Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas vissa riktlinjer som bör gälla beträffande bl.a. anställningsförhållandena för personalen inom försvaret samt för försva- rets personal- och ekonomiadministration. Vidare föreslås att handlägg- ningen av i princip alla överklaganden i personalärenden inom myndighe- ter som hör till försvarsdepartementet skall flyttas från regeringen till försvarets personalnämnd. Vissa tjänster föreslås bli omvandlade till s.k. p-tjänster, dv5. tjänster som tillsätts med förordnanden för bestämd tid. Förslag lämnas om att vissa nämnder skall upphöra.

& kan? E%?

• Sida 2
•  Original

Försvarsdepartementet Prop. 1986/87: 36

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 oktober 1986

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt. Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Gra- din, Dahl. R. Carlsson, Holmberg, Hellström. Wickbom, Johansson, Hul- terström, Lindqvist, G. Andersson

Föredragande: statsrådet R. Carlsson

Proposition om vissa personalfrågor inom försvaret 1 Inledning

I en skrivelse till riksdagen (skr. 1984/85z202) har regeringen redovisat ett program för den offentliga sektorns förnyelse. Skrivelsen har — vad avser personalfrågor — följts av en proposition om den statliga personalpolitiken (prop. 1984/85:219). De riktlinjer som därvid har lagts fast är bl.a. att staten som arbetsgivare måste eftersträva en personalpolitik som leder till samhällsekonomisk balans, effektivitet, god service, arbetslivets demokra- tisering och en välfungerande personalförsörjning. Vidare bör arbetsgivar- uppgifter decentraliseras till myndigheterna i större utsträckning än f.n. Arbetet med förenklingen av de personalpolitiska regelsystemen bör inten- sifieras. Riksdagen har ställt sig bakom dessa riktlinjer (AU 1985/8616, UbU 5, rskr. 48 och 50).

I början av år 1984 tillsattes en utredning (Fö 1984202) för att se över den personal- och ekonomiadministrativa verksamheten inom försvarsdeparte- mentets verksamhetsområde m.m. Utredningen' antog namnet utredning- en om personal- och ekonomiadministration inom försvaret (PEU84). I sitt första betänkande (Ds Fö 1985-6) Persona[administration m.m. inom för- svaret, vilket överlämnades i december 1985, har utredningen redovisat principiella förslag rörande uppgifts- och ansvarsfördelningen inom det personal- och ekonomiadministrativa området med tillhörande ADB-sy- stem. Som en grund för sitt arbete har utredningen bl.a. haft nyss nämnda riktlinjer och uttalanden.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I .

Huvuddelen av de förslag som utredningen redovisar i betänkandet är av den karaktären att det ankommer på regeringen att besluta om dem.

Ijuni 1985 utvidgades utredningens uppdrag (Dir. 1985:27). Bakgrunden till tilläggsdirektiven var bl. a. riksdagens beslut om regeringens befattning

' Sakkunnige Mauritz Johansson.

• Sida 3
•  Original

med besvärsärenden (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250). Riksdagsbe— slutet innebär att reglerna om överklagbarhet och instansordning i frågor, där regeringen för närvarande är sista instans, bör ses över i syfte att vinna kortare handläggningstider, enhetligare instansordningar och färre ärenden om överklaganden hOS regeringen utan att rättssäkerheten eller effektivite- ten i förvaltningen minskar. I princip skall regeringen i fortsättningen bara ha kvar sådana ärenden där en politisk styrning är nödvändig eller önsk- värd.

I september 1984 uppdrog regeringen (Dir. 1984z33) åt en särskild utre- dare' att lämna förslag till förenkling av reglerna om överprövning av beslut i personalfrågor inom det statligt reglerade området m.m. Denna utredning, som antog namnet personalbesvärsutredningen, överlämnade hösten 1985 betänkandet (Ds C 1985:?.0) Överprövning av beslut i perso- nalfrågor.

Tilläggsuppdraget till PEU 84 innebar att den skulle överväga möjlighe- terna till en sådan omläggning av besvärsordningen i personalfrågor inom försvarsdepartementets område att ärenden om överklaganden i möjli- gaste män kan handläggas av någon annan sista instans än regeringen. Vidare utvidgades utredningens uppdrag till att pröva lämpligheten av ett ansökningsförfarande vid tillsättning av militära tjänster samt att pröva det faktiska behovet av ett vitsordssystem av det slag som f.n. tillämpas för den militära personalen.

1 april 1986 överlämnade PEU 84 betänkandet (Ds Fö 19862) Besvär i personalärenden inom försvaretl. Utredningen föreslår att så gott som alla överklaganden i personalärenden inom försvaret flyttas från rege- ringen.

Utredningen har vidare ifrågasatt behovet av militära arbetstidsdelega— tionen. försvarets arbetstidsnämnd, försvarets skolnämnd och försvarets personalvårdsnämnd. Genom att föra deras uppgifter till någon annan instans kan enligt utredningen vissa besparingar uppnås. Jag återkommer senare till denna fråga.

Det sistnämnda betänkandet har också remissbehandlats. En förteck- ning över remissinstanserna och deras huvudsakliga inställning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagaZ.

PEU 84 fortsätter sitt arbete med de frågor som återstår enligt dess direktiv. Jag har inhämtat att utredningen räknar med att presentera ett slutbetänkande före 1986 års utgång.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den utredning (Fö 1985:03) som i augusti 1985 fick i uppdrag att överväga och lämna förslag till hur utveck- lingsmöjligheterna för den civila personalen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde kan förbättras, bl.a. i syfte att öka arbetstillfredsstäl- lelsen och effektiviteten samt möjligheten att lösa personalförsörjnings- problem, m.m. Utredningen, som har antagit namnet utredningen för översyn av utvecklingsmöjligheterna för den civila personalen inom för-

' F.d. justitierådet Fredrik Sterzel. 2 Till betänkandet finns fogat cn promemoria av f.d. departementsrädet Erik Berg- gren Om besvär till regeringen i personalärenden.

• Sida 4
•  Original

svarsdepartementets område ( FÖPU)', räknar med att fortsätta sitt arbete under större delen av år 1987.

Personalfrågorna inom försvaret har — liksom i flera andra stora organi- sationer — under de senaste åren tillmätts en allt större betydelse. Bl.a. har överbefälhavaren i sin perspektivplan (ÖB 85") och i sin programplan för åren 1987-1992 lagt större vikt vid de personalpolitiska frågorna än tidigare.

Jag är inte nu beredd att beröra alla aktuella personalfrågor. Försvars- kommittén överväger f.n. myndigheternas förslag till inriktning under den närmaste femårsperioden. En proposition om försvarspolitiken kommer att presenteras under våren 1987. Jag återkommer därför i ett senare sammanhang till regeringen om de personalpolitiska frågorna i ett längre perspektiv.

I det följande kommer jag att redogöra för mina överväganden och förslag i de frågor inom personalområdet som jag nu har berört. Jag kommer också att ta upp frågan om att omvandla vissa fullmaktstjänster inom försvaret till tjänster med beteckningen p, dvs. tjänster som tillsätts med förordnanden för bestämd tid. I de frågor som berör civildepartemen— tcts verksamhetsområde har jag samrått med chefen för civildepartemen- tet.

2. Föredragandens överväganden och förslag 2.1 Överklagande av personalärenden inom försvaret

2.1.1 Allmän bakgrund

Ordningen vid överklaganden har granskats av två utredningar, en hörande till civildepartementct och en till försvarsdepartementet.

I överensstämmelse med riktlinjerna i 1984 års riksdagsbeslut stannar personalbesvärsutredningen i sitt betänkande (Ds C 1985z20) Överpröv- ning av beslut i personalfrågor för att det i tillsättnings- och vissa andra personalfrågor inom det statligt reglerade området bör vara tillräckligt med en tvåinstansprövning under regeringen. Utredningen föreslår att ett beslut i ett tillsättningsärende som har meddelats av en regional eller lokal myn- dighet skall få överklagas till en central myndighet men inte få föras vidare därifrån till regeringen. Om förstagångsbeslutet har meddelats av en cen- tral myndighet skall det få överklagas till statens arbetsgivarverk (SAV) som härvid blir slutinstans.

PEU 84 pekar i detta sammanhang bl. a. på följande förhållanden. Den militära delen av statsförvaltningen har i vissa avseenden en annan struktur än den civila. Det går därför inte att utan vidare använda samma normer beträffande t. ex. beslutsordning och överklagande på den militära sidan som på den civila.

Försvarsmakten utgörs av ett stort antal myndigheter som arbetar på

' Expeditionschefen Jan Nilsson.

• Sida 5
•  Original

central. högre regional, lägre regional och lokal nivå. Myndigheterna hän- förs till ett av fem olika huvudprogram, nämligen Arméförband, Marinför- band, Flygvapenförband, Operativ ledning m.m. samt Gemensamma myn- digheter. Inom vart och ett av dessa med undantag av Gemensamma myndigheter har en myndighet tillagts produktionsledande och allmänt samordnande uppgifter för respektive huvudprogram. Det är överbefälha- varen (ÖB) och försvarsgrenscheferna som har dessa uppgifter. Detta innebär emellertid inte att försvarsmakten utgör en hierarkiskt uppbyggd linjeorganisation av det slag som är vanlig inom den civila förvaltningen. Rättsligt sett är varje förband en självständig myndighet under regeringen och står inte i något förvaltningsmässigt lydnadsförhållande till en myndig- het på högre nivå inom försvarsmakten.

Vidare är det så, påpekar utredningen, att flera myndigheter, inom sig, förfogar över lokala eller regionala enheter. Det gäller bl. a. fortifikations- förvaltningen (FortF) (byggnadsområden), och försvarets datacentral (FDC) (lokala enheter). Till skillnad från vissa motsvarande lokala organ utanför försvaret har emellertid inte dessa enheter status av myndighet och kan därmed inte heller besluta i eget namn.

En annan skillnad är, påpekar utredningen, att beslut om tjänstetillsätt- ningar inom försvarsmakten överklagas direkt till regeringen oavsett om beslutet har fattats av en myndighet på regional eller lokal nivå. På den civila sidan överklagas ett beslut som har meddelats på regional eller lokal nivå i allmänhet hos vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

Det finns alltså, konstaterar utredningen, klara skillnader mellan de militära och civila delarna av statsförvaltningen. Olikheterna är emellertid inte av den arten att de utgör några avgörande hinder mot att man i försvaret går över till en ordning i tillsättningsärenden som i sin utformning och till sina verkningar ligger nära den som finns på den civila sidan.

2.1.2 Den fortsatta handläggningen av överklaganden av tillsättningsärenden m. m.

Mitt förslag: Försvarets personalnämnd (FPN) skall, utöver nuva- rande uppgifter, även som slutinstans överpröva tillsättningsären- den och vissa andra personalärenden inom försvarsdepartementets område.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna anser i stort att en överföring till försvarets personalnämnd är bra om överprövningen i fortsättningen inte skall ske av regeringen. Överstyrelsen för civil beredskap och Centralor- ganisationen SACO/SR anser dock att SAV borde bli slutinstans, i varje fall för myndigheter inom de civila delarna av totalförsvaret. Statens räddningsverk anser att överklaganden från hela statsförvaltningen skall

behandlas av samma instans och föreslår av den anledningen att SAV skall vara slutinstans.

• Sida 6
•  Original

Skälen för mitt förslag: Riksdagens beslut om riktlinjer för en systema- tisk översyn av rätten att överklaga ärenden till regeringen gör inte undan— tag för några särskilda grupper av besvärsärenden eller något särskilt departement. Beslutsreglerna i personalfrågor bör alltså i möjligaste mån anpassas till riktlinjerna. Dessa innebär att regeringen skall befrias från ärenden som kan överprövas i en instans under regeringen och som inte kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ.

Som jag berört tidigare skiljer sig försvarsmakten beträffande bl.a. beslutsordning och organisatorisk uppbyggnad från statsförvaltningen i övrigt.

Utredningen har diskuterat olika alternativ för hur överklaganden bör hanteras inom försvaret. Utredningen har därvid stannat för att FPN bör vara slutinstans för i princip alla överklaganden i personalfrågor på alla nivåer inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.

FPN bildades i mitten av 1950-talet. En huvuduppgift för nämnden var inledningsvis att ta sig an vissa frågor om övertalig personal till följd av organisationsförändringar och rationaliseringar inom försvaret. Nämnden har senare fått vissa tilläggsuppdrag och har numera bl.a. till uppgift att biträda statens arbetsmarknadsnämnd vid tillämpningen av omplacerings- förordningen (1984: 1 10. ändrad senast 1985z956) inom försvarsdeparte- mentets områdc. På FPN ankommer också att översiktligt följa utveckling- en av personalbehovet samt biträda myndigheterna inom försvarsdeparte— mentets område vid planering och genomförande av organisationsändring- ar och rationaliseringar. Nämnden skall härvid underlätta personalrör- 1ighet. medverka till ändamålsenlig rehabilitering av anställda med arbets- begränsning samt medverka i personalavvecklingsarbetet. Nämndens verksamhet omfattar idag såväl civil som militär personal.

Jag anser i likhet med utredningen att FPN bör kunna pröva överklagan- den i tillsättningsärenden och vissa andra personalärenden inom försvars- departementets verksamhetsområde. Några särskilda skäl att avvika från de av riksdagen beslutade riktlinjerna och ha kvar regeringen som besvärs- instans finns enligt min mening inte i detta fall.

Fördelarna med denna lösning är flera. Nämndens verksamhet omfattar, som jag tidigare nämnt, idag såväl civil som militär personal. Vidare kan genom denna lösning alla ärenden som gäller överklaganden av tjänstetill- sättningar m.m. inom försvarsdepartementets verksamhetsområde föras till en myndighet. oberoende av om första beslutet har meddelats av ett centralt, regionalt eller lokalt organ. Detta medför bl.a. den fördelen att kraven på enhetlighet i praxis tillgodoses.

Ett ytterligare skäl för mitt förslag är att nämnden redan nu prövar vissa personalfrågor och har kunskap och kompetens på området. Jag återkom- mer strax till frågan om vilka organisatoriska förändringar som behöver göras.

Utöver dessa grupper har utredningen pekat på ett antal andra personal— ärenden vars överprövning bör flyttas från regeringen. Jag delar utredning- ens uppfattning att det inom departementet bör göras en ytterligare inven- tering för att se om det går att delegera sådana ärenden till FPN eller till någon annan myndighet i den mån rätten att överklaga skall finnas kvar.

Det bör ankomma på regeringen att besluta i dessa frågor.

• Sida 7
•  Original

2.1.3 Organisation och kostnader

Mitt förslag: Vid försvarets personalnämnd inrättas en tjänst som chef för nämnden. Tjänsten skall vara ordinarie med beteckningen p, dvs. tillsättas med förordnande för bestämd tid.

Skälen för mitt förslag: FPN består av en ordförande, två andra leda- möter och två experter. Nämnden har ett kansli med tre tjänstemän. Kostnaderna för nämnden betalas från en anslagspost på det under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget F 18. Vissa nämnder m.m. inom det militära försvaret. För budgetåret 1986/87 har beräknats 745000 kr. för nämndens verksamhet.

Inom försvarsdepartementet motsvarar den sammanlagda arbetsvoly- men för besvärsärenden ca en och en halv tjänst. En viss förstärkning av nämnden och dess kansli bedömer jag därför blir nödvändig. Mitt förslag medför således inte någon besparing på statsbudgeten. Jag vill dock erinra om att syftet med riksdagens principbeslut om decentralisering av besvärs- ärenden inte primärt var att åstadkomma besparingar utan att så långt möjligt begränsa regeringens befattning med dessa frågor.

Kostnaderna för verksamheten torde finansieras genom en omfördelning av resurserna inom fjärde huvudtiteln. Detta bör behandlas i samband med den kommande budgetregleringen.

Sammansättningen av nämnden och dess kansli bör enligt min uppfatt— ning vara sådan att såväl den arbetsrättsliga som den förvaltningsrättsliga kompetensen säkerställs. Det ankommer på regeringen att besluta om nämndens sammansättning och om kansliets dimensionering. Vidare bör en tjänst som chef för nämnden inrättas. Mot bakgrund av behovet av rörlighet på chefsbefattningar bör tjänsten tillsättas med förordnande för bestämd tid, dvs. vara en ordinarie tjänst med beteckningen p.

2.2. Vissa arbetsgivarfrågor

2.2.1. Decentralisering

Min bedömning: I princip bör arbetstagarna vid myndigheter som hör till försvarsdepartementets område vara anställda vid den myn- dighet där de tjänstgör en längre tid. Detta innebär också att huvud- delen av de personaladministrativa uppgifter som berör de anställda bör utföras av denna myndighet.

Arbetsgivarbefogenheter genom arbetsgivarnycklar och arbetsgi- varventiler i centrala avtal bör så långt möjligt flyttas nedåt till samtliga myndigheter inom departementets område. Denna decen- tralisering kräver en mera aktiv uppföljning av myndigheternas verksamhet.

För att undvika en inte önskad effekt, nämligen att rätten att fatta vissa beslut flyttas från myndigheterna till regeringen, bör lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA. omtryckt 1986z430, änd- rad senast 1986:647) ändras.

• Sida 8
•  Original

Utredningens förslag: Överensstämmer med min bedömning. Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna, däribland samtli- ga personalorganisationer, är positiva till utredningens principiella syn på att delegering av arbetsgivaransvar och arbetsgivarbefogenheter skall ge- nomföras. Några remissinstanser anser dock att försvarsgrenscheferna bör få ett större inflytande än vad utredningens förslag innebär. Flera remissin- stanser påtalar risken för att befogenheter inom avtalsområdet som idag åvilar ÖB, försvarets civilförvaltning (FCF) och försvarsgrenscheferna, flyttas till SAV i stället för till lokala myndigheter.

Skälen för min bedömning: Vid myndigheter som tillhör någon av för- svarsgrenarna ligger rätten att tillsätta tjänster hos respektive försvars- grenschef. För myndigheterna inom huvudprogrammet Operativ ledning ligger motsvarande befogenhet hos ÖB. Denna rätt har beträffande vissa tjänster sedan överlämnats till den myndighet där tjänsten är inrättad. Som en följd härav är huvuddelen av dem som arbetar vid en viss myndighet anställda av myndigheten medan vissa arbetstagare är anställda av en annan myndighet. En yrkesofficer kan också kommenderas att tjänstgöra vid en annan myndighet inom eller utom försvarsmakten än den myndighet där han har sin tjänst. Detta system innebär enligt min uppfattning svårig- heter för såväl den enskilde arbetstagaren som för den arbetstagarorgani- sation han tillhör att klart identifiera vem som är arbetsgivare.

Om en arbetstagare i stället är anställd av den myndighet där han för längre tid tjänstgör bortfaller denna svårighet. Det bör underlätta för den enskilde att i anställnings- och utvecklingsfrågor kunna vända sig till den myndighet där han tjänstgör. Myndigheten bör därigenom också lättare kunna känna ansvar för alla som tjänstgör där. Det bör också kunna förenkla myndighetens avvägningar vid t.ex. löneförhandlingar.

Det bör dock poängteras att denna princip inte alltid bör tillämpas fullt ut, t.ex. i fall när viss tjänstgöring huvudsakligen är ett led i utbildning eller när stödfunktioner samordnats mellan flera myndigheter, bl.a. inom garnisonsorter.

Enligt sin instruktion (l978:813. omtryckt l985:605) är SAV central förvaltningsmyndighct för förhandlingar som rör reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare inom det statligt reglerade avtalsom- rådet. Det ankommer också på arbetsgivarverket att besluta i vilken om- fattning dess befogenheter skall överlämnas till annan myndighet. Jag vill dock erinra om, som jag också inledningsvis berörde, att riksdagen godta- git förslagen i propositionen (1984/85:219) om den statliga personalpoliti- ken. Där sägs det bl.a. att arbetsgivaruppgifterna bör decentraliseras till myndigheterna i större utsträckning än f.n. och att takten får bestämmas med hänsyn till bl.a. de lokala parternas beredskap att gradvis axla ett större inflytande och ansvar. Arbetsgivarverket bör således i största möj- liga utsträckning överlåta befogenheter till enskilda myndigheter även inom försvarsdepartementets område.

Detta innebär att de tidigare mellannivåerna i avtalssammanhang suc- cessivt försvinner. Det är då naturligt att PCF i dessa frågor får en renod- lad expertroll och i denna ger stöd åt de enskilda myndigheterna i deras arbetsgivarfunktion.

• Sida 9
•  Original

Min grundinställning är att ÖB:s operativa och programsamordnande uppgifter skall prioriteras. Stöduppgifter inom det personal- och ekono- miadministrativa området bör kunna lösas av FCF.

De centrala myndigheterna bör få erforderligt inflytande framför allt genom de nyligen inrättade sektorerna inom arbetsgivarverket.

En mer långtgående decentralisering kräver en annorlunda uppföljning av verksamheten än f.n. Även om olika delar av verksamheten inom exempelvis en försvarsgren decentraliseras måste försvarsgrenschefen. som har ett ansvar inför regeringen för försvarsgrenens produktion som helhet, kunna följa och påverka denna. Detta kräver i många fall en relativt noggrann uppföljning. En sådan uppföljning skall enligt min mening ses som en naturlig del av decentraliserat beslutsfattande. Om man däremot använder informationen för en detaljstyrning av lägre nivåer. kan man tala om en icke önskvärd centralstyrning.

Om rätten att tillsätta tjänster flyttas från försvarsgrenschefen till en lokal myndighet, kommer enligt LOA vissa beslut rörande förflyttning av militära tjänstemän som i dag kan fattas av försvarsgrenschefen att i stället behöva fattas av regeringen. Vill man undvika detta, måste lagen ändras. Chefen för civildepartementet avser att i annat sammanhang överväga frågan om en sådan lagändring.

2.2.2. Kompetenshöjning

Min bedömning: En successiv kompetenshöjning inom personalad- ministrationen vid berörda myndigheter måste ske för att den nöd- vändiga decentraliseringen av arbetsgivarbefogenheter skall kunna förverkligas.

Utredningens bedömning: Utredningen bedömer att ett överförande av mer kvalificerade uppgifter inom pcrsonalområdet till framför allt de lägre regionala och lokala myndigheterna inom försvarsmakten kräver att kom- petensen inom dessa myndigheter höjs. Utredningen lämnar dock inga konkreta förslag till hur utbildningen bör utformas.

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i utredningens bedöm- ning. Några remissinstanser påpekar att ett utvecklingsarbete rörande den personaladministrativa kompetensens uppbyggnad måste påbörjas sna- rast.

Skälen för min bedömning: Genom en ändring i förordningen (l983:276, ändrad senast l986z425) om verksamheten inom försvarsmakten. den s.k. verksamhetsförordningen. har personalenheternas organisatoriska ställ- ning inom försvarsmaktens lägre regionala och lokala myndigheter stärkts. Ändringen innebär att chefen för personalenheten nu är direkt underställd myndighetschefen. Detta är enligt min mening ett uttryck för den alltmer centrala roll som personaladministrationen kommer att ha inom försvaret.

Det är emellertid också av utomordentlig vikt att tjänstemännen inom personalenheterna vid dessa myndigheter har den kompetens som krävs,

• Sida 10
•  Original

inte minst för att kunna lösa de tillkommande arbetsuppgifter som en decentralisering innebär. En sådan höjning av myndigheternas kompetens inom pcrsonalområdet kommer att ta viss tid. Det är därför nödvändigt att anpassa takten i decentraliseringsarbetet till en successiv höjning av kom- petensen. Jag tänker då inte bara på den utbildning och erfarenhet som personalenheternas chefer bör besitta. Det är nödvändigt att såväl teore- tisk som erfarenhetsmässig kompetens byggs upp och bibehålls för all berörd personal.

Jag vill i detta sammanhang också peka på kompetensuppbyggnadens avgörande betydelse för möjligheterna att åstadkomma en god personalut- veckling. Personalen kan genom en höjd kompetens utvecklas både i sin innehavda tjänst och till mer kvalificerade tjänster.

Jag har anledning utgå från att myndigheterna inom försvarsdepartemen- tets område kommer att ägna dessa frågor uppmärksamhet. så att tillräck- lig kompetens inom pcrsonalområdet byggs upp i takt med decentralise- ringsarbetet. Jag avser att noga följa utvecklingen i detta avseende.

2.2.3. Samordnad personalpolitik

Min bedömning: Det skall inte längre vara en författningsreglerad skyldighet att samordna personalpolitiken inom försvarsmakten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med min bedömning. Remissinstanserna: ÖB motsätter sig den föreslagna ändringen. Chefen för flygvapnet (CFV), försvarets rationaliseringsinstitut (FRI) och SACO/SR anser att samordning av personalpolitiken inom försvarsmakten måste åligga ÖB. CFV och FRI påtalar dock. liksom även FortF och försvarets forskningsanstalt (FOA). myndigheternas behov av att kunna påverka personalfrågorna. Försvarets Civila Tjänstemannaförbund (FCTF) delar utredningens uppfattning.

Skälen för min bedömning: Personalpolitik kan definieras som de ut- tryckta värderingar. mål, principer och riktlinjer som ligger till grund för det personaladministrativa arbetet. Det åligger varje myndighet att. inom ramen för de mål som statsmakterna fastställer, formulera en konkret personalpolitik som kan tillämpas i det dagliga arbetet. lnom varje för- svarsgren kan försvarsgrenschefen ge handlingsregler för de lokala myn- digheterna i personaladministrativa frågor. Detsamma gäller för överbefäl- havaren beträffande militärbefälhavarna och övriga myndigheter inom hu- vudprogrammet Operativ ledning. Mot bakgrund av den strävan. som jag inledningsvis berörde, att decentralisera ansvar och befogenheter inom statsförvaltningen kan jag inte se att det föreligger ett så starkt behov av en samordnad personalpolitik inom försvarsmakten att just denna skyldighet i författning måste åläggas ÖB. Jag anser att en decentralisering inom det personalpolitiska området underlättas om ÖB:s här behandlade skyldighet upphör. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att verksamhetsförordningen ändras i detta avseende.

• Sida 11
•  Original

Jag vill emellertid framhålla att en sådan ändring inte påverkar ÖB:s programsamordnande uppgifter. ÖB skall också i fortsättningen kunna meddela övriga myndigheter inom försvarsmakten föreskrifter för att upp- ställda mål för produktionen skall nås med ett så rationellt utnyttjande av resurserna som möjligt.

2.3. Datasystem

Min bedömning: De försvarsspecifika personal— och ekonomiadmi- nistrativa datasystemen bör tills vidare behållas. Jag är dock inte beredd att här föreslå ändringar beträffande ansvarsfördelningen inom försvaret för de nuvarande försvarsspecifika systemen.

Utredningens förslag: De nuvarande försvarsspecifika datasystemen inom personal- och ekonomiadministration bör tills vidare behållas. FCF bör ha huvudansvaret för drift och utveckling av dessa system.

Remissinstanserna: Med undantag av statens löne- och pensionsverk (SPV) och statskontoret är remissinstanserna eniga om att de försvarsspe- cifika systemen bör bibehållas. SPV förklarar sig beredd att delta i en fördjupad analys som mer framtidsinriktat bör ta sikte på att belysa kostna- der och besparingseffekter för statsförvaltningen i sin helhet. Statskon- toret anför att det nu är angeläget att göra en studie om ett gemensamt huvudmannaskap för ekonomi— och personalredovisning inom hela stats- förvaltningen. Beträffande förslaget att överföra det ansvar som ÖB nu har för Vissa datasystem till FCF råder delade meningar.

Skälen för min bedömning: Utredningen har inte funnit några fördelar med att nu frångå de försvarsspecifika datasystemen. SPV och statskon- toret förordar att frågan utreds ytterligare, dock utan att direkt påvisa några avgörande nackdelar med nuvarande ordning.

Beträffande frågan om ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter inom försvarsdepartementets område när det gäller de nuvarande försvars- specifika personal- och ekonomiadministrativa datasystemen är jag inte beredd att här förorda någon ändring. Ett slutligt ställningstagande för en ändrad ansvarsfördelning kräver ytterligare underlag bl.a. rörande kopp- lingen till de krigsorganisatoriska behoven.

Jag finner det naturligt att försvaret noga följer det arbete som bedrivs rörande de framtida personal- och ekonomiadministrativa datasystemen för hela statsförvaltningen. I dessa frågor avser jag återkomma till rege- ringen.

• Sida 12
•  Original

2.4. Vissa nämnder inom det militära försvaret

2.4.1. Militära arbetstidsdelegationen och försvarets arbetstidsnämnd

Min bedömning: Den verksamhet som bedrivs av militära arbetstids- delegationen och försvarets arbetstidsnämnd bör inte bedrivas i

myndighetsform. Arbetsgivarna och arbetstagarna på det statliga området bör själva kunna träffa avtal om partssammansatta organ för dessa uppgifter.

Utredningens förslag: Utredningen har ifrågasatt behovet av de särskilda delegationer och nämnder som inom försvaret arbetar med arbetstidsfrå- gor.

Remissinstanserna: ÖB framhåller att en nära och förtroendefull samver- kan måste utvecklas mellan handläggare på olika nivåer inom försvarsmak- ten och SAV om sådana samverkansorgan som försvarets arbetstidsnämnd och militära arbetstidsdelegationen avvecklas. Statsanställdas förbund an- ser i likhet med utredningen att militära arbetstidsdelegationens och för- svarets arbetstidsnämnds existens bör bli föremål för omprövning. FCTF anser att. militära arbetstidsdelegationen och försvarets arbetstidsnämnd har ett visst värde som plattform för informella diskussioner och ser det som önskvärt att denna funktion löses på något annat sätt om dessa organ avskaffas. Tjänstemännens centralorganisation anser att det finns ett värde i att behålla försvarets arbetstidsnämnd.

Skälen för min bedömning: Militära arbetstidsdelegationen och försva- rets arbetstidsnämnd har till uppgift att lämna råd till myndigheter inom försvarsdepartementets verksamhetsområde i frågor som rör centrala ar- betstidsavtal och tillämpningen av dessa på myndigheterna. Delegationen och nämnden. som är partssammansatta. har haft att tolka de skilda arbetstidsavtal som slutits till följd av mängden skiftande verksamheter som bedrivs vid myndigheterna inom fjärde huvudtiteln. Dessa organ inrättades under en tid då medbestämmandet i arbetslivet ännu inte tagit fastare former och behovet av avtalstolkning var mer utpräglat.

Utvecklingen på det arbetsrättsliga området och tillkomsten av det stat- liga medbestämmandeavtalet har banat väg för en decentralisering av beslutsfattandet till den nivå där verksamheten bedrivs i frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kompetensen vad gäl- ler tolkning av arbetstidsbestämmelser, liksom andra för anställningen viktiga frågor, har sålunda ökat väsentligt inom myndigheterna. Det före- ligger därför enligt min mening inte längre behov av att i särskild författ- ning reglera hur nämnder av det slagjag berört skall vara sammansatta och vilka uppgifter de skall ha. Om rådgivande organ fortfarande behövs för tillämpningen av centrala arbetstidsavtal, ter det sig enligt min mening naturligt att parterna på arbetsmarknaden själva avtalar om att inrätta sådana.

Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor.

• Sida 13
•  Original

2.4.2. Försvarets skolnämnd och försvarets personalvårdsnämnd

Min bedömning: Försvarets skolnämnd och försvarets personal- vårdsnämnd bör avvecklas och verksamheten knytas till funktioner inom försvarsmaktens centrala ledning.

Utredningens förslag: Utöver militära arbetstidsdelegationen och försva- rets arbetstidsnämnd pekar utredningen på att även andra nämnder, såsom försvarets skolnämnd och försvarets personalvårdsnämnd, skulle kunna upphöra genom att deras uppgifter förs till något annat organ. Vissa bespa- ringar skulle härigenom kunna uppnås.

Remissinstanserna: Av remissinstanserna har endast FCF yttrat sig. Verket har inget att erinra mot utredningens förslag.

Skälet för min bedömning: Försvarets skolnämnd har till uppgift att lämna råd till försvarsmaktens myndigheter i fråga om utbildning av militär personal och verka för att antagningsbestämmelser och utbildning anpas- sas till utbildningen inom det allmänna utbildningsväsendet. Nämnden skall vidare tillse att samordning sker mellan försvarsgrenarna inom utbild- ningsområdet och följa utvecklingen inom detta.

Den nya befälsordningen. som infördes år 1983, innebar stora föränd- ringar av utbildningen till och av yrkesofficerare inom försvaret. Redan före denna reform hade utbildningen i allmänna ämnen i stor utsträckning förts över till olika former av civil utbildning. Jag bedömer att de flesta frågor som berör skolnämndens ansvarsområde nu kan klaras ut genom kontakt direkt mellan berörda myndigheter. Behovet av ett särskilt organ för samordning har därmed upphört.

Enligt min mening kan den sakkunskap som finns företrädd i försvarets skolnämnd knytas till ÖB och övriga myndigheter inom försvarsmaktens centrala ledning utan att en särskild nämnd behöver finnas inrättad för ändamålet. Nämnden kan därför enligt min mening avvecklas.

[ försvarets personalvårdsnämnd ingår representanter för de fyra största riksdagspartierna, arbetstagarorganisationerna och de värnpliktiga. Nämn- den har till uppgift att genom vägledande och rådgivande verksamhet samt genom egna initiativ främja försvarets personalvård.

Utvecklingen på det arbetsrättsliga området och den förstärkning av personalfunktionen på lägre regional och lokal nivå som skett genom bl. a. tillkomsten av personalvårdskonsulenter vid förbanden har gjort att för- svarets personalvårdsnämnd inte längre har samma uppgift att fylla som då den inrättades år 1962. Jag anser därför att nämnden bör kunna avvecklas. Jag vill också erinra om militärledningens rådgivande nämnd som — för- utom ÖB och försvarsgrenscheferna — består av företrädare för de fyra största riksdagspartierna. Till den rådgivande nämndens uppgifter hör bl.a. att lämna synpunkter rörande personal, utbildning och organisation.

Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor.

• Sida 14
•  Original

2.5 Inrättande av tjänster med förordnande för bestämd tid.

Mitt förslag: Tjänsterna som rikshemvärnschef. chef för militärhög- skolan och chef för försvarshögskolan samt chef för försvarets för- valtningsskola inrättas som ordinarie tjänster med beteckningen p, dvs. tillsätts med förordnande för bestämd tid.

Skälen för mitt förslag: Tjänster som myndighetschef och motsvarande befattningar inom försvarsmakten vid myndigheter som lyder direkt under regeringen är vanligen inrättade som ordinarie tjänster med beteckningen p, dvs. de tillsätts med förordnanden för bestämd tid, vanligen sex år. Motsvarande gäller även flertalet övriga militära tjänster som normalt besätts med generalspersoner eller flaggmän, dvs. amiraler. Genom riksda- gens beslut (prop. 1982/83:100 bil. 6, FöU 9, rskr. 271) har 13 sådana tjänster, bl. a. tjänsterna som chef för försvarsgrensstaberna och tjänsterna som stabschef vid militärområdesstaberna, vilka tidigare var fullmakts- tjänster. omvandlats så att de kan tillsättas med innehavare med förord— nande för bestämd tid. Syftet härmed var att skapa förutsättningar för att tjänstetillsättningar på denna nivå kan ske i den utsträckning som moti- veras av kommande rekryteringsbehov till högre tjänster. Eftersom tjäns- terna som nämnts tidigare tillsattes med fullmakt och pensionsåldern för dessa tjänster är 65 år, har kraven på personalrörlighet inte helt kunnat tillgodoses.

Av militära urvalstjänster som avses för generalspersoner eller flaggmän och har 65 års pensionsålder är alltjämt tjänsterna som rikshemvärnschef och chef för militärhögskolan inrättade som ordinarie tjänster och tillsätts med fullmakt. Även tjänsten som chef för försvarshögskolan är en full- maktstjänst och om innehavaren är militär tjänsteman är pensionsåldern 65 år. Tjänsten som chef för försvarets förvaltningsskola. som också är en fullmaktstjänst, kan besättas med såväl militär som civil tjänsteman.

För här angivna tjänster bör kraven på personalrörlighet kunna tillgo- doses på motsvarande sätt som tidigare nämnda riksdagsbeslut syftade till. Dessa tjänster bör sålunda vara inrättade som ordinarie tjänster med beteckningen p.

3. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att l. bemyndiga regeringen att inrätta en tjänst med beteckningen p som chef för försvarets personalnämnd, 2. bemyndiga regeringen att inrätta tjänster med beteckningen p för rikshemvärnschef, chef för militärhögskolan, chef för försvars- högskolan och chef för försvarets förvaltningsskola,

Prop. 1986/87: 36

• Sida 15
•  Original

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i fråga om överklagande i personalärenden samt vad jag i övrigt har anfört om personalfrågor inom försvaret.

4. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

• Sida 16
•  Original

Bilaga ]

Förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över betänkandet (Ds Fö 1985: 6) Personaladministration m.m. inom försvaret

Yttranden har avgetts av överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning. fortifikations- förvaltningen. försvarets materielverk, försvarets forskningsanstalt. för- svarets rationaliseringsinstitut, försvarets förvaltningsskola. försvarets da- tacentral, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar. riksrevisionsverket, statens arbetsgivarverk, statens löne- och pensions- verk. Lapplands jägarregemente, livgrenadjärregementet, Upplands flyg— flottilj, statskontoret. statens arbetsmarknadsnämnd. Centralorganisa- tionen SACO/SR, Statsanställdas Förbund samt Tjänstemännens Central- organisations Statstjänstemannasektion. TCO-S har överlämnat yttranden från Officerarnas Riksförbund, Försvarets Civila Tjänstemannaförbund och Statstjänstemannaförbundet.

• Sida 17
•  Original