Prop. 1995/96:21
Frister vid anhållande och häktning
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa justeringar av de frister som nu gäller för åklagaren att begära en anhållen person häktad och för tingsrätten att hålla förhandling i häktningsfrågan. För närvarande gäller att åklagaren skall göra häktningsframställning samma dag som han meddelar anhållningsbeslutet eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får framställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall hålla häktningsförhandling samma dag som framställningen kom in eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får förhandlingen dock hållas senare men aldrig senare än fyra dygn efter gripandet.
Enligt förslaget i propositionen skall åklagaren göra framställning om häktning utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan och förhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter gripandet. Om någon har häktats i sin frånvaro och sedan grips, skall domstolen hålla förhandling med denne i häktningsfrågan utan dröjsmål efter anmälan om gripandet och senast inom fyra dygn efter gripandet.
De föreslagna mera flexibla fristerna syftar till att ge ökad tid för brottsutredningen före häktningsförhandling så att underlaget skall bli så bra som möjligt. Förslagen syftar också till att häktningsförhandling inte skall behöva hållas på helgdagar i lika stor omfattning som nu.
I propositionen föreslås också en justering av 3 § delgivningslagen (1970:428), som genom ett förbiseende i ett tidigare lagstiftningsärende fått en felaktig lydelse.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428).
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap.12, 13, 17 och 19 §§rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
12 §
1
Häktningsframställning skall göras samma dag som anhåll-
ningsbeslutet meddelades eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl, får framställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
1
Senaste lydelse 1987:1211.
Häktningsframställning skall
göras utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter
anhållningsbeslutet.
Har anhållningsbeslutet
meddelats i den misstänktes frånvaro, skall vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då beslutet verkställdes.
Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet.
13 §
2
Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten samma dag
eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare.
2
Senaste lydelse 1987:1211.
Har en
häktningsframställning gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.
17 §
3
En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.
Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I fråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14–16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå avgöras.
Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.
När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten
samma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i häkt-
ningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen
dock hållas senare. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas
senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.
3
Senaste lydelse 1987:1211.
När en anmälan enligt
tredje stycket har gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.
19 §
4
Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §, skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten skall samma dag eller senast dagen efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i häktningsfrågan. Om det
finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare. För-
handling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.
4
Senaste lydelse 1987:1211.
Har någon som är
närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §, skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten skall
utan dröjsmål efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i
häktningsfrågan. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet. Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
Förslag till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)
Härigenom föreskrivs att 3 § delgivningslagen (1970:428) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
5
Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med post eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte, varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgivningskvitto eller mottagningsbevis (ordinär delgivning). Ordinär delgivning kan också ske genom förenklad delgivning enligt 3 a §.
Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får myndighet som regeringen bestämmer ombesörja att handlingen överlämnas till den sökte i särskild ordning genom postbefordringsföretag som regeringen bestämmer (särskild postdelgivning).
När det är lämpligt, får en myndighet delge kallelser, meddelanden och andra handlingar, som inte är omfattande eller annars av svårtillgängligt innehåll, genom att innehållet läses upp vid telefonsamtal med den sökte och handlingen därefter sänds till denne med post (telefondelgivning). Sådan delgivning får inte avse stämningsansökningar eller andra handlingar genom vilka förfarandet vid myndigheten inleds.
5
Senaste lydelse 1995:638.
Kan delgivning inte ske
enligt första – tredje styckena, får delgivning ske genom stämningsman eller annan, vars intyg enligt 24 § första stycket utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning).
I fall som avses i 15 och
16 §§ får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning).
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
Ärendet och dess beredning
Den 12 april 1988 ändrades reglerna om de strafprocessuella tvångsmedlen anhållande och häktning (se bl.a. prop. 1986/87:112, bet. 1987/88:JuU7, rskr. 1987/88:30, SFS 1987:1211–1214 och 1988:27–36). De nya reglerna, som bl.a. innebar en anpassning till den praxis som hade utvecklats vid tillämpningen av den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, berörde både förutsättningarna för att tillgripa anhållande och häktning samt de frister inom vilka sådana frihetsberövanden skall prövas av domstol. De nya reglerna om anhållande och häktning utvärderades år 1989. Utvärderingen, som genomfördes av Domstolsverket i samarbete med Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund, avsåg framför allt vilka konsekvenser reformen haft för rättssäkerheten men också organisatoriska och ekonomiska konsekvenser redovisades i den rapport som Domstolsverket i november 1989 överlämnade till Justitiedepartementet (DV–rapport 1989:9).
Domstolsverket har därefter på regeringens uppdrag, i samråd med de andra myndigheter m.fl. som medverkade till den nämnda rapporten, gjort en förnyad utvärdering av häktningsreformen. Utvärderingen har, liksom 1989 års, tagit sikte på vilka konsekvenser reformen haft för rättssäkerheten i vid mening. Även de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna av reformen har undersökts på nytt. Uppdraget redovisades i maj i år i en rapport till Justitiedepartementet (DV–rapport 1995:2) och vissa förslag till lagändringar läggs fram i rapporten. Dessa förslag finns i
bilaga 1. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över
de remissinstanser som yttrat sig över rapporten finns i bilaga
2. Yttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr
Ju95/2273).
En ytterligare fråga som tas upp i propositionen är en justering av 3 § delgivningslagen (1970:428), där till följd av ett förbiseende i ett tidigare ärende (prop. 1994/95:188, bet. 1994/95:JuU22, rskr. 1994/95:379, SFS 1995:638 ) fjärde och femte styckena föll bort.
Lagrådet Regeringen beslutade den 21 september 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över det förslag till ändring i rättegångsbalken som utarbetats i ärendet. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga
3. Det förslag som remitterades till Lagrådet är identiskt med
propositionens lagförslag i den delen, bortsett från att där föreslogs ikraftträdande den 1 januari 1996.
Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428) har inte granskats av Lagrådet, eftersom frågans
enkla beskafenhet har bedömts göra en sådan granskning onödig.
Innebörden av 1988 års häktningsreform
Efter 1988 års häktningsreform får en häktningsförhandling aldrig hållas senare än fyra dygn efter det faktiska frihetsberövandet. Vid beräkning av denna tidsfrist jämställs söndagar och helgdagar med vanliga arbetsdagar. Till följd härav måste domare, åklagare och advokater vara beredda att delta i häktningsförhandlingar även på helgdagar. Detta innebär också att kriminalvårdens transportorganisation tas i anspråk under sådana dagar.
De nya fristerna innebär att åklagaren skall göra
häktningsframställning samma dag som han meddelar anhållningsbeslutet eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får framställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall hålla häktningsförhandling samma dag som framställningen kommer in eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får förhandlingen dock hållas senare men aldrig senare än fyra dygn efter gripandet.
Reformen innebar att en beredskapsorganisation
tillskapades för domstolar och advokater, medan den redan existerande beredskapsorganisationen för polisen, åklagarna och kriminalvården utökades.
Ett annat inslag i 1988 års reform var att en möjlighet att
häkta vid en lägre grad av misstanke om brott än tidigare, s.k. utredningshäktning, infördes. För utredningshäktning krävs att någon är skäligen misstänkt för viss brottslighet och att förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda samt att det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. I sådana fall skall häktningsfrågan alltid omprövas inom en vecka. Om det då inte framkommit sannolika skäl för misstanke om brott skall häktningen omedelbart hävas.
1989 års utvärdering
Domstolsverkets rapport 1989:9 visade att kravet på en snar domstolsprövning av frihetsberövanden hade uppfyllts väl genom reformen. Enligt rapporten hade omkring hälften av frihetsberövandena prövats av domstol inom två dygn och drygt 90 procent inom tre dygn. Före häktningsreformen hade drygt hälften av frihetsberövandena prövats först inom sex dygn. Rapportens undersökningsresultat visade också att tiden från anhållande till dom hade minskat efter reformen och att endast två procent av alla häktningsbeslut avsåg
utredningshäktning.
Antalet häktade hade enligt rapporten stigit i och med
reformen med något mer än 29 procent och det bedömdes att ökningen av antalet häktade framför allt hade orsakats av de kortare tidsfristerna.
I rapporten sades att utvärderingen sammantaget inte
gav något stöd för påståenden om att rättssäkerheten hade försämrats. Rättssäkerheten ansågs tvärt emot ha ökat i och med den snabbare domstolsprövningen. Vissa faktorer, såsom kvaliteten på utredningsmaterialet och möjligheterna för advokaterna att förbereda den misstänktes försvar, hade enligt rapporten dock möjligen påverkat rättssäkerheten negativt.
Någon påtaglig förändring av efektiviteten vid de olika
myndigheterna till följd av reformen hade inte skett enligt rapporten. Däremot sades att övertidsuttagen hade ökat och att arbetssituationen blivit mer pressad, vilket i ett längre perspektiv – om inte resursförstärkningar sker – kunde få negativa konsekvenser för rättssäkerheten. Den totala merkostnaden för häktningsreformen budgetåret 1988/89 angavs i rapporten ha uppgått till 51 miljoner kronor.
1995 års utvärdering
Resultatet av den förnyade utvärderingen visar bl.a. följande. Jämfört med 1993 minskade under 1994 antalet anhållna med 7 procent, antalet häktningsframställningar med 9 procent och antalet avgjorda brottmål med häktningsförhandling i tingsrätt med 8 procent. Samtidigt har det totala antalet anmälda brott minskat med 7 procent. Antalet häktningar är dock alltjämt större än före 1988 års lagändringar.
När det gäller de nya tidsfristerna visar resultatet att de
fyra dygn av frihetsberövande före häktningsförhandling som lagen tillåter mycket sällan utnyttjas. Sålunda inleds häktningsförhandlingen inom två dygn från frihetsberövandet i 89 procent av fallen och inom tre dygn i 99 procent av fallen. Dock har det de senaste åren blivit vanligare att häktningsyrkandet prövas först dagen efter det att häktningsframställningen inkommit, utom framställningar på söndagar vilka regelmässigt prövas samma dag. Vidare har konstaterats en förskjutning av tidpunkten för när dom i mål mot häktade personer meddelas på så sätt att dessa domar i genomsnitt meddelas två veckor senare under 1994 än 1989.
Liksom vid den förra utvärderingen har en stor del av
domstolarna, åklagarmyndigheterna och advokaterna den uppfattningen att kvaliteten på utredningsmaterialet har försämrats, vilket kan tillskrivas de förkortade tidsfristerna. Häktningsgrunden kollusionsrisk åberopas oftare i besluten under 1994 jämfört med 1989, vilket enligt Domstolsverket också talar för att kvaliteten på utredningsmaterialet sjunkit.
Även antalet häktningsbeslut som hävs före åtal har ökat jämfört med 1989 och jämfört med tiden före reformen. Antalet ogillade häktningsyrkanden är fortsatt lågt, 6 procent. Åtalet har ogillats endast i 2 procent av målen där den tilltalade varit häktad. Andelen utredningshäktningar har inte ökat, utan utgör 1,5 procent.
Enligt Domstolsverkets uppfattning tyder utredningen
sammantaget inte på att rättssäkerheten påverkats nämnvärt sedan 1989 års utredning. Verket anför dock att det finns en utbredd uppfattning att polis och åklagare har problem med att hinna med den utredning som behövs inför häktningsförhandlingarna och att detta kan tolkas på så sätt att viss risk finns för att rättssäkerheten påverkas negativt.
Av de enkätundersökningar som Domstolsverket gjort
framgår att reformen medfört en ökad belastning för domstolar, advokater, polis, åklagare och kriminalvård och att de korta tidsfristerna försvårar arbetsplaneringen och ökar tidspressen. Andelen häktningsförhandlingar på helger har ökat, från 23 procent under år 1989 till 27,5 procent under 1994.
När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av
reformen har det för budgetåret 1993/94 (såvitt gäller Kriminalvårdsstyrelsen avser dock sifrorna budgetåret 1994/95) uppstått extrakostnader på cirka 70 miljoner kronor. Härtill kommer polisens extrakostnader som inte kan preciseras eftersom de inte särredovisas i förhållande till t.ex. annat övertidsarbete men som ändå uppenbarligen uppgår till betydande belopp. Av de 70 miljoner kronorna faller cirka 35 på åklagarväsendet, 15 på domstolsväsendet och rättshjälpen samt 20 på Kriminalvårdsstyrelsen.
Domstolsverket har undersökt om den tidsfrist som finns
mellan frihetsberövande och häktningsförhandling kan fördelas på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag mellan åklagaren och domstolen, i första hand tingsrätten, i syfte dels att minska antalet helgförhandlingar, dels att skapa bättre förutsättningar för goda brottsutredningar och därmed ett gott beslutsunderlag vid häktningsförhandlingen.
Reformförslag
Regeringens förslag: Om åklagaren vill begära att en anhållen person häktas skall han göra framställning om detta utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan och förhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter gripandet.
Om någon har häktats i sin frånvaro och sedan grips, skall domstolen hålla förhandling med denne i häktningsfrågan utan dröjsmål efter anmälan om gripandet och senast inom
fyra dygn. Efter beslut om utredningshäktning skall rätten hålla ny förhandling i häktningsfrågan utan dröjsmål efter det att åklagaren anmält att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet. Liksom i dag måste ny förhandling hållas senast inom en vecka från det första häktningsbeslutet.
Domstolsverkets förslag överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta har tillstyrkt förslagen
eller lämnat dem utan erinran. Några har avstyrkt förslagen helt. Andra har invänt mot den föreslagna begränsningen till klockan tolv för häktningsframställningar på tredje dagen efter anhållande. Några är kritiska mot att fristerna anges genom uttrycket utan dröjsmål.
Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att
se till att utredningsmaterialet inför häktningsförhandlingar är så fullständigt och bra som möjligt. Utvärderingen visar tydligt att 1988 års häktningsreform har medfört att utredningsmaterialet i genomsnitt blivit mer knapphändigt än tidigare. Vidare har omläggningen kommit att kosta mycket pengar och avsevärt mera än vad som beräknades när reformen beslutades. Om man kan nedbringa antalet häktningsförhandlingar på helgerna skulle stora kostnadsbesparingar kunna göras och arbetsbelastningen på de inblandade myndigheterna minska. Domstolsverkets utvärdering innehåller statistik som visar att de flesta häktningsframställningar kommer in till tingsrätten samma dag som, eller dagen efter, gripandet. Endast drygt 16 procent kommer in senare, dvs. två eller tre dagar efter gripandet. Häktningsförhandling hålls samma dag i 23 procent av fallen och dagen efter i 73 procent av fallen.
Sammanställda visar sifrorna att den enligt lagen tillåtna
fyradygnstiden av frihetsberövande före häktningsförhandling nästan aldrig utnyttjas. En av reformens intentioner var naturligtvis att uppnå snabb domstolsprövning. Emellertid är det inte nödvändigtvis alltid av godo från rättssäkerhetssynpunkt att frihetsberövandet prövas av domstol inom mycket kort tid. Om brottsutredningen inte har framskridit särskilt långt är det nämligen risk att häktning sker i många fall där detta inte skulle ske om utredningen hade varit mer fullständig. Domstolsverkets utvärdering och remissbehandlingen ger enligt regeringens mening tydligt vid handen att det skulle vara en fördel att i normalfallet lämna större tidsmarginal mellan anhållandet och häktningsframställningen. Utredningen skulle då i många fall kunna göras fullständigare, dokumentation skulle kunna hinnas med bättre, försvaret få längre tid att förberedas och domstolen få ett bättre beslutsunderlag.
I 27,5 procent av fallen hålls häktningsförhandling under
beredskapstid. Det innebär extra tidspress och arbetsbelastning och stora kostnader för de inblandade myndigheterna och advokaterna. Om man kan nedbringa antalet helgförhandlingar skulle man både spara pengar och skapa bättre arbetsförutsättningar. Den lösning på dessa problem som Domstolsverket har lagt fram i rapporten är att man justerar de tidsfrister som åklagare respektive domstolar har att iaktta efter anhållningsbeslut respektive häktningsframställningar så att fristerna blir mer flexibla, framför allt genom att det i normalfallet ställs mer tid till åklagarens förfogande att ta fram utredning före häktningsförhandlingen.
Som nämnts skall åklagaren enligt dagens regler göra
häktningsframställning samma dag eller dagen efter anhållandet och det krävs synnerliga skäl för att vänta längre, längst till tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Förhandling i häktningsfrågan skall hållas samma dag eller dagen efter det att häktningsframställningen kom in. Om det finns synnerliga skäl får den hållas senare men aldrig senare än fyra dagar efter gripandet. Domstolverket har föreslagit att åklagarens frist görs mera öppen och att det i stället föreskrivs att häktningsframställning skall göras utan dröjsmål och senast före klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. När det gäller häktningsförhandlingen har verket föreslagit att den skall hållas utan dröjsmål, men liksom enligt nuvarande ordning aldrig senare än fyra dagar efter gripandet. Verkets förslag har stora likheter med den ordning som sedan flera år gäller i Finland.
Remissinstanserna har i stort sett enhälligt ställt sig
bakom tanken på mera flexibla frister för häktningsframställningar och häktningsförhandlingar. De flesta har instämt i behovet att skapa bättre förutsättningar för brottsutredningen före häktningsförhandling, att minska tidspressen på de berörda myndigheterna och att minska behovet av helgförhandlingar. När det gäller hur reglerna närmare bör utformas för att tillgodose dessa önskemål går meningarna mera i sär. En stor grupp av remissinstanserna tillstyrker Domstolsverkets förslag eller lämnar det utan erinran. I denna grupp återfinns bl.a. en del av representanterna för både domstolar, åklagare, polis och kriminalvård. De som inte godtar den föreslagna tekniska lösningen har framför allt haft invändningar mot tidsbegränsningen till klockan tolv och menar att hela tredje dagen efter anhållningsbeslutet bör stå öppen för åklagarens häktningsframställning. Vissa är även tveksamma till uttrycket ”utan dröjsmål” som finns på flera ställen i den föreslagna lagtexten. Ett par remissinstanser avstyrker den föreslagna reformen, främst med motiveringen att det inte är önskvärt att förlänga tiden fram till domstolsprövning av frihetsberövanden.
Regeringen gör följande överväganden. I likhet med de
allra flesta remissinstanserna finner regeringen att
Domstolsverkets förslag bäddar dels för en skyndsam domstolsprövning med ett bra beslutsunderlag, dels för att man genom ett bättre utnyttjande av fyradygnsfristen i större utsträckning än i dag skall kunna undvika häktningsförhandlingar på helger.
Domstolsverkets förslag innebär till en början att man
slopar kravet på synnerliga skäl för att dröja med häktningsframställning längre än till dagen efter anhållningsbeslutet men även att den yttersta fristen begränsas något genom att den går ut klockan tolv den tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Flera remissinstanser som kritiserat förslaget i denna del har anfört att det innebär en onödig begränsning av åklagarens handlingsutrymme och en försämring i förhållande till dagens ordning. Regeringen kan inte helt instämma i detta. Om man slopar kravet på synnerliga skäl för att dröja längre än till dagen efter anhållningsbeslutet med att göra häktningsframställning kommer åklagaren i de allra flesta fall att få längre tid på sig att fullständiga utredningen. Det kan heller inte röra sig om särskilt många fall där det är helt avgörande för åklagaren att få disponera hela den tredje dagen innan han lämnar in häktningsframställningen. Begränsningen till klockan tolv är avsedd att göra det möjligt för tingsrätten att, med iakttagande av fristen av fyra dygn från gripandet, hålla förhandling i häktningsfrågan under kontorstid. Med Domstolsverkets förslag kan det antas att häktningsframställningar på tredje dagen efter anhållningsbeslutet blir betydligt vanligare än i dag. I det läget kan man knappast klara sig utan en regel som anger ett sista klockslag. Annars kan det nämligen – i en helt annan omfattning än i dag – hända att det blir mycket svårt eller rent av omöjligt för tingsrätten att inleda häktningsförhandlingen innan fyradygnsfristen har gått ut. Om sista tiden anges till klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet kommer tingsrätten alltid att ha minst en halv dag på sig att inleda häktningsförhandlingen, även om åklagaren maximalt utnyttjar sin frist att inkomma med häktningsframställningen. I de flesta fall kommer tingsrätten dock att ha längre tid på sig än så, vilket är en fördel för tingsrättens planering. Tingsrätten måste ju också ta hänsyn till alla andra som är berörda, t.ex. försvarare, tolkar och kriminalvårdens transportorganisation. Statistiken visar också att de flesta mål sätts ut till förhandling först dagen efter det att häktningsframställning inkommit. Regeringen anser att den av Domstolsverket föreslagna tidsgränsen passar bäst för det stora flertalet mål och därför är den bästa avvägningen.
Enligt vad Domstolsverket anfört i utvärderingen ligger
ett allmänt skyndsamhetskrav i föreskriften att häktningsframställning skall göras utan dröjsmål och att på samma sätt häktningsförhandling skall hållas utan dröjsmål. Som nämnts har några remissinstanser kritiserat detta uttryck för att vara
otydligt. Det har anförts att det vore olyckligt om uttrycket tolkades så att åklagare och domstolar får välja fritt inom tidsramen när häktningsframställning respektive förhandling skall ske. Vidare har det ansetts oklart om förslaget ger utrymme för att vänta med häktningsframställning eller förhandling bara i syfte att undvika förhandling på en helgdag. En ytterligare fråga är om den föreslagna regeln ger utrymme för att vänta med häktningsframställning för att försöka uppnå sannolika skäl för brottsmisstanken i fall där åklagaren annars skulle kunna yrka s.k. utredningshäktning på skälig misstanke.
Regeringen har som främsta ambition med detta
lagstiftningsärende att det skall skapas bättre förutsättningar för ett gott beslutsunderlag inför beslut i häktningsfrågan. Ett gott beslutsunderlag kan åstadkommas i första hand genom att man ger åklagare och polis mer tid för brottsutredningen före häktningsförhandling. Utredningen behöver då inte forceras fram på samma sätt som nu kan bli fallet och man kan också hinna med att vidta fler och noggrannare utredningsåtgärder och förbättra dokumentationen av dessa. För att uppnå dessa mål är det av värde med en så öppen tidsfrist som möjligt för åklagaren. Å andra sidan bör det givetvis inte bli fråga om helt diskretionära avgöranden. Såsom påpekats under remissbehandlingen är det angeläget att Europakonventionens krav på skyndsam domstolsprövning inte åsidosätts. Ett allmänt skyndsamhetskrav – utöver det skyndsamhetskrav som redan ligger i fyradygnsfristen – bör därför finnas. Regeringen ställer sig bakom Domstolsverkets förslag att häktningsframställning skall göras utan dröjsmål. Därigenom är det klart att åklagaren, om utredningen nått en tillräcklig grad av fullbordan, inte kan dröja med sin framställning bara i syfte att en förhandling på en helgdag möjligen skall kunna undvikas. I fallet med utredningshäktning anser dock regeringen att det på samma sätt som i dag kan vara väl motiverat att dröja något med häktningsframställning om åklagaren kan förutse att nivån sannolika skäl kan uppnås inom rimlig tid så att en begäran om utredningshäktning inte behöver tillgripas. Regeringen anser också att ett sådant tillvägagångssätt klart ryms inom ramen för uttrycket ”utan dröjsmål”.
När det gäller tidsfristen för domstolen att hålla
häktningsförhandlingen finns det inte några utredningsskäl att ta hänsyn till. Dock framstår dagens reglering som ganska stel genom att det krävs synnerliga skäl för att dröja längre än till dagen efter häktningsframställningen med att hålla förhandlingen. Några starka skäl för att detaljreglera återstoden av fyradygnsfristen finns knappast. En öppen regel skulle ge bättre möjligheter att beakta fler faktorer när tidpunkten för förhandlingen bestäms. Bland annat skulle domstolarna få ett något större utrymme att vänta med förhandlingen till efter en helg om detta innebär att den
misstänkte kan biträdas av den advokat han önskar. Detta skulle också leda till färre försvararbyten inför huvudförhandlingen. Andra omständigheter kan vara svårigheter att få tag på en fullgod tolk under en helg eller att genomföra en längre transport av den misstänkte. Regeringen anser det mest ändamålsenligt att även här ha samma allmänna skyndsamhetskrav och att häktningsförhandling således skall hållas utan dröjsmål och alltid inom fyra dygn från frihetsberövandet. Därmed ställer sig regeringen alltså i likhet med majoriteten av remissinstanserna bakom Domstolsverkets förslag i denna del.
Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt har i sina remissvar
anfört att det står i dålig överensstämmelse med Europakonventionen att införa regler som typiskt sett förlänger tiden något mellan frihetsberövande och domstolsprövning. Regeringen betonar att det inte är meningen att fyradygnsfristen genomgående skall utnyttjas, utan det viktiga är att ett mera flexibelt system skapas. Ett skyndsamhetskrav har också ställts upp genom föreskriften att häktningsframställning och häktningsförhandling skall ske utan dröjsmål. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det syfte som ligger bakom reformen – att skapa bättre förutsättningar för ett gott beslutsunderlag i häktningsfrågan – kan regeringen inte dela remisskritiken på denna punkt. Såsom påpekats under utvärderingen och remissbehandlingen är det ett rättssäkerhetsintresse även för den misstänkte att utredningen är av god kvalitet, eftersom detta kan förebygga onödiga häktningar och onödiga restriktioner i häktet.
När någon har häktats i sin frånvaro, skall domstolen
enligt dagens regler hålla förhandling i häktningsfrågan samma dag eller senast dagen efter det att anmälan gjorts om beslutets verkställande. Om det finns synnerliga skäl, får dock förhandlingen hållas senare. Dessa regler är tillämpliga i såväl tingsrätt, hovrätt som Högsta domstolen. Även i dessa fall har Domstolsverket föreslagit att rätten skall hålla förhandlingen ”utan dröjsmål”, och givetvis inom fyra dygn från frihetsberövandet. När det gäller utredningshäktning föreligger motsvarande förslag; när någon har häktats enbart på skälig misstanke skall rätten ”utan dröjsmål” efter åklagarens anmälan hålla ny förhandling i häktningsfrågan, och liksom i dag skall detta ske inom en vecka från det första häktningsbeslutet. Även i dessa delar har en majoritet av remissinstanserna tilllstyrkt Domstolsverkets förslag. Regeringen förordar att verkets förslag även i denna del genomförs.
Sammantagna är de föreslagna reglerna ägnade att
minska behovet av att hålla häktningsförhandling på veckoslut och annan beredskapstid. Som nämnts har de föreslagna reglerna stora likheter med det finska systemet. I Finland hålls, i proportion till antalet brottmål, endast omkring en tiondel så
många häktningsförhandlingar på beredskapstid som i Sverige. Även om man inte kan kalkylera med ett lika starkt genomslag som i Finland visar ändå exemplet att det finns ett mycket betydande utrymme för att genom flexiblare regler reducera antalet häktningsförhandlingar på helger.
En skillnad mellan de svenska och de finska reglerna är
att åklagarens tidsfrist för att göra häktningsframställning i Finland räknas från frihetsberövandet och inte från anhållningsbeslutet. Förundersökningsreglerna i den svenska rättegångsbalken sörjer för att det sällan förflyter mer än någon eller några timmar mellan gripande och anhållande. Skillnaden blir därför i praktiken inte särskilt stor. Regeringen föreslår ingen ändring på denna punkt.
Närmare om de ekonomiska
konsekvenserna
Som nämnts i det föregående kommer antalet häktningsförhandlingar på helger att minska genom den nu föreslagna reformen. Det är inte möjligt att säga med hur mycket de kommer att minska, eftersom detta bl.a. är beroende av hur åklagare och domstolar kommer att tillämpa de nya reglerna. Att minskningen blir avsevärd kan dock förutsättas. Ekonomiska besparingar kan därigenom uppnås för domstolarna, åklagarna och rättshjälpen, dvs. den särskilda ersättningen till domstolspersonal, åklagare och ofentliga försvarare för beredskapstjänstgöring. Även för polisen och för kriminalvårdens transportorganisation kommer reformen att betyda minskad övertidstjänstgöring och mindre arbete på obekväm tid. Rent allmänt bör reformen kunna leda till ett lägre antal häktningar och till att färre häktade åläggs restriktioner. Ett minskat antal försvararbyten verkar också i kostnadsdämpande riktning. Det ligger också efektivitetsvinster i ökade möjligheter att hantera häktningsärendena i ett jämnare och lugnare tempo. De exakta besparingarna kan inte anges, men sammantagna kan de ändå beräknas uppgå till en betydande del av de mer än 70 miljoner kronor som 1988 års reform numera årligen drar i form av kostnader för häktningsförhandlingar på helger.
Ikraftträdande m.m.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft snarast möjligt, lämpligen den 1 februari 1996. De nya reglerna kan tillämpas genast, även i pågående ärenden, och några övergångsbestämmelser behövs därför inte.
Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
24 kap.
12 §
I paragrafens första stycke görs en ändring av den frist som gäller för åklagaren att göra häktningsframställning. Såsom kommenterats i avsnitt 7 skall häktningsframställning göras utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Detta innebär att, om ett anhållningsbeslut meddelas på en måndag, häktningsframställning måste göras senast klockan tolv på torsdagen. På motsvarande sätt som gäller i dag skall häktningsframställningen senast då vara domstolen till handa; det räcker inte med att framställningen skickas vid denna tidpunkt. Framställningen kan precis som i dag göras skriftligen eller muntligen vid rätten.
13 §
Paragrafen behandlar den frist inom vilken rätten skall hålla häktningsförhandling. Första stycket ändras på så sätt att rätten efter en häktningsframställning skall hålla förhandling i häktningsfrågan utan dröjsmål.
17 §
Ändringen gäller fjärde stycket och gäller häktningsförhandling mot någon som har häktats i sin frånvaro. Sådan förhandling skall hållas utan dröjsmål efter det att anmälan till rätten har gjorts om att det första häktningsbeslutet har verkställts eller om att ett tidigare hinder för den häktades närvaro har upphört.
19 §
Paragrafens första stycke, som gäller ny häktningsförhandling efter beslut om utredningshäktning enligt 3 §, ändras på så sätt att sådan förhandling skall hållas utan dröjsmål.
Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen
(1970:428)
Ändringen gäller 3 §. I prop. 1994/95:188 Efektiviseringar på delgivningsområdet föreslogs bl.a. en ändring i 3 § tredje stycket delgivningslagen (1970:428). I den föreslagna lagtexten saknades emellertid av förbiseende dåvarande fjärde och femte styckena i paragrafen. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 1994/95:JuU22, rskr. 1994/95:379) och i sin lydelse enligt SFS 1995:638 saknar paragrafen fjärde och femte styckena. Ändringen innebär att den tidigare ordningen återställs på så sätt att de tidigare fjärde och femte styckena åter tas in i 3 § delgivningslagen.
Lagförslagen i Domstolsverkets rapport 1995:2
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 24 kap.12, 13, 17 och 19 §§rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
12 §
Häktningsframställning skall göras samma dag som anhåll-
ningsbeslutet meddelades eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl, får framställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
Häktningsframställning skall
göras utan dröjsmål och senast före klockan tolv tredje dagen
efter anhållningsbeslutet.
Har anhållningsbeslutet
meddelats i den misstänktes frånvaro, skall vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då beslutet verkställdes.
Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet.
13 §
Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten samma dag
eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare.
Har en häktningsframställning
gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.
17 §
En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.
Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I fråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14–16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå avgöras.
Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.
När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten
samma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i
häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhand-
lingen dock hållas senare. Häktningsförhandlingen får aldrig
hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.
När en anmälan enligt tredje
stycket har gjorts, skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.
19 §
Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §, skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten skall samma dag eller senast dagen efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i häktningsfrågan. Om det
finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare. För-
handling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.
Har någon som är närvarande
vid rätten häktats med stöd av 3 §, skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten skall utan dröjs-
mål efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i häktnings-
frågan. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet. Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.
Denna lag träder i kraft den
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över Domstolsverkets rapport 1995:2
Remissyttranden över rapporten har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt, Umeå tingsrätt, Ystads tingsrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Regionåklagarmyndigheten i Linköping, Regionåklagarmyndigheten i Göteborg, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åklagarmyndigheten i Oskarshamn, Häktet Stockholm, Häktet Örebro, Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län, Polismyndigheten i Malmöhus län, Polismyndigheten i Skaraborgs län, Polismyndigheten i Kopparbergs län, Polismyndigheten i Västernorrlands län, Riksrevisionsverket, Brottsförebyggande rådet, Svenska polisförbundet, Sveriges domareförbund, Sveriges akademikers centralorganisation samt Tjänstemännens centralorganisation.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-26
Närvarande: justitierådet Stafan Magnusson, f.d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif
Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 21 september 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken (frister vid anhållande och häktning).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Göran Anér.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hjelm–Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:21 Frister vid anhållande och häktning.