om ändring i brandlagen (1974:80)
Regeringens proposition
1983/84: 13
om ändring i brandlagen (1974: 80); beslutad den 15 september 1983.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar OLOF PALME
ANDERS THUNBORG Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den nuvarande befogenheten för regeringen att besluta om ersättning av statsmedel till kommuner för kostnad för räddningstjänst delegeras till statens brandnämnd.
I Riksdagen 1983184. I saml. Nr 13
Förslag till Lag om ändring i brandlagen (1974: 80)
Härigenom föreskrivs att 21§ brandlagen (1974: 80) skall ha nedan an-
givna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
218!
Kommun är berättigad till ersätt- Kommun är berättigad till ersätt-
ning av statsmedel för kostnad för ning av statsmedel för kostnad för 1. räddningstjänst med anledning 1. räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eller i kust- av oljeutflöde till havs eller i kust-
vattnen, Vänern, Mälaren, Göta vattnen, Vänern, Mälaren. Göta
älv, Trollhätte kanal eller Södertäl- älv, Trollhätte kanal eller Södertäl-
je kanal, je kanal,
2. sanering av oljeskada som har 2. sanering av oljeskada som har uppstått till följd av utflöde som uppstått till följd av utflöde som
avses under 1. avses under I, 3. räddningstjänst vid annat nödläge. Ersättning enligt första stycket Ersättning utgår endast för den utgår endast för den del av kostna- del av kostnaden som överstiger en
den som överstiger ett av regering- självrisk. Självrisken beräknas en-
en fastställt belopp. ligt grunder som regeringen fastställer. Kommun är vidare berättigad till
ersättning av statsmedel för kost-
nad för räddningstjänst vid annat
nödläge efter vad regeringen i varje
Särskilt fall bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.
! Senaste lydelse 1979: 404.
Utdrag FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-09-15
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Rainer, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Thunborg.
Föredragande: statsrådet Thunborg
Proposition om ändring i brandlagen (1974: 80)
1 Inledning
Med räddningstjänst förstås enligt 1§ brandlagen (1974:80, ändrad senast 1980: 427) verksamhet vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge, s.k. allmän räddningstjänst. Verksamheten syftar till att avvärja eller begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön.
Varje kommun svarar enligt 2§ brandlagen för räddningstjänsten i kommunen. Kommunerna är emellertid inte ansvariga för bekämpning av olja eller annat som är skadligt till havs eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren. Denna uppgift ankommer på tullverkets kustbevakning.
Enligt 21 § första stycket brandlagen är en kommun berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal. Också kostnad för sanering av oljeskada som har uppstått till följd av sådant utflöde ersätts. Enligt 6§ förordningen (1974:411, ändrad senast 1979: 406) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m.m. prövas frågan om ersättning till kommunen av statens brandnämnd. Brandnämndens beslut kan överklagas till kammarrätten genom besvär.
Enligt 218 tredje stycket brandlagen har en kommun vidare rätt till ersättning av statsmedel för kostnaderna för räddningstjänst vid andra nödlägen efter vad regeringen i varje särskilt fall bestämmer. Ersättningen utgår vid nödlägen som har medfört särskilt höga räddningstjänstkostnader. Riksdagen (prop. 1980/81: 116, CU 38, rskr 376) har fastställt följande riktlinjer för utgivandet av ersättning i sådana fall. Avgörande för om ersättning skall utgå är dels kommunens kostnader i absoluta tal, dels kostnadernas storlek i förhållande till kommunens ekonomiska förutsätt-
ningar. Vid bedömningen av de ekonomiska förutsättningarna skall betydelse tillmätas det sammanlagda skatteunderlaget som står till kommunens förfogande för att täcka nettokostnaderna för den kommunala verksamheten. Utöver taxerat skatteunderlag ingår tillskott av skatteunderlag enligt lagen (1979: 362) om skatteutjämningsbidrag. Däremot ingår inte i underlaget det extra skatteutjämnningsbidrag som en kommun kan ha fått. Som en allmän princip skall gälla att en kommun skall kunna få ersättning för kostnader som överstiger en gräns om två öre per skattekrona. Principen utgör ett riktmärke vid bedömningen av ersättningens storlek. Frågan om ersättning prövas från fall till fall under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter. Regeringen har följt den allmänna principen i samtliga fall som hittills har avgjorts enligt riksdagens beslut om riktlinjer. Regeringens beslut om ersättning grundas på yttranden från statens brandnämnd som granskar kommunernas ersättningskrav. Beräkningen av ersättningen till kommunerna görs på det taxerade skatteunderlaget för kommunen året före det år då kostnaderna har uppkommit.
2 Föredragandens överväganden
Det är en allmän strävan att delegera beslutsbefogenheten i förvaltningsärenden från regeringen till förvaltningsmyndigheter eller kommuner. I fråga om ersättning till kommuner enligt 218 tredje stycket brandlagen gäller som allmän princip att ersättning betalas för kostnader som överstiger en självrisk som är satt till två öre per skattekrona. Enligt min mening bör beslutsbefogenheten i fråga om ersättning till kommuner enligt nuvarande 21 § tredje stycket brandlagen delegeras till en förvaltningsmyndighet. Detta innebär som jag ser det en förenkling av handläggningen och att kommunerna kan få sin ersättning snabbare än f. n. Den förvaltningsmyndighet som ligger närmast till hands att ha uppgiften är antingen statens brandnämnd eller länsstyrelsen. Med hänsyn till att det är ett begränsat antal ersättningsärenden som prövas varje år och till kravet på en enhetlig tillämpning bör en central myndighet anlitas. Uppgiften att besluta om ersättning bör alltså ligga på brandnämnden. Den föreslagna förändringen kan inte anses medföra någon ökad arbetsbörda för nämnden. Delegationen av beslutsbefogenheten medför att 21 § brandlagen måste ändras. I sällsynta fall, t.ex. om en kommun under ett år haft flera räddningstjänstingripanden med kostnader överstigande självrisken, kan det finnas skäl att frångå den allmänna principen och ersätta kommunen även för självrisken. Sådana ärenden får liksom hittills prövas av regeringen. Brandnämndens beslut om ersättning enligt nuvarande 218 tredje stycket brandlagen bör kunna överklagas hos regeringen genom besvär.
Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om en förordning som kan ersätta förordningen (1974:411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m. m. sedan riksdagen har tagit ställning till förslaget om ändring av 21§ brandlagen.
3 Upprättat lagförslag
I enlighet med det anförda har inom försvarsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i brandlagen (1974: 80). 4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslaget. 5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983