1

Regeringens proposition

2009/10:164

Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande

biobränslen

Prop.

2009/10:164

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Åsa

Torstensson

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG om främjande av

användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och

ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (för-

nybartdirektivet) antogs den 23 april 2009.

Direktivet är ett medel för att uppnå Europeiska unionens mål att

20 procent av unionens bruttoenergianvändning ska tillgodoses genom

energi från förnybara energikällor senast 2020 och att andelen energi från

förnybara energikällor när det gäller alla former av transporter år 2020

ska uppgå till minst tio procent av den slutliga energianvändningen i

transporter i varje medlemsstat.

Bland de förnybara energikällorna ingår biodrivmedel och flytande

biobränslen. För dessa energikällor anges i direktivet vissa kriterier som

de måste uppfylla för att användningen av energikällorna ska få beaktas

vid uppnåendet av målet. Dessutom anges i direktivet att endast biodriv-

medel och flytande biobränslen som uppfyller dessa kriterier får dels

beaktas vid uppfyllandet av kvoter för energi från förnybara energikällor,

dels komma i fråga för finansiellt stöd för användning av dessa energi-

slag.

I propositionen föreslås en ny lag om hållbarhetskriterier för biodriv-

medel och flytande biobränslen, som genomför direktivets bestämmelser

om hållbarhetskriterier för dessa ändamål. Direktivets krav på att

hållbarhetskriterierna ska uppfyllas för att ge finansiellt stöd, kommer att

behandlas i särskild ordning, då ytterligare utredning erfordras i den

delen. Mot den bakgrunden föreslås att den tidigare beslutade tidpunkten,

för när skattefriheten för vissa biobränslen ska villkoras av att bränslena

är hållbara, skjuts fram från den 1 januari 2011 till den 1 januari 2012.

Prop. 2009/10:164

2

Detta föranleder en ändring i lagen (2009:1495) om ändring i lagen

(1994:1776) om skatt på energi.

Dessutom föreslås vissa ändringar i lagen (2003:113) om elcertifikat,

som innebär att lagen anpassas till direktivets bestämmelser om håll-

barhetskriterier.

Genomförande av övriga bestämmelser i direktivet behandlas i rege-

ringens proposition Genomförande av direktiv om förnybar energi (prop.

2009/10:128).

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010 samt änd-

ringarna i lagen om elcertifikat och i energiskattelagstiftningen den

1 januari 2011.

Prop. 2009/10:164

3

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut ................................................................ 5

2

Lagtext ............................................................................................. 6

2.1

Förslag till lag om hållbarhetskriterier för

biodrivmedel och flytande biobränslen ............................. 6

^2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (2003:113) om

^{elcertifikat........................................................................ 11}

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1495) om

ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi .............. 14

3

Ärendet och dess beredning ........................................................... 15

⁴

^{Bakgrund........................................................................................ 15}

⁵

^{Artiklarna 17–21 ............................................................................ 16}

^5.1

^{Artikel 17......................................................................... 16}

5.2

Artikel 18......................................................................... 20

5.3

Artikel 19......................................................................... 22

^5.4

^{Artikel 20......................................................................... 22}

5.5

Artikel 21......................................................................... 23

⁶

Lag om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande

biobränslen..................................................................................... 23

⁷

^{Rapportering och tillsyn................................................................. 26}

8

Hållbarhetskriterierna som villkor för skattelättnader för vissa

^{biobränslen..................................................................................... 30}

9

Konsekvensanalys.......................................................................... 34

^9.1

^{Producenter och distributörer .......................................... 34}

9.1.1

Administrativ börda........................................ 34

9.1.2

Ekonomisk risk............................................... 35

9.2

Kunder............................................................................. 36

^9.3

^{Statliga myndigheter och domstolarna ............................ 36}

^9.4

^{Offentligfinansiella effekter ............................................ 36}

9.5

Övriga konsekvenser ....................................................... 36

¹⁰

^{Författningskommentar.................................................................. 37}

10.1

Förslaget till lag om hållbarhetskriterier för

biodrivmedel och flytande biobränslen ........................... 37

^10.2

Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:113) om

^{elcertifikat........................................................................ 52}

10.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:1495) om

ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi .............. 54

Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av

den 23 april 2009 ................................................................. 55

Bilaga 2 Rapportens lagförslag ........................................................ 102

^{Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna................................... 109}

^{Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag .............................................. 111}

Bilaga 5 Lagrådets yttrande.............................................................. 120

Prop. 2009/10:164

4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010.......122

^{Rättsdatablad ........................................................................................123}

Prop. 2009/10:164

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande bio-

bränslen,

2. lag om ändring i lagen (2003:113) om elcertifikat, och

3. lag om ändring i lagen (2009:1495) om ändring i lagen (1994:1776)

om skatt på energi.

Prop. 2009/10:164

6

2

Lagtext

2.1

Förslag till lag om hållbarhetskriterier för

biodrivmedel och flytande biobränslen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Genom denna lag genomförs vissa bestämmelser i Europaparla-

mentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om

främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om

ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och

2003/30/EG.

Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som biodrivmedel och

flytande biobränslen måste uppfylla för att energi från dessa energislag

ska få beaktas för det syfte som anges i 3 § första stycket (hållbarhets-

kriterier).

2 § I lagen används följande beteckningar med den betydelse som här

anges:

biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och

restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, skogsbruk och

därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den

biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall,

biodrivmedel: vätskeformiga eller gasformiga bränslen som framställs

av biomassa och som används för transportändamål,

flytande biobränslen: vätskeformiga bränslen för andra energiändamål

än transportändamål, som framställs av biomassa,

avfall: ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser

eller är skyldig att göra sig av med,

restprodukter: material som kvarstår efter en slutförd process, vars

huvudsyfte inte är att producera detta material,

säljställe: försäljningsställe för biodrivmedel där bränslet finns till-

gängligt för allmänheten genom en eller flera bränslepumpar avsedda för

tankning direkt i det fordon där bränslet är avsett att förbrukas.

3 § Endast energi från biodrivmedel och flytande biobränslen som upp-

fyller hållbarhetskriterierna i 2 kap. 1–5 §§ får beaktas för uppfyllande av

kravet på andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga

energianvändningen enligt artikel 3 punkterna 1, 2 och 4 i direktiv

2009/28/EG.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som framställts av avfall samt

av andra restprodukter än sådana från jordbruk, vattenbruk, fiske och

skogsbruk får beaktas även om kriterierna i 2 kap. 2–5 §§ inte är upp-

fyllda.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som uppfyller hållbarhets-

kriterierna anses i denna lag som hållbara.

Prop. 2009/10:164

7

2 kap. Hållbarhetskriterier

1 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som håll-

bara ska användningen av dessa bränslen medföra en minskning av

utsläppen av växthusgaser med minst 35 procent i förhållande till ut-

släppen om fossila bränslen i stället hade använts. Den minskning som

ska ske avser de utsläpp som uppstår under den process som börjar med

odling av biomassan, inbegripet framställning av gödsel för odlingen,

och som pågår fram till förbränningen av biobränslet.

För att biodrivmedel och flytande biobränslen ska anses som hållbara

ska användningen av dessa bränslen från och med den 1 januari 2017

medföra en minskning av utsläppen av växthusgaser med minst

50 procent i förhållande till utsläppen om fossila bränslen i stället hade

använts.

För att biodrivmedel och flytande biobränslen som har producerats i

anläggningar som togs i drift den 1 januari 2017 eller senare ska anses

som hållbara ska användningen av dessa bränslen från och med den

1 januari 2018 medföra en minskning av utsläppen av växthusgaser med

minst 60 procent i förhållande till utsläppen om fossila bränslen i stället

hade använts.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar

närmare föreskrifter om hur minskningen av utsläppen av växthusgaser

ska beräknas.

2 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som håll-

bara får inte dessa bränslen produceras av råvaror från mark som den

1 januari 2008 eller senare utgjordes av någon av följande typer av

områden, oavsett om marken fortfarande har denna beskaffenhet eller ej:

a) naturskog eller annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det

inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de

ekologiska processerna inte störts i betydande utsträckning,

b) gräsmark med stor biologisk mångfald som i avsaknad av mänsklig

verksamhet förblir gräsmark och som bibehåller den naturliga art-

sammansättningen och sina ekologiska särdrag och processer,

c) gräsmark med stor biologisk mångfald som i avsaknad av mänsklig

verksamhet skulle upphöra att vara gräsmark och som är rik på arter och

inte skadad, eller

d) områden som i lag eller genom beslut av en myndighet har utsetts

till naturskyddsområden.

Första stycket gäller dock inte

a) om det inom ett område som anges under första stycket c är nöd-

vändigt att samla in råvaror för att bevara markens status som gräsmark

och dessa råvaror används för att producera biodrivmedel och flytande

biobränslen, eller

b) om produktion av råvaror till biodrivmedel och flytande biobränslen

inte påverkar de syften som gäller för ett sådant område som anges under

första stycket d.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar

närmare föreskrifter om kriterier och geografisk räckvidd för de områden

som anges i första stycket a–c.

Prop. 2009/10:164

8

3 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som håll-

bara får inte dessa bränslen produceras av råvaror från mark inom

områden som den 1 januari 2008 eller senare har utsetts till skydds-

områden för att skydda sällsynta, hotade eller utrotningshotade eko-

system eller arter, som är erkända i internationella avtal eller som ingår i

förteckningar som har utarbetats av mellanstatliga organisationer eller av

Internationella naturskyddsunionen. Detta gäller oavsett om marken

fortfarande har denna beskaffenhet eller ej.

Första stycket gäller dock inte om produktion av råvaror till biodriv-

medel och flytande biobränslen inte påverkar de syften som gäller för ett

sådant område som anges i första stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar

närmare föreskrifter om kriterier och geografisk räckvidd för de områden

som anges i första stycket.

4 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som håll-

bara får inte dessa bränslen produceras av råvaror från mark som den

1 januari 2008 utgjordes av någon av följande naturtyper, men som inte

längre gör det när råvarorna skördas eller avverkas:

a) våtmarker, varmed avses mark som under hela året eller en

betydande del av året är täckt eller mättat av vatten,

b) kontinuerligt beskogade områden, varmed avses markområden som

omfattar mer än ett hektar med träd som är högre än fem meter och ett

krontak som täcker mer än 30 procent av ytan eller med befintliga träd

som kan uppnå dessa värden, eller

c) markområden som omfattar mer än ett hektar med träd som är högre

än fem meter och ett krontak som täcker mellan 10 och 30 procent av

ytan eller med befintliga träd som kan uppnå dessa värden.

Första stycket gäller dock inte om ändrad markanvändning inom ett

område som anges under c medför att kraven i 1 § uppfylls.

5 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som håll-

bara får inte dessa bränslen produceras av råvaror från mark som den

1 januari 2008 var torvmark, såvida det inte visas att odling och skörd

eller avverkning av råvaran inte medför dränering av tidigare odikad

mark.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar

närmare föreskrifter om kriterier och geografisk räckvidd för de områden

som avses.

6 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen, som har producerats

av jordbruksråvaror som odlats i Europeiska unionen, ska anses som

hållbara ska råvaran vara framställd i enlighet med

a) artikel 6.1 och bilaga III i rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den

19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för

system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbruks-

politiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om

ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 378/2007 samt

om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003, och

b) de rättsakter som anges i bilaga II till förordningen, punkterna 1–5

och 9.

Prop. 2009/10:164

9

3 kap. Rapportering

1 § Rapporteringsskyldig är den som yrkesmässigt

a) levererar biodrivmedel till ett eget eller någon annans säljställe i

Sverige,

b) använder biodrivmedel som inte erhållits via säljställe,

c) använder flytande biobränsle, eller

d) levererar flytande biobränsle till användare i Sverige som inte

yrkesmässigt använder flytande biobränsle.

Den som är rapporteringsskyldig ska till tillsynsmyndigheten

rapportera den mängd hållbart biodrivmedel och hållbart flytande bio-

bränsle, som har levererats eller använts. I rapporten ska den rapporte-

ringsskyldige också visa att de levererade eller använda biodrivmedlen

och flytande biobränslena är hållbara.

Uppgifterna i rapporten ska granskas av en oberoende granskare.

Granskningen ska säkerställa att uppgifterna är korrekta och tillförlitliga.

Det sker genom granskning av det system som den rapporteringsskyldige

använder, en utvärdering av provtagningsmetod samt provtagningens

frekvens och tillförlitlighet. Systemet ska vara korrekt, tillförlitligt och

skyddat mot bedrägeri. Granskaren ska i ett intyg avge ett utlåtande om

rapporten. Intyget ska av den rapporteringsskyldige ges in till tillsyns-

myndigheten.

Tillsynsmyndigheten ska i ett särskilt beslut fastställa om de biodriv-

medel och flytande biobränslen som omfattas av rapporten är att anse

som hållbara.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från rapporterings-

skyldigheten enligt andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar

närmare föreskrifter om rapportering enligt andra stycket och granskning

enligt tredje stycket.

2 § Den som är rapporteringsskyldig enligt denna lag ska anmäla detta

till tillsynsmyndigheten. En anmälan ska göras senast två veckor efter det

att rapporteringsskyldigheten har inträtt.

Den som upphör att vara rapporteringsskyldig ska anmäla detta till till-

synsmyndigheten senast två veckor efter det att rapporteringsskyldig-

heten har upphört.

3 § Regeringen meddelar föreskrifter om att myndigheter som utövar

tillsyn över efterlevnaden av lagar där uppfyllda hållbarhetskriterier utgör

ett villkor för att komma i fråga för vissa rättigheter ska, på begäran från

tillsynsmyndigheten enligt denna lag, överlämna uppgifter som kan bidra

till att identifiera rapporteringsskyldiga enligt denna lag.

4 kap. Tillsyn

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som

har meddelats i anslutning till lagen utövas av den myndighet som

regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

Prop. 2009/10:164

10

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och

ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas

med vite.

3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för

att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Ett

föreläggande får förenas med vite.

5 kap. Överklagande

1 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2010 i fråga om 3 kap. 2 §

första stycket, den 1 januari 2011 i fråga om 3 kap. 1 § andra stycket och

i övrigt den 1 augusti 2010.

2. För biodrivmedel och flytande biobränslen som har producerats i

anläggningar som var i drift den 23 januari 2008 tillämpas 2 kap. 1 §

första stycket från och med den 1 april 2013.

Prop. 2009/10:164

11

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (2003:113) om

elcertifikat

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1, 3 b, 9 och 9 a §§ lagen (2003:113) om

elcertifikat ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §¹

Berättigad att bli tilldelad elcertifikat är innehavaren av en enligt 5 §

godkänd produktionsanläggning där el produceras med användande av en

eller flera av följande förnybara energikällor:

1. vindkraft,

2. solenergi,

3. vågenergi,

4. geotermisk energi, eller

5. biobränslen.

Om flera produktionsanläggningar för vindkraft finns i närheten av

varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska de anses som

separata anläggningar vid tillämpningen av denna lag.

Innehavaren av en produktions-

anläggning enligt första stycket

där produktionen sker med

användning av flytande bio-

bränslen är berättigad att bli till-

delad elcertifikat endast om bio-

bränslena är att anse som håll-

bara enligt lagen (2010:000) om

hållbarhetskriterier för biodriv-

medel och flytande biobränslen.

Om produktionskapaciteten till följd av investeringar i produktions-

höjande åtgärder varaktigt ökats i en anläggning som avses i 1 eller 1 a §

efter utgången av år 2006, ska den ökade produktionen av förnybar el

berättiga innehavaren att bli tilldelad elcertifikat.

Regeringen eller, efter rege-

ringens bemyndigande, tillsyns-

myndigheten får meddela före-

skrifter om

1. vad som avses med bio-

bränslen i första stycket 5, och

2. villkoren för att tilldelas

elcertifikat enligt tredje stycket.

Regeringen eller, efter rege-

ringens bemyndigande, tillsyns-

myndigheten får meddela före-

skrifter om

1. vad som avses med bio-

bränslen i första stycket 5, och

2. villkoren för att tilldelas

elcertifikat enligt fjärde stycket.

3 b §²

Tillsynsmyndigheten ska, efter

ansökan av produktionsanlägg-

Tillsynsmyndigheten ska, efter

ansökan av produktionsanlägg-

¹ Senaste lydelse 2009:269.

² Senaste lydelse 2009:269.

Prop. 2009/10:164

12

ningens innehavare, lämna för-

handsbesked om möjligheten till

godkännande för tilldelning av

elcertifikat enligt 1 § tredje

stycket, 2 § tredje stycket eller

3 a §.

ningens innehavare, lämna för-

handsbesked om möjligheten till

godkännande för tilldelning av

elcertifikat enligt 1 § fjärde

stycket, 2 § tredje stycket eller

3 a §.

Ett förhandsbesked, som innebär att ett godkännande enligt 5 §

kommer att meddelas efter ansökan, får förenas med villkor och är

bindande vid prövning av en ansökan om ett sådant godkännande.

Lydelse enligt prop. 2009/10:133

Föreslagen lydelse

9 §

För ökad produktionskapacitet i

anläggningar som avses i 1 §

tredje stycket och 2 § tredje

stycket har producenten inte rätt

att tilldelas elcertifikat när femton

år har gått från den dag då

produktionen av förnybar el

ökade. Elcertifikat får inte heller

tilldelas efter utgången av år 2035.

För ökad produktionskapacitet i

anläggningar som avses i 1 §

fjärde stycket och 2 § tredje

stycket har producenten inte rätt

att tilldelas elcertifikat när femton

år har gått från den dag då

produktionen av förnybar el

ökade. Elcertifikat får inte heller

tilldelas efter utgången av år 2035.

För anläggningar som avses i 3 a § har producenten inte rätt att tilldelas

elcertifikat när femton år har gått från den dag då anläggningen, enligt

tillsynsmyndighetens beslut om godkännande enligt 5 §, är att anse som

ny. Elcertifikat får inte heller tilldelas efter utgången av år 2035.

Om en ansökan om godkännande

för tilldelning av elcertifikat enligt

1 § tredje stycket, 2 § tredje

stycket eller 3 a § kommer in till

tillsynsmyndigheten efter det att

anläggningens godkännande för

tilldelning har återkallats enligt

6 kap. 6 § 3 a, får elcertifikat

endast tilldelas från tillsyns-

myndighetens nya beslut om god-

kännande för tilldelning av elcerti-

fikat.

Om en ansökan om godkännande

för tilldelning av elcertifikat enligt

1 § fjärde stycket, 2 § tredje

stycket eller 3 a § kommer in till

tillsynsmyndigheten efter det att

anläggningens godkännande för

tilldelning har återkallats enligt

6 kap. 6 § 3 a, får elcertifikat

endast tilldelas från tillsyns-

myndighetens nya beslut om god-

kännande för tilldelning av elcerti-

fikat.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 a §³

Om en anläggnings godkännande för tilldelning av elcertifikat har åter-

kallats enligt 6 kap. 6 §, får elcertifikat inte tilldelas för samma produk-

tionsanläggning om anläggningen endast har flyttats till en annan plats.

Tilldelning av elcertifikat för

ökad produktionskapacitet enligt

Tilldelning av elcertifikat för

ökad produktionskapacitet enligt

³ Senaste lydelse 2009:269.

Prop. 2009/10:164

13

1 § tredje stycket eller 2 § tredje

stycket får dock ske trots vad som

sägs i första stycket.

1 § fjärde stycket eller 2 § tredje

stycket får dock ske trots vad som

sägs i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

Prop. 2009/10:164

14

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1495) om

ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

Härigenom föreskrivs att ikraftträdande- och övergångsbestämmel-

serna till lagen (2009:1495) om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på

energi ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2009:1495

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den

1 januari 2011. Äldre bestämmel-

ser gäller fortfarande för för-

hållanden som hänför sig till tiden

före ikraftträdandet.

1. Denna lag träder i kraft den

1 januari 2011.

2. Äldre bestämmelser gäller

fortfarande för förhållanden som

hänför sig till tiden före ikraft-

trädandet.

3. Bestämmelserna i 7 kap. 3 §

fjärde stycket och 7 kap. 4 § andra

stycket tillämpas dock från och

med den 1 januari 2012.

Prop. 2009/10:164

15

3

Ärendet och dess beredning

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG om främjande av

användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och

ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG antogs

den 23 april 2009. Direktivet finns i bilaga 1.

Regeringen beslutade den 18 december 2008 att låta Statens energi-

myndighet utreda hur direktivets bestämmelser om hållbarhetskriterier

kan införlivas i svensk rätt.

Myndigheten inkom i oktober 2009 med rapporten Hållbarhetskriterier.

Rapportens lagförslag finns i bilaga 2.

Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-

serna finns i bilaga 3.

En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Regerings-

kansliet (Näringsdepartementet) (Dnr 2009/7508/E).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 18 februari 2010 att inhämta Lagrådets

yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns

i bilaga 5. Lagrådet har haft två synpunkter. Den första gäller s.k. upp-

lysningsbestämmelser. I den delen har regeringen inte följt Lagrådets

synpunkt. Frågan behandlas i avsnitt 6. Den andra synpunkten avser

utformningen av 4 kap. 1 § i den föreslagna lagen om hållbarhetskriterier

för biodrivmedel och flytande biobränslen. I den delen har regeringen

följt Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts

i lagtexten.

4

Bakgrund

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG om främjande av

användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och

ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (för-

nybartdirektivet) antogs den 23 april 2009.

Direktivet är ett medel för att uppnå Europeiska unionens mål att

20 procent av unionens bruttoenergianvändning ska tillgodoses genom

energi från förnybara energikällor senast 2020 och att andelen energi från

förnybara energikällor när det gäller alla former av transporter år 2020

ska uppgå till minst tio procent av den slutliga energianvändningen i

transporter i varje medlemsstat.

Genom direktivet upprättas en gemensam ram för främjande av energi

från förnybara energikällor. För varje medlemsstat anges ett nationellt

övergripande mål för andelen energi från förnybara energikällor som

medlemsstaten ska ha uppnått senast 2020. Dessa andelar skiljer sig åt

mellan medlemsstaterna men om de uppnås medför det att den samlade

unionens mål om att 20 procent av unionens bruttoenergianvändning ska

tillgodoses genom energi från förnybara energikällor uppnås.

För Sverige är det nationella övergripande målet satt till 49 procent.

Prop. 2009/10:164

16

Bland de förnybara energikällorna ingår biodrivmedel och flytande

biobränslen. För dessa energislag anges vissa kriterier som de måste

uppfylla för att användningen av energislagen ska få beaktas vid upp-

nåendet av det nationella övergripande målet.

Dessutom anges i direktivet att endast biodrivmedel och flytande bio-

bränslen som uppfyller dessa kriterier får dels beaktas vid uppfyllandet

av kvoter för energi från förnybara energikällor enligt nationella

bestämmelser, dels komma i fråga för finansiellt stöd för användning av

dessa energislag.

Bestämmelser om dessa hållbarhetskriterier finns i artiklarna 17–21 i

direktivet.

Genomförande av övriga bestämmelser i direktivet behandlas i rege-

ringens proposition Genomförande av direktiv om förnybar energi (prop.

2009/10:128).

5

Artiklarna 17–21

5.1

Artikel 17

Artikeln, som består av nio punkter, har rubriken ”Hållbarhetskriterier

för biodrivmedel och flytande biobränslen”.

Som framgår av rubriken regleras i artikeln vissa frågor angående bio-

drivmedel och flytande biobränslen. Dessa två begrepp definieras i

artikel 2 enligt följande.

Med biodrivmedel avses enligt punkten i ”vätskeformiga eller gas-

formiga bränslen som framställs av biomassa och som används för

transportändamål”.

Med flytande biobränslen avses enligt punkten h ”vätskeformiga

bränslen för andra energiändamål än för transportändamål, inbegripet el,

uppvärmning och kylning, som framställs av biomassa”.

Gemensamt för båda dessa begrepp är alltså att de framställs av bio-

massa.

Med biomassa avses enligt punkten e ”den biologiskt nedbrytbara

delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från

jordbruk (inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung),

skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vatten-

bruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och

kommunalt avfall”.

Biomassa

Biomassa är ett samlande begrepp för de råvaror som används för att

framställa biodrivmedel och flytande biobränslen.

Med produkter avses sådant som odlas i syfte att användas vid fram-

ställning av biodrivmedel och flytande biobränslen. Med restprodukter

avses sådant som blir över vid sedvanligt jordbruk och skogsbruk och

som tas tillvara för att användas vid framställning av biodrivmedel och

flytande biobränslen.

Prop. 2009/10:164

17

De produkter från jordbruk som främst används är vete, raps, majs och

sockerrör men även energiskog förekommer. Av vete framställs etanol

som används som ersättning för bensin och av raps framställs rapsolja,

som förädlas till rapsmetylester (RME), vilket används som ersättning

för diesel. Det avfall från jordbruk som främst används är gödsel, av

vilket man framställer biogas.

Den produkt från skogsbruk som främst används är ved. De rest-

produkter från skogsbruk som främst används är toppar, kvistar och bark.

Dessa produkter och restprodukter används som eldningsbränsle, vilket

är ett fast biobränsle, som inte omfattas av direktivet och därmed inte

heller av den föreslagna lagen.

Restprodukter från ”därmed förknippad industri” är främst sågspån och

svartlut. Av sågspån görs pellets som används som eldningsbränsle och

svartlut som också används som eldningsbränsle och som inom några år

förhoppningsvis kommer att kunna förädlas till drivmedel.

Exempel på industriavfall är slam och på kommunalt avfall sopor, av

vilket man framställer biogas.

Biodrivmedel

De biodrivmedel som främst används i Sverige är etanol, FAME och

biogas.

Etanol framställs vanligen genom jäsning av socker eller stärkelserika

jordbruksprodukter, exempelvis spannmål, eller genom jäsning av

cellulosabaserad råvara, exempelvis sockerrik lut från sulfitmassatill-

verkning. Huvuddelen av den etanol som används i Sverige importeras.

Etanol används på två sätt, som låginblandad etanol och som övrig

etanol. Det första sättet innebär att etanol tillsätts bensin så att etanolen

uppgår till högst fem volymprocent. Det andra sättet innebär att etanol

utgör huvudingrediensen i bränslet med inblandning av femton procent

bensin eller fem procent tändförbättrare, framför allt i dieselmotorer.

Fat Acid Methyl Ester (FAME) är ett samlingsnamn för fettsyra-

metylestrar, av vilka den vanligaste i Sverige är rapsmetylester (RME).

FAME produceras i Sverige huvudsakligen genom förestring av raps-

olja till rapsmetylester (RME). Förestring innebär att en syra förenas med

alkohol.

FAME används antingen genom inblandning i diesel, varvid halten

FAME uppgår till högst fem procent, eller direkt som fordonsbränsle i

form av biodiesel.

Biogas, som till skillnad från de två föregående biodrivmedlen, är ett

gasformigt biodrivmedel, produceras vanligen genom rötning, där

organiskt material bryts ner genom jäsning under syrefria förhållanden.

Som råvara vid rötningen används i Sverige främst inhemska råvaror,

såsom avfall och slam från avloppsreningsverk. Det förekommer också

att man använder avfall från slakterier och stallgödsel.

Vid rötningen bildas rågas som uppgraderas till biogas, vilken kan

användas som drivmedel.

Antingen blandas biogasen med naturgas, som sedan används som

fordonsbränsle, eller används den direkt som fordonsbränsle.

Prop. 2009/10:164

18

Från skogsråvara sker idag (2010) ännu inte någon storskalig produk-

tion av biodrivmedel, men viktiga möjligheter är produktion av DME

(dimetyleter), metanol eller etanol baserat på ved eller svartlut eller bio-

diesel baserat på råtallolja.

Flytande biobränslen

Definitionen omfattar, till skillnad från biodrivmedel, bara vätskeformiga

och alltså inte gasformiga produkter.

De bränslen som används i Sverige och som omfattas av definitionen

är biooljor, råtallolja och tallbeckolja.

Biooljor omfattar fyra typer av produkter, nämligen vegetabiliska och

animaliska oljor samt vegetabiliska och animaliska fetter. Den vanligaste

biooljan är rapsolja.

Biooljor används främst som ersättningsbränsle i stället för fossil olja i

värme- och kraftvärmeverk. Olika blandningar av oljor och fetter

används beroende på anläggningens egenskaper.

Råtallolja erhålls som en biprodukt vid tillverkning av kemisk

pappersmassa och kan användas som bränsle. Råtallolja kan även

destilleras och därefter användas vid framställning av lim, färg och

fernissa. Vid destilleringen uppstår som en restprodukt tallbeckolja,

vilken kan användas som bränsle.

Punkten 1 första stycket

Biodrivmedel och flytande biobränslen får beaktas för tre angivna syften

endast om de uppfyller ett antal kriterier, som anges i punkterna 2–6.

De tre syftena är:

a) Mätning av uppfyllandet av kravet på andelen energi från förnybara

energikällor av den slutliga energianvändningen enligt artikel 3

punkterna 1, 2 och 4 i direktivet,

b) Mätning av hur kvoter för energi från förnybara energikällor

uppfylls, och

c) Möjligheten att få finansiellt stöd från staten för användning av

biodrivmedel och flytande biobränslen.

Punkten 1 första stycket a genomförs genom 1 kap. 3 § första stycket i

lagen.

Punkten 1 första stycket b genomförs genom den föreslagna ändringen

i lagen om elcertifikat.

Punkten 1 första stycket c reglerar möjligheten att ge finansiellt stöd

från staten för användning av biodrivmedel och flytande biobränslen. Det

i Sverige viktigaste stödet är vissa skattelättnader för dessa bränslen.

Skattelättnaderna för flytande biobränslen och biogas regleras i lagen

(1994:1776) om skatt på energi medan övriga biodrivmedel undantas

från energiskatt och koldioxidskatt genom individuella regeringsbeslut,

som grundar sig på en dispensmöjlighet i den lagen.

Detta beskrivs närmare i avsnitt 8.

Prop. 2009/10:164

19

Punkten 1 andra stycket

Biodrivmedel och flytande biobränslen som framställts av avfall eller

andra restprodukter än sådana från jordbruk, skogsbruk, fiske och vatten-

bruk behöver bara uppfylla det hållbarhetskriterium som anges i artikel

17.2 för att anses som hållbara.

Bestämmelsen ligger till grund för 1 kap. 3 § andra stycket i lagen.

Punkten 2

I denna punkt anges det första hållbarhetskriteriet, som innebär att

användningen av biodrivmedel och flytande biobränslen måste medföra

en minskning av utsläppen av växthusgas jämfört med utsläppen om

fossila bränslen i stället hade använts med minst 35 procent för att

bränslet ska anses som hållbart.

Av artikel 19.1 framgår att minskningen avser en minskning för en

produktionskedja.

Punkten genomförs genom 2 kap. 1 § i lagen. Frågan behandlas

närmare i författningskommentaren till paragrafen.

Punkterna 3–5

I dessa punkter anges ytterligare hållbarhetskriterier. De har det gemen-

samt att för att anses som hållbara får inte biodrivmedel och flytande

biobränslen produceras av råvaror som har odlats eller avverkats på vissa

angivna typer av markområden. Skälet är att områdena under punkten 3

är värdefulla för den biologiska mångfalden och att ändrad mark-

användning på områdena under punkterna 4 och 5 kan frigöra koldioxid

som är bundet i organiskt material i marken.

Punkterna genomförs genom 2 kap. 2–5 §§ i lagen. Frågan behandlas

närmare i författningskommentarerna till nämnda paragrafer.

Punkten 6

I denna punkt ges bestämmelser om jordbruksråvaror som används för

framställning av biodrivmedel och biobränslen. För att bränslen som

framställts av dessa råvaror ska anses som hållbara måste jordbruksrå-

varorna ha odlats i enlighet med bestämmelserna i ett antal rättsakter,

som antagits inom ramen för unionens gemensamma jordbrukspolitik.

Rättsakterna utgörs av en förordning, som är direkt tillämplig i Sverige

och sex direktiv som samtliga är genomförda i svensk lagstiftning.

Denna punkt gäller bara jordbruksråvaror som har odlats inom

unionen.

Punkten genomförs genom 2 kap. 6 § i lagen.

Punkten 7

Punkten riktar sig till kommissionen.

Prop. 2009/10:164

20

Punkten 8

Enligt denna punkt får medlemsstaterna, med avseende på de syften som

anges i punkten 1 första stycket a, b och c, inte vägra att anse biodriv-

medel och biobränslen som hållbara av andra hållbarhetsskäl än de som

anges i artikeln.

Punkten 9

Punkten riktar sig till kommissionen.

5.2

Artikel 18

Artikeln, som består av nio punkter, har rubriken ”Kontroll av överens-

stämmelse med hållbarhetskriterierna för biodrivmedel och flytande

biobränslen”.

Punkten 1

I de fall då biodrivmedel och flytande biobränslen ska beaktas för de

ändamål som anges i artikel 17.1 ska medlemsstaterna kräva att de

ekonomiska aktörerna visar att hållbarhetskriterierna i artikel 17.2–17.5

är uppfyllda. Vilka som avses med termen ”ekonomiska aktörer” anges

inte.

I punkten anges också att de ekonomiska aktörerna vid rapporteringen

ska använda ett s.k. massbalanssystem, som ska uppfylla tre krav enligt

följande.

a) Systemet ska medge att partier med råvaror eller biobränslen kan

blandas även om olika delar av partiet har olika hållbarhetsegenskaper.

b) Information om hållbarhetsegenskaper hos ett parti och om dess

storlek ska vara kopplad till blandningen.

c) Summan av alla partier som tas från blandningen ska beskrivas ha

samma hållbarhetsegenskaper, i samma mängder, som summan av alla

partier som har tillförts blandningen.

Innebörden av detta är i praktiken att en viss samlad mängd råvaror till

biobränslen, som härrör från olika områden med olika egenskaper ska

kunna redovisas med varje ingående del separat. De olika delarna

behöver inte kunna identifieras rent fysiskt men omfattningen av varje

ingående del ska kunna redovisas. Följden av detta är att ett inköp av en

viss mängd råvaror med specifika hållbarhetsegenskaper som en åter-

försäljare har gjort ska motsvaras av försäljning av samma mängd råvaror

med de specifika hållbarhetsegenskaperna.

Punkten genomförs genom förordningar och myndighetsföreskrifter

som meddelas med stöd av bemyndigandet i 3 kap. 1 § sista stycket i

lagen.

Prop. 2009/10:164

21

Punkten 2

Punkten riktar sig till kommissionen.

Punkten 3

Bestämmelserna i denna punkt kan ses som en komplettering till

bestämmelserna i punkten 1 om de ekonomiska aktörernas skyldighet att

visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda.

I första stycket föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att de eko-

nomiska aktörerna dels tillhandahåller tillförlitlig information, dels, på

begäran, gör de uppgifter på vilken informationen baserar sig tillgänglig

för medlemsstaten. Begreppet ”information” syftar på de uppgifter som

omfattas av rapporteringsskyldigheten.

Dessutom ska de ekonomiska aktörerna låta informationen genomgå en

tillfredsställande oberoende granskning och därefter förete bevis på att så

skett.

Granskningen ska avse två omständigheter. Den första är att

kontrollera att de system de ekonomiska aktörerna använder är korrekta,

tillförlitliga och skyddade mot bedrägerier.

Den andra omständigheten avser en utvärdering av dels provtagningens

frekvens och den metod som använts för provtagningen, dels upp-

gifternas tillförlitlighet. Det finns i direktivet inga uttryckliga krav på

sådana provtagningar som nämns här, men om detta har skett ska det

rapporteras och det omfattas då också av den granskning som nämns i

detta stycke.

I andra stycket ges närmare bestämmelser om de uppgifter som

informationen som nämns i första stycket ska innehålla. Det gäller främst

hur de markområden som nämns i artikel 17.2–17.5 har behandlats.

Om den ekonomiske aktören har vidtagit åtgärder för att ta hänsyn till

dels den sociala hållbarheten i unionen och i tredjeländer till följd av den

ökade efterfrågan på biodrivmedel, dels den inverkan som unionens

biodrivmedelspolitik har haft på tillgången på livsmedel till överkomligt

pris, särskilt för människor i utvecklingsländerna, ska information

lämnas om dessa åtgärder. Det föreligger dock ingen skyldighet att vidta

sådana åtgärder.

Tredje stycket riktar sig till kommissionen.

I fjärde stycket anges att vad som föreskrivs i denna punkt gäller

oavsett om biobränslet har framställts inom unionen eller har importerats.

Enligt femte stycket ska en medlemsstat till kommissionen överlämna

den information som har lämnats av de ekonomiska aktörerna. Informa-

tionen ska lämnas i aggregerad form.

Första och andra styckena genomförs genom 3 kap. 1 § första–tredje

styckena samt de förordningar och myndighetsföreskrifter som meddelas

med stöd av 3 kap. 1 § sista stycket.

Punkterna 4–9

Dessa punkter riktar sig till unionen och kommissionen.

Prop. 2009/10:164

22

5.3

Artikel 19

Artikeln, som består av åtta punkter, har rubriken ”Beräkning av växt-

husgaspåverkan av biodrivmedel och flytande biobränslen”.

Punkten 1

Här anges hur beräkning av minskade utsläpp av växthusgaser vid

tillämpning av artikel 17.2 ska ske. Tre olika modeller anges som

alternativ. Alla tre modeller hänvisar till närmare bestämmelser i

bilaga V.

Punkten genomförs genom förordningar och myndighetsföreskrifter

som meddelas enligt 2 kap. 1 § fjärde stycket. Skälet är att de

beräkningsmodeller som anges i denna punkt är både komplicerade och

omfattande och därför inte lämpar sig för lagform.

Punkten 2

I denna punkt regleras viss rapporteringsskyldighet till kommissionen för

medlemsstaterna.

Punkten 3

I denna punkt ges vissa närmare bestämmelser om det beräkningssätt

som anges i punkten 1.

Punkten genomförs på samma sätt som punkten 1.

Punkterna 4–8

Punkterna riktar sig till kommissionen.

5.4

Artikel 20

I artikeln, som har rubriken ”Genomförandeåtgärder”, anges att då

artiklarna 17.3 andra stycket, 18.3 tredje stycket, 18.6, 18.8, 19.5, 19.7

första stycket och 19.8 genomförs i nationell lagstiftning ska även de

syften som anges i artikel 7a i direktiv 98/70/EG fullt ut beaktas.

Direktiv 98/70/EG är numera ersatt av Europaparlamentets och rådets

direktiv 2009/30/EG av den 23 april 2009 om ändring av direktiv

98/70/EG, vad gäller specifikationer för bensin, diesel och gasoljor och

införande av ett system för hur växthusgasutsläpp ska övervakas och

minskas, om ändring av rådets direktiv 1999/32/EG, vad gäller speci-

fikationen för bränsle som används av fartyg på inre vattenvägar, och om

upphävande av direktiv 93/12/EEG. Artikel 7a återfinns i detta direktiv.

Direktivet ska vara genomfört senast den 31 december 2010 och är

ännu inte genomfört i svensk lagstiftning. Såvitt gäller genomförande av

Prop. 2009/10:164

23

förnybartdirektivet kommer syftena i nämnda artikel 7 a främst att

beaktas då förordningar och myndighetsföreskrifter utarbetas.

5.5

Artikel 21

I artikeln, som har rubriken ”Särskilda bestämmelser för energi från

förnybara energikällor inom transportsektorn”, åläggs medlemsstaterna i

punkten 1 viss informationsskyldighet gentemot allmänheten. Rege-

ringen kommer att ge en myndighet i uppdrag att genomföra sådana

informationsinsatser.

I punkten 2 ges vissa bestämmelser om beräkningen av nationella

kvoter för energi från förnybara energikällor. Den bestämmelsen kommer

att genomföras genom de förordningar och myndighetsföreskrifter, där

rapporteringsskyldigheten närmare kommer att regleras.

6

Lag om hållbarhetskriterier för biodrivmedel

och flytande biobränslen

Regeringens förslag: En lag om hållbarhetskriterier för biodrivmedel

och flytande biobränslen införs i syfte att genomföra artiklarna 17–21

i förnybartdirektivet såvitt avser kravet att dessa bränslen ska vara

hållbara för att få beaktas vid uppnåendet av målet om andel förnybar

energi.

Lagen (2003:113) om elcertifikat ändras i syfte att genomföra kravet

att biobränslen ska vara hållbara för att få beaktas vid uppfyllandet av

kvoter för energi från förnybara energikällor.

Regeringens bedömning: Direktivets krav på att hållbarhets-

kriterierna också ska uppfyllas för att finansiellt stöd ska få ges till

dessa bränslen, bör behandlas i särskild ordning, då ytterligare utred-

ning krävs i den delen.

Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva eller

har inget att erinra mot förslaget att genomföra artiklarna 17–21 i förny-

bartdirektivet genom en särskild lag. Ett flertal remissinstanser uppmärk-

sammar dock att skogsvårdslagen och miljöbalken redan innehåller

bestämmelser som i viss mån överlappar de här föreslagna hållbarhets-

kriterierna. Mot denna bakgrund efterfrågas en vidare analys av möjlig-

heterna att använda sig av befintlig lagstiftning såsom miljöbalken eller

skogsvårdslagen, som alternativ eller komplement till en särskild lag om

hållbarhetskriterier. Naturvårdsverket anger att frågan är komplex och att

det bör utredas vidare ifall befintlig lagstiftning är tillräcklig eller ifall

den kan kompletteras för att kunna användas även för att genomföra

hållbarhetskriterierna. Svenska biogasföreningen menar att befintlig

lagstiftning bör nyttjas så långt som möjligt. Träbränsleföreningen anger

att man i första hand bör pröva om inte skogsvårdslagen och miljöbalken

Prop. 2009/10:164

24

räcker för att säkerställa att svensk skogsråvara uppfyller hållbarhets-

kriterierna för biobränslen.

Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna och SVEBIO anger att befintlig lag-

stiftning är tillräcklig för att säkerställa att råvara från svensk skog upp-

fyller hållbarhetskritererna. LRF anger att befintlig lagstiftning innebär

att svenskt lantbruk och skogsbruk uppfyller hållbarhetskriterierna.

Lantmännen vill låta utreda ifall detta är fallet.

Jordbruksverket anser att odling av grödor för produktion av biodriv-

medel och flytande biobränslen på svensk jordbruksmark bör anses upp-

fylla hållbarhetskriterierna i det fall odlingen sker enligt regler och hävd

samt att det befintliga kontrollsystemet för detta är tillräckligt.

Länsstyrelsen i Dalarnas län säger att det behövs en samordning av

hållbarhetskriterierna med skogsvårdslagen och miljöbalken – bland

annat avseende begrepp, markslagsdefinitioner, mm.

SVEBIO noterar att rapportens förslag innebär att stora delar av direk-

tivet, exempelvis beräkningsmetoden för bränslenas utsläpp av växthus-

gaser i ett livscykelperspektiv, kommer att regleras genom förordning

och föreskrifter, vilket enligt SVEBIO inte är tillfredsställande.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt regeringens

bedömning finns det flera skäl att reglera hållbarhetskriterierna i en

särskild lag. För det första ska hållbarhetskriterierna gälla även

importerad råvara eller bränslen. Då dessa kommer från länder med en

miljölagstiftning som skiljer sig från den svenska, behövs en lag som kan

appliceras även på denna import. Skogsvårdslagen och miljöbalken kan

inte kompletteras i detta syfte. För det andra vill regeringen uppmärk-

samma att några av de aspekter som omfattas av direktivets hållbarhets-

kriterier i dagsläget inte regleras i svensk rätt. Detta gäller främst kravet

på växthusgasreduktion. För det tredje menar regeringen att en särskild

hållbarhetslag, som samlar samtliga hållbarhetskriterier, innebär ett

tydligare, enklare och mer transparant genomförande av direktivet,

jämfört med alternativet att justera ett antal redan gällande lagar, förord-

ningar och föreskrifter.

Förslaget till lag om hållbarhetskriterier innebär att stora delar av

direktivets detaljbestämmelser kommer att regleras genom förordning

och föreskrifter. Enligt regeringens bedömning finns det två skäl att inte

införa dessa detaljbestämmelser i lag. För det första handlar det om en

typ av bestämmelser, exempelvis gällande beräkningsmetoder, som inte

är lämpade att införa i lag. För det andra kommer dessa bestämmelser att

vara föremål för förändring utifrån kommitologiska processer.

Den föreslagna lagen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och

flytande biobränslen innehåller ett antal s.k. upplysningsbestämmelser

som i och för sig inte är nödvändiga, eftersom de avser sådana verk-

ställighetsföreskrifter som regeringen alltid kan meddela med stöd av

8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen.

Lagrådet har anfört att dessa bestämmelser i sin helhet och särskilt

bestämningen ”närmare” är överflödiga och därför bör utgå.

Regeringen anser dock att upplysningsbestämmelserna i detta fall har

stor praktisk betydelse för de företag som berörs av den föreslagna lagen.

Regeringen vill också framhålla att sådana upplysningsbestämmelser

redan finns i flera lagar som riktar sig till företag inom olika sektorer.

Som exempel kan nämnas ellagen (1997:857) och naturgaslagen

Prop. 2009/10:164

25

(2005:403). Det framstår därför som konsekvent att även i detta fall

informera om kommande verkställighetsföreskrifter.

När det gäller formuleringen av bestämmelserna finner regeringen inte

skäl att nu avvika från det uttryckssätt som hittills använts i lagstiftnings-

sammanhang.

Som har nämnts i avsnitt 5.1 under artikel 17 punkten 1 första stycket

måste biodrivmedel och flytande biobränslen uppfylla hållbarhets-

kriterierna för att få beaktas vid mätning av hur kvoter för energi från

förnybara energikällor uppfylls. För svenskt vidkommande finns

bestämmelser om detta inom elcertifikatsystemet, som regleras i lagen

(2003:113) om elcertifikat. Kort uttryckt innebär systemet att en viss

kvotdel av en elanvändares elförbrukning måste bestå av el som

producerats från förnybara energikällor. Denna skyldighet fullgörs i

praktiken genom att elanvändaren inköper ett visst antal elcertifikat som

motsvarar elanvändarens kvotdel av el från förnybara energikällor. Enligt

lagen om elcertifikat är det elleverantören som för elanvändarnas räkning

köper elcertifikaten och sedan debiterar kunderna för detta.

De som producerar el från förnybara energikällor tilldelas av staten

elcertifikat i förhållande till sin produktion. Dessa elcertifikat kan

elproducenterna sedan sälja till dem som är skyldiga att förvärva

certifikat i enlighet med vad som nyss nämnts. Som förnybara energi-

källor räknas bl.a. biobränslen. Sådana används framför allt i kraftvärme-

verk.

På grund av bestämmelserna om hållbarhetskriterier i direktivet före-

slås i denna proposition en ändring i lagen om elcertifikat. Ändringen

innebär att den som producerar el med användande av biobränslen bara

får tilldelas elcertifikat i förhållande till den el som producerats med

användande av biobränslen som uppfyller hållbarhetskriterierna i lagen

om hållbarhetskriterier.

I rapporten föreslås även ändring i 6 kap. 7 §. I paragrafens första

stycke anges att den som felaktigt tilldelas elcertifikat genom att lämna

oriktiga eller vilseledande uppgifter i vissa angivna typer av rapporte-

ringar ska betala en sanktionsavgift. I andra stycket anges att ett beslut

om sanktionsavgift inte får avse elcertifikat som har tilldelats mer än två

år före beslutet om sanktionsavgift. I rapporten föreslås ett tillägg i andra

stycket innebärande att ett beslut om sanktionsavgift inte får avse elcerti-

fikat som har tilldelats mer än sex år före beslutet om felaktigheten består

i uppfyllandet av hållbarhetskriterier.

Regeringen avstår från att lägga fram detta förslag. Den fråga som för-

slaget berör bör avgöras efter det att närmare föreskrifter om rapportering

av uppfyllande av hållbarhetskriterier har utarbetats. Det kan också visa

sig att en samordning med motsvarande bestämmelser i lagen om skatt på

energi kan behövas.

Genom ovanstående lagförslag genomförs artiklarna 17–21 i förny-

bartdirektivet så vitt avser kravet att dessa bränslen ska vara hållbara för

att få beaktas vid uppnåendet av målet om andel förnybar energi samt för

uppfyllandet av kvoter för energi från förnybara energikällor. I fråga om

artikel 17 rör det sig således om punkterna 1 a och 1 b. Direktivets krav

på att hållbarhetskriterierna också ska uppfyllas för att finansiellt stöd

ska få ges till dessa bränslen, dvs. punkten 1 c, bör behandlas i särskild

ordning. Det viktigaste stödet i Sverige är de skattelättnader som i dag

Prop. 2009/10:164

26

ges för flytande biobränslen och biodrivmedel. Som närmare utvecklas i

avsnitt 8 anser regeringen att ytterligare utredning krävs för att få ett

system på plats som uppfyller kraven i förnybartdirektivet och den

skattemässiga hanteringen av skattelättnaderna. Regeringen avser därför

att senare återkomma med förslag till de erforderliga författnings-

ändringar som kan krävas för att punkten 1 c i artikel 17 kan genomföras.

7

Rapportering och tillsyn

Regeringens förslag: Följande aktörer blir rapporteringsskyldiga

enligt den föreslagna lagen:

– den som yrkesmässigt levererar biodrivmedel till eget eller annans

säljställe i Sverige,

– den som yrkesmässigt använder biodrivmedel som inte erhålls vid

säljställe,

– den som yrkesmässigt använder flytande biobränsle, och

– den som yrkesmässigt levererar flytande biobränslen till

användare i Sverige som inte yrkesmässigt använder flytande bio-

bränsle.

Den rapporteringsskyldige ska till tillsynsmyndigheten rapportera

den mängd hållbart biodrivmedel och hållbart flytande biobränsle som

har levererats eller använts. Uppgifterna ska verifieras av en

oberoende granskare.

Regeringens bedömning: Statens energimyndighet bör utses att

vara tillsynsmyndighet enligt den föreslagna lagen.

Rapportens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. I rapporten föreslås även att den oberoende granskaren ska vara

ackrediterad för denna uppgift enligt lagen (1992:1119) om teknisk

kontroll.

Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, däribland Jordbruks-

verket, Skogsstyrelsen, VTI, Tillväxtverket, Lantmännen, SVEBIO,

Svenska biogasföreningen och Svenska gasföreningen understryker att

den föreslagna rapporteringen utgör en ökad administrativ börda som kan

bli särskilt betungande för mindre företag.

Kommerskollegium och SWEDAC har i sina remissyttranden uppmärk-

sammat förslaget om att den oberoende granskaren ska vara ackrediterad

för denna uppgift enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Enligt

Kommerskollegium och SWEDAC strider detta mot gällande EU-rätts-

liga regler om den fria rörligheten för tjänster, eftersom det föreslagna

kravet på ackreditering enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll

innebär att endast svenska kontrollorgan kan erbjuda den aktuella verifie-

ringstjänsten. SEKAB konstaterar att metoder för verifiering inte finns

definierade varken i direktivet eller i förslaget till lagtext. Enligt SEKAB

är det viktigt att utarbetandet av förordningar och föreskrifter sker i

samråd med industrin samt att man undviker olika tolkningar i olika

medlemsstater. SEKAB föreslår att rapporteringsskyldigheten inte bör

omfatta den som levererar biobränsle till annans säljställe, eftersom det

Prop. 2009/10:164

27

förekommer att kunder hämtar eller lämnar biodrivmedel och att det blir

en administrativ börda att separera dessa batcher av biodrivmedel.

VTI ifrågasätter om Energimyndigheten bör vara tillsynsmyndighet för

hållbarhetskritereirna eftersom myndigheten i dagsläget inte har något

ansvar inom markanvändnings- och miljöområdet. Svensk Energi och

Svensk Fjärrvärme anför på samma grunder att tillsynsansvaret bör delas

mellan Energimyndigheten, Jordbruksverket och Skogsstyrelsen. Natur-

vårdsverket anger att frågan om vilken myndighet som är bäst lämpad för

att utöva tillsynen beror på hur systemet utformas i övrigt.

Skälen för regeringens förslag:

Den administrativa bördan

Den rapportering som enligt lagen kopplas till hållbarhetskriterierna

utgör en administrativ börda. Då hållbarhetskriterierna reglerar hela

produktionskedjan, från odling till färdigt bränsle, kommer detta för-

hållande att gälla inte bara de rapporteringsskyldiga utan även deras

underleverantörer. I sammanhanget bör dock understrykas att hållbar-

hetskriterierna endast utgör en del av ett större paket åtgärder som

sammantaget syftar till att öka andelen förnybar energi. Ett exempel är att

den högsta andelen tillåten inblandningen av biodrivmedel i bensin och

diesel har blivit högre genom den förändring av bränslekvalitetsdirektivet

som medlemsstaterna är skyldiga att genomföra kring årsskiftet

2010/2011. Ett annat exempel är det bindande målet om att andelen för-

nybar energi i transportsektorn ska vara minst 10 procent i samtliga

medlemsstater senast 2020. Sammantaget bedöms dessa beslut komma

att leda till en kraftigt ökad efterfrågan på dessa bränslen. Hållbarhets-

kriteriernas huvudsakliga syfte är att minimera de potentiella negativa

effekterna av den ökade efterfrågan och rapporteringen är en nödvändig

följd av detta, eftersom hållbarhetskriterier utan någon form av rapporte-

ring, kontroll och tillsyn kan ifrågasättas som mer eller mindre

verkningslösa eller konkurrenssnedvridande, då samtliga eller vissa

aktörer hade kunnat välja att inte beakta dem vid produktionen.

Rapporteringen är därmed motiverad och förändrar inte den samlade

bedömningen att producenter av biodrivmedel sammantaget gynnas av

den senare tidens beslut inom området. Regeringen kommer dock att

kontinuerligt följa utvecklingen av de administrativa kostnaderna och vid

behov vidta åtgärder, inte minst för mindre aktörer eftersom de kan upp-

leva rapporteringen som särskilt betungande. För att minimera den

administrativa bördan bör förordningar och föreskrifter inom området i

så hög grad som möjligt beakta och utnyttja redan befintliga system och

kontrollmekanismer.

Oberoende granskning

I direktivet anges att rapporteringen om hållbarhetskriterierna ska

kontrolleras av en oberoende granskare innan den överlämnas till

ansvarig myndighet. Regeringen delar den bedömning som framförts av

Kommerskollegium och SWEDAC om att ett krav på att den oberoende

Prop. 2009/10:164

28

granskaren ska vara ackrediterad enligt lagen (1992:1119) om teknisk

kontroll kan vara i strid mot EU-rättsliga regler. Regeringen vill även

understryka att hållbarhetskriterierna inte har någon direkt föregångare

vilket innebär att det inte finns några befintliga system för att kontrollera

huruvida kriterierna är uppfyllda eller inte. Regeringen förväntar sig dock

en framväxt av sådana system, exempelvis i form av certifiering. För att

inte hindra utvecklingen genom att binda de svenska aktörerna till en

särskild lösning föreslår regeringen att lagen endast anger att det ska vara

en oberoende granskare. De närmare kraven på den granskaren och

granskningen kan sedan anges i förordning eller föreskrift.

Tillsyn

Enligt regeringens bedömning finns det stora fördelar med att utse endast

en tillsynsmyndighet, främst eftersom det underlättar för de rapporte-

ringsskyldiga. Energimyndigheten är tillsynsmyndighet för elcertifikat-

systemet och ansvarar för energistatistiken. Energimyndigheten har även

under lång tid finansierat och bedrivit forskning med anknytning till

området samt följt tillkomsten av förnybartdirektivet. Det är dock Jord-

bruksverket, Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket som handlägger mark-

användningsfrågor, vilka utgör en viktig del av hållbarhetskriterierna.

Enligt regeringens bedömning är Energimyndighetens ovan nämnda

erfarenheter av relaterade frågor, samt Energimyndighetens mer gene-

rella kompetens inom energiområdet av avgörande betydelse i

kommande arbete som tillsynsmyndighet för hållbarhetskritererna.

Regeringen avser därför att utse Energimyndigheten som tillsyns-

myndighet. I denna roll kommer dock Energimyndigheten att behöva

samverka med de myndigheter som ansvarar för markanvändningsfrågor.

Straff

I rapporten föreslås att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte

anmäler sig som rapporteringsskyldig eller inte fullgör sin rapporterings-

skyldighet ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Regeringen gör i denna del följande bedömning. Straffbestämmelser

kan vara motiverade då det kan finnas incitament för den som åläggs en

skyldighet att inte fullgöra denna skyldighet. I det nu aktuella fallet råder

snarare det motsatta förhållandet. Som närmare framgår av avsnitt 8, är

avsikten att skattelättnader endast ska kunna ges för hållbara biodriv-

medel och flytande biobränslen. Den skattskyldige ska därvid kunna visa

att det biobränsle han har använt eller levererat är hållbart. Om inte så

sker tas full skatt, i nivå med likvärdigt fossilt bränsle, ut på bränslet.

Redan den omständigheten gör att några överträdelser mot de aktuella

rapporteringsbestämmelserna stor sannolikhet kan bedömas inte komma

att inträffa. Till saken hör också att i stort sett alla aktörer som omfattas

av dessa bestämmelser är stora företag, där straffbestämmelser mot

enskilda sällan är det mest effektiva sättet att förhindra brott mot denna

typ av bestämmelser.

Om trots allt någon aktör skulle bryta mot dessa bestämmelser inne-

håller lagen möjligheter för tillsynsmyndigheten att vid vite förelägga

Prop. 2009/10:164

29

vederbörande att iaktta bestämmelserna. Den möjligheten torde vara en

mer effektiv åtgärd för att åstadkomma rättelse än hot om straff.

Regeringens lagförslag innehåller därför inga straffbestämmelser.

Skadestånd

I rapporten föreslås en bestämmelse att den som lider skada på grund av

tekniskt fel i datastödet för hantering av detta system ska ha rätt till

ersättning av staten. Bestämmelsen finns intagen i 5 kap. 4 § i rapportens

lagförslag. Bestämmelsen är utformad efter mönster i lagen (2003:113)

om elcertifikat, där den är intagen i 7 kap. 5 §.

Regeringen gör i den delen följande bedömning.

Hanteringen av elcertifikat sker i ett elcertifikatregister som förs med

stöd av ett datasystem. Registret förs av Affärsverket svenska kraftnät.

Registret består av certifikatkonton som läggs upp för certifikat-

berättigade producenter och för dem som är kvotpliktiga, dvs. som är

skyldiga att köpa elcertifikat. Alla transaktioner angående en konto-

havares elcertifikat registreras på dennes konto. Om det uppstår fel i

datasystemet kan en kontohavare exempelvis förlora ett antal certifikat.

Detta går naturligtvis att rätta till, men då felet uppstod kanske konto-

havaren stod i begrepp att sälja certifikaten. När certifikaten återställs

kan priset på elcertifikat ha sjunkit och han blir tvungen att sälja till ett

lägre pris än han ursprungligen avsåg att göra.

Det datasystem som kommer att användas inom ramen för detta system

har en helt annan karaktär. Det kommer huvudsakligen att omfatta olika

företags rapporter om den mängd biobränslen som de har levererat eller

använt och uppgifter om de hållbarhetskriterier som regleras i lagen. Fel i

datasystemet kan därmed knappast orsaka några ekonomiska skador av

den art som kan uppstå vid datafel i elcertifikatregistret.

Regeringen lägger därför inte fram något förslag till reglering av denna

fråga.

I rapporten föreslås också att i ärenden om ersättning enligt 4 § i

rapportens förslag ska staten företrädas av den myndighet som rege-

ringen bestämmer. Då den föreslagna bestämmelsen nu saknar aktualitet

lägger regeringen inte fram något förslag i den delen.

Skadestånd vid behandling av personuppgifter

I rapporten föreslås att det i lagen införs en bestämmelse som innebär att

48 § personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd ska gälla vid

behandling av personuppgifter enligt den föreslagna lagen. Bestäm-

melsen finns intagen i 5 kap. 5 § i rapportens lagförslag och är utformad

efter mönster i lagen (2003:113) om elcertifikat, där den är intagen i

7 kap. 7 §.

Det är vanligt att s.k. registerförfattningar innehåller hänvisningar till

bestämmelsen om skadestånd i 48 § personuppgiftslagen. Anledningen

till detta är att bestämmelsen är utformad på ett sådant sätt att skadestånd

endast utgår vid överträdelser av personuppgiftslagen och inte vid

behandling av personuppgifter i strid med andra författningar. Den nu

föreslagna lagen innehåller emellertid inte någon reglering om behand-

Prop. 2009/10:164

30

ling av personuppgifter och det finns därför inte behov av att införa en

bestämmelse av det slag som föreslagits i rapporten.

Regeringen lägger därför inte fram något förslag till reglering av denna

fråga.

8

Hållbarhetskriterierna som villkor för

skattelättnader för vissa biobränslen

Regeringens förslag: Det tidigare beslutade villkoret att vissa bio-

bränslen ska uppfylla hållbarhetskriterierna enligt förnybartdirektivet

för att ges skattefrihet ska tillämpas först från och med den 1 januari

2012. De biobränslen som omfattas är vegetabiliska och animaliska

oljor och fetter m.m. som förbrukas för uppvärmning samt för biogas

som förbrukas som drivmedel.

Regeringens bedömning: Om skattelättnader ges för andra bio-

drivmedel än biogas bör dessa skattelättnader, från och med den

1

januari 2012, villkoras av att bränslena uppfyller hållbar-

hetskriterierna i förnybartdirektivet. I den mån skattelättnaderna ges

genom regeringsbeslut (s.k. pilotprojektsdispenser) bör detta villkor

föras in i respektive beslut.

Rapportens förslag: Skattefriheten för vegetabiliska och animaliska

oljor och fetter m.m. som förbrukas som bränsle för uppvärmning samt

för biogas som förbrukas som drivmedel villkoras, från och med den

1 januari 2011, av att hållbarhetskriterierna i den föreslagna nya lagen

om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen upp-

fylls.

Remissinstanserna: Svenska Petroleum Institutet (SPI), Skatteverket,

Svensk Energi och Svensk Fjärrvärme anser att det måste klargöras vad

som ska gälla om det visar sig att en aktör fått skattenedsättning för ett

bränsle som inte bedöms uppfylla hållbarhetskriterierna eller om bränslet

inte rapporterats till ansvarig myndighet. Enligt Skatteverket är det

väsentligt att bestämmelserna om skattebefrielse samordnas tidsmässigt

med det som utgör en förutsättning för skattebefrielsen och anser att ett

preliminärt avdragsförfarande är olämpligt. SPI och Skatteverket befarar

att massbalanssystemet kan medföra att om en delmängd inte bedöms

uppfylla hållbarhetskriterierna, så kan den skattskyldige inte styrka att

hela den aktuella bränslemängden uppfyller hållbarhetskriterierna och

därmed inte medges skatteavdrag för någon del. SPI anser att det är

orimligt att aktörerna under den långa perioden, mellan beslutet om

avdrag i skattedeklarationen tills tillsynsmyndighetens beslut om att

bränslet är hållbart, får bära den ekonomiska risken för en framtida

skattebetalning. Institutet anser att det redan vid den tidpunkt då bränslet

enligt skattreglerna frigörs för konsumtion måste avgöras om bränslet är

hållbart. Konsekvenserna skulle annars bli ekonomiskt ohållbara. Svensk

Energi och Svensk Fjärrvärme förordar att systemet utformas så att det är

den aktör som överlämnat felaktig information som ska ta det skatte-

mässiga ansvaret. De anser vidare att möjligheten att göra avdrag för

Prop. 2009/10:164

31

skatt på flytande biobränslen bör gälla alla sådana bränslen och inte

enbart det fåtal som finns uppräknade i lagen om skatt på energi.

Bakgrunden till regeringens förslag och bedömning: Av artikel

17.1 c i direktivet om förnybar energi (Europaparlamentets och rådets

direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av använd-

ningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett

senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG, EUT L

140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028, förkortat förnybartdirektivet)

följer att biodrivmedel och flytande biobränslen måste uppfylla fastlagda

hållbarhetskriterier för att få ges finansiellt stöd. Av artikel 2,

punkterna h) respektive i) i direktivet framgår vad som avses med

flytande biobränslen och med biodrivmedel (jfr avsnitt 5.1).

Hållbarhetskriterierna ska, som närmare utvecklats i avsnitten 5 och 6 i

denna proposition, garantera att biodrivmedel och andra flytande bio-

bränslen framställts på ett hållbart sätt. Syftet med detta är att undvika

utarmning av värdefulla naturmiljöer och att säkerställa att användningen

av bränslet innebär minskade utsläpp av växthusgaser. Biodrivmedel och

andra flytande biobränslen måste uppfylla dessa kriterier för att få åtnjuta

finansiellt stöd. Med finansiellt stöd bör avses att åtgärden utgör en

skattelättnad eller annat stöd till berörda företag som är att betrakta som

statsstöd.

Skatteplikt gäller enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi,

förkortad LSE, för en rad uppräknade energiprodukter (se 1 kap. 3 §

LSE) och även samtliga andra produkter som säljs eller förbrukas som

motorbränsle samt kolväten som säljs eller förbrukas som bränsle för

uppvärmning. Skattereglerna är anpassade till energiskattedirektivet

(rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstruktu-

rering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och

elektricitet, EUT L 283, 31.10.2203, s. 51, Celex 32003L0096). Av olika

skäl gäller skattefrihet för vissa bränslen eller användningsområden.

Generell skattefrihet gäller i dag enligt LSE för vegetabiliska och

animaliska oljor och fetter (KN-nr 1507-1518), icke syntetisk metanol

(KN-nr 2905 11 00) samt fettsyrametylestrar (KN-nr 3824 90 99) som

uppvärmningsbränsle (se 7 kap. 3 § LSE). Även skattefrihet för biogas,

såväl som uppvärmningsbränsle som drivmedel, följer av regler i LSE

(7 kap. 4 § i den lydelse av LSE som enligt SFS 2009:1495 träder i kraft

den 1 januari 2011; för tiden fram till och med utgången av 2010 åstad-

koms skattefriheten genom undantag från skatteplikt i 2 kap. 11 § första

stycket 1 LSE).

Skattefriheten för ovan nämnda bränslen åstadkoms genom avdrag i

den skattskyldiges deklaration av energiskatt och koldioxidskatt. Redo-

visningsperioden för dessa skatter är kalendermånad.

Som ett led i anpassningen till förnybartdirektivet har riksdagen under

hösten 2009 beslutat att skattefriheten i LSE för vegetabiliska och

animaliska oljor och fetter m.m. som uppvärmningsbränsle samt biogas

som drivmedel ska villkoras av att bränslena uppfyller de hållbarhets-

kriterier som lagts fast i direktivet (se prop. 2009/10:41, bet.

2009/10:SkU21, SFS 2009:1495). Dessa lagändringar träder i kraft den

1 januari 2011.

Skattelättnader för andra biodrivmedel än biogas ges i dag genom

regeringsbeslut (s.k. pilotprojektsdispenser), med stöd av 2 kap. 12 §

Prop. 2009/10:164

32

LSE. Dessa beslut avser främst etanol och FAME och gäller som längst

till och med utgången av 2010. I den mån skattelättnader kommer att ges

för dessa biodrivmedel även för tid efter 2010, har regeringen i prop.

2009/10:41 uttalat att det bör säkerställas att denna skattelättnad villkoras

av att hållbarhetskriterierna i förnybartdirektivet är uppfyllda. Skatte-

friheten åstadkoms, med åberopande av dispensbeslutet, genom avdrag i

den skattskyldiges deklaration.

Ovan nämnda skattelättnader utgör statligt stöd i enlighet med EU:s

regler om statligt stöd och har godkänts ur statsstödssynpunkt av

Europeiska kommissionen (se kommissionens beslut i statsstödsärende N

866/2006, EUT C 220/2 avseende uppvärmningsbränslen till och med

utgången av 2012 och i statsstödsärende N 592/2006, EUT C 303/79 för

biodrivmedel till och med utgången av 2013).

Regeringen har under hösten 2009 i propositionen Vissa punktskatte-

frågor med anledning av budgetpropositionen för 2010 (prop.

2009/10:41) utvecklat de allmänna principer som bör gälla för

samordnade och effektiva ekonomiska styrmedel på klimat- och energi-

området. Förslag lades fram till lagstiftning i skattefrågor på detta

område som bedömdes minska utsläppen av växthusgaser samt bidra till

att målen för andel förnybar energi och effektivare energianvändning kan

uppnås. Riksdagen har beslutat om dessa förslag, som successivt träder i

kraft vid olika tidpunkter under perioden 1 januari 2010 – den 1 januari

2015 (se prop. 2009/10:41, bet. 2009/10:SkU21, SFS 2009:1492 samt

2009:1494–1497).

En av de beslutade åtgärderna är att säkerställa att endast hållbara bio-

bränslen får del av de skattelättnader som ges med stöd av LSE. Detta

ska, som framgått ovan, ske genom att regler införs i LSE om att skatte-

friheten, för vegetabiliska och animaliska oljor och fetter m.m. som för-

brukas som bränsle för uppvärmning samt för biogas som förbrukas som

drivmedel, villkoras av att bränslena uppfyller hållbarhetskriterierna

enligt förnybartdirektivet. Regeringen angav att den närmare innebörden

av dessa kriterier kommer att läggas fast senare, i samband med det

närmare genomförandet av detta direktiv (se prop. 2009/10:40 s. 163).

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I denna proposition

lägger regeringen nu fram förslag till lagstiftning som innebär att direk-

tivets regler om hållbarhetskriterierna införlivas i svensk lagstiftning

avseende mätning av uppfyllandet av kravet på andelen energi från

förnybara energikällor samt hur kvoter för energi från förnybara energi-

källor uppfylls. Det rör sig alltså om artikel 17.1 a och artikel 17.1 b i

direktivet om förnybar energi.

Det följer uttryckligen av artikel 17.1 c i förnybartdirektivet att finan-

siellt stöd endast får ges till flytande biobränslen och biodrivmedel om

direktivets hållbarhetskriterier är uppfyllda. Med finansiellt stöd bör

avses att åtgärden utgör en skattelättnad eller annat stöd till berörda

företag som är att betrakta som statsstöd enligt EUF-fördraget. Den

skattebefrielse som enligt LSE i dag ges till vegetabiliska och animaliska

oljor och fetter m.m. som förbrukas för uppvärmning samt för biogas

som förbrukas som drivmedel bör därför, som regeringen uttalat i prop.

2009/10:40 s. 160 ff., vara villkorad av att hållbarhetskriterierna är upp-

fyllda. Hållbarhetskriterierna är en garant för att dessa bränslen framställs

på ett hållbart sätt och utgör en viktig del i regeringens energipolitik [se

Prop. 2009/10:164

33

regeringens proposition En sammanhållen klimat- och energipolitik –

Energi (prop. 2008/09:163, bet. 2008/09:NU25, rskr. 2008/09:301),

s. 20 ff.]

Skattefriheten för bränslen som inte omfattas av skatteplikt enligt LSE

utgör dock inte statsstöd (jfr prop. 2009/10:40 s. 162). Ingen av de

produkter, som förts fram av Svensk Energi och Svensk Fjärrvärme (t.ex.

glycerol ur KN-nr 1520 och restprodukter av biomasseursprung från

kemiska industrier ur KN-nr 3825) utgör energiprodukter eller bedöms

omfattas av andra skattepliktsbestämmelser i LSE. Något skatteavdrag

blir således inte aktuellt för dessa produkter och därför behöver ingen

skattemässig koppling göras till hållbarhetskriterierna för dem. Det bör

dock betonas att i den mån dessa produkter omfattas av definitionen på

flytande biobränslen föreligger alltjämt rapporteringsskyldighet och krav

på att uppfylla hållbarhetskriterierna för andelen energi från förnybara

energikällor och för kvoterna för sådan energi enligt hållbarhetslagen.

Den som är skattskyldig enligt LSE redovisar per kalendermånad i en

deklaration energiskatt och koldioxidskatt på de bränslen för vilka redo-

visningsskyldighet har inträtt under redovisningsperioden. Avdrag får

göras för skatt på vissa särskilt angivna biobränslen som den skatt-

skyldige har förbrukat eller sålt som bränsle för uppvärmning samt för

biogas som förbrukats eller sålts som motorbränsle eller som bränsle för

uppvärmning. Hållbarhetskriterierna ska, enligt 7 kap. 3 och 4 §§ LSE,

vara uppfyllda för att avdrag ska kunna medges för skatten på dessa

bränslen. Detta innebär att det vid den tidpunkt då skattskyldigheten

inträder måste kunna bevisas att kriterierna är uppfyllda. Om detta krav

inte kan uppfyllas, är det inte möjligt att ge skattelättnader, utan energi-

skatt och koldioxidskatt ska betalas för biodrivmedel respektive flytande

biobränslen i nivå med likvärdigt fossilt bränsle. Det saknar härvid

betydelse att skattredovisningen och den faktiska betalningen av skatten

som belöper på en viss redovisningsperiod av administrativa skäl sker

vid en senare tidpunkt. Skattskyldighetens inträde är också avgörande för

när den skattskyldige anses få del av det stöd som skattebefrielsen inne-

bär. Kan det inte visas att bränslet var hållbart vid den tidpunkten

uppfylls inte EU:s regler om statligt stöd.

Regeringen har tidigare angett att framtida skattelättnader för samtliga

eller vissa biodrivmedel bör bedömas i samband med överväganden om

införandet av ett kvotpliktssystem för dessa bränslen samt med genom-

förandet av de nya bränslespecifikationerna i bränslekvalitetsdirektivet

(se bl.a. prop. 2009/10:41 s. 160). Vad gäller flytande biobränslen har

angetts att dagens skattefrihet tills vidare ska fortsätta att gälla (se a.a.

s. 150). I den mån skattelättnader enligt LSE ges för biodrivmedel och

flytande biobränslen är det, som Skatteverket och SPI framfört, angeläget

att den skattskyldige vid skattskyldighetens inträde med säkerhet vet att

förutsättningarna för att beviljas avdrag i deklarationen är uppfyllda.

Detta krav bör uppfyllas genom att den skattskyldige åberopar för

Skatteverket, utan behov av verkets egna materiella prövning, godtagbart

underlag om att hållbarhetskriterierna är uppfyllda. Detta underlag ska

avspegla förhållandena vid leveransen av bränslet, eftersom skatt-

skyldigheten då regelmässigt inträder. Om den skattskyldige, med stöd

av ett sådant underlag, har gjort avdrag för skatt på en viss mängd

bränsle i sin skattedeklaration bör han i efterhand endast kunna bli

Prop. 2009/10:164

34

skyldig att betala skatt om han själv gjort sig skyldig till oegentligheter.

Vanliga regler om efterbeskattning m.m. inträder i sådant fall.

I promemorian har inte närmare berörts frågan om hur den skatt-

skyldige vid den tidpunkt då skattskyldigheten inträder ska kunna visa att

hållbarhetskriterierna är uppfyllda. Detta bör snarast utredas för att ett

system som uppfyller kraven i förnybartdirektivet och den skattemässiga

hanteringen, ska kunna finnas på plats i god tid innan dessa regler ska

börja tillämpas. Härvid bör särskilt beaktas behovet av ett tydligt regel-

verk för att undvika osäkerhet om de skattemässiga förutsättningarna

utifrån såväl rättssäkerhetsskäl för de skattskyldiga som administrativ

synvinkel för Skatteverket. Vid de fortsatta övervägandena bör utveck-

lingen på EU-planet och effekterna för en väl fungerande inre marknad

följas.

Regeringen bedömer att ett system i nu angivet avseende inte hinner

färdigställas i sådan tid att det kan börja tillämpas vid den tidigare

beslutade tidpunkten, dvs. den 1 januari 2011. Regeringen föreslår därför

att reglerna i 7 kap. 3 och 4 §§ LSE om att skattefriheten ska vara

villkorad av hållbarhetskriterier inte ska tillämpas förrän från och med

den 1 januari 2012. I den mån de fortsatta övervägandena i frågan så

kräver, avser regeringen att efter erforderlig beredning återkomma med

förslag till ytterligare regeländringar som är nödvändiga för att säker-

ställa att beskattningen sker med iakttagande av hållbarhetskriterierna.

Detta bör även gälla i de fall där skattelättnader ges genom regerings-

beslut (s.k. pilotprojektsdispenser). Detta sker genom att det i pilot-

projektsdispenserna uppställs villkor om att hållbarhetskriterierna ska

vara uppfyllda från och med den 1 januari 2012 i den mån att skatte-

lättnader ska medges.

Förslaget föranleder ändringar i övergångsbestämmelserna till lagen

(2009:1495) om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi.

9

Konsekvensanalys

9.1

Producenter och distributörer

9.1.1

Administrativ börda

Hållbarhetskriterierna och den därtill kopplade rapporteringen innebär en

ökad administrativ börda för såväl producenter som distributörer av bio-

drivmedel och andra flytande biobränslen. Uppskattningsvis 100 aktörer

kommer att vara rapporteringsskyldiga enligt lagen men då hållbarhets-

kriterierna reglerar hela produktionskedjan, från odling till färdigt

bränsle, kommer den administrativa bördan att drabba även deras

leverantörer, eftersom de rapporteringsskyldiga i stor utsträckning

kommer att vara beroende av dokumentation om produktionsför-

hållandena i tidigare led i produktionskedjan. Rapporteringen kommer att

omfatta mängd levererat bränsle, samt huruvida bränslet uppfyller de i

lagen angivna kriterierna avseende skyddet av biodiversitet samt marker

med stora mängder organiskt bundet kol. Rapporteringen ska vidare

inkludera livscykelanalys av växthusgasutsläpp i alla led i den process

Prop. 2009/10:164

35

som leder fram till att biobränslet kan användas. Uppgifterna om mängd

levererat bränsle råder leverantörerna själv över, men för att fullgöra

rapporteringsskyldigheten avseende den markanvändning som är för-

knippad med produktionen av de råvaror som använts kommer de

rapporteringsskyldiga att i många fall vara beroende av dokumentation

från sina råvaruleverantörer. Detsamma gäller uppgifter om utsläpp av

växthusgaser förknippade med exempelvis odlingen av råvaran. Den

administrativa bördans storlek kommer därmed att bli en följd av de

närmare föreskrifterna om vilka krav som ställs på denna dokumentation

i förordning och myndighetsföreskrifter. Den administrativa bördan

kommer även att påverkas av utvecklingen av harmoniserade standarder

på EU-nivå och internationell nivå och marknadsinitierade certifierings-

program. Det bör även uppmärksammas att internationell harmonisering

är eftersträvansvärt eftersom det underlättar handel.

I sammanhanget bör dock understrykas att ett syfte med klimat- och

energipaketet, förutom det övergripande målet att minska växthusgasut-

släppen, är att öka andelen förnybar energi. För att nå detta mål vidtas ett

flertal åtgärder. Som exempel kan anges att riksdagen redan har fattat

beslut om ett nytt mål som innebär att andelen förnybar energi i

transportsektorn år 2020 ska uppgå till minst 10 procent. På europeisk

nivå innebär förändringarna av det s.k. bränsekvalitetsdirektivet att den

tillåtna andelen inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel har

höjts. Sammantaget kommer den senaste tidens politiska beslut att inne-

bära en ökad efterfrågan på biodrivmedel och andra flytande biobränslen.

Hållbarhetskriterierna syftar till att säkerställa klimatnyttan och minimera

de potentiella negativa effekter den ökade europeiska efterfrågan på

biodrivmedel och andra flytande biobränslen kan leda till. Rapporte-

ringen är därmed motiverad och förändrar inte den samlade bedömningen

att producenter av biodrivmedel sammantaget gynnas av såväl den natio-

nella som EU-politiken inom området.

9.1.2

Ekonomisk risk

Enligt direktivet ska finansiellt stöd till biodrivmedel eller andra flytande

biodrivmedel villkoras av att dessa bränslen är hållbara. Det i Sverige

viktigaste stödet är vissa skattelättnader för dessa bränslen. Som rege-

ringen anfört under avsnitt 8, bör snarast utredas hur den skattskyldige

vid den tidpunkt då skattskyldigheten inträder ska kunna visa att hållbar-

hetskriterierna är uppfyllda. I det fall leverantörerna vid skattskyldig-

hetens inträde inte med säkerhet skulle veta att hållbarhetskritererna är

uppfyllda, och att det därmed finns förutsättningar för att beviljas avdrag

i deklarationen, skulle en ekonomisk risk uppstå i form av ett eventuellt

krav på betalning av skatt på bränslet. Denna risk påverkas i hög grad av

utformningen av kopplingen mellan skattelagstiftningen och hållbar-

hetslagen, inte minst den tidsmässiga korrelationen mellan skattskyldig-

hetens uppkomst och det underlag som visar att hållbarhetskriterierna är

uppfyllda. Regeringen avser därför att återkomma till frågan om den

ekonomiska risken för leverantörerna och dess effekter i samband med

regeringens ovan aviserade förslag till författningsändringar som

aktualiseras med anledning av genomförandet av artikel 17 c i direktivet.

Prop. 2009/10:164

36

Detta arbete kommer även att innefatta de fall där skattelättnader ges

genom regeringsbeslut (s.k. pilotprojektsdispenser). Under den tid som

regeringen utreder frågan tillämpas inte något krav på att bränslena som

får del av skattelättnaderna ska vara hållbara. Den beskrivna ekonomiska

risken kommer således inte att då kunna uppstå,

9.2

Kunder

Hållbarhetskriterierna innebär att det ställs högre krav än tidigare för att

biodrivmedel och flytande biobränslen ska få statligt stöd. Dessa krav

kan i praktiken – även om den ekonomiska risk som diskuteras under

avsnitt 9.1.2 inte aktualiseras – innebära högre kostnader som överförs på

konsumenterna. Även den administrativa bördan som är förknippad med

rapportering kan komma att påverka priset för slutprodukterna biodriv-

medel och flytande biobränslen. Bedömningen av de administrativa

kostnaderna och hur de kan komma att påverka priset kommer kunna

göras då kraven på dokumentation för att visa uppfyllande av hållbar-

hetskriterierna fastställs i myndighetsföreskrifter.

9.3

Statliga myndigheter och domstolarna

Energimyndigheten kommer att vara tillsynsmyndighet för den nya lagen

om hållbarhetskriterier. Vid införandet av systemet kommer energi-

myndigheten att behöva ta fram nya rutiner, föreskrifter och IT-stöd.

Energimyndigheten kommer även att behöva avsätta personalresurser för

det löpande arbetet med tillsynen. De tillkommande kostnaderna kan

enligt regeringens bedömning hanteras inom befintliga anslagsramar.

Tillsynsmyndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltnings-

domstol. Ärendetillströmningen beräknas dock bli liten. Kostnads-

ökningarna bedöms därmed kunna hanteras inom ramen för Sveriges

Domstolars befintliga anslag.

9.4

Offentligfinansiella effekter

Förslaget bedöms inte medföra några offentligfinansiella konsekvenser.

Den rådande skattebefrielsen för biobränslen kommer inte att påverkas

av förslaget. Något bortfall av skatteintäkter bedöms således inte upp-

komma till följd av förslaget.

9.5

Övriga konsekvenser

De presenterade åtgärderna bedöms inte ha några konsekvenser för den

kommunala självstyrelsen, för sysselsättningen och den offentliga

servicen, för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet, för

jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna till att

uppnå de integrationspolitiska målen.

Prop. 2009/10:164

37

10

Författningskommentar

10.1

Förslaget till lag om hållbarhetskriterier för

biodrivmedel och flytande biobränslen

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Genom denna lag genomförs vissa bestämmelser i Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009

om främjande av användningen av energi från förnybara energi-

källor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven

2001/77/EG och 2003/30/EG.

Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som biodrivmedel och

flytande biobränslen måste uppfylla för att energi från dessa energi-

slag ska få beaktas för det syfte som anges i 3 § första stycket (håll-

barhetskriterier).

Lagens primära syfte, som anges i första stycket, är att genomföra vissa

bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av

den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förny-

bara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direk-

tiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (förnybartdirektivet).

De aktuella bestämmelserna i direktivet är de som reglerar de s.k. håll-

barhetskriterierna för biodrivmedel och flytande biobränslen. Varje

medlemsstat ska, enligt artikel 3 i direktivet, till år 2020 ha uppnått att

dess slutliga energianvändning till en viss angiven del kommer från

energi från förnybara energikällor. När denna andel beräknas gäller vissa

inskränkningar vad gäller energi från biodrivmedel och flytande bio-

bränslen. Energi från dessa bränslen får bara beaktas om bränslena upp-

fyller vissa i direktivet angivna kriterier, som där benämns hållbarhets-

kriterier. Dessa hållbarhetskriterier är till för att säkerställa hållbarheten i

produktionen av dessa bränslen, främst med avseende på biologisk

mångfald och kollagring.

Bestämmelser om hållbarhetskriterierna finns i artiklarna 17–21 i

direktivet.

I andra stycket anges lagens huvudsakliga innehåll. Dessutom anges

det som kan anses vara hela lagens huvudregel, vilken är densamma som

direktivets bestämmelser om hållbarhetskriterier. Även i lagen används

termen hållbarhetskriterier.

Detta innebär inte ett förbud mot att framställa eller använda biodriv-

medel och flytande biobränslen som inte uppfyller hållbarhetskriterierna.

Regleringen innebär bara att sådana biodrivmedel och flytande bio-

bränslen inte får beaktas för det syfte som anges i 3 §.

2 § I lagen används följande beteckningar med den betydelse som

här anges:

biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall

och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, skogsbruk

och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk,

Prop. 2009/10:164

38

liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och

kommunalt avfall,

biodrivmedel: vätskeformiga eller gasformiga bränslen som fram-

ställs av biomassa och som används för transportändamål,

flytande biobränslen: vätskeformiga bränslen för andra energi-

ändamål än transportändamål, som framställs av biomassa,

avfall: ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller

avser eller är skyldig att göra sig av med,

restprodukter: material som kvarstår efter en slutförd process, vars

huvudsyfte inte är att producera detta material,

säljställe: försäljningsställe för biodrivmedel där bränslet finns

tillgängligt för allmänheten genom en eller flera bränslepumpar

avsedda för tankning direkt i det fordon där bränslet är avsett att

förbrukas.

I paragrafen definieras vissa begrepp som används i lagen. De tre första

definitionerna överensstämmer med motsvarande definitioner i artikel 2 i

direktivet. Då avfall inte är definierat i direktivet har lagens definition av

avfall hämtats från motsvarande definition i artikel 3.1 i Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008

om avfall och om upphävande av vissa direktiv.

Definitionerna och de definierade begreppen behandlas i avsnitt 5.1

under artikel 17.

3 § Endast energi från biodrivmedel och flytande biobränslen som

uppfyller hållbarhetskriterierna i 2 kap. 1–5 §§ får beaktas för upp-

fyllande av kravet på andelen energi från förnybara energikällor av

den slutliga energianvändningen enligt artikel 3 punkterna 1, 2 och 4

i direktiv 2009/28/EG.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som framställts av avfall

samt av andra restprodukter än sådana från jordbruk, vattenbruk,

fiske och skogsbruk får beaktas även om kriterierna i 2 kap. 2–5 §§

inte är uppfyllda.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som uppfyller hållbarhets-

kriterierna anses i denna lag som hållbara.

I första stycket anges närmare det syfte som nämns i 1 § andra stycket.

Dessutom anges att biodrivmedel och flytande biobränslen måste upp-

fylla hållbarhetskriterierna i 2 kap. 1–5 §§ för att energi från dessa

bränslen ska få beaktas för detta syfte.

Det syfte som nämns är uppfyllandet av de krav som regleras i artikel 3

punkterna 1, 2 och 4 i direktivet.

Punkten 1 innebär för Sveriges del att andelen energi från förnybara

energikällor år 2020 ska uppgå till minst 49 procent av den slutliga

energianvändningen. Punkten 4 innebär att andelen energi från förnybara

energikällor när det gäller alla former av transporter år 2020 ska uppgå

till minst tio procent av den slutliga energianvändningen i transporter i

Sverige. Denna procentsats är densamma för alla medlemsstater.

Enligt punkten 2 ska Sverige, liksom övriga medlemsstater, vidta

effektivt utformade åtgärder som syftar till att säkerställa att andelen

energi från förnybara energikällor är minst lika hög som i ett s.k. väg-

Prop. 2009/10:164

39

ledande förlopp på vägen till de slutgiltiga målen år 2020. Bestämmelsen

gör det möjligt att bedöma om en medlemsstat vidtar nödvändiga

åtgärder i en sådan takt att det slutgiltiga målet år 2020 sannolikt

kommer att uppnås. Regler om hur det vägledande förloppet ska fast-

ställas finns i del B i bilaga 1 till direktivet.

Genom paragrafens första stycke genomförs artikel 17.1 första stycket

a i direktivet.

I andra stycket ges ett undantag från bestämmelsen i första stycket.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som framställts av avfall och av

vissa restprodukter behöver bara uppfylla kriterierna i 2 kap. 1 § för att få

beaktas. Det kriterium som behandlas i den paragrafen är att använd-

ningen av ett biodrivmedel och ett flytande biobränsle ska medföra en

minskning av utsläppen av växthusgaser med minst 35 procent i för-

hållande till om ett fossilt bränsle används.

Undantaget i andra stycket gäller biodrivmedel och flytande bio-

bränslen som har framställts av alla typer av avfall. Undantaget gäller

däremot inte biodrivmedel och flytande biobränslen som framställts av

restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk. Undantaget

gäller alltså bara om restprodukter från andra sektorer har använts.

Exempel på restprodukter från andra sektorer är restprodukter från

industri-, service- och hushållssektorn.

Bestämmelsen i andra stycket grundar sig på artikel 17.1 andra stycket

i direktivet.

I tredje stycket anges att biodrivmedel och flytande biobränslen som

uppfyller hållbarhetskriterierna benämns hållbara. Termen används i

följande paragrafer i lagen.

2 kap. Hållbarhetskriterier

1 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som

hållbara ska användningen av dessa bränslen medföra en minskning

av utsläppen av växthusgaser med minst 35 procent i förhållande till

utsläppen om fossila bränslen i stället hade använts. Den minskning

som ska ske avser de utsläpp som uppstår under den process som

börjar med odling av biomassan, inbegripet framställning av gödsel

för odlingen, och som pågår fram till förbränningen av biobränslet.

För att biodrivmedel och flytande biobränslen ska anses som håll-

bara ska användningen av dessa bränslen från och med den

1 januari 2017 medföra en minskning av utsläppen av växthusgaser

med minst 50 procent i förhållande till utsläppen om fossila bränslen

i stället hade använts.

För att biodrivmedel och flytande biobränslen som har

producerats i anläggningar som togs i drift den 1 januari 2017 eller

senare ska anses som hållbara ska användningen av dessa bränslen

från och med den 1 januari 2018 medföra en minskning av utsläppen

av växthusgaser med minst 60 procent i förhållande till utsläppen

om fossila bränslen i stället hade använts.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

meddelar närmare föreskrifter om hur minskningen av utsläppen av

växthusgaser ska beräknas.

Prop. 2009/10:164

40

I denna och följande paragrafer anges de hållbarhetskriterier som måste

vara uppfyllda för att biodrivmedel och flytande biobränslen ska anses

som hållbara.

Det hållbarhetskriterium som anges i den aktuella paragrafen innebär

att användningen av biodrivmedel och flytande biobränslen måste med-

föra en viss minskning av utsläppen av växthusgaser i förhållande till de

utsläpp som hade uppstått om fossila bränslen i stället hade använts.

Den minskning som måste uppnås avser minskningen under hela

produktionskedjan. Med detta avses alla led i den process som leder fram

till att biobränslet kan användas. I praktiken handlar det om de utsläpp

som uppstår vid odling av den gröda som utgör råvara vid framställning

av biomassa, inbegripet utsläppen som uppstår vid framställning och

användning av det gödsel som används vid odlingen, utsläpp från de

maskiner, fordon, etc. som har använts vid skörd, avverkning eller annat

insamlande av biomassan, utsläpp som uppstår vid förädling av bio-

massan till ett användbart biobränsle och utsläppen från alla transporter i

hela produktionskedjan.

Hur denna minskning ska beräknas framgår av bilaga V till direktivet

och kommer att regleras närmare i förordningar och myndighetsföre-

skrifter. Beräkningen går till på följande sätt.

En jämförelse görs mellan två förlopp där slutanvändaren använder

fossila bränslen respektive biobränslen. Det första förloppet är det fallet

att fossila bränslen hade använts i stället för de biobränslen som faktiskt

användes. Detta första förlopp är alltså ett fiktivt förlopp och i bilaga V

till direktivet anges hur stora utsläppen från detta fiktiva förlopp ska

anses vara. Det andra förloppet, där biobränslen används i stället för

fossila bränslen, är det som rent faktiskt har ägt rum. I det fallet beräknar

man de utsläpp som faktiskt har ägt rum under hela förloppet. Vissa typer

av utsläpp ska dock inte räknas med. Därefter görs en jämförelse mellan

dessa två förlopp. Om utsläppen från förloppet med användande av bio-

bränslen är minst 35 procent mindre än de beräknade utsläppen från det

fiktiva förloppet med användande av fossila bränslen är hållbarhets-

kriteriet uppfyllt, annars inte.

Två typer av utsläpp är påtagligt större än andra typer av utsläpp.

Den första typen härrör från gödslingen av den mark där grödan som

utgör råvaran till biomassa odlas. Om naturgödsel används avger den

stora mängder metan, som är en växthusgas. Om i stället handelsgödsel

används uppstår inga utsläpp från själva gödseln. Däremot uppstår stora

mängder lustgas, som är en växthusgas, vid tillverkningen av handels-

gödsel. Om den inte tas om hand hamnar den i atmosfären.

Den andra typen av utsläpp är de som sker från de anläggningar där

biomassan förädlas till ett användbart biobränsle.

Den minskningsgrad som gäller inledningsvis är, enligt första stycket,

35 procent. Denna procentsats höjs den 1 januari 2017, enligt andra

stycket, till 50 procent.

I tredje stycket regleras biodrivmedel och flytande biobränslen som har

producerats i anläggningar som togs i drift den 1 januari 2017 eller

senare, dvs. nya anläggningar. Användning av biodrivmedel och flytande

biobränslen som har producerats i sådana anläggningar måste från och

med den 1 januari 2018 medföra en minskning av utsläppen av växt-

husgaser med minst 60 procent i förhållande till utsläppen om fossila

Prop. 2009/10:164

41

bränslen i stället hade använts för att biodrivmedlen och de flytande

biobränslena ska anses som hållbara.

Bestämmelser om hur denna utsläppsminskning ska beräknas finns i

artikel 19.1 och 19.3 i direktivet, som även hänvisar till bestämmelser i

bilaga V till direktivet. Dessa bestämmelser är mycket omfattande och

komplicerade, varför de lämpligen genomförs i förordningar och

myndighetsföreskrifter. En upplysning om att detta kommer att ske finns

i fjärde stycket.

Genom paragrafen genomförs artikel 17.2 i direktivet.

2 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som

hållbara får inte dessa bränslen produceras av råvaror från mark

som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av någon av följande

typer av områden, oavsett om marken fortfarande har denna

beskaffenhet eller ej:

a) naturskog eller annan trädbevuxen mark med inhemska arter,

där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet

och där de ekologiska processerna inte störts i betydande utsträck-

ning,

b) gräsmark med stor biologisk mångfald som i avsaknad av

mänsklig verksamhet förblir gräsmark och som bibehåller den

naturliga artsammansättningen och sina ekologiska särdrag och

processer,

c) gräsmark med stor biologisk mångfald som i avsaknad av

mänsklig verksamhet skulle upphöra att vara gräsmark och som är

rik på arter och inte skadad, eller

d) områden som i lag eller genom beslut av en myndighet har

utsetts till naturskyddsområden.

Första stycket gäller dock inte

a) om det inom ett område som anges under första stycket c är

nödvändigt att samla in råvaror för att bevara markens status som

gräsmark och dessa råvaror används för att producera biodrivmedel

och flytande biobränslen, eller

b) om produktion av råvaror till biodrivmedel och flytande bio-

bränslen inte påverkar de syften som gäller för ett sådant område

som anges under första stycket d.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

meddelar närmare föreskrifter om kriterier och geografisk räckvidd

för de områden som anges i första stycket a–c.

De hållbarhetskriterier som regleras i denna och de tre följande para-

graferna innebär att de råvaror som har använts vid framställningen av

biodrivmedlet eller det flytande biobränslet inte får komma från vissa

angivna typer av områden.

Därigenom skiljer sig hållbarhetskriterierna i dessa paragrafer från

kriteriet i föregående paragraf som ju syftar till minskad användning av

fossila bränslen.

De råvaror som används för att framställa biodrivmedel och flytande

biobränslen benämns biomassa, som definieras i 1 kap. 2 §. Paragraferna

behandlar i praktiken inte alla typer av biomassa utan bara sådan som

utgörs av produkter och restprodukter från jordbruk och skogsbruk.

Prop. 2009/10:164

42

Sådan biomassa får enligt paragraferna inte odlas eller tas ut från vissa

typer av områden om de biodrivmedel och flytande biobränslen som

produceras av biomassan ska anses som hållbara.

I första stycket i den aktuella paragrafen anges att biodrivmedel och

flytande biobränslen, för att anses som hållbara, inte får framställas av

råvaror från vissa typer av områden, som anges i punkterna a–d.

De typer av mark som nämns under punkterna a–d är sådana områden

som har stort värde för den biologiska mångfalden. Sådana områden bör

därför inte tas i anspråk för odling av biomassa för energiändamål om

detta riskerar att skada de biologiska värdena.

Bestämmelsen gäller områden som den 1 januari 2008 eller senare var

av den typ som beskrivs i de följande punkterna. Bestämmelsen gäller

alltså även om ett område har varit av en sådan naturtyp men senare har

förlorat denna status. Sistnämnda bestämmelse motiveras av att man vill

förhindra att dessa typer av områden omvandlas till jordbruksmark eller

odlad skogsmark, även om omvandlingen görs för att odla grödor eller

energiskog som kan användas som biomassa.

Punkten a

Den beskrivna naturtypen utgörs i Sverige av skog som växer naturligt,

dvs. där det inte bedrivs skogsbruk. Den helt övervägande delen av denna

skogstyp är idag avsatt som nationalpark, naturreservat eller liknande,

och faller därmed under punkten d som behandlas i det följande. Det

finns dock bestämmelser i skogsvårdslagen med anslutande förordningar

och myndighetsföreskrifter som skyddar den del av denna marktyp som

inte avsatts för naturskyddsändamål.

Enligt tredje stycket kommer regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter som preciserar

vilka skogstyper som avses med bestämmelsen i denna punkt.

Punkterna b och c

Båda punkterna beskriver gräsmark. Marktypen under punkten b är

naturlig gräsmark, dvs. sådan mark som förblir gräsmark om den inte

utsätts för mänsklig påverkan medan marktypen under punkten c är icke-

naturlig gräsmark, dvs. sådan mark som upphör att vara gräsmark om den

inte utsätts för mänsklig påverkan.

Marktypen under punkten b finns inte i Sverige. Den typen av gräs-

mark utgörs av stäpp och savann, vilket saknas i Sverige. Det område

som mest liknar denna marktyp är Alvaret på Öland, men även den

marken kräver viss påverkan i form av bete för att inte växa igen. Detta

bete sker av tamdjur medan savanner och stäpper betas av vilda djur.

Även Alvaret faller därmed under punkten c.

Däremot är marktypen under punkten c vanligt förekommande i

Sverige. Den utgörs av ängs- och hagmarker, som hålls öppna genom

främst betning men även viss röjning.

Punkten d

Under denna punkt anges områden som avsatts som naturskydds-

områden. För svenskt vidkommande sker detta genom att ett område

förklaras som nationalpark, naturreservat eller biotopskyddsområde.

Prop. 2009/10:164

43

Regler om dessa typer av områden finns i 7 kap. 1–8 och 11 §§ miljö-

balken.

Här ingår också områden som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § miljö-

balken och benämns särskilda skyddade områden (Natura 2000).

Förteckningen som görs av regeringen eller den myndighet som rege-

ringen bestämmer tar upp områden som bör beredas skydd eller har

beretts skydd, antingen som särskilt skyddsområde enligt rådets direktiv

79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (fågel-

direktivet) eller som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv

92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda

djur och växter (habitatdirektivet).

Enligt andra stycket gäller inte bestämmelsen i första stycket för rest-

produkter som uppstår vid nödvändig röjning av sådana gräsmarker som

anges under punkten c. Om sådana råvaror används för framställning av

biodrivmedel eller flytande biobränslen, betraktas dessa alltså som håll-

bara.

När ett område förklaras för nationalpark, naturreservat etc. anges

alltid ett syfte med förklaringen, dvs. vilket värde inom området som ska

värnas. Utifrån detta syfte anges också de inskränkningar i rätten att

använda mark och vatten som krävs för att uppnå syftet. Beroende på

syftet kan produktion av råvaror till biodrivmedel och flytande bio-

bränslen vara förenligt med syftet. Om sådana råvaror används för fram-

ställning av biodrivmedel eller flytande biobränslen, betraktas dessa,

enligt andra stycket som hållbara.

För gräsmark som avses i punkterna b och c ska kommissionen, enligt

artikel 17.3 sista stycket i direktivet, fastställa kriterier och geografisk

räckvidd för de gräsområden som omfattas av punkterna b och c. Om

dessa beslut får formen av ett direktiv ska bestämmelserna genomföras i

svensk lagstiftning. Det kan då bli aktuellt att göra detta i form av

förordningar och myndighetsföreskrifter.

En upplysning om detta finns i tredje stycket.

Genom paragrafen genomförs direktivets artikel 17.3 första stycket a, b

i och c.

3 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som

hållbara får inte dessa bränslen produceras av råvaror från mark

inom områden som den 1 januari 2008 eller senare har utsetts till

skyddsområden för att skydda sällsynta, hotade eller utrotnings-

hotade ekosystem eller arter, som är erkända i internationella avtal

eller som ingår i förteckningar som har utarbetats av mellanstatliga

organisationer eller av Internationella naturskyddsunionen. Detta

gäller oavsett om marken fortfarande har denna beskaffenhet eller

ej.

Första stycket gäller dock inte om produktion av råvaror till bio-

drivmedel och flytande biobränslen inte påverkar de syften som

gäller för ett sådant område som anges i första stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

meddelar närmare föreskrifter om kriterier och geografisk räckvidd

för de områden som anges i första stycket.

Prop. 2009/10:164

44

För att områden som nämns i första stycket ska åtnjuta det skydd som

följer av paragrafen krävs, enligt artikel 17.3 första stycket b ii i direk-

tivet, att Europeiska kommissionen har erkänt området enligt artikel 18.4

andra stycket i direktivet. Först efter ett sådant erkännande kan alltså

paragrafen bli tillämplig på området i fråga.

Några sådana erkännanden har ännu inte ägt rum. Om så sker kommer

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att, enligt

tredje stycket, meddela närmare föreskrifter om kriterier och geografisk

räckvidd för det erkända området.

Bestämmelsen i andra stycket har samma innebörd som 2 § andra

stycket.

Genom paragrafen genomförs artikel 17.3 första stycket b.ii i direk-

tivet.

4 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som

hållbara får inte dessa bränslen produceras av råvaror från mark

som den 1 januari 2008 utgjordes av någon av följande naturtyper,

men som inte längre gör det när råvarorna skördas eller avverkas:

a) våtmarker, varmed avses mark som under hela året eller en

betydande del av året är täckt eller mättat av vatten,

b) kontinuerligt beskogade områden, varmed avses markområden

som omfattar mer än ett hektar med träd som är högre än fem meter

och ett krontak som täcker mer än 30 procent av ytan eller med

befintliga träd som kan uppnå dessa värden, eller

c) markområden som omfattar mer än ett hektar med träd som är

högre än fem meter och ett krontak som täcker mellan 10 och

30 procent av ytan eller med befintliga träd som kan uppnå dessa

värden.

Första stycket gäller dock inte om ändrad markanvändning inom

ett område som anges under c medför att kraven i 1 § uppfylls.

I första stycket behandlas marktyper där kol är kemiskt bundet i marken

och i vegetationen. Närmare bestämt handlar det om det kol som är

organiskt bundet i marken och i vegetationen. Med detta avses kol som är

bundet i levande organismer eller i materia som uppstått ur levande

organismer.

Kemiskt bundet kol finns dessutom i olika mineral. Detta kol berörs

dock inte av den aktuella regleringen.

Det händer ibland att markanvändningen inom sådana områden ändras

på så sätt att marken läggs om för jordbruksändamål eller annat odlings-

eller brukningsändamål. Som exempel kan nämnas odling av energiskog

och brytning av torv. Våtmarker dikas då ut och skogen i skogsmarker

huggs ner. Sådana åtgärder leder till att organiskt bundet kol frigörs i

form av koldioxid, som är en växthusgas.

För att förhindra att sådan ändrad markanvändning genomförs i syfte

att odla råvaror till biodrivmedel eller flytande biobränslen får inte

bränslen som har framställts av råvaror som har skördats eller avverkats

efter ändrad markanvändning anses som hållbara.

Däremot får naturligtvis produktion av biomassa äga rum inom sådana

områden så länge pågående markanvändning inte påverkas. Detsamma

gäller insamling av restprodukter.

Prop. 2009/10:164

45

För att paragrafen ska bli tillämplig krävs att markanvändningen först

ändras och att skörd eller avverkning av biomassa sker därefter. Om

gröda skördas eller skog avverkas för att någon form av infrastruktur ska

anläggas är således denna paragraf inte tillämplig.

Om exempelvis en ledningsgata huggs upp i skogen för att dra fram en

elledning innebär detta inte att naturtypen ändras. Detta gäller vid alla

mindre ingrepp i en naturtyp. Ingrepp i en naturtyp kan dock vara av

sådan omfattning att naturtypen ändras. Detta blir exempelvis fallet om

en stor motorväg byggs igenom en naturskog. Inte ens i detta fallet blir

paragrafen tillämplig. Det beror på det faktum att när avverkningen för

vägbygget äger rum har naturtypen inte ändrats i förhållande till situa-

tionen den 1 januari 2008.

I direktivet beskrivs dessa marker som att de innehåller stora kollager.

För att undvika missförstånd bör här påpekas att detta inte syftar på stora

lager av stenkol och brunkol i marken utan på organiskt bundet kol som

nyss beskrivits.

Punkten a

Våtmarker är typiskt sett myrar, mossar och kärr. Om dessa dikas ut

frigörs, som nyss nämnts, det kol som finns i marken i form av koldioxid.

Dessutom kan avgången av lustgas öka. Å andra sidan kan avgången av

metan minska. Skogsproduktion och därmed möjligheten att ersätta fos-

sila bränslen ökar vid en, praktiskt sett, lyckad dikning. Nettoeffekten för

klimatet är ändå i normalfallet negativ, även sett i ett hundraårs-

perspektiv.

Punkten b

Beskrivningen i denna punkt stämmer tämligen väl överens med defini-

tionen av ”skogsmark” i 2 § skogsvårdslagen (1979:429). Större delen av

den svenska skogsmarken omfattas av beskrivningen i denna punkt.

Produktion av biomassa får alltså äga rum i områden under denna punkt,

oavsett om biomassan tas ut direkt i form av virke eller om restprodukter

efter röjning, gallring och liknande används. Undantag gäller dock om ett

område faller under beskrivningen i 2 § första stycket a.

Punkten c

Den mark som beskrivs i denna punkt skiljer sig från mark under b

endast därigenom att skogen är något glesare.

Om sådan skogsmark läggs om för jordbruksändamål frigörs inte fullt

ut lika mycket koldioxid som vid omläggning av mark under b. Detta

beror på att marken under c innehåller färre träd och därmed mindre

bundet kol. I vissa fall kan övergången från fossila drivmedel eller

bränslen till biodrivmedel eller flytande biobränslen ge en större

minskning av utsläppen av växthusgaser än ökningen av utsläppen på

grund av ändrad markanvändning i ett område enligt c.

Om det i ett sådant fall uppstår en nettominskning av utsläppen av

växthusgaser som motsvarar kraven i 1 §, anses de använda biodriv-

medlen eller de flytande biobränslena som hållbara, vilket anges i andra

stycket.

Genom paragrafen genomförs artikel 17.4 i direktivet.

Prop. 2009/10:164

46

5 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen ska anses som

hållbara får inte dessa bränslen produceras av råvaror från mark

som den 1 januari 2008 var torvmark, såvida det inte visas att odling

och skörd eller avverkning av råvaran inte medför dränering av

tidigare odikad mark.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

meddelar närmare föreskrifter om kriterier och geografisk räckvidd

för de områden som avses.

Syftet med bestämmelsen i första stycket är att förhindra att odikade

torvmarker dräneras, eftersom detta leder till att i marken bundet kol

frigörs i form av utsläpp av koldioxid, som är en växthusgas. Även

utsläpp av andra växthusgaser, såsom lustgas och metan, kan påverkas.

Om det kan visas att odling och skörd eller avverkning av råvaran kan

ske utan att marken blir dränerad får biodrivmedel och flytande bio-

bränslen som produceras av sådana råvaror anses som hållbara.

Andra stycket innehåller en upplysning att närmare föreskrifter om

kriterier och geografisk räckvidd för dessa områden kan komma att

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Genom paragrafen genomförs artikel 17.5 i direktivet.

6 § För att biodrivmedel eller flytande biobränslen, som har

producerats av jordbruksråvaror som odlats inom Europeiska

unionen, ska anses som hållbara ska råvaran vara framställd i

enlighet med

a) artikel 6.1 och bilaga III i rådets förordning (EG) nr 73/2009 av

den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser

för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma

jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för

jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005,

(EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr

1782/2003, och

b) de rättsakter som anges i bilaga II till förordningen, punkterna

1–5 och 9.

Denna paragraf har en mera inskränkt räckvidd än de tidigare para-

graferna i detta kapitel. De råvaror för framställning av biodrivmedel

eller flytande biobränslen som berörs är endast de som härrör från jord-

bruk. Dessutom omfattas endast råvaror som odlats inom unionen.

Kort uttryckt innebär paragrafen att odlingen av dessa råvaror ska upp-

fylla kraven i ett antal rättsakter som har antagits inom ramen för

unionens gemensamma jordbrukspolitik.

Förordningen, som nämns i punkten a, är direkt tillämplig i Sverige. I

artikel 6.1 anges i inledningen den övergripande regeln att medlems-

staterna ska sörja för att all jordbruksmark, i synnerhet mark som inte

längre används för produktion, hålls i enlighet med god jordbrukshävd

och goda miljöförhållanden. Närmare bestämmelser meddelas i artikelns

fortsättning och i Bilaga III till förordningen.

I punkten b nämns sex direktiv som finns upptagna i Bilaga II till

nämnda förordning. Samtliga sex direktiv är genomförda i svensk lag-

stiftning.

Prop. 2009/10:164

47

Direktiven berör bevarande av vilda fåglar genom att skydda, bevara

och återställa tillräckligt varierande och stora livsmiljöer (fågeldirek-

tivet), skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen,

skydd för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket,

skydd av vatten mot förorening orsakad av nitrater som härrör från jord-

bruket, bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitat-

direktivet), och utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden.

De kriterier som regleras i denna paragraf behöver inte visas av den

som är rapporteringsskyldig enligt 3 kap. 1 §.

Genom paragrafen genomförs artikel 17.6 i direktivet.

3 kap. Rapportering

1 § Rapporteringsskyldig är den som yrkesmässigt

a) levererar biodrivmedel till ett eget eller någon annans säljställe i

Sverige,

b) använder biodrivmedel som inte erhållits via säljställe,

c) använder flytande biobränsle, eller

d) levererar flytande biobränsle till användare i Sverige som inte

yrkesmässigt använder flytande biobränsle.

Den som är rapporteringsskyldig ska till tillsynsmyndigheten

rapportera den mängd hållbart biodrivmedel och hållbart flytande

biobränsle, som har levererats eller använts. I rapporten ska den

rapporteringsskyldige också visa att de levererade eller använda

biodrivmedlen och flytande biobränslena är hållbara.

Uppgifterna i rapporten ska granskas av en oberoende granskare.

Granskningen ska säkerställa att uppgifterna är korrekta och

tillförlitliga. Det sker genom granskning av det system som den

rapporteringsskyldige använder, en utvärdering av provtagnings-

metod samt provtagningens frekvens och tillförlitlighet. Systemet

ska vara korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägeri.

Granskaren ska i ett intyg avge ett utlåtande om rapporten. Intyget

ska av den rapporteringsskyldige ges in till tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten ska i ett särskilt beslut fastställa om de bio-

drivmedel och flytande biobränslen som omfattas av rapporten är

att anse som hållbara.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från rapporte-

ringsskyldigheten enligt andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

meddelar närmare föreskrifter om rapportering enligt andra stycket

och granskning enligt tredje stycket.

I första stycket anges de ekonomiska aktörer som är rapporterings-

skyldiga enligt paragrafen.

I punkten a anges den som yrkesmässigt levererar biodrivmedel till

eget eller annans säljställe i Sverige. Biodrivmedel är, enligt definitionen

i 1 kap. 2 §, ett sådant bränsle som används för transportändamål. Sälj-

ställe är, enligt definitionen i 1 kap. 2 §, ett försäljningsställe för bio-

drivmedel där bränslet finns tillgängligt för allmänheten genom en eller

flera bränslepumpar avsedda för tankning direkt i det fordon där bränslet

är avsett att förbrukas.

Prop. 2009/10:164

48

Den som levererar biodrivmedel till ett säljställe är i de flesta fall ett

oljebolag, som levererar exempelvis etanol eller rapsmetylester (RME),

som båda är flytande biodrivmedel, till säljstället. Det vanliga är att

sådana leveranser sker till såväl bolagets egna säljställen som säljställen

ägda av andra bolag.

Exempel på andra aktörer som levererar biodrivmedel till ett säljställe

är företag som driver uppgraderingsanläggningar för biogas, som är ett

gasformigt biodrivmedel.

Termen ”leverera” syftar inte på den som transporterar biodrivmedlet

till säljstället utan på den som säljer det färdiga biodrivmedlet. I en sådan

försäljning ligger också regelmässigt ett åtagande att transportera eller

låta transportera biodrivmedlet till säljstället. Denna transport kan ske i

egen regi eller genom en entreprenör, vanligtvis ett åkeri. Då leveransen

sker till ett eget säljställe innehåller transaktionen ingen försäljning men

beslutet att leverera biodrivmedlet till det egna säljstället har fattats av

leverantören och inte en eventuell entreprenör som utför själva

transporten.

I punkten b nämns den som yrkesmässigt använder biodrivmedel som

inte erhållits via säljställe. De kategorier som här åsyftas är framför allt

företag med en stor fordonspark, exempelvis bussbolag. Dessa fordon

tankas inte vid ett säljställe utan centralt i en depå eller liknande på före-

tagets område.

I punkten c nämns den som yrkesmässigt använder flytande biobränsle.

Yrkesmässigt användande av flytande biobränsle sker i fjärrvärme-

anläggningar, elproduktionsanläggningar men också i viss mån inom

andra näringsgrenar.

I punkten d nämns den som yrkesmässigt levererar flytande biobränsle

till användare i Sverige som inte yrkesmässigt använder flytande bio-

bränsle.

Exempel på icke-yrkesmässig användning av flytande biobränslen är

privatpersoners användning av biooljor för uppvärmningsändamål.

I andra stycket anges rapporteringsskyldighetens innebörd. Rapporte-

ringen ska dels innehålla uppgift om den levererade mängden, dels inne-

hålla en redovisning av hur hållbarhetskriterierna har uppfyllts.

Vad gäller mängden är det bara mängden biobränsle som ska

rapporteras även om bränslet ingår i en blandning.

Den andra delen i redovisningen, dvs. den del där det ska visas att de

använda biodrivmedlen och flytande biobränslena är hållbara, blir mer

omfattande. Den rapporteringsskyldige ska alltså visa att biobränslena

uppfyller hållbarhetskriterierna enligt 2 kap. 1–5 §§. Däremot behöver

det inte visas att de hållbarhetskriterier som anges i 6 § är uppfyllda.

Den första typen av hållbarhetskriterier är den som regleras i 2 kap.

1 §, som innebär att utsläppen av växthusgaser i hela produktionskedjan

ska minska i förhållande till om fossila bränslen i stället hade använts.

Frågan har behandlats i författningskommentaren till 2 kap. 1 §. För att

kunna visa att detta hållbarhetskriterium är uppfyllt måste den rapporte-

ringsskyldige införskaffa uppgifter om utsläppen av växthusgaser i hela

produktionskedjan. Det enklaste sättet att införskaffa dessa uppgifter

torde vara att avtala om detta i de avtal som den rapporteringsskyldige

ingår med sina affärspartner.

Prop. 2009/10:164

49

De övriga hållbarhetskriterierna, som regleras i 2 kap. 2–5 §§, gäller

bara om biobränslet är producerat av råvaror från jord- och skogsbruk. I

dessa fall får inte råvaran härröra från vissa marktyper. För att kunna visa

detta måste den rapporteringsskyldige införskaffa uppgift om att råvaran

inte är producerad på en sådan marktyp som nämns i de nämnda para-

graferna. Även detta torde enklast uppnås genom avtal med den rapporte-

ringsskyldiges affärspartner.

Det räcker inte med att bara visa dessa uppgifter utan de måste också

framstå som trovärdiga. Några bestämmelser om hur detta ska visas ges

inte i lagen utan den frågan får den rapporteringsskyldige lösa utifrån sitt

omdöme. Ytterst blir det den praxis som tillsynsmyndigheten och de

allmänna förvaltningsdomstolarna kommer att utveckla som avgör vad

som kommer att krävas.

Tredje stycket behandlar granskning av rapporten av en oberoende

granskare. Dennes granskning ska säkerställa att uppgifterna är korrekta

och tillförlitliga. Det sker genom granskning av det system som de

ekonomiska aktörerna använder, en utvärdering av provtagningsmetod

samt provtagningens frekvens och tillförlitlighet. Systemet ska vara

korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägeri.

Det system som nämns avser det sätt på vilket den rapporterings-

skyldige visar att hållbarhetskriterierna är uppfyllda. Det syftar närmast

på från vem uppgifterna inhämtas, om uppgifternas tillförlitlighet styrks

genom någon form av utomstående kontroll eller intyg och i så fall av

vem och om den rapporteringsskyldige låter göra någon form av stick-

provskontroll och i så fall hur den går till.

Några krav på granskaren anges inte i lagen, annat än att han ska vara

oberoende, dvs. stå fri från intressen som kan påverka hans opartiskhet.

Närmare krav kan dock komma att meddelas i de föreskrifter som nämns

i sjätte stycket. Vissa krav kommer också så småningom att utvecklas i

tillsynsmyndighetens och de allmänna förvaltningsdomstolarnas praxis.

I fjärde stycket anges att tillsynsmyndigheten i ett särskilt beslut ska

fastställa huruvida de biobränslen som omfattas av rapporten är att anse

som hållbara. Detta beslut blir för många av de rapporteringsskyldiga av

stor vikt. De flesta av dem är skattskyldiga enligt lagen (1994:1776) om

skatt på energi. Enligt 7 kap. 3 § den lagen kan en skattskyldig göra

avdrag för skatt på bränsle som han har förbrukat eller sålt som bränsle

för uppvärmning och som utgör en energiprodukt av visst angivet slag.

Som har nämnts i avsnitt 8 kommer senare en ändring att föreslås i lagen

om skatt på energi som innebär att denna möjlighet till avdrag bara

kommer att tillåtas för bränslen som uppfyller hållbarhetskriterierna i

lagen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen.

I femte stycket bemyndigas regeringen att föreskriva undantag från

rapporteringsskyldigheten för vissa ekonomiska aktörer. Då flera av de

företag som kan beröras av kraven på rapportering är små företag, vars

administrativa börda bör begränsas, kommer dessa företag att befrias helt

eller delvis från rapporteringsskyldigheten.

Enligt en upplysning i sjätte stycket kommer regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter

om hur rapporteringen av levererade eller använda mängder biodriv-

medel och flytande biobränslen ska fullgöras. Dessa föreskrifter kommer

att bygga på det massbalanssystem som nämns i artikel 18.1 i direktivet,

Prop. 2009/10:164

50

som därigenom genomförs i svensk lagstiftning. Närmare föreskrifter

kommer också att meddelas om granskningen enligt tredje stycket.

Föreskrifterna kommer också att reglera beräkningen av den minskning

av utsläppen av växthusgaser som anges i 2 kap. 1 §. Föreskrifterna

kommer att bygga på bestämmelserna i artiklarna 19.1 och 19.3 i direk-

tivet, vilka därigenom genomförs.

Andra och tredje styckena i paragrafen träder i kraft den 1 januari

2011, vilket anges i punkten 1 i ikraftträdandebestämmelsen.

Genom paragrafen genomförs artiklarna 18.1 och 18.3 i direktivet.

2 § Den som är rapporteringsskyldig enligt denna lag ska anmäla

detta till tillsynsmyndigheten. En anmälan ska göras senast två

veckor efter det att rapporteringsskyldigheten har inträtt.

Den som upphör att vara rapporteringsskyldig ska anmäla detta

till tillsynsmyndigheten senast två veckor efter det att rapporterings-

skyldigheten har upphört.

Denna paragraf syftar till att underlätta tillsynsmyndighetens arbete med

att finna de rapporteringsskyldiga. En anmälan ger också förutsättningar

för tillsynsmyndigheten att redan på ett tidigt stadium informera om

rapporteringsskyldighetens innebörd.

Första stycket i paragrafen träder i kraft den 1 oktober 2010, vilket

anges i punkten 1 i ikraftträdandebestämmelsen.

3 § Regeringen meddelar föreskrifter om att myndigheter som

utövar tillsyn över efterlevnaden av lagar där uppfyllda hållbarhets-

kriterier utgör ett villkor för att komma i fråga för vissa rättigheter

ska, på begäran från tillsynsmyndigheten enligt denna lag, över-

lämna uppgifter som kan bidra till att identifiera rapporterings-

skyldiga enligt denna lag.

Skälet bakom denna bestämmelse är att tillsynsmyndigheten kan ha

behov av att ta del av uppgifter som finns t.ex. hos Skatteverket om vilka

som gjort avdrag i deklarationen enligt lagen (1994:1776) om skatt på

energi och som därmed också är rapporteringsskyldiga enligt denna lag.

Om den rapporteringsskyldige inte rapporterar om uppfyllda hållbarhets-

kriterier kan han ändå göra avdrag för skattebefrielse för förnybar energi.

Tillsynsmyndigheten kan genom en begäran till Skatteverket erhålla

uppgift om vilka företag som är rapporteringsskyldiga. På samma sätt

kan upplysningar om elcertifikatberättigade elproducenter från konto-

föringsmyndigheten enligt lagen om elcertifikat bidra till att alla

rapporteringsskyldiga elproducenter blir kända för tillsynsmyndigheten

för hållbarhetskriterier. Med hänsyn till att nya styrmedel för förnybar

energi kan tillkomma, bör regeringen föreskriva om skyldighet att över-

lämna upplysningar till tillsynsmyndigheten enligt denna lag.

Paragrafen bygger på 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen

(2009:400), där det föreskrivs att sekretess inte hindrar att en uppgift

lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller

förordning.

Prop. 2009/10:164

51

4 kap. Tillsyn

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter

som har meddelats i anslutning till lagen utövas av den myndighet

som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

Tillsynen avser efterlevnaden av denna lag och av anslutande före-

skrifter, vilket innefattar såväl förordningar som myndighetsföreskrifter.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar

och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får

förenas med vite.

Genom paragrafen ges tillsynsmyndigheten rätt att få de upplysningar

och att ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Rätten är således

begränsad till de upplysningar som myndigheten behöver för att kunna

utöva sitt tillsynsansvar. I normalfallet kan detta förväntas ske med

samarbetsvilja, men tillsynsmyndigheten kan ha behov av att i tvingande

ordning få de upplysningar eller få ta del av de handlingar som behövs

för tillsynen. En begäran från myndigheten ska således kunna förenas

med vite.

3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs

för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av

tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.

Paragrafen omfattar sådana förelägganden som behövs för att trygga

efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Före-

lägganden får förenas med vite.

5 kap. Överklagande

1 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Tillsynsmyndigheten kan meddela tre typer av beslut enligt lagen, vilka

samtliga får överklagas enligt första stycket.

Den första typen är beslut enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket. Tillsyns-

myndigheten ska, efter det att den som är rapporteringsskyldig enligt

3 kap. 1 § första stycket har gett in sin rapport, i ett beslut fastställa om

de biodrivmedel och flytande biobränslen som omfattas av rapporten är

att anse som hållbara enligt lagen. Endast om biobränslena är att anse

som hållbara kan den rapporteringsskyldige komma i åtnjutande av den

skattenedsättning som regleras i lagen (1994:1776) om skatt på energi.

Denna nedsättning har stor ekonomisk betydelse för den rapporterings-

skyldige. Därför måste tillsynsmyndighetens beslut kunna överklagas.

Dessutom kan tillsynsmyndigheten, enligt 4 kap. 2 och 3 §§, dels

begära att få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för

tillsynen, dels meddela de förelägganden som behövs för att trygga

Prop. 2009/10:164

52

efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Tillsyns-

myndigheten kan förena sin begäran respektive sitt föreläggande med

vite.

Dessa två typer av beslut brukar regelmässigt kunna överklagas och

detta gäller även enligt denna lag.

Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till

kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2010 i fråga om 3 kap. 2 §

första stycket, den 1 januari 2011 i fråga om 3 kap. 1 § andra stycket

och i övrigt den 1 augusti 2010.

2. För biodrivmedel och flytande biobränslen som har producerats

i anläggningar som var i drift den 23 januari 2008 tillämpas 2 kap.

1 § första stycket från och med den 1 april 2013.

I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 1 augusti 2010, med två

undantag.

Föreskriften i 3 kap. 2 § första stycket att den som är rapporterings-

skyldig enligt lagen ska anmäla detta till tillsynsmyndighen inom två

veckor från det att rapporteringsskyldigheten inträdde träder i kraft den

1 oktober 2010. Därigenom får de rapporteringsskyldiga en rimlig tids-

frist för denna anmälan efter det att lagen i övrigt trätt i kraft.

Föreskrifterna i 3 kap. 1 § andra stycket om innehållet i rapporteringen

träder i kraft den 1 januari 2011. Närmare föreskrifter om rapporteringen

kommer att meddelas i förordningar och myndighetsföreskrifter. Där

kommer också att anges när den första rapporten ska ges in. Genom före-

skriften i punkten 1 anges att denna första rapportering ska avse tiden

från och med den 1 januari 2011.

I punkten 2 regleras biodrivmedel och flytande biobränslen som har

producerats i anläggningar som var i drift den 23 januari 2008, vilket var

den dag då kommissionens förslag till direktiv publicerades. Innehavarna

av sådana anläggningar måste få rimlig tid att ställa om sin produktion så

att den bedrivs med energi från förnybara bränslen i större omfattning än

vad som var fallet vid nämnda datum. Därför anses tills vidare biodriv-

medel och flytande biobränslen som produceras i sådana anläggningar

som hållbara även om de inte uppfyller kraven i 2 kap. 1 § första stycket.

Först från och med den 1 april 2013 gäller alltså nämnda bestämmelse

biodrivmedel och flytande biobränslen som har framställts i sådana

anläggningar. Bestämmelsen bygger på artikel 17.2 sista stycket.

Bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket gäller naturligtvis fullt ut från

och med den 1 januari 2017.

10.2

Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:113) om

elcertifikat

2 kap.

1 § Berättigad att bli tilldelad elcertifikat är innehavaren av en

enligt 5 § godkänd produktionsanläggning där el produceras med

användande av en eller flera av följande förnybara energikällor:

1. vindkraft,

Prop. 2009/10:164

53

2. solenergi,

3. vågenergi,

4. geotermisk energi, eller

5. biobränslen.

Om flera produktionsanläggningar för vindkraft finns i närheten

av varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, ska de

anses som separata anläggningar vid tillämpningen av denna lag.

Innehavaren av en produktionsanläggning enligt första stycket där

produktionen sker med användning av flytande biobränslen är

berättigad att bli tilldelad elcertifikat endast om biobränslena är att

anse som hållbara enligt lagen (2010:000) om hållbarhetskriterier för

biodrivmedel och flytande biobränslen.

Om produktionskapaciteten till följd av investeringar i produk-

tionshöjande åtgärder varaktigt ökats i en anläggning som avses i 1

eller 1 a § efter utgången av år 2006, ska den ökade produktionen av

förnybar el berättiga innehavaren att bli tilldelad elcertifikat.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndig-

heten får meddela föreskrifter om

1. vad som avses med biobränslen i första stycket 5, och

2. villkoren för att tilldelas elcertifikat enligt fjärde stycket.

Ett nytt stycke, som placeras som ett tredje stycke, införs i paragrafen.

Innebörden är att innehavaren av en produktionsanläggning där produk-

tionen sker med användande av biobränslen får tilldelas elcertifikat

endast om biobränslena uppfyller hållbarhetskriterierna i den föreslagna

lagen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen.

Frågan har behandlats i avsnitt 6.

Genom ändringen genomförs artikel 17. 1 b i direktivet.

3 b § Tillsynsmyndigheten ska, efter ansökan av produktions-

anläggningens innehavare, lämna förhandsbesked om möjligheten

till godkännande för tilldelning av elcertifikat enligt 1 § fjärde

stycket, 2 § tredje stycket eller 3 a §.

Ett förhandsbesked, som innebär att ett godkännande enligt 5 §

kommer att meddelas efter ansökan, får förenas med villkor och är

bindande vid prövning av en ansökan om ett sådant godkännande.

Ändringen i första stycket är av redaktionell art och föranledd av att ett

nytt tredje stycke förs in i 1 §.

9 § För ökad produktionskapacitet i anläggningar som avses i 1 §

fjärde stycket och 2 § tredje stycket har producenten inte rätt att

tilldelas elcertifikat när femton år har gått från den dag då produk-

tionen av förnybar el ökade. Elcertifikat får inte heller tilldelas efter

utgången av år 2035.

För anläggningar som avses i 3 a § har producenten inte rätt att

tilldelas elcertifikat när femton år har gått från den dag då anlägg-

ningen, enligt tillsynsmyndighetens beslut om godkännande enligt

5 §, är att anse som ny. Elcertifikat får inte heller tilldelas efter

utgången av år 2035.

Prop. 2009/10:164

54

Om en ansökan om godkännande för tilldelning av elcertifikat

enligt 1 § fjärde stycket, 2 § tredje stycket eller 3 a § kommer in till

tillsynsmyndigheten efter det att anläggningens godkännande för

tilldelning har återkallats enligt 6 kap. 6 § 3 a, får elcertifikat endast

tilldelas från tillsynsmyndighetens nya beslut om godkännande för

tilldelning av elcertifikat.

Ändringarna i första och tredje styckena är av redaktionell art och

föranledda av att ett nytt tredje stycke förs in i 1 §.

9 a § Om en anläggnings godkännande för tilldelning av elcertifikat

har återkallats enligt 6 kap. 6 §, får elcertifikat inte tilldelas för

samma produktionsanläggning om anläggningen endast har flyttats

till en annan plats.

Tilldelning av elcertifikat för ökad produktionskapacitet enligt 1 §

fjärde stycket eller 2 § tredje stycket får dock ske trots vad som sägs i

första stycket.

Ändringen i andra stycket är av redaktionell art och föranledd av att ett

nytt tredje stycke förs in i 1 §.

10.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:1495) om

ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för förhållanden som

hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 7 kap. 3 § fjärde stycket och 7 kap. 4 § andra

stycket tillämpas dock från och med den 1 januari 2012.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

Genom SFS 2009:1495 har nya lydelser av bl.a. 7 kap. 3 och 4 §§

beslutats. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. Genom förslaget i

denna proposition skjuts tillämpningen av hållbarhetskriterierna i 7 kap.

3 § fjärde stycket och 7 kap. 4 § andra stycket upp ett år och ska

tillämpas först från och med den 1 januari 2012. Detta sker genom en ny

punkt 3 av övergångsbestämmelserna till SFS 2009:1495.

En viss materiell ändring av 7 kap. 4 § andra stycket läggs fram i en

lagrådsremiss under våren 2010 (Bättre skattemässiga förutsättningar för

biogas samt för landansluten el till fartyg). Den lydelse av 7 kap. 4 §

andra stycket som träder i kraft den 1 januari 2012 avses således vara den

lydelse som detta lagrum har enligt denna kommande lagändring.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

55

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG

av den 23 april 2009

(¹)

(²)

(³)

L 140/16

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/28/EG

av den 23 april 2009

om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare

upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 175.1, och artikel 95 såvitt avser

artiklarna 17, 18 och 19 i detta direktiv,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande

(¹) EUT C 77, 31.3.2009, s. 43.

,

med beaktande av Regionkommitténs yttrande

(²) EUT C 325, 19.12.2008, s. 12.

,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget

(³) Europaparlamentets yttrande av den 17 december 2008 (ännu ej

offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 6 april 2009.

, och

av följande skäl:

(1)

Kontroll av energiförbrukningen i Europa samt ökad

användning av energi från förnybara energikällor är,

tillsammans med energisparande och förbättrad energief­

fektivitet, viktiga komponenter i det åtgärdspaket som

krävs för att minska växthusgasutsläppen och uppfylla

Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention

om klimatförändringar samt andra åtaganden på gemen­

skapsnivå eller internationell nivå om att minska växthus­

gasutsläppen efter 2012. Dessa faktorer spelar också en

viktig roll för att trygga energiförsörjningen, stimulera tek­

nisk utveckling och innovation och ge möjligheter till

sysselsättning och regional utveckling, särskilt i lands­

bygdsområden och isolerade områden.

(2)

Fler tekniska förbättringar, fler incitament för användning

och utbyggnad av allmänna transportmedel, utnyttjande av

energieffektiv teknik och användning av energi från förny­

bara energikällor inom transportsektorn hör särskilt till de

mest effektiva sätten för att minska gemenskapens bero­

ende av importerad olja inom transportsektorn, som sva­

rar för de mest akuta energiförsörjningsproblemen, och

påverka marknaden för drivmedel.

(3)

Möjligheterna att skapa ekonomisk tillväxt genom innova­

tion och en hållbar konkurrenskraftig energipolitik har

konstaterats. Produktionen av energi från förnybara ener­

gikällor är ofta beroende av lokala eller regionala små och

medelstora företag. Investeringar i regional och lokal pro­

duktion av energi från förnybara energikällor skapar bety­

dande möjligheter till tillväxt och sysselsättning i

medlemsstaterna och deras regioner. Kommissionen och

medlemsstaterna bör därför stödja nationella och regionala

utvecklingsåtgärder i dessa områden, uppmuntra utbyte av

bästa metoder för produktion av energi från förnybara

energikällor mellan lokala och regionala utvecklingsinitia­

tiv och främja användningen av strukturfonder på detta

område.

(4)

Vid främjandet av utvecklingen av marknaden för förny­

bara energikällor är det nödvändigt att ta i betraktande dess

positiva inverkan på regionala och lokala utvecklingsmöj­

ligheter, exportmöjligheter, social sammanhållning och

sysselsättning, inte minst när det gäller små och medelstora

företag och oberoende energiproducenter.

(5)

För att gemenskapens växthusgasutsläpp och beroende av

energiimport ska minska bör utvecklingen av energi från

förnybara energikällor stå i ett nära samband med en

ökning av energieffektiviteten.

(6)

Det är lämpligt att stödja demonstrations- och kommer­

sialiseringsfasen för decentraliserad teknik för energi från

förnybara energikällor. Utvecklingen mot en decentralise­

rad energiproduktion har många fördelar såsom utnyttjan­

det av lokala energikällor, förbättrad lokal trygg

energiförsörjning, kortare transportsträckor och minskade

förluster vid energitransmission. Sådan decentralisering

främjar också samhällsutvecklingen och sammanhåll­

ningen genom att erbjuda inkomstkällor och skapa lokala

arbetstillfällen.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

56

(¹)

(²)

(³)

(⁴)

(⁵)

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/17

(7)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av

den 27 september 2001 om främjande av el producerad

från förnybara energikällor på den inre marknaden för

el

(¹) EGT L 283, 27.10.2001, s. 33.

och Europaparlamentets och rådets direktiv

2003/30/EG av den 8 maj 2003 om främjande av använd­

ningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel

(²) EUT L 123, 17.5.2003, s. 42.

fastställer definitioner för olika typer av energi från förny­

bara energikällor. Europaparlamentets och rådets direktiv

2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler

för den inre marknaden för el

(³) EUT L 176, 15.7.2003, s. 37.

fastställer definitioner för

elsektorn i allmänhet. För att uppnå rättslig säkerhet och

tydlighet är det lämpligt att använda samma eller liknande

definitioner i det här direktivet.

(8)

Enligt kommissionens meddelande av den 10 januari 2007

”Färdplan för förnybar energi – Förnybara energikällor

under 2000-talet: att bygga en hållbarare framtid” är det

ett lämpligt och realistiskt mål att andelen energi från för­

nybara energikällor ska motsvara 20 % av den totala ener­

gianvändningen och 10 % av användningen inom

transportsektorn; planen visar också att rambestämmelser

med bindande mål skulle ge näringslivet den långsiktiga

stabilitet som krävs för att göra rationella, hållbara inves­

teringar inom sektorn för energi från förnybara energikäl­

lor, som skulle kunna minska beroendet av importerade

fossila bränslen och öka användningen av ny energiteknik.

Dessa mål existerar i anslutning till den målsättning om

att uppnå 20 % ökning av energieffektiviteten senast 2020,

som fastställts i kommissionens meddelande av den

19 oktober 2006 ”Handlingsplanen för ökad energieffek­

tivitet: Att inse möjligheterna”, som fick stöd av Europe­

iska rådet i mars 2007 och av Europaparlamentet i

sin resolution av den 31 januari 2008 om den

handlingsplanen.

(9)

Vid Europeiska rådets möte i mars 2007 betonades på nytt

gemenskapens åtagande att över hela gemenskapen

utveckla energi från förnybara energikällor även efter

2010. Europeiska rådet anslöt sig till det bindande målet

att 20 % av gemenskapens bruttoenergianvändning ska till­

godoses genom energi från förnybara energikällor senast

2020 samt det bindande målet att minst 10 % av varje

medlemsstats användning av bensin och diesel inom trans­

portsektorn ska utgöras av biodrivmedel senast 2020, vilka

ska införas på ett kostnadseffektivt sätt. Europeiska rådet

konstaterade att de uppställda biodrivmedelsmålen bör

vara bindande, förutsatt att produktionen är hållbar, att

den andra generationens biodrivmedel blir kommersiellt

tillgängliga, och att Europaparlamentets och rådets direk­

tiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på

bensin och dieselbränslen

(⁴) EGT L 350, 28.12.1998, s. 58.

ändras så att ändamålsenliga

inblandningsnivåer tillåts. Europeiska rådet upprepade vid

sitt möte i mars 2008 att det är synnerligen viktigt

att utveckla och uppfylla effektiva hållbarhetskriterier för

biodrivmedel och att sörja för att andra generationens bio­

drivmedel finns kommersiellt tillgängliga. Europeiska rådet

hänvisade vid sitt möte i juni 2008 återigen till hållbarhets­

kriterierna och utvecklingen av andra generationens bio­

drivmedel och betonade behovet av att bedöma eventuella

konsekvenser av biodrivmedelsproduktionen för jord­

bruksprodukter avsedda för livsmedel och vid behov

åtgärda bristerna. Det konstaterade vidare att man ytterli­

gare bör utreda de miljömässiga och sociala konsekven­

serna av produktion och användning av biodrivmedel.

(10)

I sin resolution av den 25 september 2007 om färdplanen

för energi från förnybara energikällor

(⁵) EUT C 219 E, 28.8.2008, s. 82.

uppmanar Euro­

paparlamentet kommissionen att senast i slutet av 2007

lägga fram ett förslag till en rättslig ram för energi från för­

nybara energikällor, varvid det anser att det är viktigt att

man sätter upp mål för andelen energi från förnybara ener­

gikällor på gemenskaps- och medlemsstatsnivå.

(11)

Det är nödvändigt att fastställa transparenta och entydiga

regler för hur man beräknar andelen energi från förnybara

energikällor och för att definiera vilka källorna är. I detta

sammanhang bör den energi som finns i haven och andra

vattenförekomster i form av vågor, havsströmmar, tidvat­

ten, temperaturgradientenergi och saltgradientenergi

inkluderas.

(12)

Att använda jordbruksmaterial som t.ex. gödsel och flyt­

gödsel och annat animaliskt och organiskt avfall för att

producera biogas ger betydande miljöfördelar, eftersom det

har en stor potential att minska växthusgasutsläppen, både

vid produktion av värme och kraft och när det används

som biodrivmedel. Biogasanläggningar kan, eftersom de är

decentraliserade till sin karaktär och har en regional inves­

teringsstruktur, ge ett avgörande bidrag till den hållbara

utvecklingen på landsbygden och ge jordbrukarna nya

inkomstmöjligheter.

(13)

Mot bakgrund av Europaparlamentets, rådets och kommis­

sionens ståndpunkter är det lämpligt att fastställa som bin­

dande nationella mål att andelen energi från förnybara

energikällor ska motsvara 20 % av energianvändningen

och 10 % av användningen inom transportsektorn i

gemenskapen senast 2020.

(14)

Det viktigaste syftet med bindande nationella mål är att

skapa säkerhet för investerarna och främja en kontinuerlig

utveckling av sådana tekniker som genererar energi från

alla typer av förnybara energikällor. Beslutet om huruvida

ett mål ska vara bindande bör därför inte skjutas upp i vän­

tan på en viss framtida händelse.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

57

(¹)

(²)

(³)

L 140/18

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

(15)

Medlemsstaterna har skilda utgångslägen och olika poten­

tial för energi från förnybara energikällor, och energimixen

varierar mellan medlemsstaterna. Gemenskapsmålet på

20 % måste därför på ett rättvist sätt översättas till indivi­

duella mål för varje medlemsstat med hänsyn till medlems­

staternas olika utgångslägen och potential, inbegripet

nuvarande andel energi från förnybara energikällor och

befintlig energimix. Detta bör ske för det första genom att

den nödvändiga totala ökningen av andelen energi från

förnybara energikällor fördelas mellan medlemsstaterna

genom att alla ökar sin nuvarande andel med en viss fak­

tor, och att denna faktor sedan viktas i förhållande till län­

dernas bruttonationalprodukt och modifieras för att

återspegla deras skilda utgångspunkter, och för det andra,

genom att man i samband med redovisningen ta fasta på

den slutliga energianvändningen (brutto), med beaktande

av de ansträngningar som hittills gjorts av medlemssta­

terna för att använda energi från förnybara energikällor.

(16)

Målet på 10 % energi från förnybara energikällor inom

transportsektorn bör däremot gälla för varje enskild med­

lemsstat för att garantera enhetliga drivmedelsspecifikatio­

ner och trygga tillgången. Eftersom det finns en

välfungerande handel med transportdrivmedel kommer

medlemsstater med liten tillgång till de resurser som krävs

att utan problem kunna säkra tillgången på biodrivmedel

från annat håll. Även om det tekniskt sett vore möjligt för

gemenskapen att uppnå sina mål för användningen av

energi från förnybara energikällor inom transportsektorn

enbart genom inhemsk produktion är det både sannolikt

och önskvärt att det sker genom en kombination av

inhemsk produktion och import. Kommissionen bör där­

för övervaka tillgången på biodrivmedel på gemenskaps­

marknaden och, när så är lämpligt, föreslå relevanta

åtgärder för att skapa balans mellan inhemsk produktion

och import, med beaktande av, bland annat, hur multila­

terala och bilaterala handelsförhandlingar förlöper,

miljö-, kostnads- och sociala aspekter samt trygg

energiförsörjning.

(17)

En förbättring av energieffektiviteten är ett huvudmål för

gemenskapen och målet är att förbättra energieffektivite­

ten med 20 procent senast 2020. Detta mål kommer till­

sammans med befintlig och framtida lagstiftning, bland

annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG

av den 16 december 2002 om byggnaders energi­

prestanda

(¹) EGT L 1, 4.1.2003, s. 65.

, Europaparlamentets och rådets direktiv

2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram

för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande

produkter

(²) EUT L 191, 22.7.2005, s. 29.

och Europaparlamentets och rådets direktiv

2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvänd­

ning av energi och om energitjänster

(³) EUT L 114, 27.4.2006, s. 64.

, att spela en avgö­

rande roll när det gäller att säkerställa att klimat-

och energimålen uppnås till lägsta kostnad och kan också

innebära nya möjligheter för EU:s ekonomi. Energieffekti­

vitetspolitiken och energibesparingspolitiken utgör några

av de mest effektiva metoderna för medlemsstaterna att

öka den procentandel energi som kommer från förnybara

energikällor och medlemsstaterna kommer därför lättare

att uppnå de övergripande nationella mål och transport­

mål för förnybara energikällor som fastställs i detta

direktiv.

(18)

Det kommer att åligga medlemsstaterna att avsevärt för­

bättra energieffektiviteten inom alla sektorer för att lättare

uppnå sina mål för energi från förnybara energikällor, vilka

uttrycks i procentandelar av den slutliga energianvänd­

ningen (brutto). Det är synnerligen viktigt med energieffek­

tivitet inom transportsektorn, eftersom ett bindande

procentmål för energi från förnybara energikällor sanno­

likt kommer att bli allt svårare att uppnå på ett hållbart

sätt, om den totala efterfrågan på energi inom transport­

sektorn fortsätter att öka. Därför bör det bindande målet

för transportsektorn på 10 procent, som alla medlemssta­

ter ska uppnå, definieras som den andel av den slutliga

mängd energi som används inom transportsektorn som

ska erhållas från förnybara energikällor, och inte bara från

biodrivmedel.

(19)

För att säkerställa att de bindande nationella övergripande

målen uppfylls, bör medlemsstaterna sträva efter att följa

ett vägledande förlopp i flera steg för att uppnå sina slut­

liga bindande mål. De bör upprätta nationella handlings­

planer för energi från förnybara energikällor med

information om olika sektorers mål, med beaktande av att

biomassa kan användas på olika sätt och att det därför är

viktigt att börja utnyttja nya biomassaresurser. Medlems­

staterna bör dessutom vidta åtgärder för att nå dessa mål.

Varje medlemsstat bör i samband med uppskattningen av

den förväntade slutliga energianvändningen (brutto) i sin

nationella handlingsplan för energi från förnybara energi­

källor bedöma i vilken mån energieffektivitets- och ener­

gibesparingsåtgärder kan bidra till uppnåendet av dess

nationella mål. Medlemsstaterna bör beakta den optimala

kombinationen av energieffektiv teknik och energi från

förnybara energikällor.

(20)

Det är tänkbart att användningen av energi från förnybara

energikällor ökar snabbare i framtiden tack vare den tek­

niska utvecklingen och olika stordriftsfördelar och detta

bör beaktas i det vägledande förloppet. På så sätt kan man

ta särskild hänsyn tas till sektorer som drabbas opropor­

tionerligt hårt av uteblivna tekniska framsteg och stor­

driftsfördelar, och som därför förblir underutvecklade, men

som i framtiden kan ge ett betydande bidrag till uppfyllan­

det av målen för 2020.

(21)

Det vägledande förloppet bör fastställas med 2005 som

utgångspunkt, eftersom det är det senaste året för vilket

tillförlitliga data om de olika ländernas andel energi från

förnybara energikällor är tillgängliga.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

58

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/19

(22)

För att målen i detta direktiv ska kunna uppnås är det nöd­

vändigt att gemenskapen och medlemsstaterna anslår bety­

dande ekonomiska resurser till forskning och utveckling

avseende teknik för energi från förnybara energikällor.

Europeiska institutet för teknik och innovation bör i syn­

nerhet ge hög prioritet åt forskning och utveckling av tek­

nik för energi från förnybara energikällor.

(23)

Medlemsstaterna kan uppmuntra lokala och regionala

myndigheter att fastställa mål som sträcker sig längre än de

nationella målen och involvera lokala och regionala myn­

digheter i utarbetandet av nationella handlingsplaner för

energi från förnybara energikällor och i åtgärder som syf­

tar till att öka medvetenheten om fördelarna med energi

från förnybara energikällor.

(24)

För att utnyttja biomassans potential fullt ut bör

gemenskapen och medlemsstaterna främja befintliga

skogsreserver i större utsträckning samt garantera nya

skogsbrukssystem.

(25)

Medlemsstaterna har olika potential när det gäller energi

från förnybara energikällor och använder på nationell nivå

olika system för att stödja sådan energi. En majoritet av

medlemsstaterna tillämpar stödsystem där bidrag endast

beviljas för energi från förnybara energikällor som produ­

ceras på deras territorium. För att de nationella stödsyste­

men ska fungera korrekt är det synnerligen viktigt att

medlemsstaterna kan kontrollera effekten av och kostna­

derna för sina nationella stödsystem i förhållande till sin

egen potential. Ett viktigt sätt att uppnå målet för detta

direktiv är att garantera korrekt fungerande nationella

stödsystem så som i enlighet med direktiv 2001/77/EG, för

att upprätthålla investerarnas förtroende och ge medlems­

staterna möjlighet att utforma effektiva nationella åtgärder

för att uppnå målen. Syftet med detta direktiv är att under­

lätta gränsöverskridande stöd till energi från förnybara

energikällor utan att påverka nationella stödsystem. I detta

direktiv införs frivilliga mekanismer för samarbete mellan

medlemsstaterna, vilka ger dem möjlighet att enas om i vil­

ken omfattning en medlemsstat ska stödja energiproduk­

tionen i en annan medlemsstat och i vilken omfattning

produktionen av energi från förnybara energikällor bör

inberäknas i det nationella övergripande målet för den eller

den andra medlemsstaten. För att säkerställa effektiviteten

i de båda åtgärderna för måluppfyllelse, dvs. nationella

stödsystem och samarbetsmekanismer, är det av avgörande

betydelse att medlemsstaterna har möjlighet att fastställa

huruvida och i vilken utsträckning deras nationella stöd­

system omfattar energi från förnybara energikällor som

produceras i andra medlemsstater och kan enas om detta

genom att tillämpa de samarbetsmekanismer som före­

skrivs i detta direktiv.

(26)

Det är önskvärt att energipriset återspeglar de externa kost­

naderna för energiproduktion och energianvändning,

inklusive miljömässiga kostnader, sociala kostnader och

hälsokostnader i tillämpliga fall.

(27)

Offentligt stöd är nödvändigt för att uppnå gemenskapens

mål i fråga om utbyggnad av el från förnybara energikäl­

lor, särskilt så länge som elpriserna på den inre markna­

den inte återspeglar alla miljömässiga och sociala

kostnader och fördelar med de energikällor som används.

(28)

Gemenskapen och medlemsstaterna bör arbeta för att

minska den totala energianvändningen inom transportsek­

torn och förbättra transporternas energieffektivitet. De

främsta medlen för att minska energianvändningen i trans­

porter är transportplanering, stöd till kollektivtrafik,

ökning av andelen elbilar i produktion och produktion av

bilar som är mer energieffektiva och mindre i storlek och

har svagare motorer.

(29)

Medlemsstaterna bör sträva efter att diversifiera energi­

mixen från förnybara energikällor inom hela transportsek­

torn. Kommissionen bör lägga fram en rapport för

Europaparlamentet och rådet senast den 1 juni 2015 med

en beskrivning av möjligheterna att utöka användningen

av energi från förnybara energikällor inom varje del av

tranportsektorn.

(30)

Vid beräkningen av vattenkraftens och vindkraftens bidrag

med avseende på detta direktiv bör effekterna av klimatva­

riationer jämnas ut genom användning av en normalise­

ringsregel. Elproduktion från pumpkraftverk med hjälp av

vatten som tidigare har pumpats upp till en högre nivå, bör

dessutom inte anses som el producerad från förnybara

energikällor.

(31)

Värmepumpar som möjliggör utnyttjande av aerotermisk,

geotermisk eller hydrotermisk värme med en lämplig tem­

peratur kräver el eller annan hjälpenergi för att fungera.

Den energi som utnyttjas för att driva värmepumpar bör

därför dras av från total användbar värme. Endast värme­

pumpar vars energiutveckling klart överskrider den primä­

renergi som behövs för att driva värmepumpen bör

beaktas.

(32)

I passiva energisystem utformas byggnader så att energi

kan tillvaratas. Detta räknas som en energibesparing. För

att undvika dubbelt räknande bör energi som tillvaratagits

på detta sätt därför inte beaktas vid tillämpningen av detta

direktiv.

(33)

Vissa medlemsstater har en stor andel luftfart i sin slutliga

energianvändning (brutto). Med tanke på de befintliga tek­

niska begränsningar och regleringsbegränsningar som för­

hindrar att biodrivmedel används kommersiellt inom

luftfarten, är det lämpligt att bevilja sådana medlemsstater

ett visst undantag, genom att de vid beräkningen av sin

slutliga energianvändning (brutto) inom den nationella

luftfarten får dra av det belopp med vilket de överskrider

en och en halv gång gemenskapsgenomsnittet för den slut­

liga energianvändningen (brutto) inom luftfarten 2005

enligt Eurostat, dvs. 6,18 %. Cypern och Malta som är

östater och ligger geografiskt avlägset är beroende av

flyget som ett transportslag som är av avgörande betydelse

för deras medborgare och deras ekonomi. Cypern

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

59

(¹)

L 140/20

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

och Malta har till följd av detta en oproportionellt stor

andel luftfart i sin slutliga energianvändning (brutto), dvs.

mer än tre gånger genomsnittet i gemenskapen 2005 och

är därför oproportionerligt påverkade av befintliga tek­

niska begränsningar och regleringsbegränsningar. För

dessa medlemsstater är det lämpligt att föreskriva att

undantaget bör omfatta det belopp med vilket de överskri­

der gemenskapsgenomsnittet för den slutliga energian­

vändningen (brutto) inom luftfarten 2005 enligt Eurostat,

dvs. 4,12 %.

(34)

För att uppnå en energimodell som bygger på energi från

förnybara energikällor måste man uppmuntra strategiskt

samarbete mellan medlemsstaterna, i vilket även regioner

och lokala myndigheter bör medverka när så är lämpligt.

(35)

Med vederbörligt beaktande av bestämmelserna i detta

direktiv bör medlemsstaterna uppmuntras att bedriva sam­

arbete i alla lämpliga former när det gäller de mål som fast­

ställs i detta direktiv. Ett sådant samarbete kan genomföras

på alla nivåer, bilateralt eller multilateralt. Utöver de meka­

nismer som påverkar beräkningen av mål och måluppfyl­

lelse och som uttryckligen föreskrivs i detta direktiv,

nämligen statistiska överföringar mellan medlemsstaterna,

gemensamma projekt och gemensamma stödsystem, kan

samarbete även ske i form av t.ex. utbyte av information

och bästa praxis, vilket särskilt tas upp i öppenhetsplatt­

formen som införs genom detta direktiv, och annan frivil­

lig samordning mellan alla typer av stödsystem.

(36)

För att göra det möjligt att minska kostnaderna för att upp­

fylla målen i direktivet är det lämpligt både att stimulera

medlemsstaternas användning av energi från förnybara

energikällor som producerats i andra medlemsstater och

att göra det möjligt för medlemsstaterna att ta med sådan

energi från förnybara energikällor som använts i andra

medlemsstater vid beräkningen av de egna nationella

målen. Därför krävs det flexibilitetsåtgärder, men de kvar­

står under medlemsstaternas kontroll för att inte påverka

deras förmåga att nå sina nationella mål. Dessa flexibilitets­

åtgärder utformas som statistiska överföringar, gemen­

samma

projekt

mellan

medlemsstaterna

eller

gemensamma stödsystem.

(37)

Importerad el som producerats från förnybara energikäl­

lor utanför gemenskapen bör kunna räknas in i medlems­

staternas mål. För att undvika en nettoökning av

växthusgasutsläppen genom att man slutar använda befint­

liga förnybara energikällor och helt eller delvis ersätter dem

med konventionella energikällor, bör endast el som pro­

ducerats i sådana anläggningar för energi från förnybara

energikällor som tagits i drift efter det att detta direktiv har

trätt i kraft, eller genom ökad kapacitet i en anläggning

som renoverats efter det datumet, kunna tas med i beräk­

ningen. För att kunna garantera en adekvat effekt av skiftet

från konventionell energi till energi från förnybara energi­

källor i gemenskapen och i tredjeländer, är det lämpligt att

se till att sådan import kan spåras och redovisas på ett till­

förlitligt sätt. Avtal med tredjeländer om hur denna handel

med el från förnybara energikällor ska organiseras kommer

att övervägas. Om ett beslut som fattas enligt fördraget om

energigemenskapen

(¹) EUT L 198, 20.7.2006, s. 18.

innebär att de relevanta bestämmel­

serna i detta direktiv blir bindande för parterna i det för­

draget, kommer de bestämmelser om samarbete mellan

medlemsstaterna som föreskrivs i detta direktiv att vara til­

lämpliga på dem.

(38)

När medlemsstaterna tillsammans med ett eller flera tred­

jeländer genomför gemensamma projekt som rör elpro­

duktion från förnybara energikällor, är det lämpligt att

dessa gemensamma projekt endast gäller nybyggda anlägg­

ningar eller anläggningar med nyligen ökad kapacitet.

Detta kommer att hjälpa till att garantera att andelen energi

från förnybara energikällor i tredjelandets totala energian­

vändning inte minskas på grund av importen av energi

från förnybara energikällor till gemenskapen. Vidare bör de

berörda medlemsstaterna underlätta det berörda tredjelan­

dets inhemska användning av elproduktionen från de

anläggningar som omfattas av det gemensamma projektet.

Det berörda tredjelandet bör även uppmuntras av kommis­

sionen och medlemsstaterna att utveckla en policy för

energi från förnybara energikällor med ambitiösa mål.

(39)

Det är tydligt att projekt av stort europeiskt intresse i tred­

jeländer, t.ex. solenergiplanen för Medelhavet, kan behöva

en lång ledtid innan de är fullt anslutna till gemenskapens

territorium. Det är därför lämpligt att underlätta utveck­

lingen av dem genom att tillåta att medlemsstaterna i sina

nationella mål tar hänsyn till en begränsad mängd el pro­

ducerad genom sådana projekt under den tid som sam­

mankopplingen byggs.

(40)

Det förfarande som används av den förvaltning som bär

ansvaret för godkännande, certifiering och licensiering av

anläggningar för energi från förnybara energikällor bör

vara objektivt, transparent, icke-diskriminerande och pro­

portionellt vid tillämpningen av bestämmelserna på

enskilda projekt. Det är i synnerhet lämpligt att undvika

alla onödiga bördor som kan uppstå när projekt för energi

från förnybara energikällor klassificeras som anläggningar

som innebär stora hälsorisker.

(41)

Bristen på transparenta regler och samordning mellan olika

organ för godkännande har visat sig hindra utvecklingen

av energi från förnybara energikällor. Särskild hänsyn bör

därför tas till den speciella strukturen hos sektorn för

energi från förnybara energikällor när nationella, regionala

och lokala myndigheter ser över sina administrativa förfa­

randen för att ge tillstånd till uppförande och drift av

anläggningar, med tillhörande nätinfrastruktur för trans­

mission och distribution, som producerar el, värme eller

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

60

(¹)

(²)

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/21

kyla eller transportdrivmedel frånförnybara energikällor.

Administrativa godkännandeförfaranden bör följa transpa­

renta tidsplaner för anläggningar som utnyttjar energi från

förnybara energikällor. Bestämmelser och riktlinjer som

gäller planering bör utformas med tanke på sådan kost­

nadseffektiv och miljövänlig utrustning för värme, kyla och

el som utnyttjar förnybara energikällor.

(42)

För att energi från förnybara energikällor snabbt ska kunna

tas i bruk och med tanke på dess kvalitet, dvs. att den gene­

rellt sett är mycket hållbar och gynnsam för miljön, bör

medlemsstaterna vid tillämpning av administrativa bestäm­

melser, planeringsstrukturer och lagstiftning som syftar till

att ge licenser till anläggningar såvitt avser utsläppsminsk­

ningar och utsläppskontroll i industrianläggningar, till att

motverka nedsmutsning av luften och till att förebygga

eller minimera utsläpp av farliga ämnen i miljön, beakta

förnybara energikällors bidrag för att uppfylla miljö- och

klimatmål, särskilt i jämförelse med anläggningar för energi

från icke förnybara energikällor.

(43)

För att stimulera enskilda medborgares bidrag till de mål

som fastställs i detta direktiv bör de relevanta myndighe­

terna överväga möjligheten att ersätta godkännanden med

en enkel anmälan till det behöriga organet när små decen­

traliserade enheter för produktion av energi från förnybara

energikällor anläggs.

(44)

Överensstämmelsen mellan målen i detta direktiv och

gemenskapens övriga miljölagstiftning bör säkerställas.

Särskilt under förfarandena för bedömning, planering och

licensiering av anläggningarna för energi från förnybara

energikällor, bör medlemsstaterna beakta all miljölagstift­

ning på gemenskapsnivå samt förnybara energikällors

bidrag för att uppfylla miljö- och klimatmål, särskilt i jäm­

förelse med anläggningar för energi från icke-förnybara

energikällor.

(45)

Nationella tekniska specifikationer och andra krav som

omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv

98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfa­

rande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och

beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjäns­

ter

(¹) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37.

när det gäller t.ex. kvalitetsnivå, testmetoder eller

användningsvillkor, bör inte leda till handelshinder för

utrustning eller system för energi från förnybara energikäl­

lor. Stödsystem för energi från förnybara energikällor bör

därför inte föreskriva nationella tekniska specifikationer

som avviker från gällande gemenskapsstandard eller inne­

bära krav på att den utrustning eller de system för vilka

stöd beviljas ska certifieras eller testas på en särskild plats

eller av en viss angiven enhet.

(46)

Medlemsstaterna bör överväga mekanismer för att främja

fjärrvärme och fjärrkyla från energi från förnybara

energikällor.

(47)

På nationell och regional nivå har bestämmelser och skyl­

digheter beträffande minimikrav för användning av energi

från förnybara energikällor i nya och renoverade byggna­

der lett till en betydligt ökad användning av denna typ av

energi. Dessa åtgärder bör också framhållas som föredö­

men i ett vidare gemenskapssammanhang, samtidigt som

man genom ändrade byggregler och byggnormer främjar

energieffektivare anordningar för energi från förnybara

energikällor.

(48)

För att underlätta och påskynda fastställandet av minimi­

nivåer för användningen av energi från förnybara energi­

källor i byggnader, kan det vara lämpligt att

medlemsstaterna förskriver att sådana nivåer ska uppnås

genom att en faktor för energi från förnybara energikällor

tas med för att uppfylla minimikraven för energiprestanda

i enlighet med direktiv 2002/91/EG, i samband med en

kostnadsoptimal minskning av koldioxidutsläppen per

byggnad.

(49)

Det bör informeras och utbildas mer, särskilt inom värme-

och kylbranschen, för att främja användningen av energi

från förnybara energikällor.

(50)

I den mån som tillträde till eller utövande av yrket instal­

latör är en reglerad yrkesverksamhet fastställs villkoren för

erkännande av yrkeskvalifikationer i Europaparlamentets

och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005

om erkännande av yrkeskvalifikationer

(²) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.

. Tillämpningen

av det här direktivet påverkar därför inte tillämpningen av

direktiv 2005/36/EG.

(51)

Direktiv 2005/36/EG innehåller krav på ömsesidigt erkän­

nande av yrkeskvalifikationer för bland annat arkitekter,

men det krävs också att arkitekter och planerare ingående

överväger en optimal kombination av energi från förny­

bara energikällor och högeffektiv teknik när de gör upp

planer och ritningar. Medlemsstaterna bör därför ge tyd­

liga riktlinjer om detta. Detta bör göras utan att det påver­

kar tillämpningen av direktiv 2005/36/EG, särskilt

artiklarna 46 och 49.

(52)

Vid tillämpning av detta direktiv är ursprungsgarantiernas

enda funktion att visa för slutkunden att en viss andel eller

mängd energi har producerats från förnybara energikällor.

En ursprungsgaranti kan, oberoende av vilken energi det

gäller, överföras från en innehavare till en annan. I syfte att

garantera att en elenhet från förnybara energikällor endast

kan överlämnas en gång till en kund bör emellertid dub­

belt räknande och dubbelt överlämnande av ursprungsga­

rantier undvikas. Energi från förnybara energikällor vars

åtföljande ursprungsgaranti sålts separat av producenten

bör inte överlämnas eller säljas till slutkunden som energi

från förnybara energikällor. Det är viktigt att skilja mellan

miljöcertifikat som används för stödsystem, och

ursprungsgarantier.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

61

(¹)

L 140/22

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

(53)

Det är lämpligt att låta den framväxande konsumentmark­

naden för el från förnybara energikällor bidra till uppbygg­

naden av nya anläggningar för energi från förnybara

energikällor. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att

kräva att elleverantörer som informerar slutkunderna om

sin energimix i enlighet med artikel 3.6 i direktiv

2003/54/EG tar med en minsta procentandel av ursprungs­

garantier från nybyggda anläggningar som producerar

energi från förnybara energikällor, förutsatt att ett sådant

krav är förenligt med gemenskapslagstiftningen.

(54)

Det är viktigt att tillhandahålla information om hur den el

som fått stöd fördelas till slutkunderna i enlighet med arti­

kel 3.6 i direktiv 2003/54/EG. För att förbättra kvaliteten

på denna information till konsumenterna, särskilt när det

gäller den mängd energi som kommer från förnybara ener­

gikällor och som producerats av nya anläggningar, bör

kommissionen utvärdera effektiviteten hos de åtgärder

som medlemsstaterna vidtar.

(55)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av

den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på

grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre

marknaden för energi

(¹) EUT L 52, 21.2.2004, s. 50.

föreskrivs ursprungsgarantier för

att visa ursprunget av den el som produceras i högeffek­

tiva kraftvärmeverk. Sådana ursprungsgarantier kan inte

användas för att redovisa användningen av energi från för­

nybara energikällor i enlighet med artikel 3.6 i direktiv

2003/54/EG, eftersom det skulle kunna resultera i dubbelt

räknande eller dubbel redovisning.

(56)

Ursprungsgarantierna innebär inte någon automatisk rätt

till stöd från nationella stödsystem.

(57)

Det behövs stöd för integration av energi från förnybara

energikällor i transmissions- och distributionsnätet och för

utnyttjande av system för lagring av energi för integrerad

kortvarig produktion av energi från förnybara energikällor.

(58)

Utvecklingstakten bör ökas när det gäller projekt för energi

från förnybara energikällor, inklusive ”projekt för energi

från förnybara energikällor av europeiskt intresse” inom

ramen för programmen avseende transeuropeiska energi­

nät (TEN-E). Därför bör kommissionen också analysera hur

finansieringen av sådana projekt kan förbättras. Särskild

uppmärksamhet bör ägnas sådana projekt för energi från

förnybara energikällor som kommer att bidra till att ge

gemenskapen och dess grannländer en väsentligt tryggare

energiförsörjning.

(59)

Sammankopplingar av olika länders nät gör det lättare att

integrera förnybara energikällor. Förutom att samman­

kopplingar leder till att variationer jämnas ut kan de också

minska balanseringskostnaderna, stimulera konkurrensen

– vilket leder till lägre priser – och främja nätens utveck­

ling. Genom att man delar på överföringskapaciteten och

utnyttjar den maximalt kan man också undvika ett över­

drivet behov av att ny kapacitet byggs.

(60)

Prioriterad och garanterad tillgång till el från förnybara

energikällor är viktigt för integrering av förnybara energi­

källor i den inre marknaden för el i linje med artikel 11.2

och är en ytterligare utveckling av artikel 11.3 i direktiv

2003/54/EG. Krav angående upprätthållande av tillförlit­

lighet och säkerhet när det gäller nät och inmatning kan

skilja sig åt beroende på det nationella nätets särdrag och

dess säkra drift. Prioriterad tillgång till nätet ger anslutna

producenter av el från förnybara energikällor säkerhet om

att de vid varje tidpunkt kan sälja och överföra el från för­

nybara energikällor i enlighet med anslutningsreglerna när­

helst källan blir tillgänglig. Om el från förnybara

energikällor integreras på spotmarknaden, säkerställer

garanterad tillgång att all el som säljs och stöds får tillgång

till nätet, vilket möjliggör maximal användning av el från

förnybara energikällor från anläggningar som är uppkopp­

lade till nätet. Detta innebär emellertid inte någon skyldig­

het för medlemsstaterna att stödja eller införa

köpskyldighet för energi från förnybara energikällor. I

andra system bestäms ett fast pris för el från förnybara

energikällor, i allmänhet i kombination med köpskyldig­

het för systemoperatören. I ett sådant fall har prioriterad

tillgång redan givits.

(61)

Det är i vissa fall omöjligt att fullt ut säkra transmission

och distribution av el från förnybara energikällor utan att

negativt påverka nätets tillförlitlighet eller säkerhet. I

sådana fall kan det vara motiverat att ekonomiskt kompen­

sera de berörda producenterna. Målen i detta direktiv krä­

ver dock en varaktig ökning av transmissionen och

distributionen av el som producerats från förnybara ener­

gikällor utan att detta påverkar nätsystemets tillförlitlighet

eller säkerhet. I detta syfte bör medlemsstaterna vidta

lämpliga åtgärder för att möjliggöra större genomträng­

ning av el från förnybara energikällor, bland annat genom

att ta hänsyn till särdragen hos variabla energikällor och

energikällor som ännu inte kan lagras. I den mån som

målen i detta direktiv så kräver, bör anslutning av nya

anläggningar för energi från förnybara energikällor tillåtas

så snart som möjligt. För att påskynda förfarandena för

anslutning till elnätet kan medlemsstaterna ge prioriterad

anslutning eller reservera anslutningsmöjligheter åt

nya anläggningar som producerar el från förnybara

energikällor.

(62)

Kostnaden för att ansluta nya producenter av el och gas

från förnybara energikällor till el- och gasnäten bör vara

objektiv, transparent och icke-diskriminerande och veder­

börlig hänsyn bör tas till den nytta som anslutna produ­

center av el från förnybara energikällor och lokala

producenter av gas från förnybara energikällor medför för

el- och gasnäten.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

62

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/23

(63)

Elproducenter som vill utnyttja potentialen hos energi från

förnybara energikällor i gemenskapens randområden, sär­

skilt öregioner och områden med låg befolkningstäthet,

bör i möjligaste mån ha rimliga anslutningskostnader, så

att de inte orättvist missgynnas jämfört med producenter i

mer centrala, mer industrialiserade och mer tätbefolkade

områden.

(64)

I direktiv 2001/77/EG fastställs en ram för hur el från för­

nybara energikällor ska anslutas till elnätet. Den faktiska

anslutningsgrad som uppnåtts varierar dock starkt mellan

olika medlemsstater. Det är därför nödvändigt att stärka

ramen och regelbundet se över dess tillämpning på natio­

nell nivå.

(65)

Biodrivmedelproduktion bör ske på ett hållbart sätt. De

biodrivmedel som används för att uppnå de mål som fast­

ställs i detta direktiv och de som omfattas av nationella

stödsystem bör därför uppfylla hållbarhetskriterier.

(66)

Gemenskapen bör vidta lämpliga åtgärder inom ramen för

detta direktiv, inklusive främjande av hållbarhetskriterier

för biodrivmedel och utveckling av andra och tredje gene­

rationens biodrivmedel i gemenskapen och globalt samt

intensifiering av jordbruksforskningen och kunskapsupp­

byggandet inom dessa områden.

(67)

Införandet av hållbarhetskriterier för biodrivmedel kom­

mer inte att få önskad effekt om det leder till att produkter

som inte uppfyller kriterierna och som i avsaknad av kri­

terier skulle ha använts som biodrivmedel i stället används

som flytande biobränsle inom värme- eller elsektorn. Håll­

barhetskriterierna bör därför också tillämpas på flytande

biobränslen i allmänhet.

(68)

Vid Europeiska rådets möte i mars 2007 uppmanades

kommissionen att lägga fram ett förslag till ett omfattande

direktiv om användning av samtliga förnybara energikäl­

lor som skulle kunna innehålla kriterier och bestämmelser

för att säkerställa en hållbar tillgång och användning av

bioenergi. Sådana hållbarhetskriterier bör ingå i ett större

system som inte bara omfattar biodrivmedel utan också

flytande biobränslen. Sådana hållbarhetskriterier bör där­

för anges i det här direktivet. För att uppnå överensstäm­

melse mellan energi- och miljöpolitiken och för att undvika

ytterligare kostnader för företagen och inkonsekvenser på

miljöområdet som skulle bli följden av bristande överens­

stämmelse, är det viktigt att tillhandahålla samma hållbar­

hetskriterier för användning av biodrivmedel med stöd av

det här direktivet som dem som används med stöd av

direktiv 98/70/EG. Av samma skäl bör dubbel rapporte­

ring undvikas i detta sammanhang. Kommissionen och de

behöriga nationella myndigheterna bör dessutom koordi­

nera sina verksamheter inom ramen för den kommitté som

är särskilt ansvarig för hållbara aspekter. Kommissionen

bör också under 2009 bedöma om även andra tekniska

produkter av biomassa bör ingå och hur det ska ske.

(69)

Den ökade globala efterfrågan på biodrivmedel och fly­

tande biobränslen och de stimulansåtgärder för använd­

ning av dessa produkter som föreskrivs i detta direktiv bör

inte få leda till att landområden med biologisk mångfald

förstörs. Dessa ändliga resurser, som i olika internationella

fördrag anses vara viktiga för hela mänskligheten, bör

bevaras. Konsumenter i gemenskapen skulle dessutom

anse det vara moraliskt oacceptabelt om deras ökade

användning av biodrivmedel och flytande biobränslen

kunde leda till att områden med biologisk mångfald

förstörs. Det är av dessa skäl nödvändigt att fastställa håll­

barhetskriterier varigenom biodrivmedel och flytande bio­

bränslen bara kan bli föremål för stimulansåtgärder om

man kan garantera att de inte producerats i områden med

biologisk mångfald eller, när det gäller områden som

utsetts till naturskyddsområden eller till skyddsområden

för sällsynta, hotade eller utrotningshotade ekosystem eller

arter, att relevanta behöriga myndigheter visar att produk­

tionen av råvarorna inte inverkar negativt på dessa syften.

De hållbarhetskriterier som valts bör betrakta skogar som

biologiskt rika när det rör sig om naturskog, enligt den

definition som FN:s organisation för livsmedel och jord­

bruk (FAO) använder i sin globala bedömning av skogsre­

surserna och som länder allmänt använder för att

rapportera om naturskogens utbredning – eller om de

omfattas av nationell naturskyddslagstiftning. Områden

där uttag av icke träbaserade skogsprodukter förekommer

bör ingå, förutsatt att den mänskliga inverkan är liten.

Andra typer av skog enligt de definitioner som används av

FAO, t.ex. modifierad naturlig skog, halvnaturlig skog och

planterad skog bör inte betraktas som naturskog. Med

tanke på vissa typer av gräsmark med stor biologisk mång­

fald, såväl tempererade som tropiska, bland annat savan­

ner med stor biologisk mångfald, stäpper, områden med

buskvegetation och prärier, bör biodrivmedel som fram­

ställs av råvaror från sådan mark inte kunna bli föremål för

stimulansåtgärder enligt detta direktiv. Kommissionen bör,

i enlighet med senaste vetenskapliga rön och tillämpliga

internationella normer, ta fram kriterier och geografiska

avgränsningar för att fastställa vilka områden som utgör

sådan gräsmark med stor biologisk mångfald.

(70)

Om landområden som innehåller stora kollager, i mark

och vegetation, ställs om till odling av råvaror för biodriv­

medel eller flytande biobränslen kommer normalt sett en

del av det bundna kolet att släppas ut i atmosfären i form

av koldioxid. Den negativa effekt som detta har på växt­

husgaserna kan överstiga de positiva effekterna från bio­

drivmedel eller flytande biobränslen, i vissa fall med bred

marginal. När man beräknar hur mycket växthusgasutsläp­

pen minskar tack vare enskilda biodrivmedel och

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

63

L 140/24

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

flytande biobränslen bör man alltså utgå från den totala

växthuseffekten av sådana omställningar. Detta är nödvän­

digt för att garantera att den beräkning som visar hur

mycket växthusgasutsläppen minskar baseras på de sam­

mantagna växthuseffekterna av användningen av biodriv­

medel och flytande biobränslen.

(71)

Vid beräkning av hur mycket förändrad markanvändning

påverkar växthusgaserna bör de ekonomiska aktörerna ha

möjlighet att använda sig av faktiska värden för kollagren

för referensmarkanvändningen och markanvändningen

efter omställningen. De bör också kunna använda sig av

standardvärden. Arbetet inom FN:s panel för klimatföränd­

ringar är den lämpliga utgångspunkten för sådana stan­

dardvärden. Detta arbete är för närvarande inte tillgängligt

i en form som kan användas direkt av ekonomiska aktö­

rer. Därför bör kommissionen utarbeta vägledning, base­

rad på detta arbete, som kan tjäna som grund för beräkning

av kollagrens förändring i enlighet med detta direktiv, inbe­

gripet sådana förändringar när det gäller beskogade områ­

den med ett krontak på mellan 10 och 30 %, savanner,

stäpper, buskvegetation och prärier.

(72)

Det är lämpligt att kommissionen utarbetar en metodik i

syfte att bedöma effekterna av dikning av torvmark på

växthusgasutsläppen.

(73)

Land bör inte ställas om för produktion av biodrivmedel

om minskningen av dess kollager vid omställningen inte

inom rimlig tid – mot bakgrund av behovet av att snabbt

ta itu med klimatförändringen – kan kompenseras med

minskade växthusgasutsläpp på grund av produktionen av

biodrivmedel och flytande biobränslen. Detta skulle förhin­

dra att ekonomiska aktörer tvingas utföra onödigt betung­

ande forskning och att man ställer om sådan mark med

stora kollager som i efterhand visar sig vara olämplig för

produktion av råvaror för biodrivmedel eller flytande bio­

bränslen. Kartläggningar av världens kollager leder till slut­

satsen att våtmarker och kontinuerligt beskogade områden

med krontak som täcker mer än 30 % av ytan bör ingå i

denna kategori. Beskogade områden med krontak som

täcker mellan 10 och 30 % bör också ingå, om det inte kan

visas att deras kollager är tillräckligt lågt för att motivera en

omställning i enlighet med bestämmelserna i detta direk­

tiv. Vid hänvisningen till våtmarker bör definitionen i kon­

ventionen om våtmarker av internationell betydelse,

särskilt ”livsmiljö för våtmarksfåglar”, som antogs den

2 februari 1971 i Ramsar, beaktas.

(74)

Stimulansåtgärderna i detta direktiv kommer att upp­

muntra till ökad produktion av biodrivmedel och flytande

biobränslen i hela världen. I de fall biodrivmedel och fly­

tande biobränslen framställs ur råvaror som producerats

inom gemenskapen, bör de också uppfylla gemenskapens

miljökrav på jordbruksområdet, inklusive de krav som

gäller skydd av grundvattnets och ytvattnets kvalitet, samt

sociala krav. Det finns emellertid farhågor för att produk­

tionen av biodrivmedel och flytande biobränslen i vissa

tredjeländer inte respekterar minimikrav på miljöområdet

och det sociala området. Det är därför lämpligt att försöka

få till stånd multilaterala och bilaterala avtal och frivilliga

internationella och nationella system vilka omfattar cen­

trala miljömässiga och sociala överväganden, i syfte att

främja produktionen av biodrivmedel och flytande bio­

bränslen i hela världen på ett hållbart sätt. I avsaknad av

sådana avtal eller system bör medlemsstaterna kräva att

ekonomiska aktörer rapporterar om dessa frågor.

(75)

Kraven på att införa ett hållbarhetssystem för energimäs­

sig användning av andra typer av biomassa än biodrivme­

del och flytande biobränslen bör bedömas av

kommissionen under 2009, med beaktande av behovet av

att biomassaresurserna förvaltas på ett hållbart sätt.

(76)

Hållbarhetskriterier kommer endast att fungera, om de

leder till förändringar i marknadsaktörernas beteende.

Dessa förändringar kommer bara att ske, om biodrivme­

del och flytande biobränslen som uppfyller dessa kriterier

kan säljas till ett högre pris än sådana som inte gör det.

Enligt massbalansmetoden för kontroll av efterlevnad finns

det en fysisk koppling mellan produktionen av biodrivme­

del och flytande biobränslen som uppfyller hållbarhetskri­

terierna och användningen av biodrivmedel och flytande

biobränslen i gemenskapen, varigenom man uppnår en

jämvikt mellan tillgång och efterfrågan och säkerställer en

prismässig fördel som är större än i system där en sådan

koppling saknas. Massbalansmetoden bör därför användas

för att kontrollera efterlevnad, i syfte att säkerställa att bio­

drivmedel och flytande biobränslen som uppfyller hållbar­

hetskriterierna kan säljas till ett högre pris. Detta bör

säkerställa att systemet fungerar på ett enhetligt sätt sam­

tidigt som man undviker att industrin belastas orimligt

hårt. Andra kontrollmetoder bör dock undersökas.

(77)

När så är lämpligt bör kommissionen ta vederbörlig hän­

syn till FN:s millenniebedömning av ekosystem, som inne­

håller användbara uppgifter för bevarande av åtminstone

de områden som i kritiska lägen erbjuder grundläggande

ekosystemtjänster, bl.a. skydd av avrinningsområden och

erosionsskydd.

(78)

Man bör övervaka effekterna av odling av biomassa, t.ex.

genom förändrad markanvändning, bland annat genom

förflyttning, införande av invaderande främmande arter

och annan inverkan på den biologiska mångfalden samt

effekter för livsmedelsproduktionen och det lokala välstån­

det. Kommissionen bör beakta alla relevanta informations­

källor, inbegripet FAO:s hungerkarta. Biodrivmedel bör

gynnas på ett sätt som uppmuntrar ökad produktivitet

inom jordbruket och användning av skadad mark.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

64

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/25

(79)

Det ligger i gemenskapens intresse att försöka få till stånd

multilaterala och bilaterala avtal samt frivilliga internatio­

nella eller nationella system som fastställer standarder för

produktionen av hållbara biodrivmedel och flytande bio­

bränslen, och som garanterar att produktionen av biodriv­

medel och flytande biobränslen uppfyller dessa standarder.

Man bör därför föreskriva att sådana avtal och system ska

anses tillhandahålla tillförlitliga belägg och uppgifter,

under förutsättning att de uppfyller lämpliga standarder

avseende tillförlitlighet, öppenhet och oberoende

granskning.

(80)

Det är nödvändigt att fastställa tydliga regler för hur man

ska beräkna växthusgasutsläppen från biodrivmedel och

flytande biobränslen liksom deras fossila motsvarigheter.

(81)

Vid beräkningen av växthusgasutsläpp bör samprodukter

från produktion och användning av bränslen tas med. Sub­

stitutionsmetoden är lämplig för analys av åtgärdernas

effekter, men inte i regleringssyfte avseende enskilda eko­

nomiska aktörer eller enskilda leveranser av transportdriv­

medel. I dessa fall är i stället energifördelningsmetoden den

mest lämpliga, eftersom den är lätt att tillämpa och förut­

sägbar på längre sikt samt minimerar kontraproduktiva sti­

mulansåtgärder och ger resultat som generellt sett är

jämförbara med resultaten av substitutionsmetoden. När

kommissionen i olika rapporter analyserar åtgärdernas

effekter bör även resultaten enligt substitutionsmetoden

anges.

(82)

För att undvika en orimligt stor administrativ börda bör en

förteckning över normalvärden för vanliga produktions­

kedjor för biodrivmedel fastställas och denna förteckning

bör uppdateras och utvidgas, när nya pålitliga uppgifter

finns att tillgå. Ekonomiska aktörer bör alltid vara berätti­

gade att tillgodoräkna sig de värden avseende minskade

växthusgasutsläpp för biodrivmedel och flytande biobräns­

len som anges i förteckningen. När normalvärdet för mins­

kade växthusgasutsläpp från en produktionskedja är lägre

än det fastställda minimivärdet för minskade växthusgasut­

släpp, bör producenter som önskar visa att de uppfyller

miniminivärdet ha skyldighet att visa att de faktiska utsläp­

pen från produktionsprocessen är lägre än de som använ­

des då normalvärdena räknades fram.

(83)

Det är lämpligt att de uppgifter som används vid beräk­

ningen av dessa normalvärden tas från oberoende veten­

skapliga expertkällor och uppdateras på lämpligt sätt

efterhand som dessa källor fortsätter sitt arbete. Kommis­

sionen bör uppmuntra dessa källor att inom ramen för

uppdateringen av sitt arbete behandla utsläpp i samband

med odling, effekterna av regionala och klimatbetingade

förhållanden, effekterna av odling med hållbara och eko­

logiska produktionsmetoder och vetenskapliga bidrag från

producenter både inom gemenskapen och i tredjeländer

samt från det civila samhället.

(84)

För att undvika att odling av råvaror för biodrivmedel och

flytande biobränslen uppmuntras i områden där detta

skulle medföra stora växthusgasutsläpp, bör användningen

av normalvärden för odling begränsas till regioner där

sådana effekter med säkerhet kan uteslutas. För att de

administrativa bördorna inte ska bli för tunga, bör med­

lemsstaterna emellertid fastställa nationella eller regionala

medelvärden för utsläpp från odling, inbegripet använd­

ning av gödningsmedel.

(85)

Efterfrågan på jordbruksråvaror i världen ökar. Denna

ökande efterfrågan kommer delvis att tillgodoses genom

att jordbruksarealen utökas. Att återställa allvarligt skadad

eller starkt förorenad mark, som följaktligen inte kan

användas för jordbruksändamål i sitt nuvarande skick, är

en metod för att utöka den areal som kan användas för

grödor. Eftersom efterfrågan på jordbruksråvaror kommer

att öka om man främjar biodrivmedel och flytande bio­

bränslen, bör hållbarhetssystemet främja utnyttjandet av

återställd skadad mark. Även om biodrivmedel framställs

av råmaterial från mark som redan används som åkermark,

kan den nettoökning av efterfrågan på grödor som upp­

stått till följd av att biodrivmedel främjats medföra en net­

toökning av odlingsarealen. Detta skulle kunna påverka

mark med stora kollager, vilket skulle resultera i skadliga

förluster av kollager. För att minska denna risk är det lämp­

ligt att införa kompletterande åtgärder i syfte att upp­

muntra en ökad produktivitet på mark som redan används

för odling av grödor, användning av skadad mark och

antagande av hållbarhetskrav, jämförbara med dem som

fastställs i detta direktiv med avseende på användningen av

biodrivmedel i gemenskapen, i andra jurisdiktioner där

biodrivmedel används. Kommissionen bör utarbeta en

konkret metodik för att minimera växthusgasutläpp som

orsakas av indirekta ändringar i markanvändning. I detta

syfte bör kommissionen analysera, på grundval av bästa

tillgängliga vetenskapliga rön, särskilt möjligheten att

inkludera en faktor för indirekta ändringar i markanvänd­

ningen vid beräkning av växthusgasutsläpp och behovet att

ge incitament till hållbara biodrivmedel som minimerar

effekterna av ändringar i markanvändningen och förbätt­

rar biodrivmedlens hållbarhet med avseende på ändringar

i indirekt markanvändning. Vid utarbetandet av denna

metodik bör kommissionen bland annat ta upp de poten­

tiella indirekta ändringarna i markanvändning som sker till

följd av biodrivmedel som producerats av cellulosa från

icke-livsmedel samt av material som innehåller både cellu­

losa och lignin.

(86)

För att uppnå en adekvat marknadsandel för biodrivmedel

är det nödvändigt att se till att diesel som innehåller bland­

ningar med större andel biodiesel än vad som anges i stan­

darden EN590/2004 släpps ut på marknaden.

(87)

För att säkerställa att biodrivmedel från nya typer av råva­

ror görs kommersiellt gångbara bör dessa ges en högre

viktning i vad gäller nationella biodrivmedelsskyldigheter.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

65

(¹)

(²)

(³)

L 140/26

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

(88)

För att säkerställa att utvecklingen på området energi från

förnybara energikällor på nationell nivå och gemenskaps­

nivå även fortsättningsvis kommer att vara i fokus krävs

det en regelbunden rapportering. Det är lämpligt att kräva

att en harmoniserad mall används för de nationella hand­

lingsplaner för energi från förnybara energikällor som

medlemsstaterna bör lämna in. Sådana planer kan inbe­

gripa de beräknade kostnaderna för och nyttan av de pla­

nerade åtgärderna, åtgärder som rör den nödvändiga

utvidgningen eller förstärkningen av den befintliga nätin­

frastrukturen, de beräknade kostnader för och nyttan av att

utveckla energi från förnybara energikällor som överskri­

der den nivå som krävs i det vägledande förloppet, infor­

mation om nationella stödsystem och information om

deras användning av energi från förnybara energikällor i

nya eller renoverade byggnader.

(89)

När medlemsstaterna utformar sina stödsystem har de

möjlighet att främja användningen av sådana biodrivme­

del som medför extra fördelar – inbegripet de diversifie­

ringsfördelar som är kopplade till biodrivmedel som

framställs av avfall, restprodukter, cellulosa från icke-

livsmedel, material som innehåller både cellulosa och lig­

nin samt alger, liksom växter som inte behöver bevattnas

och som växer i torra områden för att stoppa ökensprid­

ningen – genom att ta hänsyn till de skilda kostnaderna för

att producera energi från å ena sidan traditionella biodriv­

medel och å andra sidan sådana biodrivmedel som medför

extra fördelar. Medlemsstaterna har möjlighet att stimulera

investeringar i forskning och utveckling avseende denna

och annan teknik för energi från förnybara energikällor,

som bara kan bli konkurrenskraftig på längre sikt.

(90)

Genomförandet av detta direktiv bör om relevant åter­

spegla bestämmelserna i konventionen om tillgång till

information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser

och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, särskilt så

som de genomförs genom Europaparlamentets och rådets

direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhe­

tens tillgång till miljöinformation

(¹) EUT L 41, 14.2.2003, s. 26.

.

(91)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta

direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut

1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som

skall tillämpas vid utövandet av kommissionens

genomförandebefogenheter

(²) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

.

(92)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anpassa de

metodologiska principer och värden som krävs för att

bedöma huruvida hållbarhetskriterierna har uppfyllts när

det gäller biodrivmedel och flytande biobränslen, att

anpassa energiinnehållet för transportdrivmedel till den

tekniska och vetenskapliga utvecklingen, att fastställa kri­

terier och geografisk räckvidd för gräsområden med stor

biologisk mångfald samt att fastställa detaljerade definitio­

ner av allvarligt skadad och kraftig förorenad mark. Efter­

som dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att

ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, bland annat

genom att komplettera det med nya icke väsentliga delar,

måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfaran­

det med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(93)

De

bestämmelser

i

direktiven

2001/77/EG

och 2003/30/EG som överlappar med bestämmelser i det

här direktivet bör utgå när den sista dagen för införlivan­

det av det här direktivet infaller. Bestämmelser som gäller

mål och rapportering för 2010 bör fortsätta att gälla till

slutet av 2011. Det är därför nödvändigt att ändra direkti­

ven 2001/77/EG och 2003/30/EG i enlighet med detta.

(94)

Eftersom de åtgärder som föreskrivs i artiklarna 17–19

även har en effekt på den inre marknadens funktion,

genom att de harmoniserar hållbarhetskriterierna för bio­

drivmedel och flytande biobränslen för redovisningsmålen

enligt det här direktivet, och därigenom underlättar, i enlig­

het med artikel 17.8, handel mellan medlemsstaterna med

biodrivmedel och flytande biobränslen som uppfyller kra­

ven, är de baserade på artikel 95 i fördraget.

(95)

Hållbarhetssystemet bör inte hindra medlemsstaterna från

att i sina nationella stödsystem ta hänsyn till de högre pro­

duktionskostnaderna för de biodrivmedel och flytande bio­

bränslen som har fördelar som överstiger minimivärdena i

hållbarhetssystemet.

(96)

Eftersom de allmänna målen för detta direktiv, nämligen

att 20 % av gemenskapens slutliga energianvändning

(brutto) ska täckas av energi från förnybara energikällor

och 10 % av varje medlemsstats energianvändning inom

transportsektorn ska täckas av energi från förnybara ener­

gikällor senast 2020, inte i tillräcklig utsträckning kan upp­

nås av medlemsstaterna och därför, på grund av den

föreslagna åtgärdens omfattning, bättre kan uppnås på

gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlig­

het med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I

enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel

går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att

uppnå dessa mål.

(97)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om

bättre lagstiftning

(³) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

uppmuntras medlemsstaterna att för

egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabel­

ler som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen

mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att

offentliggöra dessa tabeller.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

66

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/27

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

Genom detta direktiv upprättas en gemensam ram för främjande

av energi från förnybara energikällor. Det anger bindande natio­

nella mål för totala andelen energi från förnybara energikällor av

den slutliga energianvändningen (brutto) och för andelen energi

från förnybara energikällor inom transportsektorn. Det innehål­

ler bestämmelser om statistiska överföringar mellan medlemssta­

terna, gemensamma projekt mellan medlemsstaterna och med

tredjeländer, ursprungsgarantier, administrativa förfaranden,

information och utbildning samt tillträde till elnätet för energi

från förnybara energikällor. I direktivet fastställs dessutom håll­

barhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller de definitioner som anges i direktiv

2003/54/EG.

Dessutom gäller följande definitioner:

a) energi från förnybara energikällor: energi från förnybara, icke-

fossila energikällor, nämligen vindenergi, solenergi, aeroter­

misk energi (luftvärme), geotermisk energi, hydrotermisk

energi (vattenvärme) och havsenergi, vattenkraft, biomassa,

deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas.

b) aerotermisk energi: energi lagrad i form av värme i omgivnings­

luften (luftvärme).

c) geotermisk energi: energi lagrad i form av värme under den

fasta jordytan.

d) hydrotermisk energi: energi lagrad i form av värme i ytvattnet.

e) biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter,

avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk

(inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung),

skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske

och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av

industriavfall och kommunalt avfall.

f) slutlig energianvändning (brutto): energiprodukter som för ener­

giändamål levereras till industrin, transportsektorn, hushål­

len, servicesektorn, inbegripet offentliga tjänster, jordbruket,

skogsbruket och fiskerinäringen, inbegripet användningen av

el och värme inom energisektorn i samband med el- och vär­

meproduktion samt inbegripet förluster av el och värme vid

distribution och transmission.

g) fjärrvärme eller fjärrkyla: distribution av värmeenergi i form av

ånga, hetvatten eller kylda vätskor från en central produk­

tionskälla, via ett nät, till ett flertal byggnader eller anlägg­

ningar i syfte att värma eller kyla ner utrymmen eller

processer.

h) flytande biobränslen: vätskeformiga bränslen för andra energi­

ändamål än för transportändamål, inbegripet el, uppvärm­

ning och kylning, som framställs av biomassa.

i) biodrivmedel: vätskeformiga eller gasformiga bränslen som

framställs av biomassa och som används för

transportändamål.

j) ursprungsgaranti: ett elektroniskt dokument som har som

enda uppgift att utgöra bevis för slutkunden på att en viss

andel eller mängd energi producerats från förnybara energi­

källor i enlighet med kraven i artikel 3.6 i direktiv

2003/54/EG.

k) stödsystem: varje instrument, system eller mekanism som en

medlemsstat eller en grupp av medlemsstater tillämpar och

som främjar användning av energi från förnybara energikäl­

lor genom att minska kostnaden för denna energi, öka för­

säljningspriset eller öka försäljningsvolymen av sådan köpt

energi, genom införande av kvoter för energi från förnybara

energikällor. Detta omfattar, men är inte begränsat till, inves­

teringsstöd, skattebefrielser eller skattelättnader, skatteåterbe­

talningar, stödsystem med kvoter för energi från förnybara

energikällor, inklusive system med gröna certifikat, samt sys­

tem med direkt prisstöd, däribland inmatningspriser och

stödutbetalningar.

l) kvoter för energi från förnybara energikällor: ett nationellt stöd­

system där det ställs krav på att energiproducenterna låter en

viss andel energi från förnybara energikällor ingå i den energi

som de producerar, eller att energileverantörerna låter en viss

andel energi från förnybara energikällor ingå i den energi

som de levererar, eller att energikonsumenterna låter en viss

andel energi från förnybara energikällor ingå i den energi

som de konsumerar. Detta inbegriper system där sådana krav

kan uppfyllas genom användning av gröna certifikat.

m) faktiskt värde: minskningen av växthusgasutsläpp för några

eller alla steg i en specifik produktionsprocess för biodrivme­

del beräknad enligt den metod som fastställs i del C i bilaga V.

n) typiskt värde: en beräkning av den representativa minskningen

av växthusgasutsläpp för en särskild produktionskedja för

biodrivmedel.

o) normalvärde: ett värde som härleds från ett typiskt värde med

tillämpning av på förhand fastställda faktorer, vilket på de

villkor som fastställs i detta direktiv får användas i stället för

ett faktiskt värde.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

67

L 140/28

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

Artikel 3

Bindande nationella övergripande mål och åtgärder för

användningen av energi från förnybara energikällor

1.

Medlemsstaterna ska se till att deras andel energi från för­

nybara energikällor av den slutliga energianvändningen (brutto) år

2020, beräknad i enlighet med artiklarna 5–11, minst motsvarar

deras nationella övergripande mål för andelen energi från förny­

bara energikällor under det året, i enlighet med vad som anges i

tredje kolumnen i tabellen i bilaga I del A. Dessa bindande natio­

nella övergripande mål stämmer överens med målet om att minst

20 % av gemenskapens slutliga energianvändning (brutto) ska

komma från förnybara energikällor 2020. För att de mål som fast­

ställts i denna artikel lättare ska kunna uppnås ska varje medlems­

stat främja och uppmuntra energieffektivitet och energisparande.

2.

Medlemsstaterna ska vidta effektivt utformade åtgärder som

syftar till att säkerställa att andelen energi från förnybara energi­

källor är minst lika hög som den som anges i det vägledande för­

loppet i del B i bilaga I.

3.

För att uppnå de mål som fastställs i punkterna 1 och 2 i

denna artikel får medlemsstaterna bland annat tillämpa följande

åtgärder:

a) Stödsystem.

b) Åtgärder för samarbete mellan olika medlemsstater och med

tredjeländer i syfte att uppnå sina övergripande nationella

mål i enlighet med artiklarna 5–11.

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i för­

draget, ska medlemsstaterna ha rätt att i enlighet med artik­

larna 5–11 i detta direktiv besluta i vilken omfattning de ska

stödja energi från förnybara energikällor som produceras i en

annan medlemsstat.

4.

Varje medlemsstat ska se till att andelen energi från förny­

bara energikällor när det gäller alla former av transporter år 2020

är minst 10 % av den slutliga energianvändningen i transporter i

medlemsstaten.

Vid tillämpningen av denna punkt ska följande bestämmelser

gälla:

a) Vid beräkningen av nämnaren, dvs. den totala energianvänd­

ningen i transporter i enlighet med första stycket, ska endast

bensin, diesel, biodrivmedel som används för väg- och tåg­

transport och el beaktas.

b) Vid beräkningen av täljaren, dvs. användningen av energi

från förnybara energikällor i transporter i enlighet med för­

sta stycket, ska alla typer av energi från förnybara energikäl­

lor som används för alla former av transporter beaktas.

c) Vid beräkningen av bidraget från el som produceras från för­

nybara energikällor och används i alla typer av elfordon får

medlemsstaterna, vid tillämpningen av leden a och b, välja att

använda antingen den genomsnittliga andelen el från förny­

bara energikällor för gemenskapen eller andelen el från för­

nybara energikällor i det egna landet, uppmätt två år före det

ifrågavarande året. Vid beräkningen av användningen av el

från förnybara energikällor i eldrivna vägfordon, ska denna

användning dessutom anses ha 2,5 gånger energiinnehållet

från tillförseln av el från förnybara energikällor.

Kommissionen ska vid behov senast den 31 december 2011 lägga

fram ett förslag som på vissa villkor medger att hela mängden el

från förnybara energikällor som används för att driva alla typer av

elfordon får beaktas.

Kommissionen ska också vid behov senast den 31 december 2011

lägga fram ett förslag till metod för beräkning av bidraget av väte

från förnybara energikällor i den sammanlagda bränslemixen.

Artikel 4

Nationella handlingsplaner för energi från förnybara

energikällor

1.

Varje medlemsstat ska anta en nationell handlingsplan för

energi från förnybara energikällor. De nationella handlingspla­

nerna för energi från förnybara energikällor ska fastställa dels

medlemsstaternas nationella mål för andelen energi från förny­

bara energikällor som används för transporter, el samt värme och

kyla år 2020, med beaktande av de effekter som andra energief­

fektivitetsåtgärder har på den slutliga energianvändningen, dels

lämpliga åtgärder för att uppnå dessa nationella övergripande

mål, bl.a. samarbete mellan lokala, regionala och nationella myn­

digheter, planerade statistiska överföringar och gemensamma

projekt, nationella strategier för att utveckla befintliga biomassa­

resurser och mobilisera nya sådana för olika användningsområ­

den, samt de åtgärder som krävs för att uppfylla kraven i

artiklarna 13–19.

Kommissionen ska senast den 30 juni 2009 anta en mall för de

nationella handlingsplanerna för energi från förnybara energikäl­

lor. Denna mall ska omfatta minimikraven enligt bilaga VI.

Medlemsstaterna ska följa denna mall vid presentationen av

de nationella handlingsplanerna för energi från förnybara

energikällor.

2.

Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2010 till kommis­

sionen anmäla sina handlingsplaner för energi från förnybara

energikällor.

3.

Sex månader innan den nationella handlingsplanen för

energi från förnybara energikällor ska vara klar, ska varje med­

lemsstat offentliggöra och till kommissionen anmäla ett prognos­

dokument som visar

a) medlemsstatens beräknade överskottsproduktion av energi

från förnybara energikällor i förhållande till det vägledande

förloppet, vilken kan överföras till andra medlemsstater i

enlighet med artiklarna 6–11, samt dess beräknade potential

för gemensamma projekt fram till 2020, och

b) medlemsstatens beräknade efterfrågan på energi från förny­

bara energikällor från andra källor än inhemsk produktion

fram till 2020.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

68

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/29

Denna information kan inbegripa aspekter rörande kostnader,

nytta och finansiering. Prognosen ska uppdateras i medlemssta­

ternas rapporter i enlighet med artikel 22.1 leden l och m.

4.

Om andelen energi från förnybara energikällor i en med­

lemsstat hamnar under det vägledande förloppet under den när­

mast föregående tvåårsperiod som anges i del B i bilaga I, ska

medlemsstaten lämna in en ändrad nationell handlingsplan för

energi från förnybar energi till kommissionen senast den 30 juni

följande år, vilken ska innehålla lämpliga och proportionella

åtgärder för att göra det möjligt för medlemsstaten att inom en

rimlig tid uppfylla det vägledande förloppet i del B i bilaga I.

Om en medlemsstat endast med en begränsad marginal misslyck­

ats med att uppfylla det vägledande förloppet får kommissionen,

med vederbörlig hänsyn tagen till de nuvarande och framtida

åtgärder som medlemsstaten vidtar, besluta om att medlemssta­

ten ska befrias från skyldigheten att lägga fram en ändrad natio­

nell handlingsplan för energi från förnybara energikällor.

5.

Kommissionen ska utvärdera de nationella handlingspla­

nerna för energi från förnybara energikällor, särskilt om de åtgär­

der som medlemsstaten planerar i enlighet med artikel 3.2 är

tillräckliga. Kommissionen får utfärda en rekommendation med

anledning av en nationell handlingsplan för energi från förnybara

energikällor eller en sådan ändrad plan.

6.

Kommissionen ska till Europaparlamentet sända in de natio­

nella handlingsplanerna för energi från förnybara energikällor och

prognosdokumenten i den form de offentliggjorts på den öppen­

hetsplattform som avses i artikel 24.2, tillsammans med eventu­

ella rekommendationer av det slag som avses i punkt 5 i den här

artikeln.

Artikel 5

Beräkning av andelen energi från förnybara energikällor

1.

Den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara

energikällor i varje medlemsstat ska beräknas som summan av

a) den slutliga elanvändningen (brutto) från förnybara

energikällor,

b) den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara ener­

gikällor för uppvärmning och kylning, och

c) den slutliga energianvändningen från förnybara energikällor

i transporter.

Vid beräkningen av den slutliga energianvändningen (brutto) från

förnybara energikällor ska gas, el och vätgas från förnybara ener­

gikällor bara räknas med i ett av alternativen i första stycket led a,

b eller c.

Om inte annat föreskrivs i artikel 17.1 andra stycket ska biodriv­

medel och flytande biobränslen som inte uppfyller hållbarhetskri­

terierna i artikel 17.2–17.6 inte tas med i beräkningen.

2.

Om en medlemsstat på grund av force majeure anser att det

inte är möjligt för den att uppfylla det krav på andel energi från

förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen

(brutto) år 2020 som anges i den tredje kolumnen i tabellen i

bilaga I, ska den så snart som möjligt informera kommissionen.

Kommissionen ska fatta ett beslut om huruvida force majeure har

påvisats. Om kommissionen beslutar att force majeure har påvi­

sats, ska den fastställa vilken justering som ska göras av medlems­

statens slutliga energianvändning (brutto) från förnybara

energikällor för år 2020.

3.

Vid tillämpning av punkt 1 a ska slutliga elanvändningen

(brutto) från förnybara energikällor beräknas som mängden el

producerad i en medlemsstat från förnybara energikällor, dock

med undantag av elproduktion från pumpkraftverk som använ­

der tidigare uppumpat vatten.

I flerbränsleanläggningar som använder både förnybara och kon­

ventionella källor, ska bara den el som kommer från förnybara

energikällor tas med i beräkningen. Vid tillämpning av denna

beräkning, ska bidraget från varje energikälla beräknas på grund­

val av dess energiinnehåll.

El från vattenkraft och vindkraft ska redovisas i enlighet med nor­

maliseringsreglerna som fastställs i bilaga II.

4.

Vid tillämpning av punkt 1 b ska den slutliga energianvänd­

ningen (brutto) från förnybara energikällor för uppvärmning och

kylning beräknas som mängden fjärrvärme och fjärrkyla som pro­

duceras i en medlemsstat från förnybara energikällor plus använd­

ningen av annan energi från förnybara energikällor i industrin,

hushållen, servicesektorn, jordbruket, skogsbruket och fiskerinä­

ringen för uppvärmning, kylning och processer.

I flerbränsleanläggningar som använder både förnybara och kon­

ventionella källor ska bara den värme och kyla som producerats

från förnybara energikällor tas med i beräkningen. Vid tillämp­

ning av denna beräkning, ska bidraget från varje energikälla beräk­

nas på grundval av dess energiinnehåll.

Aerotermisk, geotermisk och hydrotermisk energi som utvinns

från värmepumpar ska beaktas vid tillämpning av punkt 1 b,

under förutsättning att den slutliga nyttiggjorda mängden energi

betydligt överskrider den mängd insatt primärenergi som krävs

för att driva värmepumpen. Mängden värme som ska anses utgöra

energi från förnybara energikällor enligt detta direktiv ska beräk­

nas i enlighet med den metod som anges i bilaga VII.

Vid tillämpning av punkt 1 b ska värmeenergi från passiva ener­

gisystem, där lägre energianvändning uppnås passivt genom bygg­

naders utformning eller genom värme från icke förnybara

energikällor, inte tas med i beräkningen.

5.

Energiinnehållet i de transportdrivmedel som anges i

bilaga III ska vara det som anges i den bilagan. Bilaga III får anpas­

sas till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Dessa åtgär­

der, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, ska

antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll

som avses i artikel 25.4.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

69

(¹)

L 140/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

6.

Andelen energi från förnybara energikällor ska beräknas

som den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara

energikällor delat med den slutliga energianvändningen (brutto)

från alla energikällor, uttryckt i procent.

Vid tillämpningen av första stycket ska den summa som avses i

punkt 1 justeras i enlighet med artiklarna 6, 8, 10 och 11.

Vid beräkning av en medlemsstats slutliga energianvändning

(brutto) för mätning av om medlemsstaten följer målen och det

vägledande förloppet i detta direktiv ska den energimängd som

används inom luftfarten anses uppgå till högst 6,18 % av med­

lemsstatens slutliga energianvändning (brutto). För Cypern och

Malta ska den energimängd som används inom luftfarten, i för­

hållande till de medlemsstaternas respektive slutliga energian­

vändning (brutto), anses uppgå till högst 4,12 %.

7.

Den metod och de definitioner som används vid beräk­

ningen av andelen energi från förnybara energikällor ska vara de

som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik

(¹) EUT L 304, 14.11.2008, s. 1.

.

Medlemsstaterna ska säkerställa samstämmigheten i de statistik­

uppgifter som används vid beräkningen av dessa sektoriella och

övergripande andelar samt de statistikuppgifter som lämnas till

kommissionen enligt förordning (EG) nr 1099/2008.

Artikel 6

Statistiska överföringar mellan medlemsstaterna

1.

Medlemsstaterna får enas om och vidta åtgärder för statis­

tiska överföringar från en medlemsstat till en annan av bestämda

mängder energi från förnybara energikällor. Den överförda mäng­

den ska

a) dras av från den mängd energi från förnybara energikällor

som beaktas när man mäter efterlevnaden av kraven i arti­

kel 3.1 och 3.2 hos den medlemsstat som genomför överfö­

ringen, och

b) läggas till den mängd energi från förnybara energikällor som

beaktas när man mäter efterlevnaden av kraven i artikel 3.1

och 3.2 hos en annan medlemsstat som tar emot

överföringen.

En statistisk överföring ska inte påverka uppnåendet av det natio­

nella målet för den medlemsstat som gör överföringen.

2.

De åtgärder som avses i punkt 1 får gälla under ett eller flera

år. De ska anmälas till kommissionen senast tre månader efter

utgången av varje år då de gäller. Den information som skickas till

kommissionen ska innehålla uppgifter om mängd och pris på den

berörda energin.

3.

Överföringar ska gälla endast sedan alla medlemsstater som

är inblandade i överföringen har anmält överföringen till

kommissionen.

Artikel 7

Gemensamma projekt mellan medlemsstaterna

1.

Två eller flera medlemsstater får samarbeta om alla typer av

gemensamma projekt som rör produktion av el, värme eller kyla

från förnybara energikällor. Detta samarbete får inbegripa privata

aktörer.

2.

Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla den andel

eller mängd el, värme eller kyla från förnybara energikällor som

produceras av ett gemensamt projekt på deras territorium, som

tagits i drift efter den 25 juni 2009, eller genom ökad kapacitet i

en anläggning som renoverats efter det datumet, vilket ska med­

räknas med avseende på det övergripande nationella målet i en

annan medlemsstat för att mäta efterlevnaden av kraven i detta

direktiv.

3.

Den anmälan som avses i punkt 2 ska

a) beskriva den föreslagna anläggningen eller identifiera den

renoverade anläggningen,

b) specificera den andel eller mängd el, värme eller kyla som

produceras i anläggningen och som ska medräknas med

avseende på det övergripande nationella målet i en annan

medlemsstat,

c) ange vilken medlemsstat till vars förmån anmälan görs,

d) specificera den tid, angivet i fullständiga kalenderår, under

vilken den el, värme eller kyla som produceras i anläggningen

från förnybara energikällor ska medräknas med avseende på

det övergripande nationella målet i den andra medlemsstaten.

4.

Den tid som anges i punkt 3 d får inte utsträckas till efter

2020. Tiden för det gemensamma projektet får utsträckas till

efter 2020.

5.

En anmälan som görs enligt denna artikel får inte ändras

eller återkallas utan ett gemensamt samtycke från den medlems­

stat som gör anmälan och den medlemsstat som anges i enlighet

med punkt 3 c.

Artikel 8

Resultaten av gemensamma projekt mellan

medlemsstaterna

1.

Inom tre månader efter utgången av varje år som omfattas

av den tid som fastställs enligt artikel 7.3 d, ska den medlemsstat

som gjort anmälan enligt artikel 7 upprätta en skriftlig anmälan

som anger

a) den totala mängden el, värme eller kyla som under året pro­

ducerats från förnybara energikällor i den anläggning som

var föremål för anmälan enligt artikel 7, och

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

70

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/31

b) den mängd el, värme eller kyla som under året producerats

från förnybara energikällor i anläggningen och som ska med­

räknas med avseende på de nationella övergripande målen i

en annan medlemsstat i enlighet med villkoren i anmälan.

2.

Den anmälande medlemsstaten ska skicka den skriftliga

anmälan till den medlemsstat till vars förmån anmälan gjordes

och till kommissionen.

3.

För beräkning av efterlevnaden av kraven i detta direktiv när

det gäller nationella övergripande mål, ska den mängd el, värme

eller kyla från förnybara energikällor som anmälts i enlighet med

punkt 1 b

a) dras av från den mängd el, värme eller kyla från förnybara

energikällor som beaktas vid beräkningen av efterlevnaden

hos den medlemsstat som utfärdar meddelandet enligt

punkt 1, och

b) läggas till den mängd el, värme eller kyla från förnybara ener­

gikällor som beaktas vid beräkningen av efterlevnaden hos

den medlemsstat som tar emot meddelandet enligt punkt 2.

Artikel 9

Gemensamma projekt mellan medlemsstater och

tredjeländer

1.

En eller flera medlemsstater får samarbeta med ett eller flera

tredjeländer om alla typer av gemensamma projekt som rör elpro­

duktion från förnybara energikällor. Detta samarbete får inbegripa

privata aktörer.

2.

El från förnybara energikällor som produceras i ett tredje­

land ska beaktas endast vid beräkningen av efterlevnaden av kra­

ven i detta direktiv avseende nationella övergripande mål om

samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Elen används i gemenskapen, ett krav som ska anses vara

uppfyllt när

i) en bestämd mängd el motsvarande den redovisade

mängden el tydligt har avsatts för den tilldelade överfö­

ringskapaciteten av alla berörda systemansvariga för

transmissionssystem i ursprungslandet, destinationslan­

det och, i förekommande fall, varje tredjeland som är

transitland,

ii) en bestämd mängd el motsvarande den redovisade

mängden el tydligt har registrerats i balansförteckningen

av den berörda systemansvariga för transmissionssystem

på gemenskapssidan av en gränsöverföringsförbindelse,

och

iii) den avsatta kapaciteten och produktionen av el från för­

nybara energikällor i den anläggning som avses i punkt 2

b hänför sig till samma tidsperiod.

b) Elen produceras i en nybyggd anläggning som tagits i drift

efter den 25 juni 2009 eller genom ökad kapacitet i en

anläggning som renoverats efter detta datum, inom ramen

för ett gemensamt projekt enligt punkt 1.

c) Den producerade och exporterade mängden el har inte erhål­

lit något annat stöd från ett stödsystem i ett tredjeland än

investeringsstöd som beviljats anläggningen.

3.

Medlemsstaterna får hos kommissionen ansöka om att el

från förnybara energikällor, vilken producerats och använts i ett

tredjeland, får beaktas vid tillämpningen av artikel 5 i samband

med att det anläggs en gränsöverföringsförbindelse med mycket

lång ledtid mellan en medlemsstat och ett tredjeland, under för­

utsättning att samtliga följande villkor uppfylls:

a) Byggandet av gränsöverföringsförbindelsen ska inledas senast

den 31 december 2016.

b) Gränsöverföringsförbindelsen kan inte tas i drift före den

31 december 2020.

c) Gränsöverföringsförbindelsen måste kunna tas i drift senast

den 31 december 2022.

d) Gränsöverföringsförbindelsen kommer, efter att den tagits i

drift, att i enlighet med punkt 2 användas för export till

gemenskapen av el från förnybara energikällor.

e) Ansökan gäller ett gemensamt projekt som uppfyller kriteri­

erna i punkt 2 b och c och som kommer att använda gränsö­

verföringsförbindelsen, efter att den tagits i drift, och en

mängd el som inte överstiger den mängd som kommer att

exporteras till gemenskapen efter det att gränsöverföringsför­

bindelsen tagits i drift.

4.

Den andel eller mängd el som produceras i en anläggning

inom ett tredjelands territorium och som ska medräknas i en eller

flera medlemsstaters övergripande nationella mål när man beräk­

nar efterlevnaden av artikel 3, ska anmälas till kommissionen. När

mer än en medlemsstat är berörd ska fördelningen mellan med­

lemsstaterna av denna andel eller mängd anmälas till kommissio­

nen. Andelen eller mängden får inte överstiga den andel eller

mängd som faktiskt exporterats till och använts i gemenskapen,

motsvarande den mängd som anges i punkt 2 a i och ii i denna

artikel och som uppfyller de villkor som anges i punkt 2 a. Denna

anmälan ska göras av varje medlemsstat när denna andel eller

mängd producerad el ska tas med vid beräkningen av dess över­

gripande nationella mål.

5.

Den anmälan som avses i punkt 4 ska

a) beskriva den föreslagna anläggningen eller identifiera den

renoverade anläggningen,

b) specificera den andel eller mängd el som produceras i anlägg­

ningen som ska medräknas i en medlemsstats nationella mål

samt motsvarande finansiella arrangemang, med förbehåll för

kraven på konfidentialitet,

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

71

L 140/32

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

c) ange den period, i hela kalenderår, under vilken elen ska anses

ingå i beräkningen av medlemsstatens övergripande natio­

nella mål, och

d) innehålla en skriftlig bekräftelse beträffande b och c från det

tredjeland inom vars territorium anläggningen ska tas i drift

och andelen eller mängden el som produceras av den anlägg­

ning som kommer att användas inom det tredje landet.

6.

Den under punkt 5 c angivna perioden får inte utsträckas till

efter 2020. Tiden för det gemensamma projektet får utsträckas till

efter 2020.

7.

En anmälan som gjorts enligt denna artikel får inte ändras

eller dras tillbaka utan en gemensam överenskommelse mellan

medlemsstaten som gjort anmälan och tredjelandet som bekräf­

tat det gemensamma projektet i enlighet med punkt 5 d.

8.

Medlemsstaterna och kommissionen ska uppmuntra de

relevanta organ som omfattas av fördraget om energigemenska­

pen att, i enlighet med fördraget om energigemenskapen, vidta de

åtgärder som krävs så att de fördragsslutande parterna i det för­

draget kan tillämpa de bestämmelser om samarbete som före­

skrivs i detta direktiv mellan medlemsstaterna.

Artikel 10

Effekter av gemensamma projekt mellan medlemsstater

och tredjeländer

1.

Inom tre månader efter utgången av varje år under den

period som avses i artikel 9.5 c ska medlemsstaten som gjort

anmälan enligt artikel 9 utfärda en skriftlig anmälan, i vilken föl­

jande ska anges, nämligen

a) den totala mängden producerad el under det året från förny­

bara energikällor i den anläggning som omfattas av anmälan

enligt artikel 9,

b) den mängd el som producerades under det året från förny­

bara energikällor i den anläggning som ska tas med i beräk­

ningen av landets övergripande nationella mål i enlighet med

villkoren i anmälan enligt artikel 9, och

c) bevis för uppfyllande av villkoren i artikel 9.2.

2.

Medlemsstaten ska sända den skriftliga anmälan till det tred­

jeland som har bekräftat projektet i enlighet med artikel 9.5 d och

till kommissionen.

3.

För beräkning av efterlevnaden av kraven i detta direktiv när

det gäller nationella övergripande mål, ska den enligt punkt 1 b

anmälda mängden el producerad från förnybara energikällor läg­

gas till den mängd energi från förnybara energikällor som ska

beaktas vid beräkningen av efterlevnaden hos den medlemsstat

som utfärdat den skriftliga anmälan.

Artikel 11

Gemensamma stödsystem

1.

Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter enligt

artikel 3, får två eller fler medlemsstater på frivillig basis besluta

att slå samman eller delvis samordna sina nationella stödsystem.

Då kan en viss mängd energi från förnybara energikällor som pro­

duceras inom territoriet för en deltagande medlemsstat beaktas

vid beräkning av det övergripande nationella målet för en annan

deltagande medlemsstat, om de berörda medlemsstaterna:

a) gör en statistisk överföring av de angivna mängderna energi

från förnybara energikällor från en medlemsstat till en annan

medlemsstat i enlighet med artikel 6, eller

b) fastställer en fördelningsnyckel som godkänts av de delta­

gande medlemsstaterna och som fördelar mängder av energi

från förnybara energikällor mellan de deltagande medlems­

staterna. En sådan fördelningsnyckel ska anmälas till kom­

missionen senast tre månader efter utgången av det första

året då den använts.

2.

Inom tre månader efter utgången av varje år ska varje med­

lemsstat som gjort en anmälan enligt punkt 1 b utfärda en skrift­

lig anmälan med uppgift om den totala mängd el, värme eller kyla

som producerats från förnybara energikällor under året och som

omfattats av fördelningsnyckeln.

3.

I syfte att beräkna efterlevnaden av kraven i detta direktiv

om övergripande nationella mål ska den mängd el, värme eller

kyla som producerats från förnybara energikällor och som

anmälts i enlighet med punkt 2, omfördelas mellan de berörda

medlemsstaterna i enlighet med den anmälda fördelningsnyckeln.

Artikel 12

Kapacitetsökningar

I enlighet med artiklarna 7.2 och 9.2 b ska de enheter energi från

förnybara energikällor som kan tillskrivas ökad kapacitet i en

anläggning, behandlas som om de producerades i en separat

anläggning som togs i drift vid den tidpunkt då kapacitetsök­

ningen skedde.

Artikel 13

Administrativa förfaranden, regler och normer

1.

Medlemsstaterna ska se till att de nationella reglerna för

godkännande, certifiering och licensiering som gäller för anlägg­

ningar med tillhörande nätinfrastruktur för transmission och dist­

ribution, som producerar el, värme eller kyla från förnybara

energikällor och för omvandlingen av biomassa till biodrivmedel

eller andra energiprodukter, är proportionella och nödvändiga.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

72

(¹)

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/33

Medlemsstaterna ska särskilt vidta lämpliga åtgärder för att

säkerställa

a) med förbehåll för skillnaderna mellan medlemsstaterna när

det gäller administrativ uppbyggnad och organisation, att de

nationella, regionala och lokala administrativa organens

ansvarsområden för godkännande, certifiering och licensie­

ring, inklusive fysisk planering, är tydligt samordnade och

definierade, med transparenta tidsplaner för fastställande av

planer och ansökningar om bygglov,

b) att omfattande information om handläggning av ansökningar

om godkännande, certifiering och licensiering för anlägg­

ningar för energi från förnybara energikällor samt om till­

gänglig hjälp till sökande görs tillgänglig på lämplig nivå,

c) att administrativa förfaranden förenklas så långt det är möj­

ligt och genomförs på lämplig administrativ nivå,

d) att reglerna som styr godkännande, certifiering och licensie­

ring är objektiva, transparenta, proportionella och inte dis­

kriminerar mellan sökandena och är utformade så att de tar

fullständig hänsyn till särdragen hos olika teknikslag för

energi från förnybara energikällor,

e) att de administrativa kostnader som ska betalas av konsu­

menter, planerare, arkitekter, byggare, montörer av utrust­

ning och system samt leverantörer är transparenta och

kopplade till faktiska kostnader, och

f) att förenklade och mindre arbetskrävande godkännandeför­

faranden, också i form av enkel anmälan om detta är tillåtet

enligt gällande regelverk, fastställs för mindre projekt och för

decentraliserade enheter för produktion av energi från förny­

bara energikällor, när så är lämpligt.

2.

Medlemsstaterna ska exakt definiera tekniska specifikatio­

ner som måste uppfyllas av utrustning och system för energi från

förnybara energikällor för att de ska omfattas av stödsystemen.

Om det finns europeiska standarder på området, till exempel mil­

jömärkning, energimärkning och andra tekniska referenssystem

fastställda av europeiska standardiseringsorgan, ska de tekniska

specifikationerna utformas enligt de standarderna. De tekniska

specifikationerna ska inte föreskriva var utrustningen och syste­

men ska certifieras och bör inte utgöra ett hinder för den inre

marknadens funktion.

3.

Medlemsstaterna ska rekommendera alla aktörer, särskilt

lokala och regionala administrativa organ, att de vid planering,

utformning, byggande och renovering av industri- eller bostads­

områden ser till att det installeras utrustning och system för

användning av el, värme och kyla från förnybara energikällor

samt för fjärrvärme och fjärrkyla. Medlemsstaterna ska särskilt

uppmuntra lokala och regionala administrativa organ att ta med

uppvärmning och kylning från förnybara energikällor i plane­

ringen av stadsinfrastrukturen, när så är lämpligt.

4.

Medlemsstaterna ska i sina byggregler och byggnormer

införa lämpliga åtgärder för att öka andelen energi från alla typer

av energi från förnybara energikällor i byggsektorn.

Vid fastställandet av sådana regler eller i sina regionala stödsys­

tem får medlemsstaterna beakta nationella åtgärder till förmån för

avsevärt ökad energieffektivitet och med anknytning till kraft­

värme och till passiva byggnader eller byggnader med lågt eller

inget behov av energitillförsel.

I sina byggregler och byggnormer eller på andra sätt som har

motsvarande verkan ska medlemsstaterna, där så är lämpligt,

kräva att miniminivåer av energi från förnybara energikällor

senast den 31 december 2014 används i nya byggnader och i

befintliga byggnader som genomgår betydande renoveringar.

Medlemsstaterna ska tillåta att dessa miniminivåer uppnås, bland

annat genom fjärrvärme eller fjärrkyla som produceras med hjälp

av en avsevärd andel förnybara energikällor.

Kraven i det första stycket ska gälla väpnade styrkor endast i den

utsträckning som tillämpningen av dem inte strider mot karaktä­

ren av och huvudsyftet med de väpnade styrkornas verksamhet,

och med undantag för materiel som används endast för militära

ändamål.

5.

Medlemsstaterna ska säkerställa att nya offentliga byggna­

der, och befintliga sådana som genomgår betydande renoveringar,

på nationell, regional och lokal nivå uppfyller en exemplarisk roll

när det gäller detta direktiv från och med den 1 januari 2012.

Medlemsstaterna får tillåta att denna skyldighet uppfylls bland

annat genom att normerna för byggnader med nollutsläpp följs

eller genom att föreskriva att taken på offentliga eller blandade

privata-offentliga byggnader används av tredje part för anlägg­

ningar som producerar energi från förnybara energikällor.

6.

Medlemsstaterna ska i sina byggregler och byggnormer

främja användningen av värme- och kylsystem som drivs med

energi från förnybara energikällor och system som ger betydande

sänkningar av energianvändningen. För att öka användningen av

sådana system och sådan utrustning ska medlemsstaterna

använda energi- eller miljömärkning eller andra lämpliga certifi­

kat eller standarder utvecklade nationellt eller på gemenskapsnivå,

där sådana finns.

När det gäller biomassa ska medlemsstaterna främja omvandlings­

teknik med en verkningsgrad på minst 85 % i fråga om använd­

ning i hushåll och kommersiella tillämpningar, och minst 70 % i

inom industrin.

När det gäller värmepumpar ska medlemsstaterna gynna sådana

som uppfyller minimikraven i fråga om miljömärkning i kommis­

sionens beslut 2007/742/EG av den 9 november 2007 om fast­

ställande av ekologiska kriterier för tilldelning av gemenskapens

miljömärke till eldrivna eller gasdrivna värmepumpar och gas­

drivna absorptionsvärmepumpar

(¹) EUT L 301, 20.11.2007, s. 14.

.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

73

L 140/34

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

När det gäller termisk solenergi ska medlemsstaterna främja

användningen av certifierad utrustning och certifierade system

som bygger på europeiska standarder där sådana finns, däribland

miljömärkning, energimärkning och andra tekniska referenssys­

tem som utarbetats av de europeiska standardiseringsorganen.

När medlemsstaterna vid tillämpningen av denna punkt bedömer

verkningsgrad samt kostnader/resultat för sådana system och

sådan utrustning ska de använda gemenskapsförfaranden, eller,

om sådana inte finns, internationella förfaranden, där sådana

finns.

Artikel 14

Information och utbildning

1.

Medlemsstaterna ska säkerställa att information om stödåt­

gärder finns tillgänglig för alla relevanta aktörer, såsom konsu­

menter, byggare, installatörer, arkitekter och leverantörer av

värme-, kyl- och elutrustning och -system och fordon som kan

drivas med energi från förnybara energikällor

2.

Medlemsstaterna ska säkerställa att information om netto­

fördelarna med, kostnaderna för och energieffektiviteten hos

utrustning och system för användning av värme, kyla och el från

förnybara energikällor görs tillgänglig av antingen leverantören av

utrustningen eller systemet eller av nationella behöriga

myndigheter.

3.

Medlemsstaterna ska säkerställa att certifieringssystem eller

motsvarande kvalifikationssystem senast den 31 december 2012

görs eller finns tillgängliga för installatörer av små pannor och

ugnar som drivs med biomassa, solcells- och solvärmesystem, sys­

tem för ytnära jordvärme samt värmepumpar. Dessa system får i

förekommande fall ta hänsyn till befintliga system och strukturer

och ska baseras på kriterierna i bilaga IV. Medlemsstaterna ska

erkänna certifieringar som andra medlemsstater utfärdat i enlig­

het med dessa kriterier.

4.

Medlemsstaterna ska ge allmänheten tillgång till informa­

tion om certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssys­

tem som avses i punkt 3. Medlemsstaterna får också ge tillgång till

förteckningen över installatörer som är kvalificerade eller certifie­

rade i enlighet med de bestämmelser som avses i punkt 3.

5.

Medlemsstaterna ska säkerställa att alla relevanta aktörer,

särskilt planerare och arkitekter, ges vägledning så att de kan över­

väga den optimala kombinationen av energi från förnybara ener­

gikällor, högeffektiv teknik och fjärrvärme och fjärrkyla när de

planerar, utformar, bygger och renoverar industri- eller

bostadsområden.

6.

Medlemsstaterna ska, med deltagande av lokala och regio­

nala myndigheter, utveckla lämpliga program för information,

ökad medvetenhet, vägledning eller utbildning för att informera

medborgarna om fördelarna med att utveckla och använda energi

från förnybara energikällor samt de praktiska detaljerna kring

detta.

Artikel 15

Ursprungsgaranti för el, värme och kyla som produceras

från förnybara energikällor

1.

Medlemsstaterna ska, i syfte att för slutkunderna visa hur

stor andel eller mängd energi från förnybara energikällor som

ingår i energileverantörens energimix, i enlighet med artikel 3.6 i

direktiv 2003/54/EG, säkerställa att ursprunget på el som produ­

ceras från förnybara energikällor, kan garanteras som sådan i den

mening som avses i det här direktivet, i enlighet med objektiva,

transparenta och icke-diskriminerande kriterier.

2.

Medlemsstaterna ska därför säkerställa att en ursprungsga­

ranti utfärdas efter begäran från en producent av el från förnybara

energikällor. Medlemsstaterna får arrangera så att ursprungsga­

rantier utfärdas på begäran av producenter av värme och kyla från

förnybara energikällor. Ett sådant arrangemang får kräva en mini­

mikapacitetsgräns. Standardstorleken för en ursprungsgaranti ska

vara 1 MWh. Endast en ursprungsgaranti ska utfärdas för varje

energienhet som produceras.

Medlemsstaterna ska säkerställa att samma energienhet från för­

nybara energikällor beaktas endast en gång.

Medlemsstaterna får föreskriva att stöd inte ska beviljas en pro­

ducent som erhåller en ursprungsgaranti för samma energipro­

duktion från förnybara energikällor.

Ursprungsgarantin ska inte påverka avgörandet huruvida en med­

lemsstats uppfyller bestämmelserna i artikel 3 eller inte. Överfö­

ring av ursprungsgarantier, separat eller tillsammans med den

fysiska överföringen av energi, ska inte påverka medlemsstatens

beslut att använda statistiska överföringar, gemensamma projekt

eller gemensamma stödsystem för måluppfyllelsen eller beräk­

ningen av den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara

energikällor i enlighet med artikel 5.

3.

En ursprungsgaranti får användas endast inom tolv måna­

der från och med produktionen av motsvarande energienhet. En

ursprungsgaranti ska annulleras efter det att den använts.

4.

Medlemsstaterna eller utsedda behöriga organ ska övervaka

utfärdande, överföring och annullering av ursprungsgarantier. De

utsedda behöriga organen ska ha icke-överlappande geografiska

ansvarsområden och vara oberoende av produktions-, handels-

och leveransverksamhet.

5.

Medlemsstaterna eller de behöriga organen som utsetts ska

inrätta lämpliga mekanismer för att säkerställa att ursprungsga­

rantier utfärdas, överförs och annulleras elektroniskt och att de är

korrekta, tillförlitliga och skyddade mot bedrägeri.

6.

En ursprungsgaranti ska innehålla uppgifter om åtminstone

a) den energikälla energin produceras från samt start- och slut­

datum för produktion,

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

74

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/35

b) huruvida garantin gäller

i) el, eller

ii) kyla eller värme,

c) namnet på den anläggning där energin produceras, var den

är belägen, vilken typ av anläggning det rör sig om och dess

kapacitet,

d) huruvida och i vilken omfattning anläggningen har åtnjutit

investeringsstöd, huruvida och i vilken omfattning energien­

heten i någon form har fått något annat stöd genom ett

nationellt stödsystem, och typen av stödsystem,

e) datum då anläggningen togs i drift,

f) datum och land för utfärdande samt ett unikt

identifieringsnummer.

7.

När en elleverantör ska styrka hur stor andel eller mängd

energi från förnybara energikällor som ingår i dennes energimix

vid tillämpningen av artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG får leve­

rantören göra detta genom ursprungsgarantierna.

8.

Den mängd energi från förnybara energikällor som motsva­

rar ursprungsgarantierna och som överförs av en elleverantör till

en tredje part ska dras ifrån andelen energi från förnybara ener­

gikällor som ingår i dess energimix vid tillämpningen av arti­

kel 3.6 i direktiv 2003/54/EG.

9.

Medlemsstater ska erkänna de ursprungsgarantier som

utfärdas av andra medlemsstater i enlighet med detta direktiv, ute­

slutande som bevis för det som avses i punkterna 1 och 6 a–f. En

medlemsstat får vägra att erkänna en ursprungsgaranti endast om

den har välgrundade tvivel på dess riktighet, tillförlitlighet eller

trovärdighet. Medlemsstaten ska underrätta kommissionen om en

sådan vägran och skälen till denna.

10.

Om kommissionen finner att en vägran att erkänna en

ursprungsgaranti är ogrundad, får kommissionen besluta att den

berörda medlemsstaten ska erkänna den.

11.

En medlemsstat får, i enlighet med gemenskapslagstift­

ningen, införa objektiva, transparenta och icke-diskriminerande

kriterier för användningen av ursprungsgarantier som uppfyller

skyldigheterna enligt artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG.

12.

När energileverantörer saluför energi från förnybara ener­

gikällor till kunder med hänvisning till miljömässiga eller andra

fördelar med energi från förnybara energikällor, får medlemssta­

terna kräva att dessa energileverantörer tillgängliggör sammanfat­

tad information om mängden eller andelen energi från förnybara

energikällor som kommer från anläggningar eller ökad kapacitet

som tagits i drift efter den 25 juni 2009.

Artikel 16

Åtkomst till och drift av näten

1.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att utveckla

nätinfrastrukturen för transmission och distribution, intelligenta

nät, lagringsanläggningar och elsystemet för att möjliggöra en

säker drift av elsystemet, eftersom detta tillgodoser ytterligare

utveckling av elproduktion från förnybara energikällor, inklusive

sammankopplingar mellan medlemsstaterna, och mellan med­

lemsstaterna och tredjeländer. Medlemsstaterna ska även vidta

lämpliga åtgärder för att påskynda godkännandeförfarandena

för nätinfrastruktur och samordna godkännande av nätinfrastruk­

tur med hjälp av administrativa förfaranden och

planeringsförfaranden.

2.

I enlighet med krav som rör underhållet av nätets tillförlit­

lighet och säkerhet ska medlemsstaterna, på grundval av transpa­

renta och icke-diskriminerande kriterier som fastställts av de

behöriga nationella myndigheterna,

a) se till att de systemansvariga för transmissions- och distribu­

tionssystemen på sina territorier garanterar transmissionen

och distributionen av el från förnybara energikällor,

b) sörja för att el från förnybara energikällor får antingen prio­

riterad åtkomst eller garanterad åtkomst till elnätet,

c) se till att de systemansvariga för transmissionssystemen då de

avgör inmatningsordningen mellan produktionsanläggning­

arna prioriterar anläggningar som använder förnybara ener­

gikällor, i den mån säkerheten för driften av det nationella

elsystemet tillåter det och på grundval av transparenta och

icke-diskriminerande kriterier. Medlemsstaterna ska se till att

lämpliga nät- och marknadsrelaterade driftsåtgärder vidtas så

att andelen el från förnybara energikällor inte minskas mer

än nödvändigt. Om betydande åtgärder vidtas för att minska

andelen el från förnybara energikällor för att garantera säker­

heten i det nationella elsystemet och en trygg energiförsörj­

ning, ska medlemsstaterna se till att de systemansvariga

rapporterar till de behöriga tillsynsmyndigheterna om dessa

åtgärder och anger vilka avhjälpande åtgärder de har för

avsikt att vidta för att förhindra att andelen el från förnybara

energikällor minskas mer än vad som är lämpligt.

3.

Medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för

transmissions- och distributionssystemen utarbetar och offentlig­

gör standardregler för hur kostnaderna för teknisk anpassning ska

bäras och fördelas, såsom nätanslutningar och nätförstärkningar,

förbättrad drift av nätet och föreskrifter om hur anslutningsreg­

lerna ska tillämpas utan diskriminering, något som är nödvändigt

för att integrera nya producenter som levererar el från förnybara

energikällor till det sammankopplade nätet.

Reglerna ska baseras på objektiva, transparenta och icke-

diskriminerande kriterier som tar särskild hänsyn till samtliga

kostnader och fördelar förknippade med anslutningen av dessa

producenter till nätet och de särskilda omständigheterna för pro­

ducenter i avlägsna regioner och i regioner med låg befolknings­

täthet. Reglerna får föreskriva om olika typer av anslutningar.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

75

(¹)

L 140/36

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

4.

När så är lämpligt får medlemsstaterna kräva att de system­

ansvariga för transmissions- och distributionssystemen helt eller

delvis bär de kostnader som avses i punkt 3. Medlemsstaterna ska

se över och vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra ramarna

och reglerna för att bära och fördela de kostnader som avses i

punkt 3 senast den 30 juni 2011 och därefter vartannat år för att

säkerställa integrationen av nya producenter enligt den punkten.

5.

Medlemsstaterna ska kräva att de systemansvariga för

transmissions- och distributionssystemen ger de nya producenter

av energi från förnybara energikällor som vill ansluta sig till sys­

temet de omfattande och detaljerade uppgifter som krävs,

däribland

a) omfattande

och

detaljerade

uppskattningar

av

anslutningskostnaderna,

b) en rimlig och exakt tidsplan för mottagande och handlägg­

ning av ansökan om anslutning till nätet,

c) en rimlig vägledande tidsplan för föreslagen anslutning till

nätet.

Medlemsstaterna får tillåta att de producenter av el från förnybara

energikällor som vill ansluta sig till nätet använder sig av en

anbudsförfrågan för anslutningsarbetet.

6.

Den kostnadsdelning som avses i punkt 3 ska ske genom en

mekanism som baseras på objektiva, transparenta och icke-

diskriminerande kriterier som tar hänsyn till de fördelar anslut­

ningarna kan innebära för de producenter som ansluter sig i

början och de som ansluter sig senare samt för de systemansva­

riga för transmissions- och distributionssystemen.

7.

Medlemsstaterna ska se till att transmissions- och distribu­

tionsavgifterna inte innebär diskriminering av el från förnybara

energikällor, särskilt inte el från förnybara energikällor i avlägsna

regioner, till exempel öregioner, och i regioner med låg befolk­

ningstäthet. Medlemsstaterna ska se till att transmissions- och

distributionsavgifterna inte innebär diskriminering av gas från för­

nybara energikällor.

8.

Medlemsstaterna ska se till att de avgifter som systemansva­

riga för transmissions- och distributionssystemen tar ut för trans­

mission och distribution av el från anläggningar som använder

energi från förnybara energikällor motsvarar realiserbara kost­

nadsfördelar som uppkommer genom anläggningens anslutning

till nätet. Sådana kostnadsfördelar kan uppstå genom direkt

användning av ett lågspänningsnät.

9.

I relevanta fall ska medlemsstaterna göra en bedömning av

behovet av en utbyggnad av nuvarande infrastrukturer inom gas­

näten för att underlätta integreringen av gas från förnybara

energikällor.

10.

I relevanta fall ska medlemsstaterna kräva att systemansva­

riga för transmissions- och distributionssystemen inom sina ter­

ritorier offentliggör tekniska bestämmelser i enlighet med artikel 6

i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den

26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för

naturgas

(¹) EUT L 176, 15.7.2003, s. 57.

, särskilt vad avser nätanslutningsbestämmelser som

inbegriper krav rörande gasens kvalitet, lukt och tryck. Medlems­

staterna ska även kräva att systemansvariga för transmissions- och

distributionssystemen offentliggör avgifterna för anslutning till

förnybara gaskällor på grundval av transparenta och icke-

diskriminerande kriterier.

11.

Medlemsstaterna ska i sina nationella handlingsplaner för

energi från förnybara energikällor göra en bedömning av behovet

av ny infrastruktur för fjärrvärme och fjärrkyla från förnybara

energikällor för att det i artikel 3.1 angivna nationella målet för

2020 ska uppnås. Medlemsstaterna ska i relevanta fall och i enlig­

het med denna bedömning vidta åtgärder för att utveckla en fjär­

rvärmeinfrastruktur som lämpar sig för utvecklingen av

produktion av värme och kyla i stora anläggningar för biomassa,

solenergi och geotermisk energi.

Artikel 17

Hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande

biobränslen

1.

Oavsett om råvarorna odlats inom eller utanför gemenska­

pens territorium ska energi från biodrivmedel och flytande bio­

bränslen beaktas för följande syften i a, b och c endast om de

uppfyller hållbarhetskriterierna i punkterna 2–6:

a) Mätning av hur väl kraven i detta direktiv rörande nationella

mål uppfylls.

b) Mätning av hur kvoter för energi från förnybara energikällor

uppfylls.

c) Möjlighet att få finansiellt stöd för användning av biodrivme­

del och flytande biobränslen.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som framställts av avfall

och restprodukter, utom restprodukter från jordbruk, vattenbruk,

fiske och skogsbruk, behöver emellertid endast uppfylla hållbar­

hetskriterierna i punkt 2 för att beaktas för de syften som anges i

leden a, b och c.

2.

De minskade växthusgasutsläppen genom användningen av

biodrivmedel och flytande biobränslen för de syften som anges i

punkt 1 a, b och c ska vara åtminstone 35 %.

Från och med den 1 januari 2017 ska de minskade växthusgasut­

släppen genom användningen av biodrivmedel och flytande bio­

bränslen för de syften som anges i punkt 1 a, b och c vara

åtminstone 50 %. Från och med den 1 januari 2018 ska denna

minskning av växthusgasutsläppen vara åtminstone 60 % för bio­

drivmedel och flytande biobränslen som producerats i anlägg­

ningar vars produktion startat den 1 januari 2017 eller senare.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

76

(¹)

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/37

De minskade växthusgasutsläppen genom användning av biodriv­

medel och flytande biobränslen ska beräknas i enlighet med

artikel 19.1.

För biodrivmedel och flytande biobränslen som har producerats i

anläggningar som var i drift den 23 januari 2008, ska det första

stycket tillämpas från och med den 1 april 2013.

3.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som beaktas för de

syften som anges i punkt 1 a, b och c får inte produceras från

råvaror från mark som har stort värde för den biologiska mång­

falden, dvs. mark vars status i januari 2008 eller därefter utgjor­

des av något av följande, oavsett om marken fortfarande har

denna status:

a) Naturskog och annan trädbevuxen mark, dvs. skog och

annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det inte

finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och

där de ekologiska processerna inte störts i betydande

utsträckning.

b) Områden som utsetts

i) i lag eller av den relevanta behöriga myndigheten för

naturskyddssyften, eller

ii) för att skydda sällsynta, hotade eller utrotningshotade

ekosystem eller arter som är erkända i internationella

avtal eller ingår i förteckningar som utarbetats av mel­

lanstatliga organisationer eller av Internationella natur­

skyddsunionen, förutsatt att de erkänts i enlighet med

artikel 18.4 andra stycket,

om det inte finns belägg för att produktionen av råvarorna

inte påverkar dessa naturskyddssyften.

c) Gräsmark med stor biologisk mångfald som är

i) naturlig, dvs. gräsmark som skulle förbli gräsmark i

avsaknad av mänsklig verksamhet och som bibehåller

den naturliga artsammansättningen och ekologiska sär­

drag och processer, eller

ii) icke naturlig, dvs. gräsmark som skulle upphöra att vara

gräsmark i avsaknad av mänsklig verksamhet och som

är rik på arter och inte skadad, om det inte finns belägg

för att insamlande av råvaran är nödvändig för att bevara

markens status som gräsmark.

Kommissionen ska fastställa kriterier och geografisk räckvidd för

de gräsområden som ska omfattas av första stycket c. Dessa åtgär­

der, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv

genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskri­

vande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.4.

4.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som beaktas för de

syften som anges i punkt 1 a, b och c ska inte produceras från

råvaror från mark med stora kollager, dvs. mark vars status i

januari 2008 utgjordes av något av följande, men som inte längre

gör det.

a) Våtmarker, dvs. mark som under hela året, eller en betydande

del av året, är täckt eller genomdränkt av vatten.

b) Kontinuerligt beskogade områden, dvs. mark som omfattar

mer än en hektar med träd som är högre än fem meter och

ett krontak som täcker mer än 30 % av ytan, eller med befint­

liga träd som kan uppnå dessa värden.

c) Mark som omfattar mer än en hektar med träd som är högre

än fem meter och ett krontak som täcker mellan 10 %

och 30 % av ytan eller med befintliga träd som kan uppnå

dessa värden, om det inte kan visas att kollagret i området

före och efter omställning är sådant att, när metoden som

anges i del C i bilaga V tillämpas, villkoren i punkt 2 i denna

artikel skulle uppfyllas.

Bestämmelserna i den här punkten gäller inte om marken, vid tid­

punkten då råvarorna anskaffades, hade samma status som i

januari 2008.

5.

Biodrivmedel och flytande biobränslen som beaktas för de

syften som anges i punkt 1 a, b och c ska inte framställas från

råvaror som erhålls från mark som var torvmark i januari 2008,

om det inte finns belägg för att odling och skörd av detta råma­

terial inte medför dränering av tidigare odikad mark.

6.

Jordbruksråvaror som odlats i gemenskapen och som

används för produktion av biodrivmedel och flytande biobräns­

len som beaktas för de syften som anges i punkt 1 a, b och c ska

införskaffas i enlighet med kraven och normerna i de bestämmel­

ser som avses under rubriken Miljö i del A och i punkt 9 i bilaga II

till rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om

upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direkt­

stöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken

och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare

(¹) EUT L 30, 31.1.2009, s. 16.

samt

i enlighet med de minimikrav för god jordbrukshävd och goda

miljöförhållanden som anges i artikel 6.1 i den förordningen.

7.

Kommissionen ska, för tredjeländer och medlemsstater som

är viktiga källor till biodrivmedel, eller till råvaror för biodrivme­

del, som används i gemenskapen, vartannat år för Europaparla­

mentet och rådet lägga fram en rapport om de nationella åtgärder

som vidtas för att beakta hållbarhetskriterierna i punkterna 2–5

och för att skydda mark, vatten och luft. Den första rapporten ska

överlämnas 2012.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

77

L 140/38

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

Kommissionen ska vartannat år rapportera till Europaparlamen­

tet och rådet om vilken inverkan den ökade efterfrågan på bio­

drivmedel har haft på den sociala hållbarheten i gemenskapen

och i tredjeländer och om vilken verkan gemenskapens biodriv­

medelspolitik har haft på tillgången till livsmedel till överkomligt

pris, särskilt för människor som lever i utvecklingsländer, samt

om bredare utvecklingsfrågor. Rapporterna ska ta upp respekten

för markrättigheter. Rapporterna ska för tredjeländer och med­

lemsstater som är viktiga källor för råvaror till biodrivmedel som

används i gemenskapen ange huruvida landet har ratificerat och

genomfört var och en av följande ILO-konventioner:

— Konvention (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt

arbete.

— Konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för

organisationsrätten.

— Konvention (nr 98) angående tillämpning av principerna för

organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten.

— Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde.

— Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete.

— Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om

anställning och yrkesutövning.

— Konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete.

— Konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgär­

der för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete.

Dessa rapporter ska för tredjeländer och medlemsstater som är

viktiga källor till råvaror för biodrivmedel som används inom

gemenskapen ange huruvida landet har ratificerat och genomfört

— Cartagenaprotokollet om biosäkerhet,

— konventionen om internationell handel med utrotningsho­

tade arter av vilda djur och växter.

Den första rapporten ska överlämnas 2012. Kommissionen ska

vid behov föreslå korrigerande åtgärder, i synnerhet om det visar

sig att produktionen av biodrivmedel i betydande grad påverkar

livsmedelspriserna.

8.

Med avseende på de syften som anges i punkt 1 a, b och c

får medlemsstaterna inte av andra skäl som rör hållbarhet vägra

att beakta biodrivmedel och flytande biobränslen som erhållits i

enlighet med den här artikeln.

9.

Senast den 31 december 2009 ska kommissionen rappor­

tera om kraven på ett hållbarhetssystem för energimässig använd­

ning av andra typer av biomassa än biodrivmedel och flytande

biobränslen. Rapporten ska i lämpliga fall åtföljas av förslag till

Europaparlamentet och rådet på ett hållbarhetssystem för annan

energianvändning av biomassa. Denna rapport och förslag i rap­

porten ska bygga på tillgängliga vetenskapliga rön av högsta kva­

litet, under beaktande av den senaste utvecklingen inom relevanta

innovativa processer. Om den analys som gjorts i detta syfte visar

att det skulle vara lämpligt att införa ändringar, vad avser bio­

massa från skogsbruket, i beräkningsmetoden i bilaga V eller i

hållbarhetskraven när det gäller kollager i samband med biodriv­

medel och flytande biobränslen, ska kommissionen i lämpliga fall

samtidigt lägga fram sådana förslag till Europaparlamentet och

rådet.

Artikel 18

Kontroll av överensstämmelse med hållbarhetskriterierna

för biodrivmedel och flytande biobränslen

1.

I de fall biodrivmedel och flytande biobränslen ska beaktas

för de syften som anges i artikel 17.1 a, b och c, ska medlemssta­

terna kräva att de ekonomiska aktörerna visar att de hållbarhets­

kriterier som anges i artikel 17.2–17.5 har uppfyllts. För detta

syfte ska de kräva att de ekonomiska aktörerna använder ett mass­

balanssystem som

a) medger att partier med råvaror eller biobränslen med olika

hållbarhetsegenskaper kan blandas,

b) kräver att information om hållbarhetsegenskaperna hos och

storleken på de partier som avses i led a förblir kopplad till

blandningen, och

c) fastställer att summan av alla partier som tas från bland­

ningen ska beskrivas ha samma hållbarhetsegenskaper, i

samma mängder, som summan av alla partier som har till­

förts blandningen.

2.

Kommissionen ska 2010 och 2012 rapportera till Europa­

parlamentet och rådet om driften av den massbalansmetod för

kontroll av överensstämmelse som beskrivs i punkt 1 och om

möjligheten att tillåta andra kontrollmetoder för vissa eller alla

typer av råvaror, biodrivmedel eller flytande biobränslen. Kom­

missionen ska i sin bedömning beakta de kontrollmetoder där

information om hållbarhetsegenskaper inte behöver vara fysiskt

kopplad till vissa partier eller blandningar. Vid bedömningen ska

man beakta behovet av att bibehålla kontrollsystemets integritet

och effektivitet, samtidigt som man undviker att lägga en orim­

ligt tung börda på industrin. Rapporten ska när så är lämpligt

åtföljas av förslag till Europaparlamentet och rådet beträffande

användningen av andra kontrollmetoder.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

78

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/39

3.

Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att se till att de eko­

nomiska aktörerna tillhandahåller tillförlitlig information och att

de på begäran gör de uppgifter som låg till grund för informatio­

nen tillgängliga för medlemsstaten. Medlemsstaterna ska kräva att

de ekonomiska aktörerna ser till att informationen genomgår en

tillfredsställande oberoende granskning och att de tillhandahåller

bevis på att detta har gjorts. Granskningen ska kontrollera att de

system som de ekonomiska aktörerna använder är korrekta, till­

förlitliga och skyddade mot bedrägerier. Granskningen ska också

innehålla en utvärdering av provtagningens frekvens och den

metod som använts för den samt av uppgifternas tillförlitlighet.

Den information som avses i första stycket ska i synnerhet inbe­

gripa information om hur hållbarhetskriterierna i arti­

kel 17.2–17.5 har respekterats och lämplig och relevant

information om de åtgärder som vidtagits för att skydda mark,

vatten och luft, för att återställa skadad mark, för att undvika

överdriven vattenförbrukning i områden med knapp vattentill­

gång samt lämplig och relevant information om de åtgärder som

vidtagits för att ta hänsyn till de aspekter som avses i artikel 17.7

andra stycket.

Kommissionen ska i enlighet med det rådgivande förfarande som

avses i artikel 25.3 upprätta en förteckning över den lämpliga och

relevanta information som avses i de första två styckena. Den ska

särskilt se till att tillhandahållandet av informationen inte innebär

en orimligt tung administrativ börda för aktörerna i allmänhet

och för småbrukare, producentorganisationer och kooperativ i

synnerhet.

De skyldigheter som anges i denna punkt ska gälla oavsett om

biodrivmedlen eller de flytande biobränslena produceras inom

gemenskapen eller importeras.

Medlemsstaterna ska i aggregerad form lägga fram den informa­

tion som avses i första stycket i denna punkt för kommissionen.

Kommissionen ska offentliggöra denna information på den

öppenhetsplattform som avses i artikel 24 i sammanfattad form,

där konfidentialiteten hos kommersiellt känsliga uppgifter

bevaras.

4.

Gemenskapen ska sträva efter att ingå bilaterala eller multi­

laterala avtal med tredjeländer vilka innehåller bestämmelser om

hållbarhetskriterier som motsvarar de kriterier som fastställs i

detta direktiv. När gemenskapen har ingått avtal vilka innehåller

bestämmelser i ämnen som omfattas av de hållbarhetskriterier

som anges i artikel 17.2–17.5, får kommissionen besluta att dessa

avtal visar att biodrivmedel och flytande biobränslen som produ­

ceras från råvaror som odlats i dessa länder uppfyller hållbarhets­

kriterierna i fråga. Vid ingåendet av dessa avtal ska särskild

uppmärksamhet ägnas de åtgärder som vidtagits för att bevara

områden som erbjuder grundläggande ekosystemtjänster i kritiska

lägen (bl.a. skydd av avrinningsområden och erosionsskydd),

skydd av mark, vatten och luft, indirekta ändringar i markanvänd­

ning, återställande av skadad mark, undvikande av överdriven vat­

tenförbrukning i områden med knapp vattentillgång samt de

aspekter som avses i artikel 17.7 andra stycket.

Kommissionen får besluta att frivilliga nationella eller internatio­

nella system med normer för produktion av biomassaprodukter

innehåller tillförlitliga uppgifter för de syften som anges i arti­

kel 17.2 eller visar att leveranserna av biodrivmedel uppfyller håll­

barhetskriterierna i artikel 17.3–17.5. Kommissionen får besluta

att dessa system innehåller tillförlitliga uppgifter om vilka åtgär­

der som vidtagits för att skydda områden som erbjuder grundläg­

gande ekosystemtjänster i kritiska lägen (bl.a. skydd av

avrinningsområden och erosionsskydd), skydd av mark, vatten

och luft, återställande av skadad mark, undvikande av överdriven

vattenförbrukning i områden med knapp vattentillgång samt de

aspekter som avses i artikel 17.7 andra stycket. Kommissionen får

också erkänna skyddsområden för sällsynta, hotade eller utrot­

ningshotade ekosystem eller arter som erkänns genom internatio­

nella avtal eller ingår i förteckningar som utarbetats av

mellanstatliga organisationer eller av Internationella natur­

skyddsunionen, vid tillämpning av artikel 17.3 b ii.

Kommissionen får besluta att frivilliga nationella eller internatio­

nella system för att mäta minskningen av växthusgasutsläpp inne­

håller tillförlitliga uppgifter för de syften som anges i artikel 17.2.

Kommissionen får besluta att mark som omfattas av ett nationellt

eller regionalt program för återställande av allvarligt skadad eller

kraftigt förorenad mark uppfyller de kriterier som fastställs i del

C punkt 9 i bilaga V.

5.

För att kommissionen ska fatta beslut i enlighet med punkt 4

krävs det att avtalet eller systemet uppfyller tillfredsställande nor­

mer för tillförlitlighet, öppenhet och oberoende granskning. Sys­

tem för att mäta minskningen av växthusgasutsläpp ska också

uppfylla de krav på metoder som anges i bilaga V. Förteckningar

över de områden med stort värde för den biologiska mångfalden

som avses i artikel 17.3 b ii ska uppfylla tillfredsställande normer

för objektivitet och överensstämma med internationellt erkända

normer samt kunna överklagas på lämpligt sätt.

6.

Beslut enligt punkt 4 ska antas i enlighet med det rådgi­

vande förfarande som avses i artikel 25.3. De ska ha en giltighets­

period på högst fem år.

7.

Om en ekonomisk aktör lägger fram bevis eller uppgifter

som erhållits i enlighet med ett avtal eller system som varit före­

mål för ett beslut enligt punkt 4, i den utsträckning som omfattas

av det beslutet, får en medlemsstat inte kräva att leverantören till­

handahåller ytterligare bevis på överensstämmelse med de håll­

barhetskriterier som fastställs i artikel 17.2–17.5 eller information

om de åtgärder som avses i punkt 3 andra stycket i den här

artikeln.

8.

På begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ ska

kommissionen undersöka tillämpningen av artikel 17 i fråga om

en källa för biodrivmedel eller flytande biobränsle och, inom sex

månader från mottagandet av en begäran och i enlighet med

det rådgivande förfarande som avses i artikel 25.3, besluta

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

79

(¹)

L 140/40

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

om den berörda medlemsstaten får beakta biodrivmedel eller fly­

tande biobränsle från den källan med avseende på de syften som

anges i artikel 17.1 a, b och c.

9.

Senast den 31 december 2012 ska kommissionen rappor­

tera till Europaparlamentet och rådet om

a) effektiviteten hos systemet för tillhandahållande av informa­

tion om hållbarhetskriterier, och

b) huruvida det är genomförbart och lämpligt att införa bin­

dande krav i fråga om skyddet av luft, mark eller vatten, med

hänsyn till de senaste vetenskapliga rönen och till gemenska­

pens internationella förpliktelser.

Vid behov ska kommissionen föreslå korrigerande åtgärder.

Artikel 19

Beräkning av växthusgaspåverkan av biodrivmedel och

flytande biobränslen

1.

Med avseende på tillämpningen av artikel 17.2 ska de mins­

kade växthusgasutsläppen genom användningen av biodrivmedel

och flytande biobränslen beräknas enligt följande, nämligen

a) genom att använda normalvärdet när ett normalvärde för

minskningen av växthusgasutsläppen för en produktions­

kedja fastställs i del A eller B i bilaga V och när e

l

-värdet för

dessa biodrivmedel eller flytande biobränslen, som beräknas

i enlighet med del C punkt 7 i bilaga V, är lika med eller min­

dre än noll,

b) genom att använda ett faktiskt värde som beräknas i enlighet

med den metod som fastställs i del C i bilaga V, eller

c) genom att använda ett värde beräknat som summan av fak­

torerna i den formel som avses i del C punkt 1 i bilaga V, var­

vid de disaggregerade normalvärdena i del D eller E i bilaga V

får användas för vissa faktorer, och faktiska värden beräknade

i enlighet med den metod som fastställs i del C i bilaga V för

alla övriga faktorer.

2.

Senast den 31 mars 2010 ska medlemsstaterna till kommis­

sionen överlämna en rapport med en förteckning över de områ­

den på deras territorier som klassificeras som nivå 2 enligt den

gemensamma nomenklaturen för statistiska territoriella enheter

(Nuts) eller som en mer disaggregerad Nuts-nivå i enlighet med

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1059/2003 av

den 26 maj 2003 om inrättande av en gemensam nomenklatur

för statistiska territoriella enheter (Nuts)

(¹) EUT L 154, 21.6.2003, s. 1.

, när de typiska växt­

husgasutsläppen från odling av jordbruksråvaror kan förväntas

vara lägre än eller lika höga som de utsläpp som rapporterats

under rubriken ”Disaggregerade normalvärden för odling” i del D

i bilaga V till detta direktiv, varvid rapporten ska åtföljas av en

beskrivning av den metod och de uppgifter som använts för att

sammanställa förteckningen. Metoden ska beakta markegenska­

perna, klimatet och förväntad skördenivå.

3.

Normalvärdena i del A i bilaga V för biodrivmedel och de

disaggregerade normalvärdena för odling i del D i bilaga V för

biodrivmedel och flytande biobränslen får användas endast om

råvarorna

a) odlas utanför gemenskapen,

b) odlas inom gemenskapen i områden som ingår i de förteck­

ningar som avses i punkt 2, eller

c) är avfall eller restprodukter som inte härrör från jordbruk,

vattenbruk eller fiske.

För biodrivmedel och flytande biobränslen som inte omfattas av

led a, b eller c ska de faktiska värdena för odling användas.

4.

Senast den 31 mars 2010 ska kommissionen överlämna en

rapport till Europaparlamentet och rådet om möjligheten att upp­

rätta förteckningar över områden i tredjeländer där de typiska

växthusgasutsläppen från odling av jordbruksråvaror kan förvän­

tas bli lägre än eller lika höga som de utsläpp som rapporterats

under rubriken ”Odling” i del D i bilaga V, varvid rapporten om

möjligt ska åtföljas av sådana förteckningar och en beskrivning av

den metod och de uppgifter som använts för att sammanställa

dem. Rapporten ska vid behov åtföljas av relevanta förslag.

5.

Kommissionen ska senast den 31 december 2012 och där­

efter vartannat år rapportera om de uppskattade typiska värdena

och normalvärdena i delarna B och E i bilaga V, med särskilt beak­

tande av utsläpp från transporter och bearbetning, och får om

nödvändigt besluta att korrigera värdena. Dessa åtgärder, som

avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, ska antas i

enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses

i artikel 25.4.

6.

Kommissionen ska senast den 31 december 2010 lägga

fram en rapport till Europaparlamentet och rådet med en översyn

av konsekvenserna av indirekta ändringar av markanvändning på

växthusgasutsläppen och möjliga vägar för att minimera dessa

konsekvenser. Rapporten ska, vid behov, åtföljas av ett förslag,

som grundar sig på bästa tillgängliga vetenskapliga rön, och inne­

hålla en konkret metod för utsläpp från förändringar i kollager

som orsakas av indirekta ändringar av markanvändningen, för att

säkerställa efterlevnad av detta direktiv, särskilt artikel 17.2.

Ett sådant förslag ska omfatta nödvändiga skyddsåtgärder för att

ge säkerhet åt investeringar som gjorts innan denna metod tilläm­

pas. Med avseende på anläggningar som producerade biodrivme­

del före slutet av 2013, ska tillämpningen av de åtgärder som

avses i första stycket inte, förrän den 31 december 2017, leda till

att biodrivmedel som produceras i dessa anläggningar inte anses

uppfylla hållbarhetskriterierna enligt detta direktiv om de annars

hade gjort det, under förutsättning att dessa biodrivmedel medför

en minskning av växthusgasutsläpp på minst 45 %. Detta ska gälla

för biodrivmedelsanläggningarnas kapacitet vid slutet av 2012.

Europaparlamentet och rådet ska sträva efter att fatta beslut senast

den 31 december 2012 om sådana eventuella förslag som lagts

fram av kommissionen.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

80

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/41

7.

Bilaga V får anpassas till den tekniska och vetenskapliga

utvecklingen, bland annat genom tillägg av värden för ytterligare

produktionskedjor för biodrivmedel för samma eller för andra

råvaror och genom ändring av den metod som fastställs i del C.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv, bland annat genom att komplettera det, ska antas i enlig­

het med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i

artikel 25.4.

När det gäller anpassning av normalvärdena och den metod som

fastställs i bilaga V, ska särskild uppmärksamhet ägnas

— redovisningsmetoden för avfall och restprodukter,

— redovisningsmetoden för samprodukter,

— redovisningsmetoden för kraftvärme, och

— den status som tilldelas skörderester som samprodukter.

Normalvärdena för biodiesel av vegetabilisk eller animalisk avfall­

solja ska ses över så snart som möjligt.

Eventuella ändringar av eller tillägg till förteckningen över nor­

malvärden i bilaga V ska uppfylla följande:

a) Om bidraget till de totala utsläppen från en faktor är litet, om

avvikelsen är begränsad eller om det är mycket dyrt eller

besvärligt att fastställa de faktiska värdena, ska normalvär­

dena vara typiska för normala produktionsprocesser.

b) I alla övriga fall ska normalvärdena vara konservativa jäm­

fört med normala produktionsprocesser.

8.

Detaljerade definitioner ska fastställas, inbegripet de tek­

niska specifikationer som krävs för de kategorier som anges i del

C punkt 9 i bilaga V. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke

väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska

antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll

som avses i artikel 25.4.

Artikel 20

Genomförandeåtgärder

De genomförandeåtgärder som avses i artiklarna 17.3 andra

stycket, 18.3 tredje stycket, 18.6, 18.8, 19.5, 19.7 första stycket

och 19.8 i det här direktivet ska även fullt ut beakta de syften som

anges i artikel 7a i direktiv 98/70/EG.

Artikel 21

Särskilda bestämmelser för energi från förnybara

energikällor inom transportsektorn

1.

Medlemsstaterna ska se till att allmänheten utförligt infor­

meras om tillgängligheten på samtliga olika källor för energi från

förnybara energikällor i transporter och deras miljöfördelar.

Då biobränsleandelen i mineraloljederivat överstiger 10 volym­

procent ska medlemsstaterna kräva att det anges vid

försäljningsstället.

2.

När operatörerna ska visa att de uppfyller nationella kvoter

för energi från förnybara energikällor och målet om andelen

energi från förnybara energikällor i samtliga transporter enligt

artikel 3.4, ska bidraget från biodrivmedel som produceras från

avfall, restprodukter, cellulosa från icke-livsmedel samt material

som innehåller både cellulosa och lignin räknas dubbelt jämfört

med andra biodrivmedel.

Artikel 22

Medlemsstaternas rapportering

1.

Varje medlemsstat ska, senast den 31 december 2011 och

därefter vartannat år, lämna in en rapport till kommissionen om

hur främjandet och användningen av energi från förnybara ener­

gikällor utvecklas. Den sjätte rapporten, som ska lämnas in senast

den 31 december 2021, ska vara den sista rapport som krävs.

Rapporten ska särskilt behandla följande:

a) Den sektorsvisa (el, värme och kyla samt transport) och den

totala andelen energi från förnybara energikällor under de två

föregående kalenderåren samt de åtgärder som vidtagits eller

planeras på nationell nivå för att främja tillväxten av energi

från förnybara energikällor, med beaktande av det vägle­

dande förloppet i bilaga 1 del B, i enlighet med artikel 5.

b) Införande och funktionssätt för stödsystem och andra åtgär­

der för att främja energi från förnybara energikällor samt alla

förändringar beträffande de åtgärder som tillämpas jämfört

med dem i medlemsstaternas nationella handlingsplaner för

energi från förnybara energikällor och information om hur

den stödda elen fördelas till slutkunderna i enlighet med arti­

kel 3.6 i direktiv 2003/54/EG.

c) En beskrivning av hur medlemsstaten, i förekommande fall,

lagt upp sitt stödsystem för att ta hänsyn till sådana tillämp­

ningar av energi från förnybara energikällor som ger extra

fördelar i förhållande till andra, jämförbara tillämpningar,

men som samtidigt kan medföra högre kostnader, inbegripet

biodrivmedel som framställs av avfall, restprodukter, cellu­

losa från icke-livsmedel samt material som innehåller både

cellulosa och lignin.

d) En beskrivning av hur systemet med ursprungsgarantier för

el, värme och kyla från förnybara energikällor fungerar, samt

vilka åtgärder som vidtagits för att göra systemet tillförlitligt

och skydda det mot bedrägerier.

e) Vilka framsteg som gjorts när det gäller att utvärdera och för­

bättra administrativa förfaranden i syfte att avlägsna lagstift­

ningsmässiga och icke-lagstiftningsmässiga hinder för

utvecklingen av energi från förnybara energikällor.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

81

L 140/42

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

f) Vilka åtgärder som vidtagits för att säkra transmission och

distribution av energi från förnybara energikällor och för att

förbättra systemet eller bestämmelserna för fördelning av

kostnader enligt artikel 16.3.

g) Förändringar när det gäller tillgänglighet och användning av

biomassaresurser för energiändamål.

h) Förändringar när det gäller råvarupriser och markanvändning

i medlemsstaten som kan kopplas till den ökade använd­

ningen av biomassa och andra former av energi från förny­

bara energikällor.

i) Förändringar när det gäller och andel biodrivmedel som

framställs av avfall, restprodukter, cellulosa från icke-

livsmedel samt material som innehåller både cellulosa och

lignin.

j) Den beräknade effekten av produktion av biodrivmedel och

flytande biobränslen på den biologiska mångfalden, vatten­

resurserna, vattenkvaliteten och markkvaliteten inom

medlemsstaten.

k) Uppskattad nettominskning av växthusgasutsläppen till följd

av användningen av energi från förnybara energikällor.

l) Beräknad överskottsproduktion av energi från förnybara

energikällor jämförd med det vägledande förloppet, som kan

överföras till andra medlemsstater samt den beräknade

potentialen för gemensamma projekt fram till 2020.

m) Beräknad efterfrågan på energi från förnybara energikällor

från andra källor än inhemsk produktion fram till 2020.

n) Uppgifter om hur andelen biologiskt nedbrytbart avfall i det

avfall som använts för energiproduktion beräknats samt vad

som gjorts för att förbättra och verifiera dessa beräkningar.

2.

När medlemsstaterna uppskattar hur stor nettominskning

av växthusgasutsläppen som användningen av biodrivmedel lett

till, får de, för de rapporter som avses i punkt 1, använda de

typiska värden som anges i delarna A och B i bilaga V.

3.

I den första rapporten ska medlemsstaten ange huruvida

den avser att

a) inrätta ett enda administrativt organ som ansvarar för god­

kännande, certifiering och beviljande av tillstånd för anlägg­

ningar för energi från förnybara energikällor samt hjälp till

sökande,

b) automatiskt godkänna ansökningar beträffande planering

och tillstånd för anläggningar för energi från förnybara ener­

gikällor, om det ansvariga organet inte i tid tagit ställning till

ansökan, eller

c) ange geografiska områden som är lämpade för produktion av

energi från förnybara energikällor i den fysiska planeringen

och för uppförande av anläggningar för fjärrvärme och

fjärrkyla.

4.

I varje rapport ska medlemsstaten ha möjlighet att korrigera

uppgifter i tidigare rapporter.

Artikel 23

Kommissionens övervakning och rapportering

1.

Kommissionen ska övervaka ursprunget för biodrivmedel

och flytande biobränslen som används i gemenskapen samt de

konsekvenser som produktionen får på markanvändningen i

gemenskapen och i de viktigaste tredjeländer som tillhandahåller

produkterna, inklusive konsekvenser som beror på förflyttning.

Övervakningen ska grunda sig på medlemsstaternas rapporter,

som lämnats in i enlighet med artikel 22.1, och på rapporter från

relevanta tredjeländer och mellanstatliga organisationer samt på

vetenskapliga studier och annan information av värde. Kommis­

sionen ska också övervaka de förändringar av råvarupriser som är

kopplade till användningen av biomassa för energiändamål och

dithörande positiva och negativa effekter på livsmedelstrygghe­

ten. Kommissionen ska övervaka alla anläggningar som omfattas

av artikel 19.6.

2.

Kommissionen ska upprätthålla en dialog och utbyta infor­

mation med tredjeländer, biodrivmedelsproducenter, konsument­

organisationer och det civila samhället beträffande

genomförandet av de åtgärder i detta direktiv som gäller biodriv­

medel och flytande biobränslen. Den ska härvid vara särskilt upp­

märksam på hur produktionen av biodrivmedel påverkar

livsmedelspriserna.

3.

Kommissionen ska vartannat år rapportera till Europapar­

lamentet och rådet på grundval av medlemsstaternas rapporter

enligt artikel 22.1 och den övervakning och analys som avses i

punkt 1 i den här artikeln. Den första rapporten ska överlämnas

2012.

4.

När kommissionen rapporterar om minskningar av växt­

husgasutsläpp till följd av användning av biodrivmedel ska den

använda sig av de värden som medlemsstaterna rapporterat in

och samtidigt bedöma om – och i så fall hur – det uppskattade

utfallet skulle ändras om även samprodukter räknades in vid

användningen av substitutionsmetoden.

5.

Kommissionen ska särskilt analysera följande i sina

rapporter:

a) De relativa miljömässiga fördelarna och kostnaderna med

olika biodrivmedel, effekterna på biodrivmedelområdet av

gemenskapens importlagstiftning, konsekvenserna för för­

sörjningstryggheten samt åtgärder för att uppnå balans mel­

lan inhemsk produktion och import.

b) Vilka effekter den ökade efterfrågan på biodrivmedel har på

hållbarheten i gemenskapen och tredjeländer, med beaktande

av ekonomiska och miljömässiga effekter, inbegripet konse­

kvenserna för den biologiska mångfalden.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

82

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/43

c) Möjligheterna att på ett vetenskapligt objektivt sätt identifiera

geografiska områden med stor biologisk mångfald som inte

omfattas av artikel 17.3.

d) Vilka effekter den ökade efterfrågan på biomassa har på de

sektorer som utnyttjar den.

e) Tillgången på biodrivmedel som produceras från avfall, rest­

produkter, cellulosa från icke-livsmedel samt material som

innehåller både cellulosa och lignin.

f) Indirekta förändringar av markanvändningen i förhållande

till samtliga produktionskedjor.

Kommissionen ska, om lämpligt, föreslå korrigerande åtgärder.

6.

Utgående från de rapporter som lämnats in av medlemssta­

terna i enlighet med artikel 22.3 ska kommissionen bedöma

effektiviteten i de åtgärder medlemsstaterna vidtagit för att inrätta

en enda administrativt organ som ansvarar för handläggning av

ansökningar om godkännande, certifiering och tillstånd för

anläggningar för energi från förnybara energikällor samt hjälp till

sökande.

7.

För att uppnåendet av det i artikel 3.1 avsedda målet på

20 % ska gå lättare att finansiera och samordna, ska kommissio­

nen senast den 31 december 2010 lägga fram en plan med analys

och åtgärder på området energi från förnybara energikällor, i syfte

att särskilt

a) förbättra användningen av strukturfonder och ramprogram,

b) förbättra och öka användningen av medel från Europeiska

investeringsbanken och andra offentliga finansinstitut,

c) förbättra tillgången till riskkapital, framför allt med hjälp av

en analys av genomförbarheten av ett riskdelningssystem för

investeringar i energi från förnybara energikällor i gemenska­

pen, liknande initiativet med den globala fonden för energi­

effektivitet och energi från förnybara energikällor som är

inriktad på tredjeländer,

d) förbättra samordningen mellan gemenskapsstödet och natio­

nellt stöd samt andra stödformer, och

e) förbättra samordningen av stödet till initiativ som avser

energi från förnybara energikällor vars framgång beror av

insatser från aktörer i flera olika medlemsstater.

8.

Senast den 31 december 2014 ska kommissionen lägga

fram en rapport som särskilt ska behandla följande:

a) En omprövning av minimisänkningen av växthusgasutsläp­

pen som ska gälla från de datum som avses i artikel 17.2

andra stycket med utgångspunkt i en konsekvensanalys, som

i synnerhet tar hänsyn till den tekniska utvecklingen, tillgäng­

lig teknik och tillgången till den första och andra generatio­

nens biodrivmedel som ger en kraftig minskning av

växthusgasutsläppen.

b) En omprövning av följande faktorer med avseende på det mål

som avses i artikel 3.4:

i) Kostnadseffektiviteten hos de åtgärder som ska genom­

föras för att nå målet.

ii) Bedömning av om det är möjligt att nå målet samtidigt

som biodrivmedelproduktionens hållbarhet säkerställs i

gemenskapen och i tredjeländer, och med hänsyn till de

ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenserna,

inklusive indirekta konsekvenser för den biologiska

mångfalden, samt kommersiell tillgänglighet av andra

generationens biodrivmedel.

iii) Konsekvenserna av genomförandet av målet på tillgång

till livsmedel till överkomliga priser.

iv) Den kommersiella tillgången till elfordon, hybridfordon

och vätgasdrivna fordon samt de metoder som valts för

att beräkna andelen energi från förnybara energikällor

inom transportsektorn.

v) Bedömningen av de specifika marknadsvillkoren, i syn­

nerhet med hänsyn till marknader där transportdrivme­

del utgör mer än hälften av den slutliga

energianvändningen och marknader som är helt bero­

ende av importerade biodrivmedel.

c) En utvärdering av genomförandet av detta direktiv, särskilt

när det gäller samarbetsmekanismer, för att se till att de gör

det möjligt för medlemsstaterna att fortsätta använda de

nationella stödsystem som avses i artikel 3.3 och således nå

de nationella mål som anges i bilaga I när det gäller det bästa

förhållandet mellan kostnad och nytta, teknisk utveckling,

samt av vilka slutsatser som kan dras för att nå målet att 20 %

av energin ska komma från förnybara energikällor på

gemenskapsnivå.

På grundval av denna rapport ska kommissionen vid behov lägga

fram förslag för Europaparlamentet och rådet där ovanstående

faktorer tas upp, särskilt följande:

— Såvitt avser faktorerna i led a: ändring av den minimisänk­

ning av växthusgasutsläppen som anges i det ledet.

— Såvitt avser faktorerna i led c: lämpliga anpassningar av de

samarbetsåtgärder som föreskrivs i detta direktiv för att för­

bättra deras effektivitet att uppnå målet om 20 %.

Detta förslag ska varken påverka målet om 20 % eller med­

lemsstaternas kontroll över nationella stödsystem och

samarbetsåtgärder.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

83

L 140/44

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

9.

Kommissionen ska 2018 lägga fram en färdplan för energi

från förnybara energikällor för perioden efter 2020.

Denna färdplan ska vid behov åtföljas av förslag till Europaparla­

mentet och rådet för perioden efter 2020. I färdplanen ska det tas

hänsyn till de erfarenheter som gjorts vid genomförandet av detta

direktiv samt den tekniska utvecklingen inom området energi från

förnybara energikällor.

10.

Kommissionen ska 2021 lägga fram en rapport med en

översyn av tillämpningen av detta direktiv. I rapporten ska det sär­

skilt tas upp vilken roll följande faktorer spelat för att göra det

möjligt för medlemsstaterna att nå de nationella mål som anges i

bilaga I när det gäller det bästa förhållandet mellan kostnad och

nytta:

a) Arbetet med att ta fram prognoser och nationella handlings­

planer för energi från förnybara energikällor.

b) Effektiviteten i samarbetsmekanismerna.

c) Den tekniska utvecklingen inom området energi från förny­

bara energikällor, också hur användningen av biodrivmedel

inom kommersiell luftfart utvecklats.

d) Effektiviteten i de nationella stödsystemen.

e) Slutsatserna i de rapporter från kommissionen som avses i

punkterna 8 och 9.

Artikel 24

Öppenhetsplattform

1.

Kommissionen ska inrätta en offentlig öppenhetsplattform

on-line. Denna plattform ska bidra till att öka öppenheten samt

underlätta och främja samarbete mellan medlemsstaterna, särskilt

i fråga om de statistiska överföringar som avses i artikel 6 och de

gemensamma projekt som avses i artiklarna 7 och 9. Dessutom

kan plattformen användas till att offentliggöra relevant informa­

tion som kommissionen eller en medlemsstat anser vara av stor

betydelse för detta direktiv och för att uppnå dess mål.

2.

Genom öppenhetsplattformen ska kommissionen offentlig­

göra följande uppgifter, i tillämpliga fall i en aggregerad form där

konfidentialiteten för kommersiellt känsliga uppgifter bevaras:

a) Medlemsstaternas nationella handlingsplaner för energi från

förnybara energikällor.

b) Medlemsstaternas prognosdokument enligt artikel 4.3, så

snart som möjligt kompletterade med kommissionens sam­

manfattning av överskottsproduktion och uppskattad efter­

frågan på import.

c) Medlemsstaternas erbjudanden om samarbete kring statis­

tiska överföringar eller gemensamma projekt på begäran av

den berörda medlemsstaten.

d) De uppgifter som avses i artikel 6.2 om statistiska överfö­

ringar mellan medlemsstater.

e) De uppgifter som avses i artikel 7.2 och 7.3 och artikel 9.4

och 9.5 om gemensamma projekt.

f) Medlemsstaternas nationella rapporter enligt artikel 22.

g) Kommissionens rapporter enligt artikel 23.3.

Kommissionen ska dock inte offentliggöra de prognosdokument

från medlemsstaterna som avses i artikel 4.3 och de uppgifter i

medlemsstaternas nationella rapporter som avses i artikel 22.1 led

l och m om den medlemsstat som lämnat in uppgifterna begär

det.

Artikel 25

Kommittéer

1.

Förutom i de fall som avses i punkt 2 ska kommissionen

biträdas av kommittén för energi från förnybara energikällor.

2.

Såvitt avser frågor som rör hållbarhet för biodrivmedel och

flytande biobränslen ska kommissionen biträdas av kommittén

för hållbarhet för biodrivmedel och flytande biobränslen.

3.

När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 3 och 7 i

beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmel­

serna i artikel 8 i det beslutet.

4.

När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4

och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestäm­

melserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 26

Ändringar och upphävanden

1.

I direktiv 2001/77/EG ska artiklarna 2, 3.2 och 4–8 utgå

med verkan från och med den 1 april 2010.

2.

I direktiv 2003/30/EG ska artiklarna 2, 3.2, 3.3, 3.5, 5 och 6

utgå med verkan från och med den 1 april 2010.

3.

Direktiv 2001/77/EG och 2003/30/EG ska upphöra att

gälla med verkan från och med den 1 januari 2012.

Artikel 27

Införlivande

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.1, 4.2

och 4.3, ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta

direktiv senast den 5 december 2010.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

84

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/45

När en medlemsstat antar dessa åtgärder ska de innehålla en hän­

visning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när

de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska

göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.

Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten

till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar

inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 28

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det

har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 29

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 23 april 2009.

På Europaparlamentets vägnar

Ordförande

H.-G. PÖTTERING

På rådets vägnar

Ordförande

P. NEČAS

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

85

(¹)

L 140/46

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

BILAGA I

Nationella övergripande mål för andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen

(brutto) 2020

(¹) För att det ska vara möjligt att uppnå de nationella målen enligt denna bilaga framhålls att riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd erkän­

ner det fortsatta behovet av nationella stödmekanismer för främjande av energi från förnybara energikällor.

A. Nationella övergripande mål

Andel energi från förnybara energikällor

i den slutliga energianvändningen

(brutto) 2005 (S

2005

)

Mål beträffande andelen energi från

förnybara energikällor i den slutliga

energianvändningen (brutto) 2020 (S

2020

)

Belgien

2,2 %

13 %

Bulgarien

9,4 %

16 %

Tjeckien

6,1 %

13 %

Danmark

17,0 %

30 %

Tyskland

5,8 %

18 %

Estland

18,0 %

25 %

Irland

3,1 %

16 %

Grekland

6,9 %

18 %

Spanien

8,7 %

20 %

Frankrike

10,3 %

23 %

Italien

5,2 %

17 %

Cypern

2,9 %

13 %

Lettland

32,6 %

40 %

Litauen

15,0 %

23 %

Luxemburg

0,9 %

11 %

Ungern

4,3 %

13 %

Malta

0,0 %

10 %

Nederländerna

2,4 %

14 %

Österrike

23,3 %

34 %

Polen

7,2 %

15 %

Portugal

20,5 %

31 %

Rumänien

17,8 %

24 %

Slovenien

16,0 %

25 %

Slovakien

6,7 %

14 %

Finland

28,5 %

38 %

Sverige

39,8 %

49 %

Förenade kungariket

1,3 %

15 %

B. Vägledande förlopp

Det vägledande förlopp som avses i artikel 3.2 ska bestå av följande andelar energi från förnybara energikällor:

S

2005

+ 0,20 + (S

2020

– S

2005

), som ett genomsnitt för tvåårsperioden 2011–2012

S

2005

+ 0,30 (S

2020

– S

2005

), som ett genomsnitt för tvåårsperioden 2013–2014

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

86

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/47

S

2005

+ 0,45 (S

2020

– S

2005

), som ett genomsnitt för tvåårsperioden 2015–2016

S

2005

+ 0,65 (S

2020

– S

2005

), som ett genomsnitt för tvåårsperioden 2017–2018

där

S

2005

= medlemsstatens andel 2005 enligt tabellen i del A,

och

S

2020

= medlemsstatens andel 2020 enligt tabellen i del A.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

87

Q

N(norm)

= C

N^×[

∑

i=N–14

^N

Q i

C

i

]

/ 15

Q

N(norm)

=

C

N

+C

N–1

2

×

∑

i=N–n

^N

Q i

∑

j=N–n

N

(

C

j

+C

j–1

2

)

L 140/48

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

BILAGA II

Normaliseringsregel för att redovisa el från vattenkraft och vindkraft

Följande regel ska tillämpas vid redovisningen av el från vattenkraft i en medlemsstat:

där

N

=

referensår,

Q

N(norm)

=

normaliserad el som producerats i samtliga vattenkraftverk i medlemsstaten under år N, för redovisnings­

ändamål,

Q

i

=

mängden el som faktiskt producerats i samtliga vattenkraftverk i medlemsstaten under år i, mätt i GWh, med

undantag för den produktion i pumpkraftverk som kommer från tidigare uppumpat vatten,

C

i

=

den totala installerade kapaciteten, exklusive pumpad lagring, i samtliga vattenkraftverk i medlemsstaten vid

slutet av år i, mätt i MW.

Följande regel ska tillämpas vid redovisningen av el från vindkraft i en medlemsstat:

där

N

=

referensår,

Q

N(norm)

=

normaliserad el som producerats i samtliga vattenkraftverk i medlemsstaten under år N, för redovisnings­

ändamål,

Q

i

=

mängden el som faktiskt producerats i samtliga vindkraftverk i medlemsstaten under år i, mätt i GWh,

C

j

=

den totala installerade kapaciteten i samtliga vindkraftverk i medlemsstaten vid slutet av år j, mätt i MW,

n

=

4 eller det antal år som föregår år N och för vilka uppgifter om kapacitet och produktion finns tillgängliga

för medlemsstaten i fråga, beroende på vilket som är lägst.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

88

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/49

BILAGA III

Energiinnehåll i transportdrivmedel

Drivmedel

Energiinnehåll

per viktenhet

(effektivt värmevärde, MJ/kg)

Energiinnehåll

per volymenhet

(effektivt värmevärde, MJ/l)

Bioetanol (etanol som framställs av biomassa)

27

21

Bio-ETBE (etyltertiärbutyleter som framställs med bioetanol som

råvara)

36 (varav 37 % från för­

nybara energikällor)

27 (varav 37 % från förny­

bara energikällor)

Biometanol (metanol som framställs av biomassa för användning

som biodrivmedel)

20

16

Bio-MTBE (metyltertiärbutyleter som framställs med biometanol

som råvara)

35 (varav 22 % från för­

nybara energikällor)

26 (varav 22 % från förny­

bara energikällor)

Biodimetyleter (dimetyleter som framställs av biomassa för

användning som biodrivmedel)

28

19

Bio-TAEE (tert-amyletyleter som framställs med bioetanol som

råvara)

38 (varav 29 % från för­

nybara energikällor)

29 (varav 29 % från förny­

bara energikällor)

Biobutanol (butanol som framställs av biomassa för användning

som biodrivmedel)

33

27

Biodiesel (metylester av dieselkvalitet som framställs av vegetabi­

lisk eller animalisk olja, för användning som biodrivmedel)

37

33

Fischer–Tropsch-diesel (ett syntetiskt kolväte eller en blandning

av syntetiska kolväten som framställs av biomassa)

44

34

Vätebehandlad vegetabilisk olja (vegetabilisk olja som termoke­

miskt behandlats med väte)

44

34

Ren vegetabilisk olja (olja som framställs av oljeväxter genom

pressning, extraktion eller liknande metoder, oraffinerad eller raf­

finerad men kemiskt oförändrad, förutsatt att den kan användas

i den typ av motorer det gäller och att den uppfyller utsläppskra­

ven)

37

34

Biogas (bränslegas som framställs av biomassa eller av den bio­

logiskt nedbrytbara delen av avfall, som kan renas till natur­

gaskvalitet, för användning som biodrivmedel eller vedgas)

50

—

Bensin

43

32

Diesel

43

36

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

89

L 140/50

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

BILAGA IV

Certifiering av installatörer

De certifieringssystem eller motsvarande kvalificeringssystem som avses i artikel 14.3 ska grundas på följande kriterier:

1. Certifierings- eller kvalificeringsprocessen ska vara transparent och tydligt beskriven av medlemsstaten eller av det admi­

nistrativa organ som medlemsstaten utsett.

2. Installatörer av anläggningar för biomassa, värmepumpar, ytnära jordvärme och solceller och solfångare ska certifieras

genom ett ackrediterat utbildningsprogram eller av en ackrediterad utbildningsleverantör.

3. Ackrediteringen av utbildningsprogrammet eller utbildningsleverantören ska göras av medlemsstaterna eller av de admi­

nistrativa organ som dessa utsett. Det ackrediterande organet ska se till att det utbildningsprogram som utbildnings­

leverantören tillhandahåller har såväl kontinuitet som regional eller nationell täckning. Utbildningsleverantören ska ha

lämplig teknisk utrustning för att ge praktisk utbildning, inbegripet viss laboratorieutrustning eller liknande. Utbild­

ningsleverantören ska också, förutom den grundläggande utbildningen, tillhandahålla kortare repetitionskurser i aktu­

ella frågor, inbegripet ny teknik, för att möjliggöra livslångt lärande om installationsarbete. Utbildningsleverantören kan

vara tillverkaren av utrustningen eller systemet, institut eller organisationer.

4. Utbildningen för att certifiera eller kvalificera installatörer ska innehålla både teoretiska och praktiska moment. I slutet

av utbildningen ska installatören ha nödvändiga färdigheter för att installera den utrustning och de system som mot­

svarar kundens behov av prestanda och funktionssäkerhet, uppvisa god yrkesskicklighet samt följa alla gällande nor­

mer och standarder, inbegripet dem som gäller energi- och miljömärkning.

5. Utbildningen ska avslutas med ett prov, och de deltagare som klarar provet ska få ett intyg eller en kvalificering. Provet

ska innehålla ett praktiskt moment där deltagarna får visa att de kan installera värmepannor eller kaminer som eldas

med biomassa, värmepumpar, ytnära jordvärme, solceller eller solfångare.

6. I de certifieringssystem eller motsvarande kvalifikationssystem som avses i artikel 14.3 ska följande riktlinjer vederbör­

ligen beaktas:

a) Ackrediterade utbildningsprogram bör erbjudas installatörer med yrkeserfarenhet som har genomgått, eller som

håller på att genomgå, någon av följande utbildningar:

i)

För installatörer av värmepannor och kaminer som eldas med biomassa: utbildning som rörmokare, rörläg­

gare eller värmeingenjör, eller som tekniker med specialisering på sanitets-, värme- eller kylutrustning.

ii) För installatörer av värmepumpar: utbildning som rörmokare eller kylingenjör och med grundläggande fär­

digheter inom el och rörmokeri (kapning av rör, lödning och limning av rörskarvar, värmeisolering, tätning

av kopplingar, läckagetester samt installation av värme- och kylsystem).

iii) När det gäller installatörer av solceller och solfångare: utbildning som rörmokare eller elektriker och med fär­

digheter inom rörmokeri, el och takläggning, inbegripet kunskaper i lödning och limning av rörskarvar, tät­

ning av kopplingar samt läckagetester (rörmokeri), färdigheter när det gäller elinstallation samt kännedom

om vanliga takmaterial, stänkbleck o.dyl. samt vanliga tätningsmetoder.

iv) Yrkesutbildning som ger installatören relevanta färdigheter motsvarande 3 års utbildning i de färdigheter som

anges i a, b eller c, inbegripet både teoriundervisning och utbildning på en arbetsplats.

b) Den teoretiska delen av utbildningen för installatörer av värmepannor och kaminer som eldas med biomassa bör

ge en överblick över marknadsläget för biomassa och täcka ekologiska aspekter, biodrivmedel, logistik, brand­

skydd och därtill kopplade stöd och subventioner, förbränningsmetoder, eldningssystem, optimala hydrauliska lös­

ningar, kostnads- och lönsamhetskalkyler, samt utformning, installation och underhåll av värmepannor och

kaminer som eldas med biomassa. Utbildningen bör också ge goda kunskaper om samtliga europeiska standarder

för biomassateknik och biodrivmedel, t.ex. pellets, samt om nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning som

gäller biomassa.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

90

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/51

c) Den teoretiska delen av utbildningen för installatörer av värmepumpar bör ge en överblick över marknadsläget

för värmepumpar och täcka geotermiska resurser och marktemperaturer i olika regioner, identifiering av jord- och

bergarter med avseende på värmeledningsförmåga, bestämmelser om utnyttjande av geotermiska resurser, möj­

ligheter att använda värmepumpar i byggnader och fastställande av vilket värmepumpssystem som är lämpligast,

kunskap om deras tekniska krav, säkerhet, luftfiltrering, sammankoppling med värmekällan och systemets utform­

ning. Utbildningen bör också ge goda kunskaper om samtliga europeiska standarder för värmepumpar samt om

tillämplig nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning. Installatören ska ha följande nyckelkompetenser:

i)

En grundläggande förståelse av de fysikaliska och operativa principerna för en värmepump, inbegripet egen­

skaperna hos värmepumpens cirkulationssystem, nämligen förhållandet mellan låg temperatur hos värme­

sänkan, hög temperatur hos värmekällan, och systemets effektivitet, samt bestämning av värmefaktorn (COP)

och årsvärmefaktorn (SPF).

ii) Förståelse av de olika komponenterna i värmepumpens cirkulationssystem och deras funktion, inbegripet

kompressor, expansionsventil, förångare, kondensor, fixturer och kopplingar, smörjolja, köldmedium samt

möjligheterna till överhettning, underkylning och kylning med värmepumpar.

iii) Förmåga att välja och dimensionera komponenter i typiska installationssituationer, inbegripet bestämning

av standardvärden för värmelasten i olika byggnader och för varmvattenproduktion på grundval av energi­

användningen, beräkning av värmepumpens önskade kapacitet utifrån värmelasten för varmvattenproduk­

tion och byggnadens lagringsmassa samt i händelse av diskontinuerlig strömförsörjning, val av komponenter

till ackumulatortanken och beräkning av tankens volym samt integrering av ett extra värmesystem.

d) Den teoretiska delen av utbildningen för installatörer av solceller och solfångare bör ge en överblick över mark­

nadsläget för solenergiprodukter samt kostnads- och lönsamhetskalkyler och täcka ekologiska aspekter, kompo­

nenter, egenskaper hos och dimensionering av solenergisystem, val av rätt system och dimensionering av

komponenter, beräkning av värmebehovet, brandskydd och därtill kopplade stöd och subventioner samt utform­

ning, installation och underhåll av solceller och solfångare. Utbildningen bör också ge goda kunskaper om samt­

liga europeiska standarder för teknik och certifiering, t.ex. Solar Keymark, samt om nationell lagstiftning och

gemenskapslagstiftning. Installatören bör ha följande nyckelkompetenser:

i)

Förmåga att arbeta säkert med de redskap och den utrustning som krävs, att följa normer och standarder för

säkerhet, och att uppmärksamma sådana risker vid rörmokeri, elarbeten m.m. som är förbundna med

solenergiinstallationer.

ii) Förmåga att identifiera sådana system och komponenter som utmärker aktiva och passiva system, inbegripet

den mekaniska konstruktionen, samt bestämma komponenternas läge och hela systemets utformning och

sammansättning.

iii) Förmåga att avgöra hur stor installationsyta som krävs, riktning och lutning på solceller och solfångare med

beaktande av skuggning, solexponering, strukturell integritet, installationens lämplighet för byggnaden och

klimatet, val av lämplig installationsmetod för olika typer av tak samt jämvikt för den systemutrustning som

krävs för installationen.

iv) När det gäller solcellssystem krävs särskilt förmåga att anpassa den elektriska utformningen, inbegripet att

bestämma normal belastningsström, välja lämpliga typer av ledare och lämplig märkkapacitet för varje elek­

trisk krets, bestämma lämplig storlek, märkkapacitet och placering för all ansluten utrustning och alla del­

system samt välja en lämplig sammankopplingspunkt.

e) Intyget som utfärdas till installatörerna bör vara tidsbegränsat, så att det krävs att man går en repetitionskurs för

att få behålla certifieringen.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

91

(¹)

L 140/52

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.6.2009

BILAGA V

Bestämmelser för beräkning av växthusgaspåverkan av biodrivmedel, flytande biobränslen och deras fossila

motsvarigheter

A. Typiska värden och normalvärden för biodrivmedel när de produceras utan några nettoutsläpp av koldioxidekvivalenter till följd av

förändrad markanvändning

Produktionskedja för biodrivmedel

Typiskt värde för minsk­

ningen av växthusgasut­

släpp

Normalvärde för minsk­

ningen av växthusgasutsläpp

Etanol av sockerbetor

61 %

52 %

Etanol av vete (processbränsle inte specificerat)

32 %

16 %

Etanol av vete (brunkol som processbränsle i kraftvärmeverk)

32 %

16 %

Etanol av vete (naturgas som processbränsle i konventionell

panna)

45 %

34 %

Etanol av vete (naturgas som processbränsle i kraftvärmeverk) 53 %

47 %

Etanol av vete (halm som processbränsle i kraftvärmeverk)

69 %

69 %

Etanol av majs, producerad inom gemenskapen (naturgas som

processbränsle i kraftvärmeverk)

56 %

49 %

Etanol av sockerrör

71 %

71 %

ETBE (etyltertiärbutyleter), andel från energiförnybara källor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

etanol som används

TAEE (tert-amyletyleter), andel från förnybara energikällor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

etanol som används

Biodiesel av raps

45 %

38 %

Biodiesel av solros

58 %

51 %

Biodiesel av sojabönor

40 %

31 %

Biodiesel av palmolja (processen inte specificerad)

36 %

19 %

Biodiesel av palmolja (processen i oljefabriken sker med

omhändertagande av metan)

62 %

56 %

Biodiesel av vegetabilisk eller animalisk (^*)avfallsolja

88 %

83 %

Vätebehandlad vegetabilisk olja av raps

51 %

47 %

Vätebehandlad vegetabilisk olja av solros

65 %

62 %

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja (processen inte

specificerad)

40 %

26 %

Vätebehandlad vegetabilisk olja av palmolja (processen i olje­

fabriken sker med omhändertagande av metan)

68 %

65 %

Ren vegetabilisk olja av raps

58 %

57 %

Biogas av organiskt kommunalt avfall, i form av komprimerad

naturgas

80 %

73 %

Biogas från flytande gödsel, i form av komprimerad naturgas

84 %

81 %

Biogas från fast gödsel, i form av komprimerad naturgas

86 %

82 %

(^*) Inkluderar inte animalisk olja som produceras från animaliska biprodukter som klassificeras som kategori 3-material i enlighet med

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska bipro­

dukter som inte är avsedda att användas som livsmedel

(¹) EGT L 273, 10.10.2002, s. 1.

.

Prop. 2009/10:164

Bilaga 1

92

5.6.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 140/53

B. Uppskattade typiska värden respektive normalvärden för framtida biodrivmedel som inte, eller bara i försumbar omfattning, fanns

på marknaden i januari 2008, när de produceras utan några nettoutsläpp av koldioxidekvivalenter till följd av förändrad

markanvändning

Produktionskedja för biodrivmedel

Typiskt värde för minsk­

ningen av växthusgasut­

släpp

Normalvärde för minsk­

ningen av växthusgasutsläpp

Etanol av vetehalm

87 %

85 %

Etanol av virkesavfall

80 %

74 %

Etanol av odlad skog

76 %

70 %

Fischer–Tropsch-diesel av virkesavfall

95 %

95 %

Fischer–Tropsch-diesel av odlad skog

93 %

93 %

DME (dimetyleter) av virkesavfall

95 %

95 %

DME av odlad skog

92 %

92 %

Metanol av virkesavfall

94 %

94 %

Metanol av odlad skog

91 %

91 %

MTBE (metyltertiärbutyleter), andel från förnybara energikäl­

lor

Lika stor som andelen i den produktionskedja för

metanol som används

C. Metod

1. Växthusgasutsläppen från produktion och användning av transportdrivmedel, biodrivmedel och flytande biobräns­

len beräknas enligt följande:

E = e

ec

+ e

l

+ e

p

+ e

td

+ e

u

– e

sca

– e

ccs

– e

ccr

– e

ee

,

där

E

=

totala utsläpp från användningen av bränslet,

e

ec

=

utsläpp från utvinning eller odling av råvaror,

e

l

=

på år fördelade utsläpp från förändringar av kollagret till följd av förändrad markanvändning,

e

p

=

utsläpp från bearbetning,

e

td

=

utsläpp från transport och distribution,

e

u

=

utsläpp från bränsle som används,

e

sca

=

utsläppsminskningar genom beständig inlagring av kol i marken genom förbättrad jordbruksmetoder,

e

ccs

=

utsläppsminskningar genom avskiljning av koldioxid och geologisk lagring,

e

ccr

=

utsläppsminskningar genom avskiljning och ersättning av koldioxid, och

e

ee

=

utsläppsminskningar genom överskottsel vid kraftvärmeproduktion.

Utsläpp från tillverkning av maskiner och utrustning ska inte räknas med.

2. Växthusgasutsläpp från bränslen, E, ska uttryckas som gram koldioxidekvivalenter per MJ bränsle, gCO

2eq

/MJ.

3. Med undantag från punkt 2 får värden för transportdrivmedel som beräknas i form av gCO

2eq

/MJ anpassas för att

ta hänsyn till skillnader mellan bränslen när det gäller mängden nyttigt arbete, uttryckt som km/MJ. Sådana anpass­

ningar får bara göras om man kan visa att det finns skillnader i mängden nyttigt arbete som utförts.

4. De minskade växthusgasutsläppen till följd av användningen av biodrivmedel och flytande biobränslen beräknas

enligt följande:

UTSLÄPPSMINSKNING = (E

F

– E

B

)/E

F

,

där

E

B

=

totala utsläpp från biodrivmedlet eller flytande biobränsle,

E

F

=

totala utsläpp från den fossila motsvarigheten.