Överväganden

I en rättsstat som Sverige råder det en bred enighet om att det måste föreligga starka skäl för att få beröva en person friheten och att det är angeläget att begränsa användningen av tvångsmedlen till sådana situa- tioner då de måste tillgripas av hänsyn till starka intressen. Detta gäller alldeles särskilt i fråga om de straffprocessuella tvångsmedel som tillgrips under förundersökning. På detta stadium är varken skuldfrågan eller på- följdsfrågan avgjord. Insikten om att en misstänkt kan vara oskyldig eller att en påföljd som inte innebär frihetsberövande kan komma att väljas är det grundläggande skälet för att hantera de straffprocessuella frihetsberö- vandena med särskild försiktighet.

Å andra sidan finns det inget utvecklat samhälle som har funnit sig kunna avstå från tvångsmedel av detta slag. Behovet av att kunna skydda samhället och medborgarna mot brottslighet av olika slag och intresset av en effektiv lagföring gör sig gällande med sådan styrka att det knappast går att tänka sig ett samhälle utan straffprocessuella tvångsmedel. Mot denna bakgrund blir den givna målsättningen när man utformar de personella tvångsmedlen att hitta en balanspunkt mellan å ena sidan den misstänktes intresse av att inte i onödan vara berövad friheten och å andra sidan intresset av samhällsskydd och effektivitet i den brottsutredande och brottsbeivrande verksamheten.

Enligt min mening utgör den nuvarande regleringen av de straffproces- suella frihetsberövandena i allt väsentligt en riktig avvägning av de mot- stående intressena. Avvägningen ligger i händerna på kompetenta organ: polisen, åklagarna och domstolarna. Det är vidare sörjt för att de misstänk-

Prop.]986/87:112

• Sida 26
•  Original

ta om de så önskar eller om rätten ändå bedömer det nödvändigt biträds av offentliga försvarare. Vi har, om man ser till helheten och till hur det fungerar i praktiken, ett system för att pröva de straffprocessuella frihets- berövandena som fyller högt ställda anspråk på rättssäkerhet.

Närjag nu tar upp frågan om en anpassning av de svenska reglerna till de normer som har kommit fram i praxis vid tolkningen av Europakonven- tionen är det därför mer en fråga om just en sådan anpassning till ett formellt system än en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening. Detta hindrar emellertid inte att en sådan anpassning kan bidra till att ytterligare öka rättssäkerheten genom att tiden fram till en domstolsprövning av ett frihetsberövande förkortas avsevärt. På den punkten är jag alltså beredd att gå fram med förslag i linje med häktningsutredningens.

Däremot är jag i likhet med åtskilliga remissinstanser kritisk till de av utredningen föreslagna alternativen till häktning, alltså rannsakningsöver- vakning och natthäkte. I fråga om häktningsförutsättningarna delar jag också den uppfattning som de flesta remissinstanser har gett uttryck för, nämligen att en skärpning av förutsättningama för häktning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet skulle innebära att intresset av samhällsskydd och effektivitet i lagföringen i alltför hög grad skulle sättas åt sidan. Dessa förslag bör alltså inte genomföras. Tvärtom anser jag att det tydligare än nu bör markeras att det är angeläget att möjligheten till straffprocessuella frihetsberövanden tas till vara när det framför allt gäller återfallsbrottslig- heten.

Inte heller anser jag att man nu bör införa den av utredningen föreslagna proportionalitetsregeln, vars räckvidd enligt förslaget är begränsad till de personella tvångsmedlen. Frågan om en lagfäst proportionalitetsprincip har tagits upp både i tvångsmedelskommitténs betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet —- Integritet och i utredningens om säkerhets- åtgärder m.m. i skatteprocessen betänkande (SOU 1986:39) Skatteutred- ningar. Betänkandena är för närvarande föremål för övervägande inom regeringskansliet. Jag anser det lämpligast att frågan om en uttrycklig pr0portionalitetsregel tas upp i ett sammanhang.

Vid remissbehandlingen har från något håll väckts frågan om lekmanna- medverkan vid prövning av häktningsfrågor vid tingsrätt. Den frågan kan emellertid inte lämpligen tas upp i detta sammanhang.

Vid mina ställningstaganden har jag beaktat att redan en anpassning till Europakonventionens krav innebär en reform med så praktiskt betydelse- fulla konsekvenser att det vore olämpligt att göra några mera omfattande lagändringar i övrigt innan erfarenheter vunnits av reformen samt den praktiska tillämpningen av de nya reglerna har funnit sina former.

I det följande avserjag att närmare behandla häktningsförutsättningama i avsnitt 2.2, förfarandet vid prövning av frågor om häktning m. m. i avsnitt 2.3, alternativ till häktning i avsnitt 2.4, häktning på nya grunder — talan mot häktningsskäl i avsnitt 2.5 och organisatoriska frågor m.m. i avsnitt 2.6.

Några ytterligare frågor i sammanhanget tar jag upp i mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelsema, dvs. i specialmotiveringen (avsnitt 5).

• Sida 27
•  Original

2.2 Häktningsförutsättningarna 2.2.1 Brottsmisstankens styrka och brottets svårhet Mitt förslag: För att någon skall kunna häktas skall ävenl'i fortsätt-

ningen i princip krävas att han är på sannolika skäl misstänkt för ett brott med minst ett års fängelse i straffskalan. Under vissa förutsätt- ningar skall dock häktning få ske viss kortare tid även vid lägre grad av misstanke (avsnitt 2.3.6).

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 127— 129). Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: En grundläggande princip inom brottsmålproces- sen är att den misstänkte skall behandlas som oskyldig till deSs fällande dom föreligger. Möjligheten att före avgörandet av skuldfrågan ingripa med häktning måste därför vara begränsad till sådana situationer där ett frihetsberövande är påkallat av mycket starka allmänna intressen. De allmänna intressen som kan motivera häktning är intresset av effektivitet i lagföringen och intresset av samhällsskydd. Mot bakgrund härav uppställs som allmän förutsättning för häktning enligt gällande rätt att det skall föreligga en stark misstanke om att vederbörande begått ett brott och att misstanken skall avse mera allvarlig brottslighet.

Brottsmisstankens styrka

En avgörande fråga vid utformningen av häktningsrekvisiten är självfallet vilken grad av misstanke om brott som skall krävas för häktning. Enligt gällande rätt krävs i detta hänseende att den som häktas skall vara på sannolika skäl misstänkt för brott (24 kap. 1 & RB). Som jämförelse kan nämnas att i RB förekommer även andra uttryckssätt för att ange en viss grad av sannolikhet för att någon gjort sig skyldig till brott. Den lägsta graden anses vara uttrycket att någon kan misstänkas för brott (23 kap. 9 & RB). En högre grad är skäligen misstänkt (23 kap. 2 €, 25 kap. l & RB m.fl. lagrum). Sannolika skäl anses innebära ett ännu starkare beviskrav. För åtal krävs att åklagaren finner att tillräckliga skäl föreligger för att den misstänkte skall bli dömd (23 kap. 2 & RB). Och för fällande dom brukar det anses nödvändigt att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet (se t. ex. NJA 1980 s. 725). När det gäller tvångsmedel används emellertid ett så högt beviskrav som sannolika skäl bara i fråga om häktning.

När man skall bedöma om beviskravet för brottsmisstanken vid häkt- ning har fått en lämplig utformning i gällande lagstiftning måste bl.a. häkt- ningsinstitutets syfte beaktas. Den viktigaste av häktningens funktioner är i många fall att säkra den bevisning som behövs för att väcka åtal. Behov av häktning uppkommer som regel på ett tidigt stadium av förfarandet, när utredningen inte kommit så långt att tillräcklig bevisning rörande den misstänktes skuld har säkrats. Det är därför ofrånkomligt att ha ett lägre

• Sida 28
•  Original

beviskrav för häktning än för fällande dom. Härtill kommer att, om kravet på brottsmisstanke skulle sättas på samma nivå som för fällande dom. rättens bedömning av häktningsfrågan lätt skulle få en icke önskvärd prejudicerande betydelse vid den slutliga prövningen av skuldfrågan.

När det gäller tillämpningen av nuvarande regler om häktning visar en enkätundersökning som utredningen låtit utföra i fråga om åtalsbeslut och frikännande domar att den gällande ordningen generellt sett måste anses fungera väl från rättssäkerhetssynpunkt. År 1982 lades åtalet ned eller ogillades endast beträffande två procent av samtliga häktade.

Mot bakgrund av det jag nu sagt delar jag utredningens och remissinstan- sernas bedömning att nuvarande förutsättningar för häktning såvitt avser brottsmisstankens styrka i princip bör behållas. Om ett system med en snabbare domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden skall kunna genomföras i praktiken, blir det emellertid — som utredningen föreslagit och som de flesta remissinstanser godtagit —' nödvändigt att i vissa fall tillåta häktning på en lägre misstankegrad (s.k. utredningshäkt- ning) i ett inledande skede av förfarandet. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.3.6.

Brottets svår/tet

Häktning bör liksom nu i allmänhet kunna användas endast vid brott av mer allvarlig beskaffenhet. Denna begränsning av möjligheterna att häkta utgår enligt gällande rätt från straffskalan för brottet. Enligt 24 kap. l 5 första stycket RB, där huvudförutsättningarna för häktning tas upp, krävs sålunda att för brottet skall vara stadgat fängelse i ett år eller däröver. Det avgörande är alltså om fängelsestraff av den angivna längden ingår i straff- skalan.

Utredningen har diskuterat också andra sätt att avgränsa de brott för vilka häktning skall få ske, nämligen en begränsning till vissa typer av brott eller brottskategorier eller till den förväntade påföljden. Utredningen har emellertid kommit till uppfattningen att det kan riktas invändningar mot alla dessa avgränsningsmetoder.

Liksom utredningen och remissinstansema anser jag att man också i fortsättningen bör låta häktningsförutsättningarna anknyta till strafflatitu- derna för brottet. Straffskaloma återspeglar lagstiftarens uppfattning om de olika brottens straffvärde och därmed också samhällets intresse och behov av skydd mot sådana brott. En avgränsning av denna typ är också lagtekniskt enkel och minskar risken för skönsmässiga värderingar som kan leda till osäkerhet i tillämpningen.

• Sida 29
•  Original

2.2.2 De särskilda häktningsgrunderna

Mitt förslag: Ett enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktnings- grunderna fara för avvikande (llyktfara), fara för försvårande av utredningen (kollusionsfara) och fara för fortsatt brottslig verksam- het (reeidivfara) införs. Häktning skall kunna ske. när det finns risk att den misstänkte avviker, försvårar utredningen eller fortsätter att begå brott. Bl.a. härigenom markeras vikten av att häktning an- vänds för att motverka återfall i brott som riktar sig mot annans personliga integritet, bl. a. våldsbrott och bostadsinbrott.

Utredningsförslaget: Utredningen föreslår också att ett enhetligt bevis- krav införs. Utredningens förslag innebär emellertid en begränsning av möjligheterna att häkta. Detta uppnås enligt utredningen genom en omfor- mulering av beviskravet till ”påtaglig risk". Utredningen föreslår härut- över att möjligheterna att häkta på grund av återfallsrisk ytterligare in- skränks till vissa typer av förväntad brottslighet (se betänkandet s. 129— 136). Två av de sakkunniga har avgett ett särskilt yttrande i denna fråga (se betänkandet s. 201 f.)

Remissinstanserna: En bred majoritet godtar utredningsförslaget om ett enhetligt beviSkrav. Några få remissinstanser ifrågasätter om det finns anledning att införa en ny terminologi vid sidan av det redan existerande uttrycket "skäligen kan befaras". Utredningsförslaget om att begränsa möjligheterna till häktning på grund av återfallsriSk har mött stark kritik. De flesta remissinstansema har i denna fråga anslutit sig till det särskilda yttrandet.

Skälen för mitt förslag: Ett enhetligt beviskrav

Utöver kvalificerad misstanke om brott av VISS svårhetsgrad fordras för häktning enligt huvudregeln i 24 kap. 1 5 första stycket RB att någon eller några av tre särskilda häktningsförutsättningar är uppfyllda. Dessa förut- sättningar utgörs av vad man brukar kalla flykt-. kollusions- och recidiv- fara.

Med flyktfara avses enligt lagtexten att ”det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff'. Med avvikande menas i detta sammanhang att den misstänkte lämnar sin bostads- eller vistelseort i syfte att undgå lagföring eller straff. Under det mer vittsyftande uttrycket "på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff ' faller bl. a. åtgärder varigenom den misstänkte utan att lämna orten håller sig undan i sådant syfte.

Kollusionsfara föreligger ”om det skäligen kan befaras att den misstänk- te genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning". Härmed menas framför allt att den misstänkte avlägsnar spår efter brottet eller förstör eller gömmer föremål, som åtkommits genom brottet eller annars har betydelse för utredningen, eller att han till men för utredningen påverkar någon som kan lämna upplysning i saken, t. ex. ett vittne.

• Sida 30
•  Original

Reeidivfara eller återfallsrisk slutligen föreligger enligt lagtexten "om anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksam- het". Enligt lagtexten skall. vid bedömningen av om någon av de särskilda häktningsförutsättningarna är uppfyllda. hänsyn tas till "brottets beskaf- fenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet". Det är av väsentlig betydelse att frågor om häktning bedöms på ett så allsidigt underlag som möjligt. Av vikt är att lagen har en utformning som leder till en prövning, där inte bara omständigheter som talar för häktning utan också sådana som talar däremot beaktas. Bland omständigheter som bör beaktas kan nämnas den misstänktes bostads-, arbets- och familjeförhål- landen, omständigheterna kring brottet. tidigare brottslig belastning m. m. I motsats till utredningen anser jag att det nu sagda även i fortsättningen bör markeras i lagtexten.

Den fara för avvikande, försvårande av utredningen eller fortsatt brotts- lighet som skall föreligga för att häktning skall få ske beskriVS på delvis olika sätt i gällande rätt. Vid häktning på grund av flykt- eller kollusions- fara krävs sålunda att flykt eller kollusion skäligen kan befaras . Häktning på grund av återfallsrisk förutsätter däremot att anledning förekommer att den misstänkte återfalleri brott. Uttrycket "anledning förekommer" anses åtminstone rent språkligt innebära ett lägre beviskrav än "skäligen kan befaras." Det finns dock inget belägg för att man i domstolspraxis upprätt- hållit någon skillnad mellan dessa uttryck.

Mot bakgrund av att innebörden av de båda beviskraven är oklar bör man som utredningen föreslår nu införa ett enhetligt beviskrav för samtliga häktningsgrunder som är anpassat till ett mer modernt språkbruk. Ut- gångspunkten bör därvid vara att frihetsberövande skall ske endast när omständigheterna är sådana att det verkligen finns risk för avvikande, försvårande av utredning'eller återfall. Samtidigt måste reglerna ge utrym— me för häktning så snart en sådan fara föreligger. Enligt min mening kan det av häktningsutredningen föreslagna rekvisitet "påtaglig risk" leda till att det ställs alltför höga krav i fråga om utredningen rörande faran. Jag anser för min del att uttrycket "risk" bättre speglar den avsedda tillämp- ningen av häktningsmöjligheten. Jag återkommer till detta i specialmoti- veringen. Motsvarande ändring bör göras i reglerna om reseförbud (25 kap. l & RB).

Ytterligare om häktning vid riskför återfall

Utredningen konstaterar att syftet med återfallsrisken som häktningsgrund är individualpreventivt och kriminalpolitiskt. Med utgångspunkt från att häktning skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel och inte en kriminal- politisk åtgärd anser utredningen att det inte i första hand är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot återfallsför- brytare och försöka hindra dem från att begå nya brott. Även om häkt— ningsgrunden återfallsrisk är systemfrämmande vill utredningen inte ut- mönstra den men menar att den bör användas restriktivt.

Mot bakgrund härav föreslår utredningen att häktning vid återfallsrisk skall få ske endast om det är nödvändigt för att förhindra sådan fortsatt brottslighet, som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller då brottsligheten är av stor omfattning.

• Sida 31
•  Original

I ett särskilt yttrande har två av de sakkunniga avstyrkt en sådan begränsning av häktningsmöjligheterna vid recidivfara. De menar att ut- redningens förslag i denna del stämmer illa överens med de riktlinjer som statsmakterna dragit upp för brottSbekämpningen. De s.'k. vardagsbetona- de brotten, bl. a. inbrottsstöldcr, har — påpekar de sakkunniga -— i dessa riktlinjer särskilt utpekats som en form av brottslighet där medborgarna har rätt att kräva effektiva motåtgärder.

Förslaget har i den här delen också mött starkt motstånd från remissin- stansema. som till helt övervägande del anslutit sig till de sakkunnigas synpunkter.

Jag delar i stort de två sakkunnigas och remissinstansemas uppfattning. Enligt min mening innebär utredningsförslaget i denna del en alltför långt- gående inskränkning i möjligheten att effektivt och framgångsrikt bekämpa också andra former av allvarlig traditionell brottslighet än våldsbrottslighe- ten. Samhället kan inte undvara möjligheten att använda de straffproces- suella tvångsmedlen för att förhindra återfall i brott i detta hänseende. Vissa tecken tyder på att man på sina håll tillämpar en mera långtgående restriktivitet när det gäller häktning i sådana fall än som är förenlig med allmänna rättsskyddsintressen. Som jag påpekade i regeringens skrivelse (skr. 1986/87z21) till riksdagen om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott är det svårt att begära av allmänheten att denna skall hysa förståelse för rättssystemet. om den som gripits av polis för t. ex. upprepade inbrotts- stölder inom kort släpps fri och fortsätter sin brottsliga verksamhet samti- digt som det kan dröja åtskillig tid innan lagföringen kommer till stånd.

Det är enligt min mening viktigt att markera att ett minskat användande av straffprocessuella tvångsmedel inte kan accepteras vid risk för återfall i brott. Tvärtom anser jag möjligheterna att tillgripa Straffprocessuella fri- hetsberövanden särskilt angelägna när det gäller återfallsbrottsligheten. Den brottslighet som jag närmast tänker på är sådan som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet. Särskilt när det gäller egendomsbrotten visar forskningen att en liten grupp återfallsförbrytare svarar för en mycket stor del av brottsligheten.

Jag är medveten om att häktning i dessa fall ofta kommer att tillgodose främst kriminalpolitiska syften och att den skärpta hållning som jag föror- dar åtminstone på kort sikt kan leda till en ökning av antalet frihetsberö- vanden.

2.2.3 Häktning vid lindriga brott

Mitt förslag: De särSkilda reglerna om häktning av den som inte har stadigt hemvist inom riket i 24 kap. 1 5 andra stycket RB (den s.k. rallarparagrafen) avskaffas. Däremot behålls häktningsmöjligheten enligt 24 kap. 2 & RB, som medger häktning oberoende av brottets svårhet i syfte dels att identifiera den misstänkte, dels att förhindra att den som saknar hemvist här i landet undandrar sig lagföring och straff genom att bege sig utomlands.

• Sida 32
•  Original

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 137 f).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget tillstyrks eller lämnas utan erin- ran av flertalet remissinstanser. Kritiska synpunkter framförs från några håll, främst mot förslaget att avskaffa den s.k. rallarparagrafen.

Skälen för mitt förslag-. Vid sidan av huvudreglerna om häktning i 24 kap. 1 5 första stycket RB finns enligt gällande rätt två Specialregler enligt vilka häktning kan ske för lindrigare brott i vissa fall av flyktfara. Däremot finns ingen möjlighet att häkta för lindrigare brott vid kollusions- och recidiv- fara.

Enligt 24 kap. 1 5 andra stycket RB kan vid alla brott där fängelse ingår i - straffskalan den misstänkte häktas om han saknar stadigt hemvist här i landet och det skäligen kan befaras att han avviker (den s.k. rallarparagra- fen). Bestämmelsen vilar på den uppfattningen att personer som saknar stadigt hemvist generellt sett kan antas vara mer flyktbenägna än andra. Häktning får emellertid i dessa fall aldrig ske i sådana fall där det kan antas att påföljden blir bara böter (fjärde stycket).

Det kan nämnas att i Danmark och Norge har motsvarande särregler upphävts under de senaste åren.

I de situationer som avses med den s.k. rallarparagrafen är den miss- tänktes flyktbenägenhet inte manifesterad på annat sätt än att han saknar fast hemvist i riket. Liksom utredningen anser jag att man med fog kan ifrågasätta om det är rimligt att enbart på den grunden tillåta häktning även vid så lindriga brott som täcks av regeln. Utredningens undersökningar visar att regeln fått allt mindre praktisk betydelse. Mot den bakgrunden delar jag utredningens uppfattning att regeln bör avskaffas.

Enligt 24 kap. 2 & RB kan häktning vidare ske, oberoende av brottets beskaffenhet, i vissa speciella situationer. Det rör sig här dels om fall där den misstänkte är okänd och vägrar att uppge sitt namn och hemvist eller kan antas lämna osanna uppgifter om detta, dels om fall där den misstänkte saknar hemvist inom landet och det skäligen kan befaras att han håller sig undan genom att bege sig från landet. Denna regel avser således fall av en annan karaktär än den s.k. rallarparagrafen. I dessa fall finns det ju klara indikationer på att den misstänkte verkligen avser att undandra sig att medverka i utredningen.

Som utredningen pekat på finns det visserligen ibland andra möjligheter att omhänderta den misstänkte. Så kan ske enligt 14 & polislagen (1984z387) genom s.k. polisiering och enligt reglerna i 23 kap. 7—9 55 RB. Utredningens undersökningar visar också att regeln tillämpas relativt säl- lan. Kvar står emellertid — som både 1974 års och 1983 års häktningsutred- ningar pekat på — att ett slopande av häktningsmöjligheten även för lindrigare brott i dessa speciella situationer skulle medföra att samhällets möjligheter att beivra brotten i dessa fall i praktiken skulle upphöra. Detta är självfallet inte acceptabelt. Reglerna i 24 kap. 2 & RB bör därför finnas kvar i princip oförändrade. En annan sak är att tillämpningen av bestäm- melserna naturligtvis bör ske återhållsamt och med allt större restriktivitet, ju lindrigare brott det är fråga om.

• Sida 33
•  Original

2.2.4 Häktning vid svåra brott

Mitt förslag: Nuvarande regel om presumtion för häktning vid svåra brott behålls i sak oförändrad.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 138— 140). En av utredningens sakkunniga anser att bestämmelsen bör avskaffas under anförande att det är tveksamt om bestämmelsen är fören- lig med Europakonventionen och FN-konventionen (se betänkandet s. 203).

Remissinstanserna: Nästan alla som har uttalat sig i frågan 'stöder försla- get om att behålla nuvarande regel.

Skälen för mitt förslag: När det gäller de grövsta typerna av brott finns enligt gällande rätt en särskild regel om häktning. Är straffminimum för brottet fängelse i två år skall enligt 24 kap. 1 & tredje stycket RB häktning ske, om det inte är uppenbart att anledning härtill saknas. Regeln innebär således en presumtion för häktning. Till skillnad från vad som gäller enligt huvudregeln i paragrafens första stycke krävs alltså vid de grövsta brotten att det skall vara uppenbart att ingen av de särskilda häktningsförutsätt- ningarna föreligger för att den misstänkte skall undgå häktning.

Regeln grundar sig i första hand på det faktum att det nästan alltid finns anledning att räkna med risk för i vart fall flykt eller kollusion vid sådana brott. 1 förarbetena till bestämmelsen nämndes emellertid också att den ger möjlighet till häktning vid mycket grova brott, då det skulle vara stötande för allmänheten om gärningsmannen lämnades på fri fot, även om något direkt stöd för något av häktningsskälen inte visats.

Det kan nämnas att före ikraftträdandet av RB häktning var obligatorisk i Sverige vid svåra brott. Lagstiftningen i många andra europeiska länder innehåller alltjämt regler om obligatorisk häktning vid svåra brott. Häkt- ningsmöjligheten knyts då antingen direkt till ett brott eller till en typ av brott. Det brukar anföras åtskilliga argument för en ordning med obligatorisk häktning vid svåra brott. Utöver de motiv som jag nyss redogjorde för i fråga om den svenska presumtionsregeln kan nämnas hänsynen till allmän- preventionen. En omedelbar reaktion på mycket allvarliga brott anses sålunda vara avskräckande. Också hänsyn till den misstänkte själv sägs i vissa fall tala för häktning vid så allvarliga brott som det här är fråga om. 1 de allra allvarligaste fallen kan det t. o. rn. tänkas att den misstänkte har ett akut behov av skydd mot en uppretad allmänhet.

Utredningen har undersökt om den svenska presumtionsregeln är fören- lig med Sveriges konventionsåtaganden och kommit fram till att så är fallet. Om man enbart utgår från själva ordalydelsen i Europakonventionen förefaller det som om det för att häktning skall få ske skall föreligga antingen misstanke om brott eller någon av häktningsgrunderna flykt- eller recidivfara. Det har emellertid ifrågasatts (se H. Danelius, Mänskliga rättigheter, 3 uppl., s. 91 f), om inte bestämmelsen, trots ordalydelsen, måste anses kräva att det skall föreligga både misstanke om brott och

• Sida 34
•  Original

antingen flykt— eller recidivfara. Kollusionsfara nämns för övrigt inte i konventionstexten vid sidan av flykt- och recidivfara.

Vidare har utredningen pekat på en av Europarådets ministerkommitté den 27 juni 1980 antagen rekommendation R(80). som torde innebära att obligatoriska häktningsregler i vissa undantagsfall kan accepteras.

När det gäller FN-konventionen torde denna enligt utredningen innebära förbud mot obligatoriska häktningsregler genom regeln i art. 9 (3) som säger att ”det ej skall vara en allmän regel att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar."

För egen del vill jag först konstatera att en presumtionsregel av svensk modell inte kan likställas med en regel om obligatorisk häktning. Grunden för den svenska regeln är att vid mycket grova brott fara för flykt, kollu- sion eller fortsatt brottslig verksamhet som regel föreligger. Regeln kan därför ses i huvudsak som en praktisk handlingsregel för domstolarna, genom vilken rätten utan närmare undersökningar kan utgå från att häkt- ningsskäl föreligger, så länge inte annat framgår av utredningen. Samtidigt innebär regeln en skyldighet för rätten att i varje enskilt fall pröva om förutsättningar för häktning föreligger (jfr NJA 1985 s. 868). Är det uppen- bart att det inte finns något särskilt häl-."tningsskäl, t. ex. på grund av att den misstänkte är intagen i kriminalvårdsanstalt eller svårt sjuk, skall häktning inte ske. Mot den nu angivna bakgrunden instämmer jag i utredningens slutsats att presumtionsregeln inte kan anses stå i strid med de internatio- nella traktater som Sverige har anslutit sig till. Med den utgångspunkten. och eftersom regelns tillämpning knappast synes ha medfört några problem från rättssäkerhetssynpunkt, ansluter jag mig till utredningens och remiss- opinionens uppfattning att regeln bör finnas kvar i sak oförändrad.

2.3 Förfarandet vid prövning av frågor om häktning m. m. 2.3.1 Frister

Mitt förslag: Kortare frister införs för prövning av de straffproces- suella frihetsberövandena. Högst fyra dagar får förflyta från det faktiska frihetsberövandet till dess att den misstänkte ställs inför domstol för prövning av häktningsfrågan. Prövningen skall dock alltid ske så snabbt som möjligt, och maximifristen får utnyttjas endast om det behövs med hänsyn till utredningen.

Vid beräkning av fristerna skall lördagar, söndagar och helgdagar likställas med vanliga arbetsdagar.

Utredningsförslaget: Överensstämmer i princip med mitt förslag (se be- tänkandet s. 143—149).

Remissinstanserna: Samtliga lämnar utan erinran att de svenska reglerna anpassas till Europakonventionen.

Skälen för mitt förslag: En anpassning till Europakonventionen

De nuvarande fristerna enligt 24 kap. RB för prövning av frihetsberövan- den i inledningsstadiet av en förundersökning innebär bl. a. följande.

• Sida 35
•  Original

Om det förekommer skäl att anhålla någon på grund av misstanke om brott men beslut om anhållande inte utan fara kan avvaktas, får en polis- man gripa den misstänkte. Var och en har också rätt att gripa den som begått brott, om denne anträffas på bar gärning eller flyende fot och brottet är av viss svårhetsgrad. Detsamma gäller den som är efterlyst för brott (7 & första och andra styckena). Ett gripande genom polisens försorg kan också förekomma som s.k. skrivbordsgripande. Det innebär att ett beslut om gripande fattas av förhörsledaren genom att en person som redan finns hos polisen, t. ex. efter frivillig inställelse eller efter hämtning till förhör. för- klaras gripen. Ett gripande kan också utgöra verkställighet av ett redan fattat beslut när någon har anhållits eller häktats i sin frånvaro (6 5).

Ett gripande skall skyndsamt anmälas till åklagaren, som har att efter förhör, det s.k. anhållningsförhöret, omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller friges (7 & tredje stycket och 8 å). Anhållningsförhöret får på åklagarens uppdrag hållas av en polisman (8 5). Någon bestämd tidsfrist för när anhållningsförhöret senast skall genomföras är inte utsatt. Av lagtexten framgår endast att den misstänkte så snart det kan ske skall inställas för förhör (8 5).

När åklagaren har beslutat att anhålla någon börjar däremot en frist att löpa. Om inte den anhållne friges skall åklagaren enligt huvudregeln senast dagen efter anhållandet göra en framställning hos domstolen om att den misstänkte skall häktas. Var den misstänkte inte närvarande när beslutet om anhållande meddelades, skall åklagaren, sedan beslutet verkställts. avge framställningen senast dagen efter att den anhållne inställdes för förhör. Behövs det ytterligare utredning för prövningen av häktningsfrågan får åklagaren dröja med framställningen utöver vad som följer av det nu sagda. Häktningsframställning skall dock avges så snart det kan ske och senast på femte dagen efter anhållandet eller anhållningsförhöret (12 5).

När häktningsframställningen har kommit in till domstolen, vilket ibland, när framställningen måste skickas med posten, inträffar dagen efter det att åklagaren avgav den, börjar en ny frist att löpa. Häktningsförhand- ling skall hållas så snart det kan ske och som regel senast fjärde dagen efter det att häktningsframställningen har kommit in (13 5).

På grund av polisens skyldighet att skyndsamt anmäla ett gripande till åklagaren och kravet på ett snabbt beslut i anhållningsfrågan. kommer fristen för åklagarens häktningsframställning att i allmänhet räknas från dagen för gripandet eller dagen därefter. I vissa fall, t. ex. när den miss- tänkte måste transporteras från orten där han gripits till orten där brottet har begåtts eller när han varit så påverkad av alkohol eller narkotika vid gripandet att anhållningsförhöret inte har kunnat hållas omedelbart. kan anhållningsbeslutet bli försenat och äga rum kanske flera dagar efter fri- hetsberövandet. I sådana fall förskjuts åklagarens frist för häktningsfram- ställningen i motsvarande mån.

Av den redogörelse jag nu har lämnat framgår att de nuvarande reglerna om frister kan medföra att tiden mellan det faktiska frihetsberövandet och häktningsförhandlingen kan komma att uppgå till mer än de nio dagar som förutsätts i lagen. Det är emellertid sällsynt att man utnyttjar dessa nio dagar och ännu ovanligare att man går över den gränsen. Utredningens

• Sida 36
•  Original

undersökningar visar att uppåt två tredjedelar av häktningsframställning- arna prövats av domstolen inom en vecka efter frihetsberövandet.

Fristreglerna måste självfallet ses i sitt sammanhang inom hela det regelsystem som gäller i fråga om frihetsberövande i samband med utred- ning av brott. Ett av syftena med våra relativt generösa anhållningstider är att möjliggöra för polis och åklagare att åstadkomma en så fullständig utredning som möjligt till häktningsförhandlingen för att huvudförhand- lingen vid domstolen skall kunna genomföras snabbt och koncentrerat. På så sätt kan den totala tiden under vilken en misstänkt person hålls frihets- berövad i avvaktan på rättegång och lagakraftägande dom hållas nere. Och genom att anhållningsbesluten alltid skall fattas av åklagare är det sörjt för att en kompetent juridisk instans snabbt prövar det inledande frihetsberö- vandel.

Även om man sålunda med fog kan hävda att sveriges nuvarande regler motsvarar högt ställda krav på rättssäkerhet. bör nu —- som jag tidigare nämnde — en anpassning ske till den praxis som utvecklats vid tolkningen av Europakonventionen. Som utredningen har anfört kan detta ske anting- en genom ändringar i förutsättningama för åklagarprövning av frihetsberö- vanden eller genom nedkortning av fristerna för domstolsprövningen.

Jag delar utredningens åsikt att det är bättre att behålla ett system med domstolsprövning av frihetsberövanden. men med en nedkortning av de frister som gäller i dag. än att tillskapa ett system med fristående åklagare som -— närmast som ett slags förundersökningsdomare enligt kontinental förebild — skulle pröva frågan om frihetsberövande. Det sistnämnda alter— nativet kräver stora ingrepp i åklagarväsendets struktur och organisation, bl.a. för att uppnå att det alltid finns fristående åklagare till hands som uppfyller konventionens i praxis utvecklade kriterier för en med domsmakt beklädd ämbetsman. Som utredningen anför ter sig den lösningen alltför kostsam. Den nuvarande uppdelningen av beslutsbefogenheterna har vida- re i allt väsentligt visat sig fungera väl i praktiska hänseenden. samtidigt som den ger goda garantier för en rättssäker prövning. Mot den bakgrun- den har jag liksom utredningen stannat för att inte låta en anpassning till Europakonventionen leda till något ingrepp i kompetensfördelningen när det gäller prövningen av straffprocessuella frihetsberövanden. Vårt sy- stem, där åklagaren gör den första prövningen av lagligheten av ett frihets- berövande och beslutar om den misstänkte skall begäras häktad eller friges, medan det ankommer på domstolen att sedermera pröva häktnings- frågan, bör alltså behållas.

Med detta ställningstagande återstår bara alternativet att förkorta fris- terna för domstolsprövningen. I diskussionen i den frågan framkastas ibland tanken att ett gripande eller ett anhållande alltid bör prövas av domstol inom 24 timmar. I många länders lagstiftning krävs att häktnings- frågan prövas av en domare inom 24 eller 48 timmar efter gripandet. Att en sådan ordning är möjlig sammanhänger med att bl. a. de organisatoriska förutsättningama i dessa länder är annorlunda än i Sverige. Att ha en kort anhållningsfrist får emellertid inte bli ett självändamål. Det måste också finnas rimliga möjligheter för polis och åklagare att ta fram tillräcklig utredning för domstolens prövning. Jag har därför svårt att se några sakliga

• Sida 37
•  Original

fördelar med en så kort anhållningsfrist som nu sagts. Resultatet skulle många gånger bli att domstolen trots betydande utredningsinsatser från polisens sida vore tvungen att pröva häktningsfrågan på ett alltför magert utredningsmaterial och ibland då häkta personer som inte' skulle blivit häktade om polis och åklagare haft någon tid på sig för sina utredningar.

Därmed är inte sagt att det inte finns fall som kan underställas domsto- lens prövning redan inom något eller ett par dygn från frihetsberövandet. Jag tänker då t. ex. på fall där den misstänkte gripits på bar gärning eller omedelbart erkänt brottet. Enligt min mening sker —- som utredningen också har varit inne på — en anpassning till den praxis som utbildats i anslutning till Europakonventionen bäst på det sättet att man inför regler som garanterar att prövningen av frihetsberövandena äger rum så snart som det är möjligt med hänsyn till utredningen i målet, men att man samtidigt skapar utrymme för att vänta med prövningen upp till den frist som godtagits i konventionsorganens praxis — fyra dagar efter frihetsberö- vandet -— om det är nödvändigt av utredningsskäl. Däremot bör den omständigheten att veckoslut och helger infaller under fristen i princip inte få föranleda att prövningen förskjuts.

Mot den nu angivna bakgrunden bör reglerna i 24 kap. RB utformas så att åklagaren, sedan han beslutat anhålla en gripen person, som regel skall göra häktningsframställställning till rätten samma dag som anhållandet har skett eller dagen därefter. Han bör dock ha möjlighet att vänta med framställningen till tredje dagen efter anhållandet, om det är påkallat av utredningsskäl. Domstolen. å sin sida, bör ha en principiell skyldighet att hålla häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen görs eller senast dagen efter. Även för domstolens del kan dock omständighe- terna undantagsvis föranleda att fristen måste överskridas. Som gemensam förutsättning för alla fall bör dock gälla att häktningsförhandling aldrig får hållas senare än fyra dagar efter det faktiska frihetsberövandet. Något behov av en möjlighet att överskrida fyradagarsfristen vid exceptionella omständigheter torde i praktiken inte föreligga; i det sammanhanget bör uppmärksammas möjligheten till häktning på en lägre misstankegrad i vissa fall (jfr aVSnitt 2.3.6). Jag återkommer i specialmotiveringen (24 kap. 12 och 13 åå RB) närmare till frågorna om hur fristerna skall beräknas ochi vilka fall den normala fristen får överskridas. Jag återkommer strax också till frågan om utgångspunkten för fristberäkningen i vissa fall.

Flera remissinstanser har pekat på att en absolut tidsfrist för domstolens del på fyra dagar efter frihetsberövandet kan medföra praktiska svårighe- ter för domstolen i vissa speciella fall, nämligen när anhållandet skett först dagen efter det faktiska frihetsberövandet samtidigt som åklagaren nödgats utnyttja hela den frist som han enligt förslaget har till sitt förfogande. Om häktningsframställningen görs sent på fristens sista dag kan det vara myc- ket svårt för domstolen att hålla häktningsförhandlingen inom den stipule- rade tiden. En häktningsframställning som skett efter tjänstetidens slut en vanlig arbetsdag, skall i domstolen normalt inte behöva åtgärdas den dagen. Det bör åligga åklagaren att, om behov av domstolsprövning efter tjänstetidens slut undantagsvis skulle uppkomma, i god tid anmäla detta för rätten. Åklagaren bör givetvis även kunna avisera att han ännu inte

• Sida 38
•  Original

hunnit ta ställning till behovet av domstolsprövning. men att behov kan uppkomma under kommande kväll. Behövliga bestämmelser i dessa hän- seenden kan meddelas i förordning.

] likhet med utredningen anser jag att de frister som jag berört i detta avsnitt av praktiska skäl bör räknas i kalenderdygn från . och inte från och med. dagen för frihetsberövandet.

Den s. k. söndagsregeln enligt lagen (1930: 137) om beräkning av lagstad- gad tid gäller för närvarande för frister också beträffande anhållna och häktade. Regeln innebär att om en åtgärd, t.ex. avlåtande av häktnings— framställning. skulle ha företagits en lördag, söndag eller annan helgdag, får åtgärden vidtas nästa vardag. Som jag tidigare har nämnt bör med den nya ordningen prövningen av frågor om frihetsberövanden ske oberoende av om det är fråga om vanliga arbetsdagar eller ej. 1 den tid inom vilken en häktningsförhandling skall hållas måste sålunda räknas in de dagar som nu inte räknas enligt söndagsregeln. Man måste därför skapa förutsättningar för att häktningsfrågor skall kunna prövas vid domstolarna under vecko- slut och helger. Ett slopande av söndagsregeln får givetvis också konse- kvenser för t. ex. åklagarens beredskapstjänstgöring. Jag återkommer till de organisatoriska frågorna i avsnitt 2.6.

Utgångspunkt för fristberäkningen

Om man skapar ett system med en mycket kort frist för att hålla en häktningsförhandling där fristen räknas från tidpunkten för det faktiska frihetsberövandet. är det, som utredningen har framhållit, viktigt att de tillämpande myndigheterna utan svårighet kan fastställa denna tidpunkt. ] de flesta fall kan utgångspunkten för fristberäkningen lätt fastställas. Vid ett gripande som beslutas och verkställs av en polisman kommer fristen att räknas från den tidpunkt då den misstänkte rent fysiskt har omhänderta- gits. Detsamma gäller även vid verkställande av ett anhållningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro.

I samband med vissa ingripanden kan emellertid uppstå tveksamhet om den rätta fristberäkningen. Jag tänker på sådana situationer där ett gripan- de har föregåtts av att den misstänkte har hämtats, medtagits eller kvarhål- lits för förhör enligt reglerna i 23 kap. 7—9 55 RB eller då den misstänkte ursprungligen omhändertagits på grund av berusning enligt lagen (1976151 1) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) eller enligt 13 5 andra stycket polislagen (1984:387) och det under tiden för omhändertagandet uppkommit misstanke om brott för vilket förutsättning- ar för gripande enligt 24 kap. RB föreligger eller det framkommer att den misstänkte är anhållen i sin frånvaro.

Beträffande de först nämnda fallen har dessa enligt min mening inte karaktären av frihetsberövande i den mening som avses i art. 5 (1) (e) i Europakonventionen. De grundläggande förutsättningama för ett frihets- berövande enligt art. 5 (1) (c) är att det föreligger ett syfte att ställa den frihetsberövade inför domstol och att han är skäligen misstänkt för brott. När det gäller en person som medtagits eller hämtats till förhör eller, som efter att ha inställts, kvarhållits under upp till tolv timmar, föreligger inte

• Sida 39
•  Original

dessa förutsättningar. Sådana tvångsåtgärder kan därför inte jämställas med de frihetsberövanden som avses i art 5 (1) (c). Jag finner inte heller anledning att av andra skäl jämställa dessa tvångsåtgärder med ett gripan- de. Slutsatsen blir att fristberäkningen i dessa fall liksom idag skall ske med utgångspunkt från den tidpunkt då åtgärden övergår i ett straffproces- suellt gripande.

När det gäller ett sådant gripande för brott som har föregåtts av ett omhändertagande enligt LOBeller 13 å andra stycket polislagen anser jag av skäl som nu sagts inte heller att det möter några hinder att räkna fristen från den tidpunkt då omhändertagandet övergår i ett gripande enligt RB. Enligt såväl 18 & polislagen som 9 ä LOB har gripande enligt 24 kap. RB dessutom företräde. dvs. har någon omhändertagits enligt bestämmelserna i 13 å andra stycket polislagen eller LOB och grips han samtidigt enligt RB:s bestämmelser är det gripandet som gäller. Gällande bestämmelser på området bör därför behållas.

Enligt förarbetena till polislagen löper sextimmarsfristen för ett omhän- dertagande vid ordningsstörning från den tidpunkt då den misstänkte tas om hand av t. ex. en ordningsvakt, och inte exempelvis från den tidpunkt då den omhändertagne överlämnas till polis (prop. 1983/84:111 s. 110). En motsvarande svårighet att bestämma utgångspunkten för fristberäkningen uppkommer i de fall då en enskild person har gripit någon enligt 24 kap. 7 & andra stycket RE (5. k. envarsgripande). För sådana gripanden är föreskri- vet att ett överlämnande till närmaste polisman skall ske skyndsamt efter gripandet. Av praktiska skäl bör tidsfristen i dessa fall kunna räknas från den tidpunkt då den misstänkte överlämnas till en polisman.

En annan situation vid vilken det kan uppstå svårigheter att bestämma utgångspunkten för fristberäkningen gäller frihetsberövanden i samband med utlämning för brott till Sverige. En begäran att någon skall utlämnas till Sverige för lagföring har ofta föregåtts av en efterlysning och ett gripande i den främmande staten. Utlämningsframställningen grundas i allmänhet på ett häktningsbeslut av en svensk domstol, som regel fattat i den misstänktes frånvaro. Det krävs därför med hänsyn till reglerna i att. 5 (3) att den utlämnade ställs inför en svensk häktningsdomare. Tidsfristen för denna förhandling kan inte gärna bestämmas med hänsyn till tidpunk— ten för det faktiska frihetsberövande som har föregått utlämningen. Av praktiska skäl kan tidsfristen knappast heller räknas från det en svensk myndighetsperson övertar ansvaret för den frihetsberövade. Jag anser i stället att tidsfristen i dessa fall bör räknas från det att hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört, vilket i praktiken innebär att tidsfristen räknas från den tidpunkt då den misstänkte anländer till Sveri- ge.

Ytterligare en situation som bör uppmärksammas vid fristberäkningen gäller frihetsberövanden ombord på svenskt fartyg. Enligt 178 & sjölagen (.1891135 5. 1) och 54 5 sjömanslagen (1973z282) får befälhavaren, om han finner det nödvändigt, hålla en passagerare eller en sjöman — som miss- tänks för brott för vilket kan följa fängelse i minst ett år — i förvar ombord tills den misstänkte kan överlämnas till svensk utlandsmyndighet eller till polismyndighet i Sverige. Enligt min mening bör även i denna situation

• Sida 40
•  Original

tidsfristen för en eventuell häktningsförhandling kunna räknas från det att hindret för den misstänktes närvaro i rätten upphört, dvs. från den tid- punkt då den misstänkte anländer till Sverige. Motsvarande gäller i fråga om befälhavare på luftfartyg.

En ordning där man har olika utgångspunkter för fristberäkningen ställer stora krav på att de myndigheter som hanterar de olika instituten gör klart för sig vilken typ av omhändertagande som föreligger och att de tidpunkter som är av intresse noggrant dokumenteras.

2.3.2 Forumfrågan

Mitt förslag: Forumreglerna i 19 kap. RB ändras så att det blir möjligt för andra tingsrätter än sådana där åtal för brottet kan väckas att, om särskilda skäl föreligger, ta upp frågan om häktning.

Utredningsförslaget: Utredningens förslag överensstämmer i princip med mitt förslag med undantag för att något krav på att särskilda skäl skall föreligga inte uppställs ( se betänkandet s. 151— 152).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har föranlett yttranden främst från åklagarhåll. En majoritet av dem som har yttrat sig tillstyrker utred- ningsförslaget under förutsättning att man behåller nuvarande forumregel som huvudregel. Många pekar också på nödvändigheten av att åklagarens behörighet utvidgas. Många kritiska röster mot förslaget har avgivits från åklagarhåll. De anser att förslaget har övervägande nackdelar. Att bedriva förundersökning inom annat åklagar- och polisdistrikt än det där målet fortsättningsvis skall handläggas sägs leda till dels sämre kvalitet på utred- ningen, dels merarbete för såväl åklagare som polis. Detta beror på att informationen måste överföras mellan befattningshavama på de skilda orterna eller på att åklagare och polis från utredningsorten måste bege sig till gripandeorten.

Skälen för mitt förslag: Gällande forumregel (19 kap. 12 & RB) innebär att en häktningsförhandling skall hållas inför en tingsrätt vid vilken åtal för brottet kan väckas, dvs. i allmänhet tingsrätten på gämingsorten eller den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

I vissa av de fall, där enligt nuvarande regler förhållandevis lång tid förflyter från gripandet till dess häktningsförhandlingen har kommit till stånd, har dröjsmålet sin grund i att den misstänkte, som kanske varit anhållen i sin frånvaro, har anträffats i ett annat polisdistrikt än det inom vilket brottet utreds. Frågan om anhållande prövas då ofta först sedan den misstänkte har transporterats till utredningsorten och blivit förhörd där. Transporttiden räknas då inte in i den frist inom vilken häktningsframställ- ningen skall avlåtas.

Det är tveksamt om denna ordning är förenlig med det krav på skyndsam handläggning av häktningsfrågan som Europakonventionen ställer, särskilt om man beaktar den tidsutdräkt som i praktiken regelmässigt uppkommer utöver den faktiska transporttiden. 1 ett av de tidigare nämnda målen, där

Prop. 1986/87: 112

• Sida 41
•  Original

det var fråga om just ett gripande på annan ort än utredningsorten inställ- des den misstänkte på utredningsorten först mer än två dygn efter frihets- berövandet, och häktningsförhandling ägde rum sjunde dagen efter frihets- berövandet. Detta ansågs inte uppfylla konventionens krav på skyndsam handläggning. För att med säkerhet uppfylla dessa krav, bör transporttiden i det nya systemet räknas in i den frist inom vilken häktningsfrågan skall prövas.

I likhet med utredningen och majoriteten av remissinstansema menar jag att man, för att klara de kortare fristerna, förutom givetvis en effektiv transportorganisation måste ha en smidigare forumregel. Det kan inte uteslutas att det, när en misstänkt grips på en annan ort än den där förundersökningen har upptagits, kan vara lämpligast och i vissa fall rent av nödvändigt att frågan om det fortsatta frihetsberövandet prövas på gripandeorten. Även med hänsyn till den föreslagna prövningen av häkt- ningsfrågor under veckoslut och helger torde det bli nödvändigt med en uppmjukning av forumreglema. Som jag återkommer till bör nämligen någon form av uppdelning av jourverksamheten tingsrätterna emellan ske.

Som påpekats vid remissbehandlingen kan det otvivelaktigt skapa vissa praktiska problem med en prövning av häktningsfrågan vid en domstol långt från den ort där förundersökningen bedrivs, även om olägenheterna kan begränsas genom användning av moderna tekniska hjälpmedel såsom telefon, telex eller telefax. Det är därför viktigt att häktningsfrågan prövas av annan domstol än den inom vars område förundersökningen bedrivs bara om det är lämpligt eller nödvändigt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. För att markera detta bör man i en ny forumregel införa ett krav på särskilda skäl för att få avvika från de vanliga forumbe- stämmelserna. Att i lagtexten i övrigt närmare precisera möjligheterna att låta andra domstolar pröva häktningsfrågor är knappast möjligt; bl.a. måste man ta hänsyn till att oförutsedda händelser såsom sjukdom, strejk m.m. kan inträffa i samband med transport av en misstänkt till häktnings- förhandling på utredningsorten. Jag återkommer i specialmotiveringen (19 kap. 12 & RB) närmare till tillämpningen av den föreslagna regeln.

För att den nya forumregeln skall bli meningsfull måste även frågan om åklagamas behörighet övervägas. I den delen torde emellertid inga lagänd- ringar krävas, utan det torde vara tillräckligt med regler i förordningsform.

2.3.3 Försvararfrågan

Mitt ställningstagande: Reglerna om offentlig försvarare ändras inte med anledning av den föreslagna ordningen för prövning av häkt-

ningsfrågor.

Utredningens ställningstagande: Överensstämmer med mitt ställningsta- gande (se betänkandet s. 152).

Remissinstanserna: Ingen förordar några nya regler om försvarare. Flera poängterar betydelsen av att en försvarare kopplas in i ett tidigt skede.

• Sida 42
•  Original

Flera instämmer också i utredningens bedömning att någon form av jour- system för advokater behövs.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om försvarare finns i 21 kap. RB. Bestämmelserna skiljer mellan privata och offentliga försvarare. En privat försvarare utses av den misstänkte medan offentlig försvarare förordnas av rätten (4 €).

Förutsättningarna för att förordna offentlig försvarare regleras i 3 a %. En misstänkt, som är anhållen eller häktad. har alltid rätt att på begäran få offentlig försvarare. Även om den misstänkte inte begår offentlig försvara- re och han inte heller utser privat försvarare, skall offentlig försvarare ändock förordnas i vissa fall. Till offentlig försvarare skall förordnas advo- kat eller — om särskilda skäl föreligger — någon annan jurist. Om den misstänkte föreslår någon som är behörig som offentlig försvarare skall han förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat (5 å).

Av 6 5 första stycket följer att byte av offentlig försvarare tillåts om det finns giltiga skäl.

Enligt 23 kap. 5 & RB åligger det undersökningsledaren att göra anmälan till rätten om behovet av offentlig försvarare. Någon frist för denna anmä- lan finns inte. I dag förekommer det relativt sällan att offentlig försvarare förordnas innan häktningsframställning har ingetts till rätten.

Enligt min mening bör principen om att offentlig försvarare skall förord- nas för anhållna och häktade, om de begär det, gälla även i fortsättningen. Det finns inte helleri övrigt anledning att med hänsyn till den nya ordning— en för prövning av häktningsfrågor föreslå några ändringar i fråga om förutsättningama för att förordna offentlig försvarare eller några särskilda regler i fråga om tidpunkten för förordnandet.

Däremot medför de korta frister som jag nu föreslår att offentliga försva- rare oftare behöver engageras på lördagar, söndagar och helgdagar, fram- för allt med hänsyn till att häktningsförhandlingen med det nu föreslagna systemet i vissa fall kommer att behöva äga rum under ett veckoslut eller en helg. "Tillgången till advokater för sådana ändamål måste säkerställas. Bl.a. med hänsyn till möjligheten av att flera personer som samtidigt är anhållna har motstridiga intressen måste det vara möjligt att få kontakt med flera advokater.

Jag återkommer i avsnittet om de organisatoriska lösningarna till dessa frågor, liksom till det praktiska förfarandet då en offentlig försvarare behöver förordnas under annan tid än normal kontorstid.

Bestämmelsen i 21 kap. 5 5 första stycket RB att till offentlig försvarare i princip skall förordnas en advokat, lämnar utrymme för att också annan lämplig person förordnas. Det lär knappast förekomma, enligt dagens tillämpning av bestämmelsen, att någon som inte är advokat förordnas i ett mål med en häktad annat än i vissa undantagsfall (jfr NJA 1976 s. 312 och 520 samt 1977 s. 741). Jag anser inte att det föreligger tillräckliga skäl att föreslå regler, som öppnar större möjligheter än för närvarande att för- ordna annan än advokat som offentlig försvarare enbart för häktningsfrå- gan.

För den misstänkte är det viktigt att han såvitt möjligt får den offentlige

• Sida 43
•  Original

försvarare som han önskar. Huvudregeln är ju också. som jag nyss nämn- de, att den misstänktes önskemål i fråga om personvalet skall tillgodoses. Den omständigheten att häktningsförhandlingen måste äga rum med kort varsel kan emellertid skapa problem i detta hänseende. Jag håller i princip med utredningen om att tidpunkten för häktningsförhandlingen inte bör senareläggas i nämnvärd utsträckning enbart av det Skälet att den miss- tänkte vill ha en viss försvarare. Å andra sidan är det ju i första hand iden enskildes intresse som reglerna i internationella konventioner tillkommit om rätten att snabbt få till stånd en domstolsprövning av frihetsberövan- det. Har den misstänkte bestämt uttryckt att han är beredd att vänta med häktningsförhandlingen för att få den försvarare han utsett och kan anföra sakliga skäl för detta, t. ex. att den försvararen är insatt i vad saken gäller, kan jag därför inte se något hinder mot att den misstänktes önskemål om försvarare tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt och att detta kan tillåtas inverka på tidpunkten för häktningsförhandlingen. Ett oavvisligt krav är dock att förhandlingen äger rum inom fyradagarsfristen.

När det gäller frågan om ett senare byte av offentlig försvarare i de fall då det inte varit praktiskt möjligt att till häktningsförhandlingen utse den försvarare som den misstänkte begärt, anser jag liksom utredningen och remissinstansema att domstolarna bör vara generösa med att tillåta byte av försvarare i en sådan situation. En dylik praxis torde falla inom ramen för tillämpningen av de generella reglerna om giltigt skäl för försvararbyte (jfr 21 kap. 6 5 första stycket RB).

2.3.4 Kontakterna mellan parter och domstolen

Mitt förslag: Den nuvarande ordningen med skriftlig häktningsfram- ställning ersätts med en ordning som tillåter att åklagaren muntligen gör häktningsframställning hos rätten. I samband med att en fram- ställning görs skall det misstänkta brottet samt grunden för häkt- ningsyrkandet och tidpunkten för frihetsberövandet anges. Något krav på att protokoll och anteckningar från förundersökningen t. ex. i form av häktningspromemoria skall föreligga före eller ens vid häktningsförhandlingen uppställs däremot inte.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag med undantag för att utredningen inte föreslår att grunderna för häktningsyrkandet måste anges i samband med att häktningsfrågan anmäls (se betänkandet s. 149).

Remissinstanserna: Över lag delar man utredningens uppfattning om att en häktningsfråga skall kunna anmälas i muntlig form. Däremot är man genomgående kritisk till utredningsförslaget i den del det inte uppställs krav på precisering av häktningsgrunderna.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning förutsätts att åklagaren gör en skriftlig häktningsframställning till rätten. Domstolens frist att sätta ut häktningsförhandling räknas från det häktningsframställningen kommit in till rätten (24 kap. 13 & RB). Denna ordning medför att den sammanlagda

• Sida 44
•  Original

fristen för prövning av häktningsfrågan förlängs med den tid som går åt för att befordra framställningen från åklagaren till rätten, vilket ofta sker per post. Fristen blir härigenom också i viss mån obestämd. Senast i samband med häktningsframställningen skall åklagaren till rätten. den anhållne och hans försvarare överlämna protokoll eller anteckningar över vad som förekommit under förundersökningen i den del de har betydelse för häkt- ningsfrågan. Rätten kan ge anstånd med detta för viss kortare tid.

Med de snäva tidsfrister som enligt mitt förslag skall gälla i fråga om häktningsförhandlingen är det nödvändigt att häktningsfrågan kan väckas enkelt och snabbt hos domstolen. Detta bör, som utredningen har föresla- git, lämpligen kunna ske muntligen och som regel per telefon genom en anmälan från åklagaren. Denna måste därvid också lämna de upplysningar som domstolen behöver för att förbereda häktningsförhandlingen och bör- ja införskaffa nödvändig personutredning.

Bestämmelser om vilka tjänstemän vid domstolen som är behöriga att ta emot en muntlig häktningsframställning får tas in i förordningen (1979z572) med tingsrättsinstruktion.

En muntlig häktningsframställning enligt mitt förslag har precis som dagens skriftliga framställning karaktären av ett yrkande om att rätten häktar den misstänkte efter en häktningsförhandling. Jag delar alltså inte utredningens uppfattning att åklagaren skall kunna göra en häktningsanmä— lan även om han inte har kunnat ta definitiv ställning i frågan om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Om skäl för häktning bortfallit före häktningsförhandlingen har ju åklagaren möjlighet att återkalla sin begä- ran. En annan sak är att åklagaren givetvis kan upplysningsvis meddela domstolen att han kan komma att göra en häktningsframställning. En sådan upplysning kan underlätta domstolens planering. Rutiner för sådana underrättelser — som förekommer på sina håll redan nu, bl. a. vid Stock- holms tingsrätt — kan med fördel utarbetas lokalt i samråd mellan domstol och åklagare. Det är givetvis viktigt att åklagaren klargör att det rör sig om en upplysning så att den inte förväxlas med en häktningsframställning.

När det gäller frågan om åklagaren i samband med en muntlig häktnings- framställning skall vara skyldig att ange grunderna för häktningsyrkandet kan jag, liksom majoriteten av remissinstansema, inte se att förfarandet skulle kunna fördröjas på något avgörande sätt om ett sådant krav upp- ställs. Åklagaren har ju redan i samband med anhållningsbeslutet tagit ställning till vilka grunder som finns för frihetsberövandet. Dessa grunder har också den misstänkte fått del av. När åklagaren gör häktningsframställ- ningen har han haft anledning att överväga om de ursprungliga grunderna för frihetsberövandet kvarstår. En annan sak är att åklagaren givetvis har möjlighet att under häktningsförhandlingen såväl utvidga som inskränka grunderna i förhållande till vad som angetts i häktningsframställningen. Att grunderna anges redan i häktningsframställningen är av stor vikt för att försvararen skall kunna förbereda sig inför häktningsförhandlingen.

För beräkning av fristerna är det vidare viktigt att tidpunkten för gripan- det eller verkställandet av anhållningsbeslutet anges i häktningsframställ- ningen.

Protokoll och anteckningar från förundersökningen som är av betydelse

• Sida 45
•  Original

för häktningsfrågan bör naturligtvis lämnas till rätten och den anhållne och dennes försvarare så snart som möjligt. Något krav på att handlingarna skall föreligga före eller ens vid häktningsförhandlingen bör emellertid med tanke på de korta fristerna inte ställas upp. Många gånger torde åtminstone en anmälan om brottet och ett protokoll över anhållningsförhöret ha upp- rättats före förhandlingen. Om så är fallet, bör i vart fall dessa handlingar kunna överbringas till såväl domstolen som försvararen före eller i sam- band med häktningsförhandlingen. Om tillgång finns till modern teletek- nik. är det givetvis inget som hindrar att den utnyttjas för att överbringa handlingar.

Kriminalregisterutdrag skall inhämtas när häktningsframställningen görs. De nu föreslagna fristerna gör det i praktiken ofta omöjligt för domstolen att hinna få ett utdrag till häktningsförhandlingen. För bedöm- ning av framför allt risken för fortsatt brottslig verksamhet är uppgifter ur kriminalregistret eller motsvarande register nödvändiga. Jag räknar med att ta upp frågan om terminalåtkomst till kriminalregistret för de allmänna domstolarna i samband med att jag anmäler frågan om proposition om anhållande och häktning.

När det gäller frågan vilken sorts utredning som skall få förebringas vid häktningsförhandlingen bör principen även i framtiden vara att endast sådant som är av betydelse för häktningsfrågan skall behandlas. Enligt 24 kap. 14 & RB gäller att, utöver vad handlingarna innehåller och parterna i övrigt anför, utredning angående brottet får förebringas endast om det föreligger särskilda skäl. Denna regel ger enligt min mening tillräckliga möjligheter att förebringa utredning för bedömning av häktningsfrågan även enligt den nya ordningen. Någon lagändring i denna del behövs därför inte.

2.3.5 Rutinerna i samband med gripande och anhållande

Mitt förslag: Polisen får generell befogenhet att i stället för åklagaren hålla s.k. anhållningsförhör. Åklagaren skall även i fortsättningen alltid besluta om en gripen person skall anhållas eller friges.

Utredningsförslaget: Överensstämmer i fråga om anhållningsförhör med mitt förslag. Utredningen har också föreslagit en möjlighet för polisen att frige en gripen (se betänkandets. 149—151).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har i fråga om anhållningsförhör fått ett i huvudsak positivt mottagande. JO ifrågasätter dock behovet av en ändring av rutinerna. Från flera håll är man negativ till att polisen skall ges möjlighet att frige en gripen och anser att åklagaren skall fatta detta beslut.

Skälen för mitt förslag: Ett anhållande föregås oftast av att den misstänk- te grips. När en polisman för in den gripne på polisstationen rapporterar han frihetsberövandet till sin förman (i allmänhet det vakthavande befälet). Det ankommer på förmannen att göra en prövning av grunderna för frihets— berövandet. Om han kommer fram till att gripandet var felaktigt häver han

• Sida 46
•  Original

detta. Denna prövning sker inom ramen för allmänna regler om polisens verksamhet.

Har förmannen inte funnit anledning att häva gripandet skall frihetsberö- vandet skyndsamt anmälas till åklagaren. Denne skall då så snart det kan ske hålla förhör, s. k. anhållningsförhör, med den misstänkte och därefter omedelbart besluta om denne skall anhållas eller friges. Anhållningsför- höret får på åklagarens uppdrag i stället hållas av en polisman (24 kap. 7 och 8 åå RB).

Med hänsyn till reglerna i Europakonventionen om ofördröjlig inställelse av den misstänkte måste, som jag tidigare har anfört. den längsta tillåtna fristen för häktningsförhandlingen hädanefter alltid räknas från det faktis- ka straffprocessuella frihetsberövandet. På grund härav och med hänsyn till den snäva tidsfristen finns det anledning att överväga om de rutiner i samband med gripande och anhållande som tillämpas i dag behöver ändras för att åstadkomma en snabbare och mera rationell handläggning av åren- den rörande frihetsberövande. Det kan därvid vara av intresse att redogöra för den praxis som kommit att utvecklas i främst storstadsdistrikten.

Denna praxis avviker från hur RB:s föreskrifter om förfarandet vid anhållningsförhör ursprungligen var tänkta att fungera. Den ordning som tillämpas innebär i huvudsak följande. Polisen anmäleri normalfallen inte ett gripande till åklagaren omedelbart utan gör detta först när anhållnings- förhöret -— utan något formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall — har hållits. Har det under tiden kommit fram sådana uppgifter att det står helt klart att frihetsberövandet inte skall bestå - t.ex att fel person har gripits på grund av identifreringsmisstag eller att gärningen inte är brottslig — friger polisen den misstänkte utan att kontakta åklagaren. 1 praktiken innebär det att vissa gripanden aldrig anmäls till åklagaren. De förhör som polisen häller utan att först kontakta åklagaren brukar kallas ersättnings- förhör. Efter ersättningsförhöret föredras ärendet för åklagaren på sedvan- ligt sätt för beslut i anhållningsfrågan.

Även i det fall en anmälan om gripandet har föregått anhållningsförhöret är det i regel ganska sällan som åklagaren håller förhöret själv. Praxis varierar emellertid från åklagare till åklagare. Det torde vara vanligast att åklagaren håller eller deltar i förhör i fråga om mycket grova eller kompli- cerade brott.

Enligt min mening finns det starka praktiska skäl för en ordning enligt vilken polisen får hålla anhållningsförhör utan uppdrag från åklagaren i det enskilda fallet. Erfarenheterna från den praxisjag nu har redogjort för talar inte heller för att en sådan ordning skulle vara otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det sagda gäller såväl vid förhör av en person som gripits av polisen utan föregående anhållningsbeslut som vid förhör efter verkställighet av ett anhållningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro. Reglerna om anhållningsförhör i 24 kap. RB bör ändras i enlighet med det nu sagda. Att polisen ges en generell befogenhet att hålla anhåll- ningsförhör innebär givetvis att det ändå är lämpligt att åklagaren håller förhöret i vissa fall. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

När det sedan gäller frågan om polisen bör ha befogenhet att frige en gripen person bör, som några remissinstanser har pekat på. uppmärksam-

• Sida 47
•  Original

mas att en sådan befogenhet innebär att polisen-fattar ett negativt anhåll- ningsbeslut. I enlighet med vad jag tidigare har berört finns det fördelar med att vi i vår lagstiftning behåller åklagaren som anhållningsmyndighet. Jag är inte nu beredd att förordaiatt den nuvarande uppgiftSfördclningen ändras. Under sådana förhållanden bör det i princip ankomma på åklaga- ren att fatta beslut om frigivande av gripna personer.

Det nu sagda innebär givetvis inte att det skulle vara förbjudet för en förman inom polisen. exempelvis ett vakthavande befäl. att i samband med att en polisman rapporterar gripandet t. ex. omrubricera frihetsberövandet till att avse omhändertagande enligt 13 & polislagen eller häva gripandet på grund av att identifieringsmisstag skett eller att gripandet av någon annan anledning är uppenbart oriktigt (jfr NJA 11 1943 s. 379). Men om gripandet har resulterat i ett anhållningsförhör. bör som nämnts åklagaren avgöra om Skäl föreligger till anhållande och häktning.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som utredningen berört. Framkommer skäl till anhållande i samband med ett förhör med någon som utan att vara gripen finns tillgänglig hos en polismyndighet, kan denne enligt gällande ordning också förklaras gripen. Detta sker då på initiativ av förhörsledaren och innebär att den misstänkte kvarhålls. Frå- gan om anhållande skall då också skyndsamt anmälas hos åklagaren. Utredningen har ansett att polisen. efter en sådan anmälan och utan att ett formellt gripande föreligger, bör kunna hålla kvar den misstänkte i avvak- tan på åklagarens beslut i anhållningsfrågan (se 8 & i utredningsförslaget). Jag anser för min del inte att det finns tillräckliga skäl att ha några särregler för denna situation. Som påpekats under remissbehandlingen finns enligt 23 kap. 9 & RB möjligheter att kvarhålla en icke gripen person för förhör under ett visst antal timmar. Denna ordning har i praktiken mig veterligt inte vållat några svårigheter. Förklaras den misstänkte gripen. bör givetvis vanliga regler för prövning av f rihetsberövandet gälla.

2.3.6 Utredningshäktning och omprövningsförhandling m. m.

Mitt förslag: Häktning får under vissa förutsättningar ske även vid en lägre misstankegrad än sannolika skäl, nämligen om den anhållne är skäligen misstänkt för brott och detär av synnerlig vikt att han tas i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet. Vid sådan häktning, s.k. utredningshäktning, skall omprövning av häktnings- frågan ske inom en vecka. För att fortsatt häktning då skall tillåtas måste alltid sannolika skäl för misstanke om brott föreligga. Regler- na om s.k. utredningsanhållande behålls i princip oförändrade.

Utredningsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag med undantag för att institutet utredningshäktning inte föreslås omfatta lindriga brott samt att den särskilda bestämmelsen om utredningsanhållande föreslås avskaffad (se betänkandet s. 154— 155).

Remissinstanserna: De flesta delar uppfattningen att det med de nya fristerna behövs en möjlighet att häkta även i de fall då åklagaren inte

• Sida 48
•  Original

presenterar fulla häktningsskäl enligt nuvarande ordning. Några av dessa instanser, däribland RÅ, har dock kritiserat utredningens förslag mot bakgrund av att förslaget inte dispenserar från kravet på att någon av de särskilda häktningsgrunderna flykt-, kollusions- eller recidivfara skall före- ligga. Ett par instanser, däribland JO och domstolsverket, avstyrker försla- get att frångå nuvarande krav på sannolika skäl för häktning. Flera instan- ser anser att utredningshäktning bör vara möjlig även vid lindriga brott. Förslaget om omprövningsförhandling tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta som har yttrat sig i frågan. Ett par anser dock att gällande regler om omhäktningsförhandling är tillräckliga.

Skälen för mitt förslag: Ett beslut om anhållande kräver i princip att det föreligger häktningsskäl. Enligt 24 kap. 5 få andra stycket RB i dess nuva- rande lydelse kan emellertid anhållande ske även om fulla häktningsskäl inte föreligger. s.k. utredningsanhållande, om det är av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på vidare utredning tas i förvar. Bestämmelsen anses dispensera både från kravet på sannolika skäl till misstanke om brottet och från de beviskrav som ställts upp beträffande de särskilda häktningsgrunderna. När det gäller skuldfrågan har det ansetts tillräckligt att det föreligger skälig misstanke om brott (se t.ex. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 324). Skälig misstanke är också den misstankegrad som enligt Europakonventionen (art. 5) krävs för frihetsberövande över huvud taget.

Med så kort frist för den första domstolsprövningen av ett frihetsberö- vande som förutsätts enligt Europakonventionen finns det en risk att man ibland inte kan nå upp till sannolika skäl före domstolsförhandlingen trots att det finns god grund för brottsmisstanken och starka skäl för ett fortsatt frihetsberövande. Det kan vara fallet om t. ex. viss teknisk utredning inte har kunnat slutföras. Vill man upprätthålla samma krav på effektivitet som enligt gällande ordning måste det därför övervägas att sänka kravet på brottsmisstankens styrka som grund för häktning i inledningsskedet.

Under remissbehandlingen har framförts den alternativa lösningen på problemet att domstolen på yrkande av åklagaren skulle kunna förordna om uppskov med häktningsfrågan under viss kortare tid. Den modellen anser jag mindre väl förenlig med syftet bakom Europakonventionens bestämmelser. Enligt vad som framkommit i detta lagstiftningsärende krävs det ju att den misstänkte ställs inför domstol (eller motsvarande) för prövning av frihetsberövandet inom i vart fall fyra dagar. Härtill kommer att i vart fall skälig misstanke om brott också skall föreligga.

Jag förordar i stället, i likhet med utredningen och majoriteten av remiss- instanserna, en lösning som innebär att häktning får genomföras även i vissa fall då åklagaren inte kan prestera sannolika skäl för misstanke om brott. En förutsättning bör då vara att det skall finnas anledning att räkna med att ytterligare utredning inom kort kommer att leda till ökad säkerhet i fråga om den misstänktes skuld. Häktning bör då kunna ske när förunder- sökningen ännu inte har kommit så långt att åklagaren lyckats få fram tillräckligt underlag för ett påstående om sannolika skäl, men det finns anledning att räkna med att sådana omständigheter kommer fram inom kort genom det fortsatta utredningsarbetet. Detta bör komma till uttryck i

• Sida 49
•  Original

ett krav på att det skall vara av synnerlig vikt,-'att fortsatt frihetsberövande sker i avvaktan på ytterligare utredning. I övrigt bör självfallet samma krav ställas för häktning i dessa fall som vid häktning vid sannolika skäl, dvs. att flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara föreligger.

I motsats till utredningen anser jag att häktning på skälig misstanke också bör kunna ske i de situationer som avses i 24 kap. 2 & RB, alltså där den misstänkte vägrar att medverka till att hans identitet klarläggs eller där omständigheterna är sådana att det finns särskild anledning att räkna med att flyktfara föreligger. Utredningen har inte närmare motiverat varför utredningshäktning inte skulle få användas i dessa fall. Möjligen skall utredningens ståndpunkt ses i ljuset av dess tveksamhet till behovet över huvud taget av att behålla några särregler om häktning i dessa situationer (jfr avsnitt 2.2.3). Enligt min mening kan man emellertid inte utesluta att det i enstaka fall kan vara angeläget att oberoende av brottets svårhet kunna häkta på skälig misstanke i de fall som avses i 2 &.

Vid häktning på enbart skälig misstanke bör man enligt min mening vid tillämpning av 24 kap. 1 % alltid kräva att någon av de särskilda häktnings- förutsättningama i första stycket är uppfylld. Därför bör någon presum- tionsregel om häktning på skälig misstanke vid mycket grova brott inte gälla i dessa fall (jfr avsnitt 2.2.4).

Som förutsättning för anhållande och gripande bör även i fortsättningen som huvudregel gälla att skäl för häktning skall föreligga. Med en regel som innebär att häktning får ske även vid skälig misstanke om brott kan behovet av en särskild bestämmelse om utredningsanhållande i och för sig ifrågasättas. Bestämmelsen torde emellertid i dag i stor utsträckning tilläm- pas även i sådana fall där det brister i utredning om de särskilda häktnings- grunderna. bl.a. vid anhållande i den misstänktes frånvaro. Som poängte- rats från åklagarhåll under remissbehandlingen skulle därför ett slopande av bestämmelsen om utredningsanhållande medföra att samhällets möjlig- heter att effektivt ingripa mot grövre brottslighet allvarligt försämras. Enligt min mening bör reglerna i denna del därför stå kvar i sak oförändra— de.

När häktning skett på endast skälig misstanke är det, som utredningen anför. med hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet rimligt med en ord- ning som innebär att häktningsfrågan i dessa fall omprövas inom viss kortare tid och att vid omprövningstillfället den misstänkte skall friges. om inte åklagaren då kan lägga fram häktningsskäl enligt huvudregeln, dvs. att den häktade är på sannolika skäl misstänkt för brottet. Den tid inom vilken omprövningsförhandlingen senast skall hållas bör i enlighet med utredning- ens förslag bestämmas till en vecka från den dag då den misstänkte häkta- des. Det bör emellertid betonas att. om åklagaren anser sig ha sannolika skäl redan före denna tidpunkt, omprövningsförhandlingen bör hållas så snart som möjligt.

Vid remissbehandlingen har från några håll framförts åsikten att försla- get om utredningshäktning med omprövningsförhandling riskerar att bli en försämring i förhållande till gällande rätt. Den försämring som kan upp- komma är, hävdar man, längre frihetsberövande på en lägre misstanke- grad.

• Sida 50
•  Original

Enligt min uppfattning har denna kritik inte fog för sig. Det är visserligen sant att domstolen genom möjligheten till utredningshäktning kommer att kunna häkta vid en lägre grad av misstanke än för närvarande när det är domstolen som prövar en fråga om frihetsberövande. Men utredningshäkt- ning är närmast att se som en nödvändig följd av att vi anpassar oss till Europakonventionens frister för domstolsprövning och svarar i praktiken mot åklagarens utredningsanhållande. Utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 5 andra stycket RB ger dessutom utrymme för ett frihetsberövande på en lägre misstankegrad än sannolika skäl under en förhållandevis lång tid, eftersom gällande frister inte är absoluta. Jag vill också framhålla att mitt förslag har utformats så att omprövningsförhandlingen skall hållas så snart som möjligt efter häktningen.

En skillnad i förhållande till nuvarande ordning kan däremot bli att frihetsberövandet i fler fall än nu kommer att hävas först i samband med eller efter en häktningsförhandling. Hävs ett frihetsberövande sedan någon häktats i stället för under anhållandefasen kan det visserligen göras gällan- de att den misstänkte i onödan utsätts för den ökade offentlighet som är förknippad med en häktningsförhandling. Jag vill inte underskatta det obehag som den misstänkte kan känna vid en häktningsförhandling men kan inte finna att offentligheten är något praktiskt problem; de häktnings- fall som väcker uppmärksamhet är erfarenhetsmässigt ytterst få. Mot det ökade obehag för den misstänkte som offentligheten kan medföra i enstaka fall skall ställas de fördelari rättssäkerhetshänseende som reformen inne- bär för frihetsberövade brottsmisstänkta personer i allmänhet. Reformen leder ju till att en avsevärt kortare tid än nu kommer att förflyta till dess frihetsberövandet blir prövat av en från förundersökningen fristående domstol.

En viktig fråga vid tillämpningen av reglerna om utredningshäktning är i vad mån denna typ av häktning skall anses ha karaktären av undantag eller ej. Frågan är t. ex. hur åklagaren skall förfara om han vid frihetsberövan- det anser att nivån "skälig misstanke" är uppnådd men räknar med att nivån "sannolika skäl" kommer att kunna uppnås först mot slutet av den frist han har till sitt förfogande för att avge häktningsframställning. Enligt min mening måste man här beakta dels det krav på synnerlig vikt av fortsatt frihetsberövande som enligt förslaget uppställs vid utredningshäkt- ning och dels kravet på omprövningsförhandling vid sådan häktning. Dessa båda krav torde medföra att åklagaren i den nämnda situationen snarast bör välja att låta prövningen av häktningsfrågan anstå något om han har grundad anledning att tro att han därefter kan prestera sannolika skäl för misstanken.

2.3.7 Hävande av beslut om häktning

Mitt förslag: Åklagaren skall innan åtal har väckts få besluta att häva en häktning, när skäl för frihetsberövande inte längre föreligger.

Prop. 1986/87: 1 12

• Sida 51
•  Original

Utredningsförslaget: Frågan har inte berörts-av utredningen.

Remissinstanserna: Från åklagarhåll har frågan tagits upp när häktning har skett på skälig misstanke.

Skälen för mitt förslag: Det ankommer för närvarande "på domstol att besluta om frigivning av den som är häktad. Av 24 kap. 19 % RB följer att rätten omedelbart skall förordna "att den misstänkte skall frigivas” om åtal inte väckts inom föreskriven tid eller om framställning om förlängning av tiden för att väcka åtal inte har kommit in till rätten eller om eljest ej längre skäl för häktning föreligger. Jag återkommer strax till en terminolo- gisk fråga som har med uttrycket "frigiva" att göra.

Innan åtal har väckts förfogar åklagaren över häktningsfrågan. Av 24 kap. 17 & RB framgår nämligen att, innan åtal har väckts, en fråga om häktning endast får tas upp på yrkande av åklagaren. ] 24 kap. 17 & RB tas också upp den situationen att åtal har väckts. Även rätten kan då självmant eller på yrkande av målsäganden ta upp en fråga om häktning. Av 24 kap. 19 å RB följer vidare att åklagaren, om han finner att häktningsskälen bortfallit innan åtal hunnit väckas, har att meddela domstolen detta. Rätten meddelar därefter beslut i frågan.

Särskilt om frågan om frigivning blir aktuell efter kontorstid, exempelvis en fredagskväll, kan tidsutdräkten för att få till stånd en frigivning efter domstolsbeslut vara avsevärd, även om det för åklagaren är uppenbart att inga häktningsskäl längre föreligger. Enligt min mening är detta otillfreds— ställande. Frihetsberövandet skall givetvis omedelbart upphöra då häkt- ningsskäl inte längre föreligger. Mina förslag rörande kortare frister och utredningshäktning, som kan innebära att de fall där häktningsskälen efter någon tid bortfaller blir något fler än de är i dag, påkallar därför övervägan- den om en nyordning.

Visserligen måste domstolarna ha någon form av beredskap för att mitt förslag om kortare frister skall kunna genomföras. Men det ärinte nödvän- digt och ekonomiskt knappast försvarligt att kontinuerligt hålla domstolar- na öppna under sådan tid som inte är normal tjänstgöringstid för att pröva häktningsfrågor, särskilt inte frågor om frigivande efter anmälan från åkla- garen. Närmast till hands ligger därför att överlåta ansvaret i frågan huru- vida den misstänkte skall kvarbli i häkte eller inte på åklagaren. Inom åklagarväsendet finns redan ett system med beredskapstjänstgöring under kvällar och tjänstgöringsfria dagar. Att inskränka denna beredskap är mot bakgrund av reformen i övrigt inte aktuell. Ett ytterligare argument för att åklagaren skulle ta över det formella ansvaret för beslutet är, som jag tidigare nämnde. att åklagaren i inledningsskedet rent faktiskt råder över beslutsunderlaget.

Jag anser alltså att en bestämmelse som ger åklagaren möjlighet att fatta det formella beslutet huruvida någon fortsättningsvis skall vara häktad eller inte bör införas i situationer där åtal inte har väckts. En sådan ordning torde inte kunna inge betänkligheter, eftersom häktning på det stadiet får ske endast på yrkande av åklagaren. Principiella skäl talar däremot mot att åklagaren skulle kunna besluta om frigivning av den misstänkte efter det att åtal väckts. Jag är därför inte beredd att nu, innan erfarenheter vunnits av reformen, föreslå en sådan möjlighet för åklagaren.

• Sida 52
•  Original

En särskild fråga i sammanhanget är om man även beträffande andra straffprocessuella tvångsmedel såsom t. ex. reseförbud, beslag och kvar- stad skulle införa en möjlighet för åklagaren att. innan åtal har väckts, häva ett beslut som har meddelats av rätten. Jag är emellertid inte heller här beredd att nu föreslå en utvidgad befogenhet för åklagaren innan det finns något underlag för ett ställningstagande till reformbehovet. Jag vill i det sammanhanget påpeka att de nu nämnda tvångsmedlen är av betydligt mindre ingripande art än häktning.

Om åklagaren har hävt domstolens häktningsbeslut skall han självfallet underrätta domstolen om detta. En regel med denna innebörd bör införas.

I detta sammanhang bör man också lösa en fråga, som JO Wigelius har tagit upp i en framställning till regeringen. JO har ifrågasatt om det inte borde införas föreskrifter om skyldighet för domstolar och åklagare att lämna en direkt underrättelse om frigivningsbeslut till den förvarande myndigheten, dvs. i huvudsak allmänt häkte eller vakthavande befäl vid polismyndighet. JO hänvisar till ett av honom upptaget ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1986/87 5. 89—96) där det framkommit att anhållna perso- ner inte blivit frigivna trots åklagarens beslut därom. Detta berodde på bristande kommunikationer mellan beslutsfattaren och den som varit an- svarig för förvaringen. I likhet med JO anser jag att det finns skäl för föreskrifter i detta hänseende. Föreskrifterna bör givetvis omfatta alla de fall åklagaren eller rätten beslutat att häva ett straffprocessuellt frihetsbe- rövande. De bör kunna meddelas i förordningsform.

Gällande lagstiftning (24 kap. 10, 16 och 19 55 RB) ställer beslut om frigivning i motsats till beslut om häktning och anhållande (jfr SvJT 1979 s. 241). Detta finnerjag inkonsekvent. Inkonsekvensen i lagen blir uppenbar. när den häktade eller anhållne befinner sig på fri fot. Man kan ju då inte gärna besluta att den misstänkte skall fn'ges. För att få behålla sin frihet har den misstänkte naturligtvis ett intresse av att beslutet om anhållande eller häktning hävs. Ett beslut om frigivning av en anhållen eller häktad låter sig inte heller meddelas, när den anhållne eller häktade ändå skall kvarstanna i anstalt på någon annan grund. I praxis torde man lösa det senare fallet genom att förklara att den misstänkte inte längre skall vara häktad i och för det aktuella målet.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att ändringar bör göras i 24 kap. RB så att det i stället föreskrivs att ett beslut om anhållande eller häktning hävs, när förutsättningama för ett frihetsberövande inte längre föreligger.

2.3.8 Frister för åtal och huvudförhandling

Mitt förslag: Några mera genomgripande ändringar när det gäller fn'ster i samband med häktning än dem som gäller före den första domstolsprövningen genomförs inte. Dock avkortas den frist. inom vilken högre rätt skall hålla huvudförhandling i ett överklagat mål där den tilltalade är häktad, med två veckor.

• Sida 53
•  Original

Utredningsförslaget: Överensstämmer i princip med mitt förslag (se be- tänkandet s. 156—157).

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har föranlett yttranden främst från åklagarhåll. De flesta har läiririat förslaget utan eri'nr'ari; Några remiss- instanser, däribland de hovrätter som yttrat sig, har varit kritiska mot utredningsförslaget om en nedkortning av fristen för huvudförhandling i hovrätt.

Skälen för mitt förslag: För att motverka onödigt långa häktningstider föreskrivs i RB att den misstänkte genast skall försättas på fri fot så snart häktningsskäl inte längre föreligger (24 kap. 19 5). En ur praktisk synvinkel viktigare garanti mot alltför långa häktningstider är regeln att rätten, i samband med häktningsbeslutet eller då anmälan sker till rätten om att ett häktningsbeslut har verkställts i den misstänktes frånvaro, utsätter den tid inom vilken åtal senast skall väckas (24 kap. 18 5). Denna tid får inte överstiga vad som är oundgängligen nödvändigt. Någon längsta tid har emellertid inte angetts i lagen. I praktiken är det dock sällan som rätten bestämmer tiden för åtals väckande till mer än två veckor från häktnings- beslutet. Ny häktningsförhandling skall som regel hållas med två veckors mellanrum om åtalstiden från början bestäms till mer än två veckor (24 kap. 18 å andra stycket). Om däremot tiden från början bestäms till två veckor. men den till följd av en begäran om förlängning som har gjorts före tidens utgång kommer att överstiga två veckor, är förhandling inte nödvän- dig. Har åtal inte väckts eller framställning om förlängning av tiden inte kommit in till rätten inom föreskriven tid, skall rätten genast frige den häktade.

Sedan åtal har väckts i ett mål där den misstänkte är häktad, skall huvudförhandling i målet i princip hållas inom en vecka. Denna frist får emellertid överskridas om det är nödvändigt för att få utredningen fullstän- dig, t.ex. då rätten har förordnat om rättspsykiatrisk undersökning (45 kap. 14 å andra stycket RB).

Min uppfattning är-att de bestämmelser jag nu har redogjort för väl svarar mot kravet enligt Europakonventionen om att den som är berövad sin frihet är berättigad till rättegång inom skälig tid. Jag vill emellertid nämna att JO Sverne nyligen (1986/87 års ämbetsberättelse s. 151) har ifrågasatt om Europadomstolen skulle anse att de väntetider som för närvarande förekommer i de svenska häktena i samband med rättspsykia- triska undersökningar är förenliga med detta krav. JO:s bedömning grun- dar sig på den granskning av förhållandena inom den rättspsykiatriska organisationen som han företagit i ett antal ärenden. Han pekar på att de rättspsykiatriska undersökningar som han granskat endast undantagsvis har varit klara inom den enligt 4 & lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål föreskrivna maximitiden på sex veckor samt att det periodvis har varit fråga om mycket långa överskridanden. Enligt JO har tidsutdräkten möjliggjorts genom att undantagsregeln i nyssnämnda lagrum om anstånd i särskilt fall utnyttjats i stor omfattning. 1 anledning av JO:s uttalanden om de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersök- ningar har socialutskottet framhållit att förhållandena på de rättpsykia- triska klinikerna är sådana att en lösning av problemen inte kan anstå i

• Sida 54
•  Original

avvaktan på en större och mer tidskrävande reform utan att regeringen omgående måste vidta åtgärder för att avhjälpa de rådande missförhållan- dena (SOU 1986/87:15). Riksdagen har helt nyligen givit regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1986/87: 109).

Regeringen har i budgetpropositionen 1987 (bil. 7 s. 75) redovisat ett program för åtgärder som socialstyrelsen utarbetat på uppdrag av regering- en. Jag har vidare inhämtat att chefen för socialdepartementet avser att i ett annat sammanhang anmäla frågan om ytterligare åtgärder som kan aktualiseras med anledning av riksdagens uttalanden. Jag vill också nämna att förslag till den av socialutskottet åsyftade större reformen på området, nämligen ny lagstiftning rörande den psykiatriska tvångsvården och be- handlingen av psykiskt störda lagöverträdare, för närvarande bereds inom social- och justitiedepartementen. 1 det sammanhanget övervägs olika frågor om det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Möjligheterna att åstadkomma ett snabbare undersökningsförfarande har därvid en framskjuten plats. Jag avser alltså att återkomma till frågan om häktnings- tidemas längd i sådana brottmål där det förordnas om rättspsykiatrisk undersökning.

När det gäller förfarandet i övrigt anser jag att det även fortsättningsvis bör föreskrivas att förhandling i häktningsfrågan (s.k. omhäktningsför- handling) skall hållas med i princip högst två veckors mellanrum så länge åtal ännu inte har väckts. Liksom enligt gällande regler är syftet med förhandlingen bl. a. att se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Detta bör även i fortsättningen framgå av lagtexten. I syfte att öka domstolens möjlighet att övervaka att utredningen sker skyndsamt föreslår jag att omhäktningsförhandling dessutom skall hållas oavsett om tvåveck- orsfristen överskrids redan från början eller om detta sker genom en förlängning av åtalstiden. Är det uppenbart att förhandling skulle vara utan betydelse bör i likhet med vad som gäller nu förhandling i häktningsfrågan kunna underlåtas.

Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att frihetsberövanden inte" fortgår längre än som är absolut nödvändigt. Med hänsyn till detta är det naturligt att domstolen ställer högre krav på att utredningen bedrivs skynd— samt om åtalstiden förlängs upprepade gånger.

I likhet med utredningen finner jag det inte meningsfullt att försöka i lagtexten närmare precisera tiden inom vilken åtal skall väckas. Jag finner det inte heller realistiskt att förkorta gällande fn'st för att hålla huvudför- handling i tingsrätt. Vid denna bedömning har jag tagit hänsyn till att den tid som i vårt land förflyter mellan frihetsberövandet och domen i allmän- het är mycket kort vid en internationell jämförelse.

Som utredningen föreslagit bör. när det är fråga om s. k. utredningshäkt- ning, undantag göras från kravet på att rätten i samband med beslut att häkta någon bestämmer tid för åtals väckande. I sådana fall kan nämligen frågan om åtalstiden utan olägenhet anstå till den omprövningsförhandling som alltid måste hållas inom en vecka, om den misstänkte då ännu är berövad friheten.

Är den tilltalade häktad i ett överklagat brottmål gäller vissa tidsfrister också för huvudförhandlingen i den högre rätten. Som regel skall hovrät-

• Sida 55
•  Original

ten påbörja huvudförhandling inom fyra veckor efter utgången av tiden för anslutningsvad mot tingsrättens dom. Tiden för anslutningsvad utgör ock- så fyra veckor, vilket innebär att fristen för hovrätten uppgår till samman- lagt åtta veckor från det att tingsrättens dom meddelades (51 kap. 13 å andra stycket RB). Motsvarande gäller i högsta domstolen (55 kap. 15 & RB). Den lägre rätten skall, om vadetalan inte avvisas, genast sända in vadeinlagan och akten till överinstansen (51 kap. 5 & och 55 kap. 5 & RB). I det fall den misstänkte överklagar domen strax efter det att den har meddelats, kommer högre instans således att kunna utnyttja större delen av åttaveckorsfristen för att förbereda målet. Klagar den misstänkte där- emot först mot slutet av vadetiden, förkortas förberedelsetiden för dom- stolen i motsvarande mån. De två hovrätter som har anmodats inkomma med remissvar i ärendet, Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, har påtalat att det redan i dagens läge föreligger svårigheter i hovrätten att hålla tidsfristema för huvudförhandling i mål med häktade, beroende på bl.a. att det är förhållandevis vanligt att fullföljd sker mot slutet av vadetiden samtidigt som målen ofta är vidlyftiga med många personer, förutom åklagare och försvarare, som skall inställa sig.

För min del håller jag med utredningen om att gällande fn'st för att hålla huvudförhandling i högre instans kan medföra en oacceptabelt lång vänte- tid i häkte för den tilltalade. Väntetiden är naturligtvis i många fall svår för den som är häktad. Vid en jämförelse med motsvarande frist för tingsrätten ter sig fristen i högre instans lång. Det är sannolikt att denna långa frist i vissa fall kan avhålla den dömde från att föra talan mot domen. Det är mot den bakgrunden angeläget att fristen såvitt möjligt begränsas.

En lösning vore att anknyta fristen till den dömdes överklagande av domen. Detta skulle emellertid leda till alltför vittgående konsekvenser när det gäller fullföljdsreglerna. Jag anser därför att fristen liksom nu bör anknyta till utgången av tiden för anslutningsvad. Det bör observeras att tingsrätten, som i motsvarande situation alltså har en avsevärt kortare frist för att hålla huvudförhandling, har bättre möjligheter att planera för hu- vudförhandlingen genom att man får inblickar i det kommande målet i samband med häktningsförhandlingen. De svårigheter som kortare frister för huvudförhandling i hovrätt kan medföra bör enligt min mening till stor del kunna bemästras genom att hovrätterna i större utsträckning än i dag dels får information om pågående större brottmål vid tingsrätterna, dels håller någon form av beredskap för de större mål som kan förväntas bli överklagade. Rutiner för detta förekommer redan nu på vissa håll.

Jag vill också peka på den möjlighet som hovrätten redan nu har att överskrida huvudförhandlingsfristen om det är nödvändigt. Enligt vad jag erfarit utnyttjas denna möjlighet mycket restriktivt för närvarande. Även med en förkortad frist bör principen givetvis vara att överskridande får ske bara om det absolut behövs. Det bör emellertid inte vara något hinder att undantagsregeln utnyttjas till ett kortare överskridande t. ex. i den situatio- nen att den försvarare som den tilltalade haft vid tingsrätten är förhindrad att delta vid huvudförhandling inom fristen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört delar jag utredningens uppfatt- ning att man för att nedbringa häktningstidema bör minska fristen för

• Sida 56
•  Original

huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen från åtta till sex veckor från den lägre rättens dom.

Jag avser inte att i detta lagstiftningsärcnde gå närmare in på den under remissbehandlingen aktualiserade frågan om man bör öppna möjlighet för den högre rätten att hålla huvudförhandling före vadetidens utgång, t. ex. med tanke på den situationen att tingsrätten i samband med dom på kortvarigt fängelsestraff förordnar att den tilltalade i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft mot honom och frihetsberövandet redan har upphört vid vadetidens utgång. Den frågan kan i stället bli aktuell i sam- band med den pågående översynen av överrättsförfarandet.

Jag skall i detta sammanhang slutligen beröra den ibland väckta frågan om man i syfte att generellt nedbringa häktningstidema borde införa en längsta tid för frihetsberövande på grund av misstanke om brott. Jag har kommit till uppfattningen att så ej bör ske. En sådan regel skulle nämligen för det första kräva undantag för t.ex. mycket omfattande utredningar. Vidare frnns en risk för att en maximitid skulle kunna motverka sitt syfte på det sättet att frihetsberövandena även i mindre brottsutredningar skulle kunna tendera att närma sig maximitiden utan sakliga skäl. För min del tror jag därför att man med den i gällande rätt och i mitt förslag valda tekniken med särskilda skyndsamhetskrav på olika stadier av förfarandet uppnår tillfredsställande resultat även i fortsättningen.

2.3.9 Häktning i högre rätt

Mitt förslag: Även när frågan om häktning kommer upp först sedan ett brottmål fullföljts till högre rätt, skall samma krav som vid tingsrätten gälla på muntlig förhandling för prövning av häktnings- frågan inom fyra dagar från frihetsberövandet. Om däremot tingsrät- ten i ett pågående mål ogillat ett yrkande om häktning eller hävt ett häktningsbeslut, får högre rätt efter överklagande besluta om häkt- ning utan att förhandling hålls. I dessa fall skall rätten i stället hålla förhandling sedan beslutet om häktning har verkställts.

Utredningsförslaget: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (se betänkandet s. 157— 159).

Remissinstanserna: Alla som har yttrat sig hari princip lämnat förslaget utan erinran. Svea hovrätt ifrågasätter det nödvändiga i att hålla förhand- ling i häktningsfrågan i hovrätten sedan verkställighet skett av hovrättens häktningsbeslut i det fall åtal redan väckts vid tingsrätten och huvudför- handling kommer att hållas där inom fyra dagar.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis bör nämnas att de i 24 kap. RB meddelade bestämmelserna gäller även beträffande brott för vilka åtal skall upptas omedelbart av högre rätt. Mitt förslag i detta kapitel om bl. a. obligatorisk förhandling i häktningsfrågan inom fyra dagar från frihetsberö- vandet kommer således att gälla även i sådana fall.

Även i det fall en fråga om häktning väcks i ett mål som har fullföljts till

• Sida 57
•  Original

högre rätt gäller reglerna i 24 kap. RB. Har en.åklagare eller en målsägande fullföljt talan mot lägre rätts dom, kan denne alltså i samband därmed eller sedermera framställa ett yrkande om häktning. Enligt 51 kap. 5 & och 55 kap. 5 & RB skall, om det i vadeinlagan resp. revisionsinlagan har fram- ställts ett häktningsyrkande, inlagan genast sändas in till den högre rätten för att denna utan dröjsmål skall kunna pröva häktningsfrågan. Åklagaren kan också anhålla den misstänkte och skall då inom den tid som anges i 24 kap. 12 & RB avlåta en häktningsframställning till den högre rätten. Beträf- fande förfarandet i högre rätt vid prövning av häktningsfrågor finns be- stämmelser i 20 5, vilka innebär att förhandling inte är nödvändig utan att frågan kan avgöras efter ett helt skriftligt förfarande. Om den misstänkte är anhållen, skall beslut meddelas senast fjärde dagen efter den dag då häkt- ningsframställningen kom in till rätten. Om den högre rätten finner att det är nödvändigt med en förhandling, skall förhandlingen hållas så snart det kan ske. Någon närmare tidsfrist för en sådan förhandling anges inte i lagtexten.

Även om frågan om frihetsberövande väcks först när ett mål har full- följts till högre rätt torde, som utredningen påpekat, kravet i Europakon- ventionen på ofördröjlig inställelse för att få frågan om frihetsberövandet prövad gälla. Den nuvarande möjligheten för högre rätt att avgöra häkt- ningsfrågan utan muntlig förhandling i dessa fall måste därför tas bort. Detta kan ske genom att reglerna i 24 kap. 20 & RB upphävs. En sådan ändring innebär bl. a. att, om åklagaren för att säkerställa häktningsbeslu- tet har anhållit den tilltalade. samma tidsfrister och samma förfarande kommer att gälla som för häktning vid en tingsrätt. Däremot bör hovrätten liksom tingsrätten även i fortsättningen givetvis vara oförhindrad att i samband med dom besluta om häktning av den som är på fri fot utan att särskild häktningsförhandling hålls (jfr 24 kap. 21 5 RB).

En reform i enlighet med det sagda får till följd att även hovrätten måste vara beredd att hålla häktningsförhandling också på annars tjänstgörings- fria dagar. Häktningsförhandlingar under sådan tid torde dock i praktiken bli mycket sällsynta i hovrätterna, och när det gäller högsta domstolen kan man på goda grunder ifrågasätta om något fall över huvud taget kommer att aktualiseras. Med hänsyn till de krav som redan i dag ställs på hovrätterna att med kort varsel pröva tvångsmedelsfrågor bör ett system som förutsät- ter att även hovrätterna undantagsvis skall kunna hålla en häktningsför- handling på tjänstgöringsfri tid inte bli särskilt betungande. Jag vill i det sammanhanget nämna att jag inte finner tillräckliga skäl att nu gå närmare in på frågan om ändrade domförhetsregler i hovrätt vid prövning av häkt- ningsfrågor. Den frågan får tas upp senare om det visar sig påkallat.

Helt andra organisatoriska konsekvenser skulle uppträda. om kravet på att hålla muntlig förhandling i högre rätt skulle generellt utsträckas till mål där talan fullföljts mot ett av underrätten meddelat häktningsbeslut anting- en det har meddelats under rättegången eller i samband med dom. Enligt gällande rätt handläggs frågor om häktning som fullföljts från tingsrätten praktiskt taget alltid i ett rent skriftligt förfarande i hovrätten och högsta domstolen. Har häktningsyrkandet ogillats vid tingsrätten, kan det å andra sidan hävdas att det är mindre väl förenligt med Europakonventionens

• Sida 58
•  Original

regler om i ett sådant fall den misstänkte inte får tillfälle att framträda personligen inför den domstol som sedermera beslutar om hans frihetsbe- rövande. En meningsfull muntlig förhandling i den högre rätten i sådana fall skulle emellertid oftast förutsätta att den misstänkte — som ju då befinner sig på fri fot — inställer sig, vilket man kan anta sällan skulle komma att ske. En sådan ordning skulle också medföra avsevärda tidsför- luster och olägenheteri övrigt. Något generellt krav på muntlig förhandling i högre rätt i detta skede bör alltså inte ställas upp. För att tillgodose Europakonventionens syfte kan i stället, som utredningen pekat på, en lämplig lösning vara att man, för de fall där den högre rätten beslutar om häktning av en person som är på fri fot, uppställer ett krav på muntlig förhandling senast fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verk- ställts. Detta bör gälla oavsett om den lägre rättens beslut fattats under rättegången där eller i samband med rättens dom eller slutliga beslut. Förhandlingar av denna typ kommer med all säkerhet att bli mycket sällsynta.

För att den högre rätten i de nu aktuella fallen skall få vetskap om att verkställighet av ett häktningsbeslut har skett krävs att anmälan därom görs till domstolen. En ändring bör vidtas i 29 ii förundersökningskungö- relsen (1947:948), som för närvarande förutsätter att sådan anmälan görs till den domstol där brottmålet är anhängigt eller skall anhängiggöras. Sådan anmälan kan komma att behöva göras även under icke kontorstid (jfr avsnitt 2.6).

RÅ har i sitt remissvar tagit upp en speciell fråga som aktualiserats i RÅ:s verksamhet, nämligen möjligheten att få tillgripa straffprocessuella tvångsmedel i en resningssituation. RÅ pekar på att det skulle vara värde- fullt med en regel som medger högsta domstolen att, på framställning av RÅ i ett resningsärende till men för den tilltalade, besluta om ett straff- processuellt tvångsmedelli avvaktan på ställningstagandet i resningsfrå- gan.

Visserligen kan jag i likhet med RÅ konstatera att ett ingripande med anhållande och häktning eller andra straffprocessuella tvångsmedel enligt nuvarande regler torde vara uteslutet i de fall saken rättskraftigt avgjorts, i vart fall till dess resning beviljats. Frågan huruvida man skulle öppna en möjlighet att få använda straffprocessuella tvångsmedel i avvaktan på att högsta domstolen tar slutlig ställning till om resning skall beviljas väcker emellertid andra principiella frågor som inte lämpligen kan tas upp i detta sammanhang. Frågan kan komma att övervägas i samband med kommande reformarbete i fråga om överrättsförfarandet.

2.4 Alternativ till häktning

Mitt ställningstagande: Något ytterligare alternativ till frihetsberö- vande utöver de nuvarande — övervakning, reseförbud och anmäl- ningsskyldighet -— införs inte.

• Sida 59
•  Original

Utredningsförslaget: Som substitut till häktning föreslås dels en villkorlig form av häktning, s.k. rannsakningsövervakning, dels "natthäkte". Rann- sakningrövervakning är avsedd att vara en mycket ingripande form av övervakning och innebär att den misstänkte blir skyldig att under de tider som åklagaren eller rätten bestämmer vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller på annan anvisad plats. I princip skall samma förut- sättningar och frister som för häktning gälla. Institutet natthäkte föreslås utformat på så sätt att åklagaren eller rätten får medge att den misstänkte, som betraktas som häktad. under vissa tider och på de villkor som före- skrivs, får vistas utanför häktet. Medgivandet kan när som helst återkallas.

Remissinstanserna: Utredningsförslaget har mött starkt motstånd hos flertalet remissinstanser. Man anser förslaget om rannsakningsövervak- ning orealistiskt beträffande den kategori misstänkta det är fråga om. Utredningen sägs också ha underskattat de praktiska svårigheterna att administrera en sådan övervakning och de behov av ökade resurser som skulle uppstå. Av dem som uttalat sig om förslaget om natthäkte har praktiskt taget alla varit negativa eller tveksamma till förslaget.

Skälen för mitt förslag: Anhållande och häktning är för den misstänkte synnerligen ingripande åtgärder. Lagstiftaren har därför sökt finna andra medel för att uppnå de syften som dessa tvångsmedel skall tillgodose. De alternativ till frihetsberövande som godtagits i svensk rätt är övervakning (24 kap. 3 5 RB) samt reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap. 1 & RB).

Reglerna om övervakning är utformade som en begränsning av häkt- ningsmöjligheterna i vissa speciella fall. Om det på grund av den misstänk- tes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får åtgärden vidtas endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Med uttrycket annan liknande omständighet åsyftas t. ex. ett allvarligt handikapp. Bestämmelsen tar också sikte på kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning. [ lagrummet anges särskilt att också kvinnor med nyfödda barn omfattas av bestämmelserna, om häktning kan antas medföra fara för barnet.

Med reseförbud avses förbud för den misstänkte att lämna den vistel- seort som har anvisats honom. Med anmälningsskyldighet avses skyldig- het för den misstänkte att på vissa tider anmäla sig hos polisen. När det gäller reseförbud och anmälningsskyldighet ställs lägre krav på brottsmiss- tankens styrka än i fråga om häktning enligt gällande rätt. Det räcker här med skälig misstanke. Även när det gäller brottets svårhetsgrad är kraven lägre. Det räcker med att fängelse kan följa på brottet. Reseförbud och anmälningsskyldighet beslutas av rätten eller åklagaren. Medan övervak- ning i princip kan ersätta häktning oavsett vilken särskild häktningsgrund som föreligger, är reseförbud och anmälningsskyldighet avsedda som alter- nativ till häktning främst vid flyktfara.

I sammanhanget bör nämnas att reglerna i 7å lagen (l964:l67) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare också inskränker häkt- ningsmöjligheten beträffande den som är under 18 år. Bestämmelsen stäl- ler som krav för att häktning skall få ske att ”synnerliga skäl" föreligger.

• Sida 60
•  Original

Ofta blir det i stället fråga om någon form av åtgärd från socialtjänstens sida, såsom ett omhändertagande enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Att man som alternativ till häktning tillskapar tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande ligger i linje också med rekommendationer från Europarådet. Enligt vad häktningsutredningen kommit fram till spelar sådana alternativ emellertid en blygsam roll i det praktiska rättslivet inte bara här i landet utan även utomlands.

Enligt den enkätundcrsökning utredningen utfört förekommer det myc- ket sällan att övervakning enligt 24 kap. 3 & RB används. Ett av skälen till detta kan vara att övervakning endast kan komma i fråga beträffande en begränsad krets av personer. För t. ex. ungdomar erbjuder socialtjänstla- gen ( 1980:620) och LVU andra möjligheter att ingripa med tvångsåtgärder än de som finns i RB. Institutet reseförbud användes under år 1982 i omkring 300 fall. vilket skall jämföras med de cirka 30 000 anhållningsfal- len. Anmälningsskyldighet beslutades i totalt omkring 150 fall. Inte heller reseförbud eller anmälningsskyldighet har således av åklagare och domsto- lar i allmänhet bedömts som några realistiska alternativ till anhållande och häktning.

Enligt utredningen är en viktig förutsättning för att antalet anhållanden och häktningar skall kunna minskas i någon utsträckning att dessa frihets- berövanden kan ersättas med realistiska alternativ. För att vara använd- bart måste ett sådant alternativ vara betydligt mer ingripande än de nuva- rande och bygga på någon form av övervakning. Utredningen föreslår mot den bakgrunden ett nytt institut, kallat rannsakningsövervakning.

Syftet med rannsakningsövervakning är enligt utredningen främst att fånga upp vissa av de fall som genom den av utredningen föreslagna skärpningen av recidivgrunden (avsnitt 2.2.2) inte bör häktas. Dessa fall kan antas i huvudsak utgöras av dem som gjort sig skyldiga till upprepade egendomsbrott för att skaffa pengar till alkohol eller narkotika. För dessa krävs det enligt utredningen en övervakning som innebär en mycket inten- siv kontroll för att förhindra fortsatt brottslighet. Härvid krävs framför allt sådana föreskrifter som går ut på att förhindra att den misstänkte kommer i kontakt med miljöer där han riskerar att dras in i kriminalitet. Övervak- ningen skall i första hand ta sikte på att kontrollera att den misstänkte följer de villkor som förenats med övervakningen, dvs. att den misstänkte t. ex. uppehåller sig i sin bostad eller befinner sig i hemmet nattetid och inställer sig på sin arbetsplats dagtid.

Enligt min mening är det inte realistiskt att hoppas att man genom övervakning och vissa föreskrifter skulle kunna i någon mer betydande utsträckning avhålla den kategori personer som det nu är fråga om från att begå nya brott utan att de ens har fått den hjälp till avgiftning och stöd i Övrigt som en kortare häktningstid brukar medföra. Vidare vill jag peka på att en kontinuerlig övervakning, som det här måste bli fråga om, innebär utomordentliga svårigheter från praktisk synpunkt. Det är t. ex. knappast troligt att denna övervakningsform kan användas i nämnvärd utsträckning för det socialt mest utsatta klientelet. som inte sällan saknar både arbete och fast bostad.

• Sida 61
•  Original

Förslaget om natthäkte grundas på ett antagande från utredningens sida om att de personer som ofta häktas på grund av recidivfara är mest brottsaktiva under kvällar och nätter. Jag ifrågasätter i likhet med många av remissinstansema riktigheten av .detta. Många av de vid återfallsbrotts- lighet särskilt vanliga gärningarna torde i huvudsak begås under dagtid, t. ex. bostadsinbrott. bank- och postrån och kvalificerade bedrägerier. Jag anser därför att institutet natthäkte i många fall skulle visa sig mindre väl ägnat att förhindra återfall.

Mot bakgrund av de betänkligheter som sålunda kan anföras mot de av utredningen föreslagna alternativen till häktning och med hänsyn till att den skärpning av häktningsförutsättningarna, som enligt utredningen utgör huvudskälet till att sådana alternativ bör införas. inte tas upp nu, anser jag att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras.

I sammanhanget villjag nämna att utredningen enligt sina direktiv också haft i uppdrag att överväga behovet av särskilda åtgärder när det gäller häktning av kvinnor med spädbarn och av vårdnadshavare över huvud taget. Direktiven hänvisar i ämnet till riksdagsbehandlingen av propositio- nen (prop. l980/8l:201) om ändrade bestämmelser om häktning och anhål- lande (JuU 1981/82: 13 s. 26—28). Justitieutskottet diskuterade härvid bl.a. om en motsvarande begränsning i häktningsmöjligheten som anges i 24 kap. 3 & RB även skulle omfatta föräldrar som ensamma har vårdnaden om spädbarn eller barn i krypåldern. Utskottet uttalade härvid att det givetvis är angeläget att man vid prövning av häktningsfrågor alltid i görligaste mån beaktar att barn inte vållas skador genom att dess vårdnadshavare häktas. Utskottet konstaterade att det till stor del är en praktisk fråga i vilken utsträckning detta kan ske.

Det bör framhållas att, när ett frihetsberövande av en person av den nu aktuella kategorin görs, det givetvis blir aktuellt för socialnämnden att se till att barnet får lämplig omvårdnad enligt reglerna i socialtjänstlagstift- ningen, om barnet inte kan omhändertas på annat sätt. När det gäller frekvensen av frihetsberövanden av småbarnsföräldrar kan nämnas att, enligt av utredningen inhämtade uppgifter. 23 personer — varav 22 kvinnor — med minderåriga barn blev intagna i häkte under år 1983. Många av dem frigavs utan att ha varit anhållna. Endast två blev häktade och endast ett av barnen. som var ett år gammalt, var intagen tillsammans med modern under häktningstiden. Under år 1984 intogs i landets häkten endast sju personer med minderåriga barn.

Mot bakgrund av det nu sagda anser jag i likhet med utredningen och remissinstansema. att det inte finns anledning att nu i lag begränsa möjlig- heterna till häktning av vårdnadshavare och motsvarande.

2.5 Häktning på nya grunder — talan mot häktningsskäl

Mitt ställningstagande: Någon möjlighet att föra talan även mot skälen för ett häktningsbeslut införs inte.

• Sida 62
•  Original

Utredningens ställningstagande: Överensstämmer med mitt ställningsta- gande (se betänkandet s. 171 och 172).

Remissinstanserna: Endast några få instanser har yttrat sig i denna fråga. RÄ och Sveriges domareförbund anser, mot bakgrund av att åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner för dem som är häktade i princip är knutna till de häktningsskäl rätten grundat sitt häktningsbeslut på, att det finns behov för åklagaren av att kunna få frågan om den särskilda häkt- ningsgrunden prövad av högre rätt.

Skälen för mitt förslag: Enligt 24 kap. 16 & RB i dess nuvarande lydelse skall ett beslut om häktning innehålla uppgift om det brott misstanken avser och kort ange grunden för häktningen. Med brott avses den konkreta gärningen, inte brottstypen i åberopat lagrum. Gärningen skall beskrivas, åtminstone i korthet. Beskrivningen bör bl. a. innehålla uppgifter om tid och plats för den påstådda gärningen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 106). Med grunden för häktningen menas en eller flera av de övriga häkt- ningsförutsättningar som skall föreligga, alltså flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara. Misstanken om brott samt en eller flera häktningsgrunder har i tidigare rättspraxis ansetts utgöra skälen för beslutet om häktning. Detta har medfört att domstolarna har ansett. sig förhindrade att — beträf- fande den som redan är häktad — ta upp till prövning ett yrkande som avsett enbart frågan om vilken eller vilka brott eller vilken eller vilka särskilda häktningsgrunder som häktningsförklaringen bör grundas på, eftersom uttalandet i det ursprungliga häktningsbeslutet såvitt avser det häktningsgrundande brottet och den särskilda häktningsförutsättningen har ansetts utgöra enbart skäl för häktningen.

Denna praxis har medfört olägenheter framför allt i fall då den häktade befinner sig utomlands och utlämning till Sverige har begärts (se NJA 1981 s. 1204). I sådana fall fungerar häktningsbeslutet som bevismedel. För ett utlämningsbeslut i den främmande staten har det stor betydelse vilken gärning som den misstänkte enligt häktningsbeslutet har gjort sig skyldig till.

I ett under år 1983 avgjort mål (NJA 1983 s. 894) har emellertid högsta domstolen intagit en annan ståndpunkt. Genom rättsfallet har det klarlagts att något hinder inte möter mot att den som redan är häktad som misstänkt för ett brott blir häktad även för annan brottslighet eller att en gärning för vilken en misstänkt häktats i ett senare häktningsbeslut blir rubricerad på ett annat sätt än i det urspungliga beslutet.

När det däremot gäller det fallet att en misstänkt har häktats med stöd av en särskild häktningsgrund, t. ex. flyktfara, trots att åklagaren yrkat häkt- ning även på en annan grund, t.ex. kollusionsfara. torde en talan om ändring enbart beträffande häktningsgrunden inte kunna tas upp till pröv- ning (se NJA 1980 s. 444).

Behovet att få en häktningsfråga omprövad i hela dess vidd framträder måhända inte lika starkt i de fall då talan riktar sig mot en särskild häktningsgrund som då frågan avser den brottslighet som skall läggas till grund för häktningen. Vid häktning är emellertid vissa rättsverkningar knutna också till den särskilda häktningsgrund eller de särskilda häktnings- grunder som åberopas för häktningen. Så torde t. ex. åklagarens möjlighe-

• Sida 63
•  Original

ter att föreskriva restriktioner för den häktade vara begränsade enligt gällande ordning i det fall domstolen i sitt häktningsbeslut inte godtar åklagarens påstående om att det föreligger kollusionsfara.

Åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner framgår i och för sig inte av RB utan av lagen (l976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Av ] & framgår att den som är häktad inte får underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. Av 16 & framgår att det an- kommer på åklagaren att avgöra om eller i vad mån hinder för häktad att t.ex. motta besök och avsända eller motta brev möter på den grund att åtgärden kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Vad som sägs beträffande häktade har enligt 17 & motsva- rande tillämpning på bl.a. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott. Enligt uttalanden i lagens förarbeten har åklagaren vid sin prövning av tillståndsfrågor i princip att utgå från huruvida domstolen i sitt häktningsbeslut funnit kollusionsfara föreligga. En ändrad bedömning från åklagarens sida sågs kunna vara motiverad om det under brottsutred- ningens gång uppstår sådana förändringar i utredningssituationen som inte kunnat beaktas i det aktuella domstolsbeslutet (prop. 1975/76:90 s. 54, jfr JO:s ämbetsberättelse 1978/79z90 s. 40 och RÄ:s cirkulär C 87).

Enligt min mening talar starka skäl för att behålla den nyssnämnda kopplingen mellan åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner för den häktade och domstolens ställningstagande till om kollusionsfara före- ligger.

När det gäller frågan om behovet av en möjlighet till överprövning av häktningsgrunderna villjag — utöver vad som tidigare sagts — peka på att, om det efter häktningen inträffar eller uppdagas omständigheter som på- verkar häktningsgrunderna. åklagaren givetvis är oförhindrad att t.ex. i samband med en omhäktningsförhandling åberopa de nya omständigheter- na och få till stånd ett nytt häktningsbeslut där dessa beaktas.

Mot bakgrund av det nu sagda instämmer jag i utredningens slutsats att behovet av en särskild möjlighet att överklaga häktningsskäl inte är till- räckligt starkt för att man för dessa fall skall medge undantag från den generella principen att det inte är möjligt att överklaga enbart skälen för ett beslut.

2.6 Organisatoriska frågor m. m. Utgångspunkter

De föreslagna reglerna kommer att medföra organisatoriska konsekvenser inom rättsväsendet. Särskilt är reformens inverkan på frekvensen av an- hållanden och häktningar och betydelsen av kortare frister av intresse i sammanhanget. Effekterna av reformen är emellertid svårbedömda. En naturlig utgångspunkt är självfallet den nuvarande nivån på de straff- processuella frihetsberövandena. År 1985 förekom ca 26 000 anhållanden och ca 9 000 häktningsframställningar.

Den nya ordningen kommer att påverka både antalet häktningsförhand-

Prop.]986/87:112

• Sida 64
•  Original

lingar och tidpunkten för förhandlingarna. Utredningen har beräknat att de kortare fristerna enligt utredningens förslag kan komma att leda till ungefär 1 500 häktningsförhandlingar på veckoslut och helger. Härtill kommer att de kortare. fristerna och möjligheterna till s.k. utredningshäktning leder till att det totalt sett blir fler häktningsförhandlingar än enligt dagens system. Utredningen uppskattar att den samlade effekten av de förändrade regler- na blir en ökning av antalet förhandlingar med omkring 2 000. Denna siffra innefattar även ett antal omhäktningsförhandlingar efter utredningshäkt- ning.

Jag har för egen del ingen grund för att ifrågasätta utredningens beräk- ningar. Som jag nyss framhöll är emellertid reformens effekter svårbe- dömda. Så mycket står dock klart att mitt förslag om häktning vid risk för återfall i brott medför en ökning av antalet häktningar jämfört med utred- ningens förslag.

Polisen

För polisväsendets del blir den viktigaste följden av den nya ordningen att brottsutredningarna i större utsträckning än vad som sker i dag måste bedrivas under icke ordinarie kontorstid, dvs. under nätter och helger. En annan konsekvens blir säkerligen att polismyndigheterna mer än i dag måste prioritera sådana utredningar i vilka det förekommer beslut om frihetsberövanden. Till skillnad från vissa andra verksamhetsområden som berörs av reformen finns emellertid hos polisen en organisation som redan nu är anpassad —- eller med relativt små förändringar kan anpassas — till den nya ordningen. Den nyligen genomförda polisreformen möjliggör ock- så för polismyndigheterna att själva anpassa resurser och organisation till de krav som kommer att ställas i framtiden. Jag kan i det sammanhanget hänvisa till 1981 års polisberednings överväganden och förslag i slutbetän- kandet (SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten. Det är uppen- bart att de organisatoriska och administrativa lösningar som myndigheter- na kommer att stanna för i betydande omfattning kommer att variera mellan polisdistrikten med hänsyn till främst myndigheternas storlek men också till de lokala förutsättningama i övrigt.

Åklagarna

Den nya ordningen kommer för åklagarväsendets del först och främst att innebära att arbetet måste organiseras så att åklagare kan medverka vid häktningsförhandlingar under helger. Antalet häktningsförhandlingar un- der kontorstid kommer också att öka. Vidare måste åklagare, i likhet med vad som kommer att gälla för polismyndigheterna, i ökad utsträckning prioritera och ägna uppmärksamhet åt sådana mål och ärenden i vilka det finns beslut om frihetsberövanden. Av detta följer att åklagarmyndighe- terna nu måste bygga upp nya system förjour och beredskap eller utveckla de system som redan förekommer. På samma sätt som för andra myndig- heter är det naturligt att den närmare utformningen kommer att variera med hänsyn främst till de lokala förutsättningama. [ de största distrikten

• Sida 65
•  Original

kan det innebära att åklagare bör finnas tillgänglig på myndigheten alla tider under dygnet för att handlägga brådskande frågor. I de mindre distrik- ten bör det däremot normalt räcka med beredskap för särskilt brådskande ärenden. Det ankommer i förstahand på riksåklagaren att besluta i de frågor som nu har redovisats. Till frågan om samordning mellan åklagamas och domstolarnas beredskap återkommerjag i det följande.

Domstolarna

Den viktigaste följden av den nya ordningen för domstolarnas del är behovet av att ha beredskap under veckoslut Och helger för att kunna hålla häktningsförhandlingar. ta emot häktningsframställningar och vid behov förordna offentlig försvarare.

För att den beredskap hos domstolarna som krävs till följd av reformen inte skall bli onödigt kostsam och inte heller alltför betungande för framför allt de mindre tingsrätterna är det ofrånkomligt att någon form av bered— skapsorganisation som omfattar större områden tillskapas. Enligt min upp- fattning är det mycket som talar för att tingsrätterna delas in i beredskaps- områden efter mönster från åklagarväsendet. Flera tingsrätter skulle såle- des kunna ingå i ett beredskapsområde inom vilket tingsrätterna turas om att ha beredskap under veckoslut och helger. Det bör vara en uppgift för domstolsverket att efter samråd med riksåklagaren besluta om indelningen i beredskapsområden samt riktlinjer för verksamheten.

En samordning på lokal nivå av de enskilda domarnas och åklagamas beredskapstjänstgöring torde också bli nödvändig. Med hänsyn till att åklagamas beredskap är betydligt mer omfattande och svårare att planera torde domarnas beredskap i stor utsträckning få anpassas till åklagamas. Inom åklagarväsendet svarar överåklagarna för indelningen till beredskap. För att åstadkomma en erforderlig samordning kan en lösning vara att hovrätterna efter samråd med överåklagarna anger vilken tingsrätt som skall svara för beredskapen vid en viss tidpunkt. Inom storstadsregioner— na, där de tre största tingsrätterna och åklagarmyndigheterna har en sär- skild ställning i administrativt hänseende. kan emellertid andra lösningar te sig mer naturliga.

Den beredskap som behövs vid tingsrätterna under veckoslut och helger kan givetvis organiseras på olika sätt. Det torde i de allra flesta fall vara tillräckligt att den tjänstgörande domaren är anträffbar på telefon (t.ex. i bostaden) mellan vissa klockslag för att ta emot meddelanden om de häktningsförhandlingar som kan behöva hållas under helgen. Däremot torde det knappast behövas någon beredskap på vardagskvällar. Skulle det i något fall vara nödvändigt att hålla häktningsförhandling efter kontorstid en vardag, bör åklagaren förvarna domstolen om att en häktningsfram- ställning är att vänta och att förhandlingen måste hållas samma dag Ufr avsnitt 2.3.1).

När det gäller högre rätt torde det, somjag tidigare har varit inne på. bli utomordentligt sällsynt att man behöver hålla häktningsförhandling utan- för ordinarie tjänstgöringstid. Någon form av begränsad beredskap behövs ändå. bl. a. för att domstolen skall kunna ta emot en anmälan om att ett

• Sida 66
•  Original

beslut om häktning har verkställts (se avsnitt 2.3.9). Några svårigheter för överrätterna att klara av den begränsade verksamhet som kan påkallas under veckoslut och helger torde inte föreligga.

När det gäller frågan var en häktningsförhandling lämpligen bör äga rum under veckoslut eller helger bör först konstateras att praktiska skäl kan tala för att förhandlingen inte hålls i domstolens lokaler utan i polisens lokaler eller i anslutning till en lokal där den misstänkte annars förvaras. Så sker redan nu i en del tingsrätter. Under remissbehandlingen har från något håll framförts att det skulle möta hinder av principiell natur att hålla förhandlingari t. ex. ett polishus. Jag kan inte instämma i den uppfattning- en. Det finns inte föreskrivet några generella inskränkningar i domstolar- nas möjligheter att hålla förhandling där det är lämpligast. och det skulle enligt min mening vara olyckligt att införa sådana begränsningar i fråga om just den här typen av förhandlingar. En annan sak är att offentlighetsprin- cipen givetvis måste upprätthållas även om förhandlingen hålls i en annan lokal än i tingshuset. Mot bakgrund härav kan föreskrifterna om tillkänna- givanden om domstolssammanträden behöva ses över.

Försvararna

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.3.3) innebär de kortare fristerna för prövningen av häktningsfrågor att offentlig försvarare oftare än nu behöver engageras på lördagar. söndagar och helgdagar. Tillgången till försvarare för medverkan vid häktningsförhandlingar under sådana dagar måste sä- kerställas. Bl.a. med hänsyn till möjligheten av att anhållna i samma mål kan ha motstridiga intressen måste man vid behov kunna tai anspråk flera advokater. Sveriges advokatsamfund har förklarat sig villigt att medverka till att det nu sagda uppnås.

Mot bakgrund av att domstolarna med den nya ordningen kommer att ha beredskap under veckoslut och helger bör förordnanden som offentlig försvarare för de som är anhållna i allmänhet kunna meddelas utan större dröjsmål. Ifråga om rutinerna vid förordnande och entledigande av försva- rare torde det lika lite som nu vara nödvändigt med några närmare före- skrifter i lag. Det bör i allmänhet räcka med ett muntligt besked från domaren under icke kontorstid om att ett förordnande har meddelats eller att ett entledigande från ett sådant uppdrag har skett. Det kan ibland vara praktiskt att rättens underhandsbesked om att offentlig försvarare har förordnats förmedlas till försvararen genom åklagaren, t.ex. i samband med att dessa personer ändå har kontakt med varandra. Många gånger torde det säkerligen liksom nu räcka med att försvararen förordnas vid häktningsförhandlingen även om försvararen redan skulle ha påbörjat upp- draget dessförinnan.

Kriminalvården

Inom kriminalvården är det framför allt reformens konsekvenser för trans- portorganisationen som bör uppmärksammas. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.3.2) måste man ha en effektiv transportorganisation för att de

• Sida 67
•  Original

kortare fristerna skall kunna hållas. Personer som anhållits i sin frånvaro och sedan anträffas i ett annat polisdistrikt än det där brottet utreds måste kunna transporteras till utredningsorten betydligt snabbare än i dag. Dessa transporter måste också i större utsträckning äga rum på Veckoslut och helger. Motsvarande gäller vid verkställighet av häktningsbeslut som har meddelats i den misstänktes frånvaro.

Kostnaderna

Som framgår av min anmälan till 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87: 100. bil 4. s. 47. 50, 61 och 65) har jag med anledning av de nya reglerna om anhållande och häktning föreslagit att anslagen för polis, åklagare och allmänna domstolar räknas upp.

I fråga om polisväsendet harjag föreslagit att anslaget till statens krimi- naltekniska laboratorium och anslaget till den lokala polisorganisationen räknas upp med sammanlagt 1 milj. kr. Jag bedömer att de lokala polis- myndigheterna härutöver bör tillföras 30 nya tjänster som polisassistent. Jag avser också att i ett senare sammanhang återkomma till regeringen med förslag som innebär att myndigheterna ges större möjlighet att besluta om uttag av övertid inom de ramar som följer av arbetsrättsliga regler.

När det gäller åklagarväsendet harjag föreslagit att anslaget räknas upp med 2 milj. kr. Jag har därvid beräknat medel för två tjänster som kammar- åklagare vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt för att tillgo- dose behovet av en fortlöpande jourverksamhet. Det bör ankomma på riksåklagaren att ta ställning till hur det resterande resurstillskottet bör fördelas på tjänster för åklagare och för att täcka andra kostnader som kan uppkomma.

För anslaget Allmänna domstolarna har jag i budgetpropositionen före- slagit ökat anslag med 2 milj. kr med anledning av det tilltänkta bered- skapssystemet. Något tillskott av domartjänster kommer inte att behövas för att den nya ordningen skall kunna fungera.

När det gäller ersättning till offentliga försvarare förutsätter jag att domstolsverket efter samråd med advokatsamfundet med stöd av 21 kap. 10 å andra stycket RB och 3 5 förordningen (1975c506) med instruktion för domstolsverket gör erforderliga justeringar av den taxa som tillämpas vid bestämmande av ersättningen till offentliga försvarare.

Som jag tidigare har anfört kan de totala effekterna av reformen inte med någon större säkerhet bedömas nu. Domstolsverket. riksåklagaren. rikspo- lisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen bör därför inom sina verksamhets- områden noga följa utfallet av de nya reglerna och till regeringen anmäla de behov som inte nu fullt ut kan överblickas.

5.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

19 kap. 125

Paragrafen innehåller forumbestämmelser för domstolarnas befattning med förundersökning och tvångsmedel. Förutom språkliga ändringar före- slås. i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2), i ett nytt andra stycke en regel som gör det möjligt att hålla häktningsförhandling vid annan domstol än sådan där åtal för brottet kan ske.

• Sida 69
•  Original

För att en domstol skall vara behörig enligt den nya regeln krävs att särskilda skäl föreligger. Huvudregeln skall således även i fortsättningen vara att frågor om häktning skall prövas av den domstol där förundersök- ningen bedrivs, dvs. normalt gärningsorten, eller av rätten på den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig. Med hänsyn till de avsevärt förkortade frister för prövning av häktningsfrågor som nu föreslås kan det ibland vara nödvändigt att sådana frågor prövas av någon annan domstol. Så kan vara fallet när förundersökning inletts på en viss ort. varefter den misstänkte grips på en ort långt från förundersökningsorten och transport dit inte hinns med inom de tidsfrister som anges i 24 kap. RB. Det kan heller inte uteslutas att häktningsfrågan någon gång måste prövas under transporten från gripandeorten till utredningsorten. Vidare behövs en möj- lighet att avvika från de vanliga forumreglerna under veckoslut och helger. Som jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) skall ju tingsrätterna ha beredskapstjänstgöring växelvis vid sådana tillfällen. Den nu föreslagna forumregeln avser att ge den tjänstgörande tingsrätten behö- righet att pröva häktningsfrågor inom hela beredskapsområdet.

Liksom det i dag är åklagaren som prövar om ett åtal skall väckas vid domstolen på gämingsorten eller på den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, måste det — bortsett från beredskapssituationerna — i första hand ankomma på åklagaren på den ort där förundersökningen bedrivs att avgöra var en fråga om häktning skall anhängiggöras. Är det fråga om en mer komplicerad utredning bör åklagaren. om fristen medger detta, normalt anhängiggöra häktningsfrågan vid domstolen på utrednings- orten och se till att den misstänkte transporteras dit. Vid valet av forum bör åklagaren också väga in bl. a. de svårigheter som kan föreligga för den misstänkte att få den försvarare han vill ha och de olägenheter för den misstänkte som ett eventuellt senare försvararbyte kan medföra.

I behörigheten enligt andra stycket att pröva frågor om häktning ingår givetvis behörighet att vid prövning av en fråga om häktning fatta beslut om mindre ingripande tvångsmedel, t. ex. reseförbud, och beslut som är nödvändiga för prövning av häktningsfrågan. t. ex. förordnande av offent- lig försvarare. Vidare måste domstolen ha rätt bl. a. att bestämma tid för åtals väckande och att meddela beslut om personutredning.

Ett beslut som rätten fattat med stöd av den nya forumregeln överklagas enligt vanliga regler, dvs. till den hovrätt inom vars domkrets den beslutan- de tingsrätten är belägen. Under remissbehandlingen har från något håll påpekats att det i vissa situationer kan te sig mer naturligt att någon annan hovrätt överprövar häktningsfrågan, t. ex. därför att häktningsbeslutet verkställts i den hovrättens domkrets. På det föreliggande underlaget anser jag mig inte nu ha tillräckliga skäl att förorda några nya regler om över- flyttning av mål mellan hovrätter i de avsedda fallen.

Reglerna i 19 kap. 7 & RB möjliggör också att ett mål om allmänt åtal överlämnas från den domstol där åtalet väckts till den domstol som har prövat häktningsfrågan. om denna är behörig i åtalsfrågan och ett överläm- nande av något skäl skulle vara lämpligt. Några remissinstanser har pekat på det önskvärda i en sådan övertlyttningsmöjlighet. Jag vill i detta sam- manhanget peka på att regeringen på min föredragning nyligen beslutat att

• Sida 70
•  Original

till lagrådet överlämna ett förslag till reformerat tingsrättsförfarande som innefattar bl. a. ökade möjligheter till sådan överflyttning av mål. De nya reglerna avses träda i kraft den 1 januari 1988. En förutsättning för över- lämnande är även enligt de föreslagna reglerna att den senare domstolen är behörig att pröva åtalet enligt reglerna i 19 kap. Vidare måste kravet på att det skall röra sig om ett överlämnande mellan domstolar på samma nivå vara uppfyllt. Enligt förslaget räcker det härutöver med att särskilda skäl skall föreligga för överflyttning. Genom den nya regeln torde tillräckliga möjligheter finnas till överflyttning i de nu avsedda situationerna.

Om en domstol med stöd av andra stycket beslutat häkta någon, ankom- mer det på åklagaren att så snart som möjligt ta ställning till vid vilken domstol målet i fortsättningen skall handläggas. Avser åklagaren att väcka åtal vid en annan domstol. bör åklagaren så snart som möjligt begära att den domstol som prövat häktningsfrågan med stöd av 19 kap. 7 och 12 5.5 RB lämnar över målet till den domstol där åtal skall väckas. Fram till dess att målet överlämnas. ankommer det givetvis på den domstol som beslutat om häktningen att bevaka att frister för åtals väckande och för eventuella omhäktningsförhandlingar hålls.

24 kap.

Flera av de centrala bestämmelserna i 24 kap. RB om personella tvångsme- del har i förslaget arbetats om. För att ge kapitlet en någorlunda enhetlig språkdräkt har vissa språkliga justeringar gjorts även i de paragrafer som inte ändrats i sak.

Lagtekniskt innebär ändringsförslagen följande. Nuvarande 3. 4 och 5 55 föreslås få beteckningarna 4, 5 och 6 åå. 1 en ny 3 & regleras det föreslagna institutet utredningshäktning. Sakinnehållet i nuvarande 6 &. 7 & tredje stycket och 8 & förs samman till 8 &. 11 & upphävs helt. Nuvaran- de 19 5 får beteckningen 20 5 och i 19 & regleras i stället den föreslagna omprövningsförhandlingen efter utredningshäktning. I övrigt följs i försla- get kapitlets nuvarande disposition.

I fråga om 11 och 20 55. vars sakinnehäll i stor utsträckning föreslås upphävt lämnas följande kommentarer.

När det gäller nuvarande 11 5 kan sägas att det numera i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. finns detaljera- de bestämmelser om behandlingen av dem som berövats friheten på grund av misstanke om brott. Lagen innehåller också vissa allmänna principer. I 1 & sägs sålunda att den misstänkte inte får underkastas mer omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med frihetsberö- vandet samt ordning och säkerhet. Vidare skall enligt denna regel den som berövats friheten behandlas så att skadliga verkningar av frihetsberövan- det motverkas. 1 225 i förevarande kapitel hänvisas till de nu nämnda reglerna. Med hänsyn till detta tjänar den nuvarande bestämmelsen i 11 % inte längre något självständigt syfte. Den kan därför upphävas. Föreskrif- ten om att den som anhållits skall hållas i förvar finns det däremot skäl att behålla. Den har i förslaget sammanförts med motsvarande regler för den som är gripen eller anhållen och flyttats till 22 &.

• Sida 71
•  Original

Den nuvarande regeln i 205 medger högre rätt (hovrätt eller högsta domstolen) att utan förhandling besluta i en häktningsfråga. som väckts i ett dit överklagat mål. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör denna särreglelring upphävas. I sammanhanget bör fram- hållas att de i 24 kap. meddelade bestämmelserna också gäller beträffande brott för vilka åtal skall upptas omedelbart av högre rätt. I sådana fall ankommer beslut om häktning på den högre rätten och häktningsförhand- lingen skall hållas vid denna.

24 kap. I 55

I denna paragraf regleras liksom enligt gällande rätt de grundläggande förutsättningama för häktning.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) innebär för- slaget i paragrafens första stycke i princip ingen förändring när det gäller kravet på brottsmisstankens styrka. Som huvudregel skall således alltjämt gälla att endast den får häktas som är på sannolika skäl misstänkt för brott. I 3 5 har dock upptagits en ny bestämmelse, som under vissa förutsättning- ar medger häktning trots att kravet på sannolika skäl för brottsmisstanken inte helt uppfyllts. Ingen får dock vara häktad med stöd av 3 & längre än en vecka. Sedan måste kravet på sannolika skäl enligt huvudregeln vara uppfyllt för att frihetsberövandet skall få fortsätta (jfr 19 å).

Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen föreslås inte någon ändring när det gäller kravet på brottets svårhet som grund för häktning. Som huvudregel gäller således även i fortsättningen att häktning får ske endast om det för det brott som misstanken avser är föreskrivet fängelse ett år eller däröver.

De nuvarande tre särskilda häktningsförutsättningarna fara för avvi- kande (flyktfara). fara för försvårande av utredningen (kollusionsfara) och fara för fortsatt brottslig verksamhet (recidivfara) har i princip behållits i förslaget men redaktionellt delats upp i tre separata punkter. Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) har de nuvarande särskilda bedömningsgrunderna för häktningsförutsättningarna — brottets beskaf- fenhet, den misstänktes förhållande och andra omständigheter — behållits i lagtexten.

Som framgått av den allmänna motiveringen har i paragrafen förts in ett enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktningsgrunderna. Enligt försla- get krävs för häktning således att det finns risk för avvikande. försvårande av utredningen eller återfall i brott. Som påpekats i den allmänna motive- ringen avses den nya lydelsen inte innebära någon minskning av möjlighe- terna till häktning i förhållande till den nuvarande lagstiftningen. Självfallet måste emellertid även i fortsättningen gälla att risken för avvikande, för- svårande av utredning eller återfall i brott med hänsyn till omständigheter- na i det enskilda fallet framstår som konkret. Den nya formuleringen syftar till att markera bl.a. vikten av att häktning används för att bryta en pågående seriebrottslighet och i övrigt för att motverka återfall i brott. Särskilt bör därvid beaktas om det finns risk för återfall i brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv. hälsa eller egendom eller i övrigt

• Sida 72
•  Original

allvarligt kränker annans personliga integritet. Som exempel på vanliga sådana brott kan nämnas misshandel, olaga hot och bostadsinbrott.

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) föreslås nuva- rande andra stycket. den s.k. rallarparagrafen. upphävt.

Andra stycket upptar liksom nuvarande tredje stycket en regel om pre- sumtion för häktning vid vissa mycket svåra brott. I stycket har endast gjorts språkliga ändringar. Genom det nya uttryckssättet ”skäl till häkt- ning" markeras tydligare än nu att det måste vara uppenbart att inte någon av de särskilda häktningsförutsättningarna flyktfara, kollusionsfara eller fara för återfall i brott föreligger för att häktning skall kunna underlåtas. Detta torde överensstämma med vad som ursprungligen avsetts med be- stämmelsen.

I tredje stycket , som upptar ett förbud mot häktning när det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, har bara gjorts språkliga ändringar. Det bör för tydlighets skull påpekas att förbudet mot häktning när påföljden kan förväntas stanna vid böter inte avser de fall som regleras i 2 &.

24 kap. 2 5

I paragrafen har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flyktfara i konsekvens med de ändringar som föreslagits i 1 &, dels vissa språkliga och redaktionella justeringar. Bl.a. har häktningsförutsättning- arna enligt paragrafen delats upp i två punkter.

24 kap. 3 5

Det nuvarande innehållet i paragrafen har förts över till 4 (i. 1 paragrafen har i stället tagits in regler. om häktning vid endast skälig misstanke om brott, s.k. utredningshäktning. Bakgrunden till regeln har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6).

Förutsättning för häktning enligt den föreslagna regeln är dels att det föreligger skälig misstanke om brott samt att de övriga häktningsförutsätt- ningar som anges i l 5 första stycket resp. ?. & föreligger och dels att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet. Uttrycket ”skälig misstanke" innebär, som anförts i den allmänna motiveringen. en något lägre grad av misstanke än ”sannoli- ka skäl". Utredningshäktning är således avsedd att komma till användning i sådana situationer där åklagaren inom den tidsfrist som enligt de nya reglerna kommer att stå till buds för prövning av häktningsfrågan inte kan få fram så mycket bevisning för brottsmisstanken att nivån "sannolika skäl” helt uppnås, men där det finns grundad anledning att tro att fortsatt utredning inom kort kommer att kunna leda till en ökad säkerhet i fråga om misstanken. I praktiken innebär den nya regeln att en del av de s.k. utredningsanhållanden som åklagaren kan göra ersätts med domstolsprö- vade utredningshäktningar.

Som framgår av lagtexten gäller presumtionen för häktning vid mycket svåra brott inte vid häktning på enbart skälig misstanke. Även vid brott av

• Sida 73
•  Original

denna typ måste således någon av de särskilda häktningsgrunderna — risk för avvikande, försvårande av utredning eller återfall i brott — föreligga för att utredningshäktning skall få ske.

Enligt 195 i förslaget måste vid häktning på skälig misstanke enligt denna paragraf häktningsfrågan omprövas vid en förhandling senast en vecka efter den förhandling vid vilken häktningen beslutades.

24 kap.4 ä'

Paragrafen, som bl.a. innehåller vissa inskränkningar i möjligheterna till häktning med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden, motsva- rar med ett par språkligajusteringar nuvarande 3 &.

24 kap.5 5

Av paragrafens första srycke, som motsvarar nuvarande 4 &. framgår att ett beslut om att häkta någon liksom nu alltid skall fattas av rätten. Till första stycket har av redaktionella skäl också överflyttats de nuvarande bestämmelserna i 165 första stycket om vad som skall framgå av ett häktningsbeslut.

I ett nytt andra stycke har tagits in en erinran om reglerna om hävning av häktningsbeslut i 20 5.

24 kap. 6 &

Paragrafen, som innehåller regler om anhållande, motsvarar nuvarande 5 &. Bortsett från en språklig modernisering av paragrafen innebär försla- get atti andra styckets regler om s. k. utredningsanhållande tydligare än nu markeras att sådant anhållande får äga rum endast om skälig misstanke om brott föreligger (jfr avsnitt 2.3.6 i den allmänna motiveringen).

24 kap. 7 5

I första och andra styckena. som tar upp förutsättningama för gripande, föreslås endast språkliga ändringar. Föreskrifterna i nuvarande tredje stycket om s.k. anhållningsförhör har förts över till 8 5.

24 kap. 8 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om anhållningsförhör och om anmälan av frihetsberövanden till åklagaren. De föreslagna reglerna, som genom- gått en redaktionell och språklig bearbetning. motsvarar nuvarande 6 5, 7 & tredje stycket och 8 5. Som anförts i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.3.5) föreslås polisen få en generell befogenhet att hålla anhållnings- förhör utan formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall. Reglerna har utformats i enlighet med detta.

I första stycket regleras den situationen att ett beslut att anhålla någon i sin frånvaro verkställs. Anhållningsförhör skall då utan dröjsmål hållas av

• Sida 74
•  Original

polisman eller åklagare. Liksom nu skall åklagaren skyndsamt underrättas om frihetsberövandet om så inte redan skett. Åklagaren skall efter anhåll- ningsförhöret genast besluta om den misstänkte skall förbli anhållen eller om anhållningsbeslutet skall hävas (jfr 10 s).

Om polisen håller anhållningsförhöret kan anmälan till åklagaren om frihetsberövandet i de flesta fall anstå till efter förhöret. Är saken tveksam eller svår kan det emellertid vara nödvändigt att en anmälan om frihetsbe- rövandet görs redan före förhöret för att åklagaren skall kunna antingen själv höra den misstänkte eller lämna instruktioner om vad den misstänkte skall höras om. Om förhöret inte kan genomföras omedelbart, t. ex. på grund av att en tolk måste engageras. bör detta inte fördröja en anmälan till åklagaren. Har verkställighet skett på annan ort än den där utredningen bedrivs behöver åklagaren på utredningsorten besked om verkställigheten omgående mot bakgrund av den begränsade tid som står till förfogande för transport av den misstänkte till utredningsorten och för att åklagaren skall kunna ta ställning till hur utredningen i fortsättningen skall bedrivas. 1 fall som de nu nämnda bör alltså en anmälan göras till åklagaren så snart anhållningsbeslutet verkställts.

Andra stycket upptar regler om anhållningsförhör, anmälan till åklagare m.m. för det fall att någon gripits utan föregående anhållningsbeslut. Reglerna har utformats efter mönster av bestämmelserna i första stycket. Även i dessa fall har polisman getts en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör. Angående frågan i vilka fall en anmälan till åklagaren om frihetsberövandet bör ske redan före anhållningsförhöret hänvisas till vad som sagts i anslutning till första stycket.

När en anmälan om ett gripande har skett åligger det, som framgår av de två sista meningarna i andra stycket, liksom enligt gällande rätt åklagaren att i princip omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om gripande skall hävas (angående den sistnämnda termen, jfr avsnitt 2.3.7 i den allmänna motiveringen). Kravet på omedelbar prövning av anhållningsfrågan utesluter givetvis inte att åklagaren i vissa fall genom kompletterande utredning eller genom en kontroll av lämnade uppgifter skaffar sig bästa möjliga underlag för prövningen.

I tredje stycket, som motsvarar nuvarande andra stycket och innehåller bestämmelser om efterlysning, föreslås endast språkliga ändringar.

24 kap. 9 5

I paragrafen. som innehåller regler om den anhållnes rätt att få del av brottsmisstanken och om underrättelse till anhöriga m.fl., har endast gjorts språkliga och redaktionella ändringar.

24 kap. 10 55

[ paragrafen anges liksom nu att åklagaren skall fatta beslut om att frihets- berövandet skall upphöra när det inte längre finns skäl för ett anhållnings- beslut. 1 den föreslagna lagtexten har detta uttryckts som att åklagaren

• Sida 75
•  Original

skall häva beslutet om anhållande. Bakgrunden till den nya terminologin i denna del har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

24 kap. 12 å

Paragrafen innehåller liksom nu regler om tidsfristema för åklagarens häktningsframställning. Reglerna har ändrats i överensstämmelse med vad som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1 och 2.3.4).

Iförsta stycket anges som huvudregel att. om inte beslutet om anhål- lande hävs, häktningsframställning skall göras samma dag som anhåll- ningsbeslutet eller senast dagen därefter. Framställningen kan göras skrift- ligen eller muntligen vid rätten. Det bör observeras att det inte som nu räcker med att åklagaren inom fristen postar en häktningsframställning. utan framställningen måste vara domstolen till handa inom den föreskrivna fristen. l framställningen skall anges, förutom den misstänkte. det brott som misstanken avser (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 106). grunderna för häktningsyrkandet samt tidpunkten för det straffprocessuella frihets- berövandet, alltså gripandet eller verkställandet av anhållningsbeslutet.

Om det föreligger synnerliga skäl får enligt andra stycket häktningsfram- ställningen göras senast tredje dagen efter anhållandet. Här avses sådana situationer då det föreligger hinder att åstadkomma en snabbare handlägg- ning, t.ex. på grund av att den misstänkte är drogpåverkad eller att tolk måste anskaffas. Också när den misstänkte skall transporteras till utred- ningsorten kan det finnas behov av att utnyttja hela fristen. Med hänsyn till att domstolen alltid måste hålla förhandling i häktningsfrågan senast fjärde dagen efter det faktiska frihetsberövandet bör åklagaren, om han inte kan göra häktningsframställningen förrän alldeles i slutet av fristen. varsko domstolen om att en häktningsframställning kan komma att göras.

På grund av den föreslagna ändringen i 2 & lagen (1930: 137) om beräk- ning av lagstadgad tid kommer åklagarens frist för att avge häktningsfram- ställning att bli densamma oavsett veckodag.

Reglerna i första och andra styckena tar i första hand sikte på fall där den anhållne var berövad friheten redan vid anhållningsbeslutet. I tredje stycket har tagits in en särregel för de situationer där anhållningsbeslutet meddelades i den misstänktes frånvaro. Fristen för häktningsframställning räknas då från den dag då anhållningsbeslutet verkställdes, dvs. då den misstänkte rent faktiskt berövades friheten.

Enligt fjärde stycket skall den anhållne eller hans försvarare genast underrättas om att en häktningsframställning gjorts. Ansvaret för underrät- telsen bör av praktiska skäl ligga på åklagaren. men det bör givetvis vara möjligt för denne att delegera uppgiften. Underrättelsen måste i de flesta fall med hänsyn till de korta fristerna ske per telefon. Anledningen till att inte en ovillkorlig skyldighet föreskrivits att underrätta både den misstänk- te och hans försvarare är att man inte skall behöva lägga ned alltför stor möda på att t. ex. försöka nå en försvarare, som av olika skäl kan vara svår att nå med kort varsel, särskilt under veckoslut och helger. Frågan om möjlighet för åklagaren att låta underrättelsen skötas av annan personal får regleras i administrativ ordning.

• Sida 76
•  Original

Nuvarande skyldighet att överlämna en häktningspromemoria i sam- band med häktningsframställningen har slopats med hänsyn till den be- gränsade tid som skall gälla för åklagaren att göra en häktningsframställ- ning. Det bör emellertid framhållas att. om åklagaren har möjlighet att före förhandlingen sammanställa material som kan ha betydelse för häktnings- frågans bedömande. detta givetvis underlättar handläggningen. Tillhanda- håller åklagaren protokoll över förhör eller motsvarande är det lämpligt att materialet lämnas till både domstolen och den misstänkte eller hans försva- rare.

24 kap. 13 &

Paragrafen upptar regler om inom vilken tid domstolen skall hålla häkt- ningsförhandling beträffande den som är anhållen. Bakgrunden till försla- get har redovisats i den allmänna motiveringen (2.3.1).

Huvudregeln enligt första stycket är att domstolen skall hålla häktnings- förhandling samma dag som häktningsframställningen görs hos domstolen eller senast dagen därefter. Om synnerliga skäl föreligger kan enligt andra stycket förhandlingen hållas senare, dock senast på fjärde dagen efter det faktiska frihetsberövandet. Som tidigare sagts innebär den omständigheten att en lördag, söndag eller helgdag infaller under eller vid utgången av fristen inget giltigt skäl att dröja med förhandlingen. Inte annat än undan- tagsvis bör den omständigheten att domaren är upptagen av andra förhand- lingar eller annan tjänsteförrättning få påverka tidpunkten för förhandling- en i någon nämnvärd grad. Däremot kan synnerliga skäl att dröja med förhandlingen anses föreligga om den misstänkte skall transporteras från den ort där han har gripits till domstolen. Som nämnts i den allmänna motiveringen kan den misstänktes bestämda önskemål om en viss försva- rare vid häktningsförhandlingen kunna föranleda att förhandlingen senare- läggs något.

Frågan om fristernas beräkning i vissa fall när gripandet föregåtts av någon annan form av frihetsberövande har berörts i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.3.1).

De möjligheter som enligt paragrafens nuvarande lydelse fmns för dom- stolen att uppskjuta häktningsförhandlingen för att kunna hålla en gemen- sam häktnings- och huvudförhandling har slopats med hänsyn till Europa- konventionens krav på en ofördröjlig inställelse för prövning av häktnings- frågan. Inget hindrar naturligtvis att huvudförhandling hålls inom fyrada- garsfristen om detta är möjligt.

Det bör påpekas att den absoluta fyradagarsfristen enligt denna paragraf för hållande av häktningsförhandling inte påverkar möjligheterna enligt 15 5 att besluta om uppskov med en påbörjad förhandling.

24 kap. 14 och 15 55

I dessa paragrafer, som behandlar parternas närvaroplikt vid häktningsför- handling och innehåller regler om hur förhandlingen skall gå till och om uppskov, har bara vidtagits språkliga ändringar.

• Sida 77
•  Original

24 kap. 16 å

Reglerna i första stycket om hur ett häktningsbeslut skall utformas har utan ändring i sak förts över till 5 5. _l stycket i övrigt har endast gjorts en språklig ändring. :

1 andra stycket , som behandlar den situationen att häktningsyrkandet ogillas. har endast gjorts språkliga ändringar. Bl. a. har, ienlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7), terminologin ändrats så att lagtexten talar om hävande av ett anhållningsbeslut, inte om frigivande.

24 kap. 17 .5

Paragrafen innehåller bestämmelser om häktning av den som befinner sig på fri fot.

I första och andra styckena har endast skett språkliga och redaktionella ändringar. '

Enligt tredje stycket skall en anmälan göras hos rätten så snart ett häktningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro har verkställts. Har på grund av en framställning om utlämning av brott ett beslut om häktning verkställts i en främmande stat står det, som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1). klart att tidsfristen för häktningsförhandling- en i Sverige inte kan bestämmas med hänsyn till tidpunkten för det faktiska frihetsberövandet som föregått utlämningen. Det hinder, som i dessa fall föreligger för den misstänktes närvaro vid rätten. får anses upphöra så snart den misstänkte befinner sig i riket. Också i nu nämnda fall måste, så snart hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört, en anmälan om detta göras till rätten.

Den närmare regleringen av en anmälan om ett verkställt häktningsbe- slut får ske i förordningsform -— jfr 29% förundersökningskungörelsen (l947:948).

Kravet i Europakonventionen på att den som berövats friheten i avvak- tan på rättegång ofördröjligen skall ställas inför en domare eller motsvaran- de medför att frihetsberövandet måste prövas av en domstol inom den tidsfrist som anges i 13 & också beträffande den som häktats i sin frånvaro. Fristen räknas då från den tidpunkt då häktningsbeslutet verkställdes eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten upphörde. l paragrafens fjärde stycke har därför tagits in en ny regel som innebär att rätten i sådana fall åläggs att hålla en förhandling i häktningsfrågan och att sådan förhand- ling skall hållas samma dag eller senast dagen efter att en anmälan enligt tredje stycket har gjorts. l överensstämmelse med vad som gäller enligt 13 5 får rätten. om synnerliga skäl föreligger. dröja med förhandlingen. men förhandlingen måste alltid hållas senast fjärde dagen efter det att häktningsbeslutet verkställdes eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten upphörde.

Forumregeln i 19 kap. 12 5 andra stycket innebär att en förhandling enligt fjärde stycket kan hållas också vid en annan domstol än den där häktningsbeslutet fattades.

• Sida 78
•  Original

24 kap. 18 5

Enligt paragrafens första stycke skall rätten i samband med beslut om häktning sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Denna princip behålls i förslaget. De nuvarande reglerna i första stycket innebär vidare att tid för åtal inte behöver bestämmas då rätten beslutar om häktning av någon som inte är närvarande. Denna regel har flyttats till ett nytt fjärde stycke, där också intagits en regel om att tid för åtals väckande inte behöver bestämmas vid s.k. utredningshäktning enligt 3 &. Åtalstid skall i dessa fall i stället bestämmas vid den förhandling som enligt 17 & fjärde stycket skall hållas när anmälan skett om att ett häktningsbeslut i den misstänktes frånvaro har verkställts eller att hindret för den misstänktes närvaro har upphört resp. vid den omprövningsförhandling som enligt 19 5 skall hållas när utredningshäktning skett.

Enligt 19 kap. 12 5 kan häktningsfrågan handläggas vid en annan dom- stol än den där åtalet kan komma att väckas. Även i dessa fall skall tiden för åtals väckande bestämmas av den domstol som prövar häktningsfrå- gan.

I övrigt har innehållet i paragrafen disponerats om med hänsyn till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) om att häktnings- förhandling i princip alltid skall hållas med två veckors mellanrum. Regler- na i nuvarande tredje stycket om förlängning av åtalstiden har därför flyttats till andra stycket i förslaget. Förslaget innehåller i denna del den nyheten att den misstänkte eller hans försvarare om möjligt skall beredas tillfälle att yttra sig över en framställning om förlängd åtalstid.

Tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycket med den skillnaden att i förslaget föreskrivs att förhandling som regel skall hållas med två veckors mellanrum oavsett om tvåveckorsfristen överskrids redan från början genom ett beslut om mer än två veckors åtalstid eller om detta sker därefter genom ett beslut om förlängning av åtalstiden. Dock behålls möjligheten enligt gällande ordning att underlåta häktningsförhandling, om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är uppenbart att förhandling med två veckors mellanrum inte behövs. ] undantagsfall kan det vara uppenbart att en häktningsförhandling var fjortonde dag inte skulle tjäna något syfte. Det kan t.ex. vara fallet i mål om grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning.

24 kap. 19 9

De nuvarande reglerna i paragrafen har flyttats till 20 5. 1 paragrafen har i stället intagits regler om omprövning av beslut om s. k. utredningshäktning enligt 3 5. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.3.6).

Den föreslagna ordningen innebär att omprövningsförhandling alltid måste hållas inom en vecka när någon häktats med stöd av 3 5 och att vid denna förhandling sannolika skäl för misstanke om brott måste föreligga för att fortsatt häktning skall kunna ske. Som nämnts i den allmänna motiveringen är det viktigt att häktning på endast skälig misstanke fortgår

• Sida 79
•  Original

så kort tid som möjligt och att utredningen bedrivs med sikte på att så snart som möjligt komma till ökad säkerhet i fråga om den misstänktes skuld. För att markera detta har i den föreslagna lagtexten åklagaren ålagts att göra anmälan till rätten så snart han anser att sannolika skäl föreligger för att den misstänkte begått brottet. Rätten skall när sådan anmälan skett hålla häktningsförhandling i princip enligt den ordning som gäller enligt de allmänna reglerna i 13 &. dock med den skillnaden att tiden i det nu aktuella fallet är en vecka från ltäktningsbeslutet.

24 kap. 20 5

De nuvarande särreglcrnai paragrafen om häktning i högre rätt har, av skäl som angetts under rubriken till 24 kap. i specialmotiveringen, utgått i förslaget. ] paragrafens första stycke har i stället tagits in regler om när rätten skall häva ett häktningsbeslut. Reglerna motsvarar med en redak- tionell och språklig bearbetning nuvarande 19 Q. 1 förslaget talas om "hä- vande av häktningsbeslut”. Någon saklig skillnad i förhållande till gällande rätt är inte avsedd (jfr avsnitt 2.3.7 i den allmänna motiveringen).

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7) har i ett nytt andra stycke införts en möjlighet för åklagaren att, innan åtal har väckts. själv häva ett beslut om häktning. I samband därmed har också föreskrivits en skyldighet för åklagaren att underrätta rätten om han hävt ett beslut om häktning. Det åvilar åklagaren att också se till att ett av honom fattat hävningsbeslut blir verkställt (se avsnitt 2.3.7).

24 kap. 21 9

I paragrafen, som behandlar frågan om häktning i samband med rättens dom i målet, har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flyktfara i konsekvens med den ändring som företagits i 24 kap. 1 &, dels språkliga ändringar.

24 kap. 22 &

Paragrafen innehåller i dag regler om förvaringen av den som är häktad. Dessa regler bibehålls i förslaget med en språklig överarbetning. [första stycket har dessutom tillagts en uttrycklig regel, enligt vilken den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Regeln, som givetvis inte innebär någon saklig nyhet, motsvarar bl.a. inledningen till nuvarande 11 5.

24 kap. 23 och 24 55

I dessa paragrafer föreslås endast språkliga ändringar.

• Sida 80
•  Original

25 kap. l 5

I paragrafen har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flykfara i konsekvens med den ändring som företagits i 24 kap. l &, dels språkliga justeringar.

51 kap. 8 5

Paragrafen behandlar frågor om beredande av brottmål i hovrätt. 1 första och tredje styckena föreslås språkliga ändringar. Andra stycket föreslås oförändrat.

Fjihde stycket är nytt och behandlar frågan när muntlig förhandling måste hållas i hovrätten för att pröva en häktningsfråga i ett vademål. En fråga om häktning kan komma under hovrättens prövning antingen genom att talan förs enbart mot tingsrättens häktningsbeslut som sådant eller genom att talan förs i samband med överklagande av domen i övrigt. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör inte heller i fortsättningen ställas upp ett generellt krav på muntlig förhandlingi hovrätten för prövningen av frågor om häktning. Om hovrätten före hu- vudförhandlingen i ett vädjat brottmål häktar en misstänkt som är på fri fot. måste emellertid med hänsyn till Europakonventionens krav den miss- tänkte inställas inför hovrätten. Detta skall i princip ske samma dag eller senast dagen efter det att häktningsbeslutet har verkställts. Föreskrifter om detta har tagits in i fjärde stycket genom hänvisning till reglerna i 24 kap. 17 % tredje och fjärde styckena.

51 kap. 135

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) har fristen för huvudförhandling i hovrätten i mål med häktad begränsats från åtta till sex veckor. 1 andra stycket har en ändring gjorts i enlighet härmed.

I paragrafen i övrigt har endast vissa språkliga ändringar gjorts.

52 kap. 10 5

Om någon överklagar en tingsrätts beslut som meddelats i en häktnings- fråga under rättegången. handläggs frågan i högre rätt som besvärsmål och förfarandet är i regel skriftligt. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör det inte heller i fortsättningen ställas upp något generellt krav på muntlig förhandling i hovrätten i en dit överklagad häktningsfråga. Om hovrätten däremot beslutar att häkta någon som är på fri fot måste emellertid. med hänsyn till Europakonventionens krav. på samma sätt som vid tingsrätten den misstänkte inställas inför domstolen. Detta skall i princip ske samma dag eller senast dagen efter det att häkt— ningsbeslutet har verkställts. Föreskrift om detta har tagits in i ett nytt andra stycke genom en hänvisning till reglerna i 24 kap. 17 & tredje och fjärde styckena (jfr 51 kap. 8 så).

• Sida 81
•  Original

54 kap. 5 5

I detta lagrum har endast språkliga ändringar gjorts, främst genom att uttrycket "frigivit häktad” ersatts med "hävt ett beslut om häktning”. Bakgrunden till denna språkliga ändring framgår av den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.3.7).

55 kap. 15 $$

I paragrafen har — genom en hänvisning till 51 kap. 8 Ej fjärde stycket — införts skyldighet för högsta domstolen att hålla förhandling i det fallet att domstolen beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten (jfr specialmotiveringen till 51 kap. 8 5). En tillämpning av regeln torde komma att aktualiseras endast i ytterst få fall.

1 övrigt föreslås ett par språkliga ändringar.

Övergångsbestämmelser

Enligt första meningen i övergångsbestämmelserna skall de föreslagna ändringarna, med hänsyn till behovet av förberedelseåtgärder. träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Uppkommer efter det att ändringarna trätt i kraft en fråga om att använ- da tvångsmedel enligt 24 kap. skall enligt allmänna principer de nya regler- na tillämpas. I andra meningen har införts en regel om att äldre lag skall tillämpas i fråga om ett frihetsberövande som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande. Även i de fall där de äldre reglerna formellt skall tillämpas bör givetvis eftersträvas att såvitt möjligt upprätthålla den nya lagens intentioner om ett snabbare förfarande.

5.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid

25

1 första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.

Undantaget i andra stycket från den s.k. söndagsregeln har föranletts av kravet på regler som garanterar en ofördröjlig domstolsprövning av straff- processuella frihetsberövanden. Undantagsregeln har närmare diskuterats iden allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1).

5.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

1952 års lag innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grund- läggande regleringen i RB med avseende på dels personella tvångsmedel, dels beslag och telefonavlyssning vid vissa brott mot rikets säkerhet och andra grövre brott. Lagens giltighetstid är tidsbegränsad och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1987 (SFS 1986: 1043).

• Sida 82
•  Original

255

När det gäller de personella tvångsmedlen har i paragrafen tagits in be— stämmelser, som avviker från RB:s regler om anhållningstidens längd. I förarbetena till 2 & framhålls att möjligheterna till förlängning av anhåll- ningstiden är nödvändiga med hänsyn till den ofta komplicerade och svår- utredda beskaffenheten av de brott som omfattas av lagen. De långa anhållningstider som medges enligt 2 5 är emellertid inte förenliga med kravet i Europakonventionen på en ofördröjlig domstolsprövning av ett straffprocessuellt frihetsberövande.

Lagen har sin huvudsakliga betydelse när det gäller beslag och telefon- avlyssning. Reglerna om förlängd anhållningstid tillämpas mycket sällan. Det finns dock ingen anledning att nu föreslå några sådana ändringar i lagen som innebär några avgörande försämringar i möjligheterna att utreda de brott som det här är fråga om. Frågan om möjligheterna att genom en permanent reglering föra över reglerna i 1952 års lag till RB har för övrigt övervägts av tvångsmedelskommittén. Kommittén har i sitt slutbetän- kande (SOU 1984:54) Tvångsmedel—Anonymitet—Integritet föreslagit att den särskilda regleringen i 1952 års lag behålls och att lagen liksom nu har begränsad giltighetstid och regelbundet omprövas. Betänkandet har re- missbehandlats och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

En fortsatt reglering av fristerna för en häktningsförhandling bör ta sikte på att. med bibehållna möjligheter till utvidgad tid för utredningen vid ifrågavarande brott. tillgodose Europakonventionens krav på en ofördröj- lig inställelse av den misstänkte inför en domare eller motsvarande för prövning av frihetsberövandet.

I paragrafen har därför föreslagits att behovet av ytterligare tid för utredning i häktningsfrågan löses genom att rätten i de fall som omfattas av lagen ges möjlighet att, på åklagarens begäran. förlänga den tid inom vilken en ny häktningsförhandling enligt 24 kap. 195 RB skall hållas då den misstänkte på grund av att utredningen i häktningsfrågan inte är helt klar har häktats med stöd av regeln i 24 kap. 3 & RB. Genom att rätten ges möjlighet att förlänga tiden för en omprövningsförhandling enligt 24 kap. 19 5 med högst två eller, om det med hänsyn till utredningen är oundgängli- gen nödvändigt, högst fyra veckor, kommer i fortsättningen samma tid att stå åklagaren till buds för utredning i häktningsfrågan som enligt de nuva- rande reglerna.

Förslaget innebär däremot att det i fortsättningen blir rätten som prövar åklagarens begäran om ytterligare tid för att bedöma häktningsfrågan i stället för som i dag JK. Vid tillkomsten av 1952 års lag diskuterades frågan om kontrollen över åklagarens handhavande av anhållnings- institutet. Lösningen med JK som kontrollorgan kom till på förslag av första lagut- skottet. Som skäl för att inte lägga kontrollen hos rätten anfördes bl. a. att domstolarna skulle stå främmande för polis- och åklagarmyndighetemas ' verksamhet och att det också kunde innebära en viss risk för att förtroen- det för domstolarna skulle påverkas ogynnsamt, om rätten gjordes till kontrollorgan när det gällde anhållningsinstitutet. Vidare framfördes att den omständigheten att rätten inte skulle vara skyldig att hålla förhandling väsentligt reducerade värdet av en kontroll från domstolens sida.

• Sida 83
•  Original

Med den lösning som föreslås i paragrafen-. gör. sig de nu anförda skälen mot att rätten prövar åklagarens begäran om ytterligare tid för utredning i häktningsfrågan inte lika starkt gällande som tidigare. Genom att skälen för fortsatt frihetsberövande redan "prövats av domstol Vid en förhandling tillgodoses den misstänktes rättssäkerhetsintressen t.o.m. bättre än vad som är fallet enligt de nuvarande reglerna.

Utformningen av paragrafen medför att nuvarande andra stycket slopas.

5.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

17.6

I första stycket har de allmänna förutsättningama enligt denna lag för anhållande och häktning i Sverige anpassats till de ändringar i fråga om häktningsförutsättningarna som föreslås i 24 kap. 1 och 2 55 RB. Ändring- arna innebär snarast en starkare markering av Sveriges konventionsåta- ganden (jfr prop. 1972198 5. l22 och 168).

Enligt andra stycket skall förfarandereglerna i 24 och 25 kap. RB tilläm- pas i fråga om tvångsmedel enligt första stycket. 1 stycket har vidtagits vissa ändringar av redaktionell art. Att reglerna i 24 kap. RB skall tillämpas innebär bl.a. att de frister som där föreskrivs oekså gäller i fråga om anhållande och häktning enligt denna lag. Givetvis gäller även i dessa fall undantaget från den s.k. söndagsregeln i 25 andra stycket lagen om beräkning av lagstadgad tid.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Med anledning av lagrådets synpunkter på de i remissen föreslagna förut- sättningama för häktning i 24 kap. ! & vill jag anföra följande.

Vad först gäller häktningsgrunden recidivfara kan jag instämma i lagrå- dets uttalanden om att häktning på grund av återfallsrisk förutsätter att det är fråga om en tidsmässigt inte alltför avlägsen risk för återfall. Redan häktningens karaktär av straffprocessuellt tvångsmedel medför att det måste röra sig om risk för återfall inom en ganska kort tidrymd. Det skall föreligga risk för att den misstänkte, om han försätts på fri fot, begår nya brott innan han hunnit lagföras för det första brottet. Och självfallet får

• Sida 101
•  Original

återfallsrisken inte avse vilka brott som helst. Även om det, som lagrådet anfört. inte rör sig om någon mera formell avgränsning bör det i princip vara fråga om brott som i sig skulle kunna grunda häktning, och i allmänhet bör det röra sig om återfall i brott som är besläktade med eller har samband med det häktningsgrundande brottet. Vad jag nu har anfört om det tids- mässiga och sakliga sambandet mellan det häktningsgrundande brottet och återfallsrisken gör att jag delar lagrådets bedömning att den gällande be- skrivningen "fortsätter sin brottsliga verksamhet" ger ett bättre uttryck för vad som åsyftas än det i remissprotokollet föreslagna uttrycket "åter- faller i brott".

När det sedan rent allmänt gäller beviskravet för de särskilda häktnings- grunderna. alltså fara för avvikande. försvårande av utredningen eller återfall i brott. har lagrådet förklarat sig inte ha någon invändning mot att beviskravet — i enlighet med vad som förordas i lagrådsremissen — görs enhetligt. Lagrådet befarar emellertid att det i remissen föreslagna ut— tryckssättet "risk" kan ge ett intryck av att kraven för häktning är väl lågt ställda. Lagrådet (majoriteten) förordar i stället att det uttryck som i regelns nuvarande lydelse används i fråga om häktningsgrunderna flykt- fara och fara för försvårande av utredningen. nämligen "skäligen kan befaras", får gälla även vid fara för fortsatt brottslig verksamhet.

Som framhölls i remissprotokollet brukar det anses att uttrycket ”anled- ning förekommer", som nu används i fråga om häktningsgrunden fortsatt brottslig verksamhet. åtminstone rent språkligt innebär ett lägre beviskrav än "skäligen kan befaras". Att införa det sistnämnda uttrycket även i fråga om återfallssituationerna framstår därför som mindre konsekvent om man — i enlighet med vad som framgår av remissprotokollet — samtidigt vill understryka vikten av att häktning används i tillräcklig utsträckning för att motverka återfall i brott. Det kan inte uteslutas att lagändringen då i stället kommer att uppfattas som en skärpning av häktningsförutsättningarna vid återfallsrisk.

I denna situation kan ett alternativ vara att, som lagrådets majoritet förordar, i ett särskilt stycke ta in uttryckliga lagregler om att domstolen vid bedömningen av återfallsrisken särskilt skall beakta risken för återfall i vissa typer av brottslighet. Som den tredje av lagrådets ledamöter påpekar har emellertid en sådan lösning svagheter.

För det första är det svårt att en gång för alla på ett uttömmande och tydligt sätt beskriva den brottslighet som framstår som särskilt angelägen att förhindra. En uttrycklig lagreglering kan låsa rättsutvecklingen på ett olyckligt sätt. För att styra praxis i den riktning som förordats i remisspro- tokollet är det enligt min uppfattning lämpligare att utnyttja motivuttalan- den än att använda lagstiftning.

Det är också lätt att missuppfatta innebörden av en sådan lagregel som lagrådet vill införa. På sina håll kan den komma att uppfattas som en _ begränsning, nämligen som en anvisning att häktning bör inskränkas till i första hand de brottstyper som beskrivs i det tillagda stycket. 1 utredning- ens betänkande ingick ett förslag som såvitt jag förstår närmast hade detta syfte. På andra håll kan'man tvärtom uppfatta regeln snarast som en presumtion för att häktning skall ske vid dessa typer av brott. Om två så

• Sida 102
•  Original

olika uppfattningar sålunda kan härledas ur samma lagtext kan alltför stora skillnader uppstå i domstolspraxis i fråga om häktning vid olika typer av brottslighet.

Slutligen är det också principiellt tveksamt om man i processuella be- stämmelser skall ge uttryck för kriminalpolitiska värderingar av olika gärningars förkastlighet eller straffvärde. Enligt min mening bör man där- för såvitt möjligt undvika den av lagrådets majoritet förordade linjen.

Problemet har, som jag ser det, sin kärna i att det nuvarande rekvisitet i fråga om återfallsrisken. "anledning förekommer", inom processrätten av tradition anses uttrycka det relativt sett lägsta beviskravet (se t.ex. 23 kap. 1 & RB enligt dess lydelse före den 1 juli 1982 och prop. 1981/82: 41). Samtidigt har domstolarna enligt min och många andras upp- fattning i vissa fall använt häktning i alltför liten utsträckning vid återfalls- risk. Det finns befogade krav från medborgarnas sida att samhället erbju- der ett bättre skydd mot återfall framför allt när det gäller brott som berör människors personliga integritet. Att i denna situation åstadkomma en bättre tillämpning av häktningsreglema kan inte ske med hjälp av något i RB vedertaget bcgrepp. [ häktningsutredningens betänkande och i lagråds- remissen har föreslagits att man använder rekvisit som bygger på ordet "risk”, i betänkandet med tillägg av adjektivet "påtaglig”.

Det finns, som jag strax återkommer till, många exempel på att man använt ordet "risk” i dessa och liknande konstellationer i lagstiftningssam- manhang. Om det är så att ordet täcker vad lagstiftaren åsyftar, kan det därför enligt min mening i och för sig inte anses föreligga något hinder mot att begreppet används, även om det inte tidigare förekommer i RB.

[ remissprotokollet framhölls att den misstänkte bör kunna häktas när det föreligger en konkret fara för att han på fri fot skulle avvika, försvåra utredningen eller fortsätta sin brottsliga verksamhet. Som lagrådet påpekar bör krävas att faran i det enskilda fallet framstår som beaktansvärd, som något man på allvar har att räkna med. Bedömningen av om sådan fara föreligger skall enligt den föreslagna lagtexten, liksom enligt gällande rätt, ske mot bakgrund av brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och omständigheterna i övrigt. ] lagtexten ges alltså närmare anvisningar för hur faran skall uppskattas.

Omjag förstår lagrådets majoritet rätt, delar man den i remissprotokollet framförda bedömningen att beviskravet ”påtaglig risk" framstår som allt- för strängt i förhållande till den faregrad som man vill uttrycka och som enligt vad jag nyss sagt både lagrådet och jag anser som rimlig. Att som en ledamot av lagrådet förordar införa detta begrepp i lagtexten bör därför inte komma i fråga.

Vid bedömningen av om ordet "risk” räcker för att beskriva den fare- grad som förordats i lagrådsremissen kan ytterligare anföras följande.

Bestämningarna ”risk” och "påtaglig risk" förekommer på flera håll i gällande lagstiftning. Det sistnämnda uttrycket finns bl.a. i 26 kap. 75 brottsbalken. som behandlarjust en återfallsrisk. Enligt denna bestämmel- se får villkorlig frigivning från fängelsestraff efter halva strafftiden inte ske, om det bedöms föreligga påtaglig risk för återfall i allvarlig våldsbrotts- lighet. Det kan här bli fråga om att med stöd av en sådan riskbedömning

• Sida 103
•  Original

hålla en person berövad friheten under avsevärt längre tid än som före- kommer vid häktning. Det är också värt att notera att man i den regeln — till skillnad från den förslagna häktningsbestämmelsen — inte närmare angett efter vilka kriterier riskbedömningen skall ske. Ordet "påtaglig" framstår mot denna bakgrund som en nödvändig bestämning för att göra återfallsrisken konkret. Någon sådan precisering ärinte nödvändig i häkt- ningsregeln, där rekvisitcn "brottets beskaffenhet, den misstänktes förhål- lande eller någon annan omständighet” uttrycker att risken måste vara konkret.

Ordet "risk” förekommer på flera ställen i den straff— och processrätts- liga lagstiftningen. Sålunda får enligt 22 % polislagen (1984: 387) en polis- man vidta vissa åtgärder i bl. a. brottsavvärjande syfte, om det ”av särskil- da skäl kan anses föreligga risk" för att brott av visst slag kommer att förövas på viss plats. Enligt 1 5 lagen (1981: 1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar får domstol besluta att säkerhetskontroll skall äga rum. om det "till följd av särskilda omständigheter finns risk” för att brott av visst slag kommer att förövas vid domstolsförhandlingen. Och enligt 32 & vapenlagen (1973: 1176) kan polismyndighet besluta att ett skjutvapen skall omhändertas, om det "föreligger risk" för missbruk av vapnet. Från det exekutionsrättsliga området kan nämnas reglerna i 4 kap. 12 & utsök- ningsbalken. enligt vilka gäldenären inte behöver underrättas om en före- stående utmätning. bl. a. om det "föreligger risk" att han skaffar undan eller förstör egendom. Jag kan också nämna att enligt 4 & bevissäkringsla- gen för skatte- och avgiftsprocessen (1975: 1027) beslag får beslutas i fråga om räkenskapsmaterial eller annat bevismedel, om "risk föreligger" att materialet kommer att undanhållas eller förvanskas.

Den genomgång jag nu gjort visar att man på flera områden i nyare lagstiftning har godtagit att risk för ett visst oönskat beteende används som rekvisit för ett ingrepp i den enskildes rättssfär, låt vara att det då i allmänhet rör sig om mindre ingripande åtgärder än häktning. Som tidigare framhållits utgör begreppet "risk” ett adekvat uttryck för den farenivå som avses. Mot bakgrund av de hållpunkter för farebedömningen som görs i lagtexten och de uttalanden som gjorts i detta lagstiftningsärende hyser jag för min del ingen tvekan om att domstolarna kommer att tillämpa rekvisitet "n'sk" på ett riktigt och rättssäkert sätt.

Mot bakgrund av det nu sagda förordar jag sammanfattningsvis att 24 kap. l & utformas på samma sätt som i det remitterade förslaget, bon- sett från att uttrycket "återfaller i brott" byts ut mot "fortsätter sin brottsliga verksamhet".

Med anledning av vad lagrådets ledamöter uttalat rörande häktning vid risk för egendomsbrott villjag säga att skälen för häktning bör bli starkare, ju mer den befarade brottsligheten kan antas kränka enskildas personliga sfär. Mot den bakgrunden bör — som framhållits i remissprotokollet — vid prövning av häktningsfrågor särskild hänsyn tas till risk för återfall i t. ex. bostadsinbrott.

Med den nu angivna ståndpunkten i fråga om användningen av begrep- pet "risk" bör motsvarande uttryck behållas även i 24 kap. 2 och 21 55 samt 25 kap. I 5. Vid riskbedömningen enligt dessa paragrafer bör domsto-

• Sida 104
•  Original

len givetvis ta hänsyn till sådana faktorer som anges i 24 kap. l &. alltså brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och omständigheterna i övrigt. Att göra någon uttrycklig markering av detta i 24 kap. 2 och 21 åå framstår inte som nödvändigt.

I fråga om 24 kap. 3 55 förordarjag att paragrafens upptakt formuleras på det sätt som lagrådet har föreslagit och att i första punkten i första stycket en hänvisning görs också till l & tredje stycket.

Lagrådet har i anslutning till 3 & vidare tagit upp frågan vad som enligt andra punkten bör läggas in i uttrycket "synnerlig vikt" för ett förvarsta- gande. Lagrådet har därvid uttalat att — utöver att man kan räkna med att utredningen inom kort fullständigas så att sannolika skäl för den misstänk- tes skuld kommer att föreligga — starka skäl måste tillkomma för ett frihetsberövande på endast skälig misstanke. Med anledning av detta vill jag anföra följande.

Vid avgörande av frågan om häktning skall ske eller inte måste domsto- len ta ställning till om flera rekvisit är uppfyllda. Brister något av rekvisiten skall häktning inte ske. Detta gäller givetvis även i fråga om s.k. utred- ningshäktning. alltså häktning på en lägre grad av misstanke än normalt. — Vid utredningshäktning skall, som framgår av det remitterade förslaget. samma krav gälla i fråga om risken för avvikande, försvårande av utred- ningen eller återfall i brott som vid häktning på sannolika skäl. Härutöver krävs att synnerlig vikt föreligger för ett förvarstagande. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att i detta rekvisit lägga in ett generellt krav på att risken för avvikande, försvårande av utredning eller återfall i brott skall vara större än enligt huvudregeln. Inte heller bör man i kravet på synnerlig vikt tolka in att det för utredningshäktning generellt skulle krävas att brottet är av särskilt grov beskaffenhet. En annan sak är att skälen för häktning givetvis blir starkare, ju större risken för flykt etc. är och ju grövre brott som misstanken avser. Det avgörande för frågan om synnerlig vikt för fortsatt frihetsberövande skall anses föreligga eller ej bör emeller- tid vara om det finns grundad anledning anta att brottsutredningen inom kort tid kommer att kunna drivas så långt att man uppnår ökad klarhet i fråga om misstankegraden, dvs. huruvida sannolika skäl föreligger eller inte.

Vad lagrådet i anslutning till 3 å i förtydligande syfte anfört i fråga om hur utredningshäktning skall anses förhålla sig till utlämningslagstiftningen överensstämmer med min uppfattning.

Jag förordar att 24 kap. 11, 12, 13, 16, 17 och 19 55 med någon justering utformas i enlighet med vad lagrådet anfört. Jag ansluter mig vidare till vad lagrådet anfört i anslutning till dessa paragrafer. När det gäller tidsfristen för häktningsförhandling efter s.k. envarsgripande bör, mot bakgrund av vad lagrådet anfört under 13 &. sägas att tiden mellan det faktiska gripandet och överlämnandet till polis i praktiken nästan undantagslöst torde vara så kort att frågan om tidsfristens beräkning i dessa fall knappast kommer att ställas på sin spets. Vad lagrådet anfört under 19 % rörande proceduren efter beslut om utredningshäktning i högre rätt överensstämmer med av- sikten bakom det remitterade förslaget.

När det gäller övergångsbestämmelserna godtar jag lagrådets förslag om

• Sida 105
•  Original

en uttrycklig reglering av fristerna för frihetsberövanden som ägt rum före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring'i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört om att det är särskilt angeläget att låta domstolen återkommande kontrollera att skälen för häktning kvarstår och att utredningen bedrivs skyndsamt, när frihetsberövandet är grundat på svagare skäl än i normalfallet. Jag ställer mig därför bakom lagrådets förslag om att utredningshäktning när det gäller brottmål enligt 1952 års lag i stället omprövas veckovis. Lagtexten bör därför ändras på det sätt lagrådet föreslagit.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Av skäl som jag angett i anslutning till 24 kap. ] li RB bör uttrycket "risk för" behållasi 17 ä.

Föreslagen lydelse

ler är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art.

Om straffet för brottet inte är lindrigare än fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är upp- enbart att skäl till häktning saknas.

Om det endast finns skälig miss- tanke om brott som avses i första stycket. får den misstänkte ändå häktas under de förutsättningar som i övrigt anges där, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet.

25

Den som på sannolika skäl miss- tänkes för brott må, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning förekommer. att hans uppgift därom är osann, så ock om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han genom att begiva sig från riket un- dandrager sig lagföring eller straff.

Om det på grund av den misstänk- tes ålder, hälsotillstånd eller an- nan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den

Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott för oberoende av brottets beskaffenhet häktas, dels om han är okänd och vägrar att uppge namn och adress eller kan antas ljuga om detta, dels om han inte är bosatt här i landet och det finns påtaglig risk att han genom att fly utomlands undandrar sig lagföring eller straff.

35

Häktningfår inte ske om åtgärden skulle innebära ett oskäligt ingrepp med hänsyn till sakens beskaffen- het. den påföljd som kan antas följa på brottet och omständigheterna i

• Sida 118
•  Original

Nuvarande lydelse

misstänkte, får häktning ske en- dast om det är uppenbart att be- tryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra all- varligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskilt stad- gat.

Att reseförbud eller anmälnings- skyldighet får träda i stället för häktning. stadgas i 25 kap.

Föreslagen lydelse

övrigt. Häktning får vidare ske en- dast om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingri- pande tvångsmedel. Kan det antas att den misstänkte kommer att dö- mas endast till böter får häktning inte ske.

Om det på grund av den miss- tänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske en- dast om det är uppenbart att en åtgärd enligt 25 kap. inte är till- räcklig. Detsamma gäller en kvin- na som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra all- varligt men för barnet.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under arton år, finns särskilda be- stämmelser.

Om rannsakningsövervakning, reseförbud och anmälningsskyldig- het finns bestämmelseri 25 kap.

45

Beslut om häktning meddelas av rätten.

En fråga om häktning prövas av rätten. I beslut om häktning skall anges det brott som misstanken av- ser och grunden för häktningen.

55

Förekomma mot någon skäl till häktning. må han i avbidan på rät- tens beslut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utred- ning tages i förvar.

Om det finns skäl till att någon häk- tas. får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktnings rå- gan.

• Sida 119
•  Original

Nuvarande lydelse

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall inne- hålla uppgift om det brott misstan- ken avser samt ange grunden för anhållandet.

Föreslagen lydelse

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall inne- hålla uppgift om det brott misstan- ken avser och grunden för anhål- landet.

65

Har den, vilkens anhållande be- slutats. avvikit eller är han eljest inte närvarande då beslutet med- delas, skall, så snart beslutet verk- ställts, anmälan därom göras hos åklagaren.

Avviker den som misstänks för brott och förekommer skäl till hans anhållande, får åklagaren efterlysa honom.

Om beslut om att anhålla någon har fattats och denne har avvikit eller av annan anledning ärfrånva- rande då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göras hos åkla- garen. Denne skall omedelbart prö- va frågan onr fortsatt frihetsberö- vande. Den anhållne skal/förhöras så snart det kan ske efter frihetsbe- rövandet.

Om den som misstänks för brott avviker och detfinns skäl att anhål- la honom. får åklagaren efterlysa honom.

75

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan fara avvaktas, må polis- man även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå fängelse kan följa, ä bar gärning eller flyendefot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits. skall anmälan därom skyndsamt göras hos åkla- garen. Denne har att efter förhör, som avses i 8 5, omedelbart besluta. om den gripne skall anhållas eller

friges.

Om detjinns skäl att anhålla nå- gon. får en polisman i brådskande fall även utan ett sådant beslut gri- pa honom.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. får han gripas av var och en. Var och en får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överläm- nas till närmaste polisman.

Prop

• Sida 120
•  Original

Nuvarande lydelse

85

Den som anhållits enligt 6 5 eller gripits enligt 7 5 skall, så snart det kan ske. för förhör inställas för åklagaren eller för polisman som har fått i uppdrag att hålla förhöret.

Föreslagen lydelse

Den som har gripits enligt 75 skall förhöras så snart det kan ske. Friges inte den misstänkte i sam- band medförhöret och har åklaga- ren inte redan underrättats om fri- hetsberövandet. skall detta skynd- samt anmälas hos åklagaren.

Om i andra fall frågan väcks att anhålla någon som finns tillgänglig hos en polismyndighet. skall frågan skyndsamt anmälas hos åklagaren.

Åklagaren skall omedelbart be- sluta om den misstänkte skall an- hållas eller friges. Den misstänkte får hållas kvar i avvaktan på beslu- tet.

99

Då någon anhålls eller då beslut om anhållande som avses i 65 verkställs, skall den anhållne er- hålla besked om det brott misstan- ken avser samt grunden för anhål- landet. Den anhållnes närmaste anhöriga och annan som står den anhållne särskilt nära skall, så snart det kan ske utan men för ut- redningen. underrättas om anhål- landet. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan. 10 lj

Förekomma ej längre skälför an- hållande. skall den misstänkte ome- delbart frigi vas.

115

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkas- tas annan inskränkning i sin frihet. än som påkallas av ändamålet med anhållandet. ordningen å förva-

Då någon anhålls eller då ett be— slut om anhållande enligt 6 & verk- ställs, skall den anhållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall under- rättas om anhållandet så snart det kan ske utan att utredningen för- svåras. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

• Sida 121
•  Original

Nuvarande lydelse

ringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring ellerförflyttning skall så förfaras. att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

125

Åklagaren skall, om inte den an- hållne friges, senast dagen efter den. då beslut om anhållande med- delades eller då den anhållne enligt 8 5 inställdes till förhör. avlåta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häkt- ningsfrågan, får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den. då beslut om anhållande med- delades eller den anhållne inställ- des för förhör. Görs inte framställ- ning enligt vad som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart fri- ges.

I samband med framställningen skall till rätten samt till den anhåll- ne och hans försvarare Överlämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förun- dersökningen i den mån de' har be- tydelse för prövningen av häkt- ningsfrågan. Rätten kan dock med- ge att överlämnandet får anstå viss kort tid. Påkallasförhör med annan än den anhållne, skall också uppgift lämnas därom.

135

Då framställning enligt ]2 5 in- kommit, skall rätten, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrå- gan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan fram- ställningen inkom, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling

Föreslagen lydelse

105

Åklagaren skall. om inte den an- hållne friges, senast dagen efter anhållandet eller. vid beslut om an- hållande i den misstänktes frånvaro. dagen efter det att beslutet verk- ställdes. till rätten anmäla frågan om häktning. Om detfinns synner- liga skäl, får anmälan göras senast tredje dagen efter den tid som nu angivits. Sker inte detta skall den anhållne omedelbart friges.

Den anhållne och hans försvara- re skall ofördröjligen underrättas om att anmälan enligt första stycket har gjorts.

115

Då anmälan enligt 10 5 har skett skall rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Så- dan förhandling får inte hållas se- nare än fyra dagar efter det att den misstänkte har gripits. ett beslut om anhållande har verkställts eller en anmälan till åklagare har gjorts en- ligt 8 5 andra stycket.

• Sida 122
•  Original

Nuvarande lydelse

böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

145

Vid förhandling i häktningsfrå- gan skall den som yrkat häktning så ock. om ej synnerligt hinder mö- ter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter. varpå yr- kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehål- ler samt parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte förebringas, om det inte finns sär- skilda skäl till det.

155

Förhandlingen skall såvitt möj- ligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov må ej äga rum. med mindre synnerliga skäl äro därtill. och utan den miss- tänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall. om ej rätten bestämmer annat. an- hållandetfortfara.

165

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan. Beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt kort angiva grunden för häktning- en.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedel- bart skallfrigivas.

Föreslagen lydelse

125

Vid förhandling i häktningsfrå- gan skall den som yrkat häktning vara närvarande. Detta gäller ock- så den anhållne om det inte finns synnerliga hinder mot att han in- ställer sig.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter som han grundaryrkandet på. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfäl- le att yttra sig. Utöver vad hand- lingarna från förundersökningen innehåller samt vad parterna i öv- rigt anför får utredning angående brottet inte läggasfram om det inte finns särskilda skäl till det.

135

Förhandlingen skall om möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov får inte ske om det intefinns synnerliga skäl till det. Uppskovetfår inte vara längre än fyra dagar om inte den miss- tänkte begär det.

Uppskjuts förhandlingen, skall den misstänkte fortfarande vara

anhållen. om inte rätten bestämmer något annat.

145

Sedan förhandlingen avslutats skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan.

Beslutas ej häktning, skallrätten förordna att den anhållne omedel- bart skall friges.

• Sida 123
•  Original

Nuvarande lydelse

175

Fråga om häktning av den sorii inte är anhållen får tas upp på yr- kande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av måls— äganden eller självmant ta upp frå- gan.

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan. förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gällei tillämpliga de- lar vad i l4— l6 55 ärstadgat. Har den misstänkte kallats till för- handlingen eller förekommer an- ledning. att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandling- en. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon. som ej är vid rätten tillstä- des. skall, så snart beslutet verk- ställts, anmälan därom göras hos rätten.

185

Då rätten beslutar häktning en- ligt 16 5 av anhållen eller enligt I 7 5 av någon, som är vid rätten tillstä- des, eller då anmälan om häkt- ningsbesluts verksställande inkom-

Föreslagen lydelse

155

En fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av mål- säganden eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall för- handling inför rätten hållas så snart det kan ske. Om sådan för- handling gälleri tillämpliga delar vad som sägs i 12—14 55. Har den misstänkte kallats till förhandling- en eller finns det anledning att an- ta, att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro inte hinder för för- handlingen. Uteblir målsäganden, trots att han kallats till förhand- lingen,får frågan trots detta avgö- ras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört. anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts skall förhandling ihäktningsfrågan hållas utan dröjs- mål. Sådan förhandling får inte hållas senare än fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verk- ställts eller hindret för den miss- tänktes närvaro vid rätten har upp- hört.

165

Då rätten beslutar om häktning eller om fortsatt frihetsberövande. skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Ti-

• Sida 124
•  Original

Nuvarande lydelse

mer, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid. inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej be- stämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hållaförhandling. som sägs i 14—1655_ och därvid särskilt tillse. att utredningen be- drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredning- ens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att för- handling inom nu angiven tid skul- le vara utan betydelse, må dock rät- ten bestämma längre tids mellan- rum.

Finnes den utsatta tiden otill- räcklig. må rätten, om framställ- ning därom göres före tidens ut- gång, medgiva förlängning av ti- den.

195

Har ej inom tid. som avsesi 18 5, åtal väckts eller inte rätten inkom- mit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för häktning. förordne rätten omedelbart att den häktade skallfrigivas.

205

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om häktning. äge denna utan förhandling besluta

Föreslagen l vdelse

denfår inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nöd- vändigt. Tid för åtalets väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 1 5 tredje stycket eller om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medgeförlängning av ti- den. om framställning görs före ti- dens utgång. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas till- fälle att yttra sig över framställ- ningen om detta är möjligt.

Väcks inte åtal inom två veckor skall rätten, sålänge den misstänk- te är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mel- lanrum hålla nyförhandling ihäkt- ningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid inte behövs. får rätten bestämma längre tids mellanrum.

175

Om inte äta! har väckts inom den tid som anges i 16 5 eller om det inte har kommit in en framställ- ning till rätten om förlängning av tiden, skall beslutet om häktning omedelbart upphävas.

Beslut om anhållande eller häkt- ning skall vidare omedelbart upp- hävas. när det inte längre finns skäl för beslutet.

185

Har rätten beslutat om häktning med stöd av I 5" tredje stycket. skall rätten hålla ny förhandling i häkt-

• Sida 125
•  Original

Nuvarande lydelse

däröver: är den misstänkte anhål- len skall beslut meddelas sist åfjt'iii de dagen efter det framställning om hans häktande inkom till rätten. Finnes förhandling erforderlig. skall den hållas så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle vad [ l4— 1755 är stadgat.

215

Dömes den misstänkte för brot- tet och är han häktad, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna grunderna. huruvida han skall i häkte avbida. att domen vinner la- ga kraft; är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

Vid tillämpling av första stycket skall bestämmelserna i detta kapi- tel om häktning av den. som skä- ligen kan befaras undandraga sig straff, gälla även ifråga om den som skäligen kan befaras undan- draga sig utvisning. Förordnandet om häktning gäller dock ej under tid då den dömde avtjänar frihets- berövande påföljd som ltar ådömts honom i målet.

22

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman må docki stället föras till militärhäkte.

Föreslagen l vdelse

ningsfrågan senast en vecka efter den förhandling då häktningen be- slutades. Om det då intefinns san- nolika skäl för den misstänktes skuld till brottet ellerfinns det i öv- rigt inte längre skäl för häktning. skall den misstänkte omedelbartfri- ges.

195

Ont den misstänkte döms för brottet och är han häktad, skall rätten. enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvari häkte tills domen vin- ner laga kraft. Om den misstänkte ärpå fri fot,får rätten förordna att han skall häktas.

Vid tillämpning av första styc- ket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning ide fall där detfinns påtaglig risk att den miss- tänkte undandrar sig straff, gälla även i defall där detfinns påtaglig risk att den misstänkte undandrar sig utvisning. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla un- der den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som han har dönrts tilli målet.

205

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. En häktad krigsman får i stället föras till militärhäkte.

Åklagaren eller rätten kan med- ge att den häktade under vissa tider och på de villkor som föreskrivs får vistas utom förvaringslokalen. Änd- ras förutsättningama för medgi- vandet får det återkallas. Återkal- lar åklagaren ett medgivande som har lämnats av rätten. skall detta genast anmälas till rätten.

• Sida 126
•  Original

Nu varande lydelse

Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott. som föranlett häktning- en, eller ett annat brott. för vilket han misstänks. förvaras på en an- nan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren förordna att överföran- det tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade. sedan han överförts till häkte. skall för förhör eller an- nan ätgärd inställas på en plats ut— om häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsy— kiatrisk undersökning gälla sär- skilda bestämmelser.

235

Ej må annorledes än i detta ka— pitel eller eljest är stadgat någon i anledning av misstanke för brott hållas i förvar. även om han sam- tycker därtill.

Om skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör stadgasi 23 kap.

245

Om behandling av anhållen el- ler häktad så ock om ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häk- tad är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller nå- got annat brott som han är miss— tänkt för. förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vida- re inte förs till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan hanförtstill häkte. för förhör eller annan åtgärd ska/! föras till en plats utom häktet.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har un— dergått rättspsykiatrisk undersök- ningjinns särskilda bestämmelser.

219”

Ingen som är misstänktför brott får, även om han samtycker til/det, hållas i förvar på annat sätt än som föreskrivs i detta kapitel eller i nå- gon annanförfattning.

Om skyldighet för den som misstänks för brott att kvarstanna för förhör finns bestämmelseri 23 kap.

229'

Om behandling av den som är anhållen eller häktad samt om er- sättning av allmänna medel åt den som varit oskyldigt häktad finns särskilda bestämmelser.

25 kap.

Om reseförbud och anmälnings- skyldighet

brott, på vilket fängelse kan följa.

Om rannsakningsövervakning, reseförbud och anmälningsskyldig- het

15

Är någon skäligen misstänkt för

Om det finns skäl till att häkta någon, men det kan antas att stflet

• Sida 127
•  Original

Nuvarande lydelse

och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes för-' hållande eller annan omständighet skäligen befaras. att han avviker el- ler annorledes undandrager sig lag- föring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla el- ler häkta honom, får, om det är till- räckligt. i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna ho— nom anvisad vistelseort (reseför- bud) eller föreskrivas att han på vis- sa tider skall anmäla sig hos anvi- sad polismyndighet (anmälnings- skyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslu- tas, om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det antas att syftet därmed kan till- godoses reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet, får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses iförsta stycket.

Föreslagen lydelse

därmed kan tillgodoses genom . mindre ingripande tvångsmedel/är

istället den misstänkte ]. underkastas rannsaknings- övervakning,

2. meddelas reseförbud eller

3. åläggas anmälningsskyldighet.

Rannsakningsövervakning får även åläggas den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott. där straffet är fängelse i minst ett år om det finns påtaglig risk att han på nytt begår brott av samma art.

Reseförbud eller anmälnings- skyldighet får även meddelas den som är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa om det i övrigt finns förutsättningar för rannsakningsövervakning. Obe- roende av brottets beskaffenhet får reseförbud eller anmälnings- skyldighet ocksä beslutas om det finns påtaglig risk att den misstänk- te genom att fly utomlands un- dandrar sig lagföring eller straff.

25

Rannsakningsövervakning inne- bär att den misstänkte är skyldig att under särskilt angivna tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller annan anvisad

• Sida 128
•  Original

Nuvarande lydelse

] samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får före- skrivas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bo- stad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseför- bud förenas med anmälningsskyl- dighet.

I fråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud.

35

Reseförbud meddelas av åklaga- ren eller rätten.

Fråga om reseförbud får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rätten har att besluta om

Föreslagen lydelse

plats. Övervakare skall utses för den misstänkte.

Den som ålagts rannsaknings- övervakning är skyldig att iaktta skötsamhet och att följa de före- skrifter om läkarvård, nykterhets- vård eller annan behandling som har ålagts honom eller som rätten meddelar. Den misstänkte är även skyldig att underkasta sig andrafö- reskrifler som behövs för att tillgo- dose syftet med rannsakningsöver- vakningen.

3 5 Reseförbud innebär förbud för den misstänkte att utan tillstånd lämna den vistelseort som har anvi- sats honom.

Anmälningsskyldighet innebär att den misstänkte på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polis- myndighet.

I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får före- skrivas att den misstänkte skall lämna ifrån sig pass eller annan handling som gäller som pass. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för hans övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.

4å

En fråga om tvångsmedel enligt detta kapitel prövas av åklagaren eller rätten.

Frågan får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller då rät- ten har att besluta om den miss-

• Sida 129
•  Original

Nuvarande lydelse

den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Väckes vid rätten fråga om rese- förbud. skall. så snart ske kan.-för- handling därom äga rum inför rät- ten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i24 kap. [75 är stadgat. Ärfara i dröjsmål. må rätten omedelbart meddela reseför- bud att gälla. till dess annorlunda förordnas.

4?

Beslut om reseförbud skall inne- hålla uppgift å det brott misstan- ken avser samt angiva den ort. där den misstänkte skall uppehålla sig. och vad han i övrigt har att iaktta- ga. ] beslutet skall erinras om på- följden för överträdelse av förbu- det och för underlåtenhet att fullgö- ra därmedförenat villkor.

Beslutet skall delgivas den miss- tänkte.

5.5

Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte be- gära rättens prövning av förbudet. Då begäran kommit in, skall rät- ten, så snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej möter. senast på fjärde dagen därefter hålla för- handling som avses i 3 5. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställ- des. får dock. om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum, förhandlingen anstå till hu- vudförhandlingen.

Föreslagen lydelse

tänktes häktning eller hans kvar- hållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsä- ganden eller självmant ta upp frå- gan.

Väcks frågan vid rätten. skall förhandling äga rum inför rätten så snart det kan ske. Om sådan för- handling gälleri tillämpliga delar vad som sägsi 24 kap. 1559.

Så

Beslut om tvångsmedel enligt detta kapitel skall innehålla upp- gift om det brott misstanken avser samt klart ange de föreskrifter som skall gälla för den misstänkte. l be- slutet skall erinras om påföljden för överträdelse av vad som åligger honom enligt beslutet.

Beslutet skall delges den miss- tänkte.

65

Har en åtgärd enligt ] åbeslutats av åklagaren. får den misstänkte begära rättens prövning av beslu- tet. Då begäran kommit in, skall rätten, så snart det kan ske och, om det intefinns synnerliga hinder, se- nast på fjärde dagen därefter hålla den förhandling som avses i 4 5. Utsätts huvudförhandling att hål- las inom en vecka sedan begäran framställdes, får dockförhandling- en anstå till huvudförhandlingen. om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum.

• Sida 130
•  Original

Nuvarande lydelse

6?)

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud. skall, om ej åtal redan väckts, rät- ten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej be- stämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en må- nad, sedan reseförbud meddela- des.

Finnes tid, som avses i första stycket. otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före ti- dens utgång, medgiva förlängning av tiden.

75

Har ej inom tid. som avses i 6 5. åtal väckts eller till rätten inkom- mit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för reseförbud. skall det omedelbart hävas.

Om hävande av reseförbud för- ordnar åklagaren. Har förbudet meddelats eller fastställts av rätten. förordnar denna om hävande av förbudet. Rätten får överlåta till åklagaren att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet eller från föreskrifter som har meddelats i samband med detta.

Vadi24 kap. Zl & är stadgat om häktning äge motsvarande tillämp- ning beträffande reseförbud.

Föreslagen lydelse

75

Då rätten meddelar beslut om tvångsmedel enligt 15 eller fast- ställer ett sådant beslut, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Tidenfår inte bestäm- mas längre än vad som är ound- gängligen nödvändigt. I annat fall skall åtal väckas inom två veckor sedan beslut om rannsakningsöver- vakning meddelades och inom en månad sedan beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet medde- lades.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av ti- den om framställning görs före ti- dens utgång. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas till- fälle att yttra sig över framställ- ningen om detta är möjligt.

85

Om inte åtal har väckts inom den tid som avses i 75 eller en fram- ställning om förlängning av tiden har kommit in till rätten eller det i övrigt inte längre finns skäl för en åtgärd enligt 1 5, skall beslutet här- om omedelbart upphävas.

Om beslutet har meddelats av åklagaren får denne upphäva beslu- tet samt också besluta om undantag från reseförbud eller från andra fö- reskrifter som har meddelats i sam- band med en åtgärd enligt I 5. Även i annat fall får åklagaren be- sluta om sådant undantag.

Det som sägs om häktning i 24 kap. 19 5 skall också tillämpas ifråga om tvångsmedel enligt detta kapi- tel.

• Sida 131
•  Original

Nuvarande lydelse

85

Väckes i mål. som fullföljts till högre rätt. fråga om reseförbud, äge denna utan förhandling beslu- ta däröver. Finnes förhandling er- forderlig, skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 179' är stadgat.

95

Överträdes reseförbud eller full- göres ej därmed förenat villkor. skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas. om det ej är uppenbart, att skäl därtill ej före- komma.

Föreslagen lydelse

96

Om en_fråga om tvångsmedel en— ligt ] &" väcks i ett mål somfitllföljts till högre rätt. kan denna utan för- handling besluta om tvångsmedlet. Om förhandling behövs. skall den hållas så snart det kan ske. Om sådan förhandling gälleri tillämp- liga delar vad som sägs i24 kap. 15 5.

tog

Har den som har ålagts rannsak- ningsövervakning åsidosatt sina skyldigheter enligt 2 55 första styc- ket. skall han häktas.

Har den misstänkte allvarligt åsidosatt sina skyldigheter enligt 2 5? andra stycket eller har han över- trätt ett reseförbud eller allvarligt åsidosatt ett villkor i samband med reseförbud eller anmälningsskyl- dighet, skall han häktas om det inte är uppenbart att det är obehövligt.

I avvaktan på rättens beslut om häktningfår den misstänkte anhål- las.

Det som sägs i 24 kap. om förfa- randet vid prövningen av en fråga om häktning skall också tillämpas i fråga om häktning enligt denna pa- ragraf.

115-

Ont inte annat sägs gäller vid till- lämpningen av denna balk ifråga om rannsakningsövervakning vad som ärföreskri vet om häktning och i fråga om anmälningsskyldighet vad som är föreskrivet om reseför- bud.

• Sida 132
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

25

Beslut om kvarstad meddelas av rätten.

Fråga om kvarstad får upptagas på yrkande av undersökningsleda- ren, åklagaren eller målsäganden. Efter åtalet får rätten även själv- mant upptaga fråga därom.

En fråga om kvarstad prövas av rätten.

Frågan får tas upp på yrkande av undersökningsledaren, åklagaren eller målsäganden. Efter åtalet får rätten även självmant ta upp frå- gan.

l anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning får undersökningsledaren eller åklagaren yrka kvarstad en- dast om anspråket anmälts hos honom. Rätten får endast på yrkande förordna därom.

Väcks fråga om kvarstad, skall. så snart det kan ske. förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälleri tillämp- liga delar vad som sägs i 24 kap. 1758". Är detf'ara i dröjsmål. får rät- ten omedelbart bevilja ätgärden att gälla till dess annorlunda förord- nas.

Väcks en fråga om kvarstad skallförhandling äga rum inför rät- ten så snart det kan ske. Om sådan förhandling gäller i tilllämpliga delar vad som sägs i 24 kap. 15 9". ] brådskande fall får rätten ome- delbart förordna att åtgärden skall gälla till dess något annat bestäms.

75

Bestämmelserna i 25 kap. 8 5? om reseförbud gäller också beträf- fande kvarstad.

Bestämmelserna i 25 kap. 9 5 om reseförbud gäller också beträf- fande kvarstad.

27 kap.

Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten el- ler eljest är tillgängligt för beslag.

Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga om be- slag. skall, så snart det kan ske. förhandling därom äga rum inför

55

Rätten får förordna om beslag av föremål som företes vid rätten eller på annat sätt är tillgängligt för beslag.

En fråga om beslagfår tas upp av rätten på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om beslag väcks vid rätten skall förhandling inför rätten hållas så snart det kan ske. Om så-

• Sida 133
•  Original

Nuvarande lydelse

rätten. Om sådan förhandling gäl- lei tillämpliga delar vad i 24 kap. 175 är stadgat. Är_fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlun- da förordnas.

Föreslagen lydelse

dan förhandling gälleri tillämpli- ga delar vad som sägs i 24 kap. 15 5. ] brådskande fall får rätten omedelbart förordna att ett beslag skal/gälla till dess något annat be- stäms.

149

Vad i 25 kap. 8 5 är stadgat om reseförbud äge motsvarande till-

lämpning beträffande beslag.

Bestämmelserna i 25 kap. 9 åom reseförbud gäller också beträffan- de beslag.

51 kap.

Så snart målets beredande avslu- tats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen. För behand- ling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas. ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fy- ra veckor efter utgången av den i 2 ; angivna tiden, om ej till följd av åtgärd. som avses i 11 5. eller an- nan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter utgången av den i 2 5 angivna tiden. skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

135

Så snart målet beretts skall hov- rätten bestämma tid för huvud- förhandling. För behandling av en rättegångsfråga eller en del av sa- ken som får avgöras särskilt, får huvudförhandling sättas ut trots att målet i övrigt inte är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade häktad skall huvudförhandling hållas inom två veckor efter utgången av den tid som anges i 2 5 om inte längre upp- skov är nödvändigt till följd av en åtgärd som avses i l l 5 eller någon annan omständighet. Har den till- talade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 5. skall tiden räknas från dagen för hans häk— tande.

52 kap.

Finnes för utredningen erforder- ligt, att part eller annan höres muntligen i hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Om inställande av tillta- lad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

105

Är det med hänsyn till utredning- en nödvändigt att en part eller nå- gon annan hörs muntligen i hov- rätten förordnar hovrätten därom på det sätt den finner lämpligt. Om inställande av en tilltalad, som är anhållen eller häktad förordnar hovrätten.

Ifråga om mål om häktning av

• Sida 134
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

någon som inte är närvarande vid rätten gäller bestämmelserna i 24 kap. 15 5 tredje och fjärde styckena.

Denna lag träder i kraft den ! juli 1986. Har någon häktats, meddelats reseförbud eller ålagts anmälningsskyldighet före den nya lagens ikraft- trädande skall äldre lag tillämpas i fråga om åtgärden intill dess målet första gången förekommer vid rätten.

Föreslagen lydelse

Infaller den tid. då enligt lag el- ler särskild författning en åtgärd senast skall vidtas. på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, får åtgärden vidtas nästa vardag.

Första stycket gäller inte i fråga om frister isamband med anhållan- de och häktning enligt 24 kap. 10 59 första stycket, 11 5 , 15 5 fjärde styc- ket och 18 & rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Föreslagen lydelse

På begäran av åklagaren får rät- ten bestämma tiden för den för-

• Sida 135
•  Original

Nuvarande lydelse

den tid, inom vilken enligt 24 kap. 12 & rättegångsbalken häktnings- framställning senast skall avlåtas, med högst tio dagar. Begäran där- om skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utred- ning oundgängligen erforderlig, får justitiekanslern på begäran. som görs före anständstidens utgång, meddela ytterligare förlängning med högstfemton dagar.

Görs inte häktningsframställning inom tid som för varjefall ärföre- skriven eller, om begäran om för- längning inte bifallits, senast dagen efter den dag då åklagaren mottog meddelande därom, skall den an- hållen omedelbart friges.

Föreslagen lydelse

handling som avses i 24 kap. [85 rättegångsbalken till högst två, eller om det är oundgängligen nödvän- digt med hänsyn till utredningen, högstfyra veckor. En begäran skall innehålla skälenförförlängning av tiden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Prop

• Sida 136
•  Original

Nuvarande lydelse

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skynd- samt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åt- gärden samt, om anhållande eller reseförbud eller anmälningsskyl- dighet skall bestå, genast underrät- tar chefen för justitiedepartemen- tet därom. Finner denne, att hin- der mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka regeringens för- ordnande om upphävande av åt- gärden. I annat fall skall den främ- mande staten genom utrikesdepar- tementets försorg underrättas om åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen för justitiedepartemen- tet bestämd tid, inom vilken fram- ställning om utlämning skall gö- ras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag perso- nen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första stycket. När en fram- ställning om utlämning kommer in, skall utrikesdepartementet ge-

nast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åt- gärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller un- derkastats reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet får dock för pröv- ning, om åtgärden skall bestå, be- gära ny förhandling inom tre vec- kor från det beslut senast medde- lats.

Har en framställning om utläm- ning av den som är anhållen eller

Föreslagen lydelse

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skynd- samt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åt- gärden samt, om anhållande eller tvångsmedel enligt 25 kap. rätte- gångsbalken skall bestå, genast un- derrättar chefen för justitiedepar- tementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest bör ske, har han att utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. ] annat fall skall den främmande staten genom utrikes- departementets försorg underrät- tas om åtgärden. Därvid skall an- ges viss av chefen förjustitiedepar- tementet bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte vara lång- re än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller beslut om tvångsmedel enligt 25 kap. rätte- gångsbalken meddelades enligt första stycket. När en framställ- ning om utlämning kommer in, skall utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Talan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits eller un- derkastats tvångsmedel enligt 25 kap. rättegångsbalken får dock för prövning, om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast med- delats.

Har en framställning om utläm- ning av den som är anhållen eller

• Sida 137
•  Original

Nuvarande lydelse

underkastad reseförbud eller an- mälningsskyldighet inte gjorts inom den enligt andra stycket be- stämda tiden, skall den anhållne friges eller beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma gäller när en framställ- ning avslås enligt 15 5. Om den an- hållne i annat fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utlämningsframställ- ningen. Görs inte framställning som nu har sagts, skall den anhåll- ne omedelbart friges.

Föreslagen lydelse

underkastad tvångsmedel enligt 25

'kap. rättegångsbalken inte gjorts

inom den enligt andra stycket be- stämda tiden, skall den anhållne friges eller beslutet om tvångsme- del hävas. Detsamma gäller när en framställning avslås enligt l55. Om den anhållne i annat fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utläm- ningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart fri- ges.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

givna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

175

Har främmande stat som tillträtt brottsmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts. kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om uteva- rodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förut- sättningar besluta om häktning av den dömde eller om reseförbud el- ler anmälningsskyldighet. Rese- förbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan

Har främmande stat som tillträtt brottsmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd. eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om uteva- rodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåklagaren kan rätten under motsvarande förut- sättningar besluta om häktning av den dömde eller om rannsaknings- övervakning, reseförbud eller an- mälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får be- slutas, även om det svåraste straff

• Sida 139
•  Original

Nuvarande lydelse

följa på motsvarande brott är lind- rigare än fängelse i ett år. Obe- roende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas el- ler underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han ge- nom att bege sig från landet un- dandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häkt- ning, reseförbud och anmälnings- skyldighet enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 3—24 55 och 25 kap. 2—9 55 rättegångsbal- ken. Den som anhållits eller häk- tats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och häri landet varit berövad friheten med anled- ning av det eller de brott framställ- ningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländ- ska domen. 1 fall då den dömde anhållits eller häktats innan fram- ställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom arton dagar från dagen för frihetsberö- vandet, om inte framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Föreslagen lydelse

som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den döm- de anhållas, häktas eller underkas- tas rannsakningsövervakning, rese- förbud eller anmälningsskyldig- het, om han saknar hemvist i Sve- rige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I fråga om tvångsmedel enligt denna paragraftillämpas i övrigt 24 kap. 3—22 55 och 25 kap. 2— 11595 rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlag- da tid han i den främmande staten ,och här i landet varit berövad fri- heten med anledning av det eller de brott framställningen om verk— ställighet avser uppgår till den tid som bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska domen. ] fall då den dömde anhållits eller häktats in- nan framställning om verkställig- het gjorts, skall den dömde friges inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte fram- ställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli l986.

• Sida 140
•  Original

frihetsinskränkning

Härigenom föreskrivs att l 5 lagen (1974:515) om ersättning vid fri- hetsinskränkning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud eller an- mälningsskyldighet, intagen på rättspsykiatrisk klinik, tagen i för- varsarrest eller tagen i förvar ge- nom beslut av befälhavare på far- tyg eller luftfartyg eller av beskick- ning eller konsulat har rätt till er- sättning av staten, om 1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränk- ning genom avslag på häktnings- framställning eller efter överpröv- ning, fullföljd av talan eller anli- tande av särskilt rättsmedel upp— hävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller un- danröjs utan förordnande om ny handläggning.

Föreslagen lydelse

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad rannsakningsöver- vakning, reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet, intagen på rätts- psykiatrisk klinik, tagen i förvars- arrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg el- ler luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersätt- ning av staten, om 1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränk- ning genom avslag på häktnings— framställning eller efter överpröv- ning, fullföljd av talan eller anli- tande av särskilt rättsmedel upp- hävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller un- danröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämns i första stycket 1 —3 och detär uppenbart att frihetsinskränk- ningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning, om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en

• Sida 141
•  Original

mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränknin- gen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats.

Denna lag träder i kraft den l juli 1986.

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet

Innehållsförteckning ] Allmänna synpunkter ...................................... 143 2 Häktning ................................................. 163 2.1 Brottsmisstankcns styrka och brottet som kvaliftkations- grund ............................................... 163 2.2 De särskilda häktningsgrunderna ....................... 168 2.3 Häktning vid lindriga och svåra brott .................... 199 3 Proportionalitetsprincipen .................................. 205 4 Frister — förfarandet ...................................... 208 4.1 En anpassning till Europakonventionen ................. 208 4.2 Utgångspunkt för fristberäkningen ...................... 225 4.3 Söndagsregeln .. ...................................... 229 4.4 Kommunikation mellan parter och domstolen ............ 233 4.5 Prövningen av anhållningsfrågan ....................... 239 4.6 Forumfrågan ......................................... 244 4.7 F örsvararfrågan ...................................... 254 4.8 Utredningshäktning, omprövningsförhandling och hävande av beslut om häktning ......................... 259 4.9 Frister för åtal och huvudförhandling ................... 271 4.10 Gemensam häktnings- och huvudförhandling ............. 274 4.11 Häktning i högre rätt .................................. 275 5 Rannsakningsövervakning .................................. 276 5.1 Allmänt ............................................. 276 5.2 Beslutsbefogenheter och avräkning av övervakningstid . . . . 297 5.3 Sanktioner ........................................... 298 6 Natthäkte ......... ' ....................................... 299 7 Reseförbud - anmälningskyldighet .......................... 305 8 Häktning på nya grunder — talan mot häktningsskäl ........... 305 9 Organisatoriska frågor — kostnadsfrågor ..................... 306 10 Övriga frågor ............................................. 328 11 Närmare synpunkter på de enskilda lagförslagen .............. 331

Remissyttrandena återges i regel i oavkortat skick och utan bearbetning.

• Sida 143
•  Original

Prop.1986/871112

• Sida 147
•  Original

vande kommer troligen också för vissa att överstiga den tid som nu använts för att kunna konstatera om ett frihetsberövande skall fortsätta.

Det kan sålunda bli så att oviljan att acceptera det förhållandet att den svenske åklagaren från rättssäkerhetssynpunkt innehar en fullt betryggan- de roll kan komma att drabba de man avser att skydda på ett påtagligt negativt sätt. Det kan dessutom komma att ske till ett pris som resurs- och kostnadsmässigt vida kan överstiga kalkylerna.

Det bör vidare anmärkas att redan då det tidigare utredningsbetänkandet avseende häktnings- och anhållningsbestämmelser framlades år 1977 restes från många remissinstanser invändningar mot de inskränkningar i utredningsarbetets effektivitet som kunde förutses därest de då föreslagna förändringarna genomfördes. Sedan dess har såväl möjligheterna för polis och åklagare att utreda brottslighet som allmänhetens tilltro till dessa möjligheter minskat. Detta är särskilt ifråga om det som i det nu avgivna betänkandet benämns "vardagsbrott" varmed synes avses t.ex. bostads- och affärsinbrott, biltillgrepp, bedrägeribrott och liknande. Det är därför olyckligt att ett av de tyngsta delmomenten i förslaget # de inskränkta möjligheterna att häkta på grund av recidivfara — kommer att slå direkt mot de här ovan angivna typerna av högfrekventa brott. Utredningen hari denna del på ett icke acceptabelt sätt låtit hänsynen till den brottslige skjuta samhällets och i ännu högre grad den brottsdrabbades intressen i bakgrunden. Jag menar att utredningen här tenderar att underskatta de negativa effekter som alltför långt driven nit att minska de rättsutredandes tvångsmedel kan få bl.a. ifråga om medborgarnas benägenhet att agera på egen hand då de uppfattar samhällets skyddsinsatser som otillräckliga. Ifråga om de traditionella brotten uttalades dessutom i årets budgetpropo- sition (prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 18 samt 21) att övriga prioriteringar vid brottsbekämpningar —- avseende t.ex. narkotikabrottslighet och ekono- misk kriminalitet — inte får leda till att denna brottslighet underskattas eller tillmäts alltför ringa betydelse.

Äklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Vad gäller utredningens förslag till förkortade anhållningstider och kortare frister i samband med frihetsberöVanden är dessa förslag en anpassning till Europakonventio- nens regler och Europakommissionens utslag. Jag anser det därför uppen- bart att föreslagna regler om frister från frihetsberövande till inställelse inför domare bör införas. I denna del serjag inte anledning att beröra annat än vissa följder av de nya reglerna.

Vad därefter gäller de övriga förslagen om ändringar i häktningsrekvisi- ten m. m. synes dessa vara dikterade mera av statsfinansiella hänsyn än av straffprocessuella skäl. Detta leder i flera fall till mycket otillfredsställande resultat.

Med hänsyn till Europakonventionens regler kan förväntas att de av utredningen angivna kortare fristerna vid frihetsberövanden kommer att genomföras. Detta kommer att få negativa arbetsmässiga och ekonomiska konsekvenser för polis. åklagare och domstolar. Förslaget till införande av rekvisitet ”påtaglig risk” vid häktning anser jag sakna tillräcklig grund. Det är sålunda tveksamt om användningen av det nya rekvisitet skulle

• Sida 148
•  Original

medföra den minskning av antalet frihetsberövanden som utredningen önskar. En sådan minskning står dessutom i stark kontrast till samhällets och medborgarnas krav på att brott uppklaras och leder till påföljd.

Vad gäller utredningens förslag till minskning av möjligheterna att an- vända anhållande och häktning vid recidivfara är invändningarna av ännu större styrka. De förutsättningar som utredningen i sitt förslag ställt upp för häktning vid recidivfara är alltför snävt utformade. Det kan ifrågasättas om sådana inskränkningar alls bör accepteras. De teoretiska grunder ut- redningen anfört för att minska antalet häktningar vid recidivfara kan inte dölja att de föreslagna reglerna skulle tillåta vanebrottslingar att i stor utsträckning fortsätta sin verksamhet utan att samhället kan ingripa med anhållande eller häktning. Därmed skulle ett genomförande av förslaget bidra till en ytterligare ökad brottslighet och minska medborgarnas skydd mot främst förmögenhetsbrottslingama. Att beta samhället möjlighet att ingripa vid seriebrottslighet ter sig inte bara samhällsfarligt utan också inhumant gentemot såväl den misstänkte som målsägandena. Förslaget kan inte accepteras. Såväl effektivitetsskäl som kostnadsskäl talar vidare mot ett upphävande av häktningsmöjligheten vid lindrigare brott avseende misstänkta utan stadigt hemvist i riket. De nu gällande reglerna bör därför bibehållas. Jag ställer mig tveksam till behovet av en särskild proportiona- litetsregel inskriven i lag. Jag ansluter mig till utredningens förslag om utredningshäktning och därtill hörande regler om omprövning. Förslagen till rannsakningsövervakning och natthäkte som substitut för vanlig häkt- ning anser jag orealistiska och sakna värde i det praktiska straffproces- suella arbetet. När det slutligen gäller utredningens redovisning av kostna- der för ett ev. genomförande av förslagen finner jag uppenbart att utred- ningen underskattat framför allt kostnaderna för den kraftigt utökade verk- samheten under icke tjänstetid.

Åklagarmyndigheten i Danderyds åklagardistrikt: På grund av vad som förevar i det å sidorna 56—60 i betänkandet refererade målet i Europakom- missionen är ju en ändring av reglerna i 24 kap. RB om frister och förfaran- de vid anhållande och häktning ofrånkomlig. Det som anföres under av- snitt 11 i betänkandet. synes vara väl övertänkt och jag kan ej finna något att erinra däremot.

Åklagarmyndighelen i Handens åklagardistrikt: Utredningens huvud- uppdrag har varit att lämna ett förslag innebärande att våra häktningsregler överensstämmer med Europakonventionens. En rad konkreta förslag har lämnats, men beträffande den praktiska tillämpningen av dem, finns inget att ta fasta på. Det framgår av direktiven att förslaget inte får innebära ett utökande av de offentliga utgifterna. Alla reformer som föreslagits måste alltså klaras inom nuvarande ramar. Det är helt uppenbart att det liggande förslaget kommer att kräva ökad arbetsinsats från såväl polis som åklagare och domare. Flertalet brott begås under fredag, lördag och söndag och med de korta tider man kommer att ha till förfogande för förberedelser till häktning, måste följaktligen mycket arbete utföras under annars arbetsfri tid. Det innebär, om inte personalstyrkorna ökas, att resurserna måste tas från annan verksamhet. En reform, som inte beaktar detta, går inte att genomföra.

• Sida 149
•  Original

Åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt: Först vill jag endast konstatera att de nuvarande reglerna rörande straffprocessuella tvångsme- del fungerar bra.

Jag utgår från att ett nytt system med en frist på högst fyra dagar för en domstolsprövning av ett frihetsberövande kommer att genomföras.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Betänkandet är välskrivet och tar upp de flesta tänkbara problemställningar som den föreslagna nyordningen innebär. Utredningens förslag accepteras i stora drag.

[åklagarmyndigheten i Södertälje åklagardistrikt: De föreslagna ändring- arna i lagstiftningen synes lämpliga och väl underbyggda, varför ingen erinran finns mot att de genomföras.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: I huvudsak har jag inte någon erinran mot vad som föreslås i anledning av att fristerna för ingi- vande av häktningsframställning m. m. nedkortas. l betänkandet har noga redogjorts för de svårigheter som kan uppstå i och med att polis och åklagare har mindre tid till sitt förfogande och man synes väl ha beaktat att ett förenklat förfarande inför domstol på grund härav är nödvändigt. Även i övrigt tycks man så långt som möjligt försökt tillgodose att praktiska synpunkter anläggs på ifrågavarande problem.

Åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt: Genom att utredningen inriktats på att uppfylla Europakonventionens krav på snabbare domstols- prövning av åklagamas tvångsmedelsbeslut har dess förslag naturligt nog lagts nära vad som gäller i övriga konventionsländer. Vi står inför tvånget att anpassa oss till yttervärlden. Det bör dock sägas att sannolikheten för att det nya systemet skulle medföra totalt sett kortare frihetsberövanden för de misstänkta inte är så stor. Det är i stället mycket möjligt att motsatsen blir fallet. De många fall, där åklagaren f. n. friger den anhållne och alltså underlåter att begära häktning kommer i fortsättningen i stor utsträckning att få drivas till häktning för att möjliggöra erforderlig brotts— utredning. Skall effektiviteten i brottsbekämpningen upprätthållas måste häktningsfrekvensen enligt den föreslagna modellen ökas.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Inledningsvis skall konsta- teras, att det är beklagligt att behöva ändra på en lagstiftning, som sedan lång tid tillbaka är väl fungerande. Om Sverige ej förmår hävda sin suve- ränitet och värna om sitt nuvarande rättssäkra tvångsmedelssystem utan en anpassning måste ske till Europakonventionens regler, synes det ofrån- komligt att förkorta tiden för frihetsberövandet fram till domstolsprövning- en till föreslagna fyra dagar.

Om en ändring så måste ske, skall dock lagstiftaren vara medveten om att detta kommer att medföra avsevärda kostnader och att de beräkningar, som gjorts i förslaget, synes vara alltför optimistiska. De små resursök- ningar, som skissas av utredningen, är otillräckliga att få poliser, åklagare och domare —- mot staten ytterst lojala yrkesgrupper — att utföra de nya ytterst betungande arbetsuppgifterna på obekväm arbetstid och på ett sådant sätt, att rättsförluster icke uppkommer för de misstänkta och ej heller för brottsoffren. Jag förmodar, att respektive fackförbund med skär- pa kommer att framhålla, att deras medlemmar måste kompenseras både ekonomiskt och på annat sätt.

• Sida 150
•  Original

Åklagarmyndigheten [ Köpings åklagardistrikt: De farhågor, som från polis- och åklagarhåll framfördes mot förslaget (SOU 1977z50) från den I974 tillsatta utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna, att förkortade anhållningstider skulle medföra en försämring av möjlighe- terna att utreda och beivra brott, äger fortfarande full giltighet.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Äklagarmyndigheten anser sig ej ha något att invända mot betänkandet i stort.

Åklagarmyndigheten iEnköpings åklagardistrikt: Till de synpunkter och bedömanden som kommit till uttryck i avsnittet, kan jag i merparten ansluta mig. Några frågor är dock ägnade att höra föranleda särskilda kommentarer.

Åklagarnzyndiglreten i Tierps åklagardistrikt: Med hänsyn till Europa- kommissionens och Europadomstolens inställning är det ofrånkomligt att fristerna i samband med anhållande och häktning måste förkortas. Detta kan enligt min mening i allt väsentligt ske på sätt som föreslagits i betän- kandet.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: De principiella utgångs- punkterna vad gäller avsnitt 11 i betänkandet får godtas mot bakgrunden av de skäl som föranlett lagförslaget i denna del. Vad gäller vissa enskild- heter vill jag lämna några synpunkter.

Åklagarmyna'igheten i Lycksele åklagardistrikt: Det är självklart att reglerna måste stå i överensstämmelse med Sveriges åtaganden. De änd- ringar som erfordras för detta är därför odiskutabla. Huruvida de är bra, nödvändiga, olämpliga osv är därför ointressant. Ostridigt är väl dock att de kommer att medföra en hel del praktiska problem och nya kostnader och tidsutgång. Man kan tyvärr på goda grunder anta att statsmakterna inte ens kommer att ställa de extra medel och den extra personal till förfogande som krävs för de nödvändiga regeländringarna.

De argument som framförs för att därutöver i många avseenden ändra reglerna är inte hållbara.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Vad gäller avkortade tidsfrister för frihetsberövanden torde väl "loppet vara kört" eftersom Sverige är bundet enligt Europakonventionen. Att ändringarna kommer att innebära stora kostnader och försämrad effektivitet i brottsbekämpningen och samhällsskyddet behöver man inte vara särskilt synsk för att insc. Det är bara att fromt hoppas att det ska dröja innan de nya reglerna införs.

I övrigt innehåller betänkandet förslag som är bra, en del mindre bra och några, som måste betecknas som rent dåliga.

Svea hovrätt: Ett frihetsberövande innebär alltid en allvarlig kränkning av den enskildes integritet. Möjligheterna att vidta frihetsinskränkade åt- gärder på grund av misstanke om brott måste därför vara starkt begränsa- de. Det är viktigt att de bestämmelser som reglerar förfarandet vid sådana frihetsingripanden uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet.

Utredningen har sett över de nu gällande reglerna på området. Dess förslag syftar till att begränsa möjligheterna att besluta om häktning och att påskynda förfarandet så att frågan om häktning kan prövas på ett tidigare stadium än som nu är fallet.

Hovrätten anser att utredningen på ett berömvärt sätt har redovisat sina

• Sida 151
•  Original

överväganden. I allt väsentligt kan hovrätten ansluta sig till de framlagda förslagen. Enligt hovrättens mening är det särskilt betydelsefullt att fris- terna för anhållande och häktning hålls så korta som möjligt. I den mån detta är en resursfräga är det viktigt att de resurser satsas som är nödvän- diga. Hovrätten vill också framhålla att det är lika viktigt att tiden mellan häktning och huvudförhandling inte blir längre än som är nödvändigt. Alltför långa häktningstider kan idag förekomma i de mer komplicerade målen. Dessa långa häktningstider är skadliga för de häktade. Ibland kan den påtvungna isoleringen ha en direkt nedbrytande verkan. Det är därför angeläget att polis- och åklagarmyndigheterna får sådana resurser att ut- redningarna kan bedrivas snabbt och koncentrerat.

Till hovrätten överklagas varje år ett stort antal häktningsbeslut men det är relativt sällsynt att tingsrättemas beslut ändras. Såvitt hovrätten kan bedöma finns det således inte fog för ett påstående att häktningsinstitutet används i onödigt hög utsträckning. Sådana fall förekommer när hovrätten finner att häktning inte erfordras eller kan ersättas med reseförbud och anmälningsskyldighet. Men detta förekommer dock inte så ofta att det enligt hovrättens mening kan anses föreligga ett behov av att mera avse- värt inskränka häktningsgrunderna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Grundtankarna i betänkandet går i huvudsak i samma riktning som de förslag som framfördes av 1974 års häktningsutredning i dess betänkande "Häktning och anhållande" (SOU 1977:50). Som hovrätten framhöll i sitt yttrande däröver är det ett vällov- ligt syfte att försöka begränsa användandet av straffprocessuella frihets- berövanden. Hovrätten ställde sig då i stort bakom de förslag som läm- nades i betänkandet, men gjorde vissa påpekanden.

På samma grunder som då kan hovrätten i stort ställa sig bakom de förslag som 1983 års häktningsutredning nu lagt fram. Förslagen om korta- re frister vid denna typ av frihetsberövanden ligger i linje med de avgöran- den som i dessa frågor träffats i Europakommissionen och Europadomsto- len och synes vara nödvändiga att genomföra. Som utredaren pekat på kommer detta att medföra en del problem bl. a. för domstolarna.

Även om hovrätten således i princip tillstyrker förslaget vill hovrätten dock anföra synpunkter på några frågor.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten finner att de förSIag som läggs fram i betänkandet i stort är välgrundade och kan läggas till grund för lagstiftning. Vissa invändningar kan dock riktas mot delar av förslaget. I det följande berör tingsrätten förslagen i princip i den ordning de har redovisats i allmänmotiven'ngen i betänkandet.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens uppfattning att den straffprocessuella lagstiftningen bör anpassas till de internationella trak- tater som Sverige har anslutit sig till. Likaså anser tingsrätten att lagstift- ningen bör utformas så att den bidrar till en försiktigare användning av de personella tvångsmedlen utan att därför samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Tingsrätten ifrågasätter dock om inte vissa av förslagen skulle innebära just sådana icke önskvärda effekter. I synnerhet förslaget att begränsa häktningsmöjligheterna vid risk för fortsatt brottslig verksamhet kan förväntas medföra såväl försämrat

• Sida 152
•  Original

samhällsskydd som minskad effektivitet i brottsbekämpningen. Tingsrät- ten anser vidare att det föreslagna institutet rannsakningsövervakning inte är något realistiskt alternativ till häktning när det gäller att stävja återfall i t. ex. förmögenhetsbrott.

Domstolsverket: Förslagen i det remitterade betänkandet företer stora likheter med de förslag som 1974 års häktningsutredning lade fram i betän- kandet Häktning och anhållande (SOU 1977z50). ] remissyttrande 1977— 12—23 över betänkandet instämde domstolsverket (DV) i att man borde försöka begränsa användningen av de straffprocessuella frihetsberövan- dena och förkorta dem till vad som är oundgängligen nödvändigt. DV ansåg dock att häktning borde kunna komma till användning i fråga om vissa misstänkta i betydligt större utsträckning än utredningen tänkt sig. Beträffande fristerna vid anhållande och häktning delade DV utredningens uppfattning att dessa utan olägenhet kunde nedkortas väsentligt.

DV delar alltjämt grundsynen att användningen av de personella tvångs- medlen bör begränsas så långt det är möjligt utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Med hänsyn både till de förändrade kraven i anledning av Sveriges konventionsåtagan- den och till att det nu framlagda förslaget synes vara mindre långtgående än 1977 års förslag torde förutsättningama för en lagstiftning i frågan nu också vara större än tidigare.

RPS: RPS tillstyrker förslaget om att förkorta häktningsfristerna. En sådan förkortning är nödvändig med hänsyn till den tolkning, som numera ges åt bestämmelserna om häktning i den Europeiska konventionen 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Förslagets genomförande torde dock komma att kräva mera resurser från polisens sida än vad utredningen har beräknat. RPS har också en del invändningar mot detaljer i förslaget.

Däremot avstyrker RPS förslagen om rannsakningsövervakning, natt- häkte och minskade möjligheter att häkta en misstänkt vid fara för fortsatt brottslighet. Av skäl som kommer att närmare utvecklas i det följande anser RPS att förslagen inte är förenliga med intresset av att kunna ingripa mot kriminalitet på ett tillräckligt effektivt sätt.

Kriminalvårdsstyrelsen: Styrelsen instämmer i utredningens grundtan- kar att användningen av de straffprocessuella tvångsmedel som medför frihetsberövande bör begränsas. Detta står också väl i överensstämmelse med de allmänna kriminalpolitiska strävandena att ge företräde åt åtgärder som innebär minskad användning av frihetsberövande. ] likhet med utred- ningen menar styrelsen också att tvångsmedlen i viss utsträckning kan begränsas utan att därmed nödvändig effektivrtet i brottsbekämpningen eftersätts och utan att samhällsskyddet försämras.

När det däremot gäller detaljutformningen i utredningens förslag har styrelsen invändningar. särskilt när det gäller rannsakningsövervakning och natthäkte.

Brottsförebyggande rådet: BRÅ utgår ifrån att innehållet i art. 5 i Euro- pakonventionen, med den tolkning Europakommissionen och Europadom- stolen giort, nu skall transformeras till svensk intern rätt. Mot bakgrund härav tillstyrker rådet att fristerna för anhållande- och häktningstider be-

Prop.]986/87:112

• Sida 153
•  Original

stäms på sätt som föreslås i betänkandet. BRÅ förutsätter att detaljfrågor i denna del löses i samråd med RPS. RÅ och domstolsverket. varför yttran- det över betänkandet begränsas till övergripande frågor av principiell natur. | .:

Allmänna förutsättningar för straffprocessuella tvångsmedel: Utredningen framhåller på flera ställen att stratfprocessuell lagstiftning ofta innebär en intresseavvägning. BRÅ ansluter sig till detta synsätt. Å ena sidan finns samhällets intresse av effektivitet i brottsbekämpningen. å den andra kraven från medborgarna att rättssäkerhet skall föreligga samt att även lagöverträdare skall tillförsäkras en human behandling.

En konkretisering av denna intressemotsättning till frågan om använd- ning av personella tvångsmedel inom straffprocessen förutsätter att man klart definierar det syfte sådana tvångsmedel skall tjäna. Den grundupp- fattning utredningsmannen företräder, att tvångsmedel skall syfta till att säkerställa lagföring väger tungt när det gäller att utforma tvångsmedel som innebär skydd mot att den misstänkte inte avviker eller på annat sätt försämrar polis och åklagares möjligheter att utreda brottet. Däremot måste ett annat syfte; samhällets och enskilda individers skydd mot brotts- lighet, få en mer framträdande roll än vad utredningsmannen förutsatt när tvångsmedel motiveras med risken för fortsatt brottslighet från den miss- tänktes sida.

Oavsett vilket syfte man väljer för att motivera förekomsten av straff- processuella tvångsmedel frnns i Sverige ett allmänt accepterat rättssäker- hetskrav. Samma uppfattning går igen i de principer som Europakonven- tionen bygger på. Tvångsmedel skall endast få tillgripas när lagstöd finns och lagreglerna måste vara så utformade att de endast i undantagsfall ger den tillämpande myndigheten utrymme för skönsmässiga avvägningar. Om inte dessa förutsättningar är uppfyllda kan den enskilde inte förutse hur lagen kommer att tillämpas. Den sistnämnda aspekten är inte minst viktig ur brottsförebyggande synpunkt, särskilt vad gäller tvångsmedelsanvänd- ning som syftar till att hindra fortsatt brottslighet. Dessutom råder enighet om att tvångsmedelsanvändningcn skall överprövas av domstol eller myn- dighet som är fristående från den myndighet som har befogenhet att använ- da tvångsmedlen. Också för denna prövning samt för den kontroll JO och JK har att utföra av polis och åklagares arbete är det viktigt att reglerna är klara och entydiga.

] den skisserade intresseavvägningen ligger också att tvångsmedlen skall vara humana. Häktning bör därför endast användas i de fall där det intresse som motiverar frihetsberövandet tveklöst har större styrka än den enskildes berättigade krav på att fritt välja uppehållsplats. Givetvis måste liknande avvägningar ske vid användningen av mindre ingripande tvångs- medel, t.ex. den av utredningen föreslagna formen, rannsakningsöver- vakning.

Det kan på goda grunder antas. att skadeverkningama till följd av en frihetsinskränkning är större ju längre den pågår. Korta anhållanden och häktningstider under någon vecka kan de flesta individer säkerligen uthär- da utan att få bestående men. Samma förhållanden bör också gälla andra begränsningar av den personliga friheten, tex reseförbud och anmäl- ningsskyldighet.

• Sida 154
•  Original

Med den utgångspunkten torde i de flesta fall samhällets intresse av att få till stånd en snabb och effektiv lagföring väga tyngre än enskildas krav på att vid misstanke om brott fritt få välja sysselsättning och uppehålls- plats. Om dessutom sådana frihetsinskränkningar betyder en ökad effekti- vitet i lagföringen. har tvångsmedelsanvändningen en viktig allmänpreven- tiv effekt. Allmänheten kan förlita sig på att brott utreds och att lagöverträ- dare straffas. För vissa grupper, t ex ungdomar och gravida kvinnor får skaderiskerna vid frihetsberövanden anses väga särskilt tungt. [ dessa fall får de allmänprcventiva synpunkterna som regel vika för humanitetsaspek- terna. Det sagda innebär således att BRÅ anser frihetsinskränkningar vara ett viktigt instrument när det gäller att främja polisens och åklagamas arbete med att uppdaga och beivra brott. Men självklart bör humanitära hänsyn tas i valet mellan häktning, rannsakningsövervakning och andra former av frihetsinskränkningar. så syftet nås med minsta möjliga tvångs- medelsanvändning.

RRV: RRV beaktar i sitt yttrande i huvudsak ekonomiska-aspekter. Länsstyrelsen i Blekinge län: Såvitt länsstyrelsen kan finna är det ange- läget att reglerna för de straffprocessuella tvångsmedlens användning blir anpassade till den rättspraxis som hävdas av Europakommissionen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg såvitt avser allmänt omfattade tidsfrister för de personella tvångsmedlens användning. Enligt internationell praxis bör tidsfristen för ett frihetsberövande innan den misstänkte ställes inför domstol vara högst fyra dagar.

Utredningsmannens förslag till ny lydelse av 24 kap. 10 & RB har anpas- sats till angiven internationell praxis. Även om länsstyrelsen förstår de betänkligheter som kan finnas mot en förkortning av nuvarande anhåll- nings— och häktningstider bör de föreslagna förenklingarna i kommunika- tionen med bl.a. häktningsdomstolen samt övriga av utredningsmannen framlagda rationaliseringsförslag vara ägnade att kunna reducera hand- läggningstiderna vid anhållande och kanske framför allt vid häktning.

Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: Enligt betänkandet skall det nuvarande systemet med åklagaren som anhållningsmyndighet och dom- stolen som häktningsmyndighet behållas med en nedkortning av de frister som gäller idag. Mot detta finns intet att invända då det korresponderar med Europakonventionens krav på en mycket kort frist för första inställel- sen inför domstol. De föreslagna fristerna kommer sannolikt att för poli- sens del innebära en ökad arbetsbelastning på icke ordinarie arbetstid.

Förslaget synes inte innebära några större negativa konsekvenser för distriktet. Betänkandet bör tillstyrkas.

Polisstyrelsen i Karlshamns polisdistrikt: Polismyndigheten konstaterar att ett genomförande av utredningsmannens förslag innebär avsevärda förändringar i rättsväsendets traditionella arbetssätt och kan knappast ske utan att effektiviteten i brottsbekämpningen minskar och att därmed sam- hällsskyddet försämras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Med hänsyn till att Sverige ratificerat de aktuella konventionerna är det enligt länsstyrelsens uppfattning ofrånkom- ligt att de föreslagna reglerna om den tid som får förflyta från frihetsberö- vande till inställelse inför domare införs.

• Sida 155
•  Original

Allmänna enheten vid länsstyrelsen iMulmöhus, län: Med hänsyn till att Sverige ratificerat de aktuella konventionerna är endast att konstatera att anhållningstiderna måste kortas drastiskt eller därhän att aldrig mer än fyra dagar förflyter från gripandet till dess den misstänkte ställs inför en häkt- ningsdomare. Målet är således givet. Att bedöma är endast hur det skall uppnås. Häktningsutredningcns förslag i den delen synes väl kunna läggas till grund för lagstiftning.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten har in- ledningsvis den uppfattningen att utredningsmannen icke helt lyckats i sin uppgift att föreslå begränsningar i användningen av de frihetsberövande tvångsmedlen utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsutredningen minskar.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Antalet anmälda brott mot Brottsbalken i Malmö polisdistrikt har sedan 1977 ökat med 35—40 %. Ökningen enbart under de två senaste åren uppgår till ca 20—25 %. Det är framförallt stöldbrottsligheten, den vardagsnära brottsligheten som har ökat och alltjämt ökar. Som det framgår av bil. analys från Malmö polisdi- strikt har antalet misstänkta som gripits för brott ökat, i ungefärligen samma takt som brottsligheten har ökat. Andelen av de gripna som an- hålles har emellertid under år 1984 minskat i en sådan omfattning att medan nästan hälften (45,9 %) av alla gripna anhölls 1983 anhölls endast var tredje gripen (33,4 %) år 1984. Analysen ger inte svar på frågan varför det skett en så drastisk förändring under en så kort tidsperiod. Kan det möjligen vara så att bl.a. utredningsmannens skrivelse den 13 januari 1984 till samtliga åklagare med begäran om vissa uppgifter haft en sådan på- tryckningseffekt att antalet anhållanden och häktningar redan nu bringats ned på en mycket låg nivå? Om dessa förändringar i sig har bidragit till att den vardagsnära brottsligheten ökat under 1984 och 1985 torde vara oklart men erfarenheten säger att det i första hand är gärningsmännen som begår den vardagsnära brottsligheten som har undgått frihetsberövande efter gripandet. Att fortsätta denna utveckling i den omfattning som utredningen föreslår kan enligt polismyndighetens uppfattning endast ske på en väsent- lig bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i brottsbekämpningen. Polismyndigheten är därför av den bestämda uppfattningen att häktnings- grunden recidivfara vid bl. a. förmögenhetsbrott måste vara kvar i nuva- rande huvudsakliga utformning. En vidare konsekvens av förslaget om det genomförs är också att ett allt större ansvar för brottsbekämpningen läggs på den enskilde. Upplever den enskilde att han inte får ett rimligt rätts— skydd från samhället kan detta leda till en utveckling som motsvarar den i USA där privata polisbevakningar inte bara tillåts i betydande omfattning utan också uppmuntras. Erfarenheten från praktisk polisiär verksamhet säger att det redan i dag är svårt att förklara för målsäganden och folk i allmänhet varför tjuven så snart är på fri fot eller varför polisen inte har tid att ägna sig åt målsägandens "vanliga" brottslighet. Polismyndigheten kan i dessa avsnitt ansluta sig i huvudsak till vad som framförts av Folke Ljungwall och Hans Wranghult.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Juridiska fakultets-

Prop.]986/87:112

• Sida 156
•  Original

nämnden får härmed genom dess forskningsnämnd anföra följande. Ytt— randet grundar sig på förslag, utarbetat av professorn Carl M Elwing.

Forskningsnämnden har ej funnit anledning gå genom utredningsman- nens betänkande för granskning i dess helhet. Vad som här tas upp till bedömning är dels vissa grundläggande spörsmål av övergripande betydel- se av typen häktningsgrunden o.d. och dels vissa delproblem eller inci— densfrågor, vilkas behandling nämnden ansett förtjäna större uppmärk- samhet än övriga med hänsyn till frågans principiella betydelse eller påtag- ligt teoretiska valör. I enlighet därmed sker redovisningen dels under rubriken Allmänt, avseende vissa iakttagelser och bedömningar av mer generell räckvidd, och dels under rubriken Vissa incidensfrågor.

När forskningsnämnden — som framgår av det följande — ej accepterar eller reservationslöst accepterar allt vad utredningsmannen föreslår, häng- er detta samman jämväl med nämndens grundinställning, att alltför många nydaningar och ändringar icke bör, av principiella men även av praktiska skäl, vidtas vid ett och samma tillfälle i sådant slags lagstiftning som har särskilt stor betydelse för brottsbekämpningen och därmed för straffrätts- ordningens upprätthållande. De framlagda förslagen företer en rik prov- .karta på åtgärder. Nämnden menar, att bättre vore att blott successivt realisera dem — även om de givna direktiven går i motsatt riktning — och låta fortsatta ändringar bero av de sålunda vunna resultaten.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet finner förslaget till ändring av reglerna väl underbyggt och tillstyrker att det läggs till grund för lagstift- ning.

Sveriges domareförbund: Nuvarande regler om anhållande och häktning bygger till största delen på den ordning som utbildades före RB:s tillkomst. Vissa smärre förändringar har genomförts främst baserade på det förslag som framlades av 1974 års häktningsutredning. Antalet anhållna och häkta- de har under årens 10pp alltmera ökat fram till och med 1982. Sistnämnda år uppgick antalet anhållna till 30 400 och antalet häktningsframställningar till 9900. Därefter har en betydande minskning skett trots att antalet anmälda brott ej visat någon nedgång. För år 1984 uppgick antalet anhållna till 26 388 och antalet häktningsframställningar till 8855. För första halv— året 1985 var motsvarande siffror 12454 resp. 4516. Denna minskning, som inträffat efter det att häktningsutredningen tillsattes. måste ses som ett uttryck för att man från åklagarhåll är väl medveten om de kännbara verkningar som ett frihetsingripande medför för den enskilde och därför försökt begränsa antalet anhållna och även antalet häktningsframställning- ar.

Domareförbundet delar helt departementschefens uttalande i direktiven att det måste krävas starka skäl för att beröva en människa friheten under en längre tid och att det är angeläget att så långt som möjligt begränsa användningen av tvångsmedlen. Förbundet vill emellertid redan nu fram- hålla att förbundet inte delar de omfattande begränsningar i möjligheten att häkta vid recidivfara som utredaren föreslår. Förbundet ansluter sig i den delen helt till vad som i ett särskilt yttrande framförts av de sakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Ett genomförande av förslaget i

• Sida 157
•  Original

dessa delar kommer att ske på bekostnad av samhällsskyddet och effekti- viteten i brottsbekämpningen. Den begränsning "av antalet frihetsberövan- den som eftersträvas bör — utöver vad som redan skett sedan direktiven skrevs — uppnås genom införandet av en.-del andra av utredarens förslag.

Justitiedepartementet har endast anmodat två hovrätter och fyra tings- rätter att avge yttrande över betänkandet. Då de förslag som behandlas i betänkandet har mycket stor betydelse för samtliga allmänna domstolar i Sverige har förbundet — för att få ett bättre underlag för sitt ställningsta- gande — inhämtat synpunkter på betänkandet från domare i ytterligare sex, större tingsrätter.

Föreningen Sveriges åklagare: Ett genomförande av förslaget att för- handling i häktningsfrågan skall hållas senast inom fyra dagar efter det att den misstänkte gripits och därmed sammanhängande förslag om tidsfrister kommer, enligt föreningens mening, att få många negativa konsekvenser för alla berörda utan att rättssäkerheten förbättras i motsvarande grad. Utredaren har själv ifrågasatt om en så pressad utredningstakt som mycket kortare frister förutsätter alltid innebär fördelar för den misstänkte. Med nuvarande regler kan domaren ställa relativt stränga krav på åklagarens utredning och försvararen har ofta goda möjligheter att sätta sig in i målet före häktningsförhandlingen. Idag kan åklagaren oftast frige den misstänk— te utan att häktningsinstitutet behöver tillgripas. Den föreslagna förkort- ningen av anhållningstiden sker enligt förslaget på bekostnad av att dom- stolen under vissa förutsättningar kan förklara en misstänkt häktad på lägre misstankegrad än idag. Kortare tidsfrister kommer att kräva väsent- ligt förändrade arbetsmetoder, vilka får negativa återverkningar på det vardagliga arbetet; detta gäller inte minst åklagarna. Ett genomförande av förslaget kommer sannolikt att medföra betydligt större kostnader än vad utredningsmannen förutsatt. Med hänsyn till att Sverige måste anpassa sig till Europakonventionens regler får föreningen acceptera förslagen rörande nedkortade tidsfrister på i huvudsak de grunder som utredaren anfört. Däremot är föreningen i allt väsentligt avvisande till övriga förslag som inte har direkt samband med kravet på kortare anhållningstider. Sålunda av- styrker föreningen de förslag som syftar till att väsentligt begränsa risk för fortsatt brottslighet samt häktningsgrund. Rannsakningsövervakning kan enligt föreningens mening inte utgöra något realistiskt alternativ i recidiv- fallen. Ej heller kan föreningen finna att ”natthäkte” utgör ett verklighets- förankrat häktningssurrogat. Ett genomförande av förslaget i denna del skulle enligt föreningens mening väsentligt försämra samhällsskyddet och minska effektiviteten i bekämpningen av den s. k. vardagsbrottsligheten.

Föreningen Sveriges Iänspolischefer och Föreningen Sveriges polis— chefer: Polischefsföreningarna kan ej finna annat än att Sverige på sikt måste anpassa sig till sina internationella åtaganden inom nu aktuellt sakområde. Europakonventionens regler angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innebär att en svensk lag- ändring blir nödvändig.

Enligt föreningarnas erfarenhet har det alltid varit en grundläggande princip att olika slag av tvångsmedel endast får komma till användning i de

• Sida 158
•  Original

fall polisverksamheten nödvändigtvis kräver det. Vidare tillåts de bestå under en så begränsad tidsrymd som möjligt. Det verkar för föreningarna därför inte vara möjligt — i vart fall inte inom ramen för nuvarande resurser — att minska användningen av personella tvångsmedel utan att det sker på bekostnad av samhällsskyddet och elfektiviteten i brottsbekämpningen.

I direktiven påtalas särskilt att både häktning och andra personella tvångsmedel har så kännbara verkningar för den enskilde att det måste krävas starka skäl för att sådana åtgärder skall få tillgripas. Vidare sägs att även samhällsekonomiska skäl talar för en reform. Föreningarna hoppas dock att sist nämnda skäl inte tillåts få sådana konsekvenser att det ytterst blir den stora allmänheten — tredje man — som kommer att mera påtagligt drabbas av en ökad s.k. vardagskriminalitet i form av t. ex. villa- och lägenhetsinbrott.

Det kan för övrigt i detta sammanhang framhållas, att regeringen — efter en s.k. hearing i justitiedepanementet under hösten 1984 med företrädare för ett fyrtiotal olika myndigheter och organisationer -— anslaget 1000 000 kronor för brottsbekämpande åtgärder i hela riket. Åtgärden vidtogs just därför att vardagskriminaliteten ökat oroväckande. Det synes föreningarna för övrigt inte osannolikt att det finns ett direkt samband mellan den ökade brottsligheten och den reform som med vissa undantag medförde en halve- ring av strafftiden. Det är vidare föreningarnas åsikt. att inskränkningar av de personella tvångsmedlen, som betänkandet föreslagit, riskerar att ytter- ligare bidra till en ökad kriminalitet.

Föreningarna är medvetna om. att utredningen ej haft till uppgift att kartlägga målsägandens olika reaktioner vi brott. Skälen för att inskränka de personella tvångsmedlen har därför utvecklats väl medan målsägan- denas intressen endast tagit två rader i anspråk av den totala texten i avsnittet. Av dessa två textrader framgår att inskränkningarna i de straff- processuella tvängsmedlen kan innebära risk för att de laglydiga medbor- garna utsätts för brott. Denna risk utvecklas emellertid inte närmare. Det nämns inte ett ord om de personella tragedierna som kan följa av ett brott, där många gånger oersättliga affektionsvärden går till spillo. Inte ett ord nämns om den ångest och rädsla för nya brott, fruktan för repressalier osv. som de flesta personer tvingas genomlida efter ett brott.

Av avsnittet framgår att antalet domar för grövre brott under åren 1965-— 1984 nästan fördubblats. Vid en avvägning mellan den enskildes krav på rättssäkerhet och human behandling och samhällets intresse av effektivitet i brottsbekämpningen kan föreningarna inte bortse från känslan av att den breda allmänheten tycks bli mer eller mindre utlämnad åt sitt öde.

Svenska polisförbundet: Inledningsvis vill Polisförbundet betona att de ställningstaganden vi gör enbart är baserade på de förslag som finns i betänkandet. Samtidigt som detta utredningsarbete har pågått har ett antal andra utredningar bedrivits, som på olika sätt har samband med varandra, bl.a. Tvångsmedelskommitténs betänkande Tvångsmedel — Anonymitet — Integritet, Översynen av lagstiftningen om förmögenhetsbrott och Fäng- elsestraffkommitténs arbete.

Genom den osäkerhet som råder om de sammantagna effekterna av de olika lagstiftningsförslagen om de genomförs är det nödvändigt att göra en

• Sida 159
•  Original

tidsmässig samordning mellan förslagen och ett. samlat grepp om alla Endast på det sättet ges remissinstansema en möjlighet att få en samlad bild av konsekvenserna vid de olika 'lagändringarna.

När nu en reform förestår av bestämmelserna om anhållande och häkt- ning är det självfallet av absolut avgörande betydelse att dessa med beak— tande av starka grundläggande krav på rättssäkerhet ges en sådan utform- ning, att de rättsvårdande organen — polisen, åklagarna och domstolarna — på ett effektivt och rationellt sätt kan fullgöra brottsbekämpningen. Utvecklingen på brottsområdet har inneburit att det växt upp en allt starkare organiserad brottslighet — en växande skara mot vårt samhälle illojala människor, som yrkesmässigt begår och lever på brott.

I den brottsbekämpningen måste de rättsvårdande organen ges klara befogenheter att tillgripa tvångsåtgärder. Vid en omarbetning av nuvaran- de regler för anhållande och häktning måste därför dessa ges en sådan utformning, att frihetsberövanden får bestå så länge att polisen rimligen kan dokumentera primäruppgifterna, säkra bevisningen och i övrigt göra en ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbar utredning. Speciellt då det gäller den mer organiserade återfallsbrottsligheten måste anhållande och häkt- ning kunna tillgripas utan alltför stor restriktivitet. En annan mycket viktig del av de rättsvårdande organens arbete är att snabbt och resolut bryta en farlig utveckling på brottets bana av de personer — främst ungdomar — som debuterar som lagöverträdare. Beträffande dessa personer spelar upptäcktsrisken en avgörande återhållande roll. En hög uppklarningspro- cent måste således eftersträvas. Också härvidlag är det nödvändigt att tillåta frihetsberövande åtgärder i den utsträckning, att polisen ges en rimlig möjlighet att klara upp brotten. En alltför stor släpphänthet blir på sikt inhuman och ödesdiger — lockar brottsdebutanter till att fortsätta, om samhällets reaktion inte sätts in från början.

De ändringar som föreslås förändrar på ett påtagligt sätt polismännens brottsbekämpande arbete. Möjligheterna till ett effektivt och snabbt ingri- pande minskas, speciellt beträffande de mera triviala brottstyperna. Var- dagsbrott av typ bostadsinbrott, bilstölder. åldringsbrott, som i och för sig inte rör så stora värden, men drabbar dem som utsätts hårt, kan komma att bli brottsområden där polisresurserna minskas, och där intresset från personalens sida minskas på grund av att man inte ser några effekter av sina arbetsinsatser.

Svenska polisförbundet accepterar huvuddragen i betänkandet. Vi gör detta främst mot bakgrund av att vi anser det självklart att gällande regler anpassas till Europakonventionens krav på en snabbare prövning av häkt- ningsfrågan. Beträffande förslagen i övrigt förutsätter vi att det sker en grundligare analys av effekterna av förslagen samt en samordning enligt vad vi nämnt inledningsvis innan förslagen läggs som grund för lagändring- ar. Vi vill återigen påpeka vikten av att detta sker samtidigt med en utredning av kompetensfrågan mellan polis och åklagare beträffande led- ning av förundersökning. Enligt vår uppfattning bör förundersökningsled- ningen i sin helhet överföras till polisen. I detta bör ingå processföringen vid häktningsförhandlingen.

• Sida 160
•  Original

Vi beklagar att utredningsmannen inte har ansett att det ingått i hans uppdrag att utreda kompetensfördelningen mellan åklagare och polis. Där- igenom har en naturlig och intressant aspekt fallit utanför betänkandet. Det hade varit välgörande med en belysning av bl. a. befalsförhållandena i praktiken mellan myndigheternas personal. Gällande bestämmelser ger ju t. ex. åklagaren rätt att uppdra åt därtill lämplig polisman att hålla anhåll- ningsförhör och lämna direktiv för hur den fortsatta utredningen ska bedri- vas. Det vore av stort intresse att få utrett om polisen inte skulle kunna få ansvaret för hela förundersökningen och tvångsmedel fram till dess utred- ningen färdigställts. Åklagaren skulle då också få en mer fristående ställ- ning till bevismaterialet i förundersökningen. Vidare talar mycket ur ratio- nell synpunkt för att polisen lika gärna skulle kunna få ett frihetsberövande prövat av en domstol som av en åklagare.

Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm: Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm har beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Av de förslag till förändringar som behandlas i betänkandet är det frågan om alternativ till häktning som rör Skyddsvärnets verksamhet. Skyddsvärnet begränsar därför sitt yttrande till utredningsmannens förslag i dessa delar.

Svenska röda korset: Internationella rödakorskommittén bedriver ut- ifrån kommitténs grundprinciper om humanitet. opartiskhet och neutralitet en omfattande besöksverksamhet, dels i olika fängelser i länder där indivi- der fängslats av politiska skäl. dels enligt Genevekonventionerna även i krigsfångeläger. Svenska röda korsets besöksverksamhet pä kriminal- vårdsområdet är en del av detta världsomspännande arbete.

SvenSka röda korset (SRK) bedriver sedan 1965 besöksverksamhet på häkten och anstalter. Idag har vår organisation 21 besöksgrupper som upprätthåller en kontinuerlig regelbunden verksamhet på såväl häkten som riks- och lokalanstalter. Besöksformerna skiftar allt ifrån enskilda besök till gruppbesök och aktiviteter utom anstalt enligt 5 14 Kval. Röda korsets besöksverksamhet inom kriminalvården utgår ifrån vår humanitära grund- idé och syftar till att minska isoleringens skadliga effekter på individen. Det stora antalet frivilliga oavlönade besökare som deltar i denna verksam- het erbjuder sitt medmänskliga engagemang för den intagne. Då endast sju av landets 27 häkten över huvud taget har någon form av besöksverksam- het. är det just besöksverksamheten på häkten som Röda korset vill prioritera. Tiden som häktad är den mest pressande och osäkra tiden då osäkerheten är som störst och isoleringen är mest påtaglig. Inte sällan är rödakorsbesökaren den enda utomstående kontakt den intagne har. speci- ellt intagna som kanske inte i första hand begärt besök men som sitter med restriktioner och befinner sig i ett destruktivt resignerat tillstånd. Denna grupp kan ofta rödakorsbesökaren, efter tips från personalen, erbjuda ett avbrott i isoleringen och en chans att vidga vyerna och se framåt. Vi har i häktesgrupper i Sverige, träffat intagna som suttit häktade mer än tre år i avvaktan på dom.

SRK vet genom erfarenheter från sin besöksverksamhet att varje frihets- inskränkande är mycket allvarligt ingrepp för varje individ. Om en männi- ska ändå måste berövas friheten, bör det ske på mycket saklig grund och ske under så korta tider och humanitära förhållanden som är möjligt.

• Sida 161
•  Original

SRK vill uttrycka tillfredsställelse med utredarens ansträngningar att korta tiderna för frihetsberövande. att skärpa skälen för häktning samt att föreslå alternativ till tvångsmedlens former. SRK anser att lämnade förslag i huvudsak är lämpliga. " '

Avslutningsvis välkomnar SRK alla de förändringar som kan göras för att minska antalet anhållna och häktade, och för att förkorta tiden för de som ändå kommer att omfattas av anhållande respektive häktning. Vidare är det vår önskan att anhållnings- och häktningstiden i framtiden skall kunna användas på ett för den intagne mer meningsfullt och uppbyggligt sätt.

Ett frihetsberövande är för varje individ ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten och bör så långt det är möjligt undvikas.

LO: LO tillstyrker häktningsutredningens betänkande med följande på- pekanden. -— En noggrann precisering måste ske för var gränsen allvarlig brottslighet är vid recidivfara. _

—- Att kvinnomisshandelsproblematiken beaktas vid fastställandet av grunderna för recidivfara. — LO ifrågasätter värdet av rannsakningsövervakning. —- LO avstyrker förslaget till natthäkte.

LO anser att ett tillgodoseende av konventionens krav på det sätt som utredningen föreslår, ligger i linje med rättssäkerhetsuppfattningen i vårt land. LO anser det självklart att svensk lagstifning har att följa en av Sverige godkänd konvention.

TCO: TCO har inga invändningar mot förslagens principiella inriktning. Åtgärder för att förkorta tidsfristema från anhållande till häktning framstår från många utgångspunkter som väl motiverade. TCO utgår ifrån att en samordning sker när det gäller de olika utredningsförslag som berör dessa frågor och som f. n. övervägs i departementet.

Medborgarrättsrörelsen: RBs frister i samband med anhållande och häktning är icke anpassade till kraven i art. 5 i Europakonventionen. Medborgarrättsrörelsen finner det synnerligen angeläget att konventionens minimistandard upprätthålls också i Sverige. Utredningens förslag på den- na punkt väcker tillfredsställelse. Medborgarrättsrörelsen hoppas att för- slaget är att se som ett första steg på väg mot ökat svenskt intresse att i lagstiftningen upprätthålla Europakonventionens minimistandard.

Utredningens förslag i övrigt syftar allmänt till att begränsa användning- en av anhållande och häktning utan att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsbekämpningen minskar. Syftet är givetvis gott. Det är möjligt att det kan uppnås i huvudsaklig enlighet med vad utredningen föreslår, dvs. dels genom en något stramare utformning av häktningsrekvi- siten. dels genom ökad användning av mindre ingripande tvångsmedel som alternativ till häktning.

För närvarande torde RB:s häktningsrekvisit tillämpas rätt olika i dom- stolarna. Utredningens förslag om stramare rekvisit torde motsvara vad många domare, med beaktande av proportionalitetsprincipen, anser mot- svara redan nu gällande rätt.

• Sida 162
•  Original

Svenska avdelningen av internationellajurist/rommissionen: Avdelning- en anser att betänkandet genomgående präglas av en klok avvägning av de intressen som är av särskild vikt vid reglering av frihetsberövanden inom straffprocessen och kan i huvudsak ansluta sig till de framlagda förslagen.

Riksförbundet för hjälp åt [åkemedelsmissbrukarc: Per 100000 invånare häktas i Sverige idag i runda tal 125. 1975 var siffran i runda ta] 90. Under den här tiden har två häktningsutredningar verkat. Den första tillsattes 1974 och ambitionen var, förutom att få ner häktningstidema till en rimlig nivå, att även minska antalet häktade. 1974 års utredning hade också föreslagit ändringar när det gällde häktningsskälen så tillvida som att den s. k. obligatoriska häktningen för brott där minsta straffet är två års fängel- se föreslogs slopad. Vidare skulle häktningsskälet risk för fortsatt brotts- lighet, endast få användas om brottsmisstanken avser brott för vilket är stadgat 4 års fängelse eller mer. Inget av detta förverkligades emellertid. 1983 tillsatte justitieministern en ny utredning där han i direktiven satte bromsar för alltför radikala förslag: "När det gäller förslagen från 1974 års utredning till åtgärder för att minska tvångsmedlen anser jag i likhet med många remissinstanser att flera av förslagen är alltför långtgående 1983 års utredning är mycket hovsam i sina förslag.

RFI-IL vill också peka på en filosofisk förskjutning som skett mellan 1974 års och 1983 års utredning. Den tidigare utredningen satte som mål att sänka antalet häktade. Även 1983 års utredning har det målet, men där 1974 års utredning såg en uppstramning av häktningsskälen som ett instru- ment för detta ser 1983 års utredning de kortare tidsfristema som den reform som skall lösa problemet. Detta innebär inte att antalet häktade kommer att minskas, utan att beläggningstrycket på häktena kommer att minska på grund av att det blir snabbare omsättning. För övrigt beräknar utredningen att det kommer att handla om samma antal personer, men till en del i mildare former av tvångssituation. Den betänkliga rättsfilosofiska bakgrunden till detta är att medan 1974 års utredning slår fast att " häktning vid grova brott av allmänpreventiva skäl står i strid med den allmänt vedertagna principen att häktning inte får innebära förtida straff- verkställighet . . ser 1983 års utredning helt skamlöst häktning som ett instrument för brottsbekämpning. Därför föreslår inte utredningen att den 5. k. obligatoriska häktningen. dvs. 24 kap. l & tredje stycket RB, "Är för brottet icke stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas,” tas bort. Paragrafen har enligt RFI-ILS erfarenhet kommit att användas som ett led i brottsbe- kämpning, snarare än ett instrument för att säkerställa en god rättsskip- ning, vilket senare bör slås fast som häktningens enda legitima raison d'étre. Polis och åklagare agerar ofta för att pressa upp de i ett narkotika- mål aktuella mängderna narkotika över den gräns som praxis satt som gränsen för grovt narkotikabrott för att sedan genom den s. k. obligatoriska häktningen ta den misstänkte ur cirkulation. Advokaten Peter Nobel har i den här frågan påpekat att den står i strid med såväl den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna som FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. FN-konventionen förbjuder ut- tryckligen en allmän regel om att personer som avvaktar rättegång hålls i

• Sida 163
•  Original

förvar. RFHL kräver att 24 kap. 1 & tredje stycket RB tas ur lagen. RFHL hoppas att justitiedepartementet skärper sitt tänkande i rättsfilosofiska frågor så att tveksamheter när det gäller häktningens funktion inte behöver uppstå. " "

Sveriges Villaägareförbund: Allmän lagstiftning som reglerar t. ex. gri- pande, anhållande, häktning kan tyckas ligga utanför Sveriges Villaägare- förbunds prioriterade intressen. Så är det också vad avser den avlönade delen av organisationen. Vi som arbetar ideellt har större frihet att gå in i frågeställningar av den här arten. En anledning till vårt intresse är att vi känner en ökande risk att bli utsatta för brott.

Heurgrenkommissionen formulerade en innovation vad beträffar rätts- säkerhet. nämligen att den skulle kännetecknas av att man inte borde behöva utsättas för brott (eller ökande brottslighet). Ätergivningen av idén är här bristfällig, men det lär kunna överses med. Idén togs upp i ett TV-program för några dagar sedan där bl. a. justitieministern medverkade. Det var en tillfredsställelse att han tog avstånd från nyssnämnda idé och istället hyllade högvärdigare och mera beprövade förutsättningar för rätts- säkerhet, nämligen välgenomtänkta, klart formulerade lagar och en kun- nig. omdömesgill och oavhängig rättsskiparkär. Justitieministern vitsor- dade också att det är långt viktigare att ingen oskyldig döms än om någon skyldig går fri. Vi kräver också att de huvudprinciperna hyllas och efter- strävas.

Vi konstaterar att ändring av lagar ofta orsakar osäkerhet om den nya praxis som skall gälla "på fältet". Om redan praxis mjukat upp tillämp- ningen av gällande lag kan t. ex. en ny lag återställa anslutningen till praxis om så önskas. En ny lag kan också skapa förväntningar eller irritation genom förmodanden om ytterligare uppmjukning av praxis som återställer relationerna mellan jämförelsevis strikt lag och mjukare praxis. Tveksam- heter av det slaget måste" minimeras.

Våra synpunkter på det aktuella lagförslaget är som synes på ett undan- tag när av allmän natur. Dessutom berör synpunkterna intluerande områ- den utanför den aktuella texten. Vi menar att det aktuella ändringsförslaget inte är något tillräckligt gott exempel på justitieministerns första förutsätt- ning för rättssäkerhet. Dessutom påpekar vi att genomförande av inten- tionerna fordrar kompletterande åtgärder beträffande utredningskapacitet, straffutmätnings- och straffverkställighetspraxis. fängelsemas kvalitet, m.m. för att ökning av brottsligheten skall undvikas.

2.1. Brottsmisstankens styrka och brottet som kvalifikationsgrund

Remissinstanserna stöder över lag utredningens förslag om att kravet på sannolika skäl, när det gäller brottsmisstankens styrka som villkor för

• Sida 164
•  Original

häktning, bör kvarstå samt att avgränsningen. när det gäller brottet som kvalifikationsgrund. också fortsättningsvis bör hänföra sig till straftlatitu- derna.

JK: Vad utredaren har anfört i fråga om brottsmisstankens styrka och brottet som kvalifikationsgrund (avsnitt 9.2 och 9.3) föranleder ingen erin— ran från min sida. RÅ: Jag tillstyrker förslaget att bibehålla kravet på sannolika skäl som villkor för häktning enligt huvudregeln i RB 24: 1. Som jag återkommer till i det följande är det emellertid med den nyordning i fråga om frister och förfarande som torde bli följden av en anpassning till Europakonventio- nens krav nödvändigt att införa en regel som medger häktning på en lägre grad av misstanke i vissa undantagsfall (”utredningshäktning').

Jag tillstyrker också att den nuvarande abstrakta begränsningsregeln med anknytning till strafllatituderna bibehålls som kvalifikationsgrund för häktning. Avgränsningen enligt huvudregeln i RB 2421 till brott för vilket är stadgat fängelse ett år eller däröver är väl avvägd och har visat sig fungera bra i den praktiska tillämpningen.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Häktningsutredningen har i sitt betänkande i vissa fall funnit skäl föreslå, att den nu rådande ordningen skall bestå och i andra fall kommit med förslag till ändringar. Beträffande de grundläggande bestämmelserna om häktning i RB 24:1 föreslår utred- ningen att kraven beträffande misstankesgraden och brottets kvalitet skall bestå. Detta är bra. Begreppet ”sannolika skäl" har genom åren blivit väl inarbetat samtidigt som det kan sägas utgöra en rimlig avvägning av de intressen som talar för och emot användningen av ett tvångsmedel, som innefattar ett frihetsberövande. Det är också av stor vikt att den allmänna ramen, som uttrycks genom kravet på att fängelse i minst ett år skall ingå i straffskalan, inte görs alltför snäv genom att man begränsar möjligheten till anhållande och häktning till endast vissa brottstyper eller ställer krav på mycket höga minimistraff etc. Önskvärda begränsningar görs lämpligen genom utformningen av de särskilda häktningsskälen och genom en sär- skild proportionalitetsregel, som utredningen också har föreslagit.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningens förslag att nuvarande regler vad gäller både brottsmisstankens styrka och avgräns- ningen med avseende på strafflatituder skall bibehållas i oförändrat skick är tillfredsställande.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Inledningsvis anmärker utredningen att det ifrågasatts om inte misstankegraden borde sättas hög- re, särskilt vid recidivfara. Med hänsyn till att man i åtskilliga europeiska länder - utan att detta strider mot Europakonventionen — tillåter häktning vid lägre misstankegrad än sannolika skäl framstår kritik mot de nuvarande reglerna som ogrundad. Som utredningen konstaterat utvisar också antalet fällande domar avseende häktade att misstankegraden vid häktning i praxis sätts högt. I likhet med utredningen anser jag därför att misstankegraden vid häktning normalt skall vara sannolika skäl.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Att grundförutsätt- ningen för häktning fortfarande skall vara sannolika skäl och ett års fängel- se i straffskalan är bra. Enhetliga och väl inarbetade begrepp bibehålles därmed.

• Sida 165
•  Original

Svea hovrätt: Hovrätten delar utredningens uppfattning att i normalfal- let sannolika skäl för brottsmisstanke alltjämt 'bör gälla som grundförut- sättning för häktning. Hovrätten biträder vidare förslaget att kravet på minst ett års fängelse i straffskalan behålls som förutsättning för häktning enligt huvudregeln. ' ' '

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Att förverkliga önskemålet om en snabb domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden är för- enat med flera olika svårigheter. Möjligheterna att få fram ett underlag för en någorlunda säker bedömning i häktningsfrågan måste bli mindre än de är idag. Med de skärpta häktningsrekvisit som utredningen dessutom före- slår kommer utrymmet för häktning att avsevärt begränsas.

Utredningens förslag att som huvudregel kräva att åklagaren visar san- nolika skäl för att den misstänkte begått brottet är viktigt. Det kan emeller- tid befaras att det mest frekventa förfarandet blir s. k. utredningshäktning, vilken enligt förslaget medger häktning på en lägre grad av misstanke (skälig misstanke). Åklagaren kommer troligen inte på den korta tid som står till buds att hinna prestera den ofta omfattande utredning som är nödvändig för att visa att sannolika skäl föreligger.

Några större svårigheter torde inte finnas att i det läget visa att det från utredningssynpunkt är av synnerlig vikt att den misstänkte häktas. Detta innebär en påtaglig risk för att häktningsframställningar bifalles på denna grund i större omfattning än som avsetts och att denna grund kommer att åberopas i huvuddelen av de framställningar som görs, åtminstone reserva- tionsvis. I praktiken blir det nu tillämpade utredningsanhållandet förändrat till ett beslut i domstol om häktning. Att detta kommer att leda till en ökad belastning på domstolarna torde vara ställt utom tvivel. Vidare måste en häktning på denna grund omprövas inom en vecka vilket alltså innebär dubbla förhandlingar vid domstol. Enligt hovrättens mening bör alltså förutsättningama för ”utredningshäktning" begränsas. I vart fall bör ytter- ligare understrykas att detta institut bara skall tillämpas undantagsvis. Om utredningshäktning blir huvudregel innebär reformen en försämring av rättssäkerheten. Hovrätten vill även framhålla att skillnaden mellan be- greppen ”sannolika skäl” och "skälig misstanke” inte belysts på ett tillfredsställande sätt i betänkandet.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till utredningsmannens bedömning när det gäller brottsmisstankens styrka som grundförutsättning för häktning, nämligen att det nuvarande kravet på sannolika skäl för att den misstänkte gjort sig skyldig till brottet enligt huvudregeln i 24 kap. l & RB bör stå kvar.

När det sedan gäller brottet som kvalifikationsgrund anser tingsrätten också. att ett kvalifikationskrav konstruerat som en abstrakt begränsnings- regel knuten till strafflatituderna är att föredra. Denna lagstiftningsteknik är inte bara enkel utan har även den fördelen att utesluta skönsmässiga värderingar och därmed osäkerhet i rättstillämpningen. Den nuvarande gränsen på fängelse i minst ett år fångar i huvudsak på ett tillfredsställande sätt upp de fall, där häktning bör kunna aktualiseras.

Södra Roslags tingsrätt: Vi befarar att de förkortade fristerna i samband med häktningar kan leda till fler häktningar på lösare grunder under längre

• Sida 166
•  Original

tid. Det nya institutet utredningshäktning bör särskilt uppmärksammas. eftersom det innebär att en misstänkt kan vara frihetsberövad på svagare misstanke än "sannolika skäl". Häktningsgrunderna bör därför noga ana- lyseras för att den misstänktes rättssäkerhetskrav skall tillgodoses.

Av siffermaterialet i betänkandet framgår att av totalt drygt 30.000 anhållna år 1982 kvarstod ca 6.500 häktade tills domen fallit. Nästan 80 % av dem som någon gång anhölls släpptes alltså på fri fot. Statistiken visar också att totalt 21 % av de anhållna över huvud inte blev lagförda. Av de häktade var det 1982 endast 2 % för vilka åtalet blev ogillat eller nedlagt. Den sistnämnda siffran visar att "sannolika skäl” som krav på brottsmiss- tankens styrka för häktning i huvudsak kan godtas från rättssäkerhetssyn— punkt. 1 det praktiska livet får man räkna med att ett mindre antal häktade kommer att frikännas vid den slutgiltiga prövningen. Däremot kan det inte anses vara godtagbart att omkring 20 % av de anhållna över huvud inte blev lagförda. Mot denna bakgrund borde utredningsmannen närmare ha granskat och analyserat den viktiga rättssäkerhetsfrågan hur man bäst skall undvika frihetsberövanden, som sker på alltför lösa grunder. Sannoli- ka skäl är grundrekvisitet för såväl anhållande som häktning. Utrednings- anhållande kan dock ske vid en lägre grad av misstanke, eller "skälig misstanke" om brott. Detta är samtidigt minimikravet för frihetsberö- vande enligt traktaträtten. Utredningen ställer inte alls frågan om "sannoli- ka skäl” kan anses vara godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt som be- viskrav för anhållande och häktning. Vad som sist och slutligt skall anses vara sannolika skäl för en brottsmisstanke avgörs av beslutsfattarens fria skön. Utredningen konstaterar endast att formuleringen "sannolika skäl” genom rättspraxis har getts ett närmare preciserat innehåll, som väl täcker det krav på misstankens styrka som bör ställas. Eftersom utredningen vid häktningsförhandlingen kommer att vara ofullständig enligt förslaget på grund av den korta handläggningstiden, kan kravet på misstankens styrka komma att sänkas. Enligt gällande lag måste åklagaren ta ställning till om sannolika skäl föreligger inom fyra dagar; därefter måste den misstänkte släppas om inte häktning begärs. Följden av förslaget kan bli att fler personer kommer att vara häktade i onödan fram till dagen för huvudför- handlingen. Utredningsmannen har inte närmare analyserat denna konse- kvens av de kortare fristerna.

1 övrigt har vi ingen erinran mot att brottets svårhet enligt straffskalan för brottet, i normalfallet straffminimum minst ett år, skall vara avgörande för om häktning skall få ske.

Luleå tingsrätt: Utredaren har inte föreslagit någon ändring när det gäller kravet på brottets svårhet som grund för häktning. Tingsrätten har inget att erinra häremot.

RR V: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag. Riksdagens ombudsmän: Jag har inte något att erinra mot att det fortfa- rande som huvudregel skall föreligga ”sannolika skäl” som förutsättning för att häktning skall få tillgripas. Detta innebär att man med viss styrka kan anta att en person har gjort sig skyldig till ett brott. Utredaren har (5. 76) anfört att kravet på ”sannolika skäl” endast torde avse beviskravet

• Sida 167
•  Original

beträffande skuldfrågan medan det inte skulle finnas något utrymme för sannolikhetsbedömning när det gäller rättsfrågan, dvs. frågan om gärning- en är brottslig eller hur kvalificerad den är. Det är beklagligt att utredaren inte har gjort någon närmare analys av det problemkomplex som här föreligger. Jag vill här endast framhålla att det i praktiken inte alltid är alldeles lätt att hålla isär personfrågan (vem är misstänkt?), sakfrågan (vad avser misstanken?) och rättsfrågan (hur skall gärningen bcdömas'?). Den nuvarande konstruktionen innebär strikt språkligt att det måste vara klart att det föreligger en gärning som utgör ett brott och att det endast är fråga om vilken styrka ett antagande om gärningsman måste ha för att häktning skall få ske. Detta stämmer in på enklare slag av brottslighet. där det ganska lätt kan fastställas att det föreligger ett brott. I det moderna samhäl- let förekommer det dock mycket komplicerade förfaranden. ibland inom eller under täckmantel av olika slags bolagskonstruktioner, där man i början av en utredning endast har kännedom om en viss effekt. Ett exem- pel bland flera på detta är när det uppkommer misstanke om skattebedrä- geri i en större verksamhet. Där kan det vara så att det råder oklarhet på alla tre punkterna eller på någon eller några av dem. Det måste således göras antaganden om vad som egentligen har skett, hur förfarandet skall bedömas, inte minst från skatterättslig synpunkt, samt om vem som är att betrakta som gärningsman. I praxis torde det inte vara ovanligt att en person, som är misstänkt för skattebedrägeri, anhålls och häktas i inled- ningen av en förundersökning på grund av kollusionsfara, varefter han försätts på fri fot, förundersökningen avslutas och åtal väcks. Därefter får målet vila i avvaktan på utgången av förvaltningsdomstolarnas prövning av skattefrågan.

Som utredaren har anfört måste, på grund av den abstraktionsnivå det här är fråga om. bedömningen alltid till slut bero på domarens fria skön. Lagstiftaren kan dock inte, när det gäller så allvarliga ingrepp i den person- liga friheten som häktning, slå sig till ro med att helt och hållet överlämna problemen till domarna utan att ge dem en ordentlig vägledning för de ofta mycket svåra avvägningama. Detta är nu av särskild vikt, eftersom dom- stolarnas prövning av frågor om frihetsberövande kommer att ske på ett tidigare stadium än som f.n. är fallet och betydligt fler svårbedömda frågor kommer att dyka upp. Det är också av vikt för att åstadkomma en likfor- mig rättstillämpning att domarna har tillräckliga principiella riktlinjer att gå efter vid sina prövningar. Utredaren har i detta sammanhang hänvisat till att åtalet lagts ned eller ogillats endast beträffande 2 % av samtliga häkta- de. Denna siffra synes vara mindre intressant för framtiden. Detta kommer fortsättningsvis inte att föreligga omkring en veckas utredningsresultat vid häktningsförhandlingen. Antalet anhållna personer som inte blivit lagförda har angivits till 21 % av det totala antalet för 1982. Detta är enligt min mening en betänkligt hög siffra som i vart fall ger anledning att framhålla det angelägna i en ordentlig analys av hur beviskraven bör hanteras i rättstillämpningen.

Jag har ingenting att erinra mot vad utredaren har anfört om brottet som kvalifikationsgrund.

Sveriges domareförbund: Förbundet instämmer i utredarens ståndpunkt

• Sida 168
•  Original

att formuleringen "sannolika skäl” skall behållas som huvudregel för att ange brottsmisstankens styrka och att avgränsningen av de brott, vid vilka häktning skall kunna ske, skall hänföra sig till strafflatituderna för brottet.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredningens uppfatt- ning när det gäller brottsmisstankens styrka att kravet på sannolika skäl som villkor för häktning i normalfallet bör kvarstå och att skälig misstanke skall utgöra en tillräcklig misstankegrad vid s.k. utredningshäktning. När det gäller brottet som kvalifikationsgrund bör också, enligt föreningens mening, som utredaren föreslagit, avgränsningen i princip hänföra sig till strafflatituderna. Utredaren har bl. a. undersökt förutsättningama för att skapa en begränsningsregel som tar hänsyn till den förväntade påföljden men avstått från ett sådant förslag. Föreningen vill för sin del understryka att svårigheterna att vid en häktningsförhandling bedöma påföljden kom- mer att bli väsentligt större med de korta tidsfrister som föreslagits. Som ytterligare argument mot en sådan metod vill föreningen erinra om att såväl polisen som åklagaren i princip nödgas göra samma bedömning av brottet som kvalifikationsgrund vid gripandet resp. anhållningsbeslutet.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelning- en ansluter sig till utredarens åsikt att formuleringen "sannolika skäl" bör bibehållas (med visst undantag). Det kan vara befogat att i motiven under- stryka att kortare tidsfrister inte får fresta till lägre krav på misstankens styrka än vad som nu gäller enligt rättspraxis.

Sveriges Villaägareförbund: Skäl för gripande, etc. har nära anknytning till tyngden av straffet för aktuell förmodad brottslighet liksom till att välgrundade förmodanden föreligger om brott och att den aktuella perso- nen är förövaren. Så bör det vara, men det får inte leda till att gripande, etc. blir sällsyntheter på grund av att de faktiskt avtjänade straffen i motsvarande fall blir allt kortare eller i stor utsträckning villkoras.

2.2. De särskilda häktningsgrunderna

JK: Beträffande de särskilda häktningsgrunderna (avsnitt 9.4—9.6) har utredaren förordat en viss skärpning av beviskravet genom att föreslå att det skall föreligga en "påtaglig risk" att den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller på nytt begår brott. Jag har i och för sig ingen erinran häremot även om jag är tveksam till om detta kan få någon nämnvärd praktisk betydelse. Det är dock en fördel att samma beviskrav skall gälla oavsett vilken särskild häktningsgrund som åberopas.

I övrigt har utredaren inte funnit skäl att föreslå några förändringar beträffande tillämpningen av häktningsgrunderna flyktfara och kollusions- fara. I fråga om recidivfara som grund för häktning har emellertid föresla- gits skärpta regler i syfte att minska användningen av denna häktnings- grund. '

Jag är inte beredd att acceptera förslaget härom. Enligt min bedömning vore det mycket stötande om t. ex. en dokumenterad återfallsförbrytare inte skulle kunna häktas om han gör sig skyldig till ett villainbrott tämligen omgående efter det att han blivit frigiven från straffverkställighet. Jag kan helt ansluta mig till vad de sakkunniga ledamöterna Ljungwall och

• Sida 169
•  Original

Wranghult har anfört om förslaget i denna del. Proportionalitetsregeln i 24 kap. 3 & torde innebära tillräckliga garantier mot att häktning vid recidiv- fara sker i icke önskvärd omfattning.

RÅ: Som framgått av vad jag anfört inledningsvis ställer jag mig bakom införandet av en ny enhetlig utformning av beviskravet för de tre häkt- ningsgrunderna flyktfara, kollusionsfara och recidivfara. Någon anledning att ha olika beviskrav för de olika häktningsgrunderna finns enligt min mening inte. Genom uttrycket "påtaglig risk" markeras såsom utredning- en framhållit klart att riskbedömningen skall ske med hänsyn till omstän- digheterna i det särskilda fallet och inte får vara slentrianmässig. Härige- nom befästs den ordning som i stort redan torde ha etablerats i praxis.

Som jag tidigare framhållit anser jag inte att några inskränkningar bör göras i möjligheterna till häktning p. g. a. recidivfara utöver den som kan följa av att den nuvarande lokutionen "anledning förekommer” byts ut mot det nyssnämnda enhetliga uttrycket "påtaglig risk" som beviskrav för fortsatt brottslig verksamhet. Av underremissyttrandena framgår att utred- ningens förslag till nya regler för häktning i recidivfallen har mött ett kompakt motstånd bland åklagarna. Ett par underremissinstanser har t o m karakteriserat utredningens förslag i denna del som stötande. Även de övriga är genomgående starkt kritiska. Också utredningens sakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult har i särskilt yttrande förklarat att förslaget såvitt gäller recidivfallen leder till stötande resultat och har, enligt min mening på goda grunder, sammanfattningsvis gjort bedömningen att häktning på grund av recidivfara inte bör vara begränsad till vissa brotts- typer utan bör kunna komma i fråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Bland bedömare med särskild erfarenhet av brottsbekämpande och brottsbeivrande verksamhet har sålunda förslaget rörande begränsning av utrymmet för häktning i recidivfallen väckt allvarliga betänkligheter. Reak- tionen påminner här om den som mötte 1974 års häktningsutrednings förslag i motsvarande delar. Detta är inte särskilt överraskande eftersom förslagen till Sina praktiska konsekvenser synes ha mycket gemensamt. När det gäller seriebrottslighet eller annan brottslighet som sker vanemäs- sigt eller eljest i stor omfattning är det i praktiken mera undantagsvis som en hel brottsserie avslöjas samtidigt. Oftast är det i stället så att misstanke först uppkommer om ett enstaka brott eller ett fåtal brott. Som typexempel på fall där detta är vanligt kan nämnas bostadsinbrott. Först efter ett flertal återkommande ingripanden skulle i sådana fall, med den utformning häkt- ningsreglema fått i förslaget, häktning på grund av recidivfara kunna ske. Den brottsliga verksamhet som det varit angeläget att förhindra genom häktning skulle då behöva avvaktas innan ett frihetsberövande kan ske och detta oavsett hur stor återfallsrisken bedömts vara redan vid det första ingripandet. Varje mellankommande lagföring skulle därjämte tillskapa immunitet från häktning på grund av recidivfara för ytterligare ett antal brottstillfällen. Den föreslagna möjligheten till häktning i fall då den miss- tänkta brottsligheten är av "stor omfattning" framstår av anförda skäl inte som särskilt användbar i praktiken.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Som utredningen påpekar (s. 131)

• Sida 170
•  Original

sker bevisvärderingen från olika utgångspunkter när det gäller de särskilda häktningsgrunderna. Att det ska föreligga en ”påtaglig risk att" etc. torde vara ett alltför långtgående krav. Det räcker med lokutionen ”sannolikhet för" . . .

Jag är starkt kritisk till tanken på att begränsa möjligheterna till häktning vid recidivfara. Det kommer att få återverkningar på samhällsskyddet. Jag vill i den här delen hänvisa till det särskilda yttrande, som utredningens sakkunniga, Folke Ljungwall och Hans Wranghult, avgivit. Jag instämmer helt i deras yttrande. Jag vill för egen del peka på följande. Det finns en mängd brott utanför vålds- och fridsbrottens område, som av brottsoffren upplevs lika integritetskränkande. lika oroande och lika starkt rädslefram- kallande, som ett våldsbrott. Jag kan nämna som exempel brott av typen lägenhetsinbrott eller brott som stöld eller bedrägeri hos äldre, ofta ensam- boende personer. Gärningsmännen är här ofta personer. som återkommer i brott och det är fråga om brottslingar med en viss specialisering. Det vore från samhällssynpunkt olyckligt om häktning inte skulle kunna ske enligt huvudregeln. Alternativreglerna som medger häktning vid misstanke om brott "av annan farlig art” eller ”om brottsligheten är av stor omfattning” är inte utan vidare tillämpliga. Häktning bör kunna ske, oberoende av brottets art, vid sannolik recidivfara. Spånen mot häktning ska vara rekvi- sitet ”sannolik risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art", inte brottstypen i sig. Jag har i övrigt ingen erinran mot förslaget i denna del.

Regianåklagarmyndigheten i Vänersborg: (24 kap. 1 5 l stycket lp RB) Häktningsutredningens beskrivning av dagens tillämpning av häkt- ningsgrunderna är, enligt min uppfattning, inte helt i överensstämmelse med verkligheten. Generellt sett tolkas rekvisitet "skäligen befaras" med återhållsamhet.

Under angivna omständigheter bör ifrågavarande rekvisit ej ändras till "påtaglig risk". Även om termen avses som en beskrivning av den kon- kretisering som bör fordras i varje enskilt fall. kan ändringen, i strid med utredningens avsikter, leda till en avsevärd skärpning av förutsättningama för häktning och anhållande och därigenom leda till ökade svårigheter i brottsbekämpningen.

(24 kap. 1 % 1 stycket 2 p RB) Det tillstyrkes att beviskravet flyttas upp till samma nivå som vid flyktfara och kollusionsfara, men "påtaglig risk" bör i konsekvens med vad som sagts ovan under 24 kap. 1 ä 1 stycket 1 p RB ändras till ”skäligen kan befaras".

De s.k. traditionella brotten, bl.a. våldsbrottslighet, inbrottsstölder i bostäder, bilar och på andra platser, butikstillgrepp och olika former av bedrägerier mot privatpersoner vid försäljningsverksamhet, skadegö- relser, har ökat. Medborgarna har rätt att kräva effektiva motåtgärder. Det bör till yttermera visso betonas att t.ex. ett bostadsinbrott innebär en kraftig fridskränkning för den drabbade oavsett om något har tillgripits eller ej. Det föreliggande förslaget innebär som det utformats, en alltför långtgående inskränkning i möjligheten att effektivt och framgångsrikt bekämpa just den vardagsbetonade brottsligheten. Vid utformningen av bestämmelsen bör beaktas att det, som Folke Ljungwall och Hans

• Sida 171
•  Original

Wranghult påpekar i sitt särskilda yttrande på sid 201—202, redan idag inom ramen för gällande rätt i praxis pågår en utveckling mot att antalet häktningar på grund av recidivfara begränsas. Genom att därutöver, som nämnts ovan, höja beviskravet till "skäligen befaras", samt genom den proportionalitetsregel som föreslås införd i 24 kap. 3 & RB, begränsas möjligheterna till tillämpning av recidivfara som häktningsgrund på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. En brottskatalog. som i förslaget, blir därvid överflödig och bestämmelsen kan i princip — med ovan nämnt undantag — behålla dagens utformning.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Jag ansluter mig till det särskilda yttrande, som avgivits av Folke Ljungvall och Hans Wranghult, såvitt avser recidivfaran.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Någon bärande invändning kan inte göras mot skärpningen av beviskraven för de olika häktningsgrunderna. Däremot ställer jag mig tveksam till begränsningen av häktningsmöjlighe- terna vid recidivfara till vissa typer av brott. Denna min betänklighet åskådliggöres väl av de synpunkter som på ett övertygande sätt framförts i det av utredningens sakkunniga Ljungwall och Wranghult avgivna särskil- da yttrandet. Om strängare krav på riskbedömningen när det gäller häkt- ningsgrunderna och en uttrycklig proportionalitetsregel på föreslaget sätt införes, kan det säkert förväntas att utredningen och dess förslag kommer att leda till en mer observant och restriktivare tillämpning med inriktning på verkligt angelägna fall samt att den eftersträvade begränsningen av frihetsberövandena i recidivfallen därigenom åstadkommes. Utifrån över- tygelsen att det även i framtiden kommer att vara nödvändigt att kunna tillgripa effektiva personella tvångsmedel vid bekämpning av den vardags- betonade brottsligheten delar jag de sakkunnigas uppfattning att häktning på grund av recidivfara även fortsättningsvis bör få användas i fråga om alla typer av brott, för vilka straffet är fängelse i minst ett år.

Regionåklagarmyndigheten i Härnösand: I fråga om en väsentlig in- skränkning av recidivfaran som häktningsgrund vid förmögenhetsbrott av uppenbart brottsbenägna personer men utan att brottslighetens art och omfattning måhända kan i det enskilda fallet betecknas som särskilt farlig eller av stor omfattning, delar jag helt den uppfattning som Folke Ljung- wall och Hans Wranghult angivit i särskilt yttrande.

För bekämpningen av de s.k. vardagsbrotten torde det bli förödande om notoriska återfallsförbrytare, ofta med missbruksproblem, inte genom fri- hetsberövande kan bli föremål för snabba och effektiva motåtgärder.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Beträffande de särskilda häkt- ningsskälen föreslår utredningen att dessa alltfort skall utgöras av flykt- fara, kollusionsfara och recidivfara. En nyhet är att utredningen beträffan- de dessa föreslår ett nytt rekvisit — "påtaglig risk" — samt att recidivfaran begränsas till vissa brottstyper (brott mot person) eller fall av brottslighet av annan farlig art eller brottslighet av stor omfattning. Utredningen har uttalat att man med sin formulering av beviskravet velat ge uttryck för att risken för flyktfara etc. skall vara konkret med hänsyn till omständigheter- na i det enskilda fallet. Utredningen anger vidare att en ofta återkommande kritik när det gäller tillämpningen av häktningsreglema har varit att dessa

• Sida 172
•  Original

tillämpats alltför slentrianmässigt. Enligt min mening är det en självklarhet att en fråga om häktning och om det föreligger häktningsskäl alltid måste avgöras vid en noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda fallet sådana de framstår vid prövningstillfället. Sådana är också kraven enligt nu gällande ordning. Det är enligt min mening också helt klart att beviskra- vet inte får sättas för lågt beträffande de särskilda häktningsskälen. Om- ständigheterna bör vara sådana att man vid prövningen finner att det föreligger en konkret fara för flykt etc. Beviskravet får å andra sidan inte heller sättas för högt så att det i praktiken blir nästan omöjligt att åstad- komma en häktning. Jag ärinte övertygad om att begreppet ”påtaglig risk” är det som bäst uttrycker ett krav på konkret fara. Begreppet kan medföra att kraven ställs alltför höga. Enligt min mening kan det starkt ifrågasättas om man alls behöver utmönstra begreppet "skäligen kan befaras" i detta sammanhang. Huruvida häktning skall ske i det konkreta fallet får slutligen avgöras med en tillämpning av den proportionalitetsregel som utredningen föreslår i RB 24:3. Enligt min mening är införandet av denna regel i lagtexten tillräcklig för att åstadkomma en önskvärd uppstramning av tillämpningen av reglerna om anhållande o_ch häktning. Utredningen före- slår vidare att häktning vid fall av recidivfara endast skall få ske i vissa närmare angivna fall vilket innebär en inskränkning i förhållande till nu gällande ordning. Utredningen anför att häktning på denna grund inte bör ske när den befarade brottsligheten är av mindre allvarlig art utan häktning bör endast komma i fråga för att skydda enskilda och samhället från allvarlig brottslighet. Det har vidare anförts att då häktning i första hand skall vara ett straffproeessuellt tvångsmedel och inte en kriminalpolitisk åtgärd, är det inte i första hand genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot vissa lagöverträdare och försöka hindra dem från att begå nya brott. Jag kan hålla med om detta så långt man inskränker sig till att betrakta endast brottslingen själv. Med den begräns- ning av möjligheterna till häktning som utredningen föreslår i dessa fall, kommer emellertid många brott, som utgör allvarliga angrepp mot den enskilde att falla utanför ramen för möjlig häktning. Situationen kommer att bli sådan att man inte ens när omständigheterna är sådana att man med praktiskt tagen intill visshet gränsande sannolikhet kan förutse att en person som gripits för ett brott, genast kommer att begå nya brott, exem- pelvis bilstöld. lägenhetsinbrott etc., om han försätts på fri fot, kan för- hindra detta genom ett beslut om anhållande. Den som utsätts för ett sådant brott tycker nog inte att brottet är mindre allvarligt och det är en klen tröst för honom att avsaknaden av möjligheter att bereda honom skydd i detta fall har sin grund i ett filosofiskt resonemang om vad som är straffprocessuella tvångsmedel respektive kriminalpolitiska åtgärder och om hur sådana instrument skall användas. Vad det här är fråga om är naturligtvis att tillse. att samhället har resurser och medel att bereda den enskilde skydd i situationer då det framstår som helt naturligt att ett sådant skydd ges. Även om en brottsling av nyss skisserade slag i första hand skall behandlas och återföras till ett laglydigt leverne genom kriminalpoli- tiska åtgärder får samhällsapparaten inte ställa sig utan praktisk möjlighet att ingripa i akuta skeden om nu detta är nödvändigt av andra skäl. Man

• Sida 173
•  Original

måste ha klart för sig att polisen är den instans i samhället som många gånger kommer i den första kontakten med missförhållanden av olika slag även om det inte primärt tillkommer polisen att åtgärda dessa. När det rör sig om förhållanden som har sin .grund i brottsliga förfaranden är det emellertid ett oavvisligt krav att polisen bereds rimliga möjligheter att agera på ett sätt som ger skydd åt andra och som förhindrar ytterligare brott till dess en mer akut situation har retts upp och eventuellt andra instanser såsom kriminalvården eller sociala myndigheter har kunnat kopplats in på fallet. Enligt min mening bör därför möjligheten till anhål- lande och häktning på grund av recidivfara kvarstå för all brottslighet som faller inom den allmänna ramen som är uppställd för häktning. Huruvida detta sedan skall ske i det konkreta fallet får avgöras mot bakgrund av den föreslagna proportionalitetsregeln.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag avstyrker den föreslagna begränsningen av recidivfara som grund för häktning. På denna punkt instämmer jag i vad Ljungwall och Wranghult anfört i sin reserva- tion. Jag vill särskilt framhålla att ett krav på att den aktuella brottsligheten skall vara av stor omfattning kommer att medföra att t. ex. den som vid flera tillfällen tidigare dömts för inbrottsstöld ånyo gör sig skyldig till ett sådant brott kort tid efter det han villkorligt frigivits och genast avslöjas, inte kan häktas hur påtaglig risken för återfall än är. Om han strax åter- faller igen skulle han fortfarande inte kunna häktas eftersom två inbrotts- stölder knappast kan anses vara brottslighet av stor omfattning. För mig framstår det som orimligt att brottsbekämpning skall vara tvingad till en sådan passivitet. Som ett annat exempel på följderna av de föreslagna reglerna kan anföras, att dessa inte torde medge häktning vid överträdelse av näringsförbud om inte annan grund än fortsatt brottslig verksamhet kan åberopas som grund för ett frihetsberövande.

Åklagarmyndigheten [ Göteborgs åklagardistrikt: Jag finner ej heller anledning att rikta invändningar i och för sig mot förslaget att införa ett gemensamt beviskrav i fråga om de särskilda häktningsgrundemas före- komst. Utredningsmannen föreslår därvid att detta skall formuleras så att påtaglig risk för aktuell häktningsgrund skall föreligga. Enligt min uppfatt- ning kommer detta ordval — oavsett vad som sägs i förslaget -— att leda till en skärpning av de beviskrav som uppreses för att leda till beslut om häktning. En sådan skärpning synes omotiverad, detta särskilt med hänsyn till det statistiska materialet i utredningen vilket entydigt pekar på att den nuvarande skrivningen tillämpas med betydande försiktighet och omsorg. Den föreslagna lokutionen skulle möjligen kunna accepteras därest man i stället underlät att inskränka häktningsmöjligheterna vid risk för fortsatt brottslig verksamhet på det ingripande sätt som föreslagits och vartill jag senare återkommer. Redan genom att införa krav på en påtaglig risk i det särskilda fallet uppnår man i så fall en tillräcklig skärpning i dessa fall.

Utredningsförslaget i fråga om inskränkningar då recidivfara utgör skäl för häktning är stötande. Det särskilda yttrande som avgivits av utred- ningssakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult biträdes av mig. Denna högfrekventa typ av brottslighet kostar samhället betydande belopp (om än fördelade på olika kostnadsbärare), varför det från samhällsekono-

Prop.l986/871112

• Sida 174
•  Original

misk synpunkt förefaller föga välbetänkt att på ett så genomgripande sätt försämra möjligheterna att beivra den. Det resultat vid avvägningen mellan den brottsliges intressen kontra den brottsdrabbades till vilket utrednings- förslaget leder är inte rimligt. Det strider dessutom mot de intentioner som i andra sammanhang uttalats i fråga om både resurstilldelning och resurs- fördelning vid brottsbekämpningen. Jag vill i detta sammanhang också avvisa utredningens resonemang om att de aktuella brottslingarna i många fall kan åläggas rannsakningsövervakning som ersättning för den borttagna häktningsmöjligheten. Med tanke på det kvalificerade klientel som avses, förefaller detta medföra en onödig och kostsam omgång. Det finns grundad anledning att befara att övervakningen inte kommer att fungera på avsett sätt varför häktning åter blir aktuell efter någon tid, under mellantiden har ytterligare brott sannolikt tillkommit, vilka utöver nya brottsoffer även medför att utredningsarbetet betungas och fördyras.

Åklagarmyndigheten [ Malmö åklagardistrikt: Flyktfara Beträffande häktningsgrunden flyktfara uttalar utredningen (sid. l30) att "häktning inte får ske för att tillgodose myndigheternas och domstolarnas i och för sig berättigade intresse av att kunna nå även personer som lever under oordnade sociala förhållanden och försäkra sig om deras inställelse vid rättegång". Liknande argument framfördes i betänkandet (SOU l977:50) angående översyn av häktningsbestämmelserna. [ denna utred- ning föreslogs att undanhållandet skulle vara av viss varaktighet innan det skulle få utgöra häktningsgrund. Som åklagarmyndigheten i yttrande till riksåklagaren då anförde torde effektivitetssträvandena inom rättsväsen- det inte gagnas av att man i större utsträckning än tidigare underlättar för misstänkta personer att undandra sig det rättsliga förfarandet. Den nu föreliggande utredningen har med anledning av remisskritiken avstått från att föreslå ett varaktighetsrekvisit. Istället anser utredningen att beviskra- vet för risken för tlykt bör skärpas. Detta skall ske genom att den nuvaran- de grunden "skäligen kan befaras" ändras till "påtaglig risk". Utredning- en anser att därmed uttryckes ett strängare krav, vilket skall förhindra att flyktfara slentrianmässigt användes som häktningsgrund. Det av utred- ningen presenterade statistiska materialet ger emellertid knappast grund för något antagande att domstolarna skulle tillämpa flyktfarerekvisitet slentrianmässigt. Den inskränkning som utredningen föreslår vad gäller häktning vid flyktfara synes som grund främst ha ett allmänt önskemål om färre frihetsberövanden. En skärpning av rekvisiten enligt förslaget skulle leda till att antalet avvikanden och undanhållanden ökar. Följderna därav blir sämre effektivitet och ökade kostnader. Lagändring bör därför ej ske.

Kollusionsfara Även beträffande detta rekvisit har utredningen föreslagit en skärpning genom att "påtaglig risk” skall föreligga. I likhet med vad utredningen här anför (sid. 133) kan jag inte se att den språkliga ändringen innebär någon större förändring i förhållande till gällande rätt. Jag anser därför att det saknas skäl att genomföra den föreslagna ändringen.

• Sida 175
•  Original

Recidivfara Den främsta möjligheten att minska antalet häktningar anser utredningen föreligga vid häktningsgrunden recidivfara. Denna uppfattning framförde även utredningen i 1977 års betänkande. Då föreslogs att häktning vid recidivfara skulle kunna ske endast om det var oundgängligen nödvändigt, samt föreslogs också högre straffminimum som förutsättning. Det nu fram- lagda förslaget innefattar inte någon höjning av straffminimum som förut- sättning för häktning vid recidivfara. Däremot skall sådan häktning endast kunna ske vid vissa uppräknade typbrott samt om det finns ”påtaglig risk" att den misstänkte på nytt begår brott av samma art.

Utredningen uttalar att recidivhäktningens huvudsakliga syfte är indivi- dualpreventivt och kriminalpolitiskt. Därmed anser utredningen att häkt- ningsgrunden recidivfara är systemfrämmande. vilket skulle tala för en restriktiv tillämpning. Utredaren anför att det inte är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot vanebrottslingarna och försöka hindra dem från att begå nya brott. Några förslag till hur detta på annat sätt skall ske lämnas dock ej av utredningen. Jag har liten förståelse för denna typ av teoretiserande. Som utredaren anför är det oundgängligen nödvändigt att samhället har något redskap för att bereda medborgarna skydd till liv Och egendom. Det är detta skydd i form av anhållande och häktning som nu föreslås kraftigt minskat. Utredningen uttalar att vid de brott som inte upptas som särskilda undantag de processekonomiska och sociala motiven bör träda i bakgrunden, något som står i stark kontrast till uttalanden från statsmakterna om att kampen mot den s. k. vardagsbrotts- ligheten skall intensifieras.

De brottstyper som skall kunna föranleda häktning vid recidivfara är brott riktade mot annans liv. hälsa eller frihet eller är av annan farlig art. Mot detta finns i och för sig ingen invändning. Vidare skall häktning kunna ske då brottsligheten är av stor omfattning. Jag vill då peka på att det ofta först efter vidlyftiga utredningsåtgärder går att binda den misstänkte vid omfattande brottslighet. Inte sällan sker gripande — anhållande efter ett eller ett fåtal kända brott. Omfattningen av ytterligare brottslighet kan i detta inledningsskede många gånger inte bedömas. Det föreslagna rekvisi- tet framstår som teoretiskt och är föga ägnat för praktisk användning. Därtill anför utredningen att rekvisitet "brottslighet av stor omfattning" endast skall avse brott för vilka den misstänkte ännu inte lagförts. Konse- kvenserna av detta har utredningen själv utvecklat (sid. 135). De föreslag- na begränsningarna kan enligt utredningen "i någon mån inverka på effek- tiviteten i bekämpningen av de mera vardagsbetonade brotten". I själva verket skulle förslaget i denna del medföra en helt oacceptabel brist på möjligheter för samhället att hindra vanebrottslingarnas verksamhet vad gäller t. ex. stölder och bedrägerier och medföra en drastisk minskning av skyddet för medborgarna. Utredningen har enligt min mening inte kunnat visa något godtagbart skäl att på ett sådant sätt inskränka möjligheterna att förhindra pågående vanemässig brottslighet. Inte heller föreligger, vilket kommer att beröras nedan. något användbart alternativ till häktning i dessa fall. En sådan uppgivenhet gentemot de vanemässigt kriminaliserade mås- te betraktas som stötande och kan inte godtas.

• Sida 176
•  Original

Åklagarmyndigheten :" Handens åklagardistrikt: De speciella häkt- ningsskälen föreslås ändrade. Beträffande flyktfaran föreslår utredningen att det skall finnas påtaglig risk för avvikande. Vad som menas med påtaglig risk anges icke närmare och är måhända svårt att definiera. Det är ändock uppenbart att man lätt får bevisproblem och i och med detta måste alltså utredningen inriktas på att fastställa om det föreligger en påtaglig risk.

Utredningen föreslår att häktningsskälet recidivfara skall få tillämpas endast vid våldsbrott och vissa grövre former av andra brott samt vid tillfällen när brottet präglats av avancerad teknik, planering eller systema- tik. Utanför faller uppenbarligen vardagstjuven. vilken försörjer sig på brott och begär flera brott i veckan. Här rör det sig ingalunda om planerade eller raffinerat utförda gärningar. Våra bostäder är numera obevakade under kontorstid och någon större försiktighet eller teknik krävs inte från gärningsmännens sida. På sid. 135 skriver utredningen, att sådana brott "inte innebär några påtagliga risker för allvarligare skador för samhället eller enskilda". Den som regelbundet träffar offren för sådan brottslighet kan ingalunda dela denna i mitt tycke oriktiga synpunkt. Ett inbrott upp- levs mycket ofta som en grov integritetskränkning. Vårt påföljdssystem är dessutom sådant, att begås ett större antal brott så påverkar varje därefter tillkommet brott påföljden endast i obetydlig utsträckning. Reglerna för åtalsunderlåtelse har dessutom ändrats så. att man inte ens skall behöva utreda dem. Det är orimligt om man inte ens tillfälligt får stoppa sådan verksamhet med häktning. I utredningen anger man som ett exempel, att en person, som dömts upprepade gånger för viss brottslighet, mer eller mindre direkt efter senaste straffets avtjänande begår nytt brott av samma slag. Att inte få tillgripa häktning i ett sådant fall är en orimlig kriminalpoli- tik.

Åklagarmyndighelen i Kalmar åklagardistrikt: Den föreslagna inskränk- ningen av den särskilda häktningsgrunden recidivfara innebär en klar för- sämring av samhällsskyddet gentemot vanebrottslingarna (vilka förorsakar en stor del av främst förmögenhetsbrotten) och bör därför ej genomföras. Att förhindra att sådana brottslingar genom snara återfall ytterligare fix- eras i brott är naturligen till gagn för dessa.

Åklagarmyndigheren [ Växjö åklagardistrikt: Att skriva in "påtaglig" risk innebär enbart en kodifiering av nuvarande praxis. Den ändring jag vill motsätta mig, är att så starkt minska möjligheterna till häktning vid recidiv- fara. 24 kap. 1 & RB måste skrivas om så. att häktning vid recidiv tillåts om påföljden kan antas bli fängelse eller sluten psykiatrisk vård.

Åklagarmyndigheten i Sala åklagardistrikt: Då det gäller recidivfaran delar vi helt Folke Ljungvalls och Hans Wranghults åsikter som de fram- fört i särskilt yttrande. Ja, vi finner det rent av horribelt att ändra på förutsättningama för häktning av våra "gråtjuvar". Det kommer att bli en kraftig reaktion från hela svenska folket om inte våra vanliga tjuvar frihets- berövas omedelbart sedan de belagts med nya brott mot allmän och enskild egendom.

Åklagarmyndigheten [ Västerås åklagardistrikt: Utredningens restrik- tiva förslag skulle bli förödande för möjligheten att bekämpa allvarlig

• Sida 177
•  Original

vardagsbrottslighet. Av exemplet på sid. 135 sista sjtycketjämfört med vad tidigare sagts skulle alltså åklagaren få lägga brottsanmälningarna på hög tills det kunde sägas att den misstänkta brottsligheten var omfattande. Först då skulle kvarhållande och häktning kunna aktualiseras." '?

Åklagarmyndigheten [ Skellefteå åklagardistrikt: Det nya uttrycket "på- taglig risk" torde i praktiken knappast få annat innehåll än det idag gällan- de begreppet ”skäligen kan befaras". Vidare är det tillfredsställande att de särskilda häktningsförutsättningama enligt 24 kap. 2 #$ föreslås vara kvar.

Häktningsgrunden vid recidivfara föreslås ändrad så att utrymmet för användning av den grunden begränsas betydligt. Detta förslag är minst sagt betänkligt. Jag delar helt de synpunkter på förslaget som reservanterna Ljungvall och Wranghult framför.

Åklagar-myndigheten i Umeå åklagardistrikt: Som häktningsgrund bör som hittills recidivfara kvarstå. Det är absolut nödvändigt att kunna häkta den som upprepade gånger begår även mindre förmögenhetsbrott. Utred- ningens förslag innebär exempelvis att den som erkänner brott undgår häktning om han inte på fri fot kan försvåra utredningen eller avvika.

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker att det för häktning skall krävas att det föreligger "påtaglig risk” för att den misstänkte undandrar sig lagför- ing. försvårar utredningen eller återfaller i brott. Den skärpning av förut- sättningama för häktning som förslaget på denna punkt innebär bör kunna godtagas.

De nu berörda förslagen innebär en inte obetydlig skärpning av de legala häktningsförutsättningarna. Mot den bakgrunden kan hovrätten inte finna att en särreglering i restriktiv riktning av häktningsgrunden recidivfara är motiverad. Utredningen är medveten om att en begränsning av häktnings- möjligheterna på föreslaget sätt kan inverka på effektiviteten i kampen mot de mera vardagsbetonade brotten. Enligt hovrättens mening har utredning- en på denna punkt i alltför hög grad gett principiella synpunkter företräde framför allmänhetens berättigade krav på effektiva åtgärder mot vardags- brottcn. Det kommer säkert att framstå som stötande om den som har dömts till fängelsestraff ett flertal gånger och som efter villkorlig frigivning visas ha förövat ytterligare några inbrottsstölder inte skall kunna häktas, därför att brotten inte kan anses vara "av farlig art" och ännu inte heller kan anses ha förekommit "i stor omfattning". Därmed blir det möjligt för den frigivne att fortsätta att begå brott och att, vilket ofta blir fallet, i accelererad takt missbruka alkohol eller narkotika. Både för samhället och den misstänkte är det i sådana fall lämpligast att brotts- och missbrukskur— van bryts genom ett frihetsingripande.

Hovrätten ansluter sig således i denna fråga till vad som anförs i det särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Hovrätten förordar att bestämmelserna om häktning på grund av recidivfara samord- nas med vad som enligt förslaget skall gälla för de båda övriga häktnings— grunderna. Om utredningsförslaget likväl läggs till grund för lagstiftning, bör av motiven klart framgå, när brottsligheten skall anses vara av "stor omfattning".

Hovrätten över Skåne och Blekinge: När det gäller de särskilda häkt-

• Sida 178
•  Original

ningsgrunderna flyktfara. kollusionsfara och recidivfara föreslår utred- ningen att ett enhetligt beviskrav införs. I stället för rekvisitet "att det skäligen kan befaras" respektive "att anledning förekommer" skall krävas att det föreligger ”påtaglig risk". Detta avses innebära en skärpning av de nu gällande kraven på särskild häktningsgrund och samtidigt i lagtexten ange att risken skall vara av konkret natur. Huruvida denna ändrade terminologi i praktiken innebär en skärpning av rekvisiten är oklart. Hov- rätten vill doek inte motsätta sig ändringen. Att samma uttryck användes för alla tre häktningsgrunderna kan tjäna klarhetens syfte. Emellertid framgår inte klart av lagförslaget att "påtaglig risk" gäller också för kollu- sionsfara. Detta bör kanske tilläggas i lagtexten.

Speciellt beträffande den särskilda häktningsgrunden recidivfara är det enligt förslaget angeläget att begränsa häktningsanvändningen. 1974 års häktningsutredning föreslog att häktning på denna grund skulle få ske endast för brott med straff på fyra år eller mera i straffskalan. Den nu föreslagna formuleringen är mindre långtgående än den tidigare föreslagna skärpningen av kraven för häktning på grund av recidivfara. Den omstän- digheten att förmögenhetsbrotten inte nämns i paragrafen bör enligt hov- rättens mening inte utesluta att t. ex. vanemässiga inbrottsstölder och mer eller mindre systematiskt inträngande hos åldringar omfattas av regeln. Detta bör komma till uttryck i exemplifieringen i förarbetena. Med den föreslagna utformningen ges utrymme för en individuell bedömning. Att vid bedömningen av om risk för fortsatt brottslig verksamhet föreligger bortse från brottslighet av likartat slag som den misstänkte tidigare dömts för synes vara svårt. Hovrätten instämmer dock i kritiken av en praxis som går ut på att slentrianmässigt anse recidivfara föreligga då den misstänktes kriminalregister upptar en omfattande brottslighet. Vad som nu sagts gäller också vid bedömningen om man skärper kravet till att påtaglig risk förelig- ger för fortsatt brottslig verksamhet.

Stockholms tingsrätt: Vad gäller de särskilda häktningsskälen flykt-. kollusions- och recidivfara ställer sig tingsrätten bakom förslaget såvitt gäller flykt- och kollusionsfara . För häktning på grund av flyktfara krävs enligt nuvarande regler, att "det skäligen kan befaras" att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Samma beviskrav gäller för häktning på grund av kollusionsfara. Förutsättning för häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet är att ”anled- ning förekommer” att den misstänkte begår nya brott. De olika beviskra- ven torde av domstolarna tolkas och tillämpas på i princip samma sätt. Mot denna bakgrund finner tingsrätten det vara välbetänkt att utforma lagtex- ten så, att även formellt ett enhetligt beviskrav för de tre häktningsgrun- derna ställs upp. Den föreslagna lokutionen "påtaglig risk” tillgodoser väl önskemålet om att risken för flykt etc skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I sammanhanget kan nämnas att uttrycket ”påtaglig risk" kommit till användning i 26 kap. 7 & 1 st brotts- balken när det gäller villkorlig frigivning för den som dömts till ett längre frihetsstraff för särskilt allvarlig brottslighet, som har riktats sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. och fara bedöms föreligga att han efter frigivningen begår brott av samma slag.

• Sida 179
•  Original

Vad som har sagts nu senast knyter an till hur häktningsgrunden recidiv- fara närmare bör utformas. I dag förutsätts förf häktning att "anledning förekommer att" den misstänkte "fortsätter sin brottsliga verksamhet". Utredningsmannen föreslår en skärpning av förutsättningama på det sättet att, förutom att uttrycket "påtaglig risk" får ersätta "anledning förekom- mer". nuvarande möjlighet till häktning begränsas genom kravet att åtgär- den skall vara nödvändig för att förhindra sådan fortsatt brottslighet, som riktat sig mot annans liv, hälsa. eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning. En bestämmelse med denna innebörd finns i 24 kap. l 5 första stycket 2 förslaget till ändrad lydelse av RB.

I motiven (s. 135) framhålls, att en utgångspunkt vid bedömningen av brottsligheten i dessa fall skall vara, att de sociala och processekonomiska motiven bör träda i bakgrunden och häktning komma i fråga endast för att skydda enskilda och samhället från allvarlig brottslighet. Vidare förutsät- ter den föreslagna regeln att den misstänkte ännu inte lagförts för brottslig- heten. Den som dömts för flera förmögenhetsbrott och därefter gör sig skyldig till ytterligare brott, kanske omedelbart efter straffverkställighet. skall inte utan vidare kunna häktas enligt bestämmelsen även om det finns risk för att han skall begå ytterligare brott.

Enligt tingsrättens mening blir möjligheten till häktning vid recidivfara enligt förslaget för snäv. Som framhålls i betänkandet (s. 133) är denna häktningsgrunds nuvarande huvudsakliga syfte individualpreventiv och kriminalpolitiskt. Häktningsgrunden tillgrips inte sällan för att bryta en pågående brottsperiod ofta bottnande i drogmissbruk. som finansieras genom stölder och andra förmögenhetsbrott av i och för sig okomplicerad beskaffenhet. Man kan där inte säga att brottsligheten är satt i system eller på annat sätt av stor omfattning. Även om institutet rannsakningsöver- vakning skall kunna tillgripas i den angivna situationen anser tingsrätten, att också möjligheten till häktning bör stå kvar. Enligt tingsrättens erfaren- het är häktning nämligen många gånger det enda realistiska alternativet för att bryta en brottsperiod av detta slag. Även samhällsskyddet talar för att häktning skall kunna tillgripas i dessa fall. Härtill kommer att allmänhetens förtroende för de rättsvårdande myndigheternas förmåga att upprätthålla rättsordningen kan rubbas med en regel, som inte tillåter häktning för den mer ”vardagsbetonade" brottsligheten. Vidare finns risk för att polis och åklagare uppfattar sitt arbete som meningslöst ifall man tvingas att släppa en misstänkt, som man mer eller mindre vet inom en snar framtid kommer att gripas för nya brott av samma slag.

Tingsrätten vill inte heller ställa sig bakom en regel. där häktning inte utan vidare kan ske med hänsyn till tidigare lagförda brott. Att frigöra sig från den misstänktes tidigare brottslighet låter sig svårligen göras och tingsrätten är övertygad om att domstolarna även i fortsättningen tar hänsyn till den misstänktes antecedentia sådant detta kommit till uttryck i kriminalregistret. Med hänsyn till vad som sagts ovan anser tingsrätten att häktningsgrunden recidivfara bör finnas kvar väsentligen oförändrad. Ge- nom den nya lokutionen "påtaglig risk" sker ju ändå en viss höjning av häktningströskeln i förhållande till vad som gäller nu. Utredningsmannens förslag medför enligt tingsrättens mening sammanfattningsvis att sam-

Prop.]986/87:112

• Sida 180
•  Original

hällsskyddet försämras. att allmänhetens förtroende för myndigheternas Prop. l986/87: 1 12 förmåga att beivra brott kan rubbas negativt och att effektiviteten i brotts- bekämpningen minskar på ett inte godtagbart sätt.

Södra Roslags tingsrätt: Angående häktningsskälen "flyktfara” och ”kollusionsfara" innebär förslaget snarare en precisering av rådande prax- is än någon förändring i sak. Vi godtar därför förslaget att uttrycket "påtaglig risk” införs som beviskrav.

Däremot finns det skäl till invändningar mot utredningens förslag till skärpning av kraven för häktning vid recidivfara. Förslaget grundas i denna del på direktiven att antalet häktningar totalt skall nedbringas. men löser inte det av oss antydda problemet med obefogade anhållanden och häktningar. Antalet häktningar är en produkt av brottsutvecklingen i sam- hället. Brottsbalksbrotten har under det senaste året ökat med sex procent och förmögenhetsbrotten, 75 % av alla brott, ökar mest. Förslaget tar också sikte på de allra vanligaste förmögenhetsbrotten, vid vilka återfalls- risken erfarenhetsmässigt är mycket hög. Vi anser att utredningsmannen inte tillräckligt beaktat behovet av skydd mot återfall i förmögenhetsbrott till förmån för mera individualpreventivt färgade hänsyn. Halvtidsfrigiv- ningen har inneburit att återfallsbrottslingar ofta släpps ut från fängelset kort tid efter domen. Brottsstatistiken visar att riskerna är mycket stora att dessa begår nya brott av typen villa- eller lägenhetsinbrott, bilstölder. tillgrepp ur parkerade bilar och butiksstölder. Mot sådan kriminalitet har samhället svårt att skydda sig. En annan kategori som erfarenhetsmässigt är mycket brottsbenägen är personer som finansierar narkotikamissbruk o.d. med olika former av "vardagskriminalitet”. På grund av den låga uppklarningsprocenten vid sådan brottslighet vågar man på goda grunder anta att om en återfallsbrottsling ertappas med exempelvis ett lägenhetsin— brott, detta normalt inte kan antas vara en enstaka företeelse. Ofta kan säkert flyktfara kunna konstateras, men det effektivaste sättet att stoppa seriebrottslighet torde vara häktning. Samhället bör inte avhända sig häkt- ningsvapnet i dessa situationer. Utredningsmannen har i vart fall inte lyckats övertyga oss om att förslaget om större restriktivitet med häktning- ar på grund av recidivfara är genomtänkt och välgrundat. Rannsaknings- övervakning, som föreslås utgöra något slags skyddsnät när häktning inte kan tillgripas vid återfall (25 kap. 1 5 andra stycket) kan inte anses vara ett realistiskt alternativ till häktning vid återfall annat än i begränsad omfatt- ning. Vi instämmer alltså i huvudsak i reservanterna Ljungwalls och Wranghults synpunkter. Därtill vill vi framhålla att avgränsningen av kate- gorierna brottslighet av ”farlig art" eller ”stor omfattning" är alltför vag för att kunna användas i den praktiska rättstillämpningen. Vi anser alltså att recidivgrunden bör behållas som häktningsskäl ungefär i samma omfatt- ning som enligt gällande rätt.

Göteborgs tingsrätt: F lyktfara När det gäller tolkningen av de båda beviskraven "skäligen kan befaras" och "anledning förekommer" torde närmare ledning visserligen kunna hämtas ur rådande rättspraxis. men tingsrätten delar ändå uppfattningen 180

• Sida 181
•  Original

att innebörden kan förefalla oklar och att fråga kan uppstå hur beviskraven förhåller sig till varandra. Det finns därför skäl att skapa ett enhetligt beviskrav för samtliga häktningsgrunder, i syfte att både förtydliga rättslä- get och underlätta tillämpningen. .

Tingsrätten anser inte att utredningen ger belägg för synpunkten att häktningsreglema tillämpas alltför slentrianmässigt. Icke desto mindre förefaller det lämpligt med en formulering av beviskravet så att det framgår att risken för t. ex. flykt skall vara konkret med hänsyn till omständigheter- na i det särskilda fallet. Uttrycket "påtaglig risk" motsvarar väl detta krav.

Beträffande påståendet att denna häktningsgrund har en social slagsida är det förmodligen svårt att helt undvika den effekten. En person som saknar bostad och arbete harju lättare att hålla sig undan än den som lever under mer ordnade och etablerade sociala förhållanden. Även med beto- ning av omständigheterna i det särskilda fallet är det därför troligt att risken för flykt fortfarande oftare framstår som påtaglig beträffande den socialt utslagne än andra personer.

Kollusionsfara Häktning på grund av risk för att den misstänkte försvårar utredningen av medmisstänktas brott är såsom utredningen framhållit helt främmande för svensk rätt. Särskilt hänsynen till den misstänktes personliga integritet och den allmänna strävan att såvitt möjligt begränsa frihetsberövande tvångs- medel medför att de fördelar som en ändring av lagstiftningen härvidlag sannolikt skulle innebära för bekämpningen av den organiserade brottslig- heten inte kan tillmätas någon avgörande betydelse. Någon ändring bör alltså ej komma i fråga.

Såsom anförts ovan under föregående rubrik tillstyrker tingsrätten att ett enhetligt beviskrav beträffande de särskilda häktningsgrunderna införs och att detta får formuleringen "påtaglig risk”. Det bör emellertid på ett klarare sätt framgå av lagtexten att påtaglig risk krävs inte bara för flykt- fara utan även för kollusionsfara.

Liksom utredningen anser tingsrätten inte att formuleringen innebär några avgörande förändringar i förhållande till vad som gäller idag i fråga om kollusionsregelns praktiska tillämpning. Några avgörande förändringar är inte heller önskvärda.

Recidivfara Tingsrätten motsätter sig förslaget att begränsa möjligheterna till häktning på grund av fara för fortsatt brottslig verksamhet. Tingsrätten ansluter sig istället till de synpunkter Folke Ljungwall och Hans Wranghult anfört i sitt särskilda yttrande. Denna ståndpunkt bedömer tingsrätten vara mer realis- tisk och stå i bättre samklang med det allmänna rättsmedvetandet. I sammanhanget bör särskilt framhållas att redan förslagen om kortare tids- frister, högre tröskel i fråga om risken för fortsatt brottslighet och propor- tionalitetsregeln kan förväntas medföra begränsningar av häktningar på grund av recidivfara. Ytterligare begränsningar skulle inte vara till fördel för rättssamhället.

• Sida 182
•  Original

För att undvika en ojämn rättstillämpning bör i vart fall en annan formulering än "annan farlig art" väljas för att ange begränsningskriteriet i fråga om häktning på grund av recidivfara. Lagtexten bör vara formulerad så att den på ett klarare sätt anger vid vilka brott häktning får tillgripas.

Däremot delar tingsrätten utredningens åsikt att recidivregeln i fortsätt- ningen bör formuleras så att det klart framgår att det skall föreligga fara för likartad brottslighet. Likaså att det även beträffande denna häktningsgrund skall vara fråga om "påtaglig risk”.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten instämmer i utredarens förslag om skärp- ning av beviskravet för fara för flykt, kollusion och fortsatt brottslighet.

Tingsrätten ansluter sig i huvudsak till vad som anförs i det särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult. Tingsrätten delar alltså bedömningen att häktning på grund av recidivfara inte bör vara begränsad till vissa brottstyper utan kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Tingsrätten avstyrker alltså utredarens förslag i denna del.

Domstolsverket: Förslaget att begränsa möjligheterna att tillgripa häkt- ning på grund av recidivfara kan —- om det genomförs — antagas medföra negativa konsekvenser för bekämpningen av framförallt förmögenhets- brotten. Utredningen hari någon mån sökt mildra dessa konsekvenser dels på så sätt att häktning skall kunna ske i de fall brottsligheten är av stor omfattning, dels genom tillskapandet av ett nytt häktningsalternativ. den s.k. rannsakningsövervakningen. Om rannsakningsövervakningen kunde förutses bli ett användbart alternativ till häktning är DV överens med utredaren att häktningsförutsättningarna vid recidivfara kan begränsas på det föreslagna sättet. Som även framgår längre fram ifrågasätter DV dock om inte utredaren har knutit alltför stora förhoppningar till rannsaknings- övervakningen, åtminstone på det sätt den föreslås bli utformad. Man kan således hysa farhågor för att en stor del av dem som i dag häktas på grund av recidivfara, sedan de gjort sig skyldiga till ett eller flera förmögenhets- brott, inte kommer att rätta sig efter de villkor som knyts till en övervak- ning utan i stället fortsätter med sin brottsliga verksamhet. Just när det gäller kategorien återfallsförbrytare är DV tveksam till om inte den före- slagna begränsningen är alltför långtgående. Å andra sidan har DV förstå- else för svårigheterna att i lagtexten mer i detalj ange de brott vid vilka häktning på grund av recidivfara får ske. DV vill ändock förorda att häktningsförutsättningarna beträffande recidivfara formuleras så att häkt- ning, särskilt vid fall av upprepad brottslighet. skall kunna ske i något större utsträckning än vad som föreslagits.

Lars Bentelius. domstolsverket är av skiljaktig mening och tillstyrker att häktningsförutsättningarna i recidivfallen ändras helt i enlighet med utred- ningens förslag.

RPS: RPS är starkt kritisk till förslaget om att inskränka möjligheterna att häkta vid risk för fortsatt brottslighet och ansluter sig därvid till de synpunkter, som framförts av utredningens sakkunniga Folke Ljungwall och Hans Wranghult i bilaga till betänkandet. Till utvecklande av sina synpunkter får RPS anföra följande.

I utredningsförslaget åberopas ingen utredningsdokumentation till stöd

• Sida 183
•  Original

för att det finns något behov av den föreslagna inskränkningen. Utredning- en anför visserligen att lagrummets nuvarande" betydelse i praktiken har kommit att fylla processekonomiska behov snarare än att tillgodose de skyddsaspekter som lagstiftare avsett (s. 133). Enligt RPS:s mening saknas dock fog för detta påstående, som inte stöds av något utredningsmaterial. Inte heller stöds förslaget av den i betänkandet presenterade statistiken, som tvärtom utvisar att den aktuella häktningsgrunden åberopats i allt mindre utsträckning i åklagamas anhållningsbeslut under senare år (5. 98).

Att genomföra utredningens förslag skulle innebära en minskning av möjligheterna att häkta framför allt personer, som gjort sig skyldiga till olika slag av vardagsbetonad brottslighet. t. ex. bostadsinbrott. Utredning- en förefaller inte att ha tagit tillbörlig hänsyn till de senare årens oroande ökning av brottsligheten. Inte minst har denna utveckling drabbat allmän- heten just i form av en ökad vardagsbrottslighet, bland vilken bostadsin- brotten ökat med ca 25 procent under en tioårsperiod. Det är svårt att tro att en minskning av skyddet mot sådan vardagskriminalitet verkligen kan ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Förslaget går också stick i stäv med statsmakternas på senare tid uttalade intentioner om en ökad satsning på att bekämpa vardagsbrottsligheten.

Häktning i anledning av fara för fortsatt brottslighet skall enligt förslaget alltså kunna ske bl.a. om brottsligheten är av stor omfattning. Vid bedöm- ningen av om så är fallet får man dock enligt utredningen inte ta hänsyn till tidigare brottslighet. som den misstänkte redan har lagförts för (s. 135). I betänkandet exemplifieras detta med en person, som tidigare dömts för flera förmögenhetsbrott och som därefter. kanske direkt efter straffavtjä- nandet, gör sig skyldig till ytterligare brott. Denne person skulle alltså inte utan vidare kunna häktas på grund av risk för fortsatt brottslighet. Utred- ningen anför själv att denna konsekvens kan vara svår att acceptera. RPS instämmer i detta.

Det bör här påpekas..att rannsakningsövervakning visserligen skulle kunna användas i en situation som den nyss nämnda. Om den övervakade därvid missköter sig skulle han kunna häktas enligt den föreslagna bestäm- melsen i 25 kap. 10 & RB. Enligt RPS:s uppfattning fyller det dock ingen förnuftig mening att gå en sådan omväg över rannsakningsövervakning i fall, då man redan från början med stor sannolikhet kan förutse att över- vakningen inte kommer att avhålla den misstänkte från att begå nya brott. En sådan omgång vore olycklig både för allmänheten. som drabbas av brottsligheten, och för den misstänkte själv. som får dra på sig ytterligare brottslighet som han sedan skall dömas för. Omgången innebär också en påtaglig misshushållning med de rättsvårdande myndigheternas resurser.

Utredningen har. utan närmare motivering, utformat förslaget så att faran för den fortsatta brottsligheten skall avse brott av samma slag som omfattas av den redan aktuella misstanken (s. 136). Så tillämpas säkert bestämmelserna redan i dag i de flesta fall, och på goda grunder. Det är dock svårt att förstå varför man helt skall avhända sig möjligheten att förhindra brottslighet av annat slag i de sällsynta fall, då detta kan vara befogat.

Med hänsyn till det anförda får RPS med skärpa avstyrka förslaget att

• Sida 184
•  Original

minska möjligheterna till häktning vid fara för fortsatt brottslighet.

Beviskravet för de olika häktningsgrunderna uttrycks för närvarande på olika sätt (se 24 kap. l 5 och 2 & RB). Utredningen föreslår att det för samtliga häktningsgrunder skall krävas en ”påtaglig risk" för att häkt- ningsgrunden föreligger (s. 130 f). Förslaget är avsett att innebära en skärpning av beviskravet för att respektive häktningsgrund verkligen före- ligger i det konkreta fallet. Enligt RPS:s mening finns det dock inget stöd för att en skärpning av beviskravet är behövlig. Utredningens mening att rättspraxis ställt allt för låga krav när det gäller häktningsgrunden flyktfara motsägs sålunda snarast av utredningens egen statistik, som utvisar att användningen av denna häktningsgrund minskat sedan 1975. Det ligger enligt RPS:s uppfattning i sakens natur att domstolarna alltid måste bedö- ma häktningsgrunderna med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet. En omformulering av lagtexten för detta ändamål är därför knappast nödvändig. Snarare kan ordet ”påtaglig" leda tanken till ett hårdare be- viskrav än vad utredningen egentligen avsett. Förslaget avstyrks därför. Om man ändå vill införa en enhetlig formulering av beviskravet för de olika häktningsgrunderna förefaller uttrycket ”skäligen kan befaras” vara det mest adekvata.

Kriminalvårdsstyre/sen: Styrelsen har inga erinringar mot förslaget till skärpningar i de legala förutsättningama för häktning utom i ett avseende. Styrelsen är nämligen ytterst tveksam när det gäller utredningens förslag om reducering av möjligheten att häkta vid recidivfara. En sådan begräns— ning kommer enligt styrelsens mening att påverka situationen för bl a missbrukarna. För dessa personer med täta återfall i oftast mindre allvarlig kriminalitet har häktningen inneburit att en missbruksperiod i förening med brottslig aktivitet har avbrutits. Om man väsentligt minskar domsto- larnas möjlighet att tillgripa häktning i dessa fall kommer däremot gruppen i avvaktan på rättegång och anstaltsomhändertagande i stor utsträckning att fortsätta med en kriminalitet som — även om den inte är direkt sam— hällsfarlig — i allmänhetens ögon reducerar tilltron till rättsväsendets för— måga att skydda enskildas egendom.

Styrelsen delar utredningens uppfattning att ett enhetligt beviskrav bör gälla för samtliga häktningsgrunder. Emellertid är styrelsen tveksam till huruvida uttrycket påtaglig risk tillräckligt preciserar kravet på bevisning- ens styrka. Uttrycket återfinns också i 26 kap. 7 & brottsbalken. Erfaren- heterna från tillämpningen av detta lagrum ger enligt styrelsens mening anledning att ifrågasätta om detta uttryck även bör införas när det gäller förutsättningen för häktning. Enligt styrelsens mening bör därför beviskra- vet ytterligare preciseras när det gäller riskbedömningen.

Brottsförebyggande rådet: Den andra huvudfrågan vid utformningen av de straffprocessuella tvångsmedlen är om och under vilka förutsättningar recidivfara är en acceptabel grund för frihetsinskränkningar.

Utredningen har, under åberopande av att häktning huvudsakligen kan motiveras som ett medel för att säkerställa lagföring, valt att begränsa möjligheterna till frihetsberövanden med stöd av recidivgrunden. Samti- digt föreslås att rannsakningsövervakning skall få användas som tvångs- medel i de flesta fall där recidivfara i dag är grund för häktning. BRÅ

• Sida 185
•  Original

menar att samhällsskyddet kräver en regel om, häktning på grund av recidivfara. Särskilt viktigt är denna möjlighet för att komma till rätta med seriebrottslighet. Såväl allmänhetens förtroende. för samhällets brotts- skydd som allmänprevention vilar till stor del på att snabba ingripanden av dessa slag sker.

Det är självfallet av största vikt. att förutsättningama för häktning resp rannsakningsövervakning noga preciseras i lagtexten för att minska ris- kerna för misstanke om godtyckliga häktningar på denna grund. Förutsätt- ningarna för när den ena eller andra åtgärder skall vidtas för att hindra fortsatt brottslighet måste självfallet bedömas utifrån effektivitets- och humanitetssynpunkt.

Sett ur de intressen BRÅ har att bevaka måste samhällsskyddet få företräde framför humanitetsaspekter. Häktning bör därför komma i fråga också vid recidivrisk för samtliga kategorier misstänkta utom för t.ex. ungdom, vårdnadshavare till små barn och då den enskilde är psykiskt störd, dvs sådana grupper då det står utom allt tvivel att skadorna vid ett frihetsberövande klart överväger framför intresset av ett effektivt sam- hällsskydd.

I betänkandet argumenteras för att såväl flyktfara. kollusionsfara som recidivfara skall vara konkret. Av det skälet föreslås en omformulering av beviskravet så att det skall föreligga en "påtaglig risk" i stället för "skäli- gen kan befaras" resp ”anledning förekommer" för den misstäktes hand- lingssätt. En sådan formulering leder tanken till, att åklagaren förutsätts att inför domstolen visa upp ett konkret handlande för att rekvisitet skall kunna tillämpas. Utredningsmannen synes dock i sin motivering (s. 130 f) ha utgått från att det är tillräckligt för häktning på t.ex. flyktfara att domstolen i det enskilda fallet bedömer att den misstänkte har benägenhet att undandra sig lagföring. På samma sätt uttunnas konkreteriseringen av recidivfara (s. 136) från att det skall vara påtaglig risk för brottslighet av samma art som misstanken avser. till att det med brott av samma art skall förstås en artlikhet i vidare bemärkelse.

Rådet vill med dessa exempel sätta i fråga om några förbättringar uppnås genom att använda orden ”påtaglig risk" som beviskrav när det erfaren— hetsmässigt är så vid häktningar att åklagaren ofta har svårt att konkret visa på t. ex. kollusions- och recidivfara. Det kan därför befaras att den föreslagna utformningen av lagtexten leder till att sådana svårigheter hind- rar häktning. när det eljest är befogat för att skydda enskilda och samhället i övrigt mot lagöverträdelser. På samma sätt kan lagföringen försvåras.

Om den föreslagna ändringen inflyter i lagtexten, är det nödvändigt att på sätt skett i motiven till lagen (1978z800) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. se prop. 1978/79:28 s. 141 f, ange typsituationer för när denna påtagliga risk föreligger. Till skillnad mot betalningssäkrings- fallen, där enbart betalningsviljan hos den enskilde skall bedömas. är misstanke om flykt, kollusions- och recidivbenägenhet en mycket mer mångfasetterad verklighet. att bedöma.

Reservation till BRÅ.'s yttrande av Magnus Sjöberg , som anför att avsnittet ”Beviskravet” i yttrandet bort ha följande lydelse:

I betänkandet — — — handlingssätt. Under senare år har antalet anhål-

• Sida 186
•  Original

landen och häktningar gått ned. Det är angeläget att den restriktivitet i användandet av personella tvångsmedel. som denna tendens är ett uttryck för, kan vidmakthållas. Ett införande av ett gemensamt rekvisit ”påtaglig risk" kan antas få den effekten att nuvarande restriktivitet i användandet av personella tvångsmedel befästs. BRÅ vill därför förorda utredningens förslag i denna del.

RR V: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag. Länsstyrelsen i Blekinge län: Som kritik mot de föreslagna förkortade tidsfristema i samband med anhållande och häktning har framförts att uppklarningsprocenten av brott blir lägre samt att antalet häktningar kan komma att öka bland annat på grund av s.k. större kollusionsfara. Påstå- endena kan ha fog för sig. För egen del får länsstyrelsen icke minst framföra en allvarlig erinran mot föreslagen begränsning av häktningsgrun- den recidivrisk. Länsstyrelsen anser därvid att häktning på grund av reci- divfara ej bör vara begränsad till vissa brottstyper utan bör kunna komma i fråga vid alla typer av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller därutöver. Länsstyrelsen förstår de allvarliga betänkligheter som framförts från länets polismyndigheter om en ändring enligt utredningens förslag genomföres beträffande häktningsgrunden recidiv. En konsekvens av ut- redningens förslag skulle bli att ingripande med tvångsmedel mot brotts- lingar som utövar s.k. mobil seriebrottslighet — stöld, bedrägeri- och rånturnéer —- skulle bli svårare än hittills. Länsstyrelsen anser därför att utredningens förslag till ändring av häktnings- och anhållningsgrunden recidivfara ej bör genomföras. Om det föreligger påtaglig risk för återfall i brott måste detta också innebära en påtaglig risk för att lagföringen för- dröjes — saboterasl

Polisstyrelsen [ Ronneby polisdistrikt: Att det införs ett gemensamt beviskrav för de tre särskilda häktningsgrunderna torde enbart vara ägnat att underlätta den enskilde polismannens bedömning huruvida gripande skall ske eller ej. Den av utredningen föreslagna lydelsen för beviskravet (påtaglig risk) innebär — som utredningen själv framhåller och som ligger i linje med utredningens direktiv — en begränsning av nuvarande häktnings- och gripandemöjligheter. Skärpningen förmodas dock icke i nämnvärd utsträckning försvåra polisens arbete. Den ytterligare skärpning som följer av angivandet av vissa typbrott för den särskilda häktningsgrunden reci- divfara, kan dock förväntas försvåra polisens arbete. I denna del ställer sig polismyndigheten helt bakom det särskilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult.

Polismyndigheten vill vidare beklaga att utredningen icke tagit fasta på möjligheten att utöka kollusionsfara till att omfatta fall där den misstänkte försvårar brottsutredningen för andra misstänkta i samma brott. Den orga- niserade brottsligheten kan i nuläget dra stora fördelar av att en misstänkt försvårar utredningen för övriga inblandade. Det förefaller polismyndighe- ten aningen statiskt och föga offensivt att utredningen bara konstaterar att sådan rättstillämpning är främmande för svensk rätt. Rättstillämpningen borde rimligen anpassas efter ”brottstillämpningen" och beträffande sist- nämnda är — ur historisk synpunkt — organiserad narkotikabrottslighet väldigt främmande men dock en realitet med oerhörda konsekvenser.

• Sida 187
•  Original

Polissryrelsen i Karlshamns polisdistrikt: I fråga. om de föreslagna änd- ringarna i häktningsreglerna vill polismyndigheten endast framhålla de negativa konsekvenserna ur brottsbekämpningssynpunkt som sannolikt blir följden om reglerna ändras för häktning på grund av recidivfara.

Polismyndigheten ansluter sig till det särskilda yttrande som de sakkun- niga i utredningen avgett. Häktning på grund av risk för återfall i brott skall alltså inte vara begränsad till vissa brottstyper utan skall kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen får ansluta sig till den skiljaktiga mening som framförts i det särskilda yttrandet av de sakkun- niga, länsåklagaren Folke Ljungwall och polisöverintcndenten Hans Wranghult.

I detta sammanhang vill länstyrelsen framhålla att den begränsning som innefattas i rekvisitet att det skall finnas en påtaglig risk för att den misstänkte på nytt begår brott av samma art kan få stötande och oönskade följder. Det kan t ex inträffa att polisen vid husrannsakan hos en anhållen inbrottstjuv påträffar föremål som ger vid handen att ett förfalsknings— eller bedrägeribrott förbereds. Det vore då orimligt om inte också denna plane- rade brottslighet skulle kunna beaktas i häktningsfrågan. Enligt länsstyrel- sens mening bör därför häktning på grund av recidivfara inte vara begrän- sad till vissa brottstyper utan kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Allmänna enheten vid länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredningen före- slår att det i stället skall krävas "påtaglig risk" för att den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller på nytt begår brott. Det kan ifrågasättas om inte rekvisitet "skäligen kan befaras” redan idag har getts den innebörd som ”påtaglig risk" avsetts få. Då "skäligen kan befaras” i praktiken synes vara synonymt med "påtaglig risk" finns det inte anledning införa den nya terminologin att användas vid sidan om den i RB redan existeran- de "kan skäligen befaras".

Utredningen föreslår i 24 kap. l ä 1 stycket RB den ändringen att häkt- ning vid recidiv endast skall få ske då brottet riktar sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk att den misstänkte begår brott av samma art. Beträffande denna inskränkning, vilken omöjliggör häktning vid t.ex. upprepade inbrottsstöldcr, kan man helt instämma i vad Folke Ljungwall och Hans Wranghult i sitt särskilda yttrande framhåller om att detta förslag leder till ett stötande resultat. 1 övrigt instämmes i vad Ljungwall och Wranghult framfört i sitt särskilda yttrande.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Vid recidivfara får häkt- ning enligt förslaget ske om brottet riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller om brottsligheten är av stor omfatt- ning och det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Polismyndigheten kan icke acceptera utredarens begränsning till nu nämnd brottslighet. Enligt myndighetens uppfattning kommer denna begränsning att menligt påverka effektiviteten vid bekämpandet av den s.k. vardagsbrottsligheten. Chefen för justitiedepartementet hari uttalan-

• Sida 188
•  Original

de särskilt betonat medborgarnas rätt till effektiva åtgärder vid bekämpan- det av denna brottslighet och då bl. a. inbrottsstölderna. Förslaget rimmar illa sett mot departementschefens deklaration. Det kan också ifrågasättas om det kan anses humant att underlåta att ingripa med anhållande och häktning för att bryta en kriminell livsföring om fortsatt brottslighet inte kan hindras på annat sätt. Polismyndigheten ansluter sig i denna del till det särskilda yttrandet till betänkandet. Utredningsmannen föreslår vidare att häktning vid recidivrisk endast skall få ske beträffande brott av samma art. Myndigheten har svårt att inse varför denna begränsning skall vara nöd- vändig. Om det t. ex. vid husrannsakan hos en anhållen inbrottstjuv påträf- fas föremål som ger vid handen att förfalskningsbrott eller narkotikaför- säljning förberedes, bör ju ett beslut om häktning kunna innefatta även denna befarade brottslighet.

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Angående förutsättningama för häktning på grund av recidivfara ansluter sig polismyndigheten i huvudsak till det särskilda yttrandet härom.

Riksdagens ombudsmän: Jag har ingenting att erinra mot vad utredaren har anfört om de särskilda häktningsförutsättningarna flyktfara och kollu- sionsfara.

Häktning på grund av recidivfara grundas främst på att samhället ansetts böra skyddas från brottslig verksamhet av personer som visat särskild benägenhet att begå kriminella handlingar. Utredaren har betraktat denna häktningsgrund som systemfrämmande, vilket synes mig vara riktigt. Det är alltså fråga om vad 1974 års häktningsutredning kallade en temporär kriminalpolitisk åtgärd. Man skulle kunna kalla det för en kortsiktig eller provisorisk inkapacitering av brottslingen. För min del skulle jag vilja ifrågasätta om en sådan grund för frihetsberövande bör kunna åberopas i andra fall än när det praktiskt sett råder visshet om att den aktuella personen har utfört gärningen eller gärningarna. Enligt den statistik som utredaren redovisat är det dock vanligt med anhållande på grund av både kollusionsfara och recidivfara. Detta synes mig från logiska utgångspunk- ter knappast vara fullt försvarbart, eftersom det innebär att en person frihetsberövas med syftet att hindra honom att upprepa något som man inte är säker på att han har gjort. Endast vid mycket grov brottslighet bör enligt min mening avvägningen mellan personlig integritet och samhälls- skydd utfalla så att frihetsberövande kan tillgripas trots att "visshet" inte föreligger. I sådana fall torde dock förutsättningar för s.k. obligatorisk häktning finnas.

Från principiella utgångspunkter skulle man därför kunna tänka sig att lagtekniskt skilja de olika häktningsgrunderna åt så att bedömningen av om recidivfara föreligger skulle ske alldeles fristående från överväganden an- gående tillämpligheten av de båda andra särskilda häktningsgrunderna. I 24 kap. l % RB skulle man kunna först ta upp häktning på grund av påtaglig risk för fortsatt brottslig verksamhet om det framstår som klart att den misstänkte begått brottet. Därefter skulle föreskrivas möjligheten att häkta en misstänkt person på grund av flykt- och/eller kollusionsfara, om det föreligger sannolika skäl för att han har begått gärningen. En häktning på grund av recidivfara skulle då inte kunna kombineras på sätt som sker nu

• Sida 189
•  Original

med de andra grunderna utan utgöra ett självständigt häktningsinstitut. En sådan uppdelning behöver inte utesluta att åklagäréh eller domstolen i sina beslut anger flera grunder för frihetsberövandet, men den skulle markera den principiella skillnaden mellan de olika situationerna och erinra om att de prövningar som kommer i fråga inte sker från samma utgångspunkter.

I fråga om vilka brott som skall kunna föranleda häktning på grund av recidivfara finns det åtskilligt som talar för utredarens förslag. Jag vill dock för min del anföra att det inte bör spela någon roll om den omfattande brottslighet som ligger till grund för riskbedömningen ligger före eller efter en dom. Det kan finnas lika stor anledning till häktning när någon, efter att ha avtjänat straff för ett flertal brott. strax efter frigivandet begår ytterliga- re något brott inom samma brottskategori som när mellankommande lag- föring och straffavtjänandc inte har ägt rum.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds tmiversitet: Kritiken mot hittills- varande ordning går. framhålls det, ofta ut på att häktningsgrunderna (flyktfara etc) tillämpas slentrianmässigt (att säga "alltför slentrianmäs- sigt" torde knappast vara klartänkt kritik, jfr förslaget s. 40 n). Att stor sanning liggeri ett sådant påstående lär ej kunna förnekas.

En förklaring till praxis härvidlag får antas vara att söka i lagens i varje fall formellt disparata beviskrav, som talar om att "anledning förekom- mer" resp. att det "skäligen kan befaras”. Även om bägge uttrycken anses innehålla förhållandevis lågt ställda krav på förefintlig risk (flyktfara etc). synes en sådan likformig specificering som den utredningsmannen föreslår vara välmotiverad, oaktat den för med sig en viss skärpning vid jämförelse med nuläget (se särskilt s. 131 6, 133 m och 136 m).

Det valda uttryckssättet är. att det skall föreligga en "påtaglig risk” för den ifrågavarande effekten. Det antas, att härigenom skall framgå klarare än hittills. att riskbedömningen skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Att den konkreta faran alltid ansetts normerande hindrar ej. att det kan bli av värde, inte minst. såsom utredaren understry- ker, i fall av recidivfara. att lagtexten ges denna nya formulering. Med all respekt för svårigheterna att i formler fånga den större eller mindre styrkan hos ett önskvärt beviskrav, så att en generell bedömningsnorm kan ställas upp, biträder nämnden vad sålunda föreslagits.

Vad i övrigt angår häktningsgrunderna är en viktig föreslagen nyhet den, att en materiell skillnad görs mellan, å ena sidan. flykt- och kollusionsfal- len. och, å andra, recidivfallen. Hittillsvarande jämställdhet upphävs; före- ligger det påtaglig risk, att den misstänkte på nytt begår brott — och därvid skall fråga vara om brottslighet av samma slag som den misstanken avser — förutsätts för häktning, bl. a., att det aktuella brottet riktat sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller att brottslighe- ten ifråga är av stor omfattning. Avsikten sägs vara att — med hänsyn till recidivgrundens speciella karaktär — åstadkomma en begränsning av häkt- ningen till fall, där den behövs för att skydda enskilda eller samhället från brott, som medför allvarliga skador.

Som synes blir följden av en nyreglering. att, när det ifrågavarande brottet ej riktar sig mot annans liv. frihet eller hälsa, recidivfara föranleder häktning, endast då fråga är om brottslighet av farlig art eller stor omfatt-

Prop.1986/87:112

• Sida 190
•  Original

ning. Exempelvis faller förmögenhetsbrott, som ej är kvalificerade på sätt senast sagts, utanför lagstadgandet. Utredningsmannen är medveten om svårigheterna att avgränsa den brottslighet som faller utanför resp. inom undantagsregelns tillämpningsområde. Den som begått flera förmögen- hetsbrott. för vilka han dömts, och därefter kanske omedelbart efter ut— ståndet straff gör sig skyldig till ytterligare brott kan till följd av regeln ej häktas utan vidare även vid risk för fortsatta brott. Detta förhållande kan vara svårt att acceptera. Medveten säger han sig vidare vara om att den föreslagna begränsningen av häktningsmöjligheten kan "i någon mån in- verka på effektiviteten i bekämpningen av de mera vardagsbetonade brot- ten" (s. 135). Som häktning enligt honom skall främst ses som ett tvångs- medel, anser han emellertid ej, att recidivfara bör mötas i första hand medelst anhållande och häktning.

I särskilt yttrande har två av de sakkunniga fronderat på denna punkt. Vardagsbetonade brott såsom inbrottsstölder är, som dessa framhållit, en ' form av brottslighet, där medborgarna har rätt att kräva effektiva motåt- gärder. Till dylika hör att en återfallsförbrytare, som upptagit sin brottsliga verksamhet, skall så snart han ertappas kunna hejdas genom frihetsberö- vande. Avskaffas möjligheten till häktning vid detta slags brott, följer härav lägre prioritet även såtillvida att regler om förtur, frister m.m. inte längre gäller därvidlag.

Forskningsnämnden finner anmärkningarna beaktansvärda och delar dessa sakkunnigas uppfattning, att den föreslagna beskärningen vid reci- divfara stämmer illa överens med statsmakternas uttalade intentioner, att en reduktion av tvångsmedlens användningsområde ej får medföra att samhällsskyddet försämras eller effektiviteten minskar ifråga om brotts- utredning och lagföring. Önskad begränsning i förevarande avseende kom- mer att i ej ringa mån ses tillgodo redan genom övriga restriktioner (kortare tidsfrister m. m.) som proponeras. Nämnden avstyrker därför utrednings- mannens förslag i denna del.

Det kan i sammanhanget anmärkas, att dessa sakkunniga generellt utta— lat uppfattningen, att det synes starkt kunna sättas ifråga, om det över huvud är möjligt att ”i nämnvärd omfattning" minska bruket av personella tvångsmedel utan att detta medför just sådana negativa verkningar som nyss nämndes. Ett genomförande av utredningsmannens förslag kan enligt dem ej ske utan en försämring därvidlag.

Sveriges domareförbund: Förbundet accepterar vidare att beviskravet för samtliga tre häktningsgrunder anges med orden "påtaglig risk” i stället för de nuvarande uttrycken "skäligen kan befaras” och "anledning före- kommer".

Förbundet finner angeläget att framhålla att även en abstrakt kollusions- fara bör kunna anses innebära "påtaglig risk" för undanröjande av bevis i det fall, att det finns ett eller flera mycket viktiga vittnen som ännu inte hörts under förundersökningen men som står den misstänkta så nära, att han lätt skulle kunna påverka deras utsaga på ett avgörande sätt, utan att han dock företagit sig något som direkt pekar på att han tänker göra något. sådant.

• Sida 191
•  Original

Vidare må också anmärkas att, eftersom förutsättningama för gripande skall vara desamma som för häktning. polisens arbete kan komma att försvåras enligt förslaget genom att flyktfara, kollusionsfara eller recidiv- fara skall vara "påtaglig" för att sådan åtgärd skall få företagas. Förbundet känner sig inte övertygat om att en försiktigare användning av gripandein- stitutet verkligen är önskvärd.

Utredaren anför att häktning kommit att användas i relativt stor omfatt- ning också vid brottslighet som är av förhållandevis mindre allvarlig art (s. 126 6) och att det inte är motiverat att enbart på grund av recidivfara tillgripa häktning i den utsträckning som sker idag (5. 134 6). Det är en allvarlig brist i betänkandet att det inte innehåller några konkreta exempel på att häktning tillgripits i onödan, och än mindre någon statistisk under- sökning härav. Man får ingen uppfattning om vad utredaren menar med mindre allvarlig brottslighet och påståendet att häktning idag sker alltför ofta hänger därför i luften.

Utredaren föreslår att häktning på grund av recidivfara skall kunna ske "om brottet har riktat sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning”, allt under förutsättning att det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott "av samma art”. Som exempel på brott som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet nämner utredaren brott enligt 3 kap. brottsbalken, t.ex. misshandel, inte minst kvinnomisshandel, men även brott enligt 4 kap. brottsbalken, t. ex. olaga hot i sådana fall där det bedöms att hotet kan komma att sättas i verket. I specialmotiveringen anger utredaren också vissa sexualbrott samt narkotikabrott när det är fråga om försäljning. Förbundet anser att även andra former av narkotikabrott bör räknas hit och vill även tillägga rån. Utredaren nämner vidare förmögenhetsbrott som sker yrkesmässigt eller i organiserade former och seriebrottslighet.

Förslaget syftar till en inskränkning av häktningsmöjligheten vid recidiv- fara. Enligt utredaren skall sålunda den som begått flera förmögenhets- brott för vilka han dömts och därefter gör sig skyldig till ytterligare brott, kanske omedelbart efter det att straffet har avtjänats, inte utan vidare kunna häktas även om det finns risk för att han skall begå ytterligare brott (s. 135 n).

Till skillnad från utredaren anser förbundet att de rättstillämpande myn- digheterna är restriktiva med att tillgripa häktning på grund av recidivrisk. I ett mycket stort antal fall där häktningsförutsättningar i och för sig föreligger avstår åklagaren från att begära häktning. Vidare är det ej ovanligt att en domstol lämnar ett häktningsyrkande utan bifall med moti- veringen att tillräckliga skäl för häktning ej föreligger. En ytterligare in- skränkning av häktningsförutsättningarna måste få till följd att flera brotts- lingar får ökade möjligheter att fortsätta brottslig verksamhet. De brott som berörs av lagförslaget är ofta svåra och medför stora skadeverkningar och kan knappast anses vara av mindre allvarlig art. Förbundet vill som exempel nämna lägenhets- och villainbrott, biltillgrepp. fick- och väsk- stölder, checkbedrägerier och förfalskningsbrott. Många av dem drabbar den enskilde hårt, såsom lägenhetsinbrott och väskstölder. Välkänt är att sömnsvårigheter och andra psykiska besvär ej sällan följer i spåren på

• Sida 192
•  Original

bostadsinbrott. Det bör i detta sammanhang erinras om att frågan om brottsoffrcts ställning av justitiedepartementet nyligen förklarats vara av stor betydelse och att den bör ägnas större uppmärksamhet framgent. Brottet drabbar också medborgarna kollektivt genom höjda försäkrings- premier. Förbundet finner det stötande att en person. som dömts flera gånger tidigare för denna typ av brott och som anträffas på bar gärning, inte skulle kunna häktas för brottet. Konsekvensen blir att han inte kan anhållas och häktas förrän han på nytt har begått så många brott att brottsligheten kan anses ha fått "stor omfattning". Detta måste vara fel. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.

En stor del av dem som häktas för förmögenhetsbrott, t. ex. för inbrott och biltillgrepp, med recidivrisk som häktningsgrund. lever under oord- nade förhållanden och har ofta missbruksproblem. Häktningen medför för dem ett avbrott i en kriminell verksamhet, vilket kan ge skyddskonsulen- torganisationen eller socialtjänsten en möjlighet att initiera någon form av behandling. Häktningen kan i sådana falljämföras med de omhändertagan- den som förekommer inom frivården. Detta är ytterligare ett skäl till att det även i fortsättningen bör finnas en möjlighet att häkta på grund av recidiv- risk vid förmögenhetsbrott även om brottsligheten inte är av organiserat slag eller seriebrottslighet.

Som tidigare anförts vill förbundet på denna punkt ansluta sig till det sårkilda yttrandet av Folke Ljungwall och Hans Wranghult och avstyrka att häktningsmöjligheten vid recidivfara inskränks i den omfattning som utredaren föreslår.

Förbundet har däremot inget att invända mot att det nuvarande uttryc— ket "fortsätter sin brottsliga verksamhet" preciseras på något sätt. Efter- som det häktningsgrundande brottet skall ha fängelse ett år i straffskalan kan det vara följdriktigt att även den fortsatta brottsligheten är av motsva- rande svårhetsgrad. Däremot finns det ingen anledning att den skall vara av "samma art" som utredaren föreslår. Man bör beakta att återfallsrisken i praktiken bedöms inte bara mot bakgrund av det häktningsgrundande brottet utan i lika hög grad mot bakgrund av de brott som den misstänkte tidigare har dömts för.

Föreningen Sveriges åklagare: Den föreslagna skärpningen av beviskra- vet för risk för flykt är snarast en kodifiering av den praxis som utvecklats under senare år. Föreningen anser emellertid att formuleringen "påtaglig risk" kan leda till att för stor bevisbörda kan komma att läggas på åklaga- ren. Utredaren synes ej heller ha avsett att beviskravet skall skärpas. I likhet med utredaren finner föreningen inget skäl att dessutom införa ett varaktighetskrav ( ”avviker eller på annat sätt varaktigt undandrar sig") på sätt som föreslogs i 1974 års häktningsutredning.

Föreningen delar utredarens uppfattning att kollusionsfara som häkt- ningsgrund förutsätter aktiva åtgärder från den misstänkte och att kollu- sionsfaran bara kan hänföra sig till den misstänktes eget brott. Den före- slagna formuleringen ”påtaglig risk" innebär i praktiken ingen större skill- nad i förhållande till vad som gäller idag. Mot begreppsförändringen talar emellertid samma skäl som redovisats under rubriken flyktfara. Som utre- daren påpekat är möjligheterna för den misstänkte att undanröja bevisning-

• Sida 193
•  Original

en mindre sedan alla inblandade hörts. Föreningen vill understryka att kollusionsfaran i sådana situationer kan vara mycket stor ända fram till huvudförhandlingen — det gäller inte minst narkotikamål.

Risk för fortsatt brottslighet är idag den mest åberopade häktningsgrun- den. Föreningen kan inte ställa sig bakom utredarens uppfattning att be- stämmelsen "kommit att fylla processekonomiska behov snarare än att tillgodose de säkerhetshänsyn och skyddsaspekter som lagstiftaren har avsett". Stölder och andra förmögenhetsbrott har ökat kraftigt under senare år och statsmakterna har i olika sammanhang aviserat krafttag mot denna brottslighet. Ett genomförande av förslaget att begränsa möjlighe- terna till anhållande och häktning på recidivgrund till brott som riktat sig mot någons annans liv, hälsa eller frihet, till annan farlig brottslighet och till brottslighet som är av så stor omfattning att den kan sägas vara yrkesmässig eller organiserad skulle få mycket negativa effekter vid be- kämpningen av den s. k. vardagsbrottsligheten. Föreningen vill ge exempel på en typisk situation där anhållande och häktning inte utan vidare skulle kunna tillgripas med den föreslagna begränsningen av möjligheterna att åberopa recidivgrund. En 25-årig yngling har efter ett par skyddstillsyns— domar för tillgreppsbrott ånyo dömts till sex månaders fängelse för ett stort antal stölder och biltillgrepp. Ett par veckor efter frigivningen begår han fem villainbrott med omfattande skador som följd. Han saknar arbete och är beroende av narkotika. Hans brottslighet är i och för sig inte av så stor omfattning att brottsligheten kan sägas ha skett yrkesmässigt eller i organi- serade former eller att det är fråga om en seriebrottslighet i egentlig bemärkelse. Enligt föreningens mening skulle samhällsskyddet och effekti- viteten i brottsbekämpningen påtagligt försämras om man i den beskrivna situationen inte kunde inskrida med frihetsberövande mot en person som visat så stor brottsbenägenhet. Föreningen avstyrker bestämt förslaget att häktning på grund av recidivfara skall begränsas till vissa brottstyper. Enligt föreningens mening skall häktning kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Förslaget att det skall vara fråga om en påtaglig recidivrisk överensstämmer med den praxis som utvecklats under senare år. Mot begreppsförändringen talar dock samma skäl som redovisats under rubrikerna flyktfara och kollusionsfara. Föreningen har ingen erinran mot att lagtexten utformas så att recidivfaran skall avse brottslighet av samma art som den som misstanken avser.

Om den föreslagna begränsningen i möjligheterna att åberopa recidivrisk i princip godtas, bör rätten enligt föreningens mening, ges en möjlighet att förordna att en dom på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga kraft. Då målet prövats i sak, kan de skäl som talar mot en häktning inte väga lika tungt mot en sådan regel, som är jämställd med häktning. Föreningen vill i detta sammanhang hänvisa till de möjlighe- ter till förordnande om omedelbar verkställighet som finns i 28 kap. 3 å andra stycket BrB. Till belysande av behovet av en sådan regel om ome- delbar verkställighet hänvisas till det ovan beskrivna exemplet med den 25- årige återfallsförbrytaren som begick fem nya villainbrott. Då anhållande och häktning inte kan ske blir målet inget förtursmål. I avvaktan på huvudförhandlingen hinner ynglingen begå nya brott — kanske tillsam-

• Sida 194
•  Original

mans med ytterligare personer — med åtföljande fördröjning. Verkställig- heten av fängelsestraffet kan uppskjutas ytterligare genom ett överkla- gande till hovrätten. Det är allmänt känt i åklagarkretsar att den som dömts till fängelsestraff ofta inte hyser några betänkligheter mot att begå nya brott, eftersom han kan räkna med att dessa inte ger en strängare påföljd. Det skulle vara direkt stötande om samhället inte omedelbart kunde bryta ett sådant livsmönster. Självfallet avser inte föreningen härmed att häkt- ning skulle tillgripas i stället för sociala åtgärder. Även om häktning i första hand skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel, så kan man, enligt föreningens mening, inte helt underlåta att ta individualpreventiva hänsyn. Det vore i den beskrivna situationen inhumant mot återfallsförbrytaren att inte hindra honom från att begå nya brott.

Föreningen Sveriges Iänspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer: Beträffande avsnittet om recidivfara har två av de sakkunniga i utredningen skrivit sig skiljaktiga genom särskilt yttrande. Föreningarna ansluter sig helt till den uppfattning, som givits tillkänna av länsåklagaren Folke Ljungwall och polisöverintendenten Hans Wranghult.

Om förslaget genomförs uppstår mycket stora svårigheter vid utredan- det av vardagsbrotten. särskilt då stöldbrottcn. Till polisen anmäls att det stjäls för cirka 700 miljoner kronor om året i Sverige. Uppklarningsprocen- ten i Stockholm är så låg som sju procent. Stöldutredningarna visar sig ofta vara en s.k. ingång till utredningar rörande svårare brottslighet, exempel- vis narkotikabrott. Utredningsarbetet försvåras onekligen om man inte kan varken anhålla eller häkta dessa brottslingar. Det kan i framtiden bli svårt att entusiasmera polisens stöldutredare.

Svenska polisförbundet: Beträffande beviskravet för häktningsgrun- derna anser vi det fördelaktigt att ha ett gemensamt uttryck för detta. Vi kan också i och för sig acceptera det föreslagna ”påtaglig risk", men detta får då inte ges en sådan innebörd att det allmänt sett blir en skärpning av beviskraven, däremot en utjämning så att den sociala slagsida som utred- ningen tar upp i inledningen av avsnitten 9.4 jämnas ut, så att mindre avseende fästs vid avsaknad av arbete och bostad och mera vid intresset av att hålla sig undan rättvisan och ekonomiska, sociala och andra möjlig- heter att göra det.

Kollusionsfaran bör bedömas med beaktande av den kortare handlägg- ningstiden, och därmed följande kortare tiden för utredning. Detta innebär att risken för undanröjande av bevis eller annat försvårande av utredning- en allmänt sett måste anses vara större, även med det nya uttrycket "påtaglig risk". Vi motsätter oss en skärpning av beviskravet beträffande kollusionsfara.

En inskränkning i möjligheten att åberopa recidivfara som skäl för häktning, kommer att allvarligt störa samhällets möjlighet att skydda sig mot kriminalitet. Det är svårt att förstå resonemanget i utredningen om att häktningsgrunden ifrågasätts "ur principiella synpunkter” och att häkt- ning "tillgodoser andra syften än som gäller för tvångsmedel” eller att "institutets systemfrämmande karaktär" kommit att "fylla processekono- miska behov snarare än säkerhetshänsyn och skyddsaspekter".

Det är ingen tillfällighet att recidivrisken blivit den mest frekventa häkt-

• Sida 195
•  Original

ningsgrunden. Anledningen står att finna i det förhållandet att de flesta brotten, åtminstone bland anmälda egendomsbrott begås av ett relativt litet antal ytterst brottsbenägna individer. Detta gäller även narkotikahan- teringen. där samma personer ständigt återkommer. Orsaken är att det i båda fallen är relativt enkelt att tjäna pengar på häleriverksamhet och narkotikalangning. Från social och mänsklig synpunkt måste det te sig angeläget att snabbt kunna avbryta en brottskarriär innan den får katastro— fala följder för förövaren.

Det är svårt att inse varför det skulle vara betänkligt att samhället har ett instrument att avbryta ett kriminellt beteende, som uteslutande drabbar den lojala delen av befolkningen. Det torde inte rimma med svenskt rätts- medvetande att människor begår brott mer eller mindre kontinuerligt utan att de som utsätts för brottsligheten kan skyddas ifrån den. Det är svårt att bibehålla trovärdigheten för ett rättssystem som inte utrustar sig med verktyg för att skydda samhällsmedborgarna mot kriminalitet, även om det i utredningens ögon inte betraktas som om den "innebär några påtagliga risker för allvarliga skador för samhället och enskilda". Ett synsätt som inte torde delas av den som utsatts för brott. Risken för uppgivenhet inom rättsväsendet ökar liksom risken för att medborgargarden uppstår bland olika grupper i samhället som vill skydda sin egendom.

Vi instämmer i Wranghults och Ljungvalls särskilda yttrande i detta avseende.

Övervakares och kantaktpersoners riksförbund: Enligt vår mening finns det inte anledning att skärpa förutsättningama för häktning. Däremot har vi den uppfattningen att recidivfara som häktningsgrund måste tillämpas mycket mer restriktivt än vad som hittills varit fallet. En överarbetning av lagtexten för att komma ifrån nuvarande vagheter och direkta oklarheter anser vi som ofrånkomlig. Härigenom skulle antalet häktningar kunna minskas i icke föraktlig omfattning.

Svenska Röda korset: SRK anser att förslaget att skärpa häktningsskä- len när det gäller risk för fortsatt brottslighet är bra.

LO: Enligt LOs uppfattning är det givetvis allvarligt om häktning på grund av recidivfara sker slentrianmässigt utan noggrann prövning i det enskilda fallet. Av statistiken framgår att recidivfara är den vanligaste häktningsgrunden. Därmed är dock inte bevisat att häktningarna skett slentrianmässigt. LO har ingen erinran mot att häktning inte längre på denna grund skall kunna användas vid mindre allvarliga brott. Vad som skall anses vara allvarliga brott måste i lagförarbetena preciseras. Om avgränsningen görs alltför snäv finns det en risk att allmänheten uppfattar reglerna så att samhället inte reagerar mot personer som gång på gång begår allvarliga brott. Detta kan i sin tur leda till reaktionära kriminalpoli- tiska strömningar.

Utredningen nämner att kvinnomisshandel fortfarande ska kunna utgöra recidivgrund vid häktning. LO vill understryka vikten av att företeelsen kvinnomisshandel uppmärksammas. Vad LO har erfarit av socialarbetare och kvinnojourer är uppfattningen att det är vanligt att den som utför misshandeln varken anhålls eller häktas för brottet utan släpps efter för- hör. Detta medför i många fall att övrig familj känner sig tvingade att fly

• Sida 196
•  Original

hemmet för att ta sin tillflykt på kvinnojourer eller jourlägenhet hos social- Prop. 1986/87: 112 förvaltningen.

TC 0: Vissa ändringar av grunderna för häktning föreslås innebärande bl a att recidivgrunden som skäl för häktning begränsas. Enligt TCOs mening bör dock häktning på grund av recidivfara inte i lagen vara begrän- sad till vissa brottstyper utan kunna komma ifråga vid varje typ av brott för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Lagtexten i 24 kap. 1 & första stycket är på denna punkt oklar och bör enligt TCOs mening justeras i överensstämmelse med vad vi ovan sagt. I denna del vill TCO särskilt understryka utredningens förslag att alla brott som innebär våld mot per- son och andra brott som allvarligt riktar sig mot den personliga integriteten ska utgöra grund för anhållande och häktning.

TCO vill samtidigt konstatera att de minskade möjligheter till häktning vid recidivfara som föreslås delvis förändrar förutsättningama för krimi- nalvårdens arbete. I vissa fall kan t.ex. en häktesvistelse innebära att en missbruksperiod bryts. En mycket stor del av recidiviste'rna är missbruka- re eller kriminalvårdsklientel med pågående påföljder. En ändring av häkt- ningsgrunderna i detta avseende medför behov av bättre behandlingsre- surser för att begränsa återfallsrisken.

J USEK : Förbundet delar utredningens uppfattning att kravet på att det skall föreligga misstanke om ett brott som kan medföra minst ett års fängelse bör bibehållas i normalfallet och att formuleringen ”sannolika skäl" därvid bör bibehållas som krav på brottsmisstankens styrka. För- bundet tillstyrker utredningens förslag om införande av ett enhetligt be- viskrav för samtliga häktningsgrunder.

JUSEK avstyrker utredningens förslag att det inte längre skall vara möjligt att häkta på grund av recidivfara då brottsmisstanken endast avser brott som inte riktar sig mot någon annans liv, hälsa eller frihet såvida brottsligheten inte är av farlig art eller av stor omfattning.

'Kritik. sägs det i utredningen, har riktats mot att anhållande och häkt- ning har använts i sådana fall som enligt en restriktiv tolkning av regeln egentligen inte borde ha lett till frihetsberövande. Denna kritik har enligt utredningen visst fog för sig. Samtidigt noteras att statistiken tyder på att anhållande och häktning under senare år har kommit att användas i mindre omfattning vid mindre allvarliga brott samt att den kartläggning av tvångs- medelsanvändningen som utredningen genomfört visar att anhållanden på grund av risk för fortsatt brottslighet utnyttjas mera sällan än tidigare. ] betänkandet redovisas dock inte några konkreta exempel på att häktning tillgripits i onödan. Inte heller har presenterats någon statistisk utredning härav.

Den föreslagna begränsningen kommer huvudsakligen att få till följd att det inte längre blir möjligt att häkta på grund av föreliggande misstanke om förmögenhetsbrott i många situationer där behovet av frihetsberövande enligt nuvarande praxis ter sig uppenbart på grund av risken för återfall i sådan brottslighet. Det är sålunda antagligt att häktning t. ex. inte kommer att ske av den narkotikamissbrukare som nyligen dömts och avtjänat straff för flera bostadsinbrott och som nu misstänks för ett nytt bostadsinbrott där risken för att finansieringen av det fortsatta missbruket kommer att ske 196

• Sida 197
•  Original

genom nya inbrott framstår som uppenbar. Denna konsekvens av den föreslagna regeln är stötande för den allmänna rättskänslan. Även om det inte rör sig om bostadsinbrott, som regelmässigt bedöms som grov stöld. utan om andra mot enskilda riktade enklare tillgreppsbrott, t. ex. stöld av bilar eller av egendom ur bilar ter det sig stötande att inte kunna besluta om ett frihetsberövande där misstanke föreligger om något eller några enstaka brott men där den misstänktes tidigare brottsliga förflutna i förening med hans nuvarande levnadsvillkor indikerar en överhängande risk för att han kommer att göra sig skyldig till en serie brott av samma art.

Utredningen konstaterar att syftet med recidivfara som häktningsgrund är individualpreventivt och kriminalpolitiskt och att institutet därför är systemfrämmande och borde tillämpas restriktivt. Med utgångspunkt från att häktning skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel och inte en kri- minalpolitisk åtgärd anser utredningen att det inte i första hand är genom anhållande och häktning som samhället skall skydda sig mot dessa lagöver- trädare och försöka hindra dem från att begå nya brott. Förbundet delar utredningens uppfattning att stor restriktivitet bör iakttas vid användandet av anhållnings- och häktningsinstituten i syfte att hindra återfall i brottslig- het. Självklart bör andra verksamma instrument prövas innan en så dras- tisk åtgärd som ett frihetsberövande tillgrips. Emellertid kan konstateras att anhållande och häktning på grund av recidivfara redan idag sker med stor återhållsamhet och att möjligheter till andra verksamma åtgärder saknas i dessa fall. Den föreslagna begränsningen kommer därför att leda till en allvarlig urholkning av samhällsskyddet avseende främst s.k. var- dagsbrottslighet mot vilken statsmakterna i annat sammanhang aviserat krafttag. Förslaget framstår som särskilt betänkligt mot bakgrund av de under senare tid uppmärksammade allvarliga personliga konsekvenser som ett förmögenhetsbrott kan medföra för brottsoffret.

Utredningen föreslår införande av rannsakningsövervakning som ett alternativ till häktning. Såvitt avser sådan brottslighet som normalt inte kommer att få åberopas som grund för häktning vid recidivfara får istället rannsakningsövervakning tillgripas. Förbundet anser att utredningen knyter alltför långtgående förhoppningar till rannsakningsövervakningsin- stitutet. Såsom nyss nämnts används den nuvarande möjligheten till anhål- lande på grund av recidivfara mycket restriktivt. Denna restriktivitet har sin grund bl. a. i allmän återhållsamhet från åklagamas sida att begagna sig av personella tvångsmedel. Restriktiviteten har lett till det förhållandet att när anhållande i dag sker på grund av recidivfara så rör det sig om situationer där risken för återfall i allvarlig brottslighet framstår som över- hängande. Denna tillämpning är t. o. m. mer återhållsam än vad som skulle behöva följa om beviskravet rörande risken för återfall skärps såsom utredningen föreslår. ] den nu åsyftade kategorin av misstänkta torde återfinnas ytterligt få som skulle kunna avhållas från fortsatt brottslighet genom övervakning. Flertalet kommer inte att följa uppställda föreskrifter varvid häktning ändå skulle komma att ske. Det enda som man därvid uppnått är en fördröjning av handläggningen varjämte tillskapats ett utrym- me för den misstänkte att begå nya brott.

Förbundet vill också peka på risken för återfall ofta stegras kraftigt

• Sida 198
•  Original

sedan den misstänkte erhållit del av en dom på fängelse. I synnerhet under tiden från domen till dess straffet går i verkställighet föreligger därför behov av en möjlighet till häktning.

Svenska avdelningen av internationella jurislkommissionen: Avdelning- en tillstyrker förslaget att skärpa beviskravet genom formuleringen "på- taglig risk". Såsom utredaren framhåller innebär detta att risken skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet (s. 131 och 133). Avdelningen vill också erinra om möjligheten att i stället för häktning besluta om reseförbud och anmälningsskyldighet.

Metoden att ange vilken slags brottslighet som kan medge häktning på grund av recidivrisk äri sig tilltalande. Svårigheten att på så sätt avgränsa tillämpningsområdet är dock stor. Beaktansvärd invändning kan riktas mot kravet att misstanken skall gälla brottslighet av stor omfattning, när det ej är fråga om brott mot annans liv, hälsa eller frihet etc. Möjligheten att på grund av recidivrisk häkta exempelvis yrkesmässiga inbrottstjuvar bör inte begränsas så hårt.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL välkomnar utredningens förslag till skärpning av häktningsskälen, speciellt när det gäller risk för fortsatt brottslighet, men avvisar förslaget om häktning på lägre misstankenivå med senare prövning.

Sveriges Villaägareförbund: På ett ställe i ändringsförslaget anges att grund för häktning kan vara att brottsligheten är av stor omfattning och att det är påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Vi anser att detta snarare ökar än minskar risken för vida variationer i bedöm- ning och att risken för fortsatt brottslighet av redan starkt misstänkta ökar på ett oacceptabelt sätt. I synnerhet ökar brottsligheten om nyssnämnda förutsättning kombineras med en annan tendens som redan berörts nämli- gen att vid straffutmätning bortse från '*försörjningsbrottslighet'” under tiden på fri fot. Det är svårt att kortfattat formulera klara och lämpliga regler om häktning, etc för all slags brottslighet. När kortare strafftider motiveras även med hänvisning till intemeringskostnader per dag, eller när fängelsemas kapacitet anpassas till högsta möjliga beläggning, syns det bli helt bortglömt att brottslig försörjning ställer sig mycket dyrbar både materiellt och emotionellt för oskyldiga människor som får betala den. Även om vi är öppna för andra alternativ än fängsligt förvar tror vi att strafformen måste finnas kvar under överskådlig tid och att eventuella alternativ måste innehålla påtagliga element av tvång och olägenhet. Fäng- elserna måste upphöra att vara marknader för debuter oeh återfall i knark- missbruk.

Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige: Vi har intresserat oss främst för en fråga i utredningen, nämligen häktningsgrunden recidivfara. Det är mycket viktigt att det finns möjlighet att häkta en gärningsman vid fortsatt brottslighet när det gäller sådana brott som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet som bl.a. kvinnomisshandel. Kvinnojourernas erfa- renhet i fråga om våld mot kvinnor är att det är nödvändigt att den misshandlande mannen tas om hand. Risken är annars att kvinnan måste ta sin tillflykt till en plats där mannen inte kan nå henne.

Riksorganisationen instämmer alltså i utredarens förslag att häktning

• Sida 199
•  Original

p. g. a. recidivfara fortfarande måste kunna tillgripas vad gäller kvinno— misshandel, om förutsättningama i övrigt finns.

Svenska sparbanksföreningen: Sparbanksföreningen konstaterar att ut- redningen föreslår vissa inskränkningar vad gäller möjligheterna att tillgri— pa häktning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet. Enligt förslaget får häktning på denna grund ske endast då brottet riktar sig mot annan persons liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk att den misstänkte på nytt begår brott av samma art. Avsikten med nu angivna begränsning sägs i betänkan- det vara att häktning skall ske endast när det krävs för att skydda enskilda eller samhället från brott som medför allvarliga skador.

Sparbanksföreningen har i och för sig inget att invända mot att möjlighe- terna att tillgripa häktning begränsas på sätt nyss angivits. Föreningen vill å andra sidan kraftigt understryka angelägenheten av att brott som allvar- ligt riktar sig mot den personliga integriteten också fortsättningsvis skall kunna utgöra grund för anhållande och häktning. Brottsutvecklingen i landet inger stora betänkligheter. Detta gäller inte minst den grövre brotts- ligheten — särskilt rån och andra våldsbrott - som berör banker och andra liknande inrättningar. De straffprocessuella tvångsmedlen får enligt Spar- banksföreningens mening inte utformas så att brottsbenägenheten, särskilt vad gäller brott mot den personliga integriteten, riskerar att öka.

2.3. Häktning vid lindriga och svåra brott

När det gäller häktning vid lindriga brott är remissutfallet i huvudsak positivt. Kritiska synpunkter — främst mot förslaget att avskaffa den s.k. rallarparagrafen — har framförts av åklagarmyndigheterna i Malmö och Skellefteå åklagardistrikt, Stockholms tingsrätt. Södra Roslags tingsrätt, RPS, länsstyrelsen i Malmöhus län, Föreningen Sveriges åklagare och Svenska polisförbundet.

JK: Jag har ingen erinran mot att bestämmelser i 24 kap. 1 5 andra stycket RB avskaffas. Vad utredaren i övrigt har anfört beträffande häkt- ning vid lindriga och svåra brott föranleder inte heller någon erinran från min sida.

Häktning vid lindriga brott: Jag har ingen invändning mot att bestämmelsen i RB 2421 andra stycket (den s.k. rallarparagrafen) upphävs.

I likhet med utredningen anser jag att det finns skäl att behålla stadgan- det i RB 24:2 om häktning i vissa fall oberoende av brottets beskaffenhet.

Häktning vid svåra brott: Jag delar uppfattningen att den nuvarande presumtionsregeln för häkt- ning i fall där för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två är bör finnas kvar.

Vad gäller bestämmelsens lydelse bör dock till undvikande av missför- stånd anknytningen till strafflatituden för brottet formuleras på vedertaget sätt (jfr vad jag anfört om formuleringen av RB 24: l).

• Sida 200
•  Original

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Några bärande invändningar kan enligt min mening ej göras mot avskaffandet av häktningsmöjlighet enligt 24 kap. 1 5 andra stycket RB.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Utredningens förslag att avskaffa det nuvarande andra stycket i RB 24:] lämnas utan erinran.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Jag tillstyrker att bestämmelserna i nuvarande 24 kap. l å andra stycket upphävs. Dessa har saknat praktisk betydelse sedan brottsbalken infördes.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Förslaget att avskaffa rallarparagrafen är invändningsfritt liksom utredningens resonemang vad gäller behovet av de nuvarande reglerna om obligatorisk häktning och möjligheterna att häkta såväl den som saknar hemvist i riket som den som söker dölja sin identitet.

Äklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Utredningen föreslår att häktning av den som saknar stadigt hemvist i riket och som skäligen kan befaras avvika framdeles inte skall kunna ske. Som skäl för förslaget anförs dels att denna häktningsgrund blivit allt mindre använd, dels att det genom reseförbud och anmälningsplikt finns alternativ till häktning i dessa fall. Samma förslag framlades i 1977 års betänkande. Då deklarerades dock öppet att det för återflnnandet av sådana personer (som häktningsgrunden kan avse) krävs ”omfattande insatser och stora resurser”. Så är fortfaran- de i hög grad fallet. Det framstår som uppenbart att reseförbud och anmäl- ningsskyldighet vanligen inte utgör något alternativ av värde. Detta är särskilt påtagligt när det gäller medborgare i de nordiska länderna, mellan vilka passkontroll inte äger rum. Jag anser att det främst av effektivitets- skäl är nödvändigt att de nuvarande reglerna kvarstår.

[åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Möjligheten till häkt- ning enligt 24 kap. 1 & 2 stycket RB föreslås avskaffad. Enligt min mening har utredaren icke presterat någon hållbar motivering till förslaget. Nuva- rande bestämmelser fyller otvivelaktigt ett ändamål och anledning att ta bort dem föreligger icke.

Stockholms tingsrätt: När det gäller häktning vid lindriga brott föreslår utredningsmannen, mot bakgrund av den proportionalitetsregel som bör finnas, ett avskaffande av bestämmelsen i 24 kap. l & 2 stycket RB. Även om tingsrätten i och för sig ställer sig bakom proportionalitetsprincipen och ett lagfästande av denna är tingsrätten tveksam till förslaget på denna punkt. Bakgrunden till förslaget är att söka i att häktning i dessa fall dels fått en allt mindre betydelse i rättstillämpningen. dels att en så ingripande åtgärd skulle stå i missförhållande till brottets lindriga beskaffenhet, där fängelse visserligen ingår i straffskalan men normalt inte döms ut. Tings- rätten ifrågasätter detta resonemang. Att häktning sällan tillgrips i den angivna situationen kan knappast tas till intäkt för att häktningsmöjlighe- ten bör slopas. För de fall det kan antas att påföljden kommer att stanna vid böter får häktning redan enligt gällande lag inte ske (24 kap. 1 & fjärde stycket RB). Förslaget tar alltså sikte på brott där påföljden kan antas bli fängelse eller någon annan motsvarande påföljd. Det synes inte accepta- belt att domstolarna i dessa fall inte skulle kunna försäkra sig om en misstänkt trots att det finns en påtaglig risk att han avviker. Visserligen

• Sida 201
•  Original

står enligt förslaget möjligheten till buds att meddela honom reseförbud eller anmälningsskyldighet och, om den misstänkte inte rättar sig efter vad som åligger honom. att tillgripa häktning. Även om det kan antas att reseförbud eller anmälningsskyldighet i en del fall skulle kunna säkerställa en rättegång torde i flera fall avsaknaden av en häktningsmöjlighet i inled- ningsskedet omintetgöra en lagföring eller i allt fall på ett inte godtagbart sätt fördröja den genom att den misstänkte håller sig undan. Att begränsa möjligheten till häktning på ett tidigt stadium är närmast liktydigt med att samhället beträffande vissa personer avstår från ett domstolsförfarande. Detta är inte acceptabelt.

Södra Roslags tingsrätt: En konsekvens av att den s.k. rallarparagrafen föreslås bli avskaffad är att möjligheten att lagföra personer som åtalats för brott med lägre straff än fängelse i ett år försvåras. Ofta är nämligen den enda effektiva möjligheten att få tag på en åtalad, som undandrar sig delgivning av stämning eller kallelse till förhandling. att häkta honom i hans utevaro. När den som är häktad i sin utevaro sedan grips går det mycket fort att avgöra målet. Enligt förslaget bortfaller denna möjlighet och målet får ligga i avvaktan på preskription. Vid brott som exempelvis rattonykterhet, undanhållande, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteen- de och skadegörelse. vilkas straffminimum understiger ett år, bör det enligt vår mening finnas möjlighet att häkta en åtalad i dennes utevaro. om han undanhåller sig delgivning av stämning eller kallelse till förhandling. Med utredningens förslag minskas effektiviteten i domstolsarbetet med ökade kostnader för onödigt efterspaningsarbete som följd.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten har inget att erinra mot utredningens förslag i fråga om häktning vid lindriga resp. svåra brott.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till utredarens bedömning, att särskilda häktningsmöjligheter bör föreligga vid allvarliga brott och att ändring av nuvarande regler inte bör ske. Den fråga som rests av Peter Nobel i särskilt yttrande om stadgandets förenlighet med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och FN-konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna bör emellertid ytterligare upp- märksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Domstolsverket: DV biträder förslaget att den s.k. rallarparagrafen av— skaffas men att den särskilda bestämmelsen om häktning i 24 kap. 2 & RB å andra sidan behålls. Även den nuvarande bestämmelsen om häktning vid grövre brott bör som utredaren föreslagit behållas.

RPS: Enligt bestämmelser i 24 kap. l å andra stycket RB finns för närvarande möjlighet att häkta även för vissa mindre kvalificerade brott om den misstänkte inte har hemvist i landet och det skäligen kan befaras att han avviker. Utredningen har föreslagit att bestämmelsen upphävs (s. 137). RPS vill påpeka att förslaget i praktiken innebär att man avstår från lagföring i åtskilliga av dessa fall, som enligt statistiken (s. 90) utgör två procent av alla häktningar. Man skulle visserligen kunna använda reseförbud, som efter misskötsamhet kan skärpasltill häktning. Risken är dock stor att den misstänkte hinner avvika utomlands innan häktningen kunnat verkställas. Förslaget avstyrks därför.

RRV: RRV har ingen erinran mot utredningens förslag.

• Sida 202
•  Original

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Gripande och häktning med stöd av 24 kap. l å andra stycket RB är ytterligt sällsynt vid Ronneby polismyn- dighet och lagrummet saknar praktisk betydelse. Möjligen kan andra polis- myndigheter med livligare turism och utlänningsförekomst ha annan upp- fattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredningen föreslår att häktning av den som saknar stadigt hemvist i riket och som skäligen kan befaras avvika framdeles inte skall kunna ske. Som skäl för förslaget anförs dels att denna häktningsgrund blivit allt mindre använd. dels att det genom reseförbud och anmälningsplikt finns alternativ till häktning i dessa fall. Samma för- slag framlades i betänkandet (SOU 1977150) angående översyn av häkt- ningsbestämmelserna. Då deklarerades dock öppet att det för återfinnan- det av de personer, som häktningsgrunden avser, krävs omfattande insat- ser och stora resurser. Så är fortfarande i hög grad fallet. Det framstår som uppenbart att reseförbud och anmälningsskyldighet vanligen inte utgör något alternativ av värde. Detta är särskilt påtagligt när det gäller medbor- gare i de nordiska länderna, mellan vilka passkontroll inte äger rum. Länsstyrelsen kan därför inte tillstyrka förslaget i denna del.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten ansluter sig till utredningsmannens resonemang att osäkerhet om gärningsmannens identitet alltjämt skall vara häktningsgrund. eftersom det vore olyckligt om allmänheten fick den uppfattningen att man genom att vägra att uppge namn och adress helt kunde undandra sig lagföring och straff. Utrednings- mannen tar dock icke steget fullt ut då han därefter — under hänvisning till proportionalitetsregeln — icke vill tillämpa denna häktningsgrund vid baga- tellartade förseelser. l konsekvens härmed skulle gripande då ej heller få ske, om gärningsmannen är okänd, vid t.ex. ringa misshandel, åverkan eller snatteri. Enligt myndighetens uppfattning vore det stötande för rätts- känslan om icke ens ett kortvarigt frihetsberövande kunde ske för att fastställa identiteten. i vart fall då skadelidande finnes. Om avsikten är att i stället utvidga tillämpningen av polisieringsrätten enligt 145 polislagen eller möjligheten att medta någon till förhör enligt 23 kap. 8 & RB bör detta klargöras i den kommande propositionen.

Riksdagens ombudsmän: Jag har inte några invändningar i sak mot utredarens förslag.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Häktning är aldrig obligatorisk. Men man kan säga, att den är "halvobligatorisk” vid grova brott. Härom stadgas i 24 kap. l 5 tredje stycket RB. Med denna benäm- ning avses att säga, att, under förutsättning av erforderlig brottsmisstanke, häktning skall ske, om för brottet ej stadgas lindrigare straff än fängelse två år; dock förutsätts jämväl, att det ej är uppenbart att anledning till häktning saknas. Vederbörande undgår alltså åtgärden, om han kan visa, att flykt- fara etc. ej föreligger. Den bakomliggande tanken för denna stränga ord- ning är, att vid brott med så högt minimum i straffskalan häktning bör ske, eftersom den misstänktes fortsatta vistelse på fri fot vid mord o.d. skulle verka utmanande på allmänheten och stötande för den allmänna rättskäns- lan (se t. ex. Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 1968, s. 222). Säkerligen är denna bedömning av samhällsmedlemmamas reaktion i ge-

Prop.]986/87:112

• Sida 203
•  Original

men minst lika verklighetsbetonad idag som tidigare.

När utredningsmannen behållit det ifrågavarande häktningsfallet (24 kap. 1 & andra stycket RB i förslaget) — utan att vilja skärpa beviskravet på den misstänktes skuld men företagit den omformuleringen, att "anled- ning" bytts ut mot ”skäl” i syfte att klarare markera kravet på att särskild häktningsgrund uppenbart skall saknas — ser nämnden ej anledning till anmärkning.

Mot bibehållandet har visserligen en sakkunnig riktat den gensaga. att han på anförda skäl finner tvivelaktigt, huruvida regeln är förenlig med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och med 1966 års FN- konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Det synes honom, att häktning i fall av detta slag kan komma under internatio- nell jurisdiktion med för riket ofördelaktig påföljd. Forskningsnämnden finner sig ej kunna ta ställning till frågan, i vad mån denna tolkning av konventionerna är korrekt, ej heller till frågan, huruvida Sveriges tillträde till dessa konventioner skulle hindra rikets lagstiftare att i detta rent materiella avseende föreskriva en skydds- och ordningsregel som, enligt samma lagstiftares bedömning, bärs upp av ett av medborgarna allmänt omfattat, fundamentalt rättvisekrav. Man kan fråga, hur motsvarande problem lösts i vissa andra länder som är väl kända för rigorösare såväl brottsundersöknings- som brottsbekämpningsmetoder än vårt ganska tole- ranta svenska samhälle (i betänkandet redogörs summariskt för förhållan- dena i några europeiska stater, utanför Norden förekommer England. Västtyskland och Nederländerna); att exempelvis den misstänkte ges fri mot (hög) borgen även vid mycket grova brott, såsom förekommer på många håll, torde vi knappast anse acceptabelt.

Det säger sig självt, att varje bedömning av frågan, om ett tvångsmedel bör tillgripas, bör ske med beaktande även av det men som åsamkas vederbörande genom åtgärden; en avvägning fordras mellan denna skade- risk och intresset av att brottsbekämpningen blir effektiv. Självklart är vidare, att tvångsmedelsläran behärskas av principen, att vid valet mellan olika i och för sig relevanta tvångsmedel det för den enskilde lindrigaste skall väljas.

Sveriges advokatsamfund: Den särskilda fråga som advokat Peter Nobel rest om ändring av reglerna för s. k. obligatorisk häktning finner samfundet kunna anstå för att prövas på nytt, sedan de nu föreslagna reglerna fått verka en tid.

Sveriges domareförbund: Förbundet kan godtaga utredarens förslag om att upphäva den särskilda regeln om häktning av den som saknar stadigt hemvist inom riket, 24 kap. 1 % 2 stycket RB. Även vad som i övrigt sägs om häktning vid lindrigare brott lämnar förbundet utan erinran.

Beträffande häktning vid svåra brott ansluter sig förbundet till utreda- rens åsikt att häktning som huvudregel liksom nu skall ske om minimistraf- fet för brottet är två år eller däröver. Förbundet tar således avstånd från det särskilda yttrandet av Peter Nobel.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen tillstyrker på av utredaren anförda skäl att den s. k. rallarparagrafen (24 kap. l ä 2 stycket RB) avskaffas.

• Sida 204
•  Original

Det vore. som utredningsmannen framhållit, otillfredsställande att behö- va släppa den misstänkte trots att man inte har lyckats identifera honom och därför nästan helt saknar möjligheter att vidare utreda brottet. Be- stämmelsen i 24 kap. 2 & RB bör därför kvarstå oförändrad. Enligt för- eningens mening tillämpas häktning på denna grund mycket sällan. N är det gäller bagatellartade förseelser nedlägger åklagaren ofta förundersökning— en mot en utlänning på den grunden att gärningsmannen lämnat landet och inte förväntas återvända hit. Möjligheterna till lagföring i hemlandet har kommit att utnyttjas alltmer.

Föreningen delar utredarens uppfattning att regeln om obligatorisk häktning bör kvarstå. Det vore stötande för det allmänna rättsmedvetandet om personer som misstänks för grova brott skulle försättas på fri fot före lagföring. Föreningen delar också utredarens uppfattning att nuvarande tvåårsgränsen inte bör höjas. Vissa allvarliga brott med ett straffminimum på fängelse två år kräver av olika skäl en snabb handläggning. Föreningen tänker i första hand på mål rörande våldtäkt och mordbrand, där bevismöj- ligheterna snabbt försvagas med tiden och påfrestningarna för offren i väntan på huvudförhandling ofta är mycket stora.

Svenska polisförbundet: Möjligheten att använda häktning vid misstan- ke om brott där maximistraffet är under ett år och den misstänkte inte har stadigt hemvist i riket och det föreligger flyktfara, dvs. 24 kap. 1 & andra stycket försvinner i den nya utformningen av l &. Enligt vår uppfattning bör denna möjlighet till häktning finnas kvar.

Svenska Röda korset: Vidare stöder SRK advokaten Peter Nobels påpe- kande att den s.k. obligatoriska häktningen dvs. 24 kap. l & RB står i strid mot såväl den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter som FN- konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. FN-kon- ventionen förbjuder uttryckligen en allmän regel om att personer som avvaktar rättegång hålls i förvar. Det är viktigt att poängtera att denna paragraf mer kommit att användas som ett led i brottsbekämpningen än att säkerställa en god rättsskipning. SRK begär därför att bestämmelsen tas ur lagen.

JUSEK: Förbundet tillstyrker utredningens förslag att den nuvarande presumtionen bör bibehållas för häktning då misstanke föreligger om brott för vilket inte kan följa lindrigare straff än fängelse i två år.

Förbundet tillstyrker vidare utredningens förslag om upphävande av den s.k. rallarparagrafen i 24 kap. 1 5 2 stycket RB.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelning- en anser i likhet med utredaren att presumtionsregeln om häktning vid svåra brott bör kvarstå. Det är dock angeläget att denna bestämmelse - liksom andra — överses sedan en ny lagstiftning grundad på betänkandet varit i kraft någon tid.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFHL kräver att den s.k. obligatoriska häktningen utmönstras ur RB. Angående motive- ringen härför se under avsnitt Allmänna synpunkter.

• Sida 205
•  Original

4.2. Utgångspunkt för fristberäkningen

JK : Förslaget bör kunna leda till att en del av de rutiner som nu tillämpas av polis och åklagare ses över och ändras. Så har t.ex. förhör enligt 24 kap. 8 & RB enligt den hittills rådande uppfattningen regelmässigt hållits på den ort där åklagaren hör hemma trots att åklagaren så gott som alltid uppdrar åt polisen att ombesörja dessa förhör. Detta har i flera fall lett till att ett frihetsberövande har dragit ut onödigt långt i tiden med tanke på de problem som en transport över längre sträckor alltid innebär. Jag har också i min tillsynsverksamhet haft anledning att reagera mot detta förfarande och ser med tillfredsställelse på att fristerna alltid skall räknas från den tid då frihetsberövandet faktiskt ägde rum.

RÅ : Det är som utredningen framhållit viktigt att de tillämpande myndig- heterna utan svårighet kan fastställa utgångspunkten för fristberäkningen. Jag delar utredningens uppfattning att fristberäkningen i fall. som inletts med att någon hämtats, medtagits eller kvarhållits för förhör bör räknas från den tidpunkt då åtgärden övergår i ett straffprocessuellt gripande. Beträffande de omhändertagandeformer som utredningen i övrigt tar upp (5 146) kan det vara tveksamt om man utan att komma i konflikt med Europakonventionen kan räkna med en separat frist för det första frihets- berövandet. Under alla förhållanden kommer en ordning där man har separata utgångspunkter för fristberäkningen att medföra stora krav på att de myndigheter som hanterar de olika instituten gör klart för sig vilken typ av omhändertagande som från tid till tid föreligger och att relevanta tid- punkter noggrant dokumenteras.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Viktigt blir att kunna klart och enkelt bestämma. när fristen skall börja räknas. Jag delar utredarens förslag, att fristen skall räknas från det straffprocessuella gripandet.

• Sida 226
•  Original

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Enligt 24 kap 10 å rättegångs- balken i förslaget skall häktningsanmälan enligt huvudregel ske senast dagen efter anhållandet eller vid synnerliga skäl senast tredje dagen efter anhållandet. Förhör med den gripne kan hållas av polis utan föregående anmälan till åklagare. Det torde inte bli ovanligt att gripandet sker ett dygn medan resultatet av det förhör som hållits i anledning av gripandet anmäles först påföljande dygn. Anhållningsbeslutet kommer således dygnet efter gripandet. I dessa fall kan tiden för frihetsberövandet bli ett dygn längre än om fristen, vilket kan te sig naturligt, istället räknades från det faktiska frihetsberövandet. Det är därför enligt min uppfattning erforderligt med ett klarläggande på denna punkt.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: I förslagets 24 kap 10 äoch 11 & laboreras med olika utgångspunkter för fristberäkningen för åklagarens häktningsanmälan och domstolens häktningsförhandling. Denna olikhet. som inte är närmare belyst i utredningen. är olycklig då den kan leda till missförstånd. I klarhetens intresse vore det bättre med samma utgångs- punkt för fristberäkningen. Det bör övervägas att i en särskild paragraf reglera hur denna punkt skall bestämmas i särskilda fall. Förundersök- ningskungörelsens föreskrifter om anhållningsliggarens innehåll (13 5) kan i detta sammanhang behöva ses över.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: I detta avsnitt upptages frågan om hur fristerna skall beräknas när ett frihetsberövande kan stödjas både på bestämmelser av icke straffrättslig karaktär och på de straffprocessuella reglerna. Enligt såväl 18 & polislagen (1984z387) som 9 & LOB (1976:511) har gripande enligt 24 kap RB företräde. Bortsett från den tekniska skillna- den mellan omhändertagande och gripande, som i dagligt tal ofta icke ens inom poliskretsar upprätthålles, kommer här att uppträda svårigheter. Icke sällan sker ett frihetsberövande i form av omhändertagande. Vid utred- ningen om detta skall bestå framkommer t.ex. att den omhändertagne är anhållen i sin frånvaro eller kan misstänkas för brott. I praktiken har därvid hitintills såsom gripandetid angivits tidpunkten för omhändertagan- det (jämför den i anhållningsliggare icke ovanliga anmärkningen: "Berusad vid gripandet. Icke hörbar”). Med hänsyn till de frister. som nu kommer att gälla. bör övervägas om i vart fall icke omhändertagande enligt 9 5 LOB (1976:511) bör ha företräde före gripande enligt 24 kap RB. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att de uppgifter som den misstänkte avkräves, lämnas då denne är så opåverkad av droger som möjligt.

För misstänkt, som utlämnas för brott till Sverige. föreslås att tidsfristen skall räknas från den tidpunkt då den misstänkte sätter sin fot på svensk jord. Enär häktning beslutats av domstol, om än i den misstänktes frånva- ro, ifrågasättes om inte tidsfristen bör räknas från den tidpunkt, då den misstänkte införts till det häkte. som är det sedvanliga för häktningsdom- stolen. I dessa fall måste finnas så mycket utredning, att åklagaren kan påkalla häktning samma dag, som den misstänkte anlänt till häktet. Osä- kerhet om tidpunkten för fristberäkningen undvikes av den föreslagna regeln.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: De utgångspunkter för fristberäk- ningen som utredaren anger för olika situationer finns inget att erinra mot.

• Sida 227
•  Original

Ej heller finns någon erinran mot att fristen räknas i kalenderdygn från dagen för frihetsberövandet.

Stalsd/(lagarmyndigheten för speciella mål: Också när åklagaren måste utnyttja den maximala anhållningstiden kan problem uppkomma. Enligt huvudregeln ( 11 å") skall häktningsförhandling hållas senast fyra dagar efter det att den misstänkte gripits. Mot detta skall ställas bestämmelser i 10 & att åklagaren kan vänta längst till tredje dagen efter anhållandet med att göra anmälan om häktning till rätten. I samma paragraf har tillagts: ”Sker inte detta skall den anhållne omedelbart friges". Detta kan som utredning- en påpekar (sid 189 f) få till konsekvens att domstolen måste hålla häkt- ningsförhandling samma dag (även en söndag) som anmälan görs.

En sådan ordning är inte tillfredsställande. Om åklagaren av transport- eller andra skäl tvingas utnyttja hela sin frist kan han komma i ett läge där han får slutföra sin utredningi häktningsfrågan vid häktningsförhandlingen i domstolen eller kanske först där får tillfälle att höra den misstänkte. Detta i sin tur torde kunna medföra att han i många fall vid domstolen återkallar sitt häktningsyrkande, vilket ur alla synpunkter ter sig förvirrande. Med hänvisning till vad ovan anförts om nödvändigheten att anpassa svensk lagstiftning till konventionerna är det dock icke realistiskt att föreslå att fristerna förlängs av särskilda skäl utöver vad utredningen föreslagit.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningens regler be- träffande från vilken tidpunkt man har att beräkna tiden när det gäller anhållande och häktning är tydliga och klara. Problemen dyker upp när någon som är anhållen i sin frånvaro grips på annan ort eller icke talar något allmänt känt språk. I flertalet fall när någon är anhållen i sin frånvaro är utredningen respektive brottet inte allvarligare än att vilken lokal åkla- gare som helst kan ingripa och ta över själva utredningen. Rör det sig om ett komplicerat ärende är situationen en helt annan. Då kan det bli nödvän- digt för såväl åklagare som polis att åka till gripandeorten. Detta kan medföra en inte obetydlig tidsåtgång. Rör det sig om en gripen från ett svåröversatt språkområde så kan det mången gång ta avsevärd tid innan tolk står att erhålla. I storstockholmsregionen är väl detta inget större problem, men jag förutsätter att på många distrikt kan svårigheterna att få fram en tolk vara nästan oöverstigliga. Utredningen ger ingen anvisning hur man skall förfara i ett sådant läge.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: I stort delar jag utred- ningens synpunkter. Möjligen kan ifrågasättas om inte utgångspunkten för fristberäkningen, när någon hämtas till förhör som misstänkt för ett brott, bör räknas från hämtningstiden. Rent faktiskt är föga skillnad mellan att verkställa ett hämtningsbeslut eller ett anhållningsbeslut fattat i någons utevaro.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Att ett straffprocessuellt gripande läggs till grund för fristberäkningen framStår som en lämplig ordning. Problem med de förkortade anhållningsfristerna uppkommer sär- skilt i de fall då den misstänkte på grund av t.ex. narkotikapåverkan inte är hörbar förrän kanske två dygn efter det faktiska gripandet. I dessa fall måste kanske hela fristen löpa innan en häktningsframställning kan göras.

Åklagarmyndigheten [ Visby åklagardistrikt: I betänkandet på sidan 147

• Sida 228
•  Original

uttalas att det är självklart att med tidpunkten för gripandet vid beräkning av fristerna i samband med häktningsförhandlingen alltid avses tidpunkten för gripandet för det brott som ligger till grund för häktning. Vissa problem kan här uppstå i det fallet då en person gripes för ett brott till vilket han sedermera befinns vara oskyldig men att det under tiden för frihetsberö- vandet tillkommer misstanke om nytt eller nya brott som föranleder fram- ställning om häktning. I detta fall skulle således i enlighet med ovanstående uttalande fristen räknas från den tidpunkt då nytt brott konstateras, vilket förefaller något opraktiskt.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Se under avsnittet när- mare synpunkter på de enskilda lagförslagen (24 kap 10 & RB).

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: I denna del finns intet att erinra mot vad som anföres i betänkandet.

Svea hovrätt: Enligt 24 kap. 11 å i utredningsförslaget får häktningsför— handling inte hållas senare än fyra dagar efter det att den misstänkte har gripits. Såvitt gäller misstänkt som häktats i sin frånvaro och sedan utläm- nas från annan stat skall enligt motiven ( s 147 y) tidsfristen räknas från den tidpunkt då den misstänkte sätter sin fot på svensk jord. Hovrätten har ingen erinran mot ett sådant beräkningssätt som emellertid bör komma till klarare uttryck i lagtexten.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Om fristen för åklagarens häktningsanmälan räknas från dagen för gripandet och icke från dagen för anhållandet behöver det aldrig inträffa att förhandling i häktningsfrågan måste hållas samma dag som anmälan sker, vilket senare ger minimal tid till förberedelser och måste inverka störande i domarens och försvararens planering av den dagliga verksamheten.

Sveriges domareförbund: När det gäller utgångspunkten för fristberäk- ningen linner utredaren att viss tveksamhet kan råda om rätta beräknings- sättet men föreslår att fristen skall räknas från den tidpunkt då tvångsåtgär- den övergår i ett straffprocesuellt gripande.

Häremot har förbundet intet att erinra. Däremot föreslår utredaren att den tid som åklagaren har på sig för att till rätten anmäla frågan om häktning skall räknas från anhållandet medan tiden för domstolen att hålla häktningsförhandling skall räknas från gripan- det. Detta förslag kan få mycket märkliga konsekvenser. Om en person grips sent en kväll och anhålls nästa morgon har åklagaren -— om han utnyttjar regeln i 24:10 RB om synnerliga skäl — tre dagar på sig att till rätten anmäla frågan om häktning. En sådan anmälan kan alltså ske sent den fjärde dagen efter gripandet eller samma dag som domstolen är skyldig att hålla häktningsförhandling. Med den arbetssituation som råder på dom- stolarna torde det vara nästan undantagslöst omöjligt att hålla häktnings- förhandling samma dag som anmälan härom görs. Vid en mindre domstol t. ex. kan samtliga domare, när anmälan görs, vara upptagna av en huvud- förhandling i tvistemål och vid de större domstolarna är brottmålsdomarna flera dagar varje vecka upptagna av huvudförhandlingar. Enligt förbundets uppfattning bör alla frister räknas från gripandet.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredarens uppfattning att beträffande den som medtagits eller hämtats till förhör fristberäkningen

• Sida 229
•  Original

skall räknas från den tidpunkt då åtgärden öVergår i straffprocessuellt gripande. att beträffande den som omhändertagits enligt RB eller polisla- gen fristen skall räknas från den tidpunkt omhändertagandet övergår i ett straffprocessuellt gripande, att vid. s.k. envarsgripande tidsfristen skall räknas från överlämnandet av den gripne till polismannen och att beträf- fande den som utlämnas till Sverige tidsfristen räknas från det den miss- tänkte sätter sin fot på svensk jord.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer: Föreningarna framhåller angelägenheten av att det klart framgår i lagtexten från vilken tidpunkt fristerna skall räknas. Föreslagna bestäm- melser synes något diffusa i detta avseende.

J USEK : Förbundet delar utredningens utgångspunkter beträffande be- räkningen av fristerna för häktningsanmälan och häktningsförhandling.

4.3. Söndagsregeln

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Det är svårt att göra exakta beräk- ningar beträffande konsekvenserna av att söndagsregeln slopas. Att åtskil- lig resursförstärkning krävs för att klara åklagaruppgiftema under helgerna är emellertid klart. Man torde inte kunna arbeta med geografiskt utsträckta beredskapsområden och måste ändå, med tanke på inställelser i domstol, resor m.m. förstärka beredskapen genom dubblering eller någon form av bakjour.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Såsom utredningen anger förut- sätter förslaget handläggning av häktningar på tjänstgöringsfria dagar, helg eller inte. Då något statistiskt underlag inte redovisats om frekvensen av häktningsfallens fördelning på orter i landet, är det svårt att förutsäga lämplig storlek på beredskapsområdet för domstolarna. Blir detta stort och det förutsättes att parterna skall inställa sig på domstolens stationerings- ort, uppkommer transportproblem för häktesavdelningarna eller polisen. Ur denna synpunkt är det lämpligast att häktningsförhandlingen hålles på den ort. där den misstänkte hålles i förvar, i regel i anslutning till polishus.

För åklagarna innebär det, oavsett var förhandlingen hålles, att denne under viss tid inte är tillgänglig som jour- eller beredskapsåklagare. Även om man bortser från att sådan åklagare kan få läsa in mål. i vilket han icke tidigare äger någon kännedom, är det därför synnerligen tveksamt, om med nuvarande beredskapsområden för åklagarna, det är tillräckligt med en åklagare i bakjour. Man måste också räkna med att åklagare på grund av de korta fristerna måste närvara vid förhör under och utom kontorstid i en utsträckning som hitintills inte förekommit. Det må även här erinras om de mer komplicerade mål, i vilka vare sig jourhavande åklagare eller kriminal- polisman äger den kännedom att de kan utan tidsödande inläsning driva en meningsfull utredning.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: Jag är införstådd med att söndags- regeln icke synes vara förenlig med Europakommissionens krav på dom- stolsprövning inom viss tid. Om söndagsregeln icke beaktas kommer det att medföra svårigheter att genomföra häktningsförhandlingar i t. ex. Norr- botten. Med de stora avstånden här uppe — över 40 mil mellan Piteå och

• Sida 230
•  Original

Kiruna exempelvis — kan man mycket väl tänka sig att vid beredskapstid- punkter domstolen finns i Piteå. åklagaren i Haparanda och den anhållne med advokat i Kiruna. vilka alla skall inställa sig till häktningsförhandling. Om man då tänker sig att fråga är om en "enkel” häktningsförhandling blir Splllliden och kostnaderna mycket stora. Dessutom klarar nuvarande typ en beredskapstjänstgöring för åklagarna icke detta utan åklagardubblering måste övervägas. Emellanåt fungerar dessutom transportväsendet dåligt i Norrbotten på grund av vädrets makter. Jag målar här upp en något extrem situation men ändock en fullt möjlig sådan. Med anledning av vad ovan sagts vill jag föra in till diskussion frågan om man skulle kunna hålla telefonförhandling i häktningsfrågan då så finnes lämpligt.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Utredningen har icke beaktat kvaliteten på åklagarna i Sverige. Det var icke bristerna härvidlag. som gjorde att åklagarna i Sverige inte kunde betraktas som domare av Europakommissionen utan åklagamas partsroll i efterkommande process. Detta menar jag, måste beaktas vid frågan om hur snart en domstol måste pröva häktningsfrågan. Ju högre kvalitet på åklagaren desto längre bör man kunna avvakta domstolens prövning. Beaktar man detta kan man undvika att hålla häktningsförhandlingar på helger i flertalet fall.

Åklagarmyndigheten i Norrtälje åklagardistrikt: Beträffande avsnittet på sidan 148 sista stycket som börjar med meningen "I de större åklagar- distrikten" vill jag göra ett påpekande. Det problem som aktualiseras gäller numera efter ökningen i storlek av jourområdena i de flesta åklagar- distrikt i riket. Jourområdena omfattar flera åklagar- och polisdistrikt. Särskilt kan anmärkas förhållandena i Stockholms län och Gotlands län, som utgör två jourområden. Det är där praktiskt ogenomförbart att åklaga- re genom att uppehålla sig på ordinarie tjänsteställe eller hos polisen aktivt skall kunna gå in i förundersökningama på olika platser inom jourområdet.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Det föreslagna syste- met innebär såvitt jag förstår att åklagamas beredskapstjänstgöring inte kan ordnas som hittills, i varje fall inte i Stockholms och Gotlands län. Det förefaller omöjligt att kunna klara av den ökade aktivitet, som förväntas och är nödvändig från åklagamas sida, med de stora jourområden. som nu finns. Inom Norra jourområdet finnes säkerligen uppemot 15 polisdistrikt som påkallar personlig inställelse samt 6 tingsrätter, varav en på Gotland, där häktningsförhandlingar under helger kan ifrågakomma. Inte heller kan man rimligen begära att en åklagare, som tvingats till flera nattliga person- liga inställelser under jouren, skall kunna tjänstgöra under dagtid på sin ordinarie arbetsplats. Jag tror att just tillämpningen av söndagsregeln kommer att innebära stora problem för åklagarna, som kan bli svåra att lösa.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Problem att få fram till— räcklig bevisning accentueras särskilt i samband med helger då få utred- ningsmän är i tjänst och de flesta myndigheter har stängt.

Åklagarmyndigheten i Köpings åklagardistrikt: I förslaget angiven am- bition att en maximitid, som enligt förslaget kommer att stå till buds fram till tidpunkten för häktningsförhandlingen, skall utnyttjas endast då det är omöjligt att vidtaga de nödvändiga förberedelserna på kortare tid, ställer

• Sida 231
•  Original

onödigt stränga krav på snabbhet i förfarandet. 'Den måste befaras leda till även för den misstänkte icke Önskvärda konsekvenser i form av bristande underlag för domstolens ställningstagande i häktningsfrågan. Inte heller synes det som utredningen anger vara nödvändigt att i normalfall under- skn'da den i förslaget stipulerade'maximitiden, då lördag eller helgdag infaller mellan anhållandebeslut och häktningsförhandling. Om man in- skränker kravet på att häktningsförhandling skall hållas på lördag eller helgdag till de fall, där 4-dygnsfristen eljest skulle komma att överskn'das, torde avsevärda besparingar beträffande personalresurser och kostnader i övrigt kunna göras. En häktningsförhandling utom ordinarie arbetstid mås- te antagas engagera åtskilliga personer utöver parterna, t ex för bevakning och transporter.

Utredningens uttalade antagande, att åklagarna med föreslagna frister tvingas att mera aktivt än nu engagera sig i förundersökningen redan från början för att kunna bedöma häktningsfrågan, är befogat. Flertalet fn'hets- berövanden sker nu erfarenhetsmässigt på icke kontorstid. Anhållnings- besluten meddelas till övervägande antalet av åklagare i beredskap. F.n. kan denne i allmänhet låta anstå med ytterligare förhör och eventuella tvångsåtgärder, tills målet har lottats i vanlig ordning. Detta torde inte bli fallet i framtiden. Åklagare i beredskap får antagas bli tvungna att personli- gen närvara vid förhör och platsundersökning för att kunna registrera resultatet och ha detaljerna "i huvudet" åtminstone fram till tidpunkten för häktningsförhandlingen resp frigivandet och för att vid behov efter hand kunna fatta de erforderliga besluten. Detta förhållande får till följd, att en åklagare i beredskap näppeligen kan vara engagerad i huvudförhand- ling i andra mål vid tingsrätt och hovrätt under beredskapsperioden. Lika- så blir det svårt för åklagare i beredskap att under veckoslut och långa helger hinna med att närvara vid förhör som måste hållas på skilda platser i de polisdistrikt. som ingår i beredskapsområdet. Detta leder till att flera åklagare måste engageras i s k bakjour vid sådana tillfällen.

Åklagarmyndigheten :" Uppsala åklagardistrikt: Någon avgörande en'n- ran mot den föreslagna jourverksamheten finns inte. En aktiv jourverk— samhet finns inom andra betydelsefulla yrkesgrupper. För Uppsala åkla- gardistrikt räknar jag med att jouråklagaren (uttrycket beredskapsåklagare bör utgå) vistas å tjänstestället. För en aktivare undersökningsledning krävs intensivare kontakt med polisens utredningspersonal och med jour- åklagare i andra åklagarregioner eller åklagare i andra distrikt. I dessa avseenden kommer även domstolspersonalen in i bilden. Jag förutsätter att det tillskapas jourdomstolar, en jourdomstol inom varje jouråklagares jour- område. — Från centralt håll måste till varje åklagarmyndighet översändas förteckning över vilka åklagare och domstolar som upprätthåller jouren.

Åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt: Anhållningstiderna kan kortas. Sedan maj 1984 har i samarbete med tingsrätten vissa åtgärder vidtagits för att få tiden mellan frihetsberövandet och häktningsförhand- lingen så kort som möjligt. Det har därvid visats sig att en tidrymd på 4—5 dygn i de flesta fall varit möjlig. De frister som föreslås bör som hittills få utnyttjas i samband med lördagar och söndagar eller helgdagar. Ett system medjourdomstolar avstyrks.

• Sida 232
•  Original

Göteborgs tingsrätt: Regelns avskaffande är en konsekvens av att lag- stiftningen anpassas till Europakonventionens krav på snabb domstols- prövning av ett frihetsberövande. En följd därav blir att en häktningsdo- mare samt viss kanslipersonal måste tjänstgöra — eller i vart fall hålla viss beredskap — under tjänstgöringsfria dagar. Flera domstolar bör med fördel kunna samarbeta i denna fråga.

Sveriges domareförbund: Som utredaren framhållit måste i den tid inom vilken en häktningsförhandling skall hållas inräknas även sådana dagar som för närvarande faller utanför på grund av den s.k. söndagsregeln. Detta medför att domstolarna kommer att hålla häktningsförhandlingar och handlägga häktningsärenden även under veckoslut och helger. För- bundet anser sig inte böra i detalj ingå på frågan hur denna jourtjänstgöring för domstolarna skall ordnas men vill redan nu peka på en del praktiska problem som kommer att uppstå om flera domstolar skall samarbeta då det gäller sådan tjänstgöring. Om den misstänkte begått brott inom en tings- rätts område och jourdomaren tillhör en annan tingsrätt måste bestämmas om häktningsförhandlingen skall hållas på jourdomarens vanliga arbets- plats eller på den tingsrätt dit målet rätteligen hör. Det måste även avgöras om målet skall läggas upp vid jourdomarens tingsrätt och sedan överflyttas till den tingsrätt dit det rätteligen hör eller om det från början skall diarie- föras vid sistnämnda tingsrätt. Ett annat problem som också bör uppmärk- sammas är om häktningsförhandlingen skall hållas i tingsrättens lokaler eller på polishuset.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen är införstådd med att den s.k. söndagsregeln inte är förenlig med Europakonventionens krav på snabb domstolsprövning av ett frihetsberövande. Härav följer att det enligt föreningens uppfattning sannolikt blir nödvändigt att omvandla åklagamas beredskapstjänstgöring till jourtjänstgöring och att inrätta s.k. bakjour. Beträffande effekterna i övrigt av ett slopande av den s.k. söndagsregeln i kombination med de mycket korta frister som föreslås hänvisas till vad som anförts inledningsvis under rubriken Frister i samband med häktnings- förhandlingen.

Svenska palisförbundet: Undantagen i lagen om beräkning av lagstadgad tid orsakar problem, speciellt i samband med storhelger. Erfarenhetsmäs- sigt är det stora svårigheter att bedriva förundersökning under de tider då folk i allmänhet, företag och myndigheter har lediga dagar. Även om de förändringar som föreslås i betänkandet genomförs. föreligger svårigheter att under helger driva en förundersökning så att ett underlag för häktning föreligger.

Ytterligare undersökningar bör göras för att få klarhet i om Europakon- ventionens krav på snabb domstolsprövning inte går att förena med den nuvarande utformningen av lagen om lagstadgad tid. Om inte detta är möjligt måste en utvidgning av möjligheten att utredningshäkta ske. I annat fall kommer utredningspersonalen att få en synnerlig besvärlig arbetssitua- tion beträffande ärenden där misstänkta gripits under torsdag/fredag under normala veckor och under storhelger över huvud taget.

• Sida 233
•  Original

4.4. Kommunikation mellan parter och domstolen

Remissinstanserna delar över lag utredningens uppfattning om att en häkt- ningsfråga skall kunna anmälas i muntlig form. Däremot är man kritisk till utredningsförslaget i den del det inte uppställs krav på precisering av häktningsgrunderna. RÅ har dock uttryckt en annan uppfattning när det gäller precisering av häktningsgrunderna.

RÅ: Med de korta tidsfrister som i fortsättningen kommer att gälla i fråga om inställelsen inför domstol är det nödvändigt att häktningsfrågan kan anhängiggöras genom ett enkelt och snabbt förfarande. Det bör som före- slagits lämpligen kunna ske muntligen, som regel per telefon, genom en formlös anmälan från åklagaren. Den främsta funktionen hos en sådan anmälan blir att hos domstolen initiera utsättande av en häktningsförhand- ling. Enligt min mening är det därför rimligt att endast de uppgifter som är erforderliga i detta syfte behöver överlämnas till rätten i samband med anmälan. Genom att inget krav ställs på att grunden för det kommande häktningsyrkandet behöver preciseras vid anmälningstillfället befrämjas ett snabbt förfarande. Man undviker också den irritation som skulle kunna uppkomma till följd av frekventa ändringar i fråga om åberopade häkt— ningsgrunder. Man torde kunna utgå ifrån att åklagaren ändå så snart detär möjligt lämnar försvaret uppgift om vilken häktningsgrund han avser att åberopa.

I betänkandet lämnas många frågor rörande det närmare förfarandet i samband med telefonanmälan av häktningsfrågan obesvarade. Jag har i det föregående i avsnittet om tidsfrister berört några frågeställningar som även anknyter hit. Det är också önskvärt att praktiska frågor såsom på vilken nivå anmälan skall ske. hur anmälan skall dokumenteras m.m. utvecklas närmare i samband med ett genomförande av förslaget. Jag vill här hänvisa till vad överåklagaren i Vänersborg anfört i detta hänseende.

Avslutningsvis vill jag i detta avsnitt ta upp ytterligare en fråga som bl. a. rör kommunikationen mellan åklagaren och domstolen. Beslut om frigivn- ing av den som är häktad meddelas av rätten. Detta medför att åklagaren, om han finner att häktningsskälen bortfallit. har att meddela domstolen härom. varefter denna kan besluta om frigivning av den häktade. Särskilt om saken aktualiseras utanför kontorstid, exempelvis en fredagskväll. kan tidsutdräkten för att få till stånd en frigivning vara avsevärd, även om det för åklagaren är uppenbart att inga häktningsskäl längre föreligger. Till undvikande av sådana situationer skulle det behövas en bestämmelse som ger åklagaren möjlighet att häva en häktning. Åklagaren skulle sedan i efterhand kunna underrätta domstolen om beslutet. I vart fall i situationer där åtal inte har väckts skulle en sådan ordning enligt min mening inte inge några betänkligheter eftersom häktning då får ske endast på yrkande av åklagaren (RB 24:17, enligt förslaget 24:15). Om förslaget rörande kortare frister och det nya institutet utredningshäktning genomförs torde de fall, där häktningsskälen efter någon tid bortfaller bli betydligt mera frekventa än de är i dag. En ändring i frigivningsrutinerna blir då än mer angelägen.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Utredaren har även berört problemet med häktningspromemorior med hänsyn till den

• Sida 234
•  Original

förkortade fristen. Alla berörda parter vid en häktningsförhandling skulle ha stor glädje och fördel av att kunna utnyttja modern teleteknik genom t.ex. telefax eller telex. När polismannen skrivit ut sin promemoria, kan den sändas genast till åklagare via telenätet. Åklagaren kan efter gransk- ning sända den vidare till domstol och försvarare.

Regionåklagarmyndigheter: i Jönköping: Sådan framställning skall kun- na göras muntligen. För den misstänkte och hans försvarare är det angelä- get att skyndsamt få besked om en häktningsframställning och häktnings- grunderna.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: - För domstolens planering är det erforderligt att den skyndsamt får underrättelse om att en häktning aktualiseras. Jag har här den uppfattningen, att åklagaren kan och bör (s. 149) delge såväl domstol som den misstänkte och hans försvarare grunden för sitt yrkande. Åklagaren är visserligen inte bunden av det, men han har redan vid sitt anhållningsbeslut angett och dokumenterat sitt motiv för detta.

Regionåklagarmyndigheten i Malmö: För att underlätta för domstolarna att utsätta häktningsförhandling anser jag det vara lämpligt att åklagaren, när han överväger att begära någon häktad. omedelbart bör underrätta domstolen om detta och då även ange hur stor del av fristen han avser att utnyttja.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Förslagen att häktningsanmälan skall göras muntligt och att slopa kraven på häktningspromemoria till- styrks. Däremot kan man mycket väl kräva av åklagaren att han i samband med häktningsanmälan preciserar grunderna för häktningsyrkandet. Nå- gon svårighet torde detta inte bereda åklagaren då denne redan vid anhåll- ningsbeslutet skall ange grunden för anhållandet. Kritik kan emellertid riktas mot förslaget (10 ä 2 st) att den anhållnes försvarare ofördröjligen skall underrättas om att häktningsanmälan har gjorts. Det ligger betydligt närmare till hands att ålägga försvararen att fortlöpande hålla sig underrät- tad om sin anhållne klients förhållanden. Som regeln är utformad, kan man fråga sig, vilka resurser åklagaren skall lägga ner för att söka etablera kontakt med en försvarare vars kontor är stängt. En praktisk fråga, som är otillräckligt belyst i utredningen. är hur sent på dagen häktningsanmälan skall kunna göras. Frågan har särskilt stor betydelse om åklagaren varit tvungen att utnyttja hela sin tredagarsfrist. Skall anmälan kunna göras efter ordinarie kontorstid på vardagar? Om, såsom antyds, domstolens beredskap under tjänstgöringsfria dagar skall begränsas till tiden 10.00 — 12.00 (5.179). innebär detta en ytterligare kraftig inskränkning av den tid som står till åklagarens förfogande. Kan frågan kanske lösas genom att häktningsanmälan under obekväm tid görs till automatisk telefonsvarare? Då den anhållne skall friges, om anmälan inte görs i rätt tid, måste denna fråga få en för alla inblandade godtagbar lösning. Med denna fråga sam- manhänger möjligheterna att få fram beslut om frigivning av häktad. Bland annat på grund av att häktning skall kunna ske vid lägre grad av misstanke än för närvarande, kan förutses att frågan om frigivning av häktade kom- mer att aktualiseras oftare än för närvarande. Även för att fatta sådana beslut måste domstolarna upprätthålla viss beredskap.

• Sida 235
•  Original

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Det accepteras att frågan om häktning skall anmälas per telefon. Det hade dock varit önskvärt att utredningen i sitt betänkande mer ingående hade redogjort för hur detta praktiskt skall genomföras, såsom på vilken nivå anmälan skall ske (doma- re. notarie eller kanslipersonal), hur anmälan skall dokumenteras m.m. Samma frågor uppstår naturligtvis beträffande försvararen och dennes kansli. Rättegångsutredningen har i sitt delbetänkande "Processen i tings- rätt" (SOU 1982225—26) i specialmotiveringen till 24 kap. 12 & RB (SOU l982:26 s 418—419) berört en del av de praktiska frågorna vid telefonan- mälan av en häktningsframställning.

Se även under avsnitt 9. Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredaren framhåller, att något krav på att handlingar skall föreligga före häktningsförhandling icke upp- ställes och att det ej heller krävs, att åklagaren före förhandlingen preci- serar grunderna för häktningsyrkandet. Eftersom ett anhållande normalt föregått häktningsanmälan och skälen för detta beslut måste vara doku- menterade såväl såvitt avser brott som särskilda häktningsskäl, finns inget skäl att underlåta ålägga åklagaren att muntligen meddela dessa vid anmä- lan till domstol och till försvaret. En annan sak är att till förhandlingen nya grunder kan ha tillkommit eller viss grund bortfallit.

Om tiden kommer att medge upprättande av häktningspromemoria eller ens utskrifter av förhör eller anteckningar under förundersökningen är tveksamt om inte polisen ges resurser att utom kontorstid få inspelningar av förhör m.m. utskrivna. Det torde bli avsevärda kostnader på både enkel och kvalificerad övertid.

Enligt förslaget skall åklagaren — om inte synnerliga skäl hindrar det — göra häktningsanmälan dagen efter anhållandet och rätten, då sådan anmä- lan skett utan dröjsmål hålla förhandling. I sista stycket i detta avsnitt gör utredningen en skillnad mellan häktningsanmälan och att åklagaren påkal- lar utsättande av häktningsförhandling. En anmälan är enligt lagtexten ett påkallande av häktningsförhandling. Åklagaren disponerar inte över när sådan skall hållas. Han kan inte på annat sätt än genom att fn'ge den misstänkte, varom han givetvis skall underrätta domstolen, förhindra för- handling.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Om nedkortningar av de frister som gäller i dag skall kunna genomföras måste självfallet alla möjligheter att effektivt utnyttja den korta tid som står till buds tillvaratas. Det nödvändig- gör att på föreslaget sätt en förenkling sker av kommunikationerna mellan parter och domstol och av hanteringen av protokoll och anteckningar från förundersökningen.

Regionåklagarmyna'igheten i Luleå: Utredarens förslag till kommunika- tion mellan parter och domstol är nödvändigt med tanke på de korta fristerna. Det hälsas med tillfredsställelse.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: För att de föreslagna korta tidsfristema skall kunna fungera praktiskt har utredningen föreslagit att kommunikationen mellan parterna skall kunna ske betydligt mera form- löst än f.n. Jag delar utredningens uppfattning att detta blir nödvändigt. En följd av det föreslagna systemet med anmälan om häktningsfråga blir dock

• Sida 236
•  Original

att det för den misstänkte utgör en nackdel att i åtskilliga fall först vid häktningen få del av de skäl som åklagaren åberopar.

Åklagarmyndighercn i Huddinge åklagardistrikt: Enligt min mening skall åklagaren till tingsrätten göra en skriftlig ansökan om häktning av en person med angivande av grunderna för häktningen.

Ett telefonsamtal till en befattningshavare vid en domstol kan lätt ge upphov till missförstånd och medföra helt onödiga tidsförsluster.

Äklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Någon erinran mot förslaget i detta avseende finns ej. Möjligen vore av värde att det precise- rades i lagtexten att en sådan anmälan kan göras muntligen per telefon för att undvika konflikter med formella domare.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: De förkortade anhållnings- fristerna leder oundvikligen till att domstolarna framledes tvingas att fatta beslut angående häktning på väsentligt mera bristfälligt material än vad den hittillsvarande ordningen inneburit. I många fall kommer häktnings- promemoria att saknas vid häktningsförhandlingen. Förhör med måls- ägande, medmisstänkta. vittnen m.fl. kanske pågår samtidigt som för- handlingen. Åklagarna kommer att bli mer beroende av att ha en utred- ningsman från polisen närvarande vid förhandlingen för att kunna redogöra för förundersökningens förlopp. Att en utredningsman tvingas närvara medför naturligtvis att denne hindras i sina ordinarie arbetsuppgifter.

Angående kommunikationen mellan parterna och domstolarna synes den föreslagna ordningen med ökad användning av telefon och telex som lämplig.

Äklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: I betänkandet sägs vidare på sidan 149 att åklagaren vid kommunikation med domstolen i samband med att häktningsfrågan anmäls skall ange hur lång tid förhandlingen kan beräknas ta. Det förefaller svårt för åklagaren att lämna preciserade upp- gifter i detta hänseende, möjligen kan åklagaren uppge om förhandlingen kan beräknas ta längre tid än normalt. Det sägs vidare på samma sida att det icke finns anledning att kräva att åklagaren före förhandlingen preci— serar på vilken grund han yrkar häktning. Det förefaller praktiskt och ej förenat med svårigheter att åklagaren vid anmälan om häktningsfrågan även anger i korthet misstänkta brott och häktningsgrunder.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Se under avsnitt 11 Närmare synpunkter på de enskilda lagförslagen (24 kap 10 & RB).

Åklagarmyndigheren i Enköpings åklagardistrikt: Utredningen föreslår att en skriftlig häktningsframställning skall ersättas av en formlös anmälan — t. ex. per telefon — att en fråga om häktning uppkommit. Denna anmälan skulle så kompletteras med att åklagaren påkallar att en förhandling sätts ut, när åklagaren bestämt sig för att begära den anhållne häktad.

Då ju anhållningsbeslut förutsätter häktningsskäl, skulle ju de flesta anhållningsbeslut föranleda häktningsanmälan med viss aktivitet hos dom- stolen som följd. Många anhållningsbeslut följs av att åklagaren efter kort tid försätter den anhållne på fri fot sedan anhållningsskälet fallit bort och många mål, där sådana anhållningsbeslut förekommit, resulterar heller inte i att åtal väcks. Enligt den föreslagna lagtexten skall rätten efter erhållen

• Sida 237
•  Original

häktningsanmälan utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan; detta torde åligga domstolen utan att åklagaren påkallar'förhandling.

Enligt mitt förmenande är åklagarens häktningsanmälan liktydig med en begäran om häktningsförhandling, och jag kan inte inse det vettiga i att åklagaren skall kunna göra en häktningsanmälan även om han inte har kunnat ta definitiv ställning i frågan om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Om skäl för häktning bonfallit före häktningsförhandling- en tordeju åklagaren -— inom fristen — ha möjlighet att sätta den anhållne på fri fot och återkalla det häktningsyrkande som får anses ligga i häkt- ningsanmälans avgivande.

Märkligt synes mig uttalandet. att det inte finns anledning att kräva att åklagaren före förhandlingen preciserar på vilken grund han yrkar häkt— ning.

Åklagarnzyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: Annat än en muntlig kontakt mellan åklagare och tingsrätt vid anmälan om häktning kan med hänsyn till de korta tidsfristema knappast komma ifråga. Trots detta bör kunna krävas att åklagaren redan på detta stadium anger vilka häktnings- skäl som åberopas. — När det gäller kommunikationen mellan olika myn- digheter, som är involverade i detta sammanhang. kommer man osökt att tänka på frågan: "Hur skall jag få ett kriminalregisterutdrag så snart som möjligt?” Kommer rikspolistyrelsens domsenhet att vara bemannad dyg- net runt och tillhandahålla sådant utdrag via telex? I nuläget får utdrag ur tikspolisens Person- och belastningsregister användas för internt bruk. Kan måhända sådana utdrag i framtiden få användas i initialskedet, på häktningsstadiet.

Stockholms tingsrätt: Förslaget ligger i linje med en ordning som redan nu inte sällan kommer till användning vid tingsrätten. Sålunda förekommer det att åklagaren tar kontakt med tingsrätten per telefon och anmäler att en häktningsframställan är att vänta. Uppgift lämnas om den misstänkte, dvs. namn och personnummer, samt om vilket brott vederbörande är misstänkt för. Önskemål om viss försvarare framställs också; många gånger ges flera försvararalternativ. Även preliminära tider för en häktningsförhandling bestäms med åklagaren. Tingsrätten tar per telefon kontakt med föreslagen advokat och ombesörjer förordnande av försvarare. Häktet underrättas om försvararförordnandet. 1 de fall som sagts nu har alltså försvararinträ- det skett snabbt och en häktningsförhandling preliminärt bokats redan innan den skriftliga häktningsframställningen kommit in till domstolen.

Södra Roslags tingsrätt: De förenklade handläggningsrutiner som kan komma ifråga, dvs. huvudsakligen muntlig kommunikation mellan åklaga- re—domstol—försvarare. får emellertid inte ske med åsidosättande av kra- vet på offentlighet. Allmänheten skall inte få intrycket att häktningar är omgärdade med något slags hemlighetsmakeri. Sålunda måste även munt- liga anmälningar diarieföras och registreras, mål uppläggas, uppropslistor framställas. muntlig kommunikation dokumenteras genom officialanteck- ningar osv. Protokollföringen vid häktningsförhandlingen kan också vän- tas bli mer omfattande än den nuvarande. Frågor om frihetsberövanden är så viktiga att allmänheten skall ges möjlighet till samma insyn och kontroll som hittills. De kortare frister som skall tillämpas enligt förslaget innebär

• Sida 238
•  Original

bl.a. att underlaget för rättens prövning av häktningsfrågan inte alltid kommer att vara materialiserad i form av en häktningspromemoria. Detta aktualiserar frågan vilken typ av utredning som skall få förebringas vid häktningsförhandlingen. Utredningsmannen vill behålla den nu gällande regeln att utöver vad handlingarna från förundersökningar innehåller samt vad parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det. Genom att utredningen ofta kom- mer att befinna sig i sin linda vid första inställelsen inför häktningsdo- maren, förutser vi att det kan finnas behov av att få förebringa utredning i form av förhör med utredningspersonal, målsäganden och vittnen. Huvud- regeln bör alltjämt vara att någon förtida bevisupptagning till styrkande av den misstänktes skuld ej skall få föras vid en häktningsförhandling. Vissa lättnader i möjligheterna för förebringande av sådan utredning bör dock övervägas. Detta kan ske genom att bestämmelsen i 24 kap. 12 å andra stycket sista meningen får följande lydelse: Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt vad parterna i övrigt anför får utred- ning angående brottet läggas fram, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: Enligt utredningens förslag kommer det att bli förenklade rutiner i samband med kommunikationen mellan parter och domstolen. Åklagaren skall muntligen anmäla häktnings- frågan hos rätten. Nödvändiga uppgifter om brottet och den särskilda häktningsgrund som åberopas kan lämnas per telefon. Några krav på att protokoll och anteckningar i form av en häktningspromemoria skall förelig- ga före eller ens vid en häktningsförhandling har inte ställts. Detta innebär en avsevärd förenkling och kommer att underlätta polisens utredningsar- bete i inledningsskedet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För att de föreslagna korta tidsfristema skall kunna fungera i praktiken erfordras -— som utredningen föreslagit —- att kommunikation mellan parterna och domstolen kan ske betydligt mer formlöst än för närvarande. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang påpeka att i de fall den anhållne förvaras i allmänt häkte bör även häktesförestån- daren underrättas om anmälan enligt 24 kap. 10 å andra stycket RB för att ge personalen tillräckligt rådrum att planera inställelsen till häktningsför- handlingen.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Praktiska skäl talar själv- fallet för att muntlig kommunikation mellan polis—åklagare—domstol i tidsbesparande syfte får ske vid beslut om tvångsåtgärd eller vid upphä- vande av sådant beslut. Med tanke på de konsekvenser för den enskilde som dessa beslut medför synes det dock lämpligt att de i efterhand skriftli- gen dokumenteras och överlämnas med uppgift om vem som fattat beslutet och när detta skett.

I de fall den anhållne förvaras i allmänt häkte bör givetvis även häktes- föreståndaren underrättas om anmälan enligt 24 kap. 10 å andra stycket RB för att ge personalen erforderligt rådrum att planera inställelse till häktningsförhandlingen.

Sveriges domareförbund: Utredaren föreslår att det nuvarande kravet på skriftlig häktningsframställan skall tas bort och ersättas med en bestäm- melse om att åklagaren skall hos rätten anmäla att en fråga om häktning uppkommit. Mot detta förslag har förbundet ingen erinran.

• Sida 239
•  Original

Det föreslås vidare att något krav på att en häktningspromemoria skall föreligga före häktningsförhandlingen inte ställs upp. Med de korta frister som föreslås gälla i fortsättningen är det givetvis svårt att före förhandling- en få fram skriftligt underlag för bedömning av häktningsfrågan men bris- ten på en promemoria måste komma att försvåra arbetet för försvararen och rätten och förlänga tiden för häktningsförhandlingen.

Det föreslås vidare att åklagaren inte före förhandlingen skall behöva precisera på vilken eller vilka grunder han yrkar häktning. I denna del har förbundet en avvikande åsikt och menar att det främst för den misstänkte och hans försvarare men även för domstolen är angeläget att åklagaren redan vid anmälan om häktning anger på vilken eller vilka grunder som den misstänkte begärs häktad.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen tillstyrker ett slopande av kravet på en skriftlig häktningsframställan till rätten. Enligt utredarens uppfattning är det inte nödvändigt att handlingar i form av protokoll. anteckningar eller häktningspromemoria skall föreligga före häktningsför- handlingen. Regelmässigt har i vart fall en anmälan och ett protokoll över RB 24:8- förhöret upprättats då åklagaren tar ställning i häktningsfrågan. Enligt föreningens mening skall dessa handlingar överbringas till såväl domstolen som försvararen före eller i samband med häktningsförhand- lingen. Enligt förslaget ställs inget krav på att åklagaren före förhandlingen preciserar grunden för häktningsyrkandet eller att åklagaren vid en häkt- ningsanmälan tar definitiv ställning till om han skall begära den anhållne häktad eller inte. Såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget är åklagaren skyldig att vid anhållningsbeslutet ange grunden för frihetsberövandet. Föreningen anser att åklagaren också före häktningsförhandlingen till så- väl domstolen som försvararen skall ange grunden för häktningsyrkandet. Försvararen skulle därigenom få större möjligheter att förbereda sitt för- svar av den misstänkte och domstolen skulle inte uteslutande bli hänvisad till de uppgifter som åklagaren lämnar muntligen vid förhandlingen.

JUSEK: Förbundet avstyrker utredningens förslag om slopande av kra- vet på precisering av häktningsskälen före häktningsförhandlingen. Åkla- garen har redan i samband med anhållningsbeslutet angivit viss eller vissa grunder för beslutet. Dessa grunder har också delgivits den misstänkte. Något hinder föreligger inte för att i samband med häktningsanmälan ange vilken eller vilka av grunderna som kvarstår och om ytterligare grunder tillkommit. Självklart skall detta ej inskränka åklagarens möjlighet att under häktningsförhandlingen såväl utvidga som inskränka grunderna.

JUSEK tillstyrker att anmälan om häktning sker på enklaste och snab- baste sätt företrädesvis per telefon.

4.5. Prövning av anhållningsfrågan

Förslaget om att lagfästa de rutiner som nu förekommer i storstadsdistrik- ten i samband med det s.k. anhållningsförhöret har utan närmare kommen- tarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheterna i Malmö och Göteborg samt åklagarmyndigheterna i Danderyds. Norrköpings. Söder- täljes och Uppsalas åklagardistrikt.

• Sida 240
•  Original

Regionåklagarmyndiglteten i Stockholms och Gotlands län: Jag delar utredningsmannens förslag att anhållandeinstitutet även i fortsättningen skall utövas av åklagare och inte av polis.

Enligt gällande regler skall polisen skyndsamt anmäla ett gripande till åklagaren, som —— efter beordrat förhör — skall besluta om anhållande eller frigivning. Utredaren föreslår. att polisen utan att ha erhållit formellt uppdrag, skall hålla förhöret, vilket redan sker i framför allt storstäderna. Jag tillstyrker detta förslag. Ett gripande skall i princip alltid anmälas till åklagare, som gör bedömningen om vidare tvångsåtgärd eller inte.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: Jag ställer mig tveksam till förslaget att ett gripande inte längre skall skyndsamt anmälas till åklaga- ren. Förslaget innebär att polisförhör kan fortgå med en av polisen gripen upp till maximala tolv timmar utan åklagarkontakt. Detta finner jag otill- fredsställande även med tanke på att gtipandetiden är utgångspunkt för fristberäkningen.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Gripande ska enligt förslaget inte behöva anmälas till åklagare om det senast i samband med förhöret fram- kommer att skäl till häktning inte föreligger. Bedömningen om behov av häktning, eller snarare anhållande föreligger eller ej bör göras av åklagare, inte av den enskilde polismannen.

När någon hålls kvar i avvaktan på beslut från åklagare om anhållande eller frigivning bildar (åzs sista stycke) detta utgångspunkt för eventuell tidsavräkning. Tidpunkten för kvarhållandebeslutet måste därför doku- menteras. Likaså måste dokumentation ske av beslut om gripande eller frigivning från sådant om och då beslut meddelas av polis utan att åklagare kopplats in.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Jag delar utredningens uppfatt- ningi sakfrågorna med ett undantag. Annan polisman än kriminalpolisman skall icke få besluta att frige gripen, varom det vid förhöret framkommer att skäl till anhållande (häktning enligt utredningen) icke föreligger. Annan än kriminalpolisman har inte den erfarenhet av praxis som gäller för anhållande — häktning. Genomförs utredningens förslag kan det förutsät- tas att kriminalpolispersonal särskilt informeras om och tillägnar sig de grunder, som skall gälla. Motsvarande torde inte gälla för ordningspolis- män.

1 mer komplicerade ärenden torde åklagare undantagslöst få närvara vid förhören med följder, som redan berörts ovan. Vid anmälan om gripande måste det vidare vara åklagaren obetaget att kunna kräva ytterligare utred- ning i form av förhör eller annat. Något omedelbart — i ordets egentliga betydelse -— beslut kan inte fattas. Omedelbarhetsrekvisitet i förslaget — 24 kap. 8 & tredje stycket RB — måste således tidsmässigt ges samma om inte vidare tolkning som i gällande 24 kap. 7 & tredje stycket RB.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: För att inte i onödan betunga arbe- tet för polis och åklagare, bör givetvis också i praxis gjorda positiva erfarenheter av t.ex. anmälan om gripande endast när det uppkommer fråga om anhållande och av ersättningsförhör godtas som handlingsregler.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningsförslaget avseende ersättningsförhör är bra. På detta sätt får ett i praktiken prövat förfarande stöd i lagtext.

• Sida 241
•  Original

Äklagarmyndig/reren i Handens åklagardistrikt: Häktningsutredningen föreslår att ersättningsförhör skall hållas före åklagaren informeras. Det anserjag är en bra lösning. Nuvarande formella regler enligt 24 kap. 8 & RB saknar praktisk funktion. Åklagaren kan inte rimligen besluta förrän han har ett grundmaterial och det är samtidigt lämpligt att polisen införskaffar det innan anmälan sker till åklagaren. Har däremot åklagaren fattat ett beslut om komplettering av utredningen eller ytterligare förhör innan be- slut om anhållande avgörs så kan polismyndigheten aldrig få besluta om frisläppande utan hörande av åklagaren.

Åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt: En polisman skall icke avgöra om skäl till häktning föreligger eller ej och alltså ha rätt att frige en misstänkt utan att anmäla gripandet till åklagaren. Det skall ankomma på åklagare att avgöra denna fråga, annars blir risken stor att orutinerad polispersonal försätter gripna personer på fri fot. där en erfaren åklagare omedelbart skulle besluta om anhållande.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Såsom redovisas i utredningen tillämpas i vart fall i storstadsdistrikt numera s.k. ersättnings- förhör, m.a.o. att polisen har hållit ett förhör med den misstänkta, innan åklagaren kopplas in. Detta är ett praktiskt förfarande som bör lagfästas som utredningen föreslår. Däremot är jag tveksam till förslaget att polisen efter ett sådant förhör skall göra bedömningen om häktningsskäl finnes eller ej. Polisen kommer då att fatta ett negativt anhållningsbeslut, vilket jag inte tror varit lagstiftarens mening. Jag kan inte se några olägenheter att polisen låter åklagare fatta detta beslut. Visserligen förekommer att poli- sen släpper gripna personer utan att kontakta åklagare i bagatellartade mål, men har man hållit ett förhör anser jag att åklagare bör fatta beslut om anhållande eller ej.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Att systemet med de s.k. ”ersättningsförhören" föreslås få stöd genom en lagändring förefaller både praktiskt och lämpligt. Emellertid måste starkt ifrågasättas förslaget att polisen i vissa fall skall ges möjlighet att frige en misstänkt person utan att anmäla gripandet till åklagare. Det är en rättssäkerhetsfråga att alla poli- sens ingripanden prövas av en fristående och opartisk myndighetsperson. Den enskilda polismannen bör under alla omständigheter inte ges denna rätt. Den nuvarande ordningen innebärande att alla gripanden skall under- ställas en åklagares prövning bör således behållas.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: I denna del har jag inte några särskilda synpunkter.

Åklagarmyndigheten i Lycksele åklagardistrikt: Anpassningen av 24 kap. 8 & RB till verkligheten tillstyrks varmt.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Det är välbetänkt att den åtminstone på vissa håll rådande praxis, att ersättningsförhör skall hållas innan anmälan om gripande göres hos åklagare, lagfästes. Förhopp- ningsvis ska vi då slippa den minst sagt ofruktsamma dialog mellan polis och åklagare, som så ofta förekommer särskilt nattetid då gripande an- mäles, åklagaren får ett nekande svar på frågan om den gripne hörts, åklagaren beordrar 24:8-förhör varpå åklagaren får sin nattro förstörd i väntan på besked om utfallet av förhöret. Självfallet är det att föredra att

• Sida 242
•  Original

anmälan görs först sedan förhör hållits så att underlag för åklagarens beslut i anhållningsfrågan föreligger redan vid den första kontakten.

Likaså hälsas med tillfredsställelse förslaget att lagfästa polisens rätt att själv frige en misstänkt utan åklagarkontakt om skäl för frihetsberövande ej längre finns. Idag förekommer otaliga onödiga kontakter polis- åklagare i liknande situationer men där polisen förvånande nog icke tror sig kunna frige den misstänkte utan lov av åklagaren.

Polisstyrelsen i Karlskrona polisdistrikt: 1 betänkandet föreslås ett smi- digare förfarande i samband med gripandet. Liksom nu skall förhör hållas med den misstänkte i samband med gripandet. Förhöret skall normalt hållas av polisen utan att åklagaren i det särskilda fallet uppdragit åt polisen att hålla förhör. Efter förhör avgör polisen om den gripne skall friges eller om åklagaren skall underrättas.

Riksdagens ombudmän: Utredaren har (5. 150 f.) redogjort för nuvaran- de praxis vid gripande och anhållande på ett sätt som enligt min mening inte helt överensstämmer med de verkliga förhållandena. När en polisman för in en gripen person rapporterar han ingripandet till sin förman. Det ankommer på förmannen att göra en prövning av grunderna för ingripan— det. Denna överprövning kan leda till en bedömning att gripandet skett på felaktiga faktiska grunder eller att polismannen misstagit sig i annat hänse- ende. Förmannen häver då gripandet. Denna prövning sker inom ramen för det polisiära systemet med polislagens regler som grund. Det torde inte finnas något som hindrar att förmannen omrubricerar ett frihetsberövande till att avse t.ex. omhändertagande enligt 13 & polislagen. Om förmannen godkänner gripandet träder RB:s regler om anmälan till åklagare, 24:8-för- hör etc. i tillämpning. De "ersättningsförhör" som utredaren talar om är något som i praxis utbildats främst för de fall, då omständigheterna är sådana vid ett nattligt gripande att åklagaren inte behöver väckas enligt de regler som utbildats i praxis. Med det nya förfarandet som förutsätter att en jourhavande åklagare ständigt skall finnas tillgänglig lär det inte finnas behov av ersättningsförhör i tillnärmelsevis så många fall som nu, om ens några.

Anmälan till åklagare har huvudsakligen två funktioner. Det från mina utgångspunkter väsentligaste är att anmälan utgör ett led i den rättsliga kontrollen av dels att polisen på rätt sätt tillämpat reglerna om gripande och dels att frihetsberövandet inte skall bestå längre än absolut nödvän- digt. Därutöver har åklagaren ett starkt intresse från utredningssynpunkt att så snart som möjligt få utöva sin funktion som förundersökningsledare. Båda dessa intressen leder mig till ståndpunkten att anmälan om gripande skall ske så snart som det över huvud taget är möjligt. Utredaren har anfört att polisen vid behov bör vända sig till åklagaren för att få instruktioner etc. Det måste enligt min mening ankomma på åklagaren att bestämma i vilka fall sådana behov föreligger. På grund av det anförda bör de föreslag- na bestämmelserna i 24 kap. 6 och 8 55 RB förtydligas på denna punkt.

När en misstänkt har inställt sig på kallelse eller hämtats eller medtagits till förhör får han utan att vara anhållen eller häktad enligt 23 kap. 9 & RB kvarhållas i högst sex timmar och därutöver, om det är av synnerlig vikt att han är tillgänglig för fortsatt förhör, i ytterligare sex timmar. Enligt min

• Sida 243
•  Original

erfarenhet har detta inte vållat några svårigheter iltillämpningen så att det, som utredaren föreslagit i 24 kap. 8 & tredje stycket RB, skulle vara befo- gat att medge förlängning av denna tid i avvaktan på åklagarens beslut i anhållningsfrågan. Den tid som polisen nu har till sitt förfogande för förhör är enligt min mening fullt tillräcklig. Jag avstyrker därför från rättssäker- hetssynpunkt förslaget.

Föreningen Sveriges åklagare: Med den föreslagna ordningen att åkla- garen som huvudregel hos rätten skall anmäla häktningsfrågan redan sam- ma dag eller dagen efter det faktiska gripandet har utredaren ifrågasatt behovet av ett anhållningsbeslut under mellantiden men stannat för att en sådan prövning bör ske av en i förhållande till polisen fristående myndig- het. För föreningen framstår behovet av ett åklagarbeslut av frihetsberö- vandet såsom självklart, eftersom åklagaren i sin egenskap av förunder- sökningsledare har direktkontakt med polisen och därmed kontinuerligt kan bedöma behovet av ett fortsatt frihetsberövande. Visserligen kan åklagaren när som helst före en häktningsförhandling frige den misstänkte och återkalla sin anmälan till rätten om att få häktningsfrågan prövad. men det framstår som naturligt att ett fortsatt frihetsberövande efter gripandet dokumenteras med ett beslut, i vilket åklagaren anger grunden för frihets- berövandet. Som framgår av närmast föregående avsnitt anser föreningen för sin del att åklagaren också till rätten och försvararen skall ange grunden för häktningsyrkandet före häktningsförhandlingen. - Föreningen tillstyr- ker förslaget att polismannen får hålla första förhöret med den gripne utan att ha anmält gripandet till åklagaren. Inte heller har föreningen något att erinra mot att polismannen ges rätt att frige den misstänkte utan föregåen- de anmälan till åklagaren.

Svenska polisförbundet: Den praxis med ersättningsförhör som under ett antal år prövats i vissa polisdistrikt föreslås nu bli lagfäst. Förslaget är positivt och underlättar hanteringen av ärenden i initialskedet. Vi tillstyr- ker förslaget i detta avseende.

JUSEK: Förbundet tillstyrker en kodifiering av nuvarande praxis med s.k. ersättningsförhör.

Förbundet avstyrker däremot utredningens förslag att om det vid polis- förhöret kommit fram att skäl för häktning inte längre föreligger skall polisen, varmed utredningen i första hand avser förhörsledaren. få frige den misstänkte utan att anmälan sker till åklagaren. Detta skulle enligt förslaget endast få ske i mål där åklagaren inte inträtt som förundersök- ningsledare.

Inom vissa polisdistrikt tillämpas i praktiken den ordningen att det vakthavande polisbefälet i uppenbara fall friger gripna personer utan att anmälan sker till åklagaren. En generell tillåtelse för polisen att försätta gripna på fri fot utan anmälan till åklagaren innebär en betänklig inskränk- ning i åklagarens rådighet över ett av de viktigaste personella tvångsmed- len. Det gäller för åklagaren att bl.a. sätta gripandebrottet i samband med redan föreliggande misstankar och tidigare dokumenterad brottslighet. Åklagaren kan också önska höra den misstänkte kompletterande innan frigivande sker.

Förbundet menar att det kan godtas att polisen ges behörighet att frige i

• Sida 244
•  Original

uppenbara fall. Det är dock inte givet att den polisman som har tillräckliga kvalifikationer för att hålla förhör i en viss situation också äger tillräckliga kunskaper för att bedöma om den misstänkte skall anhållas eller ej. Det bör därför närmare klargöras vilken polispersonal som skall ges sådan behörighet.

4.6. Forumfrågan

Förslaget om en ändring i forumreglerna har utan närmare kommentar lämnats utan erinran av åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrtäljes och Södertäljes åklagardistrikt.

JK: Däremot kan jag inte ansluta mig till vad utredaren anfört på s. 151 om att en transportsituation bör vara skäl för tillämpning av undantagsre- geln. Att så kan vara fallet i vissa situationer där det bedöms som angeläget att den misstänkte inställs hos polisen på den ort där gärningen har ägt rum för t.ex. konfrontation bestrids inte. I de flesta fall torde dock åtminstone de inledande förhören kunna hållas av polisen på den ort där den misstänk- te har gripits. Detta bör kunna leda till att åklagaren kan ta ställning till anhållnings- och häktningsfrågan betydligt snabbare än vad som nu är fallet.

RÅ: De kortare tidsfristema i förening med att transporttid kommer att räknas in i den frist inom vilken häktningsfrågan skall prövas av rätten medför att helt andra krav än hittills måste ställas på effektiviteten i transporterna av misstänkta från gripandeorten till utredningsorten. Det måste förutsättas att en översyn av transportorganisationen kommer till stånd och att erforderliga resurser för en effektivisering ställs till förfogan- de. I sammanhanget bör framhållas att den i det följande närmare berörda möjligheten att låta en domstol på gripandeorten pröva häktningsfrågan ofta torde få ses som en nödlösning på grund av de olägenheter från bl.a. utredningssynpunkt som ett sådant förfarande kan innebära. Detta måste enligt min mening beaktas vid dimensioneringen av det framtida transpon- väsendet.

Även om transportmöjligheterna radikalt effektiviseras torde emellertid de nya fristerna göra det ofrånkomligt att häktningsfrågan ibland måste kunna underställas domstolen på gripandeorten. Jag tillstyrker därför den föreslagna forumregeln i RB 19: 12 andra stycket.

1 förevarande sammanhang måste uppmärksammas följande. För att den nya forumregeln skall bli meningsfull förutsätts det att även åklagamas behörighet vidgas. Även om talan i häktningsfrågan emellanåt bör kunna utföras av en åklagare med behörighet i domstolen på gripandeorten är det för att en effektiv handläggning skall kunna ske av mera komplicerade utredningar ett oeftergivligt krav att åklagare från anhållningsmyndigheten också kan agera i rätten i häktningsfrågan. Den mest rationella lösningen synes här vara att ge åklagarna "riksbehörighet" i häktningsärenden.

I detta sammanhang vill jag föreslå att man inför en möjlighet att till en domstol som har häktat den misstänkte även överföra handläggningen av brottmålet i övrigt om detta framstår som lämpligt.

Jag förutsätter att det får ankomma på åklagaren att avgöra om en

• Sida 245
•  Original

häktningsfråga skall anhängiggöras i domstolen på anhållandeortcn eller gripandeorten.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: För att ut- nyttja den korta tidsfristen på bästa sätt har utredaren föreslagit, att forumregeln skall ändras så att häktningsförhandlingen skall kunna ske vid domstol i gripandeorten. Jag anser emellertid. att huvudregeln, när det gäller mer komplicerade mål. bör vara den, att häktningsförhandling i gämingsorten skall eftersträvas. Om fristerna förkortas enligt förslaget, bör transporterna av gripna organiseras så. att de sker betydligt snabbare, än vad som är fallet idag. Sedan uppkommer frågan i vad mån åklagare på gämingsorten skall föra talan vid häktningsförhandling på gripandeorten. Bör en åklagare från Trelleborg verkligen resa till Haparanda för en häkt- ningsförhandling? Huvudregeln måste vara, att åklagare i gripandeorten utför talan.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: I flertalet fall är brotts- och anträffandeort desamma. I dessa fall uppstår därför inte några problem ur forumsynpunkt. I de fall det är skilda brotts- och anträffandeorter kan dock problem uppstå. Marr torde inte kunna räkna som en huvudregel att polisen på anträffandeorten kan hålla erforderliga förhör för att få underlag till beslut i häktningsfrågan eftersom det många gånger är nödvändigt att man har kännedom om bakomliggande förhållanden för att ett förhör skall vara meningsfullt. Enligt min uppfattning bör brottsforum gälla i första hand och anträffandeforum i andra hand. Den av utredningen föreslagna lydelsen kan innebära tveksamheter var en förundersökning skall bedrivas och vilken åklagare som skall vara förundersökningsledare. Det är nödvän- digt att sådan tveksamhet undanröjs eftersom den begränsade tid som kommer att stå till förfogande bör kunna användas bättre än till diskussion om forumfrågor.

I detta sammanhang villjag peka på ett särskilt problem som kan uppstå i samband med att en i sin utevaro anhållen anträffas på en plats långt från brottsplats. I några fall torde det inte vara möjligt för polis på anträffan- deorten att hålla erforderliga förhör eftersom brottsutredningen kan kräva ingående kännedom om många stundtals komplicerade frågor. Det kan därför vara nödvändigt att transportera den misstänkte till brottsorten. Genom de långa avstånden i vårt land kan detta innebära att man får svårt att inom tidsfristen hinna med erforderliga utredningsåtgärder. Det skulle därför vara önskvärt — om det nu är möjligt inom konventionens ram —att ha någon form av förlängningsmöjlighet, som skulle kunna få användas i undantagsfall och under lämplig kontroll.

Regionåklagarmyndigheten i Jönköping: Förslaget om ändring i forum- reglerna för att göra det möjligt hålla häktningsförhandling även på den ort där den misstänkte gripits tillstyrkes. Det kan vara praktiskt att sådan möjlighet finns. I mer komplicerade fall är dock lämpligast att den gripne regelmässigt transporteras till det distrikt. där utredningen bedrives. De problem. som i dag finns med långa transporttider måste dock lösas. Några egentliga svårigheter ordna snabba transporter inom landet kan inte finnas. Däremot kan det i jämförelse med nuvarande förhållanden bli ett mer kostsamt förfarande.

• Sida 246
•  Original

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Jag motsätter mig förslaget. Det kan i förstone te sig ändamålsenligt att tillskapa forumregler, som gör varje tingsrätt behörig att pröva häktningsfråga. Den som gripits på annan ort, sedan han anhållits i sin frånvaro, kan därigenom, relativt snabbt, utan en tidskrävande transport. ställas inför häktningsdomare. En snabb inställelse är nödvändig. Föreslagna tidsfrister i samband med an- hållande och häktning — jag förutsätter att nuvarande regler kommer att ändras i enlighet med utredningsförslaget i den delen — kräver detta.

Emellertid skulle prövning av häktningsfråga på gripandeorten ge pro- blem, som utredningen inte uppmärksammat; i varje fall har de inte disku- terats eller beaktats. Det är inte lämpligt att häktningsfrågan prövas vid annat forum än åtalsforum. Den åklagare. som fattat beslut om tvångsme- del. måste svara för åklagaruppgiften också vid en häktningsförhandling. Det bör inte ske av en för tillfället inlånad. i målet ny åklagare. Redan anhållningsbeslutet förutsätter att åklagaren satt sig in i målet. Häktnings- frågan kan knappast bli prövad på ett från samhällssynpunkt rimligt sätt om häktningsåklagaren inte kan målet i alla dess detaljer. Det är knappast tänkbart att åklagaren på gripandeorten ska kunna tränga in i målet på det sätt som förhandlingen kräver. Det förutsätter bland annat att han får tillgång till allt utredningsmaterial. Ansvarsfördelningen blir oklar. — Det andra alternativ. som diskuterats, nämligen att åklagaren åker till häkt- ningsförhandling på gripandeorten, är visserligen rimligare från handlägg- ningssynpunkt, men knappast effektivt. ] varje fall ger det inte någon tidsvinst. —— Försvararfrågan skapar också problem. Ett system med un- derombud på gripandeorten. som ska biträda den misstänkte vid häkt- ningsförhandlingen, men inte därefter, är inte godtagbart. sett bland annat ur den misstänktes synpunkt.

Förslaget synes mig inte tillräckligt genomtänkt. Jag är självfallet med- veten om. att det förekommer mål av sådan beskaffenhet att de olägen- heter. som jag sökt beskriva, inte kommer att uppstå, men det förändrar inte min principiella ståndpunkt. — Det är. som tidigare sagts, nödvändigt. att den gripne skyndsamt ställs inför häktningsdomare. Det måste ske vid åtalsforum. — Med ett väl fungerande transportsystem bör en gripen kunna inställas inför anhållningsmyndigheten senast dagen efter gripandet. Det system vi har idag är inte så effektivt. Det finns flerfaldiga exempel på transporttider på två, tre och flera dagar. Det är emellertid, tekniskt sett, enkelt att förbättra det. Det är uteslutande en kostnadsfråga.

Jag är således negativ till tanken på ett allmänt häktningsforum. Jag är av den uppfattningen, att utredningsförslaget om kortare tidsfrister i samband med anhållande och häktning kommer att bli lag. Vid sådant förhållande måste det vara ett absolut åklagarkrav. att inställelse till anhållningsmyn- dighet av en på annan en gripen person, sker senast dagen efter gripandet. Klockan börjar att ticka redan då och den knappa tid. som står till förfo- gande fram till häktningsförhandlingen, måste kunna utnyttjas för bland annat förhör. Det får inte bli så att utredningsutrymmet — på grund av ett ineffektivt transportssystem — krymps till ett minimum eller helt försvin- ner. Då uppstår betydande effektivitetsförluster i brottsbekämpningen och en omöjlig situation för polis och åklagare.

• Sida 247
•  Original

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Förslaget till friare forumregel för prövning av häktningsfråga tillstyrks. Det bör'emcllertid betonas. att huvudregeln bör vara att den misstänkte transporteras till ordinarie forum. Jag har egentligen svårt att tänka mig omständigheter som skulle motivera att åklagaren rcscr utanför sin egen region för att inställa sig vid häktnings- förhandlingar, men vill inte utesluta möjligheten. En sådan ordning torde emellertid kräva ändring i de regler som gäller för åklagamas lokala kom- petens (38 å och 38 a & åklagarinstruktionen).

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: En möjlighet att anhängig- göra fråga om häktning av en misstänkt även vid den s.k. "gripandedom- stolen" är väl motiverat främst med tanke på de nya tidsfrister som kommer att gälla. Det måste emellertid betonas att en handläggning långt ifrån brottsplatsen eller den misstänktes hemvist kan medföra svårigheter vid val av försvarare samt även då frågan om alternativa personella tvångs- medel skall prövas. Av den anledningen kan man räkna med att lagrummet får en begränsad tillämpning. Emellertid är regeln nödvändig om ej ord- ningen för transport av frihetsberövade personer radikalt förbättras (vilket hittills visat sig omöjligt trots ofta framförd kritik) eller tiden för transport får räknas utöver föreslagna tredagars- resp. fyradagarsfrister. vilket dock antagas ej kunna ifrågakomma.

En förutsättning för att den föreslagna utvidgningen av domstolarnas behörighet skall få någon reell betydelse är att även åklagarens behörighet vidgas. Riksbehörighet i häktningsärendena synes mig därvid vara lämpli- gast. I detta sammanhang villjag även ifrågasätta om det inte vore lämpligt att införa en möjlighet att, i mål där den misstänkte har häktats även överföra den slutliga handläggningen av ärendet. till den domstol som prövat häktningsfrågan, om detta är lämpligt och kan ske utan olägenhet för någon av de berörda parterna.

Jag utgår slutligen ifrån att det precis som det i dag är åklagaren som prövar om ett ärende skall anhängiggöras i "brottsplatsdomstolen" eller "hemvistdomstolen", även måste vara åklagarens sak att avgöra om ett häktningsärende skall anhängiggöras vid gripandedomstolen.

Det förtjänar att därvid påpekas att erfarenheten av nuvarande trans- portorganisation gör att jag som ovan antytts ställer mig tveksam till om denna är tillfyllest under de föreslagna omständigheterna. En utbyggnad blir kostsam.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Utredningen har inte närmare behandlat när det är lämpligt att inledande förundersökning och häktnings- förhandling hålls på gripandeorten. I de enklare okomplicerade fallen är detta givetvis möjligt. Annat är förhållandet, när utredningsläget är mera komplicerat. Det är inte så lätt att överföra ett komplicerat material till mottagaren. som utredningen föreställer sig. Dessutom binds både polis- och åklagarpersonal upp i ett mål, som de inte kommer att fullfölja. Enligt min uppfattning får man räkna med att såväl förhörsledare som åklagare på gämingsorten måste snabbt bege sig till gripandeorten, om man inte kan räkna med enminst lika snabb transport till gämingsorten. Vid bedömning- en var häktningsförhandlingen skall hållas. skall också beaktas frågan om det material som skall tillhandahållas rätten i enlighet med vad som anförts

• Sida 248
•  Original

i remissammanställningen under avsnitt 4.4 Kommunikation mellan parter och domstolar.

Jag delar utredningens uppfattning att forumfrågan bör lösas enligt dess förslag för domstolarnas del. Men frågan om åklagamas kompetens utom den egna regionen. som utredningen icke berört med ett ord. måste också regleras. Denna reglering måste enligt min mening innebära, att samtliga åklagare. som är behöriga att erhålla distriktsåklagartjänst samt åklagare som fullgör beredskaps- ellerjourtjänst äger att utföra talan i hela riket.

En komplikation. som kan drabba domstolarna, är inställda förhandling- ar på grund av att åklagaren blir upptagen av häktningsförhandling. Plane- ringen av huvudförhandlingar kan helt slås i spillror. Jag vill här även peka på att transportkapaciteten av anhållna och häktade måste avsevärt stär- kas i förhållande till vad som gäller i dag.

Någon möjlighet att låta någon sitta och avvakta transport på grund av turlista medger inte de nya tidsfristema ens efter den första häktningsför- handlingen.

Regianåklagarmyndigheten i Gävle: Väl är det tänkbart i transportfallen att den föreslagna forumregeln är en lösning i enkla fall men andra sådana kommer säkert att finnas, där det på grund av sakens komplicerade beskaf- fenhet behövs mer utförliga sakuppgifter än som kan förmedlas genom telex eller per telefon och där det på grund av reseavstånden blir svårt för polis och åklagare på brottsorten att medhinna sina respektive arbetsupp- gifter i tid.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Utredningens förslag i 19: 12 att en fråga om häktning får tas upp av den domstol där prövningen lämpligen kan ske bör inte genomföras. Det är förenat med mycket stora svårigheter att informera och engagera personal i andra distrikt på ett sätt att en adekvat utredning och handläggning åstadkommes. Erfarenheten från de fall då man hos utomstående polisdistrikt hemställer om förhör med perso- ner på annan ort talar sitt tydliga språk. Personer som grips på annat håll bör även fortsättningsvis transporteras till den myndighet som handhar utredningen och häktningsfrågan avgöras av den "ordinarie” domstolen. Detta ställer naturligtvis krav på en större snabbhet än vad som är fallet i dag sett mot bakgrund av det förslag om nedkortning av tidsfrister som utredningen framlägger. Man får för framtiden tillse att man alltid an- vänder det bästa till buds stående transportmedlet oavsett vad det kan kosta.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: När det gäller forumfrågan vill jag i högre grad än utredaren gjort betona att man i första hand bör hålla förhör och häktningsförhandling på den ort där utredningen sker. om den miss- tänkte grips på annan on. Vad som framförallt då krävs är en effektivise- ring av transporterna jämfört med nuvarande ordning. Strävan att polisen på gripandeorten skall hålla förhör kan ifrågasättas. Risken för misstag och missbedömningar ökar ju eftersom man inte har djupare kunskap om målet. Att häktningsdomstol och huvudförhandlingsdomstol är densamma är till fördel bl.a. när domstolen har att bilda sig en uppfattning om den tilltalade och hans lämnade uppgifter. Därför bör utredarens forumregel tillämpas undantagsvis men självklart bör den finnas.

Prop. 1986/87: 112

• Sida 249
•  Original

Statsåklagarmyndighetenför speciella mål: Enligt utredningen skall den maximala fristen räknas från gripandetiden. Detta leder till problem om någon som är anhållen i sin utevaro långt från den ort där åklagare och polispersonal uppehåller sig. Man frågar sig hur ett meningsfullt förhör skall kunna hållas i t.ex. ett stort eko-mål av annan personal än den som kanske under en längre tid förberett ärendet och studerat omfattande skriftligt material. Risk föreligger i ett sådant fall att hela eller större delen av fyradagarsfristen går åt för transport i endera riktningen — antingen utredningspersonal och åklagare till gripandeorten eller den gripne till utredningsorten. Utredningens förslag om häktning vid en lägre grad av misstänke än sannolika skäl kan måhända i dessa sammanhang komma till användning.

Utredningen föreslår ändring av forumreglerna i 19 kap. RB så att häkt- ningsförhandling kan hållas på gripandeorten. I samband härmed uttalas (s. 152) att frågan om vilken åklagare som skall hantera häktningsfrågan och inställa sig vid den domstol där gripandet skett. får avgöras genom överenskommelse mellan de båda åklagarna. Skulle utredningens förslag genomföras torde det även bli nödvändigt att reglera frågan om åklagares behörighet vid domstol utanför den egna regionen eller det egna distriktet såvida målet icke handlägges av åklagare med behörighet i hela landet. Om dessa fall inte blir alltför frekventa torde frågan enklast kunna lösas genom särskilt förordnande i varje enskilt mål.

I övrigt har jag inte någon erinran mot föreslagna lagändringar och gjorda uttalanden såvitt avser anhållningstiden och därmed sammanhäng- ande frågor.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Den ordinarie åkla- garen torde inte enligt den nu tillämpade ordningen vara behörig vid annan tingsrätt än "sin" tingsrätt. En särskild bestämmelse som ger denna erfor— derlig behörighet synes därför behövas.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Det förefaller tvek- samt huruvida den föreslagna ändringen i forumreglerna kommer att få någon större praktisk betydelse — så synes t.ex. en motsvarande regel i norsk straffprocesslagstiftning ha fått begränsad tillämpning. Det förvånar också något att utformningen av 19 kap. 12 & RB getts ett i fråga om forumval så generöst innehåll. En konsekvens av de föreslagna inskränk- ningarna vad gäller häktningsmöjlighetema torde bli att de utredningar där anhållande och häktning förekommer är av sådan omfattning och komplex- itet att hela handläggningen bör äga rum på den ursprungliga utredningsor- ten oavsett var den misstänkte grips. Trots det anförda kan lagändringen vara befogad genom att den öppnar möjlighet att laga efter läglighet i det enskilda fallet. Bestämmelsen hör av praktiska skäl kombineras med att åklagares behörighet blir riksomfattande.

Åklagarmyndigheten iMalmö åklagardistrikt: Vid häktning på annan ort än den där tidigare material, i ärendet insatt utredningsman och åklagare finns, ger de föreslagna reglerna till följd att risken för brister i det material som skall ligga till grund för häktningsförhandlingen blir avsevärd. Den föreslagna ordningen är därför behäftad med svagheter, vilka i sämsta fall även skulle kunna vara till nackdel för den misstänkte.

• Sida 250
•  Original

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Jag är skeptisk till förslaget om en ändring av forumreglerna för att möjliggöra att hålla häktningsförhandling på gripandeorten. Ett sådant förfarande kommer så- kerligen att innebära tvistefrågor mellan åklagarna på de olika orterna. Praktiska frågor som snabba inställelser för åklagarna på andra orter liksom översändande och föredragande av materialet för kollegan talar också mot en sådan ändring. Jag tror att det nuvarande systemet är att föredra. men att man då måste se över möjligheter till snabbare transporter med de misstänkta. Med nuvarande system, där ofta kriminalvårdens reguljära transportorganisation utnyttjas. kan en transport från t.ex. Umeå till Stockholmstrakten ta flera dagar. Inrikesflyget måste kunna anlitas i större utsträckning för sådana transporter. Visserligen innebär detta ökade kostnader. men jag menar att detta ändå är att föredra framför förslaget om häktningsförhandlingar på gripandeorten. vilket förutom vad jag ovan an- fört självklart innebär ett dubbelarbete för åklagare och domstol.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Den föreslagna ändringen i 19 kap. RB väcker vissa betänkligheter. Att hålla häktningsförhandling på t.ex. den ort där den misstänkte har gripits måste under alla omständighe- ter begränsas till ett absolut minimum. En mängd praktiska problem upp- kommer med nödvändighet om förhandling skall hållas utanför det egna distriktet. Föremål som skall företes inför rätten finns på annan ort. Akten på den misstänkte och hans eventuella medmisstänkta finns i hemdomsto- len osv. Att såsom det föreslås låta åklagaren i vissa fall åka till annan ort för att hålla häktningsförhandling är i de flesta fall en omöjlighet. En åklagare har alltid flera andra mål på gång samtidigt. En "resande" åklaga- re är till men för misstänkta och tilltalade i åklagarens övriga mål. I många fall är åklagaren förhindrad att åka på grund av att han är upptagen i rätten med ordinarie tingsdagar.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Jag kan inte finna några som helst fördelar med att häktningsförhandling skall kunna hållas på den ort. där den misstänkte har gripits. Detta kommer i stället att medföra betydande merarbete. varjämte risk finns för att ärendet inte blir behandlat på samma omsorgsfulla sätt. som skulle ske på gämingsorten, där ärendet skall slutbehandlas. I stället måste transporterna av de frihetsberövade organiseras på sådant sätt. att häktningsförhandling kan hållas inom före- skriven tid på i normalfallen brottsorten, även om detta innebär betydande merkostnader.

Åklagarmyna'igheten i Västerås åklagardistrikt: Utredningen behandlar ej alls i vilka fall det kan tänkas "vara lämpligt eller i vissa fall t.o.m. nödvändigt” att häktningsförhandling hålls på gripandeorten i stället för på utredningsorten. Dock säger man att det kan vara lämpligt om utrednings- läget är mera komplicerat (s. 152). Mig synes det som om det då vore mindre skäl än någonsin att hålla förhandlingen på gripandeorten oavsett vilken åklagare som skulle drabbas. Jag utgår ifrån att det i sådana fall är avsevärda avstånd mellan ortema. I princip måste en anhållen kunna förflyttas lika snabbt som en åklagare, dock inte med kriminalvårdens ordinarie turer. Redan nu gäller enligt kriminalvårdsstyrelsens anvisningar att polismyndigheten hänvisas att själv ombesörja brådskande transporter

• Sida 251
•  Original

(RPS skrivelse 1985—02—08). Om en åklagare skall resa lång väg förloras åtskilligt under utredningen. Skall åklagaren på't-gripandeorten ta förhand- lingen hinner han med dagens postgång inte få några handlingar från utredningsorten. Kvaliten på utredningen blir lidande av att flera åklagare hanterar ärendet. ' i '

Åklagarmyndigheten i Enköpings åklagardistrikt: Förslaget. att häkt- ningsförhandling skall kunna hållas på gripandeorten — om denna inte är identisk med den ort. där förundersökningen bedrivs — syns mig dåligt underbyggt. Det torde vara lika lätt att — inom fristen — transportera den anhållne till förundersökningsorten som att låta åklagaren inställa sig på gripandeorten.

Åklagarmyndigheten i Uppsala åklagardistrikt: Ändringen i forumreg- lernai 19 kap. RB så att möjlighet ges att hålla häktningsförhandling även på den ort där den misstänkte gripits är rationellt. Behörighet att hålla häktningsförhandling bör tillkomma varje jourdomstol. Exempel: En per- son är anhållen i sin frånvaro av åklagare i Enköpings åklagardistrikt och grips i Lycksele. Jouråklagare i Västerbotten är en åklagare i Umeå åkla- gardistrikt. Umeå tingsrätt ärjourdomstol. Då bör Umeå tingsrätt få behö- righet att hålla häktningsförhandling på arbetsfridagar som lördag, söndag och helgdagar i övrigt.

Det kan uppkomma tveksamma situationer där två åklagare på goda grunder anser att den andre bör utföra talan vid häktningsförhandlingen. Frågan bör hänskjutas till överåklagare. Kommer överåklagare eller stats- åklagare att vara anträffbar. att ha så kallad bakjour, för frågans slitande?

I åklagarinstruktionen bör kanske införas bestämmelser som reglerar nu och andra aktuella spörsmål i dessa delar.

Åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Forumreglerna före— slås ändrade så att häktningsförhandling kan hållas på den ort där en misstänkt grips. På vilket underlag ska han häktas, frågar man sig. Det sägs att materialet får överbringas med telefon och telex. Det låter sig sägas men hur blir det i praktiken. Personer anhållna i sin frånvaro grips månader och år senare på annan ort. ofta på helgtid. För att då kunna få underlag för häktningsförhandling på gripandeorten måste man få tag i den eller de utredare hos polisen i anhållningsorten, som vet vad saken gäller. Hur får man tag i dessa personer under de korta tider, som kommer att gälla, under helger och annan ledig tid? Och även om man skulle få fram tillräckligt underlag för häktning måste den häktade ju transporteras till anhållnings- orten för vidare utredning och åtal. Tidsmässigt vinner man ingenting jämfört med om transporten som idag sker genast efter gripandet. Och den domstol. som ska besluta i häktningsfrågan. måste rimligtvis ha betydligt sämre underlag för beslutet än enligt förfarandet i dag. Förslaget är långt ifrån bra.

Åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt: Utredningens förslag att åklagare på ort där misstänkt gripits skall föra talan vid häktningsförhand- ling för annan myndighets räkning, bör — icke minst — av rättssäkerhetss- käl ej godtagas. Misstänkt bör transporteras till utredande myndighet. Tidsförlust kan avsevärt minskas om snabbaste färdsätt används. Trans- porttiden avräknas. Hur kommer vid utredningens förslag. försvararfrågan att ordnas? Kan häktningsförhandling per telefon hållas?

• Sida 252
•  Original

RPS: Utredningen har föreslagit att häktningsfrågan skall kunna tas upp av den domstol där prövningen lämpligen kan ske (5. 151). RPS anser att detta får godtas. Huvudregeln bör dock fortfarande vara att häktningsfrå- gan tas upp av den domstol som skall pröva åtalet, med hänsyn till de praktiska problem för polisen och andra myndigheter som annars kan bli följden.

Kriminalvårdsstyrelsen: En ändring i forumreglerna torde innebära en viss lättnad för kriminalvårdens transportorganisation genom att en del transporter från gripandeorten till utredningsorten, som med nuvarande regler måste genomföras skyndsamt och inte sällan på obekväm arbetstid, kan undvikas.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten vill inte motsätta sig den föreslagna ändringen i forumreglerna, vilken gör det möjligt att hålla häktningsförhandling på den ort där den misstänkte har gripits. Detta i förening med den förkortade fristen för anhållandet kommer emellertid att innebära en ökad belastning på främst den polispersonal som har sin arbetstid förlagd utom normal kontorstid. Utredaren har antagit att nödvändiga utredningsuppgifter etc. kan utväxlas genom telex eller per telefon. Polismyndighetens uppfattning är att dessa båda kommunikations- medel inte klarar uppgiften. Det blir därför nödvändigt att utrusta polisdi- strikten med telefotoanläggningar, liksom att medge övertidsuttag i större omfattning än för närvarande.

Riksdagens ombudmän: I forumfrågan har utredaren ansett att en fråga om häktning skall få tas upp av den domstol där prövningen lämpligen kan ske. Jag vill för min del ifrågasätta om inte denna regel, som jag i och för sig lämnar utan erinran, bör utformas på ett sätt som klart anger att häktningsfrågor vanligen skall prövas vid normalt brottmålsforum och att det endast undantagsvis får förekomma att annan domstol anlitas.

Utredaren synes inte ha beaktat att det med den nya forumregeln kan uppstå vissa praktiska problem i fråga om fullföljden. Om häktningsfrågan prövas inom en annan hovrätts domkrets än där brottmålsforum är beläget kan det uppstå komplikationer, i vart fall när häktningsdomstolen ogillar åklagarens yrkande. Om åklagaren får bifall i hovrätten synes de föreslag- na reglerna innebära att den häktade måste inställas inför den hovrätten även om beslutet verkställs i någon helt annan del av landet. Hur sådana situationer skall hanteras måste enligt min mening övervägas innan lagstift— ningen genomförs.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Den föreslagna fo- rumregeln i 19 kap., på grund av vilken det blir möjligt att väcka häktnings- fråga även vid domstol, där sådan prövning ”lämpligen kan ske” är väl grundat och väl utformat.

Att häktningsförhandling sålunda kan utan annan forumförutsättning förläggas till rätten i den ort. där exempelvis den misstänkte gripits. måste mången gång innebära en välkommen förenkling i det förprocessuella procederet.

Sveriges domareförbund: Se under avsnitt 4.3 Söndagsregeln. Föreningen Sveriges åklagare: Förslaget att ändra forumreglerna i 19 kap. RB så att det blir möjligt att hålla häktningsförhandling på gripandeor-

Prop.l986/87:112

• Sida 253
•  Original

ten tillstyrks. Som anförts tidigare anser föreningen emellertid att huvudre- geln när det gäller mer komplicerade mål bör vaia den att häktningsför- handling i gärningsorten skall eftersträvas. Den transponcentral som i dag svarar för transporter av bl.a. gripna från gripandeorten till gämingsorten samordnar transporter av olika slag med tidsfördröjningar som är oförsvar- liga redan idag när det gäller gripna personer. Om fristerna förkortas enligt förslaget bör enligt föreningens mening transporterna fortsättningsvis-or- ganiseras så att de sker betydligt snabbare, även om kostnaderna härför blir avsevärt högre än idag. De rättsvårdande myndigheterna bör ges möjlighet att påverka prioriteringen av transporter beträffande straff- processuellt frihetsberövade personer.

Svenska polisförbundet: Under denna rubrik föreslås att häktningsför- handling ska kunna hållas på den ort där gripandet skett och inför domsto- len på orten. Det förutsätts att ärendet då handläggs av polis och åklagare på orten. Detta skulle i och för sig kunna fungera vid brott där omständig- heterna runt brottet är enkla. Huruvida så är fallet har oftast inget samband med brottets svårighetsgrad.

Förslaget till ändrade forumregler innebär att i de fall den misstänkte anträffas i annat polisdistrikt förhör måste hållas på många gånger bristfäl- ligt underlag. Besked om uppgifter på telefon kan fungera dagtid. men knappast kvälls- och nattetid eller sön- och helgdagar eftersom utrednings— mannen då inte är tillgänglig. Telex har också sina begränsningar då det gäller att överföra stora textmassor. En bättre lösning är att utnyttja telefax, där hela sidor med text kan överföras. Detta är emellertid dyrbart både vad gäller drift och installation, eftersom det inte finns i alla polisdi- strikt idag. Denna kostnadsaspekt har inte utredaren tagit hänsyn till.

Detta problem finns oberoende om det avser förhör enligt RB 2416 eller RB 24: 8 eller de fortsatta förhören inför ett häktningsmål på gripandeorten i stället för på utredningsorten. Tillräckliga medel måste därför beräknas för ny teknik och dyrare telefon- och resekostnader i dessa fall för att framförallt trygga rättssäkerheten.

Enligt vår mening är dock förhållandena ofta sådana att handläggningen måste ske av personal som är väl insatta i ärendet. I dessa fall går det knappast mycket fortare att förflytta en utredningsman än den misstänkte. Förslaget skulle innebära stora kostnader i resor och traktamente för poliser och åklagare. Det bör här understrykas att det är en polisman och inte en åklagare som har den bästa detaljkunskapen i inledningsskedet av en förundersökning. Det är därför viktigare att polismannen som kan ärendet snarast får påbörja utredningen så att så mycket uppgifter som möjligt finns tillgängliga vid häktningsförhandlingen.

De praktiska problemen med att driva förundersökningen fram till häkt- ningsförhandling på gripandeorten är stora. Förfarandet innebär också rättssäkerhetsproblem i många avseenden, t.ex. kommunikation i flera led, vid konfrontationer, hanteringen av teknisk bevisning, förnyade för- hör med målsägare och vittnen.

Handläggning på annan plats än enligt nuvarande regler bör därför bli undantagslösning när transport av den misstänkte av någon anledning inte kan ske. Detta bör i lagtexten markeras med att fråga om häktning får tas

• Sida 254
•  Original

upp av annan domstol än vad som sägs i 19 kap. om särskilda skäl föreligger.

TCO: Utredningens förslag till lösning av forumfrågan avstyrks. Även i fortsättningen bör det regelmässigt vara så att den misstänkte transporte- ras till den ort där förundersökningen skall ske. Efter kontakter mellan polis/åklagare på utrednings- och gripandeort bör ett inledande förhör som underlag för anhållande/häktningsframställan kunna hållas på gripandeor- ten.

För mera ingående förhör torde i de flesta fall krävas att personal från utredningsorten reser till gripandeorten och övertar ärendet. Ett alternativ är att polisdistrikten utrustas med telefax eller annan teknisk utrustning för överförande av handlingar. De praktiska problemen med dessa förfaran- den och risken att rättssäkerheten eftersätts är ändock så stor att de bör bli undantagslösningar, t.ex. när transport av den misstänkte inte kan ske.

J USEK .' Utredningen anser att strävan bör vara att gripna personer skall höras på gripandeorterna och att ”häktningsfrågan bör tas upp vid den domstol som är lämplig utifrån praktiska och rationella synpunkter och med den åklagare som utifrån dessa synpunkter ligger närmast till".

Utredningen utgår uppenbarligen från tanken att förfarandet intill dess häktningsfrågan avgjorts inte får fördröjas av att den misstänkte transpor- teras från gripandeorten till annan ort där den fortsatta förundersökningen skall bedrivas och målet i övrigt slutligen handläggas. I allmänhet skall detta ske på gämingsorten. Bortsett från de helt okomplicerade fallen där förhör redan idag oftast sker på gripandeorten kan det starkt ifrågasättas om ett genomförande av utredningens grundsyn kommer att leda till för- kortade totala frihetsberövandetider.

Ett bedrivande av förundersökning inom annat åklagardistrikt och polis- distrikt än där målet fortsättningsvis skall handläggas innebär alltid ett större eller mindre dubbelarbete för såväl åklagare som polis. Antingen måste information överföras mellan befattningshavama på de skilda or- terna eller så måste åklagare och polis bege sig till gripandeorten. Under den tid som informationsöverförandet alternativt transporterna pågår kan, om inga nya utredningsresurser tillförs, inga nya utredningsåtgärder vid- tas. Transporteras istället den misstänkte kan tiden utnyttjas för utredning vilket kan innebära en förkortning av den totala tiden för frihetsberövan- det. Det bör också understrykas att överföring av en misstänkt från en ort till en annan alltid kan ske inom loppet av några få timmar om snabbast möjiga transportsätt anlitas i varje enskilt fall.

Förbundet ställer sig inte avvisande till införandet av en möjlighet att hålla häktningsförhandling på gripandeorten men anser att ett fullt genom- förande av utredningens grundsyn i själva verket kan leda till förlängda frihetsberövandetider och innebära slöseri med dyrbara personella utred- ningsresurser.

4.7. Försvararfrågan

Förslaget har lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheten i Malmö samt åklagarmyndigheterna i Danderyds. Non'täljes och Södertäljes åkla- gardistrikt.

• Sida 255
•  Original

Regionåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län: Jag tillstyr- ker. att den misstänkte även i fortsättningen får själv välja den offentlige försvarare. som han önskar. Den misstänkte skall alltid ha rätt till advokat. Advokatjour måste därför inrättas. Utredarens förslag. om att en biträdan- dcjurist skulle kunna anförtros sådant uppdrag, avstyrkes.

Regionåklagarmyndiglreten [ Linköping: Samma regler som idag gäller för förordnande av offentlig försvarare bör gälla även i framtiden. Genom den begränsade tid som står till buds bör det finnas möjlighet att alltid kunna få en offentlig försvarare förordnad snabbt. Många misstänkta väg— rar att yttra sig utan närvaro av försvarare och det krävs då att man utan dröjsmål får en försvarare förordnad. Domstolarna bör därför ha bered- skap i större utsträckning än vad utredningen föreslagit. Det bör vara samma regler för domstolarnas beredskap som för åklagare.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Det är viktigt att försvarare kopp- las in i ett tidigt skede. Så sker också i denna region i stor utsträckning genom initiativ från åklagare. Svårigheter uppstår naturligtvis vid frihets- berövande under eller i anslutning till helg.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Utredningen besvarar inte frå- gan hur man vid ett system med jouradvokat skall kunna tillgodose beho- vet av försvarare vid brottslighet med flera inblandade. Det kan självfallet inte komma i fråga att samma försvarare förordnas för flera inblandade i samma brottslighet när kollusionsfara föreligger. Joursystemet bör därför vara så konstruerat att det blir möjligt att nå kontakt med flera advokater.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Det torde med de korta tidsfris— terna bli vanligt, att av den misstänkte önskad försvarare icke har tillfälle att närvara vid den första häktningförhandlingen. Bortsett från kostnads- ökningen, som utredningen observerat. kan ifrågasättas om byte av försva- rare är till gagn ur rättssäkerhetssynpunkt. Vid häktningsförhandling utom gämingsorten uppkommer ökade kostnader. därest önskad försvarare på gämingsorten finner sig ha tillfälle att biträda vid häktningsförhandlingen på gripandeorten. Det kan knappast komma ifråga att tvinga fram försvar- arbyte. Noteras bör också konsekvenserna som följer av de misstänktas allt vanligare inställning att icke yttra sig om inte försvarare är närvarande.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: I försvararfrågan vill jag nämna att förutom av skäl som utredaren kommit fram till bör även ur rättstrygghets— synpunkten advokat utses till ”tillfällig" försvarare vid häktningsförhand- ling.

Åklagarmyndiglwten i Malmö åklagardistrikt: Beträffande den miss- tänktes försvar anser jag att de föreslagna korta tidsfristema kan komma att medföra negativa följder för den misstänkte personligen. liksom vad avser samhällets kostnader. Byte av försvarare och jävsproblem därefter kommer oundvikligen att bli aktuella och kostsamma problem med de nya reglerna.

I det särskilda yttrandet av Peter Nobel anförs (s. 207) att jävsförhål- lande lätt kan uppstå då flera misstänkta finns och jouradvokater skall användas för att tillgodose de misstänktas önskemål om försvarare. Jag anser det vara synnerligen angeläget att sådana "risksituationer" för för- svararna undvikes och att detta problem noga övervägs. Om en lösning

• Sida 256
•  Original

sker genom försvarare som inte hunnit förordnas av rätten måste erinras om de problem som då uppstår t.ex. vad gäller den misstänktes rätt till enskilt samtal med försvararen.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Ett system med advo- katjour måste införas. Jag föreställer mig att det i fortsättningen med de korta fristtider, som gäller, blir svårt att tillmötesgå den misstänktes öns- kemål om viss advokat. Detta gäller inte bara veckoslut och helger. Även under vardagar kan bli svårt att få kontakt med de mest upptagna advoka- terna och bestämma tider för häktningsförhandling. nästa eller påföljande dag. Jag är också mycket tveksam till den föreslagna ordningen med byte från jouradvokat till annan advokat så fort den misstänkte begär det. En förutsättning för att systemet skall fungera tillfredsställande i varje fall i storstadsområdena är att samtliga advokater, som är intresserade av of- fentliga försvar, tvingas ingå i advokatjouren samt att det finns god tillgång på advokater.

Göteborgs tingsrätt: Med hänsyn till att det enligt den föreslagna ord- ningen kommer att uppstå behov av att förordna offentliga försvarare med mycket kort varsel och under helgdagar är det risk att principen om den misstänktes fria försvararval ej kan upprätthållas i önskad utsträckning. Tingsrätten ansluter sig därför till utredningens förslag att byte av offentlig försvarare generellt bör tillåtas i de fall då en försvarare har förordnats men det från början stått klart att en annan, av den misstänkte föreslagen person, skulle ha förordnats om det varit praktiskt möjligt. Tingsrätten kan i likhet med utredningen inte finna några bärande skäl för att annan än advokat i normalfallet skulle förordnas som offentlig försvarare enbart för häktningsförhandlingen.

Domstolsverket: DV delar helt utredarens uppfattning att försvararbeho- vet måste tillgodoses genom någon form av advokatjour. Eftersom det alltid måste kunna gå att förordna en försvarare som med mycket kort varsel kan inställa sig till en häktningsförhandling är det sannolikt nödvän— digt att ett jouradvokatsystem även måste fungera under normal kontors- tid.

RPS: l betänkandet förutsätts ett system med advokatjour för kvällar och helger (s. 152 f, 205 H). Oavsett hur domstolarnas jour- eller bered- skapstjänstgöring utformas torde det enligt RPS mening bli väl betungande för domstolarna att hålla en så hög beredskap att offentlig försvarare kan förordnas vid alla tidpunkter då detta kan bli aktuellt. Det kan därför finnas skäl att överväga om inte offentlig försvarare exempelvis skulle kunna förordnas interimistiskt av jourhavande åklagare. Detta borde inte vålla några principiella betänkligheter, särskilt inte om åklagaren därvid utgick från en vid domstolen eller inom advokatsamfundet upprättad förteckning över beredskapstjänstgörande advokater.

I betänkandet anförs att det relativt ofta kan bli aktuellt att byta ut en offentlig försvarare som har förordnats inför en häktningsförhandling (s. 153). Inledningsvis skulle den misstänkte alltså få nöja sig med "jourha- vande advokat”, men snarast därefter skulle denne i förekommande fall bytas ut mot en advokat som den misstänkte själv begärt. En sådan ordning är en följd av den förkortade häktningsfristen och får enligt RPS:s

• Sida 257
•  Original

mening godtas. Utredningen har emellertid inte föreslagit någon lagändring utan menar att förfarandet ryms inom ramen för nuvarande bestämmelseri 21 kap. 6 5 RB. Enligt detta lagrum får ett förordnande av offentlig försva- rare återkallas bl.a. om giltigt skäl för återkallelse föreligger. RPS vill för sin del påpeka att den föreslagna ordningen radikalt strider mot nuvarande tillämpning av lagrummet. Det kan redan av denna anledning finnas skäl att låta den tilltänkta utvidgningen av möjligheterna till försvararbyte kom- ma till uttryck i lagtexten.

Brottsförebyggande rådet: Jag instämmer i advokaten Nobels särskilda yttrande.

Sveriges advokatsamfund: Om förslaget antas är samfundet berett att medverka till organiserandet av en jourtjänst för advokater, så att de rättssäkerhetsgarantier förslaget avser att tillgodose genom ett tidigt för- svarar-inträde kan uppfyllas. '

St'eriges domarefiirbund: Det är i första hand i den enskildes intresse som reglerna i internationella konventioner om rätten till snabb domstols- prövning av ett frihetsberövande tillkommit. Om den misstänkte själv uttryckligen begär en förlängning av fyradagarsfristen med en eller ett par dagar för att t.ex. få en viss försvarare borde en sådan begäran enligt förbundet undantagsvis kunna medges. En dylik förlängning torde enligt förbundets uppfattning inte strida mot internationella konventioner och skulle vara till fördel för den misstänkte.

Även om förbundets ovan redovisade förslag om en förlängning av tidsfristen i de fall där den misstänkte begär det för att kunna erhålla den försvarare som han önskar biträdes, kommer det förhållandevis ofta att inträffa att till försvarare måste utses annan än den misstänkte begärt. Fråga om byte av offentlig försvarare under målets fortsatta handläggning kommer i så fall att aktualiseras. Förbundet har ingen erinran emot försla- get att byte av offentlig försvarare generellt skall tillåtas i de fall då det inte varit praktiskt möjligt att till försvarare utse den som den misstänkte begärt, dock givetvis med tillämpning av 21 kap. 5 5 2 stycket RB.

Förbundet ställer sig däremot tveksamt till utredarens tanke att även en juris kandidat som är anställd hos en advokat med erfarenhet av brottmål skall kunna anförtros försvararuppdrag och få medverka i ett system med beredskaps- och/eller jouradvokater. Risk föreligger att det snabbt utbildas en praxis innebärande att advokaterna regelmäsigt sätter juris kandidater i sitt ställe i samband med jourverksamhet. I detta sammanhang vill förbun- det påpeka vikten av att åklagaren, så snart det kan bli aktuellt med att göra en framställan till domstol om häktning, omedelbart anmäler behovet av offentlig försvarare.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredarens uppfattning att det inte finns skäl att föreslå regler, som öppnar större möjligheter än f.n. att förordna annan än advokat som offentlig försvarare enbart för häktningsfrågan.

I bilaga 3 redovisas Peter Nobels förslag till ett jouradvokatsystem. Under rubriken Advokatinträde säger Nobel att ”det är allmänt bekant, att det dröjer med polisens anmälan av försvararönskemål till åklagare eller

• Sida 258
•  Original

domstol och från åklagare till domstol i regel till dess att häktningsfram- ställning avges eller talan väcks". Föreningen, som inte vill ställa sig bakom Nobels generalisering, delar dock dennes uppfattning att det med de föreslagna korta tidsfristema är än angelägnare att försvarare kommer in i bilden på ett så tidigt stadium som möjligt. Även i övrigt delar förening- en de synpunkter som redovisas av Nobel och anser att hans förslag till ett jouradvokatsystem bör övervägas.

JUSEK: JUSEK understryker vikten av att offentlig försvarare förord- nas på ett tidigare stadium än som sker f. n.

Utredningen uttalar å ena sidan att rätten för den misstänkte att själv välja offentlig försvarare är en viktig princip men å andra sidan att försva- rarfrågan aldrig kan tillåtas att nämnvärt påverka tidpunkten för häktnings- förhandlingen.

JUSEK anser att den misstänktes önskemål om viss försvarare bör tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt och att detta måste tillåtas inverka på tidpunkten för häktningsförhandlingen så länge denna kan äga rum inom fyradagarsfristen. Transport av den misstänkte för att möjliggöra förordnande av viss försvarare bör också tillåtas inom denna tidsram.

Advokaten Peter Nobel föreslår att ettjouradvokatsystem inrättas. Ge— nomförs utredningens förslag avseende förkortning av fristerna för häkt- ningsanmälan och häktningsförhandling anser förbundet att advokater måste finnas tillgängliga även utanför kontorstid. Kadern av jouradvokater måste dimensioneras så att det med kort varsel också blir möjligt att tillhandahålla försvarare för envar misstänkt i mål där flera anhållits för samma brott.

Förkortade tidsfrister innebär att kraven på en intensiv förundersök- ningsverksamhet drastiskt ökar. Det kommer inte att vara möjligt att låta utredningsverksamheten ligga nere under tiden från midnatt till klockan 06.00. Till skillnad från Nobels förslag anser J USEK därför att viss tillgång till försvarare måste finnas även under dessa timmar. Inte minst gäller detta insatser beträffande gripna och anhålla ungdomar under 18 år.

Nobel anser att anmälan bör göras från åklagaren till domstolen om behov av försvarare så snart någon anhållits såvida "det inte föreligger en övervägande sannolikhet för att han kommer att friges senast dagen efter gripandet". Förbundet delar Nobels uppfattning att obligatorisk anmälan av behov av offentlig försvarare bör ske så snart någon anhållits. Detta bör dock ske oberoende av när frigivande kan förväntas ske. Bedömningen av frågan om tidpunkten för ett frigivande är alltid förknippad med ett visst mått av osäkerhet. Ett misstag vid bedömningen leder här till en praktisk inskränkning i skyddet för den misstänkte.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Angeläget är att offentlig försvarare kan erhållas snarast möjligt efter frihetsberö- vande på grund av brottsmisstanke. Ett flexibelt joursystem bör inrättas. Avdelningen instämmer i princip med det förslag som framlagts av Peter Nobel (bil. 3).

• Sida 259
•  Original

4.8 Utredningshäktning, omprövningsförhandling och hävande av beslut om häktning.

Förslaget om utredningshäktning har utan närmare kommentarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheternai Kalmar och Malmö samt av åklagarmyndigheterna i Danderyds, Norrtälje och Södertälje åklagardi- strikt.

Förslaget om omprövningsförhandling har utan närmare kommentarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheterna i Stockholms och Gotlands län. Linköping. Jönköping, Kalmar. Malmö, Göteborg samt åkla- garmyndigheterna i Danderyds, Norrtälje, Sollentuna, Södertälje och Växjö åklagardistrikt.

JK: Med tanke på de kortare frister som föreslås bli gällande är det nödvändigt med en kompletteringsregel som medger att ett frihetsberö- vande får bestå under viss tid även om fulla skäl till häktning inte förelig— ger. Jag tillstyrker vad utredaren har föreslagit angående utredningshäkt- ning.

RÄ: I gällande rätt får en misstänkt enligt 24 kap. 5 5 andra stycket RB anhållas även om det inte föreligger fulla skäl till häktning, om det är av synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tas i förvar. Bestämmelsen torde i praxis tillämpas så att den dispenserar både från kravet på sannolika skäl till misstanke om brottet och från de beviskrav som ställts upp beträffande förhandenvaron av särskild häktningsgrund. Som överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt framhållit torde bestäm- melsen i mycket stor utsträckning tillämpas när det brister i utredning om de särskilda häktningsgrunderna. Det i hans yttrande som exempel berörda fallet av olaga hot, där anhållande sker enbart för att få närmare utrett risken för att den misstänkte sätter sitt hot i verket. belyser väl behovet av en bestämmelse som den aktuella. Detsamma gäller vad som i samma yttrande anförts om möjligheterna att anhålla en misstänkt i hans utevaro. Jag anser sammanfattningsvis att de nuvarande möjligheterna till anhål- lande i fall som avses i 24 kap. 5 5 andra stycket RB måste bibehållas för att inte möjligheterna till effektivt ingripande mot grövre brottslighet all- varligt skall försämras. Med de korta frister för anhållande som torde komma att gälla i framtiden är det nödvändigt att undantagsregeln såsom utredningen föreslagit utformas som en dispens som är direkt inriktad inte på förutsättningar för anhållande utan på förutsättningama för häktning. Vad gäller brottsmisstanken tillstyrker jag förslaget att i de aktuella undan- tagsfallen tillåta häktning vid skälig misstanke. Av skäl som jag nyss anfört anser jag det emellertid också angeläget att bestämmelsen ger möjlighet till häktning även om det ännu inte kan anses utrett att "påtaglig risk” för någon av de särskilda häktningsgrunderna föreligger. Med den anknytning som enligt 24 kap. 5 & RB föreligger mellan förutsättningama för anhål- lande och häktning är en undantagsbestämmelse i häktningsreglema av det slag som här förordats nödvändig för att inte det i dag gällande utrymmet för anhållande alltför mycket skall inskränkas. Det måste emellertid också starkt betonas att, med de nya och betydligt kortare frister som fortsätt- ningsvis kommer att gälla för anhållande, en stor del av det ansvar som i

• Sida 260
•  Original

dag vilar på åklagarna när det gäller att på ett mycket preliminärt och ofta bristfälligt utredningsunderlag ta ställning i frågor som rör straffproces- suella frihetsberövanden i fortsättningen kommer att vila på domstolarna. Ett institut av typ "utredningshäktning”. där ingripande kan ske i ett mera preliminärt utredningsläge än det som normalt förutsätts för tillämpning av häktningsinstitutet. är därför oundgängligen erforderligt. Detta gäller inte endast för att tillskapa tillräckligt utrymme för anhållande utan även för att ge domstolarna möjlighet att fylla sin efter reformen delvis nya funktion i förundersökningsförfarandet. Jag tillstyrker därför att bestämmelsen om utredningshäktning, med de modifikationer jag ovan förordat, genomförs.

Ang. möjlighet för åklagaren att häva en häktning se under 4.4 Kommu— nikation mellan parter och domstolen.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Den föreslagna utrednings- häktningen motsvarar i princip reglerna i nuvarande 24 kap 5 5 andra stycket RB. Idag kan åklagare besluta om frigivning men domstol skall besluta om den misstänkte är häktad. Eftersom en domstol inte utan besked från åklagare torde kunna häva en utredningshäktning och det således är åklagaren som i stor utsträckning förfogar över det reella beslu- tet synes det vara ändamålsenligt att åklagaren även skall ha möjlighet att fatta ett formellt frigivningsbeslut vid utredningshäktning. Onödiga dröjs- mål undviks vilket är till fördel för den frihetsberövade och domstolen behöver inte störas med sådana beslut. som ju kan bli aktuella även utanför kontorstid. Åklagaren skulle sedan i efterhand kunna underrätta domsto- len om sitt beslut.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Inledningsvis gav jag uttryck för den uppfattningen, att det inte går att göra ingrepp i vårt nuvarande system utan att detta ger vissa effektivitetsförluster. Det är viktigt att dessa inte blir större än nödvändigt. Redan en förkortad tidsfrist i samband med anhållande och häktning får återverkningar av det här slaget. Det är till och med sannolikt att de blir allvarligare än vad man till en början kan tro. En förkortning av tiden mellan anhållande och häktning ger troligen vissa effekter av den typ man ibland kallar dragspelseffekter. Färre brott kom- mer att klaras upp. Jag ser det på det här sättet.

Anhållande sker ofta på grund av kollusionsfara. Det kan med generell giltighet sägas, att i början av en brottsutredning föreligger alltid en viss kollusionsfara, mindre eller större. Den undanröjs relativt snabbt i flertalet mål; i varje fall är den inte så uttalad efter några dagars utredning att den påkallar eller aktualiserar häktning. Det här vet varje åklagare. Förhållan- det sätter tydliga spår i handläggningen av anhållningsärendena. Efter några dagars anhållande kan den misstänkte friges. I ett antal fall kan en avlåten häktningsframställning återkallas. sedan den ytterligare utredning, som kunnat ske i väntan på häktningsförhandlingen, eliminerat kollusions- faran. De flesta återkallade häktningsframställningar kan säkerligen förkla- ras på det här sättet. —— Situationen vid en häktningsförhandling, som äger rum bara en eller ett par dagar efter gripandet, blir annorlunda. Kollusions- faran bör rimligen kvarstå i många fall. Den har inte kunnat undanröjas. Det har inte funnits tid att göra den utredning som i och för sig varit påkallad och som kunnat undanröja den. Detta i sin tur motiverar en

• Sida 261
•  Original

häktning. En rimlig tillämpning av häktningsinstitutet borde därför leda till att fler misstänkta häktas på grund av kollusionsfara än vad som nu är fallet. Emellertid är det inte troligt att en sådan effekt inträder. Sannolikt kommer färre misstänkta att häktas, vilket i så fall måste bero-på att den materiella tillämpningen förändrats. Jag tror att man kan förutse en sådan effekt.

Utredningen har uppmärksammat problemet. Dess förslag om häktning vid skälig misstanke om brott anses kunna minska olägenheter av en tidigarelagd häktningsförhandling. Jag har dock den uppfattningen. att häktning vid sådan misstankegrad kommer att ske sällan och bara i mycket speciella situationer. Häktningsmöjligheten kommer inte att tillämpas på sådant sätt att de olägenheter jag pekat på undanröjs.

Regionåklagarmyndigheten [ Göteborg: Möjligheten till häktning utan att "sannolika skäl” föreligger är en uppenbart nödvändig konsekvens av de förkortade tiderna. Förslaget tillstyrks därför.

Ang. frigivning av häktad se under 4.4 Kommunikation mellan parter och domstolen.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: 24 kap. 1 5 3 stycket RB: I nuvarande 24 kap. 5 5 2 stycket RB stadgas att misstänkt må anhållas trots att ej fulla skäl till häktning föreligger om det finnes vara av synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tages iförvar. Enligt Gärde m.fl. i Nya rättegångsbalken innebär detta:

”Enligt förevarande — — — annan häktningsanledning.”

Enligt förevarande förslag skall häktning —' och således anhållande — ej kunna ske om inte något av de särskilda häktningsskälen redan föreligger. Frågan om när sådana föreligger kan tolkas olika. För att det brottsbekäm- pande arbetet dock inte skall ytterligare försvåras bör anhållande kunna ske i enlighet med vad som relaterats ovan även i fortsättningen. Detta kan ske genom att 24 kap. 5 5 andra stycket bibehålles men omredigeras.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Europakonventionen anger skä- lig misstanke som grund för frihets berövande. Utredningens förslag om ny häktningsförhandling inom en vecka för dem, som häktats med stöd av 24 kap l & tredje stycket, går således längre än vad konventionen kräver. Enligt min mening kan denna regel utgå. Omhäktningsförhandling inom två veckor — huvudregeln — är ur rättssäkerhetssynpunkt helt tillfredsställan' de. Ser åklagaren under denna tid att han icke kan stärka misstanken — ide enklare målen till tillräckliga skäl för åtal och i de mer komplicerade till sannolika skäl — torde han icke vidbli häktningsyrkandet.

Enligt förslaget kan gripande och anhållande ske endast då samtliga förutsättningar för häktning är uppfyllda. Genom att häktning icke medges i de fall som avses i 24 kap. 2 & RB på annat än sannolika skäl, är gripande och anhållande uteslutet i dessa fall. då endast skälig misstanke föreligger. I viSSa situationer krävs att frågan om misstankens styrka utreds. varvid hitintills utredningsanhållande tillgripits. Genomföres utredningens förslag kommer dessa brott att förbli obeivrade. Detta synes vara utredningens avsikt. Den föreslagna flyttningen av nuvarande 24 kap. 1 5 fjärde stycket till 24 kap. 3 & R-B, varom mera nedan. leder nämligen till samma effekt.

Uppenbarligen blir, som utredningen förutser, underlaget för domstolar-

• Sida 262
•  Original

nas prövning mer bristfällig än tidigare. Speciellt blir detta fallet, när det gäller misstänkta, som vid gripandet är påverkade av ett eller annat medel eller eljest mycket nedgångna. Enligt min mening bör häktning alltid kunna ske på skälig misstanke om något av de särskilda häktningsskälen förelig- ger. Vare sig hitintills eller om förslaget genomförs torde alla i och för sig häktningsbara misstänkta komma att begäras häktade.

Uttalandet i sista meningen i avsnittet om förutsättningar för gripande och anhållande synes märkligt för att inte säga uppseendeväckande mot bakgrund av den statistiska redovisningen på sid. 225 tabell 3.2 med kommentarer.

Genomförs omhäktningsförhandling enligt utredningens förslag upp- kommer frågan på vad sätt rätten skall få kännedom om att sannolika skäl föreligger. I utredningen sägs inte heller något om när tidpunkten för omhäktningsförhandlingen skall bestämmas. I den mån häktning kommer att ske på skälig misstanke kan förutses att åklagaren. sedan bevisningen säkrats kommer att finna att häktningen icke behöver bestå (jfr de fall. där idag häktningsframställningen återkallas eller anhållningstidens fjärde och femte dag utnyttjas utan att häktningsframställning inges). 1 den misstänk- tes intresse av snabb frigivning bör åklagaren ges möjlighet att häva häkt- ning. Det torde inte ha förekommit att en domstol vägrat häva en häktning, när åklagaren begärt den misstänktes frigivande. En regel av nu angiven innebörd synes än mer befogad, eftersom åklagaren kan medge att häktad vistas utom häktet enligt utredningens förslag till lydelse av 20 kap.20 & andra stycket RB. Friger åklagaren häktad skall han på närmaste arbetsdag anmäla detta till rätten.

Regionåklagarmyndigheten i Gävle: Om tänkta avkortningen av tidsfris- terna skall kunna genomföras i bl.a. dessa fall, är det ofrånkomligt att nu gällande möjligheter till utredningsanhållande får finnas kvar i form av förslagets utredningshäktning.

Regionåklagarmyndigheten i Härnösand: Nuvarande regel om utred- ningsanhållande enligt 24 kap. 5 & andra stycket RB torde i allmänhet utnyttjas med stor försiktighet, vanligen för att skaffa rådrum för t.ex. teknisk undersökning. alibikontroll eller liknande utredningsåtgärder på grund av uppgifter från den misstänkte. Vid spaning och utredning av grövre våldsbrott av okänd gärningsman är det inte ovanligt att utredning- en i inledande skeden kan komma att inriktas mot oskyldiga personer som av något skäl ådragit sig misstanke. Meningsmotsättningar mellan polisens utredare och åklagaren om misstankens styrka och bärkraft som arbetshy- potes är icke ovanliga. Möjligheten av ett kortvarigt frihetsberövande genom utredningsanhållande kan då vara en tillgång utan att frågan behö- ver ställas på sin spets.

Jag kan inte se att förslaget om utredningshäkte på lägre misstankegrad än "sannolika skäl” kan fylla något praktiskt behov utöver nu gällande ordning eftersom det enligt min mening inte bör komma ifråga att dessa frihetsberövande, om inte den fortsatta utredningen snabbt ger fulla häkt- ningsskäl, bör vara annat än mycket kortvariga.

Den i förslaget upptagna bestämmelsen om utredningshäkte på mindre än sannolika skäl. ger snarast intryck att vilja legalisera någon form av

td lx)

• Sida 263
•  Original

bekännelsehäkte som press på den misstänkte. något som emellertid knap- past kan vara utredningens avsikt.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Förslaget att i ett nytt sista stycke i 24 kap. 1 & införa regler om s.k. utredningshäktning lämnas också utan erinran. Det kan dock anmärkas att möjligheterna till ett frihetsberövande inskränks ijämförelse med nuvarande regler om s.k. utredningsanhållande jämlikt 24 kap. 5 5 andra stycket därest utredningens tolkning av gällande rätt (5. 81 andra stycket) är korrekt.

Regionåklagarmyndigheten i Luleå: Den i utredningen föreslagna lös- ningen med utredningshäktning och därpå följande omprövningsförhand- ling tillgodoser väl kravet på effektivitet vid brottsbekämpandet. Vad jag tidigare angående avsnitt 11.1 framfört om utvidgad anhållningstid för åklagarens handläggning bör kunna genomföras utan att därför någon ändring av utredningens förslag om utredningshäktning och omprövnings- förhandling behövcr ske.

En fråga som icke berörts i utredningen men som borde tas upp till behandling framförallt ur tidsbesparingssynpunkt är den om inte åklagaren skall kunna fatta beslut och se till att en häktad friges. då åklagaren finner att häktningsskälen bortfallit. Domstolens beslut skall således icke behöva avvaktas.

Åklagarmyndig/zeten i Stockholms åklagardistrikt: Nuvarande bestäm- melser i 24 kap. 5 5 andra stycket föreslås utvidgade på så sätt att ett sådant anhållande vid endast skälig misstanke skall kunna fullföljas med häktning. Förslaget innebär att den. mot vilken endast skälig misstanke föreligger, skall kunna vara berövad friheten under elva dagar mot fem dagar enligt gällande regler. Jag ställer mig tveksam till om det finns tillräckliga skäl för en sådan utvidgning. Förslaget synes utgå från att i dag i många fall sannolika skäl inte föreligger vid tiden för häktningsframställ- ning men att åklagarna antar att sådana skall framkomma till häktningsför- handlingen. Denna utgångspunkt är enligt min mening inte riktig. Emeller- tid kan ytterligare en. mera avgörande invändning riktas mot förslagets utformning. Såsom utredningen redovisat dispenserar nuvarande 24 kap. 5 5 andra stycket både från kravet på sannolika skäl och från de särskilda häktningsgrunderna. Enligt förslaget efterges kravet på fulla häktnings- grunder endast såvitt gäller misstankens styrka. Däremot skall någon av de särskilda häktningsgrunderna föreligga. På grund av anhållningsgrunder- nas direkta anknytning till häktningsgrunderna skulle detta såvitt jag kan förstå få till följd att anhållande endast kommer att kunna ske då redan från början någon av de särskilda häktningsgrunderna kan visas föreligga. Den nuvarande bestämmelsen i 24 kap. 5 5 andra stycket torde i mycket stor utsträckning tillämpas i fråga om de särskilda häktningsgrunderna. Ett inte ovanligt exempel utgör fall av olaga hot, där anhållande sker enbart för att närmare få utrett risken för att den misstänkte sätter sitt hot i verket. Det förefaller dessutom bli mycket begränsade möjligheter till anhållande i utevaro om det inte är fråga om brott med s.k. obligatorisk häktning. Att med den säkerhet som förslaget kräver konstatera en särskild häktnings- grund torde mera sällan vara möjligt innan man fått tillfälle att tala med den misstänkte, särskilt om han inte ens är till namnet säkert identifierad.

• Sida 264
•  Original

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: För att effektivt kun— na driva en förundersökning krävs i vissa mål en möjlighet till personella tvångsmedel på en nivå där bevisningen ännu inte är av samma styrka som i de normala häktningsfallen. Den föreslagna regleringen av omhäktnings- förhandlingar föranleder ingen invändning från min sida.

Förslaget om utredningshäktning, som är avsett för sådana fall. får anses fylla de krav som från rättssäkerhetssynpunkt är rimlig.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Liksom utredningen före- slår anser jag det rimligt att en utredningshäktning av denna art lämpligen bör omprövas efter viss tid, varvid ny utredningshäktning inte får beslutas. Motivet för den sistnämnda regeln torde snarast vara att svensk lag hittills normalt krävt sannolika skäl för häktning. Då utredningen argumenterar från den utgångspunkten att det överhuvud inte kan accepteras några längre frihetsberövanden grundade endast på skälig misstanke finns det anledning påminna om att Europakonventionen inte har något att erinra därvidlag. Jag har dock inte någon erinran mot förslaget om omhäktning efter utredningshäktning.

Åklagarmyndigheten i Handens åklagardistrikt: Omhäktningsförhand- ling föreslås ske var fjortonde dag. Nuvarande regler med omhäktningsför- handling efter begäran från försvaret måste ur rättssäkerhetssynpunkt vara helt tillfredsställande. Den föreslagna ordningen kan endast ha som effekt att utredningen försinkas. Jag skulle i detta sammanhang bedöma det till minst en dag. Detta kan aldrig vara i den häktades eller rättssäkerhetens intresse.

Åklagarmyndiglteten i Huddinge åklagardistrikt: Med de korta tidsfris- ter. som kommer att stå till förfogande för polis och åklagare när det gäller gripna och anhållande. är det självklart att man i rättegångsbalken måste föra in en regel, som fastställer att en person kan häktas, då endast skälig misstanke om brott föreligger.

Åklagarmyndigheten i Sollentuna åklagardistrikt: Ingen erinran finns mot förslaget om en möjlighet till häktning vid endast skälig misstanke. Jag är dock benägen att tro att denna bestämmelse kommer att utnyttjas i betydligt större utsträckning än vad utredningen förutspår.

Åklagarmyndigheten i Solna åklagardistrikt: Om domstolarna vidhåller sina idag förhållandevis höga beviskrav kommer antalet häktningar sanno- likt att minska på grund av att åklagarna på ett så tidigt stadium får svårare att visa att "sannolika skäl" för misstanke om brott föreligger. För att kunna vidmakthålla effektiviteten i brottsbekämpningen bör domstolarna tvingas att sänka sina beviskrav för häktning. Den föreslagna ordningen att häktning framledes i ett stort antal fall kan ske med stöd av en lägre grad av misstanke — "skäligen misstänkt" -— framstår som lämplig.

Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt: Om ett stadgande skall införas som medger häktning på skälig misstanke bör det enligt min mening uttryckligen betonas att stadgandet endast bör tillämpas undantagsvis.

Åklagarmyndigheten i Tierps åklagardistrikt: Till följd av den korta anhållningstid som kommer att stå till buds för utredning och med hänsyn till föreslagna bestämmelse i 24 kap. l ä 3 stycket RB kan det förutses att det kommer att bli vanligare än för närvarande att beträffande häktad

Prop. 1986/87: 1 12

• Sida 265
•  Original

skälen för häktning upphör före åtalet och huvudförhandlingen. Eftersom det är angeläget att någon inte berövas friheten längre än absolut nödvän- digt. anserjag att åklagaren bör få befogenhet att besluta om frigivning av häktad person och att åklagaren därefter endast skall behöva underrätta rätten om beslutet. Föreslagna befogenhet för åklagaren torde särskilt vid veckoslut och helger kunna minska tiden för frihetsberövandet eftersom det är tänkt att rätten endast skall ha beredskap för beslut mellan klockan 10.00—12.00 på dagen.

Åklagarmyndiglreten i Uppsala åklagardistrikt: När en häktad bör frigi- vas, ankommer det f.n. på domstol att häva häktningen. För att nedbringa tidernas längd för frihetsberövande bör åklagare få behörighet att besluta om frigivande, exempelvis då kollusionsfara upphört. Åklagaren skall se- dan meddela vederbörande tingsrätt om beslutet och tidpunkten för frigi- vandeL

Åklagarmyndigheten :" Skellefteå åklagardistrikt: Jag ställer mig minst sagt skeptisk till förslaget att införa s.k. utredningshäktning. Institutet tycks till sin karaktär vara att i viss mån jämställa med dagens utrednings- anhållande enligt 24 kap. 5 5 2 stycket, som utredningen tyvärr vill ha bort. Men dagens maximala anhållandetid fem dagar kan med utrednings- häktning komma att förlängas. Till den visserligen nedkortade anhållnings- tiden skall läggas utredningshäktning i högst en vecka. Kontentan av förslaget blir att man, bara för att tillgodose kravet på att en frihetsberövad person inom viss kort tid ställs inför domare, kan komma att förlänga tiden för frihetsberövandet jämfört med dagens regler.

Möjligheten till s.k. utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 9" 2 stycket vill man ta bort. Därmed skulle man vrida ett idag ofta använt och oumbär- ligt vapen ur händerna på de brottsbekämpande organen. Förmodligen avses den s.k. utredningshäktningen att träda i stället för nuvarande an- hållningsinstitut. Men med den tungroddhet, som måste följa av att ytterli- gare en instans kopplas in och häktningsförhandling måste ske, blir dagens utredningseffektivitet med nödvändighet naggad i kanten till men för brottsbekämpningen. Behåll dagens regel!

Svea hovrätt: Enligt 24 kap. 18 (5 skall omprövningsförhandling vid s.k. utredningshäktning ske senast en vecka efter den förhandling då häktning- en beslutades. Som framgår av 24 kap. l 5 stycket 3 i förslaget krävs för utredningshäktning endast skälig misstanke om brott. vilket emellertid svarar mot rekvisitet för frihetsberövande enligt art. 5 i Europakonven- tionen (jfr betänkandet s. 55—56). Med hänvisning härtill vill hovrätten ifrågasätta om inte tidsfristen för omprövningsförhandling kan bestämmas till exempelvis tio dagar, detta för att möjliggöra att den kombineras med huvudförhandlingen i målet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Se under 2.1 Brottsmisstankcns styrka och brottet som kvalifikationsgrund.

Södra Roslags tingsrätt: Frågan om ett bättre skydd mot obefogade frihetsberövanden blir mer angelägen genom att utredningsmannen före- slår att häktning skall kunna ske vid en lägre grad av misstanke än "sanno- lika skäl", s.k. utredningshäktning. Förslaget innebär att en misstänkt kan vara frihetsberövad som anhållen eller häktad under elva dagar på svagare

• Sida 266
•  Original

brottsmisstanke än sannolika skäl. Vi anser inte att förslaget i denna del tillgodoser rättssäkerhetskravet och avstyrker att det läggs till grund för lagstiftning. En konsekvens av förslaget som inte har beaktats är att åklagarens prövning om brottsmisstanken är hållbar överförs på rätten efter en eller två dagar. Enligt gällande lag prövar åklagaren kontinuerligt anhållandegrunden och måste på fjärde dagen ta ställning till om den misstänkte skall släppas eller om en häktningsframställning kan göras. Enligt förslaget kan den misstänkte hållas häktad på svagare misstanke än sannolika skäl under en vecka till omprövningsförhandlingen. Därefter måste sannolika skäl föreligga. Vi anser att man alltid måste kräva ”sanno- lika skäl" för ett anhållande eller en häktning.

Ang. upphävande av häktningsbeslut se under avsnitt 9 Organisatoriska frågor — kostnadsfrågor.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker utredningens förslag att man bör införa en möjlighet att häkta på skälig misstanke om det vid häktnings- förhandlingen inte finns sannolika skäl för den misstänktes skuld, men det finns skäl att räkna med att sådana omständigheter kommer fram genom det fortsatta utredningsarbetet. Såsom även utredningen framhållit utgör detta inte någon ändring i sak eftersom bestämmelsen ersätter den nuva- rande regeln om utredningsanhållande i 24 kap 5 5 andra stycket RB. Möjligheten att hålla den som skäligen misstänks för häktningsgrundande brott i förvar i avvaktan på fortsatt utredning är en förutsättning för att effektiviteten i brottsbekämpningen ej skall minska eller skyddet för med- borgarna försämras. Det förhållandet att tagandet i förvar nu föreslås ske under det att den misstänkte är häktad i stället för anhållen får väl närmast ses som en anpassning till internationell praxis. Såvitt framgår är det bland de övriga av Europarådets medlemsstater brukligt att häktningsinstitutet kommer in i det straffprocessuella skeendet på ett tidigare stadium än hittills varit vanligt i Sverige. På de skäl utredningen anfört tillstyrker tingsrätten förslaget om omprövningsförhandling.

Domstolsverket: Som utredaren påpekat finns det en risk för att en nedkortning av tidsfristema i överensstämmelse med europeiska kommis- sionens praxis leder till att underlaget för domstolens prövning av häkt- ningsfrågan blir mer bristfälligt än för närvarande i vissa fall. Mot bak- grund av detta föreslås att häktning i sådana fall skall kunna ske på en lägre misstankegrad än sannolika skäl — s.k. utredningshäktning — och att häktningsfrågan omprövas inom högst en vecka.

DV avstyrker att en särskild bestämmelse om utredningshäktning införs. Enligt DVs mening innebär möjligheterna till utredningshäktning först och främst ett diskutabelt avsteg från principen att det för häktning skall föreligga sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet. Vad som kanske ändå är viktigare är att anpassningen till Europakonventionens krav till följd av förslaget riskerar att i stället bli en försämring jämfört med vad som för närvarande gäller. I dag kan en misstänkt såsom anhållen vara berövad friheten under nio dagar trots att det vid en domstolsprövning framkommer att det inte finns sannolika skäl för att han begått gärningen. Enligt förslaget kan en misstänkt vid samma låga beviskrav däremot bli berövad friheten som anhållen och häktad under längre tid, sammantaget

• Sida 267
•  Original

elva dagar. Det förhållandet att en domstol undertiden prövat graden av misstanke bör inte medföra att frihetsberövandet kan vara längre vid en lägre misstankegrad. Vid jämförelsen har bortsetts från det undantagsfallet att domstolen kan förordna om uppskov enligt 24 kap. 15 % RB.I

Syftet med utredningshäktningen är att ge åklagaren längre tid att pre— sentera fulla häktningsskäl. DV delar uppfattningen att en nedkortning av fristerna gör det nödvändigt att i vissa fall kunna ge åklagaren denna möjlighet. DV förordar emellertid i stället en lösning som är mer lik det i Danmark använd institutet "oprethold anholdelse". Domstolen skulle där- vid enligt DVs förslag på yrkande av åklagaren kunna förordna om upp- SkOV med häktningsfrågan under viss kortare tid för att bereda åklagaren möjlighet att fullständiga utredningen. Härigenom skulle man slippa att införa en möjlighet till häktning på lägre misstankegrad än sannolika skäl samtidigt som huvudregeln med korta tidsfrister inte uppluckrades mer än nödvändigt.

En bestämmelse om att domstolen kan besluta om uppskov i nu ifråga- varande fall kan regleras i 24 kap. 13 & RB. Eftersom den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om utredningshäktning i 1 & tredje stycket därvid bortfaller bör den nuvarande lydelsen i 5 & andra stycket om anhållande utan fulla häktningsskäl behållas.

RPS: Förkortningen av häktningsfristen kommer att medföra, att en domstol ibland kommer att få ta ställning till häktningsfrågan på ett brist- fälligare utredningsmaterial än hittills. ] betänkandet föreslås därför att domstolen i vissa fall inledningsvis skall kunna häkta på en lägre grad av misstanke. s.k. utredningshäktning (_s. 154). RPS tillstyrker detta och vill särskilt framhålla vikten av att förslaget genomförs. Om man inte har möjlighet att i ett inledande skede av en brottsutredning försäkra sig om en misstänkts person fastän fulla häktningsskäl inte föreligger skulle säkert inte så få kvalificerade brottslingar, beträffande vilka utredningen är be- svärlig, gå fria.

Däremot motsätter sig RPS att — som följer av den föreslagna lydelsen av 24 kap l & tredje stycket RB —- utredningshäktning inte skulle kunna ske i fall som avses i 24 kap 2 & RB. Lagrummet avser häktning oberoende av brottets beskaffenhet i vissa fall, nämligen då den misstänkte är anonym eller det finns risk att han flyr utomlands. Förslaget innebär en inskränk- ning i förhållande till vad som f.n. gäller. eftersom anhållande kan ske med stöd av detta lagrum i dess nuvarande lydelse utan särskilda begränsningar (24 kap. 5 & nuvarande lydelse). Inskränkningen har inte närmare motive- rats i betänkandet. Den skulle i praktiken innebära att samhället avstår från lagföring i åtskilliga av dessa fall, som enligt presenterad statistik utgör fyra procent av häktningsfallen (s. 90). Detta kan knappast godtas. Att en bestämmelse inte används alltför ofta är inte skäl att avskaffa den. om det faktiskt finns fall där den fyller en funktion.

Utredningens förslag innebär också att utredningshäktning inte skall kunna tillgripas i fall som avses i 24 kap 1 5 andra stycket RB i dess nuvarande lydelse, dvs. vissa fall av kvalificerad flyktfara. Nämnda lag- rum bör nämligen enligt utredningen upphävas. Som närmare utvecklats (i remisssammanställningen under avsnitt 2.2 De särskilda häktningsgrun—

Prop.]986/87:112

• Sida 268
•  Original

derna) motsätter sig RPS dock att lagrummet upphävs. Mot bakgrund härav. och på motsvarande skäl som anförts i föregående stycke, anser RPS att utredningshäktning skall kunna äga rum även i dessa fall.

Riksdagens ombudmän: Utredaren har utgått ifrån att nuvarande anhåll- ningsregel i 24 kap. 5 & andra stycket RB innefattar krav på endast skälig misstanke. Detta synes vara en utbredd uppfattning, inte minst inom polisväsendet. JO Sverne har i ett beslutl pekat på att lagstiftaren inte har använt uttrycket ”skälig misstanke" i detta sammanhang medan det före- kommer i fråga om andra tvångsmedel, t.ex. som förutsättning för reseför- bud, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och husrannsakan. Detta kunde enligt Svernes mening ses som att man föreställt sig en misstankegrad mellan skälig misstanke och sannolika skäl. Det skulle således kunna krävas konkreta omständigheter av sådan styrka att mer än skälig misstan- ke föreligger. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning. Det är viktigt när det är fråga om bedömningar av denna abstrakta natur på ett från rättssä- kerhetssynpunkt så känsligt område att beviskraven inte sätts för lågt. Eftersom abstraktionsnivån är så hög innebär de i lagen utsatta kraven delvis en markering av hur omsorgsfull prövningen skall vara och vilken allmän kvalitet det måste vara på de omständigheter som talar för den misstänktes skuld. Med hänsyn härtill kan jag inte tillstyrka förslaget om s.k. utredningshäktning. Den tid som åklagaren har till sitt förfogande fram till häktningsförhandlingen bör vara tillräcklig för att en ordentlig bedömning skall kunna göras om de "normala" häktningsgrunderna före- ligger. Den nuvarande regeln i 24 kap. 5 & andra stycket bör kunna kvarstå oförändrad.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet: Förkortningen av frister kan antas medföra, att domstolarna i häktningssaker föreläggs ett bristfälligare prövningsunderlag än hittills förekommande. Utrednings— mannen räknar tydligen med att häktningsframställningar avslås i fall, där de i rättsordningens intresse helst bort bifallas — och skulle ha bifallits, om ett fullständigare material hunnit införskaffas. Han föreslår nämligen en möjlighet till häktning vid lägre bevisstyrka än grundförutsättningens san- nolika skäl: är vederbörande blott skäligen misstänkt (för brott enligt normalfallet för häktning) men finns anledning räkna med att den fortsatta utredningen resulterar i sannolika skäl för brottsmisstanken, får häktning ske. om det är av "synnerlig vikt", att förvarstagande sker i avvaktan på ytterligare utredning (24 kap. 1 % sista stycket i förslaget).

Regeln om sådan "utredningshäktning” innebär, att erforderliga sanno- lika skål i ”normalfallet" av häktningsgrundande brott anteciperas. Den är såtillvida en parallell till icke blott reglerna i 24 kap. 5 5 andra stycket om s.k. utredningsanhållande utan även den tankegången inom åtalsläran, att åtal må understundom väckas även vid blott sannolika skäl, när principiellt erforderliga tillräckliga skäl beräknas bli framtagna under förundersök- ningens fortsatta gång och till huvudförhandlingen.

Det innebär sålunda, att häktning görs möjlig redan på det tidiga stadium av brottsutredningen, att bevisningen ännu ej indicerar sannolika skäl för

' JO:s ämbetsberättelse 1985/86 5. 100.

• Sida 269
•  Original

den misstänktes skuld till brottet (men anledning är att anta sådana skäl skola komma fram sedermera — ett bevisläge, som visserligen, såsom bekant, ej i och för sig konstituerar någon åtalspliktl. [ förslaget kombine- ras den nya principen med den uppenbart behövliga föreskriften. att om- prövning av en sålunda beslutad häktning måste företas vid särskild för- handling inom senast en vecka (24 kap. 18 å i förslaget).

I och för sig hyser forskningsnämnden starka principiella betänkligheter mot en häktning (lika väl som mot ett åtal) som sker på anteciperade data. vartill kommer nackdelen med de praktiska oformligheter som en antecipa- tion nödvändigtvis drar mcd sig. Emellertid är det tydligt, att fristförkort- ningen nödvändiggör ett arrangemang som inom rimliga gränser vidmakt- håller tvångsmedlets effektivitet enligt allmänhetens berättigade anspråk, varför nämnden icke kan ställa sig avvisande på denna punkt.

Sveriges advokatsamfund: Utredningen föreslår i 24 kap. 1 % tredje stycket RB en ny grund för häktning. För denna s.k. utredningshäktning krävs enbart skälig misstanke om brott och att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning.

Utredningen exemplifierar ej de situationer som kan vara aktuella då det är av synnerlig vikt att den sålunda misstänkte tas i förvar. För att "syn- nerlig vikt" skall föreligga krävs tydligen ej heller särskilt mycket. Försla- get till denna nya häktningsgrund inger enligt samfundet vissa farhågor. För att motverka effekten av de föreslagna korta fristerna för frihetsberö- vande ges här åt åklagaren ett nytt instrument i form av utredningshäkt- ning. Utredningen har inte enligt samfundet på ett tillräckligt övertygande sätt klargjort förutsättningama för häktning på denna nya grund. Risk föreligger att många häktningsbeslut på grund av ofullständig utredning grundas enbart på s.k. skälig misstanke. En sådan utveckling inger enligt samfundet oro. I utredningen förutsätts dock, att utredningshäktning en- dast får ske i det fall det är oundgängligen nödvändigt och att brottets svårhet har stor betydelse vid bedömningen. Vidare föreslås att omhäkt- ningsförhandling skall avhållas inom en vecka och att fulla häktningsskäl då skall föreligga för fortsatt frihetsberövande. Endast under dessa utta— lade förutsättningar är samfundet berett att tillstyrka förslaget om häktning på skälig misstanke.

Sveriges domareförbund: Utredaren föreslår att häktning skall få ske även om det endast föreligger skälig misstanke i de fall då det finns anledning räkna med att tillräckligt underlag för ett påstående om sannoli- ka skäl framkommer under det fortsatta utredningsarbetet. Undantagsre- geln får enligt förslaget endast tillämpas under de förutsättningar som i övrigt anges i 24 kap. l & RB. Då det inte finns någon markerad gräns mellan sannolika skäl och skälig misstanke kan förslaget medföra att gränsen generellt sett förskjuts nedåt. Enligt förbundets uppfattning måste den av utredaren föreslagna häktningsmöjligheten utnyttjas restriktivt, t.ex. i de fall då man avvaktar resultatet av en teknisk utredning och det skulle kännas otillfredsställande att släppa den misstänkte bara för att resultatet av denna undersökning ej föreligger.

Om utredarens förslag genomförs bör häktningsmöjligheten ej vara be- gränsad till de förutsättningar som uppställs i 1 & av 24 kap. 1 de fall den

• Sida 270
•  Original

misstänkte kan antas vilja fly utomlands för att undandra sig lagföring eller straff eller det är fråga om en utländsk medborgare som tillfälligt vistas här måste det vara lika angeläget att kunna häkta vid skälig misstanke om brott. Häktningsmöjligheten bör därför även omfatta de förutsättningar som anges i förslagets 2 &.

Förslaget om omprövningsförhandling kommer att medföra betydande merarbete för. domstolarna men förbundet anser det angeläget att den föreslagna bestämmelsen införs.

Föreningen Sveriges åklagare: På av utredaren anförda skäl tillstyrkes förslaget att häktning skall kunna ske på skälig misstanke om det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i väntan på ytterligare utred- ning om brottet och de förutsättningar som i övrigt anges i 24 kap. 1 & RB är uppfyllda. Föreningen har inte heller något att erinra mot vad som anförs när det gäller förutsättningar för gripande och anhållande och s.k. omprövningsförhandling.

Föreningen Sveriges Iänspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer: Föreningarna vill särskilt framhålla att förslaget om s.k. utred- ningshäktning tillstyrkes. Härigenom får polisens utredningsavdelningar — liksom i dag under anhållningstiden — en möjlighet, att på ett effektivt sätt slutföra till exempel en teknisk undersökning. Åklagaren kan sedan pre- sentera bevisningen i ett sammanhang. Det är ett rättssäkerhetskrav att inledda förundersökningar blir så noggrant genomförda som möjligt.

Svenska polisförbundet: Förslaget om häktning på en lindrigare grad av misstanke tillstyrkes, men bör inte begränsas till brott av viss svårhet. I sådant fall riskeras en stor effektivitetsförlust beträffande en stor grupp av brott där maximistraffet ligger under 1 år, där tidigare utredningsanhål- lande kunnat ske enligt RB 24 kap. 5 .5.

Svenska Röda korset: SRK anser att det är olyckligt med en särskild häktesform där kraven på misstanke sänks. Trots sin undantagskaraktär kan regeln feltolkas till den anhållnes nackdel. SRK motsätter sig denna regel.

J USEK : J USEK tillstyrker utredningens förslag men anser att möjlighe- ten till utredningshäktning bör utsträckas till att omfatta även fall enligt 24 kap. 2 5 där påtaglig risk föreligger för att den misstänkte genom att fly utomlands undandrar sig lagföring eller straff.

Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen: Avdelning- en inser det praktiska behovet att i vissa fall kunna häkta på lägre grad av brottsmisstanke än "sannolika skäl". Avdelningen tillstyrker därför för- slaget i denna del och instämmer i utredarens ståndpunkt att utrednings- häktning endast skall ske när det är oundgängligen nödvändigt. Domsto- lens granskning skall inriktas på att bedöma om det finns tillräckligt starka skäl att antaga att utredningen inom mycket kort tid leder fram till "sanno- lika skäl" för brottsmisstanken.

Riksförbundet för hjälp åt Iäkemedelsmissbrukare: Det är betänkligt med en särskild häktningsform där kraven på misstanke sänks, allra helst som detta lägre krav ger åklagaren uppenbara vinster i form av en förlängd tidsfrist. RFHL motsätter sig därför detta förslag från utredningen.

• Sida 271
•  Original

4.9. Frister för åtal och huvudförhandling

Förslaget under avsnitt 11.1 1 i betänkandet har utan närmare kommentarer lämnats utan erinran av regionåklagarmyndigheterna i Stockholms och Gotlands län. Jönköping. Malmö och Luleå samt av åklagarmyndigheterna i Danderyds. Norrtälje. Södertälje och Växjö åklagardistrikt.

Av de få remissinstanser som har kommenterat förslaget om en ned- kortning av fristen för huvudförhandling i hovrätt har fem remissinstanser — regionåklagarmyndigheten i Göteborg, åklagarmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt. Svea hovrätt. hovrätten över Skåne och Blekinge och Sveriges domareförbund — varit kritiska mot förslaget.

Regionåklagarmyndigheten i Göteborg: Förslaget att förkorta hovrät- tens frist för huvudförhandling från fyra till två veckor ifrågasätts. Det torde innebära en ytterligare svårighet för hovrätterna att planera sin verksamhet och få till följd att utsatta förhandlingar i mål utan förtur i ökad utsträckning måste ställas in.

Regionåklagarmyndigheten [ Västerås: Mot utredningens förslag i den- na del finnes ur åklagarsynpunkt ingen erinran. Formuleringen av försla- gets RB 24:16 tredje stycket är såvitt jag kan se en kodifiering av den praxis som gäller. Åklagaren måste utan lagstöd vara berättigad och skyl- dig att väcka åtal så snart detta är möjligt även om detta kan förrycka rättens planering.

Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: Den föreslagna regle- ringen av handläggningstiden i hovrätt föranleder inga invändningar från min sida.

Åklagarmyndig/reten i Sollentuna åklagardistrikt: Jag anser det inte nödvändigt med en ändring av reglerna om omhäktningsförhandling.

Åklagarnzyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Förslaget att avkorta tiden för huvudförhandling med häktad i hovrätt från åtta till sex veckor efter tingsrättens dom synes mig något diskutabelt. Redan dagens åtta veckor innebär svårigheter för åklagarmyndigheterna i synnerhet under semestertider med starkt reducerad personal på alla nivåer eftersom processen i hovrätten kräver förhållandevis mycket skrivande. En av- kortning av tiden skulle medföra än större svårigheter att hinna producera tillförlitligt material för processen.

Svea hovrätt: Utredningen föreslår att'fristen enligt 51 kap. 13 & RB för huvudförhandling i hovrätt i mål. där den tilltalade är häktad, skall förkor- tas från åtta till sex veckor. Enligt hovrättens mening har utredningen väsentligt underskattat de olägenheter en sådan reform skulle innebära. l Svea hovrätt förekommer ganska många omfattande brottmål, i vilka flera tilltalade är häktade. t'. ex. narkotikamål. Redan den nu gällande tidsfristen är ofta otillräcklig för planeringen av huvudförhandlingen i sådana mål eftersom det är förhållandevis vanligt att fullföljd sker först mot slutet av vadetiden. Målet skall beredas plats för huvudförhandling bland andra. sedan länge planerade huvudförhandlingar. Med förkortad frist löper man risk att ny försvarare måste förordnas därför att den tidigare försvararen inte kan ställa upp med kort varsel. Utredningen har enligt hovrättens mening inte anfört bärande skäl för sitt förslag, och hovrätten kan inte

• Sida 272
•  Original

finna att det men hänsyn till rättssäkerheten eller eljest finns anledning att frångå den nuvarande ordningen. Hovrätten avstyrker förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Utredningens förslag att förkorta fristen med två veckor för hovrätt att hålla huvudförhandling i ett överkla- gat mål mot en häktad tilltalad kan inte tillstyrkas. Hovrättens erfarenhet visar att det även med nu gällande frister uppstår stora svårigheter att finna lämplig tid för huvudförhandling. Det är inte ovanligt att överklagandet sker ganska sent och att den disponibla tiden för förberedelse av målet därigenom reduceras. Målen är ofta vidlyftiga och många personer, för- utom åklagare och försvarare, skall med kort varsel inställa sig. Hovrät- tens program för huvudförhandlingar är i regel fastlagt åtskilliga veckor framåt. Att nödgas ändra på detta för att släppa fram ett mål mot en häktad som kanske bara gäller nedsättning av ett långt straff är inte särskilt angeläget. Om det verkligen är särskilt betydelsefullt att få fram ett mål inom en tvåveckorsfrist gör hovrätten ändå särskilda ansträngningar här- för. Man bör undvika att utforma lagen så att domstolen på grund av sin svåra arbetssituation tvingas göra undantag till huvudregel.

Stockholms tingsrätt: Enligt 24 kap. 16 & tredje stycket förslaget till ny lydelse av RB skall. om åtal inte väcks inom två veckor. rätten så länge den misstänkte är häktad och åtal inte har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningfrågan. Möjlighet att underlåta häktningsförhandling varannan vecka finns dock. om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är uppenbart. att förhandling inom angiven tid inte behövs. I motiven (s. 157) framhålls, att en sådan förhand- ling skall hållas oavsett om tvåveckorsfristen överskrids redan från början eller om detta sker genom en förlängning av åtalstiden. I specialmotive— ringen (s.l90) modifieras uttalandet till att en dylik förhandling "som regel” skall hållas med två veckors mellanrum. Tingsrätten vill peka på att en sådan omhäktningsförhandling, som sagts nu och vilken syftar till att tillse att utredningen bedrivs skyndsamt, inte är obligatorisk. vilket utta- landet i allmänmotiveringen ger intryck av. Lagtexten lämnar utrymme för att förhandling underlåts, vilket är välbetänkt. Många gånger, t.ex.i stora narkotikamål eller mål om grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning, kan det stå klart att en obligatorisk omhäktningsför- handling var fjortonde dag inte tjänar något syfte.(Se även under 4.1 En anpassning till Europakonventionen.)

Göteborgs tingsrätt: De skäl utredningen anfört för att införa en bestäm- melse om obligatorisk häktningsförhandling varannan vecka verkar inte särskilt övertygande. Den som är häktad bistås regelmässigt av en offentlig försvarare. Man bör med fog kunna förutsätta att försvararen bevakar att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt och att han vid behov påkallar ny häktningsförhandling. Om å andra sidan den misstänkte och hans försvarare är införstådda med att ytterligare utredningstid behövs förefaller det inte särskilt motiverat med en förnyad häktningsförhandling.

Sveriges domareförbund : Utredaren föreslår att förhandling i häktnings- frågan i regel skall hållas med två veckors mellanrum så länge åtal ännu inte väckts och att sådan förhandling skall hållas oavsett om tvåveckors- fristen överskrids redan från början eller om detta sker genom en förläng-

Prop.1986/87:112

• Sida 273
•  Original

ning av åtalstiden. Mot detta förslag har förbundet ingen erinran men vill understryka att antalet omhäktningsförhandlingar härigenom kommer att öka avsevärt.

Av bilaga sju till utredningen framgår att i 21 procent av målen med häktade 1982 förflöt 43 dagar eller mera från anhållandet till domen. Av samma bilaga framgår att det 1982 för 1000 häktade förflöt mera än fyra veckor från häktningsförhandling till åtal. De långa häktningstidema beror antingen på att förundersöknigen tar lång tid eller att beslut fattats om rättspsykiatrisk undersökning. 1 bilaga sju framhålls att det finns en tydlig tendens till längre utredningstider. Särskilt gäller detta i narkotikamålen. Även om fristen för hållande av häktningsförhandling nedkortas kommer ändå frihetsberövandet vid bifall till häktningsbegäran att pågå under allt- för lång tid, om intet görs. Det är enligt förbundets uppfattning ett vitalt rättssäkerhetsintresse att polisens utredningsavdelningar förstärks liksom de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna så att de långa häktningsti- derna nedbringas.

Utredaren föreslår att hovrätt skall hålla huvudförhandling inom sex veckor från tingsrättens dom i stället för nuvarande åtta veckor. Om vadeinlagan inkommer till tingsrätten mot slutet av vadetiden — ett förhål- lande som inte är ovanligt idag -— kommer hovrätten att ha mindre än tre veckor på sig att hålla huvudförhandlingen. Redan idag föreligger stora svårigheter för hovrätterna att hålla huvudförhandling inom åtta veckor då många avdelningar är uppbundna av stora mål under flera veckor. En minskning med två veckor torde få till följd att utsatta mål oftare måste ställas in vilket i sin tur medför betydande merarbete. Enligt förbundets uppfattning bör den föreslagna begränsningen av fristen för att hålla hu- vudförhandling kompletteras med en regel av innebörd att hovrätten alltid skall ha fyra veckor på sig från det vadeinlagan inkom till hovrätten.

Även en sådan omständighet att den offentlige försvararen på grund av engagemang i andra mål har förhinder bör, liksom redan nu kan vara förhållandet. medföra att huvudförhandlingen får ske senare.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredarens uppfattning att det inte finns anledning att föreslå ändring av nuvarande regler rörande den tid, inom vilken åtal skall väckas. Inte heller har föreningen något att erinra mot förslaget att förhandling i häktningsfrågan skall hållas med två veckors mellanrum oavsett om tvåveckorsfristen överskridits redan från början eller om detta sker genom förlängning av åtalstiden. Föreningen delar utredarens uppfattning att det inte finns anledning att förkorta den tid, inom vilken huvudförhandling skall hållas i mål mot häktad. — Försla- get att korta ned fristen som gäller för hovrätt att hålla huvudförhandling i ett överklagat mål om den tilltalade är häktad till sex veckor tillstyrks.

Svenska Röda korset: Vidare stöder Svenska Röda korset förslaget om kortare tid mellan överklagande och hovrättsförhandling.

JUSEK tillstyrker en nedkortning av fristen för huvudförhandling i hovrätt till sex veckor.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare: RFI-IL tillstyrker

också förslaget om kortare tid mellan överklagande och hovrättsförhand- ling.

• Sida 274
•  Original

4.10. Gemensam häktnings- och huvudförhandling

Förslaget om att avskaffa möjligheten till gemensam häktnings- och huvud- förhandling har utan närmare kommentarer lämnats utan erinran av region- åklagarmyndigheterna i Stockholms och Gotlands län, Malmö. Göteborg och Luleå samt åklagarmyndigheterna i Göteborgs. Danderyds, Norrtälje, Sollentuna och Södertälje åklagardistrikt.

Regionåklagarmyndigheten i Linköping: Genom förslaget kan gemen- sam häktnings- och huvudförhandling inte längre bli aktuell. Detta innebär en nackdel för en misstänkt eftersom detta kan leda till ett längre frihets- berövande än vad som är fallet idag. Det skulle därför vara önskvärt att pröva om man inte kunde ha kvar nuvarande gemensamma häktnings- och huvudförhandling i någon form.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Förslaget lämnas utan erinran. Har åtal väckts innan en omhäktningsförhandling torde domstolen vara oförhindrad att hålla huvudförhandling den bestämda dagen.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Utredningen har före- slagit att regeln avskaffas med hänsyn till förslaget om fristerna (sid 157). Jag delar inte den uppfattningen. Det torde fortfarande finnas visst utrym- me för att kunna hålla gemensam förhandling inom 4 dagar t ex vid brott av utlänning på tillfälligt besök, där reseförbud ej är lämpligt.

Åklagurmyndigheten i Skellefteå åklagardistrikt: Ett annat förslag, som skulle försvåra arbetet för åklagare och domstolar i betydande grad, är borttagandet av möjligheten till gemensam häktnings- och huvudförhand- ling. Detta mycket smidiga, tidsbesparande och för alla inblandade för- månliga förfaringssätt vill man ta bort. Effekten skulle bli ett omständligare och dyrbarare förfarande och någon tidsvinst kan icke påräknas. Snarare kommer den sammanlagda handläggningstiden att bli längre än idag om bestämmelsen tas bort. Vad har man då vunnit"?

Södra Roslags tingsrätt: Möjligheten att ta upp en häktningsfråga direkt vid huvudförhandling utnyttjas för närvarande tämligen ofta. Detta leder till en tidsvinst för den misstänkte och nedbringar kostnaderna för rätte- gången. Enligt förslaget kan direkt huvudförhandling endast komma ifråga. om det kan ske inom fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. Denna tid är dock vanligen för kort för att en huvudförhandling skall kunna genomföras, annat än i helt okomplicerade fall. Möjligheten att hålla en gemensam häktnings- och huvudförhandling kommer därför att försvinna i praktiken med utredningens förslag. Vi har funnit att möjligheten att sätta ut en direkt huvudförhandling har fungerat väl samt att förfarandet är smidigt och kostnadsbesparande. Då en direkt huvudförhandling kan vara till fördel för den misstänkte. bör det övervägas att denna möjlighet fortfa- rande bör hållas öppen, om en huvudförhandling kan hållas inom en vecka från det faktiska frihetsberövandet. Vi anser att man bör undersöka om inte en sådan möjlighet kan förenas med traktaträttens krav på en snabb handläggning av häktningsfrågan.

Föreningen Sveriges åklagare: Möjligheterna till en förlängning av fris- ten för gemensam häktnings- och huvudförhandling enligt gällande rätt försvinner om Europakonventionens regler skall efterföljas. Utredarens

• Sida 275
•  Original

förslag att avskaffa gemensam häktnings- och huvudförhandling tillstyrks därför.

4.11. Häktning i högre rätt

Förslaget har utan närmare kommentarer lämnats utan erinran av region- åklagarmyndigheterna i Stockholms och Gotlands län. Jönköping. Malmö, Göteborg och Luleå samt av åklagarmyndigheterna i Danderyds. Norr- tälje, Sollentuna, Södertälje och Växjö åklagardistrikt.

Fyra remissinstanser har kommenterat förslaget varav tre pekat särskilt på några praktiska konsekvenser av förslaget.

Regionåklagarnzyndig/reten i Västerås: Någon erinran mot vad utred- ningen anför i detta avsnitt frnns icke. Utredningen har emellertid inte närmare angivit hur åklagare på helg- och fridagar skall anmäla anhållande till hovrätt. Även om störningsfrekvensen blir synnerligen liten måste uppenbarligen varje hovrätt ha något slags beredskapssystem, varom åkla- garmyndigheterna i hovrättsområdet underrättas.

Åklagarmyndighetcn i Skellefteå åklagardistrikt: Regeln att högre rätt kan besluta om häktning utan förhandling föreslås aVSkaffad. Detta skulle i synnerhet för oss i norra delen av landet med våra stora avstånd medföra långa och brådskande resor till häktningsförhandlingar. En risk som jag ser det om förslaget skulle genomföras är att man med hänsyn till tidsödande resor och andra olägenheter kanske skulle dra sig för att begära häktning i hovrätten i mål där den misstänkte borde häktas och där han också skulle ha häktats utan förhandling enligt nuvarande regler.

Svea hovrätt: När hovrätten i besvärsmål beslutar om häktning av den som befinner sig på fn" fot. skall för närvarande enligt 29 & förundersök- ningskungörelsen anmälan om att beslutet verkställts göras till tingsrätten. Eftersom hovrätten enligt det framlagda förslaget (24 kap. 15 & fjärde stycket) skall hålla förhandling i häktningsfrågan senast inom fyra dagar efter gripandet måste sådan anmälan göras även till hovrätten. Ändring i enlighet härmed bör ske i förundersökningskungörelsen. Om vid gripandet åtal redan har väckts vid tingsrätten, vilket ej är ovanligt. kan praktiska svårigheter att i hovrätten hålla förhandling i häktningsfrågan uppstå. Tingsrätten har nämligen i sådant fall att hålla huvudförhandling inom en vecka från gripandet. Skulle huvudförhandling vid tingsrätten komma att äga rum inom fyra dagar synes det över huvud taget inte behövligt att hålla häktningsförhandling i hovrätten.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen accepterar utredarens för- slag rörande häktning i högre rätt som bl.a. går ut på att RB 24:20 upphävs och att hovrätten måste hålla förhandling i häktningsfrågan inom samma tider som gäller för tingsrätten. Föreningen delar också utredarens uppfatt- ning att muntlig förhandling inte skall krävas i de fall när ett häktningsyr- kande vid en förhandling i underrätten har ogillats och åklagaren överkla- gat beslutet. Att muntlig förhandling däremot skall hållas senast fyra dagar efter det att ett sådant häktningsbeslut verkställts överensstämmer med de regler som gäller för tingsrätten.

• Sida 276
•  Original

Prop.]986/87:112

• Sida 283
•  Original

vakning kan tillgripas inte bara vid recidivfara utan även i samtliga fall där häktning kan ske. Institutet kan alltså formellt sett komma till användning också vid kollusionsfara och som alternativ till s.k. utredningshäktning. Detta berörs inte närmare i betänkandet, varken i allmän- eller specialmo- tiveringen. Det ligger emellertid i sakens natur att detta häktningsaltemativ praktiskt sett har ett utomordentligt smalt om ens något tillämpningsområ- de i de fall som har sagts nu. Det kan t.o.m. sättas i fråga om rannsak- ningsövervakning överhuvud bör kunna komma till användning i dessa fall. De tankar som ligger bakom rannsakningsövervakning och vad man vill uppnå med det institutet ligger knappast i linje med rekvisiten för utredningshäktning såsom dessa kommit till uttryck i 24 kap. 1 5 3 stycket förslaget till ändrad lydelse av RB. nämligen bl.a. att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Enligt tingsrättens mening bör man vid det fortsatta lagstiftning- sarbetet överväga frågan närmare och i allt fall beröra den motivledes.

En förutsättning för att rannsakningsövervakning skall kunna godtas i dessa fall i stället för häktning är att övervakningen kan antas ha en tillräcklig brottsavhållande effekt. Den kontroll, som den misstänkte blir föremål för, skulle emellertid i huvudsak inskränka sig till att han är skyldig att under särskilt angivna tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller annan anvisad plats (se 25 kap 2 & i stycket förslaget till ändrad lydelse av RB). En på detta sätt anordnad övervakning torde inte hindra en missbrukare från att fortsätta begå brott. Det lär heller inte vara svårt för vederbörande att dölja sin brottsliga verksamhet för överva- karen. Rannsakningsövervakning kan med hänsyn härtill knappast anses vara ett tvångsmedel lämpat för dem som har en mera markerad brottslig läggning eller befinner sig i en akut missbruksperiod. Visserligen skall anhållande och häktning få ske, om den som ställts under rannsaknings- övervakning återfaller i brott. Detta skulle emellertid i praktiken innebära, att åklagaren eller rätten i många fall nödgas besluta om rannsakningsöver— vakning. som redan från början framstod som verkningslös, för att först då den misstänkte återfallit i brott och detta uppdagats kunna inskrida med anhållande eller häktning. En sådan omgång är utan förnuftig mening. Härtill kommer följande. I många fall är den som misstänks för brott villkorligt frigiven eller dömd till skyddstillsyn. Som regel står den miss- tänkte då redan under övervakning, något som i det enskilda fallet inte hindrat honom från att ånyo begå brott. Att då ingripa med rannsaknings- övervakning i stället för häktning torde många gånger vara ett slag i luften. Vad som har sagts nu innebär emellertid inte att tingsrätten ställer sig avvisande till institutet rannsakningsövervakning.

Södra Roslags tingsrätt: Begreppet rannsakning förpassades till rätts- historien genom nya RB. Rannsakningen innebar att rätten ledde förunder- sökningen enligt den s.k. inkvisitoriska principen. Genom processrefor- men fick brottmålsprocessen en helt annan inriktning. Vi anser att det är olämpligt och föga framåtsträvande att återuppliva detta förlegade begrepp i det otympliga uttrycket rannsakningsövervakning. Även i sak har vi erinringar mot förslaget i denna del. Den nuvarande övervakningsmöjligh- eten har inte kommit till praktisk användning. Vi ifrågasätter också att

• Sida 284
•  Original

övervakning kan vara ett realistiskt alternativ till häktning annat än i rena undantagsfall, eftersom det fordras att den misstänkte har en fast punkt i tillvaron i form av arbete och bostad. Övervakning kan exempelvis bli aktuell om den misstänkte bereds plats på ett behandlingshem för missbru- kare, men i sådana l'all bortfaller häktningsskälen i regel utan att någon särskild övervakning behöver sättas in. Om någon form av övervakning skall framstå som ett realistiskt och användbart alternativ , fordras att man får fram en kader av stabila övervakare. Den intensiva form av övervak- ning som det är fråga om innebär att uppdragen som övervakare blir mycket krävande. Vi anser därför att det måste vara en uppgift för krimi- nalvården att rekrytera lämpliga övervakare. Helt veklighetsfrämmande är utredningsmannens ståndpunkt att åklagare och domstolar skulle påläggas uppgiften att skaffa fram övervakare. En sådan ordning strider mot dom- stolens Opartiska ställning och åklagarens roll som den misstänktes mot- part. En första förutsättning för att ett system med övervakare skall fungera är att det finns ett förslag på lämplig och villig person som kan åta sig uppdraget, innan en domstol eller åklagare förordnar om övervakning. Vi ställer oss också frågande till utredningsmannens förhoppning att släk- tingar till den misstänkte skall kunna utnyttjas som övervakare eller att ideella organisationer såsom Svenska Röda Korset eller facket kan stå som faddrar för ett övervakningsstysem som ett led i processuella tvångsåtgär- der i brottmål. Tingsrätterna har under alla förhållanden inga möjligheter att ta upp samråd med släktingar eller med ideella organisationer i syfte att rekrytera lämpliga övervakare. Nämndemän kan exempelvis endast un- dantagsvis vara villiga att åta sig sådana betungande och ansvarsfulla övervakningsuppdrag som det är fråga om här. Vi anser sammanfattnings- vis att utredningsmannens förslag till rannsakningsövervakning inte kan läggas till grund för lagstiftning.

Göteborgs tingsrätt: Det ligger i linje med såväl strävandena inom svensk kriminalpolitik som Europarådets rekommendationer att häktning kan ersättas med realistiska alternativ. Enligt tingsrättens uppfattning är emellertid rannsakningsövervakning i den föreslagna formen inte något sådant alternativ. Tingsrätten anser i stället att behovet av häktningssurro- gat är tillräckligt tillgodosett med de alternativ till frihetsberövande som redan finns. Övervakning i dess nuvarande form bör därför behållas.

För det fall förslaget om rannsakningsövervakning skulle genomföras vill tingsrätten göra vissa reservationer rörande användningsområdet. Det förefaller således verklighetsfrämmande att tänka sig att rannsaknings- övervakning skulle komma till användning vid kollusionsfara, eftersom en misstänkt som verkligen vill försvåra utredningen knappast låter sig hind- ras av att han står under övervakning. Samma betänkligheter gör sig beträffande många återfallsbrottslingar gällande vid recidivfara, särskilt om det finns missbruk med i bilden.

Varken åklagarväsendet eller domstolarna är organiserade så att de har lämpliga förutsättningar att skaffa fram bra övervakare eller ge denna verksamhet en effektiv organisation. Tingsrätten avstyrker därför bestämt att dessa myndigheter ges uppgiften att administrera rannsakningsöver- vakningen.

• Sida 285
•  Original

Beträffande vilka personer som bör anlitas som övervakare anser tings- rätten att det i allmänhet är olämpligt att anförtro denna uppgift åt den misstänktes anhöriga. Samhället bör inte annat än undantagsvis överlasta denna grannlaga uppgift på enskilda personer som ofta kan förväntas befinna sig i ett redan utsatt läge. Det kan inte vara lämpligt att äventyra det förtroende som kan finnas mellan den misstänkte och hans anhöriga. Det finns också en uppenbar risk att en sådan övervakare känner större solidaritet med den misstänkte än med myndigheterna och därför på ett otillbörligt sätt håller den misstänkte om ryggen. Övervakningen skulle då förfela sin avsedda verkan.

Luleå tingsrätt: Tingsrätten ställer sig positiv till det nya institutet och har inget att erinra mot de föreslagna bestämmelserna härom.

Domstolsverket: Som utredaren påpekat förutsätter den föreslagna be- gränsningen av häktning vid recidivfara att det finns ett användbart häkt- ningsalternativ. DV är dock som redan framgått tveksam till om den föreslagna rannsakningsövervakningen är ett sådant användbart alternativ.

Vad först gäller benämningen av ett nytt övervakningsinstitut ifrågasät- ter DV om termen rannsakningsövervakning hör hemma i modernt språk- bruk. DV föreslår i stället att institutet kallas tillsyn.

Syftet med den föreslagna övervakningen är att fånga upp de fall som genom att häktningsförutsättningarna skärps inte kommer att häktas. Des- sa fall kan antagas i huvudsak utgöras av dem som gjort sig skyldiga till upprepade förmögenhetsbrott och vilka även i övrigt har en instabil social situation, t. ex. genom att de är hemfallna åt drogmissbruk. DV ifrågasätter om en rannsakningsövervakning enligt den föreslagna modellen verkligen kan utgöra ett användbart häktningsaltemativ beträffande dessa personer.

Utredaren har uttalat att det varken inom eller utanför kriminalvården behövs någon särskild organisation för att administrera rannsakningsöver- vakningarna. DV delar inte denna uppfattning. Enligt DVs mening är det i stället så att en av de viktigaste förutsättningama för att en övervakning skall fungera är att den står under fast tillsyn av en myndighet eller annan organisation. En av anledningarna till att den nuvarande möjligheten till övervakning inte används mer än vad som sker är sannolikt att lagstiftaren inte givit institutet en tillräckligt stram utformning.

En annan viktig förutsättning för att en rannsakningsövervakning skall fungera är att den misstänkte kan kontrolleras effektivt. Utredaren har anfört att den egentliga övervakningen i första hand bör läggas på intresse- rade lekmän, gärna den misstänktes släktingar eller andra bekanta. I mot- sats till den till frivården knutna övervakningen är målsättningen vid rann- sakningsövervakning dock inte att bistå den misstänkte med råd och hjälp för att främja hans anpassning till samhället. I stället skall övervakaren i första hand kontrollera att den misstänkte följer de villkor som förenats med övervakningen, dvs. att den misstänkte t.ex. befinner sig i hemmet under nattetid osv. Övervakaren skall alltså i rent egentlig mening över- vaka den misstänkte. Det kan inte undgås att man känner en tveksamhet inför en sådan ordning. Det är ett stort ansvar som läggs på övervakaren, särskilt om han står den misstänkte nära och denne inte rättar sig efter de föreskrivna villkoren. Riskerna för att övervakaren av olika skäl under-

Prop.]986/871112

• Sida 286
•  Original

låter att anmäla att villkoren inte efterlevs är sannolikt betydande. Med hänsyn till övervakarens uppgifter kommer det troligen också visa sig svårt att rekrytera lämpliga övervakare.

Sammanfattningsvis vill DV uttrycka sin tveksamhet till användbarhe- ten av den föreslagna rannsakningsövervakningen. DV vill emellertid inte motsätta sig att en rannsakningsövervakning prövas i praktisk tillämpning. Även om det är svårt att finna ett användbart alternativ till häktning bör alla försök i den riktningen välkomnas. Mot bakgrund av det tidigare sagda föreslår DV emellertid att ett beslut om rannsakningsövervakning skall stå under tillsyn av behörig skyddskonsulent. Därvid bör övervakarna i första hand utses bland tjänstemännen inom skyddskonsulentorganisationen eller bland de övervakare som frivården redan nu anlitar.

RPS: RPS vill till en början slå fast, att häktning är ett ingripande tvångsmedel som naturligtvis inte bör användas om det inte är påkallat av starka skäl. Det finns därför all anledning att försöka skapa tvångsmedel. som kan användas som alternativ till häktning i vissa fall. Det är dock inte helt lätt att få sådana alternativa tvångsmedel så effektiva, att de verkligen kan fylla sitt ändamål.

För att få en övervakning av en misstänkt, brottsbenägen person i frihet tillräckligt effektiv torde enligt RPSs mening fordras en större insats från övervakare och myndigheter än som är möjligt enligt utredningens förslag. Den misstänkte måste besökas flera gånger per dygn. inte minst kvällstid. Åtminstone en del av besöken bör ske vid tidpunkt som inte har meddelats i förväg. Det förefaller mindre realistiskt att, som utredningen avsett, tänka sig att den misstänktes släktingar och andra frivilliga lekmän skulle kunna åta sig en så intensiv övervakning i någon större utsträckning. Släktingarna skulle dessutom lätt kunna råka i en lojalitetskonflikt, som vore olycklig för dem själva och menlig för övervakningens effektivitet.

I betänkandet föreslås att rannsakningsövervakning skall administreras av domstolar och åklagarmyndigheter. RPS vill påpeka att en övervakning, bedriven med tillbörlig intensitet, fordrar ett betydande stöd från de ad- ministrerande myndigheterna. Sålunda måste övervakare rekryteras med omsorg och ges en viss utbildning eller instruktion. Utförandet av över- vakningsuppdragen måste planeras och följas upp. Inte minst måste över- vakarna kunna vända sig till myndigheten för att få råd och instruktioner i olika uppkomna situationer. Det förefaller inte realistiskt att tänka sig att domstolar och åklagarmyndigheter skall kunna ta på sig sådana uppgifter. åtminstone inte utan men för den övriga verksamheten.

På anförda skäl anser RPS att rannsakningsövervakning enligt den mo- dell som utredningen föreslagit inte har praktiska förutsättningar att bli ett alternativ till häktning. Förslaget avstyrks därför.

För tydlighetens skull vill RPS tillägga, att man naturligtvis inte på föreliggande material kan uttala sig om möjligheten att införa rannsak- ningsövervakning i någon annan form än den som utredningen har föresla- git. För detta krävs ytterligare utredning.

Kriminalvårdsstyrelsen: Styrelsen är ytterst tveksam till institutet rann- sakningsövervakning så som det presenteras i utredningen. Rannsaknings- övervakning skulle enligt utredningen vara tänkt för bl.a. de recidivfall,

• Sida 287
•  Original

som enligt den ändrade häktningsgrunden i fortsättningen inte bör häktas. Som styrelsen anfört i det föregående är det ofta fråga om personer med missbruksproblem. För denna grupp krävs kontrollåtgärder. som, man inte kan begära av den personkrets utredningen har ansett lämplig som överva— kare. Det är sålunda tveksamt om under en brottsutredning t. ex. en nära anhörig skall knytas till ett uppdrag som direkt innefattar en frihetsberö- vande sanktion — häktning — vid brott mot givna föreskrifter. Enligt styrelsens mening är beskrivningen av rannsakningsövervakningen sådan att den i första hand är att betrakta som en polisiär uppgift. Av den anlidningen torde som övervakaren i första hand polisens tjänstemän kom- ma i fråga men också i vissa fall andra grupper såsom kriminalvårdens tjänstemän och socialtjänstens fältarbetare.

Styrelsen delar såtillvida utredningens uppfattning att rannsaknings- övervakningen inte skall administreras av kriminalvården.

Mot bakgrund av styrelsens tveksamhet vad avser den föreslagna rann- sakningsövervakningcn och de kritiska synpunkter styrelsen anfört i det föregående föreslås att i stället för rannsakningsövervakning de befintliga instituten övervakning, reseförbud och anmälningsplikt utvidgas så att dessa bättre än för närvarande framstår som alternativ till häktning.

Styrelsen tillstyrker utredningens förslag att en generös ersättning skall utgå vid rannsakningsövervakning. Övervakningen av en frivårdsklient torde ofta kräva minst lika stor arbvetsinsats som vid den rannsaknings- övervakning utredningen föreslår. Enligt kriminalvårdsstyrelsens uppfatt- ning bör kriminalvårdens övervakare därför ersättas enligt samma gurnder som övervakarna vid rannsakningsövervakning. Styrelsen hänvisar i detta avseende till vad som anförts i anslagsframställningen för budgetåret l986/87.

Brottsförebyggande rådet: När det gäller den närmare avvägningen mel- lan häktning och alternativa tvångsmedel vid recididvfara får, som BRÅ utvecklar i yttrande över betänkandet "Häktning och anhållande” (SOU 1977150). proportionalitetstänkandet inte drivas för långt. Samhällsskyd- dct kan bli urholkat om tvångsmedlens art och omfattning skall stå i viss proportion till den påföljd som i det enskilda fallet kan tänkas för ett brott. I stället bör, som föreslagits, det aktuella brottets art och svårighetsgrad vara en viktig omständighet vid prövningen av om sådan recidivrisk före- ligger att häktning bör komma i fråga.

Reservation till BRÅ :s yttrande av Knut S veri: Jag avvisar helt utformningen av förslaget till rannsakningsövervakning. Beträffande detsamma anser jag att staten givetvis inte bör kunna ålägga personer. som ej är dömda, skyldigheter av den art som föreslås i betän- kandets nya utformning av RB 25z3.

RRV: RRV ställer sig tveksamt till förslaget om rannsakningsövervak- ning. RRV menar att utredaren underskattat de praktiska svårigheterna att få ett rannsakningsinstitut att fungera tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Enär vi redan har tvångsmedlen reseför- bud och anmälningsskyldighet i RB som alternativ till häktning framstår måhända utredningsmannens förslag om rannsakningsövervakning och natthäkte som onödiga. Länsstyrelsen motsätter sig dock inte de föreslag—

• Sida 288
•  Original

na instituten. I undantagsfall kan instituten komma till praktisk använd- ning.

Polisstyrelsen i Ronneby polisdistrikt: Systemet med rannsakningsöver- vakning ter sig enligt utredningens förslag positivt. Det föresvävar dock polismyndigheten visst tvivel då det gäller att omsätta tanken i praktisk verksamhet. Möjligheten att få handlingskraftiga övervakare med mod och vilja att övervaka, kontrollera och vid överträdelse anmäla, synes polis- myndigheten utomordentligt liten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För rannsakningsövervakning skall en- ligt utredningen gälla i huvudsak samma förutsättningar som för häktning. Rannsakningsövervakning skall dessutom kunna åläggas sådana misstänk- ta som genom skärpta häktningsförutsättningar i fortsättningen inte skall kunna häktas på grund av recidivfara. Framför allt när det gäller recidiv- brottslingar torde det emellertid komma att röra sig om en mycket svår- övervakad, brottsbenägen personkrets, ofta utan stadigvarande bostad eller fast anställning och med olika slag av missbrukarproblem. Att konti- nuerligt övervaka en sådan person så att hans rörelser i samhället kontrol- leras i tillräckligt hög grad — t ex att han uppehåller sig i sin bostad eller avhåller sig från missbruk — torde i praktiken bli utomordentligt svårt. Därtill kommer att kostnaderna för en sådan övervakning måste bli bety- dande. samtidigt som svårigheterna att hitta villiga och kompetenta över- vakare kan förväntas bli avsevärda.

Länsstyrelsen vill dock inte helt avvisa förslaget utan anser att rann- sakningsövervakning bör kunna komma till användning som en ersättning för häktning — utom såvitt avser recidivfallen.

Om det framlagda förslaget likväl genomförs måste — som utredningen framhåller — brott mot meddelade föreskrifter i samband med rannsak- ningsövervakningen omedelbart resultera i en kraftig sanktion i form av häktning för att institutet skall mötas med förtroende från polis, åklagare och domare. Detta bör inte vålla svårigheter i de fall övervakningen har trätt i stället för häktning. Utredningen nämner dock inte något om vilken reaktion som skall träda in när det ej är möjligt att som sanktion häkta vederbörande. Länsstyrelsen avser det fallet där rannsakningsövervak- ningen har tillgripits "då häktning inte är möjlig" dvs. i de recidivfall som faller utanför de nya häktningsreglema. I denna del måste det finnas klara regler för att inga tveksamheter skall räda och institutet skall få önskad effekt.

Rannsakningsövervakning kommer som ovan nämnts att ställa stora krav på övervakaren. För att i någon mån underlätta rekryteringen av kompetenta övervakare bör ersättningen sättas väsentligt högre än den av utredningen föreslagna, 50 kr/dag.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisdistrikt: Polismyndigheten ställer sig tveksam till förslaget om rannsakningsövervakning. Det kan ifrågasät- tas om övervakning går att anordna på ett tillfredsställande sätt. Det måste beaktas att flertalet av de anhållna som kan komma ifråga för detta substi- tut har missbruksproblem. liksom att en anhörig. som skall fungera som övervakare. lätt kommer i en konfliktsituation när den övervakade över- träder givna regler.

• Sida 289
•  Original

Polisstyrelsen vid Malmö polisdistrikt: Vad gäller förslaget om rann- sakningsövervakning är det polismyndighetens uppfattning att detta insti-' tut inte är praktiskt genomförbart. En sådan övervakning som förutsätts går inte att arrangera.

Riksdagens ombudsmän: Utredaren har presenterat två förslag till tvångsmedel som alternativ till den vanliga häktningen, nämligen rann- sakningsövervakning och "natthäkte". Från principiella utgångspunkter finns det inte mycket att invända mot dessa förslag. Det förefaller mig dock som om utredaren har underskattat de praktiska svårigheterna att admini- strera sådana alternativa tvångsmedel och de behov av ökade resurser som skulle uppstå.

Juridiskafakultetsnämnden vid Lunds universitet: Forskningsnämnden förklarar sig — avslutningsvis — inse, att de alternativa åtgärder som f.n. finns till häktning inte visat sig motsvara förväntningarna. Det låter sig också sägas, att nya former måste finnas ut, för att det skall bli möjligt att nedbringa antalet häktningar. Utredningsmannen har befunnit sig i en svår siutation. Som idé finner nämnden i varje fall modellen rannsakningsöver- vakning god. Men fråga är, om fördelarna med sådan övervakning, liksom med modellen natthäkte, står i rimlig proportion till de uppenbara nackde- larna; att de ej överväger, är nämndens uppfattning.

För en rättslig reglering av vad slag det vara må är uppenbarligen enkelhet och frånvaron av komplicerad teknik ett mycket stort plus; till förmån härför torde nästan alla andra intressen böra stå tillbaka. Särskilt framträdande förefaller denna intressevärdering bli vid den legala utform- ningen av tvångsåtgärder. De nu framlagda förslagen innebär. att floran av tvångsmedel skall ytterligare berikas med tvenne exemplar med sina spe- ciella karakteristiska och sina speciella förutsättningar. Särskilt de ena, övervakningen, har fått en komplicerad utformning som måste kräva en stor arbetsinsats från berörda befattningshavare och från övervakaren. Är det överhuvud realistiskt-att anta, att lekmän finns som ställer sig till förfogande i erforderlig utsträckning? Uppgiften måste bli allt annat än enkel. Man kan ställa frågan. om det ej är en bättre utväg att i stället söka forma om institutet reseförbud (även om detta givetvis innebär, att för- budsreglerna blir något mer komplicerade).

Trots att forskningsnämnden i princip ställer sig avvisande till båda de alternativa modellerna, vill den icke motsätta sig det föreslagna övervak- ningsinstitutet; dess införlivande med lagstiftningen kan i varje fall ses som ett försök. till dess vunna erfarenheter ger en säkrare bedömningsgrund för ett fortsatt bestånd. Vad gäller natthäkte är detta tydligen inte något alternativ till häktning utan till formen för verkställighet av häktning. Alternativets omsättning i praktiken minskar inte antalet häktningar: där- emot ökas uppenbarligen arbetsuppgifterna för berörda tjänstemän. Nämnden tror ej att något beaktansvärt intresse kan tillgodoses medelst denna ordning för s.a.s. halvhäktade personer och ställer sig kallsinnig till förslaget.

Sveriges advokatsamfund: Som alternativ till häktning föreslår utred- ningen bland annat s.k. rannsakningsövervakning. Denna term är enligt samfundets mening tung, och den överensstämmer inte med modernt

• Sida 290
•  Original

språkbruk. Det kan vidare starkt ifrågasättas om allmänheten verkligen förstår dess innebörd. Samfundet föreslår att man istället kallar institutet för ”villkorlig häktning”. vilket också i utredningen omnämns som syno- nymt med rannsakningsövervakning.

Vad gäller de båda föreslagna substituten till häktning — rannsaknings- övervakning och natthäkte — ställer sig samfundet positivt till att man i vart fall prövar dessa.

Sveriges domareförbund: Utredaren föreslår som ett alternativ till häktning ett nytt institut benämnt rannsakningsövervakning. Förutsätt- ningarna härför skall vara desamma som vid häktning men därjämte skall åtgärden kunna sättas in för de misstänkta som genom den föreslagna skärpningen av häktningsförutsättningen recidivfara i fortsättningen inte bör häktas. Avsikten är att genom föreskrifter och intensiv övervakning få den misstänkte att ej längre begå brott. Liknande tankegångar har tidigare framförts men ej gått att genomföra främst beroende på den uppenbara svårigheten att övervaka en persons förehavanden under hela dygnet men även på möjligheten att få tag i lämpliga övervakare. De personer som utredaren omnämner som tänkbara övervakare är säkerligen lämpade för detta ändamål men förbundet har svårt att tro att de är beredda att ställa upp i den omfattning som erfordras för att rannsakningsövervakning skall bli ett alternativ till häktning.

Utredaren föreslår att övervakare skall förordnas av åklagaren eller av domstol och att dessa myndigheter även skall skaffa fram lämpliga överva- kare. Förbundet motsätter sig bestämt förslaget i denna del och menar att ansvaret för övervakningen skall läggas på frivården som redan har erfa- renhet av övervakningsinstitutet och kännedom om personer som är villiga att tjänstgöra som övervakare. Slutligen föreslår förbundet att en annan term än rannsakningsövervakning bör väljas. Uttrycket rannsakning leder tankarna till den ordning som gällde enligt den äldre RB.

Sammanfattningsvis ställer sig förbundet mycket tveksamt till förslaget men vill inte motsätta sig att institutet under ett annan namn än det utredaren föreslagit införs som ett alternativ till häktning.

Föreningen Sveriges åklagare: Som framgår under rubriken Allmänna synpunkter har föreningen inte övertygats om att rannsakningsövervak- ning och natthäkte är realistiska alternativ eller komplement till häktning. Föreningens inställning sammanhänger delvis med att föreningen inte kan acceptera förslaget att häktning på grund av recidivfara skall begränsas till vissa brottstyper. Tidigare försök att finna realistiska häktningssurrogat har i stort sett misslyckats. De ändringar i RB som tillkom 1981 och som medgav större möjligheter att tillgripa övervakning fick, såvitt föreningen har sig bekant, ingen större praktisk betydelse.

Rannsakningsövervakning skall i första hand fånga upp de recidivfall som inte omfattas av den brottskategori som enligt förslaget skall kunna leda till häktning på recidivgrund. Föreningen delar inte utredarens upp— fattning att det är relativt lätt att kontrollera att den misstänkte efterlever de villkor som uppställts. Utredaren har själv redovisat tveksamhet om föreskrifter som innefattar krav på skötsamhet eller förbud mot missbruk. Övervakningen skall enligt förslaget inte ligga på kriminalvården eller

• Sida 291
•  Original

annan offentlig myndighet utan på exempelvis fackliga organisationer, Svenska Röda Korset. personer i den misstänktes omgivning. hans släk- tingar osv. Enligt föreningens mening skulle en övervakare som förordnats av åklagare resp. rätten och fått sitt arvode bestämt av den förordnande myndigheten komma i lojalitetskonflikter med den övervakade, om över- vakaren exempelvis är en nära anhörig, en arbetskamrat eller på annat sätt har nära relationer till den misstänkte. Om förslaget om rannsakningsöver- vakning godtas bör, såsom utredaren föreslagit, inte bara rätten utan även åklagaren ges beslutsbefogenheter .

Föreningen Sveriges Iänspolisehefer och Föreningen Sveriges polis- chefer: Föreningarna har ingen erinran i sak mot förslaget att tillskapa alternativ till häktning så som dessa beskrivits i avsnittet.

Dock är föreningarna tveksamma till om rannsakningsövervakningen kommer att fungera om inte utredningen klarare anger vem/vilka som kan eller får anlitas för uppdraget. Enligt föreningarnas uppfattning skulle det sannolikt i avsevärd grad öka såväl aktuella myndigheters som allmänhe- tens tilltro till rannsakningsövervakning som häktningssurrogat om till exempel skyddskonsulentorganisationen hade ansvaret för organisationen. Det är föreningarnas övertygelse att det inom skyddskonsulentorganisa- tionen finns såväl kunskaper som erfarenheter att tillvarata övervaknings- institutets organisation och förverkligande på ett effektivt sätt. Föreningar- na vill således i denna del av anförda skäl ej acceptera utredningens förslag i sin nuvarande utformning.

Utredningen anser att, för att institutet skall mötas med förtroende från polis, åklagare och domstolar, brott mot meddelade föreskrifter i samband med rannsakningsövervakningen omedelbart måste resultera i en kraftig sanktion i form av häktning. Detta går naturligtvis bra när övervakningen har trätt i stället för häktning. Utredningen nämner dock inget om vilken reaktion som skall träda in när det ej är möjligt att som sanktion häkta vederbörande. Föreningarna avser alltså det fallet där rannsakningsöver- vakningen har tillgripits "då häktning inte är möjligt". I denna del måste det finnas klara regler för att inga tveksamheter skall råda och institutet skall få önskad effekt.

Svenska polisförbundet: Vi motsätter oss förslaget på det sätt det är utformat och föreslår att dessa regler omarbetas. En utgångspunkt bör vara att de samlas under en gemensam beteckning ”Villkorlig häktning" samt att åklagaren ges befogenhet att under vissa förutsättningar fatta beslut om sådan, eller om lättnader i av rätten fattat beslut om häktning.

Till denna mer allmänna syn på förslaget vill vi anföra följande beträffan- de detaljerna i utredningens förslag.

Enligt utredningen är det ett förhållandevis litet antal som kan väntas bli aktuella för rannsakningsövervakning.

Vi delar denna uppfattning och tror att det rent praktiskt torde bli svårt att redan vid en häktningsförhandling ha underlag för ett beslut om en lindrigare form av häktning, däremot kan det bli aktuellt i ett mindre antal fall under pågående häktning. Befogenheten att fatta beslut om lättnader bör därför ligga hos åklagaren, eller efter talan av den misstänkte, hos rätten.

• Sida 292
•  Original

Ansvaret för ett underlag för beslut om någon lindrigare form av häkt- ning förutsätter ett aktivt agerande från den misstänkte eller hans försvara- re. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det därför viktigt att försvarare förordnas i ett tidigt skede. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det enligt vår uppfattning stötande om möjligheten att anskaffa övervakare skulle vara en förutsätt- ning för att kunna medge en lindrigare form av häktning. Det måste alltså finnas en fungerande organisation av övervakare som måste vara beredda att mer eller mindre på heltid ägna sig åt övervakningen under den tid den pågår. De ska också ha en ersättning som är anpassad till en sådan arbetsinsats.

Utredningens förslag att någon anhörig skulle sköta denna övervakning anser vi helt orealistisk. Den övervakande måste ju ha en form av rappor- teringsskyldighet hur den misstänkte sköter sig i avseende på flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara och vi har svårt att se hur detta ska kunna ske i ett släktskapsförhållande utan att övervakaren råkar i lojalitetskon- flikt.

Nämndemännens riksförbund: Förbundet ser positivt på de alternativa häktningsformer som föreslås: natthäkte och rannsakningsövervakning.

Förbundet är även positivt till nämndemäns möjlighet att mot rimlig ersättning åta sig uppdrag som övervakare för dem som ålagts rannsak- ningsövervakning.

Förbundsstyrelsen har slutligen diskuterat frågan om borgen som lämp- ligt häktningsalternativ. Alltför mycket talar emot denna form av villkorlig häktning, inte minst rättviseskäl.

Övervakares och Kontaktpersoners Riksförbund: Utredningsmannen dokumenterar en nästintill häpnadsväckande okunnighet genom att vara totalt ovetande om såväl vårt förbunds existens under 17 år som den verksamhet vi hittills bedrivit. Menar utredaren allvar med sitt förslag om att engagera frivilliga lekmän i det straffprocessuella uppdraget "rannsak- ningsövervakning” finner man självklart de presumtiva uppdragstagama lättast i deras egen organisation — Övervakares och Kontaktpersoners/fa- miljers Riksförbund.

Utredarens ambitioner att nedbringa häkteskostnaderna är naturligtvis lovvärda men därmed inte sagt att alla åtgärder som är ekonomiskt lön- samma automatiskt också är politiskt försvarbara. Vill man undvika häk- tesinstitutets skadliga effekter och därmed också minska kostnaderna är naturligtvis den effektivaste modellen att avstå från häktningen.

Mot bakgrund av de häktessurrogat som redan finns är det förvånande att utredaren föreslår ytterligare ett straffprocessuellt tvångsmedel. Innan de straffprocessuella tvångsmedlen antalsmässigt byggs ut anser vi det angeläget att redan tillskapade möjligheter kommer till användning i en helt annan omfattning än vad som nu är fallet. Det är angeläget ur såväl rent humanitära skäl som ur trovärdighetssynpunkt mot bakgrund av de kon- ventioner vi ställt oss bakom.

Vad vi främst vänder oss emot i institutet "rannsakningsövervakning"' är att det substansiella innehållet är av rent kontrollerande natur. Vi

• Sida 293
•  Original

övervakare är naturligtvis medvetna om att övervakningen är ett led i straffverkställigheten. men vi är också medvetna om att en övervakares uppgift är dubbel. nämligen dels att ge den övervakade det stöd och den hjälp han kan behöva och dels att kontrollera att han inte återfaller i brott. Det är denna dubbla roll vi tar på oss när vi ställer upp som övervakare. Om man verkligen. som utredaren här gör, menar, att en övervakares enda uppgift i vissa övervakningsuppdrag skall vara den, att enbart kontrollera. då finns det ingen anledning att förordna någon övervakare. I sådana fall får man söka finna någon annan form för kontroll. Övervakningsinstitutet är då direkt olämpligt.

Vi föreslår att de straffprocessuella tvångsmedlen inte utökas med insti- tutet '”rannsakningsövervakning".

Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm: Häktning är. inte minst till följd av de regler som gäller om verkställigheten, en djupt ingripande åtgärd. Redan humanitära skäl talar för att detta tvångsmedel bör användas spar- samt. Att det likväl användes i den utsträckning som sker beror säkerligen till icke ringa del på att något realistiskt alternativ till häktning i praktiken inte står till buds.

Utredningsmannen föreslår att man skall införa ett nytt alternativ till häktning, kallat rannsakningsövervakning. Rannsakningsövervakning avses bli använd i stället för häktning av framför allt alkohol- eller narkoti- kaberoende personer beträffande vilka det finns recidivfara. Övervakning- en skall innebära bl.a. skyldighet för vederbörande att vissa tidpunkter eller tider vistas i sin bostad eller på sin arbetsplats. Därutöver skall den misstänkte kunna åläggas att följa föreskrifter. t.ex. angående läkarvård eller behandling, "väsentligen" i syfte att kunna kontrollera den misstänk- te.

Skyddsvärnet vill för sin del instämma i uppfattningen att vi i dag inte har realistiska häktningsalternativ. Det beror enligt Skyddsvärnets åsikt inte så mycket på att vi saknar behövliga regler. Bristen är i stället att det i varje fall för något äldre lagöverträdare inte finns möjligheter att ta hand om dem i annan form än förvaring på allmänt häkte. I 25 kap. 2 & RB stadgas att domstolen i samband med reseförbud eller anmälningsskyl— dighet får föreskriva att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Utredningsmannens förslag in- nebär det positiva att man kan tänkas komma att organisera en speciell övervakning avsedd för detta ändamål. Nu finns det nämligen så långt Skyddsvärnet känner till, inte någon övervakningsorganisation till domsto- lens förfogande. Det är säkert en av anledningarna till att detta häktnings- altemativ inte fungerar i praktiken. Förslaget om rannsakningsövervak- ning är dock från principiell synpunkt tveksamt åtminstone på en punkt. Skyddsvärnet pekar på uttalanden i avsnitt 12.4, st 4—6. Så t. ex. tycks den misstänktes samtycke inte behöva vara en förutsättning för en föreskrift om skyldighet undergå viss behandling. Hur motiverad viss behandling än ter sig för häktningsdomaren måste av rättssäkerhetsskäl ett minimum vara att den misstänkte samtycker till behandlingsföreskrift innan den meddelas och att samtycket inte ges endast för att slippa häktningen.

• Sida 294
•  Original

Även om bestämmelserna om rannsakningsövervakning införs, förefal- ler de praktiska möjligheterna att använda detta institut begränsade. Det är knappast troligt att det kommer att kunna användas i särskilt stor utsträck- ning för det socialt mest utsatta klicntelet. Dessa saknar inte sällan både arbete och fast bostad. Värdet från kontrollsynpunkt —- eller brottsföre- byggande synpunkt — att en misstänkt åläggs att vid vissa tider finnas tillgänglig i en bostad som inte är hans egen är också ringa. Till detta skall påpekas att misstänkta många gånger inte själva råder över var de kan bo: missbrukaren blir utslängd från föräldrarna, flickvännen eller kvarten från en dag till en annan. Det gör att man måste räkna med att föreskrifter kommer att överträdas, även om föresatserna från början var goda. I så fall återstår häktningen. Rannsakningsövervakning tycks följaktligen bli ett reellt alternativ främst för tämligen väletablerade lagöverträdare.

Enligt Skyddsvärnets uppfattning kan ett rimligt häktningsaltemativ tillskapas redan inom ramen för nuvarande lagbestämmelser. Man kan tänka sig att inrätta övervakningshem där misstänkta placeras. På hemmet bör viss vård kunna tillhandahållas. Motivationsarbete och utredningen om fortsatt behandling kan företas under den tid den misstänkte är intagen. I fall vederbörande har fast arbete kan möjlighet öppnas för honom att sköta det. Fasta regler om tider då man måste vistas på hemmet tillämpas. Det är knappast troligt att platser på sådant hem skulle ställa sig så dyrbara som platser på allmänt häkte.

På sid 162—163 behandlar utredningsmannen det system med borgen som förekommer i England. Det bör i detta sammanhang påpekas att man där inrättat s.k. bail hostels vilket gör det möjligt att även socialt mycket utsatta klienter får ett alternativ till häktning. Vid sidan av den kontroll av klienten som det innebär ges denne också möjlighet att från en fast punkt i tillvaron försöka ordna upp sin sociala situation, t. ex. söka arbete eller utbildning. Ett icke obetydligt inslag av motivationsarbete för fortsatt vård förekommer vilket icke sällan resulterar i att klienten sedan accepterar en föreskrift att under viss tid vistas på s.k. probation hostels (en skyddstill- synsdom kombineras med föreskrift att vistas på probation hostel, som antingen drivs av "skyddskonsulentorganisation" eller frivilliga organisa- tioner) för att mera långsiktigt komma till rätta med sina problem. Vistelse på bail hostels är ofta kombinerat med anmälningsplikt hos polisen, oftast någon gång i veckan. Skyddsvärnet har erfarenhet av systemet med bail hostel och probation hostel och anser för sin del att de utgör värdefulla kriminalpolitiska medel. De fungerar väl som alternativ till såväl häktning som frihetsstraff och ställer sig för övrigt billigare än både häkte och anstalt.

Skyddsvärnet vill nämna att föreningen sedan ett halvår tillbaka för samtal med företrädare för kriminalvårdsstyrelsen om Skyddsvärnets möj- ligheter att ta på sig utredningsuppgifter som blir aktuella om påföljen kontraktsvård införs. Det skulle gälla klienter inom storstockholmsområ- det och framför allt sådana med grava missbruksproblem och rätt allvarlig kriminalitet i bakgrunden. Det har från Skyddsvärnets sida framhållits att ett betydande praktiskt problem vid det utredningsarbetet är att dessa klienter regelmässigt är häktade. De korta tidsfrister RB ger kan inverka

• Sida 295
•  Original

menligt på utredningens kvalitet och därmed påvärdet av den vård som kommer i fråga. Ett sätt att lösa de därmed sammanhängande problemen vore, har det förefallit, att inrätta och driva ett övervaknings- och utred- ningshem. I ett sådant skulle klienter kunna placeras före rättegången, inte som häktade utan som underkastade reseförbud med föreskrifter. Skydds- värnets styrelse har ställt sig bakom dessa överväganden och man är intresserad av att i former som nu skisserats som huvudman ta ansvaret för utredningsarbetet med kontraktsvärden.

Skyddsvärnet anser alltså att det praktiskt sett är av närmast marginellt värde för de socialt mest utsatta klienterna om man nöjer sig med att införa bestämmelser om rannsakningsövervakning. Reell betydelse som alterna- tiv till häktning skulle det ha. om övervaknings- och utredningshem organi- serades efter vad Skyddsvärnet antytt i det föregående. Det kan ske i huvudsak inom ramen för nu gällande bestämmelser. Skyddsvärnet vill därför föreslå att man utreder frågan om inrättande av övervaknings- och utredningshem att användas enligt ovan skisserad modell.

Svenska Röda korset: SRK anser att det är mycket angeläget att utveck- la alternativ till nuvarande förvaringsformer. Varje möjlighet att undvika att låsa in människor bör tas. De alternativa förslag som lämnas bör prövas snarast. SRK är berett att medverka inom ramen för organisationens resurser med övervakning m. m.

LO: De skärpningar av häktningsförutsättningarna som föreslås kommer att medföra att alternativ till häktning förmodligen kommer att öka. Idag finns möjlighet att meddela reseförbud och anmälningsskyldighet. LO ifrågasätter värdet med införandet av institutet rannsakningsövervakning.

TC O: Utredningens förslag om rannsakningsövervakning är enligt TCOs uppfattning intressant och värt att pröva. I vissa avseenden förefaller det emellertid i sin praktiska utformning tveksamt om det går att genomföra. Sålunda är det svårt att se hur det ska vara möjligt att för detta ändamål använda sig av släktingar till den misstänkte eller aktiva inom olika organi- sationer. Den föreslagna övervakningen är i huvudsak kontrollerande och skiljer sig därmed från nuvarande övervakningsform. Dessutom finns det redan i dag svårigheter — särskilt i storstäderna — att rekrytera tillräckligt antal kvalificerade övervakare. Det förefaller därför vara mest realistiskt att bygga på och utveckla nuvarande frivårds- och övervakningsorganisa- tion.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det enligt TCOs uppfattning stötande om möjligheten att anskaffa övervakare skulle vara en förutsättning för att kunna medge en lindrigare form av häktning. Det måste alltså finnas en fungerande organisation av övervakare som är beredda att mer eller mind- re på heltid ägna sig åt övervakningen under den tid den pågår. Dessa övervakare ska också ha en ersättning som är anpassad till en sådan arbetsinsats. '

JUSEK anser att utredningens förslag om införande av rannsaknings- övervakning och natthäkte är orealistiska.

Såsom redan nämnts i anslutning till frågan om begränsningen av möjlig- heterna till häktning vid recidivfara kan det förväntas förekomma mycket få fall som kan jämföras med fall där anhållande och häktning sker enligt

• Sida 296
•  Original

nuvarande regler och praxis men där en övervakning, sådan utredningen tänkt sig den, leder till en minskad risk för återfall i brott.

Utredningen anser att personer i den misstänktes omgivning skall kunna förordnas som övervakare och att någon särskild organisation inte behöver byggas upp för denna verksamhet. Mot bakgrund av den Iojalitetskonfiikt som den övervakare som är den misstänktes arbetsgivare eller närstående måste råka in i då den misstänkte inte följer uppställda villkor för övervak- ningen och fråga därför uppkommer om häktning, anser förbundet det olämpligt att andra än rent professionella övervakare förordnas i normal- fallet. För att verksamheten överhuvudtaget skall kunna fungera krävs att en särskild organisation tillskapas, något som måste anses mycket kost- nadskrävande.

Förbundet ställer sig inte helt avvisande till att åklagare och domstol får medge en häktad att vistas utanför häktet. Emellertid kan det konstateras att misstänkta i situationer då riskerna för vissa effekter varå ett häktnings- beslut kan grundas inte föreligger under dagtid överhuvudtaget inte blir häktade med tillämpning av nuvarande praxis. Ett införande av "natt- häkte" kommer därför knappast att minska antalet frihetsberövanden utan snarare leda till en ökad användning av personella tvångsmedel.

Medborgarrättsrörelsen: Övervakning som alternativ till häktning, eventuellt i förening med särskilda villkor, behandlas av utredningen som en nyhet men är det egentligen inte. I 24 kap. 3 & RB stadgas det redan nu om övervakning som alternativ till häktning, och i 25 kap. 2 & anges att reseförbud eller anmälningsskyldighet kan förenas med villkor som behövs för den misstänktes övervakande. Som exempel på sådana villkor angav redan processlagberedningen skyldighet för den misstänkte att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Och 25 kap. 9 & RB stadgar om omedelbar häktning för det fall att sådana villkor inte fullgörs. Vad utredningen kallar rannsakningsövervakning finns alltså re- dan i gällande rätt som alternativ till häktning men används av någon anledning praktiskt taget aldrig. Det är naturligtvis möjligt att de lagänd- ringar utredningen föreslår i sådant hänseende kan leda till att rannsakningsövervakning kommer till ökad användning. Frågan är när- mast om den ringa användningen nu sammanhänger med brist på kunskap om att möjligheten finns eller beror på brist på tilltro till institutets effekti- vitet.

Utredningen föreslår att villkor vid rannsakningsövervakning skall kun- na avse läkarvård eller annan behandling. Förslaget härom kommer inte till uttryck i lagtexten utan endast i motivtexten på s. 165 i betänkandet. I realiteten är det fråga om tvångsvård. Sådan kan anordnas endast med klart stöd i lag. I sak är det fråga om en principiellt betydelsefull nyhet. Medborgarrättsrörelsen kan självfallet inte godta detta sätt att försöka med vår rättsordning införliva en ny form av tvångsvård. Men också själva tanken att införa tvångsvård bland RB:s tvångsmedel är oacceptabel. Det bör inte komma i fråga att ålägga någon tvångsvård annat än enligt de kriterier och under de rättssäkerhetsgarantier som är i lag stadgat för de olika formerna för tvångsvård.

Svenska avdelningen av internationella jurisrkommissionen: Önskvärt

• Sida 297
•  Original

är att ha olika, realistiska alternativ till häktning..Avdelningen kan inte se att tillräckliga skäl framförts till stöd för förslaget;

Riksförbundet för hjälp är läkemedelsmissbrukare: RFI-IL välkomnar förslag om lättnader i de tvångsmedel som används mot häktade och tillstyrker förslagen om rannsakningsövervakning och möjlighet att sköta arbete eller studier under häktningstiden.

Sveriges Villaägarefr'irbund: I detta sammanhang vill vi konstatera att fängsligt förvar bör minimeras så långt det är möjligt av humanitära skäl: Det innebär inte att det är humanitärt mot brottslingar att enbart villkora, eller förkorta eller avstå från att utmäta straff. Vi hävdar att straff skall utmätas och verkställas, eller ifråga om debutanter och speciella fall vill- koras i rimlig utsträckning, i så omedelbar anslutning till brottet som möjligt. Den som försatt på fri fot eller i avvaktan på överklagande fortsät- ter brottslig verksamhet skall inte kunna göra detta "gratis" vad gäller den kommande strafftidens längd.

5.2 Beslutsbefogenheter och avräkning av övervakningstid

Domstolsverket: Ett beslut om rannsakningsövervakning innebär ett bety- dande ingrepp i den misstänktes personliga integritet. I vissa fall kan ett sådant beslut komma att innebära att den misstänkte placeras i "husar- rest" under ett par veckors tid. Enligt DVs uppfattning möter principiella betänkligheter mot att låta åklagaren själv besluta om så ingripande tvångs- medel. Även om det medför ytterligare svårigheter för domstolarna i deras arbete bör därför en fråga om rannsakningsövervakning underställas dom- stolen i samma ordning som gäller beträffande häktning. Av samma anled- ning föreslår DV att det beträffande rannsakningsövervakning skall gälla samma bestämmelser om tid för åtals väckande som gäller för häktning.

I 25 kap. 8 å andra stycket RB har föreslagits en bestämmelse av inne- börd att åklagaren får besluta om ändring även beträffande sådan rann- sakningsövervakning som beslutats av rätten. Lika lite som åklagaren får ändra rättens beslut beträffande häktning bör han enligt DVs mening tilläggas befogenhet att ändra rättens beslut om rannsakningsövervakning. DV avstyrker förslaget i denna del.

Sveriges domareförbund: anser att det skulle te sig stötande om en person som erhållit av utredaren föreslagna lättnader i häktningen ändå skulle få helt avräkna häktningstiden.

Föreningen Sveriges Iänspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer: Föreningarna vill vidare uttala sitt fulla stöd för förslaget att det inte tillskapas något system med särskilda avräkningsregler beträffande övervakningstid.

Nämndemännens riksförbund: Utredningen pekar på att "Rannsak- ningsövervakning innebär avsevärda inskränkningari den misstänktes rör- elsefrihet. Detta talar för att domstol bör besluta i frågan. Utomlands förekommer också relativt sällan att annan än domstol fattar beslut om häktningssurrogat".

Ansvaret för övervakningsinstituten läggs dock enligt utredningens för- slag på åklagaren med rätt för den misstänkte att begära rättens prövning

• Sida 298
•  Original

av besluten. Denna prövning förutsätter enligt förbundets mening medver- kan av nämndemän. Detta är ytterst angeläget bl. a. med tanke på de villkor och föreskrifter som ska ställas för övervakningen.

5.3 Sanktioner

RÅ : För att övervakningen skall kunna utgöra ett realistiskt alternativ till häktning måste brott mot meddelade föreskrifter enligt utredningen i all- mänhet omedelbart leda till häktning. Jag förutsätter att detsamma måste gälla vid åsidosättande av de med institutet förbundna allmänna reglerna —- t. ex. kravet på skötsamhet. Ny brottslighet skulle sålunda medföra auto- matisk häktning. Institutets karaktär av villkorlig häktning framträder här tydligt. Utredningen framhåller också att det, inte minst för att institutet skall mötas med förtroende från polis. åklagare och domstolar krävs att brott mot föreskrifter i samband med övervakning föranleder en omedelbar reaktion i form av häktning. Dessa uttalanden, liksom till synes även den föreslagna lagtexten i RE 25: 10, motsägs emellertid av ett uttalande i den allmänna motiveringen (5.167 6) enligt vilket i fall då misstanke om nya brott uppkommer häktning som regel bör ske ”om förutsättningama i övrigt är uppfyllda”. Det sistnämnda synes innebära att rannsakningsöver- vakning som ålagts enligt RB 2521 andra stycket enligt förslaget skulle stå helt utan sanktion om överträdelse sker genom återfall i brottslighet som inte i sig är häktningsgrundande. Ett klargörande av förslagets innebörd erfordras här. _

Om avsikten, som synes framgå av RB 25 : 10, är att häktning skall vara den normala sanktionen vid åsidosättande av rannsakningsövervakning skulle detta innebära att åklagaren, som enligt RB 25:4 själv kan besluta om rannsakningsövervakning, genom att meddela sådant beslut och däref- ter avvakta överträdelse i form av återfall i brott skulle kunna få till stånd häktning i recidivfall trots att häktningsbestämmelserna i sig inte ger laga stöd därför. Rannsakningsövervakning skulle sålunda snarare fungera som ett medel att befordra återfallsbrottslingar till häkte än som ett meningsfullt självständigt tvångsmedel. Enligt min mening böri stället recidivproblema- tiken lösas genom en adekvat utformning av de direkta häktningsreglema i enlighet med vad jag i det föregående förordat.

Oavsett vilken av de ovan berörda tolkningarna av förslaget som är riktig ger det anledning till betänkligheter i fråga om införande av institutet rannsakningsövervakning. Förslaget avstyrks.

Regionåklagarmyndigheten i Kalmar: Den övervakning, som ingår som ett nödvändigt moment i institutet, måste vara effektiv. Den ska syfta till att kontrollera om givna föreskrifter följs. Överträdelse, som inte är baga- tellartad. ska normalt leda till häktning.

Åklagarmyndigheren i Göteborgs åklagardistrikt: Vad avser överträ- delser m.m. som regleras i 25 kap. 10 & RB bör ändras så att institutens form av villkorlig häktning klart kan utläsas. Enda undantaget bör sålunda vara som i nuvarande 25:9 RB att det ej är uppenbart att skäl saknas.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt: Såvitt framgår av utred- ningens motivering och förslag skall misstanke om nya brott eller brott mot

• Sida 299
•  Original

givna föreskrifter under rannsakningsövervakning leda till anhållande och häktning. Utredningens förslag överensstämmer i denna del med vad som i 1977 års utredning föreslogs om s.k. tillsynshem och utfärdande av före- skrifter för där intagna. De nu givna förslagen innebär på samma sätt ett svårgenomförbart alternativ till häktning, vid vilket antalet överträdelser och därpå följande häktningar kan förväntas bli stort. Ett sådant dyrbart och resurskrävande institut. som i många fall kan förväntas bli endast en förberedelse för häktning anserjag omotiverat.

Svea hovrätt: För att syftet med övervakning som alternativ till häktning skall uppnås föreslår utredningen i 25 kap. 10 5 att brott mot meddelade föreskrifter omedelbart skall föranleda häktning. Hovrätten anser att detta skall gälla även vid misstanke om nya brott.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen tillstyrker förslaget att över- trädelse av meddelade föreskrifter i allmänhet omedelbart skall leda till häktning.

Utredaren har givit uttryck åt en uppfattning att reseförbud bör utnyttjas i större utsträckning än vad som sker idag — inte bara vid flyktfara utan även vid recidivfara och kollusionsfara. Föreningen kan för sin del inte finna att de förslag som i övrigt läggs fram ger anledning till en utvidgad användning av nämnda institut.

Prop.1986/87:112

• Sida 330
•  Original

mas genom en skyldighet för åklagaren att göra häktningsanmälan redan när beslut om anhållande i frånvaro fattas och. eventuellt, genom att i viss mån begränsa möjligheterna att fatta sådana beslut.. Reglerna om förfaran- det i nuvarande 24 kap. 17 & RB bör då ses över (jfr vad som gäller för t.ex. hemlig telefonavlyssning).

] specialmotiveringen. s. 184. har utredaren anfört att det torde få anses självklart att den som anhållits skall hållas i förvar. Den nuvarande före- skriften i 24 kap. 11 & RB föreslås bl.a. därför bli avskaffad. Enligt min mening bör bestämmelsen stå kvar. Mot bakgrund av att det här gäller inskränkningar i det grundlagsfästa skyddet för den personliga friheten är det väsentligt att det finns en noggrann reglering av vad som skall eller får ske med frihetsberövade personer.

Reglerna om kvarhållande för förhör i 23 kap. 9 & RB ger inte utrymme för hållande av någon i förvar.2

Inte heller i fråga om gripna personer finns någon bestämmelse som medger att de blir inlåsta. Ett sådant förfarande har utbildats i praxis och synes ha godtagits av lagstiftaren i samband med införandet av behand- lingslagen. Den lagstiftningen reglerar dock inte i sig förutsättningama för intagning i häkte eller i polisarrest utan endast hur de människor som förvaras där skall behandlas. Det bör därför snarare övervägas om det bör införas en regel om att en gripen person får hållas i förvar under vissa förutsättningar. I de flesta fall bör anhållandcfrågan ha klarats ut innan det blir aktuellt att låsa in den frihetsberövade. I nuvarande praxis förekom- mer det emellertid, enligt vad jag har erfaritJ, att gripna personer mer eller mindre regelmässigt sätts i arrest eller på häkte i avvaktan på anmälan till åklagare, 24:8-förhör (ersättningsförhör) och/eller beslut i anhållningsfrå- gan. Detta är något som knappast kan ha varit avsett och som enligt min mening inte bör vara nödvändigt annat än i undantagsfall.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer."

Föreningarna har försökt att belysa något av polisens situation i nuläget. Det bör noteras, att det är fråga om realistiska fakta utan försök till vare sig positiv eller negativ prägling. Det kan i detta sammanhang påpekas. att såväl länsstyrelser, polisstyrelser som arbetstagarorganisationer vid sam- råd med bl.a. rikspolisstyrelsen allt kraftigare har framhållit. att det inte längre frnns utrymme kvar — i någon mån av betydelse — för ytterligare omprioriteringar. Polisens resurser är nu utomordentligt hårt ansträngda inom alla verksamhetsformer. En ytterligare försämring av personaltill- gången och/eller tillförande av ytterligare arbetsuppgifter skulle medföra stora svårigheter att bibehålla en effektiv polisorganisation.

Föreningarna vill — med de reservationer som ovan påpekats — givetvis medverka till genomförandet av betänkandets förslag men anser att tid- punkten är fel vald. när det föreslås att träda i kraft den 1 juli 1986. Det

2 Jfr JO:s ämbetsberättelse 1983/84 5. 60 och 1984/85 5. 135 samt RPS FS 19842. 3 Se t.ex. JO:s ämbetsberättelse 1985/86 5. 100.

• Sida 331
•  Original

vore olyckligt och skulle sannolikt av alla berörda myndigheter mottas negativt om vederbörande myndigheter ej har personella resurser för att klara reformens förslag. För polisens del är det inom nuvarande budgetra- mar en omöjligt.

Det föreslås därför i första hand att reformen uppskjuts under minst ett år och att statsmakterna under denna tid förbereder sig genom att ge aktuella myndigheter erforderliga resurser och förberedelsetid för att klara av genomförandet.

I andra hand föreslås att — i vart fall polisen — tilldelas antingen avsevärt flera övertidstimmar till de enskilda polisdistrikten eller ännu hellre ett "centralt övertidskonto” där övertid som uppkommit på grund av reformen får föras.

Detta andrahandsförslag har naturligtvis sina brister, men det är tänk— bart att polisen för sin del övergångsvis genom ytterligare övertidstjänst- göring kan medverka till reformens genomförande. På sikt måste emeller- tid polisen tillföras ytterligare personella resurser för att på ett rimligt sätt — och utan personalförslitningar — snabbt kunna presentera effektivt genomförda brottsutredningar.

Prop.1986/87:112

• Sida 334
•  Original

ens syfte inte varit annat. I nuvarande 2 & anges "så ock om han saknar hemvist inom riket". I utredningens förslag anges ”om han inte är bosatt häri landet". Enligt min mening är det inte självklart att dessa två begrepp uttrycker samma sak. En bosättning kan vara tillfällig medan ett hemvist ger uttryck för en mer stadigvarande bosättning (jfr Juridikens termer). Den föreslagna regeln utesluter utrymme för anhållande och häktning även vid högst tillfälliga bosättningar. För att tvekan inte skall uppstå om att någon saklig förändring inte är åsyftad bör den nya regeln ges följande lydelse, "om han inte är stadigvarande bosatt här i landet".

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Ytterligare en språk- lig ändring harjag erinran mot. Det gäller utbytet av uttrycket "begiva sig från riket” mot "fly utomlands". Ordet "fIy" är alltför dramatiskt och är väl för övrigt inte heller adekvat på den för tillämpningen av 2 & vanliga situationer. att en utlänning på tillfällig vistelse här, avser att resa hem.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Behov att häkta finns i de fiesta fall endast då identiteten ej är fastställd. Jag har dock inte någon erinran mot paragrafens lydelse. då ett anhållande, som dock ej behöver övergå i häktning, måste kunna ske.

Riksdagens ombudsmän: I paragrafen har uttrycket ”begiva sig från riket" ändrats till "fly utomlands”. Detta leder närmast tanken. till att den misstänktes enda syfte med en eventuell utlandsresa skulle vara att undan- dra sig lagföring eller straff. Den nuvarande lokutionen visar tydligare att undandragandet i sig inte behöver omfattas av något uppsåt utan att det räcker med det faktum att han kan befaras lämna landet med den angivna effekten.

Sveriges domareförbund: Det kan förtjänas påpekas att i den föreslagna lagtexten orden "namn och hemvist" bytts ut mot ”namn och adress". Ordet adress är otydligt såtillvida att det är oklart om därmed menas bostadsadress eller postadress. Jfr RB 33:l som skiljer på hemvist pch postadress. De vill också synas som om det är en mer långtgående förplik— telse att uppge sin adress än att uppge sitt hemvist, eftersom det senare

kravet torde vara uppfyllt om man anger hemorten eller i vart fall hemför- samlingen.

24 kap. 3 5 RB

RÅ. I detta sammanhang bör uppmärksammas att. som flera underremiss- instanser (till RÄ) framhållit, förbudet mot häktning i fall då det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till endast böter inte som utredning- en föreslagit kan placeras i 3 5 utan att lydelsen ändras så att det klart framgår att regeln inte gäller häktning enligt 2 5. Regionåklagarmyndigheten [ Kalmar: Jag har här bara den synpunkten, att sista meningen i åzs första stycke bör utgå och föras över till l &. Som häktningsförbudsregeln nu placerats, kommer den att rikta sig också mot sådan häktning. som ska och bör kunna ske enligt 2 5. Jag förutsätter nämligen — såvitt jag förstår är detta också utredningens ståndpunkt (5.137— 138, särskilt s. 138 nederst) att häktningsförbud inte ska gälla vid vägran att uppge namn och adress. Den som misstänks — för att ge ett

• Sida 335
•  Original

exempel —— för ett tratiknykterhetsbrott av sådant slag som normalt ger en bötespåföljd. bör således också fortsättningsvis kunna häktas vid sådan vägran.

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Att nuvarande [ .5 fjärde stycket flyttats till förslagets 3 & första stycket tredje punkten innebär att bestäm- melsen blir tillämplig även på de häktningsfall, i vilka 2 få är tillämplig. Inte ens gripande kan ske av t. ex. i utlandet bosatta som smiter från hotellnota. I praktiken torde 2 € bli obsolet i de fall, då påföljden endast kan förväntas bli böter, vilket normalt är fallet för brott. som inte stadgar fängelse i minst ett år. Jag föreslår att bestämmelsen kvarstår i l å som ett fjärde stycke. Genom den proportionalitetsregel som införs i 3 5 första stycket tillgo- doses ändock utredarens intentioner.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Såsom sista punkt i första stycket i den föreslagna lydelsen av 3 & har utredningen intagit det häktningsförbud i bötesfall som nu återfinns i sista stycket i l 5. Av utredningen anförda motiv (s. 142 och 186) ger vid handen att utredningen inte åsyftat någon ändring i förhållande till nu gällande ordning. Den placering regeln fått innebär emellertid att den är tillämplig även i de fall som regleras i 2 &. Regeln i 2 & går då inte att tillämpa på det sätt som är avsett och överhu- vudtaget aldrig vid ren bötesbrottslighet. Som den här förbudsregeln en- dast tar sikte på förhållanden som regleras i 1 5 är dess naturliga placeringi detta lagrum.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt: Bestämmelsen om förbud mot häktning i fall då endast böter kan antas bli ådömda har enligt förslaget flyttats från 1 5 till 3 &. Härigenom har den kommit att gälla också 2 &, vilket uppenbarligen inte varit avsett och rimligen inte heller kan komma i fråga. Om den aktuella bestämmelsen placeras i 3 & bör den anges gälla endast ”häktning enligt ] ä'.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Det är rimligt att införa en proportionalitetsregel med föreslaget innehåll. Att flytta förbudet mot häktning vid bötesbrott från 1 & fjärde stycket till 3 ö är dock fel. Detta gör det enligt min mening omöjligt att anhålla enligt 2 &, vilket ju enligt lagstif- taren skall vara möjligt om det är oundgängligen nödvändigt. Förbudet skall stå kvar i 1 & sista stycket.

Åklagarmyndigheten [ Sala åklagardistrikt: Med den nya lydelsen går det enligt vårt förmenande ej att anhålla utlänning (som kanske ej vill uppge sitt namn) för bagatellbrotten enligt nuvarande 2 %.

Åklagarmj'ndigheten i Lycksele åklagardistrikt: Utredningen syns inte ha satt förslaget i 3 5 om att häktning inte ska få ske om den misstänkte kan antas dömas endast till böter i samband med praktisk verklighet. Det föreslagna undantaget medförju att 2 15 här inte kan tillämpas i nu avsedda fall. Förutsättningen för gripande enligt 7 & bortfaller även eftersom an- hållnings/häktningsgrund saknas. Objektivt sett torde det nämligen i de flesta fall redan från början. dvs. redan när gripande ifrågasätts, finnas möjlighet att ”anta" vilken påföljd som kan bli aktuell.

Svea hovrätt: I förslaget upptas det redan nu gällande förbudet (jfr 1 & fjärde stycket) mot häktning vid brott som kan antas medföra böter. Genom att bestämmelsen enligt förslaget placeras efter stadgandet i 2 %.

• Sida 336
•  Original

som innehåller att häktning under vissa förutsättningar får ske oberoende av brottets beskaffenhet, blir det oklart om häktning enligt 2 5 får ske när brottet i det särskilda fallet kan antas bara medföra böter. Utredningen har inte avsett att föreslå någon ändring på denna punkt. Även om häktning på grund av bötesbrott bör vara en ren undantagsföreteelse. måste möjlighe- ten att tillgripa häktning i dessa fall dock behållas. En redaktionell överar- betning av 3 % bör ske för att klargöra att den inte innebär någon inskränk- ning av vad som gäller enligt 2 fi.

Södra Roslags tingsrätt: Se under avsnitt 7 Reseförbud — anmälnings- skyldighet.

Sveriges domareförbmzd: I lagförslaget har den nuvarande regeln i 1 & fjärde stycket om förbud mot häktning då det kan antas att påföljden blir endast böter flyttats till 3 & första stycket. Detta har fått den oförutsedda — eller i vart fall inte kommenterade - följden att häktning även i de fall som avses i 2 & (den misstänkte undandrar sig att uppge namn etc. eller är bosatt utomlands) blir utesluten om påföljden kan antas inte bli annat än böter. Därigenom berövas 2 5 en stor del av sitt tillämpningsområde. Enligt förbundets mening bör förbudet mot häktning vid bötespåföljd inte gälla de situationer som avses i 2 &. Indirekt är häktningsmöjligheten av betydelse för att förmå misstänkta som är bosatta utomlands att deponera bötesbelopp. Förbundet anser att bestämmelsen bör föras till 1 5 eller förses med inskränkningen att den skall gälla endast fall som avses i 1 &.

24 kap. 4 och 5 55 RB Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

24kap.6åRB

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Beträffande den ordning som föreslås i 24 kap. 6—8 åå RB kan följande sägas. Det är bra att lagen nu formellt ger utrymme för den ordning med s. k. ersättningsförhör som nu förekommer i praxis. Beträffande de som är anhållna i sin frånvaro anför utredningen (s. 187) att det är viktigt att den misstänkte blir förhörd så snart det kan ske efter frihetsberövandet. I de flesta fall skall ett förhör kunna hållas innan anmälan till åklagaren görs. Det sätt varpå utredningen utformat sitt för- slag till lagtext för 6 % ger emellertid inte utrymme för en sådan ordning. Där anges "skall, så snart beslutet har verkställts, anmälan om detta göres hos åklagaren”. Utrymme för att avvakta ett kommande förhör finns ej. Den rimliga ordningen borde ju vara att det i normalfallet alltid först hålls ett förhör som syftar till att fastställa den misstänktes identitet och kontrol- lera förutsättningarna för att ett frihetsberövande föreligger. Därefter kon- taktas åklagaren som har att ta ställning till den fortsatta ordningen. Lag- texten bör utformas så att detta också är formellt möjligt så vi fortsätt- ningsvis slipper en ordning som hittills rått med de s.k. ersättningsför- hören.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Av ordalydelsen och meningarnas inbördes förhållande bibringas man den uppfattningen att

• Sida 337
•  Original

åklagaren skall pröva anhållningsfrågan innan förhör skett med den an- hållne. Om man i 7 5 kan godta nuvarande praxis, att polisen utan åklaga- rens uppdrag håller förhör med misstänkt gripen innan anmälan till åklaga- ren sker måste man desto hellre acceptera att polisen håller förhör med en redan anhållen innan anmälan till åklagare sker.

?Akap. 7 åRB

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Se under 24 kap. 6 ft RB.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Riksdagens ombudsmän: Att en polisman får gripa en misstänkt, när ett beslut om anhållande "inte utan fara kan avvaktas” visar bättre än ”i brådskande fall” att det är utredningshänsynen som är avgörande för gripanderätten.

24kap. 8 sin;

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: I specialmotiveringen - s. 187 — utgår utredningen ifrån att åklagaren skall tillkallas i tveksamma fall. Detta förhållande bör än tydligare anges genom att tas in i lagtext. Ifall då åklagare inträtt som undersökningsledare bör denne givetvis alltid kontak- tas i frågor om tvångsmedel.

Regionåklagarmyndihgeten [ Västerås: Lagtexten är här oklar. Ordet ”detta” torde syfta på "frihetsberövandet” men kan syfta på ”förhöret". Oavsett denna oklarhet är det uppenbarligen resultatet av förhöret, som måste delges åklagaren, om frigivande inte sker. Det är på grundval av förhöret, som åklagaren kan bygga ett beslut om anhållande eller frigi- vande. Förfrågan om åklagarens ställningstagande till, om saken kräver hans personliga närvaro, är ofta meningslös om inte ett förhör föreligger. Ifrågavarande punkt bör därför enligt min mening ges lydelsen: "Friges inte den misstänkte i samband med förhöret skall gripandet skyndsamt anmälas hos åklagaren".

Såsom tidigare anmärkts bör i tillämpningsföreskrifter anges att den polis, som beslutar om frigivande skall fylla visst kvalitetskrav.

Åklagaren måste såsom utredningen framhåller i den särskilda motive- ringen ges möjlighet att komplettera utredningen och ges möjlighet att själv höra den misstänkte. Enär behovet kan uppstå utom kontorstid och en resa kan erfordras, ifrågasättes om inte den oundvikliga tidsutdräkten bör kom- ma till uttryck i lagtexten.

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Se under 24 kap. 6 & RB. Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt: I detta sammanhang vill jag peka på den egendomliga diskrepans som finns i den föreslagna 8 & vad gäller skyndsamhetskravet. Det förefaller omotiverat att detta krav pendlar mellan ”så snart ske kan” (förhör med den gripne) "skyndsamt" (anmälan till åklagare) samt "omedelbart” (åklagarbeslut). Den gripnes tid som frihetsberövad är väl inte av olika kvalitet beroende av vem som handhar beslutsfunktionen. Det kan också i detta sammanhang pekas på att förutsättningama för när polis får frige någon som har gripits för brott

• Sida 338
•  Original

dvs. att det är uppenbart att det saknas grund för fortsatt frihetsberövande bör framgå i 8 &. Anmälan bör sålunda alltid ske t. ex. om förhöret inte kan genomföras omedelbart (drogpåverkad m. m.). Vidare synes det förvånan— de att krav uppställes på att grunden för ett anhållningsbeslut skall anges i samband med att beslutet fattas medan något krav inte uppställes på åklagaren att före häktningsförhandlingen precisera på vilken grund han yrkar häktning (jfr s. 149 i betänkandet).

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran. RPS: Enligt tredje stycket skall åklagaren, sedan ett gripande anmälts för honom, ”omedelbart” bestämma om den misstänkte skall anhållas eller friges. Formuleringen ståri mindre god överensstämmelse med utred- ningens uttalande, att åklagarens beslut kan uppskjutas för att skaffa bättre beslutsunderlag (s. 188). Bättre vore kanske att skriva ”snarast", "utan dröjsmål" eller dylikt.

24kap. 9 & RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

24 kap. 10 & RB

RÅ Utgångspunkten för fristberäkningen har i 10 och 11 55 beskrivits på olika sätt. I klarhetens intresse bör beskrivningen vara enhetlig.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Tolkningen på s. 145 av be- greppet "synnerliga skäl” i 105 första stycket kan godtagas om den jämställes med vad som sagts på s. 151 under punkt 11.6 om transporter.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran om slopande av paragrafen.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen är Europakonventionens krav på en frist på högst 4 dagar efter det faktiska frihetsberövandet. I 10 5 har man emeller- tid till skillnad från i 11 & anhållandedagen som utgångspunkt. Dagen för gripande och dagen för anhållande är ej alltid densamma. Olika utgångs- punkter kan vara ägnade att leda till misstag.

På s. 150 framhålls, att det faktiska frihetsberövandet skall vara utgångs- punkten för åklagarens anmälan av häktningsfrågan medan det på s. 145 står att anmälan skall ske i regel samma dag som anhållandet har skett . . .. _ . Oklarheterna bör undanröjas.

Möjligheten till muntlig anmälan om häktning är bra. RPS: Förslaget innebär att åklagaren under vissa förutsättningar kan vänta med att anmäla häktningsfrågan till domstolen till fjärde dagen efter gripandet. I dessa fall kommer alltså häktningsanmälan att göras samma dag som häktningsförhandlingen skall äga rum. RPS vill inte bestrida att det ibland torde komma att finnas skäl att dröja med häktningsanmälan till fjärde dagen. _

Detta kan dock vålla olika praktiska problem, som åtminstone borde behandlas i lagmotiven. Hur skall tingsrätten exempelvis göra om häkt- ningsanmälan kommer in så sent den fjärde dagen att häktningsförhandling

• Sida 339
•  Original

inte hinner hållas samma dag? Man bör därvid ta ställning till om domsto- larna kan begränsa mottagningen av häktningsanmälningarna till viss tid på dagen.

I andra stycket anges att den anhållne och hans försvarare skall under- rättas då åklagaren anmält häktningsfrågan till domstolen. Enligt RPS mening bör det ur lagtexten framgå vilken myndighet som svarar för underrättelsen.

Föreningen Sveriges åklagare: I 10 & sägs att åklagaren till rätten skall "anmäla frågan om häktning”. Denna skrivning står ej i överensstämmelse med 12 &. där det talas om att "den som yrkat häktning" skall vara närvarande. Föreningen föreslår följande lydelse i 12 & "Den som anmält frågan om häktning . .

24 kap. 11 äRB

RÅ: Se under 24 kap. 10 & RB.

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Se under 24 kap. 10 & RB. Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran om slopande av paragrafen.

Åklagarmyndigheten i Västerås: Se undder 24 kap. 10 & RB. Svea hovrätt: Se under avsnitt 4.2. Utgångspunkt för fristberäkningen. Södra Roslags tingsrätt: I 105; i förslaget stadgas mot slutet att om åklagaren inte anmäler frågan om häktning senast tredje dagen efter det faktiska frihetsberövandet, skall den misstänkte omedelbart friges. Någon motsvarighet finns inte i 11 å och 15 & sista stycket för det fall häktnings- förhandling inte hållits senast fyra dagar efter frihetsberövandet. Av moti- ven, s. 146 x, framgår att sådant kan inträffa endast i extrema undantags- fall. Vi anser dock att det bör göras klart att den misstänkte skall släppas, om inte häktningsförhandling har hållits inom den tid som anges i bestäm- melsen.

24kap. 12 & RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ett synnerligt hinder mot att den anhållne ej är närvarande skall kunna vara att det ej varit möjligt att inställa denne på grund av exempelvis dimma, oväder c. d.

Åklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Det torde i många fall uppstå stora problem att få förundersökningshandlingar tillgängliga vid häktningsförhandlingen. Utskrift av protokoll tar tid. Koncept saknas som regel eftersom förhören finns intalade på band. Skilda polismän har hållit förhören i utredningen. Domstolen kommer därför att fatta sitt beslut inte bara på magrare underlag än nu utan också på sämre redovisat material. Kanske behöver utredningsmannen i stor utsträckning vara närvarande vid häktningsförhandlingen för att bistå åklagaren med uppgifter.

Föreningen Sveriges åklagare: Se under 24 kap. 10 & RB.

• Sida 340
•  Original

24 kap. 13 & RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

24kap. 14 åRB Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Äklagarmyndigheten i Västerås åklagardistrikt: Innebörden av " skall rätten förordna att den anhållne omedelbart skall friges.” är densam- ma som förut. När nu tillfälle ges kan ifrågasättas om inte ordalydelsen bör förtydligas så att det framgår att den anhållne ej längre Skall hållas häktad i målet. Fall har inträffat där kriminalvården tolkat rättens beslut om frigivn- ing bokstavligt. trots att vederbörande på annan grund var berövad frihe- ten.

Föreningen Sveriges åklagare: 1 paragrafen stadgas följande: ”Beslutas ej häktning. skall rätten förordna att den anhållne omedelbart skall friges". Enligt föreningens mening bör i stället stå; ”Beslutas ej häktning, skall rätten förordna att den mot vilken häktningsyrkandet riktats ej längre skall vara anhållen”. Det har nämligen inträffat att kriminalvården misstolkat rättens beslut att den anhållne skall friges och frigivit den som skall vara frihetsberövad på annan grund.

24 kap. 15 & RB

Regionåklagarmyndigheten i Umeå: Beträffande paragrafens tredje stycke reser sig en del frågetecken. Där stadgas en anmälningsskyldighet till rätten så snart ett häktningsbeslut som har fattats i den misstänktes ute- varo har verkställts eller då hindret för den misstänktes närvaro har upp- hört. Vem är ansvarig för att denna anmälningsskyldighet iakttages? Det är ju inte alls säkert att åklagaren har verkat för häktningsbeslutets tillkomst eller ens varit närvarande då det fattats. I lagtexten bör det fastslås vem som är skyldig tillse att en sådan anmälan görs. Denna skyldighet bör läggas på åklagaren.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran. Södra Roslags tingsrätt: Se under 24 kap. 11 5 RB.

24kap. 16 & RB Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

RPS: Om den tid, som domstolen har medgivit åklagaren för att väcka åtal, inte räcker till får rätten medge förlängning av tiden. Enligt andra stycket skall den misstänkte och hans försvarare beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens framställning om förlängning. Detta torde innebära att bägge skall få tillfälle att yttra sig, såvida inte den misstänkte utställt fullmakt. Enligt RPS mening torde det i regel räcka med att den offentlige försvararen yttrar sig, varför "och” lämpligen kan utbytas mot ”eller".

• Sida 341
•  Original

24kap. 17 & RB Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Åklagaren bör ges möjlighet att frige häktad, när enligt hans mening häktningsskäl icke längre föreligger. En sådan bestämmelse bör ur systematisk synpunkt införas i denna para- graf.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran. Södra Roslags tingsrätt: Vi har tidigare tagit upp frågan om upphävande av häktningsbeslut. Enligt utredningsmannen. s. 191. skall upphävande av en häktning även kunna ske på tjänstgöringsfria dagar. Vi anser att det bör klargöras att åklagaren får befogenhet att släppa en misstänkt, när skäl för häktning inte längre föreligger.

24 kap. 18 & RB

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Svea hovrätt: Beträffande 18 5 p 2 vill hovrätten anmärka att det redan av förslagets 17 å andra stycket följer att den misstänkte skall friges om det inte längre finns skäl för häktning.

24 kap. 19 5 RB

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Möjligheten att göra en konkret bedömning av förekomsten av de särskilda häktningsgrunderna är i princip större vid bestämmandet av domen än i inledningsskedet av förundersök- ningen. Av denna anledning accepteras termen ”påtaglig risk" i föreva- rande fall trots vad som sagts beträffande 24 kap. 1 & 1 st 1 p RB m. fl.

Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

Stockholms tingsrätt: : Om förslaget på denna punkt trots allt genomförs vill tingsrätten peka på följande. Enligt förslaget till ny lagtext i 19 5 skall gälla i princip detsamma som i dag när det gäller häktning i avvaktan på laga kraft. "Natthäkte" är uppenbarligen tänkt för häktning i avvaktan på lagföring men det kan sättas i fråga om institutet enligt förslaget är menat att gälla även häktning i avvaktan på laga kraft. Inte heller denna fråga berörs i motiven. Enligt tingsrättens mening står det klart, att så inte bör vara fallet. Ett motivuttalande i ämnet eller rent av ett förtydligande av lagtexten är enligt tingsrättens mening på sin plats.

24kap. 20 & RB Åklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran, även om jag tror att bestämmelsen i andra stycket sällan kommer att användas, sedan den prövats några gånger med negativ effekt.

Sveriges domareförbund: I andra stycket föreslås införandet av en be- stämmelse om s.k. natthäkte innebärande att den häktade under vissa tider och på särskilda villkor skall få vistas utom förvaringslokalen. Om häktningen grundats på fara för avvikande eller på kollusionsfara kan givetvis inte en dylik regel tillämpas vilket borde ha angivits i paragrafen.

• Sida 342
•  Original

24 kap. 21 grus

Regionåklagarmyndigheten i Västerås: Jag vill erinra om vad jag anfört under 11.2 (_avsnitt 4.2 i remissammanställningen). vilket möjligen bör föranleda en omformulering av paragrafen. Är t. ex. en narkotikapåverkad som omhändertagits enligt LOB att anse som misstänkt för brott? Åklagarmyndigheten [ Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

24 kap. 22 & RB Äklagarmyndigheten i Växjö åklagardistrikt: Ej erinran.

25 kap. RB

Södra Roslags tingsrätt: Se under avsnitt 7 Reseförbud — anmälningsskyl- dighet.

Polisstyrelsen vid Helsingborgs polisstyrelse: För att markera att tvångsmedlen enligt 25 kap. utgör substitut för häktning kan kapitelrubri- ken lämpligen ändras till ”Villkorlig häktning". Ordet "rannsakningsöver- vakning" föreslås utbytt mot det mera närliggande ”häktningsövervak- ning" om denna form av övervakning skall komma till användning.

25 kap. 1 & RB

Stockholms tingsrätt: Med de av tingsrätten förordade reglerna för häkt- ning vid recidivfara blir det av utredningsmannen föreslagna andra stycket överflödigt och kan utgå.

Luleå tingsrätt: Se under 24 kap. 1 & RE.

25 kap. 2 & RB

Svea hovrätt: I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet kan föreskrifter enligt lagtexten meddelas om att den misstänkte skall lämna ifrån sig pass eller annan handling som gäller som pass. Sådan möjlighet bör också finnas vid rannsakningsövervakning. I klarhetens intresse bör detta framgå av lagen.

Sveriges domareförbund: Utredaren har inte gått in på frågan vilken bevisning som skall krävas för att den misstänkte skall anses ha åsidosatt sina skyldigheter enligt 2 &. Särskilt hans skyldigheter enligt lagrummets andra stycke är allmänt hållna och det kan vara svårt att bevisa att han brutit mot dem. Kravet på bevisning böri dessa fall inte ställas alltför högt.

Enligt utredarens förslag får häktning på grund av recidivfara endast ske om brottet riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av annan farlig art eller brottsligheten är av stor omfattning. I sistnämnda fall fram- står det som olämpligt och orealistiskt att medge att den häktade vissa tider får vistas utom förvaringslokalen. I övriga fall, dock ej då straffminimum för brottet är två år, kan man möjligen tänka sig att använda natthäkte.

• Sida 343
•  Original

Förutsättningarna måste då vara att den häktade har ett fast arbete och att daglig kontroll sker av att han befinner sig på sin arbetsplats.

25 kap. 7 & RB

RPS: RPS vill fästa uppmärksamheten på ännu en formuleringsfråga. I första stycket behandlas åtalsfrist vid rannsakningsövervakning, reseför- bud och anmälningsskyldighet. Fristen utsätts av domstolen då denna har beslutat om tvångsmedlet och löper i övrigt automatiskt från tiden för åklagarens tvångsmedelsbeslut. I andra stycket talas om förlängning av den ”utsatta” tiden. Formuleringen leder tanken endast till den av dom- stolen utsatta fristen. men enligt betänkandet (s. 195) avses även den automatiskt löpande fristen. Enligt RPS bör man behålla nuvarande formu- lering: "tid, som avses i första stycket.”

25 kap. 8 & RB

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: För att lagtexten i första stycket skall få avsedd innebörd bör den utrustas med ytterligare ett "inte” enligt följande:

Om inte åtal har väckts inom den tid som avses i 7 & eller en framställ- ning om förlängning av tiden inte har kommit in till rätten eller det i övrigt inte längre finns skäl för en åtgärd enl 1 5. skall beslutet härom omedelbart upphävas. Jfr 24 kap. 17 5 1 st RB.

25 kap. 10 & RB

Sveriges domareförbund: Förbundet delar utredarens förslag att häktning i princip bör följa som sanktion. Rannsakningsövervakning kan emellertid även beslutas av åklagaren. Om den misstänkte åsidosatt av åklagaren angivna skyldigheter enligt 25 första stycket skall han enligt förslaget också häktas. Domstolen kan emellertid ha en annan uppfattning om de av åklagaren utfärdade föreskrifterna och bör då inte vara bunden av en bestämmelse om obligatorisk häktning. Förbundet föreslår därför att första stycket i 10 & förses med en reservation motsvarande den som frnns i andra stycket av samma paragraf.

26 kap. RB

Riksdagens ombudsmän: 26 kap. RB ändrades så sent som 1981. Då gjordes också en språklig översyn, om än begränsad, av bestämmelserna i kapitlet. Det kan inte vara rimligt att man nu, enbart på grund av en ändrad paragrafhänvisning, gör ytterligare språkjusteringar i en av kapitlets para- grafer. Justeringar av den arten kan för framtiden bara leda till omotive- rade efterforskningar i förarbetena, när det i den praktiska verksamheten uppstår tvekan om innebörden av författningsändringen.

• Sida 344
•  Original

Övergångsbestämmelser Prop. 1986/ 87: 1 12

Regionåklagarmyndigheten i Värnersborg: Innan lagändringen träder i kraft är det av yttersta vikt att en organisation som erfordras härför har byggts upp och att den har tillgång till erforderlig personal och andra resurser. Detta kan ej genomföras till den 1 juli 1986. Utbyggnad av perso- nalorganisationen tar lång tid i anspråk. Ikraftträdandet bör därför ej ske förrän tidigast den ljuli 1987.

Lagen (1952z98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

JK: Förslaget föranleder i och för sig ingen erinran. RPS: Förslaget tillstyrks.

Lagen (1957:668) om utlämning för brott

Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg: Jag utgår ifrån att någon änd- ring ej avsetts i 23 5 2 st, meningen: Finner denne, att hinder mot utläm- ning . . ..., utan att det utelämnade ordet ”ej" på rad 12 s. 31 fallit bort till följd av ett tryckfel. '

Lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.

JK: Förslaget föranleder i och för sig ingen erinran.

• Sida 345
•  Original

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag

Prop. 1986/87: 112

• Sida 346
•  Original

Nuvarande lydelse

häktning ske, om det ej är uppen- bart, att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den miss— tänkte kommer att dömas allenast till böter, må häktning icke ske.

Den som på sannolika skäl miss- tänkes för brott må, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så ock om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han genom att begiva sig från riket un- dandrager sig lagföring eller straff.

3 52

Om det på grund av den miss- tänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggan— de övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i frå- ga om häktning av den som är un- der aderzon år är särskilt stadgat.

2 Senaste lydelse 1981: 1294.

Föreslagen lydelse

skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

25

Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas obe- roende av brottets beskaffenhet.

]. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift om detta kan antas vara osann. eller

2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket un- dandrar sig lagföring eller straff.

35

Aven den som endast är skäligen misstänkt för brott får häktas, om

] . förutsättningama för häkt- ning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i I 5 första stycket eller 2 5 och

2. detär av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterliga— re utredning om brottet.

45

Om det på grund av den miss- tänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständig- het kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att be- tryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra all- varligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under arton år finns särskilda be- stämmelser.

• Sida 347
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för häktning stadgas i 25 kap.

4å

Beslut om häktning meddelas av rätten.

553

Förekomma mot någon skäl till häktning. må han i avbidan på rät- tens beslut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning. må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare ut- redning tages i förvar.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall inne- hålla uppgift om det brott misstan- ken avser samt ange grunden för anhållandet.

5 5 Beslut att häkta någon meddelas av rätten. I häktningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen. Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i 20 5.

65

Om det finns skäl att häkta nå- gon. får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrå- gan.

Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för ett brott som avses i 1 eller 2 5. får han anhållas, om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare ut- redning.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. [ anhållningsbeslutet skall anges det brott som misstan- ken avser och grunden för anhållan- det.

754

Förekomma mot någon Skäl till an- hållande men kan beslut därom icke utan fara avvaktas, må polis- man även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott. varå fängelse kan följa, å bar gär- ning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ack gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos åkla- garen. Denne har att efter förhör, som avses it? 5. omedelbart beslu- ta, om den gripne skall anhållas el- ler friges.

3 Senaste lydelse 1981: 1294. 4 Senaste lydelse 1981: 1294.

Om detfinns skäl att anhålla nå'- gon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhåll- ningsbeslut.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa. påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envarfår ock- så gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

• Sida 348
•  Original

Nuvarande lydelse

6.65

Har den. vilkens anhållande be- slutats, avvikit eller är han eljest inte närvarande då beslutet medde- las, skall. så snart beslutet verk- ställts. anmälan därom göras hos åklagaren.

Avviker den som misstänks för brott och förekommer skäl till hans anhållande. får åklagaren efterlysa honom.

8 åö

Den som anhållits enligt 6 ä' eller gripits enligt 7 5 skall, så snart det kan ske, för förhör inställas för åklagaren eller för polisman som har fått i uppdrag att hålla för— höret.

Föreslagen lydelse

85

Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro. skall han, så snart beslutet har verk- ställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet. skall det skyndsamt anmälas till ho- nom. Åklagaren skall efterförhöret omedelbart besluta om den miss- tänkte skallförbli anhållen.

Har någon gripits enligt 7 5. skall han så snart som möjligt för- höras av polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrät- tats om frihetsberövandet, skall det sokyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret ome- delbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte skall beslutet om gri- pande omedelbart hävas.

Om den som misstänks för brott avviker och detfinns skäl att anhål- la honom. får åklagaren efterlysa honom.

957

Då någon anhålls eller då beslut om anhållande som avses i 65 verkställs, skall den anhållne erhål- la besked om det brott misstanken avser samt grunden för anhållan- det. Den anhållnes närmaste anhö- riga och annan som står den an- hållne särskilt nära skall. så snart det kan ske utan men för utredning- en, underrättas om anhållandet. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

5 Senaste lydelse 1981: 1294. (' Senaste lydelse 1981: 1294 7 Senaste lydelse 1981: 1294.

Då någon anhålls eller då ett an- hållningsbeslut enligt 8 5 första stycket verkställs, skall den an- hållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den anhållnes när- maste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen. En sådan underrättel- se får dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

• Sida 349
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. l986/87: 112 10 &

Förekomma ej längre skäl för an- hållande. skall den misstänkte omedelbart frigivas.

Ilå

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkas- tas annan inskränkning i sin frihet. än som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen å förva- ringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut, skall åklaga- ren omedelbart häva beslutet.

1258

Åklagaren skall. om inte den an- hållne friges, senast dagen efter den, då beslut om anhållande med- delades eller då den anhållne enligt 8 ä' inställdes till förhör. avlåta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häkt- ningsfrågan, får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den, då beslut om anhållande med- delades eller den anhållne inställ- des för förhör. Görs inte framställ- ning enligt vad som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart friges.

I samband med framställningen skall till rätten samt till den an- hållne och hans försvarare över- lämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån de har betydelse för prövningen av häktningsfrågan. Rätten kan dock medge att äverlämnandet får anstå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall också uppgift lämnas därom.

” Senaste lydelse l981: 1294.

Om inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren samma dag som beslutet meddelades eller se- nast dagen därefter göra framställ- ning hos rätten om häktning av den anhållne. I häktningsframställning- en skall anges det brott som miss— tanken avser, grunden för häkt- ningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.

Om det finns synnerliga skäl, får häktningsframställningen göras se- nast tredje dagen efter anhållnings- beslutet.

Har anhållningsbeslutet medde- lats i den misstänktes frånvaro, räknas tiden från dagen då anhåll- ningsbeslutet verkställdes.

Den anhållne eller hansförsvara- re skall genast underrättas om häktningsframställningen.

• Sida 350
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

135

Då framställning enligt 12 5 in- kommit. skall rätten, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej' möter, sist åfjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Utsättes huvudförhandling att hål- las inom en vecka, sedan framställ— ningen inkom. må dock, om ej rät- tenjinner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten samma dag eller senast dagen därefter hålla för- handling i häktningsfrågan.

Om delfinns synnerliga skäl,får häktningsförhandlingen hållas se- nare än som sägs i första stycket. Den får dock aldrig hållas senare än fyra dagar efter det att den miss- tänkte greps eller anhållningsbeslu- tet verkställdes.

14 59

Vid förhandling i häktningsfrå- gan skall den som yrkat häktning så ock, om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, den- ne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter, varpå yr- kandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt parterna i övrigt anför får ut- redning angående brottet inte före- bringas, om det inte finns särskilda skäl till det.

Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det inte/inns synnerligt hinder, den an- hållne vara närvarande.

Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som han grundar sitt yrkande på. Den an- hållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökning- en innehåller samt vad parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det.

155

Förhandlingen skall såvitt möj- ligt fortgå utan avbrott, till dess frå- gan kan avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och utan den miss- tänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall. om ej rätten bestämmer annat. an- hållandetfortfara.

Häktningsförhandlingen skall om möjligt pågå utan avbrott till dess häktningsfrågan kan avgöras. Uppskovfår äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Upp- skovet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den misstänkte be- gär det.

Uppskjuts förhandlingen, skall anhållandet bestå, om inte rätten bestämmer något annat.

165

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela be- slut i häktningsfrågan. Beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt kort angiva grunden för häktning- en.

9 Senaste lydelse 1981: l294.

Sedan häktningsförhandlingen avslutats skall rätten omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan.

• Sida 351
•  Original

Nuvarande lydelse

Beslutas ej häktning, _ft'irordne rätten, att den anhållne omedelbart skall frigivas.

Föreslagen lydelse

Beslutas ej häktning, skall rätten

omedelbart häva beslutet om an- hållande.

17510

Fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas upp på yr- kande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av måls— äganden eller självmant ta upp frå- gan.

Då fråga om häktning väckts, skall. så snart ske kan, förhandling äga rum inför rätten. Om sådan för- handling gälle i tillämpliga delar vad i 14—16 55 är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer anledning. att han avvikit eller eljest håller sig un- dan. utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden. ehuru han kallats till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten till- städes, skall, så snart beslutet verk- ställts. anmälan därom göras hos rätten.

") Senaste lydelse 1981: 1294.

En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på yr- kande av åklagaren. Efter åtalet fär rätten även på yrkande av måls- äganden eller självmant ta upp frå- gan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. Ifråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14—16 åå. Har den misstänkte kal- lats till förhandlingen ellerfinns det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir måls- äganden trots att han kallats till för- handlingen, för frågan ändå avgö- ras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts. skall rätten sam- ma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrå- gan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen hållas senare än som nu sagts. Den får dock aldrig hållas senare än fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verk- ställts eller hindret för den miss- tänktes närvaro vid rätten har upp- hört.

• Sida 352
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

185

Då rätten beslutar häktning enligt 16 .6 av anhållen eller enligt 17 5 av någon, som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan om häktningsbe- sluts verkställande inkommer, skall, om ej åtal redan väckts, rät- ten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestäm- mas längre, än som finnes ound- gängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 95, och därvid särskilt tillse, att utredningen be— drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredning- ens beskaffenhet eller av annan om- ständighet uppenbart, att förhand- ling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten be- stämma längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otill— räcklig. må rätten, om framställ- ning därom göres före tidens ut- gång. medgiva förlängning av ti- den.

Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte be- stämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av ti- den, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Väcks inte äta! inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänk- te är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mel- lanrum hålla ny förhandling i häkt- ningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av an- nan anledning uppenbart att för- handling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten be- stämma längre tids mellanrum.

Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om häktning enligt 3 55 eller om häktning av någon som inte är när- varande vid rätten.

195

Har rätten beslutat om häktning med stöd av 3 5 , skall åklagaren, så

• Sida 353
•  Original

Nuvarande lydelse

195

Har ej inom tid, som avses i 18 &. åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om förlängning av ti- den eller förekomma eljest ej längre skäl för häktning, förordne rätten omedelbart att den häktade skall frigivas.

20 5

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om häktning, äge denna utan förhandling besluta däröver: är den misstänkte anhål— len skall beslut meddelas sist åfjär- de dagen efter detframställning om hans häktande inkom till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle vad i 14—17 55 är stadgat.

Föreslagen lydelse

snart han anser att det finns sanno- lika skäl för att den misstänkte be- gått brottet, anmäla detta till rät- ten. Rätten skall samma dag eller senast dagen efter en sådan anmä- lan hålla ny förhandling i häkt- ningsfrågan. Om detfinns synnerli- ga skäl, får förhandlingen hållas senare än som nu sagts. Förhand- ling måste dock alltid hållas senast inom en vecka från häktningsbeslu- tet. Om det närförhandlingen hålls inte framkommit sannolika skälför att den misstänkte begått brottet el- ler i övrigt inte längrefinns skälför häktning, skall beslutet om häkt- ning omedelbart hävas.

20å

Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,

]. om inte inom den tid som avses i 18.5 åtal har väckts eller förlängning av tiden har begärts el- ler.

2. om det inte längre finns skäl för beslutet.

Innan åtal har väckts, får häkt- ningsbeslutet hävas även av åkla- garen. Rätten skall snarast under- rättas om åtgärden.

21511

Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad, pröve rätten en- ligt de i detta kapitel angivna grun-

” Senaste lydelse 1980: 378.

Döms den misstänkte för bröttet och är han häktad, skall rätten, en- ligt de grunder som anges i detta

• Sida 354
•  Original

Nuvarande lydelse

derna. huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft; är den misstänkte å fri fot. må rätten förordna, att han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning av den, som skäligen kan befaras undandraga sig straff, gälla även ifråga om den som skäli- gen kan befaras undandraga sig ut- visning. Förordnandet om häktning gäller dock ej under tid då den dömde avtjänar frihetsberövande påföljd som har ådömts honom i målet.

Föreslagen lydelse

kapitel. pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad. får rätten förordna att han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning i de fall där det finns risk för att den misstänkte undan- drar sig straff. gälla även i de fall där det finns risk för att den miss- tänkte undandrar sig utvisning. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberö- vande påföljd som han har dömts till i målet.

222912

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen, el— ler ett annat brott, för vilket han misstänks. förvaras på annan plats än som anges i första stycket. får rätten på yrkande av åklagaren för- ordna att överförandet tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade. sedan han överförts till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd instäl- las på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som un- dergår eller undergått rättspsykia- trisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

Den som är gripen. anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är miss— tänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket. får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vida- re inte skall föras till häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han förts till häkte. skall föras till en plats utom häktet för förhör eller annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häk- tad och undergår eller har under- gått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

23.5

Ej må annorledes än i detta kapi- tel eller eljest är stadgat någon i anledning av misstanke för brott hållas i förvar, även om han sam— tycker därtill.

Om skyldighet för den som miss- tänkes för brott att kvarstanna för förhör stadgas i 23 kap.

'2 Senaste lydelse 1986: 649.

Oavsett samtycke får ingen som är misstänkt för brott hållas i förvar annat än enligt vad som föreskrivs i detta kapitel eller i någon annan författning.

Om skyldighet för den som miss- tänks för brott att stanna kvar för förhör finns bestämmelseri 23 kap.

• Sida 355
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 513

Om behandling av anhållen eller häktad så ock om ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

Om behandlingen av den som är anhållen eller häktad samt om er- sättning av allmänna medel åt den som varit oskyldigt berövad frihe- ten enligt detta kapitelfinns särskil- da bestämmelser.

25 kap. 1 514

Är någon skäligen misstänkt för brott, på vilket fängelse kan följa, och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes för- hållande ellcr annan omständighet skäligen befaras, att han avviker el- ler annorledes undandrar sig lagfö- ring eller straff, men finns det i öv- rigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är till— räckligt. i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna ho- nom anvisad vistelseort (reseför- bud) eller föreskrivas att han på vis- sa tider skall anmäla sig hos anvi- sad polismyndighet (anmälnings- skyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslu- tas, om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Är någon skäligen misstänkt för ett brott. på vilket fängelse kan föl- ja, och finns det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den miss- tänktes förhållande eller någon an- nan omständighet risk för att han avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället för- bud meddelas honom att utan till- stånd lämna honom anvisad vistel- seort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet (an- mälningsskyldighet). Oberoende av brottets beskaffenhet får också re- seförbud eller anmälningsskyl- dighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmäl- ningsskyldighet. får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses i första stycket.

51 kap. 8 515

För målets beredande skall va- deinlagan med därvid fogade hand- lingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.

För målets beredande skall va- deinlagan med därvid fogade hand- lingar delges vadesvaranden, som

skall föreläggas att avge skriftligt genmäle.

Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock genast meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket vidtas.

” Senaste lydelse 1966: 302. ” Senaste lydelse 1981: 1295. ” Senaste lydelse 1984: 131.

• Sida 356
•  Original

Nuvarande lydelse

Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd. som avses i 26—28 kap.. eller förordnat om hävande av så- dan åtgärd, äge hovrätten omedel- bart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som nu sagts. äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verk- ställighet av beslutet ej mä äga rum. Ärfråga om häktning eller reseför- bud, må hovrätten ock utan mot- partens hörande göra ändring i un- derrättens beslut.

Föreslagen lydelse

Om tingsrätten har avslagit ett yrkande om åtgärd. som avses i 26—28 kap.. eller förordnat om att en sådan åtgärd skall hävas. får hovrätten omedelbart bevilja åtgär- den att gälla till dess något annat bestäms. Om tingsrätten har bevil- jat åtgärd som nu sagts,får hovrät- ten omedelbart förordna att vidare åtgärd för verkställighet av beslutet inte får äga rum. [frågor om häkt— ning eller reseförbud fär hovrätten göra ändring i tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta nä- gon som inte är närvarande vid rät- ten. skall 24 kap. 1755 tredje och fjärde styckena tillämpas.

135

Så snart målets beredande avslu- tats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen. För behand- ling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt. må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvud- förhandling.

Är den tilltalade häktad, skall hu- vudförhandling hållas inom fyra veckor efter utgången av den i 2 & angivna tiden, om ej till följd av åtgärd. som avses i 11 5, eller an- nan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter utgången av den i 2 % angivna tiden, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

Så snart målets beredande avslu- tats. skall hovrätten bestämma tid för huvudförhandlingen. För be- handling av rättegångsfrågor eller sådana delar av saken som får av- göras särskiltfår huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhand- ling.

Är den tilltalade häktad. skall hu- vudförhandling hållas inom två vec- kor efter utgången av den tid som anges i 2 &. om det inte till följd av åtgärder som avses i 11 5 eller and- ra omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Har den tillta- lade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 &. skall tiden räk- nas från den dag han häktades.

52 kap. 10 år

Finnes för utredningen erforder- ligt, att part eller annan höres muntligen i hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Om inställande av tillta- lad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

Är det nödvändigt för utredning- en i målet att en part eller någon annan hörs muntligen i hovrätten, förordnar hovrätten om detta på lämpligt sätt. Hovrätten förordnar också om inställande! av en tillta- lad som är anhållen eller häktad.

Om hovrätten beslutat häkta nå- gon som inte är närvarande vid rät- ten, ska!! 24 kap. 175 tredje och fjärde styckena tillämpas.

• Sida 357
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 kap.

Då hovrätt ogillat yrkande om häktning eller reseförbud ellerf'rigi- vit häktad eller hävt reseförbud. mau talan mot beslutet ei föras annor- ledes än i samband med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

55

Då hovrätten ogillat yrkande om häktning eller reseförbud eller hävt ett beslut om häktning eller reseför- bud.fär talan mot beslutet föras en- dast i samband med talan mot hov- rättens dom eller slutliga beslut.

55 kap. 15 å

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50 kap. 11—20 55, 22 &. 245 och 25% första och andra styckena samt i brottmål 51 kap. 11—20. 22. 24, 25 och 31 %% äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26—29 %% rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 55 rörande brottmål är för hovrätt stadgat om undanröjande av under— rätts dom och om återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning i frå- ga om lägre rätts dom.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt i tvistemål 50 kap. 11—20 55, 22 &, 24.5 och 25 5 första och andra styckena samt i brottmål 51 kap. 8 # fjärde stycket, 11—20, 22, 24, 25 och 31 %% tillämpas.

Vad som sägs i 50 kap. 26—29 åå rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 åå rörande brottmål om un- danröjande av underrätts dom och om återförvisning gäller för högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Har någon berövats friheten enligt 24 kap. före den nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag tillämpas i fråga om frihetsberövandet.

• Sida 358
•  Original

Framställning från domstolsverket ang. tillgång för allmän domstol till kriminalregistret

Sammanställning av remissyttranden över en framställning från domstolsverket ang. tillgång för allmän domstol till kriminalregistret

InnehåH Proposition .................................................. ] Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... l Lagförslag ................................................... 3 1 Förslag till lag om ändn'ng i rättegångsbalken .................. 3 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid .............................................. 16 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestäm- melser om tvångsmedel i vissa brottmål ....................... 17 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ............. 18 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalre- gister ..................................................... 20 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 februari 1987 21 1 Inledning .................................................. 21 2 Allmän motiven'ng ......................................... 22 2.1 Utgångspunkter ........................................ 22 2Häktningsförutsättningarna .............................. 27 2. 2. l Brottsmisstankcns styrka och brottets svårhet ........ 27 2. 2. 2 De särskilda häktningsgrunderna .................... 29 2. 2. 3 Häktning vid lindriga brott ......................... 31 2. 2. 4 Häktning vid svåra brott ........................... 33 23 Förfarandet vid prövning av frågor om häktning m.m. ...... 34 2.3.1 Frister ........................................... 34 2. 3.2 Forumfrågan ..................................... 40 2. 3. 3 Försvararfrågan ................................... 41 2. 3. 4 Kontakterna mellan parter och domstol .............. 43 2. 3. 5 Rutinerna 1 samband med gripande och anhållande . . . . 45 2. 3. 6 Utredningshäktning och omprövningsförhandling m.m. 47 2. 3. 7 Hävande av beslut om häktning ..................... 50 2. 3. 8 Frister för åtal och huvudförhandling ................ 52 2.3.9 Häktning 1 högre rätt .............................. 56 4Alternativ till häktning .................................. 58 _ 5 Häktning på nya grunder — talan mot häktningsskäl ........ 61 2.6 Organisatoriska frågor m. m. ............................. 6.3 3 Ikraftträdande ............................................. 67 4 Upprättade lagförslag ....................................... 68 5 Specialmotivering .......................................... 68 5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............. 68 5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid .......................................... 81 5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ............. 81 5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internatio- nellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ..... 83 6 Hemställan ................................................ 83 7 Beslut .................................................... 83 Utdrag ur lagrådets protokoll den 5 mars 1987 ................... 84 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987 . . _ 100 1 Anmälan av lagrådsyttrande ................................. 100 2 Terminalåtkomst till kn'minalregistret ......................... 105 3 Hemställan ................................................ 109 4 Beslut .................................................... 109

• Sida 378
•  Original

Bilagor Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5

Bilaga 6

Sammanfattning av utredningens betänkande .......... 110 Utredningens lagförslag ............................. 116 Sammanställning ärr—"remissyttrandena över betänkandet . 142 Lagrådsremissens lagförslag ......................... 345 Framställning från domstolsverket om terminalåtkomst till kriminalregistret ................................... 362 Sammanställning av remissyttrandena över domstolsver- kets framställning .................................. 365

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 .