Prop. 1991/92:157
om vissa gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m.
Regeringens proposition 1991/92: 157
om vissa gymnasie- och vuxenutbildnings- frågor m.m. Prop. 1991/92: 157
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut- drag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1092 för de åtgärder och de ändamål som framgår av töredragamlens hemställan.
På regeringens vägnar Carl Bildt
Beatrice Ask
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen konstateras inledningsvis att riksdagens beslut om gym- nasieskolans och vuxenutbildningens reformering ligger fast, men att yt- terligare några frågor behöver underställas riksdagen.
Kommuner och landsting föreslås få möjlighet att redan vid intag- ningen av elever till gymnasieskolan ge en garanti till dem som söker till ett program, som är grendelat, att de kommer in på önskad gren ef- ter det första året.
Utbildningar. som är likvärdiga med ett nationellt program men som är speciellt utformade efter individuella önskemål benämns specialut- formade program. Övriga individuella utformningar av utbildning i gymnasieskolan benämns individuella program.
Inom ramen för individuella program skall skolan anordna utbild— ning i kärnämnena svenska. engelska, samhällskunskap och matematik för dem som är lärlingar i ett företag. Utbildningen skall anpassas så att
den kan kombineras med lärlingsskapet. Skolan skall även tillhandahål— la utbildning i övriga kärnämnen för de lärlingar som så önskar. [ pro— positionen nämns att dessa förslag inte tillgodoser alla ambitioner att finna vägar för en attraktiv utbildning med stark anknytning till nä- ringslivet. Denna fråga kommer därför att beredas vidare.
I propositionen Växa med kunskaper (prop. mot)/91:85") beskrevs någ— ra teoretiska komplettcringskurser. som skulle kunna ersätta tredje året på ett nationellt program för elever som önskar byta inriktning. Det finns ingen anledning att konstruera sådana fasta kurser, eftersom dessa elever i stället kan gå på ett specialutformat program.
Det är viktigt att de som kan läsa in ett ämne på egen hand också kan få ett betyg. Kommunerna komtner därför-att få skyldighet att anordna särskilda prövningar och fyllnadsprövningar i ämnen som förekommer i kommunens gymnasieskola eller komvux. För att inte ekonomiska överväganden skall försvåra för kommunerna att genomföra prövning- ar. kommer kommunerna och landstingen att själva få avgöra vilken av- gift som skall tas ut.
Kommuner och landsting föreslås också få möjlighet att ta ut ansök- ningsavgift till kurser inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnads- utbildning. Dessa avgifter skall återbetalas till sökande som inte tas in på kursen och till dem som fullföljer kursen och får ett betyg.
[ propositionen förslås också att benämningen på några grenar i gym- nasieskolan ändras. att det för elever med påtagliga studiesvårigheter finns möjlighet till s_k. mindre studiekurs och att bestämmelserna om minsta garanterad undervisningstid förenklas. Vidare tas frågan om sär- skilda förkunskapskrav till vissa utbildningar upp. Skyldigheten att be- tala interkommunal ersättning förtydligas beträffande rätt till s.k. Rh» anpassad utbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. Även vissa problem som rör lantlutshållsskolortm tas upp.
Studieförbunden föreslås få möjlighet att anordna kompetensinriktad undervisning.
Universitets— och högskoleämbetct (UllÄ) har uppgiften att bedöma om annan högskoleutbildning är likvärdig med svensk lärarutbildning. Regeringen har i prop. Will/92:70 föreslagit att UllÄ läggs ner den l ju- li 1992. Mot den bakgrunden föreslås att denna uppgift överförs från UllÄ till statens skolverk.
Propositionens lagförslag PrOP- 1991/92:157 1 Förslag till Lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)' dels att 2 kap. 4 &, 5 kap. 3-5, 13, lll, lb, 20. 24 och 26 55, 11 kap. 5 9” samt rubriken närmast före 5 kap. 13 5 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 kap. 6 a 5 och 11 kap. 21 a 5, samt närmast före ll kap. 21 a 5 en ny rubrik av följan- de lydelse.
Nuvarande I ychre Föreslagen lydelse
2 kap. Den kommunala organisationen för skolan
. 4 5
l-"ör att få anställas som lärare i det offentliga skolväsendet utan tidsbe— gränsning skall den sökande uppfylla ett av följande krav:
[. Sökanden har genomgått svensk eller därmed jämställd nordisk lä- rarutbildning med huvudsaklig inriktning mot den undervisning an— ställningen avser.
2. Sökanden har genomgått an- nan högskolcutbildning som av universitets- och högskolr'ämbcml förklarats i huvudsak motsvara så- dan lärarutbildning som avses un-
2. Sökanden har genomgått an? nan högskoleutbildning som av statens skolverk förklarats i huvud- sak motsvara sådan lärarutbildning som avses under i.
der |.
Om det saknas sökande som uppfyller kraven enligt 1 eller 2, men det finns särskilda skäl att anställa någon av de sökande utan tidsbegräns- ning, får sådan anställning ändå komma till stånd, i fall den sökande har motsvarande kompetens för den undervisning som anställningen av- ser och det dessutom finns skäl att anta att sökanden är lämpad att sköta undervisningen.
ll.,agen omtryckt llltll:l I I I.
Nu varande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap. Gymnasieskolan
Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på nationella program, som omfattar tre årskurser, dels av utbildning på individuella program
35
Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på nationella program. som omfattar tre årskurser, dels av utbildning på specialutformade program. som också omfattar tre årskurser, dels av individuella program.
Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Regeringen får meddela när— mare föreskrifter om grenarna.
45
De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på högskolenivå och för yrkesverksamhet.
Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vissa be- stämmelser om utbildningens om- fattning på de nationella program- men (timplancr) framgår av bila- ga 2. Ytterligare föreskrifter om timplaner får meddelas av rege— ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.
Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga !. Vissa be- stämmelser om utbildningens om- fattning på de nationella program- men (timplaner) framgår av bila- ga 2. Ytterligare föreskrifter om timplaner får meddelas av rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela före- skrifter om avvikelser från timpla— ner/ta när det gäller elever med Ita/t- (li/tapp och elever med behov av mindre studiekurs.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på specialu[formade eller individu- ella program.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 st
Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella pro- gram för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i l ; första stycket förutsatt att de
l. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och
2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program eller likvärdig utbildning.
[Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen el— ler i en annan kommun eller ett annat landsting i enlighet med 'samver- " kansavtal. 'l'vå eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en ut- bildning på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med ett lands- ting om en viss utbildning bildar ett samverkansområde för den utbild— ningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be- stämma att särskilda krav på för- kunskaper skall gälla för lokala gre- nar ellt'r utbildningar på främmande språk.
() tl #
När en kommun erbjuder utbild- ning på ett nationellt program får kommunen också erbjuda garanti för att eleven vid senare grendt'lning tas in på en viss gren inom pro- grammet. I.)t'tsamma gäller om ett landsting erbjuder utbildning på ett nationellt program.
Regeringen får föreskriva att en sådan garanti skall ges intimt vissa program.
3 Lydelse enligt prop. mot/(Bm.
Nuvarande lydelse
Erbjudande om utbildning på indi- viduella program
Varje kommun är skyldig att er- bjuda gymnasieutbildning i form av individuella program för de ungdomar i kommunen som avses i l ä och som inte har tagits in på något nationellt program. I fråga om elever från särskolan gäller också sådan skyldighet, dock endast om eleven vid prövning enligt 6 kap. 7 5 inte tas emot i särsko— lan, därför att eleven bedöms kun- na gå i gymnasieskolan.
F.tt individuellt program hör motsvara ett nationellt program el- ler syfta till att stimulera eleven att senare gå över på ett sådant pro- gram.
ll lydelse enligt prop. "Nl/02:04.
[föreslagen lydelse
Erbjudande om utbildnirtg på s p e- cialutformade. eller in- dividuella program
gj
Varje kommun är skyldig att er- bjuda gymnasieutbildning i form av speeialutformade program eller individuella program för de ung- domar i kommunen som avses i l ä och som inte har tagits in på något nationellt program. I fråga om elever från särskolan gäller skyldigheten dock endast individuel- la program och endast om eleven vid prövning enligt () kap. 75 inte tas emot i särskolan, därför att ele- ven bedöms kunna gå i gymnasie— skolan.
litt specialutformat program bör i fråga om utbildningens nivå mot- svara ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund för fortsatt tttbildning på högskolenivå eller för yrkesverksam/url.
Ett individuellt program kan ]. syfta till au stimulera eleven att senare gå över på ett nationellt pro- gram eller ett specialutformat pro- grant,
.3. göra det möjligt för ungdomar att förena en anställning som syftar till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan.
3. avse utbildning för udda yrken och
4. möta speeiella behov hos ele— ven.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Utbildningen på ett specialutfor- mat eller ett individuellt program skall följa en plan. som skall fast- ställas av styrelsen för utbildning— en. I fråga om sådana individuella program som avses i tredje stycket .? får regeringen föreskriva att utbild- ningen i skolart skall omfatta minst vissa av de ämnen som anges i tim- planerna i bilaga 2.
Utbildningen på ett individuellt program skall följa en plan, som skall fastställas av styrelsen för ut- bildningen.
145
Regeringen får föreskriva att vis- sa utbildningar skall utgöra indi- viduella program som står öppna för sökande från hela landet.
Regeringen får föreskriva att vis- sa utbildningar skall utgöra spe- cialutformade eller individuella program som står öppna för sö- kande från hela landet]
16 54 Den som har tagits in på ett nationellt program i gymnasieskolan och påbörjat det, har rätt att fullfölja sin utbildning på det programmet i kommunen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har ett landsting som huvudman, inom det landstingsområdel. Detta gäller även om de förhållanden som låg till grund för mottagandet ändras un- der studietiden.
Dessa bestämmelser gäller också i fråga om utbildning på en viss gren, om eleven ltar tagits in på ett pro- gram oeh därvid getts garanti för att senare bli intagen på den grenen.
20 5
Den som har påbörjat en utbild- ning på ett individuellt program i en kommun har rätt att fullfölja programmet enligt den plan som fanns när utbildningen inleddes.
" Senaste lydelse |lelox4.
Den som har påbörjat en utbild- ning på ett speeialutforntal eller ett individuellt program i en kom- mun har lätt att fullfölja program- met enligt den plan sotn fanns när utbildningen inleddes.
Nu vara/t (l e lydelse
Föreslagen lydelse
Om eleven har medgivit att programmet ändras, har han rätt att full— följa utbildningen på det ändrade programmet.
i fall som avses i 22 och 23 59 är dock hemkommunen inte skyldig att betala ersättning, om det är frå- ga om ett nationellt program eller gren av sådant program som kom— munen själv erbjuder. utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 9' tredje stycket i och 3.
Regeringen får föreskriva om skyldighet för hemkommunerna att betala ersättning till den anord- nande kommunen för sådan ut- bildning som avses i () och 14 99.
245
1 fall som avses i 22 och 23 59 är dock hemkommunen inte skyldig att betala ersättning, om det är frå- ga om ett nationellt program eller gren av sådant program som kom- munen själv erbjuder. utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 & tredje stycket i och 3 eller 29 9'.
26 &
Regeringen får föreskriva om skyldighet för hemkommunerna att betala ersättning till den anord- nande kommunen för sådan ut- bildning som avses i () och lil $$. Regeringen får vidare föreskriva om sådan skyldighet för hemkmnmu- nerna när det gäller sådana indi- viduella progranrsont avses i [3 9 tredje stycket 3.
11 kap. Kommunal vuxenutbildning (komvux)
Utbildningen i komvux skall va- ra avgiftsfri för eleverna.
59
Utbildningen i komvux skall va— ra avgiftsfri för eleverna, um inte annat följer av 21 a 9" eller 15 kap. (> 9
Prop. l99l/92zl57
Såvitt gäller läroböcker. skrivmatericl, verktyg, skyddskläder och and- ra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom. får huvudmannen bestämma att hjälpmedv len skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskostna- der.
. 9 : Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop ] 91/92 157
i övrigt skall hjälpmedel som används i komvux tillhandahållas utan kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen.
Kostnader
21 a 9"
Huvudmannen får, när det gäller gymnasial vuxenutbildning, ta ut ansökningsavgtft av den som ansö- ker om att få delta i utbildningen.
Avgiften skall vara skälig. Ansökningsavgift, som har tagits ut enligt första stycket, skall betalas tillbaka
1. om den sökande inte kommer in på den kurs som avgiften avser, eller
2. om den sökande slutför oeh får betyg från den kurs som avgiften av- ser.
]. Denna lag träder i kraft den i juli 1092.
2. lin sådan förklaring som universitets- och högskoleämbetet lämnat enligt 2 kap. 4 9 första stycket 2 i dess äldre lydelse skall gälla också ef- ter ikraftträdandet.
2. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna
l-lärigenom föreskrivs i fråga om lagen (l()9l:ll()8) om statens skolor för vuxna
dels att nuvarande 7 & skall betecknas 8 &, dels att 6 5 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 7 5, av följande ly- delse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 %"
Utbildningen i statens skolor för Utbildningen i statens skolor för vuxna skall vara avgiftsfri för ele- vuxna skall vara avgiftsfri för elc— vcrna. verna, om inte annat följer av 7 (")(-'h
8 $&.
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel. verktyg, skyddskläder och and— ra därmed jämförliga hjälpmedel, som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, fär styrelsen bestämma att hjälpmedlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgif- ter som högst motsvarar statens anskaffningskostnader. Styrelsens beslut enligt första meningen får inte överklagas. '
1 övrigt skall hjälpmedel som används i statens skolor för vuxna till— handahållas utan kostnad för eleverna, om inte något annat följer av fö- reskrifter som meddelas av regeringen.
7 5
Styrelsen får, när det gäller lil— bildning, som motsvarar gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsut- bildning inom komvux, ta ut ansök- ningsavgtft av den som ansöker om att få delta i utbildningen.
Avgiften skall vara skälig. Ansökningsavgift, som har tagits ut enligt första siyeket, skall betalas tillbaka
!. om den sökande inte kommer in på den kurs som avgiften avser, eller
2. om den sökande slutför och får betyg från den kurs som avgiften av- ser.
Styrelsens beslut i fråga om att- sökningsavgtfter får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den I juli IQQZ.
Utbildningsdepartementet '"'OP- ”*”/931157
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars l992
Närvarande: statsministern Bildt. ordförande. och statsråden ll. Wester- berg. l-"riggebo, Johansson, Laurén. llörnlund. af Ugglas. l)inkelspiel. 'l'hurdih, llellsvik. Wibblc, Björck, Davidsson, Könberg, Odell, Lund- gren, Unckcl, P. Westerberg och Ask.
l-"öredragande: statsrådet Ask
Proposition om vissa gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m.
] Inledning
Våren 199! har riksdagen på grundval av propositionen Växa mcd kun— skaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningcn (prop. l99t)..-'9l:85. UbU lo, rskr. 356) beslutat om reformering av gymnasieskolan och vux— enutbildningen med början läsåret l992.-'93. I det följande kallar jag denna proposition Växa med kunskaper.
Utbildningsministcrn har i budgclpropositioncn 1992 (prop. l99l,-'92:ltN) bil. 9) föreslagit att de höjningar av sektorsanslaget som riksdagen beslutat om på grund av gymnasieskolans reformering inte skall genomföras under budgetåret |992i93. Riksdagens beslut om gym- nasieskolans och vuxenutbildningens reformering i övrigt ligger fast.
Under arbetet med att genomföra de beslutade förändringarna har det visat sig att ytterligare några frågor bör underställas riksdagen.
2. Några utgångspunkter för den fortsatta utvecklingen av gymnasial utbildning
Regeringen redovisade i inledningen till bilaga 9 till budgetpropositio— nen 1992 (prop. l991i92:l(ltl) vissa principer och utgångspunkter för förändringsarbetet inom det svenska utbildningsxiiscndct. Regeringen slog där fast att mångfald och decentralisering är det bästa sättet att han- tera den växande och snabbt förämlerliga kunskapsmassan. Det är också det bästa sättet. i en föränderlig värld, att minimera risken föratt misstag får alltför omfattande konsekvenser. Detta ställer nya krav på
kvalitet, flexibilitet och lyhördhet för förändringar inom utbildnings- området.
Det finns några klara tendenser inom utvecklingen av framtidens tek— nologi, arbetsmarknad och samhällsliv i vid mening som också berör utbildningen.
Kraven på kompetens och utbildning växer inom snart sagt alla områ- den. Antalet tjänster med små krav på utbildning eller utan krav på teo- retiska kunskaper blir allt mindre. Gamla gränser mellan exempelvis arbetare och tjänstemän samt mellan olika yrken är på väg att suddas ut. lnom såväl företag som offentlig sektor blir det allt vanligare att i stället tala om kvalificerade medarbetare. som alla måste ha en grund av goda kunskaper i kärnämnen, en kvalificerad utbildning och som har ett kontinuerligt behov av fortbildning på och utanför arbetsplatsen.
Det blir också allt vanligare att människor byter arbetsplats. yrke eller yrkesinnehåll flera gånger under sin yrkesaktiva tid. Likaså kommer be- hovet av unika kombinationer av kompetens och utbildning att växa på morgondagens arbetsmarknad.
Dessa tendenser måste också sätta sin prägel på utvecklingen av gym- nasieskolan. Utformningen av den treåriga gymnasieskola som nu är på väg att införas har sin grund i dessa iakttagelser. Den skapar utrymme för den allmänna kompetens- och kunskapsht'åjning som blir en nöd- vändighet. Den syftar också till att få bort vattentäta skott mellan teore— tiska, studieförberedande utbildningsvägar och yrkesutbildningar samt att skapa utrymme för fler övergångar och kombinationer mellan teore- tisk och yrkesinriktad utbildning. l"'örslagen i denna proposition inne- bär ytterligare steg i denna riktning.
Jag har tidigare framhållit nödvändigheten av ett utbildningsvåsendc som präglas av kvalitet. flexibilitet och variationsrikedom. Det innebär att arbetet för en avreglering av utbildningsväsendet måste fortsätta. Den treåriga gymnasieskolan och de nationella programmen är den ram inom vilken skolan skall ges ett stort utrymme för att komponera kom- binationer och utbildningsvägar. Avregleringen syftar också till att olika utbildningsformer - exempelvis gymnasieskola. vuxenutbildning och studieförbund - skall kunna verka på lika villkor. där de utifrån sina respektive inriktningar möts. Jag ser det också som angeläget att skapa större möjligheter till en ökad samverkan mellan skolan och företagen. för att skapa verklighetsnära och kvalitativt högtstående utbildningsvä- gar. Dessa konstateranden ligger till grund för förslagen i denna propo- sition.
Den gymnasiala utbildningen är nu inne i en period av omfattande förändring. Våren l99l fattade riksdagen beslut om reformering av både gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen (prop. 1990/91185, UbUlo, rskr. 356). Det är ingen tvekan om att denna re- form kommer att höja utbildningens kvalitet. Människors kunnande och kompetens är allt viktigare faktorer för företagens. och därmed Sve— riges, förmåga att konkurrera och utvecklas. l:".nligt en rapport från sta- tens industriverk (l99lz2) är utbildningsnivån inom industrin för när-
varande lägre i Sverige än i våra viktigaste konkurrentländer. förstärk- ningen av den gymnasiala utbildningen för både ungdomar och vuxna kan därmed bli av avgörande betydelse för utvecklingen av svenskt samhälls» och näringsliv.
Enligt vad jag erfarit kommer ett 7ll—tal kommuner och ett flertal landsting att anordna utbildning i gymnasieskolan inom något eller någ— ra av de nya programmen läsåret 1992/93. De allra flesta av dessa kom- muner kommer således att införa den nya gymnasieskolan successivt. lindas! tre kommuner planerar att införa den nya gymnasieskolan fullt ut redan det första året. Många av dem som startar 1992 har deltagit i försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasie- skolan.
Utredningen angående utvärderingen av försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan, UGU, har nyligen presenterat sitt slutbetänkande. Genom bl.a. tidigare delbetänkanden från UGU har vissa erfarenheter från försöksverksamheten kunnat be- aktas redan vid riksdagsbeslutet våren 199l. Slutbetänkandet ger nu yt- terligare bevis för att den beslutade ordningen för arbetsplatsförläggning av undervisning, nämligen minst 15 % av den totala undervisningstiden som fördelas på de tre årskurserna efter lokala beslut, innebär en avse- värd förbättring i förhållande till försöksverksamhetens lll, lll och 60 %. Den nu beslutade ordningen ger en flexibilitet och större möjlighe- ter att anpassa arbetsplatsförläggningen i förhållande till lämpliga ar- betsplatser. Av UGU:s utvärdering framgår också att det bör finnas möj- ligheter för skolan att komplettera sådana delar av utbildningen som en elev inte kunnat eller haft möjlighet att tillgodogöra sig på arbetsplat- sen.
Enligt UGU hör breddningen av de informella kontakterna mellan skola och arbetsliv till de positiva effekterna av försöksverksamheten. Skolan har fått en direkt återkoppling i frågor om vad respektive bran- scher kräver av nyutbildad personal. Skolan har fått ta del av den tek- niska utvecklingen och fått inblick i frågor om arbetsorganisation och personalutveckling. Branschföreträdarna har å sin sida fått de övergri- pande mälen för gymnasieutbildningen klara för sig. mål som innebär mer än bara yrkesförberedelse. Många branschorganisationer har. bl.a. genom de centrala yrkesnämnderna, lagt ned ett omfattande arbete på att utbilda representanter i yrkesräd och andra skolkontaktorgan, vilket skapat förståelse för hur skolan arbetar.
På många håll vittnar både skol- och arbetslivsrepresentanter om att försöksverksamheten inneburit en vitalisering och förbättring av yrkes- rådens funktion. Genom att yrkesråden endast är rådgivande har. fram- håller UGU, frågan ständigt uppkommit om hur yrkesrådens status skall kunna höjas.
Riksdagen har behandlat frågan om yt'kesråden (l99tl/9l1UbUlö s. 45. rskr. 350) och anförde då att de centrala yrkesnämnderna och de lokala yrkesråden har en viktig funktion. Riksdagen fann det dock inte moti- verat att i lag reglera deras ställning.
Jag vill för min del kraftigt understryka betydelsen av goda kontakter mellan skolan och arbetslivet. Ett nära samarbete gagnar båda parter. Genom att arbetslivet har möjlighet att påverka och delta i delar av ungdomarnas utbildning kan arbetslivet ta sin del av ansvaret för att det får väl utbildad arbetskraft. I-lftersom skolans personal får samarbeta med personer, som har direkta erfarenheter av utvecklingen i arbetsli— vet, kan skolan fortlöpande modernisera sin utbildning. Samtidigt bi- drar de nära kontakterna till att båda parter får realistiska förväntningar på varandra. I likhet med riksdagen finner jag att såväl de centrala yr— kesnämnderna som de lokala yrkesråden spelar en stor roll för utbild- ningens kvalitet. Jag förutsätter att denna min syn delas både av dem som arbetar i skolan och av branscherna själva. Även om det numera inte finns någon föreskrift som gör samarbetsorganen obligatoriska, tor— de det ligga i alla parters intresse att ha sådana. Den tyngd dessa samar- betsorgan har ligger i deras kompetens och anpassning efter lokala för- hållanden. lngendera faktorn skulle i sig höjas genom en statlig regle- ring av sammansättning och arbetsformer. Jag anser det därför inte på- kallat att nu reglera dessa organs ställning och uppgifter.
En annan slutsats av UGUzs utvärdering av försöket med treårig yr- kesinriktad utbildning är att goda resultat är beroende av om det finns kunniga och entusiastiska personer som verkligen vill arbeta för en god utbildning. Då går det att få fram arbetsplatser för arbetsplatsförlägg— ningen, då blir handledningen på arbetsplatsen bra, då fungerar samar- betet mellan lärarna i yrkesämnen och lärarna i teoretiska ämnen. En annan slutsats är att samarbete och arhetsplatsförläggning fungerar allt bättre ju mer erfarenhet de ansvariga skolledarna, lärarna och handle- darna har. Jag finner att dessa - i och för sig föga förvånande — slutsatser av försöksverksamheten ger anledning till goda förhoppningar om att den beslutade gymnasiereformen på sikt skall leda till en mycket god utbildning för våra ungdomar.
Jag har nyss redovisat de krav på bredd i kunskaper som arbetslivet ställer. Detta är ett av skälen till att alla nationella program innehåller en kärna av allmänna ämnen. Jag vill särskilt framhålla att den nya gymnasieskolan därigenom ställer ännu högre krav på samarbete mellan lärare i teoretiska ämnen och yrkeslärare än vad den nuvarande gymna- sieskolan redan gör. I den proposition (prop. 1991/92175) om lärarut- bildning m.m. som nyligen presenterats för riksdagen har utbildnings- ministern berört detta. Han framhåller också värdet av att skolan har lä— rare med olika bakgrund. ] stället för en reglering av hur man skall in- hämta sina kunskaper för att få fast anställning som lärare, går utveck— lingen snarare mot en reglering av vilka kunskaper som skall krävas av dem som skall utöva läraryrket.
Den nya gymnasiala utbildningen - och i särskilt hög grad de 14 yr- kesförberedande programmen i gymnasieskolan — kommer att innehålla en mängd kurser som fordrar olika Iärarkompetenser. ! betydligt större utsträckning än i dag blir det omöjligt för un lärare att besitta alla skilda yrkeskompetenser inom ett program.
Jag vill påstå att dagens yrkeslärare ofta fungerar som klasslärare i den meningen att han eller hon har praktiskt taget hela undervisningen i yr— kesämnena. Även i den-nya gymnasieskolan är det självfallet naturligt att en lärare har merparten av undervisningen i yrkesämnena. Jag räk— nar med att det kommer att krävas fortbildning för att vidga många lä- rares kompetens. Därutöver kommer det emellertid att krävas undervis- ning inom så vitt skilda områden att skolan mäste anlita yrkesutövare inom olika områden för vissa utbildningsinslag. fin del av dessa utbild- ningsinslag kommer eleverna att kunna få under den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen. Jag räknar dock med att det ändå kommer att finnas behov av att anlita "experter" för undervisning i skolan inom vis- sa kurser, dvs. för kortare tid. Dessa "experter" kommer förmodligen fortfarande att ha sin huvudsakliga anställning inom yrket och tjänstgö- ra i skolan på timbasis. Den lärare som har merparten av undervisning- en inom programmet bör därvid ansvara för att hålla samman program- met.
Jag har inledningsvis angett att mångfald och flexibilitet är några av utgångspunkterna för förändringarna av det svenska utbildningsväsen- det. Den struktur som den reformerade gymnasieskolan har med 16 na- tionella program kan ge intryck av en relativt låst form som knappast uppfyller kravet på flexibilitet. Jag ser emellertid de fasta programmen som en tillgång under inledningen av reformeringen av den gymnasiala utbildningen.
En fast struktur på gymnasieskolan kan knappast ens vid en given tid- punkt och långt mindre i ett längre perspektiv svara mot utbildningsbe- hovet inom alla yrkesområden. 1 ett föränderligt samhälls- och arbetsliv är det än mer naturligt att skolan genom att erbjuda nya valbara kurser ger eleverna möjlighet att successivt anpassa sin utbildning till önskat yrkesområde. Jag vill här också hänvisa till vad jag i det följande kom- mer att anföra om individuella program, specialutformade program, ut- bildning för lärlingar och kompetensinriktad utbildning inom studie- förbunden.
De nuvarande linjerna och specialkurserna kan också ge intrycket av en mångfald, som de fasta programmen ytligt sett saknar. Dagens ca 501) studievägar är visserligen många men när den enskilde eleven väl valt studieväg är studiegången betydligt fastare än vad de nya programmen kommer att vara. Att programmen ger eleverna en större bredd i kun- skaper än vad dagens Iinjer och specialkurser ger, har jag redan berört. Jag vill nu redovisa vilken flexibilitet och därmed mångfald av valmöj— ligheter som programmen erbjuder eleverna samt den utveckling av den gymnasiala utbildningen som jag förutser.
Många av programmen har grenar, nationella eller lokala, som elever- na kan välja inför det andra årets studier. Vissa elevers val av program är beroende av om de också kommer in på den önskade grenen. I annat fall skulle de ha valt ett annat program. Regeringen har därför i sitt be- slut om prograrnrnål för de gymnasiala utbildningarna markerat bety- delsen av att eleverna så tidigt som möjligt kan identifiera sig med den
verksamhetsinriktning de väljer. På samma sätt markerade riksdagen i beslutet om gymnasieskolan att inget borde hindra den skola som så vill att redan det första året göra klassindelningen på ett sådant sätt att den speglar elevernas val av gren i årskurs 2. Jag föreslår i det följande en lösning på problem som trots detta kvarstår. Specialisering mot ett yr- kesområde kan också ske genom att eleverna får välja mellan kurser, vilket torde komma att bli vanligt särskilt inom de program som saknar grenar men även förekomma inom andra program. Eleverna kan även bredda eller fördjupa sin utbildning genom utbyte eller tillval av ämnen från annan gren eller annat program.
Diskussionerna om en övergång från många smala utbildningar till färre och bredare utbildningar med möjlighet till specialisering genom grenval eller valbara kurser har pågått sedan mitten av l970—talet. Un- der senare delen av denna tid har försök med treåriga yrkesinriktade ut- bildningar och förberedelserna för gymnasiereformen pågått. Det är knappast förvånande att dessa diskussioner i vissa fall fortsätter även ef- ter riksdagens beslut om de lb nationella programmen och de nationel- la grenarna. Jag har erfarit att det nu i vissa fall finns allt större förståel- se för att en ordning med specialisering mot yrkesområden i form av valbara kurser ger en större flexibilitet än vad grenindclningarna gör. Jag ser det som naturligt att dessa diskussioner fortsätter och att vi får en utveckling av gymnasieskolans program till att bli mer uppbyggda på kurser än på fasta grenar.
Jag vill dock framhålla att jag ser kärnan av allmänna ämnen som omistlig och att den breddning av utbildningarna som reformen inne— bär är ett stort framsteg. Vad jag ser som en naturlig fortsättning på ut— vecklingen av den gymnaSiala utbildningen är att kommunerna allt mer utnyttjar möjligheterna att inom den beslutade grnndstrukturen för gymnasieskolan profilera sin utbildning efter elevernas och arbetslivets önskemål. En sådan utveckling anknyter enligt min mening i hög grad till de ambitioner om mångfald, flexibilitet och hög kvalitet i utbild- ningen som regeringen satt upp.
3. Nya läroplaner och kursplaner
Regeringen har den l9 december lOQl gett läroplanskommittén (U 1991:02) nya direktiv. Kommittén skall i september 1002 lämna förslag till bl.a. en läroplan med nya mål och riktlinjer för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Kommittén skall också lämna för- slag till hur undervisningen i moderna språk kan få ökat utrymme på de studieförberedandc programmen och hur undervisningen i svenska kan förstärkas på alla program. Kommittén är of'örhindrzul att lämna också andra förslag till kvalitetsförbättringar av den gymnasiala utbild- ningen. som får timplanekonsekvenser. Jag kan därför behöva återkom- ma till regeringen med förslag om timplanefi'irändringar. som bör un- derställas riksdagen.
lö
När läroplanskommittens förslag remissbehandlats. räknar jag med att återkomma till regeringen med förslag till ny läroplan för den reforme- rade gymnasieskolan och kommunala vuxenutbildningen (komvux) som kan föreläggas riksdagen våren 1993.
I avvaktan på denna nya läroplan har regeringen den 27 februari 1992 fattat beslut om en revidering av de nuvarande läroplanerna, dvs. 1970 års läroplan för gymnasieskolan och 1982 års läroplan för kommunal och statlig utbildning för vuxna. Jag avser även att inom kort föreslå re- geringen att utfärda nya förordningar för gymnasieskolan och för olika former av vuxenutbildning.
Regeringen har den 27 februari 1992 också fastställt målen för de na- tionella programmen i gymnasieskolan och för grundläggande vuxenut- bildning. Statens skolvcrk arbetar - på direktiv av regeringen - för när- varande med att utforma kursplanerna för bl.a. den reformerade gym- nasiala utbildningen i gymnasieskolan och komvux.
Regeringen har således vidtagit ett antal åtgärder för att den beslutade reformen skall kunna genomföras den 1 juli 1992. Enligt den tidsplan som riksdagen fastställt skall förändringarna av komvux genomföras den 1 juli 1992 och förändringarna av gymnasieskolan vid den tidpunkt kommunerna beslutar, dock tidigast den 1 juli 1992 och senast den 1 juli 1995. Det kan inte förnekas att förberedelselidcn för genomförandet av reformen är knappt tilltagen. Det är ingen idealisk ordning att kom- muner och skolor får arbeta utifrån äldre läroplaner — om än revidera— de. Den tid som skolverket har till förfogande för kursplanearbetet är mycket kort med hänsyn till den mängd kursplaner det är frågan om.
Skolverket har anmält att verket prioriterar arbetet med kursplaner för nya ämnen i gymnasieskolan och komvux. Skolverket kommer i öv— rigt att fastställa dels vilka befintliga gymnasiekursplaner som kan an- vändas för de nya programmen. dels vilka befintliga kursplaner för komvux som får användas för den gymnasiala vuxenutbildningen och påbyggnadsutbiIdningar under läsåret 1992'93. Skolverket kommer där- vid att vid behov komplettera dessa föreskrifter med en form av "läsan- visningar" eller kommentarer. När det gäller kärnämnen ankommer det på regeringen att fastställa kursplaner. Med hänsyn till den begränsade tiden fram till den 1 juli 1992 anser jag att den av skolverket valda upp- läggningen av arbetet måste accepteras. Jag vill därför här informera riksdagen om att nya kursplaner inte kommer att finnas i alla ämnen till den 1 juli 1992 men att det ändock kommer att finnas kursplaner som kan tillämpas för alla ämnen. De av riksdagen fastställda nya tim- planerna kommer att tillämpas för alla ämnen i den reformerade gym— nasiala utbildningen i gymnasieskolan och komvux fr.o.m. läsåret 1992/93.
4. Vissa frågor beträffande grenar i PI'OP- 1991/92:157 gymnasieskolan
4.1. Möjlighet att ge en grengaranti
Mitt förslag: Kommunerna och landstingen ges möjlighet att er— bjuda dem som söker ett program som är grendelat en garanti att de vid grendelningen inför årskurs 2 kommer in på en viss gren på programmet. Regeringen bemyndigas att föreskriva att sådan garanti skall ges för vissa program.
Skälen för mitt förslag: l'inligt bestämmelserna i 5 kap. skollagen (1985:11()(l'), som skall tillämpas på den utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, tas en elev in på ett program. ()m programmet är gren— delat i årskurs 2, väljer eleven gren inför dcn årskursen. Det finns dock ingen garanti för att eleven kommer in på en viss gren på programmet. Avsikten med det uppskjutna grenvalet är att eleven under det första året i gymnasieskolan dels skall få vissa grundläggande kunskaper inom alla yrkesområden som programmet utbildar för, dels skall få underlag för sitt beslut om grenval. [itt ytterligare skäl är att eleven inte skall be— höva specialisera sig redan vid valet till årkurs 1 i gymnasieskolan. Möj- lighet finns dock att söka ett program i en kommun som erbjuder en viss gren, som hemkommunen inte erbjuder. En elev som har tagits in i en annan kommuns gymnasieskola på denna gruml är emellertid inte därmed tillförsäkrad en plats på grenen. Ordningen som speglas i 5 kap. skollagen i dess nuvarande skick är sålunda att grenvalet skall anstå till slutet av första årskursen. Det är först då som fördelningen på grenar förutsätts ske. Visserligen har riksdagen, som jag redan nämnt, uttalat att det inte finns något hinder att redan under första läsåret göra en klassindelning som speglar en sannolik kommande fördelning på gre— nar, men en sådan uppdelning förutsattes inte binda elevernas senare uppdelning. Utställande av garanti om viss gren redan vid intagningen till årskurs 1 är sålunda ett förfarande som alls inte var förutsatt vid ut— formningen av 5 kap. skollagen i dess nuvarande skick. Jag vill emeller— tid nu ta upp frågan om inte en viss förämlring bör kunna ske på denna punkL
Jag anser att de breda ingångarna i gymnasieskolan är bra. Därigenom kan de sökande som är osäkra på sitt framtida val känna sig för. Vidare är ett sammanhållet första år på programmen bra, eftersom kommuner— na respektive landstingcn då kan samordna umlcrvisningen.
Det finns dock sökande som vill gå en viss bestämd gymnasieutbild- ning och inte kan tänka sig att gå någon annan eller som väljer mellan flera speciella utbildningar. Särskilt när det gäller de yrkesförberedande
programmen kan skillnaden mellan olika grenar inom programmen va- ra påtaglig. Den som vill ägna sig åt bageri kan inte alltid förväntas bli tillfreds med en plats på charkuterigrenen. Jag anser att sökande med en bestämd uppfattning om vilken gren de senare önskar inom ett pro— gram skall kunna ges en möjlighet att från början få besked om de kan få plats på den grenen. Jag är dock inte beredd att föreslå någon ändring vad avser de breda ingångarna, men en möjlighet bör öppnas för de kommuner och landsting som vill, att ge sökamlc en garanti att de kom- mer in på en viss gren. De sökande skall fortfaramle tas in på ett natio- nellt program, men åt dem som i ansökan har angett att de söker en viss gren kan kommunen eller landstinget ge en garanti redan vid intagning- en till årskurs 1 att de kommer in på den sökta grenen.
Ett nationellt program där det finns särskilda skäl att ge en grengaran- ti är det estetiska programmet som i årskurs 2 delas i tre grenar, nämli- gen 1. dans och teater, 2. konst och formgivning samt 3. musik. De som söker till det estetiska programmet har vanligen en klar önskan om vil— ken gren de vill komma in på. Sådana sökande har sålunda ofta innan de börjar i gymnasieskolan ägnat flera år åt att t.ex. dansa eller musice- ra. Dessa sökande bör kunna ges en garanti att komma in på den gren de sökt redan när de tas in på programmet.
Även för kommunerna och landstingen kan det vara en fördel att, re- dan när de sökande tas in på programmet. veta hur de i huvudsak kom— mer att fördelas på de olika grenarna i högre årskurser. Kommunerna och landstingen kan härigenom få ett bättre planeringsunderlag. Kom- munerna och Iandstingen kan också härvid låta klassindelningen spegla grenvalcn.
Den förändring av regleringen som jag nu föreslagit. innebär att det öppnas en möjlighet för kommunerna och landstingen att ge grengaran- ti vid intagningen. Däremot innefattar den inte någon skyldighet att ge- nerellt ge en sådan garanti. Kommunerna respektive landstingen får själva bestämma hur stor del av platserna som skall omfattas av grenga- rantin. llänsyn måste tas till de elever som enligt huvudregeln vill låta grenvalet anstå till slutet av årskurs I. Det är därför inte rimligt att ge grengarantier i sådan omfattning att några platser i realiteten inte längre står dessa elever till buds. Jag anser att det bör kunna överlåtas på skol- huvudmännen att avväga proportionerna mellan antalet tillgängliga platser och antalet platser som omfattas av grengarantin. Jag utgår från att kommunerna och landstingen använder sig av den nya möjligheten för att nå praktiskt goda lösningar anpassade efter de lokala fi.")rhållande- na. Med hänsyn till ungdomarnas intressen kan det emellertid visa sig behövligt att inom vissa program generellt ge grengaranti. 1"ör att smi- digt kunna möta ett sådant behov, föreslår jag att regeringen bemyndi- gas att meddela föreskrifter som innebär att en grengaranti skall ges för vissa program.
Dc sökande skall dock inte i något fall vara tvungna att välja gren re- dan inför årskurs 1. Jag tycker det är viktigt att de sökande som vill skjuta upp valet av gren också kan göra det.
Med hänsyn till att ett system med grengaranli inte var förutsatt när bestämmelserna i skollagen om gymnasieskolan utformades anser jag att ett sådant system inte bör införas utan att det får ett direkt stöd i lagen.
Bestämmelser om grengaranli bör komtna till uttryck i skollagens ka- pitel om gymnasieskolan. l-"öreskrift om erbjudande av garanti kan lämpligen tas in som en ny () a &. Rättsverkan för eleven kan regleras i anslutning till föreskriften i lb & om rätt att fullfölja ett program. Mot- svarande rätt skall gälla i fråga om gren. då garanti har lämnats.
Hänvisningar till S4-1
- Prop. 1991/92:157: Avsnitt "15 Specialmotivering
4.2. Benämning på grenar m.m.
Mitt Förslag: Namnet på grenen för 'l"andsköterskor inom Om— vårdnadsprogratnmet ändras till 'l'andvård. Namnen på grenarna för Reparation och för l-"lygundcrhåll inom l-"ordonsprogram- met ändras till lfordonsteknik respektive l-"lygteknik.
Skälen för mitt förslag: Som jag inledningsvis redovisat har regeringen nyligen fattat beslut om målen för de nationella programmen. Till grund för beslutet låg ett förslag som statens skolverk utarbetat. vilket remissbehandlats. Under arbetet med dessa programmål har det fram- kommit förslag till ändring av namnen på vissa grenar inom några av programmen.
Skolverket har föreslagit att den av riksdagen beslutade grenen för T andsköterskor inom Omi'årdnadsprogramntt't får en ändrad benämning. Ingen annan nationell gren inom den gymnasiala utbildningen riktas mot ett särskilt yrke. Många har dessutom påpekat. att benämningen in- te är könsneutral. Jag föreslår i likhet med skolverket att grenen he— nämns Tandvård.
Inom Fordons/m)g/wttmct finns bl.a. gren för ["Iygmtdt'rhåll och gren för Reparation. Jag föreslår i likhet med Motorbranschens yrkesnämnd att benämningen på grenen för Reparation ändras till ["ordonslckni/t. l konsekvens därmed föreslår jag att benämningen på grenen för Hygun- derhåll ändras till Il'Ingt'Å/tik.
För riksdagens information vill jag även nämna att det kommit in för- slag om ändring av grenindelningen i vissa fall. Jag är för min del inte beredd att för närvarande föreslå några ändringar därvidlag. Ett av dessa ändringsförslag gäller Hott'lI— och l't'xmurtmgpntgnunmcl. Programmet har enligt riksdagens beslut följande tre grenar. nämligen llotell, Res— taurang samt Storhushåll. Berörda yrkesnämndcr har framhållit sotn sin uppfattning att grenen för Storhushåll inte bör utformas som en na- tionell gren. lilevintresset för denna gren har varit lågt inom försöks- verksamheten mcd treårig yrkesinriktad utbildning och yrkesnämnder- na anser att grunden för arbete inom storhushåll kan ges inom ramen för de två andra grenarna. Landstingsförbundet anser att det inte är ändamålsenligt med två grenar med samma innehåll inom detta pro-
gram. Jag vill för min del peka på att de prim'ärkommuner som så öns- Prop. 1991/921157 kar kan samordna utbildningen inom de båda områdena inom en lokal gren, exempelvis benämnd gren för Restaurang och storhushåll.
Hänvisningar till S4-2
- Prop. 1991/92:157: Avsnitt 16
5. Möjlighet till mindre studiekurs på de nya programmen i gymnasieskolan
Mitt Förslag: För sådana elever på nationella program som har påtagliga studiesvårigheter öppnas en möjlighet att välja bort vissa ämnen men fortsätta studierna i övriga ämnen enligt pro— grammet (mindre studiekurs). En sådan mindre studiekurs skall senare kunna kompletteras så att eleven kan få ett nytt avgångs— betyg med fullständig studiekurs från programmet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer be- myndigas att meddela föreskrifter om avvikelser från timplanen. när det gäller elever med behov av mindre studiekurs och ele- ver med handikapp.
Skälen till mitt förslag: l dagens system med linjer och specialkurser kan en elev som har påtagliga studiesvårigheter befrias från undervis- ningen i som mest tre obligt-ttoriska ämnen och övergå till att ha s_k. mindre studiekurs.
] propositionen Växa med kunskaper (prop. ”M)/01:85. s. 00) uttala- des att ett antal försöksvis prövade verksamheter med bl.a. individuell studietakt skulle kttnna finna sin naturliga plats inom ramen för de in— dividuella programmen. Fltt syfte med detta var detsamma som med tla- gens mindre studiekurs, nämligen att ge elever som så behöver en lug- nare studietakt.
Jag kommer i det följande att föreslå förändringar när det gäller de individuella programmen. Med dessa förändringar följer att program- men utanför de nationella programmen inte primärt skall användas för att konstruera mindre studiekurser. Jag ser det vidare som önskvärt att en elev. som under studiernas gång på ett nationellt program finner det svårt att klara av alla ämnena, får möjlighet att stanna kvar i klassen och fortsätta med ett reducerat antal ämnen i stället för att sluta och gå över på en annan studieväg.
Jag anser därför att en elev som så önskar. efter noggrann prövning på skolan. skall kunna befrias från ett eller flera ämnen inom det pro— gram han eller hon går på. Jag anser dock att framför allt ett nationellt program. som syftar till allmän behörighet. inte bör styckas sönder allt— för mycket utan det bör med så få undantag som möjligt ha den upp— läggning som riksdagen bestämt i och med beslutet om minsta garante— rad undervisningstid.
Den befrielse från ett eller flera ämnen som jag här talat om innebär att eleven vid avgången från gymnasieskolan inte kommer att ha den allmänna behörighet att söka vidare till högre studier som ett fullbordat nationellt program innebär. [in elev med en mindre studiekurs kan gi- vetvis inte få avgångsbetyg med fullständig studiekurs från det nationella programmet eftersom den eleven inte har slutfört något sådant pro- gram. Avgångsbetyget får i stället ange att det rör sig om en mindre stu- diekurs inom ett program. Liksom i dag bör dock eleven efter avgången från gymnasieskolan kunna läsa igen det eller de ämnen som nedlagts och därmed få allmän behörighet. Detta skall som i dag kunna göras i gymnasieskola eller i kommunal vuxenutbildning genom s.k. förlängd undervisning. I ett allmänt perspektiv av avreglering och återkomman- de utbildning ser jag dock inget skäl att behålla den tidsgräns om högst fyra år som i dag finns för att efter komplettering av nedlagda ämnen få ut ett nytt avgångsbetyg med fullständig studiekurs. För tydlighetens skull vill jag slå fast att vad jag här talat om innebär studier i ämnen, som en elev inte tidigare studerat. Kompletteringen skall ge ett avgångs- betyg med fullständig studiekurs på programmet. Den skall inte förväx- las med den s.k. konkurrenskompletlering. som skall kunna ge ett hög— re betyg i ämnen som redan lästs och som för närvarande utreds av be- tygsberedningen ("U 1090107).
Jag ser för min del inte heller några skäl att. som tidigare. centralt reglera vilka ämnen som en elev inte skall kunna befrias från. Jag förut- sätter att frågan om ämnen diskuteras vid den noggranna prövning av varje enskilt fall som det är skolans ansvar att genomföra.
Vidare finns det en annan kategori elever som har behov av en jämk- ning av de fastställda timplanerna. Jag tänker då på elever med olika ty- per av handikapp. som exempelvis döva. hörselskadade eller svårt rörel- sehindrade elever. De senare har t.o.m. en lagfäst rätt att gå ett natio- nellt program. Jag anscr att regeringen eller den myndighet som rege— ringen bestämmer bör få ett bemyndigande att medge sådana avvikelser från timplanen som kan bli aktuella i dessa fall.
Jag kommer i det följande att föreslå en förändring av det som för närvarande kallas individuella program. Med den förändringen kan mindre studiekurs bli aktuell även på den sidan. Jag skall snart åter- komma till det.
6. Specialutformade program, individuella PrOP- 1991/921157 program och utbildning för lärlingar
Hänvisningar till S6
- Prop. 1991/92:157: Avsnitt "15 Specialmotivering
6.1. Specialutformade program och individuella program
Mitt förslag: De utbildningar som för närvarande ryms inom be- greppet individuella program bör delas upp i två skilda katego- rier. nämligen specialutformade program och individuella pro- gram.
Specialutformade program avser utbildningar som är likvärdi— ga med ett nationellt program men som fyller speciella utbild- ningsönskemål. Utbildningen skall omfatta tre årskurser.
Individuella program skall i första hand antingen syfta till att stimulera eleven att fortsätta på ett nationellt eller specialutfor— mat program eller göra det möjligt att förena en anställning som syftar till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymna— sieskolan. De kan emellertid också användas för utbildningar för udda yrken eller för att möta speciella behov hos enskilda elever.
Skälen för mitt förslag: Genom riksdagens beslut metl anledning av pro- positionen Växa med kunskaper (prop. UNO/111185. UbUlb. rskr. 356) är kommunerna fr.o.m. läsåret 1002103 skyldiga att erbjuda gymnasieut— bildning i form av individuella program till de ungdomar som inte har tagits in på ett nationellt program.
Det individuella programmet är enligt riksdagsbeslutet en del av gym— nasieskolans utbildningsutbud och bör enligt 5 kap. 13 & skollagen an— tingen motsvara ett nationellt program eller syfta till att stimulera elc- vcrna att senare gå över till utbildning på ett nationellt program. Som framgår av riksdagsbeslutet skall inom ramen för det individuella pro— grammet kunna anordnas ett brett spektrum av utbildningar. som spän- ner från heltidsstudier motsvarande dem på de nationella programmen till kurser som exempelvis kompletterar en anställning eller komplette- rar brister i tidigare utbildning som förberedelse för studier på ett natio— nellt program.
Individuella program skall utgå från den enskilde elevens behov och från lokala förutsättningar och skall så långt möjligt byggas upp kring gymnasieskolans kärnämnen. Det individuella programmets utformning och innehåll skall anges i en plan som beslutas av styrelsen för skolan.
Det individuella programmet inrymmer flera olika verksamheter i (len nuvarande gymnasieskolan t.ex. uppföljningsansvaret. yrkesutbild— ning för små och udda yrken. gymnasial lärlingsutbildning. andra udda studieönskemål. introduktionskurser för invandrarungtlom.
Individuella program utgår således från flera motiv: - kompensatoriska (elever som saknar tillräckliga kunskaper), - motivationsskapande, vägledande (elever som är studieomotiverade eller osäkra i sitt studieval) .
- stödjande (elever som inte kommit in på sitt val eller avbrutit sin gymnasieutbildning).
- individuell utbildningsinriktning utanför de nationella program- men.
Som jag ser det innebär den nya gymnasieskolan en ökad mångfald som gör att elevernas intresseinriktningar kan tillgodoses i betydligt större utsträckning än vad som varit fallet hittills. Inte minst inom ra- men för det individuella programmet finns stora möjligheter för den enskilde eleven att själv påverka innehållet i sin utbildning. Detta stäl- ler stora krav på kommunerna som ansvariga för det individuella pro- grammet. I-öt' gymnasieskolans olika nationella program finns av rege- ringcn fastställda programmål. Kvalitetskravet för en utbildning av mot- svarande längd utformad som ett individuellt program får enligt min mening inte sättas lägre bara för att det handlar om ett för den enskilde individen särskilt sammansatt program.
Enligt min mening kan det individuella programmet delas upp i två delar med skilda syften. Härigenom kan en viss struktur åstadkommas utan att flexibiliteten blir mindre.
En del. som jag i fortsättningen kallar specialutformade program, be- står av utbildningar som - i fråga om utbildningens nivå — är likvärdiga med ett nationellt program. t.ex. speciella inriktningar eller kombina- tioner för ungdomar som vill ha en utbildning som inte ryms inom de nationella programmen. Det kan vara både teoretiska och yrkesinrikta- de utbildningsönskemål. Undervisning i kärnämne-na skall ingå i sam- ma utsträckning som för elever på nationella program. De mål som ut— formas för de studieförberedamle respektive de yrkesförberedande ut- bildningarna skall därvid tillämpas i den utsträckning de är relevanta. låleven får här möjlighet att välja kurser från de nationellt fastställda programmen och från de lokalt fastställda kurserna. I den utbildnings— plan som görs upp för varje elev skall detta preciseras. Självklart kan en sådan utbildningsplan också avse en grupp av elever. l-'.n avslutad ut- bildning enligt tlenna modell skall ge allmän behörighet till högskole- studier.
Med hänsyn till att specialutformade program skall ligga på samma nivå som de nationella programmen. kan även här under studiernas gång uppstå behov av att gå ned till en mindre studiekurs. Det bör kun- na ske efter samma grunder som när det gäller de nationella program- men.
En annan del. som jag i fortsz'ittningen benämner individuella pro- gram. är väsentligen avsedda för bl.a. elever sotn är studieomotivet'ade eller osäkra i sitt studieval och för elever som i kombination med en anställning som syftar till en yrkesutbildning (lärlingsutbildning) endast vill studera vissa kurser i gymnasieskolan. De två nu nämnda huvudva-
rianterna av det individuella programmet bör inte utesluta att man som sådana program anordnar också mer ttdda utbildningar. litt exempel kan vara yrkesdansarutbildning som. i den mån sådan utbildning inte anordnas så att den fyller kraven för ett specialutformat program. an- ordnas som ett individuellt program. Sådana udda utbildningar kan för- utses ibland bli riksrekt'yterande. Andra utbildningar som kan rymmas inom vad jag nu kallar individuella program är sådana som avser elever med speciella behov, t.ex. elever från särskolan. Jag skall inom kort återkomma till det.
Om jag återgår till den först nämnda huvudvarianten av individuella program, den med utbildningsinsatser och andra åtgärder för studie— omotiverade och studieobestämda så rymmer den flera olika möjlighe— ter till insatser. bl.a. introduktionskurser för invandrarungdom och uppföljningsinsatser. Det individuella programmet bör i dessa fall syfta till att eleven sedan går en utbildning inom ett nationellt program eller ett specialutformat program eller en lärlingsutbildning kombinerad med studier i gymnasieskolan. Självklart skall eleven då tillgodoräknas de kurser som fullgjorts inom ramen för det individuella programmet. För de elever som har behov av åtgärder av kompensatoriskt slag skall målet vara att i första hand ge en reell kompetens motsvarande den som grundskolan ger i det eller de ämnen där eleven saknar sådan. Därefter skall de stimuleras att genomgå ytterligare utbildning. Det finns också elever som har behov av en lugnare studietakt. Även detta skall vara möjligt inom ramen för det individuella programmet. Det är självklart ett viktigt mål att varje enskild elev fåren så god utbildning som möjligt i gymnasieskolan.
En alternativ utbildningsform inom det jag nu benämner det indi- viduella programmet är en kombination av utbildning inom ramen för ett anstälIningsförhållande och studier i vissa obligatoriska kärnämnen. Studier i dessa skolämnen skall också ske inom ramen för det individu- ella programmet. Jag återkommer strax till denna utbildningsform. Jag vill dock redan nu för tydlighetens skull nämna att samtliga program som ger en yrkesförberedande utbildning kan arbetsplatsförläggas i stor omfattning.
Jag har nyligen i propositionen (UNH/02:94) om ändrat huvudmanna- skap för särskolan och särvux m.m. föreslagit att elever som har gått i särskolan och som bedöms kunna tillgodogöra sig utbildning inom gymnasieskcdans individuella program. skall kunna beredas möjlighet till sådan utbildning.
Visserligen har jag i det föregående föreslagit att elever med påtagliga studiesvårigheter skall kunna få sitt studieprogram minskat genom s.k. mindre studiekurs. Detta skall självfallet också vara möjligt på special- utformade program. Även om möjligheten till mindre studiekurs an— vänds är det knappast realistiskt att tro att elever som kommer från sär- skolan skall kunna delta i det programmet. Däremot bör dessa elever kunna delta i vissa utbildningar inom ramen för det nya individuella programmet. Det bör t.ex. vara möjligt att med modifieringar kunna er-
bjuda en individuell utbildning som t.ex. innehåller delar av omvård- nadsprogrammct.
Den föreslagna uppdelningen i specialutformade program och indi- viduella program medför en ändring av 5 kap. 13 & skollagen (198511100). Det jag anser bör framgå av skollagen är kommunens skyl- dighet att erbjuda dessa utbildningar samt att utbildningarna på special— utformade och individuella program skall följa en plan. som skall fast- ställas av styrelsen för utbildningen. Däremot anser jag inte att några närmare bestämmelser om hur eleverna kan söka dessa utbildningar be- hövs. Utbildningarna är i princip avsedda för ungdomar i kommunen. Någon generell rätt för andra ungdomar än de som är hemmahörande i kommunen att söka dessa utbildningar bör därför inte införas. Undan- tag härvidlag är givetvis sådana utbildningar som anordnaren avsett vara riksrekryterande, men de är undantag även som specialutformade pro- gram och individuella program betraktade.
Som en följd av att specialutformade program och individuella pro- gram normalt är något som skall erbjudas endast ungdomar i den egna kommunen finns inte anledning att införa någon generell rätt till inter- kommunal ersättning för elever på dessa program. "I'vå undantag måste dock göras. Det ena är nyss berört. nämligen de udda riksrekryterande utbildningar som kan anordnas som specialutformade program eller in- dividuella program. llär bör-rätten till interkommunal ersättning vara beroende av om regeringen har förklarat utbildningen för riksrekryter- ande. För en sådan lösning krävs endast en smärre justering i 5 kap. 14 & skollagen, så att regeringens bemyndigande klart avser både specialut— formade och individuella program.
Det andra undantaget är praktiskt mer väsentligt. Det gäller det ut- bildningspaket som är avsett att kombineras med en anställning. I såda— na sammanhang kan det ofta vara ändamålsenligt att studierna av skol- ämnena arrangeras i samma kommun där företaget med lärlingsplatser- na finns. oberoende av att lärlingarna kan ha olika hemkommuner. Särskilt synes ett sådan arrangemang praktiskt, om ett företag samtidigt har flera lärlingar som skall studera i gymnasieskolan. Med hänsyn här- till föreslår jag att regeringen bemyndigas föreskriva en rätt till inter— kommunal ersättning när det gäller den skolförlagda delen av utbild- ningen. En sådan föreskrift kan lämpligen tas in i 5 kap. 26 & skollagen.
Enligt 3 kap. 4 & studiestödslagen (1073z3f10) utgår studiebidrag jämte tillägg endast vid heltidsstudier. om inte regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriver något annat.
Enligt 3 kap. 5 & studiestödslagen utgår studiehjälp för sådan del av läsår under vilket en studerande bedriver studier. Studiebidrag och ex— tra tillägg kan även utgå för annan tid än läsår enligt de närmare före- skrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet sotn regering— en bestämmer. Vid tillämpningen skall därvid endast beaktas hela. sam— manhängande tidsperioder under ett kalenderhalvår om 15 dagar för heltidsstuderandc om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet sotn regeringen bestämmer.
ILnligt övergångsbestämmelse till förordningen (19914164) om ändring i studiestödsförordningen (19731418) gäller intill utgången av juni 1992, vid tillämpningen av 3 kap. 5 5 studiestödslagen i fråga om uppfölj— ningsprogram, kurser och andra utbildningsinslag i sådana individuella planer som avses i den upphävda förordningen (19831583) om statsbi— drag till uppföljningsinsatser för ungdomar under 18 år, att studiehjälp skall lämnas till heltidsstuderande även för 15 dagar som inte bildar en hel. sammanhängande tidsperiod.
Iinligt min mening bör fr.o.m. den 1 juli 1002 motsvarande bestäm— melser gälla även för de studerande som följer individuella program. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare föreskrifter härom.
6.2. Utbildning för lärlingar
Mitt förslag: En ny utbildning för lärlingar skapas. Denna ut- bildning får formen av ett individuellt program, dvs. en utbild- ningsväg bredvid nationella program och specialutformade pro-
gram.
Utbildningen avpassas för att kunna kombineras med en yr- kesutbild ning som sker i företagsregi inom ramen för ett anställ- ningsförhållande. Utbildningen i skolan omfattar minst kärn— ämnena svenska, engelska. samhällskunskap och matematik. Skolan skall tillhandahålla utbildning i samtliga gymnasiesko- lans kärnämnen för dem som önskar det. Utbildningen motsva- rar tre årskurser.
Skälen för mitt förslag: Jag anser att det av flera olika skäl behövs en ny utbildning för lärlingar som ett komplement och ytterligare alterna- tiv till de nationella programmen och de specialutformade program— men. Vad jag nu avser är en kombination av sådan yrkesutbildning som sker i ett företags regi, inom ramen för ett anstälIningsförhållantle. och studier av vissa skolämnen i gymnasieskolan.
För ungdomar som har som främsta ntål att snabbt komma ut i ar— betslivet, kan de yrkesförberedande programmen förefalla alltför teore- tiskt inriktade. Även för elevcr som är bosatta på långt avstånd från den gymnasieskola som anordnar önskat program kan en lärlingsutbildning hos ett företag som genomförs närmare hemorten vara ett bättre alterna- tiv. l.är1ingsutbildning kan också bidra till återväxten inom smala yrkes- områden eller små företag tlär utbildningen på ett nationellt program inte passar. Den lärlingsutbildning som sker hos företaget bör emeller- tid kunna kombineras med viss skolutbildning.
Den utbildning av lärlingar som jag här föreslår har sålunda ett delat huvudmannaskap.
Skolans del i utbildningen. det som regleras i skollagen. skall utgöras av ett paket med kärnämnen. För detta utbildningspaket är kommunen
huvudman och utbildningen ingår i gymnasieskolan som ett individu- ellt program.
Omfattningen av det utbildningspaket som skall erbjudas bör inte reg- leras direkt i skollagen. [ stället bör regeringen bemyndigas att föreskri— va vilken omfattning erbjudandet minst skall ha. Jag vill emellertid här för riksdagens information nämna att jag ser det som naturligt att det i utbildningen alltid skall ingå svenska, engelska. samhällskunskap och matematik i den omfattning som framgår av de av riksdagen beslutade timplanerna för gymnasieskolan. Mindre än detta bör inte få anordnas som utbildningspaket. Kommunen bör emellertid ha skyldighet att er— bjuda samtliga gymnasieskolans kärnämnen inom ramen för utbildning- en. Det får ankomma på eleven att avgöra vad denne önskar utöver den del som alltid, enligt vad jag nyss föreslagit, skall ingå i utbildningen. linligt min mening är det självklart värdefullt att så många ungdomar som möjligt tar fasta på detta erbjudande och på så sätt skaffar sig ut— bildning i alla kärnämnen. Regeringens föreskrifter om omfattningen av utbildningen med stöd av ett sådant bemyndigande som nu föreslagits kan lämpligen ges i gymnasieförordningen.
Företagen skall vara huvudman för Iärlingsutbildningen och ansvara för genomförandet av den_ Det innebär att berörda parter, branscher och företag helt svarar för innehåll, uppläggning och krav på lärlingsut— bildningen. Lärlingarnas anstälIningsförhållanden under den tid de är i företagen är också en fråga för parterna på arbetsmarknaden att komma överens om. Det får anses självklart att företagets del av utbildningen skall läggas upp så att den kan kombineras med den del av utbildningen som anordnas i gymnasieskolan. Avvägningen av hur de olika utbild- ningsdelarna skall förläggas i tiden bör skolan och företaget få komma överens om efter de lokala förutsättningarna. [ skollagen bör markeras att gymnasieskolans utbildningspaket i dessa sammanhang är avsedda att kombineras endast med sådana anställningar som syftar till en yrkesut— bildning och inte vilken anställning som helst.
Vad gäller studiehjälp för studerande. som följer den nya utbildning- en, bör sådan utgå endast för den del av undervisningen, där kommu- nen är huvudman. På samma sätt som avses gälla vid studier inom tidi— gare nämnda individuella program kan studiehjälp lämnas även för l5 dagar som inte bildar en hel, sammanhängande tidsperiod. Någon redu— cering av studiebidraget enligt 3 kap. 42 5 studiestödsförordningen bör inte förekomma. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare fö— reskrifter härom. '
Av utvärderingsrapporter från skolöverstyrelsen över nuvarande gym— nasiala lärlingsutbildning framgår att en betydande andel av dem som går lärlingsutbildning är 20 år eller äldre. Vissa av dem har tidigare ge- nomgått eller avbrutit en två- eller treårig gymnasieutbildning. Andra är unga vuxna. som efter viss erfarenhet från arbetslivet utnyttjat lärlings- ' utbildningen för att skaffa sig ett mer kvalificerat arbete. Jag anser det därför väsentligt att den nya utbildning jag föreslår också kommer att finnas som ett alternativ för vuxenstuderamle i kom-
vux. För detta krävs dock inte någon ändring i skollagens bestämmelser om kommunal vuxenutbildning.
Det kan finnas skäl att i vissa fall stimulera företag att anta lärlingar för en sådan kombination av utbildning i anställningen och i gymnasie- skolan som jag här har beskrivit. Jag vill i detta sammanhang framhålla att kommunerna fr.o.m. den 1 juli 1092 är skyldiga att erbjuda alla ung- domar en gymnasieutbildning. Utbildningen skall påbörjas senast under det första kalenderhalvåret det år ungdomarna fyller 20 år. I det sektors- bidrag som kommunerna erhåller för skolverksamhet har också inräk- nats de medel som kommunerna tidigare erhöll i specialdestinerat bi- drag för gymnasial lärlingsutbildning. Det är därför enligt min mening rimligt att kommunerna också fortsättningsvis kan ge bidrag för hand- ledningskostnader och liknande till företag som anordnar lärlingsutbild- ning.
Jag är väl medveten om att det i nuvarande arbetsmarknadsläge kan vara svårt att åstadkomma en lärlingsutbildning av någon större volym enligt det förslag som jag här har lagt fram. Det är dock angeläget att det rent generellt skapas möjligheter till en ökad samverkan mellan skola och arbetsliv. Jag ser det som ytterst väsentligt att det inom alla yrkesförberedande program i gymnasieskolan finns en reell näringslivs- anknytning. Jag har emellertid också ambitionen att finna vägar för nya attraktiva yrkesförberedande utbildningar med stark anknytning till nä- ringslivet. Jag avser därför att ta initiativ till en fortsatt beredning i den- na fråga. l-lärvid bör exempelvis frågor om omfattningen av kärnämnes- undervisningen och - beroende på hur utbildningen läggs upp - frågor om elevstatus tas upp till diskussion.
7. Bestämmelser i anslutning till minsta Pmp- ”Nl/921157 garanterad undervisningstid
Mitt förslag: Den centrala regleringen av hur många av läsårets skoldagar som skall tas i anspråk av den minsta garanterade un- dervisningstiden och hur många av Skoldagarna som skall vara övrig tid avskaffas.
Skälen för mitt förslag: Riksdagens beslut (prop. [OOO/91:85. UbUlo. rskr. 350) om reformeringen av den gymnasiala utbildningen innebär att eleverna garanteras ett visst antal timmars undervisning dels totalt, dels inom de olika ämnen som ingår i respektive nationellt program. Timplanen har intagits som bilaga 2 till skollagen (1985zlll'ltl).
Riksdagen lade vidare fast att läsåret såsom hittills skall omfatta minst 178 skoldagar, minst 12 lovdagar och högst 5 studiedagar. De 178 skol- dagarna rymmer 4 friluftsdagar. I dessa delar innebär inte riksdagsbeslu- tet någon förändring i förhållande till nuläget.
Riksdagen har emellertid även uttalat att den garanterade undervis- ningstiden motsvarar 162 dagar och övrig tid 12 dagar. Riksdagen har vidare angett vilka aktiviteter som skall äga rum under vad som anges som "övrig tid". Det är tid för centrala prov och likartade skrivningar, temadagar samt studie— och yrkesorientering. Det framhölls att verksam- heter under "övrig tid" såsom prov, studiebesök, studie- och yrkesorien- tering m.m. är lika viktiga inslag i skolarbetet som den garanterade un- dervisningstiden.
Dessa uttalanden om vad som skall anses vara undervisningstid och vad som inte skall anses vara det. får vissa mindre lämpliga konsekven— ser. 1 de fall ett ämne har centrala eller liknande prov ingår inte denna provtid i undervisningstiden, medan andra prov och prov i andra äm- nen gör det. Enligt min bestämda uppfattning är prov. liksom studiebe- sök och temastudier. en integrerad del av undervisningen i respektive ämne och bör följaktligen ingå i den minsta garanterade undervisnings- tiden för respektive ämne. Jag förutsätter därvid att studiebesöken och temastudierna ger sådana kunskaper och erfarenheter som eleverna skall tillägna sig i respektive ämne. Beslut om studiebesök eller tema- studier tillhör enligt min mening planeringen av undervisningen och är därmed en fråga för lärarna i samråd med eleverna att avgöra. Omfatt- ningen bör inte regleras genom centrala bestämmelser.
Jag delar helt de bedömningar som ligger bakom besluten om en minsta garanterad undervisningstid. Den hittillsvarande ordningen har bl.a. lett till att undervisningstid försvunnit genom att prov, studiebesök och temastudier i andra ämnen inkräktat på tiden. Detta är självfallet inte acceptabelt. Genom systemet med minsta garanterad tid i vart och ett av ämnena får emellertid nu varje ämne bära sin egen provtid m.m.
När det gäller vissa andra aktiviteter är det inte alltid möjligt att helt inordna dem i ett visst eller vissa ämnen. 1 vilken utsträckning inord- nande är möjligt, eller om vissa aktiviteter skall förläggas till övrig tid, måste vara en fråga för den konkreta undervisningsplaneringen. De ak- tiviteter jag här tänker på är t.ex. studie- och yt kesorientering, sex- och samlevnadsundervisningen, ANT- (alkohol. narkotika och tobak) och trafikfrågor.
Mot bakgrund av vad jag nyss redovisat finner jag det onödigt att cen- tralt reglera hur många skoldagar per läsår som den minsta garanterade undervisningstiden motsvarar och hur många skoldagar som skall vara övrig tid. l'inligt min bedömning räcker det med att reglera den minsta garanterade undervisningstiden totalt och per ämne samt det minsta to- tala antalet skoldagar per läsår, dvs. 178. samt antalet dagar därav som skall vara friluftsdagar, nämligen 4. Mina förslag påverkar inte regle- ringen av antalet lovdagar och studiedagar.
Hänvisningar till S7
- Prop. 1991/92:157: Avsnitt 16
8. Bemyndigande för regeringen m.m.
Mitt förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att, när det gäller lokala grenar och ut— bildningar på främmande språk, få bestämma att särskilda krav
på förkunskaper skall gälla. Skyldigheten att betala interkommunal ersättning för de ele- ver som går på en Rh—anpassad utbildning förtydligas.
Skälen för mitt förslag: 1 5 kap. skollagen (1985111110) slås det fast vil— ka behörighetsvillkor som gäller för att en sökande skall tas emot i gym— nasieskolan. Enligt 5 kap. 1 ä skall ungdomar tas emot i gymnasiesko- lan när de har avslutat grundskolan eller motsvarande fram till och med det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år. När det gäller de nationella programmen finns det ytterligare behörighetskrav i 5 kap. 5 ä' vilka innebär att ungdomarna skall ha slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och att de inte tidigare skall ha gått ige— nom cn gymnasieutbildning på ett nationellt program eller en likvärdig utbildning. Någon möjlighet för regeringen att tncdge undantag från dessa behörighetsvillkor eller att för vissa utbildningar föreskriva ytterli- gare behörighetsvillkor finns inte.
Några kommuner har gjort förfrågningar om möjligheten att starta ILO—anpassade nationella program. Kommunerna hade då tänkt sig att som behörighetskrav ställa att de sökande skall ha vissa språkkunskaper. Vidare finns det kommuner som på försök bedriver undervisning helt på t.ex. engelska i vissa klasser. De kan då behöva ställa krav på att den sökande har vissa färdigheter i undervisningsspråket. Någon möjlighet
för regeringen att medge att kommunerna får ställa upp sådana förkun— skapskrav finns inte.
Jag anser att det bör finnas en möjlighet för kommunerna att ge en specialiserad undervisning av den typ som jag nu har gett exempel på och att kommunerna då skall kunna ställa krav på vissa förkunskaper. Om en kommun vill att hela undervisningen skall ges på ett främman- de språk skall denna typ av profilering kunna ske och då avse ett natio- nellt program. Om det däremot rör sig om någon annan typ av profile- ring bör kommunerna kunna anordna en lokal gren och för denna gren undantagsvis få ställa krav på förkunskaper. När det gäller de na- tionellt fastställda grenarna bör det, utom när hela undervisningen an- Ordnas på ett främmande språk, inte vara möjligt att ställa krav på för- kunskaper utöver dem som lagen ställer upp i dag. Möjlighet bör sålun— da ges för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att, när det gäller lokala grenar eller utbildningar på främmande språk. be- stämma att särskilda krav på förkunskaper får ställas upp.
Jag vill här även ta upp en fråga som gäller den interkommunala er- sättningen för elever som går en Rh-anpassad utbildning. De svårt rörel- sehindrade ungdomarna har enligt 5 kap. 28 & skollagen rätt till utbild- ning på ett nationellt program på en gymnasieskolan med Rh—anpassad utbildning. Eftersom hemkommunen är skyldig att bekosta utbildning för alla ungdomar i kommunen. är den även skyldig att bekosta den speciella utbildning de svårt rörelsehimlrade ungdomarna enligt lagen har rätt till. Denna specialutbildning anordnas för närvarande endast i tre kommuner, Stockholm, Göteborg och Umeå. För att det klart skall framgå av lagen att hemkommunerna är skyldiga att betala interkom— munal ersättning till den kommun som anordnar denna typ av special— utbildning föreslår jag att ett förtydligande görs i 5 kap. 24 & skollagen. Det bör i detta sammanhang observeras att regeringen enligt 5 kap. 25 & skollagen får fastställa att extra ersättning skall utgå när det gäller bl.a. svårt rörelsehindrade elever samt fastställa hur stor denna ersättning skall vara.
Hänvisningar till S8
- Prop. 1991/92:157: Avsnitt "15 Specialmotivering
9. Kompletteringskurser
Min bedömning: Kompletteringskurser av det slag som i proposi- tionen Växa med kunskaper tänktes kunna ersätta tredje året på ett nationellt program införs inte.
Skälen för min bedömning: I propositionen Växa med kunskaper (prop. 1990/91:85) tog min företrädare upp möjligheten för en elev att i stället för det tredje året på ett nationellt program gå en teoretisk kom- pletteringskurs med humanistisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskap- lig/teknisk eller merkantil inriktning. Enligt min uppfattning finns det ingen anledning att konstruera fasta kompletteringskurser av detta slag. Om en elev vill läsa en sådan kombination av ämnen som skulle ha va- rit möjlig med en kompletteringskurs, kan eleven välja att i stället gå på ett specialutformat program.
10. Lanthushållsskolor
Mitt förslag: De lanthushållsskolor som i dag anordnar kortare konsumtionsutbildningar kan inte med landsting som huvud- man inordnas i det offentliga utbildningssystemet utan ett direkt avsteg från den beslutade gymnasiereformen. Utbildningarna har dock sitt värde för att främja goda hushållningskunskaper och för att bevara kulturarv och traditioner. Det ankommer på huvudmännen att finna lämpliga former för att bevara skolorna.
Statsbidrag för dessa skolor bör övergångsvis få utgå i särskild ordning från de medel som avsätts för sektorsbidraget.
Skälen för mitt Förslag: Det finns i dag två fristående samt ett litet an- tal landstingskommunala lanthushållsskolor. Vissa av de landstingskom- munala skolorna har utbildning på sådana studievägar som kommer att ersättas av naturbruksprogrammet. Dessa skolor kommer således även i fortsättningen att ha en roll i det offentliga skolväsendet. Några få sko- lor har emellertid i likhet med de båda fristående skolorna endast kor- tare utbildningar om högst två terminer inom konsumtionsområdet. För dessa utbildningar finns ingen motsvarighet i den reformerade gym- nasieskolan. De berörda skolorna har i ett antal sammanhang under den senaste tiden aktualiserat frågan om hur de skall kunna inordnas i utbildningssystemet.
De tre landstingskommunala Ianthushållsskolor, som har uteslutande konsumtionsutbildningar, har sammanlagt ca 2110 elever. Det är Ryssby lanthushållsskola med Kronobergs läns landsting som huvudman, Lant- hushållsskolan Bräkne-lloby med Blekinge läns landsting som huvud-
man och Axelwoldskolan med Malmöhus län landsting som huvudman. De båda fristående skolorna. Vackstanässkolan och Apelrydsskolan. har sammanlagt ca 100 elever.
De beslut som riksdagen fattade våren 1991 i anledning av propositio- nen Växa med kunskaper innebär att de landstingskommunala skolorna endast får anordna utbildning i gymnasieskolan på omvårdnadspro- grammet och naturbruksprogrammet. I propositionen anger min före- trädare: "Iandstingskommunerna bör inte ha rätt att anordna utbild- ning på andra program än de nämnda. En sådan begränsning i lantis- tingskommunernas rätt svarar i huvudsak mot nuvarande ordning." En- ligt riksdagens beslut får dock landstingen fortsätta med utbildningar inom andra områden än naturbruk och omvårdnad förutsatt att utbild- ningen i fråga före den 1 juli 1992 stod öppen för sökande från hela landet och förblir det. Till specialkurser får elever tas in senast läsåret 1994/95.
Samtliga kurser som de landstingskommunala Ianthushållsskolorna anordnar inom konsumtionsområdet är specialkurser. Detta innebär så- ledes att de landstingskommunala skolorna enligt riksdagens beslut inte kan anordna dessa efter den 1 juli 1995. Däremot kan primärkommu- ner efter överenskommelse utnyttja Ianthushållsskolorna för delar av ett utbildningsprogram för sina ungdomar. I propositionen nämns t.ex. möjligheten att anordna delar av individuella program på Ianthushålls- skola. Detta blir möjligt även med de förändringar jag i dag föreslagit.
Riksdagen uttalade vidare att det inte bör finnas några hinder för att anordna grenen Storhushåll inom Hotell- och restaurangprogrammet vid landstingskommunal gymnasieskola/IanthushålIsskola om kommu- nen så beslutar. I sådana fall skulle således Ianthushållsskolorna - om än på primärkommunernas villkor - ingå i utbildningssystemet. Jag kan dock inte se hur detta i praktiken kommer att kunna leda till några be- stående fördelar för Ianthushållsskolorna.
Svaret på frågan om hur de landstingskommunala lanthushållskolor- na med uteslutande konsumtionsutbildningar skall kunna inordnas i det offentliga skolväsendet måste mot denna bakgrund bli att detta inte . är möjligt utan att göra ett direkt avsteg från den reform av gymnasie- skolan som riksdagen beslutade våren 1991.
Till den problembild för Ianthushållsskolornas framtid jag här redovi- sat skall läggas det förhållandet att statsbidraget för gymnasial utbildning sedan den 1 juli 1991 ges som ett finansiellt stöd till alla primärkommu- ner och inte såsom tidigare i form av riktade statsbidrag till den huvud- man som anordnar utbildningen.
De båda fristående skolorna, Vackstanässkolan och Apelrydsskolan får såsom tidigare statsbidrag direkt till huvudmannen. De restriktioner om vilka utbildningar som får anordnas av landsting gäller inte de fri- stående skolorna. En framtida lösning för Ryssby lanthushållsskola, lanthushållsskolan Bräkne-Hoby och Axelwoldskolan skulle kunna vara en omvandling till fristående skolor. Jag är för min del beredd att i po- sitiv anda pröva ansökningar till regeringen om statsbidrag som friståen-
de skola från dessa skolor. En sådan omvandling måste emellertid i för- sta hand övervägas av skolornas nuvarande huvudmän. Andra alternativ kan kanske också komma i fråga. 1 avvaktan på att huvudmännen be- stämmer sig för den långsiktiga framtiden för skolorna anser jag att de övergångsvis bör få bidrag i särskild ordning från de medel som avsätts för sektorsbidraget till skolan.
Jag vill här också kort beröra det utbildningsutbud som Ianthushålls- skolorna har.
Det är viktigt att ungdomar får kunskaper om kostens betydelse för hälsan och om hushållsekonomi. Det sker i dag genom hemmens för- sorg, genom barnomsorgen och genom den undervisning grundskolan erbjuder.
Att unga människor som vill få mer fördjupade hushållskunskaper ges möjlighet att studera vid Ianthushållsskolorna finner jag vara mycket värdefullt. Dessa skolor har även stor betydelse som förvaltare av kulturarvet på hushållsområdet och på närliggande områden, såsom det textila. I denna rationella tid är det angeläget att också slå vakt om våra historiska traditioner. Den miljö som Ianthushållskolorna erbjuder har också visat sig positiv så till vida att många ungdomar med bristan- de självkänsla eller en negativ inställning till studier där har blivit sti- mulerade till en nystart.
Hänvisningar till S10
- Prop. 1991/92:157: Avsnitt 16
11. Avgifter
Mitt förslag: Kommuner och landsting ges möjlighet att ta ut ansökningsavgifter när det gäller gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i komvux. Avgiften skall återbetalas i vissa fall. Motsvarande möjligheter öppnas för styrelserna för statens skolor för vuxna.
Skälen för mitt förslag: 1 11 kap. 5 & skollagen (198511100) föreskrivs att utbildningen i komvux skall vara avgiftsfri för eleverna. Motsvaran- de gäller övrig utbildning inom det offentliga skolväsendet. Detta inne- bär att några anmälningsavgifter eller avgifter för att täcka administrati- va kostnader inte får tas ut (jfr prop. 1990/91 185. s. 137 f).
Motsvarande föreskrift finns beträffande utbildningen vid statens sko- lor för vuxna (SSV) i 6 & lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
Skolstyrelsen i Stockholm har aktualiserat frågan om en ändring av skollagen som skulle 'göra det möjligt att ta ut anmälningsavgifter av sö- kande till komvux. Syftet är att komma till rätta med de problem som uppstår genom att vissa vuxna, som intagits till en kurs, aldrig infinner sig till kursstarten eller hoppar av kursen nästan omedelbart. Reserver har ofta svårt att börja studera om de får kallelse så sent.
Fr.o.m. den 1 juli 1992 är det en rättighet att delta i grundläggande vuxenutbildning för de vuxna som uppfyller kraven för sådan utbild— ning. Kommunerna har motsvarande skyldighet att anordna utbildning. Den som vill delta skall anmäla det. När det gäller gymnasial vuxenut- bildning och påbyggnadsutbildning föreligger inte samma rätt till ut- bildning. Kommunen skall sträva efter att erbjuda gymnasial vuxenut- bildning och påbyggnadsutbildning som svarar mot efterfrågan och be- hov_ Den som vill delta skall ansöka om det hos styrelsen för utbild- ningen i sin hemkommun. Om ansökan avser en utbildning som en an- nan kommun eller ett landsting anordnar, skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till den kommunen.
Då det kan antas att en ansökningsavgift skulle medverka till att de problem skolstyrelsen i Stockholm pekat på minskar, bör skollagen ändras så att det blir möjligt att ta ut ansökningsavgifter. Avgiften skall ha karaktären av vad som i vissa fall brukar kallas för depositionsavgift. Den skall återbetalas till den som inte tas in och 'till den som genomför kursen och får betyg. Detta bör leda till att flera vuxna som verkligen vill delta i en viss utbildning får möjlighet att göra det. Eftersom grund- läggande vuxenutbildning är en rättighet. anser jag emellertid att avgif— ter inte skall få tas ut av dem som anmäler sig till sådan utbildning. Ändringen av skollagen bör därför gälla enbart gymnasial vuxenutbild- ning och påbyggnadsutbildning.
Kommunerna och landstingen bör i huvudsak själva få bestämma en- ligt vilka grunder ansökningsavgifter skall tas ut. Avgifterna skall dock vara skäliga och får enligt allmänna kommunalrättsliga principer inte överstiga huvudmannens självkostnader.
Vid SSV finns i huvudsak samma slag av utbildning som i komvux. Även där bör motsvarande möjlighet öppnas att ta ut ansökningsavgif- ter.
Jag förordar därför att lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna ändras så att styrelsen för respektive skola får besluta att ta ut ansök- ningsavgifter för kurser som motsvarar gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Samma principer beträffande avgiftens storlek och återbetalning av avgifter bör gälla för dessa skolor som för komvux.
För riksdagens information vill jag också redovisa mina bedömningar när det gäller avgifter i samband med prövning för att få betyg efter självstudier.
[ grundskolan, gymnasieskolan och komvux kan särskild prövning och fyllnadsprövning förekomma i stort sett i alla kurser och ämnen. ] förordning (1991:1124) om avgifter för prövning inom det offentliga skolväsendet finns föreskrifter om att huvudmannen får ta ut avgift av den som vill genomgå prövning i grundskolan, gymnasieskolan eller komvux. Avgiften får inte sättas högre än 150 kronor. Avgiften tillfaller huvudmannen enligt 15 kap. b & skollagen.
Det förekommer att kommuner tvekar att ta emot dem som vill gå upp i prövning. Detta gäller främst frivilliga utbildningar. Ett skäl kan vara att kommunen inte anordnar utbildning i det aktuella ämnet och
därför saknar lärare som kan genomföra prövningen. Ett annat skäl kan vara att prövningen är dyr att genomföra jämfört med den avgift som får tas ut.
1 dag kan inte alla vuxna, som vill gå i komvux, tas in. Samtidigt har behörighetskraven för tillträde till högskolan skärpts. I detta läge är det viktigt att inte hindra dem som kan läsa in en kurs på egen hand eller t.ex. via studiecirklar att också få ett betyg, om de så vill. Jag kommer inom kort att föreslå regeringen att - inom ramen för bemyndigandet i 15 kap. 1 5 första stycket skollagen - ålägga kommunerna att inom sin gymnasieskola och komvux anordna prövning i sådana ämnen/kurser som förekommer i kommunens gymnasieskola eller komvux. För att inte ekonomiska överväganden skall försvåra för kommunerna att ge- nomföra prövningar eller försena dem. bör kommunerna och lands- tingen få ta ut skäliga avgifter för det arbete som prövningar medför. Denna rätt bör gälla hela det offentliga skolväsendet.
Även vid SSV kan prövning förekomma i alla ämnen/kurser som fö- rekommer vid skolan. Styrelsen har motsvarande rätt att ta ut avgift för prövningar. Avgiften för prövningar vid SSV tillfaller nu staten enligt 7 5 lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
Det finns också en föreskrift att den som har deltagit i distansutbild— ning vid SSV får genomgå prövning gratis en gång vid SSV. Flertalet åker av allt att döma ändå inte till SSV utan genomgår prövningen vid komvux på hemorten.
Jag förordar att även styrelserna för SSV får frihet att bestämma om skäliga avgifter för prövningar och att de själva får bedöma. om pröv- ningar i vissa fall skall genomföras utan avgift.
Hänvisningar till S11
- Prop. 1991/92:157: Avsnitt "15 Specialmotivering
12. Kompetensinriktad vuxenutbildning genom Prop. 1991/921157 studieförbund ;
Mitt förslag: Studicförbundcn bör, utan att statsbidraget påver— kas, få möjlighet att anordna undervisning som både till form
och arbetssätt motsvarar den som anordnas inom det offentliga skolväsendet och högskolan.
Skälen för mitt förslag: Kursutbudet i studieförlwndens studiecirklar och det som finns inom komvux är redan i dag likartat i vissa delar. Den kunskap som förmedlas i en studiecirkel eller i en komvuxkurs är också i många fall likvärdig även om studierna är upplagda på skilda sätt och deltagarna kan ha vitt skilda tnål med sina studier.
Utbildningen inom gymnasieskolan, komvux och högskolan är kurs- planebunden och leder till formell kompetens. Linligt 5 & tredje stycket förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen skall under- visningen i ett studieförbund anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt skiljer sig från den som anordnas i det offentliga skolväsendet och högskolan. liör studiecirkelverksamhet finns inga centralt fastställda kursplaner och deltagarna erhåller inga kompetensgivande betyg efter avslutad kurs. Även om den studiccirkelverksamhet som bedrivs inom studieförbunden inte formellt är kompetensinriktad ger den givetvis kunskaper, som ofta kan motsvara dem som ges inom andra studiefor- mer. För deltagare som deltagit i en studiecirkel och som önskar få ett kompetensbevis films möjlighet att genomgå särskild prövning inom det offentliga skolväsendet.
Det råder i dag en samstämmighet i synen på behovet av livslångt Iä— rande. De förändringar och den förnyelse som vårt samhälle ständigt ge— nomgår, får till följd att det är allt viktigare att individerna breddar, för- djupar och förnyar sina kunskaper inom skilda områden. för den en- skilda människan gäller detta såväl i hennes roll i arbetslivet som för hennes olika roller utanför arbetet. Den utbildning som är önskvärd i det enskilda fallet kan erhållas på skilda sätt. En del väljer att söka kun- skaper på egen hand. medan andra väljer att studera i mer organiserade former. För dem som vill bedriva vuxenstudier. som leder fram till for- tnell behörighet, parallellt med sitt yrkesarbetc kan det vara svårt att finna en utbildning som i tid och rum passar in. Studieförbunden fyller här en viktig funktion.
Studieförbunden karaktäriseras av flexibla organisationer och arbets- former. Dessutom har många av dem lokala avdelningar på ett stort an- tal orter i landet. Som ett led i att öka möjligheterna till kunskapssprid- ning och kunskapsutveckling är det, enligt min mening. viktigt att även när det gäller kompetcnsinriktad utbildning ta till vara den kapacitet som studieförbunden förfogar över. Studieförbunden kan härigenom, inom sina respektive verksamhetsområden. utveckla och upprätthålla
aktiviteter som har sin motsvarighet i det vuxenutbildningsutbud som det offentliga skolväsendet erbjuder. För dem som önskar delta i kom- petensinriktade vuxenstudier ökar utbudet på utbildningsanordnare och det blir även möjligt att välja mellan offentliga och enskilda antn'dnare av utbildning.
Föreskriften att undervisningen inom studieförbund måste skilja sig till form och arbetssätt från den som anordnas i det offentliga skolvä— sendet och högskolan för att statsbidrag skall kunna utgå försvårar för studieförbunden att erbjuda utbildning som siktar till kompetens. F.n- ligt min mening bör detta villkor inte längre gälla för studieförbundens verksamhet. l-"örutsåttningen är dock att sådan kompetensinriktad ut— bilding som jag i det tidigare beskrivit och som ges i studiecirkelform inte får vara av sådan omfattning att det går ut över studieförbundens folkbildande verksamhet. Jag kommer att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen i detta avseende.
För folkhögskolorna bör nu gällande villkor däremot kvarstå. Den möjlighet som på detta sätt ges till studieförbunden innebär inte ett intrång på det fria "och frivilliga folkbiltlningsarbetct utan öppnar en möjlighet för studieförbunden att därutöver erbjuda undervisning som såväl till form som arbetssätt mots 'arar den som anordnas i det offentli— ga skolväsendet. Studieförbumlens verksamhet skall således även i fort— sättningen karaktäriseras av ett fritt och frivilligt folkbildningsarbete. Det innebär att det vare sig är nödvändigt eller önskvärt att ställa den kompetensinriktade delen av studieförbundens verksamhet under till- syn m.m. av en statlig myndighet. Respektive studieft'irbund har självt att ta ställning till hur den kompetensinriktadc studiecirkelverksamhc— ten skall utformas. Mitt förslag innebär således enbart att studieförbun— den även ges rätt att. inom ramen för den statsbidragsberättigadc verk- samheten. anordna utbildning som har sin motsvarighet i det offentliga skolväsendet och högskolan.
Under beredningen av frågan om att öka möjligheterna för studieför— ' hunden att anordna kompetensinriktad utbildning har jag övervägt vil— ka konsekvenser det skulle få om studieförbunden även gavs rätt att ut— färda kompetensgivande betyg efter avslutad kurs. En fördel med ett så— dant förfarande skulle vara att de studerande då kunde få sina kompe— tensbevis utan att behöva vända sig till en offentlig instans. Det finns å andra sidan mycket som talar emot en sådan ordning. Riksdagen beslöt under föregående riksmöte att avveckla den detaljreglering som tidigare har gällt för folkbildningen. Den frihet och det ansvar för folkbildnings- verksamheten som nu råder för anordnarna har. enligt vad jag har erfa- rit, blivit mycket uppskattad. Om studieförbunden skulle ges rätt att ut- färda betyg skulle denna del av verksamheten bli föremål för tillsyn och en relativt omfattande reglering. Enligt min mening bör detta undvikas, varför jag har funnit att prövningen av de studerandes kompetens lik— som tidigarc bör förbehållas dem som står under direkt statlig tillsyn, dvs. det offentliga skolväsendet.
liftersom jag anser det vara viktigt att den som vill ha ett kompetens- givande betyg ges möjlighet att få ett sådant har jag. som jag tidigare re— dogjort för, för avsikt att senare föreslå regeringen att utfärda föreskrif— ter som. så långt det går, garanterar möjligheten för enskilda att genom- gå särskilt anordnade prövningar i gymnasieskolan eller inom komvux.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om bestämmelsen i l 1 kap. () ä skollagen (1985zl 100) om kommuners och landstings rätt att uppdra åt andra att anordna komvux. Jag avser senare att föreslå regeringen att meddela föreskrifter om att t.ex. ett studieförbund eller en folkhögskola får ges ett sådant uppdrag. När ett sådant uppdrag getts, har kommunen det övergripande ansvaret för att utbildningen genomförs i enlighet med de bestämmelser som gäller för komvux.
13. Behörighet för lärare
Mitt förslag: Uppgiften enligt 2 kap. fl & skollagen att förklara annan högskolcutbildning i huvudsak motsvara svensk eller nordisk lärarutbildning skall i fortsättningen fullgöras av statens
skolverk.
Skälen för mitt förslag: linligt huvudregeln i 2 kap. -l & första stycket skollagen (1985:l 100) gäller som villkor för att få anställas som lärare i det offentliga skolväsendet utan tidsbegränsning att den sökande anting- en har genomgått svensk eller därmed jämställd nordisk lärarutbildning med huvudsaklig inriktning mot den undervisning anställningen avser eller har genomgått annan högskoleutbildning som av universitets- och högskoleämbetet förklarats i huvudsak motsvara sådan lärarutbildning.
[ propositionen om vissa förändringar av myndighetsstrukturen inom högskole- och studiestödsområdena m.m. (prop. 1991/9217o) har rege- ringen föreslagit att universitets och högskoleämbetet läggs ner den I juli 1992. Därefter bör enligt min mening uppgiften att lämna sådana förklaringar som avses i 2 kap. -l &" första stycket skollagen fullgöras av statens skolverk. Verket har ansvar för bl.a. uppföljning och utvärde— ring av det offentliga skolväsendet och har då också anledning att se på hur bestämmelserna om behörigheten tillämpas. Därmed faller det na— turligt för verket att också ge den service för skolhuvudmän nen som lig- ger i att bedöma likvärdigheten mellan reguljära lärarutbildningar och andra akademiska utbildningar.
l propositionen (1991/92:75) om lärarutbildning m.m. har regeringen föreslagit att olika vägar till läraryrket öppnas. Gedigna ämneskunska- per som inhämtats på olika sätt skall kompletteras med en praktisk— pedagogisk utbildning på ca 40 poäng. Den praktisk—pedagogiska utbild- ningen utgör den egentliga Iärarutbildningen och skall genomgås av alla blivande lärare oavsett bakgrund. ()m riksdagen antar detta förslag.
kommer behovet av förklaringar enligt 2 kap. 4 5 skollagen att minska. Det får sålunda anses klart att de som har antagits till och genomgått den praktiskt-pedagogiska utbildningen sammantaget har fått en regul- jär lärarutbildning. Sådana förklaringar som avses i 2 kap. 4 5 första stycket 2 skollagen kommer då främst att behöva ges för utländska lä- rarutbildningar. Den servicemyndighet för högskolan som enligt försla- get i proposition 1991/92z7o skall inrättas den 1 juli 1992 torde få kom- petens på det här området och därmed i viss omfattning kunna bistå skolverket med bedömningar av utländska högskoleutbildningar. Förslaget medför en ändring av den berörda paragrafen.
"14 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i skollagen (1985zl 100),
2. lag om ändring i lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
"15 Specialmotivering
15.1 Förslag till ändring i skollagen
2 kap. Den kommunala organisationen för skolan
45
För att få anställas som lärare i det offentliga skolväsendet utan tidsbe- gränsning skall den sökande uppfylla ett av följande krav:
]. Sökanden har genomgått svensk eller därmed jämställd nordisk lä- rarutbildning med huvudsaklig inriktning mot den undervisning anställ- ningen avser.
2. Sökanden har genomgått annan högskoleutbildniiig som av statens skolverk förklarats i huvudsak motsvara sådan lärarutbildning som av- ses under 1.
Om det saknas sökande som uppfyller kraven enligt 1 eller 2, men det finns särskilda skäl att anställa någon av de sökande utan tidsbegräns- ning, får sådan anställning ändå komma till stånd, i fall den sökande har motsvarande kompetens för den undervisning som anställningen avser och det dessutom finns skäl att anta att sökanden är lämpad att sköta undervisningen.
Bestämmelsen iir behandlad i deti allmänna motiveringen (avsnitt 13).
5 kap. Gymnasieskolan
35
Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på natio- nella program, som omfattar tre årskurser, dels av utbildning på special- utformade program, som också omfattar tre årskurser, dels av individu- ella program. '
Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Regeringen får meddela när-'
mare föreskrifter om grenarna.
lförsta stycket har den ändringen gjorts att utbildningen i gymnasie- skolan kan utgöras av, förutom utbildning på ett nationellt program, antingen av utbildning på ett specialutformat program eller på ett indi- viduellt program. Det specialutformade programmet skall i likhet med det nationella programmet omfatta tre årskurser. Något sådant krav finns inte för det indviduella programmet. Vad de olika utbildningarna syftar till framgår för de nationella programmen av 4 & och för övriga program av 13 s*".
45
De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på högskolenivå och för yrkes erksamhct.
Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vissa bestäm- melser om utbildningens omfattning på de nationella programmen (fitti- planer) framgår av bilaga 2. Ytterligare föreskrifter om titttplaner får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidare meddela föreskrifter om avvikelser från timplanerna när det gäller ele— ver med handikapp och elever med behov av mindre studiekurs.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på" specialutformade eller individuella program.
1 andra stycket har den ändringen gjorts att regeringen eller den myn— dighet regeringen bestämmer fär, förutom ett bemyndigande att medde— la ytterligare föreskriftcr avseende timplanerna, ett bemyndigande att meddela avvikelser från timplanen i vissa specificerade fall. Bemyndi— gandet att meddela avvikelser från timplanerna kan användas för att medge att vissa elever läser s.k. mindre studiekurs, vilket innebär att eleven inte läser alla ämnen som enligt timplanen skall ingå på pro- grammet. Vidare kan avvikelser göras för handikappade elever och i det fallet kan det bli aktuellt att tillåta att eleverna läser ett mindre antal timmar i ett speciellt ämne. .
I tredje stycket har endast den följdändringen gjorts att det specialut- formade programmet lagits in. Kommunens skyldighet att informera om all den utbildning som finns inom gymnasieskolan är oförändrad.
Prop. 1901/922157
55
Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i l 5 första stycket för- utsatt att de
1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och
2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program el— ler likvärdig utbildning.
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i en annan kommun eller ett annat landsting i enlighet med samverkans— avtal. 'l'vå eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den utbild— ningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med ett landsting om en viss utbildning bildar ett samverkansområde för dell utbildningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be— stämma att särskilda k 'av på förkunskaper skall gälla för lokala grenar eller utbildningar på främmande språk.
I paragrafen har införts ett fjärde .ityt'lu'. 1 det stycket har det införts en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer att, när det gäller lokala grenar eller utbildningar på främman— de språk. föreskriva att de sökande skall ha vissa förkunskaper. l-ln möj- lighet att besluta i det enskilda fallet föreligger också. Det bör påpekas att för de nationellt fastställda grenarna skall endast de krav på förkun— skaper som framgår av paragrafen kunna ställas, dvs. krav på slutförd sista årskurs i grundskolan, om det inte är en utbildning på främmande språk. Vilka typer av förkunskapskrav det kan vara fråga om har. be- handlats i avsnitt 8.
6aä
När en kommun erbjuder utbildning på ett nationellt program får kom- munen ocksä erbjuda garanti för att eleven vid senare grendelning tas in på en viss gren inom programmet. Detsamma gäller om ett landsting er- bjuder utbildning på ett nationellt program. '
Regeringen får föreskriva att en sådan garanti skall ges inom vissa program.
Av första stycket framgår att en kommun eller ett landsting som erbju— der utbildning på nationella program får g" eleverna en garanti att de senare tas in på en viss gren. Något tvång att ge en sådan garanti före— ligger inte enligt föreskrifterna i detta stycke. Huvudmannen kan själv bestämma att ge en garanti för vissa grenar men inte för andra.
Givetvis får huvudmannen begränsa sin grengaranti till ett visst antal platser och vid konkurrens får då urval ske bland dem som konkurre- rar om garantiplatserna. Grengarantin har behandlats i avsnitt 4.1.
4 3
1 andra stycket ges ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att grengaranti obligatoriskt skall ges inom ett eller flera särskilt utpekade program.
Erbjudande om utbildning på specialutformade eller individuella program
135
Varje kommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning i form av spe- cialutformade program eller individuella program för de ungdomar i kommunen som avses i l ä och som inte har tagits in på något nationellt program. I fråga om elever från särskolan gäller skyldigheten dock en- dast individuella program och endast om eleven vid prövning enligt 6 kap. 7 5 inte tas emot i särskolan, därför att eleven bedöms kunna gå i gymnasieskolan.
Ett specialutformat program bör i fråga om utbildningens nivå motsva- ra ett nationellt program och därmed kunna ligga till grund för fortsatt utbildning på högskolenivå eller för yrkesverksamhet.
Ett individuellt program kan
1. syfta till att stimulera eleven att senare gå över på ett nationellt pro- gram eller ett specialutformat program,
2. göra det möjligt för ungdomar att förena en anställning som syftar till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan,
3. avse utbildning för udda yrken och '
4. möta speciella behov hos eleven. Utbildningen på ett specialutformat eller ett individuellt program skall följa en plan, som skall fastställas av styrelsen för utbildningen. [ fråga om sådana individuella program som avses i tredje stycket 2 får rege- ringen föreskriva att utbildningen i skolan skall omfatta minst vissa av de ämnen som anges i timplanerna i bilaga 2.
Ändringen iförsta stycket är en följdåndring till att den utbildning som tidigare har benämnts individuellt program har delats upp i två de- lar nämligen specialutformat program och individuellt program. För elever som vid prövning har ansetts inte behöva gå i särskolan har kom— munen också en skyldighet att erbjuda utbildning. l)enna utbildning skall erbjudas i form av en utbildning på ett individuellt program. Inom det programmet kan kommunen anordna en utbildning som är anpas- sad för den enskilde eleven.
Av andra stycket framgår att det specialutformade programmet bör motsvara ett nationellt program. Det skall således. vilket också framgår av 3 5. vara treårigt. Det skall också ge allmän behörighet för högskole— studier. Det specialutformade programmet skall därmed innehålla sam- ma kårna av ämnen som ett nationellt program. Det som skiljer ett spe- cialutformat program från ett nationellt program är att det specialutfor- made inte är fastställt av statsmakterna utan att det är elcven som till- sammans med kommunen gör tipp en plan för det. fått specialutformat
program kan exempelvis vara en kombination av flera nationella pro- gram.
Av tredje stycket framgår vilka typer av utbildningar som kan rymmas inom det individuella programmet. Det kan" vara fråga om en utbild— ning som syftar till att stimulera eleverna att senare gå över på ett natio— nellt program eller ett specialutformat program. lixempel på sådana ut- bildningar är invandrarkurser och olika kurser för att komplettera för de elever som t.ex. inte har slutfört sista årskursen i grundskolan. L—itt individuellt program kan också göra det möjligt för ungdomar att före— na en anställning som syftar till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan. De ämnen som avses är alla eller vissa av de s.k. kärnämnena. Det individuella programmet kan även omfatta ut— bildningar för de ungdomar som vill utbilda sig till ett ovanligt yrke. Inom det individuella programmet kan även speciella kombinationer av utbildningsinsatser och uppföljningsinsatser. dvs. moment av vägled— ning, utbildning och arbete (ungdo-msplats), finnas. l)et individuella programmet har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 6.
Av fjärde stycket framgår i konsekvens med vad som hittills har före- skrivits att utbildningar som avses i denna paragraf skall följa en plan. Vidare har tillfogats ett bemyndigande för regeringen att föreskriva vil- ka ämnen som måste erbjudas när det gäller sådana individuella pro- gram som är avsedda att förenas med yrkesutbildning. l)et innefattar en rätt för regeringen att fastställa vad som alltid måste ingå samt en rätt att föreskriva vad som därutöver skall erbjudas eleverna.
145
Regeringen får föreskriva att vissa utbildningar skall utgöra specialut- formade eller individuella program som står öppna för sökande från he- la landet.
l-lär har endast den följdändringcn gjorts att även specialutformade program nämns. Både specialutformade och individuella program ryms i vad som tidigare benämndes individuella program.
165
Den som har tagits in på ett nationellt program i gymnasieskolan och på- börjat det, har rätt att fullfölja sin utbildning på det programmet i kom- munen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har ett landsting som huvudman, inom det landstingsområdet. Detta gäller även om de förhållanden som låg till grund för mottagandet ändras under stu- dietiden.
Dessa bestämmelser gäller också i fråga om utbildning på en viss gren, om eleven har tagits in på ett program och därvid getts garanti för att senare bli intagen på den grenen.
Genom bestämmelsen i andra stycket ges den elev som har tagits in på ett program och påbörjat utbildningen samt fått en garanti att kom-
ma in på en viss gren i årskurs 2 en rätt att fullfölja sin utbildning på den aktuella grenen. lilevcn å sin sida är däremot inte formellt hunden att hålla sig till den garanterade grenen. [ mån av plats kan en elev, som har fått en grengaranti. byta till en annan gren. En annan sak kan vara att antalet lediga platser kan bli tämligen begränsat inom program där grengarantier har getts.
205
Den som har påbörjat en utbildning på ett specialutformat eller ett indi- viduellt program i en kommun har rätt att fullfölja progrannnet enligt den plan som fanns när utbildningen inleddes.
Om eleven har medgivit att programmet ändras,'har ltan rätt att full- följa utbildningen på det ändrade programmet.
[första stycket har endast den följdändringen gjorts att rätt att fullfölja utbildningen enligt den plan som har gjorts upp gäller både-för utbild- ningen på ett specialutformat program och på ett individuellt program. Detta innebär inte någon ändring i sak eftersom båda dessa utbildningar kunde ingå i ett individuellt program i den tidigare bemärkelsen.
245
1 fall som avses i 22 och 23-55 är dock hemkommunen inte skyldig att betala ersättning, om det är fråga om ett nationellt program eller gren av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 & tredje stycket 1 och 3 eller 29 5.
[ paragrafen har det tillägget gjorts att hemkommunerna är skyldiga att betala interkommunal ersättning när det gäller utbildning för svårt rörelsehindrade elever på en sådan gymnasieskola med Rh—anpassad ut— bildning som tar emot sökande från hela landet.
265
Regeringen får föreskriva om skyldighet för hentkommunerna att betala ersättning till den anordnande kommunen för sådan utbildning som av- ses i 9 och 14 55. Regeringen får vidare föreskriva om sådan skyldighet för hemkommttnerna när det gäller sådana individuella program som avses i 13 & tredje stycket 2.
I paragrafen har lagts till en bestämmelse om rätt för regeringen att bestämma om interkommunal ersättning också när det gäller sådana in— dividuella program som är avsedda för ungdomar som-vill förena en an- ställning som syftar till-en yrkesutbildning. med studier i gymnasiesko— lan. Bemyndigandct gör det möjligt bl.a. att utfärda bestämmelser. som innebär att lärlingar kan få sin gymnasieutbildning i den kommun där de har sin lärlingsanstälIning, oavsett vilken hemkommun. de har."
11 kap. Kommunal vuxenutbildning (komvux)
55
Utbildningen i komvux skall vara avgiftsfri för eleverna, om inte annat följer av 21 a 5 eller 15 kap. 6 &.
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och and- ra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma att hjälpmedlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgifter som högst motsvarar huvudntannens anskaffningskostnader.
1 övrigt skall hjälpmedel som används i komvux tillhandahållas utan . kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen.
lförsta stycket har tagits in en" hänvisning till de undantag från princi- pen om avgiftsfri utbildning i komvux som finns i 21 a &. såvitt gäller ansökningsavgifter. och i l5 kap. () &, såvitt gäller särskilt anordnade prövningar.
Kostnader
Zlaä
Huvudmannen får, när det gäller gymnasial vuxenutbildning, ta ut an- sökningsavgift av den som ansöker om att få delta i utbildningen.
Avgiften skall vara skälig. Ansökningsavgift, som har tagits ut enligt första stycket, skall betalas tillbaka '
1. om den sökande inte kommer in på den kurs som avgiften avser, el- ler
2. om den sökande slutför och får betyg från den kurs som avgiften av- ser.
Bestämmelsen utgör ett undantag från den princip om avgiftsfri ut— bildning i komvux som anges i 5 5.
lförsta Stycket anges huvudmannens rätt att ta ut ansökningsavgifter när det gäller gymnasial vuxenutbildning. Kostnadsregeln finns närmare motiverad i den allmänna motiveringen (avsnitt 11).
Av andra Styrke: framgår att avgiften skall vara skälig. Huvudmannen bestämmer enligt vilka grunder avgiften skall utgå. men en avgift får en- ligt allmänna kommunalrättsliga principer inte överstiga huvudman— nens självkostnader.
I tredje stycket anges i vilka fall som ansökningsavgiften skall betalas tillbaka till en sökande.
Av 2 & tredje stycket följer att bestämmelsen också gäller för den som söker till en påbyggnadsutbildning.
15.2 Förslag till ändring i lagen (1991:1l08) om statens skolor för vuxna
65
Utbildningen i statens skolor för vuxna skall vara avgiftsfri för eleverna, om inte annat följer av 7 och 8 åå.-
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och and- ra därmed jämförliga hjälpmedel, som varje elev har för eget bruk och behåller som sitt egendom, får styrelsen bestämma att hjälpmedlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgif- ter som högst motsvarar statens anskaf'f'ningskostnader. Styrelsens beslut enligt första meningen får inte överklagas.
] övrigt skall hjälpmedel som används i statens skolor för vuxna till- handahållas utan kostnad för eleverna, om inte något annat följer av fö- reskrifter som meddelas av regeringen.
[ första stycket har tagits in en hänvisning till de bestämmelser som anger undantagen från principen om avgiftsfri utbildning i statens sko— lor för vuxna.
75
Styrelsen får, när det gäller utbildning som motsvarar gymnasial vuxen- utbildning och påbyggnadsutbildning inom komvux, ta ut ansökningsav- gif't av den som ansöker om att få delta i utbildningen.
Avgiften skall vara skälig. Ansökningsavgift, som har tagits ut enligt första stycket, skall betalas tillbaka
1. om den sökande inte kommer in på den kurs som avgiften avser, el- ler
2. om den sökande slutför och får betyg från den kurs som avgiften av- ser.
Styrelsens beslut i fråga om ansökningsavgifter får inte överklagas.
Bestämmelsen. som har sin motsvarighet i Il kap. 2! a & skollagen när det gäller gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning inom komvux, finns närmare motiverad i den allmänna motiveringen (avsnitt ll). Se även specialmotivcringen till ll kap. Zl a & skollagen.
Det är styrelsen för en statens skola för vuxna som beslutar om avgift skall tas ut. Styrelsens beslut får inte överklagas.
Hänvisningar till US2
16. Hemställan Prop. 1991/92:157
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen fö- reslår riksdagen att dels anta förslagen till l_ lag om ändring i skollagen (1085zl 100), 2. lag om ändring i lagen (lltfllzlluti) om statens skolor för vuxna, dels godkänna vad jag förordat om 3. benämning på grenar (avsnitt 4.2). 4. bestämmelserna i anslutning till minsta garanterad under- visningstid (avsnitt 7), 5. statsbidrag till vissa lanthushållsskolor (avsnitt 10). o. ändrade grunder för folkbildningsrådcts fördelning av stats- bidrag (avsnitt l2). Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om kompletteringskurser (avsnitt 0).
Hänvisningar till S16
17. Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandcns överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
Propositionens lagförslag Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992
10 11
12 13 14
IS
16 17
Inledning Några utgångspunkter för den fortsatta utvecklingen av gymnasial utbildning Nya läroplaner och kursplaner
Vissa frågor beträffande grenar i gymnasieskolan 4.1 Möjlighet att ge en grengaranti 4.2 Benämning på grenar m.m. Möjlighet till mindre studiekurs på de nya programmen i
gymnasieskolan
Specialutformade program, individuella program och utbildning för lärlingar 6.1 Specialutft.)rmade program och individuella program 6.2 Utbildning för lärlingar Bestämmelser i anslutning till minsta garanterad
undervisningstid
Bemyndigande för regeringen m.m.
Kompletteringskurscr
lanthushållsskolor Avgifter Kompetensinriktad vuxenutbildning genom studieförbund Behörighet för lärare
Upprättade lagförslag Specialmotivering
15.1 l-"örslag till ändring i skollagen 15.2 Förslag till ändring i lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna
Hemställan
Beslut
3 II II
11 16 18 18 20
48 49 49