Prop. 1986/87:112

om anhållande och häktning, m.m.

Regeringens proposition 1986/87: 112

om anhållande och häktning, m.m. P rop. 1986/87: 112

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 12 mars 1987.

På regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglerna om de straffprocessuella fri- hetsberövandena gripande, anhållande och häktning. Ändringarna, som i huvudsak grundar sig på förslag från 1983 års häktningsutredning, berör bl. a. förutsättningarna för att få tillgripa häktning och anhållande samt de frister inom vilka sådana frihetsberövanden skall prövas av domstol.

När det gäller häktningsförutsättningarna skall huvudregeln även i fort- sättningen vara att endast den får häktas som är på sannolika skäl miss- tänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Liksom nu skall härutöver krävas att en eller flera av tre särskilda häkt- ningsförutsättningar föreligger, nämligen att det föreligger fara för att den misstänkte avviker, försvårar utredningen eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Främst för att markera vikten av att häktning används i tillräcklig utsträckning för att motverka återfall i brott föreslås en omfor- mulering av beviskravet för de särskilda häktningsförutsättningarna. En- ligt förslaget skall häktning kunna ske när det föreligger risk för avvikande, försvårande av utredning eller fortsatt brottslig verksamhet. Vid risk för fortsatt brottslig verksamhet förutsätts att särskild hänsyn skall tas till sådan brottslighet som innebär risk för enskildas liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet.

Vidare föreslås att reglerna om domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden anpassas till den praxis som utvecklats vid tolkningen av Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Enligt förslaget skall åklagaren avge häktningsframställning till domstolen samma dag som han beslutat om anhållande eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl får åklagaren dröja till tredje dagen efter anhållandet.

Domstolen skall enligt huvudregeln hålla häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen görs eller senast dagen därefter. Förhand- lingen får dock aldrig hållas senare än fyra dagar efter det faktiska frihets- berövandet. Förslaget innebär en väsentlig förkortning av de nuvarande fristerna för domstolsprövningen. Vid beräkningen av de nu angivna fris- terna likställs lördagar, söndagar och helgdagar med vanliga arbetsdagar. Detta innebär bl. a. att tingsrätterna i fortsättningen måste vara beredda att hålla häktningsförhandlingar under veckosluten och på helgdagar.

Med hänsyn till de korta tidsfrister som enligt förslaget gäller för dom- stolens prövning av frihetsberövandet måste det öppnas möjlighet för domstolen att besluta om häktning trots att utredningen inte kommit så långt att sannolika skäl för brottsmisstanken föreligger. Häktning föreslås sålunda kunna ske om den anhållne är skäligen misstänkt för brottet och det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. I sådana fall skall häktningsfrågan alltid omprövas senast inom en vecka.

I propositionen föreslås också en ändring i lagen ( 1963: 197) om allmänt kriminalregister. Ändringen syftar till att ge i första hand domstolarna möjlighet till terminalåtkomst till registret.

De nya reglerna om anhållande och häktning föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Pro- positionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 21), lagrådets yttrande (5. 84) och föredragande statsrådets ställningsta- ganden till lagrådets synpunkter (s. 100). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

IJ

1. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 12 &. 24 kap.. 25 kap. l &, 51 kap. 8 och 13 5.5. 52 kap. 1() s. 54 kap. 5 5 samt 55 kap. 15 å rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap. 12 &

Vad i detta kapitel stadgas äger motsvarande tillämpning i fråga om domstols befattning med förunder- sökning och användande av tvångs- medel.

Vad som sägs i detta kapitel skall tillämpas även i fråga om domsto- larnas befattning med förundersök- ning och användande av tvångsme- del.

Om särskilda skäl föreligger, får en fråga om häktning tas upp även av rätten i en annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel.

24 kap. 1 ä'

Är någon på sannolika skäl miss— tänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse ett år eller däröver, må han häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet. den miss- tänktes förhållande eller annan om- ständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes un- dandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning före- kommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå följa fängelse och har den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, må han häktas. om det skäligen kan befaras, att han avviker.

Är för brottet icke stadgat lindri- gare straff än fängelse i två år. skall häktning ske, om det ej är uppen- bart, att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den miss- tänkte kommer att dömas allenast till böter. må häktning icke ske.

' Senaste lydelse 1975:670.

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller där- över, fär häktas. om det med hän- syn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han

[. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2. genom att undanröja bevis el- ler på något annat sätt försvårar sa- kens utredning eller

3. fortsätter sin brottsliga verk— samhet.

Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. skall häktning ske, om det inte är uppenbart. att skäl till häktning saknas.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

Nuvarande lydelse

Den som på sannolika skäl miss- tänkes för brott mä, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så ock om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han genom att begiva sig från riket un- dandrager sig lagföring eller straff.

3 52

Om det på grund av den miss- tänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggan- de övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i frå- ga om häktning av den som är un- der aderton år är särskilt stadgat.

Att reseförbud eller anmälnings- skyldighet får träda i stället för häktning stadgas i 25 kap.

2 Senaste lydelse 1981: 1294.

Föreslagen lydelse

Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas obe- roende av brottets beskaffenhet,

]. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift om detta kan antas vara osann, eller

2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket un- dandrar sig lagföring eller straff.

Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får. med den be- gränsning som följer av 19 ?, häk- tas, om

]. förutsättningarna för häkt- ning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 5 första och tredje styckena eller 2 9" och

2. det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterliga- re utredning om brottet.

45

Om det på grund av den miss- tänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständig- het kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att be- tryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra all- varligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under arton år finns särskilda be- stämmelser.

Att reseförbud eller anmälnings- skyldighet får träda i stället för häktning föreskrivs i 25 kap.

Nuvarande lydelse

4s

Beslut om häktning meddelas av rätten. '— '

5.53

Förekomma mot någon skäl till häktning. må han i avbidan på rät- tens beslut därom anhållas.

Ära ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt. att han i avbidan på ytterligare ut- redning tages i förvar.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall inne- hålla uppgift om det brott misstan- ken avser samt ange grunden för anhållandet.

Föreslagen lydelse

55

.- ,.Beslut att häkta. någon meddelas av" rätten. [ häktnings'beslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.

Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i 20 5.

6 5

Om det finns skäl att häkta nå- gon. får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrä- gan.

Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänktför brottet.får han anhål- las, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvari avvaktan på ytter- ligare utredning.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. I anhållningsbeslutet skall anges det brott som misstan- ken avser och grunden för anhållan— det.

754

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan fara avvaktas, må polis- man även utan sådant beslut gripa honom.

Träjfas den som begått brott. varå fängelse kan följa, ä bar gär- ning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos åkla— garen. Denne har att efter förhör, som avses i 8 9, omedelbart beslu- ta. om den gripne skall anhållas el- ler friges.

6.55

Har den, vilkens anhållande be- slutats, avvikit eller är han eljest inte närvarande då beslutet medde-

3 Senaste lydelse 1981: 1294. " Senaste lydelse 1981: 1294. 5 Senaste lydelse 1981: 1294.

Om detfinns skäl att anhålla nå- gon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhåll- ningsbeslut.

Om den som har begått brott. på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot,får han gripas av cm”/ar. Envarfår ock- så gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

85

Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro, skall han, så snart beslutet har verk-

Nuvarande lydelse

las, skall. så snart beslutet verk- ställts, anmälan därom göras hos åklagaren.

Avviker den som misstänks för brott och förekommer skäl till hans anhållande. får åklagaren efterlysa honom.

8 56

Den som anhållits enligt 6 _6 eller gripits enligt 7 5 skall, så snart det kan ske, för förhör inställas för åklagaren eller för polisman som har fått i uppdrag att hålla för- håret.

Föreslagen lydelse

ställts. förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet. skall det skyndsamt anmälas till ho- nom. Åklagaren skall efterförhöret omedelbart besluta om den miss- tänkte skall förbli anhållen.

Har någon gripits enligt 7 55". skall han så snart som möjligt för- höras ai' polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrät- tats om frihetsberövandet. skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efterförhöret ome- delbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte. skall beslutet om gri- pande omedelbart hävas.

Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhål-

la honom, får åklagaren efterlysa honom.

9å7

Då någon anhålls eller då beslut om anhållande som avses i 6 5 verkställs, skall den anhållne erhål- Ia besked om det brott misstanken avser samt grunden för anhållan- det. Den anhållnes närmaste anhö- riga och annan som står den an- hållne särskilt nära skall, så snart det kan ske utan men för utredning- en. underrättas om anhållandet. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Då någon anhålls eller då ett an- hållningsbeslut enligt 8 5 första stycket verkställs, skall den an- hållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes när- maste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättel- se får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

105

F örekomma ej längre skäl för an- hållande, skall den misstänkte omedelbart frigivas.

6 Senaste lydelse 1981: 1294 7 Senaste lydelse 1981: 1294.

Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut, skall åklaga- ren omedelbart häva beslutet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

115

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkäs- ' tas annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen å förva- ringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

Om inte anhållningsbeslutet "hävs, skall åklagaren inom tid som

anges i 12 55 muntligen eller skriftli- gen göra framställning hos rätten om häktning av den anhållne.

[ framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grim- denför häktningsyrkandet samt tid- punkten för frihetsberövandet.

Den anhållne och hans försvara- re skall, om möjligt, genast under- rättas "om häktningsframställning- en genom åklagarens försorg.

12 &”

Åklagaren skall, om inte den an- hållne friges, senast dagen efter den. då beslut om anhållande med— delades eller då den anhållne enligt 8 5 inställdes till förhör, avlt'tta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häkt- ningsfrågan. får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den, då beslut om anhållande med- delades eller den anhållne inställ- des för förhör. Görs inte framställ- ning enligt vad som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart friges.

I samband med framställningen skall till rätten samt till den an- hållne och halls försvarare över- lämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån de har betydelse för prövningen av häktningsfrågan. Rätten kan dock medge att överlämnande! får anstå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall också uppgift lämnas därom.

Häktningsframställning skall gö- ras samma dag som anhållnings- beslutet meddelades eller senast dagen därefter. Om det finns syn- nerliga skäl, får framställningen göras senast tredje dagen efter an- hål/ningsbeslutet.

Har anhållningsbeslutet medde- lats i den misstänktes frånvaro, skall vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då beslutet verkställdes.

Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklaga- ren omedelbart häva anhållnings- beslutet-.

135

Då framställning enligt [25 in- " kommit, skall rätten, så snart ske

3 Senaste lydelse 1981: 1294.

Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten samma dag eller

Nuvarande lydelse

kan och, om synnerligt hinder ej möter. sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Utsättes huvudförhandling att hål- las inom en vecka, sedan framställ- ningen inkom, må dock, om ej rät- ten finner särskild förhandling böra

Föreslagen lydelse

senast dagen därefter hålla för- handling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl. får förhand- lingen dock hållas senare. Häktningsförhandlingen får ald- rig hållas senare än jjärde dagen efter det att den misstänkte greps

äga rum, med förhandlingen anstå eller anhållningsbeslutet verk- till huvudförhandlingen. ställdes. 14 59

Vid förhandling i häktningsfrå- gun skall den som yrkat häktning så ock, om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande. den- ne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter. varpå yr- kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från fömndersökningen innehåller samt parterna i övrigt anför får ut- redning angående brottet inte före— bringas. om det inte finns särskilda skäl till det.

Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det inte finns synnerligt hinder. den an- hållne vara närvarande.

Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som han grundar sitt yrkande på. Den an- hållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökning— en innehåller samt vad parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det.

155

Förhandlingen skall såvitt möj- ligt fortgå utan avbrott, till dess frå- gan kan avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och utan den miss- tänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall, om ej rätten bestämmer annat, an- hållandetfortfara.

Häktningsförhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott till dess häktningsfrågan kan avgöras. Uppskovfår äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Upp- skovet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den misstänkte be- går det.

Uppskjuts förhandlingen, skall anhållandet bestå, om inte rätten bestämmer något annat.

16.5

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela be- slut i häktningsfrågan. Beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt kort angiva grunden för häktning- en.

9 Senaste lydelse 1981: 1294.

Sedan häktningsförhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan.

Prop. 1986/87: 112

Nuvarande lydelse

BeSIutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedelbart skall frigivas.

Föreslagen lydelse

Beslutas häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten, tillämpas 17 & "tredje och fjärde styckena.

Beslutas ej häktning. skall rätten omedelbart häva anhållningsbeslu- tet.

17 ä'"

Fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas upp på yr- kande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av måls- äganden eller självmant ta upp frå- gan.

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kamförhandling äga rum inför rätten. Om sådan för- handling gälle i tillämpliga delar vadi 14—16 55 är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer anledning, att han avvikit eller eljest håller sig un- dan, utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till förhandlingen. må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten till- städes. skall. så snart beslutet verk- ställts. anmälan därom göras hos rätten.

'" Senaste lydelse 1981: 1294.

En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yr- kande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av måls- äganden eller självmant ta upp frå- gan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall häktningsjiö'rhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. Ifråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14—16 55. Har den misstänkte kal- lats till förhandlingen ellerfinns det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir måls- äganden trots att han kallats till för- handlingen, får frågan ändå avgö- ras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten sam- ma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrå- gan. Om detfinns synnerliga skäl, fårförhandlingen dock hållas sena- re. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fjärde da— gen efter det att häktningsbeslutet har verkställts eller hindretför den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18.5

Då rätten beslutar häktning enligt 16 ä' av anhållen eller enligt 17 5 av någon, som är vid rätten tillstädes. eller då anmälan om häktningsbe- sluts verkställande inkommer, skall. om ej åtal redan väckts, rät- ten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestäm- mas längre, än som finnes ound- gängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts. med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 55, och därvid särskilt tillse, att utredningen be- drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredning- ens beskaffenhet eller av annan om- ständighet uppenbart, att förhand- ling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten be- stämma längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otill- räcklig, må rätten, om framställ- ning därom göres före tidens ut- gång, medgiva förlängning av ti- den.

Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte be- stämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av ti- den, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänk- te är häktad och till dess åtal har väckts. med högst två veckors mel- lanrum hålla ny förhandling i häkt- ningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av an- nan anledning uppenbart att för- handling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten be- stämma längre tids mellanrum.

Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 3 5 eller om häktning av någon som inte är när- varande vid rätten.

19å

Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 5,

Nuvarande lydelse

195

Har ej inom tid. som avsesi 18 &, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av ti- den eller förekomma eljest ej längre skäl för häktning, förordne rätten omedelbart att den häktade skall frigivas.

205

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om häktning, äge denna utan förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhål- len skall beslut meddelas sist åfjär- de dagen efter detframställning om hans häktande inkom till rätten. Finnes förhandling erforderlig. skall den hållas så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle vad i 14—17 åå är stadgat.

Föreslagen lydelse

skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, an- mäla detta till rätten. Rätten skall samma dag eller senast dagen efter en sådan anmälan hålla ny för- handling ihäktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhand- lingen dock hållas senare. För- handling måste alltid. oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.

Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skälför att den misstänkte begått brottet el- ler i övrigt inte längre finns skäl för häktning. skall beslutet om häkt- ning omedelbart hävas.

205

Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,

1. om inte inom den tid som avses i 185 åtal har väckts eller förlängning av tiden har begärts el- ler

2. om det inte längre finns skäl för beslutet.

Innan åtal har väckts, får häkt- ningsbeslutet hävas även av åkla- garen. Rätten skall snarast under- rättas om åtgärden.

21 gll

Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad. pröve rätten en- ligt de i detta kapitel angivna grun-

” Senaste lydelse 1980: 378.

Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, en- ligt de grunder som anges i detta

Nuvarande lydelse

derna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft; är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna. att han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning av den, som skäligen kan befaras undandraga sig straff, gälla även ifråga om den som skäli- gen kan befaras undandraga sig ut- visning. Förordnandet om häktning gäller dock ej under tid då den dömde avtjänar frihetsberövande påföljd som har ådömts honom i målet.

Föreslagen lydelse

kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna att han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning i de fall där det finns risk för att den misstänkte undan- drar sig straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den miss- tänkte undandrar sig utvisning. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberö- vande påföljd som han har dömts till i målet.

22 512

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen. el- ler ett annat brott, för vilket han misstänks, förvaras på annan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren för- ordna att överförandet tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han överförts till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd instäl- las på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som un- dergår eller undergått rättspsykia- trisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är miss- tänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skallföras till häkte. Rätten el- ler åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häk- tad och undergår eller har under- gått rättspsykiatrisk undersökning

finns särskilda bestämmelser.

235

Ej må annorledes än i detta kapi- tel eller eljest är stadgat någon i anledning av misstanke för brott hållas i förvar, även om han sam- tycker därtill.

Om skyldighet för den som miss- tänkes för brott att kvarstanna för förhör stadgas i 23 kap.

'2 Senaste lydelse 1986: 649.

Oavsett samtycke får ingen som är misstänkt för brott hållas i förvar annat än enligt föreskrift i detta ka- pitel eller annars ilag.

Om skyldighet för den som miss- tänks för brott att stanna kvar för förhör finns bestämmelser i 23 kap.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 513

Om behandling av anhållen eller häktad så ock om ersättning av , . allmänna medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

Om behandlingen av den som är anhållen eller häktad-samt om er- sättning av allmänna medel åt den som varit oskyldigt anhållen eller häktad finns särskilda bestämmel- ser.

25 kap. ] 514

Är någon skäligen misstänkt för brott, på vilket fängelse kan följa, och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet. den misstänktes för- hållande eller annan omständighet skäligen befaras, att han avviker el- ler annorledes undandrar sig lagfö- ring eller straff, men finns det i öv- rigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är till- räckligt, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna ho- nom anvisad vistelseort (reseför- bud) eller föreskrivas att han på vis- sa tider skall anmäla sig hos anvi- sad polismyndighet (anmälnings- skyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslu- tas, om det skäligen kan befaras att den miSStänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Är någon skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan föl- ja, och finns det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den miss- tänktes förhållande eller någon an- nan omständighet risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället för- bud meddelas honom att utan till- stånd lämna honom anvisad vistel- seort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (an- mälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också re- seförbud eller anmälningsskyl- dighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet. får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses i första stycket.

51 kap. 8915

För målets beredande skall va- deinlagan med därvid fogade hand- lingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.

För målets beredande skall va- deinlagan med därvid fogade hand- lingar delges vadesvaranden, som skall föreläggas att avge skriftligt genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock genast meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket vidtas.

” Senaste lydelse 1966: 302. " Senaste lydelse 1981: 1295. '5 Senaste lydelse 1984: 131.

Nuvarande lydelse

Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat om hävande av så- dan åtgärd, äge hovrätten omedel- bart bevilja åtgärden att gälla. till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verk- ställighet av beslutet ej må äga rum. Ärfråga om häktning eller reseför- bud. må hovrätten ock utan mot- partens hörande göra ändring i un- derrättens beslut.

Föreslagen lydelse

Om tingsrätten har avslagit ett yrkande om åtgärd. som avses i 26—28 kap., eller förordnat om att en sådan åtgärd skall hävas, får hovrätten omedelbart bevilja åtgär- den att gälla till dess något annat bestäms. Om tingsrätten har bevil- jat åtgärd som nu sagts, får hovrät— ten omedelbart förordna att vidare åtgärd för verkställighet av beslutet inte får äga rum. [frågor om häkt- ning eller reseförbud får hovrätten göra ändring i tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta nå- gon som inte är närvarande vid rät- ten, skall 24 kap. 17 & tredje och fjärde styckena tillämpas..

l3å

Så snart målets beredande avslu- tats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen. För behand- ling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade häktad, skall hu- vudförhandling hållas inom fyra veckor efter utgången av den i 2 & angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses i 11 &, eller an- nan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter utgången av den i 2 å angivna tiden, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

Så snart målets beredande avslu- tats, skall hovrätten bestämma tid för huvudförhandlingen. För be- handling av rättegångsfrågor eller sådana delar av saken som får av- göras särskilt får huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhand— ling.

Ar den tilltalade häktad, skall hu- vudförhandling hållas inom två vec- kor efter utgången av den tid som anges i 2 å, om det inte till följd av åtgärder som avses i 1 l 5 eller artd- ra omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Har den tillta- lade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 5, skall tiden räk- nas från den dag ltan häktades.

52 kap. 10 5

Finnes för utredningen erforder- ligt, att part eller annan höres muntligen i hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Om inställande av tillta- lad, som är anhållen eller häktad. förordne hovrätten.

Är det nödvändigt för utredning- en i mälet att en part eller någon annan hörs muntligen i hovrätten, förordnar hovrätten om detta på lämpligt sätt. Hovrätten förordnar också om inställandet av en tillta- lad som är anhållen eller häktad.

Om hovrätten beslutat häkta nå- gon som inte är närvarande vid rät- ten. skall 24 kap. 17 å tredje och fjärde styckena tillämpas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 kap.

5 lå Då hovrätt ogillat yrkande om"" -' häktning eller reseförbud ellerfrigi- vit häktad eller hävt reseförbud, må talan mot beslutet ej föras annor- ledes än i samband med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

Då hovrätten ogillat yrkande om häktning eller reseförbud eller hävt ett beslut om häktning eller reseför- bud, får talan mot beslutet föras endast i samband med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

55 kap. 15 &

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50 kap. 11—20 55. 22 &, 245 och 255 första och andra styckena samt i brottmål 51 kap. 11—20. 22, 24, 25 och 3l åå äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26—29 55 rörande tvistemål samt i 5] kap. 26—29 55 rörande brottmål är för hovrätt stadgat om undanröjande av under- rätts dom och om återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning i frå- ga om lägre rätts dom.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt i tvistemål 50 kap. 11—20 5.5, 22 %. 24%; OCh 25 5 första och andra styckena samt i brottmål 51 kap. 8 55 fjärde stycket, 11—20, 22,24. 25 och 31 åå tillämpas.

Vad som sägs i 50 kap. 26—29 åå rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 åå rörande brottmål om un- danröjande av underrätts dom och om återförvisning gällerför högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Är någon vid lagens ikraftträdande berövad friheten genom gripande, anhållande eller häktning, får häktningsframställning enligt 24 kap. 12 & göras samt häkt- ningsförhandling enligt 13 och 17 55 samma kapitel hållas den dag lagen träder i kraft eller följande dag, om äldre rätt medger att så sker.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid

Härigenom föreskrivs att 2 %$ lagen (1930: 173) om beräkning av lagstad- gad tid skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 5'

Infaller tid, då enligt lag eller sär- Infaller den tid, då enligt lag eller skild författning åtgärd sist skall särskild författning en åtgärd senast företagas. på söndag, annan allmän skall vidtas, på en söndag. annan helgdag, lördag, midsommarafton, allmän helgdag, lördag, midsom- julafton eller nyårsafton, må åtgär- marafton, julafton eller nyårsafton, den företagas nästa söckendag. får åtgärden vidtas nästa vardag.

Första stycket gäller inte ifråga om de frister för häktningsfram- ställning och häktningsförhandling som anges i24 kap. 12 och 13 55, 17 å fjärde stycket och 195 rätte- gångsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

* Senaste lydelse 1974: 756.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 2 & lagen (1952: 98) med särskilda bestämmel- ser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25'

På begäran av åklagaren får jus- titiekanslern medge förlängning av den tid, inom vilken enligt 24 kap. 12 ? rättegångsbalken häktnings- framställning senast skall avlåtas, nted högst tio dagar. Begäran där— om skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utred- ning oundgängligen erforderlig, får justitiekanslern på begäran, som görs före anståndstidens utgång, meddela ytterligare förlängning med högst femton dagar.

Görs inte häktningsframställning inom tid som för varje fall är före- skriven eller, om begäran om för- längning inte bifallits. senast dagen efter den dag då åklagaren mottog meddelande därom, skall den an- hållne omedelbart friges.

På begäran av åklagaren får rät- ten, om det är nödvändigt, även vid en sådan ny förhandling i häkt- ningsfrågan som avses i 24 kap. 19 $$ första stycket rättegångsbal- ken förordna om fortsatt häktning med stöd av 3 å i samma kapitel. 1 så fall skall ny häktningsförhand— ling hållas med högst en veckas mellanrum. Vid den förhandling som äger rum under fjärde veckan efter det att det första beslutet en— ligt nämnda 3 5 meddelades får fortsatt häktning beslutas endast om det finns sannolika skäl för att den misstänkte har begått brottet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

' Senaste lydelse 1981: 1296.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 17 å lagen (1972: 260) om internationellt samar- bcte rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 t'

Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till ut- rikesdepartcmentet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riks- åklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsva- rande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under mot- svarande förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyl- dighet. Reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvaran- de brott är lindrigare än fängelse i ett'år. Oberoende av brottets be- skaffenhet får den dömde anhållas. häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet. om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande. häktning. reseförbud och anmälningsskyl- dighet enligt denna paragraf tilläm- pas i övrigt 24 kap. 3—24 åå och 25 kap. 2—9 åå rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främ- mande staten och här i landet varit berövad friheten med anledning av ,det eller de brott framställningen

' Senaste lydelse 1981: 1299.

Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till ut- rikesdepartementet meddelat. att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riks- åklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsva- rande den gärning påföljden avser och detfinns risk för att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer be- vis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande för- utsättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud el- ler anmälningsskyldighet. Reseför- bud eller anmälningsskyldighet får beslutas. även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan föl- ja på motsvarande brott är lindri- gare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller under- kastas reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet. om han saknar hemvist i Sverige och detfinns risk för att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande. häktning, reseförbud och anmälningsskyl- dighet enligt denna paragraf tilläm- pas i övrigt 24 kap. 4—24 åå och 25 kap. 2—9 åå rättegångsbalken. Ett beslut om atthållande eller häktning skall hävas senast när den sammanlagda tid den dömde varit berövad friheten i den främmande staten och här i landet med anled- ning av det eller de brott framställ-

Nuvarande lydelse

om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsbe- ,. rövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska domen. [ fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts. skall den dömde friges inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Föreslagen lydelse

ningen om verkställighet avser upp- går till den tid som.-"bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska do- men. 1 fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall beslutet om anhållande eller häktning hävas inom arton dagar från dagen för fri- hetsberövandet, om inte framställ- ning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 8 å lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregis— ter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8å'

Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;

2. av justitiekanslern. justitieombudsman. rikspolisstyrelsen eller da- tainspektionen; eller

3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för brott eller utlänningslagen, med anledning av ärende vari fråga uppkommit om sådan åtgärd.

Till annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag av registret lämnas, om regeringen för visst slag av ärenden eller för särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första stycket får ha terminalåtkomst till registret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

' Senaste lydelse 1975: 411.

Hänvisningar till S5

J ustitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 februari 1987

Närvarande: statsministern Carlsson. ordförande, samt statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Peterson. Bodström. Göransson. Gradin. Dahl, R. Carlsson. Holmberg. Hellström, Wickbom. Johansson, Hulter- ström, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragandc: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om anhållande och häktning

I mars 1983 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet en sär- skild utredare (Hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt. Sakkunniga: Överåklagaren Folke Ljungwall. byrådirektören Anders Lundberg. nume— ra ombudsmannen mot etnisk diskriminering Peter Nobel, polisöverinten— denten Hans Wranghult och numera rättschefen Peter Löfmarck. Expert: Byrådirektören Krister Nilsson.) för att se över bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen. Utredaren, som antog namnet 1983 års häktningsutredning, lämnade i juni 1985 betänkandet (SOU l985:27) Gripen Anhållen Häktad. Straffprocessuella tvångsmedel m.m.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitie- kanslern (JK). riksåklagaren (RÄ). Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt. Södra Roslags tingsrätt. Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), krimi- nalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), statens invandrar- verk, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsen i Blekinge län, länsstyrel- sen i Malmöhus län, åklagarkommittén (Ju 1984:04), riksdagens ombuds- män (JO), juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet. Sveriges ad- vokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer. Svenska polisförbundet. Nämndemännens riksförbund, Övervakarnas riksförbund. Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm, Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorgani- sationen SACO/SR, Medborgarrättsrörelsen, Internationella juristkom- missionens svenska avdelning, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmiss- brukare. Sveriges Villaägareförbund, Riksorganisationen för kvinnojourer iSverige, Svenska sparbanksföreningen och statens kriminaltekniska labo- ratorium.

RÅ har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms, Gö- teborgs och Malmö åklagardistrikt samt reglonåklagarmyndigheterna i Kalmar, Vänersborg, Gävle och Umeå och statsåklagarmyndigheten för speciella mål. Vidare har RÅ såvitt gäller avsnitt 11 i betänkandet (Frister

förfarandet) bifogat yttranden från regionåklagarmyndigheterna i Stock- holm, Linköping, Jönköping. Malmö, Göteborg, Västerås, Härnösand och Luleå.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholm har bifogat yttranden från åkla- garmyndigheterna i Danderyds. Handens, Huddinge, Norrtälje, Sollen- tuna, Solna. Södertälje och Visby åklagardistrikt. Regionåklagarmyndig- heten i Kalmar har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Kalmar och Växjö åklagardistrikt. Regionåklagarmyndigheten i Västerås har bifo- gat yttranden frän Köpings, Sala, Västerås, Enköpings, Tierps och Uppsa- la åklagardistrikt. Regionåklagarmyndigheten i Umeå har bifogat yttran- den från åklagarmyndigheterna i Lycksele. Skellefteå och Umeå åklagar- distrikt.

Lånsstyrelsen i Blekinge län har bifogat yttranden från polismyndighe- terna i Karlskrona. Ronneby och Karlshamn. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Helsingborg och Malmö.

Centralorganisationen SACO/SR har som sitt yttrande hänvisat till ett yttrande från Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (J USEK).

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1 , dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2 , dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3 .

Beträffande gällande ordning samt utredningens närmare överväganden lämnar jag översiktliga uppgifter i det följande. För en mer ingående redovisning får jag hänvisa till betänkandet.

I brottmål måste man under polisutredningen och rättegången ibland tillgri- pa frihetsberövande åtgärder mot dem som är misstänkta för brott. Regler- na om sådana s. k. personella tvångsmedel — gripande. anhållande och häktning — har i sina grunddrag varit oförändrade alltsedan rättegångsbal- ken (RB) trädde i kraft år 1948. Reglerna bygger i huvudsak på den ordning som utbildats redan före RB:s tillkomst (jfr SOU l938:44 s. 32).

1974 års häktningsutredning

Under senare år har reglerna om personella tvångsmedel varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. En samlad översyn av bestämmelserna pre- senterades av 1974 års häktningsutredning i betänkandet (SOU 1977:50) Häktning och anhållande. Utredningen föreslog där skärpningar av förut- sättningama för anhållande och häktning samt förkortningar av tidsfris- terna för prövning av frågor om frihetsberövande.

Betänkandet fick under remissbehandlingen ett blandat mottagande. De flesta remissinstanser tillbakavisade den kritik som utredningen hade riktat

mot tillämpningen av bestämmelserna om personella tvångsmedel. Re- missinstanscrna ställde sig i allmänhet också avvisande till huvudförslagen i betänkandet som man ansåg i alltför hög grad tillgodose den misstänktes intressen på bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i lagföring- en.

I den proposition (1980/81 :201) som lades fram med anledning av betän- kandet togs endast ett fåtal av utredningens förslag upp. I huvudsak innebar de i propositionen föreslagna lagändringarna att det dåvarande reseförbudet delades upp på två slag av tvångsmedel. reseförbud resp. anmälningsskyldighet, som även kan användas som alternativ till häktning i vissa fall. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionens förslag (JuU 1981/82: 13, rskr. 54). De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1982.

Direktiven till I 983 års häktningsutredning

1983 års häktningsutredning har enligt sina direktiv (dir. 1983z21) haft till uppgift att på nytt se över bestämmelserna om anhållande och häktning. De begränsade ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1982 kunde enligt direktiven knappast sägas ha minskat behovet av att bringa bestämmelser- na om häktning och anhållande i bättre samklang med den nutida synen på brott och brottsbekämpning. Syftet med en översyn av reglerna borde enligt direktiven vara att så långt möjligt begränsa användningen av tvångsmedel utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsutredningen och lagföringen minskar.

Europakonventionen

Sverige är anslutet till den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt art. 5 (1) i konventionen får ingen berövas sin frihet utom i vissa särskilt angivna fall. Ett av dessa fall är då någon skall ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott. Den som har berövats friheten på den grunden skall enligt art. 5 (3) ”promptly” (ofördröjligen) ställas inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med ”judicial power" (domsmakt).

De nu redovisade bestämmelserna i Europakonventionen är ett uttryck för att det, särskilt mot bakgrund av att Straffprocessuella frihetsberövan- den sker utan att en domstol på sedvanligt sätt har behandlat saken och funnit den misstänkte skyldig till det brott som han misstänkts för, ansetts viktigt att ett frihetsberövande snabbt blir prövat av en i förhållande till förundersökningsledaren fristående myndighet och att frihetsberövandet inte tillåts att fortgå längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Motsvarande regler finns i princip även i den av FN:s generalförsamling antagna konventionen den 16 december 1966 om medborgerliga och poli- tiska rättigheter till vilken Sverige också har anslutit sig.

Från svensk sida har åklagaren ansetts vara en ämbetsman beklädd med

sådan "judicial power" som konventionstexten nämner. Frågan om frister för domstolsförhandlingen har med den tolkningen varit ointressant efter- som de svenska fristerna för åklagarens anhållningsbeslut utan tvekan i de flesta fall fyller konventionens krav på ofördröjlighet. På senare år har emellertid den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (Europakommissionen) och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). vilka är de organ som övervakar att konventionen efterlevs, gjort en del uttalanden om tolkningen av art. 5 (3) som visar att den svenska hållningen står i strid med konventionen.

Frågan om frister i samband med straffprocessuella frihetsberövanden aktualiserades under häktningsutredningens arbete genom två mål mot Sverige som togs upp till prövning i EurOpakommissionen och i ett av fallen också i Europadomstolen. ] det ena av målen slog kommissionen fast dels att en svensk åklagare inte uppfyller konventionens krav på att vara en ämbetsman som har beklätts med domsmakt. dels att en häktningsför- handling inför domstol först sju dagar efter frihetsberövandet inte uppfyller konventionens krav på inställelse ofördröjligen. Kommissionen konstate- rade att man i tidigare mål hade godtagit fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. En närmare redogörelse för dessa fall finns i betänkan- det ( s. 54 ff).

De nuvarande svenska reglerna lämnar utrymme för att ett straffproces- suellt frihetsberövande prövas av domstol först sedan mer än en vecka förflutit från frihetsberövandet. l ytterlighetsfall kan mer än två veckor ha förflutit.

Utredningens förslag

Även om häktningsutredningens direktiv inte direkt tar upp kopplingen mellan fristerna för prövning av straffprocessuella frihetsberövanden och Sveriges internationella åtaganden, är det givet att de uttalanden av kon- ventionsorganen som nu nämnts har spelat en avgörande roll för utredning- ens arbete. Utredningen konstaterar att Sveriges anslutning till Europa- konventionen medför att en avkortning måste ske av de tidsfrister som nu gäller i inledningsskedet av en förundersökning där personella tvångsme- del används. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att den frist, inom vilken en person som berövats friheten på grund av misstanke om brott skall ställas inför domstol. förkortas till högst fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. Som regel bör dock enligt utredningen domstolspröv- ningen kunna äga rum inom två dagar. Endast i undantagsfall bör därför fyradagarsfristen få utnyttjas.

Det nuvarande systemet med åklagaren som anhållningsmyndighet före- slås vara kvar.

Möjligheterna att häkta en misstänkt på grund av risk för återfall i brott (s. k. recidivfara) föreslås begränsade. En förutsättning för detta är dock enligt utredningen att det finns ett realistiskt alternativ till frihetsberövan- det. Som ett huvudalternativ till häktning föreslår utredningen ett nytt tvångsmedel, rannsakningsövervakning, som innebär att den misstänkte är underkastad en mycket ingripande övervakning. Det föreslås även möjlig-

Prop.1986/87: 112

heter att medge lättnader under häktningstidenuså att en häktad i vissa fall skall kunna fortsätta att sköta sitt arbete under dagtid (natthäkte).

Vid varje avgörande om ett frihetsberövande skall tillgripas måste redan enligt gällande regler en avvägning. göras mellan behovet av, åtgärden och den skada som kan tillfogas den misstänkte. För att understryka denna s.k. proportionalitetsprincip föreslår utredningen en uttrycklig lagregel som anvisar enligt vilka grunder denna avvägning skall ske.

Remissutfallet

Betänkandet har när det gäller förfarandefrågoma fått ett i huvudsak positivt mottagande under remissbehandlingen. Bland remissinstansema råder en allmän enighet om att de tidsfrister som i dag gäller för straff- processuella frihetsberövanden måste anpassas till Europakonventionens krav. De vägar utredningen därvid anvisat hari stort sett godtagits.

Remissinstanserna har däremot i allmänhet ställt sig starkt avvisande till förslaget att begränsa häktningsmöjligheterna vid risk för återfall i brott. Man är i allmänhet också negativ till de alternativ till häktning som föreslås och anser dem vara orealistiska. Många remissinstanser anser att utred- ningen har underskattat de organisatoriska och kostnadsmässiga konse- kvenser som ett genomförande av förslagen kan medföra.

Överväganden

I en rättsstat som Sverige råder det en bred enighet om att det måste föreligga starka skäl för att få beröva en person friheten och att det är angeläget att begränsa användningen av tvångsmedlen till sådana situa- tioner då de måste tillgripas av hänsyn till starka intressen. Detta gäller alldeles särskilt i fråga om de straffprocessuella tvångsmedel som tillgrips under förundersökning. På detta stadium är varken skuldfrågan eller på- följdsfrågan avgjord. Insikten om att en misstänkt kan vara oskyldig eller att en påföljd som inte innebär frihetsberövande kan komma att väljas är det grundläggande skälet för att hantera de straffprocessuella frihetsberö- vandena med särskild försiktighet.

Å andra sidan finns det inget utvecklat samhälle som har funnit sig kunna avstå från tvångsmedel av detta slag. Behovet av att kunna skydda samhället och medborgarna mot brottslighet av olika slag och intresset av en effektiv lagföring gör sig gällande med sådan styrka att det knappast går att tänka sig ett samhälle utan straffprocessuella tvångsmedel. Mot denna bakgrund blir den givna målsättningen när man utformar de personella tvångsmedlen att hitta en balanspunkt mellan å ena sidan den misstänktes intresse av att inte i onödan vara berövad friheten och å andra sidan intresset av samhällsskydd och effektivitet i den brottsutredande och brottsbeivrande verksamheten.

Enligt min mening utgör den nuvarande regleringen av de straffproces- suella frihetsberövandena i allt väsentligt en riktig avvägning av de mot- stående intressena. Avvägningen ligger i händerna på kompetenta organ: polisen, åklagarna och domstolarna. Det är vidare sörjt för att de misstänk-

Prop.]986/87:112

ta om de så önskar eller om rätten ändå bedömer det nödvändigt biträds av offentliga försvarare. Vi har, om man ser till helheten och till hur det fungerar i praktiken, ett system för att pröva de straffprocessuella frihets- berövandena som fyller högt ställda anspråk på rättssäkerhet.

Närjag nu tar upp frågan om en anpassning av de svenska reglerna till de normer som har kommit fram i praxis vid tolkningen av Europakonven- tionen är det därför mer en fråga om just en sådan anpassning till ett formellt system än en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening. Detta hindrar emellertid inte att en sådan anpassning kan bidra till att ytterligare öka rättssäkerheten genom att tiden fram till en domstolsprövning av ett frihetsberövande förkortas avsevärt. På den punkten är jag alltså beredd att gå fram med förslag i linje med häktningsutredningens.

Däremot är jag i likhet med åtskilliga remissinstanser kritisk till de av utredningen föreslagna alternativen till häktning, alltså rannsakningsöver- vakning och natthäkte. I fråga om häktningsförutsättningarna delar jag också den uppfattning som de flesta remissinstanser har gett uttryck för, nämligen att en skärpning av förutsättningama för häktning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet skulle innebära att intresset av samhällsskydd och effektivitet i lagföringen i alltför hög grad skulle sättas åt sidan. Dessa förslag bör alltså inte genomföras. Tvärtom anser jag att det tydligare än nu bör markeras att det är angeläget att möjligheten till straffprocessuella frihetsberövanden tas till vara när det framför allt gäller återfallsbrottslig- heten.

Inte heller anser jag att man nu bör införa den av utredningen föreslagna proportionalitetsregeln, vars räckvidd enligt förslaget är begränsad till de personella tvångsmedlen. Frågan om en lagfäst proportionalitetsprincip har tagits upp både i tvångsmedelskommitténs betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet —- Integritet och i utredningens om säkerhets- åtgärder m.m. i skatteprocessen betänkande (SOU 1986:39) Skatteutred- ningar. Betänkandena är för närvarande föremål för övervägande inom regeringskansliet. Jag anser det lämpligast att frågan om en uttrycklig pr0portionalitetsregel tas upp i ett sammanhang.

Vid remissbehandlingen har från något håll väckts frågan om lekmanna- medverkan vid prövning av häktningsfrågor vid tingsrätt. Den frågan kan emellertid inte lämpligen tas upp i detta sammanhang.

Vid mina ställningstaganden har jag beaktat att redan en anpassning till Europakonventionens krav innebär en reform med så praktiskt betydelse- fulla konsekvenser att det vore olämpligt att göra några mera omfattande lagändringar i övrigt innan erfarenheter vunnits av reformen samt den praktiska tillämpningen av de nya reglerna har funnit sina former.

I det följande avserjag att närmare behandla häktningsförutsättningama i avsnitt 2.2, förfarandet vid prövning av frågor om häktning m. m. i avsnitt 2.3, alternativ till häktning i avsnitt 2.4, häktning på nya grunder — talan mot häktningsskäl i avsnitt 2.5 och organisatoriska frågor m.m. i avsnitt 2.6.

Några ytterligare frågor i sammanhanget tar jag upp i mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelsema, dvs. i specialmotiveringen (avsnitt 5).

Hänvisningar till US21

2.2 Häktningsförutsättningarna 2.2.1 Brottsmisstankens styrka och brottets svårhet Mitt förslag: För att någon skall kunna häktas skall ävenl'i fortsätt-

ningen i princip krävas att han är på sannolika skäl misstänkt för ett brott med minst ett års fängelse i straffskalan. Under vissa förutsätt- ningar skall dock häktning få ske viss kortare tid även vid lägre grad av misstanke (avsnitt 2.3.6).

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 127— 129). Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: En grundläggande princip inom brottsmålproces- sen är att den misstänkte skall behandlas som oskyldig till deSs fällande dom föreligger. Möjligheten att före avgörandet av skuldfrågan ingripa med häktning måste därför vara begränsad till sådana situationer där ett frihetsberövande är påkallat av mycket starka allmänna intressen. De allmänna intressen som kan motivera häktning är intresset av effektivitet i lagföringen och intresset av samhällsskydd. Mot bakgrund härav uppställs som allmän förutsättning för häktning enligt gällande rätt att det skall föreligga en stark misstanke om att vederbörande begått ett brott och att misstanken skall avse mera allvarlig brottslighet.

Brottsmisstankens styrka

En avgörande fråga vid utformningen av häktningsrekvisiten är självfallet vilken grad av misstanke om brott som skall krävas för häktning. Enligt gällande rätt krävs i detta hänseende att den som häktas skall vara på sannolika skäl misstänkt för brott (24 kap. 1 & RB). Som jämförelse kan nämnas att i RB förekommer även andra uttryckssätt för att ange en viss grad av sannolikhet för att någon gjort sig skyldig till brott. Den lägsta graden anses vara uttrycket att någon kan misstänkas för brott (23 kap. 9 & RB). En högre grad är skäligen misstänkt (23 kap. 2 €, 25 kap. l & RB m.fl. lagrum). Sannolika skäl anses innebära ett ännu starkare beviskrav. För åtal krävs att åklagaren finner att tillräckliga skäl föreligger för att den misstänkte skall bli dömd (23 kap. 2 & RB). Och för fällande dom brukar det anses nödvändigt att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet (se t. ex. NJA 1980 s. 725). När det gäller tvångsmedel används emellertid ett så högt beviskrav som sannolika skäl bara i fråga om häktning.

När man skall bedöma om beviskravet för brottsmisstanken vid häkt- ning har fått en lämplig utformning i gällande lagstiftning måste bl.a. häkt- ningsinstitutets syfte beaktas. Den viktigaste av häktningens funktioner är i många fall att säkra den bevisning som behövs för att väcka åtal. Behov av häktning uppkommer som regel på ett tidigt stadium av förfarandet, när utredningen inte kommit så långt att tillräcklig bevisning rörande den misstänktes skuld har säkrats. Det är därför ofrånkomligt att ha ett lägre

beviskrav för häktning än för fällande dom. Härtill kommer att, om kravet på brottsmisstanke skulle sättas på samma nivå som för fällande dom. rättens bedömning av häktningsfrågan lätt skulle få en icke önskvärd prejudicerande betydelse vid den slutliga prövningen av skuldfrågan.

När det gäller tillämpningen av nuvarande regler om häktning visar en enkätundersökning som utredningen låtit utföra i fråga om åtalsbeslut och frikännande domar att den gällande ordningen generellt sett måste anses fungera väl från rättssäkerhetssynpunkt. År 1982 lades åtalet ned eller ogillades endast beträffande två procent av samtliga häktade.

Mot bakgrund av det jag nu sagt delar jag utredningens och remissinstan- sernas bedömning att nuvarande förutsättningar för häktning såvitt avser brottsmisstankens styrka i princip bör behållas. Om ett system med en snabbare domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden skall kunna genomföras i praktiken, blir det emellertid som utredningen föreslagit och som de flesta remissinstanser godtagit —' nödvändigt att i vissa fall tillåta häktning på en lägre misstankegrad (s.k. utredningshäkt- ning) i ett inledande skede av förfarandet. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.3.6.

Brottets svår/tet

Häktning bör liksom nu i allmänhet kunna användas endast vid brott av mer allvarlig beskaffenhet. Denna begränsning av möjligheterna att häkta utgår enligt gällande rätt från straffskalan för brottet. Enligt 24 kap. l 5 första stycket RB, där huvudförutsättningarna för häktning tas upp, krävs sålunda att för brottet skall vara stadgat fängelse i ett år eller däröver. Det avgörande är alltså om fängelsestraff av den angivna längden ingår i straff- skalan.

Utredningen har diskuterat också andra sätt att avgränsa de brott för vilka häktning skall få ske, nämligen en begränsning till vissa typer av brott eller brottskategorier eller till den förväntade påföljden. Utredningen har emellertid kommit till uppfattningen att det kan riktas invändningar mot alla dessa avgränsningsmetoder.

Liksom utredningen och remissinstansema anser jag att man också i fortsättningen bör låta häktningsförutsättningarna anknyta till strafflatitu- derna för brottet. Straffskaloma återspeglar lagstiftarens uppfattning om de olika brottens straffvärde och därmed också samhällets intresse och behov av skydd mot sådana brott. En avgränsning av denna typ är också lagtekniskt enkel och minskar risken för skönsmässiga värderingar som kan leda till osäkerhet i tillämpningen.

2.2.2 De särskilda häktningsgrunderna

Mitt förslag: Ett enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktnings- grunderna fara för avvikande (llyktfara), fara för försvårande av utredningen (kollusionsfara) och fara för fortsatt brottslig verksam- het (reeidivfara) införs. Häktning skall kunna ske. när det finns risk att den misstänkte avviker, försvårar utredningen eller fortsätter att begå brott. Bl.a. härigenom markeras vikten av att häktning an- vänds för att motverka återfall i brott som riktar sig mot annans personliga integritet, bl. a. våldsbrott och bostadsinbrott.

Utredningsförslaget: Utredningen föreslår också att ett enhetligt bevis- krav införs. Utredningens förslag innebär emellertid en begränsning av möjligheterna att häkta. Detta uppnås enligt utredningen genom en omfor- mulering av beviskravet till ”påtaglig risk". Utredningen föreslår härut- över att möjligheterna att häkta på grund av återfallsrisk ytterligare in- skränks till vissa typer av förväntad brottslighet (se betänkandet s. 129— 136). Två av de sakkunniga har avgett ett särskilt yttrande i denna fråga (se betänkandet s. 201 f.)

Remissinstanserna: En bred majoritet godtar utredningsförslaget om ett enhetligt beviSkrav. Några få remissinstanser ifrågasätter om det finns anledning att införa en ny terminologi vid sidan av det redan existerande uttrycket "skäligen kan befaras". Utredningsförslaget om att begränsa möjligheterna till häktning på grund av återfallsriSk har mött stark kritik. De flesta remissinstansema har i denna fråga anslutit sig till det särskilda yttrandet.

Skälen för mitt förslag: Ett enhetligt beviskrav

Utöver kvalificerad misstanke om brott av VISS svårhetsgrad fordras för häktning enligt huvudregeln i 24 kap. 1 5 första stycket RB att någon eller några av tre särskilda häktningsförutsättningar är uppfyllda. Dessa förut- sättningar utgörs av vad man brukar kalla flykt-. kollusions- och recidiv- fara.

Med flyktfara avses enligt lagtexten att ”det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff'. Med avvikande menas i detta sammanhang att den misstänkte lämnar sin bostads- eller vistelseort i syfte att undgå lagföring eller straff. Under det mer vittsyftande uttrycket "på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff ' faller bl. a. åtgärder varigenom den misstänkte utan att lämna orten håller sig undan i sådant syfte.

Kollusionsfara föreligger ”om det skäligen kan befaras att den misstänk- te genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning". Härmed menas framför allt att den misstänkte avlägsnar spår efter brottet eller förstör eller gömmer föremål, som åtkommits genom brottet eller annars har betydelse för utredningen, eller att han till men för utredningen påverkar någon som kan lämna upplysning i saken, t. ex. ett vittne.

Reeidivfara eller återfallsrisk slutligen föreligger enligt lagtexten "om anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksam- het". Enligt lagtexten skall. vid bedömningen av om någon av de särskilda häktningsförutsättningarna är uppfyllda. hänsyn tas till "brottets beskaf- fenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet". Det är av väsentlig betydelse att frågor om häktning bedöms på ett så allsidigt underlag som möjligt. Av vikt är att lagen har en utformning som leder till en prövning, där inte bara omständigheter som talar för häktning utan också sådana som talar däremot beaktas. Bland omständigheter som bör beaktas kan nämnas den misstänktes bostads-, arbets- och familjeförhål- landen, omständigheterna kring brottet. tidigare brottslig belastning m. m. I motsats till utredningen anser jag att det nu sagda även i fortsättningen bör markeras i lagtexten.

Den fara för avvikande, försvårande av utredningen eller fortsatt brotts- lighet som skall föreligga för att häktning skall få ske beskriVS på delvis olika sätt i gällande rätt. Vid häktning på grund av flykt- eller kollusions- fara krävs sålunda att flykt eller kollusion skäligen kan befaras . Häktning på grund av återfallsrisk förutsätter däremot att anledning förekommer att den misstänkte återfalleri brott. Uttrycket "anledning förekommer" anses åtminstone rent språkligt innebära ett lägre beviskrav än "skäligen kan befaras." Det finns dock inget belägg för att man i domstolspraxis upprätt- hållit någon skillnad mellan dessa uttryck.

Mot bakgrund av att innebörden av de båda beviskraven är oklar bör man som utredningen föreslår nu införa ett enhetligt beviskrav för samtliga häktningsgrunder som är anpassat till ett mer modernt språkbruk. Ut- gångspunkten bör därvid vara att frihetsberövande skall ske endast när omständigheterna är sådana att det verkligen finns risk för avvikande, försvårande av utredning'eller återfall. Samtidigt måste reglerna ge utrym— me för häktning så snart en sådan fara föreligger. Enligt min mening kan det av häktningsutredningen föreslagna rekvisitet "påtaglig risk" leda till att det ställs alltför höga krav i fråga om utredningen rörande faran. Jag anser för min del att uttrycket "risk" bättre speglar den avsedda tillämp- ningen av häktningsmöjligheten. Jag återkommer till detta i specialmoti- veringen. Motsvarande ändring bör göras i reglerna om reseförbud (25 kap. l & RB).

Ytterligare om häktning vid riskför återfall

Utredningen konstaterar att syftet med återfallsrisken som häktningsgrund är individualpreventivt och kriminalpolitiskt. Med utgångspunkt från att häktning skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel och inte en kriminal- politisk åtgärd anser utredningen att det inte i första hand är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot återfallsför- brytare och försöka hindra dem från att begå nya brott. Även om häkt— ningsgrunden återfallsrisk är systemfrämmande vill utredningen inte ut- mönstra den men menar att den bör användas restriktivt.

Mot bakgrund härav föreslår utredningen att häktning vid återfallsrisk skall få ske endast om det är nödvändigt för att förhindra sådan fortsatt brottslighet, som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller då brottsligheten är av stor omfattning.

I ett särskilt yttrande har två av de sakkunniga avstyrkt en sådan begränsning av häktningsmöjligheterna vid recidivfara. De menar att ut- redningens förslag i denna del stämmer illa överens med de riktlinjer som statsmakterna dragit upp för brottSbekämpningen. De s.'k. vardagsbetona- de brotten, bl. a. inbrottsstöldcr, har — påpekar de sakkunniga -— i dessa riktlinjer särskilt utpekats som en form av brottslighet där medborgarna har rätt att kräva effektiva motåtgärder.

Förslaget har i den här delen också mött starkt motstånd från remissin- stansema. som till helt övervägande del anslutit sig till de sakkunnigas synpunkter.

Jag delar i stort de två sakkunnigas och remissinstansemas uppfattning. Enligt min mening innebär utredningsförslaget i denna del en alltför långt- gående inskränkning i möjligheten att effektivt och framgångsrikt bekämpa också andra former av allvarlig traditionell brottslighet än våldsbrottslighe- ten. Samhället kan inte undvara möjligheten att använda de straffproces- suella tvångsmedlen för att förhindra återfall i brott i detta hänseende. Vissa tecken tyder på att man på sina håll tillämpar en mera långtgående restriktivitet när det gäller häktning i sådana fall än som är förenlig med allmänna rättsskyddsintressen. Som jag påpekade i regeringens skrivelse (skr. 1986/87z21) till riksdagen om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott är det svårt att begära av allmänheten att denna skall hysa förståelse för rättssystemet. om den som gripits av polis för t. ex. upprepade inbrotts- stölder inom kort släpps fri och fortsätter sin brottsliga verksamhet samti- digt som det kan dröja åtskillig tid innan lagföringen kommer till stånd.

Det är enligt min mening viktigt att markera att ett minskat användande av straffprocessuella tvångsmedel inte kan accepteras vid risk för återfall i brott. Tvärtom anser jag möjligheterna att tillgripa Straffprocessuella fri- hetsberövanden särskilt angelägna när det gäller återfallsbrottsligheten. Den brottslighet som jag närmast tänker på är sådan som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet. Särskilt när det gäller egendomsbrotten visar forskningen att en liten grupp återfallsförbrytare svarar för en mycket stor del av brottsligheten.

Jag är medveten om att häktning i dessa fall ofta kommer att tillgodose främst kriminalpolitiska syften och att den skärpta hållning som jag föror- dar åtminstone på kort sikt kan leda till en ökning av antalet frihetsberö- vanden.

2.2.3 Häktning vid lindriga brott

Mitt förslag: De särSkilda reglerna om häktning av den som inte har stadigt hemvist inom riket i 24 kap. 1 5 andra stycket RB (den s.k. rallarparagrafen) avskaffas. Däremot behålls häktningsmöjligheten enligt 24 kap. 2 & RB, som medger häktning oberoende av brottets svårhet i syfte dels att identifiera den misstänkte, dels att förhindra att den som saknar hemvist här i landet undandrar sig lagföring och straff genom att bege sig utomlands.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 137 f).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget tillstyrks eller lämnas utan erin- ran av flertalet remissinstanser. Kritiska synpunkter framförs från några håll, främst mot förslaget att avskaffa den s.k. rallarparagrafen.

Skälen för mitt förslag-. Vid sidan av huvudreglerna om häktning i 24 kap. 1 5 första stycket RB finns enligt gällande rätt två Specialregler enligt vilka häktning kan ske för lindrigare brott i vissa fall av flyktfara. Däremot finns ingen möjlighet att häkta för lindrigare brott vid kollusions- och recidiv- fara.

Enligt 24 kap. 1 5 andra stycket RB kan vid alla brott där fängelse ingår i - straffskalan den misstänkte häktas om han saknar stadigt hemvist här i landet och det skäligen kan befaras att han avviker (den s.k. rallarparagra- fen). Bestämmelsen vilar på den uppfattningen att personer som saknar stadigt hemvist generellt sett kan antas vara mer flyktbenägna än andra. Häktning får emellertid i dessa fall aldrig ske i sådana fall där det kan antas att påföljden blir bara böter (fjärde stycket).

Det kan nämnas att i Danmark och Norge har motsvarande särregler upphävts under de senaste åren.

I de situationer som avses med den s.k. rallarparagrafen är den miss- tänktes flyktbenägenhet inte manifesterad på annat sätt än att han saknar fast hemvist i riket. Liksom utredningen anser jag att man med fog kan ifrågasätta om det är rimligt att enbart på den grunden tillåta häktning även vid så lindriga brott som täcks av regeln. Utredningens undersökningar visar att regeln fått allt mindre praktisk betydelse. Mot den bakgrunden delar jag utredningens uppfattning att regeln bör avskaffas.

Enligt 24 kap. 2 & RB kan häktning vidare ske, oberoende av brottets beskaffenhet, i vissa speciella situationer. Det rör sig här dels om fall där den misstänkte är okänd och vägrar att uppge sitt namn och hemvist eller kan antas lämna osanna uppgifter om detta, dels om fall där den misstänkte saknar hemvist inom landet och det skäligen kan befaras att han håller sig undan genom att bege sig från landet. Denna regel avser således fall av en annan karaktär än den s.k. rallarparagrafen. I dessa fall finns det ju klara indikationer på att den misstänkte verkligen avser att undandra sig att medverka i utredningen.

Som utredningen pekat på finns det visserligen ibland andra möjligheter att omhänderta den misstänkte. Så kan ske enligt 14 & polislagen (1984z387) genom s.k. polisiering och enligt reglerna i 23 kap. 7—9 55 RB. Utredningens undersökningar visar också att regeln tillämpas relativt säl- lan. Kvar står emellertid som både 1974 års och 1983 års häktningsutred- ningar pekat på att ett slopande av häktningsmöjligheten även för lindrigare brott i dessa speciella situationer skulle medföra att samhällets möjligheter att beivra brotten i dessa fall i praktiken skulle upphöra. Detta är självfallet inte acceptabelt. Reglerna i 24 kap. 2 & RB bör därför finnas kvar i princip oförändrade. En annan sak är att tillämpningen av bestäm- melserna naturligtvis bör ske återhållsamt och med allt större restriktivitet, ju lindrigare brott det är fråga om.

2.2.4 Häktning vid svåra brott

Mitt förslag: Nuvarande regel om presumtion för häktning vid svåra brott behålls i sak oförändrad.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 138— 140). En av utredningens sakkunniga anser att bestämmelsen bör avskaffas under anförande att det är tveksamt om bestämmelsen är fören- lig med Europakonventionen och FN-konventionen (se betänkandet s. 203).

Remissinstanserna: Nästan alla som har uttalat sig i frågan 'stöder försla- get om att behålla nuvarande regel.

Skälen för mitt förslag: När det gäller de grövsta typerna av brott finns enligt gällande rätt en särskild regel om häktning. Är straffminimum för brottet fängelse i två år skall enligt 24 kap. 1 & tredje stycket RB häktning ske, om det inte är uppenbart att anledning härtill saknas. Regeln innebär således en presumtion för häktning. Till skillnad från vad som gäller enligt huvudregeln i paragrafens första stycke krävs alltså vid de grövsta brotten att det skall vara uppenbart att ingen av de särskilda häktningsförutsätt- ningarna föreligger för att den misstänkte skall undgå häktning.

Regeln grundar sig i första hand på det faktum att det nästan alltid finns anledning att räkna med risk för i vart fall flykt eller kollusion vid sådana brott. 1 förarbetena till bestämmelsen nämndes emellertid också att den ger möjlighet till häktning vid mycket grova brott, då det skulle vara stötande för allmänheten om gärningsmannen lämnades på fri fot, även om något direkt stöd för något av häktningsskälen inte visats.

Det kan nämnas att före ikraftträdandet av RB häktning var obligatorisk i Sverige vid svåra brott. Lagstiftningen i många andra europeiska länder innehåller alltjämt regler om obligatorisk häktning vid svåra brott. Häkt- ningsmöjligheten knyts då antingen direkt till ett brott eller till en typ av brott. Det brukar anföras åtskilliga argument för en ordning med obligatorisk häktning vid svåra brott. Utöver de motiv som jag nyss redogjorde för i fråga om den svenska presumtionsregeln kan nämnas hänsynen till allmän- preventionen. En omedelbar reaktion på mycket allvarliga brott anses sålunda vara avskräckande. Också hänsyn till den misstänkte själv sägs i vissa fall tala för häktning vid så allvarliga brott som det här är fråga om. 1 de allra allvarligaste fallen kan det t. o. rn. tänkas att den misstänkte har ett akut behov av skydd mot en uppretad allmänhet.

Utredningen har undersökt om den svenska presumtionsregeln är fören- lig med Sveriges konventionsåtaganden och kommit fram till att så är fallet. Om man enbart utgår från själva ordalydelsen i Europakonventionen förefaller det som om det för att häktning skall få ske skall föreligga antingen misstanke om brott eller någon av häktningsgrunderna flykt- eller recidivfara. Det har emellertid ifrågasatts (se H. Danelius, Mänskliga rättigheter, 3 uppl., s. 91 f), om inte bestämmelsen, trots ordalydelsen, måste anses kräva att det skall föreligga både misstanke om brott och

antingen flykt— eller recidivfara. Kollusionsfara nämns för övrigt inte i konventionstexten vid sidan av flykt- och recidivfara.

Vidare har utredningen pekat på en av Europarådets ministerkommitté den 27 juni 1980 antagen rekommendation R(80). som torde innebära att obligatoriska häktningsregler i vissa undantagsfall kan accepteras.

När det gäller FN-konventionen torde denna enligt utredningen innebära förbud mot obligatoriska häktningsregler genom regeln i art. 9 (3) som säger att ”det ej skall vara en allmän regel att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar."

För egen del vill jag först konstatera att en presumtionsregel av svensk modell inte kan likställas med en regel om obligatorisk häktning. Grunden för den svenska regeln är att vid mycket grova brott fara för flykt, kollu- sion eller fortsatt brottslig verksamhet som regel föreligger. Regeln kan därför ses i huvudsak som en praktisk handlingsregel för domstolarna, genom vilken rätten utan närmare undersökningar kan utgå från att häkt- ningsskäl föreligger, så länge inte annat framgår av utredningen. Samtidigt innebär regeln en skyldighet för rätten att i varje enskilt fall pröva om förutsättningar för häktning föreligger (jfr NJA 1985 s. 868). Är det uppen- bart att det inte finns något särskilt häl-."tningsskäl, t. ex. på grund av att den misstänkte är intagen i kriminalvårdsanstalt eller svårt sjuk, skall häktning inte ske. Mot den nu angivna bakgrunden instämmer jag i utredningens slutsats att presumtionsregeln inte kan anses stå i strid med de internatio- nella traktater som Sverige har anslutit sig till. Med den utgångspunkten. och eftersom regelns tillämpning knappast synes ha medfört några problem från rättssäkerhetssynpunkt, ansluter jag mig till utredningens och remiss- opinionens uppfattning att regeln bör finnas kvar i sak oförändrad.

2.3 Förfarandet vid prövning av frågor om häktning m. m. 2.3.1 Frister

Mitt förslag: Kortare frister införs för prövning av de straffproces- suella frihetsberövandena. Högst fyra dagar får förflyta från det faktiska frihetsberövandet till dess att den misstänkte ställs inför domstol för prövning av häktningsfrågan. Prövningen skall dock alltid ske så snabbt som möjligt, och maximifristen får utnyttjas endast om det behövs med hänsyn till utredningen.

Vid beräkning av fristerna skall lördagar, söndagar och helgdagar likställas med vanliga arbetsdagar.

Utredningsförslaget: Överensstämmer i princip med mitt förslag (se be- tänkandet s. 143—149).

Remissinstanserna: Samtliga lämnar utan erinran att de svenska reglerna anpassas till Europakonventionen.

Skälen för mitt förslag: En anpassning till Europakonventionen

De nuvarande fristerna enligt 24 kap. RB för prövning av frihetsberövan- den i inledningsstadiet av en förundersökning innebär bl. a. följande.

Om det förekommer skäl att anhålla någon på grund av misstanke om brott men beslut om anhållande inte utan fara kan avvaktas, får en polis- man gripa den misstänkte. Var och en har också rätt att gripa den som begått brott, om denne anträffas på bar gärning eller flyende fot och brottet är av viss svårhetsgrad. Detsamma gäller den som är efterlyst för brott (7 & första och andra styckena). Ett gripande genom polisens försorg kan också förekomma som s.k. skrivbordsgripande. Det innebär att ett beslut om gripande fattas av förhörsledaren genom att en person som redan finns hos polisen, t. ex. efter frivillig inställelse eller efter hämtning till förhör. för- klaras gripen. Ett gripande kan också utgöra verkställighet av ett redan fattat beslut när någon har anhållits eller häktats i sin frånvaro (6 5).

Ett gripande skall skyndsamt anmälas till åklagaren, som har att efter förhör, det s.k. anhållningsförhöret, omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller friges (7 & tredje stycket och 8 å). Anhållningsförhöret får på åklagarens uppdrag hållas av en polisman (8 5). Någon bestämd tidsfrist för när anhållningsförhöret senast skall genomföras är inte utsatt. Av lagtexten framgår endast att den misstänkte så snart det kan ske skall inställas för förhör (8 5).

När åklagaren har beslutat att anhålla någon börjar däremot en frist att löpa. Om inte den anhållne friges skall åklagaren enligt huvudregeln senast dagen efter anhållandet göra en framställning hos domstolen om att den misstänkte skall häktas. Var den misstänkte inte närvarande när beslutet om anhållande meddelades, skall åklagaren, sedan beslutet verkställts. avge framställningen senast dagen efter att den anhållne inställdes för förhör. Behövs det ytterligare utredning för prövningen av häktningsfrågan får åklagaren dröja med framställningen utöver vad som följer av det nu sagda. Häktningsframställning skall dock avges så snart det kan ske och senast på femte dagen efter anhållandet eller anhållningsförhöret (12 5).

När häktningsframställningen har kommit in till domstolen, vilket ibland, när framställningen måste skickas med posten, inträffar dagen efter det att åklagaren avgav den, börjar en ny frist att löpa. Häktningsförhand- ling skall hållas så snart det kan ske och som regel senast fjärde dagen efter det att häktningsframställningen har kommit in (13 5).

På grund av polisens skyldighet att skyndsamt anmäla ett gripande till åklagaren och kravet på ett snabbt beslut i anhållningsfrågan. kommer fristen för åklagarens häktningsframställning att i allmänhet räknas från dagen för gripandet eller dagen därefter. I vissa fall, t. ex. när den miss- tänkte måste transporteras från orten där han gripits till orten där brottet har begåtts eller när han varit så påverkad av alkohol eller narkotika vid gripandet att anhållningsförhöret inte har kunnat hållas omedelbart. kan anhållningsbeslutet bli försenat och äga rum kanske flera dagar efter fri- hetsberövandet. I sådana fall förskjuts åklagarens frist för häktningsfram- ställningen i motsvarande mån.

Av den redogörelse jag nu har lämnat framgår att de nuvarande reglerna om frister kan medföra att tiden mellan det faktiska frihetsberövandet och häktningsförhandlingen kan komma att uppgå till mer än de nio dagar som förutsätts i lagen. Det är emellertid sällsynt att man utnyttjar dessa nio dagar och ännu ovanligare att man går över den gränsen. Utredningens

undersökningar visar att uppåt två tredjedelar av häktningsframställning- arna prövats av domstolen inom en vecka efter frihetsberövandet.

Fristreglerna måste självfallet ses i sitt sammanhang inom hela det regelsystem som gäller i fråga om frihetsberövande i samband med utred- ning av brott. Ett av syftena med våra relativt generösa anhållningstider är att möjliggöra för polis och åklagare att åstadkomma en så fullständig utredning som möjligt till häktningsförhandlingen för att huvudförhand- lingen vid domstolen skall kunna genomföras snabbt och koncentrerat. På så sätt kan den totala tiden under vilken en misstänkt person hålls frihets- berövad i avvaktan på rättegång och lagakraftägande dom hållas nere. Och genom att anhållningsbesluten alltid skall fattas av åklagare är det sörjt för att en kompetent juridisk instans snabbt prövar det inledande frihetsberö- vandel.

Även om man sålunda med fog kan hävda att sveriges nuvarande regler motsvarar högt ställda krav på rättssäkerhet. bör nu —- som jag tidigare nämnde — en anpassning ske till den praxis som utvecklats vid tolkningen av Europakonventionen. Som utredningen har anfört kan detta ske anting- en genom ändringar i förutsättningama för åklagarprövning av frihetsberö- vanden eller genom nedkortning av fristerna för domstolsprövningen.

Jag delar utredningens åsikt att det är bättre att behålla ett system med domstolsprövning av frihetsberövanden. men med en nedkortning av de frister som gäller i dag. än att tillskapa ett system med fristående åklagare som -— närmast som ett slags förundersökningsdomare enligt kontinental förebild skulle pröva frågan om frihetsberövande. Det sistnämnda alter— nativet kräver stora ingrepp i åklagarväsendets struktur och organisation, bl.a. för att uppnå att det alltid finns fristående åklagare till hands som uppfyller konventionens i praxis utvecklade kriterier för en med domsmakt beklädd ämbetsman. Som utredningen anför ter sig den lösningen alltför kostsam. Den nuvarande uppdelningen av beslutsbefogenheterna har vida- re i allt väsentligt visat sig fungera väl i praktiska hänseenden. samtidigt som den ger goda garantier för en rättssäker prövning. Mot den bakgrun- den har jag liksom utredningen stannat för att inte låta en anpassning till Europakonventionen leda till något ingrepp i kompetensfördelningen när det gäller prövningen av straffprocessuella frihetsberövanden. Vårt sy- stem, där åklagaren gör den första prövningen av lagligheten av ett frihets- berövande och beslutar om den misstänkte skall begäras häktad eller friges, medan det ankommer på domstolen att sedermera pröva häktnings- frågan, bör alltså behållas.

Med detta ställningstagande återstår bara alternativet att förkorta fris- terna för domstolsprövningen. I diskussionen i den frågan framkastas ibland tanken att ett gripande eller ett anhållande alltid bör prövas av domstol inom 24 timmar. I många länders lagstiftning krävs att häktnings- frågan prövas av en domare inom 24 eller 48 timmar efter gripandet. Att en sådan ordning är möjlig sammanhänger med att bl. a. de organisatoriska förutsättningama i dessa länder är annorlunda än i Sverige. Att ha en kort anhållningsfrist får emellertid inte bli ett självändamål. Det måste också finnas rimliga möjligheter för polis och åklagare att ta fram tillräcklig utredning för domstolens prövning. Jag har därför svårt att se några sakliga

fördelar med en så kort anhållningsfrist som nu sagts. Resultatet skulle många gånger bli att domstolen trots betydande utredningsinsatser från polisens sida vore tvungen att pröva häktningsfrågan på ett alltför magert utredningsmaterial och ibland då häkta personer som inte' skulle blivit häktade om polis och åklagare haft någon tid på sig för sina utredningar.

Därmed är inte sagt att det inte finns fall som kan underställas domsto- lens prövning redan inom något eller ett par dygn från frihetsberövandet. Jag tänker då t. ex. på fall där den misstänkte gripits på bar gärning eller omedelbart erkänt brottet. Enligt min mening sker —- som utredningen också har varit inne på en anpassning till den praxis som utbildats i anslutning till Europakonventionen bäst på det sättet att man inför regler som garanterar att prövningen av frihetsberövandena äger rum så snart som det är möjligt med hänsyn till utredningen i målet, men att man samtidigt skapar utrymme för att vänta med prövningen upp till den frist som godtagits i konventionsorganens praxis — fyra dagar efter frihetsberö- vandet -— om det är nödvändigt av utredningsskäl. Däremot bör den omständigheten att veckoslut och helger infaller under fristen i princip inte få föranleda att prövningen förskjuts.

Mot den nu angivna bakgrunden bör reglerna i 24 kap. RB utformas så att åklagaren, sedan han beslutat anhålla en gripen person, som regel skall göra häktningsframställställning till rätten samma dag som anhållandet har skett eller dagen därefter. Han bör dock ha möjlighet att vänta med framställningen till tredje dagen efter anhållandet, om det är påkallat av utredningsskäl. Domstolen. å sin sida, bör ha en principiell skyldighet att hålla häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen görs eller senast dagen efter. Även för domstolens del kan dock omständighe- terna undantagsvis föranleda att fristen måste överskridas. Som gemensam förutsättning för alla fall bör dock gälla att häktningsförhandling aldrig får hållas senare än fyra dagar efter det faktiska frihetsberövandet. Något behov av en möjlighet att överskrida fyradagarsfristen vid exceptionella omständigheter torde i praktiken inte föreligga; i det sammanhanget bör uppmärksammas möjligheten till häktning på en lägre misstankegrad i vissa fall (jfr aVSnitt 2.3.6). Jag återkommer i specialmotiveringen (24 kap. 12 och 13 åå RB) närmare till frågorna om hur fristerna skall beräknas ochi vilka fall den normala fristen får överskridas. Jag återkommer strax också till frågan om utgångspunkten för fristberäkningen i vissa fall.

Flera remissinstanser har pekat på att en absolut tidsfrist för domstolens del på fyra dagar efter frihetsberövandet kan medföra praktiska svårighe- ter för domstolen i vissa speciella fall, nämligen när anhållandet skett först dagen efter det faktiska frihetsberövandet samtidigt som åklagaren nödgats utnyttja hela den frist som han enligt förslaget har till sitt förfogande. Om häktningsframställningen görs sent på fristens sista dag kan det vara myc- ket svårt för domstolen att hålla häktningsförhandlingen inom den stipule- rade tiden. En häktningsframställning som skett efter tjänstetidens slut en vanlig arbetsdag, skall i domstolen normalt inte behöva åtgärdas den dagen. Det bör åligga åklagaren att, om behov av domstolsprövning efter tjänstetidens slut undantagsvis skulle uppkomma, i god tid anmäla detta för rätten. Åklagaren bör givetvis även kunna avisera att han ännu inte

hunnit ta ställning till behovet av domstolsprövning. men att behov kan uppkomma under kommande kväll. Behövliga bestämmelser i dessa hän- seenden kan meddelas i förordning.

] likhet med utredningen anser jag att de frister som jag berört i detta avsnitt av praktiska skäl bör räknas i kalenderdygn från . och inte från och med. dagen för frihetsberövandet.

Den s. k. söndagsregeln enligt lagen (1930: 137) om beräkning av lagstad- gad tid gäller för närvarande för frister också beträffande anhållna och häktade. Regeln innebär att om en åtgärd, t.ex. avlåtande av häktnings— framställning. skulle ha företagits en lördag, söndag eller annan helgdag, får åtgärden vidtas nästa vardag. Som jag tidigare har nämnt bör med den nya ordningen prövningen av frågor om frihetsberövanden ske oberoende av om det är fråga om vanliga arbetsdagar eller ej. 1 den tid inom vilken en häktningsförhandling skall hållas måste sålunda räknas in de dagar som nu inte räknas enligt söndagsregeln. Man måste därför skapa förutsättningar för att häktningsfrågor skall kunna prövas vid domstolarna under vecko- slut och helger. Ett slopande av söndagsregeln får givetvis också konse- kvenser för t. ex. åklagarens beredskapstjänstgöring. Jag återkommer till de organisatoriska frågorna i avsnitt 2.6.

Utgångspunkt för fristberäkningen

Om man skapar ett system med en mycket kort frist för att hålla en häktningsförhandling där fristen räknas från tidpunkten för det faktiska frihetsberövandet. är det, som utredningen har framhållit, viktigt att de tillämpande myndigheterna utan svårighet kan fastställa denna tidpunkt. ] de flesta fall kan utgångspunkten för fristberäkningen lätt fastställas. Vid ett gripande som beslutas och verkställs av en polisman kommer fristen att räknas från den tidpunkt då den misstänkte rent fysiskt har omhänderta- gits. Detsamma gäller även vid verkställande av ett anhållningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro.

I samband med vissa ingripanden kan emellertid uppstå tveksamhet om den rätta fristberäkningen. Jag tänker på sådana situationer där ett gripan- de har föregåtts av att den misstänkte har hämtats, medtagits eller kvarhål- lits för förhör enligt reglerna i 23 kap. 7—9 55 RB eller då den misstänkte ursprungligen omhändertagits på grund av berusning enligt lagen (1976151 1) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) eller enligt 13 5 andra stycket polislagen (1984:387) och det under tiden för omhändertagandet uppkommit misstanke om brott för vilket förutsättning- ar för gripande enligt 24 kap. RB föreligger eller det framkommer att den misstänkte är anhållen i sin frånvaro.

Beträffande de först nämnda fallen har dessa enligt min mening inte karaktären av frihetsberövande i den mening som avses i art. 5 (1) (e) i Europakonventionen. De grundläggande förutsättningama för ett frihets- berövande enligt art. 5 (1) (c) är att det föreligger ett syfte att ställa den frihetsberövade inför domstol och att han är skäligen misstänkt för brott. När det gäller en person som medtagits eller hämtats till förhör eller, som efter att ha inställts, kvarhållits under upp till tolv timmar, föreligger inte

dessa förutsättningar. Sådana tvångsåtgärder kan därför inte jämställas med de frihetsberövanden som avses i art 5 (1) (c). Jag finner inte heller anledning att av andra skäl jämställa dessa tvångsåtgärder med ett gripan- de. Slutsatsen blir att fristberäkningen i dessa fall liksom idag skall ske med utgångspunkt från den tidpunkt då åtgärden övergår i ett straffproces- suellt gripande.

När det gäller ett sådant gripande för brott som har föregåtts av ett omhändertagande enligt LOBeller 13 å andra stycket polislagen anser jag av skäl som nu sagts inte heller att det möter några hinder att räkna fristen från den tidpunkt då omhändertagandet övergår i ett gripande enligt RB. Enligt såväl 18 & polislagen som 9 ä LOB har gripande enligt 24 kap. RB dessutom företräde. dvs. har någon omhändertagits enligt bestämmelserna i 13 å andra stycket polislagen eller LOB och grips han samtidigt enligt RB:s bestämmelser är det gripandet som gäller. Gällande bestämmelser på området bör därför behållas.

Enligt förarbetena till polislagen löper sextimmarsfristen för ett omhän- dertagande vid ordningsstörning från den tidpunkt då den misstänkte tas om hand av t. ex. en ordningsvakt, och inte exempelvis från den tidpunkt då den omhändertagne överlämnas till polis (prop. 1983/84:111 s. 110). En motsvarande svårighet att bestämma utgångspunkten för fristberäkningen uppkommer i de fall då en enskild person har gripit någon enligt 24 kap. 7 & andra stycket RE (5. k. envarsgripande). För sådana gripanden är föreskri- vet att ett överlämnande till närmaste polisman skall ske skyndsamt efter gripandet. Av praktiska skäl bör tidsfristen i dessa fall kunna räknas från den tidpunkt då den misstänkte överlämnas till en polisman.

En annan situation vid vilken det kan uppstå svårigheter att bestämma utgångspunkten för fristberäkningen gäller frihetsberövanden i samband med utlämning för brott till Sverige. En begäran att någon skall utlämnas till Sverige för lagföring har ofta föregåtts av en efterlysning och ett gripande i den främmande staten. Utlämningsframställningen grundas i allmänhet på ett häktningsbeslut av en svensk domstol, som regel fattat i den misstänktes frånvaro. Det krävs därför med hänsyn till reglerna i att. 5 (3) att den utlämnade ställs inför en svensk häktningsdomare. Tidsfristen för denna förhandling kan inte gärna bestämmas med hänsyn till tidpunk— ten för det faktiska frihetsberövande som har föregått utlämningen. Av praktiska skäl kan tidsfristen knappast heller räknas från det en svensk myndighetsperson övertar ansvaret för den frihetsberövade. Jag anser i stället att tidsfristen i dessa fall bör räknas från det att hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört, vilket i praktiken innebär att tidsfristen räknas från den tidpunkt då den misstänkte anländer till Sveri- ge.

Ytterligare en situation som bör uppmärksammas vid fristberäkningen gäller frihetsberövanden ombord på svenskt fartyg. Enligt 178 & sjölagen (.1891135 5. 1) och 54 5 sjömanslagen (1973z282) får befälhavaren, om han finner det nödvändigt, hålla en passagerare eller en sjöman — som miss- tänks för brott för vilket kan följa fängelse i minst ett år — i förvar ombord tills den misstänkte kan överlämnas till svensk utlandsmyndighet eller till polismyndighet i Sverige. Enligt min mening bör även i denna situation

tidsfristen för en eventuell häktningsförhandling kunna räknas från det att hindret för den misstänktes närvaro i rätten upphört, dvs. från den tid- punkt då den misstänkte anländer till Sverige. Motsvarande gäller i fråga om befälhavare på luftfartyg.

En ordning där man har olika utgångspunkter för fristberäkningen ställer stora krav på att de myndigheter som hanterar de olika instituten gör klart för sig vilken typ av omhändertagande som föreligger och att de tidpunkter som är av intresse noggrant dokumenteras.

2.3.2 Forumfrågan

Mitt förslag: Forumreglerna i 19 kap. RB ändras så att det blir möjligt för andra tingsrätter än sådana där åtal för brottet kan väckas att, om särskilda skäl föreligger, ta upp frågan om häktning.

Utredningsförslaget: Utredningens förslag överensstämmer i princip med mitt förslag med undantag för att något krav på att särskilda skäl skall föreligga inte uppställs ( se betänkandet s. 151— 152).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har föranlett yttranden främst från åklagarhåll. En majoritet av dem som har yttrat sig tillstyrker utred- ningsförslaget under förutsättning att man behåller nuvarande forumregel som huvudregel. Många pekar också på nödvändigheten av att åklagarens behörighet utvidgas. Många kritiska röster mot förslaget har avgivits från åklagarhåll. De anser att förslaget har övervägande nackdelar. Att bedriva förundersökning inom annat åklagar- och polisdistrikt än det där målet fortsättningsvis skall handläggas sägs leda till dels sämre kvalitet på utred- ningen, dels merarbete för såväl åklagare som polis. Detta beror på att informationen måste överföras mellan befattningshavama på de skilda orterna eller på att åklagare och polis från utredningsorten måste bege sig till gripandeorten.

Skälen för mitt förslag: Gällande forumregel (19 kap. 12 & RB) innebär att en häktningsförhandling skall hållas inför en tingsrätt vid vilken åtal för brottet kan väckas, dvs. i allmänhet tingsrätten på gämingsorten eller den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

I vissa av de fall, där enligt nuvarande regler förhållandevis lång tid förflyter från gripandet till dess häktningsförhandlingen har kommit till stånd, har dröjsmålet sin grund i att den misstänkte, som kanske varit anhållen i sin frånvaro, har anträffats i ett annat polisdistrikt än det inom vilket brottet utreds. Frågan om anhållande prövas då ofta först sedan den misstänkte har transporterats till utredningsorten och blivit förhörd där. Transporttiden räknas då inte in i den frist inom vilken häktningsframställ- ningen skall avlåtas.

Det är tveksamt om denna ordning är förenlig med det krav på skyndsam handläggning av häktningsfrågan som Europakonventionen ställer, särskilt om man beaktar den tidsutdräkt som i praktiken regelmässigt uppkommer utöver den faktiska transporttiden. 1 ett av de tidigare nämnda målen, där

Prop. 1986/87: 112

det var fråga om just ett gripande på annan ort än utredningsorten inställ- des den misstänkte på utredningsorten först mer än två dygn efter frihets- berövandet, och häktningsförhandling ägde rum sjunde dagen efter frihets- berövandet. Detta ansågs inte uppfylla konventionens krav på skyndsam handläggning. För att med säkerhet uppfylla dessa krav, bör transporttiden i det nya systemet räknas in i den frist inom vilken häktningsfrågan skall prövas.

I likhet med utredningen och majoriteten av remissinstansema menar jag att man, för att klara de kortare fristerna, förutom givetvis en effektiv transportorganisation måste ha en smidigare forumregel. Det kan inte uteslutas att det, när en misstänkt grips på en annan ort än den där förundersökningen har upptagits, kan vara lämpligast och i vissa fall rent av nödvändigt att frågan om det fortsatta frihetsberövandet prövas på gripandeorten. Även med hänsyn till den föreslagna prövningen av häkt- ningsfrågor under veckoslut och helger torde det bli nödvändigt med en uppmjukning av forumreglema. Som jag återkommer till bör nämligen någon form av uppdelning av jourverksamheten tingsrätterna emellan ske.

Som påpekats vid remissbehandlingen kan det otvivelaktigt skapa vissa praktiska problem med en prövning av häktningsfrågan vid en domstol långt från den ort där förundersökningen bedrivs, även om olägenheterna kan begränsas genom användning av moderna tekniska hjälpmedel såsom telefon, telex eller telefax. Det är därför viktigt att häktningsfrågan prövas av annan domstol än den inom vars område förundersökningen bedrivs bara om det är lämpligt eller nödvändigt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. För att markera detta bör man i en ny forumregel införa ett krav på särskilda skäl för att få avvika från de vanliga forumbe- stämmelserna. Att i lagtexten i övrigt närmare precisera möjligheterna att låta andra domstolar pröva häktningsfrågor är knappast möjligt; bl.a. måste man ta hänsyn till att oförutsedda händelser såsom sjukdom, strejk m.m. kan inträffa i samband med transport av en misstänkt till häktnings- förhandling på utredningsorten. Jag återkommer i specialmotiveringen (19 kap. 12 & RB) närmare till tillämpningen av den föreslagna regeln.

För att den nya forumregeln skall bli meningsfull måste även frågan om åklagamas behörighet övervägas. I den delen torde emellertid inga lagänd- ringar krävas, utan det torde vara tillräckligt med regler i förordningsform.

2.3.3 Försvararfrågan

Mitt ställningstagande: Reglerna om offentlig försvarare ändras inte med anledning av den föreslagna ordningen för prövning av häkt-

Hänvisningar till US22

ningsfrågor.

Utredningens ställningstagande: Överensstämmer med mitt ställningsta- gande (se betänkandet s. 152).

Remissinstanserna: Ingen förordar några nya regler om försvarare. Flera poängterar betydelsen av att en försvarare kopplas in i ett tidigt skede.

Flera instämmer också i utredningens bedömning att någon form av jour- system för advokater behövs.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om försvarare finns i 21 kap. RB. Bestämmelserna skiljer mellan privata och offentliga försvarare. En privat försvarare utses av den misstänkte medan offentlig försvarare förordnas av rätten (4 €).

Förutsättningarna för att förordna offentlig försvarare regleras i 3 a %. En misstänkt, som är anhållen eller häktad. har alltid rätt att på begäran få offentlig försvarare. Även om den misstänkte inte begår offentlig försvara- re och han inte heller utser privat försvarare, skall offentlig försvarare ändock förordnas i vissa fall. Till offentlig försvarare skall förordnas advo- kat eller — om särskilda skäl föreligger någon annan jurist. Om den misstänkte föreslår någon som är behörig som offentlig försvarare skall han förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat (5 å).

Av 6 5 första stycket följer att byte av offentlig försvarare tillåts om det finns giltiga skäl.

Enligt 23 kap. 5 & RB åligger det undersökningsledaren att göra anmälan till rätten om behovet av offentlig försvarare. Någon frist för denna anmä- lan finns inte. I dag förekommer det relativt sällan att offentlig försvarare förordnas innan häktningsframställning har ingetts till rätten.

Enligt min mening bör principen om att offentlig försvarare skall förord- nas för anhållna och häktade, om de begär det, gälla även i fortsättningen. Det finns inte helleri övrigt anledning att med hänsyn till den nya ordning— en för prövning av häktningsfrågor föreslå några ändringar i fråga om förutsättningama för att förordna offentlig försvarare eller några särskilda regler i fråga om tidpunkten för förordnandet.

Däremot medför de korta frister som jag nu föreslår att offentliga försva- rare oftare behöver engageras på lördagar, söndagar och helgdagar, fram- för allt med hänsyn till att häktningsförhandlingen med det nu föreslagna systemet i vissa fall kommer att behöva äga rum under ett veckoslut eller en helg. "Tillgången till advokater för sådana ändamål måste säkerställas. Bl.a. med hänsyn till möjligheten av att flera personer som samtidigt är anhållna har motstridiga intressen måste det vara möjligt att få kontakt med flera advokater.

Jag återkommer i avsnittet om de organisatoriska lösningarna till dessa frågor, liksom till det praktiska förfarandet då en offentlig försvarare behöver förordnas under annan tid än normal kontorstid.

Bestämmelsen i 21 kap. 5 5 första stycket RB att till offentlig försvarare i princip skall förordnas en advokat, lämnar utrymme för att också annan lämplig person förordnas. Det lär knappast förekomma, enligt dagens tillämpning av bestämmelsen, att någon som inte är advokat förordnas i ett mål med en häktad annat än i vissa undantagsfall (jfr NJA 1976 s. 312 och 520 samt 1977 s. 741). Jag anser inte att det föreligger tillräckliga skäl att föreslå regler, som öppnar större möjligheter än för närvarande att för- ordna annan än advokat som offentlig försvarare enbart för häktningsfrå- gan.

För den misstänkte är det viktigt att han såvitt möjligt får den offentlige

försvarare som han önskar. Huvudregeln är ju också. som jag nyss nämn- de, att den misstänktes önskemål i fråga om personvalet skall tillgodoses. Den omständigheten att häktningsförhandlingen måste äga rum med kort varsel kan emellertid skapa problem i detta hänseende. Jag håller i princip med utredningen om att tidpunkten för häktningsförhandlingen inte bör senareläggas i nämnvärd utsträckning enbart av det Skälet att den miss- tänkte vill ha en viss försvarare. Å andra sidan är det ju i första hand iden enskildes intresse som reglerna i internationella konventioner tillkommit om rätten att snabbt få till stånd en domstolsprövning av frihetsberövan- det. Har den misstänkte bestämt uttryckt att han är beredd att vänta med häktningsförhandlingen för att få den försvarare han utsett och kan anföra sakliga skäl för detta, t. ex. att den försvararen är insatt i vad saken gäller, kan jag därför inte se något hinder mot att den misstänktes önskemål om försvarare tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt och att detta kan tillåtas inverka på tidpunkten för häktningsförhandlingen. Ett oavvisligt krav är dock att förhandlingen äger rum inom fyradagarsfristen.

När det gäller frågan om ett senare byte av offentlig försvarare i de fall då det inte varit praktiskt möjligt att till häktningsförhandlingen utse den försvarare som den misstänkte begärt, anser jag liksom utredningen och remissinstansema att domstolarna bör vara generösa med att tillåta byte av försvarare i en sådan situation. En dylik praxis torde falla inom ramen för tillämpningen av de generella reglerna om giltigt skäl för försvararbyte (jfr 21 kap. 6 5 första stycket RB).

2.3.4 Kontakterna mellan parter och domstolen

Mitt förslag: Den nuvarande ordningen med skriftlig häktningsfram- ställning ersätts med en ordning som tillåter att åklagaren muntligen gör häktningsframställning hos rätten. I samband med att en fram- ställning görs skall det misstänkta brottet samt grunden för häkt- ningsyrkandet och tidpunkten för frihetsberövandet anges. Något krav på att protokoll och anteckningar från förundersökningen t. ex. i form av häktningspromemoria skall föreligga före eller ens vid häktningsförhandlingen uppställs däremot inte.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag med undantag för att utredningen inte föreslår att grunderna för häktningsyrkandet måste anges i samband med att häktningsfrågan anmäls (se betänkandet s. 149).

Remissinstanserna: Över lag delar man utredningens uppfattning om att en häktningsfråga skall kunna anmälas i muntlig form. Däremot är man genomgående kritisk till utredningsförslaget i den del det inte uppställs krav på precisering av häktningsgrunderna.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning förutsätts att åklagaren gör en skriftlig häktningsframställning till rätten. Domstolens frist att sätta ut häktningsförhandling räknas från det häktningsframställningen kommit in till rätten (24 kap. 13 & RB). Denna ordning medför att den sammanlagda

fristen för prövning av häktningsfrågan förlängs med den tid som går åt för att befordra framställningen från åklagaren till rätten, vilket ofta sker per post. Fristen blir härigenom också i viss mån obestämd. Senast i samband med häktningsframställningen skall åklagaren till rätten. den anhållne och hans försvarare överlämna protokoll eller anteckningar över vad som förekommit under förundersökningen i den del de har betydelse för häkt- ningsfrågan. Rätten kan ge anstånd med detta för viss kortare tid.

Med de snäva tidsfrister som enligt mitt förslag skall gälla i fråga om häktningsförhandlingen är det nödvändigt att häktningsfrågan kan väckas enkelt och snabbt hos domstolen. Detta bör, som utredningen har föresla- git, lämpligen kunna ske muntligen och som regel per telefon genom en anmälan från åklagaren. Denna måste därvid också lämna de upplysningar som domstolen behöver för att förbereda häktningsförhandlingen och bör- ja införskaffa nödvändig personutredning.

Bestämmelser om vilka tjänstemän vid domstolen som är behöriga att ta emot en muntlig häktningsframställning får tas in i förordningen (1979z572) med tingsrättsinstruktion.

En muntlig häktningsframställning enligt mitt förslag har precis som dagens skriftliga framställning karaktären av ett yrkande om att rätten häktar den misstänkte efter en häktningsförhandling. Jag delar alltså inte utredningens uppfattning att åklagaren skall kunna göra en häktningsanmä— lan även om han inte har kunnat ta definitiv ställning i frågan om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Om skäl för häktning bortfallit före häktningsförhandlingen har ju åklagaren möjlighet att återkalla sin begä- ran. En annan sak är att åklagaren givetvis kan upplysningsvis meddela domstolen att han kan komma att göra en häktningsframställning. En sådan upplysning kan underlätta domstolens planering. Rutiner för sådana underrättelser — som förekommer på sina håll redan nu, bl. a. vid Stock- holms tingsrätt — kan med fördel utarbetas lokalt i samråd mellan domstol och åklagare. Det är givetvis viktigt att åklagaren klargör att det rör sig om en upplysning så att den inte förväxlas med en häktningsframställning.

När det gäller frågan om åklagaren i samband med en muntlig häktnings- framställning skall vara skyldig att ange grunderna för häktningsyrkandet kan jag, liksom majoriteten av remissinstansema, inte se att förfarandet skulle kunna fördröjas på något avgörande sätt om ett sådant krav upp- ställs. Åklagaren har ju redan i samband med anhållningsbeslutet tagit ställning till vilka grunder som finns för frihetsberövandet. Dessa grunder har också den misstänkte fått del av. När åklagaren gör häktningsframställ- ningen har han haft anledning att överväga om de ursprungliga grunderna för frihetsberövandet kvarstår. En annan sak är att åklagaren givetvis har möjlighet att under häktningsförhandlingen såväl utvidga som inskränka grunderna i förhållande till vad som angetts i häktningsframställningen. Att grunderna anges redan i häktningsframställningen är av stor vikt för att försvararen skall kunna förbereda sig inför häktningsförhandlingen.

För beräkning av fristerna är det vidare viktigt att tidpunkten för gripan- det eller verkställandet av anhållningsbeslutet anges i häktningsframställ- ningen.

Protokoll och anteckningar från förundersökningen som är av betydelse

för häktningsfrågan bör naturligtvis lämnas till rätten och den anhållne och dennes försvarare så snart som möjligt. Något krav på att handlingarna skall föreligga före eller ens vid häktningsförhandlingen bör emellertid med tanke på de korta fristerna inte ställas upp. Många gånger torde åtminstone en anmälan om brottet och ett protokoll över anhållningsförhöret ha upp- rättats före förhandlingen. Om så är fallet, bör i vart fall dessa handlingar kunna överbringas till såväl domstolen som försvararen före eller i sam- band med häktningsförhandlingen. Om tillgång finns till modern teletek- nik. är det givetvis inget som hindrar att den utnyttjas för att överbringa handlingar.

Kriminalregisterutdrag skall inhämtas när häktningsframställningen görs. De nu föreslagna fristerna gör det i praktiken ofta omöjligt för domstolen att hinna få ett utdrag till häktningsförhandlingen. För bedöm- ning av framför allt risken för fortsatt brottslig verksamhet är uppgifter ur kriminalregistret eller motsvarande register nödvändiga. Jag räknar med att ta upp frågan om terminalåtkomst till kriminalregistret för de allmänna domstolarna i samband med att jag anmäler frågan om proposition om anhållande och häktning.

När det gäller frågan vilken sorts utredning som skall få förebringas vid häktningsförhandlingen bör principen även i framtiden vara att endast sådant som är av betydelse för häktningsfrågan skall behandlas. Enligt 24 kap. 14 & RB gäller att, utöver vad handlingarna innehåller och parterna i övrigt anför, utredning angående brottet får förebringas endast om det föreligger särskilda skäl. Denna regel ger enligt min mening tillräckliga möjligheter att förebringa utredning för bedömning av häktningsfrågan även enligt den nya ordningen. Någon lagändring i denna del behövs därför inte.

2.3.5 Rutinerna i samband med gripande och anhållande

Mitt förslag: Polisen får generell befogenhet att i stället för åklagaren hålla s.k. anhållningsförhör. Åklagaren skall även i fortsättningen alltid besluta om en gripen person skall anhållas eller friges.

Utredningsförslaget: Överensstämmer i fråga om anhållningsförhör med mitt förslag. Utredningen har också föreslagit en möjlighet för polisen att frige en gripen (se betänkandets. 149—151).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har i fråga om anhållningsförhör fått ett i huvudsak positivt mottagande. JO ifrågasätter dock behovet av en ändring av rutinerna. Från flera håll är man negativ till att polisen skall ges möjlighet att frige en gripen och anser att åklagaren skall fatta detta beslut.

Skälen för mitt förslag: Ett anhållande föregås oftast av att den misstänk- te grips. När en polisman för in den gripne på polisstationen rapporterar han frihetsberövandet till sin förman (i allmänhet det vakthavande befälet). Det ankommer på förmannen att göra en prövning av grunderna för frihets— berövandet. Om han kommer fram till att gripandet var felaktigt häver han

detta. Denna prövning sker inom ramen för allmänna regler om polisens verksamhet.

Har förmannen inte funnit anledning att häva gripandet skall frihetsberö- vandet skyndsamt anmälas till åklagaren. Denne skall då så snart det kan ske hålla förhör, s. k. anhållningsförhör, med den misstänkte och därefter omedelbart besluta om denne skall anhållas eller friges. Anhållningsför- höret får på åklagarens uppdrag i stället hållas av en polisman (24 kap. 7 och 8 åå RB).

Med hänsyn till reglerna i Europakonventionen om ofördröjlig inställelse av den misstänkte måste, som jag tidigare har anfört. den längsta tillåtna fristen för häktningsförhandlingen hädanefter alltid räknas från det faktis- ka straffprocessuella frihetsberövandet. På grund härav och med hänsyn till den snäva tidsfristen finns det anledning att överväga om de rutiner i samband med gripande och anhållande som tillämpas i dag behöver ändras för att åstadkomma en snabbare och mera rationell handläggning av åren- den rörande frihetsberövande. Det kan därvid vara av intresse att redogöra för den praxis som kommit att utvecklas i främst storstadsdistrikten.

Denna praxis avviker från hur RB:s föreskrifter om förfarandet vid anhållningsförhör ursprungligen var tänkta att fungera. Den ordning som tillämpas innebär i huvudsak följande. Polisen anmäleri normalfallen inte ett gripande till åklagaren omedelbart utan gör detta först när anhållnings- förhöret -— utan något formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall — har hållits. Har det under tiden kommit fram sådana uppgifter att det står helt klart att frihetsberövandet inte skall bestå - t.ex att fel person har gripits på grund av identifreringsmisstag eller att gärningen inte är brottslig friger polisen den misstänkte utan att kontakta åklagaren. 1 praktiken innebär det att vissa gripanden aldrig anmäls till åklagaren. De förhör som polisen häller utan att först kontakta åklagaren brukar kallas ersättnings- förhör. Efter ersättningsförhöret föredras ärendet för åklagaren på sedvan- ligt sätt för beslut i anhållningsfrågan.

Även i det fall en anmälan om gripandet har föregått anhållningsförhöret är det i regel ganska sällan som åklagaren håller förhöret själv. Praxis varierar emellertid från åklagare till åklagare. Det torde vara vanligast att åklagaren håller eller deltar i förhör i fråga om mycket grova eller kompli- cerade brott.

Enligt min mening finns det starka praktiska skäl för en ordning enligt vilken polisen får hålla anhållningsförhör utan uppdrag från åklagaren i det enskilda fallet. Erfarenheterna från den praxisjag nu har redogjort för talar inte heller för att en sådan ordning skulle vara otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det sagda gäller såväl vid förhör av en person som gripits av polisen utan föregående anhållningsbeslut som vid förhör efter verkställighet av ett anhållningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro. Reglerna om anhållningsförhör i 24 kap. RB bör ändras i enlighet med det nu sagda. Att polisen ges en generell befogenhet att hålla anhåll- ningsförhör innebär givetvis att det ändå är lämpligt att åklagaren håller förhöret i vissa fall. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

När det sedan gäller frågan om polisen bör ha befogenhet att frige en gripen person bör, som några remissinstanser har pekat på. uppmärksam-

mas att en sådan befogenhet innebär att polisen-fattar ett negativt anhåll- ningsbeslut. I enlighet med vad jag tidigare har berört finns det fördelar med att vi i vår lagstiftning behåller åklagaren som anhållningsmyndighet. Jag är inte nu beredd att förordaiatt den nuvarande uppgiftSfördclningen ändras. Under sådana förhållanden bör det i princip ankomma på åklaga- ren att fatta beslut om frigivande av gripna personer.

Det nu sagda innebär givetvis inte att det skulle vara förbjudet för en förman inom polisen. exempelvis ett vakthavande befäl. att i samband med att en polisman rapporterar gripandet t. ex. omrubricera frihetsberövandet till att avse omhändertagande enligt 13 & polislagen eller häva gripandet på grund av att identifieringsmisstag skett eller att gripandet av någon annan anledning är uppenbart oriktigt (jfr NJA 11 1943 s. 379). Men om gripandet har resulterat i ett anhållningsförhör. bör som nämnts åklagaren avgöra om Skäl föreligger till anhållande och häktning.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som utredningen berört. Framkommer skäl till anhållande i samband med ett förhör med någon som utan att vara gripen finns tillgänglig hos en polismyndighet, kan denne enligt gällande ordning också förklaras gripen. Detta sker då på initiativ av förhörsledaren och innebär att den misstänkte kvarhålls. Frå- gan om anhållande skall då också skyndsamt anmälas hos åklagaren. Utredningen har ansett att polisen. efter en sådan anmälan och utan att ett formellt gripande föreligger, bör kunna hålla kvar den misstänkte i avvak- tan på åklagarens beslut i anhållningsfrågan (se 8 & i utredningsförslaget). Jag anser för min del inte att det finns tillräckliga skäl att ha några särregler för denna situation. Som påpekats under remissbehandlingen finns enligt 23 kap. 9 & RB möjligheter att kvarhålla en icke gripen person för förhör under ett visst antal timmar. Denna ordning har i praktiken mig veterligt inte vållat några svårigheter. Förklaras den misstänkte gripen. bör givetvis vanliga regler för prövning av f rihetsberövandet gälla.

2.3.6 Utredningshäktning och omprövningsförhandling m. m.

Mitt förslag: Häktning får under vissa förutsättningar ske även vid en lägre misstankegrad än sannolika skäl, nämligen om den anhållne är skäligen misstänkt för brott och detär av synnerlig vikt att han tas i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet. Vid sådan häktning, s.k. utredningshäktning, skall omprövning av häktnings- frågan ske inom en vecka. För att fortsatt häktning då skall tillåtas måste alltid sannolika skäl för misstanke om brott föreligga. Regler- na om s.k. utredningsanhållande behålls i princip oförändrade.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag med undantag för att institutet utredningshäktning inte föreslås omfatta lindriga brott samt att den särskilda bestämmelsen om utredningsanhållande föreslås avskaffad (se betänkandet s. 154— 155).

Remissinstanserna: De flesta delar uppfattningen att det med de nya fristerna behövs en möjlighet att häkta även i de fall då åklagaren inte

presenterar fulla häktningsskäl enligt nuvarande ordning. Några av dessa instanser, däribland RÅ, har dock kritiserat utredningens förslag mot bakgrund av att förslaget inte dispenserar från kravet på att någon av de särskilda häktningsgrunderna flykt-, kollusions- eller recidivfara skall före- ligga. Ett par instanser, däribland JO och domstolsverket, avstyrker försla- get att frångå nuvarande krav på sannolika skäl för häktning. Flera instan- ser anser att utredningshäktning bör vara möjlig även vid lindriga brott. Förslaget om omprövningsförhandling tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta som har yttrat sig i frågan. Ett par anser dock att gällande regler om omhäktningsförhandling är tillräckliga.

Skälen för mitt förslag: Ett beslut om anhållande kräver i princip att det föreligger häktningsskäl. Enligt 24 kap. 5 få andra stycket RB i dess nuva- rande lydelse kan emellertid anhållande ske även om fulla häktningsskäl inte föreligger. s.k. utredningsanhållande, om det är av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på vidare utredning tas i förvar. Bestämmelsen anses dispensera både från kravet på sannolika skäl till misstanke om brottet och från de beviskrav som ställts upp beträffande de särskilda häktningsgrunderna. När det gäller skuldfrågan har det ansetts tillräckligt att det föreligger skälig misstanke om brott (se t.ex. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 324). Skälig misstanke är också den misstankegrad som enligt Europakonventionen (art. 5) krävs för frihetsberövande över huvud taget.

Med så kort frist för den första domstolsprövningen av ett frihetsberö- vande som förutsätts enligt Europakonventionen finns det en risk att man ibland inte kan nå upp till sannolika skäl före domstolsförhandlingen trots att det finns god grund för brottsmisstanken och starka skäl för ett fortsatt frihetsberövande. Det kan vara fallet om t. ex. viss teknisk utredning inte har kunnat slutföras. Vill man upprätthålla samma krav på effektivitet som enligt gällande ordning måste det därför övervägas att sänka kravet på brottsmisstankens styrka som grund för häktning i inledningsskedet.

Under remissbehandlingen har framförts den alternativa lösningen på problemet att domstolen på yrkande av åklagaren skulle kunna förordna om uppskov med häktningsfrågan under viss kortare tid. Den modellen anser jag mindre väl förenlig med syftet bakom Europakonventionens bestämmelser. Enligt vad som framkommit i detta lagstiftningsärende krävs det ju att den misstänkte ställs inför domstol (eller motsvarande) för prövning av frihetsberövandet inom i vart fall fyra dagar. Härtill kommer att i vart fall skälig misstanke om brott också skall föreligga.

Jag förordar i stället, i likhet med utredningen och majoriteten av remiss- instanserna, en lösning som innebär att häktning får genomföras även i vissa fall då åklagaren inte kan prestera sannolika skäl för misstanke om brott. En förutsättning bör då vara att det skall finnas anledning att räkna med att ytterligare utredning inom kort kommer att leda till ökad säkerhet i fråga om den misstänktes skuld. Häktning bör då kunna ske när förunder- sökningen ännu inte har kommit så långt att åklagaren lyckats få fram tillräckligt underlag för ett påstående om sannolika skäl, men det finns anledning att räkna med att sådana omständigheter kommer fram inom kort genom det fortsatta utredningsarbetet. Detta bör komma till uttryck i

ett krav på att det skall vara av synnerlig vikt,-'att fortsatt frihetsberövande sker i avvaktan på ytterligare utredning. I övrigt bör självfallet samma krav ställas för häktning i dessa fall som vid häktning vid sannolika skäl, dvs. att flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara föreligger.

I motsats till utredningen anser jag att häktning på skälig misstanke också bör kunna ske i de situationer som avses i 24 kap. 2 & RB, alltså där den misstänkte vägrar att medverka till att hans identitet klarläggs eller där omständigheterna är sådana att det finns särskild anledning att räkna med att flyktfara föreligger. Utredningen har inte närmare motiverat varför utredningshäktning inte skulle få användas i dessa fall. Möjligen skall utredningens ståndpunkt ses i ljuset av dess tveksamhet till behovet över huvud taget av att behålla några särregler om häktning i dessa situationer (jfr avsnitt 2.2.3). Enligt min mening kan man emellertid inte utesluta att det i enstaka fall kan vara angeläget att oberoende av brottets svårhet kunna häkta på skälig misstanke i de fall som avses i 2 &.

Vid häktning på enbart skälig misstanke bör man enligt min mening vid tillämpning av 24 kap. 1 % alltid kräva att någon av de särskilda häktnings- förutsättningama i första stycket är uppfylld. Därför bör någon presum- tionsregel om häktning på skälig misstanke vid mycket grova brott inte gälla i dessa fall (jfr avsnitt 2.2.4).

Som förutsättning för anhållande och gripande bör även i fortsättningen som huvudregel gälla att skäl för häktning skall föreligga. Med en regel som innebär att häktning får ske även vid skälig misstanke om brott kan behovet av en särskild bestämmelse om utredningsanhållande i och för sig ifrågasättas. Bestämmelsen torde emellertid i dag i stor utsträckning tilläm- pas även i sådana fall där det brister i utredning om de särskilda häktnings- grunderna. bl.a. vid anhållande i den misstänktes frånvaro. Som poängte- rats från åklagarhåll under remissbehandlingen skulle därför ett slopande av bestämmelsen om utredningsanhållande medföra att samhällets möjlig- heter att effektivt ingripa mot grövre brottslighet allvarligt försämras. Enligt min mening bör reglerna i denna del därför stå kvar i sak oförändra— de.

När häktning skett på endast skälig misstanke är det, som utredningen anför. med hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet rimligt med en ord- ning som innebär att häktningsfrågan i dessa fall omprövas inom viss kortare tid och att vid omprövningstillfället den misstänkte skall friges. om inte åklagaren då kan lägga fram häktningsskäl enligt huvudregeln, dvs. att den häktade är på sannolika skäl misstänkt för brottet. Den tid inom vilken omprövningsförhandlingen senast skall hållas bör i enlighet med utredning- ens förslag bestämmas till en vecka från den dag då den misstänkte häkta- des. Det bör emellertid betonas att. om åklagaren anser sig ha sannolika skäl redan före denna tidpunkt, omprövningsförhandlingen bör hållas så snart som möjligt.

Vid remissbehandlingen har från några håll framförts åsikten att försla- get om utredningshäktning med omprövningsförhandling riskerar att bli en försämring i förhållande till gällande rätt. Den försämring som kan upp- komma är, hävdar man, längre frihetsberövande på en lägre misstanke- grad.

Enligt min uppfattning har denna kritik inte fog för sig. Det är visserligen sant att domstolen genom möjligheten till utredningshäktning kommer att kunna häkta vid en lägre grad av misstanke än för närvarande när det är domstolen som prövar en fråga om frihetsberövande. Men utredningshäkt- ning är närmast att se som en nödvändig följd av att vi anpassar oss till Europakonventionens frister för domstolsprövning och svarar i praktiken mot åklagarens utredningsanhållande. Utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 5 andra stycket RB ger dessutom utrymme för ett frihetsberövande på en lägre misstankegrad än sannolika skäl under en förhållandevis lång tid, eftersom gällande frister inte är absoluta. Jag vill också framhålla att mitt förslag har utformats så att omprövningsförhandlingen skall hållas så snart som möjligt efter häktningen.

En skillnad i förhållande till nuvarande ordning kan däremot bli att frihetsberövandet i fler fall än nu kommer att hävas först i samband med eller efter en häktningsförhandling. Hävs ett frihetsberövande sedan någon häktats i stället för under anhållandefasen kan det visserligen göras gällan- de att den misstänkte i onödan utsätts för den ökade offentlighet som är förknippad med en häktningsförhandling. Jag vill inte underskatta det obehag som den misstänkte kan känna vid en häktningsförhandling men kan inte finna att offentligheten är något praktiskt problem; de häktnings- fall som väcker uppmärksamhet är erfarenhetsmässigt ytterst få. Mot det ökade obehag för den misstänkte som offentligheten kan medföra i enstaka fall skall ställas de fördelari rättssäkerhetshänseende som reformen inne- bär för frihetsberövade brottsmisstänkta personer i allmänhet. Reformen leder ju till att en avsevärt kortare tid än nu kommer att förflyta till dess frihetsberövandet blir prövat av en från förundersökningen fristående domstol.

En viktig fråga vid tillämpningen av reglerna om utredningshäktning är i vad mån denna typ av häktning skall anses ha karaktären av undantag eller ej. Frågan är t. ex. hur åklagaren skall förfara om han vid frihetsberövan- det anser att nivån "skälig misstanke" är uppnådd men räknar med att nivån "sannolika skäl" kommer att kunna uppnås först mot slutet av den frist han har till sitt förfogande för att avge häktningsframställning. Enligt min mening måste man här beakta dels det krav på synnerlig vikt av fortsatt frihetsberövande som enligt förslaget uppställs vid utredningshäkt- ning och dels kravet på omprövningsförhandling vid sådan häktning. Dessa båda krav torde medföra att åklagaren i den nämnda situationen snarast bör välja att låta prövningen av häktningsfrågan anstå något om han har grundad anledning att tro att han därefter kan prestera sannolika skäl för misstanken.

2.3.7 Hävande av beslut om häktning

Mitt förslag: Åklagaren skall innan åtal har väckts få besluta att häva en häktning, när skäl för frihetsberövande inte längre föreligger.

Prop. 1986/87: 1 12

Utredningsförslaget: Frågan har inte berörts-av utredningen.

Remissinstanserna: Från åklagarhåll har frågan tagits upp när häktning har skett på skälig misstanke.

Skälen för mitt förslag: Det ankommer för närvarande "på domstol att besluta om frigivning av den som är häktad. Av 24 kap. 19 % RB följer att rätten omedelbart skall förordna "att den misstänkte skall frigivas” om åtal inte väckts inom föreskriven tid eller om framställning om förlängning av tiden för att väcka åtal inte har kommit in till rätten eller om eljest ej längre skäl för häktning föreligger. Jag återkommer strax till en terminolo- gisk fråga som har med uttrycket "frigiva" att göra.

Innan åtal har väckts förfogar åklagaren över häktningsfrågan. Av 24 kap. 17 & RB framgår nämligen att, innan åtal har väckts, en fråga om häktning endast får tas upp på yrkande av åklagaren. ] 24 kap. 17 & RB tas också upp den situationen att åtal har väckts. Även rätten kan då självmant eller på yrkande av målsäganden ta upp en fråga om häktning. Av 24 kap. 19 å RB följer vidare att åklagaren, om han finner att häktningsskälen bortfallit innan åtal hunnit väckas, har att meddela domstolen detta. Rätten meddelar därefter beslut i frågan.

Särskilt om frågan om frigivning blir aktuell efter kontorstid, exempelvis en fredagskväll, kan tidsutdräkten för att få till stånd en frigivning efter domstolsbeslut vara avsevärd, även om det för åklagaren är uppenbart att inga häktningsskäl längre föreligger. Enligt min mening är detta otillfreds— ställande. Frihetsberövandet skall givetvis omedelbart upphöra då häkt- ningsskäl inte längre föreligger. Mina förslag rörande kortare frister och utredningshäktning, som kan innebära att de fall där häktningsskälen efter någon tid bortfaller blir något fler än de är i dag, påkallar därför övervägan- den om en nyordning.

Visserligen måste domstolarna ha någon form av beredskap för att mitt förslag om kortare frister skall kunna genomföras. Men det ärinte nödvän- digt och ekonomiskt knappast försvarligt att kontinuerligt hålla domstolar- na öppna under sådan tid som inte är normal tjänstgöringstid för att pröva häktningsfrågor, särskilt inte frågor om frigivande efter anmälan från åkla- garen. Närmast till hands ligger därför att överlåta ansvaret i frågan huru- vida den misstänkte skall kvarbli i häkte eller inte på åklagaren. Inom åklagarväsendet finns redan ett system med beredskapstjänstgöring under kvällar och tjänstgöringsfria dagar. Att inskränka denna beredskap är mot bakgrund av reformen i övrigt inte aktuell. Ett ytterligare argument för att åklagaren skulle ta över det formella ansvaret för beslutet är, som jag tidigare nämnde. att åklagaren i inledningsskedet rent faktiskt råder över beslutsunderlaget.

Jag anser alltså att en bestämmelse som ger åklagaren möjlighet att fatta det formella beslutet huruvida någon fortsättningsvis skall vara häktad eller inte bör införas i situationer där åtal inte har väckts. En sådan ordning torde inte kunna inge betänkligheter, eftersom häktning på det stadiet får ske endast på yrkande av åklagaren. Principiella skäl talar däremot mot att åklagaren skulle kunna besluta om frigivning av den misstänkte efter det att åtal väckts. Jag är därför inte beredd att nu, innan erfarenheter vunnits av reformen, föreslå en sådan möjlighet för åklagaren.

En särskild fråga i sammanhanget är om man även beträffande andra straffprocessuella tvångsmedel såsom t. ex. reseförbud, beslag och kvar- stad skulle införa en möjlighet för åklagaren att. innan åtal har väckts, häva ett beslut som har meddelats av rätten. Jag är emellertid inte heller här beredd att nu föreslå en utvidgad befogenhet för åklagaren innan det finns något underlag för ett ställningstagande till reformbehovet. Jag vill i det sammanhanget påpeka att de nu nämnda tvångsmedlen är av betydligt mindre ingripande art än häktning.

Om åklagaren har hävt domstolens häktningsbeslut skall han självfallet underrätta domstolen om detta. En regel med denna innebörd bör införas.

I detta sammanhang bör man också lösa en fråga, som JO Wigelius har tagit upp i en framställning till regeringen. JO har ifrågasatt om det inte borde införas föreskrifter om skyldighet för domstolar och åklagare att lämna en direkt underrättelse om frigivningsbeslut till den förvarande myndigheten, dvs. i huvudsak allmänt häkte eller vakthavande befäl vid polismyndighet. JO hänvisar till ett av honom upptaget ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1986/87 5. 89—96) där det framkommit att anhållna perso- ner inte blivit frigivna trots åklagarens beslut därom. Detta berodde på bristande kommunikationer mellan beslutsfattaren och den som varit an- svarig för förvaringen. I likhet med JO anser jag att det finns skäl för föreskrifter i detta hänseende. Föreskrifterna bör givetvis omfatta alla de fall åklagaren eller rätten beslutat att häva ett straffprocessuellt frihetsbe- rövande. De bör kunna meddelas i förordningsform.

Gällande lagstiftning (24 kap. 10, 16 och 19 55 RB) ställer beslut om frigivning i motsats till beslut om häktning och anhållande (jfr SvJT 1979 s. 241). Detta finnerjag inkonsekvent. Inkonsekvensen i lagen blir uppenbar. när den häktade eller anhållne befinner sig på fri fot. Man kan ju då inte gärna besluta att den misstänkte skall fn'ges. För att få behålla sin frihet har den misstänkte naturligtvis ett intresse av att beslutet om anhållande eller häktning hävs. Ett beslut om frigivning av en anhållen eller häktad låter sig inte heller meddelas, när den anhållne eller häktade ändå skall kvarstanna i anstalt på någon annan grund. I praxis torde man lösa det senare fallet genom att förklara att den misstänkte inte längre skall vara häktad i och för det aktuella målet.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att ändringar bör göras i 24 kap. RB så att det i stället föreskrivs att ett beslut om anhållande eller häktning hävs, när förutsättningama för ett frihetsberövande inte längre föreligger.

2.3.8 Frister för åtal och huvudförhandling

Mitt förslag: Några mera genomgripande ändringar när det gäller fn'ster i samband med häktning än dem som gäller före den första domstolsprövningen genomförs inte. Dock avkortas den frist. inom vilken högre rätt skall hålla huvudförhandling i ett överklagat mål där den tilltalade är häktad, med två veckor.

Utredningsförslaget: Överensstämmer i princip med mitt förslag (se be- tänkandet s. 156—157).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har föranlett yttranden främst från åklagarhåll. De flesta har läiririat förslaget utan eri'nr'ari; Några remiss- instanser, däribland de hovrätter som yttrat sig, har varit kritiska mot utredningsförslaget om en nedkortning av fristen för huvudförhandling i hovrätt.

Skälen för mitt förslag: För att motverka onödigt långa häktningstider föreskrivs i RB att den misstänkte genast skall försättas på fri fot så snart häktningsskäl inte längre föreligger (24 kap. 19 5). En ur praktisk synvinkel viktigare garanti mot alltför långa häktningstider är regeln att rätten, i samband med häktningsbeslutet eller då anmälan sker till rätten om att ett häktningsbeslut har verkställts i den misstänktes frånvaro, utsätter den tid inom vilken åtal senast skall väckas (24 kap. 18 5). Denna tid får inte överstiga vad som är oundgängligen nödvändigt. Någon längsta tid har emellertid inte angetts i lagen. I praktiken är det dock sällan som rätten bestämmer tiden för åtals väckande till mer än två veckor från häktnings- beslutet. Ny häktningsförhandling skall som regel hållas med två veckors mellanrum om åtalstiden från början bestäms till mer än två veckor (24 kap. 18 å andra stycket). Om däremot tiden från början bestäms till två veckor. men den till följd av en begäran om förlängning som har gjorts före tidens utgång kommer att överstiga två veckor, är förhandling inte nödvän- dig. Har åtal inte väckts eller framställning om förlängning av tiden inte kommit in till rätten inom föreskriven tid, skall rätten genast frige den häktade.

Sedan åtal har väckts i ett mål där den misstänkte är häktad, skall huvudförhandling i målet i princip hållas inom en vecka. Denna frist får emellertid överskridas om det är nödvändigt för att få utredningen fullstän- dig, t.ex. då rätten har förordnat om rättspsykiatrisk undersökning (45 kap. 14 å andra stycket RB).

Min uppfattning är-att de bestämmelser jag nu har redogjort för väl svarar mot kravet enligt Europakonventionen om att den som är berövad sin frihet är berättigad till rättegång inom skälig tid. Jag vill emellertid nämna att JO Sverne nyligen (1986/87 års ämbetsberättelse s. 151) har ifrågasatt om Europadomstolen skulle anse att de väntetider som för närvarande förekommer i de svenska häktena i samband med rättspsykia- triska undersökningar är förenliga med detta krav. JO:s bedömning grun- dar sig på den granskning av förhållandena inom den rättspsykiatriska organisationen som han företagit i ett antal ärenden. Han pekar på att de rättspsykiatriska undersökningar som han granskat endast undantagsvis har varit klara inom den enligt 4 & lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål föreskrivna maximitiden på sex veckor samt att det periodvis har varit fråga om mycket långa överskridanden. Enligt JO har tidsutdräkten möjliggjorts genom att undantagsregeln i nyssnämnda lagrum om anstånd i särskilt fall utnyttjats i stor omfattning. 1 anledning av JO:s uttalanden om de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersök- ningar har socialutskottet framhållit att förhållandena på de rättpsykia- triska klinikerna är sådana att en lösning av problemen inte kan anstå i

avvaktan på en större och mer tidskrävande reform utan att regeringen omgående måste vidta åtgärder för att avhjälpa de rådande missförhållan- dena (SOU 1986/87:15). Riksdagen har helt nyligen givit regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1986/87: 109).

Regeringen har i budgetpropositionen 1987 (bil. 7 s. 75) redovisat ett program för åtgärder som socialstyrelsen utarbetat på uppdrag av regering- en. Jag har vidare inhämtat att chefen för socialdepartementet avser att i ett annat sammanhang anmäla frågan om ytterligare åtgärder som kan aktualiseras med anledning av riksdagens uttalanden. Jag vill också nämna att förslag till den av socialutskottet åsyftade större reformen på området, nämligen ny lagstiftning rörande den psykiatriska tvångsvården och be- handlingen av psykiskt störda lagöverträdare, för närvarande bereds inom social- och justitiedepartementen. 1 det sammanhanget övervägs olika frågor om det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Möjligheterna att åstadkomma ett snabbare undersökningsförfarande har därvid en framskjuten plats. Jag avser alltså att återkomma till frågan om häktnings- tidemas längd i sådana brottmål där det förordnas om rättspsykiatrisk undersökning.

När det gäller förfarandet i övrigt anser jag att det även fortsättningsvis bör föreskrivas att förhandling i häktningsfrågan (s.k. omhäktningsför- handling) skall hållas med i princip högst två veckors mellanrum så länge åtal ännu inte har väckts. Liksom enligt gällande regler är syftet med förhandlingen bl. a. att se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Detta bör även i fortsättningen framgå av lagtexten. I syfte att öka domstolens möjlighet att övervaka att utredningen sker skyndsamt föreslår jag att omhäktningsförhandling dessutom skall hållas oavsett om tvåveck- orsfristen överskrids redan från början eller om detta sker genom en förlängning av åtalstiden. Är det uppenbart att förhandling skulle vara utan betydelse bör i likhet med vad som gäller nu förhandling i häktningsfrågan kunna underlåtas.

Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att frihetsberövanden inte" fortgår längre än som är absolut nödvändigt. Med hänsyn till detta är det naturligt att domstolen ställer högre krav på att utredningen bedrivs skynd— samt om åtalstiden förlängs upprepade gånger.

I likhet med utredningen finner jag det inte meningsfullt att försöka i lagtexten närmare precisera tiden inom vilken åtal skall väckas. Jag finner det inte heller realistiskt att förkorta gällande fn'st för att hålla huvudför- handling i tingsrätt. Vid denna bedömning har jag tagit hänsyn till att den tid som i vårt land förflyter mellan frihetsberövandet och domen i allmän- het är mycket kort vid en internationell jämförelse.

Som utredningen föreslagit bör. när det är fråga om s. k. utredningshäkt- ning, undantag göras från kravet på att rätten i samband med beslut att häkta någon bestämmer tid för åtals väckande. I sådana fall kan nämligen frågan om åtalstiden utan olägenhet anstå till den omprövningsförhandling som alltid måste hållas inom en vecka, om den misstänkte då ännu är berövad friheten.

Är den tilltalade häktad i ett överklagat brottmål gäller vissa tidsfrister också för huvudförhandlingen i den högre rätten. Som regel skall hovrät-

ten påbörja huvudförhandling inom fyra veckor efter utgången av tiden för anslutningsvad mot tingsrättens dom. Tiden för anslutningsvad utgör ock- så fyra veckor, vilket innebär att fristen för hovrätten uppgår till samman- lagt åtta veckor från det att tingsrättens dom meddelades (51 kap. 13 å andra stycket RB). Motsvarande gäller i högsta domstolen (55 kap. 15 & RB). Den lägre rätten skall, om vadetalan inte avvisas, genast sända in vadeinlagan och akten till överinstansen (51 kap. 5 & och 55 kap. 5 & RB). I det fall den misstänkte överklagar domen strax efter det att den har meddelats, kommer högre instans således att kunna utnyttja större delen av åttaveckorsfristen för att förbereda målet. Klagar den misstänkte där- emot först mot slutet av vadetiden, förkortas förberedelsetiden för dom- stolen i motsvarande mån. De två hovrätter som har anmodats inkomma med remissvar i ärendet, Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, har påtalat att det redan i dagens läge föreligger svårigheter i hovrätten att hålla tidsfristema för huvudförhandling i mål med häktade, beroende på bl.a. att det är förhållandevis vanligt att fullföljd sker mot slutet av vadetiden samtidigt som målen ofta är vidlyftiga med många personer, förutom åklagare och försvarare, som skall inställa sig.

För min del håller jag med utredningen om att gällande fn'st för att hålla huvudförhandling i högre instans kan medföra en oacceptabelt lång vänte- tid i häkte för den tilltalade. Väntetiden är naturligtvis i många fall svår för den som är häktad. Vid en jämförelse med motsvarande frist för tingsrätten ter sig fristen i högre instans lång. Det är sannolikt att denna långa frist i vissa fall kan avhålla den dömde från att föra talan mot domen. Det är mot den bakgrunden angeläget att fristen såvitt möjligt begränsas.

En lösning vore att anknyta fristen till den dömdes överklagande av domen. Detta skulle emellertid leda till alltför vittgående konsekvenser när det gäller fullföljdsreglerna. Jag anser därför att fristen liksom nu bör anknyta till utgången av tiden för anslutningsvad. Det bör observeras att tingsrätten, som i motsvarande situation alltså har en avsevärt kortare frist för att hålla huvudförhandling, har bättre möjligheter att planera för hu- vudförhandlingen genom att man får inblickar i det kommande målet i samband med häktningsförhandlingen. De svårigheter som kortare frister för huvudförhandling i hovrätt kan medföra bör enligt min mening till stor del kunna bemästras genom att hovrätterna i större utsträckning än i dag dels får information om pågående större brottmål vid tingsrätterna, dels håller någon form av beredskap för de större mål som kan förväntas bli överklagade. Rutiner för detta förekommer redan nu på vissa håll.

Jag vill också peka på den möjlighet som hovrätten redan nu har att överskrida huvudförhandlingsfristen om det är nödvändigt. Enligt vad jag erfarit utnyttjas denna möjlighet mycket restriktivt för närvarande. Även med en förkortad frist bör principen givetvis vara att överskridande får ske bara om det absolut behövs. Det bör emellertid inte vara något hinder att undantagsregeln utnyttjas till ett kortare överskridande t. ex. i den situatio- nen att den försvarare som den tilltalade haft vid tingsrätten är förhindrad att delta vid huvudförhandling inom fristen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört delar jag utredningens uppfatt- ning att man för att nedbringa häktningstidema bör minska fristen för

huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen från åtta till sex veckor från den lägre rättens dom.

Jag avser inte att i detta lagstiftningsärcnde gå närmare in på den under remissbehandlingen aktualiserade frågan om man bör öppna möjlighet för den högre rätten att hålla huvudförhandling före vadetidens utgång, t. ex. med tanke på den situationen att tingsrätten i samband med dom på kortvarigt fängelsestraff förordnar att den tilltalade i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft mot honom och frihetsberövandet redan har upphört vid vadetidens utgång. Den frågan kan i stället bli aktuell i sam- band med den pågående översynen av överrättsförfarandet.

Jag skall i detta sammanhang slutligen beröra den ibland väckta frågan om man i syfte att generellt nedbringa häktningstidema borde införa en längsta tid för frihetsberövande på grund av misstanke om brott. Jag har kommit till uppfattningen att så ej bör ske. En sådan regel skulle nämligen för det första kräva undantag för t.ex. mycket omfattande utredningar. Vidare frnns en risk för att en maximitid skulle kunna motverka sitt syfte på det sättet att frihetsberövandena även i mindre brottsutredningar skulle kunna tendera att närma sig maximitiden utan sakliga skäl. För min del tror jag därför att man med den i gällande rätt och i mitt förslag valda tekniken med särskilda skyndsamhetskrav på olika stadier av förfarandet uppnår tillfredsställande resultat även i fortsättningen.

2.3.9 Häktning i högre rätt

Mitt förslag: Även när frågan om häktning kommer upp först sedan ett brottmål fullföljts till högre rätt, skall samma krav som vid tingsrätten gälla på muntlig förhandling för prövning av häktnings- frågan inom fyra dagar från frihetsberövandet. Om däremot tingsrät- ten i ett pågående mål ogillat ett yrkande om häktning eller hävt ett häktningsbeslut, får högre rätt efter överklagande besluta om häkt- ning utan att förhandling hålls. I dessa fall skall rätten i stället hålla förhandling sedan beslutet om häktning har verkställts.

Utredningsförslaget: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (se betänkandet s. 157— 159).

Remissinstanserna: Alla som har yttrat sig hari princip lämnat förslaget utan erinran. Svea hovrätt ifrågasätter det nödvändiga i att hålla förhand- ling i häktningsfrågan i hovrätten sedan verkställighet skett av hovrättens häktningsbeslut i det fall åtal redan väckts vid tingsrätten och huvudför- handling kommer att hållas där inom fyra dagar.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis bör nämnas att de i 24 kap. RB meddelade bestämmelserna gäller även beträffande brott för vilka åtal skall upptas omedelbart av högre rätt. Mitt förslag i detta kapitel om bl. a. obligatorisk förhandling i häktningsfrågan inom fyra dagar från frihetsberö- vandet kommer således att gälla även i sådana fall.

Även i det fall en fråga om häktning väcks i ett mål som har fullföljts till

högre rätt gäller reglerna i 24 kap. RB. Har en.åklagare eller en målsägande fullföljt talan mot lägre rätts dom, kan denne alltså i samband därmed eller sedermera framställa ett yrkande om häktning. Enligt 51 kap. 5 & och 55 kap. 5 & RB skall, om det i vadeinlagan resp. revisionsinlagan har fram- ställts ett häktningsyrkande, inlagan genast sändas in till den högre rätten för att denna utan dröjsmål skall kunna pröva häktningsfrågan. Åklagaren kan också anhålla den misstänkte och skall då inom den tid som anges i 24 kap. 12 & RB avlåta en häktningsframställning till den högre rätten. Beträf- fande förfarandet i högre rätt vid prövning av häktningsfrågor finns be- stämmelser i 20 5, vilka innebär att förhandling inte är nödvändig utan att frågan kan avgöras efter ett helt skriftligt förfarande. Om den misstänkte är anhållen, skall beslut meddelas senast fjärde dagen efter den dag då häkt- ningsframställningen kom in till rätten. Om den högre rätten finner att det är nödvändigt med en förhandling, skall förhandlingen hållas så snart det kan ske. Någon närmare tidsfrist för en sådan förhandling anges inte i lagtexten.

Även om frågan om frihetsberövande väcks först när ett mål har full- följts till högre rätt torde, som utredningen påpekat, kravet i Europakon- ventionen på ofördröjlig inställelse för att få frågan om frihetsberövandet prövad gälla. Den nuvarande möjligheten för högre rätt att avgöra häkt- ningsfrågan utan muntlig förhandling i dessa fall måste därför tas bort. Detta kan ske genom att reglerna i 24 kap. 20 & RB upphävs. En sådan ändring innebär bl. a. att, om åklagaren för att säkerställa häktningsbeslu- tet har anhållit den tilltalade. samma tidsfrister och samma förfarande kommer att gälla som för häktning vid en tingsrätt. Däremot bör hovrätten liksom tingsrätten även i fortsättningen givetvis vara oförhindrad att i samband med dom besluta om häktning av den som är på fri fot utan att särskild häktningsförhandling hålls (jfr 24 kap. 21 5 RB).

En reform i enlighet med det sagda får till följd att även hovrätten måste vara beredd att hålla häktningsförhandling också på annars tjänstgörings- fria dagar. Häktningsförhandlingar under sådan tid torde dock i praktiken bli mycket sällsynta i hovrätterna, och när det gäller högsta domstolen kan man på goda grunder ifrågasätta om något fall över huvud taget kommer att aktualiseras. Med hänsyn till de krav som redan i dag ställs på hovrätterna att med kort varsel pröva tvångsmedelsfrågor bör ett system som förutsät- ter att även hovrätterna undantagsvis skall kunna hålla en häktningsför- handling på tjänstgöringsfri tid inte bli särskilt betungande. Jag vill i det sammanhanget nämna att jag inte finner tillräckliga skäl att nu gå närmare in på frågan om ändrade domförhetsregler i hovrätt vid prövning av häkt- ningsfrågor. Den frågan får tas upp senare om det visar sig påkallat.

Helt andra organisatoriska konsekvenser skulle uppträda. om kravet på att hålla muntlig förhandling i högre rätt skulle generellt utsträckas till mål där talan fullföljts mot ett av underrätten meddelat häktningsbeslut anting- en det har meddelats under rättegången eller i samband med dom. Enligt gällande rätt handläggs frågor om häktning som fullföljts från tingsrätten praktiskt taget alltid i ett rent skriftligt förfarande i hovrätten och högsta domstolen. Har häktningsyrkandet ogillats vid tingsrätten, kan det å andra sidan hävdas att det är mindre väl förenligt med Europakonventionens

regler om i ett sådant fall den misstänkte inte får tillfälle att framträda personligen inför den domstol som sedermera beslutar om hans frihetsbe- rövande. En meningsfull muntlig förhandling i den högre rätten i sådana fall skulle emellertid oftast förutsätta att den misstänkte som ju då befinner sig på fri fot — inställer sig, vilket man kan anta sällan skulle komma att ske. En sådan ordning skulle också medföra avsevärda tidsför- luster och olägenheteri övrigt. Något generellt krav på muntlig förhandling i högre rätt i detta skede bör alltså inte ställas upp. För att tillgodose Europakonventionens syfte kan i stället, som utredningen pekat på, en lämplig lösning vara att man, för de fall där den högre rätten beslutar om häktning av en person som är på fri fot, uppställer ett krav på muntlig förhandling senast fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verk- ställts. Detta bör gälla oavsett om den lägre rättens beslut fattats under rättegången där eller i samband med rättens dom eller slutliga beslut. Förhandlingar av denna typ kommer med all säkerhet att bli mycket sällsynta.

För att den högre rätten i de nu aktuella fallen skall få vetskap om att verkställighet av ett häktningsbeslut har skett krävs att anmälan därom görs till domstolen. En ändring bör vidtas i 29 ii förundersökningskungö- relsen (1947:948), som för närvarande förutsätter att sådan anmälan görs till den domstol där brottmålet är anhängigt eller skall anhängiggöras. Sådan anmälan kan komma att behöva göras även under icke kontorstid (jfr avsnitt 2.6).

RÅ har i sitt remissvar tagit upp en speciell fråga som aktualiserats i RÅ:s verksamhet, nämligen möjligheten att få tillgripa straffprocessuella tvångsmedel i en resningssituation. RÅ pekar på att det skulle vara värde- fullt med en regel som medger högsta domstolen att, på framställning av RÅ i ett resningsärende till men för den tilltalade, besluta om ett straff- processuellt tvångsmedelli avvaktan på ställningstagandet i resningsfrå- gan.

Visserligen kan jag i likhet med RÅ konstatera att ett ingripande med anhållande och häktning eller andra straffprocessuella tvångsmedel enligt nuvarande regler torde vara uteslutet i de fall saken rättskraftigt avgjorts, i vart fall till dess resning beviljats. Frågan huruvida man skulle öppna en möjlighet att få använda straffprocessuella tvångsmedel i avvaktan på att högsta domstolen tar slutlig ställning till om resning skall beviljas väcker emellertid andra principiella frågor som inte lämpligen kan tas upp i detta sammanhang. Frågan kan komma att övervägas i samband med kommande reformarbete i fråga om överrättsförfarandet.

2.4 Alternativ till häktning

Mitt ställningstagande: Något ytterligare alternativ till frihetsberö- vande utöver de nuvarande övervakning, reseförbud och anmäl- ningsskyldighet -— införs inte.

Utredningsförslaget: Som substitut till häktning föreslås dels en villkorlig form av häktning, s.k. rannsakningsövervakning, dels "natthäkte". Rann- sakningrövervakning är avsedd att vara en mycket ingripande form av övervakning och innebär att den misstänkte blir skyldig att under de tider som åklagaren eller rätten bestämmer vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller på annan anvisad plats. I princip skall samma förut- sättningar och frister som för häktning gälla. Institutet natthäkte föreslås utformat på så sätt att åklagaren eller rätten får medge att den misstänkte, som betraktas som häktad. under vissa tider och på de villkor som före- skrivs, får vistas utanför häktet. Medgivandet kan när som helst återkallas.

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har mött starkt motstånd hos flertalet remissinstanser. Man anser förslaget om rannsakningsövervak- ning orealistiskt beträffande den kategori misstänkta det är fråga om. Utredningen sägs också ha underskattat de praktiska svårigheterna att administrera en sådan övervakning och de behov av ökade resurser som skulle uppstå. Av dem som uttalat sig om förslaget om natthäkte har praktiskt taget alla varit negativa eller tveksamma till förslaget.

Skälen för mitt förslag: Anhållande och häktning är för den misstänkte synnerligen ingripande åtgärder. Lagstiftaren har därför sökt finna andra medel för att uppnå de syften som dessa tvångsmedel skall tillgodose. De alternativ till frihetsberövande som godtagits i svensk rätt är övervakning (24 kap. 3 5 RB) samt reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap. 1 & RB).

Reglerna om övervakning är utformade som en begränsning av häkt- ningsmöjligheterna i vissa speciella fall. Om det på grund av den misstänk- tes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får åtgärden vidtas endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Med uttrycket annan liknande omständighet åsyftas t. ex. ett allvarligt handikapp. Bestämmelsen tar också sikte på kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning. [ lagrummet anges särskilt att också kvinnor med nyfödda barn omfattas av bestämmelserna, om häktning kan antas medföra fara för barnet.

Med reseförbud avses förbud för den misstänkte att lämna den vistel- seort som har anvisats honom. Med anmälningsskyldighet avses skyldig- het för den misstänkte att på vissa tider anmäla sig hos polisen. När det gäller reseförbud och anmälningsskyldighet ställs lägre krav på brottsmiss- tankens styrka än i fråga om häktning enligt gällande rätt. Det räcker här med skälig misstanke. Även när det gäller brottets svårhetsgrad är kraven lägre. Det räcker med att fängelse kan följa på brottet. Reseförbud och anmälningsskyldighet beslutas av rätten eller åklagaren. Medan övervak- ning i princip kan ersätta häktning oavsett vilken särskild häktningsgrund som föreligger, är reseförbud och anmälningsskyldighet avsedda som alter- nativ till häktning främst vid flyktfara.

I sammanhanget bör nämnas att reglerna i 7å lagen (l964:l67) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare också inskränker häkt- ningsmöjligheten beträffande den som är under 18 år. Bestämmelsen stäl- ler som krav för att häktning skall få ske att ”synnerliga skäl" föreligger.

Ofta blir det i stället fråga om någon form av åtgärd från socialtjänstens sida, såsom ett omhändertagande enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Att man som alternativ till häktning tillskapar tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande ligger i linje också med rekommendationer från Europarådet. Enligt vad häktningsutredningen kommit fram till spelar sådana alternativ emellertid en blygsam roll i det praktiska rättslivet inte bara här i landet utan även utomlands.

Enligt den enkätundcrsökning utredningen utfört förekommer det myc- ket sällan att övervakning enligt 24 kap. 3 & RB används. Ett av skälen till detta kan vara att övervakning endast kan komma i fråga beträffande en begränsad krets av personer. För t. ex. ungdomar erbjuder socialtjänstla- gen ( 1980:620) och LVU andra möjligheter att ingripa med tvångsåtgärder än de som finns i RB. Institutet reseförbud användes under år 1982 i omkring 300 fall. vilket skall jämföras med de cirka 30 000 anhållningsfal- len. Anmälningsskyldighet beslutades i totalt omkring 150 fall. Inte heller reseförbud eller anmälningsskyldighet har således av åklagare och domsto- lar i allmänhet bedömts som några realistiska alternativ till anhållande och häktning.

Enligt utredningen är en viktig förutsättning för att antalet anhållanden och häktningar skall kunna minskas i någon utsträckning att dessa frihets- berövanden kan ersättas med realistiska alternativ. För att vara använd- bart måste ett sådant alternativ vara betydligt mer ingripande än de nuva- rande och bygga på någon form av övervakning. Utredningen föreslår mot den bakgrunden ett nytt institut, kallat rannsakningsövervakning.

Syftet med rannsakningsövervakning är enligt utredningen främst att fånga upp vissa av de fall som genom den av utredningen föreslagna skärpningen av recidivgrunden (avsnitt 2.2.2) inte bör häktas. Dessa fall kan antas i huvudsak utgöras av dem som gjort sig skyldiga till upprepade egendomsbrott för att skaffa pengar till alkohol eller narkotika. För dessa krävs det enligt utredningen en övervakning som innebär en mycket inten- siv kontroll för att förhindra fortsatt brottslighet. Härvid krävs framför allt sådana föreskrifter som går ut på att förhindra att den misstänkte kommer i kontakt med miljöer där han riskerar att dras in i kriminalitet. Övervak- ningen skall i första hand ta sikte på att kontrollera att den misstänkte följer de villkor som förenats med övervakningen, dvs. att den misstänkte t. ex. uppehåller sig i sin bostad eller befinner sig i hemmet nattetid och inställer sig på sin arbetsplats dagtid.

Enligt min mening är det inte realistiskt att hoppas att man genom övervakning och vissa föreskrifter skulle kunna i någon mer betydande utsträckning avhålla den kategori personer som det nu är fråga om från att begå nya brott utan att de ens har fått den hjälp till avgiftning och stöd i Övrigt som en kortare häktningstid brukar medföra. Vidare vill jag peka på att en kontinuerlig övervakning, som det här måste bli fråga om, innebär utomordentliga svårigheter från praktisk synpunkt. Det är t. ex. knappast troligt att denna övervakningsform kan användas i nämnvärd utsträckning för det socialt mest utsatta klientelet. som inte sällan saknar både arbete och fast bostad.

Förslaget om natthäkte grundas på ett antagande från utredningens sida om att de personer som ofta häktas på grund av recidivfara är mest brottsaktiva under kvällar och nätter. Jag ifrågasätter i likhet med många av remissinstansema riktigheten av .detta. Många av de vid återfallsbrotts- lighet särskilt vanliga gärningarna torde i huvudsak begås under dagtid, t. ex. bostadsinbrott. bank- och postrån och kvalificerade bedrägerier. Jag anser därför att institutet natthäkte i många fall skulle visa sig mindre väl ägnat att förhindra återfall.

Mot bakgrund av de betänkligheter som sålunda kan anföras mot de av utredningen föreslagna alternativen till häktning och med hänsyn till att den skärpning av häktningsförutsättningarna, som enligt utredningen utgör huvudskälet till att sådana alternativ bör införas. inte tas upp nu, anser jag att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras.

I sammanhanget villjag nämna att utredningen enligt sina direktiv också haft i uppdrag att överväga behovet av särskilda åtgärder när det gäller häktning av kvinnor med spädbarn och av vårdnadshavare över huvud taget. Direktiven hänvisar i ämnet till riksdagsbehandlingen av propositio- nen (prop. l980/8l:201) om ändrade bestämmelser om häktning och anhål- lande (JuU 1981/82: 13 s. 26—28). Justitieutskottet diskuterade härvid bl.a. om en motsvarande begränsning i häktningsmöjligheten som anges i 24 kap. 3 & RB även skulle omfatta föräldrar som ensamma har vårdnaden om spädbarn eller barn i krypåldern. Utskottet uttalade härvid att det givetvis är angeläget att man vid prövning av häktningsfrågor alltid i görligaste mån beaktar att barn inte vållas skador genom att dess vårdnadshavare häktas. Utskottet konstaterade att det till stor del är en praktisk fråga i vilken utsträckning detta kan ske.

Det bör framhållas att, när ett frihetsberövande av en person av den nu aktuella kategorin görs, det givetvis blir aktuellt för socialnämnden att se till att barnet får lämplig omvårdnad enligt reglerna i socialtjänstlagstift- ningen, om barnet inte kan omhändertas på annat sätt. När det gäller frekvensen av frihetsberövanden av småbarnsföräldrar kan nämnas att, enligt av utredningen inhämtade uppgifter. 23 personer — varav 22 kvinnor — med minderåriga barn blev intagna i häkte under år 1983. Många av dem frigavs utan att ha varit anhållna. Endast två blev häktade och endast ett av barnen. som var ett år gammalt, var intagen tillsammans med modern under häktningstiden. Under år 1984 intogs i landets häkten endast sju personer med minderåriga barn.

Mot bakgrund av det nu sagda anser jag i likhet med utredningen och remissinstansema. att det inte finns anledning att nu i lag begränsa möjlig- heterna till häktning av vårdnadshavare och motsvarande.

2.5 Häktning på nya grunder — talan mot häktningsskäl

Mitt ställningstagande: Någon möjlighet att föra talan även mot skälen för ett häktningsbeslut införs inte.

Utredningens ställningstagande: Överensstämmer med mitt ställningsta- gande (se betänkandet s. 171 och 172).

Remissinstanserna: Endast några få instanser har yttrat sig i denna fråga. RÄ och Sveriges domareförbund anser, mot bakgrund av att åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner för dem som är häktade i princip är knutna till de häktningsskäl rätten grundat sitt häktningsbeslut på, att det finns behov för åklagaren av att kunna få frågan om den särskilda häkt- ningsgrunden prövad av högre rätt.

Skälen för mitt förslag: Enligt 24 kap. 16 & RB i dess nuvarande lydelse skall ett beslut om häktning innehålla uppgift om det brott misstanken avser och kort ange grunden för häktningen. Med brott avses den konkreta gärningen, inte brottstypen i åberopat lagrum. Gärningen skall beskrivas, åtminstone i korthet. Beskrivningen bör bl. a. innehålla uppgifter om tid och plats för den påstådda gärningen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 106). Med grunden för häktningen menas en eller flera av de övriga häkt- ningsförutsättningar som skall föreligga, alltså flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara. Misstanken om brott samt en eller flera häktningsgrunder har i tidigare rättspraxis ansetts utgöra skälen för beslutet om häktning. Detta har medfört att domstolarna har ansett. sig förhindrade att — beträf- fande den som redan är häktad — ta upp till prövning ett yrkande som avsett enbart frågan om vilken eller vilka brott eller vilken eller vilka särskilda häktningsgrunder som häktningsförklaringen bör grundas på, eftersom uttalandet i det ursprungliga häktningsbeslutet såvitt avser det häktningsgrundande brottet och den särskilda häktningsförutsättningen har ansetts utgöra enbart skäl för häktningen.

Denna praxis har medfört olägenheter framför allt i fall då den häktade befinner sig utomlands och utlämning till Sverige har begärts (se NJA 1981 s. 1204). I sådana fall fungerar häktningsbeslutet som bevismedel. För ett utlämningsbeslut i den främmande staten har det stor betydelse vilken gärning som den misstänkte enligt häktningsbeslutet har gjort sig skyldig till.

I ett under år 1983 avgjort mål (NJA 1983 s. 894) har emellertid högsta domstolen intagit en annan ståndpunkt. Genom rättsfallet har det klarlagts att något hinder inte möter mot att den som redan är häktad som misstänkt för ett brott blir häktad även för annan brottslighet eller att en gärning för vilken en misstänkt häktats i ett senare häktningsbeslut blir rubricerad på ett annat sätt än i det urspungliga beslutet.

När det däremot gäller det fallet att en misstänkt har häktats med stöd av en särskild häktningsgrund, t. ex. flyktfara, trots att åklagaren yrkat häkt- ning även på en annan grund, t.ex. kollusionsfara. torde en talan om ändring enbart beträffande häktningsgrunden inte kunna tas upp till pröv- ning (se NJA 1980 s. 444).

Behovet att få en häktningsfråga omprövad i hela dess vidd framträder måhända inte lika starkt i de fall då talan riktar sig mot en särskild häktningsgrund som då frågan avser den brottslighet som skall läggas till grund för häktningen. Vid häktning är emellertid vissa rättsverkningar knutna också till den särskilda häktningsgrund eller de särskilda häktnings- grunder som åberopas för häktningen. Så torde t. ex. åklagarens möjlighe-

ter att föreskriva restriktioner för den häktade vara begränsade enligt gällande ordning i det fall domstolen i sitt häktningsbeslut inte godtar åklagarens påstående om att det föreligger kollusionsfara.

Åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner framgår i och för sig inte av RB utan av lagen (l976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Av ] & framgår att den som är häktad inte får underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. Av 16 & framgår att det an- kommer på åklagaren att avgöra om eller i vad mån hinder för häktad att t.ex. motta besök och avsända eller motta brev möter på den grund att åtgärden kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Vad som sägs beträffande häktade har enligt 17 & motsva- rande tillämpning på bl.a. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott. Enligt uttalanden i lagens förarbeten har åklagaren vid sin prövning av tillståndsfrågor i princip att utgå från huruvida domstolen i sitt häktningsbeslut funnit kollusionsfara föreligga. En ändrad bedömning från åklagarens sida sågs kunna vara motiverad om det under brottsutred- ningens gång uppstår sådana förändringar i utredningssituationen som inte kunnat beaktas i det aktuella domstolsbeslutet (prop. 1975/76:90 s. 54, jfr JO:s ämbetsberättelse 1978/79z90 s. 40 och RÄ:s cirkulär C 87).

Enligt min mening talar starka skäl för att behålla den nyssnämnda kopplingen mellan åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner för den häktade och domstolens ställningstagande till om kollusionsfara före- ligger.

När det gäller frågan om behovet av en möjlighet till överprövning av häktningsgrunderna villjag utöver vad som tidigare sagts — peka på att, om det efter häktningen inträffar eller uppdagas omständigheter som på- verkar häktningsgrunderna. åklagaren givetvis är oförhindrad att t.ex. i samband med en omhäktningsförhandling åberopa de nya omständigheter- na och få till stånd ett nytt häktningsbeslut där dessa beaktas.

Mot bakgrund av det nu sagda instämmer jag i utredningens slutsats att behovet av en särskild möjlighet att överklaga häktningsskäl inte är till- räckligt starkt för att man för dessa fall skall medge undantag från den generella principen att det inte är möjligt att överklaga enbart skälen för ett beslut.

2.6 Organisatoriska frågor m. m. Utgångspunkter

De föreslagna reglerna kommer att medföra organisatoriska konsekvenser inom rättsväsendet. Särskilt är reformens inverkan på frekvensen av an- hållanden och häktningar och betydelsen av kortare frister av intresse i sammanhanget. Effekterna av reformen är emellertid svårbedömda. En naturlig utgångspunkt är självfallet den nuvarande nivån på de straff- processuella frihetsberövandena. År 1985 förekom ca 26 000 anhållanden och ca 9 000 häktningsframställningar.

Den nya ordningen kommer att påverka både antalet häktningsförhand-

Hänvisningar till US23

Prop.]986/87:112

lingar och tidpunkten för förhandlingarna. Utredningen har beräknat att de kortare fristerna enligt utredningens förslag kan komma att leda till ungefär 1 500 häktningsförhandlingar på veckoslut och helger. Härtill kommer att de kortare. fristerna och möjligheterna till s.k. utredningshäktning leder till att det totalt sett blir fler häktningsförhandlingar än enligt dagens system. Utredningen uppskattar att den samlade effekten av de förändrade regler- na blir en ökning av antalet förhandlingar med omkring 2 000. Denna siffra innefattar även ett antal omhäktningsförhandlingar efter utredningshäkt- ning.

Jag har för egen del ingen grund för att ifrågasätta utredningens beräk- ningar. Som jag nyss framhöll är emellertid reformens effekter svårbe- dömda. Så mycket står dock klart att mitt förslag om häktning vid risk för återfall i brott medför en ökning av antalet häktningar jämfört med utred- ningens förslag.

Polisen

För polisväsendets del blir den viktigaste följden av den nya ordningen att brottsutredningarna i större utsträckning än vad som sker i dag måste bedrivas under icke ordinarie kontorstid, dvs. under nätter och helger. En annan konsekvens blir säkerligen att polismyndigheterna mer än i dag måste prioritera sådana utredningar i vilka det förekommer beslut om frihetsberövanden. Till skillnad från vissa andra verksamhetsområden som berörs av reformen finns emellertid hos polisen en organisation som redan nu är anpassad —- eller med relativt små förändringar kan anpassas — till den nya ordningen. Den nyligen genomförda polisreformen möjliggör ock- så för polismyndigheterna att själva anpassa resurser och organisation till de krav som kommer att ställas i framtiden. Jag kan i det sammanhanget hänvisa till 1981 års polisberednings överväganden och förslag i slutbetän- kandet (SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten. Det är uppen- bart att de organisatoriska och administrativa lösningar som myndigheter- na kommer att stanna för i betydande omfattning kommer att variera mellan polisdistrikten med hänsyn till främst myndigheternas storlek men också till de lokala förutsättningama i övrigt.

Åklagarna

Den nya ordningen kommer för åklagarväsendets del först och främst att innebära att arbetet måste organiseras så att åklagare kan medverka vid häktningsförhandlingar under helger. Antalet häktningsförhandlingar un- der kontorstid kommer också att öka. Vidare måste åklagare, i likhet med vad som kommer att gälla för polismyndigheterna, i ökad utsträckning prioritera och ägna uppmärksamhet åt sådana mål och ärenden i vilka det finns beslut om frihetsberövanden. Av detta följer att åklagarmyndighe- terna nu måste bygga upp nya system förjour och beredskap eller utveckla de system som redan förekommer. På samma sätt som för andra myndig- heter är det naturligt att den närmare utformningen kommer att variera med hänsyn främst till de lokala förutsättningama. [ de största distrikten

kan det innebära att åklagare bör finnas tillgänglig på myndigheten alla tider under dygnet för att handlägga brådskande frågor. I de mindre distrik- ten bör det däremot normalt räcka med beredskap för särskilt brådskande ärenden. Det ankommer i förstahand på riksåklagaren att besluta i de frågor som nu har redovisats. Till frågan om samordning mellan åklagamas och domstolarnas beredskap återkommerjag i det följande.

Domstolarna

Den viktigaste följden av den nya ordningen för domstolarnas del är behovet av att ha beredskap under veckoslut Och helger för att kunna hålla häktningsförhandlingar. ta emot häktningsframställningar och vid behov förordna offentlig försvarare.

För att den beredskap hos domstolarna som krävs till följd av reformen inte skall bli onödigt kostsam och inte heller alltför betungande för framför allt de mindre tingsrätterna är det ofrånkomligt att någon form av bered— skapsorganisation som omfattar större områden tillskapas. Enligt min upp- fattning är det mycket som talar för att tingsrätterna delas in i beredskaps- områden efter mönster från åklagarväsendet. Flera tingsrätter skulle såle- des kunna ingå i ett beredskapsområde inom vilket tingsrätterna turas om att ha beredskap under veckoslut och helger. Det bör vara en uppgift för domstolsverket att efter samråd med riksåklagaren besluta om indelningen i beredskapsområden samt riktlinjer för verksamheten.

En samordning på lokal nivå av de enskilda domarnas och åklagamas beredskapstjänstgöring torde också bli nödvändig. Med hänsyn till att åklagamas beredskap är betydligt mer omfattande och svårare att planera torde domarnas beredskap i stor utsträckning få anpassas till åklagamas. Inom åklagarväsendet svarar överåklagarna för indelningen till beredskap. För att åstadkomma en erforderlig samordning kan en lösning vara att hovrätterna efter samråd med överåklagarna anger vilken tingsrätt som skall svara för beredskapen vid en viss tidpunkt. Inom storstadsregioner— na, där de tre största tingsrätterna och åklagarmyndigheterna har en sär- skild ställning i administrativt hänseende. kan emellertid andra lösningar te sig mer naturliga.

Den beredskap som behövs vid tingsrätterna under veckoslut och helger kan givetvis organiseras på olika sätt. Det torde i de allra flesta fall vara tillräckligt att den tjänstgörande domaren är anträffbar på telefon (t.ex. i bostaden) mellan vissa klockslag för att ta emot meddelanden om de häktningsförhandlingar som kan behöva hållas under helgen. Däremot torde det knappast behövas någon beredskap på vardagskvällar. Skulle det i något fall vara nödvändigt att hålla häktningsförhandling efter kontorstid en vardag, bör åklagaren förvarna domstolen om att en häktningsfram- ställning är att vänta och att förhandlingen måste hållas samma dag Ufr avsnitt 2.3.1).

När det gäller högre rätt torde det, somjag tidigare har varit inne på. bli utomordentligt sällsynt att man behöver hålla häktningsförhandling utan- för ordinarie tjänstgöringstid. Någon form av begränsad beredskap behövs ändå. bl. a. för att domstolen skall kunna ta emot en anmälan om att ett

beslut om häktning har verkställts (se avsnitt 2.3.9). Några svårigheter för överrätterna att klara av den begränsade verksamhet som kan påkallas under veckoslut och helger torde inte föreligga.

När det gäller frågan var en häktningsförhandling lämpligen bör äga rum under veckoslut eller helger bör först konstateras att praktiska skäl kan tala för att förhandlingen inte hålls i domstolens lokaler utan i polisens lokaler eller i anslutning till en lokal där den misstänkte annars förvaras. Så sker redan nu i en del tingsrätter. Under remissbehandlingen har från något håll framförts att det skulle möta hinder av principiell natur att hålla förhandlingari t. ex. ett polishus. Jag kan inte instämma i den uppfattning- en. Det finns inte föreskrivet några generella inskränkningar i domstolar- nas möjligheter att hålla förhandling där det är lämpligast. och det skulle enligt min mening vara olyckligt att införa sådana begränsningar i fråga om just den här typen av förhandlingar. En annan sak är att offentlighetsprin- cipen givetvis måste upprätthållas även om förhandlingen hålls i en annan lokal än i tingshuset. Mot bakgrund härav kan föreskrifterna om tillkänna- givanden om domstolssammanträden behöva ses över.

Försvararna

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.3.3) innebär de kortare fristerna för prövningen av häktningsfrågor att offentlig försvarare oftare än nu behöver engageras på lördagar. söndagar och helgdagar. Tillgången till försvarare för medverkan vid häktningsförhandlingar under sådana dagar måste sä- kerställas. Bl.a. med hänsyn till möjligheten av att anhållna i samma mål kan ha motstridiga intressen måste man vid behov kunna tai anspråk flera advokater. Sveriges advokatsamfund har förklarat sig villigt att medverka till att det nu sagda uppnås.

Mot bakgrund av att domstolarna med den nya ordningen kommer att ha beredskap under veckoslut och helger bör förordnanden som offentlig försvarare för de som är anhållna i allmänhet kunna meddelas utan större dröjsmål. Ifråga om rutinerna vid förordnande och entledigande av försva- rare torde det lika lite som nu vara nödvändigt med några närmare före- skrifter i lag. Det bör i allmänhet räcka med ett muntligt besked från domaren under icke kontorstid om att ett förordnande har meddelats eller att ett entledigande från ett sådant uppdrag har skett. Det kan ibland vara praktiskt att rättens underhandsbesked om att offentlig försvarare har förordnats förmedlas till försvararen genom åklagaren, t.ex. i samband med att dessa personer ändå har kontakt med varandra. Många gånger torde det säkerligen liksom nu räcka med att försvararen förordnas vid häktningsförhandlingen även om försvararen redan skulle ha påbörjat upp- draget dessförinnan.

Kriminalvården

Inom kriminalvården är det framför allt reformens konsekvenser för trans- portorganisationen som bör uppmärksammas. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.3.2) måste man ha en effektiv transportorganisation för att de

kortare fristerna skall kunna hållas. Personer som anhållits i sin frånvaro och sedan anträffas i ett annat polisdistrikt än det där brottet utreds måste kunna transporteras till utredningsorten betydligt snabbare än i dag. Dessa transporter måste också i större utsträckning äga rum på Veckoslut och helger. Motsvarande gäller vid verkställighet av häktningsbeslut som har meddelats i den misstänktes frånvaro.

Kostnaderna

Som framgår av min anmälan till 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87: 100. bil 4. s. 47. 50, 61 och 65) har jag med anledning av de nya reglerna om anhållande och häktning föreslagit att anslagen för polis, åklagare och allmänna domstolar räknas upp.

I fråga om polisväsendet harjag föreslagit att anslaget till statens krimi- naltekniska laboratorium och anslaget till den lokala polisorganisationen räknas upp med sammanlagt 1 milj. kr. Jag bedömer att de lokala polis- myndigheterna härutöver bör tillföras 30 nya tjänster som polisassistent. Jag avser också att i ett senare sammanhang återkomma till regeringen med förslag som innebär att myndigheterna ges större möjlighet att besluta om uttag av övertid inom de ramar som följer av arbetsrättsliga regler.

När det gäller åklagarväsendet harjag föreslagit att anslaget räknas upp med 2 milj. kr. Jag har därvid beräknat medel för två tjänster som kammar- åklagare vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt för att tillgo- dose behovet av en fortlöpande jourverksamhet. Det bör ankomma på riksåklagaren att ta ställning till hur det resterande resurstillskottet bör fördelas på tjänster för åklagare och för att täcka andra kostnader som kan uppkomma.

För anslaget Allmänna domstolarna har jag i budgetpropositionen före- slagit ökat anslag med 2 milj. kr med anledning av det tilltänkta bered- skapssystemet. Något tillskott av domartjänster kommer inte att behövas för att den nya ordningen skall kunna fungera.

När det gäller ersättning till offentliga försvarare förutsätter jag att domstolsverket efter samråd med advokatsamfundet med stöd av 21 kap. 10 å andra stycket RB och 3 5 förordningen (1975c506) med instruktion för domstolsverket gör erforderliga justeringar av den taxa som tillämpas vid bestämmande av ersättningen till offentliga försvarare.

Som jag tidigare har anfört kan de totala effekterna av reformen inte med någon större säkerhet bedömas nu. Domstolsverket. riksåklagaren. rikspo- lisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen bör därför inom sina verksamhets- områden noga följa utfallet av de nya reglerna och till regeringen anmäla de behov som inte nu fullt ut kan överblickas.

Hänvisningar till US25

Den reform jag nu föreslår bör genomföras så snart som möjligt. Med hänsyn till det förberedelsearbete som behövs bl.a. för att bygga upp veckoslutsberedskapen samt för utfärdande eller ändring av åtskilliga för-

fattningar med verkställighetsföreskrifter bör man inte nu låsa sig för tidpunkten. Jag förordar att de föreslagna ändringarna får träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Jag har dock siktet inställt på att reformen skall genomföras kring årsskiftet 1987/88.

Beträffande frågan om övergångsbestämmelser får jag hänvisa till spe- cialmotiveringen.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inomjustitiedepartementet upprät- tats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid,

3. lag om ändring i lagen (1952z98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4. lag om ändring i lagen (l972:260) om internationellt samarbete röran- de verkställighet av brottmålsdom.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

Förutom ändringar i RB medför förslagen också ändringar i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid, lagen (195298) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Framför allt de nya förfaranderegler som föreslås kräver vidare att åtskilliga författ- ningar med tillämpningsföreskrifter utfärdas eller ändras. Den frågan får emellertid tas upp senare.

Lagen (l986:644) om disciplinförseelser av krigsmän. m.m. träder i kraft den 1 juni 1987. Genom lagen upphävs militära rättegångslagen (1948z472). som i 29—36 5.5 innehåller särskilda bestämmelser om perso- nella tvångsmedel, nämligen gripande, förvarsarrest och tagande i förvar. Dessa bestämmelser får inte någon motsvarighet i den nya lagen. Det finns därför ingen anledning att nu ta upp frågan om ändringar i militära rätte- gångslagen eller i författningar som ansluter till denna lag.

5.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

19 kap. 125

Paragrafen innehåller forumbestämmelser för domstolarnas befattning med förundersökning och tvångsmedel. Förutom språkliga ändringar före- slås. i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2), i ett nytt andra stycke en regel som gör det möjligt att hålla häktningsförhandling vid annan domstol än sådan där åtal för brottet kan ske.

För att en domstol skall vara behörig enligt den nya regeln krävs att särskilda skäl föreligger. Huvudregeln skall således även i fortsättningen vara att frågor om häktning skall prövas av den domstol där förundersök- ningen bedrivs, dvs. normalt gärningsorten, eller av rätten på den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig. Med hänsyn till de avsevärt förkortade frister för prövning av häktningsfrågor som nu föreslås kan det ibland vara nödvändigt att sådana frågor prövas av någon annan domstol. Så kan vara fallet när förundersökning inletts på en viss ort. varefter den misstänkte grips på en ort långt från förundersökningsorten och transport dit inte hinns med inom de tidsfrister som anges i 24 kap. RB. Det kan heller inte uteslutas att häktningsfrågan någon gång måste prövas under transporten från gripandeorten till utredningsorten. Vidare behövs en möj- lighet att avvika från de vanliga forumreglerna under veckoslut och helger. Som jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) skall ju tingsrätterna ha beredskapstjänstgöring växelvis vid sådana tillfällen. Den nu föreslagna forumregeln avser att ge den tjänstgörande tingsrätten behö- righet att pröva häktningsfrågor inom hela beredskapsområdet.

Liksom det i dag är åklagaren som prövar om ett åtal skall väckas vid domstolen på gämingsorten eller på den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, måste det bortsett från beredskapssituationerna i första hand ankomma på åklagaren på den ort där förundersökningen bedrivs att avgöra var en fråga om häktning skall anhängiggöras. Är det fråga om en mer komplicerad utredning bör åklagaren. om fristen medger detta, normalt anhängiggöra häktningsfrågan vid domstolen på utrednings- orten och se till att den misstänkte transporteras dit. Vid valet av forum bör åklagaren också väga in bl. a. de svårigheter som kan föreligga för den misstänkte att få den försvarare han vill ha och de olägenheter för den misstänkte som ett eventuellt senare försvararbyte kan medföra.

I behörigheten enligt andra stycket att pröva frågor om häktning ingår givetvis behörighet att vid prövning av en fråga om häktning fatta beslut om mindre ingripande tvångsmedel, t. ex. reseförbud, och beslut som är nödvändiga för prövning av häktningsfrågan. t. ex. förordnande av offent- lig försvarare. Vidare måste domstolen ha rätt bl. a. att bestämma tid för åtals väckande och att meddela beslut om personutredning.

Ett beslut som rätten fattat med stöd av den nya forumregeln överklagas enligt vanliga regler, dvs. till den hovrätt inom vars domkrets den beslutan- de tingsrätten är belägen. Under remissbehandlingen har från något håll påpekats att det i vissa situationer kan te sig mer naturligt att någon annan hovrätt överprövar häktningsfrågan, t. ex. därför att häktningsbeslutet verkställts i den hovrättens domkrets. På det föreliggande underlaget anser jag mig inte nu ha tillräckliga skäl att förorda några nya regler om över- flyttning av mål mellan hovrätter i de avsedda fallen.

Reglerna i 19 kap. 7 & RB möjliggör också att ett mål om allmänt åtal överlämnas från den domstol där åtalet väckts till den domstol som har prövat häktningsfrågan. om denna är behörig i åtalsfrågan och ett överläm- nande av något skäl skulle vara lämpligt. Några remissinstanser har pekat på det önskvärda i en sådan övertlyttningsmöjlighet. Jag vill i detta sam- manhanget peka på att regeringen på min föredragning nyligen beslutat att

till lagrådet överlämna ett förslag till reformerat tingsrättsförfarande som innefattar bl. a. ökade möjligheter till sådan överflyttning av mål. De nya reglerna avses träda i kraft den 1 januari 1988. En förutsättning för över- lämnande är även enligt de föreslagna reglerna att den senare domstolen är behörig att pröva åtalet enligt reglerna i 19 kap. Vidare måste kravet på att det skall röra sig om ett överlämnande mellan domstolar på samma nivå vara uppfyllt. Enligt förslaget räcker det härutöver med att särskilda skäl skall föreligga för överflyttning. Genom den nya regeln torde tillräckliga möjligheter finnas till överflyttning i de nu avsedda situationerna.

Om en domstol med stöd av andra stycket beslutat häkta någon, ankom- mer det på åklagaren att så snart som möjligt ta ställning till vid vilken domstol målet i fortsättningen skall handläggas. Avser åklagaren att väcka åtal vid en annan domstol. bör åklagaren så snart som möjligt begära att den domstol som prövat häktningsfrågan med stöd av 19 kap. 7 och 12 5.5 RB lämnar över målet till den domstol där åtal skall väckas. Fram till dess att målet överlämnas. ankommer det givetvis på den domstol som beslutat om häktningen att bevaka att frister för åtals väckande och för eventuella omhäktningsförhandlingar hålls.

24 kap.

Flera av de centrala bestämmelserna i 24 kap. RB om personella tvångsme- del har i förslaget arbetats om. För att ge kapitlet en någorlunda enhetlig språkdräkt har vissa språkliga justeringar gjorts även i de paragrafer som inte ändrats i sak.

Lagtekniskt innebär ändringsförslagen följande. Nuvarande 3. 4 och 5 55 föreslås få beteckningarna 4, 5 och 6 åå. 1 en ny 3 & regleras det föreslagna institutet utredningshäktning. Sakinnehållet i nuvarande 6 &. 7 & tredje stycket och 8 & förs samman till 8 &. 11 & upphävs helt. Nuvaran- de 19 5 får beteckningen 20 5 och i 19 & regleras i stället den föreslagna omprövningsförhandlingen efter utredningshäktning. I övrigt följs i försla- get kapitlets nuvarande disposition.

I fråga om 11 och 20 55. vars sakinnehäll i stor utsträckning föreslås upphävt lämnas följande kommentarer.

När det gäller nuvarande 11 5 kan sägas att det numera i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. finns detaljera- de bestämmelser om behandlingen av dem som berövats friheten på grund av misstanke om brott. Lagen innehåller också vissa allmänna principer. I 1 & sägs sålunda att den misstänkte inte får underkastas mer omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med frihetsberö- vandet samt ordning och säkerhet. Vidare skall enligt denna regel den som berövats friheten behandlas så att skadliga verkningar av frihetsberövan- det motverkas. 1 225 i förevarande kapitel hänvisas till de nu nämnda reglerna. Med hänsyn till detta tjänar den nuvarande bestämmelsen i 11 % inte längre något självständigt syfte. Den kan därför upphävas. Föreskrif- ten om att den som anhållits skall hållas i förvar finns det däremot skäl att behålla. Den har i förslaget sammanförts med motsvarande regler för den som är gripen eller anhållen och flyttats till 22 &.

Den nuvarande regeln i 205 medger högre rätt (hovrätt eller högsta domstolen) att utan förhandling besluta i en häktningsfråga. som väckts i ett dit överklagat mål. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör denna särreglelring upphävas. I sammanhanget bör fram- hållas att de i 24 kap. meddelade bestämmelserna också gäller beträffande brott för vilka åtal skall upptas omedelbart av högre rätt. I sådana fall ankommer beslut om häktning på den högre rätten och häktningsförhand- lingen skall hållas vid denna.

24 kap. I 55

I denna paragraf regleras liksom enligt gällande rätt de grundläggande förutsättningama för häktning.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) innebär för- slaget i paragrafens första stycke i princip ingen förändring när det gäller kravet på brottsmisstankens styrka. Som huvudregel skall således alltjämt gälla att endast den får häktas som är på sannolika skäl misstänkt för brott. I 3 5 har dock upptagits en ny bestämmelse, som under vissa förutsättning- ar medger häktning trots att kravet på sannolika skäl för brottsmisstanken inte helt uppfyllts. Ingen får dock vara häktad med stöd av 3 & längre än en vecka. Sedan måste kravet på sannolika skäl enligt huvudregeln vara uppfyllt för att frihetsberövandet skall få fortsätta (jfr 19 å).

Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen föreslås inte någon ändring när det gäller kravet på brottets svårhet som grund för häktning. Som huvudregel gäller således även i fortsättningen att häktning får ske endast om det för det brott som misstanken avser är föreskrivet fängelse ett år eller däröver.

De nuvarande tre särskilda häktningsförutsättningarna fara för avvi- kande (flyktfara). fara för försvårande av utredningen (kollusionsfara) och fara för fortsatt brottslig verksamhet (recidivfara) har i princip behållits i förslaget men redaktionellt delats upp i tre separata punkter. Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) har de nuvarande särskilda bedömningsgrunderna för häktningsförutsättningarna — brottets beskaf- fenhet, den misstänktes förhållande och andra omständigheter behållits i lagtexten.

Som framgått av den allmänna motiveringen har i paragrafen förts in ett enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktningsgrunderna. Enligt försla- get krävs för häktning således att det finns risk för avvikande. försvårande av utredningen eller återfall i brott. Som påpekats i den allmänna motive- ringen avses den nya lydelsen inte innebära någon minskning av möjlighe- terna till häktning i förhållande till den nuvarande lagstiftningen. Självfallet måste emellertid även i fortsättningen gälla att risken för avvikande, för- svårande av utredning eller återfall i brott med hänsyn till omständigheter- na i det enskilda fallet framstår som konkret. Den nya formuleringen syftar till att markera bl.a. vikten av att häktning används för att bryta en pågående seriebrottslighet och i övrigt för att motverka återfall i brott. Särskilt bör därvid beaktas om det finns risk för återfall i brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv. hälsa eller egendom eller i övrigt

allvarligt kränker annans personliga integritet. Som exempel på vanliga sådana brott kan nämnas misshandel, olaga hot och bostadsinbrott.

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) föreslås nuva- rande andra stycket. den s.k. rallarparagrafen. upphävt.

Andra stycket upptar liksom nuvarande tredje stycket en regel om pre- sumtion för häktning vid vissa mycket svåra brott. I stycket har endast gjorts språkliga ändringar. Genom det nya uttryckssättet ”skäl till häkt- ning" markeras tydligare än nu att det måste vara uppenbart att inte någon av de särskilda häktningsförutsättningarna flyktfara, kollusionsfara eller fara för återfall i brott föreligger för att häktning skall kunna underlåtas. Detta torde överensstämma med vad som ursprungligen avsetts med be- stämmelsen.

I tredje stycket , som upptar ett förbud mot häktning när det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, har bara gjorts språkliga ändringar. Det bör för tydlighets skull påpekas att förbudet mot häktning när påföljden kan förväntas stanna vid böter inte avser de fall som regleras i 2 &.

24 kap. 2 5

I paragrafen har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flyktfara i konsekvens med de ändringar som föreslagits i 1 &, dels vissa språkliga och redaktionella justeringar. Bl.a. har häktningsförutsättning- arna enligt paragrafen delats upp i två punkter.

24 kap. 3 5

Det nuvarande innehållet i paragrafen har förts över till 4 (i. 1 paragrafen har i stället tagits in regler. om häktning vid endast skälig misstanke om brott, s.k. utredningshäktning. Bakgrunden till regeln har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6).

Förutsättning för häktning enligt den föreslagna regeln är dels att det föreligger skälig misstanke om brott samt att de övriga häktningsförutsätt- ningar som anges i l 5 första stycket resp. ?. & föreligger och dels att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet. Uttrycket ”skälig misstanke" innebär, som anförts i den allmänna motiveringen. en något lägre grad av misstanke än ”sannoli- ka skäl". Utredningshäktning är således avsedd att komma till användning i sådana situationer där åklagaren inom den tidsfrist som enligt de nya reglerna kommer att stå till buds för prövning av häktningsfrågan inte kan få fram så mycket bevisning för brottsmisstanken att nivån "sannolika skäl” helt uppnås, men där det finns grundad anledning att tro att fortsatt utredning inom kort kommer att kunna leda till en ökad säkerhet i fråga om misstanken. I praktiken innebär den nya regeln att en del av de s.k. utredningsanhållanden som åklagaren kan göra ersätts med domstolsprö- vade utredningshäktningar.

Som framgår av lagtexten gäller presumtionen för häktning vid mycket svåra brott inte vid häktning på enbart skälig misstanke. Även vid brott av

denna typ måste således någon av de särskilda häktningsgrunderna risk för avvikande, försvårande av utredning eller återfall i brott — föreligga för att utredningshäktning skall få ske.

Enligt 195 i förslaget måste vid häktning på skälig misstanke enligt denna paragraf häktningsfrågan omprövas vid en förhandling senast en vecka efter den förhandling vid vilken häktningen beslutades.

24 kap.4 ä'

Paragrafen, som bl.a. innehåller vissa inskränkningar i möjligheterna till häktning med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden, motsva- rar med ett par språkligajusteringar nuvarande 3 &.

24 kap.5 5

Av paragrafens första srycke, som motsvarar nuvarande 4 &. framgår att ett beslut om att häkta någon liksom nu alltid skall fattas av rätten. Till första stycket har av redaktionella skäl också överflyttats de nuvarande bestämmelserna i 165 första stycket om vad som skall framgå av ett häktningsbeslut.

I ett nytt andra stycke har tagits in en erinran om reglerna om hävning av häktningsbeslut i 20 5.

24 kap. 6 &

Paragrafen, som innehåller regler om anhållande, motsvarar nuvarande 5 &. Bortsett från en språklig modernisering av paragrafen innebär försla- get atti andra styckets regler om s. k. utredningsanhållande tydligare än nu markeras att sådant anhållande får äga rum endast om skälig misstanke om brott föreligger (jfr avsnitt 2.3.6 i den allmänna motiveringen).

24 kap. 7 5

I första och andra styckena. som tar upp förutsättningama för gripande, föreslås endast språkliga ändringar. Föreskrifterna i nuvarande tredje stycket om s.k. anhållningsförhör har förts över till 8 5.

24 kap. 8 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om anhållningsförhör och om anmälan av frihetsberövanden till åklagaren. De föreslagna reglerna, som genom- gått en redaktionell och språklig bearbetning. motsvarar nuvarande 6 5, 7 & tredje stycket och 8 5. Som anförts i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.3.5) föreslås polisen få en generell befogenhet att hålla anhållnings- förhör utan formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall. Reglerna har utformats i enlighet med detta.

I första stycket regleras den situationen att ett beslut att anhålla någon i sin frånvaro verkställs. Anhållningsförhör skall då utan dröjsmål hållas av

polisman eller åklagare. Liksom nu skall åklagaren skyndsamt underrättas om frihetsberövandet om så inte redan skett. Åklagaren skall efter anhåll- ningsförhöret genast besluta om den misstänkte skall förbli anhållen eller om anhållningsbeslutet skall hävas (jfr 10 s).

Om polisen håller anhållningsförhöret kan anmälan till åklagaren om frihetsberövandet i de flesta fall anstå till efter förhöret. Är saken tveksam eller svår kan det emellertid vara nödvändigt att en anmälan om frihetsbe- rövandet görs redan före förhöret för att åklagaren skall kunna antingen själv höra den misstänkte eller lämna instruktioner om vad den misstänkte skall höras om. Om förhöret inte kan genomföras omedelbart, t. ex. på grund av att en tolk måste engageras. bör detta inte fördröja en anmälan till åklagaren. Har verkställighet skett på annan ort än den där utredningen bedrivs behöver åklagaren på utredningsorten besked om verkställigheten omgående mot bakgrund av den begränsade tid som står till förfogande för transport av den misstänkte till utredningsorten och för att åklagaren skall kunna ta ställning till hur utredningen i fortsättningen skall bedrivas. 1 fall som de nu nämnda bör alltså en anmälan göras till åklagaren så snart anhållningsbeslutet verkställts.

Andra stycket upptar regler om anhållningsförhör, anmälan till åklagare m.m. för det fall att någon gripits utan föregående anhållningsbeslut. Reglerna har utformats efter mönster av bestämmelserna i första stycket. Även i dessa fall har polisman getts en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör. Angående frågan i vilka fall en anmälan till åklagaren om frihetsberövandet bör ske redan före anhållningsförhöret hänvisas till vad som sagts i anslutning till första stycket.

När en anmälan om ett gripande har skett åligger det, som framgår av de två sista meningarna i andra stycket, liksom enligt gällande rätt åklagaren att i princip omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om gripande skall hävas (angående den sistnämnda termen, jfr avsnitt 2.3.7 i den allmänna motiveringen). Kravet på omedelbar prövning av anhållningsfrågan utesluter givetvis inte att åklagaren i vissa fall genom kompletterande utredning eller genom en kontroll av lämnade uppgifter skaffar sig bästa möjliga underlag för prövningen.

I tredje stycket, som motsvarar nuvarande andra stycket och innehåller bestämmelser om efterlysning, föreslås endast språkliga ändringar.

24 kap. 9 5

I paragrafen. som innehåller regler om den anhållnes rätt att få del av brottsmisstanken och om underrättelse till anhöriga m.fl., har endast gjorts språkliga och redaktionella ändringar.

24 kap. 10 55

[ paragrafen anges liksom nu att åklagaren skall fatta beslut om att frihets- berövandet skall upphöra när det inte längre finns skäl för ett anhållnings- beslut. 1 den föreslagna lagtexten har detta uttryckts som att åklagaren

skall häva beslutet om anhållande. Bakgrunden till den nya terminologin i denna del har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

24 kap. 12 å

Paragrafen innehåller liksom nu regler om tidsfristema för åklagarens häktningsframställning. Reglerna har ändrats i överensstämmelse med vad som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1 och 2.3.4).

Iförsta stycket anges som huvudregel att. om inte beslutet om anhål- lande hävs, häktningsframställning skall göras samma dag som anhåll- ningsbeslutet eller senast dagen därefter. Framställningen kan göras skrift- ligen eller muntligen vid rätten. Det bör observeras att det inte som nu räcker med att åklagaren inom fristen postar en häktningsframställning. utan framställningen måste vara domstolen till handa inom den föreskrivna fristen. l framställningen skall anges, förutom den misstänkte. det brott som misstanken avser (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 106). grunderna för häktningsyrkandet samt tidpunkten för det straffprocessuella frihets- berövandet, alltså gripandet eller verkställandet av anhållningsbeslutet.

Om det föreligger synnerliga skäl får enligt andra stycket häktningsfram- ställningen göras senast tredje dagen efter anhållandet. Här avses sådana situationer då det föreligger hinder att åstadkomma en snabbare handlägg- ning, t.ex. på grund av att den misstänkte är drogpåverkad eller att tolk måste anskaffas. Också när den misstänkte skall transporteras till utred- ningsorten kan det finnas behov av att utnyttja hela fristen. Med hänsyn till att domstolen alltid måste hålla förhandling i häktningsfrågan senast fjärde dagen efter det faktiska frihetsberövandet bör åklagaren, om han inte kan göra häktningsframställningen förrän alldeles i slutet av fristen. varsko domstolen om att en häktningsframställning kan komma att göras.

På grund av den föreslagna ändringen i 2 & lagen (1930: 137) om beräk- ning av lagstadgad tid kommer åklagarens frist för att avge häktningsfram- ställning att bli densamma oavsett veckodag.

Reglerna i första och andra styckena tar i första hand sikte på fall där den anhållne var berövad friheten redan vid anhållningsbeslutet. I tredje stycket har tagits in en särregel för de situationer där anhållningsbeslutet meddelades i den misstänktes frånvaro. Fristen för häktningsframställning räknas då från den dag då anhållningsbeslutet verkställdes, dvs. då den misstänkte rent faktiskt berövades friheten.

Enligt fjärde stycket skall den anhållne eller hans försvarare genast underrättas om att en häktningsframställning gjorts. Ansvaret för underrät- telsen bör av praktiska skäl ligga på åklagaren. men det bör givetvis vara möjligt för denne att delegera uppgiften. Underrättelsen måste i de flesta fall med hänsyn till de korta fristerna ske per telefon. Anledningen till att inte en ovillkorlig skyldighet föreskrivits att underrätta både den misstänk- te och hans försvarare är att man inte skall behöva lägga ned alltför stor möda på att t. ex. försöka nå en försvarare, som av olika skäl kan vara svår att nå med kort varsel, särskilt under veckoslut och helger. Frågan om möjlighet för åklagaren att låta underrättelsen skötas av annan personal får regleras i administrativ ordning.

Nuvarande skyldighet att överlämna en häktningspromemoria i sam- band med häktningsframställningen har slopats med hänsyn till den be- gränsade tid som skall gälla för åklagaren att göra en häktningsframställ- ning. Det bör emellertid framhållas att. om åklagaren har möjlighet att före förhandlingen sammanställa material som kan ha betydelse för häktnings- frågans bedömande. detta givetvis underlättar handläggningen. Tillhanda- håller åklagaren protokoll över förhör eller motsvarande är det lämpligt att materialet lämnas till både domstolen och den misstänkte eller hans försva- rare.

24 kap. 13 &

Paragrafen upptar regler om inom vilken tid domstolen skall hålla häkt- ningsförhandling beträffande den som är anhållen. Bakgrunden till försla- get har redovisats i den allmänna motiveringen (2.3.1).

Huvudregeln enligt första stycket är att domstolen skall hålla häktnings- förhandling samma dag som häktningsframställningen görs hos domstolen eller senast dagen därefter. Om synnerliga skäl föreligger kan enligt andra stycket förhandlingen hållas senare, dock senast på fjärde dagen efter det faktiska frihetsberövandet. Som tidigare sagts innebär den omständigheten att en lördag, söndag eller helgdag infaller under eller vid utgången av fristen inget giltigt skäl att dröja med förhandlingen. Inte annat än undan- tagsvis bör den omständigheten att domaren är upptagen av andra förhand- lingar eller annan tjänsteförrättning få påverka tidpunkten för förhandling- en i någon nämnvärd grad. Däremot kan synnerliga skäl att dröja med förhandlingen anses föreligga om den misstänkte skall transporteras från den ort där han har gripits till domstolen. Som nämnts i den allmänna motiveringen kan den misstänktes bestämda önskemål om en viss försva- rare vid häktningsförhandlingen kunna föranleda att förhandlingen senare- läggs något.

Frågan om fristernas beräkning i vissa fall när gripandet föregåtts av någon annan form av frihetsberövande har berörts i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.3.1).

De möjligheter som enligt paragrafens nuvarande lydelse fmns för dom- stolen att uppskjuta häktningsförhandlingen för att kunna hålla en gemen- sam häktnings- och huvudförhandling har slopats med hänsyn till Europa- konventionens krav på en ofördröjlig inställelse för prövning av häktnings- frågan. Inget hindrar naturligtvis att huvudförhandling hålls inom fyrada- garsfristen om detta är möjligt.

Det bör påpekas att den absoluta fyradagarsfristen enligt denna paragraf för hållande av häktningsförhandling inte påverkar möjligheterna enligt 15 5 att besluta om uppskov med en påbörjad förhandling.

24 kap. 14 och 15 55

I dessa paragrafer, som behandlar parternas närvaroplikt vid häktningsför- handling och innehåller regler om hur förhandlingen skall gå till och om uppskov, har bara vidtagits språkliga ändringar.

24 kap. 16 å

Reglerna i första stycket om hur ett häktningsbeslut skall utformas har utan ändring i sak förts över till 5 5. _l stycket i övrigt har endast gjorts en språklig ändring. :

1 andra stycket , som behandlar den situationen att häktningsyrkandet ogillas. har endast gjorts språkliga ändringar. Bl. a. har, ienlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7), terminologin ändrats så att lagtexten talar om hävande av ett anhållningsbeslut, inte om frigivande.

24 kap. 17 .5

Paragrafen innehåller bestämmelser om häktning av den som befinner sig på fri fot.

I första och andra styckena har endast skett språkliga och redaktionella ändringar. '

Enligt tredje stycket skall en anmälan göras hos rätten så snart ett häktningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro har verkställts. Har på grund av en framställning om utlämning av brott ett beslut om häktning verkställts i en främmande stat står det, som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1). klart att tidsfristen för häktningsförhandling- en i Sverige inte kan bestämmas med hänsyn till tidpunkten för det faktiska frihetsberövandet som föregått utlämningen. Det hinder, som i dessa fall föreligger för den misstänktes närvaro vid rätten. får anses upphöra så snart den misstänkte befinner sig i riket. Också i nu nämnda fall måste, så snart hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört, en anmälan om detta göras till rätten.

Den närmare regleringen av en anmälan om ett verkställt häktningsbe- slut får ske i förordningsform -— jfr 29% förundersökningskungörelsen (l947:948).

Kravet i Europakonventionen på att den som berövats friheten i avvak- tan på rättegång ofördröjligen skall ställas inför en domare eller motsvaran- de medför att frihetsberövandet måste prövas av en domstol inom den tidsfrist som anges i 13 & också beträffande den som häktats i sin frånvaro. Fristen räknas då från den tidpunkt då häktningsbeslutet verkställdes eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten upphörde. l paragrafens fjärde stycke har därför tagits in en ny regel som innebär att rätten i sådana fall åläggs att hålla en förhandling i häktningsfrågan och att sådan förhand- ling skall hållas samma dag eller senast dagen efter att en anmälan enligt tredje stycket har gjorts. l överensstämmelse med vad som gäller enligt 13 5 får rätten. om synnerliga skäl föreligger. dröja med förhandlingen. men förhandlingen måste alltid hållas senast fjärde dagen efter det att häktningsbeslutet verkställdes eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten upphörde.

Forumregeln i 19 kap. 12 5 andra stycket innebär att en förhandling enligt fjärde stycket kan hållas också vid en annan domstol än den där häktningsbeslutet fattades.

24 kap. 18 5

Enligt paragrafens första stycke skall rätten i samband med beslut om häktning sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Denna princip behålls i förslaget. De nuvarande reglerna i första stycket innebär vidare att tid för åtal inte behöver bestämmas då rätten beslutar om häktning av någon som inte är närvarande. Denna regel har flyttats till ett nytt fjärde stycke, där också intagits en regel om att tid för åtals väckande inte behöver bestämmas vid s.k. utredningshäktning enligt 3 &. Åtalstid skall i dessa fall i stället bestämmas vid den förhandling som enligt 17 & fjärde stycket skall hållas när anmälan skett om att ett häktningsbeslut i den misstänktes frånvaro har verkställts eller att hindret för den misstänktes närvaro har upphört resp. vid den omprövningsförhandling som enligt 19 5 skall hållas när utredningshäktning skett.

Enligt 19 kap. 12 5 kan häktningsfrågan handläggas vid en annan dom- stol än den där åtalet kan komma att väckas. Även i dessa fall skall tiden för åtals väckande bestämmas av den domstol som prövar häktningsfrå- gan.

I övrigt har innehållet i paragrafen disponerats om med hänsyn till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) om att häktnings- förhandling i princip alltid skall hållas med två veckors mellanrum. Regler- na i nuvarande tredje stycket om förlängning av åtalstiden har därför flyttats till andra stycket i förslaget. Förslaget innehåller i denna del den nyheten att den misstänkte eller hans försvarare om möjligt skall beredas tillfälle att yttra sig över en framställning om förlängd åtalstid.

Tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycket med den skillnaden att i förslaget föreskrivs att förhandling som regel skall hållas med två veckors mellanrum oavsett om tvåveckorsfristen överskrids redan från början genom ett beslut om mer än två veckors åtalstid eller om detta sker därefter genom ett beslut om förlängning av åtalstiden. Dock behålls möjligheten enligt gällande ordning att underlåta häktningsförhandling, om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är uppenbart att förhandling med två veckors mellanrum inte behövs. ] undantagsfall kan det vara uppenbart att en häktningsförhandling var fjortonde dag inte skulle tjäna något syfte. Det kan t.ex. vara fallet i mål om grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning.

24 kap. 19 9

De nuvarande reglerna i paragrafen har flyttats till 20 5. 1 paragrafen har i stället intagits regler om omprövning av beslut om s. k. utredningshäktning enligt 3 5. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.3.6).

Den föreslagna ordningen innebär att omprövningsförhandling alltid måste hållas inom en vecka när någon häktats med stöd av 3 5 och att vid denna förhandling sannolika skäl för misstanke om brott måste föreligga för att fortsatt häktning skall kunna ske. Som nämnts i den allmänna motiveringen är det viktigt att häktning på endast skälig misstanke fortgår

så kort tid som möjligt och att utredningen bedrivs med sikte på att så snart som möjligt komma till ökad säkerhet i fråga om den misstänktes skuld. För att markera detta har i den föreslagna lagtexten åklagaren ålagts att göra anmälan till rätten så snart han anser att sannolika skäl föreligger för att den misstänkte begått brottet. Rätten skall när sådan anmälan skett hålla häktningsförhandling i princip enligt den ordning som gäller enligt de allmänna reglerna i 13 &. dock med den skillnaden att tiden i det nu aktuella fallet är en vecka från ltäktningsbeslutet.

24 kap. 20 5

De nuvarande särreglcrnai paragrafen om häktning i högre rätt har, av skäl som angetts under rubriken till 24 kap. i specialmotiveringen, utgått i förslaget. ] paragrafens första stycke har i stället tagits in regler om när rätten skall häva ett häktningsbeslut. Reglerna motsvarar med en redak- tionell och språklig bearbetning nuvarande 19 Q. 1 förslaget talas om "hä- vande av häktningsbeslut”. Någon saklig skillnad i förhållande till gällande rätt är inte avsedd (jfr avsnitt 2.3.7 i den allmänna motiveringen).

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7) har i ett nytt andra stycke införts en möjlighet för åklagaren att, innan åtal har väckts. själv häva ett beslut om häktning. I samband därmed har också föreskrivits en skyldighet för åklagaren att underrätta rätten om han hävt ett beslut om häktning. Det åvilar åklagaren att också se till att ett av honom fattat hävningsbeslut blir verkställt (se avsnitt 2.3.7).

24 kap. 21 9

I paragrafen, som behandlar frågan om häktning i samband med rättens dom i målet, har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flyktfara i konsekvens med den ändring som företagits i 24 kap. 1 &, dels språkliga ändringar.

24 kap. 22 &

Paragrafen innehåller i dag regler om förvaringen av den som är häktad. Dessa regler bibehålls i förslaget med en språklig överarbetning. [första stycket har dessutom tillagts en uttrycklig regel, enligt vilken den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Regeln, som givetvis inte innebär någon saklig nyhet, motsvarar bl.a. inledningen till nuvarande 11 5.

24 kap. 23 och 24 55

I dessa paragrafer föreslås endast språkliga ändringar.

25 kap. l 5

I paragrafen har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flykfara i konsekvens med den ändring som företagits i 24 kap. l &, dels språkliga justeringar.

51 kap. 8 5

Paragrafen behandlar frågor om beredande av brottmål i hovrätt. 1 första och tredje styckena föreslås språkliga ändringar. Andra stycket föreslås oförändrat.

Fjihde stycket är nytt och behandlar frågan när muntlig förhandling måste hållas i hovrätten för att pröva en häktningsfråga i ett vademål. En fråga om häktning kan komma under hovrättens prövning antingen genom att talan förs enbart mot tingsrättens häktningsbeslut som sådant eller genom att talan förs i samband med överklagande av domen i övrigt. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör inte heller i fortsättningen ställas upp ett generellt krav på muntlig förhandlingi hovrätten för prövningen av frågor om häktning. Om hovrätten före hu- vudförhandlingen i ett vädjat brottmål häktar en misstänkt som är på fri fot. måste emellertid med hänsyn till Europakonventionens krav den miss- tänkte inställas inför hovrätten. Detta skall i princip ske samma dag eller senast dagen efter det att häktningsbeslutet har verkställts. Föreskrifter om detta har tagits in i fjärde stycket genom hänvisning till reglerna i 24 kap. 17 % tredje och fjärde styckena.

51 kap. 135

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) har fristen för huvudförhandling i hovrätten i mål med häktad begränsats från åtta till sex veckor. 1 andra stycket har en ändring gjorts i enlighet härmed.

I paragrafen i övrigt har endast vissa språkliga ändringar gjorts.

52 kap. 10 5

Om någon överklagar en tingsrätts beslut som meddelats i en häktnings- fråga under rättegången. handläggs frågan i högre rätt som besvärsmål och förfarandet är i regel skriftligt. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör det inte heller i fortsättningen ställas upp något generellt krav på muntlig förhandling i hovrätten i en dit överklagad häktningsfråga. Om hovrätten däremot beslutar att häkta någon som är på fri fot måste emellertid. med hänsyn till Europakonventionens krav. på samma sätt som vid tingsrätten den misstänkte inställas inför domstolen. Detta skall i princip ske samma dag eller senast dagen efter det att häkt— ningsbeslutet har verkställts. Föreskrift om detta har tagits in i ett nytt andra stycke genom en hänvisning till reglerna i 24 kap. 17 & tredje och fjärde styckena (jfr 51 kap. 8 så).

54 kap. 5 5

I detta lagrum har endast språkliga ändringar gjorts, främst genom att uttrycket "frigivit häktad” ersatts med "hävt ett beslut om häktning”. Bakgrunden till denna språkliga ändring framgår av den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.3.7).

55 kap. 15 $$

I paragrafen har — genom en hänvisning till 51 kap. 8 Ej fjärde stycket — införts skyldighet för högsta domstolen att hålla förhandling i det fallet att domstolen beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten (jfr specialmotiveringen till 51 kap. 8 5). En tillämpning av regeln torde komma att aktualiseras endast i ytterst få fall.

1 övrigt föreslås ett par språkliga ändringar.

Övergångsbestämmelser

Enligt första meningen i övergångsbestämmelserna skall de föreslagna ändringarna, med hänsyn till behovet av förberedelseåtgärder. träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Uppkommer efter det att ändringarna trätt i kraft en fråga om att använ- da tvångsmedel enligt 24 kap. skall enligt allmänna principer de nya regler- na tillämpas. I andra meningen har införts en regel om att äldre lag skall tillämpas i fråga om ett frihetsberövande som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande. Även i de fall där de äldre reglerna formellt skall tillämpas bör givetvis eftersträvas att såvitt möjligt upprätthålla den nya lagens intentioner om ett snabbare förfarande.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid

25

1 första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.

Undantaget i andra stycket från den s.k. söndagsregeln har föranletts av kravet på regler som garanterar en ofördröjlig domstolsprövning av straff- processuella frihetsberövanden. Undantagsregeln har närmare diskuterats iden allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1).

Hänvisningar till S5-2

5.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

1952 års lag innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grund- läggande regleringen i RB med avseende på dels personella tvångsmedel, dels beslag och telefonavlyssning vid vissa brott mot rikets säkerhet och andra grövre brott. Lagens giltighetstid är tidsbegränsad och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1987 (SFS 1986: 1043).

255

När det gäller de personella tvångsmedlen har i paragrafen tagits in be— stämmelser, som avviker från RB:s regler om anhållningstidens längd. I förarbetena till 2 & framhålls att möjligheterna till förlängning av anhåll- ningstiden är nödvändiga med hänsyn till den ofta komplicerade och svår- utredda beskaffenheten av de brott som omfattas av lagen. De långa anhållningstider som medges enligt 2 5 är emellertid inte förenliga med kravet i Europakonventionen på en ofördröjlig domstolsprövning av ett straffprocessuellt frihetsberövande.

Lagen har sin huvudsakliga betydelse när det gäller beslag och telefon- avlyssning. Reglerna om förlängd anhållningstid tillämpas mycket sällan. Det finns dock ingen anledning att nu föreslå några sådana ändringar i lagen som innebär några avgörande försämringar i möjligheterna att utreda de brott som det här är fråga om. Frågan om möjligheterna att genom en permanent reglering föra över reglerna i 1952 års lag till RB har för övrigt övervägts av tvångsmedelskommittén. Kommittén har i sitt slutbetän- kande (SOU 1984:54) Tvångsmedel—Anonymitet—Integritet föreslagit att den särskilda regleringen i 1952 års lag behålls och att lagen liksom nu har begränsad giltighetstid och regelbundet omprövas. Betänkandet har re- missbehandlats och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

En fortsatt reglering av fristerna för en häktningsförhandling bör ta sikte på att. med bibehållna möjligheter till utvidgad tid för utredningen vid ifrågavarande brott. tillgodose Europakonventionens krav på en ofördröj- lig inställelse av den misstänkte inför en domare eller motsvarande för prövning av frihetsberövandet.

I paragrafen har därför föreslagits att behovet av ytterligare tid för utredning i häktningsfrågan löses genom att rätten i de fall som omfattas av lagen ges möjlighet att, på åklagarens begäran. förlänga den tid inom vilken en ny häktningsförhandling enligt 24 kap. 195 RB skall hållas då den misstänkte på grund av att utredningen i häktningsfrågan inte är helt klar har häktats med stöd av regeln i 24 kap. 3 & RB. Genom att rätten ges möjlighet att förlänga tiden för en omprövningsförhandling enligt 24 kap. 19 5 med högst två eller, om det med hänsyn till utredningen är oundgängli- gen nödvändigt, högst fyra veckor, kommer i fortsättningen samma tid att stå åklagaren till buds för utredning i häktningsfrågan som enligt de nuva- rande reglerna.

Förslaget innebär däremot att det i fortsättningen blir rätten som prövar åklagarens begäran om ytterligare tid för att bedöma häktningsfrågan i stället för som i dag JK. Vid tillkomsten av 1952 års lag diskuterades frågan om kontrollen över åklagarens handhavande av anhållnings- institutet. Lösningen med JK som kontrollorgan kom till på förslag av första lagut- skottet. Som skäl för att inte lägga kontrollen hos rätten anfördes bl. a. att domstolarna skulle stå främmande för polis- och åklagarmyndighetemas ' verksamhet och att det också kunde innebära en viss risk för att förtroen- det för domstolarna skulle påverkas ogynnsamt, om rätten gjordes till kontrollorgan när det gällde anhållningsinstitutet. Vidare framfördes att den omständigheten att rätten inte skulle vara skyldig att hålla förhandling väsentligt reducerade värdet av en kontroll från domstolens sida.

Med den lösning som föreslås i paragrafen-. gör. sig de nu anförda skälen mot att rätten prövar åklagarens begäran om ytterligare tid för utredning i häktningsfrågan inte lika starkt gällande som tidigare. Genom att skälen för fortsatt frihetsberövande redan "prövats av domstol Vid en förhandling tillgodoses den misstänktes rättssäkerhetsintressen t.o.m. bättre än vad som är fallet enligt de nuvarande reglerna.

Utformningen av paragrafen medför att nuvarande andra stycket slopas.

5.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

17.6

I första stycket har de allmänna förutsättningama enligt denna lag för anhållande och häktning i Sverige anpassats till de ändringar i fråga om häktningsförutsättningarna som föreslås i 24 kap. 1 och 2 55 RB. Ändring- arna innebär snarast en starkare markering av Sveriges konventionsåta- ganden (jfr prop. 1972198 5. l22 och 168).

Enligt andra stycket skall förfarandereglerna i 24 och 25 kap. RB tilläm- pas i fråga om tvångsmedel enligt första stycket. 1 stycket har vidtagits vissa ändringar av redaktionell art. Att reglerna i 24 kap. RB skall tillämpas innebär bl.a. att de frister som där föreskrivs oekså gäller i fråga om anhållande och häktning enligt denna lag. Givetvis gäller även i dessa fall undantaget från den s.k. söndagsregeln i 25 andra stycket lagen om beräkning av lagstadgad tid.

6. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid,

3. lag om ändring i lagen (1952z98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4. lag om ändring i lagen (19721260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

7. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-03-05

Närvarande: justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Voss, justitierådet Broome.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 februari 1987 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid,

3. lag om ändring i lagen (1952298) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete röran- de verkställighet av brottmålsdom.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingegerd Thuresson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i rättegångbalken Inledande synpunkter

Det förslag till ändring av reglerna om gripande, anhållande och häktning som läggs fram i lagrådsremissen går till väsentlig del ut på en anpassning till den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna och den praxis som har utvecklats vid tolkningen av konventionen.

Genom sin anslutning till Europakonventionen har Sverige åtagit sig att anpassa sin lagstiftning till konventionens bestämmelser och den tolkning av dessa som Europarådets högsta organ kan komma att ge. Om dessa har gjort uttalanden som innebär att vissa svenska bestämmelser inte står i överensstämmelse med konventionen, måste slutsatsen bli att de svenska bestämmelserna inte helt uppfyller de rättssäkerhetskrav som kan härledas ur konventionen. I motsats till vad som sägs i remissförslagets allmänna motivering (avsnitt 2.1) anser lagrådet därför att en anpassning till de normer som kommit fram i praxis vid tolkningen av Europakonventionen är en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening och inte i första hand en anpassning till ett formellt system. Lagrådet har i det väsentliga inte något att invända mot innehållet i den föreslagna lagregleringen i denna del.

Vid sidan av de förslag som har inspirerats av Europakonventionen är det främst förslaget i fråga om häktningsförutsättningarna som tilldrar sig intresse i remissen. De centrala bestämmelserna härom finns i 24 kap. 1 & rättegångsbalken (RB). De återspeglar lagstiftarens avvägning mellan, å ena sidan, intresset av effektivitet i brottsbekämpningen och, å andra sidan, den misstänktes intresse av att inte utan starka skäl bli berövad friheten. 1983 års häktningsutredning föreslog ändringar i dessa bestäm- melser som innebar en begränsning av möjligheterna att häkta. Departe-

mentschefen har ställt sig avvisande till detta förslag. Han har likväl förordat vissajämkningar i lagtexten. Syftet synes vara att häktning åtmin- stone vid recidivfara skall tillgripas i något fler fall än enligt praxis på sina håll under senare tid. .

Enligt lagrådets mening kan den föreslagna avfattningen bana väg för en sänkning av kraven för häktning på ett sätt som knappast har varit avsett. Lagrådet tar upp denna fråga i anslutning till 24 kap. 1 & RB.

För närvarande gäller att häktning kan ske endast om det finns sannolika skäl för att den misstänkte har begått det häktningsgrundande brottet. Anhållande kan däremot få stödjas också på svagare brottsmisstanke, om det i övrigt finns starka skäl för frihetsberövande, s.k. utredningsanhål- lande. Kravet på sannolika skäl behålls i remissförslaget som en huvudre- gel vid häktning. Enligt remissförslaget införs emellertid nu även "utred- ningshäktning”. Skälig misstanke mot den misstänkte måste föreligga.

Enligt lagrådets mening kan man inte bortse från behovet av att i spe- ciella fall. särskilt när ett allvarligt brott har begåtts, under kortare tid kunna hålla en misstänkt frihetsberövad i väntan på ytterligare utredning, fastän misstanken inte är så väl underbyggd som vanligen krävs. Förslaget att också häktning skall kunna ske redan på skälig misstanke är betingat av den förkortning av fristen för frihetsberövande utan domstols godkännan- de som är påkallad av anpassningen till Europakonventionen. Allmänt sett innebär förslaget inte någon förlängning av den tidrymd under vilken en person kan vara berövad friheten på grund av brottsmisstanke utan att misstanken har sannolikhetens styrka. Från rättssäkerhetssynpunkt är det en fördel att prövningen härav för framtiden kommer att vila på domstol, när inte frihetsberövandet blir helt kortvarigt. Lagrådet har av anförda skäl inte någon erinran mot förslaget om utredningshäktning.

Avslutningsvis i dessa inledande synpunkter är att beröra ett för flera av 24 kapitlets bestämmelser gemensamt spörsmål. nämligen att i framställ- ningar eller beslut skall anges det "brott" som läggs den misstänkte till last (5, 6 och 12 st). 1 remissprotokollet görs i flera sammanhang uttalanden om det angelägna i att berörda myndigheter i sådana sammanhang preci- serar vilket konkret handlande som läggs den misstänkte till last (andan i avsnitt 2.3.4, uttryckliga ordalag i avsnitt 2.5 samt i någon mån specialmo- tiveringen till 24 kap. 12 å).

Lagrådet vill ansluta sig till dessa uttalanden. Sammanfattningsvis bör beträffande de paragrafer vilka ställer kravet att "brottet" skall anges iakttas att den avsedda gärningen blir beskriven på ett individualiserande sätt. Sålunda bör tid, plats, handlingssättet i korthet och vid behov måls- ägandens identitet anges.

I Europakonventionen uppställs kravet att en misstänkt (på ett för honom begripligt språk) skall underrättas om innebörden av den anklagelse som riktas mot honom (art. 5 2. och 6 3. a). Detta krav torde i tillräcklig män i häktningssituation bli tillgodosett genom lagrådets förslag nedan under 24 kap. 12 & (åsyftande vad lagrådet skrivit i sitt förslag till 11 & tredje stycket).

24 kap.

1 % Lagrådet (Mannerfelt och Broomé):

[ paragrafen föreslås vissa jämkningar av saklig betydelse. Ett nytt. enhetligt beviskrav införs sålunda i fråga om de särskilda häktningsgrun- derna flyktfara, kollusionsfara och recidivfara. Dessutom beskrivs recidiv- grunden på ett annat sätt än enligt gällande rätt.

Lagrådet har ingen invändning mot att beviskravet för de olika häkt- ningsgrunderna görs enhetligt. Som framgår av de inledande synpunkterna hyser emellertid lagrådet farhågor för att de nya formuleringarna ger in- tryck av att kraven för häktning är väl lågt ställda.

Beviskravet har sålunda angetts så att det skall finnas "risk för” häkt- ningsgrundande beteende från den misstänktes sida. Även om avsikten är att det skall handla om en konkret fara. kan man hysa oro för att också en låg risk tas till intäkt för frihetsberövande. För häktning bör emellertid enligt lagrådets mening krävas. om än inte att risken för flykt etc är ”påtaglig" — det föreslog häktningsutredningen så i alla fall att den framstår som beaktansvärd, som något man på allvar har att räkna med. Enligt lagrådets mening är uttrycket "skäligen kan befaras", som nu används i fråga om fiyktfara och kollusionsfara. bättre ägnat att rida spärr mot slentrian i prövningen av häktningsvillkoren.

Farhågoma för en alltför häktningsbenägen praxis får ett tillskott, om man ställer samman det föreslagna beviskravet med beskrivningen i re- missförslaget av recidivgrunden: återfall i brott. Om detta senare uttryck kan sägas följande.

För att häktning skall kunna ske på grund av recidivfara måste det rimligen vara fråga om en tidsmässigt inte alltför avlägsen risk för återfall. Rätten bör ha hållpunkter för att den misstänkte skäligen kan befaras begå nya brott inom ganska kort tidrymd, i vart fall senast innan en lagföring utan häktning är avslutad.. Det bör kunna sägas att den misstänkte antagli- gen är inne i en brottsaktiv fas. Vidare förhåller det sig naturligtvis inte så att risken för vilket brott som helst är relevant vid recidivbedömningen. Vad som i allmänhet bör beaktas är återfall i brott av liknande slag som det häktningsgrundande brottet. låt vara att det inte rör sig om någon mera formell avgränsning.

Beskrivningen i gällande lydelse av recidivrisken som en risk för att den misstänkte ”fortsätter sin brottsliga verksamhet" markerar ett samband med den häktningsgrundande brottsligheten och leder tanken till de av- gränsningar som nyss har diskuterats. Detsamma kan knappast sägas om den föreslagna, nya formuleringen. Enligt lagrådets mening är gällande lydelse att föredra med tanke på rättssäkerheten.

Departementschefen framhåller i remissprotokollet att det är viktigt att använda häktning bl.a. för att bryta seriebrottslighet. Att sådan träffas av häktningsbestämmelserna även i den mera restriktiva utformning som har förordats i det föregående är alldeles klart.

Vidare förklarar departementschefen att domstolarna vid tillämpningen av häktningsreglerna särskilt bör beakta, om det finns risk för återfall i brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller

egendom eller i övrigt allvarligt kränker annans personliga integritet. Hans avsikt torde vara att domstolarna härvidlag skall inta en mera skärpt hållning i förhållande till de misstänkta än för närvarande.

Något hinder mot att utan stöd .i uttrycklig föreskrift anlägga ett sådant i viss mån selektivt betraktelsesätt kan i och för sig knappast anses förelig- ga. Den proportionalitetsprincip som ligger bakom bestämmelserna i l & andra och tredje styckena (enligt remissförslaget) bör sålunda kunna färga av sig också inom ramen för tillämpningen av huvudregeln om häktning i paragrafens första stycke. Det är också att märka att denna regel inte är obligatorisk och alltså redan därigenom medger en viss nyanserad bedöm- ning. Slutligen kan erinras om att recidivfaran enligt lagtexten skall bedö- mas med hänsyn bl. a. till brottets beskaffenhet.

Ett sådant hänsynstagande som departementschefen finner önskvärt är säkert inte heller främmande för domstolarna. Huruvida dessa i dag i otillräcklig grad beaktar skyddet för presumtiva brottsoffer undandrar sig lagrådets bedömning: något belägg för att så skulle vara fallet redovisas inte i remissen och är naturligtvis under alla förhållanden svårt att erhålla. Om det verkligen finns skäl att ge domstolarna signaler till en ändrad praxis något som lagrådet inte är övertygat om torde emellertid med utgångspunkt i lagrådets uppfattning om beskrivningen av häktningsrekvi- siten fordras en anvisning i lagtexten; lagrådets förslag till enhetligt bevis- krav kan nämligen rent språkligt tydas som att utrymmet för häktning vid återfall snarare minskar än ökar.

Anvisningen skulle kunna ges i ett nytt andra stycke i paragrafen och få följande lydelse: ”Vid tillämpning av första stycket 3 skall särskilt beaktas faran för återfall i brott som riktar sig mot någon annans liv eller hälsa eller som annars är ägnat att medföra kännbart personligt lidande för annan".

Som framgår anser lagrådet att det skulle föra för långt att generellt särbedöma risken för återfall i egendomsbrott. Vad som härvidlag främst kommer i blickpunkten är, som också framgår av remissförslaget, stölder som sker efter intrång i annans hem. Sådana upplevs ofta som mycket kränkande och kan ”medföra kännbart personligt lidande" för de drab— bade (jfr Ds Ju 1986: 11 s. 51 ff). Detta uttryck kan träffa också andra brott, t.ex. olaga hot och sexualbrott. Att uttrycket är ganska vagt torde inte vara alltför besvärande i sammanhanget. Det måste nämligen noga fasthål- las att förutsättningama för häktning enligt första stycket alltid skall vara uppfyllda. Å andra sidan medger givetvis detta stycke häktning vid risk för återfall i annan brottslighet än den som utpekas i det av lagrådet skisserade andra stycket.

Sammanfattningsvis tillstyrker alltså lagrådet att beviskravet i fråga om de särskilda häktningsgrunderna görs enhetligt. Lagrådet föreslår att detta krav beskrivs så att det "skäligen kan befaras" att den misstänkte handlar på angivet sätt och att detta handlande såvitt gäller recidivfaran alltjämt anges vara att han "fortsätter sin brottsliga verksamhet". Är avsikten att länka in domstolarna på en något annan praxis än den nuvarande i fråga om häktning vid fara för återfall i brott av viss typ, bör en anvisning härom lämnas i paragrafen efter mönster av lagrådets utkast ovan.

Mannerfelt tillägger: Vid lagskrivning möter ofta problemet att i träffande uttryckssätt söka precisera vilket beviskrav lagstiftaren åsyftar i det sammanhang som är aktuellt. Inte minst gäller detta när man vill fånga in att något måste vara — på konkreta grunder — övervägande sannolikt men ändå inte. absolut sett, når upp till nivån "sannolikt". Ett för rättstillämparna invant uttryck är, när något negativt ligger i blickfånget. att viss händelse "skäligen kan befaras”. .

Som ersättning för det sistnämnda uttrycket lanseras i remissförslaget orden att det skall föreligga ”risk för att - - När nu remissförslaget förordar ett ändrat uttryckssätt. må två förhållanden framhållas. För det första ger uttrycket "risk för att" otvivelaktigt intryck av ett lägre bevis- krav än det äldre uttrycket; språkkänslan i den delen kan växla men i vart fall ledes inte tanken till att någon sannolikhetsövervikt behöver föreligga för att det negativa fenomenet skall inträffa. För det andra kan noteras att försöken att genom språkvariationer uppnå ökad precision vid beviskravs- bestämningar egentligen alltid blir fruktlösa. En exemplifiering av en mångfald dylika försök har - med ironisk underton — redovisats i Bold- ings redan år 1951 publicerade doktorsavhandling (Bevisbördan och den juridiska tekniken s. 166 ff). Jag kan inte se det som en vinning eller bedrift att utöka den av Bolding redovisade floran av uttryck med den föreslagna lokutionen (låt vara att varianten "påtaglig risk" — med tveksamt värde redan har influtit i ett par lagstiftningsprodukter).

Det kan tilläggas att en parallell till "skäligen kan befaras/antagas" förefrnnes i uttrycket ”är skäligen misstänkt", som enligt RB betecknar ett högre beviskrav än ”kan misstänkas” och utlöser viktiga rättsföljder, vilka ej får inträda vid lägen där endast det lägre beviskravet är uppfyllt. När denna distinktion, styrd av ordet "skäligen". bibehållits i remissförslaget, måste man ställa sig något skeptisk till det berättigade i att man i remiss- förslaget skyggar för parallelluttrycket "skäligen kan befaras".

Med det anförda har jag velat ge något ytterligare eftertryck åt lagrådets ovan uttalade åsikt att orden "skäligen kan befaras" bör bibehållas i nu aktuell lagtext.

Vass: Både av utredningen och i remissen framhålls att innebörden av de båda uttrycken ”skäligen kan befaras" och "anledning förekommer" är oklar. Det finns därför goda skäl för att införa ett enhetligt beviskrav för samtliga häktningsgrunder.

] remissförslaget anges beviskravet så att det med hänsyn till brottets beskaffenhet. den misstänktes förhållanden eller någon annan omständig- het skall finnas risk för avvikande, försvårande av utredningen eller åter- fall. I specialmotiveringen understryks att risken i det enskilda fallet måste framstå som konkret. Även om förslaget således inte bör kunna ge utrym- me för resonemang av typen att en viss risk för ett häktningsgrundande beteende alltid föreligger, kan man inte bortse från möjligheten att riskbe- dömningen ibland kan komma att göras på ett sådant slentrianmässigt sätt.

För att undvika en sådan tillämpning kan man antingen kvalificera

Prop. 1986/87: 112

riskbegreppct eller använda ett annat uttryck:_.0_m man följer den senare vägen. bör något helt nytt uttryck inte övervägas. Valet bör stå mellan de redan förekommande "skäligen kan befaras" och "anledning förekom- mer”. Det sistnämnda kan rent språkligt anses innebära ett lägre beviskrav och liknande invändningar kan göras mot det som i fråga om ett okvalifi- cerat riskbegrepp. Det bör därför inte användas i detta sammanhang. Om detär så som antyds i lagrådsremissen. nämligen att domstolspraxis skulle betrakta de båda uttrycken som mer eller mindre likvärdiga. lämpar sig emellertid inte heller "skäligen kan befaras” för att uttrycka det enhetliga beviskravet. På vissa håll men inte på andra skulle det kunna uppfattas som en skärpning av beviskravet för recidivfara och en viss osäkerhet i rättstillämpningen skulle kunna bli följden.

Det är därför enligt min mening att föredra om man kan undvika de båda förekommande uttrycken för att ange det enhetliga beviskravet och i stället kvalificera det i remissen föreslagna riskbegreppct. Det bör ske genom att tillfoga ordet "påtaglig" vilket utredningen föreslog och majoriteten av remissinstansema godtog eller lämnade utan erinran. Uttrycket ”påtaglig risk" förekommer i andra sammanhang där det avses markera att risken skall vara konkret i det enskilda fallet. alltså just vad som understryks i specialmotiveringen till förevarande paragraf. I förarbetena till 4 5 lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter sägs t. ex. att risken för att vara påtaglig skall kunna beläggas i det särskilda fallet och att omständigheter som kan knytas till gäldenären måste tala för att det finns risk för att han inte kommer att betala fordringen. Det understryks vidare att en helhetsbedömning av gäldenärens förhållanden skall göras (prop. 1978/79z28 s. 141). En liknande helhetsbedömning skall göras vid tillämpningen av bestämmelserna i 26 kap. 7 & brottsbalken om villkorlig frigivning, för att slå fast om det finns påtaglig risk för återfall i brottslighet (prop. 1980/81:76 s. 60 och 1982/83: 85 s. 124). Det sagda leder enligt min mening till att beviskravet för de tre häktningsgrunderna bör vara "påtag— lig risk”. Det bör betonas. som också skedde vid 1981 års ändring av bestämmelserna i 26 kap. 7 & brottsbalken (prop. 1980/81:76 s. 49). att detta naturligtvis inte får medföra att så höga krav på dokumentation ställs att intresset av samhällsskydd i realiteten inte blir tillgodosett i tillbörlig utsträckning.

Ifråga om beskrivningen av recidivfaran är jag ense med lagrådet om att uttrycket "fortsätter sin brottsliga verksamhet" bör behållas.

Departementschefen synes mena att domstolarna till förfång för allmän- na rättsskyddsintressen utnyttjar recidivfara som häktningsgrund alltför restriktivt i fråga om vissa former av traditionell brottslighet. Som exempel nämns upprepade inbrottsstöldcr, Han framhåller att det är viktigt att använda häktning bl. a. för att bryta seriebrottslighet. Vidare menar depar- tementschefen att domstolarna vid tillämpningen av häktningsreglema bör beakta om det finns risk för återfall i brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet.

Eftersom uttalandena görs i anslutning till icke endast redaktionella ändringar i 1 & första stycket, bör de tillerkännas betydelse som tolknings-

data vid tillämpningen av lagrummet i dess nya lydelse. Det hindrar natur- ligtvis inte att man försöker ge uttryck för lagstiftarens kriminalpolitiska intentioner genom att i lagtexten ange vissa brottstyper beträffande vilka recidivfaran skall särskilt beaktas. Svårigheten är emellertid att ange dessa brottstyper så att de blir varken för snäva eller för vida och därför kanske snart behöver formuleras om. Vill man t. ex. särskilt framhålla bostadsin- brottcn, varmed i remissen synes avses inbrott i någons permanenta bo- stad, för ett uttryck som ”brott mot annans egendom" alltför långt. Det- samma är enligt min mening fallet med uttrycket "brott som är ägnat att medföra kännbart personligt lidande för annan". Säkerligen kan ett inbrott i den permanenta bostaden många gånger medföra ett kännbart personligt lidande för den bestulne. Men man vågar väl knappast påstå att ett inbrott i t. ex. fritidsbostaden. den egna butiken eller t. o. m. bilen inte typiskt sett kan medföra ett motsvarande lidande.

Mer eller mindre allmänna uttryckssätt för att ange vilka typer av brott som skall särskilt beaktas vid bedömningen av recidivfaran kan också leda till att rättsskyddsintresset inte uppfattas som lika starkt i fråga om andra brott som inte kan hänföras till de avsedda brottstyperna men där det likväl kan finnas en konkret återfallsrisk i det enskilda fallet. Det är ingalunda otänkbart att andra brottstyper än de som i dag står i fokus snart nog kan leda till krav på kraftfulla motåtgärder och att en översyn av de straff- processuella tvångsmedlen och deras användning då åter blir aktuell.

Min uppfattning är därför att lagtexten inte bör innehålla någon ytterliga- re anvisning för bedömningen av recidivfaran utöver de som redan finns i förslaget till 1 5 första stycket, dvs. att hänsyn skall tas till brottets beskaf- fenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet.

2 & Lagrådet (Mannerfelt och Broomé): Men hänvisning till yttrandet under l & föreslår lagrådet att orden "det finns risk för” i punkt 2 i förevarande lagrum byts ut mot uttrycket ”det skäligen kan befaras".

Voss: På de skäl som jag har anfört under 1 & föreslår jag att ordet "påtaglig" fogas till ordet ”risk" i punkt 2.

Lagrådet: I paragrafen anges förutsättningama för s.k. utredningshäktning. Sådan kan beslutas även om det inte finns sannolika skäl för den misstänktes skuld utan endast skälig misstanke. Som framgår av 19 5 kan emellertid det sänkta beviskravet ligga till grund för häktning endast under en kort tid, i allmänhet högst en vecka. Denna inskränkning i tillämpningen av 3 % bör lämpligen anges i texten, t.ex. genom att upptakten formuleras så här: "Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den be- gränsning som följer av 19 &, häktas, om ...”

Enligt punkt 1 i förslaget krävs för utredningshäktning att förutsättning- arna ”i övrigt" (dvs. bortsett från vad som gäller om brottsmisstankens styrka) är uppfyllda enligt vad som sägs i l 5 första stycket eller 2 &. Meningen har emellertid inte varit ätt den förutsättning för häktning skall bortfalla som enligt 1 å tredje stycket (i remissförslaget;jfr lagrådets propå ovan om ytterligare ett stycke i 1 5) ligger i kravet på att det inte kan antas att en kommande påföljd stannar vid böter. Hänvisningen bör därför i fråga om 1 & gälla första och tredje (eventuellt fjärde) styckena.

1 punkt 2 sägs att det skall vara av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Att man kan räkna med att utredningen inom kort fullständigas så att åtminstone sannolika skäl för den misstänktes skuld kommer att föreligga är alltså en nödvändig förutsättning för utredningshäktning. Men ytterligare. starka skäl måste tillkomma för ett frihetsberövande på endast skälig misstanke. Ett sådant kan vara att risken för flykt, kollusion eller recidiv är särskilt hög. Ett annat kan vara att brottet är allvarligt. En hög sannolikhet för omedelbara framsteg i utredningsarbetet bör också kunna tas med i bedömningen. Huruvida förvarstagandet är av "synnerlig vikt" får avgöras efter en sammanvägning av främst nu nämnda faktorer.

I anslutning till regleringen om utredningshäktning inställer sig frågan hur sådan åtgärd skall anses förhålla sig till utlämningslagstiftningen.

I och för sig kan hinder inte anses möta mot att utredningshäktning tillgrips i ett ärende om utlämning för brott från Sverige till annan stat. Därvid måste dock förutsättas att beslutet om utredningshäktning i Sverige följs upp av en hållen förhandling här enligt 19 å i remissförslaget. Först genom förhandling av sistnämnt slag kan ges uttalande att den utlämnings- hotade är på sannolika skäl misstänkt för utlämningsgrundande gärning. som berättigar till att han hålls i häkte. Sedan blir det beslutsmyndigheter- nas sak att i utlämningsärendet bedöma om hinder mot utlämning förelig- ger. Att märka är att utlämningslagarna förutsätter att sannolika skäl skall föreligga för att utlämning skall få äga rum; se 9 & lagen (1957:668) om utlämning för brott och 9 5 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland. Island och Norge.

Framställning om utlämning till Sverige från någon annan stat av den som här i landet är misstänkt eller tilltalad för brott skall i allmänhet grundas på ett beslut om häktning av den som begärs utlämnad (se 2 och 6 55 förordningen l982:306 med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige). Hittills har detta inneburit att ett konstaterande om sannolika skäl i skuldfrågan har legat till grund för utlämningsframställ- ningen. Det torde inte komma i fråga att gå ifrån denna princip. Beslut om utredningshäktning, dvs. ett beslut grundat endast på skälig misstanke om skulden, skall alltså inte läggas till grund för utlämningsframställning. Lagrådet vill peka på att detta förhållande möjligen kan behöva klargöras i den nämnda förordningen.

125

Det remitterade förslaget innebär att 24 kap. RB i dess helhet blir föremål för en översyn. resulterande delvis i ingripande sakliga ändringar, delvis i endast språklig och redigeringsmässig modernisering. En lucka i kapitlets paragrafföljd har uppstått i och med att ingen föreskrift återfinnes på 11 å:s plats. Vid föredragningen inför lagrådet har upplysts att man inom departe- mentet velat undvika en omnumrering av ett flertal paragrafer efter den nu nämnda. då det ansetts vara av värde att det nya kapitlets bestämmelser i paragrafnumreringen såvitt möjligt får samma sifferbeteckning som sina nuvarande motsvarigheter. Enligt lagrådets åsikt har detta resonemang sitt berättigande. Emellertid kan man utan svårighet undvika den skönhets- fläck som frånvaron av en 11 & onekligen utgör, nämligen genom att dela upp den föreslagna. ganska omfångsrika 12 å i två paragrafer varvid den ena inplaceras på 11 ä:s plats. En sådan uppdelning torde t.o.m. ha vissa sakliga fördelar i och med att man därigenom kan få dels en särskild paragraf som reglerar vad som materiellt skall gälla beträffande häktnings- framställning (11 å), dels en renodlad frist—paragraf (12 å). Lagrådet har tänkt sig att paragraferna — med anknytning till remissförslagets ordalag men med smärre utbyggnader — kan ges följande lydelse.

"11 5 Om inte anhållningsbeslutet hävs. skall åklagaren inom tid som anges i 12 & muntligen eller skriftligen göra framställning hos rätten om häktning av den anhållne.

I framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden för häktningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.

Den anhållne och hans försvarare skall. om möjligt, genast underrättas om häktningsframställningen genom åklagarens försorg.

12 & Häktningsframställning skall göras samma dag som anhållningsbeslutet meddelades eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga skäl, får framställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro. räknas tiden från dagen då anhållningsbeslutet verkställdes.

Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet."

Några kommentarer må göras till vissa av de sålunda föreslagna bestäm- melserna.

11 5 första stycket andra meningen: Av motiveringen till remissförslaget framgår. att häktningsframställning skall kunna göras muntligen (inbegri- pet telefonförmedlad framställning). Eftersom RB hittills förutsatt skriftlig häktningsframställning. synes det av värde om möjligheten av muntlighet uttryckligen anges. I administrativ ordning torde böra utfärdas bestämmel- ser om vad som bör iakttagas för att en muntlig framställnings exakta innebörd skall säkerställas genom skriftliga noteringar av mottagaren.

11 & tredje stycket: Den misstänkte skall underrättas om häktningsfram- ställningen med undantag för det fall att han är på fri fot. Underrättelse till försvarare bör av sådana praktiska skäl som berörs i remissprotokollet rnte göras obligatorisk.

12 & tredje stycket: Enligt nu gällande lydelse av 12 % första stycket fjärde meningen skall. om häktningsframställning inte görs inom stadgad frist, den anhållne genast friges. Någon motsvarighet till den bestämmelsen finns inte i det remitterade förslaget. Det måste dock anses vara av värde att lagtexten ger uttryckligt besked om rättsläget i den situationen.

135

Enligt andra meningen i andra stycket får häktningsförhandlingen aldrig hållas senare än på fjärde dagen efter det faktiska frihetsberövandet. Denna mening har språkligt utformats som ett undantag till styckets första mening. I sällsynta fall kan den få aktualitet också i relation till huvudre- geln i första stycket. I syfte att göra detta klan föreslår lagrådet att paragrafen får en något annan redigering (se nedan).

Utgångspunkten för fristberäkningen i paragrafens andra stycke är alltså tidpunkten för gripandet eller, när anhållningsbeslutet har meddelats i den misstänktes frånvaro, beslutets verkställande. Såsom framhålls i den all- männa motiveringen kan viss tveksamhet uppkomma om hur fristen — för att vara förenlig med Europakonventionens bestämmelser i art. 5 1. c) och 5 3. skall beräknas när den misstänkte faktiskt var berövad friheten redan då det straffprocessuella tvångsmedlet beslöts.

En sådan situation kan föreligga om gripandet har föregåtts av att den misstänkte har varit berövad sin frihet enligt bestämmelserna i t. ex. lagen (1966:293) om beredande avsluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall eller smittskyddslagen (1968:231). Det kan således tänkas att en på detta sätt omhändertagen person är eller blir misstänkt för ett häktningsgrundande brott och att han grips i direkt anslutning till att tvångsvården upphör. Eftersom den vården kan ha pågått avsevärt längre tid än vad som är tillåtet för straffproces- suellt frihetsberövande, skulle det mycket ofta bli omöjligt att gripa någon, om fristberäkningen skall inkludera tiden för tvångsvården. De nämnda lagarna innehåller emellertid bestämmelser om sådan prövning av tvångs- vården som avses i 2 kap. 9 5 andra stycket regeringsformen (jfr art. 5 4. i Europakonventionen), varför det inte möter något hinder ur rättssäker- hetssynpunkt att vid fristberäkningen bortse från det administrativa fri- hetsberövande som har föregått det straffprocessuella.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) sägs att kvarhållande för förhör enligt reglerna i 23 kap. 7—9 55 RB eller omhändertagande enligt LOB eller 13 å andra stycket polislagen inte kan anses som frihetsberö- vande i den mening som avses i art. 5 1. e) i Europakonventionen och därför inte skall räknas med vid fristberäkningen när kvarhållandet resp. omhändertagandet övergår i ett gripande. Skälet härför anges vara att

syftet med kvarhållandet och omhändertagandet inte är att ställa den Prop. 1986/87: 1 12 frihetsberövade inför domstol och att den nämnda artikeln därför inte är tillämplig. Det förda resonemanget föranleder följande kommentarer från lagrådets sida.

Frågan huruvida bestämmelserna om omhändertaganden enligt LOB och 13 å andra stycket polislagen är förenliga med Europakonventionens regler om domstolsprövning aktualiserades vid tillkomsten av polislagen. Departementschefen instämde i ett uttalande av lagrådet att dessa omhän- dertaganden får anses vara sådana kortvariga frihetsberövanden som inte kräver domstolsprövning enligt bestämmelserna i 2 kap. 9 & regeringsfor- men; uttalandet avsåg även möjligheten till omhändertagande i tolv timmar enligt 14 & polislagen. Departementschefen tillade att inte heller bestäm- melserna om rätt till domstolsprövning i Europakonventionen ger anled- ning till annan bedömning. (Se prop. 1983/84:111 s. 155156 och 162.) Vad departementschefen anfört föranledde ingen erinran från riksdagens sida (JuU 27). Den sålunda intagna ståndpunkten angående kortvariga frihetsberövanden bekräftas i viss mån av ett fall som behandlats av Europakommissionen (ärende 7376/76). Kommissionen fann att det inte förelåg ett brott mot art. 5 4. när ett frihetsberövande hade varat kortare tid än vad som behövts för att få till stånd domstolsprövning. Det saknas enligt lagrådets mening skäl att ge de helt kortvariga frihetsberövandena en annan innebörd vid tillämpningen av art. 5 3.

Mot bakgrund bl. a. av det sagda är lagrådet böjt att instämma i departe- mentschefens slutsats att de av honom berörda kortvariga frihetsberövan- dena inte är sådana att de för att man skall uppfylla Europakonventionens krav på ofördröjlig judiciell prövning måste tas med i fristberäkningen när de övergår i gripande.

Viss osäkerhet om konventionsorganens framtida bedömning kan man dock hysa, främst för det fallet att gripandet har föregåtts av att den gripne har hållits kvar för förhör enligt 23 kap. RB. Särskilt när den gripne såsom misstänkt för det aktuella brottet har hållits kvar enligt 9 5 första stycket i nämnda kapitel mer än sex timmar (upp till tolv timmar) kunde det sägas ligga nära till hands att räkna in hela eller del av kvarhållandetiden i fristen för domstolprövningen. Lagrådet vill dock inte föreslå någon regel om detta. Frågan har med hänsyn till de korta tider det rör sig om liten praktisk betydelse; har vederbörande inte kvarhållits för förhör över dygnsgränsen blir slutdagen för domstolsprövning densamma hur man än räknar. Dessut- om torde utan särskild bestämmelse kunna förutsättas att åklagare och domstolar inom ramen för en frist som har gripandet som utgångspunkt tar hänsyn till att den misstänkte under brottsutredningen har förlorat friheten redan dessförinnan. Fristen bör alltså då om möjligt inte utnyttjas fullt ut.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) uttalar departementschefen beträffande s. k. envarsgripande att av praktiska skäl tidsfristen i dessa fall bör kunna räknas från den tidpunkt då den misstänkte överlämnas till en polisman. Lagrådet vill framhålla, att denna ståndpunkt inte är förenlig med lagtexten i förevarande paragraf. Lagrådet finner beträffande de be— rörda fallen ej anledning att förorda annan ordning än den som följer av paragrafens ordalydelse. 94

Ett spörsmål värt att uppmärksamma är vad som händer om en gripen eller en anhållen tas in på t.ex. sjukhus för vård under så lång tid att fyradagarsfristen kan komma att överskridas. Ofta är det väl tänkbart att anhållande inte sker eller att anhåll'riingsbeslutet hävs i en sådän situation och att frihetsberövandet aktualiseras igen när den misstänkte skrivs ut. Men om så inte sker, t. ex. därför att flykt- eller kollusionsfara föreligger trots sjukhusvistelsen, torde det vara ofrånkomligt att häktningsförhand- ling hålls inom fyradagarsfristen. Därvid kan med stöd av 14å första stycket dispenseras från den anhållnes närvaro. Så snart den anhållnes förfall har upphört. måste emellertid ny häktningsförhandling i hans närva- ro genast hållas enligt vad som föreskrivs i 17 & fjärde stycket (jfr lagrådets yttrande under 16 5). Ett sådant förfarande torde vara förenligt med art. 5 3. i Europakonventionen. Här kan erinras om att Europakommissionen i ett sådant fall har godtagit ett frihetsberövande under fem dagar med hänvisning till att förhållandena legat utanför myndigheternas kontroll (ärende 4960/71').

Av vad lagrådet har uttalat under denna paragraf föranleder alltså endast den inledande synpunkten någon ändring i lagtexten. Denna föreslås få följande utformning:

"Har en i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl. får förhandlingen dock hållas senare.

Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fjärde dagen efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.”

165

Häktning kan komma att beslutas i fråga om en anhållen som inte är närvarande vid rätten, Också i ett sådant fall skall självfallet den ordning med ny häktningsförhandling som anges i 17 5 enligt remissförslaget iakt— tas. 1 tydlighetens intresse bör en erinran om detta införas i 16 &. Den kan placeras som ett nytt andra stycke och ges denna lydelse:

"Beslutas häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten, tillämpas 17 & tredje och fjärde styckena."

17.5:

Av skäl motsvarande dem som har angetts under 13 & förordar lagrådet att fjärde stycket får denna avfattning: "När en — — — i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare. Häktnings- förhandlingen får aldrig hållas senare än fjärde dagen efter det att häkt- ningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört."

1952

Paragrafen. som är ny, innehåller regler om obligatorisk omprövning på strängare villkor inom en vecka av ett beslut om s. k. utredningshäktning. dvs. ett beslut som är baserat på endast skälig misstanke i skuldfrågan.

Lagtexten skiljer inte ut det fallet att den häktade vid det första beslutet är på fri fot. Det är också sannolikt riktigt att en åklagare normalt saknar anledning att utverka ett beslut om utredningshäktning av en person som inte är tagen i förvar. Denne kanju i vanliga fall berövas friheten med stöd redan av ett anhållningsbeslut. och först sedan detta beslut har blivit effektivt inträder kravet på domstolsprövning. (Angående häktningsbeslut som grund för utlämning från annan stat hänvisas till yttrandet under 3 €.) l åtminstone en speciell situation kan emellertid utredningshäktning av en person på fri fot komma i fråga. Lagrådet tänker på det fallet att tingsrätten har avslagit åklagarens yrkande om utredningshäktning av en anhållen som därvid släppts men hovrätten efter överklagande beslutar om sådan häkt- ning. Efter tingsrättens beslut torde åklagaren vara förhindrad att försäkra sig om den misstänktes person genom ett nytt utredningsanhållande, om inte nya omständigheter tillstöter.

Så länge den häktade är på fri fot, saknas anledning att tillämpa proce- duren i 19 &. Lagrummets tillämpning bör därför genom ett förbehåll i första meningen begränsas till fall då den som häktats är närvarande vid rätten. Har nu hovrätten efter besvär häktat en frånvarande med stöd av 35 blir gången denna. När häktningsbeslutet har verkställts, skall ny häktningsförhandling hållas inför hovrätten i den häktades närvaro (24 kap. 17 & tredje och fjärde styckena samt 52 kap. 10 å andra stycket RB enligt förslaget). Hovrätten är därvid oförhindrad att stödja fortsatt häkt- ning på 24 kap. 3 5. Genom detta andra beslut utlöses emellertid tillämp- ningen av 19 5. Den där stipulerade omhäktningsförhandlingen skall. så- som lagrådet tolkar bestämmelserna, hållas vid tingsrätten. Beslutas på nytt om fortsatt häktning något som nu förutsätter att det finns sannolika skäl för att den misstänkte är skyldig har tingsrätten att sätta ut tid för åtals väckande (18 5 första stycket, jämfört med fjärde stycket).

Dispositionsmässigt förefaller det vara en vinst att dela upp lagtexten i 19 5 på två stycken. Sista meningen, som gäller de materiella villkoren för fortsatt häktning, bör bilda det andra stycket. Lydelsen av den text som blir första stycket bör jämkas något i förhållande till remissförslaget, utöver vad ovan har sagts.

Med hänvisning till det sagda föreslår lagrådet att 19 & utformas enligt följande:

"Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 5, skall åklagaren, så snart i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.

Om det — — —- omedelbart hävas."

20%

I paragrafens andra stycke föreslås, att åklagaren, innan åtal har väckts, skall få rätt att häva ett häktningsbeslut. Till stöd för förslaget har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7) åberopats särskilt fall då det under eller i anslutning till helger uppkommer fråga om att häva häktningsbeslut och att det då kan uppkomma tidsutdräkt om rättens beslut måste avvak-

tas. Ytterligare åberopas att åklagaren i inledningsskedet — innan åtal väckts —- rent faktiskt råder över beslutsunderlaget.

Med hänsyn till RB:s rollfördelning mellan domstol och åklagare fram- står det som en inadvertens att åklagare skulle kunna upphäva ett rättens beslut. Förslaget torde dock, med hänsyn till de rent praktiska synpunkter som ligger bakom. kunna godtas trots de principiella betänkligheter som uppkommer.

Den tills vidare avvisade tanken att åklagaren även efter åtals väckande skulle få häva häktningsbeslut hoppas lagrådet inte återkommer. De princi- piella betänklighetema får beträffande ett sådant senare läge ökad tyngd med hänsyn främst till att rätten och målsägande då har initiativrätt i häktningsfrågan. Vidare sticker det i ögonen att det för målsägande inte finns någon form för att överklaga åklagarens beslut enligt RB:s besvärs— ordning.

Zlå

Lagrådet (Mannerfelt och Broome):

Med hänvisning till vad som har anförts under 1 & föreslår lagrådet att beviskravet i fråga om flyktfara i andra stycket i rubricerade paragraf behålls oförändrat.

Vass: På de skäl som jag har anfört under l & föreslår jag att ordet ”påtaglig" fogas till ordet "risk" i andra stycket.

25 kap. 1 5 Lagrådet (Mannerfelt och Broome):

I enlighet med vad lagrådet har förordat i yttrandet under 24 kap. l & bör beviskravet angående flyktfara i förevarande paragraf inte ges någon ny formulering.

Voss: På de skäl som jag anfört under 24 kap. 1 åföreslårjag att ordet ”påtaglig” ngas till ordet "risk" i första stycket. '

Övergångsbestämmelser

Lagrådet:

De nya reglerna om en snabbare domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden syftar till att öka rättssäkerheten för den misstänkte. De bör därför så långt det är praktiskt möjligt tillämpas även i fråga om frihetsberövanden som ägt rum före ikraftträdandet.

Det kan naturligtvis inräffa att en misstänkt vid ikraftträdandet redan har varit berövad sin frihet mer än fyra dagar. Om de nya reglerna för fristbe- räkning skall tillämpas. kan det då hävdas att frihetsberövandet genast skall hävas (jfr vad lagrådet anfört under 24 kap. 12 5). En lämplig över-

gångsbestämmelse för att förhindra ett sådant ibland stötande resultat och samtidigt låta andan i de nya fristreglcrna slå igenom omedelbart kan vara att medge att häktningsförhandling hålls samma dag som ikraftträdandet eller påföljande dag. Om åklagaren inte dessförinnan har gjort en häkt- ningsframställning, bör han underrätta domstolen om att en sådan är att vänta på ikraftträdandedagen.

De organisatoriska förändringar som reformen medför, bl. a. uppbygg- naden av veckoslutsberedskapen. måste förutsättas bli så väl förberedda att de kan börja fungera samtidigt med att de nya reglerna träder i kraft. Några större praktiska problem torde därför inte behöva befaras om regler- na om frist för häktningsförhandling på angivet sätt blir tillämpliga på frihetsberövanden som ägt rum före ikraftträdandet. Inte heller finns det anledning räkna med några olägenheter av att också övriga nyheter görs tillämpliga på sådana frihetsberövanden.

Beträffande förkortningen av tiden för huvudförhandling i hovrätt kan erinras om uppskovsmöjligheten som ges i 51 kap. 13 å andra stycket.

Lagrådet föreslår således att andra meningen i övergångsbestämmel- serna utgår och ersätts med följande: ”Är någon vid lagens ikraftträdande berövad friheten genom gripande, anhållande eller häktning, får häktnings- framställning enligt 24 kap. 12 å göras samt häktningsförhandling enligt 13 och 17 55 samma kapitel hållas den dag lagen träder i kraft eller följande dag. om äldre rätt medger att så sker.”

Förslaget till lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen fl952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

2 5 Den lösning som i remissförslaget har valts för att i de ifrågavarande målen bereda åklagaren rådrum för ytterligare utredning medan den misstänkte är berövad friheten trots att sannolika skäl för hans skuld inte kan anses föreligga är från rättssäkerhetssynpunkt väl så bra som den som framgår av gällande lagtext. Emellertid faller det i ögonen att den misstänkte efter häktningsbeslutet av allt att döma kan hållas häktad upp till fyra veckor på endast skälig misstanke om skulden. utan att häktningsfrågan prövas vid någon ny förhandling. Hade häktning skett med stöd av vanliga regler, skulle rätten i allmänhet ha haft att till dess åtal väckts hålla ny häktnings— förhandling minst var fjortonde dag, bl.a. för att se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt (24 kap. 18 & RB). Denna bestämmelse torde inte vara tillämplig när häktningen har grundats på 24 kap. 3 & RB, något som för vanliga mål är självklart med tanke på regeln i 19 å i samma kapitel om omhäktningsförhandling redan inom en vecka. Enligt lagrådets mening är det särskilt angeläget att låta domstolen återkommande kontrol- lera att skälen för häktning kvarstår och att utredningen bedrivs skynd- samt, när frihetsberövandet är grundat på svagare skäl än i normalfallet.

De skilda önskemål som gör sig gällande låter sig förena. om man när det gäller brottmålen enligt 1952 års lag utgår från att utredningshäktning måste omprövas veckovis men medger att häktning på endast skälig miss- tanke i skuldfrågan får ske i upp till fyra veckor. Förslaget återspeglas i följande text till förevarande paragraf (jfr lagrådets förslag till 24 kap. 19 5):

"På begäran av åklagaren får rätten. om det är nödvändigt, även vid en sådan ny förhandling i häktningsfrågan som avses i 24 kap. 19 å första stycket rättegångsbalken förordna om fortsatt häktning med stöd av 3 5 i samma kapitel. 1 så fall skall ny häktningsförhandling hållas med högst en veckas mellanrum. Vid den förhandling som äger rum under fjärde veckan efter det att det första beslutet enligt nämnda 3 & meddelades får fortsatt häktning beslutas endast om det finns sannolika skäl för att den misstänkte har begått brottet."

Att allt starkare utredningsskäl måste åberopas av åklagarenju längre tid utredningshäktningen avscs pågå ligger i sakens natur och torde inte sär- skilt behöva markeras i lagtexten.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

17 & Lagrådet (Mannerfelt och Broome'):

Med hänvisning till yttrandet under 24 kap. l & RB föreslår lagrådet att nuvarande lydelse av första stycket behålls oförändrad.

Voss: På de skäl som jag har anfört under 24 kap. 1 & RB föreslår jag att ordet ”påtaglig" fogas till ordet "risk” i första stycket.

J ustitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande. och statsråden Sigurdsen, Lei- jon. Hjclm-Wallén. Peterson. Bodström, Göransson. Gradin. Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström. Johansson. Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om anhållande och häktning, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 februari 1987) över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken.

2. lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid.

3. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4. lag om ändring i lagen (19721260) om internationellt samarbete röran- de verkställighet av brottmålsdom.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har inte haft något att erinra mot de grundläggande principerna i de remitterade lagförslagen eller mot lagstiftningens allmänna utform- ning. Lagrådet har också funnit att de regler om snabb domstolsprövning av de straffprocessuella frihetsberövandena som har föreslagits i lagrådsre- missen uppfyller de krav som i detta hänseende följer av Europakonven- tionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. De erinringar och änd- ringsförslag som lagrådet har fört fram avser i huvudsak lagtekniska frå- gor. Jag vill redan nu förutskicka attjag i de flesta hänseenden kan biträda lagrådets synpunkter och ändringsförslag. Vidare förordar jag att några ändringar av främst redaktionell art görs.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Med anledning av lagrådets synpunkter på de i remissen föreslagna förut- sättningama för häktning i 24 kap. ! & vill jag anföra följande.

Vad först gäller häktningsgrunden recidivfara kan jag instämma i lagrå- dets uttalanden om att häktning på grund av återfallsrisk förutsätter att det är fråga om en tidsmässigt inte alltför avlägsen risk för återfall. Redan häktningens karaktär av straffprocessuellt tvångsmedel medför att det måste röra sig om risk för återfall inom en ganska kort tidrymd. Det skall föreligga risk för att den misstänkte, om han försätts på fri fot, begår nya brott innan han hunnit lagföras för det första brottet. Och självfallet får

återfallsrisken inte avse vilka brott som helst. Även om det, som lagrådet anfört. inte rör sig om någon mera formell avgränsning bör det i princip vara fråga om brott som i sig skulle kunna grunda häktning, och i allmänhet bör det röra sig om återfall i brott som är besläktade med eller har samband med det häktningsgrundande brottet. Vad jag nu har anfört om det tids- mässiga och sakliga sambandet mellan det häktningsgrundande brottet och återfallsrisken gör att jag delar lagrådets bedömning att den gällande be- skrivningen "fortsätter sin brottsliga verksamhet" ger ett bättre uttryck för vad som åsyftas än det i remissprotokollet föreslagna uttrycket "åter- faller i brott".

När det sedan rent allmänt gäller beviskravet för de särskilda häktnings- grunderna. alltså fara för avvikande. försvårande av utredningen eller återfall i brott. har lagrådet förklarat sig inte ha någon invändning mot att beviskravet — i enlighet med vad som förordas i lagrådsremissen — görs enhetligt. Lagrådet befarar emellertid att det i remissen föreslagna ut— tryckssättet "risk" kan ge ett intryck av att kraven för häktning är väl lågt ställda. Lagrådet (majoriteten) förordar i stället att det uttryck som i regelns nuvarande lydelse används i fråga om häktningsgrunderna flykt- fara och fara för försvårande av utredningen. nämligen "skäligen kan befaras", får gälla även vid fara för fortsatt brottslig verksamhet.

Som framhölls i remissprotokollet brukar det anses att uttrycket ”anled- ning förekommer", som nu används i fråga om häktningsgrunden fortsatt brottslig verksamhet. åtminstone rent språkligt innebär ett lägre beviskrav än "skäligen kan befaras". Att införa det sistnämnda uttrycket även i fråga om återfallssituationerna framstår därför som mindre konsekvent om man — i enlighet med vad som framgår av remissprotokollet — samtidigt vill understryka vikten av att häktning används i tillräcklig utsträckning för att motverka återfall i brott. Det kan inte uteslutas att lagändringen då i stället kommer att uppfattas som en skärpning av häktningsförutsättningarna vid återfallsrisk.

I denna situation kan ett alternativ vara att, som lagrådets majoritet förordar, i ett särskilt stycke ta in uttryckliga lagregler om att domstolen vid bedömningen av återfallsrisken särskilt skall beakta risken för återfall i vissa typer av brottslighet. Som den tredje av lagrådets ledamöter påpekar har emellertid en sådan lösning svagheter.

För det första är det svårt att en gång för alla på ett uttömmande och tydligt sätt beskriva den brottslighet som framstår som särskilt angelägen att förhindra. En uttrycklig lagreglering kan låsa rättsutvecklingen på ett olyckligt sätt. För att styra praxis i den riktning som förordats i remisspro- tokollet är det enligt min uppfattning lämpligare att utnyttja motivuttalan- den än att använda lagstiftning.

Det är också lätt att missuppfatta innebörden av en sådan lagregel som lagrådet vill införa. På sina håll kan den komma att uppfattas som en _ begränsning, nämligen som en anvisning att häktning bör inskränkas till i första hand de brottstyper som beskrivs i det tillagda stycket. 1 utredning- ens betänkande ingick ett förslag som såvitt jag förstår närmast hade detta syfte. På andra håll kan'man tvärtom uppfatta regeln snarast som en presumtion för att häktning skall ske vid dessa typer av brott. Om två så

olika uppfattningar sålunda kan härledas ur samma lagtext kan alltför stora skillnader uppstå i domstolspraxis i fråga om häktning vid olika typer av brottslighet.

Slutligen är det också principiellt tveksamt om man i processuella be- stämmelser skall ge uttryck för kriminalpolitiska värderingar av olika gärningars förkastlighet eller straffvärde. Enligt min mening bör man där- för såvitt möjligt undvika den av lagrådets majoritet förordade linjen.

Problemet har, som jag ser det, sin kärna i att det nuvarande rekvisitet i fråga om återfallsrisken. "anledning förekommer", inom processrätten av tradition anses uttrycka det relativt sett lägsta beviskravet (se t.ex. 23 kap. 1 & RB enligt dess lydelse före den 1 juli 1982 och prop. 1981/82: 41). Samtidigt har domstolarna enligt min och många andras upp- fattning i vissa fall använt häktning i alltför liten utsträckning vid återfalls- risk. Det finns befogade krav från medborgarnas sida att samhället erbju- der ett bättre skydd mot återfall framför allt när det gäller brott som berör människors personliga integritet. Att i denna situation åstadkomma en bättre tillämpning av häktningsreglema kan inte ske med hjälp av något i RB vedertaget bcgrepp. [ häktningsutredningens betänkande och i lagråds- remissen har föreslagits att man använder rekvisit som bygger på ordet "risk”, i betänkandet med tillägg av adjektivet "påtaglig”.

Det finns, som jag strax återkommer till, många exempel på att man använt ordet "risk” i dessa och liknande konstellationer i lagstiftningssam- manhang. Om det är så att ordet täcker vad lagstiftaren åsyftar, kan det därför enligt min mening i och för sig inte anses föreligga något hinder mot att begreppet används, även om det inte tidigare förekommer i RB.

[ remissprotokollet framhölls att den misstänkte bör kunna häktas när det föreligger en konkret fara för att han på fri fot skulle avvika, försvåra utredningen eller fortsätta sin brottsliga verksamhet. Som lagrådet påpekar bör krävas att faran i det enskilda fallet framstår som beaktansvärd, som något man på allvar har att räkna med. Bedömningen av om sådan fara föreligger skall enligt den föreslagna lagtexten, liksom enligt gällande rätt, ske mot bakgrund av brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och omständigheterna i övrigt. ] lagtexten ges alltså närmare anvisningar för hur faran skall uppskattas.

Omjag förstår lagrådets majoritet rätt, delar man den i remissprotokollet framförda bedömningen att beviskravet ”påtaglig risk" framstår som allt- för strängt i förhållande till den faregrad som man vill uttrycka och som enligt vad jag nyss sagt både lagrådet och jag anser som rimlig. Att som en ledamot av lagrådet förordar införa detta begrepp i lagtexten bör därför inte komma i fråga.

Vid bedömningen av om ordet "risk” räcker för att beskriva den fare- grad som förordats i lagrådsremissen kan ytterligare anföras följande.

Bestämningarna ”risk” och "påtaglig risk" förekommer på flera håll i gällande lagstiftning. Det sistnämnda uttrycket finns bl.a. i 26 kap. 75 brottsbalken. som behandlarjust en återfallsrisk. Enligt denna bestämmel- se får villkorlig frigivning från fängelsestraff efter halva strafftiden inte ske, om det bedöms föreligga påtaglig risk för återfall i allvarlig våldsbrotts- lighet. Det kan här bli fråga om att med stöd av en sådan riskbedömning

hålla en person berövad friheten under avsevärt längre tid än som före- kommer vid häktning. Det är också värt att notera att man i den regeln — till skillnad från den förslagna häktningsbestämmelsen — inte närmare angett efter vilka kriterier riskbedömningen skall ske. Ordet "påtaglig" framstår mot denna bakgrund som en nödvändig bestämning för att göra återfallsrisken konkret. Någon sådan precisering ärinte nödvändig i häkt- ningsregeln, där rekvisitcn "brottets beskaffenhet, den misstänktes förhål- lande eller någon annan omständighet” uttrycker att risken måste vara konkret.

Ordet "risk” förekommer på flera ställen i den straff— och processrätts- liga lagstiftningen. Sålunda får enligt 22 % polislagen (1984: 387) en polis- man vidta vissa åtgärder i bl. a. brottsavvärjande syfte, om det ”av särskil- da skäl kan anses föreligga risk" för att brott av visst slag kommer att förövas på viss plats. Enligt 1 5 lagen (1981: 1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar får domstol besluta att säkerhetskontroll skall äga rum. om det "till följd av särskilda omständigheter finns risk” för att brott av visst slag kommer att förövas vid domstolsförhandlingen. Och enligt 32 & vapenlagen (1973: 1176) kan polismyndighet besluta att ett skjutvapen skall omhändertas, om det "föreligger risk" för missbruk av vapnet. Från det exekutionsrättsliga området kan nämnas reglerna i 4 kap. 12 & utsök- ningsbalken. enligt vilka gäldenären inte behöver underrättas om en före- stående utmätning. bl. a. om det "föreligger risk" att han skaffar undan eller förstör egendom. Jag kan också nämna att enligt 4 & bevissäkringsla- gen för skatte- och avgiftsprocessen (1975: 1027) beslag får beslutas i fråga om räkenskapsmaterial eller annat bevismedel, om "risk föreligger" att materialet kommer att undanhållas eller förvanskas.

Den genomgång jag nu gjort visar att man på flera områden i nyare lagstiftning har godtagit att risk för ett visst oönskat beteende används som rekvisit för ett ingrepp i den enskildes rättssfär, låt vara att det då i allmänhet rör sig om mindre ingripande åtgärder än häktning. Som tidigare framhållits utgör begreppet "risk” ett adekvat uttryck för den farenivå som avses. Mot bakgrund av de hållpunkter för farebedömningen som görs i lagtexten och de uttalanden som gjorts i detta lagstiftningsärende hyser jag för min del ingen tvekan om att domstolarna kommer att tillämpa rekvisitet "n'sk" på ett riktigt och rättssäkert sätt.

Mot bakgrund av det nu sagda förordar jag sammanfattningsvis att 24 kap. l & utformas på samma sätt som i det remitterade förslaget, bon- sett från att uttrycket "återfaller i brott" byts ut mot "fortsätter sin brottsliga verksamhet".

Med anledning av vad lagrådets ledamöter uttalat rörande häktning vid risk för egendomsbrott villjag säga att skälen för häktning bör bli starkare, ju mer den befarade brottsligheten kan antas kränka enskildas personliga sfär. Mot den bakgrunden bör som framhållits i remissprotokollet — vid prövning av häktningsfrågor särskild hänsyn tas till risk för återfall i t. ex. bostadsinbrott.

Med den nu angivna ståndpunkten i fråga om användningen av begrep- pet "risk" bör motsvarande uttryck behållas även i 24 kap. 2 och 21 55 samt 25 kap. I 5. Vid riskbedömningen enligt dessa paragrafer bör domsto-

len givetvis ta hänsyn till sådana faktorer som anges i 24 kap. l &. alltså brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och omständigheterna i övrigt. Att göra någon uttrycklig markering av detta i 24 kap. 2 och 21 åå framstår inte som nödvändigt.

I fråga om 24 kap. 3 55 förordarjag att paragrafens upptakt formuleras på det sätt som lagrådet har föreslagit och att i första punkten i första stycket en hänvisning görs också till l & tredje stycket.

Lagrådet har i anslutning till 3 & vidare tagit upp frågan vad som enligt andra punkten bör läggas in i uttrycket "synnerlig vikt" för ett förvarsta- gande. Lagrådet har därvid uttalat att utöver att man kan räkna med att utredningen inom kort fullständigas så att sannolika skäl för den misstänk- tes skuld kommer att föreligga — starka skäl måste tillkomma för ett frihetsberövande på endast skälig misstanke. Med anledning av detta vill jag anföra följande.

Vid avgörande av frågan om häktning skall ske eller inte måste domsto- len ta ställning till om flera rekvisit är uppfyllda. Brister något av rekvisiten skall häktning inte ske. Detta gäller givetvis även i fråga om s.k. utred- ningshäktning. alltså häktning på en lägre grad av misstanke än normalt. Vid utredningshäktning skall, som framgår av det remitterade förslaget. samma krav gälla i fråga om risken för avvikande, försvårande av utred- ningen eller återfall i brott som vid häktning på sannolika skäl. Härutöver krävs att synnerlig vikt föreligger för ett förvarstagande. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att i detta rekvisit lägga in ett generellt krav på att risken för avvikande, försvårande av utredning eller återfall i brott skall vara större än enligt huvudregeln. Inte heller bör man i kravet på synnerlig vikt tolka in att det för utredningshäktning generellt skulle krävas att brottet är av särskilt grov beskaffenhet. En annan sak är att skälen för häktning givetvis blir starkare, ju större risken för flykt etc. är och ju grövre brott som misstanken avser. Det avgörande för frågan om synnerlig vikt för fortsatt frihetsberövande skall anses föreligga eller ej bör emeller- tid vara om det finns grundad anledning anta att brottsutredningen inom kort tid kommer att kunna drivas så långt att man uppnår ökad klarhet i fråga om misstankegraden, dvs. huruvida sannolika skäl föreligger eller inte.

Vad lagrådet i anslutning till 3 å i förtydligande syfte anfört i fråga om hur utredningshäktning skall anses förhålla sig till utlämningslagstiftningen överensstämmer med min uppfattning.

Jag förordar att 24 kap. 11, 12, 13, 16, 17 och 19 55 med någon justering utformas i enlighet med vad lagrådet anfört. Jag ansluter mig vidare till vad lagrådet anfört i anslutning till dessa paragrafer. När det gäller tidsfristen för häktningsförhandling efter s.k. envarsgripande bör, mot bakgrund av vad lagrådet anfört under 13 &. sägas att tiden mellan det faktiska gripandet och överlämnandet till polis i praktiken nästan undantagslöst torde vara så kort att frågan om tidsfristens beräkning i dessa fall knappast kommer att ställas på sin spets. Vad lagrådet anfört under 19 % rörande proceduren efter beslut om utredningshäktning i högre rätt överensstämmer med av- sikten bakom det remitterade förslaget.

När det gäller övergångsbestämmelserna godtar jag lagrådets förslag om

en uttrycklig reglering av fristerna för frihetsberövanden som ägt rum före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring'i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört om att det är särskilt angeläget att låta domstolen återkommande kontrollera att skälen för häktning kvarstår och att utredningen bedrivs skyndsamt, när frihetsberövandet är grundat på svagare skäl än i normalfallet. Jag ställer mig därför bakom lagrådets förslag om att utredningshäktning när det gäller brottmål enligt 1952 års lag i stället omprövas veckovis. Lagtexten bör därför ändras på det sätt lagrådet föreslagit.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Av skäl som jag angett i anslutning till 24 kap. ] li RB bör uttrycket "risk för" behållasi 17 ä.

De snävare tidsfrister som enligt förslaget skall gälla i fråga om häktnings— förhandling förutsätter att domstolarna snabbt kan få tillgång till utdrag ur kriminalregistret. Jag vill därför i detta sammanhang ta upp en av dom- stolsverket väckt fråga om de allmänna domstolarnas tillgång till kriminal- registret via dataterminal.

Domstolsverket har i en skrivelse i juni 1985 till justitiedepartementet hemställt att de allmänna domstolarna skall få terminalåtkomst till krimi- nalregistret. Skrivelsen bör fogas till propositionen som bilaga 5.

Skrivelsen har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitiekans- lern, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen. datain- spektionen, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Sundsvall, Stockholms och Norrköpings tingsrätter, riksdagens ombudsmän, stats- kontoret, riksrevisionsverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges doma- reförbund. Centralorganisationen SACO/SR, Statsanställdas förbund och data- och offentlighetskommittén (Ju 1984: 06).

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt och överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Göte- borg och Härnösand.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till propositionen som bilaga 6.

Bestämmelser om kriminalregistret finns i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister och i kriminalregistcrkungörelsen (1973: 58). Av 1 & kri- minalregisterlagen framgår att registret skall föras hos rikspolisstyrelsen och innehålla de uppgifter som närmare anges i lagen. Domstolarna är

enligt 3 å kriminalregisterkungörelsen skyldiga att i brottmål inhämta ut- drag av registret. med undantag dock för fall där påföljden bestäms till böter. Domstolarna är också skyldiga att hämta in utdrag när framställning om häktning görs. Enligt 8 å kriminalregisterlagen skall utdrag av registret meddelas, när framställning därom görs av bl. a. en domstol.

Framställning om utdrag skall göras på särskild blankett. I brådskande fall får en myndighet begära utdrag av registret på telegrafisk väg (4 och 7 åå kriminalregisterkungörelsen). Utdrag av kriminalregistret skall enligt 8 å kungörelsen också avfattas på en särskild blankett. Sådant utdrag expedieras normalt senast andra arbetsdagen efter det framställningen inkom till registret. På särskild begäran får dock telegrafiskt meddelande lämnas om att registret inte innehåller sådan anteckning som skall framgå av registerutdrag. Enligt l4å kriminalregisterkungörelsen skall registret med tillhörande handlingar hållas under sådan vård att obehöriga ej får tillgång till registret.

Domstolsverket har framhållit att domstolarna svarar för en stor andel av beställningarna av utdrag av kriminalregistret. Under lagstiftningsären- det har inhämtats att domstolarna beställde nära 50 000 utdrag av de totalt ca 134 000 som expedierades under år 1986. Enligt verket skulle det medföra påtagliga fördelar både för domstolarna och för rikspolisstyrelsen om man kunde skapa mer rationella rutiner för att inhämta kriminalregis- terutdrag så att dessa kunde skickas via tråd från rikspolisstyrelsen och tas ut på papper vid domstolen. För domstolarna skulle kansliarbetet underlät- tas i inte oväsentlig grad och man skulle kunna påskynda handläggningen i vissa fall, vilket är av särskild betydelse i mål där den tilltalade är berövad friheten. Även för rikspolisstyrelsen skulle en sådan reform verka resurs- besparande. 1 skrivelsen påpekas att det inte finns några direkta tekniska hinder för att ge domstol tillgång till kriminalregistret via terminal. Domstolsverket har i skrivelsen hemställt om författningsändringar för att ge domstolarna tillgång till kriminalregistret via terminal.

De flesta remissinstanser är i huvudsak positiva till framställningen. Flertalet framhåller dock betydelsen av att sekretessfrågorna får en god- tagbar lösning. Framställningen avstyrks av datainspektioncn och data- och offentlighetskommitte'n. De pekar därvid främst på risken för missbruk och därmed spridning av ytterst integritetskänslig information.

För egen del vill jag framhålla att det givetvis är betydelsefullt att handläggningen vid domstolarna är så snabb och effektiv som möjligt. Särskilt höga krav på snabb handläggning ställs i mål där den misstänkte är berövad friheten som anhållen eller häktad. Som jag påpekade inlednings- vis medför dc mycket korta frister för domstolarnas handläggning av häktningsfrågor som nu föreslås att det är nödvändigt att överväga nya handläggningsrutiner och ny teknik. Det bör framhållas att tillgång till uppgifter ur kriminalregistet är av stor betydelse vid prövning av häkt- ningsfrågor inte minst när det gäller att bedöma om det finns risk för fortsatt brottslig verksamhet från den misstänktes sida. Det bör också påpekas att telegrafiskt besked endast kan lämnas om någon anteckning inte finns i registret.

När datatekniken nu successivt tas till hjälp vid domstolarna, öppnas

tekniska möjligheter att ge domstolarna tillgång till kriminalregistret via terminal. Det finns inte tillräckligt underlag för att nu närmare ta ställning till i vilken utsträckning praktiska och ekonomiska förutsättningar finns för att bygga ut ett sådant system. Under alla omständigheter _torde en viss försöksverksamhet krävas. Klart-är emellertid att en terminalåtkomst kan innebära fördelar från både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt. Domstolarna skulle få tillgång till mer aktuella kriminalregisterutdrag än vad som för närvarande är möjligt. En snabbare tillgång till sådana utdrag är också ägnad att allmänt sett påskynda handläggningen i mål där den tilltalade är berövad friheten.

De remissinstanser som avstyrkt domstolsverkets framställning har häv- dat att en direktåtkomst till kriminalregistret för myndigheter utanför polis- väsendet skulle öka faran för integritetsintrång. Självfallet måste ett sy- stem byggas upp så att det skapas garantier för att den integritetskänsliga information som finns i registret inte kommer i orätta händer. Enligt vad som upplysts i detta lagstiftningsärende medger tekniken numera att säker- heten görs betryggande. Risken för missbruk kan således minimeras ge- nom att olika kontrollfunktioner byggs in i systemet. Det bör också fram- hållas att personalen vid domstolarna har stor erfarenhet av att handskas med känslig information.

Mot den angivna bakgrunden anser jag — i likhet med det stora flertalet av remissinstansema — att lagstiftningen bör öppna möjlighet för de all- männa domstolarna att få terminalåtkomst till kriminalregistret.

Informationen i kriminalregistret är som tidigare sagts mycket integri- tetskänslig. För närvarande finns ingen uttrycklig författningsmässig in- skränkning i domstolarnas rätt att få utdrag ur kriminalregistret men avsik- ten är givetvis att utdrag skall begäras bara i den mån uppgifterna är nödvändiga som underlag för domstolarna i deras rättskipande och rätts- vårdande verksamhet. Den' stränga registersekretessen enligt 7 kap. 17 å sekretesslagen (19801100) gäller inte utdrag som finns hos domstolen i denna verksamhet (12 kap. 2 å sekretesslagen). Skyldigheten enligt 14 å datalagen (1973: 289) att tillföra akten en ADB-upptagning i läsbar form gör vidare att domstolen inte kan nöja sig med bildskärmsåtkomst utan måste göra ett utdrag utom i de fall man bara vill kontollera att tidigare gjort utdrag inte behöver kompletteras. I så fall bör en anteckning göras på det gamla utdraget om att det överensstämmer med registerinnehållet den senare dagen.

Rätten att via terminal få tillgång till registret bör enligt min mening inte få utnyttjas annat än när det gäller uppgifter som domstolarna enligt kriminalregisterkungörelsen är skyldiga att hämta in. Det betyder uppgifter avseende personer som begärs häktade vid domstolen eller som är tillta- lade i mål där annan påföljd än böter övervägs eller kan övervägas. En sådan begränsning i rätten att utnyttja terminaltillgången bör uttryckligen anges i kungörelsen.

I den mån domstolarna har författningsenlig och faktisk möjlighet att via terminal få tillgång till uppgifter anses uppgifterna enligt 2 kap. 3 å tryck- frihetsförordningen som förvarade hos domstolen. Det innebär att domsto- larna kan få anledning att ta ställning till framställningar från allmänheten

om att få ta del av sådana uppgifter på motsvarande sätt som i dag gäller i fråga om de skriftliga utdragen ur kriminalregistret. Sådana uppgifter som domstolarna saknar befogenhet att ta del av anses däremot inte förvarade hos domstolarna även om det i och för sig finns tekniska möjligheter att där ta del av dem. Anslutningen via terminal innebär därmed att uppgifter ur registret i princip inte blir offentliga i större utsträckning än vad som är fallet i dag.

Enligt 15 kap. 10 å första stycket sekretesslagen är myndigheter i princip skyldiga att bereda enskilda möjligheter att använda terminal då allmänna handlingar är tillgängliga på detta sätt. Vid förfrågningar från enskild att via terminal få ta del av uppgifter ur kriminalregistret torde dock undan- tagsbestämmelsen i styckets andra mening som regel vara tillämplig.

Jag föreslår under åberopande av det anförda att 8 å kriminalregisterla— gen kompletteras med ett nytt stycke där det anges att regeringen kan förordna att myndighet som har rätt att få utdrag av kriminalregistret ges terminalåtkomst till registret. Chefen för justitiedepartementet avser att senare för regeringen anmäla de ändringar i kriminalregisterkungörelsen som därmed aktualiseras. För närvarande är det som framgått inte aktuellt att ge andra myndigheter än domstolarna terminalåtkomst och i ett första skede torde det därvid finnas anledning att begränsa den nya ordningen till exempelvis domstolarna i Stockholms län. Om motsvarande fråga fram- deles skulle bli aktuell för t. ex. åklagarväsendets del, kan även föreskrifter härom meddelas med stöd av bemyndigandet.

Över propositionsförslaget har yttrande av datainspektionen inhämtats enligt grunderna för 2 a å datalagen. Inspektionen har förklarat att den, mot bakgrund av de uttalanden om sekretesslagens innebörd som nu görs, tillstyrker förslaget. Yttrandet finns tillgängligt i lagstiftningsärendet (dnr 1658—85).

Jag vill slutligen på nytt understryka att jag anser det av synnerlig vikt att rätten till terminalåtkomst knyts till noggranna behörighetsregler. Vida- re bör förfrågningar och uttag av utdrag via terminal registreras på sådant sätt att det blir möjligt att i efterhand få veta vem som har gjort dem. Alla tekniska möjligheter att få ett tillfredsställande skydd mot obehörigt ut- nyttjande av informationen i registret skall givetvis begagnas. Jag förutsät- ter att datainspektioncn kommer att utarbeta sådana föreskrifter efter samråd med rikspolisstyrelsen och domstolsverket. Det finns också anled- ning i detta sammanhang peka på straffbestämmelsen om dataintrång i datalagen; den som olovligen bl. a. bereder sig tillgång till ADB-upptagning kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Även försök eller förbere- delse till dataintrång är straffbart.

Med anledning av det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. Den föreslagna lagändringen faller inte inom området för lagrådets granskning enligt 8 kap. 18 å regeringsformen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid, 3. lag om ändring i lagen (19298) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, 4. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt 5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Bilaga ]

Sammanfattning av utredningens betänkande

Rättegångsbalkens regler om anhållande och häktning har i stort sett varit oförändrade sedan balken trädde i kraft år 1948. Under de nästan fyrtio år som dessa regler har gällt har det skett stora förändringar när det gäller brottsutvecklingen. och det har kommit att ställas allt större krav på de myndigheter som har till uppgift att bekämpa brott. Såväl antalet straff- processuella tvångsmedel som antalet domar har ökat stadigt. Under 1982 blev omkring 30400 personer anhållna. Av dessa begärdes en tredjedel eller 9900 häktade. Enligt enkätundersökning som jag har genomfört blev ungefär 900 av häktningsframställningarna återkallade före häktningsför- handlingen och lika många avgjordes vid en gemensam häktnings- och huvudförhandling. Antalet personer som häktades vid en särskild häkt- ningsförhandling var således omkring 7200. Av dessa förblev 6500 häkta- de till dess tingsrättens dom hade meddelats. De allra flesta hade dömts inom fyra till fem veckor efter frihetsberövandet.

Mot bakgrund av den utveckling som har varit finns det enligt direktiven anledning att se över bestämmelserna om anhållande och häktning. Det har uttalats att översynsarbetet skall bedrivas i syfte att så långt som möjligt begränsa användningen av tvångsmedlen utan att samhällsskyddet försäm- ras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar.

En av de frågor som enligt direktiven skall övervägas gäller frister i samband med anhållande och häktning. Frågan om frister i samband med straffprocessuella frihetsberövanden har under utredningsarbetet ytterliga- re aktualiserats genom två mål mot Sverige som tagits upp till prövning i den europeiska kommissionen och i ett av fallen också i domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Enligt art. 5 (3) i Europakonven- tionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggan- de friheterna skall envar som är berövad friheten i avvaktan på rättegång ofördröjligen ställas inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med domsmakt.

I det ena av målen har kommissionen slagit fast dels att en svensk åklagare inte uppfyller konventionens krav att vara en ämbetsman som har beklätts med domsmakt, dels att en häktningsförhandling sju dagar efter frihetsberövandet inte uppfyller konventionens krav på inställelse oför- dröjligen. I tidigare mål har kommissionen godtagit fyra dagar från det faktiska frihetsberövande. I denna tid måste emellertid inräknas även lördagar, söndagar och helgdagar.

Enligt direktiven skall jag överväga regler som medför att bl. a. anhåll- ningstiden förkortas. På ett tidigt stadium av utredningsarbetet stod det emellertid klart att fömtsättningarna för arbetet i hög grad ändrats genom målen mot Sverige i Strasbourg och att en anpassning till Europakonven- tionens regler skulle medföra mer genomgripande förändringar än man hade tänkt sig när direktiven skrevs.

För att möta kravet på en snabbare prövning av häktningsfrågan har jag övervägt ett system med fristående åklagare, som skulle fungera som häktningsdomare. Jag har dock stannat för en lösning som innebär att man

Prop. 1986/87: 112

behåller det nuvarande systemet med åklagareii som anhållningsmyndighet och domstolen som häktningsmyndighet men med en nedkortning av de frister som gäller i dag.

Det system som jag föreslår innebär att åklagare så snart som möjligt efter det faktiska frihetsberövandet. dvs. i regel samma dag som gripandet har skett eller dagen därefter. hos rätten måste begära att den misstänkte häktas. Om det med hänsyn till utredningen eller av praktiska skäl är omöjligt för åklagaren att fatta beslut i häktningsfrågan inom denna tid kan han begära den misstänkte häktad senast tredje dagen efter anhållandet. När frågan om häktning har väckts skall domstolen hålla förhandling utan dröjsmål. Förhandlingen skall normalt kunna hållas samma dag som åkla- garen har väckt frågan eller dagen därefter. En häktningsförhandling skall alltså i de flesta fall hållas andra dagen efter det faktiska frihetsberövandet. Endast i undantagsfall skall hela den tid om fyra dagar som tillåts enligt Europakommissionens praxis kunna utnyttjas. De maximifrister som jag föreslår skall vidare inte få utnyttjas i samband med lördagar och söndagar eller helgdagar. Detta innebär att domstolarna måste vara beredda på att hålla en viss beredskap för att kunna handlägga mål om häktning på sådana dagar. Även för polis. åklagare och försvarare medför de korta frister som jag föreslår en hel del arbete utanför normal kontorstid.

För att ett system med kortare frister skall fungera smidigt föreslår jag förenklade rutiner bl. a. när det gäller kommunikationen mellan parter och domstolen. De nuvarande reglerna om häktningsframställning ersätts med bestämmelser om att åklagaren muntligen anmäler häktningsfrågan hos rätten. Också nödvändiga uppgifter om brottet och den särskilda häkt- ningsgrund som åberopas kan i detta skede lämnas till rätten per telefon. Protokoll och anteckningar från förundersökningen t.ex. i form av en häktningspromemoria bör i många fall kunna lämnas till rätten och till försvararen. Något krav på att handlingarna skall föreligga före eller ens vid häktningsförhandlingen har jag emellertid inte ställt upp.

För att ytterligare förenkla handläggningen föreslår jag vidare en ändring i forumreglerna som gör det möjligt att alltid hålla en häktningsförhandling på den ort där den misstänkte har gripits. Man undviker genom det olägen- heter med transporter av sådana misstänkta som grips utanför den ort där utredningen i allmänhet bedrivs och där enligt de nuvarande reglerna häktningsförhandlingen skall hållas.

Också när det gäller rutinerna i samband med ett gripande föreslår jag vissa ändringar i syfte att göra förfarandet mera smidigt. Liksom i dag skall det alltid hållas ett förhör med den misstänkte omedelbart i samband med att han förs in till polisstationen. Förhöret bör emellertid normalt kunna hållas av polisen utan att åklagaren i det särskilda fallet har uppdragit åt en polisman att hålla förhöret. Om det vid förhöret kommer fram att det inte längre finns skäl för frihetsberövandet skall polisen frige den misstänkte. I annat fall skall frihetsberövandet skyndsamt anmälas till åklagaren, som på grund av vad som kommit fram vid förhöret omedelbart skall besluta om den misstänkte skall anhållas eller friges.

Med de korta frister för den första domstolsprövningen av ett frihetsbe- rövande som jag föreslår finns det en risk att domstolen får ett sämre

underlag för sin prövning av häktningsfrågan än i dag. Det kan vara fallet om t. ex. viss teknisk utredning inte har hunnit slutföras. Jag föreslår mot bakgrund av detta en regel som medger häktning i vissa fall på en lägre misstankegrad än sannolika skäl. Förslaget innebär att den misstänkte kan häktas även om han är endast skäligen misstänkt för brottet men det finns anledning att räkna med att det genom den fortsatta utredningen kan visas sannolika skäl för brottsmisstanken.

För att inte huvudregeln om häktning på sannolika skäl skall komma att bli betydelselös är det uppenbart att den föreslagna regeln om häktning på skälig misstanke måste kompletteras med en bestämmelse som i dessa fall föreskriver omprövning av häktningsfrågan. Jag föreslår att tiden för att hålla en sådan ny förhandling bestäms till högst en vecka efter den för- handling då häktning beslutades. För häktning vid den nya förhandlingen måste alltid finnas häktningsskäl enligt huvudregeln.

Flera av rättegångsbalkens regler bidrar till att lagföringen av frihetsbe— rövade misstänkta sker förhållandevis snabbt. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att det i fortsättningen kommer att gälla mycket korta tider för den första domstolsprövningen av ett frihetsberövande, anser jag att det inte finns anledning att föreslå några mer genomgripande ändringar när det gäller andra frister i samband med häktning. I ett avseende föreslår jag emellertid en avkortning av den frist som gäller i dag, nämligen tiden för en hovrätt att hålla huvudförhandling i ett överklagat mål mot en tilltalad som är häktad. Huvudförhandlingen i hovrätten skall i dag som regel hållas inom åtta veckor efter tingsrättens dom. Jag anser att denna tid bör kunna begränsas till sex veckor.

Med hänsyn till kravet i Europakonventionen på en snabb prövning av ett frihetsberövande kan man knappast behålla den nuvarande regeln att man får vänta med en häktningsförhandling till huvudförhandlingen om huvudförhandlingen hålls inom en vecka efter det att häktningsframställ- ningen kom in till rätten. Jag föreslår att denna regel avskaffas.

Även om ett frihetsberövande sker först när ett mål har fullföljts till högre rätt måste med hänsyn till Europakonventionens regler frihetsberö- vandet också då prövas senast inom fyra dagar. Detta för med sig att man inte heller kan behålla den särskilda regel som medger att den högre rätten utan förhandling och dessutom åtskilligt senare än fjärde dagen efter fri- hetsberövandet kan besluta om häktning. Jag föreslår att också denna regel avskaffas.

Enligt gällande rätt förutsätter anhållande eller häktning att det förelig- ger en misstanke av viss styrka (sannolika skäl) om ett brott av viss svårhet (brott med fängelse i ett år eller mer i straffskalan). Dessutom skall det finnas en risk för att den misstänkte flyr, att han försvårar utredningen eller att han på nytt begår brott.

Direktiven utgår ifrån att en möjlighet att begränsa användningen av de personella tvångsmedlen är att skärpa de legala förutsättningama för tvångsmedlen.

När det gäller kravet på sannolika skäl som grundförutsättning för häktning i normalfallet föreslår jag inga ändringar. Inte heller när det gäller kravet på minst ett års fängelse i straffskalan som förutsättning för häkt-

Prop. 1986/87: 1 12

ning enligt huvudregeln föreslår jag någon ändring i förhållande till vad som gäller i dag. '

I fråga om förutsättningama i övrigt för att tillgripa häktning föreslårjag däremot vissa ändringar. . . , _

Den häktningsgrund som oftastihar kritiserats är recidivgrunden. Det statistiska material som jag har tillgång till tyder också på att denna häktningsgrund tillämpas mycket ofta och att den har kommit att användas vid förhållandevis mindre allvarliga brott.

Framför allt med hänsyn till recidivgrundens speciella karaktär anser jag att utrymmet för denna häktningsgrund bör begränsas något. Jag föreslår att detta sker genom att häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet får ske endast om det brott som misstanken avser har riktat sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller brottet är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns en risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Avsikten med denna begränsning är att tillåta häktning endast när det krävs för att skydda enskilda eller samhället från brott som medför allvarliga skador. Det är givet att alla brott som innebär våld mot person och andra brott som allvarligt riktar sig mot den personliga integri- teten också i fortsättningen skall kunna grunda anhållande och häktning. Det behöver dock inte alltid vara fråga om särskilt grova brott. Även sådana misstänkta som är särskilt brottsbenägna måste ibland kunna an- hållas och häktas, även om deras brott i och för sig inte ligger så högt på straffskalan, men på grund av sin art och omfattning kan medföra stora skadeverkningar. Detta är ofta fallet vid förmögenhetsbrott som sker yrkesmässigt eller i organiserade former och vid seriebrottslighet.

Enligt de nuvarande reglerna krävs för häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet att ”anledning förekommer” att den misstänkte på fri fot fortsätter sin brottsliga verksamhet. För häktning på grund av flyktfara eller kollusionsfara krävs att det ”skäligen kan befaras" att han flyr eller försvårar utredningen. Det är oklart hur dessa beviskrav förhåller sig till varandra men båda uttrycken anses innebära förhållandevis lågt ställda krav på den risk som skall finnas. För att underlätta tillämpningen av reglerna föreslår jag ett enhetligt beviskrav för samtliga tre häktnings- grunder.

Kritiken mot häktningsreglema har ofta gått ut på att dessa har tilläm- pats alltför slentrianmässigt.

Mot bakgrund av denna kritik anser jag att beviskravet när det gäller de särskilda häktningsförutsättningarna bör fomuleras så att det klarare fram- går att riskbedömningen skall ske med hänsyn till omständigheternai varje särskilt fall. Framför allt när det gäller risken för fortsatt brottslighet bör det av lagtexten framgå att risken skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I lagtexten har beviskravet formu- lerats så att det skall finnas påtaglig risk att den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller på nytt begår brott.

Enligt gällande rätt kan anhållande och häktning ske i vissa fall även om brottet är av mindre allvarlig art. Om det finns flyktfara kan den som saknar hemvist här i landet häktas för alla brott med fängelse i straffskalan. Det är fråga om sådana brott där en sådan påföljd i normala fall inte döms

ut. Jag anser att det sällan finns skäl att anhålla eller häkta för sådana brott och föreslår att bestämmelsen avskaffas. När det däremot gäller reglerna om häktning vid bötesbrott för att förhindra den som inte har stadigt hemvist här i landet att fly utomlands och för att identifiera den misstänk- te, finns det en risk att ett upphävande av häktningsmöjligheterna medför att t. ex. vissa smugglingsbrott inte kan utredas. Möjligheterna att anhålla och häktai dessa fall bör alltså finnas kvar, även om jag utgår ifrån att polis och åklagare knappast använder dessa möjligheter annat än då det är oundgängligen nödvändigt.

Vid varje avgörande om ett frihetsberövande skall tillgripas måste göras en avvägning mellan behovet av åtgärden och den skada som tillfogas den misstänkte. Jag anser att lagen bör innehålla en uttrycklig regel med anvisningar enligt vilka grunder denna avvägning skall ske. Jag föreslår att det i rättegångsbalken införs en sådan proportionalitetsregel. Enligt denna bestämmelse måste ett frihetsberövande framstå som rimligt med hänsyn till brottet, den påföljd som kan antas komma att utdömas och omständig- heterna i övrigt. 1 stadgandet sägs vidare att häktning får ske endast om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande tvångs- medel. Regeln innehåller också ett förbud mot häktning om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter.

En förutsättning för att antalet häktningar skall kunna minskas i någon utsträckning är att frihetsberövande kan ersättas med realistiska alterna- tiv. De nuvarande tvångsmedlen bör därför kompletteras med ytterligare tvångsmedel som utan frihetsberövande kan tillgodose framför allt syftet att förhindra fortsatt brottslighet. Jag föreslår ett sådant tvångsmedel som jag kallar rannsakningsövervakning. Rannsakningsövervakning är avsett att innebära en mycket ingripande form av övervakning. Rannsaknings- övervakning innebär skyldighet för den misstänkte att under de tider som åklagaren eller rätten bestämmer vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller på en annan anvisad plats. Den misstänkte kan också åläggas andra villkor som behövs för att tillgodose syftet med tvångsmed- let.

För rannsakningsövervakning skall gälla i huvudsak samma förutsätt- ningar som för häktning. Rannsakningsövervakning skall dessutom kunna åläggas sådana misstänkta som genom skärpta häktningsförutsättningar i fortsättningen inte skall kunna häktas på grund av risk för fortsatt brottslig- het. Också i fråga om frister i samband med rannsakningsövervakning skall gälla samma regler som för häktning.

Avgörande för att syftet med rannsakningsövervakning skall uppnås är att den misstänkte följer de föreskrifter som har ställts upp. Om han åsidosätter sina skyldigheter skall han i allmänhet häktas. Det skall för den misstänkte framgå att ett beslut om rannsakningsövervakning i realiteten är en form av villkorlig häktning.

Övervakningens effektivitet kommer också att till stor del bero på vilka insatser man kan begära av övervakaren. För övervakning i denna form krävs det kvalificerad personal, men viktigt är också att övervakaren personligen engagerar sig för den misstänkte och att han kan sätta till den tid som behövs. Så långt som möjligt bör därför som övervakare engageras

Prop. 1986/87: 1 12

någon person som känner den misstänkte. t'. ert. någon släkting eller en tidigare övervakare. Jag räknar med att antalet övervakningsfall varje är knappast kommer att överstiga 1000. Mot bakgrund härav och med hänsyn till att övervakningsuppdraget iallmänhet är kortvarigt bör det gå att rekrytera lämpliga övervakare. För uppdrag som rannsakningsövervakare bör dessutom utgå ersättning enligt generösare grunder än vad som gäller för övervakare inom frivården.

Ett nytt häktningsalternativ i form av rannsakningsövervakning är inte avsett att innebära några förändringar när det gällcr de nuvarande tvångs- medlen reseförbud och anmälningsskyldighet. För dessa tvångsmedel bör också i fortsättningen gälla samma förutsättningar som i dag.

Som ett alternativ till häktning i dess nuvarande form förutom rannsak- ningsövervakning föreslår jag att man genom att medge lättnader under häktningstiden för vissa misstänkta kan anpassa häktningen till förhållan- dena i varje särskilt fall. Genom att den misstänkte tvingas att vistas på häktet t. ex. endast nattetid skulle han i förekommande fall kunna fortsätta sitt arbete eller sin skolgång och eventuellt besöka sin familj. Bestämmel- sen om ”natthäkte” har utformats på så sätt att åklagaren eller rätten får medge att den misstänkte, som fortfarande betraktas som häktad, under vissa tider och på de villkor som föreskrivs, får vistas utanför häktet. Medgivandet kan när som helst återkallas.

De lagändringar som jag föreslår i fråga om kortare frister i samband med anhållande och häktning kommer att föra med sig vissa kostnader för det allmänna bl.a. på grund av behov av resursförstärkningar hos polis, åklagare. försvarare och domstolar. Jag räknar emellertid med att dessa kostnader i stort kommer att kompenseras genom de besparingar som kan åstadkommas genom den minskade beläggningen på häktena, som blir en följd av mina förslag om kortare frister och skärpta häktningsförutsättning- ar.

Om mina förslag skall genomföras kräver detta ett omfattande förbere- delsearbete. De föreslagna reglerna torde därför kunna träda i kraft tidigast den ljuli 1986.

Utredningens lagförslag

Bilaga 2 Prop. 1986/87: 112

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 24 kap. skall ha nedan angivna lydelse, dels att 25 kap. skall ha nedan angivna lydelse och rubrik, dels att 19 kap. 12 5, 26 kap. 2 och 7 55, 27 kap. 5 och 14 55, 51 kap. 13 5 samt 52 kap. 10 9 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap. IZQ

Vad i detta kapitel stadgas äge motsvarande tillämpning i fråga om domstols befattning med för- undersökning och användande av tvångsmedel.

Vad som sägs i detta kapitel skall även tillämpas i fråga om domstolarnas befattning med för- undersökning och användande av tvångsmedel.

Enfråga om häktningfår tas upp av den domstol där prövningen lämpligen kan ske.

24 kap.

Är någon på sannolika skäl miss- tänkt för brott,för vilket är stadgat fängelse ett år eller däröver. må han häktas. om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänk- tesförhdllande eller annan omstän- dighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandra- ger sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens ut-

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, där straffet är fängelse i minst ett år. får häktas l . om detjinns påtaglig risk att han avviker eller på annat sätt undan- drar sig lagföring eller straff eller genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utred- ning,

2. om brottet har riktat sig mot nä- gan annans liv, hälsa eller frihet el-

Nuvarande lydelse

redning, eller ock anledning före- kommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första styc- ket sägs men kan därå följa fängel- se och har den misstänkte icke sta- digt hemvist inom riket, må han häktas, om det skäligen kan befa- ras, att han avviker.

Är för brottet icke stadgat lindri- gare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänk- te kommer att dömas allenast till böter, ma' häktning icke ske.

Föreslagen lydelse

ler är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art.

Om straffet för brottet inte är lindrigare än fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är upp- enbart att skäl till häktning saknas.

Om det endast finns skälig miss- tanke om brott som avses i första stycket. får den misstänkte ändå häktas under de förutsättningar som i övrigt anges där, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet.

25

Den som på sannolika skäl miss- tänkes för brott må, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning förekommer. att hans uppgift därom är osann, så ock om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han genom att begiva sig från riket un- dandrager sig lagföring eller straff.

Om det på grund av den misstänk- tes ålder, hälsotillstånd eller an- nan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den

Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott för oberoende av brottets beskaffenhet häktas, dels om han är okänd och vägrar att uppge namn och adress eller kan antas ljuga om detta, dels om han inte är bosatt här i landet och det finns påtaglig risk att han genom att fly utomlands undandrar sig lagföring eller straff.

35

Häktningfår inte ske om åtgärden skulle innebära ett oskäligt ingrepp med hänsyn till sakens beskaffen- het. den påföljd som kan antas följa på brottet och omständigheterna i

Nuvarande lydelse

misstänkte, får häktning ske en- dast om det är uppenbart att be- tryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra all- varligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskilt stad- gat.

Att reseförbud eller anmälnings- skyldighet får träda i stället för häktning. stadgas i 25 kap.

Föreslagen lydelse

övrigt. Häktning får vidare ske en- dast om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingri- pande tvångsmedel. Kan det antas att den misstänkte kommer att dö- mas endast till böter får häktning inte ske.

Om det på grund av den miss- tänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske en- dast om det är uppenbart att en åtgärd enligt 25 kap. inte är till- räcklig. Detsamma gäller en kvin- na som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra all- varligt men för barnet.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under arton år, finns särskilda be- stämmelser.

Om rannsakningsövervakning, reseförbud och anmälningsskyldig- het finns bestämmelseri 25 kap.

45

Beslut om häktning meddelas av rätten.

En fråga om häktning prövas av rätten. I beslut om häktning skall anges det brott som misstanken av- ser och grunden för häktningen.

55

Förekomma mot någon skäl till häktning. må han i avbidan på rät- tens beslut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utred- ning tages i förvar.

Om det finns skäl till att någon häk- tas. får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktnings rå- gan.

Nuvarande lydelse

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall inne- hålla uppgift om det brott misstan- ken avser samt ange grunden för anhållandet.

Föreslagen lydelse

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall inne- hålla uppgift om det brott misstan- ken avser och grunden för anhål- landet.

65

Har den, vilkens anhållande be- slutats. avvikit eller är han eljest inte närvarande då beslutet med- delas, skall, så snart beslutet verk- ställts, anmälan därom göras hos åklagaren.

Avviker den som misstänks för brott och förekommer skäl till hans anhållande, får åklagaren efterlysa honom.

Om beslut om att anhålla någon har fattats och denne har avvikit eller av annan anledning ärfrånva- rande då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göras hos åkla- garen. Denne skall omedelbart prö- va frågan onr fortsatt frihetsberö- vande. Den anhållne skal/förhöras så snart det kan ske efter frihetsbe- rövandet.

Om den som misstänks för brott avviker och detfinns skäl att anhål- la honom. får åklagaren efterlysa honom.

75

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan fara avvaktas, må polis- man även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå fängelse kan följa, ä bar gärning eller flyendefot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits. skall anmälan därom skyndsamt göras hos åkla- garen. Denne har att efter förhör, som avses i 8 5, omedelbart besluta. om den gripne skall anhållas eller

friges.

Om detjinns skäl att anhålla nå- gon. får en polisman i brådskande fall även utan ett sådant beslut gri- pa honom.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. får han gripas av var och en. Var och en får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överläm- nas till närmaste polisman.

Prop

Nuvarande lydelse

85

Den som anhållits enligt 6 5 eller gripits enligt 7 5 skall, så snart det kan ske. för förhör inställas för åklagaren eller för polisman som har fått i uppdrag att hålla förhöret.

Föreslagen lydelse

Den som har gripits enligt 75 skall förhöras så snart det kan ske. Friges inte den misstänkte i sam- band medförhöret och har åklaga- ren inte redan underrättats om fri- hetsberövandet. skall detta skynd- samt anmälas hos åklagaren.

Om i andra fall frågan väcks att anhålla någon som finns tillgänglig hos en polismyndighet. skall frågan skyndsamt anmälas hos åklagaren.

Åklagaren skall omedelbart be- sluta om den misstänkte skall an- hållas eller friges. Den misstänkte får hållas kvar i avvaktan på beslu- tet.

99

Då någon anhålls eller då beslut om anhållande som avses i 65 verkställs, skall den anhållne er- hålla besked om det brott misstan- ken avser samt grunden för anhål- landet. Den anhållnes närmaste anhöriga och annan som står den anhållne särskilt nära skall, så snart det kan ske utan men för ut- redningen. underrättas om anhål- landet. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. 10 lj

Förekomma ej längre skälför an- hållande. skall den misstänkte ome- delbart frigi vas.

115

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkas- tas annan inskränkning i sin frihet. än som påkallas av ändamålet med anhållandet. ordningen å förva-

Då någon anhålls eller då ett be— slut om anhållande enligt 6 & verk- ställs, skall den anhållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall under- rättas om anhållandet så snart det kan ske utan att utredningen för- svåras. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Nuvarande lydelse

ringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring ellerförflyttning skall så förfaras. att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

125

Åklagaren skall, om inte den an- hållne friges, senast dagen efter den. då beslut om anhållande med- delades eller då den anhållne enligt 8 5 inställdes till förhör. avlåta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häkt- ningsfrågan, får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den. då beslut om anhållande med- delades eller den anhållne inställ- des för förhör. Görs inte framställ- ning enligt vad som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart fri- ges.

I samband med framställningen skall till rätten samt till den anhåll- ne och hans försvarare Överlämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förun- dersökningen i den mån de' har be- tydelse för prövningen av häkt- ningsfrågan. Rätten kan dock med- ge att överlämnandet får anstå viss kort tid. Påkallasförhör med annan än den anhållne, skall också uppgift lämnas därom.

135

Då framställning enligt ]2 5 in- kommit, skall rätten, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrå- gan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan fram- ställningen inkom, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling

Föreslagen lydelse

105

Åklagaren skall. om inte den an- hållne friges, senast dagen efter anhållandet eller. vid beslut om an- hållande i den misstänktes frånvaro. dagen efter det att beslutet verk- ställdes. till rätten anmäla frågan om häktning. Om detfinns synner- liga skäl, får anmälan göras senast tredje dagen efter den tid som nu angivits. Sker inte detta skall den anhållne omedelbart friges.

Den anhållne och hans försvara- re skall ofördröjligen underrättas om att anmälan enligt första stycket har gjorts.

115

Då anmälan enligt 10 5 har skett skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Så- dan förhandling får inte hållas se- nare än fyra dagar efter det att den misstänkte har gripits. ett beslut om anhållande har verkställts eller en anmälan till åklagare har gjorts en- ligt 8 5 andra stycket.

Nuvarande lydelse

böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

145

Vid förhandling i häktningsfrå- gan skall den som yrkat häktning så ock. om ej synnerligt hinder mö- ter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter. varpå yr- kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehål- ler samt parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte förebringas, om det inte finns sär- skilda skäl till det.

155

Förhandlingen skall såvitt möj- ligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov må ej äga rum. med mindre synnerliga skäl äro därtill. och utan den miss- tänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall. om ej rätten bestämmer annat. an- hållandetfortfara.

165

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan. Beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt kort angiva grunden för häktning- en.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedel- bart skallfrigivas.

Föreslagen lydelse

125

Vid förhandling i häktningsfrå- gan skall den som yrkat häktning vara närvarande. Detta gäller ock- så den anhållne om det inte finns synnerliga hinder mot att han in- ställer sig.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter som han grundaryrkandet på. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfäl- le att yttra sig. Utöver vad hand- lingarna från förundersökningen innehåller samt vad parterna i öv- rigt anför får utredning angående brottet inte läggasfram om det inte finns särskilda skäl till det.

135

Förhandlingen skall om möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov får inte ske om det intefinns synnerliga skäl till det. Uppskovetfår inte vara längre än fyra dagar om inte den miss- tänkte begär det.

Uppskjuts förhandlingen, skall den misstänkte fortfarande vara

anhållen. om inte rätten bestämmer något annat.

145

Sedan förhandlingen avslutats skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan.

Beslutas ej häktning, skallrätten förordna att den anhållne omedel- bart skall friges.

Nuvarande lydelse

175

Fråga om häktning av den sorii inte är anhållen får tas upp på yr- kande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av måls— äganden eller självmant ta upp frå- gan.

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan. förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gällei tillämpliga de- lar vad i l4— l6 55 ärstadgat. Har den misstänkte kallats till för- handlingen eller förekommer an- ledning. att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandling- en. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon. som ej är vid rätten tillstä- des. skall, så snart beslutet verk- ställts, anmälan därom göras hos rätten.

185

Då rätten beslutar häktning en- ligt 16 5 av anhållen eller enligt I 7 5 av någon, som är vid rätten tillstä- des, eller då anmälan om häkt- ningsbesluts verksställande inkom-

Föreslagen lydelse

155

En fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av mål- säganden eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall för- handling inför rätten hållas så snart det kan ske. Om sådan för- handling gälleri tillämpliga delar vad som sägs i 12—14 55. Har den misstänkte kallats till förhandling- en eller finns det anledning att an- ta, att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro inte hinder för för- handlingen. Uteblir målsäganden, trots att han kallats till förhand- lingen,får frågan trots detta avgö- ras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört. anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts skall förhandling ihäktningsfrågan hållas utan dröjs- mål. Sådan förhandling får inte hållas senare än fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verk- ställts eller hindret för den miss- tänktes närvaro vid rätten har upp- hört.

165

Då rätten beslutar om häktning eller om fortsatt frihetsberövande. skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Ti-

Nuvarande lydelse

mer, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid. inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej be- stämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hållaförhandling. som sägs i 14—1655_ och därvid särskilt tillse. att utredningen be- drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredning- ens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att för- handling inom nu angiven tid skul- le vara utan betydelse, må dock rät- ten bestämma längre tids mellan- rum.

Finnes den utsatta tiden otill- räcklig. må rätten, om framställ- ning därom göres före tidens ut- gång, medgiva förlängning av ti- den.

195

Har ej inom tid. som avsesi 18 5, åtal väckts eller inte rätten inkom- mit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för häktning. förordne rätten omedelbart att den häktade skallfrigivas.

205

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om häktning. äge denna utan förhandling besluta

Föreslagen l vdelse

denfår inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nöd- vändigt. Tid för åtalets väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 1 5 tredje stycket eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medgeförlängning av ti- den. om framställning görs före ti- dens utgång. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas till- fälle att yttra sig över framställ- ningen om detta är möjligt.

Väcks inte åtal inom två veckor skall rätten, sålänge den misstänk- te är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mel- lanrum hålla nyförhandling ihäkt- ningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid inte behövs. får rätten bestämma längre tids mellanrum.

175

Om inte äta! har väckts inom den tid som anges i 16 5 eller om det inte har kommit in en framställ- ning till rätten om förlängning av tiden, skall beslutet om häktning omedelbart upphävas.

Beslut om anhållande eller häkt- ning skall vidare omedelbart upp- hävas. när det inte längre finns skäl för beslutet.

185

Har rätten beslutat om häktning med stöd av I 5" tredje stycket. skall rätten hålla ny förhandling i häkt-

Nuvarande lydelse

däröver: är den misstänkte anhål- len skall beslut meddelas sist åfjt'iii de dagen efter det framställning om hans häktande inkom till rätten. Finnes förhandling erforderlig. skall den hållas så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle vad [ l4— 1755 är stadgat.

215

Dömes den misstänkte för brot- tet och är han häktad, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna grunderna. huruvida han skall i häkte avbida. att domen vinner la- ga kraft; är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

Vid tillämpling av första stycket skall bestämmelserna i detta kapi- tel om häktning av den. som skä- ligen kan befaras undandraga sig straff, gälla även ifråga om den som skäligen kan befaras undan- draga sig utvisning. Förordnandet om häktning gäller dock ej under tid då den dömde avtjänar frihets- berövande påföljd som ltar ådömts honom i målet.

22

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman må docki stället föras till militärhäkte.

Föreslagen l vdelse

ningsfrågan senast en vecka efter den förhandling då häktningen be- slutades. Om det då intefinns san- nolika skäl för den misstänktes skuld till brottet ellerfinns det i öv- rigt inte längre skäl för häktning. skall den misstänkte omedelbartfri- ges.

195

Ont den misstänkte döms för brottet och är han häktad, skall rätten. enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvari häkte tills domen vin- ner laga kraft. Om den misstänkte ärpå fri fot,får rätten förordna att han skall häktas.

Vid tillämpning av första styc- ket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning ide fall där detfinns påtaglig risk att den miss- tänkte undandrar sig straff, gälla även i defall där detfinns påtaglig risk att den misstänkte undandrar sig utvisning. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla un- der den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som han har dönrts tilli målet.

205

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. En häktad krigsman får i stället föras till militärhäkte.

Åklagaren eller rätten kan med- ge att den häktade under vissa tider och på de villkor som föreskrivs får vistas utom förvaringslokalen. Änd- ras förutsättningama för medgi- vandet får det återkallas. Återkal- lar åklagaren ett medgivande som har lämnats av rätten. skall detta genast anmälas till rätten.

Nu varande lydelse

Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott. som föranlett häktning- en, eller ett annat brott. för vilket han misstänks. förvaras på en an- nan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren förordna att överföran- det tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade. sedan han överförts till häkte. skall för förhör eller an- nan ätgärd inställas på en plats ut— om häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsy— kiatrisk undersökning gälla sär- skilda bestämmelser.

235

Ej må annorledes än i detta ka— pitel eller eljest är stadgat någon i anledning av misstanke för brott hållas i förvar. även om han sam- tycker därtill.

Om skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör stadgasi 23 kap.

245

Om behandling av anhållen el- ler häktad så ock om ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häk- tad är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller nå- got annat brott som han är miss— tänkt för. förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vida- re inte förs till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan hanförtstill häkte. för förhör eller annan åtgärd ska/! föras till en plats utom häktet.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har un— dergått rättspsykiatrisk undersök- ningjinns särskilda bestämmelser.

219”

Ingen som är misstänktför brott får, även om han samtycker til/det, hållas i förvar på annat sätt än som föreskrivs i detta kapitel eller i nå- gon annanförfattning.

Om skyldighet för den som misstänks för brott att kvarstanna för förhör finns bestämmelseri 23 kap.

229'

Om behandling av den som är anhållen eller häktad samt om er- sättning av allmänna medel åt den som varit oskyldigt häktad finns särskilda bestämmelser.

25 kap.

Om reseförbud och anmälnings- skyldighet

brott, på vilket fängelse kan följa.

Om rannsakningsövervakning, reseförbud och anmälningsskyldig- het

15

Är någon skäligen misstänkt för

Om det finns skäl till att häkta någon, men det kan antas att stflet

Nuvarande lydelse

och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes för-' hållande eller annan omständighet skäligen befaras. att han avviker el- ler annorledes undandrager sig lag- föring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla el- ler häkta honom, får, om det är till- räckligt. i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna ho— nom anvisad vistelseort (reseför- bud) eller föreskrivas att han på vis- sa tider skall anmäla sig hos anvi- sad polismyndighet (anmälnings- skyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslu- tas, om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det antas att syftet därmed kan till- godoses reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet, får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses iförsta stycket.

Föreslagen lydelse

därmed kan tillgodoses genom . mindre ingripande tvångsmedel/är

istället den misstänkte ]. underkastas rannsaknings- övervakning,

2. meddelas reseförbud eller

3. åläggas anmälningsskyldighet.

Rannsakningsövervakning får även åläggas den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott. där straffet är fängelse i minst ett år om det finns påtaglig risk att han på nytt begår brott av samma art.

Reseförbud eller anmälnings- skyldighet får även meddelas den som är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa om det i övrigt finns förutsättningar för rannsakningsövervakning. Obe- roende av brottets beskaffenhet får reseförbud eller anmälnings- skyldighet ocksä beslutas om det finns påtaglig risk att den misstänk- te genom att fly utomlands un- dandrar sig lagföring eller straff.

25

Rannsakningsövervakning inne- bär att den misstänkte är skyldig att under särskilt angivna tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller annan anvisad

Nuvarande lydelse

] samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får före- skrivas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bo- stad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseför- bud förenas med anmälningsskyl- dighet.

I fråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud.

35

Reseförbud meddelas av åklaga- ren eller rätten.

Fråga om reseförbud får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rätten har att besluta om

Föreslagen lydelse

plats. Övervakare skall utses för den misstänkte.

Den som ålagts rannsaknings- övervakning är skyldig att iaktta skötsamhet och att följa de före- skrifter om läkarvård, nykterhets- vård eller annan behandling som har ålagts honom eller som rätten meddelar. Den misstänkte är även skyldig att underkasta sig andrafö- reskrifler som behövs för att tillgo- dose syftet med rannsakningsöver- vakningen.

3 5 Reseförbud innebär förbud för den misstänkte att utan tillstånd lämna den vistelseort som har anvi- sats honom.

Anmälningsskyldighet innebär att den misstänkte på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polis- myndighet.

I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får före- skrivas att den misstänkte skall lämna ifrån sig pass eller annan handling som gäller som pass. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för hans övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.

En fråga om tvångsmedel enligt detta kapitel prövas av åklagaren eller rätten.

Frågan får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rät- ten har att besluta om den miss-

Nuvarande lydelse

den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Väckes vid rätten fråga om rese- förbud. skall. så snart ske kan.-för- handling därom äga rum inför rät- ten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i24 kap. [75 är stadgat. Ärfara i dröjsmål. må rätten omedelbart meddela reseför- bud att gälla. till dess annorlunda förordnas.

4?

Beslut om reseförbud skall inne- hålla uppgift å det brott misstan- ken avser samt angiva den ort. där den misstänkte skall uppehålla sig. och vad han i övrigt har att iaktta- ga. ] beslutet skall erinras om på- följden för överträdelse av förbu- det och för underlåtenhet att fullgö- ra därmedförenat villkor.

Beslutet skall delgivas den miss- tänkte.

5.5

Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte be- gära rättens prövning av förbudet. Då begäran kommit in, skall rät- ten, så snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej möter. senast på fjärde dagen därefter hålla för- handling som avses i 3 5. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställ- des. får dock. om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum, förhandlingen anstå till hu- vudförhandlingen.

Föreslagen lydelse

tänktes häktning eller hans kvar- hållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsä- ganden eller självmant ta upp frå- gan.

Väcks frågan vid rätten. skall förhandling äga rum inför rätten så snart det kan ske. Om sådan för- handling gälleri tillämpliga delar vad som sägsi 24 kap. 1559.

Beslut om tvångsmedel enligt detta kapitel skall innehålla upp- gift om det brott misstanken avser samt klart ange de föreskrifter som skall gälla för den misstänkte. l be- slutet skall erinras om påföljden för överträdelse av vad som åligger honom enligt beslutet.

Beslutet skall delges den miss- tänkte.

65

Har en åtgärd enligt ] åbeslutats av åklagaren. får den misstänkte begära rättens prövning av beslu- tet. Då begäran kommit in, skall rätten, så snart det kan ske och, om det intefinns synnerliga hinder, se- nast på fjärde dagen därefter hålla den förhandling som avses i 4 5. Utsätts huvudförhandling att hål- las inom en vecka sedan begäran framställdes, får dockförhandling- en anstå till huvudförhandlingen. om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum.

Nuvarande lydelse

6?)

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud. skall, om ej åtal redan väckts, rät- ten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej be- stämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en må- nad, sedan reseförbud meddela- des.

Finnes tid, som avses i första stycket. otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före ti- dens utgång, medgiva förlängning av tiden.

75

Har ej inom tid. som avses i 6 5. åtal väckts eller till rätten inkom- mit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för reseförbud. skall det omedelbart hävas.

Om hävande av reseförbud för- ordnar åklagaren. Har förbudet meddelats eller fastställts av rätten. förordnar denna om hävande av förbudet. Rätten får överlåta till åklagaren att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet eller från föreskrifter som har meddelats i samband med detta.

Vadi24 kap. Zl & är stadgat om häktning äge motsvarande tillämp- ning beträffande reseförbud.

Föreslagen lydelse

75

Då rätten meddelar beslut om tvångsmedel enligt 15 eller fast- ställer ett sådant beslut, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Tidenfår inte bestäm- mas längre än vad som är ound- gängligen nödvändigt. I annat fall skall åtal väckas inom två veckor sedan beslut om rannsakningsöver- vakning meddelades och inom en månad sedan beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet medde- lades.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av ti- den om framställning görs före ti- dens utgång. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas till- fälle att yttra sig över framställ- ningen om detta är möjligt.

85

Om inte åtal har väckts inom den tid som avses i 75 eller en fram- ställning om förlängning av tiden har kommit in till rätten eller det i övrigt inte längre finns skäl för en åtgärd enligt 1 5, skall beslutet här- om omedelbart upphävas.

Om beslutet har meddelats av åklagaren får denne upphäva beslu- tet samt också besluta om undantag från reseförbud eller från andra fö- reskrifter som har meddelats i sam- band med en åtgärd enligt I 5. Även i annat fall får åklagaren be- sluta om sådant undantag.

Det som sägs om häktning i 24 kap. 19 5 skall också tillämpas ifråga om tvångsmedel enligt detta kapi- tel.

Nuvarande lydelse

85

Väckes i mål. som fullföljts till högre rätt. fråga om reseförbud, äge denna utan förhandling beslu- ta däröver. Finnes förhandling er- forderlig, skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 179' är stadgat.

95

Överträdes reseförbud eller full- göres ej därmed förenat villkor. skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas. om det ej är uppenbart, att skäl därtill ej före- komma.

Föreslagen lydelse

96

Om en_fråga om tvångsmedel en— ligt ] &" väcks i ett mål somfitllföljts till högre rätt. kan denna utan för- handling besluta om tvångsmedlet. Om förhandling behövs. skall den hållas så snart det kan ske. Om sådan förhandling gälleri tillämp- liga delar vad som sägs i24 kap. 15 5.

tog

Har den som har ålagts rannsak- ningsövervakning åsidosatt sina skyldigheter enligt 2 55 första styc- ket. skall han häktas.

Har den misstänkte allvarligt åsidosatt sina skyldigheter enligt 2 5? andra stycket eller har han över- trätt ett reseförbud eller allvarligt åsidosatt ett villkor i samband med reseförbud eller anmälningsskyl- dighet, skall han häktas om det inte är uppenbart att det är obehövligt.

I avvaktan på rättens beslut om häktningfår den misstänkte anhål- las.

Det som sägs i 24 kap. om förfa- randet vid prövningen av en fråga om häktning skall också tillämpas i fråga om häktning enligt denna pa- ragraf.

115-

Ont inte annat sägs gäller vid till- lämpningen av denna balk ifråga om rannsakningsövervakning vad som ärföreskri vet om häktning och i fråga om anmälningsskyldighet vad som är föreskrivet om reseför- bud.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

25

Beslut om kvarstad meddelas av rätten.

Fråga om kvarstad får upptagas på yrkande av undersökningsleda- ren, åklagaren eller målsäganden. Efter åtalet får rätten även själv- mant upptaga fråga därom.

En fråga om kvarstad prövas av rätten.

Frågan får tas upp på yrkande av undersökningsledaren, åklagaren eller målsäganden. Efter åtalet får rätten även självmant ta upp frå- gan.

l anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning får undersökningsledaren eller åklagaren yrka kvarstad en- dast om anspråket anmälts hos honom. Rätten får endast på yrkande förordna därom.

Väcks fråga om kvarstad, skall. så snart det kan ske. förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälleri tillämp- liga delar vad som sägs i 24 kap. 1758". Är detf'ara i dröjsmål. får rät- ten omedelbart bevilja ätgärden att gälla till dess annorlunda förord- nas.

Väcks en fråga om kvarstad skallförhandling äga rum inför rät- ten så snart det kan ske. Om sådan förhandling gäller i tilllämpliga delar vad som sägs i 24 kap. 15 9". ] brådskande fall får rätten ome- delbart förordna att åtgärden skall gälla till dess något annat bestäms.

75

Bestämmelserna i 25 kap. 8 5? om reseförbud gäller också beträf- fande kvarstad.

Bestämmelserna i 25 kap. 9 5 om reseförbud gäller också beträf- fande kvarstad.

27 kap.

Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten el- ler eljest är tillgängligt för beslag.

Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga om be- slag. skall, så snart det kan ske. förhandling därom äga rum inför

55

Rätten får förordna om beslag av föremål som företes vid rätten eller på annat sätt är tillgängligt för beslag.

En fråga om beslagfår tas upp av rätten på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om beslag väcks vid rätten skall förhandling inför rätten hållas så snart det kan ske. Om så-

Nuvarande lydelse

rätten. Om sådan förhandling gäl- lei tillämpliga delar vad i 24 kap. 175 är stadgat. Är_fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlun- da förordnas.

Föreslagen lydelse

dan förhandling gälleri tillämpli- ga delar vad som sägs i 24 kap. 15 5. ] brådskande fall får rätten omedelbart förordna att ett beslag skal/gälla till dess något annat be- stäms.

149

Vad i 25 kap. 8 5 är stadgat om reseförbud äge motsvarande till-

lämpning beträffande beslag.

Bestämmelserna i 25 kap. 9 åom reseförbud gäller också beträffan- de beslag.

51 kap.

Så snart målets beredande avslu- tats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen. För behand- ling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas. ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fy- ra veckor efter utgången av den i 2 ; angivna tiden, om ej till följd av åtgärd. som avses i 11 5. eller an- nan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter utgången av den i 2 5 angivna tiden. skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

135

Så snart målet beretts skall hov- rätten bestämma tid för huvud- förhandling. För behandling av en rättegångsfråga eller en del av sa- ken som får avgöras särskilt, får huvudförhandling sättas ut trots att målet i övrigt inte är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade häktad skall huvudförhandling hållas inom två veckor efter utgången av den tid som anges i 2 5 om inte längre upp- skov är nödvändigt till följd av en åtgärd som avses i l l 5 eller någon annan omständighet. Har den till- talade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 5. skall tiden räknas från dagen för hans häk— tande.

52 kap.

Finnes för utredningen erforder- ligt, att part eller annan höres muntligen i hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Om inställande av tillta- lad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

105

Är det med hänsyn till utredning- en nödvändigt att en part eller nå- gon annan hörs muntligen i hov- rätten förordnar hovrätten därom på det sätt den finner lämpligt. Om inställande av en tilltalad, som är anhållen eller häktad förordnar hovrätten.

Ifråga om mål om häktning av

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

någon som inte är närvarande vid rätten gäller bestämmelserna i 24 kap. 15 5 tredje och fjärde styckena.

Denna lag träder i kraft den ! juli 1986. Har någon häktats, meddelats reseförbud eller ålagts anmälningsskyldighet före den nya lagens ikraft- trädande skall äldre lag tillämpas i fråga om åtgärden intill dess målet första gången förekommer vid rätten.

Härigenom föreskrivs att 2 & lagen (l930:l73) om beräkning av lag- stadgad tid skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas, på söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsom— marafton, julafton eller nyårsaf- ton, må åtgärden företagas nästa söckendag.

Föreslagen lydelse

Infaller den tid. då enligt lag el- ler särskild författning en åtgärd senast skall vidtas. på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, får åtgärden vidtas nästa vardag.

Första stycket gäller inte i fråga om frister isamband med anhållan- de och häktning enligt 24 kap. 10 59 första stycket, 11 5 , 15 5 fjärde styc- ket och 18 & rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Härigenom föreskrivs att 25 lagen (1952198) med särskilda bestäm- melser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

På begäran av åklagaren fårjus- titiekanslern medge förlängning av

Föreslagen lydelse

På begäran av åklagaren får rät- ten bestämma tiden för den för-

Nuvarande lydelse

den tid, inom vilken enligt 24 kap. 12 & rättegångsbalken häktnings- framställning senast skall avlåtas, med högst tio dagar. Begäran där- om skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utred- ning oundgängligen erforderlig, får justitiekanslern på begäran. som görs före anständstidens utgång, meddela ytterligare förlängning med högstfemton dagar.

Görs inte häktningsframställning inom tid som för varjefall ärföre- skriven eller, om begäran om för- längning inte bifallits, senast dagen efter den dag då åklagaren mottog meddelande därom, skall den an- hållen omedelbart friges.

Föreslagen lydelse

handling som avses i 24 kap. [85 rättegångsbalken till högst två, eller om det är oundgängligen nödvän- digt med hänsyn till utredningen, högstfyra veckor. En begäran skall innehålla skälenförförlängning av tiden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Härigenom föreskrivs att 23 & lagen (1957:668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

235

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begä- ran av behörig myndighet i den främmande staten eller med an- ledning av en där utfärdad efter- lysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i så- dant fall.

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begä- ran av behörig myndighet i den främmande staten eller med an- ledning av en där utfärdad efter- lysning omedelbart anhållas eller underkastas tvångsmedel enligt 25 kap. rättegångsbalken av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i sådant fall.

Prop

Nuvarande lydelse

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skynd- samt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åt- gärden samt, om anhållande eller reseförbud eller anmälningsskyl- dighet skall bestå, genast underrät- tar chefen för justitiedepartemen- tet därom. Finner denne, att hin- der mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regeringens för- ordnande om upphävande av åt- gärden. I annat fall skall den främ- mande staten genom utrikesdepar- tementets försorg underrättas om åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen för justitiedepartemen- tet bestämd tid, inom vilken fram- ställning om utlämning skall gö- ras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag perso- nen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första stycket. När en fram- ställning om utlämning kommer in, skall utrikesdepartementet ge-

nast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åt- gärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller un- derkastats reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet får dock för pröv- ning, om åtgärden skall bestå, be- gära ny förhandling inom tre vec- kor från det beslut senast medde- lats.

Har en framställning om utläm- ning av den som är anhållen eller

Föreslagen lydelse

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skynd- samt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åt- gärden samt, om anhållande eller tvångsmedel enligt 25 kap. rätte- gångsbalken skall bestå, genast un- derrättar chefen för justitiedepar- tementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest bör ske, har han att utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. ] annat fall skall den främmande staten genom utrikes- departementets försorg underrät- tas om åtgärden. Därvid skall an- ges viss av chefen förjustitiedepar- tementet bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte vara lång- re än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller beslut om tvångsmedel enligt 25 kap. rätte- gångsbalken meddelades enligt första stycket. När en framställ- ning om utlämning kommer in, skall utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller un- derkastats tvångsmedel enligt 25 kap. rättegångsbalken får dock för prövning, om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast med- delats.

Har en framställning om utläm- ning av den som är anhållen eller

Nuvarande lydelse

underkastad reseförbud eller an- mälningsskyldighet inte gjorts inom den enligt andra stycket be- stämda tiden, skall den anhållne friges eller beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma gäller när en framställ- ning avslås enligt 15 5. Om den an- hållne i annat fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utlämningsframställ- ningen. Görs inte framställning som nu har sagts, skall den anhåll- ne omedelbart friges.

Föreslagen lydelse

underkastad tvångsmedel enligt 25

'kap. rättegångsbalken inte gjorts

inom den enligt andra stycket be- stämda tiden, skall den anhållne friges eller beslutet om tvångsme- del hävas. Detsamma gäller när en framställning avslås enligt l55. Om den anhållne i annat fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utläm- ningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart fri- ges.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Härigenom föreskrivs att 17 5 lagen (l959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

175

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utläm- ning, får, om för gärningen eller en gärning av motsvarande be- skaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängelse, på begäran av polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad ef- terlysning omedelbart anhållas el- ler åläggas reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i så- dant fall.

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utläm- ning, får, om för gärningen eller en gärning av motsvarande be- skaffenhet enligt svensk lag är stadgat fängelse, på begäran av polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad ef- terlysning omedelbart anhållas el- ler underkastas tvångsmedel enligt 25 kap. rättegångsbalken av åkla- gare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får ock- så ske i sådant fall.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej föras.

Polis— eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröj— ligen underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen avsändes. skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat fall ej friges, skall framställning om hans häktande avlåtas till rätten sist å femte dagen från den dag anhållnings- myndigheten fick del av utlämningsframställningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Härigenom föreskrivs att 17% lagen (19721260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom skall ha nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

175

Har främmande stat som tillträtt brottsmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts. kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om uteva- rodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förut- sättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud el- ler anmälningsskyldighet. Rese- förbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan

Har främmande stat som tillträtt brottsmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd. eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om uteva- rodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förut- sättningar besluta om häktning av den dömde eller om rannsaknings- övervakning, reseförbud eller an- mälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får be- slutas, även om det svåraste straff

Nuvarande lydelse

följa på motsvarande brott är lind- rigare än fängelse i ett år. Obe- roende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas el- ler underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han ge- nom att bege sig från landet un- dandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häkt- ning, reseförbud och anmälnings- skyldighet enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 3—24 55 och 25 kap. 2—9 55 rättegångsbal- ken. Den som anhållits eller häk- tats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och häri landet varit berövad friheten med anled- ning av det eller de brott framställ- ningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländ- ska domen. 1 fall då den dömde anhållits eller häktats innan fram- ställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom arton dagar från dagen för frihetsberö- vandet, om inte framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Föreslagen lydelse

som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den döm- de anhållas, häktas eller underkas- tas rannsakningsövervakning, rese- förbud eller anmälningsskyldig- het, om han saknar hemvist i Sve- rige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om tvångsmedel enligt denna paragraftillämpas i övrigt 24 kap. 3—22 55 och 25 kap. 2— 11595 rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlag- da tid han i den främmande staten ,och här i landet varit berövad fri- heten med anledning av det eller de brott framställningen om verk— ställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska domen. ] fall då den dömde anhållits eller häktats in- nan framställning om verkställig- het gjorts, skall den dömde friges inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte fram- ställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli l986.

frihetsinskränkning

Härigenom föreskrivs att l 5 lagen (1974:515) om ersättning vid fri- hetsinskränkning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud eller an- mälningsskyldighet, intagen på rättspsykiatrisk klinik, tagen i för- varsarrest eller tagen i förvar ge- nom beslut av befälhavare på far- tyg eller luftfartyg eller av beskick- ning eller konsulat har rätt till er- sättning av staten, om 1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränk- ning genom avslag på häktnings- framställning eller efter överpröv- ning, fullföljd av talan eller anli- tande av särskilt rättsmedel upp— hävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller un- danröjs utan förordnande om ny handläggning.

Föreslagen lydelse

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad rannsakningsöver- vakning, reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet, intagen på rätts- psykiatrisk klinik, tagen i förvars- arrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg el- ler luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersätt- ning av staten, om 1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränk- ning genom avslag på häktnings— framställning eller efter överpröv- ning, fullföljd av talan eller anli- tande av särskilt rättsmedel upp- hävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller un- danröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämns i första stycket 1 —3 och detär uppenbart att frihetsinskränk- ningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning, om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en

mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränknin- gen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats.

Denna lag träder i kraft den l juli 1986.

Härigenom föreskrivs att 75 passlagen (19781302) skall ha nedan

angivna lydelse.

Nu varande lydelse

75

Passansökan skall avslås, om

1. bestämmelserna i 65 ej har iakttagits och sökanden ej har ef- terkommit uppmaning att avhjäl- pa bristen,

2. ansökningen avser pass för barn under aderton år och barnets vårdnadshavare ej har lämnat medgivande samt synnerliga skäl ej föreligger att ändå utfärda pass,

3. sökanden är anhållen, häk- tad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 3 5 första stycket rät- tegångsbalken eller reseförbud eller amnälningsskyldighet enligt 25 kap. ] fsamma balk,

4. sökanden är efterlyst och skall omhändertagas omedelbart vid anträffandet,

5. sökanden genom lagakraft- vunnen dom har dömts till frihets- berövande påföljd, som ej har bör- jat verkställas, och det finns san- nolika skäl att antaga, att han äm- nar undandraga sig verkställighe- ten.

Föreslagen lydelse

Passansökan skall avslås, om

1. bestämmelserna i 6 5 inte har iakttagits och sökanden inte har efterkommit en uppmaning att av- hjälpa bristen,

2. ansökningen avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande samt det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass,

3. sökanden är anhållen, häk- tad eller underkastad tvångsmedel enligt 25 kap. rättegångsbalken,

4. sökanden är efterlyst och skall omhändertas omedelbart vid anträffandet,

5. sökanden genom lagkraft- vunncn dom har dömts till en fri- hetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han ämnar undandra sig verkstäl- ligheten.

Dennu lag träder i kraft den 1 juli l986.

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet

Innehållsförteckning ] Allmänna synpunkter ...................................... 143 2 Häktning ................................................. 163 2.1 Brottsmisstankcns styrka och brottet som kvaliftkations- grund ............................................... 163 2.2 De särskilda häktningsgrunderna ....................... 168 2.3 Häktning vid lindriga och svåra brott .................... 199 3 Proportionalitetsprincipen .................................. 205 4 Frister — förfarandet ...................................... 208 4.1 En anpassning till Europakonventionen ................. 208 4.2 Utgångspunkt för fristberäkningen ...................... 225 4.3 Söndagsregeln .. ...................................... 229 4.4 Kommunikation mellan parter och domstolen ............ 233 4.5 Prövningen av anhållningsfrågan ....................... 239 4.6 Forumfrågan ......................................... 244 4.7 F örsvararfrågan ...................................... 254 4.8 Utredningshäktning, omprövningsförhandling och hävande av beslut om häktning ......................... 259 4.9 Frister för åtal och huvudförhandling ................... 271 4.10 Gemensam häktnings- och huvudförhandling ............. 274 4.11 Häktning i högre rätt .................................. 275 5 Rannsakningsövervakning .................................. 276 5.1 Allmänt ............................................. 276 5.2 Beslutsbefogenheter och avräkning av övervakningstid . . . . 297 5.3 Sanktioner ........................................... 298 6 Natthäkte ......... ' ....................................... 299 7 Reseförbud - anmälningskyldighet .......................... 305 8 Häktning på nya grunder — talan mot häktningsskäl ........... 305 9 Organisatoriska frågor — kostnadsfrågor ..................... 306 10 Övriga frågor ............................................. 328 11 Närmare synpunkter på de enskilda lagförslagen .............. 331

Remissyttrandena återges i regel i oavkortat skick och utan bearbetning.

RÅ: När det gäller de straffprocessuella tvångsmedlen bör en allmän strävan vara att så långt hänsynen till samhällsskydd och effektivitet medger begränsa användandet av desamma. De får heller aldrig tillåtas tjäna andra syften än att säkra lagföringen eller tjäna vissa i lag särskilt utpekade ändamål. En restriktiv tillämpning är speciellt angelägen beträf- fande de personella tvångsmedlen. Ett frihetsberövande utgör alltid ett utomordentligt starkt ingrepp i den personliga integriteten. Mot detta står givetvis ett starkt och befogat allmänt intresse att skydda den enskilde mot brott och att skapa förutsättningar för en effektiv brottsbekämpning. I det förra hänseendet gör sig särskilt recidivfaran gällande och i det senare kollusionsfaran eller flyktfaran. Lagstiftaren ställs här inför en svår avväg- ningsfråga.

Den allmänna målsättningen för utredningsarbetet har enligt direktiven varit att så långt möjligt begränsa användningen av de straffprocessuella frihetsberövandena utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsutredning och lagföring minskar. Särskilt har här pekats på förut- sättningarna för häktning p. g. a. recidivfara. Enligt direktiven är en förut— sättning för att antalet häktningar p. g. a. recidivfara skall kunna minskas i någon större utsträckning att realistiska alternativ till häktning finns att tillgå. Även utredningen har funnit (se bl.a. avsnitt 12,2) en förutsättning för att antalet anhållanden och häktningar skall kunna minskas i någon utsträckning vara att frihetsberövanden kan ersättas med realistiska alter- nativ. Utredningen har emellertid enligt min mening som jag närmare utvecklar i det följande —— inte kunnat anvisa några sådana alternativ. Beträffande det huvudalternativ till häktning som föreslås — rannsaknings- övervakning — har utredningen själv (5. 165 m) förklarat att det kan för- väntas komma att tillämpas i ett förhållandevis litet antal fall. Förutsätt- ningama för att på underlag av den föreliggande utredningen genomföra en reform som på något mera genomgripande sätt minskar användningen av de straffprocessuella frihetsberövandena är därför inte särskilt goda.

I praktiken har emellertid användningen av anhållande och häktning under senare är relativt sett — i förhållande till en ökad och allt grövre brottslighet minskat. En bidragande förklaring härtill kan vara att man i praxis i viss mån skärpt beviskravet för de särskilda häktningsgrunderna. dvs. flyktfara etc. Det kan finnas anledning att befästa en sådan utveckling genom att i lagtexten ge de särskilda häktningsgrunderna en sådan utfortn- ning att det klart framgår att tillämpningen inte får vara slentrianmässig. Det är enligt min mening en fördel om det därvid, såsom utredningen föreslagit, skapas ett enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktnings- grunderna flyktfara, kollusionsfara och recidivfara. Mot det föreslagna uttrycket ”påtaglig n'sk" kan visserligen riktas den invändningen att man inför ett för straffprocessrätten nytt begrepp med de risker detta kan innebära för osäkerhet i fråga om nivån på beviskravet. Jag vill emellertid inte av detta skäl motsätta mig den föreslagna ändringen. Den skärpning av häktningsförutsättningarna som förändringen innebär torde, särskilt i be- aktande av hur de nuvarande rekvisiten tillämpas i praktiken, vara relativt begränsad.

En reform som mera direkt är inriktad på att begränsa användningen av den särskilda häktningsgrunden recidivfara får helt andra praktiska konse- kvenser och är betydligt svårare att genomföra. Reformintresset ställs här mot väsentliga intressen såsom samhällsskyddet och allmänhetens berätti- gade krav på att effektiva motåtgärder sätts in mot allvarlig brottslighet. Jag är inte beredd att acceptera utredningens avvägning mellan dessa motstridiga intressen. Varken från praktiska eller kriminalpolitiska ut- gångspunkter är förslaget i denna del godtagbart. Förslaget rimmar också illa med statsmakternas på senare tid i olika sammanhang uttalade inten- tioner att mera effektivt bekämpa den s k traditionella brottsligheten (se t. ex. prop. 1984/85 bil. 4 s. 21). Jag återkommer i det följande till frågan om häktning i recidivfall. Mera allmänt vill jag här endast framhålla följande skäl som talar emot en reform som mera påtagligt förändrar förutsättning- arna för häktning i recidivfallen.

Sedan direktiven skrevs har förutsättningama för en reform förändrats genom att en anpassning blivit nödvändig till de krav i fråga om förfarande och tidsfrister som gäller enligt Europakonventionen. En sådan anpassning medför att en markant avkortning måste ske av de tidsfrister som gäller särskilt i inledningsskedet av en förundersökning där tvångsmedel an- vänds. ] utredningen framhålls (s. 127") att frågan i vilken utsträckning häktningsförutsättningarna bör ändras i hög grad hänger samman med hur möjligheterna att över huvud taget utnyttja de traditionella tvångsmedlen kommer att gestalta sig i framtiden med hänsyn till de avsevärt kortare frister som utredningen föreslär. Enligt min mening innebär redan ett genomförande av den berörda anpassningen -till Europakonventionens krav en så genomgripande reform att några mera omfattande lagändringar i övrigt inte bör ske på det aktuella området förrän erfarenheter vunnits av reformen och den praktiska tillämpningen av de nya reglerna stabiliserats.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Genom innehållet i Europa- konventionen torde det vara nödvändigt att de svenska reglerna anpassas till de krav konventionen stadgar. De frister, som föreslagits i utredningen är i överensstämmelse med konventionen varför jag inte har något att anföra mot förslaget på denna punkt. Jag vill dock poängtera att man med hänsyn till den begränsade tid som står till förfogande måste räkna med att man inte i framtiden kan få samma skriftliga dokumentation som idag till häktningsförhandlingar. Man måste därför räkna med mer omfattande kontakter med domstol och försvarare än vad som är fallet idag. Detta torde otvivelaktigt leda till ett merarbete för åklagarna.

Redan idag strävar åklagarna efter att så snart som möjligt fatta beslut i häktningsfrågan. De kortare tiderna kommer därför knappast att innebära några väsentliga ändringar för åklagamas del.

Domstolar och försvarare måste dock räkna med klart ändrade förhål- landen.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: De föreslagna tidsfristema har tillkommit för att skapa ett regelsystem. som svarar mot de krav Europa- konventionen ställer på snabb domstolsprövning av straffprocessuella fri- hetsberövanden. Som utredaren framhållit framstår visserligen vid en in- ternationell jämförelse våra frihetsberövanden som korta. Men närmast av

formella skäl måste de svenska lagreglerna anpassas till Europakonven- tionen. En avkortning av tidsfristema är således nödvändig. Med hänsyn härtill anser jag att i huvudsak inget finns att erinra mot förslaget härom. De föreslagna fn'ständn'ngarna torde dock komma att få många negativa konsekvenser. Polis och åklagare får arbeta med häktningsärenden under stor tidspress, domstolen får pröva häktningsfrågor på ett ofta mycket tunnare material än i dag. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde inget vara att vinna på detta. Kortare tidsfrister, skärpta förutsättningar för häktning främjar knappast effektiviteten i brottsbekämpningen eller förbättrar sam- hällsskyddet. Det finns vidare anledning fråga sig om förändringarna och de konsekvenser. som dessa måste få vid prövning av frihetsberövanden. kommer att innebära fördelar för den misstänkte. Det kan, som antytts i utredningen, finnas en risk för att antalet häktningar på tveksamt underlag ökar.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Enligt direktiven skulle översyns- arbetet bedrivas i syfte att begränsa användningen av tvångsmedel "utan att samhällsskyddet eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar".

Effektivitet i brottsbekämpningen kan måhända mätas på olika sätt, men jag kan inte finna någon bättre måttstock än den som är graderad i uppklar- ningsprocent. Jag är övertygad om att det inte är möjligt att begränsa användningen av tvångsmedel utan att detta ger vissa negativa effekter. Färre brott kommer att klaras upp. Det är angeläget att detta görs klart för beslutsfattare och allmänhet. Vissa ingrepp i nuvarande system bedömer jag som ofrånkomliga. Vi får göra dem, men samtidigt acceptera, att det ger effektivitetsförluster.

Regionåklagarmyndigheten i Malmö: I yttrandet utgår jag från att Euro- pakommissionens praxis, att tiden från frihetsberövandet till häktningsför- handlingen högst får uppgå till fyra dagar, kommer att läggas till grund för ny lagstiftning. Under denna förutsättning delar jag i allt väsentligt utred- ningens överväganden och förslag, eftersom dessa inte synes innebära några större nackdelar för åklagarna i det övervägande antalet mål. Sär- skilt ställer jag mig positiv till att de dagar som står till buds föreslås huvudsakligen reserverade för utredningsarbete. Detta kommer emellertid att kräva en väsentligt större beredskap hos domstolarna än som föreligger för närvarande.

Regionåklagarmyndig/teten i Västerås: Utgångspunkten är att åstad- komma regler, som motsvarar Europakommissionens och Europadomsto- lens tolkning av Europakonventionens artikel 5. Häremot finns ingen erin- ran.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Möjligheten att tillgripa ett tvångs- medel, som innebär ett frihetsberövande av en misstänkt brottslig person. är av mycket stor betydelse för effektiviteten i brottsbekämpningen. Vik— ten därav får naturligtvis inte överdrivas men inte heller underskattas. Det är även ofrånkomligt att ett frihetsberövande i vissa fall måste tillgripas som ett skydd för enskilda och samhället. Anhållande och häktning är dock inga självändamål. Man skall vara helt på det klara med att det för den enskilde, som utsätts för ett frihetsberövande, ofta är en omvälvande och skakande händelse. Det är därför nödvändigt att förutsättningama för

provisoriska frihetsberövanden övervägs mycket noggrant och att det sker en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som finns. Den nu gällande ordningen har i stort fungerat väl även om viss kritik har anförts mot den.

S latråklagarmyndigheren för speciella mål : Det torde vara ofrånkomligt att Sverige ändrar sina bestämmelser om fristerna i samband med anhål- lande och häktning. Detta är då främst föranlett av kravet enligt de båda konventionerna att envar som är berövad friheten i avvaktan på rättegång ofördröjligen ställs inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med domsmakt. Varken i kommissionsuttalandet eller i Euro- padomstolens dom har gjorts uttalande hänsyftande på att Sverige skulle tillämpa regler som medför för långa frihetsberövandetider innan dom i målet avkunnas eller vinner laga kraft. Det torde i realiteten förhålla sig så, vilket framgår av utredningens statistiska material, att om man lägger samman anhållnings- och häktningstiden visar det sig att Sverige interna- tionellt sett har mycket korta frihetsberövandetider.

Av utredningens direktiv framgår att utredningsarbetet skulle bedrivas i syfte att så långt som möjligt begränsa användningen av tvångsmedel utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Enligt min uppfattning uppnås inte detta syfte med utredningens förslag och motiveringar. Förslaget innebär i själva verket ingenting annat än en begränsning av gripandetidens och anhållningstidens sammanlagda maximum. Om förslaget endast leder till flera häktningsbeslut och i mot- svarande mån förlängda häktningstider är det från de uppställda förutsätt- ningarnas synpunkt verkningslöst. Skulle det å andra sidan leda till avse— värt färre frihetsberövanden kan man mot bakgrunden av att ingenting framkommit som visar att det med nuvarande regelsystem sker onödiga frihetsberövanden till men för enskild befara att effektivitets- och skydds- behovet motverkas.

Med det sagda avser jag inte att avstyrka den föreslagna nödvändiga begränsningen av anhållningstiden utan endast att belysa dess förväntade effekter. Jag inskränker i övrigt mitt yttrande till att kommentera några enskilda förslag ur synpunkten om de är praktiskt genomförbara inom rättssystemets ram med hänsyn till åklagarens roll. Ur den synpunkten finner jag ingen anledning att kommentera de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag.

Åklagarmyndigheren i Göteborgs åklagardistrikt: Mot bakgrund av vad som föranlett de nya fristregler som är betänkandets huvudinnehåll saknas anledning att närmare ta upp någon diskussion om deras lämplighet. Det finns dock skäl att vid en så övergripande översyn som förekommit peka på det faktum att regler om tvångsmedel i straffprocessen även skall värna om brottsoffrens och samhällets intressen. Det är vidare värt att framhålla att få stater torde ha högre rättssäkerhetskrav till skydd för den misstänkte än Sverige. I många länder fortgår ett frihetsberövande under lång tid på grunder som aldrig skulle accepteras hos oss. Den ändring som nu förelås kan paradoxalt nog komma att medföra att personer som med dagens regelsystem inte skulle ha häktats i fortsättningen kan komma att häktas i en inte helt obetydlig omfattning. Den sammanlagda tiden för frihetsberö-

Prop.1986/871112

vande kommer troligen också för vissa att överstiga den tid som nu använts för att kunna konstatera om ett frihetsberövande skall fortsätta.

Det kan sålunda bli så att oviljan att acceptera det förhållandet att den svenske åklagaren från rättssäkerhetssynpunkt innehar en fullt betryggan- de roll kan komma att drabba de man avser att skydda på ett påtagligt negativt sätt. Det kan dessutom komma att ske till ett pris som resurs- och kostnadsmässigt vida kan överstiga kalkylerna.

Det bör vidare anmärkas att redan då det tidigare utredningsbetänkandet avseende häktnings- och anhållningsbestämmelser framlades år 1977 restes från många remissinstanser invändningar mot de inskränkningar i utredningsarbetets effektivitet som kunde förutses därest de då föreslagna förändringarna genomfördes. Sedan dess har såväl möjligheterna för polis och åklagare att utreda brottslighet som allmänhetens tilltro till dessa möjligheter minskat. Detta är särskilt ifråga om det som i det nu avgivna betänkandet benämns "vardagsbrott" varmed synes avses t.ex. bostads- och affärsinbrott, biltillgrepp, bedrägeribrott och liknande. Det är därför olyckligt att ett av de tyngsta delmomenten i förslaget # de inskränkta möjligheterna att häkta på grund av recidivfara — kommer att slå direkt mot de här ovan angivna typerna av högfrekventa brott. Utredningen hari denna del på ett icke acceptabelt sätt låtit hänsynen till den brottslige skjuta samhällets och i ännu högre grad den brottsdrabbades intressen i bakgrunden. Jag menar att utredningen här tenderar att underskatta de negativa effekter som alltför långt driven nit att minska de rättsutredandes tvångsmedel kan få bl.a. ifråga om medborgarnas benägenhet att agera på egen hand då de uppfattar samhällets skyddsinsatser som otillräckliga. Ifråga om de traditionella brotten uttalades dessutom i årets budgetpropo- sition (prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 18 samt 21) att övriga prioriteringar vid brottsbekämpningar —- avseende t.ex. narkotikabrottslighet och ekono- misk kriminalitet inte får leda till att denna brottslighet underskattas eller tillmäts alltför ringa betydelse.

Äklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Vad gäller utredningens förslag till förkortade anhållningstider och kortare frister i samband med frihetsberöVanden är dessa förslag en anpassning till Europakonventio- nens regler och Europakommissionens utslag. Jag anser det därför uppen- bart att föreslagna regler om frister från frihetsberövande till inställelse inför domare bör införas. I denna del serjag inte anledning att beröra annat än vissa följder av de nya reglerna.

Vad därefter gäller de övriga förslagen om ändringar i häktningsrekvisi- ten m. m. synes dessa vara dikterade mera av statsfinansiella hänsyn än av straffprocessuella skäl. Detta leder i flera fall till mycket otillfredsställande resultat.

Med hänsyn till Europakonventionens regler kan förväntas att de av utredningen angivna kortare fristerna vid frihetsberövanden kommer att genomföras. Detta kommer att få negativa arbetsmässiga och ekonomiska konsekvenser för polis. åklagare och domstolar. Förslaget till införande av rekvisitet ”påtaglig risk” vid häktning anser jag sakna tillräcklig grund. Det är sålunda tveksamt om användningen av det nya rekvisitet skulle

medföra den minskning av antalet frihetsberövanden som utredningen önskar. En sådan minskning står dessutom i stark kontrast till samhällets och medborgarnas krav på att brott uppklaras och leder till påföljd.

Vad gäller utredningens förslag till minskning av möjligheterna att an- vända anhållande och häktning vid recidivfara är invändningarna av ännu större styrka. De förutsättningar som utredningen i sitt förslag ställt upp för häktning vid recidivfara är alltför snävt utformade. Det kan ifrågasättas om sådana inskränkningar alls bör accepteras. De teoretiska grunder ut- redningen anfört för att minska antalet häktningar vid recidivfara kan inte dölja att de föreslagna reglerna skulle tillåta vanebrottslingar att i stor utsträckning fortsätta sin verksamhet utan att samhället kan ingripa med anhållande eller häktning. Därmed skulle ett genomförande av förslaget bidra till en ytterligare ökad brottslighet och minska medborgarnas skydd mot främst förmögenhetsbrottslingama. Att beta samhället möjlighet att ingripa vid seriebrottslighet ter sig inte bara samhällsfarligt utan också inhumant gentemot såväl den misstänkte som målsägandena. Förslaget kan inte accepteras. Såväl effektivitetsskäl som kostnadsskäl talar vidare mot ett upphävande av häktningsmöjligheten vid lindrigare brott avseende misstänkta utan stadigt hemvist i riket. De nu gällande reglerna bör därför bibehållas. Jag ställer mig tveksam till behovet av en särskild proportiona- litetsregel inskriven i lag. Jag ansluter mig till utredningens förslag om utredningshäktning och därtill hörande regler om omprövning. Förslagen till rannsakningsövervakning och natthäkte som substitut för vanlig häkt- ning anser jag orealistiska och sakna värde i det praktiska straffproces- suella arbetet. När det slutligen gäller utredningens redovisning av kostna- der för ett ev. genomförande av förslagen finner jag uppenbart att utred- ningen underskattat framför allt kostnaderna för den kraftigt utökade verk- samheten under icke tjänstetid.

Åklagarmyndigheten i Danderyds åklagardistrikt: På grund av vad som förevar i det å sidorna 56—60 i betänkandet refererade målet i Europakom- missionen är ju en ändring av reglerna i 24 kap. RB om frister och förfaran- de vid anhållande och häktning ofrånkomlig. Det som anföres under av- snitt 11 i betänkandet. synes vara väl övertänkt och jag kan ej finna något att erinra däremot.

Åklagarmyndighelen i Handens åklagardistrikt: Utredningens huvud- uppdrag har varit att lämna ett förslag innebärande att våra häktningsregler överensstämmer med Europakonventionens. En rad konkreta förslag har lämnats, men beträffande den praktiska tillämpningen av dem, finns inget att ta fasta på. Det framgår av direktiven att förslaget inte får innebära ett utökande av de offentliga utgifterna. Alla reformer som föreslagits måste alltså klaras inom nuvarande ramar. Det är helt uppenbart att det liggande förslaget kommer att kräva ökad arbetsinsats från såväl polis som åklagare och domare. Flertalet brott begås under fredag, lördag och söndag och med de korta tider man kommer att ha till förfogande för förberedelser till häktning, måste följaktligen mycket arbete utföras under annars arbetsfri tid. Det innebär, om inte personalstyrkorna ökas, att resurserna måste tas från annan verksamhet. En reform, som inte beaktar detta, går inte att genomföra.

Åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt: Först vill jag endast konstatera att de nuvarande reglerna rörande straffprocessuella tvångsme- del fungerar bra.

Jag utgår från att ett nytt system med en frist på högst fyra dagar för en domstolsprövning av ett frihetsberövande kommer att genomföras.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Betänkandet är välskrivet och tar upp de flesta tänkbara problemställningar som den föreslagna nyordningen innebär. Utredningens förslag accepteras i stora drag.

[åklagarmyndigheten i Södertälje åklagardistrikt: De föreslagna ändring- arna i lagstiftningen synes lämpliga och väl underbyggda, varför ingen erinran finns mot att de genomföras.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: I huvudsak har jag inte någon erinran mot vad som föreslås i anledning av att fristerna för ingi- vande av häktningsframställning m. m. nedkortas. l betänkandet har noga redogjorts för de svårigheter som kan uppstå i och med att polis och åklagare har mindre tid till sitt förfogande och man synes väl ha beaktat att ett förenklat förfarande inför domstol på grund härav är nödvändigt. Även i övrigt tycks man så långt som möjligt försökt tillgodose att praktiska synpunkter anläggs på ifrågavarande problem.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Genom att utredningen inriktats på att uppfylla Europakonventionens krav på snabbare domstols- prövning av åklagamas tvångsmedelsbeslut har dess förslag naturligt nog lagts nära vad som gäller i övriga konventionsländer. Vi står inför tvånget att anpassa oss till yttervärlden. Det bör dock sägas att sannolikheten för att det nya systemet skulle medföra totalt sett kortare frihetsberövanden för de misstänkta inte är så stor. Det är i stället mycket möjligt att motsatsen blir fallet. De många fall, där åklagaren f. n. friger den anhållne och alltså underlåter att begära häktning kommer i fortsättningen i stor utsträckning att få drivas till häktning för att möjliggöra erforderlig brotts— utredning. Skall effektiviteten i brottsbekämpningen upprätthållas måste häktningsfrekvensen enligt den föreslagna modellen ökas.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Inledningsvis skall konsta- teras, att det är beklagligt att behöva ändra på en lagstiftning, som sedan lång tid tillbaka är väl fungerande. Om Sverige ej förmår hävda sin suve- ränitet och värna om sitt nuvarande rättssäkra tvångsmedelssystem utan en anpassning måste ske till Europakonventionens regler, synes det ofrån- komligt att förkorta tiden för frihetsberövandet fram till domstolsprövning- en till föreslagna fyra dagar.

Om en ändring så måste ske, skall dock lagstiftaren vara medveten om att detta kommer att medföra avsevärda kostnader och att de beräkningar, som gjorts i förslaget, synes vara alltför optimistiska. De små resursök- ningar, som skissas av utredningen, är otillräckliga att få poliser, åklagare och domare —- mot staten ytterst lojala yrkesgrupper att utföra de nya ytterst betungande arbetsuppgifterna på obekväm arbetstid och på ett sådant sätt, att rättsförluster icke uppkommer för de misstänkta och ej heller för brottsoffren. Jag förmodar, att respektive fackförbund med skär- pa kommer att framhålla, att deras medlemmar måste kompenseras både ekonomiskt och på annat sätt.

Åklagarmyndigheten [ Köpings åklagardistrikt: De farhågor, som från polis- och åklagarhåll framfördes mot förslaget (SOU 1977z50) från den I974 tillsatta utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna, att förkortade anhållningstider skulle medföra en försämring av möjlighe- terna att utreda och beivra brott, äger fortfarande full giltighet.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Äklagarmyndigheten anser sig ej ha något att invända mot betänkandet i stort.

Åklagarmyndigheten iEnköpings åklagardistrikt: Till de synpunkter och bedömanden som kommit till uttryck i avsnittet, kan jag i merparten ansluta mig. Några frågor är dock ägnade att höra föranleda särskilda kommentarer.

Åklagarnzyndiglreten i Tierps åklagardistrikt: Med hänsyn till Europa- kommissionens och Europadomstolens inställning är det ofrånkomligt att fristerna i samband med anhållande och häktning måste förkortas. Detta kan enligt min mening i allt väsentligt ske på sätt som föreslagits i betän- kandet.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: De principiella utgångs- punkterna vad gäller avsnitt 11 i betänkandet får godtas mot bakgrunden av de skäl som föranlett lagförslaget i denna del. Vad gäller vissa enskild- heter vill jag lämna några synpunkter.

Åklagarmyna'igheten i Lycksele åklagardistrikt: Det är självklart att reglerna måste stå i överensstämmelse med Sveriges åtaganden. De änd- ringar som erfordras för detta är därför odiskutabla. Huruvida de är bra, nödvändiga, olämpliga osv är därför ointressant. Ostridigt är väl dock att de kommer att medföra en hel del praktiska problem och nya kostnader och tidsutgång. Man kan tyvärr på goda grunder anta att statsmakterna inte ens kommer att ställa de extra medel och den extra personal till förfogande som krävs för de nödvändiga regeländringarna.

De argument som framförs för att därutöver i många avseenden ändra reglerna är inte hållbara.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Vad gäller avkortade tidsfrister för frihetsberövanden torde väl "loppet vara kört" eftersom Sverige är bundet enligt Europakonventionen. Att ändringarna kommer att innebära stora kostnader och försämrad effektivitet i brottsbekämpningen och samhällsskyddet behöver man inte vara särskilt synsk för att insc. Det är bara att fromt hoppas att det ska dröja innan de nya reglerna införs.

I övrigt innehåller betänkandet förslag som är bra, en del mindre bra och några, som måste betecknas som rent dåliga.

Svea hovrätt: Ett frihetsberövande innebär alltid en allvarlig kränkning av den enskildes integritet. Möjligheterna att vidta frihetsinskränkade åt- gärder på grund av misstanke om brott måste därför vara starkt begränsa- de. Det är viktigt att de bestämmelser som reglerar förfarandet vid sådana frihetsingripanden uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet.

Utredningen har sett över de nu gällande reglerna på området. Dess förslag syftar till att begränsa möjligheterna att besluta om häktning och att påskynda förfarandet så att frågan om häktning kan prövas på ett tidigare stadium än som nu är fallet.

Hovrätten anser att utredningen på ett berömvärt sätt har redovisat sina

överväganden. I allt väsentligt kan hovrätten ansluta sig till de framlagda förslagen. Enligt hovrättens mening är det särskilt betydelsefullt att fris- terna för anhållande och häktning hålls så korta som möjligt. I den mån detta är en resursfräga är det viktigt att de resurser satsas som är nödvän- diga. Hovrätten vill också framhålla att det är lika viktigt att tiden mellan häktning och huvudförhandling inte blir längre än som är nödvändigt. Alltför långa häktningstider kan idag förekomma i de mer komplicerade målen. Dessa långa häktningstider är skadliga för de häktade. Ibland kan den påtvungna isoleringen ha en direkt nedbrytande verkan. Det är därför angeläget att polis- och åklagarmyndigheterna får sådana resurser att ut- redningarna kan bedrivas snabbt och koncentrerat.

Till hovrätten överklagas varje år ett stort antal häktningsbeslut men det är relativt sällsynt att tingsrättemas beslut ändras. Såvitt hovrätten kan bedöma finns det således inte fog för ett påstående att häktningsinstitutet används i onödigt hög utsträckning. Sådana fall förekommer när hovrätten finner att häktning inte erfordras eller kan ersättas med reseförbud och anmälningsskyldighet. Men detta förekommer dock inte så ofta att det enligt hovrättens mening kan anses föreligga ett behov av att mera avse- värt inskränka häktningsgrunderna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Grundtankarna i betänkandet går i huvudsak i samma riktning som de förslag som framfördes av 1974 års häktningsutredning i dess betänkande "Häktning och anhållande" (SOU 1977:50). Som hovrätten framhöll i sitt yttrande däröver är det ett vällov- ligt syfte att försöka begränsa användandet av straffprocessuella frihets- berövanden. Hovrätten ställde sig då i stort bakom de förslag som läm- nades i betänkandet, men gjorde vissa påpekanden.

På samma grunder som då kan hovrätten i stort ställa sig bakom de förslag som 1983 års häktningsutredning nu lagt fram. Förslagen om korta- re frister vid denna typ av frihetsberövanden ligger i linje med de avgöran- den som i dessa frågor träffats i Europakommissionen och Europadomsto- len och synes vara nödvändiga att genomföra. Som utredaren pekat på kommer detta att medföra en del problem bl. a. för domstolarna.

Även om hovrätten således i princip tillstyrker förslaget vill hovrätten dock anföra synpunkter på några frågor.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten finner att de förSIag som läggs fram i betänkandet i stort är välgrundade och kan läggas till grund för lagstiftning. Vissa invändningar kan dock riktas mot delar av förslaget. I det följande berör tingsrätten förslagen i princip i den ordning de har redovisats i allmänmotiven'ngen i betänkandet.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens uppfattning att den straffprocessuella lagstiftningen bör anpassas till de internationella trak- tater som Sverige har anslutit sig till. Likaså anser tingsrätten att lagstift- ningen bör utformas så att den bidrar till en försiktigare användning av de personella tvångsmedlen utan att därför samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Tingsrätten ifrågasätter dock om inte vissa av förslagen skulle innebära just sådana icke önskvärda effekter. I synnerhet förslaget att begränsa häktningsmöjligheterna vid risk för fortsatt brottslig verksamhet kan förväntas medföra såväl försämrat

samhällsskydd som minskad effektivitet i brottsbekämpningen. Tingsrät- ten anser vidare att det föreslagna institutet rannsakningsövervakning inte är något realistiskt alternativ till häktning när det gäller att stävja återfall i t. ex. förmögenhetsbrott.

Domstolsverket: Förslagen i det remitterade betänkandet företer stora likheter med de förslag som 1974 års häktningsutredning lade fram i betän- kandet Häktning och anhållande (SOU 1977z50). ] remissyttrande 1977— 12—23 över betänkandet instämde domstolsverket (DV) i att man borde försöka begränsa användningen av de straffprocessuella frihetsberövan- dena och förkorta dem till vad som är oundgängligen nödvändigt. DV ansåg dock att häktning borde kunna komma till användning i fråga om vissa misstänkta i betydligt större utsträckning än utredningen tänkt sig. Beträffande fristerna vid anhållande och häktning delade DV utredningens uppfattning att dessa utan olägenhet kunde nedkortas väsentligt.

DV delar alltjämt grundsynen att användningen av de personella tvångs- medlen bör begränsas så långt det är möjligt utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Med hänsyn både till de förändrade kraven i anledning av Sveriges konventionsåtagan- den och till att det nu framlagda förslaget synes vara mindre långtgående än 1977 års förslag torde förutsättningama för en lagstiftning i frågan nu också vara större än tidigare.

RPS: RPS tillstyrker förslaget om att förkorta häktningsfristerna. En sådan förkortning är nödvändig med hänsyn till den tolkning, som numera ges åt bestämmelserna om häktning i den Europeiska konventionen 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Förslagets genomförande torde dock komma att kräva mera resurser från polisens sida än vad utredningen har beräknat. RPS har också en del invändningar mot detaljer i förslaget.

Däremot avstyrker RPS förslagen om rannsakningsövervakning, natt- häkte och minskade möjligheter att häkta en misstänkt vid fara för fortsatt brottslighet. Av skäl som kommer att närmare utvecklas i det följande anser RPS att förslagen inte är förenliga med intresset av att kunna ingripa mot kriminalitet på ett tillräckligt effektivt sätt.

Kriminalvårdsstyrelsen: Styrelsen instämmer i utredningens grundtan- kar att användningen av de straffprocessuella tvångsmedel som medför frihetsberövande bör begränsas. Detta står också väl i överensstämmelse med de allmänna kriminalpolitiska strävandena att ge företräde åt åtgärder som innebär minskad användning av frihetsberövande. ] likhet med utred- ningen menar styrelsen också att tvångsmedlen i viss utsträckning kan begränsas utan att därmed nödvändig effektivrtet i brottsbekämpningen eftersätts och utan att samhällsskyddet försämras.

När det däremot gäller detaljutformningen i utredningens förslag har styrelsen invändningar. särskilt när det gäller rannsakningsövervakning och natthäkte.

Brottsförebyggande rådet: BRÅ utgår ifrån att innehållet i art. 5 i Euro- pakonventionen, med den tolkning Europakommissionen och Europadom- stolen giort, nu skall transformeras till svensk intern rätt. Mot bakgrund härav tillstyrker rådet att fristerna för anhållande- och häktningstider be-

Hänvisningar till US49

Prop.]986/87:112

stäms på sätt som föreslås i betänkandet. BRÅ förutsätter att detaljfrågor i denna del löses i samråd med RPS. RÅ och domstolsverket. varför yttran- det över betänkandet begränsas till övergripande frågor av principiell natur. | .:

Allmänna förutsättningar för straffprocessuella tvångsmedel: Utredningen framhåller på flera ställen att stratfprocessuell lagstiftning ofta innebär en intresseavvägning. BRÅ ansluter sig till detta synsätt. Å ena sidan finns samhällets intresse av effektivitet i brottsbekämpningen. å den andra kraven från medborgarna att rättssäkerhet skall föreligga samt att även lagöverträdare skall tillförsäkras en human behandling.

En konkretisering av denna intressemotsättning till frågan om använd- ning av personella tvångsmedel inom straffprocessen förutsätter att man klart definierar det syfte sådana tvångsmedel skall tjäna. Den grundupp- fattning utredningsmannen företräder, att tvångsmedel skall syfta till att säkerställa lagföring väger tungt när det gäller att utforma tvångsmedel som innebär skydd mot att den misstänkte inte avviker eller på annat sätt försämrar polis och åklagares möjligheter att utreda brottet. Däremot måste ett annat syfte; samhällets och enskilda individers skydd mot brotts- lighet, få en mer framträdande roll än vad utredningsmannen förutsatt när tvångsmedel motiveras med risken för fortsatt brottslighet från den miss- tänktes sida.

Oavsett vilket syfte man väljer för att motivera förekomsten av straff- processuella tvångsmedel frnns i Sverige ett allmänt accepterat rättssäker- hetskrav. Samma uppfattning går igen i de principer som Europakonven- tionen bygger på. Tvångsmedel skall endast få tillgripas när lagstöd finns och lagreglerna måste vara så utformade att de endast i undantagsfall ger den tillämpande myndigheten utrymme för skönsmässiga avvägningar. Om inte dessa förutsättningar är uppfyllda kan den enskilde inte förutse hur lagen kommer att tillämpas. Den sistnämnda aspekten är inte minst viktig ur brottsförebyggande synpunkt, särskilt vad gäller tvångsmedelsanvänd- ning som syftar till att hindra fortsatt brottslighet. Dessutom råder enighet om att tvångsmedelsanvändningcn skall överprövas av domstol eller myn- dighet som är fristående från den myndighet som har befogenhet att använ- da tvångsmedlen. Också för denna prövning samt för den kontroll JO och JK har att utföra av polis och åklagares arbete är det viktigt att reglerna är klara och entydiga.

] den skisserade intresseavvägningen ligger också att tvångsmedlen skall vara humana. Häktning bör därför endast användas i de fall där det intresse som motiverar frihetsberövandet tveklöst har större styrka än den enskildes berättigade krav på att fritt välja uppehållsplats. Givetvis måste liknande avvägningar ske vid användningen av mindre ingripande tvångs- medel, t.ex. den av utredningen föreslagna formen, rannsakningsöver- vakning.

Det kan på goda grunder antas. att skadeverkningama till följd av en frihetsinskränkning är större ju längre den pågår. Korta anhållanden och häktningstider under någon vecka kan de flesta individer säkerligen uthär- da utan att få bestående men. Samma förhållanden bör också gälla andra begränsningar av den personliga friheten, tex reseförbud och anmäl- ningsskyldighet.

Med den utgångspunkten torde i de flesta fall samhällets intresse av att få till stånd en snabb och effektiv lagföring väga tyngre än enskildas krav på att vid misstanke om brott fritt få välja sysselsättning och uppehålls- plats. Om dessutom sådana frihetsinskränkningar betyder en ökad effekti- vitet i lagföringen. har tvångsmedelsanvändningen en viktig allmänpreven- tiv effekt. Allmänheten kan förlita sig på att brott utreds och att lagöverträ- dare straffas. För vissa grupper, t ex ungdomar och gravida kvinnor får skaderiskerna vid frihetsberövanden anses väga särskilt tungt. [ dessa fall får de allmänprcventiva synpunkterna som regel vika för humanitetsaspek- terna. Det sagda innebär således att BRÅ anser frihetsinskränkningar vara ett viktigt instrument när det gäller att främja polisens och åklagamas arbete med att uppdaga och beivra brott. Men självklart bör humanitära hänsyn tas i valet mellan häktning, rannsakningsövervakning och andra former av frihetsinskränkningar. så syftet nås med minsta möjliga tvångs- medelsanvändning.

RRV: RRV beaktar i sitt yttrande i huvudsak ekonomiska-aspekter. Länsstyrelsen i Blekinge län: Såvitt länsstyrelsen kan finna är det ange- läget att reglerna för de straffprocessuella tvångsmedlens användning blir anpassade till den rättspraxis som hävdas av Europakommissionen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg såvitt avser allmänt omfattade tidsfrister för de personella tvångsmedlens användning. Enligt internationell praxis bör tidsfristen för ett frihetsberövande innan den misstänkte ställes inför domstol vara högst fyra dagar.

Utredningsmannens förslag till ny lydelse av 24 kap. 10 & RB har anpas- sats till angiven internationell praxis. Även om länsstyrelsen förstår de betänkligheter som kan finnas mot en förkortning av nuvarande anhåll- nings— och häktningstider bör de föreslagna förenklingarna i kommunika- tionen med bl.a. häktningsdomstolen samt övriga av utredningsmannen framlagda rationaliseringsförslag vara ägnade att kunna reducera hand- läggningstiderna vid anhållande och kanske framför allt vid häktning.

Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: Enligt betänkandet skall det nuvarande systemet med åklagaren som anhållningsmyndighet och dom- stolen som häktningsmyndighet behållas med en nedkortning av de frister som gäller idag. Mot detta finns intet att invända då det korresponderar med Europakonventionens krav på en mycket kort frist för första inställel- sen inför domstol. De föreslagna fristerna kommer sannolikt att för poli- sens del innebära en ökad arbetsbelastning på icke ordinarie arbetstid.

Förslaget synes inte innebära några större negativa konsekvenser för distriktet. Betänkandet bör tillstyrkas.

Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Polismyndigheten konstaterar att ett genomförande av utredningsmannens förslag innebär avsevärda förändringar i rättsväsendets traditionella arbetssätt och kan knappast ske utan att effektiviteten i brottsbekämpningen minskar och att därmed sam- hällsskyddet försämras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Med hänsyn till att Sverige ratificerat de aktuella konventionerna är det enligt länsstyrelsens uppfattning ofrånkom- ligt att de föreslagna reglerna om den tid som får förflyta från frihetsberö- vande till inställelse inför domare införs.

Allmänna enheten vid länsstyrelsen iMulmöhus, län: Med hänsyn till att Sverige ratificerat de aktuella konventionerna är endast att konstatera att anhållningstiderna måste kortas drastiskt eller därhän att aldrig mer än fyra dagar förflyter från gripandet till dess den misstänkte ställs inför en häkt- ningsdomare. Målet är således givet. Att bedöma är endast hur det skall uppnås. Häktningsutredningcns förslag i den delen synes väl kunna läggas till grund för lagstiftning.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten har in- ledningsvis den uppfattningen att utredningsmannen icke helt lyckats i sin uppgift att föreslå begränsningar i användningen av de frihetsberövande tvångsmedlen utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsutredningen minskar.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Antalet anmälda brott mot Brottsbalken i Malmö polisdistrikt har sedan 1977 ökat med 35—40 %. Ökningen enbart under de två senaste åren uppgår till ca 20—25 %. Det är framförallt stöldbrottsligheten, den vardagsnära brottsligheten som har ökat och alltjämt ökar. Som det framgår av bil. analys från Malmö polisdi- strikt har antalet misstänkta som gripits för brott ökat, i ungefärligen samma takt som brottsligheten har ökat. Andelen av de gripna som an- hålles har emellertid under år 1984 minskat i en sådan omfattning att medan nästan hälften (45,9 %) av alla gripna anhölls 1983 anhölls endast var tredje gripen (33,4 %) år 1984. Analysen ger inte svar på frågan varför det skett en så drastisk förändring under en så kort tidsperiod. Kan det möjligen vara så att bl.a. utredningsmannens skrivelse den 13 januari 1984 till samtliga åklagare med begäran om vissa uppgifter haft en sådan på- tryckningseffekt att antalet anhållanden och häktningar redan nu bringats ned på en mycket låg nivå? Om dessa förändringar i sig har bidragit till att den vardagsnära brottsligheten ökat under 1984 och 1985 torde vara oklart men erfarenheten säger att det i första hand är gärningsmännen som begår den vardagsnära brottsligheten som har undgått frihetsberövande efter gripandet. Att fortsätta denna utveckling i den omfattning som utredningen föreslår kan enligt polismyndighetens uppfattning endast ske på en väsent- lig bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i brottsbekämpningen. Polismyndigheten är därför av den bestämda uppfattningen att häktnings- grunden recidivfara vid bl. a. förmögenhetsbrott måste vara kvar i nuva- rande huvudsakliga utformning. En vidare konsekvens av förslaget om det genomförs är också att ett allt större ansvar för brottsbekämpningen läggs på den enskilde. Upplever den enskilde att han inte får ett rimligt rätts— skydd från samhället kan detta leda till en utveckling som motsvarar den i USA där privata polisbevakningar inte bara tillåts i betydande omfattning utan också uppmuntras. Erfarenheten från praktisk polisiär verksamhet säger att det redan i dag är svårt att förklara för målsäganden och folk i allmänhet varför tjuven så snart är på fri fot eller varför polisen inte har tid att ägna sig åt målsägandens "vanliga" brottslighet. Polismyndigheten kan i dessa avsnitt ansluta sig i huvudsak till vad som framförts av Folke Ljungwall och Hans Wranghult.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Juridiska fakultets-

Prop.]986/87:112

nämnden får härmed genom dess forskningsnämnd anföra följande. Ytt— randet grundar sig på förslag, utarbetat av professorn Carl M Elwing.

Forskningsnämnden har ej funnit anledning gå genom utredningsman- nens betänkande för granskning i dess helhet. Vad som här tas upp till bedömning är dels vissa grundläggande spörsmål av övergripande betydel- se av typen häktningsgrunden o.d. och dels vissa delproblem eller inci— densfrågor, vilkas behandling nämnden ansett förtjäna större uppmärk- samhet än övriga med hänsyn till frågans principiella betydelse eller påtag- ligt teoretiska valör. I enlighet därmed sker redovisningen dels under rubriken Allmänt, avseende vissa iakttagelser och bedömningar av mer generell räckvidd, och dels under rubriken Vissa incidensfrågor.

När forskningsnämnden — som framgår av det följande ej accepterar eller reservationslöst accepterar allt vad utredningsmannen föreslår, häng- er detta samman jämväl med nämndens grundinställning, att alltför många nydaningar och ändringar icke bör, av principiella men även av praktiska skäl, vidtas vid ett och samma tillfälle i sådant slags lagstiftning som har särskilt stor betydelse för brottsbekämpningen och därmed för straffrätts- ordningens upprätthållande. De framlagda förslagen företer en rik prov- .karta på åtgärder. Nämnden menar, att bättre vore att blott successivt realisera dem — även om de givna direktiven går i motsatt riktning — och låta fortsatta ändringar bero av de sålunda vunna resultaten.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet finner förslaget till ändring av reglerna väl underbyggt och tillstyrker att det läggs till grund för lagstift- ning.

Sveriges domareförbund: Nuvarande regler om anhållande och häktning bygger till största delen på den ordning som utbildades före RB:s tillkomst. Vissa smärre förändringar har genomförts främst baserade på det förslag som framlades av 1974 års häktningsutredning. Antalet anhållna och häkta- de har under årens 10pp alltmera ökat fram till och med 1982. Sistnämnda år uppgick antalet anhållna till 30 400 och antalet häktningsframställningar till 9900. Därefter har en betydande minskning skett trots att antalet anmälda brott ej visat någon nedgång. För år 1984 uppgick antalet anhållna till 26 388 och antalet häktningsframställningar till 8855. För första halv— året 1985 var motsvarande siffror 12454 resp. 4516. Denna minskning, som inträffat efter det att häktningsutredningen tillsattes. måste ses som ett uttryck för att man från åklagarhåll är väl medveten om de kännbara verkningar som ett frihetsingripande medför för den enskilde och därför försökt begränsa antalet anhållna och även antalet häktningsframställning- ar.

Domareförbundet delar helt departementschefens uttalande i direktiven att det måste krävas starka skäl för att beröva en människa friheten under en längre tid och att det är angeläget att så långt som möjligt begränsa användningen av tvångsmedlen. Förbundet vill emellertid redan nu fram- hålla att förbundet inte delar de omfattande begränsningar i möjligheten att häkta vid recidivfara som utredaren föreslår. Förbundet ansluter sig i den delen helt till vad som i ett särskilt yttrande framförts av de sakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Ett genomförande av förslaget i

dessa delar kommer att ske på bekostnad av samhällsskyddet och effekti- viteten i brottsbekämpningen. Den begränsning "av antalet frihetsberövan- den som eftersträvas bör — utöver vad som redan skett sedan direktiven skrevs — uppnås genom införandet av en.-del andra av utredarens förslag.

Justitiedepartementet har endast anmodat två hovrätter och fyra tings- rätter att avge yttrande över betänkandet. Då de förslag som behandlas i betänkandet har mycket stor betydelse för samtliga allmänna domstolar i Sverige har förbundet för att få ett bättre underlag för sitt ställningsta- gande — inhämtat synpunkter på betänkandet från domare i ytterligare sex, större tingsrätter.

Föreningen Sveriges åklagare: Ett genomförande av förslaget att för- handling i häktningsfrågan skall hållas senast inom fyra dagar efter det att den misstänkte gripits och därmed sammanhängande förslag om tidsfrister kommer, enligt föreningens mening, att få många negativa konsekvenser för alla berörda utan att rättssäkerheten förbättras i motsvarande grad. Utredaren har själv ifrågasatt om en så pressad utredningstakt som mycket kortare frister förutsätter alltid innebär fördelar för den misstänkte. Med nuvarande regler kan domaren ställa relativt stränga krav på åklagarens utredning och försvararen har ofta goda möjligheter att sätta sig in i målet före häktningsförhandlingen. Idag kan åklagaren oftast frige den misstänk— te utan att häktningsinstitutet behöver tillgripas. Den föreslagna förkort- ningen av anhållningstiden sker enligt förslaget på bekostnad av att dom- stolen under vissa förutsättningar kan förklara en misstänkt häktad på lägre misstankegrad än idag. Kortare tidsfrister kommer att kräva väsent- ligt förändrade arbetsmetoder, vilka får negativa återverkningar på det vardagliga arbetet; detta gäller inte minst åklagarna. Ett genomförande av förslaget kommer sannolikt att medföra betydligt större kostnader än vad utredningsmannen förutsatt. Med hänsyn till att Sverige måste anpassa sig till Europakonventionens regler får föreningen acceptera förslagen rörande nedkortade tidsfrister på i huvudsak de grunder som utredaren anfört. Däremot är föreningen i allt väsentligt avvisande till övriga förslag som inte har direkt samband med kravet på kortare anhållningstider. Sålunda av- styrker föreningen de förslag som syftar till att väsentligt begränsa risk för fortsatt brottslighet samt häktningsgrund. Rannsakningsövervakning kan enligt föreningens mening inte utgöra något realistiskt alternativ i recidiv- fallen. Ej heller kan föreningen finna att ”natthäkte” utgör ett verklighets- förankrat häktningssurrogat. Ett genomförande av förslaget i denna del skulle enligt föreningens mening väsentligt försämra samhällsskyddet och minska effektiviteten i bekämpningen av den s. k. vardagsbrottsligheten.

Föreningen Sveriges Iänspolischefer och Föreningen Sveriges polis— chefer: Polischefsföreningarna kan ej finna annat än att Sverige på sikt måste anpassa sig till sina internationella åtaganden inom nu aktuellt sakområde. Europakonventionens regler angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innebär att en svensk lag- ändring blir nödvändig.

Enligt föreningarnas erfarenhet har det alltid varit en grundläggande princip att olika slag av tvångsmedel endast får komma till användning i de

fall polisverksamheten nödvändigtvis kräver det. Vidare tillåts de bestå under en så begränsad tidsrymd som möjligt. Det verkar för föreningarna därför inte vara möjligt i vart fall inte inom ramen för nuvarande resurser — att minska användningen av personella tvångsmedel utan att det sker på bekostnad av samhällsskyddet och elfektiviteten i brottsbekämpningen.

I direktiven påtalas särskilt att både häktning och andra personella tvångsmedel har så kännbara verkningar för den enskilde att det måste krävas starka skäl för att sådana åtgärder skall få tillgripas. Vidare sägs att även samhällsekonomiska skäl talar för en reform. Föreningarna hoppas dock att sist nämnda skäl inte tillåts få sådana konsekvenser att det ytterst blir den stora allmänheten tredje man som kommer att mera påtagligt drabbas av en ökad s.k. vardagskriminalitet i form av t. ex. villa- och lägenhetsinbrott.

Det kan för övrigt i detta sammanhang framhållas, att regeringen — efter en s.k. hearing i justitiedepanementet under hösten 1984 med företrädare för ett fyrtiotal olika myndigheter och organisationer -— anslaget 1000 000 kronor för brottsbekämpande åtgärder i hela riket. Åtgärden vidtogs just därför att vardagskriminaliteten ökat oroväckande. Det synes föreningarna för övrigt inte osannolikt att det finns ett direkt samband mellan den ökade brottsligheten och den reform som med vissa undantag medförde en halve- ring av strafftiden. Det är vidare föreningarnas åsikt. att inskränkningar av de personella tvångsmedlen, som betänkandet föreslagit, riskerar att ytter- ligare bidra till en ökad kriminalitet.

Föreningarna är medvetna om. att utredningen ej haft till uppgift att kartlägga målsägandens olika reaktioner vi brott. Skälen för att inskränka de personella tvångsmedlen har därför utvecklats väl medan målsägan- denas intressen endast tagit två rader i anspråk av den totala texten i avsnittet. Av dessa två textrader framgår att inskränkningarna i de straff- processuella tvängsmedlen kan innebära risk för att de laglydiga medbor- garna utsätts för brott. Denna risk utvecklas emellertid inte närmare. Det nämns inte ett ord om de personella tragedierna som kan följa av ett brott, där många gånger oersättliga affektionsvärden går till spillo. Inte ett ord nämns om den ångest och rädsla för nya brott, fruktan för repressalier osv. som de flesta personer tvingas genomlida efter ett brott.

Av avsnittet framgår att antalet domar för grövre brott under åren 1965-— 1984 nästan fördubblats. Vid en avvägning mellan den enskildes krav på rättssäkerhet och human behandling och samhällets intresse av effektivitet i brottsbekämpningen kan föreningarna inte bortse från känslan av att den breda allmänheten tycks bli mer eller mindre utlämnad åt sitt öde.

Svenska polisförbundet: Inledningsvis vill Polisförbundet betona att de ställningstaganden vi gör enbart är baserade på de förslag som finns i betänkandet. Samtidigt som detta utredningsarbete har pågått har ett antal andra utredningar bedrivits, som på olika sätt har samband med varandra, bl.a. Tvångsmedelskommitténs betänkande Tvångsmedel Anonymitet — Integritet, Översynen av lagstiftningen om förmögenhetsbrott och Fäng- elsestraffkommitténs arbete.

Genom den osäkerhet som råder om de sammantagna effekterna av de olika lagstiftningsförslagen om de genomförs är det nödvändigt att göra en

tidsmässig samordning mellan förslagen och ett. samlat grepp om alla Endast på det sättet ges remissinstansema en möjlighet att få en samlad bild av konsekvenserna vid de olika 'lagändringarna.

När nu en reform förestår av bestämmelserna om anhållande och häkt- ning är det självfallet av absolut avgörande betydelse att dessa med beak— tande av starka grundläggande krav på rättssäkerhet ges en sådan utform- ning, att de rättsvårdande organen — polisen, åklagarna och domstolarna på ett effektivt och rationellt sätt kan fullgöra brottsbekämpningen. Utvecklingen på brottsområdet har inneburit att det växt upp en allt starkare organiserad brottslighet en växande skara mot vårt samhälle illojala människor, som yrkesmässigt begår och lever på brott.

I den brottsbekämpningen måste de rättsvårdande organen ges klara befogenheter att tillgripa tvångsåtgärder. Vid en omarbetning av nuvaran- de regler för anhållande och häktning måste därför dessa ges en sådan utformning, att frihetsberövanden får bestå så länge att polisen rimligen kan dokumentera primäruppgifterna, säkra bevisningen och i övrigt göra en ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbar utredning. Speciellt då det gäller den mer organiserade återfallsbrottsligheten måste anhållande och häkt- ning kunna tillgripas utan alltför stor restriktivitet. En annan mycket viktig del av de rättsvårdande organens arbete är att snabbt och resolut bryta en farlig utveckling på brottets bana av de personer främst ungdomar — som debuterar som lagöverträdare. Beträffande dessa personer spelar upptäcktsrisken en avgörande återhållande roll. En hög uppklarningspro- cent måste således eftersträvas. Också härvidlag är det nödvändigt att tillåta frihetsberövande åtgärder i den utsträckning, att polisen ges en rimlig möjlighet att klara upp brotten. En alltför stor släpphänthet blir på sikt inhuman och ödesdiger — lockar brottsdebutanter till att fortsätta, om samhällets reaktion inte sätts in från början.

De ändringar som föreslås förändrar på ett påtagligt sätt polismännens brottsbekämpande arbete. Möjligheterna till ett effektivt och snabbt ingri- pande minskas, speciellt beträffande de mera triviala brottstyperna. Var- dagsbrott av typ bostadsinbrott, bilstölder. åldringsbrott, som i och för sig inte rör så stora värden, men drabbar dem som utsätts hårt, kan komma att bli brottsområden där polisresurserna minskas, och där intresset från personalens sida minskas på grund av att man inte ser några effekter av sina arbetsinsatser.

Svenska polisförbundet accepterar huvuddragen i betänkandet. Vi gör detta främst mot bakgrund av att vi anser det självklart att gällande regler anpassas till Europakonventionens krav på en snabbare prövning av häkt- ningsfrågan. Beträffande förslagen i övrigt förutsätter vi att det sker en grundligare analys av effekterna av förslagen samt en samordning enligt vad vi nämnt inledningsvis innan förslagen läggs som grund för lagändring- ar. Vi vill återigen påpeka vikten av att detta sker samtidigt med en utredning av kompetensfrågan mellan polis och åklagare beträffande led- ning av förundersökning. Enligt vår uppfattning bör förundersökningsled- ningen i sin helhet överföras till polisen. I detta bör ingå processföringen vid häktningsförhandlingen.

Vi beklagar att utredningsmannen inte har ansett att det ingått i hans uppdrag att utreda kompetensfördelningen mellan åklagare och polis. Där- igenom har en naturlig och intressant aspekt fallit utanför betänkandet. Det hade varit välgörande med en belysning av bl. a. befalsförhållandena i praktiken mellan myndigheternas personal. Gällande bestämmelser ger ju t. ex. åklagaren rätt att uppdra åt därtill lämplig polisman att hålla anhåll- ningsförhör och lämna direktiv för hur den fortsatta utredningen ska bedri- vas. Det vore av stort intresse att få utrett om polisen inte skulle kunna få ansvaret för hela förundersökningen och tvångsmedel fram till dess utred- ningen färdigställts. Åklagaren skulle då också få en mer fristående ställ- ning till bevismaterialet i förundersökningen. Vidare talar mycket ur ratio- nell synpunkt för att polisen lika gärna skulle kunna få ett frihetsberövande prövat av en domstol som av en åklagare.

Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm: Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm har beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Av de förslag till förändringar som behandlas i betänkandet är det frågan om alternativ till häktning som rör Skyddsvärnets verksamhet. Skyddsvärnet begränsar därför sitt yttrande till utredningsmannens förslag i dessa delar.

Svenska röda korset: Internationella rödakorskommittén bedriver ut- ifrån kommitténs grundprinciper om humanitet. opartiskhet och neutralitet en omfattande besöksverksamhet, dels i olika fängelser i länder där indivi- der fängslats av politiska skäl. dels enligt Genevekonventionerna även i krigsfångeläger. Svenska röda korsets besöksverksamhet pä kriminal- vårdsområdet är en del av detta världsomspännande arbete.

SvenSka röda korset (SRK) bedriver sedan 1965 besöksverksamhet på häkten och anstalter. Idag har vår organisation 21 besöksgrupper som upprätthåller en kontinuerlig regelbunden verksamhet på såväl häkten som riks- och lokalanstalter. Besöksformerna skiftar allt ifrån enskilda besök till gruppbesök och aktiviteter utom anstalt enligt 5 14 Kval. Röda korsets besöksverksamhet inom kriminalvården utgår ifrån vår humanitära grund- idé och syftar till att minska isoleringens skadliga effekter på individen. Det stora antalet frivilliga oavlönade besökare som deltar i denna verksam- het erbjuder sitt medmänskliga engagemang för den intagne. Då endast sju av landets 27 häkten över huvud taget har någon form av besöksverksam- het. är det just besöksverksamheten på häkten som Röda korset vill prioritera. Tiden som häktad är den mest pressande och osäkra tiden då osäkerheten är som störst och isoleringen är mest påtaglig. Inte sällan är rödakorsbesökaren den enda utomstående kontakt den intagne har. speci- ellt intagna som kanske inte i första hand begärt besök men som sitter med restriktioner och befinner sig i ett destruktivt resignerat tillstånd. Denna grupp kan ofta rödakorsbesökaren, efter tips från personalen, erbjuda ett avbrott i isoleringen och en chans att vidga vyerna och se framåt. Vi har i häktesgrupper i Sverige, träffat intagna som suttit häktade mer än tre år i avvaktan på dom.

SRK vet genom erfarenheter från sin besöksverksamhet att varje frihets- inskränkande är mycket allvarligt ingrepp för varje individ. Om en männi- ska ändå måste berövas friheten, bör det ske på mycket saklig grund och ske under så korta tider och humanitära förhållanden som är möjligt.

SRK vill uttrycka tillfredsställelse med utredarens ansträngningar att korta tiderna för frihetsberövande. att skärpa skälen för häktning samt att föreslå alternativ till tvångsmedlens former. SRK anser att lämnade förslag i huvudsak är lämpliga. " '

Avslutningsvis välkomnar SRK alla de förändringar som kan göras för att minska antalet anhållna och häktade, och för att förkorta tiden för de som ändå kommer att omfattas av anhållande respektive häktning. Vidare är det vår önskan att anhållnings- och häktningstiden i framtiden skall kunna användas på ett för den intagne mer meningsfullt och uppbyggligt sätt.

Ett frihetsberövande är för varje individ ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten och bör så långt det är möjligt undvikas.

LO: LO tillstyrker häktningsutredningens betänkande med följande på- pekanden. -— En noggrann precisering måste ske för var gränsen allvarlig brottslighet är vid recidivfara. _

—- Att kvinnomisshandelsproblematiken beaktas vid fastställandet av grunderna för recidivfara. LO ifrågasätter värdet av rannsakningsövervakning. —- LO avstyrker förslaget till natthäkte.

LO anser att ett tillgodoseende av konventionens krav på det sätt som utredningen föreslår, ligger i linje med rättssäkerhetsuppfattningen i vårt land. LO anser det självklart att svensk lagstifning har att följa en av Sverige godkänd konvention.

TCO: TCO har inga invändningar mot förslagens principiella inriktning. Åtgärder för att förkorta tidsfristema från anhållande till häktning framstår från många utgångspunkter som väl motiverade. TCO utgår ifrån att en samordning sker när det gäller de olika utredningsförslag som berör dessa frågor och som f. n. övervägs i departementet.

Medborgarrättsrörelsen: RBs frister i samband med anhållande och häktning är icke anpassade till kraven i art. 5 i Europakonventionen. Medborgarrättsrörelsen finner det synnerligen angeläget att konventionens minimistandard upprätthålls också i Sverige. Utredningens förslag på den- na punkt väcker tillfredsställelse. Medborgarrättsrörelsen hoppas att för- slaget är att se som ett första steg på väg mot ökat svenskt intresse att i lagstiftningen upprätthålla Europakonventionens minimistandard.

Utredningens förslag i övrigt syftar allmänt till att begränsa användning- en av anhållande och häktning utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Syftet är givetvis gott. Det är möjligt att det kan uppnås i huvudsaklig enlighet med vad utredningen föreslår, dvs. dels genom en något stramare utformning av häktningsrekvi- siten. dels genom ökad användning av mindre ingripande tvångsmedel som alternativ till häktning.

För närvarande torde RB:s häktningsrekvisit tillämpas rätt olika i dom- stolarna. Utredningens förslag om stramare rekvisit torde motsvara vad många domare, med beaktande av proportionalitetsprincipen, anser mot- svara redan nu gällande rätt.

Svenska avdelningen av internationellajurist/rommissionen: Avdelning- en anser att betänkandet genomgående präglas av en klok avvägning av de intressen som är av särskild vikt vid reglering av frihetsberövanden inom straffprocessen och kan i huvudsak ansluta sig till de framlagda förslagen.

Riksförbundet för hjälp åt [åkemedelsmissbrukarc: Per 100000 invånare häktas i Sverige idag i runda tal 125. 1975 var siffran i runda ta] 90. Under den här tiden har två häktningsutredningar verkat. Den första tillsattes 1974 och ambitionen var, förutom att få ner häktningstidema till en rimlig nivå, att även minska antalet häktade. 1974 års utredning hade också föreslagit ändringar när det gällde häktningsskälen så tillvida som att den s. k. obligatoriska häktningen för brott där minsta straffet är två års fängel- se föreslogs slopad. Vidare skulle häktningsskälet risk för fortsatt brotts- lighet, endast få användas om brottsmisstanken avser brott för vilket är stadgat 4 års fängelse eller mer. Inget av detta förverkligades emellertid. 1983 tillsatte justitieministern en ny utredning där han i direktiven satte bromsar för alltför radikala förslag: "När det gäller förslagen från 1974 års utredning till åtgärder för att minska tvångsmedlen anser jag i likhet med många remissinstanser att flera av förslagen är alltför långtgående 1983 års utredning är mycket hovsam i sina förslag.

RFI-IL vill också peka på en filosofisk förskjutning som skett mellan 1974 års och 1983 års utredning. Den tidigare utredningen satte som mål att sänka antalet häktade. Även 1983 års utredning har det målet, men där 1974 års utredning såg en uppstramning av häktningsskälen som ett instru- ment för detta ser 1983 års utredning de kortare tidsfristema som den reform som skall lösa problemet. Detta innebär inte att antalet häktade kommer att minskas, utan att beläggningstrycket på häktena kommer att minska på grund av att det blir snabbare omsättning. För övrigt beräknar utredningen att det kommer att handla om samma antal personer, men till en del i mildare former av tvångssituation. Den betänkliga rättsfilosofiska bakgrunden till detta är att medan 1974 års utredning slår fast att " häktning vid grova brott av allmänpreventiva skäl står i strid med den allmänt vedertagna principen att häktning inte får innebära förtida straff- verkställighet . . ser 1983 års utredning helt skamlöst häktning som ett instrument för brottsbekämpning. Därför föreslår inte utredningen att den 5. k. obligatoriska häktningen. dvs. 24 kap. l & tredje stycket RB, "Är för brottet icke stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas,” tas bort. Paragrafen har enligt RFI-ILS erfarenhet kommit att användas som ett led i brottsbe- kämpning, snarare än ett instrument för att säkerställa en god rättsskip- ning, vilket senare bör slås fast som häktningens enda legitima raison d'étre. Polis och åklagare agerar ofta för att pressa upp de i ett narkotika- mål aktuella mängderna narkotika över den gräns som praxis satt som gränsen för grovt narkotikabrott för att sedan genom den s. k. obligatoriska häktningen ta den misstänkte ur cirkulation. Advokaten Peter Nobel har i den här frågan påpekat att den står i strid med såväl den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna som FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. FN-konventionen förbjuder ut- tryckligen en allmän regel om att personer som avvaktar rättegång hålls i

förvar. RFHL kräver att 24 kap. 1 & tredje stycket RB tas ur lagen. RFHL hoppas att justitiedepartementet skärper sitt tänkande i rättsfilosofiska frågor så att tveksamheter när det gäller häktningens funktion inte behöver uppstå. " "

Sveriges Villaägareförbund: Allmän lagstiftning som reglerar t. ex. gri- pande, anhållande, häktning kan tyckas ligga utanför Sveriges Villaägare- förbunds prioriterade intressen. Så är det också vad avser den avlönade delen av organisationen. Vi som arbetar ideellt har större frihet att gå in i frågeställningar av den här arten. En anledning till vårt intresse är att vi känner en ökande risk att bli utsatta för brott.

Heurgrenkommissionen formulerade en innovation vad beträffar rätts- säkerhet. nämligen att den skulle kännetecknas av att man inte borde behöva utsättas för brott (eller ökande brottslighet). Ätergivningen av idén är här bristfällig, men det lär kunna överses med. Idén togs upp i ett TV-program för några dagar sedan där bl. a. justitieministern medverkade. Det var en tillfredsställelse att han tog avstånd från nyssnämnda idé och istället hyllade högvärdigare och mera beprövade förutsättningar för rätts- säkerhet, nämligen välgenomtänkta, klart formulerade lagar och en kun- nig. omdömesgill och oavhängig rättsskiparkär. Justitieministern vitsor- dade också att det är långt viktigare att ingen oskyldig döms än om någon skyldig går fri. Vi kräver också att de huvudprinciperna hyllas och efter- strävas.

Vi konstaterar att ändring av lagar ofta orsakar osäkerhet om den nya praxis som skall gälla "på fältet". Om redan praxis mjukat upp tillämp- ningen av gällande lag kan t. ex. en ny lag återställa anslutningen till praxis om så önskas. En ny lag kan också skapa förväntningar eller irritation genom förmodanden om ytterligare uppmjukning av praxis som återställer relationerna mellan jämförelsevis strikt lag och mjukare praxis. Tveksam- heter av det slaget måste" minimeras.

Våra synpunkter på det aktuella lagförslaget är som synes på ett undan- tag när av allmän natur. Dessutom berör synpunkterna intluerande områ- den utanför den aktuella texten. Vi menar att det aktuella ändringsförslaget inte är något tillräckligt gott exempel på justitieministerns första förutsätt- ning för rättssäkerhet. Dessutom påpekar vi att genomförande av inten- tionerna fordrar kompletterande åtgärder beträffande utredningskapacitet, straffutmätnings- och straffverkställighetspraxis. fängelsemas kvalitet, m.m. för att ökning av brottsligheten skall undvikas.

2.1. Brottsmisstankens styrka och brottet som kvalifikationsgrund

Remissinstanserna stöder över lag utredningens förslag om att kravet på sannolika skäl, när det gäller brottsmisstankens styrka som villkor för

häktning, bör kvarstå samt att avgränsningen. när det gäller brottet som kvalifikationsgrund. också fortsättningsvis bör hänföra sig till straftlatitu- derna.

JK: Vad utredaren har anfört i fråga om brottsmisstankens styrka och brottet som kvalifikationsgrund (avsnitt 9.2 och 9.3) föranleder ingen erin— ran från min sida. RÅ: Jag tillstyrker förslaget att bibehålla kravet på sannolika skäl som villkor för häktning enligt huvudregeln i RB 24: 1. Som jag återkommer till i det följande är det emellertid med den nyordning i fråga om frister och förfarande som torde bli följden av en anpassning till Europakonventio- nens krav nödvändigt att införa en regel som medger häktning på en lägre grad av misstanke i vissa undantagsfall (”utredningshäktning').

Jag tillstyrker också att den nuvarande abstrakta begränsningsregeln med anknytning till strafllatituderna bibehålls som kvalifikationsgrund för häktning. Avgränsningen enligt huvudregeln i RB 2421 till brott för vilket är stadgat fängelse ett år eller däröver är väl avvägd och har visat sig fungera bra i den praktiska tillämpningen.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Häktningsutredningen har i sitt betänkande i vissa fall funnit skäl föreslå, att den nu rådande ordningen skall bestå och i andra fall kommit med förslag till ändringar. Beträffande de grundläggande bestämmelserna om häktning i RB 24:1 föreslår utred- ningen att kraven beträffande misstankesgraden och brottets kvalitet skall bestå. Detta är bra. Begreppet ”sannolika skäl" har genom åren blivit väl inarbetat samtidigt som det kan sägas utgöra en rimlig avvägning av de intressen som talar för och emot användningen av ett tvångsmedel, som innefattar ett frihetsberövande. Det är också av stor vikt att den allmänna ramen, som uttrycks genom kravet på att fängelse i minst ett år skall ingå i straffskalan, inte görs alltför snäv genom att man begränsar möjligheten till anhållande och häktning till endast vissa brottstyper eller ställer krav på mycket höga minimistraff etc. Önskvärda begränsningar görs lämpligen genom utformningen av de särskilda häktningsskälen och genom en sär- skild proportionalitetsregel, som utredningen också har föreslagit.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningens förslag att nuvarande regler vad gäller både brottsmisstankens styrka och avgräns- ningen med avseende på strafflatituder skall bibehållas i oförändrat skick är tillfredsställande.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Inledningsvis anmärker utredningen att det ifrågasatts om inte misstankegraden borde sättas hög- re, särskilt vid recidivfara. Med hänsyn till att man i åtskilliga europeiska länder - utan att detta strider mot Europakonventionen tillåter häktning vid lägre misstankegrad än sannolika skäl framstår kritik mot de nuvarande reglerna som ogrundad. Som utredningen konstaterat utvisar också antalet fällande domar avseende häktade att misstankegraden vid häktning i praxis sätts högt. I likhet med utredningen anser jag därför att misstankegraden vid häktning normalt skall vara sannolika skäl.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Att grundförutsätt- ningen för häktning fortfarande skall vara sannolika skäl och ett års fängel- se i straffskalan är bra. Enhetliga och väl inarbetade begrepp bibehålles därmed.

Svea hovrätt: Hovrätten delar utredningens uppfattning att i normalfal- let sannolika skäl för brottsmisstanke alltjämt 'bör gälla som grundförut- sättning för häktning. Hovrätten biträder vidare förslaget att kravet på minst ett års fängelse i straffskalan behålls som förutsättning för häktning enligt huvudregeln. ' ' '

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Att förverkliga önskemålet om en snabb domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden är för- enat med flera olika svårigheter. Möjligheterna att få fram ett underlag för en någorlunda säker bedömning i häktningsfrågan måste bli mindre än de är idag. Med de skärpta häktningsrekvisit som utredningen dessutom före- slår kommer utrymmet för häktning att avsevärt begränsas.

Utredningens förslag att som huvudregel kräva att åklagaren visar san- nolika skäl för att den misstänkte begått brottet är viktigt. Det kan emeller- tid befaras att det mest frekventa förfarandet blir s. k. utredningshäktning, vilken enligt förslaget medger häktning på en lägre grad av misstanke (skälig misstanke). Åklagaren kommer troligen inte på den korta tid som står till buds att hinna prestera den ofta omfattande utredning som är nödvändig för att visa att sannolika skäl föreligger.

Några större svårigheter torde inte finnas att i det läget visa att det från utredningssynpunkt är av synnerlig vikt att den misstänkte häktas. Detta innebär en påtaglig risk för att häktningsframställningar bifalles på denna grund i större omfattning än som avsetts och att denna grund kommer att åberopas i huvuddelen av de framställningar som görs, åtminstone reserva- tionsvis. I praktiken blir det nu tillämpade utredningsanhållandet förändrat till ett beslut i domstol om häktning. Att detta kommer att leda till en ökad belastning på domstolarna torde vara ställt utom tvivel. Vidare måste en häktning på denna grund omprövas inom en vecka vilket alltså innebär dubbla förhandlingar vid domstol. Enligt hovrättens mening bör alltså förutsättningama för ”utredningshäktning" begränsas. I vart fall bör ytter- ligare understrykas att detta institut bara skall tillämpas undantagsvis. Om utredningshäktning blir huvudregel innebär reformen en försämring av rättssäkerheten. Hovrätten vill även framhålla att skillnaden mellan be- greppen ”sannolika skäl” och "skälig misstanke” inte belysts på ett tillfredsställande sätt i betänkandet.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till utredningsmannens bedömning när det gäller brottsmisstankens styrka som grundförutsättning för häktning, nämligen att det nuvarande kravet på sannolika skäl för att den misstänkte gjort sig skyldig till brottet enligt huvudregeln i 24 kap. l & RB bör stå kvar.

När det sedan gäller brottet som kvalifikationsgrund anser tingsrätten också. att ett kvalifikationskrav konstruerat som en abstrakt begränsnings- regel knuten till strafflatituderna är att föredra. Denna lagstiftningsteknik är inte bara enkel utan har även den fördelen att utesluta skönsmässiga värderingar och därmed osäkerhet i rättstillämpningen. Den nuvarande gränsen på fängelse i minst ett år fångar i huvudsak på ett tillfredsställande sätt upp de fall, där häktning bör kunna aktualiseras.

Södra Roslags tingsrätt: Vi befarar att de förkortade fristerna i samband med häktningar kan leda till fler häktningar på lösare grunder under längre

tid. Det nya institutet utredningshäktning bör särskilt uppmärksammas. eftersom det innebär att en misstänkt kan vara frihetsberövad på svagare misstanke än "sannolika skäl". Häktningsgrunderna bör därför noga ana- lyseras för att den misstänktes rättssäkerhetskrav skall tillgodoses.

Av siffermaterialet i betänkandet framgår att av totalt drygt 30.000 anhållna år 1982 kvarstod ca 6.500 häktade tills domen fallit. Nästan 80 % av dem som någon gång anhölls släpptes alltså på fri fot. Statistiken visar också att totalt 21 % av de anhållna över huvud inte blev lagförda. Av de häktade var det 1982 endast 2 % för vilka åtalet blev ogillat eller nedlagt. Den sistnämnda siffran visar att "sannolika skäl” som krav på brottsmiss- tankens styrka för häktning i huvudsak kan godtas från rättssäkerhetssyn— punkt. 1 det praktiska livet får man räkna med att ett mindre antal häktade kommer att frikännas vid den slutgiltiga prövningen. Däremot kan det inte anses vara godtagbart att omkring 20 % av de anhållna över huvud inte blev lagförda. Mot denna bakgrund borde utredningsmannen närmare ha granskat och analyserat den viktiga rättssäkerhetsfrågan hur man bäst skall undvika frihetsberövanden, som sker på alltför lösa grunder. Sannoli- ka skäl är grundrekvisitet för såväl anhållande som häktning. Utrednings- anhållande kan dock ske vid en lägre grad av misstanke, eller "skälig misstanke" om brott. Detta är samtidigt minimikravet för frihetsberö- vande enligt traktaträtten. Utredningen ställer inte alls frågan om "sannoli- ka skäl” kan anses vara godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt som be- viskrav för anhållande och häktning. Vad som sist och slutligt skall anses vara sannolika skäl för en brottsmisstanke avgörs av beslutsfattarens fria skön. Utredningen konstaterar endast att formuleringen "sannolika skäl” genom rättspraxis har getts ett närmare preciserat innehåll, som väl täcker det krav på misstankens styrka som bör ställas. Eftersom utredningen vid häktningsförhandlingen kommer att vara ofullständig enligt förslaget på grund av den korta handläggningstiden, kan kravet på misstankens styrka komma att sänkas. Enligt gällande lag måste åklagaren ta ställning till om sannolika skäl föreligger inom fyra dagar; därefter måste den misstänkte släppas om inte häktning begärs. Följden av förslaget kan bli att fler personer kommer att vara häktade i onödan fram till dagen för huvudför- handlingen. Utredningsmannen har inte närmare analyserat denna konse- kvens av de kortare fristerna.

1 övrigt har vi ingen erinran mot att brottets svårhet enligt straffskalan för brottet, i normalfallet straffminimum minst ett år, skall vara avgörande för om häktning skall få ske.

Luleå tingsrätt: Utredaren har inte föreslagit någon ändring när det gäller kravet på brottets svårhet som grund för häktning. Tingsrätten har inget att erinra häremot.

RR V: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag. Riksdagens ombudsmän: Jag har inte något att erinra mot att det fortfa- rande som huvudregel skall föreligga ”sannolika skäl” som förutsättning för att häktning skall få tillgripas. Detta innebär att man med viss styrka kan anta att en person har gjort sig skyldig till ett brott. Utredaren har (5. 76) anfört att kravet på ”sannolika skäl” endast torde avse beviskravet

beträffande skuldfrågan medan det inte skulle finnas något utrymme för sannolikhetsbedömning när det gäller rättsfrågan, dvs. frågan om gärning- en är brottslig eller hur kvalificerad den är. Det är beklagligt att utredaren inte har gjort någon närmare analys av det problemkomplex som här föreligger. Jag vill här endast framhålla att det i praktiken inte alltid är alldeles lätt att hålla isär personfrågan (vem är misstänkt?), sakfrågan (vad avser misstanken?) och rättsfrågan (hur skall gärningen bcdömas'?). Den nuvarande konstruktionen innebär strikt språkligt att det måste vara klart att det föreligger en gärning som utgör ett brott och att det endast är fråga om vilken styrka ett antagande om gärningsman måste ha för att häktning skall få ske. Detta stämmer in på enklare slag av brottslighet. där det ganska lätt kan fastställas att det föreligger ett brott. I det moderna samhäl- let förekommer det dock mycket komplicerade förfaranden. ibland inom eller under täckmantel av olika slags bolagskonstruktioner, där man i början av en utredning endast har kännedom om en viss effekt. Ett exem- pel bland flera på detta är när det uppkommer misstanke om skattebedrä- geri i en större verksamhet. Där kan det vara så att det råder oklarhet på alla tre punkterna eller på någon eller några av dem. Det måste således göras antaganden om vad som egentligen har skett, hur förfarandet skall bedömas, inte minst från skatterättslig synpunkt, samt om vem som är att betrakta som gärningsman. I praxis torde det inte vara ovanligt att en person, som är misstänkt för skattebedrägeri, anhålls och häktas i inled- ningen av en förundersökning på grund av kollusionsfara, varefter han försätts på fri fot, förundersökningen avslutas och åtal väcks. Därefter får målet vila i avvaktan på utgången av förvaltningsdomstolarnas prövning av skattefrågan.

Som utredaren har anfört måste, på grund av den abstraktionsnivå det här är fråga om. bedömningen alltid till slut bero på domarens fria skön. Lagstiftaren kan dock inte, när det gäller så allvarliga ingrepp i den person- liga friheten som häktning, slå sig till ro med att helt och hållet överlämna problemen till domarna utan att ge dem en ordentlig vägledning för de ofta mycket svåra avvägningama. Detta är nu av särskild vikt, eftersom dom- stolarnas prövning av frågor om frihetsberövande kommer att ske på ett tidigare stadium än som f.n. är fallet och betydligt fler svårbedömda frågor kommer att dyka upp. Det är också av vikt för att åstadkomma en likfor- mig rättstillämpning att domarna har tillräckliga principiella riktlinjer att gå efter vid sina prövningar. Utredaren har i detta sammanhang hänvisat till att åtalet lagts ned eller ogillats endast beträffande 2 % av samtliga häkta- de. Denna siffra synes vara mindre intressant för framtiden. Detta kommer fortsättningsvis inte att föreligga omkring en veckas utredningsresultat vid häktningsförhandlingen. Antalet anhållna personer som inte blivit lagförda har angivits till 21 % av det totala antalet för 1982. Detta är enligt min mening en betänkligt hög siffra som i vart fall ger anledning att framhålla det angelägna i en ordentlig analys av hur beviskraven bör hanteras i rättstillämpningen.

Jag har ingenting att erinra mot vad utredaren har anfört om brottet som kvalifikationsgrund.

Sveriges domareförbund: Förbundet instämmer i utredarens ståndpunkt

att formuleringen "sannolika skäl” skall behållas som huvudregel för att ange brottsmisstankens styrka och att avgränsningen av de brott, vid vilka häktning skall kunna ske, skall hänföra sig till strafflatituderna för brottet.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredningens uppfatt- ning när det gäller brottsmisstankens styrka att kravet på sannolika skäl som villkor för häktning i normalfallet bör kvarstå och att skälig misstanke skall utgöra en tillräcklig misstankegrad vid s.k. utredningshäktning. När det gäller brottet som kvalifikationsgrund bör också, enligt föreningens mening, som utredaren föreslagit, avgränsningen i princip hänföra sig till strafflatituderna. Utredaren har bl. a. undersökt förutsättningama för att skapa en begränsningsregel som tar hänsyn till den förväntade påföljden men avstått från ett sådant förslag. Föreningen vill för sin del understryka att svårigheterna att vid en häktningsförhandling bedöma påföljden kom- mer att bli väsentligt större med de korta tidsfrister som föreslagits. Som ytterligare argument mot en sådan metod vill föreningen erinra om att såväl polisen som åklagaren i princip nödgas göra samma bedömning av brottet som kvalifikationsgrund vid gripandet resp. anhållningsbeslutet.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelning- en ansluter sig till utredarens åsikt att formuleringen "sannolika skäl" bör bibehållas (med visst undantag). Det kan vara befogat att i motiven under- stryka att kortare tidsfrister inte får fresta till lägre krav på misstankens styrka än vad som nu gäller enligt rättspraxis.

Sveriges Villaägareförbund: Skäl för gripande, etc. har nära anknytning till tyngden av straffet för aktuell förmodad brottslighet liksom till att välgrundade förmodanden föreligger om brott och att den aktuella perso- nen är förövaren. Så bör det vara, men det får inte leda till att gripande, etc. blir sällsyntheter på grund av att de faktiskt avtjänade straffen i motsvarande fall blir allt kortare eller i stor utsträckning villkoras.

Hänvisningar till S2-1

2.2. De särskilda häktningsgrunderna

JK: Beträffande de särskilda häktningsgrunderna (avsnitt 9.4—9.6) har utredaren förordat en viss skärpning av beviskravet genom att föreslå att det skall föreligga en "påtaglig risk" att den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller på nytt begår brott. Jag har i och för sig ingen erinran häremot även om jag är tveksam till om detta kan få någon nämnvärd praktisk betydelse. Det är dock en fördel att samma beviskrav skall gälla oavsett vilken särskild häktningsgrund som åberopas.

I övrigt har utredaren inte funnit skäl att föreslå några förändringar beträffande tillämpningen av häktningsgrunderna flyktfara och kollusions- fara. I fråga om recidivfara som grund för häktning har emellertid föresla- gits skärpta regler i syfte att minska användningen av denna häktnings- grund. '

Jag är inte beredd att acceptera förslaget härom. Enligt min bedömning vore det mycket stötande om t. ex. en dokumenterad återfallsförbrytare inte skulle kunna häktas om han gör sig skyldig till ett villainbrott tämligen omgående efter det att han blivit frigiven från straffverkställighet. Jag kan helt ansluta mig till vad de sakkunniga ledamöterna Ljungwall och

Wranghult har anfört om förslaget i denna del. Proportionalitetsregeln i 24 kap. 3 & torde innebära tillräckliga garantier mot att häktning vid recidiv- fara sker i icke önskvärd omfattning.

RÅ: Som framgått av vad jag anfört inledningsvis ställer jag mig bakom införandet av en ny enhetlig utformning av beviskravet för de tre häkt- ningsgrunderna flyktfara, kollusionsfara och recidivfara. Någon anledning att ha olika beviskrav för de olika häktningsgrunderna finns enligt min mening inte. Genom uttrycket "påtaglig risk" markeras såsom utredning- en framhållit klart att riskbedömningen skall ske med hänsyn till omstän- digheterna i det särskilda fallet och inte får vara slentrianmässig. Härige- nom befästs den ordning som i stort redan torde ha etablerats i praxis.

Som jag tidigare framhållit anser jag inte att några inskränkningar bör göras i möjligheterna till häktning p. g. a. recidivfara utöver den som kan följa av att den nuvarande lokutionen "anledning förekommer” byts ut mot det nyssnämnda enhetliga uttrycket "påtaglig risk" som beviskrav för fortsatt brottslig verksamhet. Av underremissyttrandena framgår att utred- ningens förslag till nya regler för häktning i recidivfallen har mött ett kompakt motstånd bland åklagarna. Ett par underremissinstanser har t o m karakteriserat utredningens förslag i denna del som stötande. Även de övriga är genomgående starkt kritiska. Också utredningens sakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult har i särskilt yttrande förklarat att förslaget såvitt gäller recidivfallen leder till stötande resultat och har, enligt min mening på goda grunder, sammanfattningsvis gjort bedömningen att häktning på grund av recidivfara inte bör vara begränsad till vissa brotts- typer utan bör kunna komma i fråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Bland bedömare med särskild erfarenhet av brottsbekämpande och brottsbeivrande verksamhet har sålunda förslaget rörande begränsning av utrymmet för häktning i recidivfallen väckt allvarliga betänkligheter. Reak- tionen påminner här om den som mötte 1974 års häktningsutrednings förslag i motsvarande delar. Detta är inte särskilt överraskande eftersom förslagen till Sina praktiska konsekvenser synes ha mycket gemensamt. När det gäller seriebrottslighet eller annan brottslighet som sker vanemäs- sigt eller eljest i stor omfattning är det i praktiken mera undantagsvis som en hel brottsserie avslöjas samtidigt. Oftast är det i stället så att misstanke först uppkommer om ett enstaka brott eller ett fåtal brott. Som typexempel på fall där detta är vanligt kan nämnas bostadsinbrott. Först efter ett flertal återkommande ingripanden skulle i sådana fall, med den utformning häkt- ningsreglema fått i förslaget, häktning på grund av recidivfara kunna ske. Den brottsliga verksamhet som det varit angeläget att förhindra genom häktning skulle då behöva avvaktas innan ett frihetsberövande kan ske och detta oavsett hur stor återfallsrisken bedömts vara redan vid det första ingripandet. Varje mellankommande lagföring skulle därjämte tillskapa immunitet från häktning på grund av recidivfara för ytterligare ett antal brottstillfällen. Den föreslagna möjligheten till häktning i fall då den miss- tänkta brottsligheten är av "stor omfattning" framstår av anförda skäl inte som särskilt användbar i praktiken.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Som utredningen påpekar (s. 131)

sker bevisvärderingen från olika utgångspunkter när det gäller de särskilda häktningsgrunderna. Att det ska föreligga en ”påtaglig risk att" etc. torde vara ett alltför långtgående krav. Det räcker med lokutionen ”sannolikhet för" . . .

Jag är starkt kritisk till tanken på att begränsa möjligheterna till häktning vid recidivfara. Det kommer att få återverkningar på samhällsskyddet. Jag vill i den här delen hänvisa till det särskilda yttrande, som utredningens sakkunniga, Folke Ljungwall och Hans Wranghult, avgivit. Jag instämmer helt i deras yttrande. Jag vill för egen del peka på följande. Det finns en mängd brott utanför vålds- och fridsbrottens område, som av brottsoffren upplevs lika integritetskränkande. lika oroande och lika starkt rädslefram- kallande, som ett våldsbrott. Jag kan nämna som exempel brott av typen lägenhetsinbrott eller brott som stöld eller bedrägeri hos äldre, ofta ensam- boende personer. Gärningsmännen är här ofta personer. som återkommer i brott och det är fråga om brottslingar med en viss specialisering. Det vore från samhällssynpunkt olyckligt om häktning inte skulle kunna ske enligt huvudregeln. Alternativreglerna som medger häktning vid misstanke om brott "av annan farlig art” eller ”om brottsligheten är av stor omfattning” är inte utan vidare tillämpliga. Häktning bör kunna ske, oberoende av brottets art, vid sannolik recidivfara. Spånen mot häktning ska vara rekvi- sitet ”sannolik risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art", inte brottstypen i sig. Jag har i övrigt ingen erinran mot förslaget i denna del.

Regianåklagarmyndigheten i Vänersborg: (24 kap. 1 5 l stycket lp RB) Häktningsutredningens beskrivning av dagens tillämpning av häkt- ningsgrunderna är, enligt min uppfattning, inte helt i överensstämmelse med verkligheten. Generellt sett tolkas rekvisitet "skäligen befaras" med återhållsamhet.

Under angivna omständigheter bör ifrågavarande rekvisit ej ändras till "påtaglig risk". Även om termen avses som en beskrivning av den kon- kretisering som bör fordras i varje enskilt fall. kan ändringen, i strid med utredningens avsikter, leda till en avsevärd skärpning av förutsättningama för häktning och anhållande och därigenom leda till ökade svårigheter i brottsbekämpningen.

(24 kap. 1 % 1 stycket 2 p RB) Det tillstyrkes att beviskravet flyttas upp till samma nivå som vid flyktfara och kollusionsfara, men "påtaglig risk" bör i konsekvens med vad som sagts ovan under 24 kap. 1 ä 1 stycket 1 p RB ändras till ”skäligen kan befaras".

De s.k. traditionella brotten, bl.a. våldsbrottslighet, inbrottsstölder i bostäder, bilar och på andra platser, butikstillgrepp och olika former av bedrägerier mot privatpersoner vid försäljningsverksamhet, skadegö- relser, har ökat. Medborgarna har rätt att kräva effektiva motåtgärder. Det bör till yttermera visso betonas att t.ex. ett bostadsinbrott innebär en kraftig fridskränkning för den drabbade oavsett om något har tillgripits eller ej. Det föreliggande förslaget innebär som det utformats, en alltför långtgående inskränkning i möjligheten att effektivt och framgångsrikt bekämpa just den vardagsbetonade brottsligheten. Vid utformningen av bestämmelsen bör beaktas att det, som Folke Ljungwall och Hans

Wranghult påpekar i sitt särskilda yttrande på sid 201—202, redan idag inom ramen för gällande rätt i praxis pågår en utveckling mot att antalet häktningar på grund av recidivfara begränsas. Genom att därutöver, som nämnts ovan, höja beviskravet till "skäligen befaras", samt genom den proportionalitetsregel som föreslås införd i 24 kap. 3 & RB, begränsas möjligheterna till tillämpning av recidivfara som häktningsgrund på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. En brottskatalog. som i förslaget, blir därvid överflödig och bestämmelsen kan i princip — med ovan nämnt undantag behålla dagens utformning.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Jag ansluter mig till det särskilda yttrande, som avgivits av Folke Ljungvall och Hans Wranghult, såvitt avser recidivfaran.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Någon bärande invändning kan inte göras mot skärpningen av beviskraven för de olika häktningsgrunderna. Däremot ställer jag mig tveksam till begränsningen av häktningsmöjlighe- terna vid recidivfara till vissa typer av brott. Denna min betänklighet åskådliggöres väl av de synpunkter som på ett övertygande sätt framförts i det av utredningens sakkunniga Ljungwall och Wranghult avgivna särskil- da yttrandet. Om strängare krav på riskbedömningen när det gäller häkt- ningsgrunderna och en uttrycklig proportionalitetsregel på föreslaget sätt införes, kan det säkert förväntas att utredningen och dess förslag kommer att leda till en mer observant och restriktivare tillämpning med inriktning på verkligt angelägna fall samt att den eftersträvade begränsningen av frihetsberövandena i recidivfallen därigenom åstadkommes. Utifrån över- tygelsen att det även i framtiden kommer att vara nödvändigt att kunna tillgripa effektiva personella tvångsmedel vid bekämpning av den vardags- betonade brottsligheten delar jag de sakkunnigas uppfattning att häktning på grund av recidivfara även fortsättningsvis bör få användas i fråga om alla typer av brott, för vilka straffet är fängelse i minst ett år.

Regionåklagarmyndigheten i Härnösand: I fråga om en väsentlig in- skränkning av recidivfaran som häktningsgrund vid förmögenhetsbrott av uppenbart brottsbenägna personer men utan att brottslighetens art och omfattning måhända kan i det enskilda fallet betecknas som särskilt farlig eller av stor omfattning, delar jag helt den uppfattning som Folke Ljung- wall och Hans Wranghult angivit i särskilt yttrande.

För bekämpningen av de s.k. vardagsbrotten torde det bli förödande om notoriska återfallsförbrytare, ofta med missbruksproblem, inte genom fri- hetsberövande kan bli föremål för snabba och effektiva motåtgärder.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Beträffande de särskilda häkt- ningsskälen föreslår utredningen att dessa alltfort skall utgöras av flykt- fara, kollusionsfara och recidivfara. En nyhet är att utredningen beträffan- de dessa föreslår ett nytt rekvisit "påtaglig risk" samt att recidivfaran begränsas till vissa brottstyper (brott mot person) eller fall av brottslighet av annan farlig art eller brottslighet av stor omfattning. Utredningen har uttalat att man med sin formulering av beviskravet velat ge uttryck för att risken för flyktfara etc. skall vara konkret med hänsyn till omständigheter- na i det enskilda fallet. Utredningen anger vidare att en ofta återkommande kritik när det gäller tillämpningen av häktningsreglema har varit att dessa

tillämpats alltför slentrianmässigt. Enligt min mening är det en självklarhet att en fråga om häktning och om det föreligger häktningsskäl alltid måste avgöras vid en noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda fallet sådana de framstår vid prövningstillfället. Sådana är också kraven enligt nu gällande ordning. Det är enligt min mening också helt klart att beviskra- vet inte får sättas för lågt beträffande de särskilda häktningsskälen. Om- ständigheterna bör vara sådana att man vid prövningen finner att det föreligger en konkret fara för flykt etc. Beviskravet får å andra sidan inte heller sättas för högt så att det i praktiken blir nästan omöjligt att åstad- komma en häktning. Jag ärinte övertygad om att begreppet ”påtaglig risk” är det som bäst uttrycker ett krav på konkret fara. Begreppet kan medföra att kraven ställs alltför höga. Enligt min mening kan det starkt ifrågasättas om man alls behöver utmönstra begreppet "skäligen kan befaras" i detta sammanhang. Huruvida häktning skall ske i det konkreta fallet får slutligen avgöras med en tillämpning av den proportionalitetsregel som utredningen föreslår i RB 24:3. Enligt min mening är införandet av denna regel i lagtexten tillräcklig för att åstadkomma en önskvärd uppstramning av tillämpningen av reglerna om anhållande o_ch häktning. Utredningen före- slår vidare att häktning vid fall av recidivfara endast skall få ske i vissa närmare angivna fall vilket innebär en inskränkning i förhållande till nu gällande ordning. Utredningen anför att häktning på denna grund inte bör ske när den befarade brottsligheten är av mindre allvarlig art utan häktning bör endast komma i fråga för att skydda enskilda och samhället från allvarlig brottslighet. Det har vidare anförts att då häktning i första hand skall vara ett straffproeessuellt tvångsmedel och inte en kriminalpolitisk åtgärd, är det inte i första hand genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot vissa lagöverträdare och försöka hindra dem från att begå nya brott. Jag kan hålla med om detta så långt man inskränker sig till att betrakta endast brottslingen själv. Med den begräns- ning av möjligheterna till häktning som utredningen föreslår i dessa fall, kommer emellertid många brott, som utgör allvarliga angrepp mot den enskilde att falla utanför ramen för möjlig häktning. Situationen kommer att bli sådan att man inte ens när omständigheterna är sådana att man med praktiskt tagen intill visshet gränsande sannolikhet kan förutse att en person som gripits för ett brott, genast kommer att begå nya brott, exem- pelvis bilstöld. lägenhetsinbrott etc., om han försätts på fri fot, kan för- hindra detta genom ett beslut om anhållande. Den som utsätts för ett sådant brott tycker nog inte att brottet är mindre allvarligt och det är en klen tröst för honom att avsaknaden av möjligheter att bereda honom skydd i detta fall har sin grund i ett filosofiskt resonemang om vad som är straffprocessuella tvångsmedel respektive kriminalpolitiska åtgärder och om hur sådana instrument skall användas. Vad det här är fråga om är naturligtvis att tillse. att samhället har resurser och medel att bereda den enskilde skydd i situationer då det framstår som helt naturligt att ett sådant skydd ges. Även om en brottsling av nyss skisserade slag i första hand skall behandlas och återföras till ett laglydigt leverne genom kriminalpoli- tiska åtgärder får samhällsapparaten inte ställa sig utan praktisk möjlighet att ingripa i akuta skeden om nu detta är nödvändigt av andra skäl. Man

måste ha klart för sig att polisen är den instans i samhället som många gånger kommer i den första kontakten med missförhållanden av olika slag även om det inte primärt tillkommer polisen att åtgärda dessa. När det rör sig om förhållanden som har sin .grund i brottsliga förfaranden är det emellertid ett oavvisligt krav att polisen bereds rimliga möjligheter att agera på ett sätt som ger skydd åt andra och som förhindrar ytterligare brott till dess en mer akut situation har retts upp och eventuellt andra instanser såsom kriminalvården eller sociala myndigheter har kunnat kopplats in på fallet. Enligt min mening bör därför möjligheten till anhål- lande och häktning på grund av recidivfara kvarstå för all brottslighet som faller inom den allmänna ramen som är uppställd för häktning. Huruvida detta sedan skall ske i det konkreta fallet får avgöras mot bakgrund av den föreslagna proportionalitetsregeln.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag avstyrker den föreslagna begränsningen av recidivfara som grund för häktning. På denna punkt instämmer jag i vad Ljungwall och Wranghult anfört i sin reserva- tion. Jag vill särskilt framhålla att ett krav på att den aktuella brottsligheten skall vara av stor omfattning kommer att medföra att t. ex. den som vid flera tillfällen tidigare dömts för inbrottsstöld ånyo gör sig skyldig till ett sådant brott kort tid efter det han villkorligt frigivits och genast avslöjas, inte kan häktas hur påtaglig risken för återfall än är. Om han strax åter- faller igen skulle han fortfarande inte kunna häktas eftersom två inbrotts- stölder knappast kan anses vara brottslighet av stor omfattning. För mig framstår det som orimligt att brottsbekämpning skall vara tvingad till en sådan passivitet. Som ett annat exempel på följderna av de föreslagna reglerna kan anföras, att dessa inte torde medge häktning vid överträdelse av näringsförbud om inte annan grund än fortsatt brottslig verksamhet kan åberopas som grund för ett frihetsberövande.

Åklagarmyndigheten [ Göteborgs åklagardistrikt: Jag finner ej heller anledning att rikta invändningar i och för sig mot förslaget att införa ett gemensamt beviskrav i fråga om de särskilda häktningsgrundemas före- komst. Utredningsmannen föreslår därvid att detta skall formuleras så att påtaglig risk för aktuell häktningsgrund skall föreligga. Enligt min uppfatt- ning kommer detta ordval — oavsett vad som sägs i förslaget -— att leda till en skärpning av de beviskrav som uppreses för att leda till beslut om häktning. En sådan skärpning synes omotiverad, detta särskilt med hänsyn till det statistiska materialet i utredningen vilket entydigt pekar på att den nuvarande skrivningen tillämpas med betydande försiktighet och omsorg. Den föreslagna lokutionen skulle möjligen kunna accepteras därest man i stället underlät att inskränka häktningsmöjligheterna vid risk för fortsatt brottslig verksamhet på det ingripande sätt som föreslagits och vartill jag senare återkommer. Redan genom att införa krav på en påtaglig risk i det särskilda fallet uppnår man i så fall en tillräcklig skärpning i dessa fall.

Utredningsförslaget i fråga om inskränkningar då recidivfara utgör skäl för häktning är stötande. Det särskilda yttrande som avgivits av utred- ningssakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult biträdes av mig. Denna högfrekventa typ av brottslighet kostar samhället betydande belopp (om än fördelade på olika kostnadsbärare), varför det från samhällsekono-

Prop.l986/871112

misk synpunkt förefaller föga välbetänkt att på ett så genomgripande sätt försämra möjligheterna att beivra den. Det resultat vid avvägningen mellan den brottsliges intressen kontra den brottsdrabbades till vilket utrednings- förslaget leder är inte rimligt. Det strider dessutom mot de intentioner som i andra sammanhang uttalats i fråga om både resurstilldelning och resurs- fördelning vid brottsbekämpningen. Jag vill i detta sammanhang också avvisa utredningens resonemang om att de aktuella brottslingarna i många fall kan åläggas rannsakningsövervakning som ersättning för den borttagna häktningsmöjligheten. Med tanke på det kvalificerade klientel som avses, förefaller detta medföra en onödig och kostsam omgång. Det finns grundad anledning att befara att övervakningen inte kommer att fungera på avsett sätt varför häktning åter blir aktuell efter någon tid, under mellantiden har ytterligare brott sannolikt tillkommit, vilka utöver nya brottsoffer även medför att utredningsarbetet betungas och fördyras.

Åklagarmyndigheten [ Malmö åklagardistrikt: Flyktfara Beträffande häktningsgrunden flyktfara uttalar utredningen (sid. l30) att "häktning inte får ske för att tillgodose myndigheternas och domstolarnas i och för sig berättigade intresse av att kunna nå även personer som lever under oordnade sociala förhållanden och försäkra sig om deras inställelse vid rättegång". Liknande argument framfördes i betänkandet (SOU l977:50) angående översyn av häktningsbestämmelserna. [ denna utred- ning föreslogs att undanhållandet skulle vara av viss varaktighet innan det skulle få utgöra häktningsgrund. Som åklagarmyndigheten i yttrande till riksåklagaren då anförde torde effektivitetssträvandena inom rättsväsen- det inte gagnas av att man i större utsträckning än tidigare underlättar för misstänkta personer att undandra sig det rättsliga förfarandet. Den nu föreliggande utredningen har med anledning av remisskritiken avstått från att föreslå ett varaktighetsrekvisit. Istället anser utredningen att beviskra- vet för risken för tlykt bör skärpas. Detta skall ske genom att den nuvaran- de grunden "skäligen kan befaras" ändras till "påtaglig risk". Utredning- en anser att därmed uttryckes ett strängare krav, vilket skall förhindra att flyktfara slentrianmässigt användes som häktningsgrund. Det av utred- ningen presenterade statistiska materialet ger emellertid knappast grund för något antagande att domstolarna skulle tillämpa flyktfarerekvisitet slentrianmässigt. Den inskränkning som utredningen föreslår vad gäller häktning vid flyktfara synes som grund främst ha ett allmänt önskemål om färre frihetsberövanden. En skärpning av rekvisiten enligt förslaget skulle leda till att antalet avvikanden och undanhållanden ökar. Följderna därav blir sämre effektivitet och ökade kostnader. Lagändring bör därför ej ske.

Kollusionsfara Även beträffande detta rekvisit har utredningen föreslagit en skärpning genom att "påtaglig risk” skall föreligga. I likhet med vad utredningen här anför (sid. 133) kan jag inte se att den språkliga ändringen innebär någon större förändring i förhållande till gällande rätt. Jag anser därför att det saknas skäl att genomföra den föreslagna ändringen.

Recidivfara Den främsta möjligheten att minska antalet häktningar anser utredningen föreligga vid häktningsgrunden recidivfara. Denna uppfattning framförde även utredningen i 1977 års betänkande. Då föreslogs att häktning vid recidivfara skulle kunna ske endast om det var oundgängligen nödvändigt, samt föreslogs också högre straffminimum som förutsättning. Det nu fram- lagda förslaget innefattar inte någon höjning av straffminimum som förut- sättning för häktning vid recidivfara. Däremot skall sådan häktning endast kunna ske vid vissa uppräknade typbrott samt om det finns ”påtaglig risk" att den misstänkte på nytt begår brott av samma art.

Utredningen uttalar att recidivhäktningens huvudsakliga syfte är indivi- dualpreventivt och kriminalpolitiskt. Därmed anser utredningen att häkt- ningsgrunden recidivfara är systemfrämmande. vilket skulle tala för en restriktiv tillämpning. Utredaren anför att det inte är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot vanebrottslingarna och försöka hindra dem från att begå nya brott. Några förslag till hur detta på annat sätt skall ske lämnas dock ej av utredningen. Jag har liten förståelse för denna typ av teoretiserande. Som utredaren anför är det oundgängligen nödvändigt att samhället har något redskap för att bereda medborgarna skydd till liv Och egendom. Det är detta skydd i form av anhållande och häktning som nu föreslås kraftigt minskat. Utredningen uttalar att vid de brott som inte upptas som särskilda undantag de processekonomiska och sociala motiven bör träda i bakgrunden, något som står i stark kontrast till uttalanden från statsmakterna om att kampen mot den s. k. vardagsbrotts- ligheten skall intensifieras.

De brottstyper som skall kunna föranleda häktning vid recidivfara är brott riktade mot annans liv. hälsa eller frihet eller är av annan farlig art. Mot detta finns i och för sig ingen invändning. Vidare skall häktning kunna ske då brottsligheten är av stor omfattning. Jag vill då peka på att det ofta först efter vidlyftiga utredningsåtgärder går att binda den misstänkte vid omfattande brottslighet. Inte sällan sker gripande — anhållande efter ett eller ett fåtal kända brott. Omfattningen av ytterligare brottslighet kan i detta inledningsskede många gånger inte bedömas. Det föreslagna rekvisi- tet framstår som teoretiskt och är föga ägnat för praktisk användning. Därtill anför utredningen att rekvisitet "brottslighet av stor omfattning" endast skall avse brott för vilka den misstänkte ännu inte lagförts. Konse- kvenserna av detta har utredningen själv utvecklat (sid. 135). De föreslag- na begränsningarna kan enligt utredningen "i någon mån inverka på effek- tiviteten i bekämpningen av de mera vardagsbetonade brotten". I själva verket skulle förslaget i denna del medföra en helt oacceptabel brist på möjligheter för samhället att hindra vanebrottslingarnas verksamhet vad gäller t. ex. stölder och bedrägerier och medföra en drastisk minskning av skyddet för medborgarna. Utredningen har enligt min mening inte kunnat visa något godtagbart skäl att på ett sådant sätt inskränka möjligheterna att förhindra pågående vanemässig brottslighet. Inte heller föreligger, vilket kommer att beröras nedan. något användbart alternativ till häktning i dessa fall. En sådan uppgivenhet gentemot de vanemässigt kriminaliserade mås- te betraktas som stötande och kan inte godtas.

Åklagarmyndigheten :" Handens åklagardistrikt: De speciella häkt- ningsskälen föreslås ändrade. Beträffande flyktfaran föreslår utredningen att det skall finnas påtaglig risk för avvikande. Vad som menas med påtaglig risk anges icke närmare och är måhända svårt att definiera. Det är ändock uppenbart att man lätt får bevisproblem och i och med detta måste alltså utredningen inriktas på att fastställa om det föreligger en påtaglig risk.

Utredningen föreslår att häktningsskälet recidivfara skall få tillämpas endast vid våldsbrott och vissa grövre former av andra brott samt vid tillfällen när brottet präglats av avancerad teknik, planering eller systema- tik. Utanför faller uppenbarligen vardagstjuven. vilken försörjer sig på brott och begär flera brott i veckan. Här rör det sig ingalunda om planerade eller raffinerat utförda gärningar. Våra bostäder är numera obevakade under kontorstid och någon större försiktighet eller teknik krävs inte från gärningsmännens sida. På sid. 135 skriver utredningen, att sådana brott "inte innebär några påtagliga risker för allvarligare skador för samhället eller enskilda". Den som regelbundet träffar offren för sådan brottslighet kan ingalunda dela denna i mitt tycke oriktiga synpunkt. Ett inbrott upp- levs mycket ofta som en grov integritetskränkning. Vårt påföljdssystem är dessutom sådant, att begås ett större antal brott så påverkar varje därefter tillkommet brott påföljden endast i obetydlig utsträckning. Reglerna för åtalsunderlåtelse har dessutom ändrats så. att man inte ens skall behöva utreda dem. Det är orimligt om man inte ens tillfälligt får stoppa sådan verksamhet med häktning. I utredningen anger man som ett exempel, att en person, som dömts upprepade gånger för viss brottslighet, mer eller mindre direkt efter senaste straffets avtjänande begår nytt brott av samma slag. Att inte få tillgripa häktning i ett sådant fall är en orimlig kriminalpoli- tik.

Åklagarmyndighelen i Kalmar åklagardistrikt: Den föreslagna inskränk- ningen av den särskilda häktningsgrunden recidivfara innebär en klar för- sämring av samhällsskyddet gentemot vanebrottslingarna (vilka förorsakar en stor del av främst förmögenhetsbrotten) och bör därför ej genomföras. Att förhindra att sådana brottslingar genom snara återfall ytterligare fix- eras i brott är naturligen till gagn för dessa.

Åklagarmyndigheren [ Växjö åklagardistrikt: Att skriva in "påtaglig" risk innebär enbart en kodifiering av nuvarande praxis. Den ändring jag vill motsätta mig, är att så starkt minska möjligheterna till häktning vid recidiv- fara. 24 kap. 1 & RB måste skrivas om så. att häktning vid recidiv tillåts om påföljden kan antas bli fängelse eller sluten psykiatrisk vård.

Åklagarmyndigheten i Sala åklagardistrikt: Då det gäller recidivfaran delar vi helt Folke Ljungvalls och Hans Wranghults åsikter som de fram- fört i särskilt yttrande. Ja, vi finner det rent av horribelt att ändra på förutsättningama för häktning av våra "gråtjuvar". Det kommer att bli en kraftig reaktion från hela svenska folket om inte våra vanliga tjuvar frihets- berövas omedelbart sedan de belagts med nya brott mot allmän och enskild egendom.

Åklagarmyndigheten [ Västerås åklagardistrikt: Utredningens restrik- tiva förslag skulle bli förödande för möjligheten att bekämpa allvarlig

vardagsbrottslighet. Av exemplet på sid. 135 sista sjtycketjämfört med vad tidigare sagts skulle alltså åklagaren få lägga brottsanmälningarna på hög tills det kunde sägas att den misstänkta brottsligheten var omfattande. Först då skulle kvarhållande och häktning kunna aktualiseras." '?

Åklagarmyndigheten [ Skellefteå åklagardistrikt: Det nya uttrycket "på- taglig risk" torde i praktiken knappast få annat innehåll än det idag gällan- de begreppet ”skäligen kan befaras". Vidare är det tillfredsställande att de särskilda häktningsförutsättningama enligt 24 kap. 2 #$ föreslås vara kvar.

Häktningsgrunden vid recidivfara föreslås ändrad så att utrymmet för användning av den grunden begränsas betydligt. Detta förslag är minst sagt betänkligt. Jag delar helt de synpunkter på förslaget som reservanterna Ljungvall och Wranghult framför.

Åklagar-myndigheten i Umeå åklagardistrikt: Som häktningsgrund bör som hittills recidivfara kvarstå. Det är absolut nödvändigt att kunna häkta den som upprepade gånger begår även mindre förmögenhetsbrott. Utred- ningens förslag innebär exempelvis att den som erkänner brott undgår häktning om han inte på fri fot kan försvåra utredningen eller avvika.

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker att det för häktning skall krävas att det föreligger "påtaglig risk” för att den misstänkte undandrar sig lagför- ing. försvårar utredningen eller återfaller i brott. Den skärpning av förut- sättningama för häktning som förslaget på denna punkt innebär bör kunna godtagas.

De nu berörda förslagen innebär en inte obetydlig skärpning av de legala häktningsförutsättningarna. Mot den bakgrunden kan hovrätten inte finna att en särreglering i restriktiv riktning av häktningsgrunden recidivfara är motiverad. Utredningen är medveten om att en begränsning av häktnings- möjligheterna på föreslaget sätt kan inverka på effektiviteten i kampen mot de mera vardagsbetonade brotten. Enligt hovrättens mening har utredning- en på denna punkt i alltför hög grad gett principiella synpunkter företräde framför allmänhetens berättigade krav på effektiva åtgärder mot vardags- brottcn. Det kommer säkert att framstå som stötande om den som har dömts till fängelsestraff ett flertal gånger och som efter villkorlig frigivning visas ha förövat ytterligare några inbrottsstölder inte skall kunna häktas, därför att brotten inte kan anses vara "av farlig art" och ännu inte heller kan anses ha förekommit "i stor omfattning". Därmed blir det möjligt för den frigivne att fortsätta att begå brott och att, vilket ofta blir fallet, i accelererad takt missbruka alkohol eller narkotika. Både för samhället och den misstänkte är det i sådana fall lämpligast att brotts- och missbrukskur— van bryts genom ett frihetsingripande.

Hovrätten ansluter sig således i denna fråga till vad som anförs i det särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Hovrätten förordar att bestämmelserna om häktning på grund av recidivfara samord- nas med vad som enligt förslaget skall gälla för de båda övriga häktnings— grunderna. Om utredningsförslaget likväl läggs till grund för lagstiftning, bör av motiven klart framgå, när brottsligheten skall anses vara av "stor omfattning".

Hovrätten över Skåne och Blekinge: När det gäller de särskilda häkt-

ningsgrunderna flyktfara. kollusionsfara och recidivfara föreslår utred- ningen att ett enhetligt beviskrav införs. I stället för rekvisitet "att det skäligen kan befaras" respektive "att anledning förekommer" skall krävas att det föreligger ”påtaglig risk". Detta avses innebära en skärpning av de nu gällande kraven på särskild häktningsgrund och samtidigt i lagtexten ange att risken skall vara av konkret natur. Huruvida denna ändrade terminologi i praktiken innebär en skärpning av rekvisiten är oklart. Hov- rätten vill doek inte motsätta sig ändringen. Att samma uttryck användes för alla tre häktningsgrunderna kan tjäna klarhetens syfte. Emellertid framgår inte klart av lagförslaget att "påtaglig risk" gäller också för kollu- sionsfara. Detta bör kanske tilläggas i lagtexten.

Speciellt beträffande den särskilda häktningsgrunden recidivfara är det enligt förslaget angeläget att begränsa häktningsanvändningen. 1974 års häktningsutredning föreslog att häktning på denna grund skulle få ske endast för brott med straff på fyra år eller mera i straffskalan. Den nu föreslagna formuleringen är mindre långtgående än den tidigare föreslagna skärpningen av kraven för häktning på grund av recidivfara. Den omstän- digheten att förmögenhetsbrotten inte nämns i paragrafen bör enligt hov- rättens mening inte utesluta att t. ex. vanemässiga inbrottsstölder och mer eller mindre systematiskt inträngande hos åldringar omfattas av regeln. Detta bör komma till uttryck i exemplifieringen i förarbetena. Med den föreslagna utformningen ges utrymme för en individuell bedömning. Att vid bedömningen av om risk för fortsatt brottslig verksamhet föreligger bortse från brottslighet av likartat slag som den misstänkte tidigare dömts för synes vara svårt. Hovrätten instämmer dock i kritiken av en praxis som går ut på att slentrianmässigt anse recidivfara föreligga då den misstänktes kriminalregister upptar en omfattande brottslighet. Vad som nu sagts gäller också vid bedömningen om man skärper kravet till att påtaglig risk förelig- ger för fortsatt brottslig verksamhet.

Stockholms tingsrätt: Vad gäller de särskilda häktningsskälen flykt-. kollusions- och recidivfara ställer sig tingsrätten bakom förslaget såvitt gäller flykt- och kollusionsfara . För häktning på grund av flyktfara krävs enligt nuvarande regler, att "det skäligen kan befaras" att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Samma beviskrav gäller för häktning på grund av kollusionsfara. Förutsättning för häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet är att ”anled- ning förekommer” att den misstänkte begår nya brott. De olika beviskra- ven torde av domstolarna tolkas och tillämpas på i princip samma sätt. Mot denna bakgrund finner tingsrätten det vara välbetänkt att utforma lagtex- ten så, att även formellt ett enhetligt beviskrav för de tre häktningsgrun- derna ställs upp. Den föreslagna lokutionen "påtaglig risk” tillgodoser väl önskemålet om att risken för flykt etc skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I sammanhanget kan nämnas att uttrycket ”påtaglig risk" kommit till användning i 26 kap. 7 & 1 st brotts- balken när det gäller villkorlig frigivning för den som dömts till ett längre frihetsstraff för särskilt allvarlig brottslighet, som har riktats sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. och fara bedöms föreligga att han efter frigivningen begår brott av samma slag.

Vad som har sagts nu senast knyter an till hur häktningsgrunden recidiv- fara närmare bör utformas. I dag förutsätts förf häktning att "anledning förekommer att" den misstänkte "fortsätter sin brottsliga verksamhet". Utredningsmannen föreslår en skärpning av förutsättningama på det sättet att, förutom att uttrycket "påtaglig risk" får ersätta "anledning förekom- mer". nuvarande möjlighet till häktning begränsas genom kravet att åtgär- den skall vara nödvändig för att förhindra sådan fortsatt brottslighet, som riktat sig mot annans liv, hälsa. eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning. En bestämmelse med denna innebörd finns i 24 kap. l 5 första stycket 2 förslaget till ändrad lydelse av RB.

I motiven (s. 135) framhålls, att en utgångspunkt vid bedömningen av brottsligheten i dessa fall skall vara, att de sociala och processekonomiska motiven bör träda i bakgrunden och häktning komma i fråga endast för att skydda enskilda och samhället från allvarlig brottslighet. Vidare förutsät- ter den föreslagna regeln att den misstänkte ännu inte lagförts för brottslig- heten. Den som dömts för flera förmögenhetsbrott och därefter gör sig skyldig till ytterligare brott, kanske omedelbart efter straffverkställighet. skall inte utan vidare kunna häktas enligt bestämmelsen även om det finns risk för att han skall begå ytterligare brott.

Enligt tingsrättens mening blir möjligheten till häktning vid recidivfara enligt förslaget för snäv. Som framhålls i betänkandet (s. 133) är denna häktningsgrunds nuvarande huvudsakliga syfte individualpreventiv och kriminalpolitiskt. Häktningsgrunden tillgrips inte sällan för att bryta en pågående brottsperiod ofta bottnande i drogmissbruk. som finansieras genom stölder och andra förmögenhetsbrott av i och för sig okomplicerad beskaffenhet. Man kan där inte säga att brottsligheten är satt i system eller på annat sätt av stor omfattning. Även om institutet rannsakningsöver- vakning skall kunna tillgripas i den angivna situationen anser tingsrätten, att också möjligheten till häktning bör stå kvar. Enligt tingsrättens erfaren- het är häktning nämligen många gånger det enda realistiska alternativet för att bryta en brottsperiod av detta slag. Även samhällsskyddet talar för att häktning skall kunna tillgripas i dessa fall. Härtill kommer att allmänhetens förtroende för de rättsvårdande myndigheternas förmåga att upprätthålla rättsordningen kan rubbas med en regel, som inte tillåter häktning för den mer ”vardagsbetonade" brottsligheten. Vidare finns risk för att polis och åklagare uppfattar sitt arbete som meningslöst ifall man tvingas att släppa en misstänkt, som man mer eller mindre vet inom en snar framtid kommer att gripas för nya brott av samma slag.

Tingsrätten vill inte heller ställa sig bakom en regel. där häktning inte utan vidare kan ske med hänsyn till tidigare lagförda brott. Att frigöra sig från den misstänktes tidigare brottslighet låter sig svårligen göras och tingsrätten är övertygad om att domstolarna även i fortsättningen tar hänsyn till den misstänktes antecedentia sådant detta kommit till uttryck i kriminalregistret. Med hänsyn till vad som sagts ovan anser tingsrätten att häktningsgrunden recidivfara bör finnas kvar väsentligen oförändrad. Ge- nom den nya lokutionen "påtaglig risk" sker ju ändå en viss höjning av häktningströskeln i förhållande till vad som gäller nu. Utredningsmannens förslag medför enligt tingsrättens mening sammanfattningsvis att sam-

Prop.]986/87:112

hällsskyddet försämras. att allmänhetens förtroende för myndigheternas Prop. l986/87: 1 12 förmåga att beivra brott kan rubbas negativt och att effektiviteten i brotts- bekämpningen minskar på ett inte godtagbart sätt.

Södra Roslags tingsrätt: Angående häktningsskälen "flyktfara” och ”kollusionsfara" innebär förslaget snarare en precisering av rådande prax- is än någon förändring i sak. Vi godtar därför förslaget att uttrycket "påtaglig risk” införs som beviskrav.

Däremot finns det skäl till invändningar mot utredningens förslag till skärpning av kraven för häktning vid recidivfara. Förslaget grundas i denna del på direktiven att antalet häktningar totalt skall nedbringas. men löser inte det av oss antydda problemet med obefogade anhållanden och häktningar. Antalet häktningar är en produkt av brottsutvecklingen i sam- hället. Brottsbalksbrotten har under det senaste året ökat med sex procent och förmögenhetsbrotten, 75 % av alla brott, ökar mest. Förslaget tar också sikte på de allra vanligaste förmögenhetsbrotten, vid vilka återfalls- risken erfarenhetsmässigt är mycket hög. Vi anser att utredningsmannen inte tillräckligt beaktat behovet av skydd mot återfall i förmögenhetsbrott till förmån för mera individualpreventivt färgade hänsyn. Halvtidsfrigiv- ningen har inneburit att återfallsbrottslingar ofta släpps ut från fängelset kort tid efter domen. Brottsstatistiken visar att riskerna är mycket stora att dessa begår nya brott av typen villa- eller lägenhetsinbrott, bilstölder. tillgrepp ur parkerade bilar och butiksstölder. Mot sådan kriminalitet har samhället svårt att skydda sig. En annan kategori som erfarenhetsmässigt är mycket brottsbenägen är personer som finansierar narkotikamissbruk o.d. med olika former av "vardagskriminalitet”. På grund av den låga uppklarningsprocenten vid sådan brottslighet vågar man på goda grunder anta att om en återfallsbrottsling ertappas med exempelvis ett lägenhetsin— brott, detta normalt inte kan antas vara en enstaka företeelse. Ofta kan säkert flyktfara kunna konstateras, men det effektivaste sättet att stoppa seriebrottslighet torde vara häktning. Samhället bör inte avhända sig häkt- ningsvapnet i dessa situationer. Utredningsmannen har i vart fall inte lyckats övertyga oss om att förslaget om större restriktivitet med häktning- ar på grund av recidivfara är genomtänkt och välgrundat. Rannsaknings- övervakning, som föreslås utgöra något slags skyddsnät när häktning inte kan tillgripas vid återfall (25 kap. 1 5 andra stycket) kan inte anses vara ett realistiskt alternativ till häktning vid återfall annat än i begränsad omfatt- ning. Vi instämmer alltså i huvudsak i reservanterna Ljungwalls och Wranghults synpunkter. Därtill vill vi framhålla att avgränsningen av kate- gorierna brottslighet av ”farlig art" eller ”stor omfattning" är alltför vag för att kunna användas i den praktiska rättstillämpningen. Vi anser alltså att recidivgrunden bör behållas som häktningsskäl ungefär i samma omfatt- ning som enligt gällande rätt.

Göteborgs tingsrätt: F lyktfara När det gäller tolkningen av de båda beviskraven "skäligen kan befaras" och "anledning förekommer" torde närmare ledning visserligen kunna hämtas ur rådande rättspraxis. men tingsrätten delar ändå uppfattningen 180

att innebörden kan förefalla oklar och att fråga kan uppstå hur beviskraven förhåller sig till varandra. Det finns därför skäl att skapa ett enhetligt beviskrav för samtliga häktningsgrunder, i syfte att både förtydliga rättslä- get och underlätta tillämpningen. .

Tingsrätten anser inte att utredningen ger belägg för synpunkten att häktningsreglema tillämpas alltför slentrianmässigt. Icke desto mindre förefaller det lämpligt med en formulering av beviskravet så att det framgår att risken för t. ex. flykt skall vara konkret med hänsyn till omständigheter- na i det särskilda fallet. Uttrycket "påtaglig risk" motsvarar väl detta krav.

Beträffande påståendet att denna häktningsgrund har en social slagsida är det förmodligen svårt att helt undvika den effekten. En person som saknar bostad och arbete harju lättare att hålla sig undan än den som lever under mer ordnade och etablerade sociala förhållanden. Även med beto- ning av omständigheterna i det särskilda fallet är det därför troligt att risken för flykt fortfarande oftare framstår som påtaglig beträffande den socialt utslagne än andra personer.

Kollusionsfara Häktning på grund av risk för att den misstänkte försvårar utredningen av medmisstänktas brott är såsom utredningen framhållit helt främmande för svensk rätt. Särskilt hänsynen till den misstänktes personliga integritet och den allmänna strävan att såvitt möjligt begränsa frihetsberövande tvångs- medel medför att de fördelar som en ändring av lagstiftningen härvidlag sannolikt skulle innebära för bekämpningen av den organiserade brottslig- heten inte kan tillmätas någon avgörande betydelse. Någon ändring bör alltså ej komma i fråga.

Såsom anförts ovan under föregående rubrik tillstyrker tingsrätten att ett enhetligt beviskrav beträffande de särskilda häktningsgrunderna införs och att detta får formuleringen "påtaglig risk”. Det bör emellertid på ett klarare sätt framgå av lagtexten att påtaglig risk krävs inte bara för flykt- fara utan även för kollusionsfara.

Liksom utredningen anser tingsrätten inte att formuleringen innebär några avgörande förändringar i förhållande till vad som gäller idag i fråga om kollusionsregelns praktiska tillämpning. Några avgörande förändringar är inte heller önskvärda.

Recidivfara Tingsrätten motsätter sig förslaget att begränsa möjligheterna till häktning på grund av fara för fortsatt brottslig verksamhet. Tingsrätten ansluter sig istället till de synpunkter Folke Ljungwall och Hans Wranghult anfört i sitt särskilda yttrande. Denna ståndpunkt bedömer tingsrätten vara mer realis- tisk och stå i bättre samklang med det allmänna rättsmedvetandet. I sammanhanget bör särskilt framhållas att redan förslagen om kortare tids- frister, högre tröskel i fråga om risken för fortsatt brottslighet och propor- tionalitetsregeln kan förväntas medföra begränsningar av häktningar på grund av recidivfara. Ytterligare begränsningar skulle inte vara till fördel för rättssamhället.

För att undvika en ojämn rättstillämpning bör i vart fall en annan formulering än "annan farlig art" väljas för att ange begränsningskriteriet i fråga om häktning på grund av recidivfara. Lagtexten bör vara formulerad så att den på ett klarare sätt anger vid vilka brott häktning får tillgripas.

Däremot delar tingsrätten utredningens åsikt att recidivregeln i fortsätt- ningen bör formuleras så att det klart framgår att det skall föreligga fara för likartad brottslighet. Likaså att det även beträffande denna häktningsgrund skall vara fråga om "påtaglig risk”.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten instämmer i utredarens förslag om skärp- ning av beviskravet för fara för flykt, kollusion och fortsatt brottslighet.

Tingsrätten ansluter sig i huvudsak till vad som anförs i det särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Tingsrätten delar alltså bedömningen att häktning på grund av recidivfara inte bör vara begränsad till vissa brottstyper utan kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Tingsrätten avstyrker alltså utredarens förslag i denna del.

Domstolsverket: Förslaget att begränsa möjligheterna att tillgripa häkt- ning på grund av recidivfara kan —- om det genomförs — antagas medföra negativa konsekvenser för bekämpningen av framförallt förmögenhets- brotten. Utredningen hari någon mån sökt mildra dessa konsekvenser dels på så sätt att häktning skall kunna ske i de fall brottsligheten är av stor omfattning, dels genom tillskapandet av ett nytt häktningsalternativ. den s.k. rannsakningsövervakningen. Om rannsakningsövervakningen kunde förutses bli ett användbart alternativ till häktning är DV överens med utredaren att häktningsförutsättningarna vid recidivfara kan begränsas på det föreslagna sättet. Som även framgår längre fram ifrågasätter DV dock om inte utredaren har knutit alltför stora förhoppningar till rannsaknings- övervakningen, åtminstone på det sätt den föreslås bli utformad. Man kan således hysa farhågor för att en stor del av dem som i dag häktas på grund av recidivfara, sedan de gjort sig skyldiga till ett eller flera förmögenhets- brott, inte kommer att rätta sig efter de villkor som knyts till en övervak- ning utan i stället fortsätter med sin brottsliga verksamhet. Just när det gäller kategorien återfallsförbrytare är DV tveksam till om inte den före- slagna begränsningen är alltför långtgående. Å andra sidan har DV förstå- else för svårigheterna att i lagtexten mer i detalj ange de brott vid vilka häktning på grund av recidivfara får ske. DV vill ändock förorda att häktningsförutsättningarna beträffande recidivfara formuleras så att häkt- ning, särskilt vid fall av upprepad brottslighet. skall kunna ske i något större utsträckning än vad som föreslagits.

Lars Bentelius. domstolsverket är av skiljaktig mening och tillstyrker att häktningsförutsättningarna i recidivfallen ändras helt i enlighet med utred- ningens förslag.

RPS: RPS är starkt kritisk till förslaget om att inskränka möjligheterna att häkta vid risk för fortsatt brottslighet och ansluter sig därvid till de synpunkter, som framförts av utredningens sakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult i bilaga till betänkandet. Till utvecklande av sina synpunkter får RPS anföra följande.

I utredningsförslaget åberopas ingen utredningsdokumentation till stöd

för att det finns något behov av den föreslagna inskränkningen. Utredning- en anför visserligen att lagrummets nuvarande" betydelse i praktiken har kommit att fylla processekonomiska behov snarare än att tillgodose de skyddsaspekter som lagstiftare avsett (s. 133). Enligt RPS:s mening saknas dock fog för detta påstående, som inte stöds av något utredningsmaterial. Inte heller stöds förslaget av den i betänkandet presenterade statistiken, som tvärtom utvisar att den aktuella häktningsgrunden åberopats i allt mindre utsträckning i åklagamas anhållningsbeslut under senare år (5. 98).

Att genomföra utredningens förslag skulle innebära en minskning av möjligheterna att häkta framför allt personer, som gjort sig skyldiga till olika slag av vardagsbetonad brottslighet. t. ex. bostadsinbrott. Utredning- en förefaller inte att ha tagit tillbörlig hänsyn till de senare årens oroande ökning av brottsligheten. Inte minst har denna utveckling drabbat allmän- heten just i form av en ökad vardagsbrottslighet, bland vilken bostadsin- brotten ökat med ca 25 procent under en tioårsperiod. Det är svårt att tro att en minskning av skyddet mot sådan vardagskriminalitet verkligen kan ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Förslaget går också stick i stäv med statsmakternas på senare tid uttalade intentioner om en ökad satsning på att bekämpa vardagsbrottsligheten.

Häktning i anledning av fara för fortsatt brottslighet skall enligt förslaget alltså kunna ske bl.a. om brottsligheten är av stor omfattning. Vid bedöm- ningen av om så är fallet får man dock enligt utredningen inte ta hänsyn till tidigare brottslighet. som den misstänkte redan har lagförts för (s. 135). I betänkandet exemplifieras detta med en person, som tidigare dömts för flera förmögenhetsbrott och som därefter. kanske direkt efter straffavtjä- nandet, gör sig skyldig till ytterligare brott. Denne person skulle alltså inte utan vidare kunna häktas på grund av risk för fortsatt brottslighet. Utred- ningen anför själv att denna konsekvens kan vara svår att acceptera. RPS instämmer i detta.

Det bör här påpekas..att rannsakningsövervakning visserligen skulle kunna användas i en situation som den nyss nämnda. Om den övervakade därvid missköter sig skulle han kunna häktas enligt den föreslagna bestäm- melsen i 25 kap. 10 & RB. Enligt RPS:s uppfattning fyller det dock ingen förnuftig mening att gå en sådan omväg över rannsakningsövervakning i fall, då man redan från början med stor sannolikhet kan förutse att över- vakningen inte kommer att avhålla den misstänkte från att begå nya brott. En sådan omgång vore olycklig både för allmänheten. som drabbas av brottsligheten, och för den misstänkte själv. som får dra på sig ytterligare brottslighet som han sedan skall dömas för. Omgången innebär också en påtaglig misshushållning med de rättsvårdande myndigheternas resurser.

Utredningen har. utan närmare motivering, utformat förslaget så att faran för den fortsatta brottsligheten skall avse brott av samma slag som omfattas av den redan aktuella misstanken (s. 136). Så tillämpas säkert bestämmelserna redan i dag i de flesta fall, och på goda grunder. Det är dock svårt att förstå varför man helt skall avhända sig möjligheten att förhindra brottslighet av annat slag i de sällsynta fall, då detta kan vara befogat.

Med hänsyn till det anförda får RPS med skärpa avstyrka förslaget att

minska möjligheterna till häktning vid fara för fortsatt brottslighet.

Beviskravet för de olika häktningsgrunderna uttrycks för närvarande på olika sätt (se 24 kap. l 5 och 2 & RB). Utredningen föreslår att det för samtliga häktningsgrunder skall krävas en ”påtaglig risk" för att häkt- ningsgrunden föreligger (s. 130 f). Förslaget är avsett att innebära en skärpning av beviskravet för att respektive häktningsgrund verkligen före- ligger i det konkreta fallet. Enligt RPS:s mening finns det dock inget stöd för att en skärpning av beviskravet är behövlig. Utredningens mening att rättspraxis ställt allt för låga krav när det gäller häktningsgrunden flyktfara motsägs sålunda snarast av utredningens egen statistik, som utvisar att användningen av denna häktningsgrund minskat sedan 1975. Det ligger enligt RPS:s uppfattning i sakens natur att domstolarna alltid måste bedö- ma häktningsgrunderna med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet. En omformulering av lagtexten för detta ändamål är därför knappast nödvändig. Snarare kan ordet ”påtaglig" leda tanken till ett hårdare be- viskrav än vad utredningen egentligen avsett. Förslaget avstyrks därför. Om man ändå vill införa en enhetlig formulering av beviskravet för de olika häktningsgrunderna förefaller uttrycket ”skäligen kan befaras” vara det mest adekvata.

Kriminalvårdsstyre/sen: Styrelsen har inga erinringar mot förslaget till skärpningar i de legala förutsättningama för häktning utom i ett avseende. Styrelsen är nämligen ytterst tveksam när det gäller utredningens förslag om reducering av möjligheten att häkta vid recidivfara. En sådan begräns— ning kommer enligt styrelsens mening att påverka situationen för bl a missbrukarna. För dessa personer med täta återfall i oftast mindre allvarlig kriminalitet har häktningen inneburit att en missbruksperiod i förening med brottslig aktivitet har avbrutits. Om man väsentligt minskar domsto- larnas möjlighet att tillgripa häktning i dessa fall kommer däremot gruppen i avvaktan på rättegång och anstaltsomhändertagande i stor utsträckning att fortsätta med en kriminalitet som — även om den inte är direkt sam— hällsfarlig i allmänhetens ögon reducerar tilltron till rättsväsendets för— måga att skydda enskildas egendom.

Styrelsen delar utredningens uppfattning att ett enhetligt beviskrav bör gälla för samtliga häktningsgrunder. Emellertid är styrelsen tveksam till huruvida uttrycket påtaglig risk tillräckligt preciserar kravet på bevisning- ens styrka. Uttrycket återfinns också i 26 kap. 7 & brottsbalken. Erfaren- heterna från tillämpningen av detta lagrum ger enligt styrelsens mening anledning att ifrågasätta om detta uttryck även bör införas när det gäller förutsättningen för häktning. Enligt styrelsens mening bör därför beviskra- vet ytterligare preciseras när det gäller riskbedömningen.

Brottsförebyggande rådet: Den andra huvudfrågan vid utformningen av de straffprocessuella tvångsmedlen är om och under vilka förutsättningar recidivfara är en acceptabel grund för frihetsinskränkningar.

Utredningen har, under åberopande av att häktning huvudsakligen kan motiveras som ett medel för att säkerställa lagföring, valt att begränsa möjligheterna till frihetsberövanden med stöd av recidivgrunden. Samti- digt föreslås att rannsakningsövervakning skall få användas som tvångs- medel i de flesta fall där recidivfara i dag är grund för häktning. BRÅ

menar att samhällsskyddet kräver en regel om, häktning på grund av recidivfara. Särskilt viktigt är denna möjlighet för att komma till rätta med seriebrottslighet. Såväl allmänhetens förtroende. för samhällets brotts- skydd som allmänprevention vilar till stor del på att snabba ingripanden av dessa slag sker.

Det är självfallet av största vikt. att förutsättningama för häktning resp rannsakningsövervakning noga preciseras i lagtexten för att minska ris- kerna för misstanke om godtyckliga häktningar på denna grund. Förutsätt- ningarna för när den ena eller andra åtgärder skall vidtas för att hindra fortsatt brottslighet måste självfallet bedömas utifrån effektivitets- och humanitetssynpunkt.

Sett ur de intressen BRÅ har att bevaka måste samhällsskyddet få företräde framför humanitetsaspekter. Häktning bör därför komma i fråga också vid recidivrisk för samtliga kategorier misstänkta utom för t.ex. ungdom, vårdnadshavare till små barn och då den enskilde är psykiskt störd, dvs sådana grupper då det står utom allt tvivel att skadorna vid ett frihetsberövande klart överväger framför intresset av ett effektivt sam- hällsskydd.

I betänkandet argumenteras för att såväl flyktfara. kollusionsfara som recidivfara skall vara konkret. Av det skälet föreslås en omformulering av beviskravet så att det skall föreligga en "påtaglig risk" i stället för "skäli- gen kan befaras" resp ”anledning förekommer" för den misstäktes hand- lingssätt. En sådan formulering leder tanken till, att åklagaren förutsätts att inför domstolen visa upp ett konkret handlande för att rekvisitet skall kunna tillämpas. Utredningsmannen synes dock i sin motivering (s. 130 f) ha utgått från att det är tillräckligt för häktning på t.ex. flyktfara att domstolen i det enskilda fallet bedömer att den misstänkte har benägenhet att undandra sig lagföring. På samma sätt uttunnas konkreteriseringen av recidivfara (s. 136) från att det skall vara påtaglig risk för brottslighet av samma art som misstanken avser. till att det med brott av samma art skall förstås en artlikhet i vidare bemärkelse.

Rådet vill med dessa exempel sätta i fråga om några förbättringar uppnås genom att använda orden ”påtaglig risk" som beviskrav när det erfaren— hetsmässigt är så vid häktningar att åklagaren ofta har svårt att konkret visa på t. ex. kollusions- och recidivfara. Det kan därför befaras att den föreslagna utformningen av lagtexten leder till att sådana svårigheter hind- rar häktning. när det eljest är befogat för att skydda enskilda och samhället i övrigt mot lagöverträdelser. På samma sätt kan lagföringen försvåras.

Om den föreslagna ändringen inflyter i lagtexten, är det nödvändigt att på sätt skett i motiven till lagen (1978z800) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. se prop. 1978/79:28 s. 141 f, ange typsituationer för när denna påtagliga risk föreligger. Till skillnad mot betalningssäkrings- fallen, där enbart betalningsviljan hos den enskilde skall bedömas. är misstanke om flykt, kollusions- och recidivbenägenhet en mycket mer mångfasetterad verklighet. att bedöma.

Reservation till BRÅ.'s yttrande av Magnus Sjöberg , som anför att avsnittet ”Beviskravet” i yttrandet bort ha följande lydelse:

I betänkandet handlingssätt. Under senare år har antalet anhål-

landen och häktningar gått ned. Det är angeläget att den restriktivitet i användandet av personella tvångsmedel. som denna tendens är ett uttryck för, kan vidmakthållas. Ett införande av ett gemensamt rekvisit ”påtaglig risk" kan antas få den effekten att nuvarande restriktivitet i användandet av personella tvångsmedel befästs. BRÅ vill därför förorda utredningens förslag i denna del.

RR V: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag. Länsstyrelsen i Blekinge län: Som kritik mot de föreslagna förkortade tidsfristema i samband med anhållande och häktning har framförts att uppklarningsprocenten av brott blir lägre samt att antalet häktningar kan komma att öka bland annat på grund av s.k. större kollusionsfara. Påstå- endena kan ha fog för sig. För egen del får länsstyrelsen icke minst framföra en allvarlig erinran mot föreslagen begränsning av häktningsgrun- den recidivrisk. Länsstyrelsen anser därvid att häktning på grund av reci- divfara ej bör vara begränsad till vissa brottstyper utan bör kunna komma i fråga vid alla typer av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller därutöver. Länsstyrelsen förstår de allvarliga betänkligheter som framförts från länets polismyndigheter om en ändring enligt utredningens förslag genomföres beträffande häktningsgrunden recidiv. En konsekvens av ut- redningens förslag skulle bli att ingripande med tvångsmedel mot brotts- lingar som utövar s.k. mobil seriebrottslighet — stöld, bedrägeri- och rånturnéer —- skulle bli svårare än hittills. Länsstyrelsen anser därför att utredningens förslag till ändring av häktnings- och anhållningsgrunden recidivfara ej bör genomföras. Om det föreligger påtaglig risk för återfall i brott måste detta också innebära en påtaglig risk för att lagföringen för- dröjes — saboterasl

Polisstyrelsen [ Ronneby polisdistrikt: Att det införs ett gemensamt beviskrav för de tre särskilda häktningsgrunderna torde enbart vara ägnat att underlätta den enskilde polismannens bedömning huruvida gripande skall ske eller ej. Den av utredningen föreslagna lydelsen för beviskravet (påtaglig risk) innebär — som utredningen själv framhåller och som ligger i linje med utredningens direktiv — en begränsning av nuvarande häktnings- och gripandemöjligheter. Skärpningen förmodas dock icke i nämnvärd utsträckning försvåra polisens arbete. Den ytterligare skärpning som följer av angivandet av vissa typbrott för den särskilda häktningsgrunden reci- divfara, kan dock förväntas försvåra polisens arbete. I denna del ställer sig polismyndigheten helt bakom det särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult.

Polismyndigheten vill vidare beklaga att utredningen icke tagit fasta på möjligheten att utöka kollusionsfara till att omfatta fall där den misstänkte försvårar brottsutredningen för andra misstänkta i samma brott. Den orga- niserade brottsligheten kan i nuläget dra stora fördelar av att en misstänkt försvårar utredningen för övriga inblandade. Det förefaller polismyndighe- ten aningen statiskt och föga offensivt att utredningen bara konstaterar att sådan rättstillämpning är främmande för svensk rätt. Rättstillämpningen borde rimligen anpassas efter ”brottstillämpningen" och beträffande sist- nämnda är ur historisk synpunkt — organiserad narkotikabrottslighet väldigt främmande men dock en realitet med oerhörda konsekvenser.

Polissryrelsen i Karlshamns polisdistrikt: I fråga. om de föreslagna änd- ringarna i häktningsreglerna vill polismyndigheten endast framhålla de negativa konsekvenserna ur brottsbekämpningssynpunkt som sannolikt blir följden om reglerna ändras för häktning på grund av recidivfara.

Polismyndigheten ansluter sig till det särskilda yttrande som de sakkun- niga i utredningen avgett. Häktning på grund av risk för återfall i brott skall alltså inte vara begränsad till vissa brottstyper utan skall kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen får ansluta sig till den skiljaktiga mening som framförts i det särskilda yttrandet av de sakkun- niga, länsåklagaren Folke Ljungwall och polisöverintcndenten Hans Wranghult.

I detta sammanhang vill länstyrelsen framhålla att den begränsning som innefattas i rekvisitet att det skall finnas en påtaglig risk för att den misstänkte på nytt begår brott av samma art kan få stötande och oönskade följder. Det kan t ex inträffa att polisen vid husrannsakan hos en anhållen inbrottstjuv påträffar föremål som ger vid handen att ett förfalsknings— eller bedrägeribrott förbereds. Det vore då orimligt om inte också denna plane- rade brottslighet skulle kunna beaktas i häktningsfrågan. Enligt länsstyrel- sens mening bör därför häktning på grund av recidivfara inte vara begrän- sad till vissa brottstyper utan kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Allmänna enheten vid länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredningen före- slår att det i stället skall krävas "påtaglig risk" för att den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller på nytt begår brott. Det kan ifrågasättas om inte rekvisitet "skäligen kan befaras” redan idag har getts den innebörd som ”påtaglig risk" avsetts få. Då "skäligen kan befaras” i praktiken synes vara synonymt med "påtaglig risk" finns det inte anledning införa den nya terminologin att användas vid sidan om den i RB redan existeran- de "kan skäligen befaras".

Utredningen föreslår i 24 kap. l ä 1 stycket RB den ändringen att häkt- ning vid recidiv endast skall få ske då brottet riktar sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk att den misstänkte begår brott av samma art. Beträffande denna inskränkning, vilken omöjliggör häktning vid t.ex. upprepade inbrottsstöldcr, kan man helt instämma i vad Folke Ljungwall och Hans Wranghult i sitt särskilda yttrande framhåller om att detta förslag leder till ett stötande resultat. 1 övrigt instämmes i vad Ljungwall och Wranghult framfört i sitt särskilda yttrande.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Vid recidivfara får häkt- ning enligt förslaget ske om brottet riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller om brottsligheten är av stor omfatt- ning och det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Polismyndigheten kan icke acceptera utredarens begränsning till nu nämnd brottslighet. Enligt myndighetens uppfattning kommer denna begränsning att menligt påverka effektiviteten vid bekämpandet av den s.k. vardagsbrottsligheten. Chefen för justitiedepartementet hari uttalan-

de särskilt betonat medborgarnas rätt till effektiva åtgärder vid bekämpan- det av denna brottslighet och då bl. a. inbrottsstölderna. Förslaget rimmar illa sett mot departementschefens deklaration. Det kan också ifrågasättas om det kan anses humant att underlåta att ingripa med anhållande och häktning för att bryta en kriminell livsföring om fortsatt brottslighet inte kan hindras på annat sätt. Polismyndigheten ansluter sig i denna del till det särskilda yttrandet till betänkandet. Utredningsmannen föreslår vidare att häktning vid recidivrisk endast skall få ske beträffande brott av samma art. Myndigheten har svårt att inse varför denna begränsning skall vara nöd- vändig. Om det t. ex. vid husrannsakan hos en anhållen inbrottstjuv påträf- fas föremål som ger vid handen att förfalskningsbrott eller narkotikaför- säljning förberedes, bör ju ett beslut om häktning kunna innefatta även denna befarade brottslighet.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Angående förutsättningama för häktning på grund av recidivfara ansluter sig polismyndigheten i huvudsak till det särskilda yttrandet härom.

Riksdagens ombudsmän: Jag har ingenting att erinra mot vad utredaren har anfört om de särskilda häktningsförutsättningarna flyktfara och kollu- sionsfara.

Häktning på grund av recidivfara grundas främst på att samhället ansetts böra skyddas från brottslig verksamhet av personer som visat särskild benägenhet att begå kriminella handlingar. Utredaren har betraktat denna häktningsgrund som systemfrämmande, vilket synes mig vara riktigt. Det är alltså fråga om vad 1974 års häktningsutredning kallade en temporär kriminalpolitisk åtgärd. Man skulle kunna kalla det för en kortsiktig eller provisorisk inkapacitering av brottslingen. För min del skulle jag vilja ifrågasätta om en sådan grund för frihetsberövande bör kunna åberopas i andra fall än när det praktiskt sett råder visshet om att den aktuella personen har utfört gärningen eller gärningarna. Enligt den statistik som utredaren redovisat är det dock vanligt med anhållande på grund av både kollusionsfara och recidivfara. Detta synes mig från logiska utgångspunk- ter knappast vara fullt försvarbart, eftersom det innebär att en person frihetsberövas med syftet att hindra honom att upprepa något som man inte är säker på att han har gjort. Endast vid mycket grov brottslighet bör enligt min mening avvägningen mellan personlig integritet och samhälls- skydd utfalla så att frihetsberövande kan tillgripas trots att "visshet" inte föreligger. I sådana fall torde dock förutsättningar för s.k. obligatorisk häktning finnas.

Från principiella utgångspunkter skulle man därför kunna tänka sig att lagtekniskt skilja de olika häktningsgrunderna åt så att bedömningen av om recidivfara föreligger skulle ske alldeles fristående från överväganden an- gående tillämpligheten av de båda andra särskilda häktningsgrunderna. I 24 kap. l % RB skulle man kunna först ta upp häktning på grund av påtaglig risk för fortsatt brottslig verksamhet om det framstår som klart att den misstänkte begått brottet. Därefter skulle föreskrivas möjligheten att häkta en misstänkt person på grund av flykt- och/eller kollusionsfara, om det föreligger sannolika skäl för att han har begått gärningen. En häktning på grund av recidivfara skulle då inte kunna kombineras på sätt som sker nu

med de andra grunderna utan utgöra ett självständigt häktningsinstitut. En sådan uppdelning behöver inte utesluta att åklagäréh eller domstolen i sina beslut anger flera grunder för frihetsberövandet, men den skulle markera den principiella skillnaden mellan de olika situationerna och erinra om att de prövningar som kommer i fråga inte sker från samma utgångspunkter.

I fråga om vilka brott som skall kunna föranleda häktning på grund av recidivfara finns det åtskilligt som talar för utredarens förslag. Jag vill dock för min del anföra att det inte bör spela någon roll om den omfattande brottslighet som ligger till grund för riskbedömningen ligger före eller efter en dom. Det kan finnas lika stor anledning till häktning när någon, efter att ha avtjänat straff för ett flertal brott. strax efter frigivandet begår ytterliga- re något brott inom samma brottskategori som när mellankommande lag- föring och straffavtjänandc inte har ägt rum.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds tmiversitet: Kritiken mot hittills- varande ordning går. framhålls det, ofta ut på att häktningsgrunderna (flyktfara etc) tillämpas slentrianmässigt (att säga "alltför slentrianmäs- sigt" torde knappast vara klartänkt kritik, jfr förslaget s. 40 n). Att stor sanning liggeri ett sådant påstående lär ej kunna förnekas.

En förklaring till praxis härvidlag får antas vara att söka i lagens i varje fall formellt disparata beviskrav, som talar om att "anledning förekom- mer" resp. att det "skäligen kan befaras”. Även om bägge uttrycken anses innehålla förhållandevis lågt ställda krav på förefintlig risk (flyktfara etc). synes en sådan likformig specificering som den utredningsmannen föreslår vara välmotiverad, oaktat den för med sig en viss skärpning vid jämförelse med nuläget (se särskilt s. 131 6, 133 m och 136 m).

Det valda uttryckssättet är. att det skall föreligga en "påtaglig risk” för den ifrågavarande effekten. Det antas, att härigenom skall framgå klarare än hittills. att riskbedömningen skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Att den konkreta faran alltid ansetts normerande hindrar ej. att det kan bli av värde, inte minst. såsom utredaren understry- ker, i fall av recidivfara. att lagtexten ges denna nya formulering. Med all respekt för svårigheterna att i formler fånga den större eller mindre styrkan hos ett önskvärt beviskrav, så att en generell bedömningsnorm kan ställas upp, biträder nämnden vad sålunda föreslagits.

Vad i övrigt angår häktningsgrunderna är en viktig föreslagen nyhet den, att en materiell skillnad görs mellan, å ena sidan. flykt- och kollusionsfal- len. och, å andra, recidivfallen. Hittillsvarande jämställdhet upphävs; före- ligger det påtaglig risk, att den misstänkte på nytt begår brott och därvid skall fråga vara om brottslighet av samma slag som den misstanken avser — förutsätts för häktning, bl. a., att det aktuella brottet riktat sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller att brottslighe- ten ifråga är av stor omfattning. Avsikten sägs vara att — med hänsyn till recidivgrundens speciella karaktär åstadkomma en begränsning av häkt- ningen till fall, där den behövs för att skydda enskilda eller samhället från brott, som medför allvarliga skador.

Som synes blir följden av en nyreglering. att, när det ifrågavarande brottet ej riktar sig mot annans liv. frihet eller hälsa, recidivfara föranleder häktning, endast då fråga är om brottslighet av farlig art eller stor omfatt-

Prop.1986/87:112

ning. Exempelvis faller förmögenhetsbrott, som ej är kvalificerade på sätt senast sagts, utanför lagstadgandet. Utredningsmannen är medveten om svårigheterna att avgränsa den brottslighet som faller utanför resp. inom undantagsregelns tillämpningsområde. Den som begått flera förmögen- hetsbrott. för vilka han dömts, och därefter kanske omedelbart efter ut— ståndet straff gör sig skyldig till ytterligare brott kan till följd av regeln ej häktas utan vidare även vid risk för fortsatta brott. Detta förhållande kan vara svårt att acceptera. Medveten säger han sig vidare vara om att den föreslagna begränsningen av häktningsmöjligheten kan "i någon mån in- verka på effektiviteten i bekämpningen av de mera vardagsbetonade brot- ten" (s. 135). Som häktning enligt honom skall främst ses som ett tvångs- medel, anser han emellertid ej, att recidivfara bör mötas i första hand medelst anhållande och häktning.

I särskilt yttrande har två av de sakkunniga fronderat på denna punkt. Vardagsbetonade brott såsom inbrottsstölder är, som dessa framhållit, en ' form av brottslighet, där medborgarna har rätt att kräva effektiva motåt- gärder. Till dylika hör att en återfallsförbrytare, som upptagit sin brottsliga verksamhet, skall så snart han ertappas kunna hejdas genom frihetsberö- vande. Avskaffas möjligheten till häktning vid detta slags brott, följer härav lägre prioritet även såtillvida att regler om förtur, frister m.m. inte längre gäller därvidlag.

Forskningsnämnden finner anmärkningarna beaktansvärda och delar dessa sakkunnigas uppfattning, att den föreslagna beskärningen vid reci- divfara stämmer illa överens med statsmakternas uttalade intentioner, att en reduktion av tvångsmedlens användningsområde ej får medföra att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten minskar ifråga om brotts- utredning och lagföring. Önskad begränsning i förevarande avseende kom- mer att i ej ringa mån ses tillgodo redan genom övriga restriktioner (kortare tidsfrister m. m.) som proponeras. Nämnden avstyrker därför utrednings- mannens förslag i denna del.

Det kan i sammanhanget anmärkas, att dessa sakkunniga generellt utta— lat uppfattningen, att det synes starkt kunna sättas ifråga, om det över huvud är möjligt att ”i nämnvärd omfattning" minska bruket av personella tvångsmedel utan att detta medför just sådana negativa verkningar som nyss nämndes. Ett genomförande av utredningsmannens förslag kan enligt dem ej ske utan en försämring därvidlag.

Sveriges domareförbund: Förbundet accepterar vidare att beviskravet för samtliga tre häktningsgrunder anges med orden "påtaglig risk” i stället för de nuvarande uttrycken "skäligen kan befaras” och "anledning före- kommer".

Förbundet finner angeläget att framhålla att även en abstrakt kollusions- fara bör kunna anses innebära "påtaglig risk" för undanröjande av bevis i det fall, att det finns ett eller flera mycket viktiga vittnen som ännu inte hörts under förundersökningen men som står den misstänkta så nära, att han lätt skulle kunna påverka deras utsaga på ett avgörande sätt, utan att han dock företagit sig något som direkt pekar på att han tänker göra något. sådant.

Vidare må också anmärkas att, eftersom förutsättningama för gripande skall vara desamma som för häktning. polisens arbete kan komma att försvåras enligt förslaget genom att flyktfara, kollusionsfara eller recidiv- fara skall vara "påtaglig" för att sådan åtgärd skall få företagas. Förbundet känner sig inte övertygat om att en försiktigare användning av gripandein- stitutet verkligen är önskvärd.

Utredaren anför att häktning kommit att användas i relativt stor omfatt- ning också vid brottslighet som är av förhållandevis mindre allvarlig art (s. 126 6) och att det inte är motiverat att enbart på grund av recidivfara tillgripa häktning i den utsträckning som sker idag (5. 134 6). Det är en allvarlig brist i betänkandet att det inte innehåller några konkreta exempel på att häktning tillgripits i onödan, och än mindre någon statistisk under- sökning härav. Man får ingen uppfattning om vad utredaren menar med mindre allvarlig brottslighet och påståendet att häktning idag sker alltför ofta hänger därför i luften.

Utredaren föreslår att häktning på grund av recidivfara skall kunna ske "om brottet har riktat sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning”, allt under förutsättning att det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott "av samma art”. Som exempel på brott som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet nämner utredaren brott enligt 3 kap. brottsbalken, t.ex. misshandel, inte minst kvinnomisshandel, men även brott enligt 4 kap. brottsbalken, t. ex. olaga hot i sådana fall där det bedöms att hotet kan komma att sättas i verket. I specialmotiveringen anger utredaren också vissa sexualbrott samt narkotikabrott när det är fråga om försäljning. Förbundet anser att även andra former av narkotikabrott bör räknas hit och vill även tillägga rån. Utredaren nämner vidare förmögenhetsbrott som sker yrkesmässigt eller i organiserade former och seriebrottslighet.

Förslaget syftar till en inskränkning av häktningsmöjligheten vid recidiv- fara. Enligt utredaren skall sålunda den som begått flera förmögenhets- brott för vilka han dömts och därefter gör sig skyldig till ytterligare brott, kanske omedelbart efter det att straffet har avtjänats, inte utan vidare kunna häktas även om det finns risk för att han skall begå ytterligare brott (s. 135 n).

Till skillnad från utredaren anser förbundet att de rättstillämpande myn- digheterna är restriktiva med att tillgripa häktning på grund av recidivrisk. I ett mycket stort antal fall där häktningsförutsättningar i och för sig föreligger avstår åklagaren från att begära häktning. Vidare är det ej ovanligt att en domstol lämnar ett häktningsyrkande utan bifall med moti- veringen att tillräckliga skäl för häktning ej föreligger. En ytterligare in- skränkning av häktningsförutsättningarna måste få till följd att flera brotts- lingar får ökade möjligheter att fortsätta brottslig verksamhet. De brott som berörs av lagförslaget är ofta svåra och medför stora skadeverkningar och kan knappast anses vara av mindre allvarlig art. Förbundet vill som exempel nämna lägenhets- och villainbrott, biltillgrepp. fick- och väsk- stölder, checkbedrägerier och förfalskningsbrott. Många av dem drabbar den enskilde hårt, såsom lägenhetsinbrott och väskstölder. Välkänt är att sömnsvårigheter och andra psykiska besvär ej sällan följer i spåren på

bostadsinbrott. Det bör i detta sammanhang erinras om att frågan om brottsoffrcts ställning av justitiedepartementet nyligen förklarats vara av stor betydelse och att den bör ägnas större uppmärksamhet framgent. Brottet drabbar också medborgarna kollektivt genom höjda försäkrings- premier. Förbundet finner det stötande att en person. som dömts flera gånger tidigare för denna typ av brott och som anträffas på bar gärning, inte skulle kunna häktas för brottet. Konsekvensen blir att han inte kan anhållas och häktas förrän han på nytt har begått så många brott att brottsligheten kan anses ha fått "stor omfattning". Detta måste vara fel. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.

En stor del av dem som häktas för förmögenhetsbrott, t. ex. för inbrott och biltillgrepp, med recidivrisk som häktningsgrund. lever under oord- nade förhållanden och har ofta missbruksproblem. Häktningen medför för dem ett avbrott i en kriminell verksamhet, vilket kan ge skyddskonsulen- torganisationen eller socialtjänsten en möjlighet att initiera någon form av behandling. Häktningen kan i sådana falljämföras med de omhändertagan- den som förekommer inom frivården. Detta är ytterligare ett skäl till att det även i fortsättningen bör finnas en möjlighet att häkta på grund av recidiv- risk vid förmögenhetsbrott även om brottsligheten inte är av organiserat slag eller seriebrottslighet.

Som tidigare anförts vill förbundet på denna punkt ansluta sig till det sårkilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult och avstyrka att häktningsmöjligheten vid recidivfara inskränks i den omfattning som utredaren föreslår.

Förbundet har däremot inget att invända mot att det nuvarande uttryc— ket "fortsätter sin brottsliga verksamhet" preciseras på något sätt. Efter- som det häktningsgrundande brottet skall ha fängelse ett år i straffskalan kan det vara följdriktigt att även den fortsatta brottsligheten är av motsva- rande svårhetsgrad. Däremot finns det ingen anledning att den skall vara av "samma art" som utredaren föreslår. Man bör beakta att återfallsrisken i praktiken bedöms inte bara mot bakgrund av det häktningsgrundande brottet utan i lika hög grad mot bakgrund av de brott som den misstänkte tidigare har dömts för.

Föreningen Sveriges åklagare: Den föreslagna skärpningen av beviskra- vet för risk för flykt är snarast en kodifiering av den praxis som utvecklats under senare år. Föreningen anser emellertid att formuleringen "påtaglig risk" kan leda till att för stor bevisbörda kan komma att läggas på åklaga- ren. Utredaren synes ej heller ha avsett att beviskravet skall skärpas. I likhet med utredaren finner föreningen inget skäl att dessutom införa ett varaktighetskrav ( ”avviker eller på annat sätt varaktigt undandrar sig") på sätt som föreslogs i 1974 års häktningsutredning.

Föreningen delar utredarens uppfattning att kollusionsfara som häkt- ningsgrund förutsätter aktiva åtgärder från den misstänkte och att kollu- sionsfaran bara kan hänföra sig till den misstänktes eget brott. Den före- slagna formuleringen ”påtaglig risk" innebär i praktiken ingen större skill- nad i förhållande till vad som gäller idag. Mot begreppsförändringen talar emellertid samma skäl som redovisats under rubriken flyktfara. Som utre- daren påpekat är möjligheterna för den misstänkte att undanröja bevisning-

en mindre sedan alla inblandade hörts. Föreningen vill understryka att kollusionsfaran i sådana situationer kan vara mycket stor ända fram till huvudförhandlingen — det gäller inte minst narkotikamål.

Risk för fortsatt brottslighet är idag den mest åberopade häktningsgrun- den. Föreningen kan inte ställa sig bakom utredarens uppfattning att be- stämmelsen "kommit att fylla processekonomiska behov snarare än att tillgodose de säkerhetshänsyn och skyddsaspekter som lagstiftaren har avsett". Stölder och andra förmögenhetsbrott har ökat kraftigt under senare år och statsmakterna har i olika sammanhang aviserat krafttag mot denna brottslighet. Ett genomförande av förslaget att begränsa möjlighe- terna till anhållande och häktning på recidivgrund till brott som riktat sig mot någons annans liv, hälsa eller frihet, till annan farlig brottslighet och till brottslighet som är av så stor omfattning att den kan sägas vara yrkesmässig eller organiserad skulle få mycket negativa effekter vid be- kämpningen av den s. k. vardagsbrottsligheten. Föreningen vill ge exempel på en typisk situation där anhållande och häktning inte utan vidare skulle kunna tillgripas med den föreslagna begränsningen av möjligheterna att åberopa recidivgrund. En 25-årig yngling har efter ett par skyddstillsyns— domar för tillgreppsbrott ånyo dömts till sex månaders fängelse för ett stort antal stölder och biltillgrepp. Ett par veckor efter frigivningen begår han fem villainbrott med omfattande skador som följd. Han saknar arbete och är beroende av narkotika. Hans brottslighet är i och för sig inte av så stor omfattning att brottsligheten kan sägas ha skett yrkesmässigt eller i organi- serade former eller att det är fråga om en seriebrottslighet i egentlig bemärkelse. Enligt föreningens mening skulle samhällsskyddet och effekti- viteten i brottsbekämpningen påtagligt försämras om man i den beskrivna situationen inte kunde inskrida med frihetsberövande mot en person som visat så stor brottsbenägenhet. Föreningen avstyrker bestämt förslaget att häktning på grund av recidivfara skall begränsas till vissa brottstyper. Enligt föreningens mening skall häktning kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Förslaget att det skall vara fråga om en påtaglig recidivrisk överensstämmer med den praxis som utvecklats under senare år. Mot begreppsförändringen talar dock samma skäl som redovisats under rubrikerna flyktfara och kollusionsfara. Föreningen har ingen erinran mot att lagtexten utformas så att recidivfaran skall avse brottslighet av samma art som den som misstanken avser.

Om den föreslagna begränsningen i möjligheterna att åberopa recidivrisk i princip godtas, bör rätten enligt föreningens mening, ges en möjlighet att förordna att en dom på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga kraft. Då målet prövats i sak, kan de skäl som talar mot en häktning inte väga lika tungt mot en sådan regel, som är jämställd med häktning. Föreningen vill i detta sammanhang hänvisa till de möjlighe- ter till förordnande om omedelbar verkställighet som finns i 28 kap. 3 å andra stycket BrB. Till belysande av behovet av en sådan regel om ome- delbar verkställighet hänvisas till det ovan beskrivna exemplet med den 25- årige återfallsförbrytaren som begick fem nya villainbrott. Då anhållande och häktning inte kan ske blir målet inget förtursmål. I avvaktan på huvudförhandlingen hinner ynglingen begå nya brott — kanske tillsam-

mans med ytterligare personer — med åtföljande fördröjning. Verkställig- heten av fängelsestraffet kan uppskjutas ytterligare genom ett överkla- gande till hovrätten. Det är allmänt känt i åklagarkretsar att den som dömts till fängelsestraff ofta inte hyser några betänkligheter mot att begå nya brott, eftersom han kan räkna med att dessa inte ger en strängare påföljd. Det skulle vara direkt stötande om samhället inte omedelbart kunde bryta ett sådant livsmönster. Självfallet avser inte föreningen härmed att häkt- ning skulle tillgripas i stället för sociala åtgärder. Även om häktning i första hand skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel, så kan man, enligt föreningens mening, inte helt underlåta att ta individualpreventiva hänsyn. Det vore i den beskrivna situationen inhumant mot återfallsförbrytaren att inte hindra honom från att begå nya brott.

Föreningen Sveriges Iänspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer: Beträffande avsnittet om recidivfara har två av de sakkunniga i utredningen skrivit sig skiljaktiga genom särskilt yttrande. Föreningarna ansluter sig helt till den uppfattning, som givits tillkänna av länsåklagaren Folke Ljungwall och polisöverintendenten Hans Wranghult.

Om förslaget genomförs uppstår mycket stora svårigheter vid utredan- det av vardagsbrotten. särskilt då stöldbrottcn. Till polisen anmäls att det stjäls för cirka 700 miljoner kronor om året i Sverige. Uppklarningsprocen- ten i Stockholm är så låg som sju procent. Stöldutredningarna visar sig ofta vara en s.k. ingång till utredningar rörande svårare brottslighet, exempel- vis narkotikabrott. Utredningsarbetet försvåras onekligen om man inte kan varken anhålla eller häkta dessa brottslingar. Det kan i framtiden bli svårt att entusiasmera polisens stöldutredare.

Svenska polisförbundet: Beträffande beviskravet för häktningsgrun- derna anser vi det fördelaktigt att ha ett gemensamt uttryck för detta. Vi kan också i och för sig acceptera det föreslagna ”påtaglig risk", men detta får då inte ges en sådan innebörd att det allmänt sett blir en skärpning av beviskraven, däremot en utjämning så att den sociala slagsida som utred- ningen tar upp i inledningen av avsnitten 9.4 jämnas ut, så att mindre avseende fästs vid avsaknad av arbete och bostad och mera vid intresset av att hålla sig undan rättvisan och ekonomiska, sociala och andra möjlig- heter att göra det.

Kollusionsfaran bör bedömas med beaktande av den kortare handlägg- ningstiden, och därmed följande kortare tiden för utredning. Detta innebär att risken för undanröjande av bevis eller annat försvårande av utredning- en allmänt sett måste anses vara större, även med det nya uttrycket "påtaglig risk". Vi motsätter oss en skärpning av beviskravet beträffande kollusionsfara.

En inskränkning i möjligheten att åberopa recidivfara som skäl för häktning, kommer att allvarligt störa samhällets möjlighet att skydda sig mot kriminalitet. Det är svårt att förstå resonemanget i utredningen om att häktningsgrunden ifrågasätts "ur principiella synpunkter” och att häkt- ning "tillgodoser andra syften än som gäller för tvångsmedel” eller att "institutets systemfrämmande karaktär" kommit att "fylla processekono- miska behov snarare än säkerhetshänsyn och skyddsaspekter".

Det är ingen tillfällighet att recidivrisken blivit den mest frekventa häkt-

ningsgrunden. Anledningen står att finna i det förhållandet att de flesta brotten, åtminstone bland anmälda egendomsbrott begås av ett relativt litet antal ytterst brottsbenägna individer. Detta gäller även narkotikahan- teringen. där samma personer ständigt återkommer. Orsaken är att det i båda fallen är relativt enkelt att tjäna pengar på häleriverksamhet och narkotikalangning. Från social och mänsklig synpunkt måste det te sig angeläget att snabbt kunna avbryta en brottskarriär innan den får katastro— fala följder för förövaren.

Det är svårt att inse varför det skulle vara betänkligt att samhället har ett instrument att avbryta ett kriminellt beteende, som uteslutande drabbar den lojala delen av befolkningen. Det torde inte rimma med svenskt rätts- medvetande att människor begår brott mer eller mindre kontinuerligt utan att de som utsätts för brottsligheten kan skyddas ifrån den. Det är svårt att bibehålla trovärdigheten för ett rättssystem som inte utrustar sig med verktyg för att skydda samhällsmedborgarna mot kriminalitet, även om det i utredningens ögon inte betraktas som om den "innebär några påtagliga risker för allvarliga skador för samhället och enskilda". Ett synsätt som inte torde delas av den som utsatts för brott. Risken för uppgivenhet inom rättsväsendet ökar liksom risken för att medborgargarden uppstår bland olika grupper i samhället som vill skydda sin egendom.

Vi instämmer i Wranghults och Ljungvalls särskilda yttrande i detta avseende.

Övervakares och kantaktpersoners riksförbund: Enligt vår mening finns det inte anledning att skärpa förutsättningama för häktning. Däremot har vi den uppfattningen att recidivfara som häktningsgrund måste tillämpas mycket mer restriktivt än vad som hittills varit fallet. En överarbetning av lagtexten för att komma ifrån nuvarande vagheter och direkta oklarheter anser vi som ofrånkomlig. Härigenom skulle antalet häktningar kunna minskas i icke föraktlig omfattning.

Svenska Röda korset: SRK anser att förslaget att skärpa häktningsskä- len när det gäller risk för fortsatt brottslighet är bra.

LO: Enligt LOs uppfattning är det givetvis allvarligt om häktning på grund av recidivfara sker slentrianmässigt utan noggrann prövning i det enskilda fallet. Av statistiken framgår att recidivfara är den vanligaste häktningsgrunden. Därmed är dock inte bevisat att häktningarna skett slentrianmässigt. LO har ingen erinran mot att häktning inte längre på denna grund skall kunna användas vid mindre allvarliga brott. Vad som skall anses vara allvarliga brott måste i lagförarbetena preciseras. Om avgränsningen görs alltför snäv finns det en risk att allmänheten uppfattar reglerna så att samhället inte reagerar mot personer som gång på gång begår allvarliga brott. Detta kan i sin tur leda till reaktionära kriminalpoli- tiska strömningar.

Utredningen nämner att kvinnomisshandel fortfarande ska kunna utgöra recidivgrund vid häktning. LO vill understryka vikten av att företeelsen kvinnomisshandel uppmärksammas. Vad LO har erfarit av socialarbetare och kvinnojourer är uppfattningen att det är vanligt att den som utför misshandeln varken anhålls eller häktas för brottet utan släpps efter för- hör. Detta medför i många fall att övrig familj känner sig tvingade att fly

hemmet för att ta sin tillflykt på kvinnojourer eller jourlägenhet hos social- Prop. 1986/87: 112 förvaltningen.

TC 0: Vissa ändringar av grunderna för häktning föreslås innebärande bl a att recidivgrunden som skäl för häktning begränsas. Enligt TCOs mening bör dock häktning på grund av recidivfara inte i lagen vara begrän- sad till vissa brottstyper utan kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Lagtexten i 24 kap. 1 & första stycket är på denna punkt oklar och bör enligt TCOs mening justeras i överensstämmelse med vad vi ovan sagt. I denna del vill TCO särskilt understryka utredningens förslag att alla brott som innebär våld mot per- son och andra brott som allvarligt riktar sig mot den personliga integriteten ska utgöra grund för anhållande och häktning.

TCO vill samtidigt konstatera att de minskade möjligheter till häktning vid recidivfara som föreslås delvis förändrar förutsättningama för krimi- nalvårdens arbete. I vissa fall kan t.ex. en häktesvistelse innebära att en missbruksperiod bryts. En mycket stor del av recidiviste'rna är missbruka- re eller kriminalvårdsklientel med pågående påföljder. En ändring av häkt- ningsgrunderna i detta avseende medför behov av bättre behandlingsre- surser för att begränsa återfallsrisken.

J USEK : Förbundet delar utredningens uppfattning att kravet på att det skall föreligga misstanke om ett brott som kan medföra minst ett års fängelse bör bibehållas i normalfallet och att formuleringen ”sannolika skäl" därvid bör bibehållas som krav på brottsmisstankens styrka. För- bundet tillstyrker utredningens förslag om införande av ett enhetligt be- viskrav för samtliga häktningsgrunder.

JUSEK avstyrker utredningens förslag att det inte längre skall vara möjligt att häkta på grund av recidivfara då brottsmisstanken endast avser brott som inte riktar sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet såvida brottsligheten inte är av farlig art eller av stor omfattning.

'Kritik. sägs det i utredningen, har riktats mot att anhållande och häkt- ning har använts i sådana fall som enligt en restriktiv tolkning av regeln egentligen inte borde ha lett till frihetsberövande. Denna kritik har enligt utredningen visst fog för sig. Samtidigt noteras att statistiken tyder på att anhållande och häktning under senare år har kommit att användas i mindre omfattning vid mindre allvarliga brott samt att den kartläggning av tvångs- medelsanvändningen som utredningen genomfört visar att anhållanden på grund av risk för fortsatt brottslighet utnyttjas mera sällan än tidigare. ] betänkandet redovisas dock inte några konkreta exempel på att häktning tillgripits i onödan. Inte heller har presenterats någon statistisk utredning härav.

Den föreslagna begränsningen kommer huvudsakligen att få till följd att det inte längre blir möjligt att häkta på grund av föreliggande misstanke om förmögenhetsbrott i många situationer där behovet av frihetsberövande enligt nuvarande praxis ter sig uppenbart på grund av risken för återfall i sådan brottslighet. Det är sålunda antagligt att häktning t. ex. inte kommer att ske av den narkotikamissbrukare som nyligen dömts och avtjänat straff för flera bostadsinbrott och som nu misstänks för ett nytt bostadsinbrott där risken för att finansieringen av det fortsatta missbruket kommer att ske 196

genom nya inbrott framstår som uppenbar. Denna konsekvens av den föreslagna regeln är stötande för den allmänna rättskänslan. Även om det inte rör sig om bostadsinbrott, som regelmässigt bedöms som grov stöld. utan om andra mot enskilda riktade enklare tillgreppsbrott, t. ex. stöld av bilar eller av egendom ur bilar ter det sig stötande att inte kunna besluta om ett frihetsberövande där misstanke föreligger om något eller några enstaka brott men där den misstänktes tidigare brottsliga förflutna i förening med hans nuvarande levnadsvillkor indikerar en överhängande risk för att han kommer att göra sig skyldig till en serie brott av samma art.

Utredningen konstaterar att syftet med recidivfara som häktningsgrund är individualpreventivt och kriminalpolitiskt och att institutet därför är systemfrämmande och borde tillämpas restriktivt. Med utgångspunkt från att häktning skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel och inte en kri- minalpolitisk åtgärd anser utredningen att det inte i första hand är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot dessa lagöver- trädare och försöka hindra dem från att begå nya brott. Förbundet delar utredningens uppfattning att stor restriktivitet bör iakttas vid användandet av anhållnings- och häktningsinstituten i syfte att hindra återfall i brottslig- het. Självklart bör andra verksamma instrument prövas innan en så dras- tisk åtgärd som ett frihetsberövande tillgrips. Emellertid kan konstateras att anhållande och häktning på grund av recidivfara redan idag sker med stor återhållsamhet och att möjligheter till andra verksamma åtgärder saknas i dessa fall. Den föreslagna begränsningen kommer därför att leda till en allvarlig urholkning av samhällsskyddet avseende främst s.k. var- dagsbrottslighet mot vilken statsmakterna i annat sammanhang aviserat krafttag. Förslaget framstår som särskilt betänkligt mot bakgrund av de under senare tid uppmärksammade allvarliga personliga konsekvenser som ett förmögenhetsbrott kan medföra för brottsoffret.

Utredningen föreslår införande av rannsakningsövervakning som ett alternativ till häktning. Såvitt avser sådan brottslighet som normalt inte kommer att få åberopas som grund för häktning vid recidivfara får istället rannsakningsövervakning tillgripas. Förbundet anser att utredningen knyter alltför långtgående förhoppningar till rannsakningsövervakningsin- stitutet. Såsom nyss nämnts används den nuvarande möjligheten till anhål- lande på grund av recidivfara mycket restriktivt. Denna restriktivitet har sin grund bl. a. i allmän återhållsamhet från åklagamas sida att begagna sig av personella tvångsmedel. Restriktiviteten har lett till det förhållandet att när anhållande i dag sker på grund av recidivfara så rör det sig om situationer där risken för återfall i allvarlig brottslighet framstår som över- hängande. Denna tillämpning är t. o. m. mer återhållsam än vad som skulle behöva följa om beviskravet rörande risken för återfall skärps såsom utredningen föreslår. ] den nu åsyftade kategorin av misstänkta torde återfinnas ytterligt få som skulle kunna avhållas från fortsatt brottslighet genom övervakning. Flertalet kommer inte att följa uppställda föreskrifter varvid häktning ändå skulle komma att ske. Det enda som man därvid uppnått är en fördröjning av handläggningen varjämte tillskapats ett utrym- me för den misstänkte att begå nya brott.

Förbundet vill också peka på risken för återfall ofta stegras kraftigt

sedan den misstänkte erhållit del av en dom på fängelse. I synnerhet under tiden från domen till dess straffet går i verkställighet föreligger därför behov av en möjlighet till häktning.

Svenska avdelningen av internationella jurislkommissionen: Avdelning- en tillstyrker förslaget att skärpa beviskravet genom formuleringen "på- taglig risk". Såsom utredaren framhåller innebär detta att risken skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet (s. 131 och 133). Avdelningen vill också erinra om möjligheten att i stället för häktning besluta om reseförbud och anmälningsskyldighet.

Metoden att ange vilken slags brottslighet som kan medge häktning på grund av recidivrisk äri sig tilltalande. Svårigheten att på så sätt avgränsa tillämpningsområdet är dock stor. Beaktansvärd invändning kan riktas mot kravet att misstanken skall gälla brottslighet av stor omfattning, när det ej är fråga om brott mot annans liv, hälsa eller frihet etc. Möjligheten att på grund av recidivrisk häkta exempelvis yrkesmässiga inbrottstjuvar bör inte begränsas så hårt.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL välkomnar utredningens förslag till skärpning av häktningsskälen, speciellt när det gäller risk för fortsatt brottslighet, men avvisar förslaget om häktning på lägre misstankenivå med senare prövning.

Sveriges Villaägareförbund: På ett ställe i ändringsförslaget anges att grund för häktning kan vara att brottsligheten är av stor omfattning och att det är påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Vi anser att detta snarare ökar än minskar risken för vida variationer i bedöm- ning och att risken för fortsatt brottslighet av redan starkt misstänkta ökar på ett oacceptabelt sätt. I synnerhet ökar brottsligheten om nyssnämnda förutsättning kombineras med en annan tendens som redan berörts nämli- gen att vid straffutmätning bortse från '*försörjningsbrottslighet'” under tiden på fri fot. Det är svårt att kortfattat formulera klara och lämpliga regler om häktning, etc för all slags brottslighet. När kortare strafftider motiveras även med hänvisning till intemeringskostnader per dag, eller när fängelsemas kapacitet anpassas till högsta möjliga beläggning, syns det bli helt bortglömt att brottslig försörjning ställer sig mycket dyrbar både materiellt och emotionellt för oskyldiga människor som får betala den. Även om vi är öppna för andra alternativ än fängsligt förvar tror vi att strafformen måste finnas kvar under överskådlig tid och att eventuella alternativ måste innehålla påtagliga element av tvång och olägenhet. Fäng- elserna måste upphöra att vara marknader för debuter oeh återfall i knark- missbruk.

Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige: Vi har intresserat oss främst för en fråga i utredningen, nämligen häktningsgrunden recidivfara. Det är mycket viktigt att det finns möjlighet att häkta en gärningsman vid fortsatt brottslighet när det gäller sådana brott som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet som bl.a. kvinnomisshandel. Kvinnojourernas erfa- renhet i fråga om våld mot kvinnor är att det är nödvändigt att den misshandlande mannen tas om hand. Risken är annars att kvinnan måste ta sin tillflykt till en plats där mannen inte kan nå henne.

Riksorganisationen instämmer alltså i utredarens förslag att häktning

p. g. a. recidivfara fortfarande måste kunna tillgripas vad gäller kvinno— misshandel, om förutsättningama i övrigt finns.

Svenska sparbanksföreningen: Sparbanksföreningen konstaterar att ut- redningen föreslår vissa inskränkningar vad gäller möjligheterna att tillgri— pa häktning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet. Enligt förslaget får häktning på denna grund ske endast då brottet riktar sig mot annan persons liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Avsikten med nu angivna begränsning sägs i betänkan- det vara att häktning skall ske endast när det krävs för att skydda enskilda eller samhället från brott som medför allvarliga skador.

Sparbanksföreningen har i och för sig inget att invända mot att möjlighe- terna att tillgripa häktning begränsas på sätt nyss angivits. Föreningen vill å andra sidan kraftigt understryka angelägenheten av att brott som allvar- ligt riktar sig mot den personliga integriteten också fortsättningsvis skall kunna utgöra grund för anhållande och häktning. Brottsutvecklingen i landet inger stora betänkligheter. Detta gäller inte minst den grövre brotts- ligheten — särskilt rån och andra våldsbrott - som berör banker och andra liknande inrättningar. De straffprocessuella tvångsmedlen får enligt Spar- banksföreningens mening inte utformas så att brottsbenägenheten, särskilt vad gäller brott mot den personliga integriteten, riskerar att öka.

Hänvisningar till S2-2

2.3. Häktning vid lindriga och svåra brott

När det gäller häktning vid lindriga brott är remissutfallet i huvudsak positivt. Kritiska synpunkter främst mot förslaget att avskaffa den s.k. rallarparagrafen — har framförts av åklagarmyndigheterna i Malmö och Skellefteå åklagardistrikt, Stockholms tingsrätt. Södra Roslags tingsrätt, RPS, länsstyrelsen i Malmöhus län, Föreningen Sveriges åklagare och Svenska polisförbundet.

JK: Jag har ingen erinran mot att bestämmelser i 24 kap. 1 5 andra stycket RB avskaffas. Vad utredaren i övrigt har anfört beträffande häkt- ning vid lindriga och svåra brott föranleder inte heller någon erinran från min sida.

Häktning vid lindriga brott: Jag har ingen invändning mot att bestämmelsen i RB 2421 andra stycket (den s.k. rallarparagrafen) upphävs.

I likhet med utredningen anser jag att det finns skäl att behålla stadgan- det i RB 24:2 om häktning i vissa fall oberoende av brottets beskaffenhet.

Häktning vid svåra brott: Jag delar uppfattningen att den nuvarande presumtionsregeln för häkt- ning i fall där för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två är bör finnas kvar.

Vad gäller bestämmelsens lydelse bör dock till undvikande av missför- stånd anknytningen till strafflatituden för brottet formuleras på vedertaget sätt (jfr vad jag anfört om formuleringen av RB 24: l).

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Några bärande invändningar kan enligt min mening ej göras mot avskaffandet av häktningsmöjlighet enligt 24 kap. 1 5 andra stycket RB.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Utredningens förslag att avskaffa det nuvarande andra stycket i RB 24:] lämnas utan erinran.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag tillstyrker att bestämmelserna i nuvarande 24 kap. l å andra stycket upphävs. Dessa har saknat praktisk betydelse sedan brottsbalken infördes.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Förslaget att avskaffa rallarparagrafen är invändningsfritt liksom utredningens resonemang vad gäller behovet av de nuvarande reglerna om obligatorisk häktning och möjligheterna att häkta såväl den som saknar hemvist i riket som den som söker dölja sin identitet.

Äklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Utredningen föreslår att häktning av den som saknar stadigt hemvist i riket och som skäligen kan befaras avvika framdeles inte skall kunna ske. Som skäl för förslaget anförs dels att denna häktningsgrund blivit allt mindre använd, dels att det genom reseförbud och anmälningsplikt finns alternativ till häktning i dessa fall. Samma förslag framlades i 1977 års betänkande. Då deklarerades dock öppet att det för återflnnandet av sådana personer (som häktningsgrunden kan avse) krävs ”omfattande insatser och stora resurser”. Så är fortfaran- de i hög grad fallet. Det framstår som uppenbart att reseförbud och anmäl- ningsskyldighet vanligen inte utgör något alternativ av värde. Detta är särskilt påtagligt när det gäller medborgare i de nordiska länderna, mellan vilka passkontroll inte äger rum. Jag anser att det främst av effektivitets- skäl är nödvändigt att de nuvarande reglerna kvarstår.

[åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Möjligheten till häkt- ning enligt 24 kap. 1 & 2 stycket RB föreslås avskaffad. Enligt min mening har utredaren icke presterat någon hållbar motivering till förslaget. Nuva- rande bestämmelser fyller otvivelaktigt ett ändamål och anledning att ta bort dem föreligger icke.

Stockholms tingsrätt: När det gäller häktning vid lindriga brott föreslår utredningsmannen, mot bakgrund av den proportionalitetsregel som bör finnas, ett avskaffande av bestämmelsen i 24 kap. l & 2 stycket RB. Även om tingsrätten i och för sig ställer sig bakom proportionalitetsprincipen och ett lagfästande av denna är tingsrätten tveksam till förslaget på denna punkt. Bakgrunden till förslaget är att söka i att häktning i dessa fall dels fått en allt mindre betydelse i rättstillämpningen. dels att en så ingripande åtgärd skulle stå i missförhållande till brottets lindriga beskaffenhet, där fängelse visserligen ingår i straffskalan men normalt inte döms ut. Tings- rätten ifrågasätter detta resonemang. Att häktning sällan tillgrips i den angivna situationen kan knappast tas till intäkt för att häktningsmöjlighe- ten bör slopas. För de fall det kan antas att påföljden kommer att stanna vid böter får häktning redan enligt gällande lag inte ske (24 kap. 1 & fjärde stycket RB). Förslaget tar alltså sikte på brott där påföljden kan antas bli fängelse eller någon annan motsvarande påföljd. Det synes inte accepta- belt att domstolarna i dessa fall inte skulle kunna försäkra sig om en misstänkt trots att det finns en påtaglig risk att han avviker. Visserligen

står enligt förslaget möjligheten till buds att meddela honom reseförbud eller anmälningsskyldighet och, om den misstänkte inte rättar sig efter vad som åligger honom. att tillgripa häktning. Även om det kan antas att reseförbud eller anmälningsskyldighet i en del fall skulle kunna säkerställa en rättegång torde i flera fall avsaknaden av en häktningsmöjlighet i inled- ningsskedet omintetgöra en lagföring eller i allt fall på ett inte godtagbart sätt fördröja den genom att den misstänkte håller sig undan. Att begränsa möjligheten till häktning på ett tidigt stadium är närmast liktydigt med att samhället beträffande vissa personer avstår från ett domstolsförfarande. Detta är inte acceptabelt.

Södra Roslags tingsrätt: En konsekvens av att den s.k. rallarparagrafen föreslås bli avskaffad är att möjligheten att lagföra personer som åtalats för brott med lägre straff än fängelse i ett år försvåras. Ofta är nämligen den enda effektiva möjligheten att få tag på en åtalad, som undandrar sig delgivning av stämning eller kallelse till förhandling. att häkta honom i hans utevaro. När den som är häktad i sin utevaro sedan grips går det mycket fort att avgöra målet. Enligt förslaget bortfaller denna möjlighet och målet får ligga i avvaktan på preskription. Vid brott som exempelvis rattonykterhet, undanhållande, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteen- de och skadegörelse. vilkas straffminimum understiger ett år, bör det enligt vår mening finnas möjlighet att häkta en åtalad i dennes utevaro. om han undanhåller sig delgivning av stämning eller kallelse till förhandling. Med utredningens förslag minskas effektiviteten i domstolsarbetet med ökade kostnader för onödigt efterspaningsarbete som följd.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten har inget att erinra mot utredningens förslag i fråga om häktning vid lindriga resp. svåra brott.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till utredarens bedömning, att särskilda häktningsmöjligheter bör föreligga vid allvarliga brott och att ändring av nuvarande regler inte bör ske. Den fråga som rests av Peter Nobel i särskilt yttrande om stadgandets förenlighet med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna bör emellertid ytterligare upp- märksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Domstolsverket: DV biträder förslaget att den s.k. rallarparagrafen av— skaffas men att den särskilda bestämmelsen om häktning i 24 kap. 2 & RB å andra sidan behålls. Även den nuvarande bestämmelsen om häktning vid grövre brott bör som utredaren föreslagit behållas.

RPS: Enligt bestämmelser i 24 kap. l å andra stycket RB finns för närvarande möjlighet att häkta även för vissa mindre kvalificerade brott om den misstänkte inte har hemvist i landet och det skäligen kan befaras att han avviker. Utredningen har föreslagit att bestämmelsen upphävs (s. 137). RPS vill påpeka att förslaget i praktiken innebär att man avstår från lagföring i åtskilliga av dessa fall, som enligt statistiken (s. 90) utgör två procent av alla häktningar. Man skulle visserligen kunna använda reseförbud, som efter misskötsamhet kan skärpasltill häktning. Risken är dock stor att den misstänkte hinner avvika utomlands innan häktningen kunnat verkställas. Förslaget avstyrks därför.

RRV: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag.

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Gripande och häktning med stöd av 24 kap. l å andra stycket RB är ytterligt sällsynt vid Ronneby polismyn- dighet och lagrummet saknar praktisk betydelse. Möjligen kan andra polis- myndigheter med livligare turism och utlänningsförekomst ha annan upp- fattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredningen föreslår att häktning av den som saknar stadigt hemvist i riket och som skäligen kan befaras avvika framdeles inte skall kunna ske. Som skäl för förslaget anförs dels att denna häktningsgrund blivit allt mindre använd. dels att det genom reseförbud och anmälningsplikt finns alternativ till häktning i dessa fall. Samma för- slag framlades i betänkandet (SOU 1977150) angående översyn av häkt- ningsbestämmelserna. Då deklarerades dock öppet att det för återfinnan- det av de personer, som häktningsgrunden avser, krävs omfattande insat- ser och stora resurser. Så är fortfarande i hög grad fallet. Det framstår som uppenbart att reseförbud och anmälningsskyldighet vanligen inte utgör något alternativ av värde. Detta är särskilt påtagligt när det gäller medbor- gare i de nordiska länderna, mellan vilka passkontroll inte äger rum. Länsstyrelsen kan därför inte tillstyrka förslaget i denna del.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten ansluter sig till utredningsmannens resonemang att osäkerhet om gärningsmannens identitet alltjämt skall vara häktningsgrund. eftersom det vore olyckligt om allmänheten fick den uppfattningen att man genom att vägra att uppge namn och adress helt kunde undandra sig lagföring och straff. Utrednings- mannen tar dock icke steget fullt ut då han därefter — under hänvisning till proportionalitetsregeln icke vill tillämpa denna häktningsgrund vid baga- tellartade förseelser. l konsekvens härmed skulle gripande då ej heller få ske, om gärningsmannen är okänd, vid t.ex. ringa misshandel, åverkan eller snatteri. Enligt myndighetens uppfattning vore det stötande för rätts- känslan om icke ens ett kortvarigt frihetsberövande kunde ske för att fastställa identiteten. i vart fall då skadelidande finnes. Om avsikten är att i stället utvidga tillämpningen av polisieringsrätten enligt 145 polislagen eller möjligheten att medta någon till förhör enligt 23 kap. 8 & RB bör detta klargöras i den kommande propositionen.

Riksdagens ombudsmän: Jag har inte några invändningar i sak mot utredarens förslag.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Häktning är aldrig obligatorisk. Men man kan säga, att den är "halvobligatorisk” vid grova brott. Härom stadgas i 24 kap. l 5 tredje stycket RB. Med denna benäm- ning avses att säga, att, under förutsättning av erforderlig brottsmisstanke, häktning skall ske, om för brottet ej stadgas lindrigare straff än fängelse två år; dock förutsätts jämväl, att det ej är uppenbart att anledning till häktning saknas. Vederbörande undgår alltså åtgärden, om han kan visa, att flykt- fara etc. ej föreligger. Den bakomliggande tanken för denna stränga ord- ning är, att vid brott med så högt minimum i straffskalan häktning bör ske, eftersom den misstänktes fortsatta vistelse på fri fot vid mord o.d. skulle verka utmanande på allmänheten och stötande för den allmänna rättskäns- lan (se t. ex. Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 1968, s. 222). Säkerligen är denna bedömning av samhällsmedlemmamas reaktion i ge-

Prop.]986/87:112

men minst lika verklighetsbetonad idag som tidigare.

När utredningsmannen behållit det ifrågavarande häktningsfallet (24 kap. 1 & andra stycket RB i förslaget) — utan att vilja skärpa beviskravet på den misstänktes skuld men företagit den omformuleringen, att "anled- ning" bytts ut mot ”skäl” i syfte att klarare markera kravet på att särskild häktningsgrund uppenbart skall saknas — ser nämnden ej anledning till anmärkning.

Mot bibehållandet har visserligen en sakkunnig riktat den gensaga. att han på anförda skäl finner tvivelaktigt, huruvida regeln är förenlig med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och med 1966 års FN- konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Det synes honom, att häktning i fall av detta slag kan komma under internatio- nell jurisdiktion med för riket ofördelaktig påföljd. Forskningsnämnden finner sig ej kunna ta ställning till frågan, i vad mån denna tolkning av konventionerna är korrekt, ej heller till frågan, huruvida Sveriges tillträde till dessa konventioner skulle hindra rikets lagstiftare att i detta rent materiella avseende föreskriva en skydds- och ordningsregel som, enligt samma lagstiftares bedömning, bärs upp av ett av medborgarna allmänt omfattat, fundamentalt rättvisekrav. Man kan fråga, hur motsvarande problem lösts i vissa andra länder som är väl kända för rigorösare såväl brottsundersöknings- som brottsbekämpningsmetoder än vårt ganska tole- ranta svenska samhälle (i betänkandet redogörs summariskt för förhållan- dena i några europeiska stater, utanför Norden förekommer England. Västtyskland och Nederländerna); att exempelvis den misstänkte ges fri mot (hög) borgen även vid mycket grova brott, såsom förekommer på många håll, torde vi knappast anse acceptabelt.

Det säger sig självt, att varje bedömning av frågan, om ett tvångsmedel bör tillgripas, bör ske med beaktande även av det men som åsamkas vederbörande genom åtgärden; en avvägning fordras mellan denna skade- risk och intresset av att brottsbekämpningen blir effektiv. Självklart är vidare, att tvångsmedelsläran behärskas av principen, att vid valet mellan olika i och för sig relevanta tvångsmedel det för den enskilde lindrigaste skall väljas.

Sveriges advokatsamfund: Den särskilda fråga som advokat Peter Nobel rest om ändring av reglerna för s. k. obligatorisk häktning finner samfundet kunna anstå för att prövas på nytt, sedan de nu föreslagna reglerna fått verka en tid.

Sveriges domareförbund: Förbundet kan godtaga utredarens förslag om att upphäva den särskilda regeln om häktning av den som saknar stadigt hemvist inom riket, 24 kap. 1 % 2 stycket RB. Även vad som i övrigt sägs om häktning vid lindrigare brott lämnar förbundet utan erinran.

Beträffande häktning vid svåra brott ansluter sig förbundet till utreda- rens åsikt att häktning som huvudregel liksom nu skall ske om minimistraf- fet för brottet är två år eller däröver. Förbundet tar således avstånd från det särskilda yttrandet av Peter Nobel.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen tillstyrker på av utredaren anförda skäl att den s. k. rallarparagrafen (24 kap. l ä 2 stycket RB) avskaffas.

Det vore. som utredningsmannen framhållit, otillfredsställande att behö- va släppa den misstänkte trots att man inte har lyckats identifera honom och därför nästan helt saknar möjligheter att vidare utreda brottet. Be- stämmelsen i 24 kap. 2 & RB bör därför kvarstå oförändrad. Enligt för- eningens mening tillämpas häktning på denna grund mycket sällan. N är det gäller bagatellartade förseelser nedlägger åklagaren ofta förundersökning— en mot en utlänning på den grunden att gärningsmannen lämnat landet och inte förväntas återvända hit. Möjligheterna till lagföring i hemlandet har kommit att utnyttjas alltmer.

Föreningen delar utredarens uppfattning att regeln om obligatorisk häktning bör kvarstå. Det vore stötande för det allmänna rättsmedvetandet om personer som misstänks för grova brott skulle försättas på fri fot före lagföring. Föreningen delar också utredarens uppfattning att nuvarande tvåårsgränsen inte bör höjas. Vissa allvarliga brott med ett straffminimum på fängelse två år kräver av olika skäl en snabb handläggning. Föreningen tänker i första hand på mål rörande våldtäkt och mordbrand, där bevismöj- ligheterna snabbt försvagas med tiden och påfrestningarna för offren i väntan på huvudförhandling ofta är mycket stora.

Svenska polisförbundet: Möjligheten att använda häktning vid misstan- ke om brott där maximistraffet är under ett år och den misstänkte inte har stadigt hemvist i riket och det föreligger flyktfara, dvs. 24 kap. 1 & andra stycket försvinner i den nya utformningen av l &. Enligt vår uppfattning bör denna möjlighet till häktning finnas kvar.

Svenska Röda korset: Vidare stöder SRK advokaten Peter Nobels påpe- kande att den s.k. obligatoriska häktningen dvs. 24 kap. l & RB står i strid mot såväl den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter som FN- konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. FN-kon- ventionen förbjuder uttryckligen en allmän regel om att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar. Det är viktigt att poängtera att denna paragraf mer kommit att användas som ett led i brottsbekämpningen än att säkerställa en god rättsskipning. SRK begär därför att bestämmelsen tas ur lagen.

JUSEK: Förbundet tillstyrker utredningens förslag att den nuvarande presumtionen bör bibehållas för häktning då misstanke föreligger om brott för vilket inte kan följa lindrigare straff än fängelse i två år.

Förbundet tillstyrker vidare utredningens förslag om upphävande av den s.k. rallarparagrafen i 24 kap. 1 5 2 stycket RB.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelning- en anser i likhet med utredaren att presumtionsregeln om häktning vid svåra brott bör kvarstå. Det är dock angeläget att denna bestämmelse - liksom andra — överses sedan en ny lagstiftning grundad på betänkandet varit i kraft någon tid.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL kräver att den s.k. obligatoriska häktningen utmönstras ur RB. Angående motive- ringen härför se under avsnitt Allmänna synpunkter.

Hänvisningar till S2-3

Förslaget om ett lagfästande av en proportionalitetsregel har tillstyrkts av flertalet av de remissinstanser som har berört frågan. Av dessa har följande utan närmare kommentarer tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran. Regionåklagarmyndigheten i Gävle, åklagarmyndigheten i Växjö åklagar- distrikt. domstolsvcrket, kriminalvårdsstyrelsen, riksrevisionsverket och Sveriges domareförbund. Flera remissinstanser har ifrågasatt behovet av en uttrycklig bestämmmelse.

RÅ: I praktiken torde redan vid all straffprocessuell tvångsmedelsan- vändning tillämpas en proportionalitetsprincip av det slag som avses i förslaget. En lagstiftning skulle här närmast innebära en kodifiering av den ordning som etablerats i praxis. Jag har ingen invändning mot att detta sker. Det kan vara en fördel att en princip som allmänt tillämpas också kommer till klart uttryck i lagtexten. Det kan emellertid diskuteras om det är lämpligt att införa en uttrycklig proportionalitetsbestämmelse vars räck- vidd är begränsad till de i utredningsförslaget aktuella tvångsmedlen. Även om någon risk för motsatsslut vid tillämpningen av de tvångsmedel som faller utanför den formella regelns räckvidd knappast behöver befaras skulle det vara bättre om en proportionalitetsregel när den lagfästs ges en sådan utformning att det klart framgår att den avser all straffprocessuell tvångsmedelsanvändning.

Bland de omständigheter som enligt den föreslagna regeln skall beaktas anges särskilt den påföljd som kan antas följa på brottet. Det är enligt min mening önskvärt att stadgandet i denna del nyanseras något, åtminstone genom uttalanden i motiven. Det kan ofta vara svårt att på ett tidigt utredningsstadium bedöma vilken påföljd som kan komma att bli aktuell i det enskilda fallet. Från principiell synpunkt är det enligt min mening också viktigt att understryka att tvångsingripanden som på utredningssta- diet framstår som motiverade måste få användas även om den förväntade påföljden är villkorlig dom eller annan kriminalvård i frihet. Till skillnad från utredningen anser jag detta gälla även häktning på grund av recidiv- fara. Behovet av att genom frihetsberövande kunna avbryta en pågående brottslighet är ett helt annat i omedelbar anslutning till det första polisingri- pandet än senare när påföljdsfrågan avgörs. Vid det senare tillfället har gärningsmannen ofta fått viss kurativ hjälp, han har i förekommande fall tillnyktrat eller avgiftats och kontakter kan ha etablerats med bl a sociala myndigheter.

Beträffande utformningen av förbudet mot häktning i fall då det kan antas att den miSstänkte kommer att dömas endast till böter vill jag här , erinra om vadjag ovan anfört under avsnittet rörande häktning vid lindriga brott.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Proportionalitetsregeln till— styrks. ] motiven bör erinras om att principen bör gälla för tillämpningen av alla tvångsmedel.

Regionåklagarmyndigheten [ Umeå: Förslaget tillstyrks. Avgörandet av en anhållnings- och häktningsfråga måste ske med beaktande av sådana förhållanden 'som regeln uttrycker. Enligt min mening är lagfästandet av en

sådan regel i stort sett det enda man behöver göra för att tillförsäkra sig om en enligt direktiven önskvärd uppstramning av tvångsmedelsanvändning- en.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: l praktiken sker redan nu en avvägning av den art förslaget avser, varför regeln synes sakna egentlig funktion. Det kan emellertid hävdas att det är en fördel — särskilt då fråga är om tvångsmedel att de regler som tillämpas också verbali- seras. Dessutom frnns motsvarande regel i såväl dansk. norsk som finsk lagtext. Jag vill emellertid ifrågasätta det befogade i att uttryckligen i lagtexten ange att den förväntade påföljden skall tillmätas självständig betydelse för utgången av häktningsfrågan. Det är systematiskt oriktigt att på detta sätt låta den förmodade straffmätningen påverka nyttjandet av utredningsmässigt motiverade tvångsåtgärder och svårt att redan på så tidigt stadium avgöra vilken påföljd som kommer att väljas i det enskilda fallet. Därtill kommer att påföljdsvalet inte sällan på ett avgörande sätt påverkas just av att den tilltalade varit häktad.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: — — I själva verket tillämpas denna regel vid varje beslut om tvångsmedel, oavsett om detta fattas av polis, åklagare eller domstol. Utredningen föreslår en mer allmänt hållen bestämmelse som lämnar visst utrymme för myndigheternas fria bedömning. Med hänsyn till att en sådan regel med nödvändighet blir tämligen vag till sitt innehåll och till att praxis väl synes följa lagstiftarens intentioner ifrågasätter jag om behov av en särskild proportionalitetsregel föreligger.

Svea hovrätt: Det kan ifrågasättas om det finns egentligt behov av den föreslagna proportionalitetsregeln i 3 &. Bestämmelsen är för övrigt så allmänt hållen att den knappast kan ge någon egentlig ledning för rättstill- lämpningen. Hovrätten tillstyrker emellertid ändå förslaget, eftersom be- stämmelsen understryker vikten av att domstolarna alltid använder det minst ingripande tvångsmedlet.

Stockholms tingsrätt: Som har framgått tidigare ställer sig tingsrätten bakom förslaget att en uttrycklig proportionalitetsregel lagfästs. Tingsrät- ten har heller inte något att invända mot den närmare utformning som regeln fått i förslaget. För att ge den ett konkret innehåll har angetts att avvägningen skall ske med hänsyn till den påföljd som kan antas komma att utdömas. Emellertid uttalas i motiven ( s. 142) att, om det kan förväntas att påföljden i det enskilda fallet kommer att bli villkorlig dom eller skydds- tillsyn, utrymmet för häktning på grund av recidivfara dock torde vara mycket begränsat. Tingsrätten delar i princip denna uppfattning. Emeller- tid har den inte samma styrka i skyddstillsynsfallen som i de fall då villkorlig dom ligger närmast till hands. Som har sagts tidigare kan just häktning vid recidivfara vara det enda realistiska alternativet för att bryta en pågående brottsperiod hos den misstänkte. Det kan t.o.m. vara så att det frihetsberövande som häktningen innebär skapar förutsättningar för kriminalvård i frihet. Allmänpreventionens krav på en kraftig reaktion från samhällets sida blir tillgodosett genom häktningen (jfr 28 kap. 3 & BrB).

Södra Roslags tingsrätt: Lagfästandet av proportionalitetsprincipen in- nebär knappast någon ändring av gällande rättstillämpning, eftersom en

avvägning mellan mål och medel alltid ligger i botten vid prövningen av en häktningsframställning. Vi har inga invändningar mot att denna praxis kommer till uttryck direkt i lagtexten. Det kan få en viss betydelse som skydd mot obefogade frihetsberövanden. Proportionalitetsprincipen sätter häktningsalternativen i blickfånget. Vi har i vårt yttrande gått emot utred- ningsmannens förslag att minska antalet häktningar genom att skärpa kraven för häktning vid återfallsrisk. En naturligare väg att försöka minska antalet frihetsberövanden vore att effektivisera häktningsalternativen. För att rätten skall få tillgång till ett underlag för bedömningen om det kan finnas förutsättningar för ett lindrigare tvångsmedel än häktning, bör den- na fråga undersökas redan i samband med anhållandet. För att understryka vikten av att frågan om häktningsalternativ övervägs redan i initialskedet av förundersökningen bör 24 kap. 10% tillföras en bestämmelse om att åklagaren redan i samband med sin anmälan av häktningsfrågan eller senast vid häktningsförhandlingen skall ange vilka förutsättningar som finns att utnyttja något annat tvångsmedel än häktning.

Göteborgs tingsrätt: Det kan ifrågasättas om inte en proportionalitets- princip av angivet innehåll redan nu allmänt beaktas i praxis. Med hänsyn till att de personella tvångsmedlen i möjligaste mån bör begränsas har tingsrätten dock inget att invända mot att den föreslagna allmänt hållna regeln intas i lagtexten. Någon saklig förändring torde den dock knappast innebära.

Brottsförebyggande rådet: Se under avsnittet om rannsakningsöver- vakning.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Motsvarande bestämmelse finns i en del andra länders processlagstiftning. Länsstyrelsen anser att regeln är fömuf- tig och kan vara ett bra avvägningsinstrument i svåra bedömningssitua- tioner.

Riksdagens ombudmän: Tvångsmedelskommittén föreslog i sitt betän- kande med förslag till bl. a. en tvångsmedelslag att behovs- och proportio- nalitetsprincipema skulle tas in i lag. I mitt yttrande över förslaget förkla- rade jag mig ha intet att erinra däremot men tillade att detta också borde ske beträffande de personella tvångsmedlen i 24 och 25 kap. RB. Jag förutsätter att en samordning sker så att det blir likformiga bestämmelser i fråga om tillämpningen av angivna principer på de skilda tvångsmedelsom- rådena.

Juridiskafakultetsnämnden vid Lunds universitet: Forskningsnämnden är inte övertygad om behovet av nya uttryckliga lagregler i detta stycke. Hittillsvarande ordning synes ej vara behäftad med så påtagliga brister och mot densamma synes ej kritik av sådan omfattning ha riktats. att tillräck- liga motiv för kompletteringen föreligger. Därtill kommer. att den föreslag- na formuleringen verkar svårtolkad och därför kan medföra tidsödande procedere i domstolarna i det konkreta fallet. Hur företas bedömningen av ingreppets oskälighet contra den beräknade påföljdens tyngd? På vilka "omständigheter" utöver dem som hänför sig till oskäligheten och påfölj- den har förslagsställaren tänkt; och finns överhuvud sådana? Är den miss- tänktes personliga förhållanden — och i så fall vilka av dem en sådan? (utöver vad som anges i den föreslagna paragrafens andra och tredje

stycken.") Regleringen, som åtminstone formellt är vittomfattande. övergår Prop. 1986/87: 1 12 närmast till en ickereglering. I förslagets 2511 ges en bestämmelse om vissa alternativ till häktning (rannsakningsövervakning, reseförbud, anmäl- ningsskyldighet) och därvid görs ett uttalande om det mindre ingripande tvångsmedlets prioritet; borde ej detta anses tillfyllest?

Sveriges Advokatsamfund: Samfundet tillstyrker varmt förslaget till in- förande av en uttrycklig proportionalitetsregel.

Föreningen Sveriges åklagare: Utredaren har föreslagit en allmänt hål- len regel, som lämnar stort utrymme för myndigheternas fria bedömning vid avvägningen mellan intresset av och effektiviteten i brottsbekämpning- en och den skada som uppkommer för den drabbade. Utredaren betonar att den valda formuleringen inte innebär något förbud mot en häktning ens då det står klart att påföljden kommer att bli villkorlig dom eller vård i frihet. Föreningen vill för sin del ifrågasätta om en så allmänt hållen regel som endast innebär en erinran om en intresseavvägning som alltid måste göras fyller någon större funktion. Det finns dock inget att erinra mot att proportionalitetsprincipen skrivs in i RB.

Medborgarrättsrörelsen: ] och för sig följer proportionalitetsprincipen redan av reglerna i 2 kap. 12 & regeringsformen. Det är nedstämmande att utredningen finner det behövligt att i rättegångsbalken upprepa denna för alla ingripanden mot den enskildes frihet fundamentala grundsats. Utred- ningens bedömning på denna punkt är troligen realistisk och förslaget kan därför tillstyrkas.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionerz: Det är självfallet av central betydelse att ha klara principer och riktlinjer vid avvägning av de olika intressen som måste beaktas vid beslut om straff- processuella frihetsberövanden. Avdelningen har ingen erinran mot den utformning proportionalitetsprincipen fått i betänkandet. Det kan möjligen ifrågasättas om principen som ju ingår bland våra allmänna rättsgrund- satser skall lagfästas just på detta område.

JK: Mot bakgrund av vad den europeiska kommissionen har uttalat är det nödvändigt att ändra gällande regler om frister för anhållande och häkt- ning. De förslag som utredaren har presenterat härom föranleder inte någon erinran från min sida.

RÅ: Förslaget till avkonning av de tidsfrister som gäller i inledningsske- det av ett frihetsberövande är en följd av en nödvändig anpassning till Europakonventionens krav och måste därför godtas. Dock kan det förvän- tas leda till ökade kostnader och svårigheter både av organisatorisk art och vid den praktiska hanteringen av anhållnings- och häktningsinstituten. Utredningen har enligt min mening utformat anpassningen till de kortare tidsfristema på ett i huvudsak ändamålsenligt sätt. Med reservation för 208

viss kritik på enskilda punkter tillstyrker jag därför förslaget rörande nya tidsfrister.

Emellertid bör frågan hur åklagaren respektive domstolen får utnyttja fristerna ytterligare utvecklas genom motivuttalanden. Får exempelvis rätten låta anstå med utsättande av häktningsförhandling därför att åklaga- ren i samband med att han anmäler en häktningsfråga förklarat sig av utredningsskäl behöva viss ytterligare respit? Eller skall i ett sådant fall åklagaren fullt ut utnyttja sin frist, med vad detta kan innebära för rättens möjligheter till ändamålsenlig planering inför häktningsförhandlingen? Kan åklagaren för att underlätta rättens planering lämna upplysning om att han eventuellt inom kort avser att anmäla en häktningsfråga? Hur skall gränsen dras mellan en sådan upplysning och en anmälan som medför skyldighet enligt 24:11 för domstolen att utan dröjsmål hålla förhandling i häktnings- frågan?

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Utredning- en borde enligt min mening närmare ha utrett frågan angående möjligheten att bekläda åklagaren med domsmakt och därigenom på ett enklare sätt lösa föreliggande frågor. Europakommissionens uttalande tycks medgiva en sådan lösning. Detta förslag skulle enligt min mening medföra väsentligt lägre kostnader än utredarens förslag.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: Utredaren har diskuterat frå- gan om polisen i stället för åklagaren borde hantera frågorna om tvångsme- del to m häktningsförhandling men ej funnit skäl föreslå någon sådan förändring. Detta anser jag välgrundat. Ur rättssäkerhetssynpunkt anser jag det vara angeläget att frågan om ett frihetsberövande skyndsamt prövas av en åklagare. Anhållningsinstitutet bör därför vara kvar.

De föreslagna fristerna för häktningsanmälan till rätten och förhandling- ar i häktningsfrågan får accepteras. Däremot avstyrkes förslaget att åkla- garen till rätten skall anmäla frågan om häktning. Enligt utredaren är avsikten att åklagaren skall kunna göra en häktningsanmälan även om han ännu inte har kunnat ta definitiv ställning i frågan om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Något praktiskt behov av en sådan rutin torde ej finnas. Jag anser att åklagaren inom angivna tidsramar skall göra framställ- ning till rätten om häktning och då filen angiva grunderna härför.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Med hänsyn till våra internatio- nella åtaganden är det nödvändigt att anpassa regelsystemet i enlighet därmed. Utredningsförslaget måste därför godtas. Jag delar utredningens uppfattning, att häktningsfråga också fortsättningsvis ska prövas av allmän domstol. Jag anser likaså att det inte finns anledning att i övrigt göra ingrepp i det system som rör kompetensfördelningen mellan polis och åklagare. Polisen ska inte vara anhållningsmyndighet ( s 144).

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Då Sverige förbundit sig att anpassa sina regler om anhållande och häktning till den tolkning av Euro— pakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som nu fastslagits, saknas anledning att argu— mentera mot en sådan anpassning. Det är emellertid uppenbart att de regler för snabb domstolsprövning av frihetsberövande som kan tyckas självklara i de tättbefolkade centraleuropeiska länderna föranleder spe-

ciella svårigheter i vårt glest befolkade och geografiskt utsträckta land. Det måste därför betonas. att en sådan förkortning av fristerna, som nu före- slås, medför praktiska problem och kommer att innebära ett avsevärt merarbete för bland andra polis, åklagare och domstolar utan att några säkra vinster för den frihetsberövades rättssäkerhet är att vänta.

Beträffande frågan hur den tillgängliga fyradagarsfristen skall fördelas mellan åklagare och domstol tillstyrks utredningens förslag.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Häktningsutredningen har presenterat bl a ett förslag till ändring av rättegångsbalken vari regler om främst fristberäkning har anpassats till konventionens innehåll. Förslaget innebär i detta avseende en god lösning utifrån de givna förutsättningama. Utredningen synes något ha övervägt ett system med fristående häktnings- domare. Det kunde ha varit av värde om man närmare hade uppehållit sig vid och belyst en sådan alternativ lösning. Åtskilligt talar för att en sådan hade kunnat bli lika effektiv men mindre kostsam. Då detta ej är utrett tillstyrkes det framlagda förslaget i denna del.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredningen har avvisat ett sy- stem av fristående åklagare, som enbart prövar frågor om frihetsberö- vande, med ett konstaterande att en sådan ordning vore systemfrämmande och kostnadskrävande. Den av utredningen föreslagna lösningen torde inte bli mindre kostnadskrävande. På grund av den korta tidsfristen måste man räkna med att åklagaren utom i de allra enklaste målen, vilka för övrigt vid borttagande av recidivfaran som häktningsgrund inte blir frekventa, måste närvara vid förhören. I stor utsträckning torde även försvarare bli tvungna att närvara, enär några häktningspromemorior eller motsvarande icke hin- ner bli utskrivna. Förhör och utredningsåtgärder måste i stor utsträckning pågå utom kontorstid såväl vardag som helgdag. Enligt avsnitt 14.5 skall förhandling åtminstone delvis hållas i tingshus, vilket kräver transportper- sonal, som drar kostnad utöver angivna domstolskostnader.

Vid ett system med ”häktningsåklagare” såsom särskilda tjänster i regionerna, kan dessa vid sidan av häktningsfunktionen ha administrativa uppgifter inom regionen och gå utanför det hierakiska systemet. Häkt- ningsförhandlingama kan hållas i anslutning till anhållningsavdelningarna, ”häktningsåklagaren" ges befogenhet att förordna om offentlig försvarare m.m. Häktningsbeslut skulle anmälas närmaste söckendag till den tings- rätt, som är behörig domstol. Denna handlägger fortsättningsvis målet. Ett system av denna typ torde ur ekonomisk synpunkt vara att föredraga samtidigt som det torde medföra en smidigare och effektivare handlägg- ning av häktningsfallen.

Regeln att häktningsfrågan skall anmälas till domstol snarast möjligt, d.v.s. i regel samma dag som anhållandet har skett eller dagen efter, kommer att medföra anmälningar, som inte leder till häktningsförhandling, enär häktningsskälen bortfallit, men också till fall där efter häktningsbeslut framställningar om frigivning blir frekventa. Sådant beslut måste i den misstänktes intresse fattas såväl utom kontorstid som lördagar och sönda- gar. Utredarens ståndpunkt i avsnitt 14.5 om beredskap för domstolarna arbetsfria dagar under en begränsad tidsrymd av några timmar är således verklighetsfrämmande. Även anmälningar om tilltänkta häktningar och

frigivning av häktade måste få göras under andra tider än ett par förmid- dagstimmar, förslagsvis 08.00 — 22.00 alla dagar:

Enligt förslaget skall rätten pröva häktningsfrågan senast fyra dagar efter det den misstänkte faktiskt frihetsberövats, d. v. s. gripits elleri visst fall anhållits. I det icke ovanliga fallet. att gripande skett en dag före klockan 24.00 men anhållandet skett påföljande dag efter klockan 00.00 uppstår en skillnad mellan beräkning av fristerna enligt föreslagen lydelse av 24 kap 10 få och 11 & rättegångsbalken. Denna diskrepans bör undanrö- jas.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Vilken mening man än må ha om nuvarande ordningens tidsfrister är det bara att konstatera att de ej står i överensstämmelse med Europakonventionens krav samt att en anpassning efter dem nu måste ske.

Regianåklagarmyndigheten i Härnösand: YZ-regionen utgör ett bered- skapsområde och beredskapen fördelas mellan regionens fem åklagarmyn- digheter enligt en av regionåklagarmyndigheten årligen fastställd bered- skapslista. Inom varje beredskapsmyndighet fastställer chefsåklagaren be- redskapstjänstgöringen för respektive myndighets åklagare.

Systemet medför att varje åklagare, som ej befriats av åldersskäl. fullgör omkring 3—4 veckors beredskapstjänstgöring per år.

Systemet fungerar överraskande väl med hänsyn till regionens geografis- ka omfattning.

Även anhållningsbeslut under lördagar—söndagar som ej häves redan av beredskapsåklagaren kan i allmänhet fullföljas med häktningsframställning av på målet lottad ”ordinarie” åklagare under nästföljande måndag. Vid s.k. långhelger måste däremot längre anhållningstider utnyttjas. Det före- kommer endast undantagsvis attjouråklagaren gör häktningsframställning- ar i annat distrikt än det egna under beredskapstjänstgöring.

De nu framlagda förslagen om frister för anmälan av häktningsfråga (& 10) och för förhandling (5 11) skulle ur åklagarsynpunkt sålunda i de flesta fall kunna godtagas utan ändring av tillämpade rutiner. om "synner- liga skäl" (5 10) också omfattar den fördröjning. som oundvikligen upp- kommer under lördags—söndagsdygnen innan kommunikation kan upprät- tas med ordinarie åklagare vid den myndighet som skall handlägga målet fortsättningsvis.

Jag föreställer mig att denne skall hinna informera sig så att anmälan om häktningsfråga kan ske till domstolen samma dag. Alla gripanden under jourtid fredag—lördag—söndag skulle i så fall kunna hanteras utan att beredskapstjänstgörande åklagare måste inträda i målet med häktningsan- mälan till behörig domstol på annan ort.

För långhelger skulle frågan i denna region kunna lösas genom att åtminstone åklagare i Sundsvalls- och Östersunds åklagardistrikt har nå- gon form av s.k. bakjour med skyldighet att inträda vid häktningsfall som icke medger uppskov till nästkommande arbetsdag.

Om "synnerliga skäl" ej skall innefatta uppskov på grund av kommuni- kationshinder den tid som erfordras för att ordinarie åklagare skall hinna övertaga målet i samband med vanliga veckoslut måste vårt beredskaps- system ändras väsentligt. En återgång till tidigare ordning med indelning

av regionen i tre beredskapsområden kan övervägas. Beredskapstjänstgö— rande åklagare i regionen får då emellertid 7—9 veckors beredskap under året. En annan möjlighet kan vara regelmässig "bakjour" av annan åklaga- re. som kan övertaga beredskapen om kollegan blir upptagen av visst ärende. Även i detta fall ökar beredskapstiden för regionens åklagare avsevärt.

Vilka konsekvenser de korta fristerna kan medföra för polisarbetet kan ej överblickas. Att väsentligt ökade utredningsresurser måste tillhandahål- las som kriminaljour eller liknande än vad som är fallet enligt nuvarande ordning i denna regions polisdistrikt förefaller uppenbart om inte ansprå- ken på utredningsunderlag för prövning av häktningsfrågorna i allt för hög grad skall eftersättas.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Några kommentarer bör även gö- ras beträffande utredningens framlagda förslag beträffande förkortning av nu gällande tidsfrister i samband med handläggningen av anhållnings- och häktningsfrågor. Mot bakgrund av anledningen till de framlagda förslagen torde det inte vara annat att göra än att acceptera dem. Konsekvenserna av den nya ordningen för polis- och åklagarväsendets del kan emellertid inte överblickas för närvarande. Det torde dock redan nu stå helt klart att de nya reglerna kommer att kräva resursförstärkningar i en eller annan form samt att detta i sin tur kommer att medföra kostnadsökningar. Om sådana förändringar inte skulle genomföras skulle med all säkerhet oacceptabla effektivitetsförluster uppstå.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: Låt mig först deklarera att det nuvarande systemet med anhållande häktning enligt min mening funge- rar fullt tillfredsställande och att det tillgodoser den enskildes intresse av en snabb domstolsprövning. Huvudregeln är ju att åklagaren skall avge häktningsframställning dagen efter anhållandet och domstolen håller sedan ofta häktningsförhandling ytterligare någon dag därefter. I ett relativt litet antal fall behöver tiden utsträckas och då sker det i den enskildes intresse. De skäl som framfördes av kritikerna till 1974 års utredningsförslag såsom de framkommer på sid. 145 i SOU 1985:27 synes alltjämt relevanta.

Om man sedan accepterar att Europakommissionens praxis skall vara utgångspunkt måste domstolsprövning ske inom fyra dagar från frihetsbe- rövandet. Jag delar utredarens uppfattning att större delen av den tiden bör disponeras av polis — åklagare. Däremot kan ifrågasättas om det bara är vid synnerliga skäl som tiden för häktningsframställning får utsträckas utöver en dag. Det skulle ge åklagaren mer tid att bedöma häktningsfrågan i svårbedömda fall och det skulle innebära att man i betydligt mindre utsträckning skulle behöva begära någon häktad om man använder sig av den nuvarande lydelsen och sade att om det behövs ytterligare utredning för prövning av häktningsfrågan får åklagaren göra anmälan senast å tredje dagen.

Statsåklagarmyndigheten för speciella mål: I den allmänna motivering- en (sid 146) anför utredningen att åklagarens frist för att anmäla häktnings- frågan bör vara absolut och att om anmälan inte görs skall den misstänkte omedelbart friges (naturligtvis av åklagaren). I samma stycke anför utred- ningen vidare: "Har däremot anmälan skett inom den föreskrivna tiden,

men förhandlingen inte kunnat hållas inom fyradagarsfristen på grund av oförutsedda omständigheter av force majeure-karaktär bör det inte ställas upp någon motsvarande regel. Frågan om frihetsberövandets bestånd får i sådana situationer prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och mot bakgrund av proportionalitetsprincipen.””

Jag har svårt att förstå dessa uttalanden av utredningen. Såvitt jag kunnat finna har uttalandet om att domstolens fyradagarsfrist för hållande av förhandling inte skulle vara absolut inte stöd i den föreslagna lagtexten. Om meningen är att domstolsfristen skulle vara relativ borde det även klart framgå vad som kan förlänga denna frist, vad som skall ske om fristen inte hålls, hur långt den kan utsträckas och vem som eventuellt skall fatta nytt beslut i anhållningsfrågan (jfr vad som skall ske. om åklagaren inte håller tredagarsfristen enligt 10 å).

Äklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag tillstyrker försla- get för den erforderliga anpassningen av fristerna till Europakonventionen. Jag vill understryka att de nya bestämmelserna i detta hänseende kommer att ställa ökade krav på att åklagarna fullgör sina arbetsuppgifter utanför ordinarie arbetstid. En ändring av den nuvarande beredskapstjänstgöring- en blir nödvändig. För Stockholms del synes en övergång till jourtjänstgö- ring behövas, ett system som också från andra synpunkter har betydande fördelar inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. Emellertid kan en jourha- vande åklagare inte i alla fall ersätta den ordinarie åklagaren. I vissa komplicerade mål krävs t ex att åklagaruppgiften vid en häktningsförhand- ling utförs av den ordinarie åklagaren även när förhandlingen hålls under en helg. För Stockholms del torde detta säkerligen komma att inträffa inte så sällan. Härigenom ändras de förpliktelser som följer med en åklagar- tjänst i inte oväsentlig grad.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Med hänsyn till Euro- pakommissionens och Europadomstolens avgöranden kan några invänd- ningar inte resas mot utredningsförslaget vad gäller såväl maximal tids- rymd från gripandet till domstolsprövningen som fördelningen av den tillgängliga tiden mellan polis, åklagare och domstol. Däremot är jag kritisk till den så gott som totala bristen på diskussion med alternativa förslag till lösningar vad gäller de många och svåra praktiska handläggningsfrägor som uppkommer. Denna till stora delar helt nya verksamhet kräver om- sorgsfull planering med hänsyn till såväl kraven på god funktion och rimliga arbetsförhållanden för alla inblandade parter som kostnadsaspek— ten. Den saknad av djup i praktiska frågor som betänkandet genomgående visar tyder på viss obekantskap med hur arbetet kan komma att gestalta sig i åklagardistrikt med en pressad arbetssituation. Det är av största vikt att dessa frågeställningar omgående penetreras. Härvid bör givetvis även en överarbetning ske ifråga om nödvändiga ändringar i det nu fungerande systemet för åklagamas beredskapstjänstgöring vilken med nuvarande uppbyggnad inte minst i storstadsområden redan har nått maximal utnytt- jandegrad. '

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: De frister som utredning— en föreslår för bl. a. domstols prövning av häktning kommer uppenbarligen inte alltid att gagna den misstänktes intressen. Det främsta problemet blir,

som utredningen konstaterat, att utredningstakten kommer att bli mycket pressad och att domstolen på grund av den korta utredningstiden inte sällan kommer att ha ett mindre omfattande beslutsunderlag vid häktnings- förhandlingen än vad som är fallet med nuvarande regler. Detta torde emellertid bli en oundviklig följd av de nya reglerna. Även om huvuddelen av fyradagarsfristen kommer att användas av polis och åklagare får man räkna med ett mindre utredningsmaterial vid häktningsförhandlingen. Tidspressen ökas också av att fristerna beräknas utan hänsynstagande till helgdagar. Med hänsyn till att de föreslagna reglerna grundar sig på Europakommissionens uttalanden finner jag inte anledning att ytterligare beröra reglerna om tidsfristema och deras beräkning. Jag har inte heller någon synpunkt på utredningens förslag till beräkning av tidsfristema. Åklagarmyndigheten iHandens åklagardistrikt: Utredningen går helt förbi att förberedelserna till en häktningsförhandling kräver en inte obetyd- lig arbetsinsats. I inledningsskedet av en utredning arbetar ofta ett flertal personer från flera sektioner och deras insamlade uppgifter skall samman- ställas. Materialet skall nedskrivas och kopieras och tillställas åklagaren. Detta är häktningspromemorian. Finns åklagaren på samma ort kräver distributionen ingen nämnvärd tid. men annars måste den gå med bud kanske flera mil. Åklagaren måste läsa över, värdera samt informera sig. När det gäller frihetsberövanden är det alltid brådskande men i nuläget vet åklagaren att någon PM inte behövs förrän efter flera dagar, varför han och utredningspersonalen kan helt koncentrera sig på brottsutredningen. Detta resulterar, vilket häktningsutredningen också funnit, i att häktning ofta underlåts. Genom att tvinga fram en aktivitet i första hand för frågan om frihetsberövandet och icke brottet kommer den misstänkte i betydligt sämre läge. Ger man utredning något mer tid även inom ramen för Europa- konventionens krav. så kan man säkerligen hålla nere antalet häktningsför- handlingar. Det är bland annat i detta sammanhang man måste beakta kvaliteten på åklagarbeslutet.

Det är naturligtvis viktigt att häktningsförhandling hålles snarast möjligt. Häktningsutredningen har satt den fjärde dagen som absolut sista dag för förhandling. Jag menar, att ur rättssäkerhetssynpunkt borde det kunna finnas en möjlighet med ett kortare uppskov. Detta skall naturligtvis inte ske på åklagarens begäran utan på försvarets. Mången anhållen med soci- ala problem och som sysslat med brott under en längre tid har fått en försvarare i tidigare mål, som han har förtroende för och som känner hans situation. Det kan vara ett väsentligt intresse för honom att få sin försvara- re med vid häktningsförhandlingen. Jag menar, att det absoluta kravet på fjärde dagen som sista dag för häktningsförhandling borde kunna på för- svarets begäran förlängas med ytterligare någon eller några dagar.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Beträffande disposi- tionen av den snäva tid inom vilken domstolsprövning av ett straffproces- suellt frihetsberövande måste ske enligt Europakommissionen. delar jag utredningens uppfattning. Dock anser jag mig redan inledningsvis böra framhålla, att den, som kommissionen värnar om, nämligen den misstänk- te, är den, som drabbas av den föreslagna ändringen. Såsom utredningen

också berör kommer säkerligen antalet häktade personer att öka. Med de nuvarande bestämmelserna kan ofta utredningen ge till resultat, att den misstänkte kan friges efter tre— fyra dagar. Enligt de föreslagna ändringar- na är då den misstänkte redan häktad. En viss tröghet att ändra häktnings- beslut innebär kanske då att detta består tills åtal väckts.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Vad gäller kärnpunkten i utredningen, de förkortade tidsfristema är med hänsyn till styrningen från Europadomstolen knappast något att säga.

Åklagarmyndigheten i Köpings åklagardistrikt: Utredningen har stannat för att föreslå att den nuvarande kompetensfördelningen i bcslutförfaran- det skall bibehållas. Den alternativa lösningen att avdela självständiga åklagare med uppgift att som '"förundersökningsdomare”' pröva frågor om frihetsberövanden, avvisas kortfattat med motivering att en sådan ordning är systemfrämmande för svensk rätt och skulle medföra avsevärda kostna- der. Det måste befaras, att även den av utredningen föreslagna lösningen kömmer att avsevärt fördyra brottmålsprocessens inledningsskede för- utom att den kommer att innebära väsentliga förändringar i arbetsrutinerna inom berörda delar av rättsväsendet.

Äklagarmyndigheten i Sala åklagardistrikt: Först får medgivas att vi på grund av kraven i Europakonventionen tvingas avkorta tiden för inställan- de av misstänkt inför domare vid frihetsberövande.

Varför skall den som har det mest betungandejobbet i målens inledning, nämligen åklagaren, vara den som skall fara och flänga för att häktning skall kunna ske inom förelagd tid. Det måste finnas enklare och ändamåls- enligare sätt att lösa dessa problem. Som förundersökningsledare i dessa brott måste åklagaren alltid finnas till hands för att kunna hålla i utredning- en och ge polisen direktiv angående utredningsverksamheten.

Det skulle mycket väl i konventionens anda kunna tillsättas vissa häkt- ningsdomare inom varje åklagarregion. vilka fick uppsöka de platser där häktningsförhandlingen lämpligen kan hållas. Dessa domare kan mycket väl placeras hos regionåklagarmyndighetema. dit åklagarna ringde och beställde tid för häktning. Helgjour skulle ej bli svår att anordna. Det är tveksamt om jour behövs för häktningsdomaren vid vanliga helger. Åkla- garen kan ringa på måndag morgon så kan nog alla häktningar hållas senast måndag eftermiddag. Endast då gärningsmannen gripits långt från brotts- orten kan problem uppstå men även detta bör kunna lösas. Skall inställel- sen t ex alltid ske fysiskt inför häktningsdomaren eller kan konferenstele- fon användas? Om detta vore möjligt skulle ju de flesta problem vara undanröjda. Kostnaderna behöver ej bli större. Att skicka åklagare och försvare till olika platser, ha jour för flera personer på domstolarna och advokatbyråerna blir inte billigt.

Vi föreslår således att förnyad utredning verkställs angående häktnings- domare. Vi finner att utredaren avfärdat detta institut på tok för lättvän- digt. Ny utredare bör tillsättas. Den nuvarande skulle ej på rätt sätt kunna utföra detta uppdrag objektivt. då han helt bundit sig för sitt förslag.

Åklagarmyndigheten i Tierp: Se under allmänna synpunkter. Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: Förslaget om att häkt-

ningsfrågan skall anmälas senast dagen efter anhållandet (s 145 st 6) torde i de flesta fall inte vålla några mera betydande svårigheter. Den längre tidsfristen kan dock bli nödvändig. förutom i de exemplifierade fallen. när för häktningsfrågan nödvändig utredning är särskilt komplicerad eller om— fattande. Med hänsyn till att åklagarens anmälan om häktningsfråga förut- sätts i de flesta fall komma att ske muntligen bör det till och med vara möjligt för åklagaren att anmäla häktningsfråga tidigt på fjärde dagen under förutsättning att åklagaren dessförinnan förvarnat tingsrätten om att häkt— ningsförhandling kan komma att bli aktuell den fjärde dagen. Det bör således övervägas om RE 24: 10 inte skall ändras i enlighet därmed.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten anser för sin del, att utredningsman- nens förslag när det gäller frister och förfarandet är väl genomtänkta och att det knappast går att tillskapa ett smidigare förfarande med iakttagande av kravet i Europakonventionen på en snabb prövning. Tingsrätten ställer sig alltså bakom de lösningar, som läggs fram vad avser frågan hur man praktiskt skall kunna åstadkomma en domstolsprövning senast fyra dagar efter gripandet. Också när det gäller konsekvenserna för bl. a. prövningen av häktningsfrågan, som så korta tider innebär, har tingsrätten ingen erinran mot utredningsmannens förslag. Detta innebär bl.a. ett tillstyr- kande av förslaget om häktning på skälig misstanke, s. k. utredningshäkt- ning, och en omprövningsförhandling efter senast en vecka (24 kap 1 ä 3 stycket och 18 % förslaget till ändrad lydelse av RB). Den föreslagna ordningen kan med de korta frister som ställs upp inte undvaras. En konsekvens av häktning på skälig misstanke torde emellertid bli att häkt- ningstidema drar ut längre än f.n. Visserligen blir anhållningstidema kor- tare med förslaget men tingsrätten kan inte befria sig från tanken, att tiden för det faktiska frihetsberövandet före huvudförhandlingen i dessa fall kan tendera att dra ut något i förhållande till vad som gäller nu.

Södra Roslags tingsrätt: Vi anser att det inte skall möta några större praktiska svårigheter att hålla häktningsförhandlingen samma dag eller dagen efter åklagarens häktningsanmälan. Häktningsförhandlingar kan också tänkas i ökad omfattning än hittills komma att hållas på polissta- tionen även på normal arbetstid.

Göteborgs tingsrätt: Med hänsyn till de internationella traktater Sverige har anslutit sig till och med beaktande av hur Europakommissionen anser att art. 56) i Europakonventionen bör tillämpas framstår den föreslagna fyradagarsfristen som närmast ofrånkomlig. Det bör rimligen inte sättas i fråga att Sverige ej skall följa sina internationella åtaganden. Detta innebär dock inte att tingsrätten anser att förslaget innebär enbart fördelar. Det finns en klar risk att häktningsfrågan kommer att bli sämre utredd, vilket i sin tur kan leda till fler häktningar.

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att någon ändrad kompetens- fördelning mellan domstol, åklagare och polis inte är lämplig.

När det gäller hur fristtiden skall fördelas mellan domstol, åklagare och polis bör största delen av tiden kunna utnyttjas av åklagaren och polisen för att uppnå bästa möjliga utredningsresultat. Därav följer att domstolen får mycket kort tid på sig för att hålla häktningsförhandling. Enligt tingsrät- tens bedömning krävs det ingripande förändringar i domstolarnas rutiner

for att motsvara detta krav. Särskilt som antalet häktningsförhandlingar sannolikt kommer att öka.

För Göteborgs tingsrätts del kan nämnas följande exempel: Nuvarande bruk att häktningsförhandlingarna hålls på polishuset istället för på rådhu- sct kommer inte att kunna bibehållas med oförändrad personalstyrka. Tidsförlusten i samband med att domarna till fots skall bege sig till polishu- set är redan nu besvärande. Eftersom utredningarna i allmänhet kan för- väntas bli bristfälligare och häktningspromemoriorna knapphändigare kommer större krav att ställas på tingsrättens protokollering av vad som framkommer vid häktningsförhandlingen. Det blir därför inte möjligt att behålla det nuvarande systemet med att domaren själv för protokollet vid häktningsförhandlingen. Vidare torde det med hänsyn till övriga arbets- uppgifter inte vara praktiskt möjligt för varje- brottmålsdomare att ständigt stå beredd att samma dag eller ens påföljande dag kunna sätta av tid för en eller flera häktningsförhandlingar. Det kommer därför att uppstå behov av särskilda häktningsdomare.

Domstolsverket: Som redan nämnts har DV redan tidigare ställt sig positiv till att de olika fristerna vid anhållande och häktning nedkortas i stor utsträckning. Med hänsyn till den ställning som europeiska kommis- sionen numera intagit i fråga om tiden för domstolsprövning efter ett straffprocessuellt frihetsberövande torde det vara ofrånkomligt att en ned- kortning av fristerna nu verkligen kommer till stånd. Någon annan metod att uppfylla europakonventionens krav än den utredaren föreslagit bör inte komma i fråga. Utgångspunkten blir alltså att domstolen skall kunna hålla en häktningsförhandling senast på fjärde dagen efter frihetsberövandet.

För domstolarnas del innebär förslaget att häktningsförhandling i regel måste hållas samma dag som häktningsanmälan gjorts eller dagen därefter. Denna snäva tidsfrist kommer onekligen många gånger att medföra svårig- heter för domstolarna. Eftersom det som nämnts nu torde vara ofrånkom- ligt att väsentligt nedkorta ifrågavarande frister är det nödvändigt att även domstolarna anpassar sig till det nya synsättet. Den nya ordningen förut- sätter dock att flera praktiska frågor får en tillfredsställande lösning. Bl. a. torde det vara nödvändigt att domstolarna alltid har möjlighet att omedel- bart och utan svårigheter förordna försvarare för den misstänkte. DV återkommer till denna och andra frågor av organisatorisk art längre fram i yttrandet.

RPS : Utredningsförslaget om förkortade häktningsfrister har tillkommit mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga åtaganden enligt Europakonven- tionen. RPS vill framhålla att redan Sveriges nuvarande bestämmelser på området får anses fylla höga krav på rättssäkerhet. De ansågs också stå i god överensstämmelse med reglerna i Europakonventionen då denna kon- vention tillkom. På senare år har dock konventionen kommit att ges en tolkning som ställer krav på kortare häktningsfrister än som tillämpas enligt svensk lag. RPS delar utredningens uppfattning att det är nödvändigt att anpassa de svenska bestämmelserna efter den nya tolkningen av kon- ventionen.

Det centrala i utredningens förslag är att ett anhållningsbeslut skall överprövas vid häktningsförhandling inför domstol inom fyra dagar från gripandet. RPS tillstyrker detta.

Den föreslagna ordningen medför i vissa avseenden krav på snabbare handläggning av förundersökning och andra åtgärder hos polismyndig- heter, åklagarmyndigheter och domstolar. Utredningen har tagit fram en rad förslag för att möjliggöra detta. RPS kan i väsentliga delar ansluta sig till dessa följdförslag. På en del punkter föranleder emellertid förslagen vissa invändningar eller andra uttalanden.

Kriminulvårdsstyrelsert: Styrelsen har inga principiella invändningar mot förslaget att korta ned tiden mellan det faktiska frihetsberövandet och häktningsförhandlingen så att hela den tid om fyra dagar som tillåts enligt Europakommissionens praxis skall kunna utnyttjas endast i undantagsfall. Styrelsen delar utredningens uppfattning att ett undantag från den s k söndagsregeln är nödvändigt för att kravet på en snabb domstolsprövning skall kunna uppfyllas. Styrelsen noterar att utredningen uppmärksammat att ökade kostnader i så fall kan uppstå inom kriminalvården för transpor- ter och bevakning vid förhandlingar under veckoslut och helger. Enligt styrelsens mening torde nämligen en oundviklig ökning av antalet trans- porter på s k obekväm arbetstid inte kunna klaras enbart genom omfördel- ning av befintliga resurser och inom befintliga ekonomiska ramar. En kostnadsökning, som dock torde bli relativt marginell styrelsen har inte funnit skäl ifrågasätta utredningens beräkning i denna del — får emellertid enligt styrelsens mening inte utgöra något hinder mot att förslaget om begränsade frister genomförs.

Brottsförebyggande rådet: Reservation till BRÅ:s yttrande av Knut Sveri: Utgångspunkten för bedömningen av vilka tvångsmedel staten bör ha rätt att tillgripa mot personer som misstänks för brott bör rimligen vara att vederbörande skall betraktas som oskyldig tills en kompetent myndighet som tillagts domstolsfunktion har förklarat vederbörande skyldig till brot- tet. Med denna utgångspunkt följer, att staten måste ålägga sig själv betydande restriktioner beträffande de tvångsmedel som skall kunna till- gripas mot misstänkta.

Frihetsberövande i form av gripande, anhållande och häktning utgör de tyngsta och för individen de mest plågsamma ingrepp som finns i svensk lagstiftning. Av betänkandet framgår, att varje femte anhållen inte blev övertygad om något brott (s. 237), vilket rimligen måste betyda att många av de över 5 000 personer som det här är fråga om måste vara anhållna på mycket svaga grunder och att kravet på "sannolika skäl" enligt RB 24 kap. l % knappast kan vara uppfyllda. Utredningen lägger inget förslag som kan tänkas minska användningen av det man kan beteckna som okynnesanhål- landen.

Beträffande häktning berör heller inte utredningen det förhållandet. att åtskilliga personer sitter häktade chockerande långa tider. Beklagligtvis belyses heller inte denna fråga i det statistiska materialet. Den enda infor- mation jag har kunnat hitta om detta allvarliga problem finns i DS Ju 198521 (Lyxfångar) av vilken framgår att det vecka 40, 1984 enbart bland kategorin lyxfångar fanns 2 som varit häktade i 5 månader, 5 i 6 månader, 1 i 7 månader, 1 i 8 månader och l i 9 månader. Rekordet slogs emellertid av

en person som varit inspärrad i hela 666 dagar icavvaktan på dom. Det är givetvis helt otillfredsställande för en rättsstat att tillåta detta fortsätta.

En snabbare domstolsprövning skulle troligen leda till kortare inspärr- ningstider for den majoritet av de anhållna som idag släpps utan häktnings- framställning. Den 4-dagars frist som föreslås är enligt mitt förmenande inte tillfredsställande jag anser det obegripligt varför man inte i Sverige kan införa en 24-timmarsregel när detta tycks fungera utmärkt i Danmark och Norge. Och vad beträffar de långa häktningstidema förefaller det mig rimligt att det införes en regel om att en häktad skall släppas om inte stämningsansökan inkommit till rätten senast tre månader sedan frihets- berövandet tog sin början — i undantagsfall 6 månader.

RRV; De svenska bestämmelserna om fristberäkning vid personella tvångsmedel har av Europakommissionen inte ansetts anpassade till kon- ventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Den svenska regering- en har i ett förlikningstal åtagit sig att tillse att berörda regler bringas i överensstämmelse med konventionen. Mot denna bakgrund har RRV ing- en erinran mot att nuvarande ordning ändras.

RRV anser emellertid att utredaren inte tillräckligt har beaktat att det var åklagarens partsroll i efterkommande process som gjorde att Europa- kommissionen inte accepterade denne som domare. Såvitt RRV kan bedö- ma strider ett system med fristående häktningsdomare inte mot konven- tionens uttalande. Den fortsatta beredningen borde därför — och då sär- skilt med tanke på kostnaderna närmare kunna överväga en sådan ordning.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Från länets polismyndigheter har bland annat framförts vissa synpunkter på möjligheten av att företrädare för polisen -— som förhållandet är i Danmark med flera andra europeiska länder — fungerar som anhållnings- och häktningsmyndighet i stället för åklagare. Åklagaren bör då bättre kunna koncentrera sig på sin huvudupp- gift åtalets väckande samt att vara part i domstolsprocessen. Rent objektivt och sakligt sett bör en sådan ändrad arbetsfördelning mellan polis och åklagare ha uppenbara fördelar och bättre kunna passa in till de föreslagna snävare tidsramarna för anhållande och häktning. I Danmark, Norge m.fl. andra länder handhar som framhållits polismyndigheten frå- gan om anhållande och häktning. Av utredningsmannens redovisning fram- går att systemet i utlandet med polischefspersonal i anhållnings- och häkt- ningsskedet fungerar mycket väl. Förr var den begränsade tillgången på jurister hos polismyndigheterna ett hinder för en sådan ändrad arbetsför- delning mellan polis- och åklagarmyndighet. Nu är förhållandet annorlun- da. Polischefspersonal har numera samma utbildning som åklagare och domare. Såvitt länsstyrelsen kan finna bör det därför vara angeläget att mera effektivt utnyttja polischefspersonalen för frågor rörande användning av de straffprocessuella tvångsmedlen. Polisen har redan nu likartade uppgifter vid ett flertal administrativa tvångsmedelsbeslut. Något i sak svårt problem att lösa denna kompetensfråga mellan polis och åklagare bör icke finnas. Ett system — som för närvarande — att i varje län eller region ha både jourhavande polischef och jourhavande åklagare har uppgivits vara både ineffektivt och kostsamt. En undersökning såvitt avser länets

polisdisktrikt angående frekvensen av anhållande och häktningsframställ- ningar m m ger ett visst statistiskt underlag för en sådan uppfattning.

En sammrnanställning beträffande anhållna och häktade i Blekinge län under år 1984 återspeglar ganska väl riksgenomsnittet. Antal häktnings- framställningar var cirka 1/3 av anhållandena. Mer än tre dagars anhåll- ningstid var det endast i Karlskrona polisdistrikt samt ett fall i Ronneby polisdistrikt. l Karlshamns polisdistrikt fanns inget fall över tre dagars handläggning. Sammanställningen ger vid handen att polis- och åklagar- myndigheterna i länet kunnat handlägga anhållande- och häktningsären- dena snabbt.

Antalet anhållnings- och häktningsärenden synes icke vara fler än att uppgiften — som tidigare framhållits — bör kunna förenas med övriga polischefsuppgifter.

I sammanhanget vill länsstyrelsen understryka samhällsansvaret mot brottsoffren. Det är angeläget att icke glömma bort alla dessa människor. Det är många gamla, sjuka och ensamboende personer som upplever lägenhetsinbrott och bedrägerier mycket kränkande och oroande.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma bör det i de flesta fall vid anhållande och häktning vara angeläget att den omhändertagne får tillfälle att träffa företrädare för social myndighet och där så kan anses befogat även medi- cinsk expertis. Genom avbrott i pågående kriminalitet — som anhållande och häktning innebär kan snabbare och effektivare kontakter för rehabi- litering och resocialisering av individen uppnås. Denna rehabilitering och resocialisering bör enligt länsstyrelsens mening efter ålagd påföljd mindre ta sikte på fortsatt vård än beredande av adekvat sysselsättning, utbildning samt ordnade hem— och bostadsförhållanden.

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Den i direktiven uttalade ambitio- nen, att fristen för häktningsförhandling skall avkortas, är lovvärd och en sådan förkortning påverkar polisens arbete i liten utsträckning. Utredning— ens förslag i övrigt innebär i huvudsak att nu tillämpade rutiner fastställs.

Det kunde dock ligga i linje med polisens ökade intresse av att aktivt leda förundersökningar att föreslå en ändring såtillvida att hela anhåll- ningsansvaret överföres till polismyndigheten. En sådan ordning stämmer väl överens med byråchefen Esbjörn Esbjörnsons ofta framförda tanke att ansvaret för förundersökning odelat borde ligga på polismyndigheten.

Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Polismyndigheten vill, även vid ett genomförande av de kortare tidsfristema för häktning, föreslå att "en ordning som kunde innebära ett bättre utnyttjande av tiden vore att organisera verksamheten hos polis och åklagare på så sätt att polisen liksom fallet är på många håll utomlands” helt och hållet svarar för frågor rörande användningen av tvångsmeddel och att åklagarens roll kom att omfatta själva åtalsdelen. De positiva erfarenheter som redovisats bl. a. från Norge och Danmark har till mycket stor del sin förklaring i polisens funktion när det gäller tvångsmedlen. Tyvärr avvisar utredningsmannen den heta frågan om kompetensen med det formella påpekandet att ett sådant förslag till nyordning skulle ligga utanför utredningsmannens upp- drag. Det borde finnas starka skäl till att snarast utreda denna kompetens- fördelning.

Länsstyrelsen i Malmöhus lätt : En oundviklig följd av de nya reglerna är att utredningstakten kommer att bli mycket preså'åd'och att domstolarna på grund av den korta utredningstiden ofta kommer att ha ett sämre besluts- underlag vid häktningsförhandlingen än vad som är fallet med nu gällande regler. T idspressen ökas dessutom ytterligare av att fristerna beräknas utan hänsynstagande till helgdagar. De frister. som utredningen föreslår. kommer således inte alltid att vara till gagn för den misstänkte. Med hänsyn dock till att de föreslagna reglerna grundar sig på Sveriges interna- tionella åtaganden saknar länsstyrelsen anledning att närmare gå in på reglerna om tidsfristema och deras beräkning.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisstyrelse: Polismyndigheten har in- tet att erinra mot vad som föreslagits under avsnittet Frister förfarandet utöver synpunkterna under avsnitten 11.2, 11.4 och 11.6.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Mot bakgrund av Europakonven- tionens ålägganden tillstyrker polismyndigheten förslagen till hur lagregle- ringen av de nedkortade fristerna skall tillämpas.

Riksdagens ambudmän: Beträffande avsnitt 11 i betänkandet (Frister -— förfarandet) harjag särskilda synpunkter endast i fråga om prövningen av anhållningsfrågan och forumfrågan.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Vad gäller fristför- kortningarna står lagstiftaren tydligen inför 5 a 5 ett fait accompli: till uppfyllelse av vissa rikets internationella förpliktelser måste tidsreduk- tioner genomföras. Forskningsnämnden anser. att utredningsmannens för- slag på samtliga punkter i detta sammanhang är väl grundade och väl utformade.

Sveriges domareförbund: 1974 års häktningsutredning ansåg att anhåll- nings- och häktningstidema borde avkortas och föreslog att domstolen skulle hålla förhandling i häktningsfrågan senast andra dagen efter den då häktningsframställningen ingavs till domstolen. Många av remissinstanser- na kritiserade förslaget och ansåg att kortare frister skulle leda till att häktningsfrågan blev sämre utredd vilket i sin tur skulle medföra onödiga häktningsframställningar. Den statistik som då fanns tillgänglig visade också att två tredjedelar av de anhållna släpptes utan att anhållandet ledde till häktningsförhandling eftersom häktningskälen bortföll efter några da- gar. Invändningen om sämre underlag vid kortare frister för bedömning av häktningsfrågan liksom en del andra tungt vägande invändningar kvarstår fortfarande. Mot bakgrund av Sveriges förpliktelser enligt Europakonven— tionen är det emellertid nödvändigt med en domstolsprövning av frihets- berövandet inom mycket kort tid efter gripandet. Förbundet delar därför utredarens åsikt att det är bättre med en nedkortning av de frister som gäller idag än att tillskapa ett system med fristående åklagare vilka endast som ett slags "förundersökningsdomare” skulle pröva frågan om frihets- berövande.

Föreningen Sveriges åklagare: Som nämnts inledningsvis accepterar föreningen förslagen rörande nedkortade tidsfrister på i huvudsak de grun- der som utredaren anfört. Den modell som valts för att tillgodose Europa— konventionens krav på att den misstänkte skall ställas inför en domare senast fyra dagar efter det faktiska frihetsberövandet är bättre än övriga

alternativ som diskuterats. Föreningen vill inte direkt ta avstånd från ett system enligt vilken en självständig åklagare tilldelas uppgiften att såsom en slags undersökningsdomarc pröva frågan om frihetsberövande. Frågan är emellertid inte tillräckligt belyst. Föreningen avstyrker den modellen som går ut på att polisen helt och hållet skall svara för frågor rörande användning av tvångsmedel och föra talan i häktningsmålet. Föreningen är dock starkt medveten om att ett genomförande av utredarens förslag kommer att medföra många problem för såväl polis, åklagare, försvarare och domare. Betydligt större krav kommer att ställas på den polisman som skall hålla första förhöret med den gripne. särskilt som polismannen enligt förslaget ges rätt att själv frige den misstänkte utan anmälan till åklagaren. Det kommer sannolikt inte att bli möjligt att i samma utsträckning som idag låta vakthavande befäl hålla första förhören. enär denna personalkategori i allmänhet inte har samma utredningserfarenhet som kriminalpolismännen. På åklagarna kommer att ställas betydligt större krav som förundersök- ningsledare. Åklagaren måste i allt större omfattning personligen infinna sig hos polisen för att tillräckligt snabbt kunna ta ställning i häktningsfrå- gan. Utredaren har själv antytt att det åtminstone i de tre storstadsdistrik- ten blir nödvändigt att åklagamas beredskapstjänst förläggs i direkt anslut- ning till kriminalpolisens lokaler. Enligt föreningens uppfattning blir det sannolikt nödvändigt att i alla regioner omvandla åklagamas beredskaps- tjänstgöring till jourtjänstgöring och att inrätta s.k. bakjour. eftersom de åklagare som har den ordinarie jourtjänstgöringen kan tvingas att vara borta under längre tider för tjänsteresor, utredningsverksamhet hos poli- sen eller förhandling i domstolen. Enligt föreningens uppfattning kommer ett genomförande av förslaget att medföra större organisatoriska föränd- ringar och kostnader än vad utredaren antagit. Man kan inte utesluta att åklagarna från fackligt håll kommer att kräva reglerad arbetstid och ekono- misk ersättning för sin tjänstgöring efter den ordinarie arbetstiden istället för som idag tidskompensation — en ledighet som åklagarna utan kostnad för statsverket själva måste arbeta in.

Enligt förslaget är huvudregeln den att häktningsfrågan skall anmälas till domstolen så snart som möjligt som regel samma dag som anhållandet har skett eller dagen därefter. När det gäller fördelningen av den tid på fyra dagar efter det faktiska gripandet som enligt Europakonventionen medges för att ställa den misstänkte inför en domare måste dock åklagaren i vissa situationer kunna utnyttja större delen av fristen. Utredaren föreslår en ändring i forumreglernai 19 kap. RB som går ut på att det skall vara möjligt att hålla häktningsförhandling även på den ort där den misstänkte har gripits. Föreningen anser för sin del att häktningsförhandling i gämingsor- ten ofta är att föredra. Detta gäller framförallt kvalificerade EKO- och narkotikamål, där åklagaren anhållit den misstänkte i sin frånvaro och före gripandet hunnit att göra rättsliga bedömningar och i övrigt sätta sig in i målet. ] sådana fall bör huvudregeln vara den att häktningsförhandlingen om möjligt hålls i gämingsorten, varvid åklagaren utnyttjar större delen av den frist som står till förfogande. Föreningen har inget att erinra mot vad som anförts om den frist som enligt förslaget skall gälla för domstolen.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis-

chefer: Föreningarna hade önskat att utredningen något undersökt frågan om en organisation. där åklagarmyndighetens-förundersökningsfunktion helt och hållet överfördes till polisen, skulle kunna innebära att åklagaren hade uppfyllt kriteriet att vara en ämbetsman beklädd med domsmakt. En sådan organisation skulle sannolikt innebära en rationalisering som redu- cerat utredningskostnadema och ökat effektiviteten i brottsutredningarna. En dylik organisation skulle inte vara systemfrämmande för svensk rätt. som utredningen befarat. Fram till 1948 kunde åklagaren häkta och fram till 1982 kunde polisen anhålla.

Svenska polisförbundet: Vi kan acceptera att fristen till häktningsför- handlingen sätts till 4 dagar efter det faktiska frihetsberövandet under förutsättning att det skapas möjligheter att utnyttja tiden från frihetsberö- vandet till häktningsförhandlingen effektivare än idag.

Ett viktigt led i detta vore att. som utredaren också tar upp, polisen helt och hållet svarar för frågor rörande användningen av tvångsmedel och även gör häktningsframställning och för talan i häktningsmålet. Utredaren anser emellertid detta ligga utanför utredningsuppdraget och att det dessut- om skulle medföra behov av ingripande organisatoriska förändringar av såväl åklagar- som polisväsendet.

Enligt vår uppfattning skulle en sådan ordning, där polisen är förunder- sökningsmyndighet, innebära en betydligt större rättssäkerhet för den enskilde eftersom åklagaren då helt opartiskt kan pröva åtalsfrågan utan tidigare inblandning i målet.

Nämndemännens riksförbund: NRF välkomnar en lagstiftning som inne- bär att häktningsförhandling äger rum senast fjärde dagen efter gripandet.

Svenska Röda korset: SRK anser att förslaget om att korta tiderna för frihetsberövande är lämpligt. SRK vill betona vikten av att praxis blir att häktning sker inom 24 timmar efter gripande.

TCO: Som TCO redan tidigare framhållit (se TCOs yttrande över SOU 198350 och Ds Ju 1983: 17) bör ett fortsatt överförande till polismyndighe- ten ske av ledningen av förundersökningar.

JUSEK: Det är allmänt accepterat att kraven på effektivitet i brottsbe- kämpningen och berättigade krav på rättssäkerhet för de enskilda bäst låter sig förena genom att åklagaren inledningsvis beslutar om en misstänkt skall anhållas eller ej. Utredningen har inte heller funnit anledning att föreslå någon annan organisationsform.

Mot bakgrund av Sveriges internationella åtaganden biträder JUSEK utredningens förslag att den judiciella prövningen för att uppfylla Europa- konventionens krav, bör ske genom att fristen för häktningsförhandling nedkortas och att domstol således bibehålls som häktningsmyndighet.

Förbundet vill emellertid framhålla att en minskning av denna tidsfrist inte automatiskt leder till att också den totala tiden från gripande till dess den misstänkte kan friges minskas. Tvärtom kan en alltför drastisk minsk- ning leda till en risk för att det faktiska frihetsberövandet förlängs. Dessa risker kan främst uppstå beträffande sådana fall där de misstänkta med tillämpning av nuvarande regler skulle ha frigivits på fjärde och femte dagen efter anhållandet. Med den regel som utredningen föreslår kommer flertalet av dessa i fortsättningen att bli häktade varvid en tidrymd för åtals väckande kommer att bestämmas.

Inledningsvis efter frihetsberövandet vidtas en rad utredningsåtgärder som ofta var och en för sig tar tämligen kort tid i anspråk. Det rör sig här om tidrymder på någon eller några timmar. Efter varje sådan utredningsåt— gärd omprövar åklagaren frågan om fortsatt frihetsberövande. Genom att beredskapsåklagare alltid finns tillgängliga kan den misstänkte omedelbart försättas på fri fot så snart häktningsskäl ej längre föreligger oavsett vilken tid på dygnet som detta står klart.

Sedan den misstänkte häktats kan frigivande endast ske under kontors- tid. Allteftersom tiden går blir det emellertid de utredningåtgärder som måste företas medan den misstänkte alltjämt är frihetsberövad totalt sett mer tidskrävande och låter sig i allmänhet planeras på sådant sätt att det inte framstår som lika angeläget att bibehålla möjligheten till frigivande under dygnets alla timmar. Erfarenheten visar att något sådant behov knappast längre föreligger sedan en vecka förflutit. De nuvarande tidsfris- tema för häktningsframställning och häktningsförhandling står i samklang med dessa erfarenheter.

Den rådande höga arbetsbelastningen inom såväl åklagar- som polisvä- sendet kräver en hård prioritering av arbetet. Sålunda måste akuta åtgär- der inom ramen för ett anhållande regelmässigt prioriteras framför åtgärder rörande mål där häktningsbeslut fattats och viss längre tid för åtals väck- ande återstår. Ersätts på ett tidigt stadium anhållandet med ett beslut om häktning innebär detta att utredningsarbetet oftast kommer att prioriteras och planeras på sådant sätt att hela fristen för åtals väckande utnyttjas med åtföljande risk för förlängd total tid för frihetsberövande jämfört med situationer där den misstänkte förblivit anhållen ytterligare några dagar och därefter blivit frigiven.

När åklagaren enligt de föreslagna reglerna fattar beslut om anhållande skall fulla häktningsskäl föreligga. De värden som ligger i den efterföljande domstolsprövningen kan sägas bestå av att prövningen sker genom en befattningshavare som inte kommer att vara part i målet, att prövningen sker efter muntlig förhandling mellan parterna samt att förfarandet utmyn- nar i att åklagarens beslut omprövas av en annan instans. För att prövning— en ur de två senare aspekterna inte enbart formellt utan också reellt skall innebära en stärkt rättssäkerhet för den misstänkte krävs att så lång tid förflyter mellan åklagarens inledande beslut och domstolens prövning av häktningsfrågan att det material som legat till grund för anhållningsbeslutet kunnat ytterligare kontrolleras och fördjupas och att försvararen haft möj- lighet att sätta sig in i omständigheterna bl. a. genom samtal med sin klient. Den föreslagna begränsningen av tidsfristen för häktningsförhandling kom- mer i normalfallet att leda till att inte ens en häktningspromemoria kommer att kunna inges till domstolen. Kravet härpå skall också enligt förslaget slopas.

De nu antydda farhågorna rörande vissa begränsningar i rättssäkerheten för den misstänkte som kan inträda som en följd av de förkortade fristerna för häktningsanmälan och häktningsförhandling skulle i någon mån kunna begränsas dels genom att åklagaren ges behörighet att försätta även häkta- de på fri fot, dels genom att den föreslagna regeln i 24 kap. 11 & modifieras på sådant sätt att möjligheter finns måhända genom formuleringen ”så

Prop. 1986/87: 1 12

snart ske kan” istället för "utan dröjsmål" -— att förfoga över hela fyrada- garsfristen oavsett när häktningsanmälan sker. _

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelning- en hälsar med särskild tillfredsställelse att ändringarna beträffande frister i samband med anhållande och häktning medför att svensk lag utan någon som helst tvekan kommer att uppfylla de krav som ställs av Europakon- ventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläg- gande friheterna. De praktiska svårigheter som kan följa av starkt förkorta- de frister bör kunna övervinnas utan nämnvärda olägenheter.

Riksförbundet för hjälp är Iiikemedelsmissbrukare: RFHL anser natur- ligtvis att det är viktigt att korta ner tidsfristen mellan gripande och dom och biträder förslaget i denna del.

Sveriges Villaägareförbund: I det föreliggande lagändringsförslaget be- träffande gripande. etc stöder vi att tidsramarna minskar. För att inte rättssäkerheten skall bli lidande genom förhastade utredningar till beslut om kvarhållande är det mycket önskvärt att kvalificerad jourtjänst upprätt— hålls för utredningar.

4.2. Utgångspunkt för fristberäkningen

JK : Förslaget bör kunna leda till att en del av de rutiner som nu tillämpas av polis och åklagare ses över och ändras. Så har t.ex. förhör enligt 24 kap. 8 & RB enligt den hittills rådande uppfattningen regelmässigt hållits på den ort där åklagaren hör hemma trots att åklagaren så gott som alltid uppdrar åt polisen att ombesörja dessa förhör. Detta har i flera fall lett till att ett frihetsberövande har dragit ut onödigt långt i tiden med tanke på de problem som en transport över längre sträckor alltid innebär. Jag har också i min tillsynsverksamhet haft anledning att reagera mot detta förfarande och ser med tillfredsställelse på att fristerna alltid skall räknas från den tid då frihetsberövandet faktiskt ägde rum.

: Det är som utredningen framhållit viktigt att de tillämpande myndig- heterna utan svårighet kan fastställa utgångspunkten för fristberäkningen. Jag delar utredningens uppfattning att fristberäkningen i fall. som inletts med att någon hämtats, medtagits eller kvarhållits för förhör bör räknas från den tidpunkt då åtgärden övergår i ett straffprocessuellt gripande. Beträffande de omhändertagandeformer som utredningen i övrigt tar upp (5 146) kan det vara tveksamt om man utan att komma i konflikt med Europakonventionen kan räkna med en separat frist för det första frihets- berövandet. Under alla förhållanden kommer en ordning där man har separata utgångspunkter för fristberäkningen att medföra stora krav på att de myndigheter som hanterar de olika instituten gör klart för sig vilken typ av omhändertagande som från tid till tid föreligger och att relevanta tid- punkter noggrant dokumenteras.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Viktigt blir att kunna klart och enkelt bestämma. när fristen skall börja räknas. Jag delar utredarens förslag, att fristen skall räknas från det straffprocessuella gripandet.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Enligt 24 kap 10 å rättegångs- balken i förslaget skall häktningsanmälan enligt huvudregel ske senast dagen efter anhållandet eller vid synnerliga skäl senast tredje dagen efter anhållandet. Förhör med den gripne kan hållas av polis utan föregående anmälan till åklagare. Det torde inte bli ovanligt att gripandet sker ett dygn medan resultatet av det förhör som hållits i anledning av gripandet anmäles först påföljande dygn. Anhållningsbeslutet kommer således dygnet efter gripandet. I dessa fall kan tiden för frihetsberövandet bli ett dygn längre än om fristen, vilket kan te sig naturligt, istället räknades från det faktiska frihetsberövandet. Det är därför enligt min uppfattning erforderligt med ett klarläggande på denna punkt.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: I förslagets 24 kap 10 äoch 11 & laboreras med olika utgångspunkter för fristberäkningen för åklagarens häktningsanmälan och domstolens häktningsförhandling. Denna olikhet. som inte är närmare belyst i utredningen. är olycklig då den kan leda till missförstånd. I klarhetens intresse vore det bättre med samma utgångs- punkt för fristberäkningen. Det bör övervägas att i en särskild paragraf reglera hur denna punkt skall bestämmas i särskilda fall. Förundersök- ningskungörelsens föreskrifter om anhållningsliggarens innehåll (13 5) kan i detta sammanhang behöva ses över.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: I detta avsnitt upptages frågan om hur fristerna skall beräknas när ett frihetsberövande kan stödjas både på bestämmelser av icke straffrättslig karaktär och på de straffprocessuella reglerna. Enligt såväl 18 & polislagen (1984z387) som 9 & LOB (1976:511) har gripande enligt 24 kap RB företräde. Bortsett från den tekniska skillna- den mellan omhändertagande och gripande, som i dagligt tal ofta icke ens inom poliskretsar upprätthålles, kommer här att uppträda svårigheter. Icke sällan sker ett frihetsberövande i form av omhändertagande. Vid utred- ningen om detta skall bestå framkommer t.ex. att den omhändertagne är anhållen i sin frånvaro eller kan misstänkas för brott. I praktiken har därvid hitintills såsom gripandetid angivits tidpunkten för omhändertagan- det (jämför den i anhållningsliggare icke ovanliga anmärkningen: "Berusad vid gripandet. Icke hörbar”). Med hänsyn till de frister. som nu kommer att gälla. bör övervägas om i vart fall icke omhändertagande enligt 9 5 LOB (1976:511) bör ha företräde före gripande enligt 24 kap RB. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att de uppgifter som den misstänkte avkräves, lämnas då denne är så opåverkad av droger som möjligt.

För misstänkt, som utlämnas för brott till Sverige. föreslås att tidsfristen skall räknas från den tidpunkt då den misstänkte sätter sin fot på svensk jord. Enär häktning beslutats av domstol, om än i den misstänktes frånva- ro, ifrågasättes om inte tidsfristen bör räknas från den tidpunkt, då den misstänkte införts till det häkte. som är det sedvanliga för häktningsdom- stolen. I dessa fall måste finnas så mycket utredning, att åklagaren kan påkalla häktning samma dag, som den misstänkte anlänt till häktet. Osä- kerhet om tidpunkten för fristberäkningen undvikes av den föreslagna regeln.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: De utgångspunkter för fristberäk- ningen som utredaren anger för olika situationer finns inget att erinra mot.

Ej heller finns någon erinran mot att fristen räknas i kalenderdygn från dagen för frihetsberövandet.

Stalsd/(lagarmyndigheten för speciella mål: Också när åklagaren måste utnyttja den maximala anhållningstiden kan problem uppkomma. Enligt huvudregeln ( 11 å") skall häktningsförhandling hållas senast fyra dagar efter det att den misstänkte gripits. Mot detta skall ställas bestämmelser i 10 & att åklagaren kan vänta längst till tredje dagen efter anhållandet med att göra anmälan om häktning till rätten. I samma paragraf har tillagts: ”Sker inte detta skall den anhållne omedelbart friges". Detta kan som utredning- en påpekar (sid 189 f) få till konsekvens att domstolen måste hålla häkt- ningsförhandling samma dag (även en söndag) som anmälan görs.

En sådan ordning är inte tillfredsställande. Om åklagaren av transport- eller andra skäl tvingas utnyttja hela sin frist kan han komma i ett läge där han får slutföra sin utredningi häktningsfrågan vid häktningsförhandlingen i domstolen eller kanske först där får tillfälle att höra den misstänkte. Detta i sin tur torde kunna medföra att han i många fall vid domstolen återkallar sitt häktningsyrkande, vilket ur alla synpunkter ter sig förvirrande. Med hänvisning till vad ovan anförts om nödvändigheten att anpassa svensk lagstiftning till konventionerna är det dock icke realistiskt att föreslå att fristerna förlängs av särskilda skäl utöver vad utredningen föreslagit.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningens regler be- träffande från vilken tidpunkt man har att beräkna tiden när det gäller anhållande och häktning är tydliga och klara. Problemen dyker upp när någon som är anhållen i sin frånvaro grips på annan ort eller icke talar något allmänt känt språk. I flertalet fall när någon är anhållen i sin frånvaro är utredningen respektive brottet inte allvarligare än att vilken lokal åkla- gare som helst kan ingripa och ta över själva utredningen. Rör det sig om ett komplicerat ärende är situationen en helt annan. Då kan det bli nödvän- digt för såväl åklagare som polis att åka till gripandeorten. Detta kan medföra en inte obetydlig tidsåtgång. Rör det sig om en gripen från ett svåröversatt språkområde så kan det mången gång ta avsevärd tid innan tolk står att erhålla. I storstockholmsregionen är väl detta inget större problem, men jag förutsätter att på många distrikt kan svårigheterna att få fram en tolk vara nästan oöverstigliga. Utredningen ger ingen anvisning hur man skall förfara i ett sådant läge.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: I stort delar jag utred- ningens synpunkter. Möjligen kan ifrågasättas om inte utgångspunkten för fristberäkningen, när någon hämtas till förhör som misstänkt för ett brott, bör räknas från hämtningstiden. Rent faktiskt är föga skillnad mellan att verkställa ett hämtningsbeslut eller ett anhållningsbeslut fattat i någons utevaro.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Att ett straffprocessuellt gripande läggs till grund för fristberäkningen framStår som en lämplig ordning. Problem med de förkortade anhållningsfristerna uppkommer sär- skilt i de fall då den misstänkte på grund av t.ex. narkotikapåverkan inte är hörbar förrän kanske två dygn efter det faktiska gripandet. I dessa fall måste kanske hela fristen löpa innan en häktningsframställning kan göras.

Åklagarmyndigheten [ Visby åklagardistrikt: I betänkandet på sidan 147

uttalas att det är självklart att med tidpunkten för gripandet vid beräkning av fristerna i samband med häktningsförhandlingen alltid avses tidpunkten för gripandet för det brott som ligger till grund för häktning. Vissa problem kan här uppstå i det fallet då en person gripes för ett brott till vilket han sedermera befinns vara oskyldig men att det under tiden för frihetsberö- vandet tillkommer misstanke om nytt eller nya brott som föranleder fram- ställning om häktning. I detta fall skulle således i enlighet med ovanstående uttalande fristen räknas från den tidpunkt då nytt brott konstateras, vilket förefaller något opraktiskt.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Se under avsnittet när- mare synpunkter på de enskilda lagförslagen (24 kap 10 & RB).

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: I denna del finns intet att erinra mot vad som anföres i betänkandet.

Svea hovrätt: Enligt 24 kap. 11 å i utredningsförslaget får häktningsför— handling inte hållas senare än fyra dagar efter det att den misstänkte har gripits. Såvitt gäller misstänkt som häktats i sin frånvaro och sedan utläm- nas från annan stat skall enligt motiven ( s 147 y) tidsfristen räknas från den tidpunkt då den misstänkte sätter sin fot på svensk jord. Hovrätten har ingen erinran mot ett sådant beräkningssätt som emellertid bör komma till klarare uttryck i lagtexten.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Om fristen för åklagarens häktningsanmälan räknas från dagen för gripandet och icke från dagen för anhållandet behöver det aldrig inträffa att förhandling i häktningsfrågan måste hållas samma dag som anmälan sker, vilket senare ger minimal tid till förberedelser och måste inverka störande i domarens och försvararens planering av den dagliga verksamheten.

Sveriges domareförbund: När det gäller utgångspunkten för fristberäk- ningen linner utredaren att viss tveksamhet kan råda om rätta beräknings- sättet men föreslår att fristen skall räknas från den tidpunkt då tvångsåtgär- den övergår i ett straffprocesuellt gripande.

Häremot har förbundet intet att erinra. Däremot föreslår utredaren att den tid som åklagaren har på sig för att till rätten anmäla frågan om häktning skall räknas från anhållandet medan tiden för domstolen att hålla häktningsförhandling skall räknas från gripan- det. Detta förslag kan få mycket märkliga konsekvenser. Om en person grips sent en kväll och anhålls nästa morgon har åklagaren -— om han utnyttjar regeln i 24:10 RB om synnerliga skäl — tre dagar på sig att till rätten anmäla frågan om häktning. En sådan anmälan kan alltså ske sent den fjärde dagen efter gripandet eller samma dag som domstolen är skyldig att hålla häktningsförhandling. Med den arbetssituation som råder på dom- stolarna torde det vara nästan undantagslöst omöjligt att hålla häktnings- förhandling samma dag som anmälan härom görs. Vid en mindre domstol t. ex. kan samtliga domare, när anmälan görs, vara upptagna av en huvud- förhandling i tvistemål och vid de större domstolarna är brottmålsdomarna flera dagar varje vecka upptagna av huvudförhandlingar. Enligt förbundets uppfattning bör alla frister räknas från gripandet.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredarens uppfattning att beträffande den som medtagits eller hämtats till förhör fristberäkningen

skall räknas från den tidpunkt då åtgärden öVergår i straffprocessuellt gripande. att beträffande den som omhändertagits enligt RB eller polisla- gen fristen skall räknas från den tidpunkt omhändertagandet övergår i ett straffprocessuellt gripande, att vid. s.k. envarsgripande tidsfristen skall räknas från överlämnandet av den gripne till polismannen och att beträf- fande den som utlämnas till Sverige tidsfristen räknas från det den miss- tänkte sätter sin fot på svensk jord.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer: Föreningarna framhåller angelägenheten av att det klart framgår i lagtexten från vilken tidpunkt fristerna skall räknas. Föreslagna bestäm- melser synes något diffusa i detta avseende.

J USEK : Förbundet delar utredningens utgångspunkter beträffande be- räkningen av fristerna för häktningsanmälan och häktningsförhandling.

4.3. Söndagsregeln

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Det är svårt att göra exakta beräk- ningar beträffande konsekvenserna av att söndagsregeln slopas. Att åtskil- lig resursförstärkning krävs för att klara åklagaruppgiftema under helgerna är emellertid klart. Man torde inte kunna arbeta med geografiskt utsträckta beredskapsområden och måste ändå, med tanke på inställelser i domstol, resor m.m. förstärka beredskapen genom dubblering eller någon form av bakjour.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Såsom utredningen anger förut- sätter förslaget handläggning av häktningar på tjänstgöringsfria dagar, helg eller inte. Då något statistiskt underlag inte redovisats om frekvensen av häktningsfallens fördelning på orter i landet, är det svårt att förutsäga lämplig storlek på beredskapsområdet för domstolarna. Blir detta stort och det förutsättes att parterna skall inställa sig på domstolens stationerings- ort, uppkommer transportproblem för häktesavdelningarna eller polisen. Ur denna synpunkt är det lämpligast att häktningsförhandlingen hålles på den ort. där den misstänkte hålles i förvar, i regel i anslutning till polishus.

För åklagarna innebär det, oavsett var förhandlingen hålles, att denne under viss tid inte är tillgänglig som jour- eller beredskapsåklagare. Även om man bortser från att sådan åklagare kan få läsa in mål. i vilket han icke tidigare äger någon kännedom, är det därför synnerligen tveksamt, om med nuvarande beredskapsområden för åklagarna, det är tillräckligt med en åklagare i bakjour. Man måste också räkna med att åklagare på grund av de korta fristerna måste närvara vid förhör under och utom kontorstid i en utsträckning som hitintills inte förekommit. Det må även här erinras om de mer komplicerade mål, i vilka vare sig jourhavande åklagare eller kriminal- polisman äger den kännedom att de kan utan tidsödande inläsning driva en meningsfull utredning.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: Jag är införstådd med att söndags- regeln icke synes vara förenlig med Europakommissionens krav på dom- stolsprövning inom viss tid. Om söndagsregeln icke beaktas kommer det att medföra svårigheter att genomföra häktningsförhandlingar i t. ex. Norr- botten. Med de stora avstånden här uppe över 40 mil mellan Piteå och

Kiruna exempelvis — kan man mycket väl tänka sig att vid beredskapstid- punkter domstolen finns i Piteå. åklagaren i Haparanda och den anhållne med advokat i Kiruna. vilka alla skall inställa sig till häktningsförhandling. Om man då tänker sig att fråga är om en "enkel” häktningsförhandling blir Splllliden och kostnaderna mycket stora. Dessutom klarar nuvarande typ en beredskapstjänstgöring för åklagarna icke detta utan åklagardubblering måste övervägas. Emellanåt fungerar dessutom transportväsendet dåligt i Norrbotten på grund av vädrets makter. Jag målar här upp en något extrem situation men ändock en fullt möjlig sådan. Med anledning av vad ovan sagts vill jag föra in till diskussion frågan om man skulle kunna hålla telefonförhandling i häktningsfrågan då så finnes lämpligt.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningen har icke beaktat kvaliteten på åklagarna i Sverige. Det var icke bristerna härvidlag. som gj