Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om en förenklad handläggningsrutin avseende snat- FAP 400-3 teribrott

Dessa föreskrifter och allmänna råd syftar till att få till stånd en rättssäker och enkel handläggning av butikssnatterier. Systemet skall fungera så att t.ex. en butikskontrollant som ertappat en snattare ringer till en särskilt utsedd polis och redogör för sina iakttagelser rörande händelsen och, i förekommande fall, den identitetskontroll som gjorts. Hos Polisen görs en noggrann kontroll av den misstänktes identitet genom kontrollfrågor och slagningar i olika register. Om den misstänkte samtycker till att brottsutredningen färdigställs per telefon, antecknas butikskontrollantens redogörelse för sina iakttagelser och hålls ett telefonförhör med den misstänkte. Utredningen kan på detta sätt slutföras i ett sammanhang och omedelbart överlämnas till åklagaren.

En brottsutredning kan verkställas genom en fullständig förundersökning eller genom en förenklad brottsutredning. Snatteri är en typ av brott som i okomplicerade fall, typiskt sett, lämpar sig för förenklade handläggningsrutiner. Dessa föreskrifter och allmänna råd innehåller regler till ledning för en förenklad handläggningsrutin i fråga om vissa snatteribrott. Den förenklade handläggningsrutinen innebär att Polisen i så stor utsträckning som möjligt skall kunna vidta erforderliga utredningsåtgärder vid ett telefonsamtal i anslutning till att brottet anmäls.

Grundläggande bestämmelser om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK). Av 23 kap. 21 § tredje stycket RB och 24 § FUK följer att i förundersökningar av mindre omfattning kortfattade anteckningar, i stället för protokoll, kan föras över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

I 23 kap 22 § första stycket första meningen RB och i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (FAP 404-1) om handläggning av brottmål utan förundersökning finns bestämmelser om när förundersökning inte behöver genomföras (förenklad brottsutredning). Enligt 23 kap. 22 § första stycket andra meningen RB får beslag användas i ett sådant fall enligt vad som föreskrivs i 27 kap. RB. Särskilda bestämmelser om utredning och lagföring av brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år finns i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Om utredning av brott begånget av den som inte har fyllt femton år har Rikspolisstyrelsen meddelat allmänna råd (FAP 403-1). I Rikspolisstyrelsens allmänna råd (FAP 403-5) om ledningen av förundersökning i brottmål finns regler om ledningen av en utredning där en misstänkt gärningsman inte har fyllt femton år. I 24 kap. 7 § andra stycket RB finns bestämmelser om s.k. envarsgripande. Om beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, skall enligt 27 kap. 4 § tredje stycket RB anmälan skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå.

Om polismyndigheten tillämpar det förfarande som anges i denna författning, skall myndigheten säkerställa att en telefonanmälan om butikssnatteri utan dröjsmål tas emot av polismyndigheten och att ärendena handläggs av poliser som uppfyller särskilda krav i fråga om telefonförfarandet och

som har delegation att på myndighetens vägnar besluta i frågor som skall eller kan komma att prövas inom ramen för förfarandet. För att uppfylla de krav som avses i första stycket skall poliserna ha särskild kompetens och erfarenhet, t.ex. förmåga att snabbt och säkert kunna bedöma omständigheterna vid ett misstänkt snatteribrott, ha erforderlig kunskap i metoderna för kontroll av misstänktas identitet och i övrigt vara väl lämpade för uppgiften. Vad som sägs i andra stycket hindrar inte att andra anställda vid polismyndigheten än poliser, under de förutsättningar som anges i 3 kap. 6 a § polisförordningen (1998:1558), deltar i utredningsarbetet, om de är lämpade för uppgiften.

Polisen har ansvaret för att kontrollera och fastställa den misstänktes identitet. En identifiering per telefon bör inledas med att kontrollfrågor ställs till den som har gjort ingripandet i syfte att utröna om denne anser att den misstänkte är identifierad. Polisen måste dock alltid självständigt säkerställa att den misstänktes identitet fastställs. Förutom genom att ställa kontrollfrågor till den som har gjort ingripandet skall kontrollfrågor ställas till den misstänkte. Underlag för sådana frågor hämtas från Polisens person- och adressregister (PPA), resehandlingssystemet (RES) och signalementsregistret (Sign). Kontrollfrågor skall ställas i den utsträckning som Polisen anser är nödvändig för att säkerställa att den misstänktes identitet är tillförlitligen styrkt. Detta kan i vissa fall innebära att kontrollfrågor måste ställas med ledning av uppgifter ur andra register än de som anges i andra stycket. I utredningshandlingarna skall dokumenteras hur identiteten har kontrollerats och av vem kontrollen har gjorts. Om det föreligger tveksamhet om den misstänktes identitet skall polispersonal sändas till platsen.