Prop. 1990/91:85

Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Regeringens proposition 1990/91: 85

Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut- drag ur regeringsprotokollet den 14 februari 1991 för de åtgärder och de ändamål som framgår av för'edragandens hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Göran Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen utgår från att utbildningen i gymnasieskolan och vuxen— utbildningen skall läggas tipp i ett perspektiv av livslångt lärande./tn— svarsfördelningen mellan skolformerna preciseras samtidigt som sam- verkansmöjligheterna underlättas.

[ gymnasieskolan skall alla ungdomar mellan lo och 20 är erbjudas utbildning. Utrymmet för både personliga val och lokal profilering ökar väsentligt. Utbildningen i gymnasieskolan skall i framtiden organiseras i lb treåriga nationella program riktade mot olika områden, Iifter ett för- sta, gemensamt år kan de delas i grenar, som kan vara nationella eller lokala. Därutöver skall ungdomarna av sina hemkommuner erbjudas individuella program komponerade efter deras personliga behov och de lokala förutsättningar som finns.

' Utbildningen i gymnasieskolan skall motsvara de krav som ett inter— nationellt präglat samhälle ställer. Miljökunskapen förstärks i alla pro— gram. Elevernas eget inflytande över sin utbildning betonas. (_lenom att alla nationella program blir treåriga höjs kvalitén radikalt på yrkesut- bildningen. Denna skall delvis förläggas till arbetsplatser inom såväl of—

&

&& få?

fentlig som privat verksamhet. Alla nationella program innehåller en gemensam kärna av ämnen och verksamheter som skall vara obligatoris- ka för alla. Denna gemensamma del upptar ca 30 procent av undervis- ningstiden. Därutöver förekommer karaktärsämnen för de olika pro— grammen liksom utrymme för personliga val. 'l'implanerna konstrueras om och får en ny funktion - nämligen att ange den minsta tid som varje elev skall garanteras undervisning i olika ämnen. Timplanerna lämnar stor frihet för kommuner och landsting att utforma sin gymnasieskola utan statlig detaljreglering.

Kommunernas skyldigheter att erbjuda alla ungdomar cn gymnasie- utbildning på nationella och individuella program läggs fast och precise- ras i lag. Även elevernas rättigheter i dessa avseenden laglästs liksom de— ras rätt till medinflytande. Skyldigheten att betala interkommunal er— sättning regleras liksom ansvarsfördelningen mellan primärkommuner och landstingskommuncr.

Gymnasiereformen skall genomföras under en fyraårsperiod. Ett kursplanearbete skall bedrivas så att nya kursplaner tas fram successivt och senast den l juli l992. De skall utformas så att gymnasieskolan ut— vecklas till en kursutformad skolform.

Kommuner och landsting skall planera inrättandet av de nationella programmen så att alla ungdomar i landet erbjuds dessa inför läsåret 1995/96. De nya programmen får inrättas inför läsåret l992'93. Under åren 1992/93 t.o.m. 1997/98 utgår en statlig genomförandcresurs bl.a. till komplettering av utrustning.

Reformen beräknas kosta 1,8 miljarder kronor. l-"inansieringen av re- formen skall vara ett gemensamt åtagande för stat, kommun och arbets- liv. De statliga besparingar, som finansierar reformen, uppgår till 430 milj.kr. Kommunernas bidrag till finansieringen tas ut genom ett ratio- naliseringskrav på hela sektorsbidraget och beräknas till drygt 600 milj.kr. Arbetslivets bidrag uppgår till ca 750 milj.kr och tas ut genom en omfördelning inom arbetsgivaravgiften. '

I propositionen betonas de möjligheter till en ökad samverkan mel- lan i första hand gymnasieskolan och komvux, men ocksä med andra utbildningsanordnare, som en friare resurstilldelning och en flexiblare studieorganisation nu öppnar.

I propositionen föreslås att det offentliga skolväsendet för vuxna i fortsättningen skall omfatta komvux. särvux och grundläggande under- visning i svenska för invandrare (sfl). '

Nuvarande grundvux och etapp l'i komvux (grundskolenivån) er- sätts av en ny grundläggande vuxenutbildning. Alla vuxna, som saknar grundläggande kunskaper, skall ha rätt att gå i den nya utbildningen. Den blir en skyldighet för landets kommuner attcrbjuda, antingen i egen regi eller genom avtal med någon annan utbildningsanordnare.

Invandrare, som inte har fått utbildning i svenska som nyanlända, får rätt att läsa svenska som andraspråk i komvux. Även här blir det en skyldighet för kommunerna att erbjuda sådan utbildning.

Komvux skall kunna erbjuda gymnasial utbildning i samma utsträck- ning som gymnasieskolan, med undantag av estetiska ämnen. Komvux

skall härutöver erbjuda påbyggnadsutbildningar. Dessa skall ge vuxna en sådan utbildning som leder till en högre kompetens i yrket eller till ett nytt yrke. Påbyggnadsutbildningarna ersätter nuvarande yrkesinrikta— de utbildningar i komvux och vissa specialkurser i gymnasieskolan. Teknikerutbildningen i gymnasieskolan överförs också till påbyggnads- utbildningen i komvux.

Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och påbygg- nadsutbildning och skall sträva efter att anordna utbildning i den ut— sträckning som motiveras av behov och efterfrågan.

Särvux utvidgas till att också omfatta utbildning på träningsskoleni—

va.

Statens skolor för vuxna avvecklas med början den I juli 190]. En utredning med syfte att utveckla distansutbildningen aviseras.

Förslagen vad gäller grundläggande vuxenutbildning. gymnasial vux- enutbildning och påbyggnadsutbildning föreslås träda i kraft den I juli 1992. Den nya grundläggande kursen i svenska för invandrare i komvux skall finnas från den I juli HMI. Särvux utvidgas fr.o.m. den 1 juli lOOl.

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i skollagen (1985:l l()())

Härigenom föreskrivs att i fråga om skollagen (191'4511100)I dels att 3 kap. 18 och 19 a 55. 5 kap. samt punkterna 4 och 5 över— gängshestämmelserna till lagen (1991.l:1477) om ändring i skollagen skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 11 och 12 kap. skall betecknas 14 respektive 15

kap.,

dels att 1 kap. 8 och lll 55 samt nya 15 kap. 2 och lt) gä skall ha föl-

jande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya kapitel, S-och 11—13 kap.. av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Allmänna föreskrifter 8 54

För vuxna anordnar det allmän— na utbildning i form av grund- utbildning för vuxna (grundvux) och kommunal vuxenutbildning (komvux) samt vuxenutbildning för psykiskt utveeklingsstörda (särvux).

Grundvux, komvux och särvux bildar det offentliga skolväsendet för vuxna. Dessutom Finns särskil- da utbildningsformer som anord- nas av det "allmänna som komplet- tering till vuxenutbildningen inom det offentliga skolväsendet för vuxna.

För vuxna anordnar det allmän- na utbildning i form av kommu- nal vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning för psykiskt ut- vecklingsstörda (särvux) och svenskandervisning för invandrare (sfi).

Komvux, särvux och sfi bildar det offentliga skolväsendet för vuxna. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna som komplette- ring till vuxenutbildningen inom det offentliga skolväsendet för vuxna.

1053

Kommunerna är huvudmän för grundvux.

Kommuner och landstingskom— muner är huvudmän för komvux.

Landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för särvux.

' Senaste lydelse av 3 kap. 103 5 1090294 5 kap. 5 a 5 1000204 5 kap. 7 5 llFKlz'ZU'l 5 kap. 12 a 5 10001204 5 kap. 14 a 5 1900204. 2 Senaste lydelse ]()()():l477. 3 Senaste lydelse litt)t):l477.

Kommuner och landstingskom- muner är huvudmän för komvux.

landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för särvux.

()

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kommunerna är huvudmän för

sfi.

5 kap. Gymnasieskolan Allmänna In'stäntmelser

] 5

I detta kapitel ges föreskrifter om sådan utbildning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom som är avsedd att påbörjas av ung- domar efter avslutad grundskoleut- bildning eller motsvarande fram till och med det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år. Denna ut- bildning bildar gymnasieskolan.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller endast ungdomar som är bo— satta i landet, om inte regeringen fö- reskriver artnat.

.? # Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas.

3 5

Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på nationella program, som omfattar tre årskurser, dels av utbildning- på individttella program.

Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna kan vara nationellt eller lokalt fast- ställda. Regeringen får meddela närv mare föreskrtfter om grenarna.

4 9"

De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på högskolenivå och för yrkesverk- samhet.

( . Nuvarande lydeLse Föreslagen lydelse Prop. ] )90/91-85

Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vissa be- stämmelser om utbildningens om- fattning på de nationella program- men (timplaner) framgår av bila- ga 2. Ytterligare föreskrifter om tim- planer får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.

Erbjudande om utbildning på de nationella programmen

5 5

Varje kommun är skyldig att er- bjuda utbildning på nationella pro- gram för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i I 5 förutsatt att de

1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och

2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program eller likvärdig utbildning.

Erbjudandet skall omfatta ett all- sidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika program- men och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.

Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen el- ler i en annan kommun eller lands- tingskommun i enlighet med sam- verkansavtal. Två eller flera kom- muner som gemensamt erbjuder en utbildning på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med en landstingskommun om en viss ut- bildning bildar ett samverkansområ- de för den utbildningen.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydeLse

6 5

landstingskommunema får an- ordna utbildning endast på sådana nationella program som avser natur- bruk och omvårdnad.

Om en landstingskommun anord- nar sådan utbildning som avses i första stycket, får kommuner som ingår i landstingskommunen inte anordna samma utbildning utan överenskommelse med landstings- kommunen.

7 5

För svårt rörelsehindrade ungdo- mar får de kommuner som regering- en bestämmer [ sin gyntnasieskola anordna speciellt anpassad utbild- ning (gymnasieskola med Rh— anpassad utbildning).

Särskilda bestämmelser om Rh- anpassad utbildning finns i 27-32 åå.

Mottagande av sökande till de na- tionella programmen

8 5

Den som av sin hemkommun skall erbjudas gymnasieutbildning på ett nationellt program enligt 5 5 första stycket är behörig sökande till en sådan utbildning var som helst i landet.

Av behöriga sökande till de na- tionella program som anordnas i en kommun eller för ett samverkans- område skall i första hand tas emot de som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildning- en och de som är hemmahörande i en kommun som tillhör samver- kansområdet för utbildningen.

Med sådana sökande som avses i andra stycket skall jämställas

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

]. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskil- da skäl att få gå i den gymnasiesko- la dit de har sökt,

2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sök- ta programmet och

3. de som har sökt till gymnasie- skolan ifråga under åberopande av att där, inom det sökta programmet, anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen.

9 5

Regeringen kan för vissa utbild- ningar fastställa det område från vil- ket sökanden i första hand skall tas emot.

10 6

Innan en kommun eller en lands- tingskommun tar emot en sökande som inte är hemmahörande i kom- munen eller i samverkansområdet för utbildningen skall yttrande in- hämtas från sökandens hemkom- mun. Yttrande behöver dock inte inhämtas. om det med hänsyn till ii- digare yttrande är ortödigt.

]] 5

Styrelsen för utbildningen i den anordnande kommunen eller lands- tingskommunen beslutar om någon sökande inte skall tas emot därför att han inte är behörig.

StyreLscn för utbildningen beslu- tar också om mottagande av en sö- kande som inte är hentntahörande i kommunen eller samverkansområ- det för utbildningen.

Styrelsens beslut enligt första och andra styckena får överklagas hos länsrätten av sökanden. Länsrättens beslut får inte överklagas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 5

En ansökan om att tas in på ett nationellt program skall skickas till styrelsen för utbildningen i den sö- kandes hemkommun. Ont ansökan avser ett nationellt program som an- ordnas av en annan kontmun eller av en landstingskommun, skall sty- relsen omedelbart sända ansökan vi- dare till styrelsen för utbildningen där.

Erbjudande om utbildning på indi- viduella program

13 9”

Varje kommun är skyldig att er- bjuda gyntnasieutbildning i form av individuella program för de ungdo- mar i kommunen som avses i I 5 och som inte har tagits in på något nationellt program. I fråga om ele- ver från särskolan gäller dock sär- skilda bestämmelser.

Ett individuellt program bör mot- svara ett nationellt program eller syfta till att stimulera eleven att se- nare gå över på ett sådant program.

Utbildningen på ett individuellt program skall följa en plan, som skall fastställas av styrelsen för ut- bildningen.

14 5

Regeringen får föreskriva att vissa utbildningar skall utgöra indivi- duella program som står öppna för sökande från hela landet.

Intagning av elever

15 9”

StyreLsen för utbildningen ansva— rar för intagningen till de olika ut- bildningar som anordnas inom kommunen eller landstingskommu- nen, om inte annat följer av före— skrifter av regeringen.

Nuvarande lydeLse Föreslagen lydelse

lntagningsorganisationen får vara gemensam med en annan kommun och gemensam för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.

Föreskrifter om urval mellan be— höriga sökande meddelas av rege- ringen.

Beslut om intagning får inte över- klagas.

Elevernas rätt att fullfölja sin utbild- ning

16 5

Den som har tagits in på ett na- tionellt program i gymnasieskolan och påbörjat det, har rätt att fullföl- ja sin utbildning på det programmet i kommunen eller inom sant- verkansontrådet eller, om utbild- ningen - har en landstingskommun som huvudman, inom det lands- tingsområdet. Detta gäller även om de förhållanden som låg till grund för mottagandet ändras under stu- dietiden.

17 5

En elev, som har tagits in på ett nationellt program eller på en viss gren inom ett sådant program och påbörjat utbildningen men som där- efter flyttar från kommunen eller samverkansområdet för utbild- ningen, har rätt att fullfölja utbild- ningen på det påbörjade program- met eller grenen där den nya hem- kommunen erbjuder sådan utbild- ning. Erbjuder den nya hemkommu- nen inte programmet eller grenen har eleven rätt att efter eget val full- följa sin utbildning i en annan kom- mun eller landstingskommun som anordnar utbildningen.

Nu varande lydeLse

Föreslagen lydelse

18 &

Elever som önskar fullfölja sin ut- bildning på en sådan gren inom ett nationellt program som inte erbjuds av deras hemkommun bör, i mån av plats, få flytta till gymnasieskolan i en kommun eller landstingskommun där den önskade grenen anordnas. Styrelsen för utbildningen i den kommun eller landstingskommun där grenen anordnas beslutar om sådant mottagande av en elev.

Styrelsens beslut får inte över- klagas.

19 å

Regeringen får meddela föreskrif- ter om vad som krävs för att flytta till högre årskurs och om begräns- ningar i rättert att gå om årskurser.

20 5

Den som har påbörjat en utbild— ning på ett individuellt program i en kommun har rätt att fullfölja pro— grammet enligt den plan som fanns när tttbildningen inleddes.

Ont eleven har medgivit att pro- grammet ändras, har han rätt att fullfölja utbildningen på det ändra- de programmet.

Kostnader

2/ 5

Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad lta tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpme- del som behövs för en tidsenlig ut- bildning. Huvudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. ! verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydeLse Interkommunal ersättning

22 5

En kommun som i sin gyntnasie- skola på ett nationellt program har tagit in en elev som inte är hemma- hörande i kommunen eller i samver— kansontrådet för utbildningen, har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.

23 ä'

En landstingskommun som i sin gymnasieskola på ett nationellt pro- gram ltar tagit in en elev som inte är hemmahörande i en kommun som har samverkansavtal med lands- tingskontmunen, har rätt till ersätt- ning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkom— mun. l.andstingskorrtmunen får dock inte betinga sig högre ersätt- ning från hemkommunen än som svarar mot det statsbidrag som ut- går dit för elevens utbildning i gynt- nasieskolan.

2—1 5

[fall som avses i 2.2 och 23 55 är dock hemkommunen inte skyldig att betala ersättning. om det är fråga om ett nationellt program eller gren av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 # tredje stycket I och 3.

25 5

När det gäller utbildning för dö- va, hörselskadade oeh svårt rörelse— hindrade elever får regeringen fast- ställa den extra ersättning som skall lantnas för dessa elever.

l 11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26 5

Regeringen får föreskriva om skyldig/tet för hemkommunerna att betala ersättning till den anordnan— de kommunen för sådan utbildning som avses i 9 och 14 55.

Utbildning som är speciellt anpas- sad för svårt rörelsehindrade ungdo- mar ( Rh-anpassad utbildning) m.m.

27 9"

I denrta lag avses med s v ä r i rörelsehindrad densom på grttnd av ett rörelsehinder eller, om även annat funktionshinder fö- religger, sitt samlade handikapp inte kan följa reguljär studiegång i gym- nasieskolan och som för att kttnna genomföra gymnasiala studier behö- ver tillgång till en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning och särskilda omvårdnadsinsatser i form av boende [ elevhem, omvårdnad [ boendet och habilitering.

38 9"

Ungdomar som är svårt rörelse- hindrade har rätt att efter fullgjord skolplikt få utbildning på ett natio- nel/t program på en sådan gymna- sieskola med Rit-anpassad utbild- rting som avses i 7 5. Rätten gäller intill utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller Zl år.

Om en elev har påbörjat utbild- ning i en gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning före utgången av vårterminen det kalertderår då han fyller 21 år, skall han beredas möjlighet att fortsätta utbildningen till utgårtgert av vårterminen det ka— lenderår då ltan fyller 23 år, om det behövs för att slutföra utbildningen.

Nu varartde lydeLse

Föreslagen lydeLse

29 5

En sådan gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning som avses i 7 5 skall ta emot sökande från hela lan- det till den speciellt anpassade ut- bildningen.

30 5

Frågor om intagning till Rh- anpassad utbildning vid vissa gym- nasieskolor och andra frågor om rätt till sådan utbildning enligt 7 ; prövas av en särskild nämnd, ge- mensam för sådana gymnasieskolor.

Nämnden skall ha minst sju och högst elva ledamöter. I nämnden skall finnas bl.a. företrädare för gymnasieskolan och grundskolan samt för de rörelsehindrade. Leda- möterna utses av regeringen.

Nämndens beslut i fråga om in— tagning eller i övrigt om rätt till ut- bildning får överklagas endast av den som begärt utbildningen. Beslu- tet överklagas hos länsrätten. Ett be— slut får dock inte överklagas såvitt det gäller placering vid en viss gym— nasieskola.

3] 5

Avgifter får inte tas ut för insatser för omvårdnad i boendet och habi- litering som tillhandahålls av staten, kommun eller landstingskommun [ anslutning till gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för kost och logi.

32 5

Regeringen får föreskriva att ut- bildningen på nationella program får fördelas på fler än tre läsår när det gäller utbildning för döva, hörseLskadade och svårt rörelse- hindrade.

( . Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse PmP- ' )90/91-85

ll kap. Kommunal vuxen- utbildning (komvux)

Gemensamma bestämmelser

l 5

Komvux består av grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxen- utbildning och påbyggnadsutbild- ning.

2 &

Grundläggande vuxenutbildning syftar till att ge vuxna sådana kan— skaper och färdigheter som de behö- ver för att delta i 'samhälls- och ar- betsliv. Den skall också syfta till att möjliggöra fortsatta studier.

Gymnasial vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och får- digheter motsvarande de som ung- domar kan få genom gyrnnasiesko- lan.

Påbyggnadsutbildning syftar till att ge vuxna en sådan utbildning som leder till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke. Vad som sägs i detta kapitel om gymnasial vuxenutbildning gäller också på- byggnadstttbildning.

3 #

Bestämmelserna om komvux gäl- lcr inte vuxna sorti lmht'iver ttnder- visning rttotsvarartdc grundsärsko- lans eller träningsskolans. Beträffan- de sådarta vuxna gäller i stället la- gens bcstämrrtclser om särvux.

4 ä' Eleverna skall ha inflytande över httr deras utbildning utformas.

Nuvarande I ydelse I'öreslagen lydelse

5 Ö Utbildningen i komvux skall vara avgiftsfri för eleverna. Såvitt gäller läroböcker, skrivma- teriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpme- del sont varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestärrtrrta att hjälp- medlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbju- das mot avgifter sorti högst motsva- rar huvudmannens anskaffnings- kostnader. I övrigt skall hjälpmedel som art- vänds i komvux tillhandahållas utan kostnad för eleverna. om inte något annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen.

Ö #

Kommuner och landstings- kommurter får uppdra åt andra att anordna komvux. Regeringen får nteddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkor för det.

7 s

För sådan komvux som anordnas av någon annan än en kommun el- ler en landstingskommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4—7 åå.

Grundläggande vuxenutbildning Huvudntannens ansvar

8 s

Varje kommun ansvarar för att de kommuninnevånarc som enligt 10 5 har rätt till utbildningen och önskar delta i den, får det.

IX

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 :$

Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i korrtmunen som har rätt till grundläggande vuxen- utbildning och för ati motivera dent att delta i utbildningen.

Rätt att delta

10 5

Varje kommuninnevårtare ltar rätt att delta i grundläggande vuxen- utbildning från och nied andra ka- lenderhalvåret det år han fyller 20 år, om han saknar sådana färdighe- ter som normalt uppnås i grundsko- lan och är bosatt i landet.

Regeringen får föreskriva att också den som inte är bosatt i lart- det skall ha rätt att delta.

Den som har rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning har rätt att delta i sådan undervisning i en annan kommun Om utbildningen finns där.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i kri- ntinalvårdsanstalt.

Anmälan

]] 5

Den som vill delta i grund- läggande vuxenutbildning skall an- ntäla detta till styrelsen för utbild- ningen i sin hemkommun. Om an- mälan avser en utbildning som en annan kommun anordnar eller låter anordna, skall styrelsen omedelbart sända anniälart vidare till den kont- munen.

Nuvarande lydelse [föreslagen lydelse

Undervisning på annat språk än svenska

I.? #

Ont en elev [ grundläggande vttx- enutbildning har bristfälliga kunska- per i svettska språket, får uttdervis- ning meddelas pä elevens eget språk. Sådan umlervisning skall kompletteras med undervisning eller träning i svenska språket.

Undervisningens upphörande

I 3 &

Undervisningen i grundläggande vuxenutbildning skall upphöra så snart som eleven ltar uppnått såda- na kunskaper sont utbildningen av- ses ge.

Undervisnit'tgett för Cll elev skall också upphöra, om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen eller annars inte gör tillfredsställande framsteg.

Den för vilken grundläggande vuxenutbildning har upphört enligt andra slyeket skall på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detta.

Styrelsens ttppgifter

14 9"

Frågor om mottagande av en elev till grundläggande vuxenutbildning avgörs av styrelsen för utbildningen. Styrelsen beslutar även om utbild- ningen för en elev skall upphöra och ont att på nytt bereda en elev utbildning.

Nu varande lydeLse

l'öreslageu lydelse Överklagande

15 9” -

Styrelsens beslut ettligt 14 9" får överklagas hos länsrätten av eleven. länsrättens beslut får inte överkla- gas.

Interkomntunal ersättning

10 s .

Ie'n kommun som i sin grundläg— gande vuxenutbildning har tagit emot en elev som kommer från en annan kommun, har rätt till ersätt- ning för kostnaderna för elevens ut- bildning från elevens hemkommun.

G yutnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning

Huvudman/tens ansvar

I 7 #

Kommunerna skall erbjuda gynt- nasial |'uxenutbildning. De skall härvid sträva efter att erbjuda ttt- bildning sont svarar mot efterfrågan och behov.

Landstingskommunerna får att- ordrta gymnasial l'uxenutbildning endast inom områdena naturbruk och omvårdnad.

18 ;

Varje kommun skall informera om ntöjltgheterna till gymnasial vuxenutbildning santt verka för att vuxna deltar i sådan utbildning.

[9 9"

Varje kontmuninnevånare är be- ltörig att delta i gymnasial vuxenut- bildning om ltatt är bosatt i landet och i övrigt uppfyller föreskrivna villkor,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I. från och med andra kalettder- halvåret det år han fyller 20 år, eller

2. när han slutfört utbildning på ett nationellt progrant eller likvärdig utbildning i gymnasieskolan.

Regeringen får föreskriva att också den som inte är bosatt i lart- det skall vara behörig att delta.

b'örcskrrWer om ytterligare beltö- righetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande nteddelas av rege- ringen.

Bestämmelserna i dettna paragraf gäller inte den som är intagen i kri- minalvårdsanstalt.

20 5

En kontntun eller en landstings— kommun är skyldig att till sin gynt- nasiala vuxenutbildning ta emot en sökande från en annan kommun, om hentkomntunen har åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning.

Ansökan

Zl &

Den som vill delta i gymnasial vuxenutbildning skall ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sitt hemkontmun. Om ansökan av- ser en utbildning som en annan kommun eller en landstingskommun anordnar eller låter anordna, skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till styrelsen för utbildningen där. 'I'ill ansökan skall styrelsen fo- ga ett yttrande av vilket det framgår ont hemkommunen åtar sig att sva- ra för kostnaderna för elevens ttt- bildning, såvida det inte på grund av tidigare överenskontmelse är onödigt.

"V)

Nuvarande lydelse [föreslagen lydelse Styrelsens uppgifter

22 &

Frågor om mottagande av en elev till gyntnasial vuxenutbildning och om itttagnittg till sådan utbildning avgörs av styrelsen för utbildningen.

Intagningsorganisationen får vara gemensam för flera kommuner samt för gymnasial vuxenutbildning och gymnasieskolan.

Överklagande

23 &

Styrelsens beslut om mottagande får överklagas hos lånsrättert av ele- ven. Länsrättens beslut får inte övrklagas.

Beslut om intagning får inte över- klagas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. "Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux)

Allmänna bestämmelser

I ä'

Särvux syftar till att ge vuxna som är psykiskt uiveeklingsstörda kun- skaper och färdigheter motsvarande de som ungdontar kan få i grund- särskolan oeh tränirtgsskolan.

2 #

Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas. Om- fattningen och utformningen av ele- vernas inflytande skall anpassas ef- ter deras förutsättningar.

I luvudmannens ansvar

3 9'

Landstingskommunerna skall er- bjuda särvux. L)e skall härvid sträva efter att erbjuda utbildning som sva- rar mot behov och efterfrågan.

En landstingskommun får överlå- ta till en kommun som ingår i lartd- stingskommitnen att erbjuda sär- vux, om kommunen medger det.

4 9"

Vad som sägs i detta kapitel om laitdsiingskimtmun gäller även kont- mun som inte ingår i någon land— stingskommun och kommun som fått ansvaret att erbjuda särvux överlåtei till sig enligt 3 5 andra stycket.

5 9"

Varje landstingskrjtmman skall in— formera om möjligheterna till sår- vux samt verka för att vuxna psy- kiskt utvecklingsstörda deltar i så- dan utbildning

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse Behörighet

b 5

Varje kimtmuninnevånarc är be- hörig att delta i särvux om han är bosatt i lartdet och i övrigt uppfyller föreskrivna villkor, när ltatt inte längre har rätt att gå i särskolan.

Regeringen får föreskriva att också den som inte är bosatt i lan- det skall vara behörig att delta.

Föreskrifter om ytterligare beltö- righetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av rege- ringen.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i kri- ntinalvårdsanstali.

7 5

En landsiingskommun är skyldig att till sin särvux ta emot en sökan- de som komnter från en annan landstingskommun, om hemland- stingskommunen har åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning.

Kostnader

8 s*

Utbildningen i särvux skall vara avgiftsfri för eleverna.

Såvitt gäller läroböcker, skrivnta- teriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpme— del som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma att hjälp- medlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbju- das ntoi avgifter som högst ntotsva- rar huvudmannens anskaffnings- kostnader.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I övrigt skall hjälpmedel som an- vänds i särvux tillhandahållas utan kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som niedddelas av regeringen.

Uppdrag att anordna utbildning

9 5

Landstingskommuner får uppdra åt andra att anordna särvux. Rege— ringen får nteddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkor för det.

IO 9"

För sådan särvux som anordnas av någon annan än en kontntun el- ler en landstingskontmun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 55.

A nsökan

II 5

Den som vill delta i särvux skall ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hentlarulsiings- kommun. Ont ansökan avser en ut- bildning som en kommun eller en annan landstingskommun anordnar eller låter anordna skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till styrelsen för utbildningen där.'l'ill ansökan skall styrelscrt foga ett yt- trande av vilket tlet framgår om hemlandstingskontmurten åtar sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inte på grurtd av tidigare överenskommelse är onödigt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Undervisningens upphörande

13 å

Undervisningen i särvux skall upphöra så srtart eleven uppnått så- dana kunskaper som utbildningen avses ge.

Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen eller annars inte gör tillfredställande frantste '.

Den för vilken särvux har tipp- hört enligt andra stycket får på nytt

beredas sådan utbildning, om sär- .

skilda skäl talar för detta.

Styrelsens uppgifter

I 3 9"

lf'rågor om ntottagartde av en elev till särvux och om intag/ting till så- dan utbildning prövas av styrelsert för utbildningen. Styrelsen beslutar även om titbildrtingen för en elev skall upphöra och om att på nytt bereda en elev utbildning.

Överklagande

I 4 5

Styrelsens beslut om ntottagartde, om att utbildningen för en elev skall upphöra och beslut om att irtie på nytt bereda en elev utbildning får överklagas Itos länsrätten av eleven. l.,änsrätiens beslut får inte överkla- gas.

Beslut om irttagnirtg får inte över- klagas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydeLse

I3 kap. Svenskundervisni'ng för invandrare (Sfi)

Allmänna bestämmelser

l #

Sfi syftar till att ge vuxna nyan- lända invandrare grundläggande kunskaper och färdigheter i svenska språket santt kunskaper om det svenska samhället.

2 5 Eleverna skall lta inflytande över hur deras utbildning utformas.

Huvudmannens ansvar

3 5 Varje konirnurt är skyldig att se till att sfi erbjuds de personer över 16 år som anges i () $. Urtdervisningert skall erbjudas så snart som möjligt efter irtvandrarerts ankomst till Sverige.

4 &

Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har rätt till sfi och för att ntotivera dent att delta i utbildningen.

5 s

Kommunen skall samråda med den berörda arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationcn i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal om en arbetstagares deltagande i undervis- ningen och undervisningens förlägg- ning.

Räu au dclta

6 5

Rätt att delta i en kommuns sfi har, nted det undantag som följer av 7 5, följande personer:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I. Utländsk medborgare, som att- tingen är bosatt i kommunen eller som utan att vara bosatt där, regel- mässigt vistas i kommunen efter att ha ansökt om uppehållstillstånd i avsikt att bosätta sig i riket. Be- träffande sådan i kommunen icke bosatt person gäller dessutom att han skall ha väntat på uppehållsiill- stånd under minst den tid som rege- ringen besiämmer. Rättigheten gäller dock inte under tid den utländske medborgaren vistas på en statlig för- läggning för asylsökande.

2. Svensk medborgare, som är bo— satt i kommunen, men som tidigare har varit bosatt utont landet och som saknar grundläggande kunska- per i svenska språket.

3. Finländsk medborgare,som sta- digvarande arbetar i kommunen, men som är bosatt i Finland nära gränsen till Sverige. Om inte något attnat följer av tredje stycket gäller rätten under samntattlagt högst två år. Tiden rä- knas för dent som avses i första stycket 1 och 2 från det att de bosat— te sig i landet eller, om rättigheten inträtt tidigare, från den tidpunkten. För dem som avses i första stycket 3 räknas tiden från det att de började arbeta i Sverige. Ont någon på gruttd av särskilda skäl inte kunnat påbörja uttdervis- ningen uttder den tid som anges i andra stycket gäller rätten uttder yt- terligare ett år.

7 5

En utländsk ntedborganf som har svenska, danska eller norska som modersmål eller den som eljest har sådana kunskaper i något av dessa språk att grundläggande svenskan- dervistting inte kan anses nödvärt- dig, har inte rätt att delta i sfi.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Kostnader

8 5

Utbildningen i sfi skall vara av— giftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böeker och andra hjälpntedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Iluvudntan- nen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. [ verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kost- nad för eleverna.

Uppdrag att anordna utbildning

9 5

Kommuner får uppdra åt andra att anordna sfi. Regeringen får med- dela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om vill- kor för det.

10 5 För sådan sfi som anordnas av någon annan än en kommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 55.

Undervisningerts upphörande

]] 5

Undervisningen i sfi skall upphö- ra när en elev har uppnått sådana kunskaper som utbildningen avses ge.

Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen eller annars inte gör tillfredställande framsteg.

Den för vilken sfi har avslutats enligt andra stycket, eller som frivil- ligt avbrutit utbildningen skall, om han inte ändå har rätt till det, på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detta.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse StyreLsens uppgifter

I 2 ;

Frågor om mottagande av en elev till sfi avgörs av styrelsen för utbild- ningen. Styrelsen beslutar även om utbildningen för en elev skall upp- höra och om att på nytt bereda en elev utbildning.

Ö verk tagande

13 9"

Styrelsens beslut enligt 12 5 får överklagas till länsrätten av eleven. länsrättens beslut får inte överkla- gas.

15 kap. Övriga löreskrifler

Regeringen eller den ntyrtdigltet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om möjlighet att låta enskilda och andra utomståen- de svara för enstaka inslag i verk— samheten inom det offentliga skol- väsendet.

&

Regeringen får meddela förckrif— ter om möjlighet att låta enskilda och andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheten inom det offentliga skolväsendet för barrt och ungdom.

När det gäller utbildning i form av ett individuellt program får rege- ringen föreskriva att enskilda och andra utomstående får anordna mer av utbildningen än som följer av första stycket.

Bestämmelserna i 2 kap. 4-7 55 gäller inte sådan utbildning som nted stöd av första eller andra styckena anordnas genom annan än huvudman för det offentliga skolvä- sendet.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

to 54

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om svårt rörelse- hindrade clcvers utbildning i gym— nasieskola med Rh—anpassad u(- bildning som avses i I kap. 5 a å.! sådana föreskrifter får undantag göras från de allmänna regler om gymnasieskola som finns i denna lag.

4 Senaste lydelse lwl): 204.

Regeringen får meddela före- skrifter om svårt rörelsehindrade elevcrs utbildning i gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning som avses i 5 kap. 7 >)". l sådana före- skrifter får undantag göras från de allmänna regler om gymnasieskola som finns i denna lag.

Nationella program

llarn- och fritidsprogrammct Byggprogrammet

Elprogrammet

Energiprogrammet

Estetiska programmet Fordonsprogrammet

llandels— och administrations-programmet llantverksprogrammet

Hotell— och restaurangprogrammet lnduslriprogrammet Livsmedelsprogrammet Medieprogrammet Naturbruksprogrammet Naturvetenskapsprogrammet Omvårdnadsprogrammet

Sam hälIsvetenskapsprogram met

Bilaga l Prop. 1990/91185

3 3

Bilaga 2 Prop. 1990/gli85

Vissa bestämmelser om utbildningens omfattning på tle nationella pro- grammen (timplaner)

Den sammanlagda undervisningstidcn för eleverna inom programmen skall vara lägst följande:

låstetiskt program 1 650 timmar Naturvetenskapsprogram 1 750 timmar Samhällsvctenskapsprogram ] 650 timmar Övriga program 2 250 timmar

Varje elev skall inom varje program som lärar- eller hantlletlarledd un- dervisning få lägst följande antal timmar i följande ämnen:

Svenska . . 140 timmar Engelska 100 timmar Samhällskunskap 80 timmar Matematik l00 timmar Naturkunskap 30 timmar Idrott och hälsa 80 timmar Estetisk verksamhet 30 timmar Individuella val 100 timmar Specialarbete 30 timmar

lkrahträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I juli 1991 och tillämpas i fråga om sådan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte något an— nat föreskrivs nedan.1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och till— ämpas i fråga om sådan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte något annat föreskrivs nedan. Genom lagen upphävs vuxenutbildningslagen (1984:1118) och lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare. För utbildning som äger rum före den l juli 1902 gäller äldre bestäm- melser, dock med de undantag som anges nedan under 5—1 1. lntill den I juli 1992 Skall också tillämpas bestämmelserna om uppföljningsansvarct i 3 kap_ 18 5 i dess äldre lydelse.

2. Sådana utbildningar i gymnasieskolan som har påbörjats före den l juli 1992 men då ännu inte slutförts skall huvudmannen fortsättnings- vis anOrdna till dess eleverna har avslutat dem. lluvudmannen får för sådan fortsatt utbildning anordna samtliga de studievägar som huvud- mannen hade rätt att anordna under läsåret l99l/92. Intagning till års- kurs 4 av fyraårig teknisk linje får dock inte ske efter läsåret 1992/93. Som elevområde för grenar och varianter som börjar i högre årskurs gäller de elevområden som fanns under läsåret 1991/92. I fråga om interkommunal ersättning för sådan utbildning som avses i första stycket tillämpas bestämmelserna i 5 andra och tredje styckena. 3_ En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 hade rätt att anordna utbildning på linjer i gymnasieskolan får även ef— ter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen. an- ordna dessa linjer med undantag för tvåårig ekonomisk och tvåårig tek- nisk linje. 1ntagning till årskurs 1 får dock inte ske efter läsåret 1994/95. llar elever tagits emot på linjer med stöd av första stycket, skall ut- bildningen fortsättningsvis anordnas till dess eleverna har avslutat den. Bestämmelserna om nationella program skall tillämpas beträffande sådan utbildning på linjer som anordnas enligt första stycket. En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 hade rätt att anordna utbildning på specialkurser i gymnasieskolan får även efter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, an— ordna dessa specialkurser. Intagning får dock inte ske efter läsåret 1994/95.

4. Före läsåret 1993/94 får utbildning på nationella program inte an- ordnas i andra kommuner än de som vid ikraftträdandet hade rätt att anordna gymnasieskola enligt äldre bestämmelser.

5. För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - 30 juni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 15-20 så i deras äldre lydelse och i 6 kap. vuxenutbildningslagcn (1984zl 1 18) följande. En kommun som i sin gymnasieskola eller sin grundvux eller kom- vux har tagit in en elev från en annan kommun har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun. [in landstingskommun som i sin gymnasieskola eller komvux har ta- git in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens ut- bildning. Ersättningen skall betalas av elevens hemkommun. En landstingskommun som i sin särvux- har tagit in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från en kommun som ingår i en annan landstingskommun eller som inte ingår i någon

landstingskommun. Ersättningen skall i sådant fall betalas av elevens hemlandstingskommun eller, om eleven kommer från en kommun som inte ingår i någon landstingskommun. av denna. Motsvarande rätt till- kommer en kommun som inte ingår i någon landstingskommun.

(). För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - 30 juni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 9 5 andra och tredje styckena och 10 så i deras äldre lydelse följande.

Beslut om mottagande skall fattas av styrelsen för utbildningen i den kommun där mottagande har sökts. Styrelsens beslut får av sökanden överklagas till länsrätt.

7. Bestämmelserna i 2 kap. l ä vuxenutbildningslagen (1984zlll8) skall inte tillämpas.

8. Beslut som enligt 3 kap. 7 5. 4 kap. 5 $ 4 a kap. () &" vuxenutbild- ningslagen och 10 & lagen (1986:159) om grundläggande svenskunder- visning för invandrare får överklagas till skolöverstyrelsen, skall i stället överklagas till länsrätten. länsrättens beslut får inte överklagas.

9. Sådan utbildning vid Statens skola för vuxna i Norrköping som be- drivs enbart som korrespondensundervisning skall fortsättningsvis an— ordnas till och med den 30 juni 1995. Annan utbildning vid Statens skola för vuxna än som avses i första stycket, till vilken intagning skett före den 1 juli 1991, men som då inte slutförts, skall fortsatt anordnas till dess eleverna har avslutat den, dock längs till och med den 30 juni 1992. 10. Utöver den undervisning som anges i 4 a kap. l & får i särvux an- ordnas undervisning för dem av de psykiskt utvecklingsstörda som be— höver undervisning motsvarande träningsskolans. ll. Ijin invandrare som behöver grundläggande svcnskundervisning, men som inte enligt bestämmelsen i 5 5 andra stycket lagen (I98():159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare, har rätt till sådan utbildning skall i stället ha rätt till motsvarande titbildning i komvux. Kommunerna är skyldiga att vid behov anordna sådan utbildning. 12. lan kommun som vid ikraftträdandet med skolöverstyrclscns med- givande bcdrev utbildning på vårtllinjcn får efter den I juli 1992 anord— na utbildning på ett nationellt program som avser omvårdnad utan medgivande från landstingskommunen.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (l981:69l) om socialavgiftcr

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 5 lagen (1981:(>9l) om socialavgif— ter' skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

l.—',n arbetsgivare skall på det av— giftsunderlag som anges i 3-5 555 för varje år betala

1. sjukförsäkringsavgtft med 10,10 procent,

2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,

3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag,

4. delpensionsavgift med 0,50 procent, 5. barnomsorgsavgifl med 2,20 procent, 6. arbetsskadeavgtft med 0,90 procent, 7. arbetsmarknadsavglft med 2,16 procent.

8. arbetarskyddsavgifl med 0,35 procent,

9. vuxenutbildnings- a v g i ft med 0,270 procent samt

10. lönegarantiavgifl med (1,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 5 andra stycket skall dock betala endast tillåggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskade— avgift.

Lin arbetsgivare skall på det av— giftsunderlag som anges i 3—5 åå för varje år betala

1. sjttkförsäkringsavgift med 10,10 procent,

2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,

3. tilläggspenslonsavgifl efter den procentsats som anges i särskild lag.

4. delpensionsai'giji med 0,50 procent,

5. barnomsorgsat'gift med 2,20 procent,

6. arbetsskadeai'gtft med 0,90 procent,

7. arbetsmarknadsai'gtfl med 3,04 procent,

8. arbetars/tytldsavgtfl med 0,35 procent.

9. utbildningsavgift med 0,39 procent samt

10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 5 andra stycket skall dock betala endast liIläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskade- avgift.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992. 2. Aldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som av- ser tid före ikraftträdandet.

3. Arbetsmarknadsavgiften skall, utan hintler av 2 kap. l 5, för - det statliga budgetåret 1992/93 utgöra 2,12 procent - det statliga budgetåret 1993/94 utgöra 2,08 procent.

4. Utbildningsavgiften skall, utan hinder av 2 kap_ 1 5, för - det statliga budgetåret 1992/93 utgöra 0,31 procent det statliga budgetåret 1993/94 utgöra 0,35 procent.

' Lagen omtryckt 198910],

3. Förslag till

Lag om uppdragsutbildning i vissa fall Härigenom föreskrivs följande.

l 5 Med uppdragsutbildning avses i denna lag utbildning som innebär att kommuner och landstingskommuner mot särskild ersättning från annan än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för personer som uppdragsgivaren utser. Uppdragsutbildning får bedrivas på de vill- kor som anges i denna lag.

2 5 Kommuner och landstingskommuner får bedriva uppdragsutbild- ning som i fråga om art och nivå motsvarar den verksamhet kommunen eller landstingskommunen får bedriva inom det offentliga skolväsendet. Uppdragsutbildningen får dock inte motsvara ett helt nationellt pro— gram i gymnasieskolan.

-3 5 1 anslutning till kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har anknyt- ning till huvudmannens högskoleutbildning inom detta område, dock inte uppdragsutbildning som motsvarar någon hcl allmän utbildnings— linje.

I fråga om uppdragsutbildning i anslutning till högskolan i övrigt finns särskilda bestämmelser.

4 5 Deltagare i sådan uppdragsutbildning som motsvarar utbildning inom det offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får ges betyg eller annat kompetensbevis enligt be- stämmelserna för sådan utbildning under de förutsättningar som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen.

Även i andra frågor som rör förhållandet till det offentliga skolväsenv det eller högskoleutbildning meddelas föreskrifter av regeringen.

5 5 Kommuner och landstingskommuner som är huvudmän för folk- högskolor som kan få statsbidrag, får bedriva uppdragsutbildning vid skolorna vid sidan av den verksamhet som kan berättigat till statsbidrag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 då lagen (1985:903) om upp- dragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. skall upphöra att gälla.

4. Förslag till

Lag om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor

Härigenom föreskrivs följande.

1 & Kommunerna skall svara för kostnaderna för elevresor enligt vad som framgår av denna lag.

2 & För en elev som har rätt till studiehjälp enligt studiestödslagen (1973549), skall den kommun som enligt 1 kap. IS & skollagen är ele— vens hemkommun, ansvara för elevens kostnader för dagliga resor mel— lan bostaden och skolan. Ansvaret gäller för sådana resor där färdvägen är minst sex kilometer.

3 & Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag. Sådana föreskrifter får innebära att kommunens ansvar för elevens resor begränsas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli l90l.

Utbildningsdepartementct

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den I—l februari lWl

Närvarande: statsrådet |. Carlsson. ordförande. och statsråden lljelm— Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson. llellström. Johansson, l..i'ndqvist, G. Andersson. Lönnqvist. 'l'halén, l-'reivalds. Wallström, Lööw, Persson. Molin, Sahlin, larsson

föredragande: statsrådet Persson

Proposition Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

"1 Inledning

'l'ill grund för mina förslag i det följande, vad gäller gymnasieskolans område. ligger nedanstående angivna utredningar och förslag samt erfa— renheterna av de försöksverksamheter inotn gymnasieskolan som bedri— vits under lOBtl-talet.

Den 27 februari 1080 redovisade skolöverstyrelsen (SÖ) i rapporten "Redovisning av två regeringsuppdrag om gymnasieskolan" dels förslag till ny studievägsstruktur av den yrkesförberedande gymnasieutbildningv en, dels förslag till förändringar av de studieförbcredande linjerna.

l—ltt förslag från utredningen om de tvååriga, ej direkt yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan redovisades i betänkandet (SOU 198910) Två nya treåriga linjer i gymnasieskolan.

lzått översynsarbctc inom utbiIdningsdepartementet av den s.k. lilla ramen och dess specialkurser för sökande med viss ålder. praktik eller utbildning efter grundskolan samt för invandrarungdom redovisades i promemorian Gymnasieskolans lilla ram.

Dessa förslag har varit föremål för ett brett remissarbete. Sedan för- slagen avlämnats och synpunkterna på dem redovisats har riksdagen ta— git ställning till ett nytt ansvars— och styrsystem för skolan (prop. lQQll/Olzlö, Umbl, rskr. 76). Detta förhållande medför att det nu inte är meningsfullt att under varje enskilt ställningstagande i det följande för- söka redovisa motsvarandc utredningsförslag och remissinstansernas ställningstaganden till dem. Dessa redovisningar bör i stället i sin helhet ingå i bilagor som innehåller korta sammanfattningar av förslagen och av remissyttranden, bilagor som bör fogas till protokollet som bilagorna ] och 2, förda till en separat bilagedel till propositionen.

Jag tar i detta sammanhang också ställning till återstående förslag av Skola—Arbete—utredningen i betänkandet (SOU l()8():l l3) Ungdomars

kompetens, Vägar in i framtidens kunskapssamhälle jämte rapporten (SOU 19891114) Livlina för livslångt lärande.

En kort sammanfattning av förslagen i relevanta delar samt en sam- manfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilagorna 3 och 4.

Till grund för mina förslag på vuxenutbildningens område ligger SÖs fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1991/()31993/94.

Den 23 oktober 1989 redovisade SÖ ett regeringsuppdrag om en ut- värdering av statens skolor för vuxna (SSV). SÖ har vidare den 1 okto- ber 1990 dels lagt fram förslag om grundläggande svenskundervisning för tidigare invandrare, dels redovisat sitt uppdrag om kompetensregler för lärare i grundläggande svenskundervisning för invandrare.

Riksrevisionsverket (RRV) har den 5 oktober 1990 till regeringen överlämnat en rapport Grundvux - styrning och resursutnyttjande. Rap— porten utgör synpunkter och förslag grundad på en förvaltningsrevision av grundvux.

Jag tar också i detta sammanhang ställning till särvuxkommitténs förslag i betänkandet (SOU 1990111) Vidgad vuxenutbildning för ut- vecklingsstörda. En sammanfattning av förslag samt av remissyttrandena över dem bör fogas till protokollet som bilaga 5.

Jag behandlar också den s.k. samverkansgruppcns förslag (Ds 199():59) Samverkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen. fin sammanfattning av gruppens förslag och inkomna yttranden bör fogas till protokollet som bilaga 6.

Vidare redovisar jag några synpunkter på former för samverkan i en kursbaserad gymnasial utbildning i bilaga 7.

2. Några principiella utgångspunkter

2.1. Utbildningen i ett välfärdssamhälle

Det svenska samhället har under de senaste 45 åren genomgått en radi— kal omdaning. Välfärdssambället har byggts ut. Det har i grunden förän- drat det svenska folkets levnadsförhållanden samtidigt sotn anspråken på trygghet och rättvisa har spridits till hela folket. '

Efter en period av kvantitativa reformer förestår nu en period när ambitionerna snarare kan inriktas mot sådana kvalitativa reformer som gör välfärden mera rättvis och som bättre tillgodoser den enskilde med— borgarens och individens behov, men också samhällsekonomins krav på effektivitet och produktivitet.

Kunskaper och utbildning är ett av samhällets främsta medel för att främja välstånd och välfärd.

Från en snäv urvalsskola har vi i Sverige skapat en allt bredare till— valsskola, som ger ungdomen en god grundutbildning. Den allmänna utbildningsnivån har kraftigt höjts, den högre utbildningen har öppnats och spridits till nya sociala skikt samtidigt som en rikt differentierad vuxenutbildning har utvecklats inom ramen för folkbildningen, den kommunala vuxenutbildningen, arbetsmarknadsutbiIda-ingen och perso- nalutbildningen.

Även om utbyggnaden av de olika skolformerna inte från början har planerats som komponenter i ett genomtänkt system för återkommande utbildning, så är de ändå delar i ett utbildningssystem som erbjuder fle- ra ingångar och utgångar, ger möjligheter till val och omval och lägger en grund för ett lärande genom hela livet.

Genom vår utbildningspolitik är Sverige ett gott stycke på väg mot det "lärande samhälle" som ofta efterlyses i den internatiOnella debat— ten. 1ngct annat land satsar heller så stor andel av sina produktiva resur— ser på utbildning som Sverige gör. Vi bör därför till de länder som har de allra bästa förutsättningar att forma framtiden.

Vår uppgift är nu att gå vidare och vi kan göra det utifrån medveten- heten om att vi har ett bra utbildningsväsende med förutsättning att bli ännu bättre. Vi står i själva verket inför ett nytt spännande skede i vår utbildningspolitik, där förutsättningarna i hög grad har skapats av den höjda utbildningsnivån och av de stigande förväntningar som är ett re— sultat av att utbildningsmöjligheterna har spridits till hela folket.

Perspektivet för vår politik måste vara det livslånga lärandet och de enskilda människornas vilja att ständigt växa med kunskaper.

Den kunskapsuppbyggnad som följer med utbildningssamhällets framväxt driver samhällsutvecklingen i demokratisk riktning. 1 kraft av sina egna ökande kunskaper och sin växande kompetens vill de enskilda människorna själva ha större möjligheter att välja och själva bestämma över sina näraliggande omständigheter.

2.2. Kunskapssamhällets utmaningar

Ku nskapstillväxtcn hör till en av de viktigaste samhällsomdanande kraf- terna i vår tid, stimulerad av väldiga investeringar i utbildning, forsk- ning och utveckling. Det har blivit allt vanligare att beskriva det framti— da samhället som "ett kunskapssamhälle". Det finns flera goda skäl att göra det.

Tillväxten av kunskaper i mängd och komplexitet är mer omfattande och omväxlande än någon gång tidigare. Dagligen rapporteras om nya fakta och föråldrade data. Kunskaper omsätts i en accellererande fart och vi lever bildligt talat mitt uppe i en dramatisk "kunskapsexplosion".

Nya kunskaper förvandlar arbetsmarknader, förrycker dominerande teknologier och förskjuter de kunskapsmässiga tyngdpunkterna mellan nationerna. Sambanden mellan kunskapstillväxten och den ekonomiska tillväxten stärks. 1 växande utsträckning beror nationernas välstånd och ländernas konkurrenskraft på den mänskliga arbetsinsatsen, på männi— skors utbildning och kunskap, kompetens och förmåga att ta till vara och utveckla ny kunskap och ny teknik. Det mänskliga arbetet blir det strategiska kapitalet i ett kunskapsintensivt näringsliv.

Informationsteknologins dramatiska utveckling innebär samtidigt att de industriella kunskaperna internationaliseras. Globala företag upphä- ver nationernas gränser, ekonomierna integreras i gemensamma mark— nader och de nationella arbetsmarknaderna blir internationella.

Även den moderna medieteknologin suddar ut nationsgränser. lin världsvid nyhetsförmedling och en internationell. ofta amerikansk, mas— skultur hör till vardagligheterna, precis som resor till andra länder. 1 tid och rum vistas vi allt oftare på utländsk ort samtidigt som vi dagligen möter människor som invandrat eller flytt till vårt land. Sverige har bli- vit ett både mångnationellt och mångkulturellt samhälle.

Men när vårt intresse för folk och länder runt om i världen ökar, fal- ler det sig naturligt att också ställa frågan om vår egen nationella identi— tet och vår historia och det bidrag vi kan ge till den kulturella mångfal— den i världen. Kunskaper om den egna kulturen och historien är viktiga för att förstå andra folk och kulturer.

Att skapa en större förståelse mellan folken är nödvändigt med tanke på att utvecklingen i världen mer och mer kommer att handla om den djupa klyftan mellan rika och fattiga länder. Denna klyfta fördjupas av vad som framstår som vår tids allvarligaste utmaning: att skapa en hus— hållning med miljö och resurser som tillåter ett uthärdligt liv på jorden.

Det västerländska konsumtionsmönstret måste förändras om inte den globala miljön skall förstöras. Detta framstår som särskilt nödvändigt om rättvisa mellan folken skall kunna skapas.. särskilt om man betän- ker att jordens befolkning kan komma att fördubblas under de närmaste femtio åren.

Ansvaret för vår gemensamma framtid är globalt, men det får inte bli en undanflykt från vårt nationella ansvar. Sverige bör därför på nytt bli ett föregångsland, denna gång för hur kunskaper om ett ekologiskt ut— hålligt samhälle kan utvecklas och tillämpas.

Kunskapsexplosionen, förändringarna i arbetslivet, internationalisc— ringen och det globala ansvaret för vår gemensamma framtid kommer att resa nya och växande anspråk på utbildningen i vårt samhälle.

Den allmänna utbildningsnivån måste ständigt anpassas till kun- skapssamhällets framväxt. Solida kärnkunskaper blir än mer nödvändi- ga - för alla - i en värld där kunskaperna ständigt förändras. lin generell bas av solida kunskaper underlättar den specialisering och omspecialise- ring som kommer att bli vanlig i arbetslivet. lnternationaliseringen har som en given förutsättning goda språkkunskaper.

Hoten mot vår miljö är svåra att uppfatta för dem som saknar ele— mentära naturvetenskapliga insikter. lin rationell debatt om miljöpro— blemen har blockerats av ett allmänbildningsideal som uteslutit naturve— tenskapliga kunskaper.

Den nödvändiga miljömedvetenheten förutsätter en naturvetenskap- lig alfabetisering som omfattar hela folket, om besluten skall vara grip— bara för en demokratisk debatt och för ett demokratiskt beslutsfattande.

Reformeringen av gymnasieskolan och vuxenutbildningen syftar till att höja den allmänna utbildningsnivån och förbereda alla för ett livs— långt lärande, där återkommande utbildning blir allt vanligare.

2.3. Livslängt lärande

Sedan lång tid tillbaka har en strävan i svensk utbildningspolitik varit att förbättra individernas möjligheter till återkommande utbildning bl.a. genom att undvika återvändsgrändcr i utbildningssystemet och ge möj- ligheter till val och omval under yrkeslivets gång. 1 ett samhälle som alltmer präglas av en fortgående kunskaps- och teknikutveckling är in- dividens möjligheter att vara delaktig avgörande, inte bara för samhälls- utvecklingen utan också för den enskildes personliga utveckling och ar— betstillfredsställelse.

Utbildningsväsendet måste därför i allt större utsträckning organise- ras så att det kan möta både individens och samhällets krav på ett livs- långt lärande. Gymnasieskolan intar i detta sammanhang en strategisk plats. Den måste till alla delar bli en gymnasieskola, där varje individ kan mötas utifrån sina skildaförutsättningar och behov. Detta betyder inte bara att elevernas efterfrågan på utbildning skall vara mera styrande för utbudet än det är i dag, utan också att systemet måste göras så flexi- belt att en enskild studerandes behov av en särskild utbildningsgång till— godoses.

Att skapa förutsättningar för "ett livslångt lärande och så långt möjligt undanröja hinder för vuxnas studier är en angelägen uppgift, om åter- kommande utbildning skall kunna bli en rell möjlighet för allt flera. Den kraftiga utbyggnad som skett av ungdomens utbildning har fördju- pat den utbildningsklyfta som finns mellan yngre och äldre. Närmare 800 000 svenskar i yrkesverksam ålder har kortare formell utbildning än nio år.

De vuxna har många vägar att gå för att finna kunskap. Kommunal vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, högskoleutbildning, folk— högskolor och studieförbund samt personalutbildning är de viktigaste vägarna. Den kommunala vuxenutbildningen, som jag behandlar här, är avsedd att ge vuxna en utbildning som motsvarar den som ungdomarna får i grundskolan och gymnasieskolan. Det är alltså en utbildning som är viktig framför allt som grund för fortsatta studier eller för fortsatt yr— kesutbildning. Den år också viktig för dem som vill ändra eller kom— plettera tidigare studie- och yrkesval.

Den kommunala vuxenutbildningen är särskilt ägnad att minska ut— bildningsklyftorna mellan ungdomen och de vuxna. Dess viktigaste upp- gift är att erbjuda utbildning till dem som tidigare fått minst av utbild- ningsresurserna i samhället. När denna prioritering blir tydlig, kan åter— kommande utbildning också bli en realitet förde korttidsutbildade.

2.4. Ansvar och inflytande

De beslut om ansvaret för skolan som riksdagen fattade under höstriks- dagen 19911 (prop. NNO/91:18, UhUrl, rskr. 70) utgick från den grund— läggande uppfattningen att den offentliga verksamheten i framtiden måste utvecklas och förbättras genom att de sotn är beroende av den el- ler arbetar inom den får ett större inflytande över verksamheten. Denna grundsyn måste successivt få genomslag inom all offentlig verksamhet och ta sig uttryck i att besluten och ansvaret för besluten läggs längre fram i organisationen till dem som verkar och arbetar där. Medborgar— nas krav pä inflytande och ansvar måste mötas genom beslut i kommu- nerna, beslut som gör medborgarna delaktiga i fördelningen och utveck— lingen av välfärden.

Riksdagsbeslutet innebär i sak att ansvaret för verksamheten i skolan överförs till kommunerna. Det traditionella sättet att styra skolan ge— nom en detaljerad statlig reglering överges nu. Staten skall i stället styra skolan genom att ange mål och riktlinjer som är nationellt giltiga och som skall garantera en likvärdig skola för alla. Grundläggande mål för skolan skall anges i lag. Övriga generellt giltiga mål och riktlinjer för utbildningen skall anges i läroplaner. Likvärdigheten skall också garan— teras genom lärarutbildningen och fortbildningen. Staten skall ge finan— siellt stöd till skolans verksamhet. Uppföljningen och utvärderingen skall ge besked om i vilken utsträckning skolan förverkligar de intentio- ner som riksdagen och regeringen gett uttryck för.

Det grundläggande synsätt och de principer för styrningen av skolan som presenterats för riksdagen och antagits av den ligger till grund för den reformering av gymnasieskolan och vuxemrtbildningen som jag nu presenterar. Den statliga detaljregleringen på dessa områden skall uppv höra. Det lokala inflytandet skall bli större. samtidigt som den nationel- la likvärdigheten inom dessa viktiga uthiIdningsområden garanteras. ln- dividcns valmöjligheter skall öka.

lin viktig drivkraft för utvecklingen av utbildningen är de studeran— des egna insatser för att påverka och förändra. Med en ökad lokal frihet

att utforma utbildning och undervisning, ökar också deras möjligheter i detta avseende.

En starkt reglerad utbildning ger i sig ett mycket begränsat utrymme för elever att påverka sin egen utbildningsgång. 1 den kommunala ut- bildningen för vuxna är studerandeinflytandet stort. Det kursbaserade systemet gör här att de studerande har stora påverkansmöjligheter på si— na studier, vad gäller både omfattning, inriktning och ämnesval. Mot- svarande möjligheter måste nu skapas inom gymnasieskolan.

Utvecklingen av ett aktivt studerandeinflytande är ytterst helt bero- ende av insatser på lokal nivå. I samband med en reform som omfattar både gymnasieskolan och den kommunala utbildningen för vuxna är det avgörande att förutsättningar skapas för ett ansvarstagande från de studerandes sitta och att deras möjligheter att delta i beslutsprocesserna blir mer uppenbara.-De studerande måste få goda möjligheter att till— sammans med sina lärare planera innehållet i och uppläggningen av ut- bildningen inom de ramar som lagts fast.

2.5. Samverkan

1 det samhällsekonomiska läge vi i dag befinner oss i, kan vi inte längre räkna med ökade resurser och kostnadskrävande reformer inom den of— fentliga sektorn. 1 stället gäller det att inom tillgängliga ramar hitta nya vägar, att omprioritera och effektivisera redan existerande verksamheter och därmed utnyttja de betydande resurser som ändå finns på bästa möj— liga sätt. Detta gäller självklart också utbildningssektorn. Det går knap— past att tänka sig att varje kommun skall kunna utveckla en väl utbyggd ungdomsskola och, en omfattande vuxenutbildning samt därutöver kun- na ha högskoleutbildning och en blomstrande folkbildningsvcrksamhet.

En ökad efterfrågan på utbildning måste därför mötas med bättre samverkan såväl mellan kommuner som mellan företrädare för olika. ut- bildningsformer och utbildningsanordnare. Detta kan ge båda ökad till- gänglighet och bättre kvalitet i utbildningen. lin sådan samverkan kan eller skall inte regleras fram. Det är däremot en uppgift för riksdagen och regeringen att undanröja de hinder för nya och okonventionella lösningar som kan finnas i lagstiftning och andra regelsystem.

()ckså samverkan med arbetslivet är av vitalt intresse för utbildning- en. Arbetslivet skall delta i den gymnasiala yrkesutbildningenJag ser dessutom en utökad samverkan mellan utbildningsanordnarna och ar- betslivets företrädare som ett verksamt medel att på skilda sätt främja ut- vecklingsprocessen. Samtidigt är det viktigt att gränsdragningen mellan utbildningsansvaret för det allmänna och för yrkeslivet blir så klar och entydig som möjlig. Gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbild— ningens uppgift är att ge en bred utbildning som skall ge en god grund för yrkesverksamhet inom ett bredare yrkesområde. Färdigutbildningen måste alltid ske i arbetslivet. Denna grundläggande åtskillnad ligger bak- . om mina förslag i det följande.

3. Gymnasieskolan

3.1. Gymnasieskolan under 1980-talet

Gymnasiereformen 1970 innebar att utbildningar som tidigare funnits i flera olika skolformer fördes samman i en gymnasieskola. 1 den nya gymnasieskolan inleddes integrationen av skilda utbildningar med olika rötter och traditioner.

Med gymnasieskolan skapades ett system av linjer, grenar och spe- cialkurser som svarade mot behov som uppfattades angelägna inte bara inom högskolan utan också inom arbetslivet. Ungdomarna skulle i gymnasieskolan få antingen en utbildning som förberedde för vidare studier eller en utbildning som innebar en grundläggande yrkes— utbildning. De olika utbildningsvägarnas särdrag bibehölls emellertid.

Under den tid som förflutit sedan den nya gymnasieskolan började byggas upp 1970. har en rad åtgärder vidtagits för att anpassa och förbät- tra den gymnasiala utbildningen. Försöks- och utvecklingsarbete har be- drivits i olika former och en omfattande försöksverksamhet med en för- ändrad yrkesinriktad utbildning pågår sedan 1988.

Läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) har dock i sina grunder va- rit oförändrad sedan 1970. Två stora översyner har genomförts. Den för- sta gjordes av gymnasieutredningen (GU, SOU 1981:9o), och den andra av arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY, SOU 1986:2 och 3).

Gymnasieutredningen föreslog en långtgående förändring av den gymnasiala utbildningen. 1 propositionen Gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116) förordade dåvarande utbildningsministern en stegvis strategi för reformering.

Ett centralt försöks- och utvecklingsprogram initierades därför, inom vilket kommunerna fick möjlighet att bedriva ett lokalt förankrat ut— vecklingsarbetc. Riksdagen anvisade under en femårsperiod 15 milj.kr. årligen till stöd för arbetet. 1 fortsättningen kallar jag detta program för FS-projektet, där FS står för frivilliga skolformer.

FS-projektet bedrevs i fyra huvudområden:

— den yttre organisationen av studierna

- det inre arbetet

— praktikförsök samarbete gymnasieskola kommunal vuxenutbildning.

lntrcsset för försöksverksamheten var särskilt under de första åren mycket stort. Flertalet av de ca 900 olika försök som bedrevs i landets skolor berörde emellertid främst de studieförberedande linjerna. 1 lan- dets gymnasieskolor avvaktade man ett beslut som mer direkt gällde de yrkesförberedande utbildningarna.

lnom försöksverksamhetcns ram inleddes i många kommuner arbe— tet med lokala utvecklingsplaner. En ämnesmetodisk utveckling av framför allt ämnet svenska på yrkesförberedande linjer inleddes vid många skolor. Relativt många försök gällde s.k. ämnesanknuten praktik

på i första hand de studieförberedande linjerna. Relativt få försök kom att röra ökat mcdansvar och medinflytande för eleverna. Antalet försök med syfte att bättre samordna gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens resurser var också få.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1991/92 har skolöverstyrel— sen (SÖ) givit en sammanfattning av erfarenheterna från försöksperio- den. Min bedömning är att många försök varit framgångsrika och givit viktiga erfarenheter i det fortsatta förändringsarbetet, genom att hinder för förändring blivit tydliga och svårigheter kunnat bearbetas. l—"S- projektet innebar dessutom en viktig förberedelse inför framtida föränd- ringar i gymnasieskolan.

l början av 1980-talet började allt fler tala om att den gymnasiala yr— kesutbildningen var i behov av modernisering och förnyelse. l proposi— tionen om gymnasieskola i utveckling (prop. l()83/84:l lo) diskuterades yrkesutbildningen och riktlinjerna för en utredning om yrkesutbild- ningen drogs upp.

År 1986 lade expertgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesut- bildningen (ÖGY) fram sina förslag om förlängd yrkesutbildning. l pro- positionen utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan (prop. 1987/88:l02) föreslog dåvarande utbildningsministern en försöksperiod på tre år med en 3—årig, moderniserad och i hög grad arbetsplatsförlagd yrkesutbildning i gymnasieskolan. De allmänna ämnena skulle, enligt förslaget, få större utrymme och ett utvecklingsarbetc skulle ske för att förbättra kvaliteten på yrkesutbildningen.

l-',n särskild utredare utsågs för att följa och utvärdera försöksverk— samheten. De erfarenheter som såväl SÖ som utredaren (SOU 108090 och 190075) hittills redovisat år att försöksverksamheten som helhet har mötts av stort intresse från clever, lärare och arbetslivsföretrådare. l)e treåriga linjerna har givit utrymme för breddning och fördjupning. De har givit stimulans till arbetet i många skolor och till fördjupade och regelbundna kontakter mellan skola och arbetsliv.

Antalet ungdomar som söker till de yrkesinriktade studievägarna ut- gör i dag ca 55 % av de förstahandsst'ikande. Sammanlörandct av yrkes— förberedande och studieförberedande utbildningar till en skolform har dock inte inneburit att vare sig den sociala eller den könsbundna karak- tären i studievalen har förändrats. Fortfarande är barn till akademiker och tjänstemän starkt överreprescnterade på de studieförbercdande |in- jerna. Fortfarande väljer flickorna yrkesutbildningar inom begränsade sektorer, vanligen vårdsektorn och kontorssektorn.

Under de senaste 20 åren har en rad åtgärder vidtagits för att anpassa gymnasieskolans utbildningar till arbetsmarknadens behov och ungdo- marnas önskemål. llärtill kommer att antalet utbildningsplatser har Ökat så att gymnasieskolan i dag är dimensionerad för I 12 % av landets ltt-åringar. Direktövergången från grundskola till gymnasieskola har också ökat från ca 65 % till ca 85 % under denna period.

Jag kan alltså konstatera att en allt större andel av ungdomsgruppen har fått tillgång till gymnasial utbildning. Effekten av expansionen har

-lb'

också medfört att eleverna i flertalet fall kan få sitt förstahandsval tillgo- dosett.

En viktig intention med reformen var att likställa de yrkesinriktade utbildningarna och utbildningarna i det gamla gymnasiet och att upplö- sa motsatsförhållandet mellan yrkesutbildning och studieförberedande utbildning. Den nuvarande gymnasieskolan byggdes i stora drag efter principen att utbudet så långt möjligt skall motsvara den existerande ar- betsmarknaden och den högre utbildningens uppbyggnad. Med det ar- betsliv som då fanns var detta rimligt. Följden har emellertid blivit att linjernas, grenarnas och speeialkursernas mångfald har skapat ett system som är svåröverskådligt för ungdomar och svårmanövrerat och kost- nadsdrivande för skolhuvudmännen. Än viktigare är att den nuvarande strukturen knappast längre motsvarar de krav som omvärlden ställer.

Den gymnasieskola som beslutades år 1970 har på många sätt svarat mot de behov som medborgare och näringsliv givit uttryck för. lnterna- tionellt sett har vår gymnasieskola haft ett gott rykte. Den har bidragit till att den generella utbildningsnivån bland landets medborgare har höjts.

Det finns emellertid ett uppenbart behov av en revidering av studie- vägsstrukturen och innehållets organisation och att skapa förutsättning- ar för fortgåendc förändringar av innehållet. Det förslag jag nu lägger bygger på den erfarenhet vi har av gymnasieutbildningen under 1980- talet.

3.2. Gymnasieskolan i framtiden

Min bedömning: Gymnasieskolan skall erbjuda alla ungdomar en treårig gymnasieutbildning av god kvalitet och med hög till- gänglighet. l'-'örutsättningar skapas för fortgående förändringar av utbildningen efter ungdomarnas önskemål och med beaktan— de av förändringarna i arbetslivet och i samhället i övrigt. En övergång till en kursutformad gymnasieskola skall ske.

Skäl för min bedömning: Jag har tidigare i skilda sammanhang fram— hållit att de förslag som vid varje givet tillfälle läggs fram då bedöms va- ra den bästa lösningen på ett aktuellt problem eller på förhållanden som behöver förändras. Snart nog kan emellertid besluten framstå som förål— drade och otidsenliga. För att möta den snabba utvecklingen inom ut- bildningsområdet är det därför viktigt att skapa lösningar som ger förut- sättningar för en fortgående utvecklingsproccss.

Min avsikt är att med mina förslag nu lägga grunden för en fortsatt utveckling av gynmasiculbildningcn. Grundförutsättningen har givits ge- nom de beslut om ansvaret för och styrningen av skolan som riksdagen nyligen har fattat och vars syfte är att lägga besluten långt fram i organi- sationen, så att de som berörs av verksamheten i skolan, elever. lärare,

skolledare, lokalt ansvariga politiker och arbetslivets företrädare, kan utöva inflytande på utbildningen.

Riksdagen har tidigare slagit fast att utbildningen i skolan skall vara likvärdig. Jag menar att det är en viktig likvärdighetsfråga att alla ung- domar erbjuds en treårig gymnasieutbildning, oavsett vilken inriktning de väljer. Målsättningen för gymnasieskolan måste vara att erbjuda alla ungdomar en kvalificerad utbildning som ger grunden för både yrkes- verksamhet och fortsatt utbildning.

Den viktigaste drivkraften för en fortsatt utveckling av näringslivet och en fortsatt hög sysselsättning är, som jag tidigare har anfört, med- borgarnas kunskaper och kompetens. Arbetslivet kräver i större ut- sträckning än någonsin tidigare goda baskunskaper både i allmänna äm- nen och i yrkesämnen. Gymnasieutbildningen skall ge alla möjlighet att göra en utvecklingsinsats i arbetslivet och att själva utvecklas i sitt arbe- te.

En god gymnasieutbildning är också viktig för den enskildes person— liga utveckling och livssituation. Möjligheterna för alla att gå vidare till högre studier måste vara reella. Givetvis kommer kompletteringar för särskild behörighet till högskoleutbildningar att krävas i många fall, men jag menar att det är väsentligt att gymnasieutbildningen ger en god allmän grund för fortsatta studier i högskolan.

Gymnasieutbildningen skall vara en etapp i ett livslångt lärande. De studieförberedande linjerna har fyllt sin uppgift genom de starka kopp— lingarna till högskolan. Vad gäller de yrkesinriktade linjerna har denna traditionella koppling inte funnits. Snarare har många lärare och elever upplevt en motsättning mellan de akademiska traditioner, som förmed- las genom de allmänna ämnena och de arbetslivsorienterande traditio— nerna, förmedlade genom yrkesämnena.

Den högre utbildningen måste i framtiden i ökad utsträckning kun- na rekrytera studerande från yrkeslivet, studerande som har en yrkesut- bildning från gymnasieskolan som grund. Yrkesutbildningen måste också mot denna bakgrund ge en bred kompetens och en god grund för fortsatta studier.

I detta perspektiv är det nödvändigt att utbildningen i gymnasiesko- lan innehåller en kärna av allmänna ämnen som ger varje studerande oavsett utbildningens inriktning en gemensam kunskap att bygga vidare på. Detta är ett ytterligare led i strävan att garantera likvärdigheten.

Varje kommun skall i fortsättningen svara för att alla ungdomar er- bjuds gymnasieutbildning. För att tillgång till utbildning av skilda slag och med god kvalitet skall säkras kommer jag i det följande att föreslå att det utbildningsutbud som kommunen erbjuder skall vara brett och allsidigt.

Den utbildning som gymnasieskolan erbjuder ungdomar riktar sig till de flesta av samhällets verksamhetsområden. Den nya gymnasiesko— lan skall utbilda människor som kommer att vara verksamma på framti— dens arbetsmarknad. Förändringar sker i snabb takt. Det är idag omöj— ligt att göra exakta förutsägelser om vad internationellt inflytande, ökad

konkurrens, ny teknik och förändrade arbetsorganisationer kommer att innebära för samhället och därmet] också för utbildningen. Gymnasieutbildningen måste därför inte bara ge goda allmänna kun- skaper som grund för förändring och utveckling hos varje medborgare. Gymnasieskolan i sig måste också inrymma ett stort mått av flexibilitet samt incitament och utrymme för förändringar och förbättringar. Förutsättningarna för detta måste ges i det sätt och på de villkor som gymnasieutbildningen organiseras. Det är möjligt att med utgångspunkt i den utbildnings— och yrkesstruktur som finns idag se ett antal utbild— ningsområden i gymnasieskolan, nämligen — utbildning inom ekonomi och handel,

utbildning inom industri och teknik, - utbildning inom natur och miljö, utbildning inom humaniora, samhälle och omvårdnad.

Dessa utbildningsområden kan betraktas som breda kunskapsområ- den inom vilka traditionella ämnesgränser kan överskridas och nya kombinationsmöjligheter skapas. Indelningen utgår inte från att utbildv ningarna är studieförberedande eller yrkesinriktade eller från att utbild- ningsbehov en gång för alla är givna. Den är däremot ett uttryck för min uppfattning att det nuvarande linjesystcmet måste brytas upp för att gymnasieutbildningen stegvis skall kunna omformas. Indelningen kan vara ett hjälpmedel för ett sätt att tänka vid utbildningsplaneringen i kommunerna, särskilt när det gäller att samla resurser och kompetens.

Genom att lägga samman kurser från olika områden kan nya utbild— ningar skapas.

Kombinationsmöjlighetcrna är viktiga inte minst för flickorna. efter- som sådana skulle kunna göra utbildningsutbudet bredare för dem än det i praktiken för närvarande är. Det finns en lång rad områden, som idag sysselsätter stora grupper kvinnor och där nya yrken växer fram. Jag tänker bl.a. på information, reklam, personalvård och turism. lin mindre låst utbildningsstruktur kan lättare ge utrymme för nya och at— traktiva utbildningar.

En mycket fast linjestruktur med centralt fastlagda grenar och vari- anter samt låsta timplaner är enligt min mening inte heller förenlig med kraven på ett utökat individuellt och lokalt inflytande och ansvars- tagande. Linjebegreppet i sig associerar till en utbildningsväg, som i och för sig kan rymma visst individuellt tillval men som i huvudsak år får- digskräddad när eleverna träder in i den.

Gymnasieutbildningen måste i stället få en struktur som ger incita— ment till förändringar och garanterar flexibilitet och valfrihet.

Utbildningsutbudet i gymnasieskolan bör därför organiseras i natio— nellt fastställda utbildningsprogram. Programbegrcppet är enligt min me- ning att föredra framför linjebegreppet, därför att det lättare kan för- knippas med ramar inom vilka olika vägar kan väljas. Programmen skall utgöra en stabil grund för en fortsatt uppbyggnad av gymnasiesko— lan men också gc förutsättningar för flexibilitet och förändring.

Jag anser vidare att den hittills fasta grenstrukturcn måste ersättas av ett mer flexibelt system, som gör systemet öppet för långsiktig utveck-

Sl

ling. Det bör därför finnas nationella grenar som utformas centralt och erbjuds kommunerna. Men utrymme måste också skapas för lokala gre- nar som utbildningshuvudmannen utformar och fastställer. .

För att underlätta en successiv förändring och utveckling krävs hä- rutövcr ett mer flexibelt kursplanesystem än det nuvarande. De centralt fastställda programmen måste med andra ord kunna anpassas till lokala, individuella och tidsmässigt bundna behov. Kursplancsystemet måste dessutom vara uppbyggt så att det möjliggör samordning mellan gymna- sieskolans undervisning och den kommunala vuxenutbildningens. Det skall finnas utrymme för både centralt och lokalt utformade kurser.

Förutsättningar måste därför skapas för en övergång till en på sikt kursutformad gymnasieskola. 1 en sådan gymnasieskola kan innehållet i enskilda kurser förändras utan att systemet i övrigt påverkas. En kurs kan avvecklas om behov inte längre finns och nya kurser - inom befint- liga skolämncn eller genom tematisering kan inrättas som svarar mot nya behov.

[ en kursutformad gymnasieskola underlättas samordningen inom gymnasieskolan genom att samma kurs kan beröra flera utbildningsvä- gar. Likaså skapas bättre förutsättningar för samverkan med vuxenut— bildningen och uppdragsutbildning. ,

Studievågar i en kursutformad gymnasieskola kan planeras på flera sätt (se bilaga 7). De kan byggas upp som fasta utbildningsprogram med fasta grenar, inorn vilka kurserna tillsammans motsvarar vad som krävs som grundutbildning för en bestämd yrkesutövning eller vad som krävs för en fortsatt utbildning i högskolan. En sådan modell skiljer sig inte mycket från det nuvarande Iinjesystemet. Studievägar kan också byggas upp som helt individuella program av ett antal kurser som eleven väljer med hänsyn till vidare yrkes- eller studieverksamhet och till personligt intresse. ] den förra är klassen den sammanhållande enheten medan den andra extremvarianten innebär en upplösning av skolklassen som enhet.

Erfarenheter från Sverige och andra länder visar att båda cxtrcmerna är förenade med problem. Mellan den helt låsta strukturen och den helt fria, finns emellertid lösningar som innebär att vissa delar i varje elevs utbildningsgång är given och andra delar är valbara. Dels ger en sådan lösning en viss stabilitet för eleverna. Dessutom svarar en sådan lösning bättre mot intentionen att utbildningen skall svara mot såväl nationella krav som individuella och lokala behov och förutsättningar.

De nationella utbildningsprogrammen och nationella och lokala gre— nar kan sålunda byggas upp av kurser inom olika områden. Innehållet i varje elevs utbildning kommer att utgöras av sådana kurser som är ge- mensamma för alla elever - kärnämnen, av sådana som är karakteristis- ka för ett eller flera program och av sådana som kanske är specifika för en nationell eller lokal gren.

Genom att sträva mot en kursutformad gymnasieskola skapas således möjligheter att åstadkomma den flexibilitet och de samarbetsformer som behövs för att gymnasieutbildningen skall bli en motor för de enskilda regionernas utveckling. Kursutl'ormningen skapar också goda förutsätt— ningar för eleverna att påverka sin egen utbildning och ta ansvar för

Ut 5

lo

den. Väsentligt är dock att detta inte enbart sker genom att elevernas möjlighet att välja kurser blir större än i det nuvarande systemet, utan också - vilket kanske är minst lika viktigt - får möjlighet att tillsammans med sina lärare planera innehållet i och uppläggningen av kurserna inom de ramar som fastlagts.

En individuell inriktning inom ett program eller en gren innebär att eleven kan välja kurser som är karakteristiska för andra program och grenar. Utrymmet för en sådan individuell inriktning är detsamma som för en lokal gren. Elevernas rätt att att påverka innehållet i sin utbild- ning förstärks ytterligare av det utrymme som ges av det fria tillvalet.

För att ge förändringarna önskad effekt måste de lokalt fastställda kurserna i utbildningen ha samma värde och status som de nationellt fastställda kurserna. De nationellt och de lokalt fastställda kurserna inom ett program, konstituerar tillsammans en gymnasial utbildnings- väg.

Vidare förutsätter förändringen en timplanekonstruktion som anger ramar snarare än låser möjligheterna att utforma och anpassa skolverk- samheten. Genom att inte heller låsa timplanerna till olika årskurser kan undervisningstimmarna i olika ämnen, grupper av ämnen eller te- man planeras och läggas ut så att de bäst passar olika lokala förutsätt— ningar och på bästa sätt garanterar en effektiv undervisning.

Ansvaret som nu läggs på landets kommuner för den utbildning som erbjuds inom kommunen, innebär i sig en drivkraft för förändring. Ett utrymme ges för en flexibilitet och känslighet för förändringar i omvärl- den som inte ryms inom ett centralt fastlagt system. Ett utrymme ges för det naturliga engagemang som finns i Iokalsamhällets krav och behov. Det lokala ansvaret att utforma och planera utbildningen ger dessutom förutsättningar för bättre anpassning till ungdomars behov och intres- sen.

1 de förslag jag lägger står de nationella intressena inte i motsatsställ- ning till de lokala och individuella intressena och behoven. 'l'värtom förutsätter de varandra i en utvecklingsstrategi. Utan den spänning som finns genom dessa riskerar varje system att stagnera och cementeras i si- na former.

Hänvisningar till S3-2

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 3.4

3.3. Allmänna motiveringar

3.3.1. Gymnasieskolans grunddrag

Mitt förslag: Utbildningen i gymnasieskolan skall ske dels på na— tionella program, som skall vara treåriga och utgöra grund för högskolestudier och yrkesverksamhet, dels på individuella pro- gram. lnom ramen för de individuella programmen skall kunna anordnas ett brett spektrum av utbildningar, som spänner från heltidsstudier motsvarande dem på de nationella programmen till kurser som exempelvis kompletterar en anställning eller kompletterar brister i [tidigare utbildning som förberedelse för studier på ett nationellt program.

I fråga om elever från särskolan skall gälla särskilda regler.

Skälen för mitt förslag: De förslag jag nu lägger fram omspänner bå- de gymnasieskolan och den vuxenutbildning som hör till det offentliga skolväsendet. Även om förslagen bl.a. syftar till en närmare samverkan mellan dessa två utbildningsformer är det nödvändigt att ha en klar gräns mellan dem. Enligt min mening bör den gränsen dras så att gym- nasieskolans ansvar avser utbildning som inleds före utgången av det första kalenderhalvåret det år då eleven fyller 20 år, medan vuxenutbild- ningens ansvar tar vid därefter. Jag skall närmare gå in på denna gräns- ragning när jag längre fram behandlar vissa gemensamma frågor (avsnitt 5.1.1). Här kan jag emellertid nämna att man med en så dragen gräns ansluter till gränsdragningen i studiestödslagen mellan studiebidragen, som avser gymnasiala studier, och studiemedel, som avser postgymnasia- Ia studier.

Jag anser att utbildningen i gymnasieskolan skall anordnas dels i form av treåriga utbildningar enligt program som fastställs nationellt, dels i form av individuella program.

Utbildningen på de nationella programmen skall tjäna som grund för högskoleutbildning och yrkesverksamhet. Något sådant mål bör där- emot inte generellt gälla för de individuella programmen, eftersom det inom ramen för dessa bör finnas utrymme för ett brett spektrum av ut- bildningar. Som sådana program bör sålunda kunna anordnas utbild— ningar som till sin omfattning och kompetensnivå helt svarar mot dem som ges på de nationella programmen. Samtidigt skall emellertid ett in- dividuellt program kunna utformas som studier som kompletterar ex- empelvis en yrkesverksamhet eller på ett sätt som syftar till att reparera brister i utbildningen från grundskolan och senare göra det möjligt att gå in t.ex. på ett nationellt program. De individuella programmen bör sålunda allt efter omständigheterna kunna anpassas för att på olika sätt ge en utbildning inom gymnasieskolan för dem som inte önskat gå nå—

5-1

got av de erbjudna nationella programmen. Det säger sig självt att ett ge- mensamt mål av samma slag som för de nationella programmen inte kan ställas upp här.

De nationella programmen kan sägas motsvara linjesystcmet i dagens gymnasieskola. Liksom linjerna bör de kunna ha olika utgångar i form av grenar. Grendelning bör dock inte i något fall ske förrän tidigast i årskurs 2. För dessa program ser jag det som en väsentlig princip att de har en sammanhållen ingång. Det är naturligt att på ett nationellt pro- gram också grenar kan fastställas nationellt. Grenar bör emellertid också kunna fastställas lokalt. 1 de lokala grenarna ligger en utvecklings- möjlighet för gymnasieskolan. Givetvis måste därvid ställas villkor så att en lokal gren kvalitativt motsvarar de förekommande nationella grenar- na inom programmet. Regeringen bör få till uppgift att meddela närma- re föreskrifter beträffande grenarna.

Jag skall längre fram redogöra för hur jag anser att de nationella pro— grammen bör se ut. I anslutning därtill skall jag också återkomma till frågan om lokala grenar. Vidare skall jag närmare utveckla vad som bör kunna anordnas i form av individuella program. Jag vill emellertid re- dan nu förorda att den grundstruktur för gymnasieskolan som jag här har dragit upp anges direkt i skollagen. Bestämmelserna i den delen kan lämpligen placeras som en inledning till ett kapitel om gymnasieskolan.

Utbildningen i särskolan är inte sådan att den kan ge behörighet till de nationella programmen. De individuella program inom gymnasi- eskolans ram som jag har i tankarna är knappast heller lämpade för dem som fått sin utbildning i särskolan. För dessa ungdomar bör i stål- let gälla särskilda regler. Jag avser att inom kort lägga fram förslag även i den delen.

Hänvisningar till S3-3-1

3.3.2. Kommunernas skyldigheter när det gäller nationella program

Mitt Förslag: Varje kommun skall vara skyldig att erbjuda ut- bildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande, dock längst till och med det första kalenderhalvå- ret det år de fyller 20 år och förutsatt att de inte tidigare har gått igenom ett sådant program eller likvärdig utbildning. Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom den eg— na kommunen eller i en annan kommun eller landstingskom— mun enligt samverkansavtal. Erbjudandet skall omfatta etl allsidigt urval av de nationella programmen.

Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.

Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.

Skälen för mitt förslag: Den helt övervägande andelen av de elever som går ut grundskolan fortsätter numera i gymnasieskolan. Mot den akgrundcn ser jag det nu som ett naturligt steg att ge lagstadgad rätt till utbildning i gymnasieskolan för alla de ungdomar som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller en motsvarande utbildning. Jag vill här också erinra om att en sådan rätt fanns med bland utgångspunkterna för beräkningen av det nya statsbidrag till kommunernas offentliga skolvä— sende som riksdagen har beslutat om under år 1990.

För varje kommun bör gälla en skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen för alla de ungdomar i kommunen som har gått ut grundskolan eller motsvarande, dock längst till och med det för- sta kalenderhalvåret det år de fyller 20 år och förutsatt att de inte redan har genomgått en sådan eller likvärdig utbildning. De nationella pro- grammen är ett utflöde av principen att statsmakterna i ett målstyrt sys— tem ändå måste ge eleverna vissa garantier för kvalitet och likvärdighet över landet. Det är därmed följdriktigt att det är denna utbildningsform som kommunerna blir skyldiga att dimensionera för alla och erbjuda till alla.

En sådan skyldighet för kommunen som jag nu har föreslagit konsti- tuterar samtidigt en rätt för de ungdomar i kommunen i förhållande till vilka skyldigheten gäller. Indirekt följer också av en så angiven skyldig— het för kommunerna vad som generellt ger behörighet att söka utbild- ning på de nationella programmen, nämligen att ha gått ut grundskolan eller motsvarande och att ännu inte ha passerat det första kalenderhal- våret det år man fyller 20 år. En uttrycklig bestämmelse om behörighet bör emellertid finnas, bl.a. med hänsyn till dem som vill söka annan gymnasieutbildning än den hemkommunen erbjuder. Jag återkommer till det längre fram.

Den krets ungdomar i kommunen som har rätt-att få en utbildning i gymnasieskolan på ett nationellt program bör avgränsas i tre hänseen— den.

Den första avgränsningen består i att kommunens skyldighet gäller dem som har gått ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande. Undervisningen på programmen förutsätts bygga på den kunskap som förmedlas i grundskolan. Motsvarande kunskap kan fås också på andra vägar, t.ex. genom sameskolan, specialskolan och godkända fristående skolor. Vidare får utbildning i motsvarande skolformer i de andra nor- diska länderna anses likvärdig. Även andra vägar kan tänkas ge motsva— rande kunskap. Jag har därför stannat för att inte föreslå någon uppräk—

ning av skolformer utan föreslår att utbildningsnivån anges så att veder- börande har gått ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande.

Med hänsyn till den gränsdragning mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag tidigare har föreslagit bör kommunens skyl- dighet att erbjuda utbildning upphöra beträffande dem som inte hunnit börja utbildningen under det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. Utbildning som påbörjas därefter bör, såvitt gäller det offentliga skol- väsendet, ske inom den kommunala vuxenutbildningen, Givetvis bör gälla att den som väl har börjat gymnasieskolan före åldersgränsen skall få gå ut densamma, även om han under tiden passerar åldersgränsen.

Den sista avgränsningen består i att skyldigheten inte gäller dem som redan har gått igenom utbildning på ett nationellt program eller en lik- värdig utbildning. I fråga om dem som har utbildats på ett nationellt program vore det givetvis inte rimligt om de skulle behöva erbjudas än- nu ett program därför att de ännu tillhörde ålderskategorin för gymnasi- eskolan. Det räcker dock inte att stanna vid dessa ungdomar. Som jag ti— digare har påpekat - och som jag skall utveckla närmare i det följande - bör det vara möjligt att inom ramen för de individuella programmen anordna utbildning som är likvärdig med den på de nationella program- men. Den som har fått en sådan utbildning i gymnasieskolan skall rim- ligen inte heller omfattas av skyldigheten att erbjuda utbildning.

Det kan inte krävas att alla kommuner inom sina egna gränser skall etablera gymnasieskolor som kan ta emot alla de ungdomar i kommu- nen som har rätt till utbildning på de nationella programmen. I åtskilli- ga fall skulle sådana etableringar vara orationella och i realiteten göra det svårt att få till stånd ett brett och kvalitativt gott utbildningsutbud utanför de större tätorter som har tillräckligt eget underlag för bredd i utbudet förenad med god kvalité i utbildningen. Lösningen ligger i stål— let i att kommunerna samverkar med varandra för att komponera ett ut- bildningsutbud för sina ungdomar.

Mot denna bakgrund föreslår jag att kommunerna skall få fullgöra sin skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen både genom erbjudande som avser sådan utbildning som anordnas i kommu- nen och genom erbjudande som avser sådan utbildning som anordnas i en annan kommun eller landstingskommun enligt samverkansavtal. Ge— nom sådana samverkansavtal kan två eller flera kommuner sinsemellan fördela olika program eller grenar inom ett program så att en från alla synpunkter ändamålsenlig organisation för denna del av gymnasieskolan uppnås. Kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning bildar ett samverkansområde för den utbildningen.

Systemet med samverkansavtal mellan kommunerna ersätter den statliga planeringen av gymnasieskolan. Det är därmed av avgörande vikt för huruvida den avregleringen skall bli lyckosam att kommunerna verkligen bemödar sig om att samverka med varandra om gymnasieorga- nisationen. Enligt min bedömning har kommunerna dock goda anled- ningar att se till att samverkan kommer till stånd. 'I'illskapandet av än- damålsenliga samverkansområden ger kommunerna ett stabilt plane- ringsunderlag för dimensionering och inriktning av gymnasieskolan,

när det gäller de nationella programmen. Det bör också ligga i kommu- nernas ansvar för gymnasieskolan att de för ungdomarna och deras för- äldrar kan presentera ett samlat utbud med uppgift om var olika pro- gram och grenar faktiskt anordnas genom kommunens försorg. Genom samverkansavtalen kan också läggas fast grunder för kostnadsfördelning mellan de samverkande kommunerna. Jag skall återkomma till den ekonomiska aspekten längre fram.

Ytterligare bör på varje kommun ställas de två kraven att erbjudan— det om utbildning skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program samt att antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas efter elevernas önskemål. En skyldighet för kommunerna att erbjuda ett allsidigt urval är nödvändig för att undvika risken att bred- den i utbildningsutbudet påtagligt minskar i förhållande till det utbud som för närvarande finns i flertalet gymnasieregioner. Utan en sådan bredd i utbudet från varje kommun skulle den oönskade utvecklingen kunna inträda att en växande skara ungdomar på egen hand skulle få finna utbildning på orter utanför kommunen eller samverkansområdet.

Ett allsidigt urval bör enligt min mening innebära att mer än hälften av de nationella programmen finns med i utbudet. Jag vill dock helst undvika att uppställa en stel regel om utbudcts innehåll, utan förlitar mig på att kommunerna i eget intresse tillser att bredden blir tillräcklig. För stora delar av landet torde det, med det Iinjeutbud som finns för närvarande, bli naturligt att i väl sammanhållna samverkansområden anordna alla programmen. Den undervisning som skall erbjudas skall givetvis ha formen av normal gymnasieundcrvisning med lärarledda lek- tioner. Detta kommer att framgå bl.a. av att riksdagen avses föreskriva en minsta garanterad tid av lärarhandledd undervisning på de olika pro- grammen. Vad jag nu har sagt innebär att exempelvis spccialformer med distansuntlervisning, som har förekommit som försöksvct'ksamhet, inte ryms inom den nya gymansieskolans nationella program.

1 linje med min strävan att utveckla elevinflytandet och därmed att också stärka ungdomarnas intresse och ansvar för sin gymnasieutbild- ning Iigger förslaget att fördelningen av platser mellan olika program och grenar skall anpassas efter elevernas önskemål. Regeln innebär inte någon fullständig garanti för att envar i varje årsklass skall få just det program eller just den gren inom programmet som han eller hon har Önskat, Gymnasieskolans organisation kan inte alltid anpassas så snabbt som tillfälliga svängningar i studieval kan ske. Principen bör emellertid vara klar, det skall vara elevernas studieval som skall styra utvecklingen, inte andra hänsyn från kommunens sida. 1 en sådan princip ligger också att kommunerna bör försöka skaffa sig en uppfattning om önske- målen i så god tid att man har rimlig möjlighet att justera platsfördel- ningen inför den åldersklass som närmast kommer att tas in i gymnasi- eskolan. En väg är att låta eleverna i årskurs 9 redan under hösttermi- nen i den årskursen preliminärt ange önskad studieväg i gymnasiesko- lan. I)et bör enligt min mening, inom ramen för en föreskrift i lagen om skyldighet att anpassa platsantalet efter elevernas önskemål, finnas utrymme för regeringen att som verkställighetsföreskrifter meddela be-

stämmelser om ordningen för ansökan eller förhandsanmälan till gym- nasieskolan.

Anpassningen efter elevernas önskemål begränsas också av huvudre— geln att det från varje kommun skall erbjudas ett allsidigt urval av natio- nella program. Särskilt när det gäller huvudsakligen yrkesförberedande program får sålunda inte tillfälliga strömningar mot ett visst yrke eller yrkesområde leda till att utbildningar för andra. nationellt sett stora yr— kesområden försvinner eller försummas i en kommuns sammansättning av utbildningsutbudet.

Varje kommun skall informera om vilka nationella program och grenar som finns och om de erbjuds i kommunen. Om ett program el- ler en gren inte erbjuds i kommunen skall kommunen informera om var programmet eller grenen anordnas. Vidare skall kommunen infor— mera om de möjligheter som finns att få utbildning på ett individuellt program.

Hänvisningar till S3-3-2

3.3.3. Landstingskommunerna och gymnasieskolan

Mitt förslag: Landstingskommunerna skall före primärkommu- nerna ges rätt att anordna utbildning i gymnasieskolan på såda- na nationella program som avser naturbruk och omvårdnad.

Om landstingskommunen har anordnat sådan utbildning får kommunerna inom landstingskommunen inte anordna samma utbildning utan överenskommelse med landstingskommunen.

Skälen för mitt förslag: Landstingskommunerna har med framgång bedrivit gymnasieutbildning inom vissa områden, främst vårdområdet men även inom jordbruk, trädgård och skogsbruk. När nu ansvaret för gymnasieskolan läggs på primärkommuncrna inställer sig emellertid frå— gan om landstingskommunernas ställning som huvudmän för gymnasie— utbildning. Till bilden hör också att ansvaret för äldrevården har förts över till primärkommuncrna.

Enligt min bedömning är det för närvarande mest ändamålsenligt att låta landstingskommunerna behålla ett företräde framför primärkom- munerna när det gäller anordnande av gymnasieutbildning på områden som omvårdnad och naturbruk. Landstingskommunerna har, genom sin långa erfarenhet och sitt ansvar för hälso- och sjukvård, särskilda förut- sättningar att anordna en god utbildning för yrkesverksamhet i vård och omsorg. När det gäller naturbrukssidan har vissa landstingskommuner gjort betydande investeringar i utbildning som därför kan bli svår att an— ordna för primärkommuncr.

Landstingskommunernas företräde att anordna utbildning på de nämnda områdena bör begränsas till de nationella program som avser naturbruk och omvårdnad. Utnyttjar en landstingskommun sin företrä— desrätt att anordna sådana nationella program bör primärkommuner som ingår i landstingskommunen inte själva få anordna samma utbild—

ning utan överenskommelse med Iandstingskommunen. Omvänt gäller då att. om landstingskommunen väljer att inte anordna programmen el— ler något av dem, primärkommuncrna står fria att göra det i stället. Gi- vetvis bör en primärkommun inte ge sig in på ett sådant anordnande utan att ha haft ingående kontakt med landstingskommunen om dess planer för utbildningen. .

l-"öreträdesrätten för landstingskommunen medför i praktiken att pri— märkommuncrna kommer att bli tvungna att träffa samverkansavtal med landstingskommunerna om den utbildning dessa anordnar. Som regel får det nämligen anses höra till ett allsidigt urval att erbjuda åt— minstone omvårdnadsutbildningen. l-Ln kommun blir dock inte tvungen att samverka just med den egna landstingskommunen. Geografiska och andra skäl kan tala för samverkansavtal med en annan landstingskom- mun. l)en friheten hör kommunerna ha.

Eftersom statsbidraget avseende den del av det offentliga skolväsendet som gymnasieskolan utgör kommer att lämnas direkt till elevernas hem- kommuner, är landstingskommunen hänvisad att få ut sina kostnader för eleverna från deras respektive hemkommuner. Jag återkommer till den frågan längre fram då jag skall behandla den reglering som bör fin- nas angående interkommunal ersättning.

landstingskommunen bör inte ha rätt att anordna utbildning på andra program än de nämnda. lån sådan begränsning i landstingskom— munernas rätt svarar i huvudsak mot nuvarande ordning.

l.)en företrädesrätt att anordna utbildning som jag här föreslagit skall ges landstingskommunerna strider i och för sig mot principen om kom- munernas ansvar för gymnasieutbildningen. Avstegct har gjorts främst av praktiska skäl. Skulle det, mot förmodan, visa sig medföra svårighe- ter, är jag inte främmande för att på nytt ta upp saken.

3.3.4 Elevernas rätt att bli mottagna på de nationella programmen i olika gymnasieskolor

Mitt förslag: Behörig sökande till de nationella programmen, oavsett var de anordnas, är envar som har gått ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och ännu inte passerat det för— sta kalenderhalvåret det år han fyller 2!) år.

Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en viss kommun eller inom ett samverkansområde skall i för- sta hand tas emot de som är hemmahörande i kommunen eller i samverkansområdct för den utbildningen. Jämställda med de sökandena som är hemmahörande i kom- munen eller samverkansområdet skall vara följande

()ll

1. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i skolan inom kommunen eller samver- kansområdet, '

2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sökta programmet och

3. de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopan- de av att där — inom det sökta programmet — anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen.

Regeringen bemyndigas att för vissa speciella utbildningar, som kan anordnas inom ramen för nationella program, föreskri- va att de skall vara öppna för sökande från hela landet.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare (avsnitt 3.3.2) har framhållit följer indirekt av kommunernas skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen att den allmänna behörigheten att tas emot på sådana program finns för den som har gått ut sista årskursen i grund- skolan eller motsvarande, ännu inte passerat första kalenderhalvåret det år han fyller 20 år och inte redan har utbildning på ett sådant program eller likvärdig utbildning.

] klarhetens intresse bör dock i skollagen direkt anges att den som i sin hemkommun skall erbjudas utbildning på de nationella program- men är behörig att söka sådan utbildning var som helst i landet. Ein an- nan sak är att det enligt min mening är naturligt och även från andra synpunkter lämpligt att bland dem som söker till ett nationellt program i en viss gymnasieskola ge företräde åt dem som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen eller i en kommun som till- hör samverkansområdet för utbildningen. Övriga sökande kommer då i en andra prioritetsgrupp.

Genom en sådan företrädesrätt för kommunens eller samverkansom- rådets egen ungdom vinns fördelar både för ungdomarna och kommu- nerna. För ungdomarna gäller att de inte måste konkurrera om olika program med en helt okänd krets sökande. Kommunen vinner en vä- sentlig stabilitet för sin planering i det att den inte får en stor oviss fak— tor att räkna med när den skall beräkna det utbud som är nödvändigt med hänsyn till den egna ungdomen.

Helt utan undantag kan dock inte principen om hemmaungdomens företräde få gälla. Sålunda finns det tre kategorier ungdomar från "främ- mande" kommuner som bör jämställas med hemmaungdomen när det gäller intagning. Dessa kategorier skall alltså räknas som vore de hem— mahörande i kommunen resp. samverkansområdet.

Den första kategorin bör vara de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i den gymnasieskola dit de har sökt. l'in regel av motsvarande innebörd finns redan i dagens system och en sådan möjlighet att ta personliga hänsyn bör finnas kvar. När jag här talar om ”särskilda skäl” vill jag dock understryka att jag använder ut-

trycket i den restriktiva innebörd som det av hävd har i svenskt lag- språk.

Den andra och den tredje kategorin som jag anser bör ha förmånen att jämställas med hemmaungdomen är sådana som saknar viss utbild— ning i sin hemkommuns erbjudande. För att upprätthålla den grundläg- gande principen om allas lika rätt till utbildning är det nödvändigt att ge dem rätt att på lika villkor med hemmaungdomen söka sådan utbild- ning där den anordnas.

Vi har först det fall att ett visst program över huvud taget inte er- bjuds av en kommun. Självfallet måste ungdomar från den kommunen som önskar utbildning på det saknade programmet behandlas lika med de bäst prioriterade sökandena till utbildningen där den finns.

En sådan likställighet för sökande från kommuner med ett inkom— plett utbud medför naturligtvis en viss osäkerhetsfaktor för dem som an— ordnar utbildning på programmet. För att leva upp till sin skyldighet gentemot ungdomarna i den egna kommunen måste man alltså dimen- sionera utbildningen med viss marginal. Jag bedömer dock att det blir ett ganska begränsat antal ungdomar som kommer att söka sig utanför det utbud som hemkommunen erbjuder själv eller genom samarbetsav- tal.

Det andra fallet har viss likhet med det sist berörda. Det avser den si- tuationen att en kommun visserligen erbjuder ett nationellt program men när ansökan till gymnasieskolan görs inte erbjuder alla grenar som programmet senare delas upp på. I dagens system utgör grenen en särskild studieväg och alla elever hör till något elevområde för varje stu- dieväg. Därmed kan de konkurrera på lika villkor med de andra från elevområdet om plats på de olika grenarna. Med borttagandet av den statliga indelningen i elevområden faller den möjligheten att fördela ele— verna på grenar.

En nära till hands liggande lösning kan då tyckas vara att efter det första, inte grendelade året på programmet låta alla elever fritt konkur- rera om grenarna där de frnns. Den vägen leder dock till konsekvenser som inte är acceptabla. Sålunda skulle elever, som har påbörjat ett pro- gram i gymnasieskolan för en viss kommun eller visst samverkansområ- de, kunna riskera att konkurreras ut från programmet där vid grendel— ningen, därför att sökande utifrån har bättre meriter. På en del utbild- ningar kan kanske platsantalet utökas för att bemästra en sådan situa— tion, men inte alltid.

lnte heller anser jag det lämpligt att kräva av alla elever att de redan från början skall bestämma sig för en viss gren, på vilken de i så fall skulle tas in redan från första läsåret i gymnasieskolan.

En rimlig avvägning f'rnner jag däremot i den väg som medger att en elev, som från början är så starkt inriktad på en viss gren att han är bc— redd att söka utbildningen längre bort från hemorten, medges att redan vid intagningen till årskurs l få konkurrera om plats på programmet där grenen finns på lika villkor som de bäst prioriterade sökandena där. Det innebär lika litet som för skolans hemmaungdom någon garanti för en plats på den eftertraktade grenen. Vid fördelningen på grenar inom

den gymnasieskolan finns dock eleven på plats och med lika rätt som de andra som går på programmet där.

Den överströmning till främmande gymnasieskolor som kan komma till följd av den nu sist behandlade likställighetsregeln bedömer jag som liten. 'l'ill största delen torde det komma att röra sig om överströmning till skolor med sådana smala utbildningsvägar där det redan i dag räknas med en regional eller t.o.m. nationell rekrytering. Sådana smala utbild— ningsvägar kommer naturligen ofta att ha formen av lokala grenar. Att de kan tänkas anordnas också som individuella program skall jag åter- komma till.

Det bör också ankomma på styrelsen för utbildningen i den kom— mun som faktiskt anordnar utbildningen att besluta huruvida någon sö- kande inte skall tas emot därför att denne inte är behörig att börja på ett nationellt program. Skulle inom ett samverkansområde den sökta ut- bildningen anordnas parallellt i flera kommuner i samverkansområdet, får de i mottagandefrågan besluta var för sig såvitt gäller den utbildning de själva anordnar. Om inte alla berörda kommuner ställer sig positiva. är placering möjlig endast i en kommun som anser sökanden behörig.

Beslut huruvida någon, som inte är hemmahörande i kommunen el— ler samverkansområdet, skall tas emot i en kommuns gymnasieskola på ett nationellt program bör fattas enbart av den mottagande kommunen. Beslutet bör ankomma på styrelsen för utbildningen. Jag har här före— slagit att vissa förhållanden skall kunna leda till att utifrån sökande vid intagningen till programmen skall prioriteras lika med skolans hemma— ungdom. Det är givetvis viktigt att, i de fall sådana omständigheter åbe- ropas, riktigheten av dem kontrolleras. l.)är'för bör som regel gälla att yt- trande skall inhämtas från hemkommunen innan beslut fattas att ta emot en elev utifrån. Man bör dock kunna avstå från yttrande. om det med hänsyn till tidigare erhållet yttrande ter sig onödigt.

lleslut av styrelsen att inte ta emot en viss sökande bör få överklagas enbart av den sökande. Beslut av det här slaget bör inte överklagas till det nya skolverket. Verket är inte avsett att utgöra överinstans på det sz'it— tet. Jag har då valt att föra ärendena till domstol, närmare bestämt lärts— rätten. Jag är emellertid medveten om att det kan ifrågasättas huruvida detta på sikt är den bästa lösningen. Ytterligare fall där val av överin— stans måste träffas kommer emellertid upp i samband med de förslag som jag inom kort avser att lägga fram rörande grundskolan m.m. Jag anser att det i det sammanhanget är plats för en mer samlad bedömning av instansfrågan. Med länsrätterna som överinstans ser jag dock knap- past skäl att medge ytterligare överklagande. Jag har i denna fråga sam— rått med chefen för justitiedepartementet.

Den reglering av mottagandet på nationella program som jag nu har föreslagit bör tas in i skollagen. Den är av grundläggande betydelse. Där bör också i anslutning till denna reglering tas in de erforderliga bestäm— melserna om överklagande.

En generell reglering kan ofta behöva förses med möjligheter till un- dantag i speciella fall för att inte där få oönskade konsekvenser. till så- dant behov av undantagsregler finns enligt min mening när det gäller de

()3

nu föreslagna generella reglerna om mottagande. llakgrunden härtill är följande.

Jag förutser att man på enstaka platser, inom ramen för ett nationellt program Och dess nationellt fastställda grenar, kommer att ordna utbild- ning som ändå har en speciell profil. Dessa utbildningar förutsätter då oftast en riksrekrytering. 1 och med att utbildningen ryms inom ett na- tionellt program eller dess grenar kommer sökande från kommuner som i och för sig har programmet eller grenen att föras till prioritets- grupp två och inte heller vara säkra på att hemkommunen betalar den- na utbildning. Det är naturligtvis inte en lycklig lösning för dessa sär- fall. l'ln utväg är naturligtvis att formellt beteckna dessa särskilt profrle— rade utbildningar som lokala grenar (om profileringen kommer efter årskurs l) eller som individuellt program (om profileringen frnns under alla tre årskurserna). En bättre lösning anser jag dock vara att regering— en får ett bemyndigande att, beträffande vissa utbildningsvägar inom de nationella programmen, föreskriva att utbildningen skall stå öppen för sökande från hela landet.

Ett sådant bemyndigande kan då användas för särskilda rekryterings— områden t.ex. när det gäller s.k. idrottsgymnasier. Utbildningen där sker för närvarande på vanliga linjer och torde framdeles ske på nationella program. Ett annat exempel kan vara den vattenkraftsutbildning som finns i Jokkmokk och som mycket väl kan rymmas inom den tilltänkta energigrenen på energiprogrammet.

Hänvisningar till S3-3-3

3.3.5. Kommunernas skyldigheter när det gäller individuella program

Mitt förslag-. Varje kommun skall vara skyldig att erbjuda ett in- dividuellt program till de ungdomar i kommunen som har av- slutat sin grundskoleutbildning men inte sökt eller inte har ta- gits in på något nationellt program.

Omfattningen av de individuella programmen regleras inte i skollagen, eftersom de skall kunna fylla många olika syften. Däremot föreskrivs i lagen att utbildningen på ett individuellt program skall följa en plan.

Regeringen bemyndigas att föreskriva att vissa utbildningsvä— gar, som anordnas som individuella program, skall stå öppna för sökande från hela landet.

Skälen för mitt förslag: lin huvudlinje i mitt förslag till en ny gym- nasieskola är att denna skolform skall erbjuda utbildning för alla de ungdomar som har lämnat grundskolan fram till och med det första ka- lenderhalvåret det år de fyller 20 år. Därav följer att kommunernas skyl- dighet inte kan stanna vid att erbjuda utbildning på de nationella pro- grammen. Gymnasieskolan måste innefatta också en rätt till utbildning för dem som av någon anledning inte har sökt eller tagits in på något nationellt program eller som avbrutit sin utbildning där. Som jag förut

framhållit kan det fordras en stor variation i sådana utbildningar. De kan sålunda ges helt olika syften alltifrån att svara mot sådana utbild- ningar som ges på de nationella programmen till att utgöra utbildnings— moment i anslutning till en anställning.

Det är, med den variationsbredd som jag förutser för de individuella programmen, inte meningsfullt att i lagen försöka reglera deras omfatt- ning. Därav får emellertid inte slutas att ett individuellt program skall få bli något lösligt som utformas mera efter hand som tiden går. Det är tvärtom viktigt att sådana program utformas med stor omsorg så att det uppställda syftet regelmässigt nås. Av den anledningen bör alltid för var- je individuellt program finnas en plan. Detta krav anser jag vara så vä- sentligt att det bör tas in i skollagen.

Kravet på en plan för varje individuellt program utesluter på intet sätt att en kommun har vissa färdiga utbildningspaket som kommer fle- ra till del. Uppställningen av paketets innehåll får då för var och en som väljer den utbildningen fungera som plan.

Att det finns en plan för utbildningen har också en rättssäkerhets- aspekt för eleven. Jag skall återkomma till det då jag längre fram tar upp frågan om gymnasieelevernas rätt att fullfölja sin utbildning.

När det gäller de individuella programmen finns det inte anledning att medge någon generell rätt för ungdomar att söka sådana program i annan kommun än hemkommunen. I ett hänseende bör emellertid un- dantag kunna göras. På vissa orter anordnas för närvarande speciella ut— bildningar på gymnasial nivå som, oaktat de är viktiga, inte lämpligen torde kunna infogas i något nationellt program. Sådana utbildningar är ett exempel på utbildningspaket, som kan anordnas inom ramen för de individuella programmen. En del av dessa utbildningar är riksrekryter- ande eller i vart fall rekryterande från stora områden. De bör kunna ha kvar sin rekryteringsbas. Det är därför lämpligt att regeringen bemyndi— gas att föreskriva att vissa individuella program skall stå öppna för sö- kande från hela landet. Ett sådant bemyndigande bör inrymma rätt även att ange en regional indelning, om paketet finns på mer än ett håll.

I vad mån olika utbildningspaket skall föras upp i en förordning om riksrekryterande utbildningar inom ramen för de individuella program- men bör i princip få bero på initiativ från den anordnande kommunen. Jag återkommer till frågan om den interkommunala ersättningen. vid dessa utbildningar.

Som jag nyss har påpekat är det avsett att inom ramen för de indi- viduella programmen skall kunna rymmas ett brett spektrum av insatser från gymnasieskolans sida. Förutom de kurser som ges inom ramen för gymnasieskolans nationella program kan undervisningen t.ex. anordnas inom den kommunala vuxenutbildningen. Oavsett hur undervisningen arrangeras bör som princip gälla att den skall följa de allmänna mål som enligt l kap_ skollagen gäller för gymnasieskolan. Likaledes hör självfallet regler om undervisningen som är generellt tillämpliga för gymnasieskolan iakttas, var än utbildningen praktiskt äger rum. Det gäl- lcr t.ex. bestämmelser om avgiftsfrihet för eleven. Principen om status som gymnasieskoleelev kan dock inte tillämpas om det skulle bli fråga

om ett regelrätt anställningsförhållande. Skulle sålunda planen för ett individuellt program inbegripa eller förutsätta en anställning, kan givet- vis inte skollagens regel för gymnasieskolan tillämpas i själva anställ- ningsförhållandet. De förhållanden som jag nu har berört är enligt min mening tämligen självklara. Ett visst behov av författningsföreskrifter finns dock. Det hänför sig till möjligheten att för utbildningen anlita någon annan än den som är huvudman för en del av det offentliga skol- väsendet. Enligt gällande bestämmelser får regeringen i fråga om ung- domsskolan (det nuvarande offentliga skolväsendet för barn och ung— dom) meddela föreskrifter om möjlighet att låta enskilda och andra ut- omstående svara för enstaka inslag i verksamheten (l2 kap. 2 & skolla- gen). Bemyndigandet behöver göras vidare såvitt gäller de individuella programmen. Ett förslag om ett sådant vidgat bemyndigande har tagits in i anslutning till det nu nämnda stadgandet i nuvarande 12 kap. skol— lagen. Kapitlet avses framdeles bli betecknat 15 kap.

Hänvisningar till S3-3-5

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 3.3.6, 8

3.3.6. Elevernas rätt att fullfölja sin utbildning

Mitt förslag: Den som har börjat sin utbildning på ett nationellt program skall ha rätt att fullfölja sin utbildning på programmet i den kommun eller det samverkansområde där han har börjat. Om en landstingskommun anordnar utbildningen, skall eleven få fullfölja den inom landstingskommunen.

Den som har börjat ett individuellt program skall ha rätt att fullfölja det enligt den plan som fanns när utbildningen inled- des.

En elev som har börjat utbildning på ett nationellt program eller senare på en gren inom ett sådant program och sedan flyt- tar skall ha rätt att fortsätta sin utbildning på programmet eller grenen i den gymnasieutbildning som den nya hemkommunen har ordnat - själv eller genom samverkansavtal om utbildning- en finns där.

En elev som önskar fortsätta sin utbildning på en sådan gren av ett nationellt program som inte erbjuds av hemkommunen bör i mån av plats få flytta över till en gymnasieskola där den önskade grenen anordnas.

Regeringen bemyndigas att begränsa rätten att flytta till högre årskurs och att gå om en årskurs.

Skälen för mitt förslag: Det är enligt min mening rimligt att en elev som har tagits in på ett nationellt program ges rätt att fullfölja utbild— ningen på det programmet i den kommun eller inom det samverkans- område där han har tagits emot. l-ln sådan rätt bör vara oberoende av om någon av de förutsättningar som låg till grund för mottagandet sena- re har ändrats. Om exempelvis en elev med sina föräldrar flyttar till en

(>()

annan kommun skall detta inte rubba rätten att fullfölja utbildningen i (len kommun eller inom det samverkansområde där den har inletts.

Jag bedömer det sålunda ha en stor betydelse för elevernas trygghet i utbildningen att de vet att de alltid kan få gå ut det program de väl har påbörjat och dessutom att de får göra det inom den kommun eller det samverkansområde där de har tagits emot på utbildningen. Denna rätt att fullfölja utbildningen bör skrivas in i skollagen.

Regeln innebär bl.a. att en kommun inte kan lägga ned ett program innan alla de som har påbörjat det har haft tillfälle att gå ut. Inte heller kan den omständigheten att nya elever tillkommer medföra att någon skall tvingas lämna programmet i kommunen eller samverkansområdet.

Rätten att få fullfölja sin utbildning inom programmet innebär inte någon garanti för att komma in på en viss gren av programmet. Om in- te alla elevers grenval kan tillgodoses, får ett urval göras till de olika gre- narna. Alla måste dock placeras på någon av programmets grenar. Se- dan en elev väl tagits in på en viss gren skall han givetvis få gå kvar där och inte mot sin vilja flyttas över till en annan gren. Detta bedömer jag dock som en så självklar sak att den inte bör behöva regleras i lag.

Också den som har påbörjat ett individuellt program bör ha en ga— ranti att få fullfölja det. Denna garanti kan lämpligen knytas till den plan som skall göras upp för programmet. Sedan väl en plan är upp- gjord och eleven har börjat sin utbildning enligt den, bör inte kommu- nen ensidigt kunna ändra planen. Rätten bör sålunda knytas till den plan som fanns när utbildningen inleddes. lindas! om eleven har sam- tyckt till en ändring i planen, Övergår rätten till att gälla den ändrade planen.

Jag har här tidigare föreslagit en rätt att fullfölja utbildningarna på de nationella programmen där dessa utbildningar en gång har påbörjats. För många ungdomar kan det dock vara önskvärt att, om de t.ex. flyttar med sina föräldrar, också kunna få läsa vidare i den skola som finns för ungdomen i den nya hemkommunen. Jag anser det självklart att de skall ha rätt att få flytta över till programmet resp. grenen i den gymna- sieskola som den nya hemkommunen erbjuder. om nu den utbildning- en finns där.

Skulle program eller gren saknas, följer av den nya hemkommunens allmänna skyldighet att erbjuda gymnasieutbildning att ett alternativ ordnas, såvida inte eleven då gör bruk av sin rätt att fortsätta i sin gamla skola.

Den sista fråga jag vill ta upp som en fråga om elevernas rätt att full— följa sin utbildning gäller den situationen att någon, som har börjat på ett program som erbjuds av hemkommunen, sedermera vill flytta till en annan skola för att kunna gå på en gren som saknas i hemkommunens utbud. Som jag tidigare har redogjort för bör det finnas en möjlighet för den som redan vid ansökan till gymnasieskolan syftar till en viss gren, som saknas hemma, att få söka till en annan gymnasieskola och då med samma förtur som hemmaungdomarna där. Den som väl har tagits in på gymnasieskolan är då naturligen med vid fördelningen på grenar i den kommunen resp. det samverkansområdet. På många ställen kan

()7

man förutse att det vid fördelningen kommer att uppstå någon eller nå- gra lediga platser på olika grenar. Givetvis bör den kommun som har kapacitet vara beredd att ta över elever från skolor som inte kan erbjuda den grenen. Det är viktigt att denna aVsikt kommer till tydligt uttryck och jag förordar därför att det i skollagen tas in en bestämmelse om att sådant övertagande bör ske i mån av plats.

Jag anser inte att det bör ställas upp några särskilda regler om urval för det fall att flera elever konkurrerar om en ledig plats i sådant fall som nu nämnts. Vid grendelningen är det i princip fråga om att fördela de elever som finns på programmet inom kommunen eller samverkans— området. Det är sålunda inte då något öppet intagningsförfarande av samma slag som vid intagningen till årskurs 1. När det gäller övertagan— defallen bör den mottagande kommunens styrelse för utbildningen ha frihet att själv väga de olika önskemålen om överflyttning. Av detta ställ- ningstagande följer att kommunens beslut i ärendena inte bör få över- klagas.

Den rätt att fullfölja utbildningen som jag nu har föreslagit avses inte hindra sådana temporära avstängningar från undervisningen som kan föranledas av disciplinära skäl. Bestämmelser om sådana disciplinära åt— gärder ges för närvarande i gymnasieförordningen. De bör även fortsätt— ningsvis ges i förordningsform och det bör ankomma på regeringen att bestämma om sådana föreskrifter.

! en rätt att fullfölja sin utbildning på de nationella programmen bör givetvis inte ligga någon rätt att gå om årskurser helt enligt eget gottfin- nande och därmed uppehålla sig i gymnasieskolan under en obestämd tid utöver de tre läsår utbildningen på dessa program skall omfatta. Lik— som hitintills bör regler finnas om vad som krävs för att flyttas från en årskurs till en annan och om begränsningar i rätten att gå om årskurser. Det bör - också i enlighet med vad som för närvarande gäller — få an- komma på regeringen att meddela föreskrifter i dessa hänseende. Ett be- myndigande av den innebörden bör därför tas in i lagen.

En fråga som är under övervägande gäller om det finns skäl att infö— ra regler om att mer definitivt skilja en elev från undervisningen med hänsyn till risk för andras väl och egendom. Sådana regler finns för högskolan. Jag har här velat markera att rätten att fullfölja gymnasieut— bildningen inte får betraktas som så absolut att sådana begränsningar som jag nu har nämnt skulle anses strida mot grunderna för det förslag som nu läggs fram.

3.3.7 lntagningen av elever

Mitt förslag: Ansvaret för intagningen av elever till gymnasi- eskolan skall ligga på den styrelse som kommunen resp. Iand- stingskommunen har utsett för utbildningen. Regeringen skall dock få föreskriva annat. lntagningen får anordnas gemensamt med en annan kommun. Beslut om intagning får inte överklagas.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare här lagt fram förslag om vad som bör gälla i fråga om mottagande av elever till gymnasieskolans na— tionella program. De rcglerna avgör vem som över huvud taget är behö— rig att tas emot på ett sådant program och vidare den prioritering som skall göras mellan de behöriga sökande till dessa program i en kon. muns gymnasieskola. l princip skall ju "hemmaungdomen" gå före öv- riga sökande. Att någon skall tas emot i en kommuns gymnasieskola för utbildning på ett nationellt program innebär dock inte att det därmed också är avgjort just vilket program som den sökande kan få plats på. För den sortens fördelning bör det även framdeles finnas en särskild intagningsorganisation.

Även om behovet av en intagningsorganisation sålunda uppstår främst på grund av de nationella programmen finns det inte anledning att begränsa dess uppgift till enbart dessa program. Det får i allmänhet anses ändamålsenligt att en sådan organisation också kan hantera vissa frågor om intagning till individuella program. Särskilt tydligt blir det om en kommun erbjuder ett utbildningspaket som framstår som ett lo- kalt program och där flera sökande konkurrerar om den utbildningen.

En viktig princip i den reform av det offentliga skolväsendet som har inletts år att statsmakterna inte onödigtvis skall reglera hur kommuner- na eller landstingskommunerna skall organisera sitt skolväsende. l linje med den principen anser jag att man i skollagen i huvudsak kan begrän- sa sig till att lägga det som en uppgift på styrelsen för utbildningen att svara för intagningen till de olika utbildningarna.

[ det föregående har jag betonat vikten av samverkan mellan kom— munerna när det gäller att få fram ett brett utbud av nationella-program för sina ungdomar. fin sådan samverkan kan innebära att en kommun själv inte anordnar något program utan erbjuder programmen via grannkommunerna. I sådant fall kan givetvis inte den kommun som sa- knar programmen ha någon egen intagningsorganisation för program- men. lntagningen till de utbildningsvägarna får naturligen skötas av den eller de kommuner som anordnar utbildningen. Styrelsens ansvar får då i stället vara att via samverkansavtalen ha säkerställt att intagningsor— ganisationen för samverkansområdet verkligen täcker också den egna kommunen. När samverkansavtalen i stället innebär att två eller flera

kommuner fördelar anordnandet av program mellan sig är den enda rimliga lösningen att de också har gemensam intagningsorganisation.

Mot den bakgrund som jag nu senast har angivit anser jag det befogat att det i lagtexten direkt utsågs att intagningen får anordnas gemensamt med annan kommun.

Det kan uppkomma behov av särskilda regler rörande intagningen. Bl.a. kan det tänkas bli fallet med utbildningar som är riksrekryterande. Med hänsyn härtill bör huvudregeln om styrelsens ansvar för intagning- en förses med förbehåll för det fall att regeringen inte har föreskrivit nå- got annat.

l—"ördelningen på program av de olika behöriga sökandena ägnar sig inte för överklagande. Om det inte rör sig endast om någon enstaka kla- gande kan en överinstans inte ändra på placeringen utan att börja förde- 'la om de sökande. En sådan ordning är inte rimlig. Beslut rörande in- tagning bör därför inte få överklagas.

Förutom att det kan vara lämpligt eller nödvändigt att två eller flera kommuner har en gemensam intagningsorganisation vill jag framhålla att det också kan vara ändamålsenligt att ha gemensam intagningsorga— nisation för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. lin sådan koordinering inom kommunerna kräver i och för sig inte för- fattningsstöd, men som ett led i målstyrningen bör lämpligheten i en så- dan anordning komma till uttryck i lagen.

3.3.8 lnterkommunal ersättning

Mitt förslag: Om en kommun i sin gymnasieskola har tagit in en elev som inte är hemmahörande i kommunen eller samver- kansområdet för utbildningen, skall den kommunen ha rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun. Motsvarande skall gälla när en landstingskom- mun i sin gymnasieskola tar in elever från kommuner som inte har samverkansavtal med landstinget. Landstingskommunens rätt begränsas dock till att svara mot statsbidraget till elevernas hemkommuner för deras utbildning i gymnasieskolan.

Som undantag från regeln om rätt till ersättning bör gälla att hemkommunen inte skall vara skyldig att betala för utbildning på ett nationellt program eller gren inom ett sådant program som hemkommunen själv erbjuder, annat än i fall då eleven har tagits emot av vissa särskilda skäl.

När det gäller utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehandikappade bemyndigas regeringen att besluta om den extra ersättning som skall betalas för dessa elever.

Någon reglering i lag av ersättningarna mellan samverkande kommuner resp. kommuner och landstingskommuner görs inte.

7fl

Skälen för mitt förslag: Den ordning för gymnasieskolans organisa- tion som jag här förut har föreslagit bygger mycket på att kommunerna, för att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda gymnasieutbildning, sluter samverkansavtal med varandra. En naturlig komponent i ett samver- kansavtal är givetvis den ekonomiska regleringen mellan kommunerna. Den regleringen kan förutsättas se mycket olika ut allt efter samverkans- avtalens innehåll. I vissa fall torde avtalen innebära att en kommun själv inte anordnar några nationella program, utan litar till grannkom- munerna. I andra fall kan de samverkande kommunerna fördela pro- gram och grenar sinsemellan.

Jag ser det som önskvärt att den ekonomiska regleringen mellan kommunerna i samverkansavtalen inte skall behöva styras av lag- stiftning. Rimligen bör sådan regelgivning från statsmakterna kunna" undvaras om kommunerna i huvudsak baserar sina uppgörelser på självkostnadsprincipen. Som jag förut framhållit (avsnitt 3.3.2) är det av yttersta vikt för att det system som nu föreslås skall fungera väl att sam- verkansavtal kommer till stånd. Jag kommer därför att uppmärksamt följa kommunernas agerande i det avseendet.

Ungdomarna i en kommun år, enligt de regler som jag förut har fö- reslagit, inte skyldiga att hålla sig till den egna kommunens utbud. Skul- le vissa utbildningsvägar saknas i det utbudet, är de ju tvärtom tillförsä- krade rätt att på jämställd fot få konkurrera med hemmaungdomen där dessa vägar finns. Det blir i sådana fall knappast möjligt att i förväg träf- fa några regelrätta avtal om ersättningen mellan kommunerna. För- hoppningsvis skall det dock inte bli så många ungdomar som behöver söka sig utanför det utbud som hemkommunen erbjuder. Situationen blir därför närmast den att den mottagande kommunen skickar räk- ningar avseende enstaka elever till hemkommunen. Här bör, enligt min mening ställas upp vissa regler till skydd för hemkommunen.

Grundregeln bör vara att hemkommunen skall vara skyldig att heta— la, endast om det är fråga om utbildning på ett nationellt program eller på en gren inom ett sådant program som hemkommunen inte själv er- bjuder. Att kommunen skall betala för saknade utbildningsvägar när det gäller de nationella programmen anser jag å andra sidan med nödvän— dighet följa av principen om allas lika rätt till utbildning.

Grundprincipen bör få vidkännas två undantag till elevernas förmån. Hemkommunen bör sålunda få betala för elever som har tagits emot nå— gon annanstans på grund av särskilda personliga skäl. Hemkommunen bör rimligen också få betala för en elev som tagits in på ett program i (len främmande gymnasieskolan därför att en gren som saknas i hemor- tens utbud finns där. Sedan väl grendelning skett skulle detta följa av grundregeln, om eleven också kommer in på grenen. Betalningsskyldig- heten bör dock rimligen gälla redan från början och stå kvar även om eleven inte kommer in på den önskade grenen.

Också när det gäller ersättningens storlek bör i skollagen ges en viss reglering till skydd för hemkommunen när det gäller betalningen för elever utanför samverkansavtalen. Den mottagande kommunen bör så- lunda vara berättigad till ersättning endast för sina kostnader för elevens

utbildning. lin sådan regel ansluter till den i kommunalrätlen väl cta— blerade självkostnadsprincipen. De kostnader det här är fråga om är gi- vetvis endast kostnader som gäller utbildningen.

Olika kommuner kan ha olika kostnader för liknande verksamheter. Tillämpning av självkostnadsprincipen medför därför inte något enhet— ligt pris för gymnasieplatser. Ingenting hindrar dock kommunerna från att komma överens om sehabloniserade ersättningar för de fall som nu är ifråga. Det kan nämligen knappast antas att en sådan schablon skulle ge någon kommun en så klar överkompensation att den uppenbart skulle stå i strid med en självkostnadsregel. Även inom ramen för själv— kostnadsprincipen finns det visst utrymme för olika beräkningar av kostnaden.

Det yttersta remediet för en kommun som inte vill godta kraven från en annan kommun är att föra talan inför domstol. Det bör dock kunna antas att kommunerna kan undvika sådana inbördes processer.

De ersättningar som skall utgå mellan kommunerna avses vara er- sättning för de totala kostnaderna för utbildningen, dvs. såväl den del som kan täckas av statsbidraget som den del kommunen avses skjuta till när den själv anordnar utbildningen för sina ungdomar. Det är sålunda inte meningen att en kommun som tar emot elever från andra kommu- ner skall behöva beskatta sina invånare för utbildning som ges till ung- domarna från de andra kommunerna.

När det gäller förhållandet mellan primärkommuner och landstings- kommuner finns dock anledning till en något annorlunda ordning än mellan primärkommuner inbördes. Detta hänger samman med lands- tingskommunernas egenintresse i att anordna de utbildningar som kom- mer ifråga för deras del. llänsyn till detta egenintresse ligger bakom den nu gällande regeln om att statsbidragen till landstingens gymnasieskolor reduceras med 20 % (18 kap. 4 5 gymnasieförordningen).

Med beaktande av det nu nämnda förhållandet och då primärkom— munerna i huvudsak kan antas söka samarbete med det egna landstinget ser jag det som mest praktiskt att landstingskommunerna även fortsätt— ningsvis får finansiera den del av utbildningskostnaderna som inte täcks av statsbidrag med egna medel. Ersättningen från elevernas hemkom- muner kan därmed begränsas till vad som svarar mot det statsbidrag som beräknats för elevernas utbildning i gymnasieskolan och som läm— nats till primärkommunen. lin sådan ordning överensstämmer med vad riksdagen antog vara avsedd då den behandlade propositionen (l99tl/9lzl8) om ansvaret för skolan (NGO/(H: UbU 4. s. 39).

Liksom när det gäller förhållandet mellan primärkommuncrna anser jag dock att man bör kunna avvara lagreglering för de fall att samver- kansavtal slutits mellan kommunen och landstingskommunen. Jag för— utsätter, mot den bakgrund jag nu har angivit, att sådana avtal ändå kommer att gå ut på att endast medel svarande mot statsbidragsdclen skall överföras från primärkommu nerna.

för det fall att det inte finns något avtalsförhållande mellan land- stingskommunen och elevens hemkommun får det däremot anses lika behövligt med en lagregel som när det saknas samverkansavtal mellan

primärkommuner. Regeln bör gå ut på att landstingskommunen är be- rättigad endast till ersättning som svarar mot statsbidraget till elevens hemkommun för elevens utbildning i gymnasieskolan.

För det fall att hemkommunen skulle anordna eller hos annan er- bjuda den utbildning som eleven har tagits in på hos en landstingskom- mun bör gälla samma begränsningar i hemkommunens betalningsskyl— dighet som förordats i motsvarande fall mellan primärkommuner.

Gymnasieutbildning för döva, hörselskadade och svårt handikappade drar betydande kostnader utöver dem för vanliga elever. De kommuner som anordnar gymnasieutbildning för de nu nämnda kategorierna bör rimligen få ersättning från hemkommunerna också för dessa kostnader. Bestämmelser om nivån på denna ersättning är dock inte ägnade att ge i lag. Det bör lämnas åt regeringen att meddela föreskrifter om sådan yt— terligare ersättning.

Jag har tidigare (avsnitt 3.3.5) varit inne på att regeringen skulle få ett bemyndigande att föreskriva att vissa individuella program skulle stå öppna för sökande från hela landet. Det gällde sådana utbildningar som till sin natur var riksrekryterande och beträffande vilka huvudmannen ansökt om en sådan föreskrift. l konsekvens med att en sådan utbildning görs riksrekryterande bör gälla att hemkommunen också blir skyldig att betala ersättning till den anordnande kommunen. Någon sådan skyldig- het t'mns inte i övrigt när det gäller elever som till äventyrs har tagits in på individuella program i en annan kommun än hemkommunen. En särskild bestämmelse om den betalningsskyldighet som jag nu har före- slagit hör tas in i lagen.

Hänvisningar till S3-3-6

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

3.3.9. De svårt rörelsehindrade ungdomarnas rätt till utbildning

Mitt förslag: De svårt rörelsehindrade ungdomarna skall ha rätt till utbildning på ett nationellt program i en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning. | övrigt skall deras rätt till utbildning vara oförändrad.

Skälen för mitt förslag: Regeringen föreslog i prop. 1989/90192 om gym nasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar att dessa ungdo- mar skulle ges rätt enligt skollagen att få specialanpassad utbildning i gymnasieskolan - dvs. på en linje - efter den obligatoriska skolgångens slut. Denna rätt skall gälla intill utgången av vårterminen det kalender— år då eleven fyller Zl år. eller om det behövs för att avsluta dessförinnan påbörjat] utbildning t.o.m. vårterminen det år eleven fyller 23 år. Vidare föreslogs att speciellt anpassad gymnasieutbildning kombinerad med sär- skilda omvårdnadsinsatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i bo- endet och habilitering skall anordnas i gymnasieskolan i de kommuner som regeringen bestämmer. Riksdagen antog förslagen (SoU20, rskr.27l). Dessa ändringar gäller från den 1 januari l99l. Jag föreslår inte någon ändring härvidlag. Dessa ungdomar skall således ha rätt att

genomgå en utbildning på ett nationellt program i gymnasieskolan, vil- ket är den form som motsvarar dagens linjer.

Hänvisningar till S3-3-9

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

3.4. De nationella programmen i gymnasieskolan

Mitt förslag: 1 gymnasieskolan skall det Finnas lo nationellt fast- ställda treåriga program, Barn- och fritidsprogrammet, Byggpro— grammet, Elprogrammet, Energiprogrammet, Estetiska pro- grammet, Fordonsprogrammet, Handels- och administrations- programmet, Hantverksprogrammet, Hotell- och restaurangpro- grammet, lndustriprogrammet, Livsmedelsprogrammet, Medie- programmet, Naturbruksprogrammet, Naturvetenskapsprogram- met, Omvårdnadsprogrammet och Samhällsvetenskapsprogram- met.

Elever som önskar kombinera utbildningen på två eller flera program och därmed skapa sin egen studiegång skall ha rätt att göra detta om det finns organisatoriska förutsättningar för det. l studieprogrammet måste dock ingå de ämnen som är obligato— riska i samtliga program, och som jag redovisar i avsnitt 3.7.

En elev skall, i stället för det tredje året av ett program kunna välja att gå en kompletteringskurs med humanis- tisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig/teknisk eller merk- antil inriktning.

Skälen för mitt förslag: Gymnasieskolan omfattar i dag 27 linjer och ca 550 specialkurser av varierande längd. Till detta kommer ett antal re— gionalt och lokalt arbetsmarknadsanknutna kurser. Många av dessa stu— dievägar är mycket specialiserade och har därmed en snäv yrkesinrikt— ning. En helt ny struktur är nödvändig med tanke på den föränderliga arbetsmarknad som jag tidigare talat om. Av de lo program jag nu före- slår med 34 nationella grenar kan l4 sägas ha en markant yrkesförbere- dande karaktär. Dessa är utformade så att de ger såväl en breddad som en fördjupad kunskap jämfört med dagens yrkesutbildning.

Programmen är utformade så att de skall svara mot de näringsstruk— turella förändringar som sker i samhället. De skall svara mot de förän- drade krav som kommer att ställas på skolan. De skall svara mot den enskilde elevens önskemål. De är utformade så att de, i största möjliga utsträckning, skall attrahera såväl flickor som pojkar. De är utformade för att ge en bred basutbildning inom ett yrkesområde samt för att vara en bra grund för vidare studier genast efter gymnasieskolan eller senare i livet.

Ett exempel är lndustriprogrammet där utbildningarna för sex olika industribranscher nu samlas i ett program. För att det första året skall bli så konkret och engagerande som möjligt för eleverna blir det en vik- tig uppgift för de enskilda skolorna att lägga upp undervisningen och

välja innehåll på ett sådant sätt att eleverna känner igen sig och får till- falle att tillämpa kunskaperna på den gren de väljer från årskurs 2. lng- et hindrar heller att skolan gör klassindelningen på ett sådant sätt att den speglar elevernas val av gren.

De program jag här föreslår är de som jag anser bäst svarar mot be- hoven i dag. Även framtida förändringar på kortare sikt bör kunna mö- tas dels med den flexibilitet jag tidigare beskrivit, dels med den breddade strukturen i sig. I avsnitt 3.2 har jag tecknat den utveckling av gymnasi— eskolan på längre sikt, som jag ser som både naturlig och önskvärd.

Som ett alternativ till att slutföra studierna på ett program kan ele- verna i årskurs 3 välja mellan kompletteringskurser med humanis- tisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig/teknisk eller merkantil in— riktning.

Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regering— en bestämmer att besluta om vilka karaktärsämnen som skall finnas inom ett nationellt program, men för riksdagens information övergår jag nu till att beskriva de enskilda programmen och kompletteringskur- serna närmare.

Barn- och fritidsprogrammet

Barn- och fritidsprogrammet skall ge en bred utbildning som kan leda till verksamheter bland barn och ungdom och inom fritidssektorn.

Studievägen skall inte vara grendelad utan bestå av en kärna av ge— mensamma kurser till vilka ett antal valbara kurser knyts. När en del av kurserna är valbara, kan olika studieinriktningar byggas upp för olika skolor. Genom att koppla olika valbara kurser till de gemensamma kur— serna kan eleverna få kompetens för arbetsuppgifter som t.ex. barnskö- tare, handikappsassislcnt, had- och idrottshallspersonal och biblioteksas- sistent.

Tonvikten i utbildningen skall ligga på barns, ungdomars och vuxnas utveckling. I utbildningen skall stort utrymme ges åt kunskaper och far— digheter av pedagogisk natur.

Ilarn- och fritidsprogrammet ersätter den tvååriga vårdlinjcns gren för omsorg om barn och ungdom samt den treåriga vårdlinjcns variant för barnomsorg i försöksverksamheten. Inriktningen av utbildningen mot verksamhet inom fritidssektorn är ny.

Intresset för försöksutbildningen har varit mycket stort och den har lockat många sökande. Den tvååriga studievägen har alltid haft många sökande.

Kommunerna framhåller i sina remissvar att behovet av personal för barnomsorg och verksamhet med ungdom under fritiden är stort. Den hittillsvarande utbildningen anses i alltför stor utsträckning ha varit in- riktad mot barnomsorg och vård och mindre mot ungdom och fritids- verksamhet.

De synpunktcr som framförts av ett stort antal primärkommunala instanser tillmäter jag särskilt stor vikt. Elever som genomgår det Barn— och fritidsprogram som jag nu föreslår bör ha en given arbetsmarknad

under överskådlig tid. Utbildningsinnehållet och arbetsmarknaden bör vara av intresse för både pojkar och flickor.

Byggprogrammet

Byggprogrammet skall ge en bred utbildning metl inriktning mot bygg— och anläggningsområdet och måleribranschen.

Utbildningen skall vara sammanhållen untler det första året. Elever- na får då materialkunskap, de får lära sig använda olika verktyg och ma- skiner. de får lära sig ritningsläsning och tle får grundläggande kunska- per i mureri, betong- och träteknik, måleri m.m.

I årskurs 2 delas programmet i tle två grenarna Ilus- och anlägg- ningsbyggnatl samt Måleri.

Inom grenen för Ilus- och anläggningsbyggnad kan eleverna välja att få ett yrkeskunnande mot exempelvis murcri, betongteknik. träteknik, anläggningsbyggnadsteknik eller någon mer hantverksbetonad profile- ring. Eleverna kan ändå gå i samma klass ty den enskildes inriktning kan åstadkommas genom att man av ett antal valbara kurser i karaktär- sämnena väljer dem som var och en är intresserad av. Den arbetsplats- förlagda delen av utbildningen bör också väljas så att eleverna där får utbildning inom det område de valt.

Inom grenen för Måleri kan eleven välja kurser som ger en profil mot måleri, lackering eller golvläggning.

Byggprogrammet ersätter den tvååriga bygg- och anläggningstekniska linjen samt den treåriga bygg- och anläggningstekniska linjen och den treåriga måleritekniska linjen i försöksverksamheten.

Den treåriga bygg- och anläggningstekniska linjen har fyra grenar. På mindre orter har man normalt bara elevunderlag för att anordna ut— bildning inom en gren. Den gren som erbjuds är då vanligen den som lockar flest sökande, nämligen byggnadsträteknik.

Jag har dock erfarit att man i ett par kommuner i en och samma klass har erbjudit eleverna att välja kurser på tlet sätt som jag nu har be- skrivit och därmed kunnat ge olika profileringar åt utbildningen. Jag har funnit att detta ger så stora fördelar att jag anser att grenen mot l-lus- och anläggningsbyggnad bör vara upplagd just på tlet sättet. Denna konstruktion är resursbesparande eftersom flertalet skolor bör kunna arbeta med större grupper. Den Ietler sannolikt också till att fler elever kan få en byggutbildning i sin hemkommun.

Den treåriga måleritekniska linjen har två grenar, en för byggnads- målare och en för lackerare. Även dessa två inriktningar samt därtill golvläggning bör kunna erbjudas på grenen Måleri med hjälp av valbara kurser på alla skolor som har måleriutbiltlning.

Arbetsmarknaden för bygg- och måleribranscherna är starkt kon— junkturberoentlc. Intresset bland ungdomarna för dessa utbildningar är också mycket stort och de utbildningsplatser som finns räcker inte till alla som för närvarande vill gå där.

Bygg— och måleriutbiltlningar har alltid varit starkt pojkdomineratle. Skolan och arbetsmarknaden har ett stort ansvar för att flickor skall

känna sig välkomna att söka utbildningen och för att arbetsklimatet un— der deras studietid, såväl i skolan som på arbetsplatserna, skall vara po- sitivt och respektfullt.

För elever som vill arbeta i exempelvis en färghandel eller på ett byggvaruhus kan den merkantila kompletteringskursen vara ett bra al- ternativ i årskurs 3.

Elprogrammet

Elprogrammet skall ge en bred grundutbildning för verksamhet inom eI-området allt ifrån eldistrihution och elinstallation till tlatorservice.

Det gemensamma första året ger grundläggande kunskaper i eltek— nik, elektronik och styrteknik.

Programmet tlelas i årskurs 2 i de tre grenarna Automation, Elektro- nik resp. Installation.

Grenen för Automation har sin tyngdpunkt i styr- och reglerteknik. Denna utbildning kan exempelvis leda till arbete med montering, servi- ce och underhåll inom process- och verkstatlsindustrin.

Grenen för Elektronik har sin tyngdpunkt i svagströmsteknik och ger kompetens att utföra service och underhåll på vitvaror, radio, TV och telekommunikation.

Grenen för Installation har sin tyngdpunkt i elkraftteknik. Efter ge- nomgången utbildning kan man arbeta som installatör av kraft-, belysnings— och larmsystem. Den uthiltlning till elkraftmontör som idag finns på drift- och untlerhållsteknisk linje inryms också i denna gren. Inom vartdera av tie tre områdena finns det således ett flertal yrken att välja på. Eleverna kan dessutom få en viss profilering inom en gren ge— nom att vissa kurser i karaktärsämnena är valbara.

Elprogrammet ersätter den tvååriga el—teletekniska linjen, tlen treåri— ga el-teletekniska linjen i försöksverksamheten samt ett tiotal påbygg- nadsutbildningar.

Den tekniska utvecklingen inom el-områtlet har varit snabb och för- väntas fortsätta att vara så. Apparatur och system inom exempelvis tillverknings- och processindustrin ökar i komplexitet och det i sin tur ställer krav på ytterligare personal med hög kompetens. Jag bedömer därför att arbetsmarknaden för elever som gått elprogrammet är god.

Intresset blantl ungdomarna för utbildning inom clområdet är stort. 'l'ill dagens utbildningar söker betydligt fler än vad det finns utbild- ningsplatser till. Jag har också med tillfredsställelse noterat att andelen flickor inom eI-utbildningarna har ökat. Min förhoppning är att detta intresse från flickornas sida skall öka ytterligare.

Ungdomar, som exempelvis vill arbeta med försäljning i specialaffä- rer eller metl teknisk information om el-produkter, kan i årskurs 3 välja den merkantila kompletteringskursen.

Energiprogrammet

Energiprogrammet skall ge grundläggande kunskaper om energiförsörj- ning i dagens och framtida system. För närvarande är det främst fråga

om installation, drift och underhåll av olika typer av energisystem i byggnader och anläggningar. Den framtida energiförst'irjningen kan in- nebära behov av utökad kompetens.

Det första ogrenade året ger grundläggande kunskaper om fysikaliska samband, energi- och miljöpåverkan, maskin— och systemkännetlom för olika anläggningsutrustningar inom energiområdet. el- och reglerteknik och datoriserade övervakningssystem.

I årskurs 2 delar sig programmet i en Energigren och en VVS-gren. Grenen för Energi har sin tyngdpunkt i tlrift- och underhållsteknik. Den skall ge eleven kunskaper om energiförsörjning och energiomvand- Iingar. Efter utbildningen kan eleven få arbete inom exempelvis kraft— och värmeverk, vatten- och avloppsreningsverk, intlustribyggnader eller liknande.

Grenen för VVS har sin tyngdpunkt i installationsteknik. Den skall ge eleven kunskaper för arbete med installation. service och reparation av värme-, kyl- och sanitetsanläggningar.

Inom ramen för Energiprogrammet kan elevens personliga önskemål tillgodoses genom val mellan olika kurser.

Energiprogrammet ersätter tlen tvååriga tlrift- och underhållsteknis- ka linjen. värme- och sanitetstekniska grenen på tlen tvååriga bygg- och anläggningstekniska linjen samt den treåriga VVS—linjen i försöksverk- samheten.

Behovet av ett nationellt Energiprogram skall ses mot bakgrund av den betydelse utbildningen inom programmet har för att säkerställa vår framtida energiförsörjning.

Omställningen av det svenska energisystemet i samband metl att kärnkraften successivt kommer att avvecklas, ställer stora krav på ut— veckling av dagens energiprotluktions- och distributionssystem och framtagning av förnybara system för att begränsa energianvändningcn och värna om miljön.

Även om sökantle till dagens tvååriga drift— och underhållstekniska linje inte har attraherat eleverna i önskad utsträckning, betlömer jag att tlet framtida behovet av väl kvalificerad personal metl energiutbildning och ungdomens engagemang i energi- och miljöfrågor successivt leder till ett ökat elevintresse för utbildning inom l".nergiprogrammet, såväl för flickor som för pojkar.

Estetiska programmet

Det Estetiska programmet skall ge en grundläggande utbildning, som förbereder eleverna för fortsatta stutlier och arbete i anslutning till den valda estetiska specialiseringen och ger grund för ett bredare socialt och kulturellt område.

En första gemensamt år ger eleverna möjlighet att pröva olika konst- närliga uttrycksformer inom inriktningarna tlans. teater, konst och formgivning samt musik.

Inför den andra årskursen får eleverna möjlighet att välja intressein- riktning mot tre grenar: Konst och formgivning, Musik resp. Dans och teater.

[ årskurs 3 kan eleverna, alltefter vad kommunen har möjlighet att anordna, välja en särskild inriktning på en eller flera av specialisering- arna Bild, Dans, Konsthantverk, Slöjd och Teater.

Det Estetiska programmet ersätter dels tlen tvååriga musiklinjen metl påbyggnadsutbildning, dels tlen tvååriga estetisk-praktiska linjen som hittills bedrivits som försöksverksamhet.

Den estetiska grundutbildning som eleven får i detta program är inte bara en förberedelse för vidare utbildning till konstnär, utan den ger också en bas för konstnärligt skapande arbete med barn inom skolan och fritidssektorn och vidare arbete inom t.ex. omsorgen om äldre, i vård av psykiskt sjuka eller på annat sätt handikappade människor, där man använder olika konstnärliga uttrycksformer som terapi.

Intresset hos eleverna för såväl dagens musiklinje som dagens estetisk-praktiska linje är stort och det är många fler som söker än vad det finns utbildningsplatser.

Musiklinjen har en jämn kt'insfördelning, medan däremot flickor är i stor majoritet på den estetisk-praktiska linjen. Jag anser tlet väsentligt att såväl pojkar som flickor stimuleras att söka till det Estetiska program- met.

För elever som t.ex. vill arbeta i en musikhandel eller på ett musik- förlag kan den merkantila kursen vara ett bra alternativ i årskurs 3.

Fordonsprogrammet

Fortlonsprogrammet skall ge en utbildning för verksamhet inom motor- branschen och transportsektorn.

Ett gemensamt första är ger kunskap om konstruktion och funktion av olika fordonstyper samt kunskap om verktyg och utrustning som an- vänds i branschen. Därefter delar sig programmet på fyra grenar, Flyg- underhåll, Karosseri. Reparation resp. Transport.

Grenen för l—"lygunderhåll ger kunskaper om mekaniskt och elek- triskt underhåll av flygplan i drift. Utbildningen skall leda till kompe- tens för yrkesarbete som flygmckaniker eller flygtekniker. För att få cer- tifikat som flygtekniker krävs att man nöjaktigt klarat tle prov som luft- fartsverket anordnar.

Grenen för Karosseri ger kunskaper som kan leda till yrkesverksam- het med kvalificerade karosserireparationer. Inom grenen finns det också valbara kurser i lackeringsarbete.

Grenen för Reparation ger eleven kompetens att reparera fordon med fel i motorer, kraftöverföring, styrning, bromsar och elektriska och hydrauliska system. Inom grenen finns valbara kurser så att eleven kan välja att profilera sig mot personbilar, lastbilar eller maskiner.

Grenen för 'I'ransport ger kompetens för kvalificerade yrkesarbetcn med transporter, vilket förutom körkunskap också innefattar kunskap om terminalarbclc, transport av farligt gods m.m.

Elever som påbörjat sina studier inom Byggprogrammet och som önskar få en yrkesutbildning med inriktning mot anläggningsmaskintek- nik bör ges möjlighet att avsluta sina studier inom Fordonsprogrammet och på det viset kombinera utbildningen från två program och få exakt den yrkesprofil de önskar sig.

Fordonsprogrammet ersätter den tvååriga fordonstekniska linjen samt den treåriga fordons- och transporttekniska linjen i försöksverk- samheten.

Det är för närvarande balans mellan utbud och efterfrågan på arbetsv kraft inom motorbranschen, medan transportsektorn har brist. Denna sektor förväntas också öka. Personer med kunskaper om fordon är också efterfrågade inom olika industribranscher. Jag bedömer därför ar- betsmarknaden vara god för elever som genomgått Fordonsprogrammet. Eleverna är också intresserade av denna typ av utbildning och antalet sökande till dagens fordonsutbildningar är något större än antalet till- gängliga platser.

Arbete inom motor- och transportsektorn är ofta tungt och det är starkt mansdominerat. lin bättre utrustning som gör arbetet på verkstä- derna mindre tungt samt en mer välkomnande attityd mot flickor, såväl i skolan som på arbetsplatserna, skulle kunna ändra på detta.

Elever som önskar arbeta med bilförsäljning, reservdelshantering el- ler motsvarande kan vara intresserade av att under det tredje året välja en merkantil kompletteringskurs som avslutning på gymnasiestudierna.

Handels- och administrationsprogrammel

l-landels- och administrationsprogrammet skall ge en bred yrkeskompe— tens för kommersiella och administrativa arbetsuppgifter inom närings— liv och förvaltning.

Programmet erbjuder en sammanhållen utbildning över alla de tre åren. Eleverna kan dock genom val av kurser skaffa sig en administra— tiv, kommersiell eller turisminriktad profilering av sina studier. Valet av plats för den arbetsplatsförlagda utbildningen kan ytterligare förstär- ka den inriktning mot ett specifikt yrkesområde som eleven valt.

Handels- och administrationsprogrammet ersätter de tvååriga linjer— na distribution och kontor samt handel och kontor. Vidare ersätter pro— grammet den treåriga handelslinjen i försöksverksamheten samt vissa specialkurser och påbyggnadsuthildningar.

Den allt snabbare utvecklingen mot ett service- och informations- samhälle har fått påverka den nu försöksvis bedrivna handelslinjens ut- formning vad gäller såväl ny teknik som olika sätt att agera i serviccsi— tuationer. Jag anser det mycket viktigt att detta får gälla även för det nya Handels- och administrationsprogrammet.

De nuvarande utbildningarna på detta område har oftast bedömts va- ra överdimensionerade i förhållande till arbetsmarknadens behov. Den förlängda studietiden ger dock utrymme för en breddning av såväl yr- kesämnen som allmänna ämnen. Detta bör kunna leda till att program— met kan tillgodose ett mer differentierat arhctskraftsbehov än i dag.

Jag räknar med att den breddade utbildningen skall leda till en jämnare könsfördelning än vad som i dag gäller på motsvarande linjer, där flickdominansen är stor.

Hantverksprogrammet

Hantverksprogrammet- skall kunna. utbilda elever för ett stort antal hantverksyrken. Enligt Nordisk yrkesklassificering finns det flera hund- ra hantverksyrken. Jag kan bara som några exempel nämna dekormåla— re, korgmakare och sadelmakare.

Under det första året inom hantverksprogrammet tillägnar sig elever— na verktygs— och maskinkunskap, kunskap om färg— och formlära samt materialkunskap och får prova olika hantverk inom områdena metall, trä, läder m.m.

Under årskurserna 2 och 3 inriktas utbildningen för varje enskild elev mot det område han har valt. En mycket stor del av den specifika yrkesutbildningen måste ske genom arbetsplatsförlagd utbildning.

Jag räknar också med att det kan finnas en del elever som börjar på en annan yrkesutbildning och som efter en tid kommer underfund om att de vill gå över till llantverksprogrammet. Jag anser att det skall vara möjligt för elever att på det sättet byta program efter det första året.

Den pågående försöksverksamheten med treårig hantverksteknisk linje har visat att det även i fortsättningen finns behov av s.k. riksskolor. Dessa kan rymmas inom ramen för Hantverksprogrammet och avse ett fåtal yrken där hela klassen har samma inriktning. Jag tänker på exem- pelvis guldsmeder och glasblåsare. Även frisöruthildning anser jag kan inrymmas i detta program. Jag återkommer till frågan om riksrekryter- ande yrkesutbildningar.

Arbetsmarknaden för kunniga hantverkare är för närvarande god. Det är också angeläget att vissa hantverksyrkcn, som nu har ett fåtal äld- re yrkesutövare. får yngre efterträdare så att hantverkskunnandet hålls vid liv. Programmet bör också utgöra en god bas för fortsatta studier inom konsthantverk, design och liknande verksamheter.

Hantverksprogrammet skall ersätta den tvååriga specialkurscn hant- verksteknik samt den treåriga hantverkstckniska linjen i försöksverk- samheten.

Dagens hantverksutbildningar attraherar kvinnor i större utsträck- ning än män. Detta kan möjligen förklaras av att dessa utbildningar ofta har ägnats åt traditionellt kvinnliga verksamhetsomräden. Med den ut- formning av llantverksprogrammet som jag här föreslår räknar jag med en jämnare könsfördelning. Dessutom har jag erfarit att endast omkring hälften av de sökande har sökt direkt från grundskolan. Det finns tydli- gen ett behov av denna typ av utbildning för äldre elever. I och med in- förandet av sektoeridraget till kommunerna finns det inga hinder för att arrangera utbildningen i samverkan mellan gymnasieskolan och komvux. 'l'värtom är det närmast en nödvändighet om man skall kunna erbjuda de studievägar som rekryterar ganska få elever.

Kl

Hotell- och restaurangprogrammet

I-lotell- och restaurangprogrammet skall utbilda elever för flera yrken inom hotell, restaurang och storhushåll. Efter ett grenlöst första är delar sig prOgrammet i de två grenarna IIoteII resp. Restaurang.

På grenen för Ilotell utbildas eleverna för uppgifter inom receptions—, konferens— och husfruområdena. På grenen för Restaurang kan eleverna via valbara kurser i årskurs 3 specialisera sig mot kök, kallskänk eller servering. På båda grenarna är ekonomi, organisation och personlig service väsentliga inslag i utbildningen.

Genom samordningen i ett treårigt program för hotell— och restau— rangyrken kan gymnasieskolan utbilda kompetent personal på området, vilket är en av förutsättningarna för att Sverige skall kunna konkurrera inom turistnäringarna.

Ilotell— och restaurangprogrammet ersätter de varianter för storhus- håll, restaurang resp. scrveringsteknik som i dag finns i årskurs 2 av tvåårig livsmedelsteknisk linje. Det nya programmet ersätter också det stora utbudet av specialkurser med varierande längd för utbildning till hotellyrken. En samordning av dessa kurser har" länge varit önskvärd.

Av dem som år sysselsatta inom logi— och restaurangnäringarna och i storhushållssektörn är många deltids— eller säsongsanställda.

Personalomsättningen är stor och eftersom många anställda saknar yrkesutbildning, kommer det i framtiden att vara efterfrågan på utbildad personal.

Intresset för att arbeta inom hotell— och restaurangnär'ingen är stort. Antalet sökande till utbildningarna är ofta dubbelt så stort som antalet intagningsplatscr och utbildningarna attraherar både pojkar och flickor.

lndustriprogrammet

lndustriprogrammet skall ge grundläggande kunskaper om industriell produktion inom främst verkstads-. trä—, pappersmasse-. metallurgisk, gruv-, sten—, kemisk, teko-, grafisk och livsmedelsindustrin.

Det första ogrenade året ger grundläggande kunskaper i bl.a. maskin— teknik, produktionsteknik och ekonomi, el— och reglerteknik, kvalitets— kontroll, service och underhåll och industriell arbetsorganisation.

Programmet delas i årskurs 2 i de fyra grenarna Industri, Trä, Pro- cess och Textilv och konfektion.

Grenen för lndustri skall ge eleven kunskaper om modern tillverk— ningsteknik och flexibla produktionssystem för arbete huvudsakligen inom maskinbearbetning, underhåll, svetsning och plåttillverkning.

Grenen för Trä skall ge eleven kunskaper om industriell träteknisk produktion för arbete främst inom snickeri och möbelindustri samt vid sågverk.

Grenen för Process skall ge eleven kunskaper om högteknologisk produktion för arbete inom bl.a. pappersmassc, kemisk, metallurgisk, grafisk och livsmedelsteknisk industri.

Grenen för Textil och konfektion skall ge eleven kunskaper för arbe- te inom främst den tillverkande tekoindustrin.

Inom ramen för lndustriprogrammet kan elevens personliga önske— mål tillgodoses genom val mellan olika kurser.

lndustriprogrammet ersätter de tvååriga verkstads—, trä- respektive processtekniska linjerna, delar av de tvååriga beklädnads- respektive Iivsmedelstekniska linjerna, de treåriga industri-. trä— respektive process- tekniska linjerna samt delar av de treåriga textil- och beklädnads— resp. livsmedelstekniska linjerna i försöksverksamheten.

Industriell produktionsutrustning blir alltmer tekniskt avancerad och komplex och av bl.a. ekonomiska skäl ställs därför krav på hög till— gänglighet. Det innebär att utöver traditionella branschkunskaper be- hövs ordentliga kunskaper i service och underhåll av produktionsut- rustningen, kunskaper som är av gemensam karaktär för olika bran— schområden. Jag ser nu goda förutsättningar för att samla olika bran- scher inom den tillverkande industrin i ett gemensamt industriprogram. Därigenom skapas underlag för gemensamma läromedel och Iärarfort- bildning som bidrar till att höja kvalitén på utbildningen.

Med den flexibilitet som en kursutformad utbildning ger och med de samordnade inslagen från olika branschområden som redovisats ovan, bedömer jag att vi kan få ett industriprogram. som i högre grad än idag attraherar ungdomarna. Den bredd vad gäller innehåll som industripro— grammet får, ger, enligt min bedömning, förutsättningar för en god re- krytering av både flickor och pojkar.

Livsmedelsprogrammct

Livsmedelsprogrammet skall ge en utbildning för verksamhet inom dag- ligvaruhandeln eller för arbete med bagerivaror resp. kött och charkute- rivaror.

Ett gemensamt första år ger eleverna kunskap om olika livsmedel, livsmedelshantering och livsmedelshygien.

I årskurs 2 delas programmet i två grenar. Bageri och konditori resp. Kött och charkuteri.

Grenen för Bageri och konditori gcr yrkeskunnande för arbete som bagare eller konditor.

Grenen för Kött och charkuteri ger kunskap om styckning av kött och tillverkning av charkuterier.

Elever som önskar arbeta i dagligvaruhandeln kan välja vilken som helst av de två grenarna och sedan i årskurs 3 välja den merkantila kompletteringskursen. De får därigenom en grundläggande utbildning om livsmedel och en kunskap om lagerhållning, kundservice m.m.

livsmedelsprogrammet ersätter delar av den tvååriga livsmedelstek- niska linjen samt den treåriga livsmetlclstckniska linjen i försöksverk— samheten.

Arbetsmarknaden för personer med livsmedelsutbildning är för när- varande god. Det finns i dag endast få utbildningar som riktar sig mot dagligvaruhandeln och där är behovet av utbildad personal stort. Jag be-

dömer således att antingen man väljer att gå även det tredje året på en av grenarna eller går den merkantila kursen så är det inga svårigheter att få arbete.

Livsmedelsutbildningarna attraherar såväl flickor som pojkar och in- tresset för utbildningarna är stort.

Medieprogrammet

Medieprogrammet skall ge en bred utbildning med inriktning mot tryckmedie-, reklam- och informationsområdet.

Ett gemensamt första år ger eleverna kunskap om olika mediers för- utsättningar och arbetsmetoder. Eleverna skall också bekanta sig med förutsättningarna på arbetsmarknaden för olika medier.

Efter det första året delas programmet i två grenar. Tryckmedier resp. Information och reklam.

Grenen för Tryckmedier har sin tyngdpunkt i olika layouttekniker och grafisk formgivning. Eleverna får här arbetar med text- och bild- montering, reprofotografering och scannerteknik.

Grenen för Information och reklam utbildar för yrkesverksamhet inom områdena reklam. dekoration, informationsteknik samt foto- och videoteknik. Genom att välja olika kurser kan eleven få en profilering mot de olika områden som grenen utbildar för.

Medieprogrammet ersätter den treåriga grafiska linjen i försöksverk— samheten samt ett flertal kortare och längre kurser.

Den tekniska utvecklingen, inom såväl det specifikt grafiska området som inom medieområdet som helhet, har varit mycket snabb under det senaste decenniet. Utvecklingen av datoriserade metoder för framställ- ning av text och bild har förändrat arbetssituationen för" många. Behovet av fortbildning av redan yrkesverksamma och nyrekrytering av ungdo- mar med modern utbildning är stort. Jag bedömer därför arbetsmarkna- den som god för dem som går Medieprogrammet.

De utbildningar inom området som finns i gymnasieskolan visar att detta är utbildningar som attraherar både flickor och pojkar. Intresset för dessa utbildningar är också stort.

De elever som önskar arbeta med exempelvis försäljning av utrust— ning för reklam— och tryckmedieproduktion kan vara intresserade av att läsa en merkantil kompletteringskurs i årskurs 3.

Naturbruksprogrammet

Naturbrttksprogrammet skall ge en bred utbildning med inriktning mot verksamhet inom jordbruk, skogsbruk, trädgårdsnär'ing. fiske och vat- tenbruk samt djurvård. hästhållning och verksamheter som hör till na— turbruk. t.ex. miljö, bioenergi m.m.

Det nya programmet skall vara en sammanhållen utbildning utan grendelning. Den skall bestå av gemensamma kurser och valbara kurser. Utbildningen skall ge bred kompetens för yrkesverksamhet inom de oli- ka näringsområden som utbildningen riktar sig mot.

X-l

Utbildningen skall förutom huvudinriktningarna innehålla moment kring miljö- och naturresursfrågor. Speciella utbildningsbehov inom na- turbruksområdet bör tillgodoses genom elevernas val av kurser.

Naturbruksprogrammet ersätter de tvååriga linjerna inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring samt den treåriga naturbrukslinjen i för- söksverksamheten och ett tiotal specialkurser och påbyggnadsutbild- ningar.

De beslut som riksdagen fattade våren 1000 om livsmedelspolitiken (prop. 1989/90zl46, JoU25, rskr. 327) kommer att resultera i stora för— ändringar inom jordbruksnäringen. Tonvikten kommer att ligga på marknadsanpassning både nationellt och internationellt samt med hän- syn till miljö, landskapsvård och regional fördelning.

Den ökade marknadsinriktningen kommer att ställa krav på nya kunskaper hos jordbrukarna. Vid riksdagsbehandlingen betonade jord- bruksutskottet bl.a. att man bör pröva möjligheten att bredda skogs- och lantbruksutbildningen så att den utifrån ett brett ekologiskt perspektiv kan understödja landsbygdens utveckling. Utskottet framhöll också att det är viktigt att utbildningen ligger i linje med intentionerna bakom den livsmedelspolitiska reformen. Detta förutsätter ökade insatser när det gäller utbildning i företagande, marknadsföring och företagsutveek- ling.

Av den försöksvis tillämpade kursplanen för naturbrukslinjcn fram- går att de moment som utskottet efterlyser i stor utsträckning redan in- går i utbildningen.

Naturbruksuthildning spelar en viktig roll när det gäller regional ut— veckling, landets försörjning och resurshushållning. Det är därför av na- tionellt intresse att utbildning för näringarna är väl spridd över landet. Jag vill därför understryka vikten av att det finns ett tillräckligt stort an— tal utbildningsorter.

Såväl jordbruks— som trädgårdslinjerna har attraherat både pojkar och flickor. medan mycket få flickor sökt sig till skogsbrukslinjen. Jag räknar med att det kan bli en jämn könsfördelning på natur'brukspro— grammet.

Naturvetenskapsprogrammet

Naturvetenskapsprogrammet skall ge en bred allmänkunskap inklude— randc språk, samhällskunskap m.m. Det skall ge kunskaper för en vida— re utbildning inom naturvetenskap och teknik på universitet och hög- skola. Programmet ger också en god bas för dem som sedan vill utbilda sig till exempelvis grundskollärare. journalister, samhällsplanerare m.m.

Efter ett första gemensamt är delar sig programmet i de två grenarna, Naturvetenskaplig och Teknisk. Grenarna är främst studieförberedande men ger också en god grund för anställning i företag som erbjuder in- tern utbildning.

På Naturvetenskapliga grenen får eleverna kunskaper i matematik, fysik, kemi och biologi. Dessa ämnen skall dessutom ha betydande in- slag av miljökunskap. Eleverna studerar minst två språk. Utbildningen

skall vara så djup och omfattande att studierna skapar intresse och att eleverna får en god uppfattning om ämnena och kan bedöma vad vidare studier i dessa kan innebära.

På den Tekniska grenen studerar eleverna också två språk. Förutom de naturvetenskapliga ämnena med miljökunskap studerar man ett te- kniskt ämne av relativt stor omfattning. Jag anser att det är väsentligt att det i gymnasieskolan finns en utbildning med en klar teknisk profil för elever som har ett stort tekniskt intresse. Utbildningen skall förbereda eleverna för vidare studier inom det tekniska området. som tekniker- ingenjörs- och civilingenjörsulbildningar. Vidare är också denna utbild- ning en god bas för dem som önskar gå vidare till exempelvis grund— skollärarutbildningen.

I:".lever, både på Naturvetenskaplig gren och Teknisk gren, som har ett så stort intresse för miljöfrågor att de vill fördjupa sig ytterligare i dessa, skall ha möjlighet att välja en mindre kurs i matematik och på den då frigjorda tiden studera miljöteknik. Jag återkommer till detta när jag utvecklar min syn på ämnena matematik och miljökunskap.

Jag anser att utbildningen på såväl den Naturvetenskapliga grenen som den Tekniska utgör en god grund för vidare studier. Då avser jag inte bara studier i naturvetenskap och teknik utan också studier inom exempelvis samhällsvetenskap och ekonomi. Jag vill också än en gång påminna om vikten av att vi till våra lärarutbildningar kan rekrytera ungdomar som har naturvetenskaplig och teknisk kunskap.

Den fyraåriga tekniska linjen i gymnasieskolan har under de senaste tio åren varit en eftersökt linje. Den naturvetenskapliga linjen har haft en lång period med rekryteringsproblem men har nu ökat i omfattning. Denna linje har också en jämn könsfördelning medan den tekniska inte lyckats komma längre än till ca 20 % flickor. Jag räknar med att den programkonstruktion med ett gemensamt första år som jag nu föreslagit skall medföra att fler flickor väljer teknisk utbildning. Erfarenheterna från det s.k. NT—försöket i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet visade att det uppskjutna valet mellan naturvetenskap och teknik ledde till att fler flickor valde teknik.

Omvårdnadsprogrammet

Omvårdnadsprogrammet skall ge en bred sammanhållen grundutbild- ning med inriktning mot verksamhet inom hälso- och sjukvård, dvs. så- väl somatisk som psykiatrisk vård samt äldre- och handikappomsorg. Programmet skall inte vara grendelat utan bestå av en kärna av gemen- samma kurser, sådana som alla läser, och ett antal valbara kurser. Paral- lellt med att utbildningen skall ge en bred kompetens finns också beho- vet av fördjupade kunskaper inom vissa områden, t.ex. kunskaper om rehabilitering, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, akutsjukvård och om vård av nyfödda sjuka barn. Sådana kunskaper bör inhämtas inom ramen för valbara kurser.

Omvårdnadsprogrammet ersätter den nuvarande tvååriga vårdlinjens gren för hälso- och sjukvård. den tvååriga sociala servieelinjcn, försöks-

verksamheterna med den treåriga vårdlinjcns varianter med omvårdnad av nyfödda barn och sjuka barn och omsorger om psykiskt utvecklings— störda samt den treåriga omvårdnadslinjen.

Arbete inom något av samhällets olika vård- och omsorgsområdcn kräver i dag kunskaper från näraliggande områden. Arbete inom hälso— och sjukvården fordrar t.ex. kunskaper om socialtjänsten samtidigt som en utbyggd och förändrad äldreomsorg förutsätter att personalen har kunskaper och erfarenhet från hälso- och sjukvårdsområdct. Av betydel- se är också den förändring av den psykiatriska vården och värden av psykiskt utvecklingsstörda som nu sker samt tillkomsten av nya former för behandling och boende inom dessa områden samtidigt som det sker en ökad satsning på vård i hemmet.

Arbetsmarknaden för vårdutbildade är för närvarande mycket god och det är brist på vård— och omsorgspersonal. Trots detta har antalet sö- kande till vårdutbildningarna minskat under senare år. Framför allt har detta gällt storstadsregionerna. Även den försöksvis inrättade omvård- nadslinjen har haft ett vikande sökandcintressc under försöksperioden. Osäkerhet om yrkeskompetensen liksom bristande information till ele- verna om behörigheten för fortsatta högskolestudier efter utbildningen kan här ha bidragit till det minskade elevintresset.

[ försöksverksamheten har tillämpats en regel om att 20 % av tlc in- tagna eleverna på omvårdnadslinjen skall vara pojkar. Regeln har inte gett några avgörande positiva resultat på grund av ett för lågt intresse hos pojkar att söka. Det är dock angeläget att fortsätta arbetet med att förändra den könsmässiga sammansättningen i utbildningen.

Samhällsvetenskapsprogrammet

Samhällsvctenskapsprogrammet skall ge goda kunskaper i samhällsve- tenskap för såväl vidare studier som arbetsliv. Programmet skall ge en bred kommunikativ kompetens. där också studier av naturkunskap. miljökunskap och matematik ingår. De studerande skall få beredskap att möta en framtida arbetsmarknad som alltmer kommer att präglas av informations— och kunskapssamhällets krav och av en ökad internatio— nalisering.

Efter ett gemensamt första år delas programmet i de tre grenarna Ekonomi, Ilumaniora resp. Samhällsvetenskap.

Den Ekonomiska grenen lägger tonvikten vid ekonomi och närings- liv. Grenen lcdcr till ekonomiska och kommersiella arbetsuppgifter i näringsliv och förvaltning men ger också en god grund för vidare studi— er.

Utbildningen på llumanioragrenen domineras av stutlier i språk - moderna såväl som klassiska. Ilistor'ia, litteraturstudier och andra hu- manistiska ämnen skall förekomma.

Den Samhällsvetenskapliga grenen lägger tonvikten vid historiska och samhällsinriktadc studier.

De två senare grenarna är främst studieförberedande men ger också en god grund för anställning i företag som erbjuder intern utbildning.

Prop

Samhällsvctenskapsprogrammet ersätter dagens treåriga ekonomiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga linjer.

För att ge behörighet till gruntlskollärarutbildning har Humaniora- grenen fått ökat utrymme för matematik. jämfört med dagens humanis- tiska linje. Ämnet naturkunskap har förstärkts på både humaniora- och ekonomigrenarna.

lntresset hos ungdomarna för Samhällsvetenskapsprogrammets ut— bildningsområden får sägas vara stort. läsåret NGO/(ll har dagens tre linjer, motsvarande Samhällsvetenskapsprogrammets tre grenar över 20 % av det totala antalet intagningsplatser i gymnasieskolan.

Dagens ekonomiska linje har en i stort jämn könsfördelning, medan den samhällsvetenskapliga och särskilt den humanistiska linjen har en klar dominans av flickor.

Humanistisk-samhällsvetenskaplig kompletteringskurs

Inom alla program utom Samhällsvetenskapsprogrammet skall elever i årskurs 3 kunna välja en kompletteringskurs med inriktning mot huma- niora och samhällsvetenskap. Denna kurs skall ge eleverna den teoretis- ka komplettering de kan behöva för att bli behöriga till vissa humanis- tiska och samhällsvetcnskapliga utbildningar i högskolan.

Beroende på elevens tidigare studicinriktning och önskemål om framtida yrkesområde, kan kompletteringskursen antingen inriktas mot llumanioragrenens språkkompetens eller Samhällsvctenskapsgrenens kompetens i samhällskunskap.

Kursen skall ge den kompetens i historia som fås inom Naturveten— skapsprogrammet samt den kompetens i religionskunskap som fås inom båda dessa program.

Vidare skall kurserna i matematik och naturkunskap ge den kompe— tens som fås inom Samhällsvetenskapsprogrammet och därmed bl.a. ge behörighet till lärarutbildning.

Naturvetenskaplig-teknisk kompletteringskurs

Elever från alla program utom Naturvctenskapsprogrammet skall ha möjlighet att läsa en teoretisk kompletteringskurs med inriktning mot naturvetenskap/teknik under årskurs 3. Denna kurs skall ge eleverna den teoretiska komplettering de behöver för att söka till högre utbild- ningar inom det naturvetenskapliga och tekniska området.

Kursen skall ge kompetens i fysik och kemi och biologi motsvarande Naturvetenskapsprogrammct. 'l'ekniska ämnen kan väljas för att ge kompetens motsvarande den Tekniska grenens. Alla skall dessutom läsa matematik. Hur långt den enskilde eleven när i dessa studier beror av hur mycket matematik han läst under de två första åren i gymnasiesko- lan.

Merkantil kompletteringskurs

Studerande från alla program utom Handels- och administrationspro— grammet skall ha möjlighet att i årskurs 3 läsa en merkantil kurs som ger de kunskaper som behövs för att arbeta i handeln inom det yrkes-/ämnesområde de tidigare valt.

De studerande skall skaffa sig kunskaper om inköps-, lager-, försäljnings— och ekonomifunktioner samt färdighet i att använda dator— program för bl.a. registerhantering, kalkylering och textbehandling.

Den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen väljs så att den förstär- ker såväl yrkcsprofllen som det merkantila kunnandet. Så kan exempel- vis en byggvaruhandel, en el-grossist, ett reservdelslager eller en livsme- delsaffär utgöra lämpliga arbetsplatser för elever från Bygg-, El-, Fordons—, resp. l..ivsmedelsprogrammet.

Hänvisningar till S3-4

3.5. Individuella program

Jag har tidigare i anslutning till frågorna om vad som bör regleras i skollagen kortfattat berört de individuella programmen. Jag vill nu yt— terligare utveckla mina tankar om syftet med dessa program och de möjligheter som ryms inom dem. Såsom framgår redan av förslagen i vad gäller lagstiftningen skall de lpkala programmen komma till genom lokala beslut. individuella utbildningsinslag förekommer i dag inom gymnasieskolan och det kommunala uppföljningsansvarct i en rad olika former och också med varierande innehåll och inriktning. Försöksverk- samhet har t.ex. bedrivits inom gymnasieskolan med individuell studie- takt och inom uppföljningsansvaret med individuella utbildningsplaner.

De individuella program jag nu föreslår skall ersätta bl.a. dessa nämnda verksamheter. De utgår därför från flera motiv. Ett motiv är det kompensatoriska, dvs. elever, som saknar tillräckliga kunskaper för att kunna tillgodogöra sig en gymnasieutbildning, ges möjlighet att få motsvarande grundläggande kunskap. litt annat motiv är att verka moti— vationsskapande och vägledande för omotiverade och studieobestämda elever. Ett ytterligare motiv ligger i att på olika sätt stödja de ungdomar som inte kommit in på sitt val till gymnasieskolan och elever som £IV' brutit sin gymnasieutbildning. litt fjärde motiv är att tillmötesgå önske— målen hos de mycket målinriktade ungdomar som vill ha en individuell utbildning av ett slag som inte ryms inom de nationella programmen. Detta senare motiv kan avse ungdomar med såväl yrkesinriktade som teoretiska utbildningsönskemål.

Som jag nyss har redovisat kommer de nationella programmen att innehålla 'ett väsentligt utrymme för ämnen och verksamheter som skall vara obligatoriska för alla. Det är önskvärt att även de individuella pro— grammen, så långt möjligt, byggs upp kring denna gymnasieskolans kär- na. Som jag i ett tidigare sammanhang anfört anser jag dock - med den variationsbredd jag förutser för de individuella programmen — att någon närmare reglering av deras innehåll och omfattning inte är lämplig.

Genom de individuella programmen får kommunerna ett arbetsred— skap för att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda ungdomar utanför de nationella programmen en gymnasieutbildning. För riksdagens informa— tion redovisar jag i det följande vad jag uppfattar som huvuddragen i de individuella programmen.

Programmen kan utformas som en form av preparandkurs för elever med bristande förkunskaper från grundskolan och kan avse såväl elever med svenska som med annat modersmål. De kan också utgöras av delar av den reguljära utbildningen på något nationellt program eller en ut- bildning, som på gymnasieskolans uppdrag anordnas av någon annan. De individuella programmen kan därvid vara utformade så att de un- derlättar en övergång till eller samläsning med ett nationellt program. I enlighet med grundtanken att programmen skall vara styrda utifrån cle- vens behov kan dessa också, under längre eller kortare tid, komtna att bestå av enbart arbete på ungdomsplats och vägledande åtgärder.

Ungdomsplatserna har visat sig vara ungdomsuppföljningens kanske viktigaste pedagogiska redskap för att motivera ungdomarna till fortsatta studier genom att stärka deras självkänsla och att ge dem en introduk- tion i yrkeslivet. Detta framgår bl.a. av SÖs rapport (R 855) om kvalita— tiv uppföljning av kommunernas uppföljningsansvar 1984/85. Även rap- porten (SOU 1989:ll4) l.,ivlina för livslångt lärande uppmärksammar ungdomsplatsernas stora vikt i uppföljningsvcrksamheten. Jag finner det nödvändigt att denna möjlighet finns kvar även i framtiden.

Jag anser att flera befintliga förslag till och redan prövade verksam— heter kommer att finna sin naturliga plats inom ramen för de individu- ella programmen. Jag tänker då i första hand på försöksverksamheten med gymnasieutbildning inom ramen för individuella planer, det s.k. DEl.'l'A—projektet, försöksverksamheten med individuell studietakt i gymnasieskolan. det s.k. FÖRS'l'-projektet, ÖGY—utrcdningens förslag om introduktionskurser och specialklasserna i dagens gymnasieskola med undervisning i lugnare studietakt och med mindre studiekurser än motsvarande reguljära linjer. Grundidecrna i dessa verksamheter är in— tressanta att bygga vidare på för de elever som är i behov av stor indi— viduell handledning eller individuell studietakt.

För de mycket målinriktade ungdomarna, med udda studieönskcmål, kan de individuella programmen bli deras möjlighet att nå sina utbild— ningsmål. jag räknar här även in utbildning som t.ex. yrkesdansarut- bildningen i Stockholm.

Delar av de individuella programmen får förutom i gymnasieskolan - anordnas inom olika utbildningsformer som komvux, arbetsmarknads- utbildning, lanthushållsskola och folkhögskola. Ansvaret för upprättan- det av det individuella programmet och dess genomförande åvilar dock styrelsen för utbildningen. Jag återkommer senare till frågan om sam- verkan mellan olika uthildningsanortlnare.

()()

Jnvandrarungdomar

Invandringen till Sverige har konstant ökat under senare år. huvudsakli— gen genom flyktinginvandring. Antalet kommuner som tar emot asylsö- kande och flyktingar har växt för varje år, och i dag tar i stort sett alla kommuner emot flyktingar.

Om man definierar alla i Sverige boende som är födda utomlands el- ler som har minst en förälder som är född utomlands som invandrare, dvs. tar med också andra generationens invandrare, uppgår antalet in- vandrare i Sverige till drygt 1,1 miljoner personer, alltså en betydande del av vår befolkning.

[in grundläggande förutsättning för invandrarnas integration i det svenska samhället är att de får en god och effektiv undervisning i sven- ska. lnvandrarungdomarnas kontakter med svenska språket i skolan och på arbetsplatser har avgörande betydelse för deras språkutveckling och för deras möjligheter att genomföra gymnasiala studier. lin ungdoms- plats i kombination med främst svenskundervisning kan därför fylla en viktig funktion. | de individuella programmen kan ingå både studie- handledning på hemspråk och undervisning i svenska.

Jag föreslår i denna proposition avregleringar som ger också invand— rarungdomarna bättre anpassade utbildningsmöjligheter och därmed underlättar deras integrering i det svenska samhället. Dessa speciella ar- rangemang kommer att finnas i första hand inom ramen för de indi- viduellt upplagda programmen.

Möjligheter skall finnas för invandrarungdomar att, inom de indi- viduella programmen, studera företrädesvis svenska och andra baskun— skapsämnen med syfte att ge förutsättningar att klara av senare gymnasi- estudier. Undervisning i svenska, i engelska och om det svenska samhäl' let kommer sannolikt att inta en framträdande plats i dessa program. Jag finner det naturligt att bygga vidare på de erfarenheter som finns från dagens introduktionskurser för invandrare, liksom att jag kan se fördelar med att en samverkan sker mellan gymnasieskolans och vuxen- utbildningens invandrarundervisning.

Individuell yrkesutbildning

ÖGY-utredningcn konstaterade att inslag av fackteori och allmänna äm— nen förekommer i mycket ringa omfattning i dagens gymnasiala lär- lingsutbildning. Den fann heller inga sakliga skäl till att de elever som får sin utbildning på detta sätt skall undanhållas de viktiga inslag som allmänna ämnen och fackteori utgör. I enlighet med ÖGY-utredningens förslag och åtföljande proposition Utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan (prop. 1987/882102) anser jag att det skall kunna före- komma individuella program inriktade mot yrkesutbildning. Dessa kan utformas så att eleven. utan att vara anställd, studerar karaktärsämnena i huvudsak enskilt och med en stor del av utbildningen förlagd till en el- ler flera arbetsplatser. l-"ackteori och undervisning i de ämnen som är obligatoriska och gemensamma för alla nationella program skall ingå i

()l

samma utsträckning som för andra elever. Dessa program bör kunna fö- rekomma huvudsakligen i följande fall:

- för små och udda yrken, — då eleven är bosatt på stort avstånd från den gymnasieskola som an- ordnar önskat program,

- då denna studieform är bäst för eleven av personliga skäl, — för elever med bestämda och målinriktade önskemål om yrkesstu- dier i övrigt, där de nationella programmen inte kan tillgodose önske— målen.

Jag vill dock inte överge dagens gymnasiala lärlingsutbildning som utbildningsaltcrnativ. Att få en gymnasieutbildning i kombination med yrkesutbildning i ett anställningsförhållande, anser jag skall kunna vara en form av individuellt program. Förutsättningen är naturligtvis att så- dan yrkesutbildning håller samma kvalitet som utbildning inom gymna- sieskolan. Målsättningen för denna yrkesutbildning bör vara att fackteo- ri och ämnena svenska, engelska, matematik, samhällskunskap och na- turvetenskap skall ingå. Detta förutsätter att en överenskommelse sker mellan styrelsen för utbildningen och berört företag.

De individuella programmen och kommunernas och arbetsmarknadsmyndigheternas samverkan

År 1976 lagfästes kommunernas uppföljningsansvar för arbetslös ung- dom. Med anledning av den s.k. ungdomspropositionen 1980 (prop. 1979/80zl45) renodlades gränsdragningen mellan skolans och arbets- marknadsmyndigheternas resp. ansvarsområden, och myndighetsåldern gjordes till övre gräns för skolans ansvarstagande. År 1983 fick skolsty- relsen det totala ansvaret för både utbildning och arbete för de omyndi- ga ungdomarna. År 1984 fick kommunerna ett sysselsättningsansvar för de arbetslösa 18- och lO—åringarna genom lagen om ungdomslag. Sedan den 1 juli 1989 är åtgärdsansvaret knutet till lagen (19891425) om sär— skilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare.

Kommunernas uppföljningsansvar regleras i dag i skollagens kapitel om skolplikt och rätt till utbildning. Ansvaret omfattar ungdomar som lämnat grundskolan, men inte fyllt 18 år. Kommunerna är skyldiga att kontinuerligt hålla sig underrättade om alla ungdomars sysselsättning. De har även ett åtgärdsansvar, som innebär att de är skyldiga att erbjuda ungdomarna studie- och yrkesorientering och sysselsättning i form av utbildning och arbete. Eftersom framtidens samhälle kommer att ställa högre utbildningskrav bör kommunernas åtgärdsansvar för ungdomarna utökas och starkare inriktas mot utbildning. Skyldigheten för hemkom- munen att erbjuda i princip alla lb—lO-åringar, som lämnat grundsko- lan, en gymnasieutbildning medför att kommunens åtgärdsansvar för ungdomar utan genomförd gymnasieutbildning höjs från 18 till 20 är, vad avser utbildningsinsatser. Inriktning mot'utbildning medför att det hittillsvarande uppföljningsansvaret kommer att ingå som en naturlig del av gymnasieskolan. Jag kommer senare att redovisa mitt förslag om

ansvarsfördelning mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen ('av- snitt 5.1.1).

Det är också sannolikt att vissa om än få ungdomar kommer att tacka nej till de erbjudanden om individuella program som de får. För dessa ungdomar, sotn av olika anledningar vill söka sig egna vägar utan- för gymnasieskolan, måste naturligtvis arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärder och service stå öppna. Den enskildes behov skall vara styrande för de åtgärder som sätts in. Det är också viktigt att betona att skolans huvudansvar för åtgärder riktade mot ungdomarna inte automatiskt bryts i och med myndighetsåldern. lluvudansvaret övergår till arbets— marknadsmyndighcten när gymnasieutbildningen är slutförd eller när eleven avbryter sina studier och själv önskar hjälp av arbetsmarknads— myndigheterna, dock tidigast från 18 års ålder. Några generella riktade arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar under 18 år förekommer inte. Arbetsförmedlingarnas skyldighet kvarstår som tidigare och regleras främst genom bestämmelserna i den tidigare nämnda lagen (l989:425) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare. Jag utgår ifrån att skola och arbetsförmedling samverkar vid ungdomars övergång från skola till arbetsliv och att det samarbete som redan finns dem emel— lan kommer att utvecklas. Jag har i dessa frågor samrått med arbets- marknadsministcrn.

Hänvisningar till S3-5

3.6. Nuvarande specialkurser

Mitt förslag: Gymnasieskolans nuvarande specialkurser skall av- vecklas och motsvarande utbildning anordnas antingcn inom programmen, inom komvux eller inom högskolan.

Skälen för mitt förslag: All utbildning i den nya gymnasieskolan skall ske inom den programstruktur jag nyss har redovisat. Jag räknar, i likhet med vad den särskilde utredaren av lilla ramens specialkurser fö- reslagit. med att ca 55 % av dagens specialkurser innehållsmässigt inord- nas i nationella och individuella program_

Jag delar också utredarens uppfattning att de utbildningsbehov. som huvuddelen av återstående specialkurser nu tillfredsställer, i framtiden bör tillgodoses främst genom den kommunala vuxenutbildningen men också av högskolan.

Vid överväganden om en utbildning skall förläggas till högskola eller till den kommunala vuxenutbildningen måste enligt min mening ut- bildningens syfte och innehåll vara utgångspunkten. Jag utvecklar i av— snitt zl_-l.2 hur jag ser på dessa frågor i perspektivet av mina övriga vux- enutbildningsförslag. När det gäller specialkurser med ett syfte—och in- nehåll som leder till att utbildningen i framtiden bör erbjudas som hög- skoleutbildning avser uthildningsministern att återkomma senare.

()3

Hänvisningar till S3-6

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 4.6.2, 9

3.7. Timplanerna for de nationella programmen

3.7.1 'l'implanernas konstruktion och funktion

Mitt förslag: Timplanerna skall — för varje nationellt fastställt program - ange den minsta tid. som kommuner och landsting skall garantera varje elev lärar/handlcdarlcdd undervisning. Riksdagen beslutar om denna tid. Styrelsen för utbildningen får besluta om en ökning av timtalet.

Alla program i den nya gymnasieskolan skall ha en gemensam kärna av nio ämnen eller verksamheter: svenska. engelska. sam- hällskunskap, matematik, naturkunskap. idrott och hälsa, este- tisk verksamhet, individuellt tillval och specialarbete. Riksdagen beslutar om minsta antalet timmar i dessa ämnen eller verksam- heter.

Programmen skall i sina grunddrag få egen profil genom ka- raktärsämnen. Regeringen beslutar om minsta antalet timmar i karaktärsämnena.

Den fastställda tiden för de gemensamma ämnena och karak— tärsämnena utgör ca 90 % av den undervisningstid som skall ga- ranteras. Den resterande tiden skall fördelas på de ämnen sotn förekommer i programmet efter beslut av styrelsen för utbild— ningen.

'l'implancrna uttrycks i sextiominuterstimmar utan årskursför— delning.

Skälen för mitt förslag: 'l'implanerna i dagens gymnasieskola uttrycks som det antal lektioner per vecka (vcckotimmar) som ett ämne skall studeras i varje årskurs. På de flesta skolor har man valt att, vid kon— struktion av elevernas schema, lägga ut just detta antal lektioner per vecka, dvs. man har endast i ringa omfattning koncentrerat undervis- ningen till vissa delar av läsåret.

Den statliga resurstilldelningcn till undervisningen har beräknats ut- ifrån antalet vcckotimmar per år, ämne och klass alternativt antalet ele- ver. 1 de statligt reglerade lärartjänsterna uttrycktes också lärarnas tjänst- göringsskyldighet som ett visst antal vcckotimmar. Antalet vcckotimmar i ett ämne utgör däremot ingen garanti för att eleverna får en bestämd volym undervisning i ett ämne.

SÖ har tillsammans med ett antal Iänsskolnämnder studerat tidsan- vändningen i gymnasieskolan under ett par år. Studien visar på ett stort Iektionsbortfall - tillfällen då på schemat utlagda lektioner inte används till avsedd undervisning.

Den vanligaste orsaken till Iektionsbortfall är skrivningar. I vissa klasser används närmare 14 % av den totala undervisningstiden till skrivningar. Mer än tre fjärdedelar av dessa skrivningar förläggs till för- middagen på tisdag, onsdag och torsdag. Det behöver knappast påpekas

att vissa ämnen härigenom får ett mycket stort Iektionsbortfall till följd av skrivningar i andra ämnen. Undersökningen visar också att den tid som åtgår för skriftliga prov skall räknas upp med ca 20 % för att få den verkliga tidsåtgången. Detta hänger samman med att eleverna vanligen får viss ledighet före eller efter ett skriftligt prov.

Andra orsaker till Iektionsbortfall är koneentrationsdagar, temadagar och studiebesök i annat ämne. En del av motståndet mot ämnesanknu— ten praktik beror också av svårigheter att läsa igen förlorad tid i icke bc- rörda ämnen. Lektioner går också bort på grund av lärares frånvaro i samband med konferenser, fortbildning och sjukdom. Till detta kom- mer att lektionstid tas i anspråk för föredrag. politisk information, id— rottsevenemang, hälsoundersökningar, syoinformation m.m.

Orsaken till att vi i gymnasieskolan har ett ganska stort Iektionsbort- fall är ett antal aktiviteter som i flertalet fall är både önskvärda och nöd— vändiga. Lärare och elever har dock ofta svårigheter att planera under— visning och studier på grund av detta. Det förekommer också att man avstår från att göra studiebesök som på ett positivt sätt skulle åskådliggö- ra ett arbetsområde bara för att man inte vill förorsaka ännu större lck- tionsbortfall.

I och med införandet av ett sektorsbidrag för skolväsendet finns inte längre den direkta kopplingen mellan timplaner och statlig resurstilldel- ning. Det finns därför inget skäl för att fortsättningsvis ange undervis— ningsvolymen som ett visst antal vcckotimmar. Jag har i stället valt att låta timplanerna uttrycka den tid som eleverna skall garanteras som ett minimum av lärar/handledarledd undervisning. l)enna garanterade tid överensstämmer med ett medelvärde av den tid som eleverna i dagens gymnasieskola får i form av lärarledda lektioner.

Utöver denna garanterade undervisningstid skall det avsättas tid för prov, studiebesök praktik m.m. Den minsta garanterade undervisnings— tiden jag kommer att föreslå för det Estetiska programmet samt för Samhälls— och Naturvetenskapsprogrammen är lägre än för övriga pro- gram. Detta beror dels på att man vanligen har fler skriftliga prov inom dessa program och dels på att jag har utgått ifrån att viss tid behövs även för ämnesanknuten praktik. Tiden till detta skall inte tas av den garante- rade undervisningstiden. I detta sammanhang vill jag betona vikten av att verksamheten inom samtliga program knyts närmare arbetslivet och samhällslivet i övrigt. För elever som studerar inom studieförberedande program är det viktigt att sådana praktikinslag dels ger eleverna konkre- ta erfarenheter av arbetslivet, dels knyter ihop åmnesundervisningen med tillämpningar i arbets- och samhällslivet. Målet för sådan praktik liksom utrymmet i tid bör bestämmas lokalt och bör kunna variera efter elevens intresseinriktning, utbildningsväg, årskurs och platstillgång. För de övriga programmen kommer jag att föreslå en minsta garanterad tid för arbetsplatsförlagd utbildning och därmed torde det inte finnas något behov för praktik för dessa elever. Inom samtliga program finns det dock tid för exempelvis studiebesök och projektarbeten vid sidan av den garanterade undervisningstiden.

Vid min beräkning av resurser till gymnasieskolan har jag avsatt me— del såväl för den lärar/handledarledda undervisningstiden som för den lärarmedverkan som är nödvändig vid övrig verksamhet som prov, praktik och studiebesök. Styrelsen för skolan har ansvaret för att avsätta medel för all verksamhet som skall förekomma i skolan.

Timplanerna har dessutom konstruerats för att tillgodose och balan- sera tre motstridiga men angelägna behov - behovet av att vidga utrymmet för elevernas personliga val behovet av en i landet likvärdig gymnasieskola och — behovet av att väsentligt öka utrymmet för lokala beslut.

För personliga val öppnas många möjligheter. På flera program finns nationellt fastställda grenar. Möjlighet skall finnas att inrätta lokala gre- nar. Val av gren är således ett sätt att möta behovet av utrymme för per- sonliga val. Alla elever skall också genom ett individuellt tillval kunna välja att studera vilken kurs som helst i gymnasieskolan. lläri innefattar jag också hemspråk för invandrarelever.

'l'imtalet i en och samma kurs har, där så varit möjligt. gjorts enhet- ligt för att underlätta samläsning och elevernas individuella val. Rätten till olika personliga kombinationer av program, grenar och ämnen får i framtiden bestämmas av de förhållanden som råder lokalt.

[in ytterligare exempel på det ökade utrymmet för personliga val, som mina förslag innebär, är den uppsättning av valbara kurser, som flera program aVses innehålla och som framgår av programbeskrivning- arna.

Vidare skall, som jag tidigare redovisat i avsnitt 3.5. möjligheter fin- nas för ungdomar att fullfölja ett individuellt program. Jag hänvisar också till vad jag längre fram föreslår om elevinflytande och om det framtida kursplanearbetet, liksom till vad jag inledningsvis anfört om vikten av att eleverna på olika sätt får ett större inflytande och ansvar för sin utbildning

likvärdigheten tillgodoses främst genom att alla program får ett antal gemensamma ämnen eller verksamheter. De utgör gymnasieskolans kär- na och skall vara obligatoriska för alla elever och därmed tvingande för huvudmännen att anordna. Denna gemensamma del har jag bedömt del som rimligt att fastställa till mellan 30 och 42 % av den undervisnings— tid som skall garanteras.

Därutöver ökar likvärdigheten, jämfört med i dag. givetvis av mina förslag om att alla program blir treåriga och om att vissa garantitider för elevernas undervisning skall bestämmas nationellt.

Utrymmet för lokala beslut blir markant genom timplanerna. . Jag anser det rimligt att man genom lokala beslut får avgöra hur ca 10 % av den totala tiden inom resp. program skall fördelas på de i pro- grammet ingående ämnena. Detta ger möjlighet både att tillgodose sär- skilda Iokala behov och att ge skolor en önskad profil. Det ger exempel- vis möjlighet för en invandrartät kommun att lägga betydligt mer tid på undervisning i svenska. På andra håll kanske man vill satsa på estetisk verksamhet. matematik. språk eller öka utrymmet för det individuella tillvalet.

L)()

Jag ser det som väsentligt att på olika sätt göra gymnasieskolan mer högskolelik och låta eleverna i större utsträckning få inflytande över och ta ansvar för sitt arbete. Lärares och handledares insatser måste där— för tillåtas variera i tid mellan olika elevgrupper efter lokala bedöm- ningar och beslut.

När elever kommer till högskolan eller ut i arbete, avkrävs de genast ett betydligt större ansvar och de förväntas också med en gång klara av andra, mindre styrda arbetssätt. En timplan som underlättar friare ar- betsformer med flexibla scheman som ger större möjligheter än i "dag att variera lärarinsatserna är därför önskvärd.

Ett mindre antal absolut låsta timmar innebär således att skolan själv får bedöma i vilka ämnen och för vilka elever eller grupper av elever undervisningsvolymen skall ökas.

Genom att inte låsa timtalen för olika ämnen till bestämda årskurser får den enskilda skolan en mycket stor frihet att organisera studierna. Bl.a. ger detta betydligt bättre möjligheter till exempelvis koncentra- tionsläsning av ämnen. I samband med den undersökning om tidsan- vändningen, som jag nyss talat om, har eleverna framfört önskemål om en mindre splittrad studiesituation med färre samtidigt lästa ämnen. Koneentrationsläsning är ett sätt att tillgodose elevernas önskemål. Det är också ett sätt att studera, som är av betydelse för den samverkan mel- lan gymnasieskolan och komvux, som jag anser önskvärd att utveckla. Situationen för elever som flyttar eller byter studieväg har ibland förts fram som problematisk i samband med timplaner utan årskursfördel- ning och med konccntrationsläsning. Erfarenheter från grundskolans stadieindelade timplaner säger emellertid att problemen inte är vare sig ofta förekommande eller särskilt stora. Där det blir problem utgår jag från att elever i behov av stöd får ett adekvat sådant av den kommun som ansvarar för utbildningen.

Skolan får också frihet att variera lektionstiderna efter vad man fin- ner lämpligast i olika sammanhang. En lektion kan i framtiden omfatta t.ex. 30, 60, 80 eller l20 minuter.

Jag har tidigare talat om de nationella grenarna inom de olika pro- grammen. Jag vill här redovisa att jag anser att kommunerna bör. inom ramen för de nationella programmen, få utveckla lokala grenar. Inrikt- ningen och kursplanerna för dessa grenar, skall beslutas av styrelsen för utbildningen.

De lokala grenarna skall timplanemässigt byggas upp på samma sätt som de nationella. Detta innebär att nationella program med lokala gre- nar måste ha en ogrenad årskurs 1. De måste innehålla de nio obligato- riska ämnena, karaktärsämnen i minst samma omfattning som på de na- tionella grenarna samt minst det antal lärar/handledarledda timmar som eleverna är garanterade. Vidare skall kursplanerna utarbetas efter de riktlinjer för kursplanearbete som blir ett resultat av läroplanskommit- téns arbete.

Den stora rörelsefrihet som skolhuvudmännen får med det nya stats- bidragssystcmet gör det möjligt att klara sig utan en rad sårbestämmel- ser, som tillkommit för att säkerställa gymnasial utbildning på orter

med litet elevunderlag. Jag avser här dels undervisning i B—form, dels de två särskilda timplanesystemen för dagens studieförberedande linjer på orter med litet elevunderlag - alternativa resp. samordnade timplaner dels den speciella formen med distansundervisning i Torsås.

Härtill vill jag lägga att ett stort antal av de försöksverksamheter som bedrivs i dagens gymnasieskola kommer att kunna bli reguljära inslag genom de nya timplanerna och mina förslag i övrigt. En del av försöken kommer att naturligt kunna ingå i den nya programstrukturen, andra åter att inrymmas inom det individuella tillvalet. En tredje, tills vidare mycket liten men glädjande nog växande, grupp av försök gäller under— visning i olika ämnen på främmande språk. Sådan utbildning bör, i framtiden, få starta efter beslut av styrelsen för utbildningen.

Den helt nya (implanekonstruktionen innebär att en jämförelse med dagens timplaner knappast låter sig göras. Resursbcräkningarna bygger på antalet undervisningstimmar (nettotid), antalet elever och en upp- skattad klassfyllnadsgrad. Till detta har lagts en förhållandevis generös resurs för att t.ex. kunna ha delad klass. Jag har redan tidigare påpekat att jag också har beräknat resurser för prov, praktik m.m.

Jag anser det väsentligt att ge skolhuvudmännen och de enskilda sko— lorna större rörelsefrihet i fråga om resurser än i dag, då endast en liten del av resurserna är rörliga och kan användas för de ändamål man lo- kalt vill prioritera. Med mitt förslag ökar detta fria utrymme väsentligt.

Slutligen vill jag anmäla att resursberäkningen är gjord så att en kommun som så önskar kan öka den lärarledda undervisningstiden för alla med 5-10 % med samma kostnadstäckning som i dag och ändå ha resurser för klassdelning m.m.

Hänvisningar till S3-7

3.7.2. Timplanernas innehåll

Mitt förslag: Följande antal timmar skall varje elev i de natio- nella programmen garanteras som minsta lärar/handledarledda undervisning.

För samtliga program' skall följande ämnen, kärnämnen, och tider gälla: _

Svenska . . 140 timmar

Engelska - . 100" ”

Samhällskunskap 80 " Matematik . l'00 ." Naturkunskap 30 Idrott och hälsa ' . 80 " Estetisk verksamhet

Individuella val Specialarbete

Den sammanlagda garanterade undervisningstiden för eleverna totalt inom programmen skall vara följande: Estetiskt program 1 ()50 timmar

Natorvetenskapsprogram [ 750 " Samhällsvetenskaps— program 1 050 " Övriga program 2 250 "

Skälen för mitt förslag: Gymnasieskolan skall förbereda för ett livs- långt lärande. Timplanerna och ämnena med deras innehåll bör därför vara så litet specialiserade och tidsbundna som möjligt. Utbildningen bör inriktas på grundläggande kunskaper och ge en bred kompetens. l timplaner och kursplaner skall öppenhet och beredskap för successiva förändringar finnas inbyggda. Jag har i inledningen utförligt redovisat vilka utgångspunkter som varit vägledande vid arbetet med att utforma gymnasieskolan. Jag skall här endast helt kort erinra om huvuddragen.

Först kommer miljöfrågorna. Vår tid kännetecknas av befolkningsex- plosion, förslösning av naturresurser, skador i ekosystemen. För att kla— ra välstånd och en tillväxt i balans behövs en allmän kunskap om vad som är fel i dagens system. Sådan kunskap skall alla elever få. De skall också lära sig hur man sköter sin kropp och hur man förebygger ohälsa.

Eleverna i gymnasieskolan är alla i närheten av myndighetsåldern. De bör själva ha inflytande och ta ansvar för sin uthild ning och vänja sig vid att arbeta självständigt. De skall få en bred medborgerlig utbildning. De skall få tillfälle till estetisk verksamhet och kulturella upplevelser.

] vår tid av inter/talionalisering ökar hela tiden samröret över gränser- na. Förståelsen för andra kulturer behöver öka. Kunskapen om den cg- na kulturen skall befästas. Språkutbildningen bör förstärkas.

Vad gäller de olika programmens karaktärsämnen redovisar jag, för riksdagens information, i bilaga den minsta garanterade undervisnings— tid som bör gälla. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag att utfärda en förordning om detta.

91)

Bilaga till avsnitt 3.7.2 Timplanernas innehåll

De nationella programmens karaktärsämnen

För de olika programmen skall följande undervisningstid minst garante- ras varje elev i nedanstående ämnen. + innebär att denna tid skall adderas till det antal timmar som samtliga elever skall ha i motsvarande ämne i kärnan.

la'sleliskl program

långelska + 40 Matematik + 40 Historia 60 l'istetiska ämnen 710 Totalt 850

Naturt'etcrtskdpwrogrant

N-

Engelska + Matematik + idrott och hälsa + Individuella val + Historia Religionskunskap

Språk Fysik

Kemi

Biologi Miljökunskap

'l'ekniska ämnen

'l'otalt

gren 40 140! + 80 40 40 60 30 140 150 1 10 ()0 0/60 60

900

'l"—gren

+ 40 + Mil/+ 80

60

30

80

150

1 10 50 11/00

260

()20

Samhällsvetenskapsprogram

E-gren I l—gren S—gren Engelska + 40 + 40 + 40 Samhällskunskap + 80 Matematik + 80 + 40 + 80 Idrott och hälsa + 40 + 40 + 40 Individuella val + 80 + 80 + 80 Historia 60 140 140 Religionskunskap 30 30 30 Språk 140 310 140 Psykologi/filosofi 30 30 30 Naturkunskap + 50 + 50 + 50 Ekonomiska ämnen 220 Humaniora/samhälls- vetarfördjupning 60 60 Totalt 770 820 770

Övriga program

Ämnen inriktade på resp. yrkesområde I 330

Hänvisningar till S3-7-2

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 5.4

3.7.3. Arbetsplatsförlagd utbildning

Mitt förslag: Inom Barn- och fritidsprogrammet. Byggprogram—

met, Elprogrammet, Energiprogrammet, l"ordonsprogrammet, Ilandels- och administrationsprogrammet, llantverksprogram— met. Ilotell— och restaurangprogrammet, Industriprograrnmet, Livsmedelsprogrammet, Medieprogrammet, Naturbrukspro- grammet och Omvårdnadsprogrammet skall minst 15 % av den totala studietiden arbetsplatsft'irläggas. Skolhuvudmannen beslu- tar om hur fördelningen över årskurserna skall göras.

' Anskaffning av arbetsplatser sker genom skolhuvudmannens försorg.

Den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen skall planeras och genomföras med utgångspunkt i de utbildnings- och under- visningsmål som fastställts. Den skall ske under ledning av en för uppgiften kvalificerad handledare som arbetsplatsen tillhan— dahåller. Det ankommer på skolhuvudmanncn att försäkra sig om handledarnas kvalifikation för uppgiften och att när kvalifi- cerade handledare saknas, anordna uthild ning för dessa.

Skolhuvudmannen har ansvar för tillsyn av eleverna under ar- betsplatsförlagd utbildning.

Även under den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen skall eleven ha ren elevstatus. Anställningsförhållande skall så— lunda inte råda.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare sammanfattat utvärderarens synpunkter på bl.a. den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen inom försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar.

Regeringen valde 1088 att föreslå en period med försöksverksamhet med treåriga yrkesinriktade linjer framför allt för att utröna om det är möjligt att ha så stor del av utbildningen arbetsplatsförlagd. Det rådde en osäkerhet om man skulle kunna finna tillräckligt många arbetsplat— ser för att tillgodose behovet.

Det finns i dag ingenting som tyder på att arbetsplatserna i Sverige generellt sett inte har tillräckliga resurser för att ta emot eleverna i yr- kesutbildningen. Att man i försöksverksamheten haft svårigheter att uppnå den önskvärda volymen på den arbetsplatsft'irlagda delen av ut— bildningen har främst tre orsaker.

Iför det första är det en ovan situation för skolan att ha en så intensiv kontakt med arbetslivet som nu krävs. Detta har inneburit att platsack- visitionen tagit lång tid och skolans personal har helt enkelt inte hunnit med. Skolor som har varit med i försöket ända sedan 1988 anger också att det går bättre för varje år. Man kan därför räkna med att skolorna. vid övergången till treåriga utbildningar, behöver arbeta tre till fem år med (len arbetsplatsförlagda utbildningen innan man har arbetat upp tillräckligt många kontakter inom arbetslivet.

För det andra har det varit svårt att i någon betydande omfattning engagera småföretag i den arbetsplatsförlagda utbildningen. Jag är dock övertygad om att detta kan lösas på lite sikt.

För det tredje vill jag också påminna om att kommuner, som var med i försöksverksamheten redan från 1988, hade en mycket kort tid till planering. Riksdagsbeslutet om en försöksverksamhet med treåriga linjer kom först i juni och skolorna skulle vara klara att ta emot elever på dessa linjer under senare delen av augusti. Det är mot denna bak— grund naturligt att ackvisition av platser för arbetsplatsförlagd utbild- ning inte har kunnat drivas med full intensitet.

Utvärderarna har pekat på att förutsättningarna för att ha arbetsplats- förlagd utbildning varicrar för de olika linjerna och från ort till ort. Inom vissa kommuner är näringslivsstrukturen sådan att det endast finns ett fåtal lämpliga arbetsplatser för en viss linje. Utbildningen får då i större omfattning bli skolförlagd. Vissa branscher har också uppfatt- ningen att man bör ha mer resp. mindre arbetsplatsförlagd utbildning än vad som gäller i försöksverksamheten. Så menar exempelvis fil- fackets Centrala Yrkesnämnd att strukturen inom elhranschen gör den olämplig för arbetplatsförläggning, medan byggbranschens företrädare vill ha mer arbetplatsförläggning än vad som är vanligt på de flesta |in- jer. Uppläggningcn av studierna på vissa linjer innebär dessutom att det kan vara lämpligare att ha mer arbetsplatsförläggning under de första åren än vad man har i försöket.

Jag anser det därför vara befogat att ange den minsta tid som bör gäl- la för den arbetsplatsförlagda tiden till 15 % av den totala studietiden under tre år samt att överlämna till den enskilda styrelsen för utbild- ningen att besluta om denna tid skall utökas och hur den skall fördelas över åren.

Med en ren elevstatus även i de arbetsplatsförlagda delarna är det na- turligt att skolan, i förhållande till arbetsplatsen, åtar sig ansvaret för eleverna i skadeståndsrättsligt hänseende. Hur detta bör ordnas skall jag återkomma till längre fram (avsnitt 5.9.4).

Hänvisningar till S3-7-3

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 9

3.8. Reformens genomförande

Mitt förslag: Gymnasiereformen skall genomföras så att all in- tagning till gymnasieskolan läsåret 1995/06 avser de nya pro- grammen.

Intagning till programmen får starta inför läsåret 190203. Kommuner och landsting bör upprätta planer, som visar hur programmen skall införas inom dessa tidsramar.

Intagning till tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk linje upp— hör från och med läsåret 1991/92.

Årskurs 4 av fyraårig teknisk linje får anordnas för sista gång- en läsåret 1992/93.

Intagning till övriga linjer får ske sista gången inför läsåret 1994/95. Den statliga regleringen av nuvarande gymnasicortcr avvecklas fr.o.m budgetåret 1993/94.

Skälen för mitt förslag: Gymnasicreformen är en omfattande reform. Den innebär för det första en ny struktur av studieprogram med radi- kalt utökat utrymme för både personliga val och lokala beslut. Refor- men innebär för det andra att gymnasieutbildningen skall präglas av ett delvis nytt innehåll, där miljöfrågor och internationella perspektiv ställs i förgrunden. För det tredje är reformen en uppfordran till hela arbets- livet - det privata såväl som det offentliga - att tillsammans med skolan ta ett ansvar för att ungdomarna i landet får en modern yrkesutbildning av hög kvalitet genom att ställa utbildningsplatser till förfogande.

Den nya gymnasieskolan skall bedrivas med det statsbidragssystem och med den syn i övrigt på ansvaret för skolan, som riksdagen nyligen har beslutat om med anledning av mina förslag i ansvarspropositionen.

På statlig, nationell nivå, skall ett Iäroplansarbetc bedrivas. Kurspla- ner skall fastställas. Vidare skall staten sörja för att ett utbud av angelä- gen fortbildning tas fram och erbjuds huvudmännen. Därutöver kom- mer statliga informationsinsatser att genomföras efter riksdagsbeslutet för den riksomfattande information om reformen som är nödvändig. Det mest omfattande förberedelsearbetet skall emellertid bedrivas i sko- lorna och i kommuner och landsting.

Vilka program och grenar som huvudmännen skall inrätta är en frå- ga för lokala överväganden och samråd mellan olika huvudmän. Varje ung människa, har rätt att av sin hemkommun erbjudas ett allsidigt ur- val av program och grenar. De och deras föräldrar har rätt till informa- tion om samtliga nationella program. Samverkansavtal skall slutas mel- lan huvudmän. Inom samma yrkesutbildningsområde kan förhållande- na och förutsättningarna skilja avsevärt mellan olika huvudmän. Det näraliggande arbetslivet, lokalbeståndet och tillgången på utrustning är exempel på faktorer, som talarför att så många beslut som möjligt bör fattas av huvudmännen själva under genomförandeperioden. Detta är skälet till mitt förslag om att statens beslut om genomförandet skall be- gränsas till att ange två tidpunkter

- när genomförandet får börja, läsåret 1992/93 - när det senast skall starta, läsåret 1995/96. Därmed kommer reformen att vara fullt genomförd i alla årskurser och i hela landet läsåret 1997/98.

l'itt annat område, som fordrar ett omfattande lokalt förberedelsear- bcte, är de föreslagna timplanerna. De är utformade så att de lokalt skall kunna läggas upp för att passa elevernas behov och de förhållanden, som råder vid varje skola. Friheten är stor när det gäller att sprida eller

koncentrera olika ämnen på dagar, veckor, terminer och läsår liksom mellan årskurser. Lektionernas längd skall kunna variera, timplanerna innehåller inte längre begreppet vcckotimmar. Friheten är också stor när det gäller att bestämma hur stora undervisningsgrupperna skall vara vid olika tillfällen och att avgöra när och för vilka elever mer lärarledd undervisning behövs, liksom när och för vilka ett mer självständigt upp- lagt arbete kan vara lämpligt. De föreslagna timplanerna skall i framti- den vara ett underlag för den lokala styrelsen för gymnasieskolan när det gäller att avsätta medel för en lärarledd undervisning av minst den omfattning som timplanerna anger.

Hösten 1990 antog riksdagen ansvarspropositionens förslag om skol- plan. Detta beslut gör det naturligt att många frågor, som gäller gymna— siereformens genomförande, anges i skolplanen.

I den nya gymnasieskolan är det mer nödvändigt än tidigare att män- niskor samarbetar på olika sätt om man skall lyckas med sina uppgifter. När verksamheten tidigare styrdes hårt av centrala bestämmelser, som detaljerat föreskrev hur arbetet skulle ordnas, hade lärarna mindre möj— ligheter till samarbete och att utveckla skolan tillsammans med andra. En rad frågor som skall lösas lokalt, kräver i fortsättningen gemensam- ma överväganden och samråd. Jag ser arbetet med gymnasieskolans ar— betsplaner som strategiskt för en skola med lokalt engagemang och an— svar.

För att detta lokala förberedelsearbete med att genomföra gymnasie- reformen skall vara möjligt fordras att de nödvändiga statliga besluten föreligger senast vid vissa bestämda tidpunkter. Jag räknar med att rege- ringen fastställer mål och riktlinjer för gymnasieskolan senast vid ut- gången av år 1991 med ledning av vad jag nu föreslagit. Jag bedömer att dessa kommer att gälla under genomförandeperiodens inledningsskede i avvaktan på resultatet av den nu tillsatta läroplanskommitténs arbete.

Av direktiven till läroplanskommittén, vilka jag redogör för i avsnitt 5.4, framgår att kommittén senast den 1 juli 1991 skall presentera mo- deller och riktlinjer för hur gymnasieskolans och vuxenutbildningens kursplaner skall utformas.

Denna redovisning bör bli ett viktigt underlag för kommuner och landsting inför deras planering och genomförandebeslut. Jag räknar med att den kursplaneöversyn, som därefter skall fullföljas av skolverket i allt väsentligt skall vara slutförd till sommaren 1992.

Hösten 1990 tillkallade jag en parlamentarisk beredning av betygsfrå— gorna. Beredningen skall ha slutfört sitt arbete till sommaren 1991. Mot denna bakgrund räknar jag med att kunna förelägga riksdagen ett för- slag om gymnasieskolans betygssystem under riksmötet 1991/92.

Budgetåret 1991/92 blir med denna uppläggning ett år, som ägnas åt förberedelsearbete, planering, information samt läroplans- och kurspla- nearbete.

Den statliga regleringen av nuvarande gymnasieortcr föreslås upphö- ra den 1 juli 1993. När en ny struktur på gymnasieskolan nu skall infö- ras - bl.a. med stöd av en statlig genomföranderesurs skulle ett bibehål— lande av de gymnasieortcr, som inrättades för ca 20 år sedan, verka åter—

hållande på utvecklingen av den nya gymnasieskolan. [itt förlängt eta- bleringsstopp skulle också vara till nackdel för nya gymnasiekommuner som därmed kunde gå miste om möjligheten att få del av genomföran— deresurscn. Tidpunkten för avvecklingen av den statliga regleringen är satt med hänsyn till den planeringsperiod som behövs för samråd mel— lan kommunerna.

Varje kommun, som inte har en gymnasieskola, fär således besluta om man även efter 1 juli 1993 skall sända sina ungdomar till gymnasi- eskolor i närliggande kommuner, eller om man skall investera i en egen skola. Jag vill i det här sammanhanget utveckla min syn på nyetablering av gymnasieskolor.

I övergången från den statliga detaljplaneringen till det nya systemet kan finnas en risk att uppdärnda ambitioner att få starta egen gymnasi— eskola kan leda till att nya gymnasieskolor för de nationellt fastställda programmen anordnas på ett sätt som inte är i elevernas intresse och som inte heller står i samklang med det politiska syftet att få bredd i ut- bildningen. Vad jag tänker på är risken att vissa kommuner etablerar en egen gymnasieskola med endast några få av de nationellt fastställda pro- grammen. Lättast att etablera blir då några av de främst högskoleförbe— rcdande programmen, som kräver mindre utrustning än vad som i all- mänhet gäller för de yrkesförberedande.

litt beslut om nyetablering av en ny gymnasieskola måste föregås av en noggrann analys av utbiltlningshehovet utifrån ungdomarnas intresse, arbetsmarknadens struktur och regionens totala utbildningsutbud. Till detta kommer också att en nödvändig hög utbildningskvalitet förutsätter att en skola kan erbjuda flera program med olika inriktning. Genom ett brett urval av utbildningsprogram skapas underlag för att ha lärare med olika bakgrund och skiftande kompetenser vilket bidrar positivt till ett kreativt arbetsklimat på en skola.

Sektorsbidraget till skolverksamheten är också så utformat att det beaktar variationerna i de kostnader som är förenade med olika utbild- ningsprogram. Statsbidragets utformning bidrar därmed till att ge förut- sättningar för ett allsidigt utbildningsutbud.

I detta sammanhang vill jag också framhålla att länsstyrelserna har en viktig uppgift när det gäller utbildningsplanering för regional utveck- ling. Detta arbete kräver en fortlöpande dialog med kommunerna. Läns— styrelserna kan därigenom medverka till att kommunernas ställningsta- gande sätts in i ett övergripande regionalt perspektiv.

Den särskilt tillkallade utredningen för utvärdering av försöksverk- samheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan kom- mer i september 1991 att avlämna sin slutrapport. Den kommer att vara av största betydelse för att genomföra reformen-i praktiken, för kurspla- neutvecklingen och för gymnasieskolans fortsatta utveckling.

Av mina förslag följer att intagning till nuvarande linjer i gymnasi- eskolan får ske sista gången inför läsåret 1994/95. 1 vilken takt och hur införandet av program resp. avveckling av linjer sker under genomfö- randcperioden avgör varje huvudman med följande undantag.

I proposition 1987/88:102 om utveckling av yrkesutbildningen i gym- nasieskolan förutsatte dåvarande utbildningsministern att intagningen till de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna skulle upphöra från och med läsåret 1991/92.

1 proposition 1988/89290 om ingenjörsutbildning förutsatte utbild— ningsministern att årskurs 4 på fyraårig teknisk linje skulle anordnas för sista gången läsåret 1992/93.

Den successiva övergången till utbildning på de nya programmen liksom avvecklingen av de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna samt av intagningen till årskurs 4 på fyraårig teknisk linje bör lämpli- gen komma till uttryck genom övergångsbestämmelscr till ändringarna i skollagen.

I dagens gymnasieskola pågår försöksverksamheter av olika slag. En hel del av dessa verksamheter grundas på förordningar, som har utfär- dats av regeringen. Med de förändringar som nu föreslås beträffande gymnasieskolan kan huvudparten av dessa förordningar upphävas. Be- slut om upphävande torde ankomma på regeringen. Om riksdagen bi— faller mina förslag om en ny gymnasieskola, avser jag att återkomma till regeringen beträffande försöksförordningarna.

Hänvisningar till S3-8

3.9. Kostnader och finansiering

Mitt förslag: Finansieringen av den nya gymnasieskolan är ett gemensamt åtagande för stat, kommun och arbetsliv.

Det statliga bidraget till finansieringen sker genom direkta ut- giftsbegränsningar - genom kraftiga neddragningar i den statliga skoladministrationen samt genom en timplanekonstruktion som leder till minskade anspråk på kommunerna.

Det kommunala bidraget till finansieringen sker genom ratio- nalisering och en ökad produktivitet. Ett statligt resultatkrav be- räknas på sektorsbidraget under en tidsperiod.

Arbetslivets bidrag till finansieringen sker genom att den ar- betsplatsförlagda delen av undervisningen finansieras genom en omfördelning inom ramen för de lagstadgade arbetsgivaravgifter- na.

Under budgetåren l992/93-—l997/98 beräknas en särskild re- form- och genomföranderesurs

Skälen för mitt förslag: Regeringen har i årets budgetproposition, mot bakgrund av det ekonomiska läget och utsikterna för de närmaste åren, lagt fram riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ett av de vikti- gaste målen för denna är att förbättra tillväxtförutsättningarna i den svenska ekonomin. Den tekniska utvecklingen fortsätter i snabb takt, och den europeiska integreringen leder till en ökad konkurrens och på- skyndar strukturomvandlingen. Det ställer ökade anspråk på arbetskraf—

tens kompetens och på nya former för arbetsorganisation på arbetsplat- serna.

lin moderniserad och utbyggd gymnasieskola är enligt min uppfatt— ning en viktig förutsättning för att möjliggöra en fortsatt strukturom- vandling och en god produktivitetsutveckling. Utbildningssatsningar på gymnasieskolan och insatser inom ramen för vuxen— och arbetsmark— nadsutbildningen har en central roll i regeringens politik för att långsik— tigt stärka konkurrenskraften och att öka tillväxten i ekonomin.

En reformering av gymnasieskolan enligt mina förslag skapar ett stort finansieringsbehov. I ett fortvarighetstillståntl beräknas reformen kosta totalt 1 300 milj.kr. Därutöver bör särskilda resurser tillföras hu- vudmännen under den sexåriga genomförandeperioden. De samhälls- ekonomiska förutsättningarna ställer krav på att nya utgiftsåtaganden måste finansieras genom omprioriteringar, besparingar och rationalise- ringar inom ramen för en begränsad tillväxt.

Reformens långsiktiga betydelse för den svenska ekonomin och dess konkurrenskraft samt de allmänna ekonomiska förutsättningarna kräver en bred uppslutning kring finansieringen. Mot denna bakgrund är ut- gångspunkten för mina finansieringsförslag att finansieringen måste ses som ett gemensamt åtagande för stat, kommun och arbetsliv. Jag skall senare utveckla dessa förslag.

Kostnadsberäkningar

Förlängningen av utbildningstiden på de yrkesinriktade linjerna till tre år betyder att det totala elevantalet i gymnasieskolan utökas med ca 40 000 elever vid full utbyggnad.

Utgångspunkten för mina beräkningar av de tillkommande undervis- ningskostnaderna är den struktur och de nya timplaner, som jag tidigare har redovisat, och de principer som hittills tillämpats vad avser dimen- sioneringen av gymnasieskolan i förhållande till antalet lta-åringar i ri- ket.

Enligt vad jag tidigare anfört föreslås intagning på de nya program— men få ske fr.o.m. läsåret 1992/93. Jag angav samtidigt att senast budge- tåret 1995/96 skall samtliga elever i årskurs 1 tas in på de nya program- men. Några statliga organisationsbeslut existerar således inte i samband med övergången till de nya programmen.

Friheten för kommunerna att välja när övergång till de nya program- men skall ske, medför att kostnadsberäkningen bör kopplas till antalet 16- åringar i riket vid fullt genomförd ny programstruktur. Det betyder läsåret 1997/98, dvs. det första läsår då alla i också årskurs 3 studerar en- ligt de nya programmen.

Kostnaderna för undervisningen har beräknats utifrån dels samma kostnadsnivå som i årets budgetpropo'sitit'm, dels dagens fördelning i 30- och lb-klasser och antaganden om en klassfyllnad motsvarande dagens organisation. I mina beräkningar har jag vidare tagit hänsyn till behovet av resurser vid gruppdelning för laborationer etc. samt för tid utanför timplanerna för särskilda aktiviteter som prov, praktik och studiebesök

m.m. Som jag redovisat i avsnitt 3.7.1 innehåller timplanerna en lägsta garanterad undervisningstid. Jag har dock beräknat resurser så att ut- rymme finns för huvudmännen att öka undervisningstiden med 5-l0 % utöver den angivna tiden.

Med ovan angivna förutsättningar har jag beräknat undervisningskost- nader/ta till 7 274 milj.kr.

Det avser k05tnader motsvarande dagens allmänt undervisningsbi- drag, skolledningsresurs, särskilt undervisningsbidrag, särskilda löne- kostnadsbidrag, bidrag till lokal skolutveckling. bidrag till sjuk— försäkrings- och folkpensionsavgifter, allmän tilläggspensionsavgift, lö- nekostnadspålägg, bidrag till studie och yrkesorientering, inbyggd ut— bildning, gymnasial Iärlingsutbildning och de särskilda kostnaderna för försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar.

l försöksverksamheten beräknas den arbetsplatsförlagda delen av ul- bildningcn (APU) utgöra ca 25 % fördelad med ltl + 10 + 60 % över de tre åren. I den nya gymnasieskolan anges APU som minst 15 % för- delad över de tre åren. Detta ger bättre möjlighet att utifrån lokala för- utsättningar anpassa den skolförlagda och den arbetsplatsförlagda delen av yrkesutbildningen. Jag har beräknat kostnaderna för ersättning till företagen för APU till 753,8 milj.kr.

Under APU skall ungdomarna få handledning av anställda vid före- tagen. Som stöd till kostnader för utbildning av sådana handledare har jag beräknat 72 milj.kr.

Vidare skall eleverna under denna del av utbildningen ha ett med anställda jämförbart försäkringsskydd (jfr avsnitt 5.9.4). Jag har beräknat 5.9 milj.kr. för detta ändamål.

Som jag tidigare har redovisat innebär förlängningen av de yrkesin- riktade linjerna till tre år att det totala elevantalet ] gymnasiet utökas med ca 40 000 elever vid full utbyggnad.

Den nämnda förlängningen av studietiden medför också ökade studiestödskostnadcr. Jag har beräknat denna kostnadsökning till 3051) milj.kr.

Jag har beräknat de tillkommande kostnaderna för skulmällidcr, läro- medel, förbrukningsmalrrial, lokalvård m.m. till 400 milj.kr.

Mina beräkningar i det föregående utgår från det beräknade resurs— behovet i ett fortvarighetstillständ. dvs. fr.o.m. budgetåret l997/98. Jag bedömer det nödvändigtalt under den sexåriga genomförandetiden till— föra extra resurser för vissa ändamål så att införandet av de nya pro- grammen underlättas.

Jag har som en särskild genomförunderesurs för kommunernas planc- ring och information beräknat 500 kr. per elev i den nya strukturen, vilket får full effekt budgetåret l997/98 med ca 133 milj.kr.

För introdnklimufortbildning av främst lärare i karaktärsämnen, men också för skolledare har jag beräknat ll milj.kr. l)et förändrade innc- hållet i ämnena fordrar enligt min mening extra insatser för fortbild— ning. Jag har därför beräknat extra medel för änmmhrlhilrlning med 80 milj.kr.

l genomförandeskedet bedömer jag det vidare nödvändigt med för- stärkta insatser för handledarutbildning och har för detta beräknat 30 milj.kr.

Jag har tidigare redogjort för de erfarenheter som hittills vunnits av försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade linjer.

Den av regeringen tillsatta utvärderaren pekar i sin senaste rapport på att många kommuner gick in i försöksverksamheten med utrustning som är ett par årtionden gammal. Under 1980—talet har sannolikt också många kommuner avstått från behövliga investeringar i utrustning och lokaler i väntan på att få kännedom om vad som skulle krävas i den nya utbildningen. Utvärderaren anser därför, att de extremt höga utrust- ningskt.)stnader som vissa kommuner redovisat inte kan relateras till för- söksverksamheten som sådan. En kostnadsanalys bör i stället ta sin ut— gångspunkt i jämförelsen mellan moderniserad tvåårig utbildning och en treårig utbildning.

Sett i ett längre tidsperspektiv har kraven på yrkeskunnande succes- sivt förändrats. För ett halvt sekel sedan var det viktigt att ha ett ordent- ligt hantverkskunnande. Under 1950—talet övergick man allt mer till produktion med hjälp av industriella maskiner och behovet av ett hant- verkskunnande minskade. Förmåga att manuellt hantera maskinerna blev viktigare. I slutet på 1970-talet skedde en övergång till kvalificerat styrda maskiner som ofta kunde programmeras att utföra olika saker. Produktionsutrustningen blev så dyr att en ostörd produktion utan stopp till följd av maskinskada blev en nödvändighet. Kunskap om drift och underhåll av dessa maskiner blev allt viktigare.

Dessa förändringar i arbetslivet har också avspeglat sig i yrkesutbild— ningen. Från att ha varit inriktat på ett hantverkskunnande övergick ut- bildningen på 1960-talet till en mer detaljerad uppläggning med sta- tionssystem, där man lärde sig den manuella hanteringen av maskiner- na. På 1970-talet övergick man gradvis till att skapa en utbildningssitua— tion som är så verklighetstrogen som möjligt. Detta innebar att kravet på att utrusta skolorna med fullstora produktionsmaskiner ökade. Detta ledde till stora investeringar i utrustning som ofta har en låg utnyttjan- degrad.

Den tekniska utvecklingen och den förändring av arbetets innehåll .och organisation som nu skett i näringslivet medför förändrade krav på utbildningen. Tillämpningar och färdighetsträningar bör tonas ner till förmån för en teknikförståelse och en beredskap att lära nya saker och att lösa uppkomna problem. Skolans övningar och laborationer bör in- riktas på att förstå processerna. 'l'illämpningar i produktionsmaskiner hör naturligt hemma på företag och bör i största utsträckning ske under den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen. Skolans investeringar kan således i ökad omfattning inriktas mot mindre utbildningsutrustning och simulatorer.

Dagens regler för statsbidrag till anskaffning av utrustning grundar sig på ett av SÖ fastställt bidragsunderlag. Detta utgörs av beräknade kostnader för en normalutrustning för en klass på studievägens karak- tärsämnen. Som vägledning för sådant bidragsu nderlag utfärdar SÖ nor-

malutrustningslistor. Dessa listor har kommit att få en för kommunerna styrande effekt. Övergången till ett målrelaterat styrsystem med ett schabloniserat statsbidrag som allmänt finansiellt stöd till skolväsendet bör, enligt min mening, också få genomslag på bidraget till utrustnings— kostnader. Jag menar således att detta statsbidrag också bör beräknas mera schabloniserat och att dessa normalutrustningslistor därmed kan avvecklas.

Mot bakgrund av dessa erfarenheter anser jag det väsentligt att infö- randet av en ny yrkesutbildning i gymnasieskolan också åtföljs av en modernisering av den utrustning i enlighet med vad jag nu redogjort för. Jag föreslår därför att 100 milj.kr. utgår som ett extra stimulansbi- drag till kommunerna under perioden 1992/93 - 1997/98 till kompletter- ande inköp av utrustning. l-"rån och med budgetåret 1998/99 bör det åligga huvudmännen att ansvara för underhåll och nyinköp av utrust— ning.

lför centrala utvecklingsresurser har jag beräknat 146 milj.kr. För reform- och genomförandekostnader beräknar jag således totalt 500 milj.kr.

Jag beräknar således det sammanlagda medelsbehovct för den nya gymnasieskolan vid full effekt (inkl. reform— och genomförandekostna- der.) till 9 4(_ll,3 milj.kr. En kostnadsberäkning för den dimensionering jag beräknat för budgetåret l997/98 men avseende samtliga utbildningar enligt dagens studievägsstruktur i gymnasieskolan utgör 7 5933 milj.kr. l förhållande till detta innebär den nya gymnasieskolan således ett ökat medelsbehov på avrundat ] 800 milj.kr.

Det nya sektorsbidraget har stor följsamhet till förändringarna i po- pulationen. l)en nedgång i antalet It)-åringar som inträffar under ge— nomförandeperioden påverkar således gymnasieskolans andel av sektors- bidraget. Jag avser dock att i det årliga budgetarbetet ta hänsyn till infö- randet av de nya programmen så att gymnasieskolans andel av sektorsbi- draget för budgetåret l997/98 innehåller de nu beräknade 1 800 milj.kr.

(' Finansiering av den nya gymnasieskolan

Utgångspunkten för mina finansieringsförslag är, som jag angav inled— ningsvis, att finansieringen av den nya gymnasieskolan måste ses som ett gemensamt åtagande för stat, kommun och arbetsliv. '

Det statliga bidraget till finansieringen av den nya gymnasieskolan, sker genom kraftiga neddragningar i den statliga skoladministrationen samt genom en timplanekonstruktion som leder till minskadcanspråk på kommunerna.

Riksdagens beslut med anledning av ansvarspropositionen innebär en kraftigt minskad statlig skoladministration i förhållande till dagens situation. Denna besparing beräknar jag till l00 milj.kr.

Som jagnyss redovisat ändras timplanerna och blir betydligt mindre detaljerade. [ stället för att uttrycka undervisningsvolymen som det antal vcckotimmar" ett ämne skall omfatta, har timplanerna nu utformats så att de anger'den volym av undervisning som eleverna skall garanteras

under tre år. Den lärar-/handledarledda undervisningstid som garanteras eleverna är något mindre än dagens timtal uttryckt i veekotimmar.

' Besparingar genom denna utformning av timplanerna beräknar jag till ca 330 milj.kr. '

Det kommunala bidraget till finansieringen sker genom rationalise- ring och en förbättrat] produktivitet.

Förändringsarbetet inom skolområdet präglas av ett systematiskt ar- bete att utveckla styrningen av skolan i riktning från regelstyrning till en mål- och resultatorienterad styrning. Den statliga regleringen av tjänster som lärare m.fl. har upphört med utgången av år 1990. Det om- fattande och tyngande statliga regelverket kring tjänsterna ersätts i den nya skollagen av en ytterst begränsad statlig reglering. Den nuvarande regleringen av skolans organisation avvecklas och kommunerna har fri- het att disponera över skolans ekonomiska resurser.

Avvecklingen av de nuvarande reglerna om klass— och gruppstorle- kar, om begränsad rätt till start vid lågt elevantal eller fortsatt undervis- ning vid minskande elevantal innebär en möjlighet för kommunerna att utifrån lokala förhållanden och i samverkan med grannkommuner ut— veckla sin gymnasieorganisation på ett effektivt sätt.

Syftet med förändringarna är således att ge möjlighet till en lokal an— passning av verksamhet och organisation och stimulera till ett effektivt utnyttjande av resurser.

Den nuvarande regleringen av organisation och resurser motverkar ett effektivt resursutnyttjande i kommunerna och är ett hinder för sam— verkan mellan skolformer och över kommungränser. Jag menar att möjligheten till samverkan mellan utbildningsanordnare är speciellt viktig i framtiden för att tillgodose elevernas rätt till ett allsidigt urval gymnasieutbildningar. fått ökat sambruk av tillgängliga resurser är också avgörande för utvecklingen av gymnasieskola och vuxenutbild- ning. Kommunförbundet liksom enskilda kommuner har också i olika sammanhang framfört uppfattningen att ett effektivare resursutnyttjandc kan bli resultatet av en statlig avreglering.

Jag anser därför att, som ett led i en konsekvent genomförd målstyr— ning, ett resultatkrav kan formuleras på skolsektorn som ett rationalise— ringskrav. Detta bör beräknas som ett procentuellt uttag på sektorsbi- draget.

l)c frigjorda resurserna återförs direkt till kommunerna som ett rev formtillskolt i takt med reformeringen av gymnasieskolan.

Jag anser att ett rationaliseringskrav på ca 0.5 % per år beräknat på det totala sektorsbidraget under en t'yraårsperiod är ett rimligt statligt re- sultatkrav. Det medför att ca 617 milj.kr. kan frigöras för reformeringen av gymnasieskolan.

Den framtida modellen för yrkesutbildning har som utgångspunkt att yrkesutbildningen skall vara ett gemensamt ansvar för stat, kommun och arbetsliv.

I-'.n betydande del av yrkesutbildningen (minst 15 %) sker ute på ar— betsplatserna. Jag anser det därför viktigt att arbetlivets ansvar för yrkes- utbildningen också markeras och tydliggörs i finansieringsmodellen.

[-

Det innebär att arbetslivet får bära kostnaderna för den arbetsplatsv förlagda delen av utbildningen. Det sker administrativt enklast genom att en viss procentuell andel av lönesumman uttaxeras för att finansiera den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen .

Finansieringen enligt denna modell kan ses som en kostnadsfördel- ning mellan utbildande oeh icke utbildande arbetsplatser. Bidraget till den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen kan i detta perspektiv an— ses leda till kostnadsutjämning i rättvisesyfte inom arbetslivet.

Ett kostnadsansvar för arbetslivet genom kopplingen till arbetsgivar— avgiften torde också vara en återhållande faktor när det gäller ersätt- ningsnivån till de enskilda företagen.

Jag bedömer, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet, att en finansiering av den arbetsplatsförlagda delen av utbild— ningen är möjlig genom att en viss andel. 0,12%, av arbetsmarknadsav— giften tas i anspråk.

De totala kostnaderna för den arbetsplatsförlagda delen av utbild- ningen beräknar jag till 753 milj.kr.

Tekniskt innebär det att arbetsmarknadsavgiften sänks i motsvarande mån som den nuvarande vuxenutbildningsavgiftcn höjs. Samtidigt bör benämningen av avgiften ändras till utbildningsavgift. Ändringen inne- bär att 2 kap. 1 5 lagen (1981: 691) om socialavgiftcr måste ändras. Jag har samrått med chefen för socialdepartementet angående detta.

Inkomsterna från avgiften återförs via det statliga driftbidraget till

kommuner, som vidareför det till arbetslivet.

Anslagseffekter

Mina kostnadsberäkningar utgår, som jag redovisat, från en rad antagan— den. Det ligger i sakens natur dels att sådana måste till vid en förändring av den omfattning, som mina förslag innebär. dels att en uppföljning av dessa beräkningar måste ske löpande och justeringar göras vid behov.

Enligt min mening bör rationaliseringskravet på kommunerna stål— las fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Av den ökade kostnaden skall sektorsanslaget endast tillföras medlen från neddragningen av den statliga skoladministrationen (100 milj.kr.) och från arbetsgivaravgiften (753 milj.kr), eftersom effekterna av ratio- naliseringskravet och timplaneförändringarna ligger inom sektorsansla— get.

Jag anser att de nya medlen skall tillföras sektorsanslaget under en treårsperiod fr.o.m. budgetåret 1992/93 med fördelningen 253, 300 och 300 milj.kr.

'tr3

Hänvisningar till S3-9

4. Den kompetensinriktade vuxenutbildningen

Hänvisningar till S4

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 4.9, 9

4.1. En kort historik

Den kompetensgivandc vuxenutbildningen i Sverige växte fram ur det fria bildningsarbetet, ur kvällsgymnasier och korrespondensutbildning. När satsningen på vuxenutbildningen inleddes med 1967 års proposition angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m.m.(lprop 1967185, SUll, rskr. 277) dominerade fortfarande folkbildningen de vuxnas utbildningsmöjligheter.

Ökade kompetenskrav i arbetslivet och formella behörighetskrav för tillträde till vidareutbildning började väga tyngre i människors val av ut— bildningar och blev den avgörande drivkraften till att en kompetensgi- vande vuxenutbildning skildes ut från den fria och frivilliga folkbild- ningen.

I nyssnämnda proposition angavs tre huvudmotiv för en satsning på vuxenutbildningen: att överbrygga de växande utbildningsklyftorna i samhället, att öppna möjligheter för individen att senare i livet komplet- tera ungdomsutbildningen och att förse arbetsmarknaden med väl utbil- dad arbetskraft.

Under intryck av den internationella debatten om återkommande ut- bildning oeh livslångt Iärandc samt av starka fackliga krav kom de för- delningspolitiska målen för vuxenutbildningen alltmer i förgrunden. I 1971 års proposition om vuxenutbildning (prop.l97l:37) angavs ut- tryckligen att det övergripande målet för utbildningen var att åstadkom- ma en utjämning av den faktiska levnadsnivån.

1970-talets fortsatta reformer tog i hög grad fasta på vuxnas ekono- miska förutsättningar att delta i studiearbetct. Genom lagstadgad rätt till ledighet för studier och olika former av studiestöd med en klar priorite- ring av dem som hade kort eller bristfällig utbildning, fortsatte de för- delningspolitiskt inriktade satsningarna. Under 1970-talets första del till— kom också grundvux, en utbildning som riktar sig till vuxna med brist- fälliga kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning och räkning.

Den totala omfattningen av den kommunala vuxenutbildningen tilläts öka fram till 1970-talets slut. Budgetåret 1978/79 infördes ett tak på gymnasieskolekurserna och 1982/83 för hela den kommunala vuxen— utbildningen.

Den fortsatta omvandlingen av arbetsorganisation och arbetsliv un— der 1980'talet, med snabbt stigande krav på arbetskraftens kompetens, har medfört en stark tillväxt av personalutbildningen, dvs. den utbild- ning arbetsgivare anordnar eller låter anordna för sina anställda. Denna tillväxt ökar risken för att utbildningsklyftorna vidgas. LO och TCO har övertygande visat att personalutbildningen till såväl inriktning, in— nehåll som omfattning missgynnar dem som har kortast utbildning. Re— geringen har i april 1990 tillkallat en parlamentarisk kommitté för ut- redning om kompetensutvcckling i arbetslivet (Dir. 199025) Kommit- tén väntas avlämna förslag senare i år.

Komvux finns i nästan samtliga kommuner och landstingskommu- ner i riket och mer än hälften av kommunerna har vuxenutbildningsen- heter i sin skolorganisation. Kvinnorna dominerar i komvux och utgör drygt 65 % av de studerande. Knappt en tredjedel av eleverna är under 24 år, en tredjedel är mellan 25 och 34 år och knappt 40 % är över ”35 år. Var tredje elev som studerar på etapp 1 är numera invandrare. Även om de flesta invandrare studerar på grundskolenivå, finns det också många i de teoretiska gymnasieskolekurserna.

[ grundvux dominerar invandrarna med fördelningen 60 % invand- rare och 40 % svenskar. Invandrarna är genomgående äldre än svens- karna och över hälften är över 35 år. Bland svenskarna är 40 % över 35 är, drygt 50 % mellan 20 och 34 år och 8 % under 20 är.

4.2. Den kompetensinriktade vuxenutbildningen i framtiden

Min bedömning: De syften med vuxenutbildningen som angavs i 1967 års riksdagsbeslut ligger fast, nämligen att överbrygga ut- bildningsklyftorna i samhället, att öppna möjligheterna för indi- viden att komplettera sin ungdomsutbildning samt att bidra till att höja kompetensnivån inom yrkeslivet. Satsningar på grund- läggande vuxenutbildning skall prioriteras.

Skälen för min bedömning: Den kommunala vuxenutbildningen skall medverka till att förverkliga de allmänna målen för vuxenutbildningen genom att erbjuda vuxna kompetensinriktad utbildning motsvarande den som ges i grundskolan och gymnasieskolan.

Den snabba utvecklingen mot ett mera kunskapsintensivt arbetsliv skärper anspråken på vuxenutbildningen. 1 ett arbetsliv och i ett sam- hälle där kunskaper och utbildning blir allt viktigare, kommer de stra- tegiska investeringarna att bestå i det som många ännu inte vant sig vid att betrakta som investeringar - nämligen människors kunskaper och er- farenheter. Att utveckla näringslivet blir i långa stycken liktydigt med att utveckla den mänskliga arbetskraften.

En medveten strategi för vuxenutbildningen är nödvändig för att ut— veckla den svenska ekonomins konkurrenskraft men också för att för- hindra att ett mera kunskapsrikt arbetsliv skapar nya utbildningsklyftor mellan och inom olika grupper.

Att överbrygga och utjämna utbildningsklyftor inom och mellan ge- nerationerna hör till vuxenutbildningens viktigaste syften. Den utvärde- ring som redovisats av en särskild tillkallad utredningsman i rapporten Vuxenutbildning 1970-talets reformer — en utvärdering (DsU 1985zl0) visar tillsammans med annan forskning att utjämningseffektena dock va- rit mycket måttliga.

Av erfarenhet vet vi att arbetstagare utan yrkesutbildning och med låg utbildning i övrigt har en svag ställning på arbetsmarknaden. Brister i grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning får konse— kvenser för individens situation inom många olika områden. Risker för arbetslöshet, arbetsskador och social utslagning gör de korttidsutbildadc, särskilt bland invandrade grupper, mer utsatta än andra.

Skillnaderna i utbildning har också en regional dimension som sam- spelar med näringslivsstrukturen i olika delar av landet. Arbetslivets för— ändring och tillväxt i storstäderna och på universitetsorterna medverkar till att attrahera välutbildad arbetskraft medan stora delar av landet, med en redan oförmånlig utbildningsstruktur, riskerar att ytterligare utarmas.

För att vuxenutbildningen skall kunna bli den möjlighet som kort- tidsutbildade vuxna behöver är det nödvändigt att insatserna för dem prioriteras. Mina förslag i det följande skall ses i detta perspektiv. Den miniminivå i fråga om basfärdigheter - motsvarande årskurs 6 i grund— skolan - som lades fast genom tillkomsten av grundvux i början av 1970- talet är. som SÖ också påpekat i sin fördjupade anslagsframställning, i dag helt otillräcklig.

Med de förslag jag för fram i dag får alla ungdomar en 12-årig sam— manhängande utbildning. Även dessa förslag medför att utbildningsklyf— torna mellan unga och vuxna skärps. Den kommunala vuxenutbild- ningen måste därför också kunna möta kraven från dem som behöver förbättra sin utbildning på gymnasienivå för att t.ex. skaffa sig behörig- het för högre studier.

Utvecklingen av arbetsliv och arbetsmarknad motiverar också en yr— kesutbildning som stärker människors ställning på arbetsmarknaden rent generellt. Mina förslag i det följande innebär att den kommunala vuxenutbildningen kommer att kunna erbjuda påbyggnadsutbildningar som har en kompetenshöjande karaktär. Utbildningarnas mål är således att ge de vuxna en utbildning som för dem till en ny nivå .i yrket eller till ett nytt yrke.

Jag vill betona den kommunala vuxenutbildningens roll som ett al— ternativ till pcrsonalutbildningen. Den sistnämnda är styrd av företagens behov och tar sikte på att öka den anställdes kompetens i anställningen och på den enskilda arbetsplatsen. Den kommunala vuxenutbildningens uppgift är att stärka den enskildes situation i samhället och på arbets- marknaden i enlighet med dennes egna behov och ambitioner.

De ekonomiska villkoren har självklart en avgörande betydelse för många vuxnas studiemöjligheter. Jag har därför tillsatt en särskild utred— ning om vuxnas möjligheter att finansiera studier, vilken har i uppdrag att senare i vår presentera förslag till ett bättre studiesocialt stödsystem.

4.3. Det offentliga skolväsendet för vuxna

Mitt förslag: Det offentliga skolväsendet för vuxna utvidgas till att fr.o.m. den 1 juli 1992 också omfatta grundläggande under— visning i svenska för invandrare (sfi). Det kommer då att omfat- ta grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning, som tillsammans bildar den kommu- nala vuxenutbildningen (komvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) samt sti. Bestämmelser om dessa skol- former överförs till skollagen.

Skälen för mitt förslag: 1 den nyligen av riksdagen antagna lagen (1990:1477) om ändring i skollagen slås fast att för vuxna anordnar det allmänna utbildning i form av grundutbildning för vuxna, kommunal vuxenutbildning samt vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda. Med en mindre ändring i skollagens ] kap. 8 9" kommer den kommuna- la vuxenutbildningen (komvux) att omfatta grundläggande vuxenutbild— ning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggna'dsutbildning. Till dessa utbildningar återkommer jag i det följande med beskrivningar av mål och inriktning.

Jag förordar nu att även grundläggande svenska för invandrare (sfi) inordnas i det offentliga skolväsendet för vuxna. Med anledning av pro- positionen om reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. [(MS)/90102, UbU27, rskr. 270) har riksdagen beslutat att ge kommunerna ansvaret för en ny sammanhållen utbildning i sfi, En kommun kan dock uppdra åt vissa andra utbildningshuvudmän att an- ordna undervisningen. När kommunerna på detta sätt har fått huvudan— svaret för hela sfi- undervisningen, finner jag det naturligt att inordna verksamheten i det offentliga skolväsendet. Sfi kommer därmed att om— fattas av de generella regler som gäller för den övriga skolverksamheten och behovet av särrcglering minskar.

Som jag förutskickade i ansvarspropositionen föreslår jag nu att vux— enutbildningslagen inarbetas i skollagen. Skälen för detta har jag ut- vecklat där. Även bestämmelserna om sfi bör på samma sätt överföras till skollagen. '

För fullständighetens skull vill jag slutligen också nämna att den typ av orienteringskurser, som i dag anordnas som en första introduktion till olika typer av studier, även i fortsättningen kan anordnas av kom— munerna. l—"ör sådana kurser behövs enligt min mening ingen statlig reg— lering_

4.4. G rundläggande vuxenutbildning

Hänvisningar till S4-4

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

4.4.1. Mål och inriktning

Mitt förslag: En ny utbildning på grundläggande nivå för vuxna benämnd grundläggande vuxenutbildning inrättas inom komvux fr.o.m. läsåret 1992/93. Den nya utbildningen ersätter grundvux och etapp l i nuvarande komvux. Utbildningen skall främst till- godose vuxnas behov av en bred allmän kompetens för arbets- och samhällslivet. Den skall också ge en grund för vidare stu- dier.

SÖs och riksrevisionsverkets Förslag: Överensstämmer med mitt för- slag. Bakgrund och skälen för mitt förslag:

N y grundläggande vuxenutbildning

[ dag är den grundläggande utbildningen för vuxna uppdelad på två ut- bildningsformer dels grundvux, dels etapp 1 i nuvarande komvux, som i huvudsak motsvarar högstadiet i grundskolan. Både SÖ och riksrevi- sionsverket (RRV) har pekat på en rad problem med nuvarande ord- ning.

Enligt SÖ talar flera skäl för en långtgående förändring av utbildv ningen på grundskolenivå för vuxna. 1 det nuvarande systemet är t.ex. den fiktiva årskurs b—nivån. som nu utgör en gräns mellan grundvux och grundskolekurserna i komvux, otidsenlig och organisatoriskt svår— hanterlig. Därtill kommer ett alltmer påtagligt behov av att strama upp verksamheten i grundvux och konkretisera målen bättre. llärigenom blir det lättare att utvärdera verksamheten. Det är därför enligt SÖs me- ning rationellt att utforma ett enklare och flexiblare system för studier på grundskolenivå.

RRV tar i sin rapport om grundvux t.ex. upp den bristande styrning- en och framhåller att grundvux i dag i vissa avseenden är satt på undan- tag i förhållande till komvux. RRVs granskning visar att det finns pro— blem vid övergången från grundvux med dess fria form till komvux. RRV påpekar också att en stramare läroplan med tydligare målformule- ringar, där anknytning till arbetsmarknad och yrkesliv ingår som en central del, är en förutsättning för ett bättre rcsursutnyttjande och en mer ändamålsenlig och resultatinriktad utbildning.

Jag förordar därför, i likhet med SÖ och RRV, att en helt ny utbild— ning utformas för den grundläggande nivån. Syftet med den nya gruml- läggande vuxenutbildningen bör vara att ge vuxna en bred allmän kom- petens för arbets— och samhällslivet. Den bör också kunna utgöra en grund för vidare studier.

Utbildningens utformning

Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om den när- mare utformningen av den grundläggande vuxenutbildningen. Denna bör omfatta en kärna av basämnen och möjligheter att läsa ämnesinte- grerade kurser. För studerande med ingen eller mycket kort skolutbild- ning bör det finnas ett grundblock, som avser att ge grundläggande fär— digheter i läsning, skrivning och räkning. Innehållet i och uppläggning- en av utbildningen bör bestämmas utifrån de korttidsutbildades behov. För att vuxna skall kunna studera krävs ofta stor flexibilitet i studier- nas uppläggning. Inom den grundläggande vuxenutbildningen bör det därför i framtiden vara möjligt för de studerande att studera på heltid eller deltid. En del har behov av att läsa hela studieprogrammet, medan andra endast vill delta i något eller några ämnen. Genomgångna delar av utbildningen bör kunna dokumenteras. Utbildningen bör också kun- na kombineras med annan utbildning, t.ex. gymnasial vuxenutbildning.

Skolhuvudmännen får stor frihet att själva organisera sin verksam- het. Jag förutsätter att man då i större utsträckning än nu kommer att anpassa verksamheten efter de behov som finns.

Den nya utbildningen bör införas så snart som möjligt. Utformning- en av utbildningen, utarbetande av kursplaner m.m. bör göras under budgetåret 1991/92. Den nya utbildningen bör därför inrättas den I juli l992.

4.4.2. Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter

Mitt förslag: Varje kommun har ansvar för att alla dess innevå- nare, som behöver och önskar delta i grundläggande vuxenut- bildning, också får möjlighet till detta. Vuxna som saknar såda- na kunskaper och färdigheter som normalt uppnås i grundsko- lan skall ha rätt att delta i utbildningen.

SÖs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. RRVs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: I vårt land har vi i många år haft en' obligato— risk nioårig skolgång. I dag går den helt övervägande delen av alla ung- domar i gymnasieskolan. lnom vuxenutbildningen är endast grundvux en skyldighet för kommunerna att anordna. Detta innebär att vuxna i dag har rätt att få utbildning upp till en nivå som motsvarar årskurs 6 i grundskolan.

Mot bakgrund av samhällets ökade krav på medborgarnas basfärdig— heter, som jag inledningsvis har beskrivit, förordar jag att nivån för den utbildning kommunerna har skyldighet att erbjuda vuxna höjs. Jag före- slår därför att kommunernas ansvar skall utvidgas till att omfatta hela den grundläggande vuxenutbildningen. Slutnivån för denna utbildning motsvarar i princip årskurs 9 i grundskolan. Utbildningen leder i vikti—

H*)

ga ämnen fram till de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för fortsatta studier på gymnasial nivå.

Den grundläggande vuxenutbildningen är en mycket viktig uppgift för komvux. Kommunen ansvarar för att utbildningen genomförs för de medborgare som behöver den och som önskar delta. Detta kräver aktiva insatser för att utbildningen skall nå dem som verkligen behöver den. Jag förordar därför att kommunens ansvar skall omfatta såväl en skyl- dighet att anordna utbildningen, som att aktivt verka för att de som har behov av den rekryteras. Kommunerna kan anordna utbildningen i egen regi eller i samverkan med andra utbildningsanordnare, organisa— tioner och myndigheter.

De personer, som önskar studera på den grundläggande nivån, skall ha rätt att göra detta antingen i den egna kommunens. eller om de så önskar i en annan kommuns vuxenutbildning.

Mina förslag i det föregående föranleder ändringar i skollagen.

4.5. Grundläggande svenskundervisning för tidigare invandrare m.m.

Mitt förslag: Invandrare, som saknar grundläggande kunskaper i svenska och inte har rätt till svenskundervisning enligt de be- stämmelser som gäller för nyanlända invandrare, skall fr.o.m. budgetåret I991/92 ha rätt till grundläggande utbildning i sven- ska som andraspråk inom ramen för komvux.

SÖs förslag: Kommunerna skall tilldelas ett särskilt statsbidrag för undervisning i svenska för tidigare invandrare, dvs. invandrare som kom till Sverige före den I januari 1985. Statsbidraget skall tilldelas en— ligt samma regler som gäller för övriga deltagare. för vilka statsbidrag nu utbetalas från anslaget Undervisning för invandrare i svenska språket m.m., upp till ett sammanlagt antal som motsvarar 2.5 % av antalet utri- kes födda i kommunen.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade förra året om en refor- mering av svenskundervisningen för vuxna invandrare. Reformen träd— de i kraft den I januari 1991. Härigenom försvann den tidigare uppdel- ningen pä grundläggande svenskundervisning (grund—sfi) och påbygg- nadsutbildning (påbyggnads-sfi). Den nya utbildningen bör enligt min mening i fortsättningen benämnas svenska för invandrare (sti).

Sfi är avsedd för nyanlända invandrare. Den ger en introduktion till svenska förhållanden och allmänna kunskaper i svenska. Enligt lagen (198():ISQ) om grundläggande svenskundervisning för invandrare, som enligt mitt förslag i det föregående fr.o.m. den I juli 1992 kommer att ersättas av kapitel 13 i skollagen, är kommunen skyldig att erbjuda ut- bildningen inom två år efter det att invandraren kyrkobokfördes i lan- det. Om en invandrare på grund av särskilda skäl inte har kunnat på-

börja undervisningen inom den tiden, gäller kommunens skyldighet för den personen under ytterligare ett år.

För nyanlända invandrare har alltså en reform nyligen genomförts. Mitt förslag till förändringar i detta avsnitt gäller därför enbart de in- vandrare som inte omfattas av reformen.

Enligt tidigare beslut av riksdagen har kommunerna under en fem- årsperiod skyldighet att erbjuda svenskundervisning också till s.k. tidiga- re invandrare, dvs. invandrare som har kommit till Sverige före den I januari 1985. Före femårsperiodens slut, dvs. vid utgången av budgetåret 1990/91, skall det återstående undervisningshehovet för dessa invandrare prövas på nytt. Riksdagen uttalade sig senast i dessa frågor i samband med riksdagsbeslutet om sti—reformen förra våren (l()8()/9('):UbU27, 5.9, rskr. 279).

I:".nligt en enkät till kommunerna, som SÖ låtit utföra, beräknas ca 6 800 tidigare invandrare ha fått eller komma att få grundläggande un— dervisning i svenska under femårsperiodcn fram till den I juli l99l. I vissa kommuner återstår det dock fortfarande många tidigare invandrare som har stort behov av undervisning.

Mitt förslag innebär att kommunen blir skyldig att inom ramen för komvux erbjuda grundläggande utbildning i svenska som andraspråk in- te bara för s.k. tidigare invandrare, dvs. invandrare som kom före år 1985. utan också för övriga invandrare som av olika anledningar ham- nat utanför Sfi-systemet. Förslaget innebär att undervisningen av dessa invandrare, till skillnad från vad som gäller för nyanlända invandrare, kommer att bekostas inom ramen för det nya sektorsbidraget som efter den I juli 1991 kommer att utgå till det offentliga skolväsendet.

Att grundläggande svenskundervisning för tidigare invandrare utfor' mas som en kurs inom komvux innebär också att samma regler för Ie— dighet för studier och regler för studiestöd kommer att gälla som för öv— riga deltagare i komvux.

I dag finns en kurs i svenska som andraspråk på grundskolenivå inom komvux. Den förutsätter att deltagarna tidigare har gått igenom grundläggande svenskundervisning för invandrare eller har motsvarande kunskaper. Mitt förslag innebär att utbildningen på grundskolenivå utö- kas. så att den kan omfatta även undervisning på en nivå som motsvarar den som ges inom sfi. Kursen bör under budgetåret 1991/02 inordnas i nuvarande komvux och därefter i grundläggande vuxenutbildning.

Hänvisningar till S4-5

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 10, 8

4.6. Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning

Hänvisningar till S4-6

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

4.6.1. Mål och inriktning för gymnasial vuxenutbildning

Mitt förslag: Gymnasial vuxenutbildning skall ge vuxna kunska- per och färdigheter motsvarande dem som ungdomar kan få i gymnasieskolan.

Utbildningens innehåll skall nära anknyta till gymnasiesko— lan och den skall leda till samma kompetens som motsvarande utbildning i gymnasieskolan.

Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Mål och inriktning

Avsikten är att en utbildning skall leda till samma kompetens oavsett om den genomförs inom gymnasieskolan eller inom gymnasial vuxenut- bildning. Det föranleder en bestämmelse i skollagen som anger att gym- nasial vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande dem som ungdomar kan få genom gymnasieskolan.

Gymnasial vuxenutbildning kommer på så sätt att utgöra en spegel- bild av större delen av gymnasieskolan. Detta innebär bl.a. att de för- ändringar av ämnen och den modernisering av yrkesutbildningen som i dag föreslås för gymnasieskolan, samtidigt skall genomföras i komvux. Estetiska ämnen skall dock fortfarande anses tillhöra folkbildningens ansvarsområde inom vuxenutbildningen.

Jag räknar med att kursplanerna skall vara gemensamma för gymnasieskolan och för gymnasial vuxenutbildning. En viss anpassning kan dock komma att krävas för vuxenutbildningens del.

Kommunerna och landstingskommunerna får i framtiden stor frihet att själva inrätta lokala kurser inom gymnasieskolans ram. Sådana kur- ser bör också kunna ges inom ramen för komvux eller i samverkan mellan skolformerna.

Arbenplawförläggning

Jag har nyss föreslagit att yrkesutbildningen i gymnasieskolan delvis skall vara arbetsplatsförlagd. Vad som får arbetsplatsförlåggas skall fram- gå av kursplanerna. Med gemensamma kursplaner komnter detta att gäl- la även för motsmrande gymnasiala vuxenutbildning. Många vuxenstu— derande behöver bara komplettera sin tidigare utbildning eller yrkeser- farenhet med vissa delkurser eller moment ur kursplanen. För flera kan kompletteringen enbart avse faekteoretiska delar. l-"ör vuxenutbildning- ens del bör därför inga krav på omfattning av arbetsplatsförläggningen

ro

uppställas. Vilka delar av en yrkesutbildning som skall arbetsplatsförläg- gas måste av naturliga skäl beslutas lokalt. Därför bör det även beträf— fande vuxenutbildningen ankomma på styrelsen för utbildningen att be- sluta om detta.

4.6.2. Mål och inriktning för påbyggnadsutbildning

Mitt Förslag: Påbyggnadsutbildning skall ge vuxna en sådan ut- bildning som leder till en högre kompetens i yrket eller till ett nytt yrke.

SÖs fdrslag: Kortare yrkesutbildningar, som har en längd på en till tre terminer, finns för närvarande huvudsakligen inom gymnasieskolans påbyggnadsutbildningar men anordnas i viss utsträckning också inom komvux. I den mån utbildningar av denna art inte lämpligen kan inord- nas i den reformerade gymnasieskolan skall sådana utbildningar kunna anordnas i komvux.

Utredarens förslag: l—"örslagen om att överföra kurser från gymnasie- skolans Iilla ram till komvux kan förverkligas inom ramen för mitt för— slag om påbyggnadsutbildning.

Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Mål och inriktning, begreppsbestämning

Utöver gymnasieskolekurser, som motsvarar utbildning inom de nuva- rande linjerna i gymnasieskolan, får komvux i dag anordna dels särskil- da yrkesinriktade kurser, vilka saknar motsvarighet inom gymnasiesko- lan, dels gymnasieskolekurser motsvarande de specialkurser och påbygg- nadsutbildningar som nu finns i gymnasieskolan.

Även i framtiden kommer det enligt min uppfattning att finnas be- hov av utbildning som riktar sig enbart till vuxna och därför saknar motsvarighet i gymnasieskolan. Det gäller sådan utbildning, som är en påbyggnad på en avslutad gymnasial utbildning utan att ha högskoleka— raktär. Vidare gäller det utbildning som visserligen har enbart den obli- gatoriska skolan - dvs. folkskola, enhetsskola eller grundskola - som för- kunskapskrav, men som dessutom har ett behörighetskrav som avser praktik eller arbetslivserfarenhet.

Jag förordar att sådan utbildning. som alltså riktar sig enbart till vuxna, fr.o.m. den I juli !()9'2 skall betraktas som vuxenutbildning och anordnas inom komvux under beteckningen påbyggnadsutbildning. Den skall syfta till utbildning för en ny nivå i yrket eller till ett nytt yrke. Därmed finns det utbildningsmöjligheter för de vuxna som genom ett frivilligt utbildningsåtagande vill höja sin kompetens inom det egna yr- ket eller på eget initiativ utbilda sig för ett nytt yrke. En bestämmelse om syftet med påbyggnadsutbildning bör införas i skollagen.

Kommunerna och landstingskommunerna bör i framtiden lta frihet att själva inrätta lokala kurser även beträffande påbyggnadsutbildning. Utbildning av det slag som i dag anordnas av lanthushållsskolor kan i framtiden äga rum som påbyggnadsutbildning.

Nuvarande särskilda yrkesinriktade kurser

Kursplaner för särskilda yrkesinriktade kurser inom dagens komvux fastställs av SÖ. Antalet sådana kursplaner är stort för närvarande. Både innehåll och omfattning är mycket skiftantle. I samband med att gymna— sieskolans yrkesutbildning och därmed motsvarande vuxenutbildning moderniseras i enlighet metl mina förslag i dag, behövs en genomgri— pande översyn av de nuvarande särskilda yrkesinriktade kurserna. Kur- ser som inte är helt aktuella bör avskaffas. Detsamma gäller vissa av de nuvarande kurserna, där utbildning i framtiden enbart bör få anordnas som upptlragsutbildning. Den nuvarande beteckningen särskilda yrkes— inriktade kurser bör slopas. De kurser sotn skall få anordnas i framtiden bör inordnas under det nya begreppet påbyggnadsutbildning. Det är rc— gcringens uppgift att besluta i dessa frågor.

Utbildningar från lilla ramen och vissa andra specialkurser

Jag har tidigare (avsnitt 3.6) redovisat mitt ställningstagande beträffande specialkurser. Vissa utbildningar kommer att ingå i gymnasieskolans tredje årskurs, några kommer att överföras till högskolan.

De utbildningar som i dag anordnas som specialkurser och som skall finnas kvar, bör fr.o.m. den 'I juli l992 inordnas under det nya begrep- pet påbyggnadsutbildning samt anordnas inom komvux. Även här bör alla kurser, som inte är helt aktuella eller som enbart bör anordnas i form av uppdragsutbildning, upphävas.

Hänvisningar till S4-6-2

4.6.3. Teknikerutbildning

Mitt förslag: Försöksverksamheten med ettårig teknikerutbild- ning skall upphöra och ersättas med en reguljär utbildning inom komvux fr.o.m. den I juli IQOI.

SÖs och UHÄs förslag: Förslaget kan inrymmas som en del av på- byggnadsutbildningen enligt mitt förslag.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Eftersom kommunerna i för- söksverksamheten har visat att de har goda förutsättningar därtill, bör de få ta hand om teknikerutbildningen. Utbildningen är en påbyggnad på en avslutad gymnasial utbildning och bör därför betraktas som vux- enutbildning. Den hör fr.o.m. den I juli 1992 delinitionsmässigt in un- der den nya beteckningen påbyggnadsutbildning.

Teknikerutbildningen bör emellertid få anordnas av kommunerna som en reguljär utbildning redan fr.o.m. den I juli 1901. Detta kan enk—

last ske genom att utbildningen under läsåret [991/92 betraktas som en Prop. 1990/91:85 särskild yrkesinriktad kurs inom nuvarande komvux.

Samordnad ingenjörsutbildning

Arbetsgruppen för samordnad ingenjörsutbildning på mellannivå disku- terade i sin rapport Samordnad ingenjörsutbildning på mellannivå (Ds l988:20) behovet av en ny teknikerutbildning. Gruppen konstaterade att samhällets behov av personer med tekniskt kunnande kan tillgodoses med teknisk utbildning på tre nivåer. nämligen teknikerutbildning, in- genjörsutbildning och civilingenjörsutbildning.

Regeringen gav våren 1989 ett uppdrag till SÖ och UHÄ att gemen-' samt

- studera vilken kompetens som en ettårig teknikerutbildning skall

leda till,

- analysera behovet av olika inriktningar på en teknikerutbildning, - belysa konsekvenserna av ett statligt resp. kommunalt huvudman-

naskap samt - föreslå omfattningen och lokaliseringen på en försöksverksamhet

med en teknikerutbildning. I sin slutrapport våren 1990 föreslog verken att en försöksverksamhet under en femårsperiod borde bedrivas i gymnasieskola och komvux, ef- tersom verken fann att den kommunale skolhuvudmannen har de bästa förutsättningarna när det gäller såväl lokaler och utrustning som lärar— kompetens. Den försöksverksamhet som redan finns i högskolan borde dock få fortsätta under denna period.

Intresset för teknikerutbildningen

Kommunerna har visat ett mycket stort intresse för en ettårig tekniker— utbildning. När SÖ begärde in intresseanmälningar till försöksverksam— het var drygt 80 kommuner beredda att anordna utbildningen från hös— ten 1989 eller i enstaka fall från hösten I99ll.

lntresset från högskolornas sida var väsentligt lägre. Endast ett fåtal högskolor var intresserade av att anordna denna utbildning.

Under 1980-talet har delar av den tekniska utbildningen på mellan- nivå organiserats om så att utbildningar av samma längd och med sam- ma innehåll intc skall anordnas av olika huvudmän och ges olika namn. Det har visat sig att såväl studerande som avnämare haft svårighe— ter att bedöma och värdera den mångfald av tekniska utbildningar som funnits. Det finns dessutom ett behov av en större enhetlighet för att ut- bildningarna skall kunna värderas på en internationell marknad. Detta har lett till att jag i dag (avsnitt 3.8) föreslår att det fjärde året på fyra— årig teknisk linje skall avvecklas. Vidare kommer högskolan (prop. l988/89:90) att få det fulla ansvaret för den tvååriga ingenjörsutbildning som skall organiseras inom ramen för det allmänna linjesystcmet där.

Kommunernas möjligheter att anordna teknikerutbildning

Det har i många sammanhang framhållits att en teknikerutbildning skall ha en teknisk-praktisk inriktning. Trots att försöksverksamheten med ettårig teknikerutbildning ännu bara har pågått ett halvt år står det klart att kommunerna har mycket goda förutsättningar att ta hand om denna typ av utbildning. Många kommuner har genomfört avsevärda investeringar i modern utrustning i samband med reformeringen av yr- kesutbildningen. Jag anser därför att det inte är motiverat att bygga upp ett antal ettåriga utbildningar, som är tänkta att leda till en teknikerni- vå, inom såväl det kommunala skolväsendet som högskolan. För hög— skolans del skulle det i vissa fall bli fråga om betydande nyinvesteringar om man där skulle bygga upp denna utbildning till en sådan volym som näringslivet frågar efter. Jag anser vidare att det för näringslivet i många medelstora kommuner, som inte har någon högskoleutbildning, kan få en stor betydelse för möjligheten att rekrytera kvalificerad arbetskraft om kommunen kan anordna enteknikerutbildning. För de studerande innebär det att närheten till utbildningen kan öka om den anordnas i kommunal regi.

När yrkesutbildningen i enlighet med mina förslag i dag har övergått till att vara en treårig utbildning i gymnasieskolan, kommer det också att finnas ett behov av teknikerutbildning som bygger på dessa yrkesut- bildningar och ger möjlighet till fördjupade kunskaper.

Hänvisningar till S4-6-3

4.6.4. Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter

Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. De bör sträva efter att erbjuda utbildning i den utsträckning som moti- veras av behov och efterfrågan i kommunen.

Skälen för mitt förslag: Dagens arbetsmarknad kräver i ökande om- fattning välutbildadc människor. Det antal elever som varje år lämnar gymnasieskolan med en god utbildning är inte tillräckligt för att fylla dessa behov. Även de som redan är yrkesverksamma behöver möjlighet att komplettera sin tidigare utbildning för att kunna behålla och förbät- tra sin ställning på arbetsmarknaden.

Även om kommunerna inte åläggs skyldighet att anordna gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i någon viss omfattning, bör skollagen ändå föreskriva att de skall erbjuda kommunens innevånare möjligheter till vuxenutbildning. Kommunerna bör i skollagen åläggas att sträva efter att även gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsut— bildning erbjuds i den utsträckning som motiveras av innevånarnas be- hov och efterfrågan.

Jag vill i detta sammanhang särskilt hetona vikten av att det finns vuxenutbildning som svarar mot den enskilda individens önskemål. Även om vuxenutbildning också anordnas på annat håll i samhället,

lll)

t.ex. som arbetmarknadsutbildning eller som personalutbildning, är den av kommunerna anordnade vuxenutbildningen den enda vuxenutbild— ning —- vid sidan av folkbildningen som initieras utifrån den enskil- da individens beh0v och som ger de studerande möjlighet att fritt välja studieinriktning. Samhället har all anledning att uppmuntra och under- lätta för vuxna som vill studera för att stärka sin ställning i arbetslivet, skaffa sig kompetens för vidareutbildning eller få vidgade perspektiv och därmed bättre förutsättningar för att delta i det kulturella och politiska livet. Jag ser det som ytterst angeläget att behålla och utveckla denna fria utbildningsscktor och därigenom ge möjlighet för vuxna att på eget initiativ studera efter eget val.

4.7. Timplaner för komvux

Mitt förslag: För grundläggande vuxenutbildning skall särskilda timplaner fastställas. l)e timplaner som fastställs för gymnasie- skolan skall tillämpas även för gymnasial vuxenutbildning. Sär- skilda timplaner skall fastställas för påbyggnadsutbildning.

Timplanerna skall utgöra en rekommendation för vuxenut- bildningen.

Även timplaner för grundläggande vuxenutbildning och på- byggnadsutbildningar skall uttryckas i sextiominuterstimmar.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: För den grundläggande vuxen- utbildningen förordar jag att särskilda timplaner fastställs, som är obero- ende av timplanerna för grundskolan. Timplanerna bör övervägas när- mare i samband med kommande kursplanearbete för grundläggande vuxenutbildning.

Jag har nyss föreslagit att samma kursplaner skall gälla för gymnasie— skolan och gymnasial vuxenutbildning. Även när det gäller timplaner bör det finnas ett samband mellan dessa två former av gymnasial utbild— ning. '

Dagenstimplaner för komvux ingår i läroplanen och utgör bindande föreskrifter. Men timplanen får underskridas efter lokala beslut, efter- som det som anges är det högsta antalet lektioner som kursen får omfat- ta. Enligt de föreskrifter som gäller nu får skolstyrelsen också, med ut- nyttjande av den särskilda delramen, utöka timplanen i en kurs med upp till 10 %, om de studerande har särskilda svårigheter att följa studi- erna i kursen.

Övergången till mälstyrning innebär bl.a. att den koppling som tidi- gare fanns mellan timramar och statsbidrag nu försvinner.

Det är angeläget att åstadkomma största möjliga flexibilitet och an— passning av vuxenutbildningen till målgruppernas behov. Mot denna bakgrund förordar jag att timplanerna utgör en rekommendation, som anger den genomsnittliga tid det beräknas ta att uppnå målet för resp.

1”) 7

kursplan. Styrelsen för utbildningen bör ha frihet att besluta vilket tim— tal som skall gälla för en kurs.

Till skillnad från ungdomsskolan anger timplanerna för nuvarande komvux redan i dag ett nettoantal lektioner för hela kursen i stället för vcckotimmar. Det finns inte och bör inte finnas föreskrifter om vecko- arbetstid, terminer eller läsår i vuxenutbildningen. Kommunerna bör fritt bestämma under vilken tid på dagen, i veckan och under året som utbildningen skall bedrivas.

Jag har tidigare föreslagit att även timplanerna för gymnasieskolan, som enligt vad jag nyss förordat skall tillämpas också för den gymnasiala vuxenutbildningen, skall anges i nettotid och dessutom i sextiominutersv timmar. Motsvarande bör gälla timplanerna för grundläggande vuxenut— bildning och påbyggnadsutbildning. Detta innebär en lokal frihet att be- stämma även de enskilda lektionernas längd. De studerandes önskemål och behov skall ha avgörande betydelse för sådana beslut.

Det bör vara regeringens uppgift att utfärda nödvändiga föreskrifter om timplanernas utseende och funktion.

Hänvisningar till S4-7

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 9

4.8. Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda

4.8.1 Utvidgning av särvux m.m.

Mitt förslag: Särvux utvidgas till att också omfatta viss utbild-

ning på träningsskolenivå.

Särvux-kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt för— slag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en utvidgning av särvux med undervisning på träningsskolenivå. Några remissinstanser vill dock att särvux skall utvidgas med samtliga moment som finns i träningsskolan. Endast Lärarnas Riksförbund har avstyrkt förslaget.

Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Utvidgning med undervisning på träningsskolenivå

Särvux-kommittén hade som sin främsta uppgift att utreda hur särvux kan utvidgas till att också omfatta vuxna som behöver utbildning på en nivå som motsvarar särskolans träningsskolenivå. Kommitténs utgångs— punkt var att vuxenutbildning för alla människor är en viktig jämlik— hetsfräga. Utvecklingsstörda har liksom andra möjlighet att tillgodogöra sig utbildning om den anpassas efter deras speciella behov och förutsätt- ningar. Uthildningsinsatser är ett viktigt inslag i en strävan att normali- sera livsvillkoren. Utvecklingsstörda skall därför oavsett grad av funk-

tionsnedsättning ges möjligheter till utveckling genom vuxenutbildning. Detta är också min principiella bedömning.

Utifrån denna utgångspunkt föreslår jag att särvux utvidgas till att också omfatta utbildning på träningsskolenivå. I likhet med kommittén anser jag att även ett utvidgat särvux är en renodlad utbildningsfråga. Det som naturligt faller inom andras ansvarsområden skall inte ingå i utbildningen. Skälen för det år att särvux är en utbildning för vuxna och därmed inte behöver innehålla samma moment som en utbildning för barn och ungdomar. Vuxna utvecklingsstörda erhåller t.ex. träning i motorik och vardagsaktiviteter inom daglig verksamhet genom omsorgs- huvudmannen. Vuxenutbildning anordnas även av andra utbildningsan- ordnare med delvis skilda syften för sin verksamhet, t.ex. folkbildning- en, som inom vuxenutbildningsområdet svarar för det estetiska området.

Utvidgningen av särvux bör därför omfatta kommunikation samt verklighetsuppfattning och omvärldskunskap från träningsskolans kurs- plan. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare bestämmelser i dessa frågor. Utvidgningen av särvux med undervisning på träningssko- lenivå bör ske med början budgetåret l99l/92. Jag kommer i det följan— de att föreslå (avsnitt IO) medel för verksamheten.

Förändring av nuvarande särvux

Särvux replierar på uppbyggnaden av grundvux och nuvarande etapp 1 i komvux. För hela särvux gäller samma regler om begränsning av stu- dietiden som inom grundvux. Särvux innehåller också fristående kurser motsvarande etapp 1 i nuvarande komvux. Särvux— kommittén har före- slagit att begränsningen av studietiden endast skall gälla den grundläg- gande delen i särvux. De regler som nu gäller för grundvux och komvux kommer att avskaffas när den nya grundläggande vuxenutbildningen in- förs. Motsvarande regler bör då också avskaffas vad gäller särvux. Jag ser inget behov av att för ett övergångsår föreslå någon förändring.

Särvux-kommittén har föreslagit att föreskrifterna för särvux ändras så att de fristående kurserna kan anordnas på heltid. Jag delar denna uppfattning och ämnar föreslå regeringen att nuvarande regel, som omöjliggör heltidsstudier, tas bort.

Yrkesinriktad utbildning för vuxna utvecklingsstörda

Särvux-kommittén har visat att det i dag bedrivs en relativt omfattande vuxenutbildning för utvecklingsstörda, men att yrkesinriktad utbildning endast änns i begränsad omfattning. Jag vill därför här redovisa min syn på de förslag kommittén har lagt fram.

Arbetsmarknadsmyndigheterna har ansvar för planering av arbetsför- beredande åtgärder för arbetshandikappadc. däribland utvecklingsstörda. Sökande som behöver fördjupad vägledning och särskilda arbetsförbere- dande insatser kan få service vid Arbetsmarknadsinstitut (Ami). Vissa Ami har särskilda resurser för intellektuellt arbetshandikappade, (Ami- S/ia). Jag vill erinra om den kompetens för att anpassa yrkesförberedan- de insatser och yrkesutbildning till de utvecklingsstördas behov som re-

ll”)

dan finns inom arbetsmarknadsverket. En betydande del av de utveck- lingsstördas behov av arbetsförberedelse och yrkesutbildning bör därför kunna tillgodoses inom existerande verksamhet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Särvux—kommittén har föreslagit att vuxna skall ges möjlighet att få yrkesutbildning inom yrkessärskolan. ] princip delar jag denna uppfatt- ning. I likhet med kommittén anser jag det orealistiskt att inom särvux anordna särskilda utbildningsvägar för dem som är i behov av yrkesut- bildning. I stället bör yrkessärskolans kompetens och personella och materiella resurser utnyttjas. Kommittén har också föreslagit att inom komvux bör inrättas särskilda yrkesinriktade kurser för utvecklingsstör- da. Regeringen har tillsatt en kommitté, kallad särskolekommittén, för att utreda frågan om ett kommunalt huvudmannaskap för särskolan. Kommittén beräknas avlämna sitt slutbetänkande under våren Will. Jag avser att återkomma till frågan om utvecklingsstörda vuxnas möjligheter att delta i yrkesinriktad utbildning i samband med att jag behandlar sär- skolekommitténs förslag.

Hänvisningar till S4-8

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

4.8.2. Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter

Mitt förslag: Landstingskommunerna skall ha ett ansvar för att erbjuda särvux. De skall sträva efter att erbjuda utbildningen i den utsträckning som motiveras av behov och efterfrågan. En landstingskommun får överlåta ansvaret för särvux till en kom—

mun.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Under försöksverksamheten med särvux bedrevs undervisning i flertalet landstingskommuner. Sedan särvux blev en reguljär skolform har verksamheten utvidgats till samtli- ga landstingskommuner. Särvux omfattning varierar mellan landstingen eftersom några tillför verksamheten mer landstingskommunala medel än andra. SÖs kartläggning av särvux visar dels ett ökat deltagarantal. dels en viss ökning av det genomsnittliga antalet timmar per vecka för de studerande jämfört med försöksverksamheten.

Jag har nyss föreslagit vissa förändringar av nuvarande särvux i enlig- het med särvux-kommitténs förslag. Utvidgningen av särvux till att också omfatta undervisning på träningskolenivå innebär en utveckling i den riktning landstingen själva arbetat för. De ytterligare medel som jag strax kommer att föreslå till verksamheten under anslaget B lt) Bidrag till driften av särvux bör ge landstingskommunerna goda möjligheter att utveckla verksamheten ytterligare.

Särvux-kommittén menade att särvux skall vara en parallell till och så nära som möjligt integrerad med den kommunala vuxenutbildning- en. Strävandena mot en sådan större samordning skulle underlättas vid ett primärkommunalt huvudmannaskap. Särskolekommittén har, som jag tidigare nämnt, i uppgift att utreda formerna för en kommunalisc—

ring av särskolan och särvux. lnnan kommittén har lämnat sina förslag är jag inte beredd att förorda några andra förändringar av särvux än de jag nyss föreslagit. Detta gäller också en eventuell anpassning av särvux till den nya grundläggande vuxenutbildningen och de kommuner som inte ingår i någon landstingskommun.

Jag föreslår därför att landstingskommunerna och de kommuner som inte ingår i någon landstingskommun skall ha ansvaret för särvux i enlighet med vad som nu gäller'. De skall också sträva efter att erbjuda särvux i den utsträckning som motiveras av behov och efterfrågan. Det är viktigt att särvux inte bara erbjuds dem som erhåller särskilda omsor— ger. Många som har behov av undervisning inom särvux, främst i form av fristående kurser, klarar sig i samhället utan att få särskilda omsorger och är därför svårare att nå. En samverkan" med komvux är viktig så att de som önskar studera får tillgång till en utbildning som är anpassad cf— ter deras förutsättningar. Särvux-kommittén pekade på att många som studerade i grundvux troligtvis i stället borde ha deltagit i särvux.

l dag får landstingskommunerna överlåta ansvaret för särvux på en kommun, om regeringen medger detta. Regeringen har titligare'lämnat några sådana medgivanden. Jag föreslår nu att en överlåtelse får ske utan särskilt medgivande. Även andra former av samarbete har etable- rats mellan landstingskommunerna och kommunerna kring särvux. Jag ser denna utveckling som positiv och anser inte att någon statlig regle- ring behövs.

Som jag nyss har redovisat ankommer det på landstingskommu nerna att erbjuda särvux. Jag föreslår att styrelsen för utbildningen beslutar om intagning. Jag kommer senare att föreslå regeringen att utfärda när- mare bestämmelser om grunderna för urval i de fall ett sådant måste ske.

Mina förslag i detta avsnitt föranleder ändrade bestämmelser i skolla- gen.

4.9. Vissa gemensamma frågor

4.9.1 Kommunernas skyldighet att ta emot elever från andra kommuner. Interkommunala ersättningar.

Mitt förslag: Kommunerna blir skyldiga att ta emot elever från andra kommuner i grundläggande vuxenutbildning om utbild- ningen finns i kommunen.

Kommuner, som i sin grundläggande vuxenutbildning har tagit emot en elev från en annan kommun, har rätt till ersätt- ning från dennes hemkommun.

Kommunerna åläggs att ta emot elever från andra kommuner i gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsutbildning och särvux om hemkommunen resp. hemlandstingskommunen förklarar sig villig att stå för kostnaderna för eleverna.

Skälen för mitt förslag:

Grundläggande vuxenutbildning

Som jag tidigare har anfört är den kanske viktigaste uppgiften för vux- enutbildningen att se till att alla vuxna som har behov av det, får möj- lighet till den nya grundläggande vuxenutbildningen. l'ör att en sådan princip skall få ett verkligt innehåll krävs att de vuxna inte av geografis- ka eller administrativa skäl hindras att studera där de har praktiska möj— ligheter till det.

Regeln om att den grundläggande vuxenutbildningen skall vara obli- gatorisk för kommunerna bör därför kompletteras med en skyldighet att ta emot elever också från andra kommuner. Enda undantaget bör vara det fall då någon kommun inte anordnar en egen sådan utbildning. Kommunen skall då inte ha skyldighet att anordna utbildning för en- bart studerande från andra kommuner.

En kommun som tar emot studerande från andra kommuner, skall ha rätt till ersättning för sina kostnader från deras resp. hemkommuner.

I dag finns i vuxenutbildningslagen regler för hur storleken på såda- na ersättningar skall bestämmas. Om kommuner eller landstingskom- muner inte kan enas om ersättningens storlek skall denna fastställas av statliga myndigheter; Iänsskolnämnden eller skolövcrstyrclscn.

Jag har i det föregående under avsnitt 3.3.8 behandlat frågan om in— terkommunala ersättningar på gymnsieskolans område. Med hänvisning till vad jag således nyss har anfört, förordar jag att det inte heller på vuxenutbildningsområdet görs någon närmare statlig reglering av de in— terkommunala ersättningarna. Jag utgår från att dessa frågor kan lösas genom lokala överenskommelser baserade på självkostnadsprincipcn. Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning

Någon skyldighet för kommunerna att erbjuda gymnasial vuxenutbild- ning i någon viss omfattning föreslås inte. Därför bör kommunerna inte

heller villkorslöst åläggas att ta emot elever från andra kommuner. llemkommunerna bör inte heller åläggas någon skyldighet att stå för kostnaderna. Skyldigheten att ta emot studerande från en annan-kom— mun bör i stället, när det gäller den gymnasiala vuxenutbildningen, knytas till ett frivilligt åtagande för hemkommunen att betala kostnader- na. Om hemkommunen förklarar sig beredd att ersätta kostnaderna. bör en studerande således ha rätt att bli mottagen som sökande till en annan kommuns komvux på samma villkor som den egna kommunens inne- vånare.

Som jag senare kommer att förorda, bör ansökan om deltagande i vuxenutbildning alltid skickas till hemkommunen. Detta ger hemkom- munen en överblick över behovet av vuxenutbildning i kommunen och kostnaderna härför. Skall utbildningen ske i en annan kommuns regi skickas ansökan vidare till den kommmunen. Det bör då åvila hem— kommunens styrelse för den aktuella utbildningen att till ansökan bifo— ga ett yttrande som anger om hemkommunen är villig att betala kostna- derna för eleven.

Motsvarande regler bör gälla för påbyggnadsutbildning och beträffanv de landstingskommuner.

Särvux

Särvux bör följa samma regelsystem som den gymnasiala vuxenutbild- ningen. Som jag har utvecklat i avsnitt 4.b.l skall särvux i första hand vara ett ansvar för landstingskommunerna. Det är också de som får det särskilda schabloniserade statsbidraget. Vad—jag nyss har anfört om att ansökan alltid skall sändas till hemkommunen och att denna skall bära kostnadsansvaret skall därför i fråga om särvux i stället gälla hemlandstingskommunen.

Sfi

Någon rätt för eleverna att gå i en annan kommuns sti föreslås inte. Detta hindrar inte, lika litet som i fråga om de andra utbildningsformer- na, att kommuner kommer överens om ett samarbete.

Hänvisningar till S4-9

4.9.2. Ansökan, mottagande och intagning till vuxenutbildning

Mitt förslag: Den som vill delta i gymnasial vuxenutbildning el- ler påbyggnadsutbildning skall ansöka om detta hos sin hcm- kommun och den som vill delta i särvux skall ansöka hos sin hemlandstingskommun. Till grundläggande vuxenutbildning be- hövs endast en anmälan. Även denna skall skickas till hemkom-

munen. En kommun som inte själv anordnar den sökta utbildningen

vidarebefordrar ansökan eller anmälan till anordnarkommunen, i förekommande fall försedd med yttrande angående interkom- munal ersättning.

Styrelsen för resp. utbildning i anordnarkommunen har an- svaret för intagning. Även ansvaret för behörighetskontroll lig- ger på anordnarkommunen.

lntagningen får anordnas gemensamt med en annan kom- mun.

Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Definition av begrepp

Jag vill inledningsvis klargöra att jag i mina förslag rörande sökande till det offentliga skolväsendet använder två begrepp, ta emot och mottagan- de resp. ta in och intagning. Begreppet ta emot innebär för utbildningar utan urvalsförfarande att den studerande efter behörighetskontroll får påbörja den sökta utbildningen. ] samband med utbildningar för vilka ett urvalsförfarande tillämpas innebär mottagande att den studerande tas emot som sökande till utbildningen och får konkurrera på lika villkor med övriga sökande. Intagning innebär att den sökande efter urvalsför- farande tas in som studerande i berörd utbildning.

Grundläggande vuxenutbildning

Inledningsvis vill jag erinra om att någon urvalsprövning inte är aktuell för den nya grundläggande vuxenutbildning som jag nyss har föreslagit. ] mitt förslag till skollag har jag angett en skyldighet för kommunerna att anordna utbildningen och en rättighet för den som behöver sådan utbildning att få delta.

Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning

För intagningen till gymnasial vuxenutbildning krävs ett intagningsför— farande som innebär både behörighetskontroll och urval.

Av inledningskapitlet i skollagen, som riksdagen redan har tagit ställ- ning till, framgår att vuxenutbildningen främst riktar sig till den som ti- digare har fått minst utbildning. f)e studerande tas in till varje kurs sär-

skilt. Enligt de regler som regeringen nyligen har fastställt för nuvaran- de komvux, är den som saknar eller har brister i sådana kunskaper som den sökta kursen avser att ge, behörig att tas in till kursen, om han med hänsyn till tidigare studier och annan verksamhet har förutsättningar att följa undervisningen.

Även reglerna om urval till komvuxkurser är nyligen fastställda av regeringen. De har samma principiella utgångspunkt som målgruppshe- stämningen i skollagens inledningskapitel och innebär därför att företrä- de skall ges den sökande som har störst behov av utbildningen. Vid ur- valet får inte hänsyn tas till tidigare betyg.

Jag har nyss föreslagit att påbyggnadsutbildningar skall vara en del av komvux vid sidan av grundläggande och gymnasial vuxenutbildning.

För påbyggnadsutbildning som bygger på grundskolan eller på grundläggande vuxenutbildning bör gälla samma regler för behörighet och urval som för gymnasial vuxenutbildning.

Det kommer emellertid även att finnas påbyggnadsutbildningar som bygger på genomgången gymnasieskola eller på grundskola komplette- rad med en bestämd yrkeserfarenhet. Jag tänker på bl.a. teknikerutbild- ning och vissa utbildningar, som tidigare har varit studievägar inom gymnasieskolans lilla ram, samt på vissa kurser som nu är särskilda yr- kesinriktade kurser i komvux. För sådana påbyggnadsutbildningar, som bygger på en gymnasial utbildning, förutsätter jag att särskilda behörig- hetskrav och urvalsregler kan behöva fastställas. Det är regeringens upp- gift att utfärda nödvändiga bestämmelser.

Särvux

Nuvarande principer för behörighet och urval till särvux bör tills vidare ligga fast. [ gällande regler bör endast de förändringar göras som blir följden av att jag nyss har föreslagit en utvidgning av särvux med trä— ningsskolenivån och en möjlighet till återinträde. Det är regeringens uppgift att utfärda nödvändiga föreskrifter.

Adressat för ansökan. Ansvaret för urval

Enligt 1 kap. 9 & skollagen skall det offentliga skolväsendet för vuxna ge vuxna tillfälle att komplettera sin utbildning i enlighet med individuella önskemål. Vuxenutbildningens inriktning måste emellertid i viss ut- sträckning variera mellan kommunerna. Något system med elevområ— den eller liknande tillämpas inte och vuxenutbildningen står öppen för sökande oavsett bostadsort. Vuxna kan, enligt min uppfattning, själva bäst avgöra var de bör genomföra sina studier.

Jag har nyss föreslagit att resp. hemkommun skall ha ansvaret för att anordna utbildning för vuxna. Även genom införandet av ett sektorsbi- drag som går till hemkommunen betonas starkare än hittills varje kom- muns ansvar för att de egna innevånarnas behov av vuxenutbildning till— godoses. Mot denna bakgrund är det naturligt att hemkommunerna tar del av samtliga ansökningar. Beträffande särvux gäller detta för hem- landstingskommunen.

När ansökan avser studier i en annan kommun eller landstingskom- mun skall den vidarebefordras till anordnarkommunen. Om de båda kommunerna inte redan har ett samarbetsavtal eller annan överenskom— melse om interkommunal ersättning, skall hemkommunen i fråga om gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsutbildning och särvux foga ett yttrande om huruvida man påtar sig ett kostnadsansvar till ansökan.

] detta sammanhang är jag angelägen att framhålla att det givetvis står en anordnarkommun fritt att ta in en sökande, även om hemkom- munen inte betalar någon ersättning. Detta kan t.ex. vara aktuellt, när det gäller att besätta en utbildningsplats, som annars skulle stå tom, i en kurs som ändå anordnas.

Vid urvalsförfaranden måste samtliga sökande bedömas i ett sam— manhang. Ansvaret för kontroll av behörighet och för urvalet måste därför vila på anordnarkommunen. Styrelsens för utbildningen uppgif— ter bör regleras i skollagen. [ övrigt ankommer det på regeringen att ut- färda erforderliga bestämmelser.

Mitt förslag om adressat för ansökan föranleder en särskild bestäm- melse i skollagen om detta.

Ansvarigt organ för intagning

Ansvaret för intagningen till gymnasial vuxenutbildning, till påbygg— nadsutbildning och till särvux skall ligga på styrelsen för resp. utbild- ning. Staten har ingen anledning att föreskriva något om hur styrelsen organiserar detta arbete.

Enligt min bedömning är det värdefullt om samma organ sköter in- tagningen till gymnasial vuxenutbildning och till gymnasieskolan. När en kommun väljer att lägga arbetet på skilda organ, bör ett samarbete etableras dem emellan. Detta ökar förutsättningarna för samverkan i syf- te att effektivt utnyttja tillgängliga utbildningsresurser.

Vuxenstuderande skall kunna kombinera dels gymnasial vuxenut- bildning mcd grundläggande vuxenutbildning, dels gymnasial vuxenut— bildning inom skilda utbildningsområden. lntagningen av sådana sökan- de bör därför också ske i samverkan med den instans som svarar för mottagandet till den grundläggande vuxenutbildningen.

I likhet med vad jag förordar för gymnasieskolan får intagning an- ordnas gemensamt med en annan kommun.

Hänvisningar till S4-9-2

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

4.9.3. Upphörande av och återinträde i utbildning

Mitt förslag: Möjligheten utvidgas att besluta dels att undervis- ningen i grundläggande vuxenutbildning och i särvux skall upp- höra för dem som av olika skäl inte tillgodogör sig ytterligare undervisning, dels att dessa elever får återinträda i utbildningen om särskilda skäl finns.

Beslut om upphörande och återinträde skall fattas av styrel- sen för resp. utbildning.

Särvux-kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Skälen För mitt Förslag: All vuxenutbildning skall vara klart målin- riktad. Deltagarna har mycket olika bakgrund och förutsättningar och det tar olika lång tid för dem att nå målet. Det är därför inte lämpligt att fastställa bestämda tidsgränser för hur lång tid utbildningen får ta i grundläggande vuxenutbildning och i särvux. Däremot får undervis- ningen aldrig bli ett sätt att sysselsätta deltagarna. Så snart en studeran- de har nått målet för utbildningen skall undervisningen givetvis upphö- ra. I vissa fall kan målet för utbildningen inte nås. När en studerande inte tillgodogör sig ytterligare undervisning på ett tillfredsställande sätt, skall undervisningen kunna upphöra även om målet inte har uppnåtts.

Att detta i vuxenutbildning är ett frivilligt åtagande från den stude— randes sida och det kräver, även när det gäller grundläggande vuxenut- bildning och särvux, ett relativt stort mått av eget arbete. Undervisning- en skall kunna upphöra även för en studerande som i och för sig har förutsättningar att nå ett uppsatt mål, men som ändå inte gör tillfreds— ställande framsteg t.ex. på grund av bristande studiemotivation.

Återinträde i utbildningen är enligt nuvarande regler möjligt i grundvux. Jag föreslår nu att skollagen skall utformas så att denna möj- lighet gäller hela den nya grundläggande vuxenutbildningen och att den utvidgas till att gälla även särvux.

Det bör ankomma på styrelsen för resp. utbildning att ta ställning till frågor som gäller utbildnings upphörande och återinträde i utbildning.

Mina förslag i detta avsnitt förutsätter ändring i skollagen.

Hänvisningar till S4-9-3

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

4.9.4. Avgifter och kostnader för läromedel

Mitt förslag: All undervisning i det offentliga skolväsendet för vuxna skall vara avgiftsfri för eleverna. För läromedel och övriga hjälpmedel, som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen ta ut en kostnad som högst motsvarar huvudmannens anskaff- ningskostnader. Någon kostnad får dock inte tas ut för lärome— del m.m. inom sti.

Skälen för mitt förslag: [ dag gäller att inga avgifter för undervis- ' ningen får tas ut för nuvarande grundvux, komvux, särvux, SSV och sti. Jag anser att sådana avgifter inte heller i fortsättningen skall få tas ut. All undervisning i det offentliga skolväsendet skall således vara avgiftsfri för samtliga elever. Detta innebär att några anmälningsavgifter eller av— gifter för att täcka administrativa kostnader inte heller får tas ut. Däremot anser jag att kommuner och landstingskommuner skall ha möjlighet att ta ut högst självkostnadspris för läromedel i form av böcker, skrivmateriel, verktyg m.m. eller låta de studerande själva köpa viss materiel. Denna huvudregel bör gälla lika för alla utbildningsfor- mer. Det innebär en förändring av de statliga reglerna i jämförelse med

dagsläget, eftersom läromedlen i dag är helt fria för grundvux och den grundläggande delen av särvux. l komvux och SSV får avgifter inte tas ut för böcker etc. som de studerande inte får behålla för eget bruk.

Nuvarande regler för avgiftsuttag för läromedel har skapat problem och en varierande praxis har utvecklats i kommunerna. Flertalet kom- muner tar ut någon form av avgifter för eller låter de studerande själva hålla sig med läromedel. Samtidigt görs i studiemedelssystemet ett schablonavdrag på det belopp" den studerande kan erhålla i studiemedel för fria läromedel. Detta har lett till att de studerande i många fall före— dragit att betala läromedelskostnader framför att få ett schablonavdrag.

] det föregående har jag föreslagit en ny grundläggande vuxenutbild- ning, som är en sammanslagning av nuvarande grundvux och etapp 1 i komvux. Det är således en sammanslagning av två utbildningar för vilka olika bestämmelser gäller. Om rätten till fria läromedel utvidgas till att omfatta hela den grundläggande vuxenutbildningen, skulle kommuner- na åsamkas ökade kostnader, utan att dessa täcks av de resurser som lagts in i sektorsbidraget för skolväsendet.

Mot den bakgrunden förordar jag nu att staten inte ålägger kommu— nerna ett ökat ansvar för läromedelskostnader. Enligt min mening skall det inte behövas någon detaljerad statlig reglering på läromedelsområ- det. Kommuner och landstingskommuner har, enligt min uppfattning, genom sin närhet till de studerande bättre förutsättningar än riksdag och regering att bedöma vilka kostnader det är rimligt att lägga på dessa och i vilken mån sådana kostnader är förenliga med de mål och de prio- riteringar som huvudmännen måste göra för sina utbildningar. Jag tror att detta innebär att kommunerna ändå i flertalet fall kommer att ta på sig kostnader för läromedel när det gäller t.ex. den del av den grundläg- gande vuxenutbildningen som motsvarar nuvarande grundvux.

Landstingskommunerna svarar i dag för kostnader för läromedel i särvux. Jag ser inga skäl varför de skulle ändra denna praxis.

När det gäller sti råder speciella förhållanden eftersom det schablon— beräknade statsbidraget till verksamheten inkluderar kostnader för läro— medel m.m. Mot (Jenna bakgrund föreslår jag ingen saklig ändring av nuvarande bestämmelser om att inga läromedelskostnader får tas ut av studerande i sti.

Hänvisningar till S4-9-4

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

4.10. Distansutbildning

Mitt förslag: Statens skolor för vuxna skall upphöra. Verksam- heten skall vara avvecklad senast den I juli 1992.

SÖs förslag: SÖ har lagt förslag om ett resurscenter för distansutbild- ning. Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Behov av distansutbildning

Ett centralt mål för svensk utbildningspolitik under de senaste decenni- erna har varit att så långt möjligt tillförsäkra alla medborgare likvärdig tillgång till utbildning oberoende av bl.a. social bakgrund och bostads- ort. Fortfarande utgör dock avstånd i tid och rum reella hinder för många människor att få den utbildning de behöver och önskar. Enligt min mening bör en utveckling och bredare användning av distansmeto- dik i undervisningen utgöra nästa steg för att övervinna dessa hinder. Jag anser därför att distansutbildning är en viktig utbildningsform att ut- veckla för framtiden.

Distansutbildning har funnits länge i form av korrespondensunder- visning. 1 dag ger den moderna tekniken helt nya möjligheter att ut— veckla utbildningsformen. Erfarenheter visar att aktiva pedagogiska in- satser behövs jämsides med olika former av undervisningsmaterial. Med den tekniska utveckling, som har skett inom detta område och som framledes kan förväntas ske, öppnas helt nya möjligheter att genomföra distansutbildning. Detta innebär också att distansutbildning kan organi- seras på ett nytt sätt.

Distansutbildning är inte särskilt väl utvecklad eller utbredd i vårt land. Den största omfattningen har den inom högskolan, där distansun— dervisning i olika former har förekommit sedan 1960-talet. lnom vuxen- utbildningsområdet har statens skolor för vuxna, som från början var en riksrekryterande skola med koncentrerade studier, bedrivit distansut- bildning. lnternationellt är distansutbildningen starkt på frammarsch. I flera länder har den i dag en betydande omfattning, framför allt inom högskoleområdet.

Statens skolor för vuxna

Staten driver sedan 1950-talet vuxenutbildning vid statens skolor för vuxna (SSV) i Norrköping och sedan 1960-talet även i Härnösand. Ut- bildningen vid SSV bestod till en början av en kombination av lärarledd undervisning vid skolan och självstudier på hemorten. Så småningom har den utvidgats till att också omfatta ren brevundervisning.

Skolornas kursutbud omfattar allmänna ämnen på grundskolenivå (etapp 1), allmänna, ekonomiska och tekniska ämnen på etapp 2—4 i komvux samt yrkesinriktade ämnen. | de yrkesinriktade ämnena har de båda skolorna specialiserat sig inom några områden och ger t.ex. kurser för arbetsledare, bad- och idrottshallspersonal, fastighetstekniker, fastig- hetsmäklare och småföretagare. Det sammanlagda antalet undervisnings- timmar uppgår till ca 27 000.

Utbyggnaden av komvux under början av l97tl-talet medförde att be- hovet av SSV ifrågasattes. Förslag om skolornas nedläggning fördes fram men genomfördes inte. I propositionen om kommunal och statlig ut- bildning för vuxna (prop. 1983/841169, UbU 1984/8511, rskr. ll) fram- hölls att SSV skall utgöra ett komplement till komvux. SSV skall i form av distansundervisning erbjuda vuxna kompetensinrikad utbildning av samma slag som ges i komvux, dock i första hand sådän utbildning som

inte kan komma till stånd inom komvux med tillräcklig spridning och regelbundenhet. Utbildningen skall stå öppen för vuxna som är behöri- ga att tas in i komvux men som av något skäl inte lämpligen kan detta i motsvarande utbildning där.

Kommunernas ansvar för vuxenutbildningen

Kommunerna tar nu över ansvaret för den utbildning som ingår i det offentliga skolväsendet för vuxna. Resurser för utbildningen tilldelas kommunerna över sektorsbidraget för skolväsendet. ! det nya statsbidra- get tilldelas kommunerna resurser för vuxenutbildning med hänsyn till befolkningsundcrlag m.m. I princip går således statsbidraget för vuxcn- utbildning i framtiden till de studerandes hemkommuner och inte som i dag till anordnarkommunerna. Det är därmed entydigt en kommunal uppgift att besluta om utbildningens dimensionering och inriktning för de vuxna innevånarna i kommunen. 1 riksdagsbeslutet förutsattes en fördjupad samverkan mellan kommuner för att också mer speciella ut— bildningsbehov blantl medborgarna skall kunna tillgodoses.

Kommunerna kommer enligt de förslag som läggs fram i denna pro— position att i lag åläggas dels ett allmänt ansvar för att anordna och främja vuxenutbildning, dels en särskild skyldighet att erbjuda grundläg- gande vuxenutbildning till de kommuninnevånare som är i behov av så- dan utbildning.

Flera kommuner har redan inom det nuvarande statsbitlragssystemet tagit på sig uppgiften att vid sidan av SSV svara för utbildningar som tillgodoser behov i en större region eller t.o.m. i hela riket. Det nya statsbidragssystemet utgör ett incitament för fler kommuner att profilera sitt utbildningsutbud inom komvux. En möjlighet till profilering är att utveckla en eller flera utbildningar, som vänder sig till en bredare mål- grupp än invånarna i den egna kommunen. Det kan då bli naturligt att i en del fall välja studieorganisatoriska lösningar som nära ansluter till dem som tillämpats vid statens skolor för vuxna. Även mer renodlad di- stansuntlcrvisningmetodik bör kunna bli aktuell. Nedläggning av SSV

Det är i det sammmanhanget aktuellt att ånyo ta upp diskussionen om behovet av .ett statligt komplement till komvux. Jag vill här erinra om att SSV tillkom innan det fanns en kommunal vuxenutbildning. [ ett in— ledningsskede fanns det således starka skäl för staten att engagera sig i vuxenutbildningen och driva utvecklingen. för flertalet vuxna var SSV till en början också tlet enda studiealtcrnativet vid sidan av tle rena kor— respondensinstituten. 1 dag är läget helt annorlunda. Komvux finns i praktiskt taget samtliga kommuner i landet och en väl utbyggd verksam- het på flertalet större orter.

Jag är för egen del övertygad om att tlen roll SSV för närvarande fullgör. som ett komplement till komvux för vissa stutlerandegrupper och inom vissa områden, kommer att övertas av olika kommuner. Till- lämpning av intervallstudier och skilda metoder för distansundervisning kommer att framstå som en riktig och nödvändig utveckling bl.a. i dessa

kommuner. Inte minst den än mer markerade betoningen av komvux fördelningspolitiska mål, som jag förordat i det föregående, talar för en sådan utveckling.

Jag tror också att det faktum att SSV finns och anortlnar en viss typ av utbildning har lett till att det inte finns något kommunalt incitament till att ta över verksamheten. [in avveckling av SSV kan således paradox— alt nog på sikt letla till ett större utbildningsutbud på de områden som SSV i dag representerar.

Det är mot denna bakgrund mer angeläget för staten att ta ett ansvar för utveckling av metoder, pedagogik och teknik för distansundervis- ning än att själv svara för en marginell del av utbildningsutbudet. Staten kan tlärmetl stödja bl.a. kommunerna i deras ansträngningar att nå alla metlborgare som behöver utbiltlning.

Mina överväganden i det föregående letler till att jag nu förordar att den statligt anordnade vuxenutbildningen vid SSV läggs ned. Skolorna hör avvecklas metl början den 1 juli 1991. För att redan intagna stude- rande skall kunna slutföra sina studier bör undervisningen få fortsätta även under budgetåret 1901/92.

Brevundervisningen bör få anordnas t.o.m. första halvåret 1095. Där- efter bör det få ankomma på regeringen att bestämma i vad mån denna undervisning skall fortsätta.

Jag föreslår under anslaget B 14 fortsatt medelstilldelning under övergångsperioden. Det ankommer i övrigt på regeringen att närmare besluta i de frågor som rör skolornas avveckling.

Erfarenheter av distansutbildning

De svenska erfarenheterna av tlistansutbiltlning är varierande. SSV har profilerat sig genom distansutbildning, i första hand i form av koncen- trerade studieperioder vid skolorna, varvade med studier på hemorten, men även i form av ren brevundervisning. 1.'-'.tt samarbete med komvux har utvecklats på senare år. Samarbetet kan t.ex. innebära att viss under- visning sker i hemkommunen med handledning från komvuxlärare ut- ifrån distansmaterial från SSV, som sedan kompletteras med internatut- bildning vid SSV.

lnom högskolan är distansutbildningen helt decentraliserad och de enskilda högskolorna svarar själva för utvecklingen av den egna distans- utbildningen. Detta ligger helt i linje metl högskolornas självständiga ställning. men innebär samtidigt svårigheter att utnyttja de samlade re- surserna effektivt.

Ut vecklingsbeho v

Jag anser att tiden nu är mogen för att göra en större och mer samlad satsning på att utveckla metoder och metlia för distansutbildning och mediabaserad undervisning inom tlet offentliga skolväsendet. Jag kom— mer senare att utveckla min syn på möjligheterna att bygga upp kun- skapscentrer ute i kommunerna i samverkan mellan olika utbildnings- anordnare. Sådana kunskapscentrer borde enligt min mening kunna bli

en utmärkt bas även för distansutbildning. Som jag anfört ovan bör all- tid självstudier kombineras med en direktkontakt mellan studerande och mellan handledare och studerande.

För kunskapscentret skulle tillgången till olika typer av mediabasera— de undervisningspaket kunna innebära en kraftig breddning av möjlig- heterna att utöka kursutbudet och samtidigt öka tillgängligheten. De studerande skulle få möjlighet att bedriva större eller mindre delar av en utbildning genom mediastödda självstudier på tider och platser som de själva kan välja och ändå ha tillgång till det stöd som kunskapscen- tret och dess lärare kan ge.

Frågan utreds

En förutsättning för en ökad användning av distansutbildning och olika typer av mediaburna undervisningsprogram är en utveckling av pedago- gik, metoder och material. Jag avser att inom kort återkomma till rege- ringen med förslag om att tillsätta en särskild utredning för att belysa . hur en utveckling av distansutbildning skall kunna komma till stånd inom det offentliga skolväsendet, framförallt inom komvux. 1 den mån utredningen kommer fram till att det behövs en fristående organisation så skall denna förläggas till Härnösand. Utredningen bör också belysa hur erfarenheterna kan utnyttjas för den fortsatta utvecklingen av di- stansutbildningen inom högskolan. I den senare frågan har jag samrått med chefen för utbiIdningsdepartementet.

Jag föreslår att vissa av de medel som nu frigörs från SSV, används för en utveckling av distansutbildningen. Jag beräknar att medel mot- svarande l5 milj. kr. årligen skall avsättas för ändamålet fr.o.m. budget- året l992/93. l denna fråga bör regeringen återkomma till riksdagen.

Hänvisningar till S4-10

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 9

5. Gemensamma frågor

Hänvisningar till S5

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

5.1. Samverkan m.m.

Hänvisningar till S5-1

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

5.1.1. Samverkan

Min bedömning: Samverkan mellan olika utbildningsanordnare, utbildningsformer och mellan olika kommuner och landstings- kommuner bör eftersträvas för att förbättra tillgängligheten i ut- bildningen och öka kvaliteten iden. Det är angeläget att en sam- ordning av resurserna sker, t.ex. genom att lokala kunskapscen— tra bildas.

Samverkansgruppens förslag: Sammanfaller med min bedömning

Skälen för min bedömning: 1 ett läge med begränsade ekonomiska re- surser för reformer, är det mer angeläget än någonsin att utnyttja till- gängliga resurser så effektivt som möjligt. En samverkan mellan olika utbildningsanordnare och utbildningsformer inom kommuner och mel- lan kommuner och landstingskommuner är en nödvändig förutsättning för ett sådant effektivt rcsursutnyttjande.

Det viktigaste motivet för samverkan är dock att den, som jag tidiga- re har framhållit, kan leda till ett bredare kursutbud och till större till— gänglighet och valfrihet för de studerande samt till bättre kvalitet i ut- bildningen.

l statsbidragsbestämmelser och i det övriga regelverk som har styrt skolväsendet, har det funnits en rad regler, som har hindrat samverkan mellan olika skolformer. Flera viktiga sådana hinder, som har uppställts från statens sida, är undanröjda i och med övergången till en mer mål— och resultatorienterad styrning av skolan och till ett gemensamt sektors- bidrag för skolväsendet. Andra hinder kan finnas kvar i form av förord- ningsbestämmelser, föreskrifter, tjänstgöringsavtal etc.

Jag anser att det är ytterst angeläget att såväl regeringen som'berörda myndigheter och organisationer i fortsättningen noga uppmärksammar den effekt olika typer av reglering av verksamheter kan ha för möjlighe- terna till samverkan över skolforms- och huvudmannagränscr. Strävan bör vara att sådana hinder skall undanröjas i de fall så kan ske utan större olägenheter för verksamheten. 1 den mån nya bestämmelser till- kommer, bör de utformas med speciell hänsyn till att de inte får upp- ställa nya hinder för samverkan.

Den tidigare nämnda samverkansgruppen har lämnat en rad förslag, alla i syfte att underlätta samverkan mellan i första hand gymnasiesko— lan och komvux, men också mellan dessa skolformer och högskolan oeh AMU-gruppen.

Flertalet av samverkansgruppens förslag kräver inte något riksdagsbe— slut. Eftersom jag anser frågorna vara av stor vikt för framtiden vill jag ändå för riksdagens information lämna en kort redogörelse för de vikti— gaste förslagen och mina kommentarer till dem.

Möjligheter till samverkan

Samverkansgruppen menar att det är viktigt att kommunerna uppmärk- sammar möjligheterna att efter kommunaliseringen av lärartjänsterna anställa lärare i kommunens skolväsende så att tjänstgöring blir möjlig i både gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och uppdragsutbild- ning.

Vidare framhålls som viktigt att arbetsmarknadens parter uppmärk- sammar frågan om möjligheterna för kommunalt anställda lärare att kunna tjänstgöra i AMU—gruppen eller i högskolan, resp. för utbildare i AMU-gruppen eller lärare i högskolan att kunna tjänstgöra inom kom- munens skolväsende.

Jag vill framhålla, att det bl.a. mot bakgrund av vatt jag har sagt om friheten beträffande timplaner och med tanke på de stora fördelar en samverkan kan ge, är viktigt att anställningsformerna ger denna möjlig- het.

Samplanering

Som framgår av vad jag redan har anfört anser jag att en samplanering bör ske mellan olika utbildningsanordnare och utbildningsformer i en kommun och över kommungränsen. På kommunnivå anser jag det självfallet att det är kommunen som har ansvaret för samplaneringen. Den bör i första hand ta sikte på kommunens egna utbildningar, men också ta hänsyn till det totala utbildningsutbudet i kommunen från ar- hetsmarknadssynpunkt. ] det senare avseendet bör samråd ske mellan kommunen och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Beträffande arbetsmarknadsutbildningen är det lånsarbetsnämnden, som har ett ansvar för att utbildningsutbudet är anpassat till arbetsmark- nadens behov. Här bör ett samråd ske med kommunerna.

Länsarbetsnämnden upphandlar arbetsmarknadsutbiIdning från AMU-gruppcn, kommunernas och landstingskommunernas uppdragsut- bildning, eller andra utbildningsanordnare. En sådan upphandling skall ske på affärsmässiga grunder.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har i årets budgetproposi- tion behandlat upphandlingsfrågorna och konstaterat att kompetens och kunnande hos såväl länsarbetsnämnder som hos AMU-organisationen har utvecklats över åren. Upphandlingsförfarandet varierar dock väsent- ligt mellan olika länsarbetsnämnder vad gäller regleringen av utbild- ningens uppläggning och innehåll. Hon anser det viktigt att AMU- styrelsen och arbetsmarknadsStyrelscn (AMS) gemensamt vidtar åtgärder för att utveckla upphandIingsförfarandet med sikte på en större anpass- ning till individerna. l-lon framhåller också att AMS måste leva upp till

sitt ansvar att utveckla upphandlarkompetensen hos länsarbctsnämnder— Prop. 1990191185 na.

Utrustningsfrågor

Samverkansgruppen för i sin rapport en diskussion om möjligheterna till ett bättre rcsursutnyttjande genom samverkan kring lokaler och ut- rustning. Jag anser atl dessa förslag är så intressanta att jag kort vill be- röra dem här.

Samverkansgruppen har i samband med sina kommunstudier funnit att varje utbildningshuvudman har egna lokaler och utrustning för sina behov. Detta leder helt naturligt till att lokaler och utrustning sällan ut— nyttjas effektivt.

Jag anser det väsentligt att dessa resurser uttnyttjas bättre t.ex. genom samverkan mellan olika utbildningsanordnare.

Grundidén är att så många utbildningsanordnare som möjligt ge— mensamt skall använda lokaler och utrustning. Denna samverkan kan röra allt från enstaka speciallokaler till ett tekniskt center eller ett helt skolhus.

Om denna form av samverkan utvecklas fullt ut kan man tänka sig att gymnasieskolan, komvux, AMU-gruppcn och högskolan gemensamt äger och förvaltar lokaler och utrustning. Det är naturligt att tänka sig att samhälleliga utbildningsanordnare samverkar på detta sätt, men man bör inte vara främmande för samverkan även med företag, myndigheter och organisationer. Ägandet och organisationsformen kan variera och får anpassas efter de lokala förutsättningarna.

Resurser för utveckling av samverkan

Jag vill i (Jetta sammanhang erinra om att jag under anslaget B 4. Stöd för utveckling av skolväsendet i 1991 års budgetproposition (prop. NNO/91101), bil. ll), s. 64) har beräknat 2,45 milj. kr. för samverkansåt— gärder mellan olika skolformer och anmält min avsikt att återkomma till hur dessa medel skall disponeras.

Medlen bör användas för att stimulera och vidareutveckla lokala kunskapscenter. Beloppet bör alltså stå till regeringens förfogande. Min avsikt är att återkomma till regeringen i denna fråga.

Hänvisningar till S5-1-1

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 3.3.1, 9

5.1.2. Gränsdragningsfrågor

Mitt förslag: Gymnasieskolan skall ha ansvaret för ungdomars utbildning. Komvux skall ha ansvaret för vuxnas utbildning. Ål- dersgränsen går vid 21) år.

Samverkansgruppens förslag: Eleven skall vara 21) år eller ha slutfört gymnasieutbildning för att få påbörja gymnasiala studier i komvux.

1:15

Inkomna synpunkter: Många har yttrat sig över förslaget om ålders- gräns. Några av dem som är positiva vill ha dispensmöjligheter t.ex. för skoltrötta ungdomar eller för att gymnasieelever skall kunna läsa tillvalsämnen i komvux. En länsskolnämnd förordar en IQ—åt'sgräns och två Iänsarbetsnämnder vill ha 18 år som gräns, dvs. samma åldersgräns som för arbetsmarknadsutbildning.

Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående lagt fram förslag om en ny gymnasieutbildning och har också förordat att kommunerna får en skyldighet att erbjuda alla ungdomar mellan lo och 19 år en gymna- sial utbildning.

Jag har vidare lagt fram förslag om en utvidgad grundläggande vux— enutbildning och om kommunernas ansvar för att anordna olika former av vuxenutbildning.

Mina förslag om kommunernas skyldigheter och elevernas rättighe- ter beträffande olika utbildningsformer förutsätter en entydig definition av vilken innebörd begreppen ungdomar resp. vuxna har i detta sam- manhang.

Den tidigare nämnda samverkansgruppen har behandlat frågan om gränsdragning mellan olika utbildningsformer och åldersgrupper. Sam- verkansgruppen förordar en 21'l-årsgräns mellan ungdomsutbildning och vuxenutbildning på gymnasial nivå. Jag ansluter mig till denna uppfatt- ning. Åldersgränsen skall innebära att den som vill påbörja studier det andra kalenderhalvåret det år då han eller hon fyller 211 år eller senare, skall göra det som vuxenstuderande.

Gymnasieskolan som organisation skall alltså ha ansvaret för alla ungdomar. Sökande som är 16—19 år och har lämnat grundskolan skall tas in till gymnasieutbildning efter de intagningsregler som gäller för ungdomar och i de flesta fall till heltidsstudier. Detta innebär att ungdo- mar, som har tagits in, i regel har rätt till ett avgångsbetyg efter en tre- årig utbildning på heltid.

Till grundvux och etapp 1 i dagens komvux gäller en åldersgräns på 16 år. 1 och med att gymnasieskolans ansvar obetingat skall gälla alla ungdomar, höjs åldersgränsen även till denna del av vuxenutbildningen till 20 är.

Komvux som organisation skall ha ansvaret för de vuxenstuderande. De tas in till utbildning efter de intagningsprinciper och enligt de friare studieformer som gäller för vuxenutbildning. För vuxenstuderande Finns, i motsats till vad som gäller för ungdomarna, dock ingen garanti för eller strävan efter att alla skall få ett fullständigt avgångsbetyg. Vux- enstuderande måste söka till varje kurs för sig. De kan i gengäld välja att kombinera nivåer och kurser på ett mycket friare sätt än ungdomar. De väljer också själva om de skall studera på heltid, deltid eller fritid.

För att undvika missförstånd vill jag framhålla att det jag nyss har beskrivit om gymnasieskolans organisatoriska ansvar för alla ungdomar inte innebär att ungdomarnas studier måste genomföras uteslutande inom gymnasieskolans ram. Om enstaka eller grupper av ungdomar har valt ämnen. där kommunen anordnar komvuxkurser, kan ungdomarna genomföra studierna genom att delta i dessa kurser. Ungdomar, som har

lllf)

valt att gå ut i arbetslivet direkt efter grundskolan, skall givetvis också kunna delta i enstaka komvuxkurser.

På motsvarande sätt innebär vuxenutbildningens samlade organisato- riska ansvar för hela gruppen vuxenstuderande inte att de vuxna uteslu- tande behöver studera i komvuxkurser. Enstaka eller grupper av vuxen- studerande kan i stället följa kurser eller delar av utbildning i gymnasie- skolan.

1 en kommun kan man alltså av olika skäl besluta att placera en el- ler flera ungdomar i komvux eller att placera en eller flera vuxenstude- rande i gymnasieskolan. Individernas egna önskemål och behov bör dock väga tungt vid avgörandet hur och var man skall studera.

Jag anser i likhet med samverkansgruppen att det är viktigt med en klar och tydlig gräns mellan de olika utbildningsanordnarna. En grund- läggande förutsättning för samverkan är att vars och ens roll och uppgif- ter är tydligt identifierade. Samverkansgruppen har gjort en samman- ställning med syfte och målgruppsbestämningar för gymnasieskolan, komvux, kommunernas uppdragsutbildning, AMU— gruppen, högskolan och högskolans uppdragsutbildning. Den utgår från nuvarande förhål— landen, men innehåller också vissa klarlägganden utöver vad som redan finns fastslaget. Sammanställningen återfinns i samverkansrapporten (Ds 1990:59) och i sammanfattningen av denna i bilaga 5. Den bör enligt min mening kunna utgöra en utgångspunkt för framtida ställningstagan- den i gränsdragningsfrågor.

5.1.3. Sambanden med högskolan

Min bedömning: Sambanden mellan skolväsendet och högskolan bör stärkas bl.a. genom att forskarutbildade lärare medverkar i undervisningen samt i utvecklings— och utvärderingsarbetet. Ut- vecklingen av sambanden bör följas i uppföljnings— och utvärde- ringsarbetet.

Skälen för min bedömning: Det finns llera skäl att nu stimulera an- knytningen mellan skolväsendet och universiteten och högskolorna. Undervisningsformerna i gymnasieskolan har hittills mer liknat grund— skolans än högskolans. Åtskilliga elever skulle emellertid finna arbetet i gymnasieskolan mer stimulerande mcd undervisningsformer som mer liknar högskolans och som innebär större inflytande och ansvar från elevernas sida. Jag utvecklar detta bl.a. i mina timplaneförslag (avsnitt 3.7). Redan nu tillämpas i gymnasieskolan självständiga arbetssätt ge— nom projektarbeten i olika former och i specialarbetet i årskurs 3. l högre grad än vad som i allmänhet varit fallet hittills bör sådana inslag kunna utnyttjas som möjligheter för elever att komma i kontakt med forskningsinstitutioncr och andra kunskapsproducerande institutioner. Det finns exempel på att vissa skolor har utnyttjat den praktik, som fö- rekommer på många håll, så att eleverna därigenom fått tillfälle att vis—

tas vid forskningsinstitutioner under en veckas tid och då fått följa fors— Prop. NGO/91:85 kare i deras arbete samtidigt som de fått en bred information om hög- skolan.

Jag ser också flera möjligheter att på andra sätt bygga ut kontakterna mellan skolväsendet och den högre utbildningen. Den utbyggnad av högskolor, som ägt rum under 1980—talet, har öppnat nya möjligheter för landets gymnasieskolor att etablera egna kontakter med högskole— världen. Flera av mina förslag till nationella program i gymnasieskolan bör kunna bli intressanta och viktiga områden för samarbete. Även i de frågor jag nu behandlar är skolans personal den viktigaste drivkraften för utveckling. Jag utgår från att det finns ett brett intresse för att behål— la och även vidareutveckla de hittillsvarande lektorstjänsterna. Genom att ge lämpliga lärare med forskarutbildning eller motsvarande ett större _ ansvar för utveckling och utvärdering, kan deras särskilda kompetens utnyttjas ännu bättre samtidigt som de inspireras att hålla sig år jour med den vetenskapliga utvecklingen inom sina områden. Detta kan på ett positivt sätt bittra till skolans utveckling. Viktig är också den kontakt forskare och högskolans lärare kan få med gymnasieskolan och vuxen- utbildningen. Skolhuvudmännens större frihet att anlita tillfälliga lärar— krafter, t.ex. som gästföreläsare, och att organisera utbildningen skapar bättre förutsättningar än hittills för ett ömsesidigt utbyte.

Mot denna bakgrund räknar jag med att skolväsendet i framtiden kommer att sysselsätta minst lika många forskarutbildade lärare som för närvarande. Denna fråga bör enligt min mening ägnas särskilt intresse i skolverkets uppföljningsarbete.

Hänvisningar till S5-1-3

5.2. Kommunernas ansvar för information, vägledning och rekrytering

5.2.1. Gymnasieskolan

Mitt förslag: Kommunernas åläggs en skyldighet att informera om samtliga nationella program i gymnasieskolan. Kommunen har därtill ett ansvar för att informera sina ungdomar om de ut- bildningsmöjligheter som erbjuds av kommunen.

Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående starkt betonat elever- nas rättigheter att själva välja utbildningsprogram i den nya gymnasie- skolan. Kommunerna skall således i sitt utbildningsutbud i görligaste mån ta hänsyn till elevernas önskemål och anpassa sitt utbildningsutbud efter dessa. Antalet elever som får sitt förstahandsstudieval tillgodosett bör härigenom öka.

Eleverna kommer också att få en större valfrihet när det gäller in— riktning, ämnen och kurser inom de nationella programmen och kom-

mer att kunna välja individuella studieprogram med en lokal utform- ning.

En förutsättning för att eleverna skall kunna utnyttja den stora frihet och de möjligheter till egna val som erbjuds är att de får en adekvat in— formation om utbildningsbud och valmöjligheter: lzileverna i grundsko- lan liksom gymnasieeleverna måste således få en allsidig information om olika valmöjligheter och en god vägledning när de skall välja studie— inriktning i gymnasieskolan. Informationen får inte inskränka sig till de valalternativ som erbjuds i den egna kommunen, utan måste självklart omfatta åtminstone samtliga nationella studieprogram. Jag förordar att denna rättighet för eleverna får ett lagstöd i kap_ 5 i skollagen.

Eftersom jag lägger stor vikt vid informations- och vägledningsfrågor— na vill jag i detta sammanhang lägga fram mina synpunkter på skolans syoverksamhet. Jag anser det självklart att informationen om utbild- ningsutbud och valmöjligheter till och i gymnasieskolan måste innefatta en bra studie- och yrkesorientering (syo). Speciellt viktig är syon för att de elever som kommer från miljöer utan studietradition skall ges sam- ma reella möjligheter till väl underbyggda val, som elever som har väl- informerade och studiemotiverande föräldrar. lnvamlrarungdomarna tillhör också den grupp som är speciellt beroende av skolans vägled- ning. lån bra vägledning kan minska den sociala snedrekryteringen till fortsatt utbildning.

Skolan är i dag starkt könssegregerad. Här har all personal och där- med också syofunktionärerna ett stort ansvar för att uppmuntra flickor, som är intresserade av teknik att våga söka till utbildningar som inte traditionellt anses kvinnliga, och att uppmuntra pojkar som är intresse— rade av att arbeta med människor att söka sig till de traditionellt kvinn- liga utbildningarna.

1 1990 års budgetproposition betonade utbildningsministern betydel- sen av syo i skolan och framhöll att den borde lyftas fram och tydliggö- ras. l—"ör elevernas studie- och yrkesval fyller syon en väsentlig uppgift. Den bör syfta till att hjälpa eleverna med val av utbildning eller arbete. Den skall bidra till att öka elevernas självkännedom och fördjupa deras kunskaper om utbildningsväsendet, studievägar, yrken, arbetsliv och ar- betsmarknad. Syon kan härigenom fungera som en viktig länk mellan eleverna, skolan och samhället i övrigt. Den kan också ha stor betydelse när det gäller att främja jämlikhets- och jämställdhetssträvanden vid re- krytering till utbildningar och yrken. Speciellt viktig är väglednings- funktionen också för elever med speciella svårigheter i form av t.ex. fy- siska eller psykiska handikapp och för invandrarungdomar.

[ olika utredningar framhålls också syo-verksamhetens betydelse. Universitets- och högskoleämbetet (UllÄ) har t.ex. genomfört ett pro— jekt om syo- och informationsinsatser inom högskolan. ! rapporten (UHÄ projekt 19902) konstaterar UllÄ att många studerande på hög- skolan byter utbildning eller varvar utbildning och arbete några år efter gymnasieskolan. För att förbättra möjligheterna att vägleda gymnasieele- verna om högskolestudier föreslår UHÄ att större utrymme ges åt hög- skolefrågorna i skolan, något som såväl skolledning som lärare måste

engageras i. Samtidigt måste högskolan ta ett större ansvar för sin egen rekrytering t.ex. genom eget material och egen information kring hög— skolutbildningarna. Jag instämmer med UHÄ i dess bedömning och har i denna fråga också samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Gymnasieskolans syo-funktionärer kan inte själva klara all informa- tion om olika studievägar och de yrkesmöjligheter de öppnar. Däremot kan de lägga upp sin information så att eleverna stimuleras att själva sö— ka och efterfråga information där den går att få. Jag anser därför att det är mer angeläget att syofunktionärerna prioriterar den personliga väg— ledningen snarare än har en hög ambitionsnivä när det gäller att tillhan— dahålla detaljinformation.

Jag vill samtidigt betona att syo-frågorna måste vara allas ansvar i skolan. Ofta har lärarna genom sina dagliga kontakter med eleverna de mest naturliga förutsättningarna för samtal om studier och arbetsliv. Det är angeläget att eleverna fortlöpande ges tillfälle att få kunskaper om arbetsliv och arbetslivsfrågor. Kunskaper inom detta område är en bra grund för (len personliga vägledning syo-funktionärerna bör ge. Jag vill också betona vikten av samarbetet med arbetsmarknadsmyndigheterna.

En väsentlig uppgift i det fortsatta arbetet med en reformering av gymnasieskolan är att ta fram läroplan och kursplaner. I detta samman- hang är det angeläget att också ta upp syo-frågor.

Med hänsyn till de stora förändringarna i gymnasieskolan finns det anledning att se över syo-utbildningen. Chefen för utbildningsdeparte- mentet avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

ln vandrare

Som jag har redovisat i avsnitt 3 kommer alla program i gymnasiesko— lan, i betydligt större utsträckning än idag, att lokalt kunna utformas så att ungdomar får en gymnasieutbildning, som motsvarar deras individu- ella behov och önskemål.

l)e invandrarungdomar, för vilka de nationella programmen inte i första hand är lämpliga utbildningsaltcrnativ, skall, fram t.o.m. det för- sta kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. genom sin kommuns försorg erbjudas ett personligt upplagt, individuellt program. Jag har utvecklat dessa frågor i avsnitt 3.5.

Handikappade

Fysiskt och medicinskt handikappade ungdomar omfattas självfallet av kommunernas generella skyldighet att erbjuda gymnasieutbildning fram t.o.m. det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år.

Rätten till ett allsidigt urval av nationella program och grenar är gi— ven även för dessa elever. Utgångspunkten skall, som hittills, vara att handikappade ungdomar bör integreras i den vanliga skolan och att de därvid skall erhålla det stöd under och den anpassning av utbildningen, som deras handikapp motiverar. Jag vill understryka vikten av att natio- nella program och grenar inte bara formellt utan även reellt, står öppna för handikappade ungdomar. De individuella programmen, som jag har

redogjort för i avsnitt 3.5 ger särskilda möjligheter att tillgodose person- liga behov såväl inom gymnasieskolan som inom andra utbildningsfor- mer.

Den sakkunskap som staten hittills har ställt till förfogande för kom— muner, lärare, föräldrar och elever genom den regionala stödorganisa- tionen skall alltjämt finnas kvar. Den nya myndighet som riksdagen har beslutat om enligt förslag i ansvarspropositionen, skall tillvarata de han- dikappade ungdomarnas behov av särskilda stödåtgärder för att kunna bedriva studier.

Gymnasial utbildning anordnas i dag för döva och hörselskadade i Örebro kommuns gymnasieskola för elever från hela landet och speci— ellt anpassad utbildning för gravt rörelsehindrade elever finns i Göte- borgs kommuns, Stockholms stads och Umcå kommuns gymnasiesko- lor. Dessa alternativ bör även finnas i den nya gymnasieskolan.

Ungdomar med psykiska handikapp

Barn som inte kan gå i grundskolan därför att de är psykiskt utveck- lingsstörda har särskild skolplikt. Denna skolplikt är lO-årig och full- görs normalt i särskolan. F.fter skolpliktens upphörande har dessa ung- domar en ovillkorlig rätt till utbildning inom särskolans yrkessärskola till 21 års ålder, i vissa fall till 23 års ålder. För de ungdomar som väljer att avsluta sin skolgång efter skolpliktens upphörande eller avbryter på- börjad utbildning och som inte omfattas av omsorgslagert, bör särskilda insatser göras. lluvudmännen för särskolan bör fortlöpande hålla sig underrättade om dessa ungdomars sysselsättning och erbjuda dem studie- och yrkesorientering och utbildning inom yrkessärskolan eller annan lämplig utbildningsform.

Jag utgår från att särskolekommittén i sitt betänkande lägger förslag till reglering av hur lämpliga utbildningsåtgärder skall erbjudas de ung- domar som inte påbörjat eller avbrutit utbildning inom yrkessärskolan eller motsvarande. 1 avvaktan på särskolekommitténs betänkande är jag inte beredd att nu föreslå någon förändring av kommunernas skyldighet beträffande psykiskt utvecklingsstörda ungdomar.

Hänvisningar till S5-2-1

5.2.2. Skyldighet att främja vuxenutbildning

Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig att informera om de möjligheter till vuxenutbildning som finns för kommunens innevånare samt verka för att vuxna deltar i sådan utbildning. Kommunerna skall härutöver aktivt verka för att nå dem i kom- munen som har rätt till grundläggande vuxenutbildning och sti samt verka för att motivera dem att delta i utbildningen.

Skälen för mitt förslag: Jag har i mitt inledande anförande och i mi— na motiveringar för de olika formerna av kompetensinriktad vuxenut-

bildning pekat på behovet av sådan utbildning och på samhällets ansvar för att den anordnas och blir tillgänglig för olika målgrupper.

Jag föreslår därför att skollagen, förutom bestämmelser om kommu— nernas ansvar för att anordna utbildning, också skall innehålla föreskrif- ter om kommunernas skyldighet att främja vuxenutbildning. Kommu- nerna skall således bli skyldiga att på olika sätt verka för att vuxna in- formeras om den vuxenutbildning som erbjuds. Genom stimulansåtgär- der av olika slag, t.ex. en aktiv rekrytering, skall kommunerna dessutom sträva efter att motivera vuxna kommuninnevånare att delta. Kommu— nerna bör också se till att de studerande får information om praktiska villkor för att genomgå utbildning t.ex. i form av rätt till ledighet, studiestöd etc.

Som jag tidigare har framhållit, bör den grundläggande vuxenutbild— ningen och sfi prioriteras. Det bör tydligt framgå av lagen att kommu- nerna har skyldighet att aktivt verka för att nå och rekrytera de grupper som har rätt till sådan utbildning och att motivera dem att delta. Detta förutsätter självklart också att kommunerna tar reda på innevånarnas behov och önskemål, så att utbildningen kan anordnas på ett sätt som svarar mot behoven hos målgrupperna.

[ och med det nya statsbidragssystemet för skolväsendet kommer sta- ten inte längre att styra olika satsningar på vuxenutbildning genom rik- tade bidrag till vissa åtgärder. Det blir nu kommunernas ansvar att för- dela de resurser som ställs till förfogande för utbildningsändamäl. Det är i stället genom bl.a. lagstiftning i den form som jag här tar upp som riksdag och regering i fortsättningen skall påverka utvecklingen.

[ samband med denna förändrade ansvarsfördelning kan det finnas anledning att något beröra de områden, som tidigare fått särskilda stats— bidrag eller omfattats av särskilda statliga bestämmelser.

Siudic- och yrkesorientering

Studie- och yrkesorientering (syo) är självklart en viktig åtgärd för att nå vuxengrupper med information om utbildning och bistå dem i ut- bildningsvalen. SÖ har i sin anslagsframställning särskilt tagit upp beho- vet av syoinsatser i komvux och pekat på att satsningen på syo varierar starkt mellan olika kommuner. Syoarbetet i komvux betecknas som svå- rare och mer krävande i dag än tidigare, framförallt med hänsyn till am- bitionsnivån att nå prioriterade målgrupper och till att invandrarna är särskilt krävande i informationshänseende.

Jag förutsätter att det ligger i varje kommuns eget intresse att, inom ramen för den allmänna skyldigheten att informera om vuxenutbild- ning, se till att syoverksamheten i komvux och sti fungerar väl. En god syo kan medverka till att felval och studieavbrott med svåra konsekven- ser för de studerande undviks, men också till att resurserna kan använ- das så effektivt som möjligt och därmed räcka till fler kommuninnevå- nare och framför allt nå rätt grupper.

Prop. 1990/91185

Åtgärder för att främja invandrares deltagande

Vissa grupper i samhället har särskilt stora behov av utbildningsinsatser. Det gäller bl.a. vissa grupper av invandrare.

Riksdagen har i olika sammanhang betonat vikten av att invandrare som har rätt till svenskundervisning, också nås av information om un- dervisningen. Det är ytterst angeläget att inte t.ex. kvinnor med barn el- ler äldre kvinnor ställs utanför (se bl.a. bet. l989/90:UbU27, s. 9, rskr. 279). För detta krävs enligt min mening aktiva insatser från kommuner- nas sida, t.ex. information på olika invandrarspråk, samtal med invand- rarföräldrar, som har barn i förskolan och i skolan, och kontakter med arbetsplatser med många invandrare.

Särskilda åtgärder för att att främja utbildning för vuxna handikappade

Kommunernas ansvar för att främja vuxenutbildning och verka för att eftersatta grupper får reella utbildningsmöjligheter gäller i hög grad handikappade vuxna. Det bidrag, som tidigare har anvisats för att främja handikappades möjligheter att delta i vuxenutbildning, skall i enlighet med riksdagens beslut i anledning av ansvarspropositionen föras till sek- torsbidraget för kommunernas skolväsende. Avsikten med att ta bort de särskilda bidragen är självfallet inte att handikappade studerande skall få sämre möjligheter att bedriva studier. I stället är det fråga om att ge kommunerna ett helt och odelat ansvar för sina kommuninnevånares studiesituation. Detta ansvar omfattar även vuxna med behov av särskil- da stödåtgärder på grund av handikapp.

Handikappade vuxna tillhör erfarenhetsmässigt ofta de grupper som har kort tidigare utbildning och ingår således i de högt prioriterade grupper för vilka kommunerna har särskilda skyldigheter. l ansvaret för att främja vuxenutbildning för handikappade ligger självfallet mer än att informera om vilken utbildning kommunen anordnar. Informationen måste kopplas till möjligheterna för olika grupper av handikappade vuxna att faktiskt delta i utbildningen och således också innebära infor- mation om vilka möjligheter kommunen har att via särskilda stödåtgär— der, personlig assistens etc. bistå den studerande.

Framlagda lagförslag

De synpunkter jag här har framfört leder till förslag om att särskilda be- stämmelser om kommunernas ansvar för att främja vuxenutbildning in— förs i skollagen.

5.2.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män

Min bedömning: Förändringen av utbildningen för ungdomar och vuxna bör medföra en jämnare könsfördelning inom olika

studievägar och bidra till att stärka kvinnornas ställning på ar- betsmarknaden.

Skälen för min bedömning: Även om kvinnor numera förvärvsarbetar i nästan lika stor utsträckning som män, är arbetsmarknaden starkt könsuppdelad när det gäller branscher, befattningsnivåer, yrkesområ- den, arbetsuppgifter och arbetstider. De arbeten kvinnor utför är ofta lågt värderade. Ofrivillig deltid är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. SÖ har i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1991/92 — 1993/94 ingående beskrivit och analyserat könsuppdelningen inom vuxenutbildningsområdet.

Jämställdhet mellan kvinnor och mätt är ett viktigt utbildningsmål. Utbildningen i gymnasieskolan och komvux bör bidra till att minska könsuppdelningen i arbetslivet och förbättra kvinnornas ställning på ar- betsmarknaden. De nya nationella program som jag har föreslagit för gymnasieskolan erbjuder en kvalificerad utbildning inom sådana områ- den som kan förväntas attrahera både flickor och pojkar. Motsvarande utbud inom komvux bör kunna locka både kvinnor som planerar att återvända till arbetsmarknaden efter att ha varit hemma en period, och förvärvsarbetande kvinnor som vill skaffa sig en ny kompetens eller för- bereda sig för högskolestudier. De kvinnor som nu saknar yrkesutbild- ning och ofta arbetar i ensidiga, monotona och osjälvständiga arbeten, t.ex. inom verkstadsindustrin, kan genom komvux få ökade möjligheter att skaffa sig yrkeskompetens. Detta förutsätter dock att kommunens in— formation om utbildningsmöjligheter, rätt till ledighet för studier och möjligheter till studiestöd, når ut till dessa grupper av kvinnor och att de motiveras till utbildning. Kommunens utbud kan också förbättras ge— nom samverkan mellan gymnasieskola och komvux, bl.a. när det gäller utrustning för yrkesutbildning.

Hänvisningar till S5-2-2

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

5.3. Studerandeinflytande

Skälen för mitt förslag: I alla utbildningsformer är ett. inflytande för de studerande på utbildningens innehåll och organisation, liksom på det inre arbetet i skolan, väsentligt. De studerande själva är den kanske vik— tigaste drivkraften för en utveckling av utbildningen. För att det decen- traliserade skolväsendet, som kännetecknas av ett stort lokalt ansvar, skall utvecklas positivt krävs ett aktivt engagemang från skolledning, |å-

] 5 rl

rare och elever. När regler avskaffas måste de som är verksamma i sko- lan ta ett större ansvar för utvecklingen. Detta ansvar inkluderar i hög grad de studerande.

Samtidigt är utvecklingen av det aktiva elevinflytandet helt beroende av insatser på lokal nivå. Det är i den egna skolan och i den egna kom- munen, som de studerandes inflytande skall finna lämpliga former.

Jag anser emellertid att frågan om elevinflytande är så väsentlig att jag förordar att den nu binds i lag. Jag föreslår därför att det i skollagen skrivs in en bestämmelse om att de studerande i olika skolformer skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Wallström.

Demokratiska värderingar

Utgångspunkten för de studerandes inflytande i skolan är skollagens stadgande om att verksamheten inom det offentliga skolväsendet skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värde— ringar. Dessutom skall var och en som verkar inom skolväsendet främja aktning för varje människas egenvärde.

Ett sätt att till de studerande förmedla demokratiska värderingar är självfallet att i utbildningen använda ett demokratiskt arbetssätt, där de studerande ges ett reellt inflytande. Aktning och respekt för individen främjas också om han eller hon ges möjligheter att i olika sammanhang komma till tals och få delta i en demokratisk process kring besluten om den egna utbildningen.

Gymnasieskolan skall således fostra till demokrati och ansvarstagan- de. De studerande i gymnasieskolan blir myndiga under skoltiden, de får rösträtt och blir valbara till kommunala och politiska församlingar. Självklart förutsätter detta en förberedelse i att medverka i beslutsfattan- de, att se konsekvenser och att ta ansvar. Här finns naturligtvis också ett ansvar för lärarna att i undervisningen, t.ex. i samhällskunskap, ta upp grundläggande frågor om demokrati och medinflytande.

Förberedelse för arbetslivet

Skolan är också en förberedelse för arbetslivet. Jag har tidigare berört utvecklingen och konstaterat att det moderna arbetslivet ställer stora och delvis nya krav på arbetskraften. På många håll är den hierarkiska organisationen på arbetsplatser på väg att ersättas av en grupporganisa- tion. Självstyrande grupper och självständiga avdelningar blir allt vanli- gare. Skolan måste förbereda eleverna för ett arbetsliv med en plattare organisation och mer individuellt ansvar. Det kan inte ske om skolan själv visar upp en auktoritär och helt lärarstyrd undervisning.

Medinflytande

I fråga om arbetssättet i skolan har sedan länge olika metoder prövats för att öka elevernas möjligheter till inflytande. Bl.a. har så skett i ett antal av de försök som bedrivits inom det s.k. lis-projektet, för vilket jag

tidigare har redogjort. Det handlar om att låta de studerande aktivt delta i utvecklingen av den egna undervisningen. Arbetsmetoder etc. måste således utgå från ett aktivt deltagande från de studerandes sida. Projekt- arbete, temaundervisning m.m. kan vara olika vägar att öka de studeran- des självständighet och möjligheter att påverka.

De studerande måste också få möjligheter att medverka i beslut om mer övergripande frågor som rör skolarbetet. En traditionell väg har va— rit att utveckla bättre former för och kunskaper om den representativa demokratin genom elevråd, klassråd och andra samrådsorgan. Genom propositionen om ansvaret för skolan samt förslaget om att elevinflytan- det över utbildningen lagfästs, öppnar sig nya möjligheter för kommu- nerna att utveckla och pröva nya former för elevinflytande vad avser bå- de utbildningen och i mer övergripande skolfrågor".

Fria val och påverkan på studieutbudet

De stora förändringarna när det gäller elevinflytande anser jag dock lig- ga i den nya gymnasieutbildningens organisation. Mina förslag i det fö- regående innebär radikalt förändrade möjligheter för ungdomarna att genom egna val bestämma utbildningens innehåll och inriktning. De studerandes val skall också kunna påverka såväl gymnasieskolans som komvux utbud. Valen blir en viktig signal till kommunen att förändra och anpassa studieutbudet efter de studerandes önskemål och blir där- igenom en viktig faktor i en kontinuerlig förnyelse av skolväsendet. Va- len ger också de studerande ett större ansvar för den egna utbildningssi- tuationen.

Skolan har då en viktig uppgift i att förbereda eleverna för detta an- svar. Arbetet med att fostra självständiga och ansvarsmedvetna ungdo— mar måste självklart börja redan i grundskolan. Från första skolåret måste eleverna successivt förberedas för den självständighet som de sena— re utbildningsvalen under hela livscykeln förutsätter.

Vuxenstuderande

Vuxna har delvis ett annat utgångsläge för sina studier än ungdomar, bl.a. genom sin yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Därför är studierna i komvux och sft också annorlunda upplagda än i ungdomsskolan. Något formellt krav på gemensamma kärnämnen uppställs t.ex. inte. De stude— rande har t.ex. stor frihet att själv sätta samman sin utbildning genom att fritt välja i ett etappindclat kursutbud. Även när det gäller avgångs- betyg har de studerande i dag ett visst utrymme när det gäller fritt valda kurser. Friheten bör utökas för de vuxenstuderande. Jag återkommer se- nare till min bedömning i dessa frågor.

Även inom särvux bör de studerande kunna ha ett inflytande över studiernas innehåll och organisation. Detta inflytande måste självklart anpassas till de studerandes förutsättningar.

Vuxenstuderande kan och måste således redan i dag ta ett större eget ansvar för sina studier än vad som krävs i ungdomsskolan. Detta syfte kan uppnås bara om de studerande ges möjlighet att medverka i studie-

planering, i val av arbetsformer och material samt i utvärdering. Erfa- renheterna från vuxenutbildningen bör kunna användas för att öka ele- vernas inflytande och medverkan i ungdomsskolan.

Generella ramar

Riksdagens och regeringens ansvar för elevinflytandet i skolan består i att ge sådana ramar för verksamheten att utrymme för inflytande skapas. Statsmakterna kan påverka utveckling av en demokratisk skola genom att uppmärksamma inflytandefrågorna på de områden där staten har styrfunktioner t.ex. i skollagen och i samband med läroplans- och kurs- planearbetet och i lärarutbildning och Iärarfortbildning. I dessa frågor avser jag att återkomma till regeringen.

Kommunernas ansvar

Det är i kommunerna och på de enskilda skolorna som arbetssätt och beslutandeprocesser skall utformas och det är här som brukarinflytande skall få sin praktiska tillämpning. I propositionen om ansvaret för sko- lan anförde jag bl.a. att det i första hand är skolledarnas och lärarnas an- svar att se till att de studerande får ett ökat inflytande. Ett exempel på ett område där de studerande skall vara med och påverka är den lokala arbetsplanen.

En gräns för elevinflytandet sätts av den gällande kommunallagstift- ningen. Överväganden om ändringar i den lagstiftningen pågår. Frågan om det med hänsyn till kommunernas ansvar för det offentliga skolvä- sendet är möjligt och lämpligt att ändra reglerna om delegering av be- slutanderätten bör prövas i det arbetet.

Hänvisningar till S5-3

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 8

5.4. Förestående läroplans- och kursplanearbete

Min bedömning: Mål och riktlinjer för gymnasieskolan fastställs av regeringen på grundval av riksdagens ställningstaganden till förslagen i denna proposition. De bör gälla under reformens in- ledningsskede för att sedan avlösas av den läroplan som blir re-

sultatet av ställningstagandet till de förslag som en läroplans- kommitté skall avge. Kommittén skall också utarbeta förslag till riktlinjer och modeller för kursplanerna för gymnasieskolan och vuxenutbildningen.

Skälen för min bedömning: Jag har i budgetpropositionen (prop. l990/91:lt)0, Bil. 10) anmält att jag under år 1991 avser att låta påbörja arbetet med att ta fram ett nytt gemensamt måldokument för grundsko- lan och barnomsorgen. De förslag som jag nu lägger fram medför behov av förändringar av läroplanerna även för gymnasieskolan och vuxenut— bildningen.

Riksdagens ställningstaganden till förslagen i ansvarspropositionen innebär att det är nödvändigt med en genomgripande bearbetning av lä- roplanerna för samtliga skolformer.

Det blir därmed möjligt att för första gången i svensk skolhistoria samordna läroplansarbetet över alla nivåer utifrån en gemensam syn på de övergripande målen för verksamheterna. En sådan samordning kan medföra en mer organiskt sammanhållen utbildning som därmed kan förväntas bli bättre och effektivare.

Mot denna bakgrund och med hänvisning till mina förslag i denna proposition kommer jag att föreslå direktiv till och tillsättande av en lä— roplanskommitté. För riksdagens information redovisar jag i det följan- de några utgångspunkter för kommitténs arbete.

Gemensamma utgångspunkter

Gemensamma utgångspunkter för måldokument som vänder sig till så- väl förskolan som till det offentliga skolväsendet måste grundas på vår- deringar som är djupt förankrade i vårt svenska samhälle. Samtidigt måste de utformas så att de skapar utrymme för de förändringar av ut- bildningen som ständigt är nödvändiga med tanke på de höga kvalitets- krav som ställs på skolsystemet.

Följande områden ser jag som särskilt viktiga för kommitten att upp- märksamma.

Etiska och moraliska frågor måste ha en framträdande plats i läro— planer och kursplaner. Kunskaper om det svenska kulturarvet liksom re- spekt för andras rätt att hålla sitt eget kulturarv levande måste genomsy- ra utbildningen. En fast förankring i det egna kulturarvet skapar goda förutsättningar att förstå både främmande kulturer och det egna samhäl- let.

Principen om livslångt lärande måste slås fast. De förändringar av ar- betslivet som nu sker och som vi kan se i en framtid ställer krav på ett utbildningsväsende som inte är fixerat till vissa åldrar.

De krav på medinflytande och ansvarstagande som ställs i samhälls- och arbetslivet innebär att elevernas inflytande över och ansvarstagande för sin egen utbildning måste vara centralt i uppbyggnaden av läropla- ner och kursplaner. Att beakta frågan om jämställdhet är också en given utgångspunkt i arbetet.

Förändringar i miljön ställer oss - och inte minst kommande genera- tioner - inför stora och svårbemästrade problem. Miljöfrågor måste där— för få en central roll i läroplaner och kursplaner. De förändringar som skett i miljön har inte bara konsekvenser för behovet av att se över ut— bildning inom de naturorienterande ämnesområdena. De har även kon- sekvenser för kunskaper om etik och samhälle.

l-in internationalisering av utbildningen rymmer flera aspekter. Sven- ska studerande kommer t.ex. att i allt högre utsträckning kombinera studier i Sverige med studier utomlands, liksom studerande från andra länder kommer att studera i Sverige. Det kommer också att ställas öka— de krav på våra färdigheter i att kunna uttrycka oss på främmande språk

liksom på ökade kunskaper om internationella frågor, andra kulturer och globala förhållanden i övrigt.

Gymnasieskolan

Som jag anfört i avsnitt 3.8 bör mål och riktlinjer för gymnasieskolan fastställas av regeringen under hösten 1991 på grundval av riksdagens beslut med anledning av förslagen i denna proposition. Regeringen bör också under hösten 1991 fastställa reviderade mål och riktlinjer för komvux och särvux.

De bör gälla under reformens inledningsskede för att sedan avlösas av den läroplan som blir resultatet av läroplanskommitténs arbete.

Kommittén skall senast den I september !()9'2 lägga fram förslag till nya och samordnade läroplaner för hela det offentliga skolväsendet samt förskolan.

Kommittén skall utarbeta och presentera förslag till modeller och riktlinjer för kursplanerna för gymnasieskolan och vuxenutbildningen senast den I juli IWI. Arbetet med kursplaner för gymnasieskolan och vuxenutbildningen bör bedrivas skyndsamt så att dessa i allt väsentligt finns Färdiga den 1 juli 1902.

Jag vill med utgångspunkt i mina förslag om gymnasieskolans tim- planer (avsnitt 3.7) ge några exempel på angelägna innehålls— och struk- turförändringar, som bör behandlas i det nu förestående kursplanearbe— tet.

Vissa teman och kunskapsområden bör behandlas i flera ämnen. Miljökunskap anges i direktiven till läroplanskommittén som ett cen- tralt kunskapsområde. Jag vill därför här närmare utveckla mina tankar om miljöfrågornas roll och plats i utbildningen. Samhällskunskap är ett ämne som alla elever i gymnasieskolan skall studera. Det är också ett centralt ämne i komvux. Det är naturligt att man här knyter ihop frågor om naturtillgångar med frågor om ekonomiska system, sysselsättning och överlevnad. Som framgår av avsnitt 3.7.2 anser jag att 30 timmar av den tid, som gäller den för alla gemensamma utbildningen i gymnasi- eskolan. skall ägnas åt naturkunskap. Skälet är att alla bör få en bättre "naturvetenskaplig allmänbildning". Tyngdpunkten i studierna skall va- ra miljökunskap. l')et är emellertid inte självklart att dessa studier skall bedrivas i form av ett eget ämne. Ett alternativ kan vara att integrera området i olika karaktärsämnen. Jag vill överlåta till skolverket att i samband med en kursplaneöversyn överväga hur det kunskapsområde jag här avser bör organiseras.

i det naturvetenskapliga programmet liksom i samhällsprogrammet bör miljöfrågor få en framträdande plats. Här bör man hämta åskåd- ningsexempel. som visar på hur miljön påverkas av naturliga och mänskligt initierade processer. Jag har erfarit att det, på initiativ av Unesco, pågår ett internationellt samarbete för att ta fram förslag och material till temavcrksamheter, där de grundläggande delarna i ämnena studeras utifrån ett miljöperspektiv.

ISO

I alla yrkesämnen bör miljöfrågor, såväl när det gäller den yttre mil- jön som arbetsmiljön, få en betydande plats. Länge har gällt, att man skall studera de arbetsmiljöfrågor som är aktuella för det yrkesområde man utbildas för. Jag anser att det i framtiden måste bli lika naturligt att studera de miljöfrågor rörande den yttre miljön, som är relevanta inom yrkesområdet.

Som framgår av timplaneförslaget Finns inom det naturvetenskapliga programmet även möjlighet att välja miljökunskap som eget ämne. En kursplan för ämnet bör tas fram och ge möjlighet till fördjupningar inom olika miljöområden.

Sammanfattningsvis anser jag det alltså nödvändigt att eleverna inte lämnar gymnasieskolan utan att ha haft möjlighet att arbeta med miljö- frågor. Även i komvux bör dessa frågor ägnas ökad uppmärksamhet.

Skolan bör ge stort utrymme åt etiska at:/1 moraliska frågor. Ett skäl är att eleverna måste få tillfälle att reflektera och ta personlig ställning i de eviga och existentiella frågorna. Vad är rätt och fel, om och gott, san- ning och lögn? Ett annat skäl är att frågor av detta slag liksom kunskap om olika livsåskådningar och religiösa uppfattningar är nödvändiga i ett mångkulturellt, internationellt präglat samhälle. Den snabba utveckling- en pä arbetsmarknaden, den nya teknologin och kommunikationstekni- ken ökar behovet av att i skolan behandla etiska frågor. Kursplaneöver- synen bör beakta att denna humanistiska dimension skall prägla ämnen som svenska, samhällskunskap och olika karaktärsämnen.

[ direktiven till läroplanskommittén framhåller jag vikten av att i lä- roplansarbetet uppmärksamma frågor om kulturarv och kulturföränd- ring. För gymnasieskolans och vuxenutbildningens kursplaner betyder detta att översynsarbetet bl.a. bör pröva hur den historiska dimensionen kan förstärkas. Jag finner det särskilt angeläget att alla elever i gymnasi- eskolan skall skaffa sig kunskap om hur utvecklingen under l9(l(l-talet präglar samhällslivet i vårt land och i andra länder. Kursplaneöversynen för ämnet samhällskunskap bör inriktas på att den för alla obligatoriska kursen i ämnet bör uttrycka tydliga ambitioner vad gäller kunskaper i nutidshistoria.

Datakunskap var i SÖs förslag upptaget som ett särskilt ämne. Många remissinstanser har hävdat att datorer skall ses som ett verktyg bland många för att nå angivna mål i flertalet ämnen och att datakunskap där- för inte bör vara ett separat ämne. Jag delar den uppfattningen.

Gymnasieskolan skall bygga vidare på den datakunskap som eleverna skaffat sig i grundskolan. Under praktiskt taget hela 1980-talet har sär- skilda, statliga stimulansbidrag lämnats för inköp av datorer och pro- gramvara. Alla skolor bör därför ha god tillgång på datorer i dag. Dato- rer kan vara ett kraftfullt hjälpmedel i så gott som samtliga ämnen. l)a— torns givna plats i flertalet yrkesämnen behöver knappast motiveras.

Den förestående kursplaneöversynen bör utgå från detta synsätt. Kursplanerna bör så långt möjligt utformas som påhyggbara kurser. Det gäller t.ex. matematik, som föreslås bli ett obligatoriskt ämne i al- la program. Där bör flera kurser förekomma. Den grundläggande kur— sen är den som är obligatorisk för alla. Matematik är bl.a. ett viktigt

[()(l

redskap i yrkesutbildningen. Kursplaneöversynen bör inriktas på att klargöra sådana kopplingar Och underlätta för elever och lärare att se, förstå och inspireras av sådana samband.

Nästa kurs i matematikämnet bör utformas så att den ger behörighet till lärarutbildning. I dag är elever som gått på humanistisk linje inte behöriga i matematik för att antas till grundskollärarutbildningen med inriktning mot årskurserna l-7.

Min uppfattning är att kursplanearbetet bör leda fram till att elever som slutfört utbildningen på samhällsprogrammet och på det estetiska programmet skall ha tillräckliga förkunskaper i matematik i detta avse- ende. I denna fråga har jag samrått med chefen för utbildningsdeparte- mentet.

En tredje kurs bör utformas inom det naturvetenskapliga program- met för dem som avser att fortsätta studera inom det biologiska, medi- cinska och det miljötekniska området.

En fjärde kurs - den mest omfångsrika - mäste utarbetas för att ge de kvalificerade kunskaper i matematik, som behövs för t.ex. ingenjörsut- bildning och kvalificerad naturvetenskaplig utbildning i högskolan.

Den snabba tekniska utvecklingen i vårt samhälle innebär att allt fler människor behöver tillägna sig ett tekniskt kunnande. Jag anser det vara naturligt att det bland karaktärsämnena inom Naturvetenskapsprogram— met ingår ett tekniskt ämne.

Detta tekniska ämne anser jag vara ett ytterligare exempel på ett kunskapsområde där en kurs inte är tillräcklig.

På den Naturvetenskapliga grenen bör kursen innefatta frågor som teknikens betydelse i samhällsutvecklingen och i vårt vardagsliv. Elever- na bör också få möjlighet att skaffa sig grundläggande kunskaper inom några teknikområden som exempelvis energiteknik, materiallära och elektronik.

För den Tekniska grenen däremot bör ämnet byggas på betydligt, ef— tersom det skall ge eleverna grundläggande tekniska kunskaper för fort- satta studier till tekniker eller ingenjörer. Även för dessa elever är det naturligtvis väsentligt att sambanden mellan teknikutveckling och sam- hällsutveckling behandlas ingående. De teknikomräden som ämnet skall innehålla bör vara sådana som alla som arbetar inom det tekniska områ» det har glädje av.

Jag anser att kursplaneöversynen bl.a. bör klargöra vad som bör ingå i en gemensam etapp med tanke på värdet av att kunna samläsa.

Till sist vill jag här något kommentera det föreslagna ämnet Idrott och hälsa. Det ingår bland de s.k. kärnämnena och är därmed obligato— riskt för alla elever i gymnasieskolan. Det är också ett karaktärsämnc inom samhällsvetenskapsprogrammet och på den naturvetenskapliga grenen. Olika kurser bör därför utarbetas. Kurserna skall utformas så att de stöder och förstärker den inriktning med goda kunskaper och hög medvetenhet om miljöfrågor i vid mening, som skall prägla gymnasi— eskolan i deSs helhet. l'lascn i ämnet skall vara det nuvarande idrottsäm— net. Kursplaneöversynen bör emellertid inriktas på att ämnet skall ha sin tyngdpunkt i kunskaper om hälsa och motion. Det skall syfta till att

lol

skapa ett bestående intresse för och kunskap om hur man sköter sin krOpp och hur man förebygger ohälsa. Kursplanen för dagens idrotts- ämne har redan en tydlig inriktning på sådana frågor. Ämnet får inte bli för teoretiskt. [ den obligatoriska kursen bör t.ex. dans ingå.

Vuxenutbildning

Vuxenstuderandes livssituation skiljer sig från gymnasieungdoma'rnas. De har familj, arbete och andra förpliktelser i samhället, som gör att en anpassning av utbildningens organisation måste göras till de vuxnas livs- villkor utanför studierna för att de skall ha möjligheter och intresse att satsa på utbildning.

Vuxna har också sinsemellan mycket skiftande behov av utbildning. Deras olikartade bakgrund och erfarenheter är en tillgång som skall tas till vara. Många behöver bara komplettera sina tidigare kunskaper. Det är då viktigt att vuxenstuderande varken tvingas eller lockas till ett mer omfattande studieprogram än vad var och en individuellt behöver.

En stor del av den vuxenanpassning som krävs kan och bör göras lo- kalt, i undervisningsgruppen eller i kommunen. Jag tänker t.ex. på upp- delningen av varje kurs i grunddel och fördjupningsdel, på att anordna kvällskurser etc.

Vuxenutbildningen måste liksom nu organiseras som korta kurser, som vuxenstuderande kan kombinera efter individuella behov och in- tressen. Som en viktig del i vuxenanpassningen bör därför varje kurs- plan delas upp så att ett ämne kan läsas i etapper vid olika tillfällen som en återkommande utbildning. En uppdelning bör naturligtvis göras i de ämnen som har mer än en kompetensnivä i gymnasieskolan, men även i andra ämnen, som är omfattande, bör kursplanen delas upp på flera delkurser.

Med ett sådant system av korta kurser finns möjligheten för vuxen- studerande att utforma sitt studieprogram så att det kompletterar tidiga- re utbildning. Av betydelse, inte minst för vuxnas stutlief'inansicring, är att detta system innebär att vuxenstudier kan genomföras på kortare tid än det tar att få motsvarande kompetens genom att delta i en fullständig utbildning i gymnasieskolan. Gemensamma kursplaner i kombination med det nya sektorsbidraget och ett även i övrigt förenklat regelsystem innebär, att en vuxenstuderande mycket väl kan skaffa sig önskad kom— petens genom att delta i en avgränsad del av undervisningen inom gym- nasieskolan. Detta blir enligt min bedömning vanligt i t.ex. yrkesämnen och ovanligare teoretiska ämnen.

Det är regeringens uppgift att utfärda nödvändiga riktlinjer för en uppdelning av kurser på delkurser och moment samt för lokala kombi— nationsmöjlighetcr.

[62

Hänvisningar till S5-4

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 3.8, 9

5.5. Uppföljning och utvärdering

Miit bedömning: Uppföljning och utvärdering av de föreslagna reformerna inordnas i skolverkets reguljära uppföljnings- och utvärderingsverksamhet.

Skälen för min bedömning: Jag har i ansvarspropositionen GOOD/91:18) redogjort för min principiella syn på uppföljningen och ut- värderingen av verksamheten i skolan. Riksdagen har inte haft något att invända häremot. Regeringen beslöt i september 1988 att tillkalla en särskild utredare (dir. l988:62) med uppgift att utvärdera försökverk- samheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan med avseende på vissa frågor. Utredningen har hittills lämnat två lägesrap- porter och jag har tidigare redovisat delar av informationen som ges i dessa. En slutrapportering skall göras under hösten 1991.

Den försöksverksamhet som nu pågår kommer successivt att inord- nas i dcn nya gymnasieskolan. Jag anser därför att den utvärdering som i dag bedrivs i kommittéform av en särskild utvärderare framdeles bör inordnas som en del i skolverkets reguljära verksamhet.

Inom ramen för skolverkets generella uppdrag att svara för uppfölj- ning och utvärdering av skolverksamheten ligger det naturligt att också beakta frågor som rör genomförandet av den nya gymnasieskola och vuxenutbildning som jag nu föreslår. Frågor av bl.a. ekonomisk, organi- satorisk och administrativ natur skall följas upp.

Jag kommer att fästa särskild vikt vid att följa utvecklingen när det gäller etablering av gymnasieskolor på nya orter. Skulle det visa sig att kommuner väljer att etablera en gymnasieskola med endast ett eller ett par program som huvudsakligen är studieförberedande, och därmed ef- tersätter elevers önskemål och arbetsmarknadens behov, är jag inte främmande för att ta upp en diskussion om ekonomiska sanktioner.

Jag utgår vidare från att det också kommer att vara av särskilt intres- se i utvärderingen att följa vilka konsekvenser den kommunala friheten får vad gäller utbildningsutbudet inom kommuner som redan har gym- nasieskola eller vilka följder den nya organisationen och det förändrade innehållet får på de traditionella rekryteringsmönstren.

lnom utbildningsväsendet uppkommer ibland frågor, som har berö- ring bl.a. med Sveriges åtaganden enligt l—"Ns konvention om medbor— gerliga och politiska rättigheter och till den hörande protokoll (SÖ 197lz42 och 43). Det är då att märka att, enligt fast praxis i FNs kom- mitté för de mänskliga rättigheterna, kan en konventionsstat inte unds- lippa sitt ansvar enligt konventionen bara därför att staten har delegerat till en kommun eller annan församling att besluta. Även med hänsyn till statens ansvar för sådana åtaganden är det därför väsentligt att följa verksamheten i skolväsendet, så att nödvändiga åtgärder kan vidtas till skydd för de rättigheter som är i fråga.

lb3

5.6. Behörighets— och betygsfrågor m.m. Prop. 1990/91:85

Hänvisningar till S5-6

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 9

5.6.1. Behörighet

Min bedömning: Alla elever som har fullföljt ett treårigt pro- gram i gymnasieskolan i vilket kärnämnena ingår har allmän behörighet till högskolestudier. Allmän behörighet kan också, liksom hittills, fås genom studier i komvux.

Skälen för min bedömning: Behörigheten till högskolan regleras i 9 & i högskolelagen. Enligt denna paragraf skall grundläggande högskole- utbildning bygga på att de studerande har gått igenom en linje i gymna- sieskolan som omfattar minst två läsår eller att de har motsvarande ut- bildning eller erfarenhet.

! kap_ 5 högskoleförordningen regleras den allmänna och särskilda behörigheten till grundläggande högskoleutbildning. Den allmänna be- hörigheten är den nivå som högskoleutbildningen bygger på. Den är ge- nerell och gäller för de flesta linjer i högskolan. Den särskilda behörig- heten varierar mellan olika utbildningar och avser sådana kunskaper som är nödvändiga för att de studerande skall kunna följa utbildningen på en viss linje eller kurs.

En av grundtankarna bakom den nya gymnasieskolans struktur är att öppna vägen för alla gymnasiestuderande att gå vidare till högre studier. Ett fullföljt treårigt program, i vilket kärnämnena i gymnasieskolan in- går, bör således ge allmän behörighet till högskolestudier. Motsvarande kompetens, förvärvad i komvux, skall också ge allmän behörighet.

Dagens behörighetsregler måste anpassas till de förändringar jag nu har föreslagit för gymnasieutbildningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbiIdningsdepartementet, som ämnar föreslå regeringen att ge UllÄ i uppdrag att se över dagens regler om allmän och särskild behörighet för högskolestudier mot bakgrund av vad som nu föreslås för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.

5.6.2. Urval till gymnasieskolan

Min bedömning: Någon förändring av urvalsgrunderna till gym- nasieskolan bör inte göras i avvaktan på förslag från den nyligen tillsatta betygsbercdningen.

Skälen för min bedömning: Jag har tidigare under avsnittet 3.3.7 ang- ett förutsättningarna för intagning av elever till gymnasieskolan. Jag vill här något beröra urvalsfrågorna. Behovet av urval vid intagningen till gymnasieskolan har under senare år minskat väsentligt genom utök-

ningen av antalet intagningsplatser. Besluten med anledning av proposi— tionen om ansvaret för skolan innebär bl.a. att gymnasieskolans dimen- sionering inte längre skall bestämmas genom statliga beslut. Kommu— nerna blir skyldiga att erbjuda sina ungdomar gymnasieutbildning. Jag förutser därvid ett ytterligare minskat behov av urvalsförfarande. Trots detta kan det även i framtiden komma att finnas vissa program i gymna- sieskolan där ett urval mellan de sökande måste ske.

Den parlamentariska beredning, som har till uppgift att ge förslag till ett nytt betygssystem i skolan (I")ir !()()t):62), skall bl.a. analysera konse- kvenserna av att ta bort betygen som urvalsgrund vid intagningen. Bev redningen skall ge förslag till hur ett urval skall kunna ske utan betyg. Den skall i det sammanhanget beakta bl.a. det förslag till kompletteran- de urvalsgrunder som SÖ den 27 augusti IOOO inkom med till regering- en. Slutligen skall den också ta del av de erfarenheter som finns inom komvux av en intagning som huvudsakligen baseras på en behovsbe— dömning. Jag vill avvakta beredningens arbete innan jag är beredd att ta ställning till hur urvalet bör utformas i framtiden.

] en fråga vill jag dock redan nu informera riksdagen om mina syn— punkter. Genom att kommunerna nu blir skyldiga att erbjuda alla ung- domar, som har avslutat grundskolan fram till och med det andra kalen— deråret det år de fyller 20 år gymnasieutbildning, bör den nuvarande re- geln om prioritering av ungdomar under [8 år vid intagningen tas bort. Detsamma gäller bestämmelsen om tilläggspoäng för underrepresenterat kön. En sådan regel skulle strida mot den av riksdagen nyligen antagna bestämmelsen om alla barns och ungdomars lika tillgång till utbildning oberoende av bl.a. kön. Däremot kan man vid en situation med lika meriter mellan sökande ge företräde för det underrepresenterade könet på samma sätt som gäller vid antagningen till högskolans utbildninginn— jer från den ljuli 1091.

Det är regeringens uppgift att besluta närmare i här behandlade frå- gor.

Hänvisningar till S5-6-2

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 9

5.6.3. Betygsdokument från gymnasieskolan

Min bedömning: När en elev avgår från gymnasieskolan efter tre år eller tidigare. utfärdas avgångsbetyg. Ett avgångsbetyg från ett program skall alltid innehålla uppgift om * hur lång tid eleven följt undervisningen inom ett program (vid slutförda studier tre år) * i vilken omfattning eleven har studerat kärnämnen, karak- tärsämnen samt tillvalsämnen (vid slutförda studier minst mot— svarande den nationella timplanens timtal)

* med vilka ämnen studieprogrammet ökats eller minskats * vilka betyg eleven senast fått i samtliga lästa ämnen * specialarbete

Skälen för min bedömning: Genom möjligheten till successiv över- gång till den nya gymnasieskolan med dess annorlunda struktur, kom- mer under ett antal år framöver betygsdokumenten i den gymnasiala ungdomsutbildningen att få olika utseende mellan och inom olika sko- lor, beroende på i vilken takt övergången till den nya strukturen sker.

Vad gäller betygsdokument från de nuvarande linjerna och special— kurserna ser jag ingen anledning att ändra nu gällande principer. För avgångsbetygen från den nya gymnasieskolan bör däremot vad jag här anför gälla.

5.6.4. Betygsdokument från vuxenutbildningen

Min bedömning: Ett samlat betygsdokument kommer att vara det vanligaste sättet att dokumentera vuxenstudier. Slutbetyg bör få utfärdas till vuxenstuderande, som önskar det, efter avslutade studier i grundläggande vuxenutbildning. Avgångsbetyg, som ger allmän behörighet för högre studier, bör få utfärdas till vuxenstuderande som önskar det efter avslu— tade gymnasiala vuxenstudier.

Reglerna för avgångsbetyg bör förenklas så att de vuxenstude— rande i större utsträckning än nu själva kan bestämma vilka äm— nen som skall ingå.

SÖs förslag: Förslaget överensstämmer med mitt förslag med undan- tag av att SÖ anser att slutbetyget bör avskaffas.

Skälen för min bedömning: För närvarande kan komvux utfärda slut- betyg efter vuxenstudier på grundskolenivå och avgångsbetyg av flera olika slag efter vuxenstudier på gymnasial nivå.

Det vanligaste sättet att dokumentera studier inom nuvarande kom- vux är i dag dock att ett samlat betygsdokument utfärdas. Det skall ske så snart en studerande begär det. Den studerande avgör själv vilka kur— ser som skall ingå i dokumentet.

Även i framtiden räknar jag med att det samlade betygsdokumentet kommer att vara det vanligaste beviset på genomförda vuxenstudier. Ett viktigt skäl härtill är att både grundläggande och gymnasial vuxenutbild- ning samtidigt kan dokumenteras i ett sådant betygsdokument. Ett annat är att endast ett mindre antal av de studerande läser ett så omfattande program att de kan erhålla slutbetyg resp. avgångsbetyg.

Det bör emellertid även i framtiden vara möjligt för de vuxenstude- rande som så önskar att få ett slutbetyg resp. ett avgångsbetyg, eftersom många vuxna lägger stor vikt vid ett sådant betyg. För de studerande som önskar ett slutbetyg från den grundläggande nivån anser jag att det endast skall krävas betyg i utbildningens kärnämnen. De studerande som i slutbetyget önskar redovisa de kurser de i övrigt har läst skall kunna göra det.

Prop. 1990/91z85

] ()Ö

För utformningen av dagens slutbetyg och avgångsbetyg finns detalj- erade föreskrifter i läroplanen, som bl.a. anger olika nivåer och olika sektorer för avgångsbetygen, Nuvarande slutbetyg och olika typer av av- gångsbetyg, dvs. avgångsbetyg 2 och 3, avgångsbetyg från årskurs 4 av teknisk linje samt avgångsbetyg från specialkurs, påbyggnadsutbildning och särskild yrkesinriktad kurs, bör avskaffas fr.o.m. den 1 juli 1992. Reglerna för avgångsbetyg bör göras enklare i framtiden. De bör innebä- ra en stor valfrihet för varje studerande att själv bestämma vad som skall ingå.

Det är regeringens uppgift att fastställa de närmare villkoren för hur resultatet av kompetensinriktade vuxenstudier skall dokumenteras samt att utfärda erforderliga övergångsregler.

5.7. Utbildning av lärare m.m.

Min bedömning: Förändringarna av gymnasieskolan och vuxen- utbildningen kräver fortbildningsinsatser av olika slag. Många lärare behöver ämnesteoretisk fortbildning för en breddning och/eller fördjupning av sina kunskaper.

Ett förändrat arbetssätt och ett ökat elevinflytande medför ett fortbildningsbehov för såväl lärare och skolledare som övrig personal i skolan.

Ökade kunskaper behövs också för att ge lärare bättre möj- ligheter att hjälpa alla elever och vuxenstuderande att fullfölja en påbörjad utbildning.

Införandet av en ny grundläggande vuxenutbildning innebär behov av fortbildning av grundvuxlärare.

Skälen för min bedömning: Enligt riksdagens beslut med anledning av förslag i propositionen om ansvaret för skolan har kommunerna det fulla ansvaret för att fortbildning kommer till stånd och att personal som har hand om utbildningen i skolan får del av den. De förslag till förändringar inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen, som jag har redovisat tidigare medför ett behov av fortbildningsinsatser av skolans personal.

Viktiga ämnesområden

Jag vill här peka på några områden där det är särskilt angeläget med fortbildningsinsatser.

Om alla studerande skall kunna tillägna sig den kunskap om viktiga miljöfrågor, som jag tidigare har redogjort för, måste stora grupper lära— re få fortbildning i dessa frågor. Det gäller exempelvis lärare som skall undervisa i samhällskunskap och som måste ha en bred kunskap om miljöfrågor, såväl i ett globalt som i ett nationellt perspektiv. lärare i naturvetenskapliga ämnen måste kunna arbeta med miljöfrågor som en

integrerad del av undervisningen. Samtliga lärare i yrkesämnen måste ha kunskap om de miljöfrågor som är förknippade med det yrkesområ- de de undervisar inom. Lärare i svenska och i främmande språk måste behärska språkbruket och nomenklaturen inom miljöområdet.

Jag har tidigare föreslagit mycket stora förändringar i yrkesutbild- ningen. Detta får givetvis till följd att behovet av fortbildning i yrkesäm- nen blir omfattande. De breda program jag föreslagit medför att lärare i yrkesämnen behöver en ämnesteoretisk fortbildning som innebär såväl en breddning av deras kunskaper som en fördjupning. ÖGY- utredningen visade att överensstämmelsen mellan behovet och utbudet av fortbildning för yrkeslärarna är dåligt. Detta har under 1980-talet medfört att denna lärargrupp inte fått fortbildning i önskad omfattning.

De allmänna ämnena får en ökad betydelse i yrkesutbildningen. Jag har med tillfredsställelse erfarit att det blir allt vanligare att lärare i svenska samverkar med lärare i yrkesämnena för att åstadkomma en un- dervisning som eleverna upplever som meningsfull. Även ett ämne som matematik måste ha en nära koppling till yrkesämnct. Såväl ämnesteo— retisk fortbildning som fortbildning kring förändrade arbetssätt kan här bli nödvändig för att denna samverkan skall utvecklas vidare.

lnternationaliseringen inom utbildningen medför också krav på fort- bildning. För lärare är det väsentligt att rent språkpedagogiska inslag främst av kommunikativ art, förstärks och kompletteras med kulturell kunskap som kan fördjupa förståelsen av andra länder. Många skolor har redan prövat att bedriva undervisningen helt eller delvis på ett främmande språk, vanligen engelska. Särskilda fortbildningsinsatser tor- de behövas för de lärare som skall göra detta.

Jag vill erinra om att mitt förslag om att sfi skall inordnas i det of- fentliga skolväsendet innebär att kommunerna i fortsättningen svarar för fortbildning av Sfi-lärare som är anställda av kommun.

Jag vill här också erinra om den förändring av den grundläggande nivån i vuxenutbildningen, som jag nyss har föreslagit. Mina förslag i det- ta avseende ställer också krav på fortbildningsinsatser.

Förändra! arbetssätt

Jag anser, som jag nyss har redogjort för, att elevernas inflytande på och ansvar för sin arbets- och studiesituation måste öka väsentligt. Detta gäl- ler oavsett om det är fråga om ungdomar eller vuxna. Det kräver att lä- rarna tillsammans med eleverna planerar och genomför undervisning- en. Egenskaper som samarbetsförmåga, beredskap för förändringar, ini- tiativförmåga och självförtroende blir allt viktigare i arbetslivet. Skolan måste därför. bl.a. genom fortbildning av personalen, få till stånd förän- drade arbetssätt. Den förändring jag har redovisat av utbildningen i gymnasieskolan och vuxenutbildningen kommer att medföra att olika arbetsformer utvecklas i betydligt högre utsträckning än i dag. Det blir naturligt att på olika skolor pröva nya sätt att arbeta för att nå nationella och lokala mål. Koneentrationsstudier, temastudier, arbete i lärarlag, projektarbete, pro-

gramanknuten praktik och arbetsplatsförlagd utbildning är exempel på arbetsformer som ofta medför fortbildningsbehov för såväl lärare som skolledare.

En skola för alla

De förslag som jag nu lägger fram innebär att gymnasieskolan i än hög— re grad än tidigare måste bli en skola för alla och att skolan måste kän- na ansvar för alla elevers studieframgång. Detta innebär att alla lärare måste ha kunskaper och förmåga att möta eleverna utifrån deras skilda förutsättningar och behov. Detta gäller givetvis i än högre grad de vuxna studerande som nu skall prioriteras i vuxenutbildningen.

De fortbildningsbehov som jag nu har redovisat är direkt betingade av de förändringarna i gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag nu har föreslagit. Till detta kommer också att personalen i skolan har behov av att förstärka sin kompetens i planerings- och utvärderingsfrå— gor som hänger samman med den förändring av styrsystemet för skolan som riksdagen nyligen beslutat om.

Som jag tidigare framhållit åligger det kommunen att ansvara för fortbildningen och prioritera mellan de behov som jag nu särskilt har pekat på och de fortbildningsbehov som finns i övrigt bland skolperso— nalen i kommunen.

De resurser för fortbildning, som jag har beräknat som en förstärk- ning av statsbidraget till kommunerna under en genomförandetid, skall disponeras av skolverket för att planera och bestrida kostnader för kur- ser som har särskild betydelse vid genomförandet av förändringarna.

Grundutbildningcn för lärare

Det är givetvis också mycket angeläget att innehållet i grundutbildning- en för lärare påverkas av förändringarna i gymnasieskolan och komvux. De fortbildningsinsatser som måste göras är också beroende av de kun- skaper lärarna har när de har avslutat sin högskoleutbildning. Bl.a. från denna utgångspunkt finns det anledning för skolans företrädare att fo- kusera sitt intresse på de kunskaper och den kompetens som lärarna har när de inträder på lärararbetsmarknaden. Min avsikt är därför att göra en analys av vad förändringarna på skolområdet kräver i form av kom— petens och kunskap hos lärarna. Denna fråga berör samtliga lärarkate- gorier inom det allmänna skolväsendet. Jag avser därför att återkomma till denna fråga. Jag har samrått med chefen för utbiIdningsdepartemen- tet.

Hänvisningar till S5-7

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 9

5.8. Uppdragsutbildning

Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner får bedriva uppdragsutbildning, som i fråga om art och nivå motsvarar verksamheten i det offentliga skolväsendet.

Skälen för mitt förslag: Kommunernas uppdragsutbildning är att be- trakta som en särskild utbildningsform, som riktar sig till vuxna. För den gäller lagen (1985z90'3) om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. Jag föreslår nu en ny lag som bl.a. klar- gör att uppdragsutbildning är en självständig utbildningsform, som inte är knuten till någon annan skolform.

Det som särskiljer uppdragsutbildning från det offentliga skolväsen- det är att uppdragsgivaren ensam utser deltagarna och helt bekostar ut- bildnigen.

I de fall uppdragsutbildningen följer samma kursplan som det offent- liga skolväsendet, fmns det inga hinder för att anordna uppdragsutbild- ning som samläsning med gymnasieskolan eller komvux och att sätta betyg. Jag vill här endast erinra om vikten av att uppdragsutbildning be- traktas som en självständig utbildningsform. Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag i årets budgetproposition anmälde att vuxenutbildning för intagna på kriminalvårdsanstalt i fortsättningen skall anordnas som uppdragsutbildning.

5.9. Vissa övriga frågor

5.9.1. Riksrekryterande gymnasieutbildning

inom de nationella programmen förekommer att vissa grenar kan ha in- riktningar på speciella yrkesområden och som — liksom hittills - bör be- drivas med riksrekrytering. "Dessa ärtex. utbildning mot vattenkraft inom Energiprogrammet, pappers— och pappersmasseteknik, sågverks- teknik och gjuteriteknik inom lndustriprogrammet samt utbildning i glasblåsning, guldsmedsteknik och mikromekanik och mikroteknik inom Hantverksprogrammet. Det bör ankomma på regeringen att beslu- ta vilka utbildningar som skall vara riksrekryterande inom de nationel- la programmen. Jag har tidigare redogjort för min syn på kommunernas skyldigheter när det gäller individuella program. (avsnitt 3.5) Jag anförde där att rege- ringen bör bemyndigas att föreskriva att vissa individuella program skall stå öppna för sökande från hela landet. Jag anmälde samtidigt att frågan om huruvida sådana utbildningar skall föras upp i en förordning om riksrekryterande utbildningar får bero på initiativ från den anordnande kommunen.

l7(l

Särskilt verksamhetsstöd

l årets budgetproposition anmälde jag att jag i detta sammanhang när— mare skulle redogöra för vilka utbildningar som bör omfattas av det fö- reslagna särskilda verksamhetsstödet. Jag anser att detta stöd bör riktas till utbildningar, som behöver ett särskilt statligt stöd på grund av att en kommun gjort särskilt tunga och omfattande investeringar för att kunna bedriva utbildningen. De utbildningar jag här avser är utbildning i glas— blåsning i Nybro, guldsmedsteknik i Mjölby, mikromekanik och mikro— teknik i Motala, pappers- och pappersmasseteknik i Markaryd, sågverks- teknik i Skoghall, gjuteriteknik i Jönköping samt utbildning för yrkes— dansare i Stockholm. Det bör ankomma på regeringen att besluta om särskilt verksamhetsstöd.

En särställning har också den gymnasiala utbildningen för dels döva och hörselskadade, dels gravt rörelsehindrade elever. Som jag har redo- visat i årets budgetproposition skall utöver det reguljära sektorsbidraget ett särskilt elevbaserat tilläggsbidrag för dessa utbildningar lämnas till de aktuella kommunerna (Örebro, Göteborg, Stockholm och Umeå). Rege- ringen bör fastställa storleken av detta tilläggsbidrag.

Hänvisningar till S5-9-1

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 9

5.9.2. Riksrekryterande vuxenutbildningar

Propositionen om ansvaret för skolan innefattade ett förslag att särskilt verksamhetsstöd skall kunna utbetalas för särpräglade utbildningar som behöver särskilt stöd för att kunna fortleva. I synnerhet i sådana fall där hela skolenheter tillskapats med särskilt statligt stöd finns anledning för staten att framdeles garantera sådana utbildningars fortlevnad. Vid be— handlingen av ansvarspropostionen förutsatte utbildningsutskottet (UbU4) att regeringen i förevarande proposition ytterligare skulle be- handla frågan om att säkerställa sådan vuxenutbildning som det är ett riksintresse att vidmakthålla och där det kan finnas anledning befara att det nya systemet med statsbidrag i ett övergångsskede leder till minskat utnyttjande av utbildningsplatserna.

Hela nuvarande komvux utgörs formellt sett av riksrekryterande ut- bildningar, eftersom elevområden inte finns inom vuxenutbildningen. Det är därför vanligt att kommuner — då och då eller mer permanent — anordnar komvuxkurser, där åtskilliga deltagare kommer från andra kommuner än anordnarkommunen.

] 199] års butlgetpropositionen har jag under sektorsbidraget, ansla- get B 8. Bidrag till driften av det kommunala offentliga skolväsendet, beräknat l milj.kr. för särskilt verksamhetsstöd inom vuxenutbildning- en (prop. lOQt)/91:ll)fl bil. 10, s. 80).

Det är regeringens uppgift att fördela de medel som riksdagen beslu- tar att ställa till förfogande för detta ändamål. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om detta. Beloppet bör, i enlighet med riks- dagens uttalanden, fördelas mellan kommuner som kan påvisa ett Över— gångsvis försämrat utnyttjande av antalet utbildningsplatser under läså- ret 1991/92 jämfört med tidigare år.

lnom vuxenutbildningsområdet finns emellertid en verksamhet, som rekryterar en i särklass stor andel deltagare från andra kommuner än anordnarkommunen, nämligen den sammanhållna tekniska utbildning- en vid Katrineholms Tekniska Skola (K'fS). Speciella regler har sedan länge gällt för denna riksrekryterande vuxenutbildning. ! den nu gällan— de förordningen fmns bl.a. en garanti för en viss årlig omfattning därav.

Det är ett klart intresse för staten att bibehålla den möjlighet till riks- rekryterande teknisk utbildning för vuxna som erbjuds genom KTS. Jag förbereder för närvarande åtgärder för att säkerställa fortlevnaden av denna utbildning.

] budgetpropositionen |99l föreslås övergångsregler till det nya sek- torsbidraget under en fyraårsperiod för att mildra effekterna av den om- fördelning som följer av att statsbidraget skall gå till hemkommunen i stället för till anordnarkommunen. Dessa övergångsregler bör, enligt min mening, kunna utnyttjas för att lösa KTS problem.

Hänvisningar till S5-9-2

  • Prop. 1990/91:85: Avsnitt 9

5.9.3. Vissa personalkonsekvenser

De förändringar jag nu har föreslagit får konsekvenser för utbildningen inom skilda ämnesområden och därmed också för lärarpersonalen.

Vissa förändringar sker alltid inför terminsstart till följd av elevernas val av linjer. grenar och kurser. Nu aktuella förändringar blir givetvis mera genomgripande, åtminstone på sikt.

Övergången till treåriga utbildningar innebär att undervisningen inom vissa ämnesområden ökar. Detta gäller vissa allmänna ämnen, men kan också gälla yrkesinriktade ämnen beroende på skolhuvudman— nens beslut om den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen. Inom andra ämnesområden kan undervisningen minska eller försvinna helt beroende på att utbildningen får en annan inriktning. Exempel på äm- nen som påverkas i detta hänseende är idrott och kost- och konsument- kunskap.

llur stora förändringarna blir beror på det förestående kursplanear- betet och vilka beslut som fattas lokalt om grenar och kurser inom gym- nasieskolan och om utbildningsutbudet inom vuxenutbildningen.

Jag räknar med att kommunerna i god tid uppmärksammar de kon- sekvenser som kan uppstå för personalens del till följd av de förslag som jag nu presenterar och de lokala beslut som fattas på grundval av dem. Jag förutsätter att kommunerna vidtar åtgärder för att på skilda sätt ta till vara kompetensen hos de lärare som helt eller delvis inte kan bere- das tjänstgöring inom sitt ämnesområde.

5.9.4. Kommunerna och skadeståndsansvaret vid arbetsplatsförlagd utbildning

Min bedömning: Någon lagreglering av kommunernas skade- ståndsansvar för elever i arbetsplatsförlagd utbildning görs inte. Frågan bör i stället lösas genom en frivillig försäkringsordning av det slag som flertalet kommuner redan har.

Den sakkunniges förslag: Överensstämmer med mitt. Bakgrunden till min bedömning: l prop. l987/88:lt)2 om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan tog föredragande statsrådet upp frågan om skadeståndsansvaret för gymnasieelever i arbetsplatsförlagd utbildning. Han var benägen att se det som mest naturligt att skolhu- vudmannen har ett principalansvar för eleverna. llan förordade att hu— vudmännen i avtalen med de företag som tog emot elever klargjorde att skolan har principalansvaret. Vad han sålunda anfört skulle avse för— söksverksamheten. Före ett slutligt ställningstagande i ansvarighetsfrågan ämnade han dock låta utreda frågan särskilt.

Sedermera förordnades justitierådet Bertil Bengtsson att som särskild sakkunnig belysa frågan om principalansvaret för elever i sådan gymna- sial utbildning där utbildningen i väsentlig mån är arbetsplatsförlagd. Bertil Bengtsson redovisade i april 1900 sina överväganden i departe— mentspromemorian (Ds 1990:30) Skadestånd vid gymnasieutbildning på arbetsplatser.

Efter en genomgång av rättsläget i olika skadesituationer drar utred- aren den slutsatsen att det råder en betydande oklarhet om hur långt skolans och företagets ansvar går när elever vållar skador på arbetsplat- sen. Å andra sidan framhåller utredaren att det finns en försäkringsord— ning som i allt väsentligt täcker de skador som kan förväntas uppkom— ma och som dessutom i stor omfattning medför att tvister om ansvars- fördelningen inte behöver uppkomma.

Den försäkring det är fråga om är kommunernas ansvarsförsäkring. Genom en särskild klausul gäller denna försäkring bl.a. för person— och sakskada som en elev orsakat, oberoende av vållande, samt förmögen- hetsskada i följd av brott som drabbar arbetsgivare och anställda. Vidare gäller försäkringen den skadeståndsskyldighet som enligt skadeståndsla- gen åvilar arbetsgivaren för skador som drabbar annan elev eller tredje man. Utredaren påpekar att enligt uppgift från kommunförbundet har alla kommuner antingen tecknat sådan försäkring eller åtagit sig mot— svarande ansvar när det gäller grundskole- eller gymnasieelevers hand- lande under tid då de enligt gällande läroplan eller annars på skolans initiativ vistas på en arbetsplats som ett led i pågående utbildning.

Kommunförbundet har i cirkulär den 21 juni 1988 rekommenderat kommunerna att komplettera gällande ansvarsförsäkring så att detta för-

I73

säkringsskydd klart också gäller den försöksverksamhet där arbetsplats- förlagd gymnasieutbildning ingår. Beträffande försäkringsordningen gör utredaren bl.a. följande be- dömningar. ”Genom denna försäkringsordning har alltså skolan åtagit sig att bära ansvar för de allra flesta skador som denna utredning avser, och dessutom för skador i de liknande situationer som förut berörts (praktisk arbetslivsorientering m.m.). Såvitt ang- år skador tillfogade företaget (och dess anställda) går försäk- ringsskyddet ännu längre genom att det räcker med att elever orsakat skadan, även om han inte varit oaktsam. Vidare inne- håller ansvarsförsäkringen i denna del inget undantag för ska- da som omhändertagits av den försäkrade eller annan för hans räkning, vilket är en praktiskt viktig utvidgning av skyd— det. Utanför faller i stort sett bara vissa speciella skadetyper; bl.a. kan nämnas att försäkringsvillkoren innehåller undantag angående vissa skador orsakade vid luftfart och sjöfart samt vissa miljöskador m.m. Genom att försäkringen bara gäller förmögenhetsskada vållade genom brottslig gärning utesluts vidare vissa fall av ansvar för ren förmögenhetsskada (se 4 ovan). Det är fallet med sådan ersättningsskyldighet för dessa skador som grundas på kontraktsförhållande och därför inte förutsätter brott ("jfr 3:1 1 st. SkL). Om eleven genom något misstag i samband med arbetsuppgifterna tillfogar antingen företaget eller företagets medkontrahent en ekonomisk förlust av denna typ, gäller alltså inte ansvarsförsäkringen. Denna sistnämnda situation torde vara den enda lucka i försäkrings- skyddet som kan tänkas få praktisk betydelse. men sannolikt är inte heller sådana skadehändelser så värst vanliga." Utredaren anför härefter att enligt uppgift från kommunförbundet har denna försäkringsform fungerat väl. Inga problem hade anmälts va— re sig från kommunerna eller från försäkringsbolagen. Uppfattningen syntes, enligt utredaren, vara densamma på försåkringshåll. Stockholms kommun, som inte tecknat någon försäkring men som reglerade skador efter samma riktlinjer som kommunalansvarsförsäkringens, hade inte heller märkt några olägenheter av den ordningen. Utredaren sammanfattar sin bedömning av försäkringsordningen på följande sätt. ”Man kan i alla händelser konstatera, att liksom på flera and— ra liknande områden ett krångligt skadeståndsproblcm visat sig kunna lösas till en väsentlig del med hjälp av en utvidgad ansvarsförsäkring. Förhållandet måste rimligen få betydelse för frågan om lagstiftning är behövlig i sammanhanget." Utredaren tar härefter upp en diskussion om de skäl som kan finnas för och emot en lagstiftning samt om de krav som kan ställas på en lag— stiftning i frågan. Den oklarhet som i konkreta fall kan råda om fördelning av ansvaret mellan skolan och företaget ser utredaren inte som något väsentligt skäl

] 7-1

för lagstiftning. Enligt utredaren torde det bli svårt att i lagtext precisera hur gränsen skall dras i alla de skiftande situationer som kan föreligga. En lagreglering kunde blott ge vissa allmänna anvisningar om förhållan— den som bör beaktas vid ansvarsfördelningen. Utredaren anmärker här— till att gränsdragningen inte är aktuell med försäkringslösningen.

Utredaren har däremot funnit skäl att närmare undersöka huruvida hänsyn till utomstående skadelidande kunde motivera lagstiftning. För dem torde det ofta vara naturligt att i första hand vända sig till företaget med sina ersättningskrav. Det kunde då i varje fall diskuteras om det in- te vore av värde med en lagreglering som slog fast ett solidariskt ansvar för skolan och företaget gentemot tredje man. Däremot skulle reglering— en inte behandla hur den slutliga fördelningen skulle göras.

Om en lagstiftning skulle komma till stånd funnes emellertid skäl lå- ta den avse också annan arbetsplatsförlagd utbildning än gymnasieut- bildningen. En begränsning till endast den utbildningen tedde sig enligt utredaren som en halvmesyr. Med hänsyn till att lagstiftningen inte kunde ge några exakta gränser för ansvaret syntes den ändå bli av be- gränsat värde för tredje man.

Utredarens slutliga ställningstagande år att han inte kan förorda att lagstiftning sker på området. I stället förordar han en frivillig försäk- ringslösning. llan understryker att försäkringsordningen till stor del un— danröjer Oklarheterna i det skadeståndsrättsliga läget. Vidare framhåller han att försäkringslösningen i sina verkningar stämmer väl med vad som ansågs som en lämplig lösning av föredragande statsrådet vid fram- läggandet av propositionen om försöksverksamheten med arbetsplatsför- lagd utbildning.

För den händelse man ändå skulle föredra en lagstiftning har utred- aren lagt fram ett förslag till sådan. l'-'örslaget i denna återfinns i departe- mentspromemorian Ds 19903 skadestånd vid gymnasieutbildning på ar— betsplater.

Jag delar den sakkunniges mening att en frivillig försäkringslösning är att föredra framför en särskilt] lagstiftning för detta område. Försäk- ringsformen finns och har vid spridning bland skolhuvudmännen. Den medför att skadeståndsprocesser i allt väsentligt kan undvikas i de fall då en elev orsakar skada för företaget eller för tredje man. Försäkrings- lösningen ger dessutom i allt väsentligt den ansvarsfördelning som an- sågs som den rimliga när försöksverksamheten med arbetsplatsförlagd utbildning inleddes. Försäkrings-lösningen har vidare den stora fördelen att inom den kan hanteras också andra arbetsplatsförlagda utbildnings— inslag, t.ex. inom den kommunala vuxenutbildningen.

5.9.5 Elevernas resor mellan bostaden och skolan

Mitt förslag: Elevernas hemkommuner skall i princip svara för kostnaderna för alla elevers resor mellan bostaden och skolan fram till och med första kalenderhalvåret det år eleverna fyller 20 år. Detta förhållande skall framgå av lag. 1 lagen bemyndigas regeringen att meddela närmare föreskrifter.

Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande ordningen betalas ett särskilt statsbidrag ut för gymnasieelevernas resor. 1 och med att riksda- gen antog förslagen i ansvarspropositionen kommer detta statsbidrag att från och med den 1 juli 1991 att ingå i det statsbidrag som skall utgå till hemkommunen. 1 linje med detta bör även ansvaret för elevernas resor mellan bostaden och skolan föras över på hemkommunen. Ansvaret för elevernas resor bör i likhet med i dag omfatta elever fram till och med det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år och avse alla elever oav- sett vilken skolform de går i. Vidare bör ansvaret inte avse helt korta re- sor. Huvudprincipen bör således liksom tidigare vara att den som har minst sex kilometer till skolan bör ha rätt till kostnadsfria resor. I vissa fall förekommer extremt höga resekostnader om en elev t.ex. inte har möjlighet att utnyttja kollektiva färdmedel. Jag anser för min del att det inte är möjligt att i sådant fall garantera full kostnadsersättning. Regle- ringen av kommunernas ansvar för elevernas resor bör inte göras i skol- lagen, eftersom ansvaret gäller alla i en viss ålderskategori, oavsett om eleven får sin utbildning inom det offentliga skolväsendet eller annorstä- des. Behövliga bestämmelser bör i stället tas in i en särskild lag. 1 lagen bör anges endast huvudprinciperna för kostnadsansvaret och regeringen bemyndigas att meddela närmare föreskrifter.

Hänvisningar till S5-9-4

5.10. Vissa följdändringar i andra lagar

De förslag som jag nu har lagt fram föranleder följdändringar i vissa andra lagar än de som jag har tagit upp här. Ändringsbehovet hänger samman med förändrade begrepp både när det gäller gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Nya eller förskjutna begrepp påverkar sålunda sekretesslagen (1980:100), kommunalskattelagen (1928370) och lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Följdändringarna i de nu nämnda tre lagarna behöver dock inte vara genomförda förrän utbildning enligt de nya bestämmelserna i skollagen inleds, dvs. till den 1 juli 1902. Med hänsyn till det och då jag förutser att åtminstone sekretesslagen torde komma att påverkas ytterligare av förslag som jag avser att lägga fram inom kort anser jag det lämpligast att något låta anstå med förslag om följdändringarna. Därmed undviks att mot varandra stridande förslag till ändringar i en och samma lag fö— reläggs riksdagen under ett och samma riksmöte.

6. Ikraftträdande- och övergångsfrågor

Mitt förslag: Den nya lagstiftningen om gymnasieskolan och vuxenutbildningen träder i kraft den 1 juli 1091 men skall gälla först för sådan undervisning som börjar efter den 1 juli 1992, dvs. i praktiken med höstterminen 1992.

För läsåret 1991/92 skall nuvarande regler i princip gälla. Vissa modifikationer görs dock beroende bl.a. på det nya statsbidragssystem som gäller från den 1 juli 1991 och på att skolöverstyrelsen och Iänsskolnämnderna upphör från samma dag.

En gymnasieutbildning, som har påbörjats före den 1 juli 1992 men då inte avslutats, skall i princip fortsatt anordnas enligt äldre bestämmelser, till dess eleverna har avslutat den.

Kommuner eller landstingskommuner som vid ikraftträdandet fick anordna gymnasieutbildning på linjer skall under en övergångstid fram till och med läsåret 1904/95 med vissa undantag ha rätt att ta in elever på dessa linjer.

Skälen för mitt förslag: Den nya gymnasieskolan och den reformera- de vuxenutbildningen bör införas från och med den 1 juli 1992, dvs. i praktiken med läsåret 1992/93. Dessförinnan föreligger inte de praktiska förutsättningarna för att anordna utbildning enligt de nya reglerna. Där- emot måste givetvis ansökningsförfaranden och andra förberedelser med sikte på de nya systemen kunna börja tidigare. lkraftträdandebestämmel- sen bör därför utformas så att den nya lagstiftningen visserligen träder i kraft den 1 juli 1991 men tillämpas först i fråga om utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte annat särskilt anges i övergångsbe- stämmelserna. För utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 skall i princip gälla äldre bestämmelser.

Undantag från dessa huvudregler är betingade av olika skäl. Såvitt gäller de äldre reglerna kan de inte till alla delar tillämpas fram till halvårsskiftet 1992 bl.a. därför att myndigheter som skolöverstyrelsen och Iänsskolnämnderna har upphört redan med utgången av juni 1901. Vidare nödvändiggör det nya statsbidragssystem som gäller från den 1 juli 1991 att vissa äldre regler om interkommunal ersättning ersätts av andra regler.

När det gäller den interkommunala ersättningen anser jag att man redan för perioden den 1 juli 1991 - 30 juni 1092 kan tillämpa den princip som därefter avses bli gällande. Den innebär att den anordnande kommunen har rätt till ersättning för sina kostnader för eleven - beräk- nade efter den kommunalrättsliga självkostrmdsprincipen från elevens hemkommun. Det är ju hemkommunen som uppbär statsbidraget.

Skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas uppgifter får föras över till andra. En del av dessa uppgifter avser beslut om mottagande till ut- bildning. Sådana beslut bör ankomma enbart på resp. styrelse i den

kommun där mottagande är aktuellt. Styrelsens beslut bör- såsom i den nya ordningen - få överklagas till länsrätt av sökanden.

Av de övergångsbestämmelser som jag i övrigt bedömt vara behövliga vill jag här behandla endast en ytterligare. Den gäller bestämmelserna i 7 kap_ vuxenutbildningslagen om uppdragsutbildning m.m. På det om- rådet föreslår jag att en ny lag skall införas den 1 juli 1901. Bestämmel- serna i det nämnda kapitlet skall då naturligen inte tillämpas vidare.

7. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i skollagen (1985:1100),

2. lag om ändring i lagen (l081:o01) om socialavgifter,

3. lag om uppdragsutbildning i vissa fall,

4. lag om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor. Lagförslaget under 2. har upprättats i samråd med chefen för social— departetmentet

8. Specialmotivering 8.1 Förslag till ändring i skollagen

1 kap. Allmänna föreskrifter

85

För vuxna anordnar det allmänna utbildning i form av kommunal vux- enutbildning (komvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare tsft).

Komvux, särvux och sfi bildar det offentliga skolväsendet för vuxna. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det all— männa som komplettering till vuxenutbildningen inom det offentliga skolväsendet för vuxna.

! paragrafen anges vilka typer av utbildning som anordas inom det of- fentliga skolväsendet för vuxna. Samtliga skolformer för vuxna som in- går i detta återfinns nu i skollagen. Begreppet komvux har fått en annan innebörd än tidigare och blivit ett samlingsnamn för grundläggande och gymnasial vuxenutbildning samt påbyggnadsutbildning. Reglerna om komvux återfinns i 11 kap. Sfi som tidigare stod utanför det offentliga skolväsendet ingår nu i detta. Reglerna om sti återfinns i 13 kap. Regler- na för särvux återfinns i 12 kap.

105

Kommuner och landstingskommuner är huvudmän för komvux. landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för särvux. Kommunerna är huvudmän för svenskundervisning för invandrare.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om vilka som får vara huvud— män för de olika delarna av det offentliga skolväsendet. har ändrats till följd av förändringarna i 8 &. Huvudmannens ansvar regleras dock något olika. Således är kommunerna skyldiga att erbjuda grundläggande vux- enutbildning och sfi medan huvudmännen endast är skyldiga att sträva efter att tillgodose behovet av de övriga utbildningarna. Reglerna om detta återfinns i skolformskapitlen. Där finns också regler om under vil- ka förutsättningar landstingskommunerna får vara huvudmän för kom— vux och särvux.

5 kap. Gymnasieskolan

Allmänna bestämmelser 1 5

I detta kapitel ges föreskrifter om sådan utbildning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom som är avsedd att påbörjas av ungdo- mar efter avslutad grundskoleutbildning eller motsvarande fram till och med det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år. Denna utbild- ning bildar gymnasieskolan.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller endast ungdomar som är bosat- ta i landet.

Av första stycket framgår att gymnasieskolan omfattar all utbildning inom det offentliga skolväsendet för ungdomar i en viss ålder. Utbild- ningen i gymnasieskolan har utvidgats i förhållande till vad som gäller i dag. Den utbildning som utgör gymnasieskolan omfattar således all ut- bildning inom det offentliga skolväsendet för ungdomar efter avslutad grundskoleutbildningen eller motsvarande utbildning. Utbildningen skall dock påbörjas senast under det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. Uttrycket efter avslutad grundskoleutbildningen innebär att ungdomarna har gått i grundskolan och slutat denna men häri ligger in— te något krav på att ungdomarna skall ha slutfört sista årskursen. Även ungdomar som av någon anledning inte har slutfört sista årskursen men som i och med att de fyllt 16 år har fullgjort skolplikten omfattas av denna bestämmelse. 1 och med att ungdomarna skall ha gått i grundsko- lan för att kunna börja i gymnasieskolan kommer denna inte att vara öppen för elever från särskolan. De ungdomar som i och för sig en gång har gått i grundskolan men som har flyttat över till särskolan får inte heller gå i gymnasieskolan eftersom de inte kan anse ha avslutat grund- skoleutbildning. Motsvarande utbildning som grundskolan kan t.ex. va- ra sameskolan eller en godkänd fristående skola.

-1 andra stycket framgår att gymnasieskolan endast omfattar ungdomar som är bosatta i landet. Det räcker att det kan fastställas att ungdomarna är bosatta i landet. Det har ingen betydelse om de är svenska eller ut— ländska medborgare eller statslösa. l.iksom vid tillämpningen av den nuvarande skollagen bör som bosatt i landet räknas den som rätteligen skall vara kyrkobokförd här. Se vidare prop. 1085/86:10 sid. 81 f. 1 15 kap. S & ges regeringen ett bemyndigande att meddela bestämmelser om vad som skall gälla för ungdomar som inte anses vara bosatta i landet.

25

Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas.

[ denna paragraf ges en allmän bestämmelse om att eleverna skall ha in— flytande över hur deras utbildning utformas. Bakgrunden till bestäm- melsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.3.

35

Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på natio- nella program, som omfattar tre årskurser, dels av utbildning på indi- viduella program.

181)

Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Regeringen får meddela när- mare föreskrifter om grenarna.

Av paragrafen framgår att utbildningen kan ske dels på nationella pro- gram, dels på individuella program. De nationella programmen skall alltid omfatta tre årskurser. Genom de nationella programmen ges en garanti för en likvärdig utbildning. Dessa program svarar närmast mot linjerna i det befintliga systemet. Programmen avses dock vara bredare och ge andra möjligheter till ämneskombinationer än det gamla gymna— siet. Programmen kan vara uppdelade på olika grenar. Grenarna kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Någon föreskrift om vilken kom- munal instans som skall fastställa en lokal gren ges inte. Det får ankom- ma på kommunen om beslutet skall fattas av fullmäktige eller styrelsen för utbildningen. Motsvarande gäller om en landstingskommun vill in— rätta en lokal gren inom ett program som den anordnar. Regeringen kan ge föreskrifter om hur grenarna skall utformas. Sådana föreskrifter kan behövas för att lokala grenar kvalitetsmässigt skall bli i paritet med nationella grenar.

45

De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på högskolenivå och för yrkesverksamhet.

Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vissa be- stämmelser om utbildningens omfattning på nationella program (tim- planer) framgår av bilaga 2. Ytterligare föreskrifter om timplaner får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.

Första stycket har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.1.

Av andra stycket framgår att vissa delar av timplanerna fastställs av riksdagen men att regeringen ges bemyndigande att fastställa resterande delar.

Av tredje stycket framgår att kommunerna har en skyldighet att in— formera om vilka olika nationella program som finns över huvud taget och om vilka som kommunen anordnar eller erbjuder. Vidare skall kommunen även informera om vilka möjligheter det finns att kunna få ett individuellt program.. Denna informationsskyldighet är av vikt för att landets ungdomar skall kunna överblicka sina utbildningsmöjlighe— ter i ett system där den statliga detaljplaneringen har tagits bort.

Erbjudande om utbildning på de nationella programmen

55

Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 & förutsatt att de

1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och

2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program eller likvärdig utbildning.

Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.

Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i en annan kommun eller landstingskommun i enlighet med sam- verkansavtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en ut- bildning på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med en lands- tingskommun om en viss utbildning som landstingskommunen anord— nar bildar ett samverkansområde för den utbildningen.

Av paragrafen framgår vilka skyldigheter kommunerna har när det gäl- ler de nationella programmen och hur de kan uppfylla dessa skyldighe— ter. Detta har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.2.

1 första stycket anges vilka ungdomar som kommunen skall erbjuda utbildning på nationella program. Ungdomarna skall för det första upp- fylla kraven i l 5, vilket innebär att erbjudandet omfattar åren från det ungdomarna har avslutat grundskoleutbildningen fram till första kalen- derhalvåret det år de fyller 20 år. För det andra skall ungdomarna upp- fylla två andra krav. Ungdomarna skall således ha slutfört sista årskur- sen i grundskolan eller motsvarande skola och de skall inte tidigare ha genomgått en utbildning på ett nationellt program eller likvärdig utbild- ning. ] och med kravet att ungdomarna skall ha slutfört sista årskursen i grundskolan ställs ett kompetenskrav upp för att få börja på ett natio- nellt program. Samma kompetens kan i och för sig också uppnås genom att gå i en motsvarande skola, t.ex. godkänd fristående skola. Ungdomar- na är vidare inte berättigade till två fullständiga utbildningar på ett na- tionellt program eller motsvarande. Med likvärdig utbildning avses t.ex. att någon har genomgått ett individuellt program som när det gäller äm- nen och studietid etc. kan likställas med ett nationellt program. Den som har avbrutit ett nationellt program kan dock ha rätt att få börja på nytt på något sådant program.

Landstingskommunerna får anordna utbildning endast på sådana natio- nella program som avser naturbruk och omvårdnad.

Om en landstingskommun anordnar sådan utbildning som avses i första stycket, får kommuner som ingår i landstingskommunen inte an— ordna samma utbildning utan överenskommelse med landstingskommu— nen.

Av denna bestämmelse framgår att landstingskommunerna får anordna utbildning på sådana nationella program som avser naturbruk och om— vårdnad. landstingskommunen får inte anordna utbildning på några andra program än de nämnda. landstingskommunernas rätt att anordna utbildning enligt ovan är exklusiv i den bemärkelsen att om en lands— tingskommun anordnar utbildningen får en kommun inom landstings- området i fråga som ingår i landstingskommunen inte anordna den utan medgivande av landstingskommunen. Kommunerna får alltså anordna sådana utbildningar endast efter överenskommelse med landstingskom- munen eller i de fall landstingskommunen inte anordnar utbildningen.

Det är dock inte något förbud för kommunerna inom en landstings— kommun att sluta samverkansavtal med en annan landstingskommun.

75

För svårt rörelsehindrade ungdomar får de kommuner som regeringen bestämmer i sin gymnasieskola anordna speciellt anpassad utbildning (gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning).

Särskilda bestämmelser om Rh-anpassad utbildning finns i 27 - 32

55.

Av denna bestämmelse framgår att det är regeringen som får avgöra var i landet gymnasieskolor med Rh-anpassad utbildning skall finnas. Med Rh-anpassad utbildning avses specialanpassad utbildning för sådana ung— domar som är svårt rörelsehindrade. Gymnasieskolor med Rh-anpassad utbildning finns för närvarande i Göteborg, Stockholm och Umeå.

Mottagande av sökande till de nationella programmen

85

Den som av sin hemkommun skall erbjudas utbildning på ett nationellt program enligt 5 5 första stycket är behörig sökande till en sådan utbild— ning var som helst i landet.

Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en kommun eller för ett samverkansområde skall i första hand tas emot de som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen och de som är hemmahörande i en kommun som tillhör samverkansområ- det för utbildningen.

Med sådana sökande som avses i andra stycket skall jämställas

1. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i den gymnasieskola dit de har sökt,

2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sökta programmet och

3. de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopande av att där, inom det sökta programmet, anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen.

I denna paragraf ges bestämmelser om behörighet att tas emot på natio- nella program och om företräde för vissa sökande. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.4.

Av första stycket framgår att ungdomar som av sin hemkommun, dvs. den kommun som avses i 1 kap. 15 5, skall erbjudas gymnasieutbildning på ett nationellt program är behöriga sökanden till en sådan utbildning var som helst i landet. Vilka de ungdomar är som skall erbjudas utbild— ning på ett nationellt program framgår av 5 5. Även om ungdomarna är behöriga sökanden till en utbildning följer inte automatiskt att de skall behandlas som förstahandssökande i alla kommuner. Vilka ungdomar som skall behandlas som förstahamlssökandcn framgår av andra och tredje styckena. Av andra stycket framgår att de ungdomar som är hem- mahörande i den kommun som anordnar utbildningen och de som är hemmahörande i de kommuner som har slutit samverkansavtal med den anordnande kommunen i första hand skall tas in på utbildningen.

l tredje stycket anges vilka ungdomar som skall likställas med dem som i första hand skall tas in på utbildningen. Det gäller här tre olika

fall. ! punkten l behandlas de som av personliga förhållanden har sär— Skilda skäl att få gå i den gymnasieskola som de sökt till. Därmed avses sådana fall då den sökandes hemkommun i och för sig erbjuder utbild- ningen men den sökanden av något personligt skäl vill gå i en annan gymnasieskola. Men den sökande har inte på grund av denna bestäm— melse ett fritt val. Det krävs sålunda särskilda skäl för att den sökande skall likställas med förstahandssökande. Särskilda skäl kan t.ex. föreligga i följande fall. Om en sökande bor på landsbygden i en kommun och har släktingar i en tätort i en annan kommun bos vilka han kan få bo kan han bli behandlad som förstahandssökande i den kommunen. lle- stämmelsen kan användas också för barn till Utlandssvenskar, som kan få bostad (_ ex. hos en släkting inför studier i svensk gymnasieskola. Sär- skilda skäl kan också vara att ungdomarna tidigare har blivit utsatt för mobbning i hemkommunens skola.

1 punkten 2 behandlas det fall att hemkommunen inte erbjuder det nationella program som den sökande vill gå på. Här kan ungdomarna söka fritt till vilken kommun i landet som de vill.

l punkten 3 behandlas det fall att hemkommunen visserligen erbju- der det sökta nationella programmet men inte den gren som den sökan- de vill ha. Den sökande måste här söka till den andra kommunen redan till årskurs ] även om programmet inte är uppdelat i grenar under för- sta årskursen Med gren avses både nationellt och lokalt utformade såda— na. Om en kommun anordnar en lokalt utformad gren kan i princip ungdomar från hela landet söka till den.

Regeringen kan för vissa utbildningar fastställa det område från vilket sökanden i första hand skall tas emot.

] denna paragraf ges regeringen ett bemyndigande att föreskriva att vissa utbildningar inom de nationella programmen skall vara riksrekryteran- de. Det rör sig härom utbildningar som 'i och för sig utgör en nationellt fastställd gren på ett nationellt program men som har en så speciell in- riktning att den bör vara öppen för alla ungdomar i landet. lixempel på sådana utbildningar vattenkraftutbildningen i Jokkmokk och glashlåsar— utbildningen i Nybro. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.5 och 5.1ll.l.

105

lnnan en kommun eller en landstingskommun tar emot en sökande som inte är hemmahörande i kommunen eller i samverkansområdet för utbildningen skall yttrande inhämtas från sökandens hemkommun. Ytt- rande behöver dock inte inhämtas, om det med hänsyn till tidigare ytt— rande är onödigt.

Av denna paragraf framgår att kommuner och landstingskommuner skall inhämta yttrande från hemkommunen innan de tar emot en sö— kande som inte hör hemma i kommunen eller i samverkansområdet. Yttrandet fyller två syften. Det kan dels ge information till hemkommu-

nen om att den sökande vill påbörja en utbildning någon annanstans än i hemkommunen, dels ge information till den mottagande kommunen. Yttrandet kan t.ex. avse frågan om elevens hemkommun erbjuder det sökta programmet eller grenen och om hemkommunen är villig att be— tala för utbildningen. Det kan även avse om den sökande tidigare har genomgått utbildning på ett nationellt program. Yttrande behöver inte inhämtas för varje sökande i t.ex. det fall att flera söker till samma ut- bildning.

115

Styrelsen för utbildningen i den anordnande kommunen eller land- stingskommunen beslutar om någon sökande inte skall tas emot därför att han inte är behörig.

Styrelsen för utbildningen beslutar också om mottagande av en sö- kande som inte är hemmahörande i kommunen eller samverkansområ— det för utbildningen.

Styrelsens beslut enligt första och andra styckena får överklagas hos länsrätten av sökanden. Länsrättens beslut får inte överklagas.

Styrelsen för utbildningen i den anordnande kommunen skall pröva och besluta om en sökande är behörig att gå utbildningen. Detta inne- bär för de nationella programmen att sökande skall uppfylla kraven i 5 &, dvs. ha slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande skola, inte tidigare ha genomgått en utbildning på ett nationellt program och inte heller vara äldre än vad som anges i 1 &. Hehörighetsprövningen skall göras för alla sökande, både de som är hemmahörande i kommu- nen och i samverkansområdet och de som inte är det.

Styrelsen skall också besluta om en sökande från en annan kommun skall tas emot på kommunens gymnasieskola. Härvid skall styrelsen ta ställning till de frågor som behandlas i 8 5.

Av tredje stycket framgår att styrelsens beslut får överklagas till läns- rätten. Länsrättens beslut går dock inte att överklaga. Skälet till detta be- handlas iden allmänna motiveringen avsnitt 3.3.4.

125

En ansökan om att tas in på ett nationellt program skall skickas till sty- relsen för utbildningen i den sökandes hemkommun. Om ansökan av— ser ett nationellt program som anordnas av en annan kommun eller av en landstingskommun. skall styrelsen omedelbart vidarebefordra ansö- kan tiil styrelsen för utbildningen där.

Vilken kommun som i denna lag avses med hemkommun framgår av 1 kap. 15 &.

När det gäller ansökan från ungdomar som inte räknas som bosatta i landet gäller de föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av 15 kap. 5 5.

Styrelsen för utbildningen skall för de fall ansökan avser en utbild— ning som en annan kommun anordnar omedelbart skicka ansökan till styrelsen för denna. Om ansökan avser både en utbildning i kommunen och en i en annan kommun får styrelsen naturligtvis ta en kopia på an- sökan och vidarebefordra den. Sådana kombinerade ansökningar torde

framförallt förekomma då olika program prioriteras i olika ordning av den sökande.

Erbjudande om utbildning på individuella program

135

Varje kommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning | form av in- dividuella program för de ungdomar i kommunen som avses i l ä och som inte har tagits in på något nationellt program [ fråga om elever från särskolan gäller dock särskilda bestämmelser.

Ett individuellt program bör motsvara ett nationellt program eller syfta till att stimulera eleven att senare gå över till utbildning på ett na- tionellt program.

Utbildningen på ett individuellt program skall följa en plan, som skall fastställas av styrelsen för utbildningen.

Av första stycket framgår att hemkommunen är skyldig att erbjuda de ungdomar i kommunen som av någon anledning inte går på ett natio- nellt program en annan utbildning l)e ungdomar som har lämnat grundskolan men som av någon anledning inte har slutfört sista årskur- sen omfattas av denna bestämmelse. Dessa ungdomar kan inom ett indi- viduellt program uppnå den kompetens som krävs för att börja på ett nationellt program. Vad det individuella programmet i övrigt kan inne- hålla har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.5.

Av andra stycket framgår att utbildningen antingen kan träda i stället för en utbildning på ett nationellt program eller syfta till att slussa över ungdomarna på ett nationellt program. 1 och med att det i bestämmel- sen endast står att det individuella programmet bör motsvara ett natio— nellt program ftnns det inget som hindrar att ett individuellt program läggs upp på så sätt att det liknar det som i dag kallas gymnasial lärlings- utbildning.

Av tredje stycket framgår att styrelsen för utbildningen skall lägga upp en plan för det individuella programmet. Av denna plan skall det t.ex. framgå ,vad utbildningen syftar till, vilka kurser som ingår i pro- grammet och hur lång tid som planen omfattar. Planen skall därefter fastställas av styrelsen för utbildningen. På detta sätt får eleven garantier för att planen verkligen kommer att följas. Något formellt godkännande från elevens sida kan inte anses vara nödvändigt eftersom det är frivilligt från elevens sida om han vill fullfölja planen eller inte, men planen bör läggas upp gemensamt med eleven. Om planen däremot skall ändras, krävs elevens medgivande. Detta framgår av 20 %. Skälet till den ord— ningen är att kommunen inte ensidigt bör kunna ändra förutsättningar- na för utbildningen.

145

Regeringen får föreskriva att vissa utbildningar skall utgöra individuella program som står öppna för sökande från hela landet.

Av paragrafen framgår att regeringen kan föreskriva att vissa utbildning- ar som inte är nationella program kan sökas av alla ungdomar var de än

1 80

bor i landet. Ett exempel på sådan utbildning är utbildning för yrkes- dansare i Stockholm. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna mo- tiveringen, avsnitt 5.ll.l.

Intagning av elever

155

Styrelsen för utbildningen ansvarar för intagningen till de olika utbild— ningar som anordnas inom kommunen eller landstingskommunen, om inte annat följer av föreskrifter av regeringen.

lntagningsorganisationen får vara gemensam med en annan kommun och gemensam för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.

Föreskrifter om urval mellan behöriga sökande meddelas av rege- ringen.

Beslut om intagning får inte överklagas.

Styrelsen för utbildningen ansvarar för att intagning sker på ett riktigt sätt. Det finns dock inget i denna lag som hindrar att styrelsen delegerar denna uppgift och det ligger i sakens natur att det praktiska intagnings- arbetet läggs på ett kansli. där tjänstemän på styrelsens ansvar sköter uppgiften. Regeringen kan dock meddela särskilda bestämmelser för vis- sa utbildningar. Det kan här t.ex. vara fråga om riksrekryterande utbild- ningar.

Av andra stycket framgår att en kommun kan anordna intagningen gemensamt med en eller flera andra kommuner. En kommun kan också ha en intagningsorganisation som är gemensam för gymnasiesko- lan och den gymnasiala vuxenutbildningen.

] tredje stycket ges regeringen ett bemyndigande att meddela föreskrif- ter om hur urval mellan olika sökande skall ske.

Av fjärde stycket framgår att styrelsens beslut inte får överklagas. Skä- let till detta framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.7.

Elevernas rätt att fullfölja sin utbildning

l65

Den som har tagits in på ett nationellt program i gymnasieskolan och har påbörjat det, har rätt att fullfölja sin utbildning pa det programmet i kommunen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har en landstingskommun som huvudman. inom det landstingsområdet. Detta gäller även om de förhållanden som låg till grund för mottagandet ändras under studietiden.

Bestämmelsen i denna och följande två paragrafer har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.6.

I denna paragraf behandlas vissa frågor om elevens rätt att fullfölja sin utbildning. Det sägs således att eleven har tätt att fullfölja utbild— ningen inom det nationella program som han har kommit in på. Om en elev har kommit in på ett visst program i årskurs 1 har han rätt att fullfölja programmet. Någon rätt att gå en viss gren ftnns däremot inte. lnför grenvalen i årskurs 2 gäller således att den som har bästa meriter

är den som i första hand får den gren som han önskar. Elevens rätt att fullfölja utbildningen på ett program är inte knuten enbart till den kommun där han har påbörjat utbildningen. Rätten att fullfölja gäller inom den kommun där han har kommit in eller inom de kommuner som kommunen har slutit samverkansavtal med beträffande den utbild- ningen. När ett program anordnas parallellt i flera samverkande kom— muner, kan de t. ex. fördela grenar mellan sig. Vid grendelning kan då en elev anvisas plats på en skola i en annan kommun inom samverkans- området där grenen anordnas. Givetvis förutsätts att kommunerna vid fördelninen mellan olika skolor tar största möjliga hänsyn till elevernas resvägar o. dyl. När det gäller en utbildning som anordnas av en land— stingskommun gäller rätten att fullfölja utbildningen landstingsområdet.

Elevens rätt att fullfölja utbildningen gäller även om eleven flyttar till en annan kommun under utbildningstiden. Också den elev som har tagits in på en utbildning på grund av att han har särskilda skäl att få gå i den kommunens gymnasieskola har rätt att fullfölja utbildningen oberoende av om de särskilda skälen finns kvar.

175

En elev. som har tagits in på ett nationellt program eller på en viss gren inom ett sådant program och påbörjat utbildningen men som därefter flyttar från kommunen eller samverkansområdet för utbildningen, har rätt att fullfölja utbildningen på det påbörjade programmet eller grenen där den nya hemkommunen erbjuder sådan utbildning. Erbjuder den nya hemkommunen inte programmet eller grenen har eleven rätt att ef— ter eget val fullfölja sin utbildning i en annan kommun eller landstings- kommun som anordnar utbildningen.

I denna paragraf ges ytterligare möjligheter än den som följer av lo & för en elev som flyttar till en annan kommun under pågående utbild- ning. Om eleven flyttar till en kommun som själv anordnar eller har samverkansavtal med en annan kommun som anordnar utbildningen har eleven rätt att fortsätta på det program resp. den gren som han gick på i den tidigare hemkommunen. Om däremot den nya hemkommu- nen inte erbjuder programmet eller grenen får eleven själv välja fritt i vilken kommuns gymnasieskola han vill fullfölja den påbörjade utbild- ningen. Denna regel gör det möjligt att, i stället för att stanna kvar på den gamla orten när familjen i övrigt flyttat, fmna utbildningen nära den nya hemorten, i fall då utbildningen saknas på den orten eller inom dess samverkansområden.

För det fall att den nya hemkommunen inte erbjuder det program eller den gren eleven har gått och eleven inte vill gå i en annan kom- muns gymnasieskola har eleven även möjligheter att byta till ett annat program eller en annan gren. Om detta inte är möjligt får eleven påbör- ja en ny utbildning på ett annat nationellt program.

185

Elever som önskar fullfölja sin utbildning på en sådan gren inom ett na- tionellt program som inte erbjuds av deras hemkommun bör, i mån av plats, få flytta till gymnasieskolan i en kommun eller landstingskom— mun där den önskade grenen anordnas. Styrelsen för utbildningen i den

kommun eller landstingskommun där grenen anordnas beslutar om så- dant mottagande av en elev. Styrelsens beslut får inte överklagas.

Syftet med denna bestämmelse är att, som ett led i målstyrningen, mark— era det önskvärda i att kommunerna - i mån av plats - tillåter en elev att få byta till en gren som inte erbjuds av hemkommunen. De fall som av- ses här är de när eleven kommit in på ett nationellt program som hem- kommunen erbjudcr och gått årskurs I på programmet och därefter vill välja en gren inom programmet som inte erbjuds. Någon rätt för eleven att få byta till en annan kommun föreligger inte utan eleven bör få byta i mån av plats. Elevens möjlighet att byta inom den egna kommunen regleras inte eftersom det får anses vara en självklarhet att kommunen inom sitt eget skolväsende försöker tillgodose sådana önskemål så långt detär praktiskt rimligt.

Av andra stycket framgår att styrelsens beslut inte får överklagas. Det- ta motiveras av att det inte föreligger någon rätt för eleverna att byta utan styrelsens beslut grundar sig på en bedömning om plats fmns.

195

Regeringen får meddela föreskrifter om vad som krävs för att flytta till högre årskurs och om begränsningar i rätten att gå om arskurser.

Genom denna bestämmelse ges regeringen möjlighet att meddela före- skrifter om vad som krävs för att flytta till en högre årskurs och om bc— gränsningar i rätten att gå om årskurser. Regeringen har i dag meddelat sådana föreskrifter och de finns i gymnasieförordningen.

20å

Den som har påbörjat utbildning på ett individuellt program i en kom- mun har rätt att fullfölja programmet enligt den plan som fanns när ut- bildningen inleddes.

Om eleven har medgivit att programmet ändras, har han rätt att full- följa utbildningcn på det ändrade programmet.

Av första stycket framgår att även den elev som går på ett individuellt program har rätt att fullfölja det fastställda programmet. l'-'.n förutsätt— ningför att kunna ge eleven denna rättssäkerhet är att det individuella programmet omfattas av en plan som har fastställts av ett behörigt organ i kommunen. Den uppgiften ligger på styrelsen för utbildningen. Styrel— sens skyldighet att fastställa en plan för utbildningen framgår av 13 &" tredje stycket.

I andra stycket framgår att eleven och styrelsen för utbildningen kan komma överens om att ändra programmet och fastställa ett annat. Om så sker gäller rätten att fullfölja programmet naturligtvis det ändrade programmet.

I 89

Kostnader

2l5

Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kost- nad för eleverna.

Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. Denna bestämmelse överensstämmer i stort sätt med 5 kap. l4 $$ skollagen i dess äldre lydelse. Se kommentaren till denna paragraf prop. [OSS/86:10 s. ltlo [_ Till skillnad från tidigare föreskrivs det inte längre att skrivma- teriel skall vara fritt.

Interkommurtal ersättning

225

E |) kommun som i sin gymnasieskola på ett nationellt program har tagit in en elev som inte ä| hemmahörande i kommunen eller | samverkans- området fö| utbildningen. har rätt till ersättning föl sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.

235

En landstingskommun som i sin gymnasieskola på ett nationellt pro- gram har tagit |n en elev som inte är hemmahörande i en kommun som har samverkansavtal med landstingskommunen har rätt till ersättning lör sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun. Landstingskommuncn får dock inte betinga sig högre ersättning från hemkommunen än som svarar mot det statsbidrag som utgår dit for ele- vens utbildning' | gymnasieskolan.

l)essa bestämmelser behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.8. Av bestämmelserna framgår att hemkommunen i princip skall be— tala för elevernas skolgång. Om en elev genomgår utbildning i en annan kommun eller i en landstingskommun skall elevens hemkommun såle- des bctala för skolgången där. Begränsningar i ersättningskraven gäller dock. När det gäller förhållanden primärkommuner emellan är hem- kommunen endast skyldig att betala den mottagande kommunens kost— nader för utbildningen. Den mottagande kommunen skall således inte göra någon vinst på att ta emot elever från en annan kommun. Om kommunerna har samverkansavtal med varandra kan de givetvis kom— ma överens om vilken ersättning de vill. lnget hindrar således att kom— munerna kommer överens om ett lägre pris.

Av skäl som också har utvecklats i den allmänna motiveringen före- skrivs för landstingskommunerna en snävare rätt att ta ut ersättning från hemkommunerna än som gäller primärkommuncrna emellan. Den låg- re ersättningen har förutsatts bli tillämpad även i samverkansavtal med Iandstingkommuner.

I 90

245

l fall som avses i 22 och 23 55 är dock hemkommunen inte skyldig att betala ersättning, om det är fråga om ett nationellt program eller gren av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 & tredje stycket l och 3.

Denna bestämmelse behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.8. Av bestämmelsen framgår vissa undantag från hemkommunens skyldighet att betala för elever som går i gymnasieskola i en annan kom- mun. Hemkommunen är således inte skyldig att betala för elever som har tagits emot av en annan kommun om hemkommunen erbjuder samma utbildning såvida inte eleven har tagits emot på grund av skäl som anges i 8 & tredje stycket !. och 3, dvs. såvida eleven tagits emot på grund av särskilda skäl eller på grund av att han sökt en gren som inte erbjuds av hemkommunen.

255

När det gäller utbildning för döva. hörselskadade och svårt rörelsehind- rade elever får regeringen fastställa den extra ersättning som skall läm- nas för dessa elever.

Av bestämmelsen framgår att det är regeringen som fastställer den extra ersättning som skall lämnas till de kommuner som anordnar utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade ungdomar. Utbild- ning för dessa ungdomar är mer kostnadskrävande än för ungdomar utan dessa handikapp. lixtra ersättning, dvs. ersättning utöver den inter- kommunala ersättning som betalas för icke handikappade elever, skall således utgå. Den extra ersättningen bör vara lika för alla elever och bör därför fastställas centralt.

265

Regeringen får föreskriva om skyldighet för hemkommunerna att betala ersättning till den anordnande kommunen för sådan utbildning som av- ses i 9 och 14 55.

Av paragrafen framgår att regeringen får föreskriva att hemkommunen skall betala för en elevs utbildning i en annan kommun om utbildning- en sker på ett nationellt program som är riksrekryterande eller ett indi- viduellt program som är öppet för sökande från hela landet.

Utbildning som är anpassad för svårt rörelsehindrade ungdomar (Rh- anpassad utbildning) m. m.

275

I denna lag avses med svårt rörelsehindrad den som på grund av ett rö- relsehinder eller, om även annat funktionshinder föreligger, sitt samlade handikapp inte kan följa reguljär studiegång i gymnasieskolan och som för att kunna genomföra gymnasiala studier behöver tillgång till en gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning och särskilda omvårdnads- insatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i boendet och habilite- r|ng.

285

Ungdomar som är svårt rörelsehindrade har rätt att efter fullgjord skolplikt få utbildning; )å ett nationellt program på en sådan gymnasie- skola med Rh— —anpassa(l' utbildning som avses | 7 &. Rätten gäller intill utgången av vårterminen det kalenderår (lå eleven fyller 21 år. Om en elev har påbörjat utbildning i en gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning före utgången av vårterminen det kalenderår då han fyller 21 år, skall han beredas möjlighet att fortsätta utbildningen till utgången av vårterminen det kalenderår (lå han fyller 23 år, om det behövs för att slutföra utbildningen.

295

[. n sådan gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning som avses i 7 5 skall ta emot sökande från hela landet till den speciellt anpassade ut- bildningen.

305

Frågor om intagning till Rh-anpassad utbildning vid vissa gymnasiesko- lor och andra frågor om rätt till sådan utbildning enligt 7 & prövas av en särskild nämnd, gemensam för sådana gymnasieskolor

Nämnden skall ha minst sju och högst elva ledamöter. l nämnden skall bl.a. finnas företrädare för gymnasieskolan och grundskolan samt för de rörelsehindrade. Ledamöterna utses av regeringen.

Nämndens beslut i fråga om intagning eller | övrigt om rätt till ut- bildning får överklagas endast av den som begärt utbildningen. Beslutet överklagas hos länsrätten. Ett beslut får dock inte överklagas såvitt det gäller placering vid en viss gymnasieskola.

315

Avgifter får inte tas ut för insatser för omvårdnad i boendet och habili- tering som tillhandahålls av staten, kommun eller landstingskommun i anslutning till gymnasieskola med Rh— —anpassad utbildning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för kost och logi.

Dessa bestämmelser behandlas i den allmänna motiveringen. avsnitt 3.3.9. Bestämmelser om de svårt rörelsehindrade elevernas rätt till ut- bildning infördes genom prop. MSG/90:92, SoUle, rskr. 27l och är i stort sett oförändrade. Bestämmelserna har kommenterats i den" nyss nämnda propositionen. Vissa ändringar har dock skett och de kommen- teras nedan. '

Bestämmelsen i 29 5 har ändrats redaktionellt. l-'.levområdesbegrep- pet har tagits bort. Det sägs nu i stället i paragrafen att sökande från hc— la landet skall tas emot till utbildningen. Detta medför dock ingen skill- nad från vad som tidigare gällde.

Bestämmelsen i 30 å andra stycket har ändrats så till vida att det nu endast står att i nämnden skall filmas bl.a. företrädare för grundskolan, gymnasieskolan och för de rörelsehindrade. l-"öreträdarc för statliga myndigheter bör liksom tidigare finnas men vilka myndigheter det skall gälla bör inte pekas ut direkt i lagen. ledamöterna skall utses av rege— ringen och inte av skolöverstyrelsen.

Bestämmelsen i 30 ; tredje stycket har ändrats så till vida att överkla— gande av nämndens beslut om intagning skall ske till länsrätten i likhet med liknande beslut av styrelsen för gymnasieskolan.

N?.

32 & Prop. 1990/91z85 Regeringen får föreskriva att utbildningen på nationella program får fördelas på fler än tre läsår när det gäller utbildning för döva, hörselska- dade och svårt rörelsehindrade.

linligt 3 5 skall nationella program omfatta tre läsår. När det gäller han— dikappade elever kan längre tid behöva tas i anspråk. Undervisningen av döva och hörselskadade är för närvarande som regel förlängd med ett år. För att bestämmelserna om tiden smidigt skall kunna anpassas till behoven har det (lelegerats till regeringen att besluta i vad mån utbild- ningstiden skall förlängas utöver de tre läsår som är det normala för na- tionella program.

ll kap. Kommunal vuxenutbildning (komvux)

Gemensamma bestämmelser

[5

Komvux består av grundläggande vuxenutbildning. gymnasial vuxenut- bildning och påbyggnadsutbildning.

Av paragrafen framgår vilka utbildningsformer som fmns inom kom— vux. För gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning gäller i skollagen samma regler men de är ändå att se som självständiga delar av komvux. Det kan nämligen finnas skäl att skilja utbildningarna åt på förordningsnivå, t. ex. i fråga om intagningen.

25

Grundläggande vuxenutbildning syftar till att ge vuxna sådana kunska- per och färdigheter som de behöver för att delta i samhälls- och arbets- liv. Den skall också syfta till att möjliggöra fortsatta studier.

Gymnasial vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få genom gymnasiesko- lan.

Påbyggnadsutbildning syftar till att ge vuxna en sådan utbildning som leder till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke. Vad som sägs i detta kapitel om gymnasial vuxenutbildning gäller också på- byggnadsutbildning.

I denna bestämmelse anges syftet för komvux. För det närmare innehål- let i den nya grundläggande vuxenutbildningen har redogjorts i avsnitt 4.4.l. Första stycket anger syftet med denna utbildning. lnom syftet ligg- er att möjliggöra fortsatta studier. Dessa kan vara av mycket olika slag. Det kan vara studier såväl inom som utom det offentliga skolväsendet, t.ex vid en folkhögskola, i en AMU-kurs eller inom personalutbildning.

! andra och tredje stycket anges syftet med gymnasial vuxenutbildning respektive påbyggnadsutbildning. Det närmare innehållet i dessa utbild- ningar har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.6).

35

Bestämmelserna om komvux gäller inte vuxna som behöver undervis- ning motsvarande grundsärskolans eller tranmgsskolans. Beträffande sa- dana vuxna gäller i stället lagens bestämmelser om särvux.

Av bestämmelsen framgår att den som är berättigad till särvux inte har rätt till grundläggande vuxenutbildning. Bestämmelserna om särvux återfinns i l2 kap. Inget i bestämmelsen hindrar dock att samläsning fö- rekommer om detta är lämpligt. Det är endast den som är i behov av undervisning motsvarande grundsärskolans eller träningsskolans, dvs. den utbildning som Flnns i särvux, som är utestängd från komvux. flär— av följer att andra psykiskt utvecklingsstörda i och för sig är behöriga att söka till utbildningen i komvux.

] 94

45

Eleverna skall ha inflytande över hur deras undervisning utformas.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om elevinflytande. Motsvarande bestämmelse med något varierande innehåll finns i varje skolformskapi— tel. ] den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) har närmare redogjorts för reglerna om elevinflytande. Eleverna skall alltså ha inflytande över utbildningen, inte endast över undervisningen. lnflytandet får dock inte påverka de ramar som statsmakterna uppställt för utbildningen. Också vissa lokala ramar, t.ex de ekonomiska , sätter gränser för inflytandet.

55

Utbildningen i komvux skall vara avgiftsfri för eleverna.

Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom. får huvudmannen bestämma att hjälp- medlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbju— das mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskost- nader.

I övrigt skall hjälpmedel som används i komvux tillhandahållas utan kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen.

Regeln motsvarar, med viss redaktionell förändring. 4 kap. 7 & vuxenut- bildningslagen. För den utbildning inom grundläggande vuxenutbild— ning som motsvarar nuvarande grundvux innebär bestämmelsen en utö- kad möjlighet för kommunerna att ta ut ersättning för kostnader av ele- verna. Kostnadsregcln finns närmare motiverad i den allmänna motive- ringen (avsnitt 4.9.4).

65

Kommuner och landstingskommuner får uppdra åt andra att anordna komvux. Regeringen far meddela föreskrlfter om vem som får ges ett så- dant uppdrag och om villkor för det.

Paragrafen som har viss motsvarighet i 7 kap. 2 & vuxenutbildningsla- gen. ger huvudmannen rätt att under förutsättningar som föreskrivs av regeringen anlita annan, t.ex. ett studieförbund eller en folkhögskola, för att anordna grundläggande vuxenutbildning. Denna möjlighet fanns tidigare, dock endast för komvux i det begreppets betydelse enligt vux— enutbildningslagen, men föreslås nu gälla för hela området för komvux i dess nya omfattning. Motsvarande bestämmelse införs för särvux.

Regeln ger också utrymme för regeringen att föreskriva villkor för kommunernas överlämnande av anordnandet till andra kommuner och till landstingskommuner. Nägra sådana villkor är dock för närvarande inte aktuella.

En betydelsefull skillnad mot tidigare reglering är att den utbildning som överlämnas inte därigenom hamnar utanför det offentliga skolvä- sendet. Endast i vissa undantagsfall, som framgår av följande paragraf-. skall skollagens regler inte gälla för den verksamhet kommunen på an— givet sätt lämnat ifrån sig. Kommuncn frånsäger sig således inte hela sitt

ansvar genom att lämna anordnandet av utbildningen till annan. 'l'.ex. gäller alltjämt reglerna om skolplan, rektor, kostnader för eleven etc. Det är självklart att anledningarna och möjligheterna t.ex. för rektor att kontrollera att utbildningen följer de riktlinjer" som gäller för den, va— rierar med den form utbildningen har. Det varierar även mellan skol— formerna. Således har rektor för en gymnasieskola och en rektor i VUX' enutbildningen i viss mån skilda uppgifter men bådas uppgifter följer av samma regler i skollagen. Är utbildningen förlagd till en arbetsplats kan skollagens regler naturligtvis i praktiken inte tillämpas fullt ut.

Det åligger den kommun, som avser att överlåta någon del av anord- nandet av det offentliga skolväsendet till annan, att först försäkra sig om att denne kan uppfylla de krav som det offentliga skolväsendet ställer på anordnaren. Denna kontroll måste sedan ske fortlöpande under den tid uppdraget varar. Skulle det visa sig att en anordnare som inte upp- fyller kraven, inte förmår vidta rättelse, måste kommunen säga upp det uppdraget till upphörande.

75

För sådan komvux som anordnas av någon annan än en kommun eller en landstingskommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 55.

Vissa regler i skollagens andra kapitel vore det inte praktiskt rimligt att tillämpa på en anordnare som inte är en kommun eller landstingskom- mun. l)et gäller bestämmelser om vilka som får visstidsanställas i det of— fentliga skolväsendet som lärare eller för syouppgifter samt regler om fortbildning av de anställda.

Grundläggande vuxenutbildning

Hu vudmartmrns ansvar

85

Varje kommun ansvarar för att de kommuninnevånare som enligt 10 5 har rätt till utbildningen och önskar delta i den, får det.

I paragrafen står den grundläggande regeln om kommunernas skyldig— het att se till att kommuninnevånarna erbjuds den grundläggande vux- enutbildning de behöver och önskar. Med kommunen avses således all- tid elevens hemkommun. Vilken denna är framgår av ] kap. IS 5 skol— lagen. Jag har utvecklat den närmare bakgrunden till paragrafen i av- snitt 4.2.2. Kommunens skyldighet omfattar således att erbjuda utbild— ningen. l)et innebär att kommunen antingen själv anordnar utbildning- en eller anlitar någon annan som gör det. Denna någon annan kan vara en annan kommun med vilken kommunen träffat samarbetsavtal eller en annan anordnare, t.ex ett studieförbund eller en folkhögskola. Rege- ringen kan dock som framgår av () ä ge föreskrifter om när ett sådant uppdrag får ges eller villkoren för det. Gemensamt för alla erbjudanden är att de typiskt sett måste ha sådant innehåll att eleverna bör kunna ac-

Nb

ceptera erbjudandet. Utformningen får alltså inte vara sådan att en ge- nomsnittselev avböjer erbjudandet på grund av reseavstånd eller dylikt. Kommuninnevånare är de som enligt 1 kap. 15 & skollagen har kom- munen som sin hemkommun.

95

Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har rätt till grundläggande vuxenutbildning och för att motivera dem att delta i utbildningen.

Regeln, som anger kommunernas skyldighet att söka upp och motivera dem som behöver utbildningen, har utvecklats i avsnitt 5.2.2.

Rätt att detta

10

Varje kommuninnevånare har rätt att delta i grundläggande vuxenut- bildning från och med andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år, om han saknar sådana färdigheter som normalt uppnås i grundskolan och är bosatt i landet.

Regeringen får föreskriva att också den som inte är bosatt i landet skall ha rätt att delta.

Den som har rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning har rätt att delta i sådan undervisning i en annan kommun om utbildningen finns där.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.

] första stycket anges de få behörighetskrav som finns för den grundläg— gande vuxenutbildningen. Dessa prövas av styrelsen för utbildningen, vilket framgår av 13 5. Beslut om att ta emot en elev i utbildningen be- tecknas som beslut om mottagande. l)et innefattar således både beslut om att ta emot en elev från en annan kommun och behörighetspröv— ning. Om styrelsen avslår en ansökan därför att den sökande inte upp— fyller behörighetskraven kan han, vilket framgår av l2 &, klaga på beslu— tet till länsrätten. lnget hindrar honom emellertid att komma in med en ny ansökan som i så fall prövas på samma sätt som tidigare. Den som mot sin vilja skiljts från undervisningen får dock återinträda endast om det finns särskilda skäl för det. Se närmare om detta under 12 Q'.

[ den allmänna motiveringen (avsnitt 5.l.l) har skälen för gränsdrag— ningen mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen utvecklats. 'l'ill vuxenutbildningen hör eleven således från och med andra kalenderhal- våret det år han fyller 20 år. Den som dessförinnan är i behov av grund— läggande vuxenutbildning har alltså att vända sig till huvudmannen för gymnasieskolan. Det är dock att märka att bestämmelserna om gymna— sieskolan inte gäller elever från särskolan (Jfr under 5 kap. l 5). Vad som menas med uttrycket "bosatt i landet" framgår av specialmotive— ringen till 5 kap. l 5.

En sökande som har genomgått grundskola eller motsvarande. kan ändå sakna relevanta kunskaper och färdigheter, och följaktligen vara behörig att delta i grundläggande vuxenutbildning.

l()7

Andra stycket motsvaras av en bestämmelse i 8 kap. 2 a & vuxenut- bildningslagen, giltig för hela den lagen.

Det tredje stycket anger vuxnas rätt att få grundläggande vuxenutbild— ning var som helst i riket. En förutsättning är dock att utbildningen över huvud taget finns anordnad i kommunen. Det innebär att en kom- mun, som fullgör sin skyldighet att erbjuda sina invånare vuxenutbild- ning genom att köpa in sig hos någon annan, inte behöver inrätta grundläggande vuxenutbildning endast för elever från andra kommuner. Förekommer utbildningen i kommunen är kommunen dock skyldig att ta emot en sökande från en annan kommun. Eftersom något urvalsför- farande inte förekommer i grundläggande vuxenutbildning blir därmed den som uppfyller behörighetsvillkoren omedelbart berättigat! till ut- bildning i den aktuella kommunen.

[fjärde stycket anges att bestämmelserna i paragrafen om rätt till ut— bildningen inte gäller den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Det är kriminalvårdens myndigheter, inte kommunerna, som ansvarar för de intagnas utbildning. De kriminalvårdande myndigheterna kan dock en- ligt lagen om uppdragsutbildning anlita kommunerna för utbildning motsvarande grundläggande vuxenutbildning.

Anmälan

llä

Den som vill delta i grundläggande vuxenutbildning skall anmäla detta till styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om anmälan avser en utbildning som en annan kommun anordnar eller låter anordna, skall styrelsen omedelbart sända anmälan vidare till den kommunen.

l—"ör deltagande i grundläggande vuxenutbildning krävs endast en anmä- lan. Den skall alltid sändas till hemkommunen. Det ger hemkommu- nen underlag för planering och dimensionering. llemkommunen sän- der sedan ansökningen vidare, om anmälaren önskar få sin utbildning i en annan kommun. Behörighetskontrollen skall göras av styrelsen i den kommun som faktiskt svarar för utbildningen.

Undervisning på annat språk än svenska

125

()m en elev i grundläggande vuxenutbildning har bristfälliga kunskaper i svenska språket, får undervisning meddelas på elevens eget språk. Så- dan undervisning skall kompletteras med undervisning eller träning i svenska språket.

Bestämmelsen motsvarar 3 kap. 5 & vuxenutbildningslagen med endast redaktionell förändring. Eleven har således inte någon absolut rätt att få undervisning på sitt eget språk. Detta motiveras av att det här kan va- ra fråga om utbildning på högre nivå än s.k. alfabetisering. På alfabetise- ringsnivå kan det ibland vara lämpligt att undervisningen sker på ele- vens hemspråk, om det finns kompetenta lärare att tillgå.

Undervisningens upphörande Prop. 1990/91 :85

135

Undervisningen i grundläggande vuxenutbildning skall upphöra så snart som eleven har uppnått sådana kunskaper som utbildningen avses ge.

Undervisningen för en elev skall också upphöra. om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen eller annars inte gör till- fredsställande framsteg.

Den för vilken grundläggande vuxenutbildning har upphört enligt andra stycket skall på nytt beredas sådan utbildning. om särskilda skäl talar för detta.

1 paragrafen anges när undervisningen skall avslutas. Det är naturligt att det sker när målet för utbildningen nåtts. Vilket detta är anges i 2 5, och närmare i läroplanen. Undervisningen skall också upphöra om eleven inte gör tillfredsställande framsteg. Detta kriterium finns i nu gällande vuxenutbildningslag beträffande grundvux. Dessutom skall undervis- ningen avslutas om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig un- dervisningen, t.ex. för att han egentligen hör hemma i särvux. Undervis- ningen kan alltså upphöra mitt under en termin, även när den upphör på grund av stadgandet i första stycket.

I tredje stycket finns förutsättningarna för återinträde i utbildningen, nämligen om särskilda skäl talar för detta. 1 regel torde särskilda skäl fö- religga om det skäl som föranlett att utbildningen avslutades inte längre föreligger. Bestämmelsen motsvarar den nu gällande ordningen för grundvux.

Styrelsens uppgifter

145

Frågor om mottagande av en elev till grundläggande vuxenutbildning avgörs av styrelsen för utbildningen. Styrelsen beslutar även om utbild- ningen för en elev skall upphöra och om att på nytt bereda en elev ut- bildning.

Styrelsen för utbildningcn beslutar om en elev skall tas emot i utbild- ningen, dvs. om han uppfyller föreskrivna behörighetskrav, om upphö- rande av och återinträde i grundläggande vuxenutbildning. llur styrel- sen skall se ut anges i 2 kap. l &.

Överklagande

155

Styrelsens beslut enligt 14 5 får överklagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inte överklagas.

Paragrafen reglerar rätten till överklagande. Den som inte tagits emot i en kommuns grundläggande vuxenutbildning, den som mot sin vilja skilts från utbildningen, liksom den som vägrats återinträde, får klaga på beslutet. Det är endast eleven/sökanden som får klaga. 199

ldag handhas överklagningsärenden av skolöverstyrelsen. Överstyrel— sens beslut får inte överklagas. Eftersom skolöverstyrelsen skall avveck- las per den 1 juli 1991 och det nya skolverket inte skall syssla med för- valtningsbeslut av detta slag, övertar länsrätten skolöverstyrelsens upp- gifter i detta hänseende, Länsrättens beslut får inte överklagas.

lnterkommunal ersättning

165

En kommun som i sin grundläggande vuxenutbildning har tagit emot en elev som kommer från en annan kommun. har rätt till ersättning för kostnaderna för elevens utbildning fran elevens hemkommun.

Bestämmelsen innehåller reglerna om ersättning mellan kommuner. Den kommun som tar emot en elev från en annan kommun har en ovillkorlig rätt till ersättning från elevens hemkommun. Storleken eller sättet för ersättningens fastställande regleras inte på annat sätt än att rät— ten är begränsad till ersättning för de kostnader som den anordnande kommunen har haft. Som framgår av den allmänna motiveringen (av- snitt 3.3.8 och 4.9.1) ger begreppet kostnader inte utrymme för att den anordnande kommunen tar ut vinst för verksamheten. Detta överens- stämmer med den i kommunalrättsliga sammanhang etablerade själv- kostnadsprineipen.

Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning

Huvudmannens ansvar

175

Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning. De skall härvid sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov.

Landstingskommunerna får anordna gymnasial vuxenutbildning en— dast inom områdena naturbruk och omvardnad.

Denna bestämmelse anger det kommunala ansvaret för gymnasial vux- enutbildning och påbyggnadsutbildning. för detta har jag redogjort i av- snitt 4.6.4. Att kommunerna skall sträva efter att anordna gymnasial vuxenutbildning i den omfattning som motiveras av efterfrågan och be- hov innebär också att de skall ge utbildningen en med hänsyn till resor, tidsplanering, dimensionering och uppbyggnad lämplig form.

Andra stycket innehåller landstingskommunernas rätt att anordna gymnasial vuxenutbildning. Den motsvarar i stort vad som gäller i dag. landstingen har således inte någon ensamrätt till dessa utbildningar utan kommuner och landstingskommuner får anordna utbildningen på lika villkor.

Idag gäller enligt 3 kap. 5 5 vuxenutbiIdningsförordningen att en kommun som avser att anordna utbildning på något av dessa områden

- skall samråda med landstingskommunen. Om styrelserna för utbild- ningen inte kan komma överens om vem som skall anordna utbildning- en skall länsskolnämnden avgöra det. Någon statlig myndighet lämpad att slita sådana tvister finns emellertid inte längre. Det ligger också utan- för det område som staten enligt de nya styrprinciperna skall ingripa på. Det är dock även i fortsättningen lämpligt att kommuner och land— stingskommuner samråder om vem som skall anordna utbildningen.

Den rätt för landstingskommunerna som följer av denna paragraf ger dem ett självständigt anordnaransvar som skall skiljas från sådana upp— drag som kan lämnas enligt 6 5.

185

Varje kommun skall informera om möjligheterna till gymnasial vuxen— utbildning samt verka för att vuxna deltar i sådan utbildning.

1 paragrafen anges kommunernas skyldighet att informera och aktivera sina vuxna i förhållande till gymnasial vuxenutbildning och påbyggnads- utbildning. Nägon motsvarande skyldighet för landstingskommuner finns inte. Bakgrunden till bestämmelsen finns närmare angiven i den allmänna motiveringen ("avsnitt 5.2.2).

Behörighet

195

Varje kommuninnevånare är behörig att delta i gymnasial vuxenutbild— ning om han är bosatt i landet och i övrigt uppfyller föreskrivna villkor,

1_ från och med andra kalenderhalvåret det år han fyller 211 år, eller

2. när han slutfört utbildning på ett nationellt program eller likvär— dig utbildning i ymnasieskolan.

Regeringen far föreskriva att också den som inte är bosatt i landet skall vara behörig att delta.

l-föreskrifter om ytterligare behörighetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.

Först från det andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år eller från det han gått ut gymnasieskolan får en studerande delta i gymnasial vux— enutbildning Dessförinnan hör han till gymnasieskolans ansvarsområ— de. Uttrycket "slutfört" innebär att eleven skall ha avslutat utbildning- en, i regel med avgångsbetyg från gymnasieskolan. Vad som skall anses som likvärdig utbildning får bedömas från fall till fall. Ett exempel är ett individuellt program av samma omfattning som ett nationellt. litt annat exempel kan vara utländsk gymnasieutbildning. Övriga behörig- hetsvillkor föreskrivs av regeringen. Prövningen av behörigheten gör styrelsen för utbildningen.

Andra stycket motsvarar 4 kap. 3 5 vuxenutbildningslagen. Språkligt har bestämmelsen dock justerats något för att överensstämma med mot— svarande bestämmelser. t. ex. för gymnasieskolan. 1—"ör innebörden av tredje stycket hänvisas till vad som ovan sagts under 10 5.

205

l-"n kommun eller en landstingskommun är skyldig att till sin gymnasia- la vuxenutbildning ta emot en sökande från en annan kommun om hemkommunen har åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens ut— bildning.

'l'ill skillnad från vad som gäller för grundläggande vuxenutbildning har en anordnande kommun skyldighet att ta emot en elev från en annan kommun endast om hemkommunen förklarar sig beredd att ta på sig kostnaderna för utbildningen. Bestämmelsen flnns närmare motiverad i avsnitt 4.9.1. Frågan om hur kostnaderna skall beräknas är en förhand- lingsfråga mellan kommunerna. Observera dock att den anordnande kommunen inte har rätt att ta ut någon vinst (se avsnitt 3.3.8). Det står naturligtvis den anordnande kommunen fritt att ta emot en elev från en annan kommun även om hemkommunen inte betalar, t.ex. om det handlar om plats till en utbildning som inte är fullbelagd och som än- då skall anordnas. '

A nsökan

215

Den som vill delta i gymnasial vuxenutbildning skall ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om ansökan avsert, n utbildning som en annan kommun eller en landstingskommun anord- nar eller låter anor,dna skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till styrelsen för utbildningen dä|. 'lill ansökan skall styrelsen foga ett yttrande av vilket det framgål om hemkommunen åtar sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inte på grund av tidigare överenskommelse är onödigt.

Ansökan om deltagande i gymnasial vuxenutbildning skickas alltid till hemkommunen. Om en annan kommun anordnar eller låter anordna utbildningen (kommunen behöver som nämnts inte själv alltid anordna den). skall hemkommunens styrelse för utbildningen skicka ansökan vi- dare till den styrelse som har att pröva frågor om mottagande och intag— ning. Med ansökningen skall följa ett yttrande av vilket skall framgå om hemkommunen är villig att ta på sig kostnaden för elevens utbildning. Inte sällan torde ställningstagandet vara enkelt och stå att utläsa av kom— munens skolplan. liörst sedan ett sådant positivt yttrande inkommit är den anordnande kommunen skyldig att överlämna ansökningen för prövning till sin intagningsorganisation. Att en styrelse beslutar att ta emot eleven i kommunens gymnasiala vuxenutbildning innebär att ele— ven får tävla om tillgängliga platser på samma villkor som kommunens egna invånare. ()m kommunerna träffat samarbetsavtal är det naturligt— vis i regel onödigt med något yttrande.

St yreLsens uppgifter

225

Frågor om mottagande av en elev till gymnasial vuxenutbildning och om intagning till sådan utbildning avgörs av styrelsen för utbildningen.

lntagningsorganisationen får vara gemensam för flera kommuner samt för gymnasial vuxenutbildning och gymnasieskolan.

1 paragrafen anges att styrelsen för utbildningen ansvarar för frågor om mottagning och intagning i utbildningen. Med mottagning avses ett så— dant beslut om att låta eleven konkurrera på lika villkor med kommun— innevånarna som anges i 20 5, eller över huvud taget ett beslut om att sökanden är eller inte är behörig. Med intagning avses beslut om vem som får delta grundat på urval. Styrelsen är en sådan styrelse som före— skrivs i 2 kap. 1 5.

1 andra stycket sägs att intagningen får organiseras gemensamt för fle— ra kommuner liksom för gymnasial vuxenutbildning och för gymnasie- skolan. Hur intagningsorganisationen i övrigt skall se ut framgår inte. Det ankommer på den eller de berörda styrelserna att sörja för den ur— ganisationen.

Överklagande

235

Styrelsens beslut om mottagande får överklagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut far |nte överklagas. Beslut om intagning får inte överklagas.

Vad som menas med mottagande framgår av specialmotiveringen till föregående paragraf. litt beslut av hemkommunen att inte betala för en viss utbildning är inte ett beslut om mottagande och följaktligen inte överklagbart i denna ordning.

12 kap. Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux)

Allmänna bestämmeLs'cr

15

Särvux syftar till att ge vuxna som är psykiskt utvecklingsstörda kunska— per och tärdigheter motsvarande de som ungdomar kan få i grundsär- skolan och träningsskolan.

Syftet med särvux återfinns i denna paragraf. Närmare om innehållet i utbildningen finns beskrivet i avsnitt 4.8.1. Att vissa bcgåvningshandi- kappade skall jämställas med psykiskt utvecklingsstörda framgår av I kap. 8 & skollagen.

Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas. Om— fattningen och utformningen av elevernas inflytande skall anpassas efter deras förutsättningar.

Här återfinns den sedvanliga regeln om elevinflytande, anpassad till att de studerande i särvux ofta inte har samma möjligheter att delta i be- slutsfattande som normalbegåvade.

Hu vudmannens ansvar

35

Landstingskommunerna skall erbjuda särvux. De skall härvid sträva ef- ter att erbjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan.

l-Ln landstingskommun får överlåta till en kommun som ingår i land- stingskommunen att erbjuda särvux, om kommunen medger det.

Regeln iförsta stycket har motsvarande uppbyggnad som ll kap.l7 &.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar ! kap. 3 a 5 vuxenutbild- ningslagen. Dock krävs inte längre regeringens tillstånd till överlåtelse av ansvaret. Det som överläts är emellertid numera, i anslutning till de förändrade styrformerna, ansvaret för att "erbjuda" särvux. Kommunen får alltså p.g.a. överlåtelsen ett självständigt ansvar för att särvux anord— nas och övertar därmed landstingskommunens ansvar. Såväl landstings- kommuner som kommuner kan sedan på grund av bestämmelsen i 9 g” uppdra åt någon annan att anordna särvux förutsatt att inte förordnings- bestämmelser lägger hinder i vägen.

45

Vad som sägs i detta kapitel om landstingskommun gäller även kom— mun som inte ingår i någon landstingskommun och kommun som fått ansvaret att erbjuda särvux överlåtet till sig enligt 3 5 andra stycket.

I fortsättningen av kapitlet gäller samma regler för en kommun som är huvudman för särvux som för landstingskommuner oberoende av på vilken grund kommunen blivit det.

55

Varje landstingskommun skall informera om möjligheterna till särvux samt verka för att vuxna psykiskt utvecklingsstörda deltar i sådan utbild— ning.

Kommuner och landstingskommuner har i dag en allmän skyldighet att verka för att vuxna deltar i utbildning. Denna bestämmelse ålägger dem uttryckligen att verka för att vuxna psykiskt utvecklingsstörda deltar i särvux. Förutsättningen är naturligtvis alltid att de behöver det.

Behörighet

Varje kommuninnevånare är behörig att delta i särvux om han är bosatt i landet och i övrigt uppfyller föreskrivna villkor, när han inte längre har rätt att gå i särskolan.

Regeringen får föreskriva att också den som inte är bosatt i landet skall vara behörig att delta.

Föreskrifter om ytterligare bchörighetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.

lförsta stycket anges vem som är behörig att delta i särvux. I lagen upp- ställs bara det kravet att den studerande är bosatt i landet, dvs. att han rätteligen skall vara kyrkobokförd här, och att han saknar rätt att gå i särskolan. Vem som får gå i särskolan framgår för närvarande av 3 kap. skollagen. ] övrigt får bestämmelsen sitt innehåll av föreskrifter av lägre dignitet.

] övrigt torde paragrafen inte kräva ytterligare kommentar. Motsva- righeter till andra och fjärde styckena finns i ll kap. 10 ä. 7 & l-Ln landstingskommun är skyldig att till sin särvux ta emot en sökande som kommer från en annan landstingskommun, om hemlandstings- kommunen åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning.

Regeln motsvarar ll kap. Zl) &.

Kostnader

85

Utbildningen i särvux skall vara avgiftsfri för eleverna.

Såvitt gäller läroböcker, skrivmate|i,el verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma att hjälp- medlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbju- das mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskost- nader.

[ övrigt skall hjälpmedel som används i särvux tillhandahållas utan kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som medddelas av regeringen.

Regeln har samma lydelse som för grundläggande vuxenutbildning. En- ligt nuvarande regler är undervisning på en nivå som motsvarar högst grundsärskolans mellanstadium, helt kostnadsfri.

Uppdrag att anordna utbildning

95

Landstingskommuner får uppdra åt andra att anordna särvux. Regering- en får meddela fö|eskrifter om vem som får ges ett sadant uppdrag och om villkor för det.

För denna regels innebörd hänvisas till ll kap. 8 5, Notera också skill- naden mellan att uppdra åt annan att anordna utbildningen enligt den- na paragraf oeh att överlåta ansvaret för att erbjuda särvux enligt 3 5 andra stycket.

105

För sådan särvux som anordnas av någon annan än en kommun eller en landstingskommun gäller inte bestämmelserna | 2 kap. 4-7 55.

Se specialmotiveringen till ll kap 9 5.

Ansökan

115

Den som vill delta i särvux skall ansöka om det hos styrelsen fö| utbild- ningen i sin hemlandstingskommun. Om ansökan avser en utbildning som en kommun eller en annan landstingskommun anordnar eller låter anordna skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till styrelsen för utbildningen där. Till ansökan skall styrelsen foga ett yttrande av vilket det framgår om hemlandstingskommunen åtar sig att svara fö| kostna- derna för elevens utbildning, såvida det inte på grund av titliga|e över- enskommelse' är onödigt.

Bestämmelsen motsvarar ll kap. 21 5. Det är självklart att den som sak- nar förmåga att själv skriva en ansökan skall kunna få hjälp med det hos hemkommunen.

Undervisningens upphörande

125

Undervisningen i särvux skall upphöra så snart eleven uppnått sådana kunskaper som utbildningen avses ge.

Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen eller annars inte gör till— fredställande framsteg.

Den för vilken särvux har upphört enligt andra stycket får på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detta.

Bestämmelsen har samma innebörd som motsvarande bestämmelse för grundläggande vuxenutbildning i ll kap. 13 &. Rätten till återinträde är, som framgått av avsnitt 4.9.3, ny för särvux, del.

Styrelsens uppgifter

135

Frågor om mottagande av en elev till särvux och om intagning till sådan utbildning prövas av styrelsen för utbildningen. Styrelsen beslutar även om utbildningen för en elev skall upphöra och om att på nytt bereda en elev utbildning.

[ paragrafen anges att frågor om mottagning, intagning. avslutande och återinträde avgörs av styrelsen för utbildningen. llur denna styrelse or- ganiseras framgår av 2 kap. l &. För betydelsen av uttrycken "mottagan— de" etc. hänvisas till specialmotiveringen till ll kap. 14 å" och till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.9.2).

Överklagande

145

Styrelsens beslut om mottagande. om att utbildningen för en elev skall upphöra och beslut om att pa nytt bereda en elev utbildning får över- klagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inte överklagas.

Beslut om intagning får inte överklagas.

Regleringen av vilka frågor som får överklagas motsvarar vad som gäl- ler för grundläggande och gymnasial vuxenutbildning.

13 kap. Svenskundcrvisning för invandrare (sti)

Allmänna bestämmelser

Sfi syftar till att ge vuxna nyanlända invandrare grundläggande kunska- per och färdigheter | svenska spraket samt kunskaper om det svenska samhället.

Bestämmelsen anger syftet med utbildningen och ansluter till regeln i l 5 andra stycket lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervis- ning för invandrare (sfl—lagen). Genom lagen (l99l):567) om ändring i sfi—Iagen och riksdagens beslut med anledning av prop. l989/9tlzlll2 (UbU27, rskr. 279) upphörde skillnaden mellan grundläggande svenska för invandrare och påbyggnads—sfl. Kommunen ålades ett ansvar för hela sti-undervisningen. Det är därför lämpligt att använda begreppet sfi för hela det kommunala ansvaret. När det i paragrafen anges att syftet är att ge grundläggande kunskaper. i stället för som tidigare allmänna kunska- per, avses ingen ändring i sak.

25

Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas.

Paragrafen innehåller den regel om elevinflytande som gäller för .sfi. lilevinflytandct har jag behandlat i avsnitt 5.3.

Huvudmannens ansvar

35

Varje kommun är skyldig att se till att sfl erbjuds de personer över lb år som anges i o 5.

Undervisningen skall erbjudas så snart som möjligt efter invandra- rens ankomst till Sverige.

Av regeln i första stycket framgår att kommunen har en absolut skyldig- het att anordna undervisning för dem som anges i b 5. Denna, och (len mot kommunens skyldighet svarande rättigheten för den enskilde, är dock som framgår av () 5 andra stycket tidsbegränsad. Bestämmelsen Överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1 5 sfi—lagen. Andra stycket överensstämmer med 1 5 tredje stycket sti—lagen. 4 5 Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har rätt till sf| och för att motivera dem att delta i utbildningen.

Skyldigheten att verka för att nå de invandrare som har rätt till utbild- ningen och att motivera dem att delta motsvaras av liknande regler för den övriga vuxenutbildningen. Det är emellertid särskilt viktigt att in-

formationen om så fungerar eftersom rätten till utbildningen är tidsbe- gränsad.

55

Kommunen skall samråda med den berörda arbetsgivaren och den Ioka- la arbetstagarorganisationcn i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal om en arbetstagares deltagande i undervisning— en och undervisningens förläggning.

Regeln motsvarar med viss språkligjustering 7 5 i sfi-lagen.

Rätt att delta

65

Rätt att delta i en kommuns sl'l har, med det undantag som följer av 7 5, följande personer:

1. Utländsk medborgare, som antingen är bosatt i kommunen eller som utan att vara bosatt där, regelmässigt vistas i kommunen efter att ha an- sökt om uppehållstillstånd i avsikt att bosätta sig i riket. Beträffande så— dan i kommunen icke bosatt person gäller dessutom att han skall ha väntat på uppehållstillstånd under minst den tid som regeringen bestäm- mer. Rätten gäller dock inte under tid den utländske medborgaren vis- tas på en statlig förläggning för asylsökande. 2.Svensk medborgare, som är bosatt i kommunen. men som tidigare har varit bosatt utom landet och som saknar grundläggande kunskaper i svenska språket.

3. Finländsk medborgare,som stadigvarande arbetar i kommunen, men som är bosatt i Finland nära gränsen till Sverige. Om inte något annat följer av tredje stycket gäller rätten under sam- manlagt högst två år. Tiden räknas för dem som avses i första stycket I och 2 från det att de bosatte sig i landet eller, om rätten inträtt tidigare. från den tidpunkten. För dem som avses i första stycket 3 räknas tiden från det att de började arbeta i Sverige. Om någon på grund av särskilda skäl inte kunnat påbörja undervis- ningen untler den tid som anges i andra stycket gäller rätten under yt— terligare ett år.

I bestämmelsen anges vilka som har rätt att delta i. sfi. l)en följer ut- formningen av bestämmelser av motsvarande slag i skollagen och anger rätten just som en rättighet för eleven i stället för som tidigare som en skyldighet för kommunen. Någon ändring i sak i förhållande till sfi- lagen är inte avsedd. Med uttrycket ”bosatt i kommunen” avses den som rätteligen skall vara kyrkobokförd i kommunen (jfr. uttrycket "bosatt i landet" i bl.a. 5 kap. l 5).

75

En utländsk medborgare som har svenska, danska eller norska som mo- dersmål eller den som eljest har sådana kunskaper i något av dessa språk att grundläggande svenskundervisning inte kan anses nödvändig, har inte rätt att delta i sfi.

Paragrafen innehåller viss begränsning av gruppen berättigade enligt () 5. Den motsvarar 5 5 sista stycket sti-lagen.

Kostnader

85

Utbildningen i sl'i skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kost— nad ha tillgång till böcker och andra hjälpmedel som behövs för en tids- enlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. l verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för gymnasieskolan enligt 5 kap. 21 5. Den tidigare regeln i 8 5 sti-lagen sade endast att utbildning- en skulle vara avgiftsfri. llär slås fast att även hjälpmedlen skall vara kostnadsfria. Regeln som är förmånligare för eleverna än i de övriga un- dervisningsformerna för vuxna motiveras av att det vid beräkningen av statsbidraget till sfi tagits med kostnader för läromedel.

(_lppdrag att anordna utbildning

95

Kommuner får uppdra åt andra att anordna sfi. Regeringen får meddela föreskrifter om vem som får ges ett sadant uppdrag och om villkor för det.

Bestämmelsen överenstämmer med vad som föreskrivs för de övriga un— dervisningsformerna inom vuxenutbildningen. l nu gällande lagstiftning om sfi utpekas vissa anordnare som godtagbara. nämligen en lokalavdel- ning av vissa studieförbund. en statsunderstödd folkhögskola. en AMU- myndighet och en statlig högskoleenhet. Dessutom kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämtner, f.n. skolöverstyrelsen, medge att även annan får anordna sfi. I samtliga fall förutsätts ett uppdrag från en kommun.

Samma bestämmelser gäller nu för sfi som för vuxenutbildningen i övrigt. Det överlåts i stället till regeringen att ange vilka som kan anför— tros att anordna sfi.

105

För sådan sfi som anordnas av någon annan än en kommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 55.

Bestämmelsen motsvarar 1 l kap. 7 5.

”5

Undervisningen i sti skall upphöra när en elev har uppnått sådana kun- skaper som utbildningen avses ge.

Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen eller annars inte gör tillfredställande framsteg.

Den för vilken sli har avslutats enligt andra stycket. eller som frivil— ligt avbrutit utbildningen skall. om han inte ändå har rätt till det. på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detta.

thl

Denna paragraf motsvarar vad som gäller för grundläggande vuxenut- bildning och särvux utom i ett avseende. liftersom rätten till sfi är tids- begränsad kan den som frivilligt, men med skäl. avbrutit utbildningen ha behov av att få återinträda i den trots att tiden gått ut. Bestämmelsen i tredje stycket ger utrymme för detta. Som skäl för återinträde kan tän- kas barnafödande eller sjukdom. llar tiden inte gått ut kan det i stället bli fråga om en ny ansökan.

Styrelsens uppgifter

125

Frågor om mottagande av en elev till sfi avgörs av styrelsen för utbild- ningen.Styrelsen beslutar även om utbildningen för en elev skall upphö- ra och om att på nytt bereda en elev utbildning.

llur styrelsen skall se ut framgår av 2 kap. 1 5. Något beslut om intag- ning, d.v.s. beslut om urval, kan det inte bli fråga om.

Överklagande

135

Styrelsens beslut enligt II! 5 får överklagas till länsrätt av eleven. läns- rättens beslut får inte Överklagas.

Regeln överensstämmer med ll kap. ll _5'.

15 kap. Övriga Föreskrifter

25

Regeringen får meddela föreskrifter om möjlighet att låta enskilda och andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheten inom det of- fentliga skolväsendet för barn och ungdom.

När det gäller utbildning i form av ett individuellt program får rege- ringen föreskriva att enskilda och andra utomstående får anordna mer av utbildningen än som följer av första stycket.

För sådan utbildning som anordnas med stöd av första eller andra stycket av annan än en kommun eller landstingskommun gäller inte be- stämmelserna i 2 kap. 4 - 7 55.

Första stycket har endast ändrats på så sätt att det sägs att det endast gäl— ler det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Detta är ingen skillnad från vad som gäller i dag men det måste anges på grund av att skollagen numera också omfattar vuxenutbildningen. Bestämmelsen är kommenterad i prop. 1985/86:l()s.132. Vidare har bemyndigandet för regeringen att delegera till den myndighet som regeringen bestämmer tagits bort. Orsaken till detta är att den myndighet som regeringen tidi- gare delegerat till är skolöverstyrelsen som upphör den I juli 1991.

Bestämmelsen i andra stycket har införts på grund av att gymnasie- skolan nu innehåller även individuella program som kan innebära att eleven fullgör stora delar av utbildningen utanför det offentliga skolvä- sendet. Bestämmelserna som gäller för det offentliga skolväsendet skall dock gälla för eleven.

Av tredje stycket framgår att vissa av de bestämmelser som gäller för det offentliga skolväsendet inte skall gälla för den här typen av verksam- het. Det gäller här bestämmelser om vilka som får anställas, krav för an— ställning och fortbildning.

105

Regeringen får meddela föreskrifter om svårt rörelsehindrade elevers ut- bildning i g mnasieskolan med Rh-anpassad utbildning som avses i 5 kap. 7 5. ! sadana föreskrifter får undantag göras från de allmänna reg- ler om gymnasieskola som finns i denna lag.

Denna paragraf har i likhet med 2 5 ändrats så att bemyndigandet för regeringen att delegera till den myndighet som regeringen bestäm- mer tagits bort.

'x) IJ

Ikrafträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas i fråga om så- dan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte något annat föreskrivs nedan. Genom lagen upphävs vuxenutbildningslagen (1984: 1118) och lagen (1986: 159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare. för utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 gäller äldre be— stämmelser, dock med de undantag som anges nedan under 5 - ll. Intill den 1 juli 1992 skall också tillämpas bestämmelserna om uppföljnings- ansvar i 3 kap. 18 5 i dess äldre lydelse.

Av denna punkt framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 1991 men att den skall tillämpas först på utbildning som anordnas efter den 1 juli 1992. Detta innebär att bestämmelser om mottagande och intagning till utbildning som sker efter (len ] juli 1992 skall ske enligt de nya bestäm- melserna.

Av tredje stycket framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas på den utbildning som sker före den 1 juli 1992.

De nya bestämmelser som inte gäller utbildning, exempelvis om nämnden för Rh—anpassad utbildning, skall börja gälla redan från den ljuli 1991. Genom en uttrycklig föreskrift skall dock nuvarande be- stämmelser om det s.k. uppföljningsansvaret - som i sin hittillsvarande form inte klart utgör utbildning - fortsätta att gälla fram till den 1 juli 1992. Då efterföljs det av de individuella programmen. '

2. Sådana utbildningar i gymnasieskolan som har påbörjats före den ljuli 1992 men då ännu inte slutförts skall huvudmannen fortsättnings- vis anordna till (less eleverna har avslutat dem. Huvudmannen får för sådan fortsatt utbildning anordna samtliga de studievägar som huvud- mannen hade rätt att anordna under läsåret 1991/92. Intagning till års- kurs 4 av fyraårig teknisk linje få| dock. inte ske efter läsåret 1992/93 Som elevomrade för grenar och varianter som börjar i hög|e årskurs gäller de elevområden som fanns under läsåret 1991/92. I fråga om interkommunal ersättning för sådan utbildning som avses i första stycket tillämpas bestämmelserna i 5 andra och tredje styckena.

Av denna punkt framgår att eleverna skall ha rätt att fullfölja den ut- bildning de har påbörjat före den 1 juli 1992. De förhållanden som gäll- de Iäsåret 1991/92 skall som huvudregel-fortsätta att tillämpas för den utbildning som slutförs enligt förevarande punkt. litt undantag är att in— tagning till årskurs 4 av fyraårig teknisk linje inte skall ske efter läsåret 1992/93. Den ersätts av högskoleutbildning. l')e kommuner som har haft rätt att före den 1 juli 1992 anordna gymnasieskola med specialidrott skall fortsätta att anordna sådan kombination till dess eleverna har av— slutat utbildningen.

Av tredje stycket framgår att i stället för de hittillsvarande reglerna om interkommunal ersättning skall samma regler gälla som under punkt 5 ges för utbildning på linjer som påbörjas efter läsåret 1991/92. Därmed kommer för all utbildning på linjer efter den 1 juli 1992 att gälla enhetliga regler för ersättningen mellan kommunerna.

3. En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 ha— de rätt att anordna utbildning på linjer i gymnasieskolan får även efter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, anordna

dessa linjer med undantag för tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk lin- je. lntagning till årskurs 1 får dock inte ske efter läsåret 1994/95.

Har elever tagits emot på linjer med stöd av första stycket, skall ut- bildningen fortsättningsvis anordnas till dess eleverna har avslutat (len.

Bestämmelserna om nationella program skall tillämpas beträffande sådan utbildning på linjer som anordnas enligt första stycket.

l—Ln kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 ha- de rätt att anordna utbildning på specialkurser i gymnasieskolan får även efter (len 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, anordna dessa specialkurser. Intagning får dock inte ske efter läsåret 1994/95.

Av denna punkt framgår att om en kommun eller landstingskommun tidigare har haft rätt att anordna utbildning på linjer eller specialkurser i gymnasieskolan skall den kommunen eller landstingskommunen även efter den 1 juli 1992 under en övergångstid ha rätt att anordna utbild— ning på linjer i stället för att anordna utbildning på nationella program. Detta gäller dock inte tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk linje. Övergångstiden tar slut med läsåret 1994/95. Därefter får intagning på årskurs 1 på en linje eller specialkurs inte ske.

Om en elev har tagits emot på en sådan linje eller specialkurs som anordnas efter den 1 juli 1992 skall eleverna ha rätt att fullfölja sin ut- bildning på den linjen eller speeialkursen.

För de linjer som anordnas efter (len 1 juli 1992 skall de bestämmel- ser som gäller nationellt fastställda program också gälla.

4. Före läsåret 1993/94 får utbildning på nationella program över hu- vud taget inte anordnas i andra kommuner än de som vid ikraftträdan— det hade rätt att anordna gymnasieskola enligt äldre bestämmelser.

Punkten innebär att någon nyetablering av gymnasieskolor för ut— bildning på nationella program inte blir tillåten före läsåret 1993/94. Till dess kan alltså utbildning på nationella program anordnas bara på de orter som vid ikraftträdandet hade gymnasieskola i detta begrepps äldre bemärkelse.

5. För utbildning som äger rum under tiden den I juli 1991 - 30 juni 1992 gäller i stället för bestämmelsema i 5 kap. 15- 20 55 i deras äldre lydelse och i () kap. vuxenutbildningslagen (198411118) följande.

1. n kommun som | sm gymnasieskola eller sin grundvux eller kom- vux har tagit in en elev fran en annan kommun har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.

[in landstingskommun som i sin gymnasieskola eller komvux har ta- git in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens ut- bildning. Ersättningen skall betalas av elevens hemkommun.

l.i n landstingskommun som i sin särvux har tagit in en elev har |ätt till ersättning för sina kostnader fö| elevens utbildning från en kommun som ingår i en annan landstingskommun eller som inte ingår i någon landstingskommun. Ersättningen skall i sadant fall betalas av elevens hemlandstingkommun eller, om eleven kommer från en kommun som inte ingår i någon landstingskommun, av denna. Motsvarande rätt till— kommer en kommun som inte mgår i någon landstingskommun.

Denna punkt gäller den ersättning som kommunerna skall betala för elever som inte går i den egna kommunen under tiden den 1 juli 1991 - den 30 juni 1992. Begreppet "ersättning för sina kostnader” har behand—

lats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.8. l)ct sakliga re- sultatet av bestämmelserna är i huvudsak detsamma som följer av de regler som generellt börjar gälla från (len 1 juli 1992.

6. För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - den 30ju- ni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 9 5 andra och tredje styckena och 10 5 i deras äldre lydelse följande. Beslut om mottagande skall fattas av styrelsen för utbildningen i den kommun där mottagande har sökts. Styrelsens beslut får av sökanden överklagas till länsrätt.

Denna bestämmelse beror på att skolöverstyrelsen och länsskolnämn— derna upphör den 1 juli 1991. Huvudregeln om att äldre bestämmelser skall gälla för utbildning under läsårtet 1991/92 är inte möjlig att till- lämpa när det gäller här behandlade frågor.

7. Bestämmelserna i 2 kap, 1 5 vuxenutbildningslagen (1984:1118) skall inte tillämpas.

Skolöverstyrelsen och Iänsskolnämnden skall enligt denna bestämmelse utöva tillsyn över vuxenutbildningen. Då dessa myndigheter upphör den 1 juli 1991 kan bestämmelsen inte tillämpas.

8. Beslut som enligt 3 kap. 7 5, 4 kap. 5 5, 4 a kap. () 5 vuxenutbild- ningslagen (1984:1118) och 11) 5 lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare far överklagas till skolöverstyrelsen, skall i stället överklagas till länsrätt. länsrättens beslut får inte överkla- gas. Skolöverstyrelsens uppgift som överinstans övertas efter den 1 juli 1991 av länsrätt. Liksom tidigare för överstyrelsens beslut. gäller full- följdförbud i förhållande till länsrättens beslut.

9. Sådan utbildning vid statens skola för vuxna i Norrköping som be- drivs enbart som korrespondensundervisning skall fortsättningsvis an- ordnas till och med den 30 juni 1995. Annan utbildning vid statens skola för vuxna än som avses i första stycket, till vilken intagning skett före den 1 juli 1991, men som då inte slutförts, skall fortsatt anordnas till dess eleverna har avslutat den, dock längst till och med den 30 juni 1992.

Avvecklingen av statens skolor för vuxna har utvecklats i avsnitt 4.8. Korrespondensundervisningcn vid skolan i Norrk(")ping får fortsätta över läsåret 1994/95. Elever som intagits till annan utbildning före den 1 juli 1991 får fullfölja (len, dock inte efter den 30 juni 1992. Detta innebär att intagning inte får ske till annan utbildning än korrespondensunder- visning efter den 30 juni 1991. Någon begränsning av rätten att anordna intagning till korrespondensundervisning föreskrivs inte. Någon under- visning får dock inte bedrivas efter den 30 juni 1995.

10. Utöver den undervisning som anges i 4 a kap. | 5 får i särvux anord— nas undervisntng för dem av de psyklskt utvecklingsstörda som behöver undervisning motsvarande träningsskolans.

Som angivits i avsnitt 4.8.1 skall särvux utvidgas till att omfatta även viss utbildning på träningsskolenivå från den 1 juli 1991. Den utbild- ning som anordnas på den nivån före den 1 juli 1992 följer alltså de reg-

t'.) 'Jl

ler som gäller för särvux enligt äldre bestämmelser, dvs. enligt vuxenut— bildningslagen, med de ändringar som framgår av övergångsbestämmel— serna. Således skall denna undervisning följa de för eleverna något gene— rösare kostnadsreglerna etc.

11. lin invandrare som behöver grundläggande svenskundervisning, men som inte enligt bestämmelsen i 5 5 andra stycket lagen (198t):159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare, har rätt till sådan utbildning, skall istället ha rätt till motsvarande utbildning i komvux. Kommunerna är skyldiga att vid behov anordna sådan utbildning.

Som närmare utvecklats i avsnitt 4.5 skall svenskundervisning för "äldre invandrare" som saknar rätt till sf| redan fr. (). m. den 1 juli 1991 an— ordnas inom nuvarande komvux. Utbildningen kommer'då att följa komvux” regler om kostnader m.m. Kommunernas skyldigheter att an— ordna utbildningen följer doek vad som för närvarande gäller för grund- vux. Det är endast den som på grund av två—årsregeln i 5 5 andra stycket i sfi—lagen saknar rätt till sl'l som blir berättigad till den utbildning som aVses i denna punkt.

12. 1.-'.n kommun som vid ikraftträdandet med skoli'werstyelsens medgi— vande bedriver utbildning på vårdlinjen får efter den I juli 1992 anord- na utbildning på ett nationellt program som avser omvårdnad utan medgivande frän landstingkommunen.

th)

Hänvisningar till S8

8.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Ändringen i 2 kap. 1 5 innebär inte att arbetsgivaravgiftens totala bc- lopp ändras. Vad som ändras är däremot att arbetsmarknadsavgiften sänks med totalt 0,12 procent och att vuxenutbildningsavgiften höjs med motsvarande belopp. Samtidigt ändras benämningen på vuxenutbild— ningsavgiften till utbildningsavgeft.

Av övergångsbestämmelsen till paragrafen framgår att höjning- enlsänkningen av beloppen skall ske successivt under tre år med 0,04 procent för varje år. Första förändringen sker den 1 juli 1992, den andra den '1 juli 1993 och den tredje den 1 juli 1994.

8.3. Förslag till lag om uppdragsutbildning i vissa fall

15

Med uppdragsutbildning avses i denna lag utbildning som innebär att kommuner och landstingskommuner mot särskild ersättning från annan än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för personer som uppdragsgivaren utser. Uppdragsutbildning får bedrivas på de villkor som anges i denna lag.

1 paragrafen anges vilken uppdragsutbildning som regleras i denna lag. Som framgår av följande paragrafer ger lagen täckning för uppdragsut- bildning i anslutning till det offentliga skolväsendet, till kommunal hög- skoleutbildning och till verksamheten vid folkhögskolor som kan få statsbidrag. Uppdragsutbildning är en utbildningsform för sig, skild från t.ex. vuxenutbildning och gymnasiet. Det är finansieringen och det sär- skilda sättet att utse deltagarna som kännetecknar uppdragsutbildning.

1 prop. 1984/85:195 s. 5 uttalade föredragande statsråd:”Beställare av uppdragsutbildning förutsätts vara företag och organisationer, statliga myndigheter samt kommuner och landstingskommuner. Syftet är inte att andra enskilda organ eller enskilda personer skall kunna köpa ut- bildning". Samma principer skall alltjämt gälla. Detta har i paragrafen uttryckts med begreppet "annan än enskild". 1 budgetpropositionen, prop. 1990/91:100 (bil 10 |). B 8). har förutsatts att kriminalvården skall komma att ge uppdrag till kommunerna att anordna vuxenutbildning, särskilt på den grundläggande nivån. Också försvaret kan komma att be— höva köpa vuxenutbildning av kommunerna.

25

Kommuner och landstingskommuner får bedriva uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå motsvarar den verksamhet kommunen eller landstingskommunen får bedriva inom det offentliga skolväsendet. Upp- dtagsutbildningen får dock inte motsvara ett helt nationellt program i gymnasieskolan.

Här beskrivs den verksamhet som får bedrivas i anslutning till det of- fentliga skolväsendet. Som framgår av sista meningen får inte uppdrags-

utbildning som motsvarar något helt nationellt program på gymnasiet ges. Ingenting hindrar däremot att enstaka kurser motsvaras av element på ett program. Någon annan begränsning i området för uppdragsutbild- ning inom det offentliga skolväsendet görs inte. Det innebär bl.a att det teoretiskt skulle gå att anordna hela grundskolan som uppdragsutbild- ning. lntresset härför torde emellertid vara mycket begränsat och det saknas därför skäl att uttryckligen undanta den. Hela vuxenutbildningen kan anordnas som uppdragsutbildning. Vem som är huvudman för rc— spektive utbildning framgår av skollagen.

35

I anslutning till kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har anknyt- ning t|ll huvudmannens högskoleutbildning inom detta område, dock inte uppdragsutbildning som motsvarar någon hcl allmän utbildnings— linje.

I fråga om uppdragsutbildning i anslutning till högskolan i övrigt finns särskilda bestämmelser.

Paragrafens första stycke överensstämmer med 4 5 lagen (1985z903) om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. [ anslutning till vad som föreslås gälla enligt föregående paragraf har dock tillagts att utbildningen inte får motsvara någon hel allmän ut— bildningslinje.

Andra stycket innehåller en upplysning om att det för högskolan i övrigt finns andra regler om uppdragsutbildning. Sådana finns för när- varande i förordningen (1985:l()37) om uppdragsutbildning i anslutning till statlig och kommunal högskoleutbildning.

45

Deltagare i sådan uppdragsutbildning som motsvarar utbildning inom det offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får ges betyg eller annat kompetensbevis enligt bestämmel- serna för sådan utbildning under de förutsättningar som anges i före- skrifter som meddelas av regeringen.

Aven i andra frågor som rör förhållandet till det offentliga skolväsen- det eller högskoleutbildning meddelas föreskrifter av regeringen.

Om utbildningen motsvarar utbildning som förekommer i det offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning. får betyg eller kom— petensbevis utfärdas enligt samma regler som för den utbildningen. Re- geringen föreskriver under vilka förutsättningar detta får ske och med- delar även i övrigt föreskrifter om förhållandet mellan uppdragsutbild- ning i dessa skolformer och de reguljära skolformerna.

5 & Kommuner och landstingskommuner som är huvudmän för folkhög- skolor som kan få statsbidrag, får bedriva uppdragsutbildning vid sidan av den verksamhet som kan berättiga till statsbidrag.

Paragrafen motsvarar () ä i l985 års lag. 1 den paragrafen stadgades att kommuner ()eh landstingskommuner såsom huvudmän för statsunder-

stödda folkhögskolor fick bedriva uppdragsutbildning vid sidan av (len statsunderstödda verksamheten.

Jag kommer i annat sammanhang att föreslå riksdagen att ett folk- bildningens samarbetsorgan, ett folkbildningsråd, får ta hand om statsbi- dragen till folkhögskolor och studieförbund. Statsmakterna avses Ställa vissa minimikrav för utbetalningen, varefter folkbildningsrådet får handha fördelningen och eventuellt uppställa ytterligare villkor. Kom- munala och landstingskommunala folkhögskolor som uppfyller de mi- nimikrav som statsmakterna uppställer för statsbidrag bör få bedriva uppdragsutbildning. Om folkbildningsrådet uppställer ytterligare villkor för statsbidrag eller om folkhögskolan av något annat skäl rent faktiskt inte får statsbidrag trots att de fyller statsmakternas krav, hindrar det in- te att de bedriver uppdragsutbildning enligt denna paragraf.

Någon rätt att sätta betyg eller utfärda kompetensbevis har inte till- lagts folkhögskolorna i uppdragsutbildningen. Detta motsvarar den nu— varande ordningen.

Denna lag träder i kraft den I juli l()9l (lä lagen (I985z903) om upp- dragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. skall upphöra att gälla.

lagen saknar övergångsbestämmelser. Det innebär bl.a att uppdragsut— bildning får bedrivas i anslutning till de undervisningsformer som hu— vudmannen vid varje tillfälle får bedriva. Vad som får bedrivas inom det offentliga skolväsendet framgår av 1 kap. skollagen och övergångsbe- stämmelserna till den. Det innebär t.ex att reglerna inte träffar sf| förrän efter den 1 juli l992.

9. Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen före— slår riksdagen att dels anta förslagen till lag om ändring i skollagen (l985:l l0(l), lag om ändring i lagen ('19811691) om socialavgifter, lag om uppdragsutbildning i vissa fall och lag om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor, dels godkänna vad jag anfört om avveckling av nuvarande specialkurser (avsnitt 3.6), arbetsplatsförlagd utbildning (avsnitt 3.7.3), timplanerna i komvux (avsnitt 4.7), avveckling av statens skolor för vuxna (avsnitt 4.I()), inrättandet aviett resurscenter för distansundervisning (avsnitt 4.10),

10. uppföljning och utvärdering (avsnitt 5.5)

Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om samverkan mellan olika utbildningsanord- nare m.m. (avsnitt 5.1.1), om jämställdhet mellan kvinnor och män (av- snitt 5.2.3) om riktlinjer för det förestående läroplans- och kursplanear- betet (avsnitt 5.4), ()m urval vid intagningen i gymnasieskolan (avsnitt 5.6.2), om behörighet och betygsfrågor (avsnitt 5.6), ()m utbildning av lärare m.m. (avsnitt 5.7), om riksrekryterande utbildningar (avsnitt 5.9.1 och 5.9.2) samt om kommunernas skadeståndsansvar vid arbetsplatsför- lagd utbildning (avsnitt 5.9.4).

Hänvisningar till S9

.es—nw—

10. Anslagsfrågor för budgetåret "1991/92 Prop. 1990/91:85 ÄTTONDE HUVUDTlTELN

B. Det offentliga skolväsendet

[ prop. l99()/91:100 bil. 10 s. 89 ()ch 95 har regeringen föreslagit riksda- gen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1991/92 till Bidrag till driften av särvux beräkna ett förslagsanslag på 22 387 000 kr., till Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språ- ket ett förslagsanslag på 277 3|6 000 kr. och till statens skolor för vuxna ett förslagsanslag på 31 096 000 kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

B lf). Bidrag till driften av särvux

l 989/90 U (gift * 1990/91 Anslag 22 387 000* 1991/92 Förslag 38 563 000

*lngick som en del av anslaget C 1. Bidrag till kommunal utbildning för vuxna.

Från anslaget betalas kostnader för statsbidrag till vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda, särvux. De grundläggande bestämmel- serna finns i skollagen (198511100) och i vuxenutbildningslagen (10841 [18). Bestämmelser om statsbidrag finns i förordning ()m vuxen- utbildning för psykiskt utveeklingsstörda, särvux (198828lb).

Skolöverstyrelsen

[. Pris- och löneomräkning (ej specificerat för särvux eftersom det nu ingår i anslaget C 1. Bidrag till kommunal utbildning för vuxna).

2. SÖ delar Särvux—kommitténs uppfattning om att särvux hör utvid- gas till att också omfatta undervisning på träningsskolenivå. För den verksamheten föreslås fr.o.m. budgetåret 199l/92 en successiv utökning med ca 33 000 undervisningstimmar (12,8 milj.kr. per år under tre år till totalt 100000 undervisningstimmar. totalt 39,2 milj.kr.).

Föredragandens överväganden

Beräkningar

För budgetåret 1991/92 har jag beräknat medel för särvux utifrån dess nuvarande andel av anslaget C l. Bidrag till kommunal utbildning för vuxna. Jag har beräknat pris- och löneomräkning med 5.25%.

Jag har vidare beräknat medel för (len utvidgning av särvux med un— dervisning på träningsskolenivå som jag nyss har föreslagit. Särvux—

fx) lN)

kommittén har föreslagit en utökning av särvux med 100000 undervis- ningstimmar för att möjliggöra utvidgningen. Kostnaden beräknas till 30 milj. kr. Kommittén har föreslagit att anslaget skall utökas under en treårsperiod för att en kvalitetsmässig utbyggnad skall kunna ske. Detta är också min uppfattning. [ överensstämmelse med kommitténs förslag föreslår jag därför att 13 milj.kr. tillförs anslaget. I enlighet med kom- mitténs förslag förordar jag härutöver en utökning av nuvarande särvux. 'l'otalt beräknar jag en höjning av anslaget med 15 milj. kr.

N_vll statbidragsyslcm

I avvaktan på särskolekommitténs förslag beträffande huvudmannaska- pet för särskolan och särvux har jag inte föreslagit att särvux skall ingå i sektorsbidraget för det offentliga skolväsendet.

Tills vidare skall således statsbidraget till särvux beräknas och utbeta— las i särskild ordning. Detta skall ske genom ctt schabloniserat statsbi— drag som lämnas till landstingskommunerna och till de kommuner som inte ingår i någon landstingskommun. 1 de fall en landstingskommun har överlåtit på en kommun att anordna särvux får ersättningsfrågan lö— sas genom avtal. .

Statsbidragsgruppen har föreslagit att statsbidraget bör utgöras av ett krontal per utvecklingsstörd vuxen i åldern 21-64 år i resp. kommun. Gruppen anser att beloppet bör fastställas av regeringen på grundval av kostnaderna under ett basår som räknas upp på samma sätt som föreslås gälla för skolväsendet i övrigt.

SÖ har vid resurstilldelningen inför innevarande läsår även tagit hänsyn till variabeln andel av befolkningen i åldern 18-64 år. Anled- ningen till detta är att kriterierna för statistiken för utvecklingsstörda har förändrats. Statistiken omfattar numera endast dem som erhåller särskilda omsorger, vilket inte helt speglar det faktiska behovet av sär- vtix. Jag anser i likhet med SÖ att befolkningsvariabeln även fortsätt- ningsvis bör vägas in vid fördelningen av statsbidraget. Jag föreslår (lär- för att denna får samma viktning som för vuxenutbildningen i sektorsbi- draget, dvs. 0,3. 1)ctta motsvarar ungefär vad SÖ tillämpat vid fördel- ningen under innevarande år. Jag har för avsikt att återkomma till rege- ringen med förslag ()m att ge SÖ i uppdrag att utforma ett schablonise- rat statsbidrag för särvux utifrån de kriterier jag här har redovisat.

Statsbidragssystcmet föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. Utbetalning av statsbidraget till särvux bör ske på samma sätt som sektorsbidraget för det offentliga skolväsendet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen 1. att godkänna vad jag föreslagit om ett schabloniserat statsbi- dragssystem för särvux. 2. att till Bidrag för driften av särvux för budgetåret 1991/92 an- visa ett förslagsanslag på 38 563 000 kr.

IJ IJ lx)

B 11. Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket

1989/90 Utgift 278 966 000* 1990/91 Anslag 281 435 ()()0* 1991/92 Förslag 290 000 ()00

* Anslaget Undervisning för invandrare i svenska språket m.m.

Från anslaget betalas kostnader för statsbidrag till svenskundervis- ning för invandrare (sf'l), en utbildning som syftar till att ge vuxna nyan- lända invandrare grundläggande kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället. Bestämmelser om sf| finns i lagen (1986:150) om grundläggande svenskundervisning för invandrare. Statsbidrag från detta anslag lämnas till kommunerna enligt bestämmelserna i förordningen (1986:207) om grundläggande svenskundervisning för invandrare. Från anslaget utgår statsbidrag endast för sådana invandrare för vilka kom— munen inte erhåller statsbidrag enligt förordningen (l990:927) ()m stat— lig ersättning för flyktingmottagande m.m.

Skolöverstyrelsen

1. Pris- och löneomräkning 20146 000 kr.

2. SÖ utgår från ett deltagarantal av övriga invandrare, dvs. icke- flyktingar, på 11 000. Detta motsvarar 638 000 undervisningstimmar.

3. Undervisningsvolymen för sti för s.k. tidigare invandrare bör vara oförändrad. SÖ beräknar den till 53 600 undervisningstimmar.

4. Löne- och prisomräkningen innebär en uppräkning av statsbidra— get för sf| till 415 kr. per undervisningstimme. Dessutom bör 2,55 milj. kr., som nu används för fortbildning som SÖ svarar för, i stället fördelas i form av statsbidrag till kommunerna, vilket skulle innebära en ytterli- gare ökning med 4 kr per undervisningstimme.

5. SÖ beräknar medel för ytterligare 7 500 undervisningstimmar till kommuner som har färre deltagare än sex och som inte kan samordna sin undervisning med annan kommun eller med grundvux. Kostnader— na för detta bcräknas till 2,8 milj. kr.

6. SÖ bör bemyndigas att belasta anslaget med kostnader för stödåt- gärder för kursdeltagare med funktionshinder. Kostnaderna för detta be- räknas till 4 milj. kr.

7. SÖ beräknar kostnader för pedagogiskt utvecklingsarbetc och viss kompetensgivande utbildning till 3 milj. kr.

8. SÖ bör bemyndigas att belasta anslaget med kostnaden för utbetal- ning av statsbidrag till kommunerna.

Föredragandens överväganden

Efter den I januari 1991 beräknas statsbidraget för sf| i form av ett visst krontalsbelopp per deltagare. För. budgetåret 1991/92 beräknar jag en höjning av detta belopp till 24 ()24 kr., vilket är en ökning med 2 024 kr.

Detta innebär, i enlighet med SÖs förslag, en löne— och prisomräkning med 9,2 ”a. Liksom SÖ utgår jag från att antalet deltagare under budget— året 1991/92 kommer att uppgå till ca 11 000.

Jag beräknar vidare medel för att kommunerna övergångsvis skall få ett extra statsbidrag med 8 518 kr. per deltagare för vissa studerande som påbörjat utbildningen under 1990 och fortsätter den efter den 1 juli 1991. En förutsättning för att statsbidraget skall utgå bör vara att kom- munerna fått statsbidrag för deltagaren enligt äldre bestämmelser och att han eller hon deltagit i undervisningen under minst 500 timmar.

Som jag tidigare har redovisat under avsnitt 4.5 skall kommunerna från och med budgetåret 1991/92 vara skyldiga att erbjuda grundläggan- de undervisning i svenska som andraspråk inom ramen för komvux. Jag beräknar därför inga medel för svenskundervisning för s.k. tidigare in- vandrare under detta anslag.

Beträffande SÖs förslag om att särskilda statsbidrag skall utgå dels till kommuner med få deltagare, dels för kursdeltagare med funktionshin- der vill jag anföra följande.

Enligt tidigare beslut av riksdagen (prop.]983/84:199, s. 40, UbU 1984/85:6, rskr, 77) skall statsbidraget till kommunerna för grund- läggande svenskundervisning för invandrare vara schabloniserat och ut- gå för kostnader för administrativa uppgifter, som t.ex. information, re- krytering och samråd med studieanordnare och parter på arbetsmarkna- (len, samt för utgifter för lärarlöner, läromedel, lokaler, tolkar/fackmän, fortbildning, Iönebikostnader och sociala avgifter.

Riksdagen har bl.a. uttalat att med hänsyn till att förutsättningarna för att anordna utbildningen varierar mellan kommunerna i landet går det inte att vid ett schabloniserat statsbidrag till fullo garantera kommu- nerna full kostnadstäckning för sfi. l:".tt schablonbidrag måste alltid utgå från vissa genomsnittskostnadcr. (UbU 1984/85:6, s. 19, rskr. 77.)

Enligt gällande bestämmelser är kommunerna skyldiga att anordna undervisning för alla nyanlända invandrare, alltså även för dem som har funktionshinder. 1 den tidigare läroplanen för grundläggande svenskun- dervisning för invandrare, liksom i den nya sfi—läroplan som regeringen nyligen fastställt, betonas att för handikappade deltagare skall undervis— ningen på alla sätt anpassas för att underlätta studierna. Kommunerna har alltså redan nu skyldighet att tillgodose handikappade invandrares behov av undervisning och statsbidraget är beräknat med tanke på att kommunerna skall fullgöra sina skyldigheter.

lnom komvux, där statsbidraget bara är avsett att täcka en del av kommunernas kostnader för undervisningen, har tidigare ett särskilt statsbidrag utgått för vissa hamlikappåtgärder. Detta statsbidrag skall, i enlighet med riksdagens beslut med anledning av ansvarspropositionen, fr.o.m. den 1 juli 1991 föras till det nya sektorsbidraget för det kommu- nala offentliga skolväsendet. Detta har bl.a. skett med motiveringen att Styrningen av verksamheten inte bör ske med hjälp av statsbidrag utan genom att regering och riksdag fastställer nationella mål som sedan följs upp och utvärderas.

Mot denna bakgrund avstyrker jag SÖs förslag om att minska schabloniseringen av statsbidraget för sf| genom att införa ett nytt spe- cialdcstinerat bidrag för särskilda åtgärder för handikappade. Detta skul— le snarare kunna bidra till att minska kommunernas känsla av ansvar för handikappade elever och dessutom medföra ökade kostnader för ad- ministration. Däremot anser jag att det är mycket angeläget att det nya skolverket fortsätter det arbete som SÖ påbörjat och beaktar handikap- pade studerandes behov i sitt utvecklingsarbete och i utvärderingen av hur väl olika kommuner uppfyller de nationella målen.

Som jag har redovisat i årets budgetproposition, har jag beräknat 5,55 milj, kr. under anslaget B 6. Fortbildning m.m. för kompetensgi- vande utbildning för sfi-lärare m.m. (prop. l990/9l:100, bil. lll, s. 69). Medel för fortbildning av sti-lärare bör i fortsättningen inte utgå från anslaget Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket.

Jag kan inte biträda SÖs förslag om att kostnader för utbetalning av statsbidrag till kommunerna bör betalas från detta anslag. Dessa kostna- der bör i stället betalas från anslaget 11 !. Statens skolverk.

'l'otalt beräknar jag under detta anslag ett medelsbehov av 290 000 000 kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket för budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 290 000 000 kr.

B 14. Statens skolor för vuxna

1989/90 Utgift 30 700 Ul)0* 1990/91 Anslag 31 096000 1991/92 Förslag 25 757000

* Nuvarande anslag till statens skolor för vuxna (." 2. Utbildningskostnader och C 3. undervisningsmaterial m.m.

Från anslaget betalas utbildningskostnader och kostnader för under— visningsmaterial m.m. för statens skolor för vuxna i Norrköping och Härnösand. De grundläggande bestämmelserna F|nns i vuxenutbildf ningslagen (1984:lll8) och vuxenutbildningsförordningen (l985:228). Medlen fördelas mellan skolorna av skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen

1. Pris- och löneomräkning 4 548000 kr. 2. SÖ beräknar inkomsterna från de studerandes avgifter för studie- material till I 841 000 kr.

3. SÖ har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av verksam- Prop heten vid SSV och lämnat förslag till väsentliga förändringar. Anslaget har därför endast pris- och löneomräknats.

Föredragandens överväganden

Jag har nyss föreslagit att statens skolor för vuxna avvecklas från den l juli 1991. Verksamheten vid skolorna skall upphöra senast den 1 juli 1992. Jag har därför beräknat medel för en betydligt mindre omfattning på verksamheten vid skolorna. Jag har räknat med dels en väsentligt minskad inkomst för undervisningsmaterial, dels medel för biståndsrela— terad verksamhet vid statens skola för vuxna i Härnösand med totalt 761 000 kr. Medlen har pris- och löneomräknats. Jag beräknar samman- lagt 25 757000 kr. för Statens skolor för vuxna.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Statens skolor för vuxna för budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 25 757000 kr.

Hänvisningar till S10

11. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden hemställt om.

Propositionens huvudsakliga innehåll Propositionens lagförslag Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991

1 Inledning

2 Några principella utgångspunkter 2.1 Utbildningen iett välfärdssamhälle 2.2 Kunskapssamhällets utmaningar 2.3 Livslångt lärande 2.4 Ansvar och inflytande 2. Samverkan 3 Gymnasieskolan 3.1 Gymnasieskolan under 1980—talet 3.2 Gymnasieskolan i framtiden 3.3 Allmänna motiveringar

3.3.1 Gymnasieskolans grunddrag 3.3.2 Kommunernas skyldigheter när det gäller nationella program 3.3.3 Landstingskommunerna och gymnasieskolan 3.3.4 Elevernas rätt att bli mottagna på de natio- nella programmen i olika gymnasieskolor 3.3.5 Kommunernas skyldigheter när det gäller individuella program

3.3.6 lilevernas rätt att fullfölja sin utbildning 3.3.7 lntagningen av elever 3.3.8 lntcrkommunal ersättning 3.3.9 De svårt rörelsehindrade ungdomarnas rätt till utbildning

3.4 De nationella programmen 3.5 Individuella program 3.6 Nuvarande specialkurser 3.7 'l'implanerna för de nationella programmen 3.7.1 Timplanernas konstruktion och funktion 3.7.2 Timplanernas innehåll 3.7.3 Arbetsplatsförlagd utbildning 3.8 Reformens genomförande 3.9 Kostnader och finansiering 4 Den kompetensinriktade vuxenutbildningen 4.1 En kort historik 4.2 Den kompetensinriktade vuxenutbildningen

()

40 40 42 42 43 44 45 46 47 47 49 54 54

55 59

60

64 (>() 69 70

73 74 se 93 (m 04 08

102

|||.)

|o7

| M

| 14

'.!)

4.3 4.4

4.5

4.6

4.7 4.8

4.9

4.10

i framtiden

Det offentliga skolväsendet för vuxna

Grundläggande vuxenutbildning

4.4.1 Mål och inriktning 4.4.2 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter Grundläggande svenskundervisning för tidigare invandrare

Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbild- ning

4.6.1 Mål och inriktning för gymnasial vuxen— utbildning 4.6.2 Mål och inriktning för påbyggnadsutbild- ning 4.6.3 Teknikerutbildning 4.6.4 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter 'l'implaner för komvux Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda 4.8.1 Utvidgning av särvux 4.8.2 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter Vissa gemensamma frågor 4.9.1 Kommunernas skyldighet att ta emot elever från andra kommuner. Inter- kommunala ersättningar 4.9.2 Ansökan, mottagande och intagning till vuxenutbildning 4.9.3 Upphörande av och återinträde i utbildning 4.9.4 Avgifter och kostnader för läromedel

Distansundervisning

Gemensam ma frågor 5.1

5.3 5.4 5.5 5.6

Samverkan m.m.

5.1.1 Samverkan

5.1.2 Gränsdragningsfrågor 5.1.3 Sambanden med högskolan Kommunernas ansvar för information, vägledning och rekrytering 5.2.1 Gymnasieskolan 5.2.2 Skyldighet att främja vuxenutbildning 5.2.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män Studerandeinflytandc Förestående läroplans- och kursplanearbete Uppföljning och utvärdering Behörighets- och betygsfrågor 5.6.1 Behörighet 5.6.2 Urval till gymnasieskolan 5.6.3 Betygsdokument från gymnasieskolan

115 117 118 118

119

120

134 136 137 138 143 143 143 145 147

148 148 151 154 154 157 163 164 164 164 165

5.6.4 Betygsdokument från vuxenutbildningen 5.7 Utbildning av lärare m.m. 5.8 Uppdragsutbildning 5.9 Vissa övriga frågor 5.9.1 Riksrekryterande gymnasieutbildning 5.9.2 Riksrekryterande vuxenutbildningar 5.9.3 Vissapersonalkonsekvenser 5.9.4 Kommunerna och skadeståndsansvaret vid arbetsplatsförlagd utbildning 5.9.5 Elevernas resor mellan bostaden och skolan 5.10 Vissa följdändringar i andra lagar 6 ikraftträdande- och övergångsfrågor 7 Upprättade lagförslag 8 Specialmotiveringar 8.1 Förslag till ändring i skollagen 8.2 Förslag till lag om ändring i lagen (19812691) om socialavgifter 8.3 Förslag till lag om uppdragsutbildningi vissa fall 9 llemställan 10 Anslagsfrågor för budgetåret 1991/92

11 " Beslut

Bilaga 1—7 se separat bilagcdel

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1991

166 167 170 170 170 171 172

173 176 176 177 179 179 179

217 217 220 221 226

Regeringens proposition 1 990 / 91 : 8 5

Växa med kunskaper — om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Bilagedel

Sammanfattning av remissförslagen om Prop. |990/9|:85 gymnasieskolan

1 Skolöverstyrelsens (SÖs) förslag till studievägsstruktur för yrkesutbildningen

SÖs förslag innebär att de nuvarande ca 130 ingångarna i den yrkesför- beredande delen av gymnasieskolan ersätts med 18 linjer grupperade i sju block:

l. Industriell produktion

2. Teknisk service och installation

3. Bygg— och anläggningsproduktion 4. Manuell produktion ' '

5. Merkantil och administrativ service 6. Omvårdnad

7. Naturbruk

18 linjer med successiv differentiering till ca 90 utgångar.

l. Industriell produktion

5 linjer: Industriteknisk,”Processtekniskl,'Textil- och beklädnadsteknisk, Träteknisk, Grafisk. 22 utgångar.

2. Teknisk service och installation

3 linjer: El-teleteknisk, Fordonsteknisk. Energiteknisk. 20 utgångar.

3. Bygg- och anläggningsproduktion

3 linjer: Bygg— och anläggningsteknisk, Måleriteknisk. Byggnadsplåt och ventilation. 13 utgångar.

4. Manuell produktion

3 linjer: Hantverksteknisk, Livsmedelsteknisk; Frisör. 5- utgångar + in- dividuell uppläggning (många små yrkesområden).

5. Merkantil och administrativ service

2 linjer: Handels. Restaurang. 6 utgångar.

6. Omvårdnad

1 linje: Omvårdnad. 6 utgångar.

Bilaga 1

7. Naturbruk

1 linje: Naturbruk. lO utgångar.

Allmänna ämnen

För försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar finns en timplan med de allmänna ämnena svenska. samhällskunskap. engels- ka. idrott och tillvalsämne. SÖ föreslår att de allmänna ämnena utökas med matematik och datakunskap. Plats för dessa ökningar kan skapas- genom en minskning av den arbetsplatsförlagda utbildningen i årskurs 3.

2 SÖs förslag till studievägsstruktur och timplaner för studieförberedande utbildning

SÖ föreslår att det skall finnas två treåriga studieförberedande studievä- gar i gymnasieskolan, nämligen humanistisk-samhällsvetenskaplig- ekonomisk linje (HSE-linjen) och naturvetenskaplig-teknisk linje (NT- linjen)

HSE-linjen delas i årskurs 2 i en ekonomisk, en humanistisk och en samhällsvetenskaplig gren. NT- linjen delas i årskurs 3 i en naturveten- skaplig och en teknisk gren (figur 1).

SÖ föreslår att timplanerna byggs upp med basämnen, som alla ele- ver på de studieförberedande linjerna läser med samma lektionsvolym och kursplan. karaktärsämnen samt ämnen som eleverna väljer som in- dividuella val (figur 2).

3 Två nya treåriga linjer i gymnasieskolan (SOU 1989:10)

Utredningens förslag i korthet:

* en ny treårig social linje ersätter tvåårig social linje och tvåårig kon- sumtionslinje

* en treårig estetisk linje ersätter den tvååriga musiklinjen och försöks- verksamheten med estetisk- praktisk linje samt påbyggnadsutbildningar- na i musik och slöjd.

Den nya treåriga sociala linjen förbereder för verksamhet inom sam- hällsservice och vänder sig till elever som

- vill "arbeta med människor"

- vill skaffa sig grund för vidare studier inom kostområdet - vill skaffa sig ytterligare kunskaper och erfarenheter innan de gör sitt slutliga yrkesval eller

Bilaga 1

- vill förvissa sig om sin studieförmåga innan de definitivt bestämmer sig för högre studier (figur 3-4).

Den treåriga estetiska linjen omfattar grenarna: Bild, Dans, Musik, Slöjd.textil, Slöjd,trä och metall samt Teater. Linjen är studieförberedan- de. yrkesutbildningen sker i högskolan. Ungefär hälften av antalet vcckotimmar kan samläsas mellan grenarna eller med den nya sociala linjen. Inför årskurs 3 kan eleverna välja att fullfölja utbildningen inom linjen, att övergå till alternativ utbildning vid t.ex. folkhögskola eller kanske gå till en yrkesutbildning (figur 5-6).

4 Gymnasieskolans lilla ram

Utredarens förslag är att, där så är möjligt, minska antalet specialkurser genom att integrera sådana i treåriga yrkeslinjer och även få en mer ra- tionell fördelning av ansvaret för resterande specialkurser på olika ut- bildningsanordnare (figur 7).

Figur 1. De studieförberedande studie- vägarnas linjestruktur

ÅK1 HSE NT

IIE .. ll

AK3

Prop. 1990/91185 BHaga-l

Figur 2. Timplaner i grafisk utformning

Linjeblock ass _ Linjebloek m' ÅK 1 Svenska (3) Engelska (3) Gemensamma Språk 2 (4)

basämnen Historia (4) Matematik (5/6) Idrott (2)

Karaktärsämnen Datakunskap (3) 6 Datakunskap (3) Naturkunskap (3) FYSik (3) Kemi" (3) Individuellt 6/7 3/4 val 34/35

AK 2 Svenska Engelska Språk 2 Samhällskunskap Idrott

Matematik Fysik Kemi Biologi

Naturkunskap (3) 9 Historia (2) Företags-

ekon. (6) Psykologi (3) Hatemat.(3) Matem.(3)

ÅK 3 Svenska (3) Engelska (3) alt språk 2 för T Religion, etik, livsåskådning (2) Idrott (2)

Specialarbete (2) Matematik (2) Språk 2 (3) Fysik (2) Specialarb. (2) Samhällskunskap (2) 8 Föret ek. HS-Eördjupn (6) N-fördjupn Hatemat.(2) 4 Teknik (4) Fysik (2) (4) F ilosofi (3) Hatematik(3) Hatem.(3)

Språk 2 (3) 8 Kemi (2) Teknik (4+4) Biologi (2) & 3——-—————-4 30 31 32 32

Bilaga 1

AK1

ÅK2

ÄK3

Karaktärsämnen med arbetslivsstudier

Tillval 3—4 vcckotimmar

Basämnen 16 vcckotimmar

Social gren

Karaktärsämnen 10 vtr med arbetslivsstudier

Tillval 3 veckotimmar

Teoretisk variant 31 vcckotimmar Svenska Engelska Matematik el. alt. ämne Naturkunskap Religionskunskap Psykologi Kulturkunskap Idrott Specialarbete Tillval

Figur 3. Treårig social linje -— strukturskiss

14 vcckotimmar

Kost- och näringsin- riktad gren Karaktärsämnen 10 vtr med arbetslivsstudier

21 vcckotimmar

Yrkesinriktade varianter

Figur 4. Treårig social linje, förslag till timplan

Årskurs 1 Årskurs 2 Årskurs 3 teoretisk variant

Antal Totalt vecko- antal timmar . ' . ' lekt.

BASÄMNEN Svenska

Engelska

Historia Samhällskunskap Religionskunskap Psykologi Matematik Naturkunskap Ord/textbehandling Idrott KARAKTÄRSÄMNEN

Barn: och ungdomskunskap

Mat— och boendekultur Socialkunskap Estetiska ämnen Kulturkunskap Kostkunskap Näringsfysiologi Specialarbete TILLVAL4)

Summa 33/34 1056/ 1088 1088

1) gäller gren SO 2) gäller gren KN 3) altemativämne; i årskurs 3 utgör matematik, ekosofi eller fördjupning i näringskunskap för skolan valbara alternativämnen 4) tillvalsämnen är B— eller C språk, estetiska ämnen eller lokala tillval

Figur 5. Treårig estetisk linje Prop. 1990/91 :85 Gren Bild Slöjd, textil Bilaga 1 Dans Slöjd, trä och metall Musik Teater

Grenspecilika karaktärsämnen med arbetslivsstudier 14 vcckotimmar

AK 1 Tillval 3—4 vcckotimmar

16 vcckotimmar

Grenspeciflka karaktärsämnen med arbetslivsstudier 12 vcckotimmar

ÅK 2 Tillval 3—5 vcckotimmar

18 veckotimmar

Estetisk linje Alternativa 28—30 vtr estetiska - Svenska utbildningar RK 3 Engelska

Religionskunskap Idrott Grenspeeifika estetiska ämnen Tillval

Figur 6. Treårig estetisk linje, förslag till timplan

Antal Totalt vecko- antal timmar . ' . ' lekt.

BASÄMNEN Svenska Engelska

Historia Samhällskunskap Religionskunskap Matematik

Ord— och textbehandling

Idrott KARAKTÄRSÄMNEN

Grenspecifika estetiska ämnen:

Bild (foto, film, video) Dans

Musik

Slöjd eller

Teater

Specialarbete TILLVALI)

Summa 33/34 1056/ 33/35 1056/ 28/30 896/960 1088 1 120

1) tillvalsämne är B- eller C— sp råk, estetiska ämnen (ej karaktärsämnen) el- ler 1 årskurs 1+2 naturkunskap (3— 5 vtr), i årskurs 3 matematik (5 vtr) el- ler lokala tillval

Bilaga 1

FIGUR 7. AVVECKLING AV GYMNASIESKOLANS LILLA RAM

Nuvarande ordning

Nya plane- ringsförut- sättningar

Förslag till fördelning

Därav

minskar

Gymnasieskolans nya linjesystem

40-45 % av års- elevplatserna överförs

Ca 70 reguljära påbyggnadsut- bildningar, 60 regionala på- byggnadsut- bildningar och 20 specialkurser er- sätts av utbild- ning på linjer

RA-kurser och längre LA-kurser avvecklas

Kurser för in—

vandrarungdom kvarstår

Gymnasieskolans lilla ram - totalt ca 460 studievägar 319 studievägar med dryg organiserade 1988/89 144 reguljära påbyggnadsutbildningar

108 regionala påbyggnadsutbildningar

61 specialkurser med särskilda inträdeskrav

6 lokala, längre påbyggnadsutbildningar,

LA-kurser

De yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan reformeras Behovet av att ha direkta påbyggnader till linjesystcmet

En klarare ansvarsfördelning mellan gymnasieskolan, komvux och högskolan möjliggörs

t 30 000 årselevplatser

Högskolan

Högst 10 % av årselevplatserna överförs

50-55 % av års- elevplatserna överförs

Ett 30-tal studie- påbyggnadsut- vägar ersätts av bildningar, 40 högskoleutbild- regionala på- ning byggnadsut- bildningar och 40 specialkurser er- sätts av utbild- ning inom komvux Ca 50 reguljära

2/3 av kurserna Utbildningen av- tillhör landstings- ser: området Ingenjörer Tekniker Komvux har. redan Optiker kursverksamhet Tandvårds- inom berörda om- personal råden m.m. Statsbidragssys- temet ses över

Sammanställning av remissyttranden över Prop. 1990/9lz85 Skolöverstyrelsens redovisning av två Bilaga 2 regeringsuppdrag om gymnasieskolan, en diskussionspromemoria om yrkesutbildningen i ett mer långsiktigt perspektiv, betänkandet

(SOU 1989:10) om två nya treåriga linjer i

gymnasieskolan samt en översyn av gymnasieskolans lilla ram.

Remissinstanserna

Remissyttranden har kommit in från universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). skolöverstyrelsen (SÖ). statskontoret. riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV). socialstyrelsen. arbetsmarknads- styrelsen (AMS), Iänsskolnämnderna i Stockholms. Uppsala. Söderman- lands. Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs. Kalmar. Gotlands, Ble- kinge, Kristianstads, Malmöhus. Hallands. Göteborgs och Bohus. Älvs- borgs, Skaraborgs, Värmlands. Örebro. Västmanlands. Kopparbergs, Gävleborgs. Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. centrala studiestödsnämnden (CSN). statens invandrarverk (SIV), statens kultur- råd, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands. Kalmar, Kristianstads, Malmöhus. Göteborgs och Bohus. Örebro. Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands. Jämtlands och Norrbottens län, Alingsås, Arboga, Arvidsjaur, Avesta, Bergs, Bodens. Bollnäs, Borlänge, Borås, Botkyrka, Danderyds, Eksjö. Enköpings, Fagersta, Falköpings, Faluns, Filipstads, Finspångs. Forshaga, Gislaveds, Gotlands. Gällivare, Gävle, Göteborgs. Götene. Hagfors, Hallsbergs, Halmstads. Haninge, Haparan- da. Hedemora. Helsingborgs, Hudiksvalls. Håbo, Hällefors, Härjedalens. Härnösands. Härryda. Hässleholms, Höörs, Jokkmokks. Jönköpings, Ka- lix. Karlshamns. Karlskoga. Karlskrona, Karlstads, Katrineholms. Kiru- na. Klippans. Kramfors. Kristianstads. Kristinehamns. Kungsbacka. Kungsörs. Kungälvs. Köpings, Landskrona, Laxå. Leksands. Lerums. Li- dingö. Lindesbergs. Linköpings. Ljungby, Ljusdals. Ludvika. Luleå. lunds. Lycksele. Malmö. Malungs, Marks, Markaryds. Mora, Motala. Mölndals. Mönsterås. Nacka, Norrköpings. Norrtälje, Nybro. Nykö- pings. Nynäshamns. Nässjö','----.Qlofströms. Osby. Oskarshamns. Oxelö— sunds. Pajala. Partille. Piteå. Ragunda. Rättviks. Sala. Salems. Sandvi- kens. Sigtuna. Simrishamns, Skellefteå. Skövde. Sollentuna. Solna. Sor- sele. Sotenäs. Stenungsunds. Stockholms. Strängnäs. Sundbybergs. Sundsvalls, Surahammars, Söderhamns. Söderköpings, Södertälje. Tida— holms, Tierps. Timrå. Tingsryds. Torsby, Torsås. Tranås, Trollhättans. Tyresö, Täby, Uddevalla, Umeå, Upplands—Bro. Upplands Väsby, Uppsa- la, Vadstena, Valdemarsviks. Vallentuna, Vansbro, Vara, Varbergs, Vet— landa, Vilhelmina. Vimmerby, Vingåkers, Vårgårda, Västerviks, Västerås, Växjö. Ydre, Ystads, Åmåls, Ånge, Åre, Åsele, Åtvidabergs,

Alvdalens. Ängelholms. Ödeshögs. Örebro. Örnsköldsviks. Östersunds. Österåkers. Östhammars och Överkalix kommuner. utbildningsnämn- derna vid Stockholms. Uppsala. Sörmlands. Östergötlands. Jönköpings, Kronobergs. Kalmar. Blekinge. Kristianstads. Malmöhus. Hallands. Älvsborgs. Skaraborgs, Värmlands. Örebro. Västmanlands. Kopparbergs. Gävleborgs. Västernorrlands. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens läns landstingskommuner samt Bohuslandstinget. Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförbund, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbun— det. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Landsorganisationen i Sveri- ge (LO). Sveriges Akademikers centralorganisationen (SACO), Tjänste- männens Centralorganisation (TCO), Sveriges Skolledarförbund. Lärar- nas Riksförbund (LR), Svenska facklärarförbundet (SFL). Sveriges lärar- förbund (SL). Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Elevorganisationen i Sverige. Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning (R- VUX), Skola-Arbete-utrcdningen (U 1988zll), Småföretagens Riksorga- nisation. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Sveriges Riksidrottsförbund (RI-'). Svenska Föreningen för Studie— och Yrkesvägledning.

UHÄ har bifogat yttranden från 31 högskoleenheter och 6 vårdhög— skolor. LO har bifogat yttranden från 11 branschorganisationer. SACO har bifogat yttranden från 8 branschorganisationer. RF har bifogat ytt- rande från Svenska Skidförbundet.

Dessutom har yttranden kommit in från 169 sammanslutningar. 84 föreningar och förbund samt 38 enskilda.

Disposition av remissammanställningen

1 Allmänna synpunkter 1 1 Framtidens krav på gymnasieskolan 1.2 Översynen i stort 1.3 Strukturen

1.3.1 Utbildningens längd 1.3.2 Linjestrukturen 1.1 Gymnasieskolans arbetsformer 1.5 Lärarfortbildning l () Arbetsplzttsft'irlagd utbildning (APU) 1.7 Överlevnadsfrågor

1.8 Samläsning - samverkan 1 9 Bransch- eller "resurs"skolor

1.1!) Lärlingsutbildning 2.1—2.7 Yrkesutbildningen 3.1-3.6 De teoretiska linjerna 4.1—4.4 Mittblocket

5.1-5.4 Lilla ramen

(ml-6.8 Allmänt

7.1-7.7 Övrigt

1 Allmänna synpunkter , Prop. 1990/91:35

. . . .. .. _ . Bilaga 2 Remissmstanserna mstammer overlag med utbildntngsdepartementets

och SÖs bedömningar att det i framtidens gymnasieskola krävs betydan- de flexibilitet vad gäller struktur och organisation.

Nästan samtliga remissinstanser är positiva till utredarnas förslag om bredare linjer. .

De flesta anser också att en treårig gymnasieutbildning skall erbjudas alla ungdomar och att eleverna oavsett utbildningsväg bör kunna erhålla allmän behörighet för vidare studier.

1.1 Framtidens krav på gymnasieskolan

Flera instanser pekar på att arbetsmarknaden och samhället kommer att genomgå stora förändringar vad gäller både organisation och arbetsupp- gifternas innehåll samt att den tekniska utvecklingen kommer att acce— lerera.

Många finner det svårt att närmare överblicka hur framtidens arbets- marknad kommer att selut, men att det är angeläget att den kommande gymnasieskolan får en utformning som ger tillräcklig flexibilitet för att, anpassas till den arbetsmarknad som väntar'dagens ungdom.

Bl.a. TCO, SFL och SL anser att tidigare klara gränser mellan olika yrkeskategorier alltmer flyter samman och att skarpa gränser mellan ut- bildningen för den tjänste- resp. den varuproducerande sektorn därför inte längre är önskvärda vid gymnasieutbildningens framtida organisa- tion.

Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar att den framtida arbetsmarkna- den till betydande del väntas bli forsknings- och kunskapsintensiv och kräva arbetskraft med hög kompetens.

SACO påpekar att den pågående strukturomvandlingen i arbetslivet innebär att kraven på längre och bredare utbildningar kommer att öka. Gymnasieutbildning håller därför på att bli en nödvändighet på arbets- marknaden. även om den som utbildningsform är frivillig.

Nyttan av gymnameutbildning hävdar också TCO när man konstaterar att brist på utbildning, framför allt brist på goda grundkunskaper, mer än tidigare innebär risk för skiktning och polarisering i arbetslivet.

Trollhättans kommun anser att en gymnasial utbildning har blivit ett allmänt kvalifikationskrav på arbetsmarknaden

SAF betonar betydelsen av goda kunskaper i allmänhet och kunska- per inom det tekniska området i synnerhet. SAT-' tillägger att det behövs professionella specialister på dessa områden.

Flera remissinstanser bl.a. AMS, Iänsskolnämnden i Malmöhus län, Höörs och Umeå kommuner samt SACO hävdar att den framtida gymna- sieskolan skall ge ungdomen förmåga att se helheter, lösa problem. sam- arbeta och ge sig i kast med nya arbetsuppgifter sådant som kommer att värderas allt högre i framtidens samhälle.

LO hävdar att en utgångspunkt för gymnasieskolans utbildningsinne- håll måste vara att förbereda för en annan arbetsorganisation än dagens.

Nya kunskaper behövs som t.ex. förmågaatt kommunicera. analysera Prop. 1990/91:85 och sammanställa datainformation. Bilaga 2- _ Många remissinstanser. däribland statskontoret, Iänsskolnämnderna [ Jämtlands och Västernorrlands län, länsstyrelsen i Stockholm län, Katrine- holms. Sundbybergs och Trollhättans kommuner, Stockholm läns lands- ting, SACO, TCO samt RHS anser att hänsyn måste tas till den fortgåen- de internationaliseringen. Oavsett om Sverige söker närmare anknyt- ning till EG-länderna eller ej, påverkar utvecklingen svenskt arbetsliv. svensk kultur och svensk utveckling.

1.2 Översynen i stort -

Ett antal remissinstanser riktar kritik mot hur översynen har genom- förts.

Flera remissinstanser påpekar att det saknas en genomarbetad bakgrunds- och framtidsanalys samt analys av svensk gymnasial utbild- ning i ett internationellt perspektiv.

Högskolan i Eskilstuna/Västerås. Svenska kommunförbundet, TCO och LR efterlyser de politiska målen för den nya gymnasieskolan.

TCO finner det anmärkningsvärt att det inte framlagts ett fullständigt och politiskt sammanhållet reformförslag till remissbehandling utan en- dast fyra sinsemellan disparata delförslag. Ett nytt och heltäckande för- slag måste utarbetas och remissbehandlas innan riksdagsbehandling kan ske.

Länsskolnämnden i Gotlands län saknar en redovisning av erfarenheter och slutsatser från försöksperioden "Gymnasieskola i utveckling".

SACO efterlyser analys av de samhälleliga och vetenskapliga förutsätt- ningarna för en gymnasiereform.

Kungliga Vetenskapsakademien är mycket kritisk till föislagen och me- nar att det inte någonstans framgår att grundskolans timplaner revide- rats. sedan gymnasieskolan infördes. Vetenskapsakadelmien tillägger också att bristerna i bakgrundsanalysen är minst lika uppenbara i fråga om den vetenskapliga utvecklingen och att de är så grava att SÖs förslag inte kan läggas till grund för något beslut utan en genomgripande över- syn och komplettering.

Statskontoret och Södertälje kommun saknar en analys av skolans plats i samhället och kopplingen. mellan skolan och arbetsmarknaden. Lika- så är det svårt att se någon koppling bakåt till grundskolans högstadium-.

Flera remissinstanser bl.a. Katrineholms, Kungsbacka, Partille, Sunds- ialls och Vallentuna kommuner samt Kalmar läns landsting anser att ma- terialet ger ett splittrat intryck._ vilket gör att det är svårt att överblicka helheten och därmed också de. lokala konsekvenserna av förändringar- na.

Kopparbergs läns landsting konstaterar att översynen av den gymnasiala utbildningen har skett genom olika utredare utan större samverkan. Detta har medfört att någon gemensam syn på ,det frivilliga skolsystemet

och dess framtida organisation inte kommer att ske förrän ett samlat Prop. 1990/91:85 förslag föreligger om de olika utredningsförslagen. Bilaga 2

Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att utredningsförslagen inte är samordnade och att förslagen i en del fall står i strid med varandra.

Danderyds kommun konstaterar att för de yrkesinriktade utbildningar- na endast finns en diskussionspromemoria och en skiss över studievägs- strukturen. Man finner det omöjligt att utifrån ett teoretiskt resonemang kunna ta ställning i detalj till så omfattande och genomgripande förslag som dessa.

Några remissinstanser är helt avvisande till förslagen och vill ha en ny remissomgång.

Kungälvs och Uppsala kommuner utgår ifrån att ett nytt, mer genom- tänkt och bearbetat förslag läggs fram.

SACO fordrar en noggrann överarbetning och komplettering av fram- för allt förslagen om förändringar i timplanen, innan de kan ligga till grund för beslut.

Ett 20-tal remissinstanser anser att det fortfarande går en mycket tydlig gräns mellan de studieförberedande och de yrkesförberedande linjerna.

Sveriges Förenade Studentkårer framhåller det olämpliga i att göra en uppdelning av gymnasieskolans linjer i studieförberedande resp. yrkes- förberedande.

Uppdelningen snarare markerar än suddar ut de skillnader som försla- get säger sig önska minska. Länsskolnämnden i Stockholms län delar den uppfattningen och menar att orsaken är att E- och T- linjernas yrkesför- beredande karaktär kraftigt nedtonats.

SFL och SL hävdar att flera av förslagen som nu presenteras leder till en stramare uppdelning i "studieförberedande" resp. "yrkesförberedan- de" utbildningar och innebär därmed en återgång till tidigare synsätt med en klart segregerad gymnasieskola som följd.

Iänsskolnämnden i Södermanlands län anser att det finns stor risk att det gamla systemet permanentas genom att de enskilda utredningarna gjorts inom områden som är praktiskt taget identiska med de gamla skolformerna.

Svenska kommunförbundet fastslår att studievägsstrukturen i grunden utgår från den gamla indelningen i yrkesskola, gymnasium resp. fack- skola. Olika strukturer föreslås, men målen prioriteras olika.

Länsskolru'imnden i Västernorrlands län konstaterar att den klara grän- sen mellan studieförberedande och yrkesförberedande studievägar samt existensen av ett "mittblock" utan klar inriktning bidrar till att konser- vera klyftan mellan två kulturer. '

Också Nacka kommun konstaterar att trots sin målsättning hamnar SÖ i ett förslag till gymnasieskola som innehåller dels ett "treårigt teore- tiskt gymnasium" dels en "treårig yrkesskola” och dels en "treårig so- cial/estetisk normalskola".

R-VUX anser att en förändring i gymnasieskolans organisation kräver en motsvarande översyn av komvux organisation, vilket inte har beak- tats. R-VUX förutsätter att en sådan översyn snarast görs i samordnande syfte.

1.3 Strukturen Prop. 1990/91:85

Det stora flertalet remissinstanser har endast få invändningar mot den Bilaga 2 föreslagna strukturen för en ny gymnasieskola.

Ett antal remissinstanser föreslår en gymnasieorganisation som mer tydligt. men ingalunda enhetligt, avviker från förslagens.

Oftast gäller det linjestrukturen. i några fall utbildningens längd.

1.3.1 Utbildningens längd

Gislaveds, Härnösands, Linköpings, Sundbybergs kommuner och TCO an- ser att gymnasiets samtliga utbildningsvägar skall kunna göras fyraåriga, om den enskilde eleven behöver förlängd utbildningstid.

Markaryds kommun vill ha kvar alternativet med tvåårig utbildning, både på yrkesförberedande och på social linje, för elever som inte är mogna för att gå tre år och för skoltrötta elever.

Statskontoret är tveksam till att utöka samtliga yrkesförberedande lin- jer med ett år.

Länsskolnämnden i Uppsala län framhåller att en treårig studiegång för alla inte är en självklarhet. Åtskilliga elever skulle föredra en kortare utbildning som de senare kan komplettera inom gymnasieskolan. i ar— betslivet eller inom komvux.

Länsskolnämnden i Malmöhus län vill att skolan skall erbjuda eleverna möjlighet både till förlängd studiegång och till etappavgångar.

Flera remissinstanser föreslår både etappavgångar och förlängd studie- tid. Bl.a. Uppsala kommun konstaterar att det skall vara en rättighet och inte en skyldighet för eleven att studera tre år. Kommunen föreslår en form av etapputbildning oberoende om utbildningen är teoretiskt inrik- tad eller yrkesinriktad.

Vårgårda kommun föreslår att det skall finnas möjlighet till kortare yr- kesutbildning vid sidan av den nya linjestrukturen exempelvis inom den kommunala vuxenutbildningens område.

SAF anser att yrkesutbildningen måste kunna avslutas efter antingen fyra. fem eller sex terminer. Det beror på de skilda behoven inom olika yrkesområden. en del elevers önskan att snabbt komma ut i förvärvsar- bete samt kommunernas ekonomi.

Länsskolnämnden l Kronobergs län anser att på vissa yrkeslinjer är en ettårig utbildning i skolan tillräcklig varefter näringslivet helt bör ta över den fortsatta yrkesutbildningen.

Syndikalisterna kräver att de tvååriga linjerna med allmänt innehåll får finnas kvar. med möjligheter till studier för ett kompletterande tredje år. De kräver också att beslut ej tas angående de tvååriga yrkesutbildan- de linjernas borttagande. förrän konsekvenserna av detta ur ett utslagnings— och snedrekryteringsperspektiv - till fullo utretts.

1.3.2 Linjestrukturen Prop_ 1990/91:85 Majoriteten" av remissinstanserna har inget att invända mot den föreslag- Bilaga 2 na linjestrukturen. . Några anser dock att det vore värt att pröva ett kursformat Iinjesystem. Ett system likt komvux. Länsskolnäntnden i Uppsala län, Västerviks kommun, SFL, SL, Elevorga- . nisationen i Sverige och DAKS - Föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola - föreslår att gymnasiet delas in i fyra eller fem breda sektorer. Länsskolnämnden i Älvsborgs län och LO anser att yrkeslinjerna skall ha fem breda ingångar. Länsskolnämnderna [ Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Hallands och Västernorrlands län samt SAF anser att ett modul- eller- kursformat sys- . tem är att föredra. . Länsskolnämnden i Jönköpings län framhåller att det på den teoretiska utbildningen endast behövs två linjer. Tyresö kommun avstyrker utredningens förslag och förordar att det nu- varande linjesystemet bibehålls på de studieförberedande linjerna. Moti- veringen är att det annars blir svårt att upprätthålla kunskapsnivån på såväl HSE-linjen som-NT-linjen;

1.4 Gymnasieskolans arbetsformer

Av de remissinstanser som yttrat sig om gymnasieskolans arbetsformer saknar några förslag om vad de ser_som angelägna förändringar av gym- nasieskolans ämnesmål. arbetsorganisation och arbetssätt.

Flera Iänsskolnämnder bl.a. i Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Malmö-- hus, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län anser att det är nöd- vändigt att i en modern'gymnasteskola också se över och modernisera arbetsformerna. _ .

Botkyrka, Haninge, Hedemora, Gävle, Götene, Sundsvalls, Vallentuna, Västerviks och Östhammars kommuner, Svenska kommunförbundet. SACO och SAF är några bland de remissinstanser som konstaterar att SÖs förslag har en teknisk karaktär och menar att gymnasieskolans in- nehåll och arbetssätt borde ges samma prioritet som den strukturella förnyelsen. . '

Upplands Väsby och Österåkers kommuner konstaterar att det organisa- . toriska greppet gör att en mycket viktig kritisk granskning och debatt uteblir om gymnasieskolans framtida mål, arbetsinnehåll, arbetssätt och arbetsformer.

TCO framhåller att gymnasieskolans arbetsformer måste anpassas till det nya kunskapsintensiva arbetslivet. och att arbetsformerna moderni- seras men med beaktande av vad som sker i form av organisationsför- ändringar i arbetslivet.

1.5 Lärarfortbildning prop logo/91:85 Ett stort antal remissinstanser påpekar att en grundläggande förutsätt— Bllaga 2 ning för en reformering av gymnasieskolan är att lärarkompetensen för- stärks med en omfattande fortbildning.

Statskontoret anser att en förändring av lärarutbildningens inriktning och uppläggning är nödvändig för att de av statsmakterna fastslagna nya inriktningarna av den gymnasiala utbildningen skall kunna slå igenom fullt ut. Statskontoret understryker även behovet av att fortbildningen av lärare prioriteras i detta sammanhang. Det går inte endast att genom tillskott av nya lärare fullfölja den nya inriktningen. Det tar alltför lång tid innan förändringarna får genomslag.

SÖ anser att det är angeläget att godkända kursplaner kan föreligga för alla tre årskurserna innan utbildning på de nya linjerna startar. Likaså bör viss lärarfortbildning anordnas före införandet av de nya utbild- ningarna. .

Många remissinstanser bl.a. UHÄ och SAF konstaterar att lärare och SYO-konsulenter kommer att ställas inför nya och mera krävande upp- gifter.

Flera remissinstanser anser att det bör inrättas speciallärartjänster på gymnasieskolan.

1.6 Arbetsplatsförlagd utbildning (APU)

Många remissinstanser uttalar farhågor om svårigheten att få bra arbets- platsförlagd utbildning. Bl.a. konstaterar Iänsskolnämnden i Söderman— lands län att det inom vissa sektörer av näringslivet kan vara svårt att ' hitta erforderligt antal utbildningsplatser. '

[.änsskolnämnden [ Västerbottens län framhåller att arbetsplatsförlagd utbildning är problematisk särskilt i glesbygd.

l-"lera instanser t.ex. Lidingö. Oxelösunds och Vallentuna kommuner an- ser att utredningsförslaget inte tar ställning till hur kommuner med ett ensidigt och svagt utvecklat näringsliv skall klara behovet av den arbets- platsförlagda utbildningen.

Iänsskolnämnden i Jämtlands län och SAF samt flera andra instanser påpekar att det är angeläget att andelen arbetsplatsförlagd utbildning får variera inom vissa ramar beroende på lokala förutsättningar.

Enligt några kommuner. bl.a. Linköpings kommun. har företrädare för arbetslivet framfört oro för att APU tillsammans med grundskolans prao. gymnasieskolans praktik samt studiebesök skapar en ansträngd si— tuation för många företag. '

Flera remissinstanser däribland AMS och Stockholms kommun pekar på att finansieringsfrågan för den arbetsplatsförlagda utbildningen inte är löst. vilket medför att det är svårt att engagera små företag. Vidare pe- kar AMS på svårigheterna med att få bra kvalitet på den arbetsplatsför- lagda utbildningen om företagen ser det som en uppoffring att ta emot elever. Risken blir att den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen får en låg status och kvalitet.

Bilaga 2

Länsskolnämnden i Västmanlands län m.fl.. däribland Solna och Stock- holms kommuner framhåller att ansvaret för gymnasieutbildningen vad gäller APU bör delas mellan skolan och företagen.

Stockholms kommun konstaterar att för att APU skall fungera fordras att såväl privata som offentliga arbetsgivare känner ansvar för gymnasie- skolans yrkesutbildningar. Försöksverksamheten har visat att så inte all- tid är fallet.

Länsskolnämnden i Västmanlands län, Borlänge och Solna kommuner anser att ett oeftergivligt krav från skolans sida måste vara att företagen avsätter utbildade handledare och att företagens produktions- och leve- ranskrav inte negativt påverkar elevernas arbetsplatsförlagda utbildning.

Bl.a. Mölndals, Sala, Trollhättans, Växjö och Örebro kommuner påpe- kar att det krävs ett omfattande informationsarbete för att arbetslivets medverkan skall fungera. Översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY)—försöken har visat att medan arbetslivets organisationer varit väl insatta i krav och förväntningar, så har de enskilda arbetsplatserna inte fått mycket information.

Göteborgs, Ystads och Österåkers kommuner ser svårigheter med att passa in skolans utbildningsmoment i företagens produktion.

Flera instanser påpekar att det är svårt att få företag att utbilda elever på företagens dyra och moderna utrustning.

l—"rån bl.a. Kalix och Marks kommuner framhålls att företag som har modern utrustning. är tvingade att använda den fullt ut för att få för- räntning på sina investeringar. Det kan leda till att den företagsförlagda undervisningen inte får önskad kvalitet.-Företagens möjligheter att er- bjuda arbetsplatsförlagd utbildning kan också skifta från år till annat.

Höörs kommun påpekar att vissa branscher redan deklarerat att det in- te kommer att finnas utrymme för utbildning på arbetsplatserna.

I-Ilfaekets Centrala Yrkesnämnd konstaterar att på de orter man bedri- ver ÖGY-försök har kommunerna inte lyckats ge kvalificerad arbets— platsförlagd utbildning och föreslår att utbildningen för elektriker görs om så att eleverna får miljöpraktik under de två första åren.

1.7 Överlevnadsfrågor

fått (>()-tal remissinstanser kommenterar överlevnads- och miljöfrågorna.

TCO konstaterar att miljökunskapen är lika viktig för alla gymnasie- elever både i deras egenskap som människor och samhällsvarelser som i deras framtida yrkesroller.

f—"lera instanser bl.a. Falköpings och Örebro kommuner, LO. RHS, Li- dingö nuljögrupp, Svenska Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna i Sollentuna hävdar att kraftfulla insatser för miljön är nödvändiga för vår överlevnad och förordar att miljöfrågorna integreras i undervisningen.

Iänsskolnämnden i Gotlands län och Kungliga Vetenskapsakademien anser att gymnasieförslaget nästan helt bortser från de allvarliga ekolo- giska och miljömässiga faktorer som dagens ungdom har att ta ställning till under sin kommande yrkesverksamma tid.

Miljökunskap bör bli ett obligatoriskt ämne på alla linjer föreslår bl.a. Prop. 1990/91285 Statens Naturvårdsverk, Ungdomens Miljöriksdag och Naturskyddsföre- Bilaga 2 ningen i Gävleborgs län. Miljödelegationen Västra Skåne konstaterar att miljön fortfarande före- faller vara oupptäckt i skolvälden - trots att hela omvärlden. inklusive industrin. nu prioriterar miljömedvetenhet och kunskaper.

1.8 Samläsning - samverkan

Ett 30—tal remissinstanser föreslår samläsning, samverkan med kommu- nala vuxenutbildningen (komvux) och AMU. TCO, SAF, RHS och Skola-Arbete-utredningen förordar detta samarbete för att bättre utnyttja lokaler, material och resurser. '

En del remissinstanser t.ex. Iänsskolnämnderna i Kristianstads. Göte- borgs och Bohus län samt Glesbygdsdelegationen förordar samverkan med samtliga utbildningsformer såsom AMU. komvux. folkhögskolor och studieförbund.

Länsskolnämnden i Kalmar län, Härryda och Ljungby kommuner samt Blekinge läns landsting förordar en regional samordning vad gäller i förs- ta hand yrkesutbildningarna.

Förslag att i den framtida gymnasieskolan blanda gymnasieelever och vuxenstuderande i samma utbildning kommer från bl.a. Osby, Torsås, Ånge och Östhammars kommuner.

Flera remissinstanser, däribland Kungälvs, Nyköpings och Pajala kom- muner. är av den åsikten att samläsning över både årskurserna och åm- nesgränserna ger bättre helhetssyn på kunskaper och är ett effektivt re- sursutnyttjande.

1.9 Bransch- eller "resurs"-skolor

Flera av remissinstanserna anser att det system med bransch— eller "re- surs"-skolor som utbildningsdepartementet skissat är intressant och bor- de vidareutvecklas.

Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund finner det resonemang som förts om "resurs"-skolor intressant, inte minst mot bakgrund att ge ut- bildning i udda och hotade hantverk.

1.10 Lärlingsutbildning

Ett antal remissinstanser bl.a. Borlänge, Ludvika, Mora, Nacka, Sala och Sollentuna kommuner, Svenska kommunförbundet, TCO och LR önskar behålla möjligheten med gymnasial lärlingsutbildning som ett komple- ment till de reguljära studievägarna. Denna utbildningsform är nödvän- dig för att tillgodose små yrkesområden.

2 Yrkesutbildningen - . Prop. l990/9l:85 . . ' BilagaZ

2.1 Linjestrukturen

Flertalet av remissinstanserna anser att den föreslagna linjestrukturen väl svarar mot yrkeslivets förändringar.

Några remissinstanser vill ha bredare linjer. Ett fåtal förordar annan linjestruktur. .

Statskontoret anser att den föreslagna linjestrukturen är alltför speciali- serad och blir därigenom också rigid i förhållande till en arbetsmarknad som snabbt behöver anpassas till förändringar.

Bland dem som anser att yrkesutbildningens linjer skall vara bredare är LO. som anser att SÖs förslag på den yrkesinriktade utbildningens struktur inte möter elevernas och samhällets behov. LO hävdar vidare att det som SÖ har skissat om förändringar i samhälle och arbetsliv en- dast föga återspeglas i förslagen till ny struktur för den yrkesinriktade utbildningen. Den framtida linjestrukturen bör enligt LO bestå av fem breda ingångar. . ' '

Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser också att en modell med fem ingångar vore värd att pröva. . _

Ett antal remissinstanser bl.a. Iänsskolnämnderna i Uppsala, Kristian- stads, Älvsborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Jokkmokks, Ma— lungs, Osby, Skellefteå, Strängnäs, Tingsryds, Upplands Väsby och" Vans— bro kommuner samt Sveriges Socialdemokratiskd Ungdomsförbund (SSU) förordar färre och bredare ingångar. ' _

Bl.a. Arvidsjaurs och Härjedalens kommuner vill ha färre och bredare ingångar. De anser att SÖs föreslagna linjestruktur inte tillgodoser de små skolornas behov.

Länsskolnämnden i Kristianstads lätt anser att linjesystcmet bör avveck- las successivt med hänsyn till de kommunala bindningar investerings- mässigt m.m.. som finns till linjerna och osäkerheten i bedömningar av framtidens krav på gymnasieskolan.

Länsskolnämnden [ Västernorrlands län hävdar att de flesta ingångarna i princip är samma studievägar som finns i nuvarande linjesystem vilket medför att eleverna måste göra sitt yrkesval redan i grundskolan. Nämn- den anser att antalet ingångar bör minska ytterligare redan på kort sikt.

Göteborgs kommun hävdar att bredare ingångar medför att eleverna har större möjligheter att göra ett säkrare och mer målmedvetet studie- och yrkesval.

Uppsala kommun förordar att ingångarna görs färre och bredare. En' sådan minskning, anser kommunen. kan bl.a. ge större möjligheter till byten mellan linjer samt bättre tillfredsställa arbetsmarknadens behov av rörlig arbetskraft.

Några remissinstanser. bl.a. socialstyrelsen, Iänsskolnämnderna i Skara- borgs och Värmlands län, Borlänge, Botkyrka, Halmstads, Karlstads, Mal- mö och Mora kommuner anser att den föreslagna linjestrukturen på kort

sikt är acceptabel. men att målet för en reformering av gymnasieskolan Prop. 1990/91185 bör vara att _i ännu högre grad bredda ingångarna. Bilaga 2

Länsskolnämnden i Kronobergs län konstaterar att den föreslagna linje- strukturen som princip för organisationen av gymnasieskolan sannolikt är en lösning på kort sikt. Linjestruktur som organisation har en tröghet och Iänsskolnämnden anser därför att på längre sikt är det önskvärt med en mer kursrelaterad utbildning. '

SAFs Allmänna Arbetsgivarförbund framhåller också att framtidens yr- kesutbildning inte kan byggas upp kring ett stelbent linjesystem som hindrar flexibilitet, utan utbildningssystemet måste utvecklas så att det snabbare än i dag kan förändra innehåll och inriktning på yrkesutbild- ningen.

Några få remissinstanser uttalar farhågor om att ingångarna blir för breda.

Bl.a. SAF tar bestämt avstånd från varje form av blockindelning. En blockindelning, enligt SAF. blir alltid konstlad och blocken blir för sto- ra för att kunna representera naturliga samband."Breda ingångar” kan vara motiverade inom några branscher (verkstad. bygg och process) me- dan "smala ingångar" är motiverade i andra anser SAF.

Härnösands kommun konstaterar att det ställs krav på skolan, framför allt från de mindre företagen. att ungdomar som kommer ut i näringsli- vet skall ha relativt omfattande specifika yrkeskunskaper så att de med mycket kort introduktionsperiod kan ingå i produktionsgrupperna.

Lerums kommun anser att ett första gemensamt år inte behöver gälla alla linjer och att en klar yrkesprof'il skall finnas redan i årskurs ett.

Plätslageriernas Riksförbund menar att hänsyn också måste tas till de yrkesområden som är så speciella att ett gemensamt första år ej ger nå- gon inlärning l karaktärsämnet. .

Bergaskolan i Eslöv påpekar att motivationen hos eleverna kan försvin- na om det blir en alltför bred och allmänt hållen ingång i gymnasiesko- lan.

2.2 Bredd/specialisering

Nästan samtliga remissinstanser anser att de föreslagna utbildningsvä- garna med avseende på bredd/specialisering väl svarar upp mot förvänta— de krav på bredare baskunskaper.

Några remissinstanser är av annan uppfattning. Landstingsförbundet anser att grundläggande utbildning skall ge en så- dan kompetens att en person efter normal inskolning på arbetsplatsen skall kunna utföra arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården.

Länsstyrelsen i Kalmar län ställer sig tveksam till om svenskt näringsliv verkligen är i beh0v av yrkesutbildade generalister. LänSStyrelsen kon- staterar vidare att det kommer att behövas yrkesarbetare med special- kunskaper och med en djupare utbildning än i dag.

Sntäföretagens Riksorganisation hävdar att gymnasieskolan skall ge en grundläggande yrkeskunskap och inte utbilda generalister. Generalistut-

bildning leder till uttunning av yrkesinnehållet och kan vara förödande Prop. 1990/91:85 för vissa branscher. Bilaga 2 81.3. Iänsskolnämnden i Kristianstads län, Varbergs och Sundsvalls kom- muner konstaterar att det stora antalet "utgångar" tyder på att arbets— marknadens parter kanske haft för stort inflytande över förslaget. Kravet på bred generaliserbar yrkeskunskap rimmar illa med fiera av de smala "specialistutgångarna". Några bl.a. Skövde kommun, SAF och LO anser att vad beträffar bredd/specialisering inom yrkesämnet bör detta bedömas från bransch till bransch. För rent hantverksmässiga utbildningar kan specialisering och färdighetsträning inte nog understrykas. Olofströms kommun menar att förslaget är ologiskt uppbyggt, genom att linjer i högre årskurser grendelas dels i yrkesområden. dels till ren- odlade yrkesbefattningar. Bl.a. Lycksele kommun påpekar att skolan måste vara uppmärksam på att inte yrkesområdet blir så smalt att eleverna får svårt att välja arbete.

2.3 Grenar och varianter

Majoriteten av remissinstanserna anser att man måste begränsa antalet skisserade grenar och varianter på yrkeslinjerna.

Flera remissinstanser bl.a. länsskolnämnderna i Stockholnts, Jönköpings och Norrbottens län, Botkyrka, Kungälvs och Österåkers kommuner, SACO samt Sveriges skolledarförbund konstaterar att få skolor och regio- ner i landet kan erbjuda mer än enstaka grenar eller varianter i högre årskurser. Elevunderlaget räcker inte.

Andra t.ex. länsskolnämnderna l Södermanlands och Jämtlands län, Kungsbacka, Olofströms, Pajala, Ystads och Ånge kommuner anser att det stora antalet utgångar inte svarar mot de generella kunskaper som kom- mer att behövas i framtiden. Man bör också sträva efter att den treåriga utbildningen kan fullföljas på hemorten.

Gällivare kommun anser att antalet utgångar skall begränsas. Graden av specialisering minskar visserligen. men bredare utgångar möjliggör bibehållandet av yrkesutbildning i glesbygd.

Bl.a. Göteborgs kommun anser att antalet utgångar bör begränsas ytter- ligare så att realistiska valalternativ kan erbjudas.

Hudiksvalls och Malungs kommuner föreslår att antalet utgångar be- gränsas ytterligare, men att möjlighet bör finnas att i viss män. och inom rimliga kostnadsramar. anpassa modulernas innehåll till lokala förutsättningar och behov. .

Stockholms kommun fastslår att ett fåtal utgångar ger en ökad bredd på utbildningen och ger ett bättre rcsursutnyttjande i och med att klas- serna blir välfyllda.

Gotlands kommun anser att ytterligare reduktion av antalet linjer inte bör ske. Skillnaderna mellan linjernas innehåll är så betydande att ett eventuellt sammanförande skulle minska yrkesinriktningen.

Bilaga 2

Några bl.a. länsskolnämnden i Blekinge län. Stockholms. Uppsala. Jön- köpings, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värm— lands, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens läns landsting och Bohuslandstinget samt TCO anser att omvårdnadslinjens utgångar bör begränsas.

TCO konstaterar att i förslaget är linjerna många och smala på den va- ruproducerande sidan men få och breda på den tjänsteproducerande.

2.4 Rekryteringsmönster

De flesta remissinstanserna anser att de föreslagna studievägarna inte kommer att påverka rekryteringsmönstret vad gäller könsfördelning och fördelning utifrån social bakgrund.

Länsskolnämnden i Värmlands län, länsstyrelsen i Västmanlands län, Fi- lipstads och Västerås kommuner anser att det är främst förändringar på arbetsmarknaden som ger positiva resultat på könsfördelningen.

Länsskolnämnden i Kronobergs län menar att de värderingar som styr valen av studievägar påverkas i första hand av faktorer utan infiytande från skolvärlden.

Länsskolnämnden i Norrbottens län anser att utbildningsvägarna knap- past är tillräckligt breda för att det skall bli radikala förändringar av rekryteringsmönstret.

Upplands Väsby kommun fastslår att breda ingångar kan rekrytera både fiickor och pojkar, men att det viktigaste är attityder. arbetssätt och ar- betsformer och inte studieorganisatoriska lösningar.

Bl.a. Klippans, Ljusdals, Marks och Vetlanda kommuner samt Krono- bergs läns landsting anser att könsfördelningen kan påverkas positivt ge- nom de föreslagna linjestrukturerna med bredare utbildningsvägar och med fiera teoretiska ämnen.

När det gäller rekrytering utifrån social bakgrund hoppas t.ex. läns- skolnämnderna i Malmöhus, Älvsborgs och Västmanlands län samt Mal- mö, Sigtuna och Umeå kommuner att den kan påverkas fördelaktigt ge- nom att yrkesutbildningen fått högre status.

2.5 Yrkesutbildningens tillgänglighet

När det gäller tillgängligheten av yrkesutbildning vid minskat elevun- derlag - särskilt på mindre orter. har flertalet remissinstanser synpunk- ter på förslaget.

Flera remissinstanser bl.a. socialstyrelsen, Iänsskolnämnden i Norrbot- tens län, Bodens, Filipstads, Hässleholms. Kalix, Kristinehamns. Lindes- bergs, I.jusdals, Malmö, Piteå, Skövde och Sundbybergs kommuner samt LO och [.R framhåller att det är bra att eleverna kan stanna kvar på hemorten under första utbildningsåret, men tillgängligheten på vissa grenar och varianter blir. enligt förslaget, knappast bättre än nu under det andra och tredje året.

Bilaga 2

Några t.ex. Iänsskolnämnden i Västerbottens län och Växjö kommun fö- reslår att små gymnasiekommuner bör ges frihet inom ramen för klass/"linje. anordna de grenar och varianter som de utifrån lokala för- hållanden kan genomföra. '

Bl.a. Iänsskolnämnderna i Hallands och Göteborgs och Bohus län samt Varbergs och Åsele kommuner anser att färre ingångar bör öka tillgäng- ligheten av utbildningen om detta kombineras med en så sammanhållen årskurs två som möjligt.

En del remissinstanser t.ex. Iänsskolnämnderna i Jönköpings, Krono- bergs och Jämtlands län, Trollhättans och Valdemarsviks kommuner före- språkar breda ingångar och samläsningsmöjligheter mellan årskurserna.

Smäföretagens Riksorganisation föreslår att om den egna gymnasiesko- lan saknar utbildning för någon yrkesinriktning skall eleven kunna få denna utbildning på hemorten under förutsättning att arbetslivet på or- ten kan erbjuda den praktiska delen av yrkesutbildningen. Den teoretis- ka utbildningen kan eleven få via distansundervisning, på ett "resurs- center" eller hos AMU.

SAF hävdar att gymnasieskolor med gemensamma utbildningsinstitu- tioner ger större flexibilitet och tillgänglighet. speciellt i kombination med lokalt arbetsplatsförlagda utbildningsdelar och med branschskolor.

SAF m.fl. påpekar att det kan vara förrädiskt att tro-att breda ingångar är lösningen på tillgängligheten. Utlovade grenar och varianter kanske inte kan komma till stånd på grund av för få elever.

litt antal remissinstanser hävdar att antalet utgångar på yrkeslinjerna måste begränsas. '

Några t.ex. Iänsskolnämnderna i Värmlands och Kopparbergs län, Bor- länge, Eksjö, Kristianstads, Kungsbacka, Kungsörs, Köpings, Ludvik, Lu-l leå. Lycksele, Pajala och Umeå kommuner samt Hallands, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns landsting hävdar att förslaget fortfarande har för många linjer och varianter för att gynna mindre orter.

Länsskolnämnden i Blekinge län tillägger att breda utgångar ur gymna— sieskolan underlättar för de små gymnasieskolorna att behålla sina ele- ver. ger ett bättre studieklimat och ger eleverna större valmöjligheter på arbetsmarknaden.

Länsskolnämnden i Västernorrlands län konstaterar att en struktur med många utgångar är en klar nackdel för organisationen redan på medel- stora orter.

Örebro läns landsting påpekar att antalet utgångar bör begränsas i för— hållande till förslagen eftersom tillgängligheten till yrkesutbildningen på mindre orter annars kan äventyras.

Halmstads kommun fastslår att om utgångarna hålls vid rimligt antal. samarbetet med näringslivet fungerar och - när behov uppstår — möjlig- het ges att utvidga den skolförlagda utbildningen. bör inte konsekven- serna bli alltför svåra. , '

Några remissinstanser förordar en regional samplanering av yrkesut- bildningen.

Länsskolnämndema i Uppsala och Skaraborgs län, Fagersta, Götene, Ha- Prop. 1990/91285 ninge, Härrydg, Jönköpings, Marks, Söderhamns, Uddevalla, Vansbro, Bilaga 2 Västerås och Ange kommuner, Jönköpings och Kronobergs läns landsting, Sveriges skolledarförbund, SFL samt SL betonar att konsekvenserna av förslagen bör bli positiva om man bedriver en förutsättnings- och presti- gelös. lokal och regional utbildningSplanering framför allt när det gäller årskurs två och tre.

Länsskolnämnden i Västmanlands län anser att Iänsskolnämnderna bör få i uppdrag att fördela utbudet av utbildningar i länet. så att så många utbildningar som möjligt blir tillgängliga för eleverna.

Bl.a. Marks och Vansbro kommuner tillägger att Iänsskolnämnderna aktivt måste medverka vid planering av studievägar så att inte kommu- ner konkurrerar med varandra om samma utbildning vid vikande elev- underlag.

Bl.a. Södertälje kommun och Svenska kommunförbundet hävdar att det kommer att bli svårt att kunna tillgodose årskurs ett-elevernas öns- kemål av grenar i årskurs två och tre resp. varianter i årskurs tre. Ge- nom konkurrens om platserna till högre årskurs kan den egna kommu— nens elever slås ut av sökande från andra kommuner.

Länsskolnämnderna i Stockholms och Malmöhus län m.fl. påpekar att en linje med bred ingång och flera utgångar riskerar att på en ort med litet elevunderlag bli en linje med bred ingång och en eller ingen ut- gång.

Kopparbergs läns landsting slår fast att minskat elevunderlag under al- la omständigheter kommer att påverka organisationen hur den än kon- strueras. Nackdelarna finns i ett alltför förgrenat utgångssystem.

2.6 Ökat utrymme för allmänna ämnen

Förslaget att öka utrymmet för allmänna ämnen på bekostnad av arbets- platsförlagd utbildning i årskurs tre har av flertalet remissinstanser mot- tagits positivt.

Även avvikande synpunkter har framförts bl.a. av Iänsskolnämnderna i Uppsala och Jämtlands län, Borlänge, Haninge, Klippans, Köpings, Sand- vikens och Södertälje kommuner, Kristianstads läns landsting, Sveriges skolledarförbund samt Fredrika Bremerskolan i Haninge. Dessa anser att allmänna ämnen inte utan vidare bör ges större utrymme på karaktärs- ämnets bekostnad. Det kan medföra vissa problem med motivationen för elever med svårigheter och för skoltrötta elever.

Bl.a. Iänsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, Karlshamns kom- mun, SAF och Småföretagens Riksorganisation avstyrker en generell utökning av allmänna ämnen på bekostnad av utrymmet för karaktärs- ämnet arbetsplatsförlagd utbildning inkluderad.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län samt Skövde kommun framhåller att det är tveksamt att belasta svaga elever med mer allmänna ämnen och föreslår utökad studiekurs för dem som så önskar.

Botkyrka kommun påpekar att arbetsplatsförlagd utbildning är viktig, Prop. 1990/91185 dels för att tillvarata den teknik och det kunnande som företagen har, Bilaga 2 dels för den motivation som arbetsplatsförlagd utbildning ger eleverna - inte minst de skoltrötta.

Gotlands och Uddevalla kommuner anser att det skall vara 60% ar- betsplatsförlagd utbildning i årskurs tre. De allmänna ämnena bedöms vara lättare att komplettera än yrkesämnena.

Hällefors kommun är tveksam till förslaget eftersom den arbetsplats- förlagda utbildningen ofta ger linjen dess karaktär. Med mer tid för all- männa ämnen riskeras också en utslagning av elever med föga intresse för teoretiska studier.

Några t.ex. Gävle och Halmstads kommuner tillstyrker 50% arbets- platsförlagd utbildning under förutsättning att den frigjorda tiden ut- nyttjas till undervisning i yrkesämnen på skolan.

Hedemora och Trollhättans kommuner m.fl. fastslår att det redan i dag ställs stora krav på kunnande i karaktärsämnena och anser därför att en timplaneminskning ej är tillrådlig.

Ett fåtal bl.a. Köpings och Örnsköldsviks kommuner tillstyrker 50% arbetsplatsförlagd utbildning om 10% av tiden anslås till bufferttid för speciella insatser för elevernas individuella behov i ämnen eller i s.k. nollmoduler i yrkesämnena.

Mölndals kommun anser att den tid som friläggs genom att den ar- betsplatsförlagda utbildningen skärs ner till 50% bör användas till för- djupningsstudier enligt den modell som SÖ beskriver för H- och S- grenen.

Bl.a. Ljusdals, Lycksele och Upplands-Bro kommuner framför farhå- gor om utrymmet för allmänna ämnen ökar i årskurs tre att eleverna avbryter sin utbildning i gymnasieskolan och tar anställning hos arbets- givare. som både betalar lön och svarar för kompletterande yrkesutbild- ning.

Kungsbacka kommun och Tekoindustrins Yrkesnämnd anser att beho- vet av allmänna ämnen är olika på olika linjer och att det därför borde finnas större flexibilitet beträffande utrymmet för dessa.

Några bl.a. Hässleholms kommun anser att det inte finns något beh0v av ökat utrymme för allmänna ämnen.

Motala, Piteå och Tranås kommuner m.fl. finner att en minskning av arbetsplatsförlagd utbildning innebär. vid mindre gymnasieskolor. en alltför dyrbar utbildning i allmänna ämnen p.g.a. att undervisningsgrup- perna blir för små. Dessutom innebär förslaget att det uppstår ett ökat lokalbehov.

Bl.a. Sigtuna kommun och Landstingsförbundet vill att man avvaktar utvärderingen av ÖGY-försöken innan någon förändring görs.

2.7 Genomförandet

De flesta remissinstanserna anser att en reformering bör ske under förs- ta hälften av 1990-talet.

En del remissinstanser föreslår en mycket snabb reformering. 28

Statskontoret anser att en reformering av de yrkesförberedande linjer- Prop. 1990/9li85 na är mycket angelägen varför en omfattande utvärdering av försöks- Bilaga 2 verksamheten inte bör avvaktas. Nödvändiga justeringar kan göras sena- re.

Ånge kommun, Småföretagens Riksorganisation och Energibranschens Utbildningsräd AB anser att reformen snabbt bör införas på alla yrkes- tekniska utbildningar.

Länsskolnämnderna i Kalmar och Västmanlands län. Upplands Väsby och Örnsköldsviks kommuner föreslår att så snart tillräckligt underlag finns för att fastställa hur en utbildningsväg skall vara utformad, bör den införas i hela landet samtidigt.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller att det vore önskvärt att reformeringen sker samtidigt för alla linjer 1993/94 eller 1994/95.

Bl.a. Jönköpings, Malmöhus och Norrbottens läns landsting anser att det är angeläget med snabbt genomförande av reformen. Det är olyckligt med gamla och nya utbildningar sida vid sida då det medför påfrest- ningar för verksamheten hävdar landstingen.

Många bl.a. länsskolnämnderna i Stockholms, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, Kungsbacka, Landskrona, Stockholms, "Tranås och Västerås kommuner förordar ett successivt ge- nomförande under första hälften av 1990-talet.

Några t.ex. Iänsskolnämnden i Blekinge län föreslår en successiv refor- mering under resten av 1900-talet.

Majoriteten av remissinstanserna bl.a nästan samtliga länsskolnämn- cler, Hagfors, Klippans och Vetlanda kommuner, Stockholms och Kristian- stads läns landsting, SAF, LR, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkes- i-ägledning samt Bergaskolan i Eslöv anser att man bör avvakta utvärde- ringen av ÖGY-försöket för att skapa underlag för förbättringar.

l—"lera bl.a. Iänsskolnämnderna i Jönköpings, Värmlands och Kalmar län, Varbergs komntun samt Kristianstads läns landsting föreslår att ÖGY- försöken utvidgas ytterligare.

Svenska kommunförbundet anser att en viktig förutsättning för en framgångsrik reformering är att ett principbeslut som innehåller alla strategiska förutsättningar kommer relativt snabbt, men att huvudmän- nen och skolväsendet sedan får tid på sig att förbereda och informera eleverna.

Bl.a. Iänsskolnämnden i Gotlands län, Jönköpings och Upplands-Bro kommuner konstaterar att reformeringstakten är beroende av den kom- munala ekonomin. en väl genomtänkt fortbildning av lärare och att ar- betslivet helhjärtat ställer upp på reformen. Länsskolnämnden i Got- lands län tillägger att reformeringen bör kunna ske stegvis där den in— ledda verksamheten med försök inom olika utbildningsvägar successivt övergår i kontinuerlig form. och andra tillkommer efter hand.

Flera te.x Iänsskolnämnderna i Uppsala och Jönköpings län Avesta, Borås, Gotlands, Katrineholms, Kungsörs, Lindesbergs, Lycksele, .Vvkö— pings, Sigtuna, Södertälje, Timrå och Östersunds kommuner anser att re— formeringen kan ske 1 så snabb takt som samhällsekonomin tillåter.

Bilaga 2

3 De teoretiska linjerna

3.1 Gemensamma ämnen - karaktärsämnen

Flera remissinstanser har synpunkter på vilka ämnen som bör tillkom- ma i eller utgå ur gruppen gemensamma ämnen och gruppen karaktärs- ämnen.

De flesta t.ex. UHÄ, tio länsskolnämnder, länsstyrelsen i' Malmöhus län. ett stort antal kommuner, SAF, SACO, TCO, Elevorganisationen i Sverige och Skola-Arbete-utredningen anser att datakunskapen skall utgå ur gruppen karaktärsämnen. Datakunskap kan integreras i andra äm- nen.

Några bl.a. länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, Gävle, 'Ha- ninge, Mora, Motala, Simrishamns, Uppsala och Tranås kommuner före- slår en eventuellt två vcckotimmar datakunskap [ årskurs ett.

Ett fåtal bl.a. Hässleholms, anäshamns och Umeå kommuner anser att datakunskap bör vara ett tillvalsämne.

Många tex. flera länsskolnämnder, ett antal kommuner, Svenska kom- munförbundet, SAF, TC O, Småföretagens Riksorganisation, Sveriges Verk- stadsförening, Läns'l'eknikCentrum LTC, T4-skolornas rektorskonvent och Ingenjörsvetenskapsakadentien IVA hävdar att ämnet teknik skall vara karaktärsämne på 'f- grenen.

Några bl.a. Iänsskolnämnden i Västerbottens län. Eksjö, Göteborgs, Le- rums, Stenungsunds, Täby, Umeå och Österåkers kommuner föreslår att företagsekonomi blir karaktärsämne på HSE-linjen.

Flera bl.a. Katrineholms och Norrköpings kommuner, Riksförbundet . för Hembygdsvård, Svenska Historiska Föreningen, Svenska Humanistiska Förbundet, Historiska institutionen vid Göteborgs universuet, Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademien och [ o'reningcn Norden m. fl'. anser att historieämnet har behandlats för snävt i timplaneförslaget och vill att samtliga linjer tilldelas fler timmar. särskilt HSE- linjen.

Länsskolnämnden i Värmlands län, Arboga, Borlänge, Forshaga. Höörs, Kalix, Karlstads, Klippans, Mora, Nässjö och Stenungsunds kommuner. Bildlärarnas Riksförening, Bild _och'Ord Akademin, Riksföreningen Konst och Skola, Föreningen Svenska Masskommunikationsforskare och Svensk Form m.fl. föreslår att de estetiska ämnena skall ingå i gruppen gemen- samma ämnen.

3.2 Balansen humaniora - naturvetenskap

Endast ett fåtal remissinstanser har synpunkter på balansen mellan hu- maniora/samhällsvetenskap och naturvetenskap/teknik.

Flertalet remissinstanser bl.a. Iänsskolnämnderna i Stockholms, Skara-' borgs och Värmlands län, Hagfors, Kungsörs, Köpings, Ljungby, Ludvika, Nyköpings, Nynäshamns, Skövde, Stockholms, Södertälje, Täby och Udde-

valla kommuner samt Tal-skolornas rektorskonvent anser att det skall vara Prop. 1990/91; 85 mer teknik på NT- linjen. Bilaga 2 Några t.ex. Hudiksvalls, Katrineholms, Lindesbergs och Ljusdals kom- - - muner, SAF och Sveriges Skolledarförbund vill ha mer naturveten-

skap/teknik på HSE-linjen.

Det bör vara mer humanioraf'samhällsvetenskap på HSE-linjen anser bl.a. Iänsskolnämnden i Södermanlands län, Ljungby, Lycksele, Stenttng- sunds, Strängnäs och Tranås kommuner, LR och- Skola-Arbete- utredningen.

Det behövs mer humanioraf'samhällsvetenskap på N'l'-linjen anser bl.a. Iänsskolnämnderna i Uppsala. Hallands och Göteborgs och Bohus län, Arboga, Hagfors, Malmö och Tyresö kommuner. '

3.3 Ämnesfördjupning

De flesta remissinstanser är positiva till principen om fördjupningsäm- nen i årskurs tre på F:. H- och S-grenen.

Länsskolnämnden i Norrbottens län, Piteå, Sigtuna och Ånge kommu— ner m.fl. betonar att med tvärvetenskapliga studier kan en bättre hel- hetssyn främjas.

Några bl.a. Iänsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län och Uddevalla kommun föreslår att specialarbetet läggs ut i fördjupningsämnet.

SAF anser att möjlighet till fördjupning bör finnas i alla ämnen. En del bl.a. Bodens, Eksjö, Filipstads, Hagfors. Hudiksvalls, Jönkö- pings, Kristinehamns. Lycksele och Tierps kommuner påpekar att på mindre gymnasieortcr finns risken att utbudet av fördjupningsämnen blir begränsat.

Några t.ex. Åmåls kommun och LR anser att fördjupningsämnena bör utgå och ersättas av tle ämnen som redan finns på linjen - historia. sam- hällskunskap. religion och filosofi..

3.4 Teknik som tillvalsämne

De flesta remissinstanser anser att det finns fler nack- än fördelar med att erbjuda teknik endast på tid för tillval i årskurs ett och två.

Bl.a. länsskolnämnderna i Göteborgs och Bohus. Skaraborgs, Koppar- bergs och Västerbottens län, Eksjö, Härnösands, Jönköpings, Kristianstads, Kristinehamns, Kungsbacka. Lindesbergs, Lycksele, Nynäshamns. Tyresö och Västerås kommuner anser att fördelen med att teknik finns som till- valsämne är att elever som går på HSE- eller N-linjen har tillgång till ämnet. '

Ludvika, Södertälje, Uddevalla och Örebro kommuner, SAF och T—t- skolornas rektorskonvent hävdar att förslaget är oacceptabelt. och bör omprövas.

Några t.ex. statskontoret, länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs, Helsingborgs, Ljusdals och Olofströms kommuner. SFL, SL och Småföretagens Riksorganisation påpekar att det kan finnas en risk att

det blir en manlig och en kvinnlig indelning på linjerna och att det blir Prop. 1990/91:85 pojkarna som väljer teknik som tillvalsämne. Bilaga 2 Bl.a. Iänsskolnämnderna i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, Avesta, Ek51ö, Hallsbergs, Haninge, Härnösands, Klippans, Kungsörs, Lerums, Lindesbergs och Nyköpings kommuner samt Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning anser att den föreslagna T- linjen inte kommer att ge tillräcklig teknisk kompetens och kunnande. Remissinstanserna anser också att elever som i årskurs tre väljer teknisk gren kommer att ha olika förkunskaper i ämnet teknik vilket kan skapa problem. Flera bl.a. Fagersta, Göteborgs, HudiksvalLs, Katrineholms, Marks, Mo- ra, Nynäshamns, Pajala, Partille, Tyresö och Upplands-Bro kommuner an— ser att det är olyckligt att den tekniska utbildningen skall organiseras inom det fria tillvalets ram. Vidare anser man att problem kan uppstå om grupperna i teknik blir så små att tillvalet ej kan erbjudas samt på- pekar också att förslaget innebär att det kan bli svårt att behålla hög lä- rat-kompetens.

3.5 NT-linjens utbildningsprofil

Många bl.a. UHÄ, de flesta länsskolnämnder, ett stort antal kommuner, SAF, SACO, TCO, Sveriges Skolledarförbund, SFL, SL, Skola-Arbete- utredningen. Småföretagens Riksorganisation, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning, Kommunala yrkesnåmnden (KYN), Sveriges Verkstadsförening, T 4-skolornas rektorskonvent, Biologilårarnas förening och SAFs Allmänna Arbetsgivarförbund anser att den tekniska grenen på NT-linjen inte ger tillräcklig teknisk utbildningsprofil.

Iänsskolnämnderna i Blekinge och Gävleborgs län, Avesta, Bodens, Götene, Klippans, Kristinehamns, Ljusdals och Pajala kommuner samt LR m.fl. konstaterar att om eleven väljer all teknik som bjuds är den teknis- ka utbildningsprofilen tillfredsställande.

Ett fåtal bl.a. Iänsskolnämnderna i Blekinge och Hallands län, Hagfors och Motala kommuner anser att linjen är studieförberedande och inte behöver någon teknisk utbildningsprofil.

3.6 Grendelning

Majoriteten t.ex. flertalet länsskolnämnder, ett stort antal kommuner, Svenska komntunförbundet, SAF, Sveriges Skolledarförbund. RHS, Skola- Arbete-utredningen, Sveriges Verkstadsförening, T4-skolornas rektorskon- vent och Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (SSKF) anser att grendelning av de teoretiska linjerna skall ske i årskurs två.

Länsskolnämnderna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göte- borgs och Bohus län, Avesta, Karlskrona, Klippans, Kristinehamns, Kungs- backa, Leksands, Motala, Nybro, Pajala, Piteå, Rättviks, Trollhättans, Var- bergs och Ånge kommuner samt LR delar SÖs förslag och anser att NT- linjen skall grendelas i årskurs tre.

Halmstads kommun m.fl. vill ha en sammanhållen HS- och NT-linje i Prop. 1990/91185 tre årskurser. Bilaga 2

4 Förslag om tvånya treåriga linjer i gymnasieskolan (SOU 1989110)

4.1 Den sociala linjens profilering

Flera remissinstanser avstyrker förslaget om en treårig social linje då de finner att den inte är tillräckligt profilerad.

Bl.a. statskontoret, RRV, AMS, flertalet länsskolnämnder, länsstyrelser- na i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands [än, ett stort antal kommttner, flertalet landsting, Göteborgs och Bohus läns värdskole- förbund, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, LO, SACO. TCO, LR, Elevorganisationen i Sverige, Skola-Arbete—utredningen, Småföretagens Riksorganisation, K YN, SSU och Kooperativa Förbundet tKF) anser att den treåriga sociala linjen inte behövs i den utformning som föreslås.

UHÄ, SÖ, tio länsskolnämnder, länsstyrelserna i Stockholms, Koppar- bergs och Jämtlands Iän, ett stort antal kommuner, sex landsting, Sveriges skolledarförbund, SL, SFL, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesväg- ledning samt Vilhelmina Socialdemokratiska Kvinnokltibb. Sveriges Före- nade Studentkårer och SSKF m.fl. är positiva till den föreslagna treåriga sociala linjen.

4.2 Den sociala linjens inriktning mot fortsatt studie- eller yrkesverksamhet

Bl.a. länsskolrtämnderna i Uppsala, Blekinge, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, ett JO-tal kommuner, Kristianstads läns landsting, SFI. och SL anser att den föreslagna sociala linjen har en tillräckligt tyd- lig inriktning mot fortsatt Studie- eller yrkesverksamhet.

Några t.ex. Iänsskolnämnderna i Kronobergs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, Bodens, Gällivare, Kalix. Kungsbacka, Malmö, 'I'äby och Vilhelmina kommuner menar att yrkesprofilen är för svag.

Andra [_ex. Slalsk0n[of€l, Iänsskolnämnderna i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, Filipstads, Gotlands, Hudiksvalls, Härnösands, Lindesbergs, Ludvika, Motala, A-Iölndals, Tierps, Torsby. Upplands-Bro och Västerås kommuner, Kopparbergs läns lands- ting, SAF och Småföretagens Riksorganisation hävdar att den föreslagna sociala linjen inte har en tillräckligt tydlig inriktning mot vare sig fort— satt studie- eller yrkesverksamhet.

Bilaga 2

4.3 Den estetiska linjen som bas för vidareutbildning på det estetiska området

En absolut majoritet av remissinstanserna anser att den föreslagna este— tiska linjen kommer att fungera bra som förberedelse för fortsatt utbild- ning på det estetiska området.

4.4 Yrkesverksamhet direkt efter estetisk linje

Majoriteten av remissinstanserna anser att möjligheterna till en yrkes- verksamhet direkt efter den estetiska linjen är små.

5 Lilla ramen

5.1 Tillgänglighet

Flertalet remissinstanser anser att den föreslagna fördelningen av kurser på olika skolformer kommer att ge en tillgänglighet till utbildning som kommer att vara oförändrad eller bättre.

UHÄ tillstyrker principiellt förslaget. men tillägger att någon själv- klar gräns till uppdelning av studievägarna inte finns.

Några bl.a. länsskolnämnderna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västmanlands län, Höörs, Kalix och Sotenäs kommuner påpekar att om komvux får större rekryteringsunderlag och kan starta fler kurser blir tillgängligheten av utbildning större.

Några t.ex. länsskolrtämrtderna i Uppsala, Göteborgs och Bohus. Got- lands....l-lalmöhus och Västerbottens län, Gislaveds. Göteborgs, Härnö- sands, Jönköpings, Kungsörs, Köpings, Motala och Södertälje kommuner. SAF och LR konstaterar att tillgängligheten minskar för de kurser som överförs till högskolan.

Länsskolnämnden i Uppsala län framhåller vidare att intresset från högskolans sida att anordna motsvarande utbildningar kommer att vara mycket varierande. Till följd av rådande besluts- och planeringssystem är det ej heller sannolikt att det kommer att anordnas motsvarande kur- ser inom komvux.

Skövde kommun påpekar att komvux i mindre kommuner har svå- righeter att regelbundet genomföra kurser med de kompetenskrav som flera påbyggnadsutbildningar har.

.VäSSjÖ kommun anser att komvux inte kan få tillräckligt elevunder— lag föratt klara denna typ av utbildning.

5.2 Regionalt marknadsanpassade kurser (RA-kurser) prop 1990/91:85

De flesta remissinstanserna anser att systemet med RA-kurser bör av- Bilaga 2 vecklas.

Småföretagens Riksorganisation anser att RA-kurser kan avvecklas om någon eller några moduler lämnas fria för lokal och regional anpass- ning.

T.ex. länsskolnämnden i Uppsala [än, ett ZO-tal kommuner, SAF, SFL, SL, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning, Sveriges Verk- stadsföreriing och SSKF menar att om beh0v uppstår måste möjligheten att anordna lokala och regionala kurser finnas kvar.

Bl.a. Iänsskolnämnderna i Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Kungsörs, Köpings och Motala kommuner, Skaraborgs lärts landsting samt LR avstyrker förslaget om att avveckla RA- kurserna.

Oxelösunds kommun påpekar att om man avvecklar RA-kurser finns risk för att industrin bygger upp egna industriskolor.

Jönköpings kommun anser att RA-kurser bör finnas men att utbild- ningen bör ligga inom AMUS ansvarsområde.

5.3 Komvux mål och organisation

De tlesra remissinstanser hävdar att det inte behöver ändras på målskriv- ningen och de organisatoriska formerna för komvux. om denna skol- form får ansvaret för gymnasial utbildning utöver sammanhängande lin- jer.

Däremot anser bl.a. Iänsskolnämnderna i Uppsala och Gotlands län, Kronobergs läns landsting samt Gotlands, Kristianstads, Ljusdals, Ludvika, Malmö, Mora, Söderhamns, Vansbro och Åmåls kommuner att målskriv— ningen för komvux måste ändras.

LRF anser att målet att ge kompetensgivande yrkesutbildning inte är tillräckligt starkt och entydigt fastslaget för komvux.

Några bl.a. Bodens, Höörs, Kalix, Nynäshamns. Södertälje och Ånge kommuner. Stockholms, Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs läns landsting anser att om komvux och gymnasieskolan integreras måste det ske omfattande organisatoriska förändringar inom komvux.

Ett flertal t.ex. Iänsskolnämnderna i Södermanlands, Älvsborgs, Skara- borgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. flera kommuner, Kristianstad läns landsting, SAF, SFL, SL och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesi-'ägledning anser att både målskrivningen och de orga- nisatoriska formerna måste ändras om komvux skall kunna möta de krav som kommer att ställas på den i samband med en gymnasiereform enligt de föreslagna riktlinjerna.

5.4 Resursfördelning mellan gymnasieskolan, komvux prop 1990/91:85 och högskolan Bilaga 2

Majoriteten av remissinstanserna biträder de föreslagna riktlinjerna för fördelning av resurser mellan gymnasieskolan. komvux och högskolan.

Några bl.a. Iänsskolnämnderna i Kalmar, Västernorrlands och Jämt- lands län, Botkyrka, Haninge, Ludvika, Täby, Uppsala. Varbergs och Öre- bro kommuner samt Norrbottens lärts landsting anser att en översyn bör göras av riktlinjerna för fördelning av resurser till huvudmännen. De anser att komvux kommer att behöva mer resurser än vad som föresla— gits.

Överkalix kontntun hävdar att för att ge gymnasial utbildning i gles— bygd hög status och kompetens måste framtida komvux resurser priori- teras och än mer riktas till små kommuner och framför allt till kommu- ner som ej är gymnasieort. ' '

Härnösands och Kramfors kommuner, LR och Småföretagens Riksor- ganisation anser att gymnasiet även i fortsättningen skall kunna erbjuda påbyggnadsutbildningar inom ett visst område t.ex. en ettårig tekniker- utbildning som bygger på T- grenen.

LR avvisar den föreslagna uppdelningen och resursfördelningen. Tidaholms och Åmåls kommuner ifrågasätter om så mycket som 10% av lilla ramens årskursplatser skall överföras till högskolan.

() Allmänt

6.1 Utbildningar som kan betraktas som personalutbildning

Ett litet antal remissinstanser har berört frågan om vilka utgångar på linjer resp. kurser anlTl lilla ramen som är så spccialinriktade att de i praktiken fungerar som personalutbildning.

Iänsskolnämnderna ! Jönköpings och Skaraborgs län menar att inom lilla ramen borde arbetsgivaren svara för följande utbildningar: Arbets- ledarkurser inom skog. Markbyggnadskurser inom trädgård. Tandtekni- kerkurser PU. Trav och galoppkurs för yrkesverksamma.

Jönköpings och Kalix kommuner samt Norrbottens läns landsting kon- staterar att när det gäller yrkesutbildning är gränsen mellan det offentli- gas ansvar och arbetsgivarens svår att dra.

Halmstads kontmun anser att de kriterier som SÖ använder för att definiera intern personalutbildning skall följas.

Höörs kommun anser att de flesta utbildningar inom områdena admi- nistration, ekonomi, datorkunskap och olika slags teknik samt turism kan betraktas som personalutbildning.

Kristianstads och Vansbro kommuner menar att inom linjerna är det vissa delar av vårdutbildningen som kan anses som personalutbildning.

Bilaga 2

Kristianstads kommun finner att även delar av frisörutbildningen och kurser som Floristfortbildning l.2.3 och 4, Bankservice. Franska för nä— ringslivet, Tyska för näringslivet och Reparation av elektroniska tidmä- tare är så specialinriktade att näringslivet skall ansvara för utbildningen.

Ludvika kommun anser att flera grenar inom blocket Bygg- och an- läggningsproduktion t.ex. Rostskydd och Isolering samt vissa utgångar inom 'l'räteknisk och Grafisk linje närmar sig området personalutbild- ning.

Bl.a. Tranås och Västeräs kommuner samt SAF anser att ingen utbild- ning inom lilla ramen kan betraktas som personalutbildning.

6.2 Ekonomiska konsekvenser

Flertalet remissinstanser hävdar att gymnasieförslaget kommer att få be- tydande ekonomiska konsekvenser för både stat och kommun.

Flera länsskolnt'imnder. kommuner, föreningar och förbund anser att för de teoretiska linjerna blir kostnadsökningarna förmodligen margi- nella. men för yrkeslinjerna kommer det att bli betydande kommunala kostnader bl.a. behövs det fler lokaler och en uppdatering av utrust- ningen.

Några t.ex. länsskolnämnden i Västerbottens län, länsstyrelsen i Öster- götlands län. Fagersta, Härnösands, Leksands, Luleå, Pajala, Rättviks och Vansbro kommuner framhåller att för små kommuner i glesbygd kom- mer förslagen att innebära ökade driftkostnader och kräver att dessa kompenseras i det nya statsbidraget.

6.3 Olika linjers tillvalsutrymme

En majoritet av remissinstanserna stället" sig positiva till att utrymmct för tillval är olika för olika linjer.

Några förordar samma antal timmar för tillval på samtliga gymnasie— linjer för att bättre kunna utnyttja samläsningsmöjlighctcrna.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län,. Köpirtgs och Tranås kommuner ,

samt LR konstaterar att det vore önskvärt med lika stort utrymme för alla linjer. men förstår att det är svårt att åstadkomma samtidigt med tydliga linjcprofilcringar.

6.4 Ambitionsnivån för tillval

De flesta remissinstanserna finner ambitionsnivån för tillval för hög, och att utfallet blir sämre på mindre orter.

l-"lera bl.a. Iänsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands och Gävleborgs [än. ett antal kommuner t.ex. Hag- fors, Göteborg, Karlstad, Mark, Pajala och Trollhättan samt LR, SFL,'SL och Svenska Föreningen för Studie— och Yrkesvägledning anser att utrym-

met för tillval begränsas av elevunderlag. lokaler, lärarkompetens och Prop. 1990/91185 resurser.

Några bl.a. Karlstads, Tranås och Åmåls kommuner samt Sveriges skolledarförbund menar att även tjänstefördelning och schemaläggning sätter gränser för elevernas valmöjligheter.

Gotlands kontmun hävdar att ambitionsnivån är för hög också för medelstora skolor. Det blir problem att ordna grupper i andra tillval än de prioriterade.

Kungsbacka kommun anser att om NT— och yrkeslinjerna hade mer tillvalsutrymme skulle även små orter klara ett bra utbud av tillvalsäm- nen.

Skövde och Stockholms kommuner menar att ambitionsnivån blir låg även i stora kommuner och att utfallet blir olika.

Några t.ex. Iänsskolnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län, Hagfors, Härnösands, Ljusdals, Ludvika, Luleå och Pajala kommuner an- ser att små gymnasieortcr måste garanteras resurser så att tillvalet inte blir alltför begränsat.

Eksjö kommun föreslår att en liten skolenhet på en mindre gymna- sieort får möjlighet till lokal profilering. Elever inom en viss region. som vill ha tillvalet som den skolan erbjuder. kan söka till skolan.

Tierps och Upplands-Bro kommuner uttrycker farhågor att närbelägna större gymnasier kan konkurrera om elevunderlaget med ett bredare sortiment av tillvalsmöjligheter.

Ånge kommun anser att det bör vara förbjudet för en elev att söka ut— bildningsväg utanför sitt eget elevområde endast för tillvalet.

Västerås kommun menar att förslaget att elever på teoretisk linje skall kunna ha yrkestekniska moduler som tillval verkar vara en ren skriv- bordsprodukt.

Bilaga 2

6.5 Lokala tillvalsämnen

Remissinstanserna tycker att det finns både för— och nackdelar med att skolstyrelserna fastställer lokala ämnen för tillval.

Flera bl.a. Iänsskolnämnderna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, ett antal kommuner t.ex. Hallsberg, Halmstad, Lindesberg, Mark, Skövde, Stock- holm och Vetlanda samt Västerbottens läns landsting och LR anser att fördelar med lokala tillval är att skolan kan profilera sig.

Pajala kommun, SFL och SL m.fl. finner det positivt att kommuner- na kan ta tillvara ortens personella och lokalmässiga tillgångar.

Bl.a. Iänsskolnämnden i Norrbottens län, Höörs, Lttdvika, Pajala, Pi- teå och Täby kommuner samt Stockholms läns landsting anser att det är en fördel att beslut fattas så nära verksamheten som möjligt.

Karlstads, Katrineholms, Kungsörs och Nynäshamns kommuner m.fl. framhåller att det är stimulerande för elever att ha tillgång till ett lokalt tillval.

Bl.a. Småföretagens Riksorganisation anser att det skall lämnas några prop 1990/91185 fria moduler i läroplanen så att utbildningen kan anpassas till det lokala Bilaga 2 näringslivet.

Tranås kommun anser att det är positivt att skolstyrelsen lokalt kan fastställa tillval för elever med specialintressen såsom idrott eller musik.

Statskontoret,, Iänsskolnämnderna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län, flera kommuner t.ex. Gotland, KarLstad, Kungsör, Nynäshamn, Upplands Väsby och Vansbro samt Väs- terbottens läns landsting och Sveriges Skolledarförbund påpekar att pro- blem kan uppstå för elever som läser ett lokalt ämne och som byter sko- la/hemkommun under utbildningstiden.

Bl.a. Iänsskolnämnderna i Blekinge och Skaraborgs lärt samt Tierps kommun hävdar att gymnasieskolans ämnen skall fastställas centralt.

Några bl.a. Skövde och Söderhamns kommuner samt SSKF pekar på risken med att lokala tillvalsämnen kan bli Ostrukturerade och sakna substans vilket kan försvåra undervisningen.

Bl.a. Västerås kommun, SFL och SL menar att de lokala tillvalen kan ha olika innehåll men likartad rubrik.

Länsskolnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län påpekar att avnämarna har svårt att bedöma värdet av det lokala tillvalsämnet.

Några bl.a. Eksjö, Hudiksvalls, Jönköpings, Klippans och Varbergs kommuner anser att de lokala tillvalen kan vara resurskrävande.

T.ex. Pajala kommun är rädd för att det lokala ämnet kan få karaktä- ren av ett "andra klassens" ämne.

Bl.a. Åmåls kommun och LR framhåller faran med att de lokala äm- nena kan bli för specialiserade på bekostnad av allmänbildande ämnen.

6.6 Tid för lektioner - tid för övrig verksamhet

En absolut majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget om tid för lektioner och tid för övrig verksamhet.

Bl.a. Halstergs och Vansbro kommuner, SACO och LR anser att koncentrationsläsning och prov skall räknas som undervisningstid i äm- net.

Gotlands kommun tycker att det är bra med nettotid totalt sett. men att man måste tillåta mindre variationer för varje ämne.

Kalix kommun tillstyrker förslaget. men anser att skoldagens längd bör ses över för att anpassas till ändringen.

Bl.a. Södertälje kommun menar att minsta antal lektioner per vecka måste fastställas.

Skellefteå kommun, SFL, SL och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning m.fl. avstyrker förslaget om uppdelning av tiden för oli- ka verksamheter inom gymnasieskolans ram. Aktiviteter som brukar be- tecknas som schemabrytande är egentligen en del av undervisningen.

Länsskolnämnden i Kristianstads län hävdar att med friare arbetssätt i skolan. i vilket allt skolarbete ingår i en helhet. behövs inte detaljregle— ringar.

Västerbottens läns landsting påpekar att varje skola är ansvarig för att Prop. 1990/91:85 uppsatta mål uppnås. Därför bör största möjliga frihet ges för att klara detta utan detaljreglering.

Några bl.a. Hagfors, Lerums och Pajala kommuner anser att förslaget är svårt att genomföra. Samordnade timplaner minskar möjligheterna.

Katrineholms kommun avstyrker förslaget då det speglar en kunskaps- syn som ej finns i läroplanen. Man kan ej skilja på olika slags kunskap i skolan. Det är en självklarhet att man skall minska .lektionsbortfallet. Problemet bör avhjälpas genom färre obligatoriska skrivningar.

Bilaga 2

6.7 Fördelningen 160 resp. 18 skoldagar

Förslaget att tid motsvarande 160 dagar används för lektionsundervis- ning och minst 18 dagar för övriga utbildningsaktiviteter tillstyrks av de flesta remissinstanserna.

Bl.a. Filipstads kommun och Svenska kommunförbundet anser att för- slaget med l8 dagar icke schemabundna aktiviteter är en bra konstruk- tion som eventuellt kan byggas ut.

Småföretagerts Riksorganisation menar.—att det är bra för lärare och elever att veta hur många timmar man har till sitt förfogande. Kommer resurserna att reduceras är det "övrig" tid som skall minskas.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser att man kan förlänga skol- året om 18 dagar inte räcker till övrig verksamhet.

Några bl.a. Gotlands och Motala kommuner anser att de 18 dagarna måste planeras noga samt. påpekar att olika klasser har olika många skrivtillfällen,

Sveriges skolledarförbund menar att det är onödigt med fördelning 160 resp. 18 skoldagar. Det väsentliga är att minsta lektionsantalet för ett ämne fastställs.

Många bl.a. länsskolnämnden i Stockholms län, Botkyrka, Falköpings, Hallsbergs, Kramfors, Olofströms och Sigtuna kommuner anseratt det be— hövs mer än 18 dagar till övrig verksamhet. .

T.ex. Lerums och Pajala kommuner anser att den föreslagna regle- ringen av undervisningstiden kommer att skapa ytterligare låsningar av -schemat.

6.8 Praktik utanför lektionsramen

Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget om att förlägga praktik till tid utanför lektionsramen.

Härnösands och Lycksele kommuner anser att den ämnesanknutna praktiken mycket väl kan förläggas till tid utanför lektionsramen. För- slaget förutsätter dock att lärarresurs erhålls för uppföljningen.

Några bl.a. Åmåls kommun och LR anser att praktiken till viss del bör förläggas till lov. lärarnas studiedagar och ferier.

Ett antal t.ex. Katrineholms, Stockholms och Tranås konmtuner, SFL, SL och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning menar att

ämnesanknuten praktik är en integrerad del i undervisningen och inte Prop. 1990/91285 bör förläggas till tid utanför lektionsramen.

Länsskolnämnden i Kristianstads län är emot detaljreglering av skolar- betet.

Bilaga 2

7 Övrigt

7.1 Resurskrävande reformering

De flesta remissinstanser påpekar att en gymnasiereform kommer att va- ra resurskrävande vad gäller lokaler, utrustning och Iärarfortbildning.

7.2 Barnomsorgsutbildning

Många remissinstanser saknar en studieväg för ungdomar som vill arbe- ta inom barnomsorgen eller fritidssektorn.

7.3 Handikappade elever

Ett antal remissinstanser saknar en diskussion i de olika utredningarna om handikappade - fysiska såväl som psykiska - elevers rätt och möjlig— het till en gymnasieutbildning.

7.4 lnvandrarelever

Några remissinstanser anser att det måste göras mer för elever med an- nat hemspråk än svenska. Dessa elevcr behöver ibland mycket stöd. hjälp och vägledning under sin gymnasietid

7.5 Studie— och yrkesvägledning

Flera remissinstanser anser att det behövs ökade syoinsatser av både lä- rare och speciell syopersonal.

7.6 _Betyg

Ett antal remissinstanser anser att en samlad översyn av betygsfrågan bör göras i samband med gymnasiereformen.

Bilaga 2

7.7 Jämställdhet

Remissinstanserna har berört jämställdheten ur olika aspekter: -— utbudet vad gäller det individuella tillvalet i små resp. stora gymnasie- skolor

-- flickors val av gymnasielinjer -- mångfalden av varuproducerande. mansdominerade yrkeslinjer

—- rekryteringen till högskolan och studenternas sociala bakgrund.

Sammanfattning av skola-arbete-utredningens Prop. 1990/91:85 förslag

Det kommunala uppföljningsansvaret har utretts av Skola-Arbete- utredningen (SOU 1989:113).

Huvudt'örslaget innebär en lagfäst rätt för ungdomar till gymnasial utbildning och ett särskilt ansvar för kommunerna att främja gymnasial utbildning för ungdomar under 20 år. En lagbestämmelse om denna rätt bör enligt utredningen föras in i 3 kap. skollagen och ersätta den nuva- rande bestämmelsen i 5 kap. 7 5 lagen enligt vilken den som uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor har rätt att i mån av plats få utbildning i gymnasieskolan.

Ett tillägg föreslås också till den nuvarande bestämmelsen om upp- följningsansvaret i 3 kap 18 & skollagen varigenom en tydligare priorite- ring av utbildning inom uppföljningen bör göras. Dessutom föreslås att kommunernas skolplaner skall innehålla riktlinjer om uppföljningsan— svarets mål och verksamhet.

Därutöver innehåller utredningen sammanfattningsvis följande för- slag:

- Läroplanerna för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbild— ningen bör omfatta mål och föreskriva verksamhet i form av kursplan för individuella utbildningsplaner för gymnasial utbildning. - Elevernas förstahandsval till gymnasiet bör beaktas i större utsträck- ning. - Prioriteringen av 16-17-åringar vid intagningen bör upphöra. Dess- utom bör vårintagningen till värdlinjen slopas. - Bättre möjligheter bör erbjudas asylsökande 16-19-åringar att få prak- tik på arbetsplatser i samhälls- och arbetslivsorienterande syfte. De indi- viduella uthildningsplanerna bör gälla även invandrar-flyktingungdomar och anpassas till dessas särskilda behov. Ett antal lokala projekt bör startas för handikappade inom ramen för individuella utbildningsplaner. Detta bör ske i nära samarbete mellan skolan, socialtjänsten och arbetsförmedlingen. - Det nuvarande statsbidraget för uppföljningen bör schabloniseras och samordnas med driftbidragen för gymnasieskolan och komvux. Resurser bör därvid enligt förslaget beräknas särskilt för individuella utbildnings- planer. Inom resursramen föreslås att särskilda medel avsätts för kom- munernas informations— och uppföljningsansvar. - Slutligen betonas betydelsen av kompetent personal för uppföljningen och behovet av samordning av insatserna inom uppföljningen. Ingen förändring av sysselsättningsansvaret mellan skol- och arbetsmarknads- myndigheterna föreslås.

Sammanställning av remissyttranden över Prop. 1990/91:85 betänkandet (SOU 1989:113) Ungdomars

kunskapssamhälle och rapporten (SOU 1989z'1'14) Livlina för livslångt lärande.

1 Remissinstanserna

Över nämnda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av social- styrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), AMU-styrelsen. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV), statistiska cen— tralbyrån (SCB), statens arbetsgivarverk (SAV), Iänsskolnämnderna och länsarbetsnämnderna i Jönköpings. Blekinge, Malmöhus. Älvsborgs. Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län. utbildningsenheten vid läns— styrelsen i Norrbottens län. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län. cen-. trala studiestödsnämnden (CSN). statens invandrarverk, särskolekom- mittén (_U 198908). barn- och ungdomsdelegationen (JU 1983201), kom- munaliseringskommittén (C 198803), högskolan för lärarutbildning i Malmö, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemän- nens centralorganisation (TCO). Sveriges Akademikers centralorganisa— tion (SACO). Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivare- föreningen (SAF). Småföretagarnas riksorganisation, Riksförbundet Hem och Skola (RHS). De synskadades riksförbund, Svenska förening— en för studie- och yrkesvägledning, Stockholms. Botkyrka. Södertälje, Östhammars. Jönköpings, Nässjö. Oskarhamns. Karlskrona. Malmö. Hässleholms. Göteborgs, Härryda. Forshaga, Hällefors. Mora, Sandvi- kens. 'l'imrå, Sundsvalls, Bergs, Lycksele, Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner samt personalen på Ungdomscentrum Zinkensdamm. .

2 Sammanfattning

Flertalet remissinstanser ställer sig bakom huvuddragen i utredningens förslag.

Remissvaren följer i stort sett de i remisshandlingen upptagna fråge- ställningarna.

l. Beträffande läroplansbundna individuella utbildningsplaner ställer sig flertalet positiva till dessa. Reservanterna uttalar farhågor för att ut- bildningsplanerna medför en sådan knytning till gymnasieskolan att uppföljningens särart försvinner. med följd att också eleverna försvin- ner.

2. Möjligheterna att tillgodose ungdomarnas förstahandsval till gym- nasieskolan tas emot positivt. men flera remissinstanser påpekar att det kan bli praktiska svårigheter att mer än marginellt öka intaget till förs- tahandsvalen. Många kommuner tar i dag in de flesta eleverna på teore- tiska linjer på förstahandsvalet, medan möjligheterna till intag av alla

förstahandssökande till vissa yrkesutbildningar är begränsade. Dessa ut- prop 1990/91285 bildningar är i första hand frisörlinjen, bygg— och anläggningsteknisk Bilaga 4 linje samt specialkursen reklam och dekoration. Av i första hand eko- nomiska och arbetsmarknadsmässiga skäl är remissinstanserna tveksam- - ma till en utökning av dessa utbildningsvägar.

3. Remissinstanserna är med några undantag positivt inställda till att ungdomar ges en lagfäst rätt till gymnasieutbildning och att hemkom- munerna åläggs en motsvarande lagfäst skyldighet att främja gymnasie— utbildning för ungdomar under 20 år. Några remissinstanser anser det vara onödigt att lagstifta om detta, då kommunerna klarar denna del än- då. Dagens prioritering av 16- och l7-åringar bör då också tas bort.

4. De flesta remissinstanserna anser att uppföljningsansvaret skall fö- ras in i kommunernas skolplaner. Reservanterna hävdar i första hand att innehållet i skolplanerna skall få beslutas av kommunerna själva.

5. Den föreslagna samordnade årliga resultatuppföljningen med upp- gifter om hemkommunens 16-19-åringar i och utanför gymnasieskolan tillstyrks av en övervägande majoritet av remissinstanserna. Dock påpe- kas att uppgiftslämnandets omfattning inte får bli för stort för kommu- nerna.

6. De flesta remissinstanserna tror att resultatuppföljningen utgående från hemkommunen och inte gymnasiekommunen kan vara positiv. men en klarare gränsdragning mellan hem- och gymnasiekommun ef- terfrågas.

7. Remissinstanserna ställer sig i två läger beträffande förslaget om en oförändrad ansvarsfördelning mellan skol- och arbetsmarknadsmyndig- heterna med individuella utbildningsplaner till 20-års åldern och över- gång vid lS—årsåldern från skolans till arbetsförmedlingens ansvarsområ- de. Den ena linjen förespråkar att oförändrad ansvarsfördelning bibe- hålls, med hänvisning till bl.a. myndighetsålder och rätten att få fritt välja mellan skola och arbete. Den andra linjens förespråkare förordar att skolmyndigheten skall få behålla ansvaret ända upp till ZO-årsåldern, av kontinuitets- m.fl. skäl. En stor enighet råder dock om det viktiga i ett samarbete mellan båda myndigheterna.

8. Förslaget om ett schabloniserat statsbidrag tillstyrks av de remiss- instanser som kommenterat frågan.

9. Flera remissinstanser påpekar också att invandrar- och flykting— ungdomarnas situation är alltför ytligt behandlad. 1(). Utredningens förslag beträffande psykiskt och fysiskt handikappa— de elever tillstyrks överlag av remissinstanserna och flera betonar att dessa elever måste ges speciell uppmärksam het. ll. Flickornas speciella situation inom uppföljning och gymnasie- skola tas upp av flera remissinstanser. Dessa efterlyser åtgärder för att stödja de berörda flickorna. 12. Behovet av utökad syo för att kunna genomföra de individuella utbildningsplanerna framförs av några remissinstanser. Flera remissin- stanser påpekar också att ökade syoresurser är av vikt för att ge eleverna en god grund för sina förstahandsval och därmed minska avhoppen från gymnasieskolan.

13. Förslagens kostnadsneutralitet ifrågasätts av flera remissinstanser. Prop. l990/91:85 samtidigt som avsaknaden av ordentliga kostnadsberäkningar påpekas. Bilaga 4 14. Ett flertal remissinstanser anser att enskilda kommuner inte själ- va ska träffa överenskommelse med en arbetsgivare om lönebidrag för ungdomsplats. [ stället bör detta ske genom centrala avtal gällande för hela landet. 15. Remissinstanserna är mycket positiva till rapporten (SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande. Flera remissinstanser påpekar att rapporten är ett bra underlag för fortbildning inom hela skolväsendet och även utanför skolan. alltså inte enbart för uppföljningsverksamhe- ten.

3 Läroplansbundna individuella utbildningsplaner

De flesta remissinstanserna stödjer utredningens förslag, innefattande bl.a. att de individuella utbildningsplanerna inte skall vara en studieväg och inte heller vara ett sökalternativ. Flera remissinstanser, framför allt kommuner, betonar i detta sammanhang vikten av att ta tillvara de posi- tiva erfarenheterna av DELTA—försöket.

SÖ och SACO poängterar att möjligheter att fullfölja påbörjade stu- dier skall finnas. såväl inom gymnasieskolan som inom andra skolfor— mer. Flera kommuner, främst mindre, poängterar att de individuella ut- bildningsplanerna måste få genomföras med hjälp av både gymnasiesko— lan otih andra skolformer. Timrå kommun noterar att en förutsättning är att åldersgränsen för vuxenutbildning ändras. så att yngre elever skall kunna delta i undervisningen.

AMU erbjuder sig att med sina erfarenheter av individuella utbild- ningsplaner bistå kommunerna genom att i samverkan med gymnasie- skolan ställa upp med utbildningsresurser.

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län och Bergs kommun förespråkar att de individuella utbildningsplanerna utarbetas i samverkan med ar- betsförmedlingen och A'Ml.

Statskontoret efterlyser klara regler för vilka som skall erbjudas indi- viduella utbildningsplaner. samt anser att inom utbildningsplanerna in— te skall finnas möjligheter till både teori och arbete.

CSN betonar att för vissa ungdomar krävs särskilda individuellt ut- formade åtgärder och att det kan krävas ett extra år innan eleven är mo- tiverad för en treårig gymnasieutbildning. CSN ser uppföljningsverk- samheten som samhällets bästa instrument att rekrytera den allt mindre grupp ungdomar som inte går vidare till eller avbryter sina gymnasiestu- dier. Därför betonas starkt vikten av satsningar på uppföljningsverksam- heten.

Statens invandrarverk menar att de individuella planerna förbättrar möjligheterna att ta hänsyn till elevernas varierande behov av stöd i språk och andra ämnen. och tillägger att för att leda till verklig valfrihet fordras att bra läromedel finns på många språk och lätt svenska.

Barn- och ungdomsdelegationen poängterar att kommunerna bör ha Prop. 1990/91:85 stor frihet att utforma organisation och verksamhet inom ramen för det Bilaga 4 uppföljningsansvar som åvilar dem.

Högskolan för lärarutbildning i Malmö instämmer i huvudsak med ut- redningens förslag om läroplansbundna individuella utbildningsplaner som ett sätt att utveckla gymnasieskolan. men ställer sig tveksam till des- sa som ett alternativ för flertalet uppföljningsungdomar.

[.iinsarbetsnämnden i Jämtlands län anser att i arbetet med individuel- la utbildningsplaner bör även hänsyn tas till förändringar i den framtida arbetsmarknaden.

Länsskolnämnden t' Gävleborgs län anser att kravet på individuella planer av mer formaliserad karaktär är för många elever orealistiskt och inbjuder till skenverksamhet. Nämnden ifrågasätter utredningens förslag att eleverna vid varje tidpunkt skall kunna övergå till reguljär studieväg och är tveksam till utbildningsplanernas bindning till den formella gymnasiekompetensen och föreslår att kommunerna själva skall få välja den organisation som bäst passar dem.

Länsarbetsnämnden i Värmlands län framhåller att för uppföljnings- eleverna - som ofta är skoltrötta och inte Färdiga att ta långsiktiga beslut om sin framtid - är det inte konstruktivt att införa ett skolliknande sys- tem. Även Iänsskolnämnden i Älvsborgs lätt betonar riskerna för att den treåriga studiegången i realiteten kan bli fyraårig, medan Forshaga kom- mun påpekar riskerna för att de treåriga utbildningarna och gymnasiein- riktade utbildningsplaner kan medföra en "utslagning från uppföljning- en".

Länsskolnämnden i Blekinge län framhåller att individuella utbild- ningsplaner inte är tillräckliga åtgärder för de berörda ungdomsgrupper- na. utan en större flexibilitet med ett större utbud av alternativ är erfor- derliga. För vissa elever anser nämnden det nödvändigt med en "prepa— randkurs" innan det är meningsfullt att påbörja en gymnasielinje.

RHS anser att individuella utbildningsplaner också skall kunna an- vändas för "smala" utbildningsvägar och därvid utgöra ett fullgott alter- nativ motsvarande gymnasieskolans övriga studievägar.

Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning anser att ungdoms- uppföljningen bör vara ett sökalternativ.

Många kommuner betonar vikten av flexibilitet. individanpassning och okonventionella grepp vid upprättande och genomförande av ut- bildningsplanerna.

Fors/taga kommun betonar att uppföljningsverksamheten inte får bli en gymnasielinje eller parallellsystem till gymnasieskolan.

Timrå kommun är tveksam till möjligheten att nå alla ungdomar, trots möjligheten till individuella utbildningsplaner. _

Flera remissinstanser, framför allt kommuner, anser att elever vid in- träde på gymnasielinje eller individuell utbildningsplan skall få tillgodo- räkna sig kunskaper från arbetslivet.

Hässleholms kommun anser att det tydligare måste framgå vad de in- dividuella utbildningsplanerna får innehålla samt kritiserar styrningen mot gymnasieutbildning.