Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

1

Regeringens proposition

2002/03:69

En ny lag om konsulärt ekonomiskt bistånd

Prop.

2002/03:69

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 13 mars 2003

Göran Persson

Anna

Lindh

(Utrikesdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lägger regeringen fram förslag till en ny, moderniserad

lag om konsulärt ekonomiskt bistånd, som skall ersätta lagen (1973:137)

om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. Den nya

lagen har samma tillämpningsområde och i huvudsak samma sakliga

reglering som den nuvarande lagen. Den nya lagen tillförs viss reglering

som i dag finns i författningar på lägre nivå eller gäller enligt praxis.

Möjligheten för utomlands bosatta svenska medborgare att få varaktigt

konsulärt ekonomiskt bistånd för sin försörjning föreslås avskaffad.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 september 2003.

I propositionen redovisar regeringen också sin bedömning i några

frågor som rör arbetet med det konsulära biståndet.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................. 4

2

Förslag till lag om konsulärt ekonomiskt bistånd............................. 5

3

Ärendet och dess beredning.............................................................. 9

4

Bakgrund........................................................................................... 9

4.1

Statens bistånd till enskilda utomlands .............................. 9

4.2

Socialförsäkring, EG-rätt och konventioner..................... 10

4.2.1

Den nya socialförsäkringslagen ..................... 10

4.2.2

Samordningen inom EU................................. 11

4.2.3

Konventioner mellan de nordiska länderna om

social trygghet och socialt bistånd ................. 12

4.2.4

Konventioner mellan Sverige och länder

utanför EU/EES-området om social trygghet

och sjukvårdsförmåner ................................... 13

4.2.5

Sjukvårdsförmåner vid tillfällig vistelse

utomlands ....................................................... 13

5

Nuvarande ordning i fråga om konsulärt ekonomiskt bistånd........ 14

5.1

Utlandsmyndigheternas skyldighet att hjälpa svenska

medborgare....................................................................... 14

5.2

1973 års lag ...................................................................... 14

5.3

Bestämmelserna om konsulärt ekonomiskt bistånd ......... 14

5.3.1

Allmänt........................................................... 14

5.3.2

Tillfälligt allmänt ekonomiskt bistånd ........... 16

5.3.3

”Hjälp till självhjälp” ..................................... 17

5.3.4

Varaktigt allmänt ekonomiskt bistånd ........... 17

5.3.5

Ekonomiskt bistånd till frihetsberövade m.fl. 19

5.3.6

Ekonomiskt bistånd till offer för våldsbrott ... 21

5.3.7

Återbetalning av konsulärt ekonomiskt bistånd22

5.4

Konsulärt samarbete inom EU och Norden...................... 27

6

Överväganden och förslag .............................................................. 28

6.1

Behovet av förändringar................................................... 28

6.2

Information till allmänhet och medier.............................. 29

6.3

Försäkringsskyddet för resenärer ..................................... 30

6.4

Resenärer med psykiska och sociala problem.................. 30

6.5

Utbildning och teknikstöd ................................................ 31

6.6

Det varaktiga ekonomiska biståndet ................................ 33

6.7

En ny lag om konsulärt ekonomiskt bistånd .................... 34

6.8

Kretsen biståndsberättigade.............................................. 36

6.9

Rätten till bistånd ............................................................. 39

6.10

Bistånd till frihetsberövade m.fl....................................... 41

6.11

Bistånd till brottsoffer ...................................................... 44

6.12

Återbetalning av bistånd................................................... 45

6.13

Övriga frågor .................................................................... 46

6.13.1

Forum vid överklagande ................................ 46

7

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................................... 47

8

Ekonomiska konsekvenser.............................................................. 47

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

3

9

Författningskommentar................................................................... 48

Bilaga 1 Sammanfattningen i betänkandet Konsulärt bistånd

till svenskar utomlands (SOU 2001:70).................................................. 57

Bilaga 2 Lagförslaget i betänkandet ................................................... 68

Bilaga 3 Remissinstanser .................................................................... 73

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ................................................ 74

Bilaga 5 Lagrådets yttrande ................................................................ 78

Utdrag ur protokoll från regeringssammanträde den 13 mars 2003 ....... 81

Rättsdatablad ........................................................................................... 82

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

4

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

konsulärt ekonomiskt bistånd.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

5

2

Förslag till lag om konsulärt ekonomiskt

bistånd

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Ekonomiskt bistånd till enskilda utomlands (konsulärt ekonomiskt

bistånd) lämnas av svenska beskickningar och karriärkonsulat enligt

bestämmelserna i denna lag.

Konsulärt ekonomiskt bistånd skall återbetalas av den enskilde enligt

vad som anges i 9–13 §§.

2 § Vid tillämpning av denna lag skall frågan om någon är bosatt i

Sverige avgöras enligt bestämmelserna om bosättning i Sverige i 2 kap.

socialförsäkringslagen (1999:799).

Vem som kan få bistånd

3 § Konsulärt ekonomiskt bistånd kan lämnas till

1. svenska medborgare som är bosatta i Sverige, och

2. flyktingar och statslösa personer som är bosatta i Sverige.

4 § Om det finns särskilda skäl för det kan konsulärt ekonomiskt bistånd

även lämnas till

1. en svensk medborgare som inte är bosatt i Sverige, och

2. en annan i Sverige bosatt utlänning än som avses i 3 § 2.

5 § Utländska medborgare som på grund av egen eller närståendes

anställning eller etablering som egenföretagare i Sverige kan härleda

rättigheter i fråga om sociala förmåner från

1. EG-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å

ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer,

skall när det gäller rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd jämställas

med svenska medborgare under de förutsättningar som anges i före-

skrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Rätten till bistånd

6 § Den som har råkat i nöd eller annan svårighet i utlandet och därför

behöver ekonomisk hjälp har rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd om

behovet inte kan tillgodoses på annat sätt och det är skäligt att bistånd

lämnas.

Bistånd lämnas med skäligt belopp för nödvändiga kostnader.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

6

Bistånd kan även lämnas för avliden person enligt föreskrifter som

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

7 § Konsulärt ekonomiskt bistånd åt den som har berövats friheten

genom beslut av domstol eller annan myndighet i utlandet får avse

kostnad för utredning, bevisning, juridiskt biträde och tolk under för-

undersökning, rättegång eller annat sådant förfarande, om den frihets-

berövade av särskild anledning har behov av sådant bistånd.

Bistånd som avses i första stycket får lämnas även till den som inte är

berövad friheten, om förfarandet med sannolikhet kan leda till frihets-

berövande och det finns särskilda skäl för det.

8 § Konsulärt ekonomiskt bistånd åt den som i utlandet har blivit utsatt

för våldsbrott får avse kostnad i anslutning till brottet för utredning,

bevisning, juridiskt biträde och tolk som den drabbade behöver för att

kunna ta till vara sin rätt.

Återbetalning av bistånd

9 § Den som har fått bistånd som har lämnats enbart enligt 6 § skall

betala tillbaka biståndet till staten.

Om biståndet har lämnats till någon som är under 18 år är även

vårdnadshavaren återbetalningsskyldig.

Om biståndet har lämnats till en sjöman eller någon annan som är eller

har varit anställd ombord på ett svenskt fartyg och biståndet har lämnats

för att täcka kostnader som fartygets redare är ansvarig för enligt

författning eller avtal, är även redaren återbetalningsskyldig.

10 § Den som har fått bistånd som har lämnats enligt 7 § för rättegång

eller förundersökning om brott och som dömts för brottet, skall betala

tillbaka biståndet till staten.

Den som har fått bistånd som har lämnats enligt 7 § för rättegång eller

förundersökning om brott och som frikänts för brottet, skall betala

tillbaka biståndet till staten bara i den utsträckning det finns särskilda

skäl för det.

Om någon har fått bistånd som har lämnats enligt 7 § för rättegång

eller förundersökning om brott och skuldfrågan inte blir avgjord, skall

den som har fått biståndet betala tillbaka det till staten i den utsträckning

det med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

11 § Den som har fått bistånd som har lämnats enligt 7 § för annat än

rättegång eller förundersökning om brott skall betala tillbaka biståndet

till staten i den utsträckning det med hänsyn till omständigheterna är

skäligt.

12 § Den som har fått bistånd som har lämnats enligt 8 § skall betala

tillbaka biståndet till staten bara i den utsträckning det finns särskilda

skäl för det.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

7

13 § Återbetalningsskyldighet enligt 9 § och 10 § första stycket får

jämkas eller efterges om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till

den betalningsskyldiges personliga eller ekonomiska förhållanden samt

omständigheterna i övrigt.

Vid återbetalning enligt 10 och 11 §§ skall 31 kap. 1 § tredje stycket

rättegångsbalken tillämpas.

Avgift

14 § Den som är skyldig att betala tillbaka bistånd som har lämnats

enbart enligt 6 § skall betala en avgift för biståndet.

Beslut om återbetalning

15 § Frågor om återbetalning av konsulärt ekonomiskt bistånd prövas av

Regeringskansliet.

Indrivning

16 § Återbetalningsbelopp och avgift som inte betalas skall lämnas för

indrivning. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av

statliga fordringar m.m.

Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ringa

belopp.

Bemyndigande

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om

1. konsulärt ekonomiskt bistånd som avser avliden person, och

2. avgift enligt 14 §.

Överklagande

18 § Beslut i ärenden enligt denna lag får överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2003, då lagen (1973:137)

om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. (den

äldre lagen) skall upphöra att gälla.

2. Den äldre lagens bestämmelser om varaktigt ekonomiskt bistånd

gäller fortfarande för personer som vid utgången av augusti 2003 uppbär

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

8

sådant bistånd. Om sådant bistånd lämnas efter ikraftträdandet skall det

inte betalas tillbaka.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

9

3

Ärendet och dess beredning

Efter beslut av regeringen tillkallade chefen för Utrikesdepartementet i

augusti 2000 en kommitté med uppdrag att se över lagen (1973:137) om

ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. Kommittén,

som antog namnet Kommittén om konsulärt bistånd, överlämnade i

augusti 2001 betänkandet Konsulärt bistånd till svenskar i utlandet (SOU

2001:70). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-

instanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena

finns tillgänglig i Utrikesdepartementet (dnr UD2001/1396/KC).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 februari 2003 att inhämta Lagrådets

yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 4.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

Lagrådets synpunkter, som berörs i avsnitten 6.7 och 6.9 samt i

författningskommentaren, har föranlett några tillägg och ändringar i

lagförslaget. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i detta.

4 Bakgrund

4.1

Statens bistånd till enskilda utomlands

Staternas rätt enligt folkrätten att bistå sina medborgare i utlandet

Den konsulära biståndsverksamheten har sin grund i folkrätten. Folk-

rätten tillerkänner staterna rätten att ge skydd åt sina medborgare i

utlandet på olika sätt (jus protectionis). Hit hör rätten för en stat att på

diplomatisk väg ingripa för att skydda sina medborgares intressen i

vistelselandet. Denna rättighet kommer till uttryck i Wienkonventionen

om diplomatiska förbindelser (SÖ 1967:1) och i Wienkonventionen om

konsulära förbindelser (SÖ 1974:10).

Bestämmelser om konsulär verksamhet i Wienkonventionen om

konsulära förbindelser

Wienkonventionen om konsulära förbindelser innehåller vissa allmänna

regler om konsulär verksamhet. Reglerna är tillämpliga även när den

konsulära verksamheten utövas av en diplomatisk beskickning. De

konsulära uppgifterna innefattar bl.a. att utfärda pass och viseringar och

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

10

att ge medborgare i den sändande staten hjälp och bistånd. Uppräkningen

i konventionen är inte uttömmande. Till de tillåtna konsulära uppgifterna

räknas också alla andra uppgifter som inte är förbjudna i den mottagande

staten eller som denna stat motsätter sig.

I konventionen fastslås rätten att besöka och kommunicera med anhåll-

na, häktade eller på annat sätt frihetsberövade landsmän. Verksamhets-

landets myndigheter åläggs att utan dröjsmål underrätta konsulatet om

frihetsberövandet om den fängslade så begär, och åläggs även att upplysa

den fängslade om denna möjlighet.

Medborgarskapet – dubbelt medborgarskap

Staterna utformar själva sina lagar om medborgarskap, och varje stat

bestämmer därmed vilka personer som är dess medborgare. Enligt

Haagkonventionen den 12 april 1930 för lösande av konflikter mellan

medborgarskapslagar (SÖ 1937:9) kan en person som har dubbelt med-

borgarskap anses som medborgare av båda staterna. En stat får inte

lämna en person som är dess medborgare diplomatiskt skydd gentemot

en annan stat i vilken personen också är medborgare. När det gäller

konsulärt ekonomiskt bistånd kan sägas att åtgärden att lämna en person

ekonomiskt bistånd visserligen inte är detsamma som att ge personen

diplomatiskt skydd, men den nu nämnda begränsningen kan i praktiken

försvåra eller till och med omöjliggöra för en utlandsmyndighet att lämna

en person med dubbelt medborgarskap sådan ekonomisk hjälp.

4.2

Socialförsäkring, EG-rätt och konventioner

4.2.1

Den nya socialförsäkringslagen

Sedan den 1 januari 2001 gäller en ny socialförsäkringslag (1999:799)

som är anpassad till EG-rätten på socialförsäkringsområdet. Socialför-

säkringen delas in i en bosättningsbaserad del, som avser garantibelopp

och bidrag, och en arbetsbaserad del som gäller vid inkomstbortfall. Bara

ett försäkringsvillkor gäller för vardera försäkringsgrenen – bosättning

eller arbete. Varken svenskt medborgarskap eller inskrivning i försäk-

ringskassa är längre något försäkringsvillkor.

Bosättning i Sverige och bosättningsbaserade förmåner

Den som är bosatt i Sverige och som lämnar landet skall enligt

socialförsäkringslagen fortfarande anses vara bosatt här om det kan antas

att vistelsen utomlands inte kommer att vara längre än ett år.

Arbetstagare som av en statlig arbetsgivare skickas till ett annat land för

att arbeta där för arbetsgivarens räkning anses dock bosatta i Sverige

under hela utsändningstiden även om denna överstiger ett år.

En biståndsarbetare som arbetar för ett svenskt trossamfund eller en

ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet skall betraktas som

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

11

bosatt i Sverige om utlandsvistelsen planeras vara högst fem år.

Studenter som är bosatta i Sverige och bedriver studiestödsberättigade

studier utomlands eller har utbildningsbidrag som doktorander i ett annat

land anses som bosatta i Sverige så länge studierna pågår.

Dessa regler gäller även medföljande make, sambo och barn under 18

år.

Förmåner som baseras på bosättning är t.ex. föräldrapenning på

garantinivå, folkpension i form av förtidspension och efterlevande-

pension beräknad i förhållande till det antal år som den berättigade har

tillgodoräknats som bosättningstid i Sverige, samt garantipension. Hit

hör också allmänt barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd och handi-

kappersättning.

Arbetsbaserade förmåner

Den som förvärvsarbetar i Sverige eller bedriver näringsverksamhet med

fast driftställe här omfattas av de arbetsbaserade socialförsäkringsför-

månerna.

Arbete utomlands för en arbetsgivare som har verksamhet i Sverige

räknas som arbete i Sverige om arbetstagaren är utsänd av arbetsgivaren

och arbetet kan antas vara högst ett år. Den som är bosatt i Sverige och

av en statlig arbetsgivare sänds ut för att arbeta för arbetsgivarens

räkning omfattas av de arbetsbaserade försäkringsförmånerna under hela

utsändningstiden.

Till de arbetsbaserade förmånerna hör sjukpenning och havande-

skapspenning, arbetsskadeersättning, föräldrapenning över garantinivån

och tillfällig föräldrapenning, tilläggspension i form av förtidspension

och efterlevandepension beräknad efter det antal år som den berättigade

får tillgodoräkna sig pensionspoäng för tilläggspension, samt

inkomstgrundad ålderspension.

Den arbetsrelaterade försäkringen upphör att gälla tre månader efter

det att arbetet har upphört av någon annan anledning än semester, ferier

eller motsvarande uppehåll (s.k. efterskyddstid). Försäkringen kan

upphöra att gälla tidigare om den försäkrade tar ett arbete i ett annat land

och där omfattas av motsvarande försäkring. För vissa biståndsarbetare

utomlands som inte omfattas av de arbetsbaserade förmånerna gäller att

efterskyddstiden börjar löpa först vid återkomsten till Sverige om

utlandsvistelsen varat högst fem år.

4.2.2

Samordningen inom EU

En grundläggande princip för Europeiska unionen är fri rörlighet för

personer mellan länderna i unionen. Det innebär inte bara att direkta

hinder för rörligheten över gränserna inte skall finnas, utan också att

förhållanden som försvårar för människor att använda sig av den fria

rörligheten skall undanröjas. Till sådana förhållanden hör risken att den

som flyttar inom unionen förlorar sin sociala trygghet.

För att underlätta för dem som flyttar mellan länderna finns ett

detaljerat regelsystem för samordning av ländernas regler för social

trygghet. Ambitionen är inte att skapa enhetliga regler i sakfrågorna inom

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

12

unionen, men att genom samordning förhindra dels att personer som

tjänat in rätten till en förmån i ett land går miste om rätten vid flyttning

till ett annat land och dels att personer som flyttar mellan EU-länder kan

uppbära dubbla förmåner. Ett syfte är också att garantera att den som

flyttar till ett annat medlemsland får rätt till socialförsäkringsförmåner i

det nya landet i enlighet med de villkor som gäller där. Bestämmelserna

gäller för den som flyttar mellan EU/EES-länderna och Schweiz, som är

medborgare i något av länderna och som omfattas av lagstiftningen för

socialförsäkring i ett eller flera av länderna.

Huvudregeln är att den som förvärvsarbetar är försäkrad i det land där

arbetet utförs oavsett bosättningsland.

Den som är utsänd av sin arbetsgivare att arbeta i ett annat EU/EES-

land eller Schweiz kan efter ansökan få tillhöra svensk socialförsäkring

under utsändningstiden om den varar högst ett år. Om utsändningstiden

varar längre än så kan tillståndet förlängas under vissa förutsättningar.

Den som är arbetslös och vill söka arbete i ett annat EU/EES-land eller

Schweiz kan där under tre månader få samma arbetslöshetsersättning

som skulle ha betalats ut i Sverige, efter registrering och uppvisande av

ett svenskt intyg.

Den som studerar i ett annat EU/EES-land eller Schweiz har rätt att få

sjukförmåner där på hemlandets bekostnad.

En pensionär som bosätter sig i ett annat EU/EES-land eller Schweiz

har rätt att få med sig sin svenska pension. Rätten till sjukvård gäller som

för bosättningslandets egna medborgare. Det är dock det pensions-

utbetalande landet som bär kostnadsansvaret för sjukvården i pensionä-

rens bosättningsland.

Sverige har sedan tidigare överenskommelser om social trygghet med

samtliga europeiska länder utom Belgien, Irland och Liechtenstein.

Bestämmelserna om samordning av EU-ländernas regler om social

trygghet ersätter i stort sett behovet av dessa konventioner. Konven-

tionerna kan dock innehålla bestämmelser som går utöver vad som gäller

enligt EG-rätten. Konventionerna har framför allt betydelse i fråga om

personer som inte är medborgare i något medlemsland men som ändå

omfattas av lagstiftningen i något av de avtalsslutande länderna.

4.2.3

Konventioner mellan de nordiska länderna om social

trygghet och socialt bistånd

Mellan Sverige, Norge, Finland och Island finns en konvention om social

trygghet från år 1992 samt en konvention om socialt bistånd och sociala

tjänster från år 1994.

Konventionerna omfattar alla som är bosatta eller lagligen uppehåller

sig i något nordiskt land. Den som omedelbart behöver socialt bistånd

eller sociala tjänster skall få det i vistelselandet i enlighet med den

lagstiftning som gäller där. En nordisk medborgare kan inte sändas hem

på grund av sitt behov av socialt bistånd om familjeförhållandena,

anknytningen till bosättningslandet eller andra omständigheter talar för

att han eller hon bör få stanna. Under inga omständigheter kan personen

sändas hem om han eller hon varit lagligt bosatt i landet de senaste tre

åren.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

13

4.2.4

Konventioner mellan Sverige och länder utanför EU/EES-

området om social trygghet och sjukvårdsförmåner

Den som bosätter sig i ett land utanför EU/EES-området omfattas oftast

av bosättningslandets socialförsäkringssystem i enlighet med de

nationella regler som gäller i bosättningslandet. Med en rad länder har

Sverige ingått särskilda avtal om social trygghet som bl.a. ger bosatta

svenskar rätt till likabehandling med landets egna medborgare och rätt att

lägga samman intjänade förmåner från Sverige med dem som intjänas i

bosättningslandet. För närvarande har Sverige sådana avtal med USA,

Chile, Israel, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Kanada, Kap

Verde, Marocko, Québec och Turkiet.

Innehållet i dessa konventioner varierar mycket, bl.a. beroende på att

sjukvårds- och socialförsäkringssystemen är olika i olika länder.

Konventionerna med USA och Chile gäller t.ex. bara pensioner.

Överenskommelser om sjukvårdsförmåner finns med Algeriet,

Australien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Québec och Ungern.

4.2.5

Sjukvårdsförmåner vid tillfällig vistelse utomlands

En person som är bosatt i Sverige och som insjuknar under tillfällig

vistelse i ett annat EU/EES-land eller Schweiz har rätt till offentlig

sjukvård i vistelselandet på de villkor som gäller för medborgare i det

landet. Denna rätt omfattar inte hemtransport av en sjuk eller avliden

person.

En svensk pensionär som har flyttat till ett annat EU/EES-land eller

Schweiz, men som tillfälligt befinner sig i ett annat land inom EU/EES

och Schweiz än det nya bosättningslandet, har rätt till akut och

nödvändig sjukvård där men inte planerad vård. Det gäller även vid

tillfällig vistelse i Sverige.

En person som är bosatt i Sverige och som insjuknar under tillfällig

vistelse i något av de länder utanför EU/EES som Sverige har sjukvårds-

konventioner med kan ha rätt till sjukvårdsförmåner i vistelselandet på

samma villkor som gäller andra försäkrade i landet. Rättigheterna

varierar beroende på konventionernas innehåll och olikheter i sjukförsäk-

ringssystemen i olika länder.

En person som är bosatt i Sverige och blir sjuk under tillfällig vistelse

utanför EU/EES-området, i ett land med vilket Sverige saknar avtal om

sjukvård, kan inte få sina kostnader för den sjukvård som blir nödvändig

ersatta vare sig från försäkringskassan i Sverige eller av vistelselandet.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

14

5

Nuvarande ordning i fråga om konsulärt

ekonomiskt bistånd

5.1

Utlandsmyndigheternas skyldighet att hjälpa svenska

medborgare

Beskickningar och konsulat har i förordningen (1992:247) med

instruktion för utrikesrepresentationen ålagts en allmän skyldighet att

lämna svenska medborgare och svenska juridiska personer hjälp och

bistånd samt bevaka och skydda deras intressen. Detta åliggande omfat-

tar allt det som kan betecknas konsulärt bistånd och som innefattar både

personalens faktiska handlande till förmån för de berättigade och det

ekonomiska biståndet. Bara i fråga om det ekonomiska biståndet finns

det lagregler.

5.2

1973 års lag

Den i dag gällande lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska

medborgare i utlandet m.m. är den första lagen i Sverige om konsulärt

ekonomiskt bistånd. Före dess tillkomst fanns regler om bistånd till

svenska medborgare i utlandet i två författningar, nämligen instruktionen

(1967:83) för utrikesrepresentationen och de allmänna föreskrifter för

utrikesrepresentationen som utfärdats av utrikesministern den 2 maj

1967.

Bestämmelserna i lagen, i fortsättningen kallad 1973 års lag, ansluter i

huvudsak till vad som redan tidigare gällde. Till grund för lagen låg en

promemoria upprättad inom Utrikesdepartementet. Ett skäl för till-

skapandet av en särskild lag var enligt förarbetena (prop. 1972:132 sid.

151 och 200) bl.a. att biståndsverksamheten hade fått en sådan omfatt-

ning och betydelse att det var lämpligt att de viktigaste bestämmelserna

fastslogs i lag. Genom tillkomsten av lagen ändrades reglerna om

ekonomiskt bistånd för rättsskydd åt frihetsberövade m.fl. så att de skulle

överensstämma med principerna för den rättshjälpsreform som genom-

fördes samtidigt med 1973 års lag.

5.3

Bestämmelserna om konsulärt ekonomiskt bistånd

5.3.1 Allmänt

1973 års lag innehåller de grundläggande bestämmelserna om konsulärt

ekonomiskt bistånd samt ett bemyndigande för regeringen eller den myn-

dighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

15

Bestämmelserna i lagen har delats upp efter de båda formerna allmänt

ekonomiskt bistånd och ekonomiskt bistånd i brottmål m.m.

Allmänt ekonomiskt bistånd kan enligt 1 § förekomma antingen som

tillfälligt ekonomiskt bistånd eller som varaktigt ekonomiskt bistånd.

Tillfälligt ekonomiskt bistånd avser akuta nödsituationer medan varaktigt

ekonomiskt bistånd kan lämnas som periodiskt understöd till svenska

medborgare som är bosatta utomlands och som på grund av ålder, sjuk-

dom eller annan omständighet inte kan försörja sig själva.

Ekonomiskt bistånd i brottmål m.m. är dels bistånd för rättsskydd åt

frihetsberövade m.fl. enligt 4 § – i praktiken nästan uteslutande bistånd

för försvarare åt personer som har frihetsberövats utomlands på grund av

att de misstänks för brott. Enligt bestämmelsen lämnas ekonomiskt

bistånd i den utsträckning som behövs för att den misstänkte skall

beredas ett tillfredsställande rättsskydd. Biståndet får omfatta kostnad för

utredning och bevisning samt för ersättning till försvarare, rättegångs-

biträde, ombud eller tolk.

Under rubriken ekonomiskt bistånd i brottmål m.m. hör vidare den

särskilda bestämmelsen i 4 a § om rätt till ekonomiskt bistånd för den

som har blivit utsatt för våldsbrott utomlands. Bistånd skall i dessa fall

lämnas i anslutning till brottet för kostnader för utredning, bevisning,

ombud och tolk, om det behövs för att den drabbade skall kunna ta till

vara sin rätt.

För det allmänna ekonomiska biståndet – både det tillfälliga och det

varaktiga – är biståndstagaren i princip återbetalningsskyldig. Betal-

ningsskyldigheten kan dock jämkas eller efterges. För återbetalning av

bistånd enligt 4 och 4 a §§ gäller särskilda bestämmelser som har

bestämmelser i rättegångsbalken som förebild.

Berättigade att kunna få ekonomiskt bistånd enligt 1973 års lag är i

första hand svenska medborgare bosatta i Sverige (undantag: det

allmänna varaktiga ekonomiska biståndet, som riktar sig till svenska

medborgare bosatta utomlands). Enligt 8 § kan bistånd enligt bestämmel-

serna i lagen lämnas till en i Sverige bosatt flykting eller statslös person i

den utsträckning som regeringen bestämmer. Regeringen har i

förordningen (1992:247) med instruktion för utrikesrepresentationen

(IFUR) föreskrivit likställighet som huvudregel för dessa grupper, vid

bosättning i Sverige. När särskilda skäl föreligger kan ekonomiskt

bistånd enligt 4 § (för rättsskydd åt frihetsberövade m.fl.) lämnas även

till en svensk medborgare som inte är bosatt i Sverige.

Lagen innehåller ett generellt bemyndigande för regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter

om det allmänna ekonomiska biståndet. Regeringen har i IFUR delegerat

till Regeringskansliet (tidigare Utrikesdepartementet) att utfärda sådana

föreskrifter.

Utrikesdepartementet/Regeringskansliet har utfärdat följande föreskrif-

ter om och med anknytning till det konsulära ekonomiska biståndet:

– åtgärder vid dödsfall i utlandet (UF 1987:12),

– överföring av medel till nödställda i utlandet (UF 1988:6),

– ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. (UF

1990:2),

– ekonomiskt bistånd i brottmål m.m. (UF 1990:3),

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

16

– avgifter för konsulärt bistånd som lämnas av honorärkonsuler (UF

1990:11),

– bistånd åt medborgare i medlemsländerna i Europeiska unionen (UF

1996:9)

– bistånd åt medborgare i Island och Norge (UF 2000:7).

Allmänna råd finns i Rättshandbok I – Biträde åt enskilda och myndig-

heter (Utrikesförvaltningens handböcker, 2002 – ”RättsH I”).

Beslutande i fråga om beviljande av konsulärt ekonomiskt bistånd –

utom varaktigt ekonomiskt bistånd – är beskickningar och karriärkon-

sulat. Utrikesdepartementet (Enheten för konsulära och civilrättsliga

ärenden) har dock en viktig roll som central samråds- och informations-

punkt. I båda de ovan nämnda regeringskansliföreskrifterna UF 1990:2

och UF 1990:3 har som huvudregel föreskrivits att utlandsmyndigheterna

skall inhämta yttrande från Utrikesdepartementet innan beslut fattas.

5.3.2

Tillfälligt allmänt ekonomiskt bistånd

Huvudsyftet med det tillfälliga ekonomiska biståndet är att göra det

möjligt för en svensk medborgare som är bosatt i Sverige att återvända

till Sverige efter en tillfällig utlandsvistelse. En svensk medborgare som

är bosatt utomlands kan därför normalt inte komma i fråga för sådant

bistånd.

Om den biståndssökande befinner sig i ett annat nordiskt land eller i ett

land till vilket han eller hon har stark anknytning, beviljas tillfälligt

ekonomiskt bistånd bara om det finns särskilda skäl för det (2 § UF

1990:2). Vid vistelse i ett annat nordiskt land bekostar det nordiska

vistelselandet som regel sjukvård och hemsändning av personer som inte

själva har möjlighet att betala detta. Det sker i enlighet med överens-

kommelser som har ingåtts mellan de nordiska länderna. Den som har en

nära anknytning till vistelselandet, t.ex. genom anhöriga som är bosatta

där eller som själv är eller har varit medborgare i vistelselandet, har

oftast möjligheter att på egen hand reda upp sin situation med hjälp av

anhöriga eller landets myndigheter.

För att tillfälligt ekonomiskt bistånd skall beviljas måste sökanden vara

nödställd. Med nödställd avses en person som på grund av sjukdom,

stöld, rån eller någon annan olycklig omständighet saknar medel för sin

hemresa och nödvändiga utgifter i samband med resan eller för sjukvård

(2 § UF 1990:2).

Med uttrycket olycklig omständighet avses enligt praxis att en sökande

oförskyllt har råkat i en situation som han eller hon inte kan klara av. Om

situationen kan anses självförvållad, såsom om en person ger sig ut på en

utlandsresa utan att vidta rimliga försiktighetsåtgärder för att kunna

återvända, t.ex. genom att förse sig med en returbiljett, teckna en

reseförsäkring eller ha med sig resecheckar eller kreditkort, innebär detta

att han eller hon inte utan vidare kan få ekonomiskt bistånd.

Annat som kan utgöra hinder mot beviljande av ekonomiskt bistånd är

att sökanden har oreglerade tidigare skulder till Utrikesdepartementet

eller har missbrukat tidigare bistånd.

Av Utrikesdepartementets föreskrifter (UF 1990:2) och allmänna råd

(RättsH I) framgår att tillfälligt ekonomiskt bistånd kan avse bl.a.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

17

– utgifter för hemresa på billigaste sätt,

– nödvändiga utgifter för kost och logi före hemresan om den inte kan

påbörjas omedelbart,

– andra nödvändiga utgifter för hemresan, t.ex. kostnader för

provisoriskt pass, passfoto, visering,

– utgifter för sjukvård och hemtransport av någon som är sjuk.

Bistånd lämnas inte för att sökanden skall kunna fortsätta vistelsen

utomlands eller betala hotellskulder eller andra skulder.

Ekonomiskt bistånd för läkar- och sjukhusvård kan lämnas under

förutsättning att vederbörande inte själv kan ordna så att vården betalas.

Det skall vara fråga om billigast möjliga vård utan att omsorgen om

tillfrisknandet åsidosätts. I första hand skall vistelselandets skyldigheter

att lämna vård, t.ex. på grund av avtal med Sverige, utnyttjas. Bistånd för

att transportera hem en sjuk eller skadad person som är bosatt i Sverige

kan också ges om sjukdomen eller skadan är allvarlig och adekvat vård

inte ges på plats. Det gäller om personen är oförsäkrad och själv saknar

pengar att betala transporten. Bistånd kan också lämnas om sjukdomen

kan väntas bli långvarig och sådana vårdkostnader i vistelselandet som

garanteras av utrikesförvaltningen blir höga.

I en krigs- eller krissituation kan bistånd lämnas för evakuering till en

säker plats. Det behöver inte vara fråga om en resa till Sverige, utan det

kan ofta räcka med en transport till en säker plats inom landet eller till ett

grannland.

Ekonomiskt bistånd för lokal begravning lämnas som regel när en

utomlands avliden, i Sverige bosatt svensk medborgare var oförsäkrad

och medellös och varken anhöriga eller landets myndigheter kan bekosta

eller svara för hemtransporten av kvarlevorna eller en lokal begravning.

Detsamma gäller undantagsvis när en svensk medborgare bosatt i

utlandet avlider. Det kan t.ex. förekomma i fråga om en person som fått

varaktigt ekonomiskt bistånd. Utlandsmyndigheten uppdrar i dessa fall åt

en lokal begravningsbyrå att ordna billigaste värdiga begravning.

5.3.3

”Hjälp till självhjälp”

När den som har råkat i en nödsituation söker hjälp hos en beskickning

eller ett konsulat skall utlandsmyndigheten i första hand söka bistå den

hjälpsökande med att själv klara upp sin situation. Det kan t.ex. ske

genom råd om hur man kan föra över pengar från Sverige.

Utlandsmyndigheten kan hjälpa till med att kontakta anhöriga eller

försäkringsbolag. Många utlandsmyndigheter har utarbetat handledningar

i hur man på respektive ort skall kunna kontakta banker, hotell, sjukhus,

advokater, polisstationer m.m. Först när alla möjligheter till självhjälp är

uttömda kan det bli aktuellt att lämna ekonomiskt bistånd.

5.3.4

Varaktigt allmänt ekonomiskt bistånd

Staten har sedan lång tid efter behovsprövning beviljat understöd till ett

begränsat antal svenska medborgare som är bosatta i utlandet och som på

grund av ålder, sjukdom eller andra omständigheter inte kan försörja sig

själva. Bestämmelser om det varaktiga ekonomiska biståndet finns i 1 §

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

18

andra stycket 1973 års lag och i 10 § Utrikesdepartementets föreskrifter

om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. (UF

1990:2).

Biståndet betalas huvudsakligen ut i form av periodiskt understöd. För

att bistånd skall beviljas måste det finnas särskilt ömmande omständlig-

heter. En förutsättning för att varaktigt bistånd skall lämnas är också att

den sökande inte kan få det bistånd som behövs genom lokala

myndigheter i det land där han eller hon bosatt sig. Enligt praxis beviljas

bistånd bara undantagsvis för barn och biståndet upphör under alla för-

hållanden när barnet fyller 18 år.

Vissa kategorier svenska medborgare i utlandet beviljas inte något var-

aktigt ekonomiskt bistånd även om det finns ett hjälpbehov. Det gäller

personer med ringa anknytning till Sverige, t.ex. sådana som har fått

svenskt medborgarskap genom naturalisation och som har flyttat ut från

Sverige. Detsamma gäller personer som även är medborgare i det land

där de har bosatt sig.

Personer som efter sin pensionering har flyttat utomlands beviljas

enligt praxis inte något varaktigt ekonomiskt bistånd, oavsett vilka skäl

som har föranlett flyttningen. Varaktigt ekonomiskt bistånd beviljas som

regel inte heller personer som avtjänar fängelsestraff. Så har dock skett i

något enstaka fall, när de grundläggande behoven inte ansetts vara täckta

genom fängelsets försorg och när anhöriga inte kunnat bidra.

Det är Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) som fattar beslut i

ärenden om varaktigt ekonomiskt bistånd. Den som får varaktigt

ekonomiskt bistånd är i princip återbetalningsskyldig. Krav på återbe-

talning ställs när biståndstagarens ekonomiska situation medger det eller

när det vid hans eller hennes död visar sig att det finns tillgångar i

dödsboet.

Den som vill ha varaktigt ekonomiskt bistånd skall ansöka om detta på

en särskild blankett som lämnas in till närmaste utlandsmyndighet.

Ansökan skickas in till Utrikesdepartementet tillsammans med en utred-

ning från utlandsmyndigheten om den sökandes personliga och ekono-

miska förhållanden och andra handlingar som är av betydelse för

Utrikesdepartementets prövning, t.ex. läkarintyg. Utredningen skall inne-

hålla uppgifter om möjligheterna för den sökande att få socialunderstöd

av de lokala sociala myndigheterna på orten till följd av socialavtal

mellan Sverige och vistelselandet. Vidare skall utlandsmyndigheten i

utredningen ange den sökandes presumtiva tillgångar, t.ex. pension,

banktillgodohavanden eller livförsäkring, samt tillgångar som vid

prövningstillfället inte kan eller bör tas i anspråk för löpande utgifter,

t.ex. fast egendom.

Den som vill ha fortsatt varaktigt ekonomiskt bistånd måste lämna in

en ny ansökan. Utrikesdepartementet prövar varje budgetår om fortsatt

bistånd skall lämnas. Om en biståndstagares ekonomiska situation skulle

förändras avsevärt under löpande budgetår skall detta anmälas till

Utrikesdepartementet.

Bakgrunden till bestämmelsen om varaktigt ekonomiskt bistånd i 1973

års lag är bl.a. att en grupp svenskar mellan åren 1893 och 1912 utvand-

rade till Brasilien. Många av utvandrarna flydde från ett revolutionshärjat

område i Brasilien och hamnade så småningom i den lilla staden Obera i

provinsen Misiones i Argentina. De s.k. Misiones-svenskarna kunde på

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

19

äldre dagar inte få någon pension eller försörja sig på annat sätt i

Argentina. År 1964 lämnade svenska staten periodiskt understöd till tre

av svenskarna. År 1970 var det 8 personer som fick periodiskt understöd.

Av Misiones-svenskarna eller deras ättlingar är det i dag ca 40 personer

som fortfarande får sådant bistånd.

Antalet personer som fick varaktigt ekonomiskt bistånd var 59 år 1998,

56 år 1999 och 54 år 2000. År 2000 utbetalades 1 106 400 kr

(92 200 kr/månad) i varaktigt ekonomiskt bistånd.

Av de 54 personer som beviljades varaktigt ekonomiskt bistånd under

år 2000 var 43 bosatta i Argentina, tre i Brasilien, två i Chile, en i

Colombia, två i Mexico och en i USA. De månatliga understöden

varierade från 720 kr till 5 000 kr. Samtliga biståndstagare är födda före

1930 utom en som är född 1936. Härtill kommer en person som är dömd

till fängelsestraff i Mexico och som fick 700 kr/månad år 2000.

Ytterligare en person, som satt i fängelse i Thailand, fick bistånd fram till

juni 2000 då han överfördes till Sverige.

5.3.5

Ekonomiskt bistånd till frihetsberövade m.fl.

Ekonomiskt bistånd enligt den särskilda bestämmelsen i 4 § 1973 års lag

om bistånd till frihetsberövade m.fl. kan lämnas till den som har anhål-

lits, häktats eller annars berövats friheten genom beslut av domstol eller

någon annan myndighet i utlandet (4 § första stycket). Rätten till bistånd

gäller inte bara vid anhållande eller häktning på grund av misstanke om

brott utan också vid andra typer av omhändertaganden, t.ex. för

psykiatrisk vård eller nykterhetsvård. Ekonomiskt bistånd kan utgå i den

utsträckning som behövs för att den som berövats friheten skall beredas

ett tillfredsställande rättsskydd.

I vissa fall kan också den som inte berövats friheten ha rätt till bistånd

(4 § andra stycket). Det gäller den som utan att vara berövad friheten i ett

annat land lagförs för brott eller är föremål för ett förfarande som avser

hans eller hennes avlägsnande från den främmande staten, dvs. utvisning.

Det gäller också för en person som riskerar att omhändertas för

tvångsvård eller på något annat sätt berövas friheten. Den som inte är

berövad friheten har bara rätt till bistånd när påföljden eller åtgärden

innebär eller kan komma att innebära ett allvarligt ingrepp för honom

eller henne.

Bestämmelsen i 4 § andra stycket 1973 års lag har tillämpats ytterst

sällan. Något fall har t.ex. inte förekommit under åren 1997–2000. I det

följande talas därför om ”den frihetsberövade”.

Biståndet får omfatta kostnader för utredning och bevisning, ersättning

till försvarare, rättegångsbiträde, ombud eller tolk, vare sig kostnaden har

uppkommit under en förundersökning, i rättegång eller i samband med

något annat rättsligt förfarande. Kostnaderna får även omfatta utlägg för

advokatarvode som leder fram till ett frisläppande mot borgen. Om det

finns särskilda skäl får biståndet även omfatta annan kostnad.

Ekonomiskt bistånd lämnas däremot inte för att betala borgenssumma

eller böter.

Ekonomiskt bistånd skall ges i den utsträckning som behövs för att den

frihetsberövade skall beredas ett tillfredsställande rättsskydd.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

20

Om den frihetsberövade har rätt till en offentlig försvarare enligt

vistelselandets lagstiftning får han eller hon som regel inte bistånd till en

försvarare. I vissa fall uppfyller dock de offentliga försvararna inte kravet

på ”ett tillfredsställande rättsskydd”. Det kan t.ex. vara känt att försvarar-

na inte är tillräckligt kvalificerade eller att de står i beroendeförhållande

till myndigheterna i landet. I sådana fall händer det att den frihets-

berövade får bistånd till en annan försvarare.

Det händer också att den som är frihetsberövad inte får någon offentlig

försvarare så länge en förundersökning pågår. I sådana fall kan det

förekomma att utlandsmyndigheten ser till att en försvarare utses, om

vederbörande åtar sig att fungera som offentlig försvarare också under

rättegången.

Ekonomiskt bistånd till en person som har berövats friheten skall i

princip lämnas utan prövning av biståndstagarens ekonomiska ställning.

Utlandsmyndigheten får bistå med att skaffa en lämplig försvarare och

ställa sig som garant för den ersättning som försvararen begär. Vid valet

av försvarare har den fängslade i princip rätt att välja den försvarare som

han eller hon önskar, om det inte skulle förorsaka avsevärt ökade

kostnader.

Om den frihetsberövade själv har engagerat en advokat utan utlands-

myndighetens medverkan lämnas inte något bistånd för kostnaderna. Den

frihetsberövade får då själv betala advokaten. Det enda bistånd som då

kan komma i fråga är hjälp med överföring av pengar från bank eller an-

höriga i Sverige.

Antalet svenska medborgare som frihetsberövats utomlands har stadigt

ökat under de senaste åren. För åren 1988–1995 finns uppgifter om det

genomsnittliga antalet svenska medborgare i utländska fängelser i länder

utanför Norden under respektive år. År 1988 var antalet 30 och år 1995

var antalet 72. För åren 1996–1999 saknas uppgifter eftersom Utrikes-

departementet inte förde någon statistik då. I december år 2000 var 168

svenska medborgare frihetsberövade utomlands.

Den vanligaste brottstypen är narkotikabrott. Längden på fängelse-

straffen varierar från några månader till livstid. 37 personer var dömda

till fängelse i 5 år eller mer. Dessa satt i fängelse i följande länder:

Australien (2), Belgien (1), Bolivia (3), Brasilien (1), Kanada (1), Kuba

(2), Frankrike (2), Iran (1), Irland (1), Japan (1), Mexiko (1), Pakistan

(1), Spanien (2), Storbritannien (2), Thailand (4), Tyskland (1), Ungern

(1), Uruguay (2) och USA (8).

De längsta fängelsestraffen, 10 år eller mer, har utdömts i USA,

Thailand, Mexiko, Pakistan, Kuba och Storbritannien.

Av de 168 personer som var frihetsberövade i december 2000 var 15

kvinnor.

I de fall utlandsmyndigheterna vid samråd med Utrikesdepartementet

har framfört att ekonomiskt bistånd för en privat försvarare bör lämnas

har Utrikesdepartementet som regel samtyckt till detta. De skäl som

anförts har varit att det inte gått att få offentlig försvarare eller att de

offentliga försvarare man kunnat få av olika skäl inte har uppfyllt kraven

på ett tillfredsställande rättsskydd. De har varit okvalificerade,

oengagerade, de har inte träffat sina klienter förrän i rättssalen osv.

Språksvårigheter har också åberopats i enstaka fall. Det har då ansetts

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

21

nödvändigt att få en försvarare som den tilltalade kunnat kommunicera

med.

Någon egentlig dialog mellan Utrikesdepartementet och utlandsmyn-

digheten angående behovet av att anlita en privat försvarare har bara

förekommit undantagsvis. Ofta har man dock från Utrikesdepartementets

sida föreslagit ett kostnadstak för biståndet. Om den tilltalade varit i

behov av privat försvarare men anhöriga har betalat har något bistånd

inte utgått.

Bistånd till försvarare har under åren 1998–2000 lämnats till personer

som frihetsberövats i bl.a. följande länder;

– i Europa: Bulgarien, Cypern, Grekland, Jugoslavien, Kroatien och

Polen,

– i USA,

– i Latinamerika: Brasilien, Chile, Colombia, Peru och Venezuela,

– i Afrika: Gambia och Marocko,

– i Asien: Pakistan och Thailand.

De flesta fallen förekommer i Thailand. De högsta kostnaderna avser

USA. Under år 1997 utbetalades t.ex. totalt 557 667 kr i bistånd för

försvarare åt två personer som var åtalade för narkotikabrott i USA.

5.3.6

Ekonomiskt bistånd till offer för våldsbrott

En bestämmelse om rätt till ekonomiskt bistånd för den som blivit utsatt

för våldsbrott i utlandet finns i 4 a § 1973 års lag. Bestämmelsen infördes

i april 1994. Syftet var att jämställa dessa brottsoffer med den

personkrets, framför allt frihetsberövade personer, som ges bistånd för att

de skall beredas ett tillfredsställande rättsskydd.

Bestämmelsen innebär att den drabbade har rätt att i anslutning till

brottet få det ekonomiska bistånd som han eller hon behöver för att

kunna ta till vara sin rätt. Biståndet får omfatta kostnader för utredning

och bevisning samt för ersättning till ombud eller tolk. Bestämmelsen i

4 a § 1973 års lag avser det behov av bistånd som uppstår i anslutning till

brottet, dvs. i ett inledande skede. Rätten till bistånd i samband med det

rättsliga efterspel som så småningom kan komma att bli följden av

brottet, t.ex. en rättegång, följer i stället reglerna i rättshjälpslagen

(1996:1619).

Om den drabbade har en försäkring som täcker de aktuella kostnaderna

eller om offrets rättigheter kan bli tillgodosedda inom ramen för

rättssystemet i den utländska staten lämnas normalt inte bistånd.

Under åren 1997–2000 har inte något ekonomiskt bistånd till brotts-

offer enligt 4 a § 1973 års lag beviljats.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

22

5.3.7

Återbetalning av konsulärt ekonomiskt bistånd

Återbetalningsskyldigheten

Den som har fått tillfälligt ekonomiskt bistånd är skyldig att betala

tillbaka det. Om någon som är under 18 år har fått bistånd är också

barnets vårdnadshavare skyldig att betala tillbaka biståndsbeloppet.

Återbetalningsskyldighet gäller i princip även för varaktigt ekonomiskt

bistånd, men det förekommer mycket sällan att sådant bistånd betalas

tillbaka. Utlandsmyndigheten skall bevaka fordringen när den som har

fått biståndet avlider. Oftast saknas medel i dödsboet. I enstaka fall har

återbetalning skett i samband med att biståndstagarens ekonomiska

situation förbättrats.

Återbetalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det finns

särskilda skäl för det med hänsyn till biståndstagarens ekonomiska

förhållanden och omständigheterna i övrigt. Utrikesdepartementet kan

också medge att biståndet får betalas tillbaka enligt en avbetalningsplan

som man kommer överens med biståndstagaren om.

Återbetalning av bistånd för rättsskydd, dvs. i praktiken bistånd för

försvarare eller tolk i brottmål, följer regler som har utformats med

rättegångsbalken som förebild. Den som har fått bistånd skall betala

tillbaka beloppet om han eller hon dömts för brottet. Återbetal-

ningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det finns skäl för det med

hänsyn till brottsligheten eller biståndstagarens personliga och

ekonomiska förhållanden. Om den misstänkte har frikänts skall biståndet

betalas tillbaka bara om det finns särskilda skäl. I praktiken torde det

aldrig ha förekommit att någon som har frikänts ålagts att betala tillbaka

bistånd.

Om straffet är fängelse, och biståndstagaren ännu inte avtjänat det när

frågan om återbetalning prövas, efterges som regel kravet. Eftergift sker i

detta fall i analogi med den praxis som gäller för återbetalning av

rättegångskostnader för personer som har dömts vid svenska domstolar.

En fånges ekonomiska situation anses vara sådan att krav på

återbetalning inte kan ställas på honom eller henne.

Om förfarandet har lagts ned utan att skuldfrågan har avgjorts genom

dom, skall biståndet betalas tillbaka om det med hänsyn till omständlig-

heterna är skäligt. Ärendena bedöms från fall till fall. Om Utrikes-

departementet beslutar att biståndet skall betalas tillbaka, bestäms

beloppets storlek på samma sätt som vid fällande dom.

Enligt praxis skall biståndet som regel inte betalas tillbaka om

förfarandet har lagts ned därför att brott inte kan styrkas. Om däremot

förfarandet har lagts ned därför att biståndstagaren håller sig undan skall

som regel återbetalning ske enligt samma principer som vid fällande

dom.

Om bistånd för rättskydd lämnas för annat än kostnader i rättegång

eller förundersökning om brott skall den som fått biståndet betala tillbaka

det till staten om det är skäligt med hänsyn till omständligheterna.

Det är Utrikesdepartementet (Regeringskansliet) som prövar frågor om

återbetalningsskyldighet. Regeringskansliets beslut kan överklagas hos

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

23

Länsrätten i Stockholms län. Så har också skett vid ett flertal tillfällen

under de senaste åren.

I 1973 års lag finns också en bestämmelse om att i de fall en sjöman eller

någon annan som är eller har varit anställd ombord på ett svenskt fartyg

har fått tillfälligt ekonomiskt bistånd för att täcka kostnader som

fartygets redare är ansvarig för enligt författning eller avtal, så är även

redaren skyldig att betala tillbaka biståndsbeloppet. Det kan t.ex. gälla

fall då en sjöman blir kvarlämnad i en hamn och måste resa till en annan

ort för att kunna gå ombord på fartyget igen.

Bedömningsgrunder för eftergiftsprövning

Av förarbetena till 1973 års lag framgår följande. Avgörande för om en

ansökan om eftergift eller jämkning skall bifallas skall vara en

helhetsbedömning av biståndstagarens ekonomiska och sociala situation.

Vid prövningen skall hänsyn tas inte bara till förhållandena vid det till-

fälle då biståndet gavs utan också till förändringar som inträffar därefter.

Det påpekas vidare att bistånd i en tillfällig nödsituation utomlands inte

utgör socialhjälp i egentlig mening och att det därför saknas skäl att låta

praxis på socialhjälpsområdet vara vägledande när det gäller frågan om

skyldigheten att betala tillbaka biståndet. Någon särbestämmelse i fråga

om psykiskt sjukas och missbrukares skyldighet att betala tillbaka

kostnader för hemtransport ansågs inte påkallad, men däremot kan dessa

personers tillstånd beaktas vid bedömningen av frågan om eventuell

eftergift av återbetalningsskyldigheten (prop. 1972:132 sid. 156 och

207).

Utrikesdepartementets praxis

År 1997 eftergavs skyldigheten att betala tillbaka biståndet helt eller

delvis i 35 fall. Av dessa avsåg 10 advokatkostnader, 4 kostnader för tolk

respektive översättning i rättsärenden, 1 kostnader för nådeansökan

m.m., 1 begravningskostnader, 1 sjukvårdskostnader m.m. för avliden.

De övriga avsåg hemresa, provisoriskt pass, kost och logi m.m.

År 1998 eftergavs skyldigheten att betala tillbaka biståndet i 41 fall.

Av dessa avsåg 13 advokatkostnader, 2 kostnader för översättning i

rättsärenden och 11 kostnader för begravning eller hemtransport av

avliden. De övriga avsåg hemresa, kost och logi m.m.

År 1999 eftergavs skyldigheten att betala tillbaka biståndet i 12 fall,

varav 6 avsåg advokatkostnader, 2 översättning m.m. i rättsärenden och 4

hemresa/evakuering.

År 2000 eftergavs skyldigheten att betala tillbaka biståndet i 24 fall,

varav 10 avsåg advokatkostnader, 1 sjukvårdskostnader och 1

begravningskostnader. De övriga avsåg hemresa/evakuering och logi

m.m.

Följande belopp har eftergivits av Utrikesdepartementet under åren

1997–2000:

1997: 347 928 kr

1998: 597 736 kr

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

24

1999: 327 509 kr

2000: 353 442 kr

Den övervägande delen av de kostnader som eftergivits avser bistånd i

brottmål. Av de belopp som eftergivits avsåg följande belopp kostnader

för advokat, tolk, översättning, nådeansökan eller överförande av

straffverkställighet i brottmål:

1997: 157 561 kr, dvs. 45 %

1998: 426 633 kr, dvs. 71 %

1999: 305 784 kr, dvs. 93 %

2000: 186 762 kr, dvs. 54 %

I några andra fall har det rört sig om höga kostnader för sjukvård och

hemtransport av svårt sjuka personer som saknat reseförsäkring samt av

bistånd som utgivits till personer som senare avlidit och inte efterlämnat

några medel.

När biståndstagaren saknar medel att betala tillbaka biståndet och

uppbär socialbidrag för sin försörjning brukar Utrikesdepartementet först

meddela uppskov med återbetalningen för att senare på nytt pröva

betalningsförmågan. Att en person uppbär socialbidrag anses inte i sig

utgöra skäl för att efterge biståndet.

Beslut av länsrätten

Länsrätten i Stockholms län har under de senaste åren prövat

överklaganden i flera ärenden där Regeringskansliet beslutat om

återbetalningsskyldighet för tillfälligt ekonomiskt bistånd. I flertalet fall

har överklagandet avslagits. I de fall länsrättens dom överklagats har

kammarrätten som regel inte meddelat prövningstillstånd.

Ett av de ärenden i vilka länsrätten gjort en annan bedömning än

Regeringskansliet gällde om en kvinna skulle betala tillbaka bistånd

uppgående till 84 000 kr som hon fått för hemtransport av sitt svårt sjuka

barn. Försäkringsbolaget lämnade inte någon ersättning. I detta ärende

fann domstolen att det fanns särskilda skäl för eftergift av betalnings-

skyldigheten vid en samlad bedömning av omständigheterna när bistån-

det lämnades och biståndstagarens nuvarande ekonomiska förhållanden

(länsrättens dom 2000-06-16 i mål nr 4080-00).

I ett annat ärende kom domstolen fram till motsatt beslut. Skulden

uppgick här till 11

000 kr och avsåg bistånd för hemresa. Det

förhållandet att biståndstagaren var beroende av socialbidrag ansågs inte

utgöra något hinder för återbetalningsskyldighet. Familjens totala

inkomster (bostadsbidrag, barnbidrag, föräldrapenning och socialbidrag)

överskred något kronofogdemyndigheternas förbehållsbelopp vid

löneutmätning (länsrättens dom 2000-06-22 i mål nr 9428-00).

I ytterligare ett ärende gjorde rätten den bedömningen att skulden, som

uppgick till 93 000 kronor, skulle jämkas med två tredjedelar. Länsrätten

ansåg att det var ett starkt vägande intresse att biståndstagaren kunde se

ett slut på skuldsättningen inom räckhåll och fann därför att det fanns

särskilda skäl att jämka skulden. Som utgångspunkt för bedömningen av

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

25

vilken ekonomisk nivå biståndstagaren ansågs ha rätt till i dagsläget och

de närmaste åren hänvisade länsrätten till den riksnorm som gäller för

försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen (1980:620), då denna kunde

anses som en miniminivå för ett uthärdligt liv. Biståndet avsåg kostnader

för sjukvård utomlands som inte ersattes av försäkringsbolaget eftersom

vistelsen utomlands översteg 45 dagar (länsrättens dom 2000-12-11 i mål

nr 15019-00).

Handläggningen i Utrikesdepartementet av ärenden om återkrav

Utrikesdepartementet handlägger ärenden om återkrav i enlighet med

förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar. Förord-

ningen gäller för myndigheter under regeringen och tillämpas på sådana

fordringar som inte omfattas av lagen (1993:891) om indrivning av stat-

liga fordringar. I förordningen finns bestämmelser om hur myndigheterna

skall driva in fordringarna.

Den som ansöker om allmänt ekonomiskt bistånd får fylla i en särskild

blankett och förbinda sig att återbetala biståndsbeloppet samt betala

fastställd avgift inom en månad efter mottagandet av en faktura på

summan.

Vid återkrav skickas först en faktura på biståndsbeloppet och avgiften

till biståndstagaren. Om betalning sker inom föreskriven tid är ärendet

slutbehandlat. Vid utebliven betalning skickas en påminnelse med

uppmaning att betala.

Efter att biståndstagaren på dessa sätt har uppmanats att betala, och

antingen avhörts med invändningar eller andra synpunkter eller inte

avhörts, fattas ett formellt beslut om återbetalningsskyldighet, vilket

skickas rekommenderat med mottagningsbevis. Beslutet kan innebära

antingen att biståndstagaren skall betala hela beloppet inom fyra veckor

eller att återbetalningsskyldigheten jämkas eller efterges. Utrikes-

departementet kan också ge anstånd med betalningen och komma

överens med biståndstagaren om en avbetalningsplan. Om bistånds-

tagaren begär att få anstånd med betalningen kan detta medges under

högst ett år med stöd av förordningen om hanteringen av statliga

fordringar. Innan anstånd beviljas kontrollerar handläggaren på

Utrikesdepartementet de uppgifter personen lämnat om sina inkomster

med skattemyndigheten respektive försäkringskassan.

När det gäller bistånd i brottmål skickar handläggaren en blankett till

biståndstagaren med begäran om inkomst- och förmögenhetsuppgifter.

Efter beredning meddelas ett beslut. Beslutet kan gå ut på antingen att

biståndstagaren skall betala hela beloppet inom fyra veckor eller att

återbetalningsskyldigheten jämkas eller efterges. Utrikesdepartementet

kan också ge anstånd med betalningen och komma överens med

biståndstagaren om en avbetalningsplan.

Om biståndstagaren därefter inte betalar men inte heller överklagar

Regeringskansliets beslut överlämnas ärendet till kronofogdemyndig-

heten.

Om biståndstagaren överklagar utan att detta leder till att betalnings-

skyldigheten upphävs överlämnas ärendet till kronofogdemyndigheten

när domen vunnit laga kraft.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

26

En tjänsteman på den konsulära enheten sysslar på heltid med återkrav

av bistånd. Antalet ärenden är i genomsnitt ca 200 per år. Under år 1999

slutbetalade 26 personer sina skulder och under år 2000 gjorde 42

personer detta. En ungefärlig uppskattning är att Utrikesdepartementet

får tillbaka ca 30 procent av biståndet.

På Utrikesdepartementet förs en särskild förteckning över de personer

som inte har betalat tillbaka tidigare beviljat ekonomiskt bistånd eller

som missbrukat detta, den s.k. kravlistan. Förteckningen skickas ut till

utlandsmyndigheterna med jämna mellanrum.

Preskription

Enligt 3 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.,

som också gäller andra fordringar avseende allmänna medel, preskriberas

fordran efter fem år från utgången av det kalenderår då den förföll till

betalning. Om Utrikesdepartementet helt eller delvis medger anstånd

med betalningen preskriberas fordran tidigast två år efter utgången av det

kalenderår då anståndet upphörde att gälla.

Av Utrikesdepartementets fordringar avseende ekonomiskt bistånd

preskriberades följande belopp under åren 1997–2000:

1997: 81 192 kr

1998: 71 163 kr

1999: 73 643 kr

2000: 42 535 kr

Indrivning via kronofogdemyndigheten

Följande belopp har av Utrikesdepartementet överlämnats till

kronofogdemyndigheten för indrivning angivna år:

1997: 504 747 kr

1998: 180 903 kr

1999: 137 652 kr

2000: 106 219 kr

Kronofogdemyndigheten i Stockholm har inregistrerat 106 inkomna

ärenden från Utrikesdepartementet under år 1997, 81 ärenden under år

1998, 20 ärenden under år 1999 och 27 ärenden under år 2000. Antalet

ärenden har alltså minskat betydligt under de senaste åren. Det finns inte

någon redovisning av hur mycket pengar kronofogdemyndigheten lyckas

driva in. De pengarna återförs till statsbudgeten utan någon återredo-

visning till Utrikesdepartementet.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

27

5.4

Konsulärt samarbete inom EU och Norden

EU-samarbetet

Enligt artikel 20 i EG-fördraget skall varje unionsmedborgare ha rätt att

inom ett tredje lands territorium, där den medlemsstat i vilken han eller

hon är medborgare inte är representerad, få skydd från varje annan

medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter på samma villkor

som medborgarna i den staten.

En svensk utlandsmyndighet i ett land utanför EU skall bistå en

medborgare i ett annat medlemsland, om det i verksamhetslandet inte

finns en fast representation eller en honorärkonsul från

unionsmedborgarens hemland eller från ett land som stadigvarande

företräder detta.

I Utrikesdepartementets föreskrifter (UF 1996:9) om bistånd åt med-

borgare i medlemsländerna i Europeiska unionen anges att en utlands-

myndighet i ett land utanför EU skall bistå en medborgare i ett medlems-

land i EU i följande ärenden:

1. bistånd i samband med dödsfall,

2. bistånd i samband med allvarlig olyckshändelse eller allvarlig

sjukdom,

3. bistånd i samband med gripande eller anhållande,

4. bistånd till offer för våldsbrott,

5. hjälp till och hemsändning av nödställda.

Utlandsmyndigheten får efter begäran även bistå i andra angelägen-

heter.

Utlandsmyndigheten får inte lämna något ekonomiskt bistånd utan att

först ha inhämtat tillstånd från utrikesministeriet i det land där den

biståndssökande är medborgare eller hos detta lands närmaste utlands-

myndighet. Detta gäller dock inte om det föreligger synnerliga skäl att

inte begära tillstånd.

I regel skall den biståndssökande förbinda sig att betala tillbaka kost-

naderna för biståndet till sitt eget lands myndigheter. I praktiken innebär

förfarandet att den svenska utlandsmyndigheten fungerar som ombud för

utrikesministeriet i sökandens hemland.

Medlemsländerna i EU fattade år 2000 ett beslut om riktlinjer för en

gemensam strategi för samarbetet mellan medlemsstaternas

beskickningar och kontakterna med tredje land i konsulära frågor. Den

gemensamma strategin går ut på att ge skydd åt unionsmedborgarnas

intressen och rättigheter i tredje land. Vad gäller kontakterna med tredje

land betonas att Wienkonventionen om konsulära förbindelser skall

tillämpas på ett enhetligt sätt, i enlighet med principerna om respekt för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt

demokratin och principen om rättsstaten.

Medlemsländerna i EU fattade år 2001 beslut om riktlinjer för

konsulärt bistånd till medborgare i unionen vid kriser i tredje land.

Riktlinjerna, som inte är bindande, utgör en vägledning för

medlemsstaternas lokala praktiska samarbete i krissituationer i tredje

land. De är tillämpliga vid politiska kriser eller naturkatastrofer i tredje

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

28

land, som kan föranleda en säkerhetsrisk för medlemsstaternas

medborgare. Hur de skall omsättas i praktiken överlåts åt utlandsmyndig-

heternas chefer att avgöra beroende på de lokala förhållandena.

Utlandsmyndigheterna i medlemsländerna bör enligt riktlinjerna

försöka förbättra och finna de bästa och mest effektiva formerna för

lokalt praktiskt samarbete med målet att förse sina medborgare med ett

effektivt skydd i händelse av en krissituation.

Det konsulära samarbetet inom EU behandlas inom rådsarbetsgruppen

Cocon. Cocon har genom beslut under våren 2001 fått mandat att

diskutera det konsulära samarbetet inte bara i tredje land utan även inom

unionen. Nya gemensamma lösningar kan därmed komma att utarbetas

inom Cocon.

Nordiskt konsulärt samarbete i tredje land

En instruktion om nordiskt konsulärt samarbete i tredje land utarbetades

år 1966 efter överläggningar mellan arbetsgrupper från de nordiska

länderna. På grund av Danmarks, Finlands och Sveriges EU-medlemskap

tillämpas denna numera bara gentemot Island och Norge.

Instruktionen är mer långtgående än motsvarande reglering mellan EU-

länderna, och biståndet kan också omfatta t.ex. praktiskt bistånd i form

av råd och upplysningar om lokala förhållanden. Det framgår av Utrikes-

departementets föreskrifter (UF 2000:7) om bistånd åt medborgare i

Island och Norge. I praktiken handlar det om få ärenden.

6

Överväganden och förslag

6.1

Behovet av förändringar

Lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i

utlandet m.m. har hittills inte moderniserats eller anpassats till nya

förhållanden på ett mera genomgripande sätt.

I direktiven till kommittén om konsulärt bistånd pekade regeringen på

bl.a. följande omständigheter som motiverade en översyn av lagen.

Den ökade internationaliseringen och migrationen har lett till att anta-

let svenskar som tillfälligt eller under längre perioder befinner sig utom-

lands har ökat avsevärt jämfört med förhållandena vid lagens tillkomst.

Ett stort antal svenskar väljer numera att under några år bosätta sig utom-

lands för att arbeta eller studera. Många bosätter sig också utomlands

efter pensioneringen. Turistresandet ökar ständigt. Framför allt har resan-

det till vad som tidigare uppfattades som udda resorter ökat. Detta inne-

bär också att kraven och förväntningarna på bistånd och andra former av

service från svenska utlandsmyndigheter har ökat. – Socialtjänstlagen

och rättshjälpslagen har under senare år ändrats och anpassats efter nya

förhållanden. Reglerna för omhändertagande av psykiskt sjuka har

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

29

förändrats. Den nya lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap innebär

att dubbelt medborgarskap kan komma att bli vanligare än i dag.

Kommitténs uppdrag var att utreda och lämna förslag på vilket stöd –

genom ekonomiskt bistånd eller på annat sätt – staten genom sina ut-

landsmyndigheter skall ge svenska medborgare som befinner sig i utlan-

det, samt att lämna förslag till en ny eller omarbetad lag för sådant stöd.

Kommittén har genomfört en omfattande kartläggning av utlands-

myndigheternas arbete med det konsulära biståndet och har behandlat

olika förekommande problem i detta arbete. Kommitténs överväganden

har inte, så vitt gäller lagregleringen, lett fram till förslag om stora för-

ändringar i sak men kommittén har ändå valt att lägga fram förslag till en

ny lag att ersätta 1973 års lag. Remissinstanserna har tillstyrkt eller

lämnat utan erinran kommitténs förslag i detta hänseende.

Också regeringen anser det lämpligt att 1973 års lag ersätts med en ny

lag även om ändringarna i sak är begränsade.

Utöver lagförslaget har kommittén lämnat ett antal övriga förslag,

vilka regeringen berör i det följande.

6.2

Information till allmänhet och medier

Regeringens bedömning: Ett övergripande mål bör vara att minska

klyftan mellan vad allmänheten förväntar sig och vad som verkligen

gäller enligt svensk lag i fråga om rätt till bistånd. Regeringen avser

därför att brett informera medier, allmänhet och myndigheterna under

Utrikesdepartementet om reglerna för det konsulära biståndet. Så

många som möjligt av de personer som är bosatta i Sverige och som

står i begrepp att resa utomlands skall ha kunskap om vad svenska

ambassader och konsulat kan bistå dem med i form av service, stöd

och hjälp, och vilka egna förebyggande åtgärder de kan, och

förväntas, vidta inför en utlandsresa. De skall även ha kunskap om att

de som EU-medborgare i en nödsituation kan vända sig till ett annat

EU-lands ambassad eller konsulat på platser där svensk utlands-

representation saknas.

Kommitténs förslag: Utrikesdepartementet och utlandsmyndigheterna

bör pröva nya vägar att nå ut med information, t.ex. text på baksidan av

biljetter eller en folder i stolsfickan på flygplan, bussar och tåg.

Möjligheten att ytterligare använda Internet bör undersökas. Kommittén

föreslår också att Utrikesdepartementet anordnar återkommande

journalistseminarier om biståndskonsulära frågor. (Se betänkandet sid.

277.)

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser ställer sig

positiva till förslaget om ökad information till allmänhet och medier om

vilka regler som gäller för bistånd till svenskar i utlandet, om ambas-

saders och konsulats begränsade möjligheter att bistå och ge hjälp och

om vad individen själv måste ta ansvar för, t.ex. genom egen försäkring.

Skälen för regeringens bedömning: Svenskar som reser utomlands

har ofta en felaktig uppfattning om vad Utrikesdepartementet och

utlandsmyndigheterna kan – och inte kan – hjälpa till med, vilket leder

till ilska och besvikelse och ibland även till onödigt mänskligt lidande.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

30

Genom okunnighet försätter sig många resenärer i situationer som de får

stora svårigheter att ta sig ur när den hjälp de räknat med från ambas-

saden eller konsulatet uteblir.

Kommittén anser att det är nödvändigt att öka allmänhetens kunskap

om vad rätten till konsulärt bistånd innebär. Opinionsinstitutet TEMO

AB har på kommitténs uppdrag gjort en intervjuundersökning om

allmänhetens kunskaper vad gäller rätten till konsulärt bistånd.

Undersökningen visar att allmänheten utgår ifrån att rätten till bistånd

utomlands är betydligt större än som faktiskt är fallet.

Det är därför viktigt att resenärerna i större omfattning än i dag blir

medvetna om sina faktiska rättigheter och skyldigheter när de reser

utomlands. Resultatet bör rimligen bli att fler t.ex. skaffar sig adekvata

reseförsäkringar och inte ställer helt ogrundade anspråk på utlands-

myndigheterna.

6.3

Försäkringsskyddet för resenärer

Regeringens bedömning: Ökade ansträngningar bör göras för att

genom information påverka resenärer att förbättra sitt försäk-

ringskydd. En särskild arbetsgrupp bör tillsättas för att öka risk-

medvetandet och kunskapen hos allmänheten om behovet och

möjligheterna av att ha ett försäkringsskydd under en utlandsvistelse. I

arbetsgruppen bör ingå representanter för Utrikesdepartementet, Kon-

sumentverket, Konsumenternas försäkringsbyrå, försäkringsbranschen

och researrangörerna. En obligatorisk reseförsäkring är däremot inte

en lämplig lösning för att förbättra försäkringsskyddet för resenärer.

Kommittens förslag överenstämmer med regeringens bedömning (se

betänkandet sid. 327).

Remissinstanserna instämmer i kommittens förslag.

Skälen för regeringens bedömning: Det övervägande flertalet av

resenärerna är försäkrade och försäkringsbenägenheten ökar. Regeringen

delar kommitténs bedömning att införandet av en obligatorisk rese-

försäkring inte är en lämplig åtgärd. En sådan försäkring skulle kräva

uppbyggnadet av en dyrbar administration och alla resenärer, t.ex. de

som reser med bil, skulle ändå inte omfattas. Det är därför mer

ändamålsenligt att i första hand pröva andra vägar för att minimera

antalet oförsäkrade resenärer. Ökade ansträngningar för att genom

information påverka beteendet i fråga om försäkringsskyddet framför allt

i de grupper som i dag ofta reser oförsäkrade är ett sådant sätt.

6.4

Resenärer med psykiska och sociala problem

Regeringens bedömning: Ett samarbete bör inledas mellan Utrikes-

departementet, Socialstyrelsen, Kommunförbundet och Landstings-

förbundet med målet att utarbeta en gemensam strategi för att försöka

förebygga att personer råkar i svåra situationer utomlands till följd av

akuta psykiska sjukdomstillstånd, samt att personer som ändå har

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

31

råkat ut för detta omhändertas och repatrieras på ett tillfredsställande

sätt.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens bedömning i

denna del (se betänkandet sid. 260).

Remissinstanserna instämmer i kommitténs förslag. Landstings-

förbundet, Försäkringskasseförbundet, Svenska Kommunförbundet och

Socialstyrelsen välkomnar förslaget om en gemensam strategi för att

förebygga situationer som kräver konsulära insatser.

Skälen för regeringens bedömning: I likhet med kommittén har

regeringen noterat de växande problemen med resenärer som har

psykiska och sociala problem av varierande grad och slag. Problemen

tycks vara likaratade för de flesta EU-ländernas utlandsmyndigheter.

Resenärer med psykiska och/eller sociala problem är knappast någon

enhetlig eller lätt avgränsad grupp. Ur konsulär biståndssynpunkt handlar

det om en grupp resenärer för vilken grundprincipen om hjälp till själv-

hjälp inte går att tillämpa. Det är viktigt att kompetenta myndigheter

uppmärksammar de allvarliga problem som ofta uppkommer för dessa

resenärer.

6.5 Utbildning

och

teknikstöd

Utbildning

Regeringens bedömning: Det konsulära biståndet utgör en

kärnverksamhet för utrikesförvaltningen och måste ges den

kompetens, det utrymme och de resurser som arbetet kräver. Det är

därför viktigt att all personal fortlöpande ges en god utbildning.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens bedömning (se

betänkandet sid. 169).

Remissinstanserna instämmer i kommitténs förslag.

Skälen för regeringens bedömning: En viktig förutsättning för att

den konsulära verksamheten sköts på ett effektivt och professionellt sätt

är att berörda tjänstemän får en grundutbildning i form av kurser i

departementets regi samt vidareutbildning i att arbeta praktiskt med

frågorna på departementet och på utlandsmyndigheterna. Det är också

viktigt att de konsulära tjänstemännen kontinuerligt får möjlighet att

uppdatera sina kunskaper genom olika utbildningsmoment.

Utrikesdepartementet har därför de senaste året haft fokus på frågor

gällande utbildning och datorisering.

Utbildningen för tjänstemän med ansvar för konsulära frågor har

reformerats och moderniserats. Den som har det övergripande ansvaret

för den konsulära verksamheten på en utlandsmyndighet är chefen för

myndigheten. Under året har därför utbildning för tillträdande chefer för

utlandsmyndigheterna introducerats. En speciell genomgång med

handläggare under utbildning har också införts. Utbildning av ett stort

antal lokalanställda från 15 myndigheter i Central- och Sydamerika har

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

32

genomförts. Utbildning av tjänstemän vid utlandsmyndigheter har också

skett i Nicosia och London med goda resultat. En erfarenhet från London

blev att växeltjänstgöring i kortare perioder mellan utlandsmyndighet och

departement är viktig och bör omfatta både utsänd personal och

lokalanställda.

Teknikstöd

Regeringens bedömning: Under senare år har mängden konsulära

ärenden ökat och handläggningen blivit alltmer komplicerad samtidigt

som resurserna har minskat. För att klara detta med fortsatt acceptabel

servicenivå måste det konsulära arbetet moderniseras och ett globalt

IT-stöd införas, ett arbete som redan har påbörjats.

Kommitténs förslag: Kommittén har inga förslag i denna del.

Remissinstanserna berör inte direkt dessa frågor.

Skälen för regeringens bedömning: Andelen svenskar som drabbas av

olika händelser och blir nödställda utomlands ökar. Detta beror på flera

faktorer såsom ökad svensk turism till utlandet, arbetsrörlighet och ökad

bosättning av svenskar utomlands.

Det informationssamhälle vi i dag lever i ökar också kraven på snabb

och tillgänglig information i den konsulära verksamheten. När det har

hänt en olycka, när en naturkatastrof eller ett terroristdåd har inträffat

eller när oroligheter har uppstått i ett område förväntar sig media och

allmänheten men framför allt anhöriga att genast få relevant information.

För att framgent klara den ökande mängden av konsulära ärenden

samtidigt som personalresurserna inte kommer att kunna ökas i jämförbar

takt, och ändå kunna hålla en acceptabel servicenivå, måste effektiviteten

höjas. Detta görs genom att arbetsmetoderna förändras och modern

teknik införs.

En arbetsgrupp inom Utrikesdepartementet arbetar med hur en sådan

moderniseringsprocess skulle kunna genomföras. Vad som behövs är ett

"on-line"-datasystem av en typ som redan existerar på marknaden.

Kanadas utrikeförvaltning använder sig av ett sådant system sedan flera

år tillbaka och den brittiska utrikesförvaltningen håller just på att ta i

bruk delar av ett sådant system.

Det rör sig om ett mjukvaruprogram som består av olika moduler som

kan användas inom ramen för den infrastruktur som regeringskansliet för

närvarande håller på att bygga ut, NOVA-UM, och som hösten 2004

beräknas omfatta samtliga utlandsmyndigheter. Systemet går ut på att

moduler upprättas för olika slag av arbetsmoment inom det konsulära

området, t.ex.

ärendehantering för sjuka, avlidna, frihetsberövade m.m.,

lista över frihetsberövade, lista över sjömansläkare,

avgiftshanteringen,

register för provisoriska pass,

modul för föreskrifter, Wien-konventionen och konsulära handböcker,

moduler för informationsunderlag för mediakontakter, reserekommen-

dationer, adressregister samt uttag av statistik.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

33

Systemet kan även utnyttjas för ärenden beträffande olovligt bortförda

barn. Permanenta byrån vid Haagkonventionen avser att inleda en för-

söksverksamhet med systemet. Sverige har utvalts att delta i ett pilot-

projekt.

Rationaliseringseffekten genom ett sådant "on-line"-datasystem är att

en större mängd ärenden kan hanteras utan att dagens personalresurser på

utlandsmyndigheterna eller här hemma behöver utökas.

Den brittiska utrikesförvaltningen, som håller på att ta i bruk delar av

ett "on-line"-system räknar med att kunna klara en tioprocentig ökning av

ärendemängden per år under tre år – eller längre tid – utan att utöka

personalstyrkan. Man anser även att det inte bara är fråga om ett

datasystem, utan om ett helt nytt sätt att arbeta.

6.6

Det varaktiga ekonomiska biståndet

Regeringens förslag: Det varaktiga ekonomiska biståndet –

möjligheten för utomlands bosatta svenska medborgare att få varaktigt

konsulärt ekonomiskt bistånd för sin försörjning – avskaffas. Genom

en övergångsbestämmelse möjliggörs att de personer som i dag upp-

bär varaktigt ekonomiskt bistånd kan beviljas fortsatt sådant bistånd.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se

betänkandet sid. 196).

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: 1973 års lag skiljer mellan två typer

av allmänt ekonomiskt bistånd, tillfälligt ekonomiskt bistånd och

varaktigt ekonomiskt bistånd. Tillfälligt ekonomiskt bistånd kan lämnas

av beskickningar och konsulat i akuta nödsituationer till den som

tillfälligt vistas utomlands. Varaktigt ekonomiskt bistånd kan – enligt 1 §

andra stycket 1973 års lag – lämnas av Utrikesdepartementet till svenska

medborgare som är bosatta i utlandet och som på grund av ålder,

sjukdom eller andra omständigheter är ur stånd att försörja sig själva.

De svenska reglerna om konsulärt ekonomiskt bistånd bygger generellt

på att det är bosättningen i Sverige som är avgörande för om bistånd skall

lämnas. Huvudsyftet med det tillfälliga ekonomiska biståndet är att göra

det möjligt för en svensk medborgare som är bosatt i Sverige att

återvända hem efter en tillfällig utlandsvistelse. En svensk medborgare

som är bosatt utomlands kan därför normalt inte få något sådant bistånd.

Inom EU och EES-området finns ett detaljerat system för samordning

av ländernas regler för social trygghet. En EU/EES-medborgare som

bosätter sig i ett annat EU/EES-land har rätt att ta med sig intjänade

förmåner från hemlandet och att få vård och social omsorg på samma

villkor som medborgarna i det land där han eller hon bosatt sig.

I praktiken är det dock inte alltid lätt för en utlänning att få tillgång till

sociala förmåner på samma villkor som landets egna medborgare. Det

händer att äldre svenskar, som är bosatta i ett annat EU/EES-land, söker

bistånd från svenska utlandsmyndigheter för hemresa. Många vill dock

hellre bo kvar i de länder dit de har flyttat, och vill därför i stället att

svenska myndigheter skall subventionera äldrevård för dem i deras nya

hemland. Argumenten för detta är dels hänsyn till dem som inte vill flytta

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

34

tillbaka till Sverige, dels ekonomiska, dvs. det hävdas att det blir billigare

för det svenska samhället att subventionera dessa personers vård

utomlands än att de kommer hem och tas om hand i Sverige.

Som kommittén har anfört är det angeläget att svenska utlands-

myndigheter hjälper och stöder svenska medborgare, bosatta i ett annat

EU/EES-land, att hävda sin rätt till vård och social service på samma

villkor som landets egna medborgare.

När det gäller svenska medborgare bosatta utanför EU/EES-området

kan som en utgångspunkt konstateras att den som väljer att bosätta sig

utomlands måste förutsättas göra ett medvetet val, väga fördelar och

nackdelar mot varandra, bedöma risker och själv ordna de försäkringar

som kan behövas. Huvudprincipen är att den som bosätter sig i ett land

måste acceptera de lagar och regler och andra förutsättningar som gäller

där.

Det varaktiga ekonomiska biståndet är ett undantag från denna princip

och har sina rötter i en annan tid. Så gott som alla de personer som i dag

får detta bistånd är ättlingar till svenskar som emigrerade för ca hundra år

sedan och de är företrädesvis bosatta i Latinamerika. Många är mycket

gamla. Antalet personer som uppbär bistånd minskar allt eftersom dessa

personer avlider. Nya bistånd beviljas ytterst sällan.

Regeringen delar kommitténs uppfattning att det inte kan komma i

fråga att utvidga kategorin så att fler personer än i dag kan få varaktigt

ekonomiskt bistånd, och att detta bistånd bör avvecklas. De personer som

i dag får varaktigt ekonomiskt bistånd bör dock kunna få sådant bistånd

även fortsättningsvis om de inte har någon annan möjlighet att försörja

sig.

6.7

En ny lag om konsulärt ekonomiskt bistånd

Regeringens förslag: En ny lag om konsulärt ekonomiskt bistånd, med

samma tillämpningsområde och i huvudsak samma sakliga reglering,

ersätter den nuvarande lagen. Den nya lagen tillförs viss reglering som i

dag finns i författningar på lägre nivå eller gäller enligt praxis.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se

betänkandet sid. 186).

Remissinstanserna är över lag positiva till kommitténs förslag.

Genomgående för remissvaren från utlandsmyndigheterna är ett önske-

mål om att lagen skall ge tydliga svar på olika frågor. Samtidigt har å

andra sidan flera av dessa remissinstanser med stöd av sin erfarenhet

kunnat peka på svagheter och komplikationer i olika avseenden när det

gäller vissa av de mera preciserade lagregler som kommittén har

föreslagit. Det framkommer i utlandsmyndigheternas remissvar också

sympati för att ambassaderna och konsulaten skall få ökat ansvar för att

själva avgöra när förutsättningarna för bistånd är uppfyllda.

Kammarrätten i Stockholm kommenterar den genomgående använd-

ningen av ordet ”får” i kommitténs lagförslag och anför i fråga om vissa

paragrafer att innehållet bör formuleras mer som rättigheter för den

enskilde. Brottsoffermyndigheten framför detsamma så vitt gäller para-

grafen om bistånd till brottsoffer.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

35

Skälen för regeringens förslag: Som framgått i avsnitt 6.1 delar

regeringen kommitténs uppfattning att 1973 års lag bör ersättas av en ny

lag även om de nu aktuella ändringarna i sak är begränsade. I den nya

lagen kan regleringen av det konsulära ekonomiska biståndet ges en

något ökad tydlighet och enhetlighet.

Det konsulära ekonomiska biståndet är en rättighet, som har det

innehåll och de begränsningar som framgår av lagen, med preciseringar i

föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigande i lagen. Med den nya

lagens systematik kommer den grundläggande rätten till bistånd att slås

fast i en paragraf. Denna bör ge uttryck för förhållandet att biståndet är

en rättighet, under angivna förutsättningar.

Någon förändring i förhållande till vad som gäller i dag är detta inte.

När det gäller valet mellan olika uttryckssätt, som har kommenterats av

Lagrådet, kan konstateras att bestämmelsen om allmänt tillfälligt

ekonomiskt bistånd i 1973 års lag innehåller orden ”kan erhålla”. Denna

bestämmelse fastställer dock inte slutligt förutsättningarna för att bistånd

skall lämnas utan hänvisar vidare till de närmare föreskrifter som

meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelsen ersatte vid sin tillkomst en bestämmelse i instruktionen

(1967:83) för utrikesrepresentationen (35 § första stycket), vilken

däremot använde ordet ”skall” med avseende på lämnande av bistånd,

utan att ändringen angavs åsyfta någon skillnad i sak.

Lagrådet har vidare ansett att den grundläggande bestämmelsen om

rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd i det till Lagrådet remitterade

lagförslaget är otillfredsställande i det att det inte går att i lagtexten

hämta stöd för att avslå framställningar om bistånd i alla de fall i vilka

det kan vara motiverat att göra detta. Påpekandet har föranlett en komp-

lettering i paragrafen. Frågan behandlas i avsnitt 6.9 och i

författningskommentaren.

1973 års lag innehåller ett bemyndigande för regeringen att bestämma i

vilken utsträckning bistånd enligt bestämmelserna i lagen skall lämnas

till flyktingar och statslösa personer bosatta i Sverige samt bemyndigan-

den för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att

meddela närmare föreskrifter om rätten till allmänt ekonomiskt bistånd

och om den avgift som skall betalas av den som har fått sådant bistånd.

Prövningen av ansökningar om konsulärt ekonomiskt bistånd åvilar ett

stort antal små och utspridda myndigheter. Överklaganden, som kan ge

upphov till en praxisbildning, är inte vanligt förekommande. Det är

uppenbart att det föreligger ett behov av vägledning utöver vad lagen kan

innehålla. I första hand tillgodoses detta behov genom allmänna råd, ut-

arbetade inom Utrikesdepartementet, och genom utlandsmyndigheternas

samråd med Utrikesdepartementet. Vidare kan regeringen utan bemyndi-

gande i lag besluta, eller bemyndiga Regeringskansliet att besluta, verk-

ställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § regeringsformen. Härutöver bör

dock finnas en möjlighet för regeringen att fylla ut lagens reglering med

materiella föreskrifter som går utöver verkställighetsföreskrifter. Ett be-

myndigande härom bör därför ingå i lagen. Bemyndigandet bör tillåta att

regeringen ger uppgiften att utfärda sådana föreskrifter vidare till

Regeringskansliet. Som Lagrådet har påpekat får föreskrifterna inte strida

mot lagens bestämmelser.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

36

6.8 Kretsen

biståndsberättigade

Regeringens förslag: Konsulärt ekonomiskt bistånd skall kunna lämnas

till svenska medborgare som är bosatta i Sverige samt till flyktingar och

statslösa personer som är bosatta i Sverige.

Konsulärt ekonomiskt bistånd skall även, om det finns särskilda skäl

för det, kunna lämnas till svenska medborgare som inte är bosatta i

Sverige samt till andra utlänningar än flyktingar och statslösa personer,

som är bosatta i Sverige.

Den rätt som kan föreligga för medborgare i EU/EES-länder och

Schweiz att bli likabehandlade med svenska medborgare omnämns i

lagen och preciseras genom föreskrifter på lägre nivå.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag så vitt

gäller allmänt ekonomiskt bistånd (se betänkandet sid. 211). Ekonomiskt

bistånd åt frihetsberövade och brottsoffer, däremot, skall enligt

kommitténs förslag bara kunna lämnas till svenska medborgare som är

bosatta i Sverige samt till flyktingar och statslösa personer som är bosatta

i Sverige (se betänkandet sid. 234). Frågan om EU-medborgares m.fl. rätt

till likabehandling har inte berörts av kommittén.

Remissinstanserna lämnar genomgående kommitténs förslag utan

erinran. Föreningen Svenskar i världen invänder dock mot att kommittén

vill ytterligare minska de rättigheter som följer av medborgarskapet och

utvidga rättigheterna för flyktingar och statslösa, en enligt föreningen

besynnerlig och förkastlig prioritering. Enligt föreningens mening bör

rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd helt vara knuten till det svenska

medborgarskapet. Föreningen framhåller dels att det bland länderna i EU

enligt kommitténs redovisning bara är några få som har bosättning i

landet som villkor för rätten till bistånd, dels att många utflyttade

svenskar är fortsatt skattskyldiga i Sverige.

Ambassaden i Athen pekar på den situation som uppstår om Sverige

tillämpar bosättningsprincipen gentemot en svensk medborgare som är

bosatt i ett land vilket tillämpar medborgarskapsprincipen och därför inte

lämnar något bistånd om den svenska medborgaren råkat i problem på

resa i ett tredje land.

Ambassaden i Jakarta kommenterar problemet med personer med

dubbelt medborgarskap, och anser att lagen bör fastställa att konsulärt

bistånd till någon i ett land där han eller hon är medborgare kan komma i

fråga endast om det föreligger synnerliga skäl.

Några remissinstanser berör problemet med bosättningsbegreppet och

dess tillämpning, och efterlyser en tydligare definition.

Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte samtliga personer som är

medborgare i något EU/EES-land och som är bosatta i Sverige bör vara

biståndsberättigade med stöd av bestämmelserna om icke-diskriminering

i artikel 12 i EG-fördraget. I vart fall bör enligt verket en sådan rätt

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

37

tillkomma personer som omfattas av bestämmelserna i förordning (EEG)

nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. En

arbetstagare som är medborgare i ett EU/EES-land och som arbetar i ett

annat medlemsland skall enligt artikel 7.2 i denna förordning ha samma

sociala förmåner som landets egna medborgare. Riksförsäkringsverket

anser att konsulärt ekonomiskt bistånd får anses utgöra en sådan social

förmån som omfattas av bestämmelsen i artikel 7.2.

Skälen för regeringens förslag: Kretsen biståndsberättigade enligt

1973 års lag är oenhetligt bestämd genom flera olika bestämmelser

gällande olika former av ekonomiskt bistånd. Kärnområdet är svenska

medborgare bosatta i Sverige. Därutöver kan i varierande utsträckning

rätt till bistånd föreligga för flyktingar och statslösa personer som är

bosatta i Sverige, andra utlänningar än flyktingar och statslösa personer,

som är bosatta i Sverige, samt svenska medborgare som är bosatta

utomlands.

Kommittén har föreslagit att det – liksom hittills – enligt huvudregeln

skall krävas bosättning i Sverige för rätten att kunna få konsulärt ekono-

miskt bistånd, dvs. att bosättningsprincipen skall gälla.

Bosättningsprincipen innebär att svenskar som har flyttat från Sverige i

princip är avskurna från rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd.

När det gäller svenskar som bosätter sig utomlands kan det antas att

det ökande antalet turistresor till fjärran resmål kommer att leda till att

allt fler svenskar väljer att bosätta sig i dessa länder. Sådan bosättning är

inte alltid resultatet av ett genomtänkt beslut. I många länder går det att

leva gott på ett mindre sparkapital eller en vanlig svensk pension, så

länge inte behov av sjukvård eller omvårdnad finns med i bilden.

Sverige har bilaterala avtal om social trygghet med många länder.

Avtalen kan se mycket olika ut beroende på olikheter i ländernas

socialförsäkrings- och sjukvårdssystem. Med länder som Thailand och

Filippinerna, dit många svenskar reser och där allt fler bosätter sig, har

Sverige inga avtal om social trygghet eller sjukvård.

En svensk medborgare som har flyttat till ett utomeuropeiskt land med

vilket Sverige inte har något avtal om social trygghet eller sjukvård, och

som inte själv genom försäkring eller på annat sätt har ordnat för sig i

detta hänseende, kan komma i en mycket svår situation vid sjukdomsfall

eller behov av omvårdnad på grund av ålderdom eller handikapp.

Regeringen godtar dock kommitténs slutsats att det inte kan komma i

fråga att frångå bosättningsprincipen som den grundläggande principen

för rätten till bistånd. Även i fortsättningen bör rätten att kunna få

konsulärt ekonomiskt bistånd enligt huvudregeln vara förbehållen dem

som är bosatta i Sverige men tillfälligt befinner sig utomlands. När det

gäller utflyttade måste det slås fast att ett beslut att bosätta sig i ett annat

land innebär ett val av inte bara ett annat klimat, en annan prisnivå etc.

utan också ett annat samhälle, och att den utflyttade själv måste ta reda

på och inrätta sig efter vilka rättigheter och skyldigheter man har där.

Undantag från huvudregeln om bosättning i Sverige bör – också det i

likhet med vad som nu gäller – kunna göras i särskilda fall om det finns

tillräckligt starka skäl som motiverar detta.

Bosättningsprincipen som avslagsgrund har sin mest självklara till-

lämpning med avseende på hjälpbehov som uppstår i det land som

vederbörande är bosatt i. En remissinstans har pekat på en annan

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

38

situation, nämligen att en utflyttad svensk medborgare, bosatt i ett land

som strikt tillämpar medborgarskapsprincipen, råkar i en nödsituation

med åtföljande hjälpbehov i ett tredje land. I ett sådant fall får det prövas

om det förhållandet att den nödställde inte har möjlighet att få hjälp

någon annanstans ifrån i den föreliggande situationen utgör ett tillräckligt

skäl för att bistånd skall lämnas.

Det kan tilläggas att den avgränsning av kretsen biståndsberättigade

som nu har behandlats inte är ett självändamål utan en väg att på ett

rimligt sätt hushålla med begränsade resurser.

Det ekonomiska biståndet till frihetsberövade m.fl. och till brottsoffer

kan sägas i särskild utsträckning ha en koppling till det folkrättsliga

begreppet jus protectionis, dvs. rätten för varje land att verka för att

tillvarata sina egna medborgares rättigheter utomlands. Detta kan tala för

att sådant bistånd inte lämnas till medborgare i andra länder även om de

är bosatta i Sverige. Denna aspekt kan dock beaktas i tillräcklig grad

inom ramen för en generell reglering, gällande för allt konsulärt

ekonomiskt bistånd, av innebörd att bistånd i första hand kan lämnas till

svenska medborgare som är bosatta i Sverige och till flyktingar och

statslösa personer som är bosatta i Sverige, samt att bistånd om det finns

särskilda skäl för det kan lämnas även till svenska medborgare som inte

är bosatta i Sverige och till andra utlänningar än flyktingar och statslösa,

som är bosatta i Sverige. Ekonomiskt bistånd till frihetsberövade m.fl.

och till brottsoffer kan i och med detta undantagsvis lämnas även till

andra i Sverige bosatta personer än svenska medborgare, flyktingar och

statslösa.

Något som kan bli aktuellt oavsett vilken sorts ekonomiskt bistånd det

gäller, är att personer med utländskt, eller både svenskt och utländskt,

medborgarskap kan ha rätt till motsvarande bistånd från den (andra) stat

de är medborgare i. Rätt till bistånd enligt den föreslagna lagen föreligger

då inte. Vidare kan det utländska medborgarskapet även ha betydelse för

frågan om behovet av bistånd, på det sättet att den som råkar i svårigheter

i ett annat land och är medborgare i samma land generellt inte kan anses

vara i en lika utsatt situation som den som inte är medborgare i landet.

När det gäller den närmare innebörden av kravet på bosättning i

Sverige är kärnfrågan huruvida den det gäller har sitt egentliga hemvist i

Sverige. Detta liksom en del utfyllande detaljregler rörande in- och ut-

flyttning m.m. kommer till uttryck i 2 kap. 1–6 §§ socialförsäkringslagen

(1999:799). Det kan vara lämpligt att ta in en hänvisning till dessa regler

i den nya lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd.

Kopplingen mellan rätten att kunna få konsulärt ekonomiskt bistånd

och skyldigheten att betala skatt i Sverige har berörts av en remiss-

instans. Enligt 3 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229) är, så vitt är av

intresse i detta sammanhang, följande två kategorier av personer

obegränsat skattskyldiga: Den som är bosatt i Sverige samt den som har

väsentlig anknytning till Sverige och som tidigare har varit bosatt här.

Svenska medborgare av den senare kategorin kommer med regeringens

förslag att bli berättigade att kunna få konsulärt ekonomiskt bistånd bara

om det finns särskilda skäl för det. Behandlingen i beskattnings-

hänseende respektive med avseende på rätten till konsulärt ekonomiskt

bistånd blir således likartad så till vida att utflyttade som huvudregel är

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

39

uteslutna i båda fallen, men någon exakt likabehandling av gränsfall i de

två sammanhangen kan inte garanteras.

Gemenskapsrätten kan, som Riksförsäkringsverket har påpekat, inne-

bära att medborgare i EU/EES-länder – och numera även Schweiz – har

rätt att jämställas med svenska medborgare i fråga om rätten till konsulärt

ekonomiskt bistånd. Kommittén har visserligen funnit att EU- och EES-

länderna i allmänhet tillämpar en strikt medborgarskapsprincip med

avseende på konsulärt bistånd, vilket innebär att den mot rätten svarande

skyldigheten för Sverige att lämna bistånd sällan torde aktualiseras, men

detta är ett förhållande som kan komma att ändras.

Rätten till likställighet följer av rättsakter som redan gäller som lag här

i landet utan ytterligare lagstiftningsåtgärder. Det kan emellertid finnas

behov av en författningsreglering dels av upplysningsskäl och dels därför

att den exakta gränsdragningen i fråga om denna personkrets inte är

preciserad i någon rättsakt utan växer fram successivt genom EG-

domstolens rättsbildning. Frågan har för studiestödets del hanterats

genom en bestämmelse i studiestödslagen (1999:1395) i förening med

detaljerade föreskrifter meddelade med stöd av ett bemyndigande till

regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. En sådan lösning

bör väljas även i detta sammanhang.

6.9

Rätten till bistånd

Regeringens förslag: De generella förutsättningarna för rätten till kon-

sulärt ekonomiskt bistånd skall vara att den biståndssökande har råkat i

nöd eller annan svårighet i utlandet och därför behöver ekonomisk hjälp

samt att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Det skall vidare vara

skäligt att bistånd lämnas.

Bistånd skall lämnas med skäligt belopp för nödvändiga kostnader.

I fråga om rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd för frihetsberövade

m.fl. och för brottsoffer skall det liksom hittills finnas särskilda bestäm-

melser.

Kommitténs förslag överensstämmer i sak väsentligen med rege-

ringens förslag (se betänkandet sid. 41–43 och 185).

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran kommitténs

förslag, och kommenterar huvudsakligen olika detaljer. Några remiss-

instanser berör det problematiska i att kräva att en nödsituation inte får

vara ”självförvållad”.

Skälen för regeringens förslag: Som generella förutsättningar för att

konsulärt ekonomiskt bistånd skall lämnas bör principiellt gälla 1. att den

biståndssökande har råkat i en nödsituation eller annan allvarlig

belägenhet i utlandet, 2. att situationen innebär ett akut behov av eko-

nomisk hjälp, och 3. att detta hjälpbehov inte kan tillgodoses på annat

sätt, av den hjälpbehövande själv eller av någon annan, t.ex. någon med

vilken utlandsmyndigheten kan förmedla kontakt.

I 1973 års lag betecknas situationen som ”nöd eller annan svårighet”.

Detta rekvisit är genom sitt andra led ganska öppet, vilket dock inte är av

avgörande betydelse eftersom 1973 års lag i omedelbar anslutning till

rekvisitet hänvisar vidare till närmare föreskrifter om rätten till bistånd.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

40

I den nya lagen bör de grundläggande förutsättningarna för rätten till

bistånd vara angivna på ett självständigt och mer fullständigt sätt.

Kommittén har uttryckt kravet så att sökanden skall vara nödställd på

grund av sjukdom, olycksfall, brott eller någon annan liknande omstän-

dighet som han eller hon inte själv har förorsakat.

I praktiken har de situationer som kan berättiga till konsulärt ekono-

miskt bistånd sedan länge kommit att betecknas som nödsituationer.

Detta uttryck är i och för sig lämpligt som en markering av att det är

allvarliga fall som avses. Emellertid har begreppet nöd en legaldefinition

i en central lag, i 24 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, vilken är mer

inskränkt än som åsyftas här. Det kan av denna anledning vara olämpligt

att använda uttryck som enbart bygger på ordet nöd.

Det nuvarande uttrycket nöd eller annan svårighet bör mot denna

bakgrund kunna användas även i den nya lagen, med utgångspunkten att

någon förändring i nuvarande praxis inte avses.

Att utifrån ett krav på en viss, allvarlig, belägenhet som grund för rätt

till bistånd lägga till en exemplifierande uppräkning vad gäller orsaker

till situationen är i princip inte meningsfullt. En sådan uppräkning kan

däremot ha sin plats i en handbok.

Ett särskilt problem utgör frågan om bistånd när omständigheterna är

sådana att det kan sägas att den hjälpbehövande själv på ett eller annat

sätt har orsakat nödsituationen. Kommittén har om denna fråga anfört

bl.a. att sökanden i en sådan situation inte utan vidare kan få ekonomiskt

bistånd. Uppenbarligen måste här i första hand själva situationen avgöra,

i den meningen att någon som befinner sig i en verkligt allvarlig nöd-

situation inte kan vägras hjälp på den grunden att situationen är själv-

förvållad. I ett mer normalt fall däremot, där det ligger inom ramen för en

rimlig bedömning att antingen bevilja eller avslå en ansökan, kan det

vara acceptabelt att låta omständigheten bli utslagsgivande.

Lagrådet har mot det remitterade lagförslaget riktat den kritiken att

den grundläggande bestämmelsen om rätten till bistånd hade en lydelse

som inte gav tillräckligt stöd för att avslå framställningar t.ex. på grund

av att hjälpbehovet är självförvållat. Vad som här åsyftas kan prövas

inom ramen för en allmän skälighetsbedömning där en sådan om-

ständighet som att situationen är självförvållad kan vägas in och leda till

ett avslag. Någon generell regel av denna innebörd bör dock inte införas.

Det kan, som nämnts, finnas situationer där bistånd bör beviljas även då

den situation som den hjälpbehövande befinner sig i är självförvållad.

Till de tidigare nämnda generella förutsättningarna för rätten till bistånd

bör därför läggas att det skall vara skäligt att bistånd lämnas.

I fråga om rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd för frihetsberövade

m.fl. och för brottsoffer bör det liksom hittills finnas särskilda bestäm-

melser. Ett av de sätt på vilka fallen med frihetsberövade brotts-

misstänkta skiljer ut sig är att det i de fallen inte finns anledning att

diskutera huruvida situationen är självförvållad.

Rätten till bistånd, när den föreligger, skall vara begränsad till

nödvändiga kostnader och skäliga belopp.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

41

6.10

Bistånd till frihetsberövade m.fl.

Regeringens förslag: Den som har frihetsberövats i utlandet genom

myndighetsbeslut skall ha rätt att under förundersökning, rättegång eller

annat rättsligt förfarande få konsulärt ekonomiskt bistånd för utredning,

bevisning, juridiskt biträde och tolk, i den utsträckning den frihetsberöva-

de av särskild anledning har behov av sådant bistånd. Prövningen av

rätten till sådant bistånd skall göras utifrån samtliga omständigheter i det

särskilda fallet, men med utgångspunkten att den enskilde i första hand

har att utnyttja de möjligheter som vistelselandets rättsordning erbjuder, i

förening med det icke-ekonomiska bistånd som utlandsmyndigheten kan

lämna.

Prövningen skall omfatta även sökandens ekonomiska förhållanden.

Också den som inte är frihetsberövad men som står under hot om

frihetsberövande skall under samma förutsättningar kunna få ekonomiskt

bistånd, om det finns särskilda skäl för det.

Kommitténs förslag: Bistånd skall i fortsättningen bara kunna lämnas

till den som har frihetsberövats i brottmål. Det skall inte längre vara en

rättighet att få ekonomiskt bistånd till advokat m.m. i brottmål för att

beredas ett tillfredsställande rättskydd. Bistånd för rättsskydd i brottmål

skall bara kunna lämnas när det föreligger särskilda skäl. Bistånd bör inte

lämnas till den som har frihetsberövats i ett land inom EU eller i något av

kandidatländerna. Det skall framgå av lagen att ekonomiskt bistånd får

lämnas till den som är frihetsberövad och som behöver hjälp med kost-

förstärkning, hygienartiklar och korrespondens. Sådant bistånd skall

kunna lämnas om det är nödvändigt och behovet inte kan tillgodoses på

annat sätt. (Se betänkandet sid. 235.)

Remissinstanserna: Många remissinstanser kommenterar den

föreslagna inskränkningen i rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd åt

personer som har frihetsberövats såsom misstänkta för brott, och frågan

hur de fall som fortsättningsvis skall kunna föranleda ekonomiskt bistånd

skall avgränsas. Konsumentverket anser att långtgående restriktioner

beträffande bistånd till den som misstänks för brott utomlands bör

undvikas eftersom denna kategori människor befinner sig i en särskilt

utsatt situation. Verket framhåller att kommitténs kartläggning visat att

det i flera länder utanför Europa inte finns någon rätt till offentlig

försvarare eller att rätten finns bara för den som riskerar ett mycket långt

fängelsestraff eller dödsstraff. Verket pekar på att många resenärer har

psykiska och/eller sociala problem och riskerar att låsas in i häkten. Om

restriktioner införs får det enligt verket inte ske till priset av att rätten till

ett fullgott försvar eller rimligt bistånd äventyras. Föreningen Svenskar i

världen anser att det är uppenbart att den som misstänks för brott

utomlands måste få erforderlig hjälp hemifrån. Inte minst gäller detta

ungdomar som ofta inte har klart för sig att andra länder många gånger

har en helt annan syn på vissa former av brott. Föreningen anser att den

medmänsklighet som genomsyrar det svenska samhället helt saknas i

kommitténs förslag. Svenska kyrkan i utlandet understryker behovet av

regler som medger en human och flexibel handläggning med rimligt stöd,

i synnerhet som gruppen misstänkta i utlandet omfattar både unga och

även psykiskt sköra personer. Ambassaden i Bangkok välkomnar att

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

42

bistånd i brottmål skall kunna lämnas om den som misstänks för brott

utomlands inte är rättskapabel eller när brottet kan medföra mycket

allvarlig påföljd. Ambassaden vill dock tillägga att det är förenat med

svårigheter att avgöra om en person är rättskapabel eller inte. Länsrätten

i Göteborg anför att regleringens bakomliggande syfte bör framgå av

lagtexten. Det bör således kunna utläsas att syftet med bestämmelsen

skall vara att bereda den frihetsberövade ett tillfredsställande rättsskydd.

Kammarrätten i Stockholm efterlyser exemplifiering i lagtexten av vad

som avses med särskilda skäl. Ambassaden i Athen anför att en offentlig

försvarare i Grekland inte kan förväntas ge särskilt mycket stöd om målet

är det minsta komplicerat. Även om bristerna – som kommittén har

anfört – skall tas upp inom ramen för EU-samarbetet är ännu så länge

svenska brottsmisstänkta i Grekland i en svår situation. Ambassaden i

Jakarta tillstyrker förslaget att avveckla ”den automatiska rätten” till

bistånd för frihetsberövad i brottmål. Regeln bör kunna tillämpas endast i

synnerligen ömmande fall, såsom beskrivs i betänkandet. Svenskar i

utländska fängelser bör enligt ambassadens mening ha rätt till

kostförstärkning om inte detta behov kan tillgodoses på annat sätt.

Ambassaden i Prag delar denna uppfattning. Generalkonsulatet i

Hamburg anför att förslaget från tysk synpunkt ligger i linje med vad

som numera är rimligt och vanligt förekommande. Generalkonsulatet i

Istanbul välkomnar förslaget om begränsningar av rätten till bistånd i

brottmål.

Skälen för regeringens förslag: Regleringen av rätten till offentlig

försvarare för den som är misstänkt för brott i Sverige, som utgör bak-

grund till bestämmelserna i 1973 års lag, finns i 21 kap. 3 a § rättegångs-

balken. Enligt denna reglering gäller följande. Är den misstänkte anhål-

len eller häktad skall offentlig försvarare förordnas för honom, om han

begär det. Offentlig försvarare skall också på begäran förordnas för den

som är misstänkt för ett brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än

fängelse i sex månader. Offentlig försvarare skall därutöver förordnas

1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till

utredningen om brottet,

2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken på-

följd som skall väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd

än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller

3. om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den miss-

tänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

Om den misstänkte biträds av försvarare som han själv har utsett, skall

inte vid sidan av denne någon offentlig försvarare förordnas.

Enligt 4 § i 1973 års lag är den som anhållits, häktats eller eljest

berövats friheten genom beslut av domstol eller annan myndighet i

utlandet berättigad till ekonomiskt bistånd i den utsträckning som behövs

för att han skall beredas ett tillfredsställande rättsskydd. Också den som,

utan att vara berövad friheten, i ett annat land lagförs för brott eller är

föremål för förfarande som avser utvisning, omhändertagande för vård

eller annat frihetsberövande, har rätt till ekonomiskt bistånd om påfölj-

den eller åtgärden skulle innebära ett allvarligt ingrepp. Biståndet får om-

fatta kostnad för utredning och bevisning samt för ersättning till för-

svarare, rättegångsbiträde, ombud eller tolk, om kostnaden uppkommit

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

43

under förundersökning, i rättegång eller i annat rättsligt förfarande.

Föreligger särskilda skäl får biståndet avse även annan kostnad.

Rätten till ekonomiskt bistånd enligt denna paragraf är oberoende av

den biståndssökandes ekonomiska förhållanden (prop. 1972:132 sid.

313).

Det centrala momentet i paragrafen i 1973 års lag kan sägas vara ”i den

utsträckning som behövs för att han skall beredas ett tillfredsställande

rättsskydd”, i vilket ligger ett kombinerat kvalitativt och kvantitativt

rekvisit. För att rätt till ekonomiskt bistånd skall komma i fråga förutsätts

att sökanden inte kommer i åtnjutande av ett tillfredsställande rättskydd

utan denna hjälp. Om den förutsättningen är uppfylld skall ekonomiskt

bistånd lämnas, men rätten till bistånd är begränsad till vad som erfordras

för att sökanden skall beredas ett rättsskydd som kan anses vara tillfreds-

ställande.

Frågan vad som är ett tillfredsställande rättsskydd kommer således in i

båda dessa led. Bedömningen får uppenbarligen göras från fall till fall

genom en sammanvägning av ett flertal olika faktorer, hänförliga till

rättssystemet, förfarandet, den möjliga påföljden eller motsvarande för

sökanden samt sökandens personliga förhållanden.

Den särskilda bestämmelse i den nya lagen som skall motsvara 4 § i

1973 års lag bör utformas så att det tydligare framgår att rätten till

konsulärt ekonomiskt bistånd i de åsyftade fallen är att se som undantag

och inte huvudregel. Utgångspunkten är alltid att den enskilde i första

hand skall utnyttja de möjligheter som vistelselandets rättsordning

erbjuder, i förening med det icke-ekonomiska bistånd som den berörda

utlandsmyndigheten kan lämna. Det bör, som kommittén har framhållit,

ofta och inte minst när det gäller EU-länder kunna antas att detta är

tillräckligt. Att kategoriskt slå fast att ekonomiskt bistånd för rättsskydd

skall vara uteslutet i vissa länder är dock olämpligt.

Någon förändring av dagens praxis i fråga om rätten till bistånd för

frihetsberövade m.fl. avses inte.

Det i 1973 års lag använda uttrycket ”ett tillfredsställande rättsskydd”

har i och för sig inte någon absolut innebörd. Det har dock ansetts

svårtillämpat och har av vissa uppfattats som alltför långtgående med

avseende på rätten till bistånd. Genom att uttrycket utmönstras ur lag-

texten markeras att syftet med lagen inte är att med hjälp av konsulärt

ekonomiskt bistånd försätta sökanden i samma läge som vid en mot-

svarande lagföring e.d. i Sverige. Som kommittén har framhållit är detta

för övrigt inte heller möjligt, eftersom det juridiska biträde etc. som det

ekonomiska biståndet kan garantera bara är en – och ibland kanske också

en mindre betydelsefull – faktor bland flera som tillsammans avgör den

enskildes situation.

Bestämmelsen skall således ta sikte på fall i vilka det – enligt en

samlad bedömning av förfarandet, brottet, den sannolika påföljden,

eventuellt tillgängligt offentligt försvar eller annat rättsskydd samt den

enskildes personliga förhållanden – inte skulle vara acceptabelt att lämna

den enskilde utan ekonomiskt bistånd för rättsskydd. Det går knappast att

generellt ange hur sammanvägningen av de angivna faktorerna skall

göras. Om, för att ta ett ytterlighetsfall, den frihetsberövade riskerar

dödsstraff, eller i övrigt ett mycket strängt straff, och dessutom är mycket

ung eller förståndshandikappad, är detta självfallet omständigheter som

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

44

måste väga mycket tungt. Samtidigt kan naturligtvis även i ett sådant fall

det rättsskydd som erbjuds i vistelselandet vara av en sådan kvalitet att

det kan anses fullt tillräckligt. Och i ett fall där omständigheterna med

avseende på den sannolika påföljden och den frihetsberövades person

inte lika starkt talar för ett biståndsbehov kan å andra sidan det aktuella

landets rättsordning och avsaknaden av offentligt försvar utgöra skäl för

att bistånd ändå skall lämnas.

Rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd enligt denna paragraf bör gälla

inte bara i brottmål utan liksom hittills också i de i praktiken ytterst

sällan förekommande fallen gällande andra grunder för frihetsberövande,

såsom psykiatrisk tvångsvård.

Också möjligheten att få konsulärt ekonomiskt bistånd för den som,

fastän ej frihetsberövad, är föremål för ett förfarande som kan leda till ett

frihetsberövande bör finnas kvar. Enligt kommittén har sådana fall inte

förekommit på lång tid. Det kan dock inte uteslutas att det någon gång

kan inträffa att en person, utan att vara frihetsberövad, utomlands blir

föremål för lagföring eller ett annat myndighetsförfarande som syftar till

att frihetsberöva honom, och att förhållandena i övrigt är sådana att det

skulle framstå som motiverat att konsulärt ekonomiskt bistånd lämnades

för personens rättsskydd.

När det gäller kategorin icke frihetsberövade personer som är föremål

för något myndighetsförfarande vars ändamål är personens avlägsnande

från den främmande staten bör denna, som kommittén har föreslagit, inte

längre omfattas av bestämmelserna.

Rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd i de särskilda situationer som

här åsyftas bör vara underordnad lagens generella bestämmelse om rätten

till konsulärt ekonomiskt bistånd. Detta innebär att rätten till ekonomiskt

bistånd i dessa situationer inte längre skall vara oberoende av sökandens

ekonomiska förhållanden. På samma sätt som hittills har gällt i fråga om

det allmänna ekonomiska biståndet skall rätten till bistånd i stället

förutsätta att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, dvs. i första hand

med den enskildes egna resurser. I dessa fall blir frågan om försäkring

inte aktuell, eftersom de kostnader det gäller inte torde vara möjliga att

försäkra sig för.

Kommittén har föreslagit en särskild bestämmelse om rätt för

frihetsberövade till bistånd för kostförstärkning etc., i anslutning till

bestämmelsen om bistånd för rättsskydd. Sådant bistånd bör lämpligen

följa bara den generella bestämmelsen om rätt till ekonomiskt bistånd.

6.11 Bistånd

till

brottsoffer

Regeringens förslag: Rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd för

brottsoffer skall vara oförändrad, dvs. den som har blivit utsatt för

våldsbrott utomlands skall ha rätt att i anslutning till brottet få

ekonomiskt bistånd för utredning, bevisning, juridiskt biträde och tolk, i

den utsträckning det behövs för att den drabbade skall kunna ta till vara

sin rätt.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se

betänkandet sid. 245).

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

45

Remissinstanserna instämmer i kommitténs förslag eller lämnar det

utan erinran. Brottsoffermyndigheten anser att offer för grova våldsbrott

också måste ges rätt att om de så vill avbryta sin resa och då även få

ekonomiskt bistånd för hemresan på samma villkor som biståndet för

utredning, bevisning, ombud och tolk.

Skälen för regeringens förslag: Den rätt till konsulärt ekonomiskt

bistånd som enligt 1973 års lag tillkommer personer som utomlands har

utsatts för våldsbrott bör, som kommittén har föreslagit, gälla även

fortsättningsvis. Rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd i de särskilda

situationer som här åsyftas bör dock vara underordnad lagens generella

bestämmelse om rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd. Detta innebär

att det blir tydligt att rätten till ekonomiskt bistånd i dessa situationer

skall förutsätta att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, dvs. i första

hand med den enskildes egna resurser. De kostnader som biståndet avser

att ersätta i dessa fall är, till skillnad från kostnader för rättsskydd för

personer som misstänks för brott, möjliga att försäkra sig för. I praktiken

blir därför frågan om behovet kan tillgodoses på annat sätt i första hand

detsamma som frågan om det finns en försäkring som kan ersätta

kostnaderna.

6.12 Återbetalning

av

bistånd

Regeringens förslag: De nu gällande reglerna om återbetalnings-

skyldighet för erhållet bistånd och om eftergift av återbetalningsskyldig-

heten behålls i sak oförändrade, både när det gäller allmänt ekonomiskt

bistånd och när det gäller ekonomiskt bistånd till frihetsberövade m.fl.

och till brottsoffer.

Kommitténs förslag: Allmänt ekonomiskt bistånd skall alltid åter-

betalas, utan möjlighet till eftergift. Ekonomiskt bistånd för lokal

begravning av en svensk medborgare som har avlidit utomlands skall inte

återbetalas. I övrigt överensstämmer kommitténs förslag med regeringens

förslag. (Se betänkandet sid. 359.)

Remissinstanserna: Endast få remissinstanser har direkt berört frågan.

Av dessa är de flesta positiva till kommitténs förslag om ett slopande av

möjligheten till eftergift av återbetalningsskyldigheten för erhållet

allmänt ekonomiskt bistånd. Riksskatteverket tillstyrker kommitténs

förslag. Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter dock om inte en generell

regel om möjlighet till jämkning eller eftergift av återbetalnings-

skyldigheten bör tillföras förslaget. Ambassaden i New Dehli anför att det

kan ifrågasättas om det är rimligt att den som blir frikänd för ett brott inte

behöver återbetala erhållet bistånd, samtidigt som bistånd till någon som

helt utan egen skuld råkat ut för en olycka alltid måste betalas tillbaka.

Skälen för regeringens förslag: När det varaktiga ekonomiska

biståndet har avskaffats kommer det allmänna konsulära ekonomiska

biståndet, till skillnad från bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453),

alltid att avse tillfälligt ekonomiskt stöd i akuta situationer. Bakgrunden

till hjälpbehovet i den akuta situationen är typiskt sett inte så mycket den

hjälpbehövandes svaga ekonomiska ställning som det förhållandet att

behovet uppstått utomlands. Det finns därför all anledning att ha som

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

46

bestämd utgångspunkt att biståndet skall betalas tillbaka. Samtidigt

innebär det förhållandet, att allmänt ekonomiskt bistånd inte skall lämnas

förrän det klarlagts att den hjälpbehövande saknar möjlighet att själv få

fram erforderliga medel, att personer med svag ekonomi kommer att vara

överrepresenterade i gruppen av biståndsmottagare. Det ekonomiska

bistånd som behöver lämnas till en person i en nödsituation kan också

ibland avse betydande belopp. Bland biståndsärendena förekommer

därtill otvivelaktigt fall i vilka omständligheterna framstår som så

ömmande att en möjlighet att helt eller delvis efterge

åtebetalningsskyldigheten är motiverad. Att sådana bedömningar ofta är

svåra och även – som kommittén anfört – kan sägas vara artfrämmande

för utrikesförvaltningens verksamhet utgör med hänsyn härtill inte till-

räckliga skäl för att avskaffa möjligheten till eftergift. Några egentliga

andra skäl för en sådan förändring har inte framkommit. Ekonomiskt

skulle förändringens effekter vara små. Möjligheten till hel eller delvis

eftergift av återbetalningsskyldigheten för mottaget allmänt ekonomiskt

bistånd bör därför finnas kvar, för att tilllämpas med samma restriktivitet

som hittills. När det gäller vilket organ som skall besluta i dessa ärenden

finns det knappast något alternativ till den nuvarande ordningen att pröv-

ningen görs av Regeringskansliet (Utrikesdepartementets enhet för kon-

sulära och civilrättsliga ärenden).

De i anslutning till rättegångsbalkens och rättshjälpslagens regler

utformade bestämmelserna i 1973 års lag om återbetalningsskyldighet för

konsulärt ekonomiskt bistånd åt frihetsberövade m.fl. och brottsoffer bör

överföras till den nya lagen i sak oförändrade.

6.13 Övriga

frågor

6.13.1

Forum vid överklagande

Enligt 7 § förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars

behörighet m.m. gäller att beslut av en utlandsmyndighet som skall

överklagas hos länsrätt skall tas upp av Länsrätten i Göteborg. Denna

forumregel gäller vid överklagande av beslut i anledning av ansökningar

om konsulärt ekonomiskt bistånd, eftersom dessa beslut fattas av utlands-

myndigheter. När Regeringskansliet prövar frågor om återbetalning av

sådant bistånd blir det emellertid – i enlighet med den generella forum-

regeln i 6 § förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet

m.m. – Länsrätten i Stockholms län som är behörig länsrätt vid över-

klagande. Överklaganden av länsrätternas beslut tas i sin tur upp av

Kammarrätten i Göteborg respektive Kammarrätten i Stockholm. En

remissinstans har ifrågasatt om detta är en lämplig ordning.

Följande kan konstateras. Vid tillkomsten av 1973 års lag komplet-

terades (genom SFS 1973:148) gällande forumregler i Kungl. Maj:ts

kungörelse (1971:1200) för att Utrikesdepartementets beslut enligt lagen

skulle överklagas hos samma kammarrätt som utlandsmyndigheternas

beslut (Kammarrätten i Göteborg).

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

47

Samma reglering överfördes till förordningen (1977:937) om allmänna

förvaltningsdomstolars behörighet m.m. Reglerna gällande utlandsmyn-

digheternas respektive Utrikesdepartementets beslut sammanfördes

senare till en gemensam specialregel gällande alla beslut enligt 1973 års

lag. När överklagandebestämmelsen i 1973 års lag den 1 april 1995

ändrades (SFS 1995:29) till att överklagande skulle ske hos länsrätt

ersattes samtidigt (genom SFS 1995:126) den nämnda gemensamma

forumregeln i förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars

behörighet m.m. av en ny forumregel som styrde dessa överklaganden till

Länsrätten i Göteborg. Vid denna ändring bortföll specialregleringen i

den del som omfattade Utrikesdepartementets beslut, varigenom dessa

kom att – i enlighet med förordningens generella reglering – få Läns-

rätten i Stockholms län som besvärsinstans, med fullföljd till Kammar-

rätten i Stockholm.

Överklaganden av beslut i fråga om beviljande av konsulärt ekono-

miskt bistånd och överklaganden av beslut i fråga om återbetalning av

sådant bistånd bör prövas av en och samma länsrätt respektive kammar-

rätt. Regeringen avser därför att genom ändring i förordningen om

allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. göra Länsrätten i

Göteborg till specialforum även för överklaganden av beslut i fråga om

återbetalning av konsulärt ekonomiskt bistånd.

7

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Den nya lagen innebär inte några stora förändringar för arbetet med

konsulärt bistånd. Behovet av informationsinsatser och förberedelsetid är

följaktligen begränsat. Ett ikraftträdande den 1 juli 2003 vore därför

möjligt. Det kan dock vara olämpligt att den nya lagen träder i kraft

under semesterperioden. Ikraftträdandet bör av denna anledning skjutas

fram något, och kan lämpligen sättas till den 1 september 2003.

Enligt 1 § andra stycket 1973 års lag har Utrikesdepartementet kunnat

bevilja svenska medborgare som är bosatta i utlandet ett periodiskt

understöd i form av varaktigt ekonomiskt bistånd, om de på grund av

ålder, sjukdom eller andra omständigheter inte kunnat försörja sig själva.

Det varaktiga ekonomiska biståndet bör avvecklas successivt. De perso-

ner som nu får sådant bistånd bör kunna få det även i fortsättningen om

de inte har någon annan möjlighet att försörja sig.

De personer som får del av det varaktiga ekonomiska biståndet är i

praktiken inte i stånd att återbetala biståndet. Det finns därför anledning

att föreskriva att det varaktiga ekonomiska bistånd som i fortsättningen,

övergångsvis, kommer att lämnas inte skall betalas tillbaka.

8 Ekonomiska

konsekvenser

Den föreslagna nya lagens införande kan inte antas få några ekonomiska

konsekvenser. Eventuellt uppkommande kostnadsökningar kommer att

hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

48

9 Författningskommentar

Förslaget till lag om konsulärt ekonomiskt bistånd

1 §

Paragrafen, som delvis motsvarar 1 § första stycket i 1973 års lag,

presenterar det som är föremålet för regleringen i lagen – ekonomiskt

bistånd till enskilda utomlands – samt beteckningen konsulärt

ekonomiskt bistånd. Det konsulära ekonomiska biståndet ingår som en

del i det vidare begreppet konsulärt bistånd. Inom ramen för detta

återfinns även sådant faktiskt handlande av personalen vid utlands-

myndigheterna som – inte minst i direkt samband med ärenden om

ekonomiskt bistånd – kommer den enskilde till del i form av råd och

vägledning samt olika tjänster såsom förmedling av pengar från Sverige.

Vidare anges vilka myndigheter som handlägger ärenden om

ekonomiskt bistånd (utom i fråga om återbetalning). Dessa är samtliga de

svenska beskickningarna och karriärkonsulaten. Övriga delar av

utrikesrepresentationen, dvs. delegationer vid internationella organisa-

tioner, Svenska institutet i Alexandria och honorärkonsulat, handlägger

alltså inte biståndsärenden. Utrikesdepartementet (Regeringskansliet)

handlägger inte heller ärenden rörande beviljande av bistånd, men utgör

däremot utlandsmyndigheternas centrala resurs för information och sam-

råd i dessa ärenden.

Andra stycket: För att huvudregeln att konsulärt ekonomiskt bistånd

lämnas mot återbetalning skall tydliggöras innehåller lagens första

paragraf en upplysning i form av en hänvisning till paragraferna om

återbetalning.

2 §

Bestämmelserna om bosättning i 2 kap. socialförsäkringslagen

(1999:799) har följande innehåll.

1 § Vid tillämpning av denna lag skall en person anses vara bosatt i Sverige, om

han eller hon har sitt egentliga hemvist här i landet.

Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre

tid än ett år skall anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte om synnerliga skäl

talar mot det. En utlänning som enligt 4 § andra stycket folkbokföringslagen

(1991:481) inte skall folkbokföras skall inte heller anses vara bosatt här.

En i Sverige bosatt person som lämnar landet skall fortfarande anses vara bosatt

här om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år.

Särskilda bestämmelser

Statsanställda

2 § Den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för

arbetsgivarens räkning skall anses vara bosatt i Sverige under hela

utsändningstiden om han eller hon tidigare någon gång varit bosatt i Sverige.

När en annan stat som arbetsgivare sänder en person till Sverige för arbete för

arbetsgivarens räkning skall den personen inte anses vara bosatt i Sverige.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

49

Diplomater m.fl.

3 § En person som tillhör en annan stats beskickning eller karriärkonsulat eller dess

betjäning skall anses vara bosatt i Sverige endast om det är förenligt med

bestämmelserna om immunitet och privilegier i de konventioner som anges i 2 och

3 §§ lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Detta gäller även

en sådan persons privattjänare.

En person som på grund av anknytning till en internationell organisation

omfattas av bestämmelserna i 4 § lagen om immunitet och privilegier i vissa fall

skall anses vara bosatt i Sverige endast i den mån det är förenligt med vad som

följer av tillämplig stadga eller avtal som anges i bilagan till den lagen.

Biståndsarbetare m.fl.

4 § En i Sverige bosatt person som lämnar landet för arbete för arbetsgivarens

räkning skall fortfarande anses vara bosatt här, om han eller hon är anställd av

1. ett svenskt trossamfund eller ett organ som är knutet till ett sådant samfund

eller

2. en svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet.

Första stycket gäller endast om utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år.

Utlandsstuderande m.fl.

5 § En i Sverige bosatt person som lämnar landet för att studera i ett annat land

skall fortfarande anses vara bosatt i Sverige så länge han eller hon genomgår en

studiestödsberättigande utbildning eller har utbildningsbidrag för doktorander.

Den som kommer till Sverige för att studera skall inte anses vara bosatt här.

Detta gäller dock inte den som har utbildningsbidrag för doktorander.

Familjemedlemmar

6 § Vad som sägs om personer som avses i 2–5 §§ gäller även medföljande make

samt barn som inte fyllt 18 år. Med make likställs den som utan att vara gift med

den utsände lever tillsammans med denne, om de tidigare har varit gifta eller

gemensamt har eller har haft barn.

Det avgörande för huruvida någon skall anses vara bosatt i Sverige vid

tillämpning av lagen är alltså enligt huvudregeln om personen har sitt

egentliga hemvist här – inte den faktiska registreringen i folkbok-

föringen, vilken i praktiken i utflyttningsfall inte sällan är felaktig på

grund av utebliven flyttningsanmälan. En annan sak är att det inte är

säkert att utlandsmyndigheten i praktiken har tillgång till annat besluts-

underlag än folkbokföringen och sökandens egna uppgifter.

Frågan om bosättning i Sverige är grundläggande för rätten till

konsulärt ekonomiskt bistånd. Om bosättningsfrågan är osäker i ett

biståndsärende behöver emellertid denna fråga ofta inte bli ensam

avgörande. I de fallen kommer i stället ofta – på grund av att sökanden

har anknytning till vistelselandet eller något tredje land – prövningen

samtidigt att gälla huruvida det verkligen föreligger ett behov av

ekonomiskt bistånd och/eller huruvida behovet kan tillgodoses på annat

sätt.

3 och 4 §§

I dessa paragrafer anges kretsen biståndsberättigade. Den härigenom

bestämda ramen för vilka som kan komma i fråga för ekonomiskt bistånd

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

50

är enhetlig för allt bistånd enligt lagen. Däremot kommer det vid

prövningen av rätten till ekonomiskt bistånd i konkreta fall att kunna

skilja avsevärt mellan olika situationer i fråga om huruvida kravet på

särskilda skäl enligt 4 § kan anses uppfyllt.

Det skall som huvudregel krävas både svenskt medborgarskap och

bosättning i Sverige.

Flyktingar och statslösa personer som är bosatta i Sverige skall lik-

ställas med svenska medborgare som är bosatta i Sverige. Med flykting

eller statslös avses den som har rätt till ett resedokument enligt någon av

följande två konventioner:

– Genèvekonventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga

ställning, (SÖ 1954:55, 1966:27 och 1970:62 samt ett därtill anslutet

protokoll den 31 januari 1967 (SÖ 1967:45), och

– New York-konventionen den 28 september 1954 angående statslösa

personers rättsliga ställning (SÖ 1965:54, 1966:28 och 1979:63).

Prövningen enligt 4 § 1 och 2 av huruvida särskilda skäl skall anses

föreligga skall principiellt ta sin utgångspunkt i en jämförelse med de

skäl som ligger bakom ställningstagandet att dessa personer inte primärt

är biståndsberättigade, och främst avse frågan huruvida situationen är

sådan att starka individuella skäl talar för ett likställande med de primärt

berättigade. Rena skälighetssynpunkter får dock också beaktas.

Det torde inte kunna undvikas att frågan om någon är biståndsberät-

tigad enligt 4 § och frågan om samma persons rätt till visst ekonomiskt

bistånd ofta måste gå in i varandra.

Enligt 4 § 1 skall ekonomiskt bistånd kunna lämnas till en svensk med-

borgare som inte är bosatt i Sverige (bosatt utomlands eller utan fast

hemvist i något land), om det föreligger särskilda skäl för det. Huvud-

syftet med det s.k. tillfälliga ekonomiska biståndet är att göra det möjligt

för en svensk medborgare – eller en flykting eller statslös person – som

är bosatt i Sverige att återvända hit efter en tillfällig utlandsvistelse. Det

innebär att sådant bistånd normalt inte är aktuellt för någon som inte är

bosatt här. Det kan dock undantagsvis finnas fall där omständigheterna är

sådana att bistånd bör kunna lämnas även till en svensk medborgare som

inte är bosatt i Sverige.

Bistånd bör således kunna ges för resa till Sverige (repatriering) i

synnerligen ömmande fall för en utflyttad person som saknar möjlighet

att klara sig på egen hand i det land där han eller hon vistas, t.ex. den

som är dement eller svårt psykiskt sjuk och inte talar landets språk, med

följd att ändamålsenlig vård eller omvårdnad inte kan erhållas.

Bistånd bör också undantagsvis kunna ges för sjukvård utomlands till

någon som är utflyttad, om vård inte går att få på annat sätt i

vistelselandet, sjukdomen är livshotande och ingen annan hjälp går att få

mot sjukdomen. En sådan situation bör i i princip inte kunna uppkomma

vid bosättning i ett annat land inom EU/EES-området eller Schweiz,

eftersom principen om likabehandling gäller där. I dessa länder bör

utlandsmyndigheterna i stället om så krävs bistå svenska medborgare att

hävda sin rätt till sjukvård och social service på samma villkor som

landets egna medborgare.

Om en utflyttad svensk medborgare, bosatt i ett land vars

utlandsmyndigheter strikt tillämpar medborgarskapsprincipen och därför

inte bistår den svenska medborgaren, råkar i en nödsituation i ett tredje

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

51

land får det prövas om det förhållandet att den nödställde inte har

möjlighet att få hjälp någon annanstans ifrån i den föreliggande

situationen utgör ett tillräckligt skäl för att bistånd skall lämnas.

Enligt 4 § 2 skall ekonomiskt bistånd även kunna lämnas till andra i

Sverige bosatta utlänningar än sådana som nämns i 3 § 2, om det finns

särskilda skäl för det. Särskilda skäl kan t.ex. vara att personen har fått

permanent uppehållstillstånd i Sverige på grund av nära anknytning till

en svensk medborgare, flykting eller statslös som är bosatt här. Hänsyn

bör även tas till hur lång tid personen varit bosatt i Sverige. Bistånd bör i

dessa fall kunna lämnas när sökanden befinner sig på resa tillsammans

med den svenska medborgare, flykting eller statslöse till vilken han eller

hon har nära anknytning och nödsituationen gäller dem båda eller hela

familjen och det skulle vara oskäligt att inte ge bistånd.

5 §

I Sverige bosatta medborgare i EU- och EES-länder samt Schweiz kan ha

rätt till sociala förmåner på samma villkor som svenska medborgare, med

stöd av EG-rätten, EES-avtalet eller avtalet mellan EU och Schweiz.

Denna rätt gäller i och för sig utan att det behöver lagregleras särskilt.

Författningsregleringen i form av denna paragraf – som har sin förebild i

studiestödslagen (1999:1395) – samt de blivande föreskrifterna av rege-

ringen eller myndighet tjänar det dubbla syftet att upplysa om förhållan-

det och att precisera gränserna för denna utvidgning av lagens person-

krets, vilken i grunden bestäms genom de aktuella EG-rättsakterna och

avtalen samt EG-domstolens rättspraxis.

Det förhållandet att flertalet av de berörda länderna ännu tillämpar en

strikt medborgarskapsprincip innebär att de personer som omfattas av

bestämmelsen sannolikt ofta kommer att vara berättigade att få bistånd

från de länder de är medborgare i. Rätt till svenskt konsulärt ekonomiskt

bistånd föreligger då inte.

6 §

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om rätten till

konsulärt ekonomiskt bistånd. Det som anges här gäller i fråga om allt

ekonomiskt bistånd, och alltså även i de särskilda situationer som avses i

7 och 8 §§, med de undantag och preciseringar som direkt framgår av

dessa paragrafer.

Vem som kan få bistånd om de förutsättningar som anges är uppfyllda

framgår av 3–5 §§.

För att rätt till ekonomiskt bistånd skall föreligga måste sökanden ha

råkat i nöd eller annan svårighet. Liksom enligt 1973 års lag och

hittillsvarande praxis förutsätts att det rör sig om en allvarlig belägenhet.

Denna kan bero på sjukdom, olycksfall, brott eller någon annan liknande

omständighet av akut natur. I grundförutsättningen ”råkat i nöd eller

annan svårighet” kan i princip sägas ligga krav på att det inträffade skall

vara både oförutsett och icke självförvållat. Dessa krav är självklara som

utgångspunkter men måste alltid vägas mot övriga omständigheter i det

enskilda fallet. Detsamma gäller det förhållandet att en hjälpsökande har

obetald skuld för tidigare mottaget bistånd eller tidigare har missbrukat

rätten till bistånd. Efter Lagrådets påpekande har i lagtexten införts en

tydlig grund för sådana avvägningar i form av rekvisitet att det skall vara

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

52

skäligt att bistånd lämnas. Specialfall i detta sammanhang gäller personer

som har frihetsberövats på grund av brott. Ekonomiskt bistånd måste i

vissa fall kunna lämnas för kostförstärkning m.m. till personer i fängelse,

eller eljest frihetsberövade, utomlands. I sådana fall tillämpas inte kravet

att situationen skall vara oförutsedd och icke självförvållad.

Ett föreliggande behov av ekonomisk hjälp skall ha sin direkta orsak i

nödsituationen.

Rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd förutsätter vidare att behovet

inte kan tillgodoses på annat sätt, varmed i första hand avses den

hjälpsökandes egna resurser, ofta i förening med utlandsmyndighetens

råd och upplysningar eller förmedling av kontakter eller pengar.

Innan en beskickning eller ett karriärkonsulat får lämna ekonomiskt

bistånd skall den som ansöker om bistånd ges råd om hur han eller hon

själv kan lösa det problem som uppstått. Sådan hjälp till självhjälp skall

lämnas såvida det inte är uppenbart orimligt, t.ex. på grund av att den

som behöver bistånd inte är i stånd att ta emot några råd. Ekonomiskt

bistånd får inte lämnas förrän det har klarlagts att den som ansöker om

bistånd inte kan lösa situationen på egen hand med hjälp av de råd som

lämnats.

Rekvisitet ”om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt” täcker även

de fall som avses i den nuvarande bestämmelsen i 9 § i 1973 års lag,

vilken stadgar att bistånd enligt lagen inte skall utgå i den mån sådant

bistånd kan erhållas från annan stat enligt författning som gäller i den

staten eller enligt internationell överenskommelse.

Rätten till ekonomiskt bistånd är begränsad till skäligt belopp för nöd-

vändiga kostnader. Av det konsulära ekonomiska biståndets natur följer

att det i princip alltid är fråga om tillfällig, kortvarig hjälp. Bistånd kan

bl.a. lämnas för sådana kostnader som är nödvändiga för att möjliggöra

för en nödställd att resa hem till Sverige på billigaste sätt. Däremot kan

bistånd inte lämnas för att sökanden skall kunna fortsätta vistelsen utom-

lands eller betala hotellskulder eller andra skulder. En grupp undantags-

fall i vilka ekonomiskt bistånd kan komma att lämnas under en längre tid

är när bistånd lämnas för kostförstärkning etc. åt frihetsberövade. I dessa

fall kan sägas att nödsituationen blir bestående under en längre tid utan

att det finns någon möjlighet att påverka detta.

I tredje stycket ges lagstöd för de särskilda fallen när bistånd lämnas

för avliden person, i praktiken för begravning utomlands. Sådant bistånd

lämnas i dag enligt en tolkning, eller analogisk tillämpning, av

motsvarande bestämmelse i 1973 års lag. Lagrådet har pekat på den

svårighet som föreligger att hänföra dessa fall under lagens bestäm-

melser, och har förordat att fallen behandlas i en särskild paragraf. Rätten

till bistånd i dessa fall avses helt få sitt innehåll genom de föreskrifter

som skall meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer.

Det ankommer på utlandsmyndigheten att avgöra både om kraven för

rätt till ekonomiskt bistånd är uppfyllda och vilket ekonomiskt bistånd

som skall lämnas. I många fall kan det finnas anledning att låta beslutet

föregås av samråd med Utrikesdepartementet. Beslutet är dock alltid

utlandsmyndighetens eget, och någon instruktionsgivning från departe-

mentet kan inte komma i fråga.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

53

7 §

Paragrafen innehåller de särskilda bestämmelserna om ekonomiskt

bistånd för rättsskydd vid föreliggande eller hotande frihetsberövande

utomlands. Den ersätter 4 § i 1973 års lag. En systematisk skillnad i för-

hållande till regleringen i 1973 års lag är att bestämmelserna om

ekonomiskt bistånd i dessa fall, liksom bestämmelserna om ekonomiskt

bistånd till brottsoffer, nu är underordnade den generella föreskriften om

rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd (6 §). Enligt denna förutsätter

rätten till bistånd att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, dvs. i

första hand med den enskildes egna resurser. Detta innebär att även

sökandens ekonomiska förhållanden ingår i underlaget vid prövningen av

rätten till ekonomiskt bistånd i dessa särskilda situationer.

Första stycket behandlar – utifrån det fall som är normalfallet,

nämligen att den biståndssökande är frihetsberövad – förutsättningarna

för rätt till ekonomiskt bistånd i dessa situationer. Det förutsätts att för-

undersökning, rättegång eller annat sådant förfarande kopplat till fri-

hetsberövandet är för handen. Bestämmelsen har som utgångspunkt att

den enskilde i första hand har att utnyttja de möjligheter till rättsskydd

som erbjuds i vistelselandet. Ekonomiskt bistånd för rättsskydd skall bara

lämnas när, och i den utsträckning, det av särskild anledning kan anses

föreligga behov av sådant bistånd. De aktuella fallen blir alltså de i vilka

det finns behov av försvarare eller annat rättsskydd men vistelselandets

myndigheter antingen inte alls tillhandahåller något sådant eller också

tillhandahåller något som inte uppfyller de krav som är rimliga att ställa i

det aktuella fallet.

Behovsrekvisitet har inte anknutits till någon norm som ”tillfreds-

ställande rättsskydd”, och någon direkt jämförelse med svensk standard i

motsvarande situationer avses inte. Frågan skall avgöras genom en

helhetsbedömning med beaktande av samtliga omständigheter, hänförliga

till förfarandet, det eventuellt tillgängliga rättsskyddet i vistelselandet,

den sannolika påföljden eller motsvarande och sökandens personliga

förhållanden.

Exempel på omständigheter av betydelse för bedömningen i ett fall

som gäller misstanke om brott är

– om det finns anledning att förvänta en mycket allvarlig påföljd,

såsom i ytterlighetsfallet dödsstraff,

– om den misstänkte är minderårig eller psykiskt sjuk,

– om den misstänkte inte har rätt till en offentlig försvarare enligt

landets lag eller om denna rätt visserligen finns men det rättsskydd som

erbjuds är sådant att det inte kan godtas.

Biståndet kan avse kostnad för utredning, bevisning, juridiskt biträde

och tolk. Här liksom i fråga om allt konsulärt ekonomiskt bistånd gäller

att bistånd bara lämnas för nödvändiga kostnader och med skäliga

belopp. Detta kan innebära att ekonomiskt bistånd för juridiskt biträde

beviljas med en beloppsmässig begränsning.

Vid frihetsberövande på annan grund än misstanke om brott – t.ex.

omhändertagande för psykiatrisk vård eller nykterhetsvård – får mot-

svarande bedömningar göras i fråga om rätten till bistånd och vilket

bistånd som skall lämnas.

Utöver det ekonomiska biståndet för rättsskydd kan det bli aktuellt att

lämna ekonomiskt bistånd med skäligt belopp för kostförstärkning m.m.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

54

till den som är frihetsberövad, om det finns behov av detta och behovet

inte kan tillgodoses på något annat sätt. Sådant ekonomiskt bistånd följer

den generella bestämmelsen i 6 §.

Andra stycket: Liksom hittills skall ekonomiskt bistånd även kunna

lämnas i det fallet att någon, som ännu inte är frihetsberövad, är föremål

för lagföring eller annat myndighetsförfarande som kan leda till frihets-

berövande. En förutsättning härför skall vara att det i det konkreta fallet

är sannolikt att ett frihetsberövande kan följa. Sådana fall – som i

praktiken inte är vanligt förekommande – kan antas typiskt sett vara

mindre allvarliga och rätten till bistånd är ytterligare inskränkt i

förhållande till första stycket genom ett krav på särskilda skäl.

Om någon är först frihetsberövad men senare på fri fot, t.ex. frigiven

mot borgen, eller omvänt först på fri fot men senare fängslad, bör dessa

förändringar i den mån de återspeglar förändringar med avseende på

behovet av ekonomiskt bistånd beaktas i successiva beslut så att rätten

till ekonomiskt bistånd anpassas till det verkliga behovet av bistånd.

Rätten enligt 4 § andra stycket 1973 års lag till ekonomiskt bistånd åt

icke frihetsberövade för rättsskydd i förfarande som avser avlägsnande

från vistelselandet har ingen motsvarighet i den nya lagen.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om ekonomiskt bistånd för

rättsskydd till den som utsatts för våldsbrott utomlands. Den motsvarar

4 a § i 1973 års lag och åsyftar liksom den sådant biståndsbehov som

uppstår i anslutning till brottet. De situationer bestämmelsen närmast tar

sikte på är det biståndsbehov som kan uppstå i samband med polis-

anmälan av brottet och inledande polisförhör. I övrigt kan rättsligt

bistånd i vissa fall utgå enligt reglerna i rättshjälpslagen (1996:1619).

Liksom i fråga om det ekonomiska biståndet till frihetsberövade m.fl.

gäller den systematiska skillnaden i förhållande till regleringen i 1973 års

lag att bestämmelsen nu är underordnad den generella föreskriften om

rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd (6 §). Detta innebär att rätten till

ekonomiskt bistånd i denna särskilda situation förutsätter att behovet inte

kan tillgodoses på annat sätt, dvs. i första hand med den enskildes egna

resurser.

9–13 §§

Bestämmelserna om återbetalning av bistånd motsvarar bestämmelserna i

2, 5, 5 a och 6 § samt 7 § andra stycket 1973 års lag och har i sak samma

innehåll även om systematiken är förändrad.

10 § tredje stycket täcker flera olika typer av situationer, med olika

betydelse för frågan om återbetalningsskyldighet. Förfarandet kan ha

formligt nedlagts genom ett beslut, eller bara avstannat. Orsaken kan

vara att brottsmisstanken avskrivits, men också att den misstänkte håller

sig undan. Om inget nedläggningsbeslut föreligger får i prövningen av

återbetalningsskyldigheten ingå ett ställningstagande att det kan antas att

något avgörande inte kommer att komma till stånd.

Lagrådet har ansett att jämkning och eftergift enligt 13 § bör gälla de

fall där det föreligger en verklig återbetalningsskyldighet enligt lagen

men inte de fall där återbetalning skall ske om det med hänsyn till

omständigheterna är skäligt eller där det är möjligt att avstå från krav på

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

55

återbetalning när särskilda skäl föreligger. I sådana fall kan ju enligt

Lagrådet samma omständigheter som normalt skall kunna föranleda

jämkning eller eftergift beaktas redan vid fastställandet av om

återbetalningsskyldighet föreligger.

Det är naturligtvis riktigt att den ordning som föreslogs i lagråds-

remissen, med en generell eftergiftsregel, innebär en form av dubblering

i de åsyftade fallen. Invändningen förutsätter att alla omständigheter som

kan föranleda eftergift också får beaktas vid prövningen av själva

återbetalningsskyldigheten. Detta får anses vara fallet. Eftergiftsbestäm-

melsen har därför i enlighet med Lagrådets förslag gjorts tillämplig bara

på återbetalningsskyldighet enligt 9 § och 10 § första stycket.

Om en avgörande förändring i förhållanden av betydelse skulle inträffa

efter det att beslut om återbetalningsskyldigheten har meddelats, men

innan betalning har skett, kan detta beaktas – till den betalningsskyldiges

fördel – i de fall som omfattas av eftergiftsbestämmelsen genom ett

beslut om eftergift. I de fall som inte omfattas av eftergiftsbestämmelsen

kan samma resultat uppnås genom en omprövning av beslutet om

återbetalningsskyldighet.

14 §

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket andra meningen i 1973 års lag.

15 §

Bestämmelsen motsvarar 3 § och 7 § första stycket i 1973 års lag.

16 §

Paragrafen motsvarar 10 § i 1973 års lag, med den skillnaden att det nu

uttryckligen föreskrivs att belopp som inte betalas skall lämnas för

indrivning. Innan så sker finns det dock liksom hittills möjlighet för

Utrikesdepartementet att ge anstånd och träffa överenskommelse om av-

betalning, med stöd av 14 § förordningen (1993:1138) om hantering av

statliga fordringar.

Andra stycket föranleds av att regeln om överlämnande för indrivning

annars i princip är tvingande, oavsett beloppets storlek.

17 §

Paragrafen innehåller bemyndiganden motsvarande bemyndigandena i

1 § första stycket och 2 § första stycket tredje meningen i 1973 års lag.

Vidare innehåller paragrafen ett nytt bemyndigande om föreskrifter om

bistånd som avser avliden person. Att rätten till bistånd i dessa fall skall

regleras i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer framgår redan av 6 § tredje stycket. Föreskrifter erfordras

emellertid också i andra frågor rörande detta bistånd.

18 §

Paragrafen motsvarar 11 § i 1973 års lag. De beslut som kan överklagas

är dels utlandsmyndigheternas beslut i anledning av ansökningar om

ekonomiskt bistånd, dels Regeringskansliets beslut gällande återbetal-

ning.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

56

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

Punkt 2

Övergångsbestämmelsen innebär att det varaktiga ekonomiska biståndet

enligt 1 § andra stycket i 1973 års lag, som inte har någon motsvarighet

enligt den nya lagen, avvecklas successivt. De personer som den 1

september 2003 får sådant bistånd kan få det även i fortsättningen.

Utrikesdepartementet (Regeringskansliet) har under övergångsperioden

fortsatt ansvaret för dessa ärenden. Regeringskansliets beslut får

överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det varaktiga ekonomiska

bistånd som utbetalas med stöd av denna övergångsbestämmelse skall

inte betalas tillbaka.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

57

Sammanfattningen i betänkandet Konsulärt bistånd

till svenskar utomlands (SOU 2001:70)

Uppdraget

Kommitténs uppdrag har varit att se över lagen (1973:137) om

ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. och att

lämna förslag om vilket stöd staten – genom utlandsmyndigheterna – ska

ge svenskar som befinner sig utomlands.

Allmänna tendenser som påverkar utlandsmyndigheternas

arbete med konsulärt bistånd

Sedan lagens tillkomst har stora förändringar skett som påverkar

utlandsmyndigheternas arbete med det konsulära biståndet.

Internationaliseringen har inneburit att allt flera svenskar befinner sig

utomlands som turister, anställda eller bosatta. Den fria rörligheten inom

EU har gjort det enklare att arbeta, studera eller turista i andra europeiska

länder. Principen om likabehandling av EU-medborgare var de än

befinner sig inom unionen, har inneburit större social trygghet för

studenter, arbetstagare, bosatta och besökare som befinner sig i ett annat

EU-land.

Tendensen är emellertid även att turismen till nya och avlägsna resmål

ökar. Med tiden leder turistresandet till ett ökat antal bosatta svenskar på

turistmålen. Med många av de länder där svenskar bosätter sig har

Sverige inga avtal om social trygghet som kan ge skydd om en svensk

medborgare blir sjuk eller av andra skäl behöver hjälp och stöd.

En tendens är också att en större andel av turisterna reser i egen regi

eller köper en flygstol istället för en hel paketresa. Skälet kan vara både

priset och den ökade självständighet och frihet som det innebär att resa

på egen hand. De flesta resenärer klarar sig också bra själva under

utlandsresor. Mobiltelefoner och Internet har underlättat kontakterna med

någon hemma som kan hjälpa till om man råkar ut för något och de flesta

har en reseförsäkring.

Även om resvanan och självständigheten har blivit större hos

resenärerna, innebär ändå det kraftigt ökade antalet svenskar utomlands

större krav på utlandsmyndigheternas konsulära bistånd. En viss andel av

svenskarna utomlands kommer alltid att råka ut för brott, olyckor,

sjukdom, naturkatastrofer eller annat som kräver, i varje fall hjälp till

självhjälp, från utlandsmyndigheten.

Det ökande antalet resenärer och bosatta svenskar utomlands liksom

tendensen att allt flera personer med psykiska och sociala problem reser

utomlands innebär sammantaget stora krav på utlandsmyndigheternas

arbete med konsulärt bistånd.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

58

Var finns bestämmelserna om konsulärt bistånd till svenskar

utomlands och vad innehåller de?

Den legala grunden för det konsulära biståndet finns i flera olika lagar

och andra författningar samt i internationella konventioner. Folkrätten

ger staterna vissa rättigheter att ingripa för att skydda sina medborgares

intressen utomlands. Denna rättighet återspeglas bl.a. i

Wienkonventionen om konsulära förbindelser. Där fastslås att de

konsulära uppgifterna kan innebära utfärdande av pass och viseringar,

hjälp och bistånd samt rätt att kommunicera med häktade och fängslade

landsmän. Det åligger verksamhetslandets myndigheter att på den

fängslades begäran, omedelbart underrätta ambassaden eller konsulatet

om frihetsberövandet.

Förvaltningslagen ålägger alla myndigheter, inklusive

utlandsmyndigheterna, att aktivt ge sådan service till allmänheten att det

underlättar för den enskilde att ha med myndigheten att göra. Det kan

innebära upplysningar och råd i ärenden som rör myndighetens

ansvarsområde.

Utlandsmyndigheterna har också genom instruktionen för

utrikesrepresentationen en allmän skyldighet att tillvarata Sveriges

intressen och svenska medborgares rätt och bästa i enlighet med lag eller

annan författning.

I lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i

utlandet m. m. finns de bestämmelser som reglerar det konsulära

biståndet. Lagen innehåller bestämmelser om allmänt ekonomiskt bistånd

som kan avse dels tillfälligt ekonomiskt bistånd till svenskar i akuta

nödsituationer utomlands, dels varaktigt ekonomiskt bistånd till svenskar

som är bosatta utomlands och av olika skäl saknar andra möjligheter att

försörja sig.

Lagen innehåller även bestämmelser om bistånd i brottmål och till

offer för våldsbrott utomlands. Tillfälligt ekonomiskt bistånd kan ges till

svenska medborgare och till flyktingar och statslösa som är bosatta i

Sverige. Den som får ekonomiskt bistånd är i princip skyldig att betala

tillbaka det.

UD har också utfärdat flera olika föreskrifter om ekonomiskt bistånd

till svenska medborgare i utlandet m.m. Allmänna råd om tillämpningen

finns i Rättshandbok I: Biträde åt enskilda och myndigheter.

För att vara berättigad till tillfälligt ekonomiskt bistånd måste den

sökande vara nödställd till följd av sjukdom, stöld, rån eller annan

olycklig omständighet och den sökande får inte själv ha försatt sig i sin

situation t.ex. genom att inte ha vidtagit rimliga försiktighetsåtgärder.

Biståndet kan avse hemresa, kost och logi före hemresa, kostnader för

provisoriskt pass, sjukvård och sjuktransport till hemlandet. I samband

med krig och konflikt kan bistånd ges för evakuering till säker plats.

Det ekonomiska biståndet är ett lån från staten som betalas ut endast

om inga andra möjligheter finns i en nödsituation. I första hand ska

utlandsmyndigheterna bistå nödställda genom hjälp till självhjälp. Det

kan t.ex. gälla kontakter med anhöriga, råd om hur man själv kan föra

över pengar från egna bankkonton, namn på advokater som kan bistå i

brottmål m.m.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

59

Det konsulära biståndet innefattar också efterforskning av försvunna

svenskar utomlands, bistånd i samband med dödsfall utomlands och

ärenden där svenska barn olovligen förs bort av sin ena förälder till ett

annat land.

Det biståndskonsulära arbetets omfattning och innehåll

Omfattningen av det konsulära biståndsarbetet varierar starkt mellan

utlandsmyndigheterna. För 30 av de 91 myndigheter som har besvarat

den enkät som kommittén skickat ut, utgör konsulärt bistånd en väsentlig

eller ganska väsentlig del av arbetet på myndigheten. Majoriteten av

myndigheterna har noterat en viss ökning av antalet ärenden. Några få

har märkt en stor ökning.

Avgörande för hur arbetskrävande konsulärt bistånd är på myndigheten

är i första hand antalet besökare och bosatta svenskar. Populära turistmål

måste alltid räkna med många konsulära biståndsärenden i synnerhet

under högsäsong. Ofta finns turisterna framför allt utanför huvudstäderna

och då spelar honorärkonsulaten en viktig roll i handläggningen av

ärendena.

Andra viktiga faktorer som avgör tyngden av det konsulära

biståndsarbetet är avståndet till Sverige och om man befinner sig inom

eller utanför EU eller Norden. Om det språk som talas förstås av få

svenskar och befolkningen i allmänhet inte talar något annat språk än sitt

eget, måste utlandsmyndigheten ofta bistå med översättning i t.ex.

kontakter med myndigheter. En tung och svårgenomtränglig inhemsk

byråkrati gör ibland handläggningen av ärendena komplicerad och

tidsödande.

I viss mån söker sig också olika typer av resenärer till olika resmål. En

stor andel äldre resenärer ger upphov till många ärenden med sjukdom

och dödsfall. En stor resandeström av ungdomar kan innebära många

biståndsärenden till följd av hög alkoholkonsumtion såsom olycksfall,

stölder och våldsbrott. Unga människor saknar också oftare försäkring än

andra, vilket är av stor betydelse för möjligheten att lösa ett konsulärt

biståndsärende.

Länder där narkotikahandeln är omfattande drar till sig internationell

brottslighet. Det har också lett till att antalet svenskar som är fängslade

utomlands har ökat under senare år. Ärenden som avser barn som förts

bort från Sverige av sin ena förälder kan vara svårlösta och

arbetskrävande för utlandsmyndigheterna.

Konsulärt bistånd till svenskar med sociala eller psykiska problem är

ett stort och växande problem på många av utlandsmyndigheterna. Denna

grupp resenärer kan ofta inte ta emot hjälp till självhjälp utan behöver

omfattande insatser och kan ta lång tid att bistå.

Personer med dubbla medborgarskap som reser till sitt andra hemland

förväntar sig ibland att få hjälp i nödsituationer från svenska

utlandsmyndigheter. Många länder erkänner dock inte dubbelt

medborgarskap och tillåter inte att svenska utlandsmyndigheter

intervenerar när det gäller deras egna medborgare.

I de länder där många svenskar valt att bosätta sig, kan förväntningarna

på utlandsmyndigheterna vara att de ska bistå med hjälp till dem som

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

60

blivit gamla och sjuka eller lider nöd av andra skäl. Möjligheten att bistå

dem är dock mycket begränsad. De som valt att flytta till ett annat land

förutsätts ha förberett sig på att leva där på de villkor som gäller i det

land de bosatt sig. Bistånd till svenskar bosatta utomlands betalas bara ut

från svenska utlandsmyndigheter under mycket speciella omständigheter.

Även om endast ett mindre antal av utlandsmyndigheterna har en

ständigt mer eller mindre stor belastning av biståndskonsulära ärenden,

så måste ändå beredskapen att ingripa och kunskapen om frågorna finnas

på alla myndigheter. Olyckor eller naturkatastrofer med inblandade

svenskar kan inträffa var som helst och kräva omedelbara åtgärder från

utlandsmyndigheten. Situationer med nödställda och hjälpbehövande

svenskar kan uppstå överallt, även på nya resmål.

Andra möjligheter för nödställda svenskar utomlands att få

hjälp

För de resenärer som väljer en paketresa har reseföretagen ett ansvar som

är reglerat i lag. Samarbetet mellan reseföretagen och

utlandsmyndigheterna tycks på de flesta turistorter fungera bra.

SKUT (Svenska kyrkan i utlandet) finns på de flesta platser i världen

där det finns många svenska turister och bosatta svenskar. SKUT:s

insatser för svenskar utomlands som behöver stöd och hjälp är

omfattande och betydelsefulla.

Svenska kommuner har i princip endast ansvar för välfärden för de

personer som vistas i kommunen. I vissa fall händer det dock att en

person eller en familj som är välkänd för sin hemkommuns socialtjänst,

får bistånd från kommunen till hemresa i en nödsituation. Det gäller i

synnerhet om barn är inblandade.

Skillnader och likheter mellan olika EU-länders bistånd till

sina medborgare utomlands

De problem som övriga nordiska och EU-länders utlandsmyndigheter

möter synes vara likartade. Resandet ökar från alla länderna och därmed

kraven på konsulärt bistånd. Flertalet länder har svårigheter att bistå den

växande gruppen resenärer med psykiska problem eller

missbruksproblem. Antalet personer med dubbla medborgarskap ökar

som en följd av internationaliseringen. Det gäller också blandäktenskap

och ärenden med bortförda barn.

Principerna för konsulärt bistånd har också stora likheter mellan

länderna. Flertalet länder kräver att en biståndssökande, för att få

ekonomiskt bistånd, ska vara att betrakta som nödställd och inte själv ha

försatt sig i sin situation. Samtliga länder försöker först hjälpa till med

rådgivning och hjälp till självhjälp innan man ger ekonomiskt bistånd.

Några länder ställer villkor för utbetalning av ekonomiskt bistånd t.ex. att

den biståndssökande ska ha en fast inkomst eller att anhöriga eller andra

först ställer garantier för återbetalning. Skulder till staten för tidigare

utbetalt bistånd är, i Sverige liksom i många andra länder, ett hinder för

utbetalning av konsulärt bistånd.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

61

På några punkter finns dock viktiga skillnader mellan de europeiska

ländernas principer för konsulärt bistånd. Det gäller t.ex. frågan om:

1. Bosättning eller medborgarskap som villkor för rätten till bistånd.

Några länder har liksom Sverige bosättning i landet som villkor för rätten

till bistånd. Det innebär att flyktingar och statslösa som är bosatta i

Sverige, har rätt till bistånd från en svensk utlandsmyndighet, medan

utflyttade svenska medborgare har ytterst begränsad rätt till ekonomiskt

bistånd. Några länder har ett mycket omfattande bistånd till sina

medborgare som bosatt sig utomlands, men ger endast bistånd till sina

egna medborgare och inte till övriga bosatta i det egna landet såsom

flyktingar eller statslösa.

2. Lagstiftning eller inte. Bland de länder som valt att lagstifta om

konsulärt bistånd finns sådana som i likhet med Sverige har en lag som

anger ramarna för verksamheten men inte detaljreglerar, medan andra har

en detaljerad lagstiftning. Många länder har ingen lagstiftning alls, utan

endast instruktioner från utrikesministeriet till stöd för

utlandsmyndigheternas handläggning av ärendena.

3. Ekonomiskt bistånd i brottmål eller inte. Endast Sverige har en

bestämmelse i lag om ekonomiskt bistånd till försvarare och tolk till den

som är misstänkt för brott utomlands.

Konsulärt samarbete inom EU och Norden

Mellan EU:s medlemsländer finns en överenskommelse om konsulärt

samarbete i tredje land när det gäller stöd till enskilda medborgare. Den

innebär att en svensk medborgare kan få bistånd av ett annat EU-lands

ambassad eller konsulat i ett land, där Sverige inte är representerat.

Mellan de nordiska länderna finns också en överenskommelse om

konsulärt samarbete i tredje land. Den tillämpas numera bara gentemot

Island och Norge.

Samarbetet i konsulära frågor sker också i många länder i form av

gemensamma träffar mellan europeiska utlandsmyndigheter med utbyte

av erfarenheter och idéer. Eftersom både problemen och principerna för

bistånd trots allt är ganska lika mellan länderna, är denna typ av utbyte

ofta fruktbart och givande.

Vad kostar konsulärt bistånd?

Under år 2000 utbetalades totalt ca 2,2 miljoner kronor från anslaget för

ekonomiskt bistånd till svenskar i utlandet. Av detta utgjorde ca 1,1

miljoner kronor s.k. varaktigt ekonomiskt bistånd till svenskar bosatta

utomlands. Nettokostnaden är lägre eftersom biståndet är

återbetalningspliktigt. Ca 30 % av biståndet betalas tillbaka till staten.

Övriga skulder efterges, jämkas eller preskriberas. Till detta kommer

kostnader för personal och administration på utlandsmyndigheterna och

UD. UD handlägger återkraven av biståndet.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

62

Överväganden och förslag

Det konsulära biståndet utgör en kärnverksamhet för

utrikesförvaltningen

Det konsulära biståndet är en kärnverksamhet för utrikesförvaltningen

och måste ges de resurser, den kompetens och det utrymme som arbetet

kräver. Det är viktigt att verksamheten respekteras, diskuteras och ges

hög prioritet inom utrikesförvaltningen i stort och på varje enskild

utlandsmyndighet.

Ökat behov av konsulärt bistånd bör klaras med rationaliseringar och

omprioriteringar inom utrikesförvaltningen

Arbetet med konsulärt bistånd har beskrivits som på en gång

lågprioriterat och högprioriterat. Lågprioriterat i den meningen att det

ibland inte beaktas tillräckligt i verksamhetsplanering och

resursfördelning och att arbetet sällan räknas som en viktig merit i UD-

karriären. Samtidigt kräver handläggningen av ärendena i bland att allt

annat arbete läggs åt sidan för att lösa en akut situation, där svenskar

behöver omedelbart bistånd.

Utvecklingen mot ett allt större antal resenärer och därmed större krav

på konsulärt bistånd kommer med all sannolikhet att fortsätta. Det

betyder behov av beredskap för akuta konsulära insatser även på de

utlandsmyndigheter som sällan har konsulära biståndsärenden eftersom

tendensen är att resenärer i allt högre utsträckning söker sig även till nya

och avlägsna resmål. Det betyder också behov av förstärkning av

resurserna för konsulärt biståndsarbete på de tungt belastade

myndigheterna och på den enhet på UD som handlägger konsulära

biståndsärenden.

Med tanke på det stora antalet resenärer är det trots det ett

förhållandevis litet antal personer som under senare år har fått

ekonomiskt bistånd. En viktig anledning till det kan vara att UD och

utlandsmyndigheterna varit återhållsamma med att lämna ekonomiskt

bistånd och lagt ned mycket arbete på rådgivning och hjälp till självhjälp.

Kommittén anser att utlandsmyndigheterna även i fortsättningen bör vara

restriktiva med att lämna ekonomiskt bistånd. Det innebär att mycket

arbete även i fortsättningen måste läggas ned på rådgivning. Eftersom det

kan förväntas att behovet av konsulärt bistånd kommer att öka i takt med

det ökande resandet, bör UD överväga hur man ska kunna klara detta

genom omfördelning av resurser och rationaliseringar inom

utrikesförvaltningen.

En ny ramlag bör införas

I det förslag till ny lag om konsulärt ekonomiskt bistånd i utlandet som

presenteras i betänkandet har kommittén valt att bevara karaktären av

ramlag som inte detaljreglerar rätten till konsulärt bistånd. Texten har

moderniserats och anpassats till nuvarande praxis men några mer

genomgripande förändringar har inte skett.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

63

En detaljerad lagstiftning ger rättssäkerhet och förutsägbarhet men

ringa utrymme för flexibilitet och hänsyn till omständigheterna i varje

enskilt ärende. Ett system utan lagregler ger utrymme för individuella

lösningar men riskerar att bli godtyckligt och påverkat av tillfälliga

stämningar och opinioner. Kommittén anser dock att möjligheten att

uppfylla lagens syfte bäst gynnas av att utrymme för flexibilitet ges vid

tillämpningen. Den snabba förändringen av rörligheten över gränserna

och risken för nya och oförutsedda biståndskonsulära problem gör det

nödvändigt att kunna anpassa lagens tillämpning efter nya

omständigheter.

Utlandsmyndigheterna bör få större självständighet att besluta i

enskilda ärenden. Det förutsätter ett tydligt ansvarstagande från

myndighetscheferna för hur arbetet bedrivs och besluten fattas.

Utlandsmyndigheterna kan i många fall behöva samråda med UD.

Förutsättningarna för att ekonomiskt bistånd får lämnas ska framgå av

lagen

Skyldigheten att ge hjälp till självhjälp skrivs in i lagen. Ekonomiskt

bistånd får inte lämnas förrän det står klart att den som ansöker om

bistånd inte kan lösa situationen på egen hand med hjälp av de råd som

lämnats av utlandsmyndigheten. Den nödsituation som personen hamnat

i får inte vara självförvållad.

Kunskap och kompetens hos dem som arbetar med de konsulära

frågorna bör utvecklas och tillvaratas

En ramlag förutsätter en medveten och genomtänkt praxis på

utlandsmyndigheterna. Grunden för en sådan praxis är en ständig dialog

på och mellan myndigheterna och mellan utlandsmyndigheterna och UD.

Kommittén föreslår därför att ett regelbundet konsulärt nyhetsbrev ges ut

för att stimulera diskussionen och idéutbytet mellan utlandsmyndigheter-

na och mellan utlandsmyndigheterna och UD.

Utlandsmyndigheternas chefer bör ta initiativ till återkommande

internutbildning för all personal på myndigheten med information om

grunderna för det biståndskonsulära arbetet och diskussion om

myndighetens praxis utifrån aktuella ärenden. Internutbildning kan också

anordnas på regional nivå med möjligheter till idéutbyte mellan

utlandsmyndigheterna i regionen.

Kommittén anser att samarbetet mellan konsulära handläggare från

olika EU-länder är av stort värde och bör utvecklas ytterligare.

Utlandsmyndigheterna bör ta initiativet till att regelbundet idé- och

kunskapsutbyte äger rum lokalt mellan ländernas utlandsmyndigheter,

där så inte sker idag.

En jämnare könsfördelning bör eftersträvas bland handläggare av

konsulära biståndsfrågor

Majoriteten av de konsulära biståndshandläggarna är kvinnor. Det gäller

både på UD och på utlandsmyndigheterna. Kommittén anser att UD bör

eftersträva en jämnare könsfördelning. En traditionell uppdelning av

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

64

”kvinnliga” respektive ”manliga” uppgifter i utrikesförvaltningen gynnar

varken jämställdhet eller effektivitet.

Intresse och fallenhet för arbete med konsulärt bistånd bör beaktas när

honorärkonsuler utses

Honorärkonsulaten har ofta en mycket viktig uppgift, framför allt i länder

där antalet svenska turister och bosatta är många och där antalet

konsulära biståndsärenden är stort. Kommittén föreslår därför att intresse

och fallenhet för arbete med konsulärt bistånd beaktas särskilt, när

honorärkonsuler utses i dessa länder.

Informationen till allmänheten och medierna bör förbättras

Många människor är okunniga om sina rättigheter och skyldigheter under

utlandsvistelse. En stor andel av befolkningen har förväntningar på

bistånd från utlandsmyndigheterna som går vida utöver deras verkliga

rättigheter. Det leder ofta till ilska och besvikelse som går ut över dem

som handlägger frågorna och det gör att resenärer kan försätta sig i

situationer som de har svårt att klara sig ur, när den hjälp de förväntat sig

uteblir.

Opinionsinstitutet TEMO AB har på kommitténs uppdrag gjort en

intervjuundersökning om allmänhetens kunskaper vad gäller rätten till

konsulärt bistånd. 65% av de tillfrågade trodde att en svensk medborgare

som får problem utomlands alltid har rätt att låna pengar till hemresa på

en svensk ambassad. Hälften av de tillfrågade svarade ja på frågan om en

svensk som åtalas för brott utomlands alltid har rätt till ekonomiskt

bistånd till advokat. Något färre trodde att en svensk som blir svårt sjuk

eller avlider utomlands alltid har rätt till ekonomiskt bistånd till

hemtransport.

Kunskapen om vad rätten till konsulärt bistånd innebär, måste öka

genom intensifierad och effektiviserad upplysning till allmänheten.

Kommittén föreslår att UD prövar nya vägar att nå ut med information

till resenärer och svenskar bosatta utomlands, t.ex. komprimerad

information på baksidan av biljetten, folder i stolsfickan på flygplan,

bussar och tåg, information till svenskar bosatta utomlands via lokala

svenska radiostationer och utlandsradion etc. Möjligheten att ytterligare

använda Internet bör undersökas.

Kommittén föreslår vidare att UD anordnar återkommande

journalistseminarier om biståndskonsulära frågor.

Huvudprincipen bör vara att det är bosättningen i Sverige som avgör om

bistånd får lämnas

Den som bosätter sig utomlands lever där under de villkor som råder i det

nya hemlandet och måste själv ta ansvar för sitt beslut. Det innebär att

planera för sin ålderdom och försäkra sig om att kunna betala för

sjukvård om så krävs.

Kommittén anser det rimligt att Sveriges medlemskap i EU får

konsekvenser för rätten till konsulärt bistånd. Den fria rörligheten inom

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

65

unionen innebär också rätt till social trygghet och likabehandling för EU-

medborgare, i vilket EU-land de än befinner sig.

Kommittén föreslår att det varaktiga ekonomiska biståndet avvecklas.

De personer som får sådant bistånd enligt nuvarande regler ska dock

kunna fortsätta att få det om de inte kan försörja sig på något annat sätt.

Biståndet ska inte längre betalas tillbaka.

Ekonomiskt bistånd för resa till Sverige eller sjukvård utomlands bör

även i fortsättningen i undantagsfall kunna lämnas till svenska

medborgare som är bosatta utomlands. Olika kriterier bör gälla för

personer som är bosatta inom respektive utanför EU/EES-området. Det

bör, liksom hittills, ankomma på UD att meddela närmare föreskrifter om

när bistånd ska kunna lämnas.

Kommittén föreslår att följande kriterier ska gälla för bistånd till den

som är bosatt utomlands och är i behov av vård.

Bistånd bör kunna ges för:

a) Resa till Sverige (repatriering) i synnerligen ömmande fall för den

som saknar möjlighet att klara sig på egen hand i det land han eller hon

är bosatt, t.ex. den som är dement eller svårt psykiskt sjuk och inte talar

landet språk, vilket innebär att ändamålet med vården inte kan uppnås

utomlands.

b) Sjukvård utomlands, om kostnadsfri vård inte går att få i

vistelselandet, sjukdomen är livshotande och ingen annan hjälp går att få

mot sjukdomen. Bistånd bör i princip inte kunna lämnas till personer som

är bosatta i ett annat EU- eller EES-land eftersom principen om

likabehandling gäller i dessa fall. Utlandsmyndigheterna bör i stället, om

så krävs, hjälpa svenska medborgare att hävda sin rätt till vård och social

service på samma villkor som landets egna medborgare.

UD bör i samarbete med försäkringskassan, föreningen Svenskar i

världen, m.fl. söka vägar att nå svenskar bosatta utomlands med

information om de skyldigheter de har att själva ta ansvar för den vård de

kan komma att behöva. För att nå även dem som inte är registrerade på

sin ambassad kan man t.ex. bifoga information tillsammans med

pensionsutbetalningar eller andra utbetalningar hemifrån. Man kan också

använda sig av svenskspråkig radio, lokala svenskföreningar etc.

Det bör framgå av lagen att flyktingar och statslösa som är bosatta i

Sverige ska kunna få bistånd. Om det finns särskilda skäl, bör även andra

utlänningar som är bosatta i Sverige kunna få bistånd för hemresa till

Sverige m.m.

Bistånd till försvarare i brottmål bör beviljas endast om det finns

särskilda skäl

Sverige bör närma sig övriga länder inom EU och Norden när det gäller

rätten till bistånd för försvarare i brottmål. Det bör inte längre vara en

lagstadgad rätt för den som misstänks för brott utomlands att få

ekonomiskt bistånd för att beredas ett tillfredsställande rättsskydd.

Bistånd till försvarare och tolk m.m. i brottmål bör bara lämnas när den

misstänkte är berövad friheten och när det finns särskilda skäl för att

lämna bistånd. Exempel på när bistånd bör kunna lämnas är när den som

misstänks för ett brott utomlands inte är rättskapabel eller när brottet kan

medföra en mycket allvarlig påföljd, t.ex. dödsstraff. Det bör ankomma

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

66

på utlandsmyndigheterna att i samråd med UD avgöra när det föreligger

sådana särskilda skäl att bistånd ska lämnas. Bistånd bör inte lämnas när

brottet begåtts i ett annat EU-land. Om utlandsmyndigheten i ett EU-land

bedömer att det inte finns något tillfredsställande rättsskydd för svenskar

som åtalas för brott, så bör detta tas upp inom ramen för EU-samarbetet.

Ekonomiskt bistånd till försvarare m.m. i brottmål bör inte längre

kunna utgå till den som är bosatt utomlands.

Antalet svenskar i utländska fängelser ökar. De bör även i

fortsättningen ha rätt till bistånd för kostförstärkning där så krävs och om

behovet inte kan fyllas på annat sätt.

Bistånd till brottsoffer bör utgå även i fortsättningen

Kommittén anser att det arbete som pågår inom EU för gemensamma

regler som gäller brottsoffers rättigheter på sikt kommer att innebära att

behovet av ekonomiskt bistånd till brottsoffer kommer att minska för

resenärer inom unionen. För resenärer utanför EU utgör nuvarande

bestämmelser ett tillfredsställande skydd. Det bör ankomma på UD att

utfärda närmare bestämmelser om när bistånd till brottsoffer ska lämnas.

Problem med resenärer som har psykiska och sociala problem bör

uppmärksammas

Några av de biståndskonsulära problem som tenderar att öka, är mycket

svåra att lösa på utlandsmyndigheterna. Det gäller personer med psykiska

och sociala problem som ger sig ut att resa på egen hand, ofta utan en

giltig reseförsäkring. Utlandsmyndigheterna kan inte ersätta den hjälp

och det stöd som människor i akuta psykiska sjukdomstillstånd eller med

gravt alkohol- eller drogmissbruk har rätt till i sina hemkommuner.

Personer i sådana tillstånd riskerar att fara mycket illa under

utlandsvistelse, bli utsatta för brott eller själva begå brott, låsas in i

häkten när deras tillstånd att vistas i landet gått ut etc.

Kommittén föreslår att UD i samarbete med Socialstyrelsen,

Kommunförbundet och Landstingsförbundet uppmärksammar personal i

socialtjänst och psykiatri på de risker som en psykiskt funktionshindrad

eller psykiskt skör person löper vid en utlandsresa. En gemensam strategi

för att försöka förebygga att dessa personer råkar ut för akuta psykiska

problem utomlands bör övervägas.

Kommittén föreslår vidare att de utlandsmyndigheter som har många

konsulära biståndsärenden med social och psykiatrisk problematik,

tillförs resurser i form av särskilt utbildad personal eller externt

expertstöd och att man vid rekryteringen av personal till dessa

myndigheter, särskilt beaktar behovet av kompetens på detta område.

Praxis när det gäller ekonomiskt bistånd till repatriering bör vara

mindre strikt när det gäller akut psykiskt sjuka resenärer, missbrukare i

akuta tillstånd och barnfamiljer där barnen far illa. Undantag kan vara en

person som befinner sig i ett annat EU- eller EES-land och där kan få

adekvat vård på samma villkor som landets egna medborgare. En patient

kan också själv välja och själv bekosta vård i ett annat land.

Om det inte snabbt kan konstateras att hemtransporten kan bekostas av

resenären själv genom försäkring eller på annat sätt eller betalas av

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

67

anhöriga, hemkommunen etc. bör utlandsmyndigheten ge ekonomiskt

bistånd till resan så att den kan genomföras så snart det är möjligt med

hänsyn till patientens tillstånd och övriga omständigheter. När det gäller

barnfamiljer bör hänsyn till barnets bästa vägas in i bedömningen om

bistånd till repatriering bör lämnas.

Samarbetet mellan utlandsmyndigheterna och researrangörerna bör

utvecklas ytterligare

Kommittén föreslår att samarbetet mellan utlandsmyndigheterna och

researrangörerna utvecklas ytterligare. Alla reseledare ska veta i vilka

situationer utlandsmyndigheten måste underrättas och vem man ska

kontakta samt vilket ansvar de själva har. Gemensamma träffar inför

turistsäsongen underlättar samarbete för att lösa svåra problem.

Kommittén förslår också att representanter för UD erbjuder sig att

medverka vid utbildning av reseledare för att informera om vad svenska

utlandsmyndigheter kan bistå svenskar utomlands med och hur man som

reseledare kan samarbeta med ambassader och konsulat i olika

situationer.

Åtgärder bör vidtas för att minska antalet oförsäkrade resenärer

Ökad rörlighet över gränserna kräver större eget ansvar av individerna.

Den som reser måste själv ansvara för att ta en reseförsäkring som täcker

utgifter för händelser som kan inträffa under utlandsvistelse. De allra

flesta resenärer har en reseförsäkring och andelen oförsäkrade resenärer

minskar. I några grupper är dock andelen som saknar försäkring,

betydligt större än i majoriteten av befolkningen. Det är viktigt att UD i

samarbete med berörda parter, vidtar åtgärder i syfte att minska antalet

oförsäkrade resenärer.

Kommittén föreslår att en arbetsgrupp tillsätts för att öka

riskmedvetandet och kunskapen om behovet och möjligheten av att

försäkra sig vid utlandsvistelse. Arbetsgruppen bör söka vägar att

informera alla resenärer om vilken hjälp man kan förvänta sig på en

svensk utlandsmyndighet och vad man själv måste ta ansvar för genom

egen försäkring.

Arbetsgruppen ska verka för att minska antalet oförsäkrade resenärer

och för en anpassning av utbudet av försäkringar till de behov som finns

hos konsumenterna. Gruppen bör vidare överväga informationsplikt för

reseföretag och flygbolag om de olika möjligheter som finns att försäkra

sig och risken med att resa oförsäkrad.

I arbetsgruppen bör ingå representanter för UD, Konsumentverket,

Konsumenternas försäkringsbyrå, Finansinspektionen, försäkrings och

researrangörerna. Arbetsgruppen bör arbeta i nära samverkan med

Integrationsverket, Skolverket, studentkårerna vid universiteten,

Ungdomsstyrelsen, RSMH (Riksförbundet för mental och social hälsa)

m.fl.

Reglerna för återbetalning av ekonomiskt bistånd och rutinerna för

återkrav av fordringar bör ändras

Prop. 2002/03:69

Bilaga 1

68

Det kan inte anses ingå i de normala arbetsuppgifterna för UD att pröva

om personer som har fått tillfälligt ekonomiskt bistånd ska återbetala det

eller om det finns skäl att efterge skulden med hänsyn till vederbörande

ekonomiska eller sociala situation. Ärendena bör därför lämnas till

kronofogdemyndigheten för indrivning efter det att UD skickat en

faktura på beloppet till biståndstagaren och betalning inte skett eller

upprättad avbetalningsplan ej fungerat och tidsfristen för återbetalning

gått ut.

Kommittén föreslår att UD inte längre ska kunna pröva om

ekonomiskt bistånd som lämnats för hemresa, sjukvård m.m. ska

återbetalas eller inte. Det ska inte längre vara möjligt att efterge eller

jämka skyldigheten att betala tillbaka sådant bistånd. UD:s rutiner för

överlämnande av ärenden till kronofogdemyndigheten för indrivning och

för återredovisning av ärendena bör ses över i samråd med

Riksskatteverket och Kronofogdemyndigheten i Stockholm .

Förslagen innebär inga nämnvärda ökade kostnader för staten

Enligt kommitténs bedömning kommer förslagen inte att innebära några

nämnvärda ökade kostnader för staten. De kostnadsökningar som föreslås

är marginella och bör klaras genom omfördelning av resurser och

rationaliseringar inom utrikesförvaltningen. Några av förslagen kan på

sikt komma att innebära vissa besparingar.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 2

69

Lagförslaget i betänkandet Konsulärt bistånd till

svenskar utomlands (SOU 2001:70)

Lag om konsulärt ekonomiskt bistånd i utlandet

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag finns bestämmelser om sådant konsulärt ekonomiskt

bistånd, som en beskickning eller ett karriärkonsulat får lämna.

Allmänna förutsättningar för att bistånd får lämnas

2 § Innan en beskickning eller ett karriärkonsulat får lämna ekonomiskt

bistånd skall den som ansöker om bistånd ges råd om hur han eller hon

själv kan lösa det problem som uppstått, om detta inte är uppenbart

orimligt.

Ekonomiskt bistånd får inte lämnas förrän beskickningen eller

karriärkonsulatet förvissat sig om att den som ansöker om bistånd inte

kan lösa situationen på egen hand.

Bistånd för hemresa m.m.

3 § Ekonomiskt bistånd får lämnas till den som tillfälligt vistas

utomlands och som av en beskickning eller ett karriärkonsulat

konstaterats vara nödställd på grund av sjukdom, olycksfall, brott eller

någon annan liknande omständighet som den biståndssökande inte själv

har förorsakat.

Bistånd får avse sådana kostnader som är nödvändiga för att

möjliggöra för en nödställd att resa hem till Sverige. Bistånd får även

avse kostnader för sjukvård och för hemtransport av den som är sjuk

samt kostnader i samband med evakuering i en krigs- eller krissituation.

Bistånd till den som är frihetsberövad i brottmål

4 § Om det finns särskilda skäl får ekonomiskt bistånd lämnas till den

som anhållits, häktats eller på annat sätt berövats friheten genom beslut

av domstol eller någon annan myndighet i utlandet. Bistånd får omfatta

kostnad för utredning och bevisning samt för ersättning till försvarare,

rättegångsbiträde, ombud eller tolk, om kostnaden uppkommit under

förundersökning eller i rättegång om brott.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 2

70

5 § Om det är nödvändigt och behovet inte kan tillgodoses på annat sätt,

får ekonomiskt bistånd lämnas för kostnader för kostförstärkning,

hygienartiklar och korrespondens. Bistånd får lämnas till den som

berövats friheten på det sätt som anges i 4 §.

Bistånd till brottsoffer

6 § Ekonomiskt bistånd får lämnas till den som i utlandet blivit utsatt för

våldsbrott, om det behövs för att han eller hon skall kunna ta till vara sin

rätt.

Bistånd enligt första stycket får omfatta kostnader för utredning och

bevisning samt för ersättning till ombud eller tolk.

Vem kan få ekonomiskt bistånd?

7 § Ekonomiskt bistånd får lämnas till

1. en svensk medborgare som är bosatt i Sverige,

2. en flykting eller statslös person som är bosatt i Sverige.

8 § Om det finns särskilda skäl, får ekonomiskt bistånd enligt 3 § även

lämnas till

1. en svensk medborgare som är bosatt utomlands,

2. en annan utlänning än den som avses i 7 § 2 och som är bosatt i

Sverige.

Återbetalning av biståndet

9 § Den som har fått bistånd enligt 3 eller 5 §§ skall betala tillbaka det

till staten.

10 § Den som har fått bistånd enligt 4 § skall betala tillbaka det till

staten om han eller hon döms för brottet. Vad den dömde skall betala får

jämkas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till hans eller

hennes brottslighet eller personliga och ekonomiska förhållanden.

11 § Om den som har fått bistånd enligt 4 § frikänns för brottet, skall

han eller hon betala tillbaka biståndet bara om det finns särskilda skäl för

det.

Om rättegången eller förundersökning om brott mot den som fått

bistånd läggs ned utan att skuldfrågan avgjorts genom dom, skall den

som fått biståndet betala tillbaka det om det med hänsyn till

omständigheterna är skäligt. Detsamma gäller om det i annat fall kan

antas att skuldfrågan inte kommer att avgöras genom dom därför att den

som fått bistånd håller sig undan eller om rättegången av andra skäl inte

blir av.

12 § Den som har fått bistånd enligt 6 § skall betala tillbaka det till

staten bara om det finns särskilda skäl för det.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 2

71

Avgift för biståndet

13 § I samband med återbetalning av biståndet skall också en avgift för

biståndet betalas.

Återbetalningsskyldighet för vårdnadshavare

14 § Om bistånd enligt 3 § har lämnats till ett barn under 18 år, är även

barnets vårdnadshavare skyldig att betala tillbaka biståndsbeloppet och

betala avgiften till staten.

Återbetalningsskyldighet för redare

15 § Om en sjöman eller någon annan som är eller har varit anställd

ombord på ett svenskt fartyg har fått bistånd enligt 3 § för att täcka

kostnader, som fartygets redare är ansvarig för enligt författning eller

avtal, är även redaren skyldig att betala tillbaka biståndsbeloppet och

betala avgiften till staten.

Beslut om återbetalning av biståndet

16 § Regeringskansliet prövar om biståndet skall betalas tillbaka enligt

10, 11 och 12 §§.

Bestämmelserna i 31 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken om att

kostnad i vissa fall skall stanna på statsverket gäller även belopp som

avses i 4 §.

17 § Lagakraftägande beslut om återbetalningsskyldighet får verkställas

i den ordning som gäller för lagakraftägande dom.

Gemensamma bestämmelser

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om när konsulärt ekonomiskt bistånd får

lämnas och vad det får avse samt om avgiften för biståndet.

19 § Bistånd enligt denna lag skall inte lämnas, om sådant bistånd kan

erhållas från en annan stat enligt författning som gäller i den staten eller

enligt internationell överenskommelse.

20 § Beslut i ärende som avses i denna lag får överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002, då lagen (1973:137) om

ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. skall

upphöra att gälla.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 2

72

2. Den som beviljats varaktigt ekonomiskt bistånd enligt 1 § andra

stycket i den upphävda lagen får beviljas fortsatt sådant bistånd under

motsvarande förutsättningar. Sådant bistånd skall inte betalas tillbaka.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 3

73

Remissinstanser

1. Kammarrätten i Stockholm

2. Kammarrätten i Göteborg

3. Länsrätten i Stockholm

4. Länsrätten i Göteborg

5. Domstolsverket

6. Rikspolisstyrelsen

7. Brottsoffermyndigheten

8. Konsumentverket

9. Allmänna reklamationsnämnden

10. Resegarantinämnden

11. Ambassaden i Aten

12. Ambassaden i Bangkok

13. Ambassaden i Jakarta

14. Ambassaden i Kairo

15. Ambassaden i London

16. Ambassaden i Madrid

17. Ambassaden i New Delhi

18. Ambassaden i Prag

19. Ambassaden i Pretoria

20. Ambassaden i Teheran

21. Generalkonsulatet i Hamburg

22. Generalkonsulatet i Istanbul

23. Generalkonsulatet i New York

24. Migrationsverket

25. Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete

26. Riksförsäkringsverket

27. Utlandsavdelningen vid Stockholms läns allmänna försäkringskassa

28. Försäkringskasseförbundet

29. Socialstyrelsen

30. Malmö Stad

31. Finansinspektionen

32. Riksskatteverket

33. Integrationsverket

34. Nämnden för Svenska Kyrkan i utlandet

35. Föreningen Svenskar i Världen

36. Svenska Kommunförbundet

37. Landstingsförbundet

38. Sveriges advokatsamfund

39. Sveriges Försäkringsförbund

40. Bussresearrangörsföreningen

41. Researrangörsföreningen i Sverige

42. Riksförbundet för social och mental hälsa

43. Rese- och Turistindustrin i Sverige

44. SIOS – samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige

Prop. 2002/03:69

Bilaga 4

74

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om konsulärt ekonomiskt bistånd

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Ekonomiskt bistånd till enskilda utomlands (konsulärt ekonomiskt

bistånd) lämnas av svenska beskickningar och karriärkonsulat enligt

bestämmelserna i denna lag.

Konsulärt ekonomiskt bistånd skall återbetalas av den enskilde enligt

vad som anges i 9–12 §§.

2 § Vid tillämpning av denna lag skall frågan om någon är bosatt i

Sverige avgöras enligt bestämmelserna om bosättning i Sverige i 2 kap.

socialförsäkringslagen (1999:799).

Vem som kan få bistånd

3 § Konsulärt ekonomiskt bistånd kan lämnas till

1. svenska medborgare som är bosatta i Sverige, och

2. flyktingar och statslösa personer som är bosatta i Sverige.

4 § Om det finns särskilda skäl för det kan konsulärt ekonomiskt bistånd

även lämnas till

1. en svensk medborgare som inte är bosatt i Sverige, och

2. en annan utlänning än den som avses i 3 § 2 som är bosatt i Sverige.

5 § Utländska medborgare som på grund av anställning eller etablering

som egenföretagare i Sverige kan härleda rättigheter i fråga om sociala

förmåner från

1. EG-rätten,

2. avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), eller

3. avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å

ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer,

skall när det gäller rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd jämställas

med svenska medborgare under de förutsättningar som anges i

föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-

mer. Detsamma gäller make, sambo och barn samt andra familjemed-

lemmar till sådana utländska medborgare.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 4

75

Rätten till bistånd

6 § Den som har råkat i nöd eller annan svårighet i utlandet och därför

behöver ekonomisk hjälp har rätt till konsulärt ekonomiskt bistånd om

behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.

Bistånd lämnas med skäligt belopp för nödvändiga kostnader.

Bistånd till frihetsberövade m.fl.

7 § Konsulärt ekonomiskt bistånd åt den som har berövats friheten

genom beslut av domstol eller annan myndighet i utlandet får avse

kostnad för utredning, bevisning, juridiskt biträde och tolk under för-

undersökning, rättegång eller annat sådant förfarande, om den frihets-

berövade av särskild anledning har behov av sådant bistånd.

Bistånd som avses i första stycket får lämnas även till den som inte är

berövad friheten, om förfarandet med sannolikhet kan leda till frihets-

berövande och det finns särskilda skäl för det.

Bistånd till offer för våldsbrott utomlands

8 § Konsulärt ekonomiskt bistånd åt den som i utlandet har blivit utsatt

för våldsbrott får avse kostnad i anslutning till brottet för utredning,

bevisning, juridiskt biträde och tolk som den drabbade behöver för att

kunna ta till vara sin rätt.

Återbetalning av bistånd

9 § Den som har fått bistånd som har lämnats enbart med stöd av 6 §

skall betala tillbaka biståndet till staten.

10 § Den som har fått bistånd som har lämnats med stöd av 7 § för

rättegång eller förundersökning om brott och som döms för brottet, skall

betala tillbaka biståndet till staten.

Den som har fått bistånd som har lämnats med stöd av 7 § för

rättegång eller förundersökning om brott och som frikänns för brottet,

skall betala tillbaka biståndet till staten bara i den utsträckning det finns

särskilda skäl för det.

Om någon har fått bistånd som har lämnats med stöd av 7 § för

rättegång eller förundersökning om brott och skuldfrågan inte blir

avgjord, skall den som har fått biståndet betala tillbaka det till staten i

den utsträckning det med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

11 § Den som har fått bistånd som har lämnats med stöd av 7 § för annat

än rättegång eller förundersökning om brott skall betala tillbaka biståndet

till staten i den utsträckning det med hänsyn till omständigheterna är

skäligt.

12 § Den som har fått bistånd som har lämnats med stöd av 8 § skall

betala tillbaka biståndet till staten bara i den utsträckning det finns

särskilda skäl för det.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 4

76

13 § Återbetalningsskyldighet enligt 9–12 §§ får jämkas eller efterges

om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till den betalningsskyldi-

ges personliga eller ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i

övrigt.

Vid återbetalning enligt 10 och 11 §§ skall 31 kap. 1 § tredje stycket

rättegångsbalken tillämpas.

Återbetalningsskyldighet för vårdnadshavare

14 § Om någon som är under 18 år har fått bistånd som har lämnats

enbart med stöd av 6 § är även barnets vårdnadshavare skyldig att betala

tillbaka biståndet till staten.

Återbetalningsskyldighet för redare

15 § Om en sjöman eller någon annan som är eller har varit anställd

ombord på ett svenskt fartyg har fått bistånd som har lämnats enbart med

stöd av 6 § för att täcka kostnader som fartygets redare är ansvarig för

enligt författning eller avtal, är även redaren skyldig att betala tillbaka

biståndet till staten.

Avgift

16 § Den som är skyldig att betala tillbaka bistånd som har lämnats

enbart med stöd av 6 § skall betala en avgift för biståndet.

Beslut om återbetalning

17 § Frågor om återbetalning av konsulärt ekonomiskt bistånd prövas av

Regeringskansliet.

Indrivning

18 § Återbetalningsbelopp och avgift som inte betalas skall lämnas för

indrivning. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av

statliga fordringar m.m.

Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ringa

belopp.

Bemyndigande

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om avgift enligt 16 §.

Prop. 2002/03:69

Bilaga 4

77

Överklagande

20 § Beslut i ärenden enligt denna lag får överklagas hos allmän förvalt-

ningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2003, då lagen (1973:137)

om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. skall

upphöra att gälla.

2. Den upphävda lagens bestämmelser om varaktigt ekonomiskt bistånd

gäller fortfarande för personer som vid utgången av augusti 2003 uppbär

sådant bistånd. Ekonomiskt bistånd som lämnas med stöd av denna punkt

skall inte betalas tillbaka.