även få stöd i sitt arbete genom att ta intryck av skälen för tillsynsorganets ståndpunkt, vilket emellertid inte skulle uppfattas som ett formellt godkännande av en viss åtgärd. Avsikten var heller inte att ingripa i förvalta-

rens självständiga ställning. Bestämmelsen kunde komma att få tillämpning särskilt gällande hänsynen till andra intressen än rena borgenärsintressen (prop. 1986/87:90 s. 112 f. och 264).

Andra sätt som TSM kan utöva löpande kontroll på är att enligt 2 kap. 24 § och 6 kap. 5 § KL besöka edgångssammanträdena, enligt 6 kap. 2 § KL begära upplysningar av gäldenären, enligt 6 kap. 7 § och 11 § KL delta vid domstolsförhandling angående tvångsmedel mot gäldenären och enligt 9 kap. 13 § KL närvara vid förlikningssammanträden.

I 7 kap. 18 § andra stycket och 21 § KL föreskrivs att TSM skall få uppgift om kontoförande bank resp. om bankkonto m.m., båda efter avslutad konkurs. Enligt 7 kap. 22 § KL skall TSM i vissa fall ta hand om gäldenärens räkenskapsmaterial m.m. efter avslutad konkurs.

En annan typ av uppgifter för TSM är att myndigheten antingen efter begäran yttrar sig till domstolen eller tar initiativ till olika åtgärder där. I 7 kap. 3 § KL finns bestämmelser om att TSM skall höras i samband med att domstolen utser konkursförvaltare, om fråga uppkommit att i efterhand öka antalet förvaltare eller att dela förvaltningen mellan flera förvaltare. I 7 kap. 5 § KL anges att en förvaltare inte får entledigas utan att TSM hörts. Enligt 7 kap. 6 § andra stycket KL kan domstolen, efter att ha hört TSM, underlåta att utse ny förvaltare sedan en av flera avgått. I 7 kap. 7 § första stycket KL anges att TSM skall höras innan domstolen utser rådgivare eller förlikningsman. TSM har därutöver rätt att initiera att flera förvaltare skall utses, att dela förvaltningen mellan flera förvaltare och entlediga förvaltare (7 kap. 3 § och 5 § KL). TSM skall också beredas tillfälle av domstolen att yttra sig i fråga om tvångsmedel mot gäldenären; TSM har också en rätt att initiera dylika frågor, allt enligt 6 kap. 7 § och 10 § KL. I 14 kap. 8 § KL stadgas att TSM skall yttra sig till domstolen innan denna fastställer arvodet till förvaltaren i konkurs som avslutas med utdelning eller efterutdelning enligt 11 kap. 20 § KL. Enligt 14 kap. 10 § KL skall myndigheten vidare höras innan arvode fastställs, om en konkurs avslutas på annat sätt än genom utdelning, t.ex. vid avskrivning enligt 10 kap. 1 § KL. TSM har vidare möjlighet att klandra förvaltarens slutredovisning enligt 13 kap. 7 § KL liksom att i andra fall överklaga domstolens beslut. I 16 kap. 8 § första stycket 1 – 6 KL anges att TSM får överklaga beslut som rör utseende eller entledigande av förvaltare, antalet förvaltare eller delning av förvaltningen mellan fler förvaltare (1), arvode m.m. till förvaltare (2), tvångsmedel (3), uppdrag som eller arvode till rådgivare eller förlikningsman (4), avslag på förvaltares begäran om att inleda bevakningsförfarande (5) och avskrivning av konkurs enligt 10 kap. 1 § KL (6).

TSM:s serviceinriktade uppgifter följer mera indirekt av 7 kap. 27 § KL genom att myndigheten skall övervaka effektiviteten i förvaltningen.

Denna del av TSM:s verksamhet betonas särskilt vid 1979 års reform (se under 2.3.1).

TSM:s självständiga beslutsbefogenheter framgår av 3 kap. 6 § KL, 7 kap. 4 § andra stycket KL och 8 kap. 7 § andra stycket KL. Den först nämnda bestämmelsen reglerar det fallet att det uppkommer oenighet mellan konkursförvaltaren och gäldenären i fråga om den senares beneficium. TSM skall i sådana fall fatta beslut i frågan. 7 kap. 4 § andra stycket KL reglerar det fallet att två eller flera förvaltare i samma konkurs inte kan enas rörande åtgärd eller beslut i förvaltningen. Den mening TSM biträder avgör utgången. TSM kan enligt 8 kap. 7 § andra stycket KL i vissa fall ge samtycke till försäljning av lös egendom i vilken borgenär har säkerhet. Regeln avser den situationen att borgenären inte ger samtycke till försäljning av egendomen på annat sätt än vid auktion och hans rätt är beroende av försäljningen. Om det är sannolikt att ett högre pris uppnås genom annan försäljningsmetod och TSM medger det, kan egendomen säljas på detta sätt. Dessutom kan TSM enligt 10 kap. 4 § KL ge förvaltaren tillstånd att betala ut medel till borgenär efter avskrivning av konkursen på grund av bristande tillgångar och, enligt 11 kap. 21 § KL, dela ut nytillkomna medel efter det att utdelningsförslag upprättats utan att iaktta ett efterutdelningsförfarande.

TSM:s roll i lönegarantihanteringen framgår av 19, 21 och 29 – 30 §§ LGL. Enligt 19 § åligger det konkursförvaltaren att sända ett beslut om att lönegarantimedel skall utgå (16 §) eller ett omprövningsbeslut i nämnda hänseende (18 §) till TSM. Enligt 21 § skall TSM pröva en ansökan om lönegaranti beträffande en fordran mot en arbetsgivare som försatts i konkurs i annat nordiskt land. I 29 – 30 §§ ges regler om att TSM för statens talan i tvist mellan staten och arbetstagaren om rätt till lönegarantimedel.

TSM betjänas av ett diarie- och ärendehanteringssystem, Optima. Optima förs som tio lokala databaser och betjänas av en vid RSV IT centralt belägen server. Datainspektionen har i ett beslut (dnr 6100 – 6120 – 94) gett TSM tillstånd att inrätta och föra ett personregister för diarieföring, ärendehantering och framställning av statistik. I diariet registreras beslutet om konkurs och sedan alla handlingar som kommer in från främst konkursförvaltarna och handlingar vilka upprättas hos TSM. I systemet finns inlagt ett bevakningssystem för att kontrollera att konkursförvaltarna iakttar frister. En anmälan om brottsmisstanke eller näringsförbud från förvaltaren registreras anonymt. Det går inte i efterhand att från registret få upplysning om att sådan anmälan skett i ett visst ärende. Registrering sker också av förvaltarens avslagsbeslut i lönegarantiärenden samt förvaltarnas yrkade och beslutade arvoden. Tjänstemännen vid TSM kan även göra fria handläggningsnoteringar. Statistik kan erhållas ur registret, t.ex. om antalet inkomna och avslutade konkurser, hur många konkurser en viss förval-

tare handlägger för tillfället eller om någon förvaltare är försenad i något avseende.

12

2.3.5

Närmare om konkurstillsynen i praktisk tillämpning

2.3.5.1 RRV-rapporten 1994:13

13

En central uppgift för TSM är att tillse att avvecklingstiderna för konkurserna hålls nere (7 kap. 27 § KL). RRV har i rapporten Tillsyn vid konkurs (RRV 1994:13) behandlat konkurstiderna, dvs. tiden mellan tingsrättens beslut om konkurs till rättens beslut om att konkursen är avslutad (se RRV-rapporten, s. 45 f.). Av den undersökning RRV gjort i fem län (Stockholms, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Norrbottens län) avseende konkurser påbörjade efter den 1 januari 1988 och avslutade under 1990 (för Norrbottens län 1991) och första halvåret 1993, framgår enligt RRV att konkurstiderna blivit allt längre. Stora skillnader föreligger emellertid mellan de olika länen.

Orsaken till att konkurstiderna blivit längre är enligt RRV-rapporten allt fler konkurser i kombination med begränsade förvaltarresurser. Ett tecken på förlängning av tiderna är enligt RRV att den andel konkurser som påbörjas och avslutas under samma eller nästföljande år minskat med i genomsnitt från 62 % till 38 % för perioden 1988 – 1993. Trots att det redan vid edgångssammanträdet funnits förutsättningar att skriva av konkursen sedan förvaltarberättelsen kommit in, har så inte alltid skett. I ett urval av konkurser avslutade under oktober 1992 – mars 1993 har mer än en tredjedel inte avslutats förrän efter ett år. Enligt rapporten kan fördröjningen inte förklaras med t.ex. förekomsten av brottsmisstanke. Ett ytterligare tecken på utdragna konkurstider är att de dokument, bl.a. förvaltarbe-

12

Registerförfattningsutredningen har i betänkandet Skatt – Tull – Exekution – Normer för behandling av personuppgifter, SOU 1999:105, lagt fram förslag om en lag för behandling av uppgifter i exekutionsväsendets verksamhet. I 2 kap. 22-28 §§ nämnda lagförslag finns bestämmelser rörande ”Konkurstillsynsdatabasen”. Bestämmelserna avser att reglera en samling uppgifter i tillsynsverksamheten och som med hjälp av automatiserad behandling används gemensamt i verksamheten för vissa angivna mål.

13

Se avsnitt 2.4.4.1 om vad RRV har iakttagit i fråga om förvaltarresursen, avsnitt 2.5.4.2 om frekvensen av TSM:s erinringar mot begärda arvoden, avsnitt 2.5.4.3 och 2.5.5.3 om arvode och kostnadsersättning i konkurs och avsnitt 4.2.3 om reformönskemålen i rapporten.

rättelsen som förvaltaren skall ge in till TSM kommer in allt senare. Av figur 2.1 (figur 5 i RRV-rapporten) nedan framgår att under 1990 var avvecklingstiderna cirka tio månader för alla kategorier av konkurser men att tiderna ökat för 1993. Enligt rapporten har konkurstiderna ökat med mellan fyra och sex månader, dvs. med cirka 30 – 50 %, men två län visar avsevärt kortare tider. I tabell 2.1 (tabell 7 i RRV-rapporten) redovisas ökningen av tiderna fördelade mellan olika konkurser beroende på formen för avslut och sättet för arvodering.

Figur 2.1 Konkurstid, år 1990 och 1993 (1:a halvåret)

A B

L

R

W

B D *

0 5 10 15 20

M å n a d e r (m e d i a n )

A B

L

R

W

B D *

1990 1993

Källa: TSM. *)

År 1991.

Tabell 2.1 Konkurstid* för taxekonkurser, avskrivningar över taxa resp utdelningskonkurser, år 1990 och 1993 (1:a halvåret)

Län Taxekonkurser Avskrivningskonkurser över taxa

Utdelningskonkurser

1990 1993 1990 1993 1990 1993

AB 7,2 10,7 12,5 18,4 15,0 19,8 L 3,1 5,6 13,2 14,7 15,7 17,8 R 2,2 12,6 14,6 19,3 12,1 26,7 W 1,8 2,7 10,9 10,9 13,6 17,8 BD 4,8**) 5,0 18,0**) 19,2 22,5**) 22,7

Källa:TSM

*) Mätt som medianmånad **) 1991 års värde i stället för 1990

2.3.5.2 Enkäten till tillsynsmyndigheterna

Inledning

Utredningen genomförde vid årsskiftet 1997/98 en enkät hos landets samtliga TSM. Enkäten och en utförligare sammanställning av svaren bifogas (se bilaga 1). I det följande lämnas vissa översiktliga uppgifter om utfallet av enkäten.

Undersökningen sammanföll delvis i tiden med regionaliseringsreformen för exekutionsväsendet (se 2.3.2.1). Enkätsvaren grundar sig därför främst på förhållandena som gällde före reformen. Under en övergångsperiod fram till utgången av december 1997 bedrevs även tillsynsverksamhet i Kalmar. Som redovisats ovan under avsnitt 2.3.2 fanns under en övergångsperiod fram till 1999 tillsynsverksamhet även i Linköping (Jönköpingsregionen) och fram till årsskiftet 1999/2000 i Halmstad (Göteborgsregionen och fr.o.m. 1998/99 Kalmarregionen). Därtill kommer att förändringar ägt rum inom de olika myndigheterna rörande inriktningen på tillsynsarbetet. Förändringarna avser bl.a. frekvensen av TSM:s yttrande till tingsrätten vid utseende av konkursförvaltare, vilket har samband med RSV:s rekommendationer i ämnet 1999 (se avsnitt 2.3.3).

Syftet med undersökningen var att kartlägga hur landets TSM fullgör sina uppgifter och vilka skäl som ligger till grund för olika lösningar. Enkäten bestod av fem olika avdelningar. Dessa anknöt i stort till den uppdelning av utredningsuppdraget som framgår av de ursprungliga direktiven (Dir. 1997:74), nämligen konkurstillsynens inriktning samt utseende och arvodering av förvaltare. Därutöver besvarade myndigheterna frågor om sin organisation.

I redovisningen nedan avses med myndighet även den tillsynsverksamhet TSM i Jönköping bedrev i Linköping, TSM i Göteborg bedrev i Halmstad och TSM i Växjö bedrev i Kalmar.

I. TSM:s organisation

Frågorna under avsnittet I i enkäten hade som ändamål att få kännedom om hur de olika myndigheterna är organiserade dels i fråga om personal, dels i fråga om vilka arbetsuppgifter olika personalkategorier utför. Under detta avsnitt redovisas också i vilken utsträckning delegation sker till den kamerala personalen.

Under detta avsnitt har inte någon särredovisning skett för Kalmar län.

Personalen

Nästan alla tillsynsmyndigheter är organiserade så att jurister, ekonomer och kameral personal ombesörjer tillsynen. TSM i Gävle har ingen ekonom men planerar att ersätta en av juristerna med en sådan. I Linköping finns även en kronokommissarie. Vid knappt hälften av myndigheterna finns flera jurister än ekonomer. I Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Linköping och Stockholm finns lika många ekonomer som jurister för tillsynsfunktionen. I Karlstad planerar man att anställa ytterligare jurister. TSM Umeå har en jurist och två ekonomer, varav en är placerad i Umeå och en i Luleå.

Delegation till den kamerala personalen sker vid samtliga myndigheter utom en, om än i olika utsträckning. Två myndigheter, i Jönköping och Malmö, menar att tillsynsuppgifterna främst är ämnade för jurister och ekonomer. TSM i Malmö anser dock att kameral personal kan sköta uppgifter av ekonomisk art. Argumenten i övrigt för att delegation inte sker fullt ut är främst att det på grund av arbetsuppgiftens svårighetsgrad eller bristande erfarenhet eller kompetens hos personalen inte går att delegera.

Arbetsuppgifterna

Arbetsuppgifterna har i enkäten indelats i sådana som görs ofta, sällan eller ibland. Av svaren kan man dra den generella slutsatsen att de arbetsuppgifter som tar mest tid av naturliga skäl bl.a. är sådana som TSM har en författningsreglerad skyldighet att utföra. Tyngdpunkten i TSM:s arbete ligger, förutom på att yttra sig till domstol vid utseende och arvodering av förvaltarna, på efterhandsgranskning av olika dokument.

Myndigheterna yttrar sig till övervägande del sällan till domstol om annat än att utse en konkursförvaltare (jfr 7 kap. 3 § första stycket KL). Frågor som rör utseende av flera förvaltare, om ökning av antalet förvaltare, delning av förvaltningen mellan olika förvaltare, om entledigande av förvaltare, om efterträdare till avgången förvaltare samt om utseende av rådgivare och förlikningsman sysslar TSM sällan med. De tre storstadsmyndigheterna yttrar sig ibland om entledigande och om efterträdare till avgången förvaltare. Bl.a. TSM i Malmö yttrar sig också ibland beträffande delning av förvaltningen. Samma myndighet jämte TSM i Göteborg och Halmstad tar även ibland initiativ i fråga om att öka antalet förvaltare, dela förvaltningen och entlediga förvaltare.

Nästan alla myndigheter uppger att uppgifter som har samband med granskning av bouppteckningar, förvaltar- och halvårsberättelser samt av slutredovisningshandlingar utförs ofta. Samma förhållande gäller om uppgiften att yttra sig till domstolen i samband med utseende av konkursför-

valtare samt arvodering av förvaltarna i utdelnings- och avskrivningskonkurs. Nästan alla yttrar sig också ofta om kostnadsersättning till förvaltare när konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL. Uppgifter i samband med att TSM tagit del av förvaltarens utdelningsförslag och underrättelse från denne om att medel utbetalats till borgenärerna, sysslar samtliga myndigheter också ofta med. Myndigheterna begär över lag ofta upplysningar enligt 7 kap. 9 § KL och har samråd enligt 7 kap. 10 § KL.

Tvångsmedelsfrågor, dvs. yttrande till tingsrätten, initiativ till bruk av tvångsmedel och närvaro vid förhandling i tingsrätten när sådan fråga prövas, sysslar de flesta myndigheterna sällan med. TSM i Malmö närvarar dock ofta vid förhandling i tingsrätten. Andra uppgifter som myndigheterna sällan sysslar med är beslut enligt 3 kap. 6 § KL om gäldenärens beneficium och enligt 8 kap. 7 § KL om medgivande för förvaltaren att sälja pantsatt lös egendom.

Så gott som inga myndigheter brukar närvara vid förlikningssammanträden. Myndigheterna klandrar också sällan slutredovisningar och avger sällan yttrande till domstol om arvode till rådgivare och förlikningsman.

De uppgifter nästan samtliga TSM gör ibland är att fatta beslut om att ge konkursförvaltaren tillstånd att betala ut medel till borgenär enligt 10 kap. 4 § KL och yttra sig till domstol om förskott till förvaltare medan flertalet TSM fattar beslut enligt 11 kap. 21 § KL ibland. TSM i Stockholm och Malmö tillämpar 10 kap. 4 § och 11 kap. 21 § KL ofta. Sist nämnda myndighet yttrar sig också ofta om förskott till förvaltare.

Ungefär hälften av TSM brukar besöka edgångssammanträdena ibland. Bl.a. myndigheten i Malmö gör det ofta. I Stockholm och Jönköping görs det sällan.

Vilka olika uppgifter utför resp. personalkategori ?

De uppgifter som myndigheterna sysslar med ofta utförs genomgående av juristerna och ekonomerna. Myndigheterna i Malmö och Göteborg (med Halmstad) är mera benägna att använda endast jurister. Granskningen av förvaltarberättelserna sköts dock hos flertalet TSM endast av juristerna. Benägenheten att använda även kameral personal är genomgående större beträffande granskning av halvårsberättelser och slutredovisningshandlingar samt vid yttrande till domstolen om förvaltararvode i avskrivningskonkurs. Den kamerala personalen tas för det mesta i anspråk för att ta emot underrättelse av konkursförvaltaren att medel utbetalats till borgenärerna (11 kap. 9 § KL).

De uppgifter som TSM sällan tar befattning med utförs genomgående av juristerna. Undantag utgör klander av slutredovisning där även ekonomerna nyttjas.

Av de sysslor som TSM utför ibland kan nämnas att vid flertalet av myndigheterna besöker såväl jurister som ekonomer edgångssammanträdena. Bl.a. TSM i Göteborg och Malmö skickar dock endast juristerna. Beslut om tillstånd för konkursförvaltaren att enligt 10 kap. 4 § KL utbetala medel till borgenär fattas hos hälften av myndigheterna, däribland TSM i Stockholm, av såväl juristerna som ekonomerna. Bl.a. TSM i Göteborg, Halmstad och Malmö anförtror dock denna uppgift åt endast juristerna.

Beträffande återstoden av TSM:s uppgifter används den kamerala personalen jämte övriga kategorier hos nästan alla myndigheter för uppgifter som har samband med mottagande av uppgift om kontoförande bank (7 kap. 18 § KL) och bankkonto m.m. efter konkursavslut (7 kap. 21 § KL). Vissa TSM, bl.a. i Stockholm och Malmö, nyttjar i nämnda hänseenden endast denna personalkategori.

Lönegarantifrågor

Vid nästan alla myndigheter ingår arbetet med lönegarantihanteringen som en del av tillsynen över konkursärendena. Endast TSM i Malmö har avdelat en särskild tjänsteman som på heltid sysslar med lönegarantifrågorna. Vid drygt hälften av myndigheterna, bl.a. hos TSM i Stockholm och Göteborg sköter juristerna sysslor av utpräglad juridisk karaktär, t.ex. processföringen. Den kamerala personalen sköter nästan uteslutande den löpande granskningen.

II. Övriga organisationsfrågor

Myndigheterna har i enkäten beretts tillfälle att lämna synpunkter på organisationen. Knappt hälften har inte kunnat uttala sig på grund av att organisationen varit alltför ny. Av de övriga har samtliga myndigheter i de tre storstadsregionerna framfört kritik. TSM i Stockholm har framfört kritik mot att organisationen inte ger tillräckligt utrymme för TSM:s självständighet, eftersom den utgör en enhet inom KFM. På grund av att enheten är underställd dels regionkronodirektören, dels en avdelningschef innebär det nackdelar från resurstilldelningssynpunkt. Intressekollisioner mellan å ena sidan TSM och å andra sidan KFM i dess borgenärsfunktion avgörs i sista hand av KFM:s chef. Förtroendet för TSM:s verksamhet kan därför enligt TSM i Stockholm allvarligt skadas.

TSM i Malmö har framfört kritik mot att ADB-stödet inte är tillräckligt effektivt i förhållande till tingsrätterna. TSM i Göteborg säger sig vara beroende av KFM:s hjälp i fråga om tillsynen över att näringsförbuden efterlevs. Två andra myndigheter anser sig ha för lite personal.

TSM i Linköping framhåller å sin sida det positiva i att myndigheten har tillgång till såväl kameral som exekutiv personal med erfarenhet. TSM i Gävle kan köpa revisorstjänster från skattemyndigheten.

III. Kontrollen av att konkursförvaltningen sker ändamålsenligt och lagenligt

Konkurstiderna

Med de begränsningar i underlaget som anges i bilaga 1 framgår vid en jämförelse mellan 1995 och första halvåret 1997 att de genomsnittliga konkurstiderna för såväl konkurser i allmänhet som kategorien utdelningskonkurser ökat något hos det övervägande antalet myndigheter. Undantag utgör Kalmarregionen, Jönköpingsregionen och TSM i Linköping vilka helt eller delvis redovisar en minskning av konkurstiderna eller oförändrade tider. Handläggningstiderna för avskrivningskonkurserna har minskat eller varit oförändrade hos drygt hälften av myndigheterna och ökat för övriga.

Handläggningstiderna för samtliga konkurser för 1995 ligger i intervallet 12 – 28 månader. För första halvåret 1997 gäller intervallet 16 – 37 månader.

Handläggningstiderna är genomgående längre för utdelningskonkurser. För 1995 gäller för det stora flertalet myndigheter omkring 2 år. För första halvåret 1997 redovisar fyra myndigheter handläggningstider som understiger 2 år. TSM i Stockholm, Göteborg med undantag för vissa län inom regionen och Malmö anger drygt 2,5 år. Handläggningstiderna i Umeå, Härnösand och Gävle överstiger 3 år, varav i Umeåregionen nästan 4 år.

För avskrivningskonkurserna redovisar flertalet myndigheter handläggningstider under 1,5 år för 1995. Däribland ingår de tre storstadsmyndigheterna, dock med undantag av ett län inom Göteborgsregionen. För första halvåret 1997 anger de flesta myndigheter handläggningstider som understiger 1,5 år för avskrivningskonkurserna. TSM i Umeå, Härnösand och vissa län inom region Göteborg redovisar tider mellan 2 och 2,5 år.

För såväl 1995 som 1997 är andelen avskrivningskonkurser som avslutats inom sex månader lägst för TSM i Umeå och Härnösand, nämligen 10 % eller mindre. TSM i Stockholm redovisar för samma perioder siffror mellan 10 och 15 %. TSM i Göteborg anger andelen till cirka 21 % för flertalet län inom regionen. För Hallands län gäller högre siffror. Störst andel avslutade avskrivningskonkurser inom sexmånadersperioden visar TSM i Jönköping med 48 % för bägge perioderna.

För Linköpings- och Eskilstunaregionerna gäller att andelen minskat under första halvåret 1997, dock att spridningen mellan olika län inom

Eskilstunaregionen är stor. TSM i Malmö har ökat andelen avslutade avskrivningskonkurser från 29 % 1995 till 38 % första halvåret 1997.

De vanligaste fördröjningsfaktorerna och metoderna för att motverka dessa

De vanligaste fördröjningsfaktorerna uppger TSM vara pågående processer, svårigheter vid indrivning av utestående kundfordringar och arbetsanhopning. Det sist nämnda är enligt myndigheterna en följd av den stora uppgången av ärenden i början av 1990-talet. Även sådana orsaker som snarast är att hänföra till konkursförvaltaren själv, t.ex. egna prioriteringar, brister i kontorsorganisationen, dröjsmål med att ge in handlingar m.m. anges som fördröjande faktorer. TSM i Stockholm anger också svårigheten att förmå gäldenären att inställa sig till edgången.

TSM försöker komma till rätta med oönskade fördröjningar främst genom att förorda arvodesnedsättningar, att ta i bruk systemet med "karantän", dvs. att inte tillstyrka att konkursförvaltaren får nya förordnanden, och att utfärda påminnelser. Så sker i de avseenden fördröjningen är att hänföra till förvaltaren själv. Fördröjningsfaktorer vilka är att hänföra till yttre omständigheter, t ex. processer, går av naturliga skäl inte att påverka. TSM i Stockholm brukar föreslå förvaltarna att konkursen skall avskrivas enligt 10 kap. 2 § andra stycket KL, om gäldenären inte inställer sig till edgången.

Informationen enligt konkursbouppteckningen, halvårs- och förvaltarberättelserna som underlag för tillsynen

Det övervägande antalet myndigheter anser av olika skäl inte att den information som lämnas i ovan nämnda handlingar är till fyllest som underlag för tillsynsarbetet. Flertalet anför kritik särskilt mot utformningen av halvårsberättelserna (7 kap. 20 § KL). Bl.a. uppges att det däri ofta saknas uppgift om vilka åtgärder som återstår i en konkurs.

TSM i Stockholm är den myndighet som är mest kritisk. Myndigheten hävdar att de i bouppteckningarna upptagna värdena ofta är summariska och att uppgifter ofta saknas om bokföring. Det sist nämnda får till följd att uppgiften inte omfattas av edstemat vid edgången. Förvaltarberättelserna ger enligt samma myndighet inte fullständiga uppgifter om viss egendom och halvårsberättelserna brister på sätt som angetts ovan.

Slutredovisningen

Gemensamt för flertalet myndigheter är att någon form av prioritering görs vid granskningen av slutredovisningshandlingarna. Ett vanligt förfarande är att TSM först gör en allmän kontroll, t.ex. en "baskontroll” eller en "minimigranskning". TSM gör sedan en fördjupad, fullständig kontroll, t.ex. i driftskonkurser där särskilda riskmoment anses föreligga. Några myndigheter gör prioriteringar genom att låta olika personalkategorier granska sluthandlingarna beroende av svårighetsgrad.

Rationaliseringarna har gått längst hos TSM i Stockholm och Härnösand. I Stockholm granskas inte alls slutredovisningar i konkurser där arvode utgår enligt taxa, om kostnaderna inte överstiger 4 000 kronor. TSM i Härnösand uppger att den generellt gör stickprovsmässiga granskningar.

Samtliga myndigheter utom TSM i Stockholm granskar verifikaten i den enskilda konkursen åtminstone stickprovsvis. I Stockholm sker så endast ibland.

Kontakterna mellan TSM och konkursförvaltaren

Tillämpningen av 7 kap. 9 – 10 §§ KL

Kontakter som har sin grund i tillämpningen av 7 kap 9 § KL sker vanligen per telefon men även skriftligen. TSM i Jönköping och Linköping har ett system där konkursförvaltaren i konkursens inledningsskede lämnar information enligt en för ändamålet upprättad mall. TSM i Malmö inhämtar bl.a. information vid edgångssammanträdena.

Även de kontakter mellan TSM och konkursförvaltaren som etableras med stöd av 7 kap. 10 § KL sker vanligen per telefon eller i skrift. Några myndigheter, däribland TSM i de tre storstäderna och Kalmar (Växjö), uppger att de ibland sammanträffar med förvaltaren t.ex. på myndigheten, förvaltarens byrå eller konkursgäldenärens driftsställe.

Cirka hälften av myndigheterna anför kritik i större eller mindre grad mot hur tillämpningen av 7 kap. 10 § KL fungerar. TSM i Göteborg och Halmstad samt Malmö anser att tillämpningen av förfarandet enligt 7 kap. 10 § KL inte fungerar tillfredsställande. Skälet uppges vara att konkursförvaltarna inte lämnar information i tillräcklig utsträckning. TSM i Stockholm uppger att förvaltarna verkar att ha alltför höga förväntningar på ett ställningstagande från TSM:s sida. Övriga myndigheter som är kritiska anger sammanfattningsvis att tillämpningen av 7 kap. 10 § KL skulle kunna fungera bättre.

TSM i Jönköping och Kalmar är nöjda med tillämpningen av 7 kap. 9 – 10 §§ KL.

Formerna för informationsutbytet mellan TSM och konkursförvaltarna i generella frågor

Samtliga myndigheter uppger att de främst lämnar information i skriftlig form. Bl.a. utkommer vid TSM i Stockholm "TSM-nytt" vid behov. Därutöver anordnas i några regioner konferenser och förvaltarträffar. Dessutom sker informationsutbyte när TSM gör besök hos enskilda förvaltare.

I Stockholm finns en s.k. DKT-grupp med representanter för domstolarna, konkursförvaltarna och TSM för informationsutbyte.

Kontakterna mellan TSM samt gäldenären och borgenärerna

TSM:s kontakter med gäldenären sker oftast på initiativ av den senare. Gäldenären önskar vanligen dryfta sitt missnöje med någon åtgärd som förvaltaren vidtagit eller med för lång avvecklingstid för konkursen.

Kontakter med borgenärerna förekommer över lag sällan. Ungefär hälften av myndigheterna tar oftare själva initiativ till kontakt. TSM:s kontakter sker vanligen i anledning av önskemål om att få borgenärernas synpunkter på förvaltarens arvodesyrkande. Borgenärerna själva brukar nämligen inte kontakta TSM i anledning härav.

Övrigt

Allmänna synpunkter på konkurstillsynen

Flera myndigheter har framfört kritik mot nuvarande ordning. TSM i Stockholm anfört att tillsynsfunktionen är en "...tandlös papperstiger som föga förmår att fullgöra de uppgifter som den förutsätts skola göra." Myndigheten efterlyser en mera självständig tillsynsfunktion, vilken kan uppnås genom att TSM anförtros beslutanderätten i fråga om utseende och arvodering av konkursförvaltarna. Den nuvarande organisationen inbjuder också till att tillsynen sammanblandas med KFM:s roll som företrädare för statens borgenärsintressen. TSM i Malmö önskar också att myndigheten får en självständigare ställning. Ett steg i denna riktning kan vara att RSV ger budgetanslag direkt till TSM och inte via KFM och regionkronodirektören.

TSM i Göteborg, Umeå och Kalmar, den senare i mera positiva ordalag, betonar att tyngdpunkten i tillsynsarbetet bör ligga i den fortlöpande tillsynen. I Umeå anser man att efterhandsgranskningen bör utmönstras ur tillsynsarbetet. Göteborgsmyndigheten anser att lagstiftningen till viss del ger vägledning om tillsynsfunktionen i konkursens inlednings- och avslutningsskede men inte för den mellanliggande perioden. TSM i Kalmar an-

ser att TSM är en balansfaktor beträffande de intressen som gör sig gällande i en konkurs. Konkursförvaltarens unikt självständiga ställning måste balanseras under konkursens gång genom myndighetens interaktion. Den nuvarande lagstiftningen ger enligt TSM i Kalmar utrymme för en sådan ordning.

2.3.5.3 Enkäten till tingsrätterna

Allmänt

Enkäten till tingsrätterna består av fem avdelningar och avser frågor om utseende och entledigande av konkursförvaltare, arvoderingen av förvaltare, konkurstiderna, vissa andra frågor som tingsrätterna sysslar med under konkursförfarandet samt omfattningen av delegationen till vissa personalkategorier hos tingsrätterna i konkursärenden. Enkätfrågorna och en sammanställning av svaren redovisas i bilaga 2. Tyngdpunkten i enkäten ligger i frågorna om utseende och arvodering av förvaltare. Svaren i dessa delar berörs i avsnitten 2.4. och 2.5. Svaren rörande övriga delar som återges kortfattat under detta avsnitt.

Konkurstiderna

Nästan alla tingsrätter uppger att den genomsnittliga handläggningstiden under åren 1995 – 1997 minskat eller varit oförändrad. Det är endast hos ett fåtal tingsrätter som handläggningstiderna ökat. Åtskilliga tingsrätter menar att det inte föreligger någon skillnad mellan utdelnings- och avskrivningskonkurser i fråga om handläggningen, medan en del andra anger att handläggningstiderna för avskrivningskonkurserna minskat mest. Endast ett fåtal anger att den största minskningen hänför sig till utdelningskonkurser.

Tingsrätterna uppger genomgående att anstånd med ingivande av förvaltarberättelse endast bör beviljas om det finns godtagbara skäl. Några tingsrätter brukar även samråda med TSM inför ett anståndsbeslut.

Vissa andra frågor under konkursförfarandet

Tvångsmedel

Tingsrätternas svar bekräftar vad som framkommit i enkäten till TSM, nämligen att bruk av tvångsmedel förekommer sällan eller aldrig. Det initieras i så fall så gott som uteslutande av konkursförvaltaren. Endast ett fåtal tingsrätter uppger att TSM någon gång tar initiativet.

Tingsrätternas roll i samband med hanteringen av förvaltar- och halvårsberättelser samt slutredovisningshandlingar

Genomgående uppger tingsrätterna att deras uppgift i detta avseende har karaktären av formaliakontroll. En del betonar dock vikten av att se till så att förvaltarna iakttar tidsfristerna. Några tycker att slutredovisningshandlingen har viss betydelse för bedömningen av utdelningsförslaget. Ett fåtal tingsrätter framhåller konkurshandlingarnas betydelse för arvodesprövningen.

Tingsrätternas förhållande till konkursförfarandets aktörer

De flesta tingsrätter anger att borgenärerna och gäldenären sällan hör av sig. Ett femtontal tingsrätter anger en högre frekvens. Bl.a. tingsrätten i Stockholm anger sig ha daglig kontakt med gäldenären eller borgenärerna ofta förekommer med nyss nämnda aktörer och då även beträffande angående allmänna frågor rörande konkursen. Malmö tingsrätt uppger att kontakter rörande förvaltararvodet förekommer.

2.3.5.4 Hearingen

Allmänt

Vid utredningens hearing den 11 juni 1998 har synpunkter framförts från företrädare för olika intressenter inom konkurshanteringen, dvs. den offentliga tillsynen genom RSV och TSM, domstolarna genom ett antal tingsrätter och en hovrätt, borgenärerna genom RSV och ett antal privata sammanslutningar, konkursförvaltarna genom Konkursförvaltarkollegiernas Förening och Stiftelsen Ackordscentralen/Företagsrekonstruktion Aktiebolag samt RRV och Konkurrensverket. En sammanställning av anteckningarna från hearingen finns intagen i bilaga 3. Deltagarna har gett uttryck åt sin uppfattning i fråga om den bl.a. den offentliga konkurstillsynens organisation och innehåll, borgenärernas ställning under konkursen och formerna för att utse och arvodera förvaltare. Åsikterna redovisas kortfattat i det följande. De uppfattningar som framkommit om utseende och arvodering av förvaltarna redovisas under avsnitten 2.4 och 2.5.

Tillsynsmyndigheternas organisation

Företrädare för RSV och TSM uppger att kopplingen mellan TSM och KFM i stort fungerar väl. Myndigheterna i Stockholm och Malmö vidhåll-

er emellertid den uppfattning de redovisat i enkätsvaret (se avsnitt 2.3.5.2), nämligen att TSM missgynnas av sambandet med KFM från resurstilldelningssynpunkt. Såväl TSM i Stockholm som tingsrätten där efterlyser en självständigare myndighet med eget budgetansvar. Företrädare för förvaltarna, Stockholms tingsrätt och Svenska Bankföreningen framhåller det olämpliga i att staten ikläder sig ”dubbla roller” genom att KFM såväl har en borgenärsfunktion som en tillsynsfunktion i konkurs. RSV och nyss nämnda tingsrätt påpekar att det förekommit att TSM och KFM i sin borgenärsfunktion i enskilda fall haft olika uppfattningar om hur förvaltaren bort handla.

RSV menar att regionaliseringen inneburit en ökad enhetlighet i TSM:s verksamhet.

Konkurstillsynens innehåll

Från flera håll förespråkas att konkurstillsynen bör vara mera ”systeminriktad”. Exempelvis kan en plan för tillsynsarbetet upprättas och stickprovsgranskning kombineras med mera djupgående sådan vid behov. Stockholms tingsrätt framhåller att en ordning där borgenärerna får bekosta en detaljgranskning kan övervägas, mot vilket LO invänder att tillsynsfunktionen främst bör ligga hos TSM.

Det framkommer att det brukar ske ett formlöst utbyte av information mellan konkursförvaltaren och TSM tidigt i konkursen, eftersom bouppteckningen inte kommer in förrän cirka sex veckor efter konkursbelutet. Det framhålls som viktigt att tillsynen kommer in så tidigt som möjligt i konkursen. Bl.a. anses innehållet i halvårsberättelserna inte vara till fyllest som underlag.

Borgenärernas ställning under konkursen

Främst företrädarna för konkursförvaltarna hävdar att upplysningsskyldigheten för förvaltaren enligt 7 kap. 9 § KL endast bör avse boets ekonomiska avveckling. Uppgifter om brottsmisstanke bör inskränkas. I fråga om förvaltarens skyldighet att höra TSM enligt 7 kap. 10 § KL anser samma deltagare att förvaltaren bör få en mera självständig rätt att avgöra när regeln bör tillämpas.

Företrädare för Konkursförvaltarkollegiernas Förening och Stockholms tingsrätt är positiva till ett ökat borgenärsinflytande.

2.3.5.5 Övrigt

Utredningen har företrädd av ordföranden och sekreterarna under våren 1999 besökt TSM i Stockholm och i Luleå. Syftet med besöken var att få ytterligare underlag för utredningsarbetet genom att följa upp enkätsvaren från TSM och de synpunkter som framförts vid hearingen. Dessutom önskade utredningen få en bild av om TSM arbetar på olika sätt beroende av i vilken region myndigheten är belägen.

Utredningens besök hos TSM i Stockholm

TSM i Stockholm hade en genomtänkt strategi för rationalisering av sitt arbete i olika avseenden. Personalen var indelad i olika grupper. Tyngdpunkten i vissa grupper låg på juristkompetens och i andra på ekonomkompetens. Syftet med den sist nämnda gruppen var att stärka revisorsverksamheten i tillsynsarbetet. Myndigheten satsade även på kompetensutveckling av kanslipersonal. Tanken var att denna kategori efter individuella förordnanden skulle granska sluthandlingarna i konkurser som avslutas med avskrivning och där arvodesanspråket överstiger taxa men inte med mera än 50 000 kr.

TSM i Stockholm ansåg att konkursförvaltarna i Stockholm ofta var ohörsamma i fråga om att vidta olika åtgärder efter uppmaning från myndigheten. Därutöver menade man att erinringarna mot förvaltarnas arvodesyrkanden hade bristande genomslagskraft hos tingsrätterna.

TSM i Stockholm redovisade även utvecklingen av konkurstiderna för tiden efter enkäten (se avsnitt 2.3.5.2). Resultatet var att den genomsnittliga tiden för såväl utdelnings- som avskrivningskonkurser för 1997 var cirka 20 månader och för 1998 drygt 18,5 månader. Vid en uppdelning i kategorierna utdelnings- resp. avskrivningskonkurs var den genomsnittliga tiden för utdelningskonkurser för såväl 1997 som 1998 drygt 2,5 år och för avskrivningskonkurser 1997 knappt 16 månader och 1998 drygt 14,5 månader. Andelen avskrivningskonkurser som avslutades inom sex månader var för 1997 14,5 procent och för 1998 15,3 procent.

Utredningens besök hos TSM i Luleå

Vid tidpunkten för besöket hade som chef för TSM i Umeåregionen utsetts en rådman. Kanslisten i Luleå har genomgått utbildning och fått utökade befogenheter i fråga om att granska och avge utlåtande över slutredovisningar samt avger yttrande till tingsrätten angående arvode och kostnadsersättning till konkursförvaltare i konkurser som avslutas med avskrivning.

Regionaliseringsreformen har inte inneburit ökade resurser för myndigheten. TSM i region Umeå har delats upp på två kontor, varav ett i Umeå och ett i Luleå. Då en juristtjänst dragits in har detta fått till följd att enhetschefen (som finns i Luleå) måste resa långa sträckor i samband med t.ex. förvaltarbesök. Ett utökat behov av delegering till kanslisten har också uppkommit.

De förhållandevis långa konkurstider som redovisats i enkätsvaret (se avsnitt 2.3.5.2) hade enligt företrädarna för TSM i Luleå sin grund i att myndigheten under konkursuppgången i början av 1990-talet gjorde avkall på kravet att olika konkursdokument skulle ges in i tid. Så skedde i syfte att förmå någon konkursförvaltare att handlägga de konkurser som uppkom. När konkurstillströmningen minskade vidtog arbetet med att avsluta gamla konkurser och därav förklaringen till höjda konkurstider. Regionaliseringen var gynnsam för konkurstiderna genom att det geografiska rekryteringsunderlaget för förvaltare ökade.

2.4 Utseende av konkursförvaltare och därmed sammanhängande frågor

2.4.1 Inledning

I 7 kap. 1 § första stycket KL, som fick sin nuvarande lydelse genom en ändring 1989 (SFS 1988:1371, prop. 1988/89:31, bet. 1988/89:LU11, rskr 1988/89:35), anges kvalifikationskraven för en konkursförvaltare. Denne skall enligt bestämmelsen ”ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget”. I paragrafens andra – fjärde stycken finns jävsbestämmelser. I andra stycket anges att den som är anställd vid domstol inte får vara förvaltare. I tredje stycket föreskrivs att om en person står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen, denne heller inte får vara förvaltare.

I 7 kap. 2 § KL första stycket KL stadgas att det är rätten som utser förvaltaren. Domstolen har även att bestämma antalet förvaltare (andra stycket) och om förvaltningen skall vara delad (tredje stycket). I 7 kap. 3 § första stycket KL anges att TSM skall höras innan domstolen fattar beslut om att utse förvaltare eller att flera förvaltare skall finnas. Av 7 kap. 5 § tredje stycket KL följer att TSM även skall höras när fråga uppkommer om att rätten skall entlediga en förvaltare.

Kvalifikationsvillkoren för konkursförvaltare ställer naturligtvis vissa krav på kunskap hos de organ som tar befattning med utseende av förvalt-

are. Regleringen av formerna för att utse förvaltare genomsyras av tanken att en tillräckligt kompetent utses i det enskilda ärendet. Vid reformen 1979 förutsattes att domstolen (konkursdomaren) är skickad att med ledning av KL:s bestämmelser och förarbetsuttalanden utse förvaltare med önskvärd kompetens i ordinär konkurs (prop. 1978/79:105 s. 158). Genom TSM:s yttrande antogs domstolen (konkursdomaren) få ett säkrare underlag för sitt beslut (prop. 1978/79:105 s. 160).

Som kommer att beröras nedan under avsnitt 2.4.5.1 har praxis kommit att utveckla sig olika i landet i fråga om principerna för att utse förvaltare.

2.4.2 1979 års reform

En allmän utgångspunkt vid 1979 års reform beträffande konkursförvaltarnas kvalifikationer var att utvecklingen i näringslivet och samhället i övrigt medfört att stora krav i allmänhet måste ställas på konkursförvaltarna (prop. 1978/79:105 s. 156). Enligt chefen för Justitiedepartementet var det fyra grundläggande krav som behövde uppfyllas. För att förvaltningen skulle bli ändamålsenlig och effektiv behövde en förvaltare ha kunskap i allmän juridik, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål. Ett annat viktigt krav var att förvaltaren har en väl utvecklad kontorsorgansation med resurser för bokföring och redovisning. Därutöver måste förvaltaren ha insikter i straffrättsliga frågor i syfte att kunna bedöma om det föreligger brottsmisstanke mot gäldenären. Han måste också vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Vid 1979 års reform angavs mot denna bakgrund som ett allmänt kvalifikationskrav i 44 § ÄKL att ”(k)onkursförvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget”.

De angivna kompetenskraven medförde enligt departementschefen att uppdragen som konkursförvaltare borde koncentreras till en begränsad krets av personer som specialiserat sig på konkursförvaltning, advokater eller t.ex. tjänstemän vid Sveriges Ackordscentral. Allmänpraktiserande jurister borde i princip inte förordnas (prop. 1978/79:105 s. 157). Samma synsätt anlades i princip beträffande de s.k. mindre konkurserna. Undantagsvis kunde en allmänpraktiserande jurist anlitas i sådana fall om boets tillgångar inte skulle räcka att betala konkurskostnaderna. En förutsättning var att det skulle vara förenat med oproportionerligt stora kostnader för resor att anlita en specialist från annan ort. Departementschefen menade att man under en övergångsperiod fick räkna med att inte i alla delar av landet kunna finna personer med specialistkompetens, varför allmänprak-

tiserande jurister fick anlitas i mindre konkurser (prop. 1978/79:105 s. 226).

Vid 1979 års reform behölls för s.k. ordinära konkurser ordningen med interimsförvaltare och slutlig förvaltare samt borgenärernas inflytande över valet av slutlig förvaltare. I prop. 1978/79:105 uttalade departementschefen att borgenärerna borde ha möjlighet att yttra sig i förvaltarfrågan med hänsyn till konkursens ändamål. Det var dock inte möjligt att borgenärerna utövade inflytande redan i konkursens inledningsskede. Konkursdomaren fick utse en interimsförvaltare. Borgenärerna fick yttra sig vid utseende av slutlig förvaltare. Genom att TSM skulle yttra sig såväl innan interimsförvaltare som innan slutlig förvaltare utsågs, fick konkursdomaren ett säkrare underlag för sin bedömning (45 – 46 §§ ÄKL och prop. 1978/79:105 s. 160 f.). I kategorin mindre konkurser skulle däremot gälla att konkursdomaren efter att ha hört TSM genast skulle utse förvaltare. Någon interimsförvaltare fanns alltså inte i dessa konkurser och endast en förvaltare kunde utses (185 a § ÄKL och prop. 1978/79:105 s. 220 f. och 322 f.). Någon skyldighet att höra borgenärerna i mindre konkurs föreskrevs inte.

2.4.3 1987 års reform m.m.

1987 års reform innebar inte någon förändring i fråga om kvalifikationskraven för förvaltarna i förhållande till den genom 1979 års reform inslagna linjen. Chefen för Justitiedepartementet hänvisade i prop. 1986/87:90 till uttalandena i prop. 1978/79:105 att avsikten var att endast ett mindre antal specialiserade personer skulle komma i fråga för förvaltaruppdragen och att detsamma i princip även skulle gälla i mindre konkurs. Själv upprepade han att det fortfarande kunde accepteras att även andra än specialister kunde förordnas i mindre konkurser där tillgångarna inte kunde antas räcka till konkurskostnaderna (se prop. 1986/87:90 s. 255). I lagkommentaren till KL sägs under hänvisning till uttalandena i prop. 1978/79:105 och 1986/87:90 att i princip endast specialister kan komma i fråga som förvaltare men att undantag kan medges för mindre konkurser där tillgångarna inte kan antas räcka till konkurskostnaderna (Walin och Palmér, Konkurslagen, Del 2, V11:1, s. 549). Också i litteraturen i övrigt (se Welamson, Konkurs, 9 uppl, 1997, s. 54 f.) har gjorts uttalanden om att förvaltaruppdragen skall koncentreras till en ganska begränsad grupp av personer.

I 7 kap. 1 § första stycket KL infördes 1988 den ändringen i förhållande till motsvarande bestämmelse i 44 § ÄKL att förvaltaren skulle ha inte bara borgenärernas utan även TSM:s förtroende. Med hänsyn till den roll TSM fått genom att rätten skulle inhämta myndighetens yttrande vid utse-

ende av förvaltare, fick det enligt chefen för Justitiedepartementet förutsättas att förvaltaren åtnjöt även TSM:s förtroende (prop. 1986/87:90 s. 256). När den nuvarande jävsbestämmelsen i tredje stycket infördes 1989 utmönstrades dock regeln om att förvaltaren skull ha borgenärernas och TSM:s förtroende. I motiven till jävsbestämmelsen pekades på att förvaltarens förhållande till borgenärer och gäldenären fått ökad betydelse (prop. 1988/89:31 s. 5 f.). Regeln om att förvaltaren skall åtnjuta borgenärernas förtroende ansågs med införandet av den uttryckliga jävsbestämmelsen inte kunna stå kvar. Att förvaltaren skall omfattas av borgenärernas förtroende kunde enligt departementschefen sägas följa av jävsbestämmelsen. I fråga om TSM framhöll departementschefen att även om myndigheten motsatte sig att en viss person förordnades till förvaltare, domstolen var oförhindrad att pröva skälen för en sådan ståndpunkt. Någon vetorätt för myndigheten var inte avsedd. Det var tyngden i TSM:s skäl som skulle avgöra (prop. 1988/89:31 s. 9 f.). Mot den bakgrunden fann departementschefen att det inte behövdes någon särskild regel om TSM:s inflytande över frågan om vem som skall utses till förvaltare.

2.4.4 Tillgången på konkursförvaltare, m.m.

2.4.4.1 Tillgången på konkursförvaltare

RRV-rapporten 1994:13

I RRV-rapporten (s. 41 f.) redovisas en undersökning av tillgången på konkursförvaltare och fördelningen av förvaltaruppdrag i fem län (AB, L, R, N och BD) under åren 1988 och 1992. Undersökningen ger vid handen att det ökande behovet av förvaltare vid konkursuppgången i början på 1990-talet tillgodosågs på olika sätt. I Norrbottens län togs främst i anspråk befintliga förvaltarbyråer som bl.a. utökades med flera förvaltare. Orsaken till att förvaltare från andra län inte anlitades var de geografiska avstånden. I Kristianstads län utökades kretsen av förvaltare däremot främst genom att man anlitade personer från andra län. I övriga län etablerades nya byråer samt tillämpades en kombination av olika metoder. Oavsett vilken metod som brukades för att möta det ökande behovet av förvaltare, ökade antalet nya uppdrag per förvaltare mellan 1988 och 1992 i fyra av de fem länen. Tillgången på förvaltare (uttryckt i genomsnittligt antal nya uppdrag per förvaltare) ökade i länen med mellan 31 och 215 %. Ökningen i t.ex. Stockholms län var 42 % och i Kristianstads län 215 %. Antalet nya uppdrag per förvaltare ökade under samma period med mellan

55 och 168 % i fyra av länen. I Kristianstads län minskade däremot antalet nya uppdrag per förvaltare med 18 %.

En skillnad i fördelning av konkursförvaltaruppdragen kunde märkas. Under 1992 fick i Stockholms län huvuddelen av förvaltarna (62 av totalt 84) 25 uppdrag eller flera. I Norrbottens län togs också flertalet av förvaltarna i anspråk för många uppdrag (av totalt 21 förvaltare fick 6 stycken 11 – 24 uppdrag och 9 stycken 25 uppdrag eller flera). Huvuddelen av förvaltarna i Kristianstads län fick däremot enstaka eller högst tio uppdrag under året (av totalt 41 förvaltare fick 13 stycken ett uppdrag och 16 stycken 2 – 10 uppdrag). Sammantaget för samtliga fem län visade undersökningen att cirka hälften av förvaltarna erhöll 25 uppdrag eller flera och den andra hälften ett eller 2 – 24 uppdrag.

I RRV-rapporten redovisas också i vilken utsträckning konkursförvaltarna i de fem länen fick mer än 25 uppdrag 1988 resp. 1992. Under 1988 var det endast i Stockholms län som förvaltarna mera frekvent fick flera än 25 uppdrag (35 förvaltare av totalt 59, dvs. flera än hälften). I Kopparbergs och Norrbottens län fick under 1988 ingen förvaltare mer än 24 uppdrag. Utvecklingen fram till 1992 kännetecknades av att det totala antalet förvaltare i länen som fick 25 uppdrag eller flera mer än fördubblades (från 41 stycken 1988 till 99 stycken år 1992). I samtliga län utom i Kristianstads fick en större andel av förvaltarna under 1992 än under 1988 mer än 25 uppdrag. Samtidigt ökade antalet erhållna uppdrag per förvaltare i snitt med 40 till 60 per år. Av undersökningen framgår också att 1988 så var det endast i Stockholms och i Skaraborgs län som förvaltare med mer än 25 uppdrag stod för den dominerande andelen av samtliga uppdrag, medan motsvarande siffror för 1992 visar att så blivit fallet i alla län.

RRV redovisar vidare i rapporten att en koncentration av uppdragen genomgående skett till ett fåtal förvaltarbyråer. 1988 svarade i snitt per län 6 byråer i Stockholms län, 2 byråer i Kristianstads län, 1 byrå i Skaraborgs län, 3 byråer i vardera Kopparbergs län och Norrbottens län för 75 % av uppdragen i resp. län. Under 1992 var motsvarade siffror 8, 4, 2, 3 och 2 byråer. Detta innebar för Norrbottens län att en ytterligare koncentration ägt rum. Motsatta förhållandet gällde byråer som fick mindre än 25 % av uppdragen. Dessa nästan fördubblades från 1988 till 1992 i samtliga fem län, nämligen från i snitt 4 till 7 per län.

Enkätsvaren från TSM och tingsrätterna samt hearingen och utredningens besök hos TSM i Stockholm och i Luleå (se vidare bilaga 1, 2 och 3).

I de flesta svar från TSM på enkäten 1997/98 är man restriktiv till nyrekrytering av konkursförvaltare och framhåller att man anser risk föreligger

för överetablering. Följden av att allt färre uppdrag kommer att fördelas på flera förvaltare blir enligt enkätsvaren kompetensförlust. Tingsrätterna är i sina enkätsvar för det mesta positiva till nyetablering, men många betonar ändå riskerna.

Vid hearingen har det av företrädare för Stockholms tingsrätt framhållits att de cirka 130 personer som upptagits på en för Stockholmsregionen gemensam lista bedöms vara för många i förhållande till antalet konkurser.

Vid utredningens besök under våren 1999 hos TSM i Stockholm har myndigheten bekräftat att antalet konkursförvaltare inom regionen är för stort. Följden har blivit att TSM saknar kännedom om alla de enskilda förvaltarna. TSM i Luleå har vid besöket där framhållit att om vissa förvaltare inte håller måttet kommer varken myndigheten eller borgenärerna att föreslå dem till förvaltare i den enskilda konkursen.

RSV:s undersökning om förvaltarresursen, m.m.

Utredningen har 1998 gett uppdrag till RSV att utföra en undersökning motsvarande den RRV gjort om tillgången på konkursförvaltare för åren 1988 och 1992. RSV:s undersökning avser åren 1995, 1996 och 1997.

Den nya undersökningen visar att antalet konkursförvaltare som totalt fått uppdrag i landet under de tre sist nämnda åren har ökat med 22 stycken, från 527 (1995), 542 (1996) och till 549 (1997), trots att antalet konkurser minskat. En jämförelse mellan länen ger vid handen att antalet förvaltare som fått uppdrag i Stockholms län under de tre åren ökat från 130 till 149 och slutligt till 167. Även i Göteborgs och Bohus län har en ganska stor ökning ägt rum, dvs. från 66 förvaltare 1995 till 81 1997. I övriga län är skillnaderna mellan åren inte så stora.

14

Undersökningen visar också

att det genomsnittliga antalet uppdrag som varje förvaltare fått under de tre åren genomgående sjunkit. Konkursförvaltarna erhöll totalt i landet i genomsnitt 24 uppdrag år 1995, 22 år 1996 och 20 år 1997.

15

Den tendens

som påvisades i RRV-rapporten om att flertalet förvaltare hade 25 uppdrag eller flera har alltså brutits enligt RSV:s undersökning. Tyngdpunkten har förskjutits till att flertalet förvaltare handlägger 11 – 24 ärenden om året.

Undersökningen om i vilken omfattning vissa konkursförvaltarbyråer (dvs. byrå med två eller flera förvaltare) varit dominerande genom att de erhållit en stor andel av uppdragen är behäftad med osäkerhetsfaktorer.

14

Det bör anmärkas att antalet förvaltare som fått uppdrag inom ett visst län inte är liktydigt med att denne har sin verksamhet förlagd inom länet. I vissa län rekryterar tingsrätterna förvaltare utanför länsgränserna.

15

Beräkningen bygger på att antalet nya konkurser var 12 791 år 1995, 12 315 år 1996 och 11 248 år 1997, vilket överstiger motsvarande statistik från SCB med 200, 196 resp. 183 konkurser.

Svaret på frågan förutsätter att man i efterhand kan utreda och definiera vilka förvaltare som varit verksamma vid en förvaltarbyrå de år undersökningen avser. På grund av att en ganska omfattande förändring av strukturen på förvaltarbyråerna ägt rum under senare år har det varit svårt. Efter en uppskattning har RSV bedömt uppgiften för 1997 mest säker. Av RSV:s material framgår att så många som 75 byråer av ett totalt antal om ca 105 i landet under 1997 fick dela på 75 % av uppdragen. Den länsvisa redovisningen för 1997 visar att av det totala antalet förvaltarbyråer som fått uppdrag i ett visst län (oavsett om byrån haft säte i det aktuella länet) är det endast i ett knappt tiotal län som en koncentration ägt rum av uppdragen till vissa byråer. I Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län svarar t.ex. cirka en tredjedel av de byråer som tagits i anspråk i länet för cirka 75 % av uppdragen.

I en av RSV utgiven publikation ”Kronofogdemyndigheternas verksamhet 1998” uppges att antalet konkursförvaltare, som erhöll nya uppdrag i riket under 1998, uppgick till 530. I samma publikation anges också följande. Antalet förvaltare som har tio uppdrag eller fler uppgår till 450 och dessa förvaltar i genomsnitt 31 konkurser. Vissa förvaltare har mer än 100 uppdrag och av det totala antalet förvaltare fick 120 endast nio uppdrag eller färre.

TSM:s i Malmö åtgärd för att reglera tillgången på förvaltare

TSM i Malmö vidtog under våren 1998 åtgärder för att minska den krets som brukade få förvaltaruppdrag vid de tingsrätter i Skåne län, vilka tidigare var belägna inom Malmöhus län. Anledningen härtill var att TSM bedömde att antalet förvaltare i regionen blivit för många i förhållande till det sjunkande antalet konkurser. På grund av att förvaltarna fått allt färre konkurser att handlägga menade TSM att kompetensen sjunkit generellt inom förvaltarkåren. Endast ett fåtal hade kunnat upprätthålla specialistkompetens på området i egentlig mening. För att inte denna ogynnsamma utveckling skulle fortsätta beslutade TSM i Malmö att avföra 24 av de 67 namn som fanns på dess förvaltarlista för regionen.

16

Vad som erfordrades

för att även i fortsättningen komma i fråga för uppdrag byggde på diskussioner förda såväl inom TSM som med flertalet av tingsrätterna i Skåne län. Kriterierna var integritet/självständighet, juridisk och ekonomisk kompetens, förmåga att förvalta en konkurs med minst ett tiotal anställda, analytisk förmåga, ändamålsenlighet, noggrannhet, engagemang, erfarenhet, omdöme, social kompetens och kontorsorganisationen.

16

De förvaltare som enbart varit verksamma vid tingsrätterna i tidigare Kristianstads län togs inte med vid myndighetens bedömning.

Efter TSM:s i Malmö åtgärd att avföra de 24 förvaltarna har Hovrätten över Skåne och Blekinge beträffande tre av dessa prövat frågan om deras lämplighet som konkursförvaltare (Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 14 juli 1998 i mål Ö 965/98, Ö 1013/98 och Ö 1017/98). I samtliga ärenden avstyrkte TSM hos tingsrätten att till förvaltare utsågs dem som rätten sedan förordnade. I samtliga fall angav myndigheten som huvudsakligt skäl att på grund av det sjunkande antalet konkurser så hade resp. förvaltare inte förmått upprätthålla den specialistkompetens som erfordras för uppdrag som konkursförvaltare. I två av fallen riktade TSM dessutom anmärkningar mot förvaltarna för att de tidigare brustit i sin formella hantering och för att ha gjort juridiska felbedömningar. TSM överklagade tingsrättens beslut och anförde i hovrätten samma skäl för sin inställning som vid tingsrätten. Hovrätten lämnade överklagandena utan bifall och fastställde tingsrättens beslut i samtliga fall. Som skäl uttalade hovrätten genomgående att den omständigheten att förvaltaren ingick i en grupp av personer som av TSM inte bedömdes kunna komma i fråga för nya förvaltaruppdrag inte kunde tillmätas självständig betydelse. I Ö 1013/98 anfördes även följande. Förvaltaren hade av tingsrätten hittills ansetts kompetent att handlägga 110 konkurser sedan november 1992 och ingen anmärkning hade riktats mot handläggningen av dessa. Att konkurserna varit färre och mindre komplicerade än de förvaltare handlagt som enligt TSM:s generella godkännande även i fortsättningen borde få uppdrag, medförde ingen annan bedömning. I Ö 965/98 och Ö 1017/98 ansåg hovrätten inte heller att de övriga anmärkningar som riktats mot förvaltarna medförde annan bedömning än att de var lämpliga för uppdragen.

2.4.4.2 Konkursförvaltarorganisationer

Konkursförvaltarkollegiernas Förening

Konkursförvaltarkollegiernas Förening är en ideell förening. Den består f.n. av tretton lokala konkursförvaltarkollegier. Enligt föreningens stadgar (§ 2) har föreningen till ändamål att i samråd med Sveriges advokatsamfund samordna medlemmarnas verksamhet, att verka för ändamålsenliga och enhetliga rutiner och praxis vid konkursförvaltning, att för ömsesidig information och erfarenhetsutbyte via konkursförvaltarkollegierna upprätthålla kontakter med kollegor och andra, med vilka föreningens kollegier regelmässigt kommer i kontakt, att tillhandahålla konkursförvaltarna fortbildning och annan service i konkursrättsliga frågor samt att främja rättsbildningen och rättsvetenskaplig granskning inom konkursrätten och närbesläktade rättsområden. I stadgarna anges också att styrelsen har sitt säte i Stockholm.

Bland de åtgärder föreningen vidtagit kan nämnas följande. Det har genom skrivelser till regeringen framställt propåer om ändringar i ett flertal bestämmelser i KL (se avsnitt 4.3.5.3) och om vilka principer som bör gälla för borgenärernas inflytande vid utseende av förvaltare (se avsnitt 4.3.5.6). Föreningen har också utarbetat en skrift om det obeståndsrättsliga regelsystemet i vilken det ger sin syn på vissa frågor inom obeståndsrätten och även ger vissa förslag (se avsnitt 4.3.7). Vid Insolvensrättsligt forum 1997 och 1999 har företrädare för föreningen anlagt ett flertal synpunkter (se avsnitt 4.3.8).

Stiftelsen Ackordscentralen, m.m.

Den första ackordscentralen bildades i Göteborg 1857 under namnet Göteborgs Köpmansförening. Sammanslutningen var en ideell förening, och två efterföljande bildades i Stockholm och i Malmö. Medlemmar var alla slags företag som sålde varor på kredit. Även banker och försäkringsbolag var företrädda. Föreningen Sveriges Ackordscentral var en samarbetsorganisation med landets ackordscentraler som medlemmar. De regionala föreningarnas syfte var att ta till vara fordringsägarnas intressen i obeståndssituationer och vid konkurs. Ackordscentralernas medarbetare fungerade som konkursförvaltare och som gode män i ackordsförfarande. Uppgiften att vara god man utfördes ibland genom ombud ute i landet. Ombuden hade också till uppgift att rapportera betalningsförsummelser bland näringsidkarna inom sina resp. distrikt.

I dag är Stiftelsen Ackordscentralen moderbolag i en koncern av rörelsedrivande aktiebolag. Bolagen är Ackordscentralen Företagsrekonstruktion Aktiebolag med verksamhet i Göteborg, Borås och Malmö, som i sin tur äger Ackordscentralen Stockholm Aktiebolag. Det senare bolaget har verksamhet förlagd till Stockholm med dotterbolag i Gävle och Umeå.

Syftet med ackordscentralernas verksamhet är nu, liksom tidigare, att utan eget vinstintresse ta till vara samtliga fordringsägares intressen vid företagsrekonstruktioner och insolvensfall. Ackordscentralen skall även främja förändringsprocesser inom näringslivet och förvaltning för att skapa och vidmakthålla effektiva och lönsamma företag. Koncernen har för närvarande ett 60-tal anställda, varav cirka 20 jurister och drygt 10 kvalificerade ekonomer. Dagens verksamhet domineras av konkursförvaltning, även om rekonstruktioner regelmässigt förekommer.

2.4.5 Närmare om nuvarande beslutsordning

2.4.5.1 Systemet med ”förvaltarlistor”

Enkäten till tingsrätterna (se vidare bilaga 2)

Av enkätsvaren från tingsrätterna framgår att det stora flertalet tingsrätter förordnar konkursförvaltare ur en bestämd krets, antingen genom att ”listor” används eller genom ett system med en ”fast förvaltarkrets”. Ett knappt tiotal tingsrätter uppger sig även iaktta en turordningsprincip. Några uppger sig försöka fördela uppdragen jämnt. Bland de senare tingsrätterna märks de i Stockholm och Malmö. Avvikelse från listan sker enligt några tingsrätter, om förslag på en viss förvaltare framställts eller det är fråga om en stor konkurs. Vissa tingsrätter använder inte alls listor.

Enkäten 1997/98 till tillsynsmyndigheterna (se vidare bilaga 1)

Svaren från TSM bekräftar i stort vad som framkommit av enkätsvaren från tingsrätterna. Det övervägande antalet myndigheter avger inte yttrande till tingsrätten i varje enskilt konkursärende. Så sker däremot nästan alltid om förslag på konkursförvaltare föreligger och ibland i större konkurser.

I Stockholmsregionen existerar en för hela tillsynsområdet gemensam lista på vilken finns de konkursförvaltare som TSM godkänt för att få förordnanden. Det förekommer också att TSM godkänner listan hos den enskilda tingsrätten. En turordningsprincip tillämpas såväl inom Stockholmssom Jönköpingsregionen. I det senare fallet tillämpas listan t.o.m. så att den enskilde förvaltaren anses ha förbundit sig att åta sig uppdraget. Han kan inte tacka nej för att nästa gång ta ett mer lönsamt sådant. I Malmöregionen är listorna närmast förteckningar, men en viss turordning tillämpas i ordinära konkurser. TSM i Göteborg uppger att listor existerar men att tingsrätternas praxis är synnerligen skiftande.

I Umeå värnar man om konkursförvaltarna inom den egna regionen, medan man i Linköping även godtar förvaltare från andra län.

Endast vid två myndigheter, TSM i Malmö och Kalmar, avges yttrande i varje ärende. I Umeå sker så i stort sett alltid.

Hearingen (se vidare bilaga 3)

Ett flertal deltagare anser att bruket av listor inte i sig behöver vara ofördelaktigt. I stället framhålls att listorna kan vara bra om urvalskriteriet är kompetens. Även de praktiska fördelarna med att TSM inte behöver höras i alla ärenden framhålls liksom att listan är ett hjälpmedel att identifiera dem som kan åta sig förvaltaruppdrag. Endast företrädare för ett par tingsrätter är positiva till att tillämpa en turordningsprincip.

2.4.5.2 Betydelsen av olika faktorer vid utseende av förvaltare

Allmänt

Såväl tingsrätterna som de tio TSM har i enkäterna tillfrågats om vilka faktorer de anser vara av betydelse vid utseende av en konkursförvaltare. De faktorer som de tillfrågade haft att ta ställning till är: a) kompetensen i juridiska frågor, b) kompetensen i ekonomiska frågor (inkl. redovisning och bokföring), c) kunskapen om arbetsmarknadspolitiska frågor, d) kostnadsnivån på förvaltarens tjänster mot bakgrund av tidigare erfarenhet av förvaltaren, e) förvaltarens förmåga att effektivt förvalta en konkurs med utgångspunkt främst i sambandet mellan dennes skicklighet som ”affärsman” och konkursens karaktär, f) antalet pågående konkursärenden som förvaltaren för tillfället hanterar och g) förvaltarens verksamhetsort.

Enkätsvaren från tingsrätterna (se vidare bilaga 2)

Ungefär en femtedel av tingsrätterna anger att samtliga faktorer har betydelse. Drygt ett femtontal tingsrätter anser att alla eller några av faktorerna på förhand är "prövade" genom att en förvaltare upptagits på "lista" eller tillhör en fast konkursförvaltarkrets. De faktorer som på detta vis anses förhandsprövade är främst a – b och e men även c. En prövning sker dock ofta av faktorerna g och f. Faktor d anses vara av mer eller mindre underordnad betydelse.

De resterande – knappt sextiotalet tingsrätter – anser att kompetensen i juridiska och ekonomiska frågor (faktor a och b) samt konkursförvaltarens förmåga att effektivt förvalta en konkurs med utgångspunkt främst i sambandet mellan dennes skicklighet som "affärsman" och konkursens karaktär (faktor e) vara viktigast. Därefter betonas betydelsen av förvaltarens verksamhetsort och antalet pågående konkursärenden som förvaltaren för tillfället hanterar (faktorerna g och f). Minst betydelse tillskriver tingsrätterna kunskap om arbetsmarknadspolitiska frågor och kostnadsnivån på

förvaltarens tjänster mot bakgrund av tingsrättens tidigare erfarenheter av förvaltaren (faktorerna c och d).

Skälet till att faktor d anses vara av mindre betydelse är enligt ett tiotal tingsrätter, bl.a. i Göteborg, att det inte finns några konkursförvaltare som är "dyrare" än andra. Ett fåtal tingsrätter uppger bedömningsgrunden sakna relevans mot bakgrund av att tingsrätten i samråd med TSM fattar arvodesbesluten. Lika många anser faktor d helt sakna betydelse, bl.a. Malmö tingsrätt. Några av de tingsrätter som anser denna bedömningsgrund vara av vikt betonar faktorns betydelse för konkursutfallet. Två tingsrätter hävdar att förvaltare som tar ut för höga arvoden inte bör komma i fråga för uppdrag.

Enkätsvaren från tillsynsmyndigheterna (se vidare bilaga 1)

Ett gemensamt drag i enkätsvaren från TSM är att kompetensen i juridiska frågor (faktor a) och konkursförvaltarens förmåga att effektivt hantera en konkurs (faktor e) allmänt anses vara viktigast. Kostnadsnivån på förvaltarens tjänster anses även allmänt vara av betydelse (faktor d). Kunskapen om arbetsmarknadspolitiska frågor (faktor c) anser TSM i allmänhet mer eller mindre sakna betydelse. Övriga faktorers betydenhet är i varierande grad beroende av olika omständigheter.

Vissa myndigheter har inte ansett sig särskilt kunna skilja ut annat än någon eller några av de olika faktorernas betydelse för konkursförvaltarvalet. TSM i Jönköping anser att samtliga faktorer är viktiga att iaktta vid ett förvaltarval. Förvaltarkretsen i denna region har varit intakt under många år och uppfyller KL:s krav. TSM i Malmö har ansett att samtliga faktorer utom g är av betydelse. Faktor g har däremot betydelse vid tillgångslösa konkurser eller konkurser med mindre tillgångar. I Linköping anser man att faktorernas betydelse är avhängig av vilken slags konkurs som det rör sig om, t.ex. en driftskonkurs med många anställda eller konkurs för fysisk person. Färre faktorer anses betydelsefulla i det förra fallet än i det senare. Oaktat konkursens karaktär anses dock faktor f ha en stor betydelse.

Betydelsen av kostnadsnivån på konkursförvaltarens tjänster, faktor d, framhålls främst av TSM i Stockholm, Gävle och Karlstad. TSM i Umeå anger att kostnadsnivån mellan de olika förvaltarna inte skiljer sig åt. Övriga myndigheter anser att faktorn har mer eller mindre stor betydelse.

Sammantaget anser de allra flesta TSM att faktorerna a och e har företräde framför de andra. Flertalet har även ansett faktor b vara av större vikt än övriga. Faktorerna d, f och g hamnar därefter, varvid d får sägas har företräde framför f och g. Faktor c placeras långt ned.

TSM:s uppfattning om i vilken utsträckning tingsrätterna beaktar bl.a. de olika faktorer som angetts ovan är genomgående den att de beaktas. TSM i Stockholm och Linköping har dock invändningar som avser att tingsrätterna inte till fullo tar hänsyn till kostnadsnivån (faktor d). TSM i Malmö anser att tingsrätterna ibland lägger större vikt vid förvaltarens verksamhetsort än vid förmågan att handlägga konkursen.

Hearingen (se vidare bilaga 3)

Flertalet deltagare vid hearingen var ense om att kompetensnivån är viktigare än priset på konkursförvaltartjänsten.

2.4.5.3 Inflytandet från borgenärer och andra vid utseendet av

förvaltare

Som beskrivits ovan har borgenärernas formella inflytande över valet av förvaltare som tidigare fanns reglerat i ÄKL successivt minskat för att helt upphöra genom införandet av nuvarande KL. En borgenär har dock alltid rätt att hos domstol initiera en fråga om att utse flera förvaltare eller att dela förvaltningen mellan flera förvaltare (7 kap. 3 § andra stycket KL) samt en fråga om att entlediga en förvaltare (7 kap. 5 § andra stycket KL).

Enkäten till tingsrätterna (se bilaga 2)

Ett allmänt intryck av svaren från tingsrätterna är att de oftare tar hänsyn till förslag från borgenärer än från gäldenären eller annan. Flertalet tingsrätter tar hänsyn till ett borgenärsförslag och då främst från "tunga" borgenärer, t.ex. staten eller en bank, som har förmånsrätt. Tingsrätterna brukar som ytterligare skäl för att godta ett borgenärsförslag kräva att den föreslagne konkursförvaltaren godkänts av TSM, att han finns upptagen på "listan", att han är ojävig eller att borgenären angett godtagbara skäl för sitt förslag, t.ex. att förvaltaren har specialistkompetens. Av de ungefär tjugofem tingsrätter vilka tar liten hänsyn till borgenärsförslag, anger knappt hälften att ett förslag från borgenär snarare diskvalificerar personen att utses till förvaltare.

Drygt hälften av tingsrätterna anger att de inte alls eller till liten del tar hänsyn till förslag från gäldenären. Några uppger att ett sådant förslag snarare talar emot att utse den ifrågavarande personen. Tingsrätter som beaktar förslag från gäldenären ställer ofta upp likartade villkor som redovisats ovan beträffande borgenärsförslagen.

Inställningen till förslag på konkursförvaltare från annan än borgenär eller gäldenären är också återhållsam. Det gäller t.ex. förslag från revisorer och likvidatorer. Ett femtontal tingsrätter är mera positiva och ytterligare några framhåller betydelsen av en likvidators förslag. Revisorsförslag godtas i allmänhet inte.

Enkäten till TSM (se vidare bilaga 1)

TSM är i allmänhet positiva till förslag på konkursförvaltare från borgenärerna. Några myndigheter, bl.a. TSM i Göteborg, kräver emellertid att skäl anges varför just den föreslagne personen skall förordnas. Minst positiva till förslag från borgenärerna är myndigheterna i Jönköping och Linköping. TSM i Jönköping hävdar t.ex. att det generellt sett alltid föreligger risk för bindningar om en konkurssökande borgenär eller gäldenär tillåts välja "sin egen förvaltare", dock med undantag av om den sökande anger särskilda skäl för sin begäran.

Så gott som samtliga myndigheter utom en, nämligen TSM i Malmö, har en restriktiv hållning till förslag på konkursförvaltare av gäldenären. Några myndigheter, t.ex. TSM i Göteborg, avvisar helt gäldenärsförslag, medan TSM i Stockholm gör det förbehållet att förslaget kan godtas om särskilda skäl anses föreligga.

Myndigheternas inställning till förslag från annan än borgenär och gäldenär är genomgående negativ. TSM i Stockholm har dock samma inställning som beträffande gäldenärsförslag. TSM i Malmö godtar t.ex. inte alls förslag från likvidator, medan TSM i Göteborg har som utgångspunkt att dylika förslag inte har sin grund i sakliga skäl utan i affärsmässiga relationer.

TSM i Stockholm och Göteborg framhåller att tingsrätterna inte alltid hörsammar myndighetens invändning mot konkursförvaltarförslag. Detta inverkar i sin tur menligt på bl.a. kostnadsnivån i konkursen.

Hearingen (se vidare bilaga 3)

Företrädare för Konkursförvaltarkollegiernas Förening, Stiftelsen Ackordscentralen/Företagsrekonstruktion Aktiebolag, Svenska Inkassoföreningen och Svenska Bankföreningen är mest positiva till borgenärsförslag och anser att borgenärernas inflytande bör öka. Även TCO ställer sig positiv. Företrädare för Stockholms tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt uppger att de godtar borgenärsförslag men är restriktiva till gäldenärsförslag.

Företrädarna för RSV, TSM i Stockholm och Jönköping samt Göteborgs tingsrätt uppger att de är restriktiva till borgenärsförslag. RSV:s

företrädare framhåller särskilt risken för att konkursförvaltarens självständighet kan påverkas. Från Göteborgs tingsrätt uppges att domstolen tidigare följt förslag från borgenärerna med mindre lyckat resultat. Det krävs därför numera starka skäl för att tingsrätten skall godta ett borgenärsförslag, dock att utrymmet för att godta förslag är större i stora konkurser.

2.4.5.4 Entledigande av konkursförvaltare

Inledning

I 7 kap. 5 § KL stadgas – liksom förut i 49 och 80 §§ ÄKL – under vilka förutsättningar en konkursförvaltare kan entledigas av rätten. Så kan ske om förvaltaren begär det och visar skäl till det (första stycket) eller om han på grund av olämplighet eller av annan orsak bör skiljas från uppdraget (andra stycket). I samband med 1979 års reform infördes bl.a. den ändringen att ett beslut om entledigande förutsätter initiativ av TSM, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären. Konkursdomaren fråntogs sin tidigare befogenhet att själv initiera ett entledigande. Detta hade samband med att konkursdomaren genom 1979 års reform fråntogs uppgiften att utöva tillsyn i konkursen (se prop. 1978/79:105 s. 295 f. och s. 323). Frågan om entledigande skulle enligt ÄKL alltid prövas vid ett borgenärssammanträde. TSM skulle alltid få tillfälle att yttra sig.

Genom tillkomsten av KL blev det inte längre obligatoriskt att kalla till ett borgenärssammanträde för att rätten skulle kunna entlediga en förvaltare. Enligt 7 kap. 5 § KL skall frågan prövas vid en förhandling, om det inte av särskilda skäl är onödigt. Borgenärsintresset tillgodoses genom att den borgenär som initierat frågan kallas till förhandlingen. Borgenärerna i övrigt kallas om det är av särskilt intresse att de hörs.

Enkäterna till tingsrätterna och TSM (se vidare bilaga 2 och 1)

Av enkätsvaren från såväl tingsrätterna som TSM framgår att det sällan eller aldrig förekommer att konkursförvaltarna entledigas på grund av misskötsamhet. Tingsrätterna uppger att det oftare sker entledigande på grund av jävssituationer men att även detta genomgående förekommer sällan eller aldrig. Nästan samtliga TSM uppger att den vanligaste bristen hos förvaltarna är dröjsmål med att ge in erforderliga handlingar, t.ex. förvaltar- och halvårsberättelser. Även dröjsmål med att avsluta konkursen, materiella brister och bristande tillgänglighet anges som exempel av TSM. De åtgärder myndigheterna brukar ta i anspråk mot försumliga förvaltare är bl.a. att förorda nedsättning i arvodet eller inte förorda nya uppdrag, s.k. ”karantän”, under viss tid.

2.5 Arvode och kostnadsersättning till konkursförvaltarna

2.5.1 Nuvarande regler

Arvodet till konkursförvaltaren bestäms enligt 14 kap. 4 § första stycket KL av rätten. Enligt 14 kap. 4 § andra stycket får en konkursförvaltares arvode inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Arvodets storlek skall alltid avgöras efter en skälighetsbedömning. Bestämmelsen, som fick sin lydelse redan vid införandet av ÄKL (se 1911 års betänkande, s. 277 och 324 och Welamson, Konkursrätt, s. 619 f.) tar sikte på konkurser som avslutas på annat sätt än genom avskrivning enligt 10 kap. 1 § KL. För sist nämnda kategori gäller i stället enligt 14 kap. 4 § tredje stycket KL att förvaltaren arvoderas enligt en taxa (se avsnitt 2.5.5).

Enligt 14 kap. 5 § första stycket KL skall arvodet som regel bestämmas till ett visst belopp i ett för allt. Undantag ges för det fall att ett särskilt arvode behöver beräknas för viss egendom enligt 14 kap. 18 § KL. Även denna regel fick sin lydelse genom tillkomsten av ÄKL. Den bygger på antagandet att ett fastställande av ett särskilt belopp för varje åtgärd sannolikt skulle leda till en stegring av det totala arvodet (se 1911 års betänkande, s. 324 f.).

Förfarandet vid bestämmande av arvode m.m. till konkursförvaltaren framgår av 14 kap. 6 – 11 §§ KL. I 14 kap. 6 § föreskrivs i huvudsak följande. Förvaltaren skall enligt första stycket göra en arvodesframställning hos rätten. Enligt andra stycket skall förvaltaren ange det belopp som han begär samt bifoga en arbetsredogörelse med en specificerad räkning. I räkningen skall förvaltaren ange beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Bestämmelsen har sitt ursprung i ÄKL men modifierades i vissa hänseenden vid 1979 och 1987 års reformer (prop. 1978/79:105 s. 296 f. och prop. 1986/87:90 s. 379).

I 14 kap. 8 och 10 §§ regleras TSM:s, gäldenärens och borgenärernas inflytande över arvodesbestämningen. I 14 kap. 8 § första stycket föreskrivs att rätten skall inhämta yttrande av TSM i arvodesfrågan. Gäldenären och de borgenärer som begärt det skall beredas tillfälle att yttra sig. Bestämmelsen reglerar endast andra fall än som avses i 14 kap. 9 § tredje stycket (tilläggsarvode i anledning av konkursförvaltarens arbete i anledning av handläggning hos domstol av en fråga om utdelning eller efterutdelning) och 14 kap. 10 § (arvode vid avskrivning, nedläggning eller upp-

hävande av konkurs samt efterutdelning enligt 11 kap. 21 § KL). Regeln i 14 kap. 8 § första stycket tar alltså sikte på konkurser som avslutas med utdelning eller ordinär efterutdelning enligt 11 kap. 20 § KL.

I 14 kap. 9 § första stycket regleras tidpunkten för när domstolen har att besluta om arvode i konkurs som avslutas med utdelning eller ordinär efterutdelning. Arvodet skall i princip bestämmas vid fastställandet av utdelningsförslagen. Av andra stycket samma paragraf följer att högre rätt har möjlighet att antingen ändra utdelningsförslaget eller visa åter utdelningsförslaget till förvaltaren om ändring sker i lägre rätts arvodesbeslut.

14 kap. 10 § reglerar förfarandet beträffande arvodet i sådana konkurser som avslutas med avskrivning, nedläggning, upphävande eller med efterutdelning enligt 11 kap. 21 § KL. Domstolen skall höra TSM i dessa fall men behöver inte kommunicera med borgenärerna.

Konkursförvaltare har rätt till förskott enligt 14 kap. 12 § KL. Möjligheterna att få förskott vidgades vid KL:s ikraftträdande. Detta hade i sin tur samband med att förvaltarkretsen efter 1979 års reform avsetts bestå av specialister, vilkas möjligheter att åta sig andra uppdrag än konkursförvaltning minskat. För att motverka olägenheterna av att utbetalningen av arvodet ibland dröjer i konkurser med lång handläggningstid infördes en mindre restriktiv regel (prop. 1986/87:90 s. 162).

I 14 kap. 13 § KL anges att konkursförvaltaren under konkursens gång har rätt att ta medel ur boet för att bestrida kostnader. Bestämmelsen har sin grund i att KL förutsätter att förvaltaren under konkursens gång får ta medel ur boet för att betala kostnader allteftersom de uppstår (prop. 1986/87:90 s. 385). Att domstolen särskilt skall fastställa kostnadsersättning till förvaltaren när en konkurs avslutas med avskrivning enligt 10 kap. 1 § KL framgår av 14 kap. 14 § KL (se även avsnitt 2.5.5).

2.5.2 1979 års reform m.m.

De grundläggande reglerna om bestämmande av arvode till konkursförvaltare undergick inte någon saklig ändring vid 1979 års reform såvitt gäller ordinär konkurs. Vad gällde värdet av den dåvarande regeln i 82 § ÄKL om att arvode inte fick räknas efter tid erinrade departementschefen om att föreskriften inte uteslöt att den tid som förvaltaren lagt ned på konkursen beaktades som en viktig faktor vid arvodesbedömningen (se prop.1978/79:105 s. 208). I fråga om s.k. mindre konkurs infördes den nyheten att förvaltararvodet skulle bestämmas enligt en särskild taxa (se 187 § ÄKL och nyss nämnda prop. s. 232 f.). Motivet för detta var önskemålet att hålla konkurskostnaderna nere. Se vidare avsnitt 2.5.5.

I 1979 års lagstiftningsärende tillmättes den nya ordningen med särskilda tillsynsmyndigheter avsevärd betydelse i fråga om arvodespröv-

ningen. Departementschefen uttalade att TSM torde ha goda förutsättningar att få underlag för sin bedömning av arvodesanspråken. Genom de möjligheter till information TSM emellan som tillsynssystemet medförde skapades dessutom goda förutsättningar att få till stånd enhetliga linjer över hela landet när det gäller arvodesprövningen (se prop.1978/79:105 s. 207).

Även formerna för att låta borgenärerna utöva inflytande på arvodet förenklades. Reformen innebar att konkursdomaren endast var tvungen att underrätta sådana borgenärer, som hade anmält intresse därom, om tid och plats för arvodesprövningen. Detta hade tidigare skett genom ett kungörelseförfarande i vilka rättsägarna kallades (prop. 1978/79:105 s. 297). Dock skulle de borgenärer som hade förmånsrätt i viss egendom underrättas om arvode skulle utgå ur sådan egendom.

I tillämpningen efter ikraftträdandet av 1979 års reform tycks förhoppningarna om enhetliga riktlinjer för arvodesprövningen inte ha infriats. Saken togs upp i bl.a. en motion till 1983/84 års riksmöte (motion 1983/84:526). I denna föreslogs att regeringen skulle föranstalta om en översyn av bestämmelserna om förvaltararvodet. Det ifrågasattes också om inte taxa borde införas i andra konkurser än mindre konkurser som avskrevs enligt 185 d § ÄKL. Motionärerna hävdade bl.a. att enhetliga linjer för arvodesprövningen inte hade uppnåtts.

I remissyttranden över motionen vitsordade RSV och Föreningen Sveriges kronofogdar att den framförda kritiken var berättigad. Enligt dessa upplevdes framför allt avsaknaden av riktlinjer för arvodesprövningen som besvärande.

Lagutskottet (LU 1984/85:6) hemställde om avslag på motionen med hänvisning till att arbetet med den nya konkurslagen inte borde föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

2.5.3 1987 års reform m.m.

Vid 1987 års reform skedde inte några större förändringar i bestämmelserna om fastställande av arvode. Förbudet att räkna förvaltararvodet efter tid slopades dock (se prop.1986/87:90 s.156 f.). Chefen för Justitiedepartementet antog att detta förbud troligen bidragit till att rätten och TSM inte fått tillräckligt underlag för sin bedömning av arvodets skälighet. Förbudet hade medfört att förvaltarna i sina arvodesräkningar inte angav den tid som uppdraget krävt. Varken rätten eller TSM fick därför möjlighet att bedöma om den faktiska tidsåtgången eller den tillämpade timdebiteringen var rimlig. Om förbudet att räkna arvode efter tid slopades, torde förutsättningarna för en meningsfull prövning förbättras avsevärt. Departementschefen ansåg även att slopandet av förbudet inte ingav farhågor för

att den kunnige och specialiserade konkursförvaltaren inte skulle premieras tillräckligt. Han förutsatte att förvaltarna i fortsättningen skulle i sina arvodesräkningar ange den tid som åtgått för uppdragets utförande. Tidsåtgången och timdebiteringen skulle komma att tillmätas stor betydelse. Han förklarade emellertid också att förvaltararvodet skall bestämmas till ett visst belopp i ett för allt och att hänsyn därvid skall tas inte bara till arbetets omfattning utan också till dess kvalitet. Departementschefen uttalade dock att fastlagda timkostnadsnormer inte passade väl i konkurssammanhang. I sammanfattningen av skälen för förslaget uttalade han att det genom slopandet av förbudet att räkna arvode efter tid skapades ett bättre underlag för rättens och TSM:s prövning av framställda arvodesanspråk samt att möjligheterna förbättrades också för att i praxis utveckla normer och riktlinjer för arvodesprövningen (se prop.1986/87:90 s.159).

Det dittillsvarande utrymmet för arvodestaxa behölls i huvudsak oförändrat; slopandet av systemet med s.k. mindre konkurser förde väsentligen med sig formella ändringar i fråga om det taxesatta området (prop. 1986/87:90 s. 159 f. och 378).

RSV har angett vissa riktlinjer beträffande frågan i vilken mån TSM vid granskningen av konkursförvaltarnas arvodesräkningar bör kräva uppgift om tidsåtgång. I ett s.k. MEX-meddelande från 1988 (MEX 1988:14 notis 101) har verket uttalat att vilken betydelse som skall tillmätas tidsåtgången kan variera starkt mellan olika konkurser och arbetsmoment i förvaltningen samt att redovisning av tidsåtgången därför inte behöver krävas i andra fall än då det är sakligt motiverat. Avsikten med meddelandet har inte varit att i något hänseende begränsa TSM:s rätt och skyldighet att med beaktande av lagstiftarens intentioner avgöra i vad mån en tidsredovisning behövs för att i det enskilda fallet ta ställning till skäligheten av fordrat arvode. Eftersom meddelandet kommit att tillmätas en annan betydelse än den avsedda har RSV i ett nytt meddelande (MEX 1996:18 notis 89) gjort vissa förtydliganden. Enligt RSV:s uppfattning har det sålunda varit lagstiftarens avsikt att en förvaltare regelmässigt skall redovisa den tid som han lagt ned på uppdraget. I alla de fall där TSM anser att tidsredovisning behövs ankommer det alltså på TSM att verka för att förvaltaren lämnar sådan redovisning. Skulle någon förvaltare, trots begäran från TSM, inte redovisa tid, bör TSM hävda att den osäkerhet som därigenom uppkommer vid skälighetsprövningen bör gå ut över förvaltaren och alltså medföra att arvodet sätts ned.

2.5.4 Praktisk tillämpning av reglerna om arvodering till förvaltarna

2.5.4.1 Debiteringsprinciper samt tingsrätternas och TSM:s bedömning av arvodena m.m.

Utredningens intervju den 24 november 1998 med fem konkursförvaltare

Utredningen har valt ut fem konkursförvaltare att besvara frågor rörande debiteringsprinciper i arvodesframställningarna m.m. Valet av personer har skett med iakttagande av en jämn geografisk fördelning. Syftet med intervjun har varit att få underlag för en bedömning av vilka debiteringsprinciper förvaltarna brukar tillämpa, förekomsten av tidsredovisning och timarvode samt rörande vilka förvaltningsåtgärder tidsredovisning, timarvode eller schablonbelopp kan vara lämpligt. Förvaltarna har fått del av frågorna på förhand. Till dessa har fogats exempel på olika vanligen förekommande förvaltningsåtgärder såsom omhändertagande av boet, upprättande av olika handlingar, t.ex. bouppteckning, halvårsberättelser och förvaltarberättelser, närvaro vid edgångssammanträde, avveckling av tillgångar, fortsatt drift, återvinningsprocesser, utredning om brottsmisstanke, bokföring etc., till ledning för besvarandet.

Vid intervjun framhölls av konkursförvaltarna att ett förvaltaruppdrag kan delas in i fyra huvudgrupper, nämligen i värdeskapande och värdebevarande åtgärder, formella åtgärder (t.ex. upprättande av bouppteckning, halvårsberättelser etc.), hantering av egendom som saknar exekutivt värde och åtgärder som har samband med lönegarantilagen eller miljölagstiftning. Därutöver gäller att förvaltaren måste vara tillgänglig. Debitering för värdeskapande och värdebevarande åtgärder sker enligt principen ”value for money”. I de återstående åtgärderna kan tidsaspekten göra sig gällande i större utsträckning. Förvaltarna brukar redovisa tid om det begärs men anger aldrig något timarvode.

Sammanfattningsvis uppger konkursförvaltarna att det är innehållet i 14 kap. 4 § KL som bildar utgångspunkten för arvodesyrkandet. Förvaltarna ser förvaltningen som en helhet, varför debiteringen präglas av en helhetssyn. Att förvalta många konkurser ger underlag för jämförelse av olika konkurser. Förvaltaren får en god uppfattning om han gjort en bra prestation. Det som höjer arvodet i en sådan situation är resultatet och inte tiden. Snabbhet och effektivitet har samband med kontorsorganisationen, och skicklighet omfattar en upparbetad kunskap. En följd härav är att om för-

valtaren på kort tid kan lösa ett problem, så skall inte tidsfaktorn vara avgörande för debiteringen.

Konkursförvaltarna anser att tidsredovisning inte är lämplig i fråga om åtgärder som har samband med inledande åtgärder, omhändertagande av boet, det som präglas av ”affärsmässighet”, dvs. avveckling av tillgångar och fortsatt drift, samt processföring och, möjligen, utredning om återvinning.

Ett ”timarvode” varierar enligt de intervjuade naturligen mellan olika slags konkurser och åtgärder. Teoretiskt kan man tänka sig ett timarvode för hela byrån, vilket är orättvist, eftersom borgenärerna i en enskild konkurs därigenom kan komma att få betala för mycket. Samtliga förvaltare har en negativ inställning till timarvode.

Konkursförvaltarna uttrycker sig också negativt om schablonersättningar som anses kunna leda till slarv.

Angående konkursförvaltartaxan anser förvaltarna sammanfattningsvis att området för den inte bör utvidgas utan snarare inskränkas. Förslag på lämpliga avgränsningar enligt förvaltarna är t.ex. att den görs tillämplig när konkursgäldenären inte varit bokföringsskyldig eller inskränks till sådana fall gäldenären är en fysisk person utan rörelse eller bolag som inte haft någon verksamhet.

Konkursförvaltarna anser att den nuvarande ordningen för arvodesbestämningen i stort är bra men att de kanske inte alltid förmår att nå fram med sin information på ett bra sätt.

Enkäten till tingsrätterna (se vidare bilaga 2)

20 tingsrätter har konstaterat att någon tidsredovisning inte förekommer. Cirka 35 av de resterande anger att tidsfaktorn beaktas på samma sätt som andra faktorer; så gör bl.a. tingsrätten i Stockholm. Ungefär 15 tingsrätter anser att faktorn inte är nödvändig eller efterfrågar den inte särskilt, däribland tingsrätten i Malmö. Drygt 20 anser att tidsredovisning är bra, bl.a. tingsrätterna i Göteborgsområdet samt Södra Roslags och Handens tingsrätter.

De flesta tingsrätterna är i stort sett nöjda med utformningen av arvodesframställningarna och arbetsredogörelserna. De cirka 20 tingsrätter som är missnöjda, bl.a. tingsrätten i Göteborg, anger främst avsaknaden av tidsredovisning som en brist.

Enkäten till tillsynsmyndigheterna 1997/98 (se vidare bilaga 1)

Ett genomgående drag i enkätsvaren är att arvodesbedömningen sker efter vad som anses skäligt vid en jämförelse med andra likartade konkurser. Flertalet TSM arbetar inte med några på förhand fastlagda "schablonersättningar" eller "prutningsnormer". I stället görs en bedömning av vad ett visst arbetsmoment i kostnadsräkningen kan vara värt i jämförelse med motsvarande moment i andra konkurser. Jämförelser sker främst i fråga om rutinbetonade åtgärder såsom bokföring, hantering av lönegarantifrågor och anställda, upprättande av förvaltar- och halvårsberättelser samt närvaro vid edgångssammanträden. Även ersättningsyrkanden för fortsatt drift bedöms på detta sätt. TSM i Malmö, Jönköping och Umeå anger att de tillämpar schablonersättningar i något större utsträckning. Exempelvis värderas bokföringsåtgärder per verifikat till 45 – 50 kr, närvaro vid edgångssammanträde på förvaltarens hemort till 1 000 kr, upprättande av förvaltarberättelse till ungefär 10 000 kr, arbete med fortsatt drift till 20 000 – 25 000 kr.

Prutningar förekommer hos flera myndigheter i fråga om formella brister, dvs. förseningar med ingivande av förvaltar- och halvårsberättelser eller dröjsmål med konkursavslut. TSM i Linköping brukar förorda nedsättning i dessa fall med mellan 5 000 och 10 000 kr.

Flertalet TSM uppger att de brukar få gehör för sina synpunkter på arvodesyrkandena hos domstolarna. Genomgående anser dessa myndigheter att utsikterna till framgång är större vid invändningar mot formella brister. Övriga myndigheter, däribland TSM i Stockholm och Göteborg (inte enheten i Halmstad), uppger att domstolarnas attityd varierar. TSM i Stockholm anger t.ex. att variationer finns såväl mellan olika tingsrätter som inom tingsrätterna och hovrätten.

TSM:s åsikter om kvaliteten på arvodesframställningarna och arbetsredogörelserna är negativa. Drygt hälften av myndigheterna uppger att nämnda dokument inte är till fyllest som underlag för en bedömning av arvodet. Bland dessa återfinns TSM i Stockholm och Göteborg. Kritiken riktar sig främst mot avsaknaden av tidsredovisning men avser även debiteringsnormer. De återstående myndigheterna är nöjda i stort eller anser att kompletteringar ibland behövs.

Hearingen (se vidare bilaga 3)

En allmän uppfattning vid hearingen är att vissa förvaltningsåtgärder, t.ex. närvaro vid edgångssammanträde, hantering av verifikat/bokföring, upprättande av halvårsberättelse och arbete med anställda/lönegarantibeslut kan prissättas. Företrädarna för konkursförvaltarna framhåller dock att

samma slags åtgärd inte kan prissättas lika i varje konkurs samt poängterar vikten av att en ”prissättning” inte inverkar menligt på kvaliteten i förvaltarens arbete. Svenska Inkassoföreningen framhåller risken för överdebitering vid en prissättning.

Några av företrädarna för TSM uppger att tidsfaktorn kan ha betydelse för vissa rutinåtgärder. Vissa större tingsrätter anser att tidsfaktorn har en underordnad betydelse. Företrädaren för Göteborgs tingsrätt och konkursförvaltarna uppger att tidsfaktorn kan ha betydelse för rutinåtgärder men inte i fråga om t.ex. fortsatt drift. I Göteborgsområdet har konkursförvaltaren på anmodan brukat redovisa tid fördelad mellan åtgärd och den personal som utfört den. Svenska Bankföreningen anser liksom konkursförvaltarna att innehållet i förvaltningen är det viktiga oavsett vilken personalkategori som utfört en viss åtgärd. RSV anser det värdefullt med en uppdelning av tidsredovisningen mellan såväl förvaltningsåtgärd som den personalkategori som utfört den.

Högsta domstolens beslut den 27 oktober 1999, mål nr Ö 1430-98

17

Frågan om i vilken utsträckning konkursförvaltaren i arvodesframställningen skall redovisa den tid som lagts ned på arbete i konkursen har behandlats av HD i ett beslut meddelat den 27 oktober 1999, mål nr Ö 1430 – 98. I ärendet hade förvaltaren yrkat ersättning för arvode med 213 125 kr. TSM hade i yttrande över arvodesräkningen till tingsrätten framhållit att förvaltaren hade redovisat tidsåtgång endast under en rubrik. Enligt TSM gav uppgifterna vid handen att förvaltarens arvode grundade sig på en timtaxa om 1 500 kr och TSM ansåg att ersättningen inte borde överstiga 1 250 kr i timmen. Förvaltaren hävdade att uppdrag som konkursförvaltare lämnades företrädesvis till advokater verksamma på det affärsjuridiska området, vilket innebar att man måste acceptera den kostnadsnivå som är aktuell inom området. Vidare var det inte enbart nedlagd tid som skulle vara avgörande för arvodets storlek och inte heller fanns det någon fastslagen timtaxa för konkurser. Att ett timarvode om 1 500 kr använts som utgångspunkt innebar inte att yrkandet i alla delar följde denna utgångspunkt. I många delar hade arbete utförts även av annan än konkursförvaltaren. Arvodet skulle enligt förvaltaren bestämmas till ett visst belopp i ett för allt som sammantaget kunde anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Tingsrätten ansåg inte att det fanns skäl att – vare sig med hänsyn till konkursens omfattning, kvaliteten på det utförda arbetet eller någon annan omständighet – frångå den ersättningsnivå som TSM i ett normalfall hade

17

Refererat i NJA 1999 s. 665.

som utgångspunkt. Tingsrätten – som på grund av förvaltarens medgivande satte ned arvodet på grund av sent inkommen förvaltarberättelse samt beaktade att en del av arbetet utförts av andra än förvaltaren själv – fastställde ersättningen till 168 750 kr.

Konkursförvaltaren överklagade tingsrättens beslut och yrkade att arvodet skulle fastställas till 206 875 kr, vilket grundade sig på en debitering om 1 500 kr per timme. Hovrätten framhöll att det ankom på förvaltaren att styrka skäligheten av begärt arvode. Av förvaltarens redovisning kunde inte utläsas den totala tidsåtgången fördelad på förvaltaren och annan personal. Redovisningssättet innebar att underlaget för bedömningen av arvodesanspråket var osäkert. Hovrätten fann vid en samlad bedömning att det arvode som tingsrätten bestämt var skäligt.

Konkursförvaltaren överklagade hovrättens beslut och yrkade i HD bifall till sitt i hovrätten framställda yrkande. HD uttalade att 14 kap. 4 § andra stycket KL innebär att den tid som förvaltaren lagt ned är en omständighet som skall tillmätas betydelse vid bestämmande av arvodet. Men även bl.a. arbetets kvalitet, dvs. hur omsorgsfullt och skickligt det har utförts skall beaktas. Härvid kan de resultat som förvaltaren uppnått ha betydelse. HD menade vidare att förvaltaren i sin arvodesframställning bör ange i vart fall den ungefärliga tid som lagts ned på uppdraget. Det finns däremot som regel inte anledning att kräva uppgifter om hur mycket av den redovisade tiden som avser arbete av andra på förvaltarens kontor, vilka har medverkat i förvaltningen. Visserligen hade förvaltaren i det aktuella fallet inte angett tidsåtgången på mer än en punkt, men han hade upplyst hovrätten om att debitering skett med ett arvode om ca 1 500 kr i timmen avseende den tid han själv lagt ned på arbete med konkursen. Tidsåtgången kunde med ledning härav beräknas. HD pekade vidare på att endast personer som uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet får förordnas till förvaltare, i praktiken endast specialister på konkursförvaltning. Konkursen hade visserligen inte varit särskilt omfattande eller komplicerad. Mot bakgrund av vad som sagts i det föregående och med hänsyn till det arbete som uppdraget krävt och det sätt på vilket det utförts fann emellertid HD att det begärda arvodet var skäligt.

2.5.4.2 Frekvensen av TSM:s erinringar mot begärda arvoden, m.m.

RRV-rapporten 1994:13

RRV har försökt att kartlägga i vilken omfattning TSM erinrat mot arvodesframställningarna och vilket genomslag detta fått vid tingsrätterna (RRV-rapporten s. 78 f.). TSM i de fem undersökta länen (Stockholms,

Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Norrbottens län) har uppskattat att andelen erinringar understiger 5 % av alla gjorda granskningar. Myndigheterna har vidare uppgett att erinringarna oftast inte vinner gehör hos tingsrätterna. I den aktstudie om 165 konkurser som RRV genomfört har endast påträffats en erinran och som heller inte avsåg arvodets storlek utan rörde förskott. Vissa TSM har sagt sig avhandla arvodesfrågan på förhand med förvaltaren innan tingsrätten prövar den.

Enkäten till tingsrätterna (se vidare bilaga 2)

Enligt nästan alla tingsrätter är frekvensen av erinringar från TSM mot begärda arvoden obetydlig eller liten, nämligen under 10 %. Vissa tingsrätter i Småland och Skåne anger högre procenttal. Bl.a. Stockholms tingsrätt uppger att frekvensen av erinringar periodvis är hög.

Av de ungefär 60 tingsrätter som uppgett låg frekvens av erinringar anger drygt hälften att det inte föreligger någon skillnad mellan utdelnings- och avskrivningskonkurser över taxa. Ungefär 25 tingsrätter menar att erinringar är vanligare i utdelningskonkurser. Av de cirka tio tingsrätter som har redovisat en hög erinransfrekvens anger ungefär hälften att erinringar är vanligare i utdelningskonkurser och lika många, bl.a. Malmö tingsrätt, att det inte föreligger någon skillnad mellan de två kategorierna. Stockholms tingsrätt anger att erinringar är vanligare beträffande avskrivningskonkurser över taxa.

Knappt 50 tingsrätter, av det sjuttiotal som besvarat frågan, uppger att de bedömningsgrunder enligt vilka TSM brukar erinra mot arvodesframställningar främst är av skälighetskaraktär. Ibland för TSM ett schablonresonemang, varvid jämförelser sker t.ex. mellan likartade konkurser. Prutningar förekommer främst vid formella brister såsom att förvaltaren inte iakttagit tidsfrister. Ersättningsschabloner beträffande personalfrågor, lönegarantihantering, bokföringsåtgärder/verifikat, upprättande av bouppteckning, närvaro vid edgångssammanträde förekommer också.

Tingsrätternas inställning till TSM:s erinringar är övervägande positiv. Av de cirka 70 tingsrätter som svarat på frågan uppger drygt tio sig varken vara positiva eller negativa och nästan lika många negativa. Bland de sist nämnda finns bl.a. Stockholms och Södra Roslags tingsrätter. Hälften av de 60 tingsrätter som svarat på frågan om attitydskillnader mellan materiella och formella brister, uppger ingen skillnad i sina attityder härvidlag.

Enkäten till tillsynsmyndigheterna 1997/98 (se vidare bilaga 1)

Även av enkätsvaren från TSM framgår att frekvensen av erinringar mot begärda arvoden är mycket låg. Några myndigheter anger frekvensen till mellan 5 och 10 %. Endast TSM i Malmö och Jönköping uppger en högre andel erinringar, nämligen 32 – 33 % resp. drygt 15 % (för 1996) och 18 % (för 1997). Flertalet TSM uppger att det inte är någon skillnad i frekvensen av erinringar mellan utdelnings- resp. avskrivningskonkurser med arvodesanspråk över taxa. Två myndigheter, bl.a. TSM i Stockholm, uppger att frekvensen är högre för sist nämnda kategori.

Enkäten till tillsynsmyndigheterna 1999 om arvode i konkurs m.m. (se vidare bilaga 9)

Utredningen har under våren 1999 tillställt samtliga TSM en enkät som avser arvode i konkurs, m.m. Syftet med enkäten var främst att få ett fördjupat underlag rörande arvodering och kostnadsersättning till konkursförvaltare samt i vilken utsträckning TSM erinrar mot förvaltarnas arvodesanspråk och genomslagskraften av dessa erinringar hos tingsrätterna.

Underlaget för undersökningen har varit slumpvis utvalda akter hos resp. TSM. Statistiska centralbyrån (SCB) har varit behjälplig med uppgift om hur många konkurser hos varje myndighet som behöver undersökas för att uppnå ett statistiskt godtagbart underlag. Undersökningen avser åren 1995 och 1997 och sammanlagt har cirka 2 000 akter undersökts i hela landet.

Redovisningen under detta avsnitt avser endast TSM:s erinransfrekvens och genomslagskraften i tingsrätterna. I den del undersökningen avser storleken på arvodena hänvisas till avsnitt 2.5.4.3 och 2.5.5.3.

Undersökningen bekräftar vad som framkommit i enkätsvaren från TSM i anledning av utredningens enkät 1997/98, nämligen att erinransfrekvensen genomgående är låg hos TSM. Av de totalt undersökta utdelningskonkurserna, 500 för 1995 och 506 för 1997, erinrade TSM i 48 fall resp. år. Motsvarande siffror för avskrivningskonkurserna var erinran i ungefär 15 konkurser för vartdera året av cirka 500 undersökta konkurser under resp. år.

I likhet vad som framkommit i enkätsvaren från 1997/98 brukar TSM i Malmö och i Jönköping erinra i högre utsträckning än övriga myndigheter. Under 1995 erinrade t.ex. TSM i Malmö i 28 % av de där undersökta utdelningskonkurserna och myndigheten i Jönköping i knappt 22 %. 1997 erinrade TSM i Malmö i knappt 26 % av utdelningskonkurserna där. Flertalet övriga myndigheters erinransfrekvens ligger mellan 0 och 10 % för utdelningskonkurser och mellan 0 och 8 % för avskrivningskonkurser.

Hearingen

Det framkommer vid hearingen att ”kohandel”, dvs. att förvaltarna och TSM avhandlar arvodet innan tingsrätten prövar det, numera inte förekommer.

2.5.4.3 Arvodenas storlek i utdelningskonkurs, m.m.

RRV-rapporten 1994:13

I rapporten (s. 50 f.) redovisas arvodeskostnader i konkurser, som avskrivits enligt 10 kap. 1 § KL eller i vilka utdelning skett, för vart och ett av de fem undersökta länen (Stockholms, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Norrbottens län) under 1990 (för Norrbottens län 1991) resp. första halvåret 1993. Skyldighet att betala mervärdesskatt (moms) på fullgjorda konkursförvaltartjänster infördes 1991. Då olika TSM haft olika registreringspraxis i fråga om moms i arvodesbeloppet, får statistiken nedan tolkas med försiktighet. Därutöver måste beaktas att antalet avslutade konkurser ökat väsentligt under 1990 – 1993, vilket gör att de totala konkurskostnaderna ökat. Enligt tabell 2.2 nedan (tabell 9 i RRV-rapporten) har de totala arvodeskostnaderna i de fem länen ökat med mellan två och fem gånger. De länsvisa skillnaderna beror på olikheter i fråga om antalet avslutade konkurser och fördelningen av dessa mellan olika konkurskategorier (utdelnings- resp. avskrivningskonkurs). RRV har också gjort en jämförelse med utvecklingen av timkostnadsnormen för den allmänna rättshjälpen. Det konstateras att det endast är i Kristianstads län som arvodesutvecklingen understigit normens utveckling.

RRV har även undersökt arvodesutvecklingen enligt en fördelning mellan de två konkurskategorierna utdelnings- resp. avskrivningskonkurs med arvode över taxa (RRV-rapporten s. 54 f.). Här redovisas endast utdelningskonkurserna, medan resultaten för avskrivningskonkurserna finns beskrivna i avsnitt 2.5.5.3). RRV konstaterar, se figur 2.2 nedan (figur 8 i RRV-rapporten), att det är bland utdelningskonkurserna som de största skillnaderna mellan länen finns. Bl.a. visar Norrbottens län genomgående mycket högre arvoden än t.ex. Stockholms och Kristianstads län. Såväl median- som medelarvoden har ökat under perioden för nästan alla län.

Tabell 2.2 Totala och genomsnittliga arvoden i avslutade konkurser, år 1990 och 1993 (1:a halvåret)

Län Totalt arvode Arvode per konkurs

1990 1993 1990 1993 1990 – 1993 (mkr) (mkr)*) (tkr) (tkr)*) (%)

AB 39,4 55,4 22,4 29,3 +31 L 4,4 8,1 27,8 36,1 +30 R 2,6 6,3 24,9 49,4 +98 W 7,2 8,0 42,0 56,0 +33 BD**) 7,3 11,1 46,3 65,6 +42

Källa: TSM *)

ABs och Ws uppgifter för år 1993 exkl moms, L och R inkl moms, BD delvis med moms.

**)

1991 års värden.

Figur 2.2 Medianarvode i utdelningskonkurser, år 1990 och 1993 (1:a halvåret)

AB

L

R

W

BD*

0

30000 60000 90000

Kronor

AB

L

R

W

BD*

1990 1993

Genomsnittligt arvode

AB L R W BD**)

Genomsnittligt arvode 1990 (tkr)

59 52 57 72 81

Genomsnittligt arvode 1993 (tkr)*)

84 68 91 100 127

Källa: TSM *)

ABs och Ws uppgifter för år 1993 exkl moms, L och R inkl moms, BD delvis med moms.

**)

1991 års värden.

Enkäten till tillsynsmyndigheterna 1999 om arvode i konkurs m.m. (se vidare bilaga 9)

En avdelning i enkäten avsåg arvodesnivåer, dvs. genomsnittsarvoden och medianarvoden i utdelningskonkurser och i avskrivningskonkurser med arvode över taxa. Arvodenas storlek i utdelningskonkurser redovisas nedan i tabellform (för motsvarande siffror i avskrivningskonkurser, se avsnitt 2.5.5.3).

Tabell 2.3

Utdelningskonkurser 1995

TSM

Antal kk Genomsnittsarvode Medianarvode

Eskilstuna

45

127 902

60 000

Umeå

38

130 044

106 250

Gävle

42

96 722

72 500

Härnösand

31

130 550

108 750

Stockholm

72

1

178 115

95 625

Malmö

64

121 015

73 750

Jönköping

47

98 912

76 875

Kalmar

49

107 408

59 000

Karlstad

38

2

173 241

72 500

Göteborg

70

130 978

88 438

Hela landet

496

129 488

1) En utdelningskonkurs visade sig vara en avskrivningskonkurs. 2) Sammanställningen bygger på 38 undersökta ärenden av de 42 som ingått i urvalet.

Utdelningskonkurser 1997

TSM

Antal kk Genomsnittsarvode Medianarvode

Eskilstuna

45

239 704

108 750

Umeå

40

1

174 433

81 250

Gävle

45

149 724

94 875

Härnösand

33

112 301

59 500

Stockholm

80

150 234

91 250

Malmö

62

145 512

111 250

Jönköping

40

2

159 436

131 250

Kalmar

50

114 455

61 000

Karlstad

38

187 667

56 600

Göteborg

69

152 710

90 313

Hela landet

501

158 617

1) Tre av de 43 utvalda utdelningskonkurserna visade sig vara avskrivningskonkurser och har inte ingått i beräkningen. 2) En konkursakt har inte kunnat återfinnas. Såvitt kan bedömas har arvodet

dock ingått i genomsnittsberäkningen. Ytterligare en utdelningskonkurs visade sig vara en avskrivningskonkurs och räknades inte med.

TSM i Eskilstuna har påpekat att det bland utdelningskonkurserna 1997 finns ett arvode om 4,4 miljoner som påverkar genomsnittsarvodet med ca 100 000 kr. När det gäller TSM i Umeå kan konstateras att två arvodesbelopp avviker kraftigt från övriga – ett på 1 607 500 kr och ett på 870 000 kr.

2.5.5 Närmare om arvode och kostnadsersättning i konkurs som avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL

2.5.5.1 Allmänt

När en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL på grund av att tillgångarna inte räcker till täckande av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig skall rätten vid bestämmande av arvode till förvaltaren tillämpa en taxa som fastställs av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (14 kap. 4 § tredje stycket KL och 44 § KF). Domstolsverket (DV) har mot denna bakgrund fastställt en konkursförvaltartaxa (DVFS 1999:16) enligt vilken ersättning för arbete skall utgå med 8 600 kr och omfatta allt förvaltarens arbete i konkursen. I taxebeloppet ingår ersättning för tidsspillan i en timme och allmänna kontorskostnader. I avsnitt 2.5.5.2 ges en närmare beskrivning av konkursförvaltartaxans utveckling och innehåll.

Enligt 3 § i konkursförvaltartaxan får taxebeloppet överskridas om ett konkursärende krävt avsevärt mer arbete än normalt. Överskridandet får emellertid endast ske när rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften, dvs. gränsen för överskridande är 12 900 kr. I avsnitt 2.5.5.3 utvecklas närmare hur denna bestämmelse utfaller i praktiken på grundval av dels de resultat som Riksrevisionsverket (RRV) redovisat i sin rapport 1994, dels en enkät hos TSM om arvodesbestämning som utredningen låtit genomföra 1999 (bilaga 9).

Innan arvodet till förvaltaren bestäms skall rätten höra TSM (14 kap. 10 § KL). Samtidigt med att arvodet fastställs skall rätten bestämma kostnadsersättning till förvaltaren. TSM skall höras också över begäran om ersättning för kostnader. Förvaltaren får under förvaltningens gång ur konkursboet ta ut medel för att betala de kostnader som uppdraget medfört. Uttagen skall anges i förvaltarens slutredovisning (14 kap. 13 § KL). Om en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL skall rätten, samtidigt som arvodet bestäms, bestämma kostnadsersättning till förvaltaren (14 kap. 14 § KL). En bestämmelse härom upptogs före den 1 januari 1988 i 187 § första stycket ÄKL som tillämpades både i mindre konkurser och när ordi-

nära konkurser skrevs av på grund av otillräckliga tillgångar. Konkursdomaren skulle emellertid inte fastställa kostnadsersättningen i ordinära konkurser som avslutades med utdelning. Denna skillnad motiverades med att det allmänna kunde komma att få stå för kostnaderna i de fall som avsågs i 187 § första stycket ÄKL. Det förhållandet att kostnadsersättning skulle fastställas i mindre konkurser innebar emellertid att detta skulle ske även då dessa konkurser avslutades med utdelning. Vid införandet av den nuvarande bestämmelsen i 14 kap. 14 § KL uttalade chefen för Justitiedepartementet att staten inte löpte någon risk att till följd av 14 kap. 2 § KL behöva stå för kostnaderna i de fall en mindre konkurs avslutades med utdelning, varför det saknades anledning att ålägga rätten någon skyldighet att bestämma förvaltarens kostnadsersättning i dessa fall (prop. 1986/87:90 s. 385).

2.5.5.2 Taxesystemet

Konkursförvaltartaxan infördes på förslag av Konkurslagskommittén i betänkandet Konkursförvaltning (SOU 1977:29). Kommittén hade i tilläggsdirektiv (Dir 1977:09) fått i uppdrag att utreda i vilken omfattning en taxesättning av bl.a. förvaltararvoden var möjlig vid en ny lösning av förvaltarfrågan i mindre konkurser. I tilläggsdirektiven betonades särskilt att det var angeläget att konkurskostnaderna hölls nere. Det förhållandet att konkursdomaren enligt bestämmelsen i 187 § ÄKL skulle bestämma förvaltarens arvode efter hörande av TSM utgjorde enligt kommittén en spärr mot oskäliga arvoden. Även andra vägar borde emellertid sökas för att hålla kostnaderna nere. En metod som berörts av kommittén redan tidigare var att låta förvaltararvoden i viss omfattning utgå enligt fastställda taxor. Ett taxesystem skulle dessutom underlätta konkursdomarens hantering av arvodesfrågorna.

När det gällde frågan om vilken slags taxa som skulle väljas hänvisade kommittén till prop. 1972:4 Förslag till rättshjälpslag m.m. där tre slags taxor diskuterades, nämligen sak-, värde- och tidstaxa. Med saktaxa avsågs att normalarvoden bestämdes för sådana grupper av mål och ärenden som normalt kräver en tidsmässigt begränsad och på förhand förutsebar arbetsinsats av biträdet. Värdetaxor innebar att arvodet ställdes i relation till den rättssökandes, dvs. huvudmannens, ekonomiska intresse av sakens utgång. Genom tidstaxor beräknades arvodet efter tidsåtgången i det enskilda fallet.

När det gällde den kategori av mindre konkurser som avskrevs enligt det dåvarande förslaget i 185 d § ÄKL, dvs. på grund av otillräckliga tillgångar, utgick kommittén från att förvaltaren ställdes inför ganska likartade arbetsuppgifter som mera sällan var av invecklad beskaffenhet. Förvalt-

arens arbetsuppgifter kunde åtminstone i grova drag förutses. De centrala arbetsuppgifterna beskrevs på följande sätt (SOU 1977:29 s. 243 f.):

”Han skall kontakta gäldenären, ta hand om dennes bo och bokföring, upprätta bouppteckning, anmäla förefintlig löne- eller pensionsskuld till kronofogdemyndigheten, utreda orsakerna till gäldenärens obestånd och återvinningsmöjligheterna samt undersöka om anledning att misstänka gäldenärsbrott föreligger. Bouppteckning och skriftlig uppgift om orsakerna till obestånd m.m. skall tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten, varefter gäldenären har att vid edgångssammanträde avlägga bouppteckningsed. Vid sammanträdet bör förvaltaren närvara.”

Kommittén ansåg att förvaltarens uppgifter i de konkurser som avskrevs enligt 185 d § ÄKL ofta torde kräva en tidsmässigt begränsad och på förhand någorlunda bestämd arbetsinsats. Ett taxesystem borde därför kunna prövas och borde bygga på en saktaxa, varigenom man skulle få en bestämd riktpunkt för arvodesprövningen. För att avvikelse från taxan skulle få ske skulle förvaltaren enligt kommitténs uppfattning ha att visa att den aktuella konkursen inte var ett genomsnittsfall utan att den medfört väsentligt mer arbete än normalt eller varit särskilt komplicerad.

Taxan borde enligt kommittén bestämmas med utgångspunkt i den arbetstid som en förvaltare har att lägga ned på en genomsnittskonkurs. Kommittén hänvisade till att denna arbetstid fick beräknas efter särskilda undersökningar. När det gällde skälig ersättning per timme borde utgångspunkten vara den genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamheten. Av betydelse borde då vara samtliga kostnader för verksamheten med undantag för de direkta utlägg som gjordes i den enskilda konkursen.

I prop. 1978/79:105 anslöt sig chefen för Justitiedepartementet till kommitténs förslag och uttalade att det var angeläget att man tillvaratog alla möjligheter att hålla konkurskostnaderna nere utan att effektiviteten i förvaltningen minskade. Arvode till förvaltaren fick enligt de allmänna reglerna i 82 § andra stycket ÄKL inte sättas högre än vad som med hänsyn till det arbete som uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kunde anses utgöra skälig ersättning. Dessa riktlinjer var tillämpliga även i fråga om arvode i mindre konkurser och borde vara vägledande vid taxans utformningen. Taxan borde enligt vad departementschefen uttalade vara ett normalarvode som skulle kunna höjas eller sänkas. Om förvaltaren t.ex. varit oskicklig eller försumlig skulle taxan kunna underskridas. Enbart det förhållandet att förvaltningen varit påtagligt enkel borde emellertid inte leda till en avvikelse från taxan. Om förhållandena i konkursen varit sådana att förvaltaren har behövt lägga ned avsevärt mer arbete än normalt borde han dock kunna tillerkännas ersättning utöver taxan. Departementschefen uttalade också

att han hade för avsikt att låta utföra erforderliga undersökningar för att få underlag för taxeberäkningen (se prop. 1978/79:105 s. 232 f. och 342 f.).

Inom DV utarbetades därefter ett förslag till förvaltartaxa. Förslaget redovisades i en promemoria upprättad av ekonomienheten på DV, daterad den 28 september 1979. I promemorian konstaterades att förvaltarens arbetsuppgifter i mindre konkurser skulle komma att vara jämförbara med det arbete som åvilar god man i fattigkonkurs samt det arbete som förvaltare i ordinär konkurs utför avseende upprättande av förvaltarberättelse. Härutöver tillkom de nya arbetsuppgifter som genom 1979 års reform skulle åvila förvaltaren i mindre konkurser och som skulle komma att omfattas av taxan. Vad som här avsågs vara att förvaltaren i förvaltarberättelsen skulle anmärka om det förekommit förhållanden som kunde föranleda återvinning till boet. Vidare skulle förvaltaren anmärka om det funnits anledning till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott eller om det under konkursförvaltningen kommit fram att gäldenären kunde misstänkas för annat brott som ej var av ringa beskaffenhet och som hade samband med verksamheten.

Arbetsgruppen gjorde en kartläggning av arvodet i fattigkonkurser och analyserade utifrån uppgifter om bl.a. vem som var konkurssökande, typen av konkursgäldenär och tillgångarnas resp. skuldernas storlek huruvida någon sådan faktor skulle kunna läggas till grund för att bygga upp en taxa. De samband som kunde konstateras var bl.a. att arvodet till den gode mannen var i genomsnitt högre i de konkurser där det fanns tillgångar jämfört med konkurser där tillgångar helt saknades. Om konkursgäldenären var en juridisk person eller fysisk person med rörelse var arvodet också i regel högre än om gäldenären var en fysisk person utan rörelse. I konkurser där staten var sökande var arvodet i genomsnitt lägre än i andra konkurser. Variationerna var dock så små att en och samma taxa borde kunna användas i samtliga fall. Arbetsgruppen beräknade vidare ett medelvärde för gode mäns arvode i fattigkonkurserna. I fråga om arvode för att upprätta förvaltarberättelse undersökte arbetsgruppen ett antal förvaltarberättelser i ordinära konkurser där arvodet inte överstigit 10 000 kr och beräknade på grundval härav ett medianarvode för kostnaden för att upprätta förvaltarberättelse. Beträffande storleken på ersättningen för helt nya arbetsuppgifter antecknades i promemorian att detta värde skulle bestämmas efter en remissomgång och efter särskilda kontakter med Sveriges advokatsamfund.

När det gäller taxans konstruktion uppställdes i promemorian följande krav på taxan. Den skulle ge förvaltaren ersättning för nedlagt arbete samtidigt som den skulle motivera förvaltaren att göra erforderliga undersökningar även i de fall då anledning fanns att gå närmare in på frågan om gäldenärsbrott och annan ekonomisk brottslighet. Vidare skulle taxan vara enkel att tillämpa och den skulle i sitt tillämpningsområde kunna användas

i överväldigande antalet fall, dvs. överskridande av taxan skulle ske endast undantagsvis. Mot denna bakgrund diskuterade arbetsgruppen i DV olika taxemodeller. Gruppen stannade till slut för två modeller som huvudalternativ.

Alternativ 1 var en enhetstaxa som konstruerats efter kunskapen om de tre delar av förvaltaruppdraget som arbetet i de mindre konkurserna skulle komma att bestå av. Dessa var dels de arbetsuppgifter som vid den då gällande tidpunkten sköttes av den gode mannen i s.k. fattigkonkurs, dels vissa helt nya arbetsmoment (frågor om gäldenärsbrott m.m.), dels uppgiften att avge förvaltarberättelse. Som fördel med alternativet framhölls den enkla konstruktionen. Taxan skulle ta sikte på en genomsnittlig mindre konkurs. Den skulle ge ett för lågt arvode i de mera komplicerade fallen, medan motsatsen skulle gälla för de enklaste konkurserna. Taxan skulle enligt arbetsgruppen innebära att en specialist med ett relativt stort antal förvaltaruppdrag skulle få skälig ersättning för sin totala arbetsinsats. Arbetsgruppen ifrågasatte emellertid om en taxa med så enkel konstruktion skulle tillräckligt motivera förvaltaren till särskilda arbetsinsatser i de mera komplicerade konkursfallen. I speciellt arbetskrävande ärenden skulle visserligen taxan kunna överskridas, men om taxesättning skulle alls ha någon mening måste antalet sådana fall vara relativt få.

Alternativ 2 innebar en taxa med två olika beloppsnivåer. Konstruktionen byggde på tanken att konkurserna kunde indelas i två olika klasser, lättare eller svårare. Vilken nivå som skulle tillämpas i det enskilda fallet skulle avgöras av domstolen. Tanken var dock att arvode enligt nivån 1 för enklare konkurser skulle utgå i 50 procent av konkurserna. För resterande 50 procent skulle arvode utgå enligt nivå 2 eller med belopp som innebar överskridande av taxan. Taxenivån 1 var uppbyggd på samma sätt som taxan i alternativ 1, dvs. i beloppet skulle ingå en del som motsvarade arvodet till den tidigare gode mannen i s.k. fattigkonkurser och en annan del som motsvarade ersättning för förvaltarberättelse. Något påslag för nya arbetsuppgifter ingick däremot inte. Ett sådant påslag ingick däremot i taxan enligt nivå 2. Den stora förtjänsten med en uppdelad taxa ansågs vara att en sådan bättre än alternativ 1 skulle motivera konkursförvaltarna till extra arbetsinsatser i de mera komplicerade konkursfallen. Svårigheten skulle dock ligga i att avgöra vad som skulle ersättas enligt taxenivå 1 resp. 2. Avgörandet skulle läggas på domstolen. Det skulle dock ankomma på förvaltaren att rent allmänt göra troligt att arvode borde utgå enligt nivå 2 i de fall han begärde sådant arvode. Det skulle därefter bli frågan om en samlad bedömning där hänsyn bl.a. kunde tas till om förvaltaren gjort särskilda undersökningar för att utreda misstanke om brott och domstolen bedömt att utredningen varit befogad. Arbetsgruppen framhöll också att domstolarna skulle kunna få betydande vägledning av TSM som efter en

tid skulle komma att ha bra kunskap om taxetillämpningen i vart fall i det egna länet.

Arbetsgruppen förordade bl.a. mot denna bakgrund att förvaltartaxan bestämdes enligt alternativ 2. En sådan taxa trädde i kraft den 1 januari 1980. Redan 1981 gjordes emellertid en översyn av taxan till följd av en överenskommelse mellan DV och Sveriges advokatsamfund. Översynen visade att det fanns stora brister i systemet med två nivåer i taxan. Kritiken gick framför allt ut på att antagandet om fördelningen av antalet arvoden på två nivåer inte hade slagit in. Arvode dömdes ut enligt nivå 2 eller med överskridande av taxan i 10 – 15 % av det totala antalet utdömda arvoden i de aktuella konkurserna. Majoriteten av de intervjuade (ett urval av konkursdomare, konkursförvaltare och tillsynsmyndigheter) ansåg därför att nivå 2 var onödig. En trolig orsak till att antagandet om fördelningen av arvodet på de två nivåerna inte slog in var att förvaltarna avstod från att göra någon egentlig utredning när bokföring helt saknades. Skälen som anfördes för att döma ut arvode enligt nivå 2 var mycket skiftande och i många konkurser var det andra orsaker än gäldenärsbrott och återvinning. Den 1 januari 1982 infördes en taxa med en nivå. Från de dåvarande två nivåerna 1 750 kr resp. 2 800 kr sattes taxan nu till 2 100 kr.

I en skrivelse till DV daterad den 18 oktober 1983 begärde Kommissionen mot ekonomisk brottslighet vissa ändringar av konkursförvaltartaxan med anledning av att kritik framförts som gick ut på att taxebundna arvoden i mindre konkurser skulle försvåra undersökningen av ekonomisk brottslighet i sådana konkurser. Kommissionen hade, i syfte att utröna hur det taxebundna arvodet i mindre konkurser fungerade i praktiken, varit i kontakt med ett antal konkursdomare och TSM. Undersökningen hade gett en mycket splittrad bild. På sina håll uppgav man att taxan regelbundet överskreds när det gällde andra konkurssubjekt än fysiska personer som inte drev rörelse. På andra ställen låg överskridandena klart inom den av DV i rättshjälpssammanhang rekommenderade gränsen tio procent. Kommissionen efterlyste ett enhetligare och generösare system för att överskrida taxan i de fall detta kunde anses befogat, exempelvis för att förvaltaren borde göra en noggrannare undersökning av misstänkt ekonomisk brottslighet. Det kunde emellertid enligt kommissionen inte vara rimligt att fordra kostnadskrävande undersökningar i exempelvis varje rörelsekonkurs med mer eller mindre vaga brottsmisstankar. Det borde krävas att misstankarna hade en viss tyngd. En van förvaltare torde redan på ett tidigt stadium kunna säga om det finns särskild anledning att syna en konkursgäldenär i sömmarna. Ambitionen borde vara att inte anmäla gäldenären för misstänkt brottslighet utan att ha en förhållandevis fast grund att stå på. I dylika fall borde det normala vara att förvaltaren tog kontakt med TSM för att förankra ett beslut om närmare undersökning. TSM:s ambition borde vara att på alla sätt underlätta för en förvaltare som på goda grunder miss-

tänker ekonomisk brottslighet. Detta skulle kunna ske genom att TSM tillstyrkte ett överskridande av taxan i sådana fall. Det skulle också kunna ske genom att TSM ställde ekonomisk expertis till förvaltarens förfogande. Den förändrade syn på tillämpningen som kommissionen gett uttryck för borde enligt kommissionens uppfattning tydligt framgå av DV:s anvisningar.

Kommissionen fick gehör för sina synpunkter genom att det i den konkursförvaltartaxa som gällde under 1984 – 1987 angavs uttryckligen i taxan (3 §) att skäl för att överskrida taxan kunde föreligga t.ex. om förvaltaren gjort undersökning om misstänkt ekonomisk brottslighet. Frågan kom efter KL-reformen att tas upp i en särskild kommentar som DV lämnade till konkursförvaltartaxan.

Förvaltartaxan gällde fram till ikraftträdandet av den nya konkurslagen den 1 januari 1988 de mindre konkurser som avskrevs enligt 185 d § ÄKL, dvs. på grund av att tillgångarna inte räckte till att betala konkurskostnaderna och massaskulder. Konkurslagskommittén föreslog i slutbetänkandet Ny konkurslag (SOU 1983:24) att taxans tillämpningsområde skulle utvidgas till att avse även mindre konkurser som avslutas med utdelning i förenklad form, dvs. genom direkta utbetalningar till bäst prioriterade borgenärer (SOU 1983:24 s. 242 f. och 37). Chefen för Justitiedepartementet ansåg emellertid i prop. 1986/87:90 att det förelåg svårigheter med att utvidga taxeområdet till konkurser med utdelning, eftersom det arbete en förvaltare måste lägga ned i en tillgångskonkurs kunde variera högst avsevärt. Även om det bland tillgångskonkurserna skulle gå att urskilja en och annan typisk konkurs skulle det bli ofrånkomligt att taxan måste frångås i åtskilliga fall. På så sätt skulle det viktigaste argumentet för att införa en taxa falla bort (prop. 1986/87:90 s. 160).

Mot bakgrund av det anförda behölls de principer som dittills hade tillämpats för att avgränsa det taxesatta området oförändrade. Genom det enhetliga förfarande för konkurshantering som också föreslogs, dvs. att uppdelningen mellan mindre konkurser och ordinära konkurser försvann, kom även de konkurser som tidigare avskrevs enligt 186 § ÄKL, s.k. efterföljande fattigkonkurser, formellt att omfattas av det taxesatta området. Enligt departementschefen torde det dock i praktiken ofta finnas anledning att i sådana konkurser frångå taxan.

Vid 1987 års reform utökades konkursförvaltarens arbetsuppgifter bl.a. genom att förvaltaren skulle ange vid vilken tidpunkt obeståndet kunde antas ha inträtt samt om skyldighet inträtt att enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) upprätta särskild balansräkning. Bedömningen av om sist nämnda uppgift skall lämnas eller inte fick enligt vad departementschefen anförde i lagmotiven (prop. 1986/87:90 s. 272) relateras till sannolikheten för att det personliga betalningsansvaret skulle komma att göras gällande av borgenär och till kostnaderna för en sådan undersökning.

Även storleken av de förbindelser som hade aktualitet skulle beaktas vid den bedömningen. DV har med tanke på de nu berörda arbetsuppgifterna i sin kommentar till konkursförvaltartaxan pekat på att framtagandet av uppgifterna torde medföra höga kostnader. I dessa konkurser kommer därför förvaltararvodena ofta att bestämmas utan tillämpning av taxan. Konkursförvaltartaxan höjdes fr.o.m. den 1 januari 1988 bl.a. med hänsyn till de nya arbetsuppgifterna från 3 000 kr till 3 800 kr, dvs. en ökning med 27 %. Timkostnadsnormen förändrades vid samma tidpunkt med enbart 10 %. De årliga förändringarna av konkursförvaltartaxan hade tidigare i princip motsvarat den förändring som gjorts av timkostnadsnormen. Höjningen av taxan 1988 innebar alltså inte enbart en prisuppräkning utan ledde också till att den blev förhållandevis högre.

Taxan har även efter den 1 januari 1988 höjts vid ett flertal tillfällen. Den bestämmelse som innehåller bemyndigande för DV att fastställa taxan (44 § KF) ändrades fr.o.m. den 25 november 1991 på så sätt att det angavs att taxan skulle fastställas av DV på grundval av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. De årliga förändringarna av taxan har i princip motsvarat den förändring som gjorts av timkostnadsnormen.

Om avskrivning sker enligt 10 kap. 1 § KL kan den situationen uppkomma att tillgångarna väl räcker för att betala de dittills upplupna konkurskostnaderna men däremot inte till kostnaderna för ett utdelningsförfarande. I det läget skulle förvaltaren enligt de regler som gällde fram till 1988 sedan konkursen hade avskrivits återställa den kvarvarande egendomen till gäldenären. I prop. 1986/87:90 föreslogs att den kvarvarande egendomen under vissa förutsättningar i stället skulle tillställas berättigade borgenärer och först om förutsättningarna härför inte var uppfyllda, tillställas gäldenären. Bestämmelser härom upptas i 10 kap. 4 § KL. I och med att konkursen i fråga avslutas genom avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar uttalades i lagmotiven (prop. 1986/87:90 s. 318) att förvaltarens arvode normalt borde utgå enligt taxa, även om borgenären tillställts egendom enligt den nu nämnda bestämmelsen. Om det uppkommit särskilt omfattande merarbete fick avvikelse från taxan ske under de i taxan angivna förutsättningarna.

Högsta domstolen (HD) har genom beslut i fyra mål den 16 november 1998 prövat frågan om tillämpningen av konkursförvaltartaxan. Ett av besluten har refererats i NJA 1998 s. 685. Övriga beslut, som rörde samma frågeställning, meddelades i målen Ö 5328/96, Ö1239/97 samt Ö 3852/97. I det mål som sedermera refererats hade förvaltaren yrkat att konkursen för ett städbolag skulle skrivas av enligt 10 kap. 1 § KL, trots att bouppteckningsed inte hade avlagts, samt att tingsrätten skulle fastställa förvaltarens arvode till 17 500 kr inkl. mervärdesskatt. TSM ansåg att arvode skulle bestämmas enligt gällande taxa eftersom konkursen enligt myndighetens uppfattning inte hade krävt avsevärt mer arbete än normalt. Förvaltaren

anförde till stöd för sin begäran om arvode över taxa bl.a. att det funnits anledning att utreda om någon av de företrädare för bolaget som inte kunnat anträffas kunde misstänkas för brott som avses i 7 kap. 16 § KL. Ersättningen för sådant arbete borde inte vara beroende av om någon slutligen anmälts för brott.

Både tingsrätt och hovrätt fastställde arvodet till taxebeloppet 8 100 kr. Tingsrätten anförde som motivering för beslutet att det med beaktande av boets omfattning inte kunde anses att skälig ersättning för arbetet – även om den översteg det normala taxebeloppet 8 100 kr – kunde anses överstiga den fastställda taxan med mer än hälften, dvs. 12 150 kr. Hovrätten fann inte skäl att ändra tingsrättens beslut.

I HD yrkade konkursförvaltaren bifall till sin i hovrätten förda talan och angav den totala tidsåtgången till 15,5 timmar. RSV bestred ändring. För det fall HD skulle finna att skäl förelåg att överskrida taxan vitsordade verket 15 560 kr, vilket motsvarande ersättning för nedlagd tid beräknad enligt gällande timkostnadsnorm. HD (majoriteten) anförde i huvudsak följande. Regeringen har i 44 § KF bemyndigat DV att fastställa en konkursförvaltartaxa på grundval av den timkostnadsnorm som regeringen har bestämt. Timkostnadsnormen hade för den i målet aktuella tiden bestämts till 1 004 kr inkl. mervärdesskatt. Taxebeloppet 8 100 kr fick mot bakgrund av timkostnadsnormen anses grundat på en beräknad tidsåtgång om ca. 8 timmars arbete. Bestämmelsen i taxan om överskridande av normalbeloppet skulle därför tillämpas först om handläggningen krävt mer än drygt 12 timmars arbete. Vad som framkommit i HD gav inte anledning att göra annan bedömning än den RSV gjort i fråga om den faktiska tidsåtgången. Det hade inte framkommit något som föranledde att de av förvaltaren vidtagna åtgärderna skulle bedömas som överflödiga eller överarbetade. Eftersom den angivna tiden med mer än häften översteg den norm på vilken taxebeloppet grundats skulle ersättningen till förvaltaren därmed utgå enligt huvudregeln i 14 kap. 4 § andra stycket KL. Konkursförvaltare måste uppfylla mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet. Av detta följer att ersättningen till förvaltaren i andra fall än sådana som ersätts med taxebeloppet inte är bunden till timkostnadsnormen. Förvaltarens yrkande fick anses skäligt. Med ändring av hovrättens beslut fastställde HD ersättningen till förvaltaren till 17 500 kr inkl. mervärdesskatt.

Två justitieråd var skiljaktiga och anförde i huvudsak följande. Konkursförvaltartaxan är utformad som en s.k. saktaxa vilket innebär att alla ärenden som faller under taxan i princip skall ersättas med samma belopp, oberoende av den arbetsinsats som krävs i det enskilda fallet. Ett syfte med taxesystemet är att domstol normalt inte skall behöva göra någon särskild prövning av arvodesfrågan i ärenden som omfattas av taxan. Taxan får överskridas om konkursärendet har krävt avsevärt mer arbete än normalt. Denna bedömning får göras med utgångspunkt i om förvaltaren visat

att ärendet krävt arbetsmoment eller arbetsinsatser från hans sida som klart går utöver vad som normalt kan förväntas i en avskrivningskonkurs. För att taxebeloppet skall få överskridas krävs att rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften. Har förvaltaren inte visat att ärendet krävt avsevärt mer arbete än normalt saknas det anledning att göra någon prövning enligt denna särskilda begränsningsregel. Förvaltaren hade till grund för sitt yrkande anfört bl.a. att det inte varit möjligt att etablera kontakt med bolagets företrädare, att något bokföringsmaterial inte kunnat omhändertas och att tre sammanträden för edgång hållits. Det aktuella konkursboet var av liten omfattning och förhållandena i boet hade varit okomplicerade. De arbetsmoment som förvaltaren hade begärt ersättning för var samtliga sådana som normalt kunde förväntas i en avskrivningskonkurs. Förvaltaren kunde inte ansetts ha visat att dessa krävt arbetsinsatser av en omfattning som går utöver vad som normalt kunde förväntas. Förvaltaren kunde inte heller anses ha yrkat ersättning för tidsspillan utöver vad som ingår i taxebeloppet. Överklagandet lämnades därför utan bifall.

2.5.5.3 Andelen avskrivningskonkurser med arvode över taxa

RRV- rapporten 1994:13

RRV har i den granskning av den statliga tillsynen som redovisats i rapporten gjort en undersökning av arvode i bl.a. avskrivningskonkurser. RRV:s undersökning har inbegripit fem olika län, dvs. Stockholms (AB), Kristianstads (L), Skaraborgs (R), Kopparbergs (W) och Norrbottens (BD) län, och avsett konkurser som avslutades 1990 och 1993. Av tabell 2.4 (tabell 10 i RRV:s rapport) framgår att det fanns skillnader mellan länen i fördelningen av avslutade konkurser på avskrivningskonkurser resp. utdelningskonkurser. Störst andel avskrivningskonkurser, ca 70 %, fanns i Stockholms län medan den lägsta andelen, ca 50 %, fanns i bl.a. Kopparbergs län. De länsvisa skillnaderna visade sig vara relativt stabila över åren trots att antalet konkurser hade ökat.

Tabell 2.4 Andelen avskrivningskonkurser, år 1990 och 1993 (1:a halvåret)

Avskrivningskonkurser Län 1990 1993 1990 – 1993 AB 74 77 +3 L 55 56 +1 R 73 70 -3 W 50 50 0 BD*) 50 54 +4 Källa: TSM *)

1991 års värde

Av figur 2.3 (figur 6 i RRV:s rapport) framgår att andelen av samtliga avskrivningskonkurser som avslutades med arvode över taxa ökade i fyra av de fem länen från 1990 till 1993. Den största ökningen fanns i Skaraborgs län.

Figur 2.3 Andelen avskrivningskonkurser med arvode över taxa, år 1990 och 1993 (1:a halvåret)

AB

L

R

W

BD*

0 25 50 75 Procent

AB

L

R

W

BD*

1990 1993

Källa: TSM *)

1991 års värde

RRV har också undersökt förändringarna i medianarvode resp. genomsnittsarvode inom de olika konkurstyperna (för utdelningskonkurser, se avsnitt 2.5.4.3). Det har kunnat noteras att arvodet i avskrivningskonkurser som överstiger taxan generellt sett hade ökat. Av figur 2.4 (figur 7 i RRV:s

rapport) framgår förändringarna länsvis när det gäller medianarvodet resp. det genomsnittliga arvodet.

Figur 2.4 Medianarvodet i avskrivningskonkurser över taxa, år 1990 och 1993 (1:a halvåret)

AB

L

R

W

BD*

0 12000 24000 36000 Kronor

AB

L

R

W

BD*

1990 1993

Genomsnittligt arvode i avskrivningskonkurser över taxa 1990 och 1993

Genomsnittligt arvode AB L R W BD**) Genomsnittligt arvode 1990 (tkr)

19 17 26 23 19

Genomsnittligt arvode 1993 (tkr)*)

21 23 43 19 36

Källa: TSM *)

ABs och Ws uppgifter för år 1993 exkl moms, L och R inkl moms, BD delvis med moms

**)

1991 års värden

De höga värdena i Kopparbergs resp. Skaraborgs län indikerar att det i resp. län fanns avskrivningskonkurser med höga arvoden. Det var enbart i Kopparbergs resp. Kristianstads län som utvecklingen av arvodesnivåerna understeg timkostnadsnormens utveckling inom rättshjälpen. Detta gällde även Stockholms län såvitt avser det genomsnittliga arvodets utveckling.

RRV:s aktstudie (167 akter fördelade på de fem olika länen) visade att minst var femte avskrivningskonkurs som överskred taxan var en konkurs som vid edgångssammanträdet i tingsrätten bedömdes kunna avskrivas omgående.

RRV har också undersökt förändringen i andelen av de totala arvodeskostnaderna i avskrivningskonkurser där arvodet fastställts över taxa.

Av tabell 2.5 (tabell 11 i RRV:s rapport) kan utläsas betydande skillnader mellan länen och att dessa skillnader ökat från 1990 till 1993.

Tabell 2.5 Avskrivningskonkurser över taxa – andel av arvoden i avskrivningskonkurser, år 1990 och 1993 (1:a halvåret)

Län Avskrivningskonkurser över taxa (%)

1990 1993 1990 – 1993

AB 72 68 -4 L 54 55 +1 R 77 92 +15 W 74 74 +/- 0 BD*) 69 85 +16 Källa: TSM *)

1991 års värde.

Tre län hade i stort sett oförändrad fördelning av arvodeskostnaderna i avskrivningskonkurser. I Skaraborgs resp. Norrbottens län hade däremot arvodeskostnaderna i ”överskridandekonkurser” ökat betydligt.

RRV:s aktstudie har inte gett något stöd för bedömningen att förvaltarens arbete med att utreda eventuell brottsmisstanke eller möjlighet till återvinning i avskrivningskonkurser skulle kunna förklara arvodesnivåerna eller andelen överskridanden.

Arvodesenkäten till TSM 1999

Utredningen har i den förut nämnda arvodesenkäten genomfört en undersökning hos samtliga TSM av bl.a. i hur många av avskrivningskonkurserna förvaltarna tillerkänts arvode som överstiger konkursförvaltartaxan. En sammanställning av enkätsvaren redovisas i bilaga 9. I det följande redogörs kortfattat för resultatet av undersökningen i den del den avser omfattningen av de konkurser där konkursförvaltartaxan frångåtts och storleken på det arvode som tillerkänns förvaltaren i dessa fall. Resultaten redovisas regionvis för de olika TSM-områdena.

Av de totalt 497 undersökta avskrivningskonkurserna 1995 hade förvaltaren tillerkänts ett arvode som översteg konkursförvaltartaxan i 235 konkurser eller i 47 %. Lägst antal konkurser med arvode över taxa hade Eskilstunaregionen och Stockholmsregionen (37 resp. 40 %). Göteborgsregionen uppvisade den största andelen konkurser över taxa med 56 % (se vidare tabell i bilaga 9). För 1997 uppgick andelen konkurser med arvode över taxa till 52 %, dvs något högre än 1995. Malmöregionen uppvisade

den lägsta andelen med 43 %, medan Göteborgsregionen fortfarande hade den högsta andelen med 61 %.

När det gäller det genomsnittliga arvodet i de konkurser där förvaltaren tillerkänts arvode över taxan fanns 1995 en spridning mellan 22 172 kr i Karlstadregionen till 50 128 kr i Umeåregionen. Medianvärdena låg mellan 20 000 (Karlstadregionen) och 43 750 kr (Umeåregionen). När det gäller medianvärdena låg dessa 1995 på en ganska jämn nivå mellan 20 000 och 26 250 kr förutom i Umeå- och Göteborgsregionerna som haft högre värden. För 1997 var arvodesnivåerna över lag högre. Genomsnittsvärdena låg mellan 30 893 kr i Eskilstunaregionen och 63 997 kr i Malmöregionen. För Malmös del kan dock noteras att ett fåtal konkurser med särskilt höga arvoden medfört att genomsnittsvärdet blivit högt. Medianvärdet för Malmöregionen är mer jämförbart med övriga regioner, även om medianvärdena för det året uppvisar en större spridning (mellan 22 000 kr i Kalmarregionen och 43 750 kr i Umeåregionen).

En beräkning av genomsnittet av arvode över taxa för samtliga regioner ger för 1995 ett arvode på 34 591 kr och för 1997 40 482 kr.

2.5.6 Arvode och kostnadsersättningar i konkurser som avslutas på annat sätt än genom utdelning eller avskrivning enligt 10 kap. 1 § KL

En konkurs kan avslutas även på annat sätt än genom utdelning eller avskrivning enligt 10 kap. 1 § KL. Ett sådant fall är att konkursen läggs ned på grund av en frivillig uppgörelse enligt 12 kap. 1 § KL. Det kan också inträffa att konkursbeslutet upphävs genom beslut av högre rätt. En annan situation som kan uppstå är att det visar sig att någon fordran inte kan antas komma göras gällande i konkursen. Rätten skall då, efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen (10 kap. 3 § KL). Motsvarande bestämmelse fanns även i ÄKL men var då tillämplig endast i ordinära konkurser. Vid införandet av den nuvarande bestämmelsen i 10 kap. 3 § KL uttalades i lagmotiven (prop. 1986/87:90 s. 317) att det även i mindre konkurser kunde inträffa att inte någon borgenär påkallade utdelning. Skälet härför kunde vara att gäldenären hade förnöjt samtliga sina fordringsägare. Bestämmelsen om omedelbar avskrivning av konkursen gjordes därför tillämplig i alla konkurser.

När det gäller konkursförvaltarens arvode och kostnadsersättning i de konkurser som läggs ned enligt 12 kap. 1 § KL eller skrivs av enligt 10 kap. 3 § KL bestäms arvode till förvaltaren efter de principer för arvode i utdelningskonkurser som redovisats i avsnitt 2.5.1 – 2.5.4. Konkursförvalt-

artaxan är alltså inte tillämplig i något av fallen. Även om konkurser som avses i 10 kap. 3 § faktiskt avslutas genom avskrivning är det formellt sett inte fråga om avskrivning enligt 10 kap. 1 § KL. Kostnaden för förvaltararvode m.m. skall därefter, tillsammans med andra konkurskostnader och massaskulder, betalas av konkursboet. Kvarvarande tillgångar skall återställas till gäldenären. Detta framgår såvitt gäller avskrivningsfallen av 10 kap. 4 § 2 KL och när det gäller en konkurs som läggs ned på grund av frivillig uppgörelse av 12 kap. 2 § andra stycket KL.

När det gäller en konkurs som upphävs av högre rätt skall rätten också, såvitt yrkande därom framställts, pröva parts anspråk på ersättning för kostnader i ärendet. Reglerna i 18 kap. RB är härvid tillämpliga med vissa undantag. Borgenärens kostnad i detta avseende skall dock inte förväxlas med konkurskostnader i KL:s mening, dvs. kostnader enligt 14 kap. 1 § KL. Sådana konkurskostnader kan uppstå även i konkurser som senare upphävs i högre rätt. Ett beslut om konkurs verkställs omedelbart (16 kap. 4 § KL). Förvaltaren kan därför under den tid som hunnit löpa från konkursbeslutet till dess att beslutet upphävs ha lagt ned visst arbete i konkursen eller haft vissa kostnader. Även andra konkurskostnader, såsom kungörelsekostnader, kan ha uppstått. Då högre rätt upphäver konkursbeslutet skall dessa kostnader täckas ur konkursboet, varefter resterande egendom i boet skall återställas till gäldenären. Detta innebär alltså att gäldenären ytterst får svara för konkurskostnaderna oavsett om konkursbeslutet faktiskt upphävts på talan av gäldenären själv.

Bestämmelsen att boet skall betala konkurskostnaderna i dessa fall ifrågasattes vid remissbehandlingen av Konkurslagskommitténs förslag. Enligt Stockholms tingsrätt var det inte rimligt vare sig att gäldenären skulle behöva betala kostnaderna när han felaktigt försatts i konkurs eller att förvaltaren skulle bli utan ersättning för sitt arbete, om boets egendom inte förslog till betalning av kostnaden. Enligt tingsrätten var den rimligaste lösningen att den konkurssökande borgenären fick ersätta kostnaderna.

Departementschefen framhöll i prop. 1986/87:90 (s. 206 f.) att det visserligen var så att förvaltaren, alldeles oberoende av om talan fördes mot konkursbeslutet, genast skulle omhänderta boet och vidta de förvaltningsåtgärder som normalt var förenade med ett konkursutbrott. Det torde emellertid relativt snart kunna bedömas huruvida gäldenärens förhållanden var sådana att konkursbeslutet verkade tveksamt. I sådant fall var det naturligt att förvaltaren avvaktade utgången av högre rätts prövning och fram till dess endast vidtog de allra mest nödvändiga förvaltningsåtgärderna. Trots detta kunde det enligt departementschefen inträffa att det uppkom icke obetydliga konkurskostnader. Han var emellertid inte beredd att föreslå att borgenären skulle bära kostnaderna i de fallen. Borgenären var regelmässigt i den situationen att han inte kunde få betalt hos gäldenären

och det kunde för borgenären vara svårt att bedöma om gäldenären var insolvent. Utgången i högre rätt kunde också bero på att gäldenären först då visat att han hade tillgångar i sådan omfattning att grund för konkursbeslutet saknats. I den situationen borde gäldenären givetvis svara för kostnaderna. Detsamma borde emellertid enligt departementschefen gälla även i övriga fall. Gäldenärens vetskap om att han kunde komma att drabbas av ansvar för konkurskostnader borde förmå honom att redan i tingsrätten göra allt för att undvika ett konkursbeslut. Det var givetvis ändå tänkbart att tingsrättens beslut i efterhand kunde komma att framstå som materiellt felaktigt även mot bakgrund av vad som åberopades av gäldenären där. Med en annan reglering skulle man emellertid riskera att gäldenären var mindre aktiv än han borde vara i den situationen. Mot den bakgrunden förordade departementschefen att den ordning som gällde vid tidpunkten för lagförslaget alltjämt skulle gälla. Bestämmelsen härom kom att tas in i 2 kap. 25 § KL.

En särskild fråga som varit föremål för HD:s bedömning i NJA 1998 s. 214 är frågan om ansvaret för uppkomna konkurskostnader då ett konkursbeslut har undanröjts på grund av grovt rättegångsfel bestående i att gäldenären inte i laga ordning delgetts konkursansökningen och kallelse till förhandling i konkursärendet. HD ansåg att bestämmelsen i 14 kap. 2 § KL om konkursboets kostnadsansvar fick anses bygga på förutsättningen att konkursgäldenären haft möjlighet att i normal ordning framställa invändningar mot konkursansökningen och utföra sin talan i konkursärendet. Denna bestämmelse kunde inte anses tillämplig när gäldenären till följd av ett rättegångsfel berövats denna möjlighet. Det återstod därför att låta staten svara för kostnaderna.

2.6 Kostnader och kostnadsansvar vid konkurs

2.6.1 Inledning

Konkursförfarandet är, som framgått i det föregående, förenat med kostnader av olika slag. Uttrycket konkurskostnader syftar i KL på vissa i lagen särskilt uppräknade kostnader, vilka skall utgå ur konkursboets tillgångar framför andra skulder som boet ådragit sig och innan utdelning till borgenärer kan bli aktuell. En betydelsefull sådan kostnad är konkursförvaltarens anspråk på arvode och kostnadsersättning (14 kap. 1 § första stycket 1 KL). I avsnitt 2.5 har närmare redovisats vilka principer som ligger till grund för beräkningen av förvaltarens arvode i utdelningskon-

kurser och i avskrivningskonkurser. Utöver arvode och kostnadsersättning till förvaltaren utgör även arvode till en rådgivare eller förlikningsman enligt 7 kap. 7 § KL och ersättning till ett sakkunnigt biträde enligt 7 kap. 11 § KL konkurskostnader (nyss nämnda lagrum punkterna 2 – 3). Detsamma gäller gäldenärens anspråk på ersättning i vissa fall för inställelse vid rätten under konkursförfarandet (punkten 7). Som konkurskostnad räknas också ersättning till staten för tillsynen, kostnad för kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen samt kostnad för kallelser och underrättelser till borgenärer som utfärdas i konkursen (punkterna 4 – 6).

Gemensamt för de nu uppräknade konkurskostnaderna är att de skall tas ut av tillgångarna i konkursboet innan fråga om utdelning till borgenärer kan bli aktuell. I den mån tillgångarna inte räcker till att betala kostnaderna skall i de fall annan borgenär än staten varit konkurssökande, denne borgenär svara för kostnaderna upp till högst en tiondel av prisbasbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. I annat fall svarar staten för de sålunda uppräknade konkurskostnaderna. I avsnitt 2.6.2 kommer att närmare behandlas de konkurskostnader som inte utgörs av ersättning till konkursfunktionärer eller gäldenären. Därefter kommer i avsnitt 2.6.3 att beröras bakgrunden till bestämmelserna om sökande borgenärs ansvar för konkurskostnaderna och det ansvar som slutligen åvilar staten i detta sammanhang.

En konkurs för med sig också andra kostnader för staten än de kostnader som faller in under begreppet konkurskostnader. Hit hör bl.a. domstolsväsendets administrationskostnader för handläggningen av konkurser. Därmed avses bl.a. löner m.m. till personal vid domstolarna samt kostnader för lokaler, datorer, kontorsmaterial m.m. Dessa kostnader ersätts inte genom att någon avgift tas ut av konkursboet. Staten tar emellertid ut en ansökningsavgift av den som ansöker om att få en gäldenär försatt i konkurs. Avgiften regleras i förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. I avsnitt 2.6.4.1 redovisas hur de tidigare bestämmelserna om expeditionsavgifter och stämpelskatt liksom den nuvarande ansökningsavgiften tillkommit. I det sammanhanget kommer även att belysas de diskussioner om ekonomiska mål för verksamheten vid domstol som legat till grund för utformningen av ansökningsavgifterna bl.a. i konkurs.

Efter konkursen skall gäldenärens räkenskapshandlingar m.m. i vissa fall tas om hand för förvaring av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten (7 kap. 22 § KL). Om tillsynsmyndigheten kommer att ansvara för förvaringen kommer denna att utgöra ytterligare en kostnad för staten. Bakgrunden till den nuvarande bestämmelsen kommer att behandlas närmare i avsnitt 2.6.4.2.

2.6.2 Konkurskostnader

Som nämnts inledningsvis definieras vissa kostnader i samband med konkurs som konkurskostnader i konkurslagens mening. En av dessa kostnader – arvode och kostnadsersättning till förvaltare – har behandlats i avsnitt 2.5. När det gäller arvode och ersättning till en rådgivare eller förlikningsman fattas beslut av rätten efter hörande av TSM och förvaltaren (14 kap. 15 § KL). Härvid tillämpas i princip samma grunder för arvodesbestämningen som gäller för arvodering av förvaltaren, vilket innebär t.ex. att arvodet skall bestämmas till ett visst belopp i ett för allt och inte får bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Ersättning till sakkunnigt biträde bestäms av förvaltaren (14 kap. 16 § KL). Statens kostnad för arvode och kostnadsersättningar till konkursförvaltare, rådgivare och förlikningsman samt ersättning till sakkunnigt biträde uppgick 1997 till 119 mkr, 1998 till 101 mkr och 1999 till 84,5 mkr.

I detta avsnitt skall närmare behandlas de konkurskostnader som statens tillsyn över konkursförvaltaren, kungörandet av olika beslut och åtgärder under konkursen samt domstolens utskick av kallelser och underrättelser till borgenärerna under konkursen utgör. Eftersom dessa kostnader utgör konkurskostnader i KL:s mening skall de i första hand ersättas ur boet.

Ersättning för statens kostnad för tillsyn i konkurser tas ut genom en särskild tillsynsavgift i konkursen. Avgiften fastställs enligt bemyndigande i 14 kap. 17 § första stycket KL av regeringen i förordningen (1979:972) om tillsynsavgift i konkurs och tas, till skillnad från kungörande- och kallelseavgiften, inte ut i konkurser som avslutas på sätt som anges i 14 kap. 10 § KL, dvs. bl.a. i konkurser som avskrivs enligt 10 kap. 1 §. Avgiften uppgår till ett belopp som svarar mot fem procent av i konkursen fastställda förvaltararvoden upp till sammanlagt 200 000 kr och två procent av den del av arvodena som överstiger 200 000 kr. Bakgrunden till avgiften och hur denna förhåller sig till statens kostnad för tillsynen utvecklas i avsnitt 2.6.2.1.

Statens kostnad för kungörande av beslut och åtgärder i konkursen ersätts genom en kungörandeavgift som tas ut av konkursboet enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. Avgiften är densamma för alla konkurser och uppgår till 3 000 kr. Bakgrunden till denna avgift och närmare om i vilken utsträckning avgiften täcker statens kostnader för kungörande i konkurser redovisas i avsnitt 2.6.2.2.

På motsvarande sätt som när det gäller kungörandekostnader ersätts statens kostnader för kallelser och underrättelser till borgenärerna i konkursen genom en särskild avgift. Avgiften fastställs enligt bemyndigande i

14 kap. 17 § andra stycket KL jämfört med 43 § KF av DV och regleras genom DV:s föreskrifter DVFS 1996:4 A 67 Redovisning av konkurskostnader och uppbörd av avgifter enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna och förordningen (1979:972) om tillsynsavgift i konkurs samt om fastställande av avgift som avses i 14 kap. 1 § första stycket 6 KL. Avgiften uppgår till 250 kr. I avsnitt 2.6.2.3 redovisas de överväganden som legat till grund för införandet av denna avgift.

2.6.2.1 Kostnad för statens tillsyn i konkurser

I avsnitt 2.3 har lämnats en beskrivning av innehållet i den offentliga konkurstillsynen, varvid bl.a. TSM:s organisation och uppgifter har berörts. Som framgått i nämnda avsnitt infördes TSM som särskilt tillsynsorgan år 1980. Dessförinnan sköttes tillsynen över förvaltaren av rättens ombudsman (RO). Denne hade till uppgift att övervaka att förvaltarens verksamhet fullgjordes, bl.a. genom granskning av kvartalsräkningar, halvårsberättelser och annan redovisning från förvaltaren. Vidare skulle RO bistå förvaltaren med råd, avgöra vissa förvaltningsfrågor samt vara ordförande vid förlikningssammanträden. RO hade rätt till arvode ur konkursboet. Den yttersta kontrollen över konkursförvaltningen utövades av konkursdomaren. Genom de förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1980 skulle konkursdomaren helt befrias från denna kontrollskyldighet (bortsett från uppgifter som att utse förvaltare och bestämma arvode till densamme) och TSM tillskapades som särskilt tillsynsorgan i stället för RO.

När det gäller kostnaderna för TSM:s verksamhet skulle dessa, enligt vad som uttalades i förarbetena (prop 1978/79:105 s. 196), i likhet med kostnaden för arvode till RO tas ur konkursboets tillgångar. Ersättningen skulle utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar och skulle bestämmas så att ”staten får täckning för sina kostnader för tillsynen” (nämnda prop. s. 253). Enligt beräkningar som utförts av RSV skulle kostnaderna för TSM:s verksamhet i avsevärd mån understiga de dåvarande kostnaderna för RO (nämnda prop. s. 196). Vidare påpekades att vid brist i boet skulle sökande borgenär i vissa fall få stå för tillsynskostnaden eller del därav. Staten skulle alltså inte ensam behöva stå för tillsynskostnaderna i den mån de inte kunde tas ur boet.

Mot denna bakgrund beslutade regeringen förordningen (1979:972) om tillsynsavgift i konkurs. Vid förordningens tillkomst uppgick tillsynsavgiften till 300 kr i konkurser som avskrevs enligt 185 d § ÄKL. Om konkursen upphörde på annat sätt än genom avskrivning enligt nämnda paragraf skulle TSM bestämma tillsynsavgiften på grundval av den tid som lagts ned beträffande tillsynen i den enskilda konkursen. Detta skulle ske

så snart arvode till förvaltaren slutligen hade bestämts genom ett beslut som vunnit laga kraft.

Genom en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1988 infördes den nuvarande bestämmelsen som innebär att tillsynsavgift inte skall tas ut i de fall konkursen avslutats genom att konkursen avskrivs eller läggs ned eller genom att konkursbeslutet upphävs eller om efterutdelning enligt 11 kap. 21 § KL äger rum. Om konkursen upphör på något annat sätt uppgår som nämnts förut tillsynsavgiften till ett belopp som svarar mot fem procent av i konkursen fastställda förvaltararvoden upp till sammanlagt 200 000 kr och två procent av den del av arvodena som överstiger det beloppet.

Kostnaderna för tillsynsmyndighetens verksamhet uppgick 1999 till 44 mkr. Kostnaderna är beräknade genom att de totala kostnaderna för exekutionsväsendet har fördelats per verksamhetsgren med hjälp av den redovisade arbetstiden. ADB-, porto-, delgivnings- och förrättningskostnader har dock fördelats på resp. verksamhetsgren efter verklig förbrukning. Statens intäkter från tillsynsavgiften uppgick 1999 till 25,6 mkr. I detta belopp ingår emellertid, som berörs nedan i avsnitt 2.6.2.3, även kallelseavgiften. Tabell 2.6 visar hur förhållandet mellan tillsynskostnader och intäkter från tillsynsavgiften har förhållit sig sedan 1995.

Tabell 2.6 Tillsynskostnader och intäkter från tillsynsavgiften för kalenderåren 1995 – 1999 (mkr)

År Tillsynskostnad Intäkt 1995 43 41,0 1996 46 31,0 1997 42 31,8 1998 44 25,1 1999 44 25,6

2.6.2.2 Kungörelsekostnader

Kungörelseannonseringens omfattning

Under handläggningen av en konkurs skall rätten vid flera tillfällen utfärda kungörelser. Bestämmelser om vilka beslut och åtgärder som skall kungöras och i vilken omfattning detta skall ske finns i KL. Förutom konkursbeslutet skall ett beslut om att bevakningsförfarande (inkl. efterbevakning) skall äga rum i konkursen kungöras, liksom det förhållandet att förvaltaren har upprättat ett utdelningsförslag och en slutredovisning. Vidare skall kallelser till edgångssammanträde och sammanträde för prövning av ackordsförslag kungöras, liksom ett beslut om att lägga ned konkursen på grund av frivillig uppgörelse och ett beslut av högre rätt att upphäva ett

konkursbeslut. Kungörelse av konkursbeslutet skall enligt 15 kap. 1 § första stycket KL införas dels i Post- och Inrikes Tidningar, dels i ortstidning i den omfattning som föreskrivs i 3 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. Detta innebär att beslutet skall föras in i den eller de lokala dagstidningar som kan beräknas vara spridda till minst fem procent av hushållen i orten, eller om någon tidning inte kan beräknas ha denna spridning, i de ortstidningar som är spridda till minst 50 procent av hushållen i viss kommun inom det berörda området. Detta tilllämpas dock inte om myndigheten finner det uppenbart att syftet med tillkännagivandet kan nås även om kungörelsen införs enbart i ett mindre antal lokala dagstidningar.

När det gäller övriga åtgärder och beslut under konkursförfarandet, t.ex. ett beslut om nedläggning av konkurs, framläggande av utdelningsförslag och slutredovisning eller beslut om bevakningsförfarande, skall dessa kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i den eller de ortstidningar som rätten bestämmer (15 kap. 1 § andra stycket KL). Tingsrätten får alltså fritt avgöra i vilka tidningar kungörelsen skall tas in utan att bestämmelsen i 3 § kungörandelagen behöver tillämpas.

När det gäller dessa s.k. efterföljande beslut enligt KL gjordes vid 1987 års reform vissa ändringar. Tidigare fanns en bestämmelse om att konkursdomaren vid konkursbeslutet skulle ange vilka tidningar de fortsatta kungörelserna skulle annonseras i och att detta skulle anges i kungörelsen om konkursbeslutet. Genom de ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1988 infördes i stället en föreskrift som innebär att rätten i varje enskilt fall bestämmer i vilka ortstidningar kungörandet skall ske. För det fall besluten inte kommer att kungöras i samma omfattning som konkursbeslutet skall det i kungörelsen om konkursbeslutet anges att den fortsatta annonseringen kommer att ske i ett begränsat antal tidningar (10 § första stycket 7 KF). I 1987 års lagstiftningsärende uttalade dock chefen för Justitiedepartementet att alla fortsatta kungörelser i konkursen normalt borde genomgående införas i samma tidningar. Av övervägandena i propositionen framgår också att en remissinstans efterlyst vägledande uttalande om i hur många tidningar fortsatt annonsering normalt bör ske. Det hävdades att reglerna tillämpades olika av olika konkursdomare. I detta sammanhang uttalades att fortsatta kungörelser (efter konkursbeslutet) borde kunna annonseras i mer begränsad omfattning än kungörelsen av konkursbeslutet som kungörs enligt den s.k. breda principen. Vidare nämndes det i propositionen att DV hade rekommenderat att fortsatt annonsering skulle ske bara i en ortstidning. Departementschefen framhöll dock att det ibland kunde vara fullt motiverat att föra in kungörelsen i ytterligare någon eller några tidningar. Så kunde vara fallet när exempelvis två tidningar har nästan lika stor spridning inom en ort eller om gäldenären drivit verksamhet på mer än en ort. Andra särskilda omständigheter, såsom att antalet

borgenärer är mycket stort, kunde också motivera att kungörelsen infördes i flera tidningar (prop. 1986/87:90 s 169 och 392).

Utredningen har enligt tilläggsdirektiven från den 1 oktober 1998 haft i uppdrag att inom ramen för strävandena att minska konkurskostnaderna överväga bl.a. frågor som har att göra med omfattningen av annonseringen vid kungörande. För att kunna bedöma om det finns skäl att föreslå ändringar när det gäller omfattningen av annonsering i ortspress har utredningen under 1999 genomfört en enkät hos samtliga tingsrätter. En sammanställning av denna enkät redovisas i bilaga 10. Av svaren framgår att kungörandet av själva konkursbeslutet vanligen sker i två eller tre ortstidningar. Vid en del tingsrätter förs annonsen in i olika antal tidningar beroende på var gäldenären har sitt hemvist eller säte. Några tingsrätter utnyttjar möjligheten att begränsa kungörelsen av konkursbeslutet till färre antal tidningar. Oftast är skälet att konkursen skall flyttas över till en annan tingsrätt. Svaren ger vidare vid handen att annonseringen av övriga beslut eller åtgärder i konkursen begränsas i stor omfattning. Ett 60-tal tingsrätter kungör efterföljande beslut och åtgärder i enbart en tidning. Nästan alla tingsrätter anser att de kungör efterföljande beslut och åtgärder i samma tidningar oavsett vilket beslut eller vilken åtgärd som avses.

Kostnader för annonseringen

De kostnader som annonseringen under konkursens handläggning för med sig skall ersättas av konkursboet. Detta sker enligt nuvarande bestämmelser genom att en schabloniserad kungörandeavgift tas ut vid konkursens avslutande. För år 1999 uppgick de totala kungörandekostnaderna till 17,8 mkr medan intäkterna från kungörandeavgiften uppgick till 10,25 mkr. Förhållandena mellan kostnader och avgiftsintäkter fr.o.m. budgetåret 1991/92 framgår av tabell 2.7.

Tabell 2.7 Domstolarnas kostnader för kungörelser i konkurser och statens intäkter från kungörandeavgiften under tiden 1991/92 – 1999 (mkr).

År

Kostnad Intäkt

1991/92

42,7 11,0

1992/93

49,6 19,0

1993/94

44,0 27,0

1994/95

38,0 25,6

1995/96

30,3 22,7

1997

24,3 18,5

1998

20,0 14,0

1999

17,8

*

10,25

*

inkl. kungörelser om ackord i ärenden om företagsrekonstruktion

Den kungörandeavgift som enligt nuvarande bestämmelser bidrar till finansieringen av statens kostnader för kungörandet i konkurs tillkom i samband med att förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna trädde i kraft den 1 juli 1987. Dessförinnan var det normalt sökanden som fick bära kostnaderna för kungörelser i mål och ärenden vid tingsrätt. Några särskilda författningsbestämmelser fanns inte utan betalningsskyldighet ansågs följa av allmänna principer; tingsrätten ansågs utfärda kungörelsen för sökandens räkning. I ordinära konkurser betalades kostnaden av förvaltaren ur boet. Om konkursen behandlades som en mindre konkurs stod staten för kungörelsekostnaderna. Om det efter det att förvaltaren tagit ut sitt arvode fanns tillgångar kvar i boet eller om det fanns krav mot en betalningsskyldig borgenär skulle överskottet inlevereras till DV (dock högst ett belopp som motsvarade de totala konkurskostnaderna).

DV fick 1984 i uppdrag av regeringen att genomföra en utredning om ansökningsavgifter och kungörelsekostnader i domstol. Uppdraget redovisades i en rapport 1985:2 Kungörelsekostnader och ansökningsavgifter m.m. i domstol. Kraven på ett nytt system för finansiering av kungörelsekostnaderna innefattade enligt DV:s mening bl.a. att det nya systemet skulle ge full kostnadstäckning för staten. Systemet för betalning av kungörelsekostnader i mindre konkurser ansågs fungera bra och några förändringar föreslogs därför inte. När det gäller de ordinära konkurserna ansåg DV att systemet med fakturering av kungörelsekostnaderna borde frångås. Ett sätt för statsverket att få täckning för sina kostnader vore att höja ansökningsavgiften. Detta skulle emellertid innebära en höjning av avgiften i både ordinära och mindre konkurser. DV ansåg att det kunde ifrågasättas det rättvisa i att ansökningsavgiften i mindre konkurser skulle vara så beräknad att den bidrog till att täcka kostnaderna för kungörelser i de ordinära konkurserna. Dessutom skulle ett alternativ med höjda ansökningsavgifter innebära att kungörelsekostnaderna inte kom att utgöra konkurskostnader. DV föreslog i stället att konkursboet skulle betala en kungörelseavgift beräknad så att staten totalt sett fick täckning för betalda kungörelseannonser.

Uppfattningen att höjda ansökningsavgifter var en mindre lämplig lösning delades av chefen för Budgetdepartementet i prop. 1986/87:26. I stället borde enligt hans mening den lösningen väljas att konkursbona skulle betala enhetliga kungörandeavgifter som var beräknade så att ”staten totalt sett får täckning för sina utlägg för de kungörelser som konkursdomaren utfärdar i samband med konkurser bortsett från kungörelser om efterbevakning”. Departementschefen ansåg vidare att enhetliga kungörandeavgifter borde, bl.a. av rättviseskäl, införas även i mindre konkurser.

DV hade på grundval av en stickprovsundersökning räknat fram att den kungörandeavgift som konkursboet i ordinära konkurser borde betala var 1 400 kr (1984 års penningvärde). Stickprovsundersökningen omfattade samtliga fakturor med slutsiffra 4 som ställts ut fr.o.m. oktober 1983 till september 1984. I DV:s förslag till förordning, som enligt förslaget skulle träda i kraft den 1 januari 1986, sattes kungörandeavgiften till 1 600 kr. I den av regeringen meddelade förordningen om avgifter vid de allmänna domstolarna som trädde i kraft den 1 juli 1987 uppgick avgiften till 1 700 kr.

Kungörandeavgiften höjdes fr.o.m. den 1 januari 1988 till 2 000 kr och fr.o.m. den 1 januari 1990 till 3 000 kr. Den första höjningen skedde mot bakgrund av att tingsrätterna enligt den konkurslag som trädde i kraft den 1 januari 1988 skulle betala kungörandekostnaderna för utdelningsförslag i alla konkurser. Dessa kostnader hade tidigare när det gällde ordinära konkurser betalats av konkursförvaltaren med boets tillgångar, och en kostnad uppstod endast i de mindre konkurserna där utdelningsförslaget kungjordes genom konkursdomarens försorg. Enligt DV:s beräkningar skulle denna förändring innebära kostnadsökningar som egentligen skulle kräva en höjning av kungörandeavgiften med 500 kr. En höjning av avgiften i denna storleksordning skulle emellertid innebära att staten i de konkurser där någon utdelning inte sker skulle få intäkter som inte skulle motsvaras av någon kostnad. Omfattningen av antalet sådana konkurser var vid den då aktuella tidpunkten inte känt. I avvaktan på ytterligare efterforskningar i den delen föreslogs – och genomfördes – en höjning av kungörandeavgiften på 300 kr varav 50 kr för prisuppräkning.

Den andra höjningen av kungörandeavgiften till dagens nivå, 3 000 kr, trädde i kraft fr.o.m den 1 januari 1990. Höjningen grundade sig på dels en särskild beräkning av kostnaden för kungörande av utdelningsförslag i utdelningskonkurserna, dels en beräkning av den genomsnittliga totala kungörelsekostnaden (exkl. kostnad för kungörande av utdelningsförslag) i samtliga konkurser (dvs. både utdelningskonkurser och övriga konkurser). Mot denna bakgrund föreslog DV en höjning av kungörandeavgiften till 3 000 kr, vilket också genomfördes.

I förordningen om avgifter vid de allmänna domstolarna (10 §) ges DV befogenhet att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställande av förordningen. Med stöd härav har DV i DVFS 1996:4 A 67 meddelat föreskrifter bl.a. om hur kungörandeavgift skall betalas i konkurser som avslutas på sådant sätt som framgår av 14 kap. 10 § KL. I denna grupp ingår konkurser som avskrivs på grund av att konkursboets medel inte räcker till att betala konkurskostnaderna. I sådana fall skall förvaltaren redovisa kostnaderna på en särskild blankett till DV. Om boets tillgångar räcker till att betala förvaltararvodet men inte hela kungörelse- och kallelseavgiften (se härom i det följande) skall förvaltaren leverera in de delar

av tillgångarna som återstår sedan han tillgodogjort sig arvode och andra ersättningar. I konkurser som avslutas på annat sätt än enligt 14 kap. 10 § KL skall förvaltaren betala in kungörandeavgiften på ett särskilt i författningen angivet postgirokonto.

2.6.2.3 Kostnader för skriftliga kallelser och underrättelser till

borgenärer under konkursen

Konkurslagskommittén föreslog i sitt slutbetänkande 1983 att det skulle införas en möjlighet för tingsrätten att i vissa fall ersätta ett kungörelseförfarande med skriftliga underrättelser till berörda borgenärer om detta skulle kunna beräknas förbilliga informationen och det i övrigt framstod som lämpligt. I samband härmed behandlades också frågan om kostnadsansvaret för de kallelser som kom att ersätta kungörelser. Detta ansvar borde enligt kommittén, på samma sätt som när det gäller kungörelsekostnaden, åvila konkursboet. Kostnaden föreslogs vid varje sådant tillfälle tas ut genom en schablonavgift, vars storlek skulle bestämmas av regeringen (se SOU 1983:24 s. 156 f. och 161).

I prop. 1986/87:90 föreslogs när det gäller frågan om förutsättningarna för utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser att ett sådan utbyte skulle ske om det i det särskilda fallet var möjligt. Rätten skulle kunna avstå från utbytet om det fanns anledning anta att kostnaden för tillkännagivandet skulle bli lägre med kungörelse eller om kungörelse i övrigt var lämpligare (prop. 1986/87:90 s 167 f.). Såvitt avser kostnaden för underrättelserna uttalades att ersättning borde utgå till staten för de kallelser och underrättelser som ersätter kungörelser och som alltid sänds med tjänstebrev. I annat fall skulle kostnaden liksom tidigare komma att betraktas som övriga domstolskostnader och betalas av staten. Den nya ordningen borde vidare gälla inte bara de skriftliga underrättelser till borgenären som enligt 15 kap. 2 § KL ersätter kungörelser utan också övriga skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärer som rätten utfärdar i konkursen. Avgiftens storlek skulle det åvila regeringen eller den myndigheten regeringen föreslår att bestämma (nämnda prop. s 375).

I betänkandet Ny konkurslag (SOU 1983:24 s. 157 f.) hade gjorts ett försök att beräkna kostnaden för utsändande av ett skriftligt meddelande baserad på principen om full kostnadstäckning. Kommittén kom därvid fram till en viss kostnad (13 kr för att sända ut en underrättelse) men uttalade samtidigt att det inte utan vidare kunde antas att den totala kostnaden för informationen skulle bli den i exemplet framräknade kostnaden multiplicerad med antalet adressater. Denna slutsats ledde bl.a. fram till att det överlämnades åt domstolen att göra en mer fri bedömning av kostnaderna för de två olika slagen av information dvs. kungörelse eller underrättelse.

I en promemoria angående beräkning av kungörelse- och kallelseavgift i konkurs som upprättats av DV den 15 december 1987 anknöt DV till den kostnadsberäkning som hade gjorts av Konkurslagskommittén 1983. Med en prisuppräkning till 1987 års priser skulle kostnaden per underrättelse uppgå till 17 kr. DV hade på grund av tidsbrist inte gjort någon undersökning av hur många underrättelser som skickades ut per konkurs men hade överslagsvis beräknat antalet till 10 stycken. Detta skulle innebära en kostnad på ca 173 kr. DV ansåg därför att kallelseavgiften skulle fastställas till 200 kr, vilket också skedde fr.o.m. den 1 januari 1988. Avgiften har därefter höjts genom den nu gällande förordningen DVFS 1996:4 A:64 till 250 kr. Det har inte varit möjligt att få någon särskild uppgift om storleken på intäkterna från kallelseavgiften. Dessa intäkter redovisas nämligen tillsammans med tillsynsavgiften som sammanlagt för 1999 uppgick till 25,6 mkr. Det är svårt att uppskatta hur stor del av denna summa som härrör från kallelseavgiften. Detta beror till viss del på att tillsynsavgiften inte tas ut i konkurser som skrivs av på grund av att tillgångarna inte räcker för att täcka konkurskostnaderna, medan kallelseavgift (och kungörandeavgift) tas ut även i sådana konkurser i den mån det efter det att förvaltaren tagit ut arvode m.m. finns tillgångar över (jfr avsnitt 2.6.2.1).

2.6.3 Kostnadsansvar enligt 14 kap. 3 § KL

Konkurskostnaderna skall enligt 14 kap. 2 § KL utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. Som konkurskostnader anses bl.a. kostnad för förvaltararvode (jfr avsnitt 2.5) och sådana kostnader för tillsyn, kungörelse och kallelse som behandlats i avsnitt 2.6.2. I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet skall de enligt 14 kap. 2 § KL betalas av staten. Detta gäller dock enbart i den mån annat inte följer av bestämmelserna om sökande borgenärs ansvar för kostnader enligt 14 kap. 3 § KL. Om en konkurs har uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § KL skall borgenären svara för de kostnader som inte kan tas ur boet, dock högst intill ett belopp om en tiondel av prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Bestämmelser om sökande borgenärs betalningsansvar infördes genom ÄKL och innebar att en sökande borgenär ålades betalningsansvar för konkurskostnaderna i s.k. ursprungliga fattigkonkurser, dvs. konkurser där det vid konkursbeslutet funnits anledning anta att gäldenärens bo inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och några borgenärer inte ställt säkerhet för dessa (185 § ÄKL). Regleringen (188 § första stycket ÄKL) hade sin grund i vilket intresse en sökande borgenär kunde antas ha av att få en gäldenär försatt i konkurs mot sitt bestridande trots att det

fanns anledning anta att boet inte förslog till konkurskostnaderna. Det enda praktiska intresse som borgenären enligt lagmotiven kunde antas ha var att framtvinga en manifestationsed från gäldenären. Ett sådant intresse ansågs inte vara av den arten att kostnaderna för ett konkursförfarande borde drabba staten och dess företrädare. Det kunde därför inte anses obilligt att ålägga den borgenär på vars initiativ konkursen tillkommit att vidkännas kostnaderna för förfarandet, däri inbegripet gottgörelse till god man. En sådan bestämmelse antogs vidare kunna bidra till en minskning av antalet fattigkonkurser genom att en borgenär som visste med sig att han inte kunde vinna annat med konkursen än att chikanera gäldenären skulle låta bli att påkalla konkurs om han ställdes inför utsikten att få betala konkurskostnaderna (se NJA II 1921 s. 612 f.).

I lagmotiven till ÄKL berördes också frågan om sökanden under alla förhållanden borde svara för kostnaderna, dvs. även om ett normalt konkursförfarande kom till stånd. Det ansågs dock rimligt att kräva att sökanden på förhand kunde bedöma den ekonomiska risk som han iklädde sig genom ansökningen och att hans betalningsansvar inte ökade av det skälet att konkursdomaren oriktigt antog att det fanns tillgångar i boet.

Bestämmelserna om ansvaret för konkurskostnaderna i fattigkonkurser blev emellertid föremål för kritik och ansågs vara otydliga genom att det av den dåvarande bestämmelsens ordalydelse närmast verkade som om sökande borgenär skulle stå för konkurskostnaderna även om det visade sig att dessa täcktes av boets tillgångar. I en sådan situation ansågs det emellertid inte finnas några skäl för varför borgenären – som ju bedömt gäldenärens konkursmässighet riktigt – skulle svara primärt framför boet för konkurskostnaderna. I Konkurslagskommitténs betänkande Förenklad konkurs m.m. (SOU 1974:6) övervägdes på nytt frågan om borgenärsansvaret. Det förslag som lämnades innebar att konkurskostnaderna alltid i första hand skulle utgå ur boet så långt detta räcker. Denna ordning skulle tillämpas oavsett om konkursen uppstått på gäldenärens egen eller en borgenärs ansökan. Med konkurskostnader avsågs inte bara arvode och kostnadsersättningar utan även annan kostnad för förfarandet, t.ex. konkurskungörelsen. Om konkursboets tillgångar inte skulle räcka för att betala kostnaderna och konkursen tillkommit på gäldenärens egen begäran fanns inte någon annan lösning än att låta statsverket träda in. Även i konkurs som har uppstått efter ansökan av borgenär borde staten i sista hand svara för att konkurskostnaderna kan infrias. En konkurs tillgodoser i regel även ett allmänt intresse. En sanering kommer till stånd och frågan huruvida gäldenärsbrott har begåtts blir belyst osv. Staten har vidare också betydande fordringsanspråk i konkurser (SOU 1974:6 s. 100 f.).

När det gällde konkurssökande borgenärs ansvar övervägde Konkurslagskommittén om sökande borgenär helt borde befrias från kostnadsansvaret. Som skäl härför påpekade kommittén att den omständigheten att

tillgångarna i boet inte räcker för att betala kostnaderna inte behöver betyda att borgenären varit ute efter att chikanera gäldenären. Konkursen tillgodoser även i dessa fall i allmänhet också övriga borgenärers intressen och innebär en för det allmänna önskvärd sanering. Ur ekonomisk synvinkel innebar det kostnadsansvar som åläggs borgenären inte någon större ekonomisk vinst eftersom de flesta konkursansökningar gjordes av staten eller av gäldenären själv. Kommittén ansåg emellertid trots detta inte att man borde gå så långt som att avskaffa borgenärens ansvar för kostnaderna. Fältet skulle då bli fritt för konkurser som inte tjänar något meningsfullt syfte. Ansvaret borde dock enligt kommittén inte sträcka sig längre än till sådana fall då konkursen avskrivits efter att hela tiden ha handlagts som förenklad konkurs och konkursboet inte räcker till att betala kostnaderna. Genom den begränsningen uppnåddes en överensstämmelse med de dittills gällande reglerna om borgenärsansvaret vid fattigkonkurs. Med hänsyn till att konkursen inte tillgodoser endast sökandens intresse och till att kostnadernas storlek någorlunda borde kunna förutses ansåg kommittén att ansvaret borde begränsas. Det högsta belopp som borgenären borde betala kunde enligt kommittén begränsas till en tiondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (SOU 1974:6 s. 101 f.).

Departementschefen anslöt sig i prop. 1975/76:210 i allt väsentligt till kommitténs förslag. Härvid uttalades att de kostnader som det är fråga om i regel inte uppgick till några större belopp (400 – 600 kr i ursprungliga fattigkonkurser och i övriga fall något större). Kommittén hade inte funnit det lämpligt att formellt undanta staten som sökande borgenär från det nu diskuterade borgenärsansvaret. Departementschefen menade emellertid att man nu borde ta steget fullt ut och låta de nu åsyftade reglerna om borgenärs kostnadsansvar gälla bara enskild borgenärs ansvar. För statens del borde det vara tillräckligt att klargöra att staten alltid i sista hand träder in som ansvarig för konkurskostnaderna (prop. 1975/76:210 s. 177).

Trots att prop. 1975/76:210 avslogs av riksdagen, kom förslagen i propositionen såvitt gäller sökande borgenärs betalningsansvar så småningom att leda till lagstiftning genom Konkurslagskommitténs delbetänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning och den därpå grundade, sedermera av riksdagen antagna, prop. 1978/79:105. Både kommittén (SOU 1977:29 s. 251) och departementschefen (prop. 1978/79:105 s. 233 f.) anslöt sig helt till de förslag som redovisats i den tidigare propositionen.

Den nu diskuterade regeln om sökande borgenärs betalningsansvar trädde i kraft den 1 januari 1980 och togs in i 188 § första stycket ÄKL och sedermera även i KL.

Ikraftträdandet av KL den 1 januari 1988 innebar bl.a. att de olika handläggningsformerna för ordinär och mindre konkurs slogs samman till en enhetlig handläggningsform (se avsnitt 2.2.3). Detta inverkade på frågan om borgenärs ansvar för konkurskostnader på så sätt att skiljelinjen

mellan ordinär konkurs och mindre konkurs inte längre kunde användas för uppdelning av avskrivningsfallen. Enligt de dittills gällande reglerna var borgenären alltid befriad från kostnadsansvar om konkursen från början handlades som en ordinär konkurs. Detta gällde även om det senare skulle visa sig att tillgångarna inte räckte för att betala konkurskostnaderna. Å andra sidan hade borgenären en skyldighet att i begränsad omfattning svara för konkurskostnaderna i de fall konkurser från början handlades som en mindre konkurs för att den var av enkel beskaffenhet, om det senare skulle visa sig att tillgångarna inte räckte för att betala konkurskostnaderna, trots att detta inte kunde förutses då konkursen inleddes. I prop. 1986/87:90 (s. 377) uttalas att det egentligen saknas anledning att låta den omständigheten att konkursdomaren beslutar om ordinär konkurs vara avgörande för borgenärens kostnadsansvar. I stället ålades annan sökande borgenär än staten en generell skyldighet att i den utsträckning som boet inte förmår bära konkurskostnaderna, betala dessa intill ett visst högsta belopp, om konkursen avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar enligt 10 kap. 1 § KL. I övrigt överensstämde den bestämmelse som fr.o.m. den 1 januari 1988 trädde i kraft – och som alltjämt gäller – med den reglering som tidigare fanns i 188 § första stycket andra – femte meningen ÄKL.

2.6.4 Andra kostnader i samband med konkurs

Som framhållits inledningsvis är konkurshanteringen även förknippad med andra kostnader för staten än de kostnader som följer av statens slutliga ansvar för konkurskostnader i KL:s mening. Tingsrättens administrationskostnader (löner, lokal m.m.) för konkursärenden uppgick år 1999 till 92,6 mkr. Motsvarande kostnad var 98 mkr för 1998, 99 mkr för 1997, 102,1 mkr för 1996 och för budgetåret 1995/96 (18 månader) 144 mkr. Härtill kommer även kostnad för behandlingen av konkursärenden i överrätt. Dessa administrationskostnader finansieras genom skattemedel och är alltså, till skillnad från statens tillsynskostnad, inte att betrakta som en konkurskostnad.

Ytterligare en ”tillsynskostnad”, som inte inräknats i den tillsynskostnad som enligt vad som redovisats i avsnitt 2.6.2.1 utgör konkurskostnad, är kostnaden för den förvaring av gäldenärens räkenskapshandlingar m.m. som enligt 7 kap. 22 § KL skall ombesörjas av TSM, om förvaltaren inte anser att han bör bevara dem och om materialet inte kan återställas till gäldenären. Denna kostnad, som för 1999 uppgick till 7,4 mkr, belastar förslagsanslaget ”Förrättningskostnader” och disponeras av KFM. I avsnitt 2.6.4.2 kommer de nuvarande bestämmelserna om förvaring av gäldenärens räkenskapshandlingar att behandlas närmare.

2.6.4.1 Ansökningsavgift i samband med konkursansökan

Kostnaderna för domstolarnas administration när det gäller handläggning av konkurser finansieras till största delen av skattemedel. En viss del av kostnaden finansieras emellertid, på samma sätt som domstolarnas verksamhet i övrigt, av en ansökningsavgift som tas ut samband med konkursansökan. Bestämmelser härom ges i förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna.

Ansökningsavgift skall betalas av den som anhängiggör en konkursansökan. Befriad från skyldighet att betala avgift är emellertid den som ansöker om att själv få bli försatt i konkurs. Ansökningsavgiften uppgår sedan den 1 september 1996 till 500 kr.

Vid införandet av 1921 års konkurslag fanns bestämmelser om avgift vid ansökan om konkurs i form av stämpelavgift i förordningen (1914:383) angående stämpelavgiften och i form av expeditionslösen i förordningen (1883:64) angående expeditionslösen. Stämpelavgiften var, i vart fall såvitt gäller enskilda handlingar, att behandla som skatt, medan syftet bakom lösen i stället var att den som påkallade offentlig myndighets bistånd skulle bidra till förvaltningskostnaderna. Genom införandet av stämpelskattelagen (1964:308) samlades bestämmelser om stämpel på enskilda handlingar i en lag, medan bestämmelser om stämpel på offentliga handlingar och lösen reglerades i expeditionskungörelsen (1964:618). När det gällde storleken av lösenavgiften och frågan om grunderna för hur denna skulle beräknas ansåg den särskilt tillkallade utredningsmannen (SOU 1961:37 Stämpel- och expeditionsavgifter) att det var uteslutet att göra någon beräkning av statsverkets verkliga kostnader om det därvid skulle tas hänsyn till de allmänna kostnaderna för den berörda myndigheten. I stället skulle graderingen göras mer schabloniserad. I propositionen med förslag till stämpelskattelag uttalade departementschefen att självkostnadsprincipen skulle vara vägledande såtillvida att avgifterna inte i något fall fick överstiga statsverkets självkostnader för expeditionen (prop 1964:75 s. 312).

År 1977 gav regeringen i uppdrag åt en särskild utredare att se över bl.a. reglerna om stämpelskatt och expeditionsavgift. Utredningen, som antog namnet Stämpelskatteutredningen, redovisade sina förslag bl.a. i delbetänkandet Avgifter vid tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7). Enligt direktiven skulle översynen i första hand syfta till ett förenklat och mer lättöverskådligt system. Behovet av förenklingar ansågs särskilt påtagligt i fråga om expeditionsavgifterna. I betänkandet lämnades förslag till en särskild förordning som tar upp de avgiftsregler som avser tingsrätterna. Av direktiven framgick också att utredningens översyn av avgiftslistan skulle bygga på självkostnadsprincipen. Utredningen skulle förutom grövre schabloner överväga om ”prestationer för vilka expeditionsavgifter nu tas ut i

stället kan beläggas med kostnadstäckande avgifter av det slag som numera tillämpas vid en rad statliga myndigheter”.

I sina överväganden konstaterade Stämpelskatteutredningen att ett beslut som innebär att kostnaderna i en verksamhet helt eller till viss del skall täckas av avgifter innebär att ett ekonomiskt mål läggs fast för verksamheten. Frågan om kostnadstäckning blir härigenom föremål för beslut på den politiska nivån där olika intressen kan vägas mot varandra. Den myndighet som har ansvaret för verksamheten får en klar utgångspunkt för sin ekonomiska uppföljning. Den som konfronteras med en avgift får vidare en motivering till avgiftens höjd. Utredningen konstaterade också att frågan om avgiftspliktens omfattning i de allmänna domstolarna tidigare hade behandlats av 1953 års Stämpelutredning men att något klart ekonomiskt mål inte hade formulerats (Ds B 1980:7 s. 142).

När det gällde frågan om att formulera ett ekonomiskt mål för verksamheten vid domstolarna framhöll Stämpelskatteutredningen att de statsfinansiella aspekterna och önskemålet om ett rättvist kostnadsansvar måste vägas mot argument som hänger samman med den särskilda karaktär som verksamheten vid domstol har. I en del fall utesluter denna avgiftsfinansiering. Vidare anfördes (Ds B 1980:7 s 143):

”En generell invändning som ibland förs fram mot avgiftsbeläggning av samhällets prestationer är att en verksamhet i första hand kommit till för det allmännas bästa och inte primärt för att betjäna den som anlitar verksamheten. Detta argument har dock i en rad fall inte ansetts utgöra något hinder mot statsmakternas beslut om avgiftsbeläggning. Sålunda belastar kostnaderna för en rad av samhällets kontrollfunktioner de kollektiv som på ett eller annat sätt föranleder kontrollen. Någon värdering av hur stor samhällets nytta av kontrollverksamheten är i förhållande till avgiftsbetalarnas har inte gjorts. Statsmakterna har i stället bedömt det som rimligt att de som föranleder verksamheten helt får täcka kostnaderna för denna med avgifter, även om verksamheten också är av betydande värde för samhället.”

Mot denna bakgrund lämnade utredningen förslag till vilka ekonomiska mål som borde gälla för de olika verksamheter som förekommer vid domstolarnas målenheter och vid inskrivningsmyndigheter. En utgångspunkt var därvid att avgift vid tingsrätterna skulle tas ut som avgift för olika begärda åtgärder och inte för den utgående handlingen i sig eller för registrering eller prövning av en ansökan. De ekonomiska målen innebar alltså att hela eller delar av självkostnaden för olika mål och ärenden skulle täckas av avgifterna. När det gäller verksamheten vid en målenhet delade utredningen upp denna i olika grupper. Beträffande gruppen lagsökningar och betalningsföreläggande gjordes en beräkning av självkostnaden för handläggningen av dessa mål. På grundval av denna beräkning föreslogs en ansökningsavgift. Utredningen ansåg att principen om full kostnadstäck-

ning här borde gälla som ekonomiskt mål. Motsvarande ekonomiska mål föreslogs emellertid inte när det gäller övriga dispositiva tvistemål (FTmål och ordinära tvistemål) och inte heller i de indispositiva tvistemålen.

När det gäller konkurs- och ackordsärenden konstaterade utredningen att konkurskostnaderna bestod i konkursdomarens och förvaltarens utlägg för boets räkning, förvaltarens arvodesfordran och en tillsynsavgift enligt förordningen (1979:9872) om tillsynsavgift i konkurs. Det hade beräknats att omkring 80 procent av alla konkurser skulle komma att handläggas som mindre konkurs (enligt de regler som hade trätt i kraft den 1 januari 1980) och att konkurskostnaderna i dessa konkurser i allmänhet helt eller delvis skulle till övervägande del stanna på statsverket. Utredningen framhöll att det skulle kunna övervägas att ålägga konkursboet ansvar också för kostnaderna vid konkursdomstolen. Utredningen valde dock att inte lämna ett sådant förslag, bl.a. eftersom detta skulle förutsätta att avgiften i det enskilda fallet beräknades på grundval av det arbete som utförts av domstolen. Utredningen förordade i stället att en avgift skulle tas ut i konkursärenden på samma sätt som övriga avgifter i förordningen om avgifter vid tingsrätt. Ingen beräkning hade dock gjorts av självkostnaden. I ordinära konkurser föreslogs den schablonavgift som hade föreslagits beträffande vanliga tvistemål. När det gällde mindre konkurser föreslog utredningen att någon avgift inte skulle tas ut.

Utredningens förslag om att fastställa ekonomiska mål för delar av verksamheten vid tingsrätt fick emellertid inte gehör hos regeringen. Även om det under hösten 1980 hade skett avgiftshöjningar som innebar att avgifterna i vissa delar låg på en nivå som överensstämde med utredningens förslag förklarade chefen för Budgetdepartementet att han inte var beredd att föreslå att ekonomiska mål sattes upp för verksamheten. I stället borde schablonmässiga avgifter tas ut vilka, på samma sätt som fram till den tidpunkten, skulle fastställas av regeringen med den begränsningen att avgifterna inte fick sättas högre än kostnaderna (prop. 1981/82:31 s. 9 f.). Förslagen i propositionen ledde bl.a. till ändringar i expeditionskungörelsen som innebar att avgiften för ansökan om konkurs fr.o.m. den 1 juli 1982 bestämdes till 150 kr.

Stämpelskatteutredningens förslag om en särskild förordning om avgifter vid tingsrätt ledde emellertid så småningom till införandet av förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. Ansökningsavgiften i konkurs sattes i denna förordning till 200 kr. Avgiften höjdes därefter 1996 så att den fr.o.m. den 1 september det året uppgår till 500 kr.

2.6.4.2 Förvaring av gäldenärens räkenskapsmaterial m.m.

Inledning

I 7 kap. 22 § KL regleras den situationen att gäldenären efter konkursens avslutande inte kan ta hand om räkenskapsmaterialet eller andra handlingar rörande boet. Orsaken till detta kan t.ex. vara att gäldenären varit en juridisk person som upplösts genom konkursen eller att gäldenären är oanträffbar. Av regeln framgår att det ankommer på förvaltaren att avgöra om materialet skall förvaras hos TSM eller om det är lämpligare att förvaring sker hos förvaltaren. Beroende av valet kommer ansvaret för förvaringskostnaderna att utfalla olika. Om TSM bevarar materialet svarar staten för finansieringen och om förvaltaren väljer att själv fortsätta bevarandet måste han avsätta medel ur konkursboet för förvaringskostnaderna. I sist nämnda fall kommer borgenärerna att finansiera förvaringen genom minskad utdelning i konkursen.

Med utgångspunkt i förarbetena till 1979 och 1987 års reformer (SOU 1977:29, prop. 1978/79:105 och prop. 1986/87:90), Domstolsverkets rapport Översyn av vissa konkursrättsliga föreskrifter, DV-rapport 1992:2 (se avsnitt 4.2.4), Riksskatteverkets fördjupade anslagsframställning för åren 1997 – 1999 för skatteförvaltningen och exekutionsväsendet, bil 1 (se avsnitt 4.2.5), Konkursförvaltarkollegiernas Förenings skrift ”Synpunkter på det obeståndsrättsliga regelsystemet” (se avsnitt 4.3.7), Översyn av redovisningslagstiftningen (SOU 1996:157) och prop. 1998/99:130 samt synpunkter som framförts av företrädare för åklagar- och skatteväsendet, följer nedan en beskrivning av bakgrunden till nuvarande förhållanden liksom en kortfattad framställning av reformönskemålen (se vidare under ovan angivna avsnitt).

Här bör inledningsvis erinras om att man får skilja mellan gäldenärens räkenskapsmaterial och andra handlingar, dvs. det material som förvaltaren har tagit hand om enligt 7 kap. 12 § KL, och boets räkenskapsmaterial, dvs. det bokföringsmaterial som förvaltaren är ålagd att bevara enligt 7 kap. 19 § KL. De frågor som aktualiserats i detta avsnitt avser enbart gäldenärens handlingar.

Bakgrunden till nuvarande reglering

Vid 1979 års reform uttalade departementschefen att han anslöt sig till Konkurslagskommitténs förslag (SOU 1977:29 s. 264 f.) om att det borde ankomma på förvaltaren att avgöra om han själv eller TSM skulle svara för förvaringen av gäldenärens bokföringsmaterial. Denne skulle i likhet med TSM vara underkastad t.ex. bokföringslagens regler om förvaring. Praktiska hänsyn borde vara utslagsgivande. Departementschefen framhöll

dock att TSM torde ha större möjligheter till en rationell och inte så dyrbar förvaring (prop. 1978/79:105 s. 183 och 349). I 206 § ÄKL inflöt en bestämmelse att, om hinder förelåg att återlämna det till gäldenären, förvaltaren skulle överlämna ”böcker och andra handlingar rörande boet” till TSM, om han inte ansåg sig böra bevara materialet själv. Vid 1987 års reform ansågs att regleringen borde kvarstå. RSV hade emellertid, med instämmande av flera KFM, under remissbehandlingen förordat en kortare förvaringstid än de tio år som föreskrevs i bokföringslagen. Orsaken var att förvaringen hade kommit att medföra praktiska problem och höga kostnader för det allmänna. Departementschefen hänvisade emellertid till de uttalanden som gjorts i propositionen till bokföringslagen (prop. 1975:104 s. 194 f.) om skälen för att arkiveringstidens längd skulle vara tio år, nämligen hänsynen till den allmänna preskriptionstiden och strävan att uppnå samstämmighet med skatteförfattningarna. Även möjligheten till eftertaxering efter utgången av den normala femårsperioden på grund av skattebrott framhölls. Särskilt frågor om utredningar av skattebrott ansågs ha giltighet i konkurssammanhang. Dessutom hänvisade departementschefen till den då pågående utredningen om betalningsansvar för juridiska personers skulder (prop. 1986/87:90 s. 278).

Reformönskemål

I DV-rapporten ”Översyn av vissa konkursrättsliga föreskrifter” (DVrapport 1992:2) behandlades frågan om förvaringen av gäldenärens räkenskapsmaterial m.m. på nytt (s. 50). I rapporten hänvisas till en av RSV utarbetad promemoria (bil. 2 till DV-rapporten). Promemorian grundade sig bl.a. på en enkät utförd 1991 av RSV. Av denna framgick att i flertalet TSM-distrikt (15 av 22 stycken) förvaltaren föredrog att överlämna materialet till TSM i stället för att själv bevara det. RSV uppskattade grovt den sammanräknade årskostnaden för TSM:s förvaring till 2,7 mkr. RSV förordade en förkortning av förvaringstiden, eftersom det endast inom de närmaste åren efter det att konkursen avslutats fanns ett intresse av handlingarna. RSV framhöll också att gällande bestämmelser eller lagmotiv inte gav vägledning om efter vilka principer förvaltaren skulle välja förvaringsalternativ. Då syftet med förvaringen var det allmännas intresse av utredning om brott och näringsförbud, skatterevision etc., ansåg RSV det lämpligast att en myndighet ombesörjde den. Förvaltaren borde dock inte fråntas möjligheten att ansvara för arkiveringen. Kostnader uppkom i båda fallen och frågan var vem som skulle betala. RSV ansåg att det utdelningsbara beloppets storlek i konkursen inte borde vara beroende av om förvaltaren valde att själv förvara materialet eller överlämna det till TSM. Förvaltaren borde i stället ta praktiska hänsyn vid valet av förvaringsor-

gan. Kostnaden borde enligt RSV tas ur boet oavsett vem som ombesörjde arkiveringen. RSV föreslog att staten borde ges rätt att ta ut en ersättning för TSM:s faktiska kostnad. Detta kunde lämpligen ske genom en höjning av tillsynsavgiften att omfatta den faktiska kostnaden för bevarandet eller genom en schabloniserad kostnad.

RSV gjorde under 1994 en ny undersökning hos TSM om hur materialet brukade bevaras. Denna undersökning gav vid handen att tillämpningen av 7 kap. 22 § KL varierade inom landet. Kostnaden för TSM:s förvaring uppskattades för budgetåret 1992/93 till 4,5 mkr. Enligt uppgift från RSV uppgick kostnaden för budgetåret 1995/96 till 7,5 mkr (12 mån), 1997 till 6,4 mkr, 1998 till 6,65 mkr och 1999 7,415 mkr. Till nämnda belopp kommer den arbetsinsats som förvarandet medför för TSM:s personal.

I RSV:s anslagsframställning avseende budgetåren 1997 – 1999 togs frågan upp på nytt (bil. 1, s. 22 f.). RSV vidhöll att det inte var tillfredsställande att frågan om vem som svarade för förvaringen var beroende av förvaltarens val. Om förvaltaren beslutade att själv bevara materialet drabbade kostnaden borgenärerna i form av minskad utdelning, och staten kom att svara för kostnaden om valet föll på TSM. RSV konstaterade att det främst var i det allmännas intresse, dvs. tillgänglighet för skattemyndigheternas revisioner och de brottsbeivrande myndigheternas förundersökning, som materialet måste bevaras. Ett skäl för att förvaringen borde ske på boets bekostnad var att den ursprungligen ålegat gäldenären. Den var därför förutsebar i konkurssituationen och kunde jämföras med konkursboets skyldighet att ta hand om miljöfarligt avfall. Förvaltaren ansågs vidare vara den som hade den bästa kännedomen om materialet och ombesörjde kontakterna med de myndigheter som haft ett intresse av detsamma. Dessutom fanns det en risk för att TSM:s hantering kunde bli onödigt dyrbar då myndigheten för säkerhets skull bevarade allt material på grund av bristande kännedom om dess innehåll. RSV:s slutsats blev att gäldenärens räkenskapsmaterial m.m. borde förvaras genom förvaltarens försorg och på konkursboets bekostnad. I fråga om förvaringstiden förordades fortfarande en förkortning till fem år från utgången av det kalenderår då gäldenärens senaste räkenskapsår avslutades, dock med möjlighet till förlängning. De argument för en tioårig förvaring som framhållits dels i förarbetena till bokföringslagen (prop. 1975:104 s. 194 f.), dels vid 1987 års reform (prop. 1986/87:90 s. 278 f.) ansågs inte längre ha samma bärkraft. Den övervägande andelen arkivhandlingar rörde aktiebolag. Dessa upplöses genom konkursen. Någon eftertaxering eller något ställföreträdaransvar kunde inte göras gällande i dessa fall. Reglerna om omprövning av taxeringsbeslut kunde motivera en förvaringslängd om sex år. Det enda skälet för att behålla en tioårig förvaringstid ansåg RSV vara hänsynen till reglerna om tioårig preskription av de allvarligaste skattebrotten. RSV ifrågasatte dock om frekvensen av sådana förundersökningar

avseende brott begångna mer än sex år före konkursutbrottet motiverade den dyrbara arkiveringen. Åklagarmyndigheten borde kunna överta ansvaret för materialet efter denna tid vid behov.

I Konkursförvaltarkollegiernas Förenings skrift ”Synpunkter på det obeståndsrättsliga regelsystemet” (s. 23 f.) förordas att staten skall svara för kostnaden. Som skäl anges att det är i det allmännas intresse av brottsbeivrande som förvaringen sker av gäldenärens material. Den nedgång av antalet konkurser som kan förutses, torde även nedbringa kostnaderna. Föreningen anser även att förvaringstiden bör inskränkas mera än vad RSV föreslagit.

I betänkandet Översyn av redovisningslagstiftningen (SOU 1996:157) föreslog Redovisningskommittén en kortare arkiveringstid, sex år, för räkenskapsmaterial enligt bokföringslagens bestämmelser härom. Skälen var i huvudsak att det ansågs medföra svårigheter att under så lång tid som tio år tillgodose bokföringslagens krav på förvaring med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen samt för de stora företagen att förvara stora mängder arkivmaterial bl.a. av kostnadshänsyn. Intresseavvägningen mellan de praktiska olägenheter en lång förvaringstid medför och myndigheters och domstolars behov av utredningsmaterial resulterade i att Redovisningskommittén föreslog en förvaringstid om sex år (SOU 1996:157 s. 301 f.). Under remissbehandlingen förordade RSV en förvaringstid på tio år för räkenskapsmaterial med hänsyn till det kontrollbehov som gör sig gällande i samband med skatte- och brottsutredningar. Verket poängterade också företagens möjligheter att enligt bokföringslagen kunna få tillstånd att makulera räkenskapshandlingar att det i dag finns kostnadseffektiva metoder att lagra räkenskapsuppgifter på olika optiska eller magnetiska medier. I en inom Justitiede