Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att påföljden internering avskaffas. Samtidigt före- slås ändringar i brottsbalken och narkotikastrafflagen(1968: 64.) som bl.a. syftar till att tillgodose intresset av samhällsskydd mot särskilt den grova vålds- och narkotikabrottsligheten. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning av den som avtjänar fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslig- het, som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. skall sålunda enligt förslaget i högre grad än annars vikt tillmätes frågan om det finns påtaglig risk för att den dömde efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma art. Vidare föreslås en straffskärpningsregel för vissa särskilt allvarliga återfallssistuationer. Bestämmelsen förutsätter för sin tillämpning att gärningsmannen tidigare har dömts till fängelse i lägst två år eller till internering. En ytterligare förutsättning för straffskärpnings- regelns tillämpning är att återfallet skall avse brott av mycket allvarlig beskaffenhet, nämligen brott som är belagt med mer än sex års fängelse.

I propositionen föreslås också att straffminimum för grovt narkotika- brott och grov varusmuggling avseende narkotika höjs från ett till två års fängelse samt, i anslutning härtill, att straffmaximum för enkelt narkotika- brott och för varusmuggling avseende narkotika höjs från två till tre års fängelse. Samtidigt föreslås att de kriterier som i främsta rummet skall ligga till grund för bedömningen av om ett brott skall anses grovt utformas på ett sådant sätt att graden av hänsynslöshet i gärningsmannens förfaran- de kommer att tillmätas ökad vikt vid rättstillämpningen. Avsikten är att beteckningen grovt brott skall vara förbehållen för de allvarligaste gärning- arna.

[ Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 76

Prop. 1980/81: 76

• Sida 2
•  Original

Prop. 1980/81: 76 2

Slutligen innehåller propositionen — förutom följdändn'ngar — ett förslag till särskild regel om eftergift av böter när någon har dömts till fängelse i två år eller mer samt till en mindre ändring i bestämmelserna om strafftids- beräkning.

Lagändringama föreslås träda i kraft den ljuli 1981.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1980/81: 76

1. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken' dels att 30 kap.. 34 kap. 9 och 13 55. 35 kap. 105 och 37 kap. 4 och 955 samt 38 kap. 7 5 skall upphöra att gälla.

dels att 1 kap. 35, 26 kap. 1 och 755. 33 kap. 5 och 755. 34 kap. 1. 10.11 och 1855. 36 kap. 65, 37 kap. 1. 5. 6.10 och 11 55 samt 38 kap. 1, 3—6. 8. 9 och 12 55 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 26 kap. 3 5. av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 353

Med påföljd för brott förstås i denna balk:

de allmänna straffen böter och fängelse,

disciplinstraff för krigsmän. samt villkorlig dom, skyddstillsyn, in- ternering och överlämnande till sär- skild vård.

Med påföljd för brott förstås i denna balk:

de allmänna straffen böter och fängelse.

diseiplinstraff för krigsmän. samt villkorlig dom. skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

26 kap. 1 53

Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga fjorton da- gar. Vid ådömande enligt 28 kap. 35 av fängelse i förening med skyddstillsyn gäller i fråga om tiden för fängelsestraffet vad i nämnda lagrum stadgas.

Fängelse ådöms enligt vad för brottet är stadgat på viss tid eller på livstid. Fängelse på viss tid får ej överstiga tio år, om inte anna! följer av 2 eller 3,5". och ej under- stiga fjorton dagar. Vid ådömande enligt 28 kap. 35 av fängelse i för— ening med skyddstillsyn gäller i frå- ga om tiden för fängelsestraffet vad i nämnda lagrum stadgas.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

W

' Senaste lydelse av 30 kap. 45 1974: 205

Har någon dömts till fängelse [ lägst två år och begår han. sedan

30 kap. 75 1967: 942 30 kap. 11519731918 35 kap. 105 1979: 680 37 kap. 95 19791680 38 kap. 75 1979: 680. 3 Senaste lydelse 19791680. 3 Med nuvarande lydelse avses lydelse enligt prop. 1980/81: 44. 4 Förutvarande 26 kap. 35 upphävd genom 1975: 1395.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

domen har vunnit laga kraft.. brott som är belagt med fängelse i mer än sex år. får för återfallet dömas till fängelse på en tid som med fvra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller. om det är fråga om flera brott. det högsta straff som med tillämpning av 25 kan följa på brotten.

Brott. som någon ltar begått in- nan ltan har fvllt tjugoett år. får ej läggas till grund för sådan förhöj- ning som anges i första stycket.

En utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk.

755

Vid prövning av fråga om villkor- lig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsför- lust för den dömde och förutsätt- ningarna för hans anpassning i sam- hället med hänsyn till de förhållan- den i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

Vid prövning av fråga om villkor- lig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsför— lust för den dömde och förutsätt- ningarna för hans anpassning i sam- hället med hänsyn till de förhållan— den i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Avtjä- nar den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. skall frågan om det finns påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter brotts- lighet av samma slag ges större vikt vid prövningen än annars.

33 kap. 5 56

Dömes någon till fängelse på viss tid eller internering eller förordnar rätten. med tilllämpning av 34 kap. 15 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. och har den dömde med anledning av misstanke om brott. som prövats genom dom i målet. under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen. häktad, tagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik

5 Senaste lydelse 1974: 205. '” Senaste lydelse 1979: 680.

Dömes någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten. med till- lämpning av 34 kap. 1 5 1. att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. och har den dömde med anledning av misstanke om brott. som prövats genom dom i målet. under en sam- manhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen. häktad. tagen i förvarsar- rest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 95 lagen (1966: 301 1 om

• Sida 5
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

enligt 95 lagen ( 1966:301 ) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsbe- rövandet, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål. anses som tid un- der vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid. eller interne- ring, äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande. som föregått den villkorliga domen. domen på skyddstillsyn eller dom. varigenom förordnats att den ge- nom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån frihetsberövandet icke tillgodoräk- nats enligt första eller tredje stycket.

Föreslagen lydelse

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. skall tiden för frihetsbe— rövandet, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål. anses som tid un- der vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa. må förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid, äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande. som föregått den villkorliga domen, domen på skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån frihetsberö- vandet icke tillgodoräknats enligt första eller tredje stycket.

Dömes någon till böter eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad frihe- ten på sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

757

Har någon börjat undergå fängel- se eller internering och dömes han i högre rätt i stället till annan i 55 första eller tredje stycket angiven påföljd, äger vad där är föreskrivet om tillgodoräknande av tid för fri- hetsberövande motsvarande till- lämpning i fråga om tid under vil- ken verkställighet sålunda skett.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid eller interne- ring. äger första stycket motsvaran- de tillämpning i fråga om tid var-

7 Senaste lydelse 1979: 680.

Har någon börjat undergå fängel- se och dömes han i högre rätt i stål- let till annan i 55 första eller tredje stycket angiven påföljd, äger vad där är föreskrivet om tillgodoräk- nande av tid för frihetsberövande motsvarande tillämpning i fråga om tid under vilken verkställighet så- lunda skett.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid. äger första stycket motsvarande tillämpning i fråga om tid varunder verkställighet

• Sida 6
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

under verkställighet skett på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen eller domen på skyddstill- syn slutligen meddelades.

Föreslagen lydelse

skett på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn slutligen medde— ladcs.

34 kap.

Finnes den som för brott dömts till fängelse. villkorlig dom, skydds- tillsyn eller internering hava begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men in- nan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört. må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2—6 och 955 efter om- ständigheterna

158

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn lta begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påfölj- den till fullo verkställts eller eljest upphört. må rätten. med iakttagan- de av vad för vissa fall är föreskri- vet i 2—655, efter omständigheter- na

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet.

2. döma särskilt till påföljd för detta brott. eller

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft. undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Har jämte skyddstillsyn ådömts fängelse enligt 28 kap. 35, skall vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel den ådömda fängelsepå- följden anses som en del av skyddstillsynen.

105”

Har med tillämpning av I 5 1 ge- nom lagakraftvunnen dom förord- nats. att fängelse. villkorlig dom. skyddstillsyn eller internering som ådömts i tidigare mål skall avse yt- terligare brott, och ändras den tidi- gare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft. skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åkla- gare ånyo prövas av domstol. Det- samma skall gälla. när straff be- stämts med tillämpning av 35 andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Har med tillämpning av | 5 I ge- nom lagakraftvunnen dom förord- nats. att fängelse, villkorlig dom el- ler skyddstillsyn som ådömts i tidi- gare mål skall avse ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt ge- nom dom som vinner laga kraft. skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Det- samma skall gälla, när straff be- stämts med tillämpning av 35 andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Finnes. när dom å fängelse på viss tid skall verkställas. att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat verkställas. och framgår ej av domarna att det andra straffet beaktats. skall

" Senaste lydelse 1979: 680. 9 Senaste lydelse 1979: 680.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sedan domarna vunnit laga kraft domstol. efter anmälan av åklagare. med tillämpning av 35 andra stycket bestämma dct straff den dömde skall undergå till följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.

ut'"

Förekt'nnma till verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid och dom å böter, förvandlingsstraff för böter. fängelse på viss tid. vill- korlig dom. skyddstillsyn, interne- ring eller disciplinstraff skall livs- tidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter. förvandlings- straff för böter.-fängelse på viss tid. villkorlig dom. skyddstillsyn eller disciplinstraff skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påfölj- den.

Om en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller disciplinstraff som ltar meddelats innan fängelsestraffet har börjat [Il-'fjäIlllS förekommer till verkställighet på en gång. skall fängelsestraffet träda i stället för böterna eller disciplinstraffet.

185"

Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom. varigenom någon dömts till fängelse eller internering som ge- mensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten. skall domstol, efter anmälan av åklagare. undan— röja den gemensamt ådömda påfölj— den och döma till påföljd för den brottslighet. för vilken utlämning kan äga rum.

Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott. och kan utläm- ning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten. skall domstol. efter anmälan av åklagare. undanröja den gemen- samt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet. för vilken utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla. då fråga uppkom- mer om att svensk brottmålsdom. som avser två eller flera brott. skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972z260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen tl978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.

'" Senaste lydelse 1979: 680. " Senaste lydelse 19791680.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

36 kap. (,är: Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i 1 kap. 3 5 ådömes.

Vid tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom. skyddstillsyn och internering samt, om ej i domen annorlunda förord- nas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola internering santt. om så för- ordnas. skyddstillsyn och överläm- nande till särskild vård anses mot- svara fängelse i minst sex månader.

Vid tillämpningen av första stycket skall villkorlig dom och skyddstillsyn samt. om ej i domen annorlunda förordnas. överläm- nande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skall, om så förordnas, skyddstillsyn och över- lämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex må- nader.

37kap. få”

Övervakningsnämnds verksam- hetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- krets. om ej särskilda skälji'ireligga till annan indelning. För handlägg- ning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse eller inter- nering må tillsättas särskilda över- vakningsnämnder. Övervaknings— nämnds verksamhetsområdc be- stämmes av regeringen.

Övervakningsnämnd består av fem ledamöter. om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är be- slutför med ordförande och två le- damöter. ] brådskande fall. så ock i ärenden av mindre vikt äger ordfö- randen ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämn- den.

Övervakningsnämnds verksam- hetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- krets. om ej särskilda skäl förelig- ger till annan indelning. För hand- läggning av ärenden rörande perso— ner som dömts till fängelse må till- sättas särskilda övervaknings- nämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

Övervakningsnämnd består av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är be- slutför med ordförande och två le- damöter. ] brådskande fall och i ärenden av mindre vikt äger ordfö- randen ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämn- den.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdel- ningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är

stadgat.

5514

Ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd. kriminalvårdsnämn-

'2 Senaste lydelse 1979: 680. ” Senaste lydelse 1979: 680. "' Senaste lydelse 1979: 680.

Ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd och kriminalvårds-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1980/81: 76 Nuvarande lydelse

den och interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare; dock skall vad i 4 kap. 13 5 7 rättegångsbalken sägs icke äga tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd.

Föreslagen lydelse

nämnden skall ha avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skall gäl- la samma jäv som i fråga om doma- re; dock skall vad i 4 kap. 135 7 rättegångsbalken sägs icke äga till- lämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.

I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall vad angående omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

65'5

Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende. som handlägges av övervakningsnämnd. skall tillfälle därtill beredas honom.

I ärende hos kriminalvårdsnämn- den oclt interneringsnämnden bör. om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske, tillfälle be- redas den dömde att bliva muntli- gen hörd.

l ärende hos kriminalvårdsnämn- den bör. om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske, till- fälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.

105

Övervakningsnämnds beslut som avses i 7—955 länder omedelbart till efterrättelse. såvida ej annorlun- da förordnas.

Övervakningsnämnds beslut som avses i 7 och 8 55" länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlun- da förordnas.

11516

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över- vakningsnämnd i andra fall än i 7— 955 sagts, av hovrätt enligt 85 eller av kriminalvårdsnämnden eller in- terneringsnämnden.

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över- vakningsnämnd i andra fall än i 7 och 855 sagts, av hovrätt enligt 85 eller av kriminalvårdsnämnden.

38 kap.

1.517

Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger före fullföljdsti— dens utgång avgiva förklaring. att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts med stöd av 27 kap. 25 eller 28 kap. 2 5. Förklaringen avgives i den ordning regeringen föreskriver.

Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen. skall hans talan i vad angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.

” Senaste lydelse 1979: 680. '6 Senaste lydelse 1979: 680. '7 Senaste lydelse 1979: 680.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

Angående nöjdförklaring i fråga om dom å fängelse och internering är särskilt stadgat.

10

Föreslagen lydelse

Angående nöjdförklaring i fråga om dom på fängelse är särskilt stad- gat.

3å18

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 5 andra stycket eller 65 upptages av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligt 28 kap. 85 väckes vid allmän underrätt. inom vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är verksam.

Talan enligt 30 kap. 8 5 väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering.

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol. där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredning- en samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

4 519 Anmälanjämlikt 34 kap. 105 göres hos första domstol i något av målen.

Ansökan jämlikt 34 kap. 13.5 gö- res ltos den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering.

Anmälan jämlikt 34 kap. 185 göres hos den rätt som först dömt i målet.

Talan som avses i 27 kap. 65. 28 kap. 85 eller 30 kap. 85 skall anses anhängiggjord, då ansökan om må- lets upptagande delgavs den dömde.

Talan som avses i 27 kap. 65 eller 28 kap. 85 skall anses anhängig- gjord, då ansökan om målets uppta- gande delgavs den dömde.

6 520

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga. som avses i 25 eller i 27 kap. 65. 28 kap. 95. 30 kap. 85" eller 34 kap. 105 andra stycket. 135 eller 185. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 15 3. för- verkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 45. åtgärd enligt 34 kap. 55 tredje stycket eller 34 kap. 65 andra stycket samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 95”.

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga. som avses i 25 eller i 27 kap. 65. 28 kap. 95 eller 34 kap. 105 andra stycket eller 185. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 15 3, förverkande av vill- korligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 45 samt åtgärd enligt 34 kap. 55 tredje stycket eller 34 kap. 65 andra stycket.

'” Ändringen innebär att tredje stycket upphävs. '9 Senaste lydelse 1979: 680. Andringen innebär att andra stycket upphävs. 2" Senaste lydelse 1979: 680.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nu varande lydelse

ll

Föreslagen lydelse

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 55 andra stycket eller 28 kap. 11 5, är underrätt domför med en lagfaren domare.

8521

I mål om åtgärd enligt 2 5 eller 27 kap. 55 andra stycket eller 65. 28 kap. 95. 30 kap. 85 eller 34 kap. 105 andra stycket eller 135 skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 185 skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av sa- ken sker genom beslut.

1 mål om åtgärd enligt 25 eller 27 kap. 55 andra stycket eller 65. 28 kap. 95 eller 34 kap. 105 andra stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. 1 mål om åtgärd enligt 34 kap. 185 skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgö- rande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 115 må beslutas utan att tillfälle beredes den dömde att yttra sig.

9522

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 55 andra stycket. 28 kap. 115 eller 34 kap. 105 andra stycket. 135 eller 185 länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda för- ordnas. Detsamma gäller avgöran- den enligt 27 kap. 65. 28 kap. 95 eller 34 kap. 4. 5 eller 65 angående föreskrifter eller prövotid.

Rättens beslut om åtgärd enligt

. 27 kap. 55 andra stycket. 28 kap.

11 5 eller 34 kap. 105 andra stycket eller 185 länder omedelbart till ef- terrättelse om ej annorlunda förord- nas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 65. 28 kap. 95 eller 34 kap. 4. 5 eller 65 angående före- skrifter eller prövotid.

12.523

Det åligger polismyndighet att lämna domstol. övervaknings- nämnd. kiiminalvårdsnämnden och interneringsnämnden handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 225, 28 kap. 115 eller 30 kap. 145.

Det åligger polismyndighet att lämna domstol. övervaknings- nämnd och kriminalvårdsnämnden handräckning för den dömdes in- ställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhän- dertagande jämlikt 26 kap. 225 eller 28 kap. 11 5.

1. Denna lag träderi kraft den ljuli 1981.

2. Efter ikraftträdandet får ej dömas till internering.

3. Den som vid ikraftträdandet undergår internering i anstalt skall vår- das i anstalt till utgången av den minsta tid som senast har bestämts. Har han med stöd av 34 kap. 95 första stycket återintagits i anstalt utan att

2' Senaste lydelse 19791680. ” Senaste lydelse 1979: 680. 23 Senaste lydelse 1979: 680.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1980/81: 76 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

minsta tid för fortsatt anstaltsvård har bestämts, skall det anses som om genom domen minsta tid för sådan vård har bestämts till tre månader. Vad som har sagts nu gäller även den som har dömts till internering enligt en dom som inte har börjat verkställas vid ikraftträdandet och den som skall återintas i anstalt enligt en sådan dom.

4. Äldre bestämmelser om internering gäller fortfarande beträffande internerad som avses i punkt 3 till dess att han har överförts till vård utom anstalt enligt punkt 5. I stället för vad som föreskrivs i 34 kap. 95 första stycket tredje meningen skall dock gälla att minsta tiden för fortsatt an- staltsvård får bestämmas till lägst en månad vid tillämpning av 34 kap. 15 |. Frågor beträffande internerad i anstalt som enligt äldre bestämmelser skulle ha behandlats av interneringsnämnden skall efter ikraftträdandet i stället handläggas av kriminalvårdsnämnden.

5. En internerad som avses i punkt 3 skall överföras till vård utom anstalt vid ikraftträdandet eller. om minsta tiden då inte har gått ut. vid den tidens utgång. När den internerade sålunda har överförts till vård utom anstalt, skall det i fråga om den fortsatta verkställigheten av påföljden samt vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd anses. som om han är dömd till fängelse samt har blivit villkorligt frigiven med en straffåterstod av sex månader och med en prövotid av två år, räknad från dagen då anstaltsvården upphörde. Beslut om överförande till vård utom anstalt får. i den utsträckning det behövs för tillämpningen av första stycket. meddelas före ikraftträdandet. I sådant fall meddelas beslutet av interneringsnämnden. Efter ikraftträdan- det meddelas beslut om överförande till vård utom anstalt av kriminal- vårdsnämnden. Ett beslut som avses nu skall ändras, om det påkallas av att ny minsta tid har bestämts.

6. Om en internerad vid ikraftträdandet vårdas utom anstalt. skall det i fråga om den fortsatta verkställigheten av påföljden samt vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av på- följd anses. som om han är dömd till fängelse samt har blivit villkorligt frigiven med en straffåterstod av sex månader och med en prövotid av två år. räknad från den dag han senast överfördes till vård utom anstalt. Har han efter nämnda dag vårdats utom anstalt mer än två år. upphör påföljden vid ikraftträdandet.

7. Vad i 26 kap. 3 5 föreskrivs om återfall i brott tillämpas utan hinder av att den förra domen har meddelats före ikraftträdandet. Härvid skall den som ådömts internering anses vara dömd till fängelse i lägst två år.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1980/81: 76

2. Förslag till

13

Lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m.

dels att 16 och 27 55 skall upphöra att gälla. dels att 1—3, 8— 10 samt 15 och 1855 skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 26 5, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15l

Dom på fängelse eller internering skall befordras till verkställighet enligt denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur tid för sådan verkstäl- lighet skall beräknas.

Dom på fängelse skall befordras till verkställighet enligt denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur tid för sådan verkställighet skall beräk- nas.

Vad i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som förvandlingsstraff för böter.

252

Har den som dömts till fängelse. eller internering icke inom föreskri- ven tid fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda påföljden, får domen verkställas i denna del utan hinder av att åklagare eller måls- ägande fullföljt talan mot domen.

Har den som dömts till fängelse icke inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda påföljden, får domen verk- ställas i denna del utan hinder av att åklagare eller målsägande fullföljt talan mot domen.

Dom som avses i första stycket får även i andra fall än som sägs där verkställas utan hinder av att domen ej vunnit laga kraft. Härom är särskilt

stadgat.

353

Dom på fängelse eller internering får även verkställas. om den dömde före fullföljdstidens utgång i den ordning som anges i denna lag avger förklaring att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ådömda påföljden och medger att den får verkställas (nöjdförklaring).

.| Senaste lydelse 1979: 692. 3 Senaste lydelse 1979: 692. 3 Senaste lydelse 1979: 692.

Dom på fängelse får även verk- ställas, om den dömde före full- följdstidens utgång i den ordning som anges i denna lag avger förkla- ring att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ådömda på- följden och medger att den får verk- ställas (nöjdförklaring).

• Sida 14
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

14

Föreslagen lydelse

854

Nöjdförklaring som avgivits en- ligt denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen i vad han därigenom dömts till fängelse eller internering. skall denna talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.

Nöjdförklaring som avgivits en- ligt denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen i vad han därigenom dömts till fängelse. skall denna talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.

955

Är den som skall undergå fängel- se eller internering häktad eller är han intagen i kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas. skall styresmannen vid den kriminal- vårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska kli- nik där han förvaras eller. om han hålles i militärhäkte, den befatt- ningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet.

Är den som skall undergå fängel- se häktad eller är han intagen i kriminalvårdsanstalt för under- gående av påföljd i annat mål när domen får verkställas. skall styres- mannen vid den kriminalvårdsan- stalt där han är intagen eller före- ståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller. om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet ome- delbart befordra domen till verk- ställighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt. skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han ej i kriminalvårdsanstalt. får verkställigheten påbörjas där han förva-

ras.

10 5”

Är den som skall undergå fängel- se eller internering icke häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt när domen enligt 25 första stycket får verkställas. skall kriminalvårdssty- relsen förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid den krimi- nalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.

Är den som skall undergå fängel- se icke häktad eller intagen i kri- minalvårdsanstalt när domen enligt 25 första stycket får verkställas. skall kriminalvårdsstyrclsen före- lägga honom att senast viss dag in- ställa sig vid den kriminalvårdsan- stalt, där domen skall verkställas.

Kan det befaras att den dömde avviker eller efterkommer han icke föreläggande enligt första stycket. skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstal- ten.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårds— anstalt eller föreståndare för allmänt häkte. skall den som tager emot

4 Senaste lydelse 19791692. 5 Senaste lydelse 1979: 692. 6 Senaste lydelse 1979: 692.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1980/81: 76 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet eller befattningshavare vid försvarsmakten. skall den som tager emot förklaringen låta förpassa den dömde till kriminalvårdsanstalt enligt bestämmelser som kriminalvårdssty- relsen meddelar. Befattningshavare vid försvarsmakten skall begära biträ- de av polismyndigheten i orten för att verkställa förpassningen.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstal- ten i stället för att förpassa honom dit.

15 57,

Om fängelse eller internering Om fängelse börjat verkställas börjat verkställas och högre rätt i stället dömer till annan av dessa påföljder eller förlänger tiden för fängelse. skall verkställigheten fortsätta enligt den tidigare domen till dess den dömde avger nöjdför- klaring i fråga om den nya domen eller denna på annan grund får verkställas.

och högre rätt förlänger tiden. skall verkställigheten fortsätta enligt den tidigare domen till dess den dömde avger nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna på annan grund får verkställas.

18 5"

Häktas den som undergårlfängel- se eller internering av annan anled- ning än misstanke om brott. skall

Häktas den som undergår fängel- se av annan anledning än misstanke om brott. skall verkställigheten av-

verkställigheten avbrytas. brytas.

26 &”

Om den dömde har varit intagen för verkställighet av en dom på fängelse före den dag från vilke/1 strafftiden enligt 19 5 skall räknas. _f'år kriminalvårdsstyrelsen förordna att den tid under vilken han sålunda har varit berövad friheten skall in- räknas i verkställighetstiden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som efter ikraftträdandet undergår eller skall undergå internering i anstalt.

7 Senaste lydelse 1979: 692. ” Senaste lydelse 1979: 692. 9 Förutvarande 26 5 upphävd genom 1979: 692.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1980/81: 76

3. Förslag till

16

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 1. 6. 7. 33 och 54—57 åå lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lä'

Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse eller internering.

Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse.

Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

6 %$: Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande. Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara pla- cerad i lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år eller internering placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förbe- redelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt. får den in- tagne överföras till lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av fri- givning, får den intagne överföras till lokalanstalt. '

7.53

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.

lntagen bör placeras i öppen anstalt. om icke annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av säker- hetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning. utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till ar- ten av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benä- gen att avvika och fortsätta en

' Senaste lydelse 1979: 693. 2 Senaste lydelse 1979: 693. 3 Senaste lydelse l978:90].

Den som dömts till fängelse i lägst två år skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fort- sätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Vad som

• Sida 17
•  Original

Prop. 1980/81: 76 Nuvarande lydelse

brottslig verksamhet av särskilt all- varlig karaktär. Vad som sagts nu gäller dock ej om annan placering kräves för en ändamålsenlig förbe- redelse av förestående frigivning el- ler överföring till vård utom anstalt eller eljest synnerliga skäl förelig- ger för placering i öppen anstalt.

17. Föreslagen lydelse

sagts nu gäller dock ej om annan placering kräves för en ändamåls- enlig förberedelse av förestående frigivning eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

33 #4

Till förberedande av frigivning el- ler överförande till vård utom an- stalt kan intagen som undergår fängelse eller dömts till internering beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission).

Den som undergår fängelse på så- dan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas fri- givningspermission endast om syn- nerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse och den som dömts till internering får ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning eller överfö- rande till vård utom anstalt tidigast kan ske.

Till förberedande av frigivning kan intagen beviljas permission un- der viss längre tid (frigivningsper- mission).

Den som undergår fängelse på så- dan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas fri- givningspermission endast om syn- nerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse får ej beviljas fri- givningspermission före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.

För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforder- liga beträffande vistelseort. anmälningsskyldighet eller annat.

54 55

I frågor som avses i 33 och 34 åå beslutar

[. den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör beträffande intagen som under- .L'årfiingelse, dock med undantag för fall som avses i andra stycket samt

2. interneringsnämnden beträf- fande intagen som undergår inter- nering.

Kriminalvårdsnämnden beslutar i frågor som avses i 33 och 34 555 beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt l6å lagen (l964: 163) om införande av brotts- balken.

” Senaste lydelse 1979: 693. 5 Senaste lydelse 1979: 693. 2 Riksdagen 1980/81. ] sant/. Nr 76'

I frågor som avses i 33 och 3455 beslutar den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområdc anstal- ten hör. Kriminalvårdsnämnden beslutar dock i dessa frågor beträf- fande intagen som omfattas av för- ordnande enligt l6å lagen (l964: 163) om införande av brotts- balken.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

l8

Fifireslagen lydelse

55 å”

Regeringen kan förordna att till- lämpningen av 33 och 34 åå får överflyttas från kriminalvårds- nämnden eller interneringsm'imn- den till den övervakningsnämnd. till vars verksamhetsområdc anstal- ten hör.

Har ifall som avses iförsta stycket övert'akningsnämnden meddelat beslut, får den intagne påkalla prövning av beslutet hos den centrala nämnd från vilken til- lämpningen överflyttats.

[ annat fall än som sägs i andra stycket får intagen has kriminal- vårdsnämnden påkalla pröwzing av övervakningsnönmds beslut ifrå- gor som avses [33 och 34 åå.

Regeringen kan förordna att till- lämpningen av 33 och 34 åå fär överflyttas från kriminalvårds- nämnden till den övervaknings- nämnd, till vars verksamhetsområ- de anstalten hör.

56 57

I frågor som avses i 3535 såvitt giiller tid för vistelse utanför an- stalt enligt 33 eller 34,5 beslutar in- terneringsnämnden betriiå'ande in- tagen som undergår internering.

lntagen får hos kriminalvårds- nämnden påkalla prövning av över- vakningsm'imndens beslut i frågor som avses i 33 och 34 åå.

57 &”

Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till efterrättelse omedelbart. om ej annorlunda förordnas.

Mot interneringsnämndens och kriminalvårdsnämndens beslut en- ligt denna lag får talan ej föras.

Mot kriminalvårdsnämndens be- slut enligt denna lag får talan ej föras.

|. Denna lag träder i kraft den I juli 198]. i fråga om internerad som efter ikraftträdandet undergår vård i anstalt tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser i den män inte annat följer av punkt 2 eller 3.

2. Den som undergår internering i anstalt får utan hinder av 33 å andra stycket i dess äldre lydelse beviljas frigivningspermission två månader före den dag då han skall överföras till vård utom anstalt. Sådan frigivningsper- mission får beviljas före ikraftträdandet. dock tidigast med verkan från och med den 1 maj 198].

3. Fråga som enligt äldre bestämmelser skulle ha behandlats av inter- neringsnämnden skall efter ikraftträdandet i stället handläggas av kriminal- vårdsnämnden.

" Senaste lydelse l979: 693. Ändringen innebär bl. a. att andra och tredje styckena upphävs. 7 Senaste lydelse 1979: 693. ” Senaste lydelse 1979: 693.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1980/81: 76

4. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

19

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 2 %$. 27 kap. 16 å. 29 kap. 2 och 3 åå samt 51 kap. 25 å rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

25'

Den misstänkte vare i mål om all- mänt åtal skyldig infinna sig per- sonligen vid huvudförhandling i un- derrätt. dock ej om anledning sak- nas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen. 1 mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig per- sonligen vid dylik förhandling. om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid hu- vudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader eller internering för brottet eller anled- ning förekommer till ådömande av sådan fåföljd, så ock eljest. om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid hu- vudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att in- finna sig personligen, om hans när- varo finnes erforderlig för utred- ningen. l underrätt skall den miss- tänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen där- igenom främjas. Vid annan för- handling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen. om hans närvaro finnes erforderlig.

Den misstänkte vare i mål om all- mänt åtal skyldig infinna sig per- sonligen vid huvudförhandling i un- derrätt, dock ej om anledning sak- nas att ådöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig per- sonligen vid dylik förhandling. om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid hu- vudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen. om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådan påföljd. så ock eljest. om hans närvarolej kan antagas sakna betydelse för utred- ningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den miss- tänkte skyldig att infinna sig per- sonligen. om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. l un- derrätt skall den misstänkte ock in- finna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ- jas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen. om hans närvaro finnes erforderlig.

Lider den misstänkte av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och finner rätten. att hans hörande skulle vara utan gagn. erfordras ej att han infinner

signpersonligen.

Ar den misstänkte skyldig att infinna sig personligen. meddele rätten förordnande därom.

' Senaste lydelse 1964: 166.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1980/81: 76 20 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen. må hans talan föras genom ombud. Om ombud gälle vad i 12 kap. är stadgat.

27 kap. 16 52

Kan någon skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är stadgat lindri- gare straff än fängelse i två år. och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av sam- tal till och från telefonapparat. som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom. ägc rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yr- kande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid. högst en vecka, från den viss tid. högst en vecka. från den dag. då tillståndet delgavs telefon- dag. då tillståndet delgavs telefon- anstaltens föreståndare. anstaltens föreståndare. Gäller

misstanken grovt narkotikabrott el- ler grov varusmuggling av narko- tika som avses i 1.6 narkotikaför- ordningen (1962: 704). får tillstånd dock meddelas för högst en månad från nämnda dag.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande. äge vad i 125 första stycket stadgats om undersökning och granskning av enskild handling motsvarande tillämpning. [ den mån uppteckningen inne- håller något. som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter gransk- ningen omedelbart förstöras.

29 kap. 2 53

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt. Är fråga om ansvar för flera brott. skall. om det erfordras. först i fråga om varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig till brot- tet. och därefter omröstning angående påföljden företagas. Uppkommer fråga. huruvida ett eller flera brott föreligga. skall ock därom röstas sär- skilt.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar, huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter eller skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 å brottsbalken skall ådömas. skall. om det erfordras. särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande. Vad nu sagts gälle ock fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällan- de, skall särskild omröstning ske om straff.

Föreligga skilda meningar om Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas storleken av böter som ådömas

: Senaste lydelse 1964: 166. 3 Senaste lydelse 1979: 681.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1980/81: 76 Nuvarande lydelse

jämte annan påföljd än straff. om längden av fängelsestraff som enligt 28 kap. 3.5 brottsbalken ådömes jämte skyddstillsyn. om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för internering, skall. om det erfordras. särskild omröst-

21. Föreslagen lydelse

jämte annan påföljd än straff, om längden av fängelsestraff som enligt 28 kap. 35 brottsbalken ådömes jämte skyddstillsyn eller om sär— skilda föreskrifter vid skyddstill- syn. skall, om det erfordras, sär- skild omröstning därom företagas.

ning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angående ådömande av straff eller beträffande fråga. huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. skall dock den som tidigare röstat för den tilltalades frikännande anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.

3 s*

Yppas i tingsrätt, då rätten består av en lagfaren domare och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller. då i nämn- den äro endast fyra. minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas. då tingsrätten består av två lagfarna domare och nämnd. annan mening än sådan som omfattas av de lagfarna domarna och förena sig. när sex sitta i nämnden. minst fem och eljest minst fyra nämndemän om skälen och slutet. gälle nämndens mening. I annat fall gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening. gälle av deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen eller. om lika många biträda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare. gälle ordförandens. Om det erfordras. sker i fall som nu avses fortsatt omröstning inom nämnden för att utröna hur många som biträda vardera meningen.

Vid omröstning i annat fall gälle den mening. som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har nå- gon mening erhållit hälften av rös- terna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning. huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstill- syn. skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 % brottsbalken eller internering ådömas eller förord- nande meddelas om överlämnande till särskild vård. så ock eljest. då ej någon mening kan anses som lindri- gare. gälle dock den mening. som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

" Senaste lydelse l979z681.

Vid omröstning i annat fall gälle den mening. som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har nå- gon mening erhållit hälften av rös- terna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstill- syn eller skyddstillsyn jämte fängel- se enligt 28 kap. 3 5 brottsbalken ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till särskild vård. så ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare. gälle dock den mening. som erhållit hälf- ten av rösterna och bland dem ord- förandens.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

lx) lx)

Föreslagen lydelse

51 kap. 25 s*"

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan. som av åklagare föres till hans förmån. döma till brottspåföljd. som är att anse såsom svårare än den. vartill underrätten dömt. Har den tillta- lade av underrätten dömts till fäng- else. äge hovrätten förordna om villkorlig dom. skyddstillsyn. inter- nering eller överlämnande till sär- skild vård. så ock jämte villkorlig dom. skyddstillsyn eller överläm- nande till vård enligt barnavårdsla- gen döma till böter ävensom jämte skyddstillsyn döma till fängelse en- ligt 28 kap. 3å brottsbalken . Har underrätten meddelat förordnande som nu sagts. äge hovrätten döma till annan påföljd.

Ej må'hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan. som av åklagare föres till hans förmån. döma till brottspåföljd. som är att anse såsom svårare än den. vartill underrätten dömt. Har den tillta- lade av underrätten dömts till fäng- else. äge hovrätten förordna om villkorlig dom. skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård. så ock jämte villkorlig dom. skydds- tillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen döma till böter ävensom jämte skyddstillsyn döma till fängelse enligt 28 kap. 3 & brottsbalken . Har underrätten med- delat förordnande som nu sagts. äge hovrätten döma till annan på-' följd.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1981. Bestämmelsen i 21 kap. 2 & i äldre lydelse skall fortfarande gälla i fråga om den som före ikraftträdandet har dömts till internering av underrätt.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2—4 och 10 55 lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse zs'

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

]. dömts till fängelse, villkorlig dom. skyddstillsyn eller interne- ring:

1. dömts till fängelse. villkorlig dom eller skyddstillsyn:

2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller. om för brottet är stad- gat fängelse. till vård enligt lagen om nykterhetsvård: eller

3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.

5 Senaste lydelse 1979: 681. ' Senaste lydelse 1979: 684.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

|») '.:J

Föreslagen lydelse

Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 & brottsbal- ken. skall detta särskilt anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd person- utredning och om domen eller beslutet.

3

I registret skall anteckning ske

gZ

1. om för den som dömts till påföljd av beskaffenhet att skola antecknas i registret prövotid förlänges eller påföljden förklaras skola avse jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället för annan påföljd:

2. om villkorligt medgiven frihet förklaras helt eller delvis förverkad:

5. om för den som dömts till in- ternering domstol medgiver för- längning7 av tiden för vård i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården;

6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 10 eller 18 få brottsbalken : samt 7. om för den som erhållit anstånd med verkställigheten av förvand- lingsstraff prövotiden förlänges eller anståndet förklaras förverkat.

4å3

Registret skall innehålla anteck- ning om

[. verkställighetens början be- träffande den som dömts till fängel— se och frigivning från sådant straff. med angivande vid villkorlig fri- givning av prövotiden och den åter- stående strafftiden: sar-nt

2. verkställighetens början. övergång till vård utom anstalt samt återintagning [ anstalt beträf- fande den som dömts till interne- ring ävensom upphörande av sådan påföljd.

Registret skall innehålla anteck- ning om verkställighetens början beträffande den som dömts till fängelse och frigivning från sådant straff. med angivande vid villkorlig frigivning av prövotiden och den återstående strafftiden.

10 54

l registerutdrag enligt 8 5 skall. om ej annat följer av vad nedan stadgas. icke medtagas anteckning om

3 Senaste lydelse 1979: 684. 3 Senaste lydelse 19791684. * Senaste lydelse 19791684.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1980/81: 76 24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l. villkorlig dom. skyddstillsyn. fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 5 brottsbalken . överlämnande till särskild vård eller anstånd med verkstäl- lighet av förvandlingsstraff . sedan tio år förllutit från domen eller beslutet: samt

2. fängelse i annat fall än som 2. fängelse i annat fall än som avsesi 1 eller internering. sedan tio avses i 1. sedan tio år förflutit från år förflutit från frigivningen eller frigivningen. övergången till vård utom anstalt.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut. som enligt 2 ä' skall antecknas i registret. skola båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar. skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut. som meddelats före den 1 januari 1945. eller om verkställighet av påföljd som bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning regeringen bestämmer. om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas någon anteckning om påföljd. skola ej heller medtagas övriga anteckningar. som må förekomma i registret. [ utdrag till domstol eller åklagare skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesunder- sökning eller rättspsykiatrisk undersökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffan- de uppgift som antecknats med stöd av 6 &.

Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas. om för särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslern, justitieom- budsman eller datainspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om anteckning om dom på internering. som har medde- lats före ikraftträdandet.

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 542") om personundersökning i brott- mål

Härigenom föreskrivs att- 2 och 7 55 lagen (1964: 542) om personunder- sökning 1 b1ottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 ä' Ej må någon dömas till fängelse i Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver. skydds- sex månader eller däröver eller

tillsyn eller internering eller över- skyddstillsyn eller överlämnas till lämnas tills särskild vård utan att särskild vård utan att personunder-

' Senaste lydelse 1979:687.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

personundersökning ägt rum. Per— sonundersökning är likväl ej erfor- derlig, om utredning som avses där- med ändock är tillgänglig för rätten.

["J 'JI

Föreslagen lydelse

sökning ägt rum. Personundersök- ning är likväl ej erforderlig. om ut- redning som avses därmed ändock är tillgänglig för rätten.

7 sl Rätten må, när skäl äro därtill. förordna läkare att avgiva läkarintyg angående misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som meddelas av regeringen.

Om rättspsykiatrisk undersök- ning ej verkställts. skall läkarintyg som sägs i första stycket inhämtas från psykiater. innan någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

Om rättspsykiatrisk undersök- ning ej verkställts. skall läkarintyg som sägs i första stycket inhämtas från psykiater. innan någon över— lämnas till öppen psykiatrisk vård.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte. må polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1981.

7. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskriVS att 75 lagen ( 1965: 94) om polisregister m.m. skall

ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 53 1 uppgift från polisregister må. om ej annat följer av 7aå, ej medtagas anteckning om

]. böter. sedan fem år förflutit från dom. beslut eller godkännande av

strafföreläggande:

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 35 brottsbalken , överlämnande till särskild vård, dom varigenom nå- gon enligt 33 kap. 25 brottsbalken förklarats fri från påföljd. dom vari förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbetsanstalt, be- slut av åklagare att icke tala å brott eller beslut omförpassning eller ut-

2 Senaste lydelse 1979: 687. 3 Senaste lydelse 1979: 688.

2. villkorlig dom. skyddstillsyn. fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3.5 brottsbalken , överlämnande till särskild vård. dom varigenom nå- gon enligt 33 kap. 25 brottsbalken förklarats fn" från påföljd, dom vari förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbetsanstalt. be- slut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om utvisning enligt 38.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

visning. sedan tio år förflutit från dom eller beslut:

3. fängelse i annat fall än som avses i 2. internering eller intagning i arbetsanstalt. sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt:

Föreslagen lydelse

43, 47 eller 48.6 utlt'inningslagen (I980:376). sedan tio år förflutit från dom eller beslut:

3. fängelse i annat fall än som avses i 2 eller intagning i arbetsan- stalt. sedan tio år förllutit från fri- givningen eller övergången till vård utom anstalt:

4. vandel i övrigt. sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett

anteckningcn.

Anteckning om förvisning med- tages under tid. som är föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts

Anteckning om utvisning sorti beslutats av allmän domstol tas med under den tid. som är föreskri- ven för den brottspåföljd som har ådömts jämte utvisningen.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse. som antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av tidigare dom eller beslut. må båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar. äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

jämte förvisningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om antecknig om dom på internering och beslut om förpassning eller förvisning som har meddelats före ikraftträdandet.

8. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiat- risk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 45 lagen (l966z293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45'

Ansökan om intagning får göras av make till den som ansökningen avser. om makarna sammanbo. av annan som stadigvarande sammanbor med honom eller av hans barn. fader. moder. syskon. förmyndare eller gode man. Ansökan får göras även av ordförande i socialnämnd. barnavårds- nämnd. nykterhetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Om kommunfullmäktige besluta det. äger socialnämnden uppdraga åt an- nan ledamot i nämnden än ordföranden eller åt tjänsteman i ledande ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.

' Senaste lydelse 1979: 689.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1980/81: 76 ' 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Läkare vid sjukhus eller klinik. där sluten psykiatrisk vård icke medde- las. eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller spccialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller rektor för särskola eller föreståndare för vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda får göra ansökan i fråga om den för vars vård han svarar. Militär chef. dock lägst kompanischef eller motsva- rande chef. får göra ansökan beträffande den som står under hans befäl.

! fråga om den som genom laga- kraftvunnen dom dömts till skydds- tillsyn eller som villkorligt frigivits från kriminalvårdsanstalt eller vill— korligt utskrivits från arbetsanstalt eller som t'iverfi'irts till vård utom anstalt efter att ha dömts till inter- nering får ansökan göras av ordfö-

I fråga om den som genom laga- kraftvunnen dom dömts till skydds- tillsyn ellcr som-villkorligt frigivits från kriminalvårdsanstalt eller vill- korligt utskrivits från arbetsanstalt får ansökan göras av ordföranden i den övervakningsnämnd under vars tillsyn han står.

randen i den övervakningsnämnd under vars tillsyn han står.

Beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. arbetsanstalt. häkte. allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola och vistas inom anstalten får ansökan göras endast av tjänsteman som har att sörja för den intagne. Sådan tjänsteman får i annat fall än som avses i tredje stycket göra ansökan även i fråga om den som vistas utom anstalten utan att vara slutligt utskriven därifrån.

Regeringen äger förordna om behörighet att vid krig eller krigsfara göra ansökan i fråga om den som tillhör försvarsmakten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som har dömts till internering före ikraftträdan- det.

9. Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 415 rättshjälpslagen tl972:429)' skall ha ne- dan angivna lydelse.

F öres/(igen lydelse 41 53 Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i mål eller ärende 1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intag- ning enligt 8 eller 9.5 eller utskrivning enligt 16 eller 195 lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) Nuvarande lydelse

' Lagen omtryckt 1979: 240. 2 Senaste lydelse 1980: 379.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1980/81: 76 28

angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolclev enligt 28 5 samma lag.

3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdan- stalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55.5 lagen ( 1954: 579) om nykter- hetsvård eller kvarhållande enligt 455 samma lag.

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29.5 barnavårds- lagen (1960: 97) eller utredning enligt 305 samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 425 samma lag.

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen ( 1960: 97).

6. angående utvisning enligt 38. 43. 47 eller 485 utlänningslagen (1980: 376) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkom- mit om utvisning enligt angivna lagrum.

7. angående avvisning enligt utlänningslagen . dock ej hos polismyn- dighet. såvida icke anledning föreligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk eller utlänningen enligt 50 eller 525 samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen . om anledning förelig- ger att överlämna ärendet till statens invandrarverk med stöd av 85 eller 865 samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 87.5 samma lag eller om utlänningen enligt 50 eller 525 samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 13 5. 48.5 eller 745 andra stycket utlänningslagen .

10. angående hemsändande av utlänning med stöd av 1045 första stycket utlänningslagen .

11. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken .

12. angående återinmgning i un- stalt enligt 30 kap. brottsbalken .

13. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd en- ligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmälsdom.

14. angående utlämning enligt lagen (1970: 375) om utlämning till Dan- mark. Finland. Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

15. angående kastrering enligt lagen ( 1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats.

16. hos regeringen enligt 1 .5 andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångs- åtgärderi spaningssyfte i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1981.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1980/81: 76

10. Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1974:515 ) om ersättning vid frihetsin-

skränkning

Härigenom föreskrivs att 2.5 lagen (1974: 515) om ersättning vid frihets— inskränkning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse zs'

Den som har undergått fängelse. förvandlingsstraff för böter eller fri- tidsstraff eller internering har rätt till ersättning av staten. om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas eller mindre ingri- pande påföljd ådömes eller dom el- ler beslut som legat till grund för verkställigheten undanröjes utan - förordnande om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter för- ordnande av domstol enligt 31 kap. 3.5 brottsbalken har undergått slu- ten psykiatrisk vård eller vård i spe- cialsjukhus för psykiskt utveck- Iingsstörda.

Den som har undergått fängelse. förvandlingsstraff för böter eller fri- tidsstraff har rätt till ersättning av staten. om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsme- del frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådömes eller dom eller beslut som legat till grund för verkställigheten undan- röjes utan förordnande om ny hand- läggning. Detsamma gäller den som efter förordnande av domstol enligt 315 kap. 3.5 brottsbalken har un- dergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som på grund av dom. som har meddelats före ikraftträdandet. har varit intagen i anstalt för att undergå internering.

11. Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978: 302)

Härigenom föreskrivs att 19. 28 och 2955 passlagen (1978: 302) skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 52

Passtillstånd fordras för den som ]. undergår kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse på så kort tid att villkorlig frigivning ej kan komma i fråga.

' Senaste lydelse 1979: 694. 2 Senaste lydelse 1979: 695.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller villkorlig frigivning från fängelse eller under- går vård utom anstalt efter dom på internering.

Föreslagen lydelse

2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller villkorlig frigivning från fängelse.

28.5

Mot beslut av övervaknings- nämnd enligt denna lag förs talan genom besvär hos den centrala nämnd inom kriminalvården. hos vilken klaganden skulle ha kunnat påkalla prövning av beslut som avses i3 7 kap. 7 eller 9.5 brottsbal- ken. eller den hovrätt. hos vilken han skulle ha kunnat anföra besvär över beslut som avses i 37 kap. 85 samma balk.

Mot beslut av övervaknings- nämnd enligt denna lag förs talan genom besvär hos kriminalvårds- nämnden eller den hovrätt. hos vil- ken han skulle ha kunnat anföra be- svär över beslut som avses i 37 kap. 8.5 samma balk.

Mot överläkares beslut. om anmälan enligt 205 1 får talan ej föras. Talan mot annat beslut av överläkare enligt denna lag förs genom besvär hos utskrivningsnämnden eller beslutsnämnden för psykiskt utvecklings- störda. Mot beslut av utskrivningsnämnd eller beslutsnämnd förs talan hos psykiatriska nämnden genom besvär.

295

Mot beslut enligt denna lag av central nämnd inom kriminalvår- den. hovrätt eller psykiatriska nämnden får talan ej föras.

Mot beslut enligt denna lag av kriminalvårdsniimnden. hovrätt el- ler psykiatriska nämnden får talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Ifråga om den som undergår vård utom anstalt efter dom på internering. som har meddelats före ikraftträdan- det. gäller doek 195 i sin äldre lydelse.

12. Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1978:801 ) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 2 5 lagen (1978: 801) om internationellt samar- bete rörande kriminalvård i frihet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 s* Samarbete enligt denna lag avser l. verkställighet i Sverige av

' Senaste lydelse 1979: 696.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1980/81: 76 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

a) utländsk brottmålsdom. varigenom den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet.

b) utländsk brottmålsdom avseende frihetsberövande påföljd. sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigivits villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt.

2. verkställighet i främmande stat av

a) svensk dom på skyddstillsyn,

b) svensk dom på fängelse eller internering, sedan den dömde en- ligt beslut här i landet har frigivits villkorligt eller överförts till vård utom anstalt.

b) svensk dom på fängelse, se- dan den dömde enligt beslut här i landet har frigivits villkorligt.

Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.

Denna lag träder i kraft den I juli l98l. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om verkställighet i främmande stat av svensk dom på internering. som har meddelats före ikraftträdandet.

13' Förslag till Lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)

Härigenom föreskrivs att 245 folkbokföringsförordningen (1967: I98) skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse 24 5

Intagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobokfö— ring. Förhållanden som inträffar efter intagningen beaktas vid kyrkobokfö- ringen, som om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen. Nuvarande lydelse

Första stycket äger motsvarande Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om den som in- tages eller intagits i förbättrings-. uppfostrings-, fångvårds- eller ar- betsanstalt. Den som frigivits eller utskrivits från fångvårds- eller ar- betsanstalt eller som efter att ha dömts till ungdomsfängelse eller in- ternering överförts till vård utom anstalt anses vid kyrkobokföring vara intagen i anstalten även under prövotiden eller vården utom an- stalt.

tillämpning i fråga om den som in- tages eller intagits i förbättrings-. uppfostrings-. kriminalvårds- eller arbetsanstalt. Den som frigivits el- ler utskrivits villkorligt från krimi— nalvårds- eller arbetsanstalt anses vid kyrkobokföring vara intagen i anstalten även under prövotiden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som före ikraftträdandet har dömts till ungdoms- fängelse eller internering.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1980/81: 76

14. Förslag till

32

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)

Härigenom föreskrivs att 9] 5 militära rättegångslagen (1948z472) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 915'

Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen eller beslutet ej vunnit laga kraft.

Dömes någon. då riket är i krig, av hovrätt till fängelse eller inter- nering, må hovrätten. om det finnes vara av synnerlig vikt för krigslyd- nadens upprätthållande, förordna att domen skall verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda stadgats om hovrätts dom skall äga motsvaran- de tillämpning beträffande slutligt beslut av hovrätt.

Dömes någon. då riket är i krig, av hovrätt till fängelse, må hovrät- ten, om det finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens upprätthål- lande. förordna att domen skall verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda stad- gats om hovrätts dom skall äga motsvarande tillämpning beträffan- de slutligt beslut av hovrätt.

Denna lag träder i kraft den ljuli 198].

15. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom föreskrivs att l05 lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1052

Förekommer på en gång till verk- ställighet dom eller beslut om fri- tidsstraff och dom om fängelse på viss tid skall i stället för verkstäl- lighet av fritidsstralTet löneavdrag ske eller den straffskyldige åläggas att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 45 tredje stycket äga tillämpning.

Förekommer på en gång till verk- ställighet dom eller beslut om fri- tidsstraff och dom om fängelse på kortare tid än två år skall i stället för verkställighet av fritidsstraffet löneavdrag ske eller den straffskyl- dige åläggas att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 45 tredje stycket äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

' Senaste lydelse l964: 200. 2 Senaste lydelse 1979169l.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1980/81: 76

16. Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968: 64)

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 55 narkotikastrafflagen (1968: 64) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som uppsåtligen tillverkar. saluhåller, överlåter eller innehar narkotika som avses i 1 5 narkoti- kaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) utan att vara berätti- gad därtill eller i strid mot villkor som gäller för tillstånd enligt narko- tikaförordningen, dömes för nar- kotikabrott till böter eller fäng- else i högst två år.

Föreslagen lydelse

] 5

Den som uppsåtligen tillverkar. saluhåller. överlåter eller innehar narkotika som avses i 1 & narkoti- kaförordningen (1962: 704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för tillstånd enligt narkotikaförordningen. dömes för narkotikabrott till böter eller fängelse i högst tre år.

35'

Är brott som avses i l 5 att anse som grovt, skall för grovt nar- kotikabrott dömas till fängelse. lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas. om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt. avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig art.

Är brott som avses i 1 % att anse som grovt. skall för grovt nar- kotikabrott dömas till fängelse. lägst två och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas. om det har utgjort ett led i en verksam- het som har bedrivits i större om- fattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1981.

' Senaste lydelse 1972: 193. 3 Riksdagen 1980/81. ] saml. Nr 76

• Sida 34
•  Original

Prop. 1980/81: 76

2.2. Villkorlig frigivning

Bestämmelser om villkorlig frigivning från fängelsestraff finns i 26 kap. 6—24 ås" BrB.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1980/81: 76 46

Frågor om villkorlig frigivning avgörs beträffande dem som dömts till fängelse i mer än ett år av kriminalvårdsnänmden och i övriga fall av den lokala övervakningsnämnden.

Villkorlig frigivning får ske sedan två tredjedelar av strafftiden har avtjänats eller. om särskilda skäl föreligger. sedan halva tiden har avtjänats i anstalt. Villkorlig frigivning kan dock inte komma i fråga förrätt den dömde har avtjänat minst tre månader (före den I januari l980 minst fyra månader) i anstalt. Vitl prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de för- hållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. För den som villkorligt friges skall fastställas en prövotid. Den skall vara minst ett eller högst tre år eller. om återstående strafftid överstiger tre är. högst fem år. Under prövotiden står den frigivne enligt huvudregeln under övervak- ning. I samband med beslut om villkorlig frigivning kan meddelas vissa föreskrifter som den frigivne har att iaktta under prövotiden. Vid missköt- samhel kan varning tilldelas honom eller den villkorliga friheten förklaras förverkad. Döms den frigivne till fängelse för nya brott och förklarar domstolen samtidigt den villkorligt medgivna friheten eller del av den förverkad läggs strafftiderna samman. och tiderna då villkorlig frigivning åter får ske beräknas på grundval av den sammanlagda strafftiden.

Kriminalvårdsnämndens praxis innebär numera att intagna med långa straffi regel erhåller villkorlig frigivning innan två tredjedelar av strafftiden har avtjänats i anstalt (halvtidsfrigivning). Med långa straff avses i detta sammanhang i princip strafftider på två år och sex månader eller mera. För det unga klientelet — till vilket man i regel räknar dem som ännu inte fyllt 23 år vid tiden för brottets begående — anses dock redan en strafftid på ett år och sex månader eller mera som lång i denna mening. Samma princip tillämpas också i allmänhet för fängelsedömda i femtioårsåldern eller äldre. [ fråga om dömda med strafftider strax under dem som normalt föranleder halvtidsfrigivning tillämpar nämnden en praxis som syftar till att hindra orättvisor i förhållande till de halvtidsfrigivna.

Beträffande vissa kategorier intagna tillämpas inte nu redovisad praxis. Det gäller sådana intagna som har dömts till fängelse lägst två år för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet. ofta med internationell anknytning. [ enlighet med l972 års riksdagsbeslut om vissa åtgärder mot narkotikamissbruket ( prop. 1972: 67 . JuU 1972: l4. rskr l972z2l3) iakttar kriminalvårdsnämnden största åter— hållsamhet vid haltidsfrigivning av personer som tillhör nu beskrivna klien- tel. Till detta har i praxis förts. förutom sådana som har blivit dömda för grov narkotikabrottslighet. bl.a. personer med anknytning till internatio- nella ligor som ägnar sig åt växelbedrägerier. pälsstölder eller bankrån.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1980/81: 76 47

De principer som tillämpas beträffande ifrågavarande kategorier lag- överträdare skall enligt ett uttalande i prop. 1973: 37 med förslag till åtgär- der mot vissa våldsdåd med internationell bakgrund vara vägledande också när det gäller terrorister som dömts för brott här i riket till frihetsberö— vande påföljd om minst två år. Även dessa restriktioner i fråga om hälftenfrigivning har godtagits av riksdagen. De har dock — till skillnad från 1972 års beslut — knappast haft någon praktisk betydelse.

I departementspromemorian föreslås att den särbehandling som har beskrivits nyss upphöri samband med att intcrncringspåföljden avskaffas. Motiveringen härför är framför allt att det bedöms som otillfredsställande från principiell synpunkt att besluten i de ärenden som det här är fråga om regelmässigt grundas på faktorer som varit kända redan av domstolen och som således kunnat beaktas vid straffmätningen.

Under remissbehandlingen har promemorieförslaget i denna del utsatts för kritik också från instanser som i övrigt har godtagit de framlagda förslagen. Från flera håll framhålls det att kriminalvårdsnämndens praxis inte bör ändras nu. eftersom fängelsestraffkommitten (Ju 1979:04) f.n. ser över hela frågan om den villkorliga frigivningen. Till de instanser som avstyrker förslaget hör RÄ. socialstyrelsen och LO. Kriminalvårdsnämn- den finner förslaget att mjuka upp den restriktiva inställning som stats- makterna intog år 1972 förvånande. eftersom brottsutvecklingen enligt nämndens mening inte ger underlag för ett ändrat ställningstagande. Över- vakningsnämnden i Malmö. första avdelningen. föreslår att kriminalvårds- nämndens praxis ändras så att de som har begått grova våldsbrott och bankrånare m.fl.. vilka i dag nära nog regelmässigt friges efter halva tiden. i framtiden skall beviljas villkorlig frigivning först sedan de har avtjänat två tredjedelar av straffet. Vänersborgs tingsrätt förespråkar en ordning som ger möjlighet att senarelägga den villkorliga frigivningen i de fåtaligt före- kommande fall där en interneringsdömd i dag får förlängd anstaltsvistelse efter en bedömning av riskerna för återfall i våldsbrott. inbegripet sedlig- hetsbrott. Liknande synpunkter förs fram av kammarrätten i Jönköping.

För egen del finnerjag det till en början angeläget att framhålla att någon generell lindring av strafftiderna för det klientel som nu omfattas av den strängare särbehandlingen beträffande villkorlig frigivning inte bör komma till stånd. Det gäller här till stor del personer som har gjort sig skyldiga till den kanske mest samhällsfarliga av all brottslighet. Liksom de remissin— stanser som har uttalat sig i ämnet anserjag inte att det bör komma i fråga att i detta sammanhang genomföra en ordning som i enlighet med prome- morieförslaget skulle innebära att intagna med en viss minimistrafftid i princip alltid skall friges villkorligt efter halva strafftiden.

Samtidigt är jag medveten om att nuvarande praxis med visst fog kan kritiseras från principiell synpunkt för att schablonmässigt låta samma omständigheter, hänförliga till brottets art. som verkar straffskärpande också leda till senareläggning av villkorlig frigivning av det ådömda fäng-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1980/81: 76 48

elsestraffet. Det kan diskuteras om detta är tillräcklig anledning att nu göra ändringar beträffande villkorlig frigivning. eftersom hela frågan om detta institut utreds f. n. Som jag har antytt tidigare aktualiserar emellertid ett avskaffande av påföljden internering en sådan ändring. Jag kan inte se något avgörande hinder mot att i detta ärende gå in på en avgränsad. låt vara betydelsefull del av den problematik som hänför sig till den villkorliga frigivningen.

Om internering avskaffas uppkommer. som förut nämnts. ett behov av åtgärder för att möjliggöra långa frihetsberövanden för vissa kategorier brottslingar. Det finns annars risk för att samhällets möjligheter att skydda sig mot verkligt allvarliga brott i alltför hög grad skulle försvagas. Jag tänker då främst på dem som har begått grova våldsbrott och som kan bedömas utgöra en fara för annans liv eller hälsa. Även personer som har begått grova narkotikabrott kan hänföras till denna kategori. låt vara att gärningsmännen i dessa fall endast i begränsad utsträckning har brukat dömas till internering. Som jag har anfört tidigare är det med nuvarande regler och praxis inte alltid möjligt att uppnå anstaltstider motsvarande internering med en minsta tid av fem—sex år eller mer. Detta beror delvis på att man med nuvarande tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning vid längre fängelsestraff oftast har att räkna med att den dömde friges redan efter halva strafftiden. Den strängare praxis som nu tillämpas beträf- fande vissa kategorier intagna är nämligen schablonmässig och tar inte allmänt sikte på faran för fortsatt brottslig verksamhet.

En annan orsak till att nu överväga ändringar i principerna för halvtids- frigivning är de förändringar i brottsligheten som har ägt rum sedan föregå- ende ställningstagande. Jag tänker då särskilt på ökningen under 1970-talet av vissa slags våldsbrott. bl.a. väpnade rån. Denna utveckling har bidragit till 1978 års ändring i 7.5 tredje stycket lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt ( prop. 1978/79: 62 . JuU 1978/79: 115. rskr 1978/79: 90). Genom änd- ringen har kretsen av de intagna som i princip skall placeras i sluten anstalt och för vilka gäller särskilda begränsningar i fråga om korttidspermission utvidgats. Tidigare sammanföll denna krets i stort sett med den för vilken den strängare bedömningen i fråga om villkorlig frigivning tillämpas. Änd- ringen innebär att även andra kategorier lagöverträdare numera omfattas av 75 tredje stycket i lagen. Det skall enligt motiven vara fråga om lagöverträdare som visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet. Såsom exempel på avsedd brottslighet har nämnts väpnade bank- eller postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet vid vilken gär- ningsmannen varit hänsynslös genom att t.ex. använda sprängmedel. Hän- synslösheten kan enligt motiven även manifesteras i en långvarig och mycket frekvent kriminalitet av allvarlig beskaffenhet som visar att den intagne är oemottaglig för påverkan att upphöra med brottslighet. Någon ändring i praxis rörande villkorlig frigivning avsågs dock inte den nu berörda lagändringen böra medföra.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1980/81: 76 49

Vid en samlad bedömning finnerjag liksom flera remissinstanser övervä- gande skäl tala för att kriterierna för en senareläggning av frigivningen nu ändras på ett sådant sätt att intresset av samhällsskydd mer än tidigare kommer i förgrunden. Risken för ny allvarlig brottslighet. framför allt för återfall i grova våldsbrott och grova narkotikabrott. bör därvid bli föremål för särskilt beaktande. Jag föreslår därför att den återhållsamhet med halvtidsfrigivning som kriminalvårdsnämnden hitintills har tillämpat i fort- sättningen främst skall avse det klientel som avtjänar fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Exempel på brott som kommer i fråga som utgångspunkt för bedömningen är mord. dråp. våldtäkt. grovt rån och mordbrand. Hit hör även grov narkotikabrottslighet samt vissa andra brott. bland dem terro- ristbrott. Det bör dock betonas att jag här endast avser verkligt grov brottslighet. ] en del fall utgör denna ett led i yrkesmässigt bedriven kriminell verksamhet. ofta med internationell anknytning.

Brottets art och svårhet bör sålunda bilda utgångspunkt vid prövningen huruvida frigivningen skall uppskjutas. Dessa faktorer bör emellertid inte få bli ensamt avgörande. I stället bör göras en samlad bedömning av risken för att den dömde skall göra sig skyldig till återfall i brottslighet av samma slag som den tidigare. Bedömningen skall sålunda vila såväl på arten av brottsligheten som uppgifter om den dömdes person. Sådana uppgifter kan 'gälla den dömdes uppträdande på anstalten. t. ex. uttalad aggressivitet mot personal eller medintagna. brott under permissioner och uttalanden av psykiater. Det kan naturligtvis sägas att en viss risk för återfall alltid föreligger. För att beaktas vid prövningen bör risken ha nått den graden att den kan betecknas som påtaglig. Detta får naturligtvis inte medföra att så höga krav på dokumentation ställs att intresset av samhällsskydd i realite- ten ej blir tillgodosett i tillbörlig utsträckning. Jag vill i detta sammanhang nämna att vad som nu har föreslagits ganska nära överensstämmer med den ordning som nordiska straffrättskommitte'n har förordat i betänkandet (NU A 1978: 6) Villkorlig frigivning. Kommittén har föreslagit att en påtag- lig och särskilt stor risk för snabbt återfall i grova brott skall kunna vara skäl till senareläggning av villkorlig frigivning. De brott som kommittén främst har i åtanke är dels grova våldsbrott. dels allvarlig brottslighet som bedrivs i organiserade eller yrkesmässiga former.

Den ändring som jag har förordat innebär alltså att en ny förutsättning för särbehandling i frigivningshänseende ställs upp. nämligen en bedöm- ning av risken för återfall i särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. För bl.a. intagna som har gjort sig skyldiga till grova våldsbrott innebär detta att prövningen av frigivnings- frågor kommer att präglas av en större återhållsamhet än f.n.

! fråga om narkotikabrottslighet gör sig risken för återfall alldeles sär- skilt gällande (jfr prop. 1974: 20 s. 103 ). Bland dem som döms för grova narkotikabrott finns emellertid också en grupp av huvudsakligen yngre 4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. N'r'73"

• Sida 50
•  Original

Prop. 1980/81: 76 50

lagöverträdare med dokumenterat god prognos. Förslaget kan därför kom- ma att medföra att halvtidsfrigivning blir något vanligare än f. n. beträffan- de vissa intagna. Jag vill dock betona att avsikten inte är att ändringen skall innebära någon generell minskning av de faktiska strafftiderna i förhållan- de till nuläget. Bland annat för att markera detta föreslår jag i det följande en särskild straffskärpningsregel för återfall i vissa allvarliga brott. ] sam- ma syfte kommer chefen för socialdepartementet senare denna dag att föreslå höjning av straffminimum för grovt narkotikabrott och grov varu- smuggling avseende narkotika. Sammantagna innebär de nu aktuella lagändringarna att underlag skapas för en ordning som enligt min mening framstår som den principiellt mest ändamålsenliga. nämligen att bedöm- ningen av strafftiden till den del den uteslutande grundar sig på det be- gångna brottets svårhet sker genom domstolens försorg.

Jag föreslår sålunda att det nu införs en särskild bestämmelse om villkor- lig frigivning som tar sikte på den kategori lagöverträdare som det här är fråga om. Lämpligen bör i ett tillägg till 26 kap. 7.5 BrB föreskrivas att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning beträffande den som har dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. hänsyn alltid skall tas till om det finns påtaglig risk att den dömde fortsätter brottslig verksamhet av samma art. Därmed tillgodoses också ett av kriminalvårdsnämden vid remissbehandlingen uttalat önske- mål om att särbehandling av vissa intagna i frigivningshänseende skall ha uttryckligt lagstöd. Jag återkommer i specialmotiveringen till tillämpnings- frågorna.

Slutligen villjag understryka att mitt ställningstagande till de här berörda frågorna inte skall uppfattas så attjag föregriper fängelsestraffkommitte'ns utredning av frågan om villkorlig frigivning. Denna kommitté har alltjämt som uppdrag att överväga denna fråga i hela dess vidd. däribland spörs- målet om institutet över huvud taget bör behållas.

2.3. En särskild straffskärpningsregel

Till utgången av år 1975 fanns i 26 kap. 3l$ BrB en allmän straffskärp- ningsregel för återfall. Den närmare utformningen av den regeln beskrivs utförligt i promemorian (se avsnitt l3.2.4.l). Bestämmelsen upphävdes under motivering bl. a. att det i praktiken hade visat sig att det inte förelåg något behov för domstolarna att skärpa straffet utöver de straffmaxima som anges för de särskilda brotten (se prop. l975/76: 42 s. 79).

[ promemorian föreslås nu en straffskärpningsregel för vissa särskilt allvarliga återfallssituationer. Bakgrunden är förslaget om att avskaffa interneringspåföljden och den föreslagna ändringen av kriminalvårds- nämndens praxis i fråga om halvtidsfrigivning. Regeln tar sålunda för det första sikte på den del av det nuvarande interneringsklicntelet som har dömts för mycket allvarliga våldsbrott eller för särskilt kvalificerade för-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1980/81: 76 5 l

mögenhetsbrott såsom exempelvis väpnade post- eller bankrån och liknan— de brott. Den syftar för det andra till att ge möjlighet till straffskärpning för en del av det klientel som nu omfattas av den förut beskrivna särbehand- lingen vid prövning av frågor om villkorlig frigivning från långvariga straff för vissa grova brott men som enligt promemorieförslaget skulle behandlas på samma sätt som andra intagna i frigivningshänseende.

Den föreslagna bestämmelsen har utformats som en återfallsregel som för sin tillämpning förutsätter att gärningsmannen tidigare har dömts till fängelse i lägst två år, varmed enligt en föreslagen övergångsbestämmelse jämställs den som har dömts till internering. En ytterligare förutsättning för straffskärpningsregelns tillämpning är att återfallet skall avse brott av mycket allvarlig beskaffenhet, nämligen brott som är belagt med mer än sex års fängelse. Slutligen får enligt promemorieförslaget straffskärpning över straffmaximum ske endast om det med hänsyn till arten av gärnings- mannens brottslighet och hans tidigare kriminalitet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär.

Promemorieförslaget har i denna del i allt väsentligt godtagits av över- vägande antalet remissinstanser. Däremot är flertalet av de remissinstan- ser som avstyrker att interneringsstraffet avskaffas också kritiska till den nya straffskärpningsregeln. Övervakningsnämnden i Malmö. första avdel- ningen. anser att man med den föreslagna straffskärpningsregeln återinför ett föråldrat system. som man nyligen lyckats rensa ut. Kriminalvårds- nämnden befarar. att en reform i den riktning som föreslagits kommer att bidra till att den allmänna straffnivån höjs. och anmärker vidare att straff- skärpningsregeln kan tillämpas på en vidare krets av personer än som redovisas i promemorian. Sexualbrottskommitténs majoritet däremot ifrå- gasätter om det finns grund för antagande att den föreslagna regleringen är ägnad att i nämnvärd mån förstärka samhällsskyddet. Svårigheterna för domstolen att redan vid domstillfället med någon rimlig grad av säkerhet göra en så långsiktig prognostisk bedömning av risken för ett återfall efter frigivningen är nämligen enligt kommittén uppenbara. JK anser liksom överåklagaren i Göteborg att det borde räcka med att återfall eller eventu- ellt upprepade återfall i allvarlig brottslighet konstaterats. Ävcn Sveriges domareförbund hävdar att den föreslagna straffskärpningsregeln inte kan väntas bli effektiv. lnterneringsnämnden delar uppfattningen att en lång anstaltstid kan vara påkallad i vissa fall men anser att påföljden internering innefattar en lämpligare konstruktion än den föreslagna återfallsregeln.

För egen del anser jag liksom flertalet remissinstanser att det är av grundläggande vikt att inte interneringspåföljdens avskaffande allmänt sett leder till en lindring av samhällets reaktioner mot den allra grövsta krimi- naliteten. Jag finner därför att ett klart behov föreligger av en återfallsregel med den huvudsakliga konstruktion som förordas i promemorian. Efter- som det inte finns anledning att i detta sammanhang skapa underlag för en

• Sida 52
•  Original

Prop. 1980/81: 765 IJ

mera allmänt ökad stränghet i straffmätningen anser jag den begränsning godtagbar som ligger i att återfallsbrottet enligt promemorieförslaget måste vara belagt med fängelse i mer än sex år. Bland de brott i BrB. som har ett straffmaximum av det här slaget märks mord. dråp. grov misshandel. människorov, olaga frihetsberövande, våldtäkt. grov otukt med barn. grovt rån. mordbrand samt vissa andra allmänfarliga brott. Utanför brotts- balken är främst grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika av intresse bland de brott som har strafflatituder som överstiger sex års fängelse.

Mot tanken på en straffskärpningsregel med den innebörd som har beskrivits nu skulle kunna invändas att den till övervägande del kommer att riktas mot den kriminalitet beträffande vilken, enligt vad jag tidigare har föreslagit, en särskilt sträng bedömning skall kunna tillämpas även när det gäller villkorlig frigivning. En sådan invändning torde emellertid inte vara bärande. En straffskärpningsregel av den typ som nu har diskuterats bör främst ses som ett uttryck för de aktuella brottens straffvärde i en återfalls- situation. Regelns syfte bör vara att från denna utgångspunkt ge möjlighet för domstolarna att även sedan interneringsstraffet har avskaffats uppnå strafftider som nära ansluter till dagens praxis. De nya bedömningsgrunder ifråga om villkorlig frigivning som jag har föreslagit förutsätter däremot en prövning under verkställighetstiden av den konkreta återfallsrisken och syftar närmast till att skydda samhället från vissa farliga kriminella. Utan tvivel får emellertid även straffskärpningsregeln en sådan effekt. Enligt min mening finns "det ett behov av att åstadkomma en kompensation för interneringspåföljdens avskaffande på båda dessa vägar.

Även om jag således ställer mig i princip positiv till tanken på en straff- skärpningsregel för återfall i mycket grov brottslighet harjag förståelse för den tveksamhet som flera remissinstanser har gett uttryck för inför försla- get att förhöjnig får ske endast om det med hänsyn till arten av veder- börandes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Faran för återfall är som tidigare har nämnts vansklig att bedöma. Detta gäller i synnerhet förutsägelser som skall göras i samband med domstolens hand- läggning av målet. Det viktigaste kriteriet för en sådan förutsägelse skulle i praktiken bli den dömdes tidigare kriminalitet. men denna kan beaktas vid straffmätningen utan att domstolen åläggs att göra en återfallsprognos. Enligt min mening är det därför både överflödigt och från principiell synpunkt olämpligt att begagna benägenheten för fortsatt brottslig verk- samhet som en särskild förutsättning för återfallsregelns tillämpning. Jag förordar följaktligen att den aktuella begränsningen inte tas med i bestäm- melsen.

Med hänvisning till vad som har anförts nu förordar jag att i BrB införs en ny bestämmelse som ger möjlighet till straffskärpning vid återfall i mycket grov brottslighet. Bestämmelsen föreslås få samma konstruktion

• Sida 53
•  Original

Prop. 1980/81: 76 53

som den som har förordats i promemorian. dock med den avvikelsen att domstolen inte åläggs att göra någon särskild bedömning av risken för återfall.

Om i enlighet med promemorieförslaget längsta tiden för straffskärpning sätts till endast två år. innebär detta att önskemålet om att samma faktiska strafftider som i dag skall kunna uppnås inte tillgodoses fullt ut för de allra grövsta fallen. Jag förordar därför att den aktuella tiden bestäms till fyra ar.

2.4. Eftergift av böter vid långvariga fängelsestraff

[ 34 kap. 13.5 BrB föreskrivs att när verkställighet samtidigt förekommer av å ena sidan en dom på internering och å den andra en dom på böter. fängelse på viss tid. villkorlig dom, skyddstillsyn eller disciplinstraff. inter- neringen skall träda i stället för den andra påföljden. om den dömde för undergående av internering skall vårdas i anstalt. Det eller de nya brott som interneringen i enlighet härmed ytterligare skall avse kan ge anledning till att ny minsta tid för anstaltsvården bestäms. Detta förekommer emel- lertid inte i praktiken vid bötesbrottslighet som ligger i tiden före domen på internering.

En motsvarande bestämmelse gällde tidigare för fall då ungdomsfängelse förekom till verkställighet samtidigt med annan påföljd (34 kap. 12.5 BrB). Bestämmelsen upphörde att gälla i samband med att påföljden ungdoms- fängelse avskalfades med verkan fr.o.m. den I januari l980.

] promemorian föreslås att 34 kap. 13.5 BrB upphävs i samband med att påföljden internering slopas. Förslaget har inte kommenterats närmare av remissinstanserna.

Upphävs den aktuella bestämmelsen. innebär detta. i den mån gällande ordning i övrigt behålls. att endast ett fall kommer att föreligga där en frihetsberövande påföljd konsumerar ett tidigare ådömt bötesstraff. nämli- gen när den frihetsberövande påföljden är fängelse på livstid (34 kap. ll få).

[ detta sammanhang finns det anledning att uppmärksamma att en av BRÄ:s arbetsgrupper — arbetsgruppen rörande anpassningsstöd åt straf- fade — under sitt arbete har diskuterat bl.a. de sociala och ekonomiska problem som uppstår för straffade i samband med frigivningen eller under kriminalvård i frihet. En av de frågor som särskilt har övervägts är proble- met med de straffades skuldsättning.

På initiativ av arbetsgruppen uppdrog sålunda BRÅ i oktober 1976 åt en sakkunnig' att utreda frågan om de straffades skuldsättning och att därvid klarlägga tänkbara lösningar för att underlätta dessas ekonomiska situa- tion. Den sakkunnige avslutade sitt arbete i mars l977 med rapporten (197714) Straffadcs skulder. ] rapporten. som har karaktär av en princip-

' Försäkringsdirektören Erland Strömbäck.

• Sida 54
•  Original

Prop. 1980/81: 76 54

skiss och inte innehåller några förslag till författningsbestämmelser. pekas på möjligheten att införa en särskild regel av innebörd att böter skall kunna efterges för den som tas in i kriminalvårdsanstalt för att avtjäna ett straff för ett annat brott än det som böterna avser.

Genom BRÄ:s försorg översändes rapporten till ett antal myndigheter och organisationer för yttrande. Yttranden inkom från JK. hovrätten över Övre Norrland. kriminalvårdsstyrelsen. kammarkollegiet. riksskattever- ket. riksrevisionsverket. Stockholms sociala centralnämnd. Malmö sociala centralnämnd. Svenska kommunförbundet. Landsorganisationen i Sveri- ge. Tjänstemännens centralorganisation. Ccntralorganisationen SACO/ SR. Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska Försäkringsbolags Riksför- bund. Övervakarnas riksförbund. Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvårdsanstalterna. Föreningen Sveriges frivårdstjänste- män och Föreningen Sveriges kronofogdar. Riksskatteverket bifogade ett yttrande från kronofogdemyndigheten i Västerås distrikt.

Förslaget i rapporten om en regel angående eftergift av tidigare ådömda böter för dem som tas in i kriminalvårdsanstalt lämnades utan erinran av alla instanser utom en. Enligt denna instans skulle en sådan regel innebära att exempelvis en person som dömts till höga böter för skattebrott erhöll eftergift vid en senare dom på fängelse i ett annat mål.

Efter övervägande av vad som anfördes från de olika hörda instansernas sida har arbetsgruppen till BRÅ anmält sina synpunkter på förslagen i rapporten. BRÅ har därefter. genom sitt verkställande utskott. i en sär- skild skrivelse begärt att regeringen skall pröva en del av förslagen. bl.a. frågan om att införa en regel om eftergift av böter som har ådömts en straffad före intagning i anstalt.

[ sammanhanget bör erinras om att det i den nya bötesverkställighetslag (1979: 189) som trädde i kraft den 1 juli 1979 finns en föreskrift (12.5) som ger möjlighet att avbryta verkställigheten av ett bötesstraff när särskilda skäl av social natur föranleder det. Kronofogdemyndigheten har sålunda fått befogenhet att förordna att vidare verkställighet inte skall äga rum av ett bötesstraff. om indrivningen skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller för någon som är beroende av honom för sin försörjning. Ett sådant förordnande får dock inte meddelas. om det är påkallat från allmän synpunkt att verkställigheten fortgår. [ fråga om tillämpningen av denna bestämmelse när den bötfällde är intagen i anstalt uttalades i förarbetena (prop. 1978/79:40 s. 39, 40) att det inte fanns anledning att anknyta till vissa formellt angivna slag av anstaltsvistelser. Möjlighet borde finnas för kronofogdemyndigheten att i eftergiftssammanhang mera allmänt kunna ta i beaktande de ekonomiska och andra svårigheter som möter den som efter en inte helt kort anstaltsvistelse av det ena eller andra slaget skall försöka att anpassa sig i arbetsliv och samhälle.

Den nu redovisade bestämmelsen i den nya bötesverkställighetslagen har också uppmärksammats i rapporten Straffadcs skulder. [ rapporten

• Sida 55
•  Original

Prop. 1980/81: 76 55

framhålls att eftergiftsbestämmelsen torde bli tillämplig i många av de fall som förslaget i rapporten tar sikte på. Från principiell synpunkt kan det dock enligt rapporten finnas skäl att under en särskild regel avskilja de fall där en bötfälld efter bötesdomen tas in i kriminalvårdsanstalt. [ sak moti- veras förslaget i rapporten med att den intagne kan sägas ha genom frihetsberövandet betalat av sin skuld även för tidigare ådömda böter. En sådan ordning synes också ligga väl i linje med olika bestämmelser i BrB som behandlar sammanträffande av flera brott eller påföljder och där en huvudlinje är att bara en påföljd normalt skall utdömas även om det är fråga om flera brott begångna vid olika tillfällen. Ofta kan det vara en tillfällighet att i ett visst fall den dömde lagförts för viss bötesbrottslighet vid ett separat tillfälle och inte i samband med att han dömdes för de brott som föranledde frihetsberövandet. Om alla brotten hade bedömts i ett sammanhang. skulle förmodligen — i vart fall om bötesbrotten inte var av särskilt allvarlig beskaffenhet — straffet för alla brotten ha blivit detsamma som det vilket utdömdes i domen till frihetsberövande.

För egen del vill jag peka på att frågor som rör de straffades sociala situation har kommit att bli föremål för ökad uppmärksamhet i den krimi- nalvårdsdebatt som har förts under senare tid. Det har därvid förelegat allmän enighet om att det är av stor vikt för en framgångsrik återanpass- ning att den som har avtjänat en frihetsberövande påföljd snarast efter frigivningen kan återgå till normala levnadsförhållanden och ett ordnat arbete. Uppenbart är att den skuldsättning som många har ådragit sig genom brotten eller på annat sätt därvidlag kan bli en belastning.

Frågan om eftergift av böter som har ådömts före intagning i kriminal- vårdsanstalt utgör endast en del av de aktuella problemen. vilka utförligt behandlas i rapporten från BRÅ. Det finns emellertid särskild anledning att uppmärksamma frågan i detta sammanhang mot bakgrund av de konse- kvenser på området som upphävandet av påföljden internering för med sig.

Den regel om eftergift av böter i den nya bötesverkställighetslagen som jag nyss har redovisat torde visserligen ofta vara tillämplig i de fall då den som har bötfällts skall avtjäna ett långvarigt frihetsstraff. Jag kan emeller- tid ansluta mig till uppfattningen i rapporten om att principiella skäl talar för att dessa situationer hänförs under en särskild bestämmelse. Genom en automatiskt verkande regel underlättas vidare den praktiska hanteringen av de fall som det här gäller. En sådan regel kan också ses som en ersättning för bestämmelserna i 34 kap. 12 och 13 åå BrB. varav den förra redan har upphävts och den senare givetvis måste upphöra att gälla när påföljden internering avskaffas. Den invändning mot förslaget i rapporten som har anförts i ett yttrande till BRÅ torde inte vara bärande med tanke på att systemet med normerade böter för skattebrott numera har avskaf— fats.

Det är inte ändamålsenligt eller ens möjligt att utforma en ny bestämmel- se i ämnet på ett sådant sätt att den direkt tar sikte på det klientel som

• Sida 56
•  Original

Prop. 1980/81: 76 5.6

enligt tidigare bestämmelser skulle ha dömts till ungdomsfängelse eller internering. Lämpligen bör bestämmelsen i stället innebära att när någon har ådömts fängelse på viss längre tid. fängelsestraffet skall träda i stället för tidigare ådömda böter i den mån verkställighet av dessa alltjämt är aktuell. Den minimitid för fängelsestraffets längd som skall vara en förut- sättning för att den nya bestämmelsen skall gälla bör inte sättas alltför kort. Enligt ll & lagen (l964: l68) om förvandling av böter gäller att böter som någon ådömts innan han intagits för att undergå fängelse på viss tid'minst två år inte får förvandlas och att böter som har ådömts efter intagningen men före frigivningen får förvandlas endast om det påkallas från kriminal- vårdens sida. Jag förordar att tiden i även här avsedda fall sätts till två år. Slutligen förordar jag att disciplinstraff för krigsmänjämställs med böter i det sammanhang som är aktuellt nu.

Med hänvisning till det anförda föreslårjag att det i 34 kap. BrB tas in en ny bestämmelse av det innehållet att om verkställighet samtidigt förekom- mer av en dom på fängelse i två år eller längre tid och en dom på böter eller disciplinstraff som har meddelats dessförinnan. fängelsestraffet skall träda i stället för böterna eller disciplinstraffet. Bestämmelsen bör tas tipp som ett nytt andra stycke i 34 kap. ll s'.

2.5 Ikraftträdande m. m.

De lagändringar i BrB som här har förordats bör träda i kraft den I juli 1981. Beträffande övergångsbestämmelser får jag hänvisa till specialmoti- veringen.

De föreslagna ändringarna i BrB föranleder följdändringar i åtskilliga författningar. [ de författningar som i detta sammanhang är aktuella rör det sig dock huvudsakligen om rena konsekvensändringar som inte kräver någon närmare motivering. En remiss till lagrådet i ämnet synes därför kunna begränsas till att avse de ändringar som behöver göras i BrB. lagen (l974: 202) om beräkning av strafftid och lagen ( 1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

I samband med att andra ändringar föreslås i lagen om beräkning av strafftid avserjag att ta upp en särskild fråga om strafftidsberäkning i syfte att nedbringa antalet fall då s.k. teknisk nåd måste beviljas. Jag återkom- mer härtill i specialmotiveringen.

4.1. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget innebär att 30 kap. BrB. som behandlar påföljden internering. upphävs i sin helhet. Vidare upphävs bestämmelsen i 34 kap. 99' som reglerar återfall i brott under verkställighet av internering och l3ä som behandlar sammanträffande av internering och vissa andra brott. 35 kap. lOä om preskription av ådömd internering samt 37 kap. 4 och %?; som innehåller regler om interneringsnämndens sammansättning och om pröv- ning av övervakningsnämnds beslut angående interneringspåföljd. Orden "internering" och '"interneringsnämnden" samt hänvisningar till de upp- hävda Iagrummen föreslås utmönstrade ur l kap. 3 &. 33 kap. 5 och 7 så. 34 kap. ]. lO. ll och 1855. 36 kap. oå. 37 kap. I. 5. () och ll åå samt 38 kap. 1. 3—9 och 12.55.

26 kap. 3 .5

Paragrafen. som saknar motsvarighet i gällande rätt. innehåller en be- stämmelse. som i vissa situationer ger möjlighet att skärpa straffet vid återfall utöver ramen för den straffskala som är föreskriven för den ak- tuella brottsligheten. "l'illämpningsomrädet är emellertid avsevärt snävare än för den återfallsregel som fram till april l976 fanns i förutvarande 26 kap. 3 &.

För att den nya bestämmelsen skall bli tillämplig förutsätts till en början att gärningsmannen tidigare har dömts till fängelse i lägst två år. Denna förutsättning är uppfylld även i det fallet att straffet har bestämts med tillämpning av 26 kap. 25. som ger domstolen möjlighet att överskrida straffmaximum vid ådömande av fängelse som gemensamt straff för flera brott.

Det återfallsgrundande brottet behöver inte vara ett brottsbalksbrott. Med att gärningsmannen har dömts till fängelse i lägst två år jämställs enligt punkt 7 i övergångsbestämmclserna att han tidigare har dömts till internering.

En ytterligare förutsättning för straffskärpningsregelns tillämpning är att återfallet avser brott av mycket allvarlig beskaffenhet. nämligen brott som är belagt med mer än sex års fängelse. Detta innebär att återfall som avser t. ex. grov stöld eller enkelt rån inte kvalificerar för straffskärpning. Regeln blir däremot tillämplig bl. a. när återfallet gäller mord. dråp. grov misshan- del. våldtäkt, grovt rån och mordbrand. lnte heller återfallet behöver avse

• Sida 58
•  Original

Prop. 1980/81: 76 58

ett brottsbalksbrott. utan det kan vara fråga om exempelvis ett grovt narkotikabrott.

Om de angivna förutsättningarna är för handen kan domstolen gå över den eljest gällande straffskalan med högst fyra år. Enligt den nyss berörda bestämmelsen i 26 kap. 25 kan domstolen vid flera brott överskrida det högsta straffmaximum som är föreskrivet för något av brotten med två år. förutsatt att straffet inte överstiger de sammanlagda straffmaxima som gäller för brotten. Om återfallet avser flera brott kan 2 och 3 .55 tillämpas samtidigt. Straffskalan för det grövsta av brotten kommer därmed att kunna överskridas med upp till sex är. Det innebär att det längsta fängelse- straff på viss tid som kan utdömas blir fängelse i 16 år.

Straffskärpningsregeln är fakultativ. Även om de nyssnämnda förutsätt- ningarna för straffskärpning är för handen torde i flertalet fall den straff- skala som är föreskriven för det aktuella brottet vara tillräckligt vid för att hänsyn skall kunna tas till att brottet utgör återfall. Avsikten med den nya bestämmelsen är sålunda inte att åstadkomma en generell höjning av straffnivån. Regeln har i stället tillkommit i första hand för att avskaffandet av påföljden internering inte skall leda till en allmän lindring i samhällets reaktioner mot särskilt allvarlig brottslighet i vissa typfall där internering med mycket långa minsta tider hittills ofta har tillämpats som påföljd. Det gäller här främst upprepad och särskilt allvarlig våldsbrottslighet men också återfall i vissa speciella förmögenhetsbrott med våldsinslag såsom väpnade post- eller bankrån. Har lång tid förflutit mellan det första brottet och återfallet torde det som regel inte finnas anledning att tillämpa den nya bestämmelsen. Över huvud taget aktualiseras en tillämpning av denna framför allt vid upprepade återfall.

Departementspromemorians förslag till återfallsbestämmelse innehåller en särskild regel om att förhöjning av straffet får ske bara då det med hänsyn till arten av gärningsmannens brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen har någon motsvarighet till denna regel inte tagits upp i depanementsför- slaget. Avsikten är sålunda att domstolen vid bedömningen av frågan. om den möjlighet till förhöjning som återfallsbestämmelsen erbjuder skall ut- nyttjas. främst skall ta hänsyn till det aktuella brottets straffvärde. med beaktande av att brottet utgör återfall. Kan straffet bestämmas inom ramen för den straffskala som är föreskriven för brottet behöver 26 kap. 35 inte citeras i domen.

I andra stycket föreskrivs att brott som någon har begått före 21 års ålder inte får läggas till grund för straffskärpning. och enligt tredje stycket jämställs utländsk dom med svensk vid bestämmelsens tillämpning. Båda dessa regler hade motsvarighet i förutvarande 26 kap. 35. I den tidigare regeln var åldersgränsen dock 18 år. Gränsen har i förslaget satts till 21 år för att kongruens skall uppnås med de ändringar i bl.a. 33 kap. 45 som gjordes i anslutning till att påföljden ungdomsfängelse avskaffades.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1980/81: 76 59

Med den konstruktion som den aktuella bestämmelsen har fått i departe- mentsförslaget får den betydelse även för tillämpningen av bestämmelser— na i 35 kap. BrB om bortfallande av påföljd. Vid beräkningen av preskrip- tionstidens längd. som enligt 35 kap. 1 5 i princip sker med utgångspunkt i maximum i straffskalan för brottet. skall sålunda i förekommande fall hänsyn tas även till den förhöjning som kan ske med stöd av 26 kap. 3 .5. Detta gäller oavsett om det i det särskilda fallet finns anledning att gå utöver den vanliga straffskalan.

Med hänsyn till att det enligt departementsförslaget inte förutsätts att någon prognos i fråga om risken för ytterligare återfall skall göras för att den nya bestämmelsen skall kunna tillämpas torde det inte finnas skäl att, som har ifrågasatts under remissbehandlingen. införa en särskild föreskrift om att sådant läkarintyg som avses i 7.5 lagen (1964: 542) om personunder- sökning i brottmål alltid skall inhämtas innan någon med tillämpning av den nya straffskärpningsregeln döms till förhöjt straff. Det synes inte heller finnas skäl att. som någon remissinstans har förordat. kombinera återfalls- bestämmelsen med särskilda föreskrifter om prövotid efter villkorlig fri- givning.

26 kap. 7.5

Paragrafen. som behandlar de omständigheter som särskilt skall beaktas vid prövningen av frågan om villkorlig frigivning. föreslås kompletterad med en ny andra mening. [ denna föreskrivs att. om den dömde avtjänar fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. det vid prövningen alltid skall beaktas om det finns påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag.

Som har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen är syftet med det föreslagna tillägget främst att ge underlag för en delvis ny praxis när det gäller bedömningen av frågor om villkorlig frigivning av intagna med särskilt långa strafftider. Nuvarande praxis innebär att dessa intagna även när det är fråga om allvarlig våldsbrottslighet som regel friges villkorligt redan efter halva strafftiden. Grunden för denna praxis är ytterst föreskrif- ten i förevarande paragraf om att verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde skall beaktas vid prövningen. Undantag görs emellertid. i överensstämmelse med uttalanden från statsmakternas sida. för intagna som har dömts till fängelse i lägst två år för "grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet. ofta med inter- nationell anknytning" (jfr prop. 1972167 5. 32 och 1974: 20 s. 103). Bedöm- ningen är i praktiken schablonmässig så till vida att den sker enbart på grundval av domen i målet. Någon prövning av de personliga förhållan- dena i det särskilda fallet företas sålunda regelmässigt inte när fråga upp— står om halvtidsfrigivning av intagna som anses hänförliga till den nu aktuella kategorin.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1980/81: 76 60

Förslaget syftar till att åstadkomma en ändrad praxis såvitt gäller det klientel som avtjänar straff för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Avsikten är att det vid bedömningen av frågan. om frigivning på halvtid bör äga rum. alltid skall beaktas huruvida det föreligger en konkret risk för att den intagne gör sig skyldig till ny brottslighet av samma slag. När det gäller. intagna med långa strafftider för vilka frigivningssituationen är gynnsam förutsätts att frigiv- ning i princip skall kunna ske före två tredjedelstiden. Den prövning som i enlighet härmed skall äga rum kan naturligtvis. om man så vill, ses som ett led i den bedömning. som redan enligt 26 kap. 75 i gällande lydelse skall ske av förutsättningarna för den dömdes anpassning i samhället med hän- syn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigiv- ningen (jfr prop. 1974120s. 103).

Den i förslaget använda termen "särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa" avses täcka en betydligt större grupp av gärningar än dem som f. n. bildar utgångspunkt för den strängare bedömningen av frågor om villkorlig frigivning. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen tar bestämmelsen sålunda sikte på sådana brott som mord. dråp. våldtäkt. vissa former av grovt rån och mordbrand samt terroristdåd av olika slag. Även grov narkotikabrotts- lighet hör givetvis hit.

Som har uttalats i den allmänna motiveringen bör avvikelse från den praxis som i övrigt tillämpas när det gäller halvtidsfrigivning kunna ske beträffande den kategori intagna som avses nu. om en mera påtaglig risk för återfall i samma sorts brottslighet bedöms föreligga. Bedömningen får ske på grundval av dels arten av den aktuella brottsligheten. dels sådana omständigheter som uttalad aggressivitet gentemot personal eller medin- tagna under anstaltstiden. brott under permissioner samt eventuellt utlå- tande av läkare.

Som jag har påpekat i den allmänna motiveringen gör sig risken för återfall alldeles särskilt gällande vid grov narkotikabrottslighet. Detta gäl- ler naturligtvis i synnerhet i fråga om sådana gärningsmän som har intagit ledande ställning i en särskild organisation för denna sorts brottslighet. Å andra sidan torde halvtidsfrigivning oftare än f.n. kunna tillämpas i fråga om unga lagöverträdare vilka har dömts till långvariga fängelsestraff för narkotikabrottslighet men som har dokumenterat god prognos. Inte heller för sistnämnda kategori är emellertid de nya principerna avsedda att med- föra någon generell minskning av de faktiska strafftiderna. De lagförslag som chefen för socialdepartementet anmäler i detta ärende innebär att minimistraffet för grovt narkotikabrott och för grov varusmuggling avseen- de narkotika höjs.

De ändrade principeri fråga om villkorlig frigivning som här har föresla- gits tar närmast sikte på halvtidsfrigivning. F.n. gäller som princip att en intagen som inte har kommit i åtnjutande av halvtidsfrigivning blir villkor-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1980/81: 76 61

ligt frigiven vid tvåtredjedelstidens utgång eller den senare tidpunkt då hans fdgivningsförhållanden är tillfredsställande ordnade. ] sistnämnda fall beviljas han regelmässigt frigivningspermission fr.o.m. tvåtredjedels- dagen för att få tillfälle att själv medverka till att ordna sin frigivnings- situation. Från de intagnas sida upplevs det därför närmast som en rättig- het att få lämna anstalten i vart fall på tvåtredjedelsdagen. Bl. a. av detta skäl bör uppenbarligen särskilt starka skäl föreligga för att med tillämpning av de nya principerna hålla kvar en intagen i anstalt även efter tvåtredje- delstidens utgång.

34 kap. 1 l _5' 1 ett nytt andra stycke har tagits in en föreskrift om att vid samtidig verkställighet av en dom på fängelse i två år eller längre tid och en dom på böter eller disciplinstraff som har meddelats innan fängelsestraffet började avtjänas. fängelsestraffet skall träda i stället för böterna eller disciplin- straffet. Den föreslagna bestämmelsen förutsätter en följdändring i 105 lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän.

Det nya stycket innebär att en del av det nuvarande tillämpningsområdet för 11.5 lagen om förvandling av böter bortfaller. Det synes dock inte nödvändigt att av detta skäl ändra sistnämnda lagrum.

Övergångsbestämmelserna

I. Lagen bör som anförts i den allmänna motiveringen trädai kraft den I juli 1981. Som anges under punkt 5 måste dock av praktiska skäl vissa beslut om överförande till vård utom anstalt kunna meddelas före lagens ikraftträdande.

2. Denna punkt innebär bl. a. att högre rätt efter ikraftträdandet inte kan fastställa en tidigare meddelad dom på internering. Av punkt 6 framgår att en överinstans inte heller kan fastställa en före ikraftträdandet meddelad dom varigenom det har förordnats att en internerad som undergår vård utom anstalt skall återintas i anstalt.

3. Punkterna 3 och 5 av övergångsbestämmelserna innehåller bestäm- melser om hur internering generellt skall omvandlas till fängelse. För att man skall undvika en ordning enligt vilken en ny påföljd skulle få bestämmas för var och en som vid ikraftträdandet undergår internering har i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget den lösningen valts att alla internerade. som undergår anstaltsvård vid ikraftträdandet. skall överföras till vård utom anstalt vid utgången av den senast bestämda minsta tiden. De skall därefter anses villkorligt frigivna från fängelse med en straffåterstod av sex månader och en prövotid på två år. På motsvaran- de sätt skall internerade som vid ikraftträdandet vårdas utom anstalt anses vara villkorligt frigivna från fängelse med en straffåterstod av sex månader och med en prövotid av två år. räknad från den dag de senast överfördes till vård utom anstalt.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1980/81: 76 62

I enlighet med det anförda föreskrivs i punkten 3försm meningen att den ' som vid ikraftträdandet undergår internering i anstalt skall vårdas i anstalt till utgången av den minsta tid som senast har bestämts. Som jag återkom- mer till under punkt 4 kan ny minsta tid i vissa fall bestämmas efter ikraftträdandet.

Vid tillämpning av 34 kap. lå ] beträffande den som undergår inter- nering kan domstolen f.n. om den dömde vårdas utom anstalt. med stöd av 9.5 första stycket samma kapitel besluta att han skall återintas i anstalt. Om ett sådant beslut meddelas eller 34 kap. ! s" 1 tillämpas beträffande den som vårdas i anstalt. skall normalt minsta tid för fortsatt anstaltsvård bestäm- mas. Detta kan dock underlåtas om särskilda skäl föreligger. Skäl för en sådan underlåtenhet är vanligen att det aktuella brottet inte bedöms för- skylla ett så långt frihetsberövande som sex månader. vilket är den kortas- te tid som kan komma i fråga när ny minsta tid bestäms.

Det torde vara ofrånkomligt att i övergångsbestämmelserna uppmärk- samma det fallet att domstolen kort före ikraftträdandet har förordnat om återintagning i anstalt utan att bestämma ny minsta tid. Brottet har då bedömts som så förhållandevis allvarligt att det föranlett återintagning. och domstolen har räknat med att den dömde skall undergå åtminstone någon tids frihetsberövande. Det synes inte försvarligt om den nya lagstiftningen får innebära att den dömde i fall som här avses alltid skall friges vid ikraftträdandet. Lämpligen bör i stället fingeras att en kortare minsta tid har bestämts genom domen. Med beaktande av interneringsnämndens praxis i dessa fall kan tiden skäligen sättas till tre månader.

I enlighet härmed har i andra meningen föreskrivits att om någon vid ikraftträdandet undergår internering på grund av dom enligt vilken han har återintagits i anstalt utan att ny minsta tid har bestämts. det skall anses som om genom domen en minsta tid för fortsatt anstaltsvård har bestämts till tre månader.

Till skillnad från vad som avsetts i promemorians förslag tar den angivna regeln inte sikte på situationer då 34 kap. ] ä 1 har tillämpats beträffande den som vid tiden för domen undergick anstaltsvård och domstolen därvid har underlåtit att fastställa ny minsta tid. I dessa fall synes nämligen hållpunkter saknas för att anse att domen skall svara mot viss tids frihets- berövande. Detta gäller vare sig den ursprungligen fastställda minsta tiden fortfarande löpte vid tiden för domen eller inte. Brottet kan i båda dessa fall ha varit av så förhållandevis. lindrig natur att det skulle ha kunnat föranleda åtalsunderlåtelse eller i varje fall inte skulle ha förskyllt frihets- berövande påföljd. om påföljdsbestämningen hade skett utan hänsyn till den pågående interneringen. Någon särskild reglering för fall av den typ som har angetts sist bör därför inte föras in i övergångsbestämmelserna. Som närmare utvecklas vid punkt 5 innebär detta att den dömde skall överföras till vård utom anstalt vid ikraftträdandet eller. om minsta tiden då inte har gått ut. vid den tidens utgång.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1980/81: 76 63

Det är givet att de nu angivna konsekvenserna av ett förordnande enligt 34 kap. 1 & 1 beträffande den som undergår internering bör beaktas under tiden närmast före ikraftträdandet. ] den mån en domstol strax före ikraft- trädandet överväger en påföljdsbestämning av nu angivet slag kan det finnas anledning att uppmärksamma möjligheten att i stället med stöd av 34 kap. 1 5 3 undanröja interneringspåföljden och döma till fängelse för brot- ten.

Slutligen har i tredje meningen angetts att bestämmelsen i punkt 3 gäller även i fråga om den som har dömts till internering enligt en dom som inte har börjat verkställas vid ikraftträdandet och den som skall återintas i anstalt enligt en sådan dom.

4. Av punkten 3 följer att äldre bestämmelser om internering under en övergångstid måste gälla för interneringsdömda som inte har påbörjat verkställigheten av anstaltsvården liksom för dömda som avtjänar eller — om de t. ex. har rymt — skall avtjäna internering i anstalt. [första stycket ges en föreskrift härom. Stycket innebär bl. a. att bestämmelserna i 30 kap. 45 (anstaltsvården skall försiggå i kriminalvårdsanstalt) fortfarande skall gälla de nyssnämnda interneringsdömda. Detsamma gäller 33 kap. 7.5 första stycket (tillgodoräknande av häktningstid). 34 kap. 11 och 13.5.5 (samtidig verkställighet av internering och vissa andra påföljder). 34 kap. 18% (utlämning av interneringsdömd) och 35 kap. 105 (preskription). I departementspromemorian har föreslagits en särskild regel med sikte på fall då den som efter ikraftträdandet undergår internering i anstalt lagförs för ytterligare brott innan han har avtjänat minsta tiden. Förslaget innebär för sådana situationer att domstolen alltid skall med tillämpning av 34 kap. 15 3 undanröja interneringspåföljden och döma till påföljd av annan art. Det skulle därmed inte bli möjligt för domstolen att i dessa fall förordna att tidigare ådömd internering skall avse också annan brottslig- het. Den förordade lösningen har kritiserats under remissbehandlingen. Lösningen innebär enligt vad kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att det för vissa internerade kan komma att ställa sig lönande att begå nya brott under anstaltstiden. För att denna konsekvens skall undvikas förordar styrelsen att bestämmelserna i 34 kap. 1 och ?).—åå BrB tills vidare får kvarstå oförändrade. Även Sveriges domareförbund har påpekat att den internerade med promemorians lösning kan göra en direkt vinst genom att vid ny brottslighet erhålla dom på fängelse. lnterneringsnämnden anser att domstol bör ha möjlighet att för bötesbrott döma till fortsatt internering med tillämpning av 34 kap. 15 ] BrB. För egen del anser jag den framförda kritiken berättigad. Enligt min mening bör därför någon obligatorisk regel om att domstolen i här avsedda fall skall tillämpa 34 kap. 1 5 3 inte meddelas. Därmed får domstolen även efter ikraftträdandet möjlighet att med stöd av 34 kap. 1.5 1 förordna att interneringspåföljden skall omfatta ytterligare brott som den internerings- dömde lagförs för innan han avtjänat minsta tiden för anstaltsvården.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1980/81: 76 64

Domstolen skall då enligt 34 kap. 95 bestämma minsta tid för den fortsatta anstaltsvården, om inte särskilda skäl talar mot det. F.n. gäller enligt nämnda lagrum att minsta tiden i så fall skall bestämmas till lägst sex månader. Eftersom en föreskrift om en ytterligare anstaltstid av sex måna- der kan bli alltför ingripande i vissa fall och någon motsvarighet till den f. n. föreliggande möjligheten att överlåta åt interneringsnämnden att fritt ta ställning till anstaltstidens längd. inte lämpligen bör föreskrivas på övergångsfallen. bör i situationen som avses nu gälla att minsta tiden kan bestämmas till lägst en månad. Genom den sålunda föreslagna lösningen torde de olägenheter med promemorieförslaget som har påtalats vid re- missbehandlingen bli undanröjda.

F.n. handläggs vissa frågor som rör behandlingen av internerade som vårdas i anstalt av interneringsnämnden. Det gäller framför allt fast- ställande av tidpunkt för övergång till vård utom anstalt. Till frågan om hur dessa beslut bör fattas inför och efter ikraftträdandet återkommer jag under punkt 5. Men det finns också andra frågor. t.ex. om förordnande av övervakare enligt 30 kap. 105 eller prövning enligt 37 kap. 95 av övervak- ningsnämnds beslut om förordnande av övervakare. som kan aktualiseras efter ikraftträdandet för det interneringsklicntel som avses i punkten 3. Ansvaret för att dessa interneringsdömda försätts i en godtagbar frigiv- ningssituation när de enligt punkten 5 skall överföras till kriminalvård i frihet bör också åvila en central nämnd. I enlighet härmed innebär andra stycket att kriminalvårdsnämnden vid ikraftträdandet skall överta interne- ringsnämndens nu berörda uppgifter såvitt gäller sådana internerade som- avses i punkten 3.

5. Enligt promemorieförslaget bör utgångspunkten vara att internerings- dömd som vid ikraftträdandet vårdas i anstalt skall överföras till kriminal- vård i frihet så snart minsta tiden löpt ut och att det därefter med avseende på den fortsatta verkställigheten skall anses som om han hade blivit vill— korligt frigiven från fängelse med en straffåterstod av sex månader och en prövotid av ett är räknat från dagen då anstaltsvården upphörde. Förslaget har under remissbehandlingen lämnats utan erinran av flertalet instanser men kritiserats av bl.a. folkpartiets ungdomsförbund som anser att inter- neringens minsta tid efter z'tvskaffandet bör utgöra sluttid för fängelsepå- följden med möjlighet till villkorlig frigivning efter två tredjedelar av tiden. lnterneringsnämnden har anmärkt att det av förslaget inte framgår vilken myndighet som skall besluta om överförande till kriminalvård i frihet i de fall som avses i punkt 5 till övergångsbestämmelserna. Övervaknings- nämnden i Eskilstuna har föreslagit att man skall ta fasta på den längsta av de minsta tider som ingår i den ådömda interneringen och fingera att denna tid utgör två tredjedelar av ett fängelsestraff. från vilket den dömde friges. Straffåterstoden skulle alltså utgöra hälften av den längsta av de minsta tider som ingår i interneringen. Prövotidcn borde därvid utgöra tre år för alla med en straffåterstod på över ett år. För övriga fall anser nämnden att

• Sida 65
•  Original

Prop. 1980/81: 76 6 'J-

en ettårig prövotid kan vara befogad. Även Sveriges domareförbund är tveksamt till en så kort prövotid som har föreslagits i promemorian. Sam- ma uppfattning har interneringsnämnden. som anser att om en för alla fall bestämd tid skall anges. denna inte bör understiga två år. Detta förslag har också förts fram av övervakningsnämnden i Stockholm. tredje avdelning- en.

För egen del finner jag det angeläget att övergångsregleringen blir så enkel och överskådlig som möjligt. samtidigt som det givetvis bör tillses att den inte får konsekvenser som framstår som omotiverade från allmänna synpunkter. l överensstämmelse med vad som har anförts i promemorian anser jag det till en början klart att en interneringsdömd som vid ikraftträ- dandet vårdas i anstalt skall överföras till vård utom anstalt vid minsta tidens utgång. Det under remissbehandlingen väckta förslaget att ge möj- lighet till villkorlig frigivning innan minsta tiden har avtjänats är enligt min mening inte godtagbart. eftersom domstolens påföljdsbestämning har skett med den utgångspunkten att den dömde skall vara berövad friheten i varje fall till utgången av minsta tiden. Den som vid ikraftträdandet undergår internering i anstalt på grund av en dom enligt vilken han har äterintagits i anstalt utan att ny minsta tid har bestämts bör överföras till vård utom anstalt vid utgången av den minsta tid som skall anses gälla enligt andra meningen i punkt 3. Har minsta tiden löpt ut men undergår den interne- ringsdömde ändå fortsatt anstaltsvård vid utgången av juni 1981. hör han försättas på fri fot omedelbart vid ikraftträdandet. Första stycket första meningen har avfattats i enlighet med det sagda.

Av den föreslagna bestämmelsen framgår sålunda vid vilka tidpunkter de interneringsdömda skall överföras till vård utom anstalt. Frigivningen bör ändå av bl.a. praktiska skäl föregås av ett formligt beslut om överfö- rande till vård utom anstalt. Sådana beslut måste kunna meddelas redan före ikraftträdandet i de fall då den internerade skall friges i och med att lagen träderi kraft eller under tiden närmast därefter. I ett andra stycke till punkten 5 föreskrivs därför att beslut om överförande till vård utom anstalt i den utsträckning det behövs får meddelas av interneringsnämnden före ikraftträdandet. Det har bedömts som lämpligast att anförtro besluten åt denna nämnd som förfogar över det underlag för besluten som behövs. Efter ikraftträdandet ankommer beslutet på kriminalvårdsnämnden som förutsätts överta interneringsnämndens arkiv i erforderliga delar. Ett be- slut om överförande till vård utom anstalt måste givetvis ändras. om det påkallas av att ny minsta tid har bestämts före överförandet.

Att anstaltstiden således skall upphöra vid en bestämd angiven tidpunkt skulle kunna innebära praktiska olägenheter. om gällande bestämmelser om frigivningspermission behålls oförändrade. Enligt 335 KvaL är det nämligen inte möjligt att bevilja internerad frigivningspermission före ut- gången av minsta tiden. Med anledning härav kommerjag att föreslå vissa ändringar i den angivna paragrafen. Jag återkommer till frågan vid behand- lingen av övergångsbestämmelserna till KvaL.

• Sida 66
•  Original

Prop. 1980/81: 76 66

Vid utgången av minsta tiden skall som nämnts den interneringsdömde överföras till kriminalvård i frihet. Enligt andra meningen if(")"rstrt stycket skall han därefter anses vara villkorligt frigiven från fängelse. Innebörden härav är att de bestämmelser som gäller för villkorligt frigivna i princip blir tillämpliga på honom. t.ex. bestämmelserna i 26 kap. 115 och följande paragrafer om övervakning. föreskrifter. sanktioner vid misskötsamhet under prövotiden. m.m. Detsamma gäller reglerna i 34 kap. om samman- träffande av brott och förändring av påföljd. Vid en eventuell tillämpning av 34 kap. 35 andra stycket torde bedömningen få ske med utgångspunkt i den anstaltstid som den dömde faktiskt har undergått samt den straffåter- stod som — enligt vad jag strax återkommer till — skall anses gälla för honom. — Det bör uppmärksammas att. om fängelse skall ådömas för nytt brott. 34 kap. 1.53 inte kan tillämpas.

Förslaget i promemorian om att den'till internering dömde efter frigiv- ningen skall anses ha en straffåterstod av sex månader bör enligt min mening godtas. Ett sådant reststraff har till uppgift främst att utgöra en påtryckning på den dömde att iaktta de skötsamhetsvillkor m.m. som gäller för villkorligt frigivna. Fördelarna med en enhetlig tid är från prak- tisk synpunkt betydande och den angivna lösningen torde inte kunna vålla några olägenheter vid tillämpningen. Den nu förordade tiden kan visserli- gen för cn del fall synas väl lång. t. ex. när det gäller internerade för vilka enligt andra meningen i punkt 3 den minsta tiden skall anses vara bestämd till tre månader. I en återfallssituation kan emellertid domstolen ta hänsyn härtill genom att avstå från att förverka straffåterstode'n eller utnyttja den numera föreliggande möjligheten att förverka endast en del av denna. Sker å andra sidan återfall i ett så allvarligt brott att den samlade reaktionen bedöms böra bestå i ett långvarigt frihetsberövande torde den tillämpliga straffskalan ge utrymme härför. [ särskilda fall kan dessutom straffskärp- ningsregeln i 26 kap. 35 komma att tillämpas.

Däremot instämmer jag i den kritik som vissa remissinstanser framfört mot den föreslagna längden av prövotiden. En prövotid av ett år är visserli- gen normal i förhållande till reststraffet sex månader men måste uppfattas som alltför kort när det gäller det nu aktuella klientelet. Tiden bör lämpli- gen sättas till två är. En bestämmelse av denna innebörd har tagits in i tredje meningen. Prövotidcn skall löpa från dagen för anstaltsvårdens upphörande.

6. I denna punkt behandlas den fortsatta verkställigheten av påföljden när det gäller interneringsdömda som vid ikraftträdandet hunnit avtjäna anstaltstiden och överförts till vård utom anstalt. De skall enligt förslaget anses ha blivit villkorligt frigivna från fängelse med en straffåterstod av sex månader och en prövotid av två år. Prövotidcn skall räknas från dagen då den interneringsdömde senast överfördes till vård utom anstalt. Det inne- bär att prövotiden i vissa fall kan komma att upphöra omedelbart vid ikraftträdandet.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1980/81: 76 67

Om den interneringsdömde skall återintas i anstalt enligt en dom som inte har börjat verkställas vid ikraftträdandet, blir punkten inte tillämplig. Den fortsatta verkställigheten regleras då i stället av punkterna 3—5. Som har nämnts förut framgår det emellertid av avfattningen av punkt 6 att högre rätt inte efter ikraftträdandet kan fastställa en före ikraftträdandet meddelad dom. varigenom har förordnats att en internerad som vårdas utom anstalt skall återintas i anstalt.

7. Punkten har kommenterats i anslutning till straffskärpningsrcgeln i 26 kap. 3 5. Här skall endast anmärkas att internering oavsett om minsta tid för anstaltsvård varit kortare. generelltjämställs med fängelse i lägst två är och sålunda alltid kan grunda straffskärpning vid återfall i brott.

4.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av straff- tid m. m.

26.5

I paragrafen. som är ny. föreskrivs att om den dömde har varit intagen för verkställighet av ett fängelsestraff före den dag från vilken strafftiden enligt 19 5 skall beräknas. kriminalvårdsstyrelsen får förordna att den tid under vilken han sålunda har varit berövad friheten skall inräknas i verk- ställighetstiden. ,,

Paragrafen tar sikte på fall då verkställighet av ett fängelsestraff av misstag har påbörjats innan förutsättningarna härför enligt lagen om beräk- ning av strafftid har varit för handen. Den dömde har exempelvis inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för att avtjäna ett fängelsestraff innan tiden för överklagande av domen har gått till ända och man har från anstaltens sida av förbiseende underlåtit att omedelbart ta upp frågan om nöjdförkla- ring. Ett annat praktiskt fall är att den dömde har inställt sig för verkstäl- lighet efter vadetidens utgång utan att känna till att domen för hans räkning har överklagats av den offentlige försvararen. Att domen har vunnit laga kraft skall naturligtvis i ett sådant fall kontrolleras från anstaltens sida. men särskilt i samband med helger kan svårighet föreligga att tillräckligt snabbt få besked. Det har då kunnat inträffa att verkställigheten har fortgått någon dag innan det rätta förhållandet har uppdagats.

I fall av denna och liknande typ medger lagen om beräkning av strafftid inte f.n. att den eller de dagar varunder den dömde har varit intagen i anstalt innan verkställigheten lagligen har kunnat påbörjas räknas som verkställighetstid. [ stället tillämpas den ordningen att man från kriminal- vårdens sida ansöker om nåd (s.k. teknisk nåd) för den dömde eller biträder honom med att själva avfatta en nådeansökan varvid hemställs att den anstaltstid som det i det särskilda fallet är fråga om räknas som tid varunder straffverkställighet har skett. Regeringen beslutar regelmässigt om nåd i enlighet härmed sedan enligt 2 5 lagen (1974: 579) om handlägg— ningen av nådeärenden yttrande har inhämtats från högsta domstolen.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1980/81: 76 68

Även kriminalvårdsstyrelsens yttrande inhämtas enligt praxis i fall där styrelsen inte själv har gjort ansökan.

Det har visat sig vara förenat med praktiska olägenheter att de ärenden som det här gäller måste behandlas av regeringen. högsta domstolen och kriminalvårdsstyrelsen. trots att själva sakfrågan i regel framstår som självklar och det ofta är angeläget att avgörandet sker mycket snabbt. I samband med att andra ändringar görs i lagen om beräkning av strafftid får det därför anses lämpligt att ge kriminalvårdsstyrelsen en befogenhet att förordna om att den aktuella anstaltstiden skall räknas in i verkställighets- tiden. Styrelsen kan sedan i förekommande fall med stöd av 20 & ändra den strafftidsresolution som har utfärdats i ärendet. Under ärendets beredning har samråd skett med kriminalvårdsstyrelsen.

Det bör understrykas att den nya regeln självfallet inte befriar styres- männen vid anstalterna från skyldigheten att iaktta största möjliga nog- grannhet när domar skall befordras till verkställighet.

Övergångsheslömma/serna

l övergångsbestämmelserna har tagits in en föreskrift om att äldre be- stämmelser fortfarande skall gälla i fråga om den som efter ikraftträdandet undergår eller skall undergå internering i anstalt. Den som före lagens ikraftträdande har dömts till internering har sålunda möjlighet att i före- kommande fall avge nöjdförklaring även efter ikraftträdandet (3 5).

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (l974:203) om kriminalvård i anstalt

Öi'ergångsbextämmalserna

I fråga om internerad som efter ikraftträdandet undergår vård i anstalt bör äldre bestämmelser i princip fortfarande tillämpas. En föreskrift om detta har tagits in ipunkt I av övergångsbestämmelserna.

Som redovisats under 4.l innebär gällande ordning att frigivnings- permission inte kan beviljas internerad före utgången av minsta tiden (335 andra stycket KvaL). Eftersom övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i BrB innebär att de internerade vid denna tids utgång skall överföras till vård utom anstalt bör lämpligen i överensstämmelse med promemorieförslaget en möjlighet öppnas att bevilja frigivningspermission redan före minsta tidens utgång för att övergången till frivård skall kunna förberedas. I enlighet härmed föreskrivs i punkt 2 att den som undergår internering i anstalt utan hinder av 33% andra stycket får beviljas frigiv- ningspermission två månader före den dag då han skall föras över till vård utom anstalt. Vidare föreskrivs att sådan frigivningspermission får beviljas före ikraftträdandet. dock tidigast med verkan fr.o.m. den I maj 1981. dvs. två månader innan lagen träderi kraft.

1 punkt 3 föreskrivs att fråga som enligt äldre bestämmelser skulle ha

• Sida 69
•  Original

Prop. 1980/81: 76 69

behandlats av interneringsnämnden — t.ex. fråga om frigivningspermis- sion — efter ikraftträdandet skall handläggas av kriminalvårdsnämnden.

PM om internering

Ds Ju 1979:5

• Sida 72
•  Original

Prop. 1980/81: 76 72

Innehållsförtecknlng

] Inledning ................................................. 2 Äldre bestämmelser om internering .......................... 3 Gällande bestämmelser om internering ....................... 4 Utländsk lagstiftning .. .j .................................... 421 Danmark ............................... . .............. 4.2 Finland ............................................... 4.3 Norge ................................................ 5 Statistiskauppgifter ..... 6 Närmare om de internerades brottslighet. hälsotillstånd och soci- ala förhållanden samt behandlingen av dem ..... . ............. 6.1 Brottslighet ........................................... 6.2 Hälsotillstånd och sociala förhållanden ................... 6.3 Anstaltsplacering, behandling och frigivning ...............

7 Gällande bestämmelser om villkorlig frigivning av fängelsedömda, m.m. .................................................... 8 Intemering jämfört med fängelse ............................ 8.1 FörutSättningama för internering resp. fängelse ............ 8.2 De faktiska anstaltstidema .................... ' .......... 8.3 Övervakningstider ..................................... 8.4 Återfall i brott ......................................... 9 Intemering jämfört med sluten psykiatrisk vård ............... 10 Allmänt om nuvarande förhållanden ......................... 11 Kritiken mot tidsobestämda påföljder ........................ 11.1 Strafferettslig utilregnelighet og stralTerettslige saerreak- sjoner (NOU ]974:l7) ................................. 11.2 [Nytt straffsystem (Brå-rapport 1977:7) ................... 11.3 Om kriminalpolitikken (St meld nr 104, 1977-78) .......... 12 Aktuella utredningsförslag .................................. 12.1 Psykiskt störda lagöverträdare (SOU 1977:23) ............ 12.2 Nytt straffsystem (Brå-rapport 1977:7) ................... 12.3 Tillsynsdom (SOU 1977:83) ............................ 12.4 Villkorlig frigivning (A 197816) .......................... 13 Överväganden och förslag .................................. 13.1 Bör interneringspåföljden avskaffas? .................... 13.1.1 Inledning ......................................

13.1.2 Behandlingstanken ............................. 13.1.3 lnkapacitering .................................. 13.2 Straffmätnings- och frigivningsbestämmelser ............. 13.2.1 Inledning ...................................... 13.2.2 Straffskaloma .................................. 13.2.3 Villkorlig frigivning ............................. 13.2.4 En allmän straffskärpningsregel ..................

13.2.4.1 Inledning ............................. 13.2.4.2 Regelns utformning .................... 13.3 Övergångsbestämmelser ............................... 14 Upprättade lagförslag ...................................... 15 Specialmotiveringl ...................................... '. ..

' Avsnittet har uteslutits här.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1980/81: 76 73

Bilaga 121 Personer beträffande vilka interneringsnämnden år 1974 till- styrkt internering och som därefter dömts till sådan påföljd för första gången Bilaga 112 Författningsförslag2

* Här har endast förslaget till ändring i brottsbalken upptagits.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1980/81: 76 74 1 Inledning

Under senare år har en allt starkare kritik vuxit fram mot bruket av tidsobestämda frihetsberövande påföljder för brott. Kritiken har främst gällt ungdomsfängelse och internering, men invändningar har även riktats mot den jämförelsevis korta men tidsobstämda anstaltsbehandling som kan ingå i skyddstillsyn. Bakom kritiken ligger en alltmer utbredd uppfattning att de tidsobestämda påföljderna är förenade med allvarliga olägenheter som är ägnade att snarare försvåra än främja de kriminalpolitiska målsätt- ningarna. Under intrycket av kritiken har kriminalvårdsmyndighetema i praktiken minskat det tidsobestämda momentet i påföljderna ungdomsfän- gelse och internering och därmed i viss mån suddat ut gränserna mellan dessa påföljder och fängelsepåföljden. 1973 års kriminalvårdsreform har ytterligare suddar ut de nyssnämnda gränserna. Ungdomsfängelseelever och internerade avtjänar fr. o. m. den ljuli 1974 sina straff på kriminalvår- dens anstalter tillsammans med fängelsedömda och personer som ådömts skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Men närmandet till fängelsepåfölj- den har inte undanröjt den kritik som riktats mot ungdomsfängelse och internering från principiella utgångspunkter. Tidsobestämda påföljder ut- gör menar man ett hot mot den dömdes rättssäkerhet. Samtidigt har de ökade likheterna med fängelse väckt frågan om det från behandlingssyn- punkt eller av andra skäl är motiverat med så många olika frihetsberö-

vande kriminalvårdspåföljder. . _ Den debatt som sålunda förekommit beträffande de tidsobestämda kri-

minalvårdspåföljderna har många likheter med den diskussion som förts om fåföljderna i 31 kap. brottsbalken (BrB) om överlämnande till särskild vård och speciellt då överlämnande till sluten psykiatrisk vård.

1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande framlade i maj 1977 ett betänkande ( SOU 1977:23 ) Psykiskt störda lagöverträdare. I be- tänkandet föreslås att användningen av påföljden sluten psykiatrisk vård begränsas. Ärendet bereds nu inom justitiedepartementet.

Ungdomsfängelseutredningen föreslår i ett ijanuari 1978 avlämnat be- tänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom att påföljden ungdomsfängelse av- skaffas. I stället föreslås ett ditTerentierat påföljdssystem av i första hand icke frihetsberövande åtgärder för de unga lagöverträdarna. En proposi- tion i ämnet har i dagarna avlämnats till riksdagen.

Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp förordar i en rapport ( 1977:7 ) Nytt straffsystem. som utkom i november 1977, att inter- neringspåföljden helt avskaffas.

I 1978 års budgetproposition (prop. 1977/78:100 bil 5 s. 6) uttalas att tiden nu är mogen att ta upp interneringspåföljden till granskning.

Riksdagen hari december 1978 med anledning av uppgifter från justitie- departementet att frågan om avskaffande av interneringspåföljden är under

• Sida 75
•  Original

Prop. 1980/81: 76 75

övervägande hemställt om förslag till riksdagen i ämnet redan första halv- året 1979 (JuU 1978/79z9. rskr 1978/79:53).

21;

1977 100

• Sida 90
•  Original

Prop. 1980/81: 76 90

Tabell 9. Huvudbrott för till internering dömda under åren 1968—1977

Förmögen- Vålds- Sexual- Övriga Därav nar- Totalt hetsbrott brott brott brott kotikabrott 1 968 638 64 8 3 1 — 74 1 1 969 588 60 6 69 — 723 1970 537 64 5 34 — 6403 1971 520 72 2 50 —— 644 ' 1972 44 9 — 3 2 56 1973 44 8 2 1 1 55 1974 27 5 2 — — 34 1975 18 9 2 4 3 33 1976 22 10 3 3 3 38 1 977 1 9 7 — 5 2 3 1

Av tabell 9 framgår tydligt att förmögenhetsbrotten är helt dominerande. 1 mer än 80% av fallen är ett förmögenhetsbrott huvudbrott. Sexualbrotten är mycket få och Våldsbrotten utgör för åren 1968— 1971, då förordnanden enligt 34 kap. 1 5 1 BrB ingår i statistiken, omkring 10%. Av de 247 personer som under åren 1972—1977 dömdes till internering första gången hade 48 dömts för våldsbrott varav 11 för mord, 3 för dråp och 21 för grov misshandel. Av de 174 domarna för förmögenhetsbrott avsåg 39 rån eller grovt rån och 76 grov stöld.

6.1. Brottslighet

Av säkerhetsanstaltsutredningens uppgifter framgick bl.a. följande. Av de 433 personer som år 1953 var intagna för förvaring (429) och internering (4) hade som huvudbrott 74 % gjort sig skyldiga till stöld. 14%. till bedrägeri och liknande brott. 5 % till sedlighetsbrott och 7% till våldsbrott inbegripet rån (ett brott som i den officiella statistiken registreras som förmögenhets- brott). Av de sammanlagt 32 våldsbrottslingama hade 3 dömts för mord. 6 för mord- eller dråpförsök. 10 för misshandel. 12 för rån eller rånförsök. ()m man tog hänsyn till även s. k. bibrott hade 17% gjorts sig skyldiga till våldsbrott. Utredningen gjorde också ett försök att sammanfatta varje enskild intems kriminalitetsbild. sådan den framträdde i hans samlade brottskarriär. Man kom då fram till att 78% var huvudsakligen tjuvar. 13 % bedragare, 4%.- sedlighetsbrottslingar och S% våldsbrottslingar. De prov- utskrivna företedde en likartad bild, dock var procenten våldsbrottslingar bland dessa något lägre. Utredningens uppgifter om återfallsfrekvens, hänförde sig till interner som utskrivits åren 1944— 1949. Under en obser- vationstid av lägst 4 och högst 9 år hade 68% återfallit i brott.

Törnqvists avhandling behandlar ett urval av en tioårspopulation av föstagångsförvarade under åren 1946— 1955. Urvalet är emellertid inte slumpmässigt utan har dikterats av författarens syfte att göra en jämförelse mellan en grupp som efter första provutskrivningen ej återfallit i brottslig— het eller annan asocialitet och en grupp som efter provutskrivning återfallit upprepade gånger i känd brottslighet. Törnqvist har försökt göra en klassi- fikation av huvudbrottstyp beträffande de två grupperna. baserad på den totala kända brottsligheten fram till tiden för första domen till säkerhetsan- stalt. För båda grupperna var förmögenhetsbrott den vanligaste huvud- brottstypen. Denna typ av brottslighet var emellertid signifikant högre i den grupp som återfallit. Törnqvist konstaterade vidare att kriminaliteten hos de internerade i hög grad var polymorf. dvs. blandad.

Den tvärsnittsundersökning som gjordes på uppdrag av KAIK hade till syfte att kartlägga kriminaliteten under 1960-talet. Undersökningen inne- håller en statistisk kartläggning av anstaltsklientelet en viss dag. den 26

• Sida 92
•  Original

Prop. 1980/81: 76 92

januari 1969. Den avsåg 669 internerade. 60 %- av samtliga var övertygade om tillgreppsbrott. medan omkring 10% dömts för brott mot liv och hälsa. Den tidigare brottsligheten bestod för 78% av dem av tillgreppsbrott. medan 10% tidigare hade gjort sig skyldiga till våldsbrott. Samtliga inter- nerade hade tidigare gjort sig skyldiga till någon form av brottslighet.

Av framställningen i avsnitt 5 framgår att förmögenhetsbrotten alltjämt är dominerande hos interneringsklientelet. Under senare år (1972—1977) uppgår andelen våldsbrott bland de nydömda till 19%. Härtill kommer att 39 av de 174 domama för förmögenhetsbrott avsåg rån eller grovt rån. Andelen huvudbrott som innehöll något slag av våld eller hot uppgick sålunda till 35 % en klar ökning i förhållande till tidigare år. Vidare kan man konstatera att sedlighetsbrotten alltjämt är få (2—3 domar per är) liksom att det är relativt ovanligt att narkotikabrott föranleder internering (likaledes 2—3 domar per år). Såsom illustreras av tabellerna 3 och 4 är återfallsfrekvensen hos internerade mycket hög. Av en uppföljning av dem som dömts för grövre brott är 1971 under en 3-årsperiod framgår att återfallsfrekvensen är högre beträffande förmögenhetsbrott (81 %) än vid brott mot person (72 %).

1 bilaga 1 återfinns en beskrivning av 35 personer beträffande vilka interneringsnämnden år 1974 tillstyrkt internering och som därefter dömts till sådan påföljd. Flertalet av dessa har dömts under samma år. Uppfölj— ningen avser tiden fram till den 1 juli 1978. Såvitt gäller brottslighet framgår att 28 av de 35 dömts för förmögenhetsbrott som huvudbrott. Av dessa har emellertid 8 dömts för rån eller grovt rån. Av de övriga har 4 dömts för misshandel. 1 för dråpförsök och 2 för otukt med barn. Om man inkluderar otuktsbrotten har 15 av de 35 dömts för huvudbrott som innefat- tar övergrepp mot person. Samtliga har gjort sig skyldiga till ett flertal tidigare brott. Av dem som dömts för våldsbrott inkl. rån har 10 personer tidigare dömts för sådana brott. De 2 som dömts för otukt har också tidigare dömts för liknande brott. 24 av de 35 har återfallit i brott som föranlett återintagning, de flesta inom loppet av de närmaste sex månader- na efter övergången till vård utom anstalt. Av de 11 som inte återfallit har interneringen upphört i ett fall och 3 har avlidit. För dem som inte återfallit har vården utom anstalt pågått i ett fall under 2 1/2 år, i två fall under 2 år. i ett fall under 1 år, i ett fall under 10 månader och i ett fall under ett halvt år. 1 ett fall hade vederbörande frigivits strax före den ljuli 1978.

Av en specialstudie som utförts inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) rörande dem som dömts till internering år 1976 framgår följande.l Beträf- fande de 38 personer som år 1976 för första gången dömdes till internering var huvudbrottet förmögenhetsbrott i 22 fall, varav i 6 fall rån eller grova

' Siffrorna rörande dem som dömts till fortsatt internering med stöd av 34 kap. 1 5 [ BrB överensstämmer inte helt med tabell 5 beroende på att BRÅ:s siffror avser domar i första instans. medan interneringsnämndens. som tidigare har framhållits. avser lagakraftvunna domar.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1980/81: 76 93

rån. 10 av de förstagångsdömda hade gjort sig skyldiga till våldsbrott, 3 till sedlighetsbrott och 3 till narkotikabrott. Av dem som begått brott medan de var intagnai anstalt för avtjänande av interneringsstraff hade 102 begått förmögenhetsbrott. varav 8 rån. 14 hade begått våldsbrott. 5 narkotika- brott och 5 trafikbrott. Av dem som vårdats utom anstalt och på grund av nya brott dömdes till återintagning hade 138 gjort sig skyldiga till förmö- genhetsbrott. varav 8 rån. 24 hade dömts för våldsbrott. 1 för sexualbrott, 12 för narkotikabrott och 2 för trafikbrott.

Av de 38 nyssnämnda förstagångsdömda år 1976 hade. om man räknar rån som våldsbrott. 22 dömts för annat än förmögenhetsbrott. Däremot utgör förmögenhetsbrotten den helt dominerande kriminaliteten för dem som har begått brott under anstaltstid eller i samband med vård utom anstalt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera en klar procentuell ökning un- der senare år för brott med våldsinslag bland den kriminalitet som föranlett internering. Förklaringen är sannolikt att man numera i ökad utsträckning undviker att döma till internering för mindre allvarliga förmögenhetsbrott.

6.2 Hälsotillstånd och sociala förhållanden

De flesta av dem som döms till internering första gången är vid domen i åldrarna över 30 år. Av dem som under åren 1965—1974 nyintagits för internering var sålunda 6% 21—24 år. 31 % 25—29 år. 44%.- 30—39 år och 19% 40 år eller mera. Av de 87 personer som under åren 1975—1977 nyintogs var 3 i åldrarna 21—24 år. 24 i åldrarna 25—29 år. 46 i åldrarna 30—39 år 14 40 år eller mera. Detta innebär att det under senare tid har skett en viss förskjutning mot åldersgruppen 25—39 år. som numera alltså inrymmer 80 % av förstagångsklientelet.

Så gott som alla undersökningar som gjorts beträffande internerade visar att det rör sig om ett klientel med bristande stabilitet i uppväxtmiljön. tidiga beteenderubbningar och bristande social anpassning i vuxenlivet. Ofta har de psykiska störningar. Vidare är alkohol— och narkotikamissbruk ytterst vanligt.

Törnqvist gjorde på uppdrag av säkerhetsanstaltsutredningen en genom- gång av dem som år 1953 undergick förvaring. Han konstaterade att de i flertalet fall hade haft en ogynnsam uppväxttid och att många mycket tidigt visat beteenderubbningar. 77 % kunde betecknas som fysiskt friska. Med det psykiska hälsotillståndet var det betydligt sämre ställt. Sålunda hade 31 % någon gång vårdats på psykiatrisk klinik, sinnessjukhus eller sinnes- sjukavdelning inom fångvården. Omkring 20%.- kunde betecknas som un- derbegåvade. Det psykiatriska vårdbehovet bedömdes vara mycket stort. 80 %- missbrukade sprit. Sammanfattningsvis uttalade Törnqvist att så gott som samtliga förvarade kunde karakteriseras som "kriminella psyko- pater”.

• Sida 94
•  Original

Prop. 1980/81: 76 94

1 KAles ovannämnda kartläggning av 1969 års anstaltsklientel fastslogs också att många av de internerade haft en instabil uppväxtmiljö. Bara 10 % hade högre skolutbildning än folkskola. Hälften hade gjort militärtjänstgö- ring. Övriga hade i stor utsträckning frikallats på grund av psykiska be- svär. Omkring 70'2r. hade tidigare varit föremål för såväl åtgärder av icke frihetsberövande karaktär som anstaltsvård. Endast 12% var gifta. Vid det senaste brottet hade en tredjedel haft arbete och bostad. en tredjedel saknat arbete men haft fast bostad och återstående tredjedel saknat såväl arbete som bostad. Det fysiska tillståndet betecknades för 80 %- som gott. 45 % kunde anses vara missbrukare. Av dessa var 220 alkoholister. 41 narkomaner och 33 missbrukade såväl sprit som narkotika. 1 kriminalvårdsberedningens betänkande (SOU 1972:64) Kriminalvård finns vissa uppgifter om interneringsklicntelet inom frivården. Sålunda sägs det där att man räknat med att omkring 75—80 % av interneringsklicn- telet var alkoholmissbrukare. Vidare framgår att bostadssituationen för de internerade var mycket dålig. Enligt en undersökning hade sålunda endast 10% egen bostad. En annan i betänkandet redovisad undersökning an- gående internerade i Göteborg visade att endast en tredjedel levde av arbetsinkomst. medan en tredjedel levde på socialhjälp. 12% var pensionä- rer. med en medelålder på 53 år. Av den i bilagan [ redovisade genomgången av 1974 års. internerade framgår beträffande deras psykiska hälsotillstånd bl.a. följande. 23 av de 35 har i läkarutlåtande betecknats som alkohol- och/eller narkotikamiss- brukare. Av dessa missbrukade 10 alkohol. 4 narkotika och 9 såväl alkohol som narkotika. Hälften — 17 personer — har betecknats som karaktärsav— vikande, psykopater. cller, med en modernare diagnos. persona patholo— gica. 3 har uppgetts lida av neuroser och 2 har ansetts vara underbegåvade. Majoriteten av dem som åsatts någon av dessa psykiatriska diagnoser har dessutom noterats som missbrukare. Endast 6 personer har betecknats såsom vare sig psykiskt avvikande eller missbrukare. Dessa 6 har alla gjort sig skyldiga till allvarliga förmögenhetsbrott (2 har dömts för postrån och de övriga 4 för omfattande bedrägerier). Åtskilliga av de drag som utmärker interneringsklicntelet — dålig upp- växtmiljö. alkohol- eller narkotikamissbruk samt psykiska avvikelser — återfinns också hos många av dem som döms till tidsbestämda frihetsstraff. Det måste dock fastslås att de internerade — i vart fall det äldre klientelet — i högre grad än anstaltsklientelet i övrigt präglas av psykiska och sociala skador. Enligt uppgift från interneringsnämnden och kriminalvårdsper- sonal visar emellertid de senaste årens utveckling att de yngre nydömda internerade, vilka ofta fått långa minsta tider för grova brott. är mindre socialt utslagna och psykiskt störda än det äldre klientelet. Samtidigt finns en tendens hos domstolarna att döma äldre internerade som begår mindre allvarliga brott till skyddstillsyn eller fängelsestraffi stället för återintag- ning till internering. Allmänt kan sägas att. med hänsyn till att fängelse-

• Sida 95
•  Original

Prop. 1980/81: 76 95

klientelet blivit allt mera belastat, skillnaden mellan internerings- och fängelsedömda i förevarande hänseenden i dag torde vara avsevärt mindre än tidigare. Man bör i sammanhanget också beakta att läkarundersökning (ä 7-intyg) är en förutsättning för ådömande av internering. 1 realiteten föregås internering ofta av en fullständig rättspsykiatrisk undersökning. lnterneringsgruppens psykiska tillstånd blir därför bättre belyst än den övriga anstaltspopulationens.

6.3. Anstaltsplacering, behandling och frigivning

Behandlingen av förvarade och internerade försiggick ursprungligen i särskilda säkerhetsanstalter. Från början var fångvårdsanstalten i Norrkö- ping den enda säkerhetsanstalten. År 1940 togs Hall-anstalten i bruk. Denna anstalt är den enda som byggts direkt för förvarings- och inteme- ringsklientelet. Hall byggdes med både slutna och öppna avdelningar och goda möjligheter till sysselsättning. Sålunda fanns både tvätteri— och snickerilokaler. Vidare sysselsattes de intagna med jordbruks—. skogs- och trädgårdsarbete. Då interneringsklicntelet efter ikraftträdandet år 1946 av 1937 års lagstiftning väsentligt ökade i antal togs också fångvårdsanstal- tema i Karlstad, Kalmar och Västervik i bruk som säkerhetsanstalter. Vidare fanns vissa kolonier. Behandlingen av intagna på säkerhetsanstal- tema avvek i vissa hänseenden från vad som gällde för andra anstaltsin- tagna. Enligt lag skulle sålunda behandlingen av förvarade utformas efter hörande av psykiater. Medicinska och psykiatriska synpunkter kom också att spela en stor roll vid planläggning av anstaltsbehandling och eftervård. Möjlighet till permission för de förvarade infördes först år 1946.

Säkerhetsanstaltsutredningen förklarade i sitt betänkande-år 1953 att behandlingsresursema för de förvarade var otillräckliga. Man konstatera- de att det rådde en besvärande arbetsbrist på vissa anstalter. vilket var särskilt olyckligt med hänsyn till det påfallande behovet av arbetsträning för detta klientel. Vidare uttalade man att de förvarade, som var socialt tungt belastade och till övervägande del bestod av abnorma personer. uppenbarligen behövde ständig psykiatrisk tillsyn samt att det fanns ringa möjligheter att erhålla adekvat sådan. Vidare påtalades bristeri öppenvår- den. Utredningen föreslog att man skulle koncentrera klientelet till en enda anstalt — Hall — som skulle uppdelas på skilda avdelningar. Behandlingen borde ha en i första hand medicinsk inriktning och anstalten borde utrustas med såväl lokaler som en personalstab som kunde tillgodose de medicins- ka önskemålen.

En viss upprustning av Hallanstalten. med bl.a. en medicinsk avdelning, kom till stånd. Antalet läkare- och psykologtjänster blev emellertid. jäm- fört med utredningens förslag. klart otillräckligt och planerna kom inte att förverkligas.

1 kriminalvårdsberedningens betänkande år 1972 konstaterades att man

• Sida 96
•  Original

Prop. 1980/81: 76 96

för många av de internerade måste ställa särskilda krav på säkerhet. skydd och behandling med hänsyn till den intagnes psykiska tillstånd. För andra internerade återigen hade påföljden valts mera på grund av den dömdes upprepade återfall i brott än av de skäl som nyss sagts. För de sistnämnda var behandlingssituationen i'stort sett densamma som för den stora grup— pen av fängelsedömda. Skillnaden mellan de båda från behandlingssyn- punkt olika klientelgruppema var enligt beredningen mera en fråga om antalet brott än om arten av brottslighet. Det väsentliga var att båda grupperna fanns företrädda såväl bland intemerings- som bland fängelse- klientelet. Utredningens förslag utmynnade också i att man skulle skapa ett anstaltssystem som oavsett ådömd påföljd skapade gynnsammast möj- liga förutsättningar för den frigivnes anpassning till samhällslivet. Vid kriminalvårdsreformens genomförande den 1 juli 1974 avskaffades special- anstaltema för de internerade.

Enligt KvaL skall den som undergår internering placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av övergång till vård utom anstalt får han överföras till lokalanstalt (65). Beträffande den som undergår internering med en minsta tid av ett år eller mer skall frågan om överförande till lokalanstalt prövas senast fyra månader före den dag överförande till vård utom anstalt tidigast kan ske. (105 kungörel- sen [1974: 248] med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL).

Enligt 7å tredje stycket KvaL i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1979 ( prop. 1978/79: 62 . JuU 1978/79: 115 rskr 1978/79: 90) skall den som döms till internering med minsta tid av två år eller mer placeras i sluten anstalt. om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karak- tär. Placering i öppen anstalt kan dock ske. om det krävs för ändamålsenlig förberedelse av överföring till vård utom anstalt eller om det eljest förelig- ger synnerliga skäl för en sådan placering. För denna kategori gäller också att korttidspermission får beviljas endast om synnerliga skäl föreligger. (325 KvaL). 1 övrigt kan internerad beredas permission på samma villkor som andra anstaltsintagna. Han kan sålunda förutom korttidspermission erhålla S. k. frigivningspermission för förberedande av övergång till vård utom anstalt. Han får dock inte erhålla sådan permission före den dag då överförande till vård utom anstalt tidigast kan ske. Vidare kan han enligt 345 KvaL. om särskilda skäl föreligger. få tillstånd att vistas utanför anstalt för att bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället. Enligt samma regler som gäller för övriga intagna kan också internerad få möjlighet till s.k. frigång ([ 1.5 KvaL).

Intagna som avses i 76 tredje stycket KvaL — s.k. 7:3zor — utgörs främst av lagöverträdare som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur. inte sällan med inter- nationell anknytning t.ex. grov narkotikabrottslighet. Fr.o.m. år 1979

• Sida 97
•  Original

Prop. 1980/81: 76 97

aVSes bestämmelsen, efter tidigare nämnd lagändring, i något ökad ut- sträckning omfatta även intagna som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art utan att brottsligheten har internationell anknytning eller avser grova narkotika- brott. Som exempel nämns väpnade bank- eller postrån samt annan förmö- genhetsbrottslighet vid vilken gärningsmannen visat hänsynslöshet t.ex. genom att använda sprängmedel.

F. n. placeras de allra flesta interneringsdömda på någon av de slutna riksanstaltema Hall. Kalmar eller Norrköping. På dessa anstalter vistas även fängelsedömda med jämförelsevis långa straff. För den som tidigare har dömts till internering och har kortare minsta tid än ett år kan placering på lokalanstalt ifrågakomma. såvida inte vederbörande anses farlig eller rymningsbenägen. Slutligen har man en grupp internerade med verkligt långa minsta tider som av säkerhetsskäl är placerade på specialavdelning- ama vid Kumla-. Hall- och Norrköpingsanstalterna.

Korttidspermission beviljas enligt krinimalvårdsstyrelsens praxis för in- ternerade liksom för fängelsedömda i regel efter fyra månaders anstaltsvis- telse för dem som är intagna på lokalanstalt eller öppen riksanstalt. För dem som är intagna på sluten riksanstalt gäller en motsvarande kvalifika- tionstid av sex månader. Fråga om permission prövas beträffande intagen i lokalanstalt av regionchef och beträffande intagen i riksanstalt av styres- mannen för anstalten. När det gäller internerade med en minsta tid av två är. liksom intagna som dömts till fängelse i lägst två år prövas frågor om korttidspermission av kriminalvårdsstyrelsen så länge han vårdas på sluten anstalt. Några fasta regler har man inte i dessa fall. Avgörandet är helt beroende på en samlad bedömning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Frågor om vistelse utom anstalt enligt 34 & KvaL prövas av intemerings- nämnden. Under åren 1974—1977 har sådan vistelse beviljats för inteme- rade i resp. 5, 38, 30 och 37 fall. I regel har besluten avsett placering på hem för behandling av alkolhol- och narkotikaproblem. Erfarenheten av sådan placering beträffande detta ofta svårt nedgångna klientel kan sägas vara måttligt goda från rehabiliteringssynpunkt. Syftet bakom besluten torde också i många fall ha starka humanitära inslag.

Överförande till vård utom anstalt föregås i regel av frigivningspermis- sion. Avsikten med-detta är dels att underlätta för den intagne att ordna sina förhållanden inför frigivningen, dels att pröva om tidpunkten är lämp- lig för överförande till vård utom anstalt. Såväl frigivningspermission som överförande till vård utom anstalt beslutas av interneringsnämnden. ] regel brukar emellertid interneringsnämnden utnyttja sin befogenhet att överlåta till övervakningsnämnden att närmare bestämma dag för övergången med angivande av den tidigaste dag den får ske. Samtidigt brukar övervaknings- nämnden få bemyndigande att bevilja frigivningspermission. Överföring till vård utom anstalt initieras av övervakningsnämnden som före utgången 7 Riksdagen I980/8l. I saml. Nr 76

• Sida 98
•  Original

Prop. 1980/81: 76 98

av minsta tiden och därefter minst var sjätte månad skall pröva frågan och. om den anser att sådan överföring bör ske. hemställa om detta hos inter- neringsnämnden. Ärendet kan också tas upp av övervakningsnämnden på begäran av den intagne. I sådant fall skall nämnden hänskjuta frågan till interneringsnämnden med eget yttrande.

Det är ingalunda ovanligt att frigivningspermissioner avbryts därför att den internerade begår nya brott. Vidare förekommer det att permissioner avbryts på grund av andra former av misskötsamhet, t.ex. sprit- eller narkotikamissbruk, dålig kontakt med övervakaren. underlåtenhet att söka arbete- eller sköta erhållet sådant etc. I sådana fall brukar ny frigivningsper- mission dock beviljas inom relativt kort tid.

Överförande till vård utom anstalt sker i regel i anslutning till utgången av minsta tiden. Bland omständigheter som kan föranleda annan bedöm- ning kan nämnas rymningar. misskötta permissioner eller annan missköt- samhet inom anstalten. Förlängning kan också ske. och sker regelmässigt, i fall då vederbörande under anstaltstid begått brott som efter beslut om åtalsunderlåtelse inte föranlett åtal eller också prövats av domstol utan att domstol förlängt minsta tiden. Enligt nämndens praxis sker förlängning i sådana fall dock inte med längre tid än högst sex månader. eller den kortaste minsta tid domstolen kan bestämma med stöd av 34 kap. 95 BrB. l enstaka fall när vederbörande anses farlig. förekommer det att man föran- staltar om psykiatrisk undersökning av den intagne före överförandet till vård utom anstalt. Detta gäller främst sexualbrottslingar eller våldsbrotts- lingar som begått upprepade brott under alkoholpåverkan. [ vissa fall har såväl permissioner som överförande till vård utom anstalt gjorts beroende av t.ex. antabusbehandling.

Även för dem som överförts till vård utom anstalt ställs givetvis vissa krav beträffande skötsamhct. Numera förekommer det dock ytterst sällan att återintagning i anstalt sker på grund av misskötsamhet som inte består i återfall i brott (jfr tabell 6). Övervakningstiderna för de internerade är i regel långa, i de flesta fall tre år (jfr tabell 8).

8.1. Förutsättningama för internering resp. fängelse

När det gäller förutsättningarna för valet av påföljd skiljer sig internering från fängelse bl.a. därigenom att man vid prövning av om internering skall ådömas enligt lag skall ta hänsyn till bl. a. den tilltalades sinnesbeskaffen- het och levnadsomständigheter samt risken för fortsatt brottslighet.I sist- nämnda hänseende torde bedömningcn huvudsakligen grundas på aktuell och tidigare kriminalitet. Även omtidigare kriminalitet inte är en direkt förutsättning för ådömande av internering. visar erfarenheten att påföljden praktiskt taget endast tillämpas på återfallsbrottslingar. Även de som döms till längre fängelsestraff. i vart fall för förmögenhetsbrott. har emellertid i regel gjort sig skyldiga till tidigare brott. Enligt KAIK:s tvärsnittsunder- sökning från år [969 hade endast 550 av samtliga ?. 888 fängelseintagna eller 19% inte tidigare gjort sig skyldiga till brott. många hade dömts vid upprepade tillfällen. Den utveckling mot en ökad användning av kriminal- vård i frihet som ägt rum sedan dess har säkerligen medfört att de som nu döms till fängelse — med undantag för dem som av särskilda allmänpreven- tiva skäl mer regelmässigt döms till frihetsstraff t.ex. för rattfylleri — är avsevärt mer brottsligt belastade än tidigare.

Av redogörelsen i avsnitt 6 framgår att de internerade ofta är mycket socialt och psykiskt nedgångna. Det är svårt att bedöma vilken betydelse sinnesbeskaffenheten. sådan den redovisas i den tillgängliga person- utredningen, har tillmätts vid påföljdsvalct. I den mån läkaren uttalat att vederbörande på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste anses farlig och därför rekommenderat internering har detta sannolikt haft stor betydelse för domstolens ställningstagande. Sådana uttalanden är emellertid tämli- gen sällsynta. Den ökade användningen av frivårdspåföljder har som tidi- gare nämnts också medfört att fängelsedömda generellt sett nu torde vara mera socialt och psykiskt belastade än tidigare. Missbruk av droger har likaså bidragit till att det psykiska hälsotillståndet är dåligt bland åtskilliga andra anstaltsintagna än de internerade. Enligt kriminalvårdsstyrelsens uppfattningar var sålunda år 1976 ca 28% av samtliga anstaltsintagna drogmissbrukare. Siffran är osäker men troligen i underkant. Även om de som dömts till internering alltjämt kan karakteriseras som det svåraste kriminellt och socialt belastade klientelet, har sålunda skillnaden mellan dessa och dem som dömts till långa fängelsestraff under senare år minskat avsevärt.

Av stor betydelse för frågan om internering skall ådömas första gången är givetvis det aktuella brottets beskaffenhet. Av lagtexten framgår att fängelse i lägst två år skall kunna följa på brottet. Detta kriterium är i och för sig lätt uppfyllt med tanke på att de flesta brott för vilka fängelse brukar ifrågakomma. med undantag för bl.a. rattfylleri. kan medföra detta straff.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1980/81: 76 103

Rätt ofta är emellertid två års fängelse straffmaximum. Detta gäller t. ex. misshandel. stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel. bedrägeri. häleri och narkotikabrott, i den mån brotten ej bedöms som grova. lnterneringsnämn- den — vars yttrande i regel följs av domstolarna — brukar inte tillstyrka internering, om brottsligheten är av mindre allvarlig karaktär. I vissa fall kan emellertid det aktuella brottet. även om det i sig själv är mindre allvarligt, framstå som graverande. om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till grov kriminalitet och den aktuella brottsliga aktiviteten begrän- sats på grund av tillfälligheter. Av stor betydelse anses då vara hur snabbt återfallet skett.

Av tillgänglig statistik framgår att samtliga som första gången dömts till internering gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Av 1974 års fall hade de allra flesta förmögenhetsbrottslingar. med undantag av dem som gjort sig skyldiga till rån, dömts enligt den strängare skalan för brottet. dvs. grovt brott. 3 personer hade dömts för "vanlig" misshandel, men hade alla tidigare upprepade gånger gjort sig skyldiga till våldsbrott. 3 personer hade dömts enligt den vanliga skalan för stöld (2 fall) resp. häleri och urkunds- förfalskning. Dessa hade emellertid tidigare dömts resp. 19, l2 och l7 gånger för förmögenhetsbrott. Av dem som år 1976 dömts för förmögen- hetsbrott till internering första gången hade samtliga utom två gjort sig skyldiga till grovt brott, i regel grov stöld.

De 666 pesoner som år 1976 dömts till fängelse över ett år fördelar sig efter huvudbrott på följande sätt: 28% har dömts för narkotikabrott. 17 % för rån. 14 % för våldsbrott, 10 % för grov stöld, 9% för bedrägeribrott, 8 % för sedlighetsbrott, 5 % för varusmuggling (i regel av narkotika) och 8 % för övriga brott. Även längre fängelsestraff förutsätter sålunda i regel ett allvarligare brott. En iögonenfallande skillnad är emellertid den höga ande- len narkotikabrott. Enligt fast domstolspraxis brukar påföljden för sådana brott bli tidsbestämt fängelsestraff.

En omständighet som i praktiken ofta har avgörande betydelse vid valet mellan internering och fängelse är den tilltalades ålder. l förarbetena till BrB har uttalats att internering i princip inte bör förekomma för yngre lagöverträdare. lnterneringsnämnden är i enlighet härmed mycket restrik- tiv med att tillstyrka internering för lagöverträdare under 25 år (jfr Sv JT 1969 s. 273).

8.2. De faktiska anstaltstidema

Av stort intresse vid en jämförelse mellan fängelse och internering är som tidigare nämnts de faktiska anstaltstidema i relation till brottsligheten. För de fängelsedömda kommer här reglerna om villkorlig frigivning in i bilden. Med hänsyn till att den brottslighet som föranleder internering som regel skulle ha föranlett fängelse i ett år eller mer. om den påföljden i stället hade valts, är det kriminalvårdsnämndens praxis i ärenden om villkorlig frigivning som är av intresse.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1980/81: 76 104

En redogörelse för gällande bestämmelser om villkorlig frigivning och om kriminalvårdsnämndens nu berörda praxis har lämnats i avsnitt 7 .

Vid en jämförelse mellan de faktiska anstaltstidema vid internering och fängelse ställda i relation till brottsligheten kan man utgå från den minsta tid för anstaltsvården som har besrämts i intemeringsdomen. Som redovi- sats i avsnitt 6.3'överförs nämligen den internerade nära nog regelmässigt till vård utom anstalt vid minsta tidens utgång. Att direkt jämföra de minsta tiderna med för samma brottstyp utdömda fängelsetider är emellertid ändå tämligen meningslöst med hänsyn till de många olika faktorer som spelar in vid straffmätningen. Längden av ett fängelsestraff är — liksom minsta tiden vid internering — beroende på om det avser ett eller flera brott och grovheten av dessa. Också när det gäller fängelse utmäts tiderna i viss mån med hänsyn till tidigare brottslighet, även om den särskilda straffskärp- ningsregel för återfall som tidigare fanns i 26 kap. 35 BrB numera är upphävd. Stratfskärpning sker i stället inom ramen för gällande straffska- lor. företrädesvis om brottet i sig självt förskyller ett straff som ligger i den nedre delen av straffskalan. I regel brukar dock skärpningen vara måttlig. Vidare finns anledning räkna med att domstolarna i varierande utsträck- ning i praktiken också tar viss hänsyn till att vederbörande sannolikt kommer att villkorligt friges vid utgången av två/tredjedelen av strafftiden och. i vissa fall. redan efter halva strafftiden. Denna förutsättning saknas vid internering. där ju minsta tiden måste avtjänas. Slutligen har man vid fastställande av minsta tiden för internering sannolikt inte sällan haft anledning att beakta att gärningsmannen på grund av villkorlig frigivning från tidigare ådömt fängelsestraff har en straffåterstod, vilken på grund av tillämpning av 34 kap. 1 5 3 BrB kommer att innefattas i intemeringspåfölj- den. Om sålunda en direkt jämförelse av utdömda tider för samma brott inte låter sig göras vet man dock av erfarenhet att domstolarna när de fast- ställer minsta tid vid internering i regel söker viss vägledning från den strafftid man skulle ha utmätt, om man valt att döma till fängelse med hänsynstagande till möjligheten till villkorlig frigivning för det aktuella brottet och eventuellt förverkande av tidigare medgiven sådan. En väsent- lig skillnad är därvid att man vid internering oavsett brottet kan bestämma en minsta tid av lägst ett och högst tolv år, medan maximum i straffska- loma för fängelse för sådana brott som brukar föranleda internering sträcker sig från sex månader till tio år, med undantag av bl. a. mord där det strängaste straffet är livstid. Om gärningsmannen döms för flera brott kan emellertid med stöd av 26 kap. 2å BrB straffmaxirnum för det svåraste brottet överskridas med högst två år. Fängelsetiden får dock inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Det kan vara av intresse att jämföra utdömda minsta tider med straffskalan för det aktuella brottet. Nedan följer en förteckning över minsta tider som utdömts år 1976.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1980/81: 76 105

den, om de inte har dömts för vissa grova brott. främst allvarlig narkotika- brottslighet som utgör led i en yrkesmässig eller på annat sätt i organisera- de former bedriven kriminell verksamhet. Om strafftiden är 10 eller l2 år friges alltså vederbörande normalt efter 5 resp. 6 år. Av det sagda framgår att det är främst när minsta tiden för intemeringsstraff överstiger 5 eller 6 år, som anstaltstiden med oförändrad frigivningspraxis i realiteten måste bli längre än vid ett fängelsestraff där den maximala straffskalan använts. Minsta tider överstigande 5 år är ovanliga. Såvitt framgår av internerings- nämndens handlingar dömdes år l976 3 personer och år 1977 6 personer första gången till internering med en minsta tid om 5 år eller mera. Möjligen kan det röra sig om ytterligare någon person. bl. a. kan det tänkas att någon dömts utan interneringsnämndens hörande. Fallen redovisas nedan.

[976

l) A, 31 år, dömdes för grovt rån (pistolhot), narkotikabrott m.m. till internering med minsta tid av 5 år. Domen omfattade också tidigare fängel- sestraff, av vilket återstod ca två månader. A hade tidigare gjort sig skyldig till omfattande förmögenhetsbrottslighet.

2) B, 27 år. dömdes för mord till internering med en minsta tid av 9 år. Av handlingarna framgick att B i samband med alkoholförtäring visade stor farlighet. Han hade tidigare dömts för våldsbrott under alkoholpåverkan.

3) C. 34 år, dömdes för mord och försök till utpressning till internering med en minsta tid av 10 år. Han hade tidigare dömts för bl.a. anstiftan till mordbrand och grovt bedrägeri.

1977

4) D. 32 år, dömdes för rån. olaga hot och biltillgrepp till internering med en minsta tid av 5 år. Domen omfattade också tidigare fängelsestraff. av vilket viss tid återstod. D hade tidigare dömts för grova förmögenhets— brott.

5) E, 27 år, dömdes för grovt rån m.m. till internering med en minsta tid av 5 år. Han hade tidigare dömts till fängelse 6 år för grovt rån. Straffet hade delvis avtjänats och den tidigare domen förordnades omfattas av intemeringsdomen.

6) F. 35 år, dömdes för grovt narkotikabrott m.m. till internering med en minsta tid av 5 år. Han hade tidigare dömts för narkotikabrott.

7) G. 37 år, dömdes för försök till mord. grovt rån m.m. (skott mot polisman. bankrån med pistolhot) till internering med en minsta tid av 6 år. Han hade en straffåterstod om 2 år 6 månader av tidigare ådömt fängelse- straff som förordnades ingå i interneringen. Han hade f. ö. dömts 8 gånger tidigare. huvudsakligen för förmögenhetsbrott.

8) H, 39 år. dömdes för dråp. grov stöld m.m. till internering med en minsta tid av 7 år. Han hade en straffåterstod om ca 6 månader av tidigare ådömt fängelsestraff som förordnades ingå i interneringen. Han var myc- ket svårt kriminellt belastad och hade tidigare varit förvarad.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1980/81: 76 106

9) I, 40 år. dömdes för mord till internering med minsta tid om 10 år. Han hade tidigare vid ett flertal tillfällen dömts för vålds- och förmögen- hetsbrott och senast år 1972 till sluten psykiatrisk vård för mord. från vilken vård han skrivits ut år 1976.

I samtliga ovannämnda fall hade interneringsnämnden tillstyrkt interne- ring. En jämförelse mellan de utdömda minsta tiderna och straffskalorna för fängelse under hänsynstagande till vad tidigare nämnts om praxis i ärenden om nåd och villkorlig frigivning synes ge vid handen att motsva- rande anstaltstider inte alltid är möjliga att uppnå med fängelse. Även om domstolarna dömer ut absolut maximalt straffi dessa fall — vilket i och för sig är osannolikt — ger halvtidsfrigivning och nådepraxis beträffande livs- tidsdömda till resultat att i fallen 2. 3. 8 och 9 ett fängelsestraff med all sannolikhet skulle innebära kortare anstaltstid. Detsamma torde gälla även fall 4. om straffåterstoden var mindre än ett år. I sammanhanget bör dock anmärkas att det förekommer att nåd beviljas även vid internering, om minsta tiden är mycket lång.

8.3. Övervakningstider

Övervakningstiderna är i regel väsentligt längre för den som dömts till internering än för den fängelsedömde. Intemering upphör i regel sedan övervakningen pågått under en sammanhängande tid av tre år. Detta gäller oavsett längden av minsta tiden. Vid villkorlig frigivning från fängelsestraff kan som tidigare har nämnts prövotiden enligt 26 kap. 10 & BrB fastställas till minst ett och högst tre år eller, om Straffåterstoden överstiger tre är, högst fem år. I det övervägande antalet fall bestäms prövotiden till ett år. Längre tider förekommer huvudsakligen vid långa fängelsestraff. Om över- vakning inte erfordras, kan övervakningsnämnd besluta att sådan inte skall äga rum trots att prövotiden fortgår. Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande dem som på grund av intemeringsdom vårdas utom anstalt. Om övervakning inte längre är erforderlig beträffande internerad skall påföljden upphöra. Det krävs dock särskilda skäl för att detta skall få ske efter kortare tid än tre år utom anstalt.

Liksom den internerade som vårdas utom anstalt kan återintas på grund av annan misskötsamhet än återfall i brott kan villkorligt medgiven frihet från fängelse förklaras förverkad, om den frigivne allvarligt åsidosätter sina åligganden och det kan antas att han inte skall låta sig rättas av andra åtgärder som övervakningsnämnden kan vidta. Sådant förverkande före- kommer sällan liksom det numera sällan förekommer att internerad återin- tas av annan anledning än att han begått nytt brott (jfr tabell 6).

8.4. Återfall i brott

När det gäller verkan av återfall i brott innan påföljden verkställts till fullo finns det avsevärda skillnader mellan dem som dömts till fängelse och

• Sida 107
•  Original

Prop. 1980/81: 76 107

internering. För den fängelsedömde bestäms påföljden — såväl arten av påföljd som. om nytt fängelsestraff ifrågakommer. straffets längd — huvud- sakligen med tanke på det nya brottet, låt vara att man även tar viss hänsyn till tidigare brottslighet. Det senare gäller sannolikt i högre grad om situa- tionen är sådan att intemeringsstraff kan ifrågakomma. Det sagda gäller oavsett om brottet begåtts i samband med rymning eller permission under anstaltstiden eller under villkorlig frigivning. I sistnämnda fall skall dom- stolen, om vederbörande döms till nytt fängelsestraff. förklara den villkor- ligt medgivna friheten förverkad, om inte särskilda skäl talar emot det (34 kap. 4 5 BrB). Under alla omständigheter är det domstolen som bestämmer såväl Straffets längd som om förverkande skall ske. (I propositionen om avskaffande av ungdomsfängelse föreslås vissa ändringar i bestämmelser- na om förverkande av villkorlig frigivning. De innebär bl.a. att presum- tionen för förverkande i 34 kap. 4 5 första stycket BrB tas bort och att möjlighet införs att förverka endast del av straffåterstoden.)

Om den internerade begår nytt brott kan flera olika möjligheter tänkas. Om han är intagen i anstalt och brottet inte är alltför allvarligt. får han inte sällan åtalsunderlåtelse. Intemeringsnämnden brukar avstyrka åtal, om brottet är erkänt och man kan räkna med att ingen eller endast ringa förlängning av minsta tiden bör komma i fråga. Detta innebär dock inte att vederbörande går fri från konsekvenser av brottet. lnterneringsnämnden brukar nämligen i sådana fall besluta att överförande till vård utom anstalt skall ske vid en något senare tidpunkt än den ursprungligen bestämda minsta tidens utgång. Om brottet föranleder åtal, brukar domstolen nära nog regelmässigt förordna att interneringen skall avse även det nya brottet. I flertalet fall utsätter domstolen därvid en ny minsta tid med hänsynsta- gande till de gamla och nya brotten och med beaktande av hur länge vederbörande vistats i anstalt. Om särskilda skäl anses föreligga, kan domstolen underlåta att utsätta ny tid. I sådana fall brukar intemerings- nämuden, liksom vid åtalsunderlåtelse, kvarhålla den intagne utöver mins- ta tiden. Kvarhållande av dessa anledningar brukar dock inte, som fram- hållits i avsnitt 6, ske med mer än högst sex månader, motsvarande den kortaste minsta tid domstolen kan bestämma enligt 34 kap. 9 & BrB.

För de 126 personer som år 1976 dömdes till for-tatt internering på grund av brott som de hade begått under anstaltstiden utsattes i 48 fall ingen ny minsta tid, trots att det i vissa fall rörde sig om grova brott. Sålunda hade t.ex. 7 dömts för grov stöld. I övrigt dominerar brott som stöld, biltill- grepp, rattfylleri eller rattonykterhet och misshandel. 54 fick en ny minsta tid på mellan 6 månader och 1 år. Av dessa hade 20 gjort sig skyldiga till grov stöld och 8 till grova bedrägerier. Straffsatsema för såväl grov stöld som grovt bedrägeri är fängelse i lägst 6 månader och högst 6 år. Med hänsyn härtill och till att den ursprungliga minsta tiden i regel inte är fullt avtjänad måste man konstatera att den internerade i sådana fall kommit tämligen lindrigt undan.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1980/81: 76 108

Vad åter angår de internerade som begått nytt brott efter övergång till vård utom anstalt är skillnaden gentemot de fängelsedömda mindre mar- kant. Beträffande denna kategori sker åtalsunderlåtelse mera sällan. Påfölj- den blir nästan regelmässigt fortsatt internering. med eller utan återintag- ning i anstalt. Anledning till att återintagning inte sker kan vara t. ex. att brottet är bagatellartat eller ligger långt tillbaka i tiden eller att vederböran- des situation är sådan att vården anses bäst böra fortgå i frihet. Den villkorligt frigivne fängelsedömde skulle i motsvarande situation kunna tänkas bli dömd till böter eller skyddstillsyn. Om återintagning sker skall domstolen, liksom när det gäller den som blir dömd för brott under an- staltstid, förordna om ny minsta tid. om inte särskilda skäl är däremot. I detta fall bestäms minsta tiden huvudsakligen på grundval av brottets be- skaffenhet. Domstolamas praxis måste emellertid sägas vara något vack- lande vad gäller såväl återintagning som bestämmande av ny minsta tid.

För de 176 personer som år 1976 dömdes till fortsatt internering med återintagning i anstalt utsattes ingen ny minsta tid i 39 fall. Det i särklass vanligaste brottet i dessa domar var stöld. Några hade dömts för misshan- del och några för narkotikabrott. Endast tre hade dömts för grov stöld och en för grovt bedrägeri. Majoriteten av dem som fått ny minsta tid — 123 personer — fick en minsta tid av mellan 6 månder och 1 år. Här finns en mycket varierad provkarta på olika brott. Bland dessa var stöld och grov stöld de vanligaste brotten (32 resp. 35 fall). 12 hade dömts för misshandel, 4 för grov misshandel, i ett fall kombinerat med olaga hot och i ett fall i kombination med försök till rån. Ytterligare 6 hade dömts för rån och en för grovt narkotikabrott. I den mån det är fråga om grövre brott, såsom grov misshandel och rån, måste man sålunda konstatera att de utdömda minimitidema ter sig milda, med hänsyn till att de understiger straffmini- mum — ett år — vid fängelse. 6 fick nya minsta tider om 2—4 år. Dessa hade dömts för grovt rån m.m. (2 fall), grovt bedrägeri m.m.. allmänfarlig ödeläggelse m.m. och grovt narkotikabrott m.m. (2 fall). Ingen fick en minsta tid överstigande 4 år. Återintagning på grund av förhållandevis lindriga brott är — till skillnad mot vad som tidigare var vanligt — sällsynt och i vart fall brukar inte minsta tiden, om sådan sätts ut. bli särskilt lång.

Sammanfattningsvis kan sägas att skillnaden vad gäller anstaltstider mellan fängelse och internering numera i allmänhet inte är särskilt iögonen- fallande. Den möjlighet till kvarhållande under riktigt långa tider som internering medger utnyttjas sällan och då endast vid särskilt allvarliga brott där lång minsta tid bestäms. Man kan finna exempel både på fall där påföljden ter sig sträng som fall — särskilt vid dom till fortsatt internering — där den dömde får en jämförelsevis mild dom. Däremot finns fortfarande en betydande skillnad mellan de båda påföljderna vad gäller prövo- och övervakningstider.

• Sida 109
•  Original

Prop. 1980/81: 76 109 9 lnternering jämfört med sluten psykiatrisk vård

Det är väl känt att interneringsklicntelet i psykiskt hänseende och då det gäller kriminell belastning har stora likheter med de s. k. jämställdhetsfal- len, dvs. de som överlämnas till sluten psykiatrisk vård på grund av "själslig abnormitet av så djupgående natur. att den måste anses jämställd med sinnessjukdom". Särskilt gäller detta det äldre interneringsklientelet. Överlämnandc till sluten psykiatrisk vård bygger emellertid på att man har konstaterat att det föreligger ett rent medicinskt vårdbehov. Kriterierna för denna har under senare år skärpts i praxis och kommer ytterligare att skärpas om man följer förslaget i det inledningsvis nämnda betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare. Denna omständighet. liksom det förhållan- det att "sinnesbeskaffenheten" numera allt mer sällan torde tillmätas någon avgörande självständig betydelse vid övervägande av om interne- ring bör ådömas, har medfört att gränserna mellan de båda påföljderna internering och överlämnande till sluten psykiatrisk vård i praktiken blivit skarpare. Även om båda påföljderna är tidsobestämda är ändå innehållet i dem helt olika. Den sotn överlämnas till sluten psykiatrisk vård skall sålunda behandlas helt i enlighet med de medicinska vårdlagarna och i princip skrivas ut så snart behovet av medicinsk vård upphört. lnternering återigen verkställs på samma sätt som andra frihetsberövande påföljder inom kriminalvården. och utskrivning sker som tidigare redovisats efter relativt fasta normer och med utgångspunkt i den minsta tid som bestämts med hänsyn huvudsakligen till grovheten av det begångna brottet. Såväl beträffande förutsättningarna för ådömande som innehållet i verkställighe- ten skiljer sig sålunda internering väsentligt från påföljden sluten psykiat- risk värd.

Sammanfattningsvis kan sägas att interneringspåföljden med den till- lämpning den numera har inte skiljer sig från fängelsestraffi den utsträck- ning eller har den särskilda betydelse som man ursprungligen avsett. Att den för de dömda har påtagliga nackdelar. framför allt av psykologisk natur.. är uppenbart.

11.1. Strafferettslig utilregnelighet og strafferettsllge saerreaksjoner (NOU 1974: 17)

En sammanfattning av kritiken mot tidsobestämnda påföljder av typ internering ges av den norske professorn Nils Christie i betänkandet (NOU 1974: 17) Strafferettslig utilregnelighet og strafferetslige saerreaksjoner. Christie framför sina synpunkter med anledning av ett förslag om att en tidsobestämnd påföljd — förvaring — skall kunna komma i fråga när brottet i förening med särskilt gärningsmannens sinnestillstånd och tidigare bete- ende ger anledning till antagande att han är särskilt farlig för andras liv, hälsa eller frihet. Trots att betänkandet är några år gammalt kan Christies argumentering fortfarande betraktas som representativ. Den refereras ock- så i den under avsnitt 4.3 nämnda. i maj 1978 avgivna princippropositionen till det norska stortinget om kriminalpolitiken.

Christies framställning bygger på dittills tillgänglig forskning. Några rön som är ägnade att ifrågasätta hans slutsatser har såvitt bekant inte gjorts därefter. Christies kritik skall här redovisas helt kortfattad. Den kan i och för sig sammanfattas i följande punkter l. Intemeringsstraffet är inte effektivt när det gäller att förhindra allvarliga

brott.

2. lntemeringsstraffet skapar oklarheter i påföljdssystemet. 3. lntemeringsstraffet strider mot grundläggande värderingar i vårt sam- hälle.

En central fråga är om interneringspåföljden gör landet tryggare genom att antalet våldsbrott hålls nere. Det helt övervägande antalet farliga för- brytelser utlöses enligt Christie inte av inneboende krafter hos gärnings- männen utan av de situationer som dessa gärningsmän befinner sig i. De flesta grova våldsbrott begås sålunda—mellan närstående eller bekanta. Man torde inte vinna någonting med tidsobestämnda straff för denna krets av gärningsmän som sällan tidigare har varit dömda för våldsbrott. För den samlade allvarliga våldsbrottsligheten har interneringspåföljden därför mycket liten betydelse.

Även om man begränsar sig till den grupp som tidigare har dömts för mycket allvarliga brott möter enligt Christie stora svårigheter att urskilja dem som i framtiden kommer att begå nya brott. ] den allmänna debatten anförs ofta exempel på våldtäktsmän som begått nya våldtäkter etc. och frågan ställs varför myndigheterna inte ingripit med åtgärder för att för- hindra återfall. ] dessa fall vet man att det gått galet och att händelseförlop- pet bort avbrytas. Det är emellertid en sak att med facit i hand förklara att en viss person borde ha oskadliggjorts. ] verkligheten finns i dag ute i samhället en rad personer som tillsynes är lika farliga som gärningsmannen i exemplet före återfallet men som inte begår nya brott. Skall man internera alla till synes farliga personer eller endast ett urval av dem? Och hur skall i så fall urvalet ske?

• Sida 113
•  Original

Prop. 1980/81: 76 . 113

] vissa fall kan man enligt Christie förutsäga brott med tämligen stor säkerhet. Det gäller särskilt sådana brott som är ofta förekommande. Om en grupp av många gånger tidigare straffade förmögenhetsbrottslingar kan man med ganska hög grad av säkerhet säga att flertalet kommer att begå liknande handlingar ännu en gång. Men situationen blir helt annorlunda om man skall göra förutsägelser med utgångspunkt i ett enda mycket grovt våldsbrott. Det rör sig här om sällan förekommande gärningar. En förutsä- gelse i dessa fall innebär som regel att man fångar in ett mycket stort antal felbedömda personer, alltså personer som liknar återfallsförbrytare men som sviker prognosmakaren genom att inte återfalla i brott. Problemet med dessa ”faISkt positiva” ökar i takt med att den handling man'skall förutse blir mera ovanlig.

Christie åberopar en tämligen färsk amerikansk undersökningl rörande unga lagöverträdare som gav vid handen att om man genom inspärrning skulle hindra hälften av de fåtaliga återfallen i våldsbrott så skulle man skilja ut en grupp som omfattade nio gånger fler personer än som faktiskt återföll i sådana brott. Med andra ord skulle man tvingas internera åtta som inte skulle ha återfallit i våldsbrott för varje farlig person man fick tag på.

Även om kriminologer och andra vetenskapsmän f. n. inte kan tillhanda- hålla ett prognosinstrument som på ett från vetenskaplig synpunkt godtag- bart sätt skiljer ut de farliga så torde enligt Christie många ändå vilja hävda att i praktiken så kan folk med praktisk erfarenhet och hjälp av bl.a. psykiatrisk expertis ta fram det lilla antal farliga individer som samhället måste skydda sig emot.

En genomgång2 av den vetenskapliga litteratur som finns om kliniska contra beteendevetenskapliga prognoser ger emellertid enligt Christie inte stöd för den uppfattningen. Ty trots att det intuitivt förefaller rimligt att förutsätta att "intensiv. klinisk förståelse av en individ" ger bättre grund för uttalanden om hans framtid än statistiska metoder, finns det faktiskt ett mycket stort antal undersökningar som visar precis motsatsen. Av om— kring 100 undersökningar med tillfredsställande metodisk nivå. är det bara en enda som visar en klar överlägsenhet för det kliniska skönet. Och också denna enda är omdiskuterad. Det är enligt Christie svårt att finna något område inom samhällsvetenskaperna där alla fynd så klart går i samma riktning.

Att det kliniska skönet är otillförlitligt gäller även när man begränsar sig till psykiatrikers förmåga att ställa korrekta prognoser beträffande asocialt beteende. Det förefaller enligt Christie som om psykiatriker särskilt gör sig skyldiga till ett fel, de förutsäger för mycket. Christie hävdar t.o.m. att

' Andrew von Hirch: Prediction of criminal conduct and preventive confinement of convicted persons. Buffalo Law Review 1972, 21, s. 717—758, särskilt s. 736—738. ' Joseph M. Livermore, Carl P. Malmquist och Paul E. Mehl: On the justifications for civil commitment. Univ. of Pennsylvania Law Review. l968, 117. 75—96.

11.2. Nytt straffsystem (Brå-rapport 1977: 7)

] Brå-rapporten Nytt straffsystem återfinns många av de tankegångar som redovisats i föregående avsnitt. Där konstateras sålunda att det grund- läggande praktiska och vetenskapliga problemet är med vilken grad av säkerhet man kan identifiera personer som kommer att begå brott i framti- den. I sammanhanget påpekas också att denna frågeställning inte är unik för straffrätten och kriminologin utan har motsvarigheter inom t.ex. so- cialvård och medicin. Forskningsresultaten på dessa senare områden pe- kar också i samma riktning.

Vissa undersökningar tyder på att man kan identifiera vissa grupper med hög risk för framtida kriminalitet. Däremot har man inte lyckats utveckla metoder som gör det möjligt att ange vilka enskilda lagbrytare inom en sådan grupp som kommer att återfalla i brott. Svårigheten är särskilt påtaglig om det är verkligt grova — och därmed sällsynta — brott man vill förutsäga. Den grad av säkerhet med vilken bestämda individer kan identi— fieras som framtida lagbrytare beror nämligen bl. a. på grundriskcn. dvs.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1980/81: 76 116

hur vanligt det man vill förutsäga är. Man får speciellt svårt med sällsynta och kanske grova brott, dvs. brott med låg grundrisk.

Det är en allmänt accepterad ståndpunkt att i vart fall mer drastiskt ingripande i preventivt syfte skall få användas endast om de brott man därigenom tror sig kunna undvika är av mycket allvarligt slag. Man har i teorin mestadels hänfört sig till våldsbrott. ] praktiken har dock t.ex. internering. som har ett uttalat syfte att oskadliggöra. ofta använts vid förmögenhetsbrott.

Ju allvarligare ett brott är desto ovanligare är det i regel och desto svårare är det därmed att förutsäga. Det är således t. ex. nästan omöjligt att ange personer som i framtiden kommer att begå grova våldsbrott. För övrigt är många av dem som begår sådana ostraffade. De brotten kan inte under några omständigheter hindras genom straff som grundas "på tanken om oskadliggörande. ] så fall skulle man nämligen vara tvungen att helt skära av sambandet mellan brott och straff och ingripa mot människor oavsett om de har begått något brott eller ej. Det betyder att även om förutsägelsen beträffande de redan identifierade lagbrytamas framtida be- teende vore goda, skulle sådana förutsägelser inte kunna hindra mer än en del av de brott det är fråga om. Men förutsägelsen är mycket svår även om man som urval begagnar personer som redan har begått sådana brott. Den statistiskt troligaste prognosen är att återfall inte kommer att ske.

Om man vid särskilt grova brott skall använda risken för framtida brott som kriterium vid straffbestämningen. blir konsekvensen alltså antingen att de flesta av dem man vill komma åt går fria eller att man ingriper mot relativt många som inte skulle komma att begå de förmodade brotten. ] det första fallet ger oskadliggörande så låg effektivitet att dess värde blir försumbart. [ det andra fallet kommer man i en oacceptabel konflikt med vedertagna och viktiga rättssäkerhetsanspråk.

Det moraliska problemet är nämligen att oskadliggörandet som motiv för straffrättsligt ingripande är att man straffar en person — inte för det han gjort — utan för vad man antar att han kommer att göra. Den som utsätts för en sanktion som är strängare än den som brukar följa på det brott han begått med motiveringen att han därmed skall förhindras att återfalla kommer alltså att avtjäna straff för brott som han inte gjort sig skyldig till. Detta strider mot väsentliga rättssäkerhetskrav och liknar det fall att man dömer en oskyldig.

De som förespråkar särregleringar inom påföljdssystemet för personer som anses vara farliga hävdar i allmänhet att det är en fördel att under verkställigheten kontinuerligt kunna pröva hur stor risken för framtida brott är. De sanktioner som brukar tillgripas för sådana personer är därför i regel tidsbestämda. Med en sådan lösning står knappast något att vinna. eftersom det inte finns mycket som talar för att de förutsägelser som kan göras under verkställighetens gång är nämnvärt säkrare än de som kan göras i samband med domstolens handläggning av målet. Att de organ som

• Sida 117
•  Original

Prop. 1980/81: 76 117

har till uppgift att fatta beslut om frigivning har insett dessa svårigheter visar den omständigheten att den överväldigande majoriteten av dem som undergår internering friges i omedelbar anslutning till utgången av minsta tiden. '

Om man vill tillmäta risk för återfall i brott betydelse vid påföjdsbestäm- ningen. torde det viktigaste kriteriet för en sådan förutsägelse vara den dömdes tidigare kriminalitet. Ju fler gånger han återfallit desto större är risken för att han kommer att göra det på nytt. Detta kan i så fall tala för att tidigare kriminalitet skall ges inflytande på straffbestämningen. Om man vid val av påföljd för det aktuella brottet i stället för en återfallsprognos begagnar ett straffvärderesonemang och väger in tidigare lagföringar, kom- mer straffet redan av den anledningen att bli strängt. Som en bieffekt uppkommer ett visst oskadliggörande. Det är därför överflödigt att begag- na oskadliggörandet som särskilt kriterium eftersom det inte behövs för den effekt man önskar.

l BRÅ-rapporten förordas att interneringspåföljden avskaffas.

11.3. Om kriminalpolitikken (St meld nr 104, 1977-78)

De av Christe behandlade frågeställningama diskuteras som tidigare nämnts också i en av det norska justitiedepartementet i maj 1978 till stortinget avlämnad principproposition (St meld. nr 104. 1977—78). Depar- tementets uppfattning är att påståendet att man skulle kunna förutsäga farliga lagöverträdelser mot bakgrund av tidigare kriminalitet och person- lighetsvärdering bygger på tveksamt underlag. Man konstaterar att allvar- liga våldsförbrytelser vanligtvis inte upprepas. Det sägs också att förutsä- gelser om framtida kriminalitet inte får förväxlas med frågan om att förutse ett sjukdomsförlopp. Huvuddelen av den mest allvarliga våldskriminalite— ten är förstagångskriminalitet och en tidsobestämd påföljd för våldsbrotts- lingar skulle därför spela mycket liten roll för den samlade allvarliga våldskriminaliteten i Norge. Däremot kan det vara tämligen enkelt att förutsäga återfall i förmögenhetsbrott. om vederbörande har gjort sig skyl- dig till ett flertal tidigare sådana brott. Efter redogörelse för forskning i ämnet fastslår man att möjligheten av att kunna förutsäga framtida farlig våldskriminalitet har mycket litet stöd i faktiska undersökningar på alla plan. Slutligen uttalar man. efter en genomgång av eventuella för- och nackdelar med tidsobestämt straff, att man från departementets sida har åtskilliga betänkligheter mot denna typ av påföljd.

12.1. Psykiskt störda lagöverträdare (SOU 1977: 23)

l betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare förordas en klarare gräns- dragning mellan sjukvård och kriminalvård av innebörd att överlämnande till sluten psykiatrisk vård skall få ske endast när den psykiska störningen är av sådan art och grad att lagöverträdarens omhändertagande inom sjukvården tveklöst är påkallat av medicinska skäl. Ett genomförande av utredningens förslag innebär att ett antal lagöverträdare. av utredningen uppskattat till 150 om året. med påtagliga psykiska störningar (omkring hälften av de s.k. jämställdhetsfallen, dvs. personer som bedömts vara behäftade med själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste ansesjämställd med sinnessjukdom). kommer att omhändertas inom krimi- nalvården. Förslaget har i denna del mottagits positivt av de flesta remiss- instanserna. Bl. a. kriminalvårdsstyrelsen har dock avstyrkt förslaget. Som skäl härför har bl. a. anförts att kriminalvården saknar resurser att ta hand om det ifrågavarande klientelet.

Det är uppenbart att en del av de psykiskt störda lagöverträdare. som enligt hittillsvarande praxis överlämnats till sluten psykiatrisk vård. vid en inskränkning av denna möjlighet skulle kunna bli aktuella för internering. De siffror som redovisas i betänkandet är emellertid föråldrade. Antalet domar som innebär överlämnande till psykiatrisk vård har sjunkit på senare tid. Detsamma gäller den procentuella andelen jämställdhetsfall. Vidare finns det skäl att anta att en del av dem som enligt utredningens förslag skall dömas till kriminalvård i stället för psykiatrisk vård kan dömas till icke frihetsberövande påföljder.

Enligt en beräkning som gjorts inom justitiedepartementet kan. om utredningens förslag till gränsdragning i huvudsak följs. omkring 30 av de nuvarande jämställdhetsfallen årligen tas om hand inom frivården medan tillskottet av anstaltsdömda uppskattas till omkring 60 om året. Hur många av de sistnämnda som skulle kunna ifrågakomma för internering är vansk- ligt att avgöra. I ett material angående år 1967 rättspsykiatriskt undersökta personer som bedömts som "ej jämställda" och som hade i stort sett samma bakgrundsförhållanden vad beträffar t.ex. antal brott och brotts- typer som de jämställda. har 10% dömts till internering (se SOU 1977: 23, s. 141 och Läkartidningen 1976 nr 19). Med tillämpning av motsvarande siffror skulle ytterligare 9 personer per år kunna komma att dömas till internering. Detta antal är dock sannolikt för högt med tanke på att an-

• Sida 119
•  Original

Prop. 1980/81: 76 119

vändningen av internering minskat kraftigt sedan år 1967. Av betydelse i sammanhanget är givetvis hur många av ifrågavarande personer som kan betecknas som farliga. Socialstyrelsen har i denna fråga som sin uppfatt- ning uttalat att det är sannolikt att den typ av jämställdhetsfall som nu placeras på fast paviljong eller specialavdelning på grund av "farlighet" kommer. även om utredningsförslaget genomförs. att höra till psykiatrin.

Av det sagda bör man kunna dra den sutsatsen att ett genomförande av utredningens förslag i den nu diskuterade gränsdragningsfrågan endast skulle få en tämligen marginell betydelse för interneringsinstitutets tillämp- ningsområde.

12.2. Nytt straffsystem (Brå-rapport 1977: 7)

I Brå-rapporten Nytt straffsystem har rådets kriminalpolitiska arbets- grupp som tidigare nämnts, föreslagit att man skall ersätta de nuvarande frihetsberövande påföljderna inom kriminalvården med ett enhetligt fri- hetsstraff. fängelse. Rapporten har varit föremål för samtidig remissbe— handling med ungdomsfängelseutredningens betänkande Tillsynsdom. De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i frågan om ett enhetligt frihets- straff har ställt sig positiva till interneringspåföljdens avskaffande. Vissa instanser har emellertid anfört att ett avskaffande av interneringsstraffet förutsätter en höjning av straffmaxima för särskilt grova brott. Kriminal- vårdsstyrelsen har således framhållit att interneringspåföljdens avveckling sannolikt i samhällsskyddets intresse måste medföra antingen en inte ovä- sentlig höjning av straffmaxima för de allra grövsta och farligaste brotten, t.ex. narkotikahandel i organiserade former, grova våldsbrott och terro- rism. eller särskilda regler om en restriktiv tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning på halvtid beträffande personer som dömts för sådana brott. Liknande synpunkter har framförts av t.ex. LO och Göteborgs tingsrätt. JO Wigelius har uttryckligen motsatt sig interneringspåföljdens avskaffande och anfört att det utifrån behovet av samhällsskydd ter sig vådligt att frånhända domstolarna möjlighet att under en lång och vid domstillfället ej bestämbar tid oskadliggöra särskilt farliga förbrytare. JO hävdar vidare att det finns möjligheter att med erforderlig tillförlitlighet göra prognoser angående den tilltalades farlighet och risken för återfall och att det också är möjligt att under verkställigheten kontinuerligt pröva utvecklingen i dessa hänseenden. JO hänvisar också till den klientelöver- föring från sluten psykiatrisk vård till kriminalvård som kan komma till stånd om förslagen i betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare genom- förs. RÅ har anfört liknande synpunkter. men förklarat sig inte vara beredd att i nuvarande läge ta ställning till interneringspåföljdens bestånd.

Något förslag om en höjning av straffmaxima. eller vissa sådana. åter- finns inte i Brå-rapporten. Däremot framhålls att det är angeläget att se över straffsystemet med utgångspunkt i dess nuvarande bedömningar av

• Sida 120
•  Original

Prop. 1980/81: 76 120

enskilda brotts stratfvärde, särskilt då brott med höga straffmaxima. i syfte att begränsa omfattningen och längden av frihetsstraff. Vidare sägs att den nuvarande absoluta maximitiden om 10 år bör kunna behållas. Samtidigt betonas att återfall bör leda till straffskärpning.

En fråga som behandlas i Brå-rapporten och som är av stor betydelse vid en diskussion om intemeringsstraffets eventuella avskaffande är utform- ningen och tillämpningen av reglerna om villkorlig frigivning. [ rapporten uttalar sig gruppens majoritet för ett avskaffande av systemet med villkor- lig frigivning men förordar — för den händelse den villkorliga frigivningen anses böra bibehållas — att sådan frigivning som huvudregel skall ske efter halva strafftiden. Avsteg från huvudregeln skall kunna komma i fråga för den som snabbt återfallit i brott efter tidigare fängelsedomar eller för visad särskild allvarlig misskötsamhet under verkställighetstiden. Prövotiderna skall aldrig kunna överstiga Straffåterstoden. I rapporten berörs också frågan om särbehandlingen av dem som enligt kriminalvårdsnämndens praxis regelmässigt friges först sedan två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Det gäller intagna med minst två års strafftid som övertygats om grov narkotikabrottslighet eller annan grov organiserad brottslighet med internationell anknytning (jfr avsnitt 7). Man pekar därvid på att särbe- handlingen av denna grupp intagna leder till en dold straffmätning, som man anser i stället borde ske öppet och av domstol.

Det övervägande antalet remissinstanser har motsatt sig rapportens förslag om avskaffande av villkorlig frigivning. En klar majoritet har uttalat sig för bibehållande av det nuvarande systemet med två tredjedelar av strafftiden som riktpunkt för villkorlig frigivning. Beträffande dem som ådömts två års fängelse för narkotikabrott e. 1. och som regelmässigt friges först när två tredjedelar av straffet har avtjänats har kriminalvårdsnämn- den tillstyrkt Brå-gruppens tanke att det bör ankomma på domstol — och inte i efterhand på administrativ myndighet — att bedöma huruvida om- ständigheter, som är att hänföra till den brottsliga handlingen. bör föranle- da särbehandling i frigivningshänseende.

12.3. Tillsynsdom (SOU 1977283)

Ungdomsfängelseutredningen föreslår i sitt betänkande Tillsynsdom bl. a. att villkorlig frigivning skall ske efter två tredjedelar av strafftiden. om inte fortsatt frihetsberövande av särskilda skäl erfordras för att motver- ka återfall i brottslig verksamhet. Om särskilda skäl föreligger. skall emel- lertid enligt förslaget villkorlig frigivning få ske efter halva strafftiden. Förslaget innebär alltså inte några större avvikelser i förhållande till nuva- rande bestämmelser. Prövotiden avses uppgå till ett år eller den längre tid som vid frigivningen återstår av straffet. dock högst tre år. Av större intresse i detta sammanhang med häsyn till interneringsklicntelets åter—

• Sida 121
•  Original

Prop. 1980/81: 76 m

fallsbenägenhet är förslagen att presumtionen om förverkande av reststraf- fet vid återfall i brott under villkorlig frigivning skall mjukas upp och möjlighet öppnas till förverkande av endast del av reststraffet. Förslaget har i denna del tillstyrkts av flertalet remissinstanser.

12.4. Villkorlig frigivning (A 1978: 6)

Nordiska straffrättskommittén har i ett hösten 1978 utkommet betänkan— de (A 1978: 6) Villkorlig frigivning uttryckt den uppfattningen att samtliga nordiska länder bör införa en regel om en i princip allmän villkorlig frigiv- ning efter halva tiden.

Angående frågan om en senareläggning av frigivningen bör kunna ske i vissa fall t.ex. om det kan befaras att den intagne skulle komma att återfalla i särskilt grov brottslighet uttalar kommittén följande. En sådan fara kan föreligga om det aktuella brottet eller den intagnes brottsliga förflutna tyder på särskild farlighet. Vid sådan senareläggning åsyftas inte straffskärpning på allmänpreventiva grunder. utan närmast oskadliggö- rande genom fortsatt frihetsberövande. [ regel kan det visserligen inte förväntas att senareläggningen av den villkorliga frigivningen eller avtjä— nandet av hela straffet skulle minska den intagnes farlighet, men ny brotts- lig aktivitet kan tillfälligt uppskjutas.

Senareläggning på grund av en bedömning av risken för att den intagne begår grov brottslighet innebär att intemeringssynpunkter i viss omfatt- ning blir utslagsgivande för straffets längd. Om man utgår ifrån att det straffrättsliga regelsystemets egentliga uppgift är att i varje enskilt fall ge uttryck för ett ogillande som står i rättvis proportion till den skuld gär- ningsmannen utvisat i den brottsliga handlingen, så måste det framstå som otillfredsställande att frihetsstraffets längd i vissa fall blir beroende av gärningsmannens personliga egenskaper. Det är även tvivel underkastat om reglerna om senareläggning av villkorlig frigivning på denna grund kan utformas så att de uppfyller skäliga rättssäkerhetskrav.

Till denna fråga hör även vilka möjligheter man har att göra förutsä- gelser om framtida kriminalitet. Det kan allmänt sett sägas att sådana prognoser hittills visat sig mycket vanskliga. Det föreligger en betydelse- full skillnad mellan möjligheterna att identifiera å ena sidan vissa grupper med hög risk för framtida kriminalitet, å andra sidan de enskilda individer inom en sådan grupp som kommer att återfalla. Det föreligger inte omöjligt att identifiera vissa högriskgrupper. Däremot har man inte lyckats utveckla metoder för att ange vilka enskilda lagbrytare som kommer att begå brott på nytt. Denna svårighet är typiskt sett störst. om detär verkligt grova och därmed i regel sällsynta brott man vill förutsäga.

Kommittén har funnit att det kan finnas ett praktiskt behov av att i undantagsfall kunna senarelägga villkorlig frigivning. Kommittén föreslår dock att förutsättningarna för senareläggning av villkorlig frigivning görs

• Sida 122
•  Original

Prop. 1980/81: 76, lx) h)

ytterst stränga och anges i lag. Bestämmelsen bör ge största möjliga klarhet och förutsägbarhet. Det har visat sig vara förenat med svårigheter att finna invändningsfria kriterier för en sådan regel och att nå fram till en bestäm- melse som passar förhållandena i samtliga nordiska länder.

Kommittén har dock för sin del funnit att det kriterium mot vilket invändningarna har minst tyngd rör risken för nya brott. Detta får ett visst stöd av straffsystemets ändamål att kontrollera kriminaliteten. Kommittén har således stannat för att föreslå att en påtaglig och särskilt stor risk för snabbt återfall i grova brott skall kunna vara skäl till senareläggning av villkorlig frigivning. De brott kommittén främst har i åtanke är dels grova våldsbrott, dels allvarlig brottslighet som bedrivs i organiserade eller yrkesmässiga former.

Beträffande rättsverkan av återfall i brott under prövotiden uttalas: Man får ett smidigare systern. om domstolen åläggs att bedöma hur reststraffet skall beaktas. då den villkorliga friheten förverkas. En möjlighet är att domstolen mäter ut ett gemensamt straff utan att särskilt ange reststraffets andel. Ett annat alternativ vore att domstolen i domen uttryckligen angav hur mycket som förverkats av reststraffet. Oavsett vilket alternativ man väljer. måster reglerna om hur reststraffet bör beaktas utformas så att man uppnår en tillräckligt enhetlig straffmätningspraxis. Ju längre tid den vill- korligt frigivne levat brottsfritt. desto mindre betydelse bör reststraffet ges vid straffmätningen. Vidare får den del av reststraffet som domstolen beaktar inte vara oskäligt lång i förhållande till det nya straffet. Frågan om brottslighet bör även beaktas då man avgör hur stor del av reststraffet som skall förverkas.

13. Överväganden och förslag

13.1. Bör interneringspåföljden avskaffas?

I3.I.I Inledning

I det föregående har (särskilt i avsnitten 10 och 11) redovisats åtskilliga kritiska synpunkter på tidsobestämda påföljder i allmänhet och internering i synnerhet. Invändningarna gäller inte bara påföljdens bristande effektivi- tet utan tar framför allt sikte på skilda nackdelar och brister från rättssä— kerhetssynpunkt. Genom internering öppnas möjlighet för frihetsberö- vande under längre tid än som föranleds direkt av det brott varom gär- ningsmannen övertygats. Vidare finns risk för att den annars allmänt tillämpade principen om proportionalitet mellan brott och straff skjuts åt sidan av hänsyn till ett eftersträvat men osäkert samhällsskydd. Som framgått av det föregående är det synnerligen vanskligt att i enskilda fall uttala sig om riskerna för återfall i brott. Detta är allt mera uppenbart ju grövre brott det är fråga om.

• Sida 123
•  Original

Prop. 1980/81: 76 123

Härtill kommer erfarenheterna av att tidsobestämdheten av de intagna upplevs som mycket pressande och därför uppfattas som ett lidande i sig. Det är vidare omvittnat att en dom till internering ofta uppfattas som ett tecken på en definitiv utklassning och därmed snarare befäster än motver- kar vederbörandes benägenhet att fortsätta med en tillvaro som lätt leder till ny brottslighet.

Av vad som tidigare anförts framgår också att många av de skillnader som tidigare funnits mellan internering och fängelse. såvitt gäller såväl påföljdernas praktiska tillämpning och innebörd som klientelgruppernas sammansättning numera i det närmaste har försvunnit. Det är vidare tydligt att användningen av påföljden internering under senare år också har minskat ganska påtagligt.

Mot bakgrund av nu nämnda förhållanden och de vägande invändningar av principiell natur som sålunda kan anföras mot interneringspåföljden synes den böra behållas endast om de särskilda syften som den är avsedd att tjäna framstår som utomordentligt viktiga och inte kan uppnås på annat från rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande sätt.

lnternering — liksom tidsobestämda påföljder över huvud taget — byg- ger på framför allt två teorier. Den ena utgår från föreställningen att den dömde genom behandling skall kunna påverkas till ett laglydigt liv och därför bör behandlas tills detta syfte har uppnåtts (behandlingstanken). Den andra syftar till att genom inspärrning av lagöverträdaren förhindra att denne begår brott så länge han kan anses vara farlig (inkapacitering).

Det förtjänar redan här understrykas att nu gällande straffskalor inte bör kunna åberopas som ett skäl för att bevara interneringspåföljden. Om straffskaloma inte anses medge inkapacitering under så lång tid som sam- hällsskyddet kräver kan nämligen det problemet lösas genom ändring av straffskalorna, införande av str—affskärpningsregler eller på annat liknande sätt. Avgörande för om interneringspåföljden bör bestå är i stället om det finns skäl att hålla frågan om anstaltstidens längd öppen med hänsyn till faktorer som inträffar efter rättegången och som således inte kan beaktas redan i domen. Till dessa faktorer hör uppenbarligen inte sådant som hänför sig till den aktuella eller tidigare brottsligheten som t. ex. att den är särskilt allvarlig till sin art eller utgör led i en organiserad kriminell verk- samhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att behandlingstanken inte motiverar att interneringspåföljden behålls.

[3.1.3 Inkapacilering

Som nämnts i avsnitt 10 kan interneringsklientelet grovt sett indelas i tre huvudkategorier. Den första omfattar personer som främst ägnar sig åt en intensiv men måttligt avancerad förmögenhetsbrottslighet. Den andra ka- tegorin avser personer som gjort sig skyldiga till allvarlig och upprepad renodlad våldsbrottslighet, inkl. sedlighetsbrott. och därigenom ansetts visa stor farlighet för annans liv eller hälsa. Den tredje kategorin slutligen omfattar mera hårdföra och avancerade förmögenhetsbrottslingar. typ bankrånare och kassaskåpssprängare, där gärningsmannen ingalunda skyggar för att tillgripa våld även om det primära syftet med gärningen inte är att skada någon till person. Något vid sidan av de två sistnämnda grupperna finns också ett begränsat antal personer som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott.

Vad först gäller gruppen förmögenhetsbmttslingar så pekar såväl kri- minologiska data som praktiska erfarenheter på att ett relativt begränsat antal personer kan svara för en stor del av vissa typer av grövre traditionel- la brott t.ex. bostadsinbrott, bilstölder och postbedrägerier [se Persson lnbrottstjuvar i Stockholm, Svensk Juristtidning [976 s. 527 med där lämnade litteraturhänvisningar.jfr även prop. l978/79: 62]. Teoretiskt kan man därför påverka den totala volymen av vissa typer av förmögenhets- brott genom inkapacitering av särskilt aktiva brottslingar.

Här står man också på något fastare mark än som annars är vanligt när det gäller möjligheterna att förutsäga återfall i brott. I fråga om en grupp som består av många gånger tidigare straffade förmögenhetsbrottslingar kan man sålunda med ganska hög grad av säkerhet säga att flertalet kommer att begå liknande handlingar ännu en gång.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1980/81: 76 125

Vad som har sagts nu kan emellertid inte leda till slutsatsen att det i praktiken också är både möjligt och försvarligt att påverka t. ex. den totala volymen av inbrottsstölder i landet genom att internera de mest aktiva inbrottstjuvarna. Som regel kan man först i efterhand ange vilka individer som varit av störst betydelse för brottsvolymen. Av tabell 3 framgår vidare att omkring 80% av interneringsklicntelet återfaller i grövre brott under en treårsperiod. Det innebär å andra sidan att upp till 20% av detta klientel inte återfaller i brott under samma period. Det är emellertid vanligtvis inte möjligt att — annat än i efterhand — urskilja de individer som sålunda anpassas till samhället. Slutligen måste de som inkapaciteras en gång komma ut igen. Det finns knappast anledning räkna med att brott som förhindrats enbart på grund av en förlängd anstaltsvistelse inte senare kommer till utförande. Tvärtom finns det omständigheter. som tyder på att de känslor av osäkerhet och förbittring som en sådan åtgärd lätt synes ge upphov till i stället kan leda till en ökad brottsbenägenhet.

När det gäller förmögenhetsbrott utan våldsinslag tycks de flesta numera också vara eniga om att interneringspåföljden bör kunna avskaffas i likhet med vad som skett i Danmark och Finland och vad som föreslagits i Norge. I svensk praxis har det också blivit allt mera ovanligt att man dömer till internering för sådana brott. De nuvarande straffskalorna ger i dessa fall möjlighet att åstadkomma tillräckligt långa anstaltstider. även om man vill markera en straffskärpning på grund av återfall. Att övervakningstiden vid internering är längre än vid fängelse torde inte ha någon avgörande bety- delse i sammanhanget. Återfall brukar f. ö. ske inom relativt kort tid från frigivningen. lnternering torde därför kunna avskaffas för denna kategori brottslingar. (Jfr som typfall bil. 1 nr 2. 3, 5. 9. 12. l6. l8. 22. 25. 27. 28. 30. 3l. 32. 34 och 35).

Många människor i vårt land lever i oro för att bli utsatta för våldsbrott. Man kan anta att denna oro i någon mån stillas när de erfar att kända våldsbrottslingar interneras på obestämd tid.

I den mån de sålunda internerade våldsverkarna inte hör till bekant- skapskretsen måste emellertid sägas att det i stort sett saknas en rationell grund för den känsla av rättstrygghet hos medborgarna som interneringen kan ge upphov till. Som påpekats bl.a. av Christie (avsnitt ll) visar nämligen erfarenheterna att det helt övervägande antalet allvarligare vålds- brott inte utlöses av inneboende krafter hos gärningsmännen utan av de situationer som dessa gärningsmän befinner sig i eller av ett samspel mellan personer och situationer. Majoriteten av gärningsmännen hör till offrets bekantskapskrets och har sällan tidigare varit dömda för våldsbrott. För den samlade allvarliga våldsbrottsligheten har därför interneringspå- följden en begränsad betydelse.

Allvarliga våldsbrott är lyckligtvis sällsynta. Det innebär emellertid ock- så att de är svåra att förutsäga. En i avsnitt 11 nämnd amerikansk under- sökning ger exempel på detta. Av en undersökt population av unga lag-

• Sida 126
•  Original

Prop. ]980/81: 76 126

överträdare återföll 2.4%- i våldsbrott under en l5-månadersperiod. Med utgångspunkt i det rika material som fanns tillgängligt om lagöverträdarnas personliga förhållanden prövade man i efterhand att ställa upp olika inter- neringskriterier som — om de hade tillämpats — skulle ha lett till att hälften av återfallsklicntclct inkapaciterats. Det visade sig emellertid att kriterier som träffade personer i den lilla gruppen om 2.4%- också drabbade många i totalpopulationen. Det bästa man kunde uppnå för att skydda samhället mot en liten (1.2 %) grupp av personer med bevisligen hög risk för återfall i våldsbrott var internering av en nio gånger så stor grupp. Man kunde således inte nå längre än till internering av åtta som bevisligen inte skulle ha återfallit i brott för varje farlig person man fick tag på. Och det hjälpte inte att dela upp materialet t.ex. så att man bröt ut lagöverträdare som hänvisats till psykiater på grund av våldstendenser. Frekvensen återfall i våldsbrott under lS-månadersperioden var för denna undergrupp 6.2 % vilket inte räckte för att komma till rätta med problemet med de falskt positiva fallen.

Om således möjligheterna är begränsade att med användande av olika risktabeller och liknande på betecndevetenskap grundade metoder skilja ut farliga personer. är möjligheterna att få detta gjort med anlitande av psy- kiatrisk expertis i vart fall inte större. len genomgång av den vetenskapliga litteratur som finns om kliniska contra beteendevetenskapliga prognoser (se avsnitt ll) anges sammanfattningsvis att det är svårt att finna något område inom samhällsvetenskaperna där alla fynd så klart går i samma riktning nämligen att de beteendevetenskapliga prognoserna är överlägsna. Uttalanden om en persons farlighet som grundas på kliniska iakttagelser är otillförlitliga.

Möjligheterna att bedöma riskerna för återfall i våldsbrott är således begränsade särskilt när det gäller grova sådana brott. Samtidigt ökar de anstaltstider som står på spel för den intemerade ju grövre — och därmed ovanligare och alltså svårare att bedöma i fråga om risken för återfall — brott saken gäller. De inledningsvis nämnda principiella invändningarna mot internering gör sig här gällande med särskild styrka.

Mot denna bakgrund kan sägas att internering — av samma skäl som anförts beträffande gruppen förmögenhetsbrottslingar — i varje fall bör kunna avvaras vid mindre allvarliga fall av våldsbrott. t.ex. misshandel som inte är grov och rån med utövande av måttligt våld. Här räcker också gällande straffskalor till för att tillgodose samhällsskyddet. I sammanhang- et kan vidare nämnas att i Danmarks och Finlands nya lagstiftning liksom i det norska lagförslaget förutsätts för internering att det skall vara fråga om allvarligt våld (jfr som typfall bil. ] nr 7. 8, 20 och 33).

Det återstår då att ta ställning till den vanskligare frågan om man även kan undvara internering vid grövre våldsbrott som mord. dråp och grov misshandel när gärningsmannen genom brottet och tidigare handlingar anses ha dokumenterat uttalad farlighet för annans liv och hälsa. Liknande

• Sida 127
•  Original

Prop. 1980/81: 76 127

problem erbjuder allvarligare sexualbrott som våldtäkt och otukt med barn.

1 dag händer det att interneringsnämnden före utgången av minsta tiden söker göra en mera ingående bedömning av gärningsmannens framtida farlighet. Bedömningen görs på grundval av bl. a. uppträdande under per- missioner. resultat av behandling med medicinska preparat. utlåtande av psykiatriker etc. Under 1970-talet har nämnden i knappt ett fall om året därvid kommit fram till att vederbörande på grund av sin farlighet inte bör överföras till vård utom anstalt. I stället har den intagne då vanligen beviljats frigivningspermission under något halvår och på så sätt kommit att bli föremål för en mera intensiv övervakning än som annars skulle ha blivit fallet. Har frigivningspermissionen avlöpt utan återfall i brott eller annan allvarlig misskötsamhet har den internerade därefter formellt över- förts till vård utom anstalt. Allmänt gäller attju längre anstaltstider det rör sig om desto mer sällsynt är det att nämnden håller kvar någon utöver minsta tiden. Rent humanitära skäl tar så småningom överhanden. Man anser sig inte kunna hålla en människa i anstalt hur länge som helst.

Kärnfrågan i förevarande sammanhang är alltså om man vid ifrågasatt frigivning av den internerade. dvs. vid utgången av minsta tiden. har möjlighet att göra en så tillförlitlig farlighetsbedömning att det kan vara försvarbart att hålla honom kvar i anstalt under en längre obestämd tid. Med hänsyn till vad som tidigare anförts om svårigheterna att göra tillför- litliga prognoser om återfall i sällan förekommande grova brott måste frågan besvaras nekande.

Att interneringspåföljden inte bör behållas beträffande de nu ifrågava- rande grova våldsbrottslingarna kan motiveras även med att samhället på angränsande områden accepterar motsvarande risker för våldsbrott. Som nämnts kommer av humanitära skäl alla internerade så småningom åter på fri fot. Även om man vid frigivningen anser sig kunna konstatera att farligheten har minskat. kan man i regel inte garantera att den helt har upphört. En viss risk kvarstår nästan alltid. Motsvarande gäller inom den psykiatriska vården där man har erfarenheter bl.a. av våldsbrottslingar som dömts till sluten psykiatrisk vård. Risken för nya våldsbrott anses inte berättiga till livslång anstaltsförvaring av detta klientel utan utskrivning sker även här förr eller senare med i vissa fall tragiska följder. [ samman- hanget förtjänar att påpekas att även våldsbrottslingar kommer i åtnjutan- de av permission. låt vara bevakad sådan. och att möjligheterna att helt förhindra rymningar är begränsade.

Sammanfattningsvis kan sägas att ett bibehållande av interneringsstraf- fet för våldsbrottslingar skulle ha en så pass marginell preventiv effekt att nackdelarna väsentligt överstiger fördelarna. Erfarenheterna i Danmark och Finland visar också att interneringsstraffet utdöms i mycket få fall om året. Som redovisats i avsnitt 11.3 har det norska justitiedepartementet uttalat betänkligheter mot att bibehålla en tidsobestämd påföljd för vålds-

• Sida 128
•  Original

Prop. 1980/81: 76 128

brott. Härvid har åberopats att en sådan påföljd skulle få så liten brottspre- ventiv effekt att man kan ifrågasätta dess värde. Inte heller för dem som har begått grova våldsbrott bör sålunda interneringspåföljden behållas. (Jfr som typfall bil. 1 nr 4, 11. 13. 14. 15. 19. 24 och 29).

Ett avskaffande av interneringspåföljden för grova våldsbrottslingar ak- tualiserar emellertid en översyn av straffmätnings- eller frigivningsreglerna med hänsyn till att gällande straffskalor inte ger möjlighet att genom ådömande av fängelse uppnå anstaltstider som motsvarar internering med minsta tid av sex år eller mer. Denna fråga behandlas i avsnitt 13.2 .

Enligt uppgift ( prop. 1978/79: 62 s. 21 ) svarade permittenter och rym- lingar från kriminalvårdens anstalter för 16—20% av det totala antalet väpnade rån mot post- och bankkontor som begicks år 1976. Här har man således anledning räkna med att ett begränsat antal personer svarar för en stor del av denna typ av brott.

Det förefaller också sannolikt att återfallsprognoserna för denna typ av förmögenhetsbrottslingar och andra personer som hör till den tidigare nämnda tredje huvudgruppen kan göras mera tillförlitliga än för vålds- brottslingarna. Allmänt kan sägas att återfallsrisken är hög med tanke på att det rör sig om individer som är starkt kriminellt inriktade och som ibland ådagalagt stor förslagenhet och planeringsförmåga. Man kan emel- lertid självfallet inte utesluta att en del av dem undergår en gynnsam utveckling och anpassar sig till ett laglydigt liv.

Det rör sig här ofta om intemerade som är jämförelsevis unga. Minsta tiderna är regelmässigt långa. Av humanitära skäl brukar internerings- nämnden därför överföra dem till vård utom anstalt i omedelbar anslutning till minsta tidens utgång. Tidsobestämdheten utnyttjas således som regel inte.

Av skäl som anförts beträffande andra förmögenhetsbrottslingar bör interneringspåföljden kunna avvaras även beträffande detta klientel som inrymmer inte endast post- och bankrånare utan även boxsprängare och personer som begått andra kvalificerade förmögenhetsbrott (jfr som typfall bil. 1nr6.10.13.17 och 23).

Ett avskaffande av interneringspåföljden för även detta klientel aktuali- serar en översyn av straffmätnings- eller frigivningsreglerna. se avsnitt 13.2 .

Vad slutligen gäller ett begränsat antal personer som döms till inteme- ring på grund av grov narkotikabrottslighet så bör nämnas att den utan jämförelse vanligaste påföljden för sådan brottslighet är fängelse. 1 övrigt synes de förhållanden som nyss ansetts tala för att internering kan und- varas för den tredje huvudgruppen också vara tillämpliga på ifrågavarande kategori.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1980/81: 76 129

13.2 Straffmätnings- och frigivningsbestämmelser 13.2.1 Inledning

Förslaget att avskaffa interneringspåföljden motiveras inte av en önskan att generellt minska antalet intagna i kriminalvårdens anstalter. De önske- mål som kan frnnas i den vägen får prövas i annat sammanhang.

Ett avskaffande av interneringspåföljden med bibehållande av nuvaran- de ordning i övrigt får emellertid vissa effekter på de faktiska anstaltsti- dema. För den första gruppen förmögenhetsbrottslingar och de inteme- rade som dömts för våldsbrott av mindre allvarlig art kan resultatet i vissa fall bli en faktisk straffskärpning. Som nämns i avsnitt 8.4 förekommer det nämligen rätt ofta vid återfall i brott under anstaltstiden att beslut om åtalsunderlåtelse meddelas. Den senareläggning av överföringen till vård utom anstalt som i sådant fall i praktiken blir en följd av återfallet motsva- rar ofta inte det minimistraff som är föreskrivet för brottet. Detsamma gäller om åtal väcks och domstol dömer till fortsatt internering utan att bestämma ny minsta tid.

När det gäller internerade som har begått nytt brott efter överförande till vård utom anstalt är skillnaden gentemot fängelsedömda mindre markant men även här kan man konstatera att interneringsklientelet — med hänsyn til bl. a. att utdömda minsta tider i många fall understiger straffminimum vid fängelse — får en jämförelsevis gynnsam behandling.

Man har därför anledning att räkna med att detta i och för sig mycket återfallsbenägna klientel i framtiden kommer att lagföras oftare än i dag och därvid ådömas fängelse på tider som kan innebära längre anstaltsvis- telser än f. n.

I sammanhanget förtjänar att erinras om de förslag som nyligen har lagts fram i samband med förslaget om avskaffande av ungdomsfängelse. nämli- gen om en uppmjukning av den nuvarande presumtioncn för förverkande av reststraffet vid återfall i brott under prövotiden och om möjlighet till förverkande av'endast en del av reststraffet. Antas dessa förslag finns det inte anledning att räkna med att ett avskaffande av interneringspåföljden skall innebära några väsentligt ändrade förhållanden för de grupper som diskuteras nu. nämligen den första gruppen förmögenhetsbrottslingar och dem som dömts för våldsbrott av jämförelsevis mindre allvarlig karaktär.

Annorlunda förhåller det sig med det övriga interneringsklicntelet nämli- gen grova våldsbrottslingar och bankrånare m.fl. Som nämnts i avsnitt 8.2 är det inte möjligt att med nuvarande regler och praxis genom fängelse uppnå anstaltstider motsvarande internering med en minsta tid av 5 a 6 år eller mer. Ett avskaffande av intemeringspåföljden aktualiserar därför åtgärder för att möjliggöra så långa frihetsberövanden som samhällsskyd- det kan anses kräva i sådana fall.

9 Riksdagen 1980/81. I .raml. Nr 76

• Sida 130
•  Original

Prop. 1980/81: 76 130

13.2.2 Straffskalorna

Närmast till hands ligger måhända att höja straffmaximum för de svåras- te brotten. En sådan åtgärd har också förordats av vissa remissinstanser i yttranden över Brå-rapporten Nytt straffsystem (se avsnitt 12.2 ). Av årets budgetproposition ( prop. 1978/79:100 . bilaga 5) framgår emellertid att regeringen avser att inom kort tillsätta en kriminalpolitisk beredning med uppgift bl.a. att företa en övergripande granskning av alla straffskalor. l avbidan på resultatet av den översynen bör någon partiell reform av straffskalorna inte nu företas.

13.2.3 Villkorligfrigivning

Den från teknisk synpunkt sett enklaste lösningen av inkapaciterings- problematiken skulle sannolikt vara att söka få till stånd en sådan ändring i kriminalvårdsnämndens praxis att de grova våldsbrottslingar och bankrå- nare m.fl. som i dag nära nog regelmässigt friges efter halva tiden. i framtiden Skall beviljas villkorlig frigivning först efter avtjänande av två tredjedelar av straffet.

Här förtjänar emellertid inledningsvis att påpekas att statsmakterna nyligen med anledning av prop. 1978/79: 62 (s. 23) anslutit sig till uppfatt- ningen att en vidgad tillämpning av bestämmelserna i 7 & tredje stycket KvaL på bl. &. bank- och postrånare samt boxsprängare inte bör åtföljas av en motsvarande ändring i kriminalvårdsnämndens praxis i frigivningsären- den.

För denna uppfattning talar flera skäl. Som redovisas i avsnitt 7 tilläm- par kriminalvårdsnämnden f. n. tre särskilda riktlinjer i frigivningsärenden, nämligen en för unga, en för norrnalklientelet och en för narkotikabrottslingar och motsvarande. För att mildra verkningarna av de besvärande tröskeleffekter som annars uppstår i gränslinjerna mellan två tredjedels och halvtidsfrigivning tillämpas en avtrappningsregel men andra gränsdragningsfrågor uppstår ständigt t. ex. kring åldersgränserna. För en 21-årig brottsling innebär fängelse i 1 år och 6 månader en anstaltsvistelse om 9 månader medan samma straff för en 23-åring medför vistelse i anstalt under 1 år. Till detta kommer att övervakningsnämndema inte sällan tycks avvika från kriminalvårdsnämndens praxis genom att bevilja halvtidsfri- givning även vid strafftider om 1 år eller mindre. Den som dömts till 1 års fängelse kan med andra ord av lokal övervakningsnämnd beviljas frigiv- ning efter 6 månader medan kriminalvårdsnämndens praxis för den som skall avtjäna 1 år och 15 dagars fängelse innebär villkorlig frigivning först efter 8 månader och 10 dagar.

Det är uppenbart att de nu angivna förhållandena inte tillgodoser de krav på enkelhet och klarhet som bör ställas på ett effektivt påföljdssystem. Ytterligare komplikationer bör undvikas. Det finns snarast skäl att i detta sammanhang pröva om det är möjligt att nå vissa förenklingar.

Den i avsnitt 7 lämnade redovisningen av kriminalvårdsnämndens praxis

• Sida 131
•  Original

Prop. 1980/81: 76 131

tyder på att straff- och anstaltstider efterhand har fått allt större betydelse i förevarande sammanhang. Det är också i och för sig naturligt att nämnden försökt fastställa vissa principer för sin verksamhet samt att man därvid bl. a. beaktat önskemålen om ökad rättssäkerhet för de intagna och strävat efter att i möjlig utsträckning behandla lika fall lika. Efter hand har sålunda en allt fastare praxis utmejslats. Genom att man därvid mer och mer betonat den minsta gemensamma nämnaren i frigivningsärendena nämli- gen tidsfaktorn har emellertid i motsvarande mån flexibiliteten i systemet minskat. Utvecklingen av kriminalvårdsnämndens praxis i frigivningsären- den företer således många likheter med interneringsnämndens praxis i frågor om överförande till vård utom anstalt.

En återgång till ett mera flexibelt system kan emellertid inte förordas. De skäl som anförts mot tidsobestämdheten vid internering gäller också villkorlig frigivning med stor flexibilitet i fråga om frigivningstidpunkten. Som tidigare nämnts har också förslag förts fram om ett totalt avskaffande av institutet villkorlig frigivning. I varje fall avses den villkorliga frigivning- en bli föremål för en genomgripande översyn av en av de kriminalpolitiska utredningar som beräknas bli tillsatta inom kort. ] avbidan på resultatet av den översynen bör de nuvarande bestämmelserna i BrB om villkorlig fri- givning lämpligen lämnas orubbade.

Däremot kan det frnnas skäl att i detta sammanhang behandla kriminal— vårdsnämndens praxis i ärenden om villkorlig frigivning av intagna som har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet. ofta med internatio- nell anknytning. Villkorlig frigivning i dessa ärenden beslutas regelmässigt på grundval av faktorer som varit kända redan av domstolen och som således kunnat beaktas vid straffmätningen. Detta är från principiell syn- punkt otillfredsställande. Kriminalvårdsnämnden har också själv vid flera tillfällen givit uttryck för uppfattningen att den ifrågavarande särbehand— lingen av vissa intagna bör ges uttryckligt stöd i lag. I Brå-rapporten Nytt straffsystem förordas att särbehandlingen upphör.

Ett avskaffande av den ifrågavarande särregleringen kan lämpligen ske i samband med att interneringspåföljden upphör. Av det föregående följer nämligen att inte heller enjustering av reglerna om villkorlig frigivning kan förordas som ett medel för att få till stånd inkapaciteringstider som i tillfredsställande utsträckning motsvarar de frihetsberövanden som nu följer på vissa domar till internering. Kvar står då möjligheten att införa en allmän straffskärpningsregel i brottsbalken som tar sikte närmast på grova våldsbrottslingar och bankrånare men som också kan göras tillämplig på narkotikalangare och andra som i dag särbehandlas av kriminalvårdsnämn- den.

• Sida 132
•  Original

Prop. 1980/81: 76 132

[3.2.4 En allmän .s'trajkaärpningsregel l3.2.4.l Inledning

Till utgången av år 1975 fanns i 26 kap. 3 % BrB en allmän straffskärp- ningsregel av följande lydelse:

"Har någon dömts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är belagt med fängelse och begär han, sedan domen vunnit laga kraft, ånyo brott som avses i balken och är belagt med fängelse i högst sex månader. må för återfallet dömas till fängelse i högst två år. Är för det nya brottet stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år. må för återfallet dömas till fängelse i högst fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år. läggas till grund för förhöjning som i första stycket sägs. ej heller dom 2": böter eller disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk."

En förutsättning för återfallsskärpning enligt lagrummet var sålunda dels att brott begåtts efter det att gärningsmannen blivit dömd för annat brott och dels att den tidigare domen vunnit laga kraft. Det återfallsgrundande brottet skulle vidare vara ett brott som behandlas i BrB. Att domen medde- lats enligt Sl. uteslöt dock inte att brottet kunde vara återfallsgrundande [se 65 första stycket lagen (1964zlö3) om införande av brottsbalken ]. Fängelse måste ingå i straffskalan för det återfallsgrundande brottet. Vi- dare förutsattes att för detta brott dömts till annan påföljd än böter eller disciplinstraff för krigsmän. Sistnämnda förutsättning var alltså uppfylld om för det tidigare brottet meddelats t. ex. villkorlig dom eller skyddstill- syn. Ett brott som någon begått före 18 års ålder var dock aldrig återfalls- grundande. Utländsk dom fick tillmätas återfallsgrundande verkan. Det förutsattes även här att gärningen var ett brott enligt BrB som kunde grunda återfall.

För att straffet för det nya brottet. återfallet. skulle kunna skärpas måste detta vara ett brottsbalksbrott. Fängelse måste ingå i straffskalan. Straff- skalans maximum fick inte överstiga fängelse i två år. När förutsättningar- na var uppfyllda fick det straffmaximum som var föreskrivet för återfalls- brottet överskridas. Var straffmaximum fängelse i sex månader skulle det i stället vara två år. Om maximum var högre än sex månader men högst två år skulle straffmaximum i stället vara fängelse i fyra år.

I detta sammanhang förtjänar sambandet mellan återfallsregeln och be- stämmelsen i 26 kap. 2 & BrB angående gemensamt straff att belysas. När gemensamt straff för flera brott skulle bestämmas skulle det gemensamma straffets maximum beräknas med hänsyn till det förhöjda straffmaximum som kunde komma i fråga enligt 3 5. När man i konkurrensfall önskade beräkna maximum för det gemensamma straffet måste man alltså först för vart och ett av de konkurrerande brotten särskilt för sig konstatera, huru- vida regeln om återfallsskärpning var möjlig att tillämpa och därefter lägga de sålunda tillämpliga maxima till grund för beräkningen enligt 2 %.

• Sida 133
•  Original

Prop. 1980/81: 76 133

Återfallsregeln hade vidare betydelse för tillämpning av bestämmelserna i 35 kap. BrB om bortfall av påföljd. Vid beräkning av preskriptionstidens längd enligt l 5 i detta kap., som i princip avgörs av maximum i straffska- lan för det aktuella brottet. skulle således i det fall då bestämmelserna i 26 kap. 3 5 BrB var tillämpliga hänsyn i stället tas till det maximum som där var stadgat för återfall, oavsett om det i det enskilda fallet fanns anledning att gå utöver den vanliga straffskalan.

Bestämmelsen upphävdes under motivering bl. a. (se prop. 1975/76: 42 s. 79) att det i praktiken hade visat sig att det inte förelåg något behov av en straffmätning som går utöver de straffmaxima som hade angetts för de särskilda brotten. Om interneringspåföljden avskaffas och kriminalvårds- nämndens praxis i fråga om villkorlig frigivning av vissa narkotikalangare 0. l. ändras till halvtidsfrigivning blir situationen helt förändrad. I så fall torde en straffskärpningsregel för vissa särskilt allvarliga återfallssitua- tioner inte kunna undvaras.

l3.2.4.2 Regelns utformning

Den regel som sålunda behövs skall täcka in dem av det nuvarande interneringsklientelet som dömts för mycket allvarliga våldsbrott eller för kvalificerade traditionella förmögenhetsbrott såsom väpnade post— och bankrån. boxsprängningar och liknande brott. Det skall vara fråga om brottslighet av särskilt allvarlig och samhällsfarlig karaktär. Genom brottet skall gärningsmannen ha visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet.

Regeln skall dessutom omfatta dem som i dag döms till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven verksamhet. ofta med internationell anknytning. Till kategorin hör för- utom dem som har blivit dömda för grov narkotikabrottslighet bl.a. perso- ner med anknytning till internationella ligor som ägnat sig åt växelbedrä- gerier eller annan allvarlig ekonomisk kriminalitet.

Med tanke på att bestämmelsen i första hand skall tillämpas på en del av det nUVarande interneringsklicntelet bör krävas att gärningsmannen tidi- gare lagförts för brott innan straffskärpningsrcgeln slår till. Bestämmelsen bör i likhet med förutvarande 26 kap 3 & BrB utformas som en återfallsregel som för sin tillämpning förutsätter att gärningsmannen tidigare har dömts till fängelse i lägst två år eller till internering. Det återfallsgrundande brottet behöver emellertid inte vara ett brottsbalksbrott. Bestämmelsen bör placeras i 26 kap. 3 S* BrB. Hänvisningen till internering har dock sin plats i övergångsbestämmelserna.

En ytterligare förutsättning för straffskärpningsregelns tillämpning bör vara att återfallet avser brott av mycket allvarlig beskaffenhet. nämligen brott som är belagt med mer än sex års fängelse. Det innebär att återfall i t. ex. grov stöld eller enkelt rån inte kvalificerar för straffskärpning. Regeln

• Sida 134
•  Original

Prop. 1980/81: 76 [34

blir däremot tillämplig vid återfall i bl.a. mord. dråp. grov misshandel. våldtäkt. grovt rån och mordbrand. Återfallet behöver inte avse ett brotts- balksbrott utan kan utgöras av t.ex. grovt narkotikabrott.

Om de angivna förutsättningarna är för handen bör domstolen kunna gå över den eljest gällande straffskalan med högst två år. Enligt 26 kap. 2 & BrB kan domstolen vid flera brott på motsvarande sätt överskrida det högsta straffmaximum som är föreskrivet för något av brotten med två år. Vid återfall i flera brott bör domstolen kunna kumulera 26 kap. 2 och 3 åå så att straffskalan för det grövsta av brotten får överskridas med upp till fyra år. Det innebär att det längsta fängelsestraff som kan utdömas — förutom livstid — blir 14 år. Den verkliga inkapaciteringstiden med generell halvtidsfrigivning blir i så fall 7 år vilket i dag motsvarar vad som gäller för livstids fängelse. Den tiden får anses tillgodose såväl allmänpreventiva som individualpreventiva önskemål om långa frihetsberövanden.

Straffskärpningsregeln bör vara fakultativ. Även om de nyssnämnda förutsättningarna för straffskärpning är för handen skall domstolen kunna avstå från att i sin straffmätning överskrida straffmaximum. Avsikten med de föreslagna ändringarna är att domstolarna i sin straffmätning i nu aktuella fall skall inrikta sig på att åstadkomma ett frihetsberövande för den dömde som nära ansluter till dagens praxis så som den redovisats i det föregående. Kan det ske inom ramen för straffskalorna finns ingen anled- ning att i domen citera 26 kap. 3 & BrB.

För att förhindra att straffskärpningsregeln tillämpas på andra situa- tioner än dcm som enligt vad tidigare har nämnts är särskilt åsyftade fordras ytterligare begränsningar. [ 26 kap. 3 % bör därför föreskrivas att straffskärpning över straffmaximum får ske endast om det med hänsyn till arten av gärningsmannens brottslighet och hans tidigare kriminalitet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär (jfr 7å tredje stycket KvaL). Faran för återfall är som tidigare nämnts utomordentligt vansklig att bedö- ma. I allt väsentligt är man här hänvisad till förut känd brottslighet. Har gärningsmannen tidigare lagförts för samma eller likartad brottslighet av särskilt allvarlig karaktär bör bestämmelsen kunna tillämpas, om återfallet skett inom jämförelsevis kort tid efter frigivningen. Även andra omständig- heter kan emellertid tas med i bedömningen även om stor försiktighet måste iakttas.

Slutligen behövs en motsvarighet till bestämmelserna i förutvarande 26 kap. 3 & BrB att brott begånget före fyllda l8år inte grundar straffskärpning men att utländsk dom jämställs med svensk.

Den tidigare straffskärpningsrcgeln hade betydelse också vid tillämp- ningen av preskriptionsreglerna i 35. kap. BrB. Regeln verkade i detta hänseende automatiskt, och dess betydelse för preskriptionsfrågan kunde därför utan svårighet bedömas på förhand av åklagar- och polismyndig— heter. Den nu förordade bestämmelsen skall emellertid tillämpas först efter

• Sida 135
•  Original

Prop. 198018]: 76 135

en sammanvägning från domstolens sida av alla på frågan inverkande omständigheter. Det skulle leda till stora praktiska svårigheter om åklagar- och polismyndigheterna i förekommande fall måste betrakta preskriptions- frågan som svävande till dess domstolen dömt i saken. Bl.a. skulle det kunna leda till häktning och åtal i en del fall där den tilltalade senare skulle komma att frikännas. Övervägande skäl talar därför för att den nu aktuella bestämmelsen inte bör få beaktas i preskriptionshänseende.

13.3 Övergångsbestämmelser

Som nämnts inledningsvis pågår eller förestår ett omfattande arbete på en reformering av påföljdssystemet. Förslag om avskaffande av ungdoms- fängelse och om vissa därmed sammanhängande ändringar i BrB har nyli- gen förelagts riksdagen. Vidare har till lagrådet remitterats förslag om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård som innebär bl.a. upphä- vande av bestämmelsen i 31 kap. 2 & BrB om överlämnande till vård enligt nykterhetsvårdslagen och ändring i bestämmelsen i 31 kap. 1 Så BrB om överlämnande för vård enligt barrravårdslagen. med verkan fr.o.m. den 1 januari 1981. De nu angivna ändringarna i påföljdssystemet behöver inte träda i kraft samtidigt med att interneringspåföljden avskaffas. Riksdagens ställningstagande till interneringspåföljden kan av praktiska skäl föreligga tidigast vid slutet av år 1979. Med hänsyn härtill föreslås att internerings- påföldjen avskaffas med verkan fr.o.m. den ljuli 1980.

Frågan uppstår då vad som skall ske med de personer som då undergår internering. En möjlighet är att efter mönster av vad som skedde i Dan- mark i motsvarande situation låta allmän domstol fastställa en för varje internerad — eller för varje internerad som undergår vård i anstalt — lämplig påföljd. En sådan ordning synes emellertid onödigt omständlig. Man bör i stället söka finna en lösning som innebär att de internerade automatiskt slussas över till det regelsystem som gäller för fängelsedömda.

En sådan generell omvandling kan ske på olika sätt som ger skilda resultat i fråga om reststraff och prövotider. En lösning som har övervägts är att fingera villkorlig frigivning efter avtjänande av två tredjedelar av ett fängelsestraff. Den internerade skulle då friges villkorligt vid utgången av den senast bestämda minsta tiden för anstaltsvården med en straffåterstod som motsvarar hälften av den minsta tiden. En sådan ordning är emellertid förenad med betydande olägenheter med hänsyn till de skiftande situa- tioner som kan tänkas föreligga. Den som avtjänar ett första internerings- straff med en mycket lång minsta tid får ett avsevärt reststraff medan den som genom en rad domar ådömts fortsatt internering med återintagning i anstalt kommerjämförelsevis lindrigt undan. om den senaste domen inne- burit en kort minsta tid för den fortsatta anstaltsvården. Och de antydda svårigheterna kan inte enkelt bemästras genom en regel om att reststraffet skall motsvara hälften av summan av de minsta tider för anstaltsvård som

• Sida 136
•  Original

Prop. 1930/31: 76 136

har bestämts för någon genom dom på internering eller fortsatt internering. Man måste nämligen räkna med situationer där internerad i samband med permission. frigång e. l. återfaller i brott och ådöms fortsatt internering med ny minsta tid som delvis träder i stället för den tidigare bestämda minsta tiden.

Mot bakgrund av de antydda svårigheterna och med hänsyn till att reststraffets storlek är avjämförelsevis underordnad betydelse på grund av den föreslagna straffskärpningsrcgeln och de möjligheter som i samband med avskaffandet av ungdomsfängelse kommer att öppnas till delförver- kande av villkorligt medgiven frihet har den lösningen i stället valts att alla internerade som undergår anstaltsvård vid ikraftträdandet skall överföras till kriminalvård i frihet vid utgången av den senast bestämda minsta tiden. De skall därefter anses villkorligt frigivna från fängelse med en straffåter- stod av sex månader och en prövotid på ett år. På motsvarande sätt skall internerade som vid ikraftträdandet vårdas utom anstalt anses vara villkor- ligt frigivna från fängelse med en straffåterstod av sex månader och en prövotid av ett år räknat från den dag de senast överfördes till vård utom anstalt.

I fråga om övergångsregleringen i övrigt hänvisas till specialmotive— nngen.

2.1. Allmänt

Förslaget godtas helt eller lämnas i allt väsentligt utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Till de skäl som i promemorian åberopats för lagförslaget ansluter sig JK. Göta hovrätt. kammarrätten i Jänkt'iping. Vänersborgs tingsrätt. kri- minalvårdsstyrelsen. o'vervakningsnämnden i Stockholm. tredje avdel- ningen, postverket. länsstyrelsen i Västmanlands län (majoriteten). lands- tingsförbundet. TCO. 1.0. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen S ve- riges polischefer och SAK. Förslaget tillstyrks också av RÅ. Stockholms tingsrätt. ('iveråklagaren i Göteborg. länsåklagaren i Gävleborgs län. soci- alstyrelsen. förmögen/1etsbrottsutredningen och Folkpartiets ungdomsför- bund.

Sveriges advokatsamfimd däremot anser att förslaget inte utgör tillräck- ligt skäl att återinföra en straffskärpningsregel vid återfall. En sådan fråga bör i stället upptas till behandling i samband med en allmän översyn av straffskalorna. Förslaget har dessutom i denna del fått sådan utformning att det synes i vissa delar strida mot de principer som ligger till grund för det föreslagna avskaffandet av interneringspåföljden. Samfundet avstyrker sålunda den föreslagna regeln om straffskärpning vid återfall. Ävenjuridis— ka fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ställer sig avvisande till den föreslagna straffskärpningsregeln. Ny lagstiftning av sådant slag är enligt nämndens mening inte motiverad. Man uppnår maximalt ytterligare ett års fängelse för återfallsförbrytaren. förutsatt att man skulle döma till maxi- malt fängelsestraff. Mot bakgrund av att det säkerligen även efter avskaf- fande av internering kommer att bli mycket sällsynt med utdömande av maximistraff och att den föreslagna återfallsregeln i praktiken kan komma att spela en roll blott vid ett fåtal brottstyper framstår det som opåkallat att införa en sådan regel innan frågan om den villkorliga frigivningens beva- rande eller utformning är löst. Angelägnare än att ånyo införa en återfalls- regel synes vara att i vissa fall ge utrymme för högre straffmaximum vid flerfaldig brottslighet än som nuvarande reglering i 26 kap. 2 & BrB tillåter. En sådan ändring skulle i praktiken tillgodose också det önskemål som föranlett förslaget till ny återfallsregel.

Flera av de remissinstanser som avstyrker att interneringsstraffet av- skaffas uttalar sig särskilt. Av dessa är endast länsåklagaren i Värmlands län beredd att. under förutsättning av att internering avskaffas. tillstyrka förslaget om straffskärpning vid återfall. Dock synes det enligt länsåklaga- rens mening vara mera tilltalande att skärpa straffen för de svåraste brot- ten.

Kriminah'ärdsnämnden vänder sig bestämt mot att en allmän straff- skärpningsregel införs. En reform i den riktningen måste befaras bidra till att den allmänna straffnivån höjs. lnte titan fog har det sagts att de senaste årens utveckling ger ett allmänt intryck av att det har "gått inflation i strafftiderna". Strävandena bör utan tvivel inriktas påatt begränsa tiderna för fängelsestraffet. Den kommitté som här förut nämnts har också till uppgift bl. a. att se över lagstiftningen i detta syfte. Om domstol avses i sin dom på fängelse skola disponera över den faktiska anstaltstidens längd. enligt intentionerna i promemorian. är det både principiellt och praktiskt riktigare att överlämnat åt domstolen att — i överensstämmelse med vad som nu gäller vid internering — uttryckligen ange minsta tiden för anstalts-

• Sida 169
•  Original

Prop. 1980/81: 76 (69

vistelsen. Den i promemorian anvisade vägen kan inte uppfattas som annat än en onödig omgång i syfte att dölja vad saken gäller. Nämnden vill anmärka att den föreslagna straffskärpningsrcgeln kan tillämpas på en vidare krets av personer än som redovisas i promemorian. Som första förutsättning uppställer regeln att vederbörande tidigare dömts till fängelse lägst två år. Denna förutsättning torde vara uppfylld för bl.a. en stor del av dem som nu ådöms internering med minsta tid som är kortare än sex år. Sexualbrottskommittén (majoriteten) ifrågasätter. om det verkligen är "påkallat att i samband med interneringspåföljdens avskaffande införa en sådan straffskärpningsregel som har upptagits i promemorieförslaget. Från allmänna kriminalpolitiska synpunkter finns det skäl att hysa starka tvivel på värdet av mycket långvariga frihetsberövanden som brottspåföljd. Det kriminalpolitiska reformarbetet under senare år bär också prägel av en berättigad skepsis mot långa anstaltsvistelser som kriminalpolitiskt instru- ment. Betecknande är även den utveckling i verkställighetsmyndigheter- nas praxis mot en allt liberalare tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning efterhalva strafftiden som kan väntas i en snar framtid leda till att sådan halvtidsfrigivning i lagstiftningen upphöjs till huvudregel med endast begränsade undantag. Det förtjänar i detta sammanhang slutligen erinras om att lagstiftaren så sent som år 1975 helt upphävde den allmänna regeln om straffskärpning vid återfall i förmögenhetsbrott som tidigare fanns i 26 kap. 3 & BrB. ] detta läge bör det inte ifrågakomma att på nytt införa en sådan återfallsregel ens på ett mycket begränsat område annat än om det är oundgängligen nödvändigt för att tillgodose samhällsskyddets intressen. Kommittén kan inte finna att den föreslagna straffskärpningsre- geln låter sig motiveras från sådana synpunkter. Regeln är enligt förslaget avsedd att tillämpas enbart i fall då en person som har dömts till fängelse minst två år därefter begår brott för vilket gäller ett straffmaximum om mer än sex år, vilket i sak innebär att regeln blir tillämplig endast i det fåtal fall då straffmaximum för det nya brottet är fängelse i minst åtta år. Det kommer med andra ord även utan en straffskärpningsregel att finnas möj- lighet för domstolen att döma till en påföljd som innebär frihetsberövande under en effektiv tid av minst fyra år. En tillämpning av straffskärpningsre- geln skulle ge domstolen en möjlighet att utöka den minsta effektiva tiden för anstaltsvistelse från fyra till fem år eller. i de enstaka undantagsfall då villkorlig frigivning kan antagas komma att medges först efter två tredjede- lar av strafftiden. från fem är fyra månader till sex är åtta månader. Kommittén vill starkt ifrågasätta om det finns grund för antagande att en reglering av denna innebörd verkligen är ägnad att i nämndvärd mån förstärka samhällsskyddet. Svårigheterna för domstolen att vid tiden för domfällandet med någon rimlig grad av säkerhet göra en så långsiktig prognostisk bedömning av risken för ett återfall efter frigivningen är up- penbara och kan '— förhoppningsvis. om man ser till de enskilda lagöver- trädarnas rättssäkerhet — väntas leda till att domstolarna visar mycket stor återhållsamhet när det gäller återfallsregelns tillämpning. Är den bedöm— ningen riktig. är det å andra sidan stor risk att den nya återfallsregeln stannar på papperet och redan pä den grunden väsentligen förfelar sitt ändamål. Det skall inte uteslutas att det vid vissa typer av brott som måste bedömas som i hög grad samhällsfarliga kan linnas behov av att kunna i samhällsskyddets intresse ådöma frihetsberövande påföljder av längre var- aktighet än nu gällande bestämmelser om fängelsepåföljd medger. Det ändamålet bör dock enligt kommitténs mening i så fall i första hand tillgodoses inom ramen för en allmän översyn av straffskalorna i brottsbal-

• Sida 170
•  Original

Prop. 1980/81: 76 170

ken och viss specialstraffrättslig lagstiftning. En sådan översyn blir visser- ligen sannolikt tidskrävande och kan inte väntas avsätta resultat i form av ändrad lagstiftning i den närmaste framtiden. Men i den mån man inte anser sig kunna avvakta sådana lagändringar är det enligt kommitténs mening en principiellt sett mer tilltalande lösning att man tillgodoser ett eventuellt behov av att kunna skydda samhället mot befarade återfall av det fåtal personer som skulle omfattas av den föreslagna straffskärpnings- regeln genom en därför avpassad utformning av reglerna om villkorlig frigivning. Kommittén avstyrker på anförda skäl att den föreslagna straff- skärpningsrcgeln införs.

Övervakningsrrämm/en [ Malmö. första avdelningen. framhåller att man med den föreslagna stralTskärpningsregeln återinför ett föråldrat system. som man nyligen lyckats att rensa ut. JO menar att det resonemang enligt vilket "straffvärdet" av en gärning är större om denna utgör återfall förefaller skäligen ogripbart. [ verkligheten torde en straffskärpningsregel för återfall utgöra en s.a.s. schabloniserad farlighetsbedömning. Mot på— följden internering har såsom ett vägande principiellt argument framförts att detär stridande mot grundläggande värderingari samhället att spärra in människor på grund av vad de kanske kommer att göra. Därjämte har ju hävdats det teoretiskt omöjliga i att företa farlighetsbedömningar in casu. För den händelse dessa i promemorian företri'idda åsikter skulle vinna anslutning. vill .lO hävda att detta väl måste anses resa hinder jämväl för den farlighetsprövning som skall företas av domstolen enligt förslaget. Motiven för reformen måste komma att framstå som i hög grad motsägelse- fulla. Liknande uppfattning kommer till uttryck i yttrandet från överåkla' guran i .S'mt'khulnr. Han påpekar att det för den föreslagna straffskärp- ningsregelns tillämpning bl.a. krävs att det kan befaras att vederbörande är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. medan tillämpningen av internering förutsätter att man därige- nom förebygger fortsatt allvarlig brottslig verksamhet. Enligt överåklaga- rens mening föreligger det inte någon större skillnad mellan dessa olika rekvisit och därför torde samma kritik kunna anföras mot straffskärpnings- regeln som i promemorian riktas mot internering. nämligen bristande pro- portionalitet. bestraffning för ej begångna brott och svårigheten att identifi— era återfallsbrottslingar. Sveriges dnmur'q/i'irlmml hävdar att den föreslag- na straffskärpningsregeln inte kan väntas bli effektiv. Domstolarnas benä- genhet att använda övre delen av straffskalan torde knappast ökas även om interneringspåföljden avskaffas.

Interneringmzämndan uppfattar förslaget om straffskärpningsregel som en strävan att garantera en viss minimitid för frihetsberövandet — regeln skall möjliggöra att under vissa förutsättningar straff ådöms som medför frihetsberövande för den dömde som till sin längd nära ansluter till vad som följer av nuvarande praxis. För nämnden. som delar uppfattningen att lång anstaltstid kan vara påkallad i vissa fall. förefaller det vara en lämpli- gare anordning att minimitid fastställs av domstol — såsom för ni-irvarande vid internering — än att straff ådöms på t. ex. M är för att en anstaltstid av 7 år skall erhållas.

7t4

Vid prövning av fråga om villkor- lig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsför- lust för den dömde och förutsätt- ningarna för hans anpassning i sam- hället med hänsyn till de förhållan— den i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

Vid prövning av fråga om villkor- lig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsför— lust för den dömde och förutsätt- ningarna för hans anpassning i sam- hället med hänsyn till de förhållan- den i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Avtjä- nar den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medförtfara för liv eller hälsa. skall vid pröv- ningen alltid beaktas om det finna påtaglig risk för att han efterfrigiv- ningenfortsätter brottslig verksam— het av samma slag.

33 kap. 5 s*

Dömes någon till fängelse på viss tid eller internering eller förordnar rätten. med tillämpning av 34 kap. lä ]. att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. och har den dömde med anledning av misstanke om brott. som prövats genom dom i målet. under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen. häktad. tagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 95 lagen (l966:3()l) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden förfrihetsbe- rövandet. till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål. anses som tid un- der vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse

4 Senaste lydelse 1974: 205. 5 Senaste lydelse 1979: 680.

Dömes någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten. med till- Iämpning av 34 kap. I ä !. att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. och har den dömde med anledning av misstanke om brott. som prövats genom dom i målet. Under en sam- manhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen. häktad. lagen i förvarsar- rest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9.5 lagen ( 1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. skall tiden för frihetsbe- rövandet. till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål. anses som tid un- der vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa.

• Sida 179
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

överstiger frihetsberövandet ringa. må förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid. eller interne- ring, äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande. som föregått den villkorliga domen. domen på skyddstillsyn eller dom. varigenom förordnats att den ge- nom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån frihetsberövandet icke tillgodoräk- nats enligt första eller tredje stycket.

I 79 Föreslagen lydelse

må förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid. äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande. som föregått den villkorliga domen. domen på skyddstillsyn eller dom. varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån frihetsberö- vandet icke tillgodoräknats enligt första eller tredje stycket.

Dömes någon till böter eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke om brott. som prövats genom dom i målet. varit berövad frihe- ten på sätt som angives i första stycket. må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

7 åts

Har någon börjat undergå fängel- se eller internering och dömes han i högre rätt i stället till annan i 55 första eller tredje stycket angiven påföljd. äger vad där är föreskrivet om tillgodoräknande av tid för fri- hetsberövande motsvarande till- [ämpning i fråga om tid under vil- ken verkställighet sålunda skett.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid eller interne- ring. äger första stycket motsvaran- de tillämpning i fråga om tid var- under verkställighet skett på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen eller domen på skyddstill- syn slutligen meddelades.

34 kap.

Har någon börjat undergå fängel- se och dömes han i högre rätt i stål- let till annan i Så första eller tredje stycket angiven påföljd. äger vad där är föreskrivet om tillgodoräk- nande av tid för frihetsberövande motsvarande tillämpning i fråga om tid under vilken verkställighet så- ltlnda skett.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid. äger första stycket motsvarande tillämpning i fråga om tid varunder verkställighet skett på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn slutligen medde- lades.

157

Finnes den som för brott dömts till fängelse. villkorlig dom. skydds—

" Senaste lydelse 1979: 680. 7 Senaste lydelse l979: 680.

Finnes den som för brott dömts till fängelse. villkorlig dom eller

• Sida 180
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

tillsyn eller internering hava begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men in- nan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört. må rätten. med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2—6 och 9.6.6 efter om- ständigheterna

l8() Föreslagen lydelse

skyddstillsyn ha begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påfölj- den till fullo verkställts eller eljest upphört. må rätten. med iakttagan- de av vad för vissa fall är föreskri- vet i 2—655. efter omständigheter- na

]. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet.

2. döma särskilt till påföljd för detta brott. eller

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft. undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Har jämte skyddstillsyn ådömts fängelse enligt 28 kap. 35. skall vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel den ådömda fängelsepå- följden anses som en del av skyddstillsynen.

los8

l—lar med tillämpning av I 5 l ge- nom lagakraftvunnen dom förord- nats. att fängelse. villkorlig dom. skyddstillsyn eller internering som ådömts i tidigare mål skall avse yt- terligare brott. och ändras den tidi- gare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åkla- gare ånyo prövas av domstol. Det— samma skall gälla. när straff be- stämts med tillämpning av 3 5 andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Har med tillämpning av lå l ge- nom lagakraftvunnen dom förord- nats. att fängelse. villkorlig dom el- ler skyddstillsyn som ådömts i tidi- gare mål skall avse ytterligare brott. och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt ge- nom dom som vinner laga kraft. skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Det- samma skall gälla. när straff be- stämts med tillämpning av 3.5 andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Finnes. när dom å fängelse på viss tid skall verkställas, att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat verkställas. och framgår ej av domarna att det andra straffet beaktats. skall sedan domarna vunnit laga" kraft domstol. efter anmälan av åklagare. med tillämpning av 3.5 andra stycket bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av den dom. som sist förekommer till verkställighet.

1159

Förekomma till verkställighet på en gång dom & fängelse på livstid och dom å böter. förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid. vill-

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter. förvandlings- straff för böter. fängelse på viss tid.

8 Senaste lydelse l979: 680. 9 Senaste lydelse l979: 680.

• Sida 181
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

korlig dom. skyddstillsyn. interne— ring eller disciplinstraff skall Iivs- tidssträffet träda i stället för den andra påföljden.

l 8 ] Föreslagen lydelse

villkorlig dom. skyddstillsyn eller disciplinstraff skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påfölj- den.

Om en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller disciplinstraff som har meddelats innan ji'ingelsestraffet har börjat avtjiinasförekmnmer till verkställighet på en gång. ska/[ fångel.sestraf_'f'et träda i stället för böterna eller (lisciplinstrafjet.

lsäm

Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom. varigenom någon dömts till fängelse eller internering som ge- mensam påföljd för två eller flera brott. och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten. skall domstol. efter anmälan av åklagare. undan- röja den gemensamt ådömda påfölj- den och döma till påföljd för den brottslighet. för vilken utlämning kan äga rum.

Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom. varigenom någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott. och kan utläm- ning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för'alla brotten. skall domstol. efter anmälan av åklagare. undanröja den gemen- samt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet. för vilken utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla. då fråga uppkom- mer om att svensk brottmålsdom. som avser två eller flera brott. skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (l972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen (l978180l) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt aVser något eller några av brotten.

36 kap. 65”

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i [ kap. 35 ådömes.

Vid tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom. skyddstillsyn och internering samt. om ej i domen annorlunda förord- nas. överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid

Vid tillämpningen av första stycket skall villkorlig dom och skyddstillsyn samt. om ej i domen annorlunda förordnas. överläm- nande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skall. om så

'" Senaste lydelse 1979: 680. " Senaste lydelse 19791680.

• Sida 182
•  Original

Prop. 1980/81: 76 Nuvarande lydelse

skola internering samt. om så för- ordnas. skyddstillsyn och överläm- nande till särskild vård anses mot- svara fängelse i minst sex månader.

l82

Föreslagen lydelse

förordnas. skyddstillsyn och över- lämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex må- nader.

37kap. lå”

Övervakningsnämnds verksam- hetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- krets. om ej särskilda skälföreligga till annan indelning. För handlägg- ning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse eller inter- nering må tillsättas särskilda över- vakningsnämnder. Övervaknings- nämnds verksamhetsområde be- stämmes av regeringen.

Övervakningsnämnd består av fem ledamöter. om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är be- slutför mcd ordförande och två lc- damöter. I brådskande fall. så ock i ärenden av mindre vikt äger ordfö- randen ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämn- den.

"nämnder.

Övervakningsnämnds verksam- hetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- krets. om ej särskilda skäl förelig- ger till annan indelning. För hand- läggning av ärenden rörande perso— ner som dömts till fängelse må till- sättas särskilda övervaknings- Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

Övervakningsnämnd består av fem ledamöter. om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall ha "flera ledamöter. Nämnden är be-

slutför med ordförande och två le- damöter. [ brådskande fall. så ock i ärenden av mindre vikt äger ordfö- randen ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämn— den.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdel- ningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är

stadgat.

553”

Ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd. kriminalvårdsnämn- den och interneringsnärnnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skola gälla sammajäv som i fråga om domare: dock skall vad i 4 kap. 13%? 7 rättegångsbalken sägs icke äga tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd.

Ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd och kriminalvårds- nämnden skall ha avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skall gäl- la samma jäv som i fråga om doma- re: dock skall vad i 4 kap. 135 7 rättegångsbalken sägs icke äga till- lämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.

] fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall vad angående omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

” Senaste lydelse 1979: 680. '3 Senaste lydelse 1979: 680.

• Sida 183
•  Original

Prop. l980/81: 76

Nuvarande lydelse

183

Föreslagen lydelse

(T&N

Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende. som handlägges av övervakningsnämnd. skall tillfälle därtill beredas honom.

I ärende hos kriminalvårdsnämn- den och interneringsnämnden bör. om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske. tillfälle be- redas den dömde att bliva muntli- gen hörd.

l ärende hos kriminalvårdsnämn- den bör. om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske. till- fälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.

11.5”

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över- vakningsnämnd i andra fall än i 7— 955 sagts. av hovrätt enligt ss eller av kriminalvårdsnämnden eller in- terneringsnämnden.

'l'alan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över- vakningsnämnd i andra fall än i 7 och 8.55 sagts. av hovrätt enligt 8.5 eller av kriminalvårdsnämnden.

38 kap. ] äl?—

Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger före fullföljdsti- dens utgång avgiva förklaring. att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter. som ådömts med stöd av 27 kap. 2 & eller 28 kap. 2 &. Förklaringen avgives i den ordning regeringen föreskriver. '

Förklaring. som avgivits i föreskriven ordning. må icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen. skall hans talan i vad angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.

Angående nöjdförklaring i fråga om dom å fängelse och internering är särskilt stadgat.

Angående nöjdförklaring i fråga om dom på fängelse är särskilt stad— gat.

35 Fråga om åtgärd enligt 27 kap. Sä andra stycket eller 655 upptages av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom. Talan enligt 28 kap. 8.5 väckes vid allmän underrätt. inom vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är verksam.

Talan enligt 30 kap. 8.5 väckes vid den rätt som först avg/"ort de! mål vari dömts till internering.

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol. där brottmål mot den dömde är anhängigt. eller av rätten i den ort. där den dömde mera varaktigt uppehåller sig. om rätten med hänsyn till utredning- en samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

” Senaste lydelse l979: 680. ” Senaste lydelse l9791680. "' Senaste lydelse l979: 680.

• Sida 184
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

184

Föreslagen lydelse

4 517 Anmälan jämlikt 34 kap. 105 göres hos första domstol i något av målen. Ansökan jämlikt 34 kap. [3 .5 gö- res hos den rätt som först avg/"a."! det mål vari dömts till internering.

Anmälan jämlikt 34 kap. 18.5 göres hos den rätt som först dömt i målet.

Talan som avses i 27 kap. 6.5. 28 kap. 8.5 eller 30 kap. 8.5 skall anses anhängiggiord. då ansökan om må- lets upptagande delgavs den dömde.

Talan som avses i 27 kap. 65 eller 28 kap. 85 skall anses anhängig- gjord. då ansökan om målets uppta- gande delgavs den dömde.

6518

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga. som avses i 2.5 eller i 27 kap. 6.5. 28 kap. 9.5. 30 kap. 85 eller 34 kap. 105 andra stycket. [3.5 eller 18.5. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 .5 3. för- verkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 45. åtgärd enligt 34 kap. 55 tredje stycket eller 34 kap. 65 andra stycket samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 9.5.

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga. som avses i 2.5 eller i 27 kap. 65. 28 kap. 95 eller 34 kap. 105 andra stycket eller 185. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 15 3. förverkande av vill- korligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 45 samt åtgärd enligt 34 kap. 55 tredje stycket eller 34 kap. 65 andra stycket.

Vid avgörande av fråga. som avses i 27 kap. 55 andra stycket eller 28 kap. 11 .5. är underrätt domför med en lagfaren domare.

8.519

1 mål om åtgärd enligt 25 eller 27 kap. 55 andra stycket eller 6.5. 28 kap. 9.5. 30 kap. 8.5 eller 34 kap. 105 andra stycket eller [3.5 skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd. skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 185 skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av sa- ken sker genom beslut.

1 mål om åtgärd enligt 25 eller 27 kap. 5.5 andra stycket eller 65. 28 kap. 9.5 eller 34 kap. 105 andra stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd. skall tillfälle därtill beredas honom. 1 mål om åtgärd enligt 34 kap. 18.5 skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgö- rande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 115 må beslutas utan att tillfälle beredes den dömde att yttra sig.

'7 Senaste lydelse 19791680. '” Senaste lydelse 19791680. "* Senaste lydelse 19792680.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nui-varande lydelse

185

Föreslagen lydelse

9520

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 55 andra stycket. 28 kap. 11 5 eller 34 kap. 105 andra stycket. 13.5 eller 18.5 länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda för- ordnas. Detsamma gäller avgöran- den enligt 27 kap. 65. 28 kap. 95 eller 34 kap. 4. 5 eller 65 angående föreskrifter eller prövotid.

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 55 andra stycket. 28 kap. 115 eller 34 kap. 105 andra stycket eller 185 länder omedelbart till ef- terrättelse om ej annorlunda förord- nas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 65. 28 kap. 95 eller 34 kap. 4. 5 eller 65 angående före- skrifter eller prövotid.

125”

Det åligger polismyndighet att lämna domstol. övervaknings- nämnd. kriminalvårdsnämnden och internL'ringsnämnden handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 225. 28 kap. 115 eller 30

Det åligger polismyndighet att lämna domstol. övervaknings- nämnd och kriminalvårdsnämnden handräckning för den dömdes in- ställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhän- dertagande jämlikt 26 kap. 22 5 eller 28 kap. 1 l 5.

kap. 14.5.

1. Denna lag träderi kraft den ljuli 1981.

2. Efter ikraftträdandet får ej dömas till internering.

3. Den som vid ikraftträdandet undergår internering i anstalt skall vår- das i anstalt till utgången av ,den minsta tid som senast har bestämts. Har han med stöd av 34 kap. 95 första stycket återintagits i anstalt utan att minsta tid för fortsatt anstaltsvård har bestämts. skall det anses som om genom domen minsta tid för sådan vård har bestämts till tre månader. Vad som har sagts nu gäller även den som har dömts till internering enligt en dom som inte har börjat verkställas vid ikraftträdandet och den som skall återintas i anstalt enligt en sådan dom.

4. Äldre bestämmelser om internering gäller fortfarande beträffande internerad som avses i punkt 3 till dess att han_har överförts till vård utom anstalt enligt punkt 5. I stället för vad som föreskrivs i 34 kap. 95 första stycket tredje meningen skall dock gälla att minsta tiden för fortsatt an- staltsvård får bestämmas till lägst en månad vid tillämpning av 34 kap. 1 5 1. Fråga beträffande internerad i anstalt som enligt äldre bestämmelser skulle ha behandlats av interneringsnämnden skall efter ikraftträdandet i stället handläggas av kriminalvårdsnämnden.

5. En internerad som avses i punkt 3 skall överföras till vård utom anstalt vid ikraftträdandet eller. om minsta tiden då inte har gått ut. vid den tidens utgång. När den internerade sålunda har överförts till vård utom anstalt. skall det i fråga om den fortsatta verkställigheten av påföljden samt vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd anses. som om han är dömd till fängelse samt har blivit villkorligt frigiven med en straffåterstod av sex månader och med en prövotid av två år. räknad från dagen då anstaltsvården upphörde.

2" Senaste lydelse 1979: 680. 2' Senaste lydelse 1979: 680.

• Sida 186
•  Original

Prop. 1980/81: 76 186

Beslut om överförande till vård utom anstalt får. i den utsträckning det behövs för tillämpningen av första stycket. meddelas före ikraftträdandet. I sådant fall meddelas beslutet av interneringsnämnden. Efter ikraftträdan- det meddelas beslut om överförande till vård utom anstalt av kriminal- vårdsnämnden. Ett beslut som avses nu skall ändras. om det påkallas av att ny minsta tid har bestämts.

6. Om en internerad vid ikraftträdandet vårdas utom anstalt. skall det i fråga om den fortsatta verkställigheten av påföljden samt vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av på- följd anses. som om han är dömd till fängelse samt har blivit villkorligt frigiven med en straffåterstod av sex månader och med en prövotid av två år. räknad från den dag han senast överfördes till vård utom anstalt. Har han efter nämnda dag vårdats utom anstalt mer än två är. upphör påföljden vid ikraftträdandet.

7. Vad i 26 kap. 3 5 föreskrivs om återfall i brott tillämpas utan hinder av att den förra domen har meddelats före ikraftträdandet. Härvid skall den som ådömts internering anses vara dömd till fängelse i lägst två år.

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1s'

Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse eller internering.

Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse.

Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

653

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstaltcr och riksanstalter skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande. Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara pla- cerad i lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år eller internering placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förbc- redelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt. får den in- tagne överföras till lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av fri- givning. får den intagne överföras till lokalanstalt.

753. Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages

följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt. om icke annan placering är påkallad

' Senaste lydelse 19791693. 2 Senaste lydelse 1979: 693. 3 Senaste lydelse 1978: 901.

• Sida 190
•  Original

Prop. 1980/81: 76 190

Nuvarande lydelse Ftiireslagen lydelse

med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av säker- hetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning. utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två är eller mer skall placeras i sluten anstalt. om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till är— ten av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benä- gen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt all- varlig karaktär. Vad som sagts nu gäller dock ej om annan placering krävcs för en ändamålsenlig förbe- rcdclsc av förestående frigivning el- ler överfi'iring till vård utom anstalt eller eljest synnerliga skäl förelig- ger för placering i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i lägst två år skall placeras i sluten anstalt. om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fort- sätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Vad som sagts nu gäller dock ej om annan placering krävcs för en ändamåls- enlig förberedelse av förestående frigivning eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

33 54

Till förberedande av frigivning el- ler överförande till vård utom an— stalt kan intagen som undergår fängelse eller dömts till internering beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission).

Den som undergår fängelse på så- dan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas fri- givningspermission endast om syn- nerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse ut'/t den som dömts till internering får ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning eller överfö- rande till vård utom anstalt tidigast kan ske.

Till förberedande av frigivning kan intagen beviljas permission un- der viss längre tid (frigivningsper- m1ss1on).

Den som undergår fängelse på så- dan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas fri- givningspermission endast om syn- nerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse får ej beviljas fri- givningspermission före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.

För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses etforder- liga beträffande vistelseort. anmälningsskyldighet eller annat.

54 s*

1 frågor som avses i 33 och 34 55 beslutar

" Senaste lydelse 1979: (193. 5 Senaste lydelse 19791693.

1 frågor som avses i 33 och 3455 beslutar den övervakningsnämnd

• Sida 191
•  Original

Prop. 1980/81: 76

Nuvarande lydelse

]. den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör beträffande intagen som muter- gårfängelse. dock med undantag för fall som avses i andra stycket samt

2. interneringsnämmlen beträf- fande intagen som undergår inter- nering.

Kn'minalvårdsnämnden beslutar ifrågor som avses i 33 och 34 5.5 beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 5 lagen (l964: 163) om införande av brotts- balken.

l9l

Föreslagen lydelse

till vars verksamhetsområde anstal- ten hör. Kriminalvårdsnämnden beslutar dne/( i dessa frågor beträf- fande intagen som omfattas .av för- ordnande enligt ms lagen (l964: 163) om införande av brotts- balken.

55 &

Regeringen kan förordna att till- lämpningen av 33 och 34 äs" får överflyttas från kriminalvårds- nämnden eller interneringsniimn- den till den övervakningsnämnd. till vars verksamhetsområde anstal- ten hör. Har i fall som avses i första stycket övervakningsnämnden meddelat beslut. får den intagne pä- kalla prövning av beslutet hos den centrala nämnd från vilken tillämp- ningen överflyttats.

Regeringen kan förordna att till- lämpningen av 33 och 34 så får överflyttas frän kriminalvårds- nämnden till den övervaknings- nämnd. till vars verksamhetsområ- de anstalten hör.

Har i fall som avses i första stycket övervakningsnämnden meddelat beslut. får den intagne på- kalla prövning av beslutet hos kri— minalt'årdsnätnuden. _

I annat fall än som sägs i andra stycket får intagen hos kriminalvårdsv nämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor som avses i 33 och 34 545.

57 &?

Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till efterrättelse omedelbart. om ej annorlunda förordnas.

Mot interneringsnämndens och kriminalvårdsnämndens beslut en- ligt denna lag får talan ej föras.

Mot kriminalvårdsnämndens be- slut enligt denna lag får talan ej föras.

58.5

Beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i 54—56 55.6 meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

& Senaste lydelse 19791693. 7 Senaste lydelse 19792693.

Beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i 54 ()(-h 55 5.6 medde- las av kriminalvärdsstyrelsen.

• Sida 192
•  Original

Prop. 1980/81: 76 [92

Styrelsens beslut länder till efterrättelse omedelbart. om ej annorlunda förordnas.

[. Denna lag träder i kraft den I juli 1981. I fråga om internerad som efter ikraftträdandet undergår vård i anstalt tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser i den mån inte annat följer av punkt 2 eller 3.

2. Den som undergår internering i anstalt får utan hinder av 33 å andra stycket i dess äldre lydelse beviljas frigivningspermission två månader före den dag då han skall överföras till vård utom anstalt. Sådan frigivningsper- mission får beviljas före ikraftträdandet. dock tidigast med verkan från och med den ] maj l98l.

3. Fråga som enligt äldre bestämmelser skulle ha behandlats av inter- neringsnämnden skall efter ikraftträdandet i stället handläggas av kriminal- vårdsnämnden.

• Sida 193
•  Original

Prop. 1980/81: 76 l93

Bilaga 2 Utdrag SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Söder

Anmälan till lagrådsremiss om ändring i brottsbalken . m. m.

2.5. Vissa följdändringar

Med den nu förordade lösningen aktualiseras frågan om en ändring av straffskalan även för norma'brottet enligt narkotikastrafflagen . Maximi- straffet enligt denna skala är nu två år. Vid gradindclade brott brtrkar i allmänhet skalan för normalbrottet ge möjlighet att ådöma strängare straff än vad som svarar mot straffminimum för det grova brottet. ] promemorian avvisas detta för narkotikabrottens del med hänsyn till att en sådan ändring skulle kunna leda till en generell straffskärpning för den kategori av lag- överträdare som döms för normalbrott. en effekt som inte är åsyftad.

Från framför allt domarhåll har vid hearingen kritik framförts mot att straffskalan för normalbrott behålls oförändrad. Att inte ha någon s.k. överlappning när det gäller stral'llatituden för normalbrottet och för det grova brottet skulle strida mot vedertagen lagstiftningsteknik.

Jag har förståelse för kritiken på denna punkt och föreslår därför att maximistraffet för normalbrottet höjs till tre års fängelse. Jag vill dock starkt understryka att denna höjning inte är avsedd att medföra en allmän höjning av straffen för narkotikabrott som inte bedöms som grova. Där- emot bör enligt vad som tidigare anförts vissa brott som f.n. bedöms som grova i fortsättningen att hänföras till normalbrottet. Höjningen gör det möjligt för domstolarna att i dessa fall när det någon gång är påkallat tillgripa högre straff för normalbrottet än fängelse två år.

Hittills har endast nämnts de ändringar som görs i narkotikastrafflagen. Motsvarande ändringar såvitt avser straffskalorna -— dvs. en höjning av dels minimistraffet för grovt brott till fängelse två är. dels maximistraffet för normalbrott till fängelse tre år — bör också vidtas i lagen ( 1960: 4l81 om straff för varusmtrggling. Skälen för dessa ändringar såvitt gäller narkoti- kastrafflagen har redovisats tidigare och gäller i allt väsentligt även beträf- fande varusmugglingen.

Däremot kan inte samma betraktelsesätt anläggas när det gäller att kvalificera grovt brott i narkotikastrafflagen och i varusmugglingslagen. Den senare lagen avser att kriminalisera bl.a. olovlig in- eller utförsel oberoende av varuslag och är alltså inte speciellt inriktad på narkotika- l4 Riksdagen 1980/81. I sum/. Nr 76

• Sida 210
•  Original

Prop. 1980/81: 76 210

smuggling. Det hänsynslöshetskriterium som jag har föreslagit för narkoti- kastrafflagen torde bl.a. därför sällan vara tillämpligt för varusmugglings- lagens del. Rekvisitet är speciellt utformat för och inriktat på narkotika och kan svårligen tillämpas beträffande andra varor. De olika försvårande omständigheter som kan beaktas i ett rent varusrnugglingsärende täcks också väl av de nuvarande kvalifikationsgrunderna för grov varusmugg— ling.

Ansvar för grov varusmuggling döms ofta i konkurrens med grovt narko- ' tikabrott. Det är därvid naturligt att den helhetsbedömning somjag tidigare har förordat beträffande narkotikastrafflagen kommer till stånd också be- träffande varusmugglingslagen. Även i de fall då ansvar utkrävs med stöd av enbart varusmugglingslagen vid olovlig införsel av narkotika bör en helhetssyn anläggas.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att något tillägg till de kriterier som föranleder att bedöma ett smugglingsbrott som grovt inte är påkallat. ] dessa frågor harjag samrått med chefen för handelsdeparlemen—- tet.

Den tidsbegränsade lagen (19691361 om telefonavlyssning vid förunder- sökning angående grovt narkotikabrott m.m. blir överflödig till följd av ändringarna i narkotikastrafflagen och varusmugglingslagen. [ 27 kap. 16 & rättegångsbalken finns nämligen en generell reglering av telefonavlyssning vid misstanke om brott för vilka inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Eftersom telefonavlyssning har visat sig vara ett betydelsefullt hjälpmedel vid utredningar rörande narkotikabrott är det också rent all- mänt sett en fördel att 1969 års lag avlöses av en permanent reglering. Av det anförda följer att sistnämnda lag. som senast har förlängts till utgången av år 1980 (se SFS 1979: 1063). bör erhålla fortsatt giltighet endast till den 1 juli 1981. då de här aktuella ändringarna avses träda i kraft. Chefen för justitiedepartementet kommer i annat sammanhang att anmäla denna frå- ga. En följdändring bör göras i rättegångsbalken.

En närmare redovisning av de förordade lagändringarna och deras inne- börd lämnas i det följande.

Prop. 1980/81: 76 215 Bilaga 31! Justitiedepartementet

Socialdepartementet Handelsdepartementet

Förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968: 64) m. m.

Ds Ju 1980:4

• Sida 216
•  Original

Prop. 1980/81: 76 216

4.4. Verkställighet av ådömd påföljd

4.4.1. Placering i anstalt och permissioner

Bestämmelserna om kriminalvård i anstalt ger möjlighet att under vissa förutsättningar särbehandla dem som har dömts för grov narkotikabrotts- lighet eller annan särskilt allvarlig kriminalitet. '

Enligt 75 tredje stycket lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer placeras i sluten anstalt. om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Detta gäller dock inte om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av föreståen- de frigivning eller överföring till vård utom anstalt eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

intagen som nu sagts får hållas avskild från andra intagna. om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagnings— försök och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i l5 Riksdagen 1980/81. [ saml. Nr 76

• Sida 226
•  Original

Prop. 1980/81: 76

h) h) 0

verket. Vidare får han beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger till sådan (325 kriminalvårdslagen). Permission beslutas av kriminalvårdsstyrelsen.

Enligt förarbetena till kriminalvårdslagen utgörs det klientel som avses med 75 tredje stycket av lagöverträdare som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur. inte sällan med internationell anknytning. Främst avses personer som sysslat med grov narkotikabrottslighet.

Även en intagen som avses i 75 tredje stycket kriminalvårdslagen får dock hålla kontakt med omvärlden genom besök. telefonsamtal och brev. Sköter han sig i anstalten och under de särskilda permissioner han beviljas. erhåller han så småningom regelbunden permission. dvs. han anses ej längre falla under bestämmelsen i 75 tredje stycket.

Det aktuella lagrummet fick sin gällande lydelse är I978 (SFS 1978: 901 ). Samtidigt ändrades även den allmänna bestämmelsen om korttidspermis- sion i 325 första stycket kriminalvårdslagcn. Genom ändringen markeras möjligheten att vägra permission när påtaglig fara föreligger att den intagne gör sig skyldig till fortsatt brottslighet under permissionen. Någon allmän minskning av möjligheten att erhålla permission var inte avsedd. utan lag- ändringen tog främst sikte på en mindre grupp av intagna. uppskattningsvis omfattande 200—300 personer. som är starkt kriminellt belastad och som i mycket stor utsträckning begår nya brott under permissioner. Vid bedöm- ningen av om risken för brottslighet är så stor att permission inte skall ges skall hänsyn i första hand tas till hur den intagne har skött sina tidigare permissioner. Mot bakgrund av den ökade risk för brottslighet som ofta hänger samman med ett pågående. intensivt narkotikamissbruk bör enligt motiven den aktuella missbrukssituationen också noga beaktas.

Chefen för justitiedepartementet har enligt regeringens bemyndigande den 20 mars 1980 tillkallat en särskild utredare (Ju l980: 03) för att undersö- ka under vilka förutsättningar och i vilken omfattning permission eller annan form av vistelse utanför anstalt medges intagna som har gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott eller annan allvarlig brottslighet. Kart- läggningen skall ocksä omfatta tillämpningen av bestämmelserna om brev- granskning. telefonsamtal och besök beträffande den nämnda gruppen intagna. I den mån kartläggningen ger vid handen att det vid den praktiska tillämpningen har uppstått olägenheter som kan undanröjas lagstiftnings— vägen bör utredaren enligt direktiven (Dir 1980: 22) ange de olika möjlighe- ter som finns att ändra lagstiftningen i angivet syfte.

4.4.2. Villkorligfrigivning

Bestämmelser om villkorlig frigivning från fängelsestraff finns i 26 kap. 6—24 55 BrB.

Frågor om villkorlig frigivning avgörs beträffande dem som dömts till fängelse i mer än ett år av kriminalvårdsnämnden och i övriga fall av den lokala övervakningsnämnden.

• Sida 227
•  Original

Prop. 1980/81: 76 227

Villkorlig frigivning får ske sedan två tredjedelar av strafftiden har avtjänats eller. om särskilda skäl föreligger. sedan halva tiden har avtjänats i anstalt. Villkorlig frigivning kan dock inte komma i fråga förrän den dömde har avtjänat minst tre månader (före den 1 januari l980 minst fyra månader) i anstalt. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhål- landen i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. För den som villkorligt friges skall fastställas en prövotid. Den skall vara minst ett och högst tre år eller. om återstående strafftid överstiger tre år. högst fem år. Under prövotiden står den frigivne enligt huvudregeln under övervak- ning. I samband med beslut om villkorlig frigivning kan meddelas vissa föreskrifter som den frigivne har att iaktta under prövotiden. Vid missköt- samhet kan varning tilldelas honom eller den villkorliga friheten förklaras förverkad. Döms den frigivne till fängelse för nya brott och förklarar domstolen samtidigt den villkorligt medgivna friheten eller del av den förverkad läggs strafftiderna samman. och tiderna då villkorlig frigivning åter får ske beräknas på grundval av den sammanlagda strafftiden.

Kriminalvårdsnämndens praxis innebär numera att intagna med långa straffi regel erhåller villkorlig frigivning innan två tredjedelar av strafftiden har avtjänats i anstalt (halvtidsfrigivning). Med långa straff avses i detta sammanhang i princip strafftider på två år och sex månader eller mera. För det unga klientelet — till vilket i regel räknas dem som ännu inte fyllt 23 år vid tiden för brottets begående — anses dock redan en strafftid på ett år och sex månader eller mera som lång i denna mening. Samma princip tillämpas också i allmänhet för fängelsedömda i femtioårsåldern eller äldre. I fråga om dömda med strafftider strax under dem som normalt föranleder halvtidsfrigivning tillämpar nämnden en praxis som syftar till att hindra orättvisor i förhållande till de halvtidsfrigivna.

Beträffande vissa kategorier intagna tillämpas inte nu redovisad praxis. Det gäller sådana intagna som har dömts till fängelse lägst två år för "grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i yrkes- mässigt bedriven kriminell verksamhet. ofta med internationell anknyt- ning”. Ordalagen är hämtade från prop. l972167 med förslag till åtgärder mot narkotikamissbruket. Enligt riksdagens beslut på grund av denna proposition iakttar kriminalvårdsnämnden största återhållsamhet vid hälf- tenfrigivning av personer som tillhör nu beskrivna klientel. Till detta har i praxis förts. förutom sådana som har blivit dömda för grov narkotika- brottslighet. bl.a. personer med anknytning till internationella ligor som ägnar sig åt växelbedrägerier. pälsstölder eller bankrån.

[ en departementspromemoria (Ds .lu l97915) PM om'internering före- slås att den särbehandling som har beskrivits nyss upphör i samband med att interneringspåföljden avskaffas. Motiveringen härför är framför allt att det bedöms som otillfredsställande från principiell synpunkt att besluten i

• Sida 228
•  Original

Prop. 1980/81: 76 228

de ärenden som det här är fråga om regelmässigt grundas på faktorer som varit kända redan av domstolen och som således kunnat beaktas vid straffmätningen.

Under remissbehandlingen har promemorieft'irslaget i denna del fått ett blandat mottagande. De förslag som har presenterats i departementspro- memorian övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

4.5. Telefonavlyssning

Rättegångsbalken (RB) innehåller regler om användning av tvångsmedel under förundersökning. Bestämmelserna kännetecknas allmänt av en strä— van att begränsa användningen av tvångsmedel till fall då misstanke om mera allvarlig brottslighet föreligger.

1 27 kap. finns bestämmelser om bl.a. beslag och telefonavlyssning. Enligt 27 kap. 25 andra punkten RB krävs för beslag av vissa skriftliga meddelanden att det är fråga om brott för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. 1 27 kap. 95 RB finns bestämmelser som ger en domstol möjlighet att förordna om kvarhållande av postförsändelse m.m.

Enligt 27 kap. 165 RB får en domstol lämna tillstånd till telefonavlyss- ning när någon kan skäligen misstänkas för brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Som förutsättning gäller dessutom att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Beslutet får avse samtal till och från telefonapparat som innehas av den misstänkte eller eljest kan antas komma att begagnas av honom.

Tillstånd till telefonavlyssning skall gälla viss tid. högst en vecka. från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Enligt lagen (1969136) om telefonavlyssning vid förundersökning an- gående grovt narkotikabrott m. ni. skall 27 kap. 165 RB tillämpas vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling. om smugglingen gällt narkotika som avses i narkotikaförordningen (1962: 704). trots att det för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Giltighetstiden för tillstånd till avlyssning får bestämmas till högst en månad. Lagen är tidsbegränsad och har senast erhållit fortsatt giltighet till utgången av år 1980 (pr0p. 1979/80:49. JuU 16. rskr 92).

År 1978 har en kommitté tillkallats med uppdrag att se över tvångsme- delsregleringen vid förundersökning i brottmål m.m. Kommittén. som har antagit namnet tvångsmedelskommittén .(Ju 1978106), skall enligt sina di— rektiv (Dir 1978: 57) bl. a. söka utarbeta en permanent reglering som ersät- ter 1969 års lag liksom den särskilda lag (1952: 98) om tvångsmedel i vissa brottmål som gäller i fråga om brott mot rikets säkerhet.

Under år 1978 beviljades med stöd av 1969 års lag avlyssning i 102 fall. Denna siffra är lägre än motsvarande siffra för år 1977 men är betydligt högre än under åren dessförinnan. Ökningen av antalet avlyssningar under åren 1977 och 1978 i förhållande till föregående år beror framför allt på den intensifiering av narkotikabekämpningen som inträtt sedan de särskilda narkotikarotlarna hos polisen började inrättas vid årsskiftet 1976/77.

• Sida 229
•  Original

Prop. 1980/81: 76 229

4.6. Häktning

1 24 kap. RB ges regler om när häktning och anhållande får ske. Av särskilt intresse i sammanhanget är bestämmelserna i l 5. Där föreskrivs sålunda bl.a. att den som är på sannolika skäl misstänkt för brott. för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. får häktas. om det ned hänsyn till brottets beskaffenhet. den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras. att han avviker eller annorledes undan- drager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. eller ock anledning förekommer. att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. skall häktning ske. om det inte är uppenbart. att anledning därtill saknas.

4.7. Åtalsunderlåtelse

Regler om åtalsunderlåtelse finns bl.a. i 20 kap. 75 rättegångsbalken (RB). Av särskilt intresse är här stadgandet i första stycket punkt 1 som föreskriver att åklagare får besluta att inte tala å brott om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte finns påkallad ur allmän synpunkt.

Riksåklagaren har åren 1968. 1969. 1971 och 1972 utfärdat cirkulär angående tillämpningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelser såvitt gäller narkotikabrott (C 43. C 56. C 67 och C 74). En redogörelse för innehållet i cirkulären har lämnats ijustitieutskottets betänkande JuU 1978/7914.

Ijanuari 1980 har riksåklagaren utfärdat ett nytt cirkulär som gäller vissa frågor rörande handläggningen av narkotikamål ( RÄC 1:94). Beträffande åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet konstaterar riksåklagaren i cir- kuläret att erfarenheten har påvisat vissa olägenheter med den praxis vid åtalsunderlåtelser som har utvecklats i enlighet med de riktlinjer som har angetts i tidigare cirkulär. Sålunda har det enligt riksåklagaren visat sig att svårigheter kan föreligga när det gäller att komma till rätta med detaljför- säljningen av narkotika. eftersom langarna ofta vid försäljningen inte för med sig större mängd narkotika än vad som kan uppfattas som en missbru- kares behov för eget bruk. Vidare har användandet av främst cannabispre- parat spritt sig till nya grupper. Riksåklagaren anför att det sålunda före- kommer missbruk i viss utsträckning även bland socialt etablerade vuxna personer som antingen tidigare har använt narkotika eller nu debuterar som missbrukare och för vilka ett bötesstraff kan vara lämpligt från både individualpreventiv och allmänpreventiv synpunkt. Den utveckling som enligt det sagda har kunnat iakttas synes riksåklagaren i viss mån kunna motverkas genom en mera restriktiv praxis för åtalsunderlåtelse.

Mot bakgrund av det anförda har riksåklagaren ansett det erforderligt att

• Sida 230
•  Original

Prop. 1980/81: 76 230

på grund av förarbetena till narkotikastrafflagen och 20 kap. 75 första stycket i RB ompröva rekommendationerna angående tillämpningen av åtalsunderlåtelse med stöd av nämnda lagrum. Han har därvid stannat för att förorda en begränsning av sådan åtalsunderlåtelse till fall som avser endast innehav för eget bruk av vad som uppgår till eller svarar mot högst en rökbit (0.75—1 gram) cannabisharts eller en dos ((H—0.2 gram) central- stimulantia utom kokain. dvs. en så liten mängd narkotika att den normalt inte uppdelas ytterligare och vidareförsäljs. Med hänsyn till bl.a. svårighe- terna att i det enstaka fallet bedöma denna kvantitets storlek förordar riksåklagaren åtal i tveksamma fall. Ger således omständigheterna skäl till antagande att innehavet trots den ringa mängden inte är för eget bruk bör sålunda enligt riksåklagaren åtalsunderlåtelse inte meddelas.

Riksåklagaren framhåller vidare att i konsekvens med det anförda åtal inte heller bör underlåtas mot den missbrukare som påträffas med ett innehav av narkotika som motsvarar en viss tids egen förbrukning. Av stor vikt är enligt riksåklagaren också att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 75 första stycket 1 RB i huvudsak begränsas till förseelser av förstagångska- raktär. Enligt riksåklagaren är det därför angeläget att man. då fråga om åtalsunderlåtelse kommer upp. i tillgängliga register kontrollerar huruvida dom. strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse tidigare har meddelats.

Vad gäller olovligt innehav av snabbt och kraftigt beroendeframkallande narkotika såsom främst heroin och kokain men även opium. morfinbas och morfin bör enligt riksåklagaren åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 75 första stycket RB inte förekomma annat än i fall då det rör sig om innehav av mängder som är närmast försumbara. Likartad bedömning bör gälla i fråga om innehav av till sina verkningar på annat sätt särskilt farliga hallucinoge- ncr såsom LSD och därmed jämförliga ämnen. Riksåklagaren framhåller härtill att vid överlåtelse eller innehav i överlåtelsesyfte av nu berörda ämnen åtalsunderlåtelse över huvud taget inte bör komma i fråga. '

Riksåklagaren anför vidare i cirkuläret att det vid tillämpningen av det sagda bör beaktas att det från rehabiliteringssynpunkt är önskvärt att undvika att de personer som har beträtts med innehav av mindre mängd narkotika för eget bruk onödigtvis blir stämplade som tillhörande kategorin narkotikabrottslingar. En möjlighet härtill är enligt riksåklagaren att an- vända strafföreläggande för narkotikaförseelse.