Propositionens huvudsakliga innehåll

En energipolitisk överenskommelse har träffats mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet de gröna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Enligt en av punkterna i överenskommelsen ska ansvaret vid radiologiska olyckor utökas till 1 200 miljoner euro i enlighet med riksdagsbeslut som antagits efter förslag i betänkande 2009/10:CU29.

I propositionen föreslås ändringar i atomansvarighetslagen (1968:45) för att uppfylla den delen av överenskommelsen. Lagändringarna innebär att ansvarsbeloppen för reaktorinnehavare vid atomolyckor höjs. Innehavare av reaktorer i Sverige blir ansvariga för ett belopp om 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter (vilket motsvarar cirka 11 800 miljoner kronor eller 1 200 miljoner euro) om det vid reaktorn inträffar en atomolycka, dvs. en händelse eller serie händelse som leder till atomskador. Vad som räknas som atomskada är oförändrat, liksom regeln om att reaktorinnehavarnas skadeståndsansvar är strikt. Reaktorinnehavarna blir skyldiga att ha en ansvarsförsäkring för motsvarande belopp.

Ett ökat ansvar för reaktorinnehavarna medför att det s.k. särskilda statsansvaret, som innebär att staten i sista hand ansvarar för ersättning upp till sex miljarder kronor, kan upphävas för olyckor som den gruppen av anläggningsinnehavare ska ansvara för i första hand. Ett ökat skadestånds- och försäkringsansvar innebär sammantaget att reaktorinnehavarna i större utsträckning än i dag får ta ansvar för kostnaderna för kärnkraftens risker. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45).

• Sida 4
•  Original

2. Förslag till lag om ändring av atomansvarighetslagen

Härigenom föreskrivs att 17–19, 22, 23, 28–31 a och 33 §§atomansvarighetslagen (1968:45) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §¹

För innehavare av en atomanläggning i Sverige är ansvaret enligt denna lag begränsat till ett belopp motsvarande 300 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka.

Såvitt gäller en anläggning för enbart framställning, behandling eller förvaring av obestrålat uran är ansvaret dock begränsat till ett belopp motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka.

Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer under transport av sådant uran. För innehavaren av en atomanläggning utanför Sverige bestäms ansvarsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. I fråga om en atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans avser anläggningshavarens ansvar enligt denna lag för andra skador än skador på transportmedlet inte i något fall ett lägre sammanlagt belopp än motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter.

För innehavare av en atomanläggning i Sverige är ansvaret enligt denna lag begränsat till ett belopp som exklusive ränta och ersättning för rättegångskostnader

1. motsvarar 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka, om innehavet avser en atomreaktor vars syfte är att utvinna energi, och

2. motsvarar 300 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka, om innehavet avser en annan atomanläggning än en sådan som avses i 1 eller om olyckan inträffar under transport av atomsubstans.

Med uttrycket ”särskilda dragningsrätter” avses de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Omräkning från särskilda dragningsrätter till svenska kronor görs efter kursen den dag då atomolyckan inträffade. Vid omräkningen till kronor skall

När det gäller en atomanläggning för enbart framställning, behandling eller förvaring av obestrålat uran är ansvaret dock begränsat till ett belopp motsvarande 10 miljoner särskilda dragningsrätter för varje olycka. Detsamma gäller för atomolyckor som inträffar

¹ Senaste lydelse 2001:93.

• Sida 5
•  Original

kronans värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

under transport av sådant uran. Vid en atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans avser anläggningshavarens ansvar enligt denna lag för andra skador än skador på transportmedlet inte i något fall ett lägre sammanlagt belopp än 10 miljoner särskilda dragningsrätter.

De belopp som anges i första stycket innefattar inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

För innehavare av en atomanläggning utanför Sverige bestäms ansvarsbeloppet enligt anläggningsstatens lag.

Med uttrycket ”särskilda dragningsrätter” avses de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Omräkning från särskilda dragningsrätter till svenska kronor görs efter kursen den dag då atomolyckan inträffade. Vid omräkningen till kronor ska kronans värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

18 §

Är två eller flera anläggningsinnehavare ansvariga för samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Har skadan uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och samma transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning av flera partier atomsubstans under transport, är dock anläggningsinnehavarnas sammanlagda ansvarighet begränsad till det högsta belopp som gäller för någon av dem.

Om två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första– tredje styckena. Om skadan har uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och samma transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning av flera partier atomsubstans under transport, är dock anläggningsinnehavarnas sammanlagda ansvar begränsad till det högsta belopp som gäller för någon av dem.

Mellan anläggningsinnehavarna inbördes fördelas ansvarigheten efter vad som är skäligt med hänsyn

Ansvaret fördelas inbördes mellan anläggningsinnehavarna efter vad som är skäligt med hänsyn till varje

• Sida 6
•  Original

till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och övriga omständigheter.

anläggnings andel i skadans uppkomst och övriga omständigheter.

19 §²

Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning, nedsättes deras ersättningar och därpå belöpande ränta med samma kvotdel.

Om det ansvarsbelopp som gäller enligt 17 § första–tredje styckena eller 18 § första stycket inte räcker till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning, nedsätts deras ersättningar och därpå belöpande ränta med samma kvotdel.

Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt första stycket fordras, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare skall utgå med endast viss kvotdel.

Om det efter ett inträffat skadefall kan befaras att nedsättning enligt första stycket fordras, kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordna, att ersättning tills vidare ska betalas med endast viss kvotdel.

22 §³

Innehavare av atomanläggning i Sverige skall taga och vidmakthålla försäkring för att täcka sin ansvarighet för atomskada enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarighetsbelopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Försäkringen skall godkännas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Innehavare av atomanläggning i Sverige ska ha en försäkring för att täcka sitt ansvar för atomskada enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarsbelopp som gäller för innehavaren enligt 17 § första och andra styckena. Försäkringen ska godkännas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Försäkringen får tagas antingen Försäkringen får tas antingen

a) så att försäkringsbeloppet täcker ansvarigheten för varje inträffande atomolycka; eller

1. så att försäkringsbeloppet täcker ansvaret för varje inträffande atomolycka, eller

b) så att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkringsgivaren har att utge på grund av försäkringen.

2. så att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkringsgivaren har att betala på grund av försäkringen.

Ansvarighet för skada under transport får täckas av särskild försäkring.

Ansvar för skada under transport får täckas av särskild försäkring.

² Senaste lydelse 1982:1275. ³ Senaste lydelse 1982:1275.

• Sida 7
•  Original

23 §

I fall som anges i 22 § andra stycket

a) skall försäkringsbeloppet motsvara minst det ansvarsbelopp som gäller för anläggningens innehavare enligt 17 § första stycket. I fall som anges i 22 § andra stycket b) skall försäkringsbeloppet motsvara minst etthundratjugo procent av nämnda ansvarighetsbelopp. I försäkringsbeloppet inräknas icke ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

I de fall som anges i 22 § andra stycket 1 ska försäkringsbeloppet motsvara minst det ansvarsbelopp som gäller för anläggningens innehavare enligt 17 § första och andra styckena. I de fall som anges i 22 § andra stycket 2 ska försäkringsbeloppet motsvara minst etthundra procent av ansvarsbeloppet i fråga om en sådan atomreaktor som avses i 17 § första stycket 1 och minst etthundratjugo procent av ansvarsbeloppet i andra fall. I försäkringsbeloppet inräknas inte ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

Har försäkringen tagits på det sätt som anges i 22 § andra stycket

b) och inträffar försäkringsfall som kan antagas ensamt eller i förening med tidigare försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare, åligger det denne att snarast taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen upp till minst etthundratjugo procent av sistnämnda belopp.

Om försäkringen har tagits på det sätt som anges i 22 § andra stycket 2 och det inträffar ett försäkringsfall som kan antas ensamt eller i förening med tidigare försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under det ansvarsbelopp som gäller för anläggningens innehavare, ska innehavaren snarast ta en tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen upp till det försäkringsbelopp som innehavaren ansvarar för enligt första stycket.

28 §

Visar den som enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavare av atomanläggning i Sverige, att han icke kunnat få ut ersättningen av anläggningsinnehavarens försäkringsgivare, utges ersättningen av staten.

Om den som enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat är berättigad till ersättning av en innehavare av atomanläggning i Sverige visar att ersättningen inte kunnat fås ut av anläggningsinnehavarens försäkringsgivare, betalas ersättningen av staten.

Ersättning enligt första stycket utgår icke med högre belopp än som svarar mot det för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket gällande ansvarighetsbeloppet.

Ersättning enligt första stycket betalas inte med högre belopp än som svarar mot det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första och andra styckena.

• Sida 8
•  Original

29 §

Åvilar ansvarighet för atomskada innehavare av här i riket eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen belägen atomanläggning, vilken användes för fredliga ändamål och vid tiden för atomolyckan fanns upptagen på den i artikel 13 i tilläggskonventionen nämnda listan, och är svensk domstol enligt 36 § behörig att pröva ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavaren, skall, om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket icke förslår till full ersättning eller om ersättning tills vidare utgår endast med viss kvotdel på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket, gottgörelse av statsmedel beredas för atomskada som uppkommit

Åvilar ansvar för atomskada innehavare av här i riket eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen belägen atomanläggning, vilken används för fredliga ändamål och vid tiden för atomolyckan fanns upptagen på den i artikel 13 i tilläggskonventionen nämnda listan, och är svensk domstol enligt 36 § behörig att pröva ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavaren, ska, om det ansvarsbelopp som gäller enligt 17 § första–tredje styckena eller 18 § första stycket inte räcker till full ersättning eller om ersättning tills vidare utgår endast med viss kvotdel på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket, gottgörelse av statsmedel beredas för atomskada som uppkommit

a) i Sverige eller annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;

1. i Sverige eller annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;

b) på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerat i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen; eller

2. på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerat i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen; eller

c) på eller över det fria havet i annat fall, om skadan tillfogats stat som tillträtt tilläggskonventionen eller medborgare i sådan stat, varvid dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg utgår endast om detta vid tiden för atomolyckan var registrerat i stat som tillträtt tilläggskonventionen.

3. på eller över det fria havet i annat fall, om skadan tillfogats stat som tillträtt tilläggskonventionen eller medborgare i sådan stat, varvid dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg betalas endast om detta vid tiden för atomolyckan var registrerat i stat som tillträtt tilläggskonventionen.

Vid tillämpning av första stycket likställes med medborgare i stat som tillträtt tilläggskonventionen bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, vilken är hemmahörande eller eljest etablerad i sådan stat. Som medborgare i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen än Sverige räknas även den som enligt lagen i sådan stat är att anse som stadigvarande bosatt i den staten

Vid tillämpning av första stycket likställs med medborgare i en stat som tillträtt tilläggskonventionen ett bolag, en förening eller ett annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som är hemmahörande eller annars etablerad i en sådan stat. Som medborgare i en annan stat som tillträtt tilläggskonventionen än Sverige räknas även den som enligt lagen i sådan stat är att anse som stadigvarande bosatt i den

• Sida 9
•  Original

och i fråga om rätt till ersättning enligt tilläggskonventionen jämställes med medborgare i samma stat.

staten och i fråga om rätt till ersättning enligt tilläggskonventionen jämställs med medborgare i samma stat.

30 §⁴

Ersättning av statsmedel enligt 29 § bestämmes enligt de grunder som anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra stycket.

Ersättning av statsmedel enligt 29 § bestäms enligt de grunder som anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § fjärde stycket.

Bestämmelserna i 15 § första stycket första punkten och tredje stycket om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning äger motsvarande tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad som utgivits i anledning av atomskada för vilken ersättning av statsmedel utgår enligt 29 §.

Bestämmelserna i 15 § första stycket första punkten och tredje stycket om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande rätt att av staten kräva åter vad som betalats ut med anledning av atomskada för vilken ersättning av statsmedel lämnas enligt 29 §.

31 §⁵

Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall betalas till följd av en atomolycka, dels enligt 5–21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel 15 i tilläggskonventionen, är begränsat till ett belopp motsvarande 425 miljoner särskilda dragningsrätter. I beloppet inräknas inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som ska betalas till följd av en atomolycka, dels enligt 5–21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel 15 i tilläggskonventionen, är begränsat till ett belopp som exklusive ränta och ersättning för rättegångskostnader motsvarar

1. 1 125 miljoner särskilda dragningsrätter, om innehavarens ansvar är begränsat till 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter enligt 17 § första stycket 1, och

2. 425 miljoner särskilda dragningsrätter i övriga fall.

Med uttrycket ”särskilda dragningsrätter” avses de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Förs talan om ersättning, skall omräkning från särskilda dragningsrätter till svenska kronor göras efter kursen den

Med uttrycket ”särskilda dragningsrätter” avses de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Förs talan om ersättning, ska de särskilda dragningsrätterna räknas om till svenska kronor efter kursen den dag då

⁴ Senaste lydelse 1982:1275. ⁵ Senaste lydelse 2001:93.

• Sida 10
•  Original

dag då olyckan inträffade, om det inte för en viss olycka fastställs en annan dag genom överenskommelse mellan de stater som tillträtt tilläggskonventionen. Vid omräkning till svenska kronor skall kronans värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

olyckan inträffade, om det inte för en viss olycka fastställs en annan dag genom överenskommelse mellan de stater som tillträtt tilläggskonventionen. Vid omräkning till svenska kronor ska kronans värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner

Om det belopp som med tillämpning av första och andra styckena står till förfogande för ersättning av statsmedel enligt 29 och 30 §§ inte räcker för att ersätta skadorna, sätts ersättningarna och räntan på ersättningarna ned med samma kvotdel.

Bestämmelsen i 19 § andra stycket tillämpas också i fråga om dessa ersättningar.

Om det belopp som med tillämpning av första och andra styckena står till förfogande för ersättning av statsmedel enligt 29 och 30 §§ inte räcker för att ersätta skadorna, sätts ersättningarna och räntan på ersättningarna ned med samma kvotdel.

Om det efter ett inträffat skadefall kan befaras att nedsättning fordras, kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare ska betalas med endast viss kvotdel.

31 a §⁶

Är en innehavare av en atomanläggning här i landet ansvarig för en atomskada och räcker det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall betalas enligt 17 § första stycket och 18 § första stycket samt av statsmedel enligt 29–31 §§ eller annars enligt tilläggskonventionen inte till full ersättning för uppkommen skada, betalas ytterligare ersättning för skada som har uppkommit

Om en innehavare av en atomanläggning här i landet är ansvarig för en atomskada för vilken ansvaret är begränsat enligt 17 § första stycket 2 eller andra stycket, och det sammanlagda beloppet av de ersättningar som ska betalas enligt de bestämmelserna och 18 § första stycket samt av statsmedel enligt 29–31 §§ eller annars enligt tilläggskonventionen inte räcker till full ersättning för uppkommen skada, betalas ytterligare ersättning för skada som har uppkommit

a) här i landet,

1. här i landet,

b) i Danmark, Finland eller

Norge,

2. i Danmark, Finland eller

Norge,

c) annars ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg som är registrerat i Sverige, Danmark, Finland eller

Norge, eller

3. annars ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg som är registrerat i Sverige, Danmark, Finland eller

Norge, eller

⁶ Senaste lydelse 2001:353.

• Sida 11
•  Original

d) på annat ställe, om skadan har tillfogats svensk medborgare eller svensk juridisk person.

4. på annat ställe, om skadan har tillfogats svensk medborgare eller svensk juridisk person.

Ersättning enligt första stycket betalas också för skada i annan stat som har tillträtt tilläggskonventionen i samma mån som ersättning i denna stat skulle betalas för atomskada som uppkommer i Sverige.

Ersättning enligt första stycket betalas också för skada i en annan stat som har tillträtt tilläggskonventionen i samma utsträckning som ersättning i den staten skulle betalas för atomskada som uppkommer i Sverige.

Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall betalas till följd av en atomolycka, dels enligt 5–21 §§ och 29–31 §§ av innehavare av atomanläggning och staten, dels enligt ett sådant avtal som avses i artikel 15 i tilläggskonventionen, dels av staten enligt första och andra styckena, är begränsat till sex miljarder kronor. I beloppet inräknas inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som ska betalas till följd av en atomolycka, dels enligt 5–16 §§, 17 § första stycket 2 och andra–fjärde styckena, 18–21 §§ och 29–31 §§ av innehavare av atomanläggning och staten, dels enligt ett sådant avtal som avses i artikel 15 i tilläggskonventionen, dels av staten enligt första och andra styckena, är begränsat till sex miljarder kronor. I beloppet inräknas inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

I fråga om ersättning enligt första och andra styckena har 30 § motsvarande tillämpning.

Om det belopp som med tillämpning av tredje stycket står till förfogande för gottgörelse av statsmedel icke förslår till ersättning för skadorna, nedsätts ersättningarna och därpå belöpande ränta med samma kvotdel. Bestämmelsen i 19 § andra stycket äger motsvarande tillämpning.

Om det belopp som med tillämpning av tredje stycket står till förfogande för gottgörelse av statsmedel inte räcker till ersättning för skadorna, nedsätts ersättningarna och därpå belöpande ränta med samma kvotdel. Om det efter ett inträffat skadefall kan befaras att nedsättning fordras, kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare ska betalas med endast viss kvotdel.

33 §⁷

Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag och ersättning av

Om det ansvarsbelopp som gäller enligt 17 § första och andra styckena eller 18 § första stycket eller motsvarande bestämmelse i

⁷ Senaste lydelse 1982:1275.

• Sida 12
•  Original

statsmedel som utges enligt 29– 31 §§ eller i övrigt enligt tilläggskonventionen samt enligt 31 a § icke förslår till full ersättning för uppkommen skada, beredes gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställes i särskild lag. Sådan gottgörelse lämnas i här avsedda fall även i tillägg till ersättning som utges enligt 32 § för här i riket uppkommen skada, om sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten. Gottgörelse som nu nämnts lämnas även i fall då på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket, 31 § tredje stycket andra punkten eller 31 a § femte stycket andra punkten ersättning tills vidare utgår endast med viss kvotdel.

annan konventionsstats lag och ersättning av statsmedel som betalas enligt 29–31 §§ eller i övrigt enligt tilläggskonventionen samt enligt 31 a § inte räcker till full ersättning för uppkommen skada, bereds gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställs i särskild lag. Sådan gottgörelse lämnas i här avsedda fall även i tillägg till ersättning som betalas enligt 32 § för här i riket uppkommen skada, om sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten. Gottgörelse som nu nämnts lämnas även i fall då ersättning tills vidare utgår endast med viss kvotdel på grund av ett förordnande enligt 19 § andra stycket, 31 § tredje stycket andra meningen eller 31 a § femte stycket andra meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 13
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Den 10 juni 2016 träffade Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet de gröna, Centerpartiet och Kristdemokraterna en ramöverenskommelse på energiområdet. Enligt en av punkterna i överenskommelsen ska ansvaret vid radiologiska olyckor utökas till 1 200 miljoner euro i enlighet med riksdagsbeslut som antagits efter förslag i betänkande 2009/10:CU29.

Promemorian Ett utökat skadeståndsansvar och skärpta försäkringskrav för reaktorinnehavare, som i det följande kallas promemorian, togs fram i Regeringskansliet för att göra det möjligt att uppfylla den del av energiöverenskommelsen som avser ett utökat ansvar vid radiologiska olyckor. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1. Promemorians författningsförslag återges i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissvaren och en sammanställning av dem finns tillgängliga i Miljö- och energidepartementet (dnr M2017/00331/R).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 21 mars 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådet lämnade förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. I förhållande till lagrådsremissen har en ändring gjorts i 31 § första stycket. Ändringen är författningsteknisk och i övrigt av enkel beskaffenhet. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats. Därutöver har även mindre språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

4. Gällande rätt

4.1. Internationella bestämmelser

De nu gällande reglerna om ansvar och ersättning för atomskador i atomansvarighetslagen (1968:45) bygger på de internationella bestämmelserna i 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område, som utarbetats inom organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Pariskonventionen kompletteras av 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen, som innehåller regler om ersättning av statsmedel vid stora olyckor. Konventionen kallas även 1963 års Brysselkonvention om supplerande statsansvar eller, i korthet, tilläggskonventionen.

För närvarande har förutom Sverige följande stater tillträtt Pariskonventionen: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Av de nämnda staterna är alla utom Grekland, Portugal och Turkiet också anslutna till tilläggskonventionen. Därutöver har Schweiz i

• Sida 14
•  Original

mars 2009 ratificerat Paris- och tilläggskonventionen i dess lydelse enligt samtliga ändringsprotokoll, dvs. även 2004 års ändringsprotokoll.

4.1.1. Pariskonventionen

Pariskonventionen vilar på fyra huvudprinciper:

1. Ansvaret för atomskador är strikt, dvs. innehavaren av en atomanläggning ansvarar oberoende av vållande för atomskada som har orsakats av en atomolycka i samband med verksamheten.

2. Ansvaret är begränsat till ett visst belopp för varje skadeorsakande händelse. Beloppen anges i särskilda dragningsrätter, SDR. I dagsläget motsvarar 1 SDR ett värde om ca 12 kronor. Det riktgivande maxbeloppet för en anläggningsinnehavare som anges i konventionen för varje skadeorsakande händelse är 15 miljoner SDR (ca 175 miljoner kronor), men parterna får sätta beloppet högre eller lägre bl.a. med hänsyn till möjligheten för anläggningsinnehavarna att skaffa försäkring eller annan ekonomisk garanti. Maxbeloppet får dock inte understiga 5 miljoner SDR (ca 60 miljoner kronor). Mot bakgrund av att ansvarsbeloppet har kommit att variera kraftigt mellan konventionsstaterna antog OECD:s kärnenergiorgan NEA 1990 en rekommendation, enligt vilken staterna bör sträva efter att höja ansvaret till 150 miljoner SDR (ca 1 750 miljoner kronor).

3. Ansvaret ska vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk säkerhet till det fastställda ansvarsbeloppet. Konventionen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om att anläggningsstaten svarar gentemot skadelidande i fall då medel inte står till förfogande för att täcka skadestånd inom ansvarsbeloppet, t.ex. på grund av att försäkringsgivaren eller den som ställt ekonomisk garanti har gått i konkurs. Ytterst anses dock staten ha ett folkrättsligt ansvar för att beloppet ställs till de skadelidandes förfogande.

4. Ansvaret kanaliseras till anläggningsinnehavaren, dvs. ingen annan än denne eller dennes försäkringsgivare ska kunna åläggas ersättningsskyldighet (kanalisationsprincipen). Det innebär att t.ex. en leverantör eller tillverkare av utrustning i princip inte kan hållas ansvarig om inte annat särskilt överenskommits. Det finns dock undantag; bl.a. kan ersättningsanspråk riktas mot en fysisk person som uppsåtligen orsakat skada på s.k. on-site property eller på transportmedlet vid transportolyckor. Även skador till följd av krigshandlingar, naturkatastrofer och liknande orsaker undantas från kanalisationsprincipen. Konventionen innehåller i övrigt bestämmelser om tillämpningsområde, undantag från ersättningsansvaret, ansvaret vid transporter, preskription och behörighetsregler.

4.1.2. Tilläggskonventionen

Tilläggskonventionen innehåller regler om kompletterande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor. Enligt konventionen betalas ersättning av statsmedel om ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte räcker till full ersättning av skadelidande.

• Sida 15
•  Original

4.1.3. Ett ersättningssystem i tre steg

Paris- och tilläggskonventionen bildar tillsammans ett ersättningssystem i tre steg. Det första steget ansvarar anläggningsinnehavaren för enligt Pariskonventionen. Som redan nämnts antog OECD:s kärnenergiorgan NEA år 1990 en rekommendation om att konventionsstaterna bör sträva efter att höja anläggningsinnehavarnas ersättningsansvar till 150 miljoner SDR (ca 1 750 miljoner kronor). Flera konventionsstater har dock valt att låta anläggningsinnehavarna svara för ännu högre belopp och att kräva försäkring eller annan ekonomisk säkerhet för samma belopp. Som exempel kan nämnas att för en reaktor i Belgien krävs en försäkring om 1 200 miljoner euro, i Frankrike 700 miljoner euro, i Finland 600 miljoner SDR, i Nederländerna 1 200 miljoner euro (vilket motsvarar ca 1 000 miljoner SDR) och i Spanien 700 miljoner euro (ca 580 miljoner SDR).

Det andra steget utgör intervallet mellan anläggningsinnehavarens ansvar och vad staten där anläggningen är belägen ansvarar för. För de länder som självmant valt att öka anläggningsinnehavarens ansvar till ett belopp om minst 175 miljoner SDR, däribland Sverige, kan det saknas ett intervall till det tredje ersättningssteget. Staten är dock alltid subsidiärt ansvarig för samma belopp som anläggningsinnehavaren.

Till det tredje steget ska de stater som är anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) gemensamt betala för att ersätta atomskador i intervallet 175–300 miljoner SDR. Dessa belopp fastställdes genom en ändring av tilläggskonventionen år 1982 och den totala ersättningen som ska betalas enligt detta steg är alltså 125 miljoner SDR (ca 1,5 miljarder kronor). Hur mycket varje enskild konventionsstat ska bidra med till det gemensamma beloppet vid en olycka bestäms utifrån en särskild formel i artikel 12 i tilläggskonventionen.

Efter 1982 har vissa konventionsstater höjt anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp till nivåer över det andra ersättningssteget och i vissa fall även över det tredje ersättningssteget. Höjningarna gav upphov till frågan i vilken utsträckning konventionsstaterna är skyldiga att tillhandahålla ersättning enligt det tredje ersättningssteget om en olycka orsakar skador som överstiger 300 miljoner SDR och ansvarsbeloppet för den ansvarige anläggningsinnehavaren är högre än tilläggskonventionens andra ersättningssteg. Frågan behandlades i början av 1990-talet vid flera sammanträden med OECD:s atomenergiorgans expertgrupp för atomansvarighetsfrågor. Expertgruppen ansåg det mest förenligt med tilläggskonventionens syfte att tolka konventionen som att hela beloppet från det tredje ersättningssteget är tillgängligt för ersättning även om ansvarsgränsen för den ansvarige anläggningsinnehavaren överstiger 175 miljoner SDR. Expertgruppen föreslog därför att det tredje ersättningssteget i så fall ska kunna tas i anspråk först när anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp har utnyttjats till fullo. Konventionsstaterna ska först därefter ersätta de återstående skadorna upp till 125 miljoner SDR. Tolkningen ansågs också förenlig med tilläggskonventionens artikel 9 (c), som föreskriver att ingen konventionsstat är skyldig att tillhandahålla allmänna medel innan den ansvarige anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp har utnyttjats till fullo.

• Sida 16
•  Original

Mot denna bakgrund antog OECD:s råd den 26 november 1992 en rekommendation om tillämpningen av tilläggskonventionen. Enligt rekommendationen ska de stater som är anslutna till konventionen avge en förklaring om att de inte ska åberopa artikel 3 i konventionen för att vägra att tillsammans med övriga Brysselstater tillhandahålla upp till 125 miljoner SDR i de fall en konventionsstat har ålagt anläggningsinnehavare ett ansvar som överstiger 175 miljoner SDR.

Sverige har ännu inte formellt avgett en sådan förklaring, men tilläggskonventionens tolkning har behandlats i ett tidigare lagstiftningsärende. Frågan om en svensk förklaring i enlighet med OECD:s rekommendation aktualiserades när regeringen föreslog att de svenska anläggningsinnehavarnas ansvar (undantaget de som enbart framställer, bearbetar och förvarar obestrålat uran, inklusive transporter av obestrålat uran) skulle höjas till 300 miljoner SDR. Regeringen föreslog att Sverige skulle avge en sådan förklaring (prop. 2000/01:43 s. 23). Riksdagen hade inga invändningar (bet. 2000/01:LU7, rskr. 2000/01:148).

4.1.4 2004 års ändringsprotokoll

Genom ändringsprotokollet till Pariskonventionen ändras flertalet av konventionens artiklar. Ändringarna innebär bl.a. att ansvarsbeloppet i det första steget i ersättningssystemet höjs väsentligt, från 15 miljoner SDR (ca 175 miljoner kronor) till lägst 700 miljoner euro (ca 6,9 miljarder kronor). Parterna får också möjlighet att införa ett obegränsat skadeståndsansvar för anläggningsinnehavaren. De särskilda ansvarsbeloppen för s.k. lågriskanläggningar och transporter höjs från rådande minimum om 5 miljoner SDR (ca 60 miljoner kronor) till ett lägsta belopp om 70 miljoner euro (ca 690 miljoner kronor) för lågriskanläggningar och 80 miljoner euro (ca 780 miljoner kronor) för transporter.

Genom ändringsprotokollet till tilläggskonventionen anpassas ansvarsbeloppen till det höjda beloppet i det första steget i Pariskonventionen, dvs. lägst 700 miljoner euro. Om skadorna överstiger denna nivå ska ersättning i det andra steget betalas av den stat på vars territorium anläggningen finns med som högst ett belopp som utgör skillnaden mellan 700 miljoner och 1 200 miljoner euro, dvs. 500 miljoner euro. Om innehavarens ansvarsbelopp har fastställts till ett belopp som överstiger 700 miljoner euro minskas det andra steget i motsvarande mån. Det innebär att statens primära ersättningsansvar enligt det andra steget i tilläggskonventionen till och med helt kan försvinna.

Inget av ändringsprotokollen har ännu trätt i kraft (se avsnitt 5.2 för en närmare redogörelse av vad som krävs för att ändringsprotokollen ska träda i kraft).

4.2. Nationella bestämmelser

Sverige är part till båda konventionerna och är skyldigt att ha bestämmelser om ersättning och ansvar i enlighet med dem. De bestämmelserna finns i atomansvarighetslagen (1968:45).

• Sida 17
•  Original

Enligt atomansvarighetslagen är innehavaren av en anläggning strikt ansvarig för en atomskada som orsakats av en atomolycka, förutom i de undantagsfall där en transportör är ansvarig. Ansvaret för en innehavare av en svensk anläggning uppgår till 300 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), vilket i dagsläget motsvarar ca 3,5 miljarder kronor. Om anläggningen endast är till för att framställa, behandla eller förvara obestrålat uran är ansvaret dock begränsat till ett belopp motsvarande 10 miljoner SDR (ca 120 miljoner kronor) för varje olycka. Detsamma gäller för atomolyckor som uppkommer under transport av obestrålat uran. Anläggningsinnehavaren är skyldig att ha en försäkring för att täcka sitt ansvar. Försäkringen får tas så att försäkringsbeloppet antingen täcker ansvaret för varje inträffad olycka, eller så att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkringsgivaren ska betala på grund av försäkringen. Om försäkringen täcker ansvaret för varje inträffad olycka ska försäkringsbeloppet motsvara minst det ansvarsbelopp som gäller för anläggningens innehavare. Om försäkringen i stället gäller för anläggningen ska försäkringsbeloppet motsvara minst 120 procent av nämnda ansvarsbelopp. I försäkringsbeloppen ingår inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

Staten ansvarar i andra hand för anläggningsinnehavarens ersättningsskyldighet. Detta framgår inte uttryckligen av Pariskonventionen eller tilläggskonventionen, men är ett folkrättsligt ansvar. Detta subsidiära ansvar innebär att staten ska betala ersättning till den som är berättigad till ersättning av innehavaren av en anläggning i Sverige, om den ersättningsberättigade visar att denne inte har kunnat få ut ersättningen av innehavarens försäkringsgivare. Staten får sedan återkräva ersättningen av anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare.

I tredje hand kan ersättning också fås från de stater som är anslutna till tilläggskonventionen. I atomansvarighetslagen är detta s.k. gemensamma statsansvar formulerat så att det sammanlagda beloppet av de ersättningar som betalas dels enligt första och andra steget, dels enligt det gemensamma betalningsansvaret uppgår till ett totalt belopp motsvarande 425 miljoner SDR. Eftersom anläggningsinnehavare i allmänhet ska svara för skador upp till 300 miljoner SDR ska det gemensamma statsansvaret i de fallen följaktligen uppgå till 125 miljoner SDR.

Utöver de regler som följer av Paris- och tilläggskonventionen finns ytterligare ett ersättningssteg i atomansvarighetslagen: det s.k. självständiga statsansvaret. Detta ersättningssteg saknar motsvarighet i Paris- och tilläggskonventionens system och infördes i svensk lagstiftning år 1982. Enligt detta ersättningssteg ska staten betala ytterligare ersättning, om en innehavare av en anläggning här i landet är ansvarig och de ersättningar som betalas enligt första till tredje stegen inte räcker för att ersätta de uppkomna atomskadorna. Den totala ersättning som kan betalas enligt samtliga ersättningssteg uppgår numera till 6 miljarder kronor. Hur stor statens ersättning är enligt det självständiga statsansvaret beror med andra ord på hur stora belopp som betalas av anläggningsinnehavaren, dennes försäkringsgivare och stater enligt de tre föregående stegen. Detta självständiga statsansvar omfattar skador i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt skador som uppkommit ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i något av dessa länder. Det omfattar även skador som uppkommit på andra ställen, om skadan tillfogats en svensk medborgare eller en svensk

• Sida 18
•  Original

juridisk person. Slutligen betalas också ersättning för skada i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen i samma mån som ersättning enligt denna stat skulle betalas för atomskada som uppkommer i Sverige.

5. Reaktorinnehavarnas ansvar bör utökas

5.1. Nya bestämmelser beslutade av riksdagen som ännu inte trätt i kraft

Riksdagen har den 17 juni 2010 i enlighet med förslagen i prop. 2009/10:173 Kärnkraften – ökat skadeståndsansvar beslutat att godkänna 2004 års ändringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område, och bl.a. beslutat en ny lag, lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, samt ett antal följdändringar i andra lagar. Lagen och lagändringarna träder i kraft och den svenska ratificeringen av 2004 års ändringsprotokoll sker när regeringen bestämmer. Detta ska ske så snart Sverige och de övriga parterna är klara att ratificera.

I den nya lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor återfinns de ändringar som behövs för att Sverige ska klara de åtaganden som följer av de internationella reglerna och en del svenska bestämmelser. När den nya lagen träder i kraft upphör den nu gällande atomansvarighetslagen att gälla. Den nya lagen innebär, i enlighet med 2004 års ändringar av Pariskonventionen, ett förbättrat skydd för skadelidande i händelse av en radiologisk olycka.

Det införs ett obegränsat skadeståndsansvar för innehavare av kärntekniska anläggningar, vilket möjliggörs av 2004 års ändringar av Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Skadeståndsansvaret är fortsatt strikt. Innehavare av reaktorer blir vidare skyldiga att säkra finansieringen av sitt skadeståndsansvar upp till 1 200 miljoner euro. Finansieringen ska ske genom att reaktorinnehavare ställer en ansvarsförsäkring eller annan ekonomisk säkerhet som vid varje tidpunkt täcker ersättningsansvaret upp till de ovan angivna beloppen. För andra kärntekniska anläggningar än reaktorer blir huvudregeln att innehavaren ska finansiera ansvaret upp till 700 miljoner euro.

Staten kommer liksom tidigare att ansvara i andra hand för innehavarens ersättningsskyldighet, men högst för ett belopp upp till 1 200 miljoner euro. Konventionsstaterna kommer därutöver få en skyldighet att gemensamt betala ersättning i intervallet mellan 1 200 miljoner och 1 500 miljoner euro, oavsett i vilken konventionsstat som den radiologiska olyckan inträffar.

5.2. Behov av en lagändring

En förutsättning för att den nya lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor ska kunna börja tillämpas är att ändringsprotokollen till Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område och

• Sida 19
•  Original

dess tilläggskonvention ratificeras och träder i kraft. Den processen har dock visat sig problematisk ur ett EU-rättsligt perspektiv. Det beror på rådets beslut 2004/294/EG av den 8 mars 2004 om bemyndigande för de medlemsstater som är fördragsslutande parter i Pariskonventionen av den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera eller ansluta sig till protokollet om ändring av konventionen. Enligt detta beslut ska medlemsstaterna inom rimlig tid och om möjligt före den 31 december 2006 samtidigt deponera sina ratifikations- eller anslutningsinstrument avseende protokollet om ändring av Pariskonventionen. Ännu i oktober 2017 har inte alla berörda medlemsstater nödvändig lagstiftning på plats och det finns därför inte förutsättningar för ett gemensamt agerande från medlemsstaternas sida i enlighet med rådsbeslutet. Sverige bedöms inte heller ensidigt kunna ratificera ändringsprotokollet och sätta den nya lagen i kraft, eftersom det utöver att strida mot rådsbeslutet riskerar att leda till svåröverskådliga folkrättsliga komplikationer.

Situationen kompliceras ytterligare av att förutsättningarna för att de två ändringsprotokollen ska kunna träda i kraft skiljer sig åt. Av artikel 20 i Pariskonventionen följer att ändringar i konventionen ska antas genom överenskommelse mellan samtliga konventionsstater och träder i kraft när två tredjedelar av medlemsstaterna har ratificerat, godtagit eller godkänt ändringarna. Ändringarna i tilläggskonventionen träder däremot enligt artikel 21 i konventionen i kraft först när samtliga konventionsstater har ratificerat, godtagit eller godkänt ändringarna, något som ännu inte har varit möjligt att uppnå. Den preliminära bedömningen är också att ett ikraftträdande av enbart Pariskonventionens ändringsprotokoll skulle kunna leda till flera oklarheter som kan komma att bli svåra att hantera. Konventionsstaterna är i dagsläget överens om att ändringsprotokollen bör träda i kraft samtidigt, vilket i enlighet med tilläggskonventionen kan ske först när samtliga konventionsstater kan ratificera, godta eller godkänna ändringarna.

Ikraftträdandet av den nya lagen om ansvar och ersättning för radiologiska olyckor samt ratificeringen av Pariskonventionens tilläggsprotokoll har således försenats av skäl som Sverige inte råder över.

Även om det i nuläget inte finns förutsättningar att sätta den nya lagen om ansvar och ersättning för radiologiska olyckor i kraft kan dock kraven på reaktorinnehavare i den nu gällande atomansvarighetslagen höjas, utan att övriga ändringar som följer av den reviderade Pariskonventionen görs i detta skede. Ansvarsbeloppen och försäkringsbeloppen för reaktorinnehavare i den nu gällande atomansvarighetslagen, 300 miljoner SDR (ca 3,5 miljarder kronor), framstår vid en internationell jämförelse som låga. Som exempel kan nämnas att för en reaktor i Belgien krävs en försäkring om 1 200 miljoner euro, i Frankrike 700 miljoner euro, i Finland 600 miljoner SDR, i Nederländerna 1 200 miljoner euro och i Spanien 700 miljoner euro. Det är därför lämpligt att ansvaret för reaktorinnehavare vid radiologiska olyckor utökas också i Sverige.

• Sida 20
•  Original

5.3. Utökat ansvar för reaktorinnehavare

Regeringens förslag: Reaktorinnehavare ska vid en atomolycka ansvara för ersättning för atomskador upp till ett belopp om 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket motsvarar ca 1 200 miljoner euro. Reaktorinnehavare ska även vara skyldiga att ha en försäkring för samma belopp.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Energimyndigheten och Naturvårdsverket, är positiva till förslaget. Några remissinstanser, såsom Energiföretagen och Sydkraft AB, konstaterar att förslaget ligger inom ramen för energiöverenskommelsen och att man stödjer de sammantagna skrivningarna i denna, inklusive det utökade ansvarsbeloppet. Sammantaget är en majoritet av remissinstanserna positiva till förslaget eller har inga invändningar mot det.

Naturvårdsverket och Energimyndigheten anför att förslaget ligger i linje med principen om att den som orsakar en miljöpåverkan också ska stå för dess kostnader (polluter pays principle). Naturskyddsföreningen,

SERO och Greenpeace anser att ansvars- och försäkringsbeloppen bör vara ännu högre. Greenpeace ifrågasätter att 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter skulle motsvara värdet av 1 200 miljoner euro år 2010. Miljövänner för kärnkraft ställer sig istället frågande till att förslaget läggs på den högsta nivån i EU tillsammans med unionens mest tätbefolkade länder, Belgien och Nederländerna. Enligt föreningen borde Finland vara ett mer jämförbart alternativ. SERO menar att även mellanlagret för använt kärnbränsle, CLAB, bör omfattas av de skärpta kraven. Vattenfall AB och Forsmark Kraftgrupp AB anför att de berörda bolagens försäkringspremier kommer att öka minst proportionellt med det ökade beloppet och att förslaget kommer innebära betydande ökade kostnader för bolagen.

Skälen för regeringens förslag: Med utgångspunkt i den miljörättsliga principen att förorenaren betalar bör det belopp som innehavare av reaktorer i Sverige ansvarar för vid en radiologisk olycka höjas. Enligt energiöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Moderaterna,

Miljöpartiet de gröna, Centerpartiet och Kristdemokraterna ska ansvaret utökas till 1 200 miljoner euro i enlighet med riksdagsbeslut som antagits efter förslag i betänkande 2009/10:CU29.

Regeringen föreslår således att det ersättningsbelopp som reaktorinnehavarna ska svara för höjs från det nuvarande beloppet om 300 miljoner särskilda dragningsrätter till 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket vid en jämförelse av ett genomsnittligt värde under år 2017 motsvarar ungefär 1 200 miljoner euro eller 11,8 miljarder svenska kronor.

Att skadeståndsansvaret föreslås uppgå till 1 200 miljoner euro beror på att det är nivån som parterna enades om i energiöverenskommelsen. Enligt nuvarande lydelse av Pariskonventionen får konventionsparterna dessutom endast kräva skadeståndsansvar i samma utsträckning som anläggningsinnehavarna kan få försäkring för, vilket i dagsläget är 1 200 miljoner euro.

• Sida 21
•  Original

Reaktorinnehavarna bör således även i fortsättningen vara skyldiga att ha en ansvarsförsäkring för att täcka det belopp som de är ersättningsskyldiga för. Ett sådant ökat skadeståndsansvar tillsammans med ett skärpt försäkringskrav innebär att reaktorinnehavarna i ökad utsträckning får ta ansvar för kärnkraftens risker. Om en atomolycka skulle inträffa vid en reaktor ökar också möjligheterna för de skadelidande att få ersättning direkt från den ansvarige verksamhetsutövarens försäkringsbolag.

Det saknas i dagsläget skäl att höja ansvarsbeloppen för innehavare av forskningsreaktorer (vars syfte inte är att utvinna energi) och av andra anläggningar än reaktorer eller för transporter av atomsubstans. Eftersom energiöverenskommelsen inte heller omfattar ändrade ansvarsbelopp för dessa grupper av verksamhetsutövare och aktiviteter lämnas inga sådana förslag.

Ansvarsbelopp och försäkringsbelopp anges både i den svenska lagstiftningen och i Paris- och tilläggskonventionen i s.k. särskilda dragningsrätter (SDR). Det gäller båda reaktorinnehavare och andra grupper av verksamhetsutövare som omfattas av atomansvarighetslagen. För förståelsens skull och för att göra så lite ändringar som möjligt i atomansvarighetslagens bestämmelser bör de höjda beloppen för reaktorinnehavare bestämmas på samma sätt, varför ansvars- och försäkringsbeloppen för reaktorinnehavare ska vara 1 000 miljoner SDR.

5.4. Förändrat ansvar för staten?

Regeringens bedömning: Statens subsidiära ansvar för skadeersättning bedöms inte öka, eftersom reaktorinnehavarna ska vara skyldiga att ha en försäkring för samma belopp som de är ersättningsskyldiga för.

Promemorians bedömning överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna har inte kommenterat frågan eller haft synpunkter. Skälen för regeringens bedömning: Staten har alltid ett ansvar i andra hand för den ersättning som anläggningsinnehavare ska betala till de skadelidande. Om den som har rätt till ersättning för atomskador enligt atomansvarighetslagen visar att denne inte har kunnat få ersättning av anläggningsinnehavarens försäkringsgivare ska alltså staten i stället betala ersättningen. Statens subsidiära ansvar uppgår till samma belopp som anläggningsinnehavaren svarar för.

Ansvaret är, precis som tidigare, begränsat till ersättning som skadeberättigade inte har kunnat få från reaktorinnehavarens försäkringsgivare. Med hänsyn till att reaktorinnehavare även kommer att vara skyldiga att ha försäkring för det höjda ansvarsbeloppet om 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter bedöms statens subsidiära ansvar för skadeersättning inte öka.

• Sida 22
•  Original

5.5. Ingen förändring av det gemensamma statsansvaret

Regeringens bedömning: Sveriges och andra konventionsstaters skyldigheter att betala ersättning enligt det gemensamma statsansvaret påverkas inte av höjningen av ansvarsbeloppen för reaktorinnehavare.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter i frågan. Skälen för regeringens bedömning: Staten har utöver det subsidiära ansvaret för ersättning i det andra ersättningssteget (se avsnitt 5.4) även ansvar för att betala ersättning enligt atomansvarighetslagens tredje ersättningssteg; det gemensamma statsansvaret för Brysselstater. Som framgår ovan (avsnitt 4.1.3) är ersättningen i tredje steget statsmedel som parterna till tilläggskonventionen gemensamt bidrar med. Ersättningen enligt det gemensamma statsansvaret kan uppgå till totalt 125 miljoner SDR och betalas av konventionsparterna enligt den formel som anges i artikel 12 i konventionen. Den ändring av reaktorinnehavarnas ansvarsbelopp som nu föreslås påverkar inte Sveriges åtaganden vid en atomolycka som en anläggningsinnehavare i en annan konventionsstat ansvarar för. Andra konventionsstaters beredvillighet att betala ersättning vid en olycka i en svensk anläggning torde inte heller påverkas av höjningen.

5.6. En justering av det särskilda statsansvaret

Regeringens förslag: Statens ersättningsskyldighet enligt det särskilda statsansvaret upphävs för atomolyckor vid reaktorer.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har med ett undantag inte yttrat sig i frågan. Riksgälden konstaterar dock att det utökade ansvaret för reaktorinnehavarna borde – allt annat lika – reducera statens kostnader vid en eventuell atomolycka.

Skälen för regeringens förslag: Som nämnts ovan har staten både en subsidiär ersättningsskyldighet i det andra ersättningssteget (se avsnitt 5.4) och en gemensam ersättningsskyldighet med s.k. Brysselstater i det tredje ersättningssteget (se avsnitt 5.5) för s.k. atomskador. Utöver det har staten slutligen även ett ansvar att betala ut ersättning enligt atomansvarighetslagens fjärde ersättningssteg: det s.k. särskilda statsansvaret. Enligt det steget ska staten betala ersättning, i de fall en anläggningsinnehavare här i landet är ansvarig och de ersättningar som utgår enligt första till tredje ersättningssteget inte räcker till för att ersätta uppkomna skador. Ersättningen kan, tillsammans med övriga ersättningar enligt föregående steg, i dagsläget uppgå till totalt sex miljarder kronor.

Det belopp om 1 000 miljoner SDR (cirka 11,8 miljarder kronor) som reaktorinnehavarna nu föreslås ansvara för kommer dock att överstiga det

• Sida 23
•  Original

belopp om totalt sex miljarder kronor som kan betalas ut enligt det särskilda statsansvaret. Även staten svarar i andra hand för samma höjda belopp som reaktorinnehavarna. Den statliga ersättningen enligt det fjärde ersättningssteget förlorar därmed sin betydelse för de olyckor som reaktorinnehavarna i högre grad ska ansvara för. De olyckor som innehavare av reaktorer ansvarar för upp till 1 000 miljoner SDR bör därmed inte längre ingå i systemet med ersättning enligt det särskilda statsansvaret. Det utökade ansvaret för reaktorinnehavarna minskar således de kostnader som skulle drabba staten vid en atomolycka med omfattande konsekvenser.

Det särskilda statsansvaret bör dock vara oförändrat vid andra sorters olyckor, då anläggningsinnehavare även i fortsättningen ansvarar för ersättningsbelopp på en lägre nivå.

5.7. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2019.

Promemorians förslag var att lagändringarna skulle träda i kraft den 1 augusti 2018.

Remissinstanserna är övervägande negativt inställda till den föreslagna tidpunkten för ikraftträdande.

Vattenfall AB, SKGS, Energiföretagen Sverige och Svenskt Näringsliv anför att den föreslagna tidpunkten för ikraftträdande, den 1 augusti 2018, är alltför tidigt för att bolagen ska kunna uppfylla de föreslagna kraven och förespråkar därför ett ikraftträdande tidigast den 1 januari 2019.

European Liability Insurance for the Nuclear Industry (ELINI), Nordiska kärnförsäkringspoolen samt Sydkraft tillsammans med OKG AB och Barsebäck Kraft AB har anfört att det är av avgörande betydelse att de nya kraven inte träder i kraft förrän i samband med de årliga förnyelserna av försäkringarna, då det är vid denna tidpunkt som den tillgängliga försäkringskapaciteten kan omfördelas och är förhandlingsbar.

Forsmark Kraftgrupp AB och Ringhals AB anser att lagändringarna bör träda i kraft först den 1 januari 2020 för att bolagen ska ha tillräckliga förutsättningar att uppfylla lagens krav.

Skälen för regeringens förslag: Såsom har påpekats av flera remissinstanser är det nödvändigt att de nya kraven på försäkringar inte träder i kraft förrän i samband med de årliga förnyelserna av försäkringarna, eftersom det är vid denna tidpunkt som den tillgängliga försäkringskapaciteten kan omfördelas och är förhandlingsbar. Med ett ikraftträdande den 1 januari 2019 bedöms dock de berörda bolagen få tillräckliga förutsättningar för förhandling av försäkringsvillkor och övriga nödvändiga åtgärder. Om lagändringarna träder i kraft den 1 januari 2019 finns det inget behov av övergångsbestämmelser.

• Sida 24
•  Original

6. Konsekvenser

Konsekvenser för de bolag som har atomreaktorer

Förslaget innebär en skärpning av skadeståndsskyldigheten vid och försäkringskraven för s.k. atomolyckor för innehavare av atomreaktorer för utvinning av energi. I Sverige finns tre sådana bolag, nämligen reaktorbolagen för Forsmarks, Oskarshamns och Ringhals kärnkraftverk. Enligt förslaget blir de skyldiga att teckna en ansvarsförsäkring med ett försäkringsbelopp om 1 000 miljoner SDR, vilket motsvararar ca 11,8 miljarder kronor. Detta är en väsentlig höjning från dagens 300 miljoner SDR (eller 360 miljoner SDR, beroende på hur försäkringen har tagits), vilket motsvarar ca 3,5 miljarder kronor. Med en höjning av försäkringsbeloppen följer en ökad kostnad för försäkringspremier. I det rådande finansiella marknadsläget för försäkringar finns det dock ingen anledning att förvänta sig att de föreslagna ändringarna leder till att premierna ökar mer än proportionellt i förhållande till det ökade försäkringsbeloppet. Bolagens ökade kostnader för försäkringspremier är ett steg i riktning mot principen om att förorenaren betalar.

De berörda bolagen ska inte ha några svårigheter att teckna försäkringar. Den erforderliga försäkringskapaciteten finns tillgänglig på den europeiska marknaden. Andra länder, t.ex. Nederländerna och Belgien, kräver redan försäkring av motsvarande ansvarsbelopp för reaktorinnehavare.

Konsekvenser för staten

Staten har ett ansvar i andra hand för det skadeståndsansvar som anläggningshavarna har enligt Pariskonventionen. Ett sådant ansvar gäller även enligt atomansvarighetslagen. Om någon har rätt till ersättning, men inte kan få ersättning av anläggningsinnehavarens försäkringsgivare, har den skadeberättigade alltså i stället rätt till ersättning från staten. Statens andrahandsansvar bör enligt förslaget, liksom tidigare, inte överstiga anläggningsinnehavarens ansvar, oavsett vilken sorts anläggning eller olycka det handlar om. Förslaget utgår från att innehavarna av kärnkraftsreaktorer kommer att täcka sitt skadeståndsansvarmed försäkring. Statens subsidiära ansvar för ersättning bedöms därför inte öka.

Att reaktorinnehavare blir skyldiga att ha en försäkring för atomolyckor vid reaktorer med ett avsevärt mycket högre belopp än i dagsläget medför även att statens ersättningsskyldighet enligt det fjärde ersättningssteget kan upphävas för samma olyckor. Skulle det inträffa en olycka som omfattas av reaktorinnehavarnas ansvar och som är av större dignitet leder förslaget således till att statens kostnader för skadeersättningar skulle minska.

Konsekvenser för statliga myndigheter och domstolar

Förslaget innebär ingen ny verksamhet för Finansinspektionen, som har till uppgift att granska de försäkringar som tillståndshavarna ska ha enligt

• Sida 25
•  Original

atomansvarighetslagen. Den granskning av sådana försäkringar som myndigheten genomför finansieras med en avgift enligt förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen.

Förslaget innebär inte heller någon förändring för eventuell domstolsprövning enligt atomansvarighetslagen, och kommer därför inte att få några ekonomiska konsekvenser för domstolarna.

Miljön

Det ökade kravet på skadeståndsansvar innebär att tillståndshavarna ges ytterligare drivkrafter att hålla en hög säkerhet vid kärnkraftverken.

EU-rättsliga aspekter

Förslaget till ändring i atomansvarighetslagen innebär inte att Sverige agerar i strid med rådets beslut 2004/294/EG av den 8 mars 2004 om bemyndigande för de medlemsstater som är fördragsslutande parter i Pariskonventionen av den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område att i Europeiska gemenskapens intresse ratificera eller ansluta sig till protokollet om ändring av konventionen. Förslaget bedöms även i övrigt vara i överensstämmelse med EU-rätten och bidrar till att harmonisera svenska krav i förhållande till andra jämförbara medlemsstater.

7. Författningskommentar

17 §

Paragrafen grundar sig på artikel 7 och 11 i Pariskonventionen och innehåller bestämmelser om begränsning av anläggningsinnehavarens ansvar. Ändringen i första stycket första punkten innebär att ansvarsbeloppet för anläggningsinnehavare höjs från 300 miljoner särskilda dragningsrätter till 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter, om innehavet avser en atomreaktor vars syfte är att utvinna energi. Övriga ansvarsbelopp förändras inte.

Vilka anläggningar som är atomreaktorer framgår av 1 §. Endast reaktorer som har till syfte att utvinna energi omfattas dock av första stycket första punkten, med ett ansvarsbelopp om 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter. En forskningsreaktor omfattas därmed inte av första stycket andra punkten. En forskningsreaktor kan däremot omfattas av andra punkten, beroende på om den ska anses vara en annan atomanläggning.

Enligt första stycket andra punkten är ansvaret för andra anläggningar än de som avses i 1 och för olyckor under transport av atomsubstans alltjämt begränsat till ett belopp om 300 miljoner särskilda dragningsrätter. Med transport avses inte transport inom en atomanläggning. Om en olycka inträffar under transport av atomsubstans inom en anläggning är ansvarsbeloppet beroende av vilken typ av anläggning det är, dvs. om det är en atomreaktor för utvinning av energi eller en annan atomanläggning. Om en olycka däremot sker under transport av atomsubstans utanför en atomanläggning är ansvaret alltid begränsat till 300 miljoner särskilda dragningsrätter.

• Sida 26
•  Original

Därutöver görs redaktionella ändringar. Paragrafens första stycke delas upp på tre stycken för att underlätta läsförståelsen. Ordalydelsen i det andra stycket moderniseras något. Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke om att de belopp som anges i bestämmelsens första stycke inte innefattar ränta eller ersättning för rättegångskostnader förs in i den inledande satsen i första stycket.

Paragrafen behandlas i avsnitt 5.3.

18 §

I första stycket ändras hänvisningen till 17 § första stycket till att avse 17 § första–tredje styckena, till följd av de redaktionella ändringarna i 17 §. Vidare moderniseras paragrafens ordalydelse något, utan någon ändring i sak.

19 §

I första stycket ändras även hänvisningen till 17 § första stycket till att avse 17 § första–tredje styckena, till följd av de redaktionella ändringarna i 17 §. Paragrafens ordalydelse moderniseras något, utan att någon ändring i sak är avsedd.

22 §

I första stycket ändras hänvisningen till 17 § första stycket till att avse 17 § första och andra styckena, till följd av de redaktionella ändringarna i 17 §. Med hänsyn till att bestämmelsen endast rör innehavare av atomanläggningar i Sverige behöver hänvisningen inte avse 17 § tredje stycket.

Även andra stycket ändras redaktionellt, genom att de försäkringsalternativ som benämns a) och b) istället benämns 1 och 2.

I paragrafen moderniseras ordalydelsen något, utan någon ändring i sak.

23 §

I paragrafens första stycke görs ett tillägg för att reglera försäkringskravet för innehavare av atomreaktorer för utvinning av energi som väljer att ta en försäkring per anläggning enligt 22 § andra stycket andra punkten. Genom tillägget klargörs att försäkringsbeloppet i så fall ska motsvara hundra procent av det ansvarsbelopp som anges i 17 § första stycket första punkten. Därutöver ändras hänvisningarna till 17 § första stycket och till 22 § andra stycket, till följd av de redaktionella ändringarna i de bestämmelserna.

Även i paragrafens andra stycke ändras hänvisningen till 22 § andra stycket, till följd av de redaktionella ändringarna i den bestämmelsen.

I övrigt moderniseras språket något i paragrafen, utan ändring av sakinnehållet.

Paragrafen behandlas i avsnitt 5.3.

28 §

I andra stycket ändras hänvisningen till 17 § första stycket till att avse 17 § första och andra styckena, till följd av de redaktionella ändringarna i 17 §. Med hänsyn till att bestämmelsen endast rör innehavare av atomanläggningar i Sverige behöver hänvisningen inte avse 17 § tredje stycket.

• Sida 27
•  Original

Paragrafen ändras språkligen genom ett modernare uttryckssätt, men utan att paragrafens innehåll ändras i sak.

29 §

I paragrafens första stycke ändras hänvisningen till 17 § första stycket till att avse 17 § första–tredje styckena, till följd av de redaktionella ändringarna i 17 §. Stycket ändras också dels redaktionellt, dels språkligen genom ett modernare uttryckssätt, men utan att paragrafens innehåll ändras i sak.

Även i andra stycket moderniseras ordvalet utan någon ändring av sakinnehållet.

30 §

I paragrafens första stycke ändras hänvisningen till 17 § andra stycket till att avse 17 § fjärde stycket, till följd av de redaktionella ändringarna i 17 §.

Vidare moderniseras paragrafens ordalydelse, utan att innehållet ändras i sak.

31 §

Paragrafen grundar sig på artiklarna 3 och 15 i tilläggskonventionen och innehåller bestämmelser om maximibeloppet för den ersättning som kan betalas med anledning av en olycka. Av de angivna sammanlagda beloppen utgör 125 miljoner särskilda dragningsrätter det gemensamma statsansvaret enligt tilläggskonventionens tredje ersättningssteg. Den svenska staten ansvarar gentemot de skadelidande för hela detta belopp så snart behörighet att pröva ersättningsanspråk med anledning av en atomolycka tillkommer svenska domstolar enligt Pariskonventionen (jfr prop. 1968:156).

I paragrafens första stycke första punkten anges ett nytt sammanlagt belopp för sådana olyckor som en anläggningsinnehavare ansvarar för med ett belopp enligt 17 § första stycket 1. Anläggningsinnehavarens ansvar enligt denna bestämmelse är 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket tillsammans med ersättning enligt det gemensamma statsansvaret ger ett totalt belopp om 1 125 miljoner särskilda dragningsrätter. Att ersättning i första hand ska utgå från anläggningsinnehavaren framgår av 29 §. Att staten subsidiärt svarar för samma belopp som anläggningsinnehavaren, i de fall skadelidande inte har kunnat få ersättning av försäkringsgivaren, framgår av 28 §. Hur stor andel varje stat ska bidra med till det sammanlagda beloppet om 125 miljoner särskilda dragningsrätter enligt det tredje ersättningssteget beräknas utifrån en formel som anges i artikel 12 i tilläggskonventionen.

I tredje stycket ersätts hänvisningen till 19 § andra stycket med en text som uttryckligen anger att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan förordna att ersättning tills vidare ska betalas med endast en viss kvotdel. Ett sådant förordnande kan beslutas om det kan befaras att det behövs nedsättning på grund av att medlen inte kommer att räcka till. Ändringen tydliggör innebörden av hänvisningen till 19 §.

Därutöver moderniseras paragrafens ordalydelse.

• Sida 28
•  Original

31 a §

Paragrafens första och tredje stycke ändras, så att ersättning för skador till följd av en atomolycka som en innehavare av en atomreaktor för att utvinna energi ansvarar för med det ansvarsbelopp som anges i 17 § första stycket 1 undantas från det särskilda statsansvar som regleras i paragrafen. Övriga olyckor, som anläggningsinnehavarna ansvarar för med de belopp som anges i 17 § första stycket 2 och andra stycket, omfattas dock fortfarande av paragrafen. I de fallen har staten med andra ord fortfarande en ersättningsskyldighet för skador upp till sex miljarder. Paragrafen behandlas i avsnitt 5.6.

I femte stycket ersätts hänvisningen till 19 § andra stycket med en text som uttryckligen anger att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan förordna att ersättning tills vidare ska betalas med endast en viss kvotdel. Ett sådant förordnande kan beslutas om det kan befaras att det behövs nedsättning på grund av att medlen inte kommer att räcka till. Ändringen tydliggör innebörden av hänvisningen till 19 §.

I övrigt görs redaktionella ändringar i första stycket samt en viss språklig modernisering av paragrafen.

33 §

Paragrafens ordalydelse moderniseras något, utan någon ändring i sak. Vidare ändras hänvisningen till 17 § första stycket till att avse 17 § första och andra styckena, till följd av de redaktionella ändringarna i 17 §. Slutligen formuleras hänvisningarna till 31 § om genom att ”punkten” ersätts med ”meningen”. Hänvisningarna i sig ändras med andra ord inte, utan avser samma text i 31 §.

• Sida 29
•  Original