1984/85:104

Skr. 1984/85: 104

Regeringens skrivelse

1984/85: 104

med redogörelse för telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål; beslutad den 29 november 1984.

Regeringen överlämnar till riksdagen enligt bifogade utdrag av regeringsprotokoll en redogörelse för tillämpningen under år 1983 av bestämmelserna i rättegångsbalken om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål. På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

STEN WICKBOM

I Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 104

Skr. 1984/85: 104 Le

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssamrnanträde

1984-11-29

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist. Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bo-

ström, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Thunborg. Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Skrivelse med redogörelse för telefonavlyssning vid förundersökning i brott-

mål

Bestämmelser om bl.a. telefonavlyssning som tvångsmedel vid beivran av brott finns — vid sidan av de grundläggande reglerna i 27 kap. rättegångsbalken (RB) — i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. Särskilda bestämmelser om telefonavlyssning finns också i lagen

(1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). 1952 års lag och spaningslagen är tidsbegränsade och gäller efter den senast beslutade förlängningen av giltighetstiden till utgången av år 1984

(prop. 1983/84:57, JuU 9, rskr 68, SFS 1983: 1038; prop. 1983/84:51, JuU

10, rskr 69, SFS 1983:998). Regeringen har nyligen föreslagit att nämnda lagar förlängs till utgången av år 1985 (prop. 1984/85:42 och 73). Enligt vad riksdagen har uttalat (JuU 1981/82:54, rskr 298) bör en årlig redovisning av tillämpningen av reglerna om telefonavlyssning ske till riksdagen. Redogörelsen bör avse telefonavlyssning enligt sparingslagen eller motsvarande lagstiftning och vid förundersökning angående grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika och därjämte övrig telefonavlyssning enligt de grundläggande reglerna i RB (se även JuU

1983/84:30, rskr 343). I skrivelse 1983/84:97 till riksdagen lämnade regeringen en redogörelse

för telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott

m.m. under år 1982.

En redogörelse för tillämpningen under tiden september 1983 — augusti

1984 av bl.a. bestämmelserna om telefonavlyssning enligt spaningslagen

har nyligen överlämnats till riksdagen med regeringens skrivelse

1984/85:72.

Skr. 1984/85: 104 3

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 19 oktober 1984 till regeringen lämnat en redogörelse för telefonavlyssning under år 1983 enligt bestämmelserna i RB. 1 skrivelsen framhåller styrelsen bl.a. att telefonavlyssning

har begärts endast i särskilt angelägna fall: Den absoluta merparten av dessa fall utgörs av förundersökningar där starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel med narkotika har förelegat och då andra spaningsmetoder prövats utan resultat elter redan från början visat

sig vara otillräckliga. Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera omfattande smugglingen till och langningen inom landet.

Av rikspolisstyrelsens redogörelse framgår vidare att domstol under år

1983 har meddelat tillstånd att avlyssna samtal till eller från telefonapparat som innehafts eller begagnats av sammanlagt 418 för grova narkotikabrott misstänkta personer. Antalet fall under år 1969— 1983 är följande.

Rikspolisstyrelsen konstaterar med hänvisning till denna redovisning att

antalet telefonavlyssningar med anledning av grova narkotikabrott kontinuerligt har ökat. Polisen har fortsatt den intensifierade bekämpningen mot narkotikabrottsligheten såväl på gatuplanet som inom grossist- och pro-

duktionsleden. Det föreligger betydande svårigheter att uppdaga och utre-

da den allvarligare narkotikabrottsligheten. Dessa problem har enligt styrelsen ökat med åren. Styrelsen framhåller att det legala instrumentet telefonavlyssning är särskilt betydelsefullt i förundersökningar avseende

grova narkotikabrott. I vissa fall är enligt styrelsen telefonavlyssning det

helt avgörande spaningsmedlet för att kunna ingripa mot de grova narkotikabrottslingarna och hindra narkotikapartiernas fortsatta spridning i lan-

det.

När det gäller andra grova brott som enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken grundar rätt till telefonavlyssning är enligt vad rikspolisstyrelsen upplyser

antalet fall under år 1983 endast 17.

Rikspolisstyrelsen har överlämnat en detaljerad redogörelse för samtliga

fall av telefonavlyssning enligt RB under år 1983. Av denna framgår bl.a.

att de fall som inte avsett grovt narkotikabrott gällt misstankar om bl.a. mord, grov allmänfarlig ödeläggelse och människorov.

Själv konstaterar jag tull en början liksom rikspolisstyrelsen att antalet telefonavlyssningar på grund av misstankar om grov narkotikabrottslighet fortlöpande har ökat sedan flera år tillbaka. Den ökning som har inträtt

under år 1983 är betydande i förhållande till år 1982. Samtidigt kan konsta-

Skr. 1984/85: 104 4

teras att såväl antalet registrerade brott mot narkotikastrafflagen (1968:64) som antalet för grova narkotikabrott lagförda personer minskade under år 1983. Även om den ökade användningen av tvångsmedlet till övervägande

del kan förklaras med ökade svårigheter att utreda den grova narkotika-

brottsligheten och intensifierade ansträngningar på området, vill jag betona vikten av restriktivitet när det gäller användningen av ett så ingripande tvångsmedel. Telefonavlyssning kan uppenbarligen inte avvaras i kampen mot bl.a. narkotikabrottsligheten, men det är angeläget att åtgärden så

långt det är möjligt begränsas både när det gäller antalet avlyssnade telefonapparater och den tid som avlyssning pågår. Jag noterar därför med tillfredsställelse en uppgift från rikspolisstyrelsens sida att styrelsen mot bakgrund av den betydande ökningen av antalet telefonavlyssningsfall nyligen har haft en diskussion med samtliga regionala polischefer och

polischeferna i Malmö, Helsingborg, Norrköping, Huddinge och Södertälje om användningen av telefonavlyssning.

Jag vill i anslutning härtill också erinra om att ärenden om ':elefonavlyssning på grund av misstanke om grovt narkotikabrott enligt praxis skall

anmälas för rikspolischefen (jfr. prop. 1980/81:76 s. 277-278). lätt sådant

förfarande framstår som värdefullt med hänsyn till tvångsmedlets ingripande karaktär.

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i det föregående har anförts om tillämpningen av bestämmelserna i RB om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984