med förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93

>

Regeringens proposition Be

1991/92:100 oo ES

med förslag till statsbudget för budgetåret - 1991 192-1 100

1992/93

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 december 1991 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Anne Wibble

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i 1992 års budgetproposition framlagda förslaget till statsbudget för budgetåret 1992/93 visar en omslutning av 489 457 milj. kr. Detta innebär en ökning i förhållande till vad som nu beräknas för innevarande budgetår med 8 258 milj. kr. Budgetförslaget utvisar ett underskott på 70 783 milj. kr. Budgetsaldot i statsbudgeten för innevarande budgetår är ett underskott på 5 475 milj.kr. Detta beräknas nu komma att uppgå

till 47 698 milj.kr. I bilagorna till budgetpropositionen redovisas regeringens förslag

inkomster och utgifter i statsbudgeten. I bilaga 1 behandlas dels den

ekonomiska politiken mot bakgrund av den samhällsekonomiska

utvecklingen, dels budgetpolitiken och budgetförslaget.

I Riksdagen 1991192.1 sanmil. Nr 100

.

Statsbudget för budgetåret 1992/93

Inkomster: . Skatter 366 314 146 000 Inkomster av statens verksamhet 42 306 797 000 Inkomster av försåld egendom 32 800 000

Återbetalning av lån 8 772 335 000

Kalkylmässiga inkomster 1248 100 000

Summa kr. 418 674 178 000.

Underskott 70 782 836 000

Summa kr. 489 457 014 000

Utgiftsanslag:

Summa kr. 489 457 014 000

1992 / 93 Tusental kronor

1000 Skatter: 1100 Skatt på inkomst: 1110 Fysiska personers inkomstskatt: 1111 Fysiska personers inkomst-

skatt -4 715 000 -4 715 000

1120 Juridiska personers inkomstskatt:

1121 Juridiska personers inkomstskatt 25 176 000 1122 Avskattning av' företagens reserver 3 500 000 1123 Särskild skatt på tjänstegruppliv-

försäkringar 950 000 29 626 000 1130 Ofördelbara inkomstskatter:

1131 Ofördelbara inkomstskatter 1 100 000 I 100 000 1140 Övriga inkomstskatter: |

1141 Kupongskatt' 435 000 1142 Utskiftningsskatt och ersättningsskatt 0

1143 Bevillningsavgift 5 000 | |

1144 Lotteriskatt a 2 930 000 3 370 000 29 381 000 1200 Lagstadgade socialavgifter:

1271 Inkomster av arbetsgivaravgifter till

arbetarskyddsverkets och arbetsmiljöinsitutets verksamhet 550 000

1281 Allmän löneavgift 231 000

1291 Särskild löneskatt 7 968 000 86 424 000 86 424 000

1300 Skatt på egendom:

1310 Skatt på fast egendom:

1311 Skogsvårdsavgifter 429 000 1312 Fastighetsskatt 15 617 546 16 046 546 1320 Förmögenhetsskatt: 1321 Fysiska personers förmögenhetsskatt 2 088 000

1322 Juridiska personers förmögenhetsskatt 65 000 2153 000

I 330 Arvsskatt och gåvoskatt:

1331 Arvsskatt 1 180 000

|

1992 / 93 : Tusental kronor |

1332 Gåvoskatt 350 000 1530 000

1340 Övrig skatt på egendom: . a

1341 Stämpelskatt 9 100 000 9 100 000 28 829 546

1400 Skatt på varor och tjänster:

1410 Allmänna försäljningsskatter:

1429 Särskild avgift på svavelhaltigt

bränsle 500 1431 Särskild skatt på elektrisk kraft från

1440 Överskott vid försäljning av varor med statsmonopol: - 1441 AB Vin- & Spritcentralens inlevererade

överskott | 150 000 : 1442 Systembolaget AB:s inlevererade |

överskott | 200 000 350 000

1450 Skatt på tjänster: 1451 Reseskatt | 370 000 "1452 Skatt på annonser och reklam 1 018 000 1454 Skatt på spel 100 000 = I 488 000 1460 Skatt på vägtrafik: 1461 Fordonsskatt 4 100 000 1462 Kilometerskatt 3 235 000 7335 000 1470 Skatt på import: er | 1471 Tullmedel 5 282 000 —5-:282 000

1480 Övriga skatter på varor och tjänster: 1481 Övriga skatter på varor och tjänster 313 000 313 000 201 967 600

1992 / 93 Tusental kronor

1500 Avräkningsskatt:

1511 Avräkningsskatt: 19 712 000 19 712 000 19 712 000

Summa skatter 366 314 146 2000 Inkomster av statens verksamhet: 2100 Rörelseöverskott: 2110 Affärsverkens inlevererade överskott: 2111 Postverkets inlevererade överskott 50 128 2112 Televerkets inlevererade överskott 1 119 000

2113 Statens järnvägars inlevererade

överskott 0 2114 Luftfartsverkets inlevererade

överskott 180 260 2116 Affärsverkets svenska kraftsnäts

inlevererade utdelning 0

2118 Sjöfartsverkets inlevererade

överskott 50 920 2119 Affärsverket svenska kraftnäts

inleverans av motsvarighet till ' statlig skatt 0 1 400 308

2120 Övriga myndigheters inlevererade överskott:

2123 Inlevererat överskott av uthyrning av

ADB-utrustning 212 000 2124 Inlevererat överskott av riksgälds-

kontorets garantiverksamhet 118 000 330 000

2130 Riksbankens inlevererade överskott: | 2131 Riksbankens inlevererade

överskott 8 500 000 8 500 000

2150 Överskott från spelverksamhet:

2151 Tipsmedel 969 000

2152 Lotterimedel 995 657 1 964 657 12 194 965

2200 Överskott av statens fastighets-

förvaltning:

2210 Överskott av fastighets-

förvalting: 2214 Överskott av byggnadsstyrelsens

verksamhet 1852 000 I 852 000 - 1 852 000

1992 / 93 Tusental kronor

2300 Ränteinkomster: 2310, 2320Räntor på näringslån: 2311 Räntor på lokaliseringslån 116 100 2314 Ränteinkomster på lån till fiskeri-

näringen "> 9306 2316 Ränteinkomster på vattenkraftslån 93

2318 Ränteinkomster på statens lån till

den mindre skeppsfarten 1125 2321 Ränteinkomster på skogsväglån 20 2322 Räntor på övriga näringslån,

Kammarkollegiet 88 991 2323 Räntor på övriga näringslån,

Statens jordbruksverk 1 000

2324 Räntor på televerkets statslån 0 2325 Räntor på postverkets statslån 50 060 266 695 2330 Räntor på bostadslån:

2332 Ränteinkomster på lån för bostadsbyggande 5 200 000

2333 Ränteinkomster på lån för bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer 100

2334 Räntor på övriga bostadslån,

Boverket 2000 5 202 100

2340 Räntor på studielån:

2341 Ränteinkomster på statens lån för

universitetsstudier och garantilån för studerande 140

2342 Ränteinkomster på allmänna studielån 18 500 18 640

2350 Räntor på energisparlån: 2351 Räntor på energisparlån 250 000 250 000

2360 Räntor på medel avsatta till pensioner:

2361 Räntor på medel avsatta till

folkpensionering 7 000 7 000

2370 Räntor på beredskapslagring: 2371 Räntor på beredskapslagring och

förrådsanläggningar 585 786 585 786

2380, 2390Övriga ränteinkomster:

2383 Ränteinkomster på statens

bosättningslån 0

2385 Ränteinkomster på lån för studentkårslokaler 80

1992 / 93 oe Tusental kronor

2386 Ränteinkomster på lån för allmänna

samlingslokaler 9 500 2389 Ränteinkomster på lån för inventarier oo

i vissa specialbostäder | 40 2391 Ränteinkomster på markförvärv för |

jordbrukets rationalisering 1 100 2392 Räntor på intressemedel . 10 000

2394 Övriga ränteinkomster 70 000

2395 Räntor på särskilda räkningar | |

i riksbanken 425 000

2396 Ränteinkomster på det av byggnads- |

styrelsen förvaltade kapitalet 0 515 720 6 845 941

2400 Aktieutdelning:

2410 Inkomster av statens aktier: oe 2411 Inkomster av statens aktier 2676 000 2676 000 2 676 000

2500 Offentligrättsliga avgifter:

2511 Expeditionsavgifter | 858 105

2529 Avgifter vid patent- och registreringsväsendet 7555

2531 Avgifter för registrering

i förenings m.fl. register 35 043 2532 Utsökningsavgifter : - [4] 2534 Vissa avgifter för registrering

av körkort och motorfordon . 196 816

2535 Avgifter för statliga garantier 147 639

2536 Lotteriavgifter ” = 1 260

2537 Miljöskyddsavgift 100 200

2538 Miljöavgift på bekämpningsmedel -

och handelsgödsel 181 877

1992 / 93 Tusental kronor

2547 Avgifter för statens telenämnds '

verksamhet 5 638 2548 Avgifter för Finansinspektionens

verksamhet 107 000. 2549 Avgifter för provning vid

riksprovplats 9 000 15 255 636 15 255 636

2600 Försäljningsinkomster:

2611 Inkomster vid kriminlavården 225 000

2624 Inkomster av uppbörd av fel-

parkeringsavgifter 97 797 2625 Utförsäljning av bered-

skapslager 160 000

2626 Inkomster vid banverket 775 000 -1257797 1257 797

2700 Böter m.m.: 2711 Restavgifter 438 819 2712 Bötesmedel 350 173 > 2713 Vattenföroreningsavgift 68 789060 789 060

2800 Övriga inkomster av statens verksamhet:

2811 Övriga inkomster. av statens

verksamhet 1435.398 1 435398 1 435 398

Summa inkomster av statens verksamhet: 42 306 797

3000 Inkomster av försåld egendom:

3100 Inkomster av försålda byggnader och . maskiner:

31 10 Affärsvérkens inkomster av försålda fastigheter och maskiner: 3113 Statens järnvägars inkomster av

försålda fastigheter och maskiner 0 0

3120 Statliga myndigheters inkomster av försålda byggnader och maskiner:

3124 Statskontorets inkomster av försålda

datorer m.m. 100 100 100

3200 Övriga inkomster av markförsäljning:

3211 Övriga inkomster av mark-

försäljning 1.000 1 000 1 000

1992 / 93 Tusental kronor

3300 Övriga inkomster av försåld egendom:

3311 Inkomster av statens gruv-

egendom 31 700 3312 Övriga inkomster av försåld

egendom 0 31 700 31 700

Summa inkomster av försåld egendom: 32 800 4000 Återbetalning av lån:

4100 Återbetalning av näringslån: 4110 Återbetalning av industrilån: 4111 Återbetalning av lokal- |

iseringslån 165 000 165 000 4120 Återbetalning av jordbrukslån: |

4123 Återbetalning av lån till

fiskerinäringen 31 699 31 699 4130 Återbetalning av övriga näringslån: 4131 Återbetalning av vatten-

kraftslån 253 4133 Återbetalning av statens lån till

den mindre skeppsfarten 2 645 4135 Återbetalning av skogsväglån 50 4136 Återbetalning av övriga näringslån,

Kammarkollegiet 92 728 4137 Återbetalning av övriga näringslån, :

Statens jordbruksverk . 800 4138 Återbetalning av tidigare infriade

statliga garantier 1 000 97 476 294 175

4200 Återbetalning av bostadslån m.m.:

4212 Återbetalning av lån för bostads-

byggande 5 600 000 4213 Återbetalning av lån för bostadsför-

sörjningen för mindre bemedlade

barnrika familjer . 380 4214 Återbetalning av övriga bostadslån,

Boverket 1900 5 602 280 5 602 280

4300 Återbetalning av studielån: 4311 Återbetalning av statens lån för

universitetsstudier | 110

1992 / 93 Tusental kronor

4312 Återbetalning av allmänna studielån 4 000 4313 Återbetalning av studiemedel 2 482 000 2 486 110 2 486 110 4400 Återbetalning av energisparlån: 4411 Återbetalning av energisparlån 300 000 300 000 300 000

4500 Återbetalning av övriga lån:

4514 Återbetalning av lån för studentkår-

lokaler 180 4515 Återbetalning av lån för allmänna

samlingslokaler 7 000 4516 Återbetalning av utgivna startlån och

bidrag 7 000 4517 Återbetalning från Portugalfonden 5 500 4519 Återbetalning av statens

bosättningslån 0 4521 Återbetalning av lån för inventarier i

vissa specialbostäder 90 4525 Återbetalning av lån för svenska

FN-styrkor 40 000 4526 Återbetalning av övriga lån 30 000 89 770 89 770

Summa återbetalning av lån: 8 772 335

5000 Kalkylmässiga inkomster: 5100 Avskrivningar och amorteringar:

5110 Afjärsverkens avskrivningar och amorteringar: 5113 Statens järnvägars avskrivningar 0 0

5130 Uppdragsmyndigheters komplementkostnader: 5131 Uppdragsmyndigheters m.fl. komp-

lementkostnader 90 000 920 000 5140 Övriga avskrivningar: 5143 Avskrivningar på ADB-utrustning 774 600 5144 Avskrivningar på förråds-

anläggningar för civilt

totalförsvar 30 000 804 600 894 600

5200 Statliga pensionsavgifter, netto: 5211 Statliga pensionsavgifter, netto 302 000 302 000 302 000

1992 / 93 Tusental kronor

5300 Statliga avgifter:

5311 Avgifter för företagshälsovård 51500 =51500 51500

Summa kalkylmässiga inkomster: — 1 248 100

STATSBUDGETENS TOTALA INKOMSTER: 418 674 178

Kungliga hov- och slottsstaten

Kungliga hovstaten

Hans Maj:t Konungens och det Kungliga Husets hovhållning, förslagsanslag 23 500 000

23 500 000 Kungliga slottsstaten

De Kungliga slotten: Driftkostnader, förslagsanslag 26 150 000 Kungliga husgerådskammaren, förslagsanslag 10 600 000

36 750 000

Summa kr. 60 250 000

I. Justitiedepartementet

Justitiedepartementet m.m.

136 303 000

Polisväsendet

Rikspolisstyrelsen, ramanslag 558 630 000

Säkerhetspolisen, förslagsanslag 400 000 000

Polishögskolan, förslagsanslag | 1 000

BON

Statens kriminaltekniska laboratorium, ramanslag 38 923 000 AA Lokala polisorganisationen, ramanslag 9 256 527 000

10 254 081 000 Åklagarväsendet

Riksåklagaren, ramanslag 23 015 000

N Åklagarmyndigheterna, ramanslag 506 575 000

529 590 000

Domstolsväsendet m.m.

2 466 691 000

Kriminalvården

3 312 272 000

Rättshjälp m.m.

Rättshjälpskostnader, förslagsanslag 649 400 000 NN Rättshjälpsmyndigheten, ramanslag 10 714 000

Allmänna advokatbyråer:

Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000

938 600 000 Vissa tillsynsmyndigheter m.m.

Justitiekanslern, förslagsanslag 6 571 000 Datainspektionen, förslagsanslag 1 000 Brottsförebyggande rådet:

Förvaltningskostnader, förslagsanslag 14 361 000

Utvecklingskostnader, reservationsanslag 4 823 000 19 184 000 Brottsskadenämnden:

Förvaltningskostnader, förslagsanslag 5 441 000 Ersättning för skador på grund av brott,

förslagsanslag | 25 000 000 30 441 000

56 197 000 Diverse

- Svensk författningssamling, förslagsanslag 9 037 000 Bidrag till vissa internationella sammanslutningar m.m. ,

Bidrag till Stiftelsen för utveckling av god redovisningssed, förslagsanslag 400 000

155 645 000

Summa kr. 17 849 379 000

III. Utrikesdepartementet

ÅA Utrikesdepartementet m.m.

Utrikesförvaltningen, förslagsanslag 1425 327 '000

Utlandstjänstemännens representation, reservationsanslag 20 690 000

Kursdifferenser, förslagsanslag 1 000 RBPYWN- Honorärkonsuler, förslagsanslag 14 170 000 nm Särskilda förhandlingar med annan stat eller inom

Do Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i

utlandet m.m., förslagsanslag 3 635 000

1 547 002 000

Bidrag till vissa internationella organisationer

RB Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), förslagsanslag . 20 000 000 Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA), förslagsanslag 110 000 000 Organisationen för internationell handel och: råvarusamarbete m.m., förslagsanslag 9 278 000

Internationell råvarulagring, förslagsanslag 2 000 000

Övriga internationella organisationer m.m., förslagsanslag 3 638 000

665 388 000 Internationellt utvecklingssamarbete

Bidrag till internationella biståndsprogram,

ni Styrelsen för U-landsutbildning i Sandö

Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt

samarbete (BITS), ramanslag 18 745 000

Bidrap till Styrelsen för U-landsutbildning i Sandö, (Sandö U-Centrum), förslagsanslag 7 076 000

10 Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd (SWEDECORP), förslagsanslag 34 436 000

13 606 094 000 Information om Sverige i utlandet, m.m.

= Svenska institutet, reservationsanslag 65 797 000

Sveriges Riksradios programverksamhet för utlandet, reservationsanslag 60 809 000

Övrig information om Sverige i utlandet,

reservationsanslag 16 754 000

143 360 000

Utrikeshandel och exportfrämjande

-— Kommerskollegium, ramanslag 51 647 000 Exportfrämjande verksamhet, reservationsanslag +x259 815 000 Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter

för skadeersättningar, förslagsanslag 1 000

AB Krigsmaterielinspektionen, m.m., förslagsanslag 100 000 un Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska Institutet 2 250 000

Bidrag till ett institut för Japanstudier,

reservationsanslag 3 000 000

316 813 000 Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor m.m.

Utredningar inom det nedrustnings- och säkerhetspolitiska området, reservationsanslag 5 529 000 Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK),

förslagsanslag 10 000 000

Information, studier och forskning om freds- och nedrustningssträvanden m.m., reservationsanslag 23 982 000 Bidrag till Stockholms internationella fredsforsknings-

institut (SIPRI), reservationsanslag 21 310 000

Forskningsverksamhet för rustningsbegränsning och nedrustning, förslagsanslag 15 840 000

Utrikespolitiska institutet, reservationsanslag 10 028 000

86 689 000

+ Beräknat belopp 17

2 Riksdagen 199192. I saml. Nr 100

Samarbete med Central- och Östeuropa

Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa, reservationsanslag 9294 500 000 [ND] Täckande av eventuella förluster i anledning av statliga garantier för stöd till länderna i Central- och Östeuropa, förslagsanslag 1 000

994 501 000

Summa kr. 17 359 847 000

IV. Försvarsdepartementet

A Försvarsdepartementet m.m.

Försvarsdepartementet, förslagsanslag +45 790 000 Utredningar m.m. , reservationsanslag +6 585 000

52 375 000

Arméförband

Armeförband: -— Ledning och förbandsverksamhet, förslagsanslag +7 733 360 000 Anskaffning av materiel, förslagsanslag 3 467 970 000 Anskaffning av anläggningar, förslagsanslag +525 970 000

11 727 300 000

Marinförband

Marinförband:

Ledning och förbandsverksamhet, förslagsanslag +2 674 910 000

Anskaffning av materiel, förslagsanslag +2 408 749 000 Anskaffning av anläggningar, förslagsanslag +x176 215 000

5 259 874 000

Flygvapenförband

Flygvapenförband:

Ledning och förbandsverksamhet, förslagsanslag +4 374 030 000

Anskaffning av materiel, förslagsanslag +=6 051 913 000

Anskaffning av anläggningar, förslagsanslag +257 490 000

10 683 433 000

Operativ ledning m.m.

Operativ ledning:

1 179 260 000 Gemensamma myndigheter m.m. inom försvarsmakten

-— Försvarets civilförvaltning, förslagsanslag +x117 933 000 Försvarets sjukvårdsstyrelse, förslagsanslag +40 256 000 Anskaffning av anläggning för gemensamma myndigheter, förslagsanslag +=53 530 000 Fortifikationsförvaltningen, förslagsanslag +=1 000 Försvarets materielverk, förslagsanslag +x1 014 720 000

+ Beräknat belopp 19

Anskaffning av anläggningar för försvarets

14 Frivilliga försvarsorganisationer inom den militära

delen av totalförsvaret m.m., förslagsanslag +140 000 000 15 Försvarets datacenter, förslagsanslag +1 000

2 002 316 000 Gemensamma myndigheter m.m. utanför försvarsmakten

-—- Gemensam försvarsforskning, förslagsanslag +443 090 000

ND Avveckling av försvarets rationaliseringsinstitut,

NANn Vissa nämnder m.m. inom det militära försvaret, förslagsanslag +8 994 000 Regleringar av prisstegringar, förslagsanslag +2 900 000 000

3 699 252 000 Civil ledning och samordning

Överstyrelsen för civil beredskap:

Ur Civilbefälhavarna: Utbildning och övningsverksamhet,

förslagsanslag +7 475 000

154 818 000

Befolkningsskydd och räddningstjänst m.m.

BWIN Ersättning för verksamhet vid räddningstjänst m.m.,

förslagsanslag +=5 000

en Frivilliga försvarsorganisationer inom den civila delen av

totalförsvaret m.m. , förslagsanslag +x72 490 000

+ Beräknat belopp 20

Vapenfristyrelsen, förslagsanslag +x151 005 000

1 338 825 000

Psykologiskt försvar

Styrelsen för psykologiskt försvar, förslagsanslag +9 340 000

9 340 000 Kä Försörjning med industrivaror

BUN Täckande av förluster till följd av statliga beredskapsgarantier m.m. , förslagsanslag +1 000

311 491 000 Övrig verksamhet

Försvarets forskningsanstalt: Intäktsfinansierad uppdragsverksamhet, förslagsanslag +1 000 Flygtekniska försöksanstalten, förslagsanslag +9 471 000 Beredskapsstyrka för FN-tjänst, förslagsanslag +x41 922 000 BYN FN-styrkors verksamhet utomlands, förslagsanslag +x267 610 000 Övervakningskontingenten i Korea, förslagsanslag +5 290 000 An Vissa nämnder m.m. inom försvarsdepartementets område, förslagsanslag +x12 177 000 NI Flygtekniska försöksanstalten: Intäktsfinansierad uppdragsverksamhet, förslagsanslag +1 000

336 472 000

36 754 756 000

+ Beräknat belopp 21

Socialdepartementet

Socialdepartementet m.m.

450 694 000 &w Administration av socialförsäkring m.m.

Riksförsäkringsverket, förslagsanslag 442 684 000

Allmänna försäkringskassor, förslagsanslag 643 880 000

1 086 564 000 O Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m.

ONA Bidrag till kostnader för internationella adoptioner,

förslagsanslag 22 000 000

26 758 250 000

[ud Försäkring vid sjukdom, handikapp och ålderdom m.m.

A Bidrag till sjukförsäkringen, förslagsanslag 5 767 000 000

Förtidspensioner, förslagsanslag 13 920 000 000 Handikappersättningar, förslagsanslag 905 000 000

YAN Bidrag till kommunala bostadstillägg till folkpension,

förslagsanslag 1 655 000 000

DD Efterlevandepensioner till vuxna, förslagsanslag 1 730 000 000

76 904 200 000

+ Beräknat belopp 22

Hälso- och sjukvård m.m.

i WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar,

förslagsanslag 2 479 000 Aa Statens institut för psykosocial miljömedicin, förslagsanslag 5 741 000

Statens bakteriologiska laboratorium:

12 Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings-

och rationaliseringsinstitut, förslagsanslag 30 375 000

13 Bidrag till allmän sjukvård m.m., förslagsanslag 3 495 682 000 14 Specialistutbildning av läkare m.m. , reservationsanslag 30 443 000 15 Beredskapslagring och utbildning m.m. för hälso- och

19 Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, reservationsanslag 11 408 000

4 507 333 000 Omsorg om barn och ungdom

- Bidrag till barnomsorg, förslagsanslag 13 690 000 000 Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan 40 000 000 VN Barnmiljörådet, förslagsanslag 5 199 000 AR Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, ramanslag 5 828 000

13 741 027 000 Omsorg om äldre och handikappade

Bidrag till service och vård, förslagsanslag 7 976 000 000 Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m., förslagsanslag 797 000 000 Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,

Ersättning till postverket för befordran av

blindskriftsförsändelser, förslagsanslag 46 169 000

+ Beräknat belopp 23

Kostnad för viss verksamhet för handikappade,

12 Bidrag till byggande av gruppbostäder och andra alternativa

boendeformer, reservationsanslag 400 000 000 13 Bidrag för viss ombyggnad av sjukhem m.m. ,

11 034 728 000 Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning, CAN,

1 015 722 000 Summa kr. 135 498 518 000

VI. Kommunikationsdepartementet

Kommunikationsdepartementet m.m.

45 510 000

Vägväsende m.m.

Vägverket: Ämbetsverksuppgifter m.m. , förslagsanslag 8 921 000

Drift och underhåll av statliga vägar, reservationsanslag 5 908 300 000

WM Byggande av riksvägar, reservationsanslag 1556 500 000 BR Byggande av länstrafikanläggningar, reservationsanslag 1 037 400 000

vi Bidrag till drift och underhåll av statskommunvägar,

reservationsanslag 835 700 000 Bidrag till drift och byggande av enskilda vägar, reservationsanslag 648 500 000 Vägverket:

Särskilda bärighetshöjande åtgärder, reservationsanslag 707 300 000

Försvarsuppgifter, reservationsanslag +49 190 000 756 490

10 751 811 000 Trafiksäkerhet

Trafiksäkerhetsverket:

Samordning, Trafikmiljö, Fordon och Trafikant,

förslagsanslag 1 000 Bil- och körkortsregister m.m., förslagsanslag 1 000 2 000

Kostnader för visst värderingsförfarande, förslagsanslag 1 000

3 000

Järnväg

Drift och vidmakthållande av statliga järnvägar, reservationsanslag 2 949 522 000

Nyinvesteringar i stomjärnvägar, reservationsanslag 1392 087 000

Ersättning till banverket för vissa kapitalkostnader,

Ersättningar till SJ i samband med utdelning från

AB SWEDCARRIER, förslagsanslag 1 000

4 757 649 000

+ Beräknat belopp 25

Sjöfart

Sjöfartsverket

Ersättning till sjöfartsverket för vissa tjänster,

förslagsanslag 76 656 000 Övriga sjöfartsändamål Transportstöd för Gotland, förslagsanslag 140 000 000 Handelsflottans pensionsanstalt, förslagsanslag 1 000 BYM Handelsflottans kultur- och fritidsråd, förslagsanslag 1 000 Ersättning till viss kanaltrafik m.m. , förslagsanslag 78 000 000 An Bidrag till svenska rederier, förslagsanslag 200 000 000

494 658 000

Luftfart

Luftfarsverket: Beredskap för civil luftfart,

96 680 000

Kollektivtrafik m.m.

Riksfärdtjänst, förslagsanslag 113 300 000

Köp av interregional persontrafik på järnväg,

reservationsanslag 549 000 000

Ersättning till trafikhuvudmännen för köp av viss kollektivtrafik, reservationsanslag 183 000 000 Åtgärder inom den civila delen av totalförsvaret,

reservationsanslag 4 780 000

850 080 000

Transportforskning

Statens väg- och trafikinstitut, förslagsanslag 1 000 Bidrag till statens väg- och trafikinstitut, reservationsanslag 61 129 000

Transportforskningberedningen, reservationsanslag 44 006 000

105 136 000

Övriga ändamål

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, förslagsanslag 1 000 Bidrag till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, reservationsanslag 128 036 000 Statens geotekniska institut, förslagsanslag 1 000

+ Beräknat belopp 26

4 Bidrag till statens geotekniska institut, reservationsanslag 14 376 000 5 Statens haverikommission, förslagsanslag 1 000 142 415 000 J Telekommunikation

1 Statens telenämnd, förslagsanslag +3 722 000 3 722 000

K Postväsende

1 Ersättning till postverket för rikstäckande betalnings- och kassasservice, reservationsanslag 300 000 000 303 722 000 Summa kr. = 17 547 664 000

> Beräknat belopp 27

VII. Finansdepartementet

A Finansdepartementet m.m.

194 839 000 B Skatteförvaltningen och exekutionsväsendet

6 Ersättning till postverket m.fl. för bestyret med

skatteuppbörd m.m., förslagsanslag 57 380 000

5 200 209 000 C Statlig lokalförsörjning och fastighetsförvaltning

1 Byggnadsstyrelsen, förslagsanslag 1 000 2 Stabs- och servicemyndigheten, förslagsanslag 70 000 000 3 Täckning av merkostnader för lokalkostnader m.m. ,

förslagsanslag 60 000 000 4 Fastighetsförvaltningsmyndigheten, förslagsanslag 1 000 5 Vissa investeringar m.m., reservationsanslag 1 000

130 003 000 D Riksgäldskontoret och kostnader för statsskuldens förvaltning

Riksgäldskontoret: 1 — Förvaltningskostnader, ramanslag 72 355 000 2 Kostnader för upplåning och låneförvaltning,

förslagsanslag 554 880 000 3 — Garantiverksamhet, förslagsanslag 1 000 4 —- Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000 627 237 000

627 237 000 E Vissa centrala myndigheter m.m.

Inredning och utrustning m.m., reservationsanslag 35 000 000 Statistiska centralbyrån:

Statistik, register och prognoser, ramanslag 435 033 000

Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000 435 034 000 Folk- och bostadsräkningar, reservationsanslag 1 576 000

2 447 085 000 Statliga arbetsgivarfrågor

Am Statens arbetsgivarverk, ramanslag 60 448 000

Statens löne- och pensionsverk, förslagsanslag 1 000 WNM Statens arbetsmiljönämnd, förslagsanslag 2 992 000

BR Statens institut för personalutveckling:

Avvecklingskostnader, förslagsanslag 1 000

An Vissa avtalsstyrda anslag, förslagsanslag 23 274 000

a Bidrag till Statshälsan, förslagsanslag 345 280 000

Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m.,

förslagsanslag 1200 000 000 Trygghetsåtgärder för statsanställda, reservationsanslag 61 738 000

1 693 734 000

Bostadsväsendet

Boverket:

Förvaltningskostnader, ramanslag 144 787 000

Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000 144 788 000

Länsbostadsnämnderna, ramanslag 126 066 000 BYN Räntebidrag m.m., förslagsanslag 29 310 000 000

Investeringsbidrag för bostadsbyggande, förslagsanslag 6 600 000 000

NN Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus, förslagsanslag 220 000 000 Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter m.m., förslagsanslag 25 000 000

8¶Bidrag till förbättring av boendemiljön, förslagsanslag 1 000 000

9¶Vissa lån till bostadsbyggande, förslagsanslag 1 000 000

10¶Statens bostadskreditnämnd, förslagsanslag 1 000

11 Statlig kreditgaranti för bostadsanskaffningslån,

förslagsanslag 1 000

12¶Bonusränta för ungdomsbosparande, förslagsanslag 2 000 000

36 429 856 000

Bidrag och ersättningar till kommunerna

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m., förslagsanslag 23 100 000 000 ta Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen, förslagsanslag 879 172 000

23 979 172 000 Övriga ändamål

Bidrag till vissa handikappade ägare av motorfordon,

AN Höjning av grundkapitalet i Nordiska investeringsbanken, förslagsanslag 31 000 000 Bidrag till EFTA:s fond för ekonomisk och social utjämning; förslagsanslag 270 000 000

829 738 000

Summa kr. 71 531 873 000

VIII. Utbildningsdepartementet

ÅA Utbildningsdepatementet m.m.

Utbildningsdepartementet, förslagsanslag 43 622 000

Utredningar m.m., reservationsanslag 18 962 000

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco m.m.,

förslagsanslag 22 320 000

84 904 000

= Det offentliga skolväsendet

NAN Bidrag till driften av det kommunala offentliga skolväsendet,

förslagsanslag 31 550 906 000

9¶Bidrag till driften av särskolor m.m., förslagsanslag 9299 978 000

10 Bidrag till driften av särvux, förslagsanslag 53 703 000 1 Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket,

förslagsanslag 278 652 000 12 Sameskolor, förslagsanslag 28 940 000

13 Specialskolor m.m. , förslagsanslag 320 804 000

14 Statens skolor för vuxna: Utbildningskostnader,

förslagsanslag 29 065 000 15 Bidrag till svensk undervisning i utlandet m.m. ,

18 Statens skolor för vuxna: Undervisningsmaterial m.m. ,

reservationsanslag 5 061 000

34 284 849 000

Folkbildning

-— Bidrag till folkbildningen, ramanslag 1 842 344 000

Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen,

ramanslag 44 991 000

Bidrag till kontakttolkutbildning, förslagsanslag 7 594 000

1 894 929 000

x Beräknat belopp 31

D Grundläggande högskoleutbildning m.m.

1 Utvärdering och kvalitetskontroll i högskolan,

4 Kostnader för universitets- och högskoleämbetet,

forskningsrådsnämnden och utrustningsnämnden för

universitets och högskolors avvecklingsorganisation,

förslagsanslag 1 000 5 Vissa särskilda utgifter inom högskolan m.m. ,

DS Utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken,

reservationsanslag 594 089 000 10 Utbildning för vårdyrken, reservationsanslag 586 000 000 11 Utbildning för undervisningsyrken, reservationsanslag +] 010 651 000 12 Utbildning för kultur- och informationsyrken,

reservationsanslag 349 956 000 13 Lokala och individuella linjer samt fristående kurser,

reservationsanslag 972 959 000 14 Bidrag till kommunal högskoleutbildning m.m.,

reservationsanslag 271 153 000 15 Europeisk utbildningssamverkan, förslagsanslag 45 169 000

8 005 615 000

[sol Forskning och forskarutbildning

Nr Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna m.m.,

12 Vissa särskilda utgifter för forskningsändamål,

reservationsanslag 185 745 000 13 Vissa ersättningar för klinisk utbildning och forskning m.m.,

förslagsanslag 1371 381 000

+ Beräknat belopp 32

14 Viss tvärvetenskaplig forskning, reservationsanslag 73 141 000 15 Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet,

Arkivet för ljud och bild:

7 042 958 000

Studiestöd m.m.

NONPBWOWNM= Utbildningsarvoden till studerande vid vissa lärarutbildningar, förslagsanslag 121 400 000

8 801 162 000

Kulturverksamhet m.m.

Inredning och utrustning av lokaler vid högskoleenheterna m.m., reservationsanslag +858 000 000

858 000 000 Summa kr. 60 972 417 000

+ Beräknat belopp 33 3 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100

IX.Jordbruksdepartementet

LI Jordbruksdepartementet m.m.

ARV Bidrag till vissa internationella organisationer m.m., förslagsanslag 33 000 000

78 316 000 Jordbruk och trädgårdsnäring

-— Statens jordbruksverk, ramanslag 127 045 000 Bidrag till jordbrukets rationalisering, m.m., förslagsanslag 14 842 000 Markförvärv för jordbrukets rationalisering, reservationsanslag 1 000 4 Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti,

8 Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige,

förslagsanslag +x873 000 000

9 Stöd till innehavare av fjällägenheter m.m. ,

reservationsanslag 1538 000 10 Omställningsåtgärder i jordbruket m.m. , förslagsanslag 2 335 502 000 11 Rådgivning och utbildning, reservationsanslag 29 785 000

12 Stöd till sockerbruken på Öland och Gotland m.m. ,

förslagsanslag 24 500 000 13 Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering, m.m. , förslagsanslag 4 300 000

3 905 441 000 Skogsbruk

Skogsvårdsorganisationen, förslagsanslag I 000 Skogsvårdsorganisationen:

Myndighetsuppgifter, ramanslag 310 080 000

Frö- och plantverksamhet, förslagsanslag 1 000

BL

Bidrag till skogsvård m.m., förslagsanslag 142 492 000 452 573 000

Stöd till byggande av skogsvägar, förslagsanslag 39 962 000

aAvn Främjande av skogsvård m.m., reservationsanslag 14 868 000

507 404 000

+ Beräknat belopp 34

Fiske

Bidrag till fiskets rationalisering m.m. , förslagsanslag

Lån till fiskerinäringen, reservationsanslag 40 000 000 NV Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti till fiske,

förslagsanslag I 000

NN 1 000

Prisreglerande åtgärder på fiskets område, förslagsanslag

0 Ersättning för intrång i enskild fiskerätt m.m. ,

förslagsanslag 1 000 000

Bidrag till fiskevård m.m., reservationsanslag 4 174 000

114 922 000 Rennäring m.m.

56 337 000 Djurskydd och djurhälsovård

Statens veterinärmedicinska anstalt: Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000 Bidrag till statens veterinärmedicinska anstalt, reservationsanslag 65 293 000 Distriktsveterinärorganisationen: Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000 Bidrag till distriktsveterinärorganisationen, reservationsanslag 74 637 000 Bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvård, förslagsanslag 2 217 000 Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder,

reservationsanslag 30 357 000

Centrala försöksdjursnämnden, ramanslag 5 370 000 Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, förslagsanslag 51 766 000

229 642 000 Växtskydd och jordbrukets miljöfrågor

- Statens utsädeskontroll: Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000 Bidrag till statens utsädeskontroll, reservationsanslag 3 223 000 Statens växtsortnämnd, ramanslag 628 000

BON Statens maskinprovningar: Uppdragsverksamhet,

förslagsanslag 1 000

Bidrag till statens maskinprovningar, reservationsanslag 7 268 000

+ Beräknat belopp 35

Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, reservationsanslag 32 900 000 Bekämpande av växtsjukdomar, förslagsanslag 2 429 000

46 450 000 Livsmedel

Statens livsmedelsverk, ramanslag 88 486 000 Täckande av vissa kostnader för köttbesiktning m.m. , förslagsanslag 1 000 Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden, ramanslag 3 646 000 Inköp av livsmedel m.m. för beredskapslagring, reservationsanslag +42 876 000 Kostnader för beredskapslagring av livsmedel m.m. ,

550 316 000 Utbildning och forskning

Sveriges lantbruksuniversitet, reservationsanslag 627 275 000 Lokalkostnader m.m. vid Sveriges lantbruksuniversitet, förslagsanslag 295 336 000 Inredning och utrustning av lokaler vid Sveriges

1 227 963 000

Biobränslen

-— Bioenergiforskning, reservationsanslag 48 930 000 Bidrag för ny energiteknik, reservationsanslag 200 000 000

248 930 000 Summa kr. 6 965 721 000

+ Beräknat belopp 36

X. Arbetsmarknadsdepartementet

A Arbetsmarknadsdepartementet m.m.

82 321 000 B Arbetsmarknad m.m.

-— Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader, ramanslag 2 810 242 000 Nn Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, reservationsanslag 19 606 575 000

AMU-gruppen:

Uppdragsverksamhet, förslagsanslag BO Investeringar, förslagsanslag 1 000 2 000

Arbetsdomstolen, ramanslag 13 212 000

Statens förlikningsmannaexpedition, förslagsanslag 1 534 000

Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, förslagsanslag 77 000 ONAN Bidrag till vissa affärsverksinvesteringar, förslagsanslag 1 000 DO Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten,

reservationsanslag 5 500 000

22 437 143 000 C Arbetslivsfrågor

BYN Yrkesinriktad rehabilitering: Utbildningsbidrag,

förslagsanslag 506 470 000 5 Yrkesinriktad rehabilitering: Uppdragsverksamhet,

förslagsanslag 1 000 6 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade,

reservationsanslag 6 208 318 000 7 Bidrag till Stiftelsen Samhall, förslagsanslag +4 557 000 000

12 592 453 000

D Regional utveckling

I Lokaliseringsbidrag m.m. , reservationsanslag 350 000 000

2 Regionala utvecklingsinsatser, reservationsanslag 1 000 000 000

3 Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till

företag i glesbygder m.m., förslagsanslag 1 000

4 Ersättning för nedsättning av socialavgifter, förslagsanslag 530 000 000

5 Sysselsättningsbidrag, förslagsanslag 250 000 000

+x Beräknat belopp 37

6 Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder m.m.,

reservationsanslag 180 500 000 7 -Glesbygdsmyndigheten, reservationsanslag 16 399 000 8 Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU),

reservationsanslag 6 100 000 9 Kapitaltillskott till en utvecklingsfond för Västnorden,

förslagsanslag 4 200 000

10¶Transportstöd, förslagsanslag 300 300 000

2 637 500 000

Summa kr. — 37 749 417 000

XI. Kulturdepartementet

A Kulturdepartementet m.m.

4 Internationell samverkan inom ramen för flykting- och och migrationspolitiken m.m., reservationsanslag 3 000 000 Åtgärder mot främligsfientlighet och rasism,

reservationsanslag 10 000 000

70 871 000

Kulturverksamhet m.m.

Allmän kulturverksamhet m.m. Statens kulturråd, förslagsanslag 23 852 000 Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet m. m.,

Ersättningar och bidrag till konstnärer

0¶Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk

genom bibliotek m.m. , förslagsanslag 77 773 000

Ersättning till rättighetshavare på musikområdet 3 375 000

Teater, dans och musik

14 Täckning av vissa kostnader vid Svenska rikskonserter,

förslagsanslag 1 000 15 Bidrag till regional musikverksamhet, förslagsanslag 218 510 000 16 Bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och

musikinstitutioner, förslagsanslag 365 473 000

17 Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper m.m.,

reservationsanslag 62 066 000

18 Bidrag till Musikaliska akademien 2 826 000

Bibliotek 19 Bidrag till regional biblioteksverksamhet, förslagsanslag 34 364 000

Bildkonst, konsthäntverk m.m.

20 Statens konstråd, förslagsanslag 4 780 000

21 Förvärv av konst för statens byggnader m.m., reservationsanslag 28 038 000 22 Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden,

Arkiv 26 Riksarkivet och landsarkiven, förslagsanslag 126 300 000 27 Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv,

förslagsanslag 24 225 000

28 Svenskt biografiskt lexikon, förslagsanslag 2 961 000

29 Statliga arkiv: Vissa kostnader för samlingar och

materiel m.m., reservationsanslag 5 689 000

Kulturmiljövård

30 Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader,

förslagsanslag : 83 454 000

31 Kulturmiljövård, reservationsanslag 103 022 000 32 Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000 33 Tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse m.m., förslagsanslag 95 000 000

Museer och utställningar 34 Centrala museer: Förvaltningskostnader, förslagsanslag 432 618 000 35 Centrala museer: Vissa kostnader för utställningar och

Forskning 41 Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet,

reservationsanslag 30 855 000

Lokalförsörjning m.m.

42 Inredning och utrustning av lokaler för kulturändamål,

förslagsanslag 47 000 000

2 934 057 000

Massmedier m.m. Film m.m.

Dagspress och tidskrifter

DNA Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti till

dagspressen, förslagsanslag 1 000

Distributionsstöd till dagspressen, förslagsanslag 81 000 000

Stöd till kulturtidskrifter, reservationsanslag 21 450 000 10 Stöd till radio- och kassettidningar, förslagsanslag 90 238 000 11 Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation

och litteratur, reservationsanslag 8 168 000

Litteratur

Talboks- och punktskriftsbiblioteket:

16 Förvaltningskostnader, förslagsanslag 23 448 000 17 Produktionskostnader, reservationsanslag 61 447 000

37999 000

18 Bidrag till Svenska språknämnden och

Sverigefinska språknämnden, förslagsanslag 3 041 000

Radio och television

Sveriges Radio m.m.

Kabelnämnden: 19 Förvaltningskostnader, förslagsanslag 4 102 000 20 Stöd till lokal programverksamhet, reservationsanslag 1 250 000 5 352 000

21 Närradionämnden, förslagsanslag 4 608 000

22 Utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finland, förslagsanslag 26 243 000

23 Bidrag till dokumentation av medieutvecklingen och till

europeiskt mediesamarbete, reservationsanslag 8 387 000

886 896 000

4 Riksdagen 1991192. I saml. Nr 100

Invandring m.m.

i Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. ,

förslagsanslag 4 426 000 000

Statsbidrag till stiftelsen Invandrartidningen,

reservationsanslag 15 589 000

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. ,

6 655 494 000

Jämställdhetsfrågor

-— Jämställdhetsombudsmannen m.m., förslagsanslag 6 046 000 Särskilda jämställdhetsåtgärder, reservationsanslag 10 556 000 16 602 000 Summa kr. 10 553 920 000

XII. Näringsdepartementet

Näringsdepartementet m.m.

BOM Bidrag till FN:s organ för industriell utveckling, förslagsanslag 6 890 000

76 782 000 Industri m.m.

HH Sprängämnesinspektionen, förslagsanslag 1 000

Åtgärder för att främja industridesign, reservationsanslag 5 356 000 Stöd till turism, reservationsanslag 50 000 000 BON Särskilda avvecklingskostnader för Sveriges turistråd, förslagsanslag 1 000 Småföretagsutveckling, reservationsanslag 163 594 000

Täckande av förluster vid viss garantigivning, m.m., förslagsanslag 5 000 000

223 952 000 Exportkrediter m.m.

Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom

AB Svensk Exportkredit, förslagsanslag 1 000

Kostnader för statsstödd exportkreditgivning avseende export av fartyg m.m., förslagsanslag 1 000 Ersättning för extra kostnader för förmånlig kreditgivning till u-länder, förslagsanslag 70 000 000

Åtgärder för att främja utländska investeringar i

Sverige, reservationsanslag 4 500 000

74 502 000

Mineralförsörjning m.m.

Sveriges Geologiska undersökning:

Geologisk undersökningsverksamhet m.m.,

ramanslag 118 085 000 Geovetenskaplig forskning, reservationsanslag 5 000 000 123 085 000

Statens gruvegendom: WW Prospektering m.m. , reservationsanslag 10 000 000

Bb Egendomsförvaltning m.m. förslagsanslag 7 671 000 17 671 000

140 756 000

E Statsägda företag m.m.

1¶Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda

företag, m.m. , förslagsanslag 1 000 2 Räntestöd m.m. till varvsindustrin, förslagsanslag 130 000 000 3 Infriande av pensionsgaranti för FFV AB, förslagsanslag 80 000 000

210 001 000

F Teknisk utveckling m.m.

-— Teknisk forskning och utveckling, reservationsanslag 750 908 000

2 Materialteknisk forskning, reservationsanslag 36 150 000

ww Bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga

NA Europeiskt forsknings- och utvecklingssamarbete,

reservationsanslag 211 000 000

8 Statens provningsanstalt: Uppdragsverksamhet,

förslagsanslag 1 000 9 Bidrag till statens provningsanstalt, reservationsanslag 51 722 000

Styrelsen för teknisk ackreditering:

10 - Myndighetsverksamhet, reservationsanslag 11 870 000

11 — Uppdragsverksamhet, förslagsanslag 1 000

12 — Bidrag till riksmätplatsverksamhet,

reservationsanslag | 8 788 000 20 659 000 13 Bidrag till vissa internationella organisationer,

förslagsanslag 4 127 000 14 Bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademien 7 020 000 15 Bidrag till Standardiseringskommissionen 43 356 000 '

Patent- och registreringsverket: 16 Immaterialrätt m.m. , förslagsanslag 1 000 17 — Bolagsärenden, förslagsanslag 1 000 2 000 18 Patentbesvärsrätten, förslagsanslag 10 213 000 19 Forskning för ett avfallssnålt samhälle:

Miljöanpassad produktutveckling, reservationsanslag 24 607 000

20 Avgifter till vissa internationella FoU-organisationer, förslagsanslag 544 000

1 886 631 000

Övrig näringspolitik

Närings- och teknikutvecklingsverket: -— Förvaltningskostnader, förslagsanslag 181 625 000

Utredningar och information, reservationsanslag 207 195 000

25 570 000

Särskilda avvecklingskostnader för statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling och statens energiverk, förslagsanslag 1 000

207 196 000

Energi

Elsäkerhet m.m. , reservationsanslag 1 000 Statens elektriska inspektion, ramanslag 14 421 000 Täckande av förluster i anledning av statliga garantier inom energiområdet, förslagsanslag 1 000 Energiforskning, reservationsanslag 280 764 000 Drift av beredskapslager, förslagsanslag +398 316 000 Beredskapslagring och industriella åtgärder, reservationsanslag +7 636 000 Särskilda kostnader för lagring av olja, motorbensin m.m., förslagsanslag +1 000 00 Åtgärder inom delfunktionen Elkraft, reservationsanslag +«32 360 000 Täckande av eventuella förluster i anledning av statens vattenfallsverks borgensförbindelser, m.m., förslagsanslag 1 000 10 Vissa åtgärder för effektivare användning av energi, reservationsanslag 150 000 000 11 Insatser för ny energiteknik, reservationsanslag 170 000 000

1 053 501 000 Marknads- och konkurrensfrågor

BW. Särskilda avvecklingskostnader för näringsfrihetsombudsmannen

och statens pris- och konkurrensverk, förslagsanslag 1 000

67 771 000

Byggnadsforskning m.m.

Byggnadsforskning, reservationsanslag 178 200 000

Stöd till experimentbyggande, reservationsanslag 10 000 000

Statens institut för byggnadsforskning, förslagsanslag 1 000 BON Bidrag till statens institut för byggnadsforskning,

reservationsanslag 53 625 000

+ Beräknat belopp 45

Statens institut för byggnadsforsning: Utrustning, reservationsanslag 810 000

Bidrag till fonden för fukt- och mögelskador, förslagsanslag 100 000 000

Bidrag till åtgärder mot radon i bostäder, förslagsanslag 20 000 000

362 636 000

Summa kr. 4 303 728 000

XIII. Civildepartementet

A Civildepartementet m.m.

1 Civildepartementet, förslagsanslag 36 243 000

2¶Utredningar m.m., reservationsanslag 18 950 000

55 193 000

B Länstyrelserna m.m.

1 Länsstyrelserna m.m., ramanslag 1 680 320 000 2 Kammarkollegiet, förslagsanslag 19 689 000 1 700 009 000 C Stöd till trossamfund m.m.

1 Stöd till trossamfund m.m., reservationsanslag 72 007 000

72 007 000 D Konsumentfrågor

1¶Konsumentverket, förslagsanslag 73 319 000

2¶Allmänna reklamationsnämnden, förslagsanslag 12 489 000

3 Stöd till konsumentorganisationer, reservationsanslag 2 080 000

4¶Konsumentforskning, reservationsanslag 1939 000

5 Bidrag till miljömärkning av produkter, reservationsanslag 3 000 000

92 827 000 E Ungdomsfrågor

1 Statens ungdomsråd, förslagsanslag 5 590 000 Bidrag till central och lokal ungdomsverksamhet m.m. , reservationsanslag 102 008 000 3 Stöd till internationellt ungdomssamarbete, reservationsanslag 7 212 000

114 810 000

F Folkrörelsefrågor, kooperativa frågor, m.m.

4 Bidrag till folkrörelserna, reservationsanslag 34 617 000

5 Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet,

reservationsanslag 3 432 000

150 378 000

Summa kr. 2 185 224 000

XIV. Miljö- och naturresursdepartementet

A Miljö- och naturresursdepartementet m.m.

Miljö- och naturresursdepartementet, förslagsanslag 48 994 000

NN Utredningar m.m., reservationsanslag 16 143 000

65 137 000

Miljövård

AN Sanering och återställning av miljöskadade

områden, reservationsanslag 19 880 000

Koncessionsnämnden för miljöskydd, ramanslag 18 155 000

[+ -IRS] Kemikalieinspektionen, förslagsanslag 1 000

Särskilda projekt inom bekämpningsmedelskontrollen,

13 Forskning för ett avfallssnålt samhälle: Avfallshantering, reservationsanslag 17 199 000

14 Inredning och utrustning av lokaler vid vissa myndigheter,

reservationsanslag 7 300 000

1 291 731 000

Strålskydd, kärnsäkerhet m.m.

Statens strålskyddsinstitut: Uppdragsverksamhet,

förslagsanslag +1 000

NN Bidrag till Statens strålskyddsinstitut, reservationsanslag +32 823 000

Statens kärnkraftsinspektion:

On Visst internationellt samarbete i fråga om kärnsäkerhet m.m., förslagsanslag +19 573 000

52 400 000 Fastighetsdataverksamheten Centralnämnden för fastighetsdata, förslagsanslag 95 155 000

95 155 000 + Beräknat belopp 49

Lantmäteriet

Lantmäteriet, förslagsanslag 1 000 Förvaltningskostnader för lantmäteriet, ramanslag 391 060 000 wWN— Bidrag enligt lantmäteritaxan, förslagsanslag 12 600 000

403 661 000

m Övriga ändamål

Bidrag till internationellt samarbete kring den byggda miljön m.m., reservationsanslag 1 380 000 Statens va-nämnd, ramanslag 4 994 000

6 374 000

Summa kr. 1 914 458 000

XV. Riksdagen och dess myndigheter m.m.

A Riksdagen

647 465 000 [er] Riksdagens myndigheter

Riksdagens ombudsmän, justitieombudsmännen, ramanslag 27 595 000

Riksdagens revisorer och deras kansli, reservationsanslag 11 413 000 WID Nordiska rådets svenska delegation och dess kansli,

förslagsanslag 8 759 000 BB Nordiska rådets svenska deligation och dess kansli:

Andel i gemensamma kostnader för Nordiska rådet,

förslagsanslag 13 610 000

61 377 000

Summa kr. 708 842 000

XVI. Räntor på statsskulden, m.m.

1¶Räntor på statsskulden m.m. , förslagsanslag 70 000 000 000

XVII. Oförutsedda utgifter

1¶Oförutsedda utgifter, förslagsanslag 1 000 000

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1991

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Wibble, B. Westerberg, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden Wibble, Davidsson, Hellsvik, Laurén, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Björck, B. Westerberg, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, Ask, Olsson, Hörnlund, P. Westerberg, Johansson, Thurdin

Proposition med förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93

Statsråden föredrar inriktningen av den ekonomiska politiken under nästa budgetår samt de frågor om statens inkomster och utgifter m.m. som skall ingå i regeringens förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93.

Anförandena redovisas i underprotokollen för respektive departement.

Det antecknades att statsrådet Friggebo föredragit anmälan till budgetpropositionen 1991 såvitt avser kulturdepartementets område tidigare denna dag.

Statsrådet Wibble anför:

Med beaktande av de föredragna förslagen har ett förslag till statsbud-

get för nästa budgetår med därtill hörande specifikationer av inkomster

och utgifter upprättats. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att beräkna inkomster och besluta om utgifter för staten i enlighet med det upprättade förslaget till statsbudget för budgetåret 1992/93.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar

att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredragandena har hemställt om.

protokollen jämte i förekommande fall översikter över förslagen skall

bifogas propositionen enligt följande:

Finansplanen Bilaga 1 Kungliga hov- och slottsstaterna

(första huvudtiteln) Bilaga 2

Justitiedepartementet (andra huvudtiteln) Bilaga 3

Utrikesdepartementet (tredje huvudtiteln) Bilaga 4

Försvarsdepartementet

(fjärde huvudtiteln) Bilaga 5

Socialdepartementet (femte huvudtiteln) Bilaga 6 Kommunikationsdepartementet

(sjätte huvudtiteln) Bilaga 7 Finansdepartementet

(sjunde huvudtiteln) Bilaga 8

Utbildningsdepartementet (åttonde huvudtiteln) Bilaga 9

Jordbruksdepartementet (nionde huvudtiteln) Bilaga 10 Arbetsmarknadsdepartementet

(tionde huvudtiteln) Bilaga 11

Kulturdepartementet

(elfte huvudtiteln) Bilaga 12 Näringsdepartementet (tolfte huvudtiteln) Bilaga 13

Civildepartementet

(trettonde huvudtiteln) Bilaga 14

Miljö- och naturresursdepartementet

(fjortonde huvudtiteln) Bilaga 15

Riksdagen och dess myndigheter m.m. (femtonde huvudtiteln) Bilaga 16 Räntor på statsskulden, m.m.

(sextonde huvudtiteln) Bilaga 17

Oförutsedda utgifter (sjuttonde huvudtiteln) Bilaga 18

Beredskapsbudget för totalförsvarets civila del Bilaga 19

gotab 40436, Stockholm 1991

Bilaga 1 till budgetpropositionen 1992

ÅN

BIE

.

Finansplanen

Bil. 1

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1991

Föredragande: statsrådet Wibble

Anmälan till budgetpropositionen 1992 såvitt avser finansplanen

Finansplan

1¶Mål för en ny politik

Huvudmålet för regeringens ekonomiska politik är att bryta den ekonomiska stagnationen, pressa ner arbetslösheten och återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi. Inflationen skall bekämpas, medborgarnas frihet och välfärd öka.

1.1¶Bakgrund

Mycket talar för att 1990-talet kommer att räknas som ett av stora omvandlingsdecennierna. Näringslivet står mitt uppe i en dramatisk strukturomvandling efter en snabb teknologisk förnyelse under åttiotalet och en ökande internationalisering av ekonomin. Samtidigt är den ekonomiska integrationen mellan stater, handelsområden och marknader både djupare och mer omfattande än i något tidigare historiskt skede.

I Västeuropa har den ekonomiska och politiska integrationen tagit ett nytt stort steg i och med överenskommelsen i Maastricht som också bereder marken för en ytterligare utvidgning av EG. I Öst- och Centraleuropa liksom i det f.d. Sovjetunionen ersätts nu de kommunistiska kommandoekonomierna med marknadshushållning, en process som öppnar nya möjligheter för hundratals miljoner invånare. Sammantaget innebär de senaste fem årens dramatiska förändringar i Europa nya förutsättningar för ekonomiskt framåtskridande.

1 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga I

På de amerikanska kontinenterna fortsätter avregleringen och liberaliseringen av handelsutbytet mellan länderna. Bil. 1

I Asien bidrar en rad nya tillväxtcentra till den ekonomiska expansionen.

Denna omvandlingsprocess innebär stora möjligheter för alla att tillgodogöra sig den internationella arbetsfördelningens vinster.

För Sverige innebär denna utveckling i grunden en mycket gynnsam förändring av villkoren. Sverige tillhör med sin öppna ekonomi de länder som skulle kunna gynnas mest av liberalisering och ekonomisk integration. Det är i vårt närområde som en viktig del av åttiotalets och nittiotalets omvandling sker. Det gäller etableringen av EG:s inre marknad och det åtföljande EES-avtalet, utvidgningen av den Europeiska Gemenskapen och utvecklingen mot en Europeisk Union. Det gäller också den dynamiska utveckling som på sikt kan förutses i våra östra grannländer. Därtill kommer att flera av våra största företag är globalt verksamma.

Det är i detta perspektiv som den svenska omvandlingen med en omfattande strukturrationalisering i näringslivet och stora förändringar i den offentliga sektorn skall ses. Det är en dynamisk process där den som är mest flexibel och förmögen att växla in på nya spår lättast kan övervinna omställningsproblemen och bäst utnyttja de nya möjligheterna.

T detta omvandlingsperspektiv måste också våra inhemska problem betraktas. Den svenska stagnationen framstår som särskilt allvarlig när vi beaktar den dynamiska utvecklingen i vår omvärld.

Grunden för 1970-talets och 1980-talets svårigheter är de välkända långsiktiga strukturproblemen i vår ekonomi. Balansbristerna har förstärkts av upprepade ekonomisk-politiska missgrepp under perioden.

Misslyckandena har försenat och försvårat anpassningen till ändrade konkurrensförhållanden i vår omvärld. Överbryggningspolitiken i mitten av sjuttiotalet var ett försök att undvika konsekvenserna av oljeprisstegringarna och den åtföljande dramatiska förändringen av relativpriserna på varor och tjänster. I efterhand har det visat sig att denna politik minskade omvandlingstrycket i ekonomin och fördröjde en nödvändig strukturomvandling.

Industristödspolitiken i slutet av sjuttiotalet liksom devalveringspolitiken var i detta hänseende även de misslyckade.

Näringslivets strukturomvandling sköts på framtiden och den anpassning som borde ha skett inom stat och kommun försenades eller uteblev helt. Sverige kom därigenom att fortsätta en politik med höga offentliga utgifter och höjda skatter som befäste strukturproblemen i vår ekonomi.

Utvecklingen i Sverige har under lång tid präglats av en politik som litat till kollektiva och storskaliga lösningar. Resultatet har blivit en ekonomi med regleringar och bristande konkurrens, stigande skatter och svag ekonomisk tillväxt. Sverige har halkat efter. Utrymmet för individens krav och behov har krympt. Det kollektiva och institutionella ägandet har ökat på bekostnad av det enskilda och spridda. Den offentliga sektorns verksamheter har slukat ökande resurser samtidigt som många människor inte har kunnat få den service och hjälp de har rätt till. |

Huvudmålet för regeringens ekonomiska politik under de kommande åren är att bryta den ekonomiska stagnationen, pressa ned arbetslösheten Bil. 1 och återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi. Att åstadkomma detta är en långsiktig

uppgift som kräver åtskilliga år av omvandling och förnyelse.

Den ekonomiska politiken kan därför inte ses åtskild från de många och omfattande reformer på politikens övriga områden som regeringen har initierat och avser att föreslå under kommande år. Den ekonomiska

politiken är således en del i en samlad strategi för att återställa tillväxt-

kraften i svensk ekonomi.

Sverige behöver en ny, välståndsskapande politik. År av försummelser

av de drivkrafter i ekonomin som skapar tillväxt skall efterträdas av

stimulans av de välståndsbildande krafterna. Den tidigare nedvärderingen

av företagsamhet skall bytas i sin motsats med tilltro till företagande och skapande. Den enskildes och familjens rörelsefrihet skall vidgas.

Syftet är att öka friheten och välfärden för medborgarna och ge Sverige en stark ekonomi. Genom en politik som erbjuder bättre förutsättningar för att skapa resurser läggs grunden för stigande sysselsättning och ökade

inkomster. Större utrymme skapas därmed för stöd till de svagaste och

socialt mest utsatta människorna i vårt land samt för egen växtkraft i

hela Sverige. Regeringens ekonomisk-politiska strategi är en kombination av strategiska skattesänkningar för att gynna sparande, investeringar och företagande och av en stram finanspolitik som ger låg inflation och låg

ränta.

Hög ekonomisk tillväxt innebär omedelbara välfärdsvinster för medborgarna. Fördelarna växer över tiden. I en ekonomi som växer motverkas spänningar och motsättningar mellan olika grupper. Samhället blir mera tolerant och öppet. Möjligheterna att skydda och förbättra

miljön är beroende av varaktig tillväxt.

Sverige skall i slutet av 1990-talet vara en nation där medborgarna har stor individuell frihet, där det lönar sig att arbeta och spara. Resurstillväxten skapar utrymme för sociala reformer som ger ett mjukare och mer solidariskt samhälle. Dessutom ges möjligheter att bedriva en ansvarsfull

miljöpolitik till gagn för kommande generationer. I dagens problem finns

morgondagens möjligheter till ökat välstånd.

1.2¶Grundläggande utgångspunkter

Den ekonomiska politiken ställs under de kommande åren inför två

uppgifter.

En första uppgift är att öka tillväxt- och utvecklingskraften i den

svenska ekonomin. En andra uppgift är att bedriva en långsiktig och trovärdig politik som lägger grunden för en god konkurrenskraft och en varaktigt låg inflationstakt. Denna inriktning bygger på en fast valutapolitik och en stram

finanspolitik baserad på en mycket restriktiv prövning av de offentliga utgifterna.

Sverige måste under de närmaste åren klara den nödvändiga övergången från ett höginflationssamhälle till ett låginflationssamhälle utan att Bil. 1 hamna i en situation med permanent hög arbetslöshet. Den snabba ökning av arbetslösheten som nu sker har sin grund i den tidigare förda politikens oförmåga att angripa de grundläggande strukturproblemen i

svensk ekonomi. Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den ekonomiska politiken. Sverige skall deltaga i det europeiska samarbetet, vilket skärper

kraven på låg inflation, mindre budgetunderskott och minskad statlig upplåning. Den ekonomiska politiken skall skapa förtroende och respekt

för den fasta växelkursen och för möjligheterna att klara de krav, reella och formella, som ett medlemskap i EG medför.

Vårt välstånd bygger på öppenhet mot omvärlden. Att Sverige deltagit i en fri och internationell handel och i den internationella arbetsfördelningen har spelat — och kommer i framtiden att spela — en helt avgörande roll för levnadsstandarden i vårt land. Ett svenskt medlemskap i den Europeiska Gemenskapen har stor betydelse i detta sammanhang.

Medlemskap ger oss också bättre möjligheter att bidra till en fredlig utveckling, globala miljöförbättringar och ökad samhörighetskänsla

mellan människor. Den styrka medlemskap och internationellt samarbete ger, ökar våra möjligheter att bistå sämre lottade nationer och folk, såväl i de tidigare förtryckta länderna i Baltikum samt Öst- och Centraleuropa

som 1 u-länderna.

Regeringens ekonomiska politik vilar på marknadsekonomins grund och präglas av socialt ansvar, god resurshushållning och god miljö. Marknadsekonomin sätter konsumenternas önskemål i centrum och bidrar till

att skapa resurser och allmän välfärd. Regeringens politik syftar till att

ge goda förutsättningar för näringsidkare i hela landet, men också till att föra en generell välfärdspolitik som ger medborgarna ett ekonomiskt

grundskydd samt sätta upp ramar för att garantera en god miljö. Privat ägande är en förutsättning för att marknadsekonomin skall

fungera. Regeringen kommer därför att lägga fram förslag om att stärka äganderätten på olika områden. En parlamentarisk utredning har tillsatts med uppgift att föreslå ett grundlagsfäst skydd för äganderätten. Ett etiskt förhållningssätt hos ekonomins aktörer bör främjas. Hederlighet och

rättssäkerhet har ekonomiskt gynnsamma effekter. Regeringen avser att uppmuntra det privata sparandet. Därigenom ökar individernas oberoende. Ett ökat privat sparande krävs också för att få ekonomisk tillväxt och innebär dessutom att inflatinsbekämpningen

underlättas.

Det är inte politiska beslut utan enskilda människor som skapar

resurser och välfärd. Regeringens politik bygger på denna grundläggande

insikt. Politiska beslut kan skapa förutsättningar för utveckling och tillväxt men det är bara enskilda människors skapande som kan vända stagnation till framåtskridande. Denna insikt har stor betydelse också i

synen på arbetslivet. Erfarenhet, kompetens och initiativkraft bland de anställda måste tillvaratas i växande utsträckning. Reformarbetet inom den offentliga sektorn måste ha detta som en viktig utgångspunkt.

Den ekonomiska politiken skall främja en effektiv konkurrens. Stora förändringar krävs för att avskaffa konkurrenshinder, inom såväl det Bil. 1 privata näringslivet som den offentliga sektorn. De offentliga monopolen skall brytas.

En valfrihetsrevolution skall genomföras inom välfärdspolitiken. Medborgarna skall få möjlighet att själva fatta viktiga beslut om vård, utbildning och omsorg. Stat och kommun skall koncentrera sig på de uppgifter som ingen annan kan sköta.

Välfärdspolitiken skall vara generell. Skattefinansiering av viktiga sociala tjänster skall kombineras med system där pengarna i stor utsträckning följer de val den enskilde själv träffar.

Sverige skall återupprättas som industrination och den ekonomiska stagnationen brytas. Tillväxt är nödvändig för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Regeringens politik syftar till att skapa en tillväxt i nivå med jämförbara europeiska länders.

Bara en växande ekonomi skapar utrymme för att upprätthålla viktiga offentliga åtaganden. Inga omfördelningsåtgärder i en krympande eller stagnerande ekonomi kan ge samma utbyte för människor med låga inkomster som god tillväxt. Utan tillväxt kan inte målet att hela Sverige skall leva uppnås. Med en varaktig tillväxt skapas de resurser som krävs för en effektiv miljöpolitik.

1.3¶Samarbetet i Europa

Regeringens avsikt är att Sverige fullt ut skall deltaga i det europeiska samarbetet. Den ekonomiska politiken måste skapa förtroende och respekt för förmågan att klara de reella och formella krav som EGsamarbetet medför.

EES-avtalet medför sannolikt att Sverige redan 1993 blir en del av en europeisk marknad som omfattar 380 miljoner människor och som präglas av betydande öppenhet.

Processen mot europeisk integration fullföljs för svensk del genom ansökan om medlemskap i EG. Endast som medlem kan vi fullt ut få del av integrationens fördelar och samtidigt aktivt bidra till och påverka utvecklingen inom EG. Regeringens ambition är att Sverige skall bli medlem i EG 1995. De omfattande kontakter som regeringen har haft under hösten med EG-kommissionen och företrädare för medlemsländernas regeringar bekräftar att den svenska tidsplanen är realistisk.

Deltagandet i den europeiska integrationen ställer stora krav på den ekonomiska politiken. Finanspolitiken måste vara stram för att varaktigt säkra en låg inflation och en låg räntenivå. Som medlemsland i EG, deltagare i det europeiska monetära systemet, EMS, och i den framväxande ekonomiska och monetära unionen, EMU, kommer Sverige att få sin ekonomi granskad. Den svenska ekonomin måste utvecklas i linje med de mest stabila ekonomierna inom EG för att Sverige skall kunna bli fullvärdig medlem i EMU, vilket är innebörden av de s.k. konvergenskraven: — inflationstakten skall vara etablerad på en låg nivå och får inte vara

lägsta inflationstakten Bil, 1 — de långa räntorna skall vara etablerade på en låg nivå och får inte

vara mer än 2 procentenheter högre än i de tre EG-länder som har

den lägsta inflationstakten — den konsoliderade offentliga sektorns underskott får utgöra högst 3

0 av BNP — den konsoliderade offentliga sektorns (brutto)skuldsättning får uppgå

till högst 60 % av BNP. — - växelkursen skall ha hållits stabil, inom ramen för normala fluk-

tuationsmarginaler, under en period av minst 2 år

En viktig utgångspunkt för den ekonomiska politiken är att göra det möjligt för Sverige att inträda i EG-samarbetet utifrån en så stark position som möjligt. Den tidigare förda ekonomiska politiken ledde till en alltför hög inflation och höga räntor och motverkade därmed möjligheterna att uppfylla konvergensvillkoren. Även av detta skäl är en omläggning av politiken således nödvändig.

Det bästa sättet för Sverige att kunna tillgodogöra sig vinsterna av den fördjupade integrationen i Europa är att snabbt uppfylla de krav som den ekonomiska och monetära unionen ställer på den ekonomiska utvecklingen. Den dämpning av inflationen och det trendbrott i inflationsförväntningarna som kommer att ske under året är centrala.

1.4¶Det ekonomiska läget

Den svenska ekonomin har både starka och svaga sidor. Sverige har starka, internationellt framgångsrika företag, befolkningen är välutbildad och samhället fungerar i många avseenden väl. Men utvecklingskraften har försvagats genom många år med en felaktig politik — en process som har förstärkts genom missriktade ekonomiska åtgärder.

Devalveringarna av den svenska kronan i början av 1980-talet medförde, tillsammans med en ihållande internationell högkonjunktur, tillfälligt en period med hög tillväxt och sysselsättning. Devalveringspolitiken dolde emellertid de underliggande strukturella problemen och motverkade därmed långsiktigt nödvändiga förändringar. Den konkurrensutsatta sektorn ökade inte tillräckligt för att ge balans i utrikesbetalningarna. Finanspolitiken var inte tillräckligt stram genom att de offentliga utgifterna inte hölls tillbaka. Avregleringen av kreditmarknaden kombinerades inte heller med nödvändiga skattesänkningar för det privata sparandet. Priser och löner ökade bl.a. därför betydligt snabbare än i omvärlden. Den regionala obalansen med överhettning i vissa områden bidrog till att driva upp inflationen och minskade konkurrenskraften. Vid ingången till 1990-talet uteblev tillväxten och den samlade produktionen av varor och tjänster t.o.m. minskade. De strukturella problemen blev åter fullt synliga.

Problemen har under 1990 och 1991 manifesterats inom alla delar av den svenska ekonomin. Industriproduktionen har under de senaste två åren minskat med omkring 7,5 Z medan den i EG-området under samma

försvunnit, vilket är fler än som skapades under hela 1980-talet. Bil. 1 Lönsamheten i näringslivet har försämrats kraftigt och investeringarna har rasat. Konkurserna har ökat dramatiskt. Det är uppenbart att den . konkurrensutsatta sektorn är alldeles för liten. Bytesbalansen visar underskott trots en svag inhemsk efterfrågan. Den öppna arbetslösheten har på ett år fördubblats.

Diagram 1.1 Industriproduktionen i Sverige och EG. Säsongrensad volymutveckling

Index 1985=100

120

115 denn ; enn Prensa ennen snnran fr sn sena sanera denne nn

110 4 nn oden nn frrsgel sararsresenesf nerna

1054

1004

95 äv PR

90 HAD

85 T 7 ;

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Sammantaget kan konstateras att situationen i väsentliga avseenden är allvarligare i dag än hösten 1982. Den tredje vägens ekonomiska politik har, sett över en tioårsperiod, inneburit en allvarlig försvagning av svensk ekonomi. |

Denna utveckling skall nu brytas genom en omläggning av den ekonomiska politiken.

2¶Den ekonomisk-politiska strategin

En framgångsrik politik måste angripa problemen i rätt ordning.

Sveriges problem är till stor del strukturella. Kortsiktiga åtgärder måste ligga i linje med den långsiktiga strategin. Det är viktigt att snabbt komma igång med nödvändiga förändringar. Detta gäller inte minst skattesänkningar och sanering av budgetens utgifter. Det gäller också reformer inom de stora offentliga utgiftssystemen. Därmed förstärks Sveriges möjligheter att få glädje av en framtida positiv internationell utveckling.

Tillväxten måste ledas av de konkurrensutsatta företagen. Det höga skattetrycket och den stora offentliga sektorn gör att utrymmet för kortsiktiga ekonomisk-politiska åtgärder har minskat. Regeringen avvisar

som är skyddade från utländsk konkurrens. Det skulle förstärka dagens Bil. 1 obalanser och försvåra en kommande, långsiktigt hållbar, tillväxtprocess.

Den ekonomiska politiken måste inriktas på att genomföra övergången från en höginflationsekonomi till en låginflationsekonomi. En bestående låg inflation är avgörande för levnadsstandarden i vid bemärkelse.

2.1¶En långsiktig utgiftsstrategi

Det höga skattetrycket i Sverige bidrar till ekonomins försämrade utvecklingskraft. Höga skatter snedvrider användningen av resurser och försvagar motiven för arbete och sparande. Ett viktigt skäl till att sänka skatterna är att få ekonomin att fungera bättre. Ett annat är att den internationella ekonomiska integrationen och det eftersträvade medlemskapet i EG gör det nödvändigt att sänka skattetrycket så att svenska företag och svenska produkter kan konkurrera. Ett lägre skattetryck kan också vidga den enskildes valmöjligheter.

Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till ekonomins försämrade utvecklingskraft. Politiken skall därför inriktas på en successiv sänkning av det totala skattetrycket. Sänkningarna skall ske på ett sådant sätt att ekonomins utvecklingskraft och konkurrenskraft stärks. Preliminära bedömningar tyder på skattesänkningsbehov av i storleksordningen 10 miljarder kr. per år fram till mitten av 1990-talet.

Riksdagen har godkänt att en långsiktig strategi för de offentliga utgifterna läggs fast. För att detta skall kunna ske krävs: 1. Att den långsiktiga utgiftsutvecklingen bedöms.

Att det totala utgiftsutrymmet fastställs och fördelas dels över tiden, dels enligt politiska prioriteringar.

3. Att avstämningar görs varje år för att bestämma utgiftsutrymmet för

en ny treårsperiod.

Det totala utgiftsutrymmet måste bestämmas mot bakgrund av vad som krävs för att uppnå en eftersträvad ekonomisk utveckling på längre sikt.

Utvecklingen under 1980-talet har tydligt demonstrerat de strukturella bristerna i de stora offentliga utgiftssystemen. Exempel på detta är arbetsskade- och sjukförsäkringarna, där utgifterna ökat kraftigt utan att man kan hävda att riskerna i arbetslivet eller befolkningens hälsotillstånd samtidigt försämrats. Arbetslöshetsförsäkringen ger inte tillräckligt stöd till en ansvarsfylld lönebildning. Pensionssystemet är inte tillräckligt stabilt, eftersom det är starkt beroende av den ekonomiska tillväxten. Den ekonomiska tillväxten och därmed den möjliga standardökningen är samtidigt beroende av ett förbättrat sparande medan de offentliga utgiftssystemen, och särskilt pensionssystemet, i dag inte är så utformade att de ger tillräcklig stimulans till det nödvändiga sparandet.

En reformering av socialförsäkringssystemen måste ske enligt samma huvudinriktning som gäller reformeringen av skattestrukturen. Det skall löna sig att arbeta och spara. Den nuvarande utformningen av reglerna innebär stora och växande utgifter samtidigt som den fördelningspolitiska

träffsäkerheten är otillfredsställande. Därför måste transfereringssystemen ändras så att arbetslinjen hävdas och motiven för sparande ökar. Bil. 1

I anslutning till långtidsbudgeten 1992 avser regeringen att återkomma med en precisering av den långsiktiga utgiftsstrategin för hela nästa treårsperiod. Det är emellertid redan nu uppenbart att den utgiftspolitik som måste föras för att klara tillväxtmålen kräver vissa konkreta beslut:

1. Direkta politiska beslut krävs för att minska de offentliga utgifterna

som andel av BNP. 2. De skatte- och avgiftsfinansierade socialförsäkringssystemen måste

reformeras för att stärka individernas motiv för arbete och sparande. 3. Fördelningen av de skattefinansierade offentliga utgifterna måste

prioritera investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning samt

miljöförbättrande åtgärder. 4. De offentliga konsumtionsutgifterna måste begränsas och insatser

prioriteras till viktiga men utgiftskrävande områden såsom vård,

utbildning och omsorg. Verksamheten måste utsättas för konkurrens.

De förslag till strukturella förändringar som presenteras i det följande utgår från dessa principer för den långsiktiga utgiftsstrategin. De omfattar närmare 15 miljarder kr. under budgetåret 1992/93 jämfört med vad som följer av oförändrade regelsystem.

Regeringens sparmål var 10-15 miljarder kr. för budgetåret 1992/93 på helår räknat. Det är regeringens bedömning att den långsiktiga utgiftsstrategin under mandatperioden kommer att kräva fortlöpande beslut om utgiftsminskningar i samma storleksordning.

2.2¶Inflationsbekämpningen i förgrunden

Under det senaste året har det skett en markant dämpning av inflationen i den svenska ekonomin. Detta beror främst på den ekonomiska stagnationen. Den ekonomiska politiken måste nu inriktas på att långsiktigt och varaktigt säkra en låg inflation. En stram finanspolitik baserad på en mycket restriktiv prövning av de offentliga utgifterna är avgörande för att inflationsbekämpningen skall bli långsiktigt framgångsrik. Ett viktigt bidrag till inflationsbekämpningen utgörs också av det privata sparandets ökning, en utveckling som stimuleras av regeringens politik och gör svensk ekonomi mindre inflationsbenägen.

Under 1991 försämrades de offentliga finanserna kraftigt. Ungefär hälften av försämringen beror på den ekonomiska stagnationen. Utebliven tillväxt innebär både att statens inkomster försvagas och att statens utgifter ökar, bl.a. för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshetsunderstöd. Därutöver sker en engångsvis försvagning av de offentliga finanserna när inflationen sjunker. Inkomsterna ökar då endast med den nya lägre inflationen, medan utgifterna ytterligare en tid växer i takt med den tidigare högre inflationen. Slutligen ligger en orsak till försvagningen i de strukturellt växande utgifterna i de olika transfereringssystemen. Sammantaget innebär utvecklingen under 1991 att den tidigare förda ekonomiska politiken helt misslyckats i fråga om budgetpolitik och

inflationsbekämpning. Sviterna av en alltför expansiv utgiftspolitik skärper kraven på en konsekvent omläggning av den ekonomiska Bil. 1 politiken.

En stram finanspolitik genom skattehöjningar är oacceptabel därför att detta skulle försämra förutsättningarna för tillväxten. Den strama finanspolitiken måste därför bygga på begränsningar i de offentliga utgifterna.

En konsekvent politik för att säkerställa låga prisökningar kräver inte bara en stram finanspolitik med minskade offentliga utgifter utan också betydande förändringar inom lönebildningen och konkurrenspolitiken. Förutsättningarna för en väl fungerande lönebildning har blivit bättre genom låsningen av växelkursen till ecun. Förändringar förbereds också av de institutionella förutsättningarna för lönebildningen, bl.a. utformningen av arbetslöshetsförsäkringen och bötesbeloppet vid s.k. vilda strejker. .

En väl fungerande konkurrens förbättrar möjligheterna till låga prisökningar. Regeringen kommer under våren att lägga fram förslag till skärpt konkurrenslagstiftning inom det privata näringslivet samt omfattande förändringar som möjliggör ökad konkurrens i produktionen av offentliga tjänster.

En stram inhemsk efterfrågan i syfte att bidra till låg inflation och investeringar i den konkurrensutsatta sektorn åstadkoms också genom en ökning av det privata sparandet.

En varaktigt låg inflation är därutöver starkt beroende av att produktiviteten i samhället ökar. De senaste decenniernas obalans mellan produktivitetsökning och lönekostnadsökning är en viktig orsak till alltför stora prisökningar. Den ekonomiska politiken måste därför angripa denna obalans från båda utgångspunkterna. Det är viktigt att både skapa förutsättningar för lägre lönekostnadsökningar och för en snabb produktivitetsökning. Motivet att öka produktiviteten genomsyrar regeringens ekonomisk-politiska åtgärder. Därmed skapas förutsättningar för framtida reallöneökningar.

2.3¶Penningpolitik och kreditmarknad

Det råder bred politisk enighet i Sverige om värdet av en fast växelkurs. Därmed är också förutsättningarna för penningpolitiken givna. Penningpolitikens, och därmed riksbankens, viktigaste uppgift är att upprätthålla och bidra till att skapa förtroende för den fasta växelkursen. Erfarenheterna visar att denna uppgift kan bli krävande om finanspolitiken inte uppfattas som tillräckligt stram eller om möjligheterna att i riksdagen få gehör för en stram utgiftspolitik inte uppfattas som goda.

Den svenska kreditmarknaden är i det närmaste helt integrerad med omvärlden. Riksbankens penningpolitik har mot denna bakgrund alltmer inriktats på att balansera valutaflödena genom anpassningar i den inhemska räntenivån. Penningpolitiken kan därmed inte användas för att påverka den inhemska efterfrågan. Finans- och strukturpolitiken bär huvudansvaret för att skapa förutsättningar för låg inflation och stabil tillväxt.

Under åren framöver kommer integrationen med EG att kräva en Bil. 1 anpassning av den svenska ekonomiska politiken så att Sverige fullt ut kan delta i det framväxande monetära samarbetet. Knytningen av kronan ” till ecun i maj 1991 var ett viktigt första steg.

De beslut som fattades på EG-mötet i Maastricht i december 1991 innebär att medlemsländernas centralbanker i framtiden kommer att bli en del av det europeiska centralbankssystemet. I de tilläggsdirektiv till riksbanksutredningen som regeringen har beslutat om, betonas vikten av att riksbankslagen anpassas till vad som krävs av en framtida medverkan i en ekonomisk och monetär union.

Den svenska kreditmarknaden kännetecknas för närvarande av växande kreditförluster och en stramare utlåningspolitik från kreditinstituten.

1980-talets inflationistiska ekonomi, avregleringen av kreditmarknaden som skedde före sänkningen av marginalskatterna medförde en kraftig värdestegring av bl.a. fastigheter.

Mot slutet av decenniet försvagades ekonomin, valutaregleringen slopades och skattereformen genomfördes. Allt detta verkade dämpande på fastighetsvärdena.

I takt med att inflationsförväntningarna dämpades, försvagades också utsikterna till framtida värdestegringar, vilket ytterligare förvärrade prisfallet på fastigheter.

För att undvika allvarliga störningar på den svenska kreditmarknaden bidrog staten under hösten 1991 till rekonstruktionen av Första Sparbanken.

Det svenska banksystemet är i grunden stabilt. Regeringen avser emellertid att föreslå att ett insättarskydd införs i syfte att säkra ett fortsatt högt förtroende hos allmänheten.

En balanserande faktor är att utlåningen till hushållen har avtagit markant, vilket speglar att stimulanserna av hushållssparandet bl.a. genom lägre beskattning av sparandets avkastning nu börjar ge effekt. Regeringens politik syftar till att ytterligare stimulera det privata sparandet.

Regeringens omläggning av den ekonomiska politiken i syfte att varaktigt säkra en låg inflationstakt skapar också förutsättningar för lägre räntor i framtiden.

2.4¶Arbetsmarknaden och lönebildningen

Den ekonomiska politiken måste bidra till att den nödvändiga omställningen från skyddad till konkurrensutsatt produktion kommer till stånd. Produktionen i den offentliga sektorn kommer därför att dels hållas tillbaka, dels öppnas för konkurrens. |

För att den konkurrensutsatta sektorn skall kunna växa krävs både ett gott företagsklimat och en väl fungerande arbetsmarknad. I det första avseendet har regeringen lagt grunden genom höstens beslut om åtgärder. Arbetsmarknadens sätt att fungera beror i första hand på lönebildningen. Den måste fungera så att arbetsmarknadens omställning kan ske smidigt.

Lönebildningen skall ske i fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens Bil. 1 parter. Statsmakterna skall inrikta sig på att skapa goda förutsättningar för en löneutveckling som är förenad med ekonomisk tillväxt och samhällsekonomisk balans. Detta innebär bl.a. åtgärder för att stärka parternas motiv för att sluta avtal som inte urholkar konkurrenskraften och därmed driver upp arbetslösheten. Regeringen kommer inom kort att tillsätta en utredning om utformningen av arbetslöshetsförsäkringen som bl a utgår från detta.

En bättre fungerande arbetsmarknad leder i kombination med de åtgärder som vidtas för att öka konkurrensen också till att produktiviteten i den svenska ekonomin förbättras.

Erfarenheterna från andra länder som tidigare än Sverige pressat ner sin inflation visar att det finns risk för en kraftig uppgång i arbetslösheten. Inte minst utomlands har arbetslösheten dessutom haft en tendens att bita sig fast. En sådan utveckling är inte acceptabel. En aktiv arbetsmarknadspolitik som bygger på arbetslinjen är därför nödvändig. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken måste ges en utformning så att den motverkar uppkomsten av långtidsarbetslöshet. De åtgärder som sätts in för att kortsiktigt motverka arbetslösheten måste också vara utformade med hänsyn till vad som är långsiktigt nödvändigt. Det innebär bl.a. att de inte får medverka till att arbetskraft låses in i skyddade sektorer.

3¶Det första steget - åtgärder hösten 1991

Regeringen lade under hösten 1991 fram en rad förslag som markerar en ny inriktning på den ekonomiska politiken. Förslagen har i allt väsenligt accepterats av riksdagen. De vägleds av en strävan att genom avreglering, konkurrens och sparande skapa förutsättningar för företagande och en väl fungerande marknadsekonomi.

Skattepolitiken har inriktats på en successiv sänkning av det totala skattetrycket. Skattesänkningarna sker på ett sådant sätt att ekonomins utvecklings- och konkurrenskraft stärks, och i enlighet med de krav som den ekonomiska integrationen och EG-medlemskapet ställer på de svenska skatterna. I propositionen om skattepolitik för tillväxt presenterades de första delarna av denna strategi och konkreta förslag lades fram rörande framför allt kapitalbeskattningen.

Småföretagens förutsättningar att expandera och investera har förbättrats genom att förmögenhetsskatten på arbetande kapital avskaffats samtidigt som förmögenhetsskatten i övrigt successivt avskaffas och arvsskatten sänks (prop.1991/92:60). I propositionen om småföretag (prop. 1991/92:51) framlades förslag om en ny näringspolitik för att främja ny- och småföretagandet. Parallellt med skattesänkningarna aviserades förslag om avveckling av många selektiva bransch- och företagsstöd (prop. 1991/92:38). En utförlig strategi för den statliga förmögenhetsförvaltningen redovisades.

inrikes persontransporter sänks från årsskiftet 1991/92 (prop. Bil. 1 1991/92:50). För servicenäringarna innebär dessa åtgärder en nödvändig förbättring av konkurrenskraften. Sänkningen av mervärdeskatten ökar köpkraften, inte minst för barnfamiljerna. Därmed skapas utrymme för en nödvändig förändring av bostadsstödet.

I propositionen om inriktningen av den ekonomiska politiken (prop. 1991/92:38) lades förslag som sammantaget innebar minskade statliga utgifter. De föreslagna åtgärderna rörde barnbidrag och studiebidrag, arbetsskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt branschstödet till bostadsbyggande.

I propositionen fastlades vidare riktlinjerna för en långsiktig utgiftsstrategi med avsikten att nedbringa statens utgifter för budgetåret 1992/93 med 10-15 miljarder kr. i helårseffekt. Åtgärderna under följande år bör netto vara av samma storleksordning.

Åtgärder för att öka ägandespridningen och det enskilda sparandet presenterades i propositionerna om privatisering av statliga företag (prop. 1991/92:69), om avveckling av löntagarfonderna (prop. 1991/92:36) och om skattepolitik för tillväxt (prop. 1991/92:60). Den senare propositionen innehöll bl.a. förslag om sänkt skatt på sparande och kapital.

Förslag om långtgående avreglering av byggsektorn presenterades i propositionen om bostadsbyggandets finansiering (prop. 1991/92:56), där bl a markvillkoret, den kommunala bostadsanvisningsrätten, produktionskostnadsprövningen, konkurrensvillkoret och areagränsen för småhus avvecklas. Syftet med avregleringen är att pressa kostnaderna i byggproduktionen genom förenklingar och ökad konkurrens. Som ett led i denna avreglering har bostadsdepartementet avvecklats.

Propositionen om förvärvslagstiftningen (prop. 1991/92:71) innehöll förslag om att möjliggöra för utländska medborgare och företag att äga kommersiella fastigheter och företag. Förslag har också presenterats om förenklingar i existerande regelsystem för bankrörelser (prop. 1991/92:37), om skattetillägg m.m. (prop. 1991/92:43) samt om vissa justeringar i inkomstbeskattningen (prop. 1991/92:48).

Byggnadsstyrelsen och Vattenfall görs mer marknadsanpassade i och med förslagen i bolagiseringspropositionerna (prop. 1991/92:44 resp.

49).

Regeringen presenterade under hösten också åtgärder (prop. 1991/92:25 och prop. 1991/92:38) för att minska effekterna av den ökande arbetslösheten genom satsningar på infrastruktur och utbildning och genom att ge AMS ökade resurser. Infrastrukturinvesteringarna utformas så att de stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet.

Staten bidrog i egenskap av ägare till Nordbankens nyemission (prop. 1991/92:21) samt medverkade till en rekonstruktion av Första Sparbanken (prop. 1991/92:63) för att undvika allvarliga störningar på kreditmarknaden.

Bil. 1

4.1¶Den ekonomiska politiken och förslaget till statsbudget

1992/93

För att varaktigt säkra en låg inflation måste utgiftspolitiken vara stram. Detta är nödvändigt för att på sikt värna sysselsättningen och välfärden. Underskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel är inte acceptabla. Detta bör vara en norm i den ekonomiska politiken, som inriktas på att avskaffa det strukturella underskottet. Den ekonomiska politiken skall bidra till den omställning från skyddad till utlandskonkurrerande sektor som måste komma till stånd. Produktionen i den offentliga sektorn måste därför hållas tillbaka.

Sänkningar av skattetrycket skall finansieras genom minskade utgifter.

Regeringen inledde under hösten arbetet med att lägga om den ekonomiska politiken i en rad avseenden som jag tidigare redovisat. Regeringen fortsätter nu detta arbete med utgångspunkt från de principer som präglar den långsiktiga utgiftsstrategin.

En första princip är att reformera socialförsäkringssystemen med utgångspunkt främst från önskemålet att uppmuntra arbete och sparande.

En andra princip är att prioritera åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet. Det innebär att offentliga utgifter för investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättringar prioriteras framför offentlig konsumtion.

En tredje princip är att bland offentliga konsumtionsutgifter prioritera utgifter för vård och omsorg.

De mest betydelsefulla förändringar som nu föreslås är:

— Två karensdagar i kombination med högkostnadsskydd kommer att

införas från och med den 1 januari 1993. Eftersom sjuklön införts för

de första fjorton sjukdagarna minskar detta primärt arbetgivarnas

kostnader. Detta kan återtas genom motsvarande höjning av

arbetsgivaravgiften. Effekten beräknas till drygt 4,5 miljarder kr. på

helår eller drygt 2 miljarder kr. budgetåret 1992/93. — Tandvårdsförsäkringen teformeras genom ändringar i ersättnings-

bestämmelserna. Effekten på statsbudgeten blir en minskad belastning

på ca 0,6 miljarder kr. — Ett s.k. referensprissystem införs för läkemedel och egenavgifterna

förändras så att viss avgift erläggs för varje läkemedel. Därigenom

minskar statens utgifter med drygt 0,5 miljarder kr. — Förslag kommer att läggas fram om enhetligare regler och admini-

strativa förenklingar inom föräldraförsäkringen. Belastningen på

statsbudgeten minskar därigenom med 0,3 miljarder kr. — En utredning skall tillsättas om den framtida arbetslöshetsförsäkring-

en. Denna bör utformas så att den omfattar alla och underlättar en

ansvarsfull lönebildning. Egenavgiften i försäkringen kommer att

tredubblas fr.o.m. januari 1993 i avvaktan på utredningens förslag.

Detta påverkar inte statsbudgeten direkt, men väl indirekt genom att

arbetsmarknadsfonden tillförs ytterligare medel, som annars skulle

belasta budgeten.

mycket kraftigt under 1980-talet. Samtidigt har stark kritik riktats Bil. 1 mot försäkringen inte minst vad gäller möjligheterna till rehabilitering. En särskild utredare skall göra en översyn av arbetsskadeförsäkringen. Uppgiften är att åstadkomma en tydligare avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador. Utredaren skall vidare undersöka förutsättningarna för en obligatorisk arbetsskadeförsäkring som tecknas i valfritt försäkringsinstitut. Syftet är att öka möjligheterna till rehabilitering och förbättra arbetsmiljön samtidigt som belastningen på statsbudgeten minskas. Regeringen avser att i en särskild proposition under våren 1992 föreslå att delpensionsförsäkringen skall avskaffas. Utgifterna för budgetåret 1992/93 påverkas inte. En parlamentarisk arbetsgrupp har tillsatts för att lägga förslag till reformerat pensionssystem. Étt viktigt mål för denna reformering är att pensionssystemet skall förändras så att arbete och långsiktigt sparande i ekonomin ökar. Det har länge stått klart att bostadsubventionernas tillväxt måste hejdas, och bostadsektorns totala belastning på statsbudgeten minska. En skyndsam översyn av det statliga bostadsfinansieringsstödet har därför inletts. En omläggning skall ske i flera steg med början 1993.

Statens bostadssubventioner reduceras med ca 2 miljarder kr. den 1 januari 1993. Effekten på budgetåret 1992/93 är ca 1 miljard kr.

Betoningen på den konkurrensutsatta sektorn i den övergripande ekonomisk-politiska strategin innebär att den kommunala expansionen bålls tillbaka. Statsbidragen till kommunerna kommer att minska med 535-10 miljarder kr. för 1993. Beräkningsmässigt har antagits ca 7,5 miljarder kr. eller 3,8 miljarder kr. budgetåret 1992/93. Den närmare utformningen kommer att redovisas i en proposition som lämnas under vårriksdagen. Propositionen baseras på betänkanden från den kommunalekonomiska kommittén samt konkurrenskommittén, vilka för närvarande remissbehandlas. Statsbidragen avskaffas till företagshälsovården, statsbidragen till studieförbund, fackliga kurser mm. minskar. Kvaliteten i utbildningen betonas genom att förlängningen av de tvååriga yrkeslinjerna och förändringarna av den studieföreberedande utbildningen i gymnasieskolan får genomföras i den takt kommunerna väljer. Belastningen på statsbudgeten beräknas därmed bli lägre under det kommande budgetåret. Välbehövliga förstärkningar föreslås för den högre utbildningen. Utrymme har skapats för förstärkning av handikappolitiken. Förslag läggs om höjt vårdbidrag för familjer med handikappade barn. Utrymme har reserverats för fortsatta skattesänkningar som är strategiska för näringslivets utveckling. De konkreta förslagen som innefattar förbättringar för små och medelstora företag kommer senare att lämnas till riksdagen. Utrymme har vidare skapats för betydande ökningar av anslagen för infrastruktur, utbildning och miljö.

— Samtidigt läggs förslag om vissa fortsatta minskningar i det selektiva

näringspolitiska stödet. Regionalpolitiken görs mera generell genom Bil. 1

att den lägre nivån på arbetsgivaravgifterna i Norrlands inland

kommer att omfatta flera näringar och utvidgas till att gälla ett större

geografiskt område. — Trots den hårda budgetprövningen har det varit möjligt att bereda

utrymme för ökade insatser för fattiga länder, framför allt länderna

i Baltikum samt Öst- och Centraleuropa.

Tabell 4.1 Åtgärder hösten 1991 samt i budgetpropositionen 1992 Miljarder kr.

Minskade statsbidrag till

Uppskjuten höjning av barn- och

-— -— , studiebidrag Avskaffande av statsbidrag till

lngår ej i statsbudgeten

De struktur- och utgiftspåverkande åtgärder som blir följden av regeringens politik under hösten och i budgetpropositionen ligger således väl inom intervallet 10-15 miljarder kr. som ett led i den långsiktiga utgiftsstrategin. Vissa av dessa struktur- och utgiftspåverkande åtgärder ligger utanför statsbudgeten.

Trots de åtgärder som vidtas sker en viss försvagning av både statens budget och den offentliga sektorns finanser. Detta beror främst på att den ekonomiska stagnationen, dvs. sviterna av en tidigare misslyckad ekonomisk politik, försvagar statens inkomster.

Miljarder kr. Bil. I

1990/91 1991/92 1992/93 Inkomster 403,5 433,5 418,7 Utgifter (exkl.

Effekten av den förda budgetpolitiken på samhällsekonomin kan bäst

avläsas om staten och socialförsäkringssektorn ses tillsammans. I tabell

4.3 visas förändringarna i statens och socialförsäkringssektorns samlade

finansiella sparande mellan kalenderåren som det beräknas i nationalbud-

geten.

Tabell 4.3 Förändring av statens och socialförsäkringssektorns finansiella sparande 1991-1993. Miljarder kr.

Anm: Den konjunkturrensade förändringen beror främst av gällande regelsystem och direkta politiska beslut

Den dominerande delen av försämringen av de offentliga finanserna beror således av den ekonomiska stagnationen 1991 och 1992. Större delen av denna försämring inträffade under 1991. Den konjunkturrensade förändringen beror av gällande regelsystem (t.ex. för utbetalning av kommunalskatt) och direkta politiska beslut. Finanspolitiken skulle således kunna sägas ha varit expansiv under 1991, medan den 1992 och 1993, i jämförelse med den i tidigare nedgångar förda politiken, kan betraktas som stram.

Inom den statliga verksamheten sker i hög grad en omsvängning för att prioritera investeringarna. Som framgår av följande tablå sker redan 1992 betydande ökningar av affärsverkens och myndigheternas investeringar medan den statliga konsumtionen hålls tillbaka. Här har inte tagits med de investeringar i infrastrukturen som kan finansieras till följd av försäljningar av statliga företag.

Konsumtion och investeringar i den statliga sektorn 1992-93 Procentuell volymförändring

Bil. 1 Regeringen har på en rad områden inlett ett viktigt förändringsarbete.

På forskningens område kommer universitet och högskolor .att ges större frihet när det gäller organisation, utbildningsutbud och antagning. Ett ökat ansvar för kvaliteten i verksamheten ställer ökade krav på uppföljning och utvärdering. En förbättrad utbildning höjer kompetensen hos de anställda.

Som ett led i strävan att avbyråkratisera kommer trettiotre myndigheter att avskaffas. Ett sekretariat kommer att ha huvudansvaret för den långsiktiga utvärderingen av högskolan. Men även från regering och högskolor fristående organ kommer att genomföra utvärderingar.

Konsekvenserna av en avreglering av inrikesflyget skall utredas. Avsikten är att inrikesflyget kommer att öppnas för konkurrens redan sommaren 1992, vilket ger möjlighet för andra bolag att trafikera inrikeslinjerna. Även inom järnvägen kommer konkurrens att bli möjlig.

Regeringen har tidigare lagt förslag om privatisering av statliga bolag.

Regeringen har begärt riksdagens bemyndigande att helt eller delvis försälja statens aktier i 35 angivna aktiebolag. Endast företag som bedriver kommersiell verksamhet och som arbetar på konkurrensutsatta marknader kommer att säljas. Tidpunkten för försäljning kommer att väljas med omsorg. Försäljningen kommer att ta sikte på att ge allmänheten möjlighet att spara i aktier och bli delägare i dessa företag.

Förberedelserna för försäljningen kommer att skötas i samarbete med de enskilda företagens styrelser. Frågan om försäljning m.m. bereds i regeringskansliet och regeringen kommer att besluta i varje enskilt försäljningsärende. En särskild kommission tillkallas för att bidra till att tillgodose kravet på objektivitet och sakkunskap i fråga om försäljning av statlig egendom.

I takt med att statliga bolag säljs kan investeringar i infrastruktur såsom förbättrade vägar och järnvägar öka. Härigenom sker en förändring av statens förmögenhet från bolag inom sektorer där det inte finns särskilda motiv för offentligt ägd verksamhet till ägande av infrastruktur.

En hård konkurrens inom väsentliga delar av näringslivet har givit invånarna i Sverige stora välfärdsvinster. Det är viktigt att konkurrensen upprätthålls och vidgas till nya områden. Förslag framläggs under våren om att inrätta en ny myndighet den 1 juli 1992 som ersätter SPK och NO och som skall verka för ökad konkurrens inom såväl den privata som den offentliga sektorn.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen är föremål för översyn i syfte att föreslå förändringar som lyfter fram småföretagens särskilda problem.

5¶Politiken på längre sikt

Den helt avgörande frågan för svensk ekonomi är att få till stånd en uthållig och långsiktig tillväxt. Huvuduppgiften för den ekonomiska politiken är att skapa förutsättningar för en sådan tillväxt, dvs. att stärka förutsättningarna för en långsiktigt stabil produktivitetsökning.

utsatta sektorn förbättras genom en dämpning av löne- och prisstegrings- Bil. 1 takten. Arbetskraftsresurser får inte låsas in i den offentliga sektorn som har skett under de senaste decennierna. På lång sikt är en förbättrad produktivitetstillväxt avgörande för välståndsutvecklingen. Ekonomins utvecklingskraft måste stärkas.

På längre sikt kommer de förutsättningar som fastläggs genom EESavtalet och ett medlemskap i EG att leda till ökad konkurrens också inom sektorer som i större eller mindre grad hittills varit skyddade. Det gäller t ex inom bygg- och livsmedelssektorerna där de påbörjade förändringarna minskar de internationellt sett höga svenska subventionerna till dessa branscher. Genom att företagen redan nu kan förbereda sig för den skärpta konkurrensen står de bättre rustade för: framtiden. De mest omfattande förändringarna för att åstadkomma konkurrens och avreglering måste dock ske inom den offentliga sektorn.

Den ekonomiska politiken skall medverka till att skapa förutsättningar för den konkurrensutsatta sektorn att växa. Genom att avreglera och avskaffa monopol förskjuts den traditionella gränsen mellan konkurrensutsatta och skyddade sektorer. Politiken syftar till att förbättra våra internationella konkurrensförutsättningar, stärka svenska företag och öka utländska investerares intresse att investera i Sverige.

5.1¶Skattepolitiken

Huvuddragen i skattepolitiken bestäms inom ramen för den långsiktiga utgiftsstrategi som jag tidigare redovisat huvudlinjerna för. Preliminära bedömningar tyder på ett skattesänkningsbehov av i storleksordningen 10 miljarder kr. per år fram till mitten av 1990-talet.

Skattereformen innebar stora förbättringar av det svenska skattesystemet genom att skattesatserna sänktes och beskattningen gjordes väsentligt mera likformig. Även efter skattereformen är den totala beskattningen av en extra arbetsinsats fortfarande för hög i ett internationellt perspektiv. Kapitalbeskattningen måste också lindras med hänsyn till uttaget i omvärlden. Därför krävs successiva sänkningar av skattetrycket.

En betydande anpassning av kapitalbeskattningen sker redan nu genom slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital redan år 1991, sänkning av den maximala skattesatsen på arv och gåva från 60 7 till 30 Z fr.o.m. år 1992, sänkning av kapitalinkomstskattesatsen och därmed det skattemässiga värdet av ränteavdragen från 30 4 till 25 Z fr.o.m. 1993 samt genom slopande av hela förmögenhetsskatten från och med år 1994.

Ytterligare åtgärder kommer att aktualiseras för att göra Sverige mera konkurrenskraftigt för investeringar och företagande, att ytterligare stimulera det privata sparandet samt för att allmänt reducera samhällsekonomiskt skadliga skatteuttag.

Redan genom EES-avtalet ökar rörelsefriheten mellan EG- och EFTAländerna. När Sverige blir medlem i EG kommer den svenska mervärdeskatten samt en lång rad indirekta skatter inte att kunna avvika alltför mycket från nivåerna i andra EG-länder. Därtill kommer att högre

Sverige. Skatteuttaget måste således anpassas i riktning mot vad som är Bil. 1 mera normalt i andra länder. Regeringen kommer att redovisa anpassningsbehoven med hänsyn till EG inom bl.a. dessa områden senare i vår.

Enskilda näringsidkares kapitalavkastning inom näringsverksamhet beskattas för närvarande hårdare än andra kapitalinkomster, samtidigt som enskilda näringsidkare, till skillnad från aktiebolag, inte har möjligheter att expandera med 30-procentigt beskattat kapital. Ett utredningsförslag som undanröjer dessa brister har lämnats och bör kunna utgöra underlaget för nya skatteregler för enskild näringsverksamhet från och med år 1993. En sådan förändring skulle avsevärt förbättra tillväxtmöjligheterna för många små och medelstora företag. Systemet för företagsbeskattning bör även i övrigt utvecklas så att det blir så enkelt, begripligt och överskådligt som möjligt. En annan viktig utgångspunkt är att förutsättningarna för skilda organisationsformer för näringsverksamhet som aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och enskild näringsverksamhet skall bli så lika som möjligt. Socialförsäkringsavgifter och förmåner kan knytas närmare samman så att avgifterna får allt mindre karaktär av skatt. Sådana sociala avgifter som i praktiken är skatter, dvs. saknar direkt koppling till en viss offentlig utgift kan avskaffas. Exempel på sådana är den nyligen slopade allmänna löneavgiften. Den sammanlagda beskattningen av en extra arbetsinsats kommer härigenom att reduceras.

5.2 Pensionerna Efter sekelskiftet ökar andelen barn och gamla. Detta är en av den ekonomiska politikens största utmaningar. För att framgångsrikt möta den har sparandet och pensionssystemens utformning avgörande betydelse.

De nuvarande pensionssystemen har allvarliga brister. Därför har regeringen inbjudit alla riksdagens partier till överläggningar om hur pensionssystemen skall utformas i framtiden. En första utgångspunkt för beslut rörande pensionssystemen bör vara att dessa är långsiktiga och stabila. Vidare bör det fortsatta reformarbetet på pensionsområdet vara inriktat på att öka det långsiktiga sparandet. Förändringarna skall också stimulera till ökat arbete och därmed till den ekonomiska tillväxt som är nödvändig bl.a. för att finansiera pensionerna. Det finns starka skäl att överväga en successiv återgång till den tidigare pensionsåldern på 67 år, eller en mera flexibel pensionsålder, vilket skulle öka arbetskraftsutbudet. Förändringarna bör slutligen förstärka sambandet mellan avgifter och förmåner, eftersom detta är ett sätt att lindra det faktiska skattetrycket och klara finansieringen av pensionsförmånerna. Regeringen eftersträvar breda politiska lösningar och är öppen för olika förslag till hur pensionssparandet och äldre människors ekonomiska trygghet skall kunna stärkas.

5.3¶Miljöpolitiken

Att skydda och förbättra miljön är en framtidsutmaning i allas intresse. Ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling skapar nödvändiga förutsätt-

produktions-, energi- och transportsystem. Miljöpolitiken skall bedrivas Bil. 1 med så kostnadseffektiva medel som möjligt.

Det är viktigt att den ekonomiska politiken präglas av en totalsyn på | människan och miljön. Förvaltning och utveckling av miljö, naturresurser, kunnande, mänsklig arbetskraft och materiella resurser måste ske så att en långsiktig utveckling av välfärden kan åstadkommas. Regeringen avser att ta fram särskilda naturresursräkenskaper. Redovisningen av traditionella ekonomiska data kompletteras med miljövärden.

Principen om förorenarens betalningsansvar skall hävdas. Det innebär att förorenaren själv skall bära den samhällsekonomiska kostnad som miljöförstöringen medför.

Därmed ökar förutsättningarna för en prissättning som respekterar de verkliga kostnaderna. Även nya former av ekonomiska styrmedel kommer att övervägas.

6¶Effekter av politiken

Omläggningen av den ekonomiska politiken får genomgripande effekter. Detta är den enda vägen att skapa förutsättningar för en god och balanserad utveckling, med en tillväxt i paritet med de ekonomiskt ledande länderna i Europa.

6.1 Samhällsekonomin

Nedgången i den svenska ekonomin är djup. Behovet av förnyelse och omstrukturering av ekonomin är så stort och behovet av förändringar så omfattande att det kommer att ta tid innan omläggningen av politiken leder till påtagliga förbättringar i ekonomin. Sviterna av tidigare misslyckanden kommer att vara kännbara för hushåll och företag även under 1992. Under loppet av 1993 sker emellertid märkbara förbättringar.

Utvecklingen under 1970- och 1980-talen ger rikliga exempel på vilka problem Sverige skulle kunna hamna i om strukturpolitiken inte sätts i förgrunden eller om den ekonomiska politiken inte i övrigt ges en tillräckligt stram inriktning via minskade offentliga utgifter och om kampen mot inflationen inte blir framgångsrik. Situationen är emellertid nu i centrala avseenden annorlunda. Devalveringsvägen är stängd. Ett för högt kostnadsläge slår därmed obönbörligt på tillväxt och sysselsättning.

Den förbättring av företagsklimatet som omläggningen av den ekonomiska politiken medför kommer att stimulera nyetableringar och investeringar och därmed på sikt öka tillväxten. Inte minst skapar den nya Europapolitiken förutsättningar för ökade investeringar.

De finanspolitiska åtgärderna är 1992 och 1993 åtstramande i Jämförelse med finanspolitiken i tidigare avmattningar. Samtidigt skapas förbättrade incitament för arbete, sparande och risktagande. Detta ökar förutsättningarna för att gradvis eliminera underskotten i statsbudgeten och i bytesbalansen. I grunden kan detta bara ske genom en utbyggnad

beror på att vi producerar för lite. Därför går vägen till balans via Bil. 1 stimulans av ekonomins utbudssida och en ökande ekonomisk tillväxt.

I ett längre perspektiv blir effekterna av de föreslagna åtgärderna entydigt positiva, Sänkta skatter på arbetande kapital och på förmögenheter kommer att leda till ökade investeringar i näringslivet, särskilt i småföretagen. Den sänkta skatten på kapitalinkomster och den därmed sammanhängande begränsningen i avdragsrätten för skuldräntor gynnar sparandet. En höjd sparkvot i den svenska ekonomin kommer att öka utrymmet för den konkurrensutsatta sektorn. Därmed kan de nödvändiga investeringarna finansieras med inhemska resurser och underskottet i bytesbalansen elimineras.

En successiv minskning av subventionerna till boendet förbättrar resursanvändningen i bostadsektorn och ökar tillväxtutrymmet för andra sektorer i ekonomin. Detsamma gäller åtgärderna för att öka effektiviteten i kommunerna och för att begränsa deras skattefinansierade tillväxt.

Genom att politiken stimulerar den konkurrensutsatta sektorn och en modernisering av näringslivet kommer förutsättningarna för en god produktivitetsutveckling att öka. I samma riktning verkar de konkurrensbefrämjande åtgärder som genomförs och det ökade förändringsarbetet i kommunerna. Därmed ökar tillväxten och kostnadstrycket dämpas. Förutsättningar skapas för låg inflationstakt och därmed låga räntor.

Omläggningen av den ekonomiska politiken kommer på sikt att leda till högre tillväxt, lägre inflationstakt, sundare statsfinanser och bättre extern balans. Därmed kan arbetslösheten minska och välfärden bevaras och stärkas. Sverige kan därigenom som fullvärdig partner delta i integrationsarbetet i Europa.

6.2¶Fördelningen av välfärd och inkomster

Regeringen lägger stor vikt vid en rättvis fördelning. Bara ekonomisk tillväxt gör det i längden möjligt att bedriva en effektiv fördelningspolitik. Sysselsättningen ökar inte i en stagnerande ekonomi och arbetslösheten växer. Men det beror också på att de stora socialförsäkringssystemen förutsätter ekonomisk tillväxt. Utan ett tillväxt på minst 2 7 per år ställs ATP-systemet inför stora problem. När ekonomin krymper eller stagnerar skärps kampen om de tillgängliga resurserna. Erfarenheterna visar att de starkare grupperna på arbetsmarknaden då vinner på de lägre avlönades bekostnad. Utrymmet för insatser för särskilt utsatta grupper blir i praktiken mindre.

Regeringens politik för produktion och företagande skapar nya jobb. Det är en av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik fördelningspolitik. Det största hotet mot en rättvis fördelning är hög och långvarig arbetslöshet. De arbetslösa drabbas av inkomstbortfall, kompetensförluster och ökade hälsoproblem. Arbetslösheten drabbar ofta grupper som redan i dag har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden: ungdomar, kvinnor, handikappade, invandrare och personer med kort utbildning.

tillsammans med illa fungerande skatte- och transfereringssystem skapar Bil. 1 ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor. Inflationen och brister i det gamla skattesystemet innebar en stor förmögenhetsomfördelning. Brister inom de sociala transfereringarna bidrog till en utslagning av människor från arbetsmarknaden. Kraftigt ökade utgifter för transfereringar minskade resurserna för utbildning, vård och infrastruktur.

En uthållig och kraftfull politik mot inflationen är därför avgörande för en rättvis fördelningspolitik. Lika viktigt är att de sociala transfereringarna ändras så att de motverkar utslagning och stimulerar till arbete och sparande.

Omläggningen av politiken och besparingarna inom de offentliga utgifterna är utformade så att uppoffringarna skall bäras gemensamt av de som har fasta jobb och är friska. En högre självrisk i arbetslöshetsförsäkringen bärs av de som har arbete, inte av de arbetslösa. I förhållande till konsekvenserna av en fortsatt höjd arbetslöshet och sämre ekonomisk tillväxt, är följderna av de gemensamma uppoffringarna både små och mera rättvist fördelade. Även i svåra tider måste utsatta och glömda grupper värnas. Det ställer stora krav på förmågan att prioritera. Ett viktigt inslag i regeringens politik är att ge förtur åt riktade insatser för grupper som har särskilda behov.

Trots den mycket strama utgiftspolitiken sker omedelbara förbättringar för särskilt utsatta hushåll, främst familjer med handikappade barn och ensamstående föräldrar med barn.

7¶Den ekonomiska utvecklingen 1991-1993

Behovet av att förnya och modernisera Sverige är absolut. Att lyckas med detta är nödvändigt för att lägga grunden för en varaktigt hög tillväxt.

Den svenska ekonomin är starkt beroende av utvecklingen i omvärlden. En snabb återhämtning i de för Sverige viktiga exportländerna påskyndar förbättringen i den svenska ekonomin. Det räcker emellertid inte enbart med att konjunkturen utomlands förbättras. I frånvaro av andra åtgärder skulle en internationell uppgång snabbt leda fram till en ny period av alltför stora pris- och lönestegringar utan att tillväxten nådde nivåerna i omvärlden. Sverige skulle fortsätta att halka efter.

Regeringens strategi syftar till att Sverige i samband med nästa internationella uppsving skall kunna haka på uppgången samtidigt som en varaktigt lägre pris- och lönestegring säkerställs och en högre tillväxttakt uppnås.

7.1¶Långsam internationell återhämtning

Tillväxten i världsekonomin avtog under 1990. Flera OECD-länder fick t.o.m. vidkännas en negativ tillväxt under sista kvartalet 1990 och första kvartalet 1991. I stora länder såsom Förenta staterna, Storbritannien och Kanada, tycks dock konjunkturen ha nått botten under första kvartalet

1991. Uppgången i den amerikanska ekonomin har emellertid hittills varit betydligt svagare än väntat. Samtidigt har tillväxten avmattats i vissa Bil. 1 andra länder. Den ekonomiska tillväxten i OECD-länderna totalt sett stannar därför 1991 på strax över 1 RP.

Under 1992 väntas ändå återhämtningen i Förenta staterna komma igång, främst till följd av de låga räntor som nu råder. Samtidigt dämpas dock tillväxten i Tyskland och Japan. Sammantaget beräknas tillväxten i OECD-området bli ca 2 4 § medan den 1993 uppskattas bli ca 3 &Z. Konjunkturuppgången är både försenad och försvagad jämfört med de bedömningar som gjordes så sent som hösten 1991.

Trots återhämtningen bedöms den internationella inflationen 1992 bli något lägre än 1991, drygt 3,5 Z. Detta sammanhänger med att produktionen växer långsammare än ekonomiernas tillväxtpotential. Med en fortsatt återhållsam penning- och finanspolitik finns förutsättningar för att inflationstakten skall kunna ligga kvar på samma nivå 1993.

Det finns flera faktorer som kan leda till en svagare internationell utveckling under de närmaste åren. Uppgången i den amerikanska ekonomin kan dröja ytterligare om t.ex. konsumenter och företag blir mer pessimistiska och avvaktar med större inköp och investeringar. I Tyskland råder osäkerhet om inflationen och lönebildningen och därmed om räntenivån. Realräntan är redan hög i Tyskland — och övriga Europa följer i stor utsträckning den tyska räntepolitiken — och en fortsatt hög räntenivå kan fördröja återhämtningen. Problemen i den finansiella sektorn i ett flertal länder kan också leda till stark återhållsamhet i kreditgivningen. Även om risken för en "credit crunch" inte skall överdrivas kan det inte uteslu: rs att oron på de finansiella marknaderna bidrar till att fördröja återhäm ningen.

7.2 Den svenska ekonomin Produktionen i den svenska ekonomin minskade under 1991 med mer än 1 2. Minskningen var särskilt stor inom ekonomins konkurrensutsatta delar. Men nedgången var tydlig också inom t.ex. tjänsteproduktionen. Till detta kommer att den offentliga sektorns tillväxt — till skillnad från vad som varit fallet vid tidigare konjunkturnedgångar — har begränsats.

Trots avsaknad av tillväxt i ekonomin och vikande sysselsättning har arbetslösheten ökat i begränsad utsträckning. Det sammanhänger med ett lägre arbetskraftsutbud och betydande arbetsmarknadspolitiska insatser. Under 1991 beräknas arbetslösheten i genomsnitt ha uppgått till 2,7 90. I slutet av året låg den på drygt 3 7.

En effekt av stagnationen är att nedväxlingen av löne- och prisstegringstakten gått snabbt. Inflationsförväntningarna hos hushåll och företag avtar nu dramatiskt. Sverige är på väg ned mot och troligen under den inflation som råder i våra konkurrentländer (diagram 2). En annan effekt av den låga inhemska aktiviteten är att importen fallit. Därmed har handelsbalansen förbättrats markant och underskottet i bytesbalansen krympt.

Diagram 7.1 Konsumentpriser. Årlig procentuell förändring Bil. 1 |

oo

/o

of = —

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Ekonomin kommer också under 1992 att utvecklas mycket svagt. Kapacitetsutnyttjandet avtar ytterligare, vilket hämmar investeringarna och minskar efterfrågan på arbetskraft. Ett nedgång i de samlade investeringarna och särskilt i bostadsinvesteringarna ter sig sannolik. En motverkande faktor är emellertid de stora insatser som görs för att förbättra och bygga ut infrastrukturen.

Tabell 7.1 Försörjningsbalans

Miljarder Procentuell volymförändring

kr. 1990

1990 1991 1992 1993

! Förändring i procent av föregående års BNP. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Om den internationella konjunkturen förbättras bör exporten kunna öka något nästa år. Draghjälpen utifrån verkar dock bli svagare än vad som kunde förutses i höstas. En vändning i marknadsandelsutvecklingen är

emellertid att vänta. Förlusterna under de närmaste åren skulle sålunda

kunna bli begränsade. Arbetskraftskostnaden per producerad enhet Bil. 1

sjunker 1992 och 1993 för första gången jämfört med konkurrentländerna, vilket förbättrar konkurrenskraften. Dessutom kan lagren väntas

minska i långsammare takt, vilket ger ett positivt bidrag till BNP. Hushållens köpkraft fortsätter sannolikt att stiga markant. En mycket osäker faktor är emellertid hushållens konsämtionsvilja. Den rådande oron på finansmarknaden och osäkerheten om sysselsättningen kan

medföra att konsumtionen ökar mycket långsamt. Av detta följer att

hushållens sparande ökar. Sparkvoten beräknas öka till ca 4 £.

Tabell 7.2 Nyckeltal

1990 1991 1992 1993 Inflation, KPI dec.-dec. (2) -— Disponibel inkomst (2) DJ OL Sparkvot (nivå, 70) OR DJ Industriproduktion (6) U DO LA L OR VA Relativ enhetsarbetskostnad (7) U EDOUNUnr Arbetslöshet (nivå, 2) LAND SI 000

00 -NOUVUNB LB Q 00 Py Handelsbalans (mdr. kr.)

= ' tr Bytesbalans (mdr. kr.) CE AN -— Bytesbalans (4 av BNP) NUBEYWN-WO OA FW WW -——W- NN ÖVBANLA ARLA Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

Sammantaget väntas BNP fortsätta att falla 1992. Osäkerheten är emellertid betydande och risken stor att utvecklingen blir ännu sämre än vad som nu kan anses vara det mest sannolika utfallet. Vid sidan av den privata konsumtionen är investeringarna den mest svårbedömda komponenten. Likaså utgör utvecklingen på det finansiella området ett

"orosmoment med fallande förmögenhetsvärden och omfattande kreditförluster i bankväsendet.

Arbetslösheten fortsätter att stiga. Betydande arbetsmarknadspolitiska

insatser väntas dock begränsa arbetslösheten till i genomsnitt drygt 4 90.

Konsumentpriserna beräknas stiga med endast 2 '4 § under loppet av året och timlöneökningarna stanna på en nivå under 5 4. Underskottet i bytesbalansen krymper ytterligare.

För 1993 kan en viss tillväxt förväntas i den svenska ekonomin. En

gynnsammare internationell utveckling bör, tillsammans med ett

förmånligare kostnadsläge, ge bättre förutsättningar för företagsamheten i Sverige och därmed främja exporten och näringslivets investeringar. Även en viss konsumtionstillväxt ter sig sannolik mot bakgrund av att

hushållens ekonomiska ställning stärks genom den låga inflationstakten.

Dessutom har inköpen varit nedpressade under flera år, vilket troligen har lett till uppdämda konsumtionsbehov. Däremot kommer bostadsinvesteringarna troligen att fortsätta falla även 1993.

BNP-tillväxten kan väntas bli 1 § eller något däröver 1993, vilket inte

är tillräckligt för att förhindra en ytterligare uppgång av arbetslösheten.

En rad faktorer såsom marknadstillväxten, hushållens sparbeteende, lageranpassningen och utvecklingen på finansmarknaden gör bedömningen av 1993 mycket osäker.

Tabell 7.3 Sparande Procent av BNP i löpande priser

Bil. 1

därav:

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Den svaga ekonomiska utvecklingen under 1991-1993 innebär, tillsammans med den snabba nedväxlingen av löne- och prisstegringstak-

ten, att statens finansiella sparande gradvis försämras. Den ekonomiska

stagnationen leder till att skattebaserna urholkas medan utgiftstrycket, bl.a. via kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken och automatiken i

transfereringssystemen, fortfarande är högt. När tillväxten etablerats på en högre nivå kommer statens och den konsoliderade offentliga sektorns finanser att förbättras.

8¶Avslutning

Genom regeringens politik läggs grunden för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling. Regeringen avser att göra det lönsamt att arbeta, spara och driva företag.

Regeringen kommer att aktivt arbeta för ett fortsatt integrationsarbete

med den Europeiska Gemenskapen och genomföra de förändringar som

underlättar ett fullt svenskt medlemskap i EG fr.o.m. 1995. En valfrihetsrevolution skall genomföras inom välfärdspolitiken, en långsiktig

utveckling för bättre miljö skall påbörjas.

Detta kräver en stabil ekonomisk tillväxt. Huvudmålet för regeringens ekonomiska politik är att bryta den ekonomiska stagnationen, pressa ner arbetslösheten och återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi. Inflationen skall bekämpas, medborgarnas frihet och välfärd öka. Varaktigt låg inflation är avgörande för att åstadkomma en ökning av levnadsstandarden och en rättvis fördelningspolitik.

För att kampen mot inflationen skall vara framgångsrik måste

utgiftspolitiken vara stram. De åtgärder som föreslås i denna budget är, tillsammans med den

under hösten 1991 förda politiken, nödvändiga steg för att säkra och

utveckla välfärden under resten av 1990-talet och in på nästa sekel.

Regeringens politik är en samlad och konsekvent strategi för en ny utveckling. Sammantaget lägger åtgärderna en grund för en återhämtning Bil. 1 i ekonomin och en framtida stabil tillväxt. Det kommer att ta tid innan effekterna blir tydliga. Det finns ingen snabb väg — men heller ingen annan väg till framgång.

Regeringens politik är den enda vägen.

Statsbudgeten och särskilda frågor

Bil. 1

1¶Statsbudgeten budgetåren 1991/92 och 1992/93

1.1¶Beräkningsförutsättningar

Riksrevisionsverket (RRV) har den 17 december 1991 redovisat en beräkning av statsbudgetens inkomster. De antaganden som görs om den ekonomiska utvecklingen i samhället är en viktig utgångspunkt i dessa beräkningar. En sammanfattning av beräkningen bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga 1.2. De antaganden som RRV grundat sina beräkningar på framgår av tabell 1.

Under slutskedet i arbetet med den preliminära nationalbudgeten har bedömningen av den ekonomiska utvecklingen reviderats. Det gör att jag nu räknar med något förändrade antaganden till grund för inkomstbedömningen. Dessa återfinns i tabell 1. I övrigt finns ingen anledning att avvika från RRV:s beräkningsförutsättningar.

Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingen Procentuell förändring

1991 1992 1993

RRV Föredra- RRV Föredra- RRV = Föredra-

ganden ganden ganden Lönesumma 3,8 3,8 5,0 4,9 3,8 2,6 Konsumentpriser,

årsgenomsnitt 9,4 9,5 3,0 3,2 3,4 3,5 Privat konsumtion,

löpande priser 10,4 10,6 4,1 4,3 4,4 4,4

!Innefattar effekt av skattereformen 1991 , vilken höjer KPI med 3,7 procentenheter.

1.2¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret 1991/92

RRV:s senaste beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1991/92 utgörs av verkets budgetprognos nr 2/3 från den 17 december 1991. Beräkningarna av inkomsterna för budgetåret 1991/92 redovisas också i verkets inkomstberäkning.

Inkomster I sin inkomstberäkning har RRV för budgetåret 1991/92 beräknat inkomsterna till 432 099 milj.kr.

Med anledning av ny information räknar jag upp inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt med 963 milj.kr. Av samma skäl räknar jag ner inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 85 milj.kr.

Till följd av vad jag ovan anfört om lönesummans utveckling räknar jag ner inkomsttiteln Folkpensionsavgift med 18 milj.kr. Jag räknar vidare ner inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 706 milj.kr. till följd av vad jag ovan anfört om lönesummans utveckling samt ny information.

Fastighetsskatt med 223 milj.kr. Jag gör en delvis annan bedömning Bil. 1 angående utecklingen av inkomsterna av arvsskatt och räknar därför upp inkomsttiteln Arvsskart med 305 milj.kr. Till följd av de förslag som

presenterats i proposition 1991/92:49 om vissa frågor vid överföringen av verksamheten vid statens vattenfallsverk till aktiebolagsform räknar jag upp inkomsttiteln Stämpelskatt med 1 000 milj.kr.

I enlighet med vad jag anfört om den privata konsumtionens utveckling i löpande priser räknar jag upp inkomsterna på inkomsttiteln Mervärdeskatt med 500 milj.kr. Jag räknar ner inkomsttiteln Energiskatt med 100 milj.kr. med anledning av regeringens beslut 1991-12-05 om

nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt. Slutligen räknar jag

ner inkomsttiteln Televerkets inlevererade överskott med 680 milj.kr. med anledning av regeringsbeslut 1991-12-19.

Sammantaget medför mina justeringar en beräknad ökning av inkom-

sterna med 1 402 milj.kr. jämfört med RRV:s beräkning. Ändringarna framgår av tabell 2.

Tabell 2. Ändringar i RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster budgetåret 1991/92 Tusental kronor

RRVs Förändring

beräkning enligt före-

draganden

RRV:s beräkningar föranleder i övrigt inte någon erinran från min sida.

Sammantaget medför justeringarna av RRV:s beräkningar att jag beräknar inkomsterna för budgetåret 1991/92 till 433 501 milj.kr.

Utgifter I statsbudgeten för innevarande år uppgår utgifterna till 470 108 milj.kr. RRV har i sin prognos beräknat de totala utgifterna till 482 739 milj.kr. Verket har beaktat förslagen till tilläggsbudget I, där utgifterna uppgick till 8 197 milj.kr.

RRV har beräknat belastningen på anslaget Räntor på statsskulden m.m. till 63,4 miljarder kronor. Denna beräkning har utgått från den Bil. 1 räntenivå som observerades den 15 november 1991. I enlighet med tidigare år har en ny beräkning gjorts den 19 december 1991. Denna

beräkning skulle emellertid bli missvisande för statsskuldväxlar eftersom

räntenivån i december var beroende av speciella internationella omständigheter. Beräkningen av ränteutgifter för statsobligationer baseras på

sedvanligt sätt på gällande räntenivå. Detta beräkningsförfarande har

tillämpas för såväl innevarande budgetår som budgetåret 1992/93. Jag

beräknar ränteutgifterna för budgetåret 1991/92 till 61,9 miljarder kr. När det gäller den beräknade belastningen under övriga anslag räknar jag ned anslagen Reglering av prisstegringar under försvarsdepartementet

med 475 milj.kr., Ålderspensionen med 158 milj.kr. och Studiemedel m.m. med 290 milj.kr med anledning av ny information. Med anledning av prop. 1991/92:81 Om kompensation till ensamföräldrar med anledning

av slopad skattereduktion räknar jag upp anslaget Bidragsförskott med

410 milj.kr. Vidare räknar jag upp anslagen Bidrag till sjukförsäkringen

med 123 milj.kr. och Förtidspensioner med 50 milj.kr. med hänsyn tagen

till ny information.

Tabell 3. Räntor på statsskulden budgetåret 1991/92 Miljarder kronor

Beräkning till Nuvarande

grund för stats- beräkning

budgeten

Enligt RRV kommer de totala anslagsbehållningarna på reservationsanslag under innevarande budgetår att öka med 5 168 milj.kr. och uppgå till 35 889 milj.kr. Med anledning av beslut om indragning av reservationsmedel, som följd av nettobudgetering av moms, beräknar jag anslagsbehållningarna till 30,1 miljarder kr. vid utgången av budgetåret 1990/91 och till 35,3 miljarder kr. vid utgången av budgetåret 1991/92. I tabell 4 redovisas utvecklingen av anslagsbehållningarna mellan budgetåren 1990/91 och 1991/92.

Tabell 4. Anslagsbehållningarna vid utgången av budgetåren 1990/91 och Bil. 1 1991/92 il. Miljarder kronor

! Tidigare industridepartementet

Regeringen har genom utnyttjande av finansfullmakt den 19 december 1991 beslutat om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med anledning av detta beslut räknar jag upp anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder med 1 300 milj.kr.

Jag vill också nämna att RRV för Tillkommande utgiftsbehov, netto tar upp 4 miljarder kronor. Jag beräknar dessa utgifter till 3 miljarder kr.

Sammantaget beräknar jag därmed utgifterna under budgetåret 1991/92 till 481 199 milj. kr.

Tabell 5. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1991/92 Milj.kr.

Statsbudget RRV Föredraganden

1.3¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret

1992/93

Inkomster RRV beräknar statsbudgetens totala inkomster till 403 353 milj.kr. för budgetåret 1992/93. De skillnader i antaganden om pris- och löneutveckling som jag tidigare redovisat samt vissa förändringar som förs fram i förslaget till statsbudget för nästa budgetår påverkar statsbudgetens inkomster, I det följande redovisas de förändringar av RRV:s beräkningar som jag därmed funnit nödvändiga.

I enlighet med vad jag anfört om den ekonomiska utvecklingen och ny information samt en delvis annan bedömning om utvecklingen av beskattningsbara realisationsvinster räknar jag ned inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt med 130 milj.kr. och upp inkomstttiteln Juridiska

titeln Folkpensionsavgift med 2 033 milj.kr. med anledning av vad jag Bil. 1 anfört om lönesummans utveckling samt förslag om delpensionsfonden som statsrådet Könberg senare idag kommer att framföra. Jag räknar ner inkomsttiteln Barnomsorgsavgift med 24 milj.kr. med anledning av vad jag anfört om lönesummans utveckling. Jag räknar upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 1 071 milj.kr. med anledning av förslag om besparingar inom läkemedels- och tandvårdssubventionerna som statsrådet Könberg senare i dag kommer att framföra. Jag räknar dock ner samma inkomsttitel med 991 milj.kr. till följd av vad jag tidigare framfört om lönesummans utveckling samt ny information.

Med anledning av förslag som chefen för socialdepartementet senare idag kommer att framföra och vad jag ovan anfört om lönesummans utveckling räknar jag upp inkomsttiteln Övriga socialavgifter, netto med 8 376 milj.kr. Till följd av vad jag anfört om lönesummans utveckling samt förslag som chefen för arbetsmarknadsdepartementet senare idag kommer att framföra räknar jag upp inkomsttiteln Inkomster av arbetsgivaravgifter till arbetarskyddsverket och arbetsmiljöinstitutets verksamhet med 320 milj.kr.

Till följd av en delvis annan bedömning angående utvecklingen av inkomsterna av arvsskatt räknar jag upp inkomsttiteln Arvsskart med 380 milj.kr. Med anledning av de förslag som presenterats i proposition 1991/92:49 om vissa frågor vid överföringen av verksamheten vid statens vattenfallsverk till aktiebolagsform räknar jag upp inkomsttiteln Stämpelskatt med 1 000 milj.kr. Med anledning av vad jag anfört beträffande den privata konsumtionens utveckling räknar jag upp inkomsttiteln Mervärdeskatt med 800 milj.kr. I enlighet med regeringens beslut 1991-12-05 om nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt räknar jag ner inkomsttiteln Energiskatt med 300 milj.kr.

Jag räknar vidare upp inkomsttiteln Avgifter för finansinspektionens verksamhet med 107 milj.kr. till följd av förslag som statsrådet Lundgren kommer att framföra senare idag och inkomsttiteln Avgifter för provning vid riksprovplats med 9 milj.kr. med anledning av vad chefen för näringsdepartementet kommer att framföra senare idag. Jag räknar även "upp inkomsttiteln Övriga inkomster av statens verksamhet med 1 005 milj.kr. till följd av förslag som statsrådet Lundgren samt cheferna för jordbruksdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet kommer att framföra senare idag. Jag räknar upp inkomsttiteln Avskrivningar på ADPB-utrustning med 300 milj.kr. i enlighet med förslag som jag senare idag kommer att framföra. Jag räknar upp inkomsttiteln Statliga pensionsavgifter, netto med 1 123 milj.kr. med anledning av förslag som jag avser att framföra senare idag och slutligen räknar jag ner inkomsttiteln Avgifter för företagshälsovård med 51 milj.kr. med anledning av förslag som jag kommer att framföra senare idag.

Sammanlagt innebär avvikelserna från RRV:s beräkningar en uppskrivning av inkomsterna för budgetåret 1992/93 med 15 321 milj.kr. Jag beräknar således statsbudgetens inkomster för budgetåret 1992/93 till 418 674 milj.kr. Förändringarna i förhållande till RRV:s beräkningar framgår av tabell 6.

3 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga I 33

Tabell 6. Ändringar i RRYs beräkningar av statsbudgetens inkomster Bil. 1 budgetåret 1992/93 Tusental kronor

RRVs Förändring

beräkning enligt före-

draganden

Inkomsttitel

1271 Inkomster av arbetsgivaravgifter till

arbetarskyddsverket och arbetsmiljö-

institutets verksamhet 230 + 320

Avslutningsvis vill jag redovisa förändringarna i indelningen av statsbudgetens inkomster i förslaget till statsbudget för budgetåret 1992/93 (tabell 7).

Tabell 7. Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster Bil. 1

för budgetåret 1992/93 u.

Inkomsttitel/Inkomsthuvudgrupp/Inkomstgrupp Förslag

1144 Lotteriskatt Namnändring 1241 Utbildningsavgift Namnändring 1342 Skatt på värdepapper Upphör 1453 = Totalisatorskatt Upphör 2116 Affärsverket svenska kraftnäts inlevererade utdelning Namnändring 2117 Domänverkets inlevererade överskott Upphör 2119 Affärsverket svenska kraftnäts inleverans av

motsvarigheten till statlig skatt Namnändring 2121 Vägverkets inlevererade överskott Upphör 2313 Ränteinkomster på statens avdikningslån Upphör 2323 Räntor på övriga näringslån, Statens

jordbruksverk Namnändring

2327 Räntor på statens vattenfallsverks statslån Upphör

2381 Ränteinkomster på lån till personal inom

utrikesförvaltningen Upphör

2384 Ränteinkomster på lån för kommunala markförvärv Upphör 2523 Avgifter för särskild prövning och fyllnadsprövning

inom skolväsendet Upphör 2544 Avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar Upphör 2548 Avgifter för finansinspektionens verksamhet Ny inkomsttitel 2549 Avgifter för provning vid riksprovplats Ny inkomsttitel 3122 Vägverkets inkomster av försålda byggnader

och maskiner Upphör 3125 Byggnadsstyrelsens inkomster av försålda byggnader Upphör 4122 Återbetalning av statens avdikningslån Upphör 4137 Återbetalning av övriga näringslån,

Statens Jordbruksverk Namnändring 4511 Återbetalning av lån till personal inom utrikesförvaltningen Upphör 4513 Återbetalning av lån för kommunala markförvärv Upphör 5116 Statens vattenfallsverks amorteringar Upphör 5121 Avskrivningar på fastigheter Upphör 5141 Vägverkets avskrivningar Upphör

Utgifter

I mitt förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93 uppgår utgifterna sammanlagt till 489 457 milj.kr. Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor

svarar då för 421 957 milj.kr. Anslagsbehållningarna på reservationsanslag beräknas minska med

4 500 milj.kr. under budgetåret 1992/93. I syfte att förslaget till statsbudget skall visa en realistisk budgetbelastning förs på budgetens utgiftssida upp posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Denna beräknas bli negativ och uppgå till - 7 miljarder kr. Vid beräkningen av denna post har en uppskattning gjorts av sådana utgifts- och inkomstförändringar som inte redovisats på något

annat ställe i budgeten.

Tabell 8, Statsbudgetens utgifter budgetåret 1992/93 Milj.kr. Bil. 1

Förslag till

statsbudget

1.4¶Statsbudgetens saldo för budgetåren 1991/92 och

1992/93

Med hänvisning till redovisningen i det föregående beräknas utfallet av statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och förslaget till statsbudget för budgetåret 1992/93 såsom framgår av tabell 9 och tabell 10. Sammanfattningsvis beräknas budgetunderskottet till - 47,7 miljarder

kronor för 1991/92 och till 70,8 miljarder kronor för 1992/93.

Tabell 9, Statsbudgeten budgetåren 1990/91-1992/93 Miljarder kronor

1990/91 1991/92 1992/93

Utfall Stats- — Beräknat utfall Förslag till

budget statsbudget

enligt enligt

RRY föredra-

ganden Inkomster 403,5 464,6 432,1 433,5 418,7 Utgifter exkl.

Prop. 1991/92: 100

Bil. 1

000 000

bIO 000

LS6 00S$

T6P z -

000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000

OSZ 6LE LP8 9SL 8IS $99 £L8 LIP IZTL LIb 076 8ZL pZzc 8Sb TP8 000 000 000 000 pI0

09 6v8 6SE vSL 86p LyS TES TL6 596 6VL €SS £Of SBL +$16 80L 000 I 00£f 000 LSv

LI LI 9€ SET LT IL 09 9 LE OI P Z I OL + L 68p ”

222uawayuedapsinsaiumjeu tAo4y2gqsyidin :Buniyniqsofsjopawu IeBUIU[[QYIQSI]2paw 1230U3IpuÅw 1221uWwWaYBdapsuoneYunwwoy INUJWUIHedapspewpIewsjBgqIry BUIJIVISSNOJS "ww

222u8wsuedaps3uuppigqn 11uwuSuedapsyniqpiof 'uspinyssmers spuvunuoyjju PNUJLUIUBÄÉIPSIVASIO 221u2w2uedaparmsne 21nuwsuedapsanngn 291u3waueBdapsdunueNnN 1221u2wIuBdap[eI20og 21uawyedapsusurj 22v2w3yedapInyny ssap 1JZM 292u2Ww2uBdapAr3y YIO 3440 :$pjsuvsyfidif) Yo AB

BPpasmIoJO "JY

AOY' y20 UITepsmrY pd FUNDISUINA pouyvuiag IDUNDJIg

BOnNungS

[Funny -offHA IoJuBA

onau

€£6/Z661

000 000 000 000 000 000 000 000

9PI L6L 008 SEE 001 8LT1 9€8 v10

1AV1ÄPNRg

blE 90€ ZE TLL BPT vL9 T8L LSv

99€ Tr 8 I BTP OL 687

JOJ

JJRIPANGSIE)S

IIQUWBSYIJA uWOpua32a

131SWONU!

[IN

SUDJIBVIS pIEsJIOJ ugj

BeSI0A

AB BIISSPLULÖJEY AB AB Zurujspgqny

”Iy "Iy

"01 LAISWONUJ HO0NSLi2pUN ISISWOYU] I3ISWONU]

ISPEYS PUNUNS PUNUNS

INALL

Bil. 1 Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls när det

redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller

hänger samman med ändringar i redovisningsprinciperna. Som bas

används de förhållanden som skall gälla för budgetåret 1992/93. Detta

innebär att den underliggande budgetutvecklingen i ett budgetförslag inte

kan jämföras med den i ett tidigare.

Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post skall betraktas som en reguljär inkomst/utgift eller som en extraordinär

effekt. Trots att avgränsningarna i det enskilda fallet inte är helt självklara anser jag det ändå angeläget att redovisa en beräkning där de

extraordinära effekterna uteslutits, så att statsbudgetens underliggande

utveckling klargörs. På inkomstsidan har bl.a. följande effekter betraktats som extra-

ordinära vid framräkning av det underliggande budgetsaldot:

— vissa engångsvisa höjningar/sänkningar av skatter eller avgifter

— tillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeten — inkomster från sjukförsäkringsfonden och delpensionsfonden

På utgiftssidan har bl. a. följande effekter betraktats som extraordinära

vid framräkning av det underliggande budgetsaldot:

— valutaförluster/vinster som uppstår vid amortering av statens

utlandslån — kapitaltillskott till Nordbanken — engångsvisa besparingar

Tabell 11 visar statsbudgetens underliggande utveckling under perioden 1990/91-1992/93.

Tabell 11. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1990/91-1992/93 Miljarder kronor

3¶Budgetunderskott och statsskuld

Statens budgetsaldo utgör den viktigaste förklaringen till statsskuldens förändring och storlek. Förhållandet är emellertid inte så enkelt som att statsskulden enbart är lika med de ackumulerade budgetunderskotten och att statsskuldförändringen under en tidsperiod är lika med budgetunder-

skottet under samma tidsperiod.

Statsskuldförändringen under en given tidsperiod är i stället lika med det totala, utifrån kommande lånebehov som staten har att finansiera samt

effekterna av de tillfälliga bokföringstransaktioner av dispositiv karaktär som riksgäldskontoret vidtar och som påverkar statsskuldens storlek. Bil. 1

Riksgäldskontoret har till uppgift att låna för att finansiera utgifter som beslutats av riksdagen och som inte täcks av statsinkomster. Budgetunderskottet utgör den viktigaste beståndsdelen i detta lånebehov (tabell 12). Det är emellertid inte det redovisade budgetutfallet baserat på inkomst/utgiftsmässiga principer som är relevant i det här sammanhanget, utan i stället dess kassamässiga motsvarighet som är utfallet på statsverkets checkräkning i riksbanken. I tabellen är skillnaden mellan redovisat budgetutfall och rörelserna på statsverkets checkräkning angivet som kassamässiga korrigeringar. Dessa korrigeringar kan i allmänhet endast göras i efterhand när utfallen är kända. I prognosperspektivet antas att de kassamässiga flödena är lika med budgetsaldot.

Avskattningen av företagens reserver i samband med att det nya skattesystemet trädde i kraft år 1991 skedde inledningsvis på ett sådant sätt att de inbetalade medlen inte påverkade budgetsaldot utan enbart lånebehovet. Från och med budgetåret 1991/92 sker dock inbetalningen till budgeten.

I och med att Vattenfall ombildas till ett aktiebolag omvandlas verkets statslån till ett lån i riksgäldskontoret. Detta sker genom att riksgäldskontoret övertar Vattenfalls statslån på 15.5 miljarder kronor och avskriver detta lån. Riksgäldskontoret lämnar samtidigt ett lån på samma belopp till Vattenfall. Transaktionerna netto påverkar varken budgetutfall eller lånebehov. .

Riksgäldkontoret har, förutom denna speciella långivning till Vattenfall, en omfattande utlåning till affärsverk och myndigheter, bl.a. till CSN för studielån. Riksgäldskontorets utlåning påverkar inte budgeten men väl lånebehovet.

Statsskuldens förändring påverkas därutöver av transaktioner av dispositiv karaktär som riksgäldskontoret gör. Dessa transaktioner, eller skulddispositioner, är ofta betingade av tidsförskjutningar mellan de kassamässiga betalningar statsskulden ger upphov till och redovisningen av dessa. Som exempel kan nämnas utbetalningar och regleringar av förskott för inlösen av obligationer och premieobligationsvinster. Valutaomvärderingar utgör en annan betydelsefull del av skulddispositionerna. Valutaskulden värderas löpande till aktuella valutakurser samtidigt som avräkningen mot statsbudgeten enbart avser de realiserade valutadifferenserna. Redovisningen av uppköpta obligationer sker däremot numera på ett sätt som inte påverkar statsskuldens förändring. Prognosen för skulddispositionerna innehåller enbart beräknade realiseringar av valutadifferenser. Dessa utgör en del av förändringarna på valutaomvärderingskontot. De övriga skulddispositionerna kan inte prognostiseras.

Tabell 12. Lånebehov och statsskuld Miljarder kronor

Avskattning av företagens reserver -1,0 - - Avskrivning av vattenfalls

Statsskuld vid utgången av resp. budgetår 626,7 683,9 762,3 Anm: Inbetalning markeras med minustecken.

4¶Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna

En samlad och långsiktig strategi krävs för att få till stånd en begränsning av de offentliga utgifterna. Den långsiktiga utgiftsstrategi för den offentliga sektorn som regeringen föreslog i höstens budgetproposition och som riksdagen godkänt (prop. 1991/92:38 FiU10, rskr. 108) skapar nya förutsättningar för det fortsatta arbetet.

Det arbete som jag kommer att presentera syftar till att lägga fast en strategi för regeringens styrning av de verksamheter som skall fortsätta att bedrivas under ett statligt huvudmannaskap. En renodling skall ske av de verksamhetsformer i vilka statlig verksamhet bör bedrivas. Arbetet med att delegera ansvar och befogenheter till myndigheterna skall fortsätta. Regeringen skall styra verksamheterna genom att sätta upp mål för verksamheterna, ställa tydliga krav på resultat samt analysera och utvärdera de uppnådda resultaten. Delegering av ansvar kräver ett rydligt regelverk som anger myndigheternas handlingsutrymme. Förutsättningar skall skapas för myndigheterna att fatta rationella beslut. En sådan styrning ställer stora krav på myndigheternas redovisning och förutsätter en effektiv revision. Vidare måste myndighetsledningarnas och styrelsernas ansvar tydliggöras.

4.1¶Verksamhetsformer i staten

En fråga som alltid skall prövas innan styrningen av en verksamhet läggs fast är om verksamheten är en statlig angelägenhet.

För statlig verksamhet bör myndighetsformen tillämpas oavsett om verksamheten genomförs av myndigheten själv eller på entreprenad. Enligt min mening uppnås stor handlingsfrihet för myndigheterna inom

och den förändrade styrning som är under införande. Myndighetsformen Bil. 1 bör tillämpas enligt väl definierade kriterier utifrån verksamhetens behov av styrning och finansieringsformer. Jag kommer senare i dag att redogöra för arbetet med att sätta upp ett generellt regelverk för avgiftsfinansierad verksamhet i staten. Vad gäller konkurrensutsatt verksamhet uttalade den tidigare regeringen (prop. 1990/91:100, bil.1.) att sådan ej bör bedrivas i myndighetsform utan att i dessa fall bör bolagsformen övervägas. I samband med sådana överväganden bör alltid

prövas om verksamheten bör bedrivas i statlig regi. Vidare framhölls att det i normalfallet inte är lämpligt med bolag under myndigheter.

Riksrevisionsverket (RRV) fick i april 1991 ett uppdrag att utreda konkurrensutsatt affärsverksamhet hos förvaltningsmyndigheterna. Vidare uttalades i nämnda proposition en mycket restriktiv syn på statlig verksamhet i stiftelseform.

Jag delar den grundsyn som tidigare presenterats. Jag vill dock gå längre i arbetet med att klarlägga vilken verksamhet som staten bör bedriva. Med anledning av den syn på konkurrensutsatt verksamhet som

regeringen redogjort för i prop. 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken, kommer regeringen att överväga att ge riksrevi-

sionsverket tilläggsdirektiv. Konkurrensutsatt verksamhet bör, om inte särskilda skäl talar för detta, ej bedrivas i myndighetsform och i

normalfallet ej av staten. Om riksrevisionsverkets utredning visar att kon-

kurrensutsatt verksamhet bedrivs hos myndigheterna bör regeringen

återkomma i nästa års budgetproposition med förslag till den fortsatta

hanteringen av dessa verksamheter.

Vid ombildning av statliga affärsverk och myndigheter till statligt ägda aktiebolag är det angeläget att staten behåller den kompetens och den kunskap om dessa verksamheter som byggts upp inom RRV. Detta avser såväl redovisningsrevision som förvaltningsrevision. I dessa fall bör detta ske genom att ägaren staten i bolagsordningen föreskriver att RRV utses till revisor eller har rätt att utse revisor i bolagen. Även då staten medverkar vid stiftelsebildningar bör RRV utses som statens revisor.

I budgetförordningen anges vilket underlag myndigheterna skall lämna till regeringen inför budgetprövningen. I enlighet med den syn jag redovisat på verksamhetsformer i statsförvaltningen bör i normalfallet stiftelser eller andra juridiska personer, såsom partssammansatta organ och internationella organisationer, inte omfattas av budgetförordningen.

4.2¶Maål- och resultatstyrning

4.2.1¶Den myndighetsinriktade mål- och resultatstyrningen

Erfarenheterna från budgetcykel 1 och budgetcykel 2

I 1991 års budgetproposition anmälde dåvarande chefen för civildepartementet sina erfarenheter av den fördjupade prövningen av myndigheterna i budgetcykel 1. Av de myndigheter som var föremål för fördjupad prövning fick endast omkring hälften av myndigheterna ett s.k. tre-

årsbeslut. Anledningen var att statsmakterna av andra skäl hade fattat

beslut om Översyn eller var i färd med att verkställa ett sådant beslut. Bil. 1

Föredraganden pekade också på att många myndigheter haft svårigheter

att redovisa verksamhetens resultat. Erfarenheterna visade att myndigheternas redovisning samt det redovisningstekniska stödet borde vidareutvecklas och att arbetet med att finna relevanta resultatmått inom vissa områden var mer tidskrävande än förutsett. I budgetarbetet hösten 1991 har ca 40 myndigheter i budgetcykel 2 genomgått fördjupad prövning. I likhet med förra året kommer rege-

ringen för nära hälften av myndigheterna att lägga förslag om verk-

samhetens inriktning för en tre-års period. I likhet med förra året är den

främsta anledningen till att regeringen ej fattar ett tre-års beslut att utredningar och särskilda översyner pågår. Även i övrigt är erfarenhe-

terna likartade dem som anmäldes i föregående års budgetproposition.

Av de bedömningar jag kunnat göra så är en generell iakttagelse - med ett par undantag - att de fördjupade anslagsframställningarna i budgetcykel 2 inte håller en högre kvalitet än den nivå som präglade budget-

cykel 1. Det saknas framförallt ett samband mellan analysen av de resultat som uppnåtts och de argument för nya resurser som myndighe-

terna fört fram. Därmed har syftet med resultatstyrningen inte uppnåtts.

I rapporter från både statskontoret och RRV förmedlas erfarenheter

från arbetet med den nya budgetprocessen. Slutsatserna handlar dels om regeringskansliets sätt att göra beställningar mot myndigheterna och de direktiv och anvisningar som regeringen gett, dels om myndigheternas

sätt att uppfatta dessa styrsignaler och de analyser som myndigheterna förmedlat till regeringen. Bl.a. har följande iakttagelser gjorts.

— Signalerna från regeringen har varit otydliga vad gäller den nya

budgetprocessen.

— Beställningarna i de myndighetsspecifika direktiven från regeringen

är många gånger otydligt uttryckta och för omfattande för att

möjliggöra för myndigheterna att leva upp till ställda krav. — Det är svårt att få fram resultatmått och analyser av resultatet från

myndigheterna. — Styrsignalerna från regeringen vad gäller resultatmål och resultatkrav

har inte blivit klart uttryckta i regleringsbreven.

Rapporterna visar också att regeringskansliets roll och ansvar i förhål-

lande till myndigheterna måste komma till uttryck på ett tydligare sätt.

De iakttagelser som gjorts överensstämmer med min uppfattning att en rad åtgärder måste vidtas så att målsättningarna för den nya budgetprocessen skall kunna fullföljas. I vissa hänseenden handlar det om insatser

som enbart berör regeringskansliet. Jag skall i det följande närmare

utveckla min syn på det fortsatta utvecklingsarbetet vad gäller resultat-

styrning.

Bil. 1 Jag anser det viktigt att markera att resultatstyrningen är stommen i budgetprocessen. Men perspektivet på resultatstyrningen måste vidgas. Enligt min uppfattning bör en ökad tonvikt läggas på sektorsövergripande analyser och utvärdering. Regeringen har ett ansvar för att sådana analyser fortlöpande kommer till stånd. På en sådan grund bör sedan den myndighetsorienterade resultatstyrningen vila.

Resultatstyrningen måste fungera i hela styrkedjan; från regeringens sätt att formulera mål för förvaltningen till styrningen inom den enskilda myndigheten med uppsatta resultatkrav för de egna arbetsenheterna. Arbetet har hittills varit försiktigt och pragmatiskt. Det finns nu, enligt min mening, anledning att sätta målen för arbetet högre och att skärpa de metodologiska kraven i resultatstyrningen.

Det finns efter denna inledande period en rad positiva inslag i det pågående reformarbetet med den statliga budgetprocessen. Myndigheterna ser fördelar i den långsiktighet och de möjligheter till framförhållning som ett treårsperspektiv ger. Myndigheterna ser det också som en fördel att få tillfälle att visa att verksamheten ger resultat och är nyttig för samhället.

Hittillsvarande erfarenheter visar att det finns såväl brister som svårigheter i sätten att formulera resultatmål och resultatmått.

Ökad metodologisk kompetens måste således utvecklas både i regeringskansliet och i myndigheterna. För regeringskansliets del handlar det om att utveckla mer sektorövergripande analysmetoder. Myndigheterna bör för sitt vidkommande utveckla verksamhetsanpassade resultatmått, utveckla sin resultatanalys och resultatredovisning samt stärka sin ekonomiadministrativa kompetens.

Inriktningen har hittills varit alltför starkt fokuserad på treårs-indelningen. På sikt bör cykelindelningen göras mer flexibel. Det är de verksamhetsmässiga förutsättningarna som bör vara avgörande för den planeringsperiod som myndigheterna skali verka inom. Dock kan ett treårsperspektiv för de flesta verksamheter vara en lämplig avstämningsperiod. Detta behöver inte knytas till en fast administrativ indelning i budgetår. Vad som skall avgöra om och när ett dokument skall skrivas, dess innehåll och omfång bör uteslutande vara verksamhetsmässiga överväganden. De styr- och återrapporteringsdokument som har införts i budgetprocessen bör behållas.

Tyngdpunkten i regeringens prövning av verksamheterna bör vara bedömning av årsredovisning och löpande redovisning samt myndighetens resultatanalys. Jag anser vidare att samtliga revisionsberättelser skall överlämnas till regeringen för ställningstagande i samband med budgetberedningen. Särskilda utredningsrapporter, rapporter från förvaltningsrevisioner, Översyner m.m. skall komplettera regeringens beslutsunderlag.

Jag vill också i detta sammanhang avisera att en översyn av budgetförordningen bör göras och att RRV bör få ett uppdrag att successivt revidera de vägledningar som styrt inriktningen av den treåriga budgetprocessen. På sikt bör en ökad harmonisering uppnås mellan myndigheter

ning. Vid en översyn av budgetförordningen bör därför möjligheten till Bil. 1 en samlad budgetförordning prövas.

Regeringskansliet bör utveckla sin beställarkompetens i syfte att erhålla metoder för sektorsinriktad utvärdering och för ytterligare utveckling av metodiken i resultatstyrningen. På motsvarande sätt bör myndigheterna utveckla sig egen metodologiska kompetens.

4.2.2 Budgetberedning med ramteknik I regeringens proposition (1991/92:38, FiU 10, rskr. 108) redogjorde jag för behovet av en långsiktig utgiftsstrategi. En sådan strategi syftar till att åstadkomma en systematisk och långsiktig plan för de offentliga utgifternas storlek samt användningsområden. Regeringens ambition är att minska de offentliga utgifterna som andel av BNP för att kunna sänka skattetrycket. Ett viktigt ställningstagande i denna långsiktiga strategi är att fastställa det totala utgiftsutrymmet och fördela detta över tiden samt att fördela utgiftsutrymmet på olika samhällssektorer i enlighet med regeringens politiska prioriteringar. Här inbegrips även utrymmet för kommunernas verksamhet. För att klara detta åtagande krävs, enligt min uppfattning, en förändrad budgetberedning i regeringskansliet.

Utgångspunkten är att skapa en besluts- och budgetprocess som är ägnad att säkerställa att målen för budgetpolitiken och den långsiktiga utgiftsstrategin uppnås. Budgetberedningen skall vara så uppbyggd att överordnade politiska och ekonomiska mål över sektorsområden och inom respektive sektorsområde får genomslag. Kort uttryckt handlar det om att lyfta upp budgetprocessen till relevant nivå 1 regeringen och att komma bort från marginalbudgetering.

Enligt min uppfattning är det viktigt att utveckla en budgetramsteknik i beredningen vilken kan bidra till att skapa en effektivare och mer kvalificerad budgetprocess. Ett viktigt inslag i en sådan budgetprocess är — mot bakgrund av vad jag tidigare anfört — analyser av frågor av större ekonomisk och principiell räckvidd. Inom regeringskansliet kan ett större utrymme skapas för systematiska analyser av sådana större princiella frågor genom förändringar i fördelningen av budgetansvar, införande av budgetberedning på ramnivå och en ökad schablonisering av omräkningsmetoder. Sådana åtgärder ger ett klarare uttryck för respektive departements samlade ansvar, också det finansiella, för sina verksamheter.

Under innevarande budgetår pågår ett utvecklingsarbete med sikte på att införa budgetramar som omfattar hela statsbudgetens utgiftssida fr.o.m budgetåret 1993/94. En sådan övergång innebär att budgetarbetet i regeringskansliet under kalenderåret 1992 kommer att genomgå en väsentlig förändring.

4.2.3 Organisatoriska konsekvenser för regeringskansliet

Jag kan konstatera att de förändringar jag nu skisserat — en övergång till mer systematiska budgetanalyser, en långsiktig utgiftstrategi och en övergång till en budgetramteknik tillsammans med omvärldsförändringar

i Övrigt — kommer att kräva en översyn av regeringskansliets organisa-

tion, arbetsformer m.m.. Regeringen har för avsikt att ge uppdrag till en Bil. 1

särskild utredare att göra en sådan översyn.

4.2.4¶Budgetpropositionsutredningen

En arbetgrupp bör tillsättas inom regeringskansliet för den fortsatta beredningen av förslagen från den s.k. budgetpropositionsutredningen (SOU 1990:83). Frågan om en tidmässig förskjutning av budgetperioden kan inte lösas förrän regering och riksdag har tagit ställning till en

eventuell ändring av budgetåret till kalenderår. Denna fråga har väckts i samband med arbetet med att förbereda ett svenskt EG-medlemskap.

Vissa delfrågor som utredningen har behandlat kommer jag dock att beröra redan nu. Jag återkommer till dessa frågeställningar när jag skall redogöra för en ny modell för lån till myndigheternas investeringar samt för ett regelverk för avgiftsfinansierad verksamhet. Till de frågor som

behandlats av budgetpropositionsutredningen hör även chefens för

socialdepartementet anmälan senare denna dag av det pågående arbetet med inriktning mot en bruttoredovisning av socialförsäkringens utgifter och inkomster.

En interdepartemental arbetgrupp bör få i uppdrag att hålla samman

beredningen av utestående frågor så att regeringen kan återkomma till

riksdagen och ge en samlad redovisning av regeringens bedömning av

utredningen förslag.

4.3¶En effektiv medelshantering

Jag kommer i det följande att presentera ett antal förändringar som

innebär att myndigheterna, inom ramen för de restriktioner som måste

" gälla för staten som helhet, ges en betydande frihet att själva göra avvägningar i finansiella frågor. Statsmaktsansvar och myndighetsansvar skall åtskiljas. Utvecklingsarbetet inom detta område är inriktat på att skapa så marknadslika och konkurrensneutrala förhållanden som möjligt inom den statliga verksamheten. Statliga särlösningar som inte är motiverade bör omprövas och så långt möjligt avvecklas. Förutsättningar bör skapas för myndigheternas ledning att fatta rationella belut om hur målen för verksamheten kan uppnås på mest effektivt sätt.

Det är vidare av stor vikt att få till stånd en tydligare redovisning än för närvarande av statens kostnader. Som ett led i detta arbete bör

kostnader som idag förs upp gemensamt på statsbudgeten för samtliga myndigheter istället föras ned och redovisas i anslutning till respektive

verksamhet.

Det ökade handlingsutrymmet för myndigheterna ställer höga krav på

ekonomisk kompetens och skärpt ansvar vid myndigheterna. Redovis-

ningskraven kommer därför att höjas avsevärt. Behovet av en väl fungerande ekonomistyrning för den samlade statsförvaltningen accen-

tueras ytterligare. Jag kommer därför senare idag (bilaga 8) att föreslå åtgärder för att höja kvaliteten på myndigheternas redovisning och även

att lägga fram förslag till hur stödet till regeringen och myndigheterna

skall organiseras inom detta område. Vidare måste, som jag tidigare berört, frågan om myndighetsledningarnas och styrelsernas ansvar ses Bil. 1 över. Regeringen har för avsikt att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en sådan översyn.

4.3.1¶Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader

Bakgrund

I budgetpropositionen 1989 redovisade regeringen erfarenheter av den

löneutgiftsram som tillämpats under 1988 (prop. 1988/89:100 bil.1). Samtidigt lämnade regeringen ett förslag till riksdagen om att en ny utgiftsram — i enlighet med de budgetpolitiska riktlinjer som riksdagen

ställt sig bakom — skulle läggas fast för 1989. I samband med riksdagsbehandlingen av 1989 års budgetproposition avvisade dock riksdagen förslaget (FiU 1988/89:FiU20). Finansutskottet framhöll samtidigt att ett nytt system borde utvecklas som innebär att en ram för myndigheternas samlade förvaltningsutgifter läggs fast. Ett system utan i förväg angivna

ekonomiska ramar för myndigheternas verksamhet förutsätter att

myndigheterna i efterhand ges kompensation för inträffade kostnadsökningar. Därmed saknas incitament att bringa ned kostnadsutvecklingen.

Utskottet anförde även, som en förutsättning för att kunna förändra styrningen av myndigheterna mot en minskad detaljreglering, att statsmakterna klart anger ekonomiska ramar för myndigheternas verksamhet. Därmed blir det också möjligt att ge myndigheterna ett ökat inflytande på bl.a. lönebildningen. De produktivitetsvinster som kan

frigöras i verksamheten kan få disponeras av myndigheterna.

Frågan har anmälts i 1990 och 1991 års budgetpropositioner (bil. 1 s. 47 resp. s. 52). Som en viktig utgångspunkt för en ram för förvaltningskostnader har därvid angetts att den måste utformas så att statsmakterna

undviker att genom budgetpolitik (utgiftsstyrning) driva inkomstpolitik på

det statliga området.

Jag anser att statlig inkomstpolitik och ingripanden i avtalsrörelsen måste undvikas. Det ankommer på arbetsmarknadens parter att själva finna formerna för en lönebildning som främjar ökad produktivitet, bättre konkurrenskraft och därmed höjd sysselsättning.

En mer marknadslik lönebildning i staten förutsätter dock att bl.a. frågor om konsekvenserna av en eventuell ytterligare decentralisering av rätten att teckna avtal och vidta konfliktåtgärder klarläggs ytterligare. Det bör även klarläggas hur ett system med ramar för förvaltningskostnader eventuellt behöver anpassas till innebörden i regeringsformen 9 kap. 11 $ om finansutskottets överläggning 1 förhandlingsfrågor rörande

anställningsvillkor.

Enligt min mening kan dock betydande incitament och ytterligare handlingsutrymme skapas genom modifieringar inom ramen för nuvarande styrningsformer, såväl den anslagsfinansierade som den avgiftsfinan-

sierade statliga verksamheten.

Införande av ramar för förvaltningskostnader

Bil. 1 Flertalet statliga myndigheters förvaltningskostnader finansieras huvudsakligen genom utgiftsanslag på statsbudgeten. Från och med budgetåret 1993/94 kommer dessa myndigheter i normalfallet att anvisas medel över ramanslag. Jag skall i det följande beskriva hur jag anser att ramar för myndighetens förvaltningskostnader bör utformas för den anslagsfinansierade verksamheten.

I ett framtida system med ramar skall ramanslaget vara ett uttryck för statsmakternas bedömning av vilka resurser som sammantaget står till buds för att de verksamhetsmässiga målen skall kunna uppfyllas under det aktuella budgetåret. Myndigheterna ges därmed information om vilket finansiellt handlingsutrymme som finns för att uppnå dessa mål.

Ramanslaget skall vara beräknat med beaktande av samtliga resursslag och förväntade prisökningar. Inom anslaget skall ett utrymme beräknas för lönekostnader, övriga förvaltningskostnader samt lokalkostnader. Anslagsnivån blir därmed ett uttryck för det likviditetsutrymme som myndigheterna har tillgång till under det löpande budgetåret. Merutgifter eller överskridanden för löneökningar kommer därmed inte, som i dagens system, att medges under budgetåret. För att kunna täcka denna typ av merkostnader under verksamhetsåret kan myndigheterna i stället utnyttja den möjlighet till anslagssparande eller anslagskredit som ramanslaget medger. Frågan om korrigering för olika typer av kostnadsökningar som inträffat under det aktuella budgetåret kommer att kunna prövas vid efterföljande budgetreglering.

Utrymmet som motsvarar anslaget för täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. som är uppfört under VII huvudtiteln kommer därmed att i samband med förslag till budgetreglering för budgetåret 1993/94 i stället att beräknas inom resp. myndighets ramanslag. Ett särskilt anslag för täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. kommer därmed inte behövas beräknas med hänsyn till dessa ändamål på statsbudgeten fr.o.m. budgetåret 1993/94.

Jag avser att föreslå regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå hur nämnda uppräkning av ramanslaget - bl.a. avseende korrigeringen av lönebasen - skall ske. Utredarens huvuduppgift är dock att föreslå en modell för att fastställa delsektorer av övrig arbetsmarknad, till vilka myndighetsområden naturligt kan relateras och vilkas löneutveckling regelmässigt bör beaktas i ett framtida system. Utredaren skall vidare överväga hur den avgiftsfinansierade verksamheten som nettoredovisas på statsbudgeten skall hanteras i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis kommer ett sådant system med ramar att innebära att myndighetens ramanslag motsvarar det likviditetsutrymme som myndigheten totalt har att disponera. Samtliga löne- och prisökningar skall finansieras inom denna ram samt det utrymme som anslagssparandet resp. anslagskrediten medger. Korrigering för kostnadsökningar inklusive löneökningar får prövas vid efterföljande budgetprövning.

En omläggning av detta slag medför en omfattande teknisk förändring som påverkar samtliga förvaltningsanslag. Regeringen bör därför inhämta

riksdagens godkännande innan omläggningen genomförs och förslag till budgetreglering avseende budgetåret 1993/94 föreläggs riksdagen. Bil. 1

Den särskilde utredaren bör redovisa sitt uppdrag under våren 1992. Förutsatt att riksdagen godkänner de riktlinjer som jag här redogjort för, är det regeringens ambition att detta system med ramar för myndigheternas förvaltningskostnader kan tillämpas från och med budgetåret 1993/94.

4.3.2¶Övriga arbetsgivarfrågor

I det nuvarande systemet för finansiering av personalkostnader redovisas samtliga personalomkostnader exkl. lön som en schablon — lönekostnadspålägg. Lönekostnadspålägget omfattar både lagstadgade socialförsäkringsavgifter och avtalskostnader utöver lön. Samtliga personalomkostnader avräknas kollektivt från en inkomsttitel för samtliga myndigheter.

Detta system innebär en särlösning för den statliga arbetsmarknaden i förhållande till övrig arbetsmarknad. Systemet medför att myndigheternas ledning i sin funktion som arbetsgivare inte ges något incitament att påverka sina personalomkostnader som inte avser löner.

Jag anser att inriktningen bör vara att personalomkostnader inte skall betalas som en schablon utan i stället avse de faktiska personalkostnaderna för varje anställd. Myndigheten/arbetsgivaren bör således i framtiden ges ett tydligare kostnadsansvar för samtliga personalomkostnader.

Mot bakgrund av det jag nu anfört avser jag att föreslå regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift att studera förutsättningarna för att införa arbetsgivaravgifter även för statliga myndigheter. Syftet är både att sträva mot att göra statlig arbetsmarknad jämförbar med övrig arbetsmarknad — avseende personalomkostnader — och att tydliggöra kostnadsbilden för myndigheterna.

4.3.3 Statlig kassahållning Principer för statlig kassahållning Regeringen har ett övergripande ansvar för den statliga kassahållningen. Vidare har riksgäldskontoret och riksrevisionsverket som särskilda uppgifter att främja god kassahållning.

Följande principer bör vara vägledande vid prövning av tidpunkter för in- och utbetalningar till staten.

In- och utbetalningstidpunkter bör väljas så att statens räntekostnader minimeras. Utbetalning bör ej ske före den tidpunkt då betalningsmottagaren skall erhålla medlen. Tidigareläggning av utbetalning för att minska det aktuella bidraget eller utbetalningen bör därför inte tillämpas, ej heller senareläggning av inbetalningar för att ge den betalningsskyldige kompensation för administration av statliga betalningar. Som exempel kan nämnas att RRV i en nyligen avslutad granskning konstaterat att det finns möjligheter till förkortning av kredittiderna inom punktskatteområdet.

En översyn bör därför göras av nuvarande ut- och inbetalnings-

tidpunkter för de statliga betalningsflödena i syfte att pröva om nuvarande tidpunkter är optimala för staten ur kassahållningssynpunkt. Bil. 1

Myndigheterna har vidare ett ansvar att bevaka att utbetalningar inte sker för tidigt och att inbetalningar inte sker för sent i förhållande till överenskomna betalningsvillkor.

Utredning om generell räntebeläggning av statliga medelsflöden Staten har kostnader för sin likviditet. Statens upplåningskostnader redovisas idag samlat vid riksgäldskontoret. Dessa kostnader är i de flesta fall inte kännbara för den myndighet som förbrukar statens medel. För att öka kostnadsmedvetandet på myndighetsnivån bör, som jag tidigare framhöll, kostnader som idag redovisas gemensamt på statsbudgeten istället redovisas i anslutning till respektive verksamhet.

I föregående års finansplan redogjorde min företrädare för behovet av att införa någon form av internränta på de medel som myndigheterna hanterar. Ett sådant system ger incitament till en god kassahållning och likvitditetsplanering samt innebär att statens räntekostnader blir tydliga för myndigheterna. Jag har för avsikt att återkomma till regeringen och föreslå att frågan om generell räntebeläggning skall utredas. Utredningsarbetet bör leda fram till ett förslag till teknisk lösning för ett system med generell räntebeläggning av statliga medelsflöden. En räntebeläggning av de medel som myndigheterna disponerar i den egna verksamheten bör införas fr.o.m den 1 juli 1993.

Förmedling av statliga betalningar

Jag kommer senare i dag (avsnitt 5) att lämna vissa förslag angående avveckling av postgirots ensamrätt till förmedlingen av de statliga betalningarna.

Bevakning av myndighets fordran Den effektivisering av statliga myndigheters fordringsbevakning som tidigare aviserats (prop. 1990/91:100, bil.1.) bör nu genomföras.

Jag anser att myndigheterna bör ges ett ökat ansvar att själva bl.a. bevaka och driva in sina fordringar. Myndigheterna bör också ges möjlighet att överlämna fordringsindrivningen till ett inkassoföretag. RRV bör få i uppdrag att utfärda föreskrifter som reglerar förfarandet vid överlämnade av ärende för indrivning. Någon särskild statlig specialistfunktion, vilket tidigare övervägts, bör således inte tillskapas inom detta område. Jag kommer senare idag (bilaga 8) att beröra den fortsatta beredningen av frågor som rör myndigheternas behov av stöd inom olika områden. Jag har för avsikt att återkomma till regeringen med förslag till förordning om myndighets fordringsbevakning.

4 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga I 49

4.3.4 Lån till investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar Bil. 1

Inledning

I prop. 1989/90:100, bil. 1, föreslogs att den typ av investeringar som enligt nuvarande ordning finansieras över myndigheternas förvaltningskostnadsanslag eller genom särskilda utrustningsanslag, på sikt skall finansieras genom att myndigheten får ta upp lån vid sidan av statsbudgeten på marknadsmässiga villkor. Som ett första steg föreslogs att vissa myndigheter på försök skulle få ta upp lån direkt i riksgäldskontoret för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning. Denna försöksverksamhet inleddes 1990/91 med fem myndigheter och utökades 1991/92 med ytterligare två myndigheter.

Utökad tillämpning av lån för investeringar

Jag anser i likhet med budgetpropositionsutredningen (SOU 1990:83) att lån för finansiering av investeringar för förvaltningsändamål i princip bör kunna tillämpas på samtliga förvaltningsmyndigheter.

För att tillgodose myndigheternas och regeringens behov av uppföljning och prövning av investeringsverksamheten bör det krävas att myndigheterna upprättar en fullständig tillgångsredovisning och upprättar bokslut enligt bokföringsförordningen i dess lydelse fr.o.m. 1 juli 1991. En samlad övergång till lån i riksgäldskontoret redan nu för samtliga myndigheters investeringar är mot denna bakgrund inte lämplig, då flera myndigheter inte kommer att kunna uppfylla dessa krav budgetåret 1992/93.

Tiden är dock mogen för att införa investeringsmodellen generellt för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning för samtliga myndigheter fr.o.m. bugetåret 1992/93. De myndigheter som inte uppfyller redovisningskraven får sina investeringsbehov i ADB- och kommunikationsutrustning tillgodosedda genom engångsanvisningar som görs amorterings- och räntebelagda genom justering av förvaltningsanslaget. Det innebär att inga nya medel kommer att påföras anslaget för anskaffning av ADB-utrustning fr.o.m. 1 juli 1992.

Några frågor återstår att ta ställning till inför ett generellt införande av investeringsmodellen bl.a. frågan om hur bemyndigandet mellan riksdag-regering och regering-myndighet bör utformas, liksom vilka krav som bör ställas på utformningen av det underlag som måste finnas vid myndigheten för den egna planeringen samt krav på underlag för regeringens prövning. Jag har för avsikt att återkomma i nästa års budgetproposition och presentera en generell lånemodell för lån till investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar.

För att samla erfarenheter till grund för ett ställningstagande till slutlig utformning av investeringsmodellen inleds en ny försöksverksamhet, där vissa myndigheter fr.o.m budgetåret 1992/93 får uppta lån i riksgäldskontoret för att finansiera samtliga investeringar i anläggningstillgångar av icke-infrastrukturell art. De myndigheter som bör ingå i försöksverk-

och hydrologiska institut, statens väg- och trafikinstitut, Sveriges Bil. 1 geologiska undersökningar, strålskyddsinstitutet, finansinspektionen och centralnämnden för fastighetsdata. Återstående kapitalskulder för redan gjorda investeringar som dessa myndigheter finansierat genom lån via det generella ADB-anslaget resp. utrustningsanslag löses med lån i riksgäldskontoret.

Bemyndiganden Försöksmyndigheternas lånebehov för investeringar för budgetåret 1992/93 uppgår till 427 448 000 kr. Av detta belopp beräknas 258 309 000 kr. användas för att lösa återstående kapitalskulder till statsverket för investeringar gjorda t.o.m. budgetåret 1991/92 samt avveckling av statskapital med realvärdeskydd för strålskyddsinstitutets räkning.

Det sammanlagda lånebehovet för övriga myndigheter som uppfyller kraven för lån till investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning för budgetåret 1992/93 uppgår till 517 227 000 kr. 349 039 000 kr. av detta belopp beräknas användas till att lösa återstående kapitalskuld till statsverket för ianspråktagna medel över anslaget Anskaffning av ADButrustning under trettonde huvudtiteln.

Det sammanlagda lånebehovet för budgetåret 1992/93 uppgår därmed till 944 675 000 kr. (exkl. eventuellt lånebehov för myndigheter inom försvarsdepartementets område vilka behandlas i kommande proposition). Hur lånebehovet är fördelat mellan myndigheterna framgår av resp. huvudtitelbilaga. Jag föreslår dock att regeringen begär riksdagens bemyndigande att för budgetåret 1992/93 uppta lån i för investeringar intill ett sammanlagt belopp av 990 milj.kr. samt att inom denna ram besluta om rätt för myndigheter att ta upp lån i riksgäldskontoret. Förslaget grundas på att det måste finnas en möjlighet att möta oförutsedda behov. Om riksdagen lämnar det begärda bemyndigandet kommer jag att återkomma till regeringen med förslag om att riksgäldskontoret får i uppdrag att ombesörja upplåningen.

4.3.5 Tillämpning av leasing i statlig verksamhet Den tidigare (prop. 1990/91:100, bil.1.) aviserade utredningen om leasing i statlig verksamhet har nyligen genomförts av RRV. Utredningen visar att regelverket för leasing inom staten är otydligt. Det finns ett stort behov av att sätta upp klara regler för myndigheternas tillämpning av sådana finansieringslösningar.

Enligt RRV är leasing ofta ett dyrt alternativ eftersom leasingavgifterna ;rutom avskrivning och ränta skall täcka administrativa kostnader, finansiella risker och vinst för leasingbolaget. Om myndigheten har möjlighet att köpa utrustningen torde detta alternativ i de flesta fall vara billigare för myndigheten. RRV hänvisar här till införandet av lån i riksgäldskontoret och ramanslag.

RRV menar dock att leasing kan vara en lämplig finansieringsform om verksamheten kräver en fortlöpande anpassning av utrustningen Bil. 1 till modern teknik. Även när behovet av utrustning är begränsat i tiden kan leasingalternativet vara fördelaktigt.

En del remissinstanser anser att RRV:s analys i allt väsentligt är riktig medan andra har synpunkter bl.a. vad gäller kostnads- och redovisningsaspekterna.

Min bedöming är att leasing i statsförvaltningen bör ske under reglerade former. Inom ramen för den ökade frihet att göra finansiella avvägningar som delegeras till myndigheterna bör dessa kunna välja leasing som alternativ till köp. Myndigheterna har därvid ett ansvar för att pröva om leasing i det enskilda fallet ger en för myndigheterna och statsverket mindre kostsam lösning än om utrustningen anskaffats genom köp.

Följande principer för tillämpning av leasing i statsförvaltningen bör gälla.

Leasing bör i normalfallet endast användas när behovet av utrustning är begränsat i tiden. När den planerade användningstiden sammanfaller med hela den förväntade ekonomiska livslängden bör leasing i regel undvikas.

Användningen av s.k. sale-lease-back av lös egendom bör kräva regeringens medgivande. Detsamma bör gälla s.k. investor leasing. Leasing kontrakterad i utländsk valuta bör inte förekomma.

Leasing bör prövas i budgetprocessen på samma sätt som annan finansiering, för att riksdag och regerings krav på inflytande skall kunna tillgodoses. Vidare bör krav ställas på att myndigheterna skall ange omfattningen av leasingåtaganden och dess kostnader i balansresp. resultaträkning

Jag har för avsikt att återkomma till regeringen med förslag till regler för leasing i statlig verksamhet. Det bör ankomma på RRV att utfärda närmare riktlinjer för myndigheternas tillämpning. Reglerna bör träda i kraft snarast.

4.3.6 Styrning av avgiftsfinansierad verksamhet Inledning

Ett viktigt inslag i arbetet med att renodla utformningen och tillämpningen av de verksamhetsformer som används för statlig verksamhet är att lägga fast riktlinjer och regelverk för avgiftsfinansierad verksamhet.

Idag saknas heltäckande och tydliga riktlinjer och regler för hur denna verksamhet skall styras. De riktlinjer som finns på området har inte heller kommit att tillämpas på ett enhetligt sätt. Jag anser det därför angeläget att principer för styrningen av. olika former av avgiftsfinansierad verksamhet snarast slås fast. Detta bör ske inom ramen för ett samlat regelverk.

Ett tydliggörande av reglerna för avgiftsfinansierad verksamhet underlättar också den prövning regeringen avser att göra av statens engagemang i konkurrensutsatt verksamhet som bedrivs i statlig regi.

Huvudprinciper för styrning av avgiftsfinansierad verksamhet

Bil. 1

Följande huvudprinciper bör gälla som utgångspunkter för styrning av

avgiftsfinansierad verksamhet.

Full kostnadstäckning bör i normalfallet gälla som ekonomiskt mål. I regeringens proposition (1991/92:38 FiU 10, rskr. 108) om inrikt-

ningen av den ekonomiska politiken anges att myndigheterna bör åsättas ett sådant avkastningskrav på det disponerade kapitalet att en rättvisande kostnadsbild erhålls. Avkastningskrav bör nu regelmässigt ställas och ingå i underlaget för beräkningen av avgiften. Vid en lånefinansiering motsvaras avkastningskravet av en räntekostnad som bör komma till uttryck i myndighetens redovisning.

Bruttoredovisning på statsbudgeten bör i normalfallet tillämpas för offentligrättsliga avgifter för reglerande verksamhet. Det ankommer på

riksdagen att ta ställning till omfattningen och inriktningen av verksam-

heten. Verksamheten bör budgeteras på sedvanligt sätt och tillföras medel över ramanslag. Avgifterna redovisas på inkomsttitel på statsbudgeten. För annan avgiftsfinansierad verksamhet som är efterfrågestyrd bör netto-

redovisning på statsbudgeten tillämpas. Detta överensstämmer med

budgetpropositionsutredningens förslag (SOU 1990:83, s. 97f).

En särskild styrform som kommit att utvecklas för myndigheter med

avgiftsfinansierad verksamhet är den s.k. uppdragsmodellen. Denna

tillämpas på myndigheter som i större omfattning bedriver avgifts-

finansierad verksamhet vilken förs upp i statsbudgeten med ett formellt

belopp (1000-kronorsanslag). Verksamheten redovisas endast i myndig-

hetens resultaträkning. Uppdragsmodellen bör fortsättningsvis tillämpas endast på myndigheter som bedriver efterfrågestyrd verksamhet där stort behov av effektiv anpassning till rådande efterfrågan föreligger.

Regeringen beslutar enligt grunder i regeringsformen om införande av avgift för frivilligt efterfrågade varor och tjänster. Beslut om avgiftens storlek bör i dessa fall regelmässigt delegeras till myndigheterna. Beslut om att avgift får tas ut bör delegeras till myndigheterna endast när det är fråga om sådan försäljningsverksamhet o.d. i begränsad omfattning som sker inom ramen för myndighetens uppgifter.

Riksdagen beslutar om införande av offentligrättsliga avgifter. Av praktiska skäl har riksdagen bemyndigat regeringen att besluta om storleken på de flesta av de offentligrättsliga avgifterna med möjlighet att efter riksdagens medgivande delegera denna rätt till myndigheterna.

Denna ordning bör också gälla framgent, vilket är i enlighet med vad budgetpropositionsutredningen föreslår. Beslut om avgift skall föregås av

samråd med RRV.

Den förändrade styrningen av myndigheterna ställer höga krav på uppföljning av den avgiftsfinansierade verksamhetens resultat. Redovis-

ningskraven behöver skärpas så att resultatet i normalfallet i form av särredovisning av samtliga kostnader och intäkter som belastar resp. verksamhetsområde, framgår av myndigheternas redovisning. Den nya redovisningsmodellen som är under införande skapar bättre förutsättningar för att myndigheterna skall kunna motsvara detta krav.

5 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga I 53

som baseras på de huvudprinciper jag nu redogjort för. Förordningen bör Bil. 1 utformas så att det är möjligt att genom särskilt beslut göra avsteg från dessa huvudprinciper då särskilda skäl talar för detta. Undantag bör t.ex. kunna göras från bruttoredovisningsprincipen för offentligrättslig verksamhet i de fall verksamhetsvolymen är så svår att bedöma i förhand att finansiering över anslag framstår som mindre ändamålsenlig.

I ersättningsförordningen (1991:354) och expeditionskungörelsen (1964: 618) meddelas vissa generella regler för myndigheternas uttag av avgifter. Expeditionskungörelsen är för närvarande föremål för omarbetning i enlighet med de riktlinjer riksdagen beslutat (prop. 1989/90:138, FiU38, rskr. 289). För att åstadkomma ett samlat regelverk för all avgiftsfinansierad verksamhet bör dessa regelverk inarbetas i den aviserade förordningen. Det nya regelverket bör kunna tillämpas vid regeringens prövning av myndigheternas verksamhet inför budgetåret 1993/94.

4.3.7¶Regelverk för myndigheters kapitalförsörjning

De regelverk som styr kapitalförsörjningen för såväl anslagsfinansierade som avgiftsfinansierade myndigheter är inte heltäckande.

RRV har nyligen överlämnat en promemoria till regeringen med förslag till regelverk för myndigheter med uppdragsmodell. Syftet har varit att lämna ett underlag för mer enhetliga regler för dessa myndigheters kapitalförsörjning. RRV föreslår att reglerna fastställs i en förordning. Verket har genom remissförfarande under arbetets gång inhämtat synpunkter från berörda myndigheter. Myndigheterna har med få undantag ställt sig positiva till de förslag som framförs.

Förslagen innebär i korthet att myndigheter med uppdragsmodell ges tillgång till lån i riksgäldskontoret för investeringar och räntekonto med kredit för att tillgodose behovet av rörelsekapital. Myndigheterna föreslås också upp till en viss nivå självständigt kunna balansera ev. över- eller underskott till kommande år. RRV föreslår vidare att vissa myndigheter med stöd av förordningen bör kunna ges ansvar för att själva konsolidera det statskapital som disponeras i verksamheten.

Genom att bestämma regler för olika kapitalförsörjningsmodeller för generell tillämpning på samtliga myndigheter med uppdragsmodell underlättas regeringens styrning av dessa myndigheter, samtidigt som det innebär att myndigheternas befogenheter och ansvar för finansieringen av verksamheten och dess resultat inskärps. RRV:s förslag förefaller vara väl motiverat. Jag anser därför att ett regelverk i linje med vad RRV föreslagit bör tillskapas. Det finns även behov av att fastställa övriga myndigheters tillgång till kapitalförsörjning vad gäller t.ex. lån i riksgäldskontoret, leasing, behov av rörelsekapital och möjligheter att balansera ev. över- eller underskott.

Införandet av ramanslag har enligt min mening redan på kort sikt gjort det möjligt att tillgodose även andra avgiftsfinansierade myndigheters behov av kapital. Behov av rörelsekapital och av att kunna hantera

eventuella över- eller underskott bör även för dessa myndigheter, som tilldelas ramanslag, kunna tillgodoses över statsverkets checkräkning Bil. 1 genom anslagstypens möjligheter till sparande och utnyttjande av kredit.

De nuvarande reglerna för beräkning av anslagskreditens storlek anmäldes i 1987 års finansplan. Där angavs att krediten får uppgå till högst fem procent av anslagsbeloppet men att den i normalfallet bör sättas lägre. Jag anser att detta sätt att beräkna kreditutrymmet i vissa fall begränsar möjligheterna att på ett flexibelt sätt kunna möta särskilda behov som kan uppstå i en enskild myndighets verksamhet. Bl.a. är tekniken inte anpassad till att ta hänsyn till eventuell avgiftsfinansierad verksamhets behov eftersom denna ofta nettoredovisas under anslaget. Mot denna bakgrund bör istället myndighetens totala beräknade utgifter kunna tillämpas som bas för beräkning av krediten. I normalfallet bör dock kreditens storlek uppgå till högst fem procent av anslagsbeloppet.

Jag har för avsikt att återkomma till regeringen med förslag till generellt regelverk för myndigheters kapitalförsörjning.

4.3.8 Myndigheternas ansvar för sin lokalförsörjning Riktlinjerna för den statliga lokalförsörjningen har lagts fast av riksdagen i anslutning till 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 9, s. 36-40, FiU26, rskr. 338). Innebörden är följande: — statsmakterna och myndigheterna bör lägga ökad vikt vid lokalkostna-

derna och deras förändringar, — verksamhet och lokalförsörjning bör prövas samlat, — lokalförsörjning bör prövas långsiktigt, — myndigheter bör ges ökade möjligheter att under kostnadsansvar

disponera resurser för lokaler, — handläggningen av lokalförsörjningen bör i ökad utsträckning kunna

delegeras till myndigheterna.

För att fullfölja dessa riktlinjer lade riksdagen fast i anslutning till 1991 års kompletteringsproposition (prop. 1990/91:150 bil. 1:1, FiU30, rskr. 386) att de Iokalbrukande myndigheternas ansvar och befogenheter vidgas och att ges möjligheter att besluta om sin lokalförsörjning fullt ut. Detta har skett som ett led i arbetet med att överföra gällande restriktioner i fråga om dispositionen av statliga medel till myndigheterna i form av ett utökat handlingsutrymme.

Riksdagen lade vidare fast att byggnadsstyrelsens nuvarande monopol som lokalhållare för statsförvaltningen skulle upphöra. Myndigheterna bör genomgående vara lokalhållare för den egna verksamheten.

De lokalbrukande myndigheterna kommer successivt, fr.o.m. 1 juli 1992, att få befogenhet att besluta om sin egen lokalförsörjning.

myndigheternas kompetens Bil. I

Av den rapport över det ekonomiadministrativa läget och iakttagelser från årets revisionsarbete som RRV nyligen avlämnat till regeringen framgår att antalet revisionsberättelser med invändningar har minskat. Detta bör enligt RRV ses som ett uttryck för att antalet direkt otillfredsställande förhållanden minskat. Däremot är detta inte ett uttryck för en genomgående förbättring av redovisningen. Enligt RRV har respekten för god redovisningssed snarare minskat.

Jag anser att standarden på myndigheternas redovisning måste höjas. De förändringar som nu införs innebär att myndigheterna måste ta ett ökat ansvar för sin ekonomi. Detta förutsätter en hög standard på myndigheternas redovisning. För att inte pågående arbete skall behöva avbrytas eller försenas har regeringen för avsikt att genom vissa åtgärder öka standarden på myndigheternas redovisning och ekonomiadministrativa kompetens.

Regeringen har i årets prövning av myndigheternas resurser, i det budgetförslag som lämnas till riksdagen, medgett att resurser som frigörs inom ramen för det rationaliseringskrav som regeringen ställer får disponeras av myndigheterna till förmån för åtgärder som kan öka myndigheternas redovisningsstandard och ekonomiadministrativa kompetens. Målet bör vara att samtliga myndigheter skall tillämpa den nya redovisningsmodellen, som är under införande, senast den 1 juli 1993. Jag kommer senare idag (bilaga 8) att föreslå att riksrevisionsverket får utökade resurser för att stödja myndigheterna i deras övergång till den nya redovisningsmodellen. Jag kommer också att föreslå vissa förstärkningar inom riksrevisionsverket vad gäller arbetet med att utforma redovisningsföreskrifter och god redovisningssed i staten. Jag föreslår också en resursmässig förstärkning av redovisningsrevisionen för bl.a. granskningen av de årliga resultatredovisningarna. :

Dessa åtgärder är dock inte tillräckliga. Den ökade ekonomiska frihet som regeringen medger myndigheterna ställer krav på en kontinuerlig uppföljning av myndigheternas ekonomiadministrativa standard. Jag har därför för avsikt att återkomma till regeringen med förslag att RRV får i uppdrag att utforma ett s.k. ratingsystem för de statliga myndigheterna. Ett sådant system skall bygga på ett antal väl definierade kriterier som anger nivån på myndigheternas ekonomiadministration.

Vissa av myndigheternas finansiella befogenheter bör vara direkt kopplade till skötseln av ekonomin. En myndighet som på grund av uppkomna brister inte uppfyller ratingkraven bör med automatik förlora vissa befogenheter. Det kan t.ex. gälla möjligheten att ta upp lån i riksgäldskontoret eller att utnyttja sitt räntekonto. I ett utvecklat system bör dessutom ett stopp för att dra ytterligare medel från statsverkets checkräkning kunna inträda vid grov misskötsel.

Systemet skall administreras av RRV som också skall göra den löpande prövningen av myndigheterna.

Bil. 1 De förändringar jag föreslagit avseende styrningen av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna ställer krav på effektivt stöd åt regeringskansli och myndigheter. Jag kommer senare i dag (bilaga 8) att lämna vissa förslag vad gäller regeringskansliets och myndigheternas stödfunktioner.

5¶Statliga betalningar och postgirot

Inledning I prop. 1990/91:87 om Näringspolitik för tillväxt aviserades en översyn av förutsättningarna och formerna för postverkets verksamhet. Denna är nu i princip slutförd och ett flertal områden har utretts. Resultatet av översynen presenteras i kommunikationsdepartementets bilaga. Jag kommer att belysa de i detta sammanhang relevanta delarna av översynen liksom resultatet av ett uppdrag som RRV har haft avseende alternativa former för ersättning till postgirot för förmedlingen av statliga betalningar.

Jag kommer i det följande att redogöra för några krav på det framtida betalningssystemet. Dessa krav innebär att postgirots kvarvarande ensamrätt till de statliga betalningarna skall avvecklas. Detta kan dock ej ske med omedelbar verkan då utveckling måste ske av statens betalningssystem så att betalningar från flera betalningsförmedlare kan hanteras på ett effektivt sätt. Vidare bör postgirot och postverket ges möjlighet att anpassa sina organisationer till de nya förutsättningar som kommer att gälla under konkurrens.

För att möjliggöra en konkurrens om den statliga betalningsförmedlingen föreslår jag i det följande ett antal konkreta åtgärder. Jag kommer att föreslå att RRV får i uppdrag att analysera hur det statliga betalningssystemet skall vara utformat för att uppfylla de krav som jag nämner nedan. Uppdraget skall bedrivas skyndsamt. Vidare föreslår jag att RRY får i uppdrag att teckna ett tidsbegränsat, marknadsmässigt avtal med postgirot för hanteringen av de statliga betalningarna. En förutsättning skall därvid vara att fördröjningen av statliga betalningar genom Cassa Nova skall minskas ned till högst en arbetsdag. Avtalet skall skapa bättre överrensstämmelse mellan prestation och avgifter för olika tjänster och betalningsslag inom den statliga betalningsförmedlingen. Postverket kommer att ersättas för upprätthållandet av rikstäckande betalnings- och kassaservice genom ett anslag på statsbudgeten. Jag föreslår vidare att postgirot skall ställas under tillsyn av finansinspektionen senast vid en kommande bolagisering. Jag anmäler till slut att jag har för avsikt att återkomma till regeringen 1 frågan om vilka förutsättningar som säkerställer postgirots möjligheter att konkurrera på betalningsmarknaden.

Statliga betalningar — bakgrund

Bil. 1 Statliga myndigheter är skyldiga att anlita postgirot eller riksbanken som betalningsinstitut. Det krävs särskilt tillstånd av regeringen för att en myndighet i stället skall få göra sina betalningar via annan betalningsförmedlare.

Staten har ett koncernkontosystem i postgirot som kallas Cassa Nova. Huvuddelen av de statliga in- och utbetalningarna slussas via Cassa Nova till och från statens checkräkning i riksbanken. Interna betalningar mellan myndigheter sker i Cassa Nova. Anslutet till Cassa Nova finns ett koncernredovisningssystem som postgirot har utformat i samarbete med RRV.

De statliga betalningarna uppgick totalt till 3 000 miljarder kr. under budgetåret 1990/91, varav 1 800 miljarder kr. passerade postgirot. Statens betalningar utgör ca 367 av det totala flödet av likvider i postgirot och ca 134 av transaktionerna.

Frågan om den statliga betalningsförmedlingen har behandlats under en följd av år. I prop. 1989/90:100 framhöll regeringen att, med vissa förbehåll, det statliga betalningssystemet i princip bör vara utformat så att det skapas valfrihet för allmänheten och myndigheterna att välja betalningsförmedlare. Service och konkurrensskäl ansågs tala för detta. Mot bakgrund av att postverket är ålagt att upprätthålla ett rikstäckande kassanät, sågs en sådan förändring inte kunna genomföras utan att en mer genomgripande analys av postverkets ekonomi och verksamhet i stort gjordes. Därtill skulle bestämmelserna för postgirots verksamhet ses över för att tillse att förutsättningar för konkurrens på lika villkor mellan postgirot och bankerna tillskapas. En ytterligare förutsättning för en ökad medverkan från bankerna i den statliga betalningsförmedlingen ansågs vara att statens betalningsströmmar även framgent blir säkra och överblickbara samt att en vidareutveckling av statens samlade kassahållning inte förhindrades eller fördröjdes.

Finansutskottet framhöll i sitt betänkande (1989/90:FiU24) att betalningssystemet skall vara kostnadseffektivt, passa statens redovisningssystem och tillgodose statens informationsbehov. Vidare sades att en ökad medverkan från bankernas och bankgirots sida i den statliga betalningsförmedlingen måste kombineras med vidgade verksamhetsramar för postgirot. Utskottet uttalade även att frågan om alternativa ersättningsformer till den s.k. float som postgirot erhåller vid förmedlingen av statliga betalningar borde utredas närmare.

I prop. 1990/91:150 återkom regeringen med förslag om ökade möjligheter för banker att delta i förmedlingen av statliga betalningar och föreslog dessutom ökad frihet för postgirot att bestämma om räntor på postgirokonton och tillstånd att bevilja krediter i samband med postgirots betalningsförmedling. Ytterligare förslag till undantag från postgirots ensamrätt att förmedla betalningar fick anstå till dess den översyn av förutsättningarna och formerna för postverkets verksamhet som aviserats i prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt var slutförd. Avslutningsvis orienterades riksdagen om ett uppdrag som regeringen hade för avsikt att

ge RRV där alternativa former för ersättning till postgirot för förmedlingen av de statliga betalningarna skulle belysas. Bil. I

Finansutskottet framförde i sitt betänkande (1990/91:F:U34) att strävan bör vara att utforma det statliga betalningssystemet så att betalningar till

och från staten kan ske på ett för allmänheten och näringslivet rationellt

sätt. Utskottet ansåg dock alltjämt att större förändringar i det statliga betalningssystemet inte kan företas förrän frågan om ersättningsformerna till postverket för att tillhandahålla en rikstäckande kassaservice har utretts närmare.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna har tidigare i ett antal olika motioner (bl.a. Fi701 (m) ooch Fi41 (fp)) framfört synpunkter i detta ämne. Moderaterna och folkpartiet har ansett att att postgirots gynnade ställning vid statliga betalningar bör upphävas. Denna typ av

banktjänst bör kunna upphandlas på samma villkor som övriga tjänster

inom statsförvaltningen, dvs med krav på affärsmässighet. Floaten genom Cassa Nova bör minskas då detta ger räntevinster åt staten. Att

upprätthålla en betalnings-och kassatjänst i glesbygden, anses som viktigt men finansieringen av denna bör lösas på annat sätt. Man har också menat att bankverksamhet inom postgirot ej bör utvecklas. Först när

postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna har upphört, borde postgirot få rätt att sätta räntan fritt på juridiska personers konton och i

samband med betalningsförmedling lämna kredit.

Postgirot — bakgrund

Postgirot är en bankneutral och oberoende betalningsförmedlare. Därtill

erbjuder postgirot företagstjänster på betalningsmarknaden. Postgirot tar emot medel på egna konton och skiljer sig därmed från konkurrenten

bankgirot, som enbart förmedlar betalningar mellan bankkonton. Postgirot får fritt bestämma ränta på medel på juridiska personers konton och till dessa bevilja kredit upp till 30 dagar i samband med

betalningsförmedling. Privatpersoner får inte erbjudas ränta på innestå-

ende medel och ej heller kredit. Postgirot står ej under finansinspektion-

ens tillsyn.

På marknaden för gireringar konkurrerar postgirot med bankerna och det av bankerna ägda bankgirot. Av antalet gireringar som genomförs via post- eller bankgiro, svarar postgirot i dag för ca 75 % av transaktionerna och ca 50 % av volymen i kronor.

Postgirot använder tillsammans med affärsområdena brev och lättgods av det kontorsnät som affärsområdet bank & kassa ansvarar för. Postgirot använder sig också av lantbrevbärarnätet för betalningstransaktioner. Bank & kassa köper lantbrevbärarnätets produktion av betalnings- och banktjänster från en enhet inom affärsområdet brev som benämns

postproduktion. Bank & kassas kostnader fördelas på postgirot och övriga

affärsområden efter utnyttjandegrad.

Postverkets kontorsnät utnyttjas till att distribuera såväl betalningar som

brev och paket. I den nu avslutade översynen av postverket konstateras att trots denna möjlighet till samordnad produktion av flera tjänster

genomgår kontorsnätet en strukturkris då antalet transaktioner på kontoren minskar. Denna strukturkris beror på flera faktorer, som har Bil. 1

medfört att nätet är överdimensionerat.

Kontorsnätet, framför allt i tätort, är utrustat för arbete med betalningar. Detta har krävt investeringar i säkerhetssystem och kassaterminaler

som ökat kostnaden för kontorsnätet. Samtidigt söker sig affärsområdena brev och lättgods andra vägar i främst tätort för att minska sina kost-

nader. För brev är det ofta mer rationellt att hantera post i enkla lokaler

i anslutning till utdelningsområden. För lättgods gäller det att hitta den

billigaste lösningen för postpaket (paket som lämnas in och hämtas ut på postkontor) eftersom dessa minskar i volym. Företagspaket distribueras

dörr-till-dörr och passerar inte kontorsnätet. Företagspaket är den del av

lättgods verksamhet som uppvisar tillväxt. På grund av att alla tre

affärsområdena har minskat sitt utnyttjande av kontorsnätet måste bank & kassas kostnader fördelas på ett minskat antal transaktioner.

I nuvarande omfattning är kontorsnätets finansiering mycket beroende av postgirots lönsamhet. Postgirot svarar för en tredjedel av finansieringen.

Staten ersätter postgirot dels för skötseln av statens betalningar och dels för upprätthållandet, tillsammans med postverket, av en rikstäckande och daglig betalnings- och kassaservice. För närvarande utgår ersättningen genom direkt float, indirekt float och statliga anslag. Med float avses att betalningsförmedlaren kan tillgodogöra sig ränta på betalningsmedlen under viss tid. Direkt float förekommer i flertalet betalningstransaktioner. I Sverige är floattiden normalt en dag, både i postgirot och i bankerna. För inbetalningar till staten via postgirot är dock floattiden genom-

snittligt drygt två dagar. Utbetalningar från staten via postgirot sker helt

utan direkt float. Statliga utbetalningar via postgirot medför en indirekt float genom att mottagaren inte kan disponera medlen för betalning till tredje part utan att direkt float uppkommer i denna senare transaktion. Statliga inbetalningar som förmedlas av bankgirot passerar för närvarande postgirot innan dessa når statens checkräkning i riksbanken. Detta system skulle kunna förenklas genom att bankgirot redovisar betalningen direkt

till riksbanken. I RRVs redovisning av uppdraget att belysa alternativa ersättningsfor-

mer för statliga betalningar ('Postverkets arbete med de statliga betalningarna', 1991-10-31) framkommer att postgirots intäkter från de statliga

betalningarna uppgick under 1990/91 vid 13 7 ränta till 1,5 miljarder kr. Den direkta floaten uppgick till 900 milj. kr, den indirekta till 300 mulj.

kr. och avgifterna till 300 milj. kr. RRV beräknar att om den direkta

floaten genom postgirot för de statliga betalningarna minskas till en dag,

vilket är det affärsmässigt brukliga, skulle de direkta floatintäkterna

minska med 500 milj. kr. Om ersättningen till postgirot skulle vara helt transaktionskostnadsbaserad, skulle den uppgå till 600 milj. kr. Detta belopp motsvarar vad staten skulle betala om kostnaden per transaktion för staten vore densamma som den genomsnittliga kostnaden per transaktion för postgirots samtliga

betalningstransaktioner, inkl. viss vinst. Postverkets nettokostnad för att

till ca 300 milj kr. Beloppet motsvarar vad det kostar postverket netto att Bil. 1 tillhandahålla kassaservice på orter som saknar annan kassaservice (i

bankkontor).

Postgirots intäkter till följd av ensamrätten till vissa statliga betalningar är betydande. Denna särställning stärker även i Övrigt postgirots konkurrenskraft. Att betala till staten är i flera branscher ett starkt skäl till att även i övrigt använda postgirot.

Föredragandens överväganden Enligt min mening bör följande krav ställas på det statliga betalningssystemet. — Förmedlingen av de statliga betalningarna bör ske på ett utifrån

ststens synvinkel kostnadseffektivt sätt. Ränteförluster skall mini-

meras och fördröjningar inom betalningssystemet skall undvikas. — Det statliga betalningssystemet skall vara anpassat till statens redovis-

ningssystem och statens samlade informationsbehov. Det måste

vidare anpassas till det arbete som pågår med utvecklingen av den finansiella styrningen av myndigheter. — Det statliga betalningssystemet skall vara så utformat att det skapas valfrihet för allmänheten och myndigheterna att välja den betalnings-

förmedlare som bäst passar betalningsavsändarens eller betalningsmottagarens behov. Valfriheten möjliggör konkurrens mellan olika betalningsförmedlare och främjar den långsiktiga effektiviteten i betalningsförmedlingen. Mina krav innebär att postgirots kvarvarande ensamrätt till de statliga

betalningarna skall avvecklas. Bl.a. skall således inbetalning av skatt i

framtiden kunna göras via bank på samma villkor som via postgirot.

Avvecklingen kan dock ej ske med omedelbar verkan då utveckling måste ske av statens betalningssystem så att betalningar från flera betalningsförmedlare kan hanteras på ett effektivt sätt. Vidare bör postgirot och postverket ges möjlighet att anpassa sina organisationer till de nya förutsättningar som kommer att gälla under konkurrens. Det bör ankomma på regeringen att besluta i vilken takt avvecklingen bör ske.

I den följande föreslår jag konkreta åtgärder som kommer att lägga en grund för konkurrens om statliga betalningar.

Uppdrag till RRV att analysera hur det statliga betalningssystemet skall vara utformat

Regeringen bör ge RRV 1 uppdrag att analysera och lämna förslag till hur

det statliga betalningssystemet skall vara utformat för att uppfylla de krav som jag ställer upp. Att staten har ett effektivt betalningssystem och en effektiv kassahållning är av stor vikt. Betalningar till och från staten skall ske utan onödiga fördröjningar eller omvägar för att inte förorsaka ränteförluster för staten. Det är samtidigt viktigt att informationen om

statens betalningar kan hållas samman för att statens redovisning och

6 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga I 61

prognosverksamhet skall kunna utföras på ett effektivt sätt. Statens

betalnings- och redovisningssystem måste därför kunna hantera betalning- Bil. 1 ar och information från flera olika betalningsförmedlare. RRV bör pröva

om systemen bör vara så uppbyggda att de kan hantera att information

och betalningar går olika vägar. Friheten att välja betalningsförmedlare får ej innebära att staten som koncern drar på sig ökade kostnader. RRV skall i sitt uppdrag belysa hur

detta på bästa sätt skall undvikas. RRV bör vidare beakta det pågående

arbetet med generell räntebeläggning av de medelsflöden som myndig-

heterna hanterar. RRV skall under arbetet med uppdraget samråda med riksgäldskontoret och riksbanken: Arbetet skall bedrivas skyndsamt och

avrapportering bör ske senast den 1 juli 1992.

Dispenser från förordningen (1974:591) om skyldighet för myndighet att

anlita riksbanken eller postgirot skall beslutas av RRV Regeringen prövar för närvarande frågor om dispens från förordningen

(1974:591) om skyldighet för myndighet att anlita riksbanken eller postgirot vid betalningsförmedling. Jag anser att beslut i dessa frågor bör kunna överföras till RRV. RRV har uppgiften att företräda och

kontrollera statsverkets checkräkning med anslutna postgirokonton och det statliga betalningssystemet i Sverige. Detta innebär att dispensärenden redan i dag tas av regeringen först efter att berörda myndigheter har

samrått med RRV. Dispens skall inte lämnas om det försvårar hanteringen av statens betalnings- och redovisningssystem och ej heller tills vidare

om det har stor betydelse för postgirots ekonomi.

Uppdrag till RRV att utarbeta ett förslag till ett tidsbegränsat avtal

mellan staten och postgirot som reglerar ersättningen för att staten utnyttjar postgirots betalningstjänster Minskad floattid för betalningar till staten via postgirot För att möjliggöra konkurrens på lika villkor om de statliga betalningarna måste postgirot och postverket ges möjlighet att anpassa sina Oorganisationer till de nya förutsättningar som kommer att gälla under fri konkurrens.

En viktig åtgärd i denna anpassning är att förändra det sätt på vilket postgirot ersätts för arbetet med de statliga betalningarna och upprätthållandet av det rikstäckande betalnings- och kassanätet. För närvarande är kopplingen mellan den ersättning som postgirot erhåller och de

kostnader som de statliga betalningarna förorsakar svag. Detta skapar

felaktiga styreffekter. Dessa styreffekter och den överkompensation som ersättningen innebär gör att avgiftsstrukturen inom den statliga betalningsförmedlingen och inom postgirots betalningsförmedling som helhet blir skev. De små och transaktionsintensiva betalningarna subventioneras

av de stora och floatintensiva betalningarna. Om avgiften för att genomföra en betalning oavsett belopp är låg eller obefintlig, samtidigt som det finns betydande kostnader för betalningsförmedlaren, försämras

incitamenten för betalningsavsändare och betalningsmottagare att finna

nya former för sina betalningsrutiner och på så sätt effektivisera betalningsförmedlingen. Dessutom leder nuvarande ersättningsstruktur Bil. 1 med all sannolikhet till att icke-statliga betalningar subventioneras, eftersom de statliga betalningarna i genomsnitt är mindre transaktionsintensiva. Utan den höga ersättningen för statliga betalningar skulle andra betalningar sannolikt kosta mer att få utförda. Jag anser därför att en bättre överensstämmelse mellan avgift och kostnad är nödvändig för att postgirot bättre skall klara en avreglering av ensamrätten till de statliga betalningarna. En sådan förändring kan dessutom bidra till en bättre ersättningsstruktur på betalningsmarknaden i stort. Det nuvarande ersättningssättet orsakar dessutom högre kostnader för staten.

Jag föreslår att floattiden för inbetalningar till staten genom Cassa Nova skall minskas ned till högst en arbetsdag. Detta bör genomföras per den 1 juli 1992. Ersättningen till postverket för att de upprätthåller ett rikstäckande betalningsnät får utgå genom ett anslag på statsbudgeten. Regeringen bör, i avvaktan på avvecklingen av postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna, ge RRV i uppdrag att utarbeta ett förslag till ett tidsbegränsat, marknadsmässigt avtal som reglerar ersättningen för att staten utnyttjar postgirots betalningstjänster. Avtalet skall skapa bättre överrensstämmelse mellan prestation och avgifter för olika tjänster och betalningsslag inom den statliga betalningsförmedlingen. RRV bör beakta möjligheten att använda olika avgiftsformer som exempelvis mottagaravgifter och avgift för koncernkontotjänsten. Avtalet bör gälla fr.o.m. den 1 juli 1992.

Postgirot bör ställas under tillsyn senast vid en bolagisering Inom ramen för den översyn som genomförts har bl.a. den för postverket mest lämpade associationsformen utretts. Denna utredning kommer att fortsätta ännu ett tag inom kommunikationsdepartementet, men inriktningen är en bolagisering av bl.a. postgirot. Frågan behandlas i kommunikationsdepartementets bilaga. Motivet för en bolagisering är den förändrade konkurrenssituationen för postverket. Postverket är konkurrensutsatt på alla sina marknader av aktörer som driver sin verksamhet i aktiebolagsform.

Postverkets affärsområden är dock konkurrensutsatta i olika omfattning. I samband med en bolagisering är det därför viktigt att tydliga gränser skapas mellan affärsområdena brev, lättgods, bank & kassa samt postgiro. Postverkets struktur blir då ett moderbolag och förslagsvis fyra dotterbolag, varav Postgiro AB blir ett. Med denna struktur uppnås att postgirots affärsförutsättningar tydliggörs och att interna debiteringar ersätts av affärsmässiga förhandlingar. Vissa frågor kvarstår dock som måste utredas innan en bolagisering kan föreslås, bl.a. säkerställandet av regional och social service, frågan om postverkets pensionskuld och moms på brevtjänster.

Jag bedömer det vara en fördel att postgirot kan komma att drivas i bolagsform. Det gör det enklare att uppnå konkurrens på betalningsmarknaden.

Postgirot står i dag inte under finansinspektionens tillsyn. Postgirot bedriver dock verksamhet som i flera avseenden liknar den som bedrivs Bil. I av företag som står under sådan tillsyn. Bl.a. tar postgirot emot medel på konto från allmänheten och äger rätt att betala ränta på juridiska personers postgirokonton. Det är annars i princip förbehållet banker att mottaga inlåning på konto. För postgirots del finns det dock ett undantag från denna princip i bankrörelselagen.

Postgirot äger också rätt att ge juridiska personer kredit upp till 30 dagar i samband med betalningsförmedlingen. Även kreditgivningen är i princip förbehållen institut under finansinspektionens tillsyn när kreditgivningen utövas yrkesmässigt och sker till allmänheten.

Postverket förvaltar de medel som finns på postgirokonton. Förvaltningen sker enligt de regler som bestämts av regeringen i ett särskilt placeringsreglemente.

Jag anser att de likheter som finns mellan postgirots verksamhet och den verksamhet som bedrivs av institut som står under finansinspektionens tillsyn motiverar att även postgirots verksamhet ställs under sådan tillsyn. Detta skapar förutsättningar för att kraven på hur postgirot bedriver sin verksamhet kan likställas med kraven på andra finansiella institut i jämförbara delar. Det underlättar även regeringens arbete. Det är inte lämpligt att upprätthålla ett substitut för finansinspektionens tillsyn på så sätt att detaljerade regler för postgirots verksamhet upprättas inom regeringskansliet.

Med dagens förutsättningar, då postgirot är en del av postverket, kan finansinspektionens tillsyn avse endast hur verksamheten bedrivs. Tillsynen blir därmed huvudsakligen funktionell till sin karaktär, vilket i sig betyder att särskilda överväganden angående tillsynens utformning måste göras. Vid en bolagisering av postgirot kan tillsynen göras mer fullständig och avse även exempelvis kapitalstyrka och relationerna till moderbolaget och systerbolagen. En bolagisering av postgirot underlättar därför tillsynen. Jag anser därför att postgirot bör ställas under tillsyn av finansinspektionen senast vid en bolagisering.

Postgirots verksamhetsområde Enligt min mening har förekomsten av två konkurrerande betalningssystem, postgirot och bankerna/bankgirot, genom den konkurrens som uppkommer i stor utsträckning bidragit till att det svenska betalningssystemet är mycket effektivt med internationella mått mätt. Det är angeläget att denna konkurrens främjar utvecklingen av det svenska betalningssystemet även i framtiden. Postgirots konkurrensförutsättningar är därför av stor betydelse. En avreglering av den kvarvarande ensamrätten på statliga betalningar bör därför göras på ett sätt som säkerställer en sådan konkurrens.

Frågan om vilka förutsättningar som säkerställer postgirots möjligheter att konkurrera på betalningsmarknaden behöver beredas ytterligare och bli föremål för en samlad prövning. I detta sammanhang bör även utformningen av den framtida tillsynen av postgirot behandlas. Jag avser att återkomma till regeringen i dessa frågor inom kort.

Jag vill understryka att postgirots affärsidé och verksamhetsområde även i framtiden skall bestå av effektiv betalningsförmedling. Det Bil. 1 kommer således inte att bli aktuellt att postgirot skall fungera som en bank i ordets mer breda och allmängiltiga betydelse.

6¶EES-avtal

Den 22 oktober 1991 framförhandlades ett EES-avtal mellan EFTAländerna och EG. Avtalet innebär att en gemensam marknad skapas mellan EG och EFTA där varor, kapital, tjänster och personer fritt skall kunna röra sig över gränserna. Ett fastare strukturerat samarbete genom gemensamma institutioner och beslutsfattande och ett breddat samarbete på en rad områden, bl.a. forskning, miljö- och konsumentskydd innefattas också i avtalet. När den judiciella frågan lösts avser regeringen att under våren vända sig till riksdagen i fråga om avtalet.

EES-avtalet avses träda i kraft den 1 januari 1993. Detta innebär att avtalet får budgetmässiga konsekvenser för budgetåret 1992/93.

Till de direkta utgiftsåtagandena hör kostnaderna för det ökade programsamarbetet, kostnaderna för gemensamma institutioner samt bidraget till EFTA:s fond för ekonomisk och social utjämning inom EES. Till detta kommer indirekta kostnader på departement och myndigheter för kompetensutveckling m.m.

Totalt beräknas kostnaderna för Europa-samarbetet uppgå till drygt 930 milj.kr. under budgetåret 1992/93, vilket innebär en ökning med ca 575 milj.kr. jämfört med föregående år. Finansiering sker genom omprioriteringar inom statsbudgeten. Fördelningen av kostnaderna för integrationsarbetet redovisas 1 tabellen nedan. Samtliga poster redovisas förslagsvis. Beräkningarna är behäftade med vissa osäkerheter bl.a. på grund av att vissa poster är beroende av detaljutformning inom delområden av avtalet (institutionerna och regionalfonden), andra av de belopp som senare kommer att fastställas i EG:s budget för aktiviteten i fråga.

Fördelning av kostnaderna för integrationsarbetet

1991/92 1992/93 Ökning Programsamarbete 219 451 +232 Administrativa

Det största området inom programsamarbetet är forskning och utveckling (FoU). Totalt uppgår kostnaderna inom detta område till ca 360 milj.kr. under budgetåret 1992/93. De ökade kostnaderna inom detta område till följd av EES-avtalet uppgår till ca 150 milj.kr. Programsamarbetet inom FoU omfattar program inom närings-, utbildnings-, jordbruks- och miljödepartementens områden. De programområden som

är aktuella under budgetåret 1992/93 är förtecknade i näringsdepartementets bilaga. Samarbetet presenteras närmare i respektive departements Bil. 1 bilaga till budgetpropositionen.

Programsamarbetet inom utbildningsområdet omfattande programmen Comett (samarbetsprogram för universitetet och näringsliv), Erasmus (studentutbytesprogrem) och Tempus = (utbildningssamarbete med

Östeuropa) uppgår 1992/93 till ca 45 milj.kr. Ökningen jämfört med

innevarande år uppgår till 32 milj.kr.

Övriga programområden, t.ex. media, informationsprogrammen SPRINT och IMPACT samt ungdomsprogrammet Youth for Europe uppgår tillsammans till en kostnad om ca 46 milj.kr. Dessa programområden presenteras i de berörda departementens bilagor i budgetpropositionen.

Beräkningarna av kostnaderna för Sveriges deltagande i programsamarbetet utgår ifrån en modell som innebär att vi betalar en andel av programkostnaderna enligt EG:s budget. Denna andel fastställs utifrån relationen mellan Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) och EGländernas samlade BNP. Denna s.k. proportionalitetsfaktor fastställs årligen. I beräkningarna antas den uppgå till 3,5 7 år 1993.

De administrativa kostnaderna för myndigheter och departement förväntas öka med ca 24 milj.kr. Denna post avser även utredningar och information. Kostnaderna redovisas under respektive huvudtitel.

Uppbyggnaden av EES-institutionerna medför ökade kostnader om 50 milj.kr. under anslaget BS. Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA). Anslaget behandlas senare i utrikesdepartementets bilaga. Förutom de gemensamma EES-institutionerna kommer ett särskilt EFTAorgan för övervakning att upprättas. Övervakningsorganets uppgifter är övervakning inom områdena konkurrens, statsstöd och offentlig upphandling, samt allmän övervakning av EES-avtalets efterlevnad. Vidare kommer utökade sekretariats- och understödsfunktioner för EESinstitutionerna att behövas.

Fonden för ekonomisk och social utjämning inom EES (EFTA Financial Mechanism) utgör ett stöd från EFTA-länderna till EG:s mindre välutvecklade regioner. Stödet har formen av s.k. mjuka lån med räntesubventionering samt ett gåvoelement. Totalt omfattar fonden en lånefacilitet om 1,5 miljarder ecu samt 500 miljoner ecu i gåvodel. Båda åtagandena sträcker sig över fem år. För Sveriges del innebär detta ett årligt budgetåtagande om ca 270 milj.kr. under fem år.

Utbetalningen av de svenska bidragen till EG kommer att ske inom ramen för det statliga betalningssystemet i samråd med RRV.

7¶Redovisning av verksamheten med statliga

Bil. 1

garantier m.m. för budgetåret 1990/91

RRV har redovisat verksamheten med statliga kreditgarantier inkl. grundfondsförbindelser. Uppgifterna bygger på myndigheternas rapporter till RRV. .

I det följande lämnas en sammanställning av och kortfattade kommentarer till myndigheternas uppgifter. Uppgifterna avser, med undantag av garantiramarna, garantistockens ställning per den 30 juni 1991. De redovisade utgifterna och inkomsterna för verksamheten avser budgetåret 1990/91.

Garantier i utländska valutor redovisas till den kurs som gällde den 30 juni 1991. Hänsyn till senare kursfluktuationer har alltså inte tagits. Riksbankens garanti på elva miljarder kr för Världsbanken redovisas i år efter dollarkursen den 30 juni 1991.

Garantier för Forsmarks Kraftgrupp AB redovisas i sin helhet under statens vattenfallsverk.

Gällande garantiramar Gällande, av riksdag och regering tilldelade, garantiramar per den 1 juli 1991, uppgår till 169 miljarder kr.

Bland de ramar som ökat under det gångna året dominerar ramarna för exportkreditnämndens garantier samt garantier till televerket och riksgäldskontoret. Ramen för s.k. normalgarantier sänktes från 29 till 20 miljarder kr. För s.k. LT-garantier höjdes ramen från 29 till 40 miljarder kr. En kraftig minskning har skett ifråga om ramarna till statens järnvägar (SJ-invest).

Gjorda garantiutfästelser

Gjorda garantiutfästelser per den 30 juni 1991, uppgår till 138 miljarder kr. Enligt gällande regler kan utfästelser för exportkreditgarantier lämnas till belopp som överstiger de fastställda garantiramarna, eftersom endast en del av det utfästa beloppet normalt resulterar i garanterad kapitalskuld. Vid utgången av denna redovisningsperiod håller sig emellertid utfästelserna inom garantiramarna.

Större ökningar av utfästelserna kan noteras för exportkreditnämndens garantier. Ett stort antal skogindustriprojekt, maskinleveranser, transportsystem, kommunikationsprojekt och anläggningsentreprenader ligger bakom denna uppgång. Minskningar i utfästelserna förekommer bland annat beträffande stöd till Forsmarks Kraftgrupp AB, varvsföretag (riksgäldskontoret) och Teleinvest.

Garanterad kapitalskuld Den garanterade kapitalskulden per den 30 juni 1991, var 105 miljarder kr. Grundfondsförbindelser utgjorde 55 miljarder kr. Skillnaden mellan den garanterade kapitalskulden och gjorda garantiutfästelser beror till

Den garanterade kapitalskulden har minskat med 3,0 miljarder kr. Bil. 1 sedan den 30 juni 1990. Minskningen av garanterad kapitalskuld per samhällsområde har särskilt berört garantier till varv, energi och export.

Minskningar av den garanterade kapitalskulden gäller stöd till varvsföretag, statens vattenfallsverk, televerket och lantbruksgarantier.

Utgifter till följd av infriade garantier Utgifterna till följd av infriade garantier under budgetåret 1990/91 uppgår till 1,0 miljard kr. Utgifterna härrör främst från exportkreditnämndens garantier till Brasilien, Irak, Mexico och Egypten.

Inkomster från lämnade garantier Inkomster från garantiavgifter under budgetåret 1990/91 uppgår till drygt 500 miljoner kr. Inkomsterna genereras främst av exportkreditgarantierna. Garantiavgifterna har inte ökat sedan förra budgetåret.

Inkomster till följd av återbetalning av infriade garantier uppgår till 1 miljard kr. Dessa inkomster härrör främst från stöd till varvsföretag och från exportkreditgarantierna. Betydande återbetalningar har gjorts inom varvssektorn. Stora återbetalningar har även gjorts inom exportkreditsektorn från bl.a. Egypten, Jugoslavien, Mexico, Argentina och Angola.

Resultatet av verksamheten Summan av inkomsterna från garantiavgifter och återbetalningar för tidigare infriade garantier har i förhållande till utgifterna för infriade garantier resulterat i ett nettoöverskott på ca 450 miljoner kr. Detta är en förbättring av resultatet jämfört med föregående budgetår med ca 410 miljoner kr. eftersom verksamheten för budgetåret 1989/90 redovisade ett nettoöverskott på ca 40 miljoner kr.

Prop. 1991/92: 100 AB Bil. 1

1112 -298 tjur 191)uBIe3 Je3uIuUfBI2g INSWOFUJ qe9'89L 1661 400 400 200 AB are3ipn 0'0 00 0'0 9'89L 0'0 9'89L L'8Ez £'£00 9'89L 0'0

pfjoj

tunf ape I OE

uap

NUuese3

Jad 1SWOHFUJ qe0"8bI 200 200 400 15YI3AB 00 9'Tz 00 TTLI T'0 p'TLI let 8'£0S L'TE 8'66 16/0661

UPlj

u7rPESpnq

tjut 1otuBIe3

0-1 qe9'€1 a0'0 a0'0 200 0'0 0'0 0'0 9'€l 8'0p y'»S 8'866 T'€50 9'€l 0'0

Ae

JapuN

plog

pe I

qeT'0S0 q0'€£97 al 200 unf 0'Lz8 8'95 v'LLL 6'ITz €£'666 O'16T £'067 O'SL6 £'60€ 1'6€S pInysendey TLT pesanueIre)N 0€

"(1661 uap 9€ TI 8 TT T OL OL PE SOT Zz SS

13d ANf

[| vap qet a0'£97 al" av't uap 0'LT8 £'60€ 8'95 1'£08 €'8€T b'SpO O'SS9 V'00L6 O'SL6 1'6€S -sgjintueIe3 1661 050 TLZ sad Jad ep1oln tunf 9€ TI 8 TI T ZL €L b9 LET z SS wemnuere3) 1252

0€

[661 qel 40'010 a6'TLZT 0'LE9 a0'€£05 0'9€8 O'$0Z O'L9T auf O'ST8 €'LEE I'8Zp 1897 1'89p €£'6L9 VSB ureJnuese3 runf SpueeD | up €S 91 €1 TI € 66 001 69 691 SI 19

gg 1661

rad vap

pd

Rnuese3 2SJPuIQIOJSPUOJPUNIS

AB HISASI[BJUINEA IONUBIBSSAIBA UapuwguNpanplodxg e2mr)S SpepIRjn NUBQSHIY UasjasÖssynIquueTt HIAFIIUS 12103UOYSPIBISNIY HISABRA Peununs[e30L

"I

'€1 IDA] BWUWNSJag Bunwnspg ISu0fIA JonueIseg SIGLIIAG I2qeL SUDIJIG SUIS SURTIG BILIAQ ABJBAg ABIBA

Bil. 1 Lönerna för det stora flertalet statstjänstemän och för vissa andra arbetstagare i offentligverksamhet bestäms genom förhandlingar mellan statens abetsgivarverk (SAV) och de fackliga organisationerna på det statliga avtalsområdet.

Den 15 mars 1991 träffade SAV avtal med Statsanställdas förbund och SACO samt den 27 mars 1991 med TCO-OF/A, TCO-OF/C och TCO- OF/F om slutlig reglering enligt ramavtal om löner för stats-tjänstemän m.fl. avseende åren 1989 och 1990 (RALS 1989-90) m.m.. Vid samma tillfälle träffade SAV ramavtal med ovan nämnda organisationer om löner m.m. 1991-1993 för statstjänstemän m.fl. (RALS 1991-93).

Till grund för beräkningen av anslagen till löner och pensioner liksom för anslag inom utgiftsramen för militärt försvar samt planeringsramen för civilt försvar under budgetåret 1992/93 har lagts de i nämnda kollektivavtal avtalade löner m.m., gällande fr.o.m. den 1 oktober 1990 resp. den 1 juli 1991.

I kompletteringspropositionen 1991 (prop.1990/92:150, FiU 30, rskr. 386) anmälde min företrädare att regeringen avsåg att återkomma i frågan om konsekvenser för de statliga myndigheterna av införandet av särskild löneskatt. Frågan var föranledd av att det som ett led i skattereformen, infördes en särskild löneskatt på förvärvsinkomster, som inte till någon del grundar rätt till socialförsäkringsförmåner (pensionsutbetalningar). Förslaget om införande av särskild löneskatt behandlades av riksdagen under våren 1991, varför effekterna av införandet av denna skatt inte kunde beaktas i samband med budgetregleringen av myndigheternas förvaltningsanslag för budgetåret 1991/92. Utgifterna har därför övergångsvis belastat statsbudgetens inkomstsida. I anslagsberäkningen för myndigheternas förvaltningsanslag avseende budgetåret 1992/93 har utgifterna avseende den särskilda löneskatten beräknats inom resp. anslag genom att lönekostnadspålägget höjts från 3972 till 41,52. Höjningen avser kostnaden för inbetalning av den särskilda löneskatten.

I förhållande till det löneläge som låg till grund för beräkningen av lönekostnaderna i budgetpropositionen 1991 har beaktats höjningen av månadslönen med 1,27 fr.o.m. den 1 oktober 1990. Vidare har beräknats en kompensation om 0,5 7 för ett icke nivåhöjande utrymme (INU) som har getts för individuella löner som en generell höjning av månadslönen fr.o.m. den 1 januari 1991.

Höjningarna av chefslöner den 1 oktober 1990 och den 1 januari 1991 med motsvarande komponenter har beaktats. Därutöver har också beaktats höjningen av månadslönen fr.o.m. den 1 juli 1991 för anställda med månadslön under 14 201 kronor. I löneomräkningen har dessutom beaktats de belopp som avsattes i RALS 1989-90 för löneåtgärder främst för marknadskänsliga grupper och för att trygga en långsiktig personalförsörjning vid i första hand anslagsmyndigheter.

I budgetförslaget har de olika avtalskomponenternas kostnadseffekt beräknats utifrån varje myndighets faktiska löneprofil. | Bil. 1

Till regeringsprotokollet i detta ärende bör fogas som bilagor: Preliminär nationalbudget (Bilaga 1.1) Utdrag ur riksrevisionsverkets inkomstberäkning (Bilaga 1.2) Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen (Bilaga 1.3) Fördelningseffekter (Bilaga 1.4) Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (Bilaga 1.5)

Hemställan Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag, att regeringen dels föreslår riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som

jag har förordat i det föregående,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som jag har

förordat i det föregående,

3. för budgetåret 1992/93, i avvaktan på slutliga förslag i komplette-

ringspropositionen och i enlighet med vad jag har förordat i det

föregående,

a) beräkna statsbudgetens inkomster,

b) beräkna förändringar i anslagsbehållningarna,

c) beräkna Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

4. godkänna riktlinjerna beträffande ramar för myndigheternas

förvaltningskostnader (avsnitt 4.3.1),

5. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1992/93, genom riks-

gäldskontoret ta upp lån för investeringar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 990 000 000 kr, (avsnitt 4.3.4),

6. godkänna att regeringen beslutar om avveckling av postgirots

ensamrätt till de statliga betalningarna (avsnitt 5),

7. godkänna riktlinjerna beträffande ekonomiska styrmedel i miljö-

politiken (Bilaga 1.5) dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

8. styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna

för myndigheterna (avsnitt 4),

9. det statliga betalningssystemet och statliga betalningar, finans-

inspektionens tillsyn av postgirot och postgirots verksamhetsområde

(avsnitt 5),

10. utbetalning av de svenska bidragen till EG (avsnitt 6),

11. statliga garantier (avsnitt 7),

12. lönenivån i anslagsberäkningarna (avsnitt 8).

Bil. 1

Finansplanen 1 Mål för en ny politik

RA 1.1 Bakgrund 1.2 Grundläggande utgångspunkter

1.3¶Samarbetet i Europa NW

1.4¶Det ekonomiska läget Den ekonomisk-politiska strategin

2.1 En långsiktig utgiftsstrategi ONA 2.2 Inflationsbekämpningen i förgrunden 2.3 Penningpolitik och kreditmarknad

2.4¶Arbetsmarknaden och lönebildningen 11

iw Det första steget - åtgärder hösten 1991 12

Det andra steget - finansplanen 1992 14

4.1¶Den ekonomiska politiken och förslaget till statsbudget 1992/93 14

4.2 Förändringsarbete 18

Politiken på längre sikt 18

5.1 Skattepolitiken 19

5.2¶Pensionerna 20

5.3 Miljöpolitiken 20 Effekter av politiken 21 6.1 Samhällsekonomin 21 6.2 Fördelningen av välfärd och inkomster 22 Den ekonomiska utvecklingen 1991-1993 23

7.1¶Långsam internationell återhämtning 23

17.2 Den svenska ekonomin 24 Avslutning 27

Statsbudgeten och särskilda frågor 1 Statsbudgeten budgetåren 1991/92 och 1992/93 29 1.1 Beräkningsförutsättningar 29

1.2¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under

budgetåret 1991/92 29 1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under

budgetåret 1992/93 32

1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1991/92 och 1992/93 36 Underliggande budgetutveckling 38 ww Budgetunderskott och statsskuld 38 Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna 40

4.1¶Verksamhetsformer i staten 40

4.2 Mål- och resultatstyrning 41

4.3¶En effektiv medelshantering 45

4.4 Redovisning, revision och ekonomiadministration,

myndigheternas kompetens 56 Bil. 1

4.5 Stöd till regeringskansli och myndigheter 57

5¶Statliga betalningar och postgirot 57

6 EES-avtal 65 7 Redovisning av verksamheten med statliga garantier m.m.

för budgetåret 1990/91 67

8¶Lönenivån i anslagsberäkningarna 70

Hemställan 71

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1992 73

Bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget för 1992

Preliminär Nationalbudget

Förord

Den preliminära nationalbudget som härmed läggs fram, beskriver den internationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1993.

Nationalbudgeten bygger på material från fackdepartement och olika verk och institutioner. För bedömningen av den internationella utvecklingen har material erhållits från bl.a. OECD. Beskrivningen av den svenska ekonomin baseras främst på underlag från statistiska centralbyrån och på den prognos för de kommande åren som konjunkturinstitutet publicerade den 12 december 1991. Vidare har en grupp bransch- resp. konjunkturexperter hörts. Ansvaret för de redovisade bedömningarna åvilar dock helt finandepartementets ekonomiska avdelning.

Ansvarig för den preliminära nationalbudgeten är finansrådet Lars Heikensten. Arbetet har letts av departementsrådet Anders Palmér. Kalkylerna avslutades den 19 december 1991.

I Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga 1.1.

1¶Sammanfattning

Bil. 1.1 Den svenska ekonomin utvecklas för närvarande mycket svagt. Efterfrågan viker inom de flesta sektorer och produktionen faller. Trots omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser ökar arbetslösheten successivt till en för svenska förhållanden mycket hög nivå.

Tillbakagången orsakas av en kombination av konjunkturella och strukturella faktorer. Avmattningen i omvärlden har naturligtvis stor betydelse, särskilt när länder som är viktiga för Sverige — USA, Storbritannien, Norge och Finland -- drabbats hårt av lågkonjunkturen. Den svenska exportens varusammansättning — med stark inriktning på bilar, investeringsvaror och skogsprodukter — är också oförmånlig i rådande fas av den internationella konjunkturen.

Till övervägande del förklaras tillbakagången för svensk ekonomi av inhemska faktorer. Att Sverige haft en sämre utveckling än omvärlden framgår av diagram 1. Efter devalveringarna i början av 1980-talet växte industriproduktionen snabbt. Samtidigt skedde en gradvis urholkning av företagens konkurrenskraft. Lönekostnaderna ökade mer än i omvärlden, särskilt mot slutet av 1980-talet och under 1990. När produktivitetstillväxten stagnerade, bl.a. till följd av överhettningen i ekonomin, blev kostnadsläget allt oförmånligare och resulterade i fallande marknadsandelar och försämrade vinstmarginaler.

Diagram 1:1 Industriproduktionen i EG och i Sverige 1980-1991

Index 1985=100

120

115 4

110 4

105 4

100 4

954

90 4

85 T

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Källor: OECD och statistiska centralbyrån.

Problemen accentueras också av den desinflationsprocess som ekonomin nu går igenom. 1980-talets inflatoriska klimat karaktäriserades av stigande förmögenhetsvärden. Finansiella transaktioner var ofta mer lönsamma för näringslivet än satsningar på utbyggd produktions- och distributionsapparat. Hushållen uppmuntrades till lånefinansierad

konsumtion. Stora obalanser och spänningar byggdes upp på olika tillgångsmarknader, där efterfrågan trissades upp av förväntningar om Bil. 1.1

fortsatta prisstegringar.

Den låga aktivitetsnivån i ekonomin medför att konsumentpriserna nu stiger mycket långsamt. En rad andra priser har fallit eller är på väg att börja göra det. Det tydligaste exemplet gäller kommersiella fastigheter, men även bostadspriserna har en svag utveckling. Många industriprodukter får också känna av fallande priser.

Desinflationsprocessen innebär att vissa aktörer med högt belånade tillgångar inte kan betala sina räntor. Stora kreditförluster uppstår hos finansbolag och banker, vilket skapar oro och svårigheter för en del låntagare att erhålla krediter. Vidare medför den låga inflationstakten i kombination med det nya skattesystemet att det blivit allt dyrare för hushållen att låna till konsumtionsändamål. Sparkvoten har stigit mycket kraftigt, vilket hållit tillbaka den privata konsumtionen.

Den speciella omställningsfas som den svenska ekonomin nu går igenom gör utvecklingen mycket svårbedömd. Efter att BNP preliminärt sjönk med drygt 126 1991, bedöms nedgången i år stanna på 0,24. Huvudförklaringen till att fallet bromsas upp är det omslag i lagercykeln som väntas ske. Under 1993 bör förbättrad internationell draghjälp och en viss återhämtning av den inhemska efterfrågan leda till en uppgång av BNP på drygt 12. Arbetslösheten stiger gradvis under prognosperioden för att troligen nå en topp under 1993 på över 4 1/27. Bytesbalansens underskott krymper de närmaste åren, främst beroende på en allt starkare handelsbalans.

Internationella förutsättningar

Konjunkturen inom OECD-området nådde sin botten i mitten av 1991. För de länder som ligger tidigast i cykeln — USA, Storbritannien och Canada — har därefter en uppgång noterats. Återhämtningen har dock varit trög och fylld av bakslag. I dessa länder och i flertalet andra industriländer väntas dock tillväxten fortsätta att tillta under loppet av 1992 och 1993.

De tyska och japanska ekonomierna är nu på väg in i en lugnare fas. Efter en relativt kraftig avmattning under andra halvåret 1991 väntas en stabilisering av dessa ekonomier från och med senare delen av 1992. Den internationella återhämtningen blir dock sammantaget betydligt svagare än under tidigare uppgångsfaser. För hela OECD-området bedöms BNPtillväxten stiga från 190 1991 till ca 2 1/42 1992 och till knappt 37 1993. .

Den viktigaste faktorn bakom konjunkturuppgången är den lättnad i penningpolitiken som har genomförts i en rad länder, med Tyskland som ett viktigt undantag. Räntenedgången väntas leda till en stimulans av den privata konsumtionen och av investeringarna, främst inom bostadssektorn. Ännu har dock inte de lägre räntorna gett de positiva effekter på ekonomierna som kunnat förväntas. Marginalerna mellan in- och utlåningsräntorna har vidgats, vilket medfört att hushåll och företag inte

till fullo fått del av lättnaderna. I takt med att konjunkturen stärks i de Prop. 1991/92:100 anglosaxiska länderna kan en viss åtstramning av penningpolitiken Bil. 1.1

förväntas, medan det så småningom uppstår ett utrymme för lättnader i Tyskland och Japan.

Tabell 1:1 Internationella förutsättningar

(KPI årsgenomsnitt), Zz Råoljepris, dollar per fat 23,6 20 21 21 Dollarkurs i kr. 5,93 6,07 5,94 5,94 Källor: OECD och finansdepartementet.

Finanspolitiken i OECD-området hade under 1991 en svagt expansiv inriktning, främst beroende på en kraftig ökning av de offentliga

utgifterna i västra Tyskland. Konjunkturavmattningen medförde också att

skattebaserna urholkades och att utgifterna för arbetslöshetsunderstöd

ökade i många länder, vilket försvagade statsfinanserna. En omläggning

av finanspolitiken i mindre expansiv riktning har inletts i Tyskland

genom såväl höjningar av skatter och sociala avgifter som neddragningar

av de offentliga utgifterna.

Den största osäkerheten i bedömningen gäller styrkan i den amerikan-

ska konjunkturuppgången. För att tillväxten ska ta fart i USA krävs att konsumtionsefterfrågan expanderar och att investeringarna stärks. En

fortsatt restriktiv kreditgivning från bankerna kan försvåra nyinvesteringar för företagen. Vidare kan fortsatt osäkerhet om den framtida ekonomiska utvecklingen resultera i att företag och hushåll blir obenägna att öka sin skuldsättning ytterligare. Detta skulle kunna leda till att återhämtningen blir svagare än förutsatt.

En annan osäkerhet är förknippad med den tyska utvecklingen. Om inflationstakten visar sig svår att bemästra kan penningpolitiken stramas åt ytterligare. I så fall tvingas alla de länder som har sina valutor nära

kopplade till D-marken att följa med. En högre räntenivå i Europa skulle

försena återhämtningen.

En negativ faktor för Sverige är den svaga utvecklingen i Norden. Den

finska ekonomin har råkat ut för ett veritabelt ras, till stor del beroende

på östhandelns kollaps. Importen av bearbetade varor till Finland beräknas preliminärt ha fallit med nära 2076 1991, vilket mycket starkt bidragit till att marknadstillväxten för svensk export praktiskt taget stagnerat. Även utvecklingen för den norska fastlandsekonomin har varit dämpad. En återhämtning verkar ändå vara på väg i Norden, eftersom

anpassningen bort från de djupa obalanser som uppstått i ekonomierna nu hunnit en bit på väg.

Löner och konsumentpriser

Bil. 1.1

Avmattningen i den svenska ekonomin medför en markant nedväxling av lönestegringstakten. Så gott som samtliga lönepåverkande faktorer verkar åt samma håll. Arbetslösheten stiger, inflationstakten avtar, vinsterna pressas, kapacitetsutnyttjandet faller. Ökningen av timlönerna mellan årsgenomsnitten för 1990 och 1991 blev ca 5,52, inklusive

överhäng, löneglidning och kostnaderna för förlängd semester. Från 1991 till 1992 blir överhänget mindre, medan avtalen ligger på en högre nivå.

Det svaga arbetsmarknadsläget reducerar löneglidningen ytterligare,

varför den totala timlöneökningen för ekonomin väntas stanna på 4 1/27 i år.

För merparten av 1993 finns ännu inga avtal, eftersom Rehnberg-

överenskommelsen löper ut den 31 mars. Arbetslösheten väntas fortsätta

att stiga, åtminstone under första halvåret, och aktiviteten i ekonomin förblir sannolikt relativt låg. Ekonometriska skattningar tyder på bestående låga löneökningar. Timförtjänsten bedöms stiga med ca 442. Det

kan emellertid inte uteslutas att uppdämda lönekrav och spänningar

mellan olika grupper på arbetsmarkanden leder till ett högre utfall.

Tabell 1:2 Löner och priser Årlig procentuell förändring

ANM. : KPI = Konsumentprisindex

NPI = Nettoprisindex. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Inflationstakten avtar sriabbt i Sverige. Under loppet av 1991 steg konsumentpriserna med ca 8 1/27, varav finansieringen av skatterefor-

men svarade för med 3,6 procentenheter. Under våren förutses prishöjningarna dämpas till ca 37. Det finns flera orsaker till den kraftiga nedgången. Viktiga förklaringar är lönenedväxlingen och en gynnsammare produktivitetsutveckling, som minskar kostnadstrycket. Dessutom

sänktes mervärdeskatten på livsmedel, inrikes transporter m.m. vid

årsskiftet 1991/92. Då faller också skattereformens effekter på priserna bort ur tolvmånaderstalen. Enligt de mätningar som görs har dessutom

inflationsförväntningarna radikalt dämpats, både hos hushåll och företag.

Konsumentpriserna bedöms öka under loppet av året med 2,47 1992

och 3,54 1993. Den underliggande inflationstakten — då effekterna av förändringar i de indirekta skatterna är borttagna — faller från ca 5 1/24

1991 till ca 426 1992 och 1993.

Försörjningsbalans

Bil. 1.1 BNP föll preliminärt med 1,34 förra året. Aktiviteten var svag i stort sett i alla delar av ekonomin. Nedgången var emellertid särskilt markerad för fasta investeringar och lagerinvesteringar. Att BNP inte utvecklades ännu sämre berodde på att importen föll kraftigt. Sannolikt sker en tillbakagång för ekonomin även i år, mycket beroende på det svaga bostadsbyggandet som väntas ge ett negativt bidrag till BNP på nästan 12. En viss tillväxt — drygt 196 — förutses för 1993, främst orsakad av en återhämtning av exporten. Tillväxten blir dock inte tillräcklig för att öka kapacitetsutnyttjandet i ekonomin.

Hushållens reala disponibla inkomster steg med ca 47 förra året, trots att lönerna ökade långsammare än priserna och att sysselsättningen föll. Den viktigaste förklaringen till inkomstökningen är den kraftiga sänkningen av de direkta skatterna till följd av skattereformen. Effekterna av sysselsättningsminskningen neutraliseras också 1 stor utsträckning av ökat arbetslöshetsunderstöd. Till detta kommer effekterna av det obligatoriska tillfälliga sparandet, som spätt på hushållens köpkraft ytterligare.

Skattereformen — liksom avvecklingen av det tillfälliga sparandet — får även i år vissa expansiva effekter på hushållens köpkraft, som dock stiger långsammare än i fjol. Under 1993 försvagas inkomstutvecklingen. Inkomstöverföringarna till hushållen stiger realt sett mindre än under de närmast föregående åren. Dessutom sker inga ytterligare återbetalningar av det tillfälliga sparandet, vilket leder till en negativ effekt när det gäller förändringen av köpkraften mellan 1992 och 1993.

Den privata konsumtionen steg obetydligt 1991. Efter en svag inledning av året förstärktes dock efterfrågan gradvis, vilket medförde en gynnsam utveckling för detaljhandeln. Därtill kom att fallet i bilförsäljningen upphörde. Sparkvoten fortsatte att stiga kraftigt.

Bedömningen av sparkvotens utveckling utgör en av de mest osäkra faktorerna 1 prognosen över svensk ekonomi för 1992 och 1993. Den kraftiga uppgång i hushållssparandet som inträffat under de senaste åren kan till en del ses som en normalisering efter den utveckling som följde under andra hälften av 1980-talet, efter avregleringen av kreditmarknaden. Dessutom ändrades skattesystemet i sparstimulerande riktning och konjunkturläget försämrades. Oron på de finansiella marknaderna påverkar också hushållens beteende, liksom krympande förmögenheter.

Även i år kan sparkvoten förväntas stiga. Sannolikt avstannar uppgången nästa år. I takt med att den ekonomiska utvecklingen gradvis blir något bättre bör hushållens framtidförväntningar bli mindre pessimistiska. Slutsatsen blir att den privata konsumtionen beräknas stiga med ca 1/27 i år och något mer nästa år.

Den offentliga konsumtionen växte med drygt 1/26 1991, beroende på utvecklingen i kommunerna. I år förutses en nedgång för staten, medan en större omfattning av sysselsättningsskapande åtgärder håller uppe aktiviteten i kommunsektorn. Besparingar inom staten och indragningar från kommunerna kan leda till stagnation eller tillbakagång under 1993.

Miljarder Procentuell volymförändring Bil. 1.1

kr. 1990

1990 1991 1992 1993

! Förändring i procent av föregående års BNP. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Den stora nedgången i bruttoinvesteringarna under fjolåret kan helt hänföras till näringslivet. Svag efterfrågan, försämrad lönsamhet och avtagande kapacitetsutnyttjande gjorde att industriinvesteringarna föll med nästan 2076. Inom gruppen övrigt näringsliv rasade fastighetsinvesteringarna. Bostadsinvesteringarna hölls däremot väl uppe p.g.a. eftersläpnings-

effekter från den höga igångsättningen under senare delen av 1990 och

av att ombyggnadsinvesteringarna kom igång. För bruttoinvesteringarna totalt förutses en nästan lika stor nedgång i

år, knappt 846, men med en delvis annan sammansättning. Övrigt

näringsliv, exklusive de expansiva affärsverken, fortsätter att minska i

nästan oförändrad takt, medan fallet för industrin dämpas. Däremot verkar nedgången för bostadssektorn bli mycket kraftig, trots att ombyggnadsverksamheten tilltar ytterligare. Nybyggnationen krymper

med ca en tredjedel. Sjunkande efterfrågan, pressade priser och minskade

subventioner till sektorn kommer att få en starkt hämmande inverkan på igångsättningen av nya bostäder.

Den vikande tendensen för bostadsinvesteringarna väntas hålla i sig också under 1993. Fallet för industriinvesteringarna upphör troligen och förbyts till en liten uppgång. Nedgången för övrigt näringsliv bromsas upp. Sammantaget bedöms bruttoinvesteringarna minska något även nästa år.

Även om lagrens betydelse för konjunkturmönstret allmänt sett avtagit

under det senaste decenniet, har ändå lagercykeln en central betydelse för den makroekonomiska utvecklingen under prognosperioden. Den starka

lageravvecklingen under 1991 bidrog till att nedgången i BNP blev betydande. Både 1992 och 1993 kännetecknas av rekyleffekter av de

stora lagerminskningarna förra året. Trots fortsatta neddragningar ger lagren tämligen stora positiva bidrag till BNP, eftersom förändringen i lagerinvesteringarna blir positiv efter de stora minustalen 1991.

Den försenade internationella konjunkturuppgången har fått betydande negativa återverkningar på den svenska exporten. Tunga branscher inom

verkstads- och basindustrin har drabbats hårt. Läget har förvärrats av att

kostnadsnivån drevs upp under överhettningsåren, i förhållande till de utländska konkurrenterna. Svenska företag har fortsatt att tappa mark- Bil. 1.1 nadsandelar. Under 1991 föll exporten preliminärt med drygt 294.

Under 1992 och 1993 väntas marknadstillväxten gradvis stärkas. Dessutom förbättras det relativa kostnadsläget p.g.a. låga löneökningarna

och en gynnsam produktivitetsutveckling. För svensk industri viktiga branscher som skog och transportmedel ligger normalt också tidigt i

konjunkturcykeln. Därför bör en successiv återhämtning för exporten inträffa, även om ökningstalen blir lägre än under motsvarande uppgångs-

faser under de senaste decennierna.

Det stora importfallet under fjolåret kan delvis förklaras av den mycket

svaga inhemska efterfrågan. Inte minst den kraftiga lageravvecklingen

och de fallande maskininvesteringarna hade stor betydelse. En gradvis

återhämtning av den inhemska efterfrågan leder till att importen börjar

öka igen.

Tabell 1:4 Bidrag till BNP-tillväxten Procent av föregående års BNP

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen. Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sammantaget kan konstateras att konsumtionen och nettoexporten ger

positiva bidrag till BNP-tillväxten under prognosperioden. Bruttoinvester-

ingarna har en negativ inverkan som dock avtar. Lagerinvesteringarna

har en stor inverkan på ekonomins utveckling.

Bytesbalans

Handelsbalansen visade under 1991 preliminärt ett överskott på drygt 31

miljarder kr., vilket var mer än dubbelt så mycket som 1990. Den viktigaste förklaringen till denna utveckling var den kraftigt fallande importvolymen. Eftersom exporten väntas stiga snabbare än importen framöver

stärks handelsbalansen ytterligare. För 1993 beräknas överskottet uppgå till nära 50 miljarder kr. Det ökande överskottet i handelsbalansen ter sig

naturligt mot bakgrund av att marknadstillväxten för svensk export är gynnsam samtidigt som den inhemska efterfrågan är fortsatt svag under hela perioden.

Underskottet i bytesbalansen krymper gradvis, mycket beroende på

handelsbalansen. Den positiva utvecklingen för bytesbalansen beror också

på att de svenska direktinvesteringarna utomlands dämpas samtidigt som

investeringarna från utlandet ökar. Den förutsedda förstärkningen av

näringslivets konkurrenskraft borde medföra en förbättring av företags- Prop. 1991/92:100 klimatet och därmed ytterligare stimulera utländska investeringar i Bil. 1.1 Sverige. Detta förhållande gör att räntenettot blir mindre negativt. Bytesbalansens underskott väntas 1993 bli lägre än en procent av BNP.

Tabell 1:5 Nyckeltal

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

Arbetsmarknad Arbetslösheten steg successivt under loppet av 1991. Uppgången begränsades dock av några olika faktorer. Dels sattes omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser in, dels dämpades utbudet genom att många personer lämnade arbetsmarknaden. Årsgenomsnittet blev preliminärt 2,7 Z, medan nivån i slutet av året stannade på ca 3 1/42.

Det stora antalet varsel tyder på att arbetslösheten kommer att fortsätta att öka under den närmaste tiden. Dessutom utvecklas produktionen mycket svagt samtidigt som produktiviteten 1 ekonomin håller på att förstärkas. Efterfrågan på arbetskraft kommer därför sannolikt att avta. Den öppna arbetslösheten begränsas dock av arbetsmarknadspolitiska insatser och av att utbudet sannolikt faller ytterligare. Arbetslösheten väntas mot denna bakgrund hamna på knappt 470 i år och på ca 4 1/27 1993, sett som årsgenomsnitt. En mycket osäker post i kalkylen är bedömningen av produktivitetsutvecklingen.

Finansiellt sparande

Bruttosparandet i ekonomin föll 1991 med motsvarande 1 1/24 av BNP. Det reala sparandet i form av investeringar i byggnader, maskiner och lager sjönk ännu mer. Därmed förbättrades det finansiella sparandet, vilket för hela ekonomin är identiskt med bytesbalansens saldo. För 1992 och 1993 väntas en fortsatt nedgång av investeringarnas andel av BNP, medan en återhämtning av bruttosparandet sker under 1993. Det finansiella sparandet stiger successivt och underskottet i bytesbalansen begränsas till drygt 1/26 av BNP 1993.

Sparandets fördelning på sektorer ändras radikalt under perioden. Hushållens och företagens sparande stiger medan det offentliga sparandet sjunker. I år väntas det privata sparandet bli positivt efter att ha visat underskott sedan 1987. Under perioden 1987-1990 hade den offentliga sektorn finansiella överskott samtidigt som bytesbalansen försämrades.

Bytesbalansen förbättras nu trots växande underskott i den offentliga sektorn. Bil. 1.1

Den kraftiga försämringen av det offentliga sparandet 1991 beror till övervägande delen på konjunkturnedgången och nedväxlingen av löneoch prisstegringstakten. Även 1992 och 1993 drar den låga aktiviteten i ekonomin ned det offentliga sparandet.

Tabell 1:6 Sparande Procent av BNP i löpande priser

därav:

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet

Kapitalmarknad Under större delen av 1991 föll de svenska räntorna förhållandevis kraftigt. Lägre omvärldsräntor, dämpade inflationsförväntningar och kronans knytning till den europeiska valutaenheten — ecu — var huvudförklaringarna. Under slutet av året tvingades emellertid riksbanken att strama åt penningpolitiken efter de stora valutautflöden som uppkom i efterdyningarna av den finska devalveringen. Ränteuppgången visar att Sverige alltjämt behöver en viss räntemarginal gentemot utlandet för att säkerställa stabila valutaflöden.

Lågkonjunkturen i kombination med prisfall på fastighetsmarknaden medförde att kreditinstitutens kreditförluster ökade i fjol. Marginalerna mellan in- och utlåningsräntorna vidgades. De stora förlusterna har också medfört att kreditgivningen blivit betydligt mer restriktiv. Bankernas utlåningspolitik kännetecknas numera av noggrann prövning, där ökad vikt läggs vid säkerheter och låntagares betalningsförmåga. Samtidigt har också lågkonjunkturen medfört att efterfrågan på krediter minskat, både från företagen och från hushållen. Det kan inte uteslutas att utvecklingen på kreditmarknaden även fortsättningsvis får en negativ inverkan på aktiviteten i ekonomin.

2 Den internationella utvecklingen

Bil. 1.1 2.1 Allmän översikt

Avmattningen av produktionstillväxten inom OECD-området nådde sin botten i mitten av 1991. I de länder som ligger tidigast i konjunkturcykeln och som i flera fall genomgått en regelrätt lågkonjunktur — USA, Storbritannien och Canada — har produktionstillväxten därefter tilltagit, I dessa länder samt i flertalet övriga industriländer förväntas tillväxten fortsätta att stiga under loppet av 1992 och 1993. Den japanska och tyska ekonomin förutses komma in i en lugnare fas. Efter en relativt kraftig avmattning under andra halvåret 1991 väntas dessa ekonomier stabiliseras under senare delen av 1992. Sammantaget blir emellertid återhämtningen sannolikt förhållandevis svag jämfört med tidigare konjunkturcykler. För hela OECD-området förutses BNP-tillväxten öka från 196 1991 till 2 1/42 1992 och 37 1993.

Tabell 2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

lig procentuell förändring

Andel av 1990 1991 1992 1993 OECDområdets totala BNP i 96!

De sju stora länderna

Norden

1 1987 års BNP ? Exklusive Sverige Källor: OECD och finansdepartementet.

Återhämtningen av produktionstillväxten liksom den förväntade fortsatta uppgången kan till stor del tillskrivas den lättnad av penningpolitiken som genomförts i en rad industriländer, framför allt de anglosaxiska. Även i Japan lättades penningpolitiken under senare delen av 1991. Det är endast i Tyskland som räntorna har förblivit höga. Räntenedgången väntas stimulera framför allt privat konsumtion samt i

viss mån bostadsbyggandet. Effekterna begränsas dock av att de långa

räntorna, som i hög grad påverkar företagens investeringar samt

penningmarknadsräntorna. Återhämtningen av privat konsumtion och Bil. 1.1 bostadsbyggandet väntas tillsammans med förbättrad lönsamhet i näringslivet i ett senare skede leda till en återhämtning också av investeringarna. Förstärkningen av den inhemska efterfrågan 1 ett växande antal länder lägger grunden för en exportorienterad fortsatt gynnsam tillväxt under 1992 och 1993.

Finanspolitiken i OECD-området 1991 var, fortsatt, svagt expansiv, främst p.g.a. en kraftig ökning av de offentliga utgifterna i västra Tyskland. Budgetläget har dock försämrats i en rad länder, till följd av att den avtagande tillväxten resulterat i lägre skatteintäkter och ökade utgifter för bl.a. arbetslöshetsunderstöd.

I föreliggande bedömning förutsätts penningpolitiken även fortsättningsvis inriktas på inflationsbekämpning. Sålunda kan en omläggning i mer åtstramande riktning så småningom förväntas i de anglosaxiska länderna, samtidigt som ett visst utrymme för en penningpolitisk lättnad väntas uppstå i Japan och Tyskland. Finanspolitiken förutses bli lätt restriktiv i OECD-området som helhet. I Tyskland förutses en markant reduktion av budgetunderskottet som ett resultat av redan genomförda och planerade skattehöjningar.

I USA passerade sannolikt ekonomin botten i konjunkturcykeln under våren 1991. Därefter pekade de flesta konjunkturindikatorer uppåt, men under hösten gjorde sig ånyo svaghetstecken gällande i ökad utsträckning. Den amerikanska ekonomin befann sig sålunda under senare delen av 1991 i ett svagt och ostadigt skede i återhämtningen. Den uppmjukning av penningpolitiken som genomförts sedan våren 1989 väntas dock bidra till att tillväxten — som genereras av den privata inhemska efterfrågan — ökar i styrka under 1992 och 1993. Återhämtningen väntas dock bli mycket beskedlig, jämfört med tidigare konjunkturvändningar. Tillväxten förutses uppgå till endast 270 1992 och öka till ca 3 1/27 1993.

I Japan och Tyskland — som under de senaste åren fungerat som motor i den internationella konjunkturen — har den långa expansionsfasen resulterat i ett ökat pris- och kostnadstryck. Den åtstramning av den ekonomiska politiken som har skett i dessa länder ledde till en dämpning av den inhemska efterfrågan, främst investeringarna, under större delen av 1991. Bägge länderna väntas dock undgå en regelrätt lågkonjunktur. Efter en svag utveckling under början av 1992 väntas dessa ekonomier under återstoden av prognosperioden återgå till en stabil icke-inflationsdrivande tillväxt.

Den svaga återhämtningen av produktionstillväxten leder till att sysselsättningen ökar måttligt. Eftersom arbetskraften väntas växa i ungefär samma takt, förutses därför arbetslösheten för OECD-området totalt sett kvarstå på ca 7 procent under hela prognosperioden. I Västeuropa väntas den ligga kvar på drygt 9 procent.

Världshandelns tillväxt ökade under loppet av 1991. Den främsta drivkraften bakom denna utveckling var en fortsatt stark importökning i Tyskland. Världshandeln väntas fortsätta att utvecklas gynnsamt, i takt med att den ekonomiska aktiviteten i OECD-området tilltar.

Den förutsedda måttliga återhämtningen i produktionstillväxten väntas leda till att inflationen dämpas under större delen av prognosperioden. Bil. 1.1 Till undantagen hör framför allt USA men även Storbritannien där inflationen åter kan dra sig uppåt under 1993. BNP-tillväxten inom

OECD-området som helhet väntas inte nå upp till den potentiella tillväxten. I kombination med den lediga kapacitet som f.n. finns inom

industrisektorn och på arbetsmarknaderna samt en förväntad begränsad

uppgång av råvaru- och oljepriserna väntas detta resultera i en avtagande prisökningstakt. Lägre löneökningar till följd av den fortsatt relativt höga

arbetslösheten tillsammans med ökad produktivitetstillväxt bör samtidigt resultera i en markant nedväxling av kostnadsutvecklingen. Sammantaget förutses inflationen inom OECD-området dämpas från 4 1/27 1991 till

drygt 3 1/22 både 1992 och 1993.

Tabell 2:2 Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder

rlig procentuell förändring

1990 1991 1992 1993 De sju stora länderna

Norden

I Exklusive Sverige Källor: OECD och finansdepartementet

Det kanske största osäkerhetsmomentet i bedömningen knyter sig till styrkan i den amerikanska återhämtningen. Den fortsatt svaga penningmängdstillväxten och kreditökningen inger oro. Det bör dock noteras att minskningen i kreditgivningen i första hand verkar vara ett resultat av lägre efterfrågan på krediter till följd av lågkonjunkturen, snarare än en överdriven restriktivitet i utlåningen från bankernas sida. Ytterligare en

faktor som kan försvaga återhämtningen är att hushållen och företagen som en följd av ökad osäkerhet om den framtida ekonomiska utvecklingen kan vara obenägna att öka sin skuldsättning ytterligare.

Å andra sidan kan det inte uteslutas att effekterna av de penningpolitiska lättnader som genomförts i de länder som ligger först i konjunkturcykeln blir större än beräknat. I så fall kan tillväxten efter en tid bli betydligt starkare än prognosticerat — med åtföljande konsekvenser för

inflationen på ett par års sikt.

mycket "mjuka landningen" av dessa ekonomier kan visa sig vara allt för Bil. 1.1 optimistisk. Eventuellt har inte hela effekten av den penningpolitiska åtstramning som ägt rum tidigare ännu slagit igenom fullt ut med innebörden att den pågående avmattningen underskattats. Till detta kan fogas att den underliggande inflationen i främst Tyskland ligger kvar på hög nivå. Utrymmet för penningpolitiska lättnader bedöms därför vara begränsat med hänsyn till den höga prioritet som ges åt inflationsbekämpningen. Mot bakgrund av erfarenheterna av den oväntat djupa konjunkturnedgången i de anglosaxiska länderna kan därför antagandet om en "mjuklandning” av de japanska och tyska ekonomierna visa sig vara alltför optimistiskt. En fortsatt stram penningpolitik i Tyskland tvingar sannolikt övriga länder anslutna till växelkurssamarbetet inom EMS att följa med i denna penningpolitiska inriktning, vilket skulle kunna leda till att återhämtningen i dessa länder blir svagare.

En utveckling med starkare tillväxt än förväntat i Förenta staterna och en svagare tillväxt i Japan ökar risken för att de externa obalanserna, som under de senaste åren reducerats markant, åter tilltar. Detta skulle kunna resultera i ökad oro på de finansiella marknaderna samt ge ny näring till de handelspolitiska friktioner som växte fram under 1980talet.

2.2 Länderöversikter

Förenta staterna Vändpunkten i den amerikanska konjunkturen nåddes förra våren, då lägre räntor, oljepriser och en ljusare tro på framtiden skapade bättre

tillväxtförutsättningar. Återhämtningen gick dock långsammare än vanligt

efter en recession och under hösten 1991 befarade många att den helt kommit av sig. Det var framför allt den långsamma penningmängdstillväxten och den åter försämrade framtidstron hos konsumenterna som ingav oro. Sammantaget bedöms den totala produktionen ha fallit med ungefär 3/46 1991. Den svaga efterfrågan tillsammans med de lägre oljepriserna innebar att inflationen dämpades till ca 4 1/44.

Huvudscenariot i följande prognos är att svaghetstendenserna under hösten var av tillfällig art och att återhämtningen fortsätter.

Den viktigaste faktorn bakom återhämtningen är den gradvisa lättnad av penningpolitiken som centralbanken genomfört sedan våren 1989 och framför allt sedan slutet av 1990. Det tar dock tid innan lägre räntor får effekt för investeringar samt konsumtion, och än så länge har de lägre räntorna inte lett till en uppgång i kredigivningen. Det har funnits farhågor för att detta skulle bero på att bankerna — också tyngda av tidigare kreditförluster — har tvingats neka även kreditvärdiga företag och hushåll nya lån för att kunna leva upp till de nya och strängare kapitaltäckningsreglerna. Detta skulle kunna utgöra en broms för återhämtningen. Troligare är dock att företagen och hushållen inte ansett framtidsutsikterna tillräckligt goda för att vilja ta upp lån. Detta väntas dock ändras i år och därmed stimulera såväl investeringar som konsumtion.

gäller det motsatta för finanspolitiken. Den kraftiga ökningen av Bil. 1.1 budgetunderskottet under 1980-talet har gjort att finanspolitiken i nuvarande skede inte kan användas i stabiliseringspolitiskt syfte. Hösten 1990 slöt kongressen och presidenten en budgetuppgörelse som innebar att underskottet skulle vara utraderat i mitten av 1990-talet. Under förra och innevarande budgetår fortsätter underskottet att öka framför allt p-g.a. försämrade skatteintäkter, men från och med nästa budgetår väntas utgiftsnedskärningar samt ökade skatteintäkter till följd av konjunkturuppgången leda till en minskning av underskottet. Ambitionen att uppnå budgetbalans i mitten av 1990-talet har dock övergivits. Finanspolitiken bedöms få en kontraktiv effekt på ekonomin både 1992 och 1993. Denna förutses dock inte vara tillräckligt kraftig för att utgöra ett hot mot återhämtningen i ekonomin.

Den viktigaste drivkraften bakom återhämtningen är den privata konsumtionen, som står för hela 2/3 av totalefterfrågan. Uppgången i den privata konsumtionen möjliggörs av en ökad disponibelinkomst orsakad av såväl en bättre reallönetillväxt som högre sysselsättning. Investeringarna framför allt i bostäder men även i maskiner och anläggningar väntas

också ta fart. Även här gäller dock att uppsvinget inte blir lika kraftigt

som efter tidigare recessioner. Tesen att lagercykeln skulle ha spelat ut sin roll är sannolikt felaktig. I motsats till förväntningarna var lageravvecklingen relativt kraftig under recessionen, vilket innebar att lagren var mycket låga i slutet av 1991. Den uppbyggnad av lagren som väntas ske både i år och nästa år ger betydande bidrag till efterfrågetillväxten.

Nettoexporten väntas dock dra ned tillväxten betydligt 1992 då den inhemska efterfrågetillväxten drar igång importen samtidigt som exporten fortsätter att utvecklas relativt blygsamt. Det är först 1993 - då återhämtningen i världsekonomin väntas ha kommit igång på allvar - som exporten kommer upp i samma expansionstakt som importen. Dollarn är i dagsläget mycket konkurrenskraftig och med nuvarande växelkurser vinner USA sannolikt marknadsandelar både 1992 och 1993.

Sammantaget väntas tillväxten uppgå till omkring 270 1992 och 3 1/27 nästa år. Inflationen väntas dämpas till 3 3/44 i år för att nästa år åter öka till 4 1/47.

Japan

Efter en inledningsvis mycket stark BNP-tillväxt, mattades aktiviteten markant under återstoden av 1991. Effekter av en relativt lång period av ekonomisk-politisk stramhet samt en restriktiv kreditgivning från bankerna resulterade i en avmattning av de privata investeringarna, främst bostadsinvesteringar, som föll under loppet av året. För helåret 1991 dämpades tillväxten till preliminärt 4 1/27 från 5,67 1990. Den lägre ekonomiska aktiviteten väntas fortgå under större delen av 1992, och först under slutet av året väntas ekonomin återgå till en stabil ickeinflationsdrivande tillväxt på ca 3 1/24.

mattades. Även det tidigare ansträngda läget på arbetsmarknaden lättade Bil. 1.1 något, med resultatet att "löneutvecklingen dämpades. Den lugnare inhemska efterfrågetillväxten resulterade också i att handels- och bytesbalansöverskottet ökade kraftigt under loppet av 1991. Under senare delen av förra året stagnerade importen. Ytterligare bidragande orsaker

till denna utveckling var en förbättring av bytesförhållandet samt stora vinsthemtagningar i början av året från japanska bolag i utlandet.

Penningpolitiken var fortsatt stram fram till mitten av 1991, då den avtagande produktionstillväxten och inflationstrycket skapade utrymme

för en lättnad. Den dämpade tillväxten bidrar till en fortsatt avtagande

prisökningstakt under loppet av 1992 och 1993. Förutsättningar skapas då för ytterligare lättnader av penningpolitiken, även om detta utrymme bedöms vara begränsat. Fortfarande är läget på arbetsmarknaden relativt

stramt, varför en alltför kraftig penningpolitisk lättnad kan resultera i ett

förnyat inflationstryck. Sänkta räntor kan vidare resultera i en försvag-

ning av yenen och därmed ytterligare späda på det redan växande överskottet i utrikeshandeln, vilket ur ett handelspolitiskt perspektiv inte vore önskvärt för den japanska regeringen. Även inom finanspolitiken, som under de senaste åren varit inriktad på att konsolidera de statliga

finanserna, är utrymmet relativt begränsat att stimulera ekonomin.

Flera faktorer talar för att ekonomin kommer fortsätta att utvecklas svagt ytterligare en tid. Lönsamheten inom industrin försämrades påtagligt under senare delen av 1991, och inga större förbättringar väntas redan under innevarande år. Det tydliga sambandet i Japan mellan

näringslivets investeringar och företagens vinstutveckling talar således för en fortsatt avmattning av investeringarna. Det försämrade vinstläget i

industrin medför sannolikt också att de för löneutvecklingen så viktiga bonusutbetalningarna kommer att reduceras. Detta i kombination med en lägre sysselsättningstillväxt talar för att också den privata konsumtionen, som står för ca 60 procent av totalefterfrågan, kommer att dämpas. Den samlade inhemska efterfrågan väntas därför utvecklas svagt under 1992.

Nettoexporten väntas bidra till BNP-tillväxten under hela prognosperio-

den. Lägre inhemsk efterfrågan dämpar importtillväxten, samtidigt som exporten gynnas av den inledda återhämtningen i de anglosaxiska tänderna samt en rad kontinentaleuropeiska länder. Under slutet av 1992

bör effekterna av redan genomförda och eventuellt ytterligare penning-

politiska lättnader resultera i en svag återhämtning av den privata konsumtionen och investeringarna. Sammantaget innebär detta att BNP beräknas växa med ca 2 1/290 i år och 2 3/47 1993. Inflationen väntas

uppgå till 2 1/27 respektive 27 i år och nästa år.

Västeuropa De flesta länder i Västeuropa — med undantag för Storbritannien, Finland

och Sverige — har erfarit en relativt mild konjunkturavmattning främst

beroende på en stark export till den tyska marknaden. Den positiva handelseffekten har dock till viss del motverkats av att de länder som är

anslutna till växelkurssamarbetet inom EMS har tvingats ansluta sig till den tyska centralbankens restriktiva penningpolitik. Under 1992 och 1993 Bil. 1.1 förutses tillväxten återhämtas i de flesta europeiska länder. Den tidigare starka draghjälpen från den tyska ekonomin minskar dock allt eftersom

aktiviteten i den tyska ekonomin avtar, vilket innebär att återhämtningen

blir relativt svag. För OECD-Europa förutses en BNP-tillväxt på drygt 27 1992 och ca 2 1/27 1993

Totalproduktionen i västra Tyskland beräknas ha ökat med drygt 37 1991. Bakom den snabba tillväxten låg en kraftigt ökad efterfrågan från östra Tyskland. Som ett resultat av den starka inhemska efterfrågan ökade importen markant under året och tillsammans med en vikande exporttillväxt ledde detta till att bytesbalansen — för första gången sedan

början av 1980-talet — uppvisade ett underskott.

Inflationen ökade till närmare 4,5 % efter halvårsskiftet 1991 beroende

på högre indirekta skatter, men även därför att den underliggande

inflationen steg. Gällande löneavtal har inneburit genomsnittliga lönehöjningar på ca 77. Kraven inför de förestående avtalsförhandlingar

pekar mot fortsatt rätt betydande löneökningar. Under sommarmånaderna och början av hösten 1991 visade allt fler konjunkturindikatorer på att en avmattning var på väg i Tyskland.

Industriproduktionen växte långsammare och den inhemska orderingången dämpades radikalt. Enkätundersökningar -- som visar företagens förvänt-

ningar om den framtida ekonomiska utvecklingen — signalerade pessimism. Exporten bromsades upp, framför allt p.g.a. konjunkturavmattningen i Europa. Under de sista månaderna 1991 ökade emellertid

orderingången till utlandet något.

I augusti 1991 höjde Bundesbank både diskontot och Lombardräntan.

Centralbanken fastställde under förra året också en snävare tillväxtram för penningmängden (M3). Förra året uppgick statens nettoupplåning till ca 65 miljarder D-mark, men regeringen avser att minska upplåningsbehovet till 50 miljarder D-mark 1992 och till 30 miljarder D-mark 1994. I syfte att minska budgetunderskottet och för att anpassa sig till övriga

EG-länder har regeringen lagt fram förslag om att höja momsen från

142 till 152 den 1 januari 1993.

Sammantaget väntas den ekonomiska tillväxten att dämpas till drygt 22

både 1992 och 1993. Ekonomin kommer fortsatt att belastas hårt av kostnaderna för att bygga upp de östra delarna. Vidare får Tyskland inte samma draghjälp från utlandet som under den internationella konjunktur-

uppgången i mitten av 1980-talet, beroende på att återhämtningen i

omvärlden blir svagare och på att investeringarna inte väntas öka lika kraftigt som vid tidigare internationella konjunkturvändningar. Inflationen beräknas att uppgå till ca 470 1992 och 3 3/47 1993. I takt med att konjunkturen dämpas är det troligt att lönutvecklingen kommer

att lugna ner sig. Å andra sidan innebär den föreslagna momshöjningen

1993 en ökning av konsumentpriserna med 3/4 procentenhet. I östra Tyskland beräknas bottenläget nu vara nått, även om en bred återhämtning kan dröja. En faktor som skulle kunna försena återhämtningen är att lönerna inte har någon realistisk koppling till produktivitet-

2 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga 1.1. 17

en, vilket därmed försämrar konkurrenskraften. Detta kan försvåra omställningen av företagen och kommer sannolikt att öka arbetslösheten Bil. 1.1 ytterligare.

Den franska ekonomin återhämtade sig gradvis under 1991 efter nedgången i samband med Gulf-krisen. Industriproduktionen har ökat

sedan andra kvartalet i fjol. Den ekonomiska tillväxten väntas fortsätta att tillta under första hälften av 1992, varefter den förutses ha nått

potentiell nivå. Återhämtningen leds av en stark nettoexport samt en ökad privat konsumtion. En fördelaktig utveckling av enhetsarbetskostnaden

bidrog under 1991 till stora marknadsandelsvinster för den konkurrensutsatta sektorn och nettoexporten gav ett stort bidrag till BNP-tillväxten. Denna utveckling antas fortsätta under första hälften av 1992. I takt med

att importefterfrågan i Tyskland avtar samtidigt som den inhemska efterfrågan i Frankrike ökar kan bidraget från nettoexporten till efterfrågetillväxten väntas avta. Den inhemska efterfrågan kommer att

stimuleras av stigande realinkomster i hushållen, en återhämtning av

sysselsättningen samt en uppgång av de privata investeringarna.

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken har även i

lågkonjunkturen varit inflationsbekämpningen. Trots lågkonjunkturen minskade underskottet i de offentliga finanserna under fjolåret till ca

1,52 av BNP. Både budgetunderskottet och statsskulden i relation till BNP ligger under genomsnittet för OECD-länderna. Det penningpolitiska

manöverutrymmet begränsas av deltagandet i ERM. Trots att förtroendet

för den franska penningpolitiken ökat under senare år och inflationen är bland de lägsta inom EG, tvingades Frankrike följa den tyska räntehöj-

ningen hösten 1991. Fortsatt höga realräntor utgör den viktigaste. hämmande faktorn för en återhämtning av de privata investeringarna.

Fortfarande är den höga arbetslösheten det överskuggande problemet i

fransk ekonomi. Konjunkturnedgången ledde snabbt till en ökning av arbetslösheten från redan höga ca 97 till ca 106. BNP väntas växa med ungefär 2 1/26 1992 och knappt 370 1993. Konsumentpriserna antas stiga med knappt 34 per år under prognosperioden.

I Storbritannien har nedgången i totalproduktionen, som inleddes andra

halvåret 1990 och som fortsatte första halvåret 1991, planat ut. Den

förväntade återhämtningen har dragit ut på tiden men mot slutet av 1991 kunde en svag ökning av produktionen noteras. En stor del av återhämt-

ningen kan dock tillskrivas att oljeproduktionen — efter en tids stag-

nation — åter börjat expandera.

Sedan inträdet i ERM i oktober 1990 sänktes basräntan — det främsta - penningpolitiska instrumentet i Storbritannien — successivt från 15 70 till

10,52 hösten 1991. Nedgången skedde i takt med att inflationen

dämpades. Penningpolitiken kan dock fortfarande anses vara stram. Realräntan ligger kvar på en historiskt sett hög nivå. En hög realränta i kombination med ett mycket lågt kapacitetsutnyttjande i industrin samt en fortsatt strävan bland företagen att minska sin höga skuldsättning antas fortsätta att verka dämpande på de privata investeringarna. Dessa förutses sålunda falla ytterligare under första hälften av 1992 för att mot årets slut

åter börja öka.

Återhämtningen av den ekonomiska tillväxten förutses vara ledd av den privata konsumtionen. Konsumtionen stimuleras av såväl en svag ökning Bil. 1.1 av hushållens realinkomst som en viss nedgång av sparkvoten. Under 1991 slöts löneavtal på successivt lägre nivåer inom alla sektorer i ekonomin framför allt beroende på den snabbt försämrade situationen på arbetsmarknaden samt den markanta dämpningen av inflationen. Också pundets inträde i ERM bidrog troligen till förväntningar om lägre framtida inflation. Löneökningarna väntas fortsätta dämpas 1992, dock inte i samma omfattning som inflationen varför en real löneökning förutses. Uppgången av hushållens reala inkomster begränsas emellertid av att sysselsättningen sannolikt fortsätter att minska.

Styrkan i den konsumtionsledda återhämtningen hänger samman med utvecklingen av hushållens sparkvot. Med en stabilisering av arbetsmarknadsläget minskar ett av de osäkerhetsmoment som bidrog till uppgången i sparandet under perioden 1988-1991. Dessutom har räntenedgången minskat hushållens skuldbörda. Sammantaget innebär detta att en viss nedgång av sparkvoten sannolikt inträffar under prognosperioden.

Under 1991 gav nettoexporten ett positivt bidrag till efterfrågetillväxten till följd av minskad import och svagt ökande export. I konjunkturåterhämtningen förutses detta slå om till ett negativt bidrag. Ökningen av privat konsumtion består främst av en uppgång av konsumtionen av varaktiga konsumtionsvaror för vilka importbenägenheten är hög. Vidare torde den cykliska uppgången i varulager bidra till nettoimporten genom sitt stora importinnehåll. Sammantaget väntas BNP öka med knappt 270 1992 och ca 376 1993. Inflationen, mätt i detaljhandelsledet, förväntas uppgå till 3 - 3 1/27 under prognosperioden.

Norden I de nordiska länderna är det utvecklingen i Finland som markant avviker från övriga OECD-området. Recessionen har blivit betydligt kraftigare än tidigare förutsett. Förra året föll BNP med ca 5 '&. Under förutsättning att tillväxten i OECD-området vänder uppåt som förväntat och med beaktande av den devalvering av finska marken som har skett och de låga Jöneavtal som träffats kan en exportledd återhämtning av konjunkturen förutses i år och nästa år. I Danmark och Norge förutses en fortsatt gynnsam produktionstillväxt, till vilken inhemsk efterfrågan bidrar i ökande grad under prognosperioden.

I huvudsak ljusa utsikter gäller för den danska ekonomin fram till 1993. Efter flera år av fallande privat konsumtion och investeringar ökar nu den inhemska efterfrågan. Utrikeshandeln fortsätter att bidra till produktionsutvecklingen. Sammantaget väntas BNP växa med 2 1/24 1992.

Industriinvesteringarna väntas öka med drygt 67 i år och ännu mer 1993. Även den privata konsumtionen förutses öka de närmaste åren. Hushållssparandet faller och kan rent av bli negativt 1993. Det samlade privata sparandet sjunker däremot endast obetydligt.

Stora produktivitetsförbättringar medför att den ökande aktivitetsnivån

i Danmark förutses därmed ligga kvar på ca 1072 av arbetsstyrkan. Bil. 1.1

Prisutvecklingen har varit gynnsam de senaste åren, och konsumentpriserna steg med endast 37 1991. Denna utveckling väntas bestå under prognosperioden och Danmark har fortsatt en av de lägsta inflationstakterna i västvärlden. En viktig orsak till detta är låga lönekostnadsökningar, en stigande effektiv kronkurs och sänkta punktskatter. Resultatet är en fortsatt förbättring av den internationella konkurrenskraften.

Det budgetförslag som lagts fram för 1992 innebär en stram finanspoli-

tik i syfte att minska budgetunderskottet, konsolidera överskottet i

bytesbalansen och hålla kostnadsökningarna lägre än i omvärlden. Såväl offentlig konsumtion som investeringar faller. Stor vikt fästs vid

ansträngningarna att åstadkomma förändringar i arbetslöshetsersättningen, dagpengesystemet. Olika förslag finns för att genom reformer på detta

område bidra till större flexibilitet på arbetsmarknaden. I nuläget bedöms inflationstakten börja stiga redan vid en arbetslöshet kring 87. Bl.a. som följd av den höga arbetslösheten uppvisar statsfinanserna fortsatt ett underskott motsvarande 192 av BNP. Den samlade offentliga sektorns underskott avtar emellertid och väntas bli eliminerat 1993.

Externbalansen fortsätter att förbättras. Danmarks starka exportfram-

gångar, framför allt på den tyska marknaden, ledde till att bytesbalansen

1990 uppvisade ett överskott för första gången sedan 1960-talet. Överskottet i handels- och bytesbalansen väntas stiga ytterligare under prognosperioden. Exporten förutses vinna marknadsandelar då konkurrenskraften stärks genom den låga kostnadsutvecklingen och produktivi-

tetsförbättringar. Tillväxtbidraget från nettoexporten förutses dock minska eftersom även importen ökar.

Danmark bedöms få en BNP-tillväxt på 32 nästa år, huvudsakligen genererad av den inhemska efterfrågan. Arbetslösheten väntas börja avta tidigast 1993.

Den finska ekonomin har på kort tid gått in i en djup recession. Utvecklingen är en följd av den överhettning som rådde i slutet av 1980talet då efterfrågan vida översteg produktionen, externbalansen försämra-

des och räntenivån steg. Hela ekonomin drabbades av en rekyl efter den

tidigare kraftiga högkonjunkturen och totalproduktionen började falla i slutet av 1990. Utöver urholkad konkurrenskraft har Finlands export

dessutom kraftigt reducerats genom bortfallet av huvuddelen av sovjet-

exporten. Detta har väsentligt förstärkt recessionen. Den dramatiska försämringen av det ekonomiska läget ledde under hösten 1991 — trots

den tidigare knytningen av marken till ecu — till ett försvagat förtroende

för den finska marken och stora valutautflöden. Den 15 november

devalverades marken med 12,3 4. Därefter slöts ett inkomstpolitiskt avtal

som innebar en frysning av de nominella lönerna under 1992.

Inhemsk efterfrågan minskade 1991 med över 6 6, med dramatiska fall

både för privat konsumtion och investeringar. Sammantaget gav detta ett

fall i BNP på 5906. Devalveringen och inkomstuppgörelsen stärker väsentligt Finlands konkurrenskraft. I år väntas de inhemska efterfråge-

komponenterna fortsätta att falla, men en kraftig förbättring av netto-

exporten bidrar till att stoppa fallet i BNP.

Sysselsättningsläget har försämrats lika dramatiskt som produktionen.

Minskningen har varit störst i tillverkningsindustrin och byggnadssektorn. Bil. 1.1

Efterfrågan på arbetskraft fortsätter att falla även under 1992. Trots att utbudet av arbetskraft sjunker något beräknas antalet arbetslösa i år till

i genomsnitt 250.000, motsvarande 109 av arbetskraften.

Regeringen Ahos ekonomiska politik riktas i stor utsträckning mot strukturella problem. Den konkurrensutsatta sektorn ska stärkas för att

möta den europeiska integrationen. Effektiviteten på marknaderna ska

förbättras genom ökad konkurrens och minskade regleringar.

Finanspolitiken för 1991 hade en expansiv effekt. Statsfinanserna har

försämrats kraftigt och uppvisar stora underskott. Minskade skatteintäkter

och ökade utgifter för bl.a. arbetslöshetsskydd väntas i år leda till ett

nettofinansieringsbehov på 40 miljarder mark. För att begränsa budgetunderskottet ingår ett stort antal besparingsförslag samtidigt som intäkterna ökas genom bl.a. höjning av miljöskatter och införande av reseskatt.

Den låga aktivitetsnivån har avsevärt dämpat inflationstrycket i den finska ekonomin. Att konsumentprisernas ökningstakt 1991 i genomsnitt

nådde 442 beror till viss del på avgiftsökningar. Som en följd av framför allt höjda importpriser p.g.a. devalveringen väntas inflationstakten öka till 5,5Z 1992.

Minskningen av östexporten samt en nedgång i efterfrågan på viktiga västmarknader medförde en volymnedgång på 8942 för den finska

exporten 1991. Kraftigt minskad inhemsk efterfrågan på investeringsvaror

och varaktiga konsumtionsvaror har dock bidragit till ett ännu större fall i importen, varför handelsbalansen visar ett överskott. Väsentligt förbättrad konkurrenskraft i kombination med växande efterfrågan på västmarknaderna väntas leda till att varuexportens volym stiger med 77

1992 samtidigt som importen fortsätter att falla.

1993 kommer förbättringen i konkurrenskraft att ge en exportledd

BNP-tillväxt på 3 2. En viss förbättring av sysselsättningsläget kan väntas mot slutet av 1993.

Konjunkturen i Norge tog inte fart enligt förväntningarna. Visserligen ökade totala BNP med omkring 2 3/470 1991, men det var exporten från

och investeringar i olje- och skeppsnäringarna som stod för merparten av

tillväxten. Trots en kraftig ökning av hushållens disponibla inkomst stagnerade den privata konsumtionen. Hushållen använde pengarna till att betala av sina skulder i stället för att konsumera. Den främsta anledning-

en till detta var troligen de försämrade avdragsmöjligheterna för ränteutgifter i och med genomförandet av skattereformen i år. Tillsammans med en svag investeringsefterfrågan ledde detta till att tillväxten i fastlandsekonomin stannade vid ca 3/47 1991. Förväntningarna är nu att tillväxten i fastlandsekonomin ska komma i

fas med den i "off-shore" under 1992 och uppgå till ungefär 2 1/27.

Hushållens skuldkonsolidering väntas nu vara över och ökningen av disponibelinkomsten kan åter användas till konsumtion. Försöken att med hjälp av en kraftig expansion av finanspolitiken — som inleddes 1989 —

stimulera ekonomin förväntas slutligen få effekt. Den ekonomisk politiska

strategin har samtidigt lett till en kraftig ökning av budgetunderskottet, vilket förutses uppgå till 24,5 mdr norska kronor 1992. Bil. 1.1

Nästa år väntas fastlandsekonomin expandera snabbare än den totala BNP, 2 3/42 respektive 2 1/42, beroende på en fortsatt hög privat konsumtion och stora investeringar.

Den långa perioden av dämpad efterfrågan i fastlandsekonomin har bidragit till en gradvis nedgång i inflationen. Förra året ökade konsumentpriserna med ca 3 1/27, vilket var mindre än för OECD-länderna i genomsnitt. Efter en marginell uppgång till 3 3/47 1992 väntas inflationen åter sjunka till ca 3. 1/47 1993.

Bil. 1.1 Den internationella lågkonjunkturen under förra året var särskilt djup på några av Sveriges viktigaste exportmarknader. Detta bidrog till att den svenska varuexporten minskade 1991. Tunga branscher inom svensk verkstads- och basindustri har drabbats hårt. Industrins konkurrenskraft förbättras emellertid i år och 1993 enligt prognoserna, vilket tillsammans med en högre marknadstillväxt gör exportens framtidsutsikter ljusare. Den inhemska lågkonjunkturen har lett till att importen minskat betydligt kraftigare än exporten. Handelsbalansen har därmed förbättrats avsevärt. Detta har också lett till en markant förbättring i bytesbalansen.

3.1¶Exporten

Konkurrenskraft och marknadsandelar Exportföretagens konkurrenskraft försämrades påtagligt under andra hälften av 1980-talet. Medan konkurrentländernas totala exportvolym för bearbetade varor steg med drygt 34 0 under perioden 1985-1989 uppgick motsvarande ökning för Sverige till knappt 206. Exportpriset steg under samma period ca 97 mer på svenska än på konkurrentländernas produkter.

Marknadsandelsutvecklingen kan inte enbart förklaras av det relativa prisläget. Strukturella faktorer som sammanhänger med exportens produkt- och ländersammansättning inverkar också på utvecklingen. Jämfört med konkurrentländerna har Sverige en större andel produkter från basindustrin i exporten, 237 jämfört med drygt 136 för OECD.

Tabell 3:1 Varuexportens produkt- och ländersammansättning 1991 Andelar av total varuexport i procent

Anm.: Med Sydostasiatiska DAEs avses här Hongkong, Singapore, Sydkorea och Taiwan. Källa: Statistiska centralbyrån.

Den allt svagare efterfrågan under de senaste åren i USA, Storbritannien och Norden har dragit ned den svenska exporten. Det faktum att en stor del av vår export går till Norden har missgynnat Sverige. Ett motsatt förhållande rådde åren 1985 och 1986 i samband med en relativt god efterfrågetillväxt i Norden.

nämnda faktorerna, dvs. bidraget från produkt- och länderinriktning samt Bil. 1.1 konkurrensläge. Konkurrensfaktorn kan beräknas som skillnaden mellan den faktiska marknadsandelsutvecklingen och en tänkt utveckling där både exportens länder- och produktinriktning varit lika med konkurrentländernas. "Konkurrensfaktorn" blir därmed en restpost, som innehåller övriga faktorer som påverkar marknadsandelen, dvs. kostnadsläge, relativpriser, marknadsföring, produktutveckling, service m.m., men även faktorer som påverkar utbudet. Exempelvis bidrog den överhettning som uppstod i svensk ekonomi åren 1988 och 1989 till andelsförluster.

I diagram 3:1 sammanfattas Sveriges marknadsandelsutveckling under 1980-talet för tillverkningsindustrin på världsmarknaden. Marknadsandelen är beräknad som den svenska exportens värdeandel av 18 OECDländers exportvärde. Andelsförlusterna 1988 förklaras främst av en ogynnsam marknadsinriktning, medan både produktinriktning och konkurrensfaktor gav ett positivt bidrag. 1989 bidrog samtliga faktorer till ökade marknadsandelsförluster, men konkurrensfaktorn spelar störst roll. Motsvarande beräkning för de följande åren saknas, men den ogynsamma marknads- och produktinriktningen har fortsatt under innevarande lågkonjunktur. Det negativa bidraget från konkurrensfaktorn bör däremot ha avtagit eftersom relativprisökningen från 1984 upphörde 1990 och relativpriset väntas därefter minska ytterligare.

Diagram 3:1 Sveriges marknadsandel för tillverkningsindustrin på världsmarknaden uppdelad på produkt- och länderinriktning samt övriga faktorer (konkurrensläge m.m.)

Procent

TI morknadsandel

produktinriktning

-4 3 OD marknadsinniktn.

-—5 I O övrigt

6 I

1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989

Källa: SINDCOM (Närings- och teknikutvecklingsverkets databas).

görs vanligtvis huvudsakligen utifrån uppgifter om importen av dessa Bil. 1.1 varor till de 14 OECD-länder som är våra viktigaste marknader. Marknadstillväxten för bearbetade varor inom dessa 14 OECD-länder beräknas bli endast ca 1976 1991. 1992 bedöms ökningstakten bli knappt

57 och 1993 drygt 692, vilket kan sägas vara en relativt svag återhämt-

ning. Under högkonjunkturen 1984-1986 växte marknaden i genomsnitt med drygt 1092 per år.

Tabell 3:2 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export av bearbetade varor Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1993 Exportmarknadstillväxt 14 OECD-länder 6,2 4,8 1,1 4,8 6,3 Totalt 7,0 5,1 1,5 5,1 6,8 Priser 14 OECD-länders

Marknadsandelar, volym 14 OECD-länder -5,2 -3,6 -4,3 -2,5 -1,2 Totalt -5,0 -4,1 -3,3 -2,5 -1,4 Exportvolym 14 OECD-länder 0,7 1,0 -3,2 2,2 5,0 Totalt 1,7 0,8 -1,9 2,6 5,4 Anm.: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av bearbetade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser vägs samman på motsvarande sätt. Källor: OECD, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Mot bakgrund av den osäkerhet som råder om den internationella utvecklingen finns det skäl att befara att marknadstillväxten för svensk export kan bli betydligt lägre än prognosticerat. En sämre marknadstillväxt skulle innebära att återhämtningen i svensk ekonomi skulle gå långsammare, 1 synnerhet om uppgången i ekonomin väntas bli exportledd. Om marknadstillväxten för bearbetade varor i år blir en procentenhet lägre än beräknat kan den totala varuexporten beräknas bli 0,6 procentenheter, varuimporten 0,3 procentenheter och BNP 0,2 procentenheter lägre.

Marknadstillväxten kan också beräknas som förändringen i OECDländernas exportvolym för bearbetade varor till världsmarknaden. Om Sveriges totala export av bearbetade varor sätts i relation till detta marknadstillväxtmått erhålls ett alternativt mått på marknadsandelen, se tabell 3:3. Med detta sätt att räkna växte de svenska marknadsandelarna på världsmarknaden snabbare under perioden 1982-1984. Världsmarknadsandelsförlusterna därefter var inte heller lika stora som förlusterna på OECD-marknaden fram till 1987. Därefter uppstod med undantag för 1991 större andelsförluster räknat på världsmarknaden totalt än på

fått allt svårare att hävda sig på världsmarknaden jämfört med exporten Bil. 1.1 från de största konkurrentländerna. Andelsförlusterna på OECDmarknaden 1991 var också betydande.

Tabell 3:3 Alternativ beräkning av exportmarknadstillväxt, marknadsandelar och export av bearbetade varor Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1993 Exportvolym totalt 14 OECD-länders export 8,0 4,9 1,9 6,0 7,5 Sveriges export 1,7 0,8 -1,9 2,6 5,4 Sveriges marknadsandel, volym Andel av 14 OECD:s export = -5,8 -3,9 -3,7 -3,2 -2,0

Anm. : Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av 14 OECD-länders exportökning för bearbetade varor totalt. Som vikter har använts ländernas betydelse som konkurrenter till svensk export. Källor: OECD, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Svensk varuexport Prognosen över den svenska varuexporten utgår från metoden att beräkna marknadstillväxt, relativpriser, marknadsandelar och export enligt tabell 3:2. Den mycket svaga marknadstillväxten 1991 medförde att svensk export av bearbetade varor minskade med nära 274 i volym. Marknadsandelsförlusterna blev totalt sett emellertid inte lika stora som under 1990.

Under de närmast följande åren beräknas marknadsandelsförlusterna för svensk exportindustri successivt avta. En viktig orsak till förbättringen är att den tidigare uppgången i Sveriges exportpris relativt konkurrentländerna under perioden 1984-1989 brutits. Förutom att exportindustrin pressade sina priser under 1990 gynnades den av att konkurrentländernas valutor effektivt apprecierades mot den svenska kronan med nära 27, främst till följd av dollarns nedgång och D-markens uppgång. 1991 deprecierades kronan konkurrensvägt med knappt 1770 (valutakurserna är låsta rent tekniskt med genomsnittskurserna för november 1991 under resten av prognosperioden). Genomsnittskurserna för bl.a. den kanadensiska och amerikanska dollarn samt japanska yenen steg 1991 jämfört med 1990, medan ecu-relaterade valutor sjönk.

Från 1991 till 1992 beräknas Sveriges relativpris för bearbetade varor minska något. En låg kostnadsökning i industrin ger möjlighet till en återhållsam prisutveckling. Industrins vinstmarginal väntas ändå öka. Även 1993 bedöms exportpriset stiga relativt långsamt, i ungefär samma takt som för konkurrentländerna. Vinstmarginalerna beräknas öka något mer 1993 än 1992.

Den relativprissänkning som nu sker är betydligt mindre jämfört med den som möjliggjordes genom devalveringarna i början av 1980-talet, då

sänktes med sammanlagt drygt 87 i förhållande till importpriset till 14 Bil. 1.1 OECD-länder. Den kraftiga relativprissänkningen bidrog starkt till att exportindustrin kunde vända de tidigare marknadsandelsförlusterna till vinster. Industrins marknadsandelar på OECD-marknaden ökade med

drygt 990 i volym under åren 1982-1983.

Diagram 3:2 Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade varor till 14 OECD-länder

Index 1980=100

110

aa (Relotivpris )

105 4 / Rd FeNIDDDDE sennoennnn]

100 benen 2 eeeeeeeeeeeenennrennnrrrrrrrrrrrrrrnrr rens enn ng sn Ner tran r ra rar rn nan nere rer renen ner rer rn r rn nn nn nn -

N > en”

XY ee”

N 2”

95 denn N =

OA Nr LMarknadsandel HI

85 AA oseenarersser enn nnnnn ennen ennen ones AA s osann SJ

80 T T T T T T

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet

Sveriges totala varuexport minskade med 1 1/24 1991. I år beräknas varuexporten öka med knappt 276 och med nära 4 1/54 1993. Förutom

en ökad marknadstillväxt, beror uppgången på stärkt konkurrenskraft och därmed avtagande marknadsandelsförluster.

Tabell 3:4 Export av varor

Verkstadsprodukter exkl. fartyg 170,0 -3,5 2,8 6,2 3,4 3,0 2,5 Övriga varor 88,2 0,0 0,8 3,1 1,8 3,2 3,6

Anm.: Basindustri omfattar gruvor, sågverk, massa- och pappersindustri samt järn-, stål- och metallverk. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Verkstadsindustrins export minskade kraftigt 1991, med ca 3 1/22 i

volym. I år beräknas efterfrågan successivt förbättras och exportvolymen Bil. 1.1

för dessa varor öka med drygt 2 1/26. Nästa år beräknas den ta fart

ordentligt i samband med den snabbare marknadstillväxten och förbättrade konkurrenskraften, och öka med drygt 6 7. För basindustrin beräknas exportvolymen öka långsammare än för

verkstadsindustrin. Från en volymökning med knappt 19 förra året,

beräknas exporten stiga med drygt 196 i år och med knappt 37 1993.

3.2¶Importen

Mot slutet av 1989 dämpades den svenska varuimporten. Nedgången förstärktes under 1990. Första halvåret 1991 minskade varuimporten med

nära 872 i volym jämfört med motsvarande period 1990. En nedgång

inträffade för 1 stort sett samtliga varukategorier, men särskilt för

investerings- och insatsvaror samt personbilar. Undantag utgör importen

av energivaror, dagligvaror samt fartyg, vilka ökade.

Importen av bearbetade varor föll 1991 betydligt kraftigare än vad den slutliga efterfrågan indikerar. Detta hänger delvis samman med att den kraftiga lageravveckling som gjordes under året höll tillbaka importen.

Denna förklaring är dock inte tillräcklig. Inte heller den importvägda efterfrågan, med lagerförändringen inkluderad, tydde på att importfallet

skulle bli så stort. En förklaring kan då vara att importandelen under

överhettningsåren drevs upp till mycket höga nivåer genom de kapacitetsrestriktioner som förelåg för den inhemska produktionen. När dessa

restriktioner sedan bortföll i nedgångsfasen återgick importandelen till

mer normala nivåer. I ett sådant skede skulle importen falla snabbare än den importvägda efterfrågan. Under 1992 och 1993 väntas lageromslaget bli positivt och därmed istället bidra till en starkare importtillväxt.

Tabell 3:5 Import av varor

Alternativ uppdelning: Basindustriprodukter 38,8 -4,4 2, = 5, Verkstadsprodukter exkl. fartyg 148,9 -9,1 1,9 2,3 Övriga varor 136,0 -2,9 Om AO 1,5 2,5

Anm.: Basindustri omfattar gruvor, sågverk, massa- och pappersindustri samt järn-, stål- och metallverk. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

För helåret 1991 föll varuimporten med nära 670. För i år och 1993 beräknas emellertid importen öka, med 176 resp. knappt 37. Importen Bil. 1.1 av varor från basindustrin minskade med ca 4 1/20 1991, varor från verkstadsindustrin med ca 92 och från övrig industri med ca 37. Importen av verkstadsprodukter beräknas öka med 170 i år och med : drygt 370 nästa år, i samband med framför allt stigande produktion och export.

Importpriset för bearbetade varor steg svagt under 1991. Medan importpriserna på papper och papp resp. järn- och stålvaror minskade låg importpriset för verkstadsprodukter i stort sett stilla. I år beräknas importpriset för bearbetade varor stiga med nära 22. Till uppgången bidrar prishöjningar för så gott som samtliga bearbetade varor utom papper och papp, som bedöms ligga ungefär stilla. Nästa år bedöms importpriserna för bearbetade varor stiga med ca 2 1/27.

3.3¶Bytesbalansen

Handelsbalansen för basindustri- samt verkstadsprodukter har varit positiv under 1980-talet, medan den för övriga varor visat underskott. Basindustrin har ökat sitt positiva bidrag medan verkstadsindustrins bidrag minskat. Förhållandet är annorlunda under prognosperioden 1992-1993, då främst verkstadsindustrin beräknas bidra till en förbättring i handelsbalansen. Denna utveckling hör samman med basindustrins, inte minst skogsindustrins, fortsatta problem med överkapacitet och ökad konkurrens.

Sveriges handelsbalans visade 1991 preliminärt ett överskott på drygt 31 miljarder kr. vilket är mer än dubbelt så mycket som för 1990. Förbättringen hänför sig så gott som helt till volymutvecklingen. Den förbättrade handelsbalansen medförde att underskottet i bytesbalansen minskade från ca 35 miljarder kr. 1990 till knappt 19 miljarder kr. 1991.

Diagram 3:3 Sveriges handelsbalans uppdelad på bas- och verkstadsindustrins produkter samt övriga varor

Miljarder kr.

50

40 I Basindustri

30 PB Verkstadsind.

20 1 . N Övriga varor

104 Zz

-10

ANA,

I Na Oo

VANA

N

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet

Utvecklingen i avkastningsnettot bidrog också starkt till en bättre utveckling i bytesbalansen. Kapitalavkastningen visar visserligen fortsatt Bil. 1.1 stort underskott, men det beräknas växa i avsevärt lägre takt, vilket främst förklaras av utvecklingen i räntenettot. Detta försämrades med drygt 13 miljarder kr. 1990 mot omkring 6 miljarder kr. 1991. Underskottet beräknas fortsätta att stiga under de närmaste åren, men i ännu lägre takt. Det hör framför allt samman med att den räntebärande skulden till utlandet inte ökar lika mycket som tidigare, vilket förklaras bl.a. av att de svenska direktinvesteringarna utomlands mattades betydligt under 1991. Visserligen beräknas räntenettot försämras ett par miljarder snabbare 1993 än 1992, men detta kan delvis förklaras av att en omläggning av lån skett till länder med högre räntenivå i samband med att kronan knöts till ecun. Investeringarna kan också väntas öka, och därmed ränteutgifterna, då konjunkturuppgången tar fart 1993.

Under första halvåret 1991 genererade de svenska direktinvesteringarna inkl. återinvesterade vinstmedel ett utflöde på 35 miljarder kr. netto, varav hela 24 miljarder i januari. Under resten av året var utflödet mycket mindre. Dessutom gjordes stora desinvesteringar, dvs. vissa utländska dotterbolag eller produktionsenheter avyttrades och företagen omstrukturerades. Å andra sidan ökade de utländska direktinvesteringarna i Sverige kraftigt, och uppgick till nära 35 miljarder kr. netto under första halvåret 1991, (vilket till stor del förklaras av Tetra Paks köp av Alfa-Laval). Det här innebär att de utländska direktinvesteringarna i Sverige i stort sett balanserade det svenska direktinvesteringsutflödet. Mönstret under de senaste åren då utlandsinvesteringarna genererade betydande underskott bröts alltså 1991. 1990 uppgick nettoutflödet för direktinvesteringarna till ca 70 miljarder kr.

De lägre svenska direktinvesteringarna utomlands kan förklaras av flera faktorer, som den kraftigt försämrade lönsamheten i framför allt industrin i Sverige, den internationella konjunkturnedgången, ränteutvecklingen m.m. En betydligt lugnare investeringsfas tycks ha inletts globalt sett förra året. Utländska direktinvesteringar i Sverige kan ändå komma att öka de närmaste åren. Inflödet kan t.o.m. överstiga utflödet för direktinvesteringar under de närmaste åren. För detta talar bl.a. att det blir lättare för utländska företag att köpa svenska företag sedan den nya förvärvslagstiftningen trädde i kraft 1 januari 1992. Den förutsedda förstärkningen av näringslivets konkurrenskraft, genom lägre lönekostnadsökningar och högre produktivitetstillväxt, borde vidare medföra en förbättring av näringsklimatet och därmed stimulera utländska investeringar i Sverige.

Tjänstebalansen bidrog också till att förbättra bytesbalansen 1991. Underskottet i resevalutanettot ökade inte lika mycket som tidigare, mycket p.g.a. den kraftiga nedgången i resandet i början av året i samband med kriget vid Persiska viken. Resandet har även generellt sett dämpats jämfört med tidigare. Det hör samman med den svaga privata konsumtionen och det växande sparandet, men sannolikt också med ökad återhållsamhet med resekostnaderna inom näringslivet. Resevalutainkomsterna har minskat mycket kraftigt, vilket också hör samman med

turisttjänster. I år och nästa år beräknas underskottet i resevalutanettot Bil. 1.1 försämras med knappt en miljard kr. per år. Underskottet i nettot för övriga tjänster minskar också jämfört med 1990. Importen av provisionsoch försäljningstjänster samt entreprenader föll kraftigt 1991 i samband

med den svaga inhemska efterfrågan. Med den något gynnsammare

konjunkturen i år och 1993 väntas utgifterna åter öka och nettot för övriga tjänster försämras något.

Överskottet i handelsbalansen beräknas öka till drygt 49 miljarder kr. 1993. Förutom återhämtningen i varuexporten väntas en fortsatt relativt svag uppgång i inhemsk efterfrågan bidra till ett högre överskott. Underskottet i bytesbalansen minskar till drygt 9 miljarder kr. 1993,

vilket motsvarar ca 0,5 0 av BNP.

Så sent som för ett år sedan visade prognosen över bytesbalansen för 1992 ett underskott uppgående till omkring 44 av BNP, dvs. omkring

-60 miljarder kr. Då beräknades överskottet i handelsbalansen bli

betydligt svagare, omkring 13 miljarder kr. Underskottet i tjänstebalansen

beräknades bli ca 7 miljarder kr. djupare, främst p.g.a. ett större

underskott i resevalutanettot. Avkastningsnettot beräknades bli drygt 12

miljarder kr. sämre. De stora prognosmissarna var framför allt att den

kraftiga dämpningen i importen, utlandsresandet samt direktinvesteringar-

na utomlands inte förutsågs.

Tabell 3:6 Bytesbalans Miljarder kr.

1989 1990 1991 1992 1993 Bearbetade varor 26,2 28,5 47,1 54,4 64,4 Råolja och petroleumprodukter = -14,8 -18,8 -14,8 -15,8 -16,2

därav räntenetto -27,8 -41,2 -47,1 -49,0 -52,9 återinvesterade

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen. Källor: Riksbanken, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

4¶Industrin

Bil. 1.1 Den ekonomiska återhämtningen i omvärlden är svag, vilket i hög grad drabbar industrin. Lageravvecklingen fortsätter i år och industriproduktionen, som minskade med 5 1/27 1991, väntas börja ta fart först under andra halvåret i år. Lönsamheten i industrin nådde en bottennivå förra året och beräknas nu förbättras successivt i samband med relativt låga lönekostnadsökningar och stärkt produktivitet.

4.1 Produktion och konkurrenskraft

Industrins orderingång från exportmarknaden låg kvar på en låg nivå under andra halvåret 1991 och väntas öka relativt långsamt under första halvåret i år. Ännu syns ingen förbättring i orderingången från hemmamarknaden. Drygt 907 av industriföretagen angav senast i september 1991 efterfrågeläget som främsta hindret till ökad produktion.

Förutom med den svaga efterfrågan hör den låga produktionen samman med att industrin drar ned sina färdigvarulager. Drygt 402 av industriföretagen bedömde sina färdigvarulager som för stora i september 1991. Under första halvåret 1991 skedde en ofrivillig uppbyggnad av färdigvarulagren, men under tredje kvartalet drogs lagren ned. Lageravvecklingen kommer senare än väntat, vilket också motverkar en uppgång i produktionen. Först under andra halvåret i år väntas efterfrågan från omvärlden leda till att produktionen tar fart. |

Industriproduktionen minskade med drygt 1072 från den senaste toppnivån första kvartalet 1989 t.o.m. andra kvartalet 1991, enligt industristatistiken. Nedgången är inte riktigt lika kraftig enligt nationalräkenskaperna, nära 96. Prognoserna över industriproduktionen utgår från nationalräkenskaperna, som är avstämda med beräkningar av BNP från efterfrågesidan. Industriproduktionen beräknas ha minskat med 5 1/26 1991. Den förutses minska med 1/2 § i år och öka med 3 7 1993.

Tabell 4:1 Industriproduktion Procentuell volymförändring

1989 1990 1991 1992 1993 Basindustri 0,2 -1,2 -2,5 0,1 2,5 Verkstadsindustri exkl. varv 3,4 -2,3 -7,0 0,3 3,5 Övrig industri 0,3 -1,9 -5,0 -1,6 2,7 Industrin totalt L,7 -2,0 5,5 -0,5 3,0 Anm.: Basindustri omfattar gruvor, sågverk, massaindustri, pappersindustri samt järn-, stål- och metallverk. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Efter devalveringarna i början av 1980-talet och i samband med den därpå följande internationella konjunkturuppgången steg industrins kapacitetsutnyttjande från bottennivån på drygt 79 0 1982 till en toppnivå

produktionen med 267. Det höga kapacitetsutnyttjandet mot slutet av Bil. 1.1 perioden och den till slut mycket stora bristen på arbetskraft och produktionskapacitet ledde till överhettning - det gick inte längre att möta all efterfrågan med ökad produktion. Överhettningen ledde i sin tur till en snabbare lönekostnadsökning och prisutveckling än för de viktigaste konkurrenterna i omvärlden, vilket till stor del förklarar industrins växande marknadsandelsförluster mot slutet av 1980-talet.

Industrins kapacitetsutnyttjande minskade med ca 6 procentenheter från toppnivån i början av 1989 till andra kvartalet 1991. Under den tidigare nedgångsfasen från början av 1979 till bottennivån 1982 var motsvarande nedgång ca 7 procentenheter. Industriproduktionen under samma period föll med 972 - lika mycket som hittills under nuvarande nedgångsfas. Den senaste nedgången i kapacitetsutnyttjandet ser alltså inte avvikande ut, men den sker från en högre nivå. Industrins kapacitetsutnyttjande andra kvartalet 1991 låg 5 procentenheter över bottennivån 1982.

Diagram 4:1 Industrins produktion och kapacitetsutnyttjande

Procent Index 1 kv 1980=100

100 130

Lindustriproduktion I

95 4

+ 120

30 4

110

85 4

100

80 +

70 RS SA Ar SS AA SR SLA LL 80

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991

Anm.: Den vänstra skalan visar industrins kapacitetsutnyttjande och den högra industriproduktionen. Källor: Suatistiskla centralbyrån och finansdepartementet

Fallet i kapacitetsutnyttjandet i verkstadsindustrin, som svarar för ca 4590 av förädlingsvärdet i hela tillverkningsindustrin, från början av 1989 har varit kraftigare jämfört med nedgången under 1980-1982. Då minskade kapacitetsutnyttjandet med 7 procentenheter, medan det minskat med 8,6 procentenheter från första kvartalet 1989 t.o.m. andra kvartalet 1991. Den kraftiga nedgången tyder på att verkstadsindustrin till stor del valt att behålla ledig kapacitet för att utnyttja vid kommande konjunkturuppgång. Någon omfattande nedläggning av kapacitet tycks alltså inte ha skett. Däremot har sysselsättningen inom verkstadsindustrin minskat

3 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga 1.1. 33

kraftigt under nuvarande lågkonjunktur. I år väntas produktiviteten i verkstadsindustrin öka, medan antalet anställda fortsätter att minska. Bil. 1.1

Sysselsättningen inom industrin beräknas ha minskat med sammanlagt hela 85 000 personer under åren 1990-1991. Nedgången fortsätter i år

och nästa år, med sammanlagt 58 000 personer enligt prognosen.

Samtidigt beräknas produktiviteten inom industrin öka med 3,6 4 resp. 4,57 dessa år. Den förutsedda relativt svaga återhämtningen i efterfrågan och produktion, ger också industriföretagen möjlighet att anpassa sin

kapacitet i takt med efterfrågetillväxten. Det starka sambandet mellan industriproduktion och industrins kapacitetsutnyttjande talar för att kapacitetsutnyttjandet kommer att följa med produktionen uppåt under de

närmaste åren, och i ungefär samma relativt långsamma takt.

Återhämtningen i industrin kommer att underlättas av att industrins

konkurrenskraft stärks. Under 1991 steg industrins lönekostnader (timlön inkl. sociala avgifter) med knappt 776 jämfört med drygt 10 1/27 året

innan. Produktiviteten ökade med 1,17 1991 jämfört med 0,82 1990.

Följaktligen höjdes arbetskostnaderna per producerad enhet med 5,77

förra året. Motsvarande ökning i konkurrentländerna 1991 uppgick till

drygt 42. Kronans effektiva depreciering med knappt 170 medförde att ökningen av enhetsarbetskostnaderna räknat i gemensam valuta blev 0,5

procentenhet högre än för konkurrentländerna.

Under 1992 beräknas industrins lönekostnader stiga med drygt 49. Den svaga efterfrågan och det växande överskottet på arbetskraft har

starkt bidragit till att bromsa löneökningstakten. Industrins produktivitet

beräknas öka med drygt 3 1/27, vilket sammantaget ger en uppgång i

industrins enhetsarbetskostnader med knappt 1976, att jämföra med ca 2 1/26 i konkurrentländerna. Även 1993 beräknas den relativa enhetsar-

betskostnaden minska, framför allt genom att produktivitetsökningen

beräknas bli över två procentenheter större än för konkurrentländerna.

Tabell 4:2 Nyckeltal för industrin Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1993 Lönekostnad per timme 10,8 10,6 6,9 4,2 4,0 Produktivitet 3,2 0,8 1,1 3,6 4,5 Enhetsarbetskostnad, (ULC) 17,4 9,7 5,7 0,6 -0,5 Produktivitet, 11 OECD-länder 3,5 2,6 1,6 2,3 2,3 11 OECD-länders ULC 1,7 3,8 4,3 2,6 2,4 11 OECD-länders ULC, SEK 1,2 , 5,6 5,2 2,6 2,4 Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Den finska devalveringen med drygt 122 i mitten av november 1991

bidrog starkt till att förbättra den finska industrins konkurrensläge. Som

konkurrent till svensk industri på exportmarknaden väger Finland relativt lätt med en vikt på knappt 27, enligt konjunkturinstitutet. Givet att det finska relativpriset för bearbetade varor minskar med 62 skulle det

svenska exportpriset relativt konkurrentländerna öka med endast 0,17,

vägt med KI:s vikter. Det skulle följaktligen innebära små marknads-

sikt. Därmed får den finska devalveringen en liten effekt på svensk Bil. 1.1 industris konkurrensläge som helhet. Däremot är effekten större på konkurrensläget för svensk massa- och pappersindustri, som har den finska skogsindustrin som största konkurrent, med en vikt på ca 17 7 för exporten av massa och papper till världsmarknaden. Den finska skogsindustrin väntas i viss mån följa med i den väntade prisuppgången för skogsprodukter för att förbättra sina pressade vinstmarginaler, men kan komma att öka sina marknadsandelar genom lägre relativpriser. Finlands skogsindustri har emellertid tappat marknadsandelar i större utsträckning än Sveriges och det kan ta tid att återvinna dem.

4.2 Lönsamhet

Industrins vinstandel, dvs. driftsöverskottet brutto som andel av förädlingsvärdet, låg på omkring 3074 under åren 1983-1989. Under andra halvåret 1989 började industriföretagens vinster falla. Industrins insats- och lönekostnader per producerad enhet steg snabbare än produktpriserna redan fr.o.m. 1987, och marginalerna, dvs. produktpriset dividerat med rörlig kostnad, pressades för att bromsa marknadsandelsförlusterna.

År 1990 steg lönekostnaderna per producerad enhet ännu snabbare än året innan, men uppgången i insatskostnaderna mer än halverades. Försäljningsprisernas ökningstakt drogs ned kraftigt och marginalerna pressades ytterligare. År 1991 dämpades ökningstakten i både insats- och lönekostnaderna, men produktpriserna steg ännu långsammare. Industrins vinstandel beräknas ha nått en botten 1991, ungefär i nivå med 1982.

Delårsresultaten 1991 för de 600 största industriföretagen visar att resultatet efter avskrivningar som andel av omsättningen försämrades med drygt 3026 och kom ned på lika låg nivå som bottennoteringen under lågkonjunkturen i början av 1980-talet. Rörelsemarginalen för de större industriföretagen sjönk preliminärt med 1,5 procentenheter 1991. Motsvarande nedgång för hela industrin 1990 uppgick till 2,6 procentenheter, vilket var lika mycket som för de största industriföretagen samma år.

Avkastningen på totalt kapital i industrin sjönk 1990 från 8 70 till 7,5 %. Samtidigt steg den genomsnittliga skuldräntan från 5,6 76 1989 till 6,17 1990. En liknande utveckling 1991 skulle innebära att avkastningen på totalt kapital och skuldräntan skulle närma sig ungefär samma nivå, omkring 776. Senast avkastningen på totalt kapital understeg den genomsnittliga skuldräntan var 1981.

I år beräknas industrins vinstmarginal öka något och ytterligare förstärkas 1993. Medan uppgången av insats- och lönekostnaderna blir historiskt sett mycket låga bedöms ökningstakten i produktpriserna åter stiga. Industrins vinstmarginal, dvs. produktpris dividerat med rörlig kostnad, beräknas därmed i år öka med en halv procentenhet och med ungefär det dubbla nästa år. Vinstandelen, dvs. driftsöverskottet brutto som andel av förädlingsvärdet, väntas 1993 ändå ligga under 1989 års nivå.

Tabell 4:3 Rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per producerad enhet samt bruttoöverskottsandel Procentuell förändring

1989 1990 1991 1992 1993

I Lönekostnad per producerad enhet.

Som andel av förädlingsvärdet till producentpris. Anm. : Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Utvecklingen av industrins lönsamhet under 1980-talet har avsevärt skiljt sig åt mellan olika branscher. Efter en snabb uppgång i basindustrins vinstandel åren 1982-1984 sjönk vinsterna 1985-1986 för att åter stiga under perioden 1987-1989, främst till följd av en kraftig vinstuppgång för skogsindustrin. Basindustrins vinstandel började falla 1990 och väntas nå en bottennivå i år. Skogsindustrin har problem med överkapacitet för både massa och papper. Medan efterfrågan på massa och papper från exportmarknaden haft en tendens att öka, bidrog överkapaciteten till att exportpriserna på massa sjönk 1991 med 227. Vinstmarginalerna minskade därmed mycket kraftigt. För järn-, stål- och metallverk föll exportpriserna också under 1991 samtidigt som efterfrågan minskade, både från hemma- och exportmarknaden. Den globala avmattningen för investeringarna försämrar utsikterna för dessa delbranscher. Den väntat gynnsammare lönekostnads- och produktivitetsutvecklingen kan möjligen bidra till en successiv ljusning.

Basindustrins lönekostnad per producerad enhet beräknas i år stiga med knappt 276 och de totala rörliga kostnaderna per producerad enhet med endast lite över I 6. Produktpriset beräknas stiga ännu långsammare och vinstmarginalen för basindustrin sjunker därför något även i år. Först nästa år väntas lönsamheten förbättras inom basindustrin, främst till följd av en markant uppgång i försäljningspriserna. Vinstmarginalen väntas stiga med omkring 2 1/2 procentenheter för basindustrin totalt och vinstandelen öka från ca 247 1992 till omkring 3172 1993.

För verkstadsindustrin föll produktionen med drygt 26 1990 och med preliminärt 76 1991. Medan produktionen steg för elektroindustrin var nedgången kraftig för maskin-, metallvaru- och transportmedelsindustrin. Den svaga efterfrågeutvecklingen för bilar och investeringsvaror har slagit hårt mot verkstadsindustrins export. Lönsamheten inom branschen försämrades kraftigt 1991. Enligt Verkstadsföreningens prognos minskade avkastningen på totalt kapital med tre procentenheter 1991 från föregående år, till 3,1Z 1991. Rörelsemarginalen minskade med 2,5 procentenheter till 1,3 %, vilket kan jämföras med nedgången med 1,5 procentenheter för de 600 största industriföretagen enligt delårsresultaten för 1991.

Bil. 1.1

Procent

50

40 4

30 3

20 Hela H ,

industrin

=-10 4

-20

1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 Anm.: Med "industrin" avses här industri exkl. petroleumraffinaderier och varv. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Lönsamhetsnedgången inom verkstadsindustrin var förra året kraftigast för de mindre företagen. En hög skuldsättningsgrad och hög genomsnittlig skuldränta bidrog till att avkastningen på eget kapital var negativ för företag med upp till 75 anställda.

Trots den stora nedgången för verkstadsindustrin finns nu vissa positiva

tecken. Exportorderingången till branschen som helhet tycks ha bottnat och vara på väg uppåt, om än långsamt. De relativt låga lönekostnads-

ökningarna, den ökade produktiviteten och den därmed stärkta konkurrenskraften bidrar till en lönsamhetsförbättring. De rörliga kostnaderna väntas stiga relativt långsamt, vilket ger utrymme för en viss uppgång i vinstmarginalerna, trots fortsatt pressade produktpriser. Vinstandelen för branschen som helhet väntas stiga i år, men kommer först nästa år upp över 1990 års nivå.

5¶Arbetsmarknaden

Bil. 1.1 Under 1990 avtog överhettningen på arbetsmarknaden. Efterfrågan och bristen på arbetskraft minskade och under hösten och vintern började arbetslösheten att stiga. Arbetsmarknadsläget fortsatte att försvagas i snabb takt under 1991. Arbetslösheten steg starkt framför allt under det första halvåret 1991 för att sedan kvarstå på drygt 37, vilket är samma nivå som under lågkonjunkturen i början av 1980-talet. Sysselsättningen föll däremot betydligt mer än i tidigare konjunkturnedgångar. Det kan tyda på att företagen i mindre utsträckning än tidigare håller kvar arbetskraften i väntan på kommande konjunkturuppgång. Trycket på effektiviseringar är också starkare bl.a. beroende på de krav som ställs av närmandet till EG. Att även utbudet av arbetskraft sjönk starkare än i motsvarande tidigare konjunkturfaser bromsade uppgången i arbetslösheten. Det minskade utbudet beror dels på att antalet personer i utbildning ökade, både i AMS regi och inom det reguljära utbildningsväsendet. De som utbildar sig ingår per definition inte i arbetskraften. Dels anser sig allt fler, i takt med ett försämrat arbetsmarknadsläge, inte ha några utsikter att få ett arbete och avstår därför från att söka.

Diagram 5:1 Antal varsel om uppsägningar per kvartal

50000 4 45000 34 40000 4 35000 4 30000 3 25000 4 20000 + 15000 4 10000 4 5000 4

OO OA 1 AA a 6 pr KA a Sr a AR

1980 1982 1984 1986 1988 1990

Anm.: Sista kvartalet 1991 preliminärt, december prognosticerat. Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetslösheten förutses fortsätta att stiga. Ett tecken på detta är det mycket stora antal varsel om uppsägningar som noterats fr.o.m. sista kvartalet 1990. Ett problem är dock att förutsäga hur många av varslen som verkligen verkställs. År 1992 beräknas arbetslösheten stiga med 1,1 procentenheter till 3,8 4 som årsgenomsnitt. Det innebär en nivå på över 4,57 i början av 1993. Först under andra halvåret 1993 bedöms en mindre nedgång ske, eftersom arbetslösheten ligger sent i konjunkturfasen. Detta ger ett årsgenomsnitt på 4,52 1993. Utbudet beräknas

fortsätta att minska 1992 och 1993 och därmed dämpa arbetslöshetsupp-

gången. Det är således främst efterfrågan på arbetskraft som fortsätter att Bil. 1.1

sjunka. År 1992 blir sysselsättningsnedgången lika stark som i fjol medan den bromsas upp betydligt 1993. Förbättringen av BNP-tillväxten 1992 och 1993 förutses således komma från en stigande produktivitet på i storleksordningen 1,57 respektive 24.

5.1¶Sysselsättning

Efter den starka sysselsättningstillväxten under andra hälften av 1980talet inträffade en stagnation under loppet av 1990. I början av 1991

inleddes en nedgång som har fortsatt i en accelererande takt. I genomsnitt

under 1991 minskade antalet sysselsatta med 77 000 personer, eller med

1,76, jämfört med 1990. Samtidigt minskade antalet arbetade timmar med 1,97, vilket innebär att medelarbetstiden sjönk något. Det är dock främst en effekt av att antalet lagstadgade semesterdagar utökades med

två dagar för stor del av de sysselsatta.

Sysselsättningsnedgången bestod i huvudsak av ett fortsatt fall inom den konkurrensutsatta sektorn i ekonomin. Inom de privata och offentliga konkurrensskyddade branscherna noterades en stagnation eller nedgång under loppet av 1991.

Tabell 5:1 Arbetsmarknad Tusental personer (i åldrarna 16-64 år)

Nivå Förändring från föregående år

1990 1990 1991 1992 1993 Sysselsättning

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och finansdepartementet.

Den långsiktiga trenden mot minskad sysselsättning inom jord- och skogsbruk förutses fortsätta. Under 1991 sjönk antalet med 6 000 personer. År 1992 väntas antalet minska lika mycket, medan skogsbrukets förväntade produktionsuppgång bromsar nedgången 1993.

Inom industrin, som svarat för den avgjort största sysselsättningsneddragningen, fortsätter tillbakagången om än i något svagare takt. Jämfört med föregående lågkonjunktur blir raset betydligt starkare. Under 1990 och 1991 föll sysselsättningen med över 80 000 personer, vilket är ungefär lika mycket som under början av 1980-talet. Dessutom förutses

och 1993. Produktiviteten ökar med 3,57 1992 och med 4,57 1993. Bil. 1.1 Bakom denna utveckling ligger delvis motverkande krafter. Trycket på produktivitetsförbättrande åtgärder inom företagen ökar i takt med insikten att konkurrenskraften denna gång måste återställas utan hjälp av en devalvering. Denna insikt kommer bl.a. till uttryck i snabbare och kraftigare neddragning av sysselsättningen. Därmed försvinner dock i viss mån potentialen för snabba produktivitetsökningar när efterfrågan tar fart, dvs. sådana produktivitetsvinster man tidigare kunnat tillgodogöra sig genom att ha en större arbetskraftsreserv. Detta synsätt avspeglas i att produktiviteten växer nästan lika snabbt 1992 som 1993 trots en avsevärd skillnad i produktionsutveckling mellan åren.

Byggnadsverksamheten befinner sig sent i konjunkturfasen och sysselsättningen började minska först mot slutet av 1991. Byggsysselsättningen ligger nivåmässigt mycket högt i ett historiskt perspektiv, på ca 310 000 personer. Nedgången beräknas bli starkare än under förra lågkonjunkturen då sysselsättningen sjönk med 20 000 personer mellan 1981 och 1983. Bara under 1992 beräknas antalet falla med över 20 000 och med ytterligare ca 10 000 personer 1993. Denna nedgång är en effekt både av konjunkturen och oron på de finansiella marknaderna samt av en strukturell anpassning till högre boendekostnader och en mindre subventionering av byggandet.

Den allmänna försvagningen av det ekonomiska läget slår igenom också i den privata tjänstesektorn. Sysselsättningen avtog alltmer under loppet av 1991. Det är främst utvecklingen inom handeln som verkar neddragande. Under 1991 minskade antalet sysselsatta med i genomsnitt 0,9 2 och produktionen med 1/2 2. Producenttjänsterna som främst följer industri- och byggsektorernas utveckling dämpades betydligt mer än konsumenttjänsterna som närmast styrs av den privata konsumtionen.

Konjunkturinstitutet publicerar sedan hösten 1990 en konjunkturbarometer också för delar av tjänstesektorn. Resultatet bör fortfarande tolkas med viss försiktighet tills längre tidsserier finns. Barometern omfattar detalj- och partihandel, åkerier och uppdragsverksamhet. Av septembermätningen framgår att aktiviteten dämpats på ett dramatiskt sätt och att lönsamheten har försämrats för samtliga delbranscher. Förväntningarna för det närmaste halvåret tyder på en fortsatt generell försvagning av konjunkturläget och inom alla delbranscher väntas antalet anställda minska.

De förväntningar som framkommer i tjänstebarometern tillsammans med bedömningen av industrins utveckling och den privata konsumtionen indikerar en fortsatt relativt svag utveckling för främst producenttjänsterna. För 1992 bedöms den totala produktionen stiga något, medan timsysselsättningen minskar med 1,57. Utvecklingen inom den del av partihandeln som levererar till byggsektorn verkar neddragande. År 1993 beräknas produktionen stiga starkare, samtidigt som timsysselsättningen förutses vara oförändrad. Prognosen innebär en produktivitetsökning med ca 270 båda åren. Det bör dock betonas att mätningarna av produktiviteten inom tjänstesektorn är ytterst osäkra. Produktivitetsdelegationens

underskattas p.g.a. att statistiken inte förmår fånga in kvalitetshöjningar. Bil. 1.1 En stagnation av sysselsättningen inom den kommunala sektorn inträffade under loppet av 1991. År 1992 förutses den kommunala

sysselsättningen stiga med 15 000 personer. Att expansionen beräknas bli

så pass stark beror på att antalet personer i beredskapsarbete och

inskolningsplatser i kommunal regi förutses stiga markant. Sysselsättningen inom staten har enligt AKU börjat falla. Genom-

snittet för året steg ändå med ca 5 000 jämfört med 1990. Det beror dock

på statistiska mätfel. Den troliga utvecklingen är en oförändrad nivå

jämfört med 1990. Neddragningen av administrationen innebär att den statliga sysselsättningen förutses minska 1992 och 1993. Sammanfattningsvis fortsätter neddragningen av den totala sysselsätt-

ningen under 1992 och 1993. I stort sett samtliga branscher berörs av

tillbakagången. Nedgången bromsas under 1993, då en vändning i

produktionen förutses. Totalt sett beräknas sysselsättningen minska med ca 80 000 personer 1992 och med ca 35 000 personer 1993. Nedgången

är ett resultat av såväl konjunkturläget som av ett strukturellt omvand-

lingstryck.

Tabell 5:2 Produktion och sysselsättning i timmar

lig procentuell förändring

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 Näringslivet

Produktion 3,4 2,7 2,8 0,6 -2,4 0,7 1,8 Sysselsättning 1,7 1,7 1,7 0,0 --2,8 -3,0 = -0,8 Produktivitet 1,7 0,9 1,1 0,5 0,5 2,3 2,6 Industri Produktion 2,5 2,3 1,7 --2,1 —--5,5 = -0,5 3,0 Sysselsättning 1,6 0,5 —-0,6 +=-2,8 :-6,5 -4,0 = -1,4 Produktivitet 0,8 1,9 2,3 0,8 1,1 3,6 4,5 Privata tjänster Produktion 5,0 3,8 2,6 2,2 — -0,5 0,4 2,2 Sysselsättning 2,8 3,1 3,0 1,4 LI --LS 0,1 Produktivitet 2,1 0,7 — -0,4 0,8 0,6 2,0 2,0

Offentliga tjänster

Produktion 0,8 0,7 2,1 1,3 0,2 1,1 0,0 Totalt .

Produktion 2,6 2,3 2,4 LI --1,33 — -0,3 1,4 Sysselsättning 1,4 2,4 1,5 0,8 -1,9 --1,8 = -0,6 Produktivitet 1,2 —-0,1 0,9 0,3 0,6 1,6 2,0

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Produktiviteten utvecklades svagt under 1990. Även 1991 var ett svagt

år i detta hänseende då produktiviteten steg med ca 0,56. År 1992

förutses den öka med ca 1,54 och 1993 med ca 27. Att utvecklingen är relativt blygsam i ett historiskt perspektiv hänger som tidigare nämnts

samman med den starka sysselsättningsanpassningen. Därmed skulle

potentialen för ett uppsving i produktiviteten när produktionen väl kommer igång också vara mindre än vid motsvarande konjunkturlägen

bakåt i tiden. Dessutom väntas efterfrågetillväxten bli relativt blygsam framöver, vilket gör det svårare att frigöra en produktivitetspotential. Bil. 1.1

Medelarbetstidens utveckling är ytterligare en faktor som påverkar sysselsättningen. Under 1991 sjönk medelarbetstiden, främst p.g.a. det utökade antalet semesterdagar. År 1992 beräknas medelarbetstiden vara oförändrad för att 1993 stiga något. Det svaga ekonomiska läget gör det

svårt att realisera den ökning av medelarbetstiderna som skattereformen uppmuntrar till på sikt. Ett ökat antal permitteringar med korttidsvecka

inverkar också, liksom en växande tendens till kortare deltidsarbete.

Utbildningsvikariatens införande verkar också neddragande i och med att den ordinarie personal som ersätts av personer omfattade av utbildnings-

vikariat registreras som frånvarande. Det finns dock ett antal faktorer som verkar i andra riktningen. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen som införs fr.o.m. den 1 januari 1992, de ökade satsningarna på

rehabilitering inom sjukförsäkringsområdet samt det aviserade införandet

av två karensdagar den 1 januari 1993 är exempel på detta.

5.2¶Utbud av arbetskraft

I takt med produktionsuppgången, och den därmed sammanhängande starka efterfrågan på arbetskraft under senare delen av 1980-talet, steg

också antalet personer i arbetskraften markant. Under loppet av 1990

avtog ökningstakten och under 1991 inleddes en nedgång som gradvis

accelererade. Befolkningen ökade med 26 000 personer enligt AKU,

varför ett minskat arbetskraftsdeltagande svarade för hela nedgången. Bakom nedgången av arbetskraftsdeltagandet ligger ett markant fall bland

de yngre åldersgrupperna och särskilt då för unga kvinnor. Bland de äldsta i arbetskraften noterades däremot en svag uppgång. Det totala arbetskraftsutbudet dämpdes av flera skäl. Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning steg samtidigt som antalet platser i det reguljära utbildningsväsendet utökades. Därtill kommer ett minskat intresse för att aktivt söka arbete då utsikterna att få ett arbete är små. Utvecklingen av antalet latent arbetssökande enligt AKU bekräftar detta. Under 1991 nästan fördubblades antalet till ca 65 000 personer, varav de flesta är ungdomar.

I och med att arbetsmarknadsläget fortsätter att försämras väntas också utbudet av arbetskraft minska, framförallt 1992, då också ökningen av

arbetsmarknadspolitiska åtgärder verkar neddragande. År 1992 beräknas antalet personer i arbetskraften minska något mer än under 1991, med ca

30 000, medan en oförändrad nivå förutses 1993. År 1992 och 1993 beräknas befolkningen öka med ca 20 000 personer per år. Ett fortsatt

fall i arbetskraftsdeltagandet orsakar således minskningen av antalet i arbetskraften. År 1993 beräknas det relativa arbetskraftstalet ha fallit till ca 82,52. Det innebär en nedgång med över 2 procentenheter jämfört med 1989, då deltagandet var som högst. Att arbetskraftsdeltagandet överhuvudtaget sjunker, vilket det inte gjort i tidigare lågkonjunkturer, hänger troligen samman med den historiskt mycket höga nivå som uppnåddes under föregående högkonjunktur. Dessutom har sannolikt trycket från ett ökat arbetskraftsdeltagande bland kvinnor avtagit i och med att kvinnornas arbetskraftsdeltagande närmat sig männens.

Tabell 5:3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper

Årsmedeltal 1990 och förändring i procentenheter

Nivå Förändring från föregående år

1990 1988 1989 1990 1991 1992 1993

16-19 år, män 47,17 0,6 2,5 —-0,4 = -3,8 kvinnor 50,5 1,1 2,0 --0,8 —-6,8

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och finansdepartementet.

5.3¶Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Arbetslösheten som började stiga under 1990, från en mycket låg överhettningsnivå på 1,32 under första kvartalet, fortsatte uppåt under

första halvåret 1991. Under det andra halvåret låg den öppna arbetslösheten kvar på en 1 det närmaste oförändrad nivå, runt 30. Den genomsnittliga arbetslösheten för 1991 uppgick till 2,72 eller ca 120 000 personer. Det innebar en ökning med 1,2 procentenheter eller drygt 50 000

personer jämfört med 1990. Som tidigare nämnts bromsade nedgången

i utbudet, ökade arbetsmarknadspolitiska insatser samt en minskad " medelarbetstid uppgången i den öppna arbetslösheten.

De regionala skillnaderna i arbetslöshet minskade under föregående

högkonjunktur jämfört med tidigare högkonjunkturer. Relativt sett har

arbetslösheten stigit mer i storstadsområdena än i skogslänen under

innevarande lågkonjunktur. Från den mycket överhettade arbetsmarkna-

den mot slutet av 1990 fördubblades arbetslösheten i storstadslänen under senare delen av 1991 till 2,7 2. I skogslänen var samtidigt arbetslösheten 4,17, mot 2,47 året innan.

De som främst drabbades av arbetslösheten 1991 är de grupper som traditionellt har en relativt svag ställning på arbetsmarknaden; ungdomar, invandrare och arbetshandikappade. Jämfört med tidigare nedgångar berörs också tjänstemän i större utsträckning. Bland ungdomarna uppgick

arbetslösheten till 7 76 hos 16 - 19-åringarna och till 67 i åldersgruppen

20 - 24 år.

Efter en kontinuerlig nedgång under andra hälften av 1980-talet började

antalet långtidsarbetslösa att stiga i slutet av 1990. Uppgången fortsatte

1991 med en fördubbling jämfört med 1990 och uppgick därmed till ca 20 000 personer. Som mest var antalet långtidsarbetslösa under föregående lågkonjunktur närmare 40 000 personer.

Antalet personer som skulle vilja arbeta mer än de gör började stiga redan under 1990. Uppgången har fortsatt under 1991 då närmare 250 000 personer, motsvarande över 572 av de sysselsatta, uppgav att

statistik över antalet deltidsarbetslösa består dessa till ca 807 av kvinnor. Bil. 1.1

En stor del av de deltidsarbetslösa finns inom hälso- och sjukvården.

Tabell 5:4 Relativ arbetslöshet i olika åldrar

Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991

Anm.: Siffrorna för åren 1983-1986 har reviderats med hänsyn till omläggningen av mätmetod i AKU. Källa: Statistiska centralbyrån.

Diagram 5:2 Arbetslösa och personer i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder 1985-1993

1 000-ta!

400

300 dee

Öppen arbetslöshet + Kd

personer i åtgärder Få

200

100

LÖppet arbetslösa I

[0] r 7 r

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 Källor: Statistiska centralbyrån, arbetsmarknadsstyrelsen och finansdepartementet (prognos 1991 till 1993).

Den vikande sysselsättningen innebär att arbetslösheten bedöms fortsätta att stiga under 1992 för att kulminera under första halvåret 1993 och först därefter börja avta i långsam takt. Arbetslöshetsuppgången bromsas av att utbudet faller. Arbetslösheten beräknas uppgå till 3,87 i årsgenomsnitt 1992 och stiga ytterligare till 4,5 70 1993. Det innebär att arbetslösheten ökar med 50 000 personer 1992 till ca 170 000 personer. År 1993 stiger den med ytterligare ca 30 000 personer till totalt ca 200 000 arbetslösa. Jämfört med förra lågkonjunkturen innebär denna prognos att antalet arbetslösa stiger markant. Då uppgick andelen öppet arbetslösa plus andelen i konjunkturberoende åtgärder som mest till närmare 546. Det kan jämföras med de drygt 7,57 som förutses för 1993.

att underlätta anpassningen på arbetsmarknaden. Det innebär en Bil. 1.1

prioritering av utbildnings- och rehabiliteringsinsatser samt en förstärkning av platsförmedlingen. Jämfört med 1984, då antalet personer i sysselsättningsskapande åtgärder var som högst, har antalet kraftigt

reducerats samtidigt som antalet som befinner sig i utbildning varit

relativt oförändrat. Under 1991 förstärktes utvecklingen genom att antalet

personer i utbildning gick upp mycket starkt, medan antalet personer i sysselsättningsskapande åtgärder steg i betydligt mindre omfattning. I prognosen bedöms antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder öka med ca 50 000 personer 1992. Det totala antalet som befinner sig i

konjunkturberoende åtgärder uppgår då till ca 140 000 personer,

motsvarande drygt 32 av arbetskraften. För 1993 görs ett tekniskt

antagande om oförändrad nivå av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Tabell 5:5 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder Tusental, genomsnitt per år

1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991

Sysselsättningsskapande åtgärder 93 67 53 41 31 19 15 24 — beredskapsarbete = 41 24 19 17 14 10 8 11 - ungdomslag!/

särskild inskolningsplats 31 31 24 18 10 5 3 10

— avtalad inskol-

ningsplats 1 2 1 2 2 — rekryteringsstöd 21 12 10 6 5 3 2 1 Arbetsmarknadsutbildning (AMU) 37 33 34 36 40 38 37 58 Utbildningsvikariat 1

Företagsutbildning?” = 2 3 4 3 3 4 6 6

Åtgärder för arbetshandikappade? 68 72 79 82 84 86 88 88 Totalt 200 175 170 162 158 147 146 177 Andel av arbets-

kraften? 31 2,4 = 21 18 17 1,4 13 2,0

! Ungdomslagen avskaffandes den 1 juli 1989 och ersattes med särskilda inskol- - ningsplatser. 2 Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m. a Samhall, lönebidrag, arbetsmarknadsinstitutet (AMI) och offentligt skyddat arbete. 4 Samtliga åtgärder exkl. arbetshandikappade. Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

Prop 1991/92:100

6¶Löner och konsumentpriser

Bil. 1.1 Aktivitetsdämpningen i den svenska ekonomin har fört med sig en betydande nedväxling av löneökningstakten. Skillnaden jämfört med liknande tidigare konjunkturfaser är att i stort sett samtliga lönepåverkande faktorer denna gång strävar åt ett och samma håll. Prognosen för såväl innevarande år som för 1993 är att lönerna ökar med mindre än 52. Detta medför att de svenska lönerna stiger långsammare än i våra viktigaste konkurrentländer.

Prisökningstakten i konsumentledet avtar. Under den kommande våren förutses prishöjningarna under de senaste 12 månaderna ha avtagit till knappt 3 2, från att så sent som vid årsskiftet ha legat kring 8,5 K. Detta ligger också väl i linje med hushållens egna förväntningar. Prognosen för i år och nästa år innebär en ökning av konsumentpriserna med ca 2,5 resp. 3,56. Den underliggande prisökningstakten faller från knappt 6 7 1991 till ca 42 1993.

6.1 Löner

Den snabba löneökningstakten 1990 medförde omfattande överhäng inpå 1991. Låga avtalsmässiga höjningar och en kraftigt dämpad löneglidning medförde ändå i det närmaste en halvering av löneökningstakten, från 10 till ca 5,56. Det inkluderar också effekten av förlängd semester med 0,52. De låga löneökningarna möjliggjordes genom en snabbt fallande aktivitetsnivå i den svenska ekonomin. Arbetslösheten steg kraftigt, vinster och priser föll och produktivitetsutvecklingen blev mycket blygsam. Lönebikostnaderna höjde emellertid, till följd av skattereformen, arbetskraftskostnaden förra året med knappt 1,54.

De senaste årens forskning inom lönebildningen tyder på att lönerna är mycket känsliga för förändringar i framför allt arbetsmarknadsläget. Andra viktiga förklaringsfaktorer ärt. ex. vinster, inflation, inflationsförväntningar och produktivitet. I diagram 6:1 och tabell 6:2 illustreras hur några av dessa variabler har utvecklats kring några olika konjunkturbottnar i den svenska ekonomin.

Prop 1991/92:100

Bil. 1.1 Tabell 6:1 Timlöner och arbetskraftskostnader

lig procentuell förändring Samtliga löntagare Industriarbetare Avtal Löne- Timför- Avtal Löne- Timför- Sociala Arbets-

Anm.: Uppgifterna för samtliga löntagare baseras på lönesummestatistik. Uppgifterna för industriarbetare grundas på förtjänststatistik. Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbelopp, som ej ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987 omöjliggör en meningsfull uppdelning på avtal och löneglidning. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Det är slående hur förklaringsfaktorerna i den nuvarande nedgången,

jämfört med andra konjunkturnedgångar, samverkar till att dimpa den nominella löneökningstakten. Detta gör att nedväxlingen sker snabbt. I absoluta tal har Sverige endast upplevt en lika kraftig förändring, mellan

åren 1975 och 1976. Ett par saker bör speciellt uppmärksammas. Den

avtagande produktivitetsökningen från mitten av 1970-talet medförde

tillsammans med kraftigt höjda arbetsgivaravgifter en markant ökning av arbetskraftskostnaden, trots att löneökningstakten i sig avtog. Under i

huvudsak samma period kom också oljeprischockerna. Resultatet blev

snabbt stigande priser. Detta hindrade emellertid inte att vinsterna rasade i botten, eftersom reallönen (inkl. arbetsgivaravgifter) steg snabbare än produktiviteten. Prisökningarna förblev höga fram till mitten av 1980talet och produktivitetsutrymmet användes till stor del till att förbättra vinsterna. Konkurrenskraften stärktes under senare delen av 1970-talet och under böjan av 1980-talet med hjälp av en serie devalveringar.

Därmed förhindrades en kraftig uppgång i arbetslösheten men också en nedväxling av de nominella löneökningarna.

Diagram 6:1 Jämförelse av perioder med lågkonjunktur Prop 1991/92:100

Bilaga 1.1

Relativ arbetslöshet Vinstandel N Andel i Zz

40 1966-1969 1990-1993

1990-1993 N 1980-1983

1975-1978 1975-1978 1966-1969

0) 2

« Produktivitet 7 Producentpriser - 14 |

TS. 1980-1983

0 (1966-1989 INSE rr

” re Bl Näe — 1975-1978 10 od 6 1980-1983 <L 2 > > 41 1990-1993 ” 4 1990-1993 oo - ; 1966-1969

2 Å Of 7

Suv =2 0

Arbetsgivaravgifter Industriarbetarlön Zz

? Br 50

1990-1993 168 SS 1975-1978 so 14 SÅ

12] 1980-1983 IN > 1966-1969

10 ar

>

[0 ?

Anm.: Se tabell 6:2 för specificering av variablerna. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Prop 1991/92:100

Bil. 1.1

Tabell 6:2 Timlöner och dess viktigaste förklaringsvariabler Utveckling under perioder med lågkonjunktur

1966 1967 1968 1969 1971 1972 1973 1975 1976 1977 1978 Arbetslöshet 1,3 1,7 1,8 1,5 2,0 2,2 2,0 L3 L3 LS 1,8 Vinstandel inom

Produktivitet inom industrin 4,2 8,9 10,5 = 7,7 7,5 5,3 7,5 -0,8 LO -L,7 3,9 Lagstadgade arbets- a givaravgifter 7,8 9,2 9,6 11,1 13,3 13,5 15,6 24,3 28,3 32,1 31,0

Timlön industriarbetare 8,7 — 8,I 6,7 9,2 10,5 11,8 — 8,1 18,0 13,3 7,2 8,0 industriarbetare exkl. arbetstidsförkortning 8,7 6,8 4,6 717,2 9,7 7,8 6,9 17,7 12,5 7,2 5,6 hela ekonomin 6,8 10,3 9,3 7,7 14,9 13,2 10,6 11,0

1980 1981 1982 1983 1985 1986 1987 1990 1991-1992 1993

Arbetslöshet 1,6 2,1 2,6 2,9 2,4 2,2 1,9 15 2,7 3,8 4,5 Vinstandel inom

Produktivitet inom industrin 1,7 -1,0 3,9 6,2 LI 1,7 0,8 0,8 1,1 3,6 4,5 Lagstadgade arbetsgivaravgifter 32,4 32,8 33,1 36,3 36,5 36,4 37,1 39,0 38,0 34,8 -

Timlön

industriarbetare 9,3 10,1 7,6 6,7 7,5 17,4 6,4 9,5 5,2 4,5 4,0 industriarbetare exkl. arbetstidsförkortning 9,3 10,1 7,6 6,6 7,5 17,4 6,3 9,5 4,4 4,5 4,0 hela ckonomin 9,1 6,3 6,5 T,S5 8,6 6,4 10,0 5,5 4,5 4,0

Anm.: KPI är konsumentprisindex, NPI är nettoprisindex, PPI är producentprisindex . Arbetslöshetstalen är nivåjusterade bakåt i tiden för att överensstämma med dagens definition. Serien bör därför tolkas med viss försiktighet. Vinstandel är bruttoöverskottets andel av förädlingsvärdet. Skattereformen 1990 och 1991 medförde att underlaget för arbetsgivaravgifter breddades. År 1992 tog arbetsgivarna över ansvaret för sjukersättningen de två första veckorna, kostnadsökningen neutraliserades genom sänkt arbetsgivaravgift. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Estimeringar av löneökningstakten indikerar en blygsam löneutveckling såväl i år som 1993, se diagram 6:2. Dämpningen förklaras främst av den kraftiga uppgången i den öppna arbetslösheten samt av den låga 'prisökningstakten. Resultaten tyder också på att Rehnbergavtalet, med hjälp av konjunkturläget, lyckades få till stånd en något snabbare lönedämpning 1991 än vad som annars troligen hade blivit fallet. Samtidigt förefaller avtalet för 1992 ligga högt med avseende på det

ekonomiska läget.

4 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga 1.1. 49

Diagram 6:2 Industriarbetarlön, utfall och skattning Prop 1991/92:100 Årlig procentuell förändring

Bil. 1.1

Zz

16 för Utfall

(0) LR

1968 1971 1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992 Anm. : Industriarbetarlön exkl. arbetstidsförkortning. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Det svenska kostnadsläget är sannolikt för högt i förhållande till

produktiviteten, vilket bl.a. avspeglas i låga vinstnivåer. Företagen kan inte längre övervältra höga löneökningar på produktpriserna utan att

riskera ökade marknadsandelsförluster. Detta skapar en press nedåt på

reallönerna. Totalt bedöms lönerna i år och nästa år öka med 4,5 resp. 42. Den allmänna löneavgiften slopades vid årsskiftet. Detta medför att de totala lönekostnaderna i år ökar med ca 0,3 0 mindre än timförtjänsten. Prognosen innebär att stora delar av produktivitetsutrymmet kommer att tas i anspråk till återuppbyggnad av företagens vinster. Reallönerna kommer ändå att kunna stiga både 1992 och 1993, såväl före som efter skatt.

Alltsedan 1983 har nominallönerna stigit snabbare i Sverige än

genomsnittet för industriländerna. Huvudförklaringen torde ligga i skillnaderna i den förda ekonomiska politiken. 1 Sverige har full

sysselsättning haft en högre och inflationsbekämpning i realiteten en lägre prioritet än i flertalet andra industriländer. Detta har manifesterats i flera

devalveringar under de senaste 15 åren. En sänkning av Sveriges relativa kostnadsläge håller nu på att inträffa. Inom OECD-området ökade lönerna 1991 med 674. Löneökningståkten dämpas även internationellt och förväntas i år och nästa år bli 5 resp. knappt 5970, vilket är något

högre än i Sverige, se diagram 6:3. En god produktivitetsutveckling inom

den svenska industrin medför att konkurrensläget avsevärt förbättras. I början av nästa år löper de nuvarande avtalen på arbetsmarknaden ut. En sannolik utveckling av lönekostnaderna har beskrivits ovan. Det kan

emellertid inte uteslutas att löneutvecklingen tar en annan bana. Det

kommer att finnas grupper med kompensationkrav för de låga nominella Prop 1991/92:100

löneökningarna 1991-1992. Därtill kommer att arbetsmarknadens parter Bil. 1.1 strävar åt olika håll vad gäller de framtida institutionella förutsättningarna för lönebildningen. Kombinationen av kompensationskrav och förändringar i den institutionella ramen kan medföra en besvärlig situation, som

inte bara präglas av de ekonomiska förutsättningarna utan också av organisationspolitiska förhållanden.

Diagram 6:3 Nominell timlön inom industrin Årlig procentuell förändring, nationell valuta

O T T T T T 7 T T T T T T 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Anm. : OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden. Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

6.2¶Konsumentpriser

Under loppet av 1991 ökade KPI med ca 8,57. Skattereformen, som innebar en växling från direkt till indirekt beskattning, bidrog med 3,6 procentenheter. De underliggande priserna, NPI (konsumentprisindex exkl. indirekta skatter och subventioner), steg betydligt mindre, med ca

5,57.

Hushållen förväntar sig att priserna under 1992 kommer att utvecklas

långsamt, se diagram 6:4. Förväntningarna om allt högre prisökningar

bröts i början av 1991 och har sedan dess fortsatt att sjunka. Ett liknande mönster återfinns också hos industriföretagen, där omsvängningen emellertid kom tidigare, se diagram 6:5. Inflationsförväntningarnas utveckling är väsentlig för samhällsekonomin på kort sikt. Prisförvänt-

ningarna styr då beteenden t.ex. vad gäller inköpsmönster och konsum-

tionens fördelning över tiden, ränteutvecklingen på obligationsmarknaden och lönsamhetsbedömningar. Detta påverkar i sin tur investeringsbeteen-

det hos ekonomins aktörer. Förväntningarna påverkar också nominal- Prop 1991/92:100 lönernas utveckling och därmed också kostnadstrycket. Sverige är nu Bil. 1.1 inne i en desinflationsprocess, dvs. en period med avta-gande prisök-

ningstakt. Inflationsförväntningarna tycks vara knäckta och därmed finns också förutsättningar för en bestående nedgång i inflationstakten.

Diagram 6:4 Hushållens prisförväntningar de kommande 12 månaderna

eZ, 2

ig AA

Vv

2 T

1986 1987 1988 1989 1990 1991 Källa: Konjunkturinstitutet Diagram 6:5 Industrins prisförväntningar Förändring i planerade prisökningar på hemmamarknaden

Z—- enheter

20 dreenenennnnnnnnnnnnnnnne Ånn :

KENEEN Mad ON

NR

SLY OM

20 dereerenenennnneenr ennen denn en |

—-40

1964 1967 1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 Anm.: Befinner sig kurvan ovanför nollinjen stiger antalet företag som avser höja priserna i ökande (positiv lutning) eller avtagande (negativ lutning) takt. Det omvända

gäller när kurvan befinner sig under nollinjen.

Källa: Konjunkturinstitutet 52

Desinflationsprocessen ger upphov till en mängd effekter på den reala Prop 1991/92:100 ekonomin. Under nedväxlingsfasen förutses höga realräntor, vilket Bil. 1.1 skärper avkastningskraven. Oförändrade eller fallande priser på reala tillgångar, t.ex. kommersiella fastigheter, har orsakat kreditförluster vilket i sin tur leder till att kreditmarknaden stramas åt ytterligare. Lägre priser på t.ex. fastigheter medför också att kostnadsgapet mellan att köpa en befintlig anläggning och nyinvestering krymper. Tillsammans leder detta till att investeringsutvecklingen hämmas och därmed också den samlade tillväxten, åtminstone på kort sikt.

De reala kostnaderna för att hålla t.ex. lager ökar också. Effekten av detta blir en svagare produktion. Ett mera utbrett prisfall kan förstärka effekterna på samhällsekonomin. Konsumtionsinköp och investeringar skjuts på framtiden i avvaktan på lägre priser. Den dämpade efterfrågan tenderar sedan i sig att förstärka ett eventuellt prisfall.

Tabell 6:3 Konsumentpriser

lig procentuell förändring

Anm.: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotteri m.m., TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Nettoprisindex är KPI exkl. indirekta skatter och subventioner. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, statens pris- och konkurrensverk samt finansdepartementet.

Konsumentprisprognosen för i år och nästa år återfinns i tabell 6:3. Arbetskraftskostnaden, som är den enskilt viktigaste förklaringsvariabeln, växer allt långsammare. Efter flera år av negativ utveckling förväntas vinstmarginalerna kunna öka måttligt, i samband med att konsumtionstillväxten åter blir positiv. Den första januari 1992 sänktes mervärdeskatten

för livsmedel, restaurang och hotell samt för inrikes persontransporter. Prop 1991/92:100 Detta bidrar till att väsentligt dämpa inflationen i år. Nästa år avskaffas Bil. 1.1 en rad olika punktskatter, på bl.a. läskedryck, konfektyr, kemisk-

tekniska preparat, kassettband och videoapparater. Samtidigt försvinner den tillfälliga sänkningen av fastighetsskatten för småhus. Skattesatsen

ökar från 1,2 till 1,52 av taxeringsvärdet. Vidare föreslås nu bl.a. en

neddragning av subventionerna till läkemedel, tandvård och bostads-

räntor. Detta motsvarar en höjning av konsumentprisnivån totalt med

mindre än 1/27, varav merparten infaller 1993. Den underliggande prisökningstakten, NPI, faller under prognosperioden. Inom OECD-området avtar inflationstakten i år för att sedan stabilise-

ras 1993. Den svenska nedväxlingen sker snabbare och redan i år

förutses konsumentpriserna i Sverige öka långsammare än i industriländerna i genomsnitt, se diagram 6:6.

Diagram 6:6 Konsumentpriser Årlig procentuell förändring

/o

15

0 7 r T T 7 T 7 r T T T

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Anm. : OECD-länderna är sammanvägda efter varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden. Källor: OECD, statistiska centralbyrån och finansdepartementet

En implicit prisindex för privat konsumtion (IPI) framkommer ur

nationalräkenskapernas redovisning av den privata konsumtionen. Vikterna i IPI speglar den aktuella konsumtionssammansättningen, till

skillnad från KPI som baseras på föregående års värden. Under såväl

1990 som 1991 resulterade skattereformen i omfattande relativprisföränd-

ringar i konsumentledet, vilket påverkade hushållens konsumtionsval. I år differentieras mervärdeskattesatsen. Detta tillsammans med andra förskjutningar av konsumtionssammansättningen, t.ex. bilkonsumtionen, och differensen mellan prisutvecklingen för lägenhets- och egnahemsboende i KPI förklarar de relativt stora skillnanderna mellan IPI och KPI

såväl 1990, 1991 som 1992.

7¶Hushållens ekonomi och privat konsumtion

Bil. 1.1

De senaste två åren ökade hushållens realt disponibla inkomster starkt,

medan den privata konsumtionen stagnerade. Hushållens sparkvot steg

med inte mindre än 7 procentenheter mellan 1989 och 1991. Även 1992

beräknas hushållen få en relativt god inkomstutveckling trots sjunkande sysselsättning och stigande arbetslöshet. Den privata konsumtionen förväntas utvecklas i måttlig takt de närmaste två åren. Efter en ytterligare uppgång av sparandet i år går sparkvoten ned något 1993, då inkomstutvecklingen försvagas, se tabell 7:1.

Tabell 7:1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande

Miljarder kr. Procentuvell förändring

1990 1991 1992 1993 1990 1991 1992 1993 Löpande priser Löner 599,0 621,9 652,1 669,3 12,9 3,8 4,9 2,6 Företagarinkomster 62,1 63,2 63,9 66,1 8,1 1,7 L1 3,3 Räntor och utdelningar, netto -31,1 -31,8 -30,4 -30,4 Inkomstöverföringar från offentlig sektor 277,1 318,5 327,1 345,0 10,8 14,9 2,7 5,5 Övriga inkomster, netto 88,8 108,7 118,4 122,3 -1,3 22,4 8,9 3,3 Direkta skatter, avgifter m.m. 304,2 286,4 289,2 294,9 4,3 -5,9 1,0 2,0 Disponibel inkomst 691,7 794,2 841,9 877,3 13,2 14,8 6,0 4,2 Privat konsumtion 699,0 773,3 806,7 842,4 9,4 10,6 4,3 4,4 1985 års priser Disponibel inkomst 505,5 526,2 537,5 540,1 3,2 4,1 2,1 0,5 Privat konsumtion 510,9 512,4 515,0 = 518,6 -0,2 0,3 0,5 0,7 Sparkvot, nivå i 90 -L1 2,6 4,2 4,0 Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, och finansdepartementet.

7.1¶Hushållens inkomster

Förra året steg de realt disponibla inkomsterna enligt preliminära beräkningar med ca 47 samtidigt som den reala lönesumman före skatt minskade med drygt 5724. Bakom den kraftiga inkomstökningen ligger i huvudsak skattereformen. Sänkningen av inkomstskatten beräknas ge ett

bidrag med nära 6,5 procentenheter till hushållens reala inkomstökning

1991. Även transfereringarna från offentliga sektorn hade en expansiv inverkan, eftersom det i skattereformen ingick höjningar av barn- och

bostadsbidragen samt pensionstillskotten. Även för 1992 medför skattesänkningar och transfereringsökningar en relativt god inkomstutveckling för hushållen. Nedväxlingen av inflationen är en starkt bidragande orsak till att de realt disponibla inkomsterna kan öka med ca

2970 i år, trots att reallönesumman inte ökar alls. Det aviserade införandet av karensdagar vid sjukdom försvagar

inkomstutvecklingen 1993. Höjning av barnbidragen samt fortsatt positivt

bidrag från de direkta skatterna medför att de realt disponibla inkomster- Prop. 1991/92:100 na ändå stiger med 0,50 1993. Bil. 1.1 Att hushållen får en så positiv inkomtutveckling de närmaste åren, fast arbetsmarknaden försvagas under hela perioden, beror också på att bortfallet av löneinkomster till stor del kompenseras genom bidrag till personer i arbetsmarknadsutbildning och till arbetslösa, se tabell 7:2.

Det tillfälliga sparandet drog ned hushållens köpkraft 1989 och 1990. Vid redovisningen av disponibel inkomst i nationalräkenskaperna görs inget avdrag för det tillfälliga sparandet. Hushållssektorn tillskrivs inte heller inkomster när sparandet återbetalas. Det tillfälliga sparandet under 1989 och 1990 ingår som en del av hushållens totala sparande och i den utsträckning som återbetalningarna av sparandet konsumeras registreras det som ett minskat hushållssparande. Förra året steg hushållens köpkraft utöver de disponibla inkomsterna med 1,5 procentenheter, dels genom att det tillfälliga sparandet upphörde och dels genom att 1989 års sparande återbetalades i maj 1991. I februari 1992 återbetalas 1990 års tillfälliga sparande, vilket bidrar till att öka hushållens köpkraft med ytterligare 1/2 procentenhet. Nästa år minskar köpkraften totalt med ca 1/2 7 beroende på att jämförelsenivån 1992 innefattar återbetalning av det tillfälliga sparandet.

Tabell 7:2 Hushållens inkomster

Miljarder kr. Procentuell utveckling = Procentuellt bidrag till

Anm. : Lönesumma, inkomstöverföringar och skatter är deflaterade med konsumentprisindex (KPI. Disponibel inkomst och tillfälligt sparande är deflaterade med implicit prisindex för privat konsumtion (IPID. Skillnaden mellan KPI och IPI påverkar posten "övriga inkomster, netto”. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Som framgår av tabell 7:2 beräknas den reala timlönen före skatt stiga

med drygt 192 i år och med 0,52 nästa år. Den reala lönesumman stagnerar dock till följd av sjunkande sysselsättning. Den fr.o.m. 1992

införda arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen innebär att arbetsgivaren Prop. 1991/92:100 övertar betalningarna för sjukersättningen under de första 14 dagarna av Bil. 1.1

en sjukdomsperiod. Denna ersättning registreras i tabell 7:1 som lön, vilket drar upp lönesumman i år med ca 11,5 miljarder kr. Införande av karensdagar 1993 beräknas dra ned lönesumman med ca 8 miljarder kr.

Inkomstöverföringarna från den offentliga sektorn minskar realt med 0,57 i år. Om konsekvenserna av arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen exkluderas (när arbetsgivaren betalar sjuklön), stiger dock inkomstöverföringarna realt med ca 34. Nästa år beräknas inkomstöverföringarna öka med ca 27. Utbetalningarna av bidrag till personer i arbetsmarknadsutbildning och till arbetslösa stiger kraftigt både i år och nästa år till följd av det gradvis försämrade arbetsmarknadsläget. Barnbidragen höjs med 1020 kr. per barn och år 1993, se tabell 7:3.

Över hälften av inkomstöverföringarna utgörs av pensioner inkl. bostadstillägg. Pensionerna räknas upp med basbeloppet och stiger dessutom genom att nya pensionärer med höga ATP-poäng kommer in i systemet. Basbeloppet uppgår till 33 700 kr. i år och beräknas för 1993 till 34 700 kr. Nedväxlingen av inflationen medför att basbeloppet ökar realt med ca 1,5 % i år. Nästa år blir inflationen något högre än i år och basbeloppet minskar realt med 0,5 4. Volymökningen i pensionssystemen leder dock till en fortsatt real ökning av de totala pensionsutbetalningarna.

Tabell 7:3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll

Miljarder kr. , Procentuell förändring, löpande priser 1985 års priser 1990 1991 1992 1993 1991 1992 1993

Pensioner 153,8 172,6 184,9 194,3 2,5 3,8 1,5 Folkpension inkl. KBT

Arbetslöshetsbidrag m.m. 11,2 22,4 27,6 32,4 83,6 19,0 13,5 AMU-bidrag 3,6 6,8 17,3 7,6 72,3 4,2 1,0 Arbetslöshetsförsäkring,

Anm.: Deflatering är gjord med konsumentprisindex.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänktes från den 1 mars 1991 från 907 till 65 72 de tre första dagarna av en sjukperiod och till 808 mellan Bil. 1.1 4 till 90 dagar. Ersättningsnivån för vård av sjukt barn sänktes till 807 de första 14 dagarna per kalenderår. För 1992 medför den ovan nämnda arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen sänkta utbetalningar från försäkringen med ca 11,5 miljarder kr. Dessa regeländringar och det försämrade läget på arbetsmarknaden väntas medföra en en minskning av sjukfrånvaron de närmaste åren.

Skattereformen 1991 innebar en genomgripande förändring av skattesystemet. Skatten på arbetsinkomster har sänkts kraftigt. Alla kapitalinkomster sammanförs till ett inkomstslag och beskattas med en enhetlig statlig skatt om 3046. Skattesänkningen finansieras delvis inom inkomstskattesystemet genom basbreddningar och skärpning av kaptitalbeskattningen. I skattereformen ligger en årlig justering av skatteskalan. Grundavdraget höjs i takt med basbeloppets ökning och skiktgränsen för statsskatten räknas upp med ökningen av konsumentprisindex föregående år (mellan oktober och oktober) plus 2 procentenheter. Det innebär för 1992 att grundavdraget höjts med ca 4,52 och skiktgränsen med ca 9,57. Arbetsinkomster som uppgår till högst ca 200 000 kr. slipper i stort sett statlig skatt. Genom att skatteskalan räknas upp med den historiska inflationen uppkommer en real skattesänkning när löneökningarna och inflationen avtar. Med den förväntande utvecklingen av löner och priser i år blir det en real skattesänkning 1992 på ca 4 miljarder kr. Med real sänkning avses skattebortfallet vid en jämförelse med vad skatteintäkterna kan beräknas till om skatteskalan för i år istället justerats med 1992 års prisutveckling.

För 1992 har beslutats om vissa lindringar av kapitalbeskattningen och för 1993 sänks skattesatsen för kapitalinkomster till 25 6. Skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopas fr.o.m. 1992. Sammantaget beräknas skatteändringarna ge en skattesänkning för hushållen med ca 3 miljarder kr. jämfört med oförändrade regler.

7.2¶Hushållens sparande och privat konsumtion

Under 1980-talets första år föll hushållens reala inkomster p.g.a. den svaga ekonomiska utvecklingen. Hushållen drog ned sin konsumtion, men minskade också sparandet för att "överbrygga" inkomstbortfallet. År 1984 började realinkomsterna åter att öka och konsumtionen och inkomsterna steg parallellt fram till kreditmarknadens avreglering hösten 1985. Den bidrog till att hushållen kunde realisera en uppdämd konsumtionsefterfrågan genom ökad upplåning. I genomsnitt expanderade konsumtionen med drygt 47 per år under perioden 1986 till 1988, delvis beroende på en cyklisk uppgång av bilförsäljningen som kulminerade 1988. Som en följd av att konsumtionen översteg hushållens disponibla inkomster under en följd av år ökade hushållens skulder med 6070 och sparkvoten (sparandet mätt som andel av disponibelinkomst) föll med 7 procentenheter mellan 1985 och 1988.

År 1989 dämpades konsumtionstillväxten något och 1990 registrerades

t.o.m. en svag tillbakagång. En stor del av nedgången hänger samman Prop. 1991/92:100 med det dramatiska fallet i bilinköpen som drog ned tillväxten med 0,7 — Bil. 1.1

procentenheter under 1990. Med en ökning av de disponibla inkomsterna på 3,27 förbättrades sparkvoten avsevärt under 1990. Trots den starka uppgången var sparkvoten fortfarande negativ (-1,17), vilket innebär att konsumtionsnivån fortsatte att överstiga inkomstnivån. Det tillfälliga sparandet räknas per definition in i hushållens sparande, vilket kan sägas överskatta hushållens egentliga egna sparande. "Tvångssparandet" bidrog till att öka hushållssparandet med ca 1/2 procentenhet per år under 1989 och 1990,

Mellan de första tre kvartalen 1990 och 1991 sjönk konsumtionen med 0,17, vilket främst förklaras av fortsatt fallande bilinköp, ett minskat utlandsresande efter oroligheterna kring Persiska viken och en sjunkande efterfrågan på olika tjänster. Säsongrensat och jämfört med närmast föregående kvartal steg dock konsumtionen under loppet av 1991. I september-oktober ökade detaljhandelns försäljning volymmässigt med 4,52 jämfört med samma period föregående år. Hushållens bilinköp under oktober-november steg med 1297. För hela 1991 beräknas konsumtionen ha stigit svagt jämfört med 1990. Därmed förbättrades sparkvoten kraftigt och beräknas uppgå till 2,67 1991.

Diagram 7:1 Hushållens nettosparkvot

Sparande i procent av

disponibel inkomst

—-6

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 Anm.: Den finansiella sparkvoten är beräknad exklusive kapitaltransfereringar 1986 och 1989. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Den dramatiska utvecklingen av sparkvoten under 1980-talets andra hälft fram till dags dato framgår av diagrammet 7:1. En kraftig nedgång 'i sparkvoten skedde under några år efter det att kreditmarknaden avreglerades vid mitten av 1980-talet. Därefter följde en' snabb uppgång.

Fallet i hushållssparandet förklaras utöver, avreglering på kreditmarknaden, av förmånliga avdragsmöjligheter i skattesystemet, relativt låga Bil. 1.1 realräntor och optimistiska framtidsförväntningar. Under den ovanligt långa högkonjunkturen ökade tillgångar, såsom fastigheter och aktier, kontinuerligt i värde. Värdeökningarna utgjorde ett stigande belåningsunderlag och kunde dessutom delvis ersätta eget sparande. Förbättringen i sparandet de senaste åren kan ses som en normalisering som sedan förstärktes av skattereformens effekter, oron på de finansiella marknaderna och ett försämrat konjunkturläge. En internationell jämförelse visar att de kraftiga svängningarna i sparkvoten inte är unika för Sverige, utan liknande förlopp har observerats i bl.a. våra nordiska grannländer, se diagram 7:2. Inte heller är det enbart i länder där en omfattande avreglering skett, som sparandet föll under högkonjunkturen i mitten på 1980-talet.

Diagram 7:2 Sparkvoten i de nordiska länderna

Sparande i procent av disponibel inkomst

10

1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Anm.: För åren 1991-1992 (1993 i Danmark och Sveriges fall) svarar resp. finansdepartementet för prognosen. Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Hushållens totala sparande kan delas in i realt resp. finansiellt sparande. Den kraftiga förändringarna i sparkvoten tidigare förklaras i huvudsak av svängningar i det finansiella sparandet. De mest grundläggande sparmotiven hos hushållen är att trygga sin ålderdom, förbättra sitt boende och ha en buffert för att klara oförutsedda händelser m.m. Ett enskilt hushålls val mellan konsumtion och sparande beror främst på dess förväntningar om den egna framtida inkomstutvecklingen, den ekonomiska utvecklingen i Sverige samt hur förmögenheten förändras. Skattesystemets konstruktion påverkar såväl sparandets nivå som vilken typ av sparande ett hushåll väljer att göra.

Skattereformen, med sänkta marginalskatter och begränsade avdrags-

möjligheter för ränteutgifter, bör under prognosperioden leda till ett ökat Bil. 1.1 sparande. Den mest fördelaktiga placeringen många hushåll kan göra idag är att amortera av lån. Detta incitament förstärks av nedväxlingen i

inflationstakten, vilket förutses medföra högre realräntor. Enl. riksbankens hushållsenkät har det dock inte skett någon nettoamortering under det

första halvåret 1991, men kapitalmarknadsstatistiken pekar på en kraftig dämpning i nyutlåningstakten. Skattereformen medförde också att

kostnaderna för boendet ökade relativt annan konsumtion, vilket torde missgynna det reala sparandet, som till stor del utgörs av investeringar i egna hem. Skattereformen för sålunda med sig en förändring av sparandets fördelning med ett ökat finansiellt sparande, medan det reala sparandet minskar.

Oroligheterna på de finansiella marknaderna — med stora kreditförlus-

ter — förde med sig en mer restriktiv kreditpolitik. Skärpningen av

kapitaltäckningsreglerna från och med 1993 kan framtvinga en ytterligare

begränsning av en del instituts utlåningsmöjligheter. Förmögenhetseffekterna vid 1990-talets början är de omvända mot 1980-talets slut. Börskurserna var vid fjolårets slut ca 3076 lägre än de som rådde vid

1990 års ingång. Det finns också en oro för relativt stora fall i bostads-

priserna. När tillgångarna faller i värde krymper belåningsunderlaget samtidigt som hushållens sparande måste öka för att nettoförmögenheten inte skall minska.

Diagram 7:3 Hushållens förväntningar

Nettoandel

40

I

I

I -

LI

t | A

I "n t | N

Ö dee NN LA ÄN A

T Doreen byfker trind arr org

"n N + 4 NOV NN få 1 NYE NUV OA X Li NSI v LE

+ | M st AN

4 I ” NM A

senere ene nan [EEPPERESER VISE Ar + Yo Ao d- X N på LU

—20 T v Va i ik I [d LI A I

f AX I A LU X I

I I I Lä Vv [| I

Li i [| Lä A+ I

—40 dee [UA enn 1 o/ | Mad ft

N/ - i Vg Uls

ua

TE RA H

VT Sveriges ekonomi I iv

-80

1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990

Anm.: Diagrammet visar skillnaden mellan andelen hushåll som tror på en förbättring av den egna resp. Sveriges ekonomi och andelen som tror på en försämring de närmaste 12 månaderna, säsongrensat. : Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

till mer pessimistiska förväntningar hos hushållen. Enligt den senaste Bil. 1.1 undersökningen (okt. 1991) över hushållens inköpsplaner (HIP) är förväntningsbilden inte så mörk som man kunde tro i nuvarande konjunkturläge. Det är ungefär lika många hushåll som tror på en förbättrad som de som tror på en försämrad utveckling av den egna ekonomin det närmaste året, se diagram 7:3.

Mot bakgrund av den rådande lågkonjunkturen med ett svagt arbetsmarknadsläge och problem inom den finansiella sektorn bedöms hushållen främst använda inkomstökningarna nästa år till ett ökat sparande. En viss oro för pensionssystemets stabilitet kan också bidra till att nivåhöjningen i sparkvoten blir bestående. Sparkvoten har dock tidigare förändrats snabbt. År 1993 när tillväxten i ekonomin förbättras och arbetslösheten inte längre stiger lika snabbt kan motiven för ett högt hushållssparande avta, vilket kan hålla uppe konsumtionstillväxten, trots den svagare inkomstökningen.

En del faktorer verkar också för en viss uppgång i konsumtionen. När 1990 års tillfälliga sparande återbetalas i februari 1992 finns möjlighet för extra insättning i allemanssparandet med 5 000 kr. per person, men utbetalningarna förväntas ändå generera en viss konsumtionsökning. Den neddragande effekt som bilinköpen bidragit med på den totala konsumtion under senare år förutses upphöra fr.o.m. 1992. Ovanligt varma vintrar har medfört låga uppvärmningskostnader och en återgång till mer normal temperatur skulle öka konsumtionen.

Tabell 7:4 Privat konsumtion

Miljader kr Procentuell förändring, 1985 års priser

löpande priser

Anm. :;: Indelningen är en omgruppering av nationalräkenskapernas klassificering av den privata konsumtionen. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Att konsumtionen steg under loppet av 1991 medför en positiv överhängseffekt in i 1992. Återbetalning av det tillfälliga sparandet håller uppe konsumtionen under 1992 års första kvartal, men därefter bedöms att tillväxten mattas av under 1992, se diagram 7:4. Mellan årsgenomsnitten 1991 och 1992 beräknas konsumtionen stiga med 0,5 26. År 1993 när aktiviteten i ekonomin åter stärks påverkas också konsumtionen, som bedöms öka med 0,7 6. För prognosperioden bedöms att såväl varu- som tjänstekonsumtionen går upp, se tab 7:4. Sänkningen av mervärdeskatten för vissa tjänster torde medföra att tjänstekonsumtionen exkl. bostäder

åter ökar, efter den kraftiga nedgången under 1990 och 1991. Med en Prop. 1991/92:100

uppgång av de disponibla inkomsterna med 2,19 i år och 0,5 4 nästa år Bil. 1.1

förbättras sparkvoten med knappt 1 1/2 procentenheter mellan 1991 och

1993. Sparkvoten har då nått en — för Sverige — hög nivå på 44.

Diagram 7:4 Konsumtionsförlopp

1985 års priser, 1985 års priser,

tillväxt årstakt miljarder kr

8 140

74 IN

oonesstass rann er sn tntnasan sne menn enn n ennen enes ene r nr ren nana NUR Säsongrensad + 135

[|

6 4 IM || konsumtion

LU Mv I

ve tå 130 I -

I

' 1

-234

-3

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Anm.: Volymutvecklingen visar den procentuella förändringen mellan ett kvartal och samma period föregående år mätt i fasta priser. Diagrammet visar också konsumtionen per kvartal, säsongrensat. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

8¶Investeringar

Bil. 1.1

Efter den starka investeringstillväxten under senare hälften av 1980-talet kulminerade nivån under slutet av 1989. Investeringarna började därefter

falla i samband med minskad ekonomisk aktivitet, sjunkande kapacitetsut-

nyttjande samt ett högre ränteläge. Det tekniska överhänget från 1989

innebär dock att nedgången mellan årsgenomsnitten stannade vid knappt

17 1990. Under 1991 fortsatte nedgången, med ca 8,5 6. För det största

fallet svarade näringslivet, som drog ned sina investeringar med ca 152.

Bostadsinvesteringarna utvecklades svagt positivt till följd av ett högt igångsättande av nyproduktion 1990 tillsammans med en ökad volym av ombyggnation. Även de offentliga investeringarna bidrog i positiv

riktning. Inom kommunerna skedde troligen en förskjutning av investeringarna från 1990 till 1991 p.g.a. att mervärdeskatten då blev avdragsgill.

Tabell 8:1 Bruttoinvesteringar efter produktionssektor

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1990,

löpande 1990 1991 1992 1993

priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

År 1992 beräknas förloppet av investeringsnedgången vara betydligt lugnare än under 1991 genom att bl.a. fallet i näringslivet avtar. Genomsnittet för året blir dock endast marginellt högre än under 1991, -1,54. År 1993 väntas endast en svag minskning, med ca 1,54. Till skillnad från 1991 då maskininvesteringarna föll mest förutses byggnadsinvesteringarna svara för större delen av nedgången 1992 och 1993. Nybyggandet av bostäder förutses avta starkt både till följd av strukturella faktorer och till följd av konjunkturläget. Nedgången, som 1992 beräknas till 307 och till 26,5 7 1993, kompenseras delvis av att ombyggandet av bostäder stiger 1992 och kvarstår på en oförändrad nivå 1993. Inom näringslivet bromsas nedgången av att satsningarna på infrastruktur börjar ge utslag samt att fallet inom industrin avtar 1992 och vänds i en uppgång 1993. Infrastruktursatsningarna verkar också uppdragande på de offentliga investeringarna, främst 1992. Detta kompenserar dock inte det allt svagare byggandet inom näringsliv och bostadssektor. Trots att en tillväxt förutses inom anläggnings-, ombyggnads- och underhållssektorerna faller byggnadsinvesteringarna med 970 i år och med 594 1993.

Bil. 1.1 Efter flera års stark expansion minskade näringslivets investeringar med

närmare 296 1990. År 1991 fortsatte fallet i snabb takt, med ca 1596. Nedgången i industriinvesteringarna var då särskilt markant.

Diagram 8:1 Näringslivets investeringar. Miljarder kr., 1985 års priser.

Övrigt s .

80 - näringsliv Feoooooeee- FARS aren

60 n et > - cen nn eo oouoasanasasasas san aos oss ns ass sn ass s ones oas onn orre o orons

PR

20 frmtanerrererneneeenn ennen ennen een ee nens rann ester ert rr resas arenan enn anna

0 Ar ”T T rr

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Tabell 8:2 Bruttoinvesteringar i näringslivet

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1990, löpande 1990 1991 1992 1993 priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Industriinvesteringarna minskade 1990 för första gången sedan 1982,

med 44. År 1991 blev fallet hela 196. Dålig lönsamhet, lägre kapaci-

tetsutnyttjande och produktion samt en kontinuerligt försämrad konkurrenskraft sedan mitten av 1980-talet medverkade till ett betydligt mer dämpat investeringsklimat. Nedgången var speciellt kraftig inom bas- och verkstadsindustri. Inom s.k. övrig industri bromsades nedgången av den positiva utvecklingen inom livsmedels- och petroleumindustrin. År 1992

5¶Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 100. Bilaga I.1. 65

dämpas nedgången i industrins investeringar till 64. Fallet inom basindustrin fortsätter medan minskningen inom verkstadsindustri Bil. 1.1 avstannar till följd av transportmedelsindustrins markant stigande investeringar. Trots fallande industriinvesteringar tre år i rad överstiger nivån på de totala investeringarna 1992 med god marginal den nivå som rådde under föregående lågkonjunktur. När det gäller investeringskvoten, som speglar investeringarnas nivå i förhållande till produktionen, är dock skillnaden mot föregående lågkonjunktur något mindre.

Diagram 8:2 Investeringskvot i industrin. Bruttoinvesteringar som andel av förädlingsvärde.

0,25

OZ derenernnnnnrnnnnnn sno ann

[010 0 1G 1 FR

Od AA

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Investeringar inom övrigt näringsliv (exkl. affärsverken) följde industrins mönster och minskade med 2726 1990 och med 162 1991. Samtliga branscher berördes av nedgången, men den var särskilt markant inom finans- och fastighetsförvaltning samt inom byggbranschen. Även 1992 beräknas fallet inom näringslivet bli nästan lika stort. Det strama kreditläget och förutsedda högre realräntor, vilka höjer avkastningskraven på fastigheter, medverkar starkt till detta förlopp. De områden som utvecklas gynnsamt relativt sett är varuhandel, hotell och restaurang samt elbranschen. De statliga affärsverken ingår definitionsmässigt i övrigt näringsliv. Till följd av satsningarna på infrastrukturinvesteringar förutses starkt stigande investeringar inom denna sektor samt en fortsatt expansion följande år, främst inom statens järnvägar och banverket. Det är också infrastrukturinvesteringarna som drar upp de statliga investeringarna. Sammantaget förutses därmed investeringarna i övrigt näringsliv inkl. statliga affärsverk falla med 770 1992 för att sedan stiga med ca 27 1993. Näringslivets investeringar, sett som andel av BNP, beräknas därmed ligga ca 3 procentenheter lägre 1992 jämfört med den högsta nivån på 14,5 7 som uppnåddes i slutet av 1980-talet.

Tabell 8:3 Offentliga investeringar

Miljarder Årlig procentuell volymförändring

kr. 1990,

löpande 1990 1991 1992 1993

priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

8.2¶Bostadsinvesteringar

Bostadsinvesteringarna har legat på en mycket hög nivå de senaste åren. Mellan 1986 och 1990 mer än fördubblades nybyggandet medan

ombyggnaderna minskades genom restriktioner. Även 1991 steg den totala investeringsvolymen, med ca 42. Orsaken är främst den höga

igångsättningen av nya lägenheter under 1990 som till viss del resulterade

i investeringsaktivitet under 1991. Dessutom ökade ombyggnaderna av bostäder till följd av att regeringen i stor utsträckning använde sig av

möjligheten att av arbetsmarknadsskäl medge lägre s.k. garanterad ränta

för enskilda projekt. Nybyggandet av bostäder nådde 1990 en rekordnivå då 69 000 lägenheter påbörjades. Nedgången av byggandet inom övriga sektorer bidrog till att bostadsproduktionen inte längre hindrades av brist på arbetskraft.

Investeringsvolymen steg med närmare 126 1990. År 1991 påbörjades ca 54 000 nya lägenheter, en minskning med över 207. Tecken på en

sjunkande bostadsefterfrågan har noterats, t.ex. steg antalet lediga

lägenheter hos allmännyttiga bostadsföretag markant från ca 4 000 i september 1990 till ca 11 000 i september 1991. Boverket uppskattar det totala antalet lediga lägenheter till ca 20 000. Efterfrågan på bostäder minskade framförallt utanför storstadsområdena.

Bil. 1.1

70000

60000 I sosesaesersre ternas en rr geten enn nens benen ann nnenr nen nnnnn ann fn /N.

Påbörjade

PN lägenheter

50000 de eeeeeeeeereeseererenrrr renen rn Ny rerrrrrr rer rrsetrrenen rear nens ene Er sr ere rese ir er Raa ris sn rese sne florens r At Ran R Rn KR RR e nt Reka

7 101010 70 HE UA (Un

| X

30000 deres 3 No

SN , : N

> , N

20000 -4-ee-e-e--2Sgeeeeee menn son N

No - NN,

Outhyrda NN

10000 -deeeeeeeeeeeeeeessesnernenenenn ene en ner ennen ennen nen lägenheter beennsnn er PS serseseseserennr ennen 27

SS

[0] T T T T T T T T T T T T T T

1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990

Anm: Antalet outhyrda lägenheter avser den 1 mars resp. år t.o.m. 1990 samt antalet outhyrda lägenheter hos allmännyttan i september 1991. Antalet påbörjade lägenheter omfattar både flerfamiljshus och småhus. Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

För de närmaste åren förutses en kraftig dämpning av nybyggandet av bostäder, med 3072 1992 och 26,52 1993. Orsaken är dels de effekter

konjunkturläget, med stigande arbetslöshet, får på efterfrågan och dels

strukturella förändringar. Breddningen av mervärdeskatten, höjda fastighetsskatter, minskade räntebidrag, minskningen av ränteavdragens värde, sänkta investeringsbidrag och förväntningar om höjda realräntor innebär en relativprishöjning för boendet som dämpar efterfrågan. Dessutom tillkommer ett stramare kreditläge samt en allmän osäkerhet

om hur stödet till bostadsproduktionen ska utformas efter 1992. Antalet

påbörjade lägenheter förutses avta 1992 till 37 000 och minska ytterligare 1993 till knappt 30 000, vilket ligger i linje med boverkets senaste bedömningar.

Ombyggandet av bostäder minskade med hela 35 4 mellan åren 1987

och 1990, vilket var en effekt av de regleringar som infördes successivt

från 1986 för att dämpa överhettningen på byggmarknaden. Under 1991 ökade ombyggnadsinvesteringarna med i storleksordningen 6,54. Låneansökningarna har stigit i samband med att en lägre s.k. garanterad

ränta medgivits, 3,47 mot tidigare 5,25. Från den 1 januari 1992 permanentas den lägre nivån i samband med att vissa delar av ombyggnadsverksamheten jämställs med nyproduktion vad gäller kapitalkostnadsregler. Samtidigt kommer dock en mindre andel av kostnaderna för ombyggnaderna att berättiga till räntesubventioner. Detta är en av

orsakerna till den starka uppgången av ansökningar under 1991.

Investeringsuppgången beräknas fortsätta 1992, med ca 152, för att kvarstå på en oförändrad nivå 1993. Orsaken till uppgången är främst det

uppdämda behov som finns bl.a. inom 1960- och 1970-talets s.k.

miljonprogram.

Miljarder kr., 1985 års priser.

Bil. 1.1

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sammantaget är det totala bostadsbyggandet ovanligt svårförutsägbart. Det finns ett antal faktorer som verkar neddragande. Samtidigt utvecklas hushållens inkomster relativt gynnsamt, vilket dämpar fallet i efterfrågan och kan förhindra ett ras. De totala bostadsinvesteringarna förutses falla med 16,57 1992 och med ytterligare 15,57 1993. Bakom denna nedgång döljer sig en omfördelning av byggandet från nybyggnad till ombyggnad. Det föreligger sannolikt inte några större problem att överföra arbetskraft från den ena sektorn till den andra. Ombyggnadssektorn anses vara mer arbetskraftsintensiv och sysselsätta en större andel hantverkare, vilket i någon mån motverkar uppgången i arbetslösheten.

Tabell 8:4 Bostadsinvesteringar

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1990,

löpande 1990 1991 1992 1993

priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Bil. 1.1 Aktiviteten inom byggnadsverksamheten, som började visa tecken på avmattning under 1990, fortsatte att sjunka under 1991. Byggnadsinvesteringarna började falla under andra halvåret 1990 och nedgången fortsatte 1991, med ca 592. Arbetslösheten bland byggnadsarbetare uppnådde mot slutet av 1991 de nivåer som rådde under förra lågkonjunkturen, ca 97 av kassamedlemmarna. Arbetslösheten steg mest bland personer utan yrkesutbildning. Det förefaller också vara svårigheter att överhuvudtaget få fäste på arbetsmarknaden bland de nyutbildade som ännu inte hunnit få någon yrkeserfarenhet. Det senare kan eventuellt vara en delförklaring till varför den dramatiska arbetslöshetsutvecklingen inte återspeglats tydligare i sysselsättningsutvecklingen inom byggbranschen eftersom de nyutexaminerade aldrig registreras som sysselsatta. I SCB:s statistik ingår också andra grupper inom byggsektorn än byggnadsarbetare, som tjänstemän och olika typer av hantverkare. Dessa har traditionellt en lägre arbetslöshet än byggnadsarbetare. Bristen på arbetskraft har på två år helt försvunnit enligt konjunkturinstititutets byggbarometer. Enligt denna räknar byggföretagen också med en fortsatt försvagning av konjunkturen. Orderstockarna väntas minska liksom sysselsättningen.

Byggnadsinvesteringarna har reglerats i varierande grad sedan 1987 då ramar för s.k. övrigt byggande (allt byggande utom bostadsbyggande) och kvoter för ombyggnader av bostäder infördes. Syftet var att dämpa efterfråge- och kostnadstrycket på byggmarknaden samt att frigöra resurser till nybyggande av bostäder. Dessa regleringar avvecklades under 1990 och 1991. Åtgärderna som var riktade mot ombyggnadsverksamheten medverkade till den kraftiga nedgång som inträffade t.o.m. 1990. Under 1991 noterades en uppgång som förutses fortsätta 1992 och plana ut 1993,

Effekterna av regleringarna mot övrigt byggande, som utökades med investeringsskatt år 1989 på s.k. oprioriterat byggande i storstäderna (byggande exklusive bostadsbyggande och byggande för industrins behov), är svårare att särskilja. Borttagandet av regleringarna väntas dock inte få någon expansiv effekt på investeringarna med tanke på det allmänt svaga efterfrågeläget i ekonomin. Inom särskilt industri, byggnadsindustri och övrig fastighetsförvaltning väntas en fortsatt minskning.

Sammanfattningsvis avstannade ökningen av byggnadsinvesteringarna totalt sett 1990 efter att ha stigit med närmare 2076 sedan 1986. Under andra hälften av 1990 började den nedgång som fortsatte 1991, då ett fall på ca 570 noterades. Främst bidrog näringslivets investeringar till denna utveckling tillsammans med de kommunala investeringarna. Reparationsoch underhållssektorn utvecklades dock relativt starkt, med närmare 5 7, vilket bromsade nedgången i den totala byggnadsverksamheten till 290. År 1992 och 1993 är det främst nybyggande av bostäder som faller, förutom näringslivets investeringar. Det finns dock även faktorer som verkar i positiv riktning. Hit hör ombyggnadsinvesteringarnas expansion, uppgången inom statliga affärsverk och myndigheter till följd av sats-

sektorn. Tillväxten av byggandet förutses således främst ske inom Bil. 1.1 anläggnings-, ombyggnads- och underhållssektorerna. Totalt faller bygg-

nadsinvesteringarna med ca 926 1992 och med ca 594 1993. Inräknas

också den expansiva reparations- och underhållssektorn dämpas ned-

gången av byggnadsverksambheten till ca 5 resp. ca 347.

Tabell 8:5 Byggnadsverksamhet

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1990, löpande 1990 1991 1992 1993 priser

Reparationer och

underhåll 59,3 1,8 4,6 3,0 1,0 Totalt 219,4 0,8 -2,0 -S,1 -3,0 Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

8.4¶Lagerinvesteringar

Hela 1980-talet kännetecknades av en kraftig och ihållande lageravveckling. Totalt sett minskades lagren med ca 55 miljarder kr (1985 års priser). Denna avveckling var koncentrerad till industrin och partihandeln. Industrins lagerkvot, dvs. kvoten mellan lager och produktion, halverades i det närmaste under denna period. Inom partihandeln skedde

speciellt stora neddragningar av spannmålslagren samt av lagren av oljor

och bränsle.

Tabell 8:6 Lagervolymförändringar Miljarder kr.; 1985 års priser

1981-1990 1990 1991 1992 1993

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

I takt med den successiva avmattningen av industrikonjunkturen skedde

en viss lageruppbyggnad i industrin. Sålunda ökade färdigvarulagren med : närmare 5 miljarder från 1989 t.o.m. första halvåret 1991. Denna

lageruppbyggnad var emellertid blygsam vid en jämförelse med motsvarande fas i tidigare konjunkturnedgångar. Produktionen anpassades

nu snabbare till den svagare efterfrågan än vad som varit fallet tidigare. Prop. 1991/92:100

Både den strukturellt fallande lagerkvoten under 1980-talet samt det Bil. 1.1 produktionsmönster som tillämpats i den innevarande konjunkturnedgången illustrerar den nya syn på lager och lagerhållning som etablerats på senare år Lagertrimning och vaksamhet mot onödig lagerhållning har sålunda fått hög prioritet. Samtidigt som industrilagren steg under 1989 och 1990 fortsatte handelslagren att minska. De totala lagerinvesteringarna blev därmed negativa även dessa år. Härvidlag har nationalräkenskaperna reviderats, eftersom det tidigare angavs att lagerinvesteringarna 1990 var positiva för första gången sedan 1980.

Lagerneddragningarna 1991 var mycket kraftiga. Under 1:a halvåret 1991 var minskningen över 10 miljarder kr. vilket innebar ett negativt bidrag till BNP-utvecklingen med 2,2 procentenheter. Under andra halvåret synes lagrens BNP-påverkan i stort sett ha varit neutral. Därmed skulle bidraget under helåret 1991 ha varit 1,2 procentenheter, dvs. nästan lika stort som den totala BNP-nedgången. Handelslagren minskade kraftigt såväl inom parti- som detaljhandeln. För industrins del har stora lagerneddragningar skett av insatsvaror och varor i arbete.

Industriproduktionen föll 1991 kraftigare än den slutliga varuefterfrågan i ekonomin. Därmed borde förutsättningarna ha funnits för industrin att dra ner sina stora färdigvarulager. Under första halvåret 1991 fortsatte emellertid dessa lager att öka. Detta förhållande hänger samman med den kraftiga lagerneddragningen i handelsledet, vilken har fördröjt industrins lageravveckling av färdigvaror. Lageromdömen i bl. a. konjunkturinstitutets industribarometer tyder på att industrin även andra halvåret 1991 haft svårt att minska färdigvarulagren. Detta förhållande får viktiga konsekvenser för utsikterna för en uppgång i industriproduktionen. Denna kan nu försenas då en tilltagande efterfrågan i första skedet kan mötas med lagerminskningar.

Lagerneddragningar är att vänta också under 1992. Industrin kan då börja avveckla sina färdigvarulager i en betydande utsträckning. Vissa trimningar av lagren av insatsvaror och varor i arbete genomförs sannolikt. Lagerrörelserna inom handeln väntas i år bli betydligt svagare än under 1991. En viss ytterligare minskning sker dock såväl inom partisom detaljhandel. Även om lagerminskningarna blir tämligen omfattande även 1992 blir det positiva bidraget till BNP-tillväxten så stort som 0,6 procentenheter. 1993 bedöms lagren i huvudsak vara oförändrade. Enda undantaget gäller industrins färdigvarulager som i ett förbättrat efterfrågeläge fortsätter att sjunka. Det positiva BNP-bidraget blir även detta år betydande.

Lagrens betydelse för konjunkturmönstret har allmänt sett minskat den senaste tiden. Icke desto mindre har lagercykeln en central betydelse för den makroekonomiska bilden innevarande prognosperiod. Den starka lageravvecklingen under 1991 bidrog till att nedgången i BNP blev tämligen kraftig. Samtidigt fanns ett intimt samband mellan lagerneddragningarna och det stora importfallet. Detta i sin tur medförde betydande förbättringar i handels- och bytesbalansen. För 1992 och 1993 förutses rekyleffekter av de stora lagerminskningarna förra året. Trots fortsatta

T72

neddragningar ger lagren tämligen kraftiga positiva bidrag till BNP- Prop. 1991/92:100

tillväxten beroende på att förändringen i lagerinvesteringarna är positiv Bil. 1.1

efter de stora minustalen 1991. Motsvarande rekyleffekt finns för importutvecklingen 1992. Lagercykeln gör att importen ökar betydligt snabbare i år än vad den slutliga efterfrågan indikerar. Detta är förklaringen till att exportnettots bidrag till BNP-tillväxten i år beräknas bli endast 0,2 procentenheter jämfört med 1,7 förra året trots att skillnaden i relativt konjunkturläge mellan Sverige och omvärlden snarare är större i år.

Diagram 8:S BNP-utveckling och lagerbidrag. Förändringar i procent av BNP föregående år, 1985 års priser.

III EKEN

ENN

TTTTTTITTICCTTT ERT) IICOTT TN

INNE IMEERANSNESIKER INNENEETA INENEEKENEN

TOTT NUNNANERENENN]

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

9¶Den offentliga verksamheten

Bil. 1.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande försämrades med drygt 65 miljarder kr. 1991. Det finansiella sparandet visade ett underskott motsvarande 190 av BNP, efter fyra år av överskott. Nedgången i sparandet fortsätter 1992 och 1993, men i måttlig takt. Det är statens finanser som försämras medan kommunernas ekonomi förbättras. Kalkyler av konjunk- . turnedgångens effekter på statens finanser visar att även rensat för effekterna av tillbakagången i ekonomin föll sparandet 1991, vilket tyder på att finanspolitiken var expansiv. Detta kommer också till uttryck i förbättringen för kommuner och den starka inkomstökningen för hushållen. För 1992 och 1993 beräknas det statliga sparandet vara i stort sett oförändrat om man korrigerar för den onormalt låga BNP-tillväxten.

9.1¶Den konsoliderade offentliga sektorn

Diagram 9:1 Skatter och offentliga utgifter 1980-1990 Andel av BNP

2

70

65 dens mn errors Utgiftskvot j ennen]

[515 —

50 4

FE RA a FRA

ÅH örserererrerererrrsrsreseeresrrseseranananenennanenenrnnenenenrnnnnnonnnnnenn on nnnnnnnr noen ene nn renen nere n en ers nen nn ense nen

Ö Ad eeeetereerereneeanerrenea senere denn ene ne nn e renen senere nen nsenee enter nee rens nen Renee nere renen ene RR REAR ARR RK Ren KR enn RAR ennen

30 T T r T T T T T :

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990

Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Den offentliga sektorns finanser förbättrades markant under 1980talet. Det finansiella sparandet gick från ett underskott motsvarande 470 av BNP 1980 till ett överskott 1990 på knappt 46. Av denna förbättring på ca 8 procentenheter beror ca 7 procentenheter på en ökning av skattekvoten (skatterna och socialavgifternas andel av BNP) medan utgiftkvoten minskade med knappt 1/2 procentenhet, se diagram 9:1. Jämfört med dess högsta värde 1982 har dock utgiftskvoten minskat med 5 procentenheter. Höga nominella löneökningar tillsammans med icke indexreglerade skatteskalor bidrog till att driva upp skattekvoten. Den reala resursförbrukningen inom den offentliga sektorn i form av

konsumtion och investeringar sjönk med ca 4 procentenheter som andel av BNP mellan 1980 och 1990. Transfereringarnas andel steg under Bil. 1.1 samma period med drygt 2 procentenheter och ränteutgifternas andel ökade med 1,5 procentenheter.

Skattekvoten sjönk 1991 preliminärt med ca 2,5 procentenheter till 53,57 av BNP. För 1992 och 1993 beräknas en successiv fortsatt nedgång av skattekvoten till drygt 527, se tabell 9:1.

Skattekvoten beror dels på hur skatteunderlagen utvecklas i förhållande till BNP, dels på förändringar i skatteuttagen. Även betalningsrutiner och redovisningsprinciper påverkar skattekvoten. Mervärdeskatten på den kommunala sektorns inköp av varor och tjänster lyfts av fr.o.m. 1 januari och på den statliga sektorns inköp fr.o.m. 1 juli 1991. Dessa avlyft bidrar till en minskning av skattekvoten med ca 1/2 procentenhet 1991 och ca 1/4 procentenhet 1992, efter beaktande av att även nominella BNP reduceras till följd av avlyften. Avskattningen av skatteskulder på företagens reserveringar bidrar till att höja skattekvoten med ca 1/4 procentenhet de närmaste åren.

Tabell 9:1 Skattekvoten Procentandel av BNP

1990 1991 1992 1993

Indirekta skatter

Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet

En del större skatteändringar genomförs 1992 och 1993: . — Skatten på vissa kapitalinkomster har sänkts i år och den generella skattesatsen på kapitalinkomster sänks 1993 till 25 Zz. — Skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopas fr.o.m. 1992. — Mervärdeskattesatsen på livsmedel, inrikes resor samt på restaurang och hotell sänktes 1 januari 1992 från 257 till 182. — Uttaget av arbetsgivaravgifter sänktes 1 januari 1992 med ca 2,5 procentenheter, som andel av avgiftsunderlaget. Därav är 2,3 procentenheter en kompensation för arbetsgivarnas kostnad för den i år införda arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen. — Punktskatterna på en rad olika varor slopas fr.o.m. 1993.

De offentliga utgifternas andel av BNP steg preliminärt 1991 med ca 2 procentenheter till knappt 64 7. Transfereringarna till hushåll ökade i Bil. 1.1 samband med skattereformen men också genom det försvagade läget på arbetsmarknaden. Även transfereringarna till näringlivet ökade kraftigt förra året, vilket avspeglar ökade räntesubventioner till bostäder, investeringsbidrag till bostadsbyggande och omställningsstöd till

jordbruket, se tabell 9:2. Den i tabellen redovisade nedgången av den offentliga konsumtionens andel av BNP 1991 beror helt på det ovannämnda avlyftet av mervärdeskatt.

För 1992 och 1993 dämpas ökningen i transfereringarna. Arbetsgivar-

perioden i sjukförsäkringen bidrar till att dra ned utgiftskvoten (och skattekvoten) med knappt 1 procentenhet fr.o.m. 1992. Investeringsbidra-

get till bostadsbyggandet sänktes i november 1991 från 9,37 till 3,17

av byggnadskostnaderna. Tidseftersläpning och övergångsregler gör att

besparingseffekten blir liten under prognosperioden. Subventioneringen

av läkemedel och tandvård dras ned. Kostnaderna för arbetsmarknads-

politiken och satsningar på infrastrukturinvesteringar gör dock att utgiftskvoten fortsätter att stiga i år för att sedan vara i stort sett oförändrad 1993.

Tabell 9:2 De offentliga utgifternas andel av BNP

1990 1991 1992 1993

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Genom besparingar i den statliga administrationen och det kommunala skattestoppet begränsas den offentliga konsumtionens volymtillväxt de närmaste åren. Inkluderat ökning av sysselsättningsskapande åtgärder och arbetsmarknadsutbilding beräknas konsumtionen öka med drygt 0,54 1992 och sedan ligga kvar på oförändrad nivå 1993.

Skillnaden mellan skatter och utgifter med tillägg för den offentliga sektorns övriga inkomster, som till 1/3 består av AP-fondens ränteinkomster, ger det finansiella sparandet. För 1991 beräknas detta uppgå till -15 miljarder kr. Underskottet motsvarar 196 av BNP. I år blir nivån i stort sett oförändrad för att 1993 minska till nära 40 miljarder kr., motsvarande 2,5 % av BNP, se tabell 9:3.

Tabell 9:3 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter Bil. 1.1 Löpande priser

Miljarder kr. Procentuell förändring

1990 1991 1992 1993 1990 1991 1992 1993

Inkomster 884,5 902,7 932,5 953,1 9,9 2,1 3,3 2,2 Skatter 558,8 551,8 566,3 579,1 7,9 -1,2 2,6 2,3 Socialförsäkringsavgifter 198,7 217,6 214,9 228,0 12,9 9,5 -1,2 6,1 Övriga inkomster 126,9 133,2 151,2 146,0 14,6 5,0 13,5 -3,4 Utgifter 832,5 917,7 949,6 991,8 13,2 10,2 3,5 4,4 Transfereringar till hushåll 277,1 = 318,5 327,1 345,0 10,8 14,9 2,7 5,5

Procent av BNP

1 | investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket och finansdepartementet.

9.2¶Staten inkl. socialförsäkringssektorns finanser

Staten inkl. socialförsäkringarna omfattar, förutom den statliga sektorn, även allmänna sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt allmänna tilläggspensioneringen (AP-fonden). Sektorn är en konsolidering av nationalräkenskapssektorerna staten och socialförsäkringssektorn, där transaktionerna mellan sektorerna eliminerats.

Tabell 9:4 Statens och socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag

Miljarder kr., Procentuell förändring,

1990 1991 1992 1993 1991 1992 1993 Inkomster 648,5 637,1 627,8 633,9 -1,8 -1,5 1,0 Skatter exkl.