om svensk havsresursverksamhet
Regeringens proposition
1983/84: 10
om svensk havsresursverksamhet
beslutad den IS december 1983.
Regeringen förelägger riksdagen vad som upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokollet för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
"THAGE G PETERSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen anges de allmänna utgångspunkterna och förutsättningarna för den svenska havsresursverksamheten samt föreslås åtgärder för
att främja denna. Åtgärderna syftar i första hand till ett bättre nyttjande av havsresurserna 1 och utanför Sverige.
Propositionen redogör för svensk offshoreindustri och dess utveckling under de senaste åren samt förutsättningarna för en utökad verksamhet. I
propositionen föreslås åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling.
Åtgärderna innebär att inom styrelsen för teknisk utveckling (STU) skall
havsteknikområdet ges stor vikt iven under de närmaste budgetåren. Det
innebär vidare att ett treårigt program med särskilt anvisade medel genomförs av statens industriverk (SIND). Programmet startar den I juli 1984 och genomförs med hjälp av en rådgivande programstyrelse som inrättas av regeringen. Beräknad kostnad för programmet är högst 20 milj. kr., varav
för budgetåret 1984/85 högst 7 milj. kr. Av dessa medel avsätts högst 0,7 milj. kr. för kansli m. m. hos SIND samt för utökad utredningsverksamhet
av delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH). DSHs
nuvarande roll och verksamhetsformer bör i stort sett bestå.
Frågan om geologisk kartering av den svenska kontinentalsockeln be-
handlas.
I propositionen redogörs även för den nya internationella havsrättskon-
ventionen och den svenska synen på havsrätten. Vidare behandlas frågan
om en sammanhållen svensk polarpolitik. 1 Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 10
Propositionen behandlar samverkan mellan civila och militära intressen-
ter inom havsteknikområdet.
Vidare behandlas frågor om havsforskning vad gäller bl.a. forskningsfartyg.
Propositionen redovisar regeringens syn på den verksamhet som baseras på odling av fisk, skaldjur och alger. Bl.a. aviseras ökade insatser för
forsknings- och utvecklingsarbete på detta område.
Slutligen behandlas i propositionen också frågor kring former och metoder för fysisk planering av kust- och havsområdena samt kunskapsförsörjningen för en sådan planering.
Utdrag
PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-12-15
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Gustafsson, Peterson, Bodström, R. Carlsson, Hellström, Thunborg
Proposition om svensk havsresursverksamhet
Chefen för industridepartementet, statsrådet Peterson anför:
1 Inledning
Svensk havsresursverksamhet omfattar en mängd olika aktiviteter, som t.ex. fiske, utvinning av olja och andra mineraliska ämnen, yrkessjöfart och havsövervakning. Kustområdena används i stor utsträckning också för rekreation och friluftsliv. Havsresursverksamheten omfattar också det arbete som bedrivs för att skydda havsområden från miljöstörande påverkan, liksom forskning, mätningar och undersökningar i anknytning till havet. Vidare brukar man dit räkna internationellt samarbete för olika syften rörande havet samt den havsresursinriktade produktion som olika företag bedriver.
Frågor med anknytning till havsresursverksamhetens olika delområden handläggs i vårt land av ett stort antal myndigheter och organ. Forskning kring havsresurserna bedrivs vid en mängd universitetsinstitutioner och högskolor samt vid centrala förvaltningsmyndigheter och forskningsinstitut. Det förekommer forsknings- och utvecklingsarbete även i privat regi. Ett stort antal företag och kommunala organ arbetar inom havsresursområdet.
I strävan att stimulera till en fortsatt ekonomisk tillväxt i Sverige måste vi utnyttja alla möjligheter till effektivare resursanvändning. Havsresursområdet är i många avseenden ett obearbetat verksamhetsfält. Insatser på
detta bör därför i betydande utsträckning kunna bidra till att öka sysselsättningen och stärka vår ekonomi. Mot bakgrund härav har redan vidtagits vissa åtgärder inom havsresursomrädet. Ytterligare åtgärder är dock angelägna. Ett omfattande utredningsarbete inom havsresursområdet är nyligen genomfört. Med detta som utgångspunkt finns nu förutsättningar att, inom ramen för en sammanhållen svensk syn på havsresursverksamheten, genom olika åtgärder främja verksamheten och en samordning av denna. Innan jag och övriga berörda statsråd närmare utvecklar de åtgärder m. m. som hör till havsresursverksamhetens olika delområden vill jag ange några grundläggande gemensamma utgångspunkter.
2¶Utgångspunkter för den fortsatta svenska havsresursverksamheten
Haven har stora outnyttjade resurser och kommer i framtiden att spela: en allt större roll för försörjningen med livsmedel och olika mineraliska
ämnen, framför allt olja och gas. Först under de senaste decennierna har
haven börjat användas för annat än transporter och fiske. Utvecklingen har också inneburit att strandstaterna gjort anspråk på allt större delar av haven samtidigt som den fria tillgången till exploateringsbara områden successivt minskat. Vetskapen om tillgångarnas begränsning har lett till olika konflikter mellan stater. Förenta Nationernas tredje havsrättskonferens slutförde under år 1982 sitt arbete med en konvention om havens nyttjande. Sverige underteck-
nade konventionen i december 1982, men har ännu inte ratificerat denna.
Konventionen skall ersätta 1958 års Genévekonventioner och innebär ett
viktigt steg för att stärka den för havet gällande rättsordningen.
En sammanhållen svensk syn på havsresursverksamheten är viktig för
vårt deltagande i internationellt samarbete. En långsiktig politisk målsättning är en viktig förutsättning för beslut om investeringar i exempelvis forskning och utveckling eller produktionsmedel på havsresursområdet. Ett stort antal svenska företag deltar redan i den internationella offshore-
verksamheten och söker också finna nya former för en utökad verksamhet, f.n. framför allt i den norska delen av Nordsjön. Förutsättningarna för ett utökat nordiskt samarbete är stora inom havs-
resursområdet.
Det internationella havsresurssamarbetet blir alltmer betydelsefullt. Det gäller bl. a. mellanstatliga överläggningar för att fastställa territoriella gränser och regler för vilka aktiviteter som är tillåtna inom olika havsområden.
Inom miljöområdet har under senare år ett omfattande internationellt samarbete utvecklats inom ramen för de olika konventioner som har utarbetats till skydd för den marina miljön och de levande resurserna i haven.
Sverige har anslutit sig till ett flertal av dessa konventioner som behandlar utsläpp av olika typer av föroreningar från landbaserade källor, från fartyg eller genom dumpning. Konventionerna förutsätter ett omfattande samarbete när det gäller forskning i och övervakning av de havsområden som omfattas av konventionerna.
Anspråken på haven ökar således och som en följd härav ökar riskerna för en negativ inverkan på havsmiljön. Gemensamma åtgärder är därför nödvändiga för långsiktig hushållning med havens resurser och för att skydda haven mot överexploatering och föroreningar. Detta gäller även polarområdena, dvs. Arktis och Antarktis. En sammanhållen svensk syn på polarområdena måste utformas med hänsyn tagen till skilda intressen. Dessa intressen har med nödvändighet olika tidsperspektiv beroende på dels vilket polarområde det gäller, dels det särskilda intressets natur. I såväl Arktis som i Antarktis finns dock anledning att söka främja internationellt samarbete. Jag kommer senare att närmare utveckla behovet av industriella åtgärder vad gäller Arktis. Därefter kommer chefen för utrikesdepartementet och statsrådet I. Carlsson att redogöra för andra åtgärder inom ramen för en svensk polarpolitik.
De svenska havsområdena kommer att få ökad betydelse för den inhemska försörjningen med livsmedel och på lång sikt troligen även mineral. Dessa områden är emellertid inte tillnärmelsevis lika väl utforskade och kartlagda som motsvarande tillgångar på land. Havet är den del av svenskt intresseområde som är minst utforskad.
Det ökande utnyttjandet av havet som vi långsiktigt kan se framför oss även vad gäller svenska havsområden ökar riskerna för intressekonflikter. Genom översiktlig planering av havsresursernas utnyttjande kan vi skapa underlag för sådana avvägningar som behövs för att lösa konflikterna. Den fysiska riksplaneringen, som har utvecklats sedan mitten av 1960-talet, har haft till syfte att skapa förutsättningar för att lösa denna typ av konflikter för i första hand våra landområden. Under senare år har även havsfrågorna uppmärksammats allt mer i riksplaneringen.
Jag vill också nämna att förslag till åtgärder för vissa av havsresursverksamhetens olika delområden avses att tas upp i olika sammanhang under våren 1984. Detta gäller bl. a. forsknings- och industrifrågor.
3 Samordning av svensk havsresursverksamhet m. m.
Frågan om inrättande av en särskild statlig myndighet för samordning av skilda verksamheter med anknytning till havet prövades av statsmakterna vid flera tillfällen under 1970-talet.
Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) inrättades den 1 mars 1979 efter beslut av riksdagen hösten 1978 (prop. 1977/ 78:167, NU 1978/79:2, rskr 1978/79: 13). DSH skall enligt sin instruktion
(1979: 34, ändrad 1981:593) verka för samordning av svensk verksamhet, som innefattar utnyttjande, skydd eller utforskande av havet eller som annars har anknytning till havet. DSH skall också verka för att havsresursverksamhet såväl vid myndigheter och organisationer som inom svenskt näringsliv främjas och stöds samt verka för internationellt samarbete på havsresursområdet. Det har varit en särskild uppgift för DSH att för regeringen lägga fram ett, med beaktande av den fysiska planeringen och i samverkan med berörda intressenter upprättat, förslag till övergripande program för svensk havsresursverksamhet. DSH har den 10 november 1982 till regeringen överlämnat sitt förslag till övergripande program (DSH 1982:1). Förslaget har remissbehandlats. I skrivelse den 10 juni 1983 har DSH överlämnat närmare underlag för program avseende arktisk havsteknik. Den dåvarande regeringen uppdrog på förslag av DSH den 11 juni 1981 åt statskontoret att i samråd med DSH och berörda intressenter undersöka möjligheterna till en effektivare marin forskning genom att belysa förutsättningarna för dels ett bättre utnyttjande av befintliga resurser, dels organisatoriska förändringar. I uppdraget ingick även att kartlägga hur befintliga resurser utnyttjas samt att ange de rationaliseringsvinster som kan göras. Med skrivelse den 1 oktober 1982 har statskontoret till regeringen överlämnat sin rapport (1982: 34) Havsforskningens resurser och organisation — förslag till effektivisering inom delar av området, jämte bilagor. Förslaget har remissbehandlats. För att utreda förutsättningar m. m. för att främja svenskt vattenbruk har forskningsrådsnämnden (FRN) och DSH genom en särskild styrgrupp utarbetat en rapport med förslag till åtgärder. FRN och DSH har den 26 november 1982 till regeringen överlämnat rapporten. Rapporten har remissbehandlats. Sammanfattningar av förslagen, remissammanställningar samt vissa redogörelser m.m. för havsresursverksamheten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.
Statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Gustafsson, Peterson, Bodström, R. Carlsson, Hellström, Thunborg utvecklar härefter närmare de åtgärder som hör till vederbörandes ansvarsområde. Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departement. Chefen för industridepartementet avslutar:
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag
att regeringen i en gemensam proposition 1. ger riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om
havsresursverksamheten, 2. förelägger riksdagen vad jag och övriga föredragande har anfört
för den åtgärd eller det ändamål som vi har hemställt om.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för den åtgärd eller det ändamål som föredragandena har hemställt om. Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1—6.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983
Prop. 1983 84: 10 Bilaga I
Industridepartementets
verksamhetsomrade
Bilaga I
Utdrag |
INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-12-15
Föredragande: statsrådet Peterson, såvitt avser inledningen och avsnitten 2-3. Statsrådet R. Carlsson såvitt avser avsnitten 4—5.
Anmälan till proposition om svensk havsresursverksamhet
1 Inledning
Till grund för mina överväganden och förslag i det följande ligger de utredningar som jag omnämnt i mitt inledande anförande och därvid främst
det förslag till övergripande program, som delegationen för samordning av
havsresursverksamheten (DSH) lämnat. Därutöver har i skrivelse den 14 april 1982 Sveriges Mekanförbund och dess branschgrupp Swedocean
(Swedish Ocean Industry Group) samt Svenska Metallindustriarbetareförbundet föreslagit vissa åtgärder med syfte att främja och påskynda utvecklingen av svensk havsteknik. Jag avser att i detta sammanhang också ta
ställning till flertalet av dessa förslag.
Bilaga 7 innehåller bl. a. sammanfattningar av DSHs och statskontorets förslag samt remissammanställningar över dessa.
2¶Föredragandens överväganden och förslag
2.1¶Utgångspunkter
2.1.1 Utvecklingen inom havstekniken m.m.
Framför allt under det senaste decenniet har havstekniken utvecklats
mycket kraftigt och kunskapen om havet ökat. Vissa kapitalintensiva
aktiviteter, främst olje- och gasutvinning har givit värdefulla erfarenheter av arbeten i och på havet. Forskningen förbättrar fortlöpande våra kunska-
per. Teknikutvecklingen har gjort det möjligt att exploatera fyndigheter som bara för några år sedan ansågs oåtkomliga. |
För de flesta havsprojekt krävs en kvalificerad teknisk utrustning. Utrustningen konstrueras ofta för ett speciellt projekt och höga krav ställs på materiel, personal och säkerhet. Många havsprojekt antar därför formen av mycket kapitalkrävande forsknings- och utvecklingsarbeten. Det är mot I Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 10. Bilaga I
denna bakgrund viktigt att det havsindustrielta samarbetet ökar och kontinuerligt utvecklas, såväl mellan myndigheter och näringsliv som mellan olika företag i näringslivet och att den havstekniska forskningen och utvecklingen främjas.
DSH framhåller i sitt förslag att ett ökat utnyttjande av havsresurserna öppnar nya möjligheter för svenskt näringsliv. Möjligheterna har dock
hittills enligt mångas bedömning, bl.a. DSHs och statskontorets, inte tillräckligt tagits tillvara, vare sig av statsmakterna eller av industrin.
Framför allt avsaknaden av hemmamarknad har gjort att svensk industri kommit igång relativt sent med sina offshoresatsningar. Den till stor del
högteknologiska svenska industrin har dock entigt flertalet bedömare goda
möjligheter att ta hem väsentliga marknadsandelar på detta område.
Flera andra länder har utvecklat nationella program för sin havstekniska verksamhet. Jag avser föreslå att man även i Sverige utvecklar ett sådant program. Det är enligt min uppfattning nödvändigt att planering och ge-
nomförande av ett program för havsindustriell utveckling kan ske över
institutions- och myndighetsgränser. Ett samordnat program medför att personal får möjlighet att arbeta mer rationellt och att kostnadskrävande
teknisk utrustning utnyttjas effektivare. Genom en sådan samverkan för-
stärks således insatsernas verkningsgrad.
Jag kommer i det följande att redovisa min syn på hur ett ökat industri-
ellt engagemang inom havsresursverksamheten i skilda avseenden, genom bl. a. programarbete, kan främjas. Därvid redovisar jag dels vissa utgångspunkter för den havsindustriella verksamheten bl.a. i form av redan vid-
tagna åtgärder, dels förslag på ytterligare utvecklingsfrämjande åtgärder.
Slutligen kommer jag också att avisera de frågor av havsindustriell bety-
delse som jag kommer att ta upp vid min anmälan till 1984 års budgetpro-
position och de propositioner om industriell tillväxt och förnyelse samt om forskning, som planeras till våren 1984.
2.1.2 Offshoremarknaden m.m.
Havsteknik, dvs. teknik anpassad till marin miljö och verksamhet har många användningar och skilda verksamhetsgrenar av mycket varierande ålder och omfattning. Marknaden för havsteknik som högteknologiskt
område kommer enligt flertalet bedömare att under överskådlig tid succes-
sivt växa. Oavsett vilket område man betraktar inom ramen för havens
utnyttjande, kommer behov av kvalificerade tekniska system att finnas. Kommersiellt utnyttjande av havsbottens resurser är f.n. främst kon-
centrerat till olje- och gasutvinning från fält belägna på andra länders
kontinentalsocklar.
Nordsjömarknaden, framför allt den norska delen, är f.n. därvid av
särskilt intresse för svensk industri. Detta beror på att marknaden dels är
stor och ställer kontinuerligt nya krav på avancerade tekniska lösningar, dels utgör en närmarknad, på vilken vi har traditionella handelsförbin-
delser och våra industriella fördelar är väl kända. Norge är i dag den tredje
viktigaste exportmarknaden för Sverige.
Med offshoreverksamhet avser man i första hand olje- och gasutvinning
till havs. Offshoretekniken kan således innefatta såväl maskin- och elek-
troteknik, skepps- och vattenbyggnadsteknik som annan teknik som kommer till användning vid prospektering. produktion. transport. underhåll
och reparation inom offshoreverksamheten. I bilaga 7 återfinns en utförlig
redogörelse för offshoreverksamheten.
Avnämare på offshoremarknaden är såväl de operativa enheterna till
havs som förnödenhets- och produktionsbaser på land. Offshoremarknaden består av ett mycket brett spektrum av produkter och tjänster som kan sägas motsvara uppbyggnad, drift och underhåll av ett antal industrisamhällen. Det är mot denna bakgrund som Nordsjön har betecknats som ett av världens snabbast expanderande industriområden. Det har tillmätts liknande betydelse som Ruhrområdet hade på 1930-talet. En av de främsta anledningarna är oljefältens närhet till centrala konsumtions- och industricentra.
Offshoremarknaden utgör en betydande marknad med en enligt flertalet bedömare fortsatt god tillväxtpotential. I dag produceras ca 2097 av all olja från källor på havens botten. Andelen beräknas öka till ca 500 Z fram emot sekelskiftet. Oljebolagen investerar årligen ca 30 miljarder dollar i olje- och
gasverksamheten till havs, och tillväxttakten kan uppskattas till ca 1595
per år. Enbart Nordsjömarknaden beräknas uppgå till mellan 50 och 100
miljarder kr. per år under 1980-talet. Av denna kostnad beräknas 10 åtgå
för enbart reparation och underhåll. Utvecklingen av oljepriset är självfal-
let av stor betydelse för möjligheterna att förverkliga planerna. För de närmaste åren är dock investeringarna i stort redan igångsatta eller beslutade.. Det är svårt att tränga in på marknaden. Branschen strävar efter att hålla sig till beprövad teknik och invanda leverantörer. Det svenska engage-
manget på denna marknad började i huvudsak först under början av 1970-
talet i samband med framför allt engelska offshoreprojekt och fortsatte
senare i växande utsträckning i den norska delen av Nordsjön. I dag har ca
200 svenska företag produktion delvis med inriktning på offshoremarkna-
den. Av dessa har ca hälften direkt försäljning till offshoremarknaden.
Många företag ligger i dag mycket långt framme även internationellt sett.
Ett par företag kan betecknas som världsledande inom sina respektive
delområden. Många innovativa företag, inte minst mindre och medelstora sådana, har etablerats på marknaden och visar en stark expansion. De svenska marknadsandelarna är dock totalt sett ännu ganska små. Hög teknologisk nivå förenad med marin tradition och goda referenser
är oftast en förutsättning för att komma in på marknaden. Detta är förutsättningar som förutom hos svenska rederier och sjöfartsföretag finns inom bl.a. ett flertal svenska verkstadsindustriella företag.
Inom Sveriges Mekanförbund inrättades år 1979 en branschgrupp benämnd Swedocean (Swedish Ocean Industry Group). Vid inrättandet bestod gruppen av 29 företag. Antalet medlemsföretag är I dag ca 140 med en sammanlagd omsättning på ca 5,1 miljarder kr. inom offshore, varav 3.4 miljarder utgör export. Svensk verkstadsindustri, inkl. varven, exporterade år 1982 för sammanlagt drygt 81 miljarder kr. Offshoreverksamhet kan bli av än större betydelse för framför allt verkstadsindustrin. Svensk verkstadsindustri svarar f. n. för ungefär hälften av
sysselsättningen. produktionen och exporten inom industrin. Få länder, om ens några. har en så relativt stor verkstadsindustri som Sverige. En närmast unik kompetensbredd och mångfasetterad struktur i förening med
högteknologiska företag ger Sverige goda möjligheter inom offshoreindu-
strin och inom det havstekniska området trots en i det närmaste total avsaknad av hemmamarknad.
I bilaga 7 lämnas en närmare beskrivning av offshoremarknaden och marknadens villkor framför allt i Norge.
2.1.3 Svenska havsområden
Någon utvinning av olja och gas från svenska havsområden är f.n. inte
aktuell. Skulle en sådan utvinning kunna komma till stånd it. ex. Östersjön torde den bli av endast begränsad omfattning. Vad gäller annan mineralutveckling är det, med hänsyn till de höga kostnader som är förenade med gruvbrytning till havs, enligt flertalet bedömare osannolikt att någon sådan utvinning, bortsett från sand och grus, skulle kunna ske inom överskådlig tid. Man bör dock inte utesluta att
sulfidmalmsfyndigheter som kan komma att påträffas i Skelleftefältets
förlängning under havsbotten kan komma att utnyttjas i framtiden.
I bilaga 7 lämnas en allmän beskrivning av mineralutvinning till havs. Där framgår också översiktligt de tänkta ekonomiska zonerna i den nordis-
ka regionen.
Under senare år har intresset för vattenbruk, framför allt odling av fisk och skaldjur, ökat kraftigt. Såväl större som mindre odlingsföretag finns
numera etablerade i kustområden och insjöar. Vattenbruket är en viktig verksamhet för glesbygdens utveckling. Odlingsföretag kan innebära nya arbetstillfällen, som, eventuellt kombinerade med annan sysselsättning, gör det möjligt för människor i glesbygder att nå en tillfredsställande försörjning. Flera länsstyrelser har berört vattenbruksfrågor i rapporter till regeringen om den regionala utvecklingen. Bl.a. har länsstyrelser engagerat sig med regionalpolitiska medel i vattenbruksprojekt av olika slag. Dels görs
kartläggningar av de regionala förutsättningarna för odling, dels har regio-
nalpolitiskt stöd givits för att få igång odlingsföretag i glesbygder.
En fortsatt positiv utveckling på detta område är således angelägen från
industri- och regionalpolitiska utgångspunkter. Chefen för jordbruksdepar-
tementet kommer senare att redovisa denna verksamhet i ett vidare perspektiv.
2.2 Åtgärder av särskild betydelse för offshoreindustrin
2.2.1 Devalveringens effekter Genom nedskrivningen av den svenska kronans värde med 16 96 i oktober 1982 har det svenska näringslivets konkurrenskraft avsevärt förbättrats. Devalveringens positiva effekter gäller därvid inte bara exportindustrin. Även den s.k, importkonkurrerande industrins läge har förstärkts. Inte minst viktigt torde vara att devalveringen verksamt bidragit till att öka utnyttjandet av inhemska insatsvaror. Devalveringen har skapat förutsättningar för en kraftfull industripolitik genom att underlätta strukturella omställningar inom industrin. Självfallet har devalveringen haft positiva effekter också för offshoreindustrins konkurrenskraft. Genom devalveringen har verkstadsindustrin kunnat öka marginalerna och lönsamheten.
2.2.2 Riktade åtgärder inom fyra områden För att främja utvecklingen för svensk offshoreindustrin krävs emellertid härutöver olika riktade åtgärder. Jag vill för egen del särskilt betona åtgärder inom fyra områden. — Åtgärder för uppbyggnad av kunnande och kompetens. Området omfattar åtgärder inom utbildningen, förstärkta kontakter mellan forskningsorganen och offshoreindustrin, aktiv uppföljning av vad som händer på den internationella marknaden, förstärkta insatser för forskning och utveckling, förbättrat samarbete mellan berörda myndigheter och organ samt kartläggning av de behov och möjligheter till teknikupphandling som kan finnas inom svensk havsresursverksamhet. — Åtgärder för att underlätta svensk industris inträde på de utländska offshoremarknaderna. Detta kräver handelspolitiska insatser för att motverka subventioner och protektionism, möjligheter att genom bl. a. teknikupphandling bygga upp referensanläggningar i Sverige, industriellt samarbete med andra länder för att underlätta industrins marknadsbearbetning m. m. — Åtgärder för att säkra finansieringen och trygga försörjningen med riskkapital för kraftfulla satsningar på projekt med lång utvecklingstid och högt risktagande. — Åtgärder för att främja svenskt deltagande i prospektering och utvinning av olja och gas till havs. Svensk verksamhet inom framför allt utvinningsledet ger vid sidan av det energipolitiska syftet unika praktiska möjligheter till information om och inflytande över upphandling av tjänster och utrustning. Statlig kompetens inom petroleumområdet finns inom Svenska Petroleumkoncernen med dotterbolaget Svenska Petroleum Exploration AB (SPE). tl Riksdugen 1983/84. I saml. Nr 10. Bilaga I
Enligt vad jag inhämtat kommer statsrådet Dahl att föreslå att frågan om
svenskt deltagande i utrikes prospekterings- och utvinningsverksamhet
skall behandlas i en proposition om vissa oljefrågor våren 1984.
Sedan regeringen tillträdde har åtgärder inom dessa områden redan
vidtagits. I vissa fall pågår beredning av förslag till ytterligare åtgärder av
mer indirekt havsindustriell betydelse. Dessa kommer att behandlas i
propositionen om industriell tillväxt och förnyelse våren 1984.
2.2.3¶Säkerhetsutbildning för offshorepersonal
Regeringen beslöt nyligen om en större satsning på säkerhetsutbildning
för offshorepersonal. Bakgrunden är följande.
På anläggningar för utvinning av olja och gas i Nordsjön ställs mycket höga krav vad gäller skydds- och säkerhetsutbildning. Bestämmelserna har
skärpts under de senaste åren och i dag skall alla som arbetar på eller vid
anläggningarna ha genomgått en särskild säkerhetsutbildning. Norge har
ägnat stor uppmärksamhet åt säkerhets- och arbetsmiljöfrågor i marin
miljö och torde i dag vara ledande inom detta område. Mycket talar för att de norska bestämmelserna kommer att bli internationellt normgivande. Det innebär t. ex. att även på den engelska och kanadensiska kontinentalsockeln kommer samma regler att tillämpas.
För svensk industri är således säkerhetsutbildning en förutsättning för att med egen personal kunna utföra arbeten i Nordsjön. Det gäller säväl de
offshoreföretag som redan är etablerade i Nordsjön som de företag som
önskar etablera sig där. Ofta rör det sig om tillverkare som både levererar och installerar utrustning för borrplattformar m. m.
Svårigheterna för svensk industri att få personalen säkerhetsutbildad inom landet kan utgöra ett allvarligt hinder för svensk industri att vinna insteg i den expanderande offshoresektorn. Det finns vissa möjligheter att
köpa utbildningsplatser i Norge, men tillgången på platser anses under de närmaste åren vara för liten.
Efter godkännande av riksdagen våren 1983 (prop. 1982/83: 147, NU 55,
rskr 383) beslöt regeringen den 28 juli 1983 att lämna ett statligt engångsbidrag med 15 350000 kr., för att en säkerhetsutbildning skulle kornma till
stånd i Sverige. Mot den angivna bakgrunden bedömdes utbildningen vara
angelägen för svensk industri av konkurrensskäl. Utbildningen startade helt nyligen och är förlagd till Göteborg. Chalmers Tekniska högskola
(CTH) svarar för kursernas innehåll, uppläggning och genomförande. I
brandskyddsavsnitten medverkar Göteborgs brandförsvar. Projekt Lind-
holmen AB administrerar verksamheten 1 övrigt.
Jag övergår nu närmast till en kort redogörelse för myndighetsverksamhet av havsindustriell betydelse. I bilaga 7 redogörs allmänt för myndighetsverksamhet inom havsresursområdet.
2.2.4 Pågående och planerad myndighetsverksamhet av havsindustriell betydelse
Jag tar i detta sammanhang inte upp verksamheten vid DSH och styrelsen för teknisk utveckling (STU), som jag kommer att behandla närmare i
samband med min redovisning av mina förslag. Chefen för försvarsdepartementet kommer senare att redogöra för den
verksamhet inom bl. a. försvarets forskningsanstalt (FOA) som är av civil
industriell betydelse. Han kommer också att redovisa de förberedelser som pågår f.n. för att vidga samverkan med civila intressenter. Även jag kommer senare att närmare utveckla denna fråga.
Marintekniska institutet SSPA
SSPA utför på uppdrag provningar och undersökningar av betydelse för
skeppsteknik, sjöfart och övrig havsteknik samt, i den mån SSPAs utrustning och förhållanden i övrigt medger det, andra provningar och undersök-
ningar. SSPA bedriver teknisk-vetenskaplig forskning inom sitt verksam-
hetsområde. Uppdragsintäkternas andel har ökat successivt och uppgår numera till närmare 9096 av den totala omsättningen. Ca 7026 av uppdragsverksamheten bedrivs i internationell konkurrens. Resterande del
utgörs främst av uppdrag för svenska myndigheter, bl. a. försvarets materielverk (FMV), STU och transportforskningsdelgationen (TFD).
Verksamheten är uppbyggd kring de olika modellprovningsanläggningarna, nämligen släprännan, kavitationslaboratoriet samt våg- och man-
överlaboratoriet. Kvalificerade kunskaper inom områdena hydromeka-
niskt motstånd, propulsion, manövrering och sjöegenskaper utgör tillsammans med databaser och dataprogram komplement för att driva en kvalifi-
cerad konsultverksamhet. SSPA strävar även efter att upprätthålla kompe-
tens inom angränsande områden till hydromekaniken.
SSPAs kunskapsprofil passar enligt min mening väl in i industriengagemang inom nya havstekniska områden. SSPA har redan medverkat i flera
svenska företags inbrytningar på offshoreområdet, bl. a. Götaverken Arendahls.
De kommersiella uppdragens andel vid SSPA har successivt ökat och
utgör numera ett dominerande inslag i verksamheten. Några myndighetsuppgifter i egentlig mening åvilar inte SSPA. Mot denna bakgrund har SSPA helt nyligen föreslagit att myndigheten ombildas till aktiebolag den I juli 1984. Jag avser att återkomma till dessa frågor vid min anmälan till
1984 års budgetproposition.
Sveriges geologiska undersökning (SGU)
SGU bedriver marin verksamhet inom områdena marin geologi och geofysik.
Genom SGUs kartering över Öresund och området kring norra Gotland
och Gotska Sandön känner man till stora förekomster av sand och grus på
den svenska havsbotten. Behovet att utnyttja dessa torde komma att öka i framtiden i och med att förekomster av motsvarande slag på land alltmer undandras exploatering och att flera bristregioner kan förväntas uppkomma i framtiden.
Bland pågående eller nyligen avslutade projekt vid SGU kan nämnas också följande: — utveckling av instrument och övrig utrustning för maringeologiska un-
dersökningar, — marinseismiska mätningar i Östersjön.
I sitt remissvar över DSHs programförslag anför SGU att ett övergripande maringeologiskt program för i första hand den svenska kontinentalsockeln bör utarbetas. SGU bör härvid spela en central roll.
Jag är för egen del f.n. inte beredd att tillstyrka att ett sådant maringeologiskt program påbörjas. Mot bakgrund av vad jag tidigare anförde om tidsperspektivet för mineralutvinning i svenska havsområden vill jag understryka vikten av att noga väga behovet av kartering på land mot behovet av kartering till havs.
Enligt min uppfattning krävs därför under den närmaste framtiden ingen reguljär berggrundsgeologisk kartering av den svenska kontinentalsockeln. Däremot kan det finnas många skäl till att göra en översiktlig sammanställning av den kunskap som på detta område finns inom landet. Detta skuile innebära att SGU sammanställde de tillgängliga seismiska och andra mätningar som utförts framför allt i anslutning till Oljeprospekterings ABs (OPAB) oljeprospektering samt övriga tillgängliga kunskaper — inom och utanför SGU — om berggrunden på den svenska kontinentalsockeln. Inom ramen för det program för utökad prospektering som riksdagen beslöt hösten 1982 (prop 1982/83:50 bil. 6, NU 18, rskr 111) är jag beredd att förorda att högst 0,5 milj. kr. får användas för en sådan sammanställning under budgetåret 1984/85. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga. Sammanställningen skulle få ett betydande praktiskt och vetenskapligt värde utöver den bearbetning som har skett direkt för oljeprospekteringens syften. De data m.m. som bör sammanställas skulle annars inte kunnat införskaffas utan mycket stora kostnader. I sammanhanget vill jag erinra om den rätt enligt lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln som SGU har att ta del av de geologiska resultaten av OPABs arbeten till havs.
Det är enligt min mening också angeläget med en begränsad fortsättning av den kartläggning av enbart jordarterna som f.n. görs av SGU. Denna kartering är av betydelse för sand- och grusutvinningsprojekt till havs, f. n. framför allt i Öresund. Var denna fortsatta kartläggning geografiskt bör utföras, och i vilka former, är närmast en fråga för SGU och dess kartråd.
Statens industriverk (SIND)
SINDs huvuduppgifter är dels att genom industripolitiskt finansiellt
stöd, företagsutvecklande insatser och problemidentifierande utredningsverksamhet främja industrins tillväxt och omvandling, dels att genom regionalpolitiskt finansiellt företagsstöd och särskilda insatser i anslutning härtill bidra till en balanserad regional utveckling. SIND medverkar redan nu i samverkansprojekt med inriktning på offshoremarknaden, varvid såväl svenska som norska företag berörs.
Ett antal regionala utvecklingsfonder, för vilka SIND är en av huvudmännen, är aktivt engagerade i utvecklingen av företag inom havsresursområdet. Exempel på sådana insatser är utvecklingsfondens i Göteborgs och Bohus län satsningar på företag som arbetar med musselodling och motsvarande satsningar från flera fonder längs ostkusten för att utveckla
kassodling av regnbågslax. Flera utvecklingsfonder gör betydande insatser för fritids- och fiskebåtsvarven, och i ett par län har fonderna tagit initiativ
till företagssamverkan med syfte att sälja svenska produkter till offshoreindustrin.
SINDSs verksamhet och dess treårsplan kommer att behandlas i proposi-
tionen om industriell tillväxt och förnyelse. Jag vill dock framhålla att enligt min uppfattning bör SIND ges en mer aktiv roll inom havsresurs-
området än f.n. Vid min anmälan i februari 1983 av propositionen om verksamheten vid statens industriverk m. m. (prop. 1982/83: 113) redovi-
sade jag att industriverksutredningen framhållit bl.a. havsteknikområdet som ett lämpligt område för SIND att samordna breda industriella utveck-
lingsinsatser inom. Jag förutsade då att sådana mandat skulle ges av regeringen från fall till fall för specifika insatser. Jag återkommer i det
följande till SINDs roll inom ramen för ett program för havsindustrieil kompetensutveckling.
2.2.5¶Utgångspunkter för utredningsförslagen m.m.
Jag kan i allt väsentligt instämma i de utgångspunkter för utredningsför-
slagen som har framförts. Som bakgrund till mitt förslag i det följande är dessa utgångspunkter därför av stor vikt, liksom formerna för statligt
utvecklingsstöd. Jag redogör därför närmast i korthet för dessa två områden.
DSH, liksom Sveriges Mekanförbund och dess branschgrupp Swed-
ocean samt Svenska Metallindustriarbetareförbundet, anser att det krävs ett starkare engagemang från svensk sida, särskilt vad avser havsteknikområdet. Statskontoret framför liknande synpunkter.
Behovet av att samordna och effektivisera havsresursverksamheten är enligt DSH påtagligt. STUs insatser vad gäller offshoreteknik bör förstär-
kas och utökas i flera avseenden.
Swedocean m. fl. framhåller att vi i Sverige kommit sent igång och att våra marknadsandelar borde vara betydligt större.
Statskontoret konstaterar att en gynnsam utveckling av havsteknikområdet ställer stora krav på bl. a. kvalificerad forskning och produkutveckling samt att svenska företag i ökad utsträckning måste uppfylla dessa krav. Vidare påpekas att vissa statliga myndigheter besitter kvalificerad kompetens som enligt statskontorets mening inte utnyttjas i tillräckligt hög grad inom området havsteknik. Slutligen understryks vikten av ett gott samarbete mellan stat och näringsliv. Från dessa utgångspunkter bedömer statskontoret att de krav på åtgärder från samhällets sida som reses inom havsteknikområdet bör analyseras med utgångspunkt i de industripolitiska målen och med avseende på i första hand de möjligheter som nuvarande industripolitiska system erbjuder. Till grund för dessa åtgärder skall ett havstekniskt program föreligga. En huvudtanke i statskontorets förslag är att den industripolitiska organisationens verksamhet, i den mån statsmakterna prioriterar ett visst område, exempelvis havsteknikområdet, skall kunna inriktas mot just detta. Alla delar av systemet skall under en viss tidsperiod kunna inriktas mot ett gemensamt mål. Insatserna skall kunna gälla såväl en viss bransch eller ett visst område, som t. ex. havsteknikområdet, eller ett enskilt företag eller grupp av företag. Insatserna skall vidare kunna gälla samtliga nivåer, från grundforskning till kommersialisering.
2.2.6 Statligt utvecklingsstöd Något statligt utvecklingsstöd särskilt inriktat på havsindustriell utveckling finns f.n. inte. Däremot kan många former av statligt stöd lämnas också till åtgärder inom detta område. Under år 1982 har gjorts vissa ändringar i stödformerna. Sedan den 1 juli 1982 kan de regionala utvecklingsfonderna lärnna s.k. utvecklingskapital för att delfinansiera produktutveckling, marknadsföring och andra riskfyllda och väl avgränsade projekt, som syftar till att utveckla företag (SFS 1982: 682). Högst 5020, i undantagsfall högst 65 22, av projektkostnaden kan finansieras med utvecklingskapital. Utvecklingskapital kan lämnas i form av lån eller bidrag. Om bidrag lämnas bör utvecklingsfonden få andel i de framtida intäkterna av projektet i fråga, t. ex. genom royalty. Utvecklingsfonderna har stor frihet att anpassa återbetalningsvillkor m. m. till de förutsättningar som gäller i det enskilda projektet/företaget. Utvecklingsfondernas verksamhet kommer att behandlas i propositionen om industriell tillväxt och förnyelse våren 1984. Vad gäller fonden för industriellt utvecklingsarbete föreligger inga formella hinder för fonden att åta sig större finansieringsandel än 5022. I sitt remissvar på DSHs programförslag pekar emellertid fonden på att så hittills ej skett i praktiken. Förordningen om statligt stöd till teknisk forskning, industriellt utvecklingsarbetet och uppfinnarverksamhet (1978:571) och förordningen om statligt stöd till energiforskning (1979: 319) reglerar tillsammans med STUs
egna villkor formerna för STUs anslagsgivning. STU arbetar fortlöpande med att se över stödformerna och villkoren kring dem. Syftet med detta är att anpassa STUs stöd till de ändrade behov och villkor som aktualiserats i samband med förändringar i STUs omvärld.
Mot denna bakgrund har STU med skrivelse till regeringen den 28 januari 1982 föreslagit vissa ändringar i sina stödförordningar. Förslagen har remissbehandlats. Ändringar föreslås bl. a. beträffande — finansieringsgrad och räntefaktor för utvecklingsprojekt; STU har fun-
nit att det ofta är nödvändigt med upp till 100 22 finansiering av projekt-
kostnader. Detta gäller I synnerhet små företag och enskilda personer.
Vidare anser STU att räntan för projektstöd bör sänkas så att den
kommer i nivå med marknadsräntan för industrins långfristiga finansi-
ering, dvs. ränta för industriobligationer, — storföretagsvillkor och garanti: STU har negativ erfarenhet beträffande
storföretag och deras återbetalningar av projektstöd. Stödet skall åter-
betalas om projektet ger tekniskt resultat”, vilket har lett till att många
storföretag inte rekvirerar sina beviljade STU-anslag förrän de vet om
projektet lyckats eller ej. STU föreslår i stället någon form av riskavlyft,
dvs. en garanti som träder in först när ett projekt kan konstateras som
misslyckat. — former för återbetalning: STU har föreslagit att projektstöd skall kunna
återbetalas i form av royalty, — uppdrag, beställningar: STU har föreslagit att få lägga ut uppdrag och
beställningar på eget initiativ. Denna stödform avses främst att använ-
das vid större projektsatsningar.
De flesta remissinstanserna anser STUSs förslag vara välmotiverade och tillstyrker de föreslagna ändringarna. Vad gäller förstaget om uppdrag och beställningar har STUs förordning ändrats på denna punkt (1982: 573) i enlighet med förslaget.
Även DSH har i sitt programförslag föreslagit liknande ändringar vad gäller det statliga utvecklingsstödet från bl. a. STU.
Övriga ändringsförslag och STUs verksamhet kommer att behandlas i propositionerna om industriell tillväxt och förnyelse samt om forskning våren 1984.
2.3 Förslag till åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling Sammanfattning av förslaget
Jag anser att ett program för havsindustriell kompetensutveckling bör antas. Programmet bör innehålla följande komponenter.
Inom STUs verksamhet ges havsteknikområdet stor vikt även under de närmaste budgetåren.
Ett program med särskilt anvisade medel genomförs under en treårsperiod med början den 1 juli 1984. Programmet omfattar områdena teknik för
utforskning och tillståndskontroll av havet, arktisk teknik samt undervattensteknik. Programmet drivs av SIND med hjälp av en för treårsperioden av regeringen särskilt inrättad rådgivande programstyrelse. Beräknad kostnad för programmet är högst 20 milj. kr., varav för budgetåret 1984/85
högst 7 milj. kr. Av de sistnämnda medlen avsätts för budgetåret 1984/85
högst 0,7 milj. kr. för kanslibehov m. m. hos SIND och utökad utredningsverksamhet hos DSH.
Utredningarnas förslag
DSH föreslog att STU skulle få en särskild fond, omfattande förslagsvis
100 milj. kr., som extra stöd till havsteknisk utveckling under en femårsperiod. DSH föreslog programområden i huvudsaklig i överensstämmelse
med mitt förslag men utgick från att särskilda medel skulle ställas till DSHs
förfogande för genomförandet. För genomförandet av programmet förutsatte DSH en något snävare inriktning. Statskontoret föreslog att DSH även i fortsättningen skall verka för samordning genom fortsatt programarbete och att ansvaret för strategisk utredningsverksamhet och kunskapsuppbyggande, företagsutveckling, finansiellt stöd samt initiering av forskningsinsatser även fortsättningsvis skall handhas av SIND och STU. Statskontorets förslag förutsätter att statsmakterna fastställer ett havstekniskt
program på förslag av DSH (se bil. 7).
Remissinstansernas synpunkter
I fråga om de föreslagna STU-medlen om 100 milj. kr. är remissopinionen delad. I fråga om programmen instämmer en stor majoritet av remiss-
instanserna i förslagen. En majoritet av remissinstanserna anser att DSH
skall behålla sin rådgivande och samordnande roll och att mer operativt
inriktade insatser skall göras av redan etablerade organ. Många instanser anser dock att ett medetlstillskott till DSH för i första hand utredningsverksamhet är befogat. (Se bil. 7).
Skäl för mitt förslag Det program jag föreslår för havsindustriell kompetensutveckling inne-
fattar åtgärder inom ramen för tre organs verksamhet, nämligen STU,
SIND -— med hjälp av programstyreisen — och DSH. Som framgått av den inledande redogörelsen har i andra sammanhang tidigare vidtagits flera åtgärder av betydelse för utveckling av svensk kompetens på området, och det nu föreslagna programmet bör ses i ett större sammanhang där verksamhet med havsindustriell anknytning pågår inom många sektorer. Programmet skall sikta till att uppfylla industrins och samhällets långsiktiga
behov av teknisk kompetens och därvid dels ge grunden för nya produkter,
dels nya tillämpningar inom svensk, såväl civil som militär, myndighetsverksamhet med havsindustriella beröringspunkter.
Jag behandlar i det följande programmets komponenter i tre avsnitt.
2.3.1¶Finansiellt utvecklingsstöd inom STUs verksamhet
STU har till uppgift bl. a. att följa den tekniska utvecklingen, att initiera samarbete, att ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete, att ge råd och stöd åt uppfinnare samt att förmedla forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande.
Inom ramen för det nu löpande treårsprogrammet har STU förutom nio andra områden lagt särskild vikt vid teknikområdet havsteknik. Inom området havsteknik har STUs planering och kontakter med offshoreindu-
strin visat på ett stort behov av finansiellt stöd till utveckling av avancerade produkter.
STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 inom bl. a. området havsteknik/undervattensteknik föreslagit riktade initiativ för att stimulera och i ökad omfattning stödja teknikintensiva produktutvecklingsprojekt.
Eftersom offshoremarknaden är en förhållandevis ny marknad för
svensk industri har STUs insatser inledningsvis koncentrerats till att bredda den tekniska kunskapen om branschen och dess problemområden.
Insatserna har koncentrerats till tekniska och ekonomiska förstudier, kunskapsuppbyggande projekt och marknadsinformation. Genom STUs stöd har företagen kunnat erhålla bättre underlag inför
beslut om kostsam hårdvaruutveckling. En viktig uppgift för STU är att
bidra till ett bättre FOU-samarbete mellan företag och forskningsinstitutio-
ner. Av särskild betydelse enligt STU är att bidra till en nära samverkan med företag och forskningsorgan i länder med offshoreverksamhet, främst Norge.
STUSs stöd utformas i nära kontakt med den berörda industrin, samtidigt som insatserna harmoniseras med de offshoreaktiviteter som genomförs och planeras av Sveriges Exportråd och branschorganisationen Swedocean. Svenskt deltagande inom området utvinning av olja och gas till havs ger kompetens också inom framtida havsresursområden. STU koncentrerar därför sina insatser till offshoreteknik, medan övriga områden ges en lägre
ambitionsnivå. Offshoreinsatserna koncentreras till referensprodukter och
system, vilket innebär en fokusering på ett begränsat antal större projekt.
Företräde ges till sådana systemprojekt som kan bidra till bredare engagemang hos svenska underleverantörer.
Inom övrig havsteknik begränsas STUSs insatser till teknikbevakning. Vattenbruk ingår sedan år 1974 som en del av STUs program för havs-
teknik. Enligt STU har erfarenheterna av projekten visat att problemen i sammanhanget inte är så mycket av teknisk som av biologisk natur. STUs insatser i ett nationellt program för vattenbruk bör enligt myndighetens mening begränsas till projekt med hög teknisk risk och kommersiella möjligheter. Jag delar denna uppfattning.
Fisk- och skaldjursodling m. m. är enligt min bedömning ctt framtidsområde inom vilket svensk industri i ökad utsträckning kan finna lönsamma nischer.
STUs verksamhet kommer att behandlas i propositionen om industriell
tillväxt och förnyelse våren 1984. Jag vill emellertid redan nu anmäla att
jag för budgetåret 1984/85 avser att förorda ökade insatser inom det havstekniska området. Det finansiella stödet från STU till havsteknik bör emellertid inte särbehandlas i form av en särskild fond för just detta ändamål. Däremot bör inom ramen för STUs verksamhet området havs-
teknik ges ökad vikt. Mot bakgrund av bl.a. den under hösten 1982 genomförda devalveringen, som kraftigt ökat företagens marginaler, anser jag det dock inte vara befogat med en förstärkning av den storleksordning som DSH föreslagit.
2.3.2 Treårigt program med särskilt anvisade medel I likhet med de flesta remissinstanserna anser jag att ett program med den huvudsakliga inriktning och inom de områden DSH föreslagit börgenomföras. För att möjliggöra detta krävs särskilt anvisade medel. Jag beräknar kostnaden för en treårsperiod till högst 20 milj. kr., varav för budgetåret 1984/85 högst 7 milj. kr. Medel för detta avser jag att förorda i samband med min anmälan av propositionen om industriell tillväxt och förnyelse våren 1984.
Programmet bör drivas av SIND med hjälp av en rådgivande program-
styrelse, som inrättas av regeringen. Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta om former och verksamhet för detta program. För riksda-
gens information vill jag emellertid beskriva hur jag tänker mig upplägg-
ningen av arbetet.
I programstyrelsen bör — förutom industriella företrädare för varv,
annan verkstadsindustri och svensk oljeutvinningsindustri — ingå företrädare för bl.a. försvarets materielverk (FMV), STU, FOA, SSFA samt
någon teknisk högskola och DSH. Programarbetet skall inte påverka resp.
myndigheters ansvars- eller kompetensområde utan bör ses som en extraordinär insats under en viss period i samordnande syfte och för att genom samverkan initiera olika havsindustriella åtgärder som kan stödja varandra. Åtgärdernas verkningsgrad förstärks därigenom högst väsent-
ligt. I bilaga 7 lämnas en närmare redogörelse för norsk oljepolitik och konsekvenserna av denna politik för svensk offshoreindustri. Mot bak-
grund av den koppling som görs mellan beviljande av koncessioner och industriella utvecklingsinsatser i Norge är en representation i programstyrelsen från svensk oljeutvinningsindustri angelägen. Medlen bör i mindre mån kunna användas även som komplement till
SINDS insatser för havsindustriell utveckling inom verkets program för
industriell omvandling och tillväxt. SINDs insatser bör således främja en
bredare industripolitisk programinriktning och därvid komplettera STUs
och delvis även SSPAs huvudsakliga inriktning mot forskning och teknisk utveckling. Detta är viktigt eftersom den tekniska förnyelsen endast utgör en del av den industriella förnyelseprocessen. Jag wvill särskilt betona
vikten av ett samspel mellan STUs insatser för teknisk förnyelse och SINDS insatser för annan industriell utveckling.
Jag framhöll tidigare att oavsett vilket område man betraktar inom
ramen för havens nyttjande — i och utanför Sverige — kommer behoven av
kvalificerade tekniska system att finnas. Detta gäller såväl militära som
civila behov. Mycket av den havsteknik som i dag tillämpas civilt härrör från tidigare militär forskning och teknikutveckling. Påtagliga beröringspunkter finns f.n. vad gäller t.ex. undervattensfarkoster, undervattens-
verktyg, dykeri och inte minst metoder för spaning och sökning under
vatten. Med tanke på den i stora delar förutsebara militära upphandlingen av produkter inom dessa områden finns möjligheter till samlade åtgärder. Den förstärkning som f.n. görs i fråga om ubåtsskyddsåtgärder kan där-
med få större industriella effekter. Olika metoder och former för breda belysningar av problem och möjligheter bör prövas. Av denna anledning är FMVYs och FOAs medverkan i programstyrelsen angelägna. Som chefen för försvarsdepartementet senare kommer att framhålla är en av förutsätt-
ningarna för denna samverkan att inte försvarets behov och målsättning påverkas negativt.
Ett framgångsrikt genomförande av programarbetet förutsätter ekonomisk medverkan även från industrin.
DSH bör nära följa arbetet och efter behov delta i komplettering och vidareutveckling av de olika programområdena inte minst med hjälp av det
ytterligare programunderlag som DSH f.n. arbetar fram. I sitt fortsatta
arbete med andra programområden bör DSH ta vara på erfarenheterna från programstyrelsens arbete.
De medel som ställs till programstyrelsens förfogande kan vad gäller
teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet användas som kom-
pletterande bidrag till myndigheter vid prototyputveckling baserad på svenska myndighetsbehov. Vad gäller arktisk teknik samt undervattensteknik skall medlen användas företrädesvis i samarbetsprojekt mellan
myndigheter och mellan myndigheter och företag. Området arktisk teknik
får omfatta även subarktisk teknik. Medlen bör kunna användas även för
stipendier för myndighetsanställd personal till utlandstjänstgöring av bety-
delse för programarbetena, liksom för en begränsad kunskapsbevakning
inom polarforskningsområdet. Programstyrelsens insatser inom området arktisk teknik bör ses som första steget av en målmedveten långsiktig industriell satsning inom ramen för en sammanhållen svensk polarpolitik.
Statsrådet I. Carlsson och chefen för utrikesdepartementet kommer senare att redogöra för andra delar av polarpolitiken. Den subarktiska delen torde av naturliga skäl komma att avse utvecklingsinsatser för Norska havet men kan även omfatta andra havsområden, som Berings hav och havsområdena utanför Newfoundland och Labrador.
De särskilt anslagna medlen bör — i sina ohka användningsområden, oberoende av slutligt huvudmannaskap för prototyper o.d. — ses som
statliga bidrag utan någon särskild återbetalningsskyldighet.
Jag vill här inte göra några närmare ekonomiska eller andra avvägningar mellan de olika programområdena utan förordar att denna avvägning görs av SIND i samråd med programstyrelsen mot bakgrund av en närmare analys av omfattningen av de insatser som redan görs inom delar av
programområdena av berörda myndigheter och organ. I de delar program-
arbetet kan anses utgöra kompletteringar till STUs insatser bör STUs projekt i lämpliga former kunna utgöra basen för det fortsatta arbetet.
Vad gäller programområdena vill jag därutöver nämna följande. Den svenska havsindustriella profilen måste ligga väl i linje med marknadens långsiktiga behov. Detta kräver ett nära samarbete mellan tillämpad
forskning och industriellt utvecklingsarbete. Ju långsiktigare verksamheten är desto större ansvar måste krävas av samhället vad gäller bl.a. det
ekonomiska risktagandet. Sökandet efter konkreta affärsidéer och kom-
mersiella tillämpningar måste i första hand ligga hos själva industrin. Jag delar emellertid SINDs och statskontorets bedömning att DSHs analys visar att det havsindustriella området är väl lämpat för målinriktade industripolitiska åtgärder. Under kommande år är det nödvändigt att nya typer
av produkter och tjänster tillkommer inom de svenska exportnäringarna. Här finns möjligheter inte minst inom det nu aktuella området.
En betydande andel av världens kända olje- och gasreserver finns i de arktiska och subarktiska regionerna. Exploatering och utbyggnad i dessa områden är mycket kapitalkrävande och utvecklingstakten är känslig för konjunktursvängningar och oljeprisförändringar. Tidsperspektivet för en
storskalig arktisk offshoremarknad är därför osäkert. På lång sikt torde
dock de arktiska regionerna komma att spela en betydande roll i den
globala energiförsörjningen. Det är angeläget att redan nu främja en svensk industriell utveckling inom området genom åtgärder som underlättar lång-
siktigt tekniskt nyskapande. Risktagandet och projektens storlek understryker behovet av att sträva efter en sammanhållen svensk planering.
Särskilt krävande geografiska miljöer är de arktiska områdena i Alaska och Kanada, där provborrningar pågått några år och även utvinning påbörjats. Andra områden med liknande svåra miljöförhållanden är Norska havet och i än högre grad havsområdena utanför Sovjetunionens ishavs-
kust. För att exploatera fyndigheter i dessa områden krävs mera avancerad teknisk utrustning än vad som finns tillgänglig i dag.
Ett gemensamt drag för utvecklingen inom Arktis är den successiva
utvecklingen från vinteranpassad subarktisk till renodlat arktisk offshoreverksamhet. Utvecklingen kräver helt nya produkter och systemlösningar
anpassade för extrema yttre miljöförhållanden. Offshoreaktiviteter i ark-
tiska områden medför också behov av nya och förbättrade produkter inom många av offshoreteknikens angränsande havstekniska områden.
Även om hemmamarknaden på de havsindustriella områdena är liten är det angeläget att ta vara på de möjligheter som finns genom bl. a. teknikupphandling. Med teknikupphandling avser jag i detta sammanhang ett förlopp där också utveckling ingår som en nödvändig del när en vara, tjänst eller ett system upphandlas. Det tekniska utvecklingsarbetet som ingår i
förloppet kan vara omfattande och gälla tillämpning av avancerad teknik. Speciellt bör möjligheterna till draghjälp vid utveckling av prototyper
och referensanläggningar samt marknadsintroduktion med utgångspunkt i svenska fackmyndigheters behov närmare analyseras. Programmen för subarktisk och arktisk teknik samt undervattensteknik har delvis detta
syfte. Programmet avseende teknik för utforskning och tillståndskontroli
av havet har detta som ett huvudändamål. Sistnämnda program syftar till en kraftsamling på utveckling av sådana avancerade system för mätning och observation som kan ha svenska myndigheter och verk som kompetenta beställare — och som samtidigt bedöms ha en internationell marknad. Finansiellt stöd till myndigheter för utveckling av referensanläggningar kan vara en effektiv åtgärd för industriell utveckling, eftersom det finansiella stödet då kan kombineras med krävande beställare.
Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört är det uppenbart att det behövs samverkande industriella insatser från såväl samhället som näringslivet.
Genom gemensam planering i ett samverkansorgan kan olika havsindu-
striella åtgärder som stöder varandra initieras. Insatsernas verkningsgrad
kan därigenom förstärkas högst väsentligt.
2.3.3 DSHSs fortsatta program- och utvecklingsarbete
DSHs nuvarande roll och verksamhetsformer bör i stort sett bestå. DSH skall även i fortsättningen verka för samordning genom bl.a. fortsatt programarbete. Mot bakgrund av den sammanhållna syn på svensk havsresursverksamhet som nu läggs fram kan DSHs kommande insatser priori-
teras hårdare än vad som tidigare varit möjligt. Som jag tidigare framhållit avsätts för budgetåret 1984/85 0,7 milj. kr. åt bl.a. utökad utredningsverksamhet vid DSH.
DSH bör, genom bl.a. rådgivning, informationsspridning och övergripande långsiktig planering, främja havsresursverksamheten och verka för effektiva insatser inom verksamhetens olika delområden. DSH bör där-
emot inte ges några operativa uppgifter.
Jag finner inte anledning att här närmare i detalj ta ställning till hur DSH i övrigt identifierar tillväxtområden m. m. i form av statistikinsamling o. d.
Som jag tidigare framhållit är det viktigt att det havsindustriela samar-
betet ökar och kontinuerligt utvecklas såväl mellan myndigheter och nä-
ringsliv som mellan olika företag i näringslivet. Jag framhöll också betydel-
sen av att den havstekniska forskningen och utvecklingen främjas. Mot
bakgrund av de rådande förhållandena i svensk havsresursverksamhet, och av att havsresurserna totalt sett blir allt viktigare, finner jag att en
fortsatt särskild samordning av verksamheten är motiverad. DSH har härvid även framdeles en viktig roll att spela.
Det bör också framhållas att DSH inte har till uppgift att ta över de nuvarande myndigheternas verksamhet, planering och samordning inom resp. sektor. DSH kan i stället verka för att sådan planering samordnas när så är lämpligt och genom en nära kontakt med företag och olika myndigheter lämna förslag om för verksamheten gynnsamma åtgärder.
En av DSHs viktigaste uppgifter f.n. är att i samarbete med olika berörda organ ansvara för att praktiska möjligheter skapas att överblicka hela verksamhetsfältet. DSH:s uppgift är att ansvara för att ett övergri-
pande havsresursprogram fortlöpande utvecklas. DSH skall främja svensk
havsutforskning och ge räd om anslagsfördelning till fackmyndigheters havsresursprogram. DSH skall vidare verka för att tekniska och personella tillgångar tillvaratas bättre på alla områden av verksamheten samt vara ett organ för samarbete mellan myndigheter och näringsliv och förmedla kontakter på havsresursområdet. Att tilldela DSH vissa operativa uppgifter skulle kunna motarbeta dessa funktioner.
Delegationens behov av egna medel kan, liksom f. n., begränsas till vad som fordras för dess egen utrednings-, informations- och kontaktverksamhet.
3 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna ett program för havsindustriell kompetensutveckling
med den huvudsakliga inriktning som jag här har förordat
2. ta del av vad jag har anfört om offshoreindustrin och åtgärder av
särskild betydelse för denna.
4¶Statsägda företag
4.1 Inledning
Bland de statsägda företagen är det främst Svenska Varvkoncernen som är engagerad inom offshoreindustrin.
Offshoreverksamheten svarade år 1982 för ca 30 26 av Svenska Varvkoncernens försäljning. Det är främst Götaverken Arendal AB i Göteborg som har specialiserat sig på detta område. Företaget byggde från början platt-
formar på licens från utomstående konstruktionsföretag men utvecklade
under åren 1980-1981 en egen konstruktion för flytande, delvis nedsänkbara (semisubmersibla) plattformar. Denna konstruktion, det s.k. GVA-
konceptet, omfattar plattformar i olika storlekar och för olika använd-
ningsområden baserade på samma grundidé. Plattformarna kan utrustas
för varierande huvudfunktioner, som borrning, bostäder, dykeri, lyft eller
produktion av olja.
Den snabba ökningen av antalet färdigställda offshoreanläggningar har
nu lett till att utbudet på flyttbara offshoreanläggningar överstiger efterfrågan med sjunkande fraktsatser och andrahandspriser som följd. Denna
obalans kommer enligt flertalet bedömare att gälla till mitten av 1980-talet.
Den försämrade marknadssituationen har Götaverken Arendal! AB för-
sökt motverka genom att producera även moduler och stålkonstruktioner
till anläggningar för oljeproduktion till havs. En växande andel s.k. engin-
eering, dvs. försäljning av konstruktionsarbeten och tekniska konsulttjänster av andra slag, spelar också en viktig roll. En annan utvecklingsbar sektor, mot bakgrund av de alit strängare säkerhetsreglerna, är ombyggnader av befintliga plattformar. Götaverken Arendal AB har försökt möta den ökande protektionismen på den internationella offshoremarknaden genom samarbete med varv i andra länder.
Kockums AB i Malmö har, utöver en stor nybyggnadsverksamhet bl. a. en avdelning för civil undervattensteknik. Avdelningens kunskap bygger till stor del på erfarenheter från den militära verksamheten. Kockums AB äger 50 20 och det helstatliga utvecklingsbolaget United Stirling äger 5096 i ett bolag (Sub Power AB) som utvecklar energisystem för undervattens-
bruk baserade på stirlingmotorn. Sub Power samverkar med ett franskt
företag som utvecklar s.k. autonoma ubåtar, främst avsedda för offshore-
industrin. Sådana ubåtar måste ha tillgång till ytoberoende energisystem. Stirlingprincipen, som erbjuder större friheter vid val av drivmedel och
behandling av avgaser, kan möjliggöra ett sådant system.
4.2 Föredragandens överväganden
4.2.1¶Vidtagna åtgärder
Chefen för industridepartementet har tidigare redogjort för den satsning
på säkerhetsutbildning för offshorepersonal med 15 350 000 kr. som rege-
ringen gjorde tidigare i år. Jag vill framhålla att utbildningen självfallet är
av mycket stor vikt, inte minst för Svenska Varvkoncernen. Götaverken Arendal AB torde bli en av de större beställarna av utbildningen bland svenska företag. Utbildningen är angelägen av rena konkurrensskäl, eftersom den utgör en förutsättning för Götaverken Arendal AB att med egen
personal kunna utföra bl. a. installationsarbeten i t. ex. Nordsjön. En annan väsentlig förutsättning för en framgångsrik försäljning av
offshoreanläggningar är att säljaren kan erbjuda konkurrenskraftiga finansieringsvillkor.
De beslut som riksdagen fattade i juni 1983 (prop. 1982/83: 147, NU 55, rskr 383) om vissa varvsfrågor m. m., innebar bl. a. mot bakgrund av de förändrade marknadsförutsättningarna förbättrade villkor avseende rän-
testöd till offshoreindustrin. Räntan på lån till offshoreanläggningar har till
följd av internationella överenskommelser höjts från 8,75 Ze till f.n. 12,92.
För att möjliggöra för svenska leverantörer att kunna erbjuda konkurrenskraftiga finansieringsvillkor har möjlighet till gynnsammare finansierings-
villkor än normalt införts under förutsättning att ett pävisbart anbud från
ett utländskt varv ger anledning till detta (s.k. matchning).
4.2.2 Ytterligare åtgärder
Mot bakgrund av dessa beslut samt de positiva effekterna av devalveringen anser jag att marknadsläget har förbättrats avsevärt och act förut-
sättningarna är goda för en fortsatt positiv utveckling. Det är enligt min uppfattning av största vikt, inte enbart för den traditionella varvsindustrin
utan även för underleverantörsledet, att aktivt delta i den fortsatta utvecklingen.
Vad gäller möjligheterna till framåtsyftande forsknings- och utvecklingsinsatser inom Svenska Varvkoncernen vill jag erinra om att riksdagen vid olika tillfällen, senast i juni 1980 (prop. 1979/80: 165, NU 69, rskr 405), ställt sammanlagt 1035 milj. kr. till Svenska Varv ABs förfogande för vissa utvecklingskostnader. Dessa medel är ännu inte förbrukade.
Jag ser f.n. ingen anledning till förslag till ytterligare åtgärder för de statliga företagens verksamhet inom havsresursområdet.
5 Hemställan
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om de statliga företagens verksamhet inom havsresurs-
området.
Prop. 1983:84: 10
Utrikesdepartementets
verksamhetsområde
Bilaga 2
Utdrag
UTRIKESDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-12-15
Föredragande: statsrådet Bodström såvitt avser inledningen och avsnitten
2—3 samt statsrådet Hellström såvitt avser avsnitten 4—5.
Anmälan till proposition om svensk havsresursverksamhet
1 Inledning
Under de senaste årtiondena med snabba politiska, ekonomiska, demografiska och teknologiska förändringar av världens utseende, har havet fått en ny och ökad betydelse. Världens behov av livsmedel och råvaror har ökat. Modern teknologi har möjliggjort utforskning av havets tillgångar samt utvinning i ökande skala av dessa. Genom nya fiskemetoder fyrdubb-
lades sålunda fiskuttaget mellan åren 1951 och 1971. Även havsbottens
mineraltillgångar har blivit tillgängliga för utforskning och utvinning.
Den internationella havsresursverksamheten erbjuder expansiva marknader för svensk industri och svenska konsulter.
Den snabba utvecklingen har medfört ökande krav på den del av folkrät-
ten som skall reglera havens nyttjande.
2 Föredragandens överväganden
2.1 FNs havsrättskonferenser
Vid FNs första havsrättskonferens i Geneve år 1958 antogs fyra konven-
tioner: om det fria havet, om fiske och bevarande av de levande tillgångarna i det fria havet, om territorialhavet och tilläggszonen samt om konti-
nentalsockeln. Sverige har tillträtt endast den sistnämnda konventionen.
Konferensen löste inte frågorna om territorialhavsbredden och fiskegränsen, vilka hänsköts till en andra konferens år 1960. Inte heller den kunde emellertid lösa frågorna.
Det stod klart att Genévekonventionerna var otillräckliga. År 1970 be-
slöt därför FNs generalförsamling att sammankalla den tredje havsrättskonferensen. I Riksdagen 19831/84. I saml. Nr 10. Bilaga 2
Tiden efter den misslyckade andra havsrättskonferensen kännetecknades av en markerad tendens hos ett antal stater med oceankust att vidga sin nationella jurisdiktion. Denna utveckling skedde parallellt med den teknologiska utvecklingen av möjligheterna att utforska och utvinna tillgångarna I havsbotten och dess underlag.
Kontinentalsockel som juridiskt begrepp uppkom redan efter andra världskriget men fick sin närmare utformning genom 1958 års konvention om kontinentalsockeln. Denna konventions principer har kommit att tilllämpas allmänt av staterna. De gränsdragningskriterier som där fastlades
blev emellertid så elastiska att de gav upphov till vad man kallar den
"krypande jurisdiktionen”, dvs. att staternas kontroll och jurisdiktion kryper allt längre ut i det tidigare fria havet.
Grundorsaken till den snabba och ibland kaotiska utvecklingen i havsrätten kan således sägas vara vår tids tekniska landvinningar, som drivits fram av industrisamhällets växande behov av råvaror och andra resurser.
Rättsprinciper, som varit förhållandevis fasta i 300 år och mer, har genom
teknikens utveckling kommit att ändras på kort tid.
Enligt 1958 års konvention har en kuststat ensamrätt till utforskning och utvinning av kontinentalsockeln utanför sina kuster ut till ett havsdjup av 200 m eller ännu längre ut, ifall det finns möjligheter att utvinna tillgångar-
na på sådana större djup. Vad gäller svenska havsområden är hela Öster-
sjön, liksom Kattegatt och Skagerack, tämligen grunda havsområden, i
vilka havsbotten utgör en sådan kontinentalsockel som omfattas av kust-
staternas ensamrätt.
Enligt konventionen skall avgränsningen av kontinentalsockeln mellan
angränsande stater ske genom avtal mellan staterna. Som huvudregel för avgränsningen anges mittlinjeprincipen, men det sägs också att det kan finnas särskilda omständigheter, som föranleder att avsteg görs från denna princip.
Sverige har år 1968 slutit avtal med Norge om avgränsningen av kontinentalsockeln i Skagerack, med Finland år 1972 om avgränsningen av kontinentalsockeln i Bottenhavet, Bottenviken, Ålands hav och en del av norra Östersjön samt år 1978 med Tyska Demokratiska Republiken om avgränsningen av sockeln i delar av södra Östersjön. Däremot har inte några avtal ingåtts med Sovjetunionen och Polen. Skälet härtill är främst att man inte kunnat enas om vilken betydelse, som skall tillmätas Gotland
vid en avgränsning av kontinentalsockeln. Även gentemot Finland finns ett
område, där avgränsning inte har skett beroende på meningsskiljaktighet om vilken betydelse, som skall tillmätas de finska Bogskären.
När det gäller sockelns avgränsning gentemot Danmark ingicks den 29
oktober 1983 en principöverenskommelse mellan Sverige och Danmark. Enligt denna överenskommelse skall gränsen vara en uträtad mittlinje, varvid full hänsyn tas till de danska öarna Laesö, Anholt och Hesselö i
Kattegatt liksom till Bornholm i Östersjön. Den danska ön Christiansö
med de övriga Ertholmarna liksom den svenska ön Utklippan har däremot tillagts endast begränsad effekt vid avgränsningen. Ett formeilt avtal med Danmark om sockelns avgränsning kommer att undertecknas inom kort.
2.1.1 Ny havsrättskonvention
FNs tredje havsrättskonferens antog den 30 april 1982 en ny havsrättskonvention. Denna, som varit under utarbetande i över tio år. behandlar både den traditionella havsrätten, som tidigare till viss del kodifterats i de fyra Genévekonventionerna från år 1958, och nyskapande element, främst en internationell ordning för utvinningsverksamhet på den del av havsbotten, som ligger utanför nationell jurisdiktion. För denna utvinning skall
enligt konventionen en ny internationell havsbottenmyndighet inrättas. Havsrättskonferensen arbetade länge med enhällighetsprincipen (con-
sensus). Man lyckades emellertid inte upprätthålla denna princip ända till slutet. Vid omröstningen om hela konventionstexten röstade de flesta
utvecklingsländerna och många industriländer, t. ex. Frankrike, Japan, de
nordiska länderna, Kanada, Australien, Schweiz och Österrike för texten. Bland de fyra stater som röstade nej befann sig USA, som hade starka invändningar mot utformningen av den internationella regimen för havsbotten utanför nationell jurisdiktion. Bland dem som lade ned sina röster märktes några väststater som Västtyskland, Storbritannien, Italien och Benelux-länderna samt östblocket.
Regeringen beslöt den 2 december 1982 att Sverige skulle underteckna konventionen.
När konventionen den 10 december 1982 öppnades för undertecknade
blev den omedelbart undertecknad av 119 stater, bland vilka befann sig
samtliga de nordiska länderna, Frankrike, Nederländerna, Irland, Österrike, Grekland, Kanada, Australien, Nya Zeeland, öststaterna och ett stort antal u-länder. Bland de stater som inte undertecknade konventionen vid detta tillfälle märktes USA, Storbritannien, Västtyskland, Belgien, Italien, Spanien, Schweiz, Turkiet samt vissa latinamerikanska stater (Venezuela, Peru, Ecuador). Därefter har bl. a. Japan undertecknat konventionen.
Den nya havsrättskonventionen har stadfäst den bland staterna rådande
praxisen vad beträffar gränserna för territorialhaven och de ekonomiska
zonerna. Sedan en tid tillbaka har staterna allt oftare utvidgat sina territorialhav till 12 sjömil, räknat från bastinjerna (kustlinjerna eller stiliserade
linjer, som sammanbinder bl. a. de i skärgården ytterst liggande kobbarna
och skären). Denna territorialhavsbredd finns nu inskriven i konventionstexten. Där finns också regeln att en s.k. exklusiv ekonomisk zon, inom
vilken kuststatens ekonomiska tillgångar får sträcka sig 200 nautiska mil ut i havet räknat från baslinjerna. Många länder har nöjt sig med att inrätta en partiell ekonomisk zon i form av fiskezon, inom vilken kuststaten har
ensamrätt när det gäller utforskning och utvinning av alla levande resurser. I den nya konventionen finns också regler för hur kontinentalsockeln skall
avgränsas mot det internationella havsbottenområdet. I bilaga 7 lämnas en översiktlig beskrivning av konventionen samt anges på karta översiktligt tänkta ekonomiska zoner i Norden.
2.1.2 Svenska intressen
Sverige hör till de kuststater som inte har gynnats av utvecklingen på det
havsrättsliga området. För Sverige medför det påtagliga olägenheter att
stater i vår närhet inrättar 200-milszoner. Havsområdena utanför våra egna
kuster är så trånga att en svensk ekonomisk zon eller utvidgad fiskezon blir
av mycket begränsad omfattning. Det har därför varit naturligt för Sverige
att vid den tredje havsrättskonferensen verka för en begränsning av kust-
staternas vidsträckta jurisdiktionsanspråk.
Sverige intog länge, ofta tillsammans med huvuddelen av väststaterna,
ståndpunkten att en kuststat har rätt att utöva jurisdiktion över en förhål-
landevis smalt bälte längs kusterna. Sverige hade sedan 1700-talet hävdat endast fyra nautiska mils bredd på sitt territorialhav. De anglosachsiska länderna, med Storbritannien och USA i spetsen, förespråkade 3-milsbred-
den. Denna ståndpunkt torde de dock så småningom få överge, när nu
havsrättskonventionen sanktionerat 12 nautiska mil som maximibredd på territorialhavet.
Från svensk sida har vi också varit en av de mest konsekventa föresprå-
karna för principen om havets frihet. Samtidigt fick vi gradvis acceptera att länder, som för sin försörjning huvudsakligen var beroende av fisket —
särskilt länderna i utvecklingsvärlden — borde ha rätt till breda zoner, genom vilka de kunde skydda sina egna utkomstmöjligheter mot exempel-
vis långdistansfiskande industritrålare. I den industrialiserade världen räknade man till en början kanske inte riktigt på allvar med att företeelser som breda ekonomiska zoner skulle sprida sig till vår egen del av världen. Den sedvanerättsliga utvecklingen har emellertid gått i just den riktningen.
Grunden för Sveriges syn på havsrättsfrågorna är alltjämt principen om
havets frihet. Vi värnar om den internationella vetenskapliga forskningen. som enligt svensk uppfattning inte får hindras. Vi accepterar dock och tillämpar numera även själva territorialhavsbredd om 12 nautiska mil.
Likaså accepterar vi att kuststater hävdar en 200 mils ekonomisk zon eller fiskezon. För oss gäller det att tillförsäkra oss en rätt till visst utnyttjande av sådana zoner, främst för vår fiskförsörjning. Beträffande havsbotten utanför de nationella kontinentalsocklarna vill
Sverige, liksom u-länderna, att en stark internationell havsbottenmyn-
dighet inrättas enligt den nya havsrättskonventionen.
Frågan om Sverige även skall ratificera konventionen bereds för närva-
rande inom regeringskansliet. Av stor vikt vid denna bedömning blir där-
vid dels huruvida ett stort antal andra industriländer ansluter sig, dels storleken på de ekonomiska åtaganden, som Sverige binder sig för vid en anslutning jämfört med de fördelar en anslutning skulle ge Sverige. Sverige
undertecknade konventionen i första hand för att bidra till att stärka den för havet gällande rättsordningen.
2.2 Svensk polarpolitik
Svensk polarpolitik berör utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågor
liksom frågor om resursfördelning och exploatering, vidare skydds- och
miljöintressen samt frågan om Sveriges position som polarforskningsna-
tion. Statsrådet I. Carlsson kommer senare att närmare utveckla den del av svensk polarpolitik, som berör forskningen. Industri- och näringslivsintressena är av potentiell stor betydelse. Chefen för industridepartementet har tidigare närmare utvecklat denna del av svensk polarpolitik.
Havsrätten får konsekvenser också för polarområdena. Det är angeläget att de svenska polarintressena samordnas.
2.2.1 Arktis
Norra ishavet är ett innanhav omgivet av landmassor — Nordamerika
och Eurasien, de mest befolkade kontinenterna på jorden — med förhållan-
devis smala ut- och inpassager. Olika intressen har betydelse i Arktis; säkerhetsintressen, exploateringsintressen, för närvarande avseende framförallt olja och gasfyndigheter, och miljövårdsintressen. Maktblocken gränsar till varandra och en betydande militär uppbyggnad och aktivitet har kännetecknat utvecklingen i området under det senaste decenniet.
Möjligheterna till en utvidgad resursutvinning är en dominerande faktor
för det internationella intresset för området. Arktis bedöms ha stora olje-
och gasförekomster. En stor del av dessa finns i den sovjetiska delen samt i
Barents hav och Svalbards-området. Delvis ligger förekomsterna i områ-
den i vilka motstridiga territorialanspråk hävdas, en faktor som kan leda
till ökad internationell spänning.
I motsats till vad som gäller för Antarktis har former för ett mer ordnat
multilateralt samarbete i stort sett saknats i Arktis. Några bilaterala samarbetsprojekt bl. a. mellan Sverige och Norge på det industriella och vetenskapliga området har kommit till stånd, men regionalt samarbete mellan de
arktiska och andra av området berörda stater har hittills inte gått att organisera beroende på de stora nationella, delvis motstridiga intressena i området. En fortsatt utveckling av det svensk-norska samarbetet är önskvärt men kräver ett fastare långsiktigt svenskt engagemang. Att få till stånd ett bredare regionalt samarbete i området omfattande såväl stormakterna som mindre stater som de nordiska, är angeläget av såväl politiska som ekonomiska skäl. Miljövårds- och ekologiaspekterna kan utgöra en tänk-
bar grund för ett framtida regionalt samarbete. Både från norsk och kana-
densisk sida har man uttryckt intresse bl. a. för ett kontroll- och varningssystem för luftföroreningar i Arktis. 2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 10. Bilaga 2
2.2.2 Antarktis Antarktis är en från andra världsdelar isolerad kontinent med ett omgivande hav, som tidvis är istäckt. Genom Antarktsfördraget har en interna-
tionell samarbetsordning kommit till stånd för Antarktis.
Fördraget saknar bestämmelser om exploatering av naturresurserna i
Antarktis. På senare år har emellertid de härmed förbundna problemställningarna börjat diskuteras, vilket hittills resultat i en konvention om beva-
rande av de marina levande resurserna i Antarktis (Krillkonventionen). Huvudsyftet med konventionen är att bevara de marinbiologiska resurserna i Antarktis genom att upprätthålla balansen mellan olika biologiska arter söder om den antarktiska konvergensen, dvs. där de kalla vattenmassorna från södra ishavet möter de varma från nordligare hav. Överläggningar pågår för närvarande om en ordning för exploatering av Antarktis mineralresurser. Genom att resursfrågorna aktualiserats har uländernas intresse för Antarktisfrågorna ökat.
2.2.3 Svenska intressen Förhållandena i Antarktis har länge varit ganska okända för en större svensk allmänhet. I samband med krisen kring Falklandsöarna i Sydatlanten har dock de politiska och folkrättsliga omständigheterna i Antarktis
tilldragit sig stort intresse. Sverige bedrev i början av århundrandet och fram till början av 1950-
talet vissa forskningsaktiviteter i Antarktis. Därefter har de svenska aktiviteterna varit mycket få. Även om det svenska intresset för polarforskning av geografiska och andra skäl främst varit inriktat på Arktis föreligger ett svenskt intresse
även för antarktisforskning på grund av betydelsen av jämförande forsk-
ning mellan de båda polarområdena. Samtidigt som det är ett svenskt intresse att samarbetsstrukturer av såväl bilateral som regional karaktär kommer till stånd i Arktisregionen ter det sig naturligt att Sverige ansluter
sig till det redan utvecklade internationella samarbetet i Antarktis. Det är
också angeläget att Sverige närmare kan följa behandlingen av resurs- och
miljöfrågorna i Antarktisområdet. I proposition 1983/84:79 den 8 december 1983 har regeringen underställt
riksdagen frågan om Sveriges godkännande av Antarktisfördraget och
konventionen om bevarande av de levande marina tillgångarna i Antarktis.
2.3 Biståndsverksamhet inom havsresursområdet
Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) har
tagit upp frågan om svensk biståndsverksamhet inom havsresursområdet. DSH föreslår att en inventering görs i samarbete mellan främst SIDA och
DSH av behov i utvecklingsländerna av tjänster och teknik rörande havsresursverksamhet.
SIDA har yttrat sig över DSHs förslag till övergripande program. SIDA stöder i allt väsentligt förslaget och framhåller att detta i många avseenden
speglar frågeställningar som är grundläggande för biståndsverksamheten. DSHs avsikt att i samarbete med SIDA inventera behov i utvecklingsländerna av tjänster och teknik av särskilt intresse för svensk havsresursverksamhet syns enligt SIDA vara välmotiverad. Efter samråd med statsrådet Hellström vill jag för egen del, liksom SIDA, framhålla värdet av DSHs fortsatta arbete inom området. Åtgärder för att öka inslaget av svenska varor och tjänster i biståndet är angelägna så länge inte dessa åtgärder innebär att man gör avsteg från biståndspolitikens grundprinciper eller på andra sätt försämrar biståndets kvalitet. Jag
ser f.n. ingen anledning till förslag till direkta åtgärder.
3 Hemställan
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad
jag har anfört om havsrätten, polarpolitiken samt biståndsverksamheten inom havsresursområdet.
4¶Svenska expansionsmöjligheter på offshoremarknaden
Havsresursverksamheten erbjuder expansiva marknader. Bredden är mycket stor inom detta högteknologiska område. Främst i anslutning till olje- och gasutvinningen erbjuds goda möjligheter för avsättning av utrust-
ning och tjänster från svensk industri och svenska konsulter. Som chefen
för industridepartementet tidigare framhållit och även närmare utvecklat finns inom svensk industri mycket goda förutsättningar för att öka dess marknadsandelar på den internationella offshoremarknaden.
I bilaga 7 redogörs för havsbottenutvinning av bl. a. andra mineraliska
ämnen än olja och gas. Flertalet av dessa tillgångar. varav ett antal s.k.
strategiska metaller, kan ännu inte lönsamt utvinnas. På sikt kan sådan utvinning dock bli ett viktigt komplement till råvaruförsörjningen samtidigt
som vårt näringsliv kan finna nya marknader inom prospektering, utvin-
ning och bearbetning av dessa metaller.
En svårighet för svenskt näringsliv att expandera inom offshoreområdet är den starka nationella protektionismen på många kontinentalsockelområden. En annan är att offshoremarknaden präglas av stark traditionsbundenhet vid val av underleverantörer och teknik. Handelspolitiken och exportfrämjandeorganisationen har därför viktiga uppgifter för att främja svenska satsningar på dessa marknader.
Från svensk sida har man i såväl bilaterala som multilaterala internatio-
nella sammanhang verkat för att bekämpa protektionism. Dessa strävan-
den skall med all kraft fortsätta. De organ som utför upphandlingarna inom offshoresektorn är som regel enskilda företag och inte myndigheter. Detta bereder svårigheter då diskriminatoriska upphandlingsförfaranden skall påtalas, eftersom de internationella handelspolitiska regelverken — främst
GATT-avtalet och EFTA-konventionen — inte är direkt tillämpliga på
enskilda företag. Detta hindrar emellertid inte att dessa regelverk så långt
som möjligt kommer att utnyttjas för att ge svenska företag rimliga konkur-
rensmöjligheter på offshoremarknaden. Regelverken sätter naturligtvis ramar även för de inhemska satsningarna inom offshoreindustrin.
Förhållandena på offshoremarknaden har emellertid samtidigt gjort att regeringen och Sveriges Exportråd, som en alternativ utväg, uppmanat offshoreinriktade företag att söka samarbete med företag i berörda länder. Sådant företagssamarbete kan ta olika former, från samarbetskontrakt för utarbetande av gemensamma offerter till gemensam produktutveckling, och ibland till etablerande av gemensamma företag. Erfarenheter har redan visat att sådant företagssamarbete kan vara ett effektivt sätt att motverka
protektionistiska åtgärder. Företagssamarbete av denna typ ger också en' möjlighet att tränga igenom den traditionsbundenhet som råder vid val av
underleverantörer och teknik.
Sveriges Exportråd och dess utlandsorganisation bistår svenska företag, när det gäller att få sådant företagssamarbete till stånd. I förhållande till
Norge utgör företagssamarbetet inom offshore och energisektorn en betydande del av de frågeställningar, som behandlas inom ramen för den norsk-
svenska blandade kommissionen under regeringsavtalet om ekonomiskt samarbete.
5 Hemställan
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om frågor som berör svenska exportmöjligheter inom havsresursområdet.
Innehållsförteckning I Inledning sosoooeereererrerrerererere reses s re rr te rs rskr rK rss 2 Föredragandens överväganden mm 2.1 FNs havsrättskonferensef ososooossssersrrserrsrsrrrsrr sera 2.1.1 Ny havsrättskonvention 2.1.2 Svenska intressen
At ensk polarpolitik
2.1 ÅFKkliS oooooooreeeoereresrerreree rer rer ert rs ers sera 2.2.2 Antarktis IN 2.2.3 Svenska intressen 2.3 Biståndsverksamhet inom havsresursområdet AÄADANRPARBRNYR 3 Hemställäf sooooooooos sees eressessereses rss rr rr sr o stressa
5 Hemställåf sooooooososossresrresreserrerrr ser er rr rr rr eter rs NN
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983
Prop. 198384: I0 Bilaga 3
Försvarsdepartementets
verksamhetsområde
Bilaga 3
Utdrag FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-12-15
Föredragande: statsrådet Thunborg
Anmälan till proposition om svensk havsresursverksamhet
1 Inledning
Flera myndigheter inom försvarsdepartementets verksamhetsområde har uppgifter inom havsområdet. Försvar till sjöss är en viktig del av den svenska försvarsmaktens uppgifter. I freds- och neutralitetssituationer skall försvarsmakten avvisa kränkningar av Sveriges sjöterritorium. Sedan den I januari 1982 ligger också frågor om skydd av den marina miljön inom försvarsdepartementets verksamhetsområde, då räddningstjänsten fördes över från dåvarande kommundepartementet. En kortfattad redovisning av myndigheterna och deras verksamhet lämnas i bilaga 7. Räddningstjänsten och vissa därmed sammanhängande frågor tas dessutom kortfattat upp i bilagd redovisning (se underbilaga 3:2).
Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) har inom försvarsdepartementets område främst tagit upp frågor som rör forskning och dykeriutbildning. Jag kommer därför i det följande att huvudsakligen behandla dessa frågor.
1.1 Beskrivning av inriktning m. m. av havsteknisk forskning och utveckling inom försvarssektorn
Totalförsvaret ställs ständigt inför krav på förnyelse och förändring. Takten i den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen är hög och detta gäller inte minst den militärtekniska utvecklingen.
Forskningen har betydelse för våra möjligheter att identifiera tekniska utvecklingsriktningar och förändringar i omvärlden och att analysera dessa förändringars möjliga konsekvenser för oss, såväl försvarstekniskt som säkerhetspolitiskt. Vi måste därvid ha förmåga att självständigt beskriva både möjliga framtida hot mot vårt land och utvecklingsmöjligheter för försvaret. | Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 10. Bilaga 3
De olika typer av vapen och vapensystem m. m. inom försvarssektorn har stor komplexitet. Det finns därför behov av forskningsstöd i fråga om olika — grundläggande vetenskapsområden (t.ex. humanfysiologi, mekanik, materialforskning), — tekniska tillämpningsområden (t. ex. vapen och dess verkan), — systemtekniker (t. ex. värderingsmetoder för utformning av vapen- och skyddssystem). Inom försvarsdepartermentets område görs f.n. stora insatser för att
åstadkomma ett bättre skydd mot främmande ubåtar i Sveriges kustområ-
den. I första hand är syftet att, inom ramen för en långsiktig utveckling, på kort sikt anskaffa utrustningar och system för spaning mot samt identifi-
ering och bekämpning av utbåtar. På längre sikt förväntas nu påbörjade
mer förutsättningslösa forskningsinsatser och studier komma att skapa förutsättningar för ytterligare förbättrat utbåtsskydd. Allmänt gäller att forskningsinsatserna för närvarande främst har anknytning till utveckling av ubåtar, ubåtsjaktsystem, minor och torpeder. : Bland aktuella forskningsområden med havsteknisk anknytning kan t. ex. följande nämnas. Forskningen inom hydroakustiken är knuten till ett antal områden, främst utveckling av nya hydrofoner, datoranvändning i hydrofonsystem och torpedmålsökare, analys av signaler och reflexer från föremål under vattenytan samt studier av Östersjöns ljudutbredningsegenskaper. Inom det hydrooptiska området är forskningsverksamheten främst
inriktad på lasersystem för spaning mot föremål under vattenytan, utveck-
ling av sensorer för användning på obemannade undervattensfarkoster, utveckling av förbättrade navigeringshjälpmedel för dykare och utveckling av kommunikationsutrustning som bygger på fiberoptik. Forskningen
inom dessa områden berör också delvis tillämpningar för fjärrstyrd teknik
vid undervattensverksamhet, t. ex. arbetsoperationer med fjärrstyrda farkoster. Forskningen inom dykeri/navalmedicin har hittills främst varit
inriktad på att förbättra dykares uthållighet och effektvitet vid dykning på
varierande djup t. ex. genom utnyttjande av olika andningsgaser samt på utveckling av effektivare personlig utrustning. Fortsatta forskringsupp-
gifter inriktas främst som stöd för ubåtsräddning, bl. a. insatser vid indivi-
duell räddning från stora djup.
1.2 Omfattningen av den havstekniska forskningen vid försvarets forskningsanstalt (FOA)
FOAsS anslagsfinansierade forskning inom det havstekniska området genomförs i enlighet med planer som upprättas i samråd med berörda
myndigheter inom försvarssektorn, främst chefen för marinen (CM) och
försvarets materielverk (FMV). Planerna ses över varje är och redovisas i FOASsS forskningsplaner. Förutom denna verksamhet genomför FOA även
intäktsfinansierad forsknings- och utredningsverksamhet m. m. på uppdrag
av bl. a. myndigheter från sektorer utanför totalförsvaret. Sädana uppdrag får tas om de medför positiva effekter för den försvarsinriktade forskning-
en och medverkar till en vitalisering av denna.
Såväl den intäktsfinansierade verksamheten som den anslagsfinansiera-
de forskningen koncentreras till tillämpad forskning med inslag av grund-
forskning och utvecklingsarbete.
FOAsS civilt inriktade havstekniska forskning har hittills i stor utsträckning bedrivits inom ramen för samarbetsavtal mellan FOA och styrelsen för teknisk utveckling (STU). Den övergripande ledningen utövas av en särskild styrgrupp med representanter för FOA och STU. Samarbetsavtalen mellan FOA och STU har syftat bl.a. till att utveckla FOAs kompetens, främst avseende undervattensteknik i offshore-tillämpningar. Inriktningen och valet av projekt har gjorts mot bakgrund av försvarssektorns behov av kunskapsuppbyggnad. Den närmare preciseringen har därefter baserats på STUs uppfattning om industrins behov av system och pro-
dukter av tekniskt och ekonomiskt intresse. Genom förbättringen av en
marknadsanpassad kompetens bedöms förutsättningarna öka för att FOA skall kunna erhålla forskningsuppdrag direkt från industrin.
Exempel på olika havsteknikprojekt m. m. med främst civil användning framgår av bifogad redovisning (se underbilaga 3:1).
1.3 Samverkan inom havsresursområdet mellan försvaret och övriga sam-
hällssektioner
1.3.1 Utredningsförslag
I sitt förslag till övergripande program för svensk havsresursverksamhet anför DSH att den kompetensutveckling inom vissa myndigheter och
statliga forskningsorgan som f.n. pågår, bör utnyttjas i vidgad omfattning.
Kompetensen bör utnyttjas för exportuppdrag och inom biståndsverksamheten. Möjligheterna att genom kombination av statlig och industriell kompetens skapa större s.k. joint ventures bör också vidgas. För vissa
myndigheter finns formerna givna och i varierande utsträckning finns även
resurser ställda till förfogande. Andra myndigheter saknar inte bara former
och resurser för marknadsföring av sin havsresurskompetens, de saknar också i sin instruktion incitament till kommersiell verksamhet. Detta gäller enligt DSH bl. a. CM och FOA, myndigheter med betydande resurser för den havsindustriella sektorn. DSH föreslår därför att ett aktiebolag bildas
för kommersialisering och marknadsföring av FOAs kompetens inom härför speciellt lämnade områden. En möjlig vidgning till att även innefatta delar av marinens resurser vid marinens dykericentrum (MDC) bör för-
utses. |
11 Riksdagen 198384. I saml. Nr 10. Bilaga 3
DSH föreslår vidare att frågan om utbildning av yrkesdykare för den civila sektorn utreds av DSH och marinen i samråd med berörda intressenter. I en rapport om havsforskningens resurser och organisation föreslår statskontoret att en bättre samordning av verksamheten mellan MDC och FOA (institutionen för navalmedicin) eftersträvas och utgår ifrån en gemensam plan för den långsiktiga verksamheten.
1.3.2 Remissinstunserna Flera remissinstanser är kritiska till förslaget om bolagsbildning. FOA anför att möjligheterna för marknadsföring av FOAs kompetens förbättras bl.a. i och med att den intäktsfinansierade verksamheten bedrivs inom ramen för ett I 000-kronorsanslag. STU avstyrker förslaget om bildandet av ett FOA AB eftersom detta sannolikt inte löser nuvarande problem. Swedocean anser ambitionen att marknadsföra statlig kompetens vara vällovlig. Nya bolagsbildningar bör dock undvikas. Myndigheterna bör låta undersöka vilken specifik kompetens som har kommersiell användning. Marknadsföring kan sedan ske genom etablerade privata eller statliga företag. Av de remissinstanser som har kommenterat de övriga förslagen är flertalet positiva. CMs principiella inställning är att de resurser som skapats inom marinen för att åstadkomma effektivare och säkrare dyksystem och ubåtsräddningssystem skall kunna utnyttjas även utanför försvaret. Villkor härför är dock att huvuduppgiften — en effektiv marin förbandsproduktion — inte störs vare sig tids- eller kostnadsmässigt.
2 Föredragandens överväganden
Inledningsvis vill jag framhålla att alla möjligheter till samordning och samverkan mellan försvaret och övriga samhällssektorer bör tas till vara under förutsättning att de kan ge besparingar eller medföra ett bättre utnyttjande av befintliga resurser. Jag vill dock erinra om att försvarets resurser har dimensionerats utifrån försvarets behov och därför i första hand skall användas för planerade uppgifter. Om samverkan med övriga samhället medför krav på utökad verksamhet och därmed ökade resurser måste särskilda medel tillföras så att kostnadstäckning erhålls. De militära kraven på bl.a. en effektiv förbandsproduktion måste också tillgodoses. Inom försvaret bedrivs havsteknisk forskning främst vid FOA. Utvecklingsarbete utförs i huvudsak inom svensk industri på uppdrag av bl.a. FMV. Den havstekniska forskningen vid FOA bedrivs vid flertalet av myndighetens huvudavdelningar. Forskningen omfattar ca 30 personår och berör
främst områdena hydroakustik, hydrooptik, navalmedicin. seismik och bioteknologi. Verksamheten är uppbyggd och inriktad för att motsvara totalförsvarets behov av forskningsunderlag. FOAs kompetens inom om-
rådet är av stort intresse för försvaret. Bl.a. har marinen en omfattande
verksamhet med anknytning till havstekniska frågor inriktad mot upptäckt
och bekämpning av ubåtar. Det är enligt min mening väsentligt att kompetens inom detta område behålls inom försvaret.
Det havstekniska området lämpar sig enligt min mening väl för samverkan mellan försvaret och övriga samhället. En viss samverkan sker idag
med olika civila uppdragsgivare främst utifrån tillämpningar av avtal mel-
lan FOA och STU. Förberedelser pågår för att vidga samverkan med civila intressenter. Exempel på detta återfinns inom dykeriverksamheten samt
den arktiska havstekniken. Chefen för industridepartementet har tidigare
föreslagit ett särskilt program för havsindustriell kompetensutveckling inom vilket bl. a. FMVs och FÖAS medverkan är angelägen.
Inom ramen för FÖAS intäktsfinansierade verksamhet finns det möjlig-
heter för myndigheten att marknadsföra sin kompetens och att åta sig
uppdrag mot full kostnadstäckning. En förutsättning för den intäktsfinan-
sjerade verksamheten är dock ytterst att den skall medföra positiva effekter för den försvarsinriktade forskningen och t.ex. bidra till kompetens-
uppbyggnad och effektivare utnyttjande av kunnande inom områden av betydelse för totalförsvaret. Jag anser att detta blir fallet vid ett utnyttjande av FOÖAS resurser inom havsteknikområdet också för civila ändamål
och ser därför positivt på ett sådant utnyttjande.
Fr. o. m. den 1 juli 1983 redovisas den intäktsfinansierade verksamheten
vid FOA under ett särskilt s. k. 1000-kronorsanslag. Förutsättningarna är
därmed enligt min uppfattning gynnsamma för att utnyttja FOAs kompetens och resurser för civila ändamål. Jag kan därför inte se något skäl till
att nu bilda ett särskilt bolag för marknadsföring och kommersiellt utnytt-
jande av FOASs kompetens. ”
Jag vill erinra om att vissa frågor rörande statliga myndigheters tjänste-
export regleras i förordningen (1981:673) med vissa bestämmelser för statlig myndighets affärsdrivande verksamhet i utlandet. Sådan export bör
kunna omfatta sådana tillämpningar inom det havstekniska området vilka huvudsakligen är av civilt intresse. Vid överväganden om tjänsteexport för försvarets myndigheter måste dock särskild uppmärksamhet ägnas åt bl. a.
säkerhetspolitiska förhållanden och sekretesskyddsfrågor. FOA har inte
något generellt bemyndigande att marknadsföra och utföra affärsmässig
verksamhet i utlandet, eftersom den nämnda förordningen inte är tillämplig på FOA. För FOAsS del gäller därför att FOA vid mera omfattande utlands-
uppdrag skall begära godkännande hos regeringen i varje särskilt fall.
Vid MDC bedrivs verksamhet med tryckkammarutrustning för metod-
och materielutveckling inom dykeriområdet, dykeriutbildning och navalmedicinsk forskning. Jag har inte något att erinra mot förslaget att MDCs
kvalificerade utrustning utnyttjas mer genom samordning mellan marinen
och FOA, bl.a. i form av en gemensam långtidsplanering. Enligt vad jag
har erfarit har FOA och marinen redan påbörjat en utredning om ett sådant fördjupat samarbete. Jag anser också att möjligheterna att utöka de civila engagemangen vid MDC bör prövas. Det är önskvärt att tillgänglig kompetens och teknisk kapacitet vid MDC utnyttjas under förutsättning att
förbandsproduktion m. m. inte störs och att full kostnadstäckning erhålls.
Med utgångspunkt i samarbetet mellan FOA och STU har FOA kunska-
per som väl bör passa aktuella industnella behov om kompletterande
resurser ställs till havsresursforskningens förfogande. Det kan, som jag ser det, vara lämpligt att fördelningen av dessa resurser görs på ett sådant sätt att existerande forskningskapacitet t.ex. inom FOA och MDC utnyttjas framför att kompetens byggs upp inom helt nya institutioner. Ett gemensamt utnyttjande av samhällets forskningsresurser inom det havstekniska området bör grundas på ett samarbete, där företrädare för olika intresseområden medverkar. En sådan samverkan tillämpas inom totalförsvaret
vid inriktningen av den gemensamma försvarsforskningen. Jag finner det värdefullt att försvarets verksamhet inom det havstekniska området följs upp. Jag avser därför ta initiativ till en årlig redovisning
av verksamhet inom försvarssektorn som kan vara av intresse för samver-
kan med civila intressenter. Av redovisningen skall framgå planer för
materielanskaffning, forskning och utveckling samt åtgärder för samver-
kan med universitet, högskolor och industri. Vidare skall erfarenheter av
de tillämpade samverkansformerna redovisas.
3 Hemställan
Jag hemställer att regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om samver-
kan inom havsresursområdet mellan försvaret och övriga samhällssektorer.
Underbilaga 3:1
Exempel på särskilda havsteknikprojekt m. m.
(Avsnittet beskriver i första hand FÖAS verksamhet)
Civilt inriktad havsteknisk forskning
De planer för havsteknikverksamheten med civila tillämpningar inom FOA som utarbetats och beslutats av FOA och STU gemensamt har i ökad utsträckning tagit fasta på projekt som bedömts kunna leda till färdiga
system eller prototyper i närtid för vidare överföring till kommersiellt
utnyttjande.
För innevarande budgetår bedrivs verksamheten inom FOA/STU-avta- Jet i form av ett antal projekt av vilka de viktigaste är:
— Navigering i plattformsstrukturer
— Seismisk prospektering — Lokalt optiskt navigeringssystem
— Fiberoptiskt analysinstrument (förstudie)
— TV-kamera med CCD-teknik (förstudie) — Hydrox (väte-syrgasblandning) som andningsgas för dykare — Energiproduktionssystem under vattnet.
Inom området undervattensnavigering sker ett flertal sammanhängande
satsningar. I samband med erforderliga omfattande inspektions- och un-
derhållsarbeten av oljeplattformar noterade FOA för något år sedan den nästan totala avsaknaden av effektiva hjälpmedel för navigering och posi-
tionering av farkoster och dykare vid genomförandet av dessa operationer. Efter en inledande marknadsundersökning inleddes våren 1983 tillsammans med Det norske Veritas (Dn V) ett utvecklingsarbete med visst eko-
nomiskt stöd från Norges Teknisk-Naturvitenskapelige Forskningsråd (NTNF) i Norge och STU i Sverige. Arbetet syftar till framtagning och
utvärdering av en försöksutrustning för navigering av farkoster/dykare inuti och i omgivningen av undervattensstrukturer. I en kommande etapp
skall en prototyp i full skala utvecklas för test på plattform i Nordsjön. Samarbetet mellan FOA och STU har bl. a. resulterat i demonstrations-
prototyper dels av ett stereo-TV-system för undervattensbruk, dels ett hydroakustiskt precisionsnavigeringssystem. Båda systemen har överförts till ett svenskt företag, som fått licens för marknadsanpassning och marknadsföring.
Forskningen angående hydrox som andningsgas har innefattat försök med djur och skall nu gå in i en fas med människor som försöksobjekt. Resultaten av verksamheten hittills har rönt internationell uppmärksamhet. Navalmedicinsk forskning med civil tillämpning bedrivs dessutom
inom områdena dekompression, arbetsdykning på djupområdet 20-70 m
samt ergonomi.
Den forskning som länge bedrivits rörande seismiska metoder för indi-
kering av kärnvapenexplosioner har under senare år kommit att få också
andra tillämpningar. En sådan är seismisk prospektering av olja till lands
och i havet. Diskussioner förs nu med norska offshore-företag om tillämpning av de vid FOA utvecklade metoderna.
För civil sjömätning driver FOA ett projekt tillsammans med det norska
Institutt for kontinentalsokelundersökelse (IKU) för utveckling av ett inte-
grerat hydrografiskt system där både avancerad hydroakutstisk och hydrooptisk apparatur (laser) avses ingå. Ekonomiskt stöd erhålls av Nordisk
Industrifond, NTNF och STU. Intressenter är sjöfartsverken i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Ett annat exempel på nu löpande projekt är både hydroakustisk och hydrooptisk teknik utnyttjas är konstruktion och test av ett integrerat
system för Isbergsdetektering. Arbetet genomförs i samarbete med Göta-
verken-Årendal AB och Broströms Rederi AB och stöds delvis av STU.
Inom miljöområdet studerar FOA på uppdrag av STU hur oljeutsläpp förändras i marin miljö. Generellt finns inom miljöområdet kompetens inom FOA vad beträffar ekologiska och toxikologiska undersökningar, modellbeskrivningar för hur miljögifter sprids i naturen, miljökrav i slutna miljöer som undervattensfarkoster etc.
Bland utvecklingsarbeten med både civil och militär användning kan nämnas prov med flygburen djupsonderande laser för militär undervattens-
spaning och civil sjömätning. För närvarande diskuterar FOA med FMY och CM utveckling av en avancerad sådan utrustning. Parallellt med denna
systemutveckling har en kunskapsbas angående siktförhållanden i våra
kustvatten byggts upp. Denna bas är väsentlig för att bedöma möjligheten att utnyttja lasersystemet vid olika platser och årstider. Vidare ingår ut-
veckling av fältmässig apparatur för mätning av vattnets optiska parametrar, mätningar på platsen samt jämförande prov med utnyttjande av satellitdata för att kunna få översiktlig täckning. Parallellt utvecklas modeller
för laserljusets utbredning i vatten.
FOA bedriver också forskning och utveckling avseende material och
utrustning för användning i särskilt kall miljö. Såväl passiv isolering som
aktiv uppvärmning har prövats.
Exempel på samverkan inom havsforskningsområdet
Nationella kontakter
Huvuddelen av den civilt inriktade havstekniska forskningen vid FOA bedrivs inom ramen för ett samarbetsavtal med STU. Samverkan med andra myndigheter förekommer t. ex. också med Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) och marintekniska institutet. Experter från FOA har medverkat i DSHs forskningsprogram för utredningar om
t.ex. arktisk havsteknik. Samverkan med industrin är under stark utveck-
ling. FOA har kontakt med de företag i landet som är aktiva inom de
områden där FOA bedriver havsteknisk forskning. FOA har, ofta i samar-
bete med STU, informerat svenska industriföretag om försvarets resurser och kompetens.
Inom flertalet av de områden, där FOA bedriver havsteknisk forskning, gäller att motsvarande verksamhet inte bedrivs vid svenska universitet eller högskolor. Samverkan med universitet och högskolor är således begränsad. Chalmers tekniska högskolas (CTH) arbetsenhet för undervat-
tensteknik kan på sikt få betydelse för de tillämpade forskningsprojekt,
som bedrivs inom sektorn (t.ex. inom dykeriområdet). Även Tekniska
högskolans (KTH) optikinstitution har ur FOAs synvinkel värdefull kom-
petens. Kontakterna med Karolinska institutets institution för baromedicin är sedan länge väl etablerade.
Samverkan inom den militärt inriktade havstekniska forskningen sker huvudsakligen mellan CM, FMV och FOA. Kontakterna med industrin inom detta område hålls samman av FMV. Bl.a. sker ett omfattande samarbete inom dykerimedicin och undervattensteknikområdet. Som ex-
empel inom det senare området kan nämnas forskning och utveckling
avseende undervattensteknik, fasta och rörliga spaningssystem under vatten samt undervattensvapen.
Internationella kontakter
Genom internationella kontakter har basen för FOAS analyser av off-
shoremarknadens behov och villkor vidgats. Samverkan med STU har medfört en ökad internationalisering i projektarbetet vid FOA. Direktkon-
takter har därvid tagits med utländska forskningsinstitutioner och med
offshore-relaterade företag. Ett värdefullt kontaktnät har skapats i Norge. FOA har även haft personal vid utländska forskningsinstitutioner. De internationella kontakterna bedöms som nödvändiga för projektering och marknadsföring av utvecklade system och prototyper.
Under senare år har också avtal träffats med utländska institut och
organisationer om konkreta utvecklingsprojekt. Samarbete pågår med or-
ganisationer och företag i USA, Kanada och Australien, bl.a. avseende laserbatymetri för sjömätning.
Underbilaga 3:2
Räddningstjänsten och vissa därmed sammanhängande frågor
Räddningstjänsten vidtar åtgärder för att minska skadeverkningarna för
den marina miljön när utsläpp har inträffat. För detta ändamål krävs en
effektiv beredskap för snabba bekämpningsinsatser till sjöss och på stränderna. Detta förutsätter bl.a. särskilda fartyg och särskild utrustning i övrigt, utbildad och övad personal samt en effektiv och samordnad organisation. Vidare krävs resurser för sanering av stränder efter det att själva bekämpningsarbetet har avslutats. Valet mellan alternativa bekämpnings-
och saneringsmetoder sker med beaktande av miljösynpunkter. Särskilt skyddsvärda områden prioriteras vid bekämpningsarbetet.
Enligt brandlagen (1974: 80) svarar varje kommun för räddningstjänsten i kommunen. Räddningstjänst definieras enligt lagen som en verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. Kommunerna är emellertid inte ansvariga för att bekämpa olja eller andra skadliga ämnen till havs, i kustvattnen eller i Vänern och Mälaren. Denna uppgift ankommer sedan år 1970 på tullverkets kustbevakning.
Ansvaret för räddningstjänstingripanden mot miljöskadliga utsläpp som har skett till sjöss är således fördelat mellan kommunerna och tullverkets kustbevakning. Ansvarsgränsen är i princip strandlinjen. Ett undantag
härifrån är hamnområde, för vilket kommunen har ansvaret. Det internationella samarbetet för att dels förebygga utsläpp av olja, dels
möjliggöra att olika länders resurser kan samlas för att bekämpa ett utsläpp
har stor betydelse från räddningstjänstsynpunkt. Vad gäller samarbete i fråga om bekämpning av marina föroreningar förekommer nordisk samver-
kan inom ramen för 1971 års Köpenhamnsavtal. Inom Nordsjöområdet förekommer ett motsvarande samarbete mellan de åtta strandstaterna en-
ligt 1969 års Bonnöverenskommelse. En reviderad Bonnöverenskommelse
har nyligen undertecknats. De sju Östersjöstaterna samarbetar enligt 1974
års Helsingforskonvention om skydd för Östersjöns marina miljö. Ett mera
vidsträckt samarbete förekommer dessutom inom FNs fackorgan för tek-
niska sjöfartsfrågor (IMO). Genom samarbetet får länderna tillfälle att utbyta erfarenheter om bekämpning av marina föroreningar och tillgodogöra sig forskningsresultat i
andra länder. Samarbetet har också direkt betydelse från beredskapssynpunkt eftersom andra länders resurser kan komma till hjälp när det behövs. Det praktiska arbetet syftar till att utveckla och nå överenskommelser om rutiner för rapportering och operativ samverkan. Vid gemensamma öv-
ningar prövas denna planläggning. Det nordiska samarbetet har av naturliga skäl kommit längst och verkar pådrivande på det samarbete som
förekommer med andra länder.
Innehållsförteckning
I Inledning sooooooseerrseeeerrsrrrerrreerr rss srt rr rr ere rst ses sa 1
1.1 Beskrivning av inriktning m. m. av havsteknisk forskning och
1.2 Omfattningen av den havstekniska forskningen vid försvarets
forskningsanstalt (FÖÅ) sosossosossessssreress reser er sr rr to
1.3 Samverkan inom havsresursområdet mellan försvaret och
övriga samhällssektioner
1.3.1¶Utredningsförslag
1.3.2¶Remissinstanserna
2 Föredragandens överväganden BB 3 Hemställäf soooooeeooseeesererrrrre re rer rr ere rr rer rr rs rss sas Underbilaga 3:1 Exempel på särskilda havsteknikprojekt m. m. NYSS
3:2 Räddningstjänsten och vissa därmed samman-
hängande frågor
Norstedts Tryckeri, Stockhotm 1983
Prop. 1983/84: 10 Bilaga 4
Utbildningsdepartementets
verksamhetsområde
Bilaga 4
Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-12-15
Föredragande: statsrådet 1. Carlsson
Anmälan till proposition om svensk havsresursverksamhet
1¶Marin naturvetenskaplig forskning
1.1 Inledning Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) har i sitt program definierat naturvetenskaplig havsforskning som grundforsk-
ning och tillämpad forskning inom följande områden: fysisk och kemisk oceanografi, marin biologi och marin geologi, vartill kommer undersökningsverksamhet inom dessa områden för utforskning och skydd av havs-
miljön.
1.2¶Grundforskning
För grundforskningen svarar i första hand institutioner vid våra universi-
tet och högskolor. Den marina inriktningen återfinns t.ex. i ett antal
naturvetenskapliga institutioner vid universitetet i Göteborg (ibland gemensamma med Chalmers tekniska högskola, CTH). Till universitetet i Göteborg är även landets enda institution för oceanografi förlagd. Ett särskilt centrum för marin forskning och teknik i Göteborg har bildats för att samordna den marina verksamheten vid universitetet och CTH.
Askölaboratoriet vid universitetet i Stockholm utgör en institution helt inriktad mot marinbiologisk forskning. I övrigt pågår marint inriktad forskning i varierande utsträckning jämsides med annan naturvetenskaplig forskning vid de flesta universiteten. Flertalet universitet har vidare egna
stationer för i första hand utbildning med marinbiologisk inriktning, dit även viss forskning är förlagd.
Kristinebergs marinbiologiska laboratorium, som ägs av Vetenskaps-
akademien (KVA), har en mindre egen forskarstab. Hit förlägger vidare ett större antal högskoleforskare periodiskt sin verksamhet. Vid sidan av reguljära medel via högskolans fakultetsanslag utgör naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) huvudfinansiär för grundforskning- I Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 10. Bilaga 4
en. Därtill kommer vissa bidrag från skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR) och forskningsrädsnämnden (FRN). KVA har visst bidrag via statsbudgeten, bl.a. för stöd till Krisunebergslaboratoriet.
1.3 Tillämpad forskning och utvecklingsarbete
Tillämpad forskning och verksamhet av undersökande och kartläggande karaktär inom det marina området ingår som myndighetsuppgift för fiskeri-
styrelsen, naturhistoriska riksmuseet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. (SMH1) och statens naturvårdsverk (SNV), som tillsammans svarar för huvuddelen av den tillämpade verksamheten. Sådan verksamhet finns dessutom vid institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) som utöver uppdragsmedel finansieras gemensamt av staten och den
privata industrin i form av en stiftelse.
Vid sidan av verksamheten inom myndigheten utgör SNV den viktigaste
anslagsgivaren för tillämpad miljöforskning, men även vissa länsstyrelser
och primärkommuner bidrar med resurser för regionalt inriktade projekt
främst av undersökande karaktär. För utförandet svarar dels högskoleba-
serade forskare, dels forskare vid andra myndigheter och institutioner.
1.4¶Utredningsförslag
I sitt förslag till övergripande program för havsresursverksamheten
(DSH 1982: 1) har DSH tagit upp följande förslag vad gäller naturvetenskaplig havsforskning.
1. DSH föreslår att delegationen i samarbete med FRN och berörda
intressenter fortsätter det inledda arbetet med effektiviseringsåtgärder inom området. DSH avser därvid att studera problem och peka ut områden där insatsbehoven är stora. |
2. DSH avser vidare att bilda en samordningsgrupp av berörda intressenter.
Den av statskontoret i samråd med DSH och berörda intressenter ge-
nomförda undersökningen för att effektivisera resursutnyttjandet inom
marin forskning (statskontoret 1982: 34) innehåller följande förslag.
3. Marinbiologisk forskning med visst områdesansvar bör utvecklas vid
s.k. baslaboratorier.
4, Dessa laboratorier bör i första hand utvecklas vid Askölaboratoriet, vid det av statskontoret föreslagna samlokaliserade laboratoriet vid Kristineberg, vid Norrbyn samt i andra hand vid IVL i Karlskrona.
5. En diskussion bör inledas om baslaboratoriernas uppgifter och funktion.
Remissinstaänserna
De remissinstanser som kommenterat de två inledande förslagen ger
uttryck för en splittrad opinion. Ingen av instanserna är odelat positiv till
DSHs förslag och avsikter i dessa hänseenden, men ingen är heller odelat negativ. Bl.a. anser vissa instanser att en alltför stark styrning av grund-
forskningen inom området bör undvikas.
Vad avser förslaget om inrättande av s.k. baslaboratorier med visst regionalt ansvar är remissinstanserna positiva eller finner uppslaget som
sådant intressant. Man pekar I sammanhanget på behovet av en tvärveten-
skaplig kompetens vid dessa laboratorier. Vidare har man pekat på att behovet av resurser inte klart har redovisats. Endast fiskeristyrelsen avstyrker att baslaboratorier utvecklas och anser att den övergripande målsättningen för den marina forsknings- och undersökningsverksamheten först bör klarläggas. Vissa alternativ till geografisk förläggning läggs fram, varav det framgår att SNVs egen laboratorieverksamhet inte diskuterats i sammanhanget.
1.5 Föredragandens överväganden
Statskontoret har i sin karaktäristik av den naturvetenskapliga forskningen inom det marina området presenterat en splittrad bild med många agerande på såväl den utförande som den finansierande sidan. Intrycket
skapas delvis, vilket några remissinstanser framhållit, av det förhållandet
att statskontoret här inbegripit inte bara grundforskning och tillämpad forskning utan även verksamhet av mer utredande och registrerande ka-
raktär. Detta förhållande bör emellertid inte enligt min mening utesluta ett
ökat samarbete mellan samtliga berörda intressenter. En samordningsgrupp av det slag som DSH föreslår bör kunna bidra till att definiera områden som kräver ett mera tvärvetenskapligt angreppssätt och föreslå samarbetsmöjligheter därvidlag. Vidare bör behovet av grundforskning
med direkt betydelse för den tillämpade forskningen samt ökade möjlighe-
ter till samordning av den inom olika myndigheter bedrivna tillämpade forskningen kunna klarläggas. :
DSH anmäler i sitt övergripande program sin avsikt att inrätta en samordningsgrupp för svensk tillståndskontroll med syfte att inför den planera-
de forskningspropositionen år 1984 lägga fram ett beslutsunderlag för
programutveckling och åtgärdsbeskrivning som berör den naturvetenskap-
liga havsforskningen. De remissinstanser som yttrat sig över DSHs förslag har emellertid redan nu pekat på några typer av angelägna åtgärder för att öka den grundläggande naturvetenskapliga kunskapen inom det marina
området. Man upplever att fördelningen av resurser mellan grundläggande och tillämpad forskning är ofördelaktig för den grundläggande delen. Medel för doktorandtjänster inom området anses vidare som angelägna.
Jag avser därför att i samråd med chefen för utbildningsdepartementet i den proposition om forskning m.m. som regeringen avser att förelägga riksdagen våren 1984 återkomma med vissa förslag som berör den marint inriktade naturvetenskapliga grundforskningen.
Vad gäller förslagen om inrättande av baslaboratorier med regionalt ansvar för insamling och bearbetning av data med betydelse främst för miljövårds- och miljökontrollaspekter finner jag efter samråd med cheferna för utbildnings- och jordbruksdepartementen det värdefullt att ett närmare klarläggande sker i vad mån som tillgängliga marint inriktade laboratorier och deras resurser i form av grundläggande kunskaper, utrustning, båtar etc. kan utnyttjas för ett ökat utbyte av regionalt inriktade undersöknings-
program.
Som framgår av statskontorets förslag liksom av remissinstansernas yttranden i denna del, krävs ytterligare diskussion om de tilltänkta baslaboratoriernas uppgifter och funktion. Med utgångspunkt i dessa diskussioner bör vidare behovet av omfördelning av tillgängliga resurser belysas.
Mot denna bakgrund bör statskontoret i samråd med berörda myndigheter samt företrädare för den grundläggande marint inriktade naturvetenskapliga forskningen ges i uppdrag att inkomma med förslag som avser baslaboratoriernas uppgifter och funktion. Ett ställningstagande till inrättande av baslaboratorier får sedan ske med utgångspunkt i dessa förslag.
2¶Polarforskning
2.1 Inledning
De svenska intressena för polarforskning kanaliseras i första hand genom KVA, som utgör kontaktorgan med flera internationella forskningssammanslutningar för arktisk forskning. Akademien har även inrättat en nationell polarforskningskommitté. ”
Svensk polarforskning har en lång tradition som kommit till uttryck i
skilda expeditioner i internationell samverkan och nu senast i Ymerexpeditionen år 1981.
Det svenska grundforskningsintresset återfinns främst inom de klimato-
logiska, glaceologiska, mineralogiska och paleontologiska polarforskningsdisciplinerna med motsvarande kompetens förlagd till universitet och högskolor. Basen för svensk polarforskning får dock betraktas som relativt
smal. De höga kostnader som är förenade med expeditioner gör att få forskare mer kontinuerligt kan bedriva forskning inom polarområdena.
Behovet av forskningsinsatser motiveras primärt utifrån ett allmänt kunskapsintresse och det är i sammanhanget viktigt att genom en internationell kunskapsbevakning bibehålla ett visst minimum av svensk kompe-
tens.
"De avsevärda naturresurserna i form av olja och gas i Arktis och de stora resurser som den höga biologiska produktionen i havet kring Antarktis representerar utgör intressanta möjligheter för en framtida exploatering.
Detta förhållande ökar behovet av tillämpad forskning inom polarområ-
dena och förutsätter ökad kännedom om polarmiljön och dess extrema
förhållanden. Forskning och vetenskaplig internationell samverkan öppnar vidare möjligheter att följa den politiska utvecklingen i polarregionerna.
2.2 Föredragandens överväganden
Chefen för industridepartementet har tidigare framhållit det ökade intresset för de arktiska områdena. Insikterna om exploateringsmöjligheterna i Arktis och på lång sikt troligen även i Antarktis och därmed uppkommande resursfördelningsfrågor har gett ökad tyngd åt utrikespolitiska och säkerhetspolitiska problemställningar. Skydds- och miljöfrågor blir viktiga att bevaka i ett framtida exploateringsskede.
Statsrådet Bodström har tidigare berört de utrikes- och säkerhetspolitiska aspekterna av den svenska polarpolitiken. Jag avser nu att närmare utveckla den del av polarpolitiken som rör forskning.
En kraftfull polarforskning kräver stora resurser för att kunna bedrivas kontinuerligt. Jag ser det f.n. som ogörligt att utifrån totala prioriteringar och avvägningar av resurser för svensk grundforskning tillåta en mer väsentlig expansion av polarforskningsområdet. Samtidigt anser jag det vara av vikt att en viss grundnivå kan bibehållas inom området och att de forskningsinriktningar där Sverige har ett internationellt gott anseende får fortsatt stöd. Det är vidare betydelsefullt att en fortlöpande internationell kunskapsbevakning kan ske. Möjligheterna till internationell kontakt och internationellt kunskapsutbyte bedömer jag vara en nödvändig förutsättning för att svenska forskare skall kunna delta i den starkt internationella samverkan som präglar polarforskningen världen över.
Jag avser därför att vid min anmälan till den proposition om forskning m.m. som regeringen ämnar att förelägga riksdagen under våren 1984 återkomma med förslag att under en inledande period av tre år, med verkan från den 1 juli 1984, inrätta ett polarforskningssekretariat av begränsad omfattning med uppgift att svara för den fortlöpande kunskapsbevakningen av den internationella polarforskningen. KVASs polarforskningskommitté bör fortsatt kunna tjäna som ett rådgivande organ till sekretariatet när det gäller den framtida strategin och planeringen av svensk polarforskning.
Den programstyrelse för havsindustriell kompetensutveckling som chefen för industridepartementet tidigare redovisat kan utgöra en samarbetspart i frågor med teknisk och industriell inriktning.
3 Hemställan
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om marin naturvetenskaplig forskning och om polarforskning.
6 Prop. 1983/84: 10
Innehållsförteckning
I Marin naturvetenskaplig forskning = «...ssssssssssserse reser rss rt ==
1.1 Inledning sossoseseererserrsrrrrr rer rr esk rt r rr rr rs resas me
1.2 Grundforskning oosocseoserreeesrrrr ers rer sr rr ers sera sa
1.3 Tillämpad forskning och utvecklingsarbete
1.4¶Utredningsförslag =sssosossssersrrseeerrersere rr eter re reset NINE
1.5 Föredragandens överväganden 2 Polarforskning
BRBAV
2.1 Inledning —.ssseeosesereraseererrrrrrrner raketer rss ss ses
2.2 Föredragandens överväganden 3 Hemställan ta
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983
Prop. 1983:84: 10 Bilaga 5
Jordbruksdepartementets
verksamhetsområde
Bilaga 5
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-12-15
Föredragande: statsrådet Lundkvist
Anmälan till proposition om svensk havsresursverksamhet
1 Inledning
Som chefen för industridepartementet tidigare har redovisat uppdrog den dävarande regeringen den 11 juni 1981 åt statskontoret att i samråd
med delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) och
berörda intressenter undersöka möjhgheterna tll en effektivare marin
forskning genom ett bättre utnyttjande av befintliga resurser och organisa-
toriska förändringar. I uppdraget ingick även att kartlägga hur befintliga resurser utnyttjas samt att ange de rationaliseringsvinster som kan göras. I statskontorets rapport (1982: 34) Havsforskningens resurser och organisation — förslag till effektivisering inom delar av omrädet behandlas vissa
frågor inom mitt ansvarsområde. Jag tar upp dem i det följande.
För att närmare precisera problemen och utreda förutsättningarna för en
positiv utveckling av ett svenskt vattenbruk tillsatte forskningsrådsnämn-
den (FRN) och DSH en särskild styrgrupp för vattenbruk. FRN och DSH har den 26 november 1982 till regeringen överlämnat rapporten (82: 14) Vattenbruk för Sverige.
Bilaga 7 innehåller bl. a. sammanfattningar över utredningarnas förslag samt remissammanställningar över dessa.
2 Föredragandens överväganden
2.1¶Utgångspunkter
Den svenska fiskerinäringen lämnar ett viktigt bidrag till vårt lands
livsmedelsförsörjning. Fiskerinäringen ger också tillsammans med fiskberedningsindustrin sysselsättning främst i kust- och skärgärdsbygder och skapar därigenom förutsättningar för en bofast befolkning i dessa bygder. Konsumtionsodling av fisk och musslor spelar numera en inte obetydlig
roll i dessa sammanhang.
I Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 10. Biluga 5
Vi har i vårt land i förhållande till folkmängden ovanligt god tillgång på
fiskevatten. De naturliga förutsättningarna för fiske kan med utgångspunkt endast häri bedömas som goda. I flera av våra fiskevatten räcker emeller-
tid fiskbestånden inte till. I havet har internationella fängstbegränsningar
sålunda genomförts. Som en direkt följd härav utvidgades den svenska fiskezonen år 1978. I och med utvidgningen av fiskezonen har Sverige
också påtagit sig ett ökat ansvar för skyddet och vården av fiskbestånden i
zonen. Ett inslag i detta arbete är fortlöpande undersökningar i haven och
av fiskbestånden som underlag för bestämning av lämplig beskattning av bestånden. Ett annat inslag är stödutsättning av lax och ål. Fritidsfisket har under senare år utvecklats till en av våra mest utbredda och populära rekreationsformer. Fisketurism i glesbygd stärker underlaget för samhällsservice och en fortsatt bosättning i glesbygder där utkomst-
möjligheterna annars är begränsade.
Allt fiske är beroende av en aktiv fiskevård. För viktiga delar av havsfisket liksom för kust- och insjöfisket är utsättning av fiskyngel i syfte att
förbättra fisktillgången numera nödvändig. Vidare är forsknings- och ut-
vecklingsarbete av väsentlig betydelse för möjligheterna att rationellt tillvarata, utveckla och reproducera fiskresurserna.
Fiskeristyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden angående
fiskerinäringen, fritidsfisket och fiskevården. Styrelsen är chefsmyndighet för statens lokala fiskeriadministration. Styrelsens uppgifter är bl.a. att
lämna fiskets utövare behövligt bistånd, verka för vården och ett rationellt
utnyttjande av fiskbestånden samt främja avsättningen av fisk och fiskpro-
dukter.
Nu gällande riktlinjer för fiskeripolitiken antogs av riksdagen år 1978
(prop. 1977/78:112, JoU 23, rskr 272). Riktlinjer för fritidsfisket och fiske-
vården antogs år 1981 (prop. 1980/81:153, JoU 29, rskr 374). Utvecklingen
därefter motiverar att statsmakterna redovisar sin syn på hur verksamheten med odling av fisk, skaldjur och alger för olika ändamål bör infogas i
denna politik. Det finns vidare anledning att i detta sammanhang något beröra vissa frågor om forsknings- och undersökningsverksamheten på
fiskets område.
2.2 Odling av fisk och skaldjur
2.2.1 Allmänna överväganden
Odling av fisk för utplantering sker sedan länge för att tillgodose såväl yrkesfiske som fritidsfiske. Syftet med odling av denna s.k. sättfisk är att genom utplanteringar förstärka befintliga fiskbestånd, att kompensera för
skador på fiskbestånd som uppstått till följd av olika slag av ingrepp i
miljön samt att öka produktionen av fisk genom att sätta ut arter som tidigare inte har förekommit i ett visst vatten. Utsättning och inplantering av odlad fisk i olika vattenområden har under decennier varit den helt
dominerande fiskevårdsmetoden i vårt land. Under senare år har fiskevårdsintresset koncentrerats till de försöksutsättningar av lax och havsöring som skett längs våra kuster utöver den traditionella kompensations-
odlingen i anslutning till vattenkraftutbyggnaden.
Under senare år har intresset ökat väsentligt för konsumtionsodling. framför allt för kassodling av regnbåge och repodling av musslor.
Odling i vatten av organismer avsedda för andra ändamål än de nu
nämnda sker i ökande utsträckning utomlands. Ett exempel är odling av
alger för framställning av kemikalier till bl. a. livsmedelsindustrin. Intres-
set härför ökar även i vårt land.
Odlingen av fisk, skaldjur och alger omfattade år 1981 totalt i hela världen ca 10 milj. ton eller ca 13 Z av havens och sjöarnas avkastning. År 1970 var andelen endast 7 9c. Utvecklingen går alltså mycket snabbt. FAO
förutspår en produktion av 12 milj. ton år 1985 och 30 milj. ton vid
kommande sekelskifte. I Norden odlades år 1981 ca 50000 ton fisk och musslor. Större delen av denna produktion bestod av regnbåge och lax i
konsumtionsodlingar. I Sverige odlades samma år ca 2000 ton regnbåge
och ca 1500 ton blåmusslor för konsumtion. För år 1983 beräknas den svenska produktionen uppgå till ca 3000 ton regnbåge och ca 3000 ton
blåmusslor.
Den snabba utvecklingen internationellt inom fiskodlingen kan förklaras
bl.a. av ett stagnerande havsfiske, ökande energipriser, minskad tillgång på fisk till följd av ökade föroreningsmängder i hav och sjöar, marknadens efterfrågan på vissa fiskarter samt medvetenheten om att fisk och skaldjur
är nyttiga livsmedel.
Det är f. n. inte möjligt att tillgodose efterfrågan på den svenska marknaden med svenskfångad fisk annat än när det gäller sill och torsk. I övrigt är
fiskprodukter som importeras. Ca 9026 av den svenska laxkonsumtionen bestod år 1982 av importerad vara. Den svenska exporten däremot, består
nästan helt av oförädlad färsk sill, strömming och torsk. Priserna för dessa
produkter är låga.
Den stora fisk- och skaldjursimporten orsakar ett stort handelsunder-
skott. Underskottet var 535 milj. kr. år 1975 och hade ökat till 1,1 miljard kr. år 1980. År 1981 då underskottet var 614 milj. kr. fördelade det sig på bl. a. laxfiskar med 113 milj. kr., plattfiskar med 98 milj. kr. och kräftdjur
med 289 milj. kr.
Enligt min mening finns det gynnsamma förutsättningar för en ökad fiskoch skaldjursodling i Sverige. Erfarenheterna utomlands visar att det är möjligt att erhålla en snabb utveckling på detta område. I vårt land är tillgången på vatten för odling förhållandevis god. Vi har erfarenheter av fisk och fiskhantering genom det yrkesfiske som bedrivs, det finns goda kunskaper om vilka miljöskyddshänsyn som bör tas och inte minst ett starkt intresse bland befolkningen för verksamheten.
Konsumtionsodling av fisk och skaldjur kan bedrivas i både stora, högmekaniserade anläggningar och i mindre anläggningar. Mindre anläggningar har visat sig ha stor betydelse för deltidssysselsättning och som komplement till andra verksamheter i glesbygder.
Inte minst i bygder med traditionell fiskarbefolkning kan verksamheten få en allt mer betydelsefull roll. Förutom att behovet av ekonomiska insatser för att skapa sysselsättning inom fiskodling är förhållandevis litet
spelar erfarenheterna som finns bland fiskarbefolkningen stor roll för en framgångrik odlingsverksamhet. Ett väsentligt problem inom det sedvanliga yrkesfisket är marknadsfö-
ring och distribution av fisk och fiskprodukter. Detta återspeglas bl. a. i det förhållandet att inte obetydliga mängder ursprungligen svenskfångad fisk
importeras hit i förädlad form. Ökade insatser för konsumtionsodling av
fisk och skaldjur kommer att ställa ökade krav på rationell och sammanhållen marknadsföring. Det är självfallet inte lämpligt att det skapas skilda marknader och distributionssystem för fångad och odlad fisk.
Verksamhet med odling av fisk och skaldjur riktar anspråk på vattenresurser som kan vara av intresse från andra utgångspunkter. Genom att
planmässigt, i. ex. inom ramen för den fysiska planeringen, avväga ansprå-
ken på lämpliga områden för odling mot anspråken från andra intressen
kan en stor del av de problem och konflikter som hittills har uppstått
sannolikt undvikas. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att
behandla den frågan. Forsknings- och utvecklingsarbete är en nödvändighet för en framgångs-
rik fiskodlingsverksamhet. Jag återkommer till den frågan i det följande.
Här vill jag framhålla den nära anknytningen till och behovet av samordning med den FoU-verksamhet som bedrivs för yrkesfiskets behov. Det är
givet att FoU-verksamheten i stora delar inte kan renodlas till endera
traditionellt yrkesfiske och fiskodling för utsättning eller fiskodling för konsumtion.
Vad jag nu har anfört visar att det inte är vare sig lämpligt eller möjligt att göra en åtskillnad mellan statsmakternas riktlinjer och övergripande insatser för traditionellt yrkesfiske å ena sidan och fisk- och skaldjursod-
ling för konsumtion å den andra. Enligt min mening bör sambandet mellan verksamheterna och det sätt på vilket de kompletterar varandra komma till
uttryck även i förordningen (1976: 286) med instruktion för fiskeristyrelsen och statens lokala fiskeriadministration. Dessa myndigheter bör sälunda
ha det övergripande ansvaret för verksamheten på området. Något vatten-
bruksräd av det slag som FRN och DSH har föreslagit anser jag, i likhet
med de flesta remissinstanserna, inte behövs.
Jag går nu Över till att behandla vissa mer specifika frågor kring fisk- och
skaldjursodling. Min redogörelse sker med utgängspunkt i de förslag som har lämnats av FRN och DSH samt remissyttrandena däröver.
22.2 Tillståndsprövning Ställningstagande Strävan bör vara att förenkla tillståndsprövningen i anslutning till fisk-
och skaldjursodling. Utredningsförslaget
I utredningsförsltaget föreslås att tillståndsprövningen förenklas i riktning mot ett enda prövningssystem. Remissinstanserna
Remissinstanserna är positiva till ett förenklat prövningsförfarande.
Skäl för ställningstagandet
Allt utnyttjande av mark och vatten för jordbruk, industri, samhällen m. m. innebär konsekvenser för miljön. Detta gäller också odling av fisk
m.m. Vid dessa odlingar tillförs det omgivande vattnet föroreningar ge-
nom fodret och de odlade organismernas exkrementer. Det är nödvändigt att föroreningen av vattnet begränsas genom lämplig lokalisering av verksamheten och en förbättrad odlingsteknik.
Statens naturvårdsverk (SNV) utreder f.n. frågor om tillståndsprövning för fisk- och musselodlingar. Bl. a. överväger verket möjligheten till vissa
förenklingar i prövningsförfarandet. Med hänsyn härtill är jag inte nu
beredd att ta ställning till eventuella ändringar i prövningsförfarandet. Jag
vill emellertid redan nu framhålla att jag fäster mycket stor vikt vid att
prövningsförfarandet får en utformning som är så enkel och obyråkratisk som möjligt. Samtidigt måste samhällets intressen tillgodoses i fråga om miljöskydd och skydd mot sjukdomsspridning.
Jag vill understryka vikten av att lokaliseringen av odlingar noggrant
avvägs mot anspråk från andra intressen. Endast härigenom kan odlings-
verksamheten ges den stabila struktur som är nödvändig för en positiv och
långsiktig utveckling.
2.2.3 Forskning och utbildning
Ställningstagande
En samordnad ökad satsning på forskning och utveckling i fråga om
odling av fisk, skaldjur och andra organismer bör ske inom ramen för
befintliga institutioner. Inte minst behövs ett utvecklingsarbete på marknadsförings- och distributionsområdet, samlat för hela fiskerinäringen. Jag har för avsikt att senare under detta riksmöte återkomma till regeringen
med förslag om ökat forsknings- och utvecklingsarbete på dessa områden. Utredningsförslaget
FRN och DSH föreslår att en tvärvetenskaplig institution för vattenbruk inrättas. Institutionen bör enligt förslaget vara centralt belägen i Sverige och knuten till ett universitet. Med vattenbruk avser styrgruppen odling av vattenlevande organismer som fisk, musslor och ostron, kräftdjur och
alger i intensiva eller extensiva odlingsformer för att öka produktionen
eller värdet av avkastningen över den som normalt förekommer i miljön.
Förutom för produktion av livsmedel odlas idag organismer avsedda som
betesfisk, akvariefiskar. fiskar för biologisk bekämpning. försöksdjur
m. m. Musslor odlas för pärlframställning. Alger odlas för framställning av
kemikalier till bl.a. livsmedelsindustrin för omvandling till energi eller för
vattenrening.
FRN och DSH föreslår att fältarbete och experimentellt arbete förutom
vid den centralt belägna institutionen bedrivs vid olika befintliga regionala
stationer eller laboratorier. De flesta av dessa behöver emellertid förstärkas eller byggas ut för att tillgodose de behov av experimentellt utrymme som verksamheten har.
Vidare föreslås att särskilt stöd utgår till internationell och nationell
forskarutbildning inom området för vattenbruk. Utbildningen av fiskeri-
konsulenter föreslås kompletterad med vattenbrukskunskap. Remissinstanserna
De flesta remissinstanserna avstyrker inrättandet av en tvärvetenskaplig institution och rekommenderar att ökad forskning istället sker vid befintliga institutioner.
Skäl för ställningstagandet
Teknikutvecklingen är nu mycket snabb och möjligheter till förändringar och anpassningar är stora. Som exempel på den pågående tekniska utvecklingen kan följande nämnas. Isläggningen och underkylt vatten har ansetts vara stora hinder för svenska kassodlingar av fisk. Försök vid Ulvöarna utanför Örnsköldsvik har dock visat att dessa svårigheter kan bemästras i
måttligt bräckt vatten. I sötvatten har odlare sedan flera år tillbaka lyckats övervintra fisken. Däremot måste en del svårigheter övervinnas innan
övervintring kan ske i saltare vatten, exempelvis på västkusten. Låga vattentemperaturer gynnar odling av laxfiskar, dvs. de arter som har höga saluvärden. Det är mot bakgrund härav viktigt att odlingstekniken i tempererade områden inriktas på kallvattensarter såsom lax, regnbåge och röding. Härför talar också vad jag tidigare har redovisat om handelsunderskottet i fråga om fisk och fiskprodukter.
Utnyttjande av värme i industriellt processvatten eller It kylvatten från
kraftverk ger möjlighet till val av andra arter än de som odlas f.n. Denna
typ av odling innebär också att odlingstekniken måste utvecklas. En ut-
veckling bör ske i riktning mot energisnåla system där vatten återcirku-
leras. Vidare bör den odlingsteknik som f.n. tillämpas för havsodling av
fisk. ålodling och repodling av musslor kunna förbättras.
Forsknings- och utvecklingsarbete är mot bakgrund av vad jag nu har anfört av väsentlig betydelse för våra möjligheter att bygga upp en rationell
odlingsverksamhet för både konsumtion och utsättning. Enligt min mening
är det dock inte motiverat med en särskild forskningsinstitution för ändamålet. Jag har för avsikt att senare under detta riksmöte återkomma till
regeringen med förslag om ett utökat forsknings- och utvecklingsarbete på
ifrågavarande område och hur detta bör organiscras.
7 Prop. 1983/84: 10
I detta sammanhang vill jag understryka betydelsen av yrkesutbildning för konsumtionsodling av fisk och skaldjur m. m. Det är helt naturligt att yrkesutbildningen inom en ny verksamhetsgren ännu inte har funnit sina former. Många odlare är idag mer eller mindre självlärda. För deras del är det angeläget med en yrkesinriktad fortbildning och vidareutbildning. Även en grundläggande yrkesutbildning för vuxna är viktig. Regeringen har i annat sammanhang uppdragit åt skolöverstyrelsen (SÖ) att inventera,
utarbeta och fastställa kursplaner för yrkesinriktade glesbygdsanpassade utbildningar i kommunal och statlig vuxenutbildning. Det är angeläget att
SÖ inom ramen för detta uppdrag tar fram och för ut kursplaner med inriktning mot fisk- och skaldjursodling. Det är slutligen viktigt att utbildningen av fiskeritjänstemän i framtiden kommer att innefatta odlingskunskap i ökad omfattning. Härigenom kan en ändamålsenlig rådgivning och
information ske på detta område. I dessa frågor har jag samrått med chefen
för utbildningsdepartementet.
Vad gäller det föreslagna inrättandet av avelsstationer och en karantänanläggning bör med hänsyn till det ansträngda ekonomiska läget i första hand befintliga odlings- och försöksanläggningar utnyttjas.
2.2.4 Fisksjukdomsbekämpning Ställningstagande
Skyddet mot fisksjukdomar m.m. bör förbättras. Det kan ske inom ramen för den verksamhet som bedrivs av befintliga organ på området och
finansieras av odlarna själva.
Utredningsförslaget
Det konstateras att det föreligger brist på diagnostisk och rådgivande service avseende fisksjukdomar och att servicen bör förstärkas och byggas
ut vid statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och vid regionala veterinärmedicinska laboratorier.
Den framtida fisksjukdomsbekämpningen föreslås bli organiserad enligt
en modell med ett centralt sjukdomslaboratorium, central tillsynsmyn-
dighet, rådgivande nämnd och regionala laboratorier. Remissinstanserna
Förslaget har bemötts positivt och bedömts angeläget av de remissin-
stanser som kommenterat det. Skäl för ställningstagandet
Fisksjukdomsbekämpning har grundläggande betydelse för odling av fisk, Fisksjukdomar har under senare år fått en ökad omfattning. Brister i fisksjukdomsbekämpningen kan leda till stora ekonomiska förluster och till förluster av värdefullt biologiskt material. I takt med ökningen av antalet odlingar får således fisksjukdomsbekämpningen större betydelse.
Lantbruksstyrelsen har ansvaret för skyddet mot smittsamma djursjukdomar i vårt land. Den fiskhälsokontroll som bedrivs är frivillig och sköts av SVA som enligt sin instruktion bl.a. skall medverka i förebyggandet och bekämpning av djursjukdomar. Den praktiska verksamheten på
smittskyddets område har enhgt fiskeristyrelsen hittills inte omfattat skaldjur. Det är angeläget att skyddsverksamheten vidgas till dessa arter. Den
ökande skaldjursodlingen bör kunna stärka det ekonomiska underlaget
härför. Fiskeristyrelsen har ifrågasatt om inte samtliga fiskodlingar där fisk för utsättning eller vidare uppfödning produceras i landet bör vara anslutna till en obligatorisk fiskhälsokontroll. Enligt min mening är en sådan organiserad kontrollverksamhet angelägen. Det ankommer på odlarna själva att
ta inititativ till detta.
2.2.5¶Statligt stöd till odlingsföretag
Ställningstagande
F.n. lämnas glesbygdsstöd och stöd från de regionala utvecklingsfon-
derna till verksamhet med fisk- och skaldjursodling. I viss utsträckning kan
också fiskeristyrelsen bevilja statligt stöd. Det krävs ytterligare underlag
för bedömning av om det finns behov av en förändring och samordning av
de statliga stöden till fisk- och skaldjursodling.
Utredningsförslaget Det föreslås att en låneform skapas med samma villkor som gäller för fiskerilån, dvs. med två års amorteringsfrihet och lägre räntefot än för andra lån. Lånet är tänkt att stimulera en ny näring med likviditetsproblem i inledningsskedet. Statliga lånegarantier bör enligt förslaget också kunna
ges.
Remissinstanserna Förslaget bemöts positivt av remissinstanserna.
Skäl för ställningstagandet
Vi har i Sverige goda förutsättningar för lönsam fisk- och skaldjursodling. En allmän utgångspunkt bör enligt min mening vara att odlingstekniken blir så effektiv och produktionen så stor att produkterna kan bära kostnaderna för marknadsföring och en rationell och säker distribution.
Med effektivare odlingsmetoder och ökade produktionsvolymer kan odlingen bli viktig för landets ekonomi.
Med hänsyn till den betydelse odlingsverksamheten bör kunna få i
områden med få andra arbetstillfällen är det motiverat med vissa statliga insatser i ett uppbyggnadsskede. Fiskerilån och fiskberedningslån kan
under vissa förutsättningar redan nu lämnas till verksamhet med anknytning till fiskodling. Statligt stöd kan också erhållas för rationalisering av odlingsverksamhet som främjar fritidsfisket. De regionala utvecklingsfonderna lämnar stöd till verksamheten. I glesbygder kan länsstyrelserna lämna stöd i form av bidrag och länegarantier.
Jag är inte beredd att nu ta ställning till hur ett eventuellt stöd av det slag
utredningsförslaget innebär bör vara utformat. Ett ställningstagande måste
bygga på en utvärdering av de övriga insatser som har gjorts och görs idag.
Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att fiskeristyrelsen får i uppdrag att närmare utreda dessa frågor.
2.3¶Övriga frågor
2.3.1 Fiskeristyrelsens laboratorier
Fiskeristyrelsen är som jag inledningsvis har redovisat central förvaltningsmyndighet för ärenden angående fiskerinäringen. fritidsfisket och fiskevården. Till den centrala förvaltningsmyndigheten hör bl. a. ett havsfiskelaboratorium i Lysekil och ett hvdrografiskt laboratorium i Göteborg. Havsfiskelaboratoriet skall utföra praktiska och vetenskapliga undersök-
ningar och försök på havs- och kustfiskets områden såsom fiskeribiologiska. produktionsbiologiska och andra undersökningar som främjar ett rationellt nyttjande och vård av vattnens levande tillgångar. Hydrografiska
laboratoriet skall svara för praktiska och vetenskapliga undersökningar av vattnens fysikaliska och kemiska egenskaper i havs- och kustområden av intresse för svenskt fiske.
Byggnadsstyrelsen har projekterat en utbyggnad av havsfiskelaboratoriet. Projekteringen har skett med inriktning på en utbyggnad i Fiskebäck vid Lysekil. Vetenskapsakademicn (KVA) planerar en utbyggnad av Kristinebergs marinbiologiska station vid Lysekil. Bl.a. mot bakgrund av de båda utbyggnadsplanerna har statskontoret i rapporten (1982:34) Havsforskningens resurser och organisation — förslag till effektivisering inom
delar av området föreslagit en samlokalisering av laboratorierna. Utgångs-
punkten för förslaget är att forsknings- och undersökningsverksamheterna
hålls skilda åt även i fortsättningen. Samlokaliseringen skulle innebära ett
samutnyttjande av viss personal och vissa lokaler och bl.a. medföra att Kristinebergs marinbiologiska station skulle kunna utnyttja havsfiskelaboratoriets bibliotekstjänster. Havsfiskelaboratoriet å sin sida skulle få
tillgång till instrumentteknisk kompetens.
Kostnaderna för två separata utbyggnader enligt föreliggande planer beräknas av statskontoret till sammanlagt ca 38 milj. kr. i 1982 års penningvärde. En samordnad laboratorieutbyggnad vid Fiskebäck beräknas kosta
ca 32 milj. kr. Kostnaden för samlokalisering vid Kristineberg är beräknad
till ca 26 milj. kr.
Fiskeristyrelsen har avstyrkt statskontorets förslag med hänsyn främst till att samlokaliseringen skulle medföra en rad nackdelar från såväl verksamhetssynpunkt som personalsynpunkt för havsfiskelaboratoriet. Styrelsen anmärker även att statskontoret inte har redovisat hur en samförlägg-
ning skulle kunna genomföras praktiskt och att statskontoret inte heller har
kunnat lägga fram godtagbara ekonomiska beräkningar som visar att man på sikt vinner ekonomiska fördelar. KVA har förklarat sig beredd att ta det framlagda förslaget som utgångspunkt för överläggningar med staten. Marken på Kristineberg ägs av akademien. Överläggningarna skulle bl. a. gälla
frågan om upplåtelse av marken. KVA har anfört allvarliga erinringar i
fråga om möjligheterna för akademien att utan ökat bidrag till dess verksamhet kunna fullgöra de långsiktiga åtaganden som fordras för att förslaget skall kunna genomföras.
Enligt min mening råder det fortfarande osäkerhet om hur den framtida
utformningen av fiskeristyrelsens laboratorie verksamhet bör vara. Det är uppenbart att en gemensam utbyggnad av de båda laboratorierna skulle kunna bli billigare än två separata. En nackdel med statskontorets förslag är att en samlad utbyggnad minskar möjligheterna för framtiden att lokalisera delar av havsfiskelaboratoriet till annan plats. F.n. sker två tredjede-
lar av svenskt havsfiske i Östersjön. Det är möjligt att havsfiskelaborato-
riets verksamhet skulle kunna bedrivas mer rationellt och billigare om viss del av verksamheten utfördes vid en avdelning vid syd- eller ostkusten. Denna skulle i så fall i första hand samförläggas med annan liknande verksamhet. Tillräckligt underlag för bedömning av detta alternativ saknas
emellertid. Jag har därför för avsikt att senare föreslå regeringen att frågan
studeras närmare.
Statskontoret har i sin rapport vidare föreslagit ett system med s.k. baslaboratorier för marinbiologisk forskning utefter den svenska kusten. Statsrådet I. Carlsson har tidigare denna dag redogjort för behovet av en närmare belysning av baslaboratoriernas uppgifter och funktion. Havsfis-" kelaboratoriets roll i baslaboratoriesystemet kan emellertid inte förutses
nu.
I statskontorets rapport föreslås vidare att hydrografiansvaret i Sverige samordnas inom en myndighet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHD., genom att fiskeristyrelsens hydrografiska laboratorium, med undantag för en laborator och en forskningsassistent, sammanförs med SMHIs hydrologiska och oceanografiska avdelning. Statskontoret anför att fiskeristyrelsen och SMHI har delvis olika kompetens. Fiskeristyrelsen har kemisk expertis som SMHI är i behov av medan SMHI förutom mätverksamhet även forskar kring och utvecklar mätinstrument, något som fiskeristyrelsen varken har kompetens eller resurser till. Samma undersökningsmetoder används av båda myndigheterna. Enligt statskontoret innebär nuvarande verksamhet en dubblering i fråga om mätserier
och lagringsställen.
Fiskeristyrelsen har avstyrkt statskontorets förslag och betonar vikten av en helhetssyn vid behandling av problem och frågor med anknytning till
fisken som naturresurs. Denna helhetssyn tillgodoses enligt styrelsen bäst
genom nuvarande ordning med det hydrografiska laboratoriet inordnat i
fiskeristyrelsen och i det existerande kontaktnätet med andra institutioner.
Enligt KVA kan en överföring av i stort sett all hydrografisk kompetens utanför universiteten till en myndighet som saknar biologisk kompetens
befaras leda till minskad kontakt mellan fiskeribiologer och andra marin-
biologer å ena sidan och hydrografer å den andra. Sambandet mellan
hydrologiska processer och de levande resurserna i havet är så intimt att det enligt akademien tvärtom fordras en närmare sådan kontakt än vad
som nu är fallet. Liknande synpunkter har framförts av andra remissinstanser. SMHI tillstyrker statskontorets förslag och anser att ett genomfö-
rande innebär vinster i fråga om planering av undersöknings- och forsk-
ningsverksamhet. datahantering och datalagring. utnyttjande av personal och utrustning samt svenskt uppträdande i internationella organ och annat internationellt samarbete. SMHI är berett att överta ansvaret för fiskeristyrelsens hydrografiska laboratorium så snart arbetsuppgifternas omfattning, finansieringsformer och personalfrågor klarlagts.
För egen del anser jag att det är viktigt att den hydrografiska verksamheten i Sverige fungerar effektivt. Frågan om hydrografiverksamheten bör därför utredas inom ramen för det uppdrag som jag nyss har aviserat. I
utredningsuppdraget ingår även frågan om laboratoriets organisatoriska
tillhörighet.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.
2.3.2 Fiskeristyrelsens undersökningsfartyg
För sin forsknings- och undersökningsverksamhet förfogar fiskeristyrelsen Över fiskeriundersökningsfartygen Argos och Thetis. I sin rapport föreslår statskontoret att Thetis avyttras och att Argos förses med modern utrustning. Förslaget innebär vidare att Argos tillsammans med vissa andra forskningsfartyg i fortsättningen skall utgöra en nationell resurs inte enbart knuten till fiskeristyrelsen. Planeringen av de statliga undersökningsfartygens utnyttjande skall enligt förslaget göras gemensamt av de
berörda myndigheterna varvid en anpassning skall ske mellan undersök-
ning och val av fartyg.
Fiskeristyrelsen framhåller i sitt remissyttrande att kraven på undersökningsfartygen är olika vid fiskeriundersökningar och vid allmän marinbiologisk forskning. Trålfiske och liknande aktiviteter är ett dominerande inslag i fiskeristyrelsens undersökningsverksamhet. För den verksamheten fordras fartyg med stor maskinstyrka, kraftiga vinschar, tråltrumma och god akustisk utrustning. Styrelsens fartyg är de enda i landet med tillräck-
lig sådan utrustning.
Undersökningsfartygen utanför styrelsens verksamhetsområde är utrustade och byggda främst för näraliggande undersökningsområden och för dagsturer. De är bara i begränsad utsträckning möjliga att använda i styrelsens reguljära verksamhet. Fiskeristyrelsen anser vidare att Argos och Thetis redan idag användningsmässigt är nationella resurser i den mening statskontoret avser. Andra än styrelsens forskare ges i stor ut-
sträckning möjlighet att delta på fartygens expeditioner.
Enligt gällande bestämmelser om användningen av fiskeristyrelsens undersökningsfartyg skall fartygen företrädesvis användas i styrelsens och SNVs verksamheter på fiskets och vattenvårdens områden. Enligt fiskeristyrelsens bestämmande får i fartygens expeditioner även delta utanför styrelsen verksamma vetenskapsidkare, som för sin forskningsverksamhet behöver tillgång till undersökningsfartyg. Styrelsen skail årligen anmoda
sådana myndigheter, institutioner och sammanslutningar, som för sin forskningsverksamhet behöver tillgång till undersökningsfartyg, att före en viss dag inkomma med uppgifter härom. Styrelsen skall! årligen göra upp arbetsprogram för fartygen. Innan programmet fastställs skall det remitteras till de myndigheter m. fl. som kommit in med önskemål om deltagande i fartygens expeditioner.
Enligt min mening bör det vara möjligt att förbättra utnyttjandegraden av landets undersökningsfartyg. Detta bör ske genom ett fördjupat samråd mellan presumtiva användare i ett utvecklat system med den inriktning
som gäller för fiskeristyrelsens undersökningsfartyg. Hur utnyttjandet av
fartygen i detalj bör organiseras och hur principerna för fördelningen av
tillgängliga resurser mellan användarna bör utformas avgörs bäst av berör-
da myndigheter i samråd med statskontoret. Myndigheterna bör med utgångspunkt i vad jag här har anfört sålunda ta upp överläggningar om ett samordnat utnyttjande av fartygen. Med hänsyn till fiskeristyrelsens erfarenheter på området bör styrelsen på sikt kunna svara för redarfunktionen för de flesta statliga undersökningsfartyg. Jag har för avsikt att senare: återkomma till regeringen i denna fråga.
Jag har i denna fråga samrått med statsrådet I. Carlsson.
När det särskilt gäller frågan om avyttring av Thetis vill jag anföra
följande. Thetis kan f.n. inte utnyttjas rationellt. Både av arbetarskydds-
skäl och av andra skäl är Thetis i behov av en ombyggnad. En sådan
ombyggnad skulle emellertid dra stora kostnader. Jag anser därför att fartyget bör avyttras och att i stället andra undersökningsfartyg, bl.a. inhyrda fiskeskepp, bör användas för de nödvändiga undersökningarna. Detta förutsätter att Argos förses med bättre utrustning. Jag har för avsikt att återkomma till denna fråga vid min anmälan till budgetpropositionen år 1984.
Statskontoret har också ifrågasatt behovet av SNVs undersökningsfar-
tyg Ancylus. SNV har anfört i sitt remissyttrande att fartyget nu, jämfört
med tidigare, utnyttjas i större utsträckning och delvis för andra ändamål.
Frågan om vilka fartyg som behövs för den samlade marina forskningen får
behandlas vid de överläggningar mellan berörda myndigheter som jag nyss
har förordat.
3 Hemställan
Jag hemställer att regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om odling
av fisk och skaldjur samt om vissa resurser för marin forskning.
Innehållsförteckning I Inledning =ososoeseorerereerrerereresre rr raser esse reser ers rna 2 Föredragandens Överväganden s.ssssosssosessssesss ss ess sn nns AA 2.1 Utgångspunkter oooooooosrooereseeeerressrrrss rr r resor ns 2.2 Odling av fisk och skaldjur —ssooosssosserssrsrsssrs ss rs esse
2.2.1 Allmänna övervägandel o..ssossssessessssssse reses
2.2.2 Tillståndsprövning =osssossreossseseerersrreree ses nt
2.2.3 Forskning och utbildning —.ssoososssssssssssss isens sa
2.2.4 Fisksjukdomsbekämpning —.soosserorsssseserssrrs ers
2.2.5 Statligt stöd till odlingsföretag = s.ssssossosssssss ss ret 2.3 Övriga frågOr o..sossssereerererrrrrrer ers rss rss rss ss seat
2.3.1 Fiskeristyrelsens laboratorier s.ssosossossssssissr res
3 Hemställan osososossosseresereerseserer ere rss ers r ss es rss resa D-=-DOVOPRPAUUNUNNY
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983
Prop. 1983/84: 10 Bilaga 6 Bostadsdepartementets verksamhetsomraåde
Bilaga 6
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-12-15
Föredragande: statsrådet Gustafsson
Anmälan till proposition om svensk havsresursverksamhet
1 Inledning
Som en följd av de växande anspråk som riktas mot våra havsområden blir, som framgått av vad chefen för industridepartementet tidigare har
anfört, konflikterna mellan olika utnyttjandeintressen allt påtagligare. Konflikterna är särskilt uttalade i de kustnära havsområdena. Behovet av
avvägningar mellan olika intressen och en mer genomtänkt samordning av olika havsanknutna verksamheter i syfte att bättre hushålla med havsresurserna har därigenom ökat. Det behövs bl. a. en vidareutveckling av planeringen för vissa delar av våra havsområden. Härvid är sambanden
mellan åtgärder som vidtas på land och i angränsande havsområden viktiga
att uppmärksamma.
I sitt förslag till övergripande program framhåller delegationen för sam-
ordning av havsresursverksamheten (DSH) att hög prioritet bör ges åt bl. a. fortsatt utveckling av delprogrammet kustplanering.
1.1 Den fysiska riksplaneringen
I proposition 1972:111 bilaga 2, som låg till grund för 1972 års riksdags-
beslut om den fysiska riksplaneringen, påtalades bl. a. angelägenheten av att ägna miljöstörningarna i havet ökad uppmärksamhet. De uppgifter om
miljösituationen och utsläppskänsligheten i olika kust- och havsområden som redovisades i propositionen låg bl. a. till grund för de riktlinjer som föreslogs för lokalisering av miljöstörande industri vid våra kuster.
Frågor om kunskapsunderlag beträffande naturförhållandena i havet och
anspråken på olika havsområden behandlades under senare delen av 1970-talet som ett led i arbetet med att utveckla den fysiska riksplanering-
en. I proposition 1980/81:183 om fortsatt fysisk riksplanering framhölls att det är angeläget att DSH i samråd med länsstyrelser och kommuner i
kustlänen överväger behovet av åtgärder för att få till stånd en bättre
I Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 10. Bilaga 6 |
hushållning med havsresurserna. Frågor om havsresursernas utnyttjande och skydd bör vidare enligt propositionen inordnas i den fortlöpande
planerings- och beslutsprocessen, främst på lokal och regional nivå. For-
merna för att i den fysiska planeringen behandla olika hushållningsfrågor rörande havet behöver enligt propositionen vidareutvecklas 1 en försöksverksamhet.
Som ett led i arbetet med att fullfölja riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har länsstyrelserna under hösten 1982 till regeringen redovisat ak-
tuella planeringsfrågor. Några länsstyrelser har bl. a. påtalat behovet av
planering av kust- och havsområden. I sitt yttrande över länsstyrelsernas redovisningar pekar DSH på att den kustplanering som har genomförts
bara i liten omfattning har behandlat vattenområdenas användning och att
det är angeläget att planeringen av våra kustområden vidareutvecklas.
1.2¶Pågående verksamhet
DSH har med stöd av medel från bostadsdepartementet inlett en försöksverksamhet i några kust- och havsområden. Försöksverksamheten behandlar frågor om hur vattenområden kan behandlas i den fysiska planeringen och om prövningssystem och ansvarsförhållanden vad gäller havsanknuten verksamhet. Arbetet sker i samverkan med kommuner och länsstyrelser i tre kustområden i landet, nämligen i Strömstads kommun,
Landskrona och Kävlinge kommuner samt Oxelösunds kommun. En utgångspunkt för försöksverksamheten är att kommunernas planering för havsområdena så långt som möjligt skall kunna samordnas med markanvändningsplaneringen och att den skall kunna ske i de former och utnyttja
de instrument som används i markanvändningsplaneringen. Resultaten av föröksverksamheten avses bli redovisade till bostadsdepartementet under
år 1984. |
DSH studerar också hur miljöbeskrivningar för ett havsområde kan utformas och vilka konflikter ett utnyttjande av våra havsområden för energiproduktion skulle medföra.
Inom ramen för regeringens uppdrag att utreda formerna för den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning utreder f. n. statens planverk, i sam-
råd med bl. a. DSH och statens naturvårdsverk (SNV) formerna för en
samordnad insamling, bearbetning och redovisning av kunskaper om utnyttjande och skydd av havs- och kustområden. Jag vill i detta sammanhang också peka på SNVs projekt Den marina kustzonen — bedömningsgrunder för planering. Arbetet avses utmynna i bl. a. redovisningar om hur sådan generaliserbar kunskap som erfordras för att bedöma olika ingrepps effekter på olika havsmiljöer tas fram, sammanställs, analyseras och redo-
visas på ett för den fysiska planeringen anpassat sätt.
2¶DSHs förslag
DSH har — som jag nämnde inledningsvis — i sitt förslag till övergri-
pande program för svensk havsresursverksamhet gett prioritet åt bl. a. frågor som rör kust- och havsplanering. DSH pekar på att formerna för att i
den fysiska planeringen behandla havsområdena är outvecklade och att våra kunskaper om havet är bristfälliga. DSH lämnar mot denna bakgrund
förslag till åtgärder som bör vidtas och anger att vissa studier redan har påbörjats. DSH har sålunda som jag tidigare har nämnt inlett en försöks-
verksamhet i samråd med centrala myndigheter, berörda länsstyrelser och kommuner för att utveckla former och metoder för havsplanering.
DSH framhåller att det finns behov av samlade redovisningar av kunskaperna om kust- och havsområdena för att ge underlag för bedömningar i
angelägna frågor om hushållning med resurserna i dessa områden. DSH pekar på att det bl. a. är viktigt att vidmakthålla och utveckla de kunskaper
och erfarenheter som byggts upp i arbetet med den fysiska riksplaneringen. DHS framhåller vidare att det är angeläget att kunskapsbristerna närmare analyseras och att en redovisning sker av vilka kompletteringar
som i första hand bör komma till stånd. DSH anför att det i vissa fall kan medföra problem att gränserna mellan
kommunerna inte är fastlagda ända ut till territorialgränsen. DSH föreslår därför att frågan om kommunernas gränser i havsområdena klaras ut och att gränserna successivt fastställs.
Remissinstanserna är i stort sett positiva till DSHs förslag. Flera instan-
ser instämmer 1 att det är angeläget att påbörja ett arbete med kust- och havsplanering men anför samtidigt att planeringen bör begränsas till områden för vilka det finns ett klart behov av sådan planering, dvs. till områden
där konflikter föreligger eller kan förutses. Remissinstanserna instämmer också i DSHs bedömning att det är angeläget att utveckla metoder och former för denna planering. Flera remissintstanser konstaterar också att
kunskaperna om havet är bristfälliga i många avseenden.
Statens lantmäteriverk (LMV) och de länsstyrelser och kommuner som kommenterat frågan om gränsdragning mellan kommunerna i havet in-
stämmer i DSHs förslag att denna fråga behöver klaras ut.
3 Föredragandens överväganden
I likhet med vad DSH och flertalet remissinstanser har anfört anser jag att en planering av våra kust- och havsområden är angelägen, särskilt i de kustnära områdena och i vissa andra områden med starka exploateringsintressen. I en sådan planering är det viktigt att uppmärksamma de ömsesidiga sambanden mellan åtgärder som vidtas på land och i havet. Jag har i
det förslag till ny plan och bygglag som f. n. behandlas i lagrådet framhållit
att den fysiska planeringen av vattenområden inte kan ses som en från
markplaneringen fristående planeringsform utan att den måste integreras i samma planeringsprocess, dvs. i första hand i den kommunala planering-
en. I det arbete som pågår inom bostadsdepartementet med en naturresurslag övervägs generella bestämmelser om hushållning med naturresurserna, inbegripet havets resurser. Avsikten är att en departementspromemoria inom kort skall remitteras. Under hösten 1984 räknar jag med att samordnat lämna förslag till proposition om en plan- och bygglag, en naturresurslag och följdändringar i annan lagstiftning.
Som DSH och flera av remissinstanserna har konstaterat är formerna
och metoderna outvecklade för att i samhällsplaneringen behandla hushållningsfrågor som rör havet. Även kunskapsunderlaget beträffande havsområdena är i flera avseenden bristfälligt. Framför allt behöver problem och
konflikter när det gäller skydd och utnyttjande av olika kust- och havsområden analyseras och eventuella åtgärdsbehov övervägas.
Av vad jag nu har sagt framgår att föreliggande underlag inte är tillräck-
ligt för att nu närmare ange former för och innehåll i en planering av våra” kust- och havsområden. För detta behöver den av mig tidigare nämnda
försöksverksamheten som bedrivs av DSH föras vidare. Det är också angeläget att närmare analysera de anspråk som riktas mot havsresurserna och vilka behov av skyddsåtgärder som finns för att bättre klarlägga inom
vilka områden konflikter föreligger eller kan förutses. Frågor om kun-
skapsunderlag är härvid av stor betydelse. Jag fäster därför stor vikt vid
den av mig tidigare nämnda utredningen om kunskapsförsörjningen beträf-
fande havsresurserna som bedrivs i samarbete mellan statens planverk,
DSH och SNV.
Vad beträffar de av DSH påtalade oklarheterna beträffande gränsdrag-
ningen mellan kommunerna ut till territorialgränsen vill jag anföra följande. I indelningslagen (SFS 1979:411) finns bestämmelser om förutsätt-
ningarna för att ändringar i den kommunala indelningen skall få göras och om förfarandet vid sådana ändringar. Om osäkerhet råder beträffande gränsen för en kommuns område får regeringen förordna om gränsens rätta sträckning (9 kap 2 §). Kammarkollegiet är utredningsmyndighet. För några havsområden har gränser redan fastställts och för vissa områden har förslag upprättats av berörda länsstyrelser. Kammarkollegiet bereder f. n. dessa förslag och avser vad jag har erfarit att under våren 1984 underställa förslagen regeringens prövning. Denna ordning bör självfallet tillämpas
också för övriga havsområden allt eftersom behov uppkommer att bestäm-
ma gränserna,
Jag anser sammanfattningsvis att DSH i sitt redovisade program har
behandlat frågor om planering av våra kust- och havsområden på ett tillfredsställande sätt. Det fortsatta utvecklingsarbetet vad gäller formerna
och metoderna för kust- och havsområdenas behandling i fysisk planering och kunskapsförsörjningen för den fysiska planeringen kan sålunda ske i
överensstämmelse med vad DSH har anfört. Med hänvisning till detta och till det reformarbete som pågår med ny lagstiftning för plan- och byggfrågor och frågor om naturresurshushållning samt till pågående utredningsarbete om kunskapsförsörjningsfrågor m. m. avser jag f. n. inte föreslå att några ytterligare initiativ tas från regeringens sida inom bostadsdepartementets ansvarsområde.
4 Hemställan
Jag hemställer att regeringen ger riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om behovet av planering för våra havsområden och kunskapsunderlaget härför.
Innehållsförteckning
I Inledning soooososeeerererrrrereserersrrer rr rr rr rr rss rr ses ses 1
1.1 Den fysiska riksplaneringen s.sosossoseerssereser esse ss r sot 1
1.2¶Pågående verksamhet ...sssomsosssssssrssssssr ess rer sa son 2
2 DSHSs förslag sooososssesessereersrres rr ser rr rss reser ss ses AA 3 3 Föredragandens Övervägandel s..ssoseeeerrseereser rss re rer rr ra 3 4 Hemställan sosoooooosssrsessreererresrseer rer rer rer rer rr sk seas 5
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983
Prop. 1983/84: 10 Bilaga 7
Sammanfattningar av förslagen. remissammanställningar samt vissa redogörelser m.m. för havsresursverksamheten
Bilaga 7
Sammanfattning av delegationens för samordning av
havsresursverksamheten (DSH) förslag till övergripande
program, Svensk havsresursverksamhet 1982 (DSH 1982:1)
Syftet med framtagandet av ett övergripande program för svensk havsresursverksamhet är, enligt DSHs mening, främst: — att påvisa problem och möjligheter inom havsresursverksamheten, — att ge förslag till regeringen avseende effektivisering och utveckling av havsresursverksamheten, speciellt med avseende på samverkan stat — forskningsorgan — näringsliv, samt — att genom de breda perspektiv som programmet förmedlar ge berörda myndigheter och forskningsorgan underlag för och impulser till utveckling av verksamheten inom respektive sektor. Prioriteringarna inom förslaget till övergripande program för svensk
havsresursverksamhet utgår från värderingar av behov, möjligheter, re-
surser m. m. Basen för värderingarna i förslaget är enligt DSH samhällets behov.
Samhällets anspråk på svensk havsresursverksamhet rör primärt utvecklingen på såväl kort som lång sikt av:
— de egna havsområdenas nyttjande och skydd, — självförsörjning, — export, — internationellt samarbete rörande havens nyttjande och skydd, och
— biständsverksamhet.
Insatsområden och program inom havsresursverksamheten bör sålunda värderas med utgångspunkt i havsresursverksamhetens möjligheter att stimulera samhällsutvecklingen inom ovan angivna områden.
För vissa områden, där det bedöms ändamålsenligt, utarbetar DSH i
samverkan med berörda intressenter förslag till program för samhällets och näringslivets instanser. Programmet skall enligt instruktion anpassas till ändrade förutsättningar (rullande program). Program för visst område av havsresursverksamheten utgörs i DSHs förslag av:
— dels en programförklaring innehållande
Områdesöversikt. med kortfattad beskrivning av samhällets resurser, problem, behov och möjligheter
Nationell målsättning
Översiktlig plan (för att nå uppställt mål).
— dels en programplan för konkreta insatser, i första hand organisatoriska, personella och finansiella åtgärder jämte konkreta målsättningar för större projekt. gemensamma för samverkande organ. Verksamheterna I Riksdagen 1983184.1 saml. Nr 10. Bilaga 7
inom programplanen skapar successivt underlag för en förbättrad programförklaring, som i sin tur ger klarare riktlinjer för arbetena inom programplanen o. s. v. Programförklaringarna för de olika områdena kan sedan sammanställas och utgör då sammantagna det övergripande programmet för svensk havsresursverksamhet. Innebörden av begreppet enligt ovan kan förtydligas i
relation till det vedertagna begreppet projekt på följande sätt.
Enligt DSH avser program verksamheter av merendels större omfatt-
ning, vilka inte är a priori avgränsade till tid och resurser. Det kan tillhöra
programmets syfte att bl.a. klarlägga resursbehoven och att härur dra
slutsatser t.ex. om de ätgärder som från samhällets sida kan vara påkal-
lade för det aktuella områdets utveckling i önskad riktning. Programplanerna är i denna mening öppna till formen. Ett program kan inrymma
ett eller flera projekt. Programmens uppgift är enligt DSH främst att
stimulera och stödja — inte styra. Projekt avser verksamheter som syftar till att behandla vissa frågor inom bestämda tider och inom ramen för anvisade resurser. Projektplanerna är i
denna mening sluma till formen.
Som bakgrund till sitt förslag till övergripande program anger DSH bl.a. följande. Användandet av havet och havsbotten omspänner ett stort antal delvis konkurrerande intressen — sjöfart, fiske, sjöförsvar, rekreation, vattenbruk (odling av fisk, skaldjur och alger), utvinning av olja, naturgas och mineral, som recipient m.m. Det framtida utnyttjandet medför stora avväg-
ningsproblem som kräver främst fördjupade kunskaper, framsynthet och vidgat samarbete såväl nationellt som internationellt.
Nyttjandet av havet och dess resurser har under de senaste decennierna varit föremål för stark utveckling och stora förändringar. Ändringar i de internationella handelsbetingelserna genom bl.a. sjöfartsutvecklingen har skapat problem inom vissa äldre näringsgrenar. Det snabbt växande behovet av havet som råvarukälla har skapat nya näringsmöjligheter. De ökande föroreningarna i havet utgör ett hot, om vilket man ännu har mycket
bristfälliga kunskaper.
I Sverige finns havsrelaterade näringar som varit etablerade sedan år-
hundraden tillbaka. Det finns också näringar som ännu inte fått fotfäste
inom landet. Till de förra hör i stort sett endast skeppsbyggeri, sjöfart och fiske. Av dessa har skeppsbyggeriet reducerats drastiskt. Det svenska handelstonnaget har halverats och fisket stagnerat. 'Till de näringar som
ännu inte fätt fotfäste inom landet hör ofishoreverksamheten. Den är
expansiv och passar i en del avseenden svenskt näringsliv mycket väl som kompensation för bortfall i äldre branscher, men rymmer samtidigt väsentliga anpassningsproblem.
Inom våra egna kust- och havsområden är naturtillgångarna ännu myc-
ket bristfälligt undersökta och möjligheterna att genom vattenbruk utveckho
la de levande resurserna tämligen outnyttjade. Det föreligger enligt DSH ett angeläget behov att bättre utnyttja de möjligheter som havet erbjuder
och att tillsammans med andra länder ta ett långsiktigt ansvar för miljöproblemen. Dessa frågor rör för svensk del stora värden, inte minst när det gäller sysselsättning samt bytesbalans med omvärlden.
I Sverige finns ett stort antal myndigheter, industrier och forskningsor-
gan som i större eller mindre utsträckning deltar i havsresursverksamhe-
ten. Många engagemang har av naturliga skäl tillkommit oberoende av varandra — svensk havsresursverksamhet uppvisar i många avseenden en
splittrad bild. Behovet av att samordna och effektivisera svensk havsresursverksamhet är enligt DSH påtagligt.
1¶Program, prioriteringar, m. m.
DSH föreslår att program inom följande områden av havsresursverksamheten prioriteras: — kustplanering, — utforskning och tillståndskontroll av havet, — vattenbruk,
— arktisk teknik, — undervattensteknik,
— teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet.
DSH redovisar förstudier och inledande arbeten samt föreslår vissa åtgärder avseende: — kust- och havsfiske,
— polarområdena, — svenskt deltagande i internationellt samarbete,
— materialbeständighet i marin miljö, — miljöskydd och teknik, — teknik för utvinning av energi från havet,
— teknik för brytning och utvinning av mineral från havet. DSH redogör även för den naturvetenskapliga havsforskningen i Sveri-
ge samt den havsindustriella utvecklingen inom vilken DSH lämnar förslag till strategi, stödformer, undervisning, forskning, praktik samt mark-
nadsföring av statlig kompetens.
Slutligen skissar DSH sin egen framtida roll inom havsresursverksamheten samt föreslår årliga resurstillskott.
2¶Program
2.1 Kustplanering
En planering för kust- och havsområden bör syfta till att i erforderlig
utsträckning dra upp riktlinjer och reglera utnyttjande för olika ändamäl i
planer, kartor, beskrivningar och bestämmelser på olika detaljeringsnivå. Planeringen kan behöva innefatta anspråk på ett vattenområdes utnyttjan-
de i själva ytan, i vattenmassan, på bottnen och jordmassan därunder. Ansvaret för genomförandet av planläggningen bör så långt det är möjligt ligga på kommunerna, som i den kommuntäckande fysiska planeringen i ökad utsträckning behöver beakta utvecklingsmöjligheter och hushållningsproblem beträffande kust- och havsområdena.
Nuvarande planeringsinstrument och styrmedel behöver kompletteras för att ge kommunerna möjlighet att påverka vattenanvändningsfrågorna genom den kommunala fysiska planeringen. Planeringen bör ges politisk förankring. Förutsättningar bör skapas för att de intentioner som uttrycks i planeringen blir vägledande för skilda myndigheters beslutsfattande. En förutsättning för en sådan utveckling är att den kommunala planeringen bedrivs i nära samarbete med andra berörda kommuner, med länsstyrelser, berörda statliga sektorsmyndigheter och andra viktiga intressenter. I kustplancringsprogrammet ställer DSH upp följande mål för verksamhe-
ten:
— att utveckla metoder och former för havsresursfrågornas behandling i
den fysiska planeringen och att genomföra erforderliga kompletteringar
eller ändringar i befintliga regelsystem och administrativa rutiner, — att samordna insamling och bearbetning av kunskaper och erfarenheter
som rör resurshällningen i kust- och havsområdena för att ge statsmak-
terna möjlighet att följa utvecklingen, och
— att få till stånd fortlöpande analyser av de problem och frågor som rör
havsresursernas nyttjande och skydd samt mot bakgrund därav redovi-
sa överväganden och behov av ätgärder med avseende på långsiktig
hushållning av havsresurserna.
För att uppnå kustplaneringens syften föreslår DSH att ett antal studier
eller projekt inom två programområden successivt genomförs. Det gäller dels utveckling av metoder och former för fysisk planering i kustvatten och havsområden, dels utveckling av system för kunskapsuppbyggnad i svens-
ka kust- och havsområden. Studier inom de båda programområdena har i några delar redan påbörjats I och med den försöksverksamhet som bedrivs
i Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län och Södermanlands län. DSH avser att i samråd med andra myndigheter vid försöksverksamhetens slut utvärdera denna och till regeringen lämna förslag till metoder och former för en med landplaneringen så långt möjligt integrerad kust- och havsområdesplanering. Vidare skall förslag lämnas till erforderliga ändringar i prövningssystem och ansvarsförhållanden.
2.2 Utforskning och tillståndskontroll av havet
Med tillstäåndskontroll avses att genom regelbundna observationer följa både snabba och långsamma förändringar i havets fysiska miljö och biolo-
giska produktionsförhållanden och klarlägga förändringarnas orsaker och konsekvenser samt att föreslå åtgärder som föranleds av påvisade förändringar.
Målet för ett program för utforskning och tillständskontroll är att sam-
ordna och förstärka svenska aktiviteter i syfte att få ett bättre beslutsunderlag för utnyttjande och skydd av havet samt ge underlag för export av produkter och system inom området. Programmet skall också syfta till att
skapa en nationell politik ägnad att tillvarata svenska intressen vid internationella förhandlingar.
Den hittillsvarande svenska havsforskningen ger enligt DSH inget intryck av samling och effektivitet. Såväl myndighetsansvar som utförandeansvar är splittrat, med bristande samordning och konkurrens om små resurser som följd. Den vetenskapliga och tekniska kompetens som i dag finns inom tillståndskontroiiens område utgör emellertid en tung resurs inom svensk havsforskning. Delegationen anser att svensk tillståndskontroll har goda möjligheter att hävda sig och även medverka till effektivisering av svensk havsforskning liksom industriell utveckling. Det finns dock inga entydiga lösningar på problemen. DSH föreslår: — att en samordningsgrupp inrättas för svensk tillståndskontroll. Gruppen
skall senast år 1984, inför arbetet med 1984 års forskningspolitiska
proposition, lägga fram det beslutsunderlag som erfordras för en pro-
gramutveckling och åtgärdsbeskrivning inom tillståndskontrollens område. Innehållet i ett sådant program bör behandla frågor om vilka
marina forskningsområden som skall prioriteras, hur dessa forsknings-
områden kan finansieras fortsättningsvis och vem som skall ansvara för
programområdet. Programmet bör inrymma större, flervetenskapliga
projekt som även har till syfte att effektivisera samverkan mellan berör-
da forskningsorgan och myndigheter. Mot bakgrund av erfarenheter
som vinns under arbetets gång bör även möjligheter till organisatoriska
förbättringar av forskningsverksamheten tas upp till behandling.
2.3 Vattenbruk
Med vattenbruk avses odling av fisk, skaldjur och alger. Häri ingår dels
åtgärder för att bevara eller förbättra den naturliga produktionen (fiske-
vård), dels olika typer av odlingsanläggningar för produktion avsedd för
direkt konsumtion. Vattenbruk innebär att vattnens biologiska produktionsförmåga tillvaratas på ett effektivare sätt än vid fiske, vilket blir allt
viktigare när överfiskning och föroreningar starkt begränsar avkastningen
från haven.
År 1980 var Sveriges handelsunderskott för fisk och fiskprodukter över HI miljarder kronor. Denna situation kan förbättras genom bl.a. en satsning på vattenbruk. Utan förbättringar av den juridiska och administrativa hanteringen samt utbildnings- och forskningsnivån anser emellertid DSH
att vattenbruket får svårigheter att utvecklas. Målet för en svensk vatten-
brukspolitik bör vara att under hänsynstagande till naturvården och andra samhällsintressen bygga upp en vattenbruksnäring som kan bidra till så väl bättre samhällsekonomi som ökad sysselsättning. Bland motiven för en satsning på svenskt vattenbruk kan följande näm-
nas: —- Genom utveckling av ett svenskt vattenbruk skulle den svenska impor-
ten av fisk kunna minskas. — Genom vattenbruk kan olika resurser utnyttjas bättre, t.ex. spillvärme
från industri, avfallsprodukter från jordbruk och industri. Fiskbestånd
som utnyttjas i yrkesfiske och sportfiske kan förstärkas. Energibesparingar finns att hämta jämfört med yrkesfisket etc. — Vid avspärrning är vattenbruk en för landet värdefull proteinkälla. — Fisk och skaldjur är ur näringsfysiologisk synvinkel bättre livsrnedel än de flesta andra produkter. — Vattenbruket skapar sysselsättning till stor del i glesbygder. Årsskiftet 1980—1981 tillsatte DSH och forskningsrådsnämnden (FRN) en styrgrupp med uppgift att främja utvecklingen av vattenbruk. Fr.o.m. den I juli 1982 tillskjuter, förutom DSH och FRN, även skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR) medel för styrgruppens arbete. Styrgruppens verksamhet har främst bedrivits inom ramen för åtta arbetsområden (miljö, juridik. sjukdomar, avelsmetodik, teknik, forskning och utveckling, marknad och ekonomi samt kräftdjur). Sommaren 1982
utökades antalet med ytterligare två arbetsområden (alger och musslor/ ostron). Resultatet av styrgruppens arbete har sammanställts till en slutrapport med förslag till åtgärder för en rationell uppbyggnad av ett
svenskt vattenbruk.
2.4 Allmänt om offshoreteknik
De av DSH prioriterade programmen arktisk teknik, undervattensteknik och teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet utgör komplette-
ringar till styrelsens för teknisk utveckling (STU) program för offshoreteknik. Med offshoreteknik avses teknik för utvinning av olja, gas och andra mineraliska ämnen ur havsbottnen. Vid sidan om sjöfarten är offshoreverksamheten vad avser utvinning av olja och gas den i världsekonomin mest betydelsefulla havsresursverksamheten. Inom loppet av något tiotal år har "oljeutvinningen på kontinentalsocklarna vuxit mycket kraftigt och täckte år 1980 20—25 Z av den globala oljeproduktionen. STU har sedan början av 1970-talet haft ett program för stöd till svensk
offshoreverksamhet. Till följd av bristande efterfrågan på utvecklingsme-
del ur detta program från industrins sida reducerade STU medlen inom
insatsområdet ”olje- och gasutvinning till havs” till 2,4 milj. kr. för budget-
året 1980/81 från att ha varit 4.4 milj. kr. föregående budgetår. Samtidigt
började dock trenden inom svensk industri att vända. Till följd av vidgat intresse för offshoreverksamhet har STU följaktligen ökat sitt bidrag och överförde i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 området ”havsteknik” till de prioriterade områdena.
STUs primära mål för den fortsatta verksamheten inom området havsteknik är:
— att underlätta för svensk industri att på kort och lång sikt öka sina
marknadsandelar på främst den det av offshoremarknaden som kräver
teknikintensiva produkter/system/metoder,
— att bidra till att svensk industri får bättre teknisk problemkännedom och vidgade marknadskontakter med etablerad offshoreindustri, i första
hand i Norge, och — att bidra till att svensk forskningskompetens byggs upp främst inom
”nyckelområden”, dvs. forskningsdiscipliner av grundläggande bety-
delse för en framtida industrie!l offshoreteknisk utveckling.
Med svenska forskningsinstitutioners och svensk industris speciella för-
utsättningar i bakgrunden kommer STUs framtida offshoretekniska FoU-
program att innehålla bl.a. följande områden:
Marin geologi, oceanografi och meteorologi
Information om bottenförhållanden, vågor, strömmar och vindar utgör underlag för design av plattformar och rörledningar som installeras i Nordsjön. Det finns behov för mer omfattande undersökningar, speciellt i
områden norr om 62:a breddgraden. Utvecklingen bör inriktas mot system som förutom de miljömässiga parametrarna också inkluderar mätningar av de fysiska påkänningarna på konstruktionerna. I norra delen av Nordsjön
kommer även faktorer som havsis, nedisning och dålig sikt att påverka den operativa verksamheten.
Förundersökningar
För att indikera förekomsten av kolväten finns ett flertal geologiska och
-
geofysiska metoder som exempelvis reflexionsseismik. För att höja ”the
rate of success” i den efterföljande borrfasen och för att få bättre beslutsunderlag för hur utvärderings- och produktionshålen skall planeras finns anledning till vidareutveckling av dessa metoder.
Prospekterings- och produktionsborrning
En ökad grad av automatisering är nödvändig för att öka effektiviteten
och säkerheten kring borroperationer. Ett område av särskild betydelse är säkerheten kring okontrollerade utblåsningar. Det finns behov av teknik för att kontinuerligt indikera tryckvariationer nere i borrhålet.
Mobila prospekteringsplattformar
Konstruktioner som arbetar i havet utsätts ständigt för dynamiska påkänningar som kan orsaka utmattningsproblem. För att skapa bättre konstruktionsunderlag krävs fördjupade kunskaper inom området samt att erhållna teorier korreleras och återkopplas till tanktester och fullskalemätningar. Med ökat vattendjup och införandet av undervattensproduktionssystem kommer intresset att öka för flytande produktionsanläggningar. Detta ställer än högre krav på delsystem som förankringar och produk-
tions ”risers””, men också på konstruktionerna som sådana.
Produktionsteknik
I anslutning till konstruktion av produktionsplattformar för större vat-
tendjup eller marginella fält finns behov av bl.a. viktreduceringar genom
exempelvis integrering och miniatyrisering av separationsprocessen och därtill hörande undersystem.
Med anledning av ökade drifts- och underhållskostnader på grund av bl.a. skärpta inspektionsbestämmelser accentueras behovet av mer kostnadseffektiva metoder. Större hänsyn till dessa faktorer bör i framtiden tas redan på konstruktionsstadiet. Detta gäller även mobila plattformar.
Undervattensproduktionssystem
De stora vattendjupen i norra delen av Nordsjön talar för en användning
av undervattensproduktionssystem i större utsträckning än vad som idag är fallet. Teknik och metoder för att installera, underhålla och inspektera
dessa system måste därvid vidareutvecklas.
Kolvätetransport
Rörledningar eller lager-last-bojsystem är två alternativa transportsystem för olja. Med stora vattendjup ökar kraven på anpassning av system
och metoder för att installera, underhålla och inspektera dessa.
Undervattensteknik
Det finns ett omfattande behov av alla slags undervattensarbeten i syfte
att inspektera, underhålla och reparera offshorebaserade installationer.
Dykeritekniken bör utvecklas mot mer kostnadseffektiva system och mot
högre grad av säkerhet för den dykande personalen. Med de stora vatten-
djupen finns utrymme för alternativa system till dykeriet såsom beman-
nade och obemannade undervattensfarkoster, mer eller mindre robotiserade i förhållande till arbetsuppgifterna.
Utöver ovan återgivna offshoreprogram avser STU att hålla en viss flexibilitet i förhållande till speciella initiativ från industrin. enskilda innovatörer samt svenska forskningsinstitutioner.
DSH ansluter sig till STUs ovan återgivna grundsyn på området i fråga. Ett övergripande program för offshoretekniken bör kunna ta STUs projekt som bas. Det är DSHs uppfattning att dessa projekt kan förstärkas och utökas i flera avseenden. De åtgärder som DSH funnit särskilt angelägna avser i första hand:
— ändrade former för och utökat stöd till havsteknisk utveckling,
— särskilt stöd till vidareutveckling av redan befintlig kompetens inom
landet avseende arktisk teknik, bl.a. under beaktande av de fördelar
som närheten till provning i arktisk miljö erbjuder (speciel Bottenvi-
ken/Bottenhavet vintertid).
— bidrag till höjning av den industriella offshorekompetensen genom eta-
blering av avancerad dykeriutbildning och utbildningsanknuten forsk-
ning för den civila sektorn. — särskilt stöd till kompetensutveckling inom området undervattenstek-
nik. speciellt med anknytning till befintliga verksamheter vid vissa stat-
liga organ såsom försvarets forskningsanstalt (FOA). marinens dykeri-
centrum (MDC) och Chalmers arbetsenhet för undervattensteknik
(CTH/AUT). — särskilt stöd till utveckling av konkurrenskraftiga referensanläggningar genom svenska myndigheters teknikupphandling.
— inrättande av bolag för marknadsföring av vissa konkurrenskraftiga
produkter och tjänster från i första hand FOA, och
— vidgade möjligheter till utlandspraktik inom offshoresektorn, samt främ-
jande av innovationer och entreprenöranda.
Som stöd för ovan uppräknade förstärkningsåtgärder föreslår DSH särskilda program inom följande områden: — arktisk teknik.
— undervattensteknik,
— teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet.
2.5 Arktisk teknik
I områden med klimat- och miljöproblem av arktisk karaktär, inte bara det egentliga Arktis, dvs. Norra ishavet jämte angränsande ö- och kustom-
råden, utan även andra områden av åtminstone tidvis liknande karaktär, kommer både ordinär och speciell teknik till användning. Den teknik som nyttjas i sådana områden kan indelas i följande tre grupper: — ordinär teknik, dvs. teknik som inte utvecklats för polarområden men är
lämplig också i Arktis (t.ex. byggnadsmaterial, husgeråd, elektronik och
truckar),
— anpassad teknik, dvs. ordinär teknik som anpassats mer eller mindre till
arktiska krav (t.ex. lastfartyg med isförstärkning),
— speciell teknik, dvs. teknik, exklusivt utvecklad för arktiska betingelser (t.ex. isbrytare och konstgjorda öar för Ishavet).
Med arktisk teknik avses här både speciell och anpassad teknik. dock i senare fallet inte sådan teknik som undergått teknologiskt sett tämligen obetydliga modifteringar för arktiskt klimat. DSH framhåller att vi i Sverige sedan gammalt är bekanta med problem som uppkommer vid aktiviteter i kombinationer av is, kyla. snö och mörker. Dessa erfarenheter härrör väsentligen från norra Sverige men också i någon mån från det egentliga Arktis. I senare fallet kan man peka på enstaka svenska polarexpeditioner. senast genom den mycket omfat-
tande Ymerexpeditionen är 1980.
I takt med våra egna behov har teknik för arktiska betingelser till en del
importerats, t.ex. isbrytare från Finland och snöscooters från Japan, till en
del utvecklats inom landet. Svensk export av sådan teknik har varit obe-
tydlig. Den internationella marknaden för arktisk teknik har int2 heller
varit stor. En omfattande prospektering av olje- och gastillgångarna har inletts i de arktiska delarna av Alaska, Kanada och Sovjetunionen. Med stöd av de lovande resultat som redan erhållits och de investeringsplaner som nu är kända rörande dessa områden förutser många bedömare en relativt omfattande exploatering av Arktis med början under 1980-talet. Geologiska bedömningar förekommer, enligt vilka uppskattade oljereserver i Arktis överstiger 70 miljarder ton. att jämföras med de globala oljereserverna i övrigt som brukar anges till ca 90 miljarder ton. Detta sammanhänger med förekomsten i Arktis av mycket stora kontinentalsockelområden med mäktiga sedimentära bergarter. Svenskt näringsliv har anledning att i vidgad omfattning uppmärksamma
den expanderande marknaden för arktisk teknik i Alaska och på Grönland
jämte norra delarna av Kanada och Sovjetunionen. Omfattande exploate-
ring på längre sikt kan komma att aktualiseras även inom Antarktis och de omfattande kontinentalsockelområdena mellan Svalbard och Nordnorge.
Skälen för ökat svenskt engagemang kan enligt DSH sammanfattas på följande sätt: — Bekantskapen inom svenskt näringsliv med arktiska förhållanden ger komparativa fördelar och möjlighet till initialframgångar. — De tidvis isbelagda områdena utefter svensk kust, speciellt i Bottenhavet och Bottenviken, erbjuder testmöjligheter för arktisk teknik som är mera lättillgängliga från industri- och kommunikationscentra än vad fallet som regel är i andra kustområden med arktiskt klimat. — Exploateringen av polarområdena skapar många och smala nischer för ny teknik, passande för mindre och medelstora företag, dvs. nischer av en typ som lämpar sig väl för svensk industri. — Den begränsade svenska hemmamarknaden kan i vissa fall vara tillräcklig som draghjälp vid prototyputveckling. Programmets huvudändamål bör vara att genom kunskapsutveckling bidra till höjning på kort och lång sikt av svensk industris internationella
konkurrenskraft i verksamheter som avser nyttjande och skydd av naturresurserna i Arktis. Programmet bör även skapa förutsättningar för svenska myndigheter och forskningsorgan att i ökad utsträckning delta i sådana
verksamheter på kommersiella villkor.
Genom stöd till svensk export av varor och tjänster för områden med arktiska betingelser bör programmet sålunda ge underlag för ökad industri-
produktion och förbättrad bytesbalans på sikt. Programmet bör också avse kunskap om och närkontakt med marknaden i Arktis. Speciellt bör pro-
grammet ta upp aktiviteter som ger information om konkreta möjligheter
till de företag som ännu inte haft kontakt med marknaden i fråga.
DSH föreslår att ett program för arktisk teknik upprättas av DSH och STU i samråd med berörda intressenter och att resurser avsätts till stöd för utveckling av kompetens i arktisk teknik inom enskilda företag. forskningsorgan och myndigheter.
2.6 Undervattensteknik
Programmet för undervattensteknik bör enlig DSH syfta till att genom grundläggande utbildning, forskning och kunskapsutveckling förstärka den
inhemska basen för utveckling av industriell kompetens inom havstekniken. En huvuduppgift för programmet bör också vara att ta vara på den stimulans och de effekter avseende utveckling av ny teknik som aktivare
samverkan mellan berörda myndigheter, forskningsorgan och företag kan ge. Programmet undervattensteknik redovisas på följande delområden: — humandykeri, — undervattensfarkoster,
— verktyg och hjälpmedel för dykare och undervattensfarkoster. — testplattform för undervattenssystem.
2.6.1 Humandykeri
Undervattensarbeten med dykare — humandykning — har i Sverige hittills främst utförts med luft som andningsgas och med hjälmutrustning. Arbetsuppgifterna har normalt funnits i kustnära områden, hamnar. sjöar och älvar med begränsade arbetsdjup.
Den forskning och utveckling som lett fram till nya dykmetoder för stora djup med utnyttjande av artificiella andningsgaser (gränsen för luftdykning
ligger vid ca 60 meter), genomfördes fram till 1960-talets början främst i
marinens regi. I Sverige finns f.n. endast ett företag med svenska yrkesdykare (Göteborgs Dykeriteknik AB) som kan arbeta på stora djup (150 m).
Svenska marinen har tillsammans med FOA fortsatt dykeriforskningen och sedan början av 1960-talet utvecklat djupdykmetoder med heliumsyre (heliox) som andningsgas. Utbildningen av djupdykare har begränsats till
egen personal och följer marinens egna säkerhetsbestämmelser. Vidarcut-
veckling av dessa system fortsätts vid det sedan år 1979 verksamma MDC i
samarbete med FOÖAS institution för navalmedicin (FOA 58).
Det största antalet dykare arbetar f.n. inom havsexploateringen och
kommer enligt nuvarande bedömningar att behövas där även framdeles.
Avancerad ubätsteknik och manipulatorer och annan kvalificerad utrust-
ning kommer sannolikt att komplettera dykarna i deras arbete, men inte
ersätta dem. Dykarnas arbetsuppgifter kommer att breddas och kräva
större yrkesskicklighet inom olika teknikområden. Oljeexploateringens trend mot större djup kräver också forskning och utveckling avseende nya
dvkmetoder.
Verksamheterna i Nordsjön sysselsätter vid tider med stor aktivitet 2000-3000 dykare. de flesta i uppgifter som djupdykare. Antalet luftdykare i hamnar. floder etc. är svårare att uppskatta men torde röra sig om ca 20001 Västeuropa.
Säkerhetskraven vid dykning ökar. En strävan att samordna de europe-
iska säkerhetsbestämmelserna pågår. European Diving Technology Com-
mittee (EDTC) med 13 medlemsländer, däribland Sverige, har utarbetat förslag till grund för samordning av även de nationella bestämmelserna. Ett av de viktigaste förslagen rör utbildning av dykare. Brister i utbildningen har varit huvudorsak till många olyckor under 1970-talet. Arbetarskyddsstyrelsens översyn av de svenska säkerhetsbestämmelserna för dykning utgår från EDTCSs förslag.
Med utgångspunkt i olika prognoser för europeisk undervattensteknik kan följande bedömning göras av utvecklingen under 1980-talet: — Antalet djupdykare med helium/syrgas som andningsmedium kommmer
att minska något. — Antalet blandgasdykare med kväve/syrgas kommer att öka. —- Antalet luftdykare förblir i stort sett oförändrat. — Större yrkeskunnande krävs av dykarna.
—- Krav ställs på förbättrad och internationaliserad utbildning. — Harmonisering av säkerhetsbestämmelserna för västeuropeiska stater
kommer att eftersträvas.
Vid svensk utbildning av yrkesdykare är det viktigt att ta fasta på erfarenheter från närbelägna dykerinationer med kvalificerad yrkesdykar-
kår. De närmast belägna som har dykare arbetande på olje- och gasfält i
Nordsjön är Norge och Storbritannien. Erfarenheterna från 1970-talets
dykningar har inarbetats i EDTCSs förslag till säkerhetsbestämmelser år
1978. Ett av dessa förslag har givit till resultat att de norska och brittiska utbildningsnormerna för dykare nu överensstämmer. I de båda länderna utbildas dykare vid statliga dykarskolor. Med det syfte som ovan angivits för svensk dykarutbildning bör även den kunna ske vid statlig dykarskola och ansluta sig till förutnämnda normer. De inhemska erfarenheterna av modern dykarutbildning finns inom marinen som under ca 15 år utbildat djupdykare. Marinens utbildning är kvalitetsmässigt ungefär jämbördig
med den norska och brittiska. Det är sannolikt att Sveriges behov av
dykare kan fyllas genom utbildning vid någon av de utländska dykarsko-
lorna, t.ex. vid den norska skolan i Bergen eller vid den engelska i Fort William. Det finns dock avigsidor med detta:
= Antalet dykarelever från Sverige bestäms av tillgång på plats.
— Kostnaden för utbildningen blir sannolikt stor.
— Vi går miste om den viktiga kompetensuppbyggnad som en egen utbild-
nings- och forskningsverksamhet ger. — Dykarens inplacering i svensk undervattensteknologi försvåras.
I en svensk satsning på undervattensteknologi ingår enligt DSH human-
dykeri som en väsentlig del. DSH fäster särskilt avseende vid humandy-
keriets kvalitativa betydelse som del av den kompetensbas inom landet som är betydelsefull för den långsiktiga utvecklingen av svensk otfshoreindustri. Fullt utnyttjande av offshoresektorns möjligheter förutsätter enligt DSH att statliga bidrag till industriella projekt kombineras med en långsiktsmedveten satsning på kompetensutveckling inom vissa basomräden, bl.a. inom undervattenstekniken. En satsning på god kunskap om och kontakt med undervattensmiljön och dess problem är lika betydelsefull. Sistnämnda mål kan, enligt DSHs mening, inte nås utan en avancerad svensk dykarutbildning för kvalificerade tekniker, forskare och specialarbetare jämte en utbildningsanknuten forskning och utveckling.
Utbildning av moderna yrkesdykare kan etableras i Sverige med förstärkning av befintliga resurser och utnyttjande av den kompetens som
finns i landet. Eventuell utbildning bör ske i statlig regi med en statlig myndighet som ansvarig för utbildning och säkerhet.
Följande åtgärder bedöms nödvändiga för att marinens och FOAS re-
surser skall kunna utnyttjas även i civil utbildning av kvalificerade djupdy-
kare:
— Organisatoriska åtgärder som gör försvarets resurser tillgängliga för det
civila samhället och industrin. — Extra tilldelning av resurser (personal och materiel) som behövs för
civila åtaganden bekostas av medel utöver försvarsanslaget. — En myndighet utses som ansvarig för utbildning och säkerhet.
DSH avser att tillsammans med marinen och andra berörda intressenter utreda frågan om utbildning av yrkesdykare för den civila sektorn och återkomma med förslag i ärendet. Som underlag för utredningen har DSH i
oktober 1982 avslutat en förstudie.
En komplettering bör göras avseende utbildning och licensiering av halvprofessionella s.k. vetenskapliga dykare, dvs. vetenskapsmän som inom ramen för forskningsprojekt delvis bedriver undervattensarbeten
som dykare. Nuvarande förhållande, som innebär risk för att forskningsin-
stitutioner tar på sig arbetsgivaransvar gentemot inte nöjaktigt utbildade
dykare, finner DSH otillfredsställande. Ett par förutsättningar för att man skall kunna nå ovan angivna mål för
en svensk yrkesdykarutbildning är enligt DSH dels att den navalmedicinska forskningen vid MDC/FOA 58 får erforderligt stöd, dels att motsva-
Prop. 1983/84: 10 | 14
rande undervisning och forskoing vid Karolinska institutets avdelning för baromedicin inte läggs ner. Detsamma gäller den därmed nära samhöriga tekniska forskning som är under uppbyggnad vid AUT/CTH.
2.6.2 Undervattensfarkoster
Den expanderande offshoresektorn ställer ständigt större krav på möjligheterna att utföra fler och svårare arbetsupppifter på större vattendjup. Dessa arbeten inbegriper som regel dykare och/eHer bemannade och obemannade undervattensfarkoster.
Typiska undervattensarbeten inom offshoresektorn kan exemplifieras med installation och service av plattformar, inspektion och icke förstörande provning (NDT). reparation av plattformsstrukturer och rörledningar, kontroll och byte av korrosionsskyddande anoder, röjning. städning, provtagning och kartläggning av havsbotten. söknings- och bärgningsarbeten m.m. Merparten av dessa arbetsuppgifter utförs än så länge med hjälp av dykare försedda med mer eller mindre utvecklade verktyg och hjälputrustningar. Kraven på att arbetsuppgifterna mäste kunna utföras på allt större djup innebär att kostnaderna och även riskerna för arbete med dykare växer. De djupgränser som bestäms av ekonomi- och säkerhetshänsyn kommer att vidgas successivt. De möjligheter som därvid står till buds är att ersätta den tryckexpanderade dykaren med enatmosfärsdykare (pansardykare eller bemannad undervattensfarkost) eller med fjärrstyrd, obemannad undervattensfarkost, ROV (Remotely Operated Vehicle).
I Sverige finns sedan lång tid tillbaka en forsknings- och utvecklingsverksamhet som innefattar flertalet av de komponenter som ingår i bemannade och obemannade farkostsystem vartill kommer en industristruktur som är väl lämpad för sådan verksamhet. Vad som egentligen fattas,
framhåller DSH. är ett inhemskt behov på avnämarsidan beroende på avsaknaden av svensk offshoreverksamhet. Den ubåtsutveckling som under en läng följd av år pågått i Sverige under
ledning av marinen och med Kockums AB som konstruktör och tillverkare har lett till att ett kvalificerat ubätskunnande byggts upp inom landet. Den ubätsräddningsfarkost (URF) som utvecklades vid Kockums AB under slutet av 1970-talet är ett resultat av denna kompetens tillämpad på en något mindre farkost än de vanliga ubåtarna. Från Kockums ABs sida har man gjort försök att lansera en farkost av denna storlek på offshoremarknaden. Farkosten är försedd med tryckkammare och dykarsluss för användning som transport- och arbetsubät på djup ned till 300 m.
Någon tradition då det gäller små, bemannade undervattensfarkoster finns dock knappast i Sverige. Möjligen kan nämnas den lilla, enkla enmansutbåten ” Doppingen”. Den byggdes med mycket små medel redan i början av 1970-talet som en liten forskningsfarkost och har använts av framför allt marinbiologer. Den finns f.n. på CTH där den används som studieobjekt och kan möjligen vara embryot till mera avancerade farkostprojekt.
Det finns inom landet betydande kunskaper om obemannade undervattensfarkoster och om praktiskt taget alla delområden som berör dessa system. Flera forskningsinstitutioner och universitet bedriver utvecklingsarbeten som har anknytning till denna teknik. Vid FOA har man 1.ex.
under mänga år arbetat inom hydroakustik och undervattensnavigering
samt akustisk avbildning. Inom hydrooptiken har man speciellt studerat avbildnings- och belysningsproblematiken. Under senare delen av 1970-talet har man utvecklat en undervattensfarkost ”FOA-SUB” — huvudsakligen avsedd som experiment- och forskningsplattform. Vid CTH i Göteborg har man bearbetat många av de problem som har anknytning till fjärrstyrda farkoster som t.ex. hydrodynamiska frägor, arbetsmetoder och verktyg.
Under senare delen av 1970-talet utvecklade och provade SAAB i Linköping sin stora och mycket avancerade, obemannade undervattensfar-
kost — ”SAAB-SUB” — (4,5 ton). Mycket av kunnandet från flyg- och robotsidan med avancerad styr- och reglerteknik tillämpades i detta pro-
jekt. Med sina tre manipulatorer torde den tillhöra de mest avancerade
som någonsin utvecklats inom den civila sektorn. Inom SAAB lades pro-
jektet ned år 1979 då företaget beslöt koncentrera sina insatser på flygsi-
dan. Kunskapen och erfarenheten från detta arbete, inklusive fältarbetet offshore, har emellertid bevarats och vidareutvecklats inom landet genom det nybildade företaget SUTEC AB i Linköping. Här bygger och vidareutvecklar man en liten, obemannad inspektionsfarkost kallad ”Sjöugglan”".
Den har nyligen sålts till svenska marinen. Några exemplar har också blivit
placerade utomlands. Kockums AB och SUTEC AB har nyligen gemensamt bildat AB Subcraft, bl.a. för att bygga om och gå vidare med det stora ”"SAAB-SUB” -projektet till en avancerad farkost, kallad ”SEA-DOG”.
Flera svenska småföretag arbetar med TV-kameror, fotografiska kameror och belysningsutrustningar (t.ex. Ingenjörsfirman Undervattensfoto). En svensk, avancerad undervattensmanipulator, som utvecklades i mitten av 1970-talet av företaget Ingla AB i Ludvika, har nu vidareutvecklats av Jungner Marin AB.
Under senare år har på olika sätt försök gjorts att samla lämpliga svens-
ka industrier och institutioner för att gemensamt kunna gå in på området
kontroll och underhåll offshore med hjälp av dykare elter undervattensfar-
koster. Dessa försök har emellertid hittills inte rönt någon framgång. Grundläggande kunskaper finns inom landet, men erfarenheter beträffande
applikationer under vatten har varit sparsamma. Även system för navige-
ring och positionsbestämning samt undervattenskommunikation med anknytning till undervattensfarkoster finns det industriella förutsättningar för
att utveckla i Sverige (t.ex. Amlab i Nynäshamn).
Som tidigare påpekats är det viktigt att de som bedriver utveckling av farkostsystem eller komponenter till dessa har direktkontakt med behov och problem i fält. Möjligheter till detta bör finnas bl.a. genom svenska
företag såsom Stena Offshore, med flera stora och utomordentligt välut-
rustade dykerifartyg, eller genom Göteborgs Dykeriteknik AB, som bl.a. utvecklat ett eget högklassigt tryckkammarsystem.
Aven marinen är av stor betydelse vid utveckling av ny teknik. Ofta har man från marinens sida ställt upp med fartyg, materiel och personal för
utprovningsarbeten i fält, vilket är betydelsefullt för en nation som Sverige
utan egen offshoreverksamhet.
2.6.3 Verktyg och hjälpmedel för dykare och undervattensfarkoster
Den teknik som utnyttjas i offshoreverksamheten utgörs ofta av | princip redan befintlig ”landteknik”. efter vissa erforderliga justeringar eller kom-
pletteringar.
Detta gäller inte minst vad avser service, kontroll- och underhållsverk-
samhet på undervattensanläggningar. Maskinelement och komponenter på
sådana anläggningar har hittills i ringa utsträckning utformats med hänsyn
till vad som är lämpligt ur dykarens synvinkel.
I Nordsjön sker underhålls- och reparationsarbeten på djup ned till 300
m. Dessa arbetsuppgifter utförs av lätta dykare under mättnadsdykning,. I Sverige sker ca 754 av all yrkesmässig dykning på djup mindre än 20 m. Huvudparten sker i samband med anläggningsarbeten på broar, hamnar och vattenkraftverk.
Lätta dykare kan inte uppta några reaktionskrafter från verktyg, varför speciella anordningar måste till. Det är ofta kallt, dålig sikt och strömt, varför en stor del av dykarens arbetsförmåga åtgår till att hålla sig kvar på
arbetsstället eller helt enkelt att hålla sig vid liv. Detta medför att stora krav ställs på verktygens utformning. De skall vara avpassade för höga
yttre tryck och korrosiv miljö samt vara lätta att underhålla och reparera. Förhållandena i Nordsjön är extremt svåra, varför framgångsrik tillämp-
ning av utrustning i dessa områden brukar öppna vägen till den internationella offshoremarknaden.
Det finns inom landet institutioner och företag som arbetar med utveck-
ling av verktyg och annan utrustning för undervattensarbeten. Bland före-
tagen kan nämnas Atlas Copco, SIKOB, ESAB, Jungner Marin AB, Göte-
borgs Dykeriteknik AB och SUTEC AB.
En vanlig uppfattning, framhåller DSH. är dock att marknaden för
dykeriverktyg är ointressant för större företag. Mycket talar för att det i
vissa fall, t.ex. för kraftalstring till svetsutrustning och verktyg för undervattensbruk, fordras stor FoU-kapacitet under det att utvecklingen av
verktygen i många fall lämpar sig bättre för småföretag. I Sverige finns företag av båda slagen med god kompetens för ifrågavarande uppgifter. Även FOA besitter hög kompetens inom den teknisk-vetenskapliga forsk-
ningen beträffande verktyg och hjälpmedel. Denna kompetens har hittills i endast ringa utsträckning tagits i anspråk inom svensk industri.
AUT/CTH går i hög grad in på här berörda teknikområden. Ett nära
samarbete har etablerats mellan AUT och FOA 58 vid MDC, där FOA
17 Prop. 1983/84: 10
bedriver den dykerimedicinska forskningen och AUT angränsande teknisk forskning och utveckling.
2.6.4 Testplattform för undervattensystem
Inom en del svenska företag pågår teknikutveckling av utrustning respektive systemutveckling för undervattenstillämpning med sikte på kom-
mersialisering inom offshoresektorn. Den aktuella teknikutvecklingen pågär i många fall inom mindre företag, där det ekonomiska stödet från organ
typ STU varit nödvändigt för initiering av utveckling men samtidigt endast
tillräckligt för utveckling fram till prototyp. Fortsatt systemutveckling
kommer i många fall att kräva externt finansieringsstöd.
Ett flertal projekt syns nå prototypstadiet ungefär samtidigt men efter
individuella, oftast okoordinerade utvecklingsplaner. Någon akuvitet i
syfte utt samordna de individuella projekten har inte förekommit, men från
många håll har enligt DSH hävdats att svensk undervattensteknisk industri
borde samverka inom ett/flera systemprojekt. Kapacitet och resurser härför syns föreligga inom landet, men en bas för gemensamma systemprojekt har saknats. Inför avsedd kommersialisering av aktuella system förmodas fortsatt systemutveckling nödvändig. Samverkan inom ett större systemprojekt
kan därför vara det optimala sättet att utnyttja framtida tillgängliga ekonomiska resurser, samtidigt som den kommersie!la genomslagskraften hos
den svenska systemtekniken ökar genom samverkan inom ett större projekt. Som exempel kan nämnas projekt ”Testmyggan” som f.n. är skisserat som ett svensk-norskt utvecklings- och samarbetsprojekt. Idén är att konvertera en befintlig tryckskrovsdel, ”Stälmyggan”, till en testplattform som förläggs på lämplig plats i havet utefter norsk eller svensk kust. Plattformen skall sedan användas också för slutprovning av komponenter
för offshoremarknaden och som utgångspunkt för systemutveckling gemensam för flera av de i ”Testmyggan” engagerade företagen. För projek-
tets planeringsfas beviljades 200 000 kr i mars 1982 från vardera STU och Norges teknisk-naturvitenskapelige forskningsråd (NTNF). Projektets
målsättning är främst: — att ge referenser och erfarenheter erforderliga för fortsatt teknikutveck-
ling, — att skapa förutsättningar för ett konkret tekniskt/kommersiellt samarbete mellan norsk och svensk industri inom den avancerade undervattens-
teknologin, och
— att ge svensk undervattensindustri tillgång till de avancerade provnings-
resurser och erfarenheter som finns/byggs upp vid NUTEC i Bergen.
Projekt ”Testmyggan” representerar möjligheter till ett samordnat ny-
skapande som DSH bedömer som mycket angeläget. Projektet har också
stark anknytning till andra aktiviteter, speciellt med sikte på referensan- 2 Riksdagen 1983!84. I saml. Nr 10. Bilaga 7
läggningar med stöd av den begränsade hemmamarknaden. DSH finner det
sålunda angeläget att hålla nära kontakt med projektarbetet under planeringsfasen. DSH bör kunna bidra till en vidgad samverkan mellan inte bara intresserade företag utan även med vissa fackmyndigheter och forskningsorgan, som tar vara på innovationsmöjligheterna genom skilda kompetenser och erfarenheter (synergieffekter).
2.6.5 Målsättning och förslag för undervattensteknik
Inom undervattenstekniken finns enligt DSH flera delområden för ny-
skapande och en utvecklingsbar svensk kompetens.
Utvecklingsbara områden är bl.a: — verktyg och utrustning för undervattensarbeten, och — system för spaning och sökning under vatten samt fjärrstyrda farkoster.
Hjälpmedel i denna utveckling är: — kvalificerad dykeriutbildning och därmed sammanhängande FoU, och — testplattform för delvis gemensam utprovning av undervattenssystem.
I ovanstående avseenden fördelar sig kompetensen inom landet på många olika myndigheter, forskningsorgan och enskilda företag. En del
myndigheter kan också som kompetenta beställare driva på den tekniska utvecklingen inom vissa områden.
Programmet för undervattensteknik bör enligt DSHs mening syfta till att genom grundläggande utbildning. forskning och kunskapsutveckling förstärka den inhemska basen för utveckling av industriell kompetens inom havstekniken. En huvuduppgift för programmet bör också vara att ta vara på den stimulans och de synergieffekter avseende utveckling av ny teknik som en aktivare samverkan mellan berörda myndigheter, forskningsorgan och företag kan ge.
DSH föreslår:
— att ett program för undervattensteknik med ovan angivna syften upprät-
tas av DSH i samarbete med STU och andra berörda intressenter, och — att frågan om utbildning av yrkesdykare för den civila sektorn utreds av
DSH och marinen i samråd med berörda intressenter.
2.7 Teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet
Programmet avseende teknik för utforskning och tillståndskontroll av
havet syftar till att utveckla system som har en hemmamarknad, med svenska myndigheter och verk som avnämäare, men som också bedöms ha en internationell marknad. Förstärkt stöd till myndigheter för sädan ut-
veckling bedöms av DSH vara en särskilt effektiv åtgärd för industriell
utveckling, genom det finansiella stödet i kombination med krävande beställare.
Aktuella system byggs upp av olika komponenter; sensorer, kraftförsörjning, signalöverföring, signalbehandling m.m., för vilka det finns åt-
skillig kompetens inom landet, både bland de statliga forskningsinstitutio-
nerna och i industrin — inte minst den högteknologiska småindustrin.
2.7.1 Fjärranalysteknik
Fjärranalys är beteckningen för tekniska metoder där man på avstånd
samlar in, bearbetar och presenterar information om t.ex. naturförhållan-
den. Fjärranalysteknik kan delas in i grenar som rör:
— sensorer (kameror, telespektroradiometrar, multispektrala svepradio-
metrar, lasersystem och radarsystem),
— plattformar (flygplan, satelliter, markstationer),
—- överföringsteknik, — bearbetning (datorer, fotoregistrering etc.), — presentation (bildskärmar, kartor, diagram etc.).
Resurser för flygfotografering, infraröd och sidtittande radar (SLARkartering) från flyg finns i dag i landet. Fotograferings- och termografe-
ringstjänster utförs på uppdragsbasis av statens lantmäteriverk (LMV) för
olika ändamål. Kustbevakningens IR/UV- och SLAR-utrustningar har i första hand utvecklats för att vara hjälpmedel för övervakning av olje- och kemikalieutsläpp. Utprovnings- och utvecklingsarbeten även inom andra
områden kan göras med dessa utrustningar. SLAR-utrustningar tillverkas
av Ericsson, medan övriga instrument är av utländskt fabrikat. Multispek-
trala scanners finns inte t landet men kan lånas in.
Inom lasertekniken har system utvecklats vid CTH för i första hand mätning av luftföroreningar. Såväl detta system som ett av FOA utvecklat
system utprovas för mätning I vatten. För att få fram ett operativt system
för laserfluorescens för kartering av vattenföroreningar, alger m.m. krävs vidareutveckling och försöksverksamhet. Utrustning för laserbatymetri,
dvs. djupmätning med laser, har lånats in för försöksverksamhet. Mikrovågsradiometri för flygbruk finns på FOA. På CTH pågår arbete
med definition av system för mikrovågsradiometri för vertikal sondering
av temperatur och luftfuktighet i atmosfären. För att kunna utnyttjas för
vattenföroreningar krävs systemutveckling.
Sodar för akustisk vindmätning (vindhastighet och vindriktning) i ytnära
skikt (0—150 m) har utvecklats i Sverige av Sensitron AB. Utprovning har skett. Sodarutrustningar av detta slag kan användas på plattformar i havet. För Codar, dvs. strömmätning med radar från landstationer, finns ingen
resurs I Sverige. För utprovning är det troligt att inlåning kommer att ske.
Sverige har god tillgång till satellitdata, främst genom mottagningsresurser inom landet vid Rymdbolagets station i Kiruna och militära vädertjänsten i Stockholm. En ny, avancerad mottagningsresurs är också under uppbyggnad vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI i Norrköping. För Sverige intressanta data kan dessutom erhållas bl.a. från mottagningsstationer i Frankrike och Norge. Sverige beräknas ocksä få en central mottagningsstation för en ny europeisk satellit under senare hälften av 1980-talet.
Program och bearbetningsresurser för avancerad satellitdatabearbetning utvecklades under 1970-talets första hälft. Resurser för digital bearbetning
av data finns i dag på flera håll, t.ex. hos naturgeografiska institutionen vid
Stockholms universitet och hos LMV. Det stora genombrottet för bearbetning av satellitdata kom år 1979 då Rymdbolagets utrustning kunde utnytt- Jas för bildbearbetning och systemutveckling. Den bearbetningsresurs som
f.n. planeras på SMHI kommer också att tillåta avancerad databehandling
väl i klass med Rymdbolagets nuvarande system. De centrala bearbetnings- och programutvecklingsresurserna i Sverige är därmed förhållandevis väldimensionerade och de institutionella behoven väl tillgodosedda. För data från laser- och mikrovågssystem krävs särskilda bearbetningsrutiner och systemutveckling. För befintliga system utvecklas och utprovas bearbetnings- och presentationssystem separat. För digitalisering av filmmaterial har ett svenskt instrument utvecklats. Saab-Scania har nyligen levererat en prototyp till Rymdbolaget. På forsknings- och utvecklingssidan ligger Sverige väl framme inom fjärranalysområdet. Ett exempel är utvecklingen av de flygburna oljeöver-
vakningssystem som nu används av kustbevakningen. Vidare har flera
försök och systemstudier genomförts inom havsisområdet. Satellitinformation (bilder) har utnyttjats rutinmässigt på SMHI för havsiskartering sedan läng tid tillbaka. Vidare har SMHI stor erfarenhet när det gäller temperaturkartering med flygburna infrarödsensorer. Kunskaperna inom fjärranalysområdet är begränsade till enstaka personer vid ett flertal verk och institutioner. En breddning av kunskapsnivån är
enligt DSH nödvändig. Det har vidare visat sig svårt att kunna utnyttja
befintliga kunskaper och erfarenheter för utveckling av operativa system,
beroende dels på bristande samordning, dels på resursbrist. Ett nationellt mål bör vara att på sikt effektivisera utforskning och
tillståndskontroll av havet genom att utnyttja fjärranalysen. Fjärranalystekniken bör härvid koordineras med andra informations- och mätsystem där fjärranalysens förmåga att lämna övergripande och kompletterande information tas till vara. En satsning på kunskaps-, metod- och produktutveckling bör göras. System bör tas fram som tillgodoser behov inom landet samtidigt som man utvecklar metoder och system som lämpar sig för
export på den internationella marknaden.
Utvecklingen bör i första hand inriktas på de sektorer som i dag har
störst potential. Efter hand bör andra utvecklingsbara sektorer kunna
komma i fråga. Inledningsvis bör inriktning ske mot: — havsiskartering och havsisövervakning för sjöfart, isbrytning, anläggningsverksamhet och exploatering nationellt såväl som internationellt, = ström-, isdrift- och väginformation, speciellt inriktad mot sjöfart, lokal trafikledning, energiforskning och offshoreverksamhet,
—- övervakning av föroreningsutsläpp och vattenkvalitetsförhållanden för
ouljövärd och resursutnyttjände. Denna bör kunna anpassas för nationell säväl som internationell ullämpning,
— vattentemperaturkartering för fiske. sjöräddning, cirkulations-. islägg-
nings- och islossningsstudier etc. samt — kanläggning av naturförhållanden för planering och forskning.
För att nå de uppsatta målen bör: —- fjärranalysverksamheten inom havsområdet samordnas och så långt
möjligt samlas på en central instans, företrädesvis ett statligt verk med
övergripande ansvar.
— personella resurser skapas för fjärranalystillämpning, speciellt med in-
riktning på definition och utveckling av system,
— kraftfull satsning göras på utveckling inom prioriterade områden,
— utvecklingsprojekt definieras som kan ingå i statens delegation för
rymdverksamhet (DFR) fjärranalysprogram.
DSH avser att ta upp en diskussion med DFR och andra berörda myndigheter för att formulera ett förslag till program för svensk marin
fjärranalys.
2.7.2 Punktmätningar
För att kunna utnyttja och skydda havsresurserna, för att kunna planera
och utföra arbete på och i havet på ett effektivt sätt krävs ingående
kunskap om den marina miljön. Denna kunskap insamlas traditionellt
genom observationer punktvis och mätningar från fasta punkter i och vid havet samt från fartyg. Organ som på olika sätt är engagerade i mät- och observationsverksamheterna är främst fiskeristyrelsen, SMHI, SNV. försvaret, kustbevakning-
en, sjöfartsverket, universiteten, privata konsultföretag samt länsstyrelser och kommuner.
Den idag pågående mätverksamheten är splittrad på många institutioner.
Stora vinster kan enligt DSH göras om en ökad samordning kan komma till
stånd, framför allt om samordningen innebär ett ökat utnyttjande av mo-
dern automatisk datainsamlingsteknik. Svensk havsforskning lika väl som svensk industri skulle gynnas av en omstrukturering av mätverksamheterna till ett större nyttjande av permanenta, automatiska mätstationer
såsom dränkbara mätpaket innehållande givare och vattenprovtagare och
.
vid behov även trådlösa telemetrianordningar. I dag finns ett behov av realtidsinformation hos hamnmyndigheter, lotsväsen och sjöledningscentraler. Detta behov kan tillgodoses om bl.a. nya typer av strömmätare i kombination med datatransmissionslänkar kan tas i bruk.
Programmets övergripande mål bör vara att effektivisera den svenska mätverksamheten i havet genom att kunskapsinhämtningen ökar samtidigt som de nya metoder som utvecklas har en hög exportpotential. Ett generellt system för punktmätning av vissa miljöförhållanden i havet bör utvecklas. Det innebär en bred satsning på tekniskt utvecklingsarbete med målet att förverkliga ett system för automatisk: — mätning,
— insamling av mätdata, — bearbetning av mätdata och
— distribution och delgivning av mätdata och prognoser.
Genom enkla hårdvaru- och mjukvaruförändringar skall mätsystemet kunna anpassas till skilda applikationer såsom: — meteorologiska och oceanografiska observationsstationer till havs, — sjöfartens speciella behov av mätningar, — energi- och mineralutvinning till havs, — vattenbruk. — offshoreplattformar, — operationer under vatten och — militära behov av mätningar. Området bedöms av DSH som en av de specialgrenar inom havsresursområdet där svenskt kunnande och svensk teknik kan skapa internationellt intressanta produkter. Utvecklingsarbetet delas lämpligen upp i två delar som löper parallellt. 1. Fortsatt utveckling av redan påbörjade produkter som har en given marknad och som senare kan ingå som delkomponenter i ett totalsys-
tem. Följande produkter föreslås:
— akustisk strömmätare med profilerande kapacitet och möjlighet att mäta isdrift, — akustisk datalänk och — akustisk vågriktningsmätare med programvara för realtidsanalys
av riktningsspektra.
Arbetet bör inledas med ett tekniskt utrednings- och utprovningsarbete
och därefter görs en detaljspecifikation av produkterna. Produkterna utvecklas och långtidstestas sedan vid befintlig automatisk oceanografisk
station. 2. Utveckling av ett generellt system för punktmätning avseende havets
miljösituation bör påbörjas.
Arbetet bör inledas med en fördjupad behovs- och marknadsundersökning och därefter fortsätta med en definitionsstudie av det generella systemet. Definitionsstudien skall syfta till en översiktlig specifikation av ett totalsystem (inkluderande allt från givare till delgivning av mätresultat och prognoser) samt en detaljspecifikation (och därmed nödvändigt tekniskt utredningsarbete) av en pilotanläggning (för bruk i sambandscentraler) för
utprovning och testning av utrustning och funktioner i totalsysternet. Pilot-
anläggningen bör utvecklas och lokaliseras t.ex. till en av hamnarna i Öresund där sjötrafiken har behov av bl.a. ströminformation och vintertid även av drivisens rörelser. Pilotanläggningen skall innehålla givare. dataöverföringslänkar och datorsystem. Det senare med kommunikationsmöjlighet med central instans för erhållande av tilläggsinformation i form av prognoser. I pilotanläggningen skall även ingå en boj med givare och utrustning för satellitkommunikation. Bojen skall dimensioneras så att den kan utnyttjas även på Nordatlanten.
För att utvecklingsarbetet skall ha framgång krävs enligt DSH bl.a: — ett gott samarbete mellan företag, universitet/högskolor och institutio-
ner liksom med militära utvecklingsorgan, — nära kontakter med —- och kunskap om — den internationella utveck-
lingen, — en god förståelse för problematiken offshore, och
— att riskvilligt kapital frigörs för utveckling och kompetensuppbyggnad.
Från industripolitiska aspekter syns det enligt DSH väl motiverat att statsmakterna ger ett omfattande stöd åt teknisk utveckling och tillämpad forskning inom detta område.
Början till en utvecklingsgrupp finns redan i ett samarbete mellan SMHI1, Amlab och SUTEC AB med visst ekonomiskt stöd från STU.
DSH föreslår att medel tilldelas DSH för att tillsammans med STU vidareutveckla och initiera arbetet enligt ovan. Det är enligt DSH av stor vikt att arbetet initieras snarast, eftersom marknaden för produkterna redan finns och allt pekar på ett ökat behov under 1980- och 1990-talen.
2.7.3 Prospektering med seismiska metoder
Med prospektering avses att med geologiska, geofysiska och geoke-
miska undersökningar söka efter förekomster av ekonomiskt utvinnings-
bara mineralråvaror, t.ex. malmer, olja, gas och lösa avlagringar. Arbets-
gången innebär i stort övergång från översiktliga undersökningar av större
områden till allt intensivare och kostsammare arbeten inom allt mer avgränsade områden.
De svenska oljeletningsinsatserna är globalt sett synnerligen små, även om svenska företag bedriver prospektering i Sverige och i utlandet. Sverige har inget bolag, s.k. contractor, som utför seismiska undersökningar. Oljeprospekteringen i Sverige omfattar verksamheter på och kring Gotland samt i sydligaste Sverige och kringliggande vatten. Under 1970-talet har totalt 200 milj. kr. lagts ned på oljeprospektering i Sverige, varav 20—30 milj. kr. använts för seismiska undersökningar.
Svenska företag deltar i oljeletningsprojekt i flera länder med större eller
mindre andelar. Bland annat deltar Volvo Petroleum i Norge, Svenska
Petroleum Exploration AB i England, Tunisien och Västindien. I dessa
projekt är något annat bolag ansvarigt för det praktiska arbetet och därmed
”"operator”. Salén Energy AB driver oljeletning som operator i Filippiner-
na och Turkiet. Svenska Petroleum Exploration ABs oljeletningsinsatser utomlands ligger f.n. kring 20-30 milj. kr. per år. Företaget är nu under uppbyggnad och fullt utbyggt siktar man på satsningar kring 100 milj. kr.
per år. |
Inom ramen för FÖA-STUs havstekniska samarbetsprojekt har seismisk prospekteringsforskning bedrivits vid FOA sedan år 1977. Denna forskning har resulterat i att principer för en ny seismisk prospekteringsmetod har utarbetats. omfattande såväl ny metod för operativa mätningar till havs
som nya dataanalysrutiner. Denna nya prospekteringsmetod innebär. till skillnad från nu kommersiellt använda, att en seismisk undersökning ses som ett system där planering, mätning och analys integreras. Den nya metoden medger att yttäckande mätningar kan genomföras. att de insamlade mätningarna kan tolkas relativt snabbt genom en uppställd modell av den aktuella strukturen, både vad gäller tids- och amplitudinformation, samt att en betydande utvärdering kan ske redan vid mättillfället ombord
på fartyget.
Svensk forskning och teknologi bör inom detta område kunna frambringa internationellt konkurrenskraftiga och lönsamma tjänster och produkter. Nedan presenteras kortfattat de skäl som, utöver den rationalisering av prospekteringen som den nya metoden kan leda till, kan tala för att en sådan prospekteringsverksamhet skall kunna etableras: — En svensk prospekteringsverksamhet som utvecklas och drivs i nära
kontakt med de svenska företag som bedriver oljeprospektering blir ett
stöd för dessa företag vad gäller utvärdering och tolkning av seismiska
data. — En nationell svensk seismisk prospekteringsresurs kan i kombination
med svenska privata eller statliga företag som driver oljeletning och
oljehandel vara en internationellt sett intressant samarbetspartner. Det-
ta kan underlätta erhållandet av oljeletningsrättigheter i främst tredje
världen, i synnerhet om en ökande andel av oljehandeln kommer att gå
direkt mellan tänder i stället för via multinationella oljebolag. - Uppbyggnaden av en prospekteringsverksamhet skulle utnyttja inte
bara kunskap och erfarenhet som byggts upp inom den geologiska och
geofysiska forskningen utan också kunnandet inom svensk industri,
t.ex: varvsindustrin, och skulle kunna leda till utveckling av säljbara
produkter.
DSH föreslår att den inom ramen för FOA-STUs havstekniska program
anskaffade mät- och registreringsutrustningen kompletteras för att medge försöksvis tillämpade mätningar för att i full skala demonstrera den nya
metodens praktiska tillämpbarhet. Denna mätutrustning bör utformas så att den kan användas för mätning-
ar försöksvis från ett lämpligt civilt eller militärt fartyg. För varje försöksmätning lämplig navigationsutrustning bör kunna inhyras. Kostnaden för mätutrustningen beräknas av DSH till 3 milj. kr. och kostnaderna för försöksmätningarna till 1.5 milj. kr. Eventuell vidareutveckling av FOAs
resurser på detta område bör enligt DSH kopplas till frågan om bolag för
marknadsförsörjning av FÖAs kompetens på den civila sektorn.
2.7.4 Spaning och sökning under vatten
Sökning, identifiering och bärgning av objekt från havsbotten är ganska likartade problem vad gäller både civila och militära objekt. Tekniken att
återfinna havererade fartyg. förlorade flygplan. torpeder eller andra före-
Prop. 1983/84: 10 2 An
mål är i stort sett densamma för den civila som för den militåra sektorn. varför också de totalt tillgängliga resurserna brukar utnyttjas gemensamt. Samma teknik bör också enligt DSH kunna utnyttjas vid överspaning av s.k. döda havsbottnar. områden där organiskt liv släckts ut till följd av t.ex. syrebrist eller giftutsläpp.
Den teknik som normalt används för sökning under vatten är scannande eller sidtittande sonar på vtfartyg i kombination med noggrann plottning av fartygets positioner och förflyttningar. Identifiering av misstänkta ekon sker med dykare eller undervattensfarkoster med TV-kameror och stillbildskameror.
Scannande eller sidtittande sonarsystem har hittills inte utvecklats i Sverige. Däremot finns en hel del erfarenhet beträffande användningen av sådana system i säväl svenska som andra farvatten. Vidare finns stor erfarenhet vad gäller användningen av såväl dykare som undervattensfarkoster för sökändamäl samt hjälpmedel härför. Lämpliga undervattensfarkoster utvecklas f.n. inom landet (SUTEC AB). Avbildningsproblematiken är väl genomarbetad. Undervattenskameror, TV-kameror och belysningsutrustningar av hög klass utvecklas också inom landet (Undervattensfoto, SUTEC AB. FOA m.fl...
Ett behov av bättre teknik och system för sökning. identifiering och bärgning av objekt på havsbotten finns sedan länge dokumenterat inom
landet. Detta har redan i mitten av 1970-talet framhållits speciellt från den
militära sidan. Det har i andra länder toch speciellt i USA) utvecklats avancerad teknik för sökning och bärgning av värdefulla objekt (ubåtar. atombomber etc.) på stora djup. Vad som för svensk del bör undersökas är värdet av att inom landet utveckla ett helt sök- och identifieringssystem optimalt anpassat för våra vatten. dvs. för måttliga djup. dålig sikt. vinteris
m.m.
Ett sådant system utgör ett område inom undervattenstekniken. för vilket det finns en viss hemmamarknad (gemensam civil och militär) och där möjlighet finns till utprovning I hemmavatten. Avgörande för det värde som bör tillmätas ett sådant projekt är systemets bedömda konkurrensför-
måga på världsmarknaden.
Följande syfte föreslås för programmet spaning och sökning under vatten:
— att genom en målmedveten samordning av tekniska och finansiella re-
surser inom landet främja utveckling av system för spaning och sökning
under vatten. Den bör göras i den utsträckning som kan vara ändamåls-
enlig med hänsyn till inhemska militära och civila behov jämte konkur-
rensmöjligheterna på världsmarknaden.
DSH föreslår:
— att ett program för spaning och sökning under vatten med ovan angivet
syfte upprättas av DSH i: samarbete med marinen. STU och andra
berörda intressenter.
2.7.5 Sjömätningsteknik
Sjömätning med nuvarande metoder är tidsödande och fordrar stora resurser. Vid mitten av 1960-talet beräknades att, med dåvarande resurser. Sveriges territorialhav inte skulle vara tillfredsställande mätt förrän efter
ca 100 år. Än i dag finns stora områden som inte är mätta sedan mitten av
1800-talet. För närvarande är endast några procent av våra vattenområden mätta med moderna sjömätningsmetoder. Den helt överväpande delen av det svenska sjöterritoriet är fortfarande mätt endast med handlod, (Ds K
1978:14).
Siöfartsverket prövar andra metoder än traditionell sjömätningsteknik med ekolod för att öka möjligheterna till djupbestämning. Med tanke på de stora. ofullständigt mätta arealerna följer sjöfartsverket de försök med
laserljus för att bestämma djupet som pågår främst i USA, Kanada och
Australien. Försök har även utförts i Sverige av FOA. Fördelen med fygburen djupsondering framför konventionell kartläggning ligger främst i den större ytavverkningshastigheten. Såväl helikopter som lätt flygplan kan fungera som plattform.
Den konventionella sjömätningen syftar till en heltäckande kartläggning av botten medan laserbatymetrin endast ger "stickprov". Man erhåller följaktligen en snabb, relativt tät rekognoseringsmätning med laserteknikens hjälp. Denna kan alltså inte ersätta men väl komplettera ekolodsme-
todiken. Lasertekniken har f.n. minsta begränsning i ca 0,5 m djup.
För vidare värdering av teknikens användning i svensk sjömätning är det av stor betydelse att utföra ett försök som helt ägnas det civila behovet av att studera hur laserbatymetritekniken skall kunna inpassas komplementärt till gängse lodningsmetoder.
DSH föreslår att ett sådant försök genomförs av FOA och sjöfartsverket
i samverkan, dels i det väl inmätta området vid Fifång i Stockholms
skärgård, dels i ett område som är dåligt sjömätt. Försöket har kostnadsberäknats till 1.5 milj. kr. För försöket används om möjligt ett i USA nyligen utvecklat laserbatymetrisystem för militärt bruk, betecknat HALS och tillverkat av företaget Aveco Everett i Boston. Alternativt begagnas det av FOA hittills använda kanadensiska lasersystemet, ägt av Canada Center for Remote Sensing. Detta system bör då vara modifierat för
scanning av laserstrålen enligt FOAs modell. HALS-systemet är intressant
därför att det utvecklingsmässigt ligger närmare ett operativt system för bottenkartläggning än vad det kanadensiska systemet gör.
3¶Förstudier och inledande arbeten
3.1 Kust- och havsfiske
Förutsättningarna för ett bärkraftigt kust- och havsfiske har på ett ge-
nomgripande sätt ändrats under senare år. Ökade fartygskostnader (an-
skaffningspriser, driftskostnader etc.) har ej kompenserats av motsvarande ökning av inkomsterna. Överuttag utgör dessutom ett hot mot havsfisket i alla våra havsområden.
Målet för den svenska fiskeripolitiken är bl.a. att upprätthälla en fiskeflotta av ungefär dagens storlek. samtidigt som det skapas stabila och rimliga ekonomiska förhållanden för näringens utövare. Det föreligger
svärigheter att med nuvarande insatser från samhällets sida nå denna
målsättning. DSH föreslår att följande åtgärder för förbättring av det svenska fisket närmare övervägs: —- att förändra distributionskedjan och minska höga skillnader mellan rå-
varupris och konsumentpris,
— att komplettera de större. moderna trålarna med rationell och ergono-
miskt riktig utrustning för fångsthantering. — att utveckla nya typer av fåmansfartyg för kustnära fiske med bättre
förutsättningar att ge ekonomi i små fångster. — att stimulera efterfrågan på svensk färsk fisk. och — att stimulera kompletterande sysselsättningsformer. t.ex. vattenbruk.
DSH uppdrog hösten 1982 åt institutionen för transportteknik vid CTH att genomföra en systemanalytisk förstudie av distributions- och konsum-
tionsfrågorna för såväl vildfångad som odlad fisk.
DSH har påbörjat informella överläggningar med fiskeristyrelsen och fiskets organisationer avseende eventuella insatser som kan vara påkallade från delegationens sida. DSH är inte beredd att nu framlägga några förslag avseende svenskt kust- och havsfiske.
3.2 Polarområdena
Arktis och Antarktis har börjat tilldra sig betydande internationellt intresse. Samtidigt konstaterar DSH att en svensk polarpolitik saknas. Sveriges position vid kommande förhandlingar rörande polarområdena. främst med anknytning till Svalbard- och Antarktistraktaterna, kommer enligt DSH att bero av i vilken utsträckning Sverige deltagit i utforskningen av
dessa områden.
DSH har som underlag för svensk polarpolitik påbörjat en förstudie beträffande värdet av naturtillgångarna i polarområdena med beaktande av
utvinningskostnaderna. DSH föreslår:
— att en värdering från svensk synpunkt av de oskiftade tillgångarna av
polarområdena företas, jämte en bedömning av i vilken omfattning
Sverige bör delta i utforskningen av Arktis respektive Antarktis. och — att det samarbete som kan vara påkallat mellan Sverige och signatär-
makterna i Antarktis respektive traktatsländerna kring Arktis klarläggs.
3.3 Svenskt deltagande i internationellt samarbete
Sverige deltar genom myndigheter och forskningsorgan i behandlingen av ett stort antal frågor som rör världshavens nyttjunde och skydd. De frågor som DSH finner angelägna rör värderingen från svensk synpunkt av ännu kvarstående, legalt öppna världshavsområden. Samverkan mellan berörda intressenter inom landet avseende de havsrättsliga frågorna är angeläget. Arbetet med dessa frågor har hittills i stora delar pågått inom
regeringskanshet. DSH har inlett informella diskusstoner med främst UD
angående behovet av en analys av konsekvenserna för Sverige av att havsrättskonventionen antagits i FN och den utveckling havsrätten därmed kan stå inför. Ansvars- och samverkansformerna inom Sverige kring
havsrättsliga frågor bör härvid enligt DSH också klargöras. Det internatio-
nella havsforskningsamarbetets betydelse för den inhemska kompetensutvecklingen bör framhållas. Det svenska deltagandet i internationellt samarbete är svåröverskådligt. vilket kan orsaka dubbelarbeten och otillräcklig informationsåtervinning till berörda intressenter inom landet. DSH avser att ta fram en översiktlig skrift om internationella organisationers uppgifter. program och projekt liksom svenska myndigheters m.fl. deltagande i den internationella havsresursverksamheten. DSH avser även att söka utveckla rutiner för effektivare informationsåtervinning till intressenter inom landet från svenskt deltagande I internationell havsresursverksamhet. Det kan i samband med svensk biståndsverksamhet framhällas att produkter och tjänster med anknytning till havsresurser i många fall skulle kunna utgöra värdefulla inslag i biständsverksamheten. Inom följande områden finns goda förutsättningar att gynna export av svensk marin teknik och know-how: — statlig kompetens inom bl.a. kustbevakning, kustplanering och till-
ständskontroll av havet,
— vätten- och avloppsrening samt övrig miljöskyddsteknik, — vattenbruk (t.ex. utbildning) och fisketeknik för att öka självförsörjningsgraden i u-länderna vad gäller livsmedel, och — resursutvinning ur havet: energiteknik, olja- och gasutvinning och på sikt även mineralutvinning m.m. DSH föreslår: — att en inventering görs i samarbete främst SIDA-DSH av behov i u-län-
derna av tjänster och teknik rörande havsresursverksamhet.
3.4 Materialbeständighet i marin miljö
Den växande etableringen av verksamheter i havet har medfört ett ökat behov av konstruktioner med små underhållskrav. Den dominerande faktorn för underhållet av stålkonstruktioner är korrosion. Detta gäller även
för armerad betong. där korrosionen kan bli besvärande vid infästningar och på armering. Särskilda krav ställs på ledningar som pumpar upp het olja eller transporterar gas från produktionsfälten. Vid konstruktion i havsmiljö uppkommer ett motsatsförhållande vid val av stålkvalitet. Utveck-
lingen inom stålbyggnad går mot användandet av mer höghällfast stål med
klenare dimensioner. Problemet är att korrosiviteten hos stälet växer med hbållfastheten och de klenare dimensionerna ger mindre materialreserv i konstruktionen.
Korrosionsproblemet är i grunden ett ekonomiskt problem. I konstruk-
tionsarbetet står valet mellan billiga korrosionsbenägna material och dyra motståndskraftiga material. Det billiga materialet orsakar större underhällskostnader än det dyra materialet. Andra faktorer som spelar in är vilka konsekvenser ett omfattande underhåll medför. För en plattform är en driftstörning mycket kostsam varför dyrare material kan bli lönsamma.
Ett forskningsprogram på området marin korrosion och marin materialteknik skulle enlig DSH förutom skeppsfart gagna offshore-industri och havsenergiindustri, t.ex. vägkraftverk, värmeutvinning ur havsvatten med värmepumpar och OTEC-kraftverk (Ocean Thermal Energy Conversion).
Atmosfärisk korrosion studeras vid CTH och vissa försök med marin
korrosion görs i Kosterfjorden av Korrosionsinstitutet. Mikrobiell korrosionsforskning vid Göteborgs universitet har stötts av STU och NE.
DSH avser alt med närmaste berörda intressenter analysera behovet av övergripunde progrum på detta område.
3.5 Miljöskydd och teknik
Under de senaste 10—15 ären har havsföroreningarna uppmärksammats allt mer. Främst har oljeutsläpp vid fartygsolyckor och utblåsningar vid oljeutvinning till havs kommit i blickpunkten. De samlade föroreningarnas effekter på den marina miljön har blivit allvarligare. Enligt en aktuell
bedömning är de årliga utsläppen av olja i världshaven i samband med
sjötransporter ca 1,5 miljoner ton (de totala utsläppen ligger i storleksordningen 6 miljoner ton). En minskning med ungefär en tredjedel av de
förstnämnda tycks ha skett under den senaste 10-årsperioden. Orsakerna
härtill är bl.a. utvecklingen av tekniken att hantera olja, oljerester och
barlastvatten såväl ombord på fartyg som i hamnar och oljeterminaler,
skärpt lagstiftning och övervakning samt högre oljepriser.
Kemikalieutsläpp till sjöss är färre än oljeutsläppen och erfarenheterna av hur de skall bekämpas är relativt begränsade. Sådana utsläpp kan vara
svårare att åtgärda än oljeutsläpp, då generella riktlinjer för bekämpning till stor del saknas. Behandling av kemikalieutsläpp är föremål för diskus-
sioner i det internationella konventionsarbetet. Med hänsyn till att väsentliga kostnader är förknippade med effekuva skyddsregler mot kemikalieutsläpp har åtskilliga länder motsatt sig en dylik utvidgning av konven-
tionsreglerna. Sverige eftersträvar att reglerna mot kemikalieutsläppen skall bli lika strikta som i fråga om oljeutsläpp. "
Årligen investeras i svensk industri drygt 500 milj. kr. i miljöskyddande åtgärder och utveckling av utrustning för sådana. Kommunerna har i avloppsreningsanläggningar investerat tiotals miljarder kronor.
Sverige har stora erfarenheter och stort kunnande inom vattenreningens
område. Förutsättningarna för att marknadsföra svensk miljöskyddsteknologi avseende ätgärder mot vattenföroreningar från flera industrisektorer är goda. Däremot är möjligheterna att exportera denna teknik och detta kunnande begränsade. Det hänger samman med att miljövårdspolitiken i
mänga länder ofta inte innefattar särskilt långtgående krav på miljövärdande åtgärder inom berörda industrier. Bland andra STU och Sveriges
Exporträd har gjort ansatser till exportfrämjande åtgärder, dock utan mer påtagligt resultat.
Regeringen har anvisat 30 milj. kr. under en femårsperiod till STU för "TOBOS 85” — ett program för utveckling av utrustning och metoder för oljebekämpning till sjöss och på stränder.
SNV och Svenska vatten- och avloppsverksföreningen genomför f.n. ett utvärderingsprojekt kallat SWEP (Sewage Works Evaluation Project) avseende kommunal avloppsreningsteknik. Denna utvärdering bör bl.a. ligga till grund för fortsatta överväganden om möjligheter för Sverige at: marknadsföra och försälja teknik och kunnande inom vattenreningsomrädet.
Inom programområdet miljöskydd och miljöskyddsteknik erfordras f.n. inga särskilda insatser av programkaraktär. DSH följer pågående utredningsarbete inom området. På sikt kan behov av särskilda insatser bli aktuella. De tas i så fall upp till behandling i samband med den rullande
översynen av havsresursprogrammet. Ett stort antal departement, myndigheter och organisationer har upp-
gifter avseende det marina miljöskyddet i Sverige. Problem föreligger vid samordning och gränsdragning mellan olika instanser och uppgifter.
DSH anser sig kunna konstatera att produktutveckling, planering och ekonomiska investeringar inom vissa delar av miljöskyddsområdet f.n.
icke är lämpligt samordnade. DSH vill även peka på behovet av en samlad
analys och utvärdering av de förslag av vikt som framkommit i olika
utredningar och därav föranledda beslut.
3.6 Teknik för utvinning av energi från havet
Enligt DSH talar mycket för att havslokaliserade vindkraftverk blir av intresse i ett framtida energiförsörjningssystem. Det finns därför anledning att närmare studera den havsbaserade vindenergin i jämförelse med de landbaserade prototyperna (Näsudden på Gotland och Maglarp i Skåne). I rapporten Vindenergi till havs (NE 1979:6) uppges att inom de studerade
områdena om ca 5000 km” skulle en energiproduktion av 30 TWh/år kunna
erhållas.
Vågkraften har inte kommit lika långt i utvecklingen, men ett ökat intresse för detta energislag kan märkas. Vägkraften utvecklas för närva-
rande i huvudsak inom laboratorier och vid mindre sjöförsök med förhål-
landevis begränsade målsättningar. I rapporten Akvatisk energi (NE 1981:16), beräknas att ca 5 TWh vägkraft per år skall kunna utvinnas i
kustnära svenska farvatten.
Ett nödvändigt steg för att utveckla vågeneritekniken till havs är att bygga mindre havsförlagda prototypkraftverk. Att göra vägförsök längs
världshavens kuster är både svårt och kostsamt p.g.a. de stora vågor som
kan uppträda där. Östersjön har goda förutsättningar att fungera som modellhav för internationell forskning samtidigt som man här kan utveckla
prototypkraftverk i full skala för svenska förhållanden.
Vind- och vågenergi är närbesläktade energiformer med samma slump-
artade förlopp och därmed likartad inverkan på ett kraftnät. De båda
kraftslagen skulle kunna samlokaliseras I gemensamma kraftverksanläggningar. För anslutning av vind- och vågenergin till stamnätet utgör variationerna i timskalan de största problemen. Allmänt beräknas ca 10 TWh
från källor med varierande energiproduktion kunna tas emot på stamnätet utan alltför stora svårigheter. Ett problem med havslokalisering är förekomsten av is och vågor, vilket
ställer andra krav på konstruktionsmaterial och på utförande än landbaserade anläggningar. Samtidigt försämras servicemöjligheterna. En annan
nackdel är att de sjökablar som måste dras från aggregaten till land är
relativt dyra.
Några skäl för havslokalisering är: — Vindkraftverk ute till havs tar relativt sett endast en mindre areal i
anspråk. Lokala störningar eller risker för tredje man i samband med driften av vindkraftverken minskas. Dessutom är vindförhållandena
gynnsammare än över land.
— Teknik för sådana anläggningsarbeten på havet finns utvecklad inom landet. Tekniken påminner om den som används vid anläggning av
fyrar. — Produktionsmöjligheter vid skeppsvarv kan utnyttjas och aggregaten
kan monteras och provas på varv.
— Sjötransport till uppställningsplatsen har uppenbara fördelar jämfört
med landtransport p.g.a. begränsningar i fråga om transport av stora
och tunga enheter som råder på det allmänna vägnätet. —- Av samma skäl öppnas möjligheter till export av prefabricerade vind-
kraftverk.
NE och energiforskningsnämnden ansvarar i dag för forskning och utveckling beträffande nya energikällor i Sverige. För närvarande pågår ett samarbetsprojekt mellan NE, DSH och statens planverk avseende anspråk och konflikter till följd av energianläggningar tull havs.
DSH ser NEs forsknings- och utvecklingsprogram, med där lämnade
förslag för de havsbaserade energislägens utveckling. som en del av det övergripande programmet vad avser energueknik. DSHs uppgift är att
följa utvecklingen inom området och vid behov initiera särskild utred-
nings- eller forskningsverksamhet, vilket t.ex. kan bli aktuellt när ovan-
nåmnda sumarbetsprojekt avslutats. I övrigt ser DSH f.n. ingen anledning
att engagera sig ytterligare Lt havsenergiträgorna eller att formulera ett särskilt program härför.
3.7¶Teknik för brytning och utvinning av mineral från havet
:Brytning av mineralråvaror från havet och utvinning av mineral från dessa är ännu så länge av blygsam omfattning. Det är framför allt koksalt, magnesium och brom som utvinns ur havsvattnet och sand och grus som tas från havsbottnen. På längre sikt är brytning av och utvinning av mineral ur fosforitknölar, manganknölar (mangannoduler) och metallslarn av sär-
skilt intresse. Dessa råvaror utgörs av sedimentära avlagringar på djupt
belägna havsbottnar. Närmare kusterna är tungsandsfyndigheter och vissa mineraltillgångar i den fasta berggrunden av intresse. Den just antagna havsrättskonventionen kommer av allt att döma att få betydelse för hur brytningen av mineralravaror till havs kommer att utvecklas. De ekonomiska zonerna ger de enskilda kuststaterna rätten till mineralresurserna inom dessa zoner, som rymmer huvuddelen av havens mineraltillgångar. Kvar utanför dessa zoner blir djuphavstillgångarna. Konventionen inne-
håller bl.a. regler för hur det internationella havsbottenområdet skall för-
valtas.
De viktigaste mineralförekomsterna i svenska kust- och havsområden utgörs av sand- och grustillgångar. För närvarande täcks endast någon procent av grusbehovet från fyndigheter till havs. En successiv övergång
till täkt i havsområden kan vara en möjlighet att förbättra försörjningen
med naturgrus. I rapporten Sand och grus på land och i hav, (SIND 1980:1), och i propositionen 1981/82:99 Mineralpolituik, har påtalats behovet av en planmässig kartering av vissa från behovssynpunkt lämpliga
grusfyndigheter. Av mineralfyndigheter i den fasta berggrunden är hitills Skelleftefältets fortsättning i Bottenviken den mest intressanta. Nodulförekomster finns
även i våra havsområden. Här är emellertid både nodulernas storlek och kvantitet mindre än i djuphaven. Det är särskilt ett område i Bottenviken mellan Luleå och Skellefteå som är rikt på noduler och intressant att
undersöka. Högskolan i Luleå har gjort vissa analyser av mineralsammansättningen i dessa nodutler. Brytningstekniken till havs av olika mineraltillgångar har ännu flera
utvecklingssteg framför sig. I Sverige finns hög kompetens och kunnande inom de maringcologiska, metallurgiska och mineralteknologiska områdena inom universitet, högskolor, myndigheter och industrier. De möjlig-
heter som finns att wumyttja detta kunnande till nytta för 1.ex. svensk industri och biståndsverksamhet bör klarläggas, anser DSH.
4 Naturvetenskaplig havsforskning
Med naturvetenskaplig havsforskning avser DSH grundforskning och
tillämpad forskning inom områdena fysisk och kemisk oceanografi, marin
biologi och marin geologi jämte den kartläggningsverksamhet inom dessa omräden som hänger samman med utforskning och skydd av havsområdena.
Svensk naturvetenskaplig havsforskning bedrivs av många olika organ. Institutioner vid olika universitet och högskolor har ett stort antal forsknings- och utvecklingsprojekt av intresse för havsresursverksamheten. Flera fackmyndigheter bedriver forskning, antingen i egenskap av forskningsmyndigheter eller i egenskap av myndigheter med mät- och observationsuppgifter ur vilka forsknings- och utvecklingsprojekt härleds. Det finns också några fristående forskningsinstitut som bedriver naturveten-
skaplig havsförskning, delvis med statligt stöd. Dessutom förekommer viss
forskning i kommunal regi samt inom näringslivet.
Den marina forskningen inom landet är med andra ord utspridd över ett
förhållandevis stort antal forskningsenheter med ofta små resurser för
uppgifterna i fråga. Den svenska havsforskningens finansiering är som regel projektorienterad och till väsentlig del uppdelad på en mängd mindre.
kortsiktiga och av varandra oberoende projekt. Härigenom kan det brista i samordningen mellan projekten. Det påtalas också ofta att det är svårt att få till stånd finansiering av projekt som sträcker sig över de sektoriella
gränserna. Av sådana skäl har ett ingenmansland uppkommit i en del gränsområden. Gränsområdet mellan grundforskning och tillämpad forsk-
ning, det s.k. grundforskningsgapet, är ett sådant område. Ett annat rör kontaktbristerna naturvetenskap — teknik — ekonomi.
Organisationen inom vissa delar av den svenska havsforskningen har utretts av statskontoret, Havsforskningens resurser och organisation —
förslag till effektivisering inom delar av området (1982:34). Statskontorets utredning är främst inriktad mot den myndighetsanknutna havsforskningen
inom ämnesområdena hydrografi och marin biologi samt mot möjligheter
till samordning av forskningsfartygens användning. Statskontorets utredning, som lämnats in till regeringen ungefär samtidigt med DSHs förslag till övergripande program, har lett fram till vissa konkreta förstag till organisatoriska och administrativa förändringar inom de behandlade områdena.
Statskontoret föreslår bl.a: — Att havsfiskelaboratoriet och Kristinebergs marinbiologiska station,
båda i Lysekils kommun, skall samordna sina utbyggnader och samlo-
kaliseras till Kristineberg. DSH har ej tagit ställning till platsen för
utbyggnaden. 3 Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 10. Bilaga 7
—- Alt marinbiologisk forskning med visst omrädesansvar bör utvecklas vid s.k. baslaboratorier. Dessa bör utvecklas vid Askölaboratoriet, vid det föreslagna samlokaliserade laboratoriet i Lysekil, vid institutets för vatten- och luftvärdsforskning (IVL) laboratorium i Karlskrona och vid
Norrbyn i Umeå.
— Att diskussioner inleds om baslaboratoriernas uppgifter och funktion. Härvid bör bl.a. ansvaret för införande av årliga kontaktträffar för gemensamma forskningsangelägenheter tas upp till behandling. — Att hydrografiansvaret i Sverige samordnas inom en myndighet, SMHI, genom alt fiskeristyrelsens hydrografiska laboratorium i sin helhet sammanförs med SMHIs hydrologiska och oceanografiska avdelning. — Alt forskningsfartygen skall vara en nationell resurs inte enbart knuten till ägaren, dvs. att möjligheter ges externa forskare att utnyttja myndighets- och institutionsägda forskningsfartyg. Den av statskontoret genomförda utredningen behandlar med sin inriktning på den myndighetsanknutna delen av den marina forskningen endast en begränsad del av havsforskningsområdet. SNVs laboratorier har inte behandlats i utredningen. Här avvaktas verkets interna förslag till organisationsförändringar. Om statsmakterna beslutar genomföra de lämnade förslagen erfordras fortsatt medverkan från statskontorets sida.
Inom universitet och högskolor återstår att behandla delar av det marina
forskningsområdet där behoven av koordination och samordning är angelägna. DSH avser att i samarbete med FRN och berörda intressenter fortsätta det inledda arbetet och föreslå effektiviseringsätgärder.
Satsningen inom havsforskningen måste utgå från samhällets behov av
kunskap inom havsresursområdet. DSH ser därför anledning att mot bakgrund av havsresursfrågornas betydelse för sysselsättning och försörjning studera de viktigare problemen och peka ut de områden inom havsforsk- . ningen där insatsbehoven är stora och där integrerade satsningar krävs. Principer för samordning och finansiering behöver också klargöras. DSH avser att bilda en samordningsgrupp med företrädare för olika havsforskningsintressenter. Gruppens uppgifter bör bl.a. vara: — att behandla prioriterings- och samordningsfrågor vad avser viktigare forskningsområden, kostbar utrustning m.m., — att verka för en successiv profilering av forskningsorganens kornpetens, — att skapa impulser till större flervetenskapliga projekt av särskild betydelse för samhälle och näringsliv, — att behandla havsforskningens informationsfrågor, och — att ge DSH underlag för sitt ärliga yttrande över andra myndigheters anslagsframställningar.
En hög forskningskompetens är viktig med hänsyn till behov inom
landet att kunna följa och dra nytta av den omfattande forskning som sker
internationellt, både vad gäller förståelse för och tillgång till nya resultat.
Ett problem för forskningen är härvidlag den brist på stipendier som kan
Prop. 1983/84: 10 EJ 'n
möjliggöra för forskare att under viss tid få arbeta vid utländska forsk-
ningsinstitutioner. Inom den föreslagna samordningsgruppen bör även förutsättningarna för inrättande av sådana stipendier inom prioriterade
forskningsomräden klarläggas.
FN-organet IMO (f.d. IMCO) har lokaliserat World Maritime University
till sjöbefälsskolan i Malmö. Utbildningen omfattar bl.a. internationella
havsmiljökonventioner och deras praktiska tillämpning. Därtill kommer en
internationell säkerhetsutbildning för besättningar ull olje-, kemikalie- och
gastankers. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till Sveriges internatio-
nella anseende inom miljövårdsområdet avser DSH följa upp de initiativ
som framkommit från bl.a. forskningshåll rörande ett internationellt marint miljövårdsuniversitetl-institut i Sverige.
5 Den havsindustriella sektorn
Inom havsresursverksamheten har nya marknader uppstått, i första hand till följd av ändrade betingelser för den globala energiförsörjningen.
På många håll har stora resurser satts in på utvinningen av olja och gas ur
kontinentalsocklarna. Det pågår också teknisk utveckling avseende energi
ur vågor, tidvatten, salthalts- och temperaturskillnader. Även teknik för
utvinning av mineral ur djuphavsbottnarna tilldrar sig växande intresse.
Samtidigt som dessa marknader — bl.a. genom sin expansiva karaktär — erbjuder många och skiftande möjligheter för svenskt näringsliv, föreligger också väsentliga hinder. I första hand avses här frånvaron av hemmamarknad, nationell protektionism på en del kontinentalsockelområden och de internationellt verksamma oljebolagens konservatism vid val av underleverantörer och teknik.
Bland motiven för att satsa på svensk havsteknik pekar DSH särskilt på
följande — dagens och morgondagens havsresursverksamhet innehåller högtekno-
logiska och relativt snabbt föränderliga områden. Produkter inom dessa
områden tillverkas regelmässigt i korta serier. Marknader av denna typ
passar svensk industri bättre än mogna produktområden, där skalcko-
nomi och rationella produktionsanläggningar för stora serier är domine-
rande konkurrensmedel, — havsresursverksamheten erbjuder expansiva marknader. Den teknolo-
giska bredden är redan mycket stor, — havsresursverksamheten, främst inom den marina oljeutvinningen, in-
nehåller många outvecklade nischer. En del av dessa passar för nyföre-
tagande, andra för avancerade insatsvaruindustrier. Även om en del
nischer omsätter förhållandevis blygsamma belopp, kan de ändock på
sikt genom kombination med andra aktiviteter utgöra inkörsporten till
större affärsverksamheter,
— inom svensk industri finns redan på många håll, om än i smala sektorer,
en kompetens som ger god avstamp för nyskapande av utrustning och
tjänster inom havstekniken. Några företag är redan väl etablerade på
offshoremarknaden.
Som hinder för en svensk expansion på offshoremarknader anger DSH främst följande — den hemmamarknad som skulle kunna bana väg för svensk havsteknik
är mycket begränsad,
— de svenska operatörer på marina oljefält som skulle kunna stå som
avnämare för svensk teknik saknas nästan helt, — den nationella protektionismen är stark på en del kontinentalsockelområden,
— offshoremarknaden präglas av stark konservatism vid val av underleve-
rantörer och teknik, — stark position för svensk industri föreligger f.n. endast inom enstaka
och smala marknadssegment.
Även sammantagna utgör dock dessa problem enligt DSH inte något
avgörande hinder.
Eftersom offshoremarknaden kan ge väsentliga bidrag till industriproduktion och bytesbalans är det angeläget att det inom landet utvecklas en
strategi som kan bana väg för svensk havsteknik på utlandsmarknaderna.
En huvudfråga är härvidlag hur man skall identifiera potentiellt givande affärsmöjligheter och definiera de roller som myndigheter, forskningsorgan och näringsliv kan spela för att främja offshoreindustrins utveckling.
Speciell hänsyn bör tas till den omständigheten att innovationerna och entreprenörandan ofta återfinns hos de små och ibland också nystartade
företagen.
Betydelsefulla element i en sådan strategi har DSH funnit vara i första
hand följande:
Ändrude former för statligt utvecklingsstöd. De stödformer som gäller vid STU och de regionala utvecklingsfonderna är mindre väl anpassade för marknader av den karaktär som offshoresektorn representerar: dvs. för tidskrävande utveckling av ny teknologi på nya marknader och kostsam marknadsintroduktion av sådana produkter. Denna omständighet, i kombi-
nation med svårigheter för företagen att göra långsiktiga investeringar i helt nya produktområden, har begränsat hittillsvarande svenska framgångar på offshoremarknaden till områden där affärskompetens, snarare än ny
teknologi, varit vägröjande.
Eftersom industriell förnyelse enligt delegationen är cn angelägen fråga
för landet föreslår DSH: — att formerna för stöd till teknisk utveckling ses över, speciellt avseende
räntebelastning och återbetalningsvillkor vid s.k. villkors- och produkt-
utvecklingslån samt möjligheterna till stöd överstigande 5097 av ett
projekts totala värde,
37 Prop. 1983/84: 10
— att låne- och bidragsmöjligheterna bör göras mer attraktiva för industrin, även med bortscende från de f.n. mycket höga räntenivåerna. och — att staten tar på sig ett större finansiellt risktagande, speciellt vid tidskrävande utveckling och marknadsföring av nya produkter. Ökat finansiellt utvecklingsstöd. Under 1970-talet var industrins efterfrågan på statligt utvecklingsstöd för havsteknisk utveckling förhållande vis
svag. Från omkring år 1980 har dock efterfrågan vuxit. Ändras de statliga
stödformerna så att de bättre passar tidskrävande utveckling och mark-
nadsintroduktion av ny teknologi kommer detta att öka efterfrågan på
stödmedel. Å andra sidan är det inte möjligt att nu bedöma volymen för de närmaste åren av goda industriprojekt inom sektorn i fråga. I konsekvens med vad som anförts beträffande stödformer föreslår DSH: — att det finansiella stödet ökas och ges formen av en särskild fond, omfattande förslagsvis 100 milj. kr. till STUs förfogande som extra stöd
till havsteknisk utveckling under en femårsperiod. Det bör då vara
möjligt att, med ledning av erfarenheter rörande efterfrågans art och omfattning under de första två å tre åren, inkomma med förslag till
regeringen avseende stödets framtida omfattning.
Stöd till referensanläggningar. Även om hemmamarknaden på de havsindustriella områdena är liten är det angeläget att ta vara på de möjligheter som kan finnas. DSH vill speciellt fästa uppmärksamheten på möjligheterna till draghjälp vid prototyputveckling och marknadsintroduktion genom
beställningar från svenska fackmyndigheter som marinen, sjöfartsverket,
kustbevakningen, SNV, SMHI och Sveriges geologiska undersökning
(SGU).
Det av DSH föreslagna programmet teknik för utforskning och till-
ståndskontroll av havet har detta som huvudändamål men även program-
men för arktisk teknik och undervattensteknik har delvis samma syfte. Förstnämnda program syftar till en kraftsamling på utveckling av sådana avancerade "system för mätning och observation som kan ha svenska
myndigheter och verk som kompetenta beställare och som samtidigt bedöms ha en internationell marknad. Förstärkt stöd till myndigheter för
utveckling av referensanläggningar anser delegationen vara en särskilt
effektiv åtgärd för industriell utveckling eftersom det finansiella stödet då kan kombineras med krävande beställare. DSH föreslår: — att program avseende teknik för utforskning och tillståndskontroll av
havet antags — i syfte att genom inhemsk teknikupphandling främja utvecklingen av system för mätning och observation i havet och i huvudsak enligt programbeskrivningen. och — att särskilda medel ställs till DSHs förfogande för i huvudsak fackmyndigheternas räkning som kompletterande bidrag vid prototyputveckling inom områden av havsresursverksamheten där svensk industriell kom-
petens bedöms ha i övrigt nöjaktiga konkurrensförutsättningar.
Utveckling av teknologisk kompetens för framtiden. Förnyelse av
svensk industri på de havstekniska områdena är delvis en fråga på lång sikt
eftersom bäde affärsutveckling och insteg på dessa marknader är tidskrävande. Ett villkor för optimalt utnyttjande av de svenska förutsättningarna är ett starkt stöd från samhällets sida till teknisk utveckling och utbildning av komptent personal. Programmen för arktisk teknik och undervattensteknik tjänar. om än på helt olika grunder i övrigt, syftet att bidra till industriell kompetens för framtiden.
Utan god satsning på programmen för arktisk teknik och undervattensteknik är prognosen för svensk havsindustriell verksamhet enligt DSHs bedömning väsentligt sämre. DSH föreslår: — att de redovisade programmen för arktisk teknik och undervattenstek-
nik antas i syfte att genom grundläggande FoU förstärka den inhemska
basen för utveckling av industriell kompetens inom havstekniken och
att genom aktivare samverkan mellan myndigheter. forskningsorgan
och näringsliv ge synergieffekter avseende utveckling av ny teknik, — att, i samma syfte. frågan om utbildning av yrkesdykare för den civila
sektorn utreds av DSH och marinen i samråd med berörda intressenter,
och - att DSH erhåller kompletterande resurser för aktiverande uppgifter
inom dessa programområden.
Murknadsföring av statlig kompetens. Inom en del myndigheter och
statliga forskningsorgan pågår en avsevärd kompetensutveckling inom
speciella områden av havsresursverksamheten. Det är angeläget att denna
kompetens, i vidgad omfattning och på kommersiell bas, utnyttjas för exportuppdrag och inom biståndsverksamheten. Möjligheterna att genom
kombinationer av statlig och industriell kompetens inom havsresursverk-
samheten skapa större s.k. joint ventures på den internationella markna-
den bör också vidgas. För vissa myndigheter. t.ex. marintekniska institu-
tet SSPA och SMHI. finns formerna givna och i varierande utsträckning
även resurser till förfogande för sådana engagemang. Andra myndigheter saknar inte bara former och resurser för en marknadsföring av sin havsresurskompetens. De saknar i sin instruktion också incitamentet till en kommersiell verksamhet. |
Två myndigheter av sistnämnda slaget — och med betydande resurser
för den havsindustriella sektorn — är marinen och FOA. Marinens resurser knyter främst an till MDC och frågan om utbildning av yrkesdykare för den civila sektorn. Även FOASs dykerimedicinska forskning är lokaliserad till MDC. vilket gör att man här har en samlad resurs för utbildning av dykare samt forskare och tekniker inom området dykeri. DSH har därför haft informella överläggningar i ärendet med företrädare för FOA. Med ledning av dessa överläggningar föreslår DSH: - att ett bolag bildas för marknadsföring av FÖAsS kompetens under
kommersiella betingelser på den civila sektorn.
Stöd till utbildning och forskning. De offshoreorienterade teknologierna vilar på samma vetenskapliga grund som redan av andra skäl finns etablerad vid våra tekniska högskolor. Det innebär, enligt DSHs mening, att erforderlig utbildning i grundläggande ämnen finns inom landet, om man
bortser från vissa exklusiva områden.
Oavsett det ovan anförda är den kompetenta personalen för offshoretek-
nik fåtalig inom landet, vilket sammanhänger med att industrin ännu i
endast begränsad omfattning engagerat sig på detta område. En orsak är
också att forskningsorganens kontakter med offshoreverksamheten varit
begränsade. En bred svensk offensiv mot offshoresektorn skulle sålunda
beredas svårigheter genom brist på erfaren och kompetent personal.
DSH avser att hålla nära kontakt med havsinriktad utbildning och forsk-
ning vid våra tekniska högskolor och, så snart resurser kan avsättas för
ändamålet, sondera eventuella behov av kompletterande utbildning inom vissa specialområden av särskild betydelse för industrin.
En effektiv mekanism för skapande av s.k. entreprenöranda, innovationer och nya affärsidéer är att bereda möjlighet för personal. inte minst personal med djupgående kunskaper i grundläggande ämnen, att delta i
operativa uppgifter inom den verksamhet som kan vara aktuell.
DSH föreslår:
— att årliga kontaktträffar eller arbetsinternat arrangeras genom DSHs
försorg med företrädare för berörda myndigheter, forskningsorgan och
utvecklingsorienterade företag i syfte att genom informellt utbyte av
information om resultat, pågående arbeten, resursproblem m.m. verka
för en successiv profilering av forskningsorganens kompetens, skapa
impulser till större, flervetenskapliga projekt av särskild betydelse, ge
DSH underlag för sitt årliga yttrande avseende myndigheternas anslags-
framställningar, och förbättra de teknikorienterade forskningsorganens
marknadskontakt och stimulera entreprenöranda och intresse för ny-
företagande bland forskare och specialister, | — att DSH Häggs uppgifter att ombesörja erforderliga kontakter och administrativa åtgärder för kortare utlandstjänstgöringar inom främst off-
shoreverksamheten, för kompletterande utbildning och för förbättrad
kontakt med marknaden och dess konkreta problem och möjligheter,
och — att DSH erhåller kompletterande resurser för de föreslagna uppgifterna.
Identifiering av tillväxtområden. I ett utvidgat svenskt offshoreengage-
mang är det angeläget att avsätta resurser för att följa förändringar på utlandsmarknaderna och identifiera nya tillväxtområden för svenskt näringsliv. Marknadsundersökningar bör göras i samverkan med näringslivet och berörda fackmyndigheter, Sveriges Exportråd, de svenska handels-
kontoren i utlandet, utländska konsulter etc. Speciellt bör man härvidlag
vara uppmärksam på dels tillväxtområden som kan öppna möjligheter för näringslivet i kombination med statlig kompetens, dels stora internationel-
40 Prop. 1983/84: 10
la projekt inom och utom biståndsverksamheten som kan lämpa sig för
arna i svensk varu- och tjänstexport på offshoremarknaden f.n. ej kan utläsas ur officiell svensk statistik är det också angeläget att man med berörda parter överlägger om praktiska ätgärder för täckande av denna brist. Insatser av nämnda slag bör ha karaktär av grupparbeten och analy-
ser inom konkreta områden. Biträde av extern, ofta utländsk expertis. kan
erfordras. DSH föreslås få i uppdrag: — att i samverkan med statistiska centralbyrån (SCB) och berörda
branschorgan göra en årlig sammanställning av svensk export på off-
shoresektorn, samt — att i anknytning till sitt årliga yttrande över andra myndigheters anslags-
framställningar göra en sammanställning över det sammantagna FoU-
stödet till svensk havsresursverksamhet från STU. regionala utveck-
lingsfonder och kreditinstitut.
6 DSHs framtida roll och resursbehov
Havsresursverksamheten rymmer många möjligheter för svenskt nä-
ringsliv. Dessa möjligheter kan vidgas på olika sätt genom en rad åtgärder som beskrivits ovan, inte minst inom DSHs uppgiftsområden. Inom ramen för befintliga resurser är insatser från DSHs sida möjliga i endast ringa omfattning och i långsammare takt än som en framgångsrik anpassning till den internationella havsresursutvecklingen skulle förutsät-
ta. Omvänt skulle enligt DSH tilläggsresurserna sannolikt ge god återbäring inom svensk ekonomi på kortare och i än högre grad på längre sikt. En
nöjaktig utveckling av havsresursverksamheten under rådande förhållanden förutsätter att många små men snabba åtgärder kan vidtas för bättre
samverkan mellan myndigheter, forskningsorgan och näringsliv. I den decentraliserade svenska havsresursverksamheten erfordras ett särskilt organ som i de många frågorna av övergripande karaktär kan följa och
analysera verksamheten. ta initiativ, ge råd och i övrigt aktivt främja utvecklingen genom smärre stödåtgärder av olika slag. Vidareutveckling av det övergripande programmet är ett led i detta arbete. DSHs roll som
samordnande myndighet bör övervägas mot denna bakgrund. DSH kan ges ökade ekonomiska och personella eller, alternativt, i första hand ökade ekonomiska resurser jämte ökad medverkan av personal inom fackmyndigheterna. I det senare alternativet bör regeringen i förekommande fall, för att ge större tyngd bakom behovet, uppdra åt DSH och berörda myn-
digheter att i samverkan genomföra de arbeten som påkallas. DSH bör också kunna bidra till snabbare utredning av sådana större havsresursfrå-
gor som knyter an till delegationens speciella kompetens.
Villkor för framgång i samordningsuppgiften är enligt DSH bl.a: — att ha erforderlig överblick. - att kunna delta som kreativ länk i utvecklingen av samarbetet mellan
myndigheter — forskningsorgan — näringsliv.
— utt kunna ta förhållandevis snabb ställning i löpande detfrågor över
sektorsgränserna, och
— att I särskilt angelägna fall kunna ge de resurstillskott som påfordras för att få till stånd eller påskynda sektorsövergripande arbeten för utveckling av svensk havsresursverksamhet.
För denna uppgift erfordras inte något stort organ, men DSHs nuvaran-
de resurser är otillräckliga. DSH bedömer ett tillskott. successivt ökat till
storleksordningen 10 milj. kr. efter ett par år, behövligt för ifrågavarande uppgifter. De finansiella resurserna skulle DSH huvudsakligen sätta in som kompletterande medel i de verksamheter som DSH finner särskilt angelägna. Medlen skulle av DSH till övervägande del ställas till förfogande för uppgifterna i fråga genom anvisning via andra myndigheter och forskningsorgan och skulle sälunda inte påfordra någon större utökning av de administrativa resurserna vid DSHs kansti. En förstärkning av DSHs kansli med
uppskattningsvis 4—6 tjänster torde dock behövas.
DSH föreslår: — att resurser enligt ovanstående bedömning ställs till DSHs förfogande.
Sammanfattning av forskningsrådsnämndens (FRN) och delegationens för samordning av havsresursverksamheten (DSI1T) rapport (82: 14) Vattenbruk för Sverige
För att närmare precisera problemen och utreda förutsättningarna för en positiv utveckling av ett svenskt vattenbruk tillsatte FRN och DSH en särskild styrgrupp för vattenbruk. FRN och DSH har den 26 november 1982 till regeringen överlämnat en rapport med förslag till åtgärder för svenskt vattenbruk. Förslaget bygger på analyser och förslag inom åtta
olika delområden, presenterade i separata rapporter. Styrgruppen föreslår
åtgärder som gäller ekonomi och marknadsföring, utbildning, forskning och administration. Dessutom pekar gruppen på vilka arter man främst bör satsa på och vilka odlingssystem som lämpar sig bäst för svenska förhållanden. Med vattenbruk avser styrgruppen odling av vattenlevande organismer som fisk, musslor och ostron, kräftdjur och alger i intensiva eller extensiva odlingsformer för att öka produktionen eller värdet av avkastningen över den som normalt förekommer i miljön. Vattenbruket omfattade år 1981 totalt i hela världen ca 10 miljoner ton fisk. skaldjur och alger eller ca 13 Z av havens och sjöarnas avkastning. År 1970 var avkastningen 7'Z. Av det totala utbytet av vattenbruk år 1980
kom 84 'Z från Asien och 137 från Europa. Produktionen i Nordamerika är för närvarande 1.692 av världsproduktionen och kommer enligt styr-
gruppen att öka mycket snabbt i absoluta tal. I Norden odlas ca 50000 ton fisk och skaldjur. Större delen av denna
produktion består av regnbåge och lax i konsumtionsodlingar. Sverige
odlar ca 2000 ton regnbåge och drygt 1000 ton blåmusslor för konsumtion. I fiskevårdande syfte odlas i Sverige ett 10-tal arter. Utsättningar av främst lax, öring och ål har betydelse för yrkesfisket. Andra arter som regnbåge, öring, bäckröding, röding och harr betyder mycket för sportfisket. Styrgruppen förklarar den snabba utvecklingen av vattenbruket i den
industrialiserade delen av världen bl.a. med ökande energipriser, ökade
föroreningsmängder i hav och sjöar, marknadens efterfrågan på vissa
fiskarter samt medvetenheten om att fisk och skaldjur är nyttiga livsmedel.
Förutom för livsmedelsproduktion odlas idag organismer avsedda som betesfisk, akvariefiskar, fiskar för biologisk bekämpning, försöksdjur m.m. Musslor odlas för pärlframställning. Alger odlas för framställning av kemikalier till bl. a. livsmedelsindustrin, för omvandling till energi eller för vattenrening. Odlingstekniken utvecklas i riktning mot energisnåla odlingssystem där
näringsämnen återcirkuleras. Styrgruppen utgår från att vattenbruk. jord-
bruk och industri alltmer kommer att integreras för att varmt spillvatten och olika avfallsprodukter skall utnyttjas vid framställning av fiskfoder och att de kinesiska polykulturerna, där fiskfoder produceras med hjälp av
avfall från jordbruk och samhällen. bildar modell för ett nytt tänkande i västerlandet.
Styrgruppen konstaterar att allt utnyttjande av mark och vatten för
jordbruk. industri. samhällen m. m. innebär konsekvenser för miljön. Detta gäller också vattenbruket. Vid odlingar tillförs det omgivande vattnet
fosfor genom fodret och organismernas exkrementer. Genom lämplig lokalisering och odlingsteknik samt optimal produktionsvolym kan fostorutsläppen begränsas.
Motiv för ett svenskt vattenbruk som styrgruppen framför är att ca 994 av Sveriges yta täcks av vatten och att kuststräckan är mer än 7000 km
läng. Vattenkvalitén i svenska vatten är i många fall god. Den stora
importen av fiskprodukter kan minskas. Sverige är idag det tand i världen som importerar mest fisk och fiskprodukter per capita. År 1980 var handelsbalansunderskottet för fiskprodukter 1.1 miljard kronor och år 1981 670 miljoner kronor. Detta motsvarade II respektive 374 av det totala handelsbalansunderskottet.
Styrgruppen kalkylerar med att Sverige är 1990 kommer att odla ca 9000
ton fisk. 1200 ton kräftdjur och 15000 ton musslor. Detta representerar ett
törstahandsvärde av 343 miljoner kronor. Samtidigt förväntas en relativt stor sysselsättningseffekt av ett utbyggt svenskt vattenbruk. Den för 1990 beräknade odlingsvolymen kommer enligt styrgruppen att kunna ge 2200
arbetstillfällen och år 2000 kan 6400 människor komma att vara direkt eller indirekt sysselsatta genom vattenbruk.
Styrgruppens förslag
Produktionsformer och arter
Styrgruppen rekommenderar att utsättning av lax, öring, vissa andra laxfiskar. ål och sötvattenskräftor görs i vissa vatten, kombinerat med
fiskevårdande åtgärder. För extensiv och intensiv produktion i odlingar
rekommenderas olika arter för sötvatten, Östersjön och västkusten. Spe-
ciella rekommendationer ges för intensivproduktion med värmetillskott. Den extensiva produktionen bör främst omfatta lax. havsöring, ål, flodkräfta och signalkräfta. Den intensiva produktionen i naturliga vatten lämpar sig bäst för stor regnbåge, lax och röding. Intensivodling med värmetillskott är mest lämpad för äl och piggvar. Rekommendationerna gäller med hänsyn till ckonomi/marknad och fysiska förutsättningar.
Vattenbruksråd
Styrgruppen föreslår att ett vattenbruksråd inrättas övergångsvis.
När vattenbruket etablerats som en ny näring har styrgruppen avsett att ansvaret för näringens fortsatta utveckling läggs dels på en förvaltnings-
myndighet (administrativa åtgärder) och dels på en central forskningsenhet (undervisning och forskning). Vattenbruksräådet föreslås få 10 ledamöter. Förutom en ordförande, en vice ordförande och sekreterare bör fiskeristyrelsen (FS), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). statens vattenfallsverk (Vattenfall). styrelsen för teknisk utveckling (STU) och de idag bidragsgivande organen DSH. FRN och skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJER) ha var sin representant. Rådets uppgifter blir att verka för vattenbrukets utveckling på ett övergripande plan och följa utvecklingen nationellt och internationellt. Verksamheten bör bedrivas genom kontakter med odlare, näringsliv och myndigheter. Därigenom kan nödvändiga åtgärder vidtas på olika plan för att främja utvecklingen av vattenbruk i Sverige. Rådet föreslås under övergångsskedet vara ett rådgivande och samordnande organ i frågor rörande vattenbrukets juridik, administration och ekonomi. Dessutorn bör rådet med hjälp av experter stå till förfogande med upplysningar om den tekniska och biologiska utvecklingen.
Styrgruppens förslag till vattenbrukets framtida administration.
Internationell Intressentgrupp
referensgrupp Sveriges fiskodlar-
(5 personer) förening
| VATTENBRUKSRÅDET Sveriges fiskares
' Sekretariat 7 riksförbund : Ordförande Fritidsfiskarna
! V. ordförande AA Kommunförbundet
Tvärvetenskaplig Loo oo dd Sekreterare pj ÖRNEN
| institution FS DSH KF
SLU FRN LRF | SVA SJFR Fackförbunden ! SV STU
i I
i FoU-grupp Tillämpningsgrupp (8 personer) (5 personer) Specialistområden: Funktioner: Näringsfysiologi Juridik Avelsmetodik Planering Patologi Ekonomi Ekologi Odlingsteknik Etologi Industri Fysiologi Miljö Fisk Avel Kräftdjur Sjukdomar Musslor Marknad Alger |
Svenska Fiskbolaget
Styrgruppen föreslår vidare inrättandet av en ny organisation med ar-
betsnamnet Svenska Fiskbolaget med en central marknadsföringsfunktion
avseende vildfångade och odlade produkter. Detta bolag bör ha ett flertal
funktioner för att kunna stödja näringen med etableringsservice, produktutveckling, marknadsföring, export och import, juridiska frågor m.m. Styrgruppen betraktar sitt organisationsförslag som ett ramförslag inom
vilket olika initiativ kan utvecklas efterhand.
Svenska Fiskbolaget bör enligt styrgruppen päta sig rollen som en sam-
lad central marknadsfunktion för hela det svenska fisket, dvs. yrkesfisket
och vattenbruket. Bolagets funktioner bör omfatta bl.a. följande tej i prioritetsordning).
Myndighetskontakter
Etableringsservice Produktutveckling Teknisk service Upphandlingsservice Marknadsföring/handel/industri Export/import Försäkringar Remissinstans
Juridiska frågor
Produktionsplanering/buffertlagring
Ägare till utrustning
De olika frågorna behöver inte inplaceras på en stor central enhet. Svenska Fiskbolaget kan i stället med fördel ”Icasa ut” olika funktioner på kommersiella bolag med specialisering inom olika områden som t.ex.
marknadsföring. Den sammanhållande uppgiften som bolaget föreslås ha
betonas starkt.
Planering av vattenområden
Styrgruppen föreslår att en översiktlig planering av vattenomrädenas användning genomförs I kommuner där intresset för vattenbruk är stort. Genom att ta fram områden som är lämpade för vattenbruk och göra en avvägning gentemot andra intressens anspråk kan en stor del av de problem och konflikter som vattenbruket hittills orsakat sannolikt elimineras.
Tillståndsprövning
Styrgruppen föreslår en förenkling av den tillståndsprövning som sker i dag. t.ex. I enlighet med följande skiss.
ODLAREN
T I T
| I SAMRAD t12a 8 ML) |
Länsstyrelse | RR -
Fiskenämnd Höälsovärdsnämnd
Vattenrättsägare
Fiskevårdsförening etc.
SJ 13§ én 35 § ML ANSÖKAN FF
LÄNSSTYRELSE J | REMISSINSTANSER Meddelande till SNV — - -
och hälsovårdsnämnd om Hålsovärdsnämnd
att ansökan inkommit Byggnadsnämnd Ja | Lotsdirektör Komplettering Kustbev akning
Nej 4 Fiskenämnd 0-0
I Fiskeriintendent
Kungörelse Fiskeristyrelsen
Remiss Statens veterinärmedi-
I cinska anstalt
Eventuell besiktning
je | Sökandens svar på remissyttr. I Behövs sammanträde? Ja Nej
Kungörelse + kallelse till remissinst. m. fl. som lämnat synpunkter
Lo Ä
Sammanträde Ä Eventuellt besök |
Beslut 18 & ML, 35 & FF, 5 § sjötrafikförordn.
H 7
1¶Eventuellt överklagande 1 "till regeringen !
Vattenbrukslån m. m. Styrgruppen föreslär inrättande av ett vattenbrukslån med samma vill-
kor som gäller för fiskerilån dvs. två års amorteringsfrihet och lägre räntefot än normalt för lån. Lånet är tänkt att kunna stimulera en ny näring med
likviditetsproblem i inledningsskedet. Statliga lånegarantier bör också kunna utgå. Styrgruppen pekar också på behovet av handelspolitiska åtgärder
för att ge svensk fiskproduktion ett bättre utgångsläge.
Sjukdomsservice
Styrgruppen konstaterar att det föreligger brist på diagnostisk och rädgivande service avseende fisksjukdomar och föreslår att servicen förstärks och byggs ut vid SVA och vid regionala veterinärmedicinska laboratorier.
Den framtida fisksjukdomsbekämpningen föreslås bi organiserad enligt modell med ett centralt sjukdomslaboratorium, central tillsynsmyndighet, rådgivande nämnd och regionala laboratorier. I första hand konsulterar odlarna de regionala laboratorierna.
Tvärvetenskaplig institution m. m.
Styrgruppen föreslår att en tvärvetenskaplig institution för vattenbruk
inrättas. Institutionen bör vara centralt belägen i Sverige och knuten till
universitetet.
En forskningsinstitution för vattenbruk bör ha avdelningar för allmän vattenbruksteknik, näringsfysiologi, sjukdomsbekämpning, avelsmetodik. fysiologi, ekologi, vattenkemi och ekonomi. Institutionen bör framför allt ägna sig åt tillämpad forskning som ger bakgrundsfakta till undervisningen. Styrgruppen bedömer att fältarbete och experimentellt arbete förutom vid den centralt belägna institutionen bör bedrivas vid olika regionala stationer. Dessa kan utföras i anslutning till redan etablerade institutioner eller laboratorier. De flesta av dessa behöver emellertid förstärkas eller byggas ut för att klara de behov som verksamheten har av experimentellt
utrymme.
Enligt styrgruppen bör särskilt stöd utgå till internationell och nationell forskarutbildning inom området för vattenbruk. Utbildningen av fiskerikonsulenter vid universitetet bör kompletteras med vattenbrukskunskap.
Vissa övriga förslag
Styrgruppen redovisar behovet av att lämpliga försäkringssystem för vattenbrukare tas fram, att avelsstationer och en statlig karantänanläggning inrättas samt att utbildning, rådgivning och information förbättras.
Sammanfattning av statskontorets rapport (1982:34) Havsforskningens resurser och organisation — förslag till
effektivisering inom delar av området
Statskontoret har inriktat utredningen mot i första hand den myndighetsanknutna havsforskningen. Statens naturvärdsverks (SNV) berörda laboratorier har dock inte behandlats eftersom det vid rapportens överlämnande pågick en intern organisationsöversyn inom verket. Även delegationens för samordning av havsresursverksamheten (DSH) arbete med att ta fram ett övergripande program för svensk havsresursverksamhet pågick vid denna rapports överlämnande varför statskontoret inte ansett sig ha tillräckligt underlag för att nu ta fram ett fullständigt organisationsförslag. Vid utarbetandet av sin rapport har statskontoret dock haft tilligäng ull ett programutkast av DSH.
Vid arbetets bedrivande liksom vid presentationen har statskontoret delat in rapporten i fyra delar, nämligen: — befintliga resursers användning, -- naturvetenskap, — haävsteknik och — forskningsfartyg.
1 Befintliga resursers användning
Statskontorets kartläggning av befintliga resursers användning genomfördes med hjälp av en enkät eftersom antalet organisationer som bedriver havsresursanknuten verksamhet är stort. Som vid alla enkäter är precisionen i svar etc. inte den bästa. Statskontoret anser dock att precisionen är tillräcklig för det övergripande angreppssätt som uppdraget medför. Vissa intressanta sammanställningar visas nedan i tabeller som kornmente-
ras.
Tabell I Havsresursområdet. Resursanvändning budgetåret 1980/81 avrundat till miljoner kronor
| Område | Totalt | Varav mätning SSPA | Varav | Varav övrig forskning |
| Naturvetenskap | 33 | IH | - | 22 |
| Havsteknik | 88 | 33 | 38 | 17 |
| Fartyg | 5 | - | - | - |
| Totalt | 126 | 44 | 38 | 39 |
49 Prop. 1983/84: 10
Havsresursverksamheten omfattade budgetåret 1980/81 totalt 126 milj.
kr. Av dessa utgör minst 5 milj. kr. utgifter för forskningsfartyg och 44 milj. kr. mätningsverksamhet. Inom teknikområdet är det enbart myndigheter som utför mätningsverksamhet. nämligen sjöfartsverket (25 milj. kr.)
och Sveriges geologiska undersökning (SGU) (8 milj. kr.), medan inom
naturvetenskapliga området mätningsverksamhet utförs av flertalet forskningsutförande organ. Det gäller såväl myndigheter som universitet/ högskolor. Det är dock Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) (7 milj. kr.) och SNV (4 milj. kr.) som finansierar 4096 av denna
mätverksamhet.
Marintekniska institutet SSPAs verksamhet är i miljoner räknat av samma storlek som den övriga totala forskningsverksamheten nämligen 38 milj. kr. resp. 39 milj. kr. Den övriga forskningsverksamheten omfattar inom det naturvetenskapliga området 22 milj. kr. och inom det havstekniska området 17 milj. kr.
Kostnadsredovisningen för forskningsfartygen är inte enhetlig och finns för de flesta organisationer inte redovisad separat utan ligger antingen helt eller delvis inom ovan angivna siffror. Fiskeristyrelsens fartygskostnad var
för budgetåret 1981/82 ca 5 milj. kr.
Tabell 2 Fördelning av de 39 milj. kr. övrig forskning som redovisats i tabell I for budgetåret 1980/81
| Organisation | Totalt | Varav grund- forskn. | Varav tillämpad enheter forskn. | Antal |
| Myndigheter | 7 | 2 | IS | 11 |
| Univ/högskola | 22 | 1 | [[U | 54 |
| Summa | 39 | 14 | 25 | 65 |
Den övriga forskningens 39 milj. kr. utförs dels inom 11 myndigheter till en kostnad av 17 milj. kr. (4490), varav 2 milj. kr. är grundforskning och I5
milj. kr. är tillämpad forskning, dels inom universitet/högskolor vid 54
institutioner till en kostnad av 22 milj. kr. (5676), varav 12 milj. kr. är grundforskning och 10 milj. kr. är tillämpad forskning.
Som framgår är forskningen mycket spridd framför allt inom universitet/ högskolor. Detta torde sammanhänga med universitetsstrukturen. Vidare framgår att av den totala summan för grundforskning bedrivs 864 inom universitet/högskolor och 1476 inom myndigheter. Medan av den totala
summan för tillämpad forskning 607 bedrivs inom myndigheter och 407
inom universitet/högskolor.
4 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 10. Bilaga 7
Tabell 3 Fördelning av de 39 milj. kr. övrig forskning som redovisats i tabell I för budgetåret
1980/81
Omräde Totalt Varav Varav Antal myn- = Insti-
erund- tillämpad digheter tutioner forskn. — förskn.
| Havsteknik 17 | 6 | 1" | 4 | 24 |
| Naturvetenskap 22 | 8 | 14 | 7 | 30 |
| Summa | 39 14 | 25 | "n | 54 |
Forskningen inom det naturvetenskapliga området som omfattar 22 milj. kr. är till 3696 grundforskning och till 6476 tillämpad forskning. Ungefär
samma fördelning procentuellt gäller för havsteknikområdets 17 milj. kr. Inom naturvetenskap är verksamheten något mer spridd än inom havstek-
nik.
2¶Naturvetenskap inom havsresursområdet
Den naturvetenskapliga havsforskningen som tagits upp till behandling i rapporten består av två delar, marin biologi och hydrografi.
2.1 Marin biologi
Inom det marinbiologiska området verkar myndigheter, universitet/hög-
skolor och fristående institut/stiftelser.
Dessa är fiskeristyrelsen, naturhistoriska riksmuseet, i viss mån SNV
och statens livsmedelsverk (SLV), universiteten i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Umeå, Kalmar och Linköping, Chalmers tekniska högskola (CTH), Sveriges lantbruksuniversitet, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Vetenskapsakademien (KVA) och Laxforskningsinstitutet. Samtliga har laboratorieverksamhet och de flesta har laboratorierna placerade nära kusten. Antalet organisationer och antalet platser där marinbiologisk verksamhet bedrivs är stort. De flesta enheterna är små och oftast knutna till särskilda universitet. Verksamheten är dessutom geografiskt mycket spridd med tyngdpunkter i norra Bohuslän resp. Stockholm —- Uppsalaomrädet. Statskontoret framhåller att i och med att verksamheterna är av liten
omfattning har resp. enhet svärt att anskaffa och hålla avancerad utrustning och att hålla tillräckligt bred kompetens.
Enheterna är oftast lokaliserade utan närhet till annan laboratorieverksamhet som skulle kunna ge möjligheter till gemensamt utnyttjande av utrustning. Undantag är Lysekil och Stockholm—- Uppsala. Verksamheterna är underordnade olika huvudmän och departement varför samordning är svår att genomföra.
Av de platser där marinbiologisk verksamhet bedrivs torde fyra kunna sägas vara av större omfattning, nämligen KVASs Kristineberg, fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium, båda i Lysekils kommun, Stockholms universitets Askölaboratorium och IVL i Karlskrona.
Den hittillsvarande forskningen inom marinbiologin har i huvudsak varit
inriktad mot delar av det marina ckosystemet. Den framtida inriktningen kommer vad statskontoret erfarit alltmer att avse hela ekosystemet vilket innebär större krav på tvärvetenskaplig kompetens och avancerad utrustning.
För att kunna bedriva systemstudier är det med hänsyn till kostnaderna nödvändigt att avgränsa studierna i rummet, dvs. mindre områden studerus. Dessa studier kommer att omfatta betydligt fler biologiska, kemiska och fysikaliska förhållanden än i dag. Mätning och provtagning kommer att behöva göras kontinuerligt och med hög frekvens. Studierna kommer också ha betydande inslag av inventeringsarbete.
SNV, som är den största enskilda beställaren av marinbiologisk forsk-
ning, har i sin planering av det fortsatta programmet för miljökontroll (PMK) utpekat några geografiska områden som kontinuerligt kommer att intensivstuderas, dvs. verket har tagit det steg som ovan beskrivits utgöra framtidsperspektivet för marinbiologin.
KVA och fiskeristyrelsen har var för sig planer på utbyggnader i Lysekilsområdet av Kristineberg respektive havsfiskelaboratoriet utan att samordningsmöjligheterna prövats.
Kostnaderna för att bygga enligt föreliggande planer beräknas till sammanlagt ca 38 milj. kr. En samordnad laboratorieutbyggnad vid Fiskebäck
beräknas kosta ca 32 milj. kr. vartill kommer kostnader för kaj, gästfors-
karbostäder m. m.
En samordnad laboratoriebyggnad vid Kristineberg beräknas kosta ca 26 milj. kr. eftersom möjligheter finns att utnyttja befintliga byggnader och anläggningar varav vissa dock måste rustas upp och kompletteras.
Statskontoret föreslår i rapporten: — att havsfiskelaboratoriet och Kristineberg, både i Lysekils kommun.
skall samordna sina utbyggnader och samlokaliseras till Kristineberg, — att sakverksamheterna vid ett sådant samordnat laboratorium hälls ät-
skilda.
— att viss personal och vissa lokaler samutnyttjas vid det samordnade
laboratoriet, — att Tjärnös och Klubbans begränsade behov av hydrografisk och instru-
mentteknisk kompetens tillgodoses från laboratoriet i Lysekil,
— att marinbiologisk forskning med visst områdesansvar bör utvecklas vid
s.k. bäaslaboratorier, — att dessa baslaboratorier i första hand bör utvecklas vid Askölaborato-
riet, vid det föreslagna samlokaliserade laboratoriet i Lysekil, vid Norr-
byn och i andra hand vid IVL i Karlskrona.
Prop. 1983/84: 10 'n tJ
— att diskussioner inleds om baslaboratoriernas uppgifter och funktion.
Härvid bör bl.a. ansvaret för införandet av ärliga kontaktträffar för
gemensamma forskningsangelägenheter tas upp till behandling, — att det inom universiteten, i första hand Askölaboratoriet. bör prövas
delning av tjänster mellan institutioner för att tillföra speciell kompetens
till olika områden.
2.2 Hydrografi
Hydrografiverksamhet bedrivs myndighetsmässigt av fiskeristyrelsen och SMHI. Därutöver bedrivs viss sådan verksamhet vid universitet och högskolor, vid enskilda konsultföretag och myndigheter. Vid Göteborgs universitet finns landets enda occanografiska institution.
I rapporten behandlas hydrografi som myndighetsverksamhet medan den oceanografiska forsknings- och undersökningsverksamheten på universitet- och högskolor lämnats utanför eftersom statskontoret funnit att denna forskningsverksamhet inte är av sådan omfattning att större rationaliserings- eller effektiviseringsvinster kan göras.
Fiskeristyrelsens huvuduppgift är att vara central förvaltningsmyndighet för ärenden angående fiskerinäringen, fritidsfisket och fiskevärden.
Den forskningsverksamhet som bedrivs inom styrelsens havsfiskelabo-
ratorium och hydrografiska laboratorium syftar till att på olika sätt skaffa
kunskap om hur mycket fisk som kan fångas utan att bestånden skadas
samt förutsättningar för att utveckla fisket. För flertalet av de fiskeribiolo-
giska undersökningarna som utförs av havsfiskelaboratoriet behövs hydro-
grafiska uppgifter.
Nuvarande verksamhet inom hydrografiska laboratoriet är endast till mycket liten del hydrografiundersökningar. Övrig verksamhet är forskning och undersökningar i form av ett sektoransvar för svensk hydrografi. Undersökningarna bedrivs till stor del av historiska skäl och statskontoret anser inte att de ligger inom fiskeristyrelsens egentliga myndighetsansvar.
SMHIs huvuduppgift är att vara central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör meteorologi, hydrologi och oceanografi.
Den havsanknutna mätverksamheten vid SMHI kan indelas i två grenar, de reguljära observationerna och de karterande undersökningarna. De senaré sker inom SMHIs uppdragsverksamhet.
Fiskeristyrelsen och SMHI har delvis olika kompetensprofiler. Fiskeristyrelsen har kemisk expertis som SMHI är i behov av, medan SMHI förutom mät verksamhet även forskar kring och utvecklar mätinstrument, något som fiskeristyrelsen varken har kompetens eller resurser till.
Fiskeristyrelsens vetenskapliga kompetens är uppbyggd kring storskaligt vattenutbyte medan SMHIs finns beträffande kustnära ventilations-
förhållanden. Det är emellertid samma metoder som används vid båda
typer av undersökningar.
53 Prop. 1983/84: 10
Nuvarande dubblering av verksamheten innebär enligt statskontoret att det finns två mätserier och två lagringsställen. Den mätverksamhet som de båda myndigheterna bedriver är mycket resurskrävande. Undersökningarna bedrivs över stora geografiska områden och är relativt personalkrävande. Statskontoret föreslär i rapporten: — att hydrografiansvaret i Sverige samordnas inom en myndighet, SMHI, genom att fiskeristyrelsens hydrografiska laboratorium i sin helhet, bortsett från en laborator och en forskningsassistent, sammanförs med SMHIs hydrologiska och oceanografiska avdelning, —- att i samband med detta SMHI inventerar behovet av hydrografisk kunskap i Sverige och utarbetar ett program för svensk hydrografiverksamhet. Därvid behöver definieras vilken verksamhet som beror av andra myndigheters, kommuners eller länstyrelsers speciella behov, — att SMHIs instruktion ändras att omfatta även en skyldighet att tillhandahälla myndigheter. kommuner och länsstyrelser hydrografiska uppgifter, —- att fiskeristyrelsens instruktion ändras så att verkets behov av hydrografiska uppgifter inte längre skall erhållas genom egna hydrografiska observationer och mätningar utan genom krav gentemot SMHI. Fiskeristyrelsen behöver i detta sammanhang tilldelas anslagsmedel. = att en laborator och en forskningsassistent från hydrografiska laborato-
riet överförs till havsfiskelaboratoriet både funktionsmässigt och geo-
grafiskt. — att fiskeristyrelsen presenterar sitt behov av hydrografiska uppgifter, — att fiskeristyrelsen och SMHI reglerar sina förhållanden i avtal, — att de medel som i dag finansierar hydrografiska laboratoriets verksamhet överförs till SMHI bortsett från kostnaden för de tjänster och för dem nödvändiga resurser som överförs till havsfiskelaboratoriet.
3 Havsteknik
Inom området havsteknik har statskontoret behandlat följande delområden i DSHs programutkast: offshoreteknik, arktisk teknik, undervattensteknik, system för utforskning och tillståndskontroll av havet samt under-
hållsteknik. '
Havsteknikområdet är ett samlande begrepp för ett mycket brett och komplext område. Som utgångspunkt för analysen har statskontoret belyst vissa aspekter avseende situationen i Sverige. Härvid konstaterar statskontoret att en gynnsam utveckling av området ställer stora krav på bl. a. kvalificerad forskning och produktutveckling samt att svenska företag i ökad utsträckning måste uppfylla dessa krav. Exempel ges även på företag som lyckats med detta. Vidare påpekas att vissa statliga myndigheter
hesitter kvalificerad kompetens som enligt statskontorets mening inte utnyttjas i tillräckligt hög grad inom området havsteknik. Slutligen understryks vikten av ett gott samarbete mellan stat och näringsliv. Statskontoret bedömer härvid att den nuvarande industripolitiska organisationen är mindre väl anpassad till de krav som en önskad utveckling av havsteknik-
området ställer. Nägra av dessa är krav på referensprojekt, högt riskta-
gande. längsiktighet samt internationellt samarbete. Från dessa utgångspunkter bedömer statskontoret att de krav på åtgär-
der från samhällets sida som ställs inom havsteknikområdet bör analyseras med utgångspunkt i de industripolitiska målen och med avseende på i första hand de möjligheter som nuvarande industripolitiska system erbjuder. Till grund för dessa åtgärder skall ett havstekniskt program föreligga. I
anslutning till detta pekar statskontoret på några principer som bör vara
vägledande för ett sådant. Ett havstekniskt program bör vara väl avgrän-
sat. Insatsområdena skall i möjligaste mån vara smala och inte för många.
Ett handlingsprogram bör formuleras för att täcka upp samtliga nivåer
inom resp. område från grundforskning till produktion och marknadsföring. Vid bedömningen av vilka områden som är intressanta bör ett långsiktigt perspektiv anläggas. Av största vikt är en analys av marknadsbehoven.
Inom ramen för det industripolitiska systemet krävs det enligt statskon-
torets mening fyra huvudfunktioner.
1. Strategisk utredningsverksamhet och kunskapsuppbyggnad innefattan-
de internationell bevakning av marknads- och teknikutveckling. 2 Företagsutveckling. Utgående från en kunskaps- och informationsfunktion uppbyggd i samarbete med bl.a. branschorganisationerna skall funktionen vidta företagsstödjande åtgärder genom cxecmpelvis information, konsultinsatser och teknikupphandling. 3. Finansiellt stöd. Denna funktion skall stödja företag och projekt genom finansiellt stöd utgående från de speciella krav som havstekniksektorn ibland ställer.
4. Initiering av forskningsinsatser.
En huvudtanke i statskontorets förslag är att den industripolitiska organisationens verksamhet. i den mån statsmakterna prioriterar ett visst område. exempelvis havsteknikomrädet, skall kunna inriktas mot just detta. Alla delar av systemet skall under en viss tidsperiod kunna inriktas mot ett
gemensamt mål. Insatserna skall kunna gälla såväl viss bransch eller visst område som t.ex. havsteknikområdet eller ett enskilt företag eller grupp av företag. Insatserna skall vidare kunna gälla samtliga nivåer, från grund-
forskning till kommersialisering.
Statskontorets förslag vad gäller havsteknik förutsätter att statsmak-
terna fastställer ett havstekniskt handlingsprogram på förslag av DSH.
Statskontoret föreslår: att DSH även fortsättningsvis skall verka för samordning och fortsatt programarbete och att ansvaret för strategisk utredningsverksamhet och
kunskapsuppbyggnad, företagsutveckling, finansiellt stöd samt initie-
ring av forskningsinsatser även fortsättningsvis skall handhas av statens industriverk (SIND) och styrelsen för teknisk utveckling (STU). Statskontoret vill dessutom framföra rekommendationer till två konkret = 2 åtgärder: a) Marinens dykericentrums (MDC) utrustning
Förutsatt att det bedöms som angeläget att även fortsättningsvis bedriva navalmedicinsk forskning i Sverige, anser statskontoret det
vara av största vikt att de mycket kvalificerade resurser som finns på
MDC utnyttjas bättre. I dagsläget använder, förutom marinen. del av försvarets forskningsanstalt (FOA 58) denna utrustning. Emellertid
medför bl.a. brist på personal att MDC ej alltid kan tillhandahålla
operatörpersonal och dykledare. Detta medför. förutom en allmänt låg nyttjandegrad, en dålig plancringssituation för användarna. En bättre
samordning av verksamheten på MDC och FOA 58 bör därför eftersträvas. Denna bör utgå från en gemensam plan för den långsiktiga verksamheten på området.
b) Tryckkammarsystem vid arbetsenheten för undervattensteknik (AUT)
vid CTH
Vid AUT bedrivs i första hand utbildning och forskning kring temat ”Utrustningar, tekniska hjälpmedel och system för undervattensarbete”. Denna verksamhet kräver speciella resurser för att kunna simulera miljön vid undervattensarbete. Enheten förfogar i dag över en vattentank med ett maximalt dykdjup på fem meter. De dykdjup som inom en snar framtid blir aktuella inom offshoredykeriet närmar sig 500 meter. Den utrustning som krävs för forskning under dessa betingelser som kan vara av intresse för genomförandet av undervattensarbete saknas f.n. Vid enheten finns i dag önskemål att kunna genomföra prov med följande utrustningar: — andningsapparater inklusive andningssimulator, — svetsutrustningar, — tryckskrovsmodeller,
— verktyg för undervattensbruk,
— ventiler och hydraulik.
Inom Göteborgsregionen saknas i dag möjligheter att vid ett dykolycksfall ansluta marinens transportabla tryckkammare till en behandlingskammare. Ett kammarsystem (värde 1—2 milj. kr.) som i dag finns uppställt vid f.d. flyg- och navalfysiologiska laboratoriet vid fysiologiska institutionen i Lund, uppfyller med vissa modifieringar de ovannämnda önskemålen. Enligt statskontorets mening bör detta system
sioner om hur en sådan lämpligast bör ske.
4 Forskningsfartyg
Antalet i Sverige befintliga fartyg som lämpar sig för olika undersökningar inom havsresursområdet är relativt stort men de flesta fartygen är tämligen små varför de endast passar för inomskärsarbeten. Det finns dock ett antal
större fartyg som statskontoret bedömt vara av intresse för närmare studi-
um. Dessa är Argos, Thetis och Svanic, placerade i Göteborg, Arne Tiselius i Lysekil. Tjärnös ”nybygge” vid Strömstad. Sensor i Norrkö-
ping, Aurelia vid Trosa, Strombus i Stockholm och Ancylus som inte har någon fast placering.
Fartygen utgör arbetsplattformar som har viss grundutrustning och kan
enligt statskontoret till stor del betraktas som utbytbara. Vissa skillnader
finns dock vad gäller sjötålighet. utrymmen ombord etc.
Det allt överskuggande problemet är att kostnaderna för fartygen och deras drift är synnerligen höga och att utnyttjandegraden är låg.
De största fartygen används ofta till undersökningar där deras kapacitet är mer än tillräcklig och många av fartygen är inte utrustade med helt modern apparatur. I flera fall är fartygen alltid bemannade för mycket arbetskrävande expeditioner trots att sådana sällan förekommer.
De fartyg som används utmed hela kusten, främst Argos och Thetis, har ofta långa gångtider till undersökningsområdena från sina resp. hemmahamnar.
Finansieringen av fartygen skiljer sig starkt åt. Vissa fartyg finansieras helt via anslag som är skilda från forskaranslagen medan andra till stor del
är uppdragsfinansierade.
Flertalet fartyg är placerade på norra västkusten medan de största vattenområdena finns I egentliga Östersjön och i Bottniska viken.
Fartygens kapacitet är så stor att de mycket begränsade behov av fartygstid som angivits i samband med denna utredning — även om dessa
behov räknas upp kraftigt — inte belägger fartygen så mycket att samtliga
kommer att behövas.
En alternativ planering till det faktiska utnyttjandet har genomförts som visar att flera undersökningar kan utföras med mindre, billigare fartyg.
Forskningsfartyget Ancylus har mycket låg utnyttjandegrad och kan knappast betraktas som lämpligt forskningsfartyg p.g.a. sin väderkäns-
lighet.
Statskontoret har i rapporten Jåtit utreda möjligheterna att använda andra arbetsplattformar än forskningsfartyg. Därvid har två alternativa
typer av plattformar framkommit: kustbevakningens nya miljöskyddsfartyg (EV 045-051) resp. helikopter. Kustbevakningens miljoöskyddsfartyg
måste dock i vissa fall kompletteras med laboratorieutrustning och vin-
schar. Helikopter kan användas vid hydrografiska mätningar liksom vid ekoimtegreringar. Fiskeristyrelsens bemanningsförskrifter för Argos och Thetis tar inte hänsyn till de olika förhållanden som fartygen används under. Fartygen är nu bemannade för dygnet-runt-arbete och för mycket resurskrävande arbe-
te såsom trålning, vilket sällan är förekommande.
Statskontoret föreslår i rapporten: — att forskningsfartygen skall vara en nationell resurs inte enbart knuten till ägaren, dvs. att möjligheter ges externa forskare att utnyttja myndighets- och institutionsägda forskningsfartyg. —- att forskningsfartygen i första hand utnyttjas enligt följunde: Arne Tiselius, Svanic och Tjärnös ”nybygge” utmed västkusten, Sensor, Aurelia och Strombus i Östersjön, — att kustbevakningens miljöskyddsfartyg och fiskefartyg används vid vissa undersökningar, — att Argos placeras på ostkusten, lämpligen i Karlskrona. för att användas vid krävande undersökningar och särskilda expeditioner utmed hela den svenska kusten, — att till Argos anskaffas modern utrustning. — att fiskeristyrelsen snarast sluter nytt avtal om bemanning för Argos i vilket utgångspunkten är en anpassning mellan typ av undersökning och bemanning, — att Thetis och Ancylus avyttras. — att ytterligare forskningsfartyg inte behöver anskaffas. — att planeringen av utnyttjandet av forskningsfartygen görs gemensamt av ägarna vid respektive kuststräcka varvid en anpassning sker mellan undersökning och val av fartyg, — att därvid ett sammankallande och beredande organ skall finnas vid resp. kuststräcka, — att dessa sammankallande och beredande organ skall vara fiskeristyrelsen för västkusten och SMHI för ostkusten, —- att finansieringen för forskningsfartygen ändras så att fasta kostnader täcks genom anslag och rörliga av nyttjaren,
— att en försöksverksamhet genomförs att använda helikopter vid vissa
hydrografiska undersökningar, — att avtal sluts med KVA om att dess forskningsfartyg upplåts till användning enligt här givna riktlinjer.
5¶Sammanfattande förslag
Statskontorets rapport har sänts för samråd till berörda myndigheter och organisationer. Svaren redovisas I rapporten. Statskontorets beslut i anledning av rapporten redovisas nedan. Statskontoret föreslår:
I fråga om naturvetenskap, marin biologi — att marinbiologisk forskning med definierat områdesansvar utvecklas vid Kristineberg I Eysekil. Askölaboratoriet. Norrbyn och vid IVL i Karlskrona. — att regeringen ger DSH i uppdrag att tillsammans med SNV, universitets- och högskoleämbetet (universiteten). fiskeristyrelsen, SMHI, KVA. IVL och naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) utarbeta förslag till områdesansvar vad avser geografiskt område samt uppgifter och funktion för vart och ett av de angivna laboratorierna, — att planerade utbyggnader av fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium och Kristinebergs marinbiologiska station. båda i Lyvscekils kommun. skall samordnas och samlokaliseras till Kristineberg.
I fråga om naturvetenskap. hydrograft — att det samlade hydrografiansvaret i Sverige läggs på SMHI och att som konsekvens härav fiskeristyrelsens hydrografiska laboratorium, bortsett från en laborator och en forskningsassistent. sammanförs med SMHIs hydrologiska och oceanopgrafiska avdelning.
I fråga om havsteknik Statskontorets förslag vad gäller havsteknik förutsätter att statsmakterna fastställer ett havstekniskt handlingsprogram på förslag av DSH. — att DSH även fortsättningsvis skall verka för samordning genom fortsatt programarbete och att ansvaret för strategisk utredningsverksamhet och
kunskapsuppbyggnad, företagsutveckling, finansiellt stöd samt initiering av forskningsinsatser även fortsättningsvis skall handhas av SIND
och STU.
I fråga om forskningsfartyvg — att forskningsfartygen skall vara en nationell resurs varigenom rnöjligheter skall ges även andra än den egna institutionen att utnyttja myndighets- och institutionsägda forskningsfartyg, — att regeringen ger fiskeristyrelsen och SMHI i uppdrag att tillsammans med övriga fartygsutnyttjare utarbeta riktlinjer för planering, placering och finansiering av forskningsfartygen i huvudsak enligt de riktlinjer,
som framgår av rapporten.
Sammanställning av remissyttranden över delegationens för samordning av havsresursverksamheten (DSH) förslag till övergripande program, Svensk havsresursverksamhet 1982 (DSH 1982: 1)
Efter remiss från industridepartementet har yttrande över förslaget avgetts av SIDA, överbefälhavaren (ÖB), försvarets materielverk (EMV), försvarets foörskningsanstalt (FOA), sjöfartsverket. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI. riksvevistonsverket (RRV). universitets- och högskoleämbetet t UHA) — som hänvisar till yttranden från tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Eunds universitet. tekniska högskolan i Lund. högskolan i Kalmar, Göteborgs universitet, Umea universitet och högskolan i Luleå —. Askölaboratoriet vid Stockholms universitet. fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk (SNV), generaltullstyrelsen. statens planverk, statens lantmäteriverk (EMV), statens in:lustriverk(SIND). Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för energiproduktionsforskning (NE), styrelsen för teknisk utveckling (STU), fonden för industriellt utvecklingsarbete, marintekniska institutet SSPA. statens delegation för rymdverksamhet (DFR). forskningsrådsnämnden (ERN). naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR). Sveriges Exportråd. svenska livsmedelsinstitutet, korrostionsinstitutet. regionala utvecklingsfonderna i Stockholms. Östergötlands och Blekinge län, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län — som hifogar yttrande från fiskenämnden i Uppsala län —, länsstyrelsen i Södermanlands län, länsstyrelsen i Östergötlands län — som bifogar yttranden från Norrköpings kommun, fiskenämnden i Östergötlands län och Östergötlands och Södermanlands handelskammare —. länsstyrelsen i Kalmar län — som bifogar yttrande från fiskenämnden i Kalmar län —, länsstyrelsen i Gotlands län — som bifogar yttranden från Askölaboratoriet, Gotlands kommun, fiskenämnden i Gotlands län, Gotlands fiskareförbund och fritidsfiskarna Gotlandsdistriktet —. länsstyrelsen i Blekinge län — som bifogar yttranden från Karlskrona och Ronneby kommuner, regionaäla utvecklingsfonden i Blekinge län, fiskenämnden i Blekinge län och Svenska Sydkustfiskarnas centralförbund —. länsstyrelsen i Kristianstads
län. länsstyrelsen i Malmöhus län — som bifogar yttranden från fiske-
nämnden och lantbruksnämnden i Malmöhus län —, länsstyrelsen i Hallands län — som bifogar yttranden från fiskenämnden och näringslivskommittén i Hallands län —, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som bifogar yttranden från Göteborgs och Bohus läns landsting, utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län, regionstyrelsen för Göteborgs högskoleregion. fiskenämnden i Göteborgs och Bohus län. Svenska Västkustfiskarnas centralförbund, Västsvenska handelskammaren och Bohusläns samarbetskommitté — länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Västerbottens län — som bifogar yttran-
den från Umea universitet och Skellefteå och Umeå kommuner — .länsstyrelsen i Norrbottens län = som bifogar yurande från fiskenämnden i Norrbottens län —. Norrtälje, Österåkers, Nynäshamns, Alvkarleby, Nyköpings, Oxelösunds, Norrköpings, Valdemarsviks, Västerviks, Mörbylångas, Gotlands, Karlskrona, Ronneby, ÅAngelholms, Vellinge, Malmö, Lomma. Halmstads. Falkenbergs, Göteborgs, Öckerö, Kungälvs, Tjörns, Uddevalla. Tanums, Nordanstigs, Söderhamns, Härnösands, Sundsvalls, Skellefteå och Umeå kommuner, Vetenskapsakademien (KVA), Ingen- Jörsvetenskapsakademien UVA], Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet. Sydvästra Skånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes kommunalförbund — som bifogar yttrande från Landskrona kommun —, Svenska hamnförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACOISR, Landsorganisationen i Sverige (LO). Sveriges Industriförbund. Swedocean, Sveriges Redareförening, Föreningen för samhällsplanering, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförhund samt Kvaäarkenrådet.
I Allmänt
Ett stort antal remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse med att ett förslag ull övergripande program för svensk havsresursverksamhet lagts fram även om viss kritik riktas mot enskilda program eller deltar av pro-
gram.
Remissinstansernas kommentarer
ÖB anser att föreslagna program och projekt i allt väsentligt har positiva effekter för försvaret och då särskilt när det gäller utvecklingen av de olika tekniker som är förutsättningen för ett konkret genomförande av programmen och efterföljunde projekt.
SMHI anser att förslaget till övergripande program för svensk havsresursverksamhet har en mycket öppen karaktär och innehåller en stor mängd förslag på ytterligare utredningsarbete. Svensk havsresursverksamhet har utretts under ca 15 år utan att ge resultat i konkreta aktiviteter
påpekar SMHI.
Det övergripande program som presenterats innehåller enligt RRVs mening alltför få konkreta och väl underbyggda förslag som skulle kunna utgöra underlag för statsmaktens ställningstagande i frågan. Materialet kan dock i vissa delar användas, t. ex. inom ramen för STUs treårsprogram och i SNVs forskningsanknutna verksamhet. Som en framtida möjlig organisationsform för de delar av DSHs arbete som har en industripolitisk syftning vill RRV framföra idén att industriel! utveckling och kommersialisering av havsresursfrägorna införlivas med branschprogramverksamheten inom ra-
men för det omorganiserade industriverket. Enligt nya riktlinjer för denna verksamhet kan metodiken även prövas på framtidsbranscher. samtidigt
som begreppet bransch fätt en vidare definition. Ett sådant brunschpro-
gram förutsätter ett nära samarbete mellan berörda myndigheter. Staten skulle inom ramen för branschprogrammet kunna stödja en önskvärd utveckling av de delar av havsteknikområdet som mot bakgrund av den
övergripande industripolitiken bör prioriteras. Samordningsansvaret för
den forskningsanknutna delen av havsresursfrågorna borde enligt RRV kunna åläggas FRN.
Biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden vid Tunds universitet anser att helhetsintrycket av utredningen är att den utgör ett ambitiöst försökt till översikt över eu väsentligt område, men att den i manga stycken är för vag för att utgöra lämpligt arbetsunderlag.
Kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet anser att frågorna som rör den grundläggande utbildningen på högskolenivå är ofullständigt redovisade. En utveckling av svensk havsresursverksamhet för rimligtvis med sig att inte bara den havstekniska och marinbiologiska utbildningen behöver anpassas utan även andra delar av utbildningssystemet. Institutionen anser vidare att det är väsentligt att hela havsresursomrädet, inklusive sjöfartens utnyttjande av haven som farleder, beaktas då man gör insatser för samordning av verksamheten. Dessutom, framhåller institutionen, skulle DSH, med sina goda möjligheter till överblick över haävsresursverksamheten, i större utsträckning kunna ge ett tidsperspektiv på utvecklingen av respektive program, och på sä sätt underlätta en prioritering av verksamhetens olika delar.
Fakultetshämnden vid Göteborgs universitets matematisk-naturveten-
skapliga fakultet finner att en exploateringsfilosofi i alltför hög utsträck-
ning fätt prägla programförslaget som helhet. Självklart bör svensk industri
utnyttja och stärka sin position inom den etablerade offshoremarknaden.
Men att visa en okritisk följsamhet till internationella marknadskrafter och medverka till exploatering av extremt känsliga havsmiljöer, som t.ex. polarhaven, rimmar dåligt med svensk miljövårdstradition anser fakultetsnämnden.
SNV anser alt förslaget utgör en värdefull presentation av olika verksamheter och dessas anspråk på de svenska havsresurserna samt att sammanställningar av bl.a. denna karaktär bör öka verkets möjligheter att uppmärksamma och identifiera framtida miljöfrågor med anknytning till havet. SNV understryker starkt vikten av hänsyn till havsmiljön och ett utnyttjunde av havet som garanterar organismers och miljöers fortbestånd samt påpekar att dessa grundläggande utgångspunkter återspeglas mycket lite i de olika delprogrammen. Havsresursprogrammet är enligt SNV som
helhet -exploateringsinriktat och man förutspår en utvinning av både det ena och det andra ur havet. Det är därför naturligt att man ägnar en stor del ät resonemang om teknisk forskning. Man tar också upp frägor om miljö-
forskning och miljöskydd. men där finns en inneboende konflikt mellan exploateringen av havets resurser och skyddet av dessa. som mun glider torbi i programmet. En något djupare analys av denna motsättning och hur den skulle kunna överbryggas hade enligt verkets uppfattning varit önskvärd. bett program för svensk havsresursverksamhet bör utvecklas en tydligare filosofi kring vård och skydd av havet och dess resurser. Generaltullstyrelsen. menar att förslaget ger en god överblick av den nuvarande situationen inom havsresursverksamheten. Styrelsen delar i stort de uppfattningar som framförs beträffande utvecklingen av ett övergripande program med åtföljande förslag till åtgärder. LMV anser att den framlagda rapporten med förslag till övergripande program för svensk havsresursverksamhet är värdefull. Rapporten ger enligt verket en bred översikt över området och påvisar problem och möjligheter inom havsresursverksamheten. SIND framhaller att den breda ansatsen och den höga ambitionen att täcka in flertalet väsentliga områden inklusive nedbrytningar i delområden i kombination med den nägot oklara framställningen gör att programförslagen är mycket svära att ta till utgångspunkt för målinriktade industripolitiska insatser. Enligt SGU är DSHs förslag ewt steg framåt och ett uttryck för viljan att få ett grepp över den utveckling som sker inom havsresursverksamheten. Murintekniska institutet SSPA menar att DSHs uppgift har varit att lägga fram förslag till övergripande program för svensk havsresursverksamhet. Nägra konkreta program redovisas enligt SSPA emellertid inte i
DSHs rapport, utan istället föreslår DSH ett antal prioriterade områden för
vilka DSH tillsammans med berörda intressenter skall utarbeta program. FRN framhåller i sitt remissvar att DSHs rapport är ett imponerande dokument med en både bred och djup beskrivning och analys av ett område med stor framtida betydelse för svensk ekonomi, teknisk utveckling och forskning. Rapporten är ett illustrativt exempel på hur utveckling-
en på ett område måste baseras på såväl känd teknologi som FoU-baserad
högteknologi. Rapporten visar vidare betydelsen av forskningsbaserad
kunskap på ”systemnivå”; den direkt teknikorienterade satsningen är inte tillräcklig. Forskning med inriktning på naturmiljö, på juridiska och folkrättsliga frågor, på samhällsplanering m. m. är en nödvändig förutsättning
för ett rationellt och acceptabelt utnyttjande av havsresurserna vare sig detta består av offshore-aktiviteter, vattenbruk eller kustsjöfart. Av detta framgår, fortsätter nämnden, att DSHs uppgift — att göra prioriteringar och föreslå åtgärder — är ytterst vansklig. Prioriteringarna — och framför allt åtgärderna — blir flerdimensionella och kräver samverkan mellan privat och offentlig sektor på en mängd nivåer. Enligt nämndens mening har
DSH belyst dessa problem på ett respektingivande sätt. Enbart de deskrip-
tiva delarna i rapporten borde kunna innebära en betydande stimulans för samarbete mellan relevanta parter just genom att komplexiteten och komplementariteten så väl framkommer.
Länsstyrelsen i Uppsala län menar att det samlade kunskapsunderlag över havsresursverksamheten som läggs fram är av stort värde för att sprida information om pågående verksamheter och därmed stimulera en
ökad samordning av skilda aktiviteter.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att förslaget får ses som ett lovvärt första steg att samordna och effektivisera havsresursverksamheten. Men just på grund av ambitionen att redan nu spänna över hela bredden har innehället ibland blivit väl tunt och allmänt hället. Därmed har
ibland uppstätt vissa svårigheter med att bryta ner och konkretisera frågorna till en nivå som gör dem meningsfulla att behandla på regional nivå. Sveriges Exportråd konstaterar att programarbetet ger en överskådlig
och klarläggande bild av den svenska havsresursverksamheten, dess organisation och aktörer. Dock anser Exportrådet att DSH i sina förslag till övergripande program ägnar mycket begränsat utrymme till frågor avseende former och mekanismer för forsknings- och utvecklingsresultats Överföring till respektive marknad. Säledes diskuteras inte alls förutsättningar/ hinder för närmare samarbete mellan svensk havsteknisk industri och företag etablerade i länder med egen olje- och gasutvinningoffshore. Dylikt samarbete borde, enligt exportrådets mening, stimuleras, gärna redan på
forsknings- och utvecklingsstadiet eftersom det i de flesta fall påtagligt
underlättar marknadsintroduktionen av produkter/tjänster. Handelskontoren kan härvid utgöra en viktig länk för etablerande av sädant samarbete
framhåller exportrådet.
Västerviks kommun konstaterar att det samlade program som DSH lägger fram är högst nödvändigt för kommunernas framtida befattning med
havsresursfrågor. Genom en enskild åtgärd i havet påverkas ofta ett flertal
kustkommuner.
Göteborgs kommun anser det vara av stort värde att DSH lägger fram sitt förslag trots att programförklaringar inte har utarbetats för alla prioriterade områden. Ett program för svensk havsresursverksamhet måste,
anser kommunen, betecknas av stor flexibilitet på grund av den snabba
utveckling som sker. Det är vidare väsentligt att DSH fortsätter att lägga
fram övergripande program för de områden som ännu inte är fullständiga i
rapporten. Även Söderhamns kommun påpekar vikten av flexibilitet.
Både Sundsvalls kommun och Svenska hamnförbundet framhåller att betydelsen av ett övergripande program och handlingslinjer för svensk havsresursverksamhet knappast kan överskattas.
Skellefteå kommun konstaterar med tillfredsställelse att samordningen av havsresursverksamheten drivits ett steg vidare samt att detta steg med
nödvändighet är av övergripande och mindre konkret karaktär.
KVA anser att förslaget, som ger en bred översikt över olika slag av verksamhet med anknytning till havet, i alltför hög grad uttrycker en strävan att exploatera den naturresurs som haven med bottnar och stränder representerar. Det är utomordentligt viktigt, framhåller KVA, att
bevarandefragans betydelse uppmärksammas och framhävs. Havet får inte uppfattas som ett expiloateringsobjekt. så att varje lönsam utvinning möjligen med nagon reservation för sådana naturvärds- och vetenskapliga intressen som kan befinnas beaktansvärda i konkurrens med mängder av andra sektorsanspraåk., bedöms som tillåten eller 1. 0. m. önskvärd. Vården av och skyddet för havet som bestående naturresurs är inte ett sektorsintresse. utan en förutsättning förutan vilken något utnyttjande inte kan tillatas.
IVA anser att DSHS rapport utgör en utmärkt sammanställning av havsteknikens nuläge. Man har genom en bred uppläggning lyckats täcka alla områden av intresse.
TCO menar att det föreliggande materialet räcker för alt möjliggöra konkreta ätgåarder i atskilliga frågor. Den viktigaste uppgiften för DSH borde ha varit att föreslå hur genomförandet av olika insatser kan komma igang. DSHsS rapport är i det avseendet enligt TCO alldeles för äterhållsam.
SACOISR framhåller att det är en bred och noggrann inventering av havsresursverksamheten som DSH presenterar.
Sveriges Industriförbund anser programmet vara en värdefull redovisning över pågående aktiviteter och möjligheter till framtida insatser. Ett sådant programarbete finner förbundet vara helt i linje med de samordningsuppgifter, för vilka DSH bildades. Även Sveriges redareförening anser den nu framlagda utredningen värdefull. Förslaget till övergripande program, även om detta får ses som del av ett fortlöpande programarbete, har föreningens fulla stöd.
2¶Prioriteringar
DSH föreslår att program inom följande områden av havsresursverksamheten prioriteras — kustplanering —- utforskning och tillståndskontroll av havet — vaättenbruk — arktisk teknik — undervattensteknik — teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet.
DSH redovisar förstudier och inledande arbeten samt föreslår vissa åtgärder avseende — kust- och havsfiske — polarområdena — svenskt deltagande i internationellt samarbete
— materialbeständighet i marin miljö
— miljöskydd och teknik — teknik för utvinning av energi från havet,
— teknik för brytning och utvinning av mineral från havet.
DSH redogör även för den naturvetenskapliga havsforskningen inom landet samt den havsindustriella utvecklingen inom vilken DSH lämnar förslag tull strategi, stödformer, undervisning, forskning, praktik samt marknadsföring av statlig kompetens.
Slutligen skissar DSH sin egen framtida roll inom havsresursverksamheten samt föreslår årliga resurstillskott.
Bl.a. institutionen för jord- och bergmekanik vid KTH, kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet. Askölaboratoriet, länsstyrelsen och fiskenämnden i Östergötlands län, Skellefteå kommun samt Sswed-
ocean Stöder i stort DSHs förslag. under det att t.ex. sjöfurtsverket,
SSPA, länsstyrelsen i Västernorrlands län samt Göteborgs och Bohus läns
landsting föreslår en koncentration av resurserna på ett färre antal områ-
den.
SIND, STU och Sveriges Exportråd anser att förslag till konkreta marknadssatsningar och marknadsanpassning saknas i de föreslagna program-
men.
Remissinstansernas kommentarer
ÖB kan inte på detta stadium ge några synpunkter på avvägningen
mellan olika programområden. Programarbetet måste enligt ÖB föras betydligt längre innan en sådan avvägning kan ske.
FOA anser att DSHs initiativ till att bilda arbetsgrupper för den vidare bearbetningen av innehåll i de prioriterade programområdena väsentligt
bidrar till att främja samordningen mellan olika FoU-intressenter inom stat och näringsliv. Däremot lägger FOA f.n. inte några synpunkter på avvägningen mellan olika programområden. Programarbetet måste enligt FOA föras betydligt längre innan en sådan avvägning kan ske. FOA anser dock
programarbetet värdefullt och är för sin del beredd att medverka i det
fortsatta arbetet inom sådana områden där FOA har kompetens och erfarenhet.
Sjöfartsverket framhåller att den hydrografiska verksamhetens (sjökartläggningen) betydelse i DSHs program fått en alltför blygsam plats trots att hydrografin är fundamental för flera havsanknutna verksamheter. I övrigit tillstyrker verket prioriteringarna av programmen: — arktisk teknik, — undervattenteknik, och
— teknik för tillståndskontroll av havet.
Enligt RRVs mening borde DSH, med tanke på vidden av begreppet havsresursverksamhet, sökt avgränsa och prioritera de områden där Sverige kan tänkas ha möjlighet att hävda sig internationellt eller där det finns speciella svenska behov som bör tillgodoses med hjälp av statliga satsningar. Det begränsade statsfinansiella utrymmet accentuerar ytterligare behovet av sådana prioriteringar. Sverige har som ett litet land behov av att koncentrera de statliga satsningarna till ett fåtal möjliga framtidsbranscher. S Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 10. Biluga 7
Därför måste enligt RRYs uppfattning förslagen angående havsteknik vägas mot andra insatsområden med motsvarande mälsättning, t.ex. energlomrädet. Insatser riktade mot havsresursområdet bör därvid bedömas mot överordnade samhällsmäl, som industriell tillväxt, exportökning etc. I sammanhanget mäste enligt RRV hänsyn tas till faktorer av typen branschutveckling, utländska satsningar, marknadsförutsättningar, hemmamarknad, förekomst av referensanläggningar etc. Organisationen av en framtida statlig satsning inom havsresursomrädet måste också, enligt RRVs upp-
fattning, bedömas mot bakgrund av de befintliga sektormyndigheter som
på olika sätt berörs av eller kan rikta sina insatser mot havsresursområdet. En beskrivning och analys av denna myndighetsstruktur saknas i DSHs kartläggning menar verket.
Askölaboratoriet stöder DSHs förslag om övergripande program till
väsentliga delar. Laboratoriet vill emellertid starkt varna för en överskattning av de ekonomiska och personella vinster som kan frammanas vid användning av begreppen samordning” och ”effektivisering”. För det första är en livaktig och produktiv forskning av nöden mängfaldig anser laboratoriet. Endast en prövning av en uppsjö idéer, genererade av fritt arbetande forskare, kan ge den nödvändiga framförhållning på forskningsplanet som samhällets resursutnyttjunde kräver. För det andra är det naturvetenskapliga området som helhet så svältfött att en samordning och
effektivisering snarare förutsätter ett substantiellt tillskott än ger nägra
reella vinster.
Institutionen för jord- och bergmekanik vid KTII stöder i huvudsak de av utredningen prioriterade programområden och är intresserad att medverka i flera av de föreslagna utvecklingsprojekten.
Högskolan i Kalmar betonar att många insatser i de olika programmen kan förverkligas med deltagande ej enbart av de stora institutionerna och organisationerna utan även av de många mindre enheter som byggts upp med kompetens inom vissa sektorer av programmen. Högskolan i Kalmar är för sin del beredd att ställa sina kunskaper och erfarenheter inom utbildning och fältundersökning till förfogande. Detta gäller inorn sjöfart, miljöskydd. miljökontrotl och naturresursplanering.
Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå universitet framhäller att DSHs förslag skall ses som ett första försök tll en mer
övergripande samordning av svensk havsresursverksamhet. Fakultets-
nämnden finner vidare att utredningens utgångspunkter varit riktiga och
prioriteringarna I stort sett välfunna, åtminstone I nuvarande stadium av
utvecklingen.
Generaltullstyrelsen har inget att erinra mot den förslagna prioriteringen men vill understryka det angelägna i att behovet av ätgärder för utvecklingen av miljöskydd avseende oljeutsläpp från fartyg tillgodoses även efter det att TOBOS 85-programmet avslutats. Därutöver. framhåller styrelsen, är det nödvändigt att initiera ett utvecklingsprogram för metoder och teknik för bekämpning av kemikalicutskipp till havs.
SIND anser att förslaget är relativt svårfångat. Programförslagen mynnar i Nertalet fall ut i förslag om fortsatt målinriktat programarbete. Dess-
utom redovisas speciella utredningar och förslag rörande effektivisering och förstärkning av naturvetenskaplig havsforskning, havsindustriell kompetensutveckling och samordning. Denna inriktning utgör säledes. anser SIND. skärningar över flera programområden. Vidare menar SIND att det
finns risk för att de av DSH föreslagna massiva insatserna på forskning och
teknisk utveckling gör att nödvändiga marknadssatsningar inte uppmärksammas i erforderlig utsträckning. Samordningen och kontinuiteten mellan forskning, utveckling och marknadsföring är av stor, och i liknande sam-
manhang ofta förbisedd. betydelse.
SGU finner det angeläget att ett övergripande maringeologiskt program avseende i första hand den svenska kontinentalsockeln utarbetas. Ett sådant program. som saknas i det aktuella förslaget, måste enligt SGUs uppfattning ingå som en viktig del i ett rationellt havsresursprogram. Vid utarbetandet och genomförandet av maringeologiska prov har SGU cen central roll. SGU är beredd att ta initiativ till samt medverka till såväl utformning som genomförande av ett sådant program.
STU anser att programförslagen är alltför oprecisa i nuvarande form. Genom en prioritering mellan och avgränsning av programomrädena hade kanske ett färre antal program kunnat utarbetas men med en högre grad av konkretisering. Denna brist och avsaknaden av kostnadsuppskattningar för anförda stödbehov omöjliggör en avvägning säväl mellan programumrådena som inom respektive program. Programförslagen är vidare alltför centrerade kring aktiviteter som avses initieras via statliga stödåtgärder, men där närmare analys saknas beträffande de svenska förutsättningarna tekniskt och marknadsmässigt. Enligt STUs uppfattning bör programmen i första hand stimulera och komplettera en av näringslivet prioriterad utvecklingslinje.
SSPA anser att, av de områden DSH behandlat, statens insatser för att främja utvecklingen inom svensk havsteknik i första hand bör prioriteras ull:
—- offshoreteknik,
— arktisk teknik, samt — undervattensteknik.
Inom dessa områden, påpekar SSPA, pågår etter finns konkreta förslag
till forsknings- och utvecklingsprojekt.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser följande områden vara mest angelägna att bearbeta vidare: — kustplanering med därtill knutet inventerings- och sammanställningsar-
bete, — naturvetenskaplig forskning samt utforskning och tillstandskontroll av
havet, — vättenbruk,
— utvinning av mineral från havet, — offshoreteknik/arktisk teknik.
Skellefteå kommun instämmer i valet av prioriterade områden och framhåller att det är väsentligt att det parallellt med forskningsverksamheten drivs verksamheter med praktisk industriell inriktning.
Göteborgs och Bohus läns landsting föreslär att det under rådande
statsfinansiella omständigheter vore mera realistiskt att koncentrera resur-
serna på ett färre antal områden, t. ex.: — industriell kompetensutveckling och finansiering av utvecklingsprojekt.
— undervattensteknik, — vattenbruk.
IVA framhåller att det är av stort värde att man lyft fram områden som arktisk teknik, utbildning, riskkapital och forskningsfinansiering. Dessa och andra områden är av stor betydelse när det gäller att stödja svensk
satsning på havsteknik och utnyttjande av havets resurser. Ett mycket
viktigt område är skapandet av referensanläggningar för svensk industri vilka kan tjäna som exempel och argument vid exportinriktad försäljning.
IVAs åsikt är att staten här har en särskild uppgift som kompetent teknikupphandlare, inte minst för försvarets behov.
Swedocean anser att urvalet av de 14 progrumområden som på kort och
medellång sikt bör prioriteras är riktigt. Det bör dock framhällas att de mer
utpräglat havsindustriella och exportberoende programmen till stor del
överlappar varandra. Det definitiva urvalet av dessa bör enligt Swedocean
styras av det svenska näringslivets bedömningar av produkt- och marknadsstrategi.
Sveriges Exportråd finner att programmen är mycket allmänt hållna och tyvärr saknar den konkretiseringsgrad och marknadsanpassning som erfordras för att programmen I sig skulle utgöra en stimulans till industriella
aktiviteter. En annan brist ser Exporträdet i att inga kostnadsuppskatt-
ningar finns redovisade för de skilda programmets genomförande, vilket
medför att viktigt underlag saknas för prioritering såväl mellan program-
men som inom desamma.
LO anser att DSH gått fram med stor försiktighet när det gäller att föreslå målsättningar och ange önskvärda myndighetsförändringar. Det är
inte sällan vagt formulerade mål som föreslås: oftast, men inte alltid, utan beräkningar av vad antydda projekt och verksamheter skulle kosta.
Föreningen för samhällsplanering är beredd att medverka vid semina-
rier och som remissinstans vid det fortsatta arbetet med havsresursplane-
ring.
69 Prop. 1983/84: 10
3¶Förslag
3.1 Program
311 Kustplanering
DSH föreslår följande mäl för verksamheten inom kustplaneringspro-
grammet:
= att utveckla metoder och former för havsresursfrågornas behandling i
den fysiska planeringen och att genomföra erforderliga kompletteringar
eller ändringar i befintliga regelsystem och administrativa rutiner, = att samordna insamling och bearbetning av kunskaper och erfarenheter
som rör resurshållningen i kust- och havsområdena för att ge statsmak-
terna möjlighet att följa utvecklingen, och = att få till ständ fortlöpande analyser av de problem och frågor som rör
havsresursernas nyttjande och skydd samt mot bakgrund därav redovi-
sa överväganden och behov av åtgärder med avseende på långsiktig
hushållning av havsresurserna.
För att uppnå kustplaneringens mål föreslår DSH att ett antal studier eller projekt inom två programområden successivt genomförs. Det gäller dels utveckling av metoder och former för fysisk planering i kustvatten och
havsområden, dels utveckling av system för kunskapsuppbyggnaden i svenska kust- och havsområden. Studier inom de båda programområdena har i några delar redan påbörjats i och med den försöksverksamhet som
bedrivs i Göteborgs och Bohus län. Malmöhus län och Södermanlands län. DSH avser att i samråd med andra myndigheter vid försöksverksamhetens slut utvärdera denna och till regeringen lämna förslag till metoder och former för en med landplaneringen så långt möjligt integrerad kust- och havsområdesplanering. Vidare skall förslag lämnas till erforderliga ändringar i prövningssystem och ansvarsförhållanden. |
Av de remissinstanser som yttrat sig om programmet stöder de flesta
förslaget, däribland SMHI. matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå universitet, högskolan i Kalmar, Göteborgs universi-
tet, generaltullstyrelsen, statens planverk, LMV, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands. Kalmar. Göteborgs och Bohus län och Gävleborgs län. Österåkers, Norrköpings, Valdemarsviks, Västerviks,
Lomma, Halmstads, Göteborgs och Tjörns kommuner, Föreningen för
samhällsplanering samt Sveriges fiskares riksförbund.
Länsstyrelsen i Hallands län kriviserar förslaget p. g. a. att havsplanering alltför mycket likställs med landplanering.
Nynäshamns kommun reagerar mot att ansvaret för planeringen av kust-
och havsområdena åläggs kommunerna innan gränser för olika myndigheters ansvarsområden finns.
Oxelösunds och Mörbylångas kommuner är positiva till förslaget men
framhåller att kommunernas personella och ekonomiska resurser år myc-
ket begränsade vad gäller aktivt deltagande i kustplaneringen.
Remissinstansernas kommentarer
ÖB framhåller att betydande intressekollisioner kan uppstå vid kustpla-
nering. om inte militärpolitiska aspekter vägs in redan från början i det kommande arbetet.
SMHI stöder programförslaget rörande ett planlagt utnyttjande av våra
kustområden. SMHI har i ett stort antal år medverkat som sakkunnig i mål
rörande alternativ användning av vattenområden. SMHI har också stor erfarenhet vad gäller att förutsäga och undersöka effekterna av olika
förmer av påverkan på ett kustområde, speciellt från kylvattenutnyttjande,
konstruktioner och föroreningsutsläpp. Vad gäller ADB-teknikens utnyttjande i kunskapsförsörjningen vill SMHI påminna om den uppbyggnad av
svenskt vattenarkiv. vilket även skall omfatta havsdata. som pågår inom institutet. Det är SMHIs uppfattning att det råder stor brist på kunskap om
våra kustområden. Det fortsatta programarbetet måste kompletteras med en plan för metodiska undersökningar av viktigare kustområden. Att endast inrikta sig på insamlande och samordning av befintlig kunskap kommer inte att ge det planeringsinstrument som eftersträvas enligt programförslaget anser SMHI.
Askölaboratoriet understryker starkt DSHs äsikt att planering av havsområden i mänga avseenden är jämförbar med planering av markområden på lokal. regional och central nivå. Den är ingen sektorfråga och bör inte
heller ses som en för kust- och havsområden specifik planeringsform.
Däremot framför laboratoriet en allvarlig. principiell invändning mot den pågäende försöksverksamheten med kustplanering. Enligt laboratoriet omfattar en stor del av arbetet kartläggning av befintliga fysiska och biologiska resurser av exploaterande verksamhet och dennas eventuella effekt på
nivåerna av fysiska, kemiska och biologiska variabler. En analys av hur
kustområdet som helhet fungerar förespråkas inte. varför svårfängade
processer som primärproduktion. omsättning av alg- och fiskbiomassa,
havsbottnens syreförbrukning ej behandlas. Det är laboratoriets bestämda äsikt att den i anvisningarna förespråkade geografisk-statiska bilden aldrig kan ge en riktig uppfattning om kustekosystemets tolerans och bärighet och reaktionen på ett långsiktigt naturresursutnyttjunde. Härtill erfordras enligt laboratoriet dynamiska analysinstrument som inför en udsdimension i applicerandet på en ekologiskt korrekt beskrivning av området.
Biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden vid Lunds universitet framhåller att det är utomordentligt viktigt att man snarast gör en översiktlig kustplanering och senare en detaljplanering. där olika intressen vägs
mot varandra. För detta mäste emellertid enligt sektionsnämnden gemen-
samma normer för biologisk. hydrografisk. geografisk och geologisk karakterisering och dokumentation skapas. Detta bör initieras av DSH anser sektionsnämnden.
Kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet upplyser om att flera examensarbeten inom institutionen gjorts inom ämnesområdet kustplanering samt att flera forskningsprojekt berör detta program.
SNV anser att de projekt i kustplaneringsprogrammet som har nära anknytning till fysisk planering bör på central nivå ledas av statens planverk. Att samordna uppföljningen av verksamheten regionalt görs bäst av länsstyrelserna. Enligt verkets mening bör man dock undvika en allmän
kustplanering och i stället använda resurserna inom områden där efterfrä-
gan finns eller klart kan förutses.
LMV framhåller att för en mer detaljerad redovisning av havsresursdata är den koordinatsatta Sverigekartan inte tillräcklig. Verket undersöker därför f.n. möjligheterna att snabbt ta fram en digitalt lagrad länskarta. LMV avser att som försöksområde bl.a. välja Kristianstads och Malmöhus län. Ett sådant arbete syns även väl sammanfalla med det i rapporten föreslagna försöket i Malmöhus län med ADB-behandling av havsresursdata.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att en förutsättning för att en kommunal fysisk plan skall kunna utgöra ett samlat underlag för vattenområdenas disponering och vara vägledande vid enskilda beslut är att plane-
ringen bedrivs i samarbete över kommungränserna. Länsstyrelsen vill även framhålla vikten av att erfarenheterna från den pågående försöksplaneringen i vissa län sprids till övriga av kustplanering berörda län. Även
länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att kustplaneringen bör göras sektorsövergripande samt att det syns naturligt att länsstyrelserna ges en aktiv
roll i planeringen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att kustplaneringen bör — som
DSAH föreslår — genomföras med kommunerna som huvudmän. Staten bör medverka genom råd- och kunskapsförmedling från central och regional nivå samt genom samordningsåtgärder inom ramen för länsstyrelsernas allmänna samordningsansvar.
Länsstyrelsen i Kalmar län finner det lämpligt att — som rapporten föreslår — ansvaret för genomförandet av planläggningen ligger på kommu-
nerna med länsstyrelsen som samordnande instans mellan kommunerna. Vidare anser länsstyrelsen att kustplaneringen bör göras rullande så att
tenområden kontinuerligt kan föras in.
Länsstyrelsen i Gotlands län vill understryka att utvecklandet av plane-
ringsformer för kustnära områden ("inomskärs") sannolikt skiljer sig från samma utvecklingsarbete i uthavsområden. Själva förutsättningarna, ka-
raktären hos det medium man planerar för, är så dåligt känt att det närmast i tiden ligger ett kunskapsinsamlande om hur de havsområden vi skall planera för är uppbyggda, vad de innehåller samt hur de reagerar för olika form av päverkan. Dessutom syns dynamiken i dessa marina system vara sådan att en geografisk-statisk bild av planläggningen aldrig kan ge ett tillräckligt underlag för ett långsiktigt naturresursutnyttjande.
2 Prop. 1983/84: 10
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den försöksverksamhet med kustplanering som bedrivs i bl.a. Malmöhus län bör kunna bidra till att den fysiska planeringen för havsområdena ska kunna utvecklas. De vunna erfarenheterna tyder på att de planeringsmetoder som hittills utnyttjats på land till stora delar bör kunna läggas till grund även för havsplanering.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län förefaller det rimligt att plane-
ringen till en början hellre inriktar sig mot att ge en god beslutsberedskap
än att innehålla beslut. Vidare framhåller länsstyrelsen att ansvarsfördelningar mellan kommunala och regionala myndigheter bör klargöras, vilket
eventuellt kan ske i samband med förslaget till ny plan- och bygglag (PBL).
Halmstads kommun framhåller att det åtminstone på kortare sikt finns stora havsområden vid våra kuster som ej berörs av skilda nyttjandeintressen. Det finns därför ingen anledning att kräva en generell planmässig bedömning överallt. Planeringsinsatserna bör koncentreras till områden, vilka efter inventering befunnits vara intressanta för olika verksamheter.
Tjörns kommun vill understryka de synpunkter som framförs av DSH beträffande kust- och vattenplanering och härvid särskilt framhålla att
kommunerna självklart bör åläggas att ansvara för denna planering.
Svenska kommunförbundet tillstyrker DSHSs förslag att en planering av våra kustområden bör utvecklas inom ramen för kommunernas fysiska
planering och att resultatet bör vara vägledande för kustvattnens och
havsresursernas nyttjande och skydd. Av flera anledningar anser förbundet dock det vara för tidigt att peka ut ett kommunalt ansvar för genomförandet av planeringen. Planeringen måste enligt förbundet vara frivillig och
ett kommunalt ansvarstagande för den måste utgå ifrån lokala planeringsbehov samt kommunens resurser och kompetens.
Sydvästra Skånes kommunalförbund påpekar att interkommunala sam-
arbetsformer betr. kustplanering bör utvecklas i de regioner som inte redan har sådana. I Öregrundsregionen måste havsfrågorna dessutom enligt för-
bundet samordnas med Danmark.
Innan man på allvar kan ta upp frågan om metoder och former för kustoch havsresursernas behandling i den fysiska planeringen behövs enligt Kvarkenrådets uppfattning betydande forsknings- och inventeringsinsatser kring hur stora resurserna är, vilka anspråk som kan tänkas finnas och
vilka problem som finns. Eftersom fastställda kommungränser till havs
inte finns är det motiverat att samarbeta mellan kommunerna. Likaså krävs samarbete mellan kommuner och myndigheter beträffande myndigheternas stöd till kommunerna i deras ansvar för den fysiska planeringen av havsområdena. För Kvarkenregionen är det dessutom särskilt viktigt att berörda parter i kustplaneringen beaktar de möjligheter till samarbete och samråd som den nordiska konventionen om gränskommunalt samarbete ger i bl.a. planeringsfrågor menar rådet.
3.1.2 Utforskning och tillståndskontroll av havet
DSH föreslår: — att en samordningsgrupp inrättas för svensk tillståndskontrolt. Gruppen
skall senast år 1984, inför arbetet med 1984 års forskningspolitiska
proposition. lägga fram det beslutsunderlag som erfordras för en pro-
gramutveckling och åtgärdsbeskrivning inom tillständskontrollens om-
råde. Innehållet i ett sådant program bör behandla frågor om vilka
marina forskningsområden som skall prioriteras. hur dessa försknings-
områden kan finansieras fortsättningsvis och vem som skall ansvara för
programområdet. Programmet bör inrymma större. flervetenskapliga
projekt som även har till syfte att effektivisera samverkan mellan berör-
da forskningsorgan och myndigheter. Mot bakgrund av erfarenheter
som vinns under arbetes gång bör även möjligheter till organisatoriska
förbättringar av forskningsverksamheten tas upp till behandting.
Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan är en klär majoritet positiv till förslaget. bl.a. SIDA. ÖB. SMHI. Askölaboratoriet. fakultetsnämnden vid matematik-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet. matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet. fiskeristyrelsen. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala. Östergötlands, Kalmar. Gotlands och Västernorrlands län. Lomma, Sundsvalls och Umeå kommuner. KVA. SACO/ISR samt Sveriges fiskares riksförbund.
Remissinstänsernus kommentarer
SIDA understryker vikten av att i internationellt sammanhang aktivt delta och medverka för ett balanserat utnyttjande och solidariskt värnande av jordens havsresurser. Nationella strategier är nödvändiga men dessa löser inte regionala problem, än mindre globala. Sverige har ett vidsträckt erkännande som föregångsland vad avser internationetla samarbetsformer.
Det finns all anledning att bevara denna bild av Sverige. SIDA stöder
DSHs förslag att en samordningsgrupp inrättas för svensk utforskning och tillståndskontroll av havet.
SMHI anser att det genom att följa intentionerna i DSHs förslag finns möjlighet till förbättring av nuvarande system utan ökning av driftskostnaderna. SMHI är berett att aktivt delta i det föreslagna programarbetet.
Askölaboratoriet ser med tillfredsställelse inrättandet av en samordningsgrupp med föreslagna riktlinjer. Det är mycket angeläget att övervak-
ningsmetodiken samordnas och för de svenska havsområdena föreligger
redan ett väl fungerande program vad gäller havsbottens tillstånd. inom
SNVs program för miljöövervakning (PMK). Detta bör byggas ut att omfatta även den fria vattenmassan, kompletteras och samordnas med mätningar av tillflödet till havet från såväl atmosfär som land. Mätningarna
mäste ha rätt noggrannhet, tids- och rumsupplösning för att kunna användas såväl i tillståndskontroll som grundforskning menar laboratoriet.
Fakultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet instämmer I DSHs stuationsbeskrivning av svensk tillständskontroll och delar också delegationens synpunkter på moiligheterna till svensk teknik- och kunskapsexport inom miljöområdet. Beträffande malsättningen ser fakultetsnämnden med tullfredsställelse att objektivitetsfragorna ställs i förgrunden och betraktar förslaget till modell för en styrgrupp som mycket positivt. Fakultetsnämnden anser vidare att de marinbjölogiska stationerna är synnerligen lampliga för utförandet av till-
ständskoöntrotler. Personella och materiella resurser finns på plats och
erhållna data kan integreras med dagliga fältobservationer och forskningsresultat.
Fiskeristyrelsen framhåller att DSHs förslag att en samordningsgrupp
inrättas för svensk utforskning och ullständskontroll av havet har koppling vill förslaget om en samordningsgrupp för havsforskning. Fiskeristyrelsen biträder båda förslagen och anser att det bör finnas en företrädare för styrelsen i resp. grupp. SNV anser alt programförslaget till övervägande del handlar om övervakning av havsmiljön. i någon mån också om tillämpad forskning. medan mycket litet sägs om grundforskningen. Vad gäller DSHs program för övervakning av havsmiljön så täcker programmet för miljökvalitet (PMK) och samordnad recipientkontroll (SRK) i dag stora delar av detta. De bitar som faller utanför är framför allt vad som rör havets fysiska miljö såsom vattenstånd. våghöjd, strömmar, issituation m. m. samt dessutom fiskeuttag och fiskbeståndsuppskattningar. Det är möjligt. anser verket, att vinster kan göras genom att inordna även dessa bitar i ett större program för övervakning av havsmiljön. Länsstyrelsen i Stockholms tän ställer sig bakom givna måltormuleringar
och förslag till hur utforskning och kontroll av tillståndet i havet skall
kunna planeras. Länsstyrelsen bedömer att det samlade kunnandet inom detta område är stort inom landet och mycken erfarenhet vad gäller parameterval, mätfrekvens, kvalitet på mätmetod ctc.. finns att hämta bl. a. inom PMK, ytkemiska nätet samt mätningar av atmosfäriskt nedfall. Beträffande mera lokal kontroll av tillståndet utgör den recipientkontroll som regleras med miljöskyddslagen ett omfattande kunskapsunderlag, päpekar länsstyrelsen. KVA ser med gillande DSHs avsikt att via en samordningsgrupp undersöka möjligheterna till samordning och effektivisering av existerande kontrollprogram, bl. a. recipientkontrollerna och programmet för övervakning
av miljökvalitet. Akademien vill starkt framhålla vikten av att varje form
av tillståndskontroll ständigt konfronteras med framstegen inorn forskningsområdet för att tillgodose nödvändig förnyelse i metodik och kontrollobjekt.
3.1.3 Vattenbruk Se bil. 7 s. 105 ff.
214 Arktisk teknik
DSH föreslår att ett program för arktisk teknik upprättas av DSH och STU i samråd med berörda intressenter och att resurser avsätts oll stöd för utveckling av kompetens i arktisk teknik inom enskilda företag. forskningsorgan och myndigheter.
Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan är flertalet positiva till förslaget. bl.a. sjöfartsverket. SMHI. högskolan i Luleå. generaltullstyrelsen. SSPA-FRN. länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län. Västernorrlands och Norrbottens län. Sveriges Exportråd. Härnösands kommun. Sveriges Industriförbund samt Swedocean.
Fiskeristyrelsen anser det tveksamt om Sverige bör satsa så mycket på verksamhet i Arktis när mänga verksamheter pågår inom landet utan att ullräckliga medel finns.
STU delar inte DSHs bedömning att programmet arktsk teknik f.n. bör prioriteras.
Remissinstansernas kommentarer
Sjöfartsverket framhåller det nationella värdet av insatsomradet arktisk teknik. Sjöfartsverkets kompetens kan här tillvaratas med lång erfarenhet av vintersjöfart. samarbete med varv om ny isbrytare. arbete i svenskfinska styrelsen för vintersjöfartsförskning m. m.
STU påpekar att styrelsen under flera år följt utvecklingen i de arktiska
områdena. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats olje- och gasverk-
samheten I kanadensiska Arktis. Under år 1982 lät STU genomföra två
teknisk/ekonomiska studier avseende kanadensisk offshoreverksamhet. Med utgångspunkt från detta underlag arrangerades ett Arktis-seminarium i december 1982 med representanter främst från svensk industri men även från forskningsinstitutioner. Från ovanstaende utgängspunkter konstaterar STU att den arktiska marknaden eventuellt kan komma att bli av intresse för svensk industri. men att mycket stor osäkerhet råder beträffande
tidpunkten för marknadens tillkomst. Industrin förefaller ännu inte planera
för engagemang i FoU-projekt med arktisk anknytning. med undantag för ett fåtal företag. Representanter från industrin har däremot framfört ett behov av grundläggande forskning kring arktiska problem dock under förutsättning att nya statliga medel ställs till förfogande. Omprioritering av
nuvarande insatser är ej önskvärd. Någon konkretisering av forskningsprojekt har STU ej erhållit från industrirepresentanterna.
SMHI anser att av de få geografiska områden som idag går mot en växande internationell ekonomisk betydelse torde Arktis vara det där Sverige redan från början har goda möjligheter att hävda sig. Tillväxten tycks också vad gäller tidpunkt och hastighet möjliggöra en genomtänkt policy och välplanerad insats. För att utnyttja Sveriges möjligheter bör planering och uppbyggnad av resurser påbörjas utan dröjsmål. SMHI konstaterar att sjöfartsverkets, marinens och SMHIs stora kunskaper vad
gäller vinternavigation resp. havsiskunskap saknas i DSHs lista över svensk kompetens avseende arkuska förhållanden.
Högskolan i Luleå konstaterar att DSH gör en uppdelning på olika typer av arktisk teknik. Högskolan menar att man inte kategoriskt kan göra stora skillnader mellan arktisk/icke arktisk teknik. Likaså ej heller mellan ordinär/anpassad/specielt teknik. Problemen kring utvinning av olja/gas/mineraler i områdena kring polerna kommer i gradvis tempererade-subarktiskaarktiska områden. Att göra skarpa skillnader mellan olika omräden utan vidhängande klara definitioner, kan bidra till att man glömmer bort vissa problemområden. Högskolan framhåller även att den forskning som bedrivs inom högskolan har stora uillämpningsområden inom programmet urktisk teknik.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att när det gäller utvecklingen av det nva forskningsområdet arktisk teknik bör de resurser som Norrbotten kan erbjuda vara av stor betydelse. Utöver högskolans i Luleå möjligheter. där en hel del forsknings- och utvecklingsverksamhet med direkt tillämpning på området redan i dag är igång. borde Bottenviken i sig utgöra ett utomordentligt intressant område genom de klimatologiska förutsättningarna med 5-6 månaders isläggning etc.
Sveriges Exportråds uppfattning är att, vad gäller arktisk teknik. den kanadensiska ostkustmarknaden. parallellt med marknaden i norra Nordsjön. bör priorHteras framför insatser riktade mot de arktiska områdena i Kanada.
Sveriges Industriförbund bedömer att Sveriges deltagande i utforskningen av Arktis och Antarktis är en angelägen fråga lämplig för DSH att utreda tillsammans med berörda organ.
Swedocean anför som intressant objekt för statlig upphandling ett multidisciplinärt forskningsfartyg, eventuellt försett med kraftig isförstärkning för användning i Arktis. Vidare föreslår Swedocean att medel reserveras för forskarutbyte och forskarsamverkan med utlandet, vari speciellt den arktiska havsforskningen bör ingå.
3.1.5 Undervattensteknik
DSH föreslär:
—- att ett program för undervattensteknik upprättas av DSH i samarbete
med STU och andra berörda intressenter, och — att frågan om utbildning av yrkesdykare för den civila sektorn utreds av
DSH och marinen i samråd med berörda intressenter.
Av de remissinstanser som avgett synpunkter är de flesta helt eller delvis positiva till förslaget. bl.a. FOA. sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, STU, SSPA, länsstyrelsen i Blekinge län. Sveriges Exportråd samt utvecklingsfonden i Blekinge län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att DSH tyvärr inte redovisar konkreta förslag ull samrådsgrupper.
Remissinstansernas kommentarer
FOA anser att DSH med rätta sätter betydelsen av en adekvat dykeriutbildning högt. FOA menar dock att DSH föga beaktat forskningen inom navalmedicin/dykerifysiologi samt bioteknologi (man - maskininteraktion) i förening med dykeri, vilken FOA anser vara av hög prioritet och som gärna bör drivas i anknytning till den mera avancerade dykeriutbildningen för t.ex. dykeri på stora djup. Andra grenar av undervattenstekniken. som
delvis förbisetts i utredningen, är säkerhetsfrågor samt teknik för inspek-
tion och underhåll av offshoreanläggningar, påpekar FOA.
Fiskeristyrelsen anser att så gott som ingenting har nämnts om havsteknikens betydelse för fiskeriforskningen eller för havsforskningen i allmänhet. Här borde enligt styrelsen ha nämnts behovet av olika slags fiskeredskap, instrument för ekointegrering, dykningsutrustning, utrustning för undervattensfotografering, forskningsubåtar m. m.
Generaltullstyrelsen delar DSHs åsikt att en statlig myndighet bör vara ansvarig för säkerhet vid dykning och utbildning av yrkesdykare.
STU instämmer I DSHs bedömning avseende betydelsen av det undervaättenstekniska området och att svensk industri och forskningsinstitutioner kan göra ytterligare landvinningar på detta marknadssegment. Med utgångspunkt i denna värdering har STU under fera är prioriterat FoU-
projekt inom detta teknikområde. STU konstaterar att så gott som samtliga
angivna projekt i DSHs program erhållit stöd från STU. Enligt STUs
mening bildar de skilda undervattenstekniska kompetenserna en intressant
stomme för en gemensam svensk teknikprofil med god exportpotential. STU avser även fortsättningsvis prioritera undervattensteknik. I samarbete med Sveriges Exportråd har preliminära planer framtagits för gemensamma aktioner inom området.
Sveriges Exportråd anser att det finns växande behov av säkrare och kostnadseffektivare produkter/tjänster för inspektion och arbete under vattnet. Ett flertal svenska komponent- och delsystemtillverkare finns redan etablerade på den inhemska och internationella marknaden. Det
torde således enligt Exportrådets mening finnas en god grund för ett
gemensamt svenskt agerande, där den samlade svenska kompetensprofilen presenteras för relevanta operatörer på den undervattenstekniska markna-
den. Preliminär planering för sådana aktioner har igångsatts inom Exporträdet.
3.1.6 Teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet
DSHs förslag:
Vad beträffar fjärranalysteknik avser DSH att ta upp en diskussion med DFR och andra berörda myndigheter för att formulera ett förslag till program för svensk marin fjärranalys.
Vad beträffar punktmätningar föreslår DSH avi medel tilldelas delegationen för att tillsammans med STU vidareutveckla och imitiera arbetet med punktmätningar.
Vad beträffar prospektering med seismiska metoder föreslår DSH att den inom ramen för FÖA-STUS havstekniska program anskaffade mätoch registreringsutrustningen kompletteras för att i full skala demonstrera den praktiska ullampbarheten hos en ny metod som innebär att en seismisk undersökning ses som ett system där planering. matning och analys integreras.
Vad beträffar spaning och sökning under vatten föreslår DSH av ett program upprättas av DSH i; samarbete med marinen. STU och andra berörda intressenter.
Vad beträffar sjömatningsteknik förestår DSH av ett försök, som helt ägnas det civila behovet av att studera hur laserbatymetritekniken skall kunna inpassas komplementärt till gängse lodningsmetoder, genomförs av FOA och sjöfartsverket i samverkan. Försöket skall enligt förslaget göras dels i det väl inmaätta området vid Fitång i Stockholms skärgärd, dels i ett
område som ar däligt sjömåätt.
Av de remissinstanser som har lämnat synpunkter på förslagen är bl. a. FOA, SMHI, matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå universitet, generaliullstyrelsen, EMV, DER samt Lomma kommun huvudsakligen positiva.
Sjöfartsverket anmärker att den positiva beskrivningen av försöksverksamheten med laserbatymetri kan väcka förhoppningar som sedan inte infrias.
Fiskeristyrelsen framhåller att beskrivningen av fjärranalysteknik och punktmåtningar åtskilligt brister i realism.
Remissinstansernas kommentarer
FOA påpekar att en förbättrad teknik för utforskning och tllständskontroll av havet I många fall även har försvarsintresse. FOA förestår därför, med tanke på en eventuell exploatering av sådan teknik, att en grupp verkande inom ramen för DSHs programarbete på området fär inventera och värdera inom landet utvecklad instrumentteknik. Det gäller instrument för mätning av tillståndsparametrar i både vatten- och ismiljö. En sädan undersökning kan, enligt FOA, inbegripas i den av DSH föreslagna målsättningen för fortsatt programarbete.
Sjöfartsverket framhåller att det inom offshoretekniken finns och ut-
vecklas hjälpmedel som är intressanta för en effektiv sjökartläggning.
Nuvarande resurser som ställs ull sjökartläggningens förfogande räcker ej till för ett önskvärt studium av möjliga utvecklingsprojekt för den hydrografiska verksamheten. Verket knyter därför stora förhoppningar till det samarbete som nu startats mellan DSH, marinen, STU och andra berörda intressenter rörande spaning och sökning under vatten.
SMHI anser att det, för att förbättra och i vissa avseenden rationalisera svensk havsutforskning och havsövervakning, är angeläget att i högre grad utnyttja och lära sig utnyttja de utvecklingsmöjligheter som befinthga och
planerade satellitsystem erbjuder. På sikt finns sannolikt stora vinster att
hämta I förbättrad och effektiviserad övervakning och undersökning av
havet. SMHI är såsom central förvaltningsmyndighet inom occanografin berett att bidra med kompetens och, om särskilda medel stalls ull förfogande. att också driva ett svenskt marint program för operativt utnyttjunde av rymd- och övrig fjärranalysteknik. På SMHI pågär redan egen fjärranalysverksamhet inom metcorologi, hydrologi och oceanografi. Fjärranalysmätningar mäste oftast också kompletteras med mätningar direkt i havet. vilket tillhör SMHIs traditionella verksamhet. Dessutom har SMHI utvecklat och har under uppbyggnad ett automatstationssystem utmed Svertges kust, vilket system är väl anpassat ull att samverka med de automatiska fjärranalyssystemen framhåller SMHI.
Tekniska högskolan i TCuand menar at det inte finns för få data som beskriver olika parametrars variation I svenska vatter, utan snarare tvärtom. En osäkerhet om de styrande processerna och tillgången ull avancerade instrument gör att forskare ofta. som en säkerhet, mäter för många parametrar och i fler punkter än nödvändigt, varvid den viktigaste informa-
tionen riskerar att drunkna i den övriga. För att bättre kunna planera
insatserna krävs en ökad satsning på grundläggande kunskaper om och simulering av de styrande processerna anser högskolan.
Kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs universitet meddetar att den kan bidra med geografisk kompetens vid exempelvis utformandet av underlagsmaterial och behandling av mätdata ur ett rumsligt perspektiv.
Fiskeristyrelsen tycker att DSHs beskrivning av fjärranalystekniken brister ätskilligt i realism. Päståendet att möjligheter finns att med denna teknik upptäcka fiskstim och bedöma storleken på fiskbeståndet gäller inte beständsuppskattningar på större djup. Intransport av fiskägg och larver till kustnära trakter kan såvitt är känt för styrelsen inte beräknas enbart med hjälp av studier av strömmar och blandningsfenomen. Det låter sig
helt enkelt inte göras utan kännedom om fiskbeständens storlek och repro-
duktionsförmåga. Samma brister vidläder, enligt styrelsen, DSHs beskrivning av punktmätningar, när det gäller omläggning från manuella mätningar till automatiska enheter. Automatisk registrering kan givetvis göras redan i dag beträffande fysikaliska parametrar. I fråga om kemiska para-
metrar är automatisk registrering nu och åtminstone på mättlig sikt möjlig endast i undantagsfall, om korrekta resultat eftersträvas. Vad gäller biologiska observationer i de former vi känner dem i dag är tekniken knappast
alls användbar. Automatiska stationer får därför, enligt styrelsen, ses som ett komplement ull de mera traditionella metoderna. Inte någonstans i världen torde det enligt fiskeristyrelsen pägå någon omstrukturering där man ersätter de traditionella arbetsmetoderna och systemen med automatiska bojsystem för fysikaliska och kemiska observationer.
Generaltullstyrelsen konstaterar att DSH föreslår att fjärranalysverksamhet inom havsomiädet samordnas och samlas på central instans t.ex.
hos ett statligt verk med övergripande ansvar. Styrelsen kan dela denna uppfattning i den man samordningen avser teknikutvecklingen av marin fjärranalys men kan se vissa svarigheter att inom ramen för en enda central organisation samla ansvaret för den ullämpade, operativa användningen av marina fjärranalysutrustningar. Däremot torde det vara möjligt att begränså antalet sektorsansvariga operativa myndigheter till nägra få. med klart definierade ansvarsområden. För styrelsen ter det sig naturligt och riktigt att det samordnande ansvaret för teknikutvecklingen läggs på DFR som enligt sin instruktion bl. a. har att verka för att olika intressenters verksamhet på rymd- och fjärranalysområdet samordnas. I anslutning till avsnittet om punktmätningar i havet vill styrelsen föreslå att operativt användbara mätinstrument utvecklas för koncentrationsmätning av löskomna kemikaher i vatten. Instrumenten bör lämpligen utformas som mätsonder som kan sänkas ner och avläsas kontinuerligt från fartyg eller helikopter. Generaltullstyrelsen har under ca tio års tid haft ett nära samarbete med Rymdbolaget för utveckling av fjärranalysteknik för havsövervakning. LMV twllstyrker förslaget beträffande sjömätningsteknik angående försöksverksamhet med laserbatymetriteknik. Det finns dock även andra angelägna områden för teknikutveckling rörande sjömätning och sjökartläggning. Detta gäller 1. ex. inom saätellit- och rymdgeodesin, användningen
av digital kartteknik m. fl. områden.
DFR instämmer i DSHs bedömning att det är väsentligt att fjärranalysverksamheten inom havsområdet samordnas också på användarsidan och
så långt som möjligt samlas på en central instans, företrädesvis ett statligt
verk med övergripande ansvar. Detta skulle i betydande utsträckning
underlätta DFRSs arbete.
3.2 Förstudier och inledande arbeten
3.2.1 Kust- och havsfiske
DSH uppdrog hösten 1982 åt institutionen för transportteknik vid CTH
att genomföra en systemanalytisk förstudie av distributions- och konsum-
tionsfrågorna för såväl vildfängad som odlad fisk.
DSH har påbörjat informella överläggningar med fiskeristyrelsen och fiskets organisationer avseende eventuella insatser som kan vara påkallade från delegationens sida. DSH är inte beredd att nu framlägga några förslag avseende svenskt kust- och havsfiske. Remissopinionen är delad vad gäller DSHs förstudie kust- och havsfiske. Positiva till förstudien är bl.a. Askölaboratoriet, länsstyrelsen, fiskenämnden och regionala wtvecklingsfonden i Blekinge län, Valdemarsviks, Karlskrona, Lomma och Sundsvalls kommuner samt Svenska kom-
munförbundet. Några remissinstanser riktar varken positiv eller negativ
kritik mot förstudien utan ger kompletterande synpunkter och förslag. Fiskeristyrelsen anser att för att förstå det svenska yrkesfiskets problem
behövs en mera utförlig beskrivning än vad DSH givit beträffande de under
Fiskenämnden i Östergötlands län anser att fiskefrågorna fått för lite
utrymme samt att det är angeläget att ett övergripande program för kustoch havsfiske utarbetas. Även länsstyrelsen i Kalmar län anser att kustoch havsfisket fått en undanskymd plats i rapporten.
Remissinstansernas kommentarer
Askölaboratoriet delar DSHs uppfattning att det svenska fiskets relativt
ringa del i statsbudgeten till stor del kan utökas genom de strukturföränd-
ringar DSH förestår. Laboratoriet vill emellertid kort kommentera produktionssidan av problemet, dvs. tillgången till ekonomiskt värdefull fisk.
Bedömningarna av tillgången tull fisk har hittills världen över i stort sett
endast grundats på kunskap om fisken själv. I stället för att behandla den som en oskiljbar del av det marina ekosystemet med begränsningar givna av systemets egenskaper har fångstkvoterna satts mot bakgrund av rent statistiska samband inom fångstuppskattningarna. Detta erkänns nu allmänt som ett misslyckande, och mera ekologiskt betingade ansatser som ICES ”Ad hoc Working Group on Multispecies Assessment" börjar slå igenom.
Fiskeristyrelsen konstaterar att Sverige har i värde räknat ett stort importöverskott på fisk och fiskprodukter. En väsentlig förbättring av det
svenska fiskets ekonomi skulle kunna uppnås genom ökad försäljning i
Sverige och på europamarknaden av färsk fisk. För konsumenten är sådan
vara mera begärlig än djupfryst fisk och lockar till ökat antal fiskeinköp. 1
större delen av landet saknas svensk konkurrens med importerad färsk
fisk, och det är möjligt att ta ut ett högre pris än vad den djupfrysta fisken
tål. Färsk fisk är emellertid ett livsmedel som snabbt kan undergå kvali-
tetsförsämring. Skall försäljningen av färsk fisk kunna geografiskt utvidgas
— innebärande att tiden från fångst till försäljning utökas — måste bättre teknik än som finns i dag utvecklas i fråga om beredning, förpackning och
distribution. I DSHs programförslag redogörs för visst utvecklingsarbete
beträffande förpackning och distribution av fisk. Med obruten kylkedja kan uppnås att bakteriehalten i fisken hålls godtagbar i 6-8 dagar. Andra
faktorer som måste beaktas är tendens till lukt- och smakförsämring. vätskeblödning och konsistensförändringar. Som livsmedel är färsk fisk säljbar endast om varan är tilltalande i fråga om utseende, lukt, smak och
konsistens. Framtagande av rätt system för saluföring av färsk fisk är ett
internationellt problem lika aktuellt inom u-ländernas hantverksmässiga
fiske som inom den högmekaniserade fiskerinäringen i i-länderna. En
kraftfull satsning på utvecklingsarbete inom denna sektor skulle kunna främja såväl svensk fiskerinäring som svensk exportindustri menar fiskeristyrelsen.
STU påpekar att styrelsen i skilda sammanhang har deltagit i diskussio- 6 Riksdagen 1983i84.1 saml. Nr 10. Bilaga 7
ner och utredningar avseende behovet av effektivare fiskeredskap. STUs
erfarenhet är att de utvecklingsprojekt som varit aktuella och som i vissa fall stötts av STU kännetecknats av en relativt låg teknisk nivå. Vidare är det STUs erfarenhet att projektplaneringen och projektgenomförandet måste ske i ett mycket nära samarbete med yrkesfiskarna för att fram-
gångsrika resultat skall uppnås. STU vill därför särskilt framhälla vikten av
ett aktivt deltagande från verksamma fiskare vid ett utarbetande av ett
särskilt program för svenskt kust- och havsfiske.
Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar att många av de problem DSH pekar på är gemensamma för yrkesfisket och vattenbruket.
Utvecklingsfonden i Stockholms län framhåller att en utbyggnad av
småskalig lokal fiskberedning bör eftersträvas där vägen från råvara till färdigvara görs så kort som möjligt. Tillräckliga utrymmen för kyllagring bör finnas för att jämna ut säsongsvariationer.
Nordvästra Skånes kommunalförbund anser att bland de åtgärder som
föreslås för att trygga ett bärkraftigt fiske, framstår utvecklingen av det kustnära fisket med fåmansfartyg och kompletterande sysselsättningsformer i form av vattenbruk som särskilt viktiga prioriteringsområden.
Samtidigt måste förutsättningarna i form av reproduktions- och odlingsom-
råden på olika sätt skyddas eller tillskapas.
Tjörns kommun anser, bl. a. med tanke på sysselsättningsläget, att det är
ytterst angeläget att frågorna om det kustnära fisket och vattenbruket
avgörs snabbt och att tillräckliga resurser för att stimulera näringarna
under det nu pågående uppbyggnadsskedet tillskapas. Sveriges fiskares riksförbund konstaterar att DSH avser att tillsammans med fiskeristyrelsen, och bl. a. med utgångspunkt från dess långsiktsplan
för yrkesfisket, överväga behov och inrikting av ett övergripande program
för stöd till svenskt kust- och havsfiske. Förbundet anser att en utredning med fiskeristyrelsens långsiktsplan som utgångspunkt inte är att föredra, eftersom planen gett uttryck för en pessimism som ej är förankrad i sanna bedömningar av det svenska fiskets framtid. Sveriges fiskares riksförbund har hos jordbruksdepartementet begärt en utredning om det svenska fis-
kets framtid. Förbundet föreslår därför att DSH till jordbruksdepartementet framlägger förslag om att i förbundets begärda utredning även ingår ett
övergripande program för stöd till svenskt kust- och havsfiske. Svenska Västkustfiskarnas riksförbund anser att de i programmet omnämnda vågkraftverken kan förorsaka stora olägenheter för fisket dels genom det utrymme vågkraftverken i sig själva tar upp av havsbottarna med brutna fängstområden som följd, dels också genom de kablar som från
dessa kraftverk skall gå in till kusten.
Svenska livsmedelsinstitutet gör följande kommentarer beträffande vattenbruk samt kust- och havsfiske. = För att utvecklingsarbete inom dessa områden skall ge avsedd effekt behövs samordning både inom och mellan områdena.
= Produktions- och avsättningsförhållandena bör bedömas gemensamt för de båda områdena. — De livsmedelsteknologiska aspekterna är i princip desamma för odlad och för vildfångad fisk. Insatser för utveckling av behandlingssätt, processteknik, distributionssystem osv. kan därför ses gemensamt för odlad och vildfångad råvara men måste naturligtvis i båda fallen anpas-
sas till råvarans speciella karaktär. — Behovet av sådan samordnad utveckling är minst lika stort för råvara
från fisket som för råvara från vattenbruk.
— Det samordnande organet, hur det än utformas eller dimensioneras. bör i första hand utnyttja och bygga på den kompetens och erfarenhet som finns vid redan existerande institutioner och institut. Kvarkenrådet önskar fästa uppmärksamheten på det gränsregionala samarbetsprojekt inom fiskhanteringen mellan Västerbottens och Vasa län som rådet initierat och som syftar till gränshandelssamarbete, utveckling av hantering, exportsamarbete och produktutveckling. Beträffande angelägna åtgärder önskar Kvarkenrådet framhålla betydelsen av att etablera ett projekt angående utveckling av fiskeprodukter i syfte att stimulera till ökad konsumtion. Inom ramen för DSHs verksamhet bör också enligt Kvarkenrådets mening tas upp frågan om begränsning av laxfisket i Östersjön i syfte att trygga en framtida stam av vandrande havsiax. Det finns
mycket oroande tecken på att överfisket av lax i Östersjön lett till att
laxstammen minskar eftersom laxen inte går upp till de naturliga Iekplatserna i de outbyggda älvarna i Norrland.
3.2.2 Polurområdena
DSH har som underlag för svensk polarpolitik påbörjat en förstudie
beträffande värdet av naturtillgångarna i polarområdena med beaktande av utvinningskostnaderna. DSH föreslår:
— att en värdering från svensk synpunkt av de oskiftade tillgångarna av
polarområdena företas, jämte en bedömning av i vilken omfattning Sverige bör delta i utforskningen av Arktis respektive Antarktis, och
— att det samarbete som kan vara påkallat mellan Sverige och signatär-
makterna i Antarktis respektive traktatsländerna kring Arktis klarläggs.
Endast få remissinstanser har kommenterat förslaget.
Remissinstansernas kommenturer FRN påpekar att nämnden har bidragit till bildandet av en svensk kommitté för polarforskning. Motiven för att stimulera svensk polar-
forskning är enligt nämnden flerfaldiga: att bredda forskningsinsatserna på
ett område med betydande svensk forskningstradition: att ta till vara de fördelar och ansvar Sverige som neutral stat har I polarverksamheten och att bevaka utvecklingen vad gäller exploatering av polarområdenas natur-
tillgångar. Enligt nämndens uppfattning bör den breddning av förskningsinsatserna, som DSH söker åstadkomma, få möjlighet att fullföljas.
Sveriges Industriförbund anser att Sveriges deltagande i utforskningen av polarområdena är en angelägen fråga, lämplig för DSH att utreda tillsammans med berörda organ. De oskiftade ullgängarna i Antarktis, med framför allt folkrättsliga problem, är däremot av sådan karaktär och omfattning, att förbundet är mycket tveksamt till ett svenskt engagemang, ätminstone i DSHs regi.
3.2.3 Svenskt deltagande i internationellt samarbete
DSH avser att ta fram en översiktlig skrift om internationella organisa-
tioners uppgifter och projekt liksom svenska myndigheters m. fl. deltagan-
de i den internationella havsresursverksamheten. DSH avser även att söka utveckla rutiner för effektivare informationsåtergivning till intressenter inom landet från svenskt deltagande i internationell havsresursverksamhet.
DSH föreslår: — att en inventering görs i samarbete, främst SIDA - DSH om behov i u-
länderna av tjänster och teknik rörande havsresursverksamhet.
Av de remissinstanser som lämnat synpunkter är en klar majoritet positiv till DSHs förslag, bl.a. SIDA, Askölaboratoriet, biologisk-geovetenskupliga sektionsnämnden vid Lunds universitet, högskolan i Luleå, STU, länsstyrelserna i Uppsala och Göteborgs och Bohus län samt KVA.
SNV anser att de av DSH föreslagna arbetsuppgifterna bör fullgöras av berörda departement och myndigheter.
Remissinstansernas kommenturer
SIDA välkomnar en översiktlig beskrivning av såväl den svenska som internationella havsresursverksamheten. SIDA päpekar att inom den bilaterala biståndsverksamheten är det de mottagande programländerna som bestämmer vilka de prioriterade programområdena skall vara. SIDAs upp-
gift är sedan att bedöma huruvida ett sådant förslag till programstöd rimmar med de svenska biståndspolitiska mälen och eventuella strategier,
tillgängliga svenska resurser samt SIDAs egen kapacitet. DSHs avsikt att i samarbete med främst SIDA inventera behov i u-länderna av tjänster och teknik av särskilt intresse för svensk havsresursverksamhet syns vara en välmotiverad intention. SIDA stöder DSHs avsikt i detta avseende. Vad avser genomförande av program och projekt samarbetar SIDA nära med nationella och internationella institutioner. Personella och institutionella resurser har därvid stor betydelse, påpekar SIDA.
FOA framhäller. att beträffande det av DSH bedömda behovet av information från internationellt samarbete och DSHSs plan att undersöka förutsättningarna för att utarbeta ett system för delgivning av information, vill
FOA endast peka på betydelsen av att ett sådant system får en enkel form
för att inte ge alltför stor arbetsbelastning för berörda parter.
Askölaboratoriet hälsar med tillfredsställelse DSHs förslag till åtgärder
vad gålter internationellt samarbete på havsresursområdet. En bättre sam-
ordning av det svenska officiella deltagandet, en medverkan till en klarare
uppgiftsfördelning mellan de internationella organisationerna för undvi-
kande av dubbelarbete. en inventering i samarbete med SIDA av u-ländernas behov av svensk forskning och teknik är alla angelägna uppgifter. En
viktig del av internattonaliseringen av svensk havsresursverksamhet som
ej hituills behandlats av DSH är emellertid det internationella samarbetet inom grundforskning och tillämpad forskning, framhåller laboratoriet.
SNV påpekar att den övervägande delen frågor i det internationella samarbetet rör skyddet av miljön, varför det kan vara befogat att intensifiera verkets arbete med dessa frågor. En översyn av formerna för de svenska myndigheternas deltagande är, enligt SNV. önskvärd.
STU framhåller att bedömningen av den internationella utvecklingen inom olika teknikområden är en mycket central och viktig det av STUs verksamhet. I syfte att bevaka det havstekniska området är STU medlem i Massachusetts Institute of Technology Industrial Liaison Program omfattande även Sca Grant samt Underwater Engineering Group, the Research and Information Group For the Underwater and Offshore Engineering Industries i Storbritannien. STU har således goda möjligheter att bidra till en översiktlig beskrivning enligt DSHs förslag. Vidare stödjer STU delegationens förslag avseende utformning av ett system för delgivning av information från svenskt internationellt samarbete. En förutsättning är dock enligt STUs mening att systemet ges en mycket enkel administrativ form. I annat fall finns nsk för att informationsutbytet snarare försämras än förbättras. STU saknar en diskussion kring förutsättningar/hinder/åtgärder i syfte att stimulera till närmare utvecklingssamarbete med offshoreetable-
rade företag i producentländer, t. ex. med norska företag. I STUs program
prioriteras projekt som har en dylik förankring, eftersom STU ser sådant samarbete som ett viktigt led i marknadsintroduktion av projektresultaten. Ett svenskt-norskt samarbete kan vara av stort värde bl. a. beroende på de
omfattande resurser som tillställs norska forskningsinstitut från de interna-
tioneila oljebolagen. En annan stödform som skulle kunna innebära fördelar för offshoreindustrin är om möjlighet bereds att låta delar av svenskt
bistånd till utvecklingsländer få form av riktade havstekniska projektstöd anser STU:
Sveriges Exportråd framhåller att handelskontoren är en viktig informationskälla och resurs när det gäller att följa marknadsutvecklingen och identifiera tillväxtsegment. F.n. finns särskild offshorebevakning vid kontoren i Houston, London och Oslo, men även vid övriga kontor finns tillgång till marknadsanalytiker.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det är synnerligen angeläget
med en utveckling av det internationella samarbetet för att exempelvis få
fram lämpliga referensområden i Östersjön, eftersom detta bl.a. torde komma att påverka programmet för miljökvalitetsövervakning (PMK) som nu är under uppbyggnad vid SNV. Vattenområdet öster om Gräso i Ålands hav mot Finland syns här vara av strategisk betydelse med tanke på bl. a. den storskaliga strömningsbilden i Östersjön med nordgående ström på
finska sidan och sydgående på den svenska. På den finska sidan finns
dessutom avsatta reservat (Tvärminne) och etablerad forskningsverksamhet som kan utgöra grund för ett utvecklat samarbete. påpekar länsstyrel-
sen.
KVA delar i stort DSHs förslag om en effektivisering av det svenska deltagandet i internationella sammanhang; inventering av u-ländernas be-
hov av tjänster och teknik och informationssystem för det svenska delta-
gandet i internationella havsresursorganisationer och dettas rapportering. Internationellt utbyte inom forskningen är en aktivitet som akademien finner än angelägnare och som DSH förhoppningsvis framdeles kommer att ägna stort intresse. Samprojekt med utländska institutioner, gästforskarutbyten och bättre ekonomiska möjligheter till personliga kontakter är,
enligt KVA. grundförutsättningar för att svensk havsforskning skall kunna
hålla internationell standard.
3.2.4¶Materialbeständighet i marin miljö
DSH avser att med närmast berörda intressenter analysera behovet av
övergripande program på detta område. Få remissinstanser har lämnat synpunkter på DSHs förslag.
Remissinstansernas kommentarer FMV anmäler sitt intresse vad gäller korrosionsproblem i marin miljö. Korrosionsinstitutet meddelar att institutet hösten 1982 bildat ett utskott för ”Korrosionsskydd offshore” med följande uppgifter, alla avseende korrosion och korrosionsskydd på offshoreområdet:
— att utgöra samrådsforum för berörda forskningsinstitutioner och före-
tag. — att söka överblicka behovet av FoU-insatser.
— att initiera. samordna och följa upp FoU-insatser,
= att följa upp utvecklingen inom området genom bevakning av litteratur och konferenser samt sprida information härom till berörda.
3.2.5 Miljöskydd och teknik DSH unför: Inom programområdet miljöskydd och miljöskyddsteknik erfordras enligt DSH fin. inga särskilda insatser av programkaraktär. Delegationen
följer pågående utredningsarbete inom området. På sikt kan behov av
särskilda insatser bli aktuella. De tas i så fall upp till behandling i samband med den rullande översynen av havsresursprogrammet.
DSH anser sig kunna konstatera att produktutveckling, planering och ekonomiska investeringar inom vissa delar av miljöskyddsområdet inte är lämpligt samordnade. DSH vill även peka på behovet av en samlad analvs och utvärdering av de förslag av vikt som framkommit i olika utredningar och därav föranledda beslut.
Av de remissinstanser som har lämnat synpunkter på området miljö-
skydd och teknik anser bl.a. SNV. generaltullstyrelsen och Nordöstra Skånes kommimnalförbund att det finns behov av ett övergripande program inom området.
Remissinstansernas kommentarer
Enligt SNYs mening borde redan nu utarbetas program för att följa effekter i miljön av planerat havsresursutnyttjande. SNV har under senare tid prioriterat frågor som gäller utsläpp av ämnen som har långsiktiga och irreversibla verkningar på miljön. I DSHs utredning har dessa stora frågor endast berörts översiktligt. medan frågor vad avser utsläpp i samband med transport av olja och kemikalier ägnats mer uppmärksamhet. Dessa frågor är enligt verkets uppfattning i och för sig angelägna, men är av mindre dignitet än de frågor som gäller kontinuerliga utsläpp från industrier m. m. av kemikalier och oljor, dvs. föroreningar från landbaserade källor.
Generaltullstyrelsen bedömer det angeläget att ett utvecklingsprogram
för kemikaliebekämpning initieras inom en nära framtid. Därvid erfordras utveckling av teknik och taktik för olika typer av respons mot kemikaheutsläpp till sjöss. Utrustning behöver tas fram för insatser mot kemikalier som flyter, upplöses eller sjunker till botten. För riskbedömningar och
insats med bekämpningsutrustning behövs snabb prognosticering av sprid-
ning och koncentration vilket fordrar tillgång till mätutrustning (mätsonder) av olika slag.
Statens planverk påpekar att stora mängder av miljöfarligt gods går igenom våra havs- och skärgårdsområden. Utvecklingen tyder inte på att
denna trafik kommer att minska. Länsstyrelserna bör därför enligt planverket i samråd med sjöfartsverket göra en sammanställning ur befintligt material över hamnar och tunga trafikkorridorer och andra leder där miljöfarligt gods kan transporteras. Länsstyrelserna bör vidare tillsammans
med SNV och fiskeristyrelsen redovisa från natur- och miljövårdssyn-
punkt särskilt känsliga och skyddsvärda områden i anslutning därtill anser verket.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att frågan om utläckage av senapsgas från dumpad krigsmateriel, bl.a. kring Bornholm, bör uppmärksammas i detta sammanhang. Hotet mot havsmiljön tilltar i takt med den fortskridande korrosionen av materielen. En kartering och övervakning av
miljöförhållandena kring deponeringsområdena bör, enligt länsstyrelsens mening, komma till stånd.
Malmö kommun framhåller att det under hand har erfarits, att miljöpå-
verkan vid deponering av muddermassor i havet torde vara mindre negativ än vad som befarats under senare år. Forskningsresultaten. till den del de omfattar muddring och deponering av muddermassor, kan därför. enligt
kommunen. för hamnarnas del förväntas ge regler för prövning enligt
miljöskyddslagen som innebär minskning av kostnader i framtiden samtidigt som reglerna bör kunna medge snabbare beslutsprocess. Öckerö kommun anser att ett av de allvarligaste hoten mot ett rationellt fiske kommer från läckande oljeborrhål i Nordsjön. Det är fyndigheter som
öppnats men inte bedömts lönsamma att utvinna. Oljeletarna har dessutom
förstört havsbotten mekaniskt. Här och var finns rester av stålmaterial, sprängningar och provborrningar kvar. Kommunen vill betona vikten av
att när provborrningar och undersökningar av ett område slutförts, städ-
ning sker så att inte fiske med bottenredskap förhindras. Swedocean framhåller att riskerna för allvarlig försmutsning av havet, som redan föreligger i stark industrialiserade kustområden och i samband med transporter och dumpning av oljor och kemikalier, kommer att växa i takt med den ökande havsexploateringen. Detta skapar i sin tur en växande marknad för utrustning för havsövervakning och kemikaliebekämpning. Nordvästra Skånes kommunalförbund påpekar att havs- och kustmiljön påverkas av direkta och diffusa utsläpp liksom av vattendragen. Detta ställer krav på en god miljöbevakning. vilket måste prioriteras högt. En
regional samordning över läns- och nationsgränser är nödvändig för att
åstadkomma enhetliga åtgärdsprogram, skydds- och reningsåtgärder. Vid utveckling av miljö- och utsläppsbevakning bör observeras att det hos en del företag bedrivs avancerad intern- och utsläppskontroll. Sådan verksamhet kan enligt förbundet lämpligen samordnas med centrala och regionala program och satsningar.
3.2.6 Teknik för utvinning av energi från havet DSH anför: NE ansvarar i dag för forskning och utveckling beträffande nya energikällor i Sverige. För närvarande pågår ett samarbetsprojekt mellan NE.
DSH och statens planverk, avseende anspråk och konflikter till följd av energianläggningar till havs. DSH ser NEs forsknings- och utvecklingsprogram. med där lämnade förslag för de havsbaserade energislagens utveck-
ling, som en del av det övergripande programmet vad avser energiteknik.
DSHs uppgift är att följa utvecklingen inom området och vid behov initiera
särskild utrednings- eller forskningsverksamhet. vilket t.ex. kan bli aktuellt när ovannämnda samarbetsprojekt avslutats. I övrigt ser DSH f.n. ingen anledning att engagera sig ytterligare 1 havsenergifrågorna eller att formulera ett särskilt program härför.
Bl.a. Svenska Kommunförbundet och Lomma kommun finner det angeläget med forsknings- och utvecklingsarbete avseende nya energikällor.
NE anser att DSH har en passiv inställning vad gäller teknik för utvinning av energi från havet.
Remissinstansernas kommentarer
ÖB påpekar att stora anläggningar till havs eller vid kusten av vindkraftoch/eller vågkraftverk kan bli "omöjliga skyddsobjekt” och även bli till direkta hinder för ett effektivt kustförsvar.
Statens planverk anser att genom lokalisering av vindkraftverk ull kustnära havsområden ges goda möjligheter att ullgodogöra sig vindenergin. I jämförelse med landlokaliserade anläggningar begränsas konflikterna med andra intressen. En översiktlig studie rörande havsenergi pågar för närvarande i samråd meHan DSH. NE och statens planverk. Studien behandlar lokaliseringsförutsättningar för vindenergianläggningar samt för vågkraft och algodling. Berörda länsstyrelser bör enligt verket i samråd med DSH och NÉ översiktligt bedöma förutsättningarna för vind- och vågkraftverk i
havsområden.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhäller att uppförande av vindkraftverk till lands åtminstone i vissa lägen leder till konflikter med andra intressen.
Om energiproduktion baserad på vindkraft blir aktuell talar vissa skäl för
att kraftverk till havs bör övervägas, bl. a. därför att större produktionsanläggningar kan byggas och att intressekonflikter enligt länsstyrelsen inte är
så uttalade.
NE upplyser om att nämnden bedriver omfattande forsknings- och ut-
vecklingsverksamhet. vilket kan leda fram till energitillförselsystem med
relativt omfattande ianspråktagande av havsresurser. Detta ianspråktagan-
de kan förutses disponera delar av havsresursen som plats för omvandling
av solenergi till användbara energiformer, såsom vindbaserad elproduk-
tion och biomassa ur exempelvis alger. För vindenergiutvecklingen genomför NE erforderliga studier även av havsresurser. varför DSHs passiva inställning inte är besvärande på kort sikt påpekar nämnden. Leder denna utvecklingsinsats till förslag om införande av havsbaserad elkraft får
detta resursutnyttjande ej hindras av ofullständigheter i kunskap om alternativutnyttjandets värde. För biomassproduktionen bedriver NE forskning för utveckling av högproduktiva alger. vilka efter skörd kan användas
dels som kemisk råvara, dels som foder och energiråvara. Då denna satsning är långsiktig och nyttan ej endast tillfaller energisektorn, måste —
om utvecklingen skall få erforderlig bredd och djup — forskningsstödjande
organ med andra mål än NE samverka. NEs ansträngningar att bredda
denna verksamhet har varit I det närmaste resultatlösa. Det är därför. anser nämnden, ej uppmuntrande att även DSHs utredning intar en passiv
hållning till detta forskningsbehov. NE föreslår att DSH och det nybildade
energiverket tar upp förnyade överläggningar för att öka den samlade nyttan av bådas insatser.
Gotlands kommun framhåller att arbetet med att utforma ett prototyp-
kraftverk för vågenergi har avancerat längre än vad som beskrivs i DSHs rapport. Gotlands kommun och länsstyrelse har gett gruppen för vägenergiforskning vid CTH i uppdrag att utarbeta dels en förstudie tavslutad) och dels en projektstudie (pågående). Syftet med studierna är att undersöka möjligheten att någonstans utanför Gotlandskusten placera ett vågkraftverk. Förutsättningarna har enligt kommunen hittills visat sig vara goda med beaktande av tänkbara konfliktområden, som t.ex. fiske. miljö, sjöfart och militär.
Lomma kommun finner det angeläget med forskning och utvecklingsarbete rörande vind- och vågenergi och framhåller att det i Öresund finns goda möjligheter att utnyttja vågenergi i de nord- och sydgående strömmarna i centrala delen av sundet. Även värmepumpar kan bli bärkraftiga för energiåtervinning ur det tempererade ytvattnet i sundet (nordgäende ström), anser kommunen.
Svenska kommunförbundet är positivt ull att nya inhemska energikällor utvecklas. När det gäller havsbaserade anläggningar vill förbundet peka på vikten av att man tidigt kartlägger äterverkningarna på land. Detta kan bl.a. ske med hjälp av kommunernas fvsiska planering.
3.2.7 Teknik för brytning och utvinning av mineral från havet
DSH anför:
Brytningstekniken till havs av olika mineraltillgångar har fortfarande flera utvecklingssteg framför sig. I Sverige finns hög kompetens och kunnande inom de maringeologiska, metallurgiska och mineralteknologiska områdena inom universitet, högskolor, myndigheter och industrier. De möjligheter som finns att utnyttja detta kunnande till nytta för t. ex. svensk industri och biståndsverksamhet bör klarläggas.
En majoritet av remissinstanserna är positiv till fortsatta kartläggning av mineral- och grustillgångarna i svenska havsområden.
SGU framhåller vikten av att insamlade geofysiska data fortlöpande dokumenteras.
Enligt Swedocean kan teknik för upptagning och bearbetning av värde-
fulla noduler från stora havsdjup få en stor marknad redan på 1990-talet.
Remissinstänsernas kommentarer
ÖB framhåller att området Kopparstenarna-Salvorev, som anges som
särskilt intressant för sand- och grusexploatering, är av stor betydelse från
försvarsmaktens synpunkt.
Institutionen för kärnkemi vid KTH påpekar att det i kapitlet teknik för brytning och utvinning av mineral från havet saknas beskrivning av en svensk ansats att försöka utvinna lösa ämnen ur havsbotten. t.ex. me-
taller. Institutionen står gärna till tjänst med information om pågående
försök.
Biologisk-geovetenskapliga sektionen vid Lunds universitet anser att
analysen vad beträffar vissa prospekteringsfrågor avseende industrimine-
ral, malm, kolväten. sand och grus är ofullständig och inte mynnar ut i några konkreta förslag.
Högskolan i Luleå menar att ett fortsatt arbete på att analysera förekomsterna av mineral i svenska havsområden bör stödjas. Såväl för att bättre kartlägga tillgångarna som för att finna användningsområden för t.ex. mangannoduler. Kunskap kring utvinningsteknik bör enligt högskolan utvecklas liksom kunskapen kring teknisk utrustning för bättre utnytt-
Jjande av vatten/havsresurser.
Enligt statens planverk behövs en fortsatt kartläggning av de grusförekomster till havs som är mest lämpade för utnyttjunde. Länsstyrelserna I aktuella län bör i samråd med SGU. DSH och SNV tillsammans med berörda kommuner ställa ihop befintligt material om tillgängliga grusförekomster till havs. De län där grustäkt till havs är mindre akutell i dag bör
genom ett samråd med SGU få frågan översiktligt diskuterad. anser plan-
verket.
SGU framhåller att maringeologiska forskningsresultat. speciellt rörande olja, gas och malm, mänga gånger är bundna till betydande ekonomiska intressen för företag eHer staten. Det anses ofta på grund härav. eller
ibland beroende på lagar eller avtal, ej vara möjligt att fritt lämna ut sådana
forskningsresultat. Vid prospektering efter olja insamlas således. för stora kostnader, mängder av geofysiska data och geologiska material. Det insamlade materialet. som normalt bearbetas endast för sitt prospekteringssyfte, utgör en nationalekonomisk resurs. Detta material kan utnyttjas även inom andra sektorer inom geoområdet i frågor som rör t.ex. geovärme. gaslagringsmöjligheter. avfallsdeposition etc. Resultaten av många synnerligen kostnadskrävande undersökningar kan riskera att ej bli kända för forskning och samhälle. Av synnerlig vikt är därför enligt SGU att tillfredsställande dokumentation ur allmän geologisk synpunkt görs fortlöpande av sådana undersökningar vilkas resultat ej kan offentliggöras i sin helhet i vart fall ej omedelbart.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att det i Bottenhavet
förekommer stora områden med kalksten och alunskifferbildningar. Några närmare uppgifter om dessa föreligger ej. I första hand bör dessa bildningar kunna karteras med seismiska mätmetoder. Nordingråområdet i Höga Kusten har ovanliga bergarter. Alnömassivet, bestående av otaliga sällsynta och i vissa fall värdefulla mineral, fortsätter ut i havet. Undersökningar-
na bör därför inriktas på havsområdena utanför Nordingrå och Alnön,
anser länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att en noggrann kartering först
bör genomföras vad gäller mineral-, grus- och sandtillgångarna på land.
Karteringen av de marina förekomsterna av dylikt material bör i ett inledande skede vara av mycket översiktlig karaktär. Först om landinvente-
ringarna visar att akuta behov föreligger bör de marina inventeringarna
Prop. [983/84: 10 92
vara mera detaljerade. För Sveriges del är enligt länsstyrelsen särskilt ett
område i Bottenviken i höjd med Skellefteå intressant för utvinning av
mineral. Swedocean framhåller att det redan i dag pågår utvinning av sällsynta metaller. grus och sand från havets botten i begränsad men växande utsträckning. Ett flertal internationella konsortier med partners främst i USA. Japan. Västtyskland och Frankrike utvecklar och provar teknik för upptagning och bearbetning av värdefulla noduler från stora havsdjup. Detta kan bli en stor marknad för havsteknik redan under 1990-talet, anser Swedocean. Kvarkenrådet finner det ytterst viktigt att undersökningarna av Skellef-
teäfaltets fortsättning i Bottenviken kan fortsätta. Likaså är det viktigt att
brytningstekniken till havs utvecklas eftersom det med dagens teknik inte på långt när är ekonomiskt försvarbart att päbörja brytning i Skelleftefältet. Det krävs alltså intensifierade forskningsinsatser och utvecklingsarbete beträffande utvinning av mineral ur havet. Detta arbete torde, enligt Kvarkenrädet, med fördel tokaliseras till Skelleftefältet.
4 Naturvetenskaplig havsforskning
Mot bakgrund av den av statskontoret framlagda rapporten Havsforskningens resurser och organisation — förslag till effektivisering inom delar av området, anför DSH:
Inom universitet och högskolor återstår att behandla delar av det marina
forskningsområdet där behoven av koordination och samordning är angelägna. DSH avser att i samarbete med FRN och berörda intressenter Jortsätta det inledda arbetet och föreslå effektiviseringsåtgärder. Sats-
ningen inom havsforskningen måste utgå från samhällets behov av kun-
skap inom havsresursområdet. DSH ser därför anledning att mot bakgrund av havsresursfrågornas betydelse för sysselsättning och försörjning studera de viktigare problemen och peka ut de områden inom havsforskningen där insatsbehoven är stora och där integrerade satsningar krävs. Principer
för samordning och finansiering behöver också klargöras. DSH avser att
bilda en samordningsgrupp med företrädare för olika havsforskningsin-
tressenter. Gruppens uppgifter bör bl. a. vara:
— att behandla prioriterings- och samordningsfrågor vad avser viktigare forskningsområden, kostbar utrustning m. m., — att verka för en successiv profilering av forskningsorganens kompetens, — att skapa impulser till större flervetenskapliga projekt av särskild betydelse för samhälle och näringsliv, — att behandla havsforskningens informationsfrågor och — att ge DSH underlag för sitt årliga yttrande över andra myndigheters anslagsframställningar.
En hög forskningskompetens är viktigt med hänsyn till behov inom landet för att kunna följa och dra nytta av den omfattande forskning som sker internationellt, både vad gäller förstaelse och tillgång till nya resultat,
fortsätter DSH. Ett problem för forskningen är härvidlag brist på stipen-
dier som kan möjliggöra för forskare att under viss tid få arbeta vid utländska forskningsinstututioner. Inom den föreslagna samordningsgruppen bör även förutsättningarna för inrättande av sådana stipendier inom prioriterade forskningsområden klarläggas.
FN-organet IMO (I. d. IMCO) har lokaliserat World Maritime Universi-
ty till sjöbefälsskolan i Malmö. Utbildningen omfattar bl. a. internationella havsmiljökonventioner och deras praktiska ullämpning. Därtill kommer en internationell säkerhetsutbildning för besättningar till olje-. kemikalie- och gastunkers. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till Sveriges internationella anseende inom miljövårdsområdet avser DSH följa upp de initiativ som framkommit från bl.a. forskningshåll rörande ett internationellt marint miljövärdsuniversitetl-institut i Sverige.
Remissopinionen är splittrad vad avser omrädet naturvetenskaplig havsforskning. Ingen av remissinstanserna är odelat positiv till DSH:s synpunkter och avsikter och ingen är heller odelat negativ. Asikterna går även isär när det gäller frågan om det är grundforskningen eller den tillämpade
forskningen som bör prioriteras. Ett antal instanser, däribland KVA, anser
att DSH använder begreppet naturvetenskaplig havsforskning i alltför vidsträckt bemärkelse.
Remissinstansernas kommentarer
SMHI framhåller att det centrala problemet inte är forskningens effektivitet, inriktning eller splittring utan i stället att dess volym är alltför begränsad. Enligt uppgifter som DSH och FRN har publicerat utgör havsutforskningen ekonomiskt endast några promille av den totala statliga satsningen på forskning. En med hänsyn till utbildningskapacitet successiv
upptrappning av svensk havsutforskning bör, enligt SMHI, vara ett av de
bästa sätten att stödja och utveckla svensk havsresursverksamhet.
Fakultetshämnden vid matematisk-natwrvetenskupliga fakulteten vid Göteborgs universitet anser att DSH med naturvetenskaplig havstorskning innefattar allt från grundforskning till mer eller mindre rutinmässiga miljöprovtagningar. Detta omöjliggör en bedömning av grundforskningens si-
tuation i förhållande till den tillämpade forskningen och mätprogrammen. DSH påstår att svensk havsforskning uppvisar en bristande samordning
och splittring. Med förbehåll för den oklara definitionen av forskning kan fakultetsnämnden delvis ge DSH rätt i detta avseende, men vill framhålla
att förhållandet i stor utsträckning har sin orsak i den otillräckliga och
oberäkneliga anslagstilldelningen. Den prioritering och samordning som DSH efterlyser bör i första hand gälla den tillämpade forskningen, vars resultat direkt skall ligga till grund för skilda åtaganden. Det är viktigt att
det inom grundfoörskningen ges utrymme ät egna initiativ. Tendensen att aven inordna grundforskningen i hårt styrda projektgrupper får inte drivas för långt, anser fakultetsnåmnden. Fakultetsnämnden ger sitt fulla stöd åt DSH:s förslag att genom supendier utöka det internationella forskarutby-
tet. Askölaboratoriet framhäller att mer svarfängad information som omsättningstider för ekonomiskt intressanta komponenter som fiskbiomassa,
algbiomassa, tolerans för föroreningar av olika slag. allmän bärighet hos ekosystemet inför resursuttag av varierande typ till övervägande delar saknas. Detta är kunskap som är oundgänglig för ett längsiktigt naturre-
sursutnyttjande och som är personal- och tidskrävande genom omöjlighet
till automatisering och nödvändighet av länga tidsserier. En substantiell ökning av anslagen till naturvetenskaplig grundforskning är, enligt laboratoriet, inte bara helt nödvändig som förutsättning för teknikens praktiska
tillämpning utan också det främsta sättet att effektivisera svensk havsforskning. ”
Biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden vid Lunds universitet an-
ser att uppgifterna för den samordningsgrupp av havsforskningsintres-
senter som föreslås är något oklara, då man säger ”Satsningen inom havsforskningen måste utgå från samhällets behov av kunskap inom havsresursområdet '. Detta yttrande bör förtydligas så att det klart framgår, att det inte gäller grundforskning. Den tänkta samordningsgruppen bör natur-
ligtvis se till att goda projekt inte hamnar i det s.k. forskningsgapet.
Beträffande särskilda stipendier önskar sektionsnämnden framhålla, att enbart stipendier för forskare inte är tillräckligt. En översyn av kursutbudet inom marina ämnen bör ske. För forskarrekryteringen och därmed för
den framtida forskningen är det nödvändigt att också vidtaga ätgärder, exempelvis genom att avsätta medel för doktorandtjänster inom ärmnen där
ett rekryteringsbehov föreligger. Möjligheterna för studerande på alla nivåer alt välja en marin inriktning på sina studier bör, enligt sektionsnämnden. också vidgas.
Matematik-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå universitet anser att vid en bedömning av den totala finansieringen av svensk havs-
forskning ter Sig den icke sektorsbundna delen ailtför liten. Speciellt borde
NER söka vägar för ett utökat engagemang inom grundläggande ekologisk och biologisk forskning i marin miljö, anser fakultetsnämnden.
Enligt SNY är den bild som DSH tecknar av naturvetenskaplig havs-
forskning alltför negativ. SNV påpekar att FRN och UHÄ har ansvar för
frågor som griper över hela forskningsfältet. När det gäller principer för
samordning och finansiering av forskning, inkl. havsforskning, och när det gäller eventuell profilering av forskningsorganen är det, enligt SNV, natur-
ligt att FRN och UHÄ agerar, inte att nya grupper bildas.
LMV uwullstyrker förslaget att DSH skall bilda en samordningsgrupp med
företrädare för olika havsforskningsintressenter. LMV är berett att deltaga
i en sådan grupp. Om verket inte blir representerat i gruppen förutsätts
ändock att lämpliga former tillskapas för att det kunnande och de erfaren-
heter som verket har inom bl. a. landskapsinformutionsområdet tas tillvara
i en ökad satsning inom havsforskningen.
Enligt SGUs uppfattning har den naturvetenskapliga forskningen om resurserna i havet och på havsbotten tillmätts alldeles för liten betydelse. Inte minst gäller detta maringeologi och maringcofysik. Precisa kvantitativa och kvalitativa data — vare sig det gäller olje- och gasförekomster, kol, malmer eller andra tillgångar — är förutsättningen för att senare tekniska och ekonomiska satsningar på uppfordring, distribution och förädling av förekomsterna skall kunna anpassas på optimalt sätt. Att anskaffa sådana data är, enligt SGU, geologiska och geofysiska arbetsuppgifter. För att lösa dessa erfordras forskning och resursevaluering.
FRN framhåller att det i rapporten påpekas att i vissa fall — och antyds i andra — medverkan från samhällsvetenskap, juridik och kanske också humaniora krävs. Nämnden vill därför understryka vikten av att de organ som ansvarar för dessa forskningsområden, särskilt humanistiskt-sam-
hällsvetenskapliga forskningsrådet, får möjlighet att påverka den fortsatta
planeringen och genomförandet av forskning med anknytning till havsresursverksamheten.
NFR framhåller att DSH med marin forskning avser grundforskning och tillämpad forskning jämte kartläggningsverksamhet. Man torde kunna kon-
statera att grundforskningen i ekonomiskt avseende använder en mindre
del av resurserna. Nödvändigheten av grundforskning för annan forskning och utveckling är dock självklar och NFR vill därför ge uttryck för förhoppningen att DSH i sitt angelägna samordningsarbete mer energiskt värnar om grundforskningens villkor.
SJFR påpekar att det bör beaktas att marin forskning inte bara förekom-
mer vid de traditionellt marinbiologiska institutionerna, utan också vid fysiologiska, morfologiska och biokemiska institutioner både inom naturvetenskapliga, medicinska, veterinärmedicinska och lantbruksvetenskap-
higa fakulteter, vilket inte observerats i förslaget.
KVA anser att DSH använder begreppet naturvetenskaplig havsforsk-
ning i en alltför vidsträckt bemärkelse. Man innefattar allt från grundforsk-
ning till allehanda rutinmässiga mätningar och observationer. En del av dessa senare kan utnyttjas i samband med grundforskning, men i övrigt utförs de utan något som helst grundforskningssyfte. Detta leder, enligt KVA, till oklarhet eller förvirring i åtminstone två fall. Det ena berör frågan om hur stor del av de totala havsforskningsresurserna som gär till naturvetenskaplig grundforskning och hur stor del som används för andra
ändamål. Det andra berör påståendet att den svenska naturvetenskapliga
havsforskningen har särskilt stora samordningsproblem. Vad som främst behövs är, enligt KVA, ökade ekonomiska resurser eller en stark omfördelning av redan existerande. Resurserna för den naturvetenskapliga havs-
forskningen fördelar sig med stark övervikt på ullampade studier. Endast en mindre del tillfaller naturvetenskaplig grundforskning. Om man beaktar att grundförskningen inom de huvudområden som DSH anför utgör den samlade kunskapsbasen och grundförutsättningen för att vi på rätt sätt skall kunna tillgodogöra oss havets naturresurser och finna lämpliga metoder för dess skydd, ligger det. anser KVA, i öppen dag att det i första hand är grundforskningen som bör prioriteras.
5¶Havsindustriell kompetensutveckling
DSH föreslår: Beträffande ändrade former för statligt utvecklingsstöd — att formerna för stöd till teknisk utveckling ses över, speciellt avseende räntebelastning och återbetalningsvillkor vid s.k. villkors- och produktutvecklingslän samt möjligheterna ull stöd överstigande 509 av ett projekts totala värde, — alt läne- och bidragsmöjligheterna bör göras mer attraktiva för industrin, även med bortseende från de f.n. mycket höga ränteniväerna, och — att stalen tar på sig ett större finansiellt risktagande, speciellt vid tids-
krävande utveckling och marknadsföring av nya produkter.
Beträffande ökat finansiellt utvecklingsstöd —- att det finansiella stödet ökas och ges formen av en särskild fond,
omfattande förslagsvis 100 milj. kr., till STUs förfogande som extra stöd
till havsteknisk utveckling under en femärsperiod. Det bör då vara möjligt att, med ledning av erfarenheter rörande efterfrågans art och
omfattning under de första två till tre åren, inkomna med förslag till
regeringen avseende stödets framtida omfattning. Beträffande stöd till referensanläggningar
— alt program avseende teknik för utforskning och tillständskontroll av
havet antas i syfte att genom inhemsk teknikupphandling främja utvecklingen av system för mätning och observation i havet och i huvudsak enligt programbeskrivning, och
— att särskilda medel ställs till DSHs förfogande för i huvudsak fackmyndigheternas räkning som kompletterande bidrag vid prototyputveckling
inom områden av havsresursverksamheten där svensk industriell kompetens bedöms ha i övrigt nöjaktiga konkurrensförutsättningar. Beträffande utveckling av teknologisk kompetens för framtiden
— att de redovisade programmen för arktisk teknik och undervattenstek-
nik antas i syfte att genom grundläggande FoU förstärka den inhemska basen för utveckling av industriell kompetens inom havstekniken och
att genom aktivare samverkan mellan myndigheter, forskningsorgan
och näringsliv ge synergieffekter avseende utveckling av ny teknik. — att, i samma syfte, frågan om utbildning av yrkesdykare för den civila
sektorn utreds av DSH och marinen i samråd med berörda intressenter,
och
— att DSH erhåller kompletterande resurser för aktiverande uppgifter
inom dessa programområden.
Beträffande marknadsföring av statlig kompetens
— att ett bolag bildas för marknadsföring av FÖAsS kompetens under
kommersiella betingelser på den civila sektorn.
Beträffande stöd till utbildning och forskning
— att årliga kontaktträffar eller arbetsinternat arrangeras genom DSHs
försorg med företrädare för berörda myndigheter, forskningsorgan och
utvecklingsorienterade företag i syfte att genom informellt utbyte av
information om resultat, pågående arbeten, resursproblem m. m. verka
för en successiv profilering av forskningsorganens kompetens skapa
impulser till större, flervetenskapliga projekt av särskild betydelse, ge
DSH underlag för sitt årliga yttrande avseende myndigheternas anslags-
framställningar, förbättra de teknikorienterade forskningsorganens
marknadskontakt samt stimulera entreprenöranda och intresse för nyfö-
retagande bland forskare och specialister, — att DSH åläggs uppgifter att ombesörja erforderliga kontakter och administrativa åtgärder för kortare utlandstjänstgöringar inom främst off-
shoreverksamheten, för kompletterande utbildning och för förbättrad
kontakt med marknaden och dess konkreta problem och möjligheter, och
— att DSH erhåller kompletterande resurser för de föreslagna uppgifterna.
Beträffande identifiering av tillväxtområden — att DSH i samverkan med statistiska centralbyrån (SCB) och berörda
branschorgan gör en årlig sammanställning av svensk export på off-
shoresektorn, samt — att DSH i anknytning till sitt årliga yttrande över andra myndigheters
anslagsframställningar gör en sammanställning över det sammantagna
FoU-stödet till svensk havsresursverksamhet från STU, utvecklingsfonder och kreditinstitut.
Positiva i stort till förslagen, eller till delar av förslagen, är bl.a. SIDA,
FOA, sjöfartsverket, institutionen för elektronfysik vid KTH, högskolan i Luleå, generaltullstyrelsen, SSPA, DFR, länsstyrelserna i Blekinge, Göte-
borgs och Bohus och Västernorrlands län, utvecklingsfonderna i Stockholms och Blekinge län, IVA, Landstingsförbundet, TCO, samt Swed-
ocean.
Kritiska till ett eller flera av förslagen är bl.a. SIND, STU, Göteborgs kommun (som dock är positiv till inrättandet av en fond för havsteknisk utveckling) samt SACO/SR.
Fonden för industriellt utvecklingsarbete påpekar att inga formella hinder föreligger för fonden att åta sig större finansieringsandel än 504.
7 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 10. Bilaga 7
Remissinstansernas kommentarer
SIDA delar DSHs synpunkter om nödvändigheten av utlandspraktik och stimulans till utlandstjänstgöring. Att delegationens förslag främst sätter offshoreverksamheten i blickpunkten för detta behov finner SIDA dock märkligt, enär behovet syns vara lika stort inom den naturvetenskapliga sektorn.
FOA påpekar att det med tanke på den i stort förutsebara militära upphandlingen av produkter inom havsteknikområdet borde finnas möjligheter till konkreta samlade åtgärder för teknikupphandling. Förutsättningar och former för samarbetet bör därvid diskuteras. FOA ser med stort intresse på utvecklingen inom svensk havsteknik och är beredd att delta i och stödja aktiviteter inom detta område, i de former som i varje enskilt fall är lämpliga. Skulle ett hel- eller halvstatligt bolag utanför FOA bildas, är FOA givetvis villig att samarbeta med detta.
Sjöfartsverket påpekar att verket har ett betydande ”know-how” på intressanta teknikområden och tillgång till plattformar som kan utnyttjas
för att utveckla svensk havsresursverksamhet och forskning.
Enligt SINDs mening kan man starkt ifrågasätta den markerade satsning
på forskning och teknisk utveckling som DSHs förslag innebär om man
inte samtidigt tillförsäkrar en konkret industripolitisk och marknadsinriktad anknytning. SIND föreslår att den tänkta satsningen om 100 milj. kr.
till STUs insatsområde havsteknik omfördelas så att en del av medlen
knyts till operativa industripolitiska och marknadsinriktade åtgärder i form av insatser inom SINDSs program för industriell omvandling och tillväxt.
STU ser det som självklart att industrin även fortsättningsvis bör vara den som prioriterar de tekniska nischer/problem inom vilka företagen bedömer sig ha erforderliga kompetens- och marknadsföringsförutsättningar. De statliga stödåtgärderna bör i första hand stimulera till en dylik utveckling. Med den förbättrade kompetensbasen, som byggts upp under senare delen av 1970-talet, finns nu, enligt STUs mening, förutsättningar för avancerat utvecklingsarbete. Mycket talar för att sådant arbete bör koncentreras till systemlösningar, företrädesvis i samarbete med offshoreetablerade företag i avnämarlandet. STU har inlett förstudiearbete inom
alternativa nischområden för att i den kommande treårsplanen kunna föreslå specificerade och koncentrerade insatser. STU avstyrker DSHs förslag att det statliga stödet till havsteknisk FoU skulle ges generösare
villkor än vad som är tillämpligt inom andra programområden. Väsentligt
är däremot att projektstödet kan anpassas på ett flexibelt sätt alltefter de
enskilda projektens karaktär. Enligt STUs uppfattning ges sådan flexibilitet med nuvarande stödformer. STU har dock i annat sammanhang föreslagit att I vissa fall bör finnas möjhghet till utökad finansieringsandel av
projekt dvs. med mer än 502 av projektkostnaderna. STU tillstyrker inte
DSHs förslag om bildandet av ett FOA AB, eftersom detta sannolikt inte löser nuvarande problem. Däremot anser STU att möjligheterna att bilda
t.ex. ett aktiebolag kring ett projekt bör finnas om så bedöms lämpligt i det
enskilda fallet. STU ser mycket positivt på att ökade möjligheter skapas för offshore-praktikarbete men anser, till skillnad mot DSHs förslag, att administrationen av utlandspraktiken bör oförändrat kvarstå vid respektive anslagsgivande myndigheter. STU är positivt inställd till förslaget om
en fond på 100 milj. kr. men anser att det är för tidigt att ta slutlig ställning. DFR anser att Rymdbolagets erfarenheter av bl. a. teknikupphandling av avancerad teknisk utrustning, eget högteknologiskt utvecklingsarbete och projektledning i internationella samarbetsprojekt med fördel även kan
utnyttjas i projekt med havsteknisk inriktning. DFR är positiv till att
samarbeta med DSH vid definition av forsknings- och utvecklingsprojeki inom havsområdet, så att samordning och koncentration av tillgängliga resurser kan uppnås. Därvid bör utgångspunkten liksom hittills vara att DFR tillsammans med andra utvecklingsorgan företrädesvis medverkar i definitionsskedet och de inledande etapperna i större projekt som syftar till att utveckla kompletta systemlösningar. När man närmar sig färdiga system bör huvuddelen av det ekonomiska ansvaret övertas av de slutliga användarna.
Fonden för industriellt utvecklingsarbete påpekar att de projekt, vari
fonden idag är finansiellt engagerad, kännetecknas av kombinationen hög
risk/hög lönsamhetspotential. Riskerna kan vara såväl av teknisk som kommersiell natur. Enligt fondens erfarenheter möter det inga svårigheter
att identifiera projekt med höga risker, problemet är att finna projekt där även kravet hög lönsamhetspotential är uppfyllt. Detta problem torde även gälla de havstekniska projekten. Industrifonden påpekar även att det inte
föreligger några formella hinder för fonden att åtaga sig en större finansie-
ringsandel än 509c, men att fonden i praktiken aldrig engagerat sig med
mer än 5026 i något projekt.
Enligt Sveriges Exportråds mening kan en mycket positiv utveckling
noteras för svensk offshoreindustri. Inom vissa marknadssegment har
kiara genombrott gjorts. Exempel på detta är riggtillverkning vid Götaverken Arendal AB, drift av bostadsplattformar vid Consafe AB, dykerifartyg
vid Stena Line AB m. fl. Vidare märks ett ökat intresse för offshoremarknaden bland mindre och medelstora underleverantörer. Ett tecken på denna breddning inom industrin är tillkomsten av branschorganisationen
Swedocean, som nu har mer än 100-talet medlemmar. Exportrådet delar
således DSHs allmänt positiva syn på möjligheterna för svensk industri att
än mer engagera sig på offshoremarknaden och därtill hörande delmarknader. IVA anser att ett mycket viktigt område inom havstekniken är skapandet av referensanläggningar som kan tjäna som exempel och argument vid exportinriktad försäljning. IVAs åsikt är att staten här har en särskild
uppgift som kompetent teknikupphandlare inte minst för försvarets behov. SACO/SR framhåller att området havsteknik inte är så unikt att t. ex. en
särskild fond behöver inrättas. SACO/SR vill också varna för en övertro på
svenska referensanläggningar i Östersjön för offshoreverksamhet inom området arktisk teknik. Den utrustning som behövs måste sannolikt av
marknadsskäl i många fall användas på plats för att ha värde som referens-
anläggning. Statliga utredningars roll när det gäller etablering av svensk
industri på utländska marknader bör heller inte överskattas. Det är, anser
SACOJ/SR, primärt företagen själva som i avgörande lägen har att identifi-
era de affärsmöjligheter och tekniska lösningar som kan leda fram till marknadsetableringar inom det havstekniska området.
LO anser att DSHs förslag beträffande havsindustriell utveckling i alltför liten grad penetrerar företagandet, nyetableringar och marknadsföring och i stället har en slagsida åt forskning och ren teknikutveckling. LO anser det viktigt att en bättre balans uppnås i detta avseende. Inom havsresursområ-
det torde inrättande av vissa storprojekt och genomförande av teknikupphandling vara en lämplig väg för direkt industriutveckling. Man bör också
kunna ge Exportrådet och de regionala utvecklingsfonderna större resurser till affärsfrämjande, anser LO.
Sveriges industriförbund ansluter sig till uppfattningen att speciellt räntebelastning och återbetalningsvillkor vid villkors- och produktutvecklingslån bör ses över. När det gäller ett större finansiellt risktagande från statens sida anser förbundet detta speciellt befogat beträffande marknadsföring men även gällande särskilt tidskrävande produktutveckling. Förbundet avvisar emellertid förslaget att en särskild fond för havsteknisk
utveckling skall inrättas. Det strider mot förbundets uppfattning om en
generellt verkande industripolitik. Däremot bedömer förbundet det som
angeläget att STU och Industrifonden får sådana anslagsramar att de — när behovet är dokumenterat — kan lämna bidrag med upp titl 100 milj. kr./är.
Vad avser förslaget om stöd till statliga myndigheter för upphandling av referensanläggningar anser industriförbundet att denna väg måste beträdas
med stor försiktighet eftersom det ändå är marknadsbehovet som avgör om en produkt bör utvecklas. Förbundet menar att varken den beställande myndigheten eller DSH — såsom förstaget förutsätter — normalt besitter
den nödvändiga marknadskännedomen.
Swedocean anser att ambitionen att kommersiellt marknadsföra existe-
rande statlig kompetens är vällovlig. Nya bolagsbildningar bör dock undvi-
kas. Vederbörande myndigheter bör låta undersöka vilken specifik kompetens som har kommersiell användning och marknadsförutsättningarna här-
för. Marknadsföring kan, enligt Swedocean, sedan ske genom etablerade privata eller statliga företag. Beträffande identifiering av tillväxtområden anser Swedocean att ansvaret självfallet måste ligga hos industrin i samverkan med dess branschorgan. Fackmyndigheterna kan dock, enligt
Swedocean, i vissa fall också beröras. Swedocean stöder förslagen beträf-
fande ökat finansiellt utvecklingsstöd.
6 DSHs framtida roll och resurser
DSH bedömer ett tillskott, successivt ökat till storleksordningen 10 milj. kr. efter ett par år, behövligt för de uppgifter som beskrivs i bil. 0 s. 00. ff. De finansiella resurserna skulle DSH huvudsakligen sätta in som kompletterande medel i de verksamheter som DSH finner särskilt angelägna. Medlen skulle, enligt DSH, till övervägande del ställas till förfogande för uppgifterna i fråga genom anvisning via andra myndigheter och forskningsorgan och skulle sålunda inte påfordra någon större utökning av de administrativa resurserna vid DSHs kansli. En förstärkning av DSHs kansli med uppskattningsvis 4—6 tjänster torde dock behövas, anser delegationen.
DSH föreslår: — att resurser enligt ovanstående bedömning ställs till DSHs förfogande.
En majoritet av de remissinstanser som kommenterat förslaget anser att DSH skall behålla sin rådgivande och samordnande roll och att mera operativt inriktade insatser skall göras av redan etablerade organ. Ett fåtal instanser anser att DSH skall ges ökade befogenheter och resurser medan några instanser anser det omotiverat att alls bygga upp DSH till ett permanent organ.
Remissinstansernas kommentarer
SIDA delar DSHs bedömning att det inte behövs något stort organ för att säkerställa framgång vad beträffar samordningsuppgifter. Att DSHs nuvarande resurser är klart otillräckliga är däremot uppenbart. SIDA anser att viss förstärkning av kansliet är befogat. Risken för överlappning av funktioner, redan tillgängliga inom andra organ, bör emellertid noga observeras och undvikas.
SMHIs uppfattning är att samordning bäst uppnås då DSH arbetar nära och genom befintliga fackmyndigheter i stället för att enligt förslaget utöka sitt eget inre arbete och därigenom bli ytterligare en kostnadskrävande självständig part i en redan alltför splittrad verksamhet. SMHI anser dock att DSH bör få föreslagna medel för att genom att lägga ut uppdrag och genom att initiera arbete hos havsresursverksamhetens parter påskynda genomförandet av prioriterade delprogram.
RRV anser att den verksamhet som DSH nu begär mandat för att fortsätta delvis medför en omotiverad dubblering av redan befintlig institutionell struktur. För att DSH skall kunna uppfylla rollen som samordnare inom eller komplettera denna struktur fordras att DSH skall kunna överblicka området, samordna åtgärder på den privata och statliga sidan samt konkretisera problem och behov av åtgärder från statsmakterna. Det kan, enligt RRV, ifrågasättas om ett organ med DSHs profil har praktiska förutsättningar att fylla denna funktion.
Biologisk-geovetenskapliga sektionsnhämnden vid Lunds universitet anser att många av de uppgifter som DSH anför som önskvärda att utföra
inom DSHs ram med fördel kan anförtros åt redan existerande organ och att DSHs nuvarande kapacitet används för övergripande angelägen planering.
Askölaboratoriet delar DSHs åsikt om behovet av ett särskilt initierat, kreativt och snabbverkande organ för främjande av utvecklingen av svensk havsresursverksamhet. Laboratoriet vill också starkt understryka
DSHs egen åsikt att dess sekretariat bör ha ett litet omfång och i huvudsak
verka via andra myndigheter och forskningsorgan. Askölaboratoriet anser det synnerligen viktigt att DSH eller av delegationen tillskapat ”centrum för svensk havsforskning'” ej blir ett ytterligare forskningsråd med egen fördelning av tjänster och projektanslag. En livlig aktivitet för skapandet av nya resurser är högst välkommen, men dessa bör "öronmärkta" tilldelas existerande anslagsgivande organ. Detta håller inte bara administratio-
nen på ett minimum, det tillförsäkrar också, enligt laboratoriet, ansökning-
arna en fackgranskning med samma kvalitetskrav som svensk forskning i övrigt.
Fiskeristyrelsen anser att DSH obestridligen har en uppgift att fylla när det gäller att verka för att havsresursverksamheten främjas och stöds såväl vid myndigheter och organisationer som inom svenskt näringsliv. Styrel-
sen vill dock understryka vikten av att de informella kontakter som idag existerar mellan myndigheter och institutioner i Sverige och mellan Sveri-
ge och utlandet inte skadas utan tillvaratas vid en eventuellt intensifierad,
sektorsövergripande samordning av havsresursverksamheten.
SNV framhåller att ansvarsfördelningen inom den framtida program-
verksamheten bör vara sådan att DSH i samverkan med berörda intressenter skall ta fram program och underlag för regeringens ställningstagande i
frågor som rör utnyttjande och skydd av havet. I och med att DSH lämnat sitt programförslag har man avslutat sin del. Genomförandet av programmet bör ske efter förslag från regeringen och läggas på befintliga myndighe-
ter. Krävs resursförstärkningar för ledning och genomförande bör dessa enligt SNVs uppfattning lämnas till myndigheterna. Verket anser det tveksamt att DSH nu behöver förstärkas i form av tjänster på kansliet. Där-
emot bör delegationen ha ekonomiska resurser för utvärdering och planering med hjälp av särskild expertis.
SSPA anser att DSH inte bör byggas upp till ett permanent organ med operativa uppgifter. DSH har gjort en värdefull insats med att beskriva havsresursverksamhetens olika områden. Fortsatt arbete med bl.a. verkställande av de åtgärder som bedöms angelägna bör emellertid ombesörjas
av de myndigheter som redan finns på resp. område. Det finns enligt
SSPAs mening inte behov av någon ytterligare myndighet med den typ av
samordnande och utredande uppgifter som DSH föreslår när det gäller
havsteknik. Detta skulle skapa oklarheter och gränsdragningsproblem
gentemot befintliga myndigheter på området, anser SSPA.
NFR anser att mot bakgrund av de belopp som står till buds för marin
grundforskning, och vad som via fakultetsbudgeten ges till en normal institution, är det alltför stora belopp som DSH äskar. Det hittills utförda
arbetet visar på en betryggande kapacitet och framtida verksamhet torde
kunna rymmas inom andra myndigheters åligganden. Kontroll av forskningens effektivitet utövas nu av t.ex. NFR, STU och SNV.
SJFR avstyrker DSHs äskande om en utökning av sin egen verksamhet motsvarande 4—06 tjänster och 10 milj. kr. Mot bakgrund av det behov som finns av forskningsverksamhet på olika nivåer och de möjligheter till ökad samordning och effektivisering som synes föreligga är detta ett helt orealistiskt äskande.
Länsstyrelsen i Östergötlands län vill understryka vikten av att DSH tilldelas resurser enligt förslaget för att även fortsättningsvis kunna medverka till att främja svensk havsresursverksamhet. Det är av central bety-
delse att DSH får bibehålla och ytterligare stärka sin samordnande och
sektorövergripande roll, anser länsstyrelsen.
Enligt Göteborgs kommun bör ansvaret för genomförandet av program-
men i möjligaste mån läggas ut på andra organ än DSH med undantag för program som rör havsrättsliga frågor. Flera existerande organ bör enligt kommunen ha kompetens att ansvara för programmen, exempelvis SMHI (tillståndskontroll), SSPA och AUT vid CTH (offshore, arktisk teknik).
IVA betonar vikten av att det operativa ansvaret, i det läge som havstekniken nu intar i Sverige, läggs på industri och näringsliv och dess organ samt på exekutiva myndighetsorgan inom respektive område och att några speciella utredningar utom de som görs av näringslivet i marknadsföringssyfte inte skall påbörjas och de nu löpande avslutas så snart som möjligt. Vidare anser akademien att DSHs verksamhet skall begränsas till frågor som rör:
— tillståndsgivning, — förenklad byråkrati, — fortbildning, — kustplanering,
— internationell kontaktverksamhet samt — remissverksamhet.
KVA anser att DSH bör fungera som samordnande myndighet i samverkan med befintliga organisationer. DSH bör enligt akademiens bestämda mening inte utvidgas personellt men ges möjligheter att, via existerande
anslagsgivande myndigheter, fullfölja egna utredningar inom sitt kompe-
tensområde. Genom sina möjligheter till överblick över såväl naturvetenskaplig som teknisk problematik kan DSH svara för den föreslagna rullande programverksamheten. När det gäller fördelning av projektmedel bör emellertid befintliga forskningsrådsorganisationer inkopplas. Dels har dessa enligt KVA den erforderliga personalen, kompetensen och erfarenheten, dels är det väsentligt att samma kvalitetskriterier tillämpas på projekten oavsett vem som initierat dem. Akademien är beredd att via sin
nationalkommitté för oceanografi biträda i de fall en kompetensutvidgning
anses angelägen. Denna kommitté bör särskilt kunna vara till hjälp i frågor av övergripande och flervetenskaplig art inom oceanologin. Genom att den tillika utgör den svenska nationella SCOR-kommittén (Scientific Committee on Occanic Research) kan den även biträda i frågor om vissa internationella occanologiska forskningsprojekt.
TCO anser att DSH bör läggas ned och att dess kansliresurser förs över till ett lämpligt samordningsorgan. Detsamma gäller kvarvarande arbets-
uppgifter hos DSH. De operativa uppgifterna bör enligt TCO ligga kvar hos
de instanser som idag har dem, om det inte finns goda sakskäl för andra lösningar.
LO understöder DSHs begäran om ökade resurser för sin verksamhet,
dvs. ca 10 milj. kr. i anslag för diverse projekt samt personalförstärkning. Det är vidare LOs inställning att det är angeläget att mer konkret och detaljerat dra upp riktlinjerna för statens insatser inom havsresursområdet.
Ett stort antal myndigheter är engagerade i frågor som på ett eller annat
sätt hör hit. En samordning och en gemensam målsättning behövs utöver vad som nu förekommer. I samband med att en ny målsättning för svensk havsresurspolitik formuleras och närmare specificeras bör det, enligt LO, också specificeras vilken förstärkning och omläggning inom olika existe-
rande myndigheter som kan anses nödvändig och rimlig. Sveriges industriförbund anser att DSH skall bibehålla sin rådgivande och samordnande roll och att mera operativt inriktade insatser skall göras
av redan etablerade organ, samt att en väsentlig höjning av DSHs anslag inte är motiverad.
Swedocean anser DSHs uppgift som samordnare och främjare av svensk havsresursverksamhet som värdefull och viktig. Swedocean tror däremot
inte att DSH skall ikläda sig operatörens roll i fråga om forsknings- och
utbildningsplanering, marknadsundersökningar, projektfinansiering, projektstyrning och dylikt. En tänkbar operativ uppgift skulle, enligt Swedocean, kunna vara att fungera som ”pool” för informationsspridning av
forskningsresultat från myndigheter och det internationella fältet.
Sammanställning av remissyttranden över forsknings-
rådsnämndens (FRN) och delegationens för samordning
av havsresursverksamheten (DSH) rapport (82: 14) Vattenbruk för Sverige
Efter remiss från jordbruksdepartementet har yttrande över rapporten ävgetts av:
Sjöfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ). som bilagt yttranden av universiteten i .
Stockholm. Uppsala. Lund, Göteborg och Umeå. lantbruksstyrelsen (1.BS). statens livsmedelsverk (SLV), fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd (JN). statens naturvårdsverk, kommerskollegium, generaltullstyrelsen. arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens planverk, statens vattenfallsverk. styrelsen för teknisk utveckling (STU), delegationen för samord-
ning av havsresursverksamheten (DSH), forskningsrådsnämnden (FRN),
Sveriges lantbruksuniversitet, statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR). länsstyrelserna i Kalmar län, Gotlands län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län, Värmlands län. Västmanlands län, Gävleborgs län, Norrbottens län och Blekinge län, naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR). Sveriges metcorologiska och hydrologiska institut (SMHD, överstyrelsen för ekonomiskt
försvar, vattenöverdomstolen, institutet för vatten- och luftvårdsforskning
(IVL), kommittén (Jo 1981:06) om vissa fiskefrågor, utvecklingsfonderna i Kalmar län och Göteborgs och Bohus län, Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet, Sveriges grossistförbund. Sveriges industriförbund, lantbrukarnas riksförbund, tjänstemännens centralorganisation (TCO),
centralorganisationen SACO/SR, landsorganisationen i Sverige (LO), lax-
forskningsinstitutet, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SIHO- Familjeföretagen), Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fiskevatten-
ägareförbund, Sveriges fiskodlareförening och Sveriges fritidsfiskares
riksförbund.
Yttrande över rapporten har även avgetts av:
Länsstyrelsen i Västerbottens län, glesbygdsdelegationen, svenska insjöfiskarnas centralförbund, kooperativa förbundet (KF), skolstyrelsen i Öckerö kommun som bilagt yttrande av lärare och elever vid Brattebergs-
skolan och K-konsult.
Arbetets uppläggning
För att närmare precisera problemen och utreda förutsättningarna för en utveckling av svenskt vattenbruk tillsatte FRNs naturresursdelegation och DSH en särskild styrgrupp för vattenbruk som har gett ut åtta delrapporter och en slutrapport "Vattenbruk för Sverige”.
Styrgruppen föreslår i slutrapporten vissa åtgärder som gruppen anser angelägna att genomföra på kort sikt. Förslagen är i prioritetsordning:
— Tillskapande av ett vattenbruksråd som föreslås få en samordnande och
rådgivande funktion i arbetet med en fortsatt utveckling av svenskt
vattenbruk. På sikt bör ansvaret läggas över på förvaltningsmyndighet.
— Uppbyggnad av en för vattenbruk och yrkesfiske gemensam organisation ”Svenska Fiskbolaget” för marknadsföring, försäljning och distribution av fisk och fiskprodukter. — Översiktlig planering av vattenområdenas användning bör genomföras i kommuner där intresset för vattenbruk är stort.
—- Tillståndsprövningen för odling av fisk m. m. bör förenklas i riktning mot ett prövningssystem.
— Inrättandet av ett vattenbrukslån med två års amorteringsfrihet och lägre räntefot än normalt samt statliga lånegarantier för produktion och förädling. — Diagnostisk och rådgivande service avseende fisksjukdomar bör förstärkas och byggas ut vid statens veterinärmedicinska anstalt och vid regio-nala veterinärmedicinska laboratorier. — Inrättande av en tvärvetenskaplig institution för vattenbruk. — Stöd till internationell och nationell forskarutbildning samt till grundutbildning vid universitet. —- Omprövning av möjligheter till handelspolitiska ingripanden.
1 Allmänt
Ca 50 remissinstanser har yttrat sig över förslagen. Remissinstanserna är
positiva till en utbyggnad av svenskt vattenbruk. I fråga om formerna för
utbyggnaden är remissutfallet splittrat. Styrgruppens förslag delas i stort och utan särskilda kommentarer av DSH, FRN, landstingsförbundet och
LO.
2¶Vattenbruksråd
Styrgruppen föreslår att ett vattenbruksråd inrättas övergångsvis.
En majoritet av instanserna konstaterar att det är naturligt att ansvaret för vattenbruk åvilar en myndighet. Flera av instanserna pekar på att fiskeristyrelsen är den myndighet som idag har ansvaret för vattenbruk.
Remissinstansernas kommentarer Statskontoret anser att ett vattenbruksråd med expertgrupper enligt förslaget kan ge gott stöd till en växande näring men bör bli knutet till fiskeristyrelsen som rådgivande organ. Arbetsuppgifterna bör i huvudsak
klaras inom fiskeriverket. De medel som det föreslagna rådet skulle dispo-
nera bör föras till fiskeristyrelsen som nytt anslag i programform.
Riksrevisionsverket konstaterar att väsentliga delar av ansvaret för vat-
tenbruket redan åvilar befintliga myndigheter. Fiskeristyrelsen ansvarar
för fiskevården. Enligt den definition styrgruppen ger av begreppet vattenbruk hör redan härigenom stora delar av vattenbruket till fiskeristyrelsens ansvarsområde. Styrelsen har också en forskningsorganisation och en anläggning för fiskodling. Med hänsyn till behovet av att anknyta till den befintliga myndighetsstrukturen kan RRV inte tillstyrka styrgruppens för-
slag om ett särskilt vattenbruksråd. Skall en särskild insats göras finner
RRV det naturligt att den knyts till fiskeristyrelsen. Vidare finner RRV det naturligt att även jordbruksnämnden knyts till verksamheten: nämndens specifika bidrag skulle inte minst kunna bestå i marknadsanalys.
Rektorsämbetet vid Stockholms universitet anser att vattenbruksrådet bör ha en främjande och samordnande roll för forskningen. Bedömningen av forskningens kvalitet bör göras av en internationell referensgrupp. Dessutom bör den bedömningskompetens utnyttjas, som finns t.ex. inom naturvetenskapliga forskningsrådet. Zoologiska institutionen finner det
angeläget att det skisserade vattenbruksrådet inrättas för att ta olika initia-
tiv samt fungera som en förmedlande länk mellan näringen och olika myndigheter. I de ramförslag som styrgruppen givit finns inga färdiga praktiska lösningar för de mängder av problem som nu måste åtgärdas. Det är därför mycket viktigt att ett vattenbruksråd tillskapas för att i början av denna nya närings utveckling hjälpa till att bl. a. lösa administrativa, organisatoriska och kommersiella problem. Askölaboratoriet anför att det
brådskar med bildandet av ett vattenbruksråd.
Umeå universitet anser att det i första hand finns skäl att söka former för ansvarsfördelning inom existerande verk och råd, även om tämligen omfattande omorganisation och/eller resursförstärkning skulle bedömas som nödvändiga. Den kompetens som utvecklats inom styrgruppen för vattenbruk bör tas till vara i denna process. Ansvaret för uppbyggnaden av näringen bör om möjligt ges till befintliga verk och råd.
Lantbruksstyrelsen anför att ett vattenbruksråd, av det utseende styr-
gruppen föreslagit, bör komma till stånd endast om det kommer att verka under en Övergångstid. Det är naturligt att ansvaret inom det aktuella området ligger på respektive myndighet.
Fiskeristyrelsen anser med stöd av sin instruktion, att vattenbruk hör till styrelsens ansvarsområde. Styrelsen har obrutet haft det administrativa ansvaret för vattenbruket, både vad avser fiskevård och konsumtionsod-
ling. Fiskeristyrelsen finner inga skäl till att inrätta ett vattenbruksråd utan
anser att styrelsen skall ha ansvaret för den fortsatta utvecklingen. Flera
av rådets föreslagna funktioner finns idag redan hos styrelsen, nämligen en
referensgrupp för odlingsfrågor med representanter för intresseorganisationer, myndigheter och forskning, en forskningsnämnd som rådgivande
organ för FOU-arbetet, samt en internationell referensgrupp. Styrelsen är representerad i olika arbetsgrupper inom både ICES. EIFAC och Nordiska Rådet. Dessutom har styrelsen ett biståndssekretariat som bl. a. arbetar
med odlingsfrågor i u-länder. Samarbete sker med SIDA och SAREC vad
gäller utveckling av akvakultur och fiske i sött, bräckt och salt vatten i
tralt inom verket för att utveckla odlingsverksamheten under förutsättning att staten beslutar att anslå erforderliga medel. En sektion för odlingsfrå-
gor bör inrättas på fiskevårdsbyrån. För detta krävs ytterligare en handläggartjänst I nuvarande skede. En handläggartjänst för låneverksamheten bör återbesättas och forskningsnämnden bör utökas med en representant för odlingsfrågor. Styrelsen bör också utökas med en ledamot som representerar odlingen.
Statens jordhruksnämnd har i och för sig inget att erinra mot att ökade resurser satsas på utveckling och forskning kring vattenbruksfrågorna, men vill ifrågasätta om det för detta ändamål bör inrättas helt nya organ av den storlek som styrgruppen föreslagit.
Statens naturvårdsverk anför att kopplingen mellan de problem som styrgruppen anser att vattenbruket brottas med och det föreslagna vattenbruksrådet inte är övertygande. Rådets uppgifter och befogenheter är oroväckande vagt beskrivna. Styrgruppen har inte hållit isär sådana upp-
gifter som normalt handhas av branschorganisationer, och sådana som
handhas av offentliga organ. Naturvårdsverket avstyrker det föreslagna vattenbruksrådet. Ansvaret för vattenbrukets olika delar bör läggas på olika existerande myndigheter och organ. Fiskeristyrelsen. som redan har
en rad myndighetsuppgifter inom fiskeriområdet, bör enligt naturvårdsverkets uppfattning ha huvudansvaret för vattenbrukets utveckling och där-
med också samordningsansvaret inom området vattenbruk. Verket anser det naturligt att den myndighet som ges samordningsansvar håller kontakt med såväl statliga och kommunala myndigheter som berörda intressegrup-
per.
Statens vattenfallsverk ser som ett riktigt initiativ att tillskapa ett vattenbruksråd med representanter från vattenbrukets olika verksamhetsområ-
den för att få till stånd en god utveckling av näringen. Om vattenbruksrådet
sammansätts av ledamöter med god insikt i problem och utvecklingstrender för de olika verksamheterna borde rådets insatser kunna bli vattenbruket mycket behjälpligt utan behov av stora kapitaltillskott. Vattenbruksrå-
det bör också kunna ansvara för att forskningsresultat omsätts i informa-
tion och råd till näringen. Mot bakgrund av Vattenfalls intresse och re-
surser på fiskodlingens område samt dess outnyttjade tillgång på spillvärme från värmekraftverken ställer sig Vattenfall positivt till att ingå i vattenbruksrådet. I likhet med styrgruppen anser Vattenfall att rådets
verksamhet bör vara av övergångskaraktär men anser också att rådets
fortsatta verksamhet i första hand skall tas över av näringen själv. Myndighetsfunktionen bör därför utövas i annan ordning.
Styrelsen för teknisk utveckling konstaterar att vattenbrukets olika delområden i dag är uppdelade mellan flera ansvarsmyndigheter. Detta visar sig bl. a. när odlare ansöker om etableringstillstånd. STU anser det därför
väsentligt att ansvarsområdena klarare definieras. Vattenbruksrådet skulle kunna bli ett forum där forskning och utvecklingsfrågor kan tas upp. Dess
rolj, arbetsuppgifter och organisationsform bör emellertid närmare konkretiseras.
Sveriges lantbruksuniversitet instämmer i bedömningen att det även under de närmaste åren behövs en grupp som har ett samordnat ansvar för
utbyggnaden av verksamheten inom vattenbruksområdet och tillstyrker att en styrgrupp inrättas för samordning av verksamheten inom vattenbruks-
området. Denna grupp bör dock kunna få en väsentligt mindre omfattning
och ett mera begränsat ansvarsområde är vad som föreslås för vatten-
bruksrådet.
Statens veterinärmedicinska anstalt anser att det vattenbruksråd som
föreslås torde komma att få en viktig funktion under en förväntad expan-
sionsperiod för näringen. Även om fiskeristyrelsen är den självskrivna centrala förvaltningsmyndigheten för vattenbruket, finns det skäl som talar
för att en relativt fristående styrgrupp (vattenbruksråd) i ett uppbyggnadsskede är motiverad. Vattenbruksrådet kommer att ha väsentliga uppgifter när det gäller organisation och samordning av forskningen inom vattenbruket tills en samlad organisation för vattenbruksforskning har hunnit byggas upp. Omfattningen av vattenbruksrådet förefaller dock vara omotiverat
stor. SVA saknar också en bärkraftig motivering för varför rådet måste vara helt fristående från fiskeristyrelsen.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd stöder förslaget att inrätta ett valtenbruksråd och att ansvaret för olika delar av vattenbruket därefter successivt skall övertas av andra myndigheter.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser att tillskapandet av ett temporärt s. k. vattenbruksråd kan vara motiverat för att på kortast möjliga tid uppnå
resultat av föreslagna offensiva satsningar. Emellertid är det av största vikt
att ett dylikt råd ej fråntar andra befintliga myndigheter på olika nivåer deras roll och ansvar inom vattenbruksområdet. Således måste även dessa
ges både resurser och kompetens för att på sikt kunna förvalta denna näring.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har inte blivit övertygad om att det är lämpligt att för en övergångstid skapa en så omfattande organisation som det föreslagna vattenbruksrådet. Det synes länsstyrelsen mest naturligt att den förvaltningsmyndighet respektive forskningsenhet som senare avses ta
över verksamheten från början ges motsvarande uppgifter. På det regiopa-
la planet kan länsstyrelserna svara för att erforderlig kompetens anlitas för det arbete inom länen som kan uppkomma inom vattenbruksrådet. Om det förehgger behov av ett centralt samordningsorgan i inledningsskedet bör detta ges ett avsevärt mindre format än det föreslagna vattenbruksrådet
och kunna byggas in i redan existerande myndighet. Likasä bör man sträva
efter att den förstärkning av resurserna som är erforderlig inordnas i bestäecnde myndighet och forskningsenhet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker inrättandet av ett vattenbruksråd. Länsstyrelsen anser dock att detta endast bör verka under en övergängsperiod tills näringen funnit sin form.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län tror snarare på en långsammare utbyggnadstakt av vattenbruket och det bör enligt länsstyrelsens mening vara
tillräckligt att förstärka fiskeristyrelsen med en vattenbruksgrupp.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det föreslagna vattenbruksrådet fyller de krav man kan ställa på en projektorganisation I detta sammanhang. Rädet skulle samla representanter för olika intressegrupper och skulle kunna verka för att det svenska vattenbruket under ett uppbygg-
nadsskede inriktas och organiseras på ett bra sätt. Med hänsyn härtill
tilistyrker länsstyrelsen att det föreslagna vattenbruksrådet tillsätts.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att de ekonomiska resurserna i
stället bör lämnas till fiskeristyrelsen som både kan och bör ha ansvar för
det nuvarande och för ett utvecklat vattenbruk.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget om att tillskapa ett vattenbruksråd för samordning och rådgivning i arbetet med en fortsatt utveckling av svenskt vattenbruk. Ett beslut härom bör dock klart ange vid vilken tidpunkt ansvaret för rädets verksamhet skall ha överförts till lämplig förvaltningsmyndighet.
Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår att fiskeristyrelsen i framtiden skall svara för information och rådgivning om vattenbruk på lokal och regional nivå. Fiskenämnden bör därvid även svara för tillsyn av odlingar, vilken kan vara motiverad bl. a. från smittskyddssynpunkt. Länsstyrelsen är positiv till att vattenbruket ges fasta organisatoriska former så att utveckling
och samordning med närliggande verksamhet förbättras. Länsstyrelsen
anser därvid att fiskeristyrelsen bör vara central myndighet för vattenbruket. Vattenbrukets organisation bör ges en relativt självständig ställning
inom verket. Med dessa utgångspunkter bör även organisation och samverkansformer med andra berörda myndigheter bl.a. naturvårdsverket
närmare utredas.
Naturvetenskapliga forskningsrådet stöder utredningens förslag om att temporärt inrätta ett vattenbruksråd. Beroende på hur näringen utvecklar sig kan ansvaret senare övertas av för ändamålet lämplig myndighet.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut menar att det är för-
delaktigt att utnyttja de myndigheter som redan finns och att vattenbruksrådets uppgifter istället kan anförtros fiskeristyrelsen. Det förefaller naturligt att ett övergripande ansvar för utvecklingen av svenskt vattenbruk anförtros fiskeristyrelsen och detta bör kunna ske omedelbart utan över-
gängsperiod.
Utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län finner det angeläget att det föreslagna vattenbruksrådet kommer till stånd. Särskilt angeläget bör
det vara att göra insatser inom forskning och utveckling som idag har allt för små resurser.
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges fiskevattenägareförbund avstyrker förslaget om inrättande av ett vattenbruksråd och förordar att fiskeristyrelsen ges ett klart uttalat ansvar för vattenbruksutveckling samt
att erforderliga resurser härför ställs till denna styrelses förfogande. Den ökning av utbildningen, rådgivningen och informationen på vattenbrukets
område som är nödvändig bör organiseras av fiskeristyrelsen och ingå i
dess arbetsuppgifter. Sveriges industriförbund ifrågasätter behovet av ett vattenbruksråd.
Med tanke på alla de skäl som tycks tala för ett kraftigt ökat vattenbruk i Sverige bör denna näring snart kunna stå på egna ben med ett ganska
begränsat initialstöd, främst av ekonomiskt karaktär.
Tjänstemännens Centralorganisation anför att styrgruppens förslag om en ny ”myndighet” kommer, såvitt avdelningen kan bedöma, att försvåra
vattenbrukets integrering med fiskerinäringen i övrigt. Ett utvecklat vat-
tenbruk är av stort intresse men ekonomiska och personella resurser bör lämnas till fiskeriverket som både kan och bör ha ansvar för ett utvecklat vattenbruk.
Laxforskningsinstitutet anför att fiskeristyrelsen med den lokala fiskeadministrationen bör ha ansvaret för rådgivning och information i vattenbruksfrågor.
Sveriges fiskares riksförbund anför att förslaget att tillskapa ett vatten-
bruksråd i praktiken kommer att innebära en ny myndighet för odlings-
verksamheten. SFR anser att detta bör kunna klaras inom befintliga myn-
digheter. Såvitt förbundet kan bedöma finns där idag större delen av den befintliga expertisen på odlingsfrågor samlad. Att bygga upp en ny organi-
sation som skall syssla med dessa frågor kan inte vara rationellt och
absolut inte ekonomiskt försvarbart. Sveriges fiskodlareförening ser i vattenbruksrådet en risk för ökad admi-
nistration och byråkratisering. Föreningen menar att behov finns av en styrande grupp under vattenbrukets uppbyggnadsskede. Föreningen anser samtidigt att detta kan åstadkommas i en enklare form och till en lägre kostnad, t. ex. i form av en referensgrupp där vattenbrukets intressenter
ingår, Fiskeristyrelsen bör vara central förvaltningsmyndighet för vatten-
bruksverksamheten. Föreningen föreslår således att vattenbruksrådet bantas till en referensgrupp.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser att utvecklingen av det framtida vattenbruket bör ske inom den befintliga fiskeriadministrationen. Ett
speciellt organ för vattenbruket måste dock inrättas och förbundet förut-
sätter att fiskeriverket ges erforderliga resurser för att utveckling, rådgivning och information ska kunna ske både centralt och regionah.
Kooperativa förbundet känner sig inte övertygat om behovet av att inrätta ett vattenbruksräd eftersom fiskeristyrelsen bör ha ansvaret för vattenbrukets utveckling.
3¶Svenska Fiskbolaget
Styrgruppen föreslår en uppbyggnad av en för vattenbruk och yrkesfiske gemensam organisation för marknadsföring, försäljning och distribution av
fisk och fiskprodukter. De remissinstanser som kommenterat förslaget har bemött förslaget med
viss tveksamhet. Majoriteten av instanserna är positiva till samordning men tveksamma till den föreslagna modellen. Nägra instanser anför att frågan bör utredas ytterligare.
Remissinstansernas kommentarer
Stutskontoret stöder i princip förslaget om att en marknadsföringsorganisation skapas. Den föreslagna marknadsorganisationen saknar dock funktion för att säkra råvaruleveranser från det traditionella fisket. Den saknar också beredningsfunktionen. För att marknadsorganisationen skall
fungera krävs troligen att organisationen handhar hela kedjan från förstahandsmottagning till leveranser till DAGAB, ICA, KF etc. eller direkt till
butikerna (i likhet med t. ex. Scan och Arla vad gäller kött- och respektive mjölkprodukter). Statskontoret anser att möjligheterna att marknadsorganisationen handhar hela kedjan bör prövas.
Riksrevisionsverkets principiella inställning är att näringarna själva bör
besluta om bildandet av ett sådant företag och likaså själva bör svara för den nödvändiga finansieringen. |
Fiskeristyrelsen ställer sig tveksam till att i ett första skede tillskapa en
rikstäckande organisation för ovannämnda uppgifter. Om avsikten är att tillskapa en för yrkesfisket och vattenbruket gemensam säljorganisation med uppgift att bl.a. uppträda som leverantör till de stora dagligvaru-
blocken, borde detta ske på regionsplanet i likhet med den organisation dagligvarublocken har. Om sådana regionala säljbolag kommer till stånd,
samägda av företaget inom regionens fiskeri- och vattenbruksnäring, kan dessa senare bygga upp centrala stabsfunktioner. För vattenbrukets del måste givetvis först tillkomma en intresseorganisation i likhet med yrkesfiskets fackliga och ekonomiska organisationer inom resp. regioner. En
samverkan med yrkesfiskets producentkooperativa företag bör snarast etableras. .
Statens jordbruksnämnd instämmer i utredningens bedömning vad gäller behovet av en bättre samordning och effektivisering i fråga om marknads-
föring, försäljning och distribution av fisk och fiskprodukter. Nämnden
anser att en bättre samordning av utbudet av fisk är ett mycket viktigt led i
strävandena att öka fiskförsäljningen, i synnerhet försäljningen av färsk fisk på den svenska maknaden. Så vitt nämnden känner till anser köparsidan att det vore en stor fördel om man hade en enda motpart att vända sig
till, i stället för att som nu kanske behöva sätta sig i förbindelse med ett stort antal fiskförsäljningsföretag för att få sitt leveransbehov täckt. En sådan utveckling borde underlätta för konsumenterna att få bättre tillgång
till färsk fisk. Nämnden ställer sig emellertid tveksam till möjligheterna att
förverkliga den lösning som utredningen förordat. Erfarenheterna hittills
av liknande åtgärder inom fiskförsäljningen visar vilka svårigheter som är förknippade med ett sådant genomförande även om åtgärderna begränsas till det nuvarande yrkesfisket. Skulle arbetet med att söka uppnå en gemensam försäljningsorganisation begränsas till enbart vattenbruket, torde
likväl detia inte bli helt problemfriu med hänsyn bl. a. till den geografiska splittringen av odlingsverksamheten. Enligt nämndens mening kan en stark och livsduglig försäljningsorganisation inom fisket inte skapas med mindre än att en helhjärtad satsning kommer till stånd från näringens egen sida och inte minst fiskarnas egen ekonomiska föreningsrörelse. Det är
därför nämndens uppfattning att initiativet till ett dylikt arrangemang lik-
som även huvudansvaret för genomförandet av detsamma bör ankomma
på näringen själv. Nämnden är således tveksam till inrättandet och den konkreta utform-
ningen av ”Svenska Fiskbolaget''.
Statens veterinärmedicinska anstalt anför att hittillsvarande erfarenheter av matfiskodlingen i Sverige har visat att det periodvis funnits problem med avsättningen av produkterna, medan det vid andra tillfällen har varit svårt att få fram fisk i tillräcklig mängd för att möta efterfrågan, bl.a. på
exportmarknaderna. Fortsatta studier av vattenbrukets ekonomiska förut-
sättningar liksom olika tänkbara möjligheter att organisera marknadsfö-
ring, försäljning och distribution av produkterna är angelägna. Även om viss stimulans till ekonomisk samverkan mellan producenterna har givits bl.a. av olika utvecklingsfonder är det motiverat med centrala statliga
insatser för att initiera en ökad producentsamverkan på det ekonomiska planet.
Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i behovet av en betydligt bättre samordning och effektivisering av marknadsföring, försäljning och distri-
bution. Länsstyrelsen i Gotlands län vill särskilt prioritera bl. a. uppbyggnad av
en för vattenbruk och yrkesfiske gemensam organisation för marknadsfö-
ring, försäljning och distribution av fisk och fiskprodukter. Det skissade förslaget ”Svenska Fiskbolaget” bör kunna utgöra en lämplig utgångspunkt för fortsatta omedelbara diskussioner.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att de förslag som lämnats när det
gäller marknadsföring och ekonomi för framför allt fiskodlingsprodukter är
väl grundade. 8 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 10. Bilaga 7
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämmer helt med utredning-
ens förslag om en samlad central marknadsfunktion för hela det svenska
fisket och vattenbruket.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser i likhet med fiskenämnden i länet att marknadsföringen behöver förbättras och effektiviseras. Förslaget om marknadsorganisation tillstyrks. En sådan organisation måste dock ges erforderliga resurser för att bli slagkraftig. Länsstyrelsen i Västmanlands län ser positivt på styrgruppens förslag till utbyggnad av en för vattenbruk och yrkesfiske gemensam organisation för marknadsföring, försäljning och distribution av fisk och fiskprodukter.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att även om förslaget om ”Svenska
Fiskbolaget”' är intressant torde det i nuläget vara orealistiskt. Länsstyrelsen anser att det statliga tillskottet som föreslås (3-4 milj. kronor under en tidsperiod av 3—4 år) med större effekt kunde användas för marknadsföring inom t.ex. Svensk Fisk. Den service i övrigt som naturligtvis är motiverad kan lämnas genom befintliga företag i branschen och administrativa myndigheter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län delar utredningens uppfattning att av-
saknaden av en gemensam organisation för marknadsföring, försäljning och distribution av fisk och fiskprodukter innebär stora svårigheter för
utveckling av vattenbruk. För Norrbottens del gäller dessa svärigheter främst för inlandsfisket men även kustfisket skulle kunna få väsentligt
förbättrade avsättningsmöjligheter. Utbyggnaden av en sådan organisation bör ges hög prioritet. Utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län vill när det gäller marknadsföring understryka det angelägna i att man blir mer kund- och marknadsorienterad och anpassar produkterna till kunderas önskemål. Distributionen måste samordnas bättre. ”Svenska Fiskbolaget” föreslås bli bildat och påta sig rollen som en samlad central marknadsfunktion för hela det svenska fisket — såväl yrkesfisket som vattenbruket. Närheten till export- och importmarknaderna gör det motiverat med en lokalisering till västkusten.
Svenska kommunförbundet är tveksam till bildandet av ett stort rikstäckande bolag, då intressenterna i de flesta fall kommer att vara utpräglade
småföretagare med begränsade möjligheter att verkligen dra nytta av ett stort bolags centraliserade service. En regional samordning i mindre skala bör enligt styrelsen vara verkningsfullare.
Landstingsförbundet anser det viktigt med en effektivisering av de olika
leden marknadsföring, försäljning och distribution för att framför allt små
och medelstora företag bättre skall komma ut på marknaden.
Sveriges grossistförbund anför att tanken på en samordning inte är
någon ny företeelse i dessa sammanhang. Vissa uttalanden av styrgruppen
pekar mot monopol och inskränkningar i den fria konkurrensen. Såväl från kvalitets- som prissynpunkt är enligt förbundets mening fri konkurrens en
förutsättning för all kvalitativ varudistribution. Erforderlig kompetens för att driva en sund affärsmässig verksamhet finns redan hos såväl fiskförsäljningsföreningar som privata förstahandsmottagare. Enligt förbundets me-
ning bör man därför i första hand stödja dessa företag i ansträngningarna
att utveckla verksamheten. Förbundet förutsätter att styrgruppens förslag på området vattenbrukets ekonomi och marknadsfrågor måste diskuteras och bearbetas mer i detali
längre fram.
Sveriges industriförbund anför som sin mening att industrins roll underskattas i rapporten som tänkbar avnämare av betydande kvantiteter rå-
varor från vattenbruket för vidare förädling. Det är angeläget att möjlighe-
terna till produktutveckling på detta område tas till vara, med syfte att öka
omsättningen av förädlade produkter såväl inom landet som på export-
marknaderna. Förbundets starkaste kritik av rapporten gäller orgnisations-
formen ”Svenska Fiskbolaget” och den funktion detta bolag föreslås få.
Förbundet sammanfattar kritiken enligt följande: — Prissättningen måste vara fri för att incitament skall finnas till att söka
nå de effektivaste produktionsmetoderna. Monopoliserade priser elimi-
nerar priskonkurrensen med åtföljande negativa effekter på marknads-
mekanismen. — En organisation av typen "Svenska Fiskbolaget” kommer att innebära
en tungroddhet, som en näring i utveckling inte kan klara av. Svensk
fiskodling måste få känna sig fram till den struktur som passar svenska
förhållanden bäst. Det erfordras stor flexibilitet i uppbyggnadsskedet. — En påtvungen sammanslagning av vattenbruket med yrkesfisket vore
mycket olycklig. Yrkesfiskets problem med jämn kvalitet, garanterade
leveranser och överskottsfisk kommer inte att finnas inom den framtida
fiskodlarnäringen. Det finns således inte någon gemensam grund för
dessa båda typer av fiskproduktion. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges fiskevattenägareförbund av-
styrker förslaget om ett särskilt fiskbolag men förelår att en särskild organisationsutredning om vattenbruksprodukternas distributions- och marknadsföring enligt kooperativ modell omgående genomförs. Förbunden anser att styrgruppen för vattenbruk borde ännu grundligare utrett marknadsfrågorna. Förbundet understryker starkt behovet av samordning
beträffande vattenbruksprodukternas marknadsföring, försäljning och distribution men ställer sig dock tveksamma till det av styrgruppen föreslagna
"Svenska Fiskbolaget”. Förbunden avstyrker styrgruppens förslag i detta hänseende och föreslår att en särskild organisationsutredning för vattenbruket genomförs. I detta organisationsarbete bör de principer vara giltiga som sedan lång tid tillbaka med stor framgång utvecklats för annan livsmedelsproduktion. Detta innebär en på samverkan mellan producenterna uppbyggd kooperation, vilken även har nära samarbete med statliga myn-
digheter. I samarbetet ingår samtidigt hänsynstagande till konsumenternas
bundets uppfattning utföras i samarbete mellan fiskets och jordbrukets
producentkooperation, konsumentkooperationen, fiskarnas och fiskodlar-
statligt anslag till en organisationsutredning enligt vad som här skisserats skulle vara väl motiverat. Förbunden understryker också att det är brådskande med detta organisationsarbete.
Tjänstemännens Centralorganisation anser att även om förslaget om
”Svenska Fiskbolaget” är intressant torde det i nuläget på grund av många
samverkande orsaker vara orealistiskt. Det statliga tillskott som föreslås
torde med större effekt kunna användas för marknadsföring genom Svensk
Fisk.
Sveriges fiskares riksförbund anför att försäljningen och distributionen
av fisk och fiskprodukter idag är mycket spridd och att den dras med ett ”bytänkande” bland försäljningsföreningarna som förlamar en viktig sam-
ordning och effektivisering av försäljning och transport. Försök har gjorts
för att rätta till denna situation — skapandet av Swefisk —, men det ringa
intresset och den inbördes konkurrensen mellan föreningarna samt andra
faktorer medverkade till att första omgången i samordningsförsöken miss-
lyckades. Detta har gjort att tanken på ett nytt bolag med ännu större
uppgifter och befogenheter inte ter sig speciellt hoppfylld. Det bästa under nuvarande omständigheter är att låta insikten om den rådande situationen
mogna bland berörda föreningar samt aktivt verka för att ”Swefisk-tanken” prövas på nytt. I ett eventuellt nytt Swefisk bör även vattenbruket bli involverat.
Sveriges fiskodlareförening anser det nödvändigt att resurser snarast satsas på en rikstäckande marknadsorganisation för odlade produkter, så
att man undviker att hamna i den negativa försäljningsstruktur, som yrkesfiskets många fiskförsäljningsföreningar representerar. Föreningen delar
dock inte utredningens uppfattning om en för vattenbruket och yrkesfisket gemensam försäljningsorganisation. Tiden är inte mogen för ett sådant samarbete. Istället bör ansträngningar och resurser läggas på den förut nämnda rikstäckande marknadsorganisationen för odlade produkter och på handelspolitiska ingripanden i syfte att underlätta exporten. I detta sammanhang är det också väsentligt att poängtera vikten av att de
resurser som avsätts för en rikstäckande marknadsorganisation också kanaliseras genom Sveriges fiskodlareförening. Föreningen är idag den enda
förekommande intresseorganisationen för fiskodlare i Sverige, men den
arbetar med mycket små resurser.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser att en viktig del för att en
satsning på vattenbruket skall kunna lyckas är att organisationen för vidareförädling, försäljning och inte minst marknadsföring förbättras och ut-
vecklas. Organisationen bör byggas enligt kooperativ modell med en regional prägel för att i ett senare skede samordnas och bli rikstäckande.
Kooperativa förbundet anser det särskilt viktigt att frågan om sättet att distribuera och sälja vattenbrukets produkter blir föremål för särskild
utredning. Detta förutsätter att detaljhandeln bereds möjligheter att med-
verka i utredningen eller får tillfälle att på annat sätt framföra sina synpunkter. Vattenbruk skulle i många fall förmodligen kunna bedrivas i
kooperativ form. Detta knyter bl.a. an till tankar om sysselsättning för ungdom i krisdrabbade kommuner i former som beskrivs av den statliga kooperationsutredningen.
4¶Tillståndsprövning, vattenplanering och vattenbrukslån
Styrgruppen föreslås att tillståndsprövningen för att anlägga en odling förenklas i riktning mot ett prövningssystem. En översiktlig planering av vattenområdenas användning bör genomföras i kommuner där intresset för vattenbruk är stort. Vattenbrukslån och statliga kreditgarantier bör inrättas.
Styrgruppens förslag bemöts positivt av remissinstanserna.
Remissinstansernas kommentarer
Sjöfartsverket delar styrgruppens mening i fråga om tillståndspröv-
ningen och prövningsförfarandets nuvarande utformning och att anvis-
ningar för dess tillämpning i sin helhet bör bli föremål för utvärdering. Vid
en sådan utvärdering bör även beaktas frågorna om utmärkning av vatten-
bruksanläggningar och om anmälan till sjöfartsverket om plats för sådan anläggning. Verket delar även styrgruppens uppfattning att länsstyrelsen
bör bli huvudansvarig för prövningen. Vid denna prövning bör samråd ske
med sjöfartsverket. Mot styrgruppens förslag att kammarkollegiets nuva-
rande befogenhet att lämna medgivande såvitt avser allmänt vatten delegeras till länsstyrelserna har sjöfartsverket intet att erinra. Verket anser att
planering av vattenområden kan vara ändamålsenlig. Kommer sådan inventering till stånd bör sjöfarstverket beredas tillfälle att framföra sina synpunkter på ifrågasatta områdens lämplighet med hänsyn till sjöfarten.
Statskontoret biträder förslaget om att en förenklad tillstånds-
prövning för vattenbruk bör utredas. Statskontoret biträder också för-
slaget om planering av vattenområden som innebär att kommunerna i samarbete med länsstyrelserna skall inventera vattenområden lämpade för vattenbruk. Kammarkollegiets prövning av vattenbruk på allmänt vatten bör såsom föreslås också delegeras till länsstyrelserna.
Riksrevisionsverket anför i fråga om inrättande av vattenbrukslån
att det idag ges stöd till fiskodling dels i form av glesbygdsstöd via länssty-
relserna, dels i form av fiskeristyrelsens fiskerilån. Det senare förutsätter att fiskodlingen bedrivs i kombination med yrkesfiske. Det företagsspeci-
fika stödet till yrkesfisket ges nästan uteslutande genom fiskeristyrelsen. Stödet till yrkesfiske resp. fiskodling går således via två olika kanaler och efter olika regler vad gäller t. ex. krav på företagens lönsamhet. Mot denna bakgrund vill RRV anföra två synpunkter. För det första att omfattningen av ett särskilt stöd till vattenbruket bör ses i relation till/ vägas mot motsvarande stöd till det yrkesmässiga fisket. För det andra att stödet till fiskodling i ökad utsträckning bör anpassas till de regler som gäller för det motsvarande stödet till yrkesfisket. Eventuellt bör övervägas en överföring till fiskeristyrelsen/fiskenämnderna. Det avgörande skälet är att företagen inom de båda näringarna då skulle bedömas likartat vad gäller lönsamhetskrav, marknad, kalkylering etc.
Fiskeristyrelsen anför i fråga om inrättande av vattenbrukslån att
det är logiskt att ett eventuellt stöd till vattenbruksföretag bygger på samma grundprinciper som stödet till yrkesfisket. Stödet bör även handhas av en central instans med möjligheter att överblicka hela den svenska marknaden. De enskilda ärendena bör i första insats beredas av länens fiske- och lantbruksnämnder som yttrar sig till den beslutande myndigheten på samma sätt som beträffande stödet till yrkesfisket.
Styrelsen finner att det statliga finansieringsstödet bör begränsas till lågräntelån, statliga lånegarantier och statsbidrag. Glesbygdsstöd bör re-
serveras för nuvarande ändamål och alltså inte komplettera övriga stöd-
former till rationella vattenbruksföretag. Styrelsen finner att ett statligt stöd för finansiering av rationella anläggningar, under förutsättning att särskilda medel anslås härför, kan inordnas under det allmänt rationaliseringsstödet till yrkesfisket och därmed handhas av fiskeristyrelsen och dess särskilda sakkunniga i sådana frågor. Rent organisatoriskt kan fiskeri-
styrelsen med en mindre resursförstärkning handha sådana stödärenden. I
samtliga fall samverkar styrelsen härvid med statens jordbruksnämnd och yrkesfiskets organisationer. En ytterligare samverkanspartner i form av en vattenbruksorganisation bör tillkomma. Beträffande stödformerna bör vid investeringar i nya anläggningar för odling och beredning en kombination
av statsbidrag och lågräntelån kunna ifrågakomma. Vid produktutveckling
och investeringar i distributions- och marknadsföringsåtgärder bör i ett
utvecklingsskede även lågräntelån kunna medges. Fiskeristyrelsen tillstyrker förslagen i fråga om tillståndsprövningen och planering av vattenområden men vill särskilt påpe-
ka att hänsyn måste tas till motstående intressen inom fisket vid en eventuell förändring av prövningsförfarandet. En odlingsanläggning kan innebära svårigheter för fiskets bedrivande och även medföra negativa effekter på
de vilda fiskbestånden.
Statens jordbruksnämnd anför i fråga om vattenbrukslån att den
har förståelse för att det kan finnas behov av ett statligt investeringsstöd
för fiskodling även till andra kategorier än yrkesfiskare. Nämnden har därför ingenting att erinra mot att sådana lånemöjligheter tillskapas. Skulle
vattenbrukslån införas kan nämnden emellertid inte tillstyrka att handiäggningen av sådana låneärenden skall ske på länsstyrelserna. Ett sådant förfarande skulle enligt nämndens mening kunna medföra ett alltför stort hänsynstagande till de sysselsättnings- och regionalpolitiska aspekterna på bekostnad av såväl marknadsmässiga som biologiska/tekniska hänsyn. En konsekvent tillämpning av lånebestämmelserna främjas bäst om besluten i fråga om vattenbrukslånen fattas på central nivå, förslagsvis av fiskeristyrelsen. Nämnden förutsätter även att en samordning kommer till stånd med det stöd i form av fiskeritån för fiskodling som redan i nuläget kan utgå till yrkesfiskare. Förutsättningen för ett statligt engagemang överhuvudtaget i uppbyggnaden av en svensk fiskodlingsnäring bör för övrigt vara att en sådan näring kan bedömas bli lönsam på sikt utan statligt stöd. För att kunna göra en sådan bedömning erfordras dock enligt nämnden dels en grundligare undersökning av marknadsförhållandena än den som redovisats i rapporten, dels ett bättre underlag i form av lönsamhetskalkyler för företag av olika storlek och med olika verksamhetsinriktning.
Statens naturvårdsverk anser att tillståndsprövningav vattenbruk även i fortsättningen skall följa de intentioner för svenskt miljöskyddsarbete som fastlagts i miljöskyddslagen (ML). Vid naturvårdsverket pågår på uppdrag av regeringen en utredning om såväl det framtida behovet som nuvarande rutiner i fråga om prövningen enligt ML av musselodlingar. Beträffande behovet av förprövning av fiskodling pågår diskussioner om möjligheten att undanta vissa former av fiskodling från prövning samt att sätta en nedre gräns för prövningspliktiga anläggningar. Verket avser att lämna förslag till hösten 1983 rörande det framtida behovet av prövning av såväl fisk- som musselodling. Naturvårdsverket delar utredningens uppfattning att det vore önskvärt med ert prövningssystem som omfattar prövning enligt såväl fiskeriförordningen som miljöskyddslagen och tilllämpliga delar av naturvårdslagen och sjötrafikförordningen. Länsstyrelsen bör vara den myndighet som samordnar prövningen. Verket delar styrgruppens uppfattning att det är olämpligt om vattenbruk skulle bli prövningspliktigt enligt både vattenlagen och miljöskyddslagen. Verket har i skilda sammanhang arbetat för att vattenbruk endast skall vara prövningspliktigt enligt en av dessa lagar. Verket har då förordat miljöskyddslagen. Enligt verkets uppfattning bör kammarkollegiet även i framtiden lämna medgivande till vattenbruk på allmänt vatten. Det är av värde att en central myndighet kan hävda de allmänna intressena. Naturvårdsverket instämmer i utredningens synpunkter beträffande syftet med och behovet av fysisk planering av vattenområden. Verket finner det angeläget at system för vattenplanering utvecklas och att planläggning kommer till stånd där efterfrågan finns eller kan förutses finnas. En interkommunal samordning av planering bör ske. T. ex. bör vattensystem behandlas i ett sammanhang oberoende av kommungränser.
Generaltullstyrelsen hälsar med tillfredsställelse förslaget om ett förenk-
lat prövningssystem. Möjligen kan man förenkla föreslagen procedur ytterligare genom att man fastställer en sista anmälningsdag, då ansökning-
arna inför kommande odlingssäsong skall ha inkommit till länsstyrelsen.
Ärendena behandlas sedan efter vederbörlig remissomgång vid ett och
samma beslutssammanträde, dit de olika intressenterna kallas. I fråga om planering av vattenområden tillstyrker styrelsen förslaget om att aktuella kommuner i samråd med länsstyrelsen inventerar
vattenområden lämpade för vattenbruk. En sådan inventering utförd på
rätt sätt skapar förutsättningar för att man i den fortsatta planeringen för användningen av olika vattenområden kan undvika att motstående intressen kommer i direkt konflikt med varandra. Arbetsmarknadsstyrelsen anför i fråga om vattenbrukslån att den inte har något att erinra mot att åtgärderna för att främja ett ökat vattenbruk förstärks, men vill i detta sammanhang också peka på angelägenheten av att regionalpolitiskt motiverade stödformer även i fortsättningen får en
sådan selektiv inriktning att den avsedda effekten kan uppnås. Statens planverk upplyser i fråga om planering av vatten områden att en försöksverksamhet med fysisk planering av havsområden har, i enlighet med intentionerna i proposition 1980/81:183 om den fortsatta fysiska riksplaneringen, påbörjats i de kust- och havsområden där planeringsproblemen från rikssynpunkt har bedömts som störst. I första hand avses Upplands och Södermanlands kust- och skärgårdsområden, Öresund, Göteborgs och Bohusläns skärgård samt skärgården inom Hallands län. I verksamheten deltar för närvarande Strömstads, Landskrona, Käv-
linge och Oxelösunds kommuner i samarbete med länsstyrelserna samt
flera berörda centrala myndigheter. I försöksverksamheten ingår bl. a. att finna lämpliga former för redovisning av havsområden och avvägningar mellan olika intressen samt att finna praktiska samarbetsformer mellan
kommuner, länsstyrelse och berörda sektororgan. Till exempel har man i Strömstads kommun, för att närmare utreda vilka möjligheter gällande lagstiftning medger, på försök gjort en områdesplan och detaljplan enligt
byggnadslagens regler för utnyttjande av ett vattenområde där mussel- och fiskodling sker. Statens vattenfallsverk instämmer i förslaget att tillståndspröv-
ningen kan förenklas och att huvudansvaret bör läggas på en myndighet. Statens veterinärmedicinska anstalt tillstyrker förslaget om planering av vattenområden. SVA tillstyrker vidare en utvärdering och
eventuellt omvärdering av nuvarande rutiner för tillståndsprövning
samt förslaget om inrättande av vattenbrukslån tillgängligt även för andra än yrkesfiskare. Länsstyrelsen i Kalmar län finner det vara ett mycket bra förslag att vid
tillståndsprövning slå samman länsstyrelsens och fiskeristyrelsens
prövningar till ett system med länsstyrelsen som huvudansvarig samt att
länsstyrelsen i detta sammanhang får befogenhet att upplåta allmänt vatten för odling. En möjlighet att underlätta tillkomsten av fiskodling vore att helt undanta små fiskodlingar från prövning och i stället ersätta den med anmälningsplikt. Styrgruppens förslag att kommuner med växande intresse för vattenbruk tillsammans med länsstyrelsen skall genomföra en inventering och planering av vattenområden lämpade för vattenbruk är
även i detta sammanhang värt att särskilt framhäva. En sådan inventering
och planering skulle kunna leda till att man överhuvudtaget inte ansöker om att odla i områden där kraftiga intressekonflikter kan uppstå och att de mer miljöstörande formerna av vattenbruk styrs till platser där miljömässiga förutsättningar finns för sådan verksamhet.
Länsstyrelsen i Gotlands län anför att tillståndsprövningen bör förenklas även om problemen delvis torde bestå i bristande kunskaper. De begränsade kunskaperna återverkar i minst två avseenden på hanteringen av miljöskyddsärenden hos länsstyrelsen. Dels har myndigheten svårigheter att klara ut huruvida verksamheten uppfyller miljöskyddslagens krav och intentioner, dels uppstår svårigheter för sökanden att för berörda parter (grannar. närboende, andra enskilda intressenter och olika myndigheter) klargöra miljöeffekterna av den planerade verksamheten. Det bör således noteras att miljöskyddslagen innehåller ett gererellt krav om att de som utövar miljöfarlig verksamhet (dit vattenbruk räknas) också skall känna till och kunna beskriva miljöeffekterna av densamma. En i det närmaste omöjlig uppgift såvida man inte har verkligt goda kunskaper om verksamheten. Av detta följer att en förbättring av kunskaperna genom bl.a. forskning, utveckling och utbildning är den i särklass mest angelägna åtgärden för att underlätta miljöskyddsprövningen. Samtidigt bör formerna för tillståndsprövningen ses över i syfte att förenkla dessa i riktning mot ett prövningssystem enligt utredningens förslag. Översiktlig planering av vattenområdenas användning är mycket positivt. Olika omfattande vattenplaneringsaktiviteter har genomförts inom Gotlands län. Vidare har olika inventeringar bl. a. avseende förutsättningarna för extensivt vattenbruk i gotländska vattendrag genomförts inom ramen för länsplaneringen
på Gotland.
Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker statlig medverkan i form av
vattenbrukslån och glesbygdsstöd. Länsstyrelsen tillstyrker också de
förslag som lämnas beträffande förenkling av tillståndsprövning av anläggningar för vattenbruk. Länsstyrelsen vill dock erinra om att ett pågående
utredningsprojekt om planering av vattenområden, där länsstyrelsen och
berörda kommuner arbetar med frågor rörande Lundåkrabukten, visar att bestämmelserna i plan- och byggnadslagstiftningen måste beaktas vid behandlingen av vattenbruksobjekt.
Förslagen om länsstyrelsens uppgifter rörande inventering och planering av vattenområden liksom övertagande av kammarkollegiets funktion beträffande medgivande till vattenbruk på allmänt vattenområde
Prop. 1983/84: 10 | LE ta
tillstyrkes. Inordnande av vattenbruk i den regionalekonomiska och översiktliga fysiska planeringen kräver insatser från länsstyrelsens sida och länsstyrelsen måste därför ges såväl de befogenheter som de resurser som krävs för att genomföra detta.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i fråga om tillstånds-
prövningen att länsstyrelsen stödjer utredningens principförslag till
nytt prövningsförfarande. Dock bör den utvärdering av förfarandet vid musseclodling som regeringen gett statens naturvårdsverk i uppdrag att utföra avvaktas. Länsstyrelsen vidhåller dock sin ståndpunkt — som fram-
förts till regeringen i skrivelse den 28 juni 1982 — att musselodlingar av normatlstorlek bör behandlas enligt 168 NVL. Självfallet har odlarna alltid möjlighet att frivilligt begära tillståndsprövning. Utredningens förslag om ett särskilt vatten brukslån är en förutsättning för en snabb expansion av näringen speciellt vad gäller fiskodling. Detta lån kombinerat med
glesbygdsstöd i vissa områden bör ge förutsättningar att snabbt uppnå
önskvärd produktionsvolym. Eftersom driftskostnaderna för fiskodling är
höga och inkomsterna kommer först efter några år krävs att detta lån är
amorterings- och räntefritt under minst 2 år. Alternativt att räntenivån är låg och räntan kan skjutas upp motsvarande tid. För utvecklings- och pilotprojekt bör det vara möjligt att öka det statliga engagemanget och att avskriva detta om projektet misslyckas. Länsstyrelsen biträder utredningens förslag att vattenbrukslånen liksom glebygdsstödet kanaliseras till länsstyrelsen som vid behov delegerar handläggningen till utvecklingsfonden.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillstyrker styrgruppens förslag om förenklad tillståndsprövning. Mindre fiskodlingar som inte är för yrkesmässig odling bör dessutom kunna anläggas utan tillståndsprövning.
Länsstyrelsen vill nu åter framhålla vikten av att en särskild planering av vattenområden kommer till stånd, särskilt för komplexa vattenom-
råden. Med en vattenplanering liknande den som styrgruppen föreslår kan kommuner och länsstyrelse få ett nödvändigt prövningsunderlag. Konflikter med andra vattenanknutna verksamheter bör i ett tidigt skede kunna undvikas.
Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker att handläggningen av vat-
tenbrukslånen läggs på länsstyrelsen. Vattenbruk är en verksamhet
som med fördel kan bedrivas i många glesbygder. Det är då också — enligt
länsstyrelsens mening — viktigt att t. ex. tillgången på medel för glesbygds-
stöd inte är begränsande för vattenbrukets utbyggnad. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om en förenklad tillståndsprövning. Från odlarnas synpunkt måste det vara en klar fördel att prövningen helt sker hos den
myndighet som sedermera också skall utöva tillsynen. En viss översyn över vilka verksamheter som skall prövas enligt miljöskyddslagen pågår. Beträffande planering av vattenområden anför länsstyrelsen att
med det snabbt stigande intresset för vattenbruk och det tryck mot olika
Prop. 1983/84: 10 1 ta 2
vatten som detta kommer att leda till är det enligt länsstyrelsens mening
uppenbart att en ökad beredskap rörande vattnens användning och avväg-
ning mellan olika motstående intressen bör skapas beträffande vissa vat-
ten.
Länsstyrelsen tillstyrker vidare att kammarkollegiets rätt att medge
vattenbruk på allmänt vatten delegeras till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län vill understryka det väsentliga i att
föreslagen form för planering av vattenområden kommer till ständ
och vill erinra om vattenplaneringsutredningens betänkande (SOU 1980: 39. 40) som behandlar formerna för denna planering. Utredningen föreslär bl. a. att kommuner vid behov skall upprätta s. k. vattenöversikter och där redovisa vattenanvändning, vattenanspråk och målsättning för vattenresursernas användning. Förutsättningar och konsekvenser för olika
former av vattenbruk skulle lämpligtvis kunna tas med i en sådan plane-
ring.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län antör att styrgruppens förslag om tillståndsprövning i verkligheten inte innebär någon större förenkling även om beslutsfattandet i sin helhet läggs på länsstyrelserna. Angående
vattenbrukslån anför länsstyrelsen att frågan är om inte vattenbruket i
likhet med fiskerinäringen i övrigt skall underkastas licenstvång. Licenser skulle då närmast gälla rätt till statligt stöd. Licenser för vattenbruk bör
utfärdas om objektet är en rationell verksamhet som fyller ett behov som fiskproducent i förhållande till marknaden och fiskerinäringen i övrigt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget om inrättandet av
ett vattenbrukslån. Ett sådant lån bör dock begränsas till att gälla odlingar av viss omfattning. Länsstyrelsen understryker vidare angelägen-
heten av att tillståndsprövningen förenklas så att det blir endast ett prövningssystem. .
Länsstyrelsen i Blekinge län biträder förslaget om inrättandet av ett speciellt vattenbrukslån. Lånet har regionalpolitisk betydelse och bör därför handläggas av länsstyrelsen i samråd med i första hand fiske-
nämnden. De positiva erfarenheterna av glesbygdsstödet, vilket även kan
utgå till vattenbruk, bör särskilt uppmärksammas i sammanhanget. Läns-
styrelsen stödjer vidare styrgruppens förslag om en förenklad och samordnad tillståndsprövning för vattenbruk vilken bör handläggas av länsstyrelsen. Beträffande planering av vattenområden är länsstyrelsen positiv till kustplaneringen och bedömer att den avsevärt kan underlätta vattenbruksprövningen. Styrgruppens förslag om kommunala inventeringar av vattenområden lämpade för vattenbruk bör, i avvaktan på meto-
der för kustplanering, vara värdefulla för tillståndsgivning och planering.
Inventeringarna, vilka även kan gälla inlandsvatten, bör genomföras i samarbete med bl. a. länsstyrelsen och fiskenämnden. Förslaget om dele-
gering av kammarkollegiets medgivandefunktion till länsstyrelsen vad
avser etablering av vattenbruk på allmänt vatten tillstyrks.
Vattenöverdomstolen, Svea hovrätt anför i fråga om tillståndsprövning av vattendomstolens handläggning av vattenmål beskrivs i rapporten. Den föreslagna samrådsrutinen kan inte ersätta vattendomstolens prövning och ger inte underlag för en bedömning huruvida tillstånd enligt vattenlagen till någon i företaget ingående anläggning krävs celler ej. Myndigheternas rådgivning till vattenbruksföretaget kan aldrig ersätta den byggandes skyldighet att själv pröva om tillstånd erfordras.
Enligt fiskekommitténs bedömning kommer intresset för odlingsverk-
samhet och därmed också behovet av vattenområden för vattenbruk att öka I framtiden. För att så långt det är möjligt undvika framtida konflikter mellan olika intressegrupper är det därför viktigt att få klarlagt var odlingsverksamhet bör kunna bedrivas. En översiktlig planering beträffande hur vattenområden skall användas bör därför genomföras på kommunal och regional nivå. Genom en sådan planering skapas dessutom förutsättningar för en enkel och snabb handläggning av tillståndsärendena.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut anför att planering: av vattenområden bör kunna ske inom ramen för en kommunal vattenplanering och med stöd från centrala myndigheter. SMHI är berett medverka inom sitt ansvarsområde vid sådana karteringar. Små odlingsföretag kan knappast själva bekosta mer ingående vattenundersökningar
som underlag för etablering. Erforderiigt bedömningsunderlag måste i så
fall tillhandahållas av det allmänna — exempelvis genom den kommunala
planeringen. Den kommunala vattenplaneringen bör kunna bli ett viktigt instrument i vattenbrukets utveckling. Goda kunskaper om såväl naturliga
förutsättningar som risker för miljökonsekvenser inom planeringsområdet ökar handlingsfriheten och bör öka utbyggnadsmöjligheterna. Karteringar
av vattenförhållandena ger underlag för områdesplanering och etablering. I
samband med drift skulle troligen även prognoser över vattentemperatur
och isläggning vara av värde. SMHI studerar f.n. sådana prognosmöjlig-
heter för Bottenhavet och för insjöar och resultaten hittills förefaller 1ovande.
Utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län anför att vattenbruksnäringarna är nya och behöver allt stöd. Vi tillämpar idag glesbygdsstöd för att finansiera odlingar i glesbygd. Idén med vattenbrukslån är god. Detta lån bör kunna ha samma utformning som dagens glesbygdsstöd men därutöver ha en väsentligt utökad ram som avser rörelsekapital. Till-
ståndsprövningen tar idag allt för lång tid och skapar stor irritation. Prövningsförfarandet måste förenklas till ett system.
Svenska kommunförbundet tillstyrker att ett speciellt vattenbrukslån inrättas. Ärendehandläggningen bör samordnas med tillståndspröv-
ningen på regional nivå. Även möjligheten till samordning med glesbygdsstödet bör övervägas, men de regionalpolitiska syftena får inte styra etableringen av vattenbruk till enbart vissa områden. I fråga om planering
av vattenområden då allt fler intressen idag konkurrerar om kustområdena anser förbundet att det är lämpligt att planmässigt överväganden om vattenområden förs in i kommunernas översiktliga planering. Förbundet är positivt till förslaget att tillståndsprövningen förenklas.
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges fiskevattenägareförbund anser att en viktig förutsättning för vattenbrukets utveckling är att enklare sy-
stem för tillståndsprövning tillskapas. Styrgruppen uttalar sig för att en huvudinriktning i ett förenklat förfarande bör vara att låta länsstyrelser-
na vara huvudansvariga för prövningen. Med hänsyn till vad nyss sagts finner förbunden detta olämpligt och anser att frågan bör handläggas vid vattendomstolarna. I så gott som varje ärende mäste prövning ske jämlikt vattenlagens regler, eftersom erforderliga åtgärder oftast utgör ett byggande i vatten. En sådan prövning kan inte läggas på administrativ myndighet. Vid ärendets handläggning kan vattendomstolen inhämta yttrande från övriga berörda myndigheter, exempelvis fiskeristyrelsen, naturvårdsverket m.fl., och sedan bedöma tillståndsfrågan i dess helhet. I fråga om vattenplanecring torde en lämplig åtgärd vara att låta den ansvariga
myndigheten, alltså enligt förbundens förslag fiskeristyrelsen, studera och
fastställa hur en planering bör genomföras. Förbunden finner det självklart att vattenägarnas och vattenbrukarnas organisationer i största möjliga utsträckning skall beredas tillfälle att medverka i detta planeringsarbete.
Sveriges fiskares riksförbund instämmer i att förfarandet vid tillståndsprövningen bör förenklas. Tillståndsgivningen för odling på
allmänt vattenområde bör ligga hos kammarkollegiet. I det av styrgruppen
framtagna förslaget om ett förenklat system för prövning bör fiskets orga-
nisationer ingå som remissinstans. I fråga om vattenplanering anser SFR att i samband med framtagandet av det nya systemet för prövning bör den inventering av lämpliga odlingsområden som föreslagits göras. Det är nödvändigt att inventeringen ligger klar innan det nya prövningssystemet
tas i bruk så att det finns underlagsmaterial för bedömning av placeringen
av odlingsanläggningar.
Sveriges fiskodlareförening vill prioritera inrättandet av ett vattenbrukslån . Likviditetsproblemen är vid sidan av tillståndsgivningen de
mest begränsande faktorerna för en utbyggnad av vattenbruksverksamhe-
ten. Föreningen bedömer att när marknaden efterfrågar mera odlad fisk är den svenska tillståndsgivningen alltför tungrodd och långsam för att
de svenska odlarna skall få möjlighet att snabbt utöka produktionen och därmed få vara med och konkurrera om marknadsandelarna på världs-
marknaden. Genom de åtgärder som föreslås, dvs. översiktlig planering
av vattenområde na och en förenklad tillståndsprövning, bör det vara fullt möjligt att öka flexibiliteten i tillståndsgivningen och därmed snabbare kunna möta en ökad efterfrågan med en utbyggd produktion.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund anför att för att väga vattenbruket
mot andra intressenters krav på vattenmiljön måste vattenområdes-
planer upprättas. Om så sker kan också tillständsprövningen förenklas och överföras på en myndighet. Vid en framtida planering och tillståndsprövning måste fiskets intressen ges en större tyngd än vad som nu är fallet.
5 Utökad diagnostisk och rådgivande service vid bl. a. SVA
Styrgruppen föreslår att servicen förstärks och byggs ut. Den framtida fisksjukdomsbekämpningen föreslås bli organiserad enligt en modell med ett centralt sjukdomslaboratorium, central tillsynsmyndighet, rådgivande nämnd och regionala laboratorier.
Förslaget har bemötts positivt och bedömts angeläget av de remissinstanser som kommenterat förslaget.
Remissinstansernas kommentarer
Statskontoret biträder förslagen om en central karantänsanläggning och utbyggnad av SVA. Finansiering av dessa förslag bör klaras genom avgifter.
Lantbruksstyrelsen ullstyrker förslaget om ökade resurser för sjukdomsbekämpning vid såväl centrallaboratoriet (SVA) som vid vissa regionallaboratorier (Svelab). Detta fordrar initialt en utbildningsinsats för i första händ Svelabs veterinärer. Härvid torde främst diagnostik av bakteriella sjukdomar komma ifråga. Undersökningar avseende virussjukdomar måste för fisk- och skaldjur som hittills få ske vid SVA, som är den enda institutionen för sådan diagnostik på det veterinära området. Den avsedda utbildningen bör kunna organiseras och genomföras av SVA.
Fiskeristyrelsen tillstyrker med hög prioritet en utbyggnad av rådgivande och diagnostisk verksamhet avseende sjukdomar då basresurserna redan för den nuvarande fiskproduktionen är helt otillräckliga. Styrelsen anser att SVA skall vara huvudman för fiskhälsokontrollen. SVA har också enligt sin instruktion ansvar för smittskyddet i landet men med nuvarande personalresurser kan smittskyddsfunktionen endast omfatta fisk. Behovet är emellertid stort även för andra arter som kräftdjur och blötdjur. Fiskeristyrelsen föreslår att den nuvarande verksamheten vid SVA förstärks med en veterinär och en laboratoricassistent.
Statens veterinärmedicinska anstalt anför att den av utredningen skisserade förstärkningen för SVA med två tjänster före år 1990 avser täckande av behov för diagnostik, rådgivning och fältarbete. Utveckling av mikrobiologiska metoder inom diagnostik och immunoprofylax (vaccination som förebyggande åtgärd mot infektionssjukdomar) är emellertid också synnerligen angelägna arbetsuppgifter. Grundläggande forskning saknas ännu i stor utsträckning på problem som är och sannolikt blir aktuella i vårt land när det gäller fiskarnas sjukdomar. Med SVA:s funktion som utveck-
lingslaboratorium för vacciner hos andra djurslag är det naturligt att lokalisera sådant utvecklingsarbete som gäller också fiskarnas immunoprofylax till SVA. När det gäller fiskarnas infektionssjukdomar och deras profylax förekommer praktiskt taget ingen forskning någon annanstans inom landet. SVA konstaterar med tillfredsställelse att styrgruppen har insett betydel-
sen av att vattenbrukets behov av en fungerande hälso- och sjukvård blir
tillgodosett. SVA tillstyrker styrgruppens förslag, men vill samtidigt framhålla att utan ytterligare förstärkningar vad gäller forskning, främst inom det mikrobiologiska området, är de föreslagna åtgärderna fortfarande otillräckliga vid en utveckling av i remisshandlingen skisserad inriktning och omfattning. Det måste också poängteras att SVA:s insatser på det mikrobiella och profylaktiska området tidsmässigt bör ligga före den förväntade expansionen om insatserna skall få optimal effekt.
Länsstyrelsen i Värmlands län delar styrgruppens uppfattning att resurserna för hälso- och sjukvård i odlingar är otillräckliga. Resurserna vid SVA och vid regionala veterinärmedicinska laboratorier bör därför byggas ut.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser med hänsyn till riskerna för sprid-
ning av fisksjukdomar det vara angeläget att föreslagen utbyggnad för rådgivande service kommer till stånd. Laxforskningsinstitutet vill med skärpa framhålla att expansionen inom fiskodlingsverksamheten under senare år medfört så allvarliga sjukdomsproblem, att det uppdämda resursbehovet inom hälsokontrollverksamhe-
ten omedelbart bör tillgodoses.
Sveriges fiskodlareförening anför att sjukdomsutbrott utgör en av de
största osäkerhetsfaktorerna vid odling av vattenlevande organismer och
ofta kräver snabba insatser av fisksjukdomskunnig personal. Föreningen vill därför starkt poängtera behovet av de åtgärder som utredningen före-
slår inom detta område.
6¶Tvärvetenskaplig institution
Styrgruppen föreslår att en tvärvetenskaplig institution för vattenbruk
(TVV) inrättas. Styrgruppen bedömer att en forskning inom vattenbrukets
problemområden är nödvändig för att utveckla vattenbruksnäringen.
De flesta remissinstanserna avstyrker inrättandet av en tvärvetenskaplig institution och rekommenderar att ökad forskning i stället bör ske vid
befintliga institutioner.
Remissinstansernas kommentarer
Statskontoret tilstyrker inte förslaget om TVV. För närvarande bedrivs forskning kring odling vid de platser där förutsättningarna är bäst även om
det på vissa punkter är i liten omfattning. Problemet synes inte vara
avsaknaden av lokaliteter för forskningen utan snarare vara av samordningskaraktär mellan de olika forskningsprojekten. Detta löses säkerligen bättre genom att inrätta ett huvudprogram med ingående delprogram för olika odlingsinriktningar (lax, musslor, ål, etc). Ansvaret för huvudprogrammet bör läggas på t.ex. DSH medan ansvar för delprogrammen kan läggas på de organ som bedriver forskningen. Huvuddelen av medlen för TVV:s drift bör sättas in i projekt. Storleken av dessa medel bör övervägas i samband med övervägandena rörande DSH:s havsresursprogram.
Riksrevisionsverket anför att på forsknings- och laboratoriesidan har
fiskeristyrelsen redan en organisation. Viktiga delar av vattenbruket faller under styrelsens ansvar. Om statsmakterna skulle finna skäl för en satsning på forskning med inriktning på vattenbruk bör man, enligt RRV:s mening, i första hand överväga att destinera resurserna till den organisatio-
nen.
Universitets- och högskoleämbetet anför att det vid ett flertal institutioner inom högskolan redan försiggår en omfattande forskning inom mänga områden med anknytning till vattenbruk. En samordning kan behövas och ett sätt att ästadkomma en sådan är att inrätta TVV enligt utredningens mönster. De medel som satsas för att förbättra forskningen inom vattenbruksomrädet bör dock i första hand användas för att förstärka kompetensen vid de institutioner där forskningen redan startat eller bygga upp
kompetens inom viktiga nya områden. En eventuell TVV bör därför få en
relativt liten administrativ överbyggnad och huvuddelen av begärda medel
gå till ovan angiven verksamhet. UHÄ delar helt utredningens uppfattning
att TVV måste anslutas till någon befintlig högskoleinstitution.
Stockholms universitet vill framhålla de speciella förutsättningar
som finns vid universitetet för att dit förlägga en tvärvetenskaplig institution för vattenbruk. Kompetens inom området finns framför allt vid Askölaboratoriet. genetiska institutionen och zoologiska institutionen. Dessutom finns tillgång till Askölaboratoriets fältstation i Trosa skärgård och
Tjärnölaboratoriet i norra Bohuslän. Tjärnölaboratoriet drivs av Stock-
holms universitet tillsammans med Göteborgs universitet. Zoologiska imstitutionen vill understryka vikten av tvärvetenskaplig forskning där en omfattande grundforskning är ett absolut krav inom området vattenbruk varför ett universitet är enda tänkbara huvudman. Den skisserade institutionen torde fylla de krav på forsknings- och utvecklingsarbete som mäste
ställas. Institutionen vill peka på den breda kompetens som finns inom
Stockholms universitet och finner det självklart att Stockholms universitet blir huvudman för en sådan institution. Genetiska institutionen vill idag inte tillstyrka inrättandet av en speciell institution för forskning kring vattenbruksfrågor. Ett av huvudskälen är att styrgruppen inte analyserat
orsakerna till den ofta låga kvaliteten på den hittillsvarande forskningen.
Det är inte säkert att det är brist på medel som är huvudorsaken, om det nu över huvud taget föreligger en sådan brist. En internationell utvärdering
genom NFR:s försorg av den forskning som under senare år bedrivits inom området borde absolut göras innan man satsar ytterligare ekonomiska resurser.
Uppsala universitet anser att det föreslagna tvärvetenskapliga institutet bör på ett målinriktat sätt kunna främja utvecklingen av svenskt vattenbruk. För att angripa alla de problem som behöver belysas kan det emellertid ej räcka till, och det är tillfredsställande att utredningen föreslår ett samarbete med universitetsanknutna institutioner, där för ändamålet nödvändig grundforskning bör bedrivas. Det bör understrykas att organisationen bör vara sådan att ett snävt institutionstänkande undviks.
Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Lunds universitet anser att en tvärvetenskaplig institution av beskriven modell är en av förutsättningarna för att vattenbruket i Sverige skall kunna utvecklas efter sunda linjer. Verksamheten hämmas nu av brist på fakta och avsaknad av samordning. Det måste dock understrykas att den föreslagna institutionen redan från början måste få en sådan inriktning att intimt samarbete med existerande institutioner där grundforskning bedrivs blir möjlig.
Umeå universitet anser att inrättandet av en tvärvetenskaplig institution för vattenbruk bör skjutas på framtiden.
Lantbruksstyrelsen delar utredningens uppfattning att forskning och utvecklingsarbete är ett viktigt fält för att en satsning på ett framtida vattenbruk skall ge optimal utdelning. Det kan sannolikt vara rationellt att samordna verksamheten i en enhetlig institution. Om det bedöms möjligt att tillskapa en sådan är det styrelsens uppfattning att den bör kunna knytas till lantbruksuniversitetet. Här finns redan idag expertis inom olika områden.
Fiskeristyrelsen finner det inte ekonomiskt motiverat att bygga upp den föreslagna institutionen. Verksamheten bör istället byggas upp kring redan existerande forskningsgrupper och genomföras vid befintliga och redan planerade försöksstationer.
Statens naturvårdsverk anför att föreslagen tvärvetenskaplig institution totalt skall omfatta 78 tjänster. Som jämförelse kan nämnas att fiskeristyrelsen idag förfogar över ca 40 tjänster för motsvarande arbetsuppgifter vilka skall täcka yrkesfisket, fritidsfisket och fiskevårdens behov. Naturvårdsverket anser att en sådan institution inte bör inrättas. Verket anser att forskningsinsatser behövs inom vissa områden och då främst reningsteknik, avel och odlingsteknik. Erforderlig forskning och teknikutveckling bör ske genom ökat stöd till befintliga institutioner vid 1.ex. fiskeristyrelsen och lantbruksuniversitetet och genom ökade resurser till STU och naturvårdsverket.
Statens vattenfallsverk anför att den föreslagna tvärvetenskapliga institutionen har fått en låg prioritet av styrgruppen. Vattenfall anser detta riktigt. TVV bör växa fram ur de problem och önskemål som uppstår inom
9 Riksdagen 198384. I saml. Nr 10. Bilaga 7
näringen. Därigenom skulle också möjlighet ges till att anpassa verksamheten så att den i viss utsträckning ekonomiskt kan bäras av själva näringen.
Styrelsen för teknisk utveckling har svårt att närmare bedöma relevan-
sen i det omfattande förslaget om att inrätta en tvärvetenskaplig institution
för vattenbruket, men noterar att förslaget innebär mycket stora ekono-
miska bindningar vars effekter inte närmare analyserats. Innan slutlig
ställning tas till en tvärvetenskaplig institution anser STU att ett mer begränsat engagemang bör övervägas som innebär att utredningssekreta-
riatet (styrgruppen) vidmakthålls i syfte att kontinuerligt följa utvecklingen inom området. Sveriges luntbruksuniversitet anför att en stor del av den FoU-verksamhet som berör området konsumtionsodling kan och bör förläggas till SLU.
Det främsta motivet för detta är att vid SLU redan finns en god kompetens inom ett antal forskningsområden som är av stor betydelse för vattenbrukssektorn. SLU tillstyrker därför att den föreslagna tvärvetenskapliga
institutionen eller eventuellt en avdelning för vattenbruk förläggs till SLU,
dock endast under förutsättning av att tillräckliga resurser anvisas för denna nya uppgift. SLU bedömer dock styrgruppens förslag som helt orealistiskt, dels beroende på att satsningen kräver mycket stora ekonomiska resurser, dels därför att kompetensuppbyggnaden tar en ganska lång tid. Eftersom det redan finns viss kompetens inom de aktuella områdena vid SLU bör det vara möjligt att bygga ut ett minimialternativ till en
väsentligt lägre kostnad. Minimialternativet förutsätter att en effektiv samordning kan etableras med kraftindustrins och fiskeristyrelsens verksamhet inom detta område. Statens veterinärmedicinska anstalt delar styrgruppens uppfattning att
ökade insatser inom forskning och utveckling är väl motiverade. Det kan möjligen av praktiska skäl vara lämpligt att samla så mycket som möjligt av den forskning rörande vattenbruk som bedrivs inom landet till en admini-
strativt och i möjligaste mån också lokalmässigt sammanhållen enhet. För
att väl fungerande forskargrupper skall kunna etableras fordras dock sannolikt inte enbart att specialister som representerar olika fackområden
sammanförs i en administrativ enhet rubricerad TVV. Tvärvetenskapen
utvecklas troligen bäst i en miljö där varje fackman också — vid sidan av de
tvärvetenskapliga kontakterna — har möjlighet att bibehålla och utveckia sin specialistkunskap genom regelbunden nära kontakt med fackmän inom
samma specialitet. Etableringen av en tvärvetenskaplig institution för vattenbruk inom Sveriges lantbruksuniversitet, vilket underhand har fram-
kommit som en tänkbar möjlighet, skulle kunna innebära sådana förutsätt-
ningar för åtminstone genctiker, näringsfysiologer, ekonomer, patologer, bakteriologer, virologer, immunologer m. fl., som kan tänkas syssla med forskning inom vattenbrukets område. SVA:s forskning inom fisksjuk-
domsområdet kan då på ett naturligt sätt komma in i detta forskningsar-
bete.
Skovgs- och jordbrukets forskningsråd har tidigare tillstyrkt utbyggnad av en central tvärvetenskaplig institution. När man beaktar de i rapporten
uppskattade kostnaderna för en sådan institution inställer sig en viss tveksamhet. Det bästa, snabbaste och mest ekonomiska sättet att nå en bred
tvärvetenskaplig aktivitet av tillräcklig styrka torde vara att stimulera forskning vid redan befintliga institutioner som har de grundvetenskapliga förutsättningarna och upprätta en styrgrupp för de sammanhållande funk-
tionerna. Viss kompetens inom flera forskningsområden som är av stor betydelse för vattenbrukssektorn finns redan vid t. ex. Sveriges lantbruks-
universitet och Uppsala universitet. Till Sveriges lantbruksuniversitet bör en stor del av den FoU-verksamhet som berör konsumtionsodling kunna
förläggas. Vid detta universitet finns redan ett antal enheter som på sikt kan utgöra lämplig bas för en successiv uppbyggnad av en tvärvetenskaplig
institution. Genom att till en början förlägga forskningen till existerande universitetsinstitutioner ges dessutom möjligheter till forskaranknytning, större flexibilitet, större idérikedom och bättre utnyttjande av befintliga
resurser och detta till en sannolikt väsentligt lägre kostnad. Rådet anför vidare att den av utredningen föreslagna forskningsvolymen i varje fall inte
är överskattad.
Enligt SJFR:s mening är det uppenbart att forskning och utveckling
behövs för att tillskapa en professionell näringsgren av detta slag.
Länsstyrelsen i Kalmar län anför att den tvärvetenskapliga institutionen för vattenbruk som föreslås inrättas även bör bedriva forskning om mil-
jöeffekter och bättre teknik för att minska negativa miljöeffekter av vattenbruk. Länsstyrelsen i Gotlands län anför att inrättande av en tvärvetenskaplig institution för vattenbruk är av den största betydelse.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ingen erinran mot förslaget om forsk-
ning inom vattenbruksområdet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att frågan om en tvärve-
tenskaplig institution för vattenbruk bör utredas vidare bl. a. med hänsyn
till den stora kostnaden.
Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker att satsningen på vattenbruk görs långsiktig och bred. Detta förutsätter att det parallellt med utbyggnad av odlingen också satsas på forskning och utbildning på en nivå där Sverige
— inom de problemområden som är relevanta för Sveriges del — kan hävda sig gentemot utlandet. Detta är enligt länsstyrelsens mening en förutsättning för att vattenbruket på sikt skall kunna bedrivas lönsamt. Mot bak-
grund härav tillstyrker länsstyrelsen att den tvärvetenskapliga institutio-
nen för vattenbruk inrättas. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att istället för att inrätta den föreslagna forskningsinstitutionen vattenbruksfrågorna delegeras till redan befintliga laboratorier och försöksanläggningar under fiskeriverkets led-
ning.
Länsstyrelsen i Blekinge län delar styrgruppens uppfattning om behovet
av en tvärvetenskaplig forskningsinstitution för utveckling av vattenbruket. Forskningsinstitutionens organisatoriska förutsättningar och möjlig-
heterna att tillskapa resurser, exempelvis genom tillvaratagande av befint-
liga resurser vid olika myndigheter, bör utredas närmare.
Naturvetenskapliga forskningsrådet delar utredningens synpunkter på nödvändigheten av att koordinera och sammanhålla forskningen tvärve-
tenskapligt. Däremot är det tveksamt om de bästa resultaten av en satsning på vattenbruksforskning erhålles genom att tillskapa en ny institution.
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning anser att stora investeringar för inrättandet av ett tvärvetenskapligt institut för vattenbruk knappast är motiverat i dagens läge. En satsning bör istället ske på redan existerande institutioner. Arbete inom forskning och utveckling bör dock stimuleras och anslagen höjas kraftigt. På lång sikt är dock inrättandet av ett ”Institut för vattenbruk” en attraktiv handlingslinje.
Svenska kommunförbundet stöder förslaget till ökade insatser för forsk-
ning och utbildning.
Enligt Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges fiskevattenägareförbund har styrgruppen feldimensionerat behovet av forskning på vattenbrukets område. Förbunden avstyrker därför styrgruppens förslag om en tvärve-
tenskaplig forskningsinstitution för vattenbruk. De ökade satsningar på forskning som befinnes erforderliga bör istället fördelas på redan befintliga
forskningsorgan.
Centralorganisationen SACOISR anför att tvärvetenskapliga projekt där
ett problem får sin belysning från olika håll bör kunna förekomma i ökad
utsträckning. Vattenbruket är ett sådant område.
Laxforskningsinstitutet är icke berett att tillstyrka förslaget om inrättan-
det av en tvärvetenskaplig institution. Skälen härför är framför allt föl-
jande: Alternativa lösningar för att täcka forskningsbehovet har inte re-
dovisats. Det är tveksamt om vattenbruksnäringen inom överskådlig tid kommer att expandera så kraftigt att den motiverar de höga kostnader som den föreslagna institutionen medför. Den investeringsmässigt stora kostna-
den ”låser” möjigheterna till en mera motiverad, stegvis uppbyggnad av FOU-verksamheten, anpassad till näringens intressen och utvecklingsme-
toder. Laxforskningsinstitutet föreslår därför att det i första hand utreds om behovet av forskning och försöksverksamhet kan täckas genom att befintliga branschforskningsinstitut, institutioner, laboratorier och försöksstationer med vattenbruksverksamhet ges resursförstärkningar och kontinuitetsgarantier inom sina respektive kompetensområden. Institutet
vill för sin del i detta sammanhang understryka, att det inom institutets
organisationsram redan finns laboratorier och tråghallar specialutrustade för forskning och försöksverksamhet inom fisksjukdomsområdet samt en
20-årig erfarenhet av fiskpatologisk verksamhet. Ansvaret för samordningen av FOU-verksamheten bör åläggas förvaltningsmyndigheten. Fiskeri-
styrelsens forskningsnämnd föreslås få ökat inflytande och utökning med ytterligare ledamöter från forskningssektorn. Den forskningsverksamhet
som bedrives kan då ingående diskuteras i denna nämnd för att en klarare
bild av prioriteringar och vidgade forskningsinsatser skall kunna komma fram. Forskningsnämnden torde även kunna upprätthålla de väsentliga internationella vetenskapliga förbindelserna.
Sveriges fiskares riksförbund rekommenderar att arbetsuppgifterna in-
lemmas i de redan befintliga myndigheterna.
Sveriges fiskodlareförening anser att en utbyggd forsknings- och försöksverksamhet är nödvändig för att effektiviteten i produktionen skall
kunna hållas på en hög nivå. Föreningen anser dock att den föreslagna
satsningen är alltför kraftig och orealistisk. Med tanke på att Sverige till mycket stor del saknar kompetenta forskare inom vattenbruksområdet är
riskerna för ett dåligt utbyte på en så stor satsning uppenbara. Utredningen
har i sina rapporter inte tillräckligt klargjort vad som är konsumtionsfiskodling och vad som är fiskevårdande åtgärder.
Sveriges fritidsfiskares riksförbund anför att utveckling av en ny vetenskaplig institution för vattenbruket ter sig både obehövligt och orealistiskt. Det är för förbundet viktigt att i detta sammanhang påpeka att forskningen
även framgent måste inriktas på våra vilda stammar och arter samt på
naturliga biotoper.
7 Stöd till bl. a. internationell och nationell forskarutbildning
Styrgruppen anför att det är angeläget att forskningskompetens inom
vattenbruket kan hämtas till Sverige och föreslår ökat stöd till internatio-
nell och nationell forskningsutbildning samt till grundutbildning vid univer-
sitetet. Utbildningen av fiskerikonsulenter på fiskevårdslinjen behöver
kompletteras med vattenbrukskunskap.
Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ökad utbildning.
Remissinstansernas kommentarer
Universitets- och högskoleämbetet tillstyrker i princip beträffande ut-
bildningen på grundutbildningsnivån inom högskolan att en högst ettårig utbildning inrättas. Hur utbildningen formellt skall inplaceras i högskolans regelsystem (inom en linje, egen påbyggnadslinje, enstaka kurs etc) bör
närmare utredas. I varje fall bör basen för utbildningen vara något bredare än enbart genomgången fiskevårdslinje vid universitetet i Göteborg. Även vissa inriktningar inom t. ex. biologlinjen borde kunna ge behörighet.
Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet anför att undervisningen inom vattenbruket bör bedrivas inom olika nivåer som
framförts av styrgruppen. Stockholms universitet har goda möjligheter att anordna en grundutbildningskurs på ett år inom vattenbruk. Kursen skulle
kunna bli en fortsättning på fiskerikonsulenternas 2-åriga utbildning men också vara viktig för personer som enbart vill ha denna utbildning. Högre utbildning kan också fortsättningsvis förläggas dels vid olika institutioner, dels vid den tänkta tvärvetenskapliga institutionen. Uppsala universitet vill stödja den internationella anknytning som föreslås vad gäller internationell referensgrupp, internationella stipendier och utbildning för personer från biståndsländer. Det bör vara ekonomiskt fördelaktigt att i viss omfattning knyta utländsk expertis till pågående och planerade projekt, för vilket ändamål dock inga resurser föreslås i utredningen. Inte minst bör ett internordiskt samarbete främjas i detta sammanhang. Lunds universitet anför att den nuvarande fiskevårdslinjen, förlagd till Göteborg, f.n. saknar anknytning till praktisk fiskodling. Fakultetsnämnden instämmer i förslaget att denna linje bör utökas med ytterligare ett år, under vilket studierna huvudsakligen inriktas på vattenbruk. Det förutsättes därvid att verksamheten detta extra år upplägges i samråd med den blivande vattenbruksinstitutionen. Göteborgs universitet delar styrgruppens synpunkter när det gäller utbildningens mål och utformning. Det är viktigt att utbildningen redan från starten följs upp på skilda nivåer. I initialskedet är en bred utbildning och rådgivning i form av korta kuser av största betydelse. Även på universitetsnivå bör utbildningen få en så praktisk inriktning som möjligt. Tillräckligt med medel måste avsättas för att möjliggöra längre perioder med tillämpade studier i fält. Även studerande från biologlinjen bör ha möjlighet att kunna bli antagna till den ettåriga kursen i vattenbruk. Utbildningen bör alltså inte vara förbehållen studerande på fiskevårdslinjen. Forskning, utbildning och praktisk odlingsverksamhet bör integreras så långt möjligt för att en miljö skall kunna skapas där de studerande på ett allsidigt sätt möter vattenbrukets problem. Umeå universitet anför att resurser bör ges till universitet och högskolor för intensifierad forskning och långsiktig kunskapsuppbyggnad. Lantbruksstyrelsen stöder förslaget om särskild orienteringskurs i fiskhälsovård omfattande cirka 5 poäng. Den bör kunna förläggas till lantbruksuniversitetet. Det kan i framtiden förväntas att veterinärer kan komma 1 kontakt med fisksjukdomsproblematiken i större utsträckning än hittills. Det torde dock inte inrymmas någon utbildning härvidlag i gällande studieplan för veterinärlinjen vid lantbruksuniversitetet. Enligt styrelsens mening kunde det dock vara av värde om de blivande veterinärerna kunde under sin utbildning få en introduktion i ämnet fisksjukdomar. Fiskeristyrelsen anser att den gymnasiala utbildningen måste anpassas till behovet och förordar att utbildning av den modell som bedrivs vid Statens skola för vuxna i Härnösand i ett första skede måste byggas ut. Många personer har fått tillstånd att odla matfisk och flera har tyvärr ingen
utbildning eller erfarenhet av en sådan verksamhet. Styrelsen anser det därför angeläget att man i första hand satsar på en vuxenutbildning. Vid Göteborgs universitet finns en 2-årig fiskevårdslinje med ca 16 elever. Utbildningen avser att i första hand täcka behovet för fiskeriadministrationen. Det är angeläget att det dessutom anordnas kompletterande utbildning i bl.a. fiskodling. Detta behov kan sannolikt tillgodoses genom särskilda kurser vid universitet och högskolor eller påbyggnad med ett tredje år på fiskevårdslinjen.
Statens naturvårdsverk finner det positivt om vattenbruket och dess miljöfrågor uppmärksammas i skolundervisningen och vid fiskerikonsulentutbildningen. Verket finner inte att behov av särskilda gymnasier föreligger för närvarande. Behov av utbildning av många som startat odling föreligger. Verket anser det därför angeläget med ökad vuxenutbildning i den form som bedrivs i Härnösand vid statens skola för vuxna. Även rådgivningen till odlarna torde behöva förstärkas.
Statens vattenfallsverk anför att utbildningens tyngdpunkt inom vattenbruket torde ligga på den mellannivå som för närvarande består av en 2årig fiskevårdslinje förlagd till Göteborg. Vattenfall anser att utbildningen med fördel skulle kunna uppdelas på en administrativ linje och en mer odlingsinriktad, innefattande en förstärkt patologiutbildning efter en gemensam inledande grundkurs. Den praktiska delen bör i förhållande till dagens omfattning utökas.
Sveriges lantbruksuniversitet anför att behovet av utbildning inom vattenbruk idag är stort på alla nivåer. Behovet kommer att öka i takt med att vattenbruket och vattenbruksforskningen byggs ut. Samtidigt är utbudet av kurser inom detta område mycket bristfälligt. En av de få utbildningsmöjligheter som erbjuds är den fiskodlingskurs för högskolestuderande (3 poäng) som årligen ges av Projektgruppen för fiskproduktion vid institutionen för husdjursförädling och sjukdomsgenetik. Kursen har gått årligen sedan 1975 och antalet deltagare per år uppgår till 10—15 st. Kursen omfattar i stort sett alla moment från anatomi till ekonomi. Merparten av föreläsningarna och övningarna ges av Projektgruppen för fiskproduktion men också av experter från bl. a. institutionen för ekonomi och statistik, SLU, fisksjukdomsavdelningen vid SVA och zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.
Statens veterinärmedicinska anstalt anser att utbildning på olika nivåer är nödvändig för att få en tillfredsställande rekrytering av personal till olika uppgifter inom vattenbruksnäringen.
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges fiskevattenägareförbund understryker behovet av att ökat intresse ägnas åt utbildningen i vattenbruk såväl i fråga om den naturliga produktionen som odlingsverksamheten och att rådgivningen och informationen på detta område utökas. Såväl förbättrad utbildning som ökad rådgivning och information bör organiseras inom ramen för redan befintliga organ och myndigheter, i första hand fiskeristyrelsen.
Tjänstemännens centralorganisation delar styrgruppens uppfattning att utbildningen av fiskerikonsulenter bör utökas med ett år. Huruvida det tredje året helt skall ägnas åt vattenbruk kan ifrågasättas då kunskaper som också har samband med vattenbruk behöver fördjupas.
Centralorganisationen SACO/SR vill kraftigt understryka att fast organiserat samarbete med etablerade institutioner är den väg som i första hand bör väljas för att åstadkomma forskningsanknytning av ”nya” utbildningar.
Sveriges fiskodlareförening stödjer utredningens förslag om forskarutbildning och grundutbildning vid universitet. I förslaget saknas dock utbildning för de blivande odlarna. Denna bit är nog så viktig om vattenbru-
ket skall kunna expandera snabbt utan alltför många misstag. Sveriges
fiskodlareförening föreslår att denna punkt utökas med resurser för utbildning i praktisk fiskodling.
8 Handelspolitiska ingripanden
Styrgruppen föreslår en omprövning av möjligheterna till handelspolitiska ingripanden och anför att en bättre balans bör skapas mellan importerad och exporterad fisk och fiskprodukter.
Flera instanser som kommenterar förslaget pekar på svårigheter och negativa konsekvenser som handelspolitiska ingripanden medför.
Remissinstansernas kommentarer
Statens jordbruksnämnd anför att det självfallet är önskvärt att minska handelsbalansunderskottet men att det inte är realistiskt att så skulle kunna ske i någon större utsträckning enbart genom en kraftig satsning på ett svenskt vattenbruk. Däremot förefaller det inte osannolikt att ett svenskt vattenbruk skulle
kunna leda till minskad import ifråga om vissa fiskslag, främst olika slag av laxfiskar. De tunga posterna i importen av fisk och fiskprodukter utgörs av
frysta filéer (inkl. panerade dylika), räkprodukter och fiskmjöl. År 1982 uppgick importvärdet för dessa produkter till över 900 milj. kr., vilket motsvarar ca 55 Z av totala importvärdet av fisk och fiskprodukter. Här
nämnda import torde knappast påverkas av fiskodlingsverksamhet. Den i
rapporten bristande preciseringen av vad handelspolitiska åtgärder innebär gör det svårt för nämnden att närmare kommentera de tänkta åtgärderna.
Nämnden vill dock erinra om de bindningar av gränsskyddet som Sverige
gjort i olika sammanhang. När det gäller GATT har Sverige bundit tullarna
för ett stort antal varuslag under vissa tulltaxenummer. Här finns dock
möjligheter till omförhandlingar, vilka emellertid förutsätter kompensation till berörda exportländer för brutna tullbindningar. Erfarenhetsmässigt har
det visat sig utomordentligt svårt att få fram kompensationsobjekt. Enligt
EFTA-konventionen utgör frysta fiskfiléer under 03.01 samt fisk- och skaldjurskonserver under 16.04 och 16.05 frihandelsvaror. Även beträffande övriga fiskvaror. vilka upptagits i konventionens annex E. är den
handelspolitiska friheten begränsad. Gentemot EG har Sverige genom
skriftväxling i samband med tillkomsten av frihandelsavtalet med EG ensidigt suspenderat tullen för frysta fiskfiléer ävensom för fisk- och skaldjurskonserver.
Kommerskollegium anför att den import som skulle drabbas av eventu-
ella svenska åtgärder bl. a. kommer från Kanada/USA och från Danmark.
Det är knappast möjligt att utan krav på konsultationer och motprestationer skärpa importskyddet för fisk. De handelspolitiska återverkningarna kan naturligtvis variera beroende på vilken handel och vilka internationella
åtaganden som berörs. Mot EFTA-länderna finns, som framgår i delrapporten, ett särskilt åtagande att inte införa eller skärpa gränsskydd för de fiskvaror som ligger utanför EFTA-konventionen. Något så långtgående
åtagande mot t.ex. Kanada och USA har Sverige däremot inte gjort.
Beträffande EG:s silltullar och de ensidiga svenska tullmedgivandena till EG för vissa fiskprodukter får kollegiet hänvisa till att frågan f.n. är föremål för konsultationer mellan Sverige och EG. Utgångspunkten bör sålunda vara att vattenbruksnäringarna skall kunna utveckla internationell konkurrenskraft utan handelspolitiska ingripanden eller offentliga stödåt-
gärder. De åtgärder som ändå kan behöva vidtagas bör vara förenliga med vårt lands handelspolitiska åtaganden.
Sveriges grossistförbund menar att man från svensk sida bör vara ytter-
ligt försiktig med att vidta handelspolitiska åtgärder, då Sverige samtidigt
är mycket beroende av sin egen export av fiskprodukter. Vidare är det tveksamt om handelspolitiska åtgärder i form av t. ex. tullar skulle väsent-
ligt förbättra vår handelsbalans, då många av de produkter vi importerar
dels behövs för att hålla svensk industri igång, dels består av produkter som ej kan produceras i Sverige.
Landsorganisationen i Sverige konstaterar att uttalandet av styrgruppen är allmänt och att LO inte har anledning att invända mot ett så allmänt
uttalande, men LO förutsätter att tillfälle ges, före beslut, för organisatio-
nen att lägga fram åsikter om utformningen av tull/införselavgifts- och importlicensregler i ett skede då omfattningen och inriktningen av en större satsning på vattenbruk kan tas för givet.
Sveriges fiskares riksförbund understryker rapportens uppfattning att
regeringen bör ompröva möjligheterna till handelspolitiska ingripanden med avseenden på fisk för att därigenom ge svensk fiskproduktion ett bättre utgångsläge.
Sammanställning av remissyttranden över statskontorets rapport (1982: 34) Havsforskningens resurser och organisation — förslag till effektivisering inom delar av området
Under utredningsarbetet har statskontoret sänt ut rapportförslag för samråd till vissa berörda myndigheter och organisationer av vilka följande inkommit med yttrande, som bifogats den slutliga rapporten: marinstaben (MS), försvarets forskningsanstalt (FOA), sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHD, naturhistoriska riksmuseet, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) — som bifogar yttranden från Askölaboratoriet, zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, Uppsala universitet, avdelningen för marin botanik vid Lunds universitet, fakultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet, institutionen för ekologisk zoologi vid Umeå universitet, institutionerna för vattenbyggnad och brobyggnad vid Tekniska högskolan (KTH), högskolan i Luleå, Chalmers tekniska högskola (CTH) och högskolan i Kalmar —. statens livsmedelsverk (SLV), fiskeristyrelsen, statensnaturvårdsverk (SNV), generaltullstyrelsen, statens planverk, statens industriverk (SIND), Sveriges geologiska undersökning (SGU), styrelsen för teknisk utveckling (STU), delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH), marintekniska institutet SSPA, Karolinska institutet,
forskningsrådsnämnden (FRN). naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Sveriges lantbruksuniversitet, skogs- och jordbrukets forsknings-
råd (SJFR). institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Vetenskapsakudemien (KVA), Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) samt Sveriges industriförbund. Efter remiss från industridepartementet har yttranden över den slutliga rapporten avgetts av överbefälhavaren ( ÖB). försvarets materielverk (FMV). sjöfartsverket, riksrevisionsverket (RRV), fiskeristyrelsen, statens planverk, Sveriges geologiska undersökning (SGU). fonden för industriellt utvecklingsarbete, statens delegation för rymdverksamhet (DFR), NFR,
utvecklingsfonderna i Stockholms och Blekinge län, länsstyrelsen i Stock-
holms län, länsstyrelsen i Uppsala län — som bifogar yttrande från fiskenämnden i Uppsala län —, länsstyrelsen i Södermanlands län, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Kalmar län — som bifogar yttrande
från fiskenämnden i Kalmar län —, länsstyrelsen i Gotlands län — som bifogar yttranden från Askölaboratoriet, Gotlands kommun, fiskenämnden
i Gotlands län, Gotlands fiskareförbund och fritidsfiskarna Gotlandsdi-
striktet —, länsstyrelsen i Blekinge län — som bifogar yttranden från
Karlskrona och Ronneby kommuner, utvecklingsfonden i Blekinge län, fiskenämnden i Blekinge län och Svenska Sydkustfiskarnas centralförbund
—, länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Malmöhus län, läns-
styrelsen i Hallands län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som
bifogar yttranden från Lysekils kommun, Göteborgs och Bohus läns lands-
ting, utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län, regionstyrelsen för Göteborgs högskoleregion, fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium, fiskenämnden i Göteborgs och Bohus län, Svenska Västkustfiskarnas cen-
tralförbund och Bohusläns samarbetskommitté —, länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Västerbottens län och länsstyrelsen i Norrbottens län — som bifogar yttrande från
fiskenämnden i Norrbottens län —, Nynäshamns, Gotlands, Karlskrona
och Kungälvs kommuner, KVA. Svenska kommunförbundet, Sydvästra
Skånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes kommunalförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACOISR. Landsorganisationen i Sverige (LO), Swedocean samt Sveriges redareförening.
1¶Arbetets uppläggning
Statskontoret har i första hand inriktat utredningen mot den myndighetsanknutna havsforskningen. Vid arbetets bedrivande, liksom vid presentationen, har statskontoret delat in rapporten i fyra delar, nämligen: — befintliga resursers användning, — naturvetenskap inom havsresursområdet, — havsteknik och — forskningsfartyg.
2 Befintliga resursers användning
Kartläggning av befintliga resursers användning med tabeller och kom-
mentarer återfinns i bil. 7 s. 48 ff.
3¶Naturvetenskap
3.1 Marin biologi
Statskontoret föreslår i rapporten: — att fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium och KVAs Kristinebergs
marinbiologiska station, båda i Lysekils kommun, skall samordna sina
utbyggnader och samlokaliseras till Kristineberg, — att sakverksamheterna vid ett sådant samordnat laboratorium hålls åt-
skilda, — att viss personal och vissa lokaler samutnyttjas vid det samordnade
laboratoriet, — att stationerna Tjärnös och Klubbans begränsade behov av hydrografisk
och instrumentteknisk kompetens tillgodoses från laboratoriet i Lysekil,
— att marinbiologisk forskning med visst områdesansvar bör utvecklas vid s.k. bastaboratorier, — alt dessa baslaboratorier i första hand bör utvecklas vid Askölaboratoriet. vid det förslagna samlokaliserade laboratoriet i Lysekil, vid Norrbyn och i andra hand vid IVL i Karlskrona.
— att diskussioner inleds om baslaboratoriernas uppgifter och funktion.
Härvid bör bl.a. ansvaret för införandet av ärliga kontaktträffar för gemensamma forskningsangelägenheter tas upp till behandling,
— att det inom universiteten, i första hand Askölaboratoriet, bör prövas delning av tjänster mellan institutioner för att tillföra speciel kompetens till olika områden.
En majoritet av remissinstanserna är positiv till förslaget om baslaboratorier med områdesansvar samt till förslaget om delning av tjänster mellan institutioner. Flera av remissinstanserna anser att baslaboratorierna bör ha en stark förankring i grundforskningen, till vilken tillämpade forskningsprojekt kan knytas. Däremot är remissopinionen delad vad gäller förslaget om årliga kontaktträffar som vissa instanser anser vara onödigt byråkra- : tiskt. Positiva till den föreslagna samlokaliseringen av fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium och KVASs Kristineberg till Kristineberg är SNV, högskolan i Kalmar, FRN, länsstyrelsen i Malmöhus län samt LO. KVA är beredd att ta det framlagda förslaget som utgångspunkt för överläggningar med staten. Positiva till samlokalisering utan att ta ställning till den geografiska
placeringen är SMHI, naturhistoriska riksmuseet, Uppsala universitet,
institutionen för ekologisk zoologi vid Umeå universitet, SLV, som dock
anser att frågan måste genomlysas mera ingående, DSH, NFR, länsstyrel-
sen i Göteborgs och Bohus län, utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län, Bohusläns samarbetskommitté, Göteborgs och Bohus läns landsting, Lysekils kommun samt SACO/SR, som anser att det är den vetenskapliga
och inte den ekonomiska aspekten som skall fälla avgörandet var laborato-
riet skall ligga. Negativa till samlokalisering är avdelningen för marin botanik vid Lunds universitet, som dock anser att en samordning av dyrbara instrument bör
eftersträvas, fakultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakul-
teten vid Göteborgs universitet, som påpekar att Kristineberg, Klubban m. fl. forskningsstationer kan erbjudas service i det nya havsfiskelaboratoriet, fiskeristyrelsen, Svenska Västkustfiskarnas centralförbund, fiske-
nämnden i Göteborgs och Bohus län, som föreslår att arbetet på ett nytt
havsfiskelaboratorium lokaliserat till Fiskebäck tas upp igen, Karlskrona kommun, fiskenämnderna i Uppsala och Blekinge län, länsstyrelsen i Hallands län samt Svenska Sydkustfiskarnas centralförbund. TCO anser det självklart att en samlokaliserad anläggning skall förläggas till Fiskebäck och inte till Kristineberg.
Remissinstansernas kommentarer
Avdelningen för marin botanik vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Malmöhus län samt Sydvästra Skånes kommunalförbund anser att den marinbiologiska forskningen i Öresund bör handhas av Lunds universitet
med kunskaps- och erfarenhetsutbyte med det internationella sjöfartsuniversitetet.
Enligt SMHIs uppfattning bör en samlokalisering av havsfiskelaboratoriet och Kristinebergs marinbiologiska station leda till såväl minskade byggkostnader för de nya planerade lokalerna som rationaliserings- och effektivitetsvinster. Dessa vinster uppstår i form av samutnyttjunde av lokaler, tyngre och kostnadskrävande utrustning samt expertkompetens hos personalen. Genomförs statskontorets förslag beträffande hydrografi kommer detta t. ex. att kunna medföra att Kristinebergs marinbiologiska station bör kunna utnyttja havsfiskelaboratoriets hydrografiska expertis även för sina behov. SMHI ser också fördelar med förslaget om baslaboratorier för marinbiologisk forskning och undersökningsverksamhet. Institutet vill emellertid framhålla att långsiktig undersökningsverksamhet av
övervakningskaraktär är beroende av en stabil organisation med klar in-
struktion och strikta riktlinjer för verksamhten innebärande ett likartat genomförande av arbetet på de olika platserna längs kusten. Svårigheter i dessa avseenden kan uppkomma om verksamheten läggs på universitetsinstitutioner som inte fungerar på samma sätt som en myndighet utan vars verksamhetsinriktning kan variera med den vetenskapliga intresseinriktningen hos institutionspersonalen. Samtidigt innebär det fördelar om
forsknings- och undersökningsverksamhet kan bedrivas i nära kontakt
med varandra anser SMHI.
Naturhistoriska riksmuseet anser att den framtida forskningsorganisationens resurstillgång kanske inte är den viktigaste frågan utan i stället forskningens inriktning och målsättning (grundforskning eller målforsk-
ning, upplysningsservice eller miljöstatistik, remissinstans eller forsk-
ningsinstitution). Museet ansluter sig ej helt till den uppfattning som statskontoret framför beträffande inriktningen av den framtida marinbiologiska forskningen. Det sägs i rapporten att forskningen alltmer kommer att avse hela ekosystemet. Vilken typ av forskning som kommer att bedrivas beror enligt museet helt av vilka frågeställningar man möter. Ekosystemforskning är en metod för en viss typ av problem. I ett annat läge kan exempelvis fysiologisk forskning avseende enskilda arter bedömas som mera angeläget. Förslaget att inrätta ett samlokaliserat större, s. k. baslaboratorium i Lysekilsområdet välkomnas av riksmuseet. Ett sådant laboratorium mins-
kar kostnaderna samtidigt som en effektivisering borde kunna uppnås. Det
är viktigt att detta laboratorium erhåller en god internationell standard
genom kontakter med universiteten och andra institutioner med biologisk kompetens, t.ex. naturhistoriska riksmuseet. I detta sammanhang bör
också understrykas betydelsen av en livlig samverkan mellan forskningsin-
stitutionerna och grundforskningsinstitutionerna. Mot bakgrund av detta resonemang instämmer museet i statskontorets bedömning av att det vid Stockholms universitet borde vara möjligt att koppla ihop kompetens från olika institutioner genom att tjänster delas mellan Askölaboratoriet och aktuella universitetsinstitutioner.
UHA framhåller att högskolans remissopinion är positiv till inrättandet av baslaboratorier. Enligt UHÄs mening är det emellertid även väsentligt
att riktade FoU-insatser kan göras inom de områden där Sverige har
speciell kompetens och kan förväntas ha framgångar. Sådana insatser måste ske i ett långsiktigt perspektiv och med utrymme för lokal kunskapsuppbyggnad och forskning för högskolans del.
Askölaboratoriet instämmer helt i statskontorets förslag om utbyggnad i
första hand av Kristineberg, Askölaboratoriet och Norrbyn till baslaboratorier med områdesansvar. Laboratoriet vill ytterligare understryka utredningens uppfattning att studier av miljöförändringar måste inriktas på hela
ekosystemet med åtföljande krav på utbyggd, tvärvetenskaplig kompetens
vid baslaboratorierna. Förslaget om delning av tjänster med andra institutioner, redan påbörjade vid Askölaboratoriet, är utmärkt och bör snarast utvecklas, anser laboratoriet. Laboratoriet är även positivt till de föreslagna årliga kontaktträffarna, men framhåller att kontakten med den interna-
tionella forskningen är minst lika viktig.
Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet anser att förslaget
om en speciell satsning på baslaboratorier är intressant, men kommer att
kräva en breddning av de olika institutionernas kompetens, om en verklig tvärvetenskaplighet skall kunna uppnås. Delade tjänster kan, enligt institutionen, vara en väg att uppnå detta till lägre kostnad.
Uppsala universitet ställer sig frågande till statskontorets uppfattning
om den framtida marinbiologiska forskningen. Det är, enligt universitet, ytterst tveksamt att den kommer att domineras av ekosystemforskning och det vore synnerligen olyckligt om detta synsätt skulle låsa den marinbiolo-
giska forskningen i framtiden. Det är viktigt att man gör klart för sig att till
forskningen inom det marinbiologiska området också hör studier av basala
biologiska skeenden med marina organismer som studieobjekt. Dessutom
måste ett stort antal delproblem vara lösta innan men kan göra sådana
totalsynteser som statskontoret för fram anser universitetet. Beträffande
inrättandet av baslaboratorier vill universitetet informera om SNVs laboratorium i Forsmark, där verkets sektion för kustvatten har en bemannad och väl utvecklad enhet för undersökningar i skilda områden av Bottenhavet. Laboratoriet har ett nära samarbete med ett antal institutioner och avdelningar vid Uppsala universitet. Till detta kan läggas de potentiella tillgångar som finns i Uppsala genom SGU och Sveriges lantbruksuniversitet, med redovisad sakkunskap i marina frågor.
Fakultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet anser att den till Kristineberg gränsande Klubbans
biologiska station, som bedriver både undervisning och grundforskning, utgör Kristinebergs mest naturliga samarbetspartner. För att underlätta ett
samgående mellan de båda stationerna bör även Kristineberg få universitetstillhörighet, anser fakultetsnämnden.
Fiskeristyrelsen avstyrker förslaget om samlokalisering av havsfiskelaboratoriet och KVASs Kristineberg till Kristineberg på grund av att samlo-
kaliseringen skulle för havsfiskelaboratoriet medföra en rad nackdelar från
såväl verksamhetssynpunkt som personalsynpunkt samt på grund av att statskontoret inte redovisat hur en samförläggning skulle kunna genomföras praktiskt. Inte heller har statskontoret, enligt styrelsen, kunnat lägga fram godtagbara ekonomiska beräkningar som visar att man på sikt vinner de ekonomiska fördelar som förespeglas. Fiskeristyrelsen avstyrker även
att baslaboratorier utvecklas innan den övergripande målsättningen för
den marina forsknings- och undersökningsverksamheten klarlagts.
Fiskenämnden i Gotlands län och Gotlands fiskareförbund anser att synnerligen starka skäl talar för att ett baslaboratorium placeras i Slite på Gotland, bl. a. därför att Slite enligt nämndens mening är den ojämförligt mest centrala stationeringsorten i Östersjön med hänsyn till de svenska fiskezonernas omfattning och belägenhet. Vidare anser fiskenämnden att ett forskningsfartyg bör placeras i Slite.
SNV anser att en samlokalisering av havsfiskelaboratoriet och Kristine-
bergs marinbiologiska station bör skapa en god samarbetsgrund. SNV har
dock inte i detalj studerat de ekonomiska kalkyler som lett fram till försla-
get att samlokaliseringen bör ske till Kristineberg. Det syns, enligt SNV,
ofrånkomligt att sakverksamheterna vid det samordnade laboratoriet till viss del hålls åtskilda. Vissa av havsfiskelaboratoriets verksamheter är av direkt myndighetskaraktär och kan därför ej samordnas med annan verksamhet. En icke obetydlig del av verksamheterna torde dock vara av likartad natur vid de båda laboratorierna och medge samordning. Detta
gäller främst forskningen. De praktiska vinsterna i form av samutnyttjande
av I första hand teknisk personal och fältpersonal är tillsammans med en
mera rationell användning av lokaler och utrustning, uppenbara. SNV
anser det inte rimligt att två såpass likartade verksamheter var för sig genomför nybyggnationer inom samma geografiska region. En av de kan-
ske största vinsterna med en samlokalisering är enligt SNVs sätt att se på saken, den vetenskapliga stimulans som kan komma till stånd genom att
forskare som tidigare haft ett mycket ringa samarbete, kommer tillsam-
mans under ett tak. SNV påpekar att i statskontorets förslag till baslaboratorier har SNVs egna laboratorier inte behandlats. Detta beror på den
omfattande organisationsöversyn som pågår inom SNV. Utelämnandet av SNV-laboratoriernas verksamhet talar enligt SNV för att förslaget om baslaboratorier behöver diskuteras ytterligare. Verket är berett att delta i
diskussioner som syftar till att precisera baslaboratoriernas uppgifter och
funktion och senare bidraga med förslag på lämpliga baslaboratorier.
DSH framhåller ati delegationen inom ramen för sin uppgift att effektivisera svensk havsforskning och mot bakgrund av havsforskningens behandling i förslaget tll övergripande program för svensk havsresursverksamhet avser att bilda en samrådsgrupp med företrädare för olika havsforskningsintressenter. Denna grupp skulle kunna ta upp de aktuella frågorna rörande baslaboratorier till behandling och ansvara för att nämnda kontaktträffar kommer till stånd. Inom en sådan grupp skulle, enligt DSHs mening. även goda förutsättningar finnas att diskutera prioriteringsfrågor vad avser viktigare forskningsområden, kostbar utrustning m. m.
NEÉER anser att statskontoret alltför ensidigt angett ekosystemanalys som framtida inriktning på marin forskning. De därav dragna slutsatserna för planeringen bör enligt forskningsrådet omprövas. NFR framhåller vidare att marin utsjöforskning, maringeologi, marin kemi och oceanografi har negligerats I rapporten samt att en samlokalisering av Kristinebergs marinbiologiska station och havsfiskelaboratoriet kan ske under förutsättning att grundforskningens volym och inriktning vid Kristinebergs marinbiologiska
station definieras och garanteras.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län stöder tanken på baslaboratorier, men anser inte att statskontoret gjort helt klart vilka resurser, som krävs för att laboratorierna skall fungera på avsett vis. Av de nuvarande fältstationerna är det i stort sett endast Askölaboratoriet, som har en verksamhet, som kan sägas utgöra en naturlig bas för att utvecklas till ett baslaboratorium. Kristinebergs marinbiologiska station är inte ett forsk-
ningsinstitut, utan en biologisk station, där verksamheten bedrivs av gäs-
tande forskare anser länsstyrelsen. Den enda grunden för ett baslaboratorium vid Kristineberg är därför f.n. stationens fysiska resurser i form av lokaler, båtar, instrument m. m. I övrigt måste en helt ny, från stationens nuvarande verksamhet skild organisation tillkomma. Om en samlokalisering av Kristineberg och havsfiskelaboratoriet kommer till stånd, kan denna enhet lämpligen utgöra ett baslaboratorium för Västkusten, menar länsstyrelsen.
KVA framhåller att man är beredd att ta det framlagda förslaget om samlokalisering som utgångspunkt för överläggningar med staten med sikte på en samordning av Kristinebergsstationen och havsfiskelaborato-
riet i Lysekil. Akademien påpekar att dess villighet att delta i ett sådant projekt är beroende av — förutom att ekonomiska och praktiska frågor kan få en för akademien tillfredsställande lösning — att den vid stationen
bedrivna grundforskningen, såväl vad gäller rent marina problem som andra discipliner, för vilka marint material utgör lämpligt forskningsunderlag, kan fortgå och utvecklas där. Dessa villkor för akademiens medverkan
måste stå klara vid ställningstagande till denna institutionsfråga, under-
stryker KVA.
3.2 Hydrografi
Statskontoret föreslår i rapporten: — att hydrografiansvaret i Sverige samordnas inom en myndighet, SMHL,
genom att fiskeristyrelsens hydrografiska laboratorium i sin helhet,
bortsett från en laborator och en forskningsassistent, sammanförs med
SMHIs hydrologiska och oceanografiska avdelning, — att i samband med detta SMHI inventerar behovet av hydrografisk
kunskap i Sverige och utarbetar ett program för svensk hydrografiverk-
samhet. Därvid behöver definieras vilken verksamhet som bedrivs
p.g.a. ett myndighetsansvar och vilken som beror av andra myndighe-
ters, kommuners eller länsstyrelsernas speciella behov,
— att SMHIs instruktion ändras att omfatta även en skyldighet att tillhand-
hålla myndigheter, kommuner och länsstyrelser hydrografiska upp-
gifter,
— att fiskeristyrelsens instruktion ändras så att verkets behov av hydro-
grafiska uppgifter inte längre skall erhållas genom egna hydrografiska
observationer och mätningar utan genom krav gentemot SMHI. Fiskeri-
styrelsen behöver i detta sammanhang tilldelas anslagsmedel. — att en laborator och en forskningsassistent från hydrografiska laborato-
riet överförs till havsfiskelaboratoriet både funktionsmässigt och geo-
grafiskt, — att fiskeristyrelsen presenterar sitt behov av hydrografiska uppgifter, — att fiskeristyrelsen och SMHI reglerar sina förhållanden i avtal samt, — att de medel som i dag finansierar hydrografiska laboratoriets verksam-
het överförs till SMHI bortsett från kostnaden för de tjänster och för
dem nödvändiga resurser som överförs till havsfiskelaboratoriet.
En majoritet av remissinstanserna har allvarliga invändningar mot för-
slaget om samordning av fiskeristyrelsens hydrografiska laboratorium med SMHIs hydrologiska och oceanografiska avdelning, bl.a. avdelningen för marin botanik vid Lunds universitet, regionstyrelsen för Göteborgs hög- Skoleregion, fiskeristyrelsen, fiskenämnderna i Uppsala, Blekinge och Göteborgs och Bohus län, FRN, NFR, länsstyrelserna i Hallands och Göteborgs och Bohus län, TCO, Svenska Sydkustfiskarnas centralförbund samt Svenska Västkustfiskarnas centralförbund.
KVA ställer sig tvekande till förslaget. Fakultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet ifrågasätter allvarligt statskontorets förslag och menar att den bästa ordningen uppnås genom att överföra vissa uppgifter från SMHI till fiskeristyrelsen.
SJFR tillstyrker att hydrografiansvaret samordnas hos SMHI och anser att undersökningsfartyget Argos i sådant fall bör placeras i Norrköping.
DSH är positiv till förslaget med SMHI som huvudman för det hydrogra-
fiska laboratoriet med förbehåll att det hydrografiska laboratoriet blir kvar
i Göteborg, att laboratoriets verksamhet och samarbete med oceanogra- 10 Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 10. Biluga 7
fiska institutionen vid Göteborgs universitet kan utvecklas, utt fiskeristyrelsens behov av hydrografitjänster garanteras samt att avtal träffas mellan SMHI och fiskeristyrelsen om principer för Argos användning inom hydrografiverksamheten.
SMHI och LO biträder statskontorets förslag.
Utan att ta ställning till förslaget om samlokalisering framhåller ett antal
remissinstanser vikten av att myndigheter och institutioner inte drabbas av kostnadsökningar för tjänster som en eventuellt ny huvudman tillhandahåller. Bland dessa instanser återfinns marinstuben, Askölaboratoriet, Uppsula universitet samt SNV.
Remissinstansernas kommentarer
FMV understryker betydelsen av rationellt datainsamlande och lagring
samt resultatuttag från en myndighet. Inom verkets projekt för minjaktsystem med fartygsburen hydrofon och fjärrstyrd, obemannad undervattensfarkost (ROV) framstår det som synnerligen värdefullt med kunskaper om ljudutbredning och bottenbeskaffenhet samt om strömförhållanden i kust-
FMV nödvändig.
Sjöfartsverket framhåller att klar åtskillnad mellan begreppen ”hydro-
grafi” och ”hydrologi” bör göras samt att program för svensk hydrografiverksamhet bör utarbetas av sjöfartsverket och ej av SMHI.
SMHI anser att institutets roll som central förvaltningsmyndighet inom oceanografins område underlättas betydligt om det totala ansvaret för den hydrografiska verksamheten åläggs institutet och i samband härmed hy-
drografiska laboratoriet organisatoriskt sammanförs med SMHI. Vinster kan härvid uppnås vad avser planering av undersöknings- och forsknings-
verksamhet, datahantering och datalagring, utnyttjande av personal och utrustning samt svenskt uppträdande i internationella organ och annat internationellt samarbete. SMHI fär tillgång till den kemiska kompetens
som finns på hydrografiska laboratoriet och som SMHI har behov av idag, verksamheten vid det hydrografiska laboratoriet får tillgång till kompletterande fysikalisk kompetens samt till SMHIs tekniska resurser i form av utrustning och expertis. Den oceanografiska verksamheten vid SMHI har erfarenhet av de stora fördelar det innebär att arbeta tillsammans med eller
nära den meteorologiska verksamheten vid SMHI. Även för arbetet vid det hydrografiska laboratoriet kan detta, enligt SMHI, innebära vinster.
Fakultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid
Göteborgs universitet framhåller att SMHIs verksamhet inom hydrografi
byggdes upp på basis av uppdrag med anknytning till iokal exploatering av kustvatten som recipient. Dessa uppdrag har huvudsakligen berört rent
fysiska delfrågor fokuserade kring den utspädning som kan förväntas vid utsläpp av olika typer från processindustri m. m. Fakultetsnämnden ser inga principiella hinder för att SMHI även fortsättningsvis tar denna typ av
147 Prop. 1983/84: 10
uppdrag; dock att det är värdefullt för såväl kvalitet som effektivitet om SMHI därvid får arbeta i konkurrens på lika villkor med andra uppdragsta-
gare såsom enskilda konsultfirmor. Det bör emellertid understrykas, anser fakultetsnämnden, att den erfarenhetsbas som SMHI byggt upp kring
dessa lokala recipientfrägor är förhållandevis smal och icke utgör något
skäl till att andra hydrografiska observationer bör handhas av SMHI. Fiskeristyrelsen föreslår att hydrografisk verksamhet även i fortsättningen skall bedrivas vid styrelsen och SMHI i enlighet med de krav som dessa myndigheters resp. verksamheter ställer samt att en samarbetskommitté mellan styrelsen och SMHI inrättas och att ett avtal sluts i vilket de båda myndigheterna som jämbördiga parter reglerar ömsesidig samverkan på
hydrografiområdet.
SNYV framhåller att fiskeristyrelsens samlade erfarenhet av hydrografi/ marin kemi/biologifiskeribiologi samt tillgång till stora fartyg utgör en för svenska förhållanden enastående resurs inom kompetensområdet nationell och internationell monitoring och marina konventioner. Internationellt forskningssamarbete och miljöövervakning är verksamheter som kommer att få ökad betydelse. Ett eventuellt byte av huvudmannaskap för hydrografiska laboratoriet får inte äventyra dessa verksamheter anser SNV. Statens planverk stöder statskontorets förslag att SMHI inventerar behovet av hydrografisk kunskap i Sverige och utarbetar program för svensk
hydrografiverksamhet samt att SMHI får bättre möjlighet att tillhandahålla
myndigheter, kommuner och länsstyrelser hydrografiska uppgifter.
FRN är inte nu beredd att, med de skäl som anförs i statskontorets
rapport, tillstyrka en överföring av merparten av fiskeristyrelsens hydro-
grafiska verksamhet till SMHI. Om en sådan överföring skall göras måste
garantier skapas för att de upparbetade kontakterna med den universitetsbaserade hydrografiska forskningen inte bryts. Vidare måste även fortsätt-
ningsvis fiskerinäringens behov av hydrografiska undersökningar säker-
ställas. Däremot torde inget hindra att ett samordnande ansvar för svensk
hydrografi läggs på SMH1 anser FRN.
NER anser att statskontoret vid sin redovisning av fiskeristyrelsens och
SMHIs respektive verksamheter visavi hydrografin mer borde beaktat
internationella erfarenheter och tillvägagångssätt i länder med likartade
problem och naturliga förutsättningar för att härigenom få fram en klar
analys av behoven och ett väl avvägt förslag. Inom fiskeriforskningen
anses internationellt att fysisk- och kemisk-oceanografiska undersökningar
är nödvändiga beståndsdelar. Fiskets variation, fiskpopulationernas uppoch nedgång, artförskjutningar m. m. kan ej förklaras utan att den fysiska och kemiska miljön beaktas, vilket också måste ske vid alla former av vattenbruk, i såväl öppna havet som i kustområdena. Observationer enbart i närkustzonen kan därför aldrig ersätta undersökningar i öppna havet.
Dessa slutsatser är f. ö. också giltiga vad avser marin kemi och maringeo-
logi. Det är alltså nödvändigt att fiskeristyrelsen har möjligheter att utföra
dylika undersökningar. Klart förfelat vore att bryta ner den delen av fiskeristyrelsen, snarare borde den förstärkas anser NFR. Detta utesluter inte att man samtidigt bygger upp ett automatiskt mätsystem som ett komplement och som en andra del i en offensiv satsning. Fiskeristyrelsen förfogar vidare över den nödvändiga vetenskapliga kompetensen vilket är
det primära. Förstärkning på instrument- och elektroniksidan kan relativt lätt genomföras, vilket däremot ej är fallet med vetenskaplig kompetens och forskningsmiljö inom marin fysik och kemi framhåller NFR.
KVA menar att sambandet mellan hydrologiska processer och de levande resurserna i havet är så intimt att det fordras en närmare kontakt än vad fallet nu är mellan fiskeri- och andra marinbiologer och hydrografer. Överföringen av i stort sett all hydrografisk kompetens (utanför universiteten) till en myndighet som saknar biologisk kompetens, kan befaras leda till minskad kontakt, ändrade instruktioner till trots. Akademien vill också påpeka vikten av att hydrografisk kompetens finns vid samtliga baslaboratorier. Mätverksamheten är här så tät att man ej kan räkna med att personal vid ett centralt hydrografilaboratorium kan sköta denna service
på ett tillfredsställande sätt anser KVA.
4¶Havsteknik
Inom området havsteknik har statskontoret behandlat följande delområden i DSHs programutkast: offshoreteknik, arktisk teknik, undervattens-
teknik, system för utforskning och tillståndskontroll av havet samt underhållsteknik. Statskontoret föreslår: — att DSH även fortsättningsvis skall verka för samordning och fortsatt programarbete och att ansvaret för strategisk utredningsverksamhet och
kunskapsuppbyggnad, företagsutveckling, finansiellt stöd samt initie-
ring av forskningsinsatser även fortsättningsvis skall handhas av SIND
och STU.
Statskontoret framför dessutom rekommendationer till två konkreta åtgärder. a. Marinens Dykericentrums (MDC) utrustning Förutsatt att det bedöms som angeläget att även fortsättningsvis bedri-
va navalmedicinsk forskning i Sverige, anser statskontoret det vara av största vikt att de mycket kvalificerade resurser som finns på MDC utnyttjas bättre. I dagsläget använder, förutom marinen, del av försvarets forskningsanstalt (FOA 58) denna utrustning.
Emellertid medför bl. a. brist på personal att MDC ej alltid kan tillhan-
dahålla operatörpersonal och dykledare. Detta medför, förutom en allmänt låg nyttjandegrad, en dälig planeringssituation för användarna. En bättre samordning av verksamheten på MDC och FOA 58 bör därför
eftersträvas. Denna bör utgå från en gemensam plan för den långsiktiga
verksamheten på området.
b. Tryckkammarsystem vid arbetsenheten för undervattensteknik (AUT)
vid CTH.
Vid AUT bedrivs i första hand utbildning och forskning kring temat
”Utrustningar, tekniska hjälpmedel och system för undervattensar-
bete”. Denna verksamhet kräver speciella resurser för att kunna simu-
lera miljön vid undervattensarbete. Enheten förfogar idag över en vat-
tentank med ett maximalt dykdjup på fem meter. De dykdjup som inom en snar framtid blir aktuella inom offshoredykeriet närmar sig 500
meter. Den utrustning som krävs för forskning under dessa betingelser
och som kan vara av intresse för genomförandet av undervattensarbete
saknas f.n. Vid enheten finns idag önskemål att kunna genomföra prov
med följande utrustningar: — andningsapparater inklusive andningssimulator, — svetsutrustningar, — tryckskrovsmodeller, — verktyg för undervattensbruk, — ventiler och hydraulik.
Inom Göteborgsregionen saknas idag möjligheter att vid ett dykolycksfall ansluta marinens transportabla tryckkammare till en behandlingskammare. Ett kammarsystem (värde I —2 milj. kr.) som idag finns uppställt vid. f.d. flyg- och navalfysiologiska laboratoriet vid fysiologiska institutionen i
Lund, uppfyller med vissa modifieringar de ovannämnda önskemålen.
Enligt statskontorets mening bör detta system överföras till AUT. Stats-
kontoret har därför initierat diskussioner om hur det lämpligast bör ske. En majoritet av remissinstanserna instämmer i stort i statskontorets förslag, även om några instanser kritiserar vissa punkter därav.
DSH anser att statskontorets resonemang och bedömningar i vissa avseenden kan vara missvisande genom generalisering och bristande anknytning till offshoremarknadens karaktär. Sveriges Industriförbund konstate-
rar att statskontorets utredning i stort sett är korrekt i de deskriptiva delarna men inte särskilt lyckad i de näringspolitiska avsnitten. Högskolan i Luleå påpekar att de av statskontoret anförda exemplen på hinder till
samverkan mellan högskola och näringsliv inte helt stämmer med högskolans erfarenheter.
Remissinstansernas kommentarer
Marinstabens principiella inställning är att de resurser som skapats inom
marinen för att åstadkomma effektivare och säkrare dyksystem och ubåts-
räddningssystem skall kunna utnyttjas även utanför försvaret. Villkor härför är dock att huvuduppgiften — en effektiv marin förbandsproduktion —
inte störs varken tids- eller kostnadsmässigt.
FOA ser det som mycket angeläget att förslag till hur kopplingen stat/
näringsliv skall förbättras blir utarbetade. FOA kan i sammanhanget bidra med erfarenheter och kompetens vid det aktuella utarbetandet av ett nationellt havsforskningsprogram. Sjöfartsverket bedömer det riktigt att de relativt små och spridda tillgängliga resurserna måste samverka för att få önskad effekt på de havsteknikområden som prioriteras. Det torde föreligga möjligheter att — med angiven industripolitisk målsättning — pröva ytterligare samverkansformer som går vidare än de som anges för SIND och STU. SMHI stöder i stort tankegångarna i statskontorets förslag. Dock saknar institutet analys och förslag gällande fackmyndigheternas roll inom havsverksamheten i det industripolitiska systemet. Det finns bl. a. goda exempel på hur fackmyndigheter såsom ”kompetenta beställare” positivt bidragit till industriell utveckling inom havstekniken. Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet anser att en större svensk industrisatsning på havsteknik, annat än för rena underleveranser, även kräver en förstärkt svensk marin ekologisk kompetens. Risken för miljöförstöringar är ett framträdande problem vid större satsningar av typ marin olje- och gasutvinning, marin mineralutvinning, OTEC-teknik osv. Svenska företag kommer enligt institutionen att behöva tillgång till inhemska marinekologiska konsulter av hög internationell klass, från projektering och utveckling till marknadsföring och projektgenomförande. Institutionen för vattenbyggnad vid KTH framhåller att de starka kopplingar som finns mellan den traditionellt verksamma byggsektorn och havstekniken inte är belysta i statskontorets utredning. CTH anser det naturligt att den arbetsenhet för undervattensteknik som bildats vid högskolan ges ett nationellt ansvar för undervattensteknik. CTH finner det därför särskilt angeläget att resurser skapas så att en överföring av det tryckkammarsystem som finns uppställt i Lund kan ske till arbetsenheten för undervattensteknik vid CTH. En sådan överföring utgör en nödvändig komplettering av de redan gjorda insatserna inom det
havstekniska området på CTH. Högskolan delar uppfattningen att det är
väsentligt att koncentrerade och marknadsanknutna FoU-insatser görs på områden där Sverige kan förväntas ha framgångar och att en viss koordinering av det finansiella stödet härvidlag måste komma till stånd. Samtidigt
vill CTH starkt understryka att det måste ges ett tillräckligt utrymme för satsning på högkvalificerad forskning som initieras av kompetenta forskare och som faller utanför centralt beslutade programområden.
DFR saknar konkreta förslag på större samlade insatser från samhällets sida. DFR anser att satsningar av det slaget erfordras för att havsteknikområdet skall få en gynnsam utveckling i Sverige.
SNV instämmer i utredningens förslag på havsteknikerområdet, men vill i sammanhanget understryka vikten av att miljöskyddsaspekterna penetreras i samband med att ny teknik utprovas. SNV förutsätter att samråd sker
med verket på ett tidigt skede vid utvecklingen av ny teknik för användning i havsmiljön.
SIND delar i allt väsentligt rapportens slutsatser och förslag inom det
industripolitiska området. Med särskild tillfredsställetse noterar SIND att
statskontoret tagit fasta på SINDs erfarenheter vilka bl. a. utvecklats till
verkets arbetsmodell för branschprogram. Det är SINDs övertygelse att arbetsmodellen är effektiv också för satsningar inom havsteknikområdet. Statskontorets genomgång pekar på behovet av flexibla system för särskil-
da industripolitiska satsningar. menar SIND.
STU anser att havsteknikområdet utgör ett intressant marknadssegment
för både mindre och större företag. För företag som lyckats introducera sina produkter på offshoremarknaden har ofta utvecklingen kraftigt ansträngt deras resurser. Detta talar för att en uttalad ambition inom området på hög politisk nivå kommer till uttryck. Det är sannolikt att man på längre
sikt erhåller viktiga industriella synergieffekter totalt sett.
Karolinska institutet framhåller att grundläggande humanvetenskaplig forskning erfordras för att framsteg på dykeriteknikens område skall kunna utnyttjas vid dykning och vistelse i undervattensstationer utan åsidosättande av säkerhetskraven. Först härigenom är det möjligt att effektivt
förebygga de avsevärda risker av medicinsk art som utmärker sådan verksamhet. För att på lång sikt kunna möta behov av praktiskindustriell
utveckling inom havsresursområdet i vid bemärkelse, är det oundgängligen
nödvändigt att tillräckliga medel anslås för rekrytering och utbildning av forskare och läkare inom området baromedicin-dykerimedicin. Detsamma gäller för att kunna säkerställa försvarets behov av dykerimedicinskt utbildade forskare. Sådan rekrytering och utbildning jämte grundläggande
forskning sker sedan flera decennier vid institutets baromedicinska avdelning och det syns naturligt — ej minst av geografiska skäl — att dessa för havsforskningen betydelsefulla funktioner även framdeles kan vidareutvecklas i intimt samarbete med den mera tillämpade verksamhet som bedrivs vid marinens dykericentrum i Berga-Sjödal.
Enligt DSHs mening behöver diskussioner avseende den offshorerelaterade industrins utvecklingsproblem inte längre föras i generella termer. Tillräckligt underlag torde föreligga för inriktning av diskussionen på kon-
kreta åtgärder för effektivisering av svensk havsforskning. Övergripande utredningar av svensk havsresursverksamhet har genomförts upprepade
gånger sedan år 1968. Även med hänsyn till Sveriges situation och offshoremarknadens möjligheter och dynamiska karaktär ser DSH det som angeläget att förslag och ställningstagande i angelägna frågor nu konkreti-
seras och kommer till verkställighet.
SSPA framhåller att de flesta tekniska system som används inom off-
shoresektorn innehåller komponenter och produkter som utvecklas och
framtas för att användas på land. Att dela in FoU-arbetet inom det tekniska området i land-, havs-, luft- och rymdteknik är inte fruktbart. Havsresursverksamheten är enligt SSPAs uppfattning snarare ett affärsområde
än ett teknikområde. SSPA anser att de fyra huvudfunktionerna i det
industripolitiska systemet — strategisk utredningsverksamhet, företagsutveckling. finansiellt stöd och initiering av forskningsinsatser — till stora delar bör åvila företag och organisationer nära marknaden. SSPA delar statskontorets uppfattning att SIND bör lägga upp ett insatsområde avse-
ende havsteknik och vidare att STU även fortsättningsvis ger finansiellt
stöd åt teknikområden som ligger nära havsresursverksamheten. SACO/SR pekar på vikten av att i första hand STUs kompetens och
långa erfarenhet av strategisk utredningsverksamhet och kunskapsupp-
byggnad utnyttjas. En förstärkning av de statliga utvecklingsinsatserna inom området havsteknik bör i första hand ske genom STU och fonden för
industriellt utvecklingsarbete anser SACO/SR.
Sveriges industriförbund ställer sig tveksamt till statskontorets behand-
ling av de kommersiella aspekterna. Statskontoret påstår i samband med
beskrivningen av svenska framgångar på offshoremarknaden att ”insatserna till övervägande delen är kommersiella, dvs. utvecklingsinsatsen är ofta begränsad. Det är affärskompetens som styrt snarare än avancerad teknisk kompetens”. Förbundet anser att det samband mellan kommersiella insatser och en begränsad utvecklingsinsats som anges är direkt felaktigt.
Förbundet delar inte heller statskontorets slutsats att den ”industripolitis-
ka organisationsstrukturen” därför bör ändras. Att företag kan ha kom-
mersiella framgångar med begränsade utvecklingsinsatser visar snarare att
företagens speciella kompetens — nämligen att göra affärer — måste få utvecklas utan inblandning från myndigheter, påpekar förbundet. Stats-
kontoret behandlar också ämnet ” Finansiellt stöd”. Här framförs två anmärkningsvärda förslag, anser förbundet. Det ena går ut på att företag
som bevisligen lyckats etablera sig på marknaden skulle få fördelaktigare villkor vad gäller finansiellt stöd till FoU. Detta bygger på tanken att det är
möjligt ”to pick the winner”, något som sedan åtskillig tid anses näst intill
ogörligt. Det andra förslaget innebär, att om statsmakterna bedömer havs-
tekniken såsom ett prioriterat område, ett speciellt stödorgan skall bildas i
form av en fond för detta område. Någon ytterligare fond för att finansiera
havsteknisk verksamhet anser förbundet inte vara erforderlig. Dessutom skulle denna form av selektiv stödpolitik strida mot den accepterade upp-
fattningen om en generellt verkande industripolitik. Industriförbundet
avvisar båda förslagen. Swedocean framhåller att svensk industri har hög allmänteknisk kompe-
tensnivå och flexibilitet, dvs. vana vid korta serier och snabbt föränderliga
produkter och produktionsförutsättningar. De flesta produkter och system inom havstekniken passar bra in i den bilden. Samtidigt har vårt land en djupt förankrad marin tradition och ett därtill anpassat näringsliv att bygga på. Sverige bör alltså med framgång kunna erövra väsentliga marknadsandelar förutsatt att vi gör starka, koncentrerade och uthålliga insatser. En enkät bland Swedoceans medlemmar visade att försäljningen av havstek-
nik år 1980 var av storleksordningen 2 miljarder kr. Även om man sålunda
Prop. 1983/84: 10 I Aa 2
kan notera vissa framgångar för svensk havsteknik konstaterar Swedocean att Sverige kommit sent igång och att marknadsandelarna borde vara betydligt större. Tillväxten hämmas, enligt Swedocean. av följande tre
faktorer:
Brist på marknadskontakter
— Svensk industri saknar praktisk taget hemmamarknad och tradition inom utvinning av olja och gas. Det är dessutom mycket svårt att komma in i den etablerade petroleumbranschen som av tradition är
konservativ. Enorma värden står på spel och man håller sig därför till beprövad teknik och invanda leverantörer. Ett svenskt företag som vill
lansera en ny produkt har ingen möjlighet att operera produkten — få den tångtidstestad — i fält och därigenom bygga upp en s.k. ”trackrecord”. Detta kan ta 1—3 år och är mycket kostnadskrävande.
Protektionism — Viktiga avnämarländer är protektionistiskt inställda. Detta gäller speci-
ellt länderna kring Sveriges närmaste marknad, Nordsjön.
Finansiering — Finansiering av större projekt inom havstekniken innebär, enligt Swedocean, betydligt större risktagande än inom andra industrigrenar. Stora konkurrentländer har skaffat sig betydande försprång inom den tekniska utvecklingen. Att utveckla havstekniken inom Sverige kräver
således betydande och långsiktiga satsningar både från staten och industrin. Staten kan kräva att industrin markerar sitt intresse genom ekonomiska satsningar som visar att man bedömer att projekt inom havs-
tekniken kan göras lönsamma. De storskaliga och riskfyllda satsningarna medför att man på sikt bör söka nya lösningar på finansieringsproblemen i samverkan mellan staten och industrin, men tills vidare bör
staten genom utnyttjande av existerande institutioner stimulera sats-
ningar på projekt inom havstekniken.
5 Forskningsfartyg
Statskontoret föreslår i rapporten: — att forskningsfartygen skall vara en nationell resurs inte enbart knuten till ägaren, dvs. att möjligheter ges externa forskare att utnyttja myndighets- och institutionsägda forskningsfartyg, — att forskningsfartygen i första hand utnyttjas enligt följande: Arne Tiselius, Svanic och Tjärnös ”nybygge” utmed västkusten, Sensor, Aurelia och Strombus i Östersjön, — att kustbevakningens miljöskyddsfartyg och fiskefartyg används vid vissa undersökningar,
— att Argos placeras på ostkusten, lämpligen i Karlskrona, för att använ-
das vid krävande undersökningar och särskilda expeditioner utmed hela
den svenska kusten, — att till Argos anskaffas modern utrustning,
— att fiskeristyrelsen snarast sluter nytt avtal om bemanning för Argos i
vilket utgångspunkten är en anpassning till typ av undersökning och bemanning. - att Thetis och Ancylus avyttras. —- att ytterligare forskningsfartyg inte behöver anskaffas, — att planeringen av utnyttjandet av forskningsfartygen görs gemensamt av ägarna vid respektive kuststräcka varvid en anpassning sker mellan
undersökning och val av fartyg,
— att därvid ett sammankallande och beredande organ skall finnas vid
resp. kuststräcka.
— att dessa sammankallande och beredande organ skall vara fiskeristyrelsen för västkusten och SMHI för ostkusten, — att finansieringen av forskningsfartygens drift ändras så att fasta kost-nader täcks genom anslag och rörliga av nyttjaren, — att en försöksverksamhet genomförs innebärande att använda helikopter vid vissa hydrografiska undersökningar samt — att avtal sluts med KVA om att dess forskningsfartyg upplåts till användning enligt här givna riktlinjer.
Remissopinionen är delad. Förslagen stöds i stort av bl.a. SMHI, Askö-
laboratoriet, zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, SNV, som dock anser att endera Arne Tiselius eller Svanic stationeras i Öster-
sjön samt att Ancylus inte skall avyttras, NFR, DSH och TCO. RRV påpekar att statskontorets förslag väl överensstämmer med vad
verket framför i revistonsrapporten Den statliga fiskeriadministrationen
(Dnr 1982: 406). SGU m. fl. framhåller vikten av att svensk marinforskning får tillgång till oceangående fartyg. Sydvästra Skånes kommunalförbund anser att man bör undersöka möj-
ligheterna till effektivt samutnyttjande av forskningsutrustning med Sveri-
ges grannländer. I synnerhet i Öresundsregionen är det rimligt att forsk-
ningslaboratorier, forskningsfartyg m.m. planeras i samarbete med Danmark. FOA och sjöfartsverket framhåller att inventeringen av befintliga fartyg lämpade för forskning/mätning inte är komplett. Avdelningen för marin botanik vid Lunds universitet anser att den före-
slagna organisationen blir alltför oflexibel. Fiskeristyrelsen tillstyrker förslaget om anskaffande av modern utrust-
ning till Argos men avstyrker övriga förslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att befintliga forskningsfartyg bör behållas med nuvarande stationeringsorter till dess ett övergripande havsforskningsprogram fastställts.
Prop. 1983/84: 10 I in 'n
Göteborgs och Bohus läns landsting ifrågasätter lämpligheten i att avytt-
ra forskningsfartyg bl.a. med hänsyn till havsforskningens förväntade utveckling.
Remissinstansernas kommentarer
Murinstaben påpekar att helikoptrar utnyttjas i marinen bl. a. för bathytermografiska mätningar och ljudhastighetsmätningar till havs. Det bör
dock framhållas att tillgången till hehkoptrar i marinen är så knapp att den periodvis inte ens räcker till för förbandsproduktion och beredskap som åligger helikopterförbanden. Marinen kan alltså ej avdela helikopterflygtid
för andra uppdragsgivare inom den hydrografiska sektorn.
FOA konstaterar att man vid analysen av befintliga fartyg för det första enbart studerat behovet av fartyg för svenska vatten, för det andra inte studerat behovet av och tillgången till fartyg för havsteknisk verksamhet. De lämnade förslagen till åtgärder beträffande forskningsfartyg är därför inte helt relevanta. En svensk satsning på havsteknik kommer att kräva tillgång till anpassade fartyg för fältmässiga studier och utprovning av ny teknik och tekniska system, såväl yt- som undervattensanvända. Naturvetenskapligt och havstekniskt arbete kan därvid behöva ske även i havsområden utanför landets gränser. Verksamheten kan även avse försäljning av tjänster och utrustning till annan part. Den behovsstudie som statskontoret
gjort av fartyg bör därför kompletteras på lämpligt sätt för att vara giltig.
Vid den av statskontoret föreslagna moderniseringen av Argos. bör av ovan nämnda skäl beaktas att moderniseringen sker så att hon även kan göra expeditioner utanför de svenska hemmavattnen. FOA anser att statskontorets förslag till finansiering av forskningsfartygen förefaller ändamålsenlig, liksom den föreslagna försöksverksamheten med nyttjande av helikopter för viss hydrografisk verksamhet. FOA nyttjar för närvarande
helikopter för viss hydrografisk verksamhet (laserbatymetri), medan an-
nan verksamhet sker från fartyg (systematiskt genomförda optiska transmissionsundersökningar). Detta senare arbete kan troligen också utföras från helikopter menar FOA.
Sjöfartsverket konstaterar att vad avser fartyg för forskning har — utöver helikoptrar och kustbevakningens båtar — endast genuina forsknings-
fartyg behandlats. Mätningsverksamheten från sjöfartsverkets fartyg och
ytterligare möjligheter till utnyttjande inom havsresursområdet har inte diskuterats. För kommande försök med mätning från helikopter erinras om att sjöfartsverket förfogar över helikopterresurser som genom kontraktskonstruktionen ger billig marginell flygtid.
Fiskenämnden i Uppsala län framhåller att fiskeristyrelsens fartyg Ar-
gos och Thetis är de enda undersökningsfartyg i landet som är utrustade för trålning. Behovet av praktiska fiskeri- och redskapsförsök är stort efter Uppsala läns Östersjökust. En överföring av huvudmannaskapet för dessa
fartyg till en icke ”biologisk” myndighet torde, enligt fiskenämnden, kraf-
tigt försämra de undersökningsresurser som idag kommer yrkesfisket tillgodo.
SMHI stöder statskontorets förslag rörande undersökningsfartyg och är berett att under de förutsättningar som statskontoret föreslagit ställa Sensor till förfogande för andra institutioner och myndigheter samt att äta sig ett ansvar som sammankallande och beredande organ på ostkusten vad avser planeringen av fartygens disposition. Institutet vill emellertid påpeka
att fördelningen av fartyg på ost- och västkust ej strikt kan hållas då vissa
fartyg har specialutrustning som kan krävas på motsatt kustområde. Sensor har specialutrustning för kartläggning av kylvattenspridning från kärnkraftverk som bör utnyttjas vid t.ex. Ringhals. SMHI stöder även statskontorets förslag om att fasta kostnader för fartygen täcks genom anslag och att de rörliga täcks av utnyttjare. Institutet är också berett att genomföra en försöksverksamhet med att använda helikopter vid hydrografiska mätningar. Statskontoret har föreslagit att Argos skall placeras på ostkusten, lämpligen i Karlskrona. SMHI påpekar att Norrköping utgör ett bra alternativ. En stationering i Norrköping skulle förenkla samverkan med: SMHIs tekniska avdelning vad gäller främst instrument- och mätutrustning samt analysverksamhet. De i utredningen berörda fartygen saknar isförstärkning och kan därför inte utnyttjas vintertid då is förekommer. För undersökningar i främst Bottniska viken utnyttjar SMHI och andra institutioner varje vinter någon eller flera av sjöfartsverkets isbrytare. Detta sker kostnadsfritt i den mån undersökningarna kan anpassas till isbrytarnas ordinarie verksamhet. Isbrytarna utgör, enligt SMHI, utomordentliga undersökningsplattformar. Fartygen har mycket god manövrerbarhet och
instrumentering samt bostadsutrymmen åt flera forskare åt gången. De
måste dock i de flesta fall kompletteras med labortorieutrustning och vinschar. Speciellt vid nybyggen bör detta behov beaktas genom planering av laboratorieutrymmen, uppställningsplats för containers etc.
SNY framhåller att utredningens förslag att avyttra Ancylus är oacceptabelt för verket eftersom de föreslagna alternativen icke uppfyller natur-
vårdsverkets krav på dispositionsfrihet, långsiktig planering, rationellt ar-
bete samt god arbetsmiljö för egen personal. Förslaget, som ej heller är ekonomiskt fördelaktigt för verket, kommer att menligt påverka möjlighe-
terna till rationell miljökontroll och utveckling av metoder för sådan, anser SNV.
Generaltullstyrelsen påpekar att miljöskyddsfartygen, typ Tv 045-051,
endast har en specialutbildad grundbesättning på två man. Då fartygen
används måste besättningen kompletteras med minst två man, som tas från kustbevakningens patrulltjänst. Ett regelmässigt utnyttjande av miljöskyddsfartygen som undersökningsfartyg minskar således kustbevakningens rörliga övervakning på ett inte acceptabelt sätt. Det mest rationella
vore om aktuella miljöskyddsfartyg fick sin grundbesättning ökad till fyra man. Då skulle beredskapen för miljöskydd höjas samtidigt som tillgäng-
ligheten för havsforskningsarbetet blev större äret om, anser styrelsen.
Generaltullstyrelsen påpekar vidare att i rapporten bara har nämnts miljö-
skyddsfartygen, typ Tv 045-051. Styrelsen anser att även de större miljöskyddsfartygen Tv 01-04 och kombinationsfartyget Tv 020 bör omnämnas. Dessa fartyg har kompletta grundbesättningar och goda förläggningsutrymmen. De används visserligen i kustbevakningens övervakningstjänst
men styrelsen vill ändå hålla möjligheten öppen till viss medverkan inom havsforskningens område. Styrelsen vill också nämna att kustbevakning-
ens flygplan med sina avancerade fjärranalysutrustningar (kamerasystem, sidspanande radar, IR/UV-scanner m. m.) kanske kan användas 1 vissa
projekt.
KVA anser att önskvärdheten av ett ökat samarbete och en ändamälsenlig organisation för ett förbättrat utnyttjande av de fartyg som står till förfogande för undersökningar inom havsresursområdet är uppenbar. Akademien noterar med tillfredsställelse att dess fartyg ”Arne 'Tiseclius” bedöms som synnerligen användbart för en mängfald uppgifter. Trots detta utnyttjas fartyget för närvarande i ringa utsträckning. Den väsentliga förklaringen till detta synes ligga i att forskare, som önskar utnyttja fartygstid,
har svärigheter att erhålla anslag som medger användande av en så dyr
resurs som ett forskningsfartyg. Den föreslagna formen, där fartygen utgör en gemensam resurs och där de fasta kostnaderna täcks genom anslag och de rörliga av nyttjaren, bör ge möjligheter till ett ökat användande och
förbättrad ekonomi. Förvärvet av ”Arne Tiselius” skedde med hjälp av
donationer, anslag och upplåning. Med hänsyn till att akademien fortfarande har skulder för ” Arne Tiselius”, måste överenskommelse träffas om de ekonomiska villkoren, innan ”Arne Tiselius” kan ställas till förfogande som en gemensam resurs enligt den föreslagna planen, påpekar KVA.
Svenska svdkustfiskares centralförbund framhåller att kraven från olika
håll på att utnyttja undersökningsfartygen i själva verket är så stora att det är svårt från fiskets sida att få tid på undersökningsfartygen för exempelvis praktiska fiskeförsök.
Sveriges redareförening framhåller att behovet av bättre tillgång till
forskningsfartyg för olika ändamål, behovet av ett bättre utnyttjande av
befintliga forskningsfartyg, det generella behovet av ett effektivt utnyttjan-
de av samtliga statsägda fartyg och behovet av tillgång till övningsfartyg för sjöpersonalutbildningen borde kunna jämkas samman. Föreningen kan
i detta sammanhang tänka sig exempelvis följande lösningar. 1. Möjligheten prövas huruvida fiskeristyrelsens m/s ”Argos” efter en
smärre om- och tillbyggnad skulle kunna tjänstgöra som ett kombinerat
övnings- och forskningsfartyg. En sådan kombination skulle kunna
innebära ett effektivare utnyttjande av detta fartyg, minskade beman-
ningskostnader samt en ökad förståelse mellan flera yrkesgrupper med
havet som minsta gemensamma nämnare. Skulle man finna en placering
av m/s ”Argos” till ostkusten lämpligare bör stationering till Kalmar
övervägas så att fartyget på motsvarande sätt skulle kunna utnyttjas i den sjöpersonalutbildning som bedrivs där. . Tackningsbidrag till inköp, utrustning och drift skulle kunna utgå till någon kommun som för utbildningsändamål inköper ett övningsfartyg samtidigt som kommunen förbinder sig att, under viss del av året, tillhandahålla detta fartyg som plattform för forskningsprojekt av olika
slag. Liknande överenskommelser skulle också kunna göras mellan
berörda kommuner och generaltullstyrelsen eftersom sådana övningsfartyg skulle kunna tjänstgöra som beredskapsfartyg att sättas in vid
oljebekämpning. Övningsfartyget skulle då på förhand kunna vara ut-
rustat för ändamålet med erforderliga kranar, tankar för olja samt sanerings-, tvätt- och rengöringsanläggningar. Ytterligare utrustning skulle kunna stuvas i contaniers, placerade vid övningsfartygets förtöjningsplats. Fartygets besättning skulle vid utryckning kunna bestå av ordinarie berörda lärare. kompletterade med personal från kustbevakningen och elever från skolan. I båda dessa fall skulle det närmast vara fråga om att inköpa ett befintligt
handelsfartyg. Med utgångspunkt från liknande överväganden bör, enligt
redareföreningen, möjligheterna emellertid prövas att på samma sätt använda befintliga statsägda fartyg, vilka bedömes vara lämpliga för ändamålet och som till! en förhållandevis obetydlig kompletterande kostnad skulle kunna utnyttjas bättre.
Utvinning av mineraliska ämnen till havs (offshoreverk-
samhet)
1 Allmänt
På kontintentalsocklarna finns ca 90 % av havsområädenas alla kända
tillgångar av mineralrävaror, såsom olja, kol, gas och metalliska mineral. Kontinentalsocklarna motsvarar i dag ca 18 Z av jordens totala landyta
men är än så länge relativt okända ur geologisk synvinkel. Ännu mindre är
känt om djuphaven, men trots detta har man där fastställt stora potentiella tillgångar av mineral.
Havet innehåller fyra olika typer av mineraliska ämnen:
1) I det fasta berget (f.n. veterligen endast i kontinentalsocklarna) före-
kommande olja, kol, gas och malmmineral;
2) Erosionsprodukter från kontinenterna, dvs. sand och grus och vaskfyndigheter av ett flertal mineral;
3) På havsbotten utfällda mineral i form av s. k. noduler;
4) I havsvattnet lösta mineral.
Som råvarukälla har havet spelat en mycket blygsam roll i det förflutna, med ett viktigt undantag, nämligen koksalt. Värdemässigt är i dag utvin-
ningen av olja och gas från kontinentalsocklarna utan jämförelse av störst betydelse. Ca 20 Zz av världens oljeproduktion kommer i dag från reser-
voarer under havsbotten. Värdet av övrig mineralutvinning är relativt lågt.
Långsiktigt finns utsikter att också i den svenska havsbotten finna
mineral. Den geologiska kunskapen om den svenska kontinentalsockeln är
dock låg. Brytvärda metaller kan i första hand gälla bly, zink och nickel i Skelleftefältens fortsättning ut i Bottenviken. Också i norra Östersjön och
Ålands Hav kan koppar-, bly- och zinkmalmer finnas i en förlängning melian Bergslagen och de sydfinländska malmfälten. Mycket stora tillgångar av sand och grus finns i Öresund och Östersjön, framför allt nordost om Gotland. Vissa möjligheter att finna olja ost och sydost om Gotland finns fortfarande kvar.
1.1 Offshoreteknik m. m.
Med offshoreteknik avses teknik för utvinning av i första hand olja och gas men även andra mineraliska ämnen från havsbotten eller dess underlag. En bred definition på offshoreteknik i dag kan sägas vara all maskinoch elektroteknik, skepps- och vattenbyggnadsteknik och andra tekniska färdigheter som kommer till användning vid kartläggning och utvinning av
olja och gas från havsbotten. Inom utvinningsledet utgör service- och underhållstekniken ett stort och växande område. Marknaden för offshoreteknik omfattar också den infrastruktur på land
som behövs för att ta i land olje- och gasprodukterna eller förse offshoreanläggningarna med utrustning och förnödenheter. I stort kan offshoremarknaden betecknas som ett antal industrisamhällen till havs.
Offshoreteknik kan således sägas vara ett samlande begrepp för ett stort antal teknikområden, varav flertalet är etablerade och välkända för svensk industri i andra tillämpningar. Produkter och tjänster kan vara mer eller
mindre specifika i förhållande till offshoremarknadens behov. Marknaden
för offshoreteknik har för svensk industri därför väsentligen karaktären av en mycket bred exportmarknad som efterfrågar varor och tjänster ur snart sagt alla branscher. Genom mänga slag av standardprodukter, anpassade produkter, specialprodukter, tjänster, operatörsuppgifter, Komponenter och system är marknaden uppdelad på ett stort antal olikartade produktnischer. Specialprodukterna och de anpassade produkterna är ofta skräddarsydda” för sina uppgifter — inte bara med avseende på offshoresektorn utan i många fall även med utgångspunkt i lokalt rädande miljö- och produktionsbetingelser. Dessa betingelser kan variera starkt från det ena offshorefältet till det andra. Efterfrågevolymen kan i den enskilda nischen ofta vara begränsad.
2¶Utvinning av olja och gas
Vid utvinning av olja och gas kan verksamheten till havs tidsmässigt indelas i seismiska undersökningar, prospekterings- och utvärderingsborrning, fältutbyggnad inkl. produktionsborrning, drift och underhåll samt skrotning. Kostnadsmässigt kan byggnadsfasen genomsnittligt sägas utgöra ca 70 96 av totalkostnaden. Metoder och utrustning för verksamhetens skilda faser är beroende av lokala förhållanden, dels vattendjup, väder, avstånd och andra transportbetingelser till förnödenhetsbaser på land, dels de krav reservoaren ställer
på utvinningsmetod.
De seismiska undersökningarna sker från speicalfartyg. Prospekteringsoch utvärderingsborrning sker från mobila borriggar, såsom jack-ups, se-
misubmersibles och borrfartyg, tidigare även submersibles. I de grunda
kustområdena mot Beauforthavet i Arktis har borrning ägt rum från konstgjorda öar av grus och sten, men även frusna isöar har med framgång
prövats för ändamålet. Produktionshålsborrning görs oftast från fast installerade produktions-
plattformar. Producerad olja/gas transporteras iland med pipelines eller tankfartyg.
I allt större utsträckning regleras verksamheten av statliga myndigheter
och klassningssällskap. Det är därför nödvändigt för utrustningsleverantörer att kontinuerligt vidareutveckla sina produkter för att dels uppfylla
nya eller förväntade säkerhetskrav i nuvarande utvinningsområden, dels
vara beredda för verksamhet i nya ännu ej bearbetade offshoreregioner som kräver nya tekniska lösningar.
De första offshoreplattformarna byggdes för ca 70 år sedan utanför Kaliforniens kust. Ofta kunde de på grund av gynnsamma förhållanden byggas så nära kusten att de kunde nås med hjälp av pirar. De egentliga offshoreplattformarna påbörjades år 1947 i Mexikanska Golfen. Där har
sedan under flera decennier ett väsentligt utvecklingsarbete genomförts för
att klara dels de större vettendjupen, dels allt svårare yttre förhållanden, säsom grundförhållanden och vågor. Nordsjön, med mycket svåra yttre
miljöförhållanden, har dock under det senaste decenniet utgjort centrum
för utveckling av offshoreteknik. Härtill har också bidragit att myndigheternas kvalitets- och säkerhetskrav i allmänhet är strängare i Nordsjöområ-
det än på andra håll. Offshoreindustrin är relativt konservativ i sin upphandlingspolitik. Skä-
let till detta är att värdet av de enskilda komponenterna/delsystemen vanligtvis är marginellt jämfört med värdet av det produktionsflöde komponenten skall främja. Risken för produktionsbortfall minimeras bl.a. genom fortlöpande kvalitetskontroll av material m. m. samt utnyttjande av beprövad teknik och ett omfattande underhåll av produktionsanläggningar-
na. Oljeprisets utveckling de senaste tio åren har möjliggjort utvinning från
tidigare olönsamma områden. Investeringarna per fat producerad olja i Nordsjön kan komma upp i 10—15 gånger av vad som kan krävas på land i t.ex. Mellan Östern. Bl.a. de höga investeringarna samt kostnader i övrigt gör att oljebolagen i sin offshoreverksamhet söker en ökad riskspridning genom deltagande med mindre andelar i flera fält.
Det är därför vanligt att oljebolagen bildar samarbetsgrupper som söker
koncession för ett block eller ett fält. En av gruppens medlemmar, vanligen den som står för de största investeringarna, blir operatör, dvs. den som
skall organisera och driva allt praktiskt arbete för gruppens gemensamma
räkning.
Operatören får vittgående fullmakter från övriga deltagare. Denne skall
svara för kontakter med myndigheter, parter och anlitade entreprenörer enligt bestämmelser som gruppen gemensamt reglerar i olika avtal. Opera-
tören är, när det gäller större projekt, oftast ett av de stora internationella
oljebolagen som har lång och bred erfarenhet inom olika verksamhetsom-
råden, från geofysik till petrokemi. I Norge ges försteg för de inhemska
bolagen — Statoil, Norsk Hydro och Saga Petroleum — när det gäller
operatörskap. Dels ges de denna roll redan vid koncessionstilldelningen av
särskilt tovande block, dels har de rätt att träda in som operatör, t.ex. då ett projekt övergår från prospekterings- till utbyggnadsfasen, dels ges de företräde om de önskar överta operatörskapet vid byte på initiativ av en grupp.
Fördelen med operatörskapet är att detta ger möjlighet att mer i detalj påverka och styra projektet. Kostnaden för insatser delas mellan samtliga parter, och operatören torde ofta ha möjlighet att få en god del av kostna- Il Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 10. Bilaga 7
den för den egna organisationen täckt av övriga parter. Ett operatörsföretag bygger således upp det mest omfattande och direkta kunnandet om verksamheten och kan etablera och behålla en större och mer aktiv organisation än ett icke-opererande oljebolag. Operatören överlåter i regel prospekteringen till en borrningsentreprenör. När en fyndighet konstaterats utses en huvudentreprenör, som får till uppgift att bygga upp produktionsanläggningen. Denna uppbyggnad sker till stor del med hjälp av underentreprenörer och konsulter på skilda kompetensområden. Omfattningen av prospektering m.m. i ett visst område påverkas, förutom av dess geologiska förutsättningar och på oljebolagens finansiella situation, till mycket stor det av den lokala koncessions- och, inte minst, skattepolitiken. Offshoreindustrin i världen har varit i stadig tillväxt sedan omkring år 1960 räknat i bl.a. antal utförda borrningsoperationer. Industrin upplevde år 1970 en nedgång, bl. a. på grund av ett antal olyckor framför allt i USA. Industrin upplever sin största nedgång innevarande är. Enligt flertalet bedömare kommer nedgången att bestå även under nästa år på grund av sjunkande oljepriser i kombination med ett gasöverskott i USA. Främst drabbar denna konjunkturförsämring USA, medan verksamheten i Nordsjön troligen påverkas endast marginellt. År 1982 däremot slogs alla rekord vad gäller antalet riggar i verksamhet. Även under kommande decennier kommer dock enligt flertalet bedömare offshoreindustrin, oberoende av tillfälliga nedgångar, att successivt tillväxa. Orsakerna till detta är flera. En avgörande orsak är att beslut om investeringar i fältutbyggnad i dag baseras på uppskattade höga oljepriser under 1990-talet. En annan är att ökad offshoreutvinning för många länder medför minskat importberoende av nödvändiga energiråvaror. Cirka 70 22 av jordens yta är täckt av vatten. Kontinentalsockelområdena utgör de f.n. geologiskt mest intressanta områdena av denna yta. F.n. har emellertid endast ca 30 2 av dessa områden blivit belagda med koncessioner. Endast en mindre del av dessa koncessionsområden har i dag exploaterats. Det återstår således mycket stora från geologisk synpunkt intressanta områden. Samtliga offshorefält i världen, ca 250 i 37 länder, kontrolleras av resp. regeringar. Dessa lägger i större eller mindre utsträckning åtaganden på koncessionshavarna att, med risk att annars förlora sina koncessioner, bedriva en viss prospekterings- och ibland även utvinningsaktivitet oberoende av oljepris m.m. Detta främjar, på grund av alla länders naturliga intresse att hälla uppe sysselsättning och export, en viss kontinuitet och en högre verksamhet jämfört med om endast olje- och gaspriserna skulle varit avgörande faktorer. Stora geografiska tillväxtområden är f. n., liksom — enligt flertalet bedömare — under resten av 1980-talet, Nordsjön, Sydöstra Asien och Mexi-
kanska Golfen. Andra områden av kommande mycket stort intresse, troligen framför allt under 1990-talet, blir havsområdena kring Alaska och östra
Kanada, Kina, och i de delar av ishavet som gränsar mot Norge och Sovjetunionen samt möjligen även andra arktiska regioner.
En betydande andel av världens kända olje- och gasreserver finns i de
arktiska och subarktiska regionerna. Exploatering och utbyggnad i dessa
områden är mycket kapitalkrävande och utvecklingstakten är känslig för konjunktursvängningar och oljeprisförändringar. Tidsperspektivet för en storskalig arktisk offshoremarknad är därför osäkert. På lång sikt torde dock enligt flertalet bedömare de arktiska regionerna komma att spela en betydande roll i den globala energiförsörjningen.
Förutsättningarna för utbyggnad varierar också starkt mellan de olika arktiska nationerna. Detta beror främst på geografiska, klimatiska och
geologiska olikheter, men påverkas också av nationell lagstiftning samt
ägandeförhållanden. Särskilt krävande geografiska miljöer är de arktiska områdena i Alaska och Kanada, där provborrningar pågått några år och
fyndigheter påträffats. Viss utvinning pågår också redan. Ett annat område
med liknande förhållanden är Sovjetunionens ishavskust. För att utvinna
från fyndigheter i dessa områden krävs mera avancerad teknisk utrustning än vad som finns tillgänglig i dag. Tidsperspektivet för utvecklingen inom Arktis är starkt varierande, men ett gemensamt drag är den successiva utvecklingen från vinteranpassad subarktisk till renodlat arktisk offshoreverksamhet. Utvecklingen skapar
långsiktigt behov av helt nya produkter och systemlösningar anpassade för
extrema yttre miljöförhållanden. Offshoreaktiviteter i arktiska områden medför också behov av nya och förbättrade produkter inom många av
offshoreteknikens angränsande havstekniska områden.
2.1 Nordsjön
Även om antalet plattformar i Nordsjön endast motsvarar ca 15 % av
antalet plattformar installerade i Mexikanska Golften, är ändå Nordsjön av särskilt ekonomiskt intresse för offshoreindustrin på grund av storleken och kostnaderna för de plattformar som används där (Väderförhållande,
djup m. m.).
Nordsjön kan betecknas som ett av världens snabbast expanderande industriområden och har tillmätts samma betydelse som Ruhrområdet
hade på 1930-talet. En av de främsta anledningarna är oljefältens närhet till
centrala konsumtions- och industricentrum.
Utvinningen och prospekteringen omfattar olje- och gasförekomster från mycket måttliga djup ner till djup som är svåra att bemästra. Nordsjön är ett område med så svåra värderleksförhållanden att konstruktioner och materiel utsätts för mycket svåra påfrestningar.
Det beräknas att man under den närmaste tioårsperioden kommer att
satsa 50-100 miljarder kronor per år i Nordsjön. I0 &Z av denna kostnad beräknas åtgå för enbart reparation och underhåll. Utvecklingen av oljepriset är självfallet av stor betydelse för möjligheterna att förverkliga planerna. För de närmaste åren är dock investeringarna redan igängsatta eller beslutade.
Nordsjömarknaden, framför allt den norska delen, är av särskilt intresse för svensk industri. Detta beror på att den dels är stor och ställer kontinuerligt nya krav på avancerade tekniska lösningar, dels utgör en närmarknad där vi har traditionella handelsrelationer och där vära allmänna komparativa fördelar är väl kända.
Det svenska engagemanget på denna marknad initerades först under början av 1970-talet i samband med framför allt engelska offshoreprojekt och senare i växande utsträckning i den norska delen av Nordsjön. I dag har ett par hundra svenska företag produktion delvis med inriktning på offshoremarknaden. Av dessa har ca 100 direkt försäljning till offshoremarknaden.
Inom Sveriges Mekanförbund inrättades år 1979 en branschgrupp benämnd Swedocean, Swedish Ocean Industry Group. Vid inrättandet bestod gruppen av 29 företag. Antalet medlemmar är f.n. ca 140 med en sammanlagd omsättning år 1982 på ca 5,1 miljarder kr. inom otfshoreområdet varav 3,4 miljarder utgjorde direkt export. I gruppen finns rena offshoreföretag som t.ex. Consafe Offshore AB, verkstadsindustritöretag som t.ex. AB Volvo och Alfa-Laval AB samt en rad andra företag och organ inom bl.a. stål- och konsultsektorn. Det dominerande företaget i gruppen är Götaverken Arendal.
Den till stor del högteknologiska svenska industrin har enligt ftertalet bedömare goda möjligheter att ta hem väsentliga marknadsandelar på det expanderande havstekniska området. Möjligheterna har dock hittills enligt mångas bedömning inte tillräckligt tagits tillvara, vare sig av statsmakterna eller industrin.
2.1.1 Storbritannien
Den brittiska oljeproduktionen i Nordsjön uppgick år 1982 till ca 103 milj. ton, en ökning med ca 15 2 jämfört med år 1981. Det totala antalet producerande fält är f.n. 20 stycken. Hittills har endast ca 15 % av de uppskattade oljetillgångarna exploaterats.
Industrins bruttoinvesteringar i prospektering och produktion beräknas under år 1982 ha uppgått till £3,1 miljarder, vilket motsvarar 25 Zz av Storbritanniens totala industriinvesteringar det året. Beställningsvärdet för olje- och gasutbyggnadsarbeten till havs rapporteras till £2,26 miljarder, varav 73 26 utgjorde den brittiska industrins andel.
Vid årsskiftet 1980-1981 genomförde den engelska regeringen en skatteskärpning, som ledde till en nedgång i utbyggnadstakten och sysselsättningsproblem i offshoreindustrin. Tillsammans med flera prognoser om
vikande oljekonsumtion tvingade detta regeringen till en sänkning av skat-
terna våren 1983. Sänkningen väntas leda till en kraftig ökning av installationstakten omkring åren 1986— 1987.
2.1.2 Norge
Den norska oljeverksamheten har från utdelningen av de första koncessionerna år 1965 utvecklats till en produktion av olja och gas som år 1982 motsvarade ett försäljningsvärde av 62,5 miljarder NOK. Oljeverksamheten svarar f.n. för över 34 Z; av Norges exportvärde, 16 20 av BNP och ca
30 miljarder NOK per år i avgifter och skatteintäkter. Nordsjöområdet söder om 62” Br innehåller fastställda reserver av olja
och gas i en mängd som motsvarar att ca 2700 milj. ton olja kan utvinnas. Denna siffra väntas komma att öka till ca 5000 milj. ton utvinningsbara reserver då området som helhet undersökts. Reserverna kan troligen redan nu skrivas upp ytterligare efter flera lyckade borrningar under år 1983.
Till detta kommer de resurser som finns i området norr om 62” Br. Detta är 6—7 gånger så stort som den södra delen och har geologiskt sett förut-
sättningar för stora oljereserver. De första provborrningarna i de nordli-
gare delarna inleddes år 1980. Kartläggningen av dessa stora områden är en mycket långsiktig verksamhet. Stora investeringar kommer att krävas för att etablera produktion och transporter.
Av de i dag kända norska reserverna finns troligen närmare hälften inom områden med över 300 m vattendjup.
De stora oljefyndigheter som finns på norsk -kontinentalsockel bör — rent resursmässigt — vara tillräckliga för att en produktion i nivå med den
nu etablerade skall kunna behållas i minst 50 år. Om de reserver som nu
bedöms som sannolika också visar sig föreligga, skulle uthålligheten öka
till över 100 år. Härtill kommer de resurser som troligen kommer att kunna påvisas norr om 62” Br.
Denna resurs och det faktum att dess utnyttjande skapar en betydande
marknad för svensk industri är viktiga skäl för att prioritera en svensk
medverkan i Norge. Norsk oljepolitik och dess praktiska tillämpning måste härvid i stor utsträckning styra valet av åtgärder. Orsakerna till detta är flera.
Norsk oljepolitik utgår från det grundläggande synsättet att all olja och
gas på norsk kontinentalsockel skall användas till största nytta för hela det norska samhället. Stor politisk enighet råder kring detta synsätt. För
utnyttjandet av resurserna har man beslutat att folkvalda organ i princip
skall styra alla viktiga sidor av offshoreverksamheten. t. ex. prospektering, utvinningstempo, säkerhet och lokalisering.
För att uppfylla kravet på nationell styrning och kontroll över alla
aspekter på verksamheten har ett omfattande lagstiftnings- och regelsys-
tem skapats. Den Norske Stats Oljesellskap A/S, Statoil, samt olika förvaltnings- och kontrollorgan har byggts upp. Skilda meningar har ibland
rått om vilken nivå som skall eftersträvas för olje- och gasproduktionen
sett på lite längre sikt, liksom om Statoils roll. Två särskilda parlamenta-
riska utredningar har under år 1982 arbetat med hithörande frågor. Det är ett norskt intresse att såväl ägande som praktiskt arbete med
prospektering, produktion och vidare disposition av olje- och gasresur-
serna så långt möjligt skall drivas av norska företag och helst förläggas inom Norge. Statoil och övriga norska oljeföretag — Norsk Hydro och Saga Petroleum — bygger upp kompetens för alla nödvändiga uppprifter. I denna kompetensuppbyggnad har stora utländska oljebolag spelat, och spelar fortfarande, en betydande roll.
Koncessionspolitiken i bred bemärkelse är ett centralt instrument för
den norska oljepolitiken. Själva tilldelningen av koncessioner sker efter ett s.k. förhandlingssystem.
Den snabbt växande dominansen för norska företag både inom oljeverksamheten och som leverantörer till denna innebär viktiga möjligheter till
konkret samverkan mellan norska och svenska företag. Norsk oljeverksamhet, dvs. prospektering, utbyggnader, drift och underhåll, sysselsätter
f.n. närmare 50000 personer. Verksamheten omsätter f. n. ca 30 miljarder NOK per år, varav merparten avser investeringar för framtida produktion.
Denna nivå behöver behållas under hela 1980-talet om kontinuitet skall
kunna uppnås bortom år 1990 då produktionen från nu etablerade och
pågående utbyggnader kulminerar. Redan nu kan man också se att insatser av minst detta omfång krävs under 1990-talet för att säkra produktionen
efter år 2000.
Sett i relation till beställningsvärdet och pågående förberedelser för
framtida projekt, står Sveriges andel i leveranserna till den norska off-
shoreverksamheten enligt flertalet bedömare ännu inte i proportion till vad som skulle kunna väntas mot bakgrunden av de normalt goda handelsförbindelserna mellan Sverige och Norge och den höga tekniska kompetens
som finns i Sverige. En stor del av de framtida projekten måste bygga på nya tekniska
lösningar. Svenska företag och forskningsorgan deltar dock i endast mind-
re omfattning i det målinriktade utvecklingsarbete som f. n. pågår i Norge.
Forsknings- och utvecklingsinsatser som koncessionsvillkor Sedan år 1979 har norska myndigheter som ett villkor för oljebolag som
söker koncession i Norge fastställt att bolagen skall bidra till att stärka norsk ekonomi, industriell tillväxt, forskningsmiljö och sysselsättning.
Ett praktiskt resultat av detta krav är att så gott som samtliga utländska oljebolag har ingått ramavtal med olje- og energidepartementet om forsk-
nings- och utvecklingsinsatser, huvudsakligen inom områden med anknytning till oljeverksamhet. I avtalen stipuleras bl. a. myndigheternas möjlig-
het till uppföljning och kontroll av de konkreta arbeten som oljebolagen lägger ut i Norge.
Enligt en aktuell översikt har f. n. beställningar på över 2 miljarder NOK (varav enbart för år 1982 ca 700 milj. NOK) lagts ut till norska forskningsoch utvecklingsorgan av oljebolag med verksamhet i Norge. Motiven för
dessa projekt är att förbereda utvinning under de allt mer krävande förhållanden då fynd på allt djupare vatten och i alltmer nordligt belägna områden skall utvinnas. Nytänkande krävs här både i fråga om konstruktioner, material och utvinningsteknik. Skälet till att dessa insatser förlagts till Norge i så stor omfattning är att detta av norska myndigheter ställs upp
som ett av de direkta villkoren i nuvarande koncessionssystem. De olika oljebolagens insatser noteras och värderas som ett viktigt kriterium vid val av parter för fortsatta koncessionsutdelningar. Genom att delta i dessa utvecklingsprogram ökar oljebolagen således både sin egen tekniska kom-
petens och sina utsikter till att i framtiden få norska koncessionsandelar
som kan leda till framtida produktion. Oljebolagen kan också i andra hand medverka till att de kan förmedla beställningar till konsult- och leveran-
törsföretag I sina resp. hemländer. Sett i helhet leder systemet på sikt till att ny teknologi utvecklas, att detta till stor del sker i Norge men under
medverkan av både oljebolag och industriföretag från utlandet eftersom inte tillräcklig personell eller annan kapacitet finns inom Norge. De medverkande oljebolagens parter stärker samtidigt sina möjligheter att få delta i leveranserna för utvecklingsarbetet, liksom när den nya utrustningen når
fram till beställning i användningsstadiet. Sett från oljebolagens synpunkt
blir kostnaden för deltagandet på lång sikt till större delen avdragsgillt mot
den norska skatten på oljeintäkter (som f. n. marginellt är ca 86 26). Med
hänsyn till det svenska intresset att uppnå industrileveranser till oljeverksamheten är en medverkan i utvecklingsprogram som följer de i Norge
etablerade formerna en fråga av stor vikt.
Bruk av norska varor och tjänster som koncessionsvillkor
En viktig linje i norsk oljepolitik avser förnorskning av offshoreverksamheten, varvid olika åtgärder vidtas för att en inhemsk norsk leverantörsin-
dustri för flertalet av verksamhetens behovsområden skall kunna byggas upp. Avsikten är att beställningar och leveranser i största möjliga omfatt-
ning bör styras mot norska företag. Även detta mål försöker man nå genom åtgärder inom ramen för koncessionspolitiken. Koncessionsavtalen stipulerar nämligen att operatören för ett utbyggnadsprojekt måste redovisa för
norska industridepartementet hur en koncessionsinnehavare genomför sin upphandling för projektet. I värderingen av oljebolagen inför tilldelningar av nya koncessioner spelar den vilja som resp. bolag visat att utnyttja norska varor och tjänster en avgörande roll. De internationella oljebolagen
har därför i stor utsträckning lagt största möjliga del av beställningarna till
Norge. Den norska andelen av leveransvärdet till oljeverksamheten anges de senaste åren ha nått 60-70 20. Denna siffra är osäker, då även import-
inslag kan ha medräknats där norska företag utnyttjat utländska underle ve-
rantörer. Det bör påpekas att den norska industrins kapacitet är begränsad
samt att ett importbehov om 30-40 96 motsvarar f.n. värdemässigt ca 10 miljarder NOK årligen. Följderna har i Norge blivit tydliga tendenser till
överhettning på vissa orter och problem med att hålla kostnader och
leveranstider. Dessa problem torde enligt flertalet bedömare komma att växa genom att de flesta nu aktuella projekten kräver så stora enheter att punktbelastningen på de företag och orter som skulle stå för leveranserna blir stora. En redan klar tendens är att tillgången på arbetskraft med specialkunskaper är begränsad. Bl.a. oljedirektoratets aktuella bedömningar indikerar att behovet av olika specialiserade yrkesgrupper och av personal med
lämplig akademisk utbildning inom en rimlig framtid blir svårt att tillgodo-
se inom Norge. Det kan i sammanhanget noteras att etableringssvårigheterna för nya norska företag på offshoremarknaden är minst lika stora som
de som råder för svensk industri.
De bolag som satsat på att bygga upp en position inom norsk oljeverk-
samhet har satt in betydande personella och ekonomiska resurser, bl. a. på
att etablera egen organisation i Norge och på att delta i utvecklings- och industriprojekt. De mest framgångsrika satsningarna inom utvecklingsområdet har skett inom ramen för de utvecklingsprogram som lagts upp under ledning av Norges Tcknisk-Naturvitenskapelige Forskningsråd (NTNF). Endast oljebolag får normalt direkt tillgång till information och erbjudande om deltagande i de norska utvecklingsprojekten.
Konsult- och industriföretag som vill delta i utvecklingsinsatser är hän-
visade till att finna ett oljebolag som vill stå som beställare och styra insatsen. Ett svenskt oljebolag med plats i norsk petroleumverksamhet blir därför
en värdefull partner och inkörsport för svensk industri och svenska forskningsorgan med intressen inom offshoretekniken. Genom att få in ett
svenskt företag på beställarsidan ökar möjligheterna för svenska leverantörer att komma in på viktiga utvecklingsområden.
2.2 Kanada
I Kanada har under år 1983 fastställts en ny politik i syfte att dels öka
den kanadensiska kontrollen över landets offshoreområden, dels rnöjliggö-
ra ett bättre utnyttjande av de industrimöjligheter som offshoreverksamhe-
ten kan ge, främst på varvssidan.
F.n. föreligger beslut om utbyggnad av fält på den kanadensiska ostkusten. Eftersom erforderlig utrustning och teknik till stor del kan komma att
sammanfalla med den som används i Nordsjön, så utgör denna nya mark-
nad till stor del en förlängning av Nordsjömarknaden.
3¶Utvinning av andra mineraliska ämnen än olja och gas
Annan mineralutvinning ti huvudsak sand och grus) svarade år 1969 för ett värde av ca I miljard kr. per år. Det totala värdet är fortfarande mycket
lågt jämfört med utvinningen på land (mindre än 12). För vissa råvaror är
dock f.n. produktionen ganska stor. Det gäller t.ex. koksalt. magnesium. brom och ilmenit samt sand, grus och sten.
Vätskor och lösliga mineral. som olja. gas. svavel och kalium. kan utvinnas genom borrhål. Kol, järnmalm och andra fasta mineraliska ämnen har hittills endast brutits genom tunnlar från land. Lösa sedimentlager kan muddras om de inte är täckta av senare avsatta sediment. Mineral som muddras elter sugs upp med slamsugare är sand och grus. ostronskal, diamanter. ilmenit, rutil, guld m.m. Ekonomisk utvinning av dessa har hittills begränsats till kontinentalsockeln. Av kontinentalsockelns yta täcks hela 70 Z av sediment som är lämpliga för muddring. men som också försvårar prospekteringen efter malm.
Nere i djuphaven existerar noduler, dvs. runda bollar av oftast en potatis storlek. Det finns många teorier bakom tillkomsten av dessa noduler. En teori är att dessa har fällts ut från havsvattnet. De innehåller 15—207Z mangan samt mindre mängder nickel, koppar och kobolt. Upptäckten av dessa noduler är ca 100 år gammal. Det var dock inte förrän under 1960-
talet som något större intresse tillmättes dessa s.k. mangannoduler. De
rikaste kända fyndigheterna finns i norra Stilla Havet.
De senaste årens utveckling av olika fjärrstyrda brytningsmetoder har bidragit till ett ökat intresse hos gruvindustrin att utvärdera möjligheter till brytning på havsbotten. Inom flera länder har studier och forskningspro-
jekt ägnats åt detta område. Ett flertal tekniska lösningar har föreslagits.
På kontinentalsockeln och sluttningen ned mot djuphaven förekommer även noduler av kalciumfosfat. i
Kommersiell utvinning sker f.n. nästan enbart från lösa sedimentlager
på grunt vatten längs kontinentalsockeln. Tenn var förmodligen den första metall som utvanns från kontinentalsockeln. Kostnaderna för mineralutvinning till havs är beroende av tillgänglig utvinningsteknik. Teknik finns emellertid redan till stor del utvecklad om än i liten skala. Därigenom finns
i dag möjligheter att göra relativt realistiska lönsamhetskalkyler. Den avancerade havstekniken som utvecklats för olje- och gasutvinning till
havs kommer att bli av stort värde även för gruvdrift till havs.
Metallreserverna till havs är omfattande. Störningar på metallmarkna-
den och/eller höjning av metallpriserna kan medföra att ett antal metaller till havs blir ett lönsamt utvinningsalternativ. Problemet är inte reservernas totala storlek utan snarare deras geografiska fördelningar och därmed metallernas tillgänglighet på världsmarknaden. Dagens metallproduktion
är för flera s.k. strategiska metaller koncentrerad till ett mycket begränsat
antal länder. F.n. återfinns ca 7022 av koppar- och nickelreserverna. ca
9057 av kobolt- och manganreserverna i utvecklingsländer, öststater och Sydafrika. EG-länderna är till 100 Z- beroende av import av nickel, kobolt och mangan. 85477 av all koppar importeras. Japan, och till en mindre del USA. har ett liknande beroende av externa leveranser. Det är huvudsakli-
gen mot denna bakgrund man skall se industriländernas tilltagande intresse
för havsbottens resurser, som ett strategiskt alternativ. De företag som ursprungligen engagerade sig i utvinning av mangannoduler var baserade i stater med ett starkt behov av import av de metaller
som nodulerna innehåller, främst i USA, Västtyskland och Japan. Företagen har i dessa länder i olika former erhållit statligt stöd för verksamheten.
Den franska regeringen bedriver genom CNEXO (Centre National pour F'Exploitation des Oceans) prospektering efter noduler från havsbotten.
Den franska atomenergikommissionen forskar kring metallutvinning ur
noduler. Den japanska regeringen har genom direkta subventioner till olika företag stött utveckling av bl.a. upphämtnings- och metallutvinningssystem. Tidigare brittiska regeringar har erbjudit stöd till de brittiska företag som ingår I internationella nodulkonsortier. I utbyte utfäste sig företagen
att brittiska företag skulle ha förhandsrätt till deras andel av metallproduk-
tionen. USA:s regering bedriver främst grundläggande forskning beträffande nodulernas uppkomst och bildning. Amerikanska företag som engagerar sig i nodulutvinning får f.n. enligt uppgift inget direkt statligt stöd. Västtysklands regering har givit direkt finansiellt stöd till inhemska företag som
är engagerade i nodulutvinning. I Sovjetunionen har man forskat kring och
prospekterat efter noduler sedan början av 1950-talet.
Fyra internationella konsortier har bildats för nodulutvinning. I dessa
konsortier ingår olika företag från USA, Belgien, Kanada, Italien, Japan, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland. Enligt flertalet bedömare kommer någon kommersiell nodulutvinning inte till stånd förrän i slutet av 1990-talet. För att detta skall bli möjligt krävs troligen också ytterligare
mycket stora statliga satsningar på bl.a. teknikutveckling. En framtida utvinning av mangannoduler kan komma att ge stor påverkan på metall-
marknaden. Som i de flesta processindustrier styrs utvinningens ekonomi av en skalfaktor. Denna faktor tycks vara störst för metallutvinningsledet.
Störst påverkan torde en utvinning komma att ge på koboltmarknaden.
För svensk industri kan förutsättningarna långsiktigt vara stora att leverera utrustning för såväl prospektering som uppfordring av mangannoduler
och utvinning av metaller från nodulerna. Den speciella sammansättningen av dessa gör att konventionella metoder för utvinning av dess metallinne-
håll inte är tillämpbara.
4¶Svensk kontinentalsockel
Exploatering av fyndigheter på svensk kontinentalsockel regleras i lägen
(1966: 314) om kontinentalsockeln. Lagen ger rätt för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer. att pröva vem som skall ha exploateringsrätten och vilka villkor som skall gälla. Den verksamhet som regleras av lagen beskrivs som utforskande av sockeln och tillgkodogörande av dess naturtillgångar. Utforskande anses innefatta även undersökningar som sker utan fysisk beröring med havsbotten. såsom flygprospektering och
gravimetriska och seismiska mätningar från fartyg.
Det område som vanligen anses ha den största potentialen är för metalliska mineral havsbotten utanför Skelleftefältet. I Skelleftefältet bryter Boliden Mineral AB malmer i ett stort område. Man kan följa en liknande malmprovins på den finska sidan av Bottenhavet. Bottenvikens geologi är dock mycket dåligt känd. Svårigheterna att hitta t.ex. rika sulfidmalmer på Bottenvikens botten är tekniskt mycket stora, då de elektriska malmletningsmetoderna, som används på land och som har varit av avgörande betydelse för upptäckten av malmerna i Skelleftefältet. ej kan användas
under vatten. I stället måste användas metoder som bygger på uppspå-
rande av magnetiska tyngdkrafts- och värmeanomaher. Prospekteringen. som är förenad med stort risktagande, torde komma att ta mycket läng tid och dra stora kostnader. F.n. sker ingen prospektering.
Ett annat område som kan vara av intresse sträcker sig från norra
Småland upp förbi Utö i Stockholms skärgård och förbi Aland mot Finland.
Mangannoduler finns i Bottenviken i relativt stora mängder framför allt utanför norra Västerbottens kust. Nodulerna är av mindre storlek än djuphavsnodulerna samt har ett lägre manganinnehåll än dessa.
Tillgångarna på sand och grus i Öresund och Östersjön är mycket stora. Sveriges geologiska undersökning och Stockholms universitet har utfört preliminära kartläggningsarbeten. Dessa undersökningar visar att det finns stora tillgångar i Öresund, dock störst på den danska sidan. Ännu större
tillgångar finns nordväst om Gotland. Vidare kan de stora rullstensåsarna som avlagrades under istiden följas ut i Östersjön från såväl Uppland som de nordligare landskapen. Dessa åsar har stor mäktighet med en bredd av ett par km och en höjd av 40—50 m. Efterfrågan på sand och grus i Europa, inkl. Sverige, ökade tidigare i
snabb takt. Under de senaste 25 åren har efterfrågan mer än tiodubblats. I
Sverige används sanden i huvudsak vid anläggningsarbeten i hamnar m.m., då sanden tas lokalt i närheten. Den största enskilda sandtäkten gjordes för Projekt Stålverk 80 i Luleå i slutet av 1970-talet. Därefter har
efterfrågan i Sverige åter sjunkit till en relativt låg nivå f.n. Mindre kvantiteter kvalitetssand används till glas- och keramikindustrin.
S Sammanfattning
Flertalet av havens mineraltillgångar, bortsett från många olje- och gasfyndigheter, befinner sig ännu under gränsen för lönsam utvinning.
Om en utvinning av en viss metall kan bli lönsam eller inte beror till väsentlig del på efterfrågeutvecklingen och därmed priserna, på landtillgångarnas storlek och geografiska fördelning, exploateringstekniken samt under vilka legala villkor utvinning får ske. Den avgörande faktorn för övergång till ökad utvinning till havs av t.ex. mangannoduler kan enligt många bedömare mycket väl visa sig bli den politiska utvecklingen/strategin i de länder som exporterar framför allt mangan och kobolt.
Utdrag ur delegationens för samordning av havsresurs-
verksamheten (DSH) Arktisk havsteknik — underlag för
program
Det ökade intresset för utforskning och exploatering av havsområdena 1
Arktis har skapat ett behov av ny teknologi, anpassad för extrema is- och köldförhållanden. Prospekteringsverksamhet offshore har hittills främst bedrivits i kanadensiska Arktis. men aktiviteterna och teknikbehovet ökar
också snabbt i Alaska och Sovjet. Teknikutvecklingen följer i dessa områ-
den ett mönster betingat av tekniska krav i konventionell offshoreverksamhet, vinteranpassad verksamhet, sub-arktisk till renodtat arktisk offshore.
Resursutvinningen och aktiviteterna kring denna har olika karaktär i de geografiskt skilda havsområdena. I Kanada har oljebolagen gjort mycket stora investeringar för utforskningen efter olja och gas vilket också resulterat i flera betydande fyndigheter i Beauforthavet och den nordliga arkipelagen. Viktiga tekniska framsteg har åstadkommits av tvånget att övervinna de svårigheter som den arktiska miljön ger upphov till. Alla positiva
resultat till trots synes framåtskridandet för en realiserad produktion i området att gå långsammare än man tidigare hade räknat med. En produk-
tionsstart kommer sannolikt inte före sekelskiftet.
Även i Alaska centreras det havsrelaterade resursintresset till oljan och gasen. I Berings Hav ligger fyra områden närmast till för provborrning och förberedelser är inledda för igångsättning av denna. Fyndsannolikheterna bedöms som stora och i händelse av att betydande fynd kommer att göras
råder uppfattningen att dessa kan komma att produceras redan före sekel-
skiftet. Produktionsstarten kan således komma tidigare än den som förutses för norra Kanada. Fördröjning kan emellertid inträffa även här, bl. a.
av miljöskäl, där eventuella risker för havsfisket är en av de frågor som
studeras.
1¶Sovjet har sedan ett par decennier huvudvikten i Arktisområdet lagts
vid att utveckla kapaciteten inom den kommersiella sjöfarten. Strävan är att utveckla isbrytare och isgående lastfartyg för att möjliggöra att sjöfar-
ten kan uppehållas under lång tid av året. Målet är året-runt trafik. Med utnyttjande av kraftiga isgående lastfartyg minskas också behovet av assi-
stans av konventionella isbrytare. Sovjet har för närvarande stor erfarenhet av sjöfart i Arktis och av krav som måste ställas på isbrytare och andra
fartyg för trafik på såväl havet som i de norra flodarmarna. Till detta
försteg och kunnande har också i väsentlig grad Finland bidragit med den utveckling och tillverkning av ryska isbrytare och isgående lastfartyg som
där skett under en följd av år. Sovjet har nyligen påbörjat utforskning av främst oljeförekomster i Barents Hav. Detta arbete sker bl. a. med tekniskt stöd från Norge. Förbe-
redelser för att skaffa fram tekniska resurser för en vidgad utforskningsverksamhet av den sovjetiska kontinentalsockeln pagår, där Karahavet syns vara av närmast liggande intresse att utforska.
Även om utforskningen av olje- och gasförekomst dominerar aktiviteten i Alaska och Kanada mäste också i dessa omräden transportmetoderna och
tekniken härför säkerställas för att en lönsam utvinning skall komma till ständ. Här är transporter med stora ingäende lastfartyg bäde för olja och
gas alternativ som seriöst studeras jämte rörtransporter.
Norges utforskning av Arktis, främst i Barents Hav, kommer att fördröjas, enligt uppgift, bl.a. av skälet att klarhet mäste först erhållas av storleken på fyndigheterna vid Tromsöflaket. Innan dess anses det inte
motiverat att gå vidare norrut. Ett annat skäl är också oklarheterna beträf-
fande gränsdragningen i havet mot Sovjet.
Vid Spetsbergen bedöms kolproduktionens dominans bestå ännu läng tid framöver. De havsrättsligt annu oklara köntinentalsockelomrädena vid Spetsbergen, som lyder under norsk överhöghet, är emellertid av potentiellt intresse avseende förekomst av kolväten.
De tekniska problemen vid borrning och produktion i det Norska Havet är av samma art som de man har att övervinna i de arktiska regionerna.
Visserligen förekommer inte havsis eller isberg men härd vind, hög sjö,
sträng kyla och nedisning kräver vinteranpassad utrustning i likhet med Arktis.
För att säkerställa en omfattande olje- och gasutvinning i de arktiska regionerna krävs en betydande teknologiutveckling på en rad teknik- och
systemomräden, Trots de erfarenheter som hittills vunnits är oklarheterna
fortfarande stora om såväl lämplig använd metodik och teknik som vilka systemalternativ som på sikt är lönsamma att välja.
Prospekteringsborrning och därtill knuten verksamhet kräver utveckling av avancerad teknik för vinteranpassning av semisubmersibles och andra riggtyper. I produktionsfasen gäller detsamma för produktionsanläggning-
arna. Borriggar i områden med isberg måste snabbt kunna kopplas loss vid uppkommen fara för kollision. Produktionssystemen skyddas bäst genom
att placera dem nedgrävda under bottenytan på ett djup, ca 10 m där de går
fria från grundstötande isberg. Av samma orsak måste också transportrör
för olja och gas grävas ned på betryggande djup. Vid produktionsplatser, där fartyg avses användas för oljetransport, mäste särskilda lastterminaler
anläggas i relativ närhet, skyddade för ispåverkan av olika slag.
Vid programarbetet har i första hand resursutvinningen i Arktis och i de sub-arktiska områdena varit vägledande för gjorda marknadsbedömningar.
Antarktis har också beaktats men eventuella aktiviteter där för resursutvinning har ansetts alltför osäkra för att i detta program ligga till grund för förslag till industrianknuten teknisk forskning och utveckling.
Tidsperspektivet för en fullt utbyggd arktisk offshoreverksamhet är osäkert och beroende av såväl politiska som ekonomiska faktorer. Begynnel-
sen för en mera omfattande produktion av olja och gas ligger sannolikt
framskjutet till sekelskiftet och därefter. Tidsförändringar i den ena eller andra riktningen kan inträffa beroende på oförutsedda politiska och ekono-
miska händelser; Ett i förhållande till tidigare prisnivå sänkt oljepris,
uppehållet under en längre tidsperiod, förlänger sannolikt realiseringarna av utbyggnaderna I Arktis särskilt i länder som styrs av marknadskrafter. I
t.ex. Sovjet behöver emellertid inte detta förhållande vara en dominant
styrande faktor.
Trots dessa osäkra faktorer är den arktiska marknaden intressant för svensk industri. Ett aktivt svenskt deltagande i offshore redan på sub-
arktisk nivå innebär ett väsentligt och utvecklingsbart tillskott till svensk
industris exportmarknad.
Av geografiska och klimatiska skäl har Sverige mycket goda förutsättningar att kunna hävda sig industriellt på den internationella Arktismark-
naden. Sverige har också en gammal tradition att bygga på vad avser både
industriella och forskningsinriktade aktiviteter i Arktis. Teknikområdets högteknologiska natur passar väl ihop med svensk industristruktur och dessutom finns i Sverige stor erfarenhet av is och marina konstruktioner och vintersjöfart. Förutsättningarna för att lyckas vid ett aktivt deltagande från svensk industri bedöms därför vara goda.
I Sverige är endast ett fåtal företag delaktiga i export av produkter och
tjänster till den arktiska marknaden eller som utvecklar anpassade produkter för denna. Många fler anmäler emellertid intresse för att på sikt kunna delta med produkter och tjänster. Flera myndigheter och högskolor
har aktiviteter och kompetens som ger möjligheter för att lämna stöd för en bredare industrisatsning på området. En vilja deklareras också att utveckla
denna kompetens vidare för att effektivare verka i denna riktning.
1 många fall innebär arktisk offshore utveckling av helt ny teknik och
utvecklingsprojekt måste stödjas av forskningsarbeten på mer grundläggande nivå. Detta kräver en stark bindning mellan forskningsinriktning och industriella utvecklingsbehov och ästadkomms genom aktivt samarbete mellan intressenter av respektive kategori. Samarbete är också en nödvändig förutsättning för att inhemska resurser och kompetens skall utnyttjas rationellt. (I ”Program för svensk polarforskning” ref. I, betonar polar-
forskningskommittén behovet av samverkan mellan olika fackområden
och att teknikutveckling är ett viktigt område där samspelet mellan berör-
da grundvetenskaper måste vara intimt).
För svensk del har en långsam utbyggnad av olje- och gasfälten i Arktis
den fördelen att den ger tid för utveckling av en konkurrenskraftig industri-
ell kompetens. Att utveckla nya metoder och ny teknik och att introducera dessa internationellt tar emellertid alltid lång tid och det krävs därför att vi utan större dröjsmål initierar nödvändig kompetensuppbyggnad genom att målmedvetet gå igång med de i programmet föreslagna projektaktivite-
terna. Genom föreslagen samverkan mellan industrier och myndigheter/ högskolor fås såväl medvetenheten om den nödvändiga målinriktningen av
projekten, genom industrins krav i detta hänseende, som behovet av bredare problembelysning inbegripen i bedriven forskning och utveckling.
Myndigheter och andra organ med verksamhet inom
havsresursområdet
SIDA
I SIDAS uppgifter ingår bl. a. multilateralt samarbete och bilateralt bi-
ständsarbete inom fiskerisektorn och det marina miljövardsområdet.
Inom den bilaterala biständsverksamheten har SIDA sedan år 1974 varit aktivt engagerad inom den marina sektorn. SIDA är 1 dag aktiv främst inom fiskesektorn samt det marina miljövårdsområdet.
Från bistandssynpunkt, med tanke på de mest eftersatta befolkningsgrupperna, har SIDA hittills begränsat sig till områdena fiskproduktion och
miljöskydd i kustnära områden. Fiskarbefolkningen i många u-länder utgör en av de mest eftersatta folkgrupperna. Skador på fiskbeständen leder till minskade fängster, vilka i sin tur ger socio-ekonomiska problem. Fiskarbefolkningen kan på grund av kapitalbrist och bristande kunskaper inte anpassa sitt fiske, exempelvis genom att gå över till moderna bätar med större operationsradie. Kustvattnen är de viktigaste för fisk och skaldjursproduktionen. Ca 9074: av världens havsfiskefängster tas i kustområdena, och det är just i dessa områden som 907: av havens alla föroreningar finns. Vad avser genomförande av program och projekt samarbetar SIDA nära med nationella och internationella institutioner. Personella och institutionella resurser har härvid stor betydelse. Det tekniska biståndet är nära knutet till svenska resurser i form av institutioner, organisationer, myndigheter och personer. Inom olika sakområden har SIDA samarbetsavtal med institutionella konsulter. Pä det marina området finns ett samarbetsavtal med fiskeristyrelsen, som i sin tur använder sig av underkonsulter när så är påkallat. På fiskeristyrelsens biständssekretariat finns ett dokumentationscentrum som är anknutet till
svenska biblioteksväsendet. Här finns möjlighet att nå nationell och inter-
nationell dokumentation antingen relaterat till sak eller geografiskt område. Genom ett kartotek kan även tillgängliga tekniska resurser identifieras i viss utsträckning. SIDA deltar samt medverkar vid möten och diskussioner inom SVEMARPOL- och SWEDFISH-grupperna på det marina om-
rådet.
SIDA-insatser inom den marina sektorn omfattar f. n. olika projekt, som
1. ex.: —- utveckling av forskningskapacitet,
— upprustning av forskningsfartyg, — stöd ull hantverksmässigt fiske,
— utbildning av personal till industriellt fiske och hantverksfiske, — tillverkning av fiskebåtar, — uppbyggnad och drift av fiskebåtsfabrik,
— uppbyggnad av fiskmottagningsanläggning,
— uppbyggnad av distributionsnät, . — stöd till akvakultur, —- utbyggnad och förbättring av hamnar, — personalstöd till kustsjöfart, — upprustning och drift av reparationsvarv, — marin miljövård. SIDA-stödda fiskeprojekt finns i följande länder: Angola, Guinea-Bissau, Sri Lanka, Bangiadesh, Indien, Somalia, Mocambique. SIDA har ett väl utvecklat samarbete inom fiskesektorn med det internationella FNorganet FAO. SIDA-stödda miljövårdsprojekt handläggs av följande FN-organ: FAO, IMO och ESCAP. Även UNEP deltar aktivt i ovannämnda projekt. SIDA-pågående utredningar inom den marina sektorn är: — riktlinjer för svenskt stöd rörande vattenföroreningar och dess effekter, — riktlinjer för stöd till akvakultur. Båda utredningarna är i form av uppdrag utlagda till SIDAs institutionella konsult fiskeristyrelsen.
Rikspolisstyrelsen (RPS) RPS är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och utövar under justitiedepartementet den högsta ledningen av landets polisväsende. Sjöpolisverksamheten bedrivs i sju regioner med centralorterna Karlstad, Karlskrona, Nyköping, Västerås, Luleå, Göteborg och Stockholm. Stockholmsregionen disponerar sex båtar, Göteborg tre och de övriga regionerna en vardera. Av de 14 båtarna är åtta utrustade med radar och ekolod samt fyra med enbart radar. Utöver de större polisbåtarna finns i den lokala polisorganisationen ca 65 trailerbundna mindre räddningsbåtar samt i polisdistrikten i Norrland sju trailerbundna forsbåtar. Dessa båtar används vid drunkningsolyckor och sjöräddningsfall. Sjöpolisverksamheten leds i Stockholm och Göteborg av polismästarna och i övrigt regionalt genom länspolischefen i det län, och lokalt genom polismästaren i det polisdistrikt, där båten är stationerad. Sjöpolisverksamheten bedrivs i Stockholms och Göteborgs polisdistrikt hela året, i övriga distrikt mellan maj och november. Sjöpolisen upprätthåller ordning och säkerhet i skärgården och längs våra kuster. Sjöpolisen ger också skärgårdens befolkning tillgång till normal polisiär service. På senare år har nedskräpningen på öar och holmar kunnat övervakas och hindras genom sjöpolisens insatser. Övervakningen av jakt- och fiskebestämmelser, efterlevnanden av de internationella sjöreglerna samt sjötrafikförordningen har skärpts. Sjöpolisen rapporterar brister i fartygsutrustningar, överskridande av fartbegränsningar, sjöfylleri m. m. Till sjöpolisens arbetsuppgifter hör även gränsövervakning, rappor- [2 Riksdagen 198384. I saml. Nr 10. Bilaga 7
tering av främmande örlogsfartyg, skydds- och kontrollområdesövervakning etc. Polisen deltar i sjöräddningen enligt ett särskilt avtal. Sjöpolisbätarna utgör ett komplement till sjöräddningsorganisationens större fartyg.
Överbefälhavaren (ÖB)
ÖB Ieder försvarsmakten och har uppsikt över dess verksamhet. Det åligger ÖB särskilt att bedriva krigsfallsstudier, upprätta planer för samt
leda mobilisering och militära operationer, leda och bedriva militär under-
rättelse- och säkerhetstjänst, kontrollera att krigsförbanden och försvars-
makten i övrigt har krigsduglighet och beredskap samt ingripa mot kränk-
ningar av svenskt territorium.
ÖB är högsta programansvariga myndighet inom försvarsmakten och skall i den egenskapen bl.a. utarbeta underlag för statsmakternas beslut om målen för försvarsmaktens verksamhet och om försvarsmaktens ut-
veckling på kort sikt och på läng sikt.
Försvarets materielverk (FMV)
FMV anskaffar den materiel och de förnödenheter som erfordras för att tillgodose försvarsmaktens behov och krav.
Verket skall vidare se till att förnödenheterna är ändamålsenliga och brukbara samt förvaras på lämpligt sätt. Ansvaret för den direkta förvaltningen av materielen åvilar regionala myndigheter. FMV utfärdar — i
samråd med försvarsgrenscheferna — anvisningar för materielens förvaring, underhåll och drift samt svarar för materielens redovisning. FMV har också det direkta ansvaret för vissa underhållsåtgärder och modifieringar.
FMV anskaffar materiel och andra förnödenheter till myndigheter utanför försvarsmakten, t. ex. isbrytare till sjöfartsverket. Verket svarar också
för drift och underhåll av statsisbrytarna. FMV är vidare sammanhållande
för utvecklingsuppdrag till industrin i samband med materielanskaffning.
FMV ansvarar tillsammans med FOA för uppföljningen av den (militär)
tekniska utvecklingen, bl. a. genom utarbetande av s.k. Tekniska progno-
ser.
Försvarets forskningsanstalt (FOA)
FOA har ansvar för att sammanställa försvarssektorns behov av forskning och tillsammans med de perspektivplarieringsansvariga totalförsvarsmyndigheterna (ÖB, civilförsvaret, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och socialstyrelsen (SOS)) utarbeta S-åriga program för sektorns” forskningsverksamhet. Forskning
genomförs, förutom vid FOA, också vid fortifikationsförvaltningen, flyg-
tekniska försöksanstalten, marintekniska institutet SSPA, universitet och högskolor samt industrin.
FOA genomför även forsknings- och utredningsverksamhet åt utrikesdepartementet.
Förutom de nyss angivna verksamheterna genomför FOA intäktsfinansierad forsknings- och utredningsverksamhet m. m. på uppdrag av bl.a.
myndigheter från sektorer utanför totalförsvaret. Sådana uppdrag får tas
om det medför positiva effekter för den försvarsinriktade forskningen och medverkar till en vitalisering av denna.
Sjöfartsverket
Den del av sjöfartsverkets verksamhet som närmast har beröring med havsresursverksamheten är sjökartläggningen. Det gäller i det sammanhanget att utföra sådana mätningar och undersökningar i farvatten inom landet och angränsande havsområden som fordras för sjöfarten och försvaret. Dessutom åligger det verket att utarbeta och ge ut sjökort och seglingsbeskrivningar för sjöfarten och försvaret. Allmänt gäller för sjöfartsverkets verksamhet att den skall bedrivas med inriktning huvudsakligen på handelssjöfarten.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI)
SMHI har huvudansvaret för bl. a. hydrologi och oceanografi. Det åligger SMHI att med hänsyn till andra myndigheters, näringslivets och för-
svarets behov inhämta tillförlitlig kännedom om Sveriges hydrologi och
oceanografi. Detta sker genom de reguljära observationerna och karterande undersökningarna.
För de reguljära observationerna finns ett nät av kustvattenståndsstationer och ett särskilt observationsnät för ytvattentemperatur.
Institutet har sedan den 1 juli 1982 ansvaret för oceanografiska ärenden.
På grund härav håller ett nät av automatiska oceanografiska stationer på
att byggas upp. Stationernas insamlingssystem är helt datoriserat och dygnet runt utförs mätningar och beräkningar. Automatstationsnätet är även lämpat för mätningar av biologiska parametrar, övervakning av havsmiljön i generell bemärkelse, föroreningar m. m.
Statens geotekniska institut (SGI)
SGI har under senare tid utvecklat en metod att utföra geotekniska
undersökningar från botten i sjöar och vattendrag. Arbetet utförs av lätt dykare och har visat sig vara effektivt i jämförelse med borrning från flotte
eller plattform. När lätt dykare inte längre kan utföra underökningar är det möjligt att arbetet utförs av tung dykare.
Verksamheten med grundläggning för broar och kajer, sker ofta inom vattenområden. Ett exempel på projekt med grundläggningsproblem i öp-
pet vatten där institutet deltagit är Ölandsbron. Verksamheten är dock inte i första hand inriktad mot projekt till havs. Kunskap som finns vid SGI
om jords tekniska egenskaper och dess utnyttjande är emellertid möjlig att direkt använda vid problem beträffande t. ex. offshorekonstruktioner, pi-
pelines etc.
Kammarkollegiet
Kammarkollegiet är central förvaltningsmyndighet med uppgift att handlägga frågor rörande statlig och kyrklig egendom, rikets indelning och den
prästerliga organisationen, handha medels- och fondförvaltning samt i vissa ärenden bevaka statens rätt och allmänna intressen m. m. Kammarkollegiet bevakar bl.a. statens rätt i vattenrättsliga ärenden. För tillgång till allmänt vattenområde för viss verksamhet erfordras kammarkollegiets medgivande. Lån till den mindre skeppsfarten handläggs av kollegiets fondbyrå. Kammarkollegiet sorterar under finansdepartementet.
Naturhistoriska riksmuseet Muscet har till uppgift att främja intresset för, kunskapen om samt forskningen rörande växt- och djurvärlden, jordens uppbyggnad och historik samt människans biologi och naturmiljö.
Det åligger musect särskilt att vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta
och genom nyförvärv berika de samlingar som anförtrotts museet, hålla ett urval av samlingarna tillgängligt för allmänheten samt driva och stödja
forskning i de ämnen som tillhör museets verksamhetsområde. Inom museet finns två avdelningar, en musciavdelning och en forskningsavdelning. Till forskningsavdelningen hör ett labroatorium för isotop-
geologi. Museet leds av en styrelse som utses av regeringen. Inom museet finns en stor samling marina djur. Främst inom de zoologiska forskningsavdelningarna för ryggradslösa resp. ryggradsdjur bedrivs taxonomiska studier av marina djurarter. Museet har vidare en särskild forskningsgrupp för studier av miljögifter som delvis har marin inriktning. Museets sammanlagda statsanslag uppgår budgetåret 1983/84 till knappt 30
milj. kr.
Statens sjöhistoriska museum
Museet har till uppgift att främja kunskapen om det svenska skeppsbyggeriets verksamhet och utveckling genom tiderna.
Det åligger särskilt museet att sammanbringa, förteckna, vårda, vetenskapligt bearbeta och för allmänheten hålla tillgängligt sådant som är ägnat
att belysa sjöhistoriska ämnen, såsom originalföremål, modeller och andra ting samt uppteckningar, kartor, ritningar och andra arkivalier, vilka inte
tillhör statligt arkivs serier. Museet skall i övrigt i mån av möjlighet och tillgång på medel bidra till att landets till sjöförsvaret, handelssjöflottan och skeppsbyggeriet knutna minnen klarläggs, bevaras och vårdas.
Museidirektören är chef för museet. Inom museet finns sex avdelningar, en administrativ avdelning, en informations- och undervisningsavdelning, en konserveringsteknisk avdelning, en fältundersökningsavdelning, en dokumentationsavdelning samt en Wasa och utställningsavdelning. Museet leds av en nämnd vars ordförande utses av regeringen. Museet disponerar
budgetåret 1983/84 ett statsanslag för sina förvaltningskostnader som upp-
går till knappt 14 milj. kr. Underhållskostnader vid museet balanseras mot inkomster av Wasavarvet.
Universitet och högskolor
Inom högskolan skall bedrivas utbildning, forskning och utvecklingsarbete.
Utbildningen inom högskolan skall bygga på vetenskaplig grund och skall anordnas så att de studerande förvärvar kunskaper och färdigheter samt utvecklar sin förmåga att kritiskt bedöma företeelser av skilda slag. Forskningen inom högskolan skall syfta till att vinna ytterligare kunskaper och att finna vetenskaplig grund för utbildning och annan verksamhet.
Utvecklingsarbetet inom högskolan skall syfta till att främja utvecklingen inom sådana områden av konstnärlig eller annan karaktär som berör utbildningen och forskningen. Verksamheten inom högskolan skall anordnas så att sambandet mellan utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet främjas. Till verksamheten inom högskolan skall höra att sprida kännedom om forskning och utvecklingsarbete.
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) är en central förvaltningsmyndighet för högskolan inom utbildningsdepartementets verksamhets-
område. I fråga om högskolan i dess helhet skall ämbetet bl.a. följa
utvecklingen av utbildning och forskning inom landet och i andra länder samt svara för översiktlig och samordnande planering för den grundläggande högskoleutbildningen. UHÄ skall utarbeta underlag för statsmakternas beslut om inriktning och utveckling av utbildnings- och forskningsresurserna samt villkoren för utbildnings- och forskningsverksamheten. UHÄ skall vidare svara för en samordnande planering av forskarutbildningen och forskningen. UHÄ leds av en styrelse med universitetskanslern som ordförande. Landet är indelat i sex högskoleregioner som var och en har en regionstyrelse. Regionstyrelsen skall för resp. region planera och samord-
na den grundläggande högskoleutbildningen inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde.
Stockholms högskoleregion omfattar 12 högskoleenheter varav tre bedöms på olika sätt beröra havsresurser i sin verksamhet nämligen universitetet i Stockholm, tekniska högskolan i Stockholm (KTH) samt Karolinska institutet.
Uppsala högskoleregion omfattar fem högskoleenheter. Havsresursanknuten verksamhet återfinns vid universitetet i Uppsala. Linköpings högskoleregion omfattar två högskoleenheter, varav universitetet i Linköping bör nämnas i detta sammanhang.
Lund/Malmö högskoleregion omfattar fem högskoleenheter varav havs-
resursanknuten verksamhet främst återfinns vid universitetet i Lund samt
till viss del högskolan i Kalmar.
Göteborgs högskoleregion omfattar fyra högskoleenheter. Den havsresursanknutna verksamheten vid såväl universitetet i Göteborg som vid Chalmers tekniska högskola (CTH) är betydande. " Umeå högskoleregion omfattar fyra högskoleenheter varav två. universitetet i Umeå samt högskolan i Luleå har havsresursanknuten verksamhet.
Fiskeristyrelsen
Fiskeristyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden angående fiskerinäringen, fritidsfisket och fiskevården, i den mån sådana ärenden inte ankommer på annan myndighet. Styrelsen är chefsmyndighet för statens lokala fiskeriadministration. Fiskeristyrelsen leds av en styrelse.
Chef för fiskeristyrelsen är en generaldirektör. Inom styrelsen finns en administrativ byrå, en fiskebyrå, en fiskevårdsbyrå samt ett havsfiskelaboratorium, ett sötvattenslaboratorium och ett hydrografiskt laborato-
rium.
Det åligger styrelsen bl. a. att lämna fiskets utövare behövligt bistånd, verka för vård av fiskbestånden, främja ett rationellt utnyttjande av fisk-
bestånden, medverka till förbättring av fångstmetoderna, främja avsättningen av fisk och fiskprodukter, uppmärksamt följa fiskets undervisnings-
och utbildningsfrågor samt bereda internationella ärenden som faller inom styrelsens verksamhetsområde. Det åligger styrelsen vidare att utföra praktiska och vetenskapliga undersökningar och försök på fiskets område samt att därvid bl. a. anordna, leda och övervaka biologiska observationer och mätningar samt fiskeritekniska undersökningar, i den mån sådana icke utföres av annan institution.
Statens livsmedelsverk (SLV)
SLV är central förvaltningsmyndighet för livsmedelsfrågor. Till verkets förvaltningsområde hör även besiktningsveterinärorganisationen.
SLV leds av en styrelse. Chef för verket är en generaldirektör. Inom verket finns tre avdelningar, nämligen hygienavdelningen, undersökningsavdelningen och administrativa avdelningen.
Sveriges lantbruksuniversitet
Sveriges lantbruksuniversitet bedriver utbildning, forskning och rådgivning m. m. inom jordbrukets, trädgårdsnäringens, skogsbrukets och vete-
rinärmedicinens områden.
Lantbruksuniversitetet leds av en styrelse. Beredande organ åt styrelsen är en forskningsberedning, en utbildningsberedning, en forskarutbildningsnämnd samt en Jokalnämnd.
Vid lantbruksuniversitetet finns en lantbruksvetenskaplig, en skogsvetenskaplig och en veterinärmedicinsk fakultet. Vid varje fakultet finns en dekanus, en kollegienämnd, ett fakultetskollegium, en tjänsteförslagsnämnd samt planerings- och ledningsorgan för den programbundna forskningen och försöksverksamheten.
För planering och ledning av den grundläggande utbildningen vid lantbruksuniversitetet finns en linjenämndsorganisation. Styrelsen har inrättat sex linjenämnder för de nio utbildningslinjerna vid universitetet, nämligen för agronom- och hortonomlinjerna, landskapsarkitektlinjen, lantmästar-
och trädgårdsteknikerlinjerna, jägmästarelinjen, skogsmästarlinjen, skogsteknikerlinjen och veterinärlinjen.
Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)
SVA är ett expert- och serviceorgan åt lantbruksstyrelsen och andra myndigheter samt åt enskilda organisationer och allmänheten, med uppgift att bl.a. utreda smittsamma djursjukdomars uppkomst, orsak, spridningssätt m.m. SVA skall vara ett veterinärmedicinskt centrallaboratorium samt utföra viss rutinmässig diagnostisk verksambet. Vidare skall SVA aktivt medverka i djursjukdomars förebyggande och bekämpande. Till stöd för dessa funktioner skall SVA utföra forsknings- och utvecklingsarbete.
SVA leds av en styrelse. Chef för SVA är en föreståndare. Inom anstal-
ten finns fyra enheter nämligen centrallaboratoriet epizootologiska enheten, vaccinenheten och ekonomienheten. Inom centrallaboratoriet finns det antal laboratorier som styrelsen bestämmer. Utöver dessa enheter finns enligt styrelsens bestämmande enheter för vissa djurslag och andra
enheter med särskilda uppgifter.
Statens naturvårdsverk (SNV)
SNV är central förvaltningsmyndighet för ärenden om naturvård, däri inbegripet vattenvård, luftvård och renhållning utomhus, samt om rörligt friluftsliv, jakt och vildvård, allt i den mån sådana ärenden ej ankommer på
annan myndighet. Till verkets förvaltningsområde hör även ärenden enligt miljöskyddslagen (1969: 387, ändrad senast 1983:656) i den mån dessa ej
ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd eller annan myndighet. Verket har tillsyn över efterlevnaden av lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor fändrad senast 1982:822) och i anslutning därtill meddelade föreskrifter, i den mån tillsynen ej ankommer på annan myndighet.
Verket har vidare till uppgift att leda och främja företrädesvis målinriktad
naturvårdsforskning och undersökningsverksamhet inom naturvårdsområdet. Till verket är produktkontrollnämnden knuten. Nämnden prövar frågor
som avses i lagen om hälso- och miljöfarliga varor i den mån prövningen ej ankommer på annan myndighet.
SNV leds av en styrelse. Chef för verket är en generaldirektör. Inom
verket finns en administrativ avdelning, en naturresursavdelning, en teknisk avdelning, en forsknings- och undersökningsavdelning samt ett sekre-
tariat för planering och information.
Generaltullstyrelsen Generaltullstyrelsens kustbevakning ansvarar för den civila övervakningen till sjöss med hjälp av flygplan och fartyg. Vid oljeutsläpp svarar kustbevakningen för bekämpning så länge oljan finns till havs, i kustvatt-
nen, i Vänern och i Mälaren. Kustbevakningen har baser och förråd längs
kusterna med materiel för oljebekämpning. Vid bekämpningsoperationer larmar, informerar, samråder och samverkar kustbevakningen med andra berörda myndigheter.
Statens planverk
Till statens planverks uppgift hör bl.a. den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet. Härtill hör bl. a. att ge råd och vägledning för
den fysiska planeringen. Dessutom skall planverket verka för samordning mellan olika myndigheter när det gäller dels insamling och bearbetning av kunskaper och erfarenheter som rör hushållningen med mark och vatten,
dels råd och anvisningar beträffande fullföljandet av de riktlinjer som har
uppställts för hushållningen med mark och vatten i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Planverket har därför en viktig roll i arbetet med att utveckla former och metoder för den fysiska planering av kust- och havs-
områden och kunskapsförsörjningen för sådan planering.
Statens lantmäteriverk (LMV)
Lantmäteriets organisation omfattar den centrala myndigheten LMV, som ligger i Gävle, samt regionala och lokala enheter, Lantmäteriet arbetar inom två huvudområden, landskapsinformation och plangenomförande. Det första området avser bl. a. geodetisk uppmät-
ning av Sverige, flygfotografering och framställning av allmänna (officicha) kartor. Det andra området avser fastighetsbildning, registrering och andra åtgärder som avser fastigheter. En uppdragsverksamhet tillgodoser de direkt kundstyrda behoven av t.ex. fastighetsekonomiska tjänster, mätning och kartläggning. Inom området landskapsinformation utförs mätnings- och kartläggningsarbeten. Mätningarna sker i olika riksnät. Framställningen av kartor har sedan läng tid utförts för stora. rikstäckande eller i det närmaste rikstäckande serier. s.k. allmänna kartor.
Statens industriverk (SIND)
SIND inrättades år 1973 som central myndighet för industri-, energi- och
mineralpolitiska frågor. Den 1 juli 1983 omorganiserades SIND. Omorganisationen innebär att verket fått nva uppgifter, bl. a. inom regionalpoli-
tiken, och ett utökat ansvar för de operativa uppgifterna inom inudstri- och
regionalpolitiken.
Huvuduppgifter: — att främja industrins omvandling och tillväxt genom utredningsverksam-
het, industripolitiskt finansiellt stöd samt företagsutvecklande insatser. — att följa den internationella utvecklingen och det internationella samar-
betet inom verkets områden samt — att bidra till en balanserad regional utveckling genom regionalpolitiskt
stöd och särskilda insatser.
SIND medverkar i samverkansprojekt med inriktning på offshoremarknaden, varvid såväl svenska som norska företag berörs. Ett antal regionala utvecklingsfonder. för vilka SIND är en av huvudmännen, är aktivt engagerade i utvecklingen av företag inom havsresursområdet. Exempel på
sådana insatser är utvecklingsfondens i Göteborgs och Bohus län satsning-
ar på företag som arbetar med musselodling och motsvarande satsningar
från flera fonder längs ostkusten för att utveckla kassodling av regnbågs-
lax. Flera utvecklingsfonder gör betydande insatser för fritids- och fiske-
båtsvarven, och i ett par län har fonderna tagit initiativ till företagssamver-
kan med syfte att sälja svenska produkter till offshoreindustrin.
Sveriges geologiska undersökning (SGU)
SGU bedriver verksamhet inom havsresursområdena marin geologi och geofysik.
Genom SGUs kartering över Öresund och området kring norra Gotland och Gotska Sandön känner man till stora förekomster av sand och grus på den svenska havsbotten. Behovet att utnyttja dessa torde komma att öka i framtiden i och med att förekomster av motsvarande slag på land alltmer
undandras exploatering och att flera bristregioner kan förväntas uppkom-
ma i framtiden.
Bland pågående eller nyligen avslutade projekt vid SGU kan nämnas
också följande:
— utveckling av instrument och övrig utrustning för maringeologiska undersökningar, — marinseismiska mätningar j Östersjön.
Styrelsen för teknisk utveckling (STU)
STU är central förvaltningsmyndighet för statens initiativ och stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. STU har till uppgift
bl.a. att följa den tekniska utvecklingen, att initiera samarbete, att ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. att ge råd och stöd åt uppfinnare samt att förmedla forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande. Vid STU tillämpas programbudgetering med följande programindelning: 1. industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete, 2. kunskapsutveckling, 3. internationell kontaktverksamhet,
4. myndighetsservice.
Programmet Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete indelas i följande delprogram:
a) insatsområden, b) teknikområden,
cC) industriservice, d) förmedling. e) arbetstagarprojekt. Under nuvarande treårsperiod har STU lagt särskild vikt vid följande
teknikområden:
— datateknik och elektronik, I informationsbehandling, bioteknik. materialteknik: nya material, verkstadsteknik, kemiteknik,
träteknik,
teknik för hälso- och sjukvård, — massa- och pappersteknik, — havsteknik.
De fyra första är nyckelteknologierna med vitt skilda tillämpningar inom
olika industri- och samhällsscktorer, de övriga är mer bransch- och tilllämpningsorienterade.
Inom området havsteknik har STUs planering och kontakter med den expanderande svenska offshoreindustrin visat på ett stort behov av finansiellt stöd till utveckling av avancerade produkter. Projekt med hög till-
växtpotential är oftast normalt av den omfattningen att STUs resurser har varit otillräckliga för att kunna stödja dem. STU har därför tvingats begränsa sin ambition till att initiera och stödja tekniskt-ekonomiska förstu-
dier och vidareutveckling av produktidéer från enskilda och fåmansbolag.
STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 lämnat förslag till plan för verksamheten för budgetåren 1984/85— 1986/87 och insatser för stöd till teknisk forskning och utveckling inkl. energiforskning omfattande
3 782,8 milj. kr.
Därav fördelas 433 milj. kr. på STUs energiprogram, 58.5 miljoner på : utrustningsanslag och 169 milj. kr. på nödvändigt tillskott enligt särskild hemställan för att genomföra det föreslagna nationella programmet för mikroelektronik.
Alternativ 2 är STUs huvudförslag och omfattar förslag till ökade insatser. Alternativ I innebär oförändrad ambitionsnivå. Hänsyn har tagits till beräknade kostnadsökningar, varvid i enlighet med gällande anvisningar
ett avdrag gjorts med 2772 för produktivitets- och rationaliseringsvinster.
Förslagets huvudinriktning är att understödja de offensiva satsningar som kan förutses i svensk industri under 1980-talet. Omfattande insatser
föreslås inom de områden som bedöms ha särskilt stor strategisk betydelse.
Inom områdena: — havsteknik — undervattensteknik, — skogsteknik — maskinutveckling. — transportteknik — materialhantering
föreslår STU riktade initiativ för att stimulera och i ökad omfattning stödja
teknikintensiva produktutvecklingsprojekt.
Eftersom offshoremarknaden är en förhållandevis ny marknad för svensk industri, har STUs insatser intedningsvis koncentrerats tilt att
bredda den tekniska kunskapen om branschen och dess problemområden.
Insatserna har koncentrerats till tekniska och ekonomiska förstudier, kunskapsuppbyggande projekt och marknadsinformation.
Genom STUs stöd har företagen kunnat erhålla bättre underlag inför beslut om kostsam hårdvaruutveckling. En viktig uppgift för STU är att bidra till ett bättre FoOU-samarbete mellan företag och forskningsinstitutio-
ner. Av särskild betydelse är att bidra till en nära samverkan med företag
och forskningsorgan i offshoreproducerande länder, främst Norge.
För att ge största möjliga utbyte utformas STUs stöd i nära kontakt med den berörda industrin, samtidigt som insatserna harmoniseras med de offshoreaktiviteter som genomförs och planeras av Sveriges Exportråd och branschorganisationen Swedocean.
Svenskt deltagande inom området utvinning av olja och gas till havs ger
kompetens också inom framtida havsresursområden. STU koncentrerar därför sina insatser till offshoreteknik, medan övriga områden ges en lägre
ambitionsnivå. Offshoreinsatserna koncentreras till referensprodukter och system, vilket innebär en fokusering på ett begränsat antal större projekt.
Insatserna bör I förstå hand avse den norska offshoremarknaden. Företräde kommer att ges till sådana systemprojekt som kan bidra till bredare engagemang hos svenska underleverantörer.
Utöver områden där STU planerar stöd för utvecklingsarbete avses ett antal nya teknikintensiva delområden analyseras som grund för ev. framtida STU-insatser.
Inom övrig havsteknik begränsas STUs insatser till teknikbevakning.
STU förutser följande resursbehov (milj. kr.)
År —I År O Är I År 2 År 3
Omraden: 1982/83 198384 1984/85 J985!86 1986!87 Program
Budget Budget Alt. I Alt.2 Alb Alt. 2 Alt lb Al. 2 Havsteknik f0.n LL: 12.1 15.7 13,3 20.5 14.6 25,0
| a 2.6 | 0.8 | - - - = - = |
| Ib Sh | 8.0 | 71 10.7 7,8 15.0 8,2 18.0 |
| 2 1.8 | 2,3 | 5,0 5,0 5,5 5,5 6,4 7.0 |
Under området transportteknik föreslår STU att pågående ramprogram:
för kunskapsutveckling inom bl.a. området skeppsteknik fortsätter och ges en större omfattning än i dag. Sett enbart utifrån tekniska och kommersietla förutsättningar finner STU motiv för att minska insatserna för skeppsteknik. Men sett utifrån det starka samhälleliga intresset att främja och värna om vissa industrigrenars överlevnads- och utvecklingsmöjligheter är detta program, som STU föreslår under sitt huvudförslag, motiverat.
STU och Sveriges Varvsindustriförening har sedan den I juh 1979 ett avtal om att gemensamt bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet inom det skeppstekniska området. Samarbetet har givit goda resultat. men man har konstaterat att behov föreligger av en forsknings- och utvecklingsverksamhet av en mer långsiktig karaktär. Programstyrelsen för kollektiv skeppsteknisk forskning har därför föreslagit att verksamheten utvidgas med ett separat forsknings- och utvecklingsprogram av mellan- och långsiktig natur. Arbetet avses i huvudsak att genomföras vid marintekniska institutet SSPA.
För kollektiv skeppsteknisk forskning föreslår STU (milj. kr.) 1982183 1982184 1984/85 1985186 1986/87 Budget Budget Alt. | Al.2 Alb Al. 2 Alb Alt.2 2,0 2,1 0,8 1,5 0,5 2,0 - 3,0
Fonden för industriellt utvecklingsarbete
Stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete — Industrifonden —
inrättades den I juli 1979. Fonden har till ändamål att stödja utveckling av
nya produkter, processer och system för industriell produktion — industriellt utvecklingsarbete.
Fonden deltar i första hand i sädana projekt som kan bedömas ha hög lönsamhet på längre sikt, men där de tekniska och kommersiella riskerna är stora och utvecklingsstegen är större än normalt. Fondens medverkan skall göra det möjligt för företag som har läg vinstnivå att genomföra större utvecklingsprojekt.
Industritondens engagemang koncentreras i princip till större utveck-
lingsprojekt i företag med produktions- och marknadsförutsättningar och till projekt som har nått det skede då en stor del av den tekniska osäkerheten har eliminerats. Fonden deltar inte i sådana projekt som kan ges stöd
genom de regionala utvecklingsfonderna och engagemang i projekt fär heller inte överstiga 50 milj. kr. Fonden har som riktmärke att finansiera högst 5096 av ett projekts kostnad. I vissa fall har Industrifonden trätt in med finansieringsandel understigande 5070. Motivet härför har varit att sannolika skäl förelegat att projektet skulle komma igäng även med en lägre statlig finansieringsandel än 50 26. Några formella hinder för Industrifonden att påtaga sig en större finansieringsandel än 507: föreligger ej. Så har emellertid hittills ej skett. Enligt den förordning som reglerar Industrifondens verksamhet måste för att detta skall kunna ske föreligga ”synnerliga skäl". Vid bedömningen om "synnerliga skäl” föreligger tas hänsyn till varje enskilt projekts risknivå, lönsamhetspotential, utvecklingsinne-
håll och storlek samt till företagets egna finansieringsmöjligheter.
Sedan inrättandet har Industrifonden erhållit närmare 400 förfrågningar om stöd. Av dem har färre än fem avsett havsteknik. Två av de senare har resulterat I ansökningar. En av dessa har bordlagts, en är under utredning.
Industrifondens beslut om stöd under budgetåren 1980/81 och 1981/82 omfattade ett belopp på ca 200 milj. kr. för vardera året. De medel som Industrifonden kunde disponera för stöd vid ingången av budgetåret 1982/
83 uppgick till ca 290 milj. kr. Härtill kommer de ränteintäkter som inflöt t.o.m. den 30 juni 1983 och som beräknas uppgå till ca 50 milj. kr. Antalet ansökningar har under den senaste tiden ökat kraftigt, varför styrelsen avser att inrikta verksamheten under innevarande budgetår mot en stödvo-
lym på ca 250 milj. kr.
Under förutsättning av ett kapitaltillskott till fonden för nästa budgetär
på 150 milj. kr. kommer det då att vara möjligt att, med den reservation på
ca 90 milj. kr. som beräknades uppkomma vid slutet av budgetåret 1982/83,
lämna stöd på reellt samma nivå även under budgetäret 1983/84. Någon
reservation kommer därefter inte att kvarstå utan en fortsatt motsvarande aktivitet efter den 1 juli 1984 förutsätter ytterligare kapitaltillskott, trots att
en betydande återbetalning av utlånade medel då kan påräknas.
Marintekniska institutet SSPA
SSPA utför på uppdrag provningar och undersökningar av betydelse för
skeppsteknik, sjöfart och övrig havsteknik samt i den mån SSPASs utrust-
ning och förhållanden i övrigt medger det, andra provningar och undersökningar. SSPA bedriver teknisk-vetenskaplig forskning inom sitt verksam-
hetsområde.
SSPA är en statlig myndighet med s. k. uppdragsmodell. Verksamheten skall bedrivas med full kostnadstäckning. SSPAs intäkter utgörs av uppdragsintäkter samt medel från ett bidragsanslag som i första hand finansierar den egna forskningen och vissa myndighetsuppgifter. Uppdragsintäkternas andel har ökat successivt och uppgår numera till närmare 90Z av den totala omsättningen.
En stor del av uppdragsverksamheten bedrivs i internationell konkurrens. SSPA konkurrerar gentemot utländska företag och organisationer på såväl den svenska som den utländska marknaden.
Huvuddelen, ca 7046, av uppdragsverksamheten utgörs av kommerstella uppdrag för svensk och utländsk industri. Resterande del utgörs främst av uppdrag för svenska myndigheter, bl.a. FMV, STU och transportforskningsdelegationen (TFD).
Trots de ekonomiska svårigheter som gäller för varvsindustrin och sjö-
fartsnäringen har SSPA lyckats upprätthålla en hög omsättning på upp-
dragsverksamheten. Verksamheten har utvecklats i positiv riktning och orderingången är f.n. hög. SSPA räknar med att denna utveckling skall fortsätta. Resultatförbättringen beror bl. a. på en intensifierad och målinriktad marknadsföring på framför allt den utländska marknaden.
Valet att satsa på nya marknader med en mer kommersiell inriktning skall även ses mot bakgrund av tillkomsten äv det nya manöver- och våglaboratoriet (MDL). Beslutet att bygga MDL fattades av statsmakterna år 1974 efter bl.a. påtryckningar från den svenska varvsindustrin och rederinäringen, som då befann sig i en högkonjunktur och som ansåg att ett sådant laboratorium vid SSPA skulle fylla en viktig funktion för de svenska varven och rederierna. De svårigheter för, och den minskning av den svenska varvsindustrin och rederinäringen som därefter inträffade innebar att en stor del av de intäkter som man kalkylerat med för att finansiera verksamheten i laboratoriet försvann. Någon möjlighet att minska kostna-
derna i motsvarande omfattning fanns inte, eftersom tillkomsten av laboratoriet kraftigt ökade SSPAs fasta kostnader i form av kapitalkostnader och
lokalkostnader. Samtidigt gjorde emellertid MDL att SSPAs möjligheter
att vidga verksamhetsområdet och komma in på nya marknader, bl.a.
offshoremarknaden, förbättrades. MDL gav också SSPA ett tekniskt för-
språng gentemot konkurrenterna. SSPA valde i detta läge att satsa på ökad
marknadsföring och offertverksamhet.
SSPA ger prognoser för fartygs, plattformars, propellrars och andra
konstruktioners uppträdande på och under vattenytan. Det är främst ver-
kan av krafter i vatten och av vattenströmningen som studeras.
Avnämare är såväl operatörer (t.ex. rederier/oljebolag) som produ-
center och installatörer (t. ex. varv).
Basen för verksamheten är modellprovningsanläggningarna; släprännan, kavitationslaboratoriet samt våg- och manöverlaboratoriet. Kvalificerade kunskaper inom områdena hydromekaniskt motstånd, propulsion. manovrering och sjöegenskaper utgör tillsammans med databaser och datapro-
gram komplementet för att driva en kvalificerad konsultverksamhet. SSPA
strävar även att upprätthålla kompetens inom angränsande områden till hydromekaniken.
Avsikten är att, förutom att presentera rena försöks- och/eller beräkningsresultat, även värdera resultaten och eventuellt föreslå förbättringar för kunderna.
Verksamheten hos SSPA är uppdelad på fyra affärsområden, nämligen: — shipping, — naval,
— offshore,
— port- and fairways.
Affärsområdet shipping omfattar främst uppdrag avseende civila handelsfartyg för transportändamål. Navalomrädet avser fartyg och andra
farkoster för marinmilitära ändamål. Offshoreområdet omfattar de upp-
drag som är inriktade på problem rörande utnyttjande av havets resurser, främst olja och gas. Port- and fairways-området omfattar uppdrag som rör framkomlighet, manövrering m. m. i hamnar, kanaler, farleder o. dyl.
Utvecklingen de senaste åren visar att affärsområdet shipping volymmässigt varit oförändrat trots att skeppsbyggnadsindustrin under denna period befunnit sig i en krissituation. De viktigaste skälen till att varvskrisen inte medfört minskad uppdragsvolym vid SSPA torde vara dels att varvsproduktionen ändrats från produktion av stora serier systerfartyg till enstaka fartyg eller mindre serier systerfartyg, dels att de f.n. aktuella fartygstyperna kräver betydligt mera omfattande undersökningar än de förhållandevis enkla standardfartyg som tidigare dominerade varvsproduktionen. Därtill kommer att den ökande konkurrensen mellan varven ökar
kraven på optimala konstruktioner.
Inom ramen för svenska marinens arbete med utveckling av krigsfartyg och vapen för landets försvar bidrar SSPA med väsentligt FoU-arbete, förberedande projektstudier och arbete inom ramen för aktuella projekt. Under de senaste åren har man kunnat konstatera ett starkt ökat internationellt intresse för bevakningsfarkoster, patrullbåtar etc. Detta sammanhänger med de ökade aktiviterna till havs. Syftet är bevakning av olika anläggningar knutna till offshoreindustrin, kontroll av fiskegränser etc. Genom nämnda utvecklingsarbete för svenska marinen har SSPA byggt
upp såväl lämpliga laboratorieresurser som en avsevärd fond av ”know
how” inom området. En del arbeten för utländska beställare har redan
genomförts och det synes sannolikt att aktiviteten vid marintekniska insti-
tutet kommer att öka ytterligare.
Med offshoreverksamhet och övrig havsteknisk verksamhet avses här
tillvaratagande av naturtillgångar till havs, såsom energi, minera] och livsmedel. Av intresse är de typer av produkter/system/tjänster, där SSPA kan tänkas sälja sina tjänster i form av konsultuppdrag, exempelvis: — bopsersystem, — exploaterings-, produktions- och bostadsplattformar, — undervattensystem, — förankrings-, lagrings- och lastningssystem, — flytande process- och industrianläggningar, — olje- och gastransportsystem, — servicesystem, — säkerhetssystem.
SSPA har inga myndighetsuppgifter i egentlig mening, och dess verksamhet har under senare år fått en alltmer affärsdrivande inriktning. De kommersiella uppdragens andel har successivt ökat och utgör numera ett dominerande inslag i verksamheten. Mot denna bakgrund har SSPA i skrivelse i september 1983 föreslagit att myndigheten ombildas till aktiebolag den I juli 1984.
Statens provningsanstalt (SP)
Statens provningsanstalt utför provningsuppdrag i enlighet med nationetla och internationella standarder och regler samt provningar utformade i enlighet med uppdragsgivarens önskemål.
SP skall samarbeta med industriföretag och andra enskilda organisationer samt statliga myndigheter och institutioner, som berörs av SPs verksamhet. SP skall, i den mån det kan ske, ställa personal till förfogande för standardiserings- och liknande arbeten.
SP bedriver ingen egen forskning inom havsresursområdet. Vad gäller
offshoreinriktad teknik har SP utrustning för mekanisk provning omfattande: — avancerad vibration av tunga objekt enligt seismiska eller andra förlopp.
—- mätningar och analys av stötar, slag och vibrationer,
— utmattnings- och brottmekanik,
l materialprovning omfattande dragprov, bockprov, slagprov,
I hårdhetsprov och teknologiska prov,
— materialanalys och metallografi,
— beräkningar med stöd av avancerad datateknik.
Dessutom har SP korrosionsprovningsutrustning för undersökning av olika miljöfaktorer som:
| luftfuktighet,
| vatten och saltvatten,
l saltspray,
l svaveldioxid.
Statens delegation för rymdverksamhet (DFR)
DFR är central förvaltningsmyndighet för frågor som gäller den svenska
rymd- och fjärranalysverksamheten. DFR är även kontaktorgan med inter-
nationella organisationer, särskilt European Space Agency (ESA), och utländska institutioner inom sitt verksamhetsområde.
Under DFR har tre kommittéer inrättats med uppgift att bereda ärenden
rörande rymdforskning, fjärranalys samt rymdindustriell policy och ut-
veckling.
Det statsägda Svenska rymdaktiebolaget (Rymdbolaget) svarar för verkställande funktioner inom svensk rymdverksamhet, såsom att tekniskt genomföra de nationella rymdforsknings- och fjärranalysprogrammen, driva försöksfältet Esrange och en mottagningsstation för bilder från fjärranalyssatelliter och främja marknadsföring av svensk industriell kompetens inom rymdområdet. Bolagets verksamhet finansieras till stor del genom
uppdrag från rymddelegationen.
Sveriges engagemang i europeiskt rymdsamarbete har till syfte dels att stimulera industriell utveckling på det rymdtekniska området, dels att ge
svenska forskare möjlighet att delta i stora vetenskapliga rymdprojekt.
Nämnden för fartygskreditgarantier
Nämnden inrättades den I juni 1976 och är central förvaltningsmyndighet för frågor om statligt stöd till svenska varvs- och rederiföretag. Det åligger nämnden särskilt att handlägga ärenden om statligt stöd till varvsföretag, om statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag samt om statlig värdegaranti för fartyg. Kostnaderna för nämndens verksamhet har hittills
bestridits med anlitande av de avgifter som erlagts till riksgäldskontoret för kreditgarantier enligt förut nämnda förordningar.
Nämnden har en styrelse bestående av ordförande, två vice ordförande
och högst elva andra ledamöter. Chefen för nämndens kansli är ledamot av styrelsen. Under den tid nämnden har verkat har dess arbetsuppgifter ökat
efter hand som de statliga stödåtgärderna ökat i omfattning och kapacitet.
Sammantaget har detta inneburit att nämnden vunnit erfarenheter inom ett brett område inom sjöfarts- och varvsnäringarna.
Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH)
Delegationen fungerar som regeringens samordnande och rådgivande
organ i havsresursfrågor. Den tar inte över andra myndigheters arbetsupp-
gifter utan skall verka för samordning av utnyttjande, skydd eller utfors-
kande av havet. DSH skall också verka för att havsresursverksamhet såväl vid myndigheter och organisationer som inom svenskt näringsliv främjas och stöds. DSH sorterar under industridepartementet.
13 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 10. Bilaga 7
Det åligger DSH särskilt att:
— för regeringen lägga fram ett förslag till övergripande program för
svensk havsresursverksamhet. Ett sådant förslag till program, Svensk
havsresursverksamhet (DSH 1982: 1), lämnades in till regeringen i november 1982, — lämna underlag för regeringens och myndigheternas ställningstagande i frågor som rör utnyttande eller skydd av havet,
— med beaktande av miljövårdens krav verka för en långsiktig hushållning
med Sveriges naturresurser till havs, — verka för samordning av havsanknuten forskning och utveckling. DSH har 13 ledamöter, av vilka fem är riksdagsmän, fyra företrädare
för regeringskansliet, en för industrin och två för forskning samt en
ordförande. Till sitt förfogande har DSH ett kansli bestående av en chef, tre handläggare och en assistent. Till kansliet knyts de experter och expertgrupper som uppgifterna kräver.
Statens energiverk
Energiverket inrättades den 1 juli 1983. Verket har ca 175 tjänster, som fördelar sig på verksledning, fyra avdelningar, ett planeringskansli och en
administrativ byrå.
Energiverket skall bl. a. verka för rationell tillförsel, omvandling, distri-
bution och användning av energi och bevaka säkerhetsfrågor på energiom-
rådet samt följa den internationella utvecklingen i fråga om energiförhållanden.
Chefen för marinen (CM)
Chefen för marinen (CM) är programansvarig för huvudprogrammet Marinförband. 1 uppgiften ingår förbandens utbildning, taktik, utrustning och personal. CM svarar för utbildning av personalen, såväl anställda som värnpliktiga, samt uppsättande och vidmakthållande av krigsförbanden.
Materialanskaffning samt forskning och utveckling för marinens förband utförs av FMV och FOA på grundval av anvisningar och planer från CM.
Statens brandnämnd
Statens brandnämnd har som central förvaltningsmyndighet tillsyn över
de kommunala brandförsvaren. Brandförsvaret har bl.a. till uppgift att
bekämpa olje- och andra föroreningar som har nått land eller kommit upp på stranden. Gränsen för brandförsvarets ansvarsområde går i princip i strandlinjen. Statens brandnämnd bygger upp och administrerar förråd av oljeskyddsmaterial längs kusterna. Från dessa förråd kan kommunerna låna vid akuta lägen.
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL)
Staten och näringslivet finansierar gemensamt forskning inom miljö-
vårdsområdet. Ansvaret för verksamheten åvilar IVL. IVL har till ända-
mål att stödja vetenskaplig forskning rörande dels eventuella effekter av
föroreningar i miljön, dels åtgärder för att begränsa miljöstörningar samt
dessutom viss forskning angående arbetsmiljön.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR)
Statens stöd till kollektiv forskning inom miljövårdsområdet administre-
ras av SJFR. Institutet har till ändamål att stödja vetenskaplig forskning rörande dels eventuella effekter av föroreningar i miljön, dels åtgärder för att begränsa miljöstörningar samt dessutom viss forskning angående arbetsmiljön.
Sveriges Exportråd
Exportrådet har bildats av näringslivet (Sveriges Allmänna Exportför-
ening och Sveriges Industriförbund) och staten (handelsdepartementet). Exportrådets syfte är att aktivt bidra till en ökning och utveckling av
Sveriges export. Organisationen består av ca 180 anställda i Sverige samt
ett 30-tal handelskontor i utlandet. I utlandsorganisationens operativa nät
ingår även svenska ambassader och konsulat. Rådets inkomster är av olika
slag: statliga anslag, företagens årsavgifter, inkomster i exportaktioner samt övriga inkomster. Offshoreindustrin är en av de branscher som f. n. ägnas speciell uppmärksamhet av rådet.
Svenska livsmedelsinstitutet — SIK
Svenska Livsmedelsinstitutet är ett kollektivt forskningsinstitut för livsmedelsbranschen, bildat år 1947. Det finansieras gemensamt av en industristiftelse med i dag 80-talet medlemsföretag samt svenska staten genom STU. Institutet har drygt 90 anställda.
Verksamheten, som består av ett långsiktigt ramprogram påbyggt med
tillämpade delkollektiva och enskilda uppdrag för medlemsföretag, omfattar forskning och utvecklingsarbete inom hela livsmedelsområdet, från
råvara till konsumtion. Härtill kommer högskoleutbildning, dokumenta-
tionstjänst och kursverksamhet.
Målen för verksamheten är att samla in, utveckla och hjälpa företagen att praktiskt använda tekniskt-vetenskapligt underlag som kan stärka livsmedelsindustrins konkurrenskraft och ge den möjligheter att möta konsumenternas behov och myndigheternas krav beträffande säkra, näringsriktiga, smakliga, bekväma och lagringsdugliga livsmedel till rimligt pris.
Genom institutets tvärvetenskapliga karaktär kan erfarenheter och re-
sultat från andra delar av livsmedelsområdet lätt utnyttjas och anpassas för fiskteknologisk tillämpning. > TFill institutet är också kopplat institutionsavdelningen för livsmedelsve-
tenskap vid CTH och Göteborgs universitet med institutets forskningschef
som adjungerad professor och ansvarig för högre utbildning i livsmedels-
ämnena, inkl. doktorandutbildning inom SIKSs forskningsprogram. Institutet ingår i en västeuropeisk samarbetsgrupp (Western European Fish Technologists Association) i vilken vartdera av ett dussin länder
representeras av ett fiskteknologiskt institut eller motsvarande. Institutet
medverkar just nu i ett nordiskt samarbetsprojekt, stött av Nordforsk och Nordisk Industrifond, om bättre och fullständigare utnyttjande av fiskkött från såväl traditionella som ”nya”' resurser.
Korrosionsinstitutet
Korrosionsinstitutet bildades år 1965 av Stiftelsen för korrosionsteknisk
forskning och staten. Statlig huvudman är sedan år 1968 STU. Institutet övertog fr. o. m. årsskiftet 1965— 1966 den verksamhet på korrosionsområ-
det som sedan år 1933 bedrivits inom Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA).
Syftet med Korrosionsinstitutets verksamhet är att bekämpa korrosionen i dess olika former och att minska kostnaderna för de skador den vållar stat, kommun, enskilda företag och allmänheten. Genom sitt arbete söker institutet bidra till bl. a.:
— ökad funktionssäkerhet hos tekniska anläggningar och konstruktioner,
— bättre hushållning med naturresurser, — bättre miljö. Verksamheten omfattar bl. a.:
— forsknings- och utvecklingsarbete,
— uppdragsverksamhet och rådgivning,
— information och utbildning.
Institutet verkar i nära samarbete med universitet och tekniska högskolor samt andra vetenskapliga och industriella organ. Aktiviteterna har såväl kortsiktig som långsiktig inriktning.
Institutet är även ett samordnande tekniskt/administrativt organ som etablerar forskningssamverkan, förmedlar kontakter och överför kunskaper mellan enskilda och statliga organ, institut, laboratorier, producenter
och konsumenter. Standardisering utgör ett betydelsefullt led i överföringen av erfarenhe-
ter för praktisk tillämpning. Institutet skall därför verka för att provningsmetoder och bedömningsnormer standardiseras så långt som möjligt.
Institutets internationella samarbete har med åren kommit att spela en
allt viktigare roll. Det syftar bl.a. till undvikande av dubbelarbete och underlättande av handelsutbyte.
Regionala utvecklingsfonder
De regionala utvecklingsfonderna är fristående stiftelser med styrelser
som utses av landstingen och som finansieras av SIND och landstingen gemensamt.
För de mindre och medelstora företagen tar de regionala utvecklingsfonderna vid där STUs insatser slutar. STU kan stödja ett projekt på olika
stadier av utveckling, från idé till provning och prototyp. Utvecklingsfonderna ger bl. a. råd i allmänna marknads- och exportfrågor och hjälp med att hitta lämplig konsult. De ordnar också kurser i olika företagsekonomiska ämnen och t. ex. utbildning i hur man startar eget företag.
De regionala utvecklingsfondernas egen kreditgivning består av två låneformer: rörelselån och produktutvecklingslån. Rörelselån upp till 0,5 milj. kr. lämnas till en och samma låntagare. Produktutvecklingslånen är på högst 3 milj. kr. och lämnas för stöd till utveckling och marknadsföring av
nya produkter, processer och system för industriell produktion. Lån bevil-
jas med villkorlig återbetalningsskyldighet och med 5072, i särskilda fall
65 20, av den beräknade projektkostnaden.
Stödet från de regionala utvecklingsfonderna till utveckling av svensk
havsteknik har hittills varit av begränsad omfattning.
Länsstyrelser
Länsstyrelserna har ett allmänt ansvar för tillsyn och samordning av
mark- och vattenanknutna planeringsfrågor i länen. Länsstyrelserna skall
fungera som sakkunnig instans åt kommunerna vad gäller förhållandena i
kust- och havsområdena och uppmärksamma problem och utvecklings-
möjligheter i de olika kustkommunernas havsområden.
Kommuner
Kommunerna handlägger främst frågor som rör de kustnära områdena. Kommunerna bör motverka konflikter mellan t. ex. fiske, friluftsliv, natur-
vård, vattenbruk och bebyggelse samt göra likartade bedömningar av
intressen som är kopplade till land och vatten i kustområdena.
Vetenskapsakademien (KVA)
KVA grundades år 1739 och har som allmän målsättning att främja vetenskaperna, främst matematik och naturvetenskap. KVA fyller denna uppgift bl.a. genom verksamheten vid sina sju institutioner, genom att
stimulera forskningssamarbete nationellt och internationellt och genom att sprida vetenskaplig information.
KVA har ca 200 svenska ledamöter. Dessa är indelade i tolv klasser efter
vetenskaplig tillhörighet. Till akademien hör ett sekretariat med ett tjugotal
tjänstemän med akademiens ständige sekreterare som chef. KVA är hu-
vudman för sju forskningsinstitutioner, nämligen: Bergianska stiftelsen, Forskningsstationen för astrofysik i Anacapri (Italien), Kristinebergs marinbiologiska station, Makarna Mittag-Lefflers matematiska stiftelse,
Abisko naturvetenskapliga station, Sareks naturvetenskapliga anläggning-
ar och KVASs bibliotek. Kring årsskiftet 1976-1977 började arbetet vid ett internationellt energiforskningsinstitut som skall inrättas vid akademien.
Utöver den verksamhet som bedrivs vid institutionerna delar KVA ut
stipendier och forskningsbidrag. Varje höst utser KVA nobelpristagare i
fysik och kemi samt pristagare i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. KVA driver en omfattande forskarutbytesverksamhet med akademier i andra länder. KVA representerar Sverige i det internationella forskningsrådet, ICSU (International Council of Scientific Unions), och är
huvudman för de svenska nationalkommittéer som sköter kontakterna med internationella, vetenskapliga fackunioner. En av KVAs kommittéer är polarforskningskommittén.
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA)
IVA grundades år 1919 och skall enligt stadgarna ” verka för att till samhällets gagn främja ingenjörsvetenskap och näringsliv”. IVA har såväl
svenska som utländska ledamöter. Antalet svenska ledamöter under 65 år
är begränsat till 275. När en ledamot passerat 65-årsgränsen kan ytterligare en ledamot väljas in. De svenska ledamöterna väljs in i någon av akade-
miens elva avdelningar, medan de utländska ledamöterna tillhör IVA som
helhet. IVAs löpande arbete sköts av ett kansli med ca 85 anställda. Verksamheten det senaste decenniet har bl.a. präglats av uppbyggnaden av ett internationellt kontaktnät, framtidsstudier samt utvärdering av ny teknik
och nya teknikområden av betydelse för det svenska näringslivet och samhället.
Laxforskningsinstitutet
Institutets uppgift är att utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att förebygga eller minska skador på landningsfiskbeståndet, främst laxbe-
stånden, till följd av strömfallsutbyggnader och vattenregleringar för kraft-
ändamål.
Institutet bedriver forskning med praktiska försök, såsom vandringsfiskens biologi, hur strömfallsutbyggnader och vattenregleringar påverkar
fiskbestånden, olika metoder för förebyggande och minskande av skador
samt vidareutveckling av laxodlings- och laxutsättningsteknik, utveckling av serviceverksamheten för driftsanläggningarna beträffande sjukdomsbekämpning och kontrollmärkning.
Kortfattad översikt av innehållet i 1982 års havsrättskon-
vention inkl. vissa kommentarer
Avdelning I: Art. 1 Innehåller vissa begreppsdefinitioner. Avdelning II: Territorialhavet och tilläggszonen (art. 2—33)
FNs första och andra havsrättskonferenser misslyckades med att överenskomma om en största tillåten territorialhavsbredd. Enligt allmän folk-
rätt har sedan gammalt gällt en tillåten territorialhavsberedd om tre eller
fyra nautiska mil. I konventionen fastslås nu 12 nautiska mil som största
tillåtna territorialhavsbredd. En rätt till 12 nautiska mils territorialhav får för övrigt numera anses finnas enligt allmän folkrätt, sedan flertalet stater utvidgat sitt territorialhav till 12 nautiska mil (så även Sverige den I juli 1979). Några stater, t.ex. USA, har dock hittills inte erkänt rätt till mer än
tre nautiska mils territorialhav. I övrigt har många regler i denna del av
konventionen — t. ex. vad avser räta baslinjer och inre vatten — övertagits från 1958 års konvention om territorialhavet och tillläggszonen. Även
rätten till oskadlig genomfart (innocent passage) har till väsentliga delar övertagits från nämnda konvention. Reglerna om rätt till oskadlig genomfart hindrar enligt svensk uppfattning inte att kuststat — såsom sker enligt
svensk lagstiftning — kräver föranmälan vid passage av främmande stats-
fartyg. En förklaring av denna innebörd avgavs från svensk sida vid konventionens undertecknande.
Inom en tilläggszon (contiguous zone) har kuststat viss rätt till kontroll av tull-, skatte-, immigrations- och sanitära bestämmelser. Tilläggszonen
får ha en bredd av 24 nautiska mil (12 nautiska mil enligt 1958 års konven-
tion).
Ardelning III: Internationella sund (art. 34—35)
Från stormakterna hade som en väsentlig del i förhandlingspaketet upp-
ställts krav på rätt till fri passage i internationella sund, vilkas antal genom territorialhavens utvidgning kommit att väsentligt öka. I texten har därför
myntats det nya begreppet "transit passage”.
Internationella sund definieras som ”straits which are used for international navigation between one area of the high seas or an exclusive economic zone and another area of the high seas or an exclusive economic zone”
(art. 37). ”Transit passage” innefattar en vidsträcktare rätt än ”innocent passage”. Sålunda kan t. ex. undervattensbåt passera i undervattensläge. Det är att märka att reglerna om ”transit passage” ej skall tillämpas på sund där passagen regleras av gamla avtal (art. 35c). Reglerna skall således ej tillämpas på t. ex. Öresund eller södra Kvarken (Älandskonventionen), (jämför av Sverige avgiven förklaring i samband med undertecknandet).
Reglerna om transitpassage gäller också överflygning. Reglerna hindrar inte att kuststat hänvisar trafiken till särskilda leder eller tillämpar trafikse-
pareringsbestämmelser inom sundet.
Transitpassagebegreppet får anses vara en nyskapelse i konventionen. som ännu knappast har hävd i statspraxis. Såsom anmärkts kommer dock
ej de nya reglerna att bli tillämpliga på sunden kring Sverige. Avdelning IV: Arkipelagstater (art. 46—54)
För s.k. arkipelagstater, dvs. stat som helt och hållet består av en eller flera arkipelager. t.ex. Indonesien. är det enligt konventionen tillåtet att dra räta baslinjer, som utgångspunkt för beräkning av territorialhav, ckonomisk zon etc... mellan arkipelagens eller arkipelagernas yttersta öar. Dessa bashinjer får dock ej överstiga en längd av 100 nautiska mil. eller i
vissa fall 125 mil, och får ej dras så att de avsevärt avviker från arkipela-
gens allmänna konfiguration.
I ”archipelagic waters” gäller i princip rätt till oskadlig genomfart.
Arkipelagstaten kan inrätta särskilda ”sea lanes” och ”air routes” inom
arkipelagen, där passage av främmande fartyg och luftfartyg normalt skall ske.
Avdelning V: Den exklusiva ekonomiska zonen (exclusive economic zone”, EEZ) (art. 55—75)
Den exklusiva ekonomiska zonen är en av de viktiga nyskapelserna i konventionen. Den får ha en bredd av högst 200 nautiska mil. Inom denna
har kuststaten ensamrätt till utforskning och exploatering av de ekonomiska resurserna, såväl levande som icke-levande, i vattnet. på havsbotten
och i dess underlag. Kuststaten är också suverän vad beträffar bl.a. marinvetenskaplig forskning och har långtgående jurisdiktion när det gälter skyddet av den marina miljön. Fisket är naturligen f.n. den dominerande resursen i vattnet. Regler finns om kuststatens skyldighet att i sin EEZ vidta åtgärder för de levande resursernas bevarande. Rätten till EEZ får troligen redan anses vara del av allmän folkrätt. sedan ett stort antal av
jordens stater inrättat en dylik zon. En del stater såsom Sverige — har hittills nöjt sig med att inrätta en partiell ekonomisk zon i form av en fiskezon. Kuststaten har skyldighet att vårda fiskbestånden i EEZ och skall bestämma en högsta tillåten fångstmängd (TAC = total allowable
catch) i zonen. Kuststaten har vidare viss skyldighet att bereda andra
staters fiskare tillträde till zonen om kuststaten själv inte har kapacitet att fånga hela TAC. Eventuellt överskott skall särskilt komma kustlösa och
geografiskt missgynnade stater i regionen tillgodo (art. 69 och 70). Vad
avser beståndsvårdande åtgärder för s.k. ”straddling stocks” (art. 63) och
"highly migratory species” (art. 64) såsom de senare definierats i konven-
tionens annex 1 åläggs staterna i regionen att samarbeta i regionala fiske-
riorganisationer.
Avdelning VI: Kontintentalsockeln (art. 76—85) I 1958 års konvention om kontinentalsockeln, som var ett av resultaten
av FNs första havsrättskonferens, definieras kontinentalsockeln som
havsbotten och dess underlag närmast kusterna intill ett djup av 200 m eller — därutanför — så långt som det är möjligt att exploatera naturtill-
gångarna (det s.k. utvinningskriteriet). Definitionen av kontineltalsockeln var en av de svåra frågorna under havsrättskonferensen. I bakgrunden finns den år 1970 av FNs generalförsamling enhälligt antagna s.k. principdeklarationen om en internationalisering av havsbottnen. Enligt den där förutsedda internationella rättsordningen skall naturtillgångarna på havsbottnen utanför nationell) jurisdiktion betraktas såsom mänsklighetens gemensamma arvedel (Cthe common heritage of mankind”). Det förutsätts upprättande av en internationell administrativ myndighet för rättsordningens genomförande. Särskild hänsyn skulle tas till u-ländernas intressen och behov.
Mot bakgrund av denna principdeklaration har många länder — däribland Sverige — strävat efter att begränsa de nationella anspråken på kontinentalsockeln. Samtidigt har många kuststater kommit med allt vidsträcktare krav på nationell suveränitet över sockelns tillgångar även utanför de 200 nautiska mil som skall utgöra den exklusiva ekonomiska zonen. I den kompromiss som nu återfinnes i konventionens art. 76 utgår man från kontinentalsockeln som geologiskt begrepp. Således är en stats kontinentalsockel ”the natural prolongation of its land territory to the outer edge of continental margin”. dvs. den punkt där den s.k. kontinentalbranten övergår i de stora djuphavsområdena, en punkt som närmare skall bestämmas på grundval av vissa komplicerade geologisk-oceanografiska kriterier. Kuststaten har rätt till denna sockel eller till botten ut till 200 nautiska mil
från kusten (dvs. sammanfallande med EEZ) för det fall att kontinental-
sockeln upphör närmare kusten. Dock skall i intet fall gränsen för kuststatens sockel få dras längre ut än 350 nautiska mil från kusten alternativt 100 nautiska mil utanför djupkurvan 2500 m (art. 76, 5§). Denna snåriga kompromissformel innebär möjlighet till mycket vidsträckta anspråk från
en del kuststaters sida. I några enskilda fall lär det kunna innebära att gränsen för kuststatens kontinentalsockel kommer att dras t.o. m. långt utanför 350 nautiska mil från kusten, och det kan väl i och för sig ifrågasättas om så vidsträckta krav står i överensstämmelse med andan i principdeklarationen.
När det gäller kuststatens exploatering av icke-levande resurser på sin
kontineltalsockel utanför 200-milsgränsen finns dock ett inslag av vinstför-
delning (art. 82). Sålunda skall vissa avgifter betalas till den internationella
havsbottenmyndigheten från det sjätte året efter det att utvinning startats
på viss anläggning på denna del av sockeln.
När det gäller frågan om avgränsning av kontinentalsockel (art. 83) och mellan exklusiva ekonomiska zoner (art. 74) mellan motstående eller angränsande stater, en av de svåraste knäckfrågorna under konventionsarbe-
tet, är resultatet en mycket allmänt hållen kompromissprodukt, som knap-
past ger någon klar vägledning vid konkreta gränsförhandlingar. Dock
torde kunna sägas att mittlinjeprincipen hade en något starkare ställning i
1958 års kontinentalsockelkonvention.
Ardelning VII: Det fria havet (art. 86—120)
Avdelningen med regler för det fria havet får huvudsakligen anses vara en kodifiering av gällande folkrätt med det väsentliga undantaget att exploatering av havsbotten framdeles blir föremål för särskild reglering.
Detta inskränker dock i princip icke rätten att lägga ut undervattenkablar
och pipelines. Beträffande fisket på det fria havet åläggs staterna skyldig-
het att samarbeta vad beträffar de levande resursernas bevarande och förvaltning.
Avdelning VIII: Öregim (art. 121)
Här fastslås att en ö har samma rätt som annat landterritorium till
territorialhav, exklusiv ekonomisk zon och kontinentalsockel. Härifrån finns följande viktiga undantag: ”Rocks which cannot sustain human habitation or economic life of their own shall have no exclusive economic zone or continental shelf'”.
Avdelning IX: Innanhav (C'Enclosed or semi-enclosed seas”) (art. 122— 123)
I denna avdelning stadgas att staterna kring innanhav (1. ex. Östersjön) bör samarbeta med varandra avseende bl.a. de levande resurserna, den marina miljön och vetenskaplig forskning.
Avdelning X: Tilträdes- och transiträttigheter för kustlösa stater (art.
124-132)
I denna del finns regler avsedda att garantera kustlösa stater tillträde till havet och för detta ändamål rätt till transit över annan stats territorium.
Avdelning XI: Det internationella havsbottenområdet (”the Area '') (art.
133-191) Denna del av konventionen, till vilken också är knutna de omfattande
annexen III och IV, är en nyskapelse, som också hör till konventionens
tyngsta, mest komplicerade och kontroversiella delar. Avsnittet implementerar 1970 års principdeklaration om djuphavets rikedomar som ”the common heritage of mankind”. Det är främst fråga om exploateringen av
de tillgångar på s.k. noduler — knytnävsstora klumpar av mangan, nickel, kobolt och koppar — som finns på havsbotten på ett djup av 5000-7000
meter. Enligt traditionell folkrätt kan i princip var och en tillgodogöra sig de
resurser som finns på det fria havet inklusive havsbotten och dess underlag. Genom konventionen läggs nu havsbotten utanför nationell jurisdik-
tion med dess mineraltillgångar under en särskild internationell regim.
Ingen stat kan göra anspråk på suveränitet över detta område och dess resurser. Den internationella regimen påverkar dock på intet sätt det ovan
liggande vattnets och luftens karaktär av fritt hav och fritt luftrum.
I konventionen fastsläggs nu ett s.k. parellellsystem. En internationell myndighet ("the Internationel Sea-Bed Authority”') upprättas. Den skall
ha sitt säte på Jamaica. Till Myndigheten knyts ett särskilt upprättat Företag (the Enterprise"'). Enskilda stater och företag ansöker om och
får licens för brytning i visst område av ”the Area”. Den som ansöker om
licens måste dock samtidigt utpeka ett likvärdigt brytningsområde, vilket
tillfaller Myndigheten, som självt genom Företaget, eventuellt i samverkan med u-länder. skall exploatera det C'the reserved area"). För att Myndigheten skall klara driften och därmed (på sikt) ge överskott bl.a. till förmån för u-länderna åläggs de enskilda licenstagarna tämligen
betungande bördor. Bland annat mäste de göra den teknologi de använder tillgänglig för Företaget (art. 5 i annex III). Vidare skall de erlägga fasta
produktionsavgifter till Myndigheten, kombinerat med progressiva skat-
teuttag på nettointäkterna fart. 13 i annex IID. Företaget slipper dock
under en initialperiod om högst tio år erlägga dylika avgifter (art. 10 i annex
IV). Aven de till konventionen anslutna staterna får, åtminstone initialt, göra
vissa ekonomiska åtaganden. Således skall (art. 171 jämfört med art. 160.2 (el) bidrag ges enlig FN-skalan till Myndighetens administrativa budget till dess att Myndigheten fått tillräckliga inkomster från andra källor. Det bör påpekas att det förhållandet att flera av de största bidragsgivarna till FN, bland annat USA, sannolikt tills vidare inte kommer att ansluta sig till konventionen, naturligtvis kommer att väsentligt öka Sveriges finansiella åtaganden om vi ansluter oss till konventionen. Ett särskilt problem har varit att skydda landbaserade producenter av de metaller som kan utvinnas ur nodulerna mot en alltför snabbt expanderande djuphavsbrytning. För detta ändamål finns i konventionen (art. 151)
bl.a. regler om produktionstak, kombinerat med regler om en minsta
tillväxttakt ("golv") — det sistnämnda för att inte avskräcka från investeringar i djuphavsbrytning. Regimen i ”the Area” skall bli föremål för
översyn vart femte år och 15 år efter det att kommersiell drift påbörjats
skall sammankallas en stor översynskonferens (art. 155), som i detalj skall
granska verksamheten i ”the Area” och se om verksamheten främjar de uppställda målen. Denna konferens skall kunna besluta om förändringar i utvinningssystemet, vilka förändringar skall träda i kraft för samtliga kon-
ventionsstater efter ratifikation av 3/4 av dem. Detta betyder att beslut av
översynskonferensen om förändring i utvinningssystemet kan bli bindande
även för stater som vid konferensen röstar emot ändringarna. Detta system har varit både konstitutionellt och praktiskt oacceptabelt för USA, och även flera andra stater torde ha konstitutionella svårigheter med denna
bestämmelse. :
Havsbottenmyndighetens viktigaste organ är församlingen och rådet, varav rådet är det mest inflytelserika. Frågorna om rådets sammansättning samt röstningsreglerna i rådet har hört till de mest svårlösta (art. 161). I
den slutligen antagna konventionstexten förutses rådet bestå av 26 medlemmar, uppdelade på fem grupper: a) fyra av de största konsumenterna eller nettoimportörerna av ifrågavarande metaller, varibland alltid den största konsumenten. (Detta tillägg
Prop. 1983/84: 10 to eS AA
kom till i slutskedet för att USA i praktiken skuHe tillförsäkras en perma-
nent plats i rådet);
b) fyra av de åtta stater som har störst investeringar i djuphavsutvin-
ning;
c) fyra av de största på landproduktion baserade exportörerna av ifråga-
varande metaller;
d) sex stater bland u-länder, företrädande speciella intressen (stor befolkning, kustlösa, minst utvecklade m. m.);
e) aderton medlemmar för säkrande av en rättvis geografisk fördelning, varav dock minst en från varje geografisk region.
Reglerna kompletteras med bestämmelser som skall säkra ett tillräckligt antal platser för u-länder och sammanlagt minst tre för socialistländerna.
När det gäller röstningsregler finns en skala från enkel majoritet i procedurfrågor över 2/3 och 3/4 majoritet till enhätlighet i de allra viktigaste frågorna.
Rådets sammansättning missgynnar klart en krets mindre industriländer, bl.a. Sverige. Reglerna torde i realiteten ge Sverige möjlighet till represen-
tation i rådet endast med intervaller om 50—60 år. Sverige drev därför
under havsrättskonferensen tillsammans med ett antal andra mindre industriländer (bl. a. Finland, Schweiz, Österrike) en kampanj för att genom en
utökning av antalet rådsplatser från 36 till 38 något förbättra dessa mindre industriländers position. Det var dock i den noggrant balanserade paketuppgörelse som konventionen innebär, inte möjligt att få gehör för denna grupps önskemål härvidlag. Avdelning XII: Skydd och bevarande av den marina miljön (art. 192— 237)
Denna avdelning innehåller regler om skyldighet för staterna att vidta
åtgärder och stifta lagar för förhindrande, minskning och kontroll av för-
oreningar av den marina miljön och att samarbeta inom internationella organ för att nå denna målsättning. Till stor del är det fråga om riktlinjer, som sedan skall implementeras inom ramen för globala eller regionala internationella organisationer.
Avdelning XIII: Marinvetenskaplig forskning (art. 238—265) I denna avdelning stadgas en allmän skyldighet för staterna att främja och underlätta bedrivandet av marinvetenskaplig forskning. I sitt territo-
rialhav har kuststat exklusiv rätt att reglera forskning. I EEZ får forskning
bedrivas endast med kuststatens medgivande. Tillstånd för forskning i EEZ eller på kontinentalsockeln skall dock normalt givas, men kan i vissa specificerade fall vägras, bl.a. om forskningen har direkt betydelse för exploatering av naturresurserna eller innefattar borrande på kontinental-
sockeln. Kuststats möjlighet att vägra tillstånd till forskning är än mindre
på kontinentalsockeln utanför 200-milsgränsen (art. 246).
Avdelning XIV: Utveckling och överföring av marin teknologi (art. 266—
278)
Denna avdelning innehåller huvudsakligen riktlinjer för främjande av utveckling och överföring av teknologi, särskilt tll förmån för u-länderna. Detta skall ske genom samarbete i internationella och regionala organ och
genom upprättande av nationella och regionala centra för utbildning och
forskning inom marin teknologi m. m. Ardelning XV: Biläggande av tvister (art. 279—299) Avdelning XV behandlar det komplicerade system för biläggande av tvister som framförhandlats. Den speglar bl. a. det traditionella öststatsmotståndet mot bindande avgöranden av internationella rättsliga instanser. I sektion I stadgas den grundläggande skyldigheten för staterna att vid uppkommande tvist söka nå en uppgörelse ”in good faith” och med
fredliga medel. I första hand kan parterna själva välja metod för tvistens slitande genom förlikning eler dylikt. Särskilt hänvisas här till förliknings-
förfarandet enligt konventionens annex V. Om metoderna enligt sektion I inte givit resultat kommer de tvingande procedurerna enhigt sektion 2 in. Enligt den centrala art. 287 kan konventionspart i samband med undertecknande, ratifikation eller tillträde till konventionen välja mellan olika fora: Den nya havsrättsdomstolen som skall upprättas i enlighet med konventionens annex VI; internationella domstolen i Haag; skiljedomstol i enlighet med konventionens annex VII eller VIH. I sektion 3 återfinnes vissa undantag på vilka reglerna i sektion 2 om procedurer ledande till bindande beslut ej är tillämpliga. Bl. a. kan konventionspart undanta avgränsningstvister från bindande procedur (art. 298). Slutligen är att märka att särskilda regler om biläggande av tvister även finns i sektion 6 av del XI avseende tvister som härflyter ur denna del av konventionen, dvs. sådant som rör verksamheten i det internationella
havsbottenområdet. För detta ändamål finns en särskild ”Sea-Bed Disputes Chamber” inom havsrättsdomstolen (annex VI). Avdelning XVI: Allmänna bestämmelser (art. 300-304)
Denna avdelning innehåller vissa allmänna bestämmelser bl.a. om ”good faith” vid konventionens tillämpning och om havens uteslutande fredliga användning. Avdelning XVIII: Slutbestämmelser (art. 305-320)
Slutbestämmelserna stadgar bl. a. att konventionen skall träda i kraft 12 månader efter det sextionde ratifikationsinstrumentets deponering. Detta
gör att flera år troligen kommer att förflyta före konventionens ikraftträdande. Reservationer är inte tillåtna om det ej stadgas särskilt i viss artikel
(art. 309).
Som integrerande delar i konventionen ingår också de nio annexen.
Annex I innehåller en uppräkning av ”highly migratory species” på vilka bestämmelserna i konventionens art. 64 är tillämpliga.
Annex II behandlar ”Commission on the limits of the continental shelf””.
En sådan skall enligt konventionens art. 76 upprättas för uppgifter beträf-
fande fastställande av yttre gräns för den nationella kontinentalsockeiln i fall då denna sträcker sig utanför 200-milsgränsen. Kommissionen skall
avge rekommendationer till kuststater om bestämningen av kontinental-
sockelns yttre gräns, och kuststaten skall sedan bestämma denna gräns
”on the basis of” kommissionens rekommendationer.
Annex III är ett viktigt komplement till konventionens avdelning XI och behandlar ”basic conditions of prospecting, exploration and exploitation”
i det internationella havsbottenområdet. I annexet återfinnes regler för
ansökningsförfarande, åtaganden beträffande teknologiöverföring, godkännande av arbetsplaner, utfärdande av produktionstillstånd, kontrakts-
villkor, produktionsavgifter m. m. Detaljbestämmelser inom många av des-
sa områden skall beslutas senare av den förberedande kommissionen (jfr resolution I) eller havsbottenmyndighetens organ.
Annex IV innehåller ”Statute of the Enterprise”, dvs. det havsbottenmyndighetens eget Företag (its operating arm”'), som skall bedriva verksamhet inom det internationella havsbottenområdet jämsides med därtill licensierade nationella ”entities”. Här återfinnes regler om Företagets struktur, verksamhet, finansiering m. m.
Annex V: Conciliation. Annexet innehäller regler för ett förlikningsförfarande, som enligt konventionens avdelning XV, section I, kan användas efter överenskommelse därom mellan parterna i en tvist, och i vissa fall
(section 3 av avd. XV) skall användas.
Annex VI innehåller stadgan för den internationella havsrättsdomstolen. Detta nya organ, som skall ha sitt säte i Hamburg, skall bestå av 21 domare. Stadgan innehåller regler om sammansättning, val av domare, procedur etc. och vidare om s.k. sea-bed disputes chamber med de speciella uppgifter som stipuleras i section 5 i konventionens avdelning X1.
Annex VII: Arbitration. Annexet innehåller regler om det skiljedomsförfarande som enligt reglerna i konventionens avdelning XV i vissa fall kan användas. Förfarandet är ett av de fyra alternativ som konventionsstat enligt art. 287 kan välja i fall då procedurer, som leder till bindande beslut, är föreskrivna.
Annex VIII: Special arbitration. Även detta förfarande hör till de fyra alternativ, som konventionsstat i samband med konventionens underteck-
nande eller ratificering kan välja mellan, för sådana fall då procedurer, som
leder till för parterna bindande avgöranden, är föreskrivna i konventionen.
Annex IX: Participation by international organisations. Annexet är
havsrättskonventionens ”EG-klausul”. I annexet stipuleras att internatio-
nella organisationer i vissa fall kan bli parter i konventionen. De viktigaste
villkoren är att organisationens medlemsstater har överfört sin kompetens
över områden, som täcks av konventionen, till organisationen, inklusive
kompetensen att ingå internationella avtal angående sådana områden. Den
internationella organisationen kan underteckna konventionen om en majoritet av dess medlemsstater har undertecknat den.
Till konventionen är vidare knutna ett antal resolutioner, varav två är av mycket stör betydelse.
Genom Resolution I upprättas en förberedande kommission C'The Preparatory Commission for the International Sea-Bed Authority and the
International Tribunal for the Law of the Sea”). Denna förberedande kommission skall bestå av alla de stater som undertecknat eller tillträtt
konventionen: sådana stater som endast undertecknat slutakten får delta
som observatörer. Till kommissionens uppgifter hör att utarbeta förslag till procedurregler för havsbottenmyndighetens huvudorgan församlingen och rådet; upprätta förslag till havsbottenmyndighetens första budget: utarbeta förslag till rules”, regulations and procedures” för havsbottenmyndighetens verksamhet; utöva vissa funktioner enligt resolution Il om behandling av ”preparatory investments” (se nedan); företaga studier beträffande
problemen för de landbaserade producenterna av de metaller som kommer
att utvinnas från ”the Area" samt företa studier och ev. göra rekommendationer om upprättande av en kompensationsfond som stöd för dessa
producenter. Den förberedande kommissionen kommer att fungera tills
avslutningen av det första mötet med havsbottenmyndighetens församling, dvs. till någon tid efter konventionens ikraftträdande.
Resolution Il ”governing preparatory investment in pioneer activities relating to polymetallic nodules”. Enligt denna resolution skall vissa ”entities” (såväl stater som andra juridiska eller fysiska personer) före kon-
ventionens ikraftträdande få tillstånd att såsom "pioneer investor” explo-
rera, men ej kommersiellt exploatera, viss del av det internationella havsbottenområdet. Härvid ges också garantier för prioritet över andra licens-
sökare, då efter konventionens ikraftträdande havsbottenmyndigheten skall ge tillstånd till påbörjande av havsbottenutvinning. ”Pioneer inves-
tors” indelas i tre grupper: (1) en från vardera Frankrike, Indien, Japan,
Sovjetunionen eller statligt företag eller juridisk eller fysisk person av någon av dessa nationaliteter; (2) fyra ”entities” som består av fysiska eller juridiska personer från Belgien, Kanada, Västtyskland, Halien, Ja-
pan. Nederländerna, Storbritannien och USA. Detta åsyftar de fyra blan-
dade konsortier från dessa stater som bedriver verksamhet på området: (3) varje utvecklingsland eller ”entities” från sådant land eller länder.
Som villkor gäller att den som ansöker om status som ” pioneer investor” måste ha nedlagt 30 milj. US dollar i verksamheten före den 1 januari 1983, när det gäller kategorierna (1) och (2), och 30 milj. US dollar före 1 januari 1985 när det gäller kategori (3). För kategori (1) och (3) måste staten i fråga ha undertecknat konventionen. För kategori (2) räcker det att en av de stater vars ”entities” ingår i konsortiet (”the certifying state”) har undertecknat konventionen.
En "pioneer investor” kan få ensamrätt till exploreringen av ett område
av ”the Area” om högst 150000 km”. Hälften därav skall successivt överföras såsom "reserved area” till Företaget. Det är den förberedande
kommissionen, upprättad enligt resolution I, som behandlar ansökningar
om registrering såsom ”pineer investor”. Ingen "pioneer investor” får
tilldelas mer än ett exploreringsområde.
I4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 10. Bilaga 7
Benafort
havet
LJ FEordpolea
ARKTIS
Potentiella olje- och gasfyndigheter i Arktis m-——— = GUränslinje dragen enl mittlinjeprincipen
ARKTIS
o i
ODEN 1
00 > |
RÅ os Ål
or I
AFRILA AUSTRA!
ANTARKTIS Tänkbara ekonomiska zoner 200 nautiska mil
Antorktisavtalets omfattning 60” sydlig bredd
Antarktiska konvergensen
Tänkt omfattning för en konvention om Antarktis”
levande marina resurser
Koncentrationsområden för krill
Ekonomiska zoner i den nordiska regionen
Nedanstående karta visar i mycket grova drag hur stora delar av våra
angränsande hav som skulle tillfalla respektive stater vid inrättandet av maximala ekonomiska zoner. Gränslinjerna vid uppdelningen av kontinen-
talsockeln skulle med stor sannolikhet utgöra även de framtida ekonomis-
ka zonernas gränser. I stora avsnitt är dock sockeluppdelningen inte fast-
ställd.
Gränser vid upprättande av maximala ekonomiska zoner i den nordiska regionen.
äst« Öst
C 4 TYSKLAND «
Ordförklaringar
Akustisk avbildning Avbildning baserad på reflektion av ljudvågor
(gr. aku'ein = höra). Akustisk datalänk Mottagare/sändare som ingår i kedja för överfö-
ring av data med hjälp av ljudvågor.
Akustisk strömmätare Instrument för mätning av vattenhastighet med
hjälp av ljudvågor. Akustisk vågriktnings- Instrument med vilket vattenvågornas riktning mätare bestäms med hjälp av ljudvågor.
Algbiocmassa Vikten av algerna i ett givet ekosystem (gr. bios = liv).
Anod Stycke av ”oädel” metall som löses upp före
(för korrosionsskydd) den metall man önskar skydda. T. ex. en zinkplatta på ett fartygsskrov som skyddar propeller och axel mot korrosion. Baromedicin Den medicinska vetenskap som behandlar inverkan av tryck och tryckförändringar på mänskliga organ (t. ex. vid dykning, flygning eller vid sjuk-
domstillstånd). Se även navalmedicin. Baslaboratorium Begrepp som avser ett marint forskninglabora-
torium vilket prioriteras resursmässigt och ges
områdesansvar.
Batytermografiska Kontinuerlig mätning av vertikala temperaturmätningar fördelningen med hjälp av bathytermograf. Djup och temperatur registreras som en linje på t. ex. en sotad glasskiva (gr. bathy's = djup, gr. thermös = varm, gr. gråphein = skriva). Bioteknologi Teknik som utnyttjar levande organismer. Codar Instrument för strömmätning med radar. Digitalt lagrad karta Datoriserad karta. Kan återges på bildskärm.
Ekosystem Ett område i naturen som omfattar såväl levande
organismer som död materia och där ett utbyte mellan dessa sker. T.ex. en skog, damm eller havsvik. Ekologi Läran om samspelet mellan de levande organismerna och deras omvärld.
Ergonomi Arbetsvetenskap. Forskningsfält för att ta fram
lämpliga arbetsredskap, - metoder och miljö
(gr. Érgon = arbete, nömos = lag). Fiskbiomassa Vikten av fisk i ett givet ekosystem. Fjärranalysteknik Teknik för att på avstånd mäta omvärldsfaktorer samt bearbeta och presentera dessa. Geodesi Läran om uppmätning av jordens storleksform,
massfördelning o. dyl. Geofysik Läran om jordens och dess omgivnings fysika-
liska förhållanden. Geokemi Läran om jordens kemiska sammansättning grundämnenas fördelning och deras inbördes
omsättning. Hydroakustik Ljudmätning i vatten (gr. hydor = vatten). Hydrodynamik Läran om vätskors rörelser.
Hydrofon Apparat för avlyssning under vatten. Se även
sonar. Hydrografi Den del av havsforskningen som rör mätning av havens vattenstånd, djup, strömmar och vågrö-
relser samt havsvattnets fysiska och kemiska egenskaper. Se även oceanografi. Hydrologi Läran om vattnets kretslopp i naturen, framför
allt förhållandena i sötvatten. Hydrooptik Ljusmätning i vatten.
Infraröd-sensor Instrument för avkänning av värmestrålning. IR/UV scanner Scanner som känner av infraröd (IR) och ultra-
violett (UV) strålning. Se även scanner.
Joint venture En av flera intressenter gjord gemensam satsning i regel i avsikt för att sprida riskerna. " Kontinentalsockel Det hävdvunna geologisk-geografiska begreppet kontinentalsockeln betecknar den förhållandevis långsamt sluttande del av havsbottnen, som är belägen mellan stranden och början av den s.k. kontinentalsluttningen, där bottenprofilen övergår i en brantare sluttning ned mot de stora havsdjupen. Övergången anses flerstädes ske på ett djup av omkring 200 meter. Kontinentalsockelns bredd varierar från någon kilometer till många tiotal mil. Kontinentalsockeln anses rym-
ma betydande naturtillgångar, särskilt olja och
naturgas. I 1958 års konvention om kontinentalsockeln definieras denna som havsbotten och dess underlag närmast kusterna intill ett djup av
200 m eller — därutanför — så långt som det är möjligt att exploatera naturtillgångarna. Koordinatsatt karta En karta där läget av ett visst föremål eller områ-
de kan anges med hjälp av koordinater, t.ex.
latitud och longitud. Korrosion Frätning på metalliska eller icke-metalliska ma-
terial. (Rost = korrosion i järn och stål).
Laser Förkortning av Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation. Ett genom speciell teknik framställt ytterst intensivt och väl sam-
manhållet (s.k. koherent) ljus. Laserbatymetri Registrering av vattendjup och bottenstruktur med hjälp av laser. Laserfluorescens Fluorescens = egenskap hos ett ämne att vid bestrålning utsända ljus. I detta fall efter be-
strålning med laserljus. Manipulator Fjärrmanövrerad gripanordning.
Meteorologi Läran om jordens atmosfär (gr. metéoros = i luften befintlig).
Mikrobiell korrosions- Forskning avseende frätningsangrepp orsakade forskning av bakterier.
Mikrovågsradiometer Mätning av värmestrålning inom mikrovågsom-
rådet.
Mineral Mineral är ämnen som har en inom vissa gränser bestämd kemisk sammansättning och karaktä-
ristiska fysikaliska egenskaper. De är i regel oorganiska och kan uppträda som hela kristaller eller som sammangyttringar av ofullständigt ut-
bildade kristaller. En del mineral består av rena
grundämnen, t. ex. guld, silver och kol, men de flesta utgörs av föreningar mellan två eller flera
grundämnen. Mineral kan betraktas som de en-
skilda byggstenarna 1 jordskorpan.
Monitoring Övervakning av tillståndet hos ett system, t. ex. övervakning av havets tillstånd genom långsiktig
mätverksamhet i havet (lat. monitor = varnare). Morfologi Läran om organismernas uppbyggnad (gr mor-
phé = form).
Multispektral svep- Instrument som känner av och mäter strålning
radiometer inom flera våglängdsområden.
Nautisk mil Detsamma som sjömil, 1853 m. Navalmedicin Den vetenskap som behandlar människans medi-
cinska problem vid dykning. Termen används
inom sjöförsvaret. Civil benämning är marin medicin.
Nodul Knölformade bildningar av potatisstorlek med
hög mineralhalt av ibland mangan.
Oceanografi I svenskt språkbruk den del av havsforskningen ' som rör havets kemiska och fysikaliska förhål-
landen. Se även hydrografi. Offshoreverksamhet Industriella verksamheter vid utvinning av i förs-
ta hand olja och gas men även andra mineraliska
ämnen från havsbotten. Optiska transmis- Undersökning av ljusets genomsläpplighet, t. ex.
sionsundersökningar i havsvatten.
Parameter En viss storhet, som kan användas för beräkning av värden på variabler som beror av den, t. ex.
temperatur, salthalt och grumlighet i havsvatten.
Plotting Inritning av registrerade data på en karta. Primärproduktion Den produktion (i havet) som växterna svarar
för. Realtidsmätning och Mätning och analys i nuet (tid mellan mätning — realtidsanalys resultatpresentation är kort). Reflexionsseismik Se seismik. Riser Kraftig rörkonstruktion som förbinder olje- eller
gasbrunn på havsbotten med plattform (omsluter
bl. a. borrsträngen). ROV-farkost Fjärrstyrd farkost (Remotely Operated Vehicle). Seismik Mätning av berggrundens och jordarters upp-
byggnad med hjälp av alstrade tryckvågor. Semi-submersible Plattform till hälften nedsänkt i vatten (plattfor-
plattform men är med ben förbunden med nedsänkta flytpontoner).
Sidspanande radar Se SLAR Scanner Avsökningsanordning som genom någon svep-
metod registrerar data från t.ex. markyta, vat-
tenområde, bild eller karta.
SLAR-utrustning Sidspanande, flygburen radarutrustning (Side Looking Airborn Radar).
Sodar Instrument för mätning av vindhastighet med hjälp av ljudvägor (Sound Detection And Rang-
ing). Sonar Akustisk sändare/mottagare för riktnings- och avståndsbestämning. Används bl.a. vid utbåtsjakt och vid spaning efter fiskstim (Sound Navigation and Ranging).
Synergieffekt Synergi = samverkan. Effekten av att två eller flera parametrar förstärks genom samverkan. Telespektroradio- Instrument för avkänning av strålning på av-
meter stånd, inom visst våglängdsområde. Telemetri Avståndsmätning samt överföring av data. Tension leg plattform Flytande, men bottenfast offshoreplattform, vars ben endast tar upp de dragkrafter som sva-
rar mot plattformens flytkraft.
Termografi Registrering och avbilding av värmestrålning.
Track-record Registrering av spår.
Tråla En fiskemetod.
Tungsand Sand innehållande tunga mineral t. ex. magnetit
och ilmenit. Vattenbruk Odling av vattenlevande organismer som fisk,
musslor, ostron, kräftdjur och alger för att öka produktionen eller värdet av avkastningen över
den som normalt förekommer i miljön.
Bilaga 7
Innehållsförteckning
Sammanfattning av delegationens för samordning av havsresursverksamheten (DSH) förslag till övergripande program, Svensk havsresursverksamhet 1982 (DSH 1982:1) sosossssssssesssss reser r reor a 1 Sammanfattning av forskningsrådsnämndens (FRN) och delegationens för samordning av havsresursverksamheten (DSH) rapport (82: 14) Vattenbruk för SVerige =.sssssesererserrrsserrrrrr sr rats sa 42 Sammanfattning av statskontorets rapport (1982:34) Havsforskningens resurser och organisation — förslag till effektivisering inom delar AV OMTÅdet ooo sooeesereseeses ers ere r er rer ere rese rer rer ssk sans 48 Sammanställning av remissyttranden över delegationens för samordning av havsresursverksamheten (DSH) förslag till övergripande pro-
Sammanställning av remissyttranden över forskningsrådsnämndens (FRN) och delegationens för samordning av havsresursverksamhe-
Sammanställning av remissyttranden över statskontorets rapport | (1982: 34) Havsforskningens resurser och organisation — förslag till effektivisering inom Området = .ssossossrerrerserersrrrer rer ere rs rss 138
Utdrag ur delegationens för samordning av havsresursverksamheten (DSH) Arktisk teknik — underlag för Program = sssssssssssessss ers 173 Myndigheter och andra organ med verksamhet inom havsresursområ- (et oooeeeeeeeree er errer ers reser r era rer ser rr sr FA REK KR s resa 176 Kortfattad översikt av innehållet i 1982 års havsrättskonvention inkl. vissa KOMMENtarer Loseeesssersrrererererereese rss ser ses roses 200 Karta Över Arktis osooosssossrerrereerererrr tres ers ser stress ss 210
Karta Över AntarktiS oooosoooossssseaesrerserrsresr ers rr rer teser ss 212 Ekonomiska zoner i den nordiska regionef s..sssosssssssssersssaa 213 Ordförklaringar ooossssssersersrersrrrrrs rss rer ser rr rer rr ers ss 214
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983