Kriterier för bestämmande av människans död

Dessa föreskrifter ska tillämpas vid fastställande av en människas död enligt lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död.

(HSLF-FS 2022:34)

Enligt 1 § lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död är en människa död när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt.

En människas död ska fastställas av en legitimerad läkare med hjälp av indirekta eller direkta kriterier. När indirekta kriterier tillämpas får döden även fastställas av en person som har ett särskilt förordnande att utöva läkaryrket enligt 4 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659). När direkta kriterier tillämpas finns bestämmelser om den kompetens som krävs i 4 kap. 3 § i den här författningen.

Uppgiften att fastställa en människas död får inte delegeras eller på annat sätt överlåtas. (HSLF-FS 2022:34)

Har upphört att gälla. (HSLF-FS 2022:34)

Åtgärder som vidtas i samband med fastställande av ett dödsfall skall dokumenteras i patientjournalen.

Enligt 4 kap. 4 § första stycket begravningslagen (1990:1144) ska dödsfall snarast möjligt anmälas till Polismyndigheten om förhållandena vid dödsfallet är sådana att det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning enligt lagen (1995:832) om obduktion m.m.

Närmare bestämmelser finns i begravningsförordningen (1990:1147) och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2015:15) om vissa åtgärder i hälso- och sjukvården vid dödsfall. (HSLF-FS 2016:52)

Fastställande av en människas död med hjälp av indirekta kriterier skall göras genom en klinisk undersökning. Kriterierna är kännetecken som visar på varaktigt hjärt- och andningsstillestånd som har lett till total hjärninfarkt.

Vid den kliniska undersökningen skall samtliga dessa indirekta kriterier vara uppfyllda:

ingen palpabel puls,

inga hörbara hjärtljud vid auskultation,

ingen spontanandning, och

ljusstela, oftast vida, pupiller.

Vid den kliniska undersökningen av en människa med konstaterad eller misstänkt förgiftning eller ett nyfött barn skall observationstiden efter avslutad livsuppehållande behandling vara minst 20 minuter för att dödsfallet skall kunna fastställas. Undersökningen skall under observationstiden kompletteras med EKG-registrering.

För att kunna fastställa dödsfallet enligt 2 § på en nedkyld människa skall den centrala kroppstemperaturen vara minst 33 grader Celsius. Dödsfallet får fastställas enligt 2 § även om kroppstemperaturen är under 33 grader Celsius, om

det trots uppvärmningsförsök inte går att uppnå en central kroppstemperatur på minst 33 grader Celsius, eller

det finns andra uppenbara dödstecken.

Undersökningen skall kompletteras med EKG-registrering.

Fastställande av ett dödsfall skall göras skyndsamt. Tidpunkten för dödens inträde får bestämmas med ledning av uppgifter från vårdpersonal, anhöriga eller andra personer med kännedom om de aktuella omständigheterna.

En läkare får fastställa att döden har inträtt utan att personligen ha gjort den kliniska undersökningen, om

dödsfallet är förväntat på grund av sjukdom eller nedsatt hälsotillstånd med förmodad begränsad överlevnad, eller

kroppen uppvisar uppenbara dödstecken i form av förändringar som inte är förenliga med fortsatt liv.

Förutsättningarna för att läkaren inte skall behöva göra undersökningen är att

en legitimerad sjuksköterska har gjort denna undersökning och meddelat läkaren resultatet, och

läkaren har tillgång till relevanta och tidsmässigt aktuella uppgifter om den dödes tidigare medicinska tillstånd.

Vid misstanke om total hjärninfarkt under pågående respiratorbehandling ska en människas död fastställas med hjälp av direkta kriterier.

Fastställandet av ett dödsfall med hjälp av direkta kriterier ska göras genom två kliniska neurologiska undersökningar. Innan den första undersökningen påbörjas ska reversibla orsaker till patientens tillstånd uteslutas. Efter hjärt-lungräddning eller en akut hjärnskada ska dessutom en efter omständigheterna lämplig observationstid iakttas före undersökningen. (HSLF-FS 2022:34)

För att ett dödsfall ska kunna fastställas ska, vid båda de kliniska neurologiska undersökningarna, samtliga följande direkta kriterier vara uppfyllda:

Medvetslöshet utan reaktion på tilltal, beröring och smärta inom kranialnervsinnerverat område.

Avsaknad av spontana ögonrörelser samt rörelser i käkar, ansikte, tunga och svalg.

Ljusstela pupiller som är medelvida eller vida.

Avsaknad av kornealreflexer och svalgreflexer.

Avsaknad av reflexer i det vestibulo-okulära systemet vid huvudvridning eller kalorisk spolning.

Ingen påverkan på hjärtrytmen vid tryck på ögonbulberna eller vid massage av sinus caroticus.

Ingen spontanandning.

Undersökningarna ska utföras bilateralt.

När kriterierna i 1–7 är uppfyllda ska ett apnétest göras efter var och en av de kliniska neurologiska undersökningarna för att verifiera upphävd spontanandning.

Om samtliga direkta kriterier är uppfyllda vid den första undersökningen, ska den andra göras efter tidigast två timmar. Undersökningarna får göras av samma läkare. (HSLF-FS 2022:34)

En läkare som skall fastställa ett dödsfall med hjälp av direkta kriterier skall vara

specialistkompetent, och

väl förtrogen med klinisk neurologisk diagnostik med avseende på läkemedelseffekter och intensivvårdsåtgärder.

I vissa situationer behöver resultatet av de kliniska neurologiska undersökningarna bekräftas med antingen en konventionell angiografiundersökning med kateterteknik av hjärnans blodkärl eller med en gammakameraundersökning. Det gäller vid följande tillstånd:

Hjärnfunktionerna är metaboliskt eller farmakologiskt påverkade.

Den centrala kroppstemperaturen är lägre än 35 grader Celsius.

Orsaken till den misstänkta totala hjärninfarkten är oklar.

Det finns en isolerad påverkan på hjärnstammen eller en isolerad process i bakre skallgropen.

Den kompletterande undersökningen ska även göras om det inte har varit möjligt att genomföra alla delar i de kliniska neurologiska undersökningarna. (HSLF-FS 2022:34)

En läkare som ska genomföra en angiografiundersökning ska vara

specialistkompetent, och

väl förtrogen med klinisk radiologisk diagnostik. (HSLF-FS 2022:58)

En läkare som ska genomföra en gammakameraundersökning ska vara

specialistkompetent, och

väl förtrogen med nukleärmedicinska metoder. (HSLF-FS 2022:34)