Innehållsförtcckninv.

Undersökning rörande arbetstidslagstiftningens verkningar inom

GuQ—wlov—Å

7.

Sverige (av Socialstyrelsen).

Undersökningens syftemål och innebörd . Undersökningens omfattning Undersökningens representativ—liet . . . . . . . . . . . . . Åttatimmarslagen och åttatlmmersdagen inom det svenska näringslivet Arbetstidens faktiska längd och fördelning under åttatimmarslagen . Den industriella produktionen under åttatimmarslagen.

&. Produktionsapparatens utveckling under åttatimmarslagcn .

b. Industriarbetarna under åttatimmarslagen . . .

c. Den industriella produktionens utveckling under åttatimmarslagen

Sammanfattning

Specialundersökning rörande den industriella produktionens ut-

veckling efter arbetstidslagens tillkomst (av Kommerskollegium).

Statistisk undersökning rörande den svenska bagerinäringen samt

angående bagerilagens och åttatimmarslagens verkningar & den- samma. (av Socialstyrelsen).

. Undersökningens syftemål och genomförande . . . Den svenska bagerinäringens omfattning och företagstyper . Bagerilagens och åttatimmarslagens verkningar inom bagerinäringen .

Specialundersökning rörande verkningarna. av lagen den 22 juni

1923 om vissa. inskränkningar betröäande tiden för förläggande av bageri- och konditorier-bete, på Kungl. Kommerskollegii upp- drag verkställd" av Hj. Heimbiirger .

Inkomna. utlåtanden rörande åttatimmarslagens verkningar (i urval) .

kulor—AH HUD-410431

q ..—

82 91 108

143 144 161

206

• Sida 3
•  Original

Stockholm den 2 december 1925.

Till KONUNGEN.

I sitt den 2 uästlidne november avgivna betänkande med förslag till revide- rad lag om arbetarskydd åberopar socialstyrelsen bl. a. en efter nådigt uppdrag den 8 april 1925 av socialstyrelsen och kommerskollegium verkställd utred—

• Sida 4
•  Original

ning om arbetstidslagstiftningens verkningar inom landet, och i den underdå- niga skrivelse, varmed nämnda betänkande överlämnas, uppgives, att en redo— görelse för berörda utredning skall publiceras såsom bihang I till betänkandet. Sedan utarbetandet av den åsyftade redogörelsen numera slutförts, får social- styrelsen härmed överlämna förevarande publikation, av vilken ifrågavarande utredning utgör avd. I och II.

Den 20 februari 1925 anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen att verkställa utredning rörande verkningarna av lagen den 22 juni 1923 om vissa inskränk- ningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete samt vid utredningens verkställande samråda med kommerskollegium, förnämligast i vad anginge nämnda lagstiftnings ekonomiska verkningar. Redogörelser för de tvenne undersökningar, vartill berörda utredningsuppdrag givit anledning och vilka åberopas i socialstyrelsens den 26 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag på. nyssnämnda område, ha, betecknade III och IV, ansetts lämpligen kunna publiceras tillika med härovan omförmälda redo- görelse.

Underdånigst

GUNNAR HUSS. A. Molin.

• Sida 5
•  Original

I. Undersökning rörande arbetstidslagstiftningens verk- ningar inom Sverige.

I. Undersökningens syftemål och innebörd.

Utredn-ingsuppdraget. När 1923 års riksdag, i enlighet med andra lagutskot— tets förslag, beslöt, att den sedan början av år 1920 gällande lagstiftningen om arbetstidens begränsning skulle gälla under en period av ytterligare tre år, framhölls från riksdagens sida såsom självfallet, att Kungl. Maj:t under en dylik fortsatt provisorietid komme att ägna synnerlig uppmärksamhet åt arbets- tidslagstiftningens verkningar inom landet och dess anpassning efter de inter- nationella förhållandena samt före provisoriets utlöpande läte verkställa de särskilda utredningar, som kunde finnas påkallade, för att statsmakterna då. skulle bättre vara i stånd att definitivt taga ståndpunkt till frågan om nämnda lagstiftning.

Genom beslut den 20 februari 1925 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen att uppgöra och till Kungl. Maj:t skyndsamt inkomma bland annat med för— slag till plan för verkställande av utredning rörande arbetstidslagstiftningens verkningar inom landet. Till efterkommande härav avgav socialstyrelsen, efter samråd i vissa avseenden med kommerskollegium, i skrivelse den 21 mars 1925 förslag uti ifrågavarande avseende. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 april 1925 anbefalldes socialstyrelsen och kommerskollegium att i huvudsaklig över- ensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits i socialstyrelsens nyssnämnda skrivelse, verkställa utredning rörande arbetstidslagstiftningens verkningar inom landet. Utredningen borde föreligga i så god tid, att den kunde läggas till grund för det förslag till ny lag i ämnet, som kunde komma att föreläggas 1926 års riksdag.

Planen för utredningen. Vid uppgörandet inom socialstyrelsen av planen för undersökningen rörande verkningarna av den lagstiftning, som, ehuru något oegentligt, plägar sammanfattas under benämningen åttatimmarslagen, har till utgångspunkt tagits den serie av utredningar rörande arbetstidslag— stiftningens verkningar och arbetstidsförhållandena inom vissa yrken, som på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1922 verkställdes av socialstyrelsen i sam— verkan med vissa andra ämbetsverk, och för vilken redogörelse, i sam— band med proposition till reviderad lag om arbetstidens begränsning, fram- lades för 1923 års riksdag.1 Det ansågs emellertid av flera skäl mindre lämpligt att fullgöra utredningsuppdraget allenast genom ett upprepande av 1922 års undersökningar. Under de år, som sedan dess förflutit. har en livlig diskussion om åttatimmarsdagen och dess följdföreteelser pågått i parlamenten, i den nationalekonomiska litteraturen och i tidningspres- sen inom snart sagt alla länder. Visserligen ha de från olika sidor härvid framförda argumenten på grund av frågans politiska inslag ofta kommit att

' Kungl. Maj:ts prop. nzr 55; utredningen är även tryckt i Statens oli'entliga utredningar 1922:33.

• Sida 6
•  Original

bliva skäligen onyanserade och schablonmässiga, men diskussionen har dock i ej oväsentlig grad bidragit att klarlägga, vilka av arbetstidsbegränsningens mångahanda följdföreteelser ur ekonomisk och social synpunkt kunna anses vara av större betydelse. Genom att beakta dylika resultat av den offentliga diskussionen förefinnes numera möjlighet att vid planläggningen av en under— sökning i ämnet giva denna en mera koncentrerad utformning och målmedveten inriktning, än som var möjligt vid anordnandet av 1922 års utredning. Medan denna sistnämnda var en av de första av sitt slag i världen, hava under de följande åren ett flertal officiella och andra undersökningar utförts eller plan- lagts rörande åttatimmarslagstiftningens verkningar, av vilka ur metodisk och teknisk synpunkt åtskilligt är att lära. Ett särskilt skäl att söka tillgodogöra sig dylika lärdomar, speciellt i den mån de kunna tjäna till den förestående undersökningens förenklande och förbilligande, ligger uti de genom tidsomstän— digheterna förändrade ekonomiska förutsättningarna för statistiska special— undersökningar av mera omfattande natur.

Söker man med ledning av dels andra lagutskottets utlåtande nzr 13 vid 1923 års riksdag samt eljest inom riksdagen gjorda uttalanden och framförda önskemål, dels erfarenheterna från tidigare verkställda in- och utländska under— sökningar rörande verkningarna av arbetstidens begränsning avgöra, vilka spörsmål i detta sammanhang vore särskilt förtjänta av utredning, möta i huvudsak trenne särskilda, ehuru med varandra nära sammanhängande frågor. Den första avser att utröna, i vad mån dttatimmarsdagcns princip genom lag- stiftning eller på annan väg förverkligats inom vårt näringsliv. Härmed är nära förknippat ett andra spörsmål, nämligen arbetstidens faktiska längd och fördelning inom de områden, som regleras av åttatimmarslagen, varvid hänsyn givetvis bör tagas till å ena sidan arbetstidsförlängning genom dispenser från lagen, övertidsarbete o. s. v., å den andra arbetstidsminskning genom förkortad arbetstid, säsongarbete etc.

Undersökningen om arbetstidens faktiska längd 111. m., vilken lämpligen synes böra avse såväl nuvarande tid som tidpunkten omedelbart före åtta— timmarslagstiftningens genomförande, har betydelse icke blott i och för sig utan även såsom utgångspunkt och bakgrund för den undersökning rörande den tredje och sista frågan, nämligen arbetstidslagstiftningens verkningar, vilken torde böra tillerkännas huvudutrymmet på programmet för denna lik- som för 1922 års utredning. Vid sistnämnda tillfälle eftersträvade man att på ett möjligast allsidigt sätt belysa arbetstidsbegränsningens verkningar så— väl på det sociala som på det ekonomiska området. I förstnämnda avseende sökte man utreda arbetstidsförkortningens inverkan på arbetsamheten, på ur- betarnas ekonomi, på hemlivet samt på de hygieniska förhållandena ävensom den ökade fritidens användning. Från den ekonomiska synpunkten beaktades förändringarna i arbetarantal, arbetsintensitet, arbetsorganisation och tekniska hjälpmedel ävensom arbetstidens inverkan på produktionskostnaderna, rörande vilket sistnämnda spörsmål av kommerskollegium verkställdes en specialundcr— sökning, närmast avseende år 1920, beträffande 43 särskilda industriföretag. representerande olika näringsgrenar. Kollegium underströk härvidlag starkt den osäkerhet, som på grund av såväl undersökningens art som de i ekonomiskt avseende onormala tidsförhållandena måste vidlåda dessa beräkningar, ehuru visserligen desamma lämnade upplysningar av bestående och stort intresse därutinuan, att av undersökningen slutsatser kunde dragas beträffande skilda industrigrenars större eller mindre känslighet i kostnadshänseende för verk- ningarna av en arbetstidsförkortning. Även socialstyrelsens mera omfattande och flertalet ovanberörda spörsmål avseende undersökning betecknas av ena- handa skäl såsom av rätt begränsat värde. Utredningen konstaterade visser— ligen, att arbetstidslagstiftningens genomförande å ena sidan obestridligcn för—

• Sida 7
•  Original

orsakat en avsevärd ökning av produktionskostnaderna, å den andra för arbe- tarna medfört förmåner, som av dem högt värdesättas, men den gav icke be- stämt vid handen, huruvida nackdelarna i förra avseendet visat sig skäliga eller icke i förhållande till fördelarna i det senare.

Även om det kan anses, att nu avgivna frågeställning var riktig och lämp- lig vid en undersökning rörande tiden omedelbart efter åttatimmarsdagens lag- fästande, kan den näppeligen anses vara det vid nuvarande tidpunkt och detta av flera skäl. Å ena sidan blir det för varje år, som går, allt svårare att utröna arbetstidsförkortningens direkta verkningar. Detta har ansetts motivera en förändring i frågeställningen därhän, att då man i 1922 års formulär efter— frågade, i vad mån arbetstidsbegränsningen givit anledning till förändringar i fråga om arbetets anordnande och bedrivande, avlöningsmetoder, tekniska hjälp- medel, arbetsintensitet o. s. v.. inskränkte man sig nu att söka utröna, i vad mån förändringar uti nämnda hänseenden inträffat e f t e r arbetstidsför— kortningens genomförande, utan att söka i detalj utreda, i vad mån driv- kraften härvidlag vore att söka i arbetstidsförkortningen och ”i vad mån den vore att hänföra till andra faktorer och förhållanden. Å andra sidan synes de mellanliggande årens offentliga diskussion i arbetstidsfrågan hava haft till resultat, att de sociala synpunkterna skjutits tillbaka för de ekonomiska. Allmänt erkännes, att de möjligheter till ett i åtskil- liga avseenden rikare liv den ökade fritiden berett industriarbetarna och med dem jämställda — vilka förhållanden, förutom vid 1922 års utredning, behandlats uti en för 1924 års internationella arbetskonferens verkställd spec1al- undersökningl _ visserligen innebära stora sociala värden, men man ifråga— sätter, om dessa måhända köpts alltför dyrt, därest det skulle visa sig, att arbetstidsförkortningen medfört en sänkning eller förhindrat en höjning av den industriella produktionen med återverkan på den inom industrien sysselsatta befolkningens levnadsstandard och sparkraft. Huvudspörsmålet blir alltså, huruvida och i vad mån en varaktig produktionsminskning (per i viss pro- duktion anställd arbetare) inträtt på grund av åttatimmarslagstiftningens genomförande från och med år 1920 eller, därest så icke skulle vara fallet. huruvida produktionens vidmakthållande nödvändiggjort bindande av kapital (för maskinella anordningar e. d.) i den utsträckning, att räntan därå kan an— ses avsevärt influera på övriga produktionsfaktorers _ däribland arbetslönens — andel i det samlade produktionsvårdet.

Det må emellertid framhållas, att en undersökning av produktionens ut— veckling under arbetstidslagens tryck huvudsakligen har betydelse för vissa grenar av näringslivet och för vissa grupper av arbetare. Närmast tänker man därvid på bergsbruk och industri samt därinom på de med råvarornas och industrialstrens framställning sysselsatta arbetarna. Vid sidan av dessa di- rekt produktiva »fackarbetare» finnes emellertid ett stort antal >>indirekt pro- duktiva» arbetare, nämligen, om man bortser från kontorspersonal o. d., last— och lossningsarbetare, magasinsdrängar, expeditions- och lagerarbetare, kuskar, chaufförer, vakter o. s. v. Beträffande dylika distributions- och hjälparbetare medför arbetstidsförkortningen, på grund av svårigheten att koncentrera och intensifiera ifrågavarande slag av arbete, alldeles särskilda svårigheter och problem. I förstorad och delvis omändrad gestalt möta dessa inom sådana nä- ringsgrenar, vilka i yrkesstatistiken plåga sammanfattas under beteckningen >>tjänster» (services), nämligen kommunikationer och transportväsen, hotell— och restaurangrörelse, handel och penningväsen, husligt arbete och liberala yr- ken, offentlig och privat förvaltning 0. s. v.

1 Se härom Bertil Nyström: The use of spare time in Sweden. International labour review Vol. IX nzr 6 (June 1924).

• Sida 8
•  Original

Övergår man efter denna redogörelse för utredningens realinnehåll till formen för dess anordnande, sönderfaller densamma ur statistisk-teknisk synpunkt i tre avdelningar:

1. Enquéte angående de inom olika kretsar rådande uppfattningarna om arbetstidslagens fördelaktiga och ofördelaktiga verkningar.

2. Summarisk undersökning angående arbetstidsbegränsningens inverkan på särskilda företag.

3. Specialundersökning rörande arbetstidsbegränsningens ekonomiska verk- ningar beträffande vissa utvalda arbetsföretag. För förstnämnda gren av undersökningen har man sökt genom särskild cirkulärskrivelse (form. 1, avtryckt sid. 9) hos myndigheter, industriella och kommersiella sammanslutningar, arbetsgivar- och arbetarorganisationer m. fl., i vad angår deras resp. verksamhetsområden, inhämta gängse uppfattningar och gjorda iakttagelser rörande tillämpningen och betydelsen av den från och med 1 januari (resp. 1 juli) 1920 gällande lagstiftningen om arbetstidens be- gränsning. Till ledning vid svarets avfattning bifogades en P. M. angående önskvärda uppgifter i och för den åt socialstyrelsen uppdragna utredningen rörande åttatimmarslagens verkningar, I fråga om vissa uppgiftslämnare, vilka egentligen endast behövde klarlägga någon enstaka fråga, exempelvis hushåll- ningssällskapens förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelser och överjägmästare (växelverkningarna mellan jordbrukets resp. skogsbrukets och industriens ar- betstidsförhållanden) eller medicinalstyrelsen och statens fattigvårdsinspektör (utvecklingen sedan år 1922 av arbetstidsförhållandena för anstalternas vår- dare- och ekonomipersonal), ansågs det emellertid vara lämpligast att inhämta erforderliga uppgifter medelst särskilda skrivelser. Den andra grenen av undersökningen utgick från samma grundtankar som den föregående, men då denna riktade sig till korporationer o. d. och åsyftade att upptaga mera allmänna iakttagelser och omdömen, gjordes i före— varande gren av undersökningen hänvändelse till det enskilda fö reta g et för att klarlägga dess särskilda förhållanden i här ifrågavarande avseende. I syfte att erhålla en möjligast allsidig belysning härav ha uppgifter synts- böra inhämtas ej blott från företagaren utan även från de vid företaget an- ställda arbetarna. I motsats till vad förhållandet var år 1922 upptogos par- ternas uppgifter cfter ett och samma frågeformulär (betecknat form. 2, åter— givet sid. 13 ff.). Man hoppades på detta sätt kunna erhålla en möjligast allsidig och konkret bild av, vad arbetstidslagstiftningens genomförande inne- burit och betytt för ett visst arbetsföretags ekonomiska och sociala förhål- landen. Man har' dock icke ansett sig behöva besvära samtliga industriella och därmed jämställda företag i landet med att besvara detta formulär utan inskränkt undersökningen till att avse samma grupp av företag, som under- söktes år 1922 med avseende på förhållandena år 1920, nämligen ett i samråd med yrkesinspektörerna verkställt urval av arbetsställen, uppgående till 15 a 20 % av samtliga hos nämnda befattningshavare registrerade. Genom jäm- förelse mellan ifrågavarande, med tre års mellantid inhämtade uppgifter kunde man även förvänta vissa data till belysning av arbetstidslagstiftningens verk- ningar, såväl sådana de uppfattades omedelbart efter lagens genomförande år 1920, som sådana de ansågos ha utvecklat sig under lagens hittillsvarande giltighetstid. Medan de båda föregående slagen av undersökningar lämpligen synts böra verkställas allenast genom utsändande av frågeformulär, var den tredje grenen av utredningen tänkt såsom en mot bakgrunden av sagda mera extensive, under- sökningar inpassad s. k. intensivundersökning, det vill säga en på ort och ställe genom särskilda reseombud, i detta fall yrkesinspektörerna, verkställd ingående utforskning av förhållandena vid ett fåtal typiska företag, utvalda.

• Sida 9
•  Original

K. SOCIALSTYRELSEN

Femte byrån Tel. 209 66 Form. 1 nr .............. (Myndigheter, industriella och kommersiella sammanslutningar, arbetsgivar- och arbetar- organisationer m. ji.) Till _____________________________________________________

(Postadress)

Efter hemställan av 1923 års riksdag har Kungl. Maj:t uppdragit åt K. So— cialstyrelsen att verkställa utredning rörande verkningarna av den fr. 0. m. den 1 januari (resp. 1 juli) 1920 gällande lagstiftningen om arbetstidens be— gränsning (8-timmarslagen). För fullgörande av nämnda uppdrag får sty- relsen härmed anhålla, att Ni, med ledning av bilagda P. M., benäget ville med—' dela Eder uppfattning om och Edra iakttagelser rörande tillämpningen och be- tydelsen av ifrågavarande lagstiftning i vad angår Edert verksamhetsområde. Uppgifterna böra såvitt möjligt avse arbetsförhållandena såväl sådana de voro omedelbart efter lagens genomförande år 1920 som sådana de utvecklat sig un- der lagens hittillsvarande giltighetstid. För att kunna vid utredningen beaktas bör Edert yttrande snarast möjligt och senast den 1 juni 1925 insändas till K. Socialstyrelsen, Femte byrån, Stockholm St.

Stockholm i april 1925.

GUNNAR HUSS.

Anders Tucngström.

• Sida 10
•  Original

K. SOCIALSTYRELSEN

Femte byrån Tel. 209 66

P. M.

angående önskvärda uppgifter i och för den åt socialstyrelsen upp-

IO

dragna utredningen rörande åttatimmarslagens verkningar.

Därest inom Edert verksamhetsområde arbetstidslagen äger tillämpning. an- giv vilka modifikationer av principen om 8 timmars arbetsdag och 48 tim- mars arbetsvecka, som i större omfattning förekommit:

a) på grund av säsongarbete o. d.;

b) på grund av kontinuerlig drift (regelmässigt söndags- och liclgdags—

arbete); 0) på grund av nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbcten; (1) på grund av övertidsarbete. Har i den mån arbetstidslagen icke varit giltig inom Edcrt verksamhets- område, likväl principen om 8 timmars arbetsdag, resp. 48 timmars arbets- vecka blivit genomförd och, i så fall, på vilket sätt: a) genom andra legislativa eller administrativa bestämmelser (och, i så fall, vilka)? b) genom mellan arbetsgivare och arbetare ingångna kollektivavtal (och, i så fall, när)? Huru stor har i jämförelse med år 1919 (eller annat »normalår» före arbets- tidsbegränsningcn) den ungefärliga minskningen varit av a) den nominella (avtalsenliga) arbetstiden per vecka? b) den faktiska arbetstiden per vecka?

A. Huru stor har i jämförelse med år 1919 (eller annat »normalår» före arbets-

tidsbegränsningen) den ungefärliga ökningen varit av a) 1ednings—, förvaltnings- och kontorspersonal m. fl.? b) arbetare, sysselsatta med industrialstrcns framställning (fackarbetare)? c) lagerarbetare, packkarlar, lastare, drängar, kuskar, chaufförer (lager- och transportarbetare)?

B. Har proportionen mellan nämnda tre personalgrupper efter arbetstidsbe-

gränsningen förskjutits och, i så fall, på vilket sätt? Har sedan tiden före arbetstidsbegriinsningon

A. produktionen per arbetare och timme

a) ökats och, i så fall, i ungefär vilken omfattning? b) minskats och, i så fall, i ungefär vilken omfattning? c) förblivit ungefärligen oförändrad?

B. produktionen per arbetare och vecka (månad, år)

a) ökats och, i så fall, i ungefär vilken omfattning? b) minskats och, i så fall, i ungefär vilken omfattning? c) förblivit ungefärligen oförändrad?

C. I vad mån kunna nu angivna förändringar av arbetseffektiviteten anses be-

ro på arbetstidsbegränsningcn och i vad mån böra de tillskrivas andra faktorer?

Obs.! Angiv så noggrant som möjligt, vilka slag av tillverkningar samt huru

många arbetsställen och arbetare ev. meddelade uppgifter avse.

• Sida 11
•  Original

10.

11.

Obs.!

Hava från tiden för arbetstidsbegränsningens genomförande vidtagits några avsevärda förändringar i avseende å arbetets anordnande eller bedrivande och, i så fall, av vad slag och för vilka yrkesgrupper? Såsom exempel på dylika förändringar kunna angivas:

a) Övergång från arbete i ett skift (vanligt dagarbetc) till arbete i två skift eller vid kontinuerlig drift, från arbete i två skift till arbete i tre (eller flera)?

b) Ändring av tidpunkterua för arbetets början och slut?

c) Övergång från arbete med ett flertal raster (frukost-, middags-, kaffe- rastcr) till arbete med färre eller en enda rast?

d) Indragning av förut i arbetstiden inräknade raster?

e) Noggrannare tillämpning av bestämmelserna om arbetstidens början och slut samt förhindrande av självtagna raster och pauser under ar- betstiden?

f) Åtgärder till förbättrat utnyttjande av arbetskraften eller anläggnin- gen, exempelvis genom bättre anordning av arbetet, effektivare arbets- ledning etc.? Hava från tiden för arbetstidsbegränsningens genomförande införts större förändringar i avlöningsmetoderna, exempelvis genom övergång från tidlön till ackordslön eller premiesystem, åsyftande att framkalla större effektivi- tet i arbetet; i så fall, på vilket sätt och för vilka arbetargrupper? Har från tiden för arbetstidsbegränsningens genomförande

a) produktionskapaciteten ökats genom mera genomförd specialisering och standardisering av tillverkningen och, i så fall, i vilken omfattning?

b) maskiner, transportanordningar o. d. tekniska hjälpmedel utvecklats till större prestationsförmåga och, i så fall, i vilken ungefärlig ut- sträckning?

c) utvidgning eller nybyggnad förekommit av fabriks— och lagerlokaler 0. d. och, i så fall, i vilken ungefärlig utsträckning? Vilka förändringar kan arbetstidsbegränsningen anses hava medfört för ar- betarna, särskilt med avseende på

a) arbetsamheten (ex. ökat intresse, jämnare arbete, mindre skolkning och »firande») ?

b) arbetsinkomsten (ex. kompensation för den minskade arbetstiden, be- nägenhet att åtaga sig extraarbete på fritid)?

c) levnadssättet, särskilt ur hygienisk synpunkt (ex. mindre sjuklighet, förmånliga verkningar av inskränkningen av skift— och nattarbetets längd) ? Hava de åren 1921 och 1923 företagna ändringarna av arbetstidslagen med- fört några förändringar med avseende på lagens verkningar och, i så fall, vilka? Har Ni eljest något att. anföra till belysning av arbetstidslagens ekonomiska eller sociala verkningar? Därest Ni låtit verkställa någon statistisk c. d. undersökning rörande pro— duktionsförhållandena _före och under a_rbetstidslagen eller eljest rörande arbetstidsbegränsningens ekonomiska eller sociala verkningar, torde en möj- ligast utförlig redogörelse för undersökningens omfattning, metod och re- sultat benäget bifogas.

• Sida 12
•  Original

särskilt inom sådana större. industrier, för vilka 48 timmars arbetsveckan inne— bar en betydande nedsättning av den dittills gängse arbetstiden. Denna specialundersökning var i första hand avsedd att söka klarlägga produktionens utveckling under åttatimmarslagens tryck och har därför närmast ansetts böra handhavas av kommerskollegium i egenskap av den centrala utredningsmyn- digheten på det ekonomisk-industriella området. En redogörelse för sistnämnda undersöknings anordnande och verkställande meddelas i annat sammanhang sid. 114).

I det följande redogöres för huvudresultaten av den undersökning, som i enlighet med ovan angivna plan utförts inom socialstyrelsen och där närmast handhafts av byråchefen B e r t il N y 5 t r ö m.

2. Undersökningens omfattning.

Utsända och inkomna frågeformulär. I överensstämmelse med undersöknings— planen utsändes i slutet av april och början av maj månad 1925 exemplar av de för undersökningen fastställda frågeformulären till ovan angivna kate— gorier av uppgiftslämnare med anhållan, att de ville inom viss kortare tids— frist (i regel före den 1 juni)_ besvara desamma. Det visade sig emellertid omöjligt att inom den korta, tid, som ursprungligen utsatts för svarens av- givande, erhålla ett tillräckligt material, varför tidsfristen måste betydligt ut— sträckas, delvis ända till september månad. Vid denna tidpunkt uppgick, vad form. 1 beträffar, antalet utsända frågeformulär och inkomna uppgifter till

följande: ,, lig-kåk: i?;fås'iågål—a Han- Hant- Arbets- Arbets- Ar- Slag a_v uppgifts- tiogens drivan- verk & dels- verks: givare— ledare- betarc— Övriga Till- lamnare. befattn- de verklm n di _ kam- fore fore- fore— fore- hopa [havare- m. &_ i hete? mare ningar ningar ningar ningar ; | | Antal % utsända. 17 1 10 1 132 12 180 78 1 52 6 488 [ form.1 inkomna 12 " 10 2 87 10 41 42 1 34 , 3 240 Inkomna i % av i utsända . . . 70.61 100.0_ 65.9 83.3 22.8 53.8 100.0 65.41 50.0; 49.2

Såsom var att vänta, har intresset för utredningen om åttatimmarslagens verkningar nu varit svagare än vid föregående undersökningstillfälle, ty då in- kommo yttranden från 370 eller 70.8 % av de tillskrivna.

Särskilda skrivelser med begäran om upplysningar rörande arbetstidslag— stiftningens ev. återverkningar på jordbruk och skogsbruk utsändes till 26 hus- hållningssällskap (förvaltningsutskotten), 25 skogsvårdsstyrelser och 13 över- jägmästare. Svar erhöllos från samtliga de sålunda tillskrivna på. ett undan- tag när. Särskilda utredningar rörande arbetsförhållandena vid vårdanstalter av olika slag lämnades nu liksom vid föregående utredningstillfälle av medici- nalstyrelsen och statens fattigvårdsinspektör. ,

F orm. 2 utskickades till sammanlagt 2 811 arbetsgivare3 och återkom i be— svarat skick från 1 160 eller 41.3 % av dessa, sålunda även i detta fall ett lägre

1 Avser samtliga 111 städer. > inallcs 70 ) ” Avsikten var, såsom förut nämnts, att tillskriva samma företag som år 1922, men av de så. adresslistorna upptagna 3 127 företagen kunde 316 ej medtagas i 1925 års undersökning, i regel av det skäl, att de upphört med sin rörelse.

• Sida 13
•  Original

K. SOCIALSTYRELSEN Obs.! Nedanstående uppgifter ('i'ro till— Femte byrån försäkrade skydd jämlikt # Zmom. 4 tryckfrihetsfärorrlnlngen och kom-ma sålunda icke till obehörigas kännedom.

Tel. 209 66

Form. 2 n:?" ____________________

(Arbetsgivare och arbetare vid särskilda företag)

(Postadress)

Efter hemställan av 1923 års riksdag har Kungl. Maj:t uppdragit åt K. Socialstyrelsen att verkställa en allsidig utredning rörande verkningarna av den från och med den 1 januari (resp. 1 juli) 1920 gällande lagstiftningen om arbetstidens begränsning (8-timmarslagen). Med anledning härav får styrelsen härmed anhålla, att Ni, i vad

angår ....................... __ ..........

benäget ville

så noggrant som möjligt besvara samt senast den 1 juni1925 äter- sända detta frågeformulär till K. Socialstyrelsen-, Femte byrån, Stockholm St. Stockholm i april 1925.

GUNNAR HUSS. Anders Tvengström.

Obs.! Där-est beträffande någon fråga utrymmet å blanketten ej skulle medgiva ett fullständigt besvarande, torde sådant ske å särskild bilaga.

1. Hava vid arbetsstället i arbetstidslagen upptagna undantagsbestämmelser kommiti tillämpning och, i så fall, vilka och i vilken utsträckning (angives i huvuddrag)?

2. Arbetarnas antal och arbetstidens liingd per år. (Arbetarantalet angivas vid den ur ar- betssynpunkt mest normala månaden åren 1919 och 1924):

År 1919 (före 8-timmarslagen)

År 1924

Yrkesgren 1) _ (9119' Antal arbetare Antal dagar urbetargrupp) arbetet pågått

( .......... månad) under året

Antal arbetare ( .......... månad)

Antal dagar arbetet pågått under året

1 T. ex. vid en mekanisk verkstad maskinverkstaden, gjuteriet, smedjan etc.; vid ett tryckeri sätteriet, tryckeriet, litografiska avdelningen etc. Särskilda uppgifter för olika yrkesgrenar be- höva dock endast lämnas, i den mån speciella arbetstider förekommit inom desamma. Nödvändigt är emellertid att särhålla de med industrialstrens framställning sysselsatta arbetarna (fackarbe- terna) från magasinsdrängar, packkarlar, lagerarbetare, lastare, kuskar, chaufförer o. d. hjälparbe- tare, som besörja varornas lagring, distribution o. d.

• Sida 14
•  Original

3. Ordinarie arbetstid ') vid vanligt dagarbete (arbete på. skift redovisas under följande punkt) under i punkt 2 angivna månader:

Arbetet slutade De dagliga rasterna inföllo , Antal _— Antal anh- c Yrkesgren 5) (icke Arbetet å. fler- ,. "'"'i'? ”bal-5" Ar (eller arbetal'grilpp) Skift.) borjade talet & lör- 11 flertalet vardagar ii lördagar vid timmar i arbetare kl. varda- dagar vid nedan angivna. nedan angivna genomsnitt gar kl. kl. tider 3) tider 3) per vecka 4) 1919 | 1924 | 4. A. Arbete på skift. Därest arbete på skift förekommer, meddelas här nedan uppgifter om den

ordinarie arbetstiden under i punkt 2 angivna månader.

Antal arbetstimmar i genom-

A tal k'ft e n s 1 p r snitt per arbetare (raster 5)

vecka . .. inraknade) r Skiftform varun- Rasten—1) a Yrkesgrenar 2) AFM” (lZ—tim. skift, S-tim. der ”_ per dygn ner skift Ar (eller arbebargrupp) sk.!ftar— skift på. 2 lag, B-tim. b t t _— Vlll nedan betare skift på 3 lag 0.5. v.) pågått per ur- &. män- par angivna vid ”, betare dag &. lör- å sön- vecka tider 3) bets- t. o. m dag dag stället fredag ' 1919 1924

B. Därest så är nödigt för klarläggande av skiftform och skiftväxling, torde här angivas ar- betstidens förläggning de olika. åren för ett och samma skiftlag under tre på varandra föl- jande veckor: _

...... C. Äro skiftarbetarna eller en del av dem skyldiga—att under rasterna kvarstanna å. arbetsloka; len och, i så. fall, i vilken" utsträckning?

Övertidsarbete. Har under åren 1919 eller 1924 övertidsarbete förekommit? ____________________________ I så. fall torde dess utsträckning angivas här nedan:

År 1919 År 1924

Yrkesgren 2) Summa över—

(eller arbotargrapp) Antal arbetare, som Summa över- Antal arbetare, som tidstimmar haft övertidsarbete tidstimmar haft övertidsarbete (enligt S-tim- marslagen)

1) Härmed avses den av arbetsledniugen bestämda, i regel tillämpade arbetstiden. »— 2) Se not 1) å föregående sida. —- 3) T. ex. kl. 9—9'30 f. m., 1—2 e. m. — 4) Med fränräknande av raster men med inräknande av ev. ordinarie söndagsarbete. -— 5) Härmed avses endast raster, som infalla under själva skifttiden (ej mellan de särskilda skiften).

• Sida 15
•  Original

6. Förlorad arbetstid. det antal arbetstimmar (ev. arbetsdagar), som av olika anledningar förlorats under resp. år:

! Antal arbetstimmar (dagar), som under resp. år förlorats | åarnrpanlagda antaget , , _ till fDljd av _, Hela antalet " CS . ' . .

1 Ar ""tvätta”? ääsåtåfhåts . _ mmm” från"?” fåååfäa'fålitå's. ; utgjorde;rbetstimmar olycksfall sjukdom dålig?—115121) på grund . lgga? ååå: timmar (dagar) , (' 8:11?) av arbets- eljest falll) , brist i 1 21919 11924

===

År 1919 År 1924 7. Avlöningsform. .. .. tidlön An ar tar s n .. tal be 9, om haft overvaga de ackordslon”) _ . _ tidlöner. . . . . el lkr. . 4 . Totalh opp ( ) av under resp år utbetalade ackordsldner 2).

8. Produktion. — A. I den mån tillverkningens art det medgiver, torde här nedan för hela arbetsstället eller vissa. avdelningar därav meddelas möjligast jämförbara uppgifter rörande produktionen per arbetare och tidsenhet under år 1919 (ev. annat >normalår> före arbetstidsbegränsningen) samt är 1924:

Slag av tillverkning

Enhet vid produk- tionsberiikningen

Antal arbetare tillverknings-

Genomsnittlig pro- duktion per arbetare och timme

Genomsnittlig produktion per arbetare och tecka (ev. månad, år)

(kg., styck o. s. v.) uppgifterna avse

1919 1924 1819 1924

B. Hava under tiden 1919—24 inträffat omständigheter, vilka avsevärt påverkat den inbördes jämförbarheten av ovan angivna produktionssiffror (t. ex. större förändringar i tillverkningens art eller arbetsstyrkans sammansättning) och, i så. fall, vilka? ____________________________________________________

9. Hava efter arbetstidsbegränsningens genomförande i produktionsfriimjande syfte vidtagits några av— sevärda förändringar i avseende & arbetets rm- ordnande eller bedrivande och, i så fall, av vad slagnoeh för vilka yrkesgrupper, t. ex.:

a) Overgång från arbete i ett skift (vanligt dag- arbete) till arbete i två skift eller, vid konti- nuerlig drift, från arbete i två. skift till ar- bete i tre (eller flera)?

b) Andring av tidpunkterna för arbetets början eller slut? 0) Overgång från arbete med ett flertal raster (frukost—, middags-, kaiferaster) till arbete med färre eller en enda rast?

d) Indragning av förut iarbetstiden inräknade raster? &) Noggrannare tillämpning av bestämmelserna om arbetstidens början och slut samt förhind- rande av självtagna raster och pauser under arbetstiden?

1) Oberåknat strejk och lockout. — "') Härunder inbegripes även tonlön, premielön o. d. löne- system, varigenom lönebeloppet i väsentlig mån göres beroende av arbetsprestationen eller arbets- produkten.

• Sida 16
•  Original

f) Åtgärder till förbättrat utnyttjande av arbets- ! kraften eller anläggningen, exempelvis genom bättre anordning av arbetet, effektivare arbets— ledning etc.? .

10. Hava några förändringar iavlöningsmetoderna (ex. övergång från tidlön till ackordslön eller premiesystem) vidtagits i syfte att framkalla större effektivitet i arbetet och, isä fall, för vilka arbetargrupper och med vilket resultat?

11. Hava i syfte att främja produktionen efter ar- betstidshcgräusningcns genomförande vidtagits några åtgärder av nedan angivna slag: &) Högre grad av specialisering eller standar- disering av tillverkningen?

b) Utveckling av maskiner, transportanordningar och övriga tekniska hjälpmedel till större prestationsförmäga?

c) Ombyggnad eller utvidgning av fabriks- eller lagerlokaler?

d) Därest dylika åtgärder kunna nppgivas, vore det önskvärt erhålla upplysning om, vilka kostnader de uppgivna åtgärderna tillhopa be- tingat? ,

12. Vilka verkningar kan arbetstidsbegränsningen anses hava medfört för arbetarna, särskilt med avseende på a) arbetsamheten (ex. ökat intresse, jämnare ar- bete, mindre skolkning och :firaude», jfr punkt 6)?

b) arbetsinkomsten (ex. kompensation för den minskade arbetstiden, benägenhet att åtaga sig extraarbete pä fritid)?

e) levnadssättet, särskilt ur hygienisk synpunkt (ex. mindre sjuklighet, jfr punkt 6, förmånliga verkningar av inskränkningen av skift— och nattarbetets längd)?

13. Hava de åren 1921 och 1923 företagna ändrin- garna nv arbetstidslagen medfört nägra föränd— ringar i avseende på. lagens verkningar och,iså. fall, vilka?

14. Har ni eljest något att anföra till belysning av arbetstidslagens ekonomiska eller sociala verk- ningar?

Därest Ni låtit verkställa någon undersökning rörande arbetstidsbegränsningens ekono- miska eller sociala verkningar, torde en utförlig redogörelse för undersökningens omfatt- ning, metorl och resaltat benäget bifogas.

(Uppgiftslämnarens namn eller firmateckning)

• Sida 17
•  Original

relationstal än'1922 (55.2 %). Bland de besvarade formulären förefunnos dock ett antal, vilka antingen avsågo statliga resp. kommunala företag (tillhopa 86) eller voro alltför ofullständigt besvarade för att kunna bearbetas (125). Från- räknas dessa, befinnes antalet av utredningen berörda enskilda arbetsgivare (arbetsställen) utgöra 949, varav 52 (5.5 %) hade mindre än 5 arbetare och där— för, såsom undantagna från åttatimmarslagen, lämnats å sido även vid utred— ningen. För 908 av _de nämnda 949 företagen har redovisats antalet arbetare, vilka år 1921 tillhopa befunnits utgöra inemot 109 000. I genomsnitt kommo år 1924 liksom år 1920 cirka 120 arbetare per företag.

Det är sålunda huvudsakligen den större industriell, som berörts av under— sökningen. Medan de i utredningen medtagna enskilda arbetsställena endast utgöra c:a 1/17 av hela antalet hos yrkesinspektörerna registrerade arbets- ställen inom industri, handel och samfärdsel (15 578 år 1924). torde desamma omfatta omkring 1/5 av de vid dessa arbetsställen anställda arbetarna.

Vid samtliga de undersökta företagen sökte man. erhålla uppgifter även från de därstädes anställda a r b e t a r n a, i den mån dessa voro fackligt organi- serade. Adressuppgifter hava erhållits beträffande arbetarorganisationerna vid 1 941 företag eller 69.1 % av de i utredningen medtagna. Av de till— skrivna fackföreningarna och verkstadsklubbarna besvarade emellertid endast 419 (varav 45 vid kommunala arbetsställen) eller 21.6 % frågeformulären, och av dessa svar kunde 338 läggas till grund för statistisk bearbetning.

Huru de vid bearbetningen använda arbetsgivar— och arbetaruppgifterna från särskilda företag fördela sig på olika industrigrenar, belyses genom följande översikt:

| | * | 4 A. ) 4 B. , . 1” Metall-! 2. Jord— .. .. Pappers-Grafisk o. 5. Livs- 6" l'extil- Yrkesvru 0” ma- o sten- 0” Tra— masse— 0 Idiv a - medels— O' be- ” pp skinin— ." . industri ' ' 1.) p . . klädnade- du tri industri pappers— persin- industri i dustri s | tillv. | dustri 11 | , 3 Antal använda ( [ ag. 247 | 70 * 136 i 32 i 35 | 171 50 uppgifter enligt] form. 2 l a. 69 34 i 29 * 24 | 15 ; 57 27 .. * 10. d7. %$ 8. l9. Bygg- Kraft-, 11. 12. 130. 14. Yrkes ru I ehuru- Kemisk-l nads- belys- Handel Land- Annan Till— g Pl) o._g teknisk) verk- nings- o. och va- trans- yrkes- hopa mivaru- * in du m industri) samhet vatten- rulnger port rörelse l s verk Antal använda ag. 44 3 45; | 10 16 17 l 13 | 13 1 897 form 2 . . , & uppgifter enligt i ' a. ( 20 | 3 | 1 1 6 * 6 l 1 ' 293

3. Undersökningens representativitet.

Bakgrunden för undersökningen. Oaktat den synnerligen knappt tillmätta tiden, varöver många av de tillskrivna klagat och vilken enligt uppgift i åt- skilliga fall förhindrat eljest tilltänkta utredningar från organisationers och enskildas sida, har det sålunda lyckats erhålla ej blott mera summariska upp- gifter och allmänna uttalanden från huvudparten av de talrika myndigheter

1 Dessutom ha inkommit 85 svar avseende tekniska verk m. rn. i städerna, (vilka medtagits i följande » » » 45 , > » > > » » ) tab. under gr. 9—10. 2—253647

• Sida 18
•  Original

och organisationer, som på ett eller annat sätt kommit i beröring med verk- ningarna av denna på så många verksamhetsområden djupt ingripande lag- stiftning, utan även individualuppgifter från arbetsgivare och arbetare vid ett antal särskilda arbetsställen, sammantagna sysselsättande omkring en femte- del av den svenska industriens hela arbetarantal.

När det gäller att undersöka de ekonomiska och sociala verkningarna av lagstiftningen om arbetstidens begränsning, är det emellertid icke nog att för— foga över ett möjligast stort och allsidigt primärmaterial, utan detta material bör jämväl vara av den art och beskaffenhet, att det i görligaste mån möj- liggör ett bedömande av de speciella verkningarna av ifrågavarande lagstift— ning under någorlunda normala förhållanden på det ekonomiska och sociala området.

I sin tidigare utredning om åttatimmarslagen har socialstyrelsen framhållit, hurusom undersökningar av förevarande art tydligtvis under alla förhållanden måste vara förenade med betydande svårigheter och aldrig kunna nå ett all- deles invändningsfritt resultat, enär de till väsentlig del måste komma att grunda sig icke på fakta utan på omdömen om fakta. Vad beträffade 1922 års undersökning ökades svårigheterna i hög grad på grund av tidsförhållan— dena. Med hänsyn till de abnorma och Växlande konjunkturer, som under åren 1920—1922 voro rådande, och de omfattande konflikter på arbetsmark- naden, som ägde rum efter lagens ikraftträdande, vilka företeelser i hög grad måste förringa värdet av flertalet jämförelser, befarade styrelsen redan före denna utrednings igångsättande, att densamma icke skulle leda till några till- förlitliga resultat. När utredningen förelåg avslutad, uttalade styrelsen, att ehuru utredningen onekligen givit åtskilliga upplysningar av intresse, hade» densamma tyvärr i väsentlig mån bekräftat styrelsens farhågor. Särskilt hade konjunkturväxlingarna och svårigheten att särskilja de åtgärder, som vidtagits med hänsyn till arbetstidslagen, från anordningar, genomförda för att möta de så att säga normala kraven på driftsförbättringar, medverkat till att för— ringa betydelsen av utredningens resultat. Vidare framhölls den synnerligen stora samstämmighet för att icke säga schablonmässighet, som kännetecknat arbetsgivarsidans resp. arbetarsidans svar å frågefonnulären och som tytt på, att svaren i avsevärd mån rönt inverkan av den allmänna socialpolitiska upp- fattningen på den sida den svarande tillhört.

»Utredningens huvudsakliga resultat», säger styrelsen, >>torde i korthet kunna angivas därmed, att arbetstidslagstiftningens genomförande å ena sidan obe- stridligen förorsakat avsevärd ökning av produktionskostnaderna, men å den andra för arbetarna medfört förmåner, som av dem högt värdesättas —- verk- ningar, som icke för styrelsen inneburit någon nyhet utan redan tidigare från styrelsens sida framhållits vara att vänta. Huruvida nackdelarna i förra av- seendet visat sig skäliga eller icke i förhållande till fördelarna i det senare _— den enda jämförelse som torde kunna ifrågakomma mellan nu berörda in- kommensurabla värden —— därom anser sig styrelsen icke med stöd av utred- ningens resultat kunna uttala någon bestämd mening. De av arbetstidslagstift- ningen förorsakade olägenheterna torde även kunna förväntas i viss mån för- minskas med fortgående anpassning efter denna lagstiftning —— en process som av utredningen att döma hittills ej fortskridit synnerligen långt.»

Den industriella teknikens utveckling. Tre år hava nu förflutit, sedan detta skrevs, och närmare sex, sedan åttatimmarslagen först trädde i kraft i vårt _land. Sex år utgöra visserligen en alltför kort tid, för att man mot bakgrun- den därav skall kunna slutgiltigt bedöma arbetstidslagstiftningens ekonomiska och sociala verkningar. Men de beteckna en ganska lång tidsperiod uti indu- striens ständigt fortgående utveckling i tekniskt och arbetsorganisatoriskt av- seende. I en för ungefär ett årtionde sedan framlagd undersökning rörande

• Sida 19
•  Original

arbetsintensiteten inom den mekaniska verkstadsindustrien sökte man erhålla ett mått på nämnda utveckling genom att beräkna, huru många år, som varje artikel i medeltal förblir oförändrad till sin konstruktion och varunder den framställes genom samma maskiner och verktyg.1 När man vid olika verk- städer och fabriker sökte erhålla exempel på olika artiklar eller delar av så— dana med under en följd av år oförändrade konstruktioner och framställda på samma sätt, visade det sig, att det i flertalet fall var svårt eller omöjligt att på grund av inträffade förändringar få exempel för en längre period än 5—8 år. Undersökningen avsåg ju närmast den mekaniska verkstadsindustrien, men det vill synas, som om de därvid gjorda erfarenheterna skulle kunna för- allmänligas till att avse större delen av storindustrien. Det bör dock därvid ihågkommas, att den normala livslängden är mycket olika för olika tillverk— ningar, längre exempelvis för en gammal utexperimenterad tillverkning än för en ny, på vilken uppfinnarverksamheten alltjämt är koncentrerad, längre vid ett mångsysslande företag än vid en specialverkstad o. s. v. Det må vidare beaktas, att angivna period ingalunda är fast utan underkastad ständiga för— ändringar under inverkan av å ena sidan produktionskostnader, konkurrens- förhållanden och framtidsförhoppningar, å den andra tillgången på för nyan- läggningar och moderniseringar erforderligt kapital.

Med hänsyn till det nu anförda skulle det kunna tänkas, att dyrtiden och kapitalknappheten samt den åtminstone i vissa kretsar minskade tilltron till industriens framtida utveckling och vinstmöjligheter under de år, som hittills gått efter världskrigets avslutande, bidragit att minska kapitalinvesteringen och därigenom även att förringa hastigheten uti industriens ständigt fortgående tekniska omvandlingsprocess. I vad mån ett dylikt antagande är riktigt kan icke med bestämdhet avgöras. Någon statistik finnes ju icke på detta om- råde och kan näppeligen åstadkommas med hänsyn till svårigheterna att i siffror uttrycka och hopsummera det otal av detaljförändringar, vilka samman- tagna innebära industriens tekniska utveckling under en viss tidsperiod. Vissa hållpunkter för bedömande av utvecklingen härvidlag lämna emellertid de i kommerskollegii årliga industristatistik meddelade talen rörande drivkraft an— vänd för omedelbar fabriksdrift, vilka för åren 1913—1923 sammanställts här nedan (kraft-, belysnings- och vattenverkens siffror äro fråndragna) :2

1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 Drivkraft för eff. hästkraf- omedelbar ter (1000) 884 951 1008 1110 1181 1219 1284 1336 1327 1320 1386 fabriksdrift indextal . . 100 108 114 126 134 138 145 151 150 149 157

Man har här bilden av en raskt fortgående utveckling, vilken avbrutits endast under de svårare depressionsåren 1921 och 1922. Enär den industriella produktionens volym var tämligen oförändrad åren 1913, 1920 och 1923 — produktvärdet höll sig vid cirka 2.3 miljarder kronor efter 1913 års priser (jfr sid. 91) —— synes installeringen av ökad drivkraft mindre åsyftat en direkt ökning av företagens produktiva kapacitet i och för sig än en för- ändring av förefintliga maskiners och transportanordningars struktur i syfte att göra dem mera självverkande och arbetsbesparande än förut.3 Denna stän— digt ökade automatisering hos det industriella maskineriet, vilken till icke ovä- sentlig del torde tillkommit i syfte att genom minskning av antalet erforder- liga arbetare i görligaste mån kompensera den ökade kostnad per arbetspresta-

1 K. Petander: Arbetsintensiteten inom Sveriges mekaniska verkstadsindnstri. Nationalförenin— gens mot emigrationen undersökningar rörande svenskt näringsliv IV. Stockholm 1916. 2 Jfr »Den industriella produktionens volym i Sverige» åren 1913—1928. Kommersiella Medde- landen 1925, sid. 197 ii". 9 Jfr Gustaf Åkerman: Arbetslöner och maskinstruktur. Svensk Hnanstidning 1925, sid. 739 ff.

• Sida 20
•  Original

tion, som föranleddes av arbetstidens minskning vid i huvudsak oförändrade veckoinkomster för arbetarna, måste tillmätas stor betydelse, när det gäller att bedöma arbetstidsförkortningens ekonomiska verkningar.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller i sitt till förevarande utredning avgivna yttrande, vilket i detta som i andra avseenden nära överensstämmer med det år 1922 avgivna. att inom den svenska fabriksindustrien den långt övervägande delen av arbetet utföres med maskiner. I fråga om maskinarbete har man att göra åtskillnad mellan sådana. maskiner. som äro helautomatiska, det vill säga, där maskinen uträttar sitt arbete utan hjälp av mänsklig arbets- kraft, oeh halvautomatiska maskiner. vilka fordra någon hjälp av manuell kraft. Vid de förra maskinerna är varje produktionsökning genom större arbetsintensitet från arbetarens sida utesluten. Vid de senare är det möjligt, att arbetarna genom större energi och påpasslighct kunna öka maskinarbetets takt. Enligt föreningens uppfattning har dock detta efter arbetstidsförkort- ningen icke skett, utan den arbetstakt i regel bibehållits, som blivit den vanliga vid en viss maskin.

Utan att i detta sammanhang ingå på frågan om arbetsintensitetens ökning må här framhållas, att anförda resonemang gäller endast vid oförändrad tek- nisk organisation. Såsom framhållits även från nationalekonomiskt håll1, torde emellertid en betydande förkortning av arbetstiden innebära en förändring av de allmänna förutsättningar, som lett till den bestående fabriksorganisationen. Samarbetet mellan arbetare och maskiner bör i många fall ordnas på annat sätt vid 8 timmars arbetsdag än, när arbetstiden är 10—12 timmar. De redan in- stallerade maskinernas hastighet kan kanske ej ökas, men nya maskiner med snabbare arbetstakt och högre verkningsgrad kunna anskaffas och tillverkas. ofta på grundval av befintlig kunskap och utan att nya uppfinningar måste göras. Dylik nyanskaffning och modernisering var vid en längre arbetstid icke lönande men har blivit det efter arbetstidsförkortningen. Det finnes tal— rika. exempel på, att den jämväl före åttatimmarsdagens allmänna införande pågående successiva förkortningen av arbetstiden —— vilken i vårt land sedan medlet av 1880-talet innebar en genomsnittlig årlig förkortning av veckoarbets- tiden med cirka 1/3 timme —— betingat förändringar i den tekniska organisa— tionen. Att varje arbetare inom bomullsindustrien nu passar ett större antal spindlar eller vävstolar än för några årtionden sedan sammanhänger nog ej endast med, att dessas konstruktion något förändrats, utan också med att arbetstiden förkortats, ty vid den tidigare brukliga längre arbetstiden skulle påfrestningen med nuvarande fabriksorganisation bliva alltför svår. När man före Världskriget beräknade, att i England crfordrades dubbelt så många arbetare per 100 vävstolar som i Förenta staterna och i Indien nio gånger så många som i England, torde orsakerna till dessa stora differenser böra sökas lika mycket i olikheter i fråga om arbetstid och fabriksorganisation som i skilj- aktigheter beträffande ras och klimat.2

Att i likhet med föregående år även under tiden 1919——1924 en betydande teknisk och organisatorisk utveckling ägt rum inom den svenska industrien synes med'hänsyn till vad förut anförts otvivelaktigt. För särskilda närings- grenars vidkommande bestyrkes detta av ett flertal yttranden, som inkommit till förevarande utredning. och dessa ge även vid handen, att åttatimmarsdagens införande i stor utsträckning stimulerat omläggningen och jämväl i någon mån angivit normer för densamma.

Sågverksförbundet upplyser sålunda, att till förbundet äro anslutna 94 sågverk. Av dessa hava 32 verk antingen helt eller till väsentlig del moderniserats efter år

1 Bertil Ohlin: Ättatimmarsdagens ekonomiska'verkningar. Ekonomisk tidskrift 1924, sid. 215 ff. ? Jfr K.-G. Hagström: Bomullsindustriens produktionsförhållanden. Tull- och traktatkommit- téns utredningar och betänkanden II, Stockholm 1921, sid. 54 E.

• Sida 21
•  Original

1919, under det att 30 verk tillkommit efter samma år. — Pappersmasseförbundet skriver, att vid samtliga till förbundet anslutna fabriker under hela tiden 1920-— 1.924 oavbrutet pågått och utförts ombyggnader, utvidgningar och förändringar av alla slag, dels i syfte att modernisera fabrikerna i enlighet med den utveckling, som ständigt pågår inom denna industri, dels för ökning av fabrikernas kapacitet, ofta med 25 upp till 50 %, dels ock för att motverka följderna av åttatimmarslagen och dess närmaste verkan, ökning av arbetarantalet såväl i den egentliga driften som på alla mer eller mindre direkt därmed samhörande områden. Vad cellulosaindustricn beträffar, har fabrikstcknikens utveckling försiggått icke successivt utan med stora språng, så att vad som för 5—6 år sedan ansågs omöjligt nu ej sällan betecknar en redan tillryggalagd utveckling. — Om förhållandena inom den grafiska industrien skriver Svenska typografförbundet, att då åttatimmarsdagen är 1904 genomfördes & de dagliga tidningarnas tryckerier, åstadkoms en betydande tidsbesparing genom allmännare införande av sättmaskiner, ty en god maskiusättare presterar på en fel- fri sättmaskin samma sats som 3 handsättare. Sedan ättatimmarsdagen genom— förts även för civiltryckerierna, har här en övergång från hand- till maskinsätt— ning påskyndats. — Beträffande sockerindustrien framgår av Svenska sockerfa— briks A.-B:s svar, att här för motvägande av lagens verkningar i stor utsträckning införts förbättringar av de tekniska hjälpmedlen. För arbetsbesparande maskiner och transportanordningar m. m. har bolaget nödgats nedlägga kostnader uppgående till mellan 10 och 11 miljoner kr., vilket före lagens tillkomst av räntabilitetsskäl icke kunnat ifrågasättas. Åttatimmarslagen har sålunda i betydande mån fram— pressat förbättring i fabrikernas kapacitet och nedsättning i behovet av manuell arbetskraft, åstadkominen genom en våldsam kapitalinvestering, som vid normal utveckling delvis skulle hava utsträckts över en mycket längre tidsperiod. — Rö— rande tobaksindustrien meddelar A.—B. Svenska tobaksmonopolet, att bolaget allt— sedan sin tillkomst företagit och alltjämt före-tager förbättringar och för— enklingar i arbetsmetoderna samt anskaffat och utexperimenterat allt mer fulländade tekniska hjälpmedel. I synnerhet cigarrfabrikationen har under de senaste åren genomgått en omvälvande utveckling från förutvarande hant- verksdrift till modern maskindrift. Dessa förbättringar påbörjades före ar— betstidslagen, men påskyndades av densamma vid en tidpunkt, som var ur ekono— misk synpunkt synnerligen olämplig och olycklig. — Svenska tändsticks A.-B. anför, att inom den av bolaget kontrollerade industrien i samband med dess ekonomiska kon- centration en betydande utveckling av maskinsystem, transportanordningar m. m. skett under perioden 1920 1924. Inom en viss fabriksavdelning uppges sålunda antalet arbetare med bibehållen produktion kunnat reduceras från 300 till 25, vilken omändring i likhet med de övriga emellertid uppges ha företagits fullt oberoende av lagen. —— Till och med inom den övervägande hantverksmässigt bedrivna produk- tionen omnämnes införande av maskinella hjälpmedel. Såsom belägg härpå kan »— ehuru statens arbeten formellt ej höra under åttatimmarslagen — anföras arméns centrala beklädnadsverkstads uppgift, att elektriska Specialmaskiner införts för vissa . sömnadsarbeten, såsom knapphålssöm, kanttråckling och rundhålssöm samt för stick- ning av strumpor och ylletröjor, vilka arbeten förut utförts för hand eller & maskiner för handkraft. Även vissa regementsexpeditioner meddela, att motorer inmonterats i sy- och stoppmaskiner i skräddare- och sadelmakareverkstäderna samt maskindrivna pligg— och putsmaskiner införts i skomakareverkstäderna.

Å andra sidan framhållas det från åtskilliga håll, att depressionstiden och därmed sammanhängande förhållanden lagt hinder i vägen för eller åtminstone fördröjt en eljest önskvärd utveckling och utvidgning av de tekniska hjälp- medlen. Skånes handelskammare uttalar såsom sin mening, att åtgärder av detta slag under senare är liksom tidigare blivit genomförda i de fall, där de— samma varit ekonomiskt lönande och där finansiella resurser för deras genom-

• Sida 22
•  Original

förande stått till buds, men att dylika åtgärder på grund av den inträdda kapi- talbristen och förskjutningen i kapitalströmmen endast i begränsad omfattning kunnat vidtagas.1

Näringslivet bättre anpassat efter ättatimmarsdagen 1924 än 1920. Men även om den svenska industriens utveckling i tekniskt och organisatoriskt hän- seende under de senaste åren skulle försiggått i något långsammare takt än under tiden närmast före världskriget, var, såsom ovan påvisats, detta tempo då så hastigt, att även en förlångsammad takt måste efter fem a sex års förlopp medföra en väsentlig förändring av fabrikernas maskinella struktur och därmed sammanhängande förhållanden. Visserligen har det från arbetsgivar- håll betonats, att arbetstidsförkortningen ingalunda varit den direkta orsa- ken till de tekniska och vetenskapliga förbättringar inom industrien, vilka ut- gjort en huvudförutsättning för det senaste århundradets utomordentliga fram- steg i välstånd och levnadsstandard. Men det framgår klart vid en gransk- ning av uppgiftsmaterialet, särskilt det som härrör från enskilda firmor och branschorganisationer, att när det gällt att söka nedbringa produktionskost- naderna genom förbättrade tekniska hjälpmedel, särskild hänsyn tagits till de produktionsfördyran de verkningarna av arbetstidens förkortning. Numera torde därför den svenska industrien i tekniskt och organisatoriskt hänseende förete en väsentligt bättre anpassning efter åttatimmarsdagen än vid det tidsrum omedelbart efter dennas genomförande på lagstiftningens väg, vilket omfattades av socialstyrelsens tidigare utredning i ämnet. '

Det må emellertid understrykas, att den anpassning efter åttatimmarslagen, som hittills ägt rum från industriens sida, ingalunda kan anses fullständig och att densamma fortskridit olika långt inom olika näringsgrenar. Vidare medge föreliggande uppgifter näppeligen några fullt bestämda slutsatser, huru den industriella produktionen skall gestalta sig under fullt normala förhållanden på det ekonomiska området. Det tidsrum, som innefattas under lagens hittills- varande giltighetstid, omspänner ju synnerligen häftiga konjunkturförändrin— gar, från krigskonjunkturernas efterblomstring vid tiden för arbetstidsbegräns- ningens lagfästande och vidare genom 1921—1922 års häftiga depression och enastående arbetslöshet fram till de senaste årens relativt stabila förhållanden. Det synes vara en allmän mening, att den ekonomiska stabiliseringen ännu ej fortskridit så långt, att den skänkt näringslivet tillräcklig och varaktig trygghet. Arbetslösheten är visserligen för närvarande icke särdeles stor men icke heller betryggande ringa och kan när som helst tilltaga, om icke kon- junkturerna avgjort förbättras. Vidare hava, såsom bland annat Skånes han- delskammare påpekat, de internationella handelsförbindelserna ännu icke blivit fullständigt återställda, varför arbetstidslagstiftningens betydelse för industri- ens konkurrenskraft med utländska medtävlare icke kunnat framträda i full _ omfattning, framför allt vad hemmamarknadsindustrierna angår.

Året 1924 såsom undersökningsår. Det är, som nu lagts till grund för jäm- förelsen med förhållandena före arbetstidslagens genomförande, nämligen 1924, lämpar sig med hänsyn till då rådande jämförelsevis stabila förhållanden på arbets- och varumarknadens områden bättre härför än det vid 1922 års under- sökning använda året 1920. Förra hälften av sistnämnda år präglades ju av verkningarna av krigskonjunkturens efterdyning, den senare föll inom den nu

* I motsatt riktning går ett uttalande av direktören för A.-B. Svenska kullagerfabriken B. G. Prytz i tidskriften )Afi'ärsvärldens' festskrift 1925 (sid. 75): »En maskin har en kortare livslängd i ett land med högre arbetslöner än i ett land med lägre, i det att det förra är tvunget, för att över huvud taget kunna reda sig i konkurrensen, att ofördröjligen tillägna sig varje framsteg i en given bransch, under det att det senare kan taga saken med något större ro i förlitande på att få utjäm— ning” genom sina billigare arbetslöner. —— —— — Under ingen period torde förbättringen av gamla tillverkningsmetoder gått i mera febril takt än under de senaste fem åren.?

• Sida 23
•  Original

inbrytande kris- och depressionstiden. Men även om 'den nu valda utsiktspunkten medger bättre överblick och vidsträcktare perspektiv, låter det större avståndet många detaljer försvinna. »För varje år, som går, blir det allt svårare att utreda, i vad mån produktionsfördyringen beror på den minskade arbetstiden eller på andra omständigheter», heter det i Svenska arbetsgivareföreningens yttrande. Det har varit synpunkter som dessa, vilka gett anledning till den för— enkling i utredningens frågeställning, som förut omnämnts, nämligen att icke längre efterfråga arbetstidsbegränsningens direkta inverkan på arbetsintensi— teten, på de tekniska hjälpmedlens utveckling 0. s. v., utan nöja sig med en redogörelse för, huru utvecklingen på ifrågavarande områden gestaltat sig efter arbetstidsbegränsningens genomförande. Så många andra faktorer än arbetstiden variera och medföra förskjutningar av de olika industriernas arbetarantal, produktionens storlek 0. s. v., att ett försök att statistiskt utröna arbetstidsförkortningens direkta inverkan därvidlag lätt kan bliva mera verklighetsfrämmande än den mest abstrakta teoretiska analys.1

4. Åttatimmarslagen och åttatimmarsdagen inom det svenska närings- livet.

Åttatimmarslagens tillämpningsområde. Den svenska åttatimmarslagen har i princip en mycket vidsträckt omfattning, i det den avser varje rörelse, indu- striell eller icke, så ock hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag.

Åttatimmarslagens principiella allmängiltighet inskränkes emellertid genom åtskilliga undantag. Räckvidden av dessa och därmed lagens omfattning skall man i det följande söka beräkna. Då därvid hänsyn även skall tagas till, i vad mån inom sålunda undantagna områden på grund av lagstiftning i annan ordning eller mellan arbetsgivare och arbetare träffade kollektivavtal tillämpas en arbetsdag på 8 timmar (eller kortare), åsyftar utredningen en kartläggning av näringslivet ur normalarbetsdagens synpunkt. En huvudkälla för en dylik utredning är den i samband med 1920 års folkräkning verkställda yrkesräk- ningen, vilken innebär en väsentlig omläggning och utveckling av den tidigare tillämpade yrkesgrupperingen därhän, att man nu för första gången kan utan vågsamma approximationer fördela vårt folk på de båda sociala huvudklasserna arbetsgivare och arbetare. Resultaten av 1920 års yrkesräkning föreligga icke ännu i slutgiltigt skick, men i statistisk årsbok 1925 (tab. 22) meddelas preli- minära uppgifter om huvudresultaten, vilka för här ifrågavarande ändamål kompletterats medelst av statistiska centralbyrån benäget meddelade upplys- ningar.

Undantag för teknisk och kontorspersonal. Enligt åttatimmarslagen skall vid dess tillämpning såsom arbetare ej räknas medlem av arbetsgivarens familj samt ej heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställ- ning, ritare, bokhållare eller dårmed jämställd person samt kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde. Genom dessa bestämmelser undantages all teknisk och kontorspersonal, vilka grupper är 1920 tillhopa innefattade cirka 105 000 personer (i enskild tjänst). Enligt vad en av socialstyrelsen verkställd undersökning om de affärsanställdas arbetsförhållanden utvisar, synes dock den faktiska arbetstiden för dessa grupper i regel varit kortare än 48 timmar per vecka.

Undantag för arbetsställen av viss storlek. Ett andra undantag, som inne— bär ett karakteristiskt drag för den svenska arbetstidslagstiftningen i jämfö-

¹ Jfr Bertil Ohlin: Åttatimmarsdagens ekonomiska verkningar. Ekonomisk tidskrift 1925, sid. 92.

• Sida 24
•  Original

relse med den utländska lagstiftningen av samma art (med undantag av den- norska, schweiziska, luxemburgska och jugoslaviska), är, att tillämpningen av den förra är inskränkt till att avse större arbetsställen, varmed förstås sådana,. där i regel användas flera än fyra arbetare. Ursprungligen avsåg detta un- dantag endast smärre, mera lantliga samhällen och gällde icke i städer, kö- pingar eller municipalsamhällen med över 1 500 invånare, men vid 1921 års lagrevision utsträcktes det jämväl till större orter och fick sålunda generell innebörd. Vid 1923 års revision gavs bestämmelsen den tolkningen, att vid" arbetarantalets beräkning de arbetare skulle lämnas & sido, som eljest voro undantagna från åttatimmarslagen. Den generella räckvidden av denna sist— nämnda inskränkande bestämmelse är omöjlig att statistiskt värdesätta, var— för densamma i stort sett lämnats å sido vid följande beräkningar.

Huru stor räckvidd undantaget för mindre arbetsgivare har, det vill säga, huru många företag och arbetare därav beröras, kan icke med full säkerhet ntrönas på grundval av nu förefintlig statistik. Närmast till hands ligger det att söka upp- lysning härutinnan uti den statistik ö v e r li an tv e r k 5 i dk a r e o. d., som kommerskollegium vart femte år skall sannnanstiilla och publicera i samband med industristatistikcn för resp. år. Ifrågavarande statistik grundas emellertid i huvudsak på mantalslängderna och torde därför, åtminstone vad antalet hantverks- arbetare beträffar, bliva skäligen ofullständig, särskilt efter det allmänna upp- hävandet av den gamla plägseden, att gesäller och lärlingar hade kost och logi hos sin hantverksmästare. För övrigt föreligger hantverksstatistiken icke för senare år än 1915, enär kommerskollegium på därom gjord hemställan av Kungl. Maj:t bc— friats från skyldigheten att utarbeta dylik statistik för 1920 (och 1925).

Anledningen härtill var bland annat, att man ansett hantverkets förhållanden sko— la bliva i tillräcklig grad belysta genom den i samband med 1 9 20 års folk- räkning av statistiska centralbyrån utarbetade, väsentligt utvidgade yrkessta- tistiken. Denna statistik har, som nämnts, ännu icke publicerats i definitivt skick, men på grundval av föreliggande preliminära uppgifter torde det. kunna antages. att statistiken kommer att ge en ganska fullständig överblick över antalet hantverkare och därmed jämförliga företagare inom olika yrken och fack. För här ifrågava- rande spörsmål är emellertid nämnda statistik ej av större betydelse, enär densam— ma, såsom innebärande en personräkning och icke en företagsräkning, icke ger upp- lysning om antalet av varje särskild näringsidkare sysselsatta arbetare och biträ- den av olika slag.

Uppgifter härom torde för närvarande knappast stå att erhålla annorstädes än i riksförsäkringsanstaltens arbetsgivarcförtcckningar, som upptaga omkring 350 000 arbetsgivare, varav cirka 300 000 betecknas såsom »mindre» i den bemärkelsen, att de under hela året hava anställda högst 4 arbetare. Ifråga— varande förteckningar, vilka årligen upprättas av vederbörande mantalsskrivnings- förrättare m; fl., avse att i första hand tjäna ett försäkringstekniskt ändamål men synas även kunna utgöra ett brukbart surrogat för de allmänna företagsräknin— gar efter kontinentalt mönster, som ännu saknas i vårt land.

Enär emellertid för detta ändamål skulle krävas viss bearbetning av de förelig— gande arbetsgivareuppgifterna, framhöll socialstyrelsens chef, i en till chefen för so— eialdepartementet den 30 juni 1925 ingiven promemoria, önskvärdheten av att på grundval av detta material en statistisk utredning verkställdes rörande antalet ar- betsgivare i riket, som i regel använda högst fyra arbetare, ävensom rörande antalet hos sådana arbetsgivare sysselsatta arbetare. Utredningen borde verkställas så, att därav framginge antalet smärre arbetsgivare, resp. av dessa anställda arbetare inom särskilda yrken, och därefter inom varje yrke ske en underindelning efter län och- inom dessa åter efter städer, industrisocknar och jordbrukssocknar. För varje så- dan undergrupp borde slutligen företagarna fördelas i grupper, allt eftersom de sys- selsatte 0, 1, 2, 3 eller 4 arbetare. Enär en sådan statistisk bearbetning av hela det

• Sida 25
•  Original

föreliggande materialet torde få anses taga alltför betydande medel och arbetskraf- ter i anspråk, ansåg man för nu ifrågavarande ändamål med fördel kunna inskränka sig till en bearbetning av exempelvis uppgifterna för Stockholm (eller Göteborg) samt fem eller sex efter representativa grunder utvalda län.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 juli 1925 anbefalldes riksförsäkringsanstalten att, medelst bearbetning av det hos anstalten förda arbetsgivareregistret och de till grund för detsamma liggande primäruppgifterna, efter samråd med socialstyrelsen verkställa och skyndsamt till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i angivna hän- seende beträffande Stockholms stad samt Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Älvs- borgs, Örebro och Västernorrlands län.

Med underdånig skrivelse den 7 oktober 1925 överlämnade riksförsäkringsanstalten resultaten av den sålunda anbefallda utredningen uti 81 tabeller, av vilka ett sam— mandrag meddelas i förra delen av efterföljande tab. 1.

Rörande sättet för undersökningens verkställande meddelar riksförsäkringsanstal— ten, att densamma utförts med tillhjälp av räknekort, vilka upplagts (enligt Hol- lerithsystemet) för en pågående undersökning rörande olycksfallsriskens storlek inom olika yrkesgrupper bland hos mindre arbetsgivare anställda arbetare. De sålunda erhållna siffrorna torde dock vara något lägre än det faktiska antalet arbetsgivare med mindre än fem arbetare, enär i enlighet med tidigare tillämpat förfaringssätt aktiebolag, sågverk och rederier i stor utsträckning redovisats såsom större arbets- givare, även när de haft högst fyra arbetare. Vad beträffar arbetsgivarnas fördel- ning på yrkesgrupper har denna skett efter uppgifterna om de hos dem anställda ar— betarnas ställning och sysselsättning, vilket förhållande i de fall, då arbetsgivare sysselsatt arbetare av skilda slag, stundom medfört osäkerhet i.fråga om arbets- givarens egentliga yrke. Slutligen framhålles, att arbetsgivarnas fördelning på grup— per med olika antal arbetare skett uteslutande med hänsyn till' antalet arbetare, som hos dem varit regelbundet sysselsatta hela året. Arbetsgivare, som endast haft ar— betare anställda under en del av året, hava alltså redovisats bland arbetsgivare med ett årsarbetarantal av 0. Beträffande dylika »delarbetare» har emellertid riksförsäk— ringsanstalten uppgivit dels deras antal inom olika grupper, dels den genomsnittliga arbetstiden per år för dylik arbetskraft (i genomsnitt cirka 2 månader). Genom kombination av dessa båda slag av uppgifter kunna delarbetarna reduceras till års- arbetare och sammanläggas med dessa.

På grundval av de uppgifter, som riksförsäkringsanstalten sålunda meddelat an- gående mindre arbetsgivare och hos dem anställda arbetare i Stockholms stad och sex av rikets län, hava siffror för hela riket beräknats på sådant sätt, att uppgifterna yrkesvis fördelats på storstäder, medelstora städer, mindre städer och köpingar, in- dustrikommuner och jordbrukskommuncr (de båda senare grupperna inbördes uppde— lade cfter samma grunder som i pensionsstyrelsens statistik), varefter inom varje så— dan grupp de ursprungliga talen ökats i samma proportion som folkmängden i de nu— dersökta storstäderna, medelstora städerna, småstäderna, industrisocknarna och jord— brukssocknarna utgjorde av motsvarande ortsgrupper i hela riket. De efter denna representativa metod beräknade rikssiffrorna visa, som av tab. 1 synes, en i stort sett mycket god överensstämmelse med de av riksförsäkringsanstalten genom direkt sum— mering (samt approximativ uppskattning av de hos enskilda bolag försäkrade, till- hopa 21 000 arbetsgivare) erhållna talen för totalantalet småarbetsgivare resp. hos dessa anställda arbetare inom varje yrkesgrupp.

Undersöker man, huru arbetarna fördela sig på arbetsgivare inom olika storleks— grupper, erhålles följande resultat:

Anställda hos arbetsgivare med ett årsarbetarantal av Tillhopa

0 1 2 3 4 Årsarbetare antal — 154 105 88 960 — 42 777 20 132 305 974 % 50.3 29.1 14.0 6.6 1000 Ärsarbetare + antal 21 002 166 537 96 162 45 853 21 371 350 925 delarbetare % 6.0 47.5 27.4 13.0 6.1 1000

• Sida 26
•  Original

HH Hamm—190011?— (D v—u—n ww

HH GIF

16 17

18 19

20 21

22 23

24

25

26

27 28 29

30 31

32 33 34 35 36

37 38

Tab. 1. Uppgifter rörande antalet arbets-

Industri- och ortsgrupper

A. Stockholms stad och 6 län

(enligt riksförsäkringsanstaiteus uppgifter)

Antal arbetsgivare med ett _årsarbetarantal av

1 Siffrorna för de fem ortsgrupperna beräknade ur gruppsummorna.

!— 0 1 3 4 #1 85151”? _, _ ag . a 1 | a 2 3 B. Mekaniska verkstäder . . . 114 455 223 82 ' 29 903 1263 1382 3 övrigt. Ovrig metallindustri . . . 64 198 121 70 21 474, 734 809 4. Sten-, kol- och torvindustri . . 60 65 25 14 8 1721 189 234 5. Jordbruk, skogsbruk o. boskaps- | skötsel ............ 20 811 12 747 6 325 1 852 568 42 303; 33 225 42 570 6 B. Snickerifabriker ....... 96 183 103 46 28 456: 639 717 6 övrigt. Övrig träindustri . . 73 64 32 9 6 184l 179 222 7 Pappers- och grafisk industri. 8 48 45 30 24 155 324 337 8 A. Kvarnrörclse ........ 63 117 38 9 4 2311 236 279 8 C. Bagerier .......... 30 202 193 122 67 614! 1 222 1 272 8 H. Mejerier .......... 4 51 29 23 12 119 226 239 8 K. Slakterier o. charkuterier . . 87 81 76 41 14 299 412 468 8 övrigt. Ovrig närings- och njut- ningsämnesindustri ....... 16 44 28 21 5 114 183 203 9 I. Skrädderier ......... 86 437 233 88 49 8931 1 363 1 454 9 övrigt. Övrig textil- och bekläd- nadsindustri .......... 6 26 20 12 4 68 118 126 10 C. Sk ornakerier . ....... 69 3141I 104 38 16 541 700 743 10 övrigt- Ovrig läder-, gummi- och hårindustri .......... 21 121: 73 35 18 268 444 480 11. Kemisk-teknisk industri . . 3 10 7 2 2 24 38 40 12 B+F. Husbyggnader och bygg- nadsyrkeu .......... 531 208 124 42 28 933 694 966 12 övrigt. Ovrig byggnadsverksamhet 30 13 9 6 6 64 73 87 13 Kraft-, belysnings- och vatten— verk m. m ........... 58 82 8 4 1 153 114 138 14 A. Handelsrörelse (ej varulager och transport) ......... 160 2 401 1 341 610 236 4 748 7 857 8 160 14 B. Handelsrörelse (varulager och transport) ........... 213. 324 176 82 34 829 1 058 1 178 14 C. Kontor .......... 751 559 468 310 180 1 592 3 145 3 253 15. Sjöfart och fiske med tillhörande . transporter .......... 411 32 6 3 1 83 57 76 16 D. Åkerier, uutomobiltrafik och ' stadsbudskårer ......... 74 319 201 95 50 739 1 206 1 287 17. Bank— o. försäkringsrörelse samt i skolor. föreningar o. offentliga ! föreställningar m. 111 ....... 215 3583 130 45 31 779 877 1 063 19 A. Hotell-, restaurang- och kafé- rörelse ............ 64 446 336 159 89 1 094 1 951; 2 0601 19 B. Hushåll .......... 3 627 35 236 4 525 1 056 295 44 739 48 634 50 125] 19 C. Hälsovärdsinrättningar . . . 35 239 145 75 18 512 8263 862 20. Fastighetsförvaltning samt div. 4 företag ............ 1 820 2 051 685 199 66 4 821 4 282; 4 577 Samtliga yrkesgrupper 28 554 57 431 15 829 5 180 1 910 108 904 i — , Städer med över 100 000 inv. 704. 19 332 4 790 1 693 713 27 232 36 843, 37 464 Städer med 10—100 000 inv. . . 1 896 7 465 1 728 639 277 12 005 13 9461 14 876, Mindre städer och köpingar . . 1 060i 4 100 1 128 430 171 6 889 8 330; 8 931; Industrikommuner ....... 8 096 11 538 2 894 872 294 23 694 21 1181 24 1591 J ordbrukskommuner ...... 16 798 14 996 5 289 1 546 455 39 084 32 032 39 9771 Summa. årsarbetare ........ — 57 431 31 658 15 540 7 640 — 112 269| -—U Summa årsarbetare + delarbetare . . 7 303 60 501 33 436 16 260 7 907 — —* 125 407

• Sida 27
•  Original

givare med högst 4 arbetare år 1928.

B. E la. r'ket C.. He_1a riket .. t 1 (beräknafde 516101) (enhgt riksförsäk— B:;aägfleäåf ,,", __" . _ ,) ringsanstaltens uppf avtal b erör da. Antal arbetsgivare med ett årsarbetarantal av uppgifter)1 min- hos dessa. 0 1 2 3 4 SummLi__ ag & 1 a 2 dre anställda 1 ag 1 a 1 | a 2 ag arbetare 1 71 1 4656, 680 221 81 2 818 3 812 4 193 2 290 3 030 3 360 5 14 156 452' 292 154 50 1 104 1 698 1 883 1 080 1 720 1 885 36 136 195 153 60 31 18 457 438 581 380 380 520 20 53 73 839 45 1001 22 374 6 551 1 996 149 860 117 485 151 171 148 100 125 350 152 430 — —— 283 4801 261 118 73 1 215 1 648 1 867 1 070 1 480 1 685 42 118 248 1731 81 21 14 537 454 595 520 380 570 31 66 17 1071 98 63 46 331 676 706 310 640 660 11 32 227 422! 138 30 11 828 8732 989 790 820 940 -— — 86 553! 500 322 175 1 636 3 219 3 369 1 570 3 330 3 465 549 1 522 16 1821 105 85 44 432 823 868 610 1 270 1 325 10 18 291 2643 242 121 43 961 1 283 1 473 920 1 210 1 350 180 449 1 46 1231 77 52 10 308 473 531 380 410 585 23 62 239 1 152 615 239 120 2 365 3 579 3 837 2 240 3 620 3 910 267 735 16 68% 51 29 7 171 285 307 180 310 335 —— — 182 746 247 89 36 1 300 1 651 1 771 1 290 1 740 1 855 661 994 58 3081 187 86 39 678 1 096 1 190 610 980 1 050 262 586 4 171 14 3 4. 42 70 73 50 90 105 7 21 1 630 5816 362 106 71 2 750 1 907 2 713 2 350 1 540 2 350 721 1 893 97 37 24 13 21 192 208 255 240 210 275 —— — 197 283 29 13 3 525 392 473 490 350 445 17 46 409 5 390 3 229 1 481 549 11 058 18 487 19 348 9 710 16 590 17 090 — — 636 718 407 182 96 2 039 2 462 2 803 1 980 3 450 3 965 189 508 181 1 138 923 565 315 3 122 5 939 6 214 2 910 5 910 6 170 8 26 138 106 17 8 4 273 180 244 360 210 305 20 30 210 712 433 222 111 1 688 2 688 2 900 1 450 2 100 2 270 489 1 359 684 1 081 366 102 73 2 306 2 411 2 973 2 460 2 840 3 530 _— — 183 1 095 778 336 170 2 562 4 339 4 649 2 850 5 290 5 710 300 900 11 175 86 355 10 163 2 360 656 110709 116 385 120 873 98 700 111 800 115 750 — — 89 470 325 174 45 1 103 1 822 1 922 910 1 900 1 990 — — 5 759 4 374 1 402 482 152 12 169 9 232 10 154 11 200 8 050 9 520 356 499 97 662 154105 44480 14259 5033315 539 — — 298000 — — 4204 -— 999 27 452 6 804 2 405 1 012 38 672 52 323 53 201 34 895 50 436 51 276 5 481 21 575 4 993 1 848 803 34 700 40 317 43 005 31 433 38 866 41 415 4 058 15 704 4 322 1 645 655 26 384 31 903 34 193 23 984 30 971 33 285 21 780 31 040 7 787 2 346 792 63 745 56 820 65 010 60 338 57 253 64 445 _ 65 344 58 334 20 574 6 015 1 771 152 038 124 611 155 516 147 350 129 474 154 979 1 — 154 105 88 960 42 777 20 132 — 305 974 — — 307 000 — —— 10 067 _1 21 002 166 537 96 162 45 853 21 371 — — 350 925 — — 345 400 -— —

CDLQI—l

... omm—lawn;— 11

12 13

14 15

16 17

18 19

30 31

32 33 34 35 36

37 38

• Sida 28
•  Original

Sammandrag av tab. 1 efter större huvudgrupper av yrken.

Antal hos Beräknat anttl1

Beräknat antal arbetsgivare med mindre arbets-

! ,1 ett årsarbetaran Samt- . _ .. av kollektiv- 1 Yrkes- och orts; : tal av liga glvzrrebiltläiaenda mim] berörda * Grupper 1' H..—___...” _.,V_A__ mlndre ___—"* ***—_ i, ' ” ***—J; O ; 1 arbets- ' - hos dem; * ivare års- årsarb. mindre artäll| . 0 . 1 ' 2 3 4 3 + del- arbets- 'åa "

i arbetare arb ivare | ' ' g arbetare [

1 | Jordbruk m. m. 1 1 antal 73 839 45100 22 374 6551 1 996 149 860 117 485 151 171

% 49.3 30.1 14.9 4.4 1.3 1000 38.4 43.1 [

Hushåll. . antal 11175| 8635510163 2360 656 110709 116385 120873 10.1, 78.0. 0.2 2.1 0.6 1000 38.0 34.1 1

Illl

Industri och hantverk antal 4 162 7 283 4 034 1 783 863 18 125 24 152 27 201 2 825 6 69

23.0 40.2 22.2 9.8 4.8 1000 7.9 7.8 67.2 66.0

Handel och i *

samfärdsel 1 1

m. m. . . antal 8 486 15 367 7 909 3 565 1 518 36 845 47 952 51 680 379 3 3681

% 23.0 41.7 21.5 9.7 4.1 1000 15.7 14.7 32.8 83.4

Samtliga grup- |

per . . . antal 97 662 154 1051 44 480 14 259 5 033 315 539 305 974 350925 4 204 10 067

% 31.0 48.8 14.1 4.5 1.6 1000 1000 1000 1000 1000

,.—

därav inom Städer med över 1 100000'1nv. antal 999 27 452 6 8041 2 405 1 012 38 672 52 323 53 201 % 2.6 71.0 17.61 0.2 2.6 1000 17.1 15.2 Städer med 1 10-100 000 inv.. . . antal 5 481 21 575 4 993 1 848 803 34 700 40 317 43 005 % 15.8 62.2 14.4 5.3 2.3 1000 13.2 12.3 Mindre städer

och köpin- gar. . . antal 4058 15704 4322 1645 655 26384 31903 34193 % 15.4 59.5 16.4 6.2 2.5 1000 10.4 9.7 Industrikom-

muner. . antal 21780 31040 7787 2346 792 63745 56 820 65 010 34.2 48.7 12.0 3.7 1.21 1000 18.6 18.5 Jordbruks-

kommuner 111111 65 344 58334 20 571 6015 1771 152 038 124611 155 516

% 43.0 38.4 13.5 3.9 1.2 1000 40.7 44.3 |

Av de hos smärre arbetsgivare anställda arbetarna komma alltså närmare hälften på företag med en enda arbetare och inemot tre tiondelar på sådana med två, medåh arbetsgivare med vardera tre eller fyra anställda tillsammans sysselsätta ungefär en femtedel av hela arbetarantalet.

Det spörsmålet reser sig nu, ifall de på grundval av riksförsäkringsanstaltens ar- betsgivareregister beräknade summorna för mindre arbetsgivare och hos dessa an- ställda arbetare —— resp. cirka 315 000 och 350000 — någorlunda riktigt ange det faktiska antalet sådana. Såsom förut antytts, håller riksförsäkringsanstalten före, att talen äro något för låga. Detta antagande bekräftas för en viss yrkesgrupp ge— nom den av socialstyrelsen verkställda specialundersökningen rörande verkningar— na av lagen om begränsning av arbetstiden i bagerier och konditorier (se avd. III). Enligt denna undersökning, som grundar sig på genom länsstyrelsernas och lokal- myndigheternas förmedling införskaffade nominativa uppgifter, skulle här i landet sommaren 1925 förefunnits 5 775 bagerier och dylika arbetsställen. Beräkningarna på grundval av riksförsäkringsanstaltens arbetsgivareregister giva, som av tab. 1 fram- går, vid handen 1 636 bagerier och konditorier med högst 4 arbetare (1923), vartill komma 925 större arbetsgivare inom denna grupp (enligt statistiken över olycksfalli

• Sida 29
•  Original

arbete 1922), sålunda tillhopa 2 561 arbetsställen eller betydligt mindre än hälften av de till socialstyrelsens undersökning redovisade. En närmare granskning visar emellertid, att de största skiljaktigheterna föreligga i fråga om gruppen »arbets— givare med 0 årsarbetare», ty medan i riksförsäkringsanstaltens statistik redovisats blott 86 inom denna grupp, upptagas i socialstyrelsens specialundersökning 1701 bagerier o. (I., vilka bedrivas av innehavaren antingen ensam eller i förening med familjemedlemmarna. Dessa anses dock ej som arbetare i olycksfallsförsäkrings- lagens mening, på grund varav nu ifrågavarande arbetsgivare icke upptagas å ar- betsgivareförteckningarna och därför ej heller redovisas i riksförsäkringsanstal- tens statistik. Säkerligen gäller i stor utsträckning detsamma om de 675 bagerier, som bedrivas av företagaren jämte hans tjänstefolk. Egentliga yrkes- bagerier äro de. 3 389 företag, vid vilka finnas särskilt anställda bageriarbetare. Jämföras dessa med de i den på arbetsgivareregistret byggda statistiken kvarstående 2 475 bagerierna, blir differensen väsentligt mindre och kan till god del förklaras genom de ovan antydde svagheter, vilka i nämnda statistik föreligga, särskilt i fråga om yrkesredovisningen av sådana arbetsgivare, som bedriva flera olika slag av rö- relse (till exempel bageri och handel. bageri och kafé o. s. v.). Emellertid torde nu anförda synpunkter motivera en viss höjning av det beräknade antalet små- arbetsgivare liksom ock av antalet hos dem anställda arbetare, det senare särskilt med hänsyn till att reduktionen av »delarbetare» till »ärsarbetare» skett under den i verkligheten nog ej så vanliga förutsättningen, att dessa personer haft full sysselsättning året om, låt vara hos olika arbetsgivare.

Den på grundval av riksförsäkringsanstaltens arbetsgivareregister verkställda utredningen synes sålunda ge vid handen. att antalet hos småarbetsgivare anställda arbetare uppgår till inemot 400 000. varav cirka 172 000 hava. syssel- sättning inom jordbruket. 138 000 inom husligt arbete, 31 000 inom hantverk och småindustri samt 59 000 inom handel och samfärdsel m. m.

I sitt till förevarande utredning avgivna yttrande angående arbetstidslagens verkningar framhåller Landssekretariatet, att uti k 0 1 l 6 k t i v 0. v 1: a l e n ingå bestämmelser om arbetstidens längd, som i regel är fastställd till 8 1/2 timmar per dag och 5 1/2 timmar på. lördagen, så att arbetstiden blir 48 timmar per vecka.. Genom dessa avtal är 48 timmars arbetsvecka genomförd även för vissa, urbotargrupper, som äro undantagna från lagens tillämpning. Sålunda gälla avtalens arbetstidsbestämmelser för hantverksarbetarna inom resp. av- talsområden, oavsett om arbetare är anställd hos arbetsgivare med mindre an- tal arbet-are än fyra samt i allmänhet för arbetare vid torvmossar m. fl. områden.

Med anledning härav har det ansetts lämpligt att söka på grundval av social— styrelsens avtalsstatistik utröna dels ungefärliga antalet dylika smärre arbetsgivare, vilka äro berörda av kollektivavtal med bestämmelser rörande en arbetstid av 48 tim- mar per vecka (eller kortare), dels antalet hos ifrågavarande arbetsgivare anställda arbetare. Resultatet av denna beräkning meddelas i de sista kolumnerna av tab. 1 och det därav gjorda sammandraget. Till grund härför ligga dels uppgifter angå- ende avtal, vartdera berörande en arbetsgivare med högst fyra arbetare, dels och företrädesvis individualuppgifter rörande sådana medlemmar av avtalsslutande or- ganisationer, som hava högst fyra anställda, dels slutligen i de fall, där upplys- ningar av sistnämnda slag icke föreligga, uppgifter om avtalsslutande grupper av arbetsgivare med sammanlagt icke större arbetarantal, än att i medeltal på varje ar- betsgivare komma mindre än fem arbetare. Givetvis kunna sistnämnda grupper inrymma ett fåtal arbetsgivare med större arbetsstyrka, men å andra sidan torde åtskilliga i statistiken ej medräknade avtal omfatta arbetsgivare med mindre än fem anställda, ehuru gruppgenomsnittet överstiger detta antal. De erhållna slut- summorna torde sålunda få anses utgöra ett någorlunda tillförlitligt uttryck för antalet av kollektivavtal berörda småarbetsgivare, låt vara att uppgifterna om an-

• Sida 30
•  Original

talet hantverkare o. d., som >>underskrivit» kollektivavtalet för resp. fack, äro skäligen obestämda och växlande, särskilt när det gäller sådana orter och områden, där organisationsrörelsen bland arbetsgivare och arbetare är svagt utvecklad. Siff- rorna för kollektivavtalens räckvidd måste därför betecknas som utpräglade minimi- siffror, men detsamma gäller, som förut nämnts, även om de på riksförsäkringsan- staltens arbetsgivareförteckningar grundade sifferuppgifter-na rörande totalantalet småarbetsgivare och hos dem anställda arbetare.

Med hänsyn härtill torde en jämförelse mellan de båda serierna av uppgifter ge en icke alltför oriktig bild av relationen mellan antalet av kollektivavtalen be— rörda och oberörda, vad smådriften angår. Av hela det antal arbetare, som faller under arbetstidslagens undantagsbestämmelse rörande småföretagen, skulle alltså blott cirka 1/35 ha sina arbetstidsförhållanden kollektivt reglerade. Förhållandet ställer sig emellertid mycket olika för de olika yrkesgrupperna, ty medan inom jordbruk samt husligt arbete _— vilka branscher ju för övrigt i sin helhet äro un- dantagna från lagens tillämpning —— antalet är praktiskt sett O, stiger proportionen för handel och samfärdsel m. m. till cirka 1/15 och för hantverk och småindustri till över 1/4. Inom vissa yrken såsom bagerier, skomakerier, husbyggnadsverksamhet, åkerier m. fl. betecknas fackavtalen såsom gällande för hälften och däröver av jämväl småarbetsgivarnas personal.

Genom de undersökningar, för vilka. nu redogjorts, torde det sålunda få anses ådagalagt, att åttatimmarslagens undantag för mindre arbetsställen faktiskt utesluter ett icke obetydligt, ehuru yrkes- och ortsvis växlande antal arbetare jämväl från åttatimmarsdagen. Undantaget synes jämväl i vissa fall ha åter- verkat vid arbetstidens reglering i fråga om de från åttatimmarslagen for— mellt uteslutna statsanställda (bl. a. beträffande tullpersonal). Åtskilliga fackförbund, exempelvis skoarbetare-, transportarbetare-, automobilförare- samt hotell- och restaurangpersonalförbunden, hävda, att undantaget för små.— företag bör upphöra ej minst med hänsyn till de olägenheter i konkurrenshän- seende detsamma medför för de arbetsgivare, vilka måste följa lagen. Vad beträffar de mindre arbetsgivarna själva, synas desamma, i den mån yttran- den från dem inkommit till förevarande utredning, i regel hävda nödvändig— heten av frihet i arbetstidshänseende med hänsyn till deras rörelses i regel myc- ket oregelmässiga och säsongbetonade natur. Sveriges trafikbilägares riks- förbund anser sålunda, att en tillämpning av åttatimmarslagen i fråga om omnibus- och trafikbilrörelsen i smärre samhällen och & landsbygden i regel skulle bli ekonomisk omöjlig, om bilägaren skulle tvingas att avlöna ytterligare en chaufför, i synnerhet som den nuvarandes genomsnittliga faktiska arbets- tid plägar inskränka sig till ett fåtal timmar. De större städernas mera re— gelmässiga trafikrörelse präglas däremot på grund av där gällande kollektiv— avtal i högre grad av åttatimmarsdagens principer.

Huru arbetsförhållandena i praktiken gestaltat sig inom han tv e rk e t, under inflytande av å ena sidan åttatimmarslag och kollektivavtal, å den andra den för denna bransch, vars arbete ju i huvudsak är beställnings- och repara— tionsarbete, karakteristiska mycket växlande arbetstillgången och arbetsbråd- skan, framgår rätt klart av en enquéte bland de till Sveriges hantverksorga— nisation anslutna hantverksföreningarna. Medan en hantverksförening Vits- ordar, att inom dess område åttatimmarslagen iakttages även av de mindre arbetsgivarna inom de lantliga samhällena, säger en annan förening, att så sker, i den mån det är nödigt »för att slippa bråk med arbetarna». En hant- verksförening i södra Västergötland yttrar, att lagens verkningar sträckt sig långt utöver dess giltighetsområde, sålunda till mindre hantverkare samt även till jordbruket och dess binäringar. En förening i en halländsk stad fram- håller däremot »önskvärdheten av att lagen borde omfatta även hantverkare på

• Sida 31
•  Original

landsbygden», vilket yttrande torde få tolkas så, att åttatimmarsdagen 1 denna trakt icke tillämpas av de mindre hantverkarna 1 stadens omnejd. Även beträf- fande vissa smärre orter i Smaland och Norrland tyda uppgifterna på, att ar- betet av hantverkama alltjämt bedrives tämligen obundet. En för branschen karakteristisk uppfattning återspeglas i ett yttrande från Eskilstuna, enligt vilket ackordsarbete ofta icke räknas falla under lagen. Även från Uppsala in- tygas, att inom säsongyrkena lagen krm ggas på så sätt, att arbetet utföres på ackord, då arbetaren anser sig oförhindrad att börja eller sluta arbetet, när han själv bestämmer, »vilket visar», fortsätter föreningen, »att även arbetarna i vissa fall icke anse lagen vara praktiskt tillämpbar». Där man vid dylikt ar- bete likväl vill hålla på lagens bokstav, uppges gesällen stundom taga arbetet med sig hem och avstå från att begagna sig av mästarens verkstad.

Hcmindustrien. Från lagens tillämpning undantages arbete, som utföres i a rb et &. ren s hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. För år 1912 verkställde socialstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag en utred— ning rörande förekomsten och utbredningen i vårt land av hemindustri, var- med förstås sådan verksamhet, där personer på uppdrag av arbetsgivare för dennes yrkesmässigt bedrivna näring mot lön sysselsättas med till- verkning eller förarbetning av varor i sina egna. bostäder eller i andra arbets- lokaler, som icke tillhandahållas av arbetsgivaren. Antalet dylika hemarbe— tare uppskattades då till 28 953, varav över 3/4 kvinnor. För närvarande torde hemarbetarnas antal sannolikt vara högre, ty antalet sådana, vilka arbetat åt i kommerskollegii industristatistik redovisade företag, har ökats från 7 875 år 1913 till 8614 år 1923. Vid dylikt förvärvsarbete, där betalningen utgår efter ackordsberäkning och arbetet merendels utföres under växlande och oregel— bundna tider i samband med vanliga hem- och jordbrukssysslor, är arbetstiden av naturliga skäl helt oreglerad. — Detta arbete företer alltså någon överens- stämmelse med det i ett följande moment undantagna arbete, som till sin natur är så 0 r e g e 1 b u 11 d e t, att det icke kan förläggas till bestämda tider. En- staka exempel på dylikt arbete torde kunna nämnas, men att statistiskt ur- skilja och redovisa dess omfattning torde näppeligen vara möjligt. Till sam- ina grupp torde även kunna hänföras det vid 1923 års revision införda undan- taget för p 0 r t v ak t e r, som utföra arbetet i sin bostad.

Arbeta bcdrivet av staten. Ehuru i lagen undantages allt arbete, som be- drives av staten, innebär detta i praktiken knappast något undantag från åtta- timmarsdagens princip. Enligt en av socialstyrelsen nyligen utförd utredning utgjorde antalet statsanställda i vårt land är 1920 105 408 (varav 99 541 med full sysselsättning) och 105 333 år 1924 (97 736). Beträffande tjänstemän av högre grad, militärer, kvinnliga befattningshavare m. fl., tillhopa utgörande mer än halva antalet statsanställda, gäller dock annan (i regel kortare) arbets- tid än den, som stipuleras i åttatimmarslagen. Däremot tillämpas dennas prin- ciper i allmänhet för statens arbetare och lägre civila tjänstemän, tillhopa ut- görande minst 40 000 personer. Enligt kungl. brev gällde från den 1 januari 1919 vid arméns och marinens verkstäder och varv, fabriker och förråd, där veckoarbetstiden förut växlat mellan 48 och 72 timmar, en effektiv ordinarie arbetstid av högst 48 timmar per vecka. I fråga om uttagande av övertid och ändrad fördelning av arbetstiden vissa tider av året synas dock tillämpas något friare normer än arbetstidslagens. För statens järnvägars ban- och byggnadsarbetare, telegrafverkets linje- och verkstadsarbetare samt vatten- fallsverkets byggnadsarbetare m. fl., för vilka veckoarbetstiden intill 1918 var 54—57 timmar, infördes 48 timmars arbetsvecka i början av år 1919 på initiativ av de affärsdrivande verken själva. I fråga om driftspersonal vid post, telegraf, telefon, kraftverk, järnvägar och tull fastställdes i mitten av

• Sida 32
•  Original

år 1920 48 timmars arbetsvecka såsom medeltal för viss längre period (i regel 208 — förut 224—300 — timmar per 30 dagar, dock högst 11—13 timmar per dygn). Vid tjänstgöring, som medför synnerligen ringa ansträngning. mä dock kunna föreskrivas längre tjänstgöringstid på det sätt, att för sådan tjänstgöring den verkliga tjänstgöringstiden beräknas motsvara viss kortare tjänstgöringstid. Vid statens järnvägar uppges (febr. 1925) 1 765 eller c:a 14 % av maskin- och trafikpersonalen ha dylik längre tjänstgöringstid. Likaså kan arbetstiden i vissa fall anpassas efter det växlande arbetsbehovet under olika årstider (t. ex. för banbevakningspersonal 221 timmar för 30 dagar under april—september och 195 under oktober—mars).

Oaktat de härigenom beredda möjligheterna att till viss grad skilja mellan verkligt arbete och arbetsberedskap och oaktat driftens successiva mekanisering (särskilt vid postverket och statens järnvägar ha maskinella anordningar i stor utsträckning införts för lossning, lastning och transport) och expeditions- tidens förkortning anses arbetstidsbegränsningen vid statens verk ha medfört ett ökat behov av personal (av tullverkets tjänstgöringskommission beräknat till 1/9), i den mån icke, såsom vid exempelvis försvarsverken och statens järnvägar, tidsförhållandena medfört en väsentlig inskränkning av driften.

Nu angivna arbetstidsreglering har skett genom särskilda, under åren 1918— 1923 utfärdade kungl. brev och kungörelser. De viktigaste av författningarna rö- rande åttatimmarsdagen vid statens verk äro följande: Kungl. brev. den 12/11 1918 till arméförvaltningen, resp. marinförvaltningen angående fastställande av åtta timmars normalarbetsdag för vissa inom lant- resp. sjöförsvaret anställda arbe— tare. — Kungl. brev den 15], 1920 till generaltullstyrelsen angående provisoriska föreskrifter i fråga om reglering av arbetstiden för viss personal vid tullverket. —— Kungl. kungörelse den 15]7 1920 om ändrad lydelse av 5 16 mom. 3 och 5 185 i tull- stadgan den 1 juli 1904 (nzr 35) (sv. förf. saml. 1920 nzr 510). — Kungl. kungö— relse den 16/7 1920 angående ändrad lydelse av punkten 2) i taxan den 23 december 1910 (nzr 134) å ersättning, som enligt särskilda bestämmelser skall av trafike- rande utgöras för vissa av tulltjänstemän verkställda tjänstförrättningar (sv. förf. saml. 1920 n:r 511). — Kungl. kungörelse den 23/3 1924 med bestämmelser angå- ende tjänstgöringstid för viss personal vid tullverket (sv. förf. saml. 1924 n:r 60). _— Kungl. kungörelse den 4/6 1920 angående tjänstgöringstiden för viss driftspersonal vid statens järnvägar (sv. förf. saml. 1920 nzr 286). —— Kungl. kungörelse den 4/6 1920 angående tjänstgöringstiden för viss personal vid telegrafverket (sv. förf. saml. 1920 nzr 287). _ Kungl. kungörelse den 4/6 1920 angående tjänstgöringstiden för viss driftspersonal vid postverket (sv. förf. saml. 1920 11:1' 288). —— Kungl. kungö- relse den 18/6 1920 angående tjänstgöringstiden för viss personal vid statens vatten- fallsverk (sv. förf. saml. 1920 nzr 308). — Kungl. kungörelse den 22/12 1921 om ändrad lydelse av 5 5 i kungörelsen den 4 juni 1920 (n:r 287) angående tjänstgö- ringstiden för ViSS personal vid telegrafverket (sv. förf. saml. 1921 nzr 754). —— Kung]. kungörelse den 22/12 1921 om ändrad lydelse av % 5 i kungörelsen den 4 juni '1920 (n:r 286) angående tjänstgöringstiden för viss driftspersonal vid statens järn- vägar (sv. förf. saml. 1921 nzr 755). _— Kungl. kungörelse den 22/12 1921 om ändrad lydelse av åå 1, 3, 4 och 5 i kungörelsen den 18 juni 1920 (nzr 308) angående tjänst- göringstiden för viss personal vid statens vattenfallsverk (sv. förf. saml. 1921 n:r 756). Kungl. kungörelse den 30/0 1922 angående tjänstgöringstiden för personal vid statens järnvägars ångfärjor med hjälpfartyg (sv. förf. saml. 1922 nzr 397). — Kungl. kungörelse den 14/12 1923 om ändrad lydelse av mom. 1 av ä 5 i kungörelsen den 4 juni 1920 (nzr 286) angående tjänstgöringstiden för viss driftspersonal vid statens järnvägar (sv. förf. saml. 1923 nzr 475). —— Kungl. kungörelse den 1tl” 1923 om ändrad lydelse av 5 5 i kungörelsen den 4 juni 1920 (nzr 287) angående tjänstgöringstiden för viss personal vid telegrafverket (sv. förf. saml. 1923 n:r 476). —— Kungl. kungörelse den 14/12 1923 om ändrad lydelse av 55 1 och 5 i kungö-

• Sida 33
•  Original

relsen den 18 juni 1920 (nzr 308) angående tjänstgöringstiden för viss personal vid statens vattenfallsverk (sv. förf. saml. 1923 nzr 477).

Värdanstalter. Ett viktigt undantag från statstjänarnas normalarbetsdag sammanhänger med det i arbetstidslagen % 1 mom. d) gjorda undantaget för arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, upp- fostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt be- hov. Den vid anstalter av dylika slag anställda lägre personalen —— för läkare-, förvaltnings- och lärarepersonalen gälla särskilda bestämmelser i fråga om ar- betstiden — är emellertid blott till mindre del statsanställd (huvudmassan utgöres härvid av den till cirka 3 500 personer uppgående hospitalspersonalen), ty den egentliga sjukvården besörjes ju, liksom fattigvården, av kommuner och landsting. Enligt socialstyrelsens förenämnda utredning rörande befattnings- havare i statens och de större städernas tjänst sysselsattes inom de större stä- dernas fattigvård och sjukvård personal av här ifrågavarande slag till ett antal av cirka 4 000, och enligt vad från Svenska landstingsförbundet inhämtats äro vid länslasarett Och därmed jämförliga sjukhus anställda cirka 4 500 personer. Med hänsyn till de talrika vårdanstalter, som bedrivas även av mindre städer och landskommuner samt stiftelser o. d. torde det ej vara överdrivet att uppskatta den lägre anstaltspersonalens totalantal i vårt land till drygt 15 000 personer. Framhållas må, att beträffande dessa genomförd arbetstidsreglering näppeligen är tänkbar annat än för personalen å större anstalter, medan vid smärre >>hem» av olika slag de anställda merendels ha karaktären av hem- biträden, vilkas sysslor och ledighet ordnas efter arbetets art och krav i varje särskilt fall.

Vid utfärdandet av den första arbetstidslagen år 1919 undantogs bland annat »arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård». Härmed åsyfta- des, att från lagen skulle undantagas blott den egentliga sjukvårdspersonalen men ej sjukvårdsanstalternas ekonomi- och verkstadspersonal. Det visade sig emellertid snart, att olägenheter uppkommo av de skiljaktiga bestämmelserna för de båda personalgrupperna, varför sjukvårdsinrättningar m. fl. anstalter i stor utsträckning hos arbetsrådet begärde och erhöllo dispens (i regel till 1 oktober 1921) från tillämpningen av lagen.

Vid revisionen av arbetstidslagen vid 1921 års riksdag förelåg från social- styrelsen ett förslag om, att all personal vid sjukhusen skulle indragas under åttatimmarslagen, varvid dock skulle uppdragas åt arbetsrådet att medgiva de undantag, som kunde anses nödiga och skäliga. Riksdagen biföll emellertid ett motionsvis väckt förslag om utvidgning av undantagsbestämmelserna till att avse all personal vid sjukvårds- och andra liknande institutioner, i samband varmed 1 % mom. d) erhöll sin ovan angivna lydelse.

Rörande arbetsförhållandenas nuvarande gestaltning vid sjukhus och fat- tigvårdsinrättningar m. rn. meddelas siffermässiga uppgifter i tvenne av me- dicinalstyrelsen och statens fattigvårdsinspektör år 1922 verkställda, tidigare (sid. 8, 12) omnämnda, utredningar. I till förevarande utredning inkomna yttranden av den 19 resp. 25 maj 1925 hava nämnda myndigheter hänvisat till närss nämnda utredningar såsom i stort sett tillämpliga även på närvaran-

e ti .

Föreliggande uppgifter utvisa, att vid statens anstalter för sinnes- sj uka arbetstiden bestämts genom medicinalstyrelsens cirkulär av den 14 janu- ari och 17 mars 1920. För sjukvårdspersonal har arbetstiden fastställts till 240 effektiva timmar per 28 dagar vid dagtjänstgöring och till 216 timmar vid natt- tjänstgöring. För ekonomipersonalen (med undantag av föreståndare o. d.) har arbetstiden i regel begränsats till 48 timmar per vecka, vilka dock kunna utökas till 60, om arbetet helt eller delvis kan betraktas som vakttjänstgöring.

• Sida 34
•  Original

Arbetstidsförhdllanden vid lasarett m. fl. sjukvårdsimdttnmgar.

186 sjukhus (lasarett, Hus— S%rska Sjnk- Bader- Städer- sanatorier, sjukstugor, moder 0 era- a vdel- Elev värds- ska. ska epidemisjukhus) tilöns- nings— natt- biträde Arbetstid minimum . . . 8 7 7 8 8 7 8 7 erd gn, maximum. . . 12 13 14 13 13 13 13 13 P S' timmar medeltal . . . 9.6 10.0 10.0 10.1 10.6 10.2 9.6 9.8 . .. D " 186 Sjukhus (lasarett, Koker— Köks- Tvätt- Tvätt— Maski- Väkt' (saftig- Port- sanatorier, sjukstugor, ska biträde fore- biträde nist Eldare masta- hustjä- vakt epidennsj ukhus) stånd. re nare) Arbetstid minimum. . . 7 7 7 7 7 7 7 7 7 per dygn, maximum. . . 15 15 12 12 15 12 13 14 15 » timmar medeltal . . . 9.8 9.8 9.3 9.0 9.4 9.1 9.1 9.1 10.8;

I fråga om de landstingen underställda l ä n s 1 a s a r e t t e n och vissa andra sjukvårdsinrättningar (sjukstugor, sanatorier och epidemisjukhus) belysas arbets- förhållandena genom medicinalstyrelsens nyssnämnda utredning, vars huvudresul- tat, vad arbetstiden angår, sammanfattas i tablån härovan.

Medelarbetstiden vid samtliga undersökta 186 sjukvårdsinrättningar utgjorde 9.8 timmar per dygn, nämligen för sjukvårdspersonalen 10.2 och för ekonomipersona- len 9.5 timmar. Beaktas må, att för flertalet personalgrupper söndagsarbete är regel, ehuru detsamma i viss utsträckning plägar ersättas med motsvarande ledighet annan tid. Veckoarbetstiden utgör, enligt uppgifter från de 14 lasarett, som kunnat lämna uppgifter häröver, 61—74 timmar för sjukvårds- och 58—66 timmar för ekonomipersonalen.

Vid 90 genom fattigvårdsinspektören undersökta större f a t t i g v ä r d s i n r ä t t— ningar, av vilka 36 ägdes av städer, 41 av landskommuner och 13 av enskilda stiftelser, utgjorde arbetstiden per dygn i de 85 anstalter, varifrån uppgifter före- ligga i detta avseende:

. 8—10 10—12 mer än 12 .. 8 mmm” timmar timmar timmar obestamd 9 30 21 11 14

Såsom härav framgår, är arbetstiden vid sjukvårdsanstalter och fattigvårdsan— stalter i allmänhet utsträckt betydligt över de gränser, som genom arbetstidslagen dragits för arbetare inom industrien och andra näringsgrenar. Detta framhålles i åtskilliga till förevarande utredning inkomna yttranden från arbetarhåll. Sålunda skriver Svenska kommunalarbetareförbundet, varuti jämväl en del anstaltspersonal är organiserad: »Emellertid finnes det ännu grupper av arbetare och med dem jämställda, å vilka arbetstidslagen icke är tillämplig, ehuru så enligt vår mening borde vara fallet. Däribland är först och främst sjukhuspersonalen men även brandmännen. För sjukhuspersonalens vidkommande är arbetstiden i de flesta fall omkring 80 timmar per vecka, vilket måste anses oskäligt. För brandmännen återigen är arbetstiden visserligen icke fullt så lång, men dock betydligt längre än den borde vara. Vi äro visserligen icke blinda för att arbetstiden för nämnda kate- gorier av arbetare icke kan strikt indelas i något precist antal timmar per dag, "men torde det icke vara svårt att reglera tiden under en period av tre veckor.»

Från anstalternas ledning medges, att arbetstiden är lång, men å andra sidan framhållas arbetets oregelbundenhet och delvis lindriga natur, ävensom att detsamma

• Sida 35
•  Original

stundom, såsom i fråga om flertalet epidemisjukhus, är ett utpräglat säsongarbete, som växlar allt efter farsoters utbredning inom distriktet. Det framhålles också med skärpa, att när det gäller personal, som i regel måste bo inom anstalterna, en av arbetstidens minskning betingad personalökning icke blott innebär ökade löne- utgifter utan jämväl särskilt vid nuvarande prisförhållanden dryga byggnadskost- nader.

Genom en är 1919 införd bestämmelse i gällande lasarettsstadga bemyndigades medicinalstyrelsen att vaka över, att den vid lasarett anställda sjukvårdsbetjäningen är så talrik och har sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes densamma. Med stöd härav utfärdade medicinalstyrelsen den 14 april 1921 ett cir- kulär till direktionerna för lasarett och därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar med råd och anvisningar för ordnandet av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. I syfte att möjliggöra ökad ledighet utökades under den närmast följande tiden sjukvårdspersonalen med cirka 12 %. —— Vad fattigvårdsanstalterna beträffar, har fattigvårdsinspektionen icke tillagts något överinseende över personalens arbets- förhållanden — vilken befogenhet fattigvårdsinspektören i sitt till utredningen av— givna yttrande synes anse önskvärd _— men ha fattigvårdskonsulenterna att jämlikt sin instruktion verka för, att vid anstalterna finnes anställd tillräcklig och för sina uppgifter lämpad personal. Därvid har man särskilt sökt utverka ökad ledighet (semester) för anstalternas husmödrar och anser sig kunna konstatera en'fortgående om ock långsam förbättring av personalens arbetstidsförhållanden.

I vissa större städer ha arbetsförhållandena för anstaltspersonalen, liksom för andra lägre kommunala befattningshavare, ordnats genom kollektivavtal. Tidigast skedde detta i Malmö, där enligt överenskommelse mellan Malmö stads avlönings- nämnd och Svenska kommunalarbetareförbundet i juli 1920 särskilda specialbestäm- melser utfärdades angående arbets- och löneförhållandena för viss personal vid sta- dens sjukvårdsinrättningar, arbets- och försörjningsinrättning samt uppfostrings- hem. Enligt nu gällande avtal (av mars 1925) utgör arbetstiden för sköterskor, sköterskebiträden och städerskor 60 effektiva arbetstimmar per vecka, för tvätt- personal 52 1/2 timmar samt för övriga av avtalet berörda arbetstagare 57 timmar. Dock ha dessa arbetstider modifierats efter speciella behov vid de särskilda anstal- terna, liksom åtminstone i vissa fall den överenskomna veckoarbetstiden blott utgör medeltal av arbetstiden under året. _ Vidare föreligger sedan mars 1925 ett mellan Malmöhus läns landstings lönenämnd och Hälsingborgs stads arbets- och löneavtals- nämnd å ena sidan samt Svenska sjukhuspersonalförbundets länsförening nzr 1 å den andra ingånget arbets- och löneavtal beträffande Lunds, Hälsingborgs, Landskrona, Ystads och Hörby lasa-rett samt Orupssanatoriet. I fråga om arbetstiden stipuleras för eldare och bagare 48 timmar per vecka, medan sjukhustjänare skola arbeta 57 timmar och övrig manlig ekonomipersonal (elektriker, reparatörer, bandagister, mekaniska medhjälpare, renhållningskarlar och trädgårdsarbetare) 51 1/2 timmar per vecka. Även nattvakt har sistnämnda arbetstid. För vaktmästare och portvakter har ingen arbetstid fixerats, utan skall arbetet i regel ordnas »efter inrättningens behov». Av den kvinnliga personalen ha undersköterskor och sköterskebiträden (»B-sköterskor») och städerskor 66 timmar, baderskor 60 timmar, tvätterskor och sömmerskor 511/2 timmar och kökspersonalen 57 timmar i veckan. Genom spe- cialbestämmelser för de särskilda sjukhusen har dock arbetstiden närmare anpassats efter där rådande förhållanden. —— Vid Gävle stads arbetsinrättning, ålderdomshem och sinnessjukpaviljong samt vid Jonas Selggrens sanatorium därstädes finnes kol- lektivavtal för viss personal ansluten till Svenska kommunalarbetareförbundet. Av— talet ingår som specialbestämmelser till gällande »allmänna bestämmelser angående arbets- och löneförhållanden vid Gävle stads arbeten» och innehåller i fråga om arbetsdagens längd endast den generella regeln, att arbetstiden skall utgöra 265 timmar per månad om 30 dagar, vilket motsvarar ungefär 62 timmars arbetsvecka. Den dagliga fördelningen därav skall med hänsyn till arbetets natur fastställas av

• Sida 36
•  Original

vederbörande styrelse. — I Sundsvall har, i samband med den allmänna uppgörelsen mellan staden och dess arbetare, i oktober 1925 kollektivavtal träffats för viss under fattigvårdsstyrelsen sorterande personal, till synes dock huvudsakligen jordbruks- arbetare. Arbetstiden för dessa bestämmes till 9 1/2 (lördagar 8 1/2) timmar per dag under tiden maj—september och 81/2 timmar under oktober—april.

Vad Stockholm beträffar gjordes år 1922 framställning till stadsfullmäktige om kollektivavtal för vissa i stadens tjänst anställda befattningshavare. Fullmäktige upptogo emellertid ej frågan, enär personalens anställningsförhållandcn vore en sak, som ankomme på respektive nämnders och verks beslut. Sjukhuspersonalen vände sig nu till hälsovårdsnämnden med begäran om kollektivavtal. Denna fann det angeläget att söka erhålla en likformig reglering av arbetstidsförhållandena vid stadens sjukvårdsinrättningar och utsåg i detta syfte våren 1923 tre delegerade att förhandla med sjukhuspersonalen angående dess önskemål i detta avseende. I september 1924 förelåg ett av de delegerade uppgjort förslag om arbetstidens regle- ring för all lägre sjukvårds— och ekonomipersonal till 54 timmar i veckan (med en hel eller två halva ledighetsdagar). Detta förslag godkändes av hälsovårdsnämnden i februari 1925 med en av sjukhusstyrelsen föreslagen ändring, att för sjuksköterske- biträden i avvaktan på bostadsfrågans lösning skulle tills vidare tillämpas en arbets- tid av 240 timmar under en 4-veckorsperiod. För att kunna genomföra 54 timmars arbetsvecka för samtliga befattningshavare vid sjukhusen skulle nämligen enligt sjukhusstyrelsens utredning krävas en nyanställning av 110 befattningshavare, var- emot om sjuksköterskebiträdenas arbetstid fastställdes till 240 timmar per 4-vec- korsperiod, personalökningen kunde inskränkas till 68 personer, motsvarande en årlig lönekostnad av 90 360 kronor förutom rörligt lönetillägg. I skrivelse den 22 april 1925 till stadens tjänstenämnd föreslog hälsovårdsnämuden, att vid sjukhusen skulle inrättas sistnämnda antal nya befattningar, varigenom nämnden sade sig ha velat tillmötesgå ett krav från personalens sida, vilket nämnden med hänsyn till sjukhusarbetets art och den för industriens arbetare genomförda arbetstidsförkort- ningen funnit rimligt och beaktansvärt. Tjänstenämnden fann emellertid nämndens förslag vanskligt att genomföra, bland annat på grund av dess konsekvenser beträf- fande personalen vid andra stadens inrättningar, och återremitterade detsamma för förnyad granskning. För närvarande lärer beträffande Stockholms stads anstalts- personal pågå en utredning av möjligheterna för en differentiering av personalen i fråga om arbetstidens längd med hänsyn till arbetets art och omfattning för olika personalgrupper.

Sjöfart och fiske. Genom % 1 mom. e) undantagas från arbetstidslagen skeppstjänst och fiske. Sjöfolket, vilket för svenska handelsflottans vidkom- mande torde uppgå till cirka 18 000 personer, innefattas emellertid till större delen under lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden på svenska fartyg. På verkningarna av denna lag, vilken delvis är byggd på samma principer som åttatimmarslagen, synes det ej finnas anledning här ingå, enär desamma gjorts till föremål för särskild utredning av kommerskollegium. Vad fisket beträffar, förefinnas inom vårt land cirka 15 000 yrkesfiskare. Av dessa äro dock de allra flesta. att anse som självständiga yrkesutövare, även om de ej sällan ha en eller annan medhjälpare samt ofta arbeta förenade i lag och inbördes dela avkastningen. Såsom lönarbetare i egentlig mening synes man huvudsakligen kunna beteckna de cirka 300 man, som utgöra besättning på den i Göteborg hemmahörande trålflottan och vilkas arbetsförhållanden äro reglerade genom särskilt kollektivavtal.

J ämvägstraf'ik. Övergår man härifrån till mom. i), avser detta arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, vilken är upplåten för allmän trafik. Enär arbetsförhållandena vid statens järnvägar reglerats i samband med mot— svarande reglering för övriga statsanställda, avser detta undantag endast de

• Sida 37
•  Original

enskilda järnvägarna och av dessas till cirka 20 000 uppgående personal icke ban- och verkstadsarbetare (för vilka åttatimmarslagen gäller utom vid vi— kariat å linjetjänst) utan allenast linjepersonalen. Enligt en av Svenska järn- vägarnas arbetsgivareförening insamlad statistik uppgick denna den 1 juni 1919 till 13 334 personer, därav 4 115 åkande och 9 219 stationära.

För trafikpersonalen (med undantag av kontorspersonalen) tillämpas prin- cipen om 8 timmars arbetsdag från och med 1 juli 1920 genom överenskom- melse mellan å ena sidan arbetsgivareföreningen och å den andra järnvägs— och lokomotivmannaförbunden. Vid denna frivilliga uppgörelse enades man om en tjänstgöringstid av 208 timmar per månad, motsvarande 8 timmars arbetsdag under 26 dagar. Rent matematiskt hade denna reform beräknats skola medföra en personalökning med 3 526 man eller 26 % (19 % beträffande den åkande och 30 % beträffande den stationära personalen), men i verklig— heten blev stegringen endast ungefär 1/4 av den teoretiskt beräknade eller cirka 840 man, motsvarande 6 % av personalantalet (11 % för den åkande och 4 % för den stationära personalen). Utgiftsökningen reducerades därmed till 4 miljoner kronor från beräknade 15 miljoner kronor. Anledningen till detta ur järnvägsekonomisk synpunkt gynnsamma förhållande var, förutom återverk— ningarna av den nu begynnande depressionstiden, att man särskilt för den sta- tionära personalen lyckats åstadkomma en koncentration av arbetet genom att ur turlistorna utmönstra icke effektiv arbetstid, genom att inlägga raster, då tjänstgöringen så medgav, genom att hålla stationernas expeditioner och godsmagasin stängda för allmänheten i större utsträckning än tidigare, ge- nom införande av mekaniska kolgivningsanordningar och pumpanordningar vid vattenstationerna o. s. v. Betydelsefullt härvidlag har även varit, att det mellan organisationerna överenskommits, att efter yrkande av vederbö- rande förvaltning tjänstgöringstiden finge utsträckas i det fall arbetet, så- som ofta vid småstationer, vore av lindrig natur. Efter förhandlingar, vilka merendels resulterade i godvilliga överenskommelser men i vissa fall hän— skötos till järnvägarnas skiljedomstol för avgörande, medgavs utökad tjänst- göringstid beträffande tillhopa 815 man (av 1 563, för vilka sådan begärts). Det fastställda timantalet för ifrågavarande stationskarlar, vakter m. fl. ut— gjorde i regel 221, 234, 247 eller 260 timmar per månad.

Handelsbiträden m. fl. Genom % 1 mom. j) undantages i första hand arbete, som åligger biträde i handelsbod, vilken bestämmelse, i förening med det ovan berörda generella undantaget för kontorister, medför, att beträffande handels- personalen åttatimmarslagen tillämpas endast för den icke särdeles talrika grup— pen av lagerarbetare, magasinsdrängar, kuskar, chaufförer etc. och beträffande dessa endast inom de säkerligen rätt fåtaliga firmor, som sysselsätta minst 4 arbetare av detta slag. Handelsbiträdena torde på grundval av 1920 års folk— räkning samt en inom socialstyrelsen verkställd utredning rörande affärs- anställda kunna uppskattas till cirka 45 000, varav över hälften sysselsatta vid företag med under 5 anställda. Arbetstiden för handelsbiträden är längre än för å ena sidan kontorister, å den andra handelsarbetare. Enligt socialstyrelsens förenämnda utredning växlade den år 1919 i allmänhet mellan 40 och 60 timmar per vecka och utgjorde i genomsnitt c:a 50 timmar. De längsta ar— betstiderna förekommo inom lanthandeln samt inom de livsmedelsbutiker o. d., Vilka enligt gällande butiksstängningslag fingo öppna tidigare och stänga se— nare än andra affärer, ävensom ha öppet några timmar på sön- och helgdagar. Butiksstängningslagen av den 30 maj 1919 och denna kompletterande lokala ordningar ange den övre gränsen för butiksbiträdenas arbetstid (11 timmar1 per dag, raster inbegripna), låt vara att förberedelse- och avslutningsarbeten etc. kunna taga biträdets tid i anspråk även under timmar, då butiksdörrarna äro

' I bröd- och vissa andra livsmedelsbutiker 13 timmar.

• Sida 38
•  Original

stängda. För inemot 2 000 butiksbiträden ha kollektivavtal träffats genom Svenska handelsarbetareförbundet och Svenska livsmedelsarbetareförbundet. Arbetstiden för dessa biträden, vilka i stor utsträckning sysselsättas av koope- rativa företag, är emellertid av ganska växlande längd. Medan vissa avtal uttryckligen stadga en arbetstid av 48 timmar i veckan, föreskriver flertalet 51—57 timmar. Exempelvis må nämnas, att enligt gällande kollektivavtal mellan Stockholms bageriindustriförening och Svenska livsmedelsarbetareför- bundet, vilket för arbetarnas del strängt hävdar åttatimmarslagen och den sär- skilda bagerilagen, utgör för butiksbiträden den ordinarie arbetstiden 55 tim- mar per helgfri vecka jämte 3 timmars tjänstgöring varannan sön— och helgdag.

1 mom. j) innefattas även tvenne andra löntagargrupper, nämligen b i t r ä- den i rakstugor och frisersalonger samt badinrätt- ningar, tillsammantagna omfattande inemot 4000 personer, flertalet sys- selsatta vid smärre arbetsställen. För ifrågavarande personalgrupper var ar- betstiden tidigare synnerligen lång. Enligt en av socialstyrelsen verkställd sne— cialundersökning uppgick veckoarbetstiden för frisörbiträden merendels till 60 ——72 (medeltal 65) timmar (vid damfrisersalonger något högre) och för bad- personal till 54—84 (medeltal 69) timmar. År 1919 indrogos emellertid ifråga— varande inrättningar under butiksstängningslagen och därmed följde tydligen en avsevärd förkortning och koncentrering av personalens arbetstid. Å större orter regleras arbetsförhållandena för dylik personal numera i viss utsträckning ge- nom kollektivavtal. Enligt dessa utgör ordinarie arbetstiden för frisörer 51—54 och för badpersonal 48—54 timmar i veckan. I sitt yttrande till förevarande utredning meddelar Svenska frisörbiträdesförbundet, att ehuru dess medlemmar icke falla under lagen, så ha dock i ett par fall avtal träffats om 48 timmars arbetsvecka. I regel fastställes emellertid arbetstiden i de olika avtalen till 51—53 timmar. Denna arbetstid svarar mot vad som förekom 1919, men åren 1921—1922 stipulerades i nästan alla avtal en arbetstid på 50—51 timmar. Återgången tillskrives den omständigheten, att organisationen icke hade makt att bevara den kortare arbetstiden. Indirekt medges emellertid, att affärs— driftens krav även spelat in, ty förbundet förklarar, att åttatimmarsdagens allmänna genomförande berett lättare tillfälle för arbetare o. (1. att be- söka rak- och frisersalonger i större omfattning än förut. Samtidigt med att arbetet sålunda ökats, har det emellertid blivit jämnare, varigenom tiden för affärernas öppethållande kunnat förkortas. Å de orter, där förbundet har med- lemmar, öppnas sålunda rak- Och frisersalongerna numera klockan 8.30 f. m. i stället för förut klockan 8, och å fredagar och lördagar har stängningstiden förlagts till klockan 7 mot förut 8 e. m.

Hotell- och restaurangpersonal. Genom följande mom. k) undantages från arbetstidslagens tillämpning sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kafé— rörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Detta undan- tag, som i enahanda formulering återfanns i 1919 års arbetstidslag, motiveras genom de betydande olägenheter en lagstadgad reglering av arbetstiden skulle medföra för sådana personalgrupper, som ha att tillhandagå publiken, i syn- nerhet som dessas avlöning ännu väsentligen utgår i form av drickspengar. Ifrågavarande grupper utgöras i första hand av restaurangernas och kaféernas serveringspersonal samt hotellens portierer, vaktmästare och städerskor. Enär kontors- och kontrollpersonalen såsom sådan är undantagen från lagen om ar- betstidens begränsning, blir inom hotell- och restaurangfacket dennas tillämp- ning i huvudsak inskränkt till personalen i kök och kallskänk. Uppskattas med stöd av 1920 års folkräkning hotell- och restaurangpersonalen i sin hel- het till 23 000 personer, synes, om man tillämpar vissa relationstal från social- styrelsens specialundersökning för år 1915, kökspersonal och därmed jämställda

• Sida 39
•  Original

utgöra c:a 9 000 personer, men därav torde högst hälften komma på arbets- ställen med 5 eller flera anställda av detta slag.

Den omständigheten, att arbetstidslagens bestämmelser blott äga tillämpning på en mindredel av fackets personal, har i sin mån bidragit att öka de stora svårigheter, som arbetstidens reglering över huvud möter inom detta egenartade arbetsområde. Enligt socialstyrelsens förenämnda undersökning för år 1915 var hotell- och restaurangpersonalens arbetstid synnerligen lång. I den mån man genom att sammanjämka arbetsgivarnas och personalens ofta divergerande uppgifter kan bilda sig en uppfattning om arbetstidens längd, synes densamma då hava utgjort för personal i kök och kallskänk 85—110 (medeltal 100) tim- mar per vecka och för övrig personal 70—115 (medeltal 96) timmar. Från- räknas från denna bruttoarbetstid måltidsraster och dylika pauser, erhålles nettoarbetstiden, som synes hava utgjort för kökspersonal 70—100 (i genom- snitt 84) och för övrig personal 54—105 (i genomsnitt 79) timmar per vecka; framhållas må emellertid, att gränserna mellan de båda personalgrupperna stundom bliva något otydliga, åtminstone vad småföretagen beträffar. Under de följande åren skedde emellertid, under intryck av arbetstidens suc- cessiva förkortning inom näringslivet i allmänhet, även inom hotell- och restau- rangbranschen en väsentlig reducering av arbetstiden, vilken för Stock- holms vidkommande i socialstyrelsens utredning uppskattas till cirka 24 % (för kökspersonal 31 %) under åren 1915—1920. Sistnämnda år träffades mellan Sveriges restaurantförening och De förenade restauranternas arbets- givareförening å ena sidan samt Sveriges hotell- och restaurangpersonals för— bund å den andra ett kollektivavtal, som sedermera förnyades och gällde inom branschen intill 1924 års utgång. Enligt däri ingående bestämmelser i fråga om arbetstiden, vilka alltjämt lära tillämpas av yrkets organiserade arbets- givare, är arbetstiden för den från arbetstidslagen undantagna personalen begränsad till 180 timmar per tre veckor, oberäknat måltidsraster, med en längsta arbetstid av 70 timmar per vecka. För personal, som faller under nämnda lag, räknas den ordinarie arbetstiden till 180 timmar per tre veckor, inberäknat raster för måltiders intagande, vilka raster uppskattas till 36 tim- mar för samma tidsrymd. Denna anordning motiveras genom hotell- och restaurangarbetets säregna natur, i det att detsamma dels pågår veckan runt, dels i stor utsträckning utgör beredskapstjänst, det vill säga tillbringas i Väntan på arbete. Arbetet borde emellertid enligt avtalet förläggas så, att den anställda varje vecka kommer i åtnjutande av en helledig dag. Sistnämnda förmån sti- puleras även i det kollektivavtal, som den 7 september 1925 ingicks mellan Stockholms kaféidkareförening och Stockholms kafé— och automatpersonals fackförening (avd. 48 av Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund). För personal, som faller under lagen om arbetstidens begränsning, är enligt detta avtal arbetstiden 48 timmar per vecka. För annan kökspersonal är arbets— tiden 195 timmar per tre veckor och för kassörskor och serveringspersonal 210 timmar under samma tid. Under arbetstiden intägas måltiderna.

Nu liksom vid föregående utredning har från personalens sida framkommit klagomål över, att arbetstidslagen även i dess sålunda modifierade form icke alltid iakttages och respekteras särskilt beträffande sådana arbetsområden, där den huvudsakliga delen av arbetstagarna utgöres av kvinnor, som icke ännu på samma sätt som männen lärt sig tillvarataga sina intressen genom orga- nisationer.

Att ifrågavarande lagstiftning blott med de största svårigheter låter sig tillämpa inom hotell- och restaurangnäringen framgår även av arbetsgivar- föreningarnas yttrande, varuti starkt framhållas de vanskligheter, som möta genomförandet av en begränsning av arbetstiden inom hotell- och restaurang- facket. Den personal, som faller under arbetstidslagen, sysselsättes huvud-

• Sida 40
•  Original

sakligen i den s. k. inre tjänsten, det vill säga med matens beredning och tillagning, med diskning, med städning och renhållning, med transport av va- ror o. s. v. I mycket stor utsträckning bor denna personal inom samma bygg- nad, där arbetet utföres, eller i dess omedelbara närhet. Den lätt anord- nade och effektiva kontroll, som en arbetsgivare inom industrien kan utöva rörande arbetstidens början och slut och därunder medgivna uppehåll, står en- dast undantagsvis till förfogande för en företagare inom hotell- och restaurang- branschen, och den äger dessutom ur företagets synpunkt icke samma in- tresse för honom. För fabrikens arbetsledning är det av avgörande vikt att tillse, att arbetsstyrkan är i fullt arbete under hela den tid, den befinner sig i arbetslokalerna. I restaurangköket har arbetsdagen däremot ett annat för— lopp, dess takt markeras av måltidstimmarna, då arbetet måste forceras, under det att mellan dessa komma långa pauser, då arbetet ligger helt eller delvis nere och då det gäller att tillgodose endast någon strögäst eller att utföra en del förberedelsearbeten o. d. Restaurangägarens intresse är sålunda icke sär- skilt inriktat på att övervaka, att personalens arbetstid börjar och slutar på bestämt klockslag — det är för honom en fråga mindre av ekonomisk än av disciplinär innebörd —— utan han måste framför allt tillse, att den är tillstädes under de bråda timmarna på dagen och att dess arbetskapacitet då fullt ut- nyttjas. Det är blandningen av beredskapstjänst och effektiv arbetsprestation, säga föreningarna, som är det utmärkande för hotell- och restaurangpersona— lens arbetsförhållanden, och det är denna. omständighet, som skapar de olä- genheter, vilka medfölja det schematiska överförandet till detta arbetsområde av en i huvudsak för industriens arbetsvillkor avpassad arbetstidsnormering.

I syfte att närmare belysa de arbetstidsförhållanden, som för närvarande fak- tiskt råda inom hotell- och restaurangnäringen, särskilt med hänsyn till inkom- na anmälningar om olaga arbetstid, ha genom yrkesinspektrisens försorg under åren 1924 och 1925 trenne specialundersökningar verkställts genom personliga besök vid 181 hotell, restauranger, kaféer och automater av särskilda under— sökare, i regel yrkesinspektrisens assistenter, vilka därvid inhämtat uppgifter från såväl principaler som personal. Det sammanlagda antalet köksanställda vid de undersökta arbetsställena uppgick till 2 295 kvinnor och 189 män. För undersökningen har en redogörelse lämnats i bil. A (sid. 89 ff.) till social— styrelsens betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd. Under hänvisning till denna skall man här inskränka sig till att, till komplettering av i det föregående lämnade arbetstidsuppgifter, efter denna källa meddela nedanstående tablå över kökspersonalens veckoarbetstid med inräknande av ra- ster (beräknade till c:a 12 timmar per vecka). Uppgifterna avse 152 företag, vlizlka valrdera sysselsatte mer än 4 kokerskor, kallskänkor, köksor, disker- s or o. .: .

Antal företag med en brnttoarbetstid

för kökspersonal av: intill- 60 tim. 60—70 tim. 70—80 tim. 80—90 tim. 90—100 tim. Stockholm (66 företag) ........ 22 37 6 1 — Göteborg (19 » ) ........ 11 8 — — — Ovriga städer (67 företag) ...... 21 27 11 7 1

Yrkesinspektionens undersökningar synas bekräfta riktigheten å ena sidan av vad som från hotell- och restaurangpersonalens sida anförts i fråga om ar- betstidslagens mindre effektiva och noggranna tillämpning inom här ifrågava- rande bransch, å den andra av vad som från arbetsgivarhåll påpekats angående de stora, i vissa fall nästan oöverstigliga svårigheterna att förena en ekonomisk drift med arbetsförhållandenas inpassning i ett relativt stelt arbetstidsschema. Att härvidlag någon förändring borde ske synes tydligt, men parterna äro av motsatta meningar, i vilken riktning en dylik synes böra gå. Svenska hotell—

• Sida 41
•  Original

och restaurangpersonalens förbund framhåller sålunda, under åberopande av en vid förbundets kongress i juni 1925 antagen resolution i ämnet, nödvändig- heten av, att, vad den av principalen avlönade personalen angår, arbetstidslagens efterlevnad måtte kraftigare än hittills hävdas med avseende på de större före- tagen samt att de från lagen nu undantagna småföretagen måtte åter bliva skyldiga att tillämpa densamma. I samband därmed framhålles restaurangar- betets uppslitande natur, särskilt genom dess delvisa förläggning till natten, samt erinras om att en dylik skyddslagstiftning är betydelsefullare för ifråga— varande, till större delen kvinnliga arbetstagare än för andra, vilka med stöd av en mångårig organisation kunna bestämma över sina arbetsvillkor även utom skyddet av en dylik lag. —— Restauratörernas sammanslutningar åter hävda, att lagens genomförande vållat arbetsgivarna inom detta yrkesområde särskilt allvarliga olägenheter och anse det vara obefogat att befara, att följden av en särställning för denna näring i arbetstidsavseende skulle bliva ogynnsam för dess arbetare ur skyddssynpunkt. De yrka därför på, att hotell- och restaurangrörelsen antingen, såsom kommerskollegium och vissa reservanter inom socialstyrelsen 1922 föreslogo, helt lämnas utanför lagen, eller åtmin- stone att, om denna näringsgren över huvud skall falla inom lagens ram, dess arbetstid, i enlighet med socialstyrelsens utlåtande av år 1921, ej regleras en- ligt det generella schemat utan bestämmes genom en fri och smidig anpassning efter föreliggande omständigheter.

J ordbruket. Av de medgivna undantagen från arbetstidslagen återstå de, vil- ka upptagits i mom. f—h. De här upptagna undantagsbestämmelserna äro icke blott de numeriskt sett betydelsefullaste av alla —— de torde tillhopa avse cirka 300 000 arbetstagare, av vilka dock ett flertal äro anställda hos arbetsgivare med högst 4 arbetare —— utan deras vid upprepade tillfällen ändrade formule- ring belyser en viktig sida av arbetstidsregleringens utvecklingstendenser i vårt land.

I den första arbetstidslagen av år 1919 undantages dels skogsarbete, kolning därunder inbegripen, samt flottning, utom vid skiljeställe, dels jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga före- tag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk. Vid 1921 års riksdag vidgades undantaget för skogs- bruket till att avse all kolning, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogs- arbete (5. k. platskolning), samt all flottning, inklusive virkessortering. Vid lagens revision år 1923 tillfogades ett undantag för torvupptagning samt bränn- torv- och torvströtillverkning, varjämte undantaget beträffande jordbruk o. d. utvidgades till att jämväl omfatta byggnadsarbete för jordbruket och dess binäringar. Det sålunda delvis genomförda kravet på större rörelsefrihet för jordbruksnäringen och därmed i samband stående arbeten hade framförts i åtskilliga motioner. En av dessa gick dock utöver jordbruksnäringens ram och framhöll den skillnad, som bland annat i arbetstidshänseende råder mellan å ena sidan den mera oregelbundna sysselsättningen inom hantverk och säsong- arbete, å den andra den året om arbetande större industrien. För att vid en utredning av arbetstidslagens verkningar även nu angivna synpunkter måtte Vinna beaktande, uttalade sig riksdagen efter andra lagutskottets förslag.1 Att söka verkställa en gränsläggning mellan jordbruksnäringen i vidaste bemär- kelse och därmed i samband stående arbeten och hantverk å ena sidan samt den egentliga industrien å den andra har också varit en huvudsynpunkt i den föl- jande framställningen.

Arbetsförhållandena inom jordbruket hava fått och få alltjämt till väsentlig del sin prägel av näringens samband med naturförhållandena. Vid vårbruk, slåtter och skörd arbetade man i äldre tider ofta från solens uppgång till dess nedgång, men tog skadan igen under mellanliggande mindre arbetsdryga tider

• Sida 42
•  Original

och framför allt under den långa Vintern, då det egentliga jordbruksarbetet i huvudsak inskränkte sig till, vad som var erforderligt för kreaturens tillsyn och vård. Alltjämt rättas också, särskilt inom det i vårt land dominerande mindre jordbruket, arbetstimmarna till väsentlig del efter arbetets art och krav, men under de senaste årtiondena har, med början vid storbruket, arbetstiden i ganska stor utsträckning normaliserats och förkortats. Utvecklingen härut- innan sedan år 1911 belyses av socialstyrelsens fortlöpande lantarbetarstatistik på följande sätt för landet i dess helhet:

1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 192 Genomsnitt- lig nettoar- betstid per sommardag, timmar . . 10.5 10.4 10.4 10.4 10.3 10.1 10.1 10.1 9.9 9.8 9.8 9.8 9.9 9.9

Såsom framgår av dessa allmänna genomsnitt, från vilka visserligen talrika avvikelser uppåt eller nedåt äga rum i olika landsdelar, förkortades under redo- görelseperioden sommararbetstiden vid vanligt jordbruksarbete med drygt en halv timme per dag, vilken förkortning, även om man bortser från den ytter- ligare begränsning lördagsarbetstiden undergått på sina håll, motsvarar mer än 4 timmar per vecka. Med år 1920 synes emellertid arbetstidsförkortningen tills vidare hava upphört och i stället framträtt en viss ökningstendens, vilken synes böra sättas i samband med, att den tidigare så skarpa konkurrensen om arbets— kraften mellan jordbruk och industri nu väsentligt försvagats under inverkan av 1921—1922 års industriella arbetslöshetskris och de följande årens ihållande depression.

Enligt de kollektivavtal, som i vissa landsdelar gälla för det större jordbru— ket, har den ordinare arbetstiden fastställts till cirka 2 700 timmar, vilken summa, jämnt fördelad på sommar och vinter, motsvarar cirka 9 timmar per arbetsdag. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening framhåller i sitt utlåtande, att ifrågavarande arbetstid är en bruttoarbetstid så till vida, att i densamma vid en mångfald jordbruksarbeten ingår den stundom rätt avsevärda tiden för in- och utryckning från gården till platsen för det egent— liga arbetet. Med hänsyn härtill anser centralföreningen, att den genomsnittliga årsnåttoarbetstiden vid jordbruket ofta blir till och med kortare än 8 timmar per ag.

Härvid må emellertid erinras om, att för ett flertal lantarbetare den faktiska arbetstiden är rätt väsentligt längre än den genom kollektivavtal eller på annat sätt bestämda ordinarie. Sålunda hava arbetare, som köra hästar, i regel att svara för dessas rykt och ans, och detta körkarlarnas dagliga stallarbete tar en- ligt socialstyrelsens statistik inemot en timme i anspråk. De egentliga kreaturs- skötarnas arbetstid är ännu längre, ehuru den visserligen till god del upptages av passningsarbete. Enligt socialstyrelsens statistik utgjorde år 1924 kreaturs- skötarens arbetstid (med frånräknande av raster) 10.4 timmar om sommaren och 10.2 om vintern. Härtill kommer regelmässigt söndagsarbete, varför årsarbets- tiden för denna arbetargrupp torde i genomsnitt utgöra åtminstone 3 200 timmar.

Jordbrukets av arbetstidslagen oberoende arbetstidsförhållanden förete så— lunda väsentliga olikheter mcd industriens, vilka numera i huvudsak torde an— passat sig efter denna lag. Socialstyrelsens enquéte i ämnet visar, att mellan dessa båda arbetsområden försiggår en växelverkan så till vida, att arbetstids- förhållandena i allmänhet å en viss ort tendera att omformas efter mönstret av arbetstiden inom den näring, som där är förhärskande. Inom de egentliga jord- bruksbygderna lär, enligt Svenska lantarbetsgivarnes centralförening, lantbru- kets arbetstidsförhållanden tendera att utbreda sig särskilt å gränsmarkerna till den egentliga industrien. Före den år 1923 gjorda ändringen av åttatimmars—

• Sida 43
•  Original

lagen torde sålunda denna icke allt för noga iakttagits i fråga om till exempel torvindustri och byggnadsverksamhet å landet, och även numera torde fall finnas, då i de egentliga jordbruksbygderna en strävan existerar att komma ifrån arbetstidslagen vid sådan under denna nu fallande verksamhet, som är närmare knuten till jordbruket än till den egentliga industrien. Detta gäller i fråga om mindre sågverk, vägbyggnader o. d. arbeten av mera tillfällig art, vid vilka jordbruksbefolkningen tages i anspråk. Centralföreningen anser därför en ytterligare uppmjukning av lagen, som undantager dylika tillfälliga eller säsongarbeten, vara väl motiverad ur alla parters intresse, särskilt som dessa arbeten ofta behöva påskyndas dels för utnyttjande av den därför lämp— ligaste årstiden, dels med hänsyn till att arbetena ej sällan äro förlagda till från arbetarnas bostäder avlägsna platser.

För det omvända förhållandet, nämligen att industriens arbetsförhållanden återverka på jordbrukets, anföras även vissa exempel i centralföreningens ytt— rande. Sålunda lära t. ex. krav på förkortning av jordbrukets arbetstid, särskilt å lördagar, starkare framkomma å orter, där industrien dominerar, än i rena jordbruksbygder.

Dessa centralföreningens iakttagelser, vilka avse förhållandena i allmänhet över hela landet, bekräftas i stort sett för de olika länen av de yttranden i äm— net, som inkommit från h 11 s h å 1 1 n i n g s s ä 1 l s k a p e n s förvaltningsut— skott och i vissa fall även från sällskapens kretsavdelningar. Utlåtandena ange emellertid åtskilliga detaljer och nyanser, vilka förtjäna anföras såsom beteck— nande för förhållandena inom olika bygder.

[S t 0 0 k h 0 lm s läns hushållningssällskap konstaterar, i likhet med ett par andra, att arbetstidslagens återverkningar på jordbruket icke varit alltför stora under dess hittillsvarande giltighetstid, vilket emellertid tillskrives den omständigheten, att den industriella arbetslösheten verkat i hög grad hämmande på tendensen bland jord— bruksarbetarna att söka sig in vid industrien med dess kortare arbetstid. Man befarar emellertid, att arbetstidslagstiftningens ogynnsamma återverkningar på arbetsför— hållandena inom jordbruket skola komma att bliva starkare, i den mån arbetarbehovet inom industrien åter ökas. En kretsavdelning av U p p s al a läns hushållningssäll- skap påpekar en olägenhet, som jordbruket får vidkännas genom åttatimmarslag— stiftningen, nämligen att när yrkesmän såsom murare, plåtslagare, maskinarbetare m. fl. anlitas och jordbruksarbetare användas som hantlangare, den olika arbets- tiden medför svårigheter vid arbetets ordnande. Från en brukstrakt i samma län anföres, att vid industriföretag med jordbruk, där under skörd eller annan bråd tid industriarbetare användas vid jordbruksarbetet, brytningar och olägenheter äro ofrån— komliga på grund av den olika arbetstiden. S ö d e r m a n 1 a n d 5 läns hushåll- ningssällskap konstaterar, att jordbruksarbetarnas missnöje med den olika arbetstiden kommer till synes särskilt i närheten av städer och industrisamhällen. En annan konsekvens av arbetstidslagen är, att tiderna vid järnvägarnas godsexpeditioner ej längre äro anpassade efter lantbefolkningens arbetstid, vilket i många fall har till följd betydande olägenheter och ökade kostnader. 0 s t e r g 6 t 1 a n d s läns hus— hållningssällskap anser, att arbetstidslagens återverkningar på jordbruket hittills ej varit stora, men att man under tider av stark efterfrågan på arbetskraft inom indu- strien torde ha att räkna med en högst väsentlig skärpning av densamma. Från ett större antal lantegendomar har uppgivits, att vid anlitande av extra arbetskraft för dikningar, beteskulturer, byggnadsarbeten, skogsarbeten o. d. dessa extra arbetare numera icke kunna förmås arbeta över 8 timmar per dag, men likväl fordra en avlöning, som motsvarar eller i vissa fall till och med överstiger dittillsvarande lön för 10 timmar. Samma iakttagelse har gjorts i J ö n k ö pin g s och K r o n 0- b e r gs län, där man i vissa fall förnummit ett utpräglat förakt för jordbruket, som ej kan bevilja sina arbetare två tredjedelar av dygnet fritt. K alm a I norra och södra läns hushållningssällskap anse, att de olägenheter för jordbruket, som följt av

• Sida 44
•  Original

åttatimmarslagen, förnämligast bestå i ökad dragningskraft från industriellt håll på jordbrukets arbetare och från dessas sida i och för sig kanske icke obefogade men ekonomiskt ruinerande krav på motsvarande arbetstidsförkortning inom jordbruket. Man har stundom kunnat förmiirka en viss tröghet hos jordbruksarbetarna under da— gens sista arbetstimmar, icke så mycket av trötthet som fastmer av olust. På G 0 t— la n d med dess obetydliga industri anses arbetstidslagen ej ha utövat något nämn— värt inflytande på jordbruket. B 1 ekinge läns hushållningssällskap skriver, att det är förklarligt, om jordbruksarbetarna känna avund, då de under den vackra års- tiden se sina kamrater vid fabrikerna tidigare lediga. Men en förkortning av jord— brukets arbetstid till att under vår och sommar, det vill säga sådd och skörd, endast omfatta 8 timmar per dag är enligt sällskapets mening med hänsyn till jordbruksar— betets art så riskabel, att densamma måste anses ogenomförbar. Flerstädes i länet har man emellertid omlagt arbetsdagens indelning så, att arbetet nu slutar tidigare än förr, men då ändringarna i huvudsak inneburit förkortning av rastetiderna, ha svårigheter uppstått på så sätt, att dragarna härigenom lätt ansträngas för hårt. Lik— nande omläggning och förkortning av rastetiden omnämnes även från K ristian- s t a d s och M a lm ö h u s län. Från förstnämnda län konstateras vissa återverk— ningar av åttatimmarslagen på jordbrukets arbetsförhållanden, men det framhålles även, att dessa hittills ej framträtt särdeles tydligt eller allmänt. Orsakerna härtill sökas dels uti den rådande industriella arbetslösheten, dels uti att det ännu inom jordbruket finnes en äldre arbetarstam, som sannolikt trives bättre med jordbruks- än med industriarbete. I den mån denna ersättes av en yngre generation, vilken i allmänhet icke har något emot att övergå till industrien, och för såvitt denna går en ljusare framtid till mötes, kunna de arbetstidslagens återverkningar, vilka hittills huvudsakligen framträtt som symptom, bliva nog så allvarliga för jordbruket. Redan nu är den kortare arbetstiden inom industrien oläglig för jordbruket särskilt vid så- dana tillfällen, då den förra skall mottaga det senares produkter, exempelvis då vid tröskningen säden levereras direkt till spannmålshandlarens magasin eller socker— betorna forslas till betvågen och arbetet hos mottagaren på grund av åttatimmars- dagen slutar mitt på eftermiddagen. En i någon mån utjämnande verkan utöva en- ligt sällskapets mening yrkesarbetarna på landsbygden, ty dessa murare, snickare, målare m. fl. ha i regel samma arbetstid som jordbrukets arbetare, ehuru deras arbete är bättre avlönat på grund av att det är säsong- och yrkesarbete. Det fram- hålles även i sällskapets utlåtande, att åttatimmarsdagens införande främjat egna- hemsrörelsen, i det att å ena sidan godsägarna, under trycket av lantarbetarnas krav på högre lön och kortare arbetstid, blivit mera benägna att från egendomarna av- skilja sådana områden, som på grund av sitt avlägsna läge från gårdarna kräva myc- ket transportarbete o. d., å den andra industriarbetare, som från barndomen varit vana vid jordbruksarbete, gärna, om tillfälle yppar sig, förvärva ett eget hem att sköta under sin genom åttatimmarslagen ökade fritid.

H all a n (1 s läns hushållningssällskap håller före, att industriarbetarnas kortare arbetstid redan visat sig leda till ett visst missnöje med den längre tid, varunder de vid jordbruket anställda på grund av jordbrukets säregna natur dagligen måste sys- selsättas i arbete. Samma iakttagelse har gjorts av hushållningssällskapet i G 6 to- b 0 r g s 0 0 h B 0 h 11 s län, speciellt vad beträffar Göteborgs omgivningar och Göta älvdal samt stenindustridistrikten i norra Bohuslän. På vissa håll har jordbruks— arbetarnas arbetsprestation avgjort försämrats under den del av dagen, som överskri- der 8 timmar, eller också kräves högre löner. Älvsb o rgs läns norra och södra hushållningssällskap förklara, att åttatimmarslagen haft ett icke ringa inflytande på jordbruket i närheten av industricentra, ty där fordra arbetarna samma arbetstid som inom industrien eller ock högre lön. Inom trakter mera avlägsna från industrisam- hällen synes den ännu vid jordbruket kvarvarande äldre arbetarstammen trivas rätt väl vid sitt invanda arbete. Däremot är strävan efter kortare arbetstid mera märk- bar hos de yngre jordbruksarbetarna och särskilt hos de arbetare, vilka hava sin verk—

• Sida 45
•  Original

samhet inom jordbruket utan att egentligen tillhöra detta fack, såsom dikesgrävare, Vägarbetare, elektriker m. fl. De menliga återverkningarna på jordbruket av den industriella arbetstidsbegränsningen ha emellertid hittills varit mindre skönj- bara på grund av industriens depression och de på senare år ökade svårigheterna för emigrationen. Dock befaras i mån av bättre tider en förstärkning av de krafter, som draga från jorden, låt vara att dessa numera motverkas genom jordbruksarbetets un- derlättande tack vare fortgående mekanisering samt utjämnandet av den tidigare skarpa skillnaden mellan stad och land genom kommunikationernas förbättring och utflyttningen av städernas nöjesliv till landsbygden. Från S k a r a b 0 r g s län meddelas, att efter åttatimmarslagcns ikraftträdande arbetslönerna vid jordbruket stigit med 20 51 25 % samtidigt som arbetstiden visat tydliga tendenser till nedgång efter industriens mönster. I V ä r m 1 a n (1 s jordbruksområden anses denna lag ännu ej ha haft några direkta och påtagliga verkningar på arbetsförhållandena inom det egentliga jordbruket, men väl på sl—zogs- och flottningsarbeten. I bruksbygderna tendera däremot arbetsförhållandena vid industribolagens jordbruk allt mer och mer att omformas efter mönster från industrien. Arbetstiden understiger här i genom- snitt 9 timmar per dag och arbetslönen har kommit upp i samma nivå som för grov- arbete inom industrien. 0 r e b r o läns hushållningssällskap anser, att de praktiska inflytelserna på jordbruket av åttatimmarslagens tillämpning inom industrien hit- tills varit, att arbetsgivarna, särskilt i närheten av större samhällen, måst göra vissa _ eftergifter i fråga om arbetstiden, speciellt beträffande lördagsarbetets längd, vilka ökat totalarbetskostnaden och därigenom befordrat jordbrukets pågående omläggning i mera extensiv riktning. Från jordbruksarbetarnas sida har för-sports benägenhet att utöka förberedelserna, resp. avslutningsåtgärderna för visst arbete på bekostnad av den egentliga arbetstiden, ävensom mycket stor motvilja mot att vid för jordbruket kritiska tillfällen åtaga sig arbete å övertid. Byggnadssnickare och skogsarbetare lära även å landsbygden icke åtaga sig något som helst arbete med längre daglig ar- betstid än 8 timmar. Liknande iakttagelser ha gjorts i V ä s t m a n 1 a n d s län, men framhåller hushållningssällskapet vanskligheten av att göra något bestämt ut- talande om åttatimmarslagens återverkan på jordbruket, då man ännu ej sett denna lag tillämpas under normala tider.

Från K 0 p p a r b e r g 3 läns hushållningssällskap skrives, att arbetstidslagens återverkningar på jordbruket år från år göra sig allt mera märkbara, särskilt i trak- ter, där industribefolkningen är talrik, vilket haft en menlig inverkan på jordbrukets skötsel och ekonomiska bärkraft. I G 21 v 1 eb 0 r g s län anses åttatimmarsdagen i allmänhet vara praktiskt sett genomförd för lejd arbetskraft vid intill industriorter belägna jordbruk, ehuru arbetets tidsfördelning något skiljer sig från den, som är bruklig inom industrien. Inom de egentliga jordbruks- och skogsbygderna förekom- mer en något längre arbetstid, vilken emellertid förnämligast synes hava till orsak vidsträcktare förekomst. av körslor, särskilt skogskörslor. I Vä s t e r n o r r 1 a n (1 s län äro arbetsförhållandena på de större i regel av sågverksbolag ägda och brukade gårdarna i stor utsträckning ordnade efter industriellt mönster, men härvidlag möter det stora svårigheter att särskilja återverkningarna av arbetstidslagstiftningen från det allmänna inflytande, som industrien oberoende härav utövat och utövar. Inom det obetydligt industrialiserade V ä s t e r b 0 t. t e n s län förspörjes enligt hushåll- ningssällskapet en strävan att även vid jordbruksarbete få räkna daglig arbetstid så nära som möjligt överensstämmande med åttatimmarsdagen. Beträffande Norr— bo t t ens län har hushållningssällskapet anordnat en enquéte bland representanter för olika bygder. Även här spåras flerstädes åttatimmarslagens inverkningar i form av arbetstidsförkortning eller löneökning, vilka tendenser dock mången gång utgått icke från den fasta industrien utan från statens nödhjälpsarbeten och arbetssökande lösarbetare från industriplatserna. >>Jordbrukaren och hans söner», skriver en med- delare, »äro i regel intresserade av förtjänstarbete, som medför kontanta penningar, och arbeta då hårt, så länge man har detta arbete, i de flesta fall långt borta från hem—

• Sida 46
•  Original

met.» »Befolkningen här i allmänhet», heter det i ett annat yttrande, »tänka då de arbeta för sig själva vid såväl jordbruk som ock vid skogsbruk, knappast på vad tim- marna heta, utan måttet är vad man orkar.» Under sådana förhållanden få också, som en meddelare skriver, övriga näringsgrenar i regel rätta sig efter modernärin- gens arbetstid, även när det är fråga om smärre kvarnar och sågar.

Skogsbruket. Såsom framgår av förestående referat av hushållningssällska— pens yttranden, beröras i dessa, vad norra Sverige angår, ej sällan åttatimmars- lagens verkningar på det i dessa trakter med jordbruket nära förenade skogs- bruket. En sammanfattande redogörelse för de återverkningar, som lagstiftnin- gen om arbetstidens begränsning kan hava utövat på arbetet inom skogsnärin- gen samt därmed sammanhängande spörsmål, föreligger i det yttrande, som till socialstyrelsen avgivits av Sveriges skogsägareförbund.

Förbundet framhåller inledningsvis, att det huvudsakligen torde vara beträffan- de det större skogsbruket — d. v. s. det som utövas å bolags och bruksegendo- mar samt å privata gods och herrgårdar — som den för industrien gällande lagen om arbetstidens begränsning kan tänkas medföra några direkta eller indirekta åter- verkningar vid skogsarbetets organisation och praktiska bedrivande. Medan vid de mindre skogsbruken, allmogehemmanen och de rena husbehovsskogarna, arbetet i regel bedrives av jordägaren själv med hjälp av hemmaboende familjemedlemmar. utföres å de medelstora och större skogsbruken huvudparten av skogsarbetet med- lejd arbetskraft. Det kan då tänkas ligga nära till hands, att den inom industrien tillämpade kortare arbetstiden skulle kunna påverka arbetsstyrkorna inom nämnda skogsbruk i riktning att hos dem skapa benägenhet för en kortare arbetstid än som därstädes tidigare tillämpats. Frågan ter sig emellertid olika i olika delar av landet.

Inom N o r r 1 a n d och D a l a I 11 a bedrives skogshantering i större skala, för- utom å statens, huvudsakligen å de skogsägande bolagens och brukens fastigheter. Å dessa har under de senaste årtiondena i allt större omfattning ett rationellt skogs— bruk börjat genomföras, varigenom behovet av arbetskraft å skogarna starkt ökats. För tillgodoseendet av detta har skogsindustrien i Norrland och Dalarna blott ringa tillgång till å skogarna bosatta fasta skogsarbetare, utan är allt fortfarande nödsa- kad att för ändamålet anställa lös arbetskraft, vilken för avverkningarna och kör- ningarna under vinterhalvåret erhålles genom att tillfälliga arbetare, bestående av hemmansägare och arrendatorer samt deras söner m. fl., strömma till avverknings- platserna i skogarna. Vid arbetena under sommarhalvåret — röjningar, diknin— gar, vägarbeten, skogsodlingar och gallringar — få skogsägarna i allmänhet för- söka reda sig med hjälp av de arbetsstyrkor, som kunna uppbringas i närliggande orter. Åtskilliga av de arbetare, som på ovan angivet sätt betjäna det större norr- ländska skogsbruket, äro fackligt organiserade, och såväl dessa arbetare som de jäm— väl talrikt förekommande oorganiserade arbetarna pläga till arbetsgivarna fram- föra sina önskemål och yrkanden ej enbart beträffande prislistor och lönevillkor utan jämväl i fråga om åtskilliga detaljer vid arbetets organisation och bedrivande. Härvid har dock knappast frågan om arbetstidens begränsning tagits upp och förts fram, vartill orsaken torde få sökas däri, att det är praktiskt omöjligt, att inom skogsbrukets arbetsområden tillämpa lagföreskrifter om arbetstidens längd. Inom skogsbruket utföres nämligen så gott som allt arbete på ackord, varvid det bedrives icke under arbetsgivarens direkta övervakning eller tillsyn, utan huggningen såväl som körningen överlåtes åt arbetsmanskapet efter överenskomna prislistor, varefter det avverkade virket inmätes och mottages av arbetsgivarens ombud på vattendraget och ej i skogen. Arbetaren är sålunda ett slags entreprenör, som utför arbetet fullt självständigt och på de tider, han själv finner för gott bestämma. Ackordsavtalen innehålla inga bestämmelser om arbetstiden, utan det står arbetaren fullt fritt att arbeta 2 timmar eller 12 timmar. Härav använder han sig även i så måtto, att ar- betstiden modifieras efter väderlekens växlingar, kör—vägarnas beskaffenhet, even-

• Sida 47
•  Original

tuell brådska före snösmältningen på våren o. d. Ävenså plåga arbetarna av- passa arbetstidens längd på sådant sätt, att de kunna utföra de behövliga arbetena få sina egna jordbruk på lämpliga tider. Arbetsgivaren har i varje fall icke någon som helst möjlighet eller befogenhet att reglerande ingripa i fråga om arbetstidens längd. Jämväl beträffande skogsdikningarna och vägbyggnaderna äro förhållandena likartade. Det inom skogsbruket enda arbetet — förutom stämpling-arna, som dock kräva relativt obetydlig arbetskraft — vilket utföres på dagsverke eller mot timlön samt där arbetsgivarens personal under arbetets gång är närvarande, är skogsodlin- garna. Men det bör bemärkas, att skogsodlingarna för sig upptaga blott 2 år 5 % av den totala arbetsmängd, som konsumeras inom skogsbruket.

Av vad sålunda anförts anser förbundet framgå, att någon utsträckning av arbets- tidslagen till skogsbruket ej lämpligen bör förekomma. Skulle en sådan åtgärd vid- tagas, måste den ofrånkomligt medföra en omläggning av lagens ansvarsbestämmel- ser, i det att straffet för överträdande av lagen då måste läggas på arbetarna och ej på arbetsgivarna, enär de senare inom skogsbruket icke hava möjlighet att själva övervaka arbetstidens längd. Förbundet framhåller vidare, att en lagstadgad in— skränkning av arbetstiden skulle undanrycka de tekniska förutsättningarna för en rationell skogsvård. Flertalet arbeten i skogen äro nämligen liksom inom lantbruket rena säsongarbeten, vilka ovillkorligen måste slutföras inom viss årstid. Timmer- drivningarna måste sålunda vara avslutade före snösmältningen; flottningarna må- ste åtminstone i småvattendragen klaras, medan vårfloden pågår; skogsodlingarna i Norrland kunna endast bedrivas under ett par korta vårveckor; gallringshuggnin- garna böra med hänsyn till virkets torkning samt undvikande av insektshärjningar och lagringsskador slutföras före viss tid. Detta gör, att skogsarbetena måste kon- centreras till vissa tider av året samt då stundom starkt forceras.

Inom B e r g sl a g e n och sö d r a S v e r i g e, heter det vidare i förbundets yttrande, har skogsarbetet erhållit en i viss mån avvikande organisation mot i Norr- land. I Bergslagen finnes å de större skogsbruken en talrik stam av skogsarbetare, vilken är bofast på å skogarna belägna gårdar och lägenheter. Med hjälp av dessa fasta arbetare, vilka i sina arrende- eller hyreskontrakt åtagit sig att utföra viss mängd skogsarbete årligen, plåga de behövliga arbetena för skogens vård och av- verkning i regel kunna utföras, och lös arbetskraft plågar därför endast mer till- fålligtvis anlitas. Bergslagens skogsarbetare äro sedan åtskilliga år tillbaka i stor utsträckning organiserade och den kollektiva avtalsformen tillämpas allmänt. I dessa avtal omtalas stundom vissa maximala arbetstider för de olika årstiderna, men dessa arbetstider avse endast de sällsynta fall, då arbetet utföres mot timpenning. En allmän fixering av arbetstiden skulle vara obekväm för arbetarna själva, enär flertalet av dessa hava egna jordbruk samt utföra sitt skogsarbete på ackord i ome- delbar nårhet av hemmet. Det passar dem då bäst att själva få bestämma arbetsti- dens längd i skogen. Under sådana dagar, då väderleken omöjliggör arbete i jord- bruket, taga de kanske 10 år 12 timmar i skogen för att några dagar senare inskränka skogsarbetet till ett par morgontimmar, medan resten av dagen ägnas åt det egna jordbruket.

På herrgårdarna och godsen i södra och mellersta Sverige utföres skogsarbetet till god del av gårdens jordbruksarbetare, vilka under vintern i viss omfattning syssel- sättas med skogshuggningar o. d. Då dessa arbetare hava årslön och stat eller kost, utföres deras skogsarbete ej på ackord. Vissa, sedvanliga eller stundom genom kollektivavtal överenskomna arbetstider följas, varvid arbetsdagens längd i regel starkt begränsas genom den mörka årstiden. Då dessa arbetare stundom insättas på skogskulturer, nödvändiggör vårbrådskan användande av 10 timmars effektiv ar- betstid, vilken ju, som förut anförts, sommartid är regel inom jordbruket.

Såsom en sammanfattning av vad ovan anförts, uttalar förbundet, att på grund av skogsarbetets säregna natur frågan om arbetstidens längd och reglering knappast kan anses vara aktuell inom denna näringsgren.

• Sida 48
•  Original

Den skildring Sveriges skogsägareförbund sålunda givit av arbetstidsförhål- landena inom skogsbruket överensstämmer i stort sett med de uppgifter i detta avseende, vilka meddelas i s 0 c i a l s t y r el s e n s är 1916 publicerade 5 p e- c i a 1 u n d e r s ö k n i n g rörande skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhål- landen i Värmland, Dalarna och Norrland. Enligt denna utgjorde arbetstiden för huggare i medeltal 7.7 timmar per dag under månaderna november _januari och 9.7—9.8 timmar under tiden februari—april. Körarnas ar- betsdag var i allmänhet något längre, enär de måste använda avsevärd tid på skötseln av sina hästar och vården av sina körredskap. På grund av körarbetets oregelbundna natur ansågs emellertid arbetstiden härvid icke kun- na siffermässigt fixeras. Till stor del bestämmes ju arbetsdagen av drivnings- vägens langd. Är vägen så lång, att det t. ex. kräv es 3 timmar för en >>fora», vill köraren givetvis hinna med tre foror på dagen och icke endast tva. Är det fem timmars väg, bör han få göra två foror o.s.v.

Rörande den industriella åttatimmarsdagens återverkan på arbetet å statens och enskildas skogar föreligga en mångfald uppgifter i de yttranden, som till förevarande utredning avgivits av rikets s k 0 g s v ä r d 5 s t y r e l s e r, ö v e r- jägmästare och revirförvaltare.

Dessa uppgifter bekräfta, vad i skogssällskapets yttrande framhållits, näm- ligen att med hänsyn till det inom skogsbruket rådande säsong- och ackordsar- betet åttatimmarslagens återverkningar på skogsbruket icke varit alltför stora. I huvudsak anses de ha gjort sig gällande i form av en viss fördyring av arbets- prisen, i den mån arbetarna lyckats genomföra kraven på, att ackorden icke blott under vinter- utan även under sommarhalvåret skulle uträknas efter 8 timmars arbetsdag. Vid skogsodlingar o. d. arbeten, som avlönas med timpenning, har man dock flerstädes, särskilt kring städer och industrisamhäl- len, konstaterat svårigheter att få arbetarna att arbeta mer än 8 timmar per dag Däremot uppges det sällan möta någon svårighet att få dylika arbeten utförda på övertid mot särskild ersättning. Även mom denna grupp av upp— giftslämnare uttalas åtskilliga farhågor för, att den sålunda på sina hall fram- trädande tendensen att lägga åttatimmarsdagen till grund för arbetet eller åt— minstone prissättningen skulle i hög grad stärkas och medföra svåra verknin- gar för skogs- och jordbruket, därest under en ny industriell högkonjunktur tillgången på arbetare åter skulle bli mindre än efterfrågan.

Åttatimmarslagens indirekta verkningar på skogsbrukets arbetsförhållanden äro emellertid av mycket växlande art och intensitet i olika trakter, tydligen sammanhängande med att den allmänna uppfattningen i arbetstidsfrågan före- ter stora skiljaktigheter icke blott beträffande olika socialgrupper utan även mellan olika bygder. En orientering i detta avseende ger tab. 2, varest de sär- skilda reviren på grundval av revirförvaltarnas uppgifter fördelats i sådana, där arbetsförhållandena vid skogsbruket icke synas ha rönt inverkan av åtta- timmarslagen, och i sådana, där så i mindre eller större grad varit fallet. Till- hopa innefatta ifrågavarande grupper resp. cirka 2/5, 2/5 och 1/5 av de upp- giftslämnande reviren, men förhållandena synas vara rätt växlande inom olika landsdelar. Starkast förefaller den industriella arbetstidens begränsning ha återverkat på skogsbruket i Dalarna och Bergslagen, svagast i å ena sidan Syd- sverige, å den andra övre Norrland. Tabellen utvisar även, att omformningen av skogsbrukets arbetsförhållanden, där sådan ägt rum, merendels anses bero på inflytande från arbetssedvänjorna från närbelägna städer och industrisam- hällen. Mera sällan anses saken vara att tillskriva påverkan av organisationer, tidningspress eller ortsfrämmande lösa arbetare.

Trädgårdsskötsel. Vad beträffar trädgårdsskötseln, vilken ju dels bedrives såsom en binäring till jordbruket, dels utan samband med detta, har, i motsats till vid föregående utredningstillfälle, något yttrande ej inkommit från Svenska

• Sida 49
•  Original

Tab. 2. Översikt över åttatimmarslagens återverkningar på, skogsarbetet enligt revirförvaltarnas uppgifter.

Därav revir, varest arbetsförhållandena vid . .. . skogsbruket uppg1v1ts hava l:;äsnilvilddrfänsliåmsllidä— Antal påverkats av arbetstidslagen bruket angivits såsom bety- upp- _ _ _. _ dande, anses denna bero på. gifts- 1 obetydlig utsträckning

-- . läm- . .

Overjäg- take . endast inflytan-

mästar- i??? päver- 61122? ] endast vid i be- de fr.arl). påverkan påverkan

distrikt ( _ katsav b . d b ackords- tydliv sedväuj. av arb.-

_nn arbets- ett"” vi ar " ber. . '” inom genom organisa- vanda . d _ stader därorts- &_ el- t1ll— U_t' .. b _ losa arb. t' npp- t1 3 och in- främ. (grun jest bopalsn'äCk' "nu e.. från mner . lagen . val 8 t. nin lagnasta- och tid- glfter) dustn- arb. an- dagsv i g der 0 andra nings- åfäl' vandas st. för industri— orter press a. en 10 tim.) samh. Ovre Norr-

bottens . 14 6 1 — 4 3 8 — —— — — Nedre Norr-

bottens . 12 5 1 — — 5 6 1 1 — — Skellefteå . 10 6 —- -— 1 3 4 —— — — — Umeå . . . 11 6 1 -— 1 » 1 3 2 1 — — l Härnösands 12 5 — l 1 1 3 4 1 —- ——

11 Mellersta

, Norrlands 9 7 —- — — 1 1 1 — — Dalarnas . 10 3 — —- — 2 2 5 1 -— 2 Stockholm—

Gävle . . 9 3 1 — 1 1 3 3 2 — 1 Bergslags . 9 1 1 1 3 —— 5 3 3 — -—— Ostra . . . 8 1 1 _ — 4 5 2 -— — 1 Västra . . 9 1 3 1 — 1 5 3 — 2 1 Smålands . 10 2 2 1 l 3 7 1 1 — _

i Södra . . . 8 3 2 1 — 2 5 — —- — — Samt- antal 131 49 13 & 12 27 57 25 10 2 5 liga i %1 1000 37.4 9.9 3.8 9.2 20.6 43.5 19.1 7.6 1.5 3.8

trädgårdsarbetereförbundet, sannolikt av det skäl, att detta sammanslagits med Svenska lantarbetareförbundet. Däremot föreligga skrivelser från föreståndar- na för vissa större kommunala och privata park- och trädgårdsanläggningar samt från Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund och Stockholms handels- trädgårdsmästareförening. Tillgängliga upplysningar ge vid handen, att åtta- timmarsdagen för närvarande tillämpas blott inom trädgårdsanläggnings— branschen, medan inom den egentliga trädgårdsodlingen arbetstiden utgör 9 21. 10 timmar per dag om sommaren och 7 a 7 1/2 timmar om vintern. I handelsträd- gårdarna omkring Stockholm tillämpas i regel en sommararbetstid av 58 timmar per vecka, förlagd mellan klockan 6 f. 111. Och 6 (lördagar 4) e. m. Trädgårdsar- betarnas arbetstid synes under de senaste åren väsentligt nedsatts (med i genom- snitt cirka 20 %), men dock blott i undantagsfall så långt som till 48 timmar per vecka, vilken arbetstid tillämpas för de kommunala trädgårdsarbetarna i vissa städer, medan i andra arbetstiden är längre (i Stockholm till exempel 51 timmar med obegränsad övertid). Rörande möjligheterna att tillämpa normal- arbetsdagen inom trädgårdsskötseln hava meningarna varit mycket delade. Medan vissa sagesmän däruti se huvudsakligen en kostnadsfråga, i det arbets— styrkan måste utökas och vissa ordinarie arbeten utföras å övertid, anse andra och däribland handelsträdgårdsmästareförbundet, att en dylik re- form skulle äventyra hela yrkets bestånd, åtminstone för såvitt den skulle avse

' Procenttalen beräknade på. 131 användbara uppgifter. 4—253647

• Sida 50
•  Original

andra än icke yrkesutbildade arbetare. Det framhålles, att inom trädgårds- odlingen arbetets början och slut i stor utsträckning måste lämpas efter väder— leks- och andra tillfälliga förhållanden, ävensom att vissa ömtåligare kulturer vore till sin framgång betingade av individuella egenskaper hos vårdaren och därför måste bliva i hög grad lidande på de ständiga personalombyten, som skulle följa därav, att det vid 8 timmars arbetsdag bleve nödvändigt att be— tydligt öka arbetsstyrkan under sommaren och till motvägande härav i större utsträckning avskeda på hösten för att i möjligaste mån hålla omkostnaderna nere. Även den såsom självständig näring bedrivna trädgårdsodlingen är i re- gel en utpräglad smådrift, där trädgårdsmästaren-arbetsgivaren själv deltager i samma arbete som >>trädgårdseleverna» eller arbetarna.

Sammanfattning. Söker man på grundval av i det föregående lämnade upp- gifter bilda sig en allmän föreställning om, huru många av vårt lands löntagare för närvarande på grund av lag eller praxis hava en arbetstid, icke överstigande den, som fastställes i åttatimmarslagen, måste man nöja sig med en approxima- tiv uppskattning. Ehuru 1920 års folkräkning lämnar ett bättre material än någon föregående för befolkningens uppdelning i de sociala huvudklasserna ar— betsgivare, förvaltningspersonal och arbetare, möter gränsläggningen avsevärda svårigheter, särskilt inom sådana arbetsområden, där de nu nämnda begreppen äro svagt utpräglade (t. ex. inom jordbruk och hantverk). Vidare äro, såsom i det föregående uppvisats, de medgivna avvikelserna från arbetstidslagen svåra 'att siffermässigt värdesätta, i synnerhet som det generella undantaget för före- tag under viss storlek går tvärs över de speciella undantagen för särskilda ar— betsområden. Med dessa reservationer skulle en kartläggning av vårt närings- liv ur åttatimmarsdagens synpunkt gestalta sig som följer. Uppskattas total- antalet löntagare i vårt land till 1.6 miljon, torde av dessa omkring 450 000 di- rekt falla under lagen om arbetstidsbegränsningen och ytterligare 350 000 på grund av särskild lagstiftning, kollektivavtal eller gängse praxis hava en arbets— tid, fallande inom av lagen uppdragna maximigränser. Den återstående hälften av löntagarna skulle alltså hava längre arbetstid. Till ungefär samma resultat 'kommer man, om man räknar med enbart kroppsarbetare; av de nu bortgående falla nämligen kontorister och butiksbiträden på var sin sida om åttatimmars- strecket. Av de cirka 1.2 miljon arbetare inom jordbruk, industri och hant- verk, handel och samfärdsel och husligt arbete, som torde finnas inom vårt land, synas alltså knappt mer än hälften för närvarande hava en arbetsvecka av 48 timmar eller mindre.

Att åttatimmarsdagen sålunda blott skulle gälla för hälften av vårt lands lönarbetare är onekligen vid första påseendet ägnat att förvåna, särskilt för den, som närmast känner förhållandena inom de industriella yrkena, där drygt "'/a av arbetstagarna torde ha 8 timmars arbetsdag eller kortare. Underkastas för— hållandet en närmare granskning mot bakgrunden av vårt folks yrkessamman- sättning, blir saken dock strax mindre egendomlig. Sveriges näringsliv har ju som bekant alltjämt en ganska bred agrikulturell basis, i det jordbruksbefolk- ningen ännu vid 1920 års folkräkning omfattade inemot hälften (cirka 44 %) av totalbefolkningen. Visserligen blir, på grund av jordbrukets övervägande småbruksstruktur i vårt land, proportionen väsentligt lägre, om man endast räknar med antalet löntagare (cirka 300 000), men dessa ökas med inemot 2/:;, om man tillägger de lantarbetarna i stor utsträckning närstående arbetstagarna inom gruppen husligt arbete. Såsom tredje huvudgrupp tillkomma utövarna av lantbruket närstående hantverk och säsongarbeten, vilka åtminstone inom jordbruksbygderna i regel måste rätta sin arbetstid efter modernäringens. Slut— ligen må det erinras om, att vid sidan av nu nämnda yrkesmän det särskilt på landsbygden finnes ett betydande antal närmast till de industriella yrkena knutna existenser, vilka än antaga mer eller mindre kortvariga arbetsanställ—

• Sida 51
•  Original

| 51 ningar av skilda slag, än pröva en mera självständig tillvaro genom att med fa- miljemedlemmarnas biträde åtaga sig arbete för egen räkning. Den ymniga förekomsten av denna, ekonomiskt vanligen mycket svagt situerade mellangrupp mellan självständiga företagare och egentliga arbetare — vars egenart först torde ha statistiskt påvisats vid utredningsarbetena för 1913 års pensionsför- ,säkringslag, vilket i sin mån bidragit att giva nämnda lag dess karakteristiska utformning — utgör i viss mån ett särdrag för vårt folk, vilket förtjänar att väl beaktas vid all social lagstiftning, enär ur detsamma härflyta särskilda svårigheter beträffande dylika lagars förallmänligande och upprätthållande. Framhållas må emellertid, att den skäligen skarpa gräns, som i arbetstidsav- seende för närvarande går mellan å ena sidan jordbruksnäringen i vidaste be- märkelse, å den andra de industriella yrkena, ingalunda är fast utan stadd i ständig förskjutning beträffande olika orter och yrkesgrupper. Härvid har man att göra med en brottning mellan tvenne principer, av Vilka den ena söker sitt berättigande i industriarbetets jämna, maskinmässiga gång, medan den andra bottnar i jordbruksarbetets oregelbundenhet och nära beroende av väder och vind samt årstidernas växling. Att den industriella arbetstiden under se- nare år haft en oförneklig inverkan på tiderna för lantarbetet är Visst, men des- sa hava återigen i sin mån präglat åtskilliga till jordbruket knutna industriella arbeten. Föreliggande uppgifter synas snarast tyda på, att det för jordbrukets arbetare f. n. synes vara en viktigare fråga att vinna likställighet i löneavse— endc med industriens folk än att få arbetstiden reglerad efter dess mönster.

'

o. Arbetstidens faktiska längd Och fördelning under åttatimmarslagen.

I föregående avdelning har lämnats en redogörelse för, i vilken utsträck- ning åttatimmarsd a g e n för närvarande kan anses sätta sin prägel på arbets- tidsförhållandena inom det svenska näringslivet i dess helhet. I det följande inskränkes framställningen till att avse allenast de arbetsområden, på vilka åttatimmarsla g e n är direkt tillämplig, sålunda företrädesvis de industriella yrkena, men underkastas i stället dessa en mera ingående undersökning ur arbetstidssynpunkt.

Härvid synes i första hand böra undersökas, huru arbetstidens faktiska längd' gestaltat sig under arbetstidslagstiftningens inflytande.

Ordinarie arbetstid. Upplysningar om arbetstidens längd inom olika indu- strier såväl omedelbart före åttatimmarslagens genomförande som fem år efter- åt meddelas i tab. 3, vars siffror erhållits genom bearbetning av a) uppgifterna för samtliga av undersökningen (medelst form. 2) berörda 939 företag, b) uppgifterna för de 609 av dessa, vilka deltagit jämväl i 1922 års utredning. I tabellen — vilken är grundad på vederbörande arbetsgivares uppgifter, kon- trollerade med tillhjälp av föreliggande upplysningar från företagets arbetare — angives arbetstiden per vecka (med frånräknande av raster) inom olika yrkesgrupper dels för arbetare med vanligt dagarbete, dels för skiftarbetare. Slutligen har, under behörigt hänsynstagande till å ena sidan de särskilda industrigrenarnas relativa betydelse (enligt kommerskollegii industristatistik), å den andra skiftarbetets förekomst inom desamma (enligt uppgifterna till förevarande utredning) framräknats vägda allmänna genomsnitt, dels för samt- liga företag, dels särskilt för exportindustrien, hemmamarknadsindustrien och den »blandade» industrien. I enlighet med tillvägagångssättet vid socialstyrel- sens fortlöpande lönestatistik hava till export-industrien hänförts de företag, som direkt eller indirekt kunna anses vara till övervägande grad sysselsatta med tillverkning av produkter, vilka föras utom landets gränser. Hemmamark- nadsindustrien omfattar företag med väsentligen lokalt begränsad avsättning

• Sida 52
•  Original

Tab. 3. Arbetstidens förkortning genom åttatimmarslagen.

(a = samtliga av undersökningen berörda företag, 11 : därav företag, vilka lämnat uppgifter även till 1922 års utredning.)

Nettoarbetstid Nettoarbetstid per vecka. per vecka

Yrkesgrupp Ned— Yrkesgrupp _ Nd-

19191924 at...... 19191924 små.... t1m. tim. _ tim. tim. _

tim. % hm.] % _ . 11 64.7 47.8 6.9 12.6 . . 0 49.8 47.3 2.5 5.0 A. Icke sklftarbetarelåb sg-s ” 6.7 113 mEJel'ler ....... %b 52,0 73 5.0 96 1_ Metall- och, "Laskin- in. 5 .6 7.8 5.8 10.8 slakterier %& 53.7 5.7 10.6 industri ...... b 53.2 47.9 5.3 10.0 """" b 35.7 230 5.7 18.6 .. _ .. . .. a ..5 8 .7 .9 (”"”- [0 54.8 47.9 6.9 12.0 (”nga foretag- ' ' ' ”lb 56.7 48.0 8.7 15.3

'ärnverk ....... J "* 23; %; g; 13; 6. Tezrtil- och bekläd- å.. 56.1 48.0 8.1 14.4 mek. verkstäder. . . . 5.86 4820 4.26 817 nadsindustri. . . . b 55.9 48.0 7.9 14.1

annan järn- och metall- 11 2.8 46.9 5.9 11.2 därav: ,. _ industri ...... b 52.9 47.0 5.9 11.1. bomullsindustri . . . . i; 55,2; 422 g'; 122

2. Jord- och stenindu- & 54.4 47.8 6.6 12.1 . . . a 5 .0 8.0 10.0 17.2 stri ........ ib 54.4 47.9 6.5 11.9 hnnemdusm """ lb ggg å.? "åå låt

.. - - 8 . . . k ?””: a 50.0 48.0 2.0 4.0 yllemd'm" """ lb 57.8 48.0 9.8 17.0 "gruvor ------ b 50.0 8.0 2.0 4.0 trikmbriker in 51.5 48.0 3.5 6.8 övrig jord- och stenin— ån 54.5 7.8 (65.7 12.3 """ b 51.5 8.0 3.5 6.8 dustri ....... b 54.5 7.9 .6 12.1 .. . . 0 53.3 8.0 5.3 9.9 - 0 55.3 8.0 7.3 13.2 bekladnadslndustrl ' ' 1) 52.2 8.0 .9. 8.0 3. Traindustri ..... b 54.8 48.0 6.8 12.4 övriga företao än 58.0 8.0 130 17.2 därav: ” '''' b 57.0 48.0 9.0 15.8

sågverk ....... 50 56.5 48.0 8.5 15.0 b 57.0 48.0 9.0 15.8 7. Läder-, hår- och. 11 54.4 48.0 6.4 11.8 %& 54.4 48.0 6.4 11.8 gummivaruinrlustri 11 53.7 48.0 5.7 10.6 " 53'5 480 5-5 '0-3 8. Kemisk-teknisk (& 55.7 45.0 10.7 19.2 4. Pappers- och grafisk än 544 48.0 6.4 11.8 industri ...... 11 55.8 43.9 11.9 21.3

industri ...... b 53.9 48.0 5.9 10.9 därav-

snickerifab riker. . . .

.. . ' . 11 56.7 40.3 16.4 28.9 får”: sefabriker .. 50.0 48.0 8.6 15.2 tandstmkmbnkcrx 'ib 50.7 20.3 15.4 28.9 p ppersmas ' 5 56.5 8.0 8.518 annan kem -teku ind 0 55.0 8.0 7.012? pappersbruk och papp-ån 60.1 2.0 12.1 28.1 ' ' ' ' 11 55.0 8.0 än 13.7 fabriker ...... 11 59.0 .0 11.0 1 .6 . [11 5 .9 8.0 .9 .3 tr ckerier " 50.2 8.1 21 42 9. Byggnadsverksanzhetlb 52.9 48.0 4_9 9.3 y """ b 50.0 8.0 2.0 4.0 därav: 53 4 48 0 5 4 101 bokbind ricr in 53.9 8.0 5.9 10.9 kommunal ...... i; ' 8. ' ' . """ b 53 6 480 5-6 10 . . ååå 2813 213 %:3 5. Liusmedelsindnstri &; 221 335 22 1:12 enskild """" lb 51.8 47.9 3.9 7.5 därav: 10. Kraft-, belysnings- a 53.6 48.1 5.5 10.3 kvarnar ....... & ggg 432 122 5; o. vattenverk. . .lb 53.5 4.8.0 5.5 10.3 ' ' ' därav. . 11 3.3 7.9 5.4 10.1 & 53.2 48.2 5.0 94 bagerier ....... lb ååå %% läg 136 kommunala verk . . 'lb gå; äg ; låg a . . . . . a . . . . sockerbruk ...... lb 58.5 48.0 10-5 179 enskilda » "lb 52.5 8.0 8-5 15.0 . 11 48.0 5.1 9.6 9. 5 .4 79 6.5 11.9 chokladfabnker. . . 'lb 259 %D 3_9 15 11. Handel 0. varulagcr ib 55.6 8.0 7.6 13.7 . . 11 .8 5 2.3 .6 . & 55.0 8.0 .0 12.7 spritfabriker ..... ib gå i;?) lä; 13% 12. dåggdtranspmt "lb %% gä %% ig; . 8 . . . . -.. .. - B . . . . bryggerier ...... lb 524 7.9 10-5 18.0 jarnvagsdrift ..... lb ggg 480 99 W.! . . a o .0 8.0 6.0 11.1 . . .. :. 0.9 48.0 4.9 9.3 tobaksrudustri . . . 'lb 540 4.8—0 6.0 11.1 övriga företag ..... lb 53.8 48.0 5-8 10.8

• Sida 53
•  Original

Tab. 3 (forts.). Arbetstidens förkortning genom åttatimmarslagen.

Nettoarbetstid Nettoarbotstid per vecka per vecka Yrkesgrupp Ned-— Yrkesgrupp Ned- 1919 1924 sättning 1819 1324 sättning tim. tim. . tim. tim. ___— t1m.l % tim. %

13. 14. Annan yrkesrö- [11 55.1 47.5 7.6 13.8 . . 11 54.3 50.5 3.8 7.0 relse ........ lb 54.7 46.8 7.9 14.4 Kem-teh" mmm" ' "ib 55.3 49.1 6.1 11.0 därav- Kraft-, belysnings- 0. i" 55.8 50.1 5.7 10.2 hotell- och restaurang— (11 22.6 48.0 8.6 15.2 vattenverk """ b 54'6 50'3 4'3 7'9

rörelse ....... b _ .0 48.0 12.0 20.0 därav: 547 48.8 59 108 tvättinrättningar . . . i: 04'2 422 "3 13'4 kommunala verk ' ' '( 54.8 48.7 6.1 11.1 53' 4- 7-0 '3-1 57.8 52.5 5.3 9.2

B. Skiftarbetare _(a 64.9 50.0 14.9 23.0 54.3 53.3 1.0 1.8

b 649 50-1 14-8 22-8 560 482 8.4 14.8 Jämverk _______ 70 00.9 49.0 11.9 19.5 Samtligal. . . . 56.4 48.1 8.0 14.5 11 61.4 94 12.0 19.5

enskilda »

73 EU V::

11 59.9 8.1 11.8 19.7

1

därav ' i ' 1

1

. . . & 57.6 47.3 10.3 17.9 Pappersmassefabriker. 'lb 597 48.1 11.6 [9.4 exportmdnstri 1 . . . . b 5.7.3 253 [30 ägs & 71.1 48.0 23.1 32.5 . . 0. 55.8 .4 .4 .3

Pappersbruk ...... lb 720 48.0 230 3? hemmamarknadsmdustri.åh ägg %4 5'5 34 ., a 80.5 54.8 2 .7 ' 1.9 . . a .0 .9 .1 .3 bockerbruk ...... lb 80.5 550 255 31.7 blandad 1ndustr1. . . . 11 53-5 479 5-5 10-5

eller som eljest av det ena eller andra skälet äro utan nämnvärd känning av utländsk konkurrens. Övriga företag hava räknats till den »blandade» gruppen. Anledningen till nämnda uppdelning har varit de väsentliga olikheter, speciellt i löneavseende, vilka särskilt under senare år kunnat urskiljas mellan dessa industrigrupper. 1 ett yttrande från Skånes handelskammare fästes uppmärk— samheten på den relativa lönesänkning, som kan påvisas inom exportindustrier— na. Det synes därför vara skäl att söka utröna, i vad mån denna industrigrupp, som direkt har att konkurrera på världsmarknaden med andra länder och där- för har svårare att i sina produktpris överflytta eventuellt ökade produktions- kostnader, drabbats särskilt hårt genom arbetstidens legislativa reglering.

Arbetstiden före åttatimmarslagen. Enligt den representativa undersökning, vars huvudresultat framläggas i tab. 3, skulle inom den svenska industrien år 1919 genomsnittliga nettoarbetstiden per vecka hava utgjort 54.7 timmar för dagarbetare, 64.9 timmar för skiftarbetare och 56.6 timmar för samtliga ar- betare under ett (allt enligt a-siffrorna). Inom exportindustrien var, särskilt på grund av skiftarbetets större betydelse, veckoarbetstiden i genomsnitt ett par timmar längre än inom hemmamarknadsindustrien.

Dessa allmänna genomsnitt äro nära överensstämmande med dem, som på. grundval av ett något större primärmaterial framkommo vid 1922 års mera— nämnda undersökning (för dagarbetare 54.9 timmar, för skiftarbetare 55.5 — 79.9 timmar per vecka). Att full överensstämmelse ej kunnat åstadkommas är naturligt i betraktande därav, att de båda utredningarna avse ett något olika urval av företag. Före normalarbetsdagens genomförande ställde sig näm- ligen arbetstidens faktiska gestaltning mycket olika ej blott inom olika yrkes-

1 Vid tändsticksfabrikerna pågick under år 1924 arbete endast under fem veckodagar. Med— räknas icke ifrågavarande företagsgrupp. blir medelarbetstiden för samtliga icke skiftarbetare under 1919 a) 54.7, b) 54.4 tim., under 1924 3.) 47.9, 11) 480 tim. För samtliga arbetare utgöra motsvarande tal 1919 9.) 56.6, 1); 56.3 och 1924 a) 48.3, 11) 48.4 tim.; för enbart ewportindnstrien 1919 9.) 57.8, b) 57.5, 1924 a) 48.2, b) 48.3 tim.

• Sida 54
•  Original

grupper utan även vid olika företag inom samma grupp. Sålunda uppgives enligt upplysningar till 1925 års undersökning ordinarie veckoarbetstiden för icke skiftarbetare 1919 ha växlat mellan 48—58 timmar vid järn— och stålmanu- faktur, 48—60 timmar vid mekaniska verkstäder, 48—57 timmar vid sågverk o. s. v. Framhållas må emellertid, att, såsom nedan skall utvisas, arbetstiden år 1919 ej alltid var så koncentrerad, varför den faktiska arbetstiden då i vissa branscher avsevärt torde understigit den nominella.

Jämföras emellertid förevarande representativa undersöknings arbetstids- siffror för 1919 med motsvarande tal fö r 1 9 1 7 i den på ett synnerligen omfattande material (13 345 arbetsställen med tillhopa 438 313 arbetare) bygg- da utredning, som på föranstaltande av arbetstidskommittén verkställdes rö- rande arbetstiden inom industri och hantverk, framträda däremot väsentliga olikheter även i fråga om de allmänna genomsnitten. Enligt den sist— nämnda undersökningen utgjorde sålunda genomsnittliga nettoarbetstiden för tidlönsarbetare 56.4 timmar per vecka. Denna timsiffra avser dock, som nämnts, 1917 och kan icke anses såsom något fullt typiskt och betecknande uttryck för arbetstidsförhållandena två år senare, omedelbart före 48-timmars- veckans införande genom lag. Under trycket av ett flertal samverkande om- ständigheter skedde nämligen genom under åren 1918 och 1919 träffade kol— lektivavtal en väsentlig nedsättning av den förut tillämpade arbetstiden. Så- lunda sänktes normala veckoarbetstiden vid de mekaniska verkstäderna från 57 till 52 timmar, inom tobaksindustrien från 52—57 till 48 timmar och vid civiltryckerierna från 51 till 48 timmar (vid flertalet tidningstryckerier infördes sistnämnda arbetstid redan 1904). Vad skiftarbetarna beträffar, på— skyndades särskilt inom järnbruks- och pappersmasseindustrierna den redan tidigare begynta övergången från tvåskift till treskif t.

Tager man hänsyn till nu berörda utveckling under åren 1918 och 1919, vilken i yttranden från åtskilliga arbetsgivarorganisationer betecknas såsom en antecipering av åttatimmarsdagen, torde allt tala för den huvudsakliga riktigheten av de genom förevarande representativa utredning konstaterade genomsnittliga arbetstidssiffrorna för år 1919.

Arbetstidens faktiska längd år 1924. Tab. 3 utvisar, att 1924 veckoarbets- tiden inom industrien i genomsnitt var 48.2 timmar, något mindre för dag- arbetare eller i medeltal 47.8 timmar och något mera för skiftarbetare eller 50.0 timmar. Medeltalen för export- och hemmamarknadsindustrierna samman- falla i det närmaste, om man korrigerar förstnämnda gruppsiffra med hänsyn till det för tillfället rådande korttidsarbetet inom tändsticksindustrien.

Går man in på tabellens detaljsiffror och därvid först ser på de icke s k i f t g å e n d e arbetarna, har icke beträffande någon grupp uppgivits läng- re ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka. Att normalarbetsdagen icke plägar överskridas, frånsett på grund av medgivanden i fråga om övertid eller förberedelse- och avslutningsarbeten, bestyrkes också av utredningens övriga uppgiftsmaterial, jämväl det som härrör från arbetarhåll. Åtminstone synes denna sak ligga klar beträffande den egentliga tillverkningsindustrien, medan uttalandena stundom bliva mera svävande, när man kommer över till »tjänster- na» (t. ex. beträffande hotell- och restaurangpersonalen). Under den svenska la- gen faller ju emellertid av hithörande personal blott en mindre del, nämligen i huvudsak kraft—, belysnings- och vattenverkens samt spårvägarnas personal, handelsarbetare. (men ej handelsbiträden), stuveri- och åkeriarbetare samt ho- tellens och restaurangernas kökspersonal. Den lagen underställda järnvägs- personalen, nämligen verkstads- och byggnadsarbetare, måste däremot snarast räknas bland de direkt produktiva arbetargrupperna, då deras arbete i sak föga skiljer sig från deras kamraters vid mekaniska verkstäder samt väg- och vattenbyggnadsföretag. Måhända skulle en god del av kommunernas tek-

• Sida 55
•  Original

niska verk även kunna anses bedriva tillverkningsindustri, men rörelsens art och betydelse ge dem likväl en särställning i förhållande till den privata indu— strien.

Ätergår man till arbetstidssiffrorna för 1924 i tab. 3, synes det vara rätt vanligt, att dagarbetarnas veckoarbetstid något understiger 48 timmar.

Den kortaste arbetsdagen torde i vårt land vara den, som tillämpas vid gruv— arbete under jord. Här gällde 48—timmarsveckan redan före 1919, och efter denna tid synes merendels tillämpas en faktisk arbetstid av 44—47 timmar eller än kortare. Höganäs-Billesholms A.-B. meddelar, att ehuru den avtals- enliga arbetstiden för gruvarbetare är 48 timmar per vecka, blir den verk- liga arbetstiden cirka 25 % kortare, enär de flesta kolhuggare o. d. arbeta på ackord och ha frihet att lämna sitt arbete, när de vilja. Ett i Svenska grov- oeh fabriksarbetareförbundets yttrande citerat kongressbeslut, som påyrkar 6 timmars arbetsdag för underiordsarbetare _ liksom för vissa andra hälso- vådliga yrken —— synes därför i verkligheten vara till väsentlig del realiserat.

Gruvarbetarna redovisas dock rätt ofullständigt i tabellen, och lägsta arbets- tiden enligt denna ha tändsticksfabriksarbetarna, vilket emellertid, som förut nämnts, beror på, att man inom denna bransch på. grund av överproduktion ända sedan år 1920 arbetat högst 5 dagar per vecka (från måndag kl. 6.30 är 7 f. m. till fredag kl. 12.30 ä 1 e. m.). Likartade voro förhållandena år 1924 inom några andra branscher, t. ex. skofabrikerna, där man visserligen under vår- och höstsäsongerna höll full tid och även arbetade på övertid, men däremellan hade korttidsarbete. Enligt Svenska skofabrikantföreningens cirka 5 800 arbetare omfattande statistik utgjorde sålunda genomsnittliga antalet arbetstimmar per vecka och arbetare 40.2 under år 1924. Belysande är följande uttalande av Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet: »Sedan hösten 1920 ha de svenska skofabrikerna icke annat än för någon kortare tid under själva säsongerna kunnat utnyttja den i lag fastställda ordinarie arbetstiden. Som regel har detta endast skett under en tid av 4 a 5 månader av året, och den övriga tiden har arbetstiden för flertalet skofabriker i landet sjunkit ner till omkring 40 timmar i veckan och därunder. Förklaringen till detta för- hållande ligger närmast i den omständigheten, att den svenska skoindustrien under krigsårens högkonjunktur i icke oväsentlig grad ökade sin produktions- kapacitet, dels genom utvidgningar vid förutvarande fabriker och dels genom att ett flertal nya fabriker startades. När sedan avsättningen på den ut- ländska marknaden år 1920 praktiskt taget avstannade, blevo skofabrikerna hän- visade till enbart den inhemska marknaden, vilket har medfört, att industriens produktionsmöjligheter icke kunna till fullo utnyttjas. Enligt av oss gjorda beräkningar har för närvarande den svenska skoindustrien, vid effektiv 48 tim— mars vecka, en produktionskapacitet, som överstiger den normala inhemska för- brukningen med i runt tal 2 miljoner par skodon per år.» Svenska skrädderi- arbetareförbundet skriver, att arbetstiden a v t a l s e n 1 i g t minskats från 60 timmar eller med 12 timmar per vecka, men f a k ti s kt sjunkit ännu mera på grund av den mindre arbetstillgång, som blivit en följd av den ekonomiska depressionen efter år 1920. Otvivelaktigt har den pågående omläggningen inom beklädnadsbranschen från beställningsarbete till konfektion härvid spelat en huvudroll, liksom för handskomakeriets vidkommande detta framhålles i ett yttrande från Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund, som tillägger: »På grund av ringa arbetstillgång inom skomakeriyrket och över— skott på arbetskraft bestämmes arbetstiden mera av arbetstillgången än av gäl- lande lagbestämmelser.» Detsamma skulle enligt Svenska elektriska arbetare- förbundet gälla i fråga om elektriska installatörer, för vilka på grund av över- befolkning i facket i samband med krisårens elektrifierings-»boom» arbets—

• Sida 56
•  Original

tiden år 1919 och de följande fyra åren reducerades ända till hälften av den normala.

Men även inom sådana industrigrenar, där konjunkturerna ej direkt tvingat till korttidsarbete, sjunker den faktiskt utgjorda arbetstiden på grund av ge— nom olika anledningar förlorad arbetstid lätt under 8 timmar per dag. Sveriges textilindustriförbund meddelar sålunda, att enligt förbundets lönestatistik ut- gjorde genomsnittliga antalet arbetstimmar per år och arbetare för män över 21 år 2 872 år 1913 och 2 246 år 1924 samt för kvinnor över 18 år resp. 2 658 och 2 152 timmar. (Å r 1919 voro förhållandena inom branschen onor- mala på grund av råvarubrist m.m.) Sveriges verkstadsförening skriver, att därest man åsyftat att på lagstiftningsväg åstadkomma en åttatimmarsdag. så har detta resultat icke uppnåtts, utan arbetstiden har blivit kortare. För- eningen anför, att en stor verkstad räknat ut, att genom självtagna ledigheter. permission, fridagar, semester etc. arbetstiden vid densamma under år 1924 inskränkts till 7.3 timmar per dag i genomsnitt — vilken siffra ej ens med till- lägg av allt övertidsarbete kan höjas till 8 timmar.

Säsongarbetet. Textil- och beklädnadsindustriernas produktion utgöres till god del av säsongvaror, och även inom verkstadsindustrien måste, särskilt vid skeppsvarv och reparationsverkstäder, arbetet starkt forceras under vissa tider på året.

Även inom ett flertal andra industrigrenar spåras en säsongrörelse i form av ett periodiskt forcerande och avsaktande av arbetet under årets lopp an- tingen för industrien i dess helhet eller för visst slag av arbete (t. ex. hyv- ling och lastning vid sågverken). Särskilt utpräglat är säsongarbetet inom byggnadsverksamheten och stuverirörelsen. Sveriges byggmästareförbund skriver, att inom dess bransch arbetstiden tidvis understiger 40 timmar per vecka. Södra Sveriges stuvareförbund beräknar, att inom hamn— och stuveri— facket den sammanlagda ordinarie arbetstiden utgör cirka 1 700—1 900 tim- marl'I per man och år och sålunda ej motsvarar mer än 35—40 48—timmars- vec or.

Nu meddelade uppgifter belysa ett synnerligen karakteristiskt drag i vårt näringsliv, nämligen att därinom säsongrörelserna äro synnerligen starka, att döma av tillgängliga uppgifter till synes starkare än i något annat land, möj- ligen med undantag av Kanada. Det är under sådana förhållanden naturligt att säsongarbetets stora utbredning och betydelse i vårt land skall medföra alldeles särskilda svårigheter för arbetstidens reglering på legislativ väg. Också hava till utredningen från ett flertal arbetsgivarorganisationer klagomål inkommit över, att den nuvarande ordningen, vilken ju närmast avser ett ar- bete, som någorlunda jämnt pågår året om, är alltför snäv och schablonmässig för de mera utpräglade säsongyrkena. Därför kräves större möjligheter, än den nuvarande lagen anses erbjuda, till kompensation för arbetstid, som för- lorats på grund av död säsong, i vissa fall även på grund av arbetares ledighet eller bortovaro över huvud.

Hur man inom byggnadsindustrien tänkt sig utjämningen mellan hög- och lågsäsong framgår av ett uttalande, som Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund gjorde till 1922 års enquéte och till vilket förbundet nu hänvisar: »Vid jämförelse med övrig industri framgår, att det vid 48 tim- mars arbetsvecka för byggnadsindustrien erfordras minst 6 timmars längre aihetstid per vecka under den ljusare årstiden än för industrien i allmänhet. för att arbetstiden per år skall bliva något så när lika. Skall över huvud taget en i lag fixerad arbetstid gälla för hithörande arbeten, bör den därför på grund av anförda förhållanden åtminstone beräknas såsom medeltal för hela året. I annat fall skärpes ytterligare denna verksamhets säsongkaraktär med därmed följande betänkliga följder för samhället, då i stället alla krafter

• Sida 57
•  Original

borde inriktas på ett mildrande och utjämnande härav.» I samma riktning går ett uttalande från Sveriges byggmästareförbund: »Alldeles speciellt synes oss den nu gällande arbetstidslagen vara oriktig, därför att denna icke tager någon som helst hänsyn till de för byggnadsindustrien säregna förhållandena. För att denna industri icke skall ställas i en olycklig särställning, erfordras åtminstone, att lagen medgiver utsträckt arbetstid under sommartiden, så att kompensation för den under vintertiden väsentligt inskränkta arbetstiden er— hålles.» Anmärkas må, att till samma tankegång ansluter sig även ledningen av järnvägsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten, vilka visser- ligen, såsom bedrivna av staten, ej höra under åttatimmarslagen, men, som förut nämnts, genom särskilda författningar reglerats i överensstämmelse där- med. Det framhålles i samband därmed, att en temporär arbetstidsökning an- tagligen ej skulle motses med alltför stor motvilja av åtminstone de talrika anläggningsarbetare, som vid arbeten i ödebygder sysselsättas långt bort från sina hem och inhysas i baracker och andra provisoriska bostäder utan större möjligheter att på tillfredsställande sätt använda sin fritid.

Utpräglat säsongarbete råder även inom åtskilliga grenar av byggnads- materialindustrien, såsom framgår av följande uttalande från Byggnadsämnes- förbundet:

»Arbetet vid kalkbruken är till sin natur sådant, att det måste försiggå i det fria. Det pågår vid dagsljus och införandet av artificiell belysning möter i många fall svårigheter. Dessutom hava berörda arbetare gjort svårigheter mot att arbeta vid dylik. På grund härav har arbetet före 1920 under den ljusare delen av året pågått omkring 10 timmar dagligen, medan det under den mörkare delen fortfarit endast 6—7 timmar. Denna arbetsindelning har även varit synnerligen lämplig för avsättningen. En avsevärd del av kalkon användes nämligen för jordbruksändamål. Så är detta t. ex. fallet med cirka 98 % av all kalk, som brännes i Västergötland. Behovet för detta ändamål är olika under olika tider av året och är i stort sett koncentrerat till våren (månaderna mars—april) och sommaren (månaderna juni— augusti). Arbetstidslagen lägger hinder i vägen för den indelning av arbetstiden, som hittills tillämpats och som visat sig vara mest lämplig för såväl produktionen som konsumtionen. Den tvingar arbetsgivaren att under sommaren öka sin arbetar- stam avsevärt för att under vintern inskränka den till ett minimum, ett förhållande, som naturligtvis är till stor olägenhet för arbetarna själva. Bostadsförhållandena göra det därjämte för närvarande mångenstädes omöjligt att öka arbetarantalet i erforderlig grad.

Beträffande tegelbruken gäller det ovan sagda i ännu högre grad, då tillverk- ningen på grund av frostfara under inga omständigheter kan pågå vintertiden utan först i medio av april kan påbörjas samt måste avslutas senast i medio av september. Arbetet inom nämnda industri är säsongarbete. Tillverkningen här är mera än de flesta andra industrier beroende av väderleksförhållandena. Driften förutsätter uppe- hållsväder för bärgning av leran och tillverkning av tegel. Genom arbetstidens in- skränkning kunna driftsmöjligheterna icke till fullo utnyttjas under dagar med tjän- lig väderlek. Vid regnig och fuktig väderlek måste stillestånd äga rum. Möjlighet att kunna återtaga därvid förlorad tid under gynnsam väderlek finnes icke enligt nuvarande lag.»

Det bör emellertid beaktas, att den kritik, som sålunda riktas mot åtta- timmarslagen från säsongyrkenas sida, knappast träffar själva lagen. I dess % 5 mom. 1 stadgas nämligen, att om för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån är beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhål- lande är av växlande längd, kan arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetstiden allenast begränsas så, att den i genomsnitt för viss

• Sida 58
•  Original

angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan. Hittills har visserligen nu åsyftade tidrymd blott i ett par undantagsfall utsträckts längre än till fyra veckor (eller trettio dagar). Att ej året eller säsongen fått läggas till grund torde närmast bero på motstånd från arbetarhåll, där man fruktar att på denna väg kränka åttatimmarsdagens princip.

Med hänsyn till att arbetaropinionen i fråga om säsongarbetets utjämning i vårt land alltjämt är väsentligt snävare än lagens bokstav, synes åtminstone för närvarande utsikterna icke vara stora att, såsom synes ifrågasättas uti yttrandena från Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges textilindustriför- bund, med den svenska arbetstidslagstiftningen införliva den metod för åter- vinning av även andra slag av förlorad arbetstid, som i Frankrike tillämpas under namn av rekuperationssystemet. Detta är baserat på den tankegången, att, om arbetstid går förlorad av vissa grunder, den skall kunna återvinnas genom att det under längre eller kortare tid arbetas utöver den ordinarie arbets— tiden. Sådant medgives vid avbrott i driften dels generellt vid olyckshändelse eller force majeure, dels, efter vederbörande yrkesinspektörs prövning, om arbe- tet inställes på grund av lagstadgade helgdagar, lokala fester o. d. eller, inom vissa yrken, på grund av väderleksförhållanden och död säsong. De sålunda rekupererade timmarna böra icke betraktas eller betalas som övertid, vilken form av extraarbete i vårt land, såsom nedan skall utvisas, utgör det vanliga sättet för bemästrande av en av säsong— eller konjunkturförhållanden framkal- lad tillfällig arbetsanhopning.

Såsom av det anförda framgår, synas de svenska arbetarorganisationerna ännu ej ha kommit till klarhet om den väsentliga skillnad, som beträffande den faktiska arbetstidens längd råder mellan säsongarbete och årsarbete. Där- emot ha arbetarorganisationerna alltmer fått blicken öppen för säsongarbetets nackdelar i form av utebliven arbetsförtjänst och periodisk arbetslöshet. I ett nyligen avlåtet cirkulär till statliga, kommunala och enskilda arbetsgivare inom branschen har Svenska måleriarbetareförbundet uppmanat dessa att från- gå den gamla traditionella uppfattningen, att måleriarbete med fördel kan utföras endast under sommaren. Liknande uttalanden hava även framkommit från arbetsgivarhåll, och det vill synas, som om säsongarbetets omläggning till årsarbete vore en samhällsnyttig strävan, i vilken arbetsgivare och arbetare kunde samverka till gemensam fördel. Bedömer man saken efter förhållandena ute i de stora industriländerna, förefaller det, som om säsongrörelserna inom vår industri spelade en så stor roll, att denna näppeligen kan förklaras enbart genom klimatiska o. d. olikheter, utan att härvidlag även spela in traditioner och reminiscenser från den icke så många årtionden tillbaka liggande tid, då nästan hela vårt näringsliv var lika beroende av årstider och väderlek som ännu jordbruket. I en på 1920 års byggnadsarbetarsakkunnigas initiativ verkställd undersökning rörande husbyggnadsverksamheten i Sveriges städer och stads- liknande samhällen har påvisats, att inom denna yrkesgren den döda säsongen numera näppeligen kan tillskrivas tekniska skäl — man kan mycket väl bygga under vintern och gör det även, särskilt i storstäderna — utan i huvudsak beror på fortvaron av gamla traditioner och sedvänjor.1 Liknande, i huvudsak psy- kologiska, skäl torde även ligga bakom mycket av säsongföreteelserna inom andra områden. Ett bevis härför är, att vissa större tegelbruk under senare år funnit med sin fördel förenligt att övergå från sommardrift till årsdrift. Man kan under sådana förhållanden hoppas, att vårt näringsliv efter hand skall få ett jämnare förlopp genom årets månader, i synnerhet som ett dylikt ut- jämnande måste leda till ett bättre utnyttjande av förhandenvarande produk- tivkrafter. Det har påpekats, att konsumenternas efterfrågan i en del fall fördelar sig jämnare mellan olika perioder i samma mån som en tillfällig pro-

! Statens off. utredn. 1922:2.

• Sida 59
•  Original

duktionsökning genom övertidsarbete förhindras.1 Detta uttalande synes be— aktansvärt, låt vara att förverkligandet av en dylik arbetsreform nog måste förläggas till en tid, då företagens orderböcker äro bättre fyllda än för när- varande.

Skiftarbete och kontinuerlig drift. Övergår man därefter till skift— arbeta rnas arbetstid, befinnes den vara icke obetydligt längre än dag- arbetarnas. Visserligen stadgar icke den svenska arbetstidslagen som åtskil- liga utländska, att vid arbete, som av tekniska eller ekonomiska skäl måste bedrivas kontinuerligt, arbetstiden per arbetare och vecka utan vidare får ut- göra 56 timmar. Men enligt % 4 är arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, undantaget från bestämmelsen om åtta-(nio-)timmarsdag och 48-timmarsvecka, såvitt därigenom ej uppkommer längre sammanlagd arbets- tid för en tidrymd av högst tre veckor, än att denna motsvarar 48 timmar i veckan. Och enligt % 5 mom. 2 äger arbetsrådet, därest skiftarbete på grund av synnerliga skäl anses böra pågå jämväl under sön- och helgdagar, i den mån så prövas påkallat, medge härför erforderligt undantag; enligt mom. 4 kan liknande undantag medges även, när så påkallas för undvikande av allvar- ligt missförhållande.

Beviljande av dylika dispenser är anledningen till, varför i tab. 3 vid skiftarbete genomsnittliga arbetstiden per arbetare och vecka i regel över— skrider 48 timmar. Längsta arbetstiden, eller i genomsnitt 54.8 timmar per vecka, tillämpas vid sockerfabrikerna, men denna avser endast den cirka 8 veckor långa kampanjen (från medlet av oktober till medlet av december), under vilken arbetet får utsträckas till 56 timmar i veckan och alltså pågå även under söndagsdygnet. Den därnäst längsta arbetstiden, 52.5 timmar, upp— visa enskilda kraftstationer och elektricitetsverk m. m., där motsvarande med— givande lämnats i åtskilliga fall, särskilt beträffande verk med fåtalig drift- personal. Däremot är det anmärkningsvärt, att inom de tre stora skiftindu- strierna järnbruk, pappersmassefabriker och pappersbruk, skiftarbetarnas ge- nomsnittliga arbetstid antingen obetydligt eller icke alls överstiger 48 timmar per vecka. Vid järnbruken förekommer 56 timmars arbetsvecka endast vid hyttor, bessemerverk och vissa ugnar, medan vid martinverken, för vilka arbets- rådet lämnat motsvarande medgivande om utsträckt arbetstid, denna på grund av motstånd från arbetarnas sida —— vilket 1923 tog formen av en halvårs- lång strejk — ej kunnat genomföras annat än under högst 12 söndagar av året. Vid pappersmassefabrikerna har arbetsrådet Visserligen icke medgivit 56-timmarsvecka för driftpersonalen, men väl tillstånd att i fråga om träsli- perier och sulfatfabriker (de senare dock blott under oktober—april) tillämpa en arbetstid av 50 2/3 timmar i veckan i medeltal för tre veckor, varigenom skulle beredas möjlighet att använda det s. k. nittonde skiftet, det vill säga låta drif— ten fortgå under 19 åttatimmarsskift i veckan. I detta fall har emellertid arbetarorganisationen sedan år 1922 motsatt sig varje överskridande av 48- timmarsveckan, utom för reparatörer o. d. hjälparbetare utanför den egentliga driftpersonalen.

Mot bakgrunden härav bör man bedöma de klagomål angående svårigheterna att under nuvarande förhållanden bedriva arbete under »ständig eld», vilka inkommit från arbetsgivarhåll och i Pappersmasseförbundets yttrande fått följande utformning:

»Vid våra föregående utredningar hava vi påvisat de stora olägenheter, som för vår industri uppkommit därigenom att de s. k. ständigeldsavdelningarna (kontinuerligt drivna) icke längre kunna köras uteslutande med ordinarie personal utan avbrott veckan runt, samt att den därav påtvungna anordningen med avlösningsmanskap vi—

1 B. Ohlin: a. a., Ekonomisk tidskrift 1925, sid. 88.

• Sida 60
•  Original

sat sig vara särskilt olycklig och oläglig för driften såväl som för arbetarna. Detta dock icke så mycket på grund av merutgifterna i arbetslöner utan fastmera med hänsyn till själva tillverkningen, speciellt kvaliteten. Även under de senare och närmaste åren har erfarenheten mer än styrkt och bekräftat dessa olägenheter, som icke stå att övervinna eller komma ifrån annat än genom återgång till drift med ordinarie personal under alla de behövliga 21 skiften i veckan, det vill säga åter- införande av 56 timmars arbetsvecka i dessa avdelningar. Det är för den svenska cellulosaindustrien av högsta vikt, att den beredes minst lika stor rörelsefrihet som den utländska, med vilken den har att konkurrera å världsmarknaden, och det på det sätt att först och främst i lagen inrymmes rätt till drift i 21 skift per vecka med samma manskap i samtliga avdelningar, där rundgång förekommer, eller ock att undantag från lagen i detta syfte kan vinnas. Frågan härom är av så vital bety- delse, att varje tillfälle måste begagnas för att påvisa de menliga verkningarna av den gällande lagen särskilt i detta hänseende. För arbetarna medför en återgång till det gamla för detta fall föga olägenhet och uppväges mer än väl av den därav uppkommande förbättringen i deras inkomster av arbetet. Den hårda konkurrensen framtvingar mer och mer nödvändigheten för oss att få i marknaden den bästa och mest jämna massa, som kan åstadkommas, och det är med hänsyn även härtill, som det nu är på hög tid, att den kontinuerliga driften kan få ordnas på föreslaget sätt. Under högkonjunkturen med dess starka efterfrågan på massa spelade kvaliteten icke den avgörande roll som nu, då endast den bästa kvaliteten har avgång till skapligt pris.

Före lagen förekom vid ett stort antal fabriker, mest dock vid träsliperier, drift i 19 skift per vecka. Med hänsyn särskilt till sliperiernas beroende av vattendra- gen och av möjligheten att utnyttja vattentillgången, närmast vid höst- och vår- floden, vållade den nya lagen betydande förluster, då man därigenom hindrades att under ett helt skift i veckan tillgodogöra sig vattenmassan, som numera måste tillå- tas rinna förbi verken utan att kunna utnyttjas. Förutsättningen för lagen, att man vid sidan om den skulle kunna träffa enskild uppgörelse med vederbörande ar- betare om drift även under detta skift, eventuellt mot ersättning som för övertid. visade sig snart vara endast illusion. Icke i något fall har saken kunnat ordnas på denna basis. Träsliperierna hava träffats svårt av den nya lagen även i detta hänseende och så hårt, att fabrikernas bärighet på flera håll äventyras. Framför allt de mindre företagen, och dessa äro många, som icke hava någon som helst möjlighet att förtaga verkningarna av inskränkningen i drifts- och arbetstiden, lida högst be- tänkligt, och fara hotar för nedläggandet av våtmassetillverkningen till viss del.»

Liknande förhållanden inom ett annat arbetsområde bedömas av Byggnads- ämnesförbundet på följande sätt:

»Särskilt stor svårighet har den nya arbetstidslagen medfört beträffande brännar- na inom såväl cement— och tegel- som kalkindustrierna. I allmänhet var arbetstiden för dessa arbetare före arbetstidslagens ikraftträdande ganska lång, på de flesta ställen 12 timmar per dygn. Arbetet var och är emellertid lätt och måltiderna kun— na intagas under arbetstiden, mångenstädes till och med i hemmen. Den effektiva arbetstiden var därför icke så lång. Arbetet fordrar ingen större kraftansträng- ning, men ganska stor kunnighet, vana och omdömesgillhet. Den av den korta ar- betstiden förorsakade stora ökningen i brännarnas antal har medfört avsevärda-svå- righeter. Kvalificerad och likvärdig personal har icke kunnat anskaffas. Detta har i sin ordning medfört oregelbundenheter vid bränningen, varigenom bland annat bränsleekonomien försämrats, vilket med de höga bränslepriserna inverkat högst menligt på hela företagets ekonomi. Cementugnarnas brännare måste nu vara 4 i stället för 2 resp. 3. Detta har visat sig medföra minskad ansvarskänsla hos arbe- tarna. Den fjärde brännaren kommer dessutom blott att bränna tre vakter i veckan och är under återstående tiden sysselsatt med annat arbete. Detta medför för ho-

• Sida 61
•  Original

nom splittring av intresset och omöjliggör, att han uppnår samma skicklighet. som övriga brännare. Hållandet av dylik reservbrännare blir dessutom en avsevärd extra utgift.»

Arbetstidens förkortning genom åttatimmarslagen. I kol. 4 och 5 av tab. 3 anges i absoluta och relativa tal nettoarbetstidens nedsättning genom åttatim- marslagen. Tabellen bekräftar den allmänt rådande uppfattningen, att genom arbetstidslagen den industriella arbetstiden nedsatts med i genomsnitt c:a 15 %.

Ser man enbart på d a g a r b e t a r n a, blir arbetstidsnedsättningen något mindre, nämligen 12.6 % (enligt a-siffrorna) eller samma tal som enligt 1922 års enquéte. Mycket ringa. förändringar medförde arbetstidslagen i fråga om järn- och kolgruvor, boktryckerier, mekaniska verkstäder, byggnadsverksam- het m. fl., inom vilka flertalet arbetare redan 1919 uppnått 48-timmarsveckan eller en arbetstid, som med blott några timmar översteg denna. Särskilt bety— dande (minst 15 %) var nedsättningen —— om man bortser från de kemisk- tekniska industrierna, vilka präglas av tändsticksindustriens förberörda onor- mala driftsförhållanden —— inom vissa branscher av livsmedelsindustrien

(bryggerier, sockerbruk och kvarnar), inom textilindustriens olika grenar (utom trikåfabriker), vid sågverk, pappersmassefabriker och pappersbruk samt vid järnvägsdrift och hotell- och restaurangrörelse.

Omkring dubbelt större var arbetstidsnedsättningen för s k i f t a r b e- t a r n &, nämligen 23.0 % i genomsnitt för gruppen. Det är också skift"- arbetets relativt större omfattning, som i huvudsak förklarar, att den genom— snittliga arbetstidsnedsättningen var icke obetydligt (cirka 5 %) större för ex- port- än för hemmamarknadsindustrierna. Ser man på de särskilda närings— grenarna, beräknas för sockerfabriker och pappersbruk nedsättningen till i me- deltal 32 a 33 %, medan för järnverk och pappersmasscfabriker minskningen blir 19—20 % och för kraft- och belysningsverk samt kemisk—teknisk industri endast 7—10 %. Anledningen till dessa. stora olikheter ligger däri, att man. som förut nämnts, redan före åttatimmarslagen strävat att ersätta 12- (i vissa fall 8-)— timmarsskiften på 2 lag med 8—timmarsskift på 3 lag och att denna utveckling år 1919 fortskridit olika långt inom olika näringsgrenar. Det fullständiga av— skaffandet av de genom dag och natt gående 12-timmarsskiften torde också be- teckna arbetstidslagens största insats ur arbetarskydds— och allmänt humanitär synpunkt. »Endast den, som själv under långa. år utfört nattarbete, kan fullt förstå den nedbrytande verkan detta har på konstitutionen, och endast den kan också fullt förstå den tillfredsställelse, varmed industriens arbetare mottogo arbetstidslagen», skriver Svenska pappersindustriarbetareförbundet.

Arbetstidens förändringar 1920—1924. De hittills meddelade uppgifterna u'r tab. 3 avse samtliga de 939 företag, som lämnat upplysningar i arbetstidshän- seende för år 1924. Tabellen redovisar emellertid vid sidan av dessa »a—siffror» en serie »b-siffror», hänförande sig till 609 bland de sålunda redovisade före— tagen, vilka lämnat uppgifter även till 1922 års enquéte. Ehuru dessa siffror avse en väsentligt mindre krets av företag, visa desamma, om man frånser till— fälligheternas spel inom vissa smågrupper, en anmärkningsvärd grad av över— ensstämmelse med a-siffrorna. Detta gäller icke blott i fråga om år 1924 utan även beträffande år 1919, ehuru härvidlag a-siffrorna äro deklarerade 1925 men b—siffrorna 1922. Med hänsyn till den stora samvetsgrannhet detta för— hållande kan anses ådagalägga hos vederbörande uppgiftslämnare, synes det vara av intresse att ur b-materialet sammanställa uppgifterna rörande nettoar- betstidens längd per vecka år 1920 och år 1924, sålunda omedelbart efter arbets— tidsbegränsningens genomförande och fyra år senare. Detta har skett i om— stående uppställning med avseende på vissa viktigare yrkesgrupper:

• Sida 62
•  Original

.. 10. . . 6. 7. La- 9. Samtliga närings- - r - 1" Me 2. _ 4.Pap- f)" Textil- der-, Bygg- Kraft ' grenar tall- o. 3. Livs- , belys- ma- Jord- Trä— pers- o. me- 0. be- har- 0. nads- nin S_ skin- o.sten- ind grafisk dels- kläd- gum- verk- Og icke- skift— alla ind ind. ' ind. ind nads- miva— sam- vatten- skift- arb arbe— i ' ' ind. ruind. het verk arb. ' tare .

!

!

Nettoar- * betstid 1920 480 480 484 479 480 480 481 480 482 481 508 4815 per vec- 1924 47'9 479 480 45'0 47'9 48'0 48'0 48'0 48'0 47'8 501 482 ka, tim. ]

Inom flertalet branscher framträder sålunda under tiden 1920—1924 en ten- dens till ytterligare förkortning av normalarbetsdagen. Det må lämnas osagt. i vad mån denna ger uttryck för industriens fortskridande anpassning efter åttatimmarslagen och i vad mån här återspeglas verkningarna av den under de mellanliggande åren inom stora delar av näringslivet rådande depressionen.

Övertidsarbete. Vad nu senast sagts bör fasthållas, när man övergår till övertidsarbetet, ty detta utgör det. industriella arbetets rörligaste del, vars före- komst och omfattning under olika är och årstider i hög grad växlar med kon- junkturer och säsonger.

Före arbetstidens reglering på lagstiftningens väg var dylikt arbete i regel icke begränsat på annat sätt än genom den större eller mindre merbetalning kollektivavtalen stipulerade för arbete utöver det ordinarie. Storleken av denna övertidsersättning framgår av följande sammanställning, hämtad ur socialsty- relsens undersökningar rörande kollektivavtalen i Sverige vid årsskiftet 1907/08. resp. 1920/21:

Stipulerat eller beräknat tillägg i % av tidlönen:

intill 30 30—60 60—90 över 90 Ovanstående belopp gällde för ) 1908 54'4 42'9 20 0.7 vidstående % av arbetarantalet 1921 8"? 83'3 4'9 3'6

Härav framgår, att under tiden mellan nämnda båda undersökningar övertids- arbetet väsentligt fördyrats för arbetsgivaren. Detta förhållande blir ännu tydligare, när man erfar, att motsvarande procentförhöjningar ägt rum icke blott i fråga om det här avsedda >>vanliga» övertidsarbetet, det vill säga de första 2—4 timmarna efter ordinarie arbetstidens slut, utan även beträffande det i och för sig än kostsammare arbetet nattetid samt å sön- och helgdagar. Visserligen gälla de senaste fullständiga kollektivavtalsuppgifterna högkon- junkturens brytningspunkt, och i de under den följande depressionstiden träf- fade kollektivavtalen synas icke blott lönesatserna allmänt blivit nedsatta utan även övertidsprocenten i betydlig utsträckning reducerad. Kvar står emellertid, att övertidsarbetet alltjämt är omgärdat med väsentligt starkare ekonomiska garantier, än det var för ett par årtionden sedan.

Till dessa ekonomiska garantier kommo genom åttatimmarslagen sådana av legislativ natur. Enligt 1919 års arbetstidslag fick dylik extra arbetstid utan särskilt tillstånd uttagas för vuxna arbetare med högst 25 timmar under lop- pet av en kalendermånad och 150 timmar under ett kalenderår, vartill kommo ytterligare resp. 10 och 75 timmar, vilka på ansökan kunde meddelas av yr- kesinspektionens chefsmyndighet. Vid 1921 års revision ökades den utan till— stånd uttagbara övertiden till 30 timmar per kalendermånad och 200 timmar per kalenderår, vartill kunde komma ytterligare resp. 20 och,120 timmar efter prövning av arbetsrådet. År 1923 fastställdes förstnämnda timtal till resp. 50 och 200 och sistnämnda till resp. 30 och 150. Härtill må läggas, att för utfö- rande av nödiga förberedelse- och avslutningsarbeten arbetare må till nödigt an-

• Sida 63
•  Original

tal användas under högst 7 timmar i veckan. Den svenska arbetstidslagen er- bjuder sålunda möjlighet att per år räknat genom övertidsarbete utöka 48-tim- m arsveckan med cirka 4 + 3 eller tillhopa 7 timmar samt, i särskilda fall, i och för förberedelse- och avslutningsarbeten med lika mycket.

För de yrkesgrenar, vilka före åttatimmarslagens ikraftträdande på egen hand infört 48-timmarsveckan eller en arbetsvecka, som blott med några tim- mar avvek därifrån, exempelvis gruv-, tobaks-, tryckeri-, verkstads- och bygg- nadsindustrierna, synas lagens mest kännbara verkningar just bestått i de restriktioner den med hänsyn till upprätthållandet av åttatimmarsdagens prin- cip satte för övertidsarbetet. Från ett flertal företag inom dessa och andra näringsgrenar har meddelats, att de genom revisionerna av lagen ökade möjlig— heterna till övertid vid behov utnyttjats och verkat gynnsamt för produktionen. Emellertid hava även klagomål över att övertidsrestriktionerna alltjämt äro för stränga inkommit från vissa företagarorganisationer och enskilda arbets- givare.

Skånes handelskammare framhåller behovet dels av, att rätten till övertids- arbete ytterligare utsträckes utöver nu fixerade timantal, dels också av, att dispensrätt från övertidsbestämmelserna under särskilda villkor medgives för vissa företag eller vissa industrier, särskilt varvsindustrien.

»Till en början bör härvid erinras därom», säger handelskammaren, »att vid flera å ett skeppsvarv förekommande arbeten, såsom haverireparationer, fullföljande av slutlereranser m. m., vanligtvis mycket stora värden stå på spel, och att därför varje dröjsmål vid ett dylikt arbete förorsakar såväl beställaren som leverantören stora för- luster. Dessa arbeten måste därför i hög grad forceras men fordra samtidigt till— gång både på yrkesskickliga arbetare och på erforderlig arbetsledning. Då det emel— lertid för dylika tillfälliga, ofta oförutsedda och mycket brådskande arbeten meren- dels är fullständigt uteslutet att i hast anskaffa ny personal, kan arbetet icke ord- nas enbart såsom skiftarbete, och den enda till buds stående utvägen för detsammas utförande består därför i att med tillhjälp av övertid forcera arbetet. Under såda- na omständigheter är det uppenbart, att nuvarande bestämmelser för övertidsarbe- tets begränsning måste förorsaka betydande tekniska svårigheter och ekonomiska olägenheter. Såvitt handelskammaren kan finna, synas dessa menliga konsekven- ser av övertidsbegränsningen endast kunna undanröjas genom införandet av en dispensrätt, som ger berörda industri obehindrad möjlighet att uttaga erforderligt övertidsarbete. Mot en sådan ändring i arbetstidslagen torde efter handelskam- marens förmenande några berättigade betänkligheter icke kunna resas, dels enär de med övertidsarbetet förenade merkostnaderna i och för sig lägga hinder i vägen för ett otillbörligt utnyttjande av sådant arbete, dels också enär förutsättningar för dy- lik dispensrätts erhållande torde förefinnas endast vid ett fåtal företag och vid ett än färre antal industrigrenar. Dessutom vill handelskammaren såsom ytterligare skäl för införande av en dylik dispensrätt framhålla, att de fall, där densamma kan tänkas bliva tillämplig, i många avseenden äro att jämställa med dem, som enligt 5 1 i arbetstidslagen äro undantagna från dennas giltighetsområde. För den hän- delse en dylik dispensrätt skall bliva till fullt gagn, måste emellertid tillses, att, åt- minstone beträffande vissa slag av arbeten, dispens kan medgivas att generellt gälla under viss tid t. ex. under ett år i sänder, enär det i annat fall är att förutse att en först vid varje särskilt tillfälle företagen prövning av förekommande dispensansök- ningar skulle göra den praktiska användbarheten av denna rätt mer eller mindre illusorisk.»

Liknande tankar framföras av Sveriges verkstadsförening, som bl. a.. skriver följande med instämmande av Sveriges varvsindustriförening (enligt skrivelse till chefen för socialdepartementet den 20 oktober 1925):

»Då 1921 en ändring i den svenska lagen ägde rum, var det avsett, att härigenom en lättnad skulle beredas industrien, så att denna erhölle ökade möjligheter till

• Sida 64
•  Original

övertidsarbete. Medan 1919 års lag medgav övertid med 150 timmar efter arbetsgi- varens eget bedömande samt 75 timmar därutöver efter tillstånd av därtill behörig myndighet, stadgades i den ändrade lagen, att arbetsgivaren ägde rätt till 200 tim- mar efter eget bedömande, och att därutöver viss mängd övertid kunde erhållas av arbetsrådet, dock endast vid 'trängande behov'. Det har meddelats oss, att det tidi- gare kunde gå relativt lätt att erhålla tillstånd till 7 5 timmars övertidsarbete, va- dan sålunda övertidstimmarnas antal blev 225. Efter lagändringen äga arbets- givarna visserligen uttaga 200 timmar utan vidare, men har det å andra sidan upp- givits, att arbetsrådet i fall, då man skulle hava väntat bifall till ansökan om ut— sträckt tid, vägrat detta, och att det sålunda stannat vid dessa 200 timmar. I stället för att medföra en lindring —— såsom avsetts — har lagändringen i dylikt fall ver- kat i motsatt riktning.»

En konkret skildring av förhållandena inom den speciella yrkesgrupp, vilken de nu refererade framställningarna i främsta rummet åsyfta, gives 1 en skri— velse från ett av våra större skeppsvarv, varur följande må anföras:

»Den ökade övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten har visat sig väl- görande liksom möjligheten att efter arbetsrådets medgivande få använda vissa min— deråriga till övertidsarbete. Arbetsrådets tillämpning av vad som är att hänföra till förberedelse— och avslutningsarbete är dock synnerligen snäv och motsvarar ej de inom skeppsbyggeriet förefintliga verkliga förhållandena. Sålunda har vid besök här arbetsrådet förklarat, att iordninggörande, utrustning och framtransport av verktyg o. d. för igångsättande av exempelvis större reparationsarbete icke är att hänföra till förberedelse i lagens mening. — Utökningen av den enligt % 7 mom. 2 tillåtna övertiden från ]50 till 200 timmar utgör en förbättring, men har i praktiken visat sig icke vara till fyllest. En direkt försämring, mer än motvägande det ökade timantal lagen medger arbetsrådet rätt att bevilja, utgör skärpningen av ordalydel- sen i å 7 mom. 3 genom det tillförda uttrycket 'av trängande behov påkallad'. Den- na skärpning och den tillämpning arbetsrådet praktiserar gör, att man numera en- dast i mera enstaka undantagsfall och först på grund av ytterst tungt vägande skäl kan få ökning i övertiden utöver de 200 timmarna. Före revisionen erhöll man åt- minstone 150+75=225 övertidstimmar relativt lätt, medan man nu har ytterst svårt att få något utöver de tillåtna 200 timmarna och alltid endast för kort tid samt för högst begränsat tim- och arbetarantal.

Denna omständighet —- arbetsrådets synbarligen på lagbestämmelsens ovannämn— da omformulering grundade tcndens att hålla möjligheterna till den övertid, lagens % 7 mom. 3 medgiver, inom de snävast tänkbara gränser — bereder skeppsbyggeri- verksamheten utomordentliga svårigheter och äventyrar i hög grad arbetenas rationella och ekonomiska bedrivande. Detta senare sammanhänger med far- tygsarbetenas säregna och tillfälliga natur. För att endast nämna ett exempel. Om ungefär liknande arbeten på ett flertal efter varandra följande reparenter vid upprepade tillfällen återkomma, blir det ofta ofrånkomligt att låta de arbetare, som äro förfarna med ifrågavarande arbeten och specialiserat sig därpå, fortsätta med desamma. Övertid i avsevärd utsträckning kan därvid icke undvikas. Den yrkes- kunniga arbetarstammen kan nämligen icke under iakttagande av tillbörlig omtanke om företagets ekonomi normalt hållas vid så hög numerär, att den blir tillräcklig att utan anlitande av övertid alltid fylla behovet vid stötvis nödvändiga forcerin— gar, som följdenligt sammanhänga med fartygsreparationsarbeten. Praktiken har också visat, att för vissa arbetare övertid tidtals tarvas långt utöver vad lagen kan medgiva, medan under andra perioder övertid ej alls är behövlig för samma arbe— tare; ja, man har kanske svårt att ge dem arbete alls, utan de måste permitteras för längre eller kortare tid.

Den möjlighet att, på basis även av övertid, vid en period av tillströmmande ar— beten planera för någon längre tid framåt, som så väl behöves och i hög grad är be-

• Sida 65
•  Original

tingad av den relativt stora och oberäkneliga bortevaroprocenten, förefinnes efter 1921 års ändring av lagen och dennas tillämpning numera knappast alls; en sak, vars betydelse ej får underskattas, då det gäller arbeten (såväl fartygsreparationer som nybyggen), där i konkurrensen en kort leveranstid kan ha lika stor betydelse som lågt pris. De långfristiga och rymliga licenser. som beviljas våra svåraste kon— kurrenter, de holländska varven, ge dessa ett givet föl-steg, då det gäller konkurrens om fartygsarbeten.

Genom 48-timmarsveckans begränsning enligt & 4 till arbetsdagar om högst 9 timmar saknar lagen dessutom fortfarande möjlighet till egentlig kompensation för förlorad arbetstid, liksom den även medför sådana oformligheter, som att arbetare för exempelvis 10 timmars arbete en dag måste räkna övertid minst 1 timme, även om han varit frånvarande såväl dagen före som dagen efter.

För att ernå efter faktiska och praktiska förhållanden anpassad nödig smidighet, böra, om lagen över huvud taget skall anses behöva bestå. (less bestämmelser åtmin- stone ändras så, att ä 4 medger ett visst timantal för längre tidsperiod, minst 30 dagar, som det normala, och att såsom övertid enligt lagen räknas endast de timmar, som falla utöver den resp. tidsperiod fastställda sammanlagda normala arbetstiden. & 7 mom. 1 bör omformuleras så, att den kommer att bli tillämplig även för de fall, som oftast förekomma inom varvsindustrien, exempelvis förberedelsearbeten för dockors och slipars iordninggörande att mottaga fartyg, verktygs framforslande etc. Slutligen bör återgång till 191!) års ordalydelse av 5 7 mom. 3 äga rum samt maximi- begränsningen åtminstone för månad bortfalla.»

Opinionen i "förevarande avseende bland textilindustriens arbetsgivare fram- föres av Sveriges textilindustriförbund, som skriver:

»I jämförelse med 1919 års lag innebära de år 1921 och 1923 vidtagna ändringarna i flera avseenden lättnader för arbetets ordnande; dock är även på grund av de nu— varande bestämmelserna industrien alltför mycket bunden, för att driften skall kun— na ordnas på ett rationellt sätt. — I ett avseende hava emellertid de år 1923 före— tagna ändringarna visat sig vara ofördelaktigare än 1921 års bestämmelser. Vi avse därvid frågan om det sätt, varpå den uti & 7 mom. 2 och 3 i lagen omförmälda övertiden avräknas. Enligt 1921 års bestämmelser var det exempelvis möjligt att låta en arbetare utgöra 50 övertidstimmar per månad under 6 månader av året; en- ligt 1923 års bestämmelser är det däremot icke möjligt att uttaga samma antal över— tidstimmar per månad under mer än 4 månader. Utgöras nämligen 50 övertidstim- mar per månad under 4 månader, äro de i 5 7 mom. 2 medgivna 200 övertidstimmar uttagna och därefter kan enligt 5 7 mom. 3 erhållas högst 30 övertidstimmar per månad. Detta förhållande har visat sig medföra svårigheter för arbetets ordnande, särskilt under de perioder, tillverkningen av säsongvaror pågår. Under dessa pe- rioder måste driften till det yttersta forceras och den i lagen tillåtna övertiden blir då otillräcklig. En utökning av antalet övertidstimmar och full frihet i fråga om fördelningen av det under året tillåtna antalet övertidstimmar anse vi därför i varje fall vara önskvärd. —— En annan ändring av lagen, som vi anse oss ävenledes böra särskilt beröra, är frågan om de minderårigas användande vid övertidsarbete. Då det inom textilindustrien sysselsättes minderåriga arbetare i stor utsträckning, har givetvis den uti & 7 mom. 4 i lagen intagna bestämmelsen, varigenom övertidsarbete för minderåriga i åldern 16—18 år möjliggjorts, varit av stor betydelse för textil— industrien. I fråga om de minderåriga äro dock bestämmelserna fortfarande allt- för stränga och återverka synnerligen menligt på anordnandet av övertidsarbete inom de flesta avdelningar inom fabrikerna. Inom textilindustrien användas näm- ligen — särskilt inom spinnerier och väveriet — även många minderåriga i en ålder av 14—15 år. Då vuxnas arbete är intimt beroende av de minderårigas, uppstå stora svårigheter för allt övertidsarbete i dessa avdelningar. I regel sysselsättes de min- deråriga endast med lättare arbete. Vissa lättnader böra därför medgivas i fråga

5—253647 Forts. sid. 69.)

• Sida 66
•  Original

Arbetare vid

Därav arbetsställen arbetsstäl- len, varest Arbetare Uppgivnn övertids- med över— övertidstimmar . betats nt- tidsarbete er är med uppgift att M .. . p Ant-al utan övertidsarbete &???)th Y är upp- g 1 s * . . ,, #— rkesgrnpp bets- gift ___ ———! * stal— om förekommlt ' 1 len .. . _ i me. over- rcke . tids- före- iobest. 1__be- 2 ,,, delta] stämd ental % antal 4 antal per ar- kom- ut— ut- : arbe- bete mit sträck- sträek- t ning] nino. ! are l. Metall- och maskin-41919 232 20 81 23 108 31666 74.9 18567 58.61534111 3 industri ..... 1924 232 20 65 23 124 29841 78.7 19658 65'91094676 56 ..dämk: 1919 56 6 26 8 16 4391 54.3 1348 30.8 53 971 40 ? Jamver """ 1924 56 6 21 8 21 5468 67.7 2214 0.5 879 6 40 1 mek verkstäder 413554) 145 12 35 13 85 24482 tål. 15 92%; 5.21419 920 89 i ' ' ' 1 ' S 12 30 13 90 21 79 [-9 159 7 -8 9430 7 59 annan järn- och me- 1919 31 2 20 2 7 2803 69.5 1265 45.1 60150 48 tallindustri . . .11924 31 2 14 2 13 2994 80.0 1456 48.6 63 643 44 . 1919 66 13 35 7 11 6653 57.0 2446 36.8 175262 72 2' Jord" 0" Stenmd' ”11924 66 13 35 7 11 8024 69.8 2631 32.8 77 3461 29 1 där”: 11919 1 _ _ _ 1 2 619 100.0 595 22.7 381541 64 kolgruvor """ 1924 1 _— — — 1 2466 [00.0 445 18.0 11 119' 25 övrig jord- och sten— 41919 65 13 35 7 10 4 034 44.5 1 851 45.9 37108& 74 industri ..... 1924 65 13 35 7 10 5558 61.5 2186. 39.3 66227 30 1919 130 26 61 11 32 3405 456 1443! 42 46 737 32 . - ' _ , ' 5.4 ' = 3" ”&deth ”11924 130 26 60 11 33 3411 48.5 17921 52.5 81184 45 där”: 1919 54 9 23 7 15 2288 54.1 906? 39.6 27 8601 31 Sågverk """ 11924 4 9 24 7 14 2265 54.0 93 41.2 29216 31 . 11 'f 1) ”k 41919 6 17 38 4 17 1 117 3 .5 537 48.1 18 877 35 smc en & ” cr ' ' 1924 76 17 36 4 19 1146 40.4 859 75.0 51968 460 4. Pa pers- o. grafisk 1919 66 4 9 18 35 4137 54.2” 2711 65.5 262 386 97 in ustri ..... 11924 66 4 9 18 35 4627 54.3 3408 73.7 351825 103 där”: ” .k 1919 22 — -— 9 13 2281 51.1 1570 68.8 114 971 73 pappersmasse & " al'11924 22 —- — 9 13 2 47 52.7 1 875 6.6 152068 81 pappersbruk o. papp- 41353 9 — —— 3 g 99 60.7 725 5.8 101 499 140 fabriker ..... 1 4 — — 1 1 5.5 1019 70.7 14 992 143 tryckerier 41919 28 4 5 3 få 323 50.0 2å4 75.5 Bä %% Iöå """ 1924 20 4 5 99 71.6 3 7 ”33 4 3 12 bokbmderier 443? 15 — 4 3 % 264 48.2 172 23.5 8446 49 ' ' ' ' 4 15 _ 4 3 240 4-4-4 147 1.3! 7377 50 - - . 1919 163 14 52 16 81 16684 87.9 10 805 64.81045 943 97 5" stmedelsmdustrt41924 163 14 47 16 86 14621 83.7 8076 55.2 422466 52 , km”: 11919 10 2 3 _ 5 375 71.7 37510011 35736 95 varnar """ 11924 10 2 3 — 5 526 75.5 526100.o 35 ägg 68 b er'er 1919 32 4 24 2 2 275 3 .6 153 55.6 11 20 77 ag 1 """ 11924 32 4 24 2 2 293 34.3 120 41.8 1693 14

1 Häri ingå företag med ofullständiga. uppgifter rörande övertidsarbetets omfattning. * I förhållande till samtliga arbetare inom resp. industrier.

3 » > » » » vid arbetsställen med uppgift om övertidsarbete.

* Anmärkningsvärt hög stegring vid ett företag; medtages ej detta, bliva resp. siffror 1919 42 tim., 1924 44 tim.

• Sida 67
•  Original

67 Tab. 4 (forts.). Övertidsarbete vid vissa arbetsställen under åren 1.919 och 1924.

1 ' 1 Arbetare vid . Därav arbetsställen arbetsstäl— len, varest Arbetare Uppgivna ) övertids- med över- övertidstimmar ' ' . betets nt- tidsarbete per år * med nppglft att er . . ' 6231 utan övertidsarbete sågägikåägg 1 Yrkesgrnpp 'bets— gå; _ :__ ] ' . stäl- om förekomm1t 4 l * len .. . — i me- over- leke . tids- före- iobest. ltnbeä 1 , 1 ,, t delta] » ”_ kom- nt- & a.;n anta % anta. % an-al agg; . .. u ' - 1 & bete mrt 83301? sträck- tare 4 | * 1 g ning * 1 ; 11322 22 1 — — — 26 26361020 6833 73.1 767178 112 . sockerbruk 1 2 41 — 1 _ 25 07 9 .3 41 .7 18 41 ; 11919 9 ; _ 7 1 1 5 30 5.7 36 G. 9186 163 1 chokladfabriker . .11924 9 -— 7 I 1 80 13.2. 2 52.5 200 48 ! r'tfabriker j1919 5 — 2 — 3 86 25.2 0 46.5 206 52 , Spl * ' ' "11924 8 —— 3 _— 2 56 14.2 33 58.9 1211 37 & hr crericr [1919 4 3 9 7 21 1232 72.6 936 76. 86791 93 % yg” """ 11924 40 3 3 7 27 145 73.6 1135 79.1 8838 781 ; tobaksindurtri 41919 7 —- _— — 7 55 ' 1000' 2058 36.9 107 39 52 1 ” ' ' ' 43%: 74 _1 —4 — 7 3081100.o" 1554 50.4 77350 50 1 mejerier """"" 11924 5 1 3 — 1 47 8.04 20 42.6 122 61 1 & kt "er 1919 16 1 1 1 4 10 135 63.1! 104 77.0 461 44 ] ” en """ 11924 16 1 1 4 10 168 587 155 92.3 114 4 74 .. ]. a förta 41919 13 3 2 2 6 332 59.6 286 86.1 271 7 5 (”rg ” g" ' ' 1924 13 3 2 2 6 428 61.5 345 80.6 19127 55 1 1 ,- ,. _ .. 11919 50 3 22 5 20 5789 67.7 1744 30.1 139 567 80 6" Texmlmdusm ' ”11924 50 3 16 6 25 8108 81.9 3141 38.7 237350 76 därav: . . 1919 10 —— 1 — 9 3440 93.0 778 22.6 69 917 90 bomullsmdustn ' ' 11923 1; _— __ — 10 4808 1000 1 683 35.0 141 774 84 . . . 191 —- 2 — ,_ —— — — — —— —— lmnemdusm ' "11924 2 _ 1' — 1 200 72.7 6 23.0 zgög ög lli d ti 41919 15 2 5 —— 8 1715 75.0 5 9 32.0 4096 7 y en ”" ' ' ' ' 1924 15 2 4 — 9 2000 77.6 1002 50.1 75166 75 trikåfabriker 45332 i : % : : : 3: : : : å .. . . 1919 1 1 9 5 3 634 1.2 417 65.8 28 685 bekladnadsmdustn . i??? 12 I 7 (, 4 I 049 52.1 377 35.91 14 256 38 .. . .. I - — 4 —- »— — — — — — — ovriga foretag . . . 11924 4 _ _ 1 ] z .6 3 6 _ 1 97 1 3 5 5 3 47 3 90 7. Läder-, hår- 007141919 43 6 25 5 7 1211 29.3 746 61.6 24852 433 gummivaruind. . 1924 43 6 20 5 12 1840 33.6 1160 63.0 61634 53 . 1919 43 4 8 19 12 805 8.7 448 55.7 30 438 68 8" Kem"tek"" md” "11924 43 4 9 18 12 880 11.1 614 69.8 26651 43 därav: tändsticksfabriker . 44333 1; : _: 2117 : : : : : : : annan kam.-tekn. in- 1919 26 4 8 2 12 805 49.5 448 55.7 30 438 68 dustri ..... 11924 26 4 7 3 12 880 5.1 614 69.8 26651 43 * Se not 1 å. föregående sida. 2 > ) 2 ) ) ) 3 » » 3 ) ) )

** Anmärkningsvärt hög stegring av övertidsarbetet vid en gummifabrik; medräknas icke detta före- tag, blir medeltalet för 1919 51 tim., 1924 31 tim.

• Sida 68
•  Original

Tab. 4 (forts.).

131);

Arbetare vid Därav arbetsställen arbetsstäl- len, varest Arbetare Uppzivna —'— övertids— med över— övertidstimmar . arbetets ut- tidsarbete per år Antal t möed 13111; äger? sträckning ar- & an ver angivits Yrkesgrnpp bets- "ligt" stäl- ” förekommit -— ——-— * tids- före- iobtrt i be- deltal * ”_ kom- ut? ' stämd [antal %* antal 7.93 antal per . .. _ ut- arbe- bete mlt stnaclä- sträck- tare mng . | nlllg ! 9. Byggnadsverlcsam-ll919 25 1 10! _ 14 2558 79.5 2066 80.8 98018 47 het ....... 1924 25 1 9 | — 15 2915 84.3 1888 64.8 80152 42 dära!" ! _ ' 1919 15 —— 6 _ 9 2032 79.3 1724 84.8 76931 45 kommunal ' ' "41924 1 — 5 — 10 2471 85.1 1580 63.9 71016 ; enskild I1919 1 1 4 —— 5 526 80.4 42 65.0 21087 62 """ 11924 10 1 — 5 434 80.1 308 69.4 9136 30 10. Ifraft- belysninqs—Jl919 80 7 16 15 42 6 7 85.5 5363 85,7 278 534 52 o. vattenvmk . .11924 80 7 18 15 40 6772 86.2 4126 60.9 131686 32 därav : , ' - [1919 65 5 101 13 37 6214 87.9 5332 85.8 273172 51 kommunal” verk ”11924 65 5 10 13 37 6736 88.0 4101 60.9 129 889 32 enskilda verk (1919 15 2 6 2 5 43 17.3 31 72.1 5362 173 ' ' ' 1924 15 2 8 2 3 36 17.8 25 69.4 1797 72 11. Handel och varu-41919 16 1 9 1 5 463 72.0 295 63.7 18 972 64 lager ...... 1924 16 1 9 1 5 340 59.1 303 89.1 22146 73 _ _ [1919 12 2 4 1 5 1148 62.8 630 54.9 32 392 51 12' Läjdtmnspmt. "11924 12 2 2 1 7 1714 81.9 710 41.4 48558 68 arav: _ ..W . 1919 5 — 2 — 3 977 89.1 4:19 47.0 14 882 32 ”1.11”?th ' ' '%1924 5 -— 1 —— 4 1250 98.9 324 25.9 11202 35 övriga. ammo, 41919 2 2 1 2 171 23. 4 171 1000 17 510 102 " ' ' 1924 7 2 1 1 3 464 559 386 832 37356 97 13. 14. Annan y1k651041919 13 2 3 4 4 127 35.3 47 37.0 1773 velse ....... 1924 13 2 3 4 4 140 35.2 68 48.6 7183 därav: hotell 0. rcstaurang- 41919 4 -— ] 3 —— -—- — -— -— '— — rörelse ...... 4923 4 — — 3 1 38 24.3 28 100.o 5603 200 91 9 2 2 1 4 1"? 48.1 47 37.0 177 38 tvät'ci11151ttningar41;324 9 2 3 1 3 112 39.6 40 35.7 1583 40 Samtli & 41919 939 103 335 127) 376 80903 65.6 47 311 58.5 3688986 78 g 1924 939 ms 302 125 409 83233 69-9 47575 57.22642857 56 (151117: . 1919 119 4 13 38 64 19 603 567 10 430 532 625645 60 ”portmdusm ' 11924 119 4 14 36 65 18601 59.0l 11412 61.4 687115 60 hemmamarknadsiu— 41919 751 93 296 79 283 47 714 67.7 29083 61.0 2073 803 71 dustri ..... 751 93 271 81 306 50 892 71.84 27480 54.0 1 383 947 50 . . 919 69 6 26 8 29 13586 74.4 7798 57.4 989 537 127 _ blandad mångt" (1924 69 6 17 8 38 13740 82.2[ 8683 63.2 571795 66 1 Se not 1 5. sid. 66. 2 » > 2 ) > ) 3 )

• Sida 69
•  Original

om nuvarande bestämmelser rörande övertidsarbetet för de minderåriga. Dessa bestämmelser borde icke såsom nu är fallet vara strängare än vad som i arbetar- skyddslagen föreskrives rörande ifrågavarande arbetare.»

Betecknande för förhållandena inom ett annat arbetsområde är, när Norr- lands stuvareförbund framhåller, att hos stuveribolagen anställda fasta arbe— tares arbetsinkomster skulle bli jämnare och större, om genom tillfälligt över— tidsarbete från deras sida inkallandet av extra arbetare kunde inskränkas. För närvarande utbetalas nämligen 30—40 % av årets totala avlöningssumma till lösa arbetare. »När ej heller», tillägger förbundet, »enligt vad av arbe- tarnas delegerade vid underhandlingar framhävts, stuveriarbetarna i regel ut- föra eller hava tillfälle utföra något arbete under den tid skeppningen varje år ligger nere, torde en väsentligt ökad arbetstid under säsongen kunna ur rent mänsklig synpunkt anses försvarad.»

På a r b e t a r s i (1 a n synes däremot i allmänhet råda en rakt motsatt uppfattning i fråga om önskvärdheten av ytterligare utsträckning av det med- givna. övertidsarbetet. Man synes här frukta för, att ett allmänt utnyttjande av nuvarande övertidsbestämmelser kunde göra åttatimmarsdagen tämligen illu- sorisk, och anför även en del praktiska olägenheter, som ur arbetarsynpunkt äro förknippade med de nuvarande övertidsbestämmelserna. Sålunda anser Svenska metallindustriarbetareförbundet, att de vidtagna ändringarna i lagen ofördelaktigt inverkat på studiearbetct bland förbundets medlemmar. »För- bundet har årligen anvisat betydande belopp för att möjliggöra ett rationellt studiearbete bland medlemmarna, vilket även tagit en storartad omfattning. När på hösten studierna kommit i gång, har det hänt, att arbetsgivarna på- bjudit övertidsarbete, och med den stora omfattning detta numera kan antaga. har det omöjliggjort fortsättande med studieverksamheten. På denna grund anses önskligt, att lagen åter ändrades till sin ursprungliga lydelse.» Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet. skriver: »Ur arbetarsynpunkt kan gö- ras den erinringen, att den i lagen medgivna rätten till övertid är alltför gene- röst tilltagen, enär densamma inbjuder fabrikanterna till en koncentrering av tillverkningen under de egentliga säsongmånaderna, varav följer en onödigt stor ojämnhet i arbetstillgången under mellansäsongerna. Den nuvarande rätten till övertidsarbete bör därför avsevärt beskäras.»

För ett bedömande av arbetsgivarnas och arbetarnas inbördes stridiga upp- fattningar i fråga om utsträckning av övertidsarbetet, synes det önskvärt att erfara, i vilken utsträckning sådant arbete faktiskt tagits i bruk före och efter åttatimmarslagens genomförande. Uppgifter härom hava erhållits genom svaren på den i form. 2 intagna frågepunkten angående förekomsten av över- tidsarbete under åren 1919 och 1924, vilka sammanställts i tab. l.

Härav framgår, att vid de i undersökningen medtagna 939 företagen 103 ej lämnat några som helst uppgifter om övertidsarbetet och 125 inskränkt sig till att meddela, att sådant förekommit, ehuru utsträckningen därav ej kunnat uppgivas. Frånräknas dessa 228 företag, återstå 711, rörande vilka det är känt, i huru stor omfattning övertidsarbete förekommit. Beträffande år 1919 hava 335 eller 47.1 % meddelat, att övertidsarbete icke förekommit, och 376 eller 52.9 % att sådant använts i viss utsträckning. År 1924 hade den förstnämnda gruppen minskats till 302 eller 42.5 %, medan den senare stigit till Jf09 eller 57.5 %. Samtidigt harrelativa antalet arbetare med uppgivet övertidsarbete för- blivit ungefär detsamma (1919 58.5, 1924 57.2 % av samtliga arbetare vid ifrå- gavarande arbetsställen), varemot det genomsnittliga antalet övertidstimmar per arbetare nedgått från 78 år 1919 till 56 år 1924. Ser man på de särskilda näringsgrenarna, har övertidsfrekvensen nästan överallt gått ned, och de fåta— liga undantagen synas i regel återspegla tillfälliga förhållanden vid särskilda företag. Om man bortser från hotell- och restaurangrörelsen, där, som förut

• Sida 70
•  Original

påpekats, de egenartade arbetsförhållandena gett övertiden karaktären av ett slags supplement till kökspersonalens ordinarie arbetstid, synes man 1924 knappt inom någon näringsgren kommit upp till ett genomsnittligt övertidsbe- lopp, som ens uppnår halva det timantal, som enligt gällande arbetstidslag står till arbetsgivarens fria förfogande.

Det må vara tillåtet att varna för att draga alltför vidsträckta slutsatser av nu anförda sifferuppgifter rörande övertidsarbetets faktiska betydelse före och efter arbetstidslagens genomförande samt angående behovet av dylikt arbete nu och för framtiden. Man bör då först beakta, hurusom såväl övertidsarbetets begrepp som dess betydelse ur arbetssynpunkt i viss mån förskjutits genom åttatimmarslagen. Vidare må ihågkommas, att arbetsförhållandena år 1919 ingalunda voro i alla avseenden fullt jämförliga med dem, som rådde år 1924, ty medan under sistnämnda år inom så gott som hela näringslivet rådde om icke goda, så dock någorlunda likartade konjunkturer, kvarstod under år 1919 ännu delvis den för krigs- och kristidens förhållanden karakteristiska motsatsen mellan näringsgrenar, som delvis lågo nere på grund av råvarubrist o. d., och andra, vilka till det yttersta forcerade sina tillverkningar. Slutligen må det framhållas, att de meddelade sifferuppgifterna äro gruppmedeltal och därför ej vederlägga vad vissa i det föregående anförda uttalanden från arbetsgivar- håll gett vid handen, nämligen att för enstaka företag och arbetare de medgivna övertidstimmarna till fullo utnyttjats.

Aven med dessa reservationer synes man dock vara berättigad att av de framkomna medeltalen för faktiskt utnyttjad övertid draga den slutsatsen, att åttatimmarslagens övertidsbestämmelser i stort sett synas vara tillräckligt rym- liga och att därför de mera generella klagomålen från arbetsgivarhåll före— falla något överdrivna, sedda mot bakgrunden av hittills gjorda erfarenheter. Givetvis kunna emellertid de speciella förhållandena vid enskilda företag på- kalla särskilda anordningar. Likaledes kunna utomordentliga tider kräva ut— omordentliga åtgärder, och ej sällan torde företagarorganisationernas krav vara tilltagna med hänsyn icke till nu rådande förhållanden utan fastmera för anspänningen under en eventuell högkonjunktur. Så framhåller Sveriges verk— stadsförening, att verkstadsindustrien ännu blott arbetar med 2/3 av 1920 års arbetsstyrka och alltså alltjämt lider under depressionen, varför det fortfarande faller sig svårt att fullt bedöma, huru arbetstidslagen skulle verka under nor— mala förhållanden. »Under en depressionstid», säger föreningen, »är behovet av t. ex. övertidsarbete icke så stort som under normala tider —— för att icke tala om högkonjunktur, då det gäller att uttaga högsta möjliga kapacitet.» Skånes handelskammare, som anser, att den nu medgivna rätten till övertids- arbete i trots av den alltjämt rådande lågkonjunkturen icke sällan blivit fullt utnyttjad, framhåller, att vid en inträdande högkonjunktur de nuvarande be— stämmelserna med all säkerhet skola komma att visa sig synnerligen hinderliga såväl för den industriella driftens rationella ordnande som för ett rätt tillvara— tagande av högkonjunkturens ökade vinstmöjligheter. >>Härtill kommer», skri- ver handelskammaren, »att den minskning i inkomster, som direkt eller indirekt härav blir en följd, måste verka så mycket mera menligt på industriens ekonomi, som den ökade vinst, vilken kan erhållas genom högkonjunkturens utnyttjande, normalt måste kunna påräknas såsom täckning för de förluster, vilka mer eller mindre oundvikligt uppstå under påföljande depressionsperiod.»

Härtill kan erinras, att, såsom av det tidigare anförda framgår, övertids— arbetets faktiska användning icke betingas blott av den större eller mindre SIIll- digheten hos arbetstidslagens restriktiva bestämmelser utan i väl så hög grad av arbetsgivarnas förmåga att bestrida de betydande merkostnader, som äro förknippade med detta slag av arbete, ävensom av arbetarorganisationernas villighet att medgiva härför erforderliga avvikelser från normalarbetsdagen.

• Sida 71
•  Original

6. Den industriella produktionen under åttatimmarslagen.

&. Produktionsapparatens utveckling under åttatimmarslagen.

Förändringar i arbetarantalet. Medan man i föregående kapitel sökt belysa, 'vad den av åttatimmarslagen föranledda arbetstidsbegränsningen inneburit och betytt inom de grupper av näringslivet, som därav berörts, övergår nu fram- ställningen till att undersöka, i vilken utsträckning och med vilka medel in- dustrien förmått övervinna det tryck och anpassa sig efter de band arbets- tidens legislativa reglering lagt på den produktiva verksamheten.

»Då industrien efter arbetstidslagens genomförande ställdes inför problemet att upprätthålla produktionen voförminskad, hade industrien i huvudsak den utvägen att följa att öka arbetarantalet», skriver Svenska arbetsgivareföreningen och tillägger: >>Huru stor ökningen av arbetarantalet i praktiken varit, låter sig beklagligtvis icke beräkna till följd därav att kort efter det åttatimmarslagen genomfördes inträffade den utomordentliga nedgångikonjunkturerna, som satte hela den svenska industrien i helt förändrat läge och över hela linjen medförde en reducering i produktionen.» Det torde tvivelsutan vara riktigt, att man knappast ens genom en specialundersökning för varje arbetsplats och då än mindre vid en summarisk undersökning sådan som den föreliggande kan av— göra, i vad mån ev. förändringar i arbetarantalet kunna skrivas på arbetstids- lagens konto och i vad mån de betingats av andra faktorer. Likväl torde siffror för arbetarantalet under olika år ge det bästa och i varje fall det lättast tillgängliga statistiska uttrycket för den industriella utvecklingens omfatt— ning under åttatimmarslagens hittillsvarande giltighetstid. Aven där, såsom i detta fall, kausalsammanhanget är alltför invecklat och förgrenat för att kunna utrönas med anspråk på exakthet, synas likväl summariska siffror sådana som de nyss antydda icke kunna frånkännas symtomatisk betydelse för den industriella utvecklingen under arbetstidslagens tryck.

Uppgifter rörande industriens förvaltnings- och arbetarpersonal föreligga i första hand uti kommerskollegii årliga industristatistik, vars huvudsiffror för åren 1913 samt 1919—1923 (de senast tillgängliga) sammanställts här ne- dan:

1913 1919 1920 1921 1922 1923

. .. . antal ..... 29 611 41 839 43 423 36 961 34 207 35 078 Furvaltmgspersonal iindextal . . . . 100 141 147 125 116 119

antal ..... 354 661 385 631 409 642 321 426 319 305 351 091 Arbetarlmonul tinaextal . . . . 100 109 116 91 90 99

För år 1924 komma siffrorna säkerligen att ställa sig något högre att döma bland annat därav, att enligt den nyss utkomna statistiken över Sveriges bergs- hantering m. in. vid stenbrott, gruvor och metallframställningsverk för— valtningspersonalen ökats från 2 889 år 1923 till 3 031 år 1924 eller med 4.9 % och arbetarpersonalen från 46 875 till 51 020 eller med 8.8 %. Nu anförda siff- ror präglas visserligen av den ihållande depressionen inom bergverksindustrien och de svårartade arbetsstriderna därstädes under år 1923. Tages hänsyn här- till och beaktas de motsvarande data, som för vissa andra näringsgrenar före- ligga i vederbörande företaga-reorganisationers statistik, synes det finnas stöd för antagandet, att industriens förvaltningspersonal år 1924 var ungefär 1/8 mindre än 1919 men drygt 1/5 större än 1913, medan arbetarantalet 1924 var inemot 1/10 lägre än 1919 men några procent högre än 1913.

Mot bakgrunden av dessa allmänna uppgifter för den industriella utveck— lingens volym, vilka skola avse det något skiftande antal företag inom fabriks— industrien m. m., som varit verksamma under respektive år, böra ställas

• Sida 72
•  Original

Tab. 5 a. Arbetarantalets förändringar vid de redovisade företagen mellan åren 1919 och 1924.

Arbe- Arbe- 1 > turau- > taran- 5 Antal arbc— talets 5 Antal arbe- talets » &_ tare ökning & tare ökningi Yrkesgrupp _, (+) el- Yrkesgrupp ..., (+) ”kl &: ler ;o; ler 1 ('D . l ; "Är—r— minsk- 05; __ minsk- oq ,, ning ( ning 1919 1924 (_) i % 1919 1.124 (_) ie; 1. llfetall- och ma- yllcindustris . . t 15 2237 2577 + 12.? skinimlustri . . 232 42 269 37 905 — 10.3 trikäfabriker . . 1 45 25 — 44.4 därav: beklädnadsiud. . 18 2029 2014 — 0.7 järnverk . . . . 36 7997 8075 + 1.0 övriga företag . . 4 236 199 —15.7 mek. verkstäder . 45 30 233 26 039 _ 3.7 * annan järn— och 7. Läder-. hår— och l l i metallindustri . 31 4034 3741— 7.3 gurlmzivaruiml. 43 4139 5471 +3232 it?. Jord- o. stenind. 66 11674 11497 — 1.5 8. Kent.-tekn. ind. 43 9267 6957 — 24.9» i därav: därav: kolgruvor . . . . 1 2 619 2 466 — 5.8 tändsticksfabriker 17 7 642 5 364 — 29.8 övrig jord- o. sten- annan kom.-tekn. | industri . ' . . 65 9055 9031 —— 0.3 industri . . . 26 1 625 1 593 — 2.0 | 3. Träindustri . . | 130 7 466 7 033 — 5.8 9. Byggnadsverk- l * därav: samhet . . . . 25 3216] 3456 + 7.5 ' sågverk ..... 54 4226 4194 — 0,8 därav: * ' snickerifabriker . 76 3240 2839 — 12.4 kommunal . . . 15 2562 2902 + 13.8 ] enskild . . . . ]0 654 554 — 15.8, _4. Pa Jpers- o. gra- 1. ! jäs industri . . 66 7687 8523 + 11.6 10. Kraft-, belysn.— ' ; därav: o. vattenverk . 80 7 316 7855 + 7.4 pappersmassefabr. 22 4464 4641 + 4.0 därav: ! pappersbruk och kommunala verk 65 7067 7 653 + 8.3”. 1 pappfabriker . 9 2 141 2 644 + 23.5 enskilda verk . . 15 249 202 — 18.9 l tryckerier . . . . 20 547 697 + 27.4 > bokbindcrier . . . 15 485 541 + 11.5 11. Handel or-h va- ; rulagcr . . . . 16 643 57- — 10.7 0— Llåggjf'fl'9171fl' - 163 18981117477 * 7'9 12. Lamlt-rrmsport. 12 1 823 2094 + 14.13 . ' r:, — därav: kvarnar """ ,1. MB 6?! + 33'3 järnvägsdrift . . 5 1 097 1 264 + 15.2 bagerier ..... 31 844 85.3 + 1.1 .. '., f" t 7 751 pgo 1” ,. sockerbrukl . . . 26 8636 3333 + 2.3 om... 0” ag . + *” chokladfabriker . J 525 604 + 15.0 _ spritfabriker. . . 5 341 395 + 15.8 13- 75,4”;an 74" 13 3,0 %. 106 bryggerier . . . . 40 1698 1 951 + 14.9 åran! _Sl' ' ' ' ) ' + ' tobaksindustri '3 . 7 5583 3081 — 44.8 arav. mejerier . . . . 5 60 Bl + 35.0 hotell;o_eh1restau- 4 9. 115 19 . slakterier . . . . 16 214 286 +33'6 , 353631: 5.69- - 9 265; 233 + 73 övriga företag . . 13 557 696 + 25.0 ” m” ”"=” + '- . Samtliga ..... 939'123 347 119138 — 3.4 ; 6. Temtil- o. bekläd- därav: nadsindustri . . 50 8551 9898 + 15.8 exportindustri . . 119 34 593 31519 — 8.9 därav: hemmamarknads- bomullsindustri 3 . 10 3697 4808 + 30.1 industri . . . . 751 70 503 70 906 + 0.6

i linneindnstri . . 2 257 27Ö+ 7.0 blandad industri . 69 18251 16713— 8.4

1 Antal arbetare under kampanjen. Antal årsarbetare vid de redovisade företagen utgjorde 2527 år 1919 (1916) och 2966 år 1924. * Den stora minskningen möjliggjord genom införande av maskinella anordningar vid tillverk— ningen. 3 Arbetarstyrkan under år 1919 onormalt låg till följd av otillräcklig tillgång på. råvaror. 4 Härav hava 10 företag med 8907 arbetare uppgivit arbetarantalet för år 1915, 1916, 1917 eller 1918. Av dessa var 1 företag kalkbruk, 4 pappersbruk, 4sockerbrnk och 1 margarinfabrik.

• Sida 73
•  Original

i 4 * Arbetaranta- i

> Arbetaranta— => :: lets ökning( +) = , ;lets ökning( + )i 5,2 Antal arbetare eller minsk- å ' Antal arbetare eller minsk— . Yrkesgrupp ..., ning(—) i % Yrkesgrupp ..., + ning (—) i 6 I 2; — ?. ___" * of? 1919 1920 1924 133351??? 6 1919 1920 '151'3531'1'319244 ! '. 1.M'etall- och ma- linneindustri. . 2 257 291 275 + 13.2 — ).51 skinindustri 137 30 018 32 429 26 232 + 8.0 — 19.1 ylleindustri . . 12 2055 2 327 2 397 + 13. 2? + 3. 01 dar”. trikåfabriker. . 11 1 45 57 25 + 26.7— 56.11 . - - _ beklädnadsind. . 0 532 1 592 1 512 + 3. 9 — 1). 01 järnverk . 35 6205 6483 6047 + 4.5 + 1.0 .. . .. " _ ._ mek. verkstäder 85 21 624 23386 17 667 + 8.1 _ 24.6 omga foretav ' 2 198 214 145 + 81 _ 53 ?; annan jarn- och ( ; metallindustri 17 2 189 2 560 2 018 + 16.9 — 21.2 7. Läder-, hår- och , i ? gummivaruind. 29 2 241 2 606 2 475 ) |- 16.3 — 5. 0i 2' 323355? $”” 42 9854 9 691 9745 _ 1.7 + 06 8. Hem.-tekn. md. 20 5734 5869 425014. 2.41— 27.63. .. . därav: ? kugge—r 1 2 619 2620 2 466 + 0 04 _ .) 9 tändsticksfabr. . 10 5265 5444 3695 + 34%— 32.1 . . . ' ' " ' "' kem-tekn. . + ovrlg jord- och annan . = _ l ,- .! stenindustri . 41 7 235 7071 7279 _ 2.3 + 2.9 Industri - - - 10 469 425 ÖJO — 9.414. 30...; 9. Byg gitadsvm k- ? 3. Träindustri 74 3993 4185 3806 + 4.8 — 9.1 samt . . . 18 2571! 2544 3025 — 1 1 + 18.9 därav: därav: i 5, sågverk. 28 2 108 2303 2007 + 9.3 — 12.9 kommunal . . . 13 24161 2 433 2825 + O.7=+ 16.1 snickerifhbriker 46 1 885 1 882 1 799 _ 0.2 _ 4.4 enskild . . . . 5 1555 111 200 _ 28.4l+ 80.2 1 1 10. Koaft-, helg/sn.- 4. Pappers— o. 'ra- — " ,, , .. . fisk 73.77.6737 _ 39 4090 4843 4371 + 18.4 _ &. och eatteowmk 62 6945 . 546 7.179. + 8, + 04 .. däraV' daraV' ' _ ' kommunala verk 55 6877 7408 7503 + 8.4 + 0.6 pappersmasse- | . . _ fabriker. . . 13 3145 3786 3165 + 18.8 _ 15.3 ”Skilda verk ' 7 55 58 73 + 29—4 13'6 pappersbruk och . . _ pappfabriker 3 232 302 268 + 30.2 _ 11.3 11' 574251” ”' ””" 8 ...),. 408 3281 3 8 _ 19 6 tryckerier. . . 13 333 388 490 + 16.5 + 26.3 ”9 ' ----- U' " ++ - ' bOkbmdmef' ' 10 ”80 417 445 + 9'7 + 7'4 12. Lamm-ans wrt 10 1 866 1 984 1920. + 6.3 — 3.2 1 . 5. Livsmedelsin- därav: i dustri 128 17 585 19 809 16 084 + 12.6 -- 18.8 järnvägsdrift 5 1099 1 219 1 264 + 10.9. + 3.7 däraV' övriga företag . 5 767 765 6561— 0.3'— 14.2 3335 : : : - 22 372 322 %åäi ?:å i 123 13- 14- fugan .r- . . i ., . sockerbruk . 25 7967 9939 8583 + 24.8 _ 13.6 kem” ”' ' ' ' 326 258 3071 + 14" * '1 chokladfabriker 7 323 408 430 + 26.3 + 5.4 därav: ? . spritfabriker. . 4 332 405 387 + 22.0 — 4.4 hotell- 0. restau- & j bryggerier . . . 36 1 729 2098 1 881 + 21.3 — 10.31 rangrörelse 2 60 79 77 + 31'71_ 2.5 tobaksindustri . 7 5583 5 266 3081 — 5.7 — 41.5 tvättinrättningar 5 166 179 160 + 7.87— 10.6 mejerier . . . 2 39 56 55 + 43.6 — 1.8 i slakterier . . . 9 101 114 140 + 12.9 + 22.8 Samtliga. ..... 60992 3329960088094; + 7.9;— 11.6 övriga företag . 9 500 522 516 + 4'4 — 1.1 dära v_ : i 6. Textil- och be- exportindustri 67 22 147 24 599 19 547 + 11.11— 20.5 klädnadsind. . 35 6816 7428 8042 + 9.0 + 8.3 hemmamarknads- » dårav- industri . 504 57 184 61 266 56 659 + 7.1 _— 7.5 bomullsindustri 8 2729 2 947 3 688 + 8.0 + 25.1 blandad industri 38 13 001 13 735 11 888 + 5'6I— 13.4

' VA—pproximativt beräknade siffror.

• Sida 74
•  Original

de specialsiffror, som ange arbetarantalet vid de 939 företag, vilka lämnat uppgifter till socialstyrelsens undersökning rörande antalet hos dem anställda arbetare vid den ur arbetssynpunkt mest normala månaden 1919 (i några fall ett tidigare år) och 1924, ävensom de 609 av dessa, vilka innefattades i sty- relsens enquéte 1922 och för vilka arbetarantalet är känt även för år 1920. Ifrågavarande uppgifter finnas sammanställda i tab. 5 a och b.

Tab. 5 a upplyser, att vid i tabellen redovisade företag arbetarantalet sedan år 1919 minskats med 3.4 %. Ser man på de särskilda industrigrenarna, vittna emellertid de skiftande positiva och negativa procenttalen om, att utvecklingen följt mycket växlande linjer i fråga om de olika näringsgrenarna. Såsom fram— går av en jämförelse med de i tab. 3 meddelade sifferuppgifterna rörande ar— betstidens förkortning, synes sistnämnda faktor spelat en förhållandevis ringa roll beträffande arbetarantalets ökning under tiden 1919—1924. Det avgö- rande synes fastmer varit de ekonomiska konjunkturernas återverkan på före- tagens drift. Tydligen har man häri att söka huvudorsaken till, att medan exportindustrierna (och de blandade industrierna) visa ett med 8.9 (resp. 8.4) % sänkt arbetarantal, har för hemmamarknadsindustriernas del konstaterats en liten höjning (med 0.6 %). En genomgång av talen för de särskilda industrigre— narna ger ytterligare belägg för de skiftande ekonomiska konjunkturernas do— minerande betydelse i fråga om ändringarna beträffande industriens arbetar- personal. Medan antalet arbetare vid de redovisade företagen inom metall— och maskinindustrien nedgått med 10.3 % och inom träindustrien med 5.8 %, är att för pappers- och grafisk industri anteckna en ökning med 11.6 %. Den betydande ökningen för textilindustrien är däremot närmast skenbar och torde bero på, att denna industri ännu 1919 led av råvarubrist m. m. Sveriges textil— industriförbund upplyser om, att vid 86 till förbundet anslutna företag medel— antalet arbetare utgjorde 19 676 år 1913, 16 512 år 1919 och 20 450 år 1924—. varför endast obetydlig ökning ägt rum sedan »normalåret» 1913.

En viktig komplettering till tab. 5 a ger tab. 5 b genom att, låt vara för en begränsad del av de undersökta företagen, ge arbetarantalssiffror även för år 1920. Enligt dessa skedde från år 1919 till år 1920 en ökning av arbetar— antalet vid de redovisade företagen med 7.9 %, men under de efterföljande åren nedgick arbetarpersonalen med 11.6 %. För exportindustrierna äro svängnin- garna i bådadera fallen starkare (+ 11.1 resp. — 20.5 %) och för hemmamark- nadsindustrien svagare (+ 7.1 resp. — 7.5 %), medan den »blandade» gruppen intar en mellanställning.

1 vad mån arbetarantalets ökning berott på den minskade arbetstiden eller på den stegrade omsättningen, och i vad mån arbetsstyrkans nedgång bör ställas i samband med minskningen i orderstocken eller med bättre anpassning från företagsorganisationens sida efter de nya arbetsförhållandena, därpå kan ej givas något generellt svar. På sin höjd kunna vissa slutsatser dragas be— träffande en del »skyddade» arbetsområden såsom exempelvis de kommunala arbetena, byggnadsverksamheten och vissa grenar av livsmedelsindustrien. I fråga om byggnadsindustrien är dock undersökningsmaterialet skäligen knapp- händigt, varför det synes kunna sättas i fråga, om de i tabellen framträdande våldsamma svängningarna inom denna bransch bero på annat än tillfälliga för- hållanden beträffande de redovisade företagen. I fråga om kommunernas ar— betare kan anmärkas, att medan de tekniska verken måste utöka sin driftper- sonal rätt ansenligt (med 8.4 %) i samband med åttatimmarslagens genomföran— de men därefter hållit densamma konstant, faller vid kommunernas allmänna arbeten arbetsstyrkans utökning egentligen på åren efter 1920. Inom livsme- delsindustrien frappera särskilt talen för tobaks- och sockerindustrierna. Me- dan inom den förstnämnda, under inverkan av maskindriftens genomförande särskilt inom cigarrfabrikationen (jfr sid. 21), arbetarantalet minskats såväl

• Sida 75
•  Original

1919—20 (—5.7 %) som särskilt 1920—24 (_ 41.5 %), skedde inom socker— industrien — för vilken, som förut nämnts, arbetstidsnedsättningen tog större proportioner, än inom kanske någon annan industri — först en kraftig utökning av arbetsstyrkan (med 24.8 %) men efter år 1920 en betydande minskning (med 13.6 %). Rörande slutresultatet meddelar Svenska sockerfabriks A.-B. att me- dan råsockerfabrikernas fasta arbetare ökades från 1220 till 1 338, kunde, oaktat övergången från tvåskift till treskift, kampanjarbetarna minskas från 6 364 till 6 271 genom förändringar beträffande arbetsorganisationen och de tekniska hjälpmedlen.

Förskjutningar mellan olika arbetargrupper. En förändring i viss riktning av totalantalet arbetare vid ett visst företag eller inom en viss företagsgrupp innebär ingalunda alltid, att enahanda utveckling ägt rum med avseende på samtliga arbetargrupper. Fastmer utgöra de i det föregående meddelade pro- centuella uttrycken för arbetarantalets förändringar under arbetstidslagens tryck ej sällan allenast komponenter av ett flertal inbördes divergerande ut- vecklingslinjer. För en fullständig utredning av härvidlag verksamma för- hållanden och faktorer föreligga visserligen icke tillräckligt detaljerade upp- gifter, men ur materialet kunna likväl utvinnas en del upplysningar rörande vissa härvid framträdande tendenser.

Den av åttatimmarslagen påskyndade omläggningen av s k i f t a r b e t e t från tvåskift till treskift och i viss utsträckning även från 56 till 48 timmar per man och vecka framkallade givetvis behov av ett större antal skiftarbetare än förut. lfrågavarande ökning synes emellertid hava hållit sig inom väsent— ligt trängre gränser, än man kunde varit böjd att antaga. En summering av uppgifterna enligt form. 2 ger vid handen, att beträffande samtliga redovisade företag skiftarbetaruas antal 1919—1924 ökats från 20 379 till 21 626 eller med 6.1 %, vilket inneburit, att denna arbetargrupps andel av totala arbetarantalet ökats från 16.6 till 18.2 %. I fråga om vissa viktigare industrier, där arbetet till mera väsentlig del bedrives kontinuerligt, föreligga något större öknings— tal, såsom framgår av nedanstående uppställning:

P _ Pappers- Kommu-

J» k appers bruk o. Socker- nal- arnver Egils-si? papp- bruk tekniska

a. n " fabriker verk

. 1919 . . . 2568 2 695 908 5 910 3935 Antal Sklfmbetm ' ' 'i1924 . . . 2805 2766 1245 6685 4010 Ökning (+) eller minsk-åskiftarb. . . + 9.2 + 2.6 + 37.1 + 13.1 + 1.9 ning (_) 1919—1924i74 av andra arb. . — 6.4 + 6.0 + 13.5 + 6.4 + 14.0

Det synes vittna gott om näringslivets stora förmåga av anpassning, att skiftsystemets omläggning jämte därmed sammanhängande införande av s. k hoppande skift m. m., låt vara under en depressionsperiod, icke påfordrade större personalökning än här redovisats. Dock vill det synas, som om åtmin- stone i vissa fall i samband med inläggande av kortvariga avlösningsskift o. d. avgränsningen mellan skiftarbetare och andra arbetare 1924 skett efter delvis andra grunder än förut.

Såsom i det föregående påpekats, finnes det emellertid vid sidan av den med industrialstrens framställning sysselsatta arbetspersonalen en arbetar- grupp, vars numeriska utveckling synes förtjänt av uppmärksamhet, nämligen de vakter, magasinsdrängar, packkarlar, lagerarbetare, lastare, kuskar, chauf— förer o. d. hjälparbetare, som ombesörja varornas lagring, distribution o. d. Rörande denna fråga anför A.-B. Svenska tobaksmonopolet: »Den i n d i r e k t 1) ro duk tiv a personalen (distributionspersonal o. d.) har måst ökas avsevärt och det är endast medelst införandet av dyrbara transport—

• Sida 76
•  Original

anordningar och ändringar av arbetslokaler, som denna ökning så småningom kunnat elimineras på vissa arbetsställen. På grund av svårigheten att anordna ifrågavarande arbete så, att personalen erhåller full sysselsättning, förefaller det oriktigt, att samma nominella arbetstid skall gälla för dessa arbetare som för de verkligt produktiva arbetarna.» Nu berörda spörsmål, vilket samman- hänger med svårigheten att koncentrera ifrågavarande slag av arbete, har varit föremål för uppmärksamhet även i utlandet, speciellt Tyskland. För att erhålla material till siffermässig belysning av frågan hemställ- des å formulär 2, att uppgiftslämnarna ville i görligaste mån särhålla de »produktiva» arbetarna från de »improduktiva». En granskning av de inkomna formulären visar emellertid, att detta i praktiken varit möjligt endast i begränsad utsträckning. Endast beträffande något över 1/10 av det redovisade arbetarantalet har det gått för sig att efter fullt lik- formiga grunder fördela de för 1919 resp. 1924 redovisade arbetarna pa. fackarbetare och andra. Av tillhopa 12 566 arbetare år 1919 voro 1 552 eller 12.4 % >>indirekt produktiva», medan år 1924 så var förhållandet med 1 702 eller 13.2 % av 12 852. Mellan nämnda båda år hade alltså här ifrågavarande arbe— targrupp ökats med 9.7 %, medan fackarbetarna samtidigt tilltagit med alle- nast 12 %.

Vad nu senast anförts drager uppmärksamheten till, i vad mån arbetstidsbe— gränsningens inverkan till ökning av arbetarantalet givit anledning till föränd- ringar i avseende å arbetets anordnande och bedrivande.

Overgång från säsongarbete till årsarbete. Vid i övrigt lika omständigheter ökas det fasta kapitalets nettoavkastning i samma proportion som antalet tim- mar det sysselsättes.1 Det skulle sålunda kunna vara en fördel ur ekonomisk — liksom det förut påvisats vara det ur arbetssynpunkt — om det även inom det industriella livet i vårt land alltjämt så utbredda säsongarbetet kunde om- vandlas till årsarbete. Otvivelaktigt föreligger en om ock svag tendens härtill. Konkreta exempel äro dock sparsamma i primärmaterialet. Det förtjänar emel- lertid anföras, att ett större tegelbruk funnit det vara med sin fördel förenligt att efter ombyggnad av torkningsanlåggningarna m. m. övergå från som— mardrift till årsdrift.

Utveckling av arbetet på skift. Inom de yrkesgrenar, som använda sig av kontinuerlig drift, bragte åttatimmarsdagen till hastig utveckling och fullbor— dan den sedan längre tid tillbaka framträdande tendensen till övergång från ar- bete på två lag till arbete på tre lag. Såsom förut antytts, har man kanske att på detta område konstatera de mest genomgripande verkningarna av normal- arbetsdagens genomförande, men härigenom förändras ju icke alls drifttiden och produktionsresultatet endast eventuellt, i den mån arbetsintensiteten blivit ökad (jfr nedan).

Vill man öka ett företags produktion och på samma gång minska den tid på dygnet, då anläggningen står stilla och räntelös, ligger det nära. till hands att övergå från vanligt (lagarbete i exempelvis 10 timmar till två på varandra föl- jande skift om till exempel 8 timmar. Dylik dubblering av arbetet i hel verk- stad eller, kanske oftare, viss verkstadsavdelning var under krigs- och efter- krigskonjunkturen icke så alldeles ovanlig inom till exempel den mekaniska verkstadsindustrien. Sveriges verkstadsförening håller före, att åttatimmars- dagen härutinnan medförde en tendens till ökning, men att under den snart in— trädda depressionen skiftarbete kom att användas i mindre utsträckning än förut. Sveriges textilindustriförbund framhåller nu liksom år 1922, att inom textilindustrien skiftarbete alltid förekommit endast i ringa utsträckning, vil-

! Jfr Erik Lindahl: Arbetsdagens förkortning. Skrifter utgivna av Fahlbeckska stiftelsen V, Malmö 1925, sid. 25.

• Sida 77
•  Original

ket torde sammanhänga därmed, att den övervägande delen av arbetarstammen där utgöres av kvinnliga och minderåriga arbetare, varför anordnandet av skift- arbete är förenat med vissa svårigheter med hänsyn till arbetarskyddslagen och lagen om förbud för användande av kvinnor i nattarbete. Efter arbetstidsla- gens ikraftträdande anses emellertid skiftarbete hava måst tillgripas i flera fall än förut. Uppgifterna från andra. näringsgrenar bestyrka, att någon bestämd tendens till drifttidens utökning genom arbete i dubbla skift ännu knappt kan spåras, men att industriledningarna ha uppmärksamheten riktad på detta medel att vid en eventuell högkonjunktur utan utökning av den individuella arbets- tiden åstadkomma en betydande produktionsstegring i förening med bättre utnyttjande av det fasta. kapitalet. Med hänsyn till frågans ännu mera teore- tiska natur föreligga från arbetarsidan knappast några uttalanden, ehuru det skulle varit av intresse att erfara arbetarnas ställning till den med systemet förknippade omläggningen av arbets— och måltidstimmarna m. m. Södra Sveriges stuvareförbund meddelar, att arbetarna i flera fall motsatt sig anordnande av skiftarbete i syfte att trots det avtalsenligt begränsade övertidsarbetet kunna hålla de för reguljära ångbåtslinjer nödvändiga exakta avgångstiderna. Emel- lertid lär malmlastningen i Luleå eeh Oxelösund utföras i tvenne skift.

Rationellare förläggning arv arbetstiden. Det är ett från undersökningar rö— rande arbetsintensiteten välbekant förhållande, att arbetseffektiviteten är lägst under de tidiga morgontimmarna samt de sena aftontimmarna.l En förkortning av arbetsdagen, som bortskär just dessa timmar, kunde därför antagas påverka produktionsresultatet med mindre procent än de borttagna timmarna utgjort av den dittillsvarande arbetsdagen. I enlighet härmed har det på arbetsgivarsidan varit ett önskemål att kunna taga bort lika mycket på morgonen som på efter- middagen. Från arbetarsidan däremot påfordrades det ofta, att förkortningen av arbetstiden i främsta rummet. skulle tagas av eftermiddagstimmarna. Arbe- tarna ville fortfarande börja lika tidigt på morgonen för att få sluta tidigare, och såsom skäl härför angavs, att de behövde disponera eftermiddagen för bild— ningsändamål, kommunalt arbete etc. Emellertid synes man beträffande den nya arbetstidens förläggning i allmänhet i de träffade överenskommelserna ha tagit sikte på att. fördela inskränkningen på tiden både för arbetets början och slut. I stort sett kan sägas, att medan tidigare fabrikernas arbetsdag började 6 a 6.30 f. m., är början nu förlagd till kl. 6.30 a 7 f. in., och nu slutar man kl. 4.30 är 5 e. in. mot tidigare merendels kl. 6 a 7 e. m. Delvis kvarstår dock den gamla olikheten mellan land och stad. nämligen tidigare arbetsbegynnelse på landsbygden.

Indragning av raster. Undantag från nu meddelade arbetstidstyper finnas dock. Så har till exempel på vissa orter arbetstidens början satts till 7.30 f. m.. varvid frukostrast icke förekommer. Man har här att se verkan av en annan tendens att. kompensera arbetstidsförkortningen, nämligen övergång från arbete med ett flertal raster (frukost-. middags-, kafferaster) till arbete med färre eller en enda rast. Sålunda. framhåller Sveriges verkstadsförening, att redan vid den förkortning av arbetstiden, som ägde rum år 1919, arbetsgivarna in— riktade sig på att i så stor utsträckning som möjligt borttaga tidigare förefint- liga raster, ty man hade konstaterat, att genom exempelvis en frukostrast bort—

¹ Rörande arbetsintensitetens problem föreligga för Sveriges vidkommande inga andra undersök- ningar än de, som på. initiativ av nationalförcningen mot emigrationen verkställts rörande arbetsin— tensiteten inom resp. boktryckeriindustrien (av E. Sylwan, utg. 1910) och den mekaniska verk— stadsindustrien (av K. Petander, utg. 1916). Nyare synpunkter och arbetsmetoder hava framkommit särskilt vid de omfattande utredningar av samtliga hithörande spörsmål, som under och efter kriget utförts i England av ammunitionsdepartemeutcts arbetshygieniska kommitté samt dess efterföljare )Indnstrial Fatigue Research Board» samt i Förenta staterna. Vissa resultat från dessa och liknande undersökningar meddelas i Ohlins och Lindahls förenämnda avhandlingar.

• Sida 78
•  Original

ginge icke blott den tid, som rasten varade, utan en god stund före och efter rasten.

Tanken att behålla blott en enda måltidsrast, nämligen middagsrasten, mötte dock opposition från arbetarhåll, eller, som Svenska metallindustriarbetareför— bundet uttrycker det, »livet självt reagerade mot detta oförnuft». Resultatet blev här som på andra arbetsområden efter hand en serie av kompromisser, varvid hänsyn togs å ena sidan till de fabriksorganisatoriska kraven på koncentrerad arbetstid och arbetspass av lämplig längd, å den andra till arbetarnas bostads- förhållanden och boningsorter samt. sedvanliga måltidstimmar.

Utvecklingens tendenser och resultat belysas av nedanstående sammanställ- ning av rasternas antal (för icke skiftarbetare) 1919, 1920 och 1924 vid 568 företag inom olika branscher, från vilka uppgifter föreligga för nämnda tre år:

Antal företag med:

ingen rast 1 rast 2 raster 3 (Sigge?” 1919 ............ 5 104 433 26 1920 ............ 8 242 314 4 19241 ........... 7 220 333 6

Tablån belyser, hurusom de strax efter åttatimmarsdagens genomförande mycket kraftiga strävandena mot enrastsystem under de närmast följande åren delvis förbytts i en tendens till återgång till förutvarande förhållanden. Allt- jämt kvarstår dock såsom en följdföreteelse av arbetstidens förkortning en för- dubbling av antalet företag med en enda rast, nämligen den arbetstiden tude— lande middagsrasten.

Synes man sålunda inom tillverkningsindustrierna ha sökt att inskränka ra- sterna i syfte att på bästa sätt utnyttja arbetstiden, omnämnes beträffande >>tjänster» av olika slag ett alldeles motsatt tillvägagångssätt, nämligen inläg- gande av pauser under relativt arbetsfria delar av tjänstgöringstiden såsom ett led i strävandena att i görligaste mån omvandla arbetsberedskapen till verklig arbetstid. Exempel härpå föreligga visserligen förnämligast från områden, som falla utanför åttatimmarslagen (till exempel järnvägarnas driftspersonal). Dock må nämnas restaurangernas kökspersonal, för vilken arbetstiden fastställts: till 180 timmar per tre veckor, däri inräknade 36 timmar för måltidsraster.

Närmande mellan nominell och faktisk arbetstid. Av stor betydelse ur pre- stationssynpunkt synes åtminstone på vissa håll varit noggrannare tillämpning av bestämmelserna om arbetstidens början och slut samt förhindrande av själv- tagna raster och pauser under arbetstiden. Upplysande i detta avseende äro särskilt de svar, som avgivits på den frågepunkt i form. 1 (P. M. punkt 3), varuti begärts upplysning om, huru stor förkortning arbetstidslagen medfört ej blott av den tidigare tillämpade nominella (avtalsenliga) arbetstiden utan även av den faktiska arbetstiden. Medan vissa uppgiftslämnare förklara, att redan före arbetstidsförkortningen arbetskontrollen vid resp. företag var så nog- grann, att den faktiska arbetstiden avvek från den nominella egentligen en- dast i den mån man använde sig av å ena sidan övertids-, å den andra korttids— arbete, giva uppgifter från andra näringsgrenar vid handen, att vid ett stort an- tal företag ett betydande avstånd förefanns mellan å ena sidan den nominella arbetstiden, å den andra arbetarnas >>nyttiga» tid vid maskinerna. Sågverks- förbundet hänvisar till sitt meddelande till 1922 års enquéte, att medan den nominella arbetstiden före lagens tillämpning i genomsnitt var 57 timmar per vecka2 och nedsattes med cirka 15.8 % till 48 timmar, var den faktiska (effek— tiva) arbetstiden före lagens tillämpning i genomsnitt 51 timmar och nedsätt—

1 Av de undersökta företagen redovisade detta år 2 allenast skiftarbetare. ” Vid sågverk, som drevos med dubbla skift, plågade dock arbetstiden för nattskiftet vara 50 timmar.

• Sida 79
•  Original

ningen sålunda endast cirka 5.8 %. Enligt de kollektivavtal, som varit gällan—— de från och med 1 februari 1920, skall varje arbetare befinna sig på sin plats. såväl vid arbetsskiftets början som efter varje rast för att omedelbart börja sitt arbete på de bestämda tiderna och får ej heller avsluta sitt arbete före be! stämd tidpunkt. För att övervaka att arbetstiden i alla avseenden noggrant utnyttjas har arbetsledningens kontroll på arbetarna i allmänhet skärpts. Sven— ska sågverksindustriarbetareförbundet anser sig också efter åttatimmarsdagens genomförande kunna konstatera noggrannare kontroll och effektivare arbetsled- ning. Undersöker man, med tillhjälp av från de särskilda företagen inkomna uppgifter, i vad mån dessa allmänna uttalanden motsvaras av verkligheten,. finner man det stora flertalet av såväl arbetsgivare som arbetare förklara, att arbetskontrollen skärpts efter lagens införande.

Vid järnverken har man sökt utöka den effektiva arbetstiden genom att i viss utsträckning omvandla de inom några avdelningar förekommande, av produk- tionsprocessen betingade arbetspauserna till verkliga måltidsraster, som skulle fråndragas vid arbetstidsberäkningen. Inom den mekaniska verkstadsindu— strien däremot synes den möjliga och faktiska arbetstiden legat ganska nära varandra redan före åttatimmarslagens genomförande, men torde även här en viss förbättring varit möjlig. I uppgörelsen den 5 mars 1920 blev det uttryck- ligen fastslaget, att arbetstiden skulle utnyttjas i avsikt att uppnå högsta möj- liga produktivitet. >>Där stämplingskontroll är eller blir inrättad, får stämp- ling icke inkräkta på arbetstiden, men skall kontrollen så anordnas och tilläm— pas, att onödig tidsspillan eller svårighet icke vållas för arbetarna», hette det i bemälda uppgörelse. Med stöd av denna bestämmelse torde förbättrad kon- troll i åtskilliga fall hava uppnåtts. Vid en del verkstäder uppges det emeller- tid trots nyssnämnda bestämmelse, att det på grund av motstånd från arbe- tarna mött svårigheter att anordna en effektiv kontroll. Vad jord- och sten- industrien angår, anser Byggnadsämnesförbundet minskningen av den faktiska arbetstiden sammanfalla med minskningen av den nominella, då man i regel icke kunnat förmå arbetarna inom detta område att bättre iakttaga arbetstiden eller att frånträda kravet på extra raster i de fall, då sådana tidigare före- kommit.

Särskilda till synes ännu knappt övervunna svårigheter för en rationell in— ordning i åttatimmarslagens ram erbjuda sådana arbetsprocesser, vilkas förlopp är skäligen oberoende av såväl arbetsgivares som arbetares åtgörandcn, men vil- ka ej lämpligen ansetts kunna inordnas uti en kontinuerlig drift. Sveriges tex- tilindustriförbund anför som exempel förhållandena i ett färgeri och skriver, att nu för själva arbetet blott användas 7 timmar av 8 1/2 timmar eller 82 %. medan man med 10 1/2 timmars arbetsdag kunde utnyttja hela tiden eller 100 %. Under 48—timmarsveckan färgas sålunda blott 4.58 styck per timme och med GO-timinarsveckan 5.66 styck per timme, varför således en produktionsminsk- ning per timme av 19.1 % skulle skett genom åttatimmarslagens införande.

Rationellare anordning av arbetet. Jämsides med åtgärder till noggrannare kontroll av arbetstiden har det legat nära till hands att vidtaga anordningar till förbättrat utnyttjande av arbetskraften eller anläggningen exempelvis ge— nom effektivare arbetsledning och rationellare anordning av arbetet. Sålunda synes exempelvis inom sågverksindustrien den relativt ringa förkortningen av den effektiva arbetstiden möjliggjorts bland annat därigenom, att den så kalla— de postningen, det vill säga ombytet av sågblad, som tidigare delvis fått utföras under ordinarie arbetstid, nu enligt gällande kollektivavtal blivit helt förlagd till rasterna och utföres mot särskild ersättning. Liknande omläggningar om- talas även från andra näringsgrenar. Givetvis böra dylika notiser icke tilläg- gas alltför stor vikt, ty det ligger otvivelaktigt en viss sanning i det från arbets- givarhåll ofta gjorda påpekandet, att förbättrade arbetsmetoder och effektivare-

• Sida 80
•  Original

arbetsledning tillämpas, när så kan ske, men att utvecklingen här gått och går sin gång skäligen oberoende av åttatimmarslagen. Otvivelaktigt torde dock än- nu åtskilligt stå att vinna för den svenska industrien genom rationellare arbets- ledning och åvägabringande av ett gynnsammare förhållande mellan den pro- duktiva och den improduktiva arbetstiden. Liksom i Förenta staterna synes man äveni Sverige börjat komma till den uppfattningen, att det egentligen blott finnes kvar en stor reserv för bevarandet av den höga löne- och levnadsstan— (larden, nämligen bortarbetandet av allt det »spill», som ännu är till finnandes i de flesta tillverkningar genom slöseri med material och arbete. Man har också hos oss i sådant syfte igångsatt. en kampanj mot det »industriella slö— seriet». F ör ett par år sedan offentliggjorde sålunda Sveriges industriförbund en av överingenjör O. Kärnekull författad skrift »Om sparsamhet inom industriell drift»,1 varuti bland annat uttalas, att man inom svensk industri på grund av brister i materialtillförsel, arbetskontroll och arbetsplanering torde förlora 30—50 % av den totala och betalade arbetstiden samt att av nämnda tidsförluster omkring hälften beräknats kunna återvinnas för nyttigt arbete genom noggrann planläggning av arbetet, bättre utnyttjande av maskin- utrustningen, moderna transportanordningar o. s. v.

Även till förevarande utredning hava upplysningar ingått om genom dylika strävanden vunna praktiska resultat. Svenska metallindustriarbetareförbun— det meddelar, att efter åttatimmarslagens genomförande vid järnbruken bibe— hölls i vals- och pressverk till en början tvåskiftsystemet med ett uppehåll nat-' tetid, varunder extra personal ombesörjde iordningsställandet av verken, så att. dessas fulla kapacitet kunde utnyttjas under drifttiden. Härigenom uppges ha utvunnits samma produktionsresultat som före lagens tillkomst. Sedermera infördes treskiftsystemet, vilket på bekostnad av det längre söndagsstillestån— det medförde en längre arbetstid per vecka. — Svenska sockerfabriks A.-B. an— ser sig ha inbesparat omkring 600 transportarbetare enbart genom en överens- kommelse med betodlarna angående sättet för betornas leverans, innebärande att dessa efter viss plan skulle successivt levereras på järnvägsvagnar eller vid fabrikerna i stället för att som tidigare till stor del stackas vid stationerna.

Aolöningsmctode'r. På liknande sätt som beträffande nyssnämnda frågepunkt synes man kunna sammanfatta de svar, som ingått på frågan, huruvida och i vad mån arbetstidsbegränsningen givit anledning till förändringar i avlönings- metoderna, exempelvis genom övergång från tidlön till ackords- eller premiesy— stem. En summering av de sifferuppgifter rörande avlöningsformen, som av— givits av de tillfrågade enskilda företagen, ger vid handen, att under år 1919 51.1 % och år 1924 49.4 % av totala lönesumman (194, resp. 165 miljoner kronor). utgått i form av ackordslön, tonlön. premielön och dylika avlöningsformer, vid vilka lönebeloppet i väsentlig mån göres beroende av arbetsprestationen eller arbctsprodukten. Huru förhållandena ställa sig inom vissa viktigare närings— grenar, belyses av följande uppställning, utvisande ackordslönens andel av totala lönesumman:

Mek an iska Annan

J ärnverk Jord— och Sågverk Snickeri- Pappers—

verk- järn- o. . febr. masse- m. m. städer metallind. stenlnd. m. m” m. m. febr. 1919 ..... 65.2 71.4 61.1 62.4 79.2 44.8 62.4 1924 ..... 66.8 71.5 68.2 61.2 78.8 44.7 71.2 Pappers- Annan Läder-, bruk och Grafisk Socker— livs- Textil- här— och Kaarin- papp- ind. bruk medels— ind. gnmmi- 11 b fabr. ind. varnind. ar ' 1919 ..... 32.1 8.7 9.0 11.4 51.7 59.2 12.3 1924 ..... 41.1 5.9 8.9 10.6 55.8 66.2 17.4

1 O. Kärnekull: Om sparsamhet inom industriell drift. Sveriges industriförbunds publikationer avd. Organisation nzr 16, Stockholm 1922. Jfr också samma författares: Några produktionsresultat. Teknisk tidskrift, Allm. avd. 1925 nzr 42 (17 okt.).

• Sida 81
•  Original

Proportionen mellan tid- och ackordsavlönad personal torde i stort sett föga förändrats, ty den ringa procentuella nedgången i totala ackordslönesum- man kan mycket väl förklaras därigenom att merförtjänsten vid ackordsarbete i genomsnitt var mindre år 1924 än år 1919 med det forcerade arbete, som då rådde åtminstone inom vissa industrigrenar. Det vill synas, som om redan vid åttatimmarslagens tillkomst ackordssystemet inom den svenska industrien var genomfört vid i huvudsak samtliga de arbeten, där över huvud prestationsbetal- ning ansågs lämplig och möjlig. Ser man på de särskilda gruppsiffrorna, förete de anförda »ackordsprocenterna» under tiden 1919—1924 såväl höjningar som sänkningar. För de näringsgrenar, där ökning ägt rum, bestyrka dessa vissa uttalanden, som gå ut på, att åttatimmarsdagens genomförande inneburit ett ytterligare skäl för den. redan tidigare framträdande tendensen att i arbets— effektivitetens intresse i största möjliga utsträckning tillämpa ackords- och liknande betalningssystem för industriens fackarbetare. I de fall, där ackords- avlöningen gått tillbaka, har man vanligen att söka orsaken, förutom i mera tillfälliga förhållanden vid vissa arbetsställen, uti mer eller mindre genomgri- pande driftsomläggningar. När sålunda vid en del bryggerier och mineral— vattenfabriker övergång skett från ackordslön till tidlön, uppgives detta sam- manhänga med införandet av maskinella anordningar för flaskornas sköljning och tappning. Liknande har resultatet blivit av maskinsättningens ökade an- vändning vid civiltryckerierna. Nämnas må även, att för de efter arbetstids- begränsningens genomförande förhållandevis talrikare arbetargrupper, vilka nmhänderhava förvaring, expediering och transport av de av de egentligen pro- duktiva arbetarna tillverkade varorna, i regel knappast kan tillämpas annan löneform än tidlön.

Förbättrade tekniska hjälpmedel. Knappast i högre grad än beträffande ar- betsorganisation och avlöningssystem kan konstateras, att arbetstidsbegräns- ningen i och för sig givit anledning till att de tekniska hjälpmedlen utvecklats till större prestationsförmåga. För en god ekonomisering måste det alltid vara arbetsledningen angeläget att söka vidtaga förbättringar i maskinutrustningen, och arbetet därmed har fortgått även efter arbetstidslagens ikraftträdande. En redogörelse härför har emellertid redan meddelats i annat sammanhang (sid. 20), varför man här kan inskränka sig till en hänvisning till denna. I sam— band med utökningen av maskiner och transportanordningar till större presta— tionsförmåga står ofta införande av högre grad av specialisering och standardi- sering vid tillverkningen.1 Exempel härpå skola anföras i en efterföljande redo- görelse för produktionens utveckling under åttatimmarslagen.

Samverkan mellan olika arbetsområden. Nu meddelade uppgifter synas otve— tydigt giva vid handen, att det inom många yrkesgrenar och fabriksföretag lyckats att till väsentlig del kompensera förkortningen av den nominella arbets- tiden genom tekniska och organisatoriska förbättringar, åsyftande en starkare koncentration av arbetet och ökad effektivitet hos detsamma. Men även om det skulle bliva möjligt att på detta sätt hålla produktionen uppe på dess hittills- varande nivå eller till och med öka densamma, kan man härigenom icke anse sig hava övervunnit alla arbetstidslagstiftningens menliga verkningar på. nä- ringslivet. Det är nämligen ett karakteristiskt drag för våra dagars ekonomi- ska samhällsliv, att de särskilda arbetsområdena stå i nära inbördes växel- verkan och starkt beroende av varandra. I detta inbördes samarbete har åtta- timmarslagen tvivelsutan åstadkommit väsentliga rubbningar, i synnerhet som,

* Belysande för betydelsen av specialisering och massfabrikation är följande uttalande rörande den mekaniska verkstadsindustrien av direktör Hans Th. Holm i tidskriften »Aifarsvärldens» festskrift 1925: >En enkel liten detalj, tillverkad i ett antal av 500 st. i en vanlig supportsvarv, kostade i arbetslön med inberäknad verktygskostnad, ränta och avskrivning å maskiner 36 öre per st. Samma detalj, tillverkad i ett antal av 2000 st. medelst en s. k. revolversvarv, kostar 11 öre. Samma de- talj, nu tillverkad i ett antal av 25 000 st. i en s. k. 5-spindlig automat, kostar 31/2 öre.»

6—-253647

• Sida 82
•  Original

efter vad ovan (sid. 50) angivits, åttatimmarsdagens princip hitintills bln'i förverkligats med avseende på omkring halva antalet löntagare i vårt land- Klagomål över de svårigheter, som under nuvarande förhållanden äro förknip— pade med utbytet av varor eller tjänster mellan olika näringsområden, möta ej sällan i de till utredningen inkomna yttrandena. Stockholms handelskammare framhåller som resultat av en enquéte rörande arbetstidslagens inverkan på va— rudistributionen och kommunikationerna, att, vad de senare beträffar, allmänt klagats över den korta expeditionstiden vid järnvägens godsstationer, särskilt på lördagar, (lå de stängas kl. 2. Det hade ansetts medföra betydande olägen— heter för affärslivet, att expeditionstiden icke vore utsträckt åtminstone en halv- timme utöver den tid, då firmorna brukade avsluta sitt expeditionsarbete för dagen, vilket i regel skedde omkring kl. 4.30 e. m. Liknande anmärkningar ha förmedlats av andra handelskammare, liksom även av hushållningssällskapen på tal om jordbruksbefolkningens svårigheter att under nuvarande industriella arbetstider efter omständigheterna anpassa. sina varuleveranser. Men, såsom ovan påvisats (sid. 32, 37), ingick just expeditionstidens sammanträngning som ett viktigt led i statsbanornas och de enskilda järnvägarnas strävanden att lösa den vanskliga uppgiften att göra äv en driftpersonalen delaktig av åttatimmars— lagens principer.

Här har uppmärksamheten fästs på vissa konsekvenser av arbetslivcts nöd— tvungna koncentration till en snävare del av dygnet än tidigare. En annan be- tydelsefull sida av den sålunda ökade »spetsbelastningen» beröres i ett yttrande av Stockholms stads elektricitetsverk. Enligt detta har lagen om arbetstidens begränsning medfört en allmän minskning i arbetstiden vid de industriella an- läggningarna i huvudstaden, varför de av dessa, som tagit sitt behov av elek— trisk energi från elektricitetsverket, fått belastningstiden för denna. energi för- kortad och därigenom framställningskostnaden för energien ökad. Den av Stockholms stadsfullmäktige fastställda, nu gällande taxan för elektrisk energi" (2 X 220 volt) är för ström till motordrift 18 öre per kwt och för ström till belysning 30 öre per kwt. Under åren 1910—1915 voro motsvarande pris 15- och 30 öre Med samma pris å belysningsström har saledes motmströmsprisct ökat, beroende på den avkortning, som lagen om arbetstidens begränsning för- orsakat 1 belastningstiden för ström till dlift av mindre moto1e1. Även för de» större abonnenterna, vilka 1 regel konsumera den elektriska kiaften i form av trefasenergi efter specialtariff, lämnas en särskild utredning, vilken utmynnar uti, att resultatet av arbetstidens inskränkning, vad energikostnaden beträffar, blivit dels förhöjda tariffer för energiens tillhandahållande, dels därutöver ett avsevärt fördyrande av energien, därigenom att energiabonnentcn nu sämre än förr kan utnyttja en rationell tariffs möjligheter till erhållande av billig energi. Lagen om arbetstidens begränsning anses även hava inverkat på spårvägstra- fiken, därigenom att arbetarna vid industriella anläggningar nu sluta samtidigt med kontorspersonalen. Därför har en starkare rusning uppstått i spår— vägstrafiken vid 5-tiden på eftermiddagarna, åstadkommande en högre belast- ningsspets än förut. Denna ökning i spårvägsbelastningen, heter det i elektri- citetsverkets yttrande, minskar belastningstiden för spårvägsströmmen och ökar därigenom kostnaden för ström till spårvägsdrift.

b. Industriarbetarna under åttatimmarslagen.-

Den industriella produktionen åstadkommes ju genom samverkan mellan ka- pital och arbetskraft och det synes därför lämpligt att, i den mån tillgäng- liga uppgifter det medge, söka belysa de förändringar. som under åttatimmars— lagens hittillsvarande giltighetstid ägt rum med avseende på sistnämnda pro-

• Sida 83
•  Original

Tab. 6. Frånvaro utan giltigt förfall inom vissa yrkesgrenar.

(b-siffror) l 5 Antal Därav företag, vid .. Frånvarodagar i % i upp— vilka frångaro utan åäååldäagvglgoäggå av utgjorda arbets- . ' " gifts- giltigt för all före- . . . dagar + frånvaro- ! 1 r L e s ,, r e n läm- kommit g11t1gt förfall dagar * nande : företag ' . 1 1919 I 1920 1924 ] 1919 t 1920 | 1924 1919 1920 1924 | A. Aled nästan utc- t t t ! slutande manlig _ 1 f ! arbetskraft. ] 1 .j Järngruvor o. järnverk . 1 1 1 1 185 120 148 0.21 0.14 0.11: , l Mekaniska verkstäder 14 4 4 3 817 835 753 0.07 0.08 0.07 1 '; Skeppsvarv ...... 1 1 1 1 40360 48 956 16 600 6.12 8.15 3.55 ] ' Annan järn— o. metallind. 3 l 1 2 17 40 51 0.12 0.24 0.30 ! Jord- o. stenindustri . . 4 2 2 3 15 033 11298 2147 1.40 1.04 0.22 Snickerifabriker . . . . 5 1 1 1 733 448 415 0.66 0.34 0.30 Pappersmassefabriker . . 5 2 2 1 78 29 112 0.02 0.01 0.03 , Sockerbruk ...... 3 1 1 1 319 407 569 0.41 0.36 0.4: ; Annan närings— 0. njut— l __ ningsmedelsindustri. . 5 2 2 3 23 33 27 0.03 0.03 0.03 Ovrig industri ..... 6 —— _ __ _ _ __ _. __ _ Kommunala verk 0. all- männa arbeten . . . . 27 1 1 — 87 121 —— 0.01 0.01 — Tillhopa 74 16 16 16 57 652 62 287 20822 1.03 1.08 0.37 B. Med talrik kvinnlig [ arbetskraft. : Bryggerier ...... 0 1 1 _ 27 21 — 0.01 0.01 — å Textilindustri ..... 7 1 1 1 900 100 120 0.19 0.02 0.02 [ Annankem.—tekn. industri 1 — — —— — — —- — — — ; Tillhopa 14 2 2 1 927 121 120 0.144 0.02 0.01 5 Samtliga (A+B) , SS 18 18 17 58 579 02408 20 942; 0.93 0.95 0.33 l

duktionsfaktor. Framhållas må emellertid, att arbetstidszförkortningens verk- ningar härvidlag, såsom i huvudsak av psykologisk natur, till större delen un— dandraga sig statistisk observation, i synnerhet som förändringarna i arbetar- klassens mentalitet och samhällsuppfattning försiggå ofantligt mycket lång- sammare än omformningen av den industriella produktionsapparaten.

Den bland de organiserade arbetarna gängse uppfattningen rörande åttatim- marslagen torde väl komma fram i följande yttrande av Landssekretariatet: >>Obestridligen har lagen ur social synpunkt verkat tillfredsställande. Bild- ningsintresset bland arbetarungdomen är större än tidigare, koloniverksamhe— ten ökar, hemlivet har gjorts rikare och i allmänhet äro arbetarna mera sköt- samma, än fallet var, då en längre arbetstid tillämpades. Allt detta är sociala värden, som ej kunna skattas högt nog. Arbetarna känna att de genom fort— satta reformer och intresserat bildningsarbete ha en Väg öppen till en förbätt- rad social ställning. Det är därför de betrakta åttatimmarslagens genom- förande som den största vinst de erhållit av sitt mångåriga fackliga och po— litiska arbete. — — — Av förbundens uppgifter till socialstyrelsen synes fram— gå, att den förkortade arbetstiden icke minskat produktionen. Och det är väl numera heller icke någon, som vill försöka göra gällande, att det icke är möj- ligt att med till buds stående tekniska hjälpmedel på 8 timmars arbetsdag pro-

• Sida 84
•  Original

Tab. 7. Sjukdomsfrekvensen inom vissa. yrkesgrenar.

(b-siffror) I | 1 Antal . . , 1 . . . Sjukdagar 1 % av utgjorda ; ligg. Antal uppglvna sjukdagar 1 arbetsdagar + sjukdagar * Y r k e 8 g r e n lägmnan- , l ..-.. . _ "Fi....-- - i : det??" 1919 1920 1924 * 1919 1920 1924 ! 1 | A. Med nästan uteslutande [ * manlig arbetskraft. * Järngrnvor och järnverk . . . 4 16 299 15 990 13 355 3.5 3.8 2.7 . Mekaniska verkstäder m. 11. . 15 77 252 62 113 51 522 4.0 3.7 3.2 f Ovrig järn- och metallindustri 3 225 239 171 1.5 1.4 1.3 1 Kolgruvor .......... 1 52 938 59 130 49 036 7.3 7.9 7.0 * Ovrig jord— o. stenindustri . . 3 12 184 11 784 11 078 3.0 3.0 3.2 | Sågverk ........... 1 5 221 3 698 4 187 5.1 2.9 8.6 ; Snickerifabriker ....... 5 2 119 1 533 2 448 1.9 1.2 1.7 ** Pappersmassefabriker ..... 5 9 178 8 824 9 168 2.8 2.1 2.3 * Pappersbruk och pappfabriker 1 186 53 675 0.7 0.2 2.0 * Sockerbrnk ......... 3 1 240 1 105 1 406 1.6 1.0 1.1 - Annan närings- och njutninge-

medelsindnstri ....... 5 1 797 1 595 2 119 2.2 1.6 2.2 1 Läder-, hår- och gummivarn- ? __ industri .......... 3 2 712 3 241 2 509 2.0 2.0 1.4 l Ovrig industri ........ 2 2 955 3 273 4 846 2.3 2.3 2.0 * Kommunala verk och allmänna * arbeten .......... 27 70 246 68 210 62 788 4.2 3.8 3.7 * Tillhopa 78 254 552 240 788 215 308 4.1 3.8 3.5 i B. llletl talrik kvinnlig ** arbetskraft. * Bryggerier ......... 1 6 10 458 9 730 7 203 5.1 3.9 3.4 1 Textilindustri ........ » 7 11 844 9 692 14 131 2.4 1.8 2:3 * Kemisk-teknisk industri 1 369 214 175 3.1 1.4 1.7 Tillhopa ' 14 22 671 19 630 21 509 3.3 2.4 , 2.1; , Samtliga (A + B) 92 H 277 223 260 424 236 817 4.0 3.7 : 3.4 !

ducera i tillräcklig mängd de förnödenheter, som människorna behöva. När så är fallet, torde också åttatimmarsdagen vara den ekonomiskt bäst avvägda ar- betstiden.»

Bland arbetsgivarna råder däremot en helt annan uppfattning, som kommer till synes bland annat i följande uttalande av Svenska arbetsgivareföreningen: »Vi kunna icke heller underlåta att framhålla, att enligt vår uppfattning de Välgörande sociala verkningarna av åttatimmarslagen i vårt land blivit över- skattade. Det är givet, att en alltför lång arbetstid är ett socialt ont, Och ingen torde numera förneka, att arbetstidens successiva minskning från 12 till 11 och 10 timmar var en önskvärd reform, vilken vid de rådande ekonomiska förhål- landena kunde genomföras utan svårare rubbningar i näringslivet. Men å andra sidan kan även en alltför kort arbetstid vara ett socialt ont — frihet från arbete är i och för sig intet önskvärt. Om det. rätta just skulle ligga vid 8 tim- mars arbete om dagen, synes icke utrönt. Värdet av en begränsad arbetstid för arbetarna beror i väsentlig mån på, huru de använda sin fritid, och om i detta avseende åttatimmarsdagens genomförande i vårt land medfört någon avsevärd höjning av förutvarande nivå, torde icke vara ådagalagt.»

I enlighet med planen för föreliggande undersökning göres här icke något

• Sida 85
•  Original

försök till mera fullständig och ingående utredning av hela den vanskliga frå- gan om åttatimmarslagens sociala verkningar, utan inskränker man sig att be- röra de sidor av dessa, som kunna anses vara av särskild och påtaglig be- tydelse för produktiviteten. I första rummet grundas härvidlag undersök- ningen på de uppgifter enligt form. 2, vilka föreligga från arbetsgivare och arbetare vid särskilda företag.

Inverkan på arbetsamheten, Vad först beträffar arbetstidsbegränsningens inverkan på arbetsamheten i form av ökat intresse, jämnare arbete, mindre skolkning och »firande» 0. S. v., föreligga sifferuppgifter från ett 80-tal före- tag, vilka kunnat meddela tillräckligt detaljerad statistik i sistnämnda av- seende för såväl år 1919 som 1920 och 1924. Denna har sammanställts i tab. 6. varuti hänsyn även tagits till könens skiljaktiga vanor i här ifråga- varande avseende genom att särhålla industrier med talrik kvinnlig arbetskraft. En granskning av tabellens siffror ger vid handen, att skolkningsfrekvensen varit mycket olika inom olika företagsgrupper. Det må emellertid lämnas därhän, i vad mån siffrorna återspegla verkligheten och i vad mån de rönt inverkan av skiftande bokföringsmetoder, enkannerligen den särskilt vid fall av kortare frånvaro vanskliga avgränsningen mellan verklig skolkning och lindrigare sjukdomsfall. Sammanläggas uppgifterna, befinnas procenttalen för enligt uppgift genom frånvaro utan giltigt förfall förlorade arbetsdagar i för- hållande till de möjliga hava. utgjort inom de »manliga» industrierna 1.03 år 1919, 1.08 år 1920 och 0.37 år 1924, inom de >>kvinnliga» resp. 0.14, 0.02 och 0.01 samt inom dessa båda grupper tillhopa resp. 0.93, 0.95 och 0.33. Skolkningsfallen skulle sålunda avsevärt nedgått under redovisningsperioden, dock egentligen efter år 1920, vilket år ofta företer en höjning. Detta sist- nämnda förhållande synes i viss mån bestyrka den från arbetsgivarhåll ofta framförda förklaringen till angivna nedgång, nämligen att den minskning i antalet arbetare, frånvarande utan giltigt förfall, som inträtt, skulle intet som helst ha att göra med åttatimmarslagens införande, utan hänföra sig dels till arbetarstammens kvalitativa förbättring efter >>kristidsfolkets» avskedande, dels till rådande brist på arbete, som gör, att arbetarna av rädsla för avsked låta bli att gå och »fira» i en eller flera dagar och i stället begära permission eller anmäla förhinder på grund av sjukdom. Detta bestyrkes i viss mån även av ökningen av antalet sjukdagar i den i tab. 7 meddelade sjukdomsstatistiken.

Dock ställa. sig frånvaroförhållandena tydligen mycket olika vid olika företag — man må observera talen från det i tab. 6 redovisade skeppsvarvet, vars tal återspegla den hos skeppstimmermän, plåtslagare och andra utomhusarbetare understundom förekommande vanan att stanna hemma under hårdvädersdagar. Man får vidare ej underkänna betydelsen av vad som från arbetarhåll plågar framföras, nämligen att skolkning från arbetet nu är sällsynt och att permis- sion för att uträtta egna göromål ej förekommer så mycket nu som förr. där- för att fabriksarbetet nu börjar senare, varför >>försovning>> blivit ovanligare, samt slutar tidigare, varigenom arbetaren kan och orkar utföra egna ärenden efter det ordinarie arbetets slut. Det understrykes också ej sällan — ofta med instämmande från arbetsgivarhåll —— att åtminstone inom storindustrien redan tidigare rått en sådan ordning och disciplin. att någon skolkning eller >>firande» icke varit att tala om, ett förhållande, som i sin mån bestyrkes genom de meren- dels mycket små talen i tabellen.

. Hygieniska verkningar. Liksom arbetstidsbegränsningens inverkan på ar— betsamhet och arbetsintresse delvis borde avspegla sig i siffrorna för förlorad arbetstid, kunde det möjligen förväntas, att reformens återverkan på de hy— gieniska förhållandena i någon mån skulle påverka sjukdomsfrekvensen bland industriarbetare. Såsom även framgår av förestående tab. 7 över sjukdoms— frekvensen (på grund av olycksfall och av andra anledningar) inom vissa före—

• Sida 86
•  Original

tagsgrupper, efter förut angivna grunder fördelade på »manliga» och »kvinn- liga» yrken, påverkas emellertid morbiditetsuppgifterna av så många faktorer — ej minst den vanskliga och skiftande gränsläggningen mellan lindri— gare sjukdom och frånvaro utan giltigt förfall _ att några bestämda slutsatser icke kunna dragas av det förhållandet, att sjukligheten ställde sig något lägre år 1924 än år 1920 och särskilt än år 1919. Det framhålles emel— lertid, att i början av sistnämnda år var sjukligheten stor i samband med då rådande epidemi av »spanska sjukan». Å andra sidan torde det vara sanno- likt, att den registrerade sjukdomsfrekvensen tilltagit i den mån gynnsammare sjukhjälpsbestämmelser o. d. gjort det ekonomiskt möjligt för arbetare att stan— na. hemma även vid lindrigare sjukdomsfall. Till ökning av sjuksiffrorna har även verkat, att arbeterstammen i genomsnitt blivit äldre under inverkan av nyrekryteringens partiella inställande under depressionsåren. Det torde vara förhållanden av nu antytt slag, som spelat in beträffande en vid Stockholms vattenverk gjord undersökning, enligt Vilken år 1917 förekommo i medeltal 33.7 sjuktimmar per arbetare, under det att motsvarande tal är 1921: utgjorde 78. A.-B. Svenska tobaksmonopolet meddelar, att dess flesta arbetarr- äro medlemmar i en sjuk- ooh begravningskassa, och att det genomsnittliga. antalet sjukdagar i denna kassa varit år 1918 9.1; 1919 7.9; 1920 7.7: 1921 10.9; 1922 12.6; 1923 11.6; 1924 11.4. Orsaken till de i stort sett stigande siffrorna för sjukligheten antages delvis vara, att medlemmarna till över- vägande antal äro kvinnor, och att vid minskningen av personalen avskedanden företrädesvis skett bland de yngre, sena-st anställda arbetarna. Av dessa kvar- varande äldre kvinnor äro de flesta gifta och ha sina hem att sköta vid sidan av lönearbetet, vilket kan föranleda överansträngning och sjukdom.

Jämväl de uttalanden i detta avseende, som inkommit till utredningen från organisationer och enskilda, vittna om, att tiden ännu varit för kort, för att erfarenheterna på detta område skulle ha kunnat hinna stadga sig. Omnämnas förtjänar det ganska allmänna framhållandet av, att den förkortade arbetstiden ingalunda alltid möjliggör en bättre morgonmåltid än förut, då frukostrasten ofta förkortats eller helt indragits och det ofta är svårt att erhålla — och in— taga — lagad mat före arbetets början vid 6- eller 7-tiden på morgonen. Där- emot vittna allmänt de uppgiftslämnare, som uttalat sig i saken, om de för- månliga verkningarna av inskränkningen av skift- och nattarbetets längd. Sär- skilt skiftindustriernas arbetare förklara enstämmigt, att de nu känna sig myc- ket bättre sedan »de långa, kropps- och själsmördande nattskiften» blivit re— dueerade.

Inverkan på arbetarnas ekonomi. Vid åttatimmarslagens genomförande sam— lade sig arbetsgivarna i allmänhet kring den uppfattningen, att full kompen- sation borde beredas arbetarna vid tidlön, där arbetsförtjänsten utgår oberoende av arbetsintensiteten, men att däremot vid ackordslön kompensationen borde vara mindre, i det minskningen där skulle motvägas genom ökad arbetsinten- sitet. Arbetarna yrkade däremot merendels på full kompensation vid allt ar- bete. Incm verkstadsindustrien och järnindustrien uppstodo arbetskonflikter. avslutade med en kompromiss, varvid arbetarna tillerkändes full kompensa- tion vid timlönsarbete samt vid sådant ackordsarbete, där det är omöj- ligt för arbetarna att öka. arbetsresultatet per tidsenhet, men vid an— nat ackordsarbete ungefär halv kompensation. Omedelbart efter de stora arbetskonflikternas slut uppstod dock en stark efterfrågan å och konkurrens om arbetare inom de ifrågavarande industrierna, och därmed följde å en mängd arbetsplatser en kraftig förskjutning uppåt av de individuella lönerna. Det är troligt, att arbetarna å denna väg i realiteten mestadels förskaffade sig den omstridda. kompensationen för arbetstidsinskränkningen. Även inom övriga in- dustrier fann man sig under de lysande konjunkturer, som rådde intill 1920

• Sida 87
•  Original

års sista kvartal, i regel nödsakad medgiva löneförhöjningar, som motsvarade eller överstego kompensation för arbetstidens förkortning. I och med kris- och depressionstidens inbrytande följde emellertid lönenedsättningar, vilka efter hand bragte ned arbetslönerna inom de olika facken med 30, 40 a 50 %, vartill kom den allmänna användningen av korttidsarbete, vilken lät de faktiska arbets- förtjänsterna sjunka vida under den nivå, som anges av gällande lönesatser.

Av socialstyrelsens årliga lönestatistik vill det framgå, som om löneutveck- lingen 1913—1924 för den större industrien m. m. i genomsnitt inneburit en dryg fördubbling fram till medlet av 1924 per år och arbetare räknat. Detta ger ett uttryck för löneutvecklingens resultat ur arbetarsynpunkt, ty den fak- tiska arbetsförtjänsten under ett år anger i huvudsak de medel arbetaren har till förfogande för sitt livsuppehålle. Betraktar man däremot med företagaren arbetslönen såsom en del av produktionskostnaderna, blir arbetskostnaden per utgjord arbetstimme en lämpligare enhet. Efter denna beräkningsgrund blir ökningen väsentligt större eller drygt 150 %, beroende på den under mellan- tiden särskilt genom åttatimmarsdagen minskade arbetstiden. I stort sett skulle stegringen innebära, att en svensk industriarbetare år 1924 hade en medel- inkomst av cirka 1.14 kr. per timme och 2 600 kr. per år mot resp. 1.28 och 3 200 kr. år 1919, 1.65 och 3 600 kr. år 1920 samt 0.45 och 1 200 kr. före kriget (år 1913).

Verklig inblick i vad nu berörda löneökningar inneburit för den svenska arbetarklassen1 får man först, om jämförelse göres mellan den genomsnittliga stegringen av arbetslönerna under åren 1913—1924 och levnadskostnadernas ökning under samma tid. Med ledning av de procenttal, som angiva den genom- snittliga lönestegringen från år 1913 till vartdera av åren 1914—1924, erhållas löneindextal (= procenttalen ökade med 100), som kunna sammanställas med motsvarande levnadskostnadsindextal. Dessa hava i överensstämmelse med lönesiffrorna baserats på 1913 års genomsnittliga levnadskostnader, som kunna anses vara i det närmaste lika med hushållsutgifterna vid mitten av år 1914, Vilken tidpunkt plägat tagas till utgångspunkt vid socialstyrelsens ovan be- rörda indexberäkningar. Härigenom erhålles nedanstående sammanställning av indextal för levnadskostnader och löner:

Genomsnittlig lev- 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924

nadskostnad 100 102 115 130 162 225 261 269 241 195 177 174 lönein- % per år och arb. 100 100 107 120 143 200 256 294 271 208 202 211 komst per tim. . . . 100 105 108 118 145 213 283 368 363 263 250 255

Det framgår härav, att ända till omkring 1919 lönestegringen var mindre än levnadskostnadsökningen, men att därefter förhållandet blivit det motsatta. Un- der 1924 hade arbetarens årsinkomst ungefär 21 % högre köpkraft i livsförnö-

' Vilka inkomstförskjutningar i samband därmed uppstått inom samhället i dess helhet, därom saknas exakt statistik. Tendensen framgår dock av nedanstående sammanställning av rikssiifrorna för den för åren 1913 och 1919—24 (under taxeringsären 1914 och 1920—25) enligt bevillningsför— ordningen uppskattade inkomsten (av annat än fast egendom) efter statistisk årsbok 1925, tab. 210, och uppgifter från statistiska centralbyrån:

Inkomstår: 1913 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 Uppskattad inkomst, milj. kr. . . . 1,763 4,832 6,215 6,906 5,478 4,508 4,477 4,629 Därav (i %) från: kapital ............ 5.6 4.0 8.2 9.9 10.0 8.4 8.2 8.7 arbetsanställning, tjänst eller pen- sion ............ 60.4 56.6 61.5 67.3 73.5 74.0 73.0 73.1 rörelse, yrke eller eljest ..... 34.0 39.4 30.3 22.8 16.5 17.6 18.8 18.2

Ehuru de olika slagen av inkcmster här framträda föga renodlade och siffrorna påverkats av ändringar i skattelagstiftningen (ex. var före år 1919 utdelning ä aktier ej inräknad i inkomst av akapital), äradet likväl väl värt att observera, att arbetets andel av totalinkomsten ökats från cirka

,5 till nära /4.

• Sida 88
•  Original

'denheter räknat än vid tiden för krigsutbrottet. Oaktat den förkortade arbets- tiden har sålunda den svenska arbetarklassens reallön och därigenom levnads- standard i genomsnitt höjts i jämförelse med förhållandena före kriget, en iakttagelse, som även gjorts i ett flertal andra europeiska länder samt i Ame- rika. Räknar man icke med årslön utan med timlön, kommer man till en vida högre siffra för arbetskraftens fördyring, nämligen 47 %, om man räknar efter levnadskostnadsindex, och 56 %, om man, såsom gemenligen företagarna, lägger till grund partiprisindex för hel- och halvfabrikat (1924 cirka 163). Vill man räkna reallönestegringen per »arbetsprestation», kommer ökningstalet att ligga något lägre än sistnämnda siffror med hänsyn till, att arbetsintensiteten sanno— likt ökats under mellantiden (se sid. 93).

Löneförhållandena variera emellertid, förutom efter levnadskostnadernas höjd å olika orter, i enlighet med särskilda industrigrenars större eller mindre be- talningsförmåga. Under det att de med utlandets konkurrens kämpande export- industrierna år 1924 betalade en medeltimlön av 1.06 kr. till vuxna manliga ar— betare, stiger samma medeltal till 1.19 kr. för hemmamarknadsindustrierna, så- lunda en skillnad av 12 %. År 1913 var genomsnittstimlönen densamma (0.45 kr.) inom de båda industrigrupperna och ännu är 1920 var spänningen blott några få procent (medeltimlönen 1.61, resp. 1.67 kr.). Särskiljningen mellan export- och hemmamarknadsindustrier, vilken skett efter förut (sid. 51) an— givna grunder, ger det sistnämnda begreppet en något vid omfattning. För— står man däremot med hemmamarknadsindustrier endast sådana för utländsk konkurrens helt skyddade fack, såsom byggnadsverksamhet, bagerier, bryg- gerier, slakterier, skrädderier o. s. v., ökas genomsnittslönen och därmed den nuvarande) lönedifferensen i förhållande till exportindustrien väsentligt (till 20 a 30 % .

Skånes handelskammare anser lönestatistiken ådagalägga. att det inflytande arbetstidens förkortning utövar på arbetslönerna snarare är i tilltagande än i avtagande. Det måste givetvis vara att förvänta dels att arbetarna till slut själva måste få vidkännas de uppoffringar, som den vunna förmånen av kortare arbetstid måste medföra, dels också. att kostnaden härför i längden icke kan vältras över på kapitalet, enär dettas förräntningskrav väl tillfälligt men ej varaktigt kan bortelimineras, säger handelskammaren. Att arbetstidsförkort— ningens tendens att draga med sig en nedpressning av arbetarnas löneinkom- ster med särskild tydlighet kan påvisas inom exportindustrierna, är naturligt, alldenstund dessa industrier uppenbarligen hava minsta möjligheten att i sina tillverkningspris överflytta den av arbetstidsförkortningen föranledda steg— ringen av produktionskostnaderna.

Härtill må anföras, att de lägsta genomsnittslönerna icke alltid återfinnas inom de näringsgrenar, där arbetstidsnedsättningen varit mest betydande (_ se sid. 61), ävensom att exportindustriens lönesättning torde betingas även av andra faktorer än de i yttrandet omnämnda.

Arbetarnas fritidsarbete. I nära samband med frågan om arbetarnas kom- pensation för den minskade arbetstiden står frågan om deras benägenhet att åtaga .sig extraarbete på fritid. Härom anför Svenska arbetsgivareföreningen i sitt yttrande följande:

»Beträffande den svenska arbetstidslagen är att märka, att den, liksom i allmän- het motsvarande utländska lagar, visserligen stadgar straff för en arbetsgivare, som låter sina arbetare arbeta utöver den stadgade tiden, men däremot icke bestämmer någon påföljd för den arbetare, som överskrider arbetstiden. Härav blir en följd, att den arbetande mycket väl kan arbeta i annans tjänst längre tid än åtta timmar om dagen, endast han fördelar arbetstiden på två olika arbetsgivare. Om en arbets- givare låter en arbetare arbeta åt sig under nio timmar, faller han under lagens straffbestämmelser, men om en arbetare arbetar hos två arbetsgivare sju timmar hos

• Sida 89
•  Original

varje under samma dag, kan varken han eller någon av dessa arbetsgivare bestraf— fas. En mängd klagomål ha framförts över att lagen på detta sätt kringgås. Dessa klagomål komma huvudsakligen från hantverkare och smärre arbetsgivare, vilkas arbetare efter den ordinarie arbetstidens slut skaffa sig extra förtjänster hos en ny arbetsgivare, men de ha försports även från industriellt håll.»

Vad nu senast anförts återfinnes även i ett flertal andra från arbetsgivar— håll inkomna svar. Dessa tyda i allmänhet på, att hågen att åtaga sig extra.— arbete å fritid nog finnes på sina håll, men möjligheterna äro begränsade, sär— skilt vad småsamhällena och landsbygden beträffar. Härvid måste dock un- dantag göras för de egentliga hantverksfacken: skräddare, skomakare, murare, målare, bleck— och plåtslagare, elektriker o. s. v., bland vilka det sedan gani— malt förekommit, att arbetare åtagit sig »eget arbete» till lägre pris än mästar- na och för vilka nu den minskade arbetstiden möjliggjort en ökning av dylikt förvärvsarbete.

Talrika klagomål häröver hava uttalats av arbetsgivareföreningarna inom nyss angivna fack samt av de särskilda orternas hantverksföreningar, vilka jämväl omnämna, att tendensen att utföra »eget arbete» även sträckt sig till andra yrkesgrupper. Att arbetarna på detta. sätt på fritid arbeta i yrket för egen räkning anse föreningarna icke blott genom osund konkurrens draga be— ställningar från hantverksmästarna utan även direkt skada dessas intressen ge— nom att menligt inverka. på arbetsintensiteten under den ordinarie arbetstiden.

Från en skånsk stad skrives i fråga om extraarbetet: »Ett område, där arbetsgivarna hårt fått erfara lagens verkningar, är inom en- treprenörsfaeket och sådana yrken, där icke större maskinella anordningar behövas för arbetets utförande. Där sammansluta sig några arbetare och bilda s. k. bolag, där delägarna själva äro både arbetare och arbetsgivare, samt genom en längre ar— betstid, utan beräkning av procentuellt tillägg för övertid, bliva i stånd att åtaga sig arbeten till sådana priser, att de omöjliggöra all konkurrens från firmor, som måste räkna med kollektivt avtalad arbetslön. På detta sätt har skapats en osund konkurrens till följd av åttatimmarslagen, som riktar sig uteslutande mot den ena parten men icke mot den andra, vilken visserligen teoretiskt sett även skulle vara inrymd under lagen, men praktiskt taget tycks stå utanför densamma.»

Sveriges hantverksorganisation meddelar, att det inom hantverket finnes en otrolig mängd bevis på, att fritidsarbetet tagit en för den lojala hantverksnä— ringen skadlig form, i det att detta arbete oftast utföres i konkurrens med mästarna, utan att vederbörande härför äga nödig kompetens eller resurser för arbetets rätta handhavande. Utom det att mästarna lida ekonomisk skada här— igenom, torde det vara odisputabelt, heter det, att den beställande allmänheten härav blir lidande, då det utförda arbetet i de flesta fall blir underhaltigt, stundom även dyrare, än om detsamma överlämnats åt mästare i yrket.

Ännu svårare för hantverkarna blir det givetvis, om de äro utsatta för kon— kurrens genom fritidsarbete icke blott från de egna arbetarnas sida utan även från andra löntagare. I ett yttrande från Sveriges skomakeriidkares och sko- handlares riksförbund framhålles, att för skomakerinäringens vidkommande nu- mera i synnerligt hög grad förspörjes intrång från "andra yrkesgrupper, vilka på grund av arbetstidens begränsning fått ett visst överskott av ledig tid. Se- dan skomakeriyrket på grund av skoindustriens utveckling numera huvudsak- ligen inskränker sig till att vara ett reparationsyrke, har även dylikt intrång från utomstående betydligt ökats.

»För skomakerinäringens vidkommande kan utan överdrift sägas», heter det i yttrandet, »att åttatimmarslagen i detta hänseende haft de mest ödesdigra verk- ningar, då den ringa arbetstillgång, som finnes, till stor del frånhändes yrkesfolk."

• Sida 90
•  Original

Detta missförhållande har gjort sig särskilt kännbart på orter, där järnvägs— spår— vägs-, postmän och övriga arbetare i det allmännas tjänst haft sin arbetstid så förlagd, att viss ledighet inträffat under tiden före klockan 6 e. 111. Våra anmärk- ningar i detta avseende gälla naturligtvis icke det så kallade amatörarbete, som vissa personer utföra för egen och för sina familjemedlemmars räkning. Vi avse en- dast det yrkesmässiga intrånget i skomakerinäringen av personer med annan fast sysselsättning, då dessa mot betalning åtaga sig skoreparationer åt allmänheten ofta i egna för ändamålet speciellt etablerade verkstäder. Härvid förekommer ofta det förhållandet, att vederbörande anser sig förhindrad att själv stå som innehavare av firman, då detta icke skulle tillåtas av den ordinarie arbetsgivaren, varför i stället någon bulvan får stå som innehavare av firman.»

I de från a rb e t a rh åll inkomna yttrandena hålles i regel före, att av— lönat fritidsarbetc motarbetas av vederbörande organisationer, framför allt då arbetslöshet råder inom facket, och därför antingen icke förekommer eller åtminstone icke utövas i större omfattning än tidigare; ej sällan har dy- likt extraarbete, till exempel beträffande »självbyggande» egnahemsbyggare, karaktären av hjälp eller arbetsbyte olika arbetare emellan. Svenska sko— och 1äderindustraarbetareförbundet skriver: »Vid full arbetstillgång ha vi icke kun- nat förmärka någon strävan hos våra medlemmar att förskaffa sig inkomster vid sidan av sina egentliga anställningar. Att så skett i en del fall, då arbets— tiden varit inskränkt till ett minimum av den lagstadgade, anse vi vara för- klarligt.» Stockholms kommunalarbetares samorganisation skriver, att bland arbetarna hos Stockholms stad benägenhet att mottaga extraarbete förmärktes strax efter arbetstidsbegränsningen, »men har detta genom organisationens mot- arbetande bortfallit». Enligt i pressen synlig uppgift har Malmö fackliga cen- tralorganisation i en den 18 augusti 1925 antagen resolution protesterat mot arbetarnas så kallade mångsyssleri och förklarat, att »de i statens och stadens tjänst varande, ävensom andra arbetare med fast anställning, ej böra genom åtagande av extra sysselsättningar ytterligare försvåra möjligheterna till ar- betsförtjänst för icke fast anställda arbetare».

Söker man på grundval av tillgängligt material fälla ett mera generellt om- döme om, i vad mån fritiden utnyttjas i förvärvssyfte av de åttatimmarslagen underställda industriarbetarna m. fl., synes detta närmast bliva, att bland dem liksom inom andra löntagargrupper den lediga tiden användes på skif- tande sätt, allt efter den enskildes smak, intressen eller behov. Medan den ena högt uppskattar förmånen att under sin fritid vara helt ledig och göra vad honom lyster, en annan att studera, arbeta i sin kolonitäppa eller deltaga i offentliga värv och fackliga angelägenheter, intresserar sig en tredje mera för förbättrade inkomster, varvid drivkraften kan vara svårigheter att på grund av skuldsättning, stor familj e. d. reda sig med yrkets normalinkomst. Så till vida synes likheten mellan industriarbetare och till exempel löntagare i tjänstemannaställning vara fullständig, men dessa båda sociala grupper sy- nas i detta som i andra avseenden åtskilja sig genom större benägenhet för kollektivt tänkande och handlande hos de förra än hos de senare. Med hän— syn härtill synes man kunna uppdela arbetarna i olika gradationer och grupper allt efter deras större eller mindre benägenhet. för förvärvsarbete å fritid. Å ena sidan stå fabriksarbetargrupper såsom järnbruks- och pappersmassefabriks- arbetare, vilka, som förut nämnts, bestämt motsatt sig till och med övertids- arbete å egen arbetsplats, å andra sidan gruppen av hantverksfack i enskild och allmän tjänst, vilka enligt gammal tradition pläga i större eller mindre om- fattning utföra »eget arbete» och för vilka steget mellan gesäll och mästare ofta icke är särdeles långt. En annan skiljelinje synes gå mellan å ena sidan industriarbetarna i smärre samhällen och å landsbygden, där tillgången till avlöna-t fritidsa'rbete merendels är särdeles ringa, å den andra lönarbetarna i

• Sida 91
•  Original

städerna och särskilt storstäderna, vilkas mera komplicerade närings- och nöjes- liv skapar en mängd bisysslor, möjliga att fullgöra på kvällar och annan fri- tid, på samma gång de å dessa orter i regel högt uppdrivna levnadskostnaderna utöva ett tvång på de smärre löntagarna att söka utnyttja sig yppande förtjänst- möjligheter.

0. Den industriella produktionens utveckling under åttatimmarslagen.

Produktioncns utveckling enligt industristatistiken. Under de årtionden, som närmast föregingo arbetstidens legislative, reglering, var i vårt land som i andra kulturländer den industriella arbetstiden stadd i successiv nedgång (se sid. 20). Genom industristatistikens vittnesbörd torde det få anses kon— staterat, att parallellt härmed den industriella produktionen stadigt och väsent— ligt ökades, låt vara att det icke kan generellt avgöras, i vad mån detta skedde genom tekniska och organisatoriska förbättringar eller på grund av ökad ar- betsintensitet från arbetarnas sida. Vad beträffar åttatimmarslagen, torde det få anses antagligt, att dess plötsliga genomförande medförde en viss produk- tionsminskning, låt vara att denna delvis fördunklades av och sammansmälte med de liknande verkningarna av den nästan samtidigt inbrytande lågkonjunktu- ren. Däremot synes det mera osäkert, i vad mån produktionsinskränkningen kvar- stått jämväl de följande åren, under vilka inga ytterligare arbetstidsförkort- ningar ägt rum och de industriella förhållandena till synes börjat stabilisera sig i ett nytt jämviktsläge. Ehuru, som förut nämnts, industriens försvagade räntabilitet och allmänhetens obenägenhet för kapitalinvestering i industrivär- den måst försvåra näringslivets möjligheter att genom nybyggnad och maskin- utbyte i stor skala hastigt inrätta sig efter de förändrade produktionsbetingel— serna, har, såsom i det föregående påvisats, industriens ständigt fortgående utveckling till i tekniskt och ekonomiskt avseende alltmera fulländad drift ingalunda avbrutits, i synnerhet som företagarna ställts inför nödvändigheten att söka i görligaste mån nedbringa arbetskostnaderna, vilka ju genom den i det föregående berörda utvecklingen på arbetslönernas och levnadskostnader— nas område fördyrats i vida högre grad, än som kan förklaras enbart genom lönekompensationen för arbetstidens förkortning genom åttatimmarslagen. Inom flertalet viktigare industrier har också under arbetstidslagens hittillsvarande giltighetstid produktionsapparaten i väsentlig mån omlagts och utvecklats i arbetsbesparande riktning och samtidigt allt mer anpassats efter ifrågavarande lagstiftning.

Kan man sålunda icke förneka, att möjligheter finnas för att bevara och utöka den industriella produktionen, så är det icke utan särskilda utredningar möjligt att fastställa, i vilken utsträckning industrien kunnat faktiskt utnyttja dessa möjligheter.

En allmän orientering härutinnan kan erhållas genom en inom kommerskol— legium med tillhjälp av den fortlöpande industristatistiken nyligen verkställd undersökning av den industriella produktionens volym under åren 1913—1923.1 Uti denna meddelas industri- och varuslagsvis produkternas totalvärden efter omräkning till 1913 års prisläge, ävensom arbetarpersonalens antal. Genom sammanställning av dessa båda sifferserier kan man även beräkna produktio- nen per år och arbetare, mätt i ett enhetligt penningvärde. För samtliga in- dustrigrupper tillsammantagna erhållas därvid följande sifferserier för det ab- soluta och relativa produktvärdet:

* Kommersiella Meddelanden 1925 nzr 4, sid. 197 ff.

• Sida 92
•  Original

Ar 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923

_ . absolut, hägg; milj.kr.2383 2303 2470 2601 2177 1817 2004 2289 1777 2081 2292

.. . år varde enligt' per 1913 års | "Ch *""

priser betare kr. . ,. 6718 6401 6706 6636 5516 4807 5198 5587 5523 (5517 6529

Rörande denna sammanställning må först framhållas, att året 1923, då, så- som förut nämnts, produktionen inom vissa viktiga industrier stördes genom långvariga arbetsinställelser m. m., vida sämre lämpar sig såsom >>nor1nalår>> än år 1924 med dess mera stabila förhållanden. Tyvärr kunna dock motsva- rande siffror för 1924 erhållas först ett stycke in på år 1926, varför man tills vidare måste nöja sig med 1923 såsom avslutningsår. Av tablån framgår, att produktionens totalvolym år 1923 var 14.4 % större än 1919 men 3.8 % mindre än 1913, medan om produktionen per arbetare lägges till grund. förstnämnda tal stiger till 25.6 % och det sistnämnda sjunker till 2.8 %. Förhållandena ställa sig dock mycket olika inom olika näringsgrenar. Medan från 1913 till 1923 produktionsvolymen betydligt minskats inom malmbrytning och metall- industri (— 25.5 %) och jord- och stenindustri (— 14.7 %) samt förblivit täm- ligen oförändrad inom trä-, livsmedels-, textil- och beklädnads- samt kemisk— teknisk industri (+ 1.4 till — 6.0 %), har produktvärdet (även vid oförändrad prisnivå) betydligt ökats inom pappers- och grafisk industri (+ 19.8 %) samt. inom läder-, hår- och gummivaruindustri (+ 18.1 %).

[Vågar man döma av de ökade tillverkningssiffror, som för vissa närings- grenar föreligga för år 1924, skulle under nämnda år produktionen åtminstone uppnått 1913 års nivå, såväl absolut som per arbetare räknat. Tager man hänsyn till, att Sveriges invånarantal under mellantiden ökats med cirka 400000 personer, skulle emellertid, såsom vissa företagarorganisationer även uttalat, slutsatsen bli, att per individ räknat den industriella produktionen va- rit något mindre är 1924 än år 1913.

Det synes dock kunna ifrågasättas, om icke den officiella industristatistiken i sitt nuvarande skick föranleder en alltför pessimistisk uppfattning om den nu- varande industriella produktionen, som helhet betraktad. Medan statistiken alltjämt innefattar i huvudsak samma näringsgrenar som för flera årtionden sedan, har den industriella utvecklingen på åtskilliga punkter sprängt den gamla ramen och gått delvis nya vägar. Här må blott erinras om, att i indu— stristatistiken alldeles saknas en av våra numera allra största industrier. näm- ligen byggnadsindustrien, vilken just under de senaste åren haft en utpräglad högkonjunktur och därvid antagligen givit sysselsättning åt inemot 100000 arbetare och enbart i städerna producerat bostadshus till ett beräknat värde av cirka 110 miljoner kronor år 1923 och 150 miljoner kronor år 1924.1 Visser- ligen synes statistiken över järnvägarnas godstransporter bekräfta industrista- tistikens uppgifter om produktionens utveckling, men bör det erinras om, att denna statistik lider av en liknande brist, i det att ingen hänsyn tagits till, att de inrikes godstransporterna i växande grad övertagits av automobilerna, vilkas antal ökats från 8 506 år 1919 till 62 820 år 1924 (därav 15 246 last- automobiler).2 Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening framhåller i sitt yttrande, att järnvägarna ha att utkämpa en stark konkurrens från biler och omnibussar, vilken därtill är ojämn bland annat beträffande arbetstidens längd, ty medan järnvägarna tillämpa 8 timmars arbetsdag. arbeta de med dem konkurrerande bilförarna i yrkesmässig trafik, som till stor del utgöras av bilägarna själva, ej sällan upp till 12—15 timmar per dag.

1 G. Åkerman: Bostadsbyggandets kapitalanskalfning. Svenska stadsförbundets tidskrift 1925, häft. 6. 2 Statistisk årsbok 1925, tab. 135.

• Sida 93
•  Original

Det torde kunna sägas, att nu anförda industristatistiska genomsnittssiffror, liksom så många andra statistiska medeltal, äro av mindre betydelse genom de svar de ge än genom de frågor de föranleda. För att besvara dessa skulle krävas speciella undersökningar, som icke blott beakta de skiljaktiga produk— tionsförhållandena inom särskilda näringsgrenar utan jämväl söka klarlägga utvecklingens mångahanda, inbördes delvis motstridiga faktorer.

Behovet (1.77 särskild undersökning angående produktionens utveckling. För en undersökning av nämnda spörsmål vore det givetvis av betydelse att kunna isolera åttatimmarsdagens inflytande på produktionens utveckling. Tyvärr torde dock detta i allmänhet icke låta sig göra, särskilt med hänsyn till de våldsamma förändringar i konjunkturer och produktionskostnader, som ägt rum sedan tiden för arbetstidslagens antagande. Belysande för den inbördes storleksordningen av de härvid ifrågakommande faktorerna är, att medan kom— merskollegii förenämnda specialundersökning för år 1920 gav vid handen, att den av åttatimmarslagens genomförande förorsakade kostnadsökningen skulle i genomsnitt utgjort 2—12 % av totala produktionskostnaderna, har prisnivån för industriprodukter år 1920 beräknats ligga i genomsnitt cirka 250 % men år 1023 blott cirka 63 % över 1913 års nivå.1

Men även om man av nu antydda skäl nödgas att resignera inför uppgiften att erhålla ett mera generellt siffermässigt mått på åttatimmarslagens direkta inverkan på produktionen, torde det vara möjligt att på indirekt väg i någon mån tjäna samma syfte genom att insamla och sammanställa ett möjligast in— gående och rikhaltigt siffermaterial till belysning av produktionens föränd- ringar och utvecklingstendenser under arbetstidslagstiftningens hittillsvarande giltighetstid. Såsom förut framhållits, torde också kärnpunkten i den offent— liga diskussionen rörande åttatimmarslagen ligga däruti, huruvida det är möj— ligt eller icke att under lagens tryck hålla produktionen uppe på en sådan nivå —— och till sådan kostnad — att nationalinkomsten kan vidmakthållas och där— med även levnadsstandarden för befolkningens stora massa.

Vid förevarande undersökning har det jämväl ansetts som en huvuduppgift att söka erhålla ett möjligast rikhaltigt och invändningsfritt siffermaterial till belysning av detta betydelsefulla, ehuru mycket invecklade problem. De pro- duktionssiffror, som vid en dylik undersökning äro av betydelse, hava ansetts vara icke de absoluta talen, som mäta tillverkningens storlek, utan de relativa, som angiva produktionen per arbetare under viss tidsperiod, helst uttryckt i vikts- eller måttsenheter, eller, därest detta såsom vid »blandad tillverkning» är omöjligt, med användande av lämpligt poängsystem eller medelst värdebe— räkning, varvid kostnadssummorna omräknas till enhetlig prisnivå. Vid kal- kylen har vidare uppmärksamhet ansetts böra ägnas såväl åt tillverkningssiff— rerna per timme, som ge ett mått på arbetseffektiviteten, som åt produktions- talen per vecka, månad eller är, vilka ge vid handen, huruvida den eventuella ökningen av arbetseffektiviteten varit av så stor omfattning, att den förmått uppväga reduceringen av antalet arbetstimmar under nämnda tidsperioder. Undersökningen skulle gälla såväl den nuvarande tiden som något år före åtta— timmarslagens genomförande. I förra fallet har året 1924 synts lämpligt så- som undersökningsår, enär, som nyss nämnts, under detta år den industriella produktionen fortgått tämligen ostörd i jämförelse med år 1923, då ju mycket långvariga arbetsinställelser ägde rum inom åtskilliga av landets viktigaste industrier. Såsom undersökningsperiod beträffande. arbetsförhållandena före åttatimmarslagen skulle det ju ligga närmast till hands att taga året 1919. Detta år präglades dock, såsom förut antytts, delvis av kristidsförhållandenas efter- verkningar, varför det kunde visa sig lämpligt att för åtminstone Vissa indu—

¹ Enligt Kommerskollegii indextal, Statistisk årsbok 1925, tab. 162.

• Sida 94
•  Original

Tab. 8. Produktionen per arbetare vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori'

1900—1921. Antal arbe- Genomsnittligt antal gevär, tillverkade tare Vid Aekords ris Är tillverkg P e r vegär per arbetare och timme per arbetare och vecka ningen 1 . = __ . (mdextal) gälåmägltt absolut indextal absolut indextal 1900 .......... 540 100 0.0237 100 1.33905 100 1901 .......... 497 95 0.0265 112 1.49725 112 1902 .......... 457 90 00292 123 1.6-1980 123 1903 .......... 429 90 00292 123 1.64980 123 1904 .......... 420 81 0.029? 125 1.67805 125 1905 .......... 416 78 00341 144 1.92665 144 1906 .......... 417 78 00344 145 1.9-4360 145 1907 .......... 417 78 00356 150 2.01140 150 1908 .......... 397 78 00372 157 2.10180 157 1909 .......... 329 78 00387 163 2.18655 163 1910 .......... 292 77 00396 167 2.23740 167 1911 .......... 277 77 00412 174 2.32780 174 1912 .......... 256 77 0.0412 174 2.82780 174 1913 .......... 256 77 0.0433 183 2.44645 183 1914 .......... 260 77 00450 190 254250 190 1915 .......... 511 77 00449 189 253685 189 1916 .......... 636 78 00495 209 2.79675 _ 209 1917 .......... 590 81 0.0527 222 2.97755 222 [ 1918 .......... 475 82 0.058? 246 3.11370 233 * 1919 .......... 380 95 0.058? 248 2.81760 210 i 1920 .......... 270 95 00597 252 2.86560 214 3 1921 .......... 203 94 0.0617 260 2.96160 221

strier välja ett längre tillbakaliggande >>normalår», exempelvis något av åren 1913—1916.

Maskinernas och arbetarnas betydelse för arbetseffektiviteten. Undersök— ningen har emellertid icke ansetts böra inskränkas till att blott uträkna relativa tillverkningssiffror för de båda jämförelseperioderna och på grundval därav konstatera, huruvida inom särskilda näringsgrenar produktionen under arbets— tidslagens tryck minskats, ökats eller hållits uppe på oförändrad nivå. Det gäller också att söka ge en möjligast uttömmande skildring av de 0 r s a k e r, som kunna anses ligga bakom de sålunda konstaterade utvecklingstendenserna. Härvid bör uppmärksamheten särskilt inriktas på, i vad mån konstaterade produktionsförändringar kunna tillskrivas vidtagna eller underlåtna —-— åt- gärder från arbetsgivarens sida i fråga om arbetets organisation och de tekniska hjälpmedlen, och i vad mån desamma kunna ledas tillbaka till ökat arbetsin- tresse, påpasslighet och energiutveckling hos arbetarna eller eventuellt en ut- veckling i motsatt riktning.

Att på statistisk väg söka utröna, i vad mån en påvisad stegring av till— verkningsresultatet per tidsenhet beror på ökat användande av arbetsbesparande maskiner och transportanordningar, och i vilken utsträckning den bör tillskri- vas arbetarnas ökade energiinsatser, erbjuder i vanliga fall nästan oöverstig- liga svårigheter. Visserligen föreligga ej sällan i och för sig tillförlitliga uppgifter rörande produktionens storlek under en viss tidsperiod eller åtmin- stone om ackordsförtjänsternas belopp, vilka senare siffror, om styckpriset är känt och tillverkningen enhetlig, kunna tjäna samma ändamål. Men i båda fallen återspegla talen ej blott arbetarnas eventuellt ökade ansträngningar, utan även resultaten av det inom industrien ständigt fortgående nydaningsarbetet i tekniskt och organisatoriskt hänseende.

• Sida 95
•  Original

Såsom i det föregående antytts (sid. 19), är det sällan ett industriellt före—— tag under en längre tidsperiod betjänar sig av alldeles samma apparatur. Detta gäller emellertid beträffande Karl Gustavs stads gevärsfaktori, varest från och med år 1900 tillverkats armégevär av samma typ medelst samma ma- skinella anordningar. En specialundersökning rörande arbetsintensitetens väx- lingar vid denna tillverkning till och med år 1921 och sålunda under mer än två decennier verkställdes i samband med socialstyrelsens meranämnda utred- ning av är 1922. Huvudresultaten därav sammanfattas i tab. 8. Undersöknin- gen har icke kunnat fullföljas längre än till och med 1921, enär faktoriets ar- betsstyrka efter denna tidpunkt lär i huvudsak hava sysselsatts med specialtill- verkningar, för vilka produktionssiffrorna knappast äro inbördes jämförbara. Emellertid ge redan föreliggande siffror värdefulla upplysningar rörande ar- betsintensitetens utveckling och de faktorer, som påverka denna. Vad först beträffar produktionen per arbetare och timme, har skett en nära nog oavbruten stegring under perioden, Vilken i det närmaste innebär en tredubbling. Ser man först på tiden före år 1918, då arbetstiden var densamma (56.5 timmar per vecka), förete tillverkningssiffrorna per arbetare vissa svängningar mellan de olika åren, vilka emellertid merendels synas kunna förklaras dels genom nedsättningar i ackordspriset och därav föranledda ökade ansträngningar från arbetarnas sida i syfte att hålla veckoförtjänsten någorlunda orubbad, dels genom inträffade förändringar i arbetsstyrkans storlek och sammansätt- ning. Riktas uppmärksamheten på arbetsintensitetens utveckling under åren 1919—1921, då åttatimmarsdagen tillämpades, utvisa jämförelsetalen, att pre- stationen per arbetstimme alltjämt stegrats, visserligen i betydligt svagare tempo än under krigsåren, men i fullt samma utsträckning som under tiden närmast före krigsutbrottet. Följden härav har blivit, ett arbetseffektiviteten under dessa år synes hava legat på en högre nivå än någonsin tillförne. Un- dersöker man, i vad mån angivna ökning kunnat hålla jämna steg med arbets— tidens nedsättning, befinnes per vecka och arbetare räknat 1919—1921 års produktion visserligen hava nedgått med 7 % från år 1918, då arbetstiden var 53.5 timmar per vecka, men däremot ökat med 8 % från åren 1913—1917 och med' 29 % från 1908—1912, under vilka båda femårsperioder arbetstiden upp— gick till 56.5 timmar.

Ehuru undersökningen sålunda avser blott ett enda slag av tillverkning, om än visserligen en rätt betydande sådan (200—900 arbetare), är den av särskilt in— tresse såsom utgörande ett siffermässigt belägg på den av flera industriledare framförda uppfattningen, att inom ett välorganiserat företag arbetseffektivi- teten alltid bör vara stadd i ökning under inverkan icke blott av successivt fortgående tekniska och organisatoriska förbättringar utan även av persona- lens fortskridande uppövning och träning i sina göromål. Liksom denna ten- dens gjort sig gällande långt före åttatimmarslagen, finnes i och för sig ingen anledning att antaga, att den skulle upphöra att verka efter arbetstidsbegräns- ningens genomförande. Därmed är ingalunda sagt, att ett orsakssammanhang dem emellan alltid skulle föreligga.

Aven om man bortser från arbetets fortskridande mekanisering och riktar uppmärksamheten helt på de psykologiska faktorerna, äro dessa mångahanda och deras samspel invecklat. Belysande är följande exempel, som meddelats från ett stort skeppsvarv. Beträffande vissa slag av träarbete utgjorde pro— duktionen per timme i relativa tal:

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 Träarbete, typ I . . . 100 116 143 150 150 152 152 > > 11 . . 100 100 137 174 174 174 174

Från arbetsledningens sida framhålles, att då arbetstidens minskning från 1919 och 1920 endast var 3 timmar, detta icke kan vara till fyllest att förklara

• Sida 96
•  Original

den kraftiga och plötsliga produktionsökningen åren 1920 och 1921, vilken iakttagits även å andra avdelningar. »Den ökade arbetsintensiteten har fast- mer», heter det i yttrandet, »sin huvudsakliga grund i det förhållandet, att ti- derna från år 1921 ändrades därhän, att sänkning av ackordslöner och timpen— ningar måste ske, för att över huvud taget något arbete alls skulle erhållas. Med ett ord, de reserverade möjligheter till ökad arbetsintensitet, som enligt alla parters utsago då funnos och fortfarande nog finnas hos arbetarna, kommo fram på grund av behovet av bättre förtjänster och icke som följd av arbets- tidslagen.» _ _

Enquéte angående produktionens utveckling under åttatimmarslagen. Åter- vänder man till den i samband med förevarande utredning verkställda produk- tionsundersökningen, återstår att redogöra för på vilket sätt primärmaterialet införskaffats. Därvid har man i första hand ansett sig böra utsända fråge- formulär till arbetsgivar- och arbetarorganisationer samt till särskilda indu- striföretag. Att man därigenom kan erhålla ett ganska värdefullt uppgifts- material, utvisa såväl tidigare undersökningar i vårt land som liknande utred- ningar i utlandet, exempelvis den undersökning rörande »de praktiska erfaren- heterna av en arbetsvecka om 48 timmar eller mindre», som för några år sedan framlades av den amerikanska arbetsgivarorganisationen »National Industrial Conference Board».1 Då det givetvis bör vara en grundsats vid varje under- sökning att icke besvära arbetsgivare och andra uppgiftslämnare med flera frågeformulär, än som är oundgängligen nödvändigt, har det ansetts lämpligt att verkställa ifrågavarande enquéte på sådant sätt, att vissa produktionsför- hållandena med mera avseende frågepunkter införts dels i frågecirkuläret till myndigheter och organisationer (form. 1, P. M. punkt 5), dels i det för upp- gifter från särskilda företag avsedda form. 2 (punkt 8). Medan man i det förstnämnda inskränkte sig till allmänna frågor, i vad mån produktionen per arbetare och timme resp. vecka ökats, minskats eller förblivit oförändrad, begärdes å det sistnämnda specificerade uppgifter rörande produktionen per arbetare och tidsenhet under år 1919 (ev. annat >>normalår» före arbetstidsbe- gränsningen) samt år 1924 med avseende på antingen hela arbetsstället eller viss angiven del därav. Genom den paritetiska formen för nämnda undersök- ningar hoppades man också att genom sammanställning av båda parternas uppgifter säkerställa ett möjligast opartiskt undersökningsresultat oaktat den subjektiva färgning, som av naturliga skäl kunde förväntas komma att utmär- ka ifrågavarande uppgifter.

Pioduktionens utveckling enligt mganisationernas uppgiften En närmare granskning av det föreliggande uppgiftsmaterialet visar, att de avgivna upp- gifterna om produktionens utveckling under åttatimmarslagen 1 betydande grad påverkats av uppgiftslämnarnas skiljaktiga uppfattningar om ifrågavarande lagstiftnings värde och betydelse över huvud. Framför allt gäller detta om de svar, som från vissa korporationer och organisationer m. fl. avgivits i an— ledning av det dem tillställda form. 1.

Den allmänna uppfattningen bland de organiserade större arbetsgivarna tor— de väl komma till synes i Svenska arbetsgivareföreningens yttrande, vari säges, att inom den svenska fabriksindustrien, där den långt övervägande delen av arbetet utföres med maskiner, den arbetstakt, som blivit den vanliga vid en maskin, sedermera i regel bibehållits varför inom den egentliga industrien den ökade arbetsintensiteten icke spelat någon avsevärd roll som motvikt mot förkortningen i arbetstiden. Idetta huvudföreningens uttalande instämma i regel de särskilda yrkesförbunden, om ock vissa nyanser kunna urskiljas 1 de föreliggande yttrandena.

* National Industrial Conference Board: Practical experience with the work week of forty— eight hours or less. Research report n:r 32 (Dec. 1920).

• Sida 97
•  Original

Järnbruksförbundet erinrar om den allmänna produktionsminskning konjunktu— rerna medfört inom järnindustrien och framhåller, att någon i omedelbart samband med arbetstidsminskningen stående produktionsökning per tidsenhet i allmänhet icke förmärkts. Där under årens lopp någon förbättring i arbetsintensiteten kunnat förspörjes, har i regel dess ursprung ansetts kunna i väsentlig mån hänföras till förbättrad teknisk utrustning. Sågverksförbundet anser, på grundval av en under- sökning vid 32 sågverk med cirka 8 000 arbetare och en tillverkningssiffra av cirka 250 000 standards, att arbetseffekten per verklig arbetstimme varit praktiskt taget enahanda år 1924 och år 1919. Pappersmasseförbundet har visserligen icke" kunnat få fram påtagliga siffror bevisande lagens verkningar, men anser dock de vid vissa fabriker uppkomna resultaten berättiga till det påståendet, att det i allmänhet icke presteras mer arbete per man och timme med nuvarande arbetstid än vid den före— gående längre. Räknar man däremot per skift och man, är det tydligt, att presta- _ tionen blir avsevärt mindre, och det är för övrigt helt naturligt, enär det vid driften

är maskinerna som bestämma arbetstakten mera än arbetarnas inlägg. Sveriges textilindustriförbund anför undersökningsresultat från några fabriker, vilka hän- tyda på, att i spinnerier och väverier tids- och produktionssiffrorna merendels varit direkt proportionella, medan i färgerier, tryckerier och appreturverk, där arbets— processerna erfordra en viss längre tidrymd för deras fullbordande och måste slut- föras i en följd (jfr sid. 79), produktionen ofta lär ha minskats i större proportion än reduceringen i arbetstiden. Byggnadsämnesförbundet säger i sitt yttrande: »Så vitt man kunnat bedöma, har icke någon ökning i produktionen vare sig per timme eller per vecka och arbetare ifrågakommit. Snarare har minskning ägt rum. Huru- vida denna varit beroende på arbetstidsbegränsningen eller på de kortare avtalspe- rioderna med åtföljande olägenheter och störningar har icke kunnat avgöras. Minsk— ningen synes dock bero på en hos arbetarna alltmera framträdande olust för arbete. Denna olust synes förutom i den allmänna tidsandan hos arbetarna hava sin grund däri, att arbetarna genom kompensationsprincipens tillämpning ha fått den upp- fattningen, att lönen skall utgå oberoende av arbetsprestationen. Vid arbete på ackord kräves ackordspriset förhöjt per enhet allt eftersom prestationen sjunker, varför den totala inkomsten i varje fall aldrig minskas.» Inom byggnadsmaterial- industrien spelar det manuella arbetet alltjämt en betydande roll, varför det citerade omdömet till synes även gäller om detta. Uppfattningen inom de näringsgrenar, där handarbetet helt förhärskar, framgår av följande uttalande från Sveriges hant- verksorganisation: »I allmänhet råder inom hantverkskretsar den bestämda upp- fattningen, att produktionen per arbetare efter arbetstidsbegränsningen visst icke ökats utan snarare minskats, och att denna reducerade arbetseffektivitet i huvudsak är en direkt följd av förenämnda begränsning.» Av ekonomiska skäl uppgives hant- vcrkarna icke ofta varit i stånd att anskaffa förbättrad teknisk utrustning eller anställa ökat antal arbetare. »De flesta hantverkare ha nöjt sig med minskad pro- duktion och kompenserat med höjda pris på den framställda produkten eller på reparationsarbeten», skriver en hantverksförening.

Bland de organiserade arbetarna kommer en rakt motsatt uppfattning till synes angående arbetstidsbegränsningens betydelse för produktionen. Lands— sekretariatet, som anser det fullt möjligt att med till buds stående tekniska hjälpmedel producera erforderliga förnödenheter på 8 timmars arbetsdag, hän- visar till de av de särskilda fackförbunden avgivna yttrandena och anser dessa ge vid handen, att den förkortade arbetstiden icke minskat produktionen. Detta synes också vara grunduppfattningen uti dessa arbetarorganisationers utlåtan- den, låt vara att i fråga om vissa detaljer avvikande meningar komma till synes.

Medan Svenska metallindustriarbetareförbundet icke vågar besvara frågan om produktionens utveckling under åttatimmarslagen, då krigsåren med deras högkon- junktur och den mindre noggrannhet i fråga om tillverkning, som därmed följde,

7—253647

• Sida 98
•  Original

icke i något avseende anses kunna läggas till måttstock för de förhållanden, som nu råda, skriver Svenska sågverksindustriarbetareförbundet, att förbundet med ledning av en del uppgifter från skilda sågverk tager för avgjort, att produktionen per vecka icke sjunkit i samma grad som arbetstiden minskats, utan håller före, att den troligen ligger i nivå med den före arbetstidsminskningen uppnådda. Svenska pappersindustriarbetareförbundet anser det vara otvivelaktigt, att produktionen per arbetare och timme ökat. I vad mån denna produktionsökning får tillskrivas ar- betstidsbegränsningen, vågar förbundet icke ens ungefärligt angiva. Under åren strax före och efter tillkomsten av arbetstidslagen bedrevs nämligen vid fabrikerna en omfattande om- och nybyggnadsverksamhet, och detta förhållande anses omöj- liggöra en tillförlitlig uppskattning av, till huru stor del produktionsökningen per arbetare och tidsenhet härledes av ökad arbetsintensitet eller av maskinella förbätt- ringar. Förbundet anser dock, att båda dessa faktorer samverkat till uppnående av ökad produktion.

En något avvikande mening hävdas av Svenska byggnadsträarbetareförbundet, vars yttrande dock bör bedömas mot bakgrunden av, att det här är fråga om en arbetar— grupp, för vilken åttatimmarslagens genomförande icke innebar större förkortning av veckoarbetstiden än med cirka 3 tim. under åtta månader av året. Förbundet skriver: »Vi anse oss böra uttala som vår bestämda mening, att frågan om arbets- tidens förkortning och begränsning icke skall betraktas utifrån den utgångspunkten, att den kortare arbetstiden skall i motsvarande mån utnyttjas intensivare. Om den enskilda arbetarens prestation verkligen är större per timme vid en normal arbets- tid än vid en arbetstid, som är längre, så innebär detta en extra vinst för produk- tionen. Arbetarnas krav på arbetstidens begränsning har fötts och vidmakthållits av deras åstundan efter att erhålla en mänskligare tillvaro, och detta krav om kor- tare arbetstid och ökad fritid har under tiden växt till att bliva en faktor, som det blivit ofrånkomligt, att både lagstiftarna och kapitalets representanter i industrien måste taga hänsyn till. Hade arbetstiden icke 1920 blivit genom lagstiftning be- gränsad till 48 timmar per vecka, så hade denna begränsning ändock kommit att ske; tidpunkten hade blott blivit beroende på de omständigheter, som alltid inverka, då fråga är om reglering av de arbetsvillkor, där parterna i avtalet företräda olika ståndpunkter. Tekniska förbättringar i arbetsproceduren bör givetvis arbetsled- ningen i en industri alltid sträva efter att åstadkomma, och skulle det ju vara orik- tigt att förutsätta intresse härför endast under det förhållandet, att arbetstiden förkortas. Att en sådan utveckling i någon mån förekommit, måste givetvis anses utgöra ett plus till förmån för fastställande av den kortare arbetstiden. Som ett sådant plus måste också räknas den oomtvistliga ökningen i arbetarnas prestationer per timme, vilken ökning särskilt i de större städerna har varit avsevärd. Vi äro fullständigt säkra på, att en ökning nu av arbetstiden skulle i det senare avseendet betyda en sänkning av arbetsprestationerna och detta kanske i högre grad än arbets— tiden ökades.»

I såväl arbetsgivar- som arbetarorganisationernas utlåtanden kommer i för— sta hand till synes den så att säga officiella uppfattning om åttatimmarslagen och vad därmed sammanhänger, som råder i de båda lägren. Med hänsyn här- till har det ett särskilt intresse att erfara opinionen inom en tredje sakkunnig, ehuru på grund av sin mellanställning även i förevarande avseende mera neu- tral grupp, nämligen a. r b e t 5 l c d a r n a i verkmästar- eller förmansställ- ning. I sitt till förevarande utredning avgivna yttrande meddelar Sveriges allmänna verkmästareförbund, att förbundet bland sina avdelningar anord- nat en enquéte beträffande frågan om produktionens förändringar under åtta- timmarslagen. Av de 25 lokalavdelningar, som yttrat sig härutinnan, ha 15 uppgivit, att arbetseffektiviteten per timme ökats i genomsnitt med 8.9 %; 10 avdelningar ha uppgivit, att någon förändring icke ägt rum, medan 1 lokal-

(Forts. sid. 102.)

• Sida 99
•  Original

Tab. 9. Produktionen per arbetare och tidsenhet vid vissa före och efter arbetstidslagens genomförande.

industriföretag

1 | 2 | 3 | 4 | 6 l 6 | 7 i 8 ! | Antal arbetare Genomsnittlig Genomsnittlig Industrigrupp och slag av till- Enhet vid tillverknings- produktion per produktion per ; verkning produk- uppgifterna arbetare och arbetare och * (siffrorna inom parentes angiva. | tionsbe- avse timme vecka 1, antalet företag) räkningen , 1919 1924 1919 1924 1919 1924 | : l ' 1. Motalliudustri. . ; Järnverkl 1 Taekjärn (3)* ..... . i kg. 129 131 13:36 1377 7 5380 7 650.121 Martingöt (3)* ....... > 139 171 1578 1944 10 945,13 9 3332: Mediumjärn (2) . ...... . » 56 72 91.6 94.3 57107 45277 Götjärn (3) ......... . » 124 141 24513 2408 15 098.7 11 558.9= Valsjärn (2) . . . . . . . . . . : 66 82 96.8 94.0 60344 45135; Mekaniska verkstäder l Gjutgods (5) . . . . . . . I ) 198 209 3.53 3.52 185 1703 Formning av formiiaskor (1) . j styck - - 5.00 5.06 260 2433 Järnkonstruktioner (1) . . . . 2 kg. 21 36 5.5 6.4 - - Såmaskinsramar (montering)(l) $ styck 2 2 3.2 3.0 ' 166 144. Slåttermaskinsstativ (1) . . . l » 4 4 1.14 0.97 59 . 473 Rät'sspant (1) . ....... » 2 2 6.0 5.0 312 2404 Slåttermaskiner (ment.) (1) . l » 4 4 1.16 1.0 60 48 Räfsor (montering) (1) . . . . i » 3 3 1.47 1.30 76 62; Arman järn— o. meiallin- l dustri (3) . Guldarbeten ........ gram 2 2 1.04 0.65 57.2 27.31 Silverarbeten ...... . > 22 22 0.8 0.94 44.0 37.51 Nysilverarbeten ..... . . » 11 11 3.0 1.64 1650 68.03 Slipning av skedar o. gafliar * av nysilver ...... . . styck s 5 17 14 867 67le Metallgjutgods ” ....... kg. 91 115 2.45 2.99 37.8 44.0I 2. Jord- och stenindustri. I Kolgruvor (1) 3 . . . . . . . | ton 2 619 2 466 0.228 0.224 9.24 9.06 Tegelbruk (3) ....... ' styck 33 3 183 178 10194 5 4745 Rörfabriker (1) l'ressning av 4" rör ..... » 30 130 135 7410 6480 » a 5" » . . . » 30 120 125 0840 6000 » » 9" » ..... x 30 76 80 4332 3840| Sättning o. tömning av rörugn * kg. 10 464 556 26 448 26 6881 Tegelfabrik I. i Krossning av tegellera 5 . . . » 15 1 870 2 238 106 590 107 4241 Slaguing av silikattegel 12" . styck 4 45 48 2565 2304i » » stoppare nzr 91 . » 4 16.5 17.6 940 8451 Pressning av 9" tegel” . . . * i 21 145 204 8265 97921

* Uppgifterna (för år 1919) avse annat »normalår) före arbetstidslagen, i regel 1913 eller 1916. * Tillverkningen utgjordes 1924 i ett fall till större del än 1913 av grått tackjärn, och drivningen i hyttan är alltid större vid blåsning av grått än av vitt järn. Vid ett företag anses ökningen av produktionen per arbetare och timme bero på., att götvikten har ökats med 10 %, vid ett annat därpå., attnvalsombyten nu ske på övertid mellan skiften i stället för som förut på ordinarie arbets- tid. — 2 Okningen i produktionen av metallgjutgods förklaras bero på, nyanskaffning och utveckling av maskiner och verktyg samt bättre arbetstillgång under år 1924 jämfört med år 1919. — 3 Pro- Antalet arbetare avser samtliga arbetare vid kolgruvorna. Me- duktionen beräknad per kolhuggare. delubetstiden per arbetsdag var både 1919 och 1924 6 tim. "45 min. — * Arbetstiden är 1919 var nominellt 9 timmar, men hela denna tid utnyttjades ej. — 5 Okad hastighet på maskiner och pressar.

• Sida 100
•  Original

1

100 Tab. 9 (forts.) Produktionen per arbetare och tidsenhet vid vissa industriföretag. ,, £ ”lf? 1 3 1 &_J _LIiL __7__1,_,8_. _ 1 Antal arbetare Genomsnittlig Genomsnittlig lndustrigrupp och slag av till- Enhet vid tillverknings- produktion per produktion per verkning produk- uppgifterna arbetare och arbetare och (siii'rorna inom parentes angiva tionsbe- avse timme vecka antalet företag) 1räkningen ' " "* 1 "* * 1 1919 1924 1919 1924 1919 1 1924 | Sättning o. tömning av tegelugn kg. 1 30 609 638 34 713 30 624 Lastning av tegel ...... styck 1 30 9 735 9 800 554 895 470 400 Tcgelfabrik II. i . * Lerinkörning och matning . . kg. 1 3 1 359 1 259 77 463 60 432 Pressning och putsning . » 1 15 343 336 19 551 16 128 Ugnssättning och tömning . . » 1 10 1 014 946 57 798 45 408 Lastning .......... » 20 1 404 1 074 80 028 51 552 Tcgelfabrik III. 1 1 Pressning av murtegel . . . . styck 1 15 175 198 9 975 9 504 » > taktegel . . . . > 1 1 4 170 188 9 690 9 030 Bränning av tegel ...... > 1 16 218 270 12 500 13 000 Cementtillverkning (1) * fat 1 5.83 1 5.29 Kalkbrott (1) * ....... kbm. . 1 4.68 1 4.17 Jordbrukskalktillvcrkn. (1)* ton i 9.1 17.7 3. Träindustri. 1 Sågverk (3) ........ std 1 1 881 0.038 0.043 2.06 . 2.07 Snickerifabriker. 1 f ! Tillverkning av dörrar (1) . . styck 1 ' 2 12 2 8. Pianofabrik (1) ....... , 1 ; . . 3 6.25 = 5.51 Tunnbinderi (l) ....... kbfot 1 1.13 1.44 67.80 69.121 4. Pappers- e.grnilskindustri. 1 1 1 Pappersmassefabriker (5)* . kg. ; 1 2901 1328 27 40.5 1387 1888' Pappersbrukå 1 ', Tidningspapper * ...... > 1 415 645 13 22.3 524 1 0701 Papper och papp * . . . . : 264 322 16.8 16.2 936 7051 Tidnings- o. tapetpapper * . . > 70 - 24.8 33 3 79 350 3 71 0341 Antal . Tryckeri (1) ........ satta 11 5 8 4 440 5 560 213 120 266 8801 typer : Tapetfabrik (1) ...... rulle 1 4 5 49 52 :1146 220 3125 1901 5. Livsmedelsindustri. 1 1 Sockerbruk (2) ' 1 1 Socker ........... kg. 145 312 60.9 57.6 3 654 * 2 7651 Råsoekeravverkning (insmält- ning) ........... deciton 0.350 0.682 25.2 3 .7 Betavverkning ....... ton 1 0.358 0.454 30.0 25.41 Annan livsmedelsimlustri ” l 1 Förmald spannmål (1) . . . . säck 27 36 - - 7 308 7 250; Kvarnrörelse (l) ...... kg. 129 149 99 125 5 900 6 000; Maltdrycker (1)* ...... hl. 234 285 0.18 0.15 10.8 7.2; ) (1) ....... butelj 31 31 18.2 32.9 1 092 1 577» (1/8 1.)

* Jfr not & föreg. sid.

1

1 Siii'rorna ange tillverkning per dagsverke och man i medeltal under åren 1920—1924. —— 2 Per dag. —- 5 Per år. -— * Omfattande maskinella förbättringar ha bidragit till att höja produktionskapa- citeten 1924. —-— 5 Förändringar i de maskinella anordningarna ha i vissa fall påverkat produktions- resultatet. — ” Bryggerierna ha verkställt stora omändringar & byggnader ävensom i stor utsträck— ning infört arbetsbesparande maskiner. — 7 Per månad.

• Sida 101
•  Original

Tab. 9 (forts.) Produktionen per arbetare och tidsenhet vid vissa industriföretag.

L,, .-. __ _L, ,,- , _ ,1f,?__1_£L_1_.L 1_ - 6..- _71_3_1

1 Antal arbetare Genomsnittlig Genomsnittlig 1 Industrigrupp och slag av till— Enhet vid tillverknings- produktion per produktion per

verkning produk- uppgifterna arbetare och arbetare och 1 (siffrorna inom parentes angiva tionsbe- avse timme vecka ,

: antalet företag) räkningen ___—** " ** ** * rf _ '" ***—”' —

' 1 1919 1 1924 1919 1924 1919 1 1924 1

1 1 1 1 Läskedrycker (1) ...... 1 butelj 1 10 101 24.2 22.3 1 4541 10681 (1/3 1.) ' f 1 Maltdrycker (1) ....... lit. 1" 15 15 15 15 900 720; Malt (1) .......... kg. 1 6 8 44 44 2 640 21121 Maltdrycker (1) ....... hl. * 55 53 00126 0.022? 38.8 50.21 Malt- och läskedrycker (1) . . butelj 15 15 23 44 170 855 1105 (382! ' (1/3 1.) » » (1) . . 1 lit. 60 63 12.2 15.9 7321 763 6. Textilindustri. 1 ' Varpgarn (bomull)*2 3 . . . . kg. 1' * 179 188 Bomullstyg (>E-stolar») * 3 . . 1 m. pr 1 1' 3.56 3.59 . 1 vävstol 1 :

1 » (rH-stolar») * 3 . . 1 ) 1 3.98 3.74 ' — Färgning (1)3 ........ 1 styck '1 - 3.73 3.67 4 40 * 32 Bomullsgarn (1) * ...... 1 hank 1 238 58.76 59.92 35256 28762

» (1) ....... 1 kg. ' 230 1.38 1.52 73.14 73.00 » (1) ....... » bunt 235 0.263 0.283 13.86 1 12.88 . (1) ....... 1 hank 137 24.45 24.14 140591 11581 Ullgarn (1) ......... ' kg. 354 0.40 0.39 24.06 1 19.19 Bomullsvävnader (1) * . . . . styck 336 0.162 0.173 9.71 8.3 Ylletyg (1) ......... m. 1 296 0.381 0.475 985 986 1 7. Läder-, hår- 0. gunnuivuru- 1' industri. 1 ! Läder (1) .......... kg. ** - 33 5.9 7.4 323.3': 3581 > (1) .......... » | 58 65 2.2 2.4 555811 55537 Skodon (1) ......... par 1 65 80 0.45 0.307 24.381 19.80 » (1) ......... > 1 94 120 0.47 0.53 25.38' 25.44 . (1) ......... > 1 57 64 0.37 0.38 20 18 » (1)6 ......... > 1 184 288 0.38 0.43 20.5 20.6 Galoscher ......... > 1 - - - - 5 2 3385 1 5 1 8941 1 8. Kemisk-teknisk industri. Tändsticksfabrtlfer7 . . . . kista 0.024 0.036 1.371 1.42 Annan kemisk-teknisk 'indn- (50 gross) stri 5. . 1 Stubintråd (1) ....... ring 20 23 7.23 7.40 4191 355 Sprängämnen (1) ...... kg. 52 89 6.47 6.44 351 31 Såpa (1) .......... > 11 4 52 67 2 4481 3575 Tvål (1) .......... » 12 10 3.2 3.3 150: 1444 10. Kraft-, belysn.- o. vatten- ; ' verk. 1 Elektricitetsverk (1) ..... kwt 4 4 23 31 1 2881 1 488 . (1) ..... » 14 17 19 20 912 9601 » (1) ..... » 3 4 539 27 1 682 1 1 269 Gasverk (1) ........ kbm. 17 21 154 16.6 86241 7968 » (1) ........ » 13 10 2.50 2.65 , 1200 , 1272

”" Jfr not å sid. 99. 1 Per år. — * Garnets medelnummer var 1914 28.925 och 1924 28.140. Om garnnumret hade varit detsamma båda åren, anses produktionsresultaten även ha blivit desamma. — 3 Uppgifter erhållna från Sveriges textilindustriförbund. — * Per dag om resp 101/2 och 81/2 timmar. — 5 Per år. —— & Modernare och mera snabbgående maskiner ha anskaEats. — 7 Produktionsforhållandena ha undergått så. stora förändringar oberoende av åttatimmarslagen, att jämförelse mellan den genomsnitt- liga produktionen 1919 och 1924 är omöjlig. — ' Andringar i de maskinella anordningarna hai

• Sida 102
•  Original

avdelning ansett, att arbetstidsbegränsningen lett till en minskning av pro- duktionen per arbetare och timme. Beträffande produktionen per arbetare och vecka ha ett flertal lokalavdelningar gjort gällande, att densamma, trots den förkortade arbetstiden, förblivit oförändrad; 3 avdelningar ha dock med- delat, att även produktionen per vecka ökats, under det 2 avdelningar velat göra gällande, att en minskning ägt rum, av den ena avdelningen uppskattad till 17 %. Förbundet tillägger, att angivna förändringar av arbetseffektivite— ten till huvudsaklig dels synas bero på tekniska förbättringar, tillverkningens standardisering, förbättrad arbetsledning etc. Några avdelningar ha dock an- sett, att arbetstidens begränsning direkt varit orsaken till en ökad produktion. därigenom att mindre skolkning förekommit och vilotiden blivit längre m. in. Produktionens utveckling enligt uppgifter från de särskilda företagen.. Nu senast anförda siffror synas häntyda på, att den industriella produktionens ut- veckling under åttatimmarslagen ställt sig väsentligt olika inom olika närings— grenar och vid särskilda företag. Denna iakttagelse bekräftas av de siffermäs— siga uppgifter rörande produktionen per arbetare och tidsenhet före och efter arbetstidsbegränsningens genomförande, vilka avgivits till förevarande under- sökning å form 2. De svårigheter. som varit förknippade med ett fullständigt besvarande av denna frågepunkt, ha medfört att siffermässiga svar inkommit allenast från ett 80-tal företag, tillhopa sysselsättande något över 10 000 arbetare. Ifrågavarande uppgifter hava sammanförts i tab. 9, varvid även. i den mån upplysningar härom föreligga, angivits sådana omständigheter, vilka kunnat avsevärt påverka produktionssiffrornas inbördes jämförbarhet, såsom förändringar i tillverkningens art eller arbetsstyrkans sammansättning o. s. v. Uppgifterna i denna tabell hava sitt största intresse såsom erbjudande exem- pel på arbetseffektivitetens växlande utvecklingslinjer, sådana dessa framträtt efter de skiftesrika tider, som ligga mellan åren närmast före arbetstidens legislativa reglering (i regel är 1919, i vissa fall något tidigare är, vanligen 1913 eller 1916) och år 1924. För att möjliggöra en överblick över det mycket olikformiga materialet i tab. 9 har ansetts lämpligt att sammanställa ifråga— varande uppgifter på sådant sätt, att först uträknats den procentuella ökningen. resp. minskningen per arbetare och tidsenhet, varpå de särskilda företagen (resp. arbetarna) grupperats efter storleken av produktionens sålunda konsta— terade uppgång, resp. nedgång. I de fall, där ökningen icke överstigit 2 % eller minskningen understigit 2 %, har produktionen redovisats som oförändrad. Resultatet av denna sammanställning meddelas här nedan:

l i Produktionen ökad Produk— Produktionen minskad ', l . . f_. _.f .. _. _ ' _ f,_,__ - ,. _,Å ., ... i i under ,10_15 ,, .. , 1,- ,,l tåg:—n under 10—15 % "ver 15 9/1 Tillhopa , , 10 % , '” mer ') ”, ändrad 10 % 0 ", , l , | i , , , a) Per arbetare och, | , , t timme * ' _ , , , antal företag . . , 18 6 25 l 14 11 3 » 7 . 84 * antal arbetare , l , ' , (vid 74 företag) . 986 , 1 038 3 035 3 479 1 132 ', 11 405 ', 10 086 '; i b) Per arbetare och , 1 * 3 vecka , i | , antal företag . . 5 , 2 11 12 8 15 34 87 i , antal arbetare ? , i l ' ' 753 2 261 , 10 086

' (vid 74 företag) . 106 97 2224 4151 *, 494

I jämförelse med år 1919 (eller annat normalår före arbetstidslagen) skulle alltså är 1924 produktionen per arbetare och tim m e ökats vid 49 (58.3 %) av de redovisade företagen samt för 5059 (50.2 %) av de medtagna arbetarna,

• Sida 103
•  Original

medan oförändrade tillverkningskvantiteter meddelats beträffande 14 företag (16.7 %) och 3479 arbetare (34.5 %). I detta fall har produktionen alltså ökats eller förblivit oförändrad beträffande cirka 3/4 av företagen och något över 4/5 av arbetarna. Overgår man därefter till sifferraderna för produktionen per arbetare och v e 0 k a, vittna talens starka förskjutningar om, att produk- tionsökningen per timme, där sådan konstaterats, ingalunda alltid varit till— räckligt stor för att kompensera veckoarbetstidens nedsättning under mellan— tiden. Stegrad produktion per arbetare och vecka rapporteras därför från en- dast 18 företag (20.7 %) och beträffande 2 427 arbetare (24.1 %). Tilläggas de 12 företagen (13.8 %) med oförändrad produktivitet jämte hithörande 4151 arbetare (41.2 %), kommer gruppen av redovisade företag, vilka under åtta— timmarslagen förmått åtminstone hålla produktionen uppe i samma volym som förut, att omfatta visserligen föga över 1/3 av de redovisade företagen men nära 2I:; av de medtagna arbetarna.

Det må emellertid uttryckligen varnas för att av nu anförda individualnpp- gifter draga mera vittgående slutsatser rörande produktivitetens utveckling under åttatimmarslagen. Såsom framgår av en mera ingående granskning av tabellen, angivas nämligen de meddelade produktionsberäkningarna i åtskilliga- fall vara behäftade med bristfälligheter, vilka avsevärt nedsätta deras bevis— kraft, och även i vissa andra fall än dem, där dylika anmärkningar gjorts av uppgiftslämnaren, synes anledning föreligga att ifrågasätta, huruvida full jäm- förbarhet föreligger mellan de båda årens produktionssiffror. Vidare utgöra. de arbetsställen, som lämnat uppgifter i här ifrågavarande avseende, icke ens 1/10 av de i utredningen medtagna och alltså blott en ringa bråkdel av hela den svenska industrien. Urvalet har därjämte icke kunnat ske efter representativa grunder utan i huvudsak betingats av, huruvida resp. industriledare förfogat över erforderligt siffermaterial samt varit villiga att ställa detsamma till ut- redningens förfogande. ,

Specialmzdersökntng rörande produktionens utveckling under åttatimmars- lagen. Vid anordnandet av den enquéte, för vilken nu redogjorts, hade man sig nogsamt bekant, att utsända frågeformulär, huru omsorgsfullt och sakkun- nigt de än äro uppställda, i ett flertal fall besvaras antingen icke alls el— ler ock på ett skäligen lättvindigt sätt, utan att uppgiftslämnaren gör sig möda att fullständigt och noggrant genomtänka de uppställda problemen. Med hänsyn härtill kunna, utan användande av andra källor än dem, som stått upp— giftslämnarna till buds, vida mera ingående och tillförlitliga uppgifter erhållas genom personliga förfrågningar, verkställda av särskilt utsända sakkunniga »agenter». Denna undersökningsmetod har emellertid den nackdelen, att på grund av den betydande tidsutdräkt och de avsevärda kostnader, som äro för- knippade därmed, densamma merendels icke kan tänkas komma till användning annat än med avseende på ett mycket begränsat antal företag. Skulle dessa fåtaliga undersökningsobjekt utskiftas likformigt över hela det svenska nä- ringslivet, ligger det i sakens natur, att man, med hänsyn till de vitt skilda förhållanden, som råda inom olika näringsgrenar, av en dylik stickprovsun- dersökning knappast kunde förvänta några resultat av mera allmängiltig na— tur. Vida bättre bleve förutsättningarna härför, om specialundersökningen kunde koncentreras till någon viss mindre del av näringslivet och då i främsta rummet till sådana näringsgrenar, beträffande vilka normalarbetsdagens ge— nomförande inneburit en mera genomgripande förändring av arbetstidsförliål- landena. Exempel härpå erbjuda i första rummet de Skiftgående industrierna. såsom järnbrnks-, pappersmasse—, pappers- och sockerindustrierna, och i viss utsträckning även cement- och tegeltillverkningen, men även åtskilliga andra större industrier, såsom sågverksindustrien, textilindustrien och tändsticksin— dustrien, vilka därjämte äro av särskilt intresse på grund av det betydande

• Sida 104
•  Original

inslag i arbetarstocken, som utgöres i den förra av de minderåriga, i de båda senare av de kvinnliga arbetarna.

Sedan man sålunda erhållit en grupp, innefattande flertalet av landets hu— vudindustrier och beträffande vilken en produktionsstatistisk specialundersök- ning kunde förväntas giva goda och klarläggande resultat jämväl med hänsyn till arbetstidsfaktorns betydelse för produktionskurvan, återstod den svårare uppgiften att inom dessa utvälja de särskilda f ö r e t a g, som skulle göras till föremål för undersökning. Inom varje industrigren finnas företag, represen- terande många olika typer i storleks-, organisations- och utvecklingshänseende. Där finnas såväl mönstergillt organiserade och administrerade företag som sådana, vilka pröva en vansklig tillvaro vid räntabilitetens yttergränser. Det ligger i sakens natur, att en undersökning av den industriella produktionens utveckling under åttatimmarslagens tryck skulle lämna ett helt annat resultat, om undersökningsföremålen toges ur den förra gruppen än om de uteslutande valdes ur den senare. Av samma skäl måste det anses önskvärt, att hänsyn jämväl toges till olika storlekstyper, så att såväl stora och medelstora som mindre företag bleve i lämplig proportion representerade. För uppnående av nu angivna syften använde man sig av det tillvägagåugssättet, att för de sär— skilda industrigrenarna förslag på lämpliga företag införskaffades från lokal- myndigheter med nödig sak-, lokal- och personkännedom, nämligen yrkesinspek— törerna och bergmästarna, varefter inom ramen av dessa förslag det definitiva urvalet av undersökningsobjekt skedde genom den centrala undersökningsmyn— digheten i samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Det må emellertid framhållas, att ett urval efter rent objektiva grunder i nå- gon mån stördes genom nödvändigheten av att utverka de utvalda företagens frivilliga medverkan vid undersökningen.

Vad slutligen beträffar de personer, vilka skulle verkställa undersökningen å de särskilda arbetsplatserna, ansågs det icke nödvändigt, att såsom vid kom— merskollegii förenämnda specialundersökning av år 1922, anställa särskilda experter, utan ansågs ifrågavarande arbetsuppgifter kunna anförtros åt y r- k e sin 5 p e k t ö r e r n a, vilka, som nyss nämnts, jämväl i annat avseende skulle taga befattning med utredningen. Förutom att härigenom vunnes en avsevärd kostnadsbesparing, måste yrkesinspektörerna anses mycket lämpliga för ifrågavarande uppgift, enär de med ingående person- och lokalkännedom inom resp. distrikt förena teknisk sakkunskap, i åtskilliga fall utvecklad till ingående specialkunskap rörande Vissa huvudindustrier. De svenska yrkes- inspektörerna hava också, i egenskap av närmaste kontrollanter beträffande arbetstidslagens genomförande, förvärvat ingående kunskap om verkningarna av denna lagstiftning och arbetstidsförhållandena i övrigt, ehuru deras iaktta- gelser härvidlag i mindre grad än i vissa andra länder, såsom Tyskland och Schweiz, bragts till allmänhetens kännedom uti yrkesinspektionens berättelser. Yrkesinspektörernas medverkan har även tagits i anspråk vid vissa utländska specialundersökningar, exempelvis den officiella utredning rörande produk— tionsvillkorens och arbetets anpassning efter åttatimmarslagen, vilken i form av kortfattade industrimonografier nyligen offentliggjorts i franska arbets- ministeriets tidskrift.1 . .

Enligt den för utredningsarbetet uppgjorda planen (se sid. 8) skulle ifrå- gavarande specialundersökning ankomma på kommerskollegium. En redogö- relse för undersökningens anordnande och resultat meddelas i avd. 11 av före—

1 L'adaptation des conditions de production et de travail a la journée (le huit heures. Bulletin du Ministere du Travail 1924 sid. 97, 213, 325, 1925 sid. 1. —— I den rapport, som Internationella arbetsbyråns direktör avgivit till Internationella arbetskonferensens sjunde session i Geneve 1925, framhålles (sid. 216) önskvärdheten av att även andra stater måtte publicera liknande undersökningar rörande åttatimmarsdagens verkningar på produktionen.

• Sida 105
•  Original

varande berättelse (sid. 114 ff.). Under hänvisning till denna redogörelse må här blott framhållas, att utredningen avser 49 industriföretag inom 15 olika branscher och beträffande dessa ger en konkret bild av produktionens kvan- titativa utveckling per arbetare och tidsenhet efter arbetstidslagens till- komst samt av de mångahanda olika faktorer, som påverkat denna utveckling. Visserligen får det icke förbises, att undersökningen blott utgör ett i liten skala företaget stickprov och följaktligen icke annat än med stor försiktighet bör användas såsom grund för allmänna slutsatser. Den måste emellertid anses giva ett starkt vittnesbörd om det ekonomiska livets oerhörda förmåga av an- passning efter rubbningar av olika slag, däribland de, som orsakats av ar- betstidslagen. Beträffande undersökningens rent siffermässiga resultat bör man, på grund av dess relativt ringa omfång, yttra sig med försiktighet. Dock förefaller det, som om efter åttatimmarslagens genomförande produktionen per timme ökats i det övervägande antalet fall och att denna ökning i ge- nomsnitt synes varit tillräckligt stor för att, oaktat veckoarbetstidens minsk- ning, hålla den industriella produktionen uppe på nära nog samma medelnivå som tidigare. Emellertid belyser undersökningen icke mindre tydligt, att utvecklingen tagit mycket olika riktningar ej blott inom olika industrigrup- per utan även vid olika företag tillhörande samma bransch. Den synes ge vi handen, att produktionens utveckling i mindre grad rönt inflytande av arbets- tidsnedsättningens storlek i och för sig än av de konjunkturer, som varit rå- dande inom ifrågavarande bransch, samt av företagsledningens större eller mindre möjligheter till anpassning efter de nya förhållandena.

Den ekonomiska betydelsen av produktionskostnadernas ökning. Vad nyss anförts synes häntyda på, att i stort sett någon varaktig produktionsminskning knappast inträtt i samband med åttatimmarslagstiftningens införande från och med år 1920.1 Emellertid återstår att söka giva ett svar på en annan, därmed sammanhängande fråga, som jämväl beröres i undersökningsplanen, nämligen huruvida produktionens vidmakthållande nödvändiggjort bindande av kapital för maskinella anordningar och dylikt i den utsträckning, att räntan därå kan antagas komma att medföra en avsevärd minskning icke blott av företagarvin- sten utan i längden även av arbetslönen och därigenom åvägabringa en ekono- misk och kulturell nivåsänkning, vad arbetarklassen beträffar.

Det ligger emellertid i sakens natur, att detta allvarliga problem är synner— ligen svårt att komma till rätta med enbart på statistisk väg, enär detsamma knyter sig till möjligheten att under arbetstidslagens tryck upprätthålla den för ett uppåtstigande folkhushåll nödvändiga successiva produktionsökningen och alltså mindre hör nutiden än framtiden till.

Med hänsyn till detta spörsmåls något teoretiska natur, synes det övervä- gande antalet företagar- och arbetarorganisationer, från vilka utlåtanden föreligga, undvikit att närmare ingå på detsamma. Dock föreligga ett par uttalanden i ämnet, vilka förtjäna att återgivas i detta sammanhang.

Med utgångspunkt från den i och för sig självklara saken, att alla sociala fram- steg häva sin grund i en lyckosam ekonomisk utveckling och att en social vin— ning, som icke år grundad på denna förutsättning, icke i längden kan bliva bestå- ende, framhåller Skånes handelskammare, att en lagstadgad arbetstidsbegränsning av den omfattning, som åttatimmarsdagens genomförande innebar, nödvändigtvis och särskilt under rådande ekonomiska förhållanden måste medföra en stegring av

1 Aven en ökning av produktionen per timme, vilken är mindre än arbetstidsnedsättningen per kalenderperiod (vecka, är), kan i vissa fall bliva ekonomiskt förmånlig, enär en stor del av produk- tionskostnaderna (för kraft, slitage, belysning, Värme, arbetslön) stå i relation till antalet utgjorde arbetstimmar och ej till kalenderperioden, som blott ligger till grund för kontorspersonalens löner samt räntan på byggnader och maskiner. 0. Lipmann: Hours of work and output. Industrial labour review IX:4 (April 1924.)

• Sida 106
•  Original

produktionskostnaderna, vilken väl i första hand komme att försämra industriens räntabilitet men därjämte förr eller senare ofelbart måste föranleda en sänkning av arbetarnas löner och en försämring av det allmänna välståndet. Riktigheten av detta uttalande, vilket redan framfördes till 1922 års utredning, finner handels- kammaren bekräftad genom de följande årens utveckling, sådan denna framstår i den ekonomiska statistiken och särskilt i lönestatistiken. De allmänna konse- kvenserna av arbetstidsbegränsningen, framhåller handelskammaren, måste nämligen inom olika näringsgrenar framträda i mycket växlande omfattning samt först och kraftigast visa sig å ena sidan inom sådana industrier, där arbetstidsbegränsningen i och för sig varit mest betydande samt där arbets-, kapital- och administratione— kostnaderna utgöra en relativt väsentlig andel av de totala produktionskostnaderna, & den andra inom exportindustrierna, vilka ej besitta hemmamarknadsindustriernas möjligheter att i sina tillverkningspris överflytta den av arbetstidsförkortningen föranledda stegringen av produktionskostnaderna. Enligt handelskammarens me- ning tala dock sannolika skäl för, att samma verkningar under närmaste framtid skola göra sig gällande jämväl för sådana industrier och däri anställda arbetare, som hitintills varit mera oberörda av arbetstidsbegränsningens ekonomiska verk- ningar.

I fråga om de tekniska hjälpmedlen framhåller handelskammaren, att ett fort- satt tillgodogörande av nya sådana i stort sett utgör den enda utväg, varigenom produktionen vid bibehållen omfattning och oförändrat prisläge kan drivas mera lönande, men håller också före, att utvecklingen på detta område måst försiggå rela- tivt långsamt på grund av den bristande tillgången på kapital till sådana ränte- satser, som industrien kan betala. Stockholms handelskammare framhåller däremot, i likhet med representanter för bland annat pappersmasse-, socker- och tobaksindu- strierna, att så stora kapital bundits i nybyggnader, utvidgningar och maskiner, att detta medfört överkapitalisering. — I vad mån denna framtvungits av åtta- timmarslagen och i vad mån den framlockats av krigskonjunkturens efterblomstring under år 1920 torde emellertid i flertalet fall vara omöjligt att utreda.

Sveriges verkstadsförening, som anser, att vid kommerskollegii utredning av år 1922 erhållits alltför låga tal för åttatimmarslagens fördyrande inverkan på pro- duktionskostnaderna;framhåller, att den mekaniska verkstadsindustrien ännu till stor del arbetar med produktionsmedel — byggnader, maskiner och så vidare — som framställts, innan lagen tillkom. Blivande nyanskaffningar av dylikt fast ka— pital komma emellertid att ställa sig dyrare än förr, då även produktionsmedlens egna framställningskostnader naturligen bli högre till följd av den kortare arbets— tiden. »Man måste därför vara beredd på», fortsätter verkstadsföreningen, »att inom den närmare framtiden åttatimmarslagens verkningar bliva ännu mera för— ödande för verkstadsindustrien.»

Den pessimistiska ton, vilken genomgår dessa yttranden och som synes ut- göra en återspegling av det nuvarande stämningsläget inom åtminstone vissa företagarkretsar, återfinnes ofta i de yttranden i ämnet, som av enskilda före- tagare avgivits enligt form. 2. Aven i dessa yttranden uppehåller man sig ej sällan vid arbetstidsbegränsningens förmodade konsekvenser i fråga om be— folkningens levnadsstandard.

>>Hela vårt folk», skriver en verkstadschef, »måste leva av sitt arbete. Ju mindre det arbetar, desto mindre får det att leva av. I ett nordligt klimat bli levnads- kostnaderna relativt höga, men klimatet självt möjliggör relativt mycket arbete. Detta är en växelverkan, som naturen själv anvisar. Vi böra senare än andra folk fastslå en åttatimmarslag, ty vi behöva högre levnadsstandard än de industrifolk", med vilka vi konkurrera.»

En snickerifabrikant skriver: »Arbetstidslagen är arbetarens lömskaste fiende. Den försätter familjeförsörjaren ur stånd att underhålla sin familj som förut, ty

• Sida 107
•  Original

för 8 timmars arbete utvinner han endast 8 timmars produktion per dag av andra arbetares produkter. Så till exempel behöver han skräddarens produktion för till- verkning av en kostym. Till detta arbete beräknas åtgå cirka 30 timmar. Då skräddaren arbetade 10 timmar per dag, syddes kostymen på 3 dagar. Nu åtgår närmare 4 dagar eller noga räknat 33/4 dagar. Alltså måste den arbetare, som skall hava kostymen, tillsätta av sin arbetsförtjänst nu 3 3/4 dagar, förut 3 dagar. Ävenså för alla andra arbetsprodukter, som han behöver till föda, husrum och bränsle med mera. — —— — Arbetarna fingo i regel vid åttatimmarsdagens infö- rande samma betalning för 8 timmar, som de förut haft för 10 timmar, men blevo du. föga hjälpta härav, ty när de, som ovan nämnts, för sin avlöning tillbyta sig andra arbetares produkter, få de endast för 8 timmars produktion tillbaka och mista alltså 20 % av sin förut havda levnadsstandard. Att så måste ske är oundvikligt och lika omöjligt att frånkomma som det är omöjligt att bita sig i sin egen rygg. Detta förhållande kan ju till någon del mildras därigenom, att lantarbetarna hava 10 timmars arbetstid under sådd och skörd och småbönderna, som äro sina egna arbetsgivare, i regel under sommartid arbeta 12 till 15 timmar per dag, varför deras produktion bliver betydligt mycket billigare, men då dessa blivit organiserade, kan icke åttatimmarsdagen för industri eller annat kroppsarbete existera, ty då skulle levnadsstandarden sjunka till det omöjliga.»

Å form. 2 förekomma emellertid icke blott allmänna uttalanden av nu anfört slag utan även siffermässiga uppgifter, i regel lämnade i anledning av den i punkt 11 d) gjorda uppmaningen att uppgiva de kostnader, som förorsakats utav vidtagna ombyggnader eller utvidgningar av fabriks— och lagerlokaler samt utveckling av maskiner, transportanordningar och övriga tekniska hjälp- medel. Kapitalinvesteringar för sådana ändamål hava uppgivits från till- hopa 113 företag med 13 647 arbetare till ett sammanlagt belopp av 25.3 mil- joner kronor eller cirka 1 853 kronor per arbetare. Av beloppet uppges nära 41,5 ha åtgått för nyanskaffning Och förbättring av maskiner och 1I.; för ny- och ombyggnad av arbetslokaler och bostäder. I och för sig säga dock de anförda siffrorna icke mycket, och på grundval av nu föreliggande material är det icke möjligt varken att avgöra, huru stor del det redovisade kapital- beloppet utgör av motsvarande kapitalutgifter inom industrien i dess hel- het, eller att beräkna, huru stor del av summan, som utgör ett uttryck för industriens allmänna expansions- och utvecklingssträvanden, och huru myc- ket verkligen bör skrivas på. åttatimmarslagens konto. Att sistnämnda be— lopp i vissa fall kan bliva betydande, belyses därigenom, att för sockerindu- strien, den skånska och den mellansvenska, vars arbetsförhållanden visserligen genom åttatimmarsdagens genomförande undergingo en fullständig omvälv- ning, de därav föranledda byggnads- och maskinkostnaderna uppgingo till cirka 13 miljoner kronor eller cirka 2 216 kronor per arbetare. _ Knappast lättare att utröna än åttatimmarslagens andel i ökningen av de fasta kostna- derna är en noggrann kalkyl över vilken del av stegringen av de rörliga kost- naderna och särskilt av arbetslönerna, som rätteligen bör skrivas på dess konto. Av vad tidigare anförts (sid. 86) synes framgå. att denna andel näppe- ligen alltid står i direkt proportion till arbetstidens nedsättning.

Lämnar sålunda den allmänna undersökningen icke många hållpunkter för bestämmande av industriens ekonomiska belastning genom åttatimmarsdagen, gäller detsamma i delvis ännu högre grad om den av kommerskollegium verk— ställda specialundersökningen rörande den industriella produktionens utveckling efter åttatimmarslagens tillkomst. Här får man visserligen stundom erfara, vad genomförandet av vissa tekniska förbättringar vid ett arbetsställe direkt betytt för arbetseffektiviteten, men rörande kapitalkostnaderna för ifråga- varande nyanläggningar och ekonomiska förbättringar hava så. gott som inga uppgifter kunnat erhållas.

• Sida 108
•  Original

I kommerskollegii specialundersökning av år 1922 rörande produktionskost- nadernas Ökning genom åttatimmarslagen framhålles, att de framkomna ut- redningsresultaten knappast kunde tillskrivas annat än ett tillfälligt upplys- ningsvärde. Ett klarläggande av lagens mera varaktiga inflytande i ekono— miskt hänseende ansågs kunna ske endast genom undersökningar vid ett inter— nationellt stabiliserat produktions- och kostnadsläge i förening med en veten- skaplig analys av problemet från nationalekonomisk synpunkt.

Den i det föregående lämnade skildringen av den industriella utvecklingen torde hava till fullo ådagalagt, att någon stabilisering i denna mening näppe— ligen ännu ägt rum. Vid sådant förhållande har man endast att understryka vad tidigare framhållits, nämligen att den ekonomiska och sociala statistikens huvudsakliga bidrag till diskussionen i fråga om åttatimmarslagens vara eller icke vara åtminstone tills vidare måste anses ligga i en möjligast noggrann oh- servation av den industriella produktionens samt arbetslönernas utveckling under arbetstidslagstiftningens tryck vid skiftande prislägen och konjunkturer. Dylika induktiva undersökningar synas dock lämpligen böra kompletteras med sådana verkställda efter deduktiv metod av samma typ som de tidigare citerade avhandlingarna av professor B. Ohlin och docent E. Lindahl. Först genom dylika kombinerade undersökningar synes man kunna tränga närmare in på livet åttatimmarsdagens framtidsproblem, som ur ekonomisk synpunkt synes sammanfalla med möjligheten att genom kvantitativ och kvalitativ produk— tionstillväxt bevara en tillräckligt hög lönenivå, tillförsäkrande bibehållen köp— kraft åt arbetarna och tryggande användningen av föreliggande kulturella möj— ig eter.

7. Sammanfattning.

Utredningens syfte-mål och källor. [ vårt land liksom i andra länder har un- der senare år frågan om lagstadgad åttatimmarsdag utgjort ett av de mest om— stridda och uppmärksammade politiska spörsmålen. Medan inom arbetsgivar- kretsar arbetstidsbegränsningen plågar anges som en huvudorsak till de svårig— heter, varmed industrien haft att kämpa under kris- och depressionstiden, fram- står för de organiserade arbetarna åttatimmarsdagen som en nära nog sakro- sankt institution, vilken det vore ett brott att i något avseende rubba. Exempel på, att nu berörda inbördes motstridiga uppfattningar alltjämt göra sig gäl- lande, återfinnas i rikt mått uti de från arbetsgivar— och arbetarorganisationer inkomn)a utlåtanden, vilka i urval återgivas i avd. V av denna publikation (sid. 206 ff. .

En jämförelse mellan de nu föreliggande yttrandena och de utlåtanden, som av samma organisationer avgivits till 1922 års undersökning, ådagalägga emel— lertid, att de sex år, varunder åttatimmarsdagen nu varit lagfäst i vårt land. ingalunda gått spårlöst förbi. Visserligen vidhålla arbetsgivarorganisationer- nai princip sin uppfattning om arbetstidsbegränsningens fördärvlighet och därav följande ohållbarhet, men en mångfald detaljuppgifter vittna om, att näringslivet i Vida högre grad än vid det föregående undersökningstillfället vetat anpassa sig efter de nya arbetstidsförhållandena. På samma sätt vittna svaren från arbetarorganisationerna om, att man av driftsekonomiska skäl nu måst finna sig i åtskilliga avsteg från den obeskurna åttatimmarsdagen.

Vill man bilda sig en möjligast objektiv och ingående kunskap om de hit— tillsvarande resultaten av det samhällsexperiment, som arbetstidens legislativa reglering i viss mån innebär, får man emellertid ingalunda nöja sig med att inhämta vederbörande organisationers så att säga officiella uppfattningar. utan måste man söka komma till tals med arbetsgivarna och arbetstagarna ute på arbetsplatserna och taga kännedom om, huru den industriella ut-

• Sida 109
•  Original

x'eeklingen där gestaltat sig under åttatimmarslagens tryck. I detta syfte hava dels upplysningar efter ett särskilt formulär inhämtats från företags— ledningen och arbetarna å ett 1000-tal, efter representativa grunder utvalda arbetsställen, fördelade över hela landet, dels genom yrkesinspektörernas för- sorg speciella undersökningar verkställts vid omkring 50 företag, utvalda inom sådana industrier, där åttatimmarsdagens genomförande betytt en mera genom— gripande förändring av det dittills tillämpade arbetstidssystemet. _

Vid undersökningens planläggning och materialets bearbetning har man den— ha gång icke. såsom vid föregående undersökningstillfälle, sökt efter förmåga följa arbetstidslagstiftningens verkningar i alla tänkbara riktningar utan in— skränkt sig till vissa sidor, vilka uti de senaste årens offentliga diskussion i ämnet kommit att framstå som de mest betydelsefulla. För det första synes det sålunda vara av betydelse att få en möjligast tillförlitlig uppfattning om, i Vilken omfattning åttatimmarsdagen hittills förmått trycka sin prägel på det svenska näringslivet, vare sig densamma kommit till förverkligande på lagstift— ningens väg eller genom den sedvanerätt, som kollektivavtalen uttrycka. För det andra är det av intresse att undersöka, huru arbetstidsförhållandena och särskilt arbetstidens faktiska längd gestaltat sig inom det område, där åtta- timmarslagen är direkt tillämplig, sålunda närmast de industriella yrkena. Slutligen gäller det att bilda sig en mening om åttatimmarslagens verkningar. Härvid har man ansett sig kunna bortse från de sociala verkningarna av arbets- tidsförkortningen, enär de möjligheter till ett i kulturellt avseende rikare liv, som därigenom beredas lönarbetarna, numera torde vara allmänt erkända, och i stället rikta uppmärksamheten på arbetstidsreformens ekonomiska följdföre- teelser, varom ju meningarna äro delade.

Ehuru man sålunda sökt i görligaste mån avgränsa och tydliggöra undersök- ningens föremål, måste det utsägas, att utredningen ingalunda förmått giva så bestämda och uttömmande svar på de uppställda frågorna, som önskvärt varit. Orsakerna härtill ligga dels i den knappa tid, som stått till buds för materialets insamling och bearbetning, dels uti svårigheten att från hela massan av ekono- miska och sociala förhållanden, vilka sammantagna bestämma samhällslivets gestaltning under en viss tidsperiod, isolera verkningarna av en speciell faktor, i detta fallet arbetstidens begränsning genom lag.

Åttatimmarsdagen inom det svenska näringslivet. Minst har nyss berörda svårighet gjort sig gällande inom den gren av utredningen, som avsett att så att säga kartlägga det svenska näringslivet för att vinna upplysning, inom vilka områden principen om 8 timmars arbetsdag (eller kortare) hittills kom- mit till förverkligande.

En granskning av näringslivet ur denna synpunkt har gett vid handen, att av de cirka 1.2 miljon arbetare inom jordbruk, industri och hantverk, handel och samfärdsel samt husligt arbete, som torde finnas inom vårt land, knappt mer än hälften för närvarande synes hava en arbetsvecka av 48 timmar eller mindre. Detta sammanhänger med vårt folks yrkessammansättning, i det jord- bruksbefolkningen torde omfatta inemot hälften av totalbefolkningen och en föga mindre del av löntagarna, om med jordbruksarbetarna sammanräknas de dem i stor utsträckning närstående arbetstagarna inom det husliga arbetet. Hit höra också hantverkarna och med dem jämställda smärre yrkesutövare, vilka, såsom i regel sysselsättande mindre än 5 arbetare, äro undantagna från arbets- tidslagen, ehuru de i städer och industrisamhällen på grund av ingångna kol— lektivtavtal merendels måste tillämpa 8 timmars arbetsdag.

Den skäligen skarpa gräns, som sålunda i arbetstidsavseende för närvarande går mellan å ena sidan jordbruksnäringen i vidaste bemärkelse, å den andra de industriella yrkena, är dock ingalunda fast utan stadd i ständig förskjutning beträffande olika orter och yrkesgrupper. Härvidlag försiggår en brottning

• Sida 110
•  Original

mellan tvenne principer i fråga om arbetstidens längd och kanke än mer i fråga om dess fördelning, av vilka den ena söker sitt berättigande i industriarbetets jämna, maskinmässiga gång, medan den andra bottnar i jordbruksarbetets ore— gelbundenhet och nära beroende av väder och vind samt årstidernas växling. Att den industriella arbetstiden under senare är, särskilt i närheten av städer och industrisamhällen, haft en oförneklig inverkan på tiderna för lantarbetet är visst, men dessa hava åter igen i sin tur inverkat på åtskilliga till jordbruket knutna hantverk och industriella arbeten. Av betydelse för den framtida utvecklingen på detta område torde vara, att det för jordbrukets ar- betare f . n. synes vara en viktigare fråga att vinna likställighet i löneavseende med industriens folk än att få arbetstiden reglerad efter dess mönster.

Arbetstidcns faktiska längd och fördelning under åttatimmarslagen. Inom de arbetsområden, där åttatimmarslagen för närvarande är direkt tillämplig, det vill säga i huvudsak inom de i något större skala utövade industriella yrkena. medförde lagens genomförande en genomsnittlig förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden med cirka 15 %. Nedsättningen ställde sig emellertid mycket: olika inom olika näringsgrenar och för olika slag av arbetare. Den var sålunda mindre för vanliga dagarbetare (12.6 %) än för skiftarbetare (23.0 %), vilken senare stora nedsättning återspeglar åttatimmarslagens kanske största insats i humanitärt avseende, nämligen påskyndandet och avslutandet av det redan inledda avskaffandet av 12-timmarsarbetet i kontinuerlig drift.

På grund av medgivna undantag från lagen är dock alltjämt veckoarbets- tiden för skiftarbetare icke obetydligt längre (i medeltal 50.0 timmar, raster oberäknade) än för dagarbetare (47.8 timmar).

Arbetstidslagen har av naturliga skäl utformats med hänsyn företrädesvis till arbetet i fabrikerna, vilket väsentligen bestämmes av maskinernas tempo eller av arbetsbetingets eggelse, och där därför arbetstiden kan jämnt utnyttjas, fördelas och kontrolleras. I den mån ett arbete avviker från denna normaltyp. iittlåa föreliggande uppgifter om, att arbetstidslagens band kännas mera tryc—

an e.

När det är fråga om arbetsprocesser, vilka erfordra en viss tidrymd för sitt fullbordande och måste slutföras utan uppehåll, medför arbetstidsregleringezi svårigheter, vilka emellertid ofta synas kunna övervinnas genom arbetets an— ordnande i varandra avlösande skift. Skiftarbetet, vilket såsom möjliggö- rande ett bättre utnyttjande av industriens fasta kapital utan att öka den indi- viduella arbetstiden, kan förväntas få en stigande användning Särskilt vid för- bättrade konjunkturer, medför dock svårigheter att tillämpa en genomsnittlig arbetsvecka av 48 timmar, när det är fråga icke om tvenne dagskift utan om kontinuerlig drift dygnet eller till och med veckan igenom. Det nuvarande systemet med så kallade hoppande skift anse industriidkare vara ekonomiskt betungande och kvalitetsförsämrande, varför krav framförts på, att i dylika fall 56 timmars arbetsvecka skulle medgivas utan vidare, såsom skett flerstä— des i utlandet. Från arbetarorganisationernas sida göras starka invändningar mot ett dylikt avsteg från 48—timmarsveckan, liksom man motsatt sig vissa av arbetsrådet beviljade dispenser i samma Syfte.

Det plågar ju sägas, att fabriksindustrien arbetar för marknaden, men till utredningen inkomna uppgifter synas ge vid handen, att den svenska industrien åtminstone under nuvarande konjunkturer i mycket stor utsträckning arbetar på beställning. Därmed följa lätt rubbningar i fabriksarbetets gång, i det att arbetet tidvis måste forceras och tidvis avsaktas ända till temporär driftsin- ställelse eller arbete blott under vissa av veckans arbetsdagar. Läggas härtill de talrika branscher, som på grund av klimatiska förhållanden _ eller kanske oftare härpå baserade, ehuru tekniskt numera skäligen svagt motiverade tradi- tioner — anse sig böra minska eller helt inställa arbetet under den strängare

• Sida 111
•  Original

årstiden, får man en synnerligen betydande grupp av mer eller mindre utpräg- lade s å s 0 n gin d 11 s t rie r. På grund av arbetets ojämnhet känna dessa merendels arbetstidsregleringens tryck starkare än årsindustrierna. Speciellt rikta de sina klagomål mot, att åttatimmarslagen av principiella skäl omgärdat även övertidsarbetet mer restriktioner utöver de ekonomiska garantier, som ligga i den under det senaste decenniet avsevärt stegrade merbetalningen för detta slag av arbete. En beträffande 711 industriföretag företagen undersök— ning, i vad mån övertidsarbete faktiskt kommit till användning under år 1924, häntyder dock på, att man knappt inom någon industri kommit upp till ens halva det timantal, som enligt gällande arbetstidslag står till arbetsgivarens fria förfogande. Detta utesluter givetvis icke, att, särskilt under en stigande kon- junktur, regleringen jämväl av denna det industriella arbetets rörligaste del kan kännas tryckande beträffande särskilda branscher (till exempel skeppsvarven), företag eller specialarbetargrupper. Från arbetarhåll ser man däremot med en viss misstro redan på de nu gällande övertidsbestämmelserna, vilka uppges in— bjuda arbetsgivarna till en koncentrering av arbetet under vissa månader, var— med följer en onödigt stor ojämnhet i arbetet, som vållar olägenheter ej blott för arbetarna utan för hela samhället.

De kanske största svårigheterna synes emellertid arbetstidens reglering ha förorsakat ej beträffande de direkt produktiva arbetarna utan i fråga om de i n d i r e k t p r o d 11 k t i v a, vilka ombesörja industriprodukternas lagring och transport, vakthållning, expedition och så vidare. Beträffande denna grupp av hjälparbetare, som »arbeta efter order och ej på ackord», föreligga i regel icke samma möjligheter till arbetets koncentrering och intensifiering som för fackarbetarna. I stället för att indraga raster måste man här ofta inlägga så- dana under relativt arbetsfria tider såsom ett medel bland andra i strävan att omföra »arbetsberedskapen» till verkligt arbete. Också bekräftar undersöknin— gen för vårt lands del en iakttagelse, som gjorts i andra länder med arbetstids— lagstiftning, nämligen att den >>improduktiva» personalen måst ökas väsentligt mer än den produktiva. Delvis i än högre grad gäller detta om sådana närings— grenar, vilkas hela personal kan betecknas såsom förrättande dylika »tjän- ster», nämligen handelsverksamhet och kommunikationsväsen, hotell- och restaurangrörelse, vårdanstalter av olika slag o. d. I vårt land äro emellertid hithörande personalgrupper till största delen undantagna från ar- betstidslagen, vilket visserligen icke utesluter, att man beträffande åtskilliga av dem sökt på annan väg bringa normalarbetsdagens principer i tillämpning.

Men även om det skulle lyckas att inom de särskilda näringsgrenarna helt anpassa arbetet efter arbetstidslagstiftningens krav, äro därmed ingalunda alla svårigheter övervunna. Det är nämligen ett karakteristiskt drag för våra da- gars ekonomiska samhällsliv, att de särskilda arbetsområdena ståi starkt bero- ende av och livlig växelverkan med varandra. I detta i n b 6 r d e s s a m a r- b e t e har åttatimmarsdagens partiella genomförande inom näringslivet tvivels- utan åstadkommit väsentliga rubbningar. Från handelns sida klagas sålunda över den förkortade expeditionstiden hos trafikverken. Klagomål häröver ha även inkommit från jordbruket, vars utövare likaså uppgivas ha stora svårig- heter med att anpassa sina leveranser efter de arbetstider, som nu tillämpas i. spannmålshandlarnas magasin och vid sockerfabrikernas betvågar. Rederierna anse stuveriarbetarnas nuvarande arbetstid föga avpassad efter sjöfartens krav. Kraftverken ha fått sin »spetsbelastning» ökad genom den industriella arbets- tidens förkortning, och spårvägarna ha svårt att tillgodose det väldiga trafik- belhlfvet på eftermiddagarna, då arbetarna nu sluta på samma tider som kontors- fo et.

Den industriella produktionen under åttatimmarslagen. Åtminstone sedan medlet av 1880-talet har den industriella arbetstiden i vårt land varit stadd i

• Sida 112
•  Original

successiv förkortning (med i årligt genomsnitt cirka 1[3 timme per vecka) och samtidigt ha tekniska och organisatoriska förbättringar i mycket stor utsträckning genomförts inom den svenska industrien. Man kan visserligen icke säga, att den förra företeelsen varit orsak till den senare, ty motivet till produktionsapparatens förbättring och utbyggnad har ju i regel varit hänsyn till driftens ekonomi i allmänhet. Dock ha de båda förstnämnda faktorerna stått i inbördes växelverkan, exempelvis så till vida, att en nyan- skaffning eller modernisering, som icke varit lönande vid längre arbetstid, kun— nat bliva det i mån av arbetstidsförkortningens fortgång. Den industriella tek— nikens utveckling mot alltjämt ökad fulländning har ingalunda avstannat efter åttatimmarslagens genomförande, låt vara att depressionstidens kapitalsvårig- heter verkat återhållande på mera kostsamma nyanskaffningar och nybygg- nader. I vårt land som i andra länder synes intresset vara stort för det »indu- striella slöseriets» motverkande genom bättre utnyttjande av arbetstiden, ra- tionellare anordning av arbetet, mera genomförd specialisering och standardise— ring m. 111. De sex år, som förflutit sedan åttatimmarslagens genomförande. uppgivas hava inom flertalet storindustrier medfört en väsentlig förändring av den maskinella strukturen, innebärande ökad arbetsbesparing och på samma gång bättre anpassning efter den lagstadgade arbetstiden.

Vända vi oss därefter från den industriella produktionsapparaten till de a r— b eta re, som skola handhava densamma, framträder vid en jämförelse med förhållandena i de förut krigförande länderna, sådana dessa skildras i inter— nationella arbetsbyråns nyligen avslutade stora produktionsundersökning,1 huru gynnsamt vår industri är ställd med avseende på den mänskliga faktorn i pro- duktionsprocessen. I Sverige finnas inga krigsinvalider och skönjas få åter— verkningar av krigstidens undernäring, överansträngning och moraliska depra- vation. Under förkrigstiden hade man kunnat konstatera en stadig ökning av arbetseffektiviteten såsom verkan icke blott av fortgående tekniska och orga- nisatoriska förbättringar utan även av personalens fortskridande uppövning och träning. Det finnes ingen anledning att antaga, att denna tendens skulle upp— hört att verka efter arbetstidsbegränsningens genomförande. Därmed är inga- lunda sagt, att ett orsakssammanhang alltid skulle föreligga mellan förkortad arbetstid och ökad arbetsintensitet, ty, nu liksom tidigare, betingas den senare av en mångfald faktorer, bland vilka må framhållas de, som hänföra sig till arbetstillgång och arbetslön.

I detta sammanhang ingår utredningen på ett mycket omdebatterat spörs— mål, nämligen arbetarnas förvärvsarbete under fritiden. Medan från hantverkare och även från vissa industriidkare talrika klagomål framförts över den skadliga konkurrens, som härigenom förorsakas de lojala yrkesut- övarna, ha arbetarorganisationerna uppgivit, att de principiellt motsätta sig dy- likt »mångsyssleri». Det vill emellertid förefalla, som om man skulle kunna uppdela arbetarna i olika grupper allt efter deras större eller mindre benägen- het för förvärvsarbete å fritid. Å ena sidan stå fabriksarbetargrupper såsom personalen vid järnbruk och pappersmassefabriker, vilka bestämt motsätta sig till och med övertidsarbete å egen arbetsplats annat än för reparationer och dylikt, å andra sidan grupper av hantverksarbetare i enskild eller allmän tjänst, vilka enligt gammal tradition pläga i större eller mindre omfattning ut— föra »eget arbete», och för vilka steget mellan gesäll och mästare ofta icke är särdeles långt. En annan skiljelinje synes gå mellan å ena sidan industriarbe— tarna i smärre samhällen och å landsbygden, där tillgången till avlönat fri— tidsarbete merendels är ringa, å den andra lönarbetarna i städerna och särskilt storstäderna, vilkas mera komplicerade närings- och nöjesliv skapar en mängd bisysslor, möjliga att fullgöra på kvällar och annan fritid, på samma gång de

9481 Bureau International du Travail; Enquéte sur la production. Tome IV:? (1924) sid. ff.

• Sida 113
•  Original

å dessa orter i regel högt uppdrivna levnadskostnaderna utöva ett tvång på de smärre löntagarna att söka utnyttja sig yppande förtjänstmöjligheter.

Övergår man därefter till att undersöka, vilken utveckling kapital och ar- bete i förening givit den industriella p r o d 11 k t i o n e n efter åttatimmarsla- gens genomförande i vårt land, synes den officiella industristatistiken giva vid handen, att åtminstone per individ räknat produktionen år 1923 och antagligen även är 1924 varit mindre än är 1913. Det torde dock kunna ifrågasättas, om icke industristatistiken i sitt nuvarande skick leder till en alltför pessimistisk uppfattning av den nuvarande industriella produktionen som helhet betraktad. Medan statistiken alltjämt innefattar i huvudsak samma näringsgrenar, som för flera årtionden sedan, har den industriella utvecklingen på åtskilliga punk- ter sprängt den gamla ramen och gått delvis nya vägar. Exempelvis saknas i statistiken alldeles en av våra numera allra största industrier, nämligen bygg— nadsindustrien, vilken just under de senaste åren haft en utpräglad högkon— .junktur och därvid antagligen givit sysselsättning åt inemot 100 000 arbetare.

Att produktionens volym i jämförelse med förhållandena före kriget visser- ligen nedgått inom vissa industrigrenar (till exempel järnindustrien) men näp— peligen minskats såsom helhet betraktad, synes jämväl framgå av de special— undersökningar, som kunnat anställas rörande produktionsutvecklingen under åttatimmarslagens hittillsvarande giltighetstid. Dessa undersökningar grunda sig dels på till ett antal industriföretag utsända och av dem besvarade fråge- formulär, dels på lokalundersökningar, verkställda av vederbörande yrkesin- spektörer och hava åsyftat att erhålla möjligast jämförbara siffermässiga upp- gifter rörande produktionen per arbetare och tidsenhet (timme och vecka) så.- väl är 1924 som år 1919 (eller annat >>normalår>> före arbetstidsbegränsningen). De framlagda resultaten giva ett starkt vittnesbörd om det ekonomiska livets oerhörda förmåga av anpassning efter rubbningar av olika slag, däribland de, som orsakats av arbetstidslagen. Beträffande undersökningarnas rent siffer— mässiga resultat bör man, på grund av deras relativt ringa omfång, yttra sig med försiktighet. Dock förefaller det, som om efter åttatimmarslagens genom- förande produktionen per timme ökats i det övervägande antalet fall, och att den- na ökning i genomsnitt varit tillräckligt stor för att, oaktat veckoarbetstidens minskning, hålla den industriella produktionen uppe på i stort sett nära nog samma medelnivå som tidigare. Emellertid har utvecklingen tagit mycket olika riktningar ej blott inom olika industrigrupper utan även vid olika företag till- hörande samma bransch. Härvid vill det synas, som om produktionens ut- veckling i mindre grad rönt inflytande av arbetstidsnedsättningens storlek i och för sig än av de konjunkturer, som varit rådande inom branschen, samt av företagsledningens större eller mindre möjligheter att anpassa sig efter de nya förhållandena.

Vad nu sagts leder uppmärksamheten från frågans teknisk-organisatoriska till dess ekonomiska sida, nämligen huruvida produktionens vidmakthållande nödvändiggjort bindande av(kapital för maskinella anordningar och dylikt i den utsträckning, att räntan därå kan, i förening med den av arbetstidsförkort- ningen till viss del betingande löneökningen, antagas komma att medföra en avsevärd minskning icke blott av företagarvinsten utan i längden även av den reella arbetsförtjänsten och därigenom åvägabringa en ekonomisk och kulturell nivåsänkning jämväl vad arbetarklassen beträffar. Genom statistiska undersök- ningar av de nationellt internationellt växlande förhållandena under de skiftes- rika år, som förflutit sedan åttatimmarsdagens genomförande, kan man dock näppeligen komma till rätta med detta problem, som ju knyter sig till de efter skiftande konjunkturer växlande möjligheterna att under arbetstidslagens tryck upprätthålla den successiva produktionsökning, som torde få anses nöd- vändig för ett uppåtstigande folkhushåll.

• Sida 114
•  Original

Arbetets plan och utförande.

II. Specialundersökning rörande den industriella pro duk- tionens utveckling efter arbetstidslagens tillkomst.

Sedan Kungl. Maj:t den 8 april 1925 anbefallt kommerskollegium och social— styrelsen att verkställa utredning rörande arbetstidslagstiftningens verkningar inom landet, framlägges härmed redogörelse för den del av ifrågavarande ut— redningsarbete, som det enligt fastställd plan ankommit på kollegium att utföra.

Det åt kommerskollegium givna uppdraget skulle enligt nyssberörda plan, vilken finnes utförligt utvecklad och motiverad i socialstyrelsens efter samråd med kommerskollegium avlåtna skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 mars 1925 (se sid. 8, 103), huvudsakligen bestå i utförandet av en specialundersökning beträffande produktionens utveckling efter arbetstidslagens tillkomst vid ett begränsat antal representativa företag inom skilda industrigrenar, varvid före— trädesvis sådana grenar borde uppmärksammas, för vilka lagen medfört en mera betydande nedsättning av arbetstiden. Material för undersökningen skulle insamlas genom yrkesinspektörerna, vilka för ändamålet skulle ha att person— ligen besöka de särskilda företagen.

Vid utredningens igångsättande blev första uppgiften att bestämma, vilka industrigrenar densamma borde omfatta. Härefter införskaffades från yrkes— inspektörerna förslag å företag, som ansågos lämpliga för undersökning. Sedan ifrågavarande förslag prövats i samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer samt i erforderlig utsträckning justerats, återstod att utverka de utvalda företagens frivilliga medverkan vid undersökningen, varpå yrkesinspektörernas lokala undersökningar kunde börja. Arbetets ledning upp- drogs närmast åt förste aktuarien hos kollegium fil. dr A. Lilienberg.

De industrigrenar, som blivit representerade vid undersökningen, äro de, vilka uppräknas här nedan, med angivande tillika av antalet undersökta före— tag inom varje gren. Därjämte uppgives, huru nämnda företag fördelats på de särskilda undersökarna.

Yrkes-

inspektö- Järn- och stålverk (8) ren i distr.: Cementfabriker (2) I 1 cementfabrik. Tegelbruk (5) _ II 2 järnverk, 3 tegelbruk, 1 margarinfabrik, Pappersmassefabrlker (6) 1 superfosfatfabrik. Pappersbruk 0th pappfabr. (5) Ill 1 pappersbruk, 1 bomullsfabrik, 4 ylle— Råsockerbruk (2) fabriker. Sockerraffinaderier (2) IV 1 pappersbruk, 2 tändsticksfabriker. Margarinfabriker (1) V 1 järnverk, 1 cementfabrik, 2 tegelbruk. Bomullsfabriker (4) 2 råsocker-fabriker, 2 raffinaderier, ? Jutefabriker (1) gummifabriker. Yllefabriker (6) VI 3 bomullsfabriker, 1 jutefabrik, 2 ylle— Trikåfabriker (2) fabriker, 2 trikåfabriker. Gummivarufabriker (2) VII 2 pappersmassefabriker, 3 pappersbruk- Konstgödningsfabriker (1) VIII 5 järnverk. Tändsticksfabriker (2) IX 4 pappersmassefabriker.

• Sida 115
•  Original

En viktig industrigren, som tyvärr måst lämnas utanför specialundersök- ningen, äro sågverken, Vilka avböjt att medverka huvudsakligen av det upp- givna skälet, att tillräcklig pålitlig statistik saknas samt att jämförbara upp- gifter från tiden före och efter arbetstidslagens genomförande i följd av vid- tagna omfattande modemiseringsarbeten vid verken svårligen kunna uppbrin- gas. Sågverksförbundet har dock meddelat vissa upplysningar av intresse för undersökningen, till vilka återkommes senare.

Till ledning för yrkesinspektörerna vid primärmaterialets insamling utsändes förutom redogörelse för undersökningens allmänna plan och syfte en ;o. m. av i huvudsak följande innehåll. Vid undersökningen förelåge två huvuduppgifter: den ena att utröna produktionens kvantitet per arbetare och tidsenhet före och efter arbetstidslagens genomförande, den andra att klarlägga de olika faktorer, som påverkat produktionens utveckling mellan de jämförda. tidpunkterna, d. v. s. orsakerna till eventuellt framträdande förändringar i produktionens kvantitet. För förstberörda del av undersökningen erfordrades uppgifter beträffande:

a) Produktionens totala kvantitet dels under år 1924 eller viss period därav, dels under något lämpligt år eller period därav före lagen.

b) Antalet vid produktionen sysselsatta arbetare under samma år eller pe- rioder som nyss, beräknat på grundval av antalet utgjorda arbetstimmar inklu- sive övertid samt den dagliga ordinarie arbetstidens effektiva längd.

Sedan uppgifter i nu angivna hänseenden erhållits, skulle produktionens kvantitet per arbetare under de jämförda åren eller perioderna kunna uträknas liksom produktionen per arbetstimme, varmed undersökningens första huvud- uppgift vore löst.

För klargörande av den andra huvudfrågan, d. v. s. de å produktionens ut- veckling mellan jämförelseperioderna inverkande faktorerna, krävdes mångsi- (ligare upplysningar, såsom särskilt i följande avseenden:

a) Huruvida produktionen under de två jämförda perioderna avsett fullt lik- artade och kvalitativt jämställda fabrikat eller vilka skiljaktigheter som före- funnits och deras betydelse för jämförbarheten.

b) Huruvida den industriella bearbetningen i båda fallen ägt samma omfatt- ning och karaktär, så att icke exempelvis under den ena perioden använts rå- varor och halvfabrikat av mera bearbetat och förädlat slag eller i annan in— bördes proportion än under den andra.

0) Huruvida några organisatoriska åtgärder vidtagits efter arbetstidslagens tillkomst, åsyftande ökning av arbetseffekten, t. ex. standardisering av tillverk- ningen, förstärkning av arbetsledningen, minskning av antalet raster, indrag- ning av förut i arbetstiden inräknade raster, noggrannare iakttagande av tiden för arbetets början och slut, förhindrande av självtagna raster och pauser samt förändringar beträffande avlöningsmetoden, t. ex. genom övergång från tidlön till ackordlön eller premiesystem.

d) Huruvida några maskinella förbättringar eller andra förändringar med avseende på industrianläggningen genomförts efter lagen, arten av desamma samt deras verkningar på produktionens utveckling.

e) Huruvida under 0) och d) antydda åtgärder och förändringar, i den mån de förekommit, äro att betrakta såsom en direkt följd av arbetstidslagen eller mera såsom uttryck för en oberoende av denna fortgående utveckling.

f) Kapitalkostnaden för de av lagen eventuellt förorsakade nyanläggningar- na och maskinella förbättringarna.

g) Arbetspersonalens fördelning på manliga och kvinnliga arbetare samt i båda fallen på arbetare över och under 18 år dels är 1924, dels före lagen.

h) Huruvida övergång till arbete på skift eller förändrad skiftsindelning ge- nomförts efter lagens tillkomst samt i så fall på vad sätt och i vad mån lagen varit anledningen.

• Sida 116
•  Original

Jäv-nuerk.

i) Huruvida arbetspersonalen med avseende på yrkesskicklighet och andra för arbetsresultatet betydelsefulla egenskaper varit ungefär likvärdig vid de jämförda tidpunkterna samt eventuella. skiljaktigheters art och orsaker.

k) Andra omständigheter, som kunna anses ha påverkat produktionens ut- veckling efter arbetstidslagens tillkomst, samt deras eventuella sammanhang med lagen.

Vid undersökningen skulle å de särskilda platserna upplysningar inhämtas jämväl från arbetarsidan.

Det genom yrkesinspektörerna sålunda insamlade materialet, vilket givetvis företer åtskillig ojämnhet, beroende bl. a. på de skilda företagens mer eller mindre utvecklade bokföring och möjlighet att framlägga statistiska data, skall nedan sammanfattas, varvid även uppgifter, som influtit vid socialstyrelsens mera allmänna enquéte å omådet, komma att utnyttjas.

J ärnverk A.

Vecko- ååå-ide arbetstid Prli—båäiåån o. Prod. per man 0. vecka r (exkl. raster) e . Ökning (+) Ökniilig (+) eller cl er 1919 1924 1919 1924 1919 1924 minskn.(—) 1919 1924 minskn.(—) Tim. Tim. kg kg kg kg- % Martinverk 1 ..... 33 37 72 48 123 178 + 44. 7 8 860 8 540 — 3.6 Valsverk för ämnesjärn 28 28 62 48 237 290 + 22. 4 15 400 13 900 — 9.7 » » stångjärn. 30 30 62 48 89 120 + 34.8 5880 5 760 — 2.0 | » » plåt . . . 48 48 47% 47% 40 41 + 2.6 1920 1970 + 2.6 Gjuteri ....... 89 74 57 48 6.8 8.1 + 19.1 388 389 + 0.3

Arbetare. Endast sådana arbetare äro upptagna, vilka de två jämförda åren del- tagit i likartat arbete.

Arbetstid. Vid martinverket har övergång skett från 2 skift ä 8 t. och 12 t. ar— 8 t. Vid valsverken för ämnes— och stångjärn 1919 2 skift ä 8 t. och 12 t. arbetstid måndag—fredag, 5 t. lördag, 1924 2 skift ä 8 1/2 t inkl. 1]2 t. rast. Stillestånd kl. 10 e. m.—5 f. m. I plåtvalsverket arbetades redan 1919 med 3 skift ä 8 t. måndag—fredag och 71/3 t. lördag. Vid gjuteriet har ej betstid per dygn till 3 skift å

förekommit skiftindelning.

Martinverket. Ny ugn byggdes 1919 för c:a 300 ton per vecka för ersättning av den äldre å c:a 250 ton. År 1920 anskaffades en arbetsbesparande chargerkran för 71 000 kr. och år 1921 skrottravers med magnet för 118 000 kr. samt elektr. lok för in- och uttransport år 30 000 kr.

Valsverken för ämnes- och stångjärn. Ny effektivare vällugn insattes 1920 för en kostnad av 98 000 kr. Ävenledes ha starkare motorer till valsborden insatts. Plåtvalsverket. Ny effektivare värmugn insattes 1920 34 000 kr.

till en kostnad av

Gjuteriet. Mera maskinell hjälp samt modernare formeringsanordningar ha an- skaffats.

Allmänt. Det anses, att man t. ex. i valsverken genom jämnare drift under tven— ne kortare skift kan producera nära nog lika mycket som förut under längre skift. Bidragande orsak till den jämnare driften är inmonterandet av starkare maskin— utrustning, så att sönderkörning numera sällan förekommer, varjämte event. repa- rationer och översyn kunna göras under nattstilleståndet i stället för såsom förut

1 Betr. martinverket gäller jämförelsen åren 1918 och 1924.

• Sida 117
•  Original

117 på arbetsskiftet. Från arbetarsidan framhölls ävenledes, att jämnare arbete före— kommer åtminstone på en del avdelningar, vilket förklarades med att den kor— tare arbetsdagen tillåter mera vila med åtföljande större håg för jämnt arbete.

J ämverlc B.

! Vecko- Antal . Prod. per man 0. i arbetare (idkliefåilziir) arbetstimme Prod. per man 0. vecka. , Öknililig(+) Öknilng (+) . e er eler ! 1913 1924 1913 1924 1913 1924 minskn.(—) 1913 1924 minskn.(—) | ] Tim. Tim. kg kg % kg kg %

! Martinverk ..... 95 69 73.51) 481) 119.2 1301 + 9.1 8764 6244 —— 28.8 . Götverk ....... 40 36 70 50 2031 2389 + 17.6 14 220 11946 — 16.0 ; Grovverk ...... 29 29 70 50 90.8 1695 + 86.7 6357 8476 + 33.3 Medinmverk ..... 25 35 70 50 62.1 56.8 — 8.5 4349 2843 ——34.6 Finverk ....... 42 61 70 50 74.2 62.3 — 16.0 5 191 3 117 —- 40.0 Grovplätverk . . . . 50 52 70 50 68.6 68.0 — 0.7 4792 3400 —29.0 , Tunnplåtverk . . . . 56 52 70 50 24.8 28.7 + 15.7 1 736 1 436 — 17.3 I Manufaktnr ..... 5 5 58 1) 48 1) 12.9 9.9 — 23.3 748 474 -— 36.6 !

Arbetare. Endast direkt produktiva arbetare ha upptagits. Fördelningen på vuxna och minderåriga har varit ungefär densamma de två åren.

Arbetstid. Vid martinverket 1913 8 t. skift med 2 lag och 12 t. arbetstid per dygn, 1924 8 t. skift med 3 lag och 8 t. per dygn. Ugnarna gingo för kallgas 1913 unge— fär 21 t. och 1924 24 t. för söndag. Vid göt-, grov-, medium—, grovplåt- och tunn- plåtverken 1913 8 t. skift med 2 lag och 12 t. per dygn från söndag e. in. kl. 8 till lördag e. m. kl. 4, 1924 8 t. skift med 2 lag och 12 t. per dygn från måndag f. m. kl. 8 till fredag middag kl. 12. Vid finverket 1913 8 t. skift med 2 lag och 12 t. per dygn, dagar : föregående, 1924 S t. skift med 3 lag och 8 t. per dygn från söndag e. m. kl. 8 till söndag f. m. kl. 2 (teoretiskt). Vid manufakturen ingen skift— indelning. ,

Martinoerket. 1913 framställdes 22.5 % sur och 77.5 % basisk metall mot resp. 29 % och 71 % 1924. Då framställningstiden per ton är något större vid sur än vid basisk metod, har angivna olikhet i proportionen återverkat i minskande rikt- ning å produktionen per tidsenhet. Till ökning av produktionen per man och ar- betstimme ha bidragit 1) ombyggnad av generatorerna 1923, varigenom antalet ren— sare kunnat minskas från 4 till 3, 2) ombyggnad av ugnar 1914 med 1 tons ök- ning av kapaciteten per ugn samt 3) ombyggnad före 1920 av alla skorstenarna med åtföljande förbättrat drag. Ombyggnaderna kunna anses som uttryck för en nor- mal utveckling.

Götverket. Av runda ämnen framställes 1913 12 % mot 7 % 1924. Då be— rörda tillverkning tar längre tid än framställningen av vanliga ämnen (billets), bör angivna procentskillnad ha medverkat till en höjning av 1924 års produktion per tidsenhet. Produktionen per arbetare och timme har ökats dels på nyss anförda grund, dels emedan en elektrisk traktor anskaffats för ämnestransporten, dels ge- nom förenkling av kolhaltsstämplingen, vilka två senare av lagen framkallade åt- gärder medfört en personalminskning ä 4 man.

Gi'ovoerket. Plåtämnen äro lättast att valsa, så att därav per tidsenhet fram- ställes c:a 21/2 gånger så stor vikt som av övriga verkets produkter. Plåtämnes- valsningen utgjorde 1913 52 1/2 %, 1924 85 % av hela produktionen. Detta är för- klaringen till den stora i tablån framträdande ökningen per arbetare och timme.

1 Raster ingå. ej.

• Sida 118
•  Original

Mediumverket. Hela verket nybyggdes 1918 och är beräknat för 50 % större ka- pacitet än det gamla samt kräver 34 % större samtidigt arbetande personal. Pro- duktionens minskning per arbetare och timme beror på att personalen under gång- tiden icke på långt när kunnat utnyttjas, enär därför kräves god arbetstillgång och goda specifikationer.

Finve-rket. Specifikationerna vid trådtillverkningen voro 1924 avsevärt mera svårvalsade (klena dimensioner och fasonjärn) än 1913. Till följd härav har pro- duktionens kvantitet per arbetstimme sjunkit, trots att mekanisk inskjutare för vällugnen anordnades 1921, varigenom vise personalbesparing vanns.

Grovpldt'uerket. Att någon produktionsminskning per arbetstimme uppstått, tor- de få tillskrivas den minskade ordertillgången med åtföljande mindre gynnsamma driftsförhållanden.

Tunnplåtverket. Travers för valsombyten har anskaffats, vilket i väsentlig grad torde förklara produktionsökningen per arbetstimme.

Manufaktur. Produktionsminskningen per arbetstimme synes bero på den avse— värt minskade ordertillgången och därav följande olägenheter för driften.

Allmänt. Såsom följd av lagen ha tidur införts å samtliga avdelningar jämte pliktsystem, vilket medfört större punktlighet.

Intresset för förvärvande av yrkesskicklighet anses av arbetsgivaren ha sjunkit bland de "yngre till följd av överdriven ensidig idrott, företrädesvis bollsparkning, som verkar uttröttande och särskilt på måndagen visar sina verkningar. Från ar- betare bestrides, att bollspelet varit menligt, samt framhålles, att arbetsintensite ten tack vare arbetstidens förkortning nu är lika stor vid arbetets slut som vid dess början. Arbetarparten meddelar vidare, att arbetarna mera än förr syssla med egnahems- och jordarbete.

J ärnrerk G.

Veckoarbetstid Prod. per arbe- Prod. per arbetare Antal arbetare (exk1.raster)timmar tare 0. timme och vecka f 6: 1919 1924 1919 1924 5.5 » sa := en en = := 9: Ök- '” E' ä?%%å5å%å€å%å9 %%) 19191924ning 1919 1924 säga,-% m53350933309$=sm83 lv 3 3'3 3'3 3'3 g-kg kg% vf»?- Elektr. masugnar . 39 48 52 48 55.5 56 48 56 101.3 1052 3.8 56505 54536 -— 3.5 Martin— o. besse- merverk . . . . 53 78 33 71 55.5 72 48 48 64.1 73.8 15.14187.03542.4—15.4 Valsverk o. ång- 1 | hammare. . . . 57 123 98 101 55.6 67.5 48 48 52.6 53.1 1.03350.62548.8—23.9 Tråddrageri . . . 8 — 6 — 55.5 —— 48 — 50.8 71.2 40.22819.43417.6 +21.2 Träskruvtillverkn. 194 59 140 -— 55.5 55 48 —- 1.17 2.19 87.2 64.79 105.12 + 62.2

Arbetare. De uppgivna antalen avse ej blott den direkt produktiva utan även annan personal å resp. avdelningar. Minderåriga arbetare förekommo de två åren endast bland dagarbetarna, nämligen 104 1919 och 25 1924. Av de minderåriga användes flertalet eller 85 1919 och 18 1924 vid träskruvtillverkningen. Kvinnlig arbetskraft förekom endast vid sistnämnda tillverkning. År 1919 voro här av de vuxna arbetarna 43 och av de minderåriga 18 kvinnliga och 1924 resp. 30 och 12.

Arbetstid. Vid de elektr. masugnarna är skiftarbetarnas arbetstid liksom skift- indelningen oförändrad sedan 1919. Vid martinverket arbetades 1919 ä 8 t. skift med 2 lag och 12 t. per dygn, 1924 ä 8 t. skift med 3 lag och 8 t. per dygn. För sön- dag 24 t. stillestånd. 1 bessemerverket 1919 12 t. skift och 2 lag, 1924 8 t. skift och 2 lag med arbetsperioder på 3 a 31]2 t. Efter varje blåsning gå arbetarna hem.

• Sida 119
•  Original

wValsverken gingo 1919 på 8 t. skift med 2 lag och 12 t. per dygn. Å varje skift 1/2 t. matrast. År 1924 8 t. skift och 3 lag, vid dålig ordertillgång 2 lag.

Elektr. masugnarna. Till ökning av produktionen per arbetstimme har bidragit, att elektroderna varit bättre 1924 och att mekanisk reglering införts. I motsatt riktning har verkat, att reparationer utförts mera med eget folk 1924 än 1919.

Martin- och bessemerverken. Genom anläggning av flisverk på platsen ha trans- portarbetarna kunnat minskas med 7 man per ugn, och insättning av chargerings- maskin 1923 har sparat 4 man. Ifrågavarande förbättringar anses icke ha med ar— betstidslagen att göra.

Valsverk och ånghammare. I götverket ha insatts nya bord, varigenom 12 man kunnat undvaras, och i trådverket en linbana med besparing av 6 man. Enligt arbetarparten valsades specialstål 1924 i relativt större utsträckning än 1919, vil- ket medfört minskning av produktionens relativa vikt.

Tråddrageri. Tillverkningen avsåg 1924 grövre dimensioner än 1919, varigenom produktionens vikt per arbetstimme blev större.

Träskruvtillverkningen. Skruvarna voro proportionsvis grövre 1924 än 1919, maskinernas hastighet och automatisering större och arbetsintresset ökat genom de minderåriga arbetarnas minskade antal, allt faktorer som bidragit till produktio- nens ökning per tidsenhet.

J ärm.-er]; D,

Veckoarbetstid (exkl. Prod. per Antal arbetare raster) tim. arbetstimme 1919 1924 1919 _ 1924 9 Ökning(+) . . 1919 1 24 eller Min- Min- Dag- Sklft- Dag- Skift— minskn.(—)

Vuxna Vuxna arbe- arbe- arbe- arbe- derår. derår. tare tare tare tare kg kg

Masuguar . . . .1 67 3 71 1 56 56 48 56 102 129 + 26.5 Martinverk. . . ., 69 _ 76 _ 56 69 48 48 177 176 — 0.6 Göt- o. grovvalsverk 195 236 + 21.0 Mediumverk . . . 137 9 136 6 56 60 48 48 154 137 —11.0 Fin- o. trådverk 83 69 -— 16.9

Arbetare. I antalet ingår såväl direkt produktiv som annan personal. Produk- tionen per arbetstimme är beräknad endast å den produktiva personalen.

Arbetstid. Vid masugnarna ingen förändring för skiftarbetarna. I martin— verket har övergång skett från 12 t. skift och 2 lag till 8 t. skift och 3 lag. Sön- dagsstillestånd 1919 30 t. och 1924 24 t. Vid göt- och grovvalsverket, mediumver- ket samt fin- och trådverket har övergång skett från kontinuerlig drift med 8 t. skift och 2 lag under 128 t. brutto per vecka till periodisk drift med nattstillestånd och 2 skiftlag.

Masugnar. Relativt mera slig användes 1924. Nytt kolhus har anlagts samt linbana införts, varigenom antalet kolfatare kunnat avsevärt minskas.

Martinverket. Av 3 ugnar har en ombyggts från glugg till galleri för gas och luft, varjämte vridrostgeneratorer insatts.

Göt- och grov-valsverk. Hela verket ombyggdes i slutet av 1919. Nya götkranar ha insatts vid vällugnarna, varigenom produktionen ökats avsevärt och 2 man per skift kunnat undvaras.

Mediumverket. Produktionen avsåg 1924 avsevärt svårare specifikationer med ökad användning av högre och mera hårdvalsade kolhalter, vilket förklarar produk— tionens nedgång i vikt per arbetstimme.

• Sida 120
•  Original

Fin- och trddverket. Även här voro specifikationerna avsevärt svårare 1924- Nya trådhärvlar ha insatts.

J ämverk E.

Veckoarbetstid (exkl. Prod. per Antal arbetare raster) tim. arbetstimme 1919 1924 1919 1924 Ökning ( +) Dag- Skift- Dag- Skift— Dag- Skift- Dag- Skift- 1919 1924 sillä—) arbe- arbe- arbe- arbe- arbe- urbe- arbe— arbe- ' tare tare tare tare tare tare tare | tare kg kg

Masugn ...... 14 21 16 21 57 56 48 56 1å%.0 1318 + 6.1 Smältsmedja . . . . .2 .6 — 0.8 Råskenevalsverk i 4 46 2 35 57 64'5 48 48 232.8 190.0 — 18.4 Martinverk ..... 27 42 13 54 57 70 48 48 16%.7 2428 + 48.4 Göt- och grovvalsverk , 22 .9 2 .0 + 2l.1 Mediumverk . . . 28 71 31 72 57 61!” 48 48 90.6 1067 + 17.8 Fin- och trådvalsverk 16 39 12 1 36 57 611/4 48 48 96.5 96.9 + 0.4

Arbetare. Såväl direkt produktiva som övriga arbetare äro medräknade. Av dagarbetarna voro 1919 8 och 1924 4 minderåriga och av skiftarbetarna resp. 10 och 3.

Arbetstid. Vid smältsmedjan och råskenevalsverket arbetades 1919 på 12 t. skift och 2 lag, 1924 på 8 t. skift med 2 lag och 12 13. per dygn måndag kl. 7 f. m.— fredag kl. 7 f. m. I martinverket tillämpades 1919 7 t. dagskift och 10 t. nattskift med 2 lag, 1924 8 t. skift och 3 lag. För göt— och grovvals-, medium— samt fin- och trådvalsverken gällde 1919 8 t. skift med 2 lag, 1924 6 3/4 t. skift och 2 lag. Tid- kort hava införts för bättre övervakande av arbetstiderna, och kafferaster ha av- skaffats.

Masugnen. Trots att arbetarantalet varit ungefär oförändrat och dagarbetarnas arbetstid nedsatts från 57 till 48 t., har produktionen per dygn kunnat hållas oför- minskad. Förklaringen torde företrädevis vara, att i beskickningen ingått 14 % mera slig och briketter 1924 än 1919, varigenom malmslagares och krossares arbete inskränkts, samt att 1924 gjordes 26 % vitt tackjärn mot 5 % 1919, vilket förra är betydligt lättslagnare.

Smältsmedian och råskenevalsverket. Produktionsminskningen per arbetstimme torde förklaras av att 3-skiftsystem i brist på bostäder icke kunnat införas, liksom ej heller en mot driftens inskränkning svarande personalminskning varit möjlig.

Martinverket. Den stora produktionsökningen per arbetstimme beror på att 1919 2 st. 16—tons ugnar användes men 1924 1 st. 28—tonsugn, vilken för sin betjäning knappast fordrar större personal än en 16-tonsugn.

Göt- och growalsverket. Produktionsökningen torde huvudsakligen bero på att 61/& t. skift införts med stillestånd ä 11/4 t. mellan skiften. Under stilleståndet kunna i allmänhet erforderliga reparationer utföras, varigenom arbetstiden blir mera effektiv. Då verkets kapacitet är större än vällugnens, hinner denna också fatt verket, vilket innebär bättre värmning med åtföljande kortare utvalsningstid och större kapacitet. År 1920 ökades vidare götvikten med 10 % utan att värm- nings— och utvalsningstiden stigit i proportion härtill. Enligt arbetsledningen har verkets sålunda förbättrade gång uppmuntrat arbetarna till ökad personlig insats.

Mediumverket. Produktionens ökning förklaras på samma sätt som för göt- och grovvalsverket, dock föreligger i stort sett ej ökning av ämnesvikterna. Något ökad utvalsning har vunnits genom bättre sammanställning av tolkarna med därav minskade valsombyten och omställningar.

• Sida 121
•  Original

Järnverk F. Veckoarbets- . . Prod. per arbets— Produktion per Arbetare tlgaåfääl' timme arbetare och vecka Dag- Skift- Dag- Skift- Oknillllgrw) Oknil'llg”) arbe- arbe— arbe- arbe- kg . e e kg . e er tare tare tare tare m1nskn.(-—) mm?,” _) Hyttan. 1917 ........... 9 65 49 56 1186 6 471 1924 ........... 11 66 48 56 1092 — 7.9 5936 —— 8.3 Bessemerverket. 1917 ........... 4 11 48 56 1441 7 761 1924 ........... 4 11 48 56 134.4 — 6.7 7241 — 6.7 Martinvcrkct. 72 1917 ........... _ 64 _ (61.5 1185 8072 1924 ........... — 78 —- 48 1649 + 39.0 7 916 —- 1.0 Götvalsverket. 1918—19 ......... —- 34 — 60'/4 2488 14 988 1923—24 ......... — 51 — 48 2464 — 1.0 11 829 — 21.1 Mediumverket. 1916—17 ......... — 32 — 601/4 92.6 5 578 1923—24 ......... — 48 —- 48 82.0 — 11.4 3 934 — 29.5 Finvalsverket. 1916—17 ......... —— 32 — 601]; 97.0 5 845 1923—24 ......... — 48 — 48 91.2 - 6.0 14 376 - 25.1

Arbetare. Av arbetarna voro 1917 9 och 1924 13 minderåriga. Såväl direkt produktiv som annan arbetspersonal å resp. avdelningar är medräknad.

Arbetstid. Av skiftarbetarna vid hyttan arbetade sinterbrännarna 1917 7 t. per dygn, 1924 6 skift ä 8 t. i veckan : 48 t. I martinverket arbetade 1917 40 man efter passning på 2 skiftlag 12 t. per man och dygn samt 24 man efter pensum i medeltal 101/4 t. per man och dag : 61 1/2 t, per vecka. Vid valsverken förekom 1917 2-skiftssystem med 601/4 t. arbetstid netto per man och vecka, 1924 3-skifts— system. '

Hyttan och bessemerverket. Produktionens nedgång per arbetare och tidsenhet beror huvudsakligen på att tillverkningens kvalitet under de jämförda åren varit olika.

Martinverket. Den högre tillverkningen 1924 per man och timme är beroende på 1) att bränslet 1917 var sämre, 2) att vissa ändringar av ugnarna vidtagits för pro— duktionsförmågans höjande, 3) att transportanordningarna ombyggts, varigenom 11 man kunnat undvaras, samt 4) att antalet skänkförare trots arbetstidens sänkning från 72 till 48 t. icke behövt ökas.

Valsverken. Märkas bör, att produktionen på grund av sämre bränsle under krigsåren blev lägre. Vid götvalsverket har vidare införts uppvärmning i två ugnar- i stället för en, varigenom produktionsökning per tidsenhet borde ha inträtt.

J ärnverk G. Undersökningen avser stålgjuteriet, den enda avdelning där man genom direkta sifferuppgifter kan påvisa åttatimmarsdagens verkningar. Antalet årsarbetare var här i medeltal 60.2 år 1919 och 39.9 år 1924 med en or- dinarie arbetstid per vecka av resp. 57 och 48 t. Drifttiden utgjorde i förra fallet

• Sida 122
•  Original

300, i senare 266 dagar. Vid en beräknad drifttid av 300 dagar även för 1924 blir arbetarmedeltalet 35.4. Intet skiftarbete förekom. Produktionen utgjorde:

1919 1924 Minskning Per arbetare och timme . . . . 13.1 kg 12.7 kg 3.1 % > » » år ...... 37.4 ton 30.4 ton 18.7 %

Härvid har räknats med samma drifttid för båda åren. De anförda siffrorna anses icke fullt jämförbara, ty dels spelar godsvikten in, vilken i medeltal upgick till 53 kg 1919 mot 45.5 kg 1924, dels står formnings— arbetet på en gjutgodsbit icke i proportion till dess vikt utan är i mycket hög grad en funktion av (less konstruktion och utseende. Då produktionens vikt per timme för fullt likartat gods bör minskas med fallande styckevikter, vore man böjd att an— taga stegrad arbetsintensitet. Då emellertid, såsom nyss antyddes, en hel del fak— torer inverka störande på jämförbarheten, har en undersökning även verkställts speciellt rörande dävertfabrikationen, där formningsarbetskostnaderna äro likvär- diga och dävertvikterna ungefär desamma.

Ståldävertproduktionen utgjorde:

Per man och timme

19 18/ 19 1924 Minskning kg kg % Gj utan: ........... 35.9 34.7 3.3 Kärnmakare ......... 4234 4072 3.8 Skrotare .......... . 95.8 92.6 3.5

Godsets medelvikt var 1919 462 kg, 1924 472 kg. Betydande förbättringar i tekniskt hänseende ha genomförts i gjuteriet, rens- verkstaden och skrotsmedjan, beroende dels på utvecklingens fortgång, dels på ar- betstidslagen. Då ungefär samtidigt med lagen en stark konjunkturförsämring in- trädde, ha emellertid de nya maskinerna och anordningarna, vilka dragit en kost— nad av c:a 175 000 kr., ej kunnat utnyttjas. År 1924 har ej arbetats på långt när full tid. Den mindre arbetstillgången med åtföljande permitteringar anses ha in— verkat ogynnsamt på arbetsintensiteten.

Arbetarombuden ha icke funnit undersökningens resultat fullt tillförlitliga i frå- ga om arbetsintensiteten, ty när ett ackordsarbete avslutats någon tid före den or— dinarie arbetstidens slut, ha arbetarna avlägsnat sig, vilket icke tagits med i räk— ningen vid kalkylen. Arbetarna anse, att arbetstakten något ökats.

Jämverk H.

Undersökningen avser martintillverkningen. Arbetarantalet utgjorde i årsmedeltal 1919 1095 man, varav 42.9 man ugns- personal, och 1924 1362 man, varav 71.6 man ugnspersonal. Ordinarie arbetstiden per vecka var 1919 för ugnspersonal 72 t. och för övrig personal 60 t. utom för 7.7 man med 72 t., men år 1924 48 t. för hela personalen. Övergång har skett från 2_ till 3-skiftssystem.

Tillverkningen utgjorde:

Per man och timme Per man och år Ökning (+) Ökning (+) 1919 1924 eller 1919 1924 eller minskn. (—) minskn. (-—) kg kg % ton ton Ugnspersonal ......... 2228 2098 — 5.8 8195 5206 — 36.5 Ovrig personal ......... 167.9 2328 + 38.7 5255 5770 + 9.8 Hela personalen 95.8 1104 + 15.2 3202 2737 — 14.5

• Sida 123
•  Original

För personalen i genomsnitt har alltså en produktionsökning per arbetstimme in- trätt, varigenom produktionsminskningen per man och år kommit att stanna vid 14.5 %, medan den skulle utgjort 26.8 %, om timproduktionen varit oförändrad. Märkas bör, att s. k. legerat stål producerades i relativt större omfattning 1924 och att chargerna härvid taga något längre tid än vid vanlig ståltillverkning. Trans- portanordningarna hava förbättrats, och beträffande gruppen »övrig personal» har arbetet omlagts med åtföljande förbättrat utnyttjande av arbetstiden.

Fabrik A. »

Som jämförelseår ha valts 1914 och 1924, enär bränsleförhållandena då voro unge- fär likartade.

Totala arbetstiden per man och halvår (juli—dec.) utgjorde vid klinkerverket 1 740 t. år 1914 och 1 208 13. år 1924, alltså en nedgång med 30.6 %. För cementver— ket voro motsvarande siffror resp. 1 780 och 1 232 t. samt 30.8 %. För företaget i dess helhet utgjorde totala arbetstidsminskningen per man i medeltal 30.7 %.

Antal . -- . Total Antal _ a_rbets— P;??uågån Ok,;lllllår(+) produktion Ökllllliegr(+) 25.25.2th grn; minen-H jama mmm—> juli—dec. kg ” kg Klinkervcrkct. 1914 .......... 51.19 1 740 229 398 460 1924 .......... 55.64 1 208 276 + 20.5 333 410 — 16.3 Cementverket. 1914 .......... | 12.10 1 780 1 169 2 080 820 1924 .......... | 11.98 1 232 1 160 — 0.8 1 429120 — 31-3

Under åren 1917—24 har nyanskaffats en dieselmotorsanläggning med oljetank och rörledning från hamnen såsom reserv i kraftcentralen samt diverse maskiner till kraftcentralen och cementverket, varjämte samtidigt omfattande reparationer utförts å kraftcentralens och cementverkets maskiner. Den vid klinkerverket in- trädda produktionsökningen per arbetstimme är att tillskriva berörda nyanskaffnin— gar och förbättringar. Dessa skulle tillkommit arbetstidslagen förutan men ha dock till en del påskyndats av denna. Arbetena i fråga ha kostat: nyanskaffning kr. 310800 och reparationer 857 500. Man har även sökt öka arbetsintensiteten ge— nom ett noggrannare övervakande av de olika arbetsprestationerna. I rent tekniskt avseende har lagen berett ledningen vissa svårigheter särskilt vid bränningen, ge— nom att ugnen förut hölls bättre i form med två brännare än nu med fyra.

Fabrik B.

Till grund för jämförelsen lägges en serie av år i syfte att borteliminera den förryckande inverkan, som under något visst år utförda större förberedande ar— beten, reparationer o. d. kunnat medföra.

Cementverket. Arbetstiden per vecka var för dagarbetare 1916—1918 58 t.. 1919 54 t., för skiftarbetare 56 t. Genom lagen infördes 48 t. över lag. Antalet per dagsverke producerade fat cement utgjorde 1916—1919 5.83, 1920—1921 och 1923—1924 5.29, alltså nedgång med 9.3 % mot en minskning i dagsverkens längd av c:a 15 %. Att produktionen alltså icke sjunkit i proportion till arbetstidens förkortning, beror till övervägande delen på nyanskaffning och omändring av ma- skiner och redskap, vilket dragit en kostnad av 158000 kr. Själva fabrikationen bestämmes av apparaturens kapacitet, medan arbetarna endast ha att vid behov reg- lerande ingripa.

Cement— fabriker.

• Sida 124
•  Original

Tegelbruk.

Kalkbrottet. Endast dagarbetare sysselsättes. Arbetstiden : cementverket. Antalet brutna kbm utgjorde per dagsverke 1916—1919 4.68, 1920, 1922—1924 4.17, d. v. s. 10.9 % minskning. Icke heller här har produktionen per dagsverke sjunkit i proportion till arbetstidens förkortning, vilket tillskrives, att procenthalten fyn— digt material ökats från 56 till 69 % under ifrågavarande år.

Kalkbränningen. Arbetstiden = cementverket. Tillverkningen av jordbruks— kalk uppgick 1916—1919 per dagsverke till 9.1 ton, 1920—1924 till 7.7 ton, alltså minskning med 15.4 % eller i ungefärlig proportion till arbetstidens förkortning-

Bruk A. I allmänhet börjas arbetet första dagarna i maj och avslutas medio av okto- ber beroende på. väderleken.

Antal arbetare Arbetstid Prod. per per vecka. arbetare (exkl. raster) Antal tegel

Manliga Kvinnliga

1918 ................. 47 _ 2 53 32 soo | 1924 ................. 48 6 48 65 500

Av de manliga arbetarna voro 1918 6 och 1924 7 under 18 år samt av de kvinn- liga 2 st. båda åren.

År 1918 utgjordes tillverkningen till c:a 40 % av handslaget tegel och fasadtegel men 1924 uteslutande av vanligt murtegel, vilket, då förstberörda tillverkningar äro mera tidsödande, delvis förklarar den stora produktionsökningen per arbetare. Om tillverkningen varit likartad, räknar bolaget med att ifrågavarande ökning skulle uppgått till c:a 40 %. Huvudorsaken till denna ökning är att söka i tekniska för- bättringar och vissa ombyggnader, såsom utbyte av 3 tegelpressar mot en större med ökad kapacitet och automatisk avskärning, uppsättning av sandautomat samt infö— rande av elektrisk drift, varigenom maskineriet arbetar jämnare och mera tillförlit— ligt. Vidare har tillsynen över arbetet skärpts, tiden för dess början och slut iak't- tages noggrannare och inga självtagna raster o. d. få förekomma. De tekniska för- bättringarna etc., vilka kostat c:a 40 000 kr., ha skett oberoende av arbetstidslagen, ehuru denna nog verkat påskyndande.

Bruk B. Veckoarbetstld Antal arbetsdagar Medelantal arbetare (exkl. raster) under året ' 1919 1924 1919 1924 1919 1924 Murtegeltillverlming. Dagarbetare ....... 36 46 57 ' 48 226 218 Skiftarbetare ...... 4 3 84 56 284 "343 Taktegeltillverkning. ! Dagarbetare ....... | 43 41 57 48 ' 199 | 168 & | Skiftarbetare ...... | 2 3 84 56 248 220 !

Av pressad råtegel inkl. råämnen för takpannor tillverkades 1919 6 338 200 st. och 1924 6 378 300 st., alltså ungefär oförändrad kvantitet. Under juli 1919 fram- ställdes 3010 st. taktegel per press och skift a 10 t., medan 1924 motsvarande siffra var 3 155 st. per press och skift ä 81]2 t. Per timme räknat ökades alltså

• Sida 125
•  Original

tillverkningen från 301 till 371 st. eller 23 %. Ytterligare meddelas följande upp- gifter om tillverkningen:

Normalprodnktion i styck per Normalproduktion i styck per arbetare och timme arbetare och vecka

| Ökning(+)

_ —- . eller 1919 1924 Okmng % 1919 1924 minskn.(—)

' .

Murtegelpressare ..... 175 198 + 13.1 [ 9 975 9 504 -— 4.7 Taktegelpressare ..... 170 188 + 10.6 ; 9 690 9 024 — 6.9 Ugnsmän ........ 218 270 + 23 9 , 12 500 13000 l + 4.0 [

Enligt arbetsledningen tillvaratages arbetstiden numera bättre än förr, varjämte maskinernas hastighet något ökats. Arbetsintensiteten har inom vissa personalgrup- per avsevärt stigit.

Bruk C. Normalproduktiou i styck por Normalproduktion i styck per arbetare och timme arbetare och vecka

Ökning(+) Ökning(+)

' eller eller 1919 1924 minskn.(—) 1919 1924 minskn.(—) Mur-tegel ........ 140 137 -— 2.1 8400 6576 — 21.7 ]

Taktegel ........ | 26 31 + 19.2 1404 1 488 + 5.0

Veckoarbetstiden var 1919 60 t. vid murtegel- och 54 t. vid taktegeltillverkningen, 1924 48 t. i båda fallen.

Produktionsökningen i fråga om taktegel anses beroende på en 1922 anskaffad taktegelpress och den ökning av hastigheten å denna, som vidtagits allt eftersom arbetarna vunnit ökad vana och skicklighet.

Bruk D. Vid bruket tillämpas årsdrift. Antalet årsarbetare utgjorde 1919 i medeltal 82 och 1924 1061/2. Dagarbetet pågick 1919 54 och 1924 48 t. per vecka. Skiftarbete utföres av 8 arbetare. Per arbetare och år utgjorde produktionen 1919 65 737, 1924 77 637 st. taktegel och dräneringsrör, d. v. s. en ökning av 18.1 %. Till denna ökning ha medverkat flera faktorer, såsom vidtagna maskinella förbättringar, tillbyggnad av lagringsrum, förbättrade transportanordningar, indragning av s. k. kafferaster, noggrannare iakttagande av tiden för arbetets början och slut samt yrkesskicklighe- tens höjande genom övergång från sommar- till årsdrift.

Bruk E. Som jämförelseår ha valts 1914 och 1924, då tillverkningen pågick lika länge (april—nov.) och samma antal arbetare, 54 a 55 st., användes. Arbetstiden per vecka var resp. 57 och 48 t.

Produktionen utgjorde 1914 3.2 och 1924 2.5 milj. tegel, alltså en minskning med 21.9 % eller avsevärt mera än vad som motsvarar arbetstidens förkortning (15.8 %). Förklaringen uppgives vara, att väderleken 1914 var idealisk för lufttorkningen men 1924 raka motsatsen. Bolaget måste sistnämnda år lita så gott som uteslutande

• Sida 126
•  Original

Sågverk.

Pappers— masse- fabriker.

till varmlufttorkning i riorna med deras begränsade utrymme. Dessutom var till- verkningen av tunnväggigt, lättorkat håltegel 1914 nära det 10-dubbla mot 1924.

Erfarenheten har visat, att arbetsprestationerna i allmänhet stå i direkt propor- tion till arbetstiden och t. o. ni. något ökats, det senare i synnerhet beträffande enstaka arbeten, såsom ugnsinsättning, uttagning m. m. Arbetstiden utnyttjas bättre genom noggrannare passning vid arbetets början och slut. Några tekniska eller organisatoriska anordningar för tillverkningens ökande hava efter lagen ej vidtagits.

Av. Sågverksförbundet meddelas följande. Om- och nybyggnader ha verkställts i mycket stor utsträckning före, under och närmast efter år 1919, delvis framkallade av arbetstidslagen, delvis ock av den all- männa tekniska utvecklingen.

Arbetstiden per vecka var 1919 nominellt 57 t. Undersökningar visade emellertid, att den effektiva arbetstiden stannade vid i medeltal 52 t., beroende bl. a. på att förberedelsearbetet för sågningen, den s. k. postningen, utfördes till huvudsaklig del under arbetstiden, varjämte en del ej avtalsenliga raster förekom. År 1920 överenskoms, att postningen skulle utföras helt och hållet under raster samt alla kafferaster 0. d. borttagas i och för arbetstidens fulla utnyttjande. Denna över— enskommelse efterlevdes till en början noggrant, men samma noggrannhet iakttages ej numera.

För att bedöma, huruvida arbetseffekten ökat eller minskat sedan 1919, har en summarisk undersökning gjorts för 32 sågverk, vilka, då moderniseringar förekom- mit endast i mindre omfattning, synts användbara för en jämförelse. Resultatet blir, då åren 1919 och 1924 jämföras, att verkens produktion varit någorlunda lika stor, att arbetsstyrkan uppgått till ungefär samma antal, c:a 8 000, och att tillverk- ningen under de två åren omfattat c:a 250 000 stds med ungefärligen lika rundvir— kesförbrukning per std.

Fabrik A. (Sulfit.) Antalet arbetare var 1919 187, varav 00 skiftarbetare, 1924 175, varav 75 skift— arbetare. Dagarbetarnas arbetstid per vecka exklusive raster utgjorde resp. 54 och 48 t. Skiftarbetarnas arbetstid var 1919 olika _— 501/3, 56, 60 t. — för olika grup- per, medan 1924 48 t. tillämpades utom för en grupp med 56 t. Ändring av skifts— indelningen har ej förekommit.

Beträffande produktionen ha stickprov tagits för olika år, varav framgår. att per vecka tillverkats:

1914 ........ 2162 tons1 1924 ..... . . . 2403 tons1 1916 ........ 2123 ) 1925 ........ 2510 ) 1920 ........ 2029 »

Produktionsökningen sammanhänger med vissa på grund av arbetstidslagen ge- nomförda ombyggnader samt insättande av arbetsbesparande maskiner och anord— ningar jämte sedermera vidtagna ytterligare moderniseringar, såsom t. ex. fullstän- dig omläggning av fabriksområdets och tillhörande framforslingsvägars transport— system. Kostnaden för härvid gjorda nyanskaffningar belöper sig till c:a 3],1 milj. kr. Tack vare ifrågavarande tekniska förbättringar har antalet skiftarbetare kunnat minskas och antalet dagarbetare nedbringas till det före arbetstidslagen normala.

Fabrik B. (Sulfit)

Veck oarbetstid Antal arbetare (exkl. raster) Dag- Skift- Dagsrbetare Skiftarbetere 1916 ....... 135 (13673 60 (gå 1924 ....... 142 150 48 48

¹ Uppgifterna från fabrikerna A—F avse engelska ton (a 1016 kg).

• Sida 127
•  Original

De direkt produktiva arbetarna voro 1916 157 med 52.9 t. genomsnittlig arbetstid per man och vecka, 1924 154 med 48 t. arbetstid. Räknat per produktiv arbetare och år utgjorde produktionen 1916 ]88.9 ton, 1924 175.2 ton oblekt sulfitmassa, alltså en minskning med 7.3 %. Då arbetstiden minskats med 9.3 %, har sålunda utjämning till någon del skett genom produktionsökning per arbetstimme.

Genom ombyggnad av ångpannehus har antalet eldare kunnat minskas med 3 man, och genom andra moderniseringsarbeten ha ytterligare 3 man kunnat undvaras. Å andra sidan medförde arbetstidslagen behov av 3 man för anordning av s. k. hop— pande skift.

Fabrik C. (Sulfit.) Undersökningen avser följande avdelningar: renseri, kokeri, massabingar, sileri, .pappsalar, massamagasin, ångpannehus, kokeri, kalkupplag och kollergångar.

Antalet här sysselsatta arbetare var 1914 10]. och 1924 136. Samtliga voro man- liga och de minderåriga i båda fallen 6. Arbetstiden per vecka var 1914 60 t. i renseri och kalkupplag, 72 t. i massabingar, sileri, pappsal och massamagasin, samt 56 t.. i ångpannehus och kokeri, 1924 48 t. å samtliga avdelningar.

Produktionen per arbetare och timme utgjorde 1914 0.098 tons, 1924 0.107 tons, d. v. 8. en ökning av 9.2 %. Per år och arbetare var produktionen 1914 301.08 tons, 1924 251.91 tons eller en minskning med 16.3 %.

Av de jämförda avdelningarna har endast sileriet undergått nämnvärd föränd— ring, vilken emellertid torde vidtagits oberoende av arbetstidslagen.

Fabrik D. (Sulfat)

Jämförelsen avser mars månad 1919 och 1924. Antalet direkt produktiva arbetare var 1919 81, 19:24 91. Arbetstiden per vecka utgjorde förstnämnda år 56 t. i kokeri, sodahus, diffusörhus, mesahus, mixeri, kalk— ugnar och ångpannehus samt 51 övriga vid jämförelsen medtagna avdelningar 50 2/3 t. i medeltal.

Produktionen per arbetare och timme var 1919 0.0598 tons, 1924 00753 tons, alltså en ökning med 25.9 %. Per arbetare under mars uppgick produktionen 1919 till 13.95 tons och 1924 till 16.19 tons, d. v. 5. 16.0 % ökning.

En hel del maskinella förbättringar har genomförts efter 1919. Sålunda har- nytt sileri anordnats, 16 kollergångar anskaffats och två högtryckspressar för tork- maskinerna insatts. Vidare har nytt s. k. mesahus uppbyggts, ångpanneanläggnin- gen tillökats och ny transformatorstation anlagts. Produktionskapaciteten per år har på detta sätt ökats med 60 %. Ifrågavarande förbättringar torde få anses som uttryck för en oberoende av arbetstidslagen fortgående utveckling, om än lagen i viss mån varit bidragande orsak.

Fabrik E'. (Sulfat) Jämförelsen avser november månad 1919 och 1924. Den vid kontinuerliga driften (kokeri, diffusörhus, sileri, pappsal, massamagasin, sodahus, kalkugnar och ångpannehus) sysselsatta arbetspersonalen utgjorde i nov. 1919 69 man med 14 674 arbetstimmar och i nov. 1924 80 man med 16000 arbetstimmar. Antalet minderåriga var resp. 3 och 6. Vid båda tidpunkterna arbetades på 8—timmarsskift, men antalet skift per vecka var 1919 19 mot 18 1924. Veekoarbetstiden var i förra fallet 50 2/3 t., i senare 48.

Produktionen per arbetare och timme utgjorde för nov. 1919 0.0816 tons och för nov. 1924 0.0836 tons, alltså 2.5 % ökning. Per arbetare räknat var produktionen un— der nov. 1919 17.36 tons och 1924 16.73 tons, d. v. s. minskning med 3.6 %.

Fabriken är jämförelsevis ny och fabrikationsmetoden ej slutförd, varför den— samma är underkastad ständiga förbättringar för produktionens höjande. De vik— tigaste äro ökning av antalet avdunstningsapparater och diffusörer samt insättande

• Sida 128
•  Original

Pappers- .ln'uk.

av högtryckspress i torkmaskinen, som dessutom fått ökat antal torkcylindrar. Me— delproduktionen per dygn, som 1919 var 34.85 tons, har ökats till 51.93 tons 1924 och 58.36 tons 1925. De vidtagna förbättringarna torde vara att betrakta som ut— tryck för en oberoende av arbetstidslagen fortgående utveckling, om än lagen i viss mån bidragit genom borttagande av 19 :de skiftet, vilket fordrade en ökning av fabri- kens kapacitet, för att ej produktionsminskning skulle bli följden. Yrkesskickligheten har efter lagens tillkomst ökats, beroende på att en van och erfaren arbetarstam uppväxt. De vid fabrikens igångsättande antagna arbetarna voro till största delen sågverksarbetare och hade ingen erfarenhet i fabriksarbetet.

Fabrik F. (Träsliperi.) Jämförelsen avser juli månad 1919 och 1924. På den direkt produktiva personalen kommo under juli 1919 12 182 arbetstimmar, motsvarande 52.6 man, och under juli 1924 10 746 arbetstimmar, motsvarande 49.7 man. Arbetstiden per vecka var 1919 för slipare, smörjare, maskinpassare, pressare och packare, vilka arbetade på 8-timmarsskift, 50 2/3 t. och för kubbstaplare, kapare, barkare, sorterare, eldare och pappmaskinskötare, vilka arbetade på 9-timmarsskift, 54 t. År 1924 var arbetstiden för samtliga 48 t.

Produktionen per arbetare och timme utgjorde under juli 1919 01525 tons och under juli 1924 0.1807 tons, alltså 18.5 % ökning. För hela månaden var produktio- nen per arbetare 1919 35.31 tons, 1924 39.08 tons, d. v. s. en ökning med 10.7 %.

Slipmaskinerna ha försetts med s. k. Arca-regulatorer, varigenom produktionen i avsevärd grad ökats. Upptagningsmaskinerna ha försetts med automatiska arkav— läggningsapparater, vilka betydligt underlättat arbetet för maskinpassarna. För- bättringarna i fråga kunna icke anses stå i samband med arbetstidslagen.

Under krigsåren och även 1910 var arbetarstammen ganska rörlig och omsätt- ningen av arbetare betydlig. Detta har i hög grad förändrats, vilket medfört ökad yrkesskicklighet och arbetsvana.

Bruk A.

Jämförelsen avser månaderna juli—aug. 1918 och 1924. Den produktiva arbetspersonalen utgjorde 1918 183, varav 99 skiftarbetare, 1924 225, varav 129 skiftarbetare. I båda fallen ingå 32 kvinnliga arbetare bland dag- arbetarna. Arbetstiden per vecka var för dagarbetarc resp. 59 och 48, för skiff- arbetare 66 och 48. Övergång har skett från 12- till 8-timmarsskift.

Tillverkningen av papp och papper per produktiv arbetare och timme var 1918 22.3 kg, 1924 27.7 kg, alltså 24.2 % ökning. Per arbetare utgjorde tillverkningen under juli—aug. 1918 12 629 kg, 1924 11970 kg, (1. v. s. minskning med 5.2 %. Då arbetstiden per man och vecka minskats i genomsnitt 23.6 %, har detta alltså i huvudsak motvägts genom produktionsökningen per arbetstimme.

Ändringar och förbättringar å maskinerna ha vidtagits, och i vissa fall har ha- stigheten ökats utan ökning av personalen. Nya Skärmaskiner ha insatts, varigenom en del kvinnlig arbetskraft kunnat överföras till annat arbete, och ny papperssal har byggts, varigenom bl. a. enklare transportförhållanden ernåtts. Berörda arbeten torde icke bero på arbetstidslagen. Däremot kan denna anses ha förorsakat, att antalet hjälparbetare vid en del maskiner minskats och att alla fria raster indragits.

Från arbetarsidan har meddelats, att tjärpapptillverkningen bedrives med samma antal arbetare nu som förut och att samma kvantitet framställes på 81/2 t. som förut på 101/2. Vidare anses arbetsintensiteten betydligt ökad vid allt arbete, där densamma kan bestämmas av arbetarna.

Bruk B. På grund av fullständig omändring av fabrikens maskinella anordningar under de senare åren anses en jämförelse beträffande produktionen per arbetare och tids-

• Sida 129
•  Original

enhet bli missvisande. Sålunda ha exempelvis i sulfitfabriken 9 små kokare med en kapacitet från 1 till 5 tons per kok utrivits och i stället en helt ny fabrik upp- förts med 2 kokare a 24 tons per kok vardera. I pappersbruket hava tre 60" breda maskiner ersatts med en 80" och två 130" breda maskiner. Givetvis har härigenom antalet arbetare minskats i förhållande till produktionens storlek.

Övergången från 2- till 3-skiftssystem skedde före lagens tillkomst, vadan denna ej nämnvärt påverkat skiftarbetet. Så mycket mera har den emellertid inverkat på alla de omfattande hjälparbeten, som utföras av dagarbetare. Arbetsintensiteten anses minskad efter lagens tillkomst.

Lagen har enligt bolagets mening medfört, att en av övriga förhållanden opå- kallad produktionsökning ägt rum i avsikt att nedbringa kostnaden per produk- tionsenhet. Härmed har följt överproduktion, som lett till lägre priser, varigenom syftet med produktionsökningen i stort sett förfelats.

Arbetarparten anser, att produktionen per arbetare ökats efter lagen genom strängare kontroll. Arbetarantalet har enligt samma källa minskats, varför arbetet måste forceras de timmar det pågår och arbetarna bli nödsakade att arbeta hårdare än före lagen.

Bruk 0.

Den produktiva arbetspersonalen utgjorde 1917 43 personer, varav 23 skiftarbe- tare, 1924 154 personer, varav 98 skiftarbetare. Arbetstiden per vecka var för dag- arbetare resp. 63 och 48, för skiftarbetare 72 och 48. Övergång har skett från 12- till 8-timmarsskift.

Per arbetare och timme utgjorde produktionen 1.917 15.8 kg, 1924 29.2 kg sulfit- papper, alltså 84.8 % ökning. Per arbetare och år beräknas produktionen 1917 till 54.24 ton, 1924 till 69.33 ton, d. v. s. en ökning med 27.8 %.

Åren 1916—1917 nymonterades, resp. ombyggdes två maskiner, och 1924 full- bordades arbetena för den tredje maskinen med tillhörande holländeri etc.

Bruk D.

Anläggningen omfattar såväl pappersmassefabrik som pappersbruk. Antalet arbetare vid tillverkningen var 1916 264, varav 116 skiftarbetare, 1924 322, varav 147 skiftarbetare. Arbetstiden per vecka utgjorde 1916 59 t. för dag— arbetare och 72 t. för skiftarbetare, 1924 48 t. i båda fallen. Övergång från 12- till 8—timmarsskift skedde i huvudsak redan 1919.

Per man och år var produktionen av papp och papper 1916 48.66 ton, 1924 37.93 ton, alltså en minskning med 22.1 %. Härvid bör märkas, att produktionen 1916 till 72.7 % av vikten utgjordes av papp, medan motsvarande andel 1924 stannade vid 49.3 %, vilket förhållande naturligen medverkat till lägre viktsiffra per arbetare sistnämnda år. Vidare gäller, att antalet arbetsdagar 1916 var 299 mot 295 1924.

Åtskilliga om- och nybyggnader ha utförts, vilka dock ej anses beroende på är— betstidslagen.

Bruk E.

Vid pappersbruket sysselsattes 1916 i medeltal 415, 1924 645 man. Arbetstiden per vecka var 1916 60 t. för dagarbetare och 72 t. för skiftarbetare, 1924 48 t. i båda fallen. Övergång från 12- till 8—timmarsskift och kortare arbetstid genomfördes delvis redan före arbetstidslagens tillkomst.

Räknat per man och år utgjorde produktionen 1916 100.53 ton papper, 1924 83.13 ton, alltså minskning med 17.3 %.

Standardisering av tillverkningen har successivt genomförts samt behövliga om- och nybyggnader jämte moderniseringsarbeten verkställts, allt dock oberoende av arbetstidslagen.

• Sida 130
•  Original

Socker- f a briker.

Fabrik A. (Råsocker.)

Antalet arbetare under kampanjen var 1919 307, varav 295 skiftarbetare, 1924 393, varav 326 skiftarbetare. Arbetstiden per vecka utgjorde 1919 för dagarbetare 55 1/2 t. och för skiftarbetare 84 t., 1924 för dagarbetare 48 t. och för skiftarbetare 56 t. Övergång har skett från 2- till 3-skiftssystem.

Per arbetare och timme uppgives betavverkningen 1919 till 358 kg, 1924 till 454 kg, alltså ökning med 26.8 %.

Den av arbetstidslagen förorsakade ökningen av arbetsstyrkan medförde ett inten- sivt arbete för att i möjligaste mån nedbringa det manuella arbetet, vilket åstadkom alltför höga arbetskostnader. Genomgripande ändringar och omläggningar samt utveckling av transportmedlen ha sålunda ägt rum, t. ex. införande av större s. k. westoncentrifuger, borttagande av betupplagen vid vågstationerna m. m. Betav— verkningens ökning per arbetstimme får tillskrivas ifrågavarande moderniserings- arbeten, enär det manuella arbetet i stort sett inskränker sig till passningsarbete och alltså ej påverkar själva arbetsgången, som beror på apparaturen och de kemiska processerna. Stegring av den manuella arbetsintensiteten har enligt arbetsledningen ej inträtt annat än å platser, där införandet av maskinella hjälpmedel tvingat arbe— taren till högre hastighet för att »hålla undan». Enligt arbetarpartens mening sy- nes man arbeta mera efter åttatimmarslagens genomförande.

Fabrik B. (Råsocker.) Antalet arbetare var under kampanjen 1919 325, varav 178 skiftarbetare, 1924 327, varav 207 skiftarbetare. Arbetstiden utgjorde för dagarbetare 1919 60 t. per vecka, 1924 48 t., för skiftarbetare 1919 84 t., 1924 56 t. Övergång har skett från 2— till 3-skiftssystem.

Per arbetare och timme avverkades 1919 238 kg betor, 1924 335 kg, alltså 40.8 % ökning.

Den med arbetstidslagen följande ökningen av arbetsstyrkan har man med alla till buds stående medel sökt motverka genom maskinella förbättringar i driften och utveckling av transportanordningarna. Ifrågavarande modernisering skulle kanske med tiden ha frampressats av konjunkturerna, men lagen har påskyndat densamma.

Beträffande rent manuellt arbete finner arbetsledningen, att ökning av intensi- teten ej inträtt, medan från arbetarsidan anses, att exempelvis vid slamkalklastnin- gen arbetarna nu göra lika mycket på 8 t. som förut på 12 t..

Fabrik C. (Raffinaderi.) Antalet arbetare under kampanjen var 1916 447, varav 289 skiftarbetare, 1924 443, varav 273 skiftarbetare. Av minderårig arbetskraft användes 1916 6 män och 82 kvinnor, 1924 9 män och 68 kvinnor. Arbetstiden utgjorde för dagarbetare 1916 551]2 t. per vecka, 1924 48 t., för skiftarbetare resp. 72 t. och 48 t. Övergång har skett från 2- till 3-skiftssystem.

Per arbetare och timme uppgives insmältningen av råsocker 1919 till 35.0 kg, 1924 68.2 kg, alltså ökning med 94.9 %. lfrågavarande ökning beror på maskinella förbättringar, bestående bl. a. i införande av större s. k. westoncentrifuger, omlägg- ning av bitsockerstationen till pressbitsystem, varvid centrifuger och sågar blevo överflödiga o. s. v.

Ökning av den manuella arbetsintensiteten har enligt arbetsledningen ej inträtt efter arbetstidslagen annat än där arbetarna genom införande av moderna maski- nella anordningar tvingats att »hålla undan». Arbetarparten anser, att man nog arbetar mera efter lagens införande än förut.

Fabrik D. (Raffinaderi.) Arbetarantalet var under kampanjen 1916 451, varav 186 skiftarbetare, 1924 571, varav 242 skiftarbetare. Ökningen är en följd av den förkortade arbetstiden, Avar-

• Sida 131
•  Original

jämte koncentration av driften torde spelat in. Arbetstiden utgjorde per vecka 1916 för dagarbetare 60 t., för skiftarbetare 72 t., 1924 i båda fallen 48 t. Övergång har skett från 2- till 3-skiftssystem.

Per arbetare och timme uppgives avverkningen av råsocker 1916 till 44.0 kg, 1924 till 53.2 kg, alltså ökning med 20.9 %.

För att minska det manuella arbetet ha maskinella anordningar (bl. a. transport- anordningar o. d.) införts och komma att införas på alla tänkbara platser. Även om med tiden marknadspriserna framtvungit dylika förbättringar, så anses åtta- timmarslagen ha åstadkommit deras verkställande nu.

Arbetshastigheten är beroende på apparater och kemiska processer, ej på manuellt arbete. Inom grovarbetet har enligt arbetsledningen ingen intensitetsökning inträtt annat än där den maskinella utrustingen ändrats. Arbetarparten har däremot be- stämd uppfattning om rent manuell intensitetsökning, där dylikt arbete förekom.

Undersökningen avser förhållandena vid en fabrik 1915 och 1924, då arbetet fort- gick tämligen ostört. Arbetspersonalen bestod 1915 av 56 manliga och 7 kvinnliga arbetare över 18 år samt 30 manliga minderåriga, 1924 av 50 manliga och 7 kvinn- liga arbetare över 18 år och 37 manliga minderåriga. I medeltal per år utgjorde antalet arbetare 1915 92 och 1924, då man tidvis arbetade endast halv tid, 71.6. Arbetstiden per vecka var 1915 561/2, 1924 48 t. Endast dagarbetare förekomma.

Produktionen per årsarbetare utgjorde 1915 27820 kg, 1924 33 490 kg, (1. v. s. 20.—1 % ökning. Ifrågavarande ökning beror huvudsakligen på en del tekniska för- bättringar och nyinköpta maskiner med större effekt, vilka dragit en kogtnad av 36 000 kr. Vidare anföres, att kafferaster borttagits, att större punktlighet vid ar- betets början och slut numera iakttages och att arbetsintensiteten synes något steg— rad. De vidtagna tekniska förbättringarna anses ej beroende på arbetstidslagen, om än denna verkat sporrande.

Fabrik A. (Spinneri) I spinneriet sysselsattes följande arbetare:

Manliga Kvinnliga Över Under Över Under Summa. 18 år 18 år 18 år 18 år 1914 ...... 5 14 25 14 58 1924 ...... 6 10 33 12 61

Jämförelse mellan de två årens produktion är möjlig endast beträffande varp- garn. Av sådant tillverkades på samma antal spindlar per timme:

1914 ......... 1789 kg av medelnummer 28.93 1924 ......... 1883 > » » 28.14

Ökning inträdde alltså med 5.3 %. Den ringa olikheten i arbetarantalet tillmätes härvid ingen betydelse. Däremot bör märkas, att garnets medelnummer var något högre 1914 än 1924. Betydelsen härav framgår av att enligt engelsk auktoritet tillverkningen, räknad i vikt per viss tidsenhet, utgör för garn av nr 30 55 % och nr 40 35 % av vikten för nr 20. Det anses därför, att om samma garnnummer framställts de två åren, skulle produktionen per timme ha blivit densamma.

Inga maskinella förbättringar hava vidtagits utom att 10 spinnmaskiner under 1924 haft något större hastighet än 1914.

Fabrik B. (Väveri.) Antalet vid produktionen sysselsatta arbetare var 1915 336, 1924 360 med en ordinarie arbetstid av resp. 60 och 48 t. per vecka. Intet skiftarbete förekom. Produktionen utgjorde:

.Margarin- industri.

Bomulls- fa briker.

• Sida 132
•  Original

1915 1924 Per arbetare och timme . . . 0.162 stycken 0.173 stycken + 6.8 % > » » vecka . . . . 9.7 > 8.3 7 —14.4 %

Produktionen var ej fullt likartad de två åren, enär de tillverkade vävnadsslagen ofta variera rätt mycket.

I den mån arbetsmaskiner och andra tekniska anordningar blivit förslitna eller föråldrade, ersättas de med nya mera arbetsbesparande och produktionskraftigare sådana. Genom elektrifiering av drivkraften har en jämnare och förmånligare drift erhållits, vilket medfört en ökning av produktionen med omkring 5 %. De vidtagna anordningarna äro en följd dels av arbetstidslagen, dels av utvecklingen. Antalet raster har minskats genom frukostrastens borttagande.

Fabrik C. (Väveri.) För vinnande av jämförbarhet har den producerade väven reducerats till en en- hetskvalitet med lika antal inslagstrådar —— 24 stycken -—-— per centimeter. Detta är nödvändigt, då inslagstätheten växlar högst betydligt, t. ex. 1914 mellan 9 och 126 och 1924 mellan 13 och 118 trådar per cm. Vid undersökningen medtagas vi- dare endast automatiska vävstolar. Sådana finnas av två olika typer, nedan beteck— nade med E och H.

Arbetarantalet utgjorde:

E-stolar H-stolar Män Kvinnor Män Kvinnor Summa 1914 .......... 5 10 7 3 25 1924 .......... —— 18 15 1 34 Inga minderåriga arbetare förekommo. Per timme och Vävstol var produktionen: E-stolar H-stolar Antal stolar per man Meter Meter E-stolar H-stolar 1914 .......... 3.56 3.98 12 a 14 16 1924 .......... 3.59 3.74 11 år 14 16

Vid E-stolarna var alltså produktionen per timme ungefär oförändrad, medan vid H-stolarna minskning med 6.0 % inträtt.

Vävstolarna hava icke undergått någon förändring. Däremot har förbättring gjorts i fråga om spolarna, bestående däri, att s. k. selfaktorcops, som användes 1914 och måste uppträdas å spindlar av järn, innan de inläggas i vävstolarna, i huvudsak (88.7 %) utbytts mot träbobiner, som utan föregående behandling direkt inläggas i vävstolarna.

Arbetarna hava efter åttatimmarslagens tillkomst icke i den utsträckning, som förut var brukligt, ägnat tid utöver den egentliga arbetstiden åt produktionsökning åsyftande förberedande arbeten.

Fabrik D. (Kombinerad) Den ordinarie arbetstiden per vecka utgjorde 1919 57 t., 1924 48 t. Under en kortare period sistnämnda år förekom skiftarbete i väveriet.

Tillverkningens kvalitet är växlande på grund av konkurrens och växlande mo- der. Man begär numera lättare varor än, förr, vilket medfört en omläggning av ar- betet å så gott som samtliga fabrikens avdelningar. Jämförbara uppgifter be- träffande produktionskvantiteten för olika år kunna av antydda skäl ej uppbringas.

Enligt företagsledningens bestämda uppfattning har åttatimmarsdagen icke med- fört någon produktionsökning per timme. Om i något enstaka fall en mindre ök- ning kunnat konstateras, så torde denna vara att tillskriva större skicklighet hos

• Sida 133
•  Original

arbetarna eller vidtagna tekniska förbättringar. De flesta inom bomullsindustrien förekommande arbetsoperationerna ske medelst automatiska eller halvautomatiska maskiner, varvid arbetarens uppgift närmast är att igångsätta och stoppa desamma. Ombyggnad och utvidgningar ha verkställts i fråga om såväl fabriks— som lager- lokaler dels till följd av arbetstidslagen, dels i samband med affärens utveckling. I vilken grad orsaken varit den ena eller andra, kan ej uppgivas.

Särskilt i företagets tryckeriavdelning erfordras under vår- och höstsäsongerna arbete å övertid, uppgående för vissa arbeten till c:a 50 t. per månad och per- son. Den av arbetstidslagen tillåtna övertiden har härvid visat sig otillräcklig, i det, sedan den enligt % 7 mom. 2 medgivna övertiden i huvudsak förbrukats under vårsäsongen, fabriken för höstsäsongen till större delen varit hänvisad till den över- tid, som kan beviljas enligt 5 7 mom. 3, vilken är högst 30 t. per månad.

Undersökningen avser produktionen av jutegarn vid ett spinneri, varom följande uppgifter meddelas.

Garnproduktion

Antal Ord. arbetstid per arbetare arbetare per vecka och timme kg 1911 ............ 609 60 1.64 1912 ............ 599 » 1.70 1913 ............ 590 » 1.64 1922 ............ 461 48 1.52 1923 ............ 586 » 1.51 1924 ............ 613 » 1.57

Produktionen 1911—1913 och 1923—1924 avser samma slags garn, och råmateria- let har varit lika. Arbetsledare och maskinell utrustning ha för de olika åren varit samma.

Av arbetspersonalen voro 1913 56.7 % och 1924 51.1 % kvinnor. Förbättrad möjlighet till skiftarbete framhålles såsom ett mycket starkt behov för denna fabrikation. Man anser, att f. n. jutefabrikens möjligheter att undvika för- lustbringande rörelse till följd av hård utländsk konkurrens äro beroende på, om man kan anordna skiftarbete inom de gränser, som bestämmas av kvinnonattarbets- lagens och arbetarskyddslagens föreskrifter om kvinnors och minderårigas arbete. Härför anses dock erforderligt, att medgivandet i sistnämnda lags 5 13 beträffande arbetstidens förläggning till olika klockslag av dygnet i fråga om ynglingar, som fyllt 16 år, kompletteras i sådan riktning, att man med bibehållande av 48 timmars arbetsvecka kunde vid skiftarbete låta tidpunkterna för skiften bestämmas ungefär av nattarbetslagens begränsningar. Man ville alltså kunna inrymma två skift ä 8 timmar inom de 17 timmarna från kl. 5 f. m. till 10 e. m.

Fabrik A. (Spinneri) Antalet arbetare utgjorde:

"Manliga __Kvinnliga. Ord.arbets- Over Under Over Under Summa tid per vecka 18 år 18 år 18 år 18 är Timmar 1913 ....... 46 0 320 156 522 57 1924 ....... 37 1 309 109 456 48

Ingen övertid användes. Produktionen av garn beräknas ha utgjort:

1913 1924 % kg kg Per arbetare och timme ..... 0.731 0.775 + 6.0

» » » vecka ..... 41.67 37.20 — 10.7

Ju tc- industri.

Ylle- industri.

• Sida 134
•  Original

Med avseende på produktionsökningen per arbetstimme anföres, att man 1913 hade anställt litet flera arbetare än man strängt taget behövde i syfte att lära upp flera unga, att man 1924 till följd av maskinella förbättringar fått fram mera av maskinerna, att man på vissa avdelningar tillämpar ett avlöningssystem, som ger ve- derbörande arbetargrupp intresse av att mera medhinnes, att arbetarstammen nu är skickligare än för 10 år sedan samt att tillverkningen numera är något mera standardiserad och avser något grövre garnnummer.

Vidtagna tekniska förbättringar anses icke beroende på arbetstidslagen.

Fabrik B. (Väveri.) Undersökningen gäller 4:de kvartalet 1919 och 1923, vilka valts såsom mest jämförbara. Antalet arbetare utgjorde:

"Manliga __Kvinnliga Ord. arbets- Over Under Over Under Summa tid per vecka 18 år 18 år 18 år 18 är Timmar 1919 ....... 177 9 351 45 582 60 _923 ....... 168 12 321 36 537 48

Antalet arbetsdagar var under båda perioderna 76. Skiftarbete har ej förekommit. Produktionen utgjorde:

1 9 1 9 1 9 2 3 % Per arbetare och kvartal . . . 1 332 tusen skott 997 tusen skott — 25.2 » » » timme . . . 1855 skott 1731 skott — 6-7

Det kan icke med bestämdhet avgöras, huruvida den uppvisade produktionsminsk- ningen per arbetstimme berott på minskad arbetsintensitet eller på, att 1923 mera svårvävda varor förekommit än 1919. Förekomsten av olika svårvävda varor belyses av, att ackordsatserna per 1 000 skott variera från 15.3 till 24.6 öre men äro avsedda att lämna samma avlöning per timme.

Maskinella förbättringar ha ej införts efter arbetstidslagen. En rast har borttagits och obehöriga uppehåll i arbetet förbjudits. Arbetstiden utnyttjas i någon mån bättre än före lagen. Av arbetarnas ombud framhålles, att arbetarna nu få arbeta hårdare än förut.

Fabrik C'. (Väveri.) Undersökningen omfattar Szdje kvartalet 1019 och 1924 samt avser tillverkning av klädesvävnader. Arbetspersonalen och arbetstiden utgjorde:

_. Manliga __Kvinnlign Ord.arbets- Over Under Over Under Summa tid per vecka 18 år 18 är 18 år 18 år Timmar 1919 ....... 119 18 159 9 305 60 1924 ....... 110 7 148 12 277 48

Den undersökta perioden omfattar 1919 71, 1924 72 arbetsdagar. Produktionen utgjorde:

1 9 1 9 1 9 2 4 9,

Meter Meter ” Per arbetare och kvartal ....... 144 169 + 17.4 ) » » timme ....... 0.208 0.280 + 34.6

Produktionen har ej alltid varit fullt likartad de två perioderna, i det att år 1924 tillverkades mest lättvävda varor av kamgarn, varemot 1919 streichgarnstygerna ut- gjorde större procent.

• Sida 135
•  Original

Tekniska förändringar ha vidtagits, i någon mån beroende på arbetstidslagen men även på grund av utvecklingen. Bland sådana märkes särskilt transportanordnin— garnas förbättring genom hissar och banor. Arbetsmetoderna förbättras alltjämt, vilken utveckling dock påskyndats av lagen.

Arbetstiden tillvaratages mera noggrant. Frukostrasten har borttagits, och själv- tagna raster förhindras. För tyglagning har med tillfredsställande resultat införts ackordsavlöning.

Arbetarombuden framhålla, att nya, mera producerande maskiner anskaffats efter lagen, samt anse, att arbetstiden tillvaratages bättre samt att arbetsskickligheten och arbetseffektiviteten äro oförändrade.

Fabrik D. (Väveri.) Arbetspersonal och arbetstid utgjorde:

”Manliga. Kvinnliga Ord.arbets- Over Under Over Under Summa tid per vecka 18 år [8 år 18 år 18 år Timmar 1919 ......... 5 — 31 2 38 60 1924 ......... 9 . — 36 2 47 48

Skiftarbete har ej förekommit. Produktionen utgjorde:

1919 1924 % Skott Skott Per arbetare och timme ...... 1 457 1 870 + 28.3

Under de två åren ha tillverkats i stort sett jämförbara varor. Elektrisk drift har införts. En rast har borttagits och självtagna raster förbjudits. Arbetarnas ombud anser, att arbetstiden utnyttjas bättre.

Fabrik E. (Väveri.) Arbetspersonal och arbetstid utgjorde:

__Manliga _Kvinnliga Ord. arbets- Over Under Over Under Summa tid per vecka 18 år 18 år 18 år 18 år Timmar 1919 ....... 86 15 120 22 243 60 1924 ....... 99 20 147 30 296 48

Tidvis har arbete få. 2 åttatimmarsskift förekommit efter lagen. Antalet arbetstimmar per arbetare och år inklusive övertid var i medeltal 1919 2 5803 och 1924 20784, alltså minskning med 19.5 % eller ungefär detsamma som veckoarbetstidens minskning (20 %).

Produktionen utgjorde:

1919 1924 Ökning Meter Meter % Per arbetare och år ..... 985 986 + 0.1 ) ) » timme . . . 0.381 0.475 +24.7

Produktionen har de jämförda åren varit likartad. Nya maskiner med större produktionsförmåga hava efter lagen anskaffats i stor utsträckning. Kostnaden härför är 79 800 kr. och är att betrakta såsom en följd av lagen.

Arbetstiden tillvaratages noggrannare än förr, frnkostrasten har borttagits och självtagna raster förekomma icke.

Fabrik F. (Väveri.) Jämförbara uppgifter rörande produktionen kunna ej erhållas, då denna är underkastad starka växlingar i kvalitetshänseende. Någon ökning anses vara påvis-

• Sida 136
•  Original

Trikå- fa brike'r.

Gummi- fabriker.

har i vissa fall efter lagens tillkomst men angives bero på av utvecklingen betin— gade organisatoriska och maskinella förbättringar, som jämt pågått och pågå, och icke på förändringar hos arbetarna.

Fabrik A. (Väveri.) Ordinarie veckoarbetstiden var 1919 541/2, 1924 48 t. Per arbetare och timme tillverkades 1919 0.940 kg, 1924 1.326 kg tyg, d. v. 8. en ökning med 41.1 %.

Bristande jämförbarhet föreligger så till vida, att 1924 användes mera konstsilke än 1919 och att förstnämnda års råvara (garn) var lättare att arbeta med än 1919 års, beroende till stor del på att man 1919 i brist på bättre nödgades taga det mate- rial, marknaden bjöd. Vidare hämmades produktionen 1919 av brist på yrkeskun- nigt folk. Omsättningen bland arbetarna är nu betydligt mindre än då.

Vidtagna tekniska förbättringar anses icke direkt beroende på arbetstidslagen, om än denna i viss mån utövat inflytande.

Fabrik B. (Kombinerad) Arbetspersonal och arbetstid utgjorde:

"Manliga. Kvinnliga _ Over Under Over Under Summa gäd'e??:ct:a 18 år 18 år 18 år 18 år P 1919 ........ 26 -— 64 5 95 54 1924 ........ 33 — 85 9 127 48 Angående produktionen meddelas följande uppgifter. Produktion per arbetare Ökning ochtimme 1919 1924 % Trikåvaror .......... 0.111 dussin 0.114 dussin + 2.7 Strumpor och vantar ...... 0.266 » 0.543 , + 1121 Garn ............. 5.91 kg 6.46 kg + 9.3

Råvarornas kvalitet är bättre nu än 1919, varför tillverkningen går lättare. År 1919 var ej normalt i fråga om proportionen mellan de färdiga varorna och avgå- ende råmaterialet.

Den maskinella utrustningen är betydligt ökad. Den stora produktionsökningen för strumpor och vantar beror även på, att i mån av ledighet å vissa avdelningar folk härifrån »lånats» till strump- och vantfabrikationen. Härtill kommer vidare, att annan framställningsmetod tillfälligtvis upptagits för att effektuera orderstock- ning. Slutligen har tillgången på yrkesskickligt folk blivit något bättre än 1919 men är dock ej så god som t. ex. 1914—1915. Omsättningen bland personalen har också avsevärt minskats.

Fabrik A.

Antalet arbetare var i medeltal 1919 324, varav 68 minderåriga, 1924 568, varav 76 minderåriga. Ordinarie arbetstiden per vecka var för dagarbetare resp. 57 och 48 t. och för skiftarbetare 69 och 48.

Per arbetare och timme tillverkades 1919 0.972 och 1924 0.914 par galoscher och gummiskodon, alltså minskning med 6.0 %.

På grund av arbetstidslagen måste arbetsstyrkan ökas i stor omfattning och flera maskinella enheter anskaffas för att hålla produktionen uppe. Förevarande indu— stri är mest beroende av manuellt arbete. De anförda produktionsuppgifterna brista till viss grad i jämförbarhet, enär varan röner inflytande av modeväxlingarna och de högskaftade kvaliteterna nu ha större åtgång än förut.

Arbetsintensiteten har enligt arbetsledningens bestämda mening nedgått efter

• Sida 137
•  Original

lagens tillkomst. De kvinnliga arbetarna skola fortfarande ha sin pratstund vid arbetets början och slut. I denna fråga uttalade arbetarparten liknande uppfattning.

Fabrik B. Antalet arbetare var i september 1919 662, 1924 1 536 med en ordinarie vecko— arbetstid för dagarbetare av resp. 54 l/2 och 48. Under förra hälften av 1919 var berörda arbetstid 57 t. Av arbetarna äro c:a 2/3 kvinnliga.

Produktionen per arbetare och år uppgives ha utgjort:

1 9 1 9 1 9 2 4 % Galoscher ........... 23385 par 18941 par — 19.0 Bollar och klackar ....... 1242 kg 1 647 kg + 32.6

Uppgifterna för bollar och klackar anses ej jämförbara på grund av tillverknin- gens olikhet under de jämförda åren. Det framhålles vidare, att fabriken i senare tid undergått en oavbruten utveckling och omändring i samband med övergång till stordrift, varjämte produktionen under senare år omfattat helt nya artiklar.

Enligt arbetarnas representant synes arbetsmängden per dag vara lika stor som förut trots minskad arbetstid. De kvinnliga arbetarna hålla i stort sett samma tid nu som förr. 8 timmar per dag förekom nämligen även före lagen, beroende på det tillämpade ackordssystemet. Det fanns då som nu vana ackordsarbeterskor, som kunde hava fullgjort sitt ackordsarbete för dagen redan vid middagstiden och då gå hem.

Uppgifter för jämförelse av tillverkningens storlek per arbetstimme före och efter lagen ha ej kunnat erhållas.

I fråga om superfosfattillverkningen synes en produktionsökning per arbetare och tidsenhet under senare tid gjort sig märkbar, sammanhängande med följande omständigheter. Närmast före lagens tillkomst, då arbetet till följd av stor efter- frågan måste forceras och personalen ökas, kunde sistberörda ökning ske endast med mindre dugligt folk. Härav följde, att produktionen relativt minskades, vil- ken olägenhet emellertid avlägsnats, sedan kristidsfolket åter blivit obehövligt. Till följd av sedermera inträffade försämrade konjunkturer, införande av arbetstids- lagen m. m. måste ledningen på allvar ta upp frågan om produktionskostnadernas nedbringande genom minskning i arbetarantal, införande av tekniska förbättringar och omläggning av det här synnerligen viktiga transportväsendet.

På grund av lagen måste arbetet för 10 å 12 man fördelas på 8—timmarsskift mot 12-timmarsskift förut, vilket här medförde ökning med 50 %. Efter hand som för- bättringar och besparingar vidtagits och driften kunnat omläggas, har dock arbets— styrkan i sin helhet kunnat reduceras och utgör för närvarande c:a 105 man mot c:a 120 man före lagen. Tiden för arbetets början och slut passas bättre än förut och självtagna raster få icke förekomma.

Vad svavelsyretillverkningen beträffar, är den huvudsakliga ändringen en ökning av antalet arbetare från 14 till 20 vid övergång från 2- till 3—skiftssystem.

Ledningen anser nödvändigt, att lagen göres smidigare i synnerhet rörande över- tidsarbetet.

Enligt arbetarparten har lagen medfört ökat intresse hos arbetaren, skolkning och firning äro numera bannlysta och arbetstiden passas bättre än förut.

Fabrik A. Undersökningen avser endast själva tändsticksfabrikationen, således med uteslu— tande av mek. verkstad, sågverk och diverse utearbete m. in. Som jämförelseperioder ha valts 1919 och lzsta kvartalet 1924. Att endast nämnda kvartal av 1924 med— tagits, beror på att senare en betydande utvidgning i samband med driftskoncentra- tion verkställts.

Super- fos fa t-

abriker.

Tändsticks- fabriker.

• Sida 138
•  Original

_. Manliga. _Kvinnliga Vecko- Over Under Over Under Summa arbetstid 18 är 18 år 18 år 18 år Timmar 1919 ...... 211 31 97 28 367 57 1924 ...... 129 22 165 30 346 39.5

Skiftarbete förekommer icke. Av arbetarna voro 1919 34.1 % och 1924 56.4 % kvinnliga.

Produktionen, evalverad till askar av normaltyp, utgjorde per arbetare och timme 1919 409.4 och 1924 431,41 askar, alltså ökning med 5.4 %. Produktionen var de två perioderna likartad, undantagandes att 1919 c:a 3 % av askarna inköptes färdiggjorda.

Övergång har i stor utsträckning skett till automatiska maskiner och pågår allt- jämt, vilket haft till följd, att den manliga arbetskraften i stor omfattning kunnat utbytas mot billigare kvinnlig sådan. Den icke direkt produktiva personalen, såsom förmän, vakter och utearbetare, har undan för undan minskats. Vid en hel del arbetsprocesser, där arbetet icke sker i automatiska maskiner, har arbetsintensiteten under 1925 betydligt ökats. Den tekniska utvecklingen etc. har fortgått oberoende av arbetstidslagen men dock påskyndats av denna.

Arbetarnas representant vitsordar i huvudsak ovanstående. Arbetsintensiteten är enligt dennes mening Så uppdriven, att den vid ökad arbetstid per dag icke skulle kunna vidmakthållas. Sådant arbete, som utföres av grupper med gemensamt ackord, har utvecklats till större intensitet genom att antalet arbetare minskats eller vid ökad produktion icke ökats. Övergång sker alltjämt från halvautomatiska ma- skiner till s. k. komplettmaskiner, där maskinen bestämmer arbetstakten, men där billigare arbetskraft kan användas. Efter 1920 förekomma inga raster vid komplett- maskinerna utan extra arbetare rycka in, då de ordinarie ha rast. Alla fria raster under arbetstiden äro numera borttagna.

Fabrik B. Antalet arbetare vid hela fabriken, således med inräkning även av icke direkt pro- duktiva arbetare, utgjorde:

_Manliga __Kvinnliga Arbetstid

Över Under Over Under Summa per vecka

18 år 18 år 18 år 18 år Timmar 1916 . . . . . 208 53 113 37 411 57 1924 ...... 168 30 91 19 308 39.5

Skiftarbete har icke förekommit. Under 1024 arbetades under 5 dagar i veckan 8 1/2 t. under 4 dagar och 5 1/2 t. under den femte.

Produktionen, evalverad till askar av normaltyp, utgjorde per arbetare och timme 1916 216 och 1924 267 askar, alltså ökning med 23.6 %. För de direkt produktiva arbetarna var produktionen per timme 1916 299 och 1924 337 askar, d. v. s. 12.7 % ökning. Att produktionen sålunda är lägre än vid föregående fabrik, beror på att maskinerna i senare fallet ännu ej hunnit i lika hög grad automatiseras.

En hel del maskinella förbättringar hava efter lagens tillkomst införts, däribland följande av större betydelse: nya holkmaskiner för tillverkning av ytteraskar med 220 varv per minut mot 112 för de gamla, ökning av hastigheten vid spån— och sticksvarvarna från 92 och 87 varv per minut till resp. 102 och 104 varv samt ök- ning av spånhackans hastighet från 41 till 50 varv. Vidare ha poler- och rensmaski- ner, urtagningsmaskiner, plånmaskiner och asktorkar ersatts med nya eller ombyggts till större produktivitet. Ifrågavarande tekniska förbättringar anses ha tillkommit oberoende av arbetstidslagen.

Alla kafferaster och annan självtagen ledighet under arbetstiden hava borttagits. Av arbetarparten gjordes samma allmänna uttalanden som vid föregående fabrik.

• Sida 139
•  Original

Såsom inledningsvis framhållits, har vid förevarande utredning åsyftats att Samman- belysa produktionens kvantitativa utveckling per arbetare och tidsenhet efter fattning- arbetstidslagens tillkomst jämte de faktorer, som påverkat berörda utveckling. Det ovan i bearbetad och koncentrerad form återgivna uppgiftsmaterialet torde i stort sett kunna. anses ganska upplysande i berörda hänseenden. ehuru det givetvis icke får förbises, att undersökningen blott utgör ett i liten skala före- taget stickprov och följaktligen icke bör användas som grund för allmänna slutsatser annat än med stor försiktighet.

Undersökningens resultat skola nedan i korthet sammanfattas. Vad först de undersökta järnverken beträffar, har antalet sysselsatta arbe- tare uppgivits som följer:

Före lagen Efter lagen Ökning eller (vanl. 1919) (vanl. 1924) minskning Masugnar .......... 266 286 + 20 Martin- och bessemerverk . . 586 582 — 4 Valsverk .......... 976 1 047 + 71 Gjuterier, manufaktnr m. m. . 415 265 -- 150 Summa 2243 2180 — 63

Med avseende på arbetstidens längd har arbetstidslagen som bekant medfört stora förändringar vid järnverken. För dagarbetare har den ordinarie arbets- tiden per vecka sålunda förkortats som regel från 56 a 57 t. till 48 t. För skift- arbetare är förkortningen olika på olika avdelningar. Masugnarna visa här ingen förändring, i det en arbetstid å 56 t. fortfarande tillämpas. Vid martin— och bessemerverk har förkortning skett från vanligen 70 a. 72 t. och vid vals— verk från omkring 60 5). 67 t. till 48 t.

Med avseende på produktionen per arbetare och timme framträder för mas- ugnarna i flertalet fall ökning, sammanhängande dels med tekniska förbätt- ringar, vilka möjliggjort personalminskning, dels med olikhet i råmaterialets eller det framställda järnets kvalitet. Även martinverken uppvisa. med ett undantag produktionsökning per arbetstimme, vilken ökning stundom är av den betydenhet, att den ungefärligen motvägt arbetstidens förkortning. Huvudför- klaringen till berörda ökning ligger i ny- eller ombyggnad av ugnar och genera.- torer samt andra tekniska förbättringar med åtföljande minskning av personal- behovet. I något fall framhålles jämväl betydelsen av tillgång till bättre bränsle 1924 samt att någon viss arbetarkategori på den kortare arbetstiden utan ökning av antalet kunnat utföra. samma arbete som förut på den längre. För valsverken uppgives omväxlande ökning och minskning av produktionens vikt per arbetstimme. I förra fallet anges som huvudsaklig förklaring, att nya effektivare vällugnar och andra förbättrade tekniska hjälpmedel anskaffats, att jämnare drift och ökat arbetsintresse vunnits genom att mellan skiften eller under natten gjorts driftsuppehåll, varunder smärre reparationer m. m. kunnat utföras, att ämnesvikterna ökats samt att produktionen 1924 avsett mera lätt- valsade ämnen än före lagen. Då produktionsminskning föreligger, uppges denna vanligen sammanhänga med, att valsningen 1924 avsett svårare speci- fikationer än under den tidigare jämförelseperioden eller med att verkets kapa— citet i följd av bristande ordertillgång icke kunnat utnyttjas. Vad slutligen beträffar gjuterier, manufakturverk o. d., ges ävenledes exempel på betydande såväl ökning som minskning av produktionsvikten per arbetare och timme, beroende i förra fallet på ökade och moderniserade maskinella hjälpmedel, rela— tivt ökad förekomst av grövre dimensioner och vid ett verk förbättrat arbets- intresse genom inskränkning av antalet minderåriga arbetare, i senare fallet på minskning av godsets medelvikt samt bristande ordertillgång med åtföljande driftssvårigheter.

• Sida 140
•  Original

De vid järnverken genomförda tekniska förbättringarna anses, i den mån meddelande föreligger, framkallade av den allmänna tekniska utvecklingen, om än arbetstidslagen stundom medverkat som orsak. I vissa fall ha för vinnande av större punktlighet i arbetet tidur och pliktsystem införts.

Med avseende på cementfabrikerna visar undersökningen, vad först ett klin— kerverk beträffar, betydande produktionsökning per arbetstimme, vilken anses bero på maskinella nyanskaffningar och förbättringar. Vid ett cementverk är timproduktionen ungefär oförändrad, medan vid ett annat, där arbetstiden sedan 1918 förkortats från 58 t. för dag- och 56 t. för skiftarbetare till 48 t. över lag, viss produktionsökning per timme inträtt, sammanhängande med lik— artade faktorer som vid klinkerverket. För ett kalkbrott har ökad brytning per arbetstimme ävenledes iakttagits, vilken tillskrives ökad procenthalt av fyndigt material, varemot vid kalkbränningen arbetseffekten per man och timme förblivit ungefär densamma som före lagen. Den vid cementverket och kalkbrottet uppvisade produktionsökningen har dock icke varit tillräcklig för att hindra en avsevärd nedgång i produktionskvantiteten per arbetare och år efter lagen.

Vid 4 av de undersökta tegelbruken har antalet arbetare efter lagens till— komst ökats från 271 till 308 och veckoarbetstiden förkortats för dagarbetare vanligen från 54 a 57 t. till 48 t. och för skiftarbetare från 84 till 56 t. Pro- duktionen, räknad i antal tegel per arbetare och timme, visar gentemot jäm- förelseperioden före lagen som regel en ökning, som stundom mera än mot— väger arbetstidens förkortning. Härtill ha flera faktorer medverkat, såsom insättning av tegelpressar med ökad kapacitet samt ökad maskinell utrustning, förbättrade transportanordningar och tekniska förbättringar i» övrigt, ökad hastighet å maskinerna, noggrannare tillsyn och bättre tillvaratagande av arbetstiden och ökad arbetsintensitet. I enstaka fall ligger förklaringen även i förändring av produktionens kvalitet, t. ex. övergång från handslagning till maskintegeltillverkning. De tekniska förbättringarna uppges ha skett obero- ende av arbetstidslagen, ehuru denna nog verkat påskyndande.

En summarisk undersökning vid 32 sågverk, där den effektiva arbetstiden förkortats från c:a 52 till 48 t., utvisar enligt meddelande från Sågverksför- bundet vid ungefär oförändrad arbetsstyrka för åren 1919 och 1924 ungefär- ligen lika stor produktion. Moderniseringar ha vid ifrågavarande verk före-' kommit endast i mindre omfattning.

Av pappersmassefabrikerna uppgives för jämförelseperioderna en ökning av arbetarantalet från 779 till 824, vilka antal i huvudsak avse den direkt pro- duktiva personalen. Arbetstiden var före lagen ganska växlande för olika arbetargrupper, t. ex. 54 a 58 t. för dagarbetare och 51, 56 a 60 t. för skift- arbetare. Efter lagen tillämpas genomgående 48 t. utom för någon mindre grupp skiftarbetare med 56 t.

Samtliga de 6 fabrikerna visa ökad produktion per arbetare och timme. I hälften av fallen har ifrågavarande ökning dock icke varit tillräcklig för att motväga arbetstidens förkortning, utan års- eller månadsproduktionen per ar- betare visar mer eller mindre betydande nedgång. Utmärkande för dessa fabri- ker är, att tekniska förbättringar genomförts endast i mera inskränkt omfatt- ning. Den andra hälften utvisar däremot produktionsökning även per arbetare och år eller månad räknat. Förklaringen ligger här i omfattande till- och om- byggnader samt maskinella förbättringar av olika slag. Aven framhålles, att omsättningen bland arbetarna blivit mindre med åtföljande ökad yrkesskick- lighet och arbetsvana. Till den tekniska utvecklingen anses arbetstidslagen stundom ha varit bidragande orsak. '

Enligtuppgifter från 4 av de' undersökta pappersbruken var arbetarantalet 1924 1 346 mot 905 före lagen (1916 å 1918). Delvis avses här endast direkt

• Sida 141
•  Original

produktiv personal. Arbetstiden varierade före lagen för dagarbetare från 59 till 63 t. och för skiftarbetare från 66 till 72 t. Efter lagen tillämpas genom- gående 48 t.

I fråga om produktionen framgår av uppgifterna, att i samtliga fall ökning per arbetstimme inträtt. I ett fall motväger berörda ökning i det närmaste arbetstidens förkortning, medan vid två bruk avsevärd viktminskning räknat per arbetare och år föreligger, vilken emellertid i ena fallet åtminstone delvis beror på att pappens procentuella andel i tillverkningen var större 1916 än 1924. För två fabriker uppgives däremot ökad produktion per år och arbetare. Maskinella förbättringar och nyanläggningar för ökning av kapaciteten ha förekommit vid samtliga fabriker och i synnerhet å de ställen, där produk- tionsökningen visat sig kraftigast. Till stegrad produktion har i vissa fall även bidragit ökning av maskinernas hastighet, förbättring av transportsyste- met och noggrannare tillvaratagande av arbetstiden genom indragning av alla fria raster. De tekniska förbättringarna anses vanligen ha tillkommit obero- ende av arbetstidslagen.

Beträffande sockerfabrikerna uppgives en ökning av arbetarantalet under kampanjen från 632 till 720 vid 2 råsockerfabriker och från 898 till 1 014 vid 2 raffinaderier. Arbetstiden har förkortats vid de förra från 55 1/2 a 60 t. för dagarbetare och 84 t. för skiftarbetare till resp. 48 och 56 t. samt vid de senare för dagarbetare ävenledes från 55 1/= a 60 t. till 48 t. och för skiftarbetare från 72 till 48 t.

I fråga om produktionen visa de två råsockerfabrikerna sedan 1916 en upp- gång per arbetare och timme, som synes i ena fallet helt och i andra fallet till ungefär hälften motväga arbetstidens förkortning. Vid raffinaderierna har jämfört med samma år en produktionsökning per arbetstimme inträtt, som i ena fallet avsevärt mera än motvägt och i andra fallet till något mera än hälf- ten utjämnat arbetstidens minskning. Förklaringen till det sålunda uppnådda resultatet ligger huvudsakligen i ett intensivt arbete för att i möjligaste mån nedbringa de manuella göromålen, insättning av apparater med ökad kapacitet samt omläggning av transportsystemet. Arbetstidslagen anses ha påskyndat ifrågavarande moderniseringsarbeten. Ökad arbetsintensitet har vunnits, där arbetarna efter införande av maskinella anordningar måste >>hålla undan».

Vid bomullsfabrikerna har arbetstiden sänkts från 57 år 60 t. till 48 t. Pro- duktionen per arbetare och timme synes vanligen något ökad, vilket tillskrives ökad hastighet å maskinerna, produktionskraftigare maskiner och införande av elektrisk drift eller andra tekniska förbättringar. Okningen torde dock icke annat än undantagsvis varit av den betydenhet, att den kunnat avsevärt mot- väga den med veckoarbetstidens förkortning följande produktionsminskningen.

Beträffande jutcindustrien uppgives av ett spinneri ökning av arbetaran— talet sedan 1913 från 590 till 613 och sänkning av arbetstiden från 60 till 48 t. Garnproduktionen per arbetare och timme har jämfört med tiden närmast före kriget i någon mån minskats.

Inom z/lleindustrien utvisa de undersökta fabrikerna eller fabriksavdelnin- garna vid jämförelse mellan tiden före arbetstidslagen (som regel 1919) och 1924 en minskning av antalet arbetare från 1 690 till 1 613 och av arbetstiden från 57 a 60 till 48 t.

Med ett undantag uppge företagen ökad produktion per arbetstimme, och i halva antalet undersökta fall har berörda ökning varit så stor, att arbetstidens minskning synes helt motvägd. Tillverkningen har dock ej alltid varit fullt likartad under jämförelseperioderna. De vid produktionsökningen medverkande faktorerna ha varit olika i olika fall, såsom förbättrade och produktionskraf- tigare maskiner, bättre transportanordningar, införande av elektrisk drift, för-

• Sida 142
•  Original

ändrat avlöningssystem, ökad arbetsskieklighet, förbättrade arbetsmetoder ooh bättre tillvaratagande av arbetstiden.

För trikåfabrikerna uppgives en förkortning av arbetstiden från 54 a 54 1/2 till 48 t. Per arbetare och timme har i de undersökta fallen genomgående pro- duktionsökning inträtt. Vid ett väveri mera än motvägde berörda ökning ar— betstidens förkortning, och samma förhållande synes gälla beträffande tillverk- ningen å vissa avdelningar vid en kombinerad fabrik. Ökningen förklaras av förbättrad kvalitet å arbetsmaterialet, betydligt ökad och förbättrad maskinell utrustning, ökad yrkesskicklighet hos arbetarna i följd av minskad omsättning samt i visst fall förändrad framställningsmetod. De tekniska förbättringarna anses ej direkt beroende på arbetstidslagen, om än denna i viss mån inverkat.

Vid de två undersökta gummifabrikerna ökades arbetarantalet 1919—1924 från 986 till 2 104,,medan arbetstiden för dagarbetare förkortades från 57 till 48 t.nFör skiftarbetare uppgives i ena fallet förkortning av arbetstiden från 69 ti 48 t.

Beträffande galoscher och gummiskodon uppgives antalet framställda par per arbetare och timme ha något minskats. Bristande jämförbarhet torde emel- lertid föreligga, enär de högskaftade kvaliteterna nu användas relativt mera än förr. För bollar och klackar framträder däremot betydande produktionsökning i vikt, men icke heller här anses uppgifterna jämförbara. På grund av arbets- tidslagen har arbetsstyrkan måst ökas och flera maskinella enheter anskaffas.

Enligt uppgift från en superfosfatfabrik synes produktionsökning per arbe- tare och tidsenhet ha inträtt, beroende dels på tekniska förbättringar och omläggning av transportväsendet, varigenom personalen kunnat minskas, dels på noggrannare passning av arbetstiden, dels på ökad duglighet hos personalen.

Vad slutligen beträffar tändsticksfabrikerna, meddelas i de två undersökta fallen minskning av antalet arbetare från 778 till 654. I ena fallet förekom samtidigt utbyte i stor omfattning av manlig personal mot kvinnlig. Arbets- tiden var 1916 57 t. Under de senaste åren har tillämpats inskränkt drift med en veckoarbetstid 1924 av 39.5 t. Per arbetare och timme uppvisas ökning av produktionen, vilken ökning vid en fabrik är så betydande, att arbetstidens lagstadgade förkortning synes ha mera än motvägts. Produktionsökningen sam- manhänger med övergång till automatiska maskiner, ökning av maskinernas kapacitet och hastighet, bättre tillvaratagande av arbetstiden genom indrag— ning av alla fria raster m. m. samt ökad arbetsintensitet. Den tekniska utveck- ligen anses ha påskyndats av arbetstidslagen.

• Sida 143
•  Original

III. Statistisk undersökning rörande den svenska bageri- näringen samt angående bagerilagens och åttatimmars- lagens verkningar ä densamma.

1. Undersökningens syftemål och genomförande.

Utredningsuppdragets tillkomst. I en till Kungl. Maj:t ingiven, den 27 augusti 1923 dagtecknad skrift, hade Sveriges bageriidkareförening och Stock— holms bageriindustriförening gjort framställning om verkställande snarast möj— ligt av en allsidig och grundlig utredning angående verkningarna av lagen den 22 juni 1923 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete (den s. k. bagerilagen), varvid tillfälle borde läm- nas vederbörande yrkesorganisationer att medverka. Till följd av remiss av— gav socialstyrelsen, efter samråd med kommerskollegium, den 5 februari 1924 utlåtande häröver, vari framlades plan för utredning i ämnet. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 februari 1925 anbefalldes socialstyrelsen att i huvudsak— lig överensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits i styrelsens utlåtande, verkställa utredning rörande verkningarna av ifrågavarande lag i så god tid, att utredningen kunde läggas till grund för det förslag till ny lag i ämnet, som kunde komma att föreläggas 1926 års riksdag. Vid utred— ningens verkställande borde styrelsen samråda med kommerskollegium, för— nämligast i vad angår ifrågavarande lagstiftnings ekonomiska verkningar.

Undersökningsplanen och dess genomförande. Enligt den för utredningen uppgjorda planen ansågs såsom första led i utredningsarbetet böra inhämtas såvitt möjligt fullständiga uppgifter rörande dels totala a ntalet i riket förefintliga b a ge r i e r 0 0 h k 0 n d i t o r i e r av olika slag, dels samt— liga inom bageriyrket sysselsatta personer m. m. _

I detta syfte uppgjordes, i samråd med representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom branschen, ett särskilt frågeformulär (form. 3, återgivet sid. 145), avsett att beträffande varje särskilt arbetsställe ifyllas genom vederbö- rande lokala myndigheter (magistrater, stadsstyrelser och landsfiskaler), efter samråd med å ena sidan hälsovårdsnämnd, å den andra fackorganisatio— ner av arbetsgivare och arbetare. Förutom upplysningar rörande varje före- tags namn, adress och art (finbageri, spisbrödsbageri o. s. v.) samt antalet i rö- relsen sysselsatta personer (innehavare, arbetare o. s. v.) upptog formuläret även vissa andra frågor, exempelvis huruvida bagerilagen tillämpades på rö- relsen, under vilket år denna börjat o. s. v.

I skrivelse den 4 april 1925 till överståthållarämbetet och samtliga läns- styrelser hemställde socialstyrelsen om dessa myndigheters medverkan vid primärmaterialets insamlande och bifogade därjämte ett antal exemplar av form. 3. Uppgifterna borde avse förhållandena i maj månad 1925 och, på grund

• Sida 144
•  Original

av utredningens brådskande natur, vara styrelsen tillhanda före utgången av juni månad. Då emellertid arbetet med formulärens ifyllande å vissa orter blev rätt tidsödande, visade sig den för materialets införskaffande tillmätta tiden delvis för knapp. Från vissa länsstyrelser inkommo också fullständiga uppgifter först längre fram, i ett fall i september månad.

Samtidigt med denna undersökning, som avsåg att giva en allmän bild av bagerinäringens omfattning och förekomstsätt i vårt land, anordnades en en- quéte i syfte att erhålla närmare kännedom om b a g e r i l a g e n s v e r k— nin gar. Ett för detta ändamål uppgjort frågeformulär, benämnt form. 4 (se sid. 147—148), utsändes i april månad till samtliga yrkesinspektörer, den militära intendenturen, vissa större sjukhus och hospital, hälsovårdsnämnder och fattigvårdsstyrelser i en del större städer, husmoders- och konsumtions- föreningar, sammanslutningar mellan arbetsgivare och arbetare inom bageri— facket samt ett större antal enskilda företagare och lokala arbetarorganisationer.

Enär vid undersökningen framgått, att verkningarna av den speciella bageri— lagen knappast kunde åtskiljas från följdföreteelserna av den allmänna arbets- tidslagen (den s. k. åttatimmarslagen) vid de något större bagerier (med över 4 arbetare), där denna lag är tillämplig, har det ansetts lämpligt att samman— föra den del av utredningen om å t t a tim m a r s l a g e n (verkställd me- delst form. 1 och 2, se sid. 9, resp. 13), som avser bagerinäringen, med de för detta yrke särskilt gjorda undersökningarna.

Med tillgodogörande av den upplysning, som vunnits genom de nu nämnda mera summariska undersökningarna, anordnades slutligen en ekonomisk-social 5 p e e i a 1 n n d e r s ö k nin g av förhållandena vid vissa utvalda bagerier, representerande olika orter och driftsformer, vilken undersökning verkställdes genom en särskild expert. Härvid skulle i första hand undersökas, vilka för- ändringar bagerilagen och, där denna lags verkningar ej väl läte sig skilja från åttatimmarslagens, dessa båda lagar faktiskt åstadkommit med avseende på arbetsförhållandena inom branschen. Därefter borde utrönas, huru dessa för- ändringar återverkat å ena sidan på driftsorganisationen, tillverkningskostna- derna och räntabiliteten, å den andra på arbetspersonalens hygieniska och so- ciala förhållanden.

Sistnämnda specialundersökning har verkställts under kommerskollegii in— seende, varemot övriga utredningsarbeten utförts inom socialstyrelsen och där närmast handhafts av förste amanuensen S t e n R i n g e n s 0 n. En redo— görelse för resultaten av dessa undersökningar meddelas i efterföljande fram- ställning, medan specialundersökningen redovisas såsom avd. IV av denna publikation.

2. Den svenska bagerinäringens omfattning och företagstyper. Undersökningens omfattning. Som ovan nämnts, skulle den statistiska ut- redningen (form. 3) omfatta samtliga de företag i riket, vilka tillverka bageri- eller konditorivaror för avsalu, sålunda såväl större och mindre yrkesbagerier som även hem— och familjebagerier. Brödtillverkning för avsalu skulle redo— visas även där sådan bedrevs i förening med handels-, kafé- eller annan rörelse, varemot brödtillverkning allenast för eget behov vid vårdanstalter, truppför- band, hotell och restauranger o. s. v. ej innefattades av undersökningen.

vergår man härefter till den enquete, som avsåg att utröna bagerilagens verkningar, framgår dess omfattning och räckvidd av den å sid. 149 meddelade sammanställningen över myndigheter, organisationer och enskilda, vilka till- ställts form. 4.

Det vid undersökningen om åttatimmarslagens verkningar använda form. 2 har utsänts till 103 enskilda arbetsgivare och 97 av Svenska livsmedelsarbetare-

(Forts. sid. 149.)

• Sida 145
•  Original

10—253647

_ ___— K. SOCIALST YRELSEN OBS. ! Bua/ata noggrant dr: anuiminyarfiirjbrnmlfirets ijyllumlw, som Femteobyrån meddelas å blankettens baksida ! Tel. ..09 66 Form. 3.

stad . .. . . . . . kö ' .. Uppgifter rorande samtliga bagerier och konditorler inom _. .............................. mulåäpalsmhäue av ......... . lan,

socken

avgivna den ......................... 1925 av .....................................................................

2 | 3 4 5 6

Antal i bageri-(el. konditori-)rörelscn

Ä?” då 119561?" sysselsatta personer (maj 1925):

Företaget: art; (el. konditori-)

* a) Finbaseri; rörelsen ' l A (1 r e s s gåhg'gägå'gnelå börjades

Företagets namn (gata och bus- b c) spisbröds-

nummer i stad agan"; d) hem-

(drmabeteckning) ort å. lands- , bageri; e) kon- över

i bygden) ditori: _f) annan av nu- huvud

' brödtillverk- varande (av för-

; ning för avsalu inne- ste in-

! havere netna— l

l t

00 |,»

Vid vilken tul på mar- qonen börjar Tillinwlflsråh ' - - rare en ag n bageriet sin om bagar och kondi- Anmärk- torinrbetete ningar förläggning brödför- brödut- till viss del säljning körning av dygnet? (minut— (distri- handel) bution) *

Löpande n

Löpande n

! innehavare (som kv. själv deltar i arbetet)

tjänstefolk andra familje- medlemmar

dennes make 1'

tillhopa annan lejd arbets- kraft (utkörare, särskilt anställda bageriarbetnre (hembiträden) (mnkn) och hem—

varen)

kv. kv. kv. män kv.

butiksbitr. o.d.) män nuvarande barn män

kv. män kv. miin

män män

• Sida 146
•  Original

Anvisningar för blankettens ifyllande.

Samråd med hälsovårdsnämnder och yrkesorganisntioner. På grund av att bröd- tillverkning till avsalu ofta bedrives i obetydlig utsträckning samt ej sällan i förening med handels-, kafé— eller annan rörelse, är det förenat med sär— skilda och betydande svårigheter att på detta område uppgöra en så fullständig statistik, att den omfattar icke blott de egentliga yrkesbagerierna utan även de s. k. familjebagerier, som äro undantagna från lagen den 22 juni 1923 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och kondi- toriarbete. Då det med hänsyn till det 5 eciella syftet med nu ifrågavarande utredning är av synnerlig betydelse, att ensamma lämnar noggrann och full- ständig kunskap jämväl om småbagerierna, är det nödvändigt, att de myndig- heter, som ålagts det närmaste ansvaret för uppgifternas insamling, i och för upprättande av möjligast fullständiga förteckningar över är resp. orter förefint— liga bagerier o. d., samråda med å ena sidan hdlsovårdsnämnderna, vilka ju enligt gällande hälsovårdsstadga skola hava viss uppsikt beträd'ande dylik rörelse, å den andra förehntliga organisationer av arbetsgivare och arbetare inom bageri- och konditorifacket.

Särskilda anvisningar. Sedan på nyssnämnda sätt möjligast fullständig kun- skap ernåtts om antalet förefintliga bagerier och konditorier å en viss ort, införes för vart och ett av dessa namn och adress å en särskild rad i fråge- formuläret i kol. 1, 2 och 3. Företagets art behöver ej utskrivas i varje särskilt fall, utan kunna i stället användas motsvarande beteckningar a—f i kol. & Därefter införskaffas genom ersonliga besök av polisman eller på annat lämpligt sätt de för ifyllan e av kol. 4—7 erforderliga specificerade uppgifterna rörande tidpunkten för rörelsens början, antalet i rörelsen syssel— satta personer, tiden för brödförsäljningens början på morgonen m. rn. Det bör observeras, att bageriidkare och dennes familjemedlemmar, tjänstefolk o. s. v. redovisas i kol. 5 endast för såvitt de själva deltaga i det egentliga bageriarbetet. För att erhålla fullt tillförlitliga uppgifter rörande ersonalens antal, brödförsäljningens början och bagerilagens tillämpning är et nödvän- digt, att vederbörande uppgiftsinsamlare före ifyllandet av kol. 5—7 inhämta upplysningar från såväl arbetsgivare som arbetare å de särskilda arbetsställena.

Tiden för uppgifternas insamling. De begärda uppgifterna, vilka, såsom ä formuläret angives, böra avse förhållandena i maj månad, böra insamlas i så ggd tid, att de kunna vara socialstyrelsen tillhanda före utgången av juni 1 25.

OBS.! Det uppgifterna för varje särskilt arbetsställe böra skrivas på sin särskilda rad. kunna å varje formulär upptagas högst 6 bagerier etc. Finnas flera d orten, uppföras de återstående på en annan blankett (ev. flera) med beteckningen »Forts.» (1, 2 o. s. v.).

• Sida 147
•  Original

ndninder, den militära intendenturen, sjukhusdirektio- ner, kooperativa föreningar, husmodersförenin ar, hotell- oeh restaurangförcningar, arbetsgivar- oc arbetar- organisationer inom bageri facket m. ji.)

(Postadress)

Efter hemställan av 1923 års riksdag har Kungl. Maj:t uppdragit åt K. Socialstyrelsen att verkställa utredning rörande verkningarna av den från och med år 1920 gällande lagstiftningen om vissa in- skränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och kon- ditoriarbete. För fullgörande av nämnda uppdrag får styrelsen här- med anhålla, att Ni ville, i vad angår Edert verksamhetsområde, benäget i tillämpliga delar besvara samt senast den 15 maj 1925 återsända detta frågeformulär till K. Socialstyrelsen, Femte byrån, Stockholm 2.

Stockholm i april 1925.

GUNNAR HUSS.

Bertil Nyström.

Obs.! Vid besvarande av nedanstående frågepunkter synes särskilt böra uppmärksam- mas: under (I,) och b) bagerilagens och särskilt nattarbetsförbudets återverkan på bageri— (lriften ur ekonomisk och arbets-teknisk synpunkt samt möjligheterna att genom dis cnser, övertidsarbete o. d. erhålla ett smidigare arbetssystem; under 0) verkningarna på ageri- na'ringen av >familjebageriernas» undantagsställning; under tl) ungefärliga antalet ba eriarbetare, som genom lagen befriades från nattarbete, saint verkningarna härav på ar etarnas hälsotillstånd, familjeliv m. in.; under 6) i vad mån anstalter o. d. tvungits att med egna krafter eller genom leveranser från »familjebagerier) o. d. fylla sitt brödbehov ; under f) i vad mån la ens nattarbetsför nd omöjliggjort tillhandahållandet av färskt bröd vid de tidpunkter kun er inom olika samhällsgrupper fordra.

1. Vilka verkningar medförde bagerilagen (i förening med åttatimmarslagen) omedelbart efter dess genomförande fr. o. m. är 1920 för a) de stora yrkesbagerierna (med över 10 arbetare

och maskinella anordningar)? __________ , __________

b) de små yrkesbagericrna? ______________________________

e) de från bagerilagen undantagna hembagerierna (s. k. familjebagerier)? _

d) bageriarbetarna? ___________________________________________

c) truppförband, allmänna inrättningar, sjukhus 0. d. stora brödkonsumenter?

Vänd!

• Sida 148
•  Original

f) den konsumerandc allmänheten?” _

2. 1 vad mån kvarstå ännu de eventuella ekono—l miska. skadeverkningar bagerilagen medförde ome- delbart efter dess genomförande, och i vilken ut- sträckning havo de sedermera mildrats eller för- svunnit genom bagerinäringens anpassning efter och konsumenternas vana vid de nya förhållan- dena?

3. Vad har Ni eljest att anföra till belysning av bagerilageus ekonomiska eller sociala verkningar samt sättet för dess tillämpning? ______________________

Obs.! Därest Ni låtit verkställa någon statistisk c. d. undersökning rörande produk- tionsförhållandena före och under bagerilagen eller eljest rörande denna lagstiftnings eko— nomiska eller sociala verkningar, torde en möjligast utförlig redogörelse för undersöknin- gens omfattning, metod och resultat benäget bifogas.

(Uppgiftslämnarens namn eller firmateckning.)

• Sida 149
•  Original

| i ' Sv. i

Den . _ Ar- = ,'flivs- 1

Yrkes— mili- Såuk- Hälso— Fattig- 'Kåg'. än?" bcts- En- medels- i

in- tära u; vårds- vårds- Itiva ders- givar- skilda arbför- Samt- , spek- inten- hoc . nämn- styrel- förc- få r _ och ar- före- bnn- liga l tionen den- (frit der2 sers in ar nin en _betar- tagare dets

. turen a n g g org. lokal- i

| Javd. 4

Antal utsända . 10 16.4301 31 14 15 6 [6:6404 6 ! 120 01 03.363 ; , upp— inkomna. 10 1 28 31 13 13 4 ' 5 4 | 70 40 218 gifter bearbetade 10 : 27 . 30 9 12 3 | 5 4 ; 64 32 196

förbundets lokalavdelningar, av vilka resp. 35 och 20 inkommit med svar, som kunnat bliva föremål för bearbetning.

Antal företag och däri sysselsatta personer. I tab. A och B lämnas en över- sikt över samtliga å form. 3 redovisade företag resp. personer med fördelning på olika. län samt vissa större landsdelar och storleksgrupper av orter. Ett sur-.imandrag av dessa siffror innehåller följande tablå:

| '! Övri a i i !

* Mel- .. 1 .. g. . _ , Köp. iIndu- Jord- ]! lersta såg:?ilgfåa Hela Stock— Göte- låt???; här]; :o.-mn— ; stri- bruks- , i ?iéce— rige t rige riket holm borg 10000 städer släp.-1 sock- sock—

| | inv. | a h.i nar nar ' 1 r * , 1 Föet .. [antal 3210 10361 1527 6773 467 181 1020 871 sssi 1309 1231 ' a., 1 % 55'6 18.0) 26.4100.o 8.1) 3.1 17.| 15.1 12.0 22.7 21.3 1 I | ! antal 15 221 4211 4461 23 893 3473 1896 6141 3818 2492 3423 2650 % 63.7 17.6 18.7 1000 14.5 8.0 25.7: 16.0 1041 14.3 11.1 lAntal personer i I 3 [ l 1 | per företag. .1 4.71 4.11 2.91 4.11 7.4 10.5t 6.01

Personer

4.4, 3.6] 2.6! 2.2

Totala antalet bagerier och konditorier skulle sålunda uppgå till inemot & 800 och i dessa sysselsättes närmare 24 000 personer. Av dessa utgjordes cirka 8200 av särskilt anställda bageriarbetare och cirka 5 800 av utkörare, butiksbiträden o. d.; resten innefattar företagarna själva, deras familjer och tjänstefolk, i den mån dessa deltaga i bageriarbetet.

Ifrågavarande siffror, vilka måste anses fullt tillförlitliga såsom grundade på. av vederbörande lokalmyndigheter införskaffade nominativa uppgifter, äro förtjänta av uppmärksamhet även ur den synpunkten, att de giva ett starkt beliigg på. det ofta erkända och beklagade förhållandet, att den statistik över hantverket och smäindustrien, som för närvarande finnes i vårt land, äi mycket bristfällig och ofullständig och i starkt behov av komplettering genom en allmän yrkesräkning efter kontinentalt mönster. Enligt kommerskollegii se— nast utgivna hantverksstatistik skulle i Sverige år 1915 förefunnits 8 308 ba— gare och sockerbagare med 5341 arbetare. Tilläggas 148 industribagerier med 3 255 arbetare, erhållas som slutsummor för hela bagerinäringen 3456 företag med 8596 arbetare, sålunda föga mer än hälften av nu redovisade företag och mindre än 2/3 av dessas personal. Enligt Landsorganisationens ut— redning angående industriarbetarförbund (1925) förefunnos år 1923 organi- serade bageri- och sockerbageriarbetare till ett antal av 5 483. Socialstyrelsen har beräknat antalet vid årsskiftet 1920/21 av kollektivavtal berörda bagerier

1 Distribueringen av formulären har skett genom vederbörande eentrnlmyndighcter. _? I städer med över 20000 inv. utom Stockholm.

&

I städer med över 20 000 inv. Formulären ha utsänts genom Husmodersföreningornas riksförbund.

• Sida 150
•  Original

och konditorier till cirka 700 med 4 276 arbetare. Nu angivna siffror torde emellertid i huvudsak åsyfta den krets av bagerier i städer och industrisam- liällen, som omfattats av organisationsrörelsen inom facket. Utom denna står tydligen ett stort antal smärre bagerier, särskilt på landsbygden, vilka emel- lertid på grund av sin merendels ringa storlek och icke ovanliga anknytning antingen till husligt arbete eller till annan yrkesrörelse (kafé, handel o. d.) lätt undandraga sig statistisk observation. Däri torde ligga en huvudanled- ning till de växlande uppskattningar man kommit till vid tidigare undersök— ningar. Medan i arbetstidskommitténs betänkande (1 sid. 35) antalet bage- rier och konditorier år 1916 uppskattades till 4 795, uppgivas i Kungl. Maj:ts proposition 1923 nr 88 (sid. 37) antalet yrkes- och familjebagerier 1922 till sammanlagt 3 355 med 7 968 arbetare och biträden. Vid den i det föregående (sid. 24) omnämnda bearbetningen av riksförsäkringsanstaltens arbetsgivare— 1'egister ha redovisats tillhopa 2 561 bagerier o. d. arbetsställen eller mindre än hälften av de till förevarande undersökning redovisade. Såsom framhållits i annat sammanhang (sid. 29), torde dock denna differens till större delen bero därpå, att i riksförsäkringsanstaltens statistik merendels lämnats å sido sådana bagerier. vilka bedrivas av innehavaren antingen ensam eller i för- ening med familjemedlemmarna, vilka båda grupper av arbetande ej äro att anse som arbetare i olycksfallsförsäkringslagens mening.

Med hänsyn till att de vid förevarande undersökning insamlade primärupp- gifterna synas vara. avsevärt fullständigare än de, som tidigare förefunnits i vårt land, har det ansetts lämpligt att underkasta desamma en något vidlyf— tigare bearbetning i syfte att därigenom närmare belysa företagstyper och driftsformer inom denna stora och betydelsefulla hantering.

Återvänder man till den förut omnämnda tablån, framgår det, att av samt- liga redovisade bagerier något över hälften (56 %) voro belägna i städer och stadsliknande samhällen och 44 % å den egentliga landsbygden. Av de i rörelsen arbetande personerna kommo däremot nära tre fjärdedelar på stads- orterna. Relationstalen ge också vid handen, att företagens genomsnittsstorlek är minst inom jordbrukskommunerna för att sedan successivt stiga och nå sitt maximum i de största städerna. De större och mera fabriksmässigt drivna yrkesföretagen äro ju också, som senare skall påvisas, i allmänhet belägna i större och medelstora städer.

Relationen mellan antalet bagerier, resp. i dessa arbetande personer och folk- mängden belyses för de två största städerna och övriga orter av nedanstående översikt:

i Stock- _Göte- holm ; borg

nr.Övr. st. Köp. 0. Om. över Mindre munici- Indu— Jord- 10 000 städer palsam—

. Hela stri- bruks- riket

socknar socknar

* inv. hällen & På. 1000 inv. komåföretag 1.1 0.8 1.2 2.4 * 2.2 0.9 0.5 . 1.0 l följande antal personer l 7.9 8.3 7.5 _ 10.7 1 7.9 2.2 1.1 4.0

På varje tusental invånare kommo sålunda i genomsnitt 1 bageri och 4 med brödtillverkning arbetande personer. De högsta. frekvenstalen företer gruppen mindre städer och de lägsta den rena landsbygden. Skillnaden mellan stä— dernas (inkl. andra stadssamhäll—ens) och landsbygdens relationstal är, som synes, väsentligt större i fråga om personerna än beträffande företagen.

Antalet bagerier och däri sysselsatta personer i de olika lä n e n anges även itab. A resp. B. Bagerinäringen synes, om hänsyn tages till de arbetande per- sonerna, ha den största relativa omfattningen i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län.

• Sida 151
•  Original

Antal Därav företag, varest i rörelsen sysselsattes företag *"" ** |

Län, landsdelar engast * dessgtom dess- dessutom endast

., — inne avare an ra särskilt särskilt

OCh ortsbrnpper abso- per jämte make! familje- t'äiiiiltlc- anställda anställda

1 t 1000 (maka) ! medlem- 3 folk bageri- bageri-

u inv. och barn | mar arbetare1 arbetare1 Stockholms stad och län . . 707 1.0 79 11 46 451 120 Uppsala » . . 100 0.7 10 6 8 66 10 Södermanlands » . . 122 0.6 28 2 13 69 10 Ostergötlands > 249 0.8 34 7 32 146 30 Jönköpings ) . . 286 1.2 61 14 69 132 10 Kronobergs » . i 143 0.9 50 | 5 29 54 5 Kalmar » 1 202 0.9 58 ' 12 33 89 10 Gotlands » 24 0.4 3 1 — 1 19 1 Blekinge » 164 1.1 62 11 16 61 14 Kristianstads » 314 1.3 114 I 15 53 121 11 Malmöhus » 560 1.1 103 * 30 62 322 43 Hallands » 143 1.0 47 12 24 55 5 Göteborgs och Bohus » 338 0.8 38 15 20 214 51 Alvsborgs » 218 0.7 42 18 25 115 18 j Skaraborgs > 196 0.8 52 8 43 84 9 Värmlands » 183 0.7 4h 11 36 81 9 Orebro » . . 152 0.7 21 6 21 88 16 Västmanlands ) . . 4 147 0.9 20 9 23 88 7 ¹ Kopparbergs » .1 237 0.9 51 11 21 126 28 Gävleborgs » 279 1.0 96 5 ' 15 135 28 ] Västernorrlands » 388 1.4 198 13 32 111 34 Jämtlands » 143 1.0 69 8 12 46 8 Västerbottens » 198 1.0 73 9 19 86 11 Norrbottens » 282 1.5 103 15 22 111 31 ; Mellersta Sverige ..... 3210 0.8 589 136 423 1 751 311 . Södra Sverige ...... 1038 1.2 279 56 131 504 68 ¹ Norra Sverige ...... 1 527 1.2 590 61 121 615 140 . antal 5775 1.0 1458 258 675 2870 519 Hem "katt % 100.0 _ 25.2 4.4 1 11.7 49.7 9.0 = Stockholm ........ 467 1.1 34 4 1 21 308 100 ' Göteborg ......... 181 0.8 6 5 . 1 127 42

Ovriga städer med över 1 ; 10 000 inv ........ 1 020 1.2 93 36 i 49 739 103 Mindre städer ...... 871 2.4 119 31 ! 80 571 70 ' Köpingar och municipalsam- '

hällen ......... 696 2.2 168 29 i 80 350 69 Industrisocknar ..... 1 309 0.9 454 59 ; 216 490 90 Jordbrukssocknar ..... 1 231 0.5 584 89 * 228 285 45

Olika typer av företag. Med hänsyn till de olika kategorier av personer, som sysselsättes i bageriindustrien, kan man, såsom skett å. tab. A, uppdela före- tagen i fem visserligen i varandra gradvis övergående huvudtyper. Inom den första gruppen (1) drives rörelsen av innehavaren ensam eller med bistånd av make och hemmaboende barn (s. k. familjebagerier i bagerilagens mening). I nästa kategori (2) deltaga även andra släktingar i arbetet, och i företag av den tredje typen (3) anlitas dessutom innehavarens tjänstefolk. Grupp 4 omfattar sådana företag, där i rörelsen, förutom personer av nu angivna slag,

* Inkl. annan lejd arbetskraft (ntkörare, bntiksbiträden o. d.).

• Sida 152
•  Original

Antal inom .. bageri- eller D a r a v konditori- ,, '" ' ** ' ' . " rörelsen inne- dennes d 9. sär- annan Län, landsdelar sysselsatta hava- make mfl.; tjänste- skilt lcjd ar— och rt 1- personer re, som (maka) . . folk an- bets— , . ⁰ sg upper själv och ålelåe' (hem- ställda kraft | män I??? abso- per delta- hcmma- lem- biträ- bageri- (utkörare 111 t 1 000 ger i varande mar den) arbe- butiks- inv. arbetet barn tare bitr. o.d.) 1 Stockholms stad 0. län 4 571 6.6 586 263 76 138 2 094 1 414 2 500 2071, Uppsala » 553 4.0 91 49 15 39 210 149 321 232: Södermanlands » 627 3.3 107 44 9 41 266 160 280 347. Ostergötlunds » 998 3.2 229 78 30 81 360 220 336 662 Jönköpings » 936 4.1 273 74 39 171 216 163 222 714 - Kronobergs » 409 2.6 133 61 21 62 84 48 113 296 Kalmar » 697 3.0 198 67 37 79 204 112 228 469 Gotlands » 121 2 1 22 20 2 15 37 25 67 54 Blekinge » 591 4.0 133 69 16 49 163 161 281 310 Kristianstads » 940 3.9 312 114 38 121 217 138 347 593; Malmöhus » 2 680 5.4 537 268 109 195 835 736 1 350 1 3301 Hallands » 475 3.2 134 51 27 57 111 95 158 317 Göteborgs o. Bohus » 2 471 5.6 309 132 48 61 1 073 848 1 159 1 312” lvsborgs » 814 2.6 210 79 35 71 214 205 360 454' Skaraborgs » 603 2.4 186 80 24 83 128 102 183 4203 Yärmlands » 668 2.5 161 58 23 85 218 123 214 4541 Orebro » 670 3.0 135 39 21 64 260 151 291 379- Västmanlands » 608 3.6 140 63 26 72 189 118 314 294 Kopparbergs » 824 3.2 204 102 31 96 267 124 421 4031 Gävleborgs » 1 028 3.7 235 147 17 69 364 196 664 364” Västernorrlands » 919 3.4 342 111 24 1 71 209 162 478 441. J ämtlands » 335 2.5 128 41 14 28 75 49 153 182 Västerbottens » 579 3.0 182 62 22 1 30 194 89 287 292 Norrbottens » 776 4.1 236 86 37 1 64 182 171 320 4561 : 1 Mellersta Sverige . . 15 221 4.0 2 914 1 158 433 3 1 119 5 664 3 933 6 746 8 4751 Södra Sverige 4 211 4.7 982 451 163 365 1 215 1 035 1 978 '3 2331 Norra Sverige 4 461 3.4 1 327 549 145 358 1 291 791 2 323 2 1381| H 11 riket %untal 23 893 4 0 5 223 2 158 741 1 842 8 170 5 759 11047 12 8461 e ' % 100.o _ 21.9 9.0 3.1 7.7 34.2 24.1 46.2 ass-_ Män ........ 11 047 3.7 2 497 665 207 109 5 199 2 370 11 047 _, Kvinnor ...... 12 846 4.2 2 726 1 493 . 534 1 733 2 971 3 389 —— 12 846 Stockholm ..... 3 473 7.9 370 156 48 46 1 660 1 193 1 958 1 515 Göteborg ...... 1 896 8.3 163 54 29 8 910 732 891 1 005 Ovriga städer med över 10 000 inv. . . . . 6 141 7.5 954 382 168 283 2 432 1 922 3 050 3 091 Mindre städer 3 818 10.7 813 352 112 446 1 197 898 1 485 2 3333 Köpingar och muni- , _ cipalsamhällen 2 492 7.9 625 261 98 264 819 425 990 1 502 Industrisocknar . . . 3 423 2.2 1 209 475 j 130 446 745 418 1 569 1 851 Jordbrukssocknar . . 2 650 1 .1 1 089 478 ', 156 349 407 171 1 104 1 546

även användas särskilt anställda bageriarbetare, och i bagerier tillhörande grupp 5 består hela den arbetande personalen av dylika.

Man finner av tab. A, att ungefär hälften av samtliga företag tillhör grupp 4 och inemot en tiondel grupp 5. Familjebagerierna utgöra i genomsnitt cirka en fjärdedel av hela antalet. Emellertid ter sig denna fördelning ganska olika. inom större och mindre orter. I de större och medelstora städerna omfatta

• Sida 153
•  Original

de större yrkesbagerierna (grupperna 4 och 5) 80 till 90 procent av hela an- talet, under det att övriga typer äro skäligen svagt representerade. Till typen egentliga familjebagerier höra sålunda i Stockholm blott 34 (7.3 %), i Göte- borg 6 (3.3 %), i Malmö 6 (5.6 %) och i övriga större städer 87 eller 9.5 % av företagen. I de mindre städerna är inslaget av kategorierna 4 och 5 ännu så. pass högt som nära 75 %, men siffran sjunker för övriga stadssamhällen till cirka 60 procent samt för landsbygden till 44—27 %. Å dessa mindre orter äro i stället familjebagerierna anmärkningsvärt starkt företrädda. Till sist— nämnda kategori hör nämligen 1 köpingar och municipalsamhällen cirka en fjärdedel, i industrisocknarna en tredjedel och på. den rena landsbygden inemot hälften av alla bagerier. Även grupp 3 (där tjänstefolk användes i arbetet) är ganska talrikt representerad i landskommunerna.

Övergår man härefter till att undersöka, huru stor del av hela den i bageri— rörelsen arbetande personalen, som utgöres av innehavarna själva, deras familje- medlemmar och tjänstefolk, främmande arbetare o. s. v., lämnas härom när- mare upplysning i tab. B, vari även personalen grupperats på män och kvin— nor. Förutom de egentliga bageriarbetarna redovisas här såsom en grupp för sig all annan lejd arbetskraft, t. ex. utkörare, butikspersonal o. d.

Som tabellen utvisar, utgjordes bland samtliga 23 893 personer cirka. en tredjedel av egentliga bageriarbetare och en fjärdedel av utkörare, butiksperso- nal o. d. Tillsammans utgjorde dessa 13 929 personer eller nära tre femtedelar av totalantalet. För enbart männen stiger siffran till nära 70 % men stannar för kvinnornas del vid cirka. 50 %. Dessa senare bestodo nämligen till relativt stor del (30 %) av innehavarnas anförvanter och hembiträden, inom vilka grup- per endast ett relativt fåtal män voro representerade.

För övrigt åskådliggör tab. B, hurusom inslaget av egentliga bageriarbetare (inkl. »annan lejd arbetskraft») successivt avtager i orter med sjunkande folk- mängd. I samma män stiger de andra gruppernas anpart, främst innehavar- nas egen, men även deras närmaste anhörigas och tjänstefolks. Nämnas må, att medan i Stockholm endast 10.7 % av de arbetande själva voro bageriägare men 82.1 % anställda arbetare (inkl. »annan lejd arbetskraft»), voro motsva- rande tal för jordbrukssocknarna resp. 41.1 och 21.8 %.

Vidare bör uppmärksammas, att av hela antalet i bagerierna sysselsatta per— soner voro ej mindre än 12 846 eller 53.8 % kvinnor. Mest dominerade kvinnorna inom bagerirörelsen i småstäderna och övriga mindre stadssamhällen. Endast i Stockholm uppvisar bagerihanteringen flera män än kvinnor.

Vid den hittills begagnade indelningen av bageriföretagen har man utgått från de olika personalgrupper, som aktivt sysselsättes inom bagerinäringen, och deras ställning till företagaren. Emellertid innehåller primärmateria- let även uppgift om varje företags art, varvid i främsta rummet de tillver— kade varornas beskaffenhet varit bestämmande. Formuläret upptog 6 typer av företag, nämligen a) finbageri, b) grov-, limp- och kakbageri, c) spisbröds- bageri, d) hembageri, e) konditori och f) annan brödtillverkning för avsalu. Klart är emellertid, att dessa 6 grupper kunna uppträda i en mängd kombina- tioner, och såsom senare skall visas, ha ej mindre än 28 olika sådana uppgivits. Av praktiska skäl har det därför varit nödvändigt att ur denna mångfald ut- välja ett någorlunda begränsat antal huvudkategorier av företag (inalles 9). Huru denna gruppering efter tillverkningens huvudsakliga art ter sig, belyses i omstående tablå, vari redovisas antalet företag och personer, som komma på resp. grupper:

• Sida 154
•  Original

1. Företag Personer

|, , , , , ; 1 antal % antal % foilåtrag , * ; 1 1 l 1 1. Finbagerierl ............... 1 823 14.2 2998 4 12.5 ; 3.6 2. Grov-, limp- och kakbagerierl ....... 1 662 11.5 2 114 1 8.9 ; 3.2 3. Fin- och grovbegerier1 ........... i 808 14.0 3224 ; 13.5 * 4.0 4. Spisbrödsbagerier ............. 1 112 1.9 1 401 ; 5.9 12.5 5. Spisbrödsbagerier med övrig bagerirörelse . . 1 419 i 7.3 2968 1 12.4 7.1 [ 6. Hembagerier ............... ' 1200 ! 20.8 2511 1 10.5 2.1 : 7. Konditorier ................ 1_ 756 1 13.1 3360 14.1 4.4 * 8. Konditorier med övrig bagerirörelse. . . . . i 823 14.2 4950 20.7 . 6.0 l 9. Annan brödtillverkning för avsalu ..... 172 3.0 367 1.5 ] 2.1 .

Samtliga 5775 1000 23893 i 1000 ' 4.1 1.

Ser man först på. antalet företag av olika typer, visar tablån, att de 5. k. hembagerierna utgjorde väl en femtedel av samtliga, medan på. gruppen spis- brödsbagerier (med eller utan övrig bagerirörelse) kom inemot en tiondel av hela antalet. Ovriga typer voro, om man bortser från den obetydliga sista gruppen, någorlunda jämnstarkt representerade (11—14 %). Tages däremot hänsyn till personantalet, sjunker hembageriernas andel till c:a en tiondel, under det att spisbrödsbagerier och även 5. k. bageri-konditorier (grupp 8) förete betydligt ökade jämförelsesiffror.

Huru resp. företagsgrupper fördela sig på skilda landsdelar, ävensom på, större och mindre orter, åskådliggöres av tab. C samt, vad de arbetande perso- nerna angår, av tab. D. En mera översiktlig bild av de olika bageritypernas frekvens erhålles av de i följande tablå redovisade relativtalen, vilka erhållits genom att hela antalet företag (resp. personer) inom var och en av de olika ortsgrupperna satts = 100 (resp. 1 000):

Spisbröds- % . . G Fin- bagerier " Kondltoner Annan Fin- "”' och Hem- ' bröd- bage- . bage— rier grov— utan med bage- ] utan med till- rier o d bage- övrig övrig rier övrig övrig verk- ' ' rier bag.- bag.- bag.- bag.- ning rörelse rörelse rörelse rörelse Företag (100) : 1 1 * 1 Stockholm .......... 3 4 3 1 1 1 8 1 10 1 27 12 Göteborg ........... 19 9 28 4 1 6 2 1 13 17 2 Ovriga. städer med över 10000 i 1 1 inv ............. 10 12 18 2 5 14 16 22 1 Mindre städer ......... 13 10 13 2 5 21 21 13 2 Köping-ar o. municipalsamh. . . 12 9 12 2 4 21 20 18 2 Industrisoeknar ........ 14 15 14 2 10 24 8 10 , 3 Jordbrukssocknar ...... . 12 14 14 2 12 30 1 7 6 ' 3 Hela riket 14 12 14 2 1 7 21 *, 13 14 3 Personer (1 000): Stockholm .......... 278 49 21 87 54 28 112 333 38 Göteborg ........... 88 36 148 56 400 4 102 162 4 Ovriga städer med över 10000 inv ............. 66 77 181 34 121 64 166 286 5 Mindre städer ........ 110 100 124 73 68 130 230 153 12 Köpingar o. mnnicipalsumhällen 87 73 128 142 67 129 162 203 I 9 Industrisocknar ........ 149 136 159 19 129 178 82 128 20 ! Jordbrukssocknar ....... 118 141 159 3 154 222 74 77 22 ; Hela riketl 125 89 135 59. 124 105 141 207 15

iva. jämte »annan brödtillverkning».

• Sida 155
•  Original

Tab. C. Bageriföretag av olika typer inom skilda landsdelar och ortsg'rupper.

D ä r a v i ¹ 1 . .. 1 . .. 1 1 ?; ' 4 n a r a. v.. 1 Grupper av företag före— fdfdtai Södra Norra Stocl Göte- städer Min— 013231" läsin- ååå- . tag . Sve—1 Sve- V (, med dre _. ' __ ' Eri/;d & rige 1 rige holm.borg1 över städer ”812531; 52211?" 511035 1 110 000 ,- l 1 inv. ¹ 1 1 1 '1 1 Finbagerier ...... 823 5181 501 225 160.— 351 991 111 86, 187 145 Grovbagerier ...... 662 3191 2131 130 171 16 1221 7 581 191 171 Fin- och grovbagerier . 808 440. 170' 198 12 511 187; 116 851 187 170 Spisbrödsbagerier . . .1 112169 4 39 71 71 18; 17 161 20 27 Spisbrödsbagericrmed öv- 1 , * 1 1 rig bagerirörelse . . . 419! 146 11; 262 3 10. 523 41 30 137 146 Hembagerier ...... 1200 608 1741 418 37 41 1471 185 1461 316 365 Konditorier ...... 756 524 144 88 48 23 162 182 1381108 94 Konditorier med övrig ! bagerirörelse ..... 823 499 234! 00 1.28 31 222 113 1241 126 79 Annan brödtillverkning . 172 87 81 77 55 4 11 19 12' 37 34 Samtli a [antal 5775 3210 1038 1527 467 181 1020 871 . 1309 1231 g 12. . 100.111 55.5 18.0 20.1 8.1 3.1 17.71 15.1 12.0 22.7 21.3 Företag med 1—4 pers. 4382 2266 . 1 1318 238 75 587 564 570 1167 1181 5—9 » 1 076 730 1761 170 160 73 287 2711 1111 131 43 10 0. H. » 3171 214 641 39 69 33 146 36 15 11 7 Företag med särskilt an- & ställda arbetare . . . 2814 1723 4631 62811 360; 156 682 525 3441486 261 därav med 1—4 arb. 2503 1500 4041 590. 284 122 533 504 3261 477 257 5—9 » f 211 147 391 25 52 23 102 141 13 5 2 2

100.11. » 1 100 67 201 13 24 11 47 7. 5 4

Vidstående siffror ge en rätt god föreställning om de särskilda företags- gruppernas förekomst och betydelse å olika orter. I huvudstaden dominera finbagerier och s. k. bageri-konditorier, vilken senare grupp även i övriga större städer är starkt representerad. För Göteborgs vidkommande lägger man särskilt märke till spisbrödstillverkningens framskjutna plats, i det att på. denna kategori (med eller utan »övrig bagerirörelse») kommer närmare hälf- ten av hela bageripersonalen. Den fabriksmässiga spisbrödstillverkningen spe— lar ju också en betydande roll i denna stad, ehuru den är koncentrerad på ett fåtal större företag. I småstäder och smärre stadssamhällen synes konditori— rörelsen vara rätt så utvecklad, under det att å landsbygden hembagerierna äro den vanligast förekommande typen.

En gruppering av företagen efter såväl deras art som den sysselsatta perso- nalens sociala fördelning får det utseende, som tab. E (sid. 157) utvisar. Här- med bör jämföras tab. F (sid. 158), vilken åskådliggör motsvarande fördelning av personerna. Man finner härav bland annat, att inslaget av främmande arbe- lare är störst inom spisbrödstillverkningen, där sådana utgöra mer än nio tion- delar av samtliga arbetande, och _ som var att vänta — förhållandevis minst inom gruppen hembagerier, varest den arbetande personalen till mer än hälften består av ägarna själva och deras familjer. Anmärkningsvärt är också kvin- nornas dominerande antal inom sistnämnda kategori (cirka 80 / )

Då utredningens syftemål delvis varit att söka klarlägga i vilka former och kombinationer bageri- och konditorirörelse bedrives, torde det här vara på sin plats att något närmare specificera och »renodla» alla de typer, som faktiskt

• Sida 156
•  Original

Tab. D. Bageripersonal tillhörande olika företagstyper inom skilda lands- delar och ortsgrupper.

1 Däravi

Öv- 1 Antal riga. .. .. M 1- .. , .. . . I d - d-. Grupper ” företag forc— lefsta Södra Ixorra Stock- Göte- stader Mm' 0.Kå£1- sitriTf hällre-1 tag Sve- give; avel; holm borg Pveå &?” nicip.- sock- sock- rige g g 13000 8 samh. nar nar 1 lllV. 1 1. Finbagerier ...... 2 998 2 110 204 684 966 166 406 419 218 510 3131 Grovbagerier ...... 2 114 1 151 670 293 170 69 471 383 183 465 373; Fin- och grovbagerier . . 3 224 1 791 843 590 74 280 1 111 473 319 546 4211 Spisbrödsbagerier . . . . 1401 1 142 35 224 302 106 210 278 354 65 1 Spisbrödsbagerier med . 86 övrig bagerirörelse . . 2968 1 890 112 966 186 759 747 260 168 440 4081 Hembagerier ...... 2 511 1 393 371 747 98 7 393 495 320 609 5891 Konditorier ...... 3 360 2 501 487 372 388 193 1 018 880 403 281 197 Konditorier med övrig bagerirörelse . . 4 950 3 038 1 471 441 1 155 308 1 756 584 505 437 205. Annan brödtillverkning. 367 205 18 144 134 8 29 46 22 70 581

Samtli a 1autal 2389315221 4211 4461 3473 1896 0141 3818 2492 3423 26501 g %. . 1000 63.7 17.6 18.7 14.5 8.0 25.7 16.0 10.4 14.3 11.11

Män ......... 11047 6746 1978 2323 1958 891 3050 1485 990 1569 11041 Kvinnor ........ 12846 8475 2233 2138 1515 1005 3091 23 3 1502 1854 15461

Företag med 1—4 pers. 10 340 5630 1931 2779 636 238 1656 1562 1 401 2542 23051 5—9 » 6 627 4 535 1 061 1 031 1 019 465 1 820 1 677 651 748 2471 10 o. 11. '» 6 926 5 056 1 219 651 1 818 1 193 2 665 579 440 133 98 Företag med särskilt an- 1 1

ställda arbetare . . . 1750311785 2919 2799 3213 1823 5212 2900 1727 1741 887 därav med 1—4 arb. 10877 6894 1812 2171 1357 653 2655 2496 1276 1625 815 5—9 » 2439 1705 452 282 651 281 1141 158 139 45 241 100.11. » 4187 3186 655 346 1205 889 1416 246 312 71 481

uppgivits förekomma. Tidigare har nämnts, att man påträffat ej mindre än 28 olika typer och kombinationer av företag, varvid emellertid hembagerierna, oaktat deras skiftande natur, betraktats som en enhetlig grupp. En systema— tisk sammanställning av de olika driftstyperna ter sig så, som tab. G (sid. 159) utvisar. De olika grupperna ha därvid sammanförts under det nummer, som anger deras plats i den förut använda indelningen på 9 huvudgrupper.

Företagens storleksfördelning (efter antalet arbetande personer och antalet arbetare). I tablån ä sid. 149 ha angivits relationstal, utvisande antalet perso- ncr per företag inom resp. landsdelar och ortsgrupper, varvid genomsnittstalet för hela riket befunnits vara 4.1 personer per företag. Vänder man uppmärk- samheten på. olika typer av företag, framgår deras medelstor-lek av de 5. sid. 154 angivna jämförelsetalen. De' högsta genomsnittstalen förete spisbrödsba— gerierna, som komma upp till 12 a 13 personer per företag, och de därnäst hög— sta bagerikonditorierna med i medeltal 6 personer. De lägsta siffrorna utvisa grupperna hembagerier och företag för annan brödtillverkning, nämligen var- dera drygt 2 personer per arbetsställe.

Dessa medelsiffror kunna emellertid endast ge en mycket ungefärlig upp- fattning om de faktiska storleksförhållandena, ty variationerna äro i verk- ligheten mycket betydande. Nämnas mä endast, att vissa spisbrödsfabri—

• Sida 157
•  Original

Tab. E. Bageriföretagens fördelning efter personalens sociala samman- sättning, tillverkningens art nr. rn.

Därav företag, varest i rörelsen sysselsattes » endast in- ! dessutom dessutom endast Grupper av företag ååå? någa???” andra dessutom särskilt särskilt 0 g 3 mk familje- tjänste- anställda anställda (ååå) medlem— folk bageri- bageri- och barn mar arbetare arbetare Finbagerier ........... 823 181 37 97 438 70 Grovbagerier .......... 662 203 32 64 302 61 Fin- och grovbagerier ...... 808 166 39 66 465 72 Spisbrödsbagcrier ........ 112 21 3 7 46 35 Spisbrödsbagerier med övrig ha- gerirörelso .......... 419 94 6 30 235 54 Hembagerier .......... 1 200 539 79 207 331 44 Konditorier .......... 756 114 21 110 442 69 Konditorier med övrig bageri— l rörelse ............ 823 69 25 68 576 85 Annan brödtillverkning ..... 172 71 11 26 35 29 . antal 5 775 1 458 253 675 2 870 519 Smthgatz. . 100.0 25.2 4.4 11.7 49.7 9.0 därav med 1—4 personer 4 382 I 450 246 648 1 726 312 (")—9 > 1 076 7 27 932 103 10 o. il. » 317 1 — _— 212 104 Företag med särskilt anställda ar— betare ............ 2 814 — — — 2 305 509 därav med 1—4 arbetare 2503 — — — 2120 383 5—9 » 211 —— — _— ]51 60 10031. » 100 — | _ _ 34 4 66 ker vardera sysselsätta över 300 arbetare. För att erhålla en mera konkret

bild av storleksfördelningen ha företagen grupperats i kategorier, varvid man dels tagit hänsyn till samtliga i rörelsen sysselsatta personer, dels endast till antalet särskilt anställda bageriarbetare (varvid bortsetts från »annan lejd ar- betskraft»). I båda fallen har ansetts lämpligt att stanna vid 3 storlekstyper, nämligen företag med 1—4, 5—9 samt 10 o. fl. personer resp. arbetare. Upp- delningen har i tab. C—F och H—J genomförts för såväl företag som perso- ner. En översikt över storleksgrupperingen ter sig på följande sätt:

Företag # Personer per

antal i % antal % företag

... Samtliga företag ............. 5 775 ] 100.0 23 893 1000 4.1 därav med [ 1—4 personer (3 I) ............ 4382 l 75.9 10 340 43.3 2.4 5—9 » (a 11) ........... 1 076 . 18.6 6 627 27.7 6.2 10 o. tl. » (a, III) ........... 317 5.5 6 926 29.0 21.8

b. Företag med särskilt anställda arbetare . . . l 2814 1000 17503 100.0 6.2

därav med !

1—4 arbetare (b I) ........... , 2503 88.9 10 877 62.1 4.3 5—9 » (b II) .......... 211 7.5 2 439 3.9 11.6 10 0.11. » (b III) .......... * 100 | 3.6 4187 24.0 41.9

• Sida 158
•  Original

Tab. F. Bageripersonalens sammansättning inom olika arter av företag.

Antal D ä r a v inom , _ bageri- . annan el. kon- inne- dennes andra sär— le'd

Grupper uv ditori- 112236” (231122) fa- tlååskte_ skilt arbåts- företag rörelsen ... milj e- an- kraft .. kvin- sjalv och (hem- .. .. man

syssel- deltager hemma- med- biträ- stallda (utko- nor satta i varande leni- den) biggeri- rare,bu- ; per— mar ar etarc tiksbitr. , soner arbetet barn ) 0_ d.) i t i | 1 t' , Finbagerier ....... 1 2 998t| 743 268 108 225 941 713 1 322 1 676 Grovbagerier ....... 2 114 614 302 75 157 590 376 1 164 950 Fin- och grovbagcrier . . 3 224 756 398 126 220 976 7483 1 788 1 436 Spisbrödsbagerier . . . . 1 401 66 36 10 21 1 019 249; 561 840 Spisbrödsbagerier med '. ,

övrig bagerirörelse . . , 2 968 371 217 40 110 1 401 529; 1 973 995; Hembagerier ...... '; 2 511 1 108 329 144 314 359 2571 494 2 017 Konditorier ....... ' 3 360 664 250 91 419 951 985, 1 199 2 161 Konditorier med övrig .

bagerirörelse ..... 4 950 774' 320 134 333 1 823 1 566 2 462 2 488 Annan brödtillverkning . 367 127 38 13 43 110 3 : 84 283

qamtli a antal 23 893 5223 2158 741 1 842 8 170 5 759 11 047 12 846

* g % . . 1001) 21.9 9.0 3.1 7.7 34.2 24.1 46.2 53.8

därav med 1—4 personer 10 340 3 965 1 380 497 1 111 2 022 1 365 3 651 6 659 5—9 » 6 627 1 027 630 206 578 2 331 1 855 3 349 3 278 10 o. 11. » 6 926 231 148 38 153 3 817 2 539, 4 047 2 879 1 Företag med särskilt an- t . ställda arbetare . . . . 17 503 2 281 920 263 858 8 170 5 011 9 093 8 410; därav med 1—4 arbetare 10 877 2 090 849 244 774 4 237 2 683. 5 179 5 698.

5—9 » f 2 439 155 58 10 59 1 292 8651 1 525 9141 10 0.11. » 1 4187 36 13; 9 25 2 641 1 463: 2 389 1 798

Av tablån & föregående sida framgår, att särskilt anställda bageriarbetare förefunnos vid inalles 2 814 företag med 17 503 sysselsatta personer, motsva— rande resp. 48.7 och 73.3 % av hela antalet. Av dessa företag utgjorde de med högst 4 arbetare nära nio tiondelar. För övrigt bör uppmärksammas, att före— tag av den högsta storlekstypen, vilka utgjorde blott några få procent av totala antalet arbetsställen, dock sysselsatte närmare en tredjedel (vid b-gruppen en fjärdedel) av personantalet.

I vilken omfattning resp. storlekstyper av företag förefinnas inom olika landsdelar och ortsgrupper, åskådliggöres i tab. C och D. Belysande äro även relativtalen i tablån å nästa sida, vilka på, ett översiktligt sätt angiva de tre stor— lekskategoriernas förekomst inom större och mindre orter. Nämnas må, att hela antalet företag inom var och en av ortsgrupperna antagits vara = 100, under det att personantalet betecknats med siffran 1 000. Detta gäller såväl samt— liga företag (grupp a) som dem med särskilt anställda bageriarbetare (grupp 10)-

Denna sammanställning erbjuder rätt mycket av intresse. Ser man först på talen för samtliga företag (grupp a), framgår, hurusom de större företagen (grupperna aII och am) bli allt svagare företrädda, i samma mån orternas folk- mängd sjunker. Företag med minst 10 sysselsatta utgöra sålunda på landsbyg— den endast c:a 1 % av samtliga, och tages hänsyn till personerna, blir deras andel ännu obetydligare. I de två folkrikaste städerna representerar äter denna kategori 15 till 18 % av företagen och mer än hälften av personerna. För övrigt faller det i ögonen, att storbagerier (särskilt spisbrödsfabriker) spela större

• Sida 159
•  Original

Antal företag, resp. personer tillhörande olika slag av bagerier.

wvvvvvmqmvvvuvvuvv—vqu—vOJvN-un—

Företagens beteckning:

Finbageri + rannan brödtillverkning för avsalu» .............. . Grov-, limp- och kakbageri ........................ Grovbageri + »annan brödtillverkning» . Finbageri + grovbageri .......................... Finbageri + grovbageri + innnan brödtillverkning» ............. . Spisbrödsbagcri ............................. Spisbrödsbageri + iinbageri ........................

Spisbrödsbageri + grovhageri ....................... Spisbrödsbageri + grovbageri + wannan brödtillverkning» .......... Spisbrödsbageri + iinbageri + grovbageri .................. Spisbrödsbageri + finbagcri + grovbageri + »annan brödtillverkning» ..... Spisbrödsbageri + finbageri + grovbageri + konditori ............ Spisbrödsbageri + iinbageri + grovbageri + konditori -|- >annan brödtillverkning» Spisbrödsbageri + flnbageri + konditori .................. Spisbrödsbageri + finbageri + konditori + )annan brödtillverkning» Spisbrödsbageri + grovbageri + konditori Spisbrödsbageri + »annan brödtillverkning» ................ . Hembageri . Konditori ................................ . Konditori + finbageri Konditori + Hubageri + )annan brödtillverkning» Konditori + grovbageri + )annan brödtillverkning) ............. Konditori + iinbageri + grovbagcri Konditori + tinbageri + grovbageri + >annan brödtillverkning» Konditori + »annan brödtillverkning» ................... . Annan brödtillverkning för avsalu

Tillhopa

. Finbageri ................................ ;

Spisbrödsbageri + iinhageri + wannan brödtillverkning» ........... ,

l

1 1 ,1

A n t a 1 f. före- per— ;' tag soner 1 718 2 634 105 364 640 2 045 22 69 761 3 032; 47 192: 112 1 401- 32 95

1 2 63 246 10 51 215 948 34 167 47 1 385 10 47

1 5 1 1 2 3 3 18

1 200 2 511 756 3 360 425 2 068 9 37 4 16 331 2 546 30 197

' 24 86 172 367 5 775 23 893

roll i Göteborg än i Stockholm; förstnämnda stad är den enda, där småföre— tagen icke uppgå till hälften av hela antalet. I landsbygdssamhällena utgöra dessa, som synes, nio tiondelar eller mera.

I fråga om företagen med egentliga bageriarbetare (grupp b) torde upp— märksammas, att även i de största orterna endast en mindre del av dem hade

; Samtliga företag (a) Foretag mååestiäk731amtauda

[ Företag (100) Personer (1000) Företag (100) Personer (1000)

1 a I a 113115I a I aII ”531 b ] bII bllål b I! bli 111131

'1—4 5—9 0 & 1—4 5—9 0 11 1—4 5—9 0 11 1—4 5—9 0 tl

lpers. pers. pers: pers. pers. pers.. arb. arb. ari): arb. arb. arb: Stockholm ...... 1 51 34 15 183 293 524 79 14 7 422 203 375 Göteborg ....... | 42 40 18 126 245 629 78 15 7 358 154 488 Ovriga städer m. över'

10000 inv ...... ! 58 28 14 270 296 434 78 15 7 509 219 272 Mindre städer . 1 65 31 4 409 439 152 96 3 1 861 54 85 Köp. 0. mnnicipalsamh. | 82 16 2 562 261 177 95 4 1 739 80 181 Industrisocknar . . . . | 89 10 1 743 218 39 98 1 1 933 26 41 1 Jordbrukssocknar . . . 1 96 3 1 870 93 37 98 1 1 919 27 54 i

Hela riket 1 76 19 5 433 277 290 89 7 4 621 139 240

• Sida 160
•  Original

mer än 4 särskilt anställda arbetare, nämligen i de större städerna c:a en femte— del av företagen, i småstäderna (och övriga stadssamhällen) 4 a 5 % och å landsbygden blott 2 %. Över 10 arbetare hade i de större städerna i genomsnitt cirka 7 % av företagen men å de smärre orterna ej mer än 1 %.

En uppdelning av företagen efter personalens (resp. arbetarnas) såväl an— tal som sociala härkomst har utförts i tab. E, och samma gruppering med av— seende på personerna återfinnes i tab. F. De här angivna talen bekräfta det i och för sig naturliga förhållandet, att de större bagerierna övervägande voro företag med fackarbetare. Bland bagerier utan särskilt anställda bageriarbe— tare hade endast 42 mer än 4 och 1 över 10 arbetande personer. Detta förhål- lande belyses också av de i följande sammanställning meddelade relativtalen:

; Företag med särskilt : Samtliga företag (3) anställda bageri- 1 arbetare (b) Företag, varest i rörelsen sysselsattes MI ' ” 1 a. 1 a Il 31131 b I b 11 11110” 1 1—4 5—9 0 fl 1—4 5—9 0 & 1 pers. pers. p'ers'. arb. arb. arb.. ; 1 1. Endast inneh. jämte make (maka) och barn . . 99 ; 1 — — —- — = 2. Dessutom andra familjemedlemmar ...... 97 1 3 —— — — —- 3. Dessutom tjänstefolk ............. 96 1 4 — — — — 4. Dessutom särsk. anställda bageriarbetare . . . . 60 33 7 92 7 1 5. Endast särsk. anställda bageriarbetare ..... 60 20 20 75 12 13 Samtliga företag 76 19 5 89 7 4

Siffrorna ha erhållits genom att sätta hela antalet företag (resp. företag med särskilt anställda bageriarbetare) inom var och en av grupperna 1——5 lika med 100. Storleksskillnaden mellan »arbetarföretagen» (grupperna 4 och 5) och övriga framträder skarpt i dessa siffror. På motsvarande sätt kunna jämförelsetal även framräknas för de olika personalgrupperna, såsom skett här nedan (totalantalet inom varje grupp = 1 000): '

1 Företag med särskilt 1 Samtliga företag (3) anställda bageri— 1 arbetare (b) aI1aIl aIII bl bII bIII ! 1. Innehavare, som själv deltager i arbetet . . . . 759 197 ' 44 916 68 16 1 2. Dennes make (maka) och barn ........ 639 292 69 923 63 14 * 3. Andra familjemedlemmar ........... 671 278 51 928 38 34 1 4. Tjänstefolk (hembiträden) .......... 603 314 83 902 69 29 ; 5. Särskilt anställda. bageriarbetare ....... 248 285 467 519 158 323 ; 6. Annan lejd arbetskraft ............ 237 322 441 535 173 292 1 Samtliga 433 277 290 621 139 240 1 därav mån 331 303 366 569 168 263 kvinnor 521 255 | 224 677 | 109 214

Ett studium av denna tablå ger vid handen, att bageriägarna själva liksom deras anförvanter och hembiträden endast i mindre utsträckning deltaga i ar- betet uti de större företagen. Familjens och hembiträdenas arbetskraft utnytt- jas företrädesvis vid företag med högst 4 personer (resp. arbetare). Dock sys- selsättas vid småföretagen även ett avsevärt antal egentliga bageriarbetare.

• Sida 161
•  Original

nämligen cirka 25 %, om hänsyn tages till samtliga företag, och över 50 %, därest endast b-företagen medräknas. Man lägger vidare märke till, att den kvinn- liga arbetskraften i betydligt högre grad än den manliga är knuten vid de smärre bagerierna.

3. Bagerilagens och åttatimmarslagens verkningar inom bagerinäringen.

Arbetstidens reglering inom bagerinäringen. För bagerirörelse, som bedrives i något större skala (med minst 5 arbetare, medlem av arbetsgivarens familj häri icke inräknad), gäller lagen av den 22 juni 1923 om arbetstidens begräns— ning till 48 timmar i veckan. Större räckvidd och betydelse har. vad beträffar här ifrågavarande» arbetsområde, den samma dag utfärdade lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri— och konditoriar— bete, vilken förbjuder tillverkning för avsalu av bageri- och konditorivaror å. sön- och helgdag eller å tid mellan kl. 8 e. m. och 6 f. m. å söckendag. Härvid gälla dock vissa undantag, av vilka de viktigaste innebära, att tillverkning av konditorivaror får utföras å sön- och helgdagar under högst 3 timma-r,1 att uppeldning och deggörning får börja kl. 4 f. m. samt. att spisbrödstillverkning i Vissa fall får pågå till kl. 10 a 12 e. m.

Bagerilagens tillämpning vid yrkesföretagen. Enligt % 1 av ifrågavarande lag äger densamma icke tillämpning på rörelse, som bedrives utan biträde av annan än make och hemmavarande barn. Enligt till förevarande utredning in— komna uppgifter tillämpades dock bagerilagen vid 152 (10.4 %) dylika familje— bagerier, vilka, som förut nämnts, utgjorde tillhopa 1 458 med 2 197 däri ar- betande personer. Beträffande de lagen underställda 4 317 företagen ha. upp- gifter om lagens tillämpning erhållits för inalles 3 774 företag, vilket motsva- rar 87 % av hela det antal, för vilket lagen skulle gälla. Beträffande dessa företag har bagerilagen av de uppgiftslämnande myndigheterna förklarats äga tillämpning i 2 154 fall (57 %), under det att övriga 1 620 företag (43 %) upp— givits arbeta oberoende av lagens bestämmelser. 1 vilken omfattning lagen uppgivits reglera arbetsförhållandena för företag inom skilda landsdelar och ortsgrupper samt för olika driftstyper och storlekskategorier av företag, åskåd— liggöres närmare av tab. H.

Såsom talen i tabellens näst sista kolumn utvisa, har kunskap om, huruvida lagen tillämpas eller ej, lättare kunnat erhållas beträffande de större städerna än för smärre orter, särskilt å landsbygden. Att döma av relativtalen i tabel— lens sista kolumn synas liknande tendenser göra sig gällande i fråga om lagens iakttagande, vilket ju ock är naturligt, då i de större samhällena kontrollmöj- ligheterna äro större och organisationsförhållandena på båda sidor bättre ut- vecklade.

Enligt gällande riksavtal mellan Sveriges bageriidkareförening och Svenska livsmedelsarbetareförbundet, liksom i det mellan Stockholms bageriindustriför— ening och sistnämnda förbund ingångna kollektivavtalet, förplikta sig nämnda organisationer att icke blott själva noga iakttaga avtalet, vilket föreskriver en arbetsvecka av 48 timmar, förlagda enligt bagerilagens föreskrifter, utan även tillhålla sina avdelningar och medlemmar att ställa sig detsamma till ovillkorlig

1 Till utredningen har meddelats, att i vissa landsdelar även wienerbröd tillverkas på. söndagen enär dylika, enligt utslag av hovrätten över Skåne och Blekinge samt Göta. hovrätt, skulle vara att anse som konditorivaror. Enligt yrkesinspektionens uppfattning borde däremot Wienerbröd betraktas såsom bagerivaror, varför en viss osäkerhet synes råda rörande bagerilagens rätta mening i detta avseende.

11—253847

• Sida 162
•  Original

Tab. H. Bageriföretagens fördelning med hänsyn till bagerilagens tillämp- ning (vid företag underställda ifrågavarande lag).1

Antal Därav företag, vid vilka företag, enligt uppgift bagerilagen u Landsdelar, ortsgrupper och företag ååå; icke . i % av bageri- tilläm- tilläm- el _upp- a+b

lagen pas (a) pas (b) givet Mellersta Sverige .............. 2 621 1 357 986 278 58 Södra Sverige ................ 759 377 264 118 59 Norra Sverige ................ 93 420 370 147 53 Stockholm ................. 433 395 31 7 93 Göteborg .................. 175 107 68 — 61 Ovriga städer med över 10000 inv ...... - 927 617 268 42 70 Mindre städer ................ 752 387 283 82 58 Köpingar och municipalsnmhällen ....... 528 223 233 72 49 Industrisocknar ............... 855 278 403 174 41 Jordbrukssocknar .............. 647 147 334 166 31

4 317 2 154 1 62.0 543 57 1000 499 37'5 12'6 -—

Finbagerier ................ 642 364 203 75 64 Grovbagerier ................ 459 210 160 89 57 Fin- och grovbagerier ............ 642 335 223 84 60 Spisbrödsbagerier .............. 91 59 24 8 71 Spisbrödsbagerier med övrig bagerirörclse . . . 325 179 97 49 65 Hembagerier ................ 661 191 363 107 34 Konditorier ................. 642 288 280 74 51 Konditorier med övrig bagerirörelse ...... 754 487 227 40 68 Annan brödtillverkning ............ 101 41 43 17 49 Företag med 1—4 personer .......... 2 932 1 103 1 376 453 44 5—9 » .......... 1 069 760 230 79 77

100.11. » . . . ....... 316 291 14 11 95

Företag med särskilt anställda arbetare . . . . 2814 1807 656 351 73 därav med 1—4 arbetare .......... 2503 1517 639 347 70 5—9 » .......... 211 195 14 2 93 10 o. 11. >> .......... 100 95 3 2 97

efterrättelse. Anmärkningsvärt är emellertid, att av de bagerier o. d., som varit skyldiga. tillämpa lagen, enh'gt vederbörande myndigheters uppfattning unge- fär två. femtedelar ej följa dess bestämmelser om arbetstidens begränsning och förläggning. Vanligen är det här fråga om hembagerier, men bland ifrågava- rande företag uppgivas dock ingå 656 med särskilt anställda bageriarbetare. Föreliggande uppgifter tyda emellertid på, att de organiserade bageriarbetarna utgöra föga över hälften av hela antalet egentliga bageriarbetare i vårt land. Att en social lag skulle åsidosättas i så stor utsträckning, som nu anförda siffror ge vid handen, synes till god del sammanhänga med svårigheterna att ur de i varandra gradvis övergående företagstyperna urskilja de från lagen undantagna hembagerierna. Några exempel skola förtydliga härvid mötande svårigheter. Bedriver en kvinna brödtillverkning till avsalu med hjälp av

' Från bagerilagen äro undantagna 1458 s. k. familjebagerier, av vilka emellertid 152 uppgivits ha. arbetstidsförhållandena reglerade i enlighet med lagens bestämmelser.

• Sida 163
•  Original

sina döttrar, är det fråga om ett familjebageri i lagens mening. Men dör mo- dem och systrarna fortsätta rörelsen som kompanjoner, synes bageriet däri- genom utan vidare komma att falla under lagen, och detsamma gäller, om på grund av sjukdom eller rörelsens ökade omfattning familjens hembiträde tages i anspråk vid brödtillverkningen.

Vid bedömande av de i det följande meddelade uppgifterna om de verknin— gar bagerilagen (i förening med åttatimmarslagen) medfört för den svenska bagerirörelsen, bör sålunda framhållas, att av hithörande omkring 5 800 före- tag cirka 1 500 i egenskap av s. k. familjebagerier äro undantagna från lagen och att av de övriga cirka 4 300 ej ens 2/3 torde tillämpa densamma. Enär till sistnämnda grupp hör det övervägande flertalet större bagerier, torde emeller- tid bagerilagen kunna anses tillämpas beträffande c:a 2/3 av samtliga inom ba- gerirörelsen arbetande personer (c:a 24 000) och beträffande c:a 3/4 av särskilt anställda bageriarbetare, brödutkörare, butiksbiträden 0. d. (c:a 14 000).

Bagerilagens verkningar beträffande större mjukbrödsbagerier. Övergår man därefter till att med ledning av svaren å form. 4 och övrigt tillgängligt ma- terial undersöka, vilka verkningar i tekniskt och ekonomiskt avseende bageri- lagen (i förening med åttatimmarslagen) utövat inom bagerinäringen, synes det lämpligast att börja med de mera fabriksmässigt drivna företagen (med över 10 arbetare). Här synes nattarbetets avskaffande i förening med arbets- tidens begränsning till 8 timmar per dag flerstädes ha nödvändiggjort en rätt avsevärd utökning av arbetarantalet. Att sådan ökning ofta ägt rum, meddela 4 yrkesinspektörer, av vilka inspektören för andra distriktet på tal härom anfört följande:

»Bagerilagens bestämmelser om arbetets början efter viss tid på morgonen med- förde omedelbart efter lagens ikraftträdande, att bagerierna, i förhållande till stor- lek och omsättning, måste öka sin personal; finbagerierna för att kunna snarast möjligt på dagen förse kunderna med färskt bröd, spisbrödsfabrikerna för att med den förkortade arbetstiden kunna vidmakthålla produktionen. En sådan utökning av personal visade sig i synnerhet nödvändig för de finbagerier, som för transport av brödet voro beroende av båt- eller tåglägenheter, samt de, som vore belägna i ut— kanten av större samhällen och som måste tillhandahålla färskt bröd till kunder vid samma tid som centralt belägna bagerier.»

Av de uppgiftslämnande arbetsgivare, som inneha större bagerier (inalles 38), uppge 19, att man efter lagens genomförande såg sig nödsakad att anställa flera arbetare. I en del fall anges ökningens storlek, varvid uppgifterna i regel hålla sig mellan 10 och 15 %. Någon belysande statistik föreligger icke i vi- dare mån än för de 32 bagerier, som äro representerade i undersökningen om åttatimmarslagens verkningar, vid vilka medelantalet anställda uppgivits till 844 år 1919 och 853 år 1924 eller resp. 26 och 27 per företag. Ökningen var sålunda obetydlig, men ovisst är, i vad mån härvid även spelat in nedgång i omsättningen.

Den förnämsta anledningen till ökning av antalet arbetare förklaras i all- mänhet vara den f o r e e r i n g av bageriarbetet under morgontimmarna, som blev en nödvändig följd av, att den egentliga bakningen fick börja först kl. 6 f. m. Att snarast möjligt kunna tillgodose konsumenternas behov av färskt bröd förutsatte givetvis ett ytterst intensivt arbete under dagens första timmar, vil- ket i många fall uppges ha fört med sig ett nervöst jäkt och störande inverkat på arbetets gång och resultat. Härtill kommer, att man flerstädes icke kunnat till fullo utnyttja arbetskraft och maskiner under den återstående tiden. Av yrkesinspektörerna betona 5 nämnda olägenheter. Inspektören för femte distrik- tet yttrar:

• Sida 164
•  Original

»Arbetstekniskt sett äger under dagens första arbetstimmar en stark forcering rum, ofördelaktigt inverkande på i synnerhet de ömtåligare brödsorternas egenska- per. Brödet får i allmänhet icke tid att svalna tillräckligt länge före emballeringen, och fara i synnerhet de finare brödslagen härav illa. Vad arbetstiden beträffar, så finnes vanligtvis icke sysselsättning under den sista eller ibland de två sista ar- betstimmarna eller delar därav, beroende på den ovan uppgivna, nödvändiga force- ringen under arbetsdagens första del.»

Inspektören för sjätte distriktet skriver:

»Såsom en bestämd olägenhet har i flera fall framhållits, att bagerilagens nuva- rande form bidrager att onödigtvis fördyra brödet. Då nämligen det huvudsakliga baket för dagens behov är avslutat, äro tillfälliga oregelbundna beställningar icke tillräckliga för ett ekonomiskt utnyttjande av maskiner och ugnar under resten av dagen, det vill säga från ungefär klockan 1 ä 2 e. m. Företagens fasta omkostnader måste således fördelas på den produktion, som kan medhinnas från den tidigast till— låtna timmen på morgonen och under förmiddagen.»

Inspektören för åttonde distriktet anser, att särskilt det konditoriarbete, som bedrives under de av lagen medgivna tre söndagstimmarna, blir lidande genom dylik forcering.

Bland de större företagarna uppge inalles 23, att bageriarbetet efter lagens införande måste forceras till skada för produkten. Häri instämmer Stockholms bageriindustriförening.

Till följd av morgonarbetets forcering synes åtgången av jä s m e del vid åtskilliga företag ha blivit betydligt ökad. Från Stockholms bageriindustri- förening samt 28 större yrkesbagerier och ett par kooperativa bageriföretag meddelas sålunda, att brödtillverkningen numera kräver avsevärt mera jäst än tidigare, i vissa fall upp till 50 a 100 % mera. För övrigt uppger man sig på vissa håll ha övergått till d y r a r e mj ö l s 0 r t e r (amerikanskt mjöl). Ökad åtgång av 5 m ö r, s 0 e ker o. d. ingredienser har i en del fall också förekommit, men är det ovisst, om här icke kvalitetsförändringar hos produk- ten spelat huvudrollen.

Stegrad bränsleåtgång omnämnes av flera företagare, men härvid synes utvidgning av ugnar och maskinella anordningar ha haft sin stora betydelse. För att såvitt möjligt söka hålla produktionen uppe under de nya arbetstids- förhållandena har man nämligen mångenstädes genomfört t e k n i s k a f ö r- b ä t t ri n g a r av olika slag vid tillverkningen.

Härom yttrar yrkesinspektören för andra distriktet:

»Efter hand vidtog en del mera kapitalstarka bagerier förbättringar av de tek- niska hjälpmedlen genom anskaffande av moderna arbetsmaskiner och särskilt genom modernisering av ugnarna, varefter de, vid samma produktion, åter kunde minska personalen. Visserligen har även vid många av dessa bagerier personalantalet åter ökats, men detta på grund av ökad produktion och avsättning.»

Ytterligare 3 yrkesinspektörer meddela, att en del bageriägare anskaffat effektivare tekniska hjälpmedel vid driften. Av de kooperativa bagerierna uppge 2, att dylika moderniseringar vidtagits, och detsamma gäller 11 bland de större yrkesbagerierna. I främsta rummet synes man ha utvidgat och förbätt- rat ugnsanordningarna, vidare anskaffat effektivare och mera arbetsbesparande maskiner, särskilda kylrum och jäsrum, rymligare arbetslokaler o. s. v. Tack vare dessa förbättringar har ökningen av arbetsstyrkan i en del fall kunnat betydligt begränsas och brödets gamla beskaffenhet bibehållas.

Emellertid framhålles från åtskilliga håll, att den forcerade tillverkningen i förening med den ökade jästförbrukningen haft en menlig inverkan på de

• Sida 165
•  Original

framställda v a r o r n a s k v a li t e t, särskilt beträffande de finare brödsor- terna. Härtill kommer, att varorna i stor utsträckning måste nedpackas varma och därför lätt skadas vid emballering och transporter. Brödet förklaras ofta. bli degigt, »kladdigt» eller på annat sätt otillfredsställande. Olägenheter av ifrågavarande slag omnämnas av 3 yrkesinspektörer samt 24 större yrkesut- övare. »För ett välsmakande och välbehandlat bröd», säger en företagare i Stockholm, >>är tiden för tillverkningen för knapp numera. Konkurrensen ford- rar, att brödet levereras så tidigt som möjligt.» Endast i ett par undantags- fall uppges från arbetsgivarhåll, att varorna icke undergått någon försämring.

Hittills omnämnda olägenheter avse huvudsakligen ti l 1 v e r k n i n g e 11 av bageriprodukter. Men dessutom anses lagen ha medfört betydande svårigheter även beträffande di s t r i b u e r i n g e n av de färdiga varorna. Tidigare kun- de brödet i allmänhet utköras på en gång, men numera måste detta ske i flera småposter för att såvitt möjligt undvika försening. Detta i sin tur har nöd- vändiggjort anställande av mera personal för utkörningen samt anskaffande av flera och större fordon (bilar). Härom yttra sig 4 yrkesinspektörer på ett sätt, som belyses av bifogade utdrag ur yttrandet från inspektören i fjärde distriktet: »Utkörningen av brödet måste numera ske två gånger dagligen för att i någorlunda tid kunna tillhandahålla frukostbröd, s. k. franskbröd. Övriga brödsorter bli ej färdiga förrän fram på förmiddagen och måste köras ut till kunderna särskilt.» Av de uppgiftslämnande kooperativa bagerierna säga sig 2 ha fått vidkännas höjda distributionskostnader i likhet med 19 av yrkesbage- rierna. En företagare i huvudstaden anför på denna punkt: »Därigenom att brödet blir så sent färdigt, ställa sig även distributionskostnaderna avsevärt högre, ty vad som kunde levereras på en gång, får nu levereras under tre och fyra gånger, allt efter som brödet blir färdigt, varigenom uppstår en merkost- nad av minst 25 %.» _

Av vad som nu anförts rörande bagerilagens verkningar ur ekonomisk och arbetsteknisk synpunkt vid de större yrkesbagerierna framgår, att dessa enligt företagarnas uppfattning samverkat till en avsevärd s t e g r i n g a v (1 r i f t— kostnaderna och därmed till en eljest undviklig ökning av bröd- p r 1 s e n.

Drygt ett tiotal av de större yrkesbagerierna ha vidare uppgivit, att rörelsens o 111 s å t t nin g n e d g å t t efter bagerilagens tillkomst. I två fall uppskat- tas minskningen till cirka 10 %, för två företag till 30—40 % och i ett fall till 50 %. En bagerifirma i Eskilstuna anför härom bland annat följande: »En på- fallande minskning i omsättningen gjorde sig gällande genast, och denna fortfar alltjämt. Minskningen har delvis berott på, att alla kaffebrödstyper så gott som försvunnit, då de ej kunnat föras i marknaden så tidigt, att allmänheten fått dem till sin första frukost.» Den viktigaste orsaken till den minskade om- sättningen anses vara konkurrensen från de smärre hembageriema, vilka skulle vara i stånd att tidigare på. morgonen tillhandahålla färskt bröd. Till detta ämne återkommes i annat sammanhang. , En väsentligt annan bild av bagerilagens verkningar erhålles av de yttran- den, som föreligga från Svenska livsmedelsarbetareförbun— det och 32 av dess lokalavdelningar och vilka övervägande synas avse för- hållandena i de större yrkesbagerierna. Förbundet påpekar inledningsvis, att nattarbetet i bagerierna faktiskt avskaffats redan ett par år före lagens till- komst, nämligen genom förbudet mot försäljning av färskt bröd.]L

»Vi anse därför», heter det i förbundets yttrande, »att arbetsgivarna redan då lagen trädde i kraft så inrättat sin tillverkning, att de icke hade några som helst

1 Detta genomfördes i februari 1918, i Malmöhus län dock redan under 1917.

• Sida 166
•  Original

obehagliga verkningar av lagen. Detta vårt omdöme gäller såväl de större som de mindre bagerierna.»

Av lokalavdelningarna göra 10 även gällande, att lagens verkningar avsevärt mildrats genom ovannämnda förbud. I ett par fall uppges också, att åttatim- marsdag och förbud mot nattarbete redan tidigare införts genom kollektivavtal.

För övrigt synes man å arbetarhåll nästan genomgående hysa den uppfatt- ningen, att lagen icke haft några nämnvärt skadliga verkningar å bagerinärin- gen vare sig ur ekonomisk eller arbetsteknisk synpunkt. Mer än hälften av svaren gå i denna riktning. I flera fall pekar man på den stimulerande inver— kan, som lagen haft på de tekniska anordningarna, varigenom eventuellt upp- kommande olägenheter snabbt nog borteliminerades och produktionen kunde hållas uppe vid oförändrad nivå. Dessutom påpekas de hygieniska förbättrin- gar, som härigenom åstadkommits. Från en del håll göres vidare gällande, att arbetsintensiteten och produktionen per arbetare stigit tack vare nattarbetets försvinnande. Någon försämring av brödets kvalitet anser man sig heller icke ha kunnat konstatera. Endast i ett par svar medgives, att driften något för- dyrats, exempelvis på grund av ökad jäståtgång och försvårad distribution.

Bagerilagens verkningar vid spisbrödsfabrikerna. Nu anförda synpunkter rörande bagerilagens verkningar gälla endast framställningen av mjukt bröd. Beträffande spisbrödstillverkningen, för vilken, som ovan nämnts, vissa undan- tagsbestämmelser gälla, ställer sig saken annorlunda. Enligt de från 6 spis- brödsfabriker inkomna svaren ha dessa icke haft någon närmare känning av förbudet mot nattarbete. Y r k e sin s p e k t ri s e 11, som under åren 1920—— 1921 samt år 1924 verkställt undersökningar å 25 orter rörande arbetstidsför- hållandena vid bagerier med talrik kvinnlig arbetskraft, har rörande spisbröds- fabrikerna, av vilka 43 omfattades av utredningen, anfört bland annat följande:

»Inom denna fabrikation rådde ett onaturligt starkt uppsving under lagens första tillämpningsår. Ett stort antal nya fabriker tillkommo under denna högkonjunktur och åtskilliga av de gamla övergingo från ett- till tvåskiftsystem. "Den starka de- pression, som följt sedan undersökningen 1920—1921, har föranlett minst 11 av de besökta 43 fabrikerna att återgå till ettskiftsystem. En bidragande orsak därtill kan möjligen även vara svårigheten för de spisbrödsfabriker, som ha uteslutande kvinn- lig arbetskraft, att kunna bringa nattarbetslagen i överensstämmelse med bageri— lagen. Den i den senare lagen tillåtna tiden för deggörning från klockan 4 f. m. och för torkning av brödet mellan klockan 10—12 e. m. är, vad kvinnorna vidkom- mer, enligt nattarbetslagen förbjuden. Man har därför på de fabriker, där man måst arbeta med två skift, varit tvungen att anställa manlig arbetskraft för deggörning och brödtorkning, vilket anses synnerligen olämpligt. enär dennes arbetstid blir styckad och otillfredsställande. En annan svårighet vid tvåskiftsystem ligger däri, att man enligt bagerilagen icke kan taga ut 8 1/,-timmarsskift under veckans -5 första dagar och därigenom få en kortare arbetstid på lördagar, vilket särskilt för de gifta kvinnorna skulle vara av stor betydelse.»

Undantagsbestämmelser och övertidsarbete. Enligt bagerilagens % 4 kan ef- tergift från nattarbetsförbudet under vissa förutsättningar meddelas av yrkes- inspektör, ev. yrkesinspektionens chefsmyndighet. Att döma av tillgängliga uppgifter synas emellertid möjligheterna härtill ha utnyttjats blott 1 mycket ringa omfattning. Härom skriver yrkesinspektören för sjunde distriktet: »En- dast första året använde sig arbetsgivarna av dispensmöjligheterna, därefter upphörde dessa ansökningar enligt uppgift därför att arbetarna, ehuru fler- städes villiga, förbjödos av resp. fackförbund.» _

Ej heller öv e r t i d s a r b e t e torde ha förekommit i större utsträckning, då arbetsgivarna anse detta vara alltför dyrbart. Från yrkesmspektören 1 and—

• Sida 167
•  Original

ra distriktet anföres härom: »Övertidsarbete synes icke i nämnvärd utsträck— ning hava tillgripits. Endast i enstaka fall vid större helger eller vid andra tillfällen av stor extra avsättning har övertid måst tillgripas, och avvikelser från lagen hava då vanligtvis medgivits av vederbörande myndighet.»

De siffermässiga uppgifter rörande övertidsarbetets omfattning, som erhål- lits å form. 2 vid undersökningen av åttatimmarsdagens verkningar vid bage- rierna, ge belägg för, att sådant arbete använts blott i ringa omfattning. Vid inalles 25 företag, som härom inlämnat uppgifter, förekom övertidsarbete en— dast i 2 b'agerier år 1919 och i 3 bagerier år 1924. Medelantalet övertids- timmar per år och arbetare var förstnämnda år 77 och år 1924 endast 14. Av dessa företag voro 2 större spisbrödsfabriker. Nu liksom tidigare synas åt— minstone de större bagerierna fylla sitt behov av tillfällig arbetshjälp före— trädesvis genom att tillkalla sådan från fackets arbetsförmedlingsbyrå.

Bagerilagens verkningar beträffande de smärre yrkesbagerierna. Flertalet y r k e s i n 5 p e k t 6 r e r synas anse, att lagen medfört ungefär samma verk- ningar för smärre yrkesbagerier som för större.

»De små och medelstora yrkesbagerierna», yttrar yrkesinspektören för andra distriktet, »som i allmänhet icke haft tillfälle (kapital) till omfattande tekniska förbättringar, ha givetvis, för att ej behöva minska produktionen, måst öka och även bibehålla den ökade personalen. Detta har naturligtvis medfört ökade års— kostnader för många företag, omkostnader, som gått ut över allmänheten genom stegrade brödpriser.»

Av 26 yrkesutö va re svara 8, att personalen måst ökas, och 11, att lagen nödvändiggjort en forcering av morgonarbetet, varigenom ett effektivt utnyttjande av hela arbetstiden omöjliggjorts. Bland arbetsgivarna uppge sig 10 ha nödgats anskaffa modernare tekniska anordningar, och 5 företag ha fått vidkännas stegrad bränsleförbrukning. I 15 fall meddelas, att jäståtgången ökats, och i 4, att dyrare mjöl etc. nu måste användas vid bakningen. Höjda distributionskostnader rapporteras i 7 fall och minskad omsättning även i 7 fall. Endast en av de uppgiftslämnande smärre företagarna anser, att lagen icke i något avseende inverkat på rörelsen.

Ett större antal smärre mjukbrödsbagerier har även varit föremål för yr— k e sin s p e k t ri s e n s ovannämnda utredningar. Dessa omfattade cirka 580 arbetsställen med ett sammanlagt arbetarantal av 1256 år 1920—4921 och 1 341 år 1924. Av dessa sysselsatte flertalet uteslutande kvinnlig arbetskraft och en mindre del voro s. k. familjebagerier (se nedan).

Av undersökningarna framgår bland annat, att någon förskjutning från kvinnlig till manlig arbetskraft ej förekom under åren 1920—1924. Företagen voro i allmänhet så små, att de icke kommo under åttatimmarsdagens bestäm- melser. De manliga bagerierna hade dock så gott som alltid 8 timmars ar- betsdag, de kvinnliga vanligen längre. De sistnämnda använde sig också i relativt stor utsträckning av bagerilagens möjlighet att börja deggörningen redan kl. 4 f. m. Rörande bagerilagens inverkan på brödtillverkningens tek- nik meddelar yrkesinspektrisen, att man i stor utsträckning och med goda re- sultat även vid småföretag börjat övergå till elektriska degknådningsmaskiner.

Bagerilagen och familjebagerierna. Denna grupp, vilken redan tidigare va- rit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang, utgöres av den från ba— gerilagen undantagna gruppen av företag, där rörelsen icke bedrives av annan än make och hemmavarande barn. Dessa bagerier äro, som av tab. A fram- går, till antalet 1 458. I dagligt tal ingår dock denna grupp (till cirka 2/3) uti den i tab. C m. fl. avskilda gruppen av hembagerier, vilken. förutom ett antal rena yrkesbagerier, som av ett eller annat skäl behållit hembagerinamnet, merendels utgöres av sådana bagerier, där ar-

• Sida 168
•  Original

betet i huvudsak utföres av familjemedlemmar i olika släktskapsgrader med hjälp av familjens hembiträden, tillfälligt lejd arbetshjälp o. d. Denna vidare krets av s. k. familjebagerier, där bagerilagen enligt tab. H merendels icke tillämpas, torde vara den, som i de till förevarande undersökning inkomna yttrandena åsyftas med angivna beteckning.

Flertalet yrkesinspektörer framhåller familjebageriernas gynnade undan- tagsställning, varvid göres gällande, att man från såväl arbetsgivar— som ar— betarhåll allmänt påyrkar lagens utsträckning även till denna kategori. Så— lunda yttrar yrkesinspektören i andra distriktet följande:

»Med de från bagerilagen undantagna hembagerierna har yrkesinspektionen un- der sin verksamhet icke kommit i beröring och kan endast konstatera, att stor enighet råder bland arbetsgivare och arbetare inom yrkesbagerierna, att även hem- bagerierna borde underkastas lagens bestämmelser.»

Vissa yrkesinspektörer anse dock, att en reform i nämnda riktning ur kon- trollsynpunkt måhända vore mindre lämplig, då den i hög grad skulle öka in— spektionsmyndigheternas arbetsbörda.

Aven de 7 h äl s 0 v å r (1 s 11 ä m n d e I, som yttrat sig i frågan, förklara nästan enstämmigt, att familjebagerierna bli otillbörligt gynnade, ej minst ge- nom de större möjligheterna till söndagsbakning.

I samma riktning uttala sig de k 0 o p e r a t i v a bageriföretagen. Av de en— skilda b a g e r i i d k a r n a anför flertalet (42) mer eller mindre allvarliga klagomål över familjebageriernas undantagsställning. Det framhålles, att dessa kunna förlägga sin arbetstid efter gottfinnande och därigenom, utan extra olä- genheter och kostnader, bliva i stånd att tillhandahålla allmänheten färskt bröd redan tidigt på morgonen. Vidare äro dessa företag oförhindrade att baka även på sön— och helgdagar, vilket är en avsevärd fördel, särskilt när det gäller leveranser till kaféer och liknande näringsställen. Det betonas också från många håll, att familjebagerierna befinna sig i en stadig tillväxt, varigenom hela yrket blir lidande.

Aven a r b e t a I 11 a s representanter klaga ofta över den tryckande konkur- rensen från familjebageriernas sida. »Dessa okontrollerade bagerier», skriver en fackförening, »som i huvudsak utföra nattarbete, ha visat sig som ovärdiga konkurrenter till de bagerier, där bageri— och åttatimmarslagarna efterlevas.» Liknande yttranden ha inkommit från livsmedelsarbetareförbundet och inalles 14 av dess lokalavdelningar. I flera fall göres gällande, att arbetstillgången för de yrkeslärda arbetarna avsevärt reducerats genom familjebagerierna. En- dast mera sällan anser man konkurrensen från deras sida vara utan större betydelse.

De båda huvudpåståenden, som framförts i dessa yttranden, äro för det för— sta, att familjebagerierna starkt ökats i antal efter bagerilagens tillkomst, och för det andra, att huvudanledningen härtill varit, att de, såsom undantagna från lagen, kunnat begynna brödtillverkningen och varornas saluhållande av- sevärt tidigare än övriga bagerier. Enär de båda nu berörda spörsmålen jämväl tidigare varit föremål för uppmärksamhet, bland annat i samband med bageri- lagens revidering vid 1923 års riksdag, har det ansetts lämpligt att intaga ett par härpå syftande frågepunkter i form. 3, å vilket ju upplysningar skulle införskaffas från samtliga bagerier o. d. arbetsställen i riket.

Bagerirörelsens begymwlseår. De på detta sätt erhållna upplysningarna rö— rande tidpunkten för bagerirörelsens början meddelas i tab. I. För sakens för— tydligande begärdes härvid dels uppgift om, när rörelsen börjades av förste innehavaren, vilket besvarats för tillhopa 2 972 företag, dels om tidpunkten,

• Sida 169
•  Original

Tab. I. Bageriföretagens fördelning med hänsyn till den tidpunkt, när rörelsen börjades av förste, resp. nuvarande innehavare.

Antal Antal f" .. .. .. företag .. .. .. oretag Darav foretag, dar med u _ Darav foretag, dar med upp- rörelsen började gift så rörelsen började Landsdelar. ortsgrnpper [äta?-ni när nu- och företag iniiehai-e varande _— inneha- blå?-gille före 1915— 319123 varen före 1915— 513122 rörelsen 1915 1919 senare ååå—11:32 1910 1919 senare Mellersta Sverige ........ 1 733 1 022 189 522 3 158 892 433 1 833 Södra Sverige ......... 562 379 63 120 1 009 344 126 539 Norra Sverige ......... 677 454 77 146 1 488 475 216 797 Stockholm ......... . 445 249 46 150 461 116 69 276 Göteborg ............ 88 68 8 12 182 81 27 74 Ovriga städer med över 10 000 inv. 596 418 65 113 1 013 364 135 514 Mindre städer ......... 493 305 65 123 859 276 132 451 Köpingar och mnnicipalsamhällen 367 236 48 83 689 191 95 403 Industrisocknar ......... 538 314 46 178 1 264 352 167 745 J ordbrnkssocknar ........ 445 265 51 129 1 187 331 150 706 . - antal 2 972 1 855 329 788 5 655 1 711 775 3 169 Hal” ”Letiz . . 100.0 62.4 11.1 26.5 100.0 30.3 13.7 56.0 Finbagerier .......... 450 277 50 123 800 214 113 473 Grovhagerier .......... 312 237 19 56 647 246 86 315 Fin- och grovbagerier ...... 390 288 32 70 797 281 116 400 Spisbrödsbagerier ........ 56 28 16 12 108 35 18 55 Spisbrödsbagerier med övrig ba- gerirörelse .......... 226 188 16 22 416 161 66 189 Hembagerier .......... 526 267 65 194 1 167 308 143 716 Konditorier ........... 426 228 58 140 744 189 99 456 Konditorier med övrig bagerirö- relse ............. 505 320 60 125 813 257 115 441 Annan brödtillverkning ..... 81 22 13 46 163 20 19 124 Företag med 1—4 personer . . . 2 062 1 173 239 650 4 274 1 157 548 2 569 5—9 » . . . 679 498 65 116 1 065 396 173 496 10 o. 11. > . . . 231 184 25 22 316 158 54 104 Företag med särskilt anställda. ar- betnre ............ 1 684 1 152 186 346 2 759 919 432 1 408 därav med 1—4 arbetare . . 1 464 974 165 325 2 450 771 374 1 305 5—9 » . . , 150 117 15 18 209 88 40 81 10 o. tl. » . . . 70 61 6 3 100 | 60 18 22

när nuvarande ägare övertog eller begynte densamma, varom svar erhållits beträffande 5 655 arbetsställen.

Bageriföretagets a-nläggningsår har sålunda kunnat utrönas endast i fråga om c:a hälften av samtliga företag. Rörelsen börjades vid 1 855 av dessa (62.4 %) före 1915, vid 329 (11.1 %) under krisåren 1915—1919 och vid 788 (26.5 %) år 1920 eller senare och sålunda efter bagerilagens genomförande. Det kan ha sitt intresse att se, huru sistnämnda siffra varierar å olika orter och för skilda grupper av företag. I huvudstaden samt på. landsbygden har synbarligen de nybildade företagens antal varit relativt stort, i Göteborg och

• Sida 170
•  Original

vissa andra större städer förhållandevis obetydligt. Av de olika företagsty— perna förete hembageriema och konditorierna (om man bortser från gruppen »annan brödtillverkning») det högsta inslaget av efter år 1919 tillkomna före- tag, spisbrödsfabrikerna (med övrig bagerirörelse) det lägsta.

Ser man åter på den tidpunkt, då den nuvarande innehavaren bör- jade rörelsen, föreligga uppgifter för så gott som samtliga företag. Enligt dessa inföll denna tid för 56.0 % av företagen år 1920 eller därefter, för 13.7 % under åren 1915—1919 och för 30.3 % före år 1915. Ur denna synpunkt förete större och mindre orter rätt små inbördes avvikelser, bortsett från Göteborg, som visar en anmärkningsvärt låg siffra för de sista åren (1920 eller senare). Ser man på de särskilda driftstyperna, förete hembagerier och konditorier höga tal, och detsamma gäller i allmänhet om småföretagen i jämförelse med de större.

För att erhålla en mera överskådlig bild av i vad mån tillkomsten av familje— bagerier och dessa närstående småbagerier ökats under de senaste åren och särskilt efter bagerilagens ikraftträdande den 1 januari 1920, har uppgjorts nedanstående tablå, varuti fördelningen av de olika företagen skett med hän- syn till det år, då rörelsen börjats av den ursprunglige innehavaren, eller, där uppgift därom saknats, då de tillträtts av den nuvarande innehavaren. Härav framgår bl. a., att 46.2 % av familjebagerierna och 49.0 % av de med de förra. i mycket likställda hembagerierna tillkommit, resp. tillträtts efter nämnda tid— punkt. Då motsvarande procenttal för samtliga bageriföretag uppgår till 38.2, måste antalet familje- och hembagerier anses ha ökats övernormalt efter bageri- lagens tillkomst.

Ej i

före 1910— . 1 upp- Sum-: 1910 _19141915 19151917 1918 19191920 1921 19211923 19241925 gi; m i VC

512 613 208 139 5775!

Samtliga antal 2042 724 151 127 80 90 218 253 278 340 | 8.9 10.6 3.6 2.4 1000 företag % 35.4 12.5 2.6 2.2 1.4 1.5 3.8 4.4 4.8 5.9 . antal 304 156 32 31 20 17 421 50 67 91 136 164 70 10 1200 Hembagemrtr 25.3 15.0 2.7 2.5 .7 1.4 3.5 5.0 5.4 7.4 11.3 13.7 5.8 0.8100.0å Familjeba- antal 420 149 47 35 19 21 41 65 66 95 148 210 88 53 14581 gerier % [28.5 10.2 3.2 2.4 1.3 1.5 2.8 4.5 4.5 6.6 10.2 14.4 6.0 3.6100.0l

Tiderna för brödförsäljningens början. Enär det icke torde vara möjligt, att särskilt för småbagerierna med deras oregelbundna och växlande arbetsför— hållanden erhålla tillförlitliga uppgifter rörande arbetets början, ansågs det vid den statistiska undersökningens planläggning lämpligast att inskränka frå- gorna till tvenne påtagliga och lättkontrollerade fakta, nämligen de tider på morgonen, då brödförsäljningen (minuthandeln) och brödutkörningen (distri- butionen) börja. Sådana upgifter erhöllos i fråga om försäljningen för inalles 5 142 företag (89.0 %) och med avseende på utkörningen för 1 761 företag (30.5 %); erinras må, att vid talrika småbagerier ingen dylik distribution äger rum. En sammanställning av dessa uppgifter lämnas i tab. J.

Ser man först på b r ö d f ö r s äl j n i n g e 11, visar tabellen, att närmare fyra femtedelar av företagen började denna mellan klockan 8 och 9 f. m. och inemot en sjundedel klockan 7—8 f. m. Huvudstaden intager en särställning, ty nära två tredjedelar av där befintliga bagerier började sälja redan mellan klockan 7 och 8 f. 111. För övrigt synas förhållandena i städerna och på landsbygden vara tämligen likartade. Man finner vidare, att olika typer av företag i detta hän-

• Sida 171
•  Original

Tab. J. Bageriföretagens fördelning efter tidpunkten för brödförsäljningens och brödutkörningens början.

Antal Därav företag, Antal Därav företag, företag som började företag som började med upp- A..;f ,,,—W. medupp- ...? Landsdelar, ortsgrupper gift om &: E ="” !" %s- gift om % E E _E %>;- och företag brödför- ur en kl 01: s'— brödut- ur en xi 00 E::— sälj- T* I l | 17; 5": kör- 3" | i | nu & ningens O'? R] w se är” ningens & *] m & S ?” ...,-.. s s s 5” 55 ...,-.. s s s s 5? 1 i Mellersta Sverige ....... 2814 — 22 388 2176 228 1059 7 89 494 469 ;Södra Sverige ......... 968 2 5203 745 13 281 — 1 14 89 177 iNorra Sverige ......... 1360 1 10 74 1107 168 421 8 18 138 257 ;Stockholm .......... 394 — 4252 126 12 245 — 1 43 144 57 Göteborg ........... 156 — — 15 123 18 136 — 1 2 31 102 lOvrigastäder med över 10 000 inv. 896 — 3101 716 76 449 -— 2 19 177 251 ) Mindre städer ......... 795 — 6 37 678 74 285 — 4 9 124 148 ;Köpingar och municipalsamhällen 654 — 7 66 520 61 131 — — 8 51 72 EIndustrisocknar ........ 1184 3 9 95 962 115 312 — 1 27 112 172 !Jordbrnkssocknar ....... 1063 —— 8 99 903 53 203 — 7 13 82 101 * Hl 'kt antal 5142 3 37665 4028 409 1761 16121 721 903 e " " e % 1000 0.1 0.7129 78.3 8.0 1000 — 0.9 6.9 40.9 51.3 Finbagerier .......... 744 — 6150 536 52 283 —— 3 21 129 130 Grovbagerier ......... 553 2 3 56 450 42 258 — 1 21 99 137 Fin— och grovbagerier ..... 748 —— 5 81 613 49 371 —— 3 9 113 246 Spisbrödsbagerier ....... 68 —— 2 11 48 7 61 -— 2 13 20 26 Spisbrödsbagerier med övrig ba- gerirörelse ......... 400 —— 2 40 333 25 181 4 17 82 78 Hemhagerier .......... 1041 — 12 92 861 76 137 — 1 3 55 78 Konditorier .......... 691 2 30 564 95 131 —- —— 4 69 58 Konditorier med övrig bageri- rörelse ........ . . . 793 —— 3188 552 50 301 — 2 28 142 129 Annan brödtillverkning . . . . 104 1 2 17 71 13 38 -— — 5 12 21 Företag med 1—4 personer. . . 3856 2 28399 3103 324 919 — 13 49 358 499 5—9 » '. . . 1007 1 8178 747 73 594 — 1 37 246 310 100.11. > . . . 279 — 1 88 178 12! 248 2 35 117 94 Företag med särskilt anställda ar- betare ........... 2567 1 20 402 1943 201 1283 —— 7 94 530 652 därav med 1—4 arbetare. . . 2300 1 19 318 1776 186 1032 -— 5 57 409 561 5—9 » . . . 192 — 1 55 125 11 164 — — 16 77 71 10 o. 11. » . . . 75 — — 29 42 4 87 — 2 21 44 20

seende icke visa några alltför stora skiljaktigheter, vilket ju också är naturligt, då butiksstängningslagen härvid utövar ett utjämnande inflytande. De »tidi- gaste» grupperna äro finbagerier och bageri-konditorier, under det att hem- bagerier endast i ett fåtal fall lära börja sälja före klockan 8. Av de egentliga familjebagerierna uppgivas blott 11 (0.9 %) ha börjat brödförsäljningen före klockan 7 f. m. och 105 (8.4 %) klockan 7—8, medan återstående 1 133 (90.7 %) begynt minuthandeln klockan 8 eller senare. I stort sett synas de större före- tagen börja försäljningen tidigare än småföretagen. Förklaringen härtill torde vara, att talen endast gälla förhållandena i huvudbutiken, medan därutöver en avsevärd tid (upp till ett par timmar) åtgår, innan brödet hinner distribueras ut till filialer och återförsäljare.

• Sida 172
•  Original

Nu anförda siffror torde emellertid i vissa fall avse tiden för brödbodens öppnande och icke för färskbrödets tillhandahållande. Riktas med hänsyn här- till uppmärksamheten på de uppgivna tiderna för b r ö d n t k ö r nin g e n s början, må anmärkas, att drygt hälften av företagen angivas börja denna först efter klockan 9 f. m. och ungefär fyra tiondelar mellan klockan 8 och 9. I Stockholm lär man begynna betydligt tidigare än på övriga håll, i Göteborg däremot vanligen senare (75 % efter klockan 9).

Det synes av tillgängliga uppgifter framgå, att orsakerna till familje- och hembageriernas starka ökning och därmed följande stegrade konkurrens med yr— kesbagerierna näppeligen torde ligga enbart däri, att de förra på grund av sin undantagsställning i förhållande till bagerilagen kunna bringa sitt bröd i handeln tidigare på morgonen. Säkerligen spela även in andra orsaker, dels av teknisk art, i det att med nuvarande gas— och elektriska ugnar ett mindre bageri kan utan svårigheter inredas i snart sagt vilken av hälsovårdsnämnden godkänd lokal som helst, dels av ekonomisk art genom hembageriernas lägre arFetskostnader och frihet från storbageriernas betungande distributionsut— gl ter.

Bagerilagens ekonomiska verkningar. Spörsmålet i vad mån yrkesbageriernas driftskostnader kunna anses ha blivit ökade genom den särskilda arbetstidslag— stiftningen för denna bransch, har gjorts till föremål för en specialundersök— ning, för vars resultat redogöres i avd. IV av föreliggande publikation. Vis— serligen måste man — särskilt med hänsyn till den svenska bagerinäringens i hög grad växlande driftstyper, från hembageriet med dess primitiva anord- ningar ända upp till den fullt mekaniserade brödfabriken — akta sig för att generalisera erfarenheterna från de undersökta 6 stora bagerierna. Utrednin— gen synes dock ge vid handen, att bagerinäringen under senare år belastats med ökade kostnader för tillverkning och distribution, låt vara att det ej synes ha till fullo kunnat utredas, i vad mån utgiftsökningarna stå i orsakssammanhang med särlagstiftningen i arbetstidshänseende och i vad mån de bero på andra faktorer.

Det finnes icke anledning att i detta samband söka företaga. en närmare ut- redning av dessa invecklade förhållanden, utan må man inskränka. sig till att fästa uppmärksamheten på några härvid verksamma betydelsefulla faktorer. En sådan är de senare årens löneutveckling för bageriarbetare, vilken inneburit, att enligt socialstyrelsens lönestatistik de organiserade bageriarbetarna numera stå på ett av de allra högsta trappstegen å löneskalan, såväl absolut sett som relativt taget med utgångspunkt från förhållandena före kriget. Vidare må uppmärksammas, att produktionen, enligt till förevarande undersökning er- hållna uppgifter från 5 spisbrödsfabriker, nedgått (per timme från i genom- snitt 9.1 till 8.7 kg. per arbetare, per vecka från 465 till 416 kg. per arbetare) även inom denna gren av brödtillverkningen, vilken enligt samstämmiga upp- gifter varit relativt oberoende av bagerilagen, men i sin mån lidit av minskad efterfrågan under depressionstiden. Slutligen må erinras om, att brödprisen i Sverige ligga mycket högt —— enligt internationella arbetsbyråns statistik högre än i samtliga där redovisade länder på ett undantag när1 —— men att å andra sidan bagerinäringen i vårt land står på en smalare bas än i flertalet andra mera industrialiserade länder. På grund av hembakningens osedvanligt stora utbredning i vårt land torde enligt en utredning av Sveriges bageriidkare— förening, vilken näppeligen motsäges av resultaten från socialstyrelsens hus— hållsstatistiska undersökningar, knappast mer än en femtedel av den totala brödkonsumtionen utgöras av bagarbakat bröd.2

1 Se härom månadsstatistiken över )Wage rates and retail prices in various cities) i Inte r- national labour review. ” Hj . W all gr en: Sveriges bageriidkareförening och Stockholms bageriidkareförening, minnesskrift, Stockholm 1925, sid. 527.

• Sida 173
•  Original

Bagerilagens verkningar för bageriarbetarna. Enligt svaren från de yrkes- inspektörer, som yttrat sig härom, har bagerilagen i stort sett varit till fördel för arbetarna, såväl i fråga om hälsotillståndet som för deras familjeliv o. d_. Även Vissa hälsovårdsnämnder säga sig ha gjort gynnsamma erfarenheter 1 detta hänseende.

Bageriidkarna ställa sig mera skeptiska. I 13 fall svaras, att inga föränd- ringar alls kunnat konstateras, och från 5 företagare meddelas, att nattarbetets avskaffande snarast verkat till det sämre, ökat tillfällena till dagdriveri, onyt- tiga nöjen etc. Endast 3 arbetsgivare ha funnit lagen vara till nytta i detta hänseende.

I Svenska livsmedelsarbetareförbundets svar heter det: »För bageriarbetarna har förbudet mot nattarbetet på allt sätt verkat gagneligt. Dessa arbetare kunna nu i likhet med övriga arbetare deltaga i allmänna angelägenheter_ och ha de i stor utsträckning ägnat sig åt bildningsarbetet. Vidare ha arbetarna i de större städerna ägnat sig åt kolonirörelsen.» Denna uppfattning delas av det övervägande flertalet av lokalorganisationerna. Tack vare nattarbetets av- skaffande och den ökade fritiden anses allmänt hälsotillståndet ha förbättrats och härmed arbetslusten tilltagit. Härvid uppges de förbättrade maskinerna och mera tidsenliga arbetslokalerna i många fall ha haft sin stora betydelse. Dessutom anses lagen ha verkat befrämjande på nykterhetstillståndet, enär nattarbetet skulle ha befordrat superiet. Dessutom framhåller man de rikare möjligheter till ett lyckligare familjeliv, som numera stå särskilt de äldre, gifta arbetarna till buds.

Antalet arbetare, som genom lagen befriades från längre eller kortare natt— arbete, har beträffande 15 orter uppskattats till cirka 900.1

Bagerilagens verkningar för truppförband samt allmänna inrättningar m. fl. Dessa ha ju i en del fall egna bagerier och uppträda sålunda själva som pro— ducenter, men viktigare är deras egenskap av stora konsumenter.

För den bagerirörelse, som bedrives vid & r m é n s och fl o t t a n s förband och kårer, synes lagen i stort sett icke ha haft någon praktisk betydelse, enär åttatimmarsdag utan nattarbete merendels redan tidigare tillämpades vid kro- nobagerierna. Uppgifter, som kunnat bli föremål för bearbetning, ha inkommit från inalles 27 militära myndigheter (intendenturförråd, regementen och kårer m. fl.), varav 26 med eget bageri. Av dessa ha 3 börjat sin rörelse efter lagens tillkomst, dock oberoende av denna. I flertalet fall uppgives, att man icke haft någon som helst känning av lagen och att brödbehovet allt fortfarande kan fyllas genom det egna. bageriet. I 5 fall svaras, att brödet något för- dyrats, men i övrigt ha inga olägenheter förmärkts, möjligen med undantag för tider med särskilt sta-rk brödförbrukning, exempelvis regementsmöten.

Vad s ju k h 11 s e n beträffar, ha användbara uppgifter erhållits från inalles 14 sjukhus och 16 hospital, varav 11 hospital haft eget bageri. Vid de sist— nämnda uppges bagerilagens verkningar ha varit föga kännbara, enär arbets- förhållandena i stort sett även tidigare voro reglerade enligt dess bestämmel- ser. Endast vid helger o. d. synes man här och var ha nödgats anlita extra arbetskraft. I ett fall har bageriet tillkommit efter lagens införande. — Sjuk— husen samt hospitalen utan eget bageri meddela i 11 fall, att inga förändringar inträtt, utan fullgöras brödleveranserna som förut av yrkesbagerier, utan att man behövt anlita hembagerier o. d. Av samma mening äro även de tillskrivna 11 ä 1 s 0 v å r (1 s 11 å m n d e r n a. Från 6 anstalter skrives, att man numera måste avstå från färskt bröd till frukostmålet.

¹ Enligt Arbetstidskommitténs förenämnda utredning ([ sid. 64) hade år 1917 296 % av samtliga hageriarbetare nattarbete i betydelsen av ordinarie arbete under tiden kl. 8 e. m.—6 f. m. Anses såsom natt tidsrummet 10 e. m.—5 f. m., sjunker procenttalet till 199.

• Sida 174
•  Original

Av 12 fattigvårdsanstalter uppge sig 8 ha eget bageri, men för dessas drift har bagerilagen icke i något fall haft betydelse. De övriga med— dela, att yrkesbagarnas leveranser skett lika tillfredsställande efter som före lagens genomförande.

Y r k e si n 8 p e k t 6 r e r n a s uttalanden rörande bagerilagens betydelse för dessa stora brödkonsumenter te sig något varierande. Inspektörema för tredje och sjunde distrikten hålla före, att några olägenheter knappast för- märkts. Inspektören för andra distriktet skriver däremot:

»För i denna punkt omnämnda inrättningar synes lagen vara till stort men. det vill säga för sådana, som icke driva egen bagerirörelse utan måste inköpa brödet från bagerier. I allmänhet synes det icke kunna levereras förrän påföljande dag, vilket gör, att färskt bröd är en sällsynthet på dessa platser, vilket ej kan annat än djupt beklagas.»

Vad r e s t a u r a n g e rn a beträffar, har De förenade restauranternas ar- betsgivareförening i Stockholm inhämtat upplysningar från sina medlemmar rörande deras erfarenheter. Svaren ge vid handen, att någon utvidgning av den egna bageridriften knappast förekommit, ej heller ökat anlitande av hem- bagerier. Däremot anses det som en olägenhet, att servering av färskt bröd icke kan ske till tidigt besökande gäster. Stockholms allmänna restaurant- A.-B. har härom avgivit följande svar (avseende 28 arbetsställen med 932 ar—

betare) : »Lagstiftningen har icke tvingat företaget att varken genom leveranser från s. k: familjebagerier eller —— i större utsträckning än före lagens ikraftträdande -— med egna krafter fylla sina restaurangers behov av bröd, men lagen gör det omöjligt att servera färskt bröd till gästerna mellan klockan 8 och omkring 10 f. m., såvida såsom hittills leverantörer väljas bland större bagerier, vilka, utrustade med mo— derna maskiner och anordningar, erbjuda större trygghet i fråga om varans hygie- niska behandling och så vidare än som kan vara fallet inom de s. k. familjebage- rierna. Före lagens tillkomst kunde utan svårighet färskt bröd erhållas kloc— kan 8 f. m.»

Av de enskilda bageriidkarna uppge endast 5, att de stora konsumenterna i viss utsträckning börjat att själva baka sitt bröd. I 5 fall klagar man över, att leveranser till anstalter o. d. numera icke kunna fullgöras i samma om- fattning som tidigare.

Från a r b e t a r h ä 1 l svaras i allmänhet, att anstalter och inrättningar be- ställa sitt bröd så gott som uteslutande från yrkesbagerierna, nu liksom före lagens införande. Någon orsak för dem att övergå till andra leverantörer an- ses icke ha förelegat, så mycket mer som brödleveranserna även tidigare fler— städes plägat ske på eftermiddagen. Egen bagerirörelse uppges endast sällan ha igångsatts efter lagens tillkomst.

Lagens verkningar för den konsumerande allmänheten. Enligt svaren från flertalet y r k e s i n s p e k t ö r e r visade allmänheten till att börja med starkt missnöje över att behöva avstå från det färska morgonbrödet. Härom anför yrkesinspektören för andra distriktet:

»Från den stora konsumerande allmänheten är missnöjet med verkningarna av vissa bestämmelser i lagen mycket stort och kanske även berättigat. I synnerhet klagades till att börja med, att det färska brödet måste försakas vid frukosten, och om dessa klagomål mer och mer tystnat —- för att resignera — gror dock fort- farande motviljan mot lagen på djupet.»

• Sida 175
•  Original

Yrkesinspektören för åttonde distriktet gör gällande, att det före år 1920 rådande förbudet mot försäljning av färska varor bidrog till att göra övergån- gen mindre kännbar. För övrigt synes man på många håll rätt snart ha re- signerat. Inspektören för sjunde distriktet framhåller, att man numera endast å hotell 0. d. hör klagomål över sen bröddistribution.

Liknande uttalanden föreligga även från de h u s 111 o d e r 5 f ö r e nin g a r, som yttrat sig i ämnet.

Bagerinäringens anpassning efter bagerilagen. Av y r k e sin s p e k t 6- r e rn a framhålla tvenne, att man på många håll sökt undvika de värsta olä- genheterna genom moderniseringar o. d., dock utan att helt lyckas. Yrkes- inspektören för nionde distriktet är däremot av den uppfattningen, att de ofördelaktiga verkningarna numera avlägsnats genom bagerinäringens anpass- ning efter de nya förhållandena.

Hälsovårdsnämnderna uppge i en del fall, att de ekonomiska olä- genheterna alltjämt kvarstå, medan andra hålla före, att man numera kommit över de värsta svårigheterna. Från de k 0 o p e r a tiv a b a g e ri e r n a, lik- som från de enskilda bageriidkarna, svaras så gott som enstämmigt, att de skadliga verkningarna ingalunda övervunnits utan i en del fall till och med förvärrats. Den förnämsta orsaken härtill anses vara den stigande kon- kurrensen från familjebagerierna, vilken tvingar yrkesbagarna till extra an— strängningar och kostnader för att någorlunda kunna tillgodose konsumenter- nas anspråk och därigenom vidmakthålla sin omsättning. En del företagare påstå också, att allmänheten mer och mer övergår till hembageriema, och i andra fall framhålles, att bakningen i hemmen blivit vanligare.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet svarar däremot, att numera inga skadeverkningar kvarstå, då samtliga bagerier för närvarande in- rättat sig efter de ändrade förhållandena. Genom förbättrade maskinella an- ordningar kan brödet, enligt förbundets åsikt, numera framställas på betydligt kortare tid. Även de lokalavdelningar, som uttalat sig härom, anse, att bageri- näringen numera på det hela taget övervunnit de svårigheter, som till äventyrs kunde uppstå efter lagens genomförande. Även från arbetarnas sida betonas emellertid, att familjebageriernas undantagsställning innebär en allvarlig orätt- visa.

Förslag till revision av vissa bestämmelser i bagerilagen. Av yrkesinspek- törerna meddela 3, att man från både arbetsgivar- och arbetarhåll påyrkar, att lagen bör utsträckas till att omfatta även hembagerierna. Inspektörerna själva hysa dock, som tidigare nämnts, vissa betänkligheter mot en sådan ändring, särskilt på grund av de därmed förenade inspektionssvårigheterna. Av de en- skilda arbetsgivarna föreslå 8, att även familjebagerierna böra underkastas la— gens bestämmelser. I samma riktning uttala sig Svenska livsmedelsarbetare- förbundet och 10 av dess avdelningar.

Dessutom önskar ett flertal bageriidkare, att arbetet med deggörning och utbakning borde få börja en till två timmar tidigare, än vad lagen nu medger, om möjligt varje dag i veckan men i varje fall alltid 5. dagar före sön- och helgdag, då efterfrågan på bagerivaror i regel är särskilt stor. Härigenom skulle, menar man, en icke oväsentlig lättnad kunna åstadkommas. Yrkes- inspektören för nionde distriktet skriver rörande denna fråga:

»Ett visst missnöje och svårighet att inse det berättigade i lagens föreskrifter har vållats av bestämmelsen, att utbakningen av brödet ej får börja före klockan 6 f. m. Sedan deggörningen börjat klockan 4, har degen varit färdig att utbakas kanske klockan 5.30 f. m., men måste då ('i-slaget inväntas, innan utbakningen fått

• Sida 176
•  Original

börja. De mena därför, att tiden för utbakningen borde framflyttas till klockan 5 f. 111. Skulle en framflyttning av tiden på detta sätt vara möjlig och en ändring i lagen komma till stånd, skulle detta nog bli till allmän belåtenhet bland bageri- idkarna. Härigenom skulle den önskan, som framställts av ett flertal om att på dag före sön- och helgdag få börja utbakningen klockan 5 f. m., även tillmötesgås.»

• Sida 177
•  Original

IV. Speeialundersökning

rörande verkningarna av lagen den 22 juni 1923 om vissa inskränk- ningar beträifande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,

på Kungl. Kommerskollegii uppdrag verkställd av Hjalmar Heimbärger.

I enlighet med den ursprungliga planen var avsikten, att driftsförhållandena vid 9 bagerier skulle undersökas för att därigenom samla material, som vore ägnat att belysa de verkningar, som arbetstidslagen och speciellt lagen om be— gränsning av tiden för bageri- och konditoriarbete medfört för bagerinäringen. Dessa bagerier voro fördelade på tre grupper, nämligen 3 företag med kombine— rad tillverkning av finbröd, grovbröd, konditorivaror och spisbröd; 4 bagerier, vid vilka finbröd, grovbröd, konditorivaror eller tebröd framställdes, men där tillverkning av hårt bröd icke förekom, samt slutligen 2 bagerier med endast grovbrödstillverkning. Företagen hade utvalts med ledning av förslag, som lämnats dels av Sveriges bageriidkareförening, dels av Stockholms bageriindu- striförening.

Tyvärr visade det sig under arbetets lopp, att primärmaterial vid tre av de till den ovan nämnda andra gruppen hörande företagen icke kunde erhållas av den fullständighet, attuen bearbetning av detsamma skulle kunna lämna något upplysande resultat. Aven vid de återstående företagen har det varit förenat med stora svårigheter att ur det tillgängliga materialet åstadkomma för till- verkningsekonomien belysande data, som kunnat betecknas såsom fullt tillfreds- ställande; detta gäller givetvis i långt mindre grad uppgifterna för år 1924 än för det för respektive företag valda, längre tillbaka liggande jämförelse— året.

Nattarbetet vid bagerierna upphörde avtalsmässigt redan under loppet av år 1918, alltså före lagens ikraftträdande, men såsom en konsekvens av det beslut härom, som redan fattats av riksdagen. De facto hade nattarbetet redan upp— hört under år 1917 i och med det under nämnda år på grund av kristiden stad- gade förbudet att försälja färskt bröd. Det blev därför nödvändigt att till jäm- förelseår välja en period före år 1917, men då i flera avseenden större eller mindre oregelbundenhet beträffande arbetstids- och löneförhållanden kunde vän- tas föreligga även under de övriga krisåren, valdes något av åren 1913 eller 1914. I ett fall var året 1916 det senaste, för vilket data förelågo.

De influtna uppgifterna.

De insamlade uppgifterna avse i huvudsak:

a) brandförsäkrings'uärdet för fastigheten, inventarier och lagret;

b) uppskattade skäliga värdet för vid driften utnyttjade tomter, vilka i vissa fall dock angivits såsom ingående i fastighetsvärdet;

e) huruvida någon del av fastigheternas eller inventariernas värde hänför

12—253647 .

• Sida 178
•  Original

Tab. I. Investerat kapital, produktionskostnader och distributionskostnader, arbetarantal och arbetstid.

Företagens art

Kombinerade bagerier med spisbrödstill- verkning

Kombinerade

bagerier utan

spisbrödstill- verkning

Hushålls—(grov-)brödsbagerier

Företagens beteckning

& | 00

D. E. F.

Kronor % Kronor % Kronor

%

Kronor %

Kronor

%

Kronor

A) I produktionen investerat kapital:

Brandförsäkringsvärde &. byggnader. . . . . Tomter, uppskattat värde . . . . . Brandförsäkringsvärde å maskiner och inven- tarier... Brandförsäkringsvärde å lager . . . . . . .

Summa Prod ukti omkostnader : Konstanta :

Ränta ä anläggningskapital . . Avskrivningar . . . . . . . . Förvaltningskostnader. . . . . . . . Diverse kostnader. . . . . . .

Variable :

Ränta ålagcrvärdet . . . . . . . Arbetsmaterialier . . . . . . . . . . Bränsle och kraft. . . . . . . . . . Diverse omkostnader . . . . . . . . . . . Arbetslöncr

Summa Konstanta och variabla: Summa

B) I distributionen investerat kapital:

Brandförsäkringsvärdet å byggnader Tomter, uppskattat värde . . . . . . . . Brandförsäkringsvärde å hästar, vagnar, bilar och övrig distributionsmateriel . . . . . . Brandförsäkringsvärde 5. lager . . . _ . .

Summa

90 000 90 000 150 000

1005000

765 000 > % 171 072

86 500 43 500

301 072

64 600 30 700 95 300

56 700 16 650

¹ 8 15454 0 5 130 275 4.1 44 8

⁹ 505 27 784 ⁸ 541

61 284

³ 876 ⁶ 460 32 523 19 074 61 933

136 621 340 246

⁹ 000 ² 013 296 123 625

59 307 599 817 ² 805 045 ³ 145 291

² 610 227 182 21 445 15 325 126 476

393 038 454 322

¹ 842 275 063 22 023 ⁸ 506 107 394 414 828

476 761

293 ( 100 55 000

169 725 7 350 525 075

23 000 30 700

30 700,

0.4 4.6

22 b 87

100

151 800 56 000 50 000 453 875

196 075 >

24 232

⁶ 580 31 797 10 664 73 273 1

'N

""*?w! "? (Hv—wav— Gl

³ 000 344 768 14 570 ⁵ 867 137 758

505 963 570 236

59.6 2.5 1 0

23. 8

87.4 100

& 145 200

50 000 50 000

245200

11 712

⁵ 726 24100 10 630

52 168

³ 000 282 543 22 354 ⁶ 770 68 369 383 036

435 204

30 000

hmee NFO-ON Gl

H

igar—:cr— own.-no QD

v—l

100

79 000 20 150 28 700 15 000 142 850

⁷ 670 ⁴ 853 ⁹ 400 ⁵ 875

27 798

322 266 350 064

92.1

• Sida 179
•  Original

Distributionskostnader : Konstanta :

Ränta å investerat kapital. . . . . . . . . Avskrivningar . . . . . . . . . . . . . . Diverse omkostnader . . . . . . . . . .

Variable. :

Ränta & lagervärdet. . . . . . . . . . . . Foder och bensin m. m. . . . . . . . . . . Diverse omkostnader . . . . . . . . . . . Arbetslöncr................

Summa Konstanta och variabla: Summa.

Produktionskastnader . . . . . . Summa Distributionskostnader. . . . . . Summa

Summa

Produktion sförsäljningsoärde :

till återförsäljare . . . . . . . . . . . . . genom egna'bntiker . . . . . . . . . . . .

Summa

Kalkylerad vinst eller förlust:

årörelsen... 1%avomsättningen

Antal arbetare 'i medeltal:

Jämförelseåret.............. Är1924.

Ordinarie arbetstid per vecka för bageri- arbetare:

Antal timmar, jämförelseäret . . . . . . . » » år1924........

') Uppgiften avser år 1913/14. 2) » » 1923/24. 3) » > 1913.

") » ) 1914. 5) » » 1916.

nu

31 063 22 202 84 031

137 296 441

31 471 182 029 472 706 686 647 823 943 ³ 145 291 823 943

3969234

² 206 271 ¹ 878 669 ⁴ 084 940

+115 706 + 2.8

2545 390

58 3) 48

3.8 2. 7 10. 2

16.7

54 46

100

¹ 380 ³ 366 ³ 533 ⁸ 279 ⁵ 760 ⁸ 539 39 753 54 072 62 351 454 922 62 351

516 673 212 971 247 442 460 413 —56 260 — 12.2 44.5 52.3

56 3) 48

2.2 1 842 5.4 3 970 5.7 7 410

13.3 13 222

9. 3 2 990 13.7 40 477 63.7 29 633

86.7 73 090 100 86 312

87.9 476761 12.! 86312

100 563 073

46. Uppgift 54 saknas

100 551 763

—11 3101) _ 2.0

31.7 2) 48.4 1)

58 1) 48 2)

2.1 4.6 8.6

15.3

3. 5 46. 9 34.3

84. ; 100

84.7 15.5

100 100

¹ 815 ⁶ 000 12 009

19 824 10 12—5 24 788 73 538

108 451 128 275 57.9 236 128 275 707 511 607 166 106 097 713 263

58 4) 48

Hédi 16 H

7.9 19.3 57.3

84.5 100 81.9 18.4

100

85 15

100

¹ 800 ⁶ 000 ⁷ 748

15 548 13 42) 36 927 85 229 135 601 151 149

435 204 151 149

586353

629 128 39 472

668600

58 4)

48

(”E'—.. Hänt):

8.9 24.4 56.4

89. 7 100

74.2 25.8 100

94

100

² 130 ³ 160 ¹ 673

6963

⁶ så 20 995 25 149 53 072 00 035

350 064 60 035 410 099 391 474 391 474

—18 625 — 4.8

13 15

54 &)

48

3.5 5.8 2 8

11.6 11.5 41.9 88.4 100 85.7 14.6

100 100 100

• Sida 180
•  Original

sigd 1till anläggningar förorsakade av lagarna, samt betydenheten av sådan an e ;

d) produktionskostnaderna med specifikation av viktigare poster, såsom rän- ta a. det 1 anläggningen investerade kapitalet, avskrivningar å byggnader och fastigheter och 1nventar1er, kostnad för råmaterialier, förbrukningsartiklar, bränsle och kraft;

e) _ distributionskostnaderna med liknande specifikation, som angivits för pro- duktlonskostnaderna ;

f) de framställda produkternas försäljningsvärde, beräknat vid tillverknings- platsen, resp. egna butiker, alltså utan tillägg av försäljningskostnader såsom fraktar, provisioner m. m.;

g) avverkningen av mjöl, svenskt och utländskt, samt jäst/förbrukningen;

h) antalet sysselsatta arbetare och ordinarie arbetstidens längd per vecka;

i) arbetarnas avlöningar och antalet utgjorda, effektiva arbetstimmar; (De under punkterna g, h och i angivna uppgifterna avse såväl förhållandena under redogörelsetiden som under det för resp. företag valda jämförelseåret.)

j) huruvida ochi vad mån avverkningsintensiteten ökats eller minskats, resp. i vad mån förändringen bör tillskrivas en ökad arbetsprestation från arbetarnas sida eller maskinella anordningars inverkan;

k) huruvida och i vad mån arbetarna genom lagens genomförande erhållit ökning av tidlöner och ackordssatser såsom kompensation för arbetstidens för- kortning;

l)_ arbetstidens förläggande;

m) brödets kvalitet.

Förestående tab. I visar en sammanfattning av produktions- och distributions- omkostnaderna, försäljningsvärdet av produktionen, antalet arbetare samt den ordinarie arbetstidens längd för bageriarbetare under år 1924 och under det jämförelseår, som framgår av de till tablån fogade anmärkningarna.

I likhet med vad som ägde rum år 1922 vid kommerskollegii specialundersök- ning rörande arbetstidslagens ekonomiska verkningar inom industrien, har det i företaget investerade kapitalet beräknats med ledning av brandförsäkringsvär- det, alltså närmast motsvarande egendomens resp. inventariernas Och lagrets ansedda nutida anskaffningsvärde, vilket givetvis endast i undantagsfall befun- nits överensstämmande med det bokförda värdet.

Produktionskostnaderna, resp. distributionskostnaderna, hava liksom år 1922 fördelats i konstanta och variabla, vilka senare växla med stigande eller fal- lande produktion. Under konstanta kostnader hava förts bl. a. skatter och onera för fastigheterna, brandförsäkringsavgifter för byggnader, inventarier, för- eningsavgifter, kontorskostnader, hyror m. fl. utgifter av samma karaktär.

Räntan å det investerade kapitalet har genomgående beräknats utgöra 6 %. Avskrivningar ha beräknats i enlighet med den praxis, som tillämpats av taxe- ringsmyndigheterna å respektive orter, i allmänhet 2 % å byggnader och 10 % å maskiner samt 20 % å automobiler. Då ränta och avskrivningar äro beräknade på det investerade kapitalvärde, som, på sätt ovan angivits, konstruerats, åter- finnas givetvis icke de i tablån angivna posterna i företagens böcker, där av- skrivningarna i regel skett med lägre belopp än det kalkylerade.

I övrigt äro de å tab. I sammanförda uppgifterna tagna direkt ur företagens böcker och de sålunda gjorda sammans'tällningarna jämförda med resp. vinst- och förlusträkningar, med vilka de överensstämma, om hänsyn tages dels till de olikheter som måste uppstå därigenom, att vissa poster i kalkylen, ränta och avskrivningar, äro beräknade, dels ock därtill, att i företagens böcker oftast in- gått posteringar, som icke berört själva driften, såsom inkomster Och utgifter för ägda, men till driften ej använda fastigheter rn. rn.

• Sida 181
•  Original

Granskar man produktionskalkylerna, finner man, att värdet för arbetsma— terialierna intager det största rummet, lägst 50, högst 80, i medeltal 63 % av totala produktionskostnaderna, växlingarna i främsta rummet beroende av de olika typer av brödsorter, som tillverkats vid de olika bagerierna. Därnäst i storleksordning komma arbetslönerna med lägst 7.8, högst 27.8, i medeltal 19.5 %, och administrationskostnaderna med i medeltal 5 %, allt räknat enbart på pro- duktionskostnaderna.

Bland distributionskostnaderna spela arbetslönerna största rollen, icke mindre än 58 % i medeltal, men även vissa övriga kostnader, såsom drifts-, reparations- och assuranskostnaderna för bilar, äro av betydenhet.

Vid de nu undersökta företagen utgöra produktionskostnaderna i medeltal 82 % och distributionskostnaderna 18 % av de totala driftskostnaderna.

De å tabellen visade vinst- resp. förlustresultaten överensstämma på grund av redan nämnda skäl icke med de bokförda. ,

Beträffande antalet arbetare och antalet utgjorda arbetstimmar, såväl för ordinarie som övertid, äro uppgifterna för såväl jämförelseåret som för år 1924 — i ett fall 1/9 1913 till 31/8 1914, resp. 1/9 1923 till 31/8 1924 — baserade på företagens avlöningsjournaler eller avlöningskort, i de fall där dessa lämnat klarhet i båda dessa avseenden. Särskilt beträffande jämförelseåret har detta i flera fall icke varit fallet, varför man fått nöja sig med att beräkna antalet veckotimmar med utgångspunkt från medeltalet av det på avlöningslistorna upptagna arbetarantalet. Overtidstimmar äro i dylika fall beräknade med ut— gångspunkt från den för året gällande ordinarie årslönen jämförd med den i verkligheten utbetalade, vilken metod likväl med stor sannolikhet medfört, att det för jämförelseåret angivna antalet övertidstimmar blivit något för lågt. I en del fall ha övertidstimmar över huvud taget icke förekommit. I ett fall, gäl- lande jämförelseåret, har arbetarantalet resp. antalet veckotimmar måst beräk— nas med utgångspunkt från den totala avlöningssumman och den kända vecko— lönen. Då oklarhet rått, ha de uppgjorda kalkylernas sannolikhet i samtliga fall prövats genom att jämföra uppgifter, som lämnats av tjänstemän och arbe- tare, vilka varit anställda vid företaget under den tidsperiod, som undersök- ningen gällt.

Vid vissa bagerier användes extra arbetskraft vid brådskande tillfällen, och dennas avlöning har i ett par fall förts såsom en direkt kassapost och icke debi- terats avlöningskontot utan det allmänna omkostnadskontot. Så långt det va- rit möjligt, har hänsyn härtill tagits och tiden beräknats med ledning av avlö- ningsbeloppet.

Även om det ligger i sakens natur, att det tillgängliga primärmaterialets ojämnhet icke tillåtit all önskvärd konformitet vid arbetets utförande, äro de utförda beräkningarna i förevarande hänseende säkerligen i stort sett rättvi- sande. Rörande detaljuppgifterna i ifrågavarande hänseende hänvisas till tab. III (s. 188).

Uppgifter rörande värdet av nya byggnader och maskinella anordningar, som tillkommit såsom en följd av lagarna, visas i efterföljande tab. II.

N yinvesteringarna representera vid 4 av de nu undersökta företagen en sum- ma av 788 505 kr., vid 2 av företagen hava dylika nyinvesteringar icke skett. Nederst på samma tabell visas den mjölavverkning, som uppnåtts per effektiv timme räknat, samt avverkningens storlek i % räknad, i båda fallen med jäm— förelseåret såsom utgångspunkt. _

Nyanläggningarna hava uppgivits föranledda dels av det rent tekniska be- hovet att på grund av den kortare arbetstiden utbygga ugnarna för större kapa- citet, dels av en strävan att genom arbetsbesparande maskiner motverka lagar- nas fördyrande inverkan på produktionen, dels slutligen av nödvändigheten att genom automobilisering av distributionsmaterielen söka emå en snabbare expe-

• Sida 182
•  Original

Tab. II. Nybyggnader och maskiner tillkomna efter bagerilagen.

Kombinerade bagerier .. Hushålls— Foretagens" art . .. . med spisbrödstill— åtgäsiåli— brodsbagerler Summa verkmng verkning Företagens beteckning A. B. C. 4 D. i E. ' F. Nyinvesterat kapital: A. för produktionen: byggnader, inklusive ugnar . . .. . 238 000 23 500 — —— 17000 278500 tomter .............. -— _ — —— maskiner ....... - ..... 45 000 — —- 2500 47 500 B. för distributionen: byggnader ............ 2.93 004) — — — 293 000 tomter .............. 40 000 — — — 40 000 materiel ............. 78 000 10 655 — 14 650 26 200 129 505 Summa 694 000 34 155 — 14 650 45 700 788 505 Mjölavverkningens ökning (+) eller minskning (_) år 1924 per effektiv timme, i % räknad på. jämförelse- ärets ............. + 45.9 -—11.1 — 1.3 + 19.4 + 15.5 —-10.2 Avverkningens storlek är 1924 i % av jämförelseärets ........ 177.8 88.3 115 73.9 100.6 80.4

dition av brödet, än som varit möjligt med den äldre materielen, hästar och vagnar.

Här nedan lämnas i korta drag en redogörelse för tillverkningsförhållandena vid de undersökta företagen. Jämsides med företagens beteckning angives det valda jämförelseåret. Textsiffrorna hänföra sig till år 1924, då annat icke an- givits. Siffrorna inom klammer avse samma textsiffror, uttryckta i procent av jämförelseperiodens motsvarande data. Där procenttecknet icke står angivet, angiva klammersiffrorna däremot absoluta tal eller andra belysande data, som hänföra sig till jämförelseåret. Uppgifterna återfinnas till större delen i tab. III.

Kombinerade bagerier med spisbrödstillverknjng.

Företag A (jämförelseår 1913).

Tillverkningen utgjordes av finbröd, grovbröd och konditorivaror samt spisbröd. Mjölavverkningen uppgick till 3 481 400 kg (177.3 %), vari utländskt mjöl ingick med 59 %. År 1913 ingick utländskt mjöl med 33 %.

Jästförbrukningen var 101 625 kg (1585 %) eller, räknad på den avverkade mjöl— mängden, resp. 3.27 och 2.92 % under åren 1913 och 1924. Den minskade jästför- brukningen uppväges emellertid delvis av förbrukningen av andra drivmedel.

Nettoförsäljningsvärdet av produktionen uppgick till 4 084 940 kr. (233 %), varav 50 % år 1913 och 46 % år 1924 avsattes i egna butiker.

Arbetarantalet utgjorde 390 (1533 %) varav inom bageriet 91.4 (69.6) manliga, 104.1 (64.5) kvinnliga och 10 (5) minderåriga bageriarbetare, 11.3 (6.4) manliga och 1 (1) kvinnlig konditoriarbetare samt 10 (3) hjälparbetare. För distributionen an-

• Sida 183
•  Original

vändes 32.8 (21) manliga och 4 (4) kvinnliga expeditionsarbetare, 61.4 (36) kuskar, chaufförer och stallpersonal samt 64 (44) butiksbiträden. .

Arbetstiden utgjorde för samtliga arbetare 48 timmar (81.6 %) per vecka. För de olika arbetarkategorierna var den förlagd till följande tider på dygnet: för deggörarna i bageriet kl. 4 f. m.—12 midd. (6 e. m.—5.30 f' m.

6 f. m.—5 e. m 6 e. m.—4.30 f. m. 6 f. m.—5 e. m. fabriken: deggörare kl. 5 f. m.——2 e. m., (5 f. m.—3.50 e. m.), övriga arbetare kl. 6 f' m'—2'30 e. rn. (7 f. m.—4 e. m.). Resterna uttogos med 30 min. vid lämp- 1.30 e. m.——10 e. m. lig tidpunkt under arbetstiden.

Brödräknarna började kl. 7 f. m. och slutade kl. 4 e. m. med 1 timmes rast (kl. 2 f. m.—1.30 e. m., rast 1 t. 30 min.). Utkörarnas arbete fortgick från kl. 8 f. m.— 4.30 e. m. (6 f. m.—5.30 e. m.) med lämplig rast under arbetet.

Semester utgick med 6 dagar för bageripersonalen och med 6 9. 12 dagar för den övriga.

Under jämförelseåret förekom icke semester. Antalet utgjorda effektiva arbetstimmar utgjorde 927 164 (1215 %), därav 4228 (_) övertidstimmar.

Mjölavverkningen per effektiv arbetstimme uppgick till 3 754 kg (1459 %). Räk— nad per arbetare och år hade avverkningen utgjort 8 927 kg. (1157 % .

Timavlöningen (per effektiv timme) utgick med i medeltal 1 kr. 15 öre (3195 %) och totalavlöningen till 1068 813 kr. (3895 %), varav semesteravlöning utgjorde 23 556 kr. (_).

Veckoavlöningen uppgick till: för manliga bageriarbetare 65 kr., för kvinnliga 46—51 kr., för brödräknare 69 kr. samt för utkörare 65 till 78 kr. Den genom-snitt- liga årslönen utgjorde 2 741 kr. (2543 %).

Lönekostnaden per kilogram avverkat mjöl var 30.7 öre (219 %). Såsom av tab. II framgår, har företaget nyinvesterat ett kapital av 694000 kr., därav till ugnarnas utökning jämte tillhörande byggnader 238000 kr., till ma- skinell utrustning 45 000 kr. samt till garagebyggnad med tillhörande tomt 333 000 kr. och till motorisering av distributionsmaterielen 78 000 kr. Investeringen i fråga uppgives såsom direkt förorsakad av lagen.

Tack vare dessa omfattande anordningar har vid en ökning av mjölavverkningen med 77.3 % arbetarantalet trots arbetstids- och bagerilagarnas inverkan blott ökats med 53.3 %, och prestationen per arbetare och år har samtidigt stegrats med 15.7 %.

Företag B (jämförelseår 1913).

Tillverkningen utgjordes av finbröd, grovbröd, konditorivaror och spisbröd. Mjölavverkningens storlek var 351 900 kg (88.3 %), vari utländskt mjöl ingick med 20 % mot 32 % år 1913.

Jästförbrukningen uppgick till 8798 kg (93 %), motsvarande 2.5 % av den av- verkade mjölmängden mot 2.38 % år 1913, utvisande att jästtillsatsen ökats med 5 %.

Nettoförsäljningsvärdet uppgick till 460 413 kr. (1595 %), varav 54 % omsattes i egen butik mot 36 % år 1913.

Inom rörelsen sysselsatta arbetare utgjorde 52.3 (1175 %), varav 26.3 (23.5) nian— liga bageri- och 5 (3) manliga konditoriarbetare, 5 (4) hjälparbetare, 1 (l) manlig och 1 (1) kvinnlig expeditionsarbetare, 7 (6) utkörare och 7 (6) kvinnliga butiks— biträden.

Arbetstiden utgjorde för samtliga arbetare 48 timmar (87.4 %) per vecka. För de olika arbetar-kategorierna var den förlagd till följande tider av dygnet: för deggörare

), för bageri— och konditoriar—

betarna kl. 6 f. m.— 2.30 e. m. ( ) för arbetare inom spisbröds-

• Sida 184
•  Original

- 4 e. m.——2 f. m. .. . . . kl. 4 f. ni,—12 m1dd.(5 f. m.—3 e. m.), for bageri- och konditonarbetare kl. 6 f. m.

_2 e. m. (6 e. m'—4 f” m.), för brödräknare kl. 6 f. m.——2 e. m. (5 f. m.—3 & ' 5 f. m.—3 e. m. 4 e. m.), för utkörare kl. 7 f. m.—4 e. m. (5 f. m.——6 e. m.).

Resterna voro för bageriarbetare 20 min. per skift, vilka icke avdrogos från arbets- tiden; för övriga arbetare växlade rasternas längd, med iakttagande av att arbets— tiden icke överstego 8 timmar. År 1913 voro rasterna mindre regelbundna. Semester utgick med 6 dagar per arbetare. År 1913 förekom icke semester.

Antalet effektiva arbetstimmar utgjorde 123 738 (99 %), varav 250 (25 %) övertids- timmar.

Mjölavverlcningen per effektiv arbetstimme uppgick till 2.84 kg (88.9 %), och den uppnådda prestationen per arbetare och år utgjorde 6 728 kg (75.1 %).

Den genomsnittliga lönen per effektiv arbetstimme var 1 kr. 34 öre (3426 %), och medelavlöningen per arbetare och år uppgick till 3 178 kr. (2894 %).

Totala avlöningssumman utgjorde 166 229 kr. (3402 %), varav i semesterlön utgick 6 326 kr.

Veckolö'nen utgick för manliga bageriarbetare med 76—66 kr. (för kvinnliga ut- gjorde den på samma ort 66 kr.), och medelförtjänsten för samtliga arbetare uppgick till 3 178 kr. (2894 %).

Lönekostnaden per kg avverkat mjöl belöpte sig till 47.2 öre (3837 %). Såsom av tab. II framgår, har företaget efter lagarnas ikraftträdande utökat sin tillverkningsapparatur, nämligen med 1 elektrisk och 1 vattenrörsugn, repre- senterande ett belopp av 23 500 kr., samt nyanskaffat bilar till ett belopp av 29 200 kr., varav likväl blott 10 655 kr. utgjort av lagarna direkt förorsakat kapitalut- lägg.

Trots detta har mjölavverkningen per arbetare och timme sjunkit med 11.1 % och per arbetare och år med 24.9 %. Samtidigt har avverkningen minskats med 11.7 %.

Företag 0 (jämförelseår 1913/14).

Vid detta företag tillverkas alla slag av fin- och grovbröd ävensom konditorivaror, tebröd och spisbröd.

Bokslutsåret sammanfaller icke med kalenderåret. De båda jämförelseperioderna avse tiden 1/9 1913—31/3 1913, resp. 1/10' 1923—30/9 1924. '

Mjölavverkningen utgjorde 508000 kg (115 %). I vilken grad utländskt mjöl ingått i avverkningen har icke kunnat fastställas.

Jöstförbrukningen uppgick till 8 784 kg (1331 %). Räknat på mjölavverkningen under de båda jämförelseperioderna uppgick jästförbrukningen till resp. 1.49 och 1.73 %, vilket för den senare perioden visar en ökning av 16 %.

Nettoförsäljningsvärdet under perioden 1923/24 utgjorde 551763 kr. men har icke kunnat fastställas för jämförelseperioden. Uppgifter om huru stor del av pro- duktionen, som sålts i egna butiker, saknas likaledes.

Arbetarantalet utgjorde 48.4 personer (1527 %). Av dessa voro 21.7 (13.6) ba- geri- och 5.7 (5.1) konditoriarbetare, 4 (1) hjälparbetare, 3 (——) manliga och 1 (2) kvinnliga expeditionsarbetare, '7 (3) kuskar, chaufförer och stallpersonal samt 6 (7) butiksbiträden.

Arbetstiden var för bageriarbetare 48 timmar (82.8 %). Ändringen beträffande dess förläggning har för bageripersonalen medfört, att deggöraren nu börjar sitt arbete kl. 4 f. m. och slutar omkring kl. 12 midd. (5'30 e. III"—1130 e. in.), under det att 6 f. m.—10.30 f. m. 8 e. m.——2.30 f. m. ) ovriga arbetare borja kl. 6 f. m. och sluta kl. 30 e In 8.30 £ m.——12 midd.

Expeditionspersonalen i bageriet börjar nu sitt arbete kl. 6 f. m. (4 f. m.).

• Sida 185
•  Original

Kuskar och chaufförer voro förr färdiga att börja distributionen kl. 6 f. m., numera tidigast kl. 8 51 1/2 9 f. m.

Semester förekom icke förr men utgår nu efter 5 månaders sammanhängande tjänstgöring med 6 och efter 15 månader med 9 arbetsdagar, för vilka full lön ut- betalas.

Antalet vid produktionen och distributionen arbetade effektiva timmar utgjorde 116 135 (1165 %), därav övertidstimmar 5 026 (4 592).

Mjölavverkningen per effektiv arbetstimme utgjorde 4.37 kg (98.7 %). Räknat per arbetare och år var avverkningen 10 496 kg (75.4 %).

Den genomsnittliga timlönen per effektiv timme uppgick till 1 kr. 12 öre (2879 %) och det totala avlöningsbeloppet till 130 284 kr. (3355 %), varav semesteravlöningen uppgick till 3 801 kr. (_).

Årslönen per arbetare och år räknat uppgick till 2 691 kr. (2199 %). Den genom- snittliga lönen är i detta fall missvisande på den grund, att företaget har egen mat— hållning för distributions- och en del av den övriga personalen. Värdet av denna naturaförmån har varit svår att rättvist fördela på de olika grupper, som äro del- aktiga därav. >>Hushållets» kostnader voro, såvitt det kunnat utrönas, för perioden 1913/14 11 570 kr. och för perioden 1923/24 19 852 kr., oberäknat löner för kökspersonalen, vilka löner icke ingå i totalavlöningsbeloppet å tab. III. För pe- rioden 1923/24 ingå berörda kostnader i tab. I under rubrik diverse variabla kostnader och kökspersonalens avlöningar under rubrik avlöningar. Direkt bely- sande för årslönens stegring för en arbetare utan naturaförmån är, att bageriarbetar- nas medelårslön för perioden 1923—1924 utgjort 3 680 kr. (2403 %). Högsta vecko- lönen för den i bageriet sysselsatta personalen var enligt uppgift under perioden 1912/13 30 kr. 35 öre och den lägsta 20 kr. 90 öre mot under perioden 1923/24 högst 68 kr. 75 öre och lägst 58 kr. 50 öre.

Avlöningskostnaden per kg avverkat mjöl utgjorde 25.7 öre (292 %). Såsom av tab. II framgår, har någon förändring av företagets tillverkningsappa- ratur och distributionsmateriel icke skett. Avverkningen per effektiv timme räknad är också praktiskt taget densamma som förut, 98.7 %. Den avverkade mjölmängden är ökad med 15 % men arbetarnas antal med 52.7 % och avverkningen per arbetare och år minskad med 24.6 %.

Kombinerat bageri utan spisbrödstillverkning.

Företag D (jämförelseår 1914).

Vid företaget tillverkas alla slag av fin- och grovbröd samt konditorivaror men icke hårt bröd.

Mjölavverkningen utgjorde 542 821 kg (73.9 %) och visar alltså en stark tillbaka- gång. Utländskt mjöl ingick i avverkningen med 35 % (12 %).

Jästförbrukningen utgjorde 14166 kg (76.4 %) eller per avverkad mjölmängd, räknad för de olika perioderna, resp 2.52 och 2.61 %, utvisande för den senare pe- rioden en ökning av jästtillsatsen av omkring 3.6 %.

Nettoförsäljningsvärdet utgjorde 713 263 kr. (1345 %), varav 14.9 % kom på egna butiker mot 11.5 % år 1913.

Arbetarantalet utgjorde 58.9 (85.7 %) personer. Av dessa voro 27.2 manliga (29.3 manliga och 2.2 kvinnliga) bageriarbetare, 5 (6 manliga och 0.9 kvinnliga) manliga konditoriarbetare och 3.9 (5.9) hjälparbetare. Vid distributionen sysselsattes 3 (7) manliga och 7.4 (—) kvinnliga expeditionsarbetare samt 8.1 (11.9) chaufförer, kuskar och stallpersonal jämte 4.3 (5.5) butiksbiträden.

Arbetstiden för samtliga arbetare utgjorde 48 timmar (71.2 %). För de olika arbetarkategorierna var den förlagd till följande tider: för deg- görare kl. 4 f. m.—12.3o e. m. (4 e. m.—2.10 f. m.), bordsarbetare kl. 6 f. m.— 2.30 e. m. (6 e. ro.—4.10 f. m.), Wienerbagare kl. 5 f. m.—1.30 e. m. (6 e. m.—4.10

• Sida 186
•  Original

f. m.) med 30 min. rast. Chaufförerna arbetade mellan kl 7.30 f. Dl.—4 e. m. (6 f. m.—6 e. m.) med 30 min. (20 a 30 min.) rast.

Semester utgick under år 1924 med 6 (_), för viss del av personalen med 12 (_) dagar.

Antalet effektiva arbetstimmar utgjorde 146 048 (61.9 %), varav 5 512 övertids— timmar (488).

Mjölavverkningen per effektiv arbetstimme uppgick till 3.72 (119.3 %) kg. Räknat per arbetare och år var avverkningen 9 216 kg (86.2 %).

Den genomsnittliga timlönen per effektiv timme utgick med 1 kr. 41 öre (2754 %), och det totala lönebeloppet belöpte sig till 205 536 kr. (170.6 %), varav såsom se- mesteravlöning utgick 4100 kr. Medelårslönen per arbetare uppgick till 3489 (199 %) kr.

Lönekostnaderna per kg avverkat mjöl uppgick till 37.9 (231 %) öre. Av tab. Il framgår, att en nyinvestering av 14 650 kr. tillkommit. Summan re- presenterar blott mervärdet för den nuvarande distributionsmaterielen, sedan denna blivit helt automobiliserad. I sin helhet var kapitalutlägget för nämnda ändamål 30 250 kr. Företaget har dessutom ombyggt hela sitt bageri och moderniserat sin apparatur i samband med ombyte av lokal, men det har befunnits vanskligt att av- göra, vad som till äventyrs tillkommit såsom en följd av arbetstidslagstiftningen.

Genom dessa samverkande faktorer har avverkningsresultatet per arbetare och effektiv timme höjts med 19.3 %. Trots detta har antalet arbetare blott minskats med 14.3 %, under det att avverkningen minskats med 26.1 %. Mjölavverkningen per arbetare och år har sjunkit med 13.8 %.

Grovbrödsb agerier.

Företag E (jämförelseår 1914).

Vid företaget tillverkas endast grovbröd samt vissa finbrödet närstående kvali- teter av hushållsbröd.

Mjölavverkningen utgjorde 773 500 kg (100.6 %), vari för år 1924 utländskt mjöl ingick med 36 %. I vilken procent utländskt mjöl ingick år 1914 har icke kunnat utrönas.

Jästförbrukningen utgjorde 4 800 kg (121.9 %) eller per avverkad mjölmängd 0.51 % resp. 0.62 % för de båda jämförelseåren. Ökningen av jästtillsatsen belöper sig till 21.6 %.

Nettaförsäljningsvärdet utgjorde 668 600 kr. (168.1 %), varav 6 % omsattes i egna butiker mot 13.8 % år 1914.

Arbetarantalet var 40.4 (1263 %), varav 6.3 (5.1) manliga och 12.1 (11.9) kvinn- liga bageriarbetare, 1.5 (1) hjälparbetare och 5 (4.1) manliga expeditionsarbetare samt 14.5 (8.9) kuskar, chaufförer och stallpersonal jämte 1 (1) butiksbiträde.

Arbetstiden var för samtliga arbetare 48 timmar (72.6 %). För de olika arbetar- kategorierna var arbetstiden förlagd till följande tider: för deggöraren kl. 4 f. m.— 12 midd. (2 f. m.—10 f. m.), för bageriarbetare kl. 6 9. 7 f. m.——2.30 å 3.30 e. m. (4 a 5 f. m.—3 ä 4 e. m.), brödräknare kl. 7.30 15. m.-——4 e. m. (5 år 6 f. m.—6 ä 8 e. m.), utkörare kl. 8 ä 9 f. m.—5 & 6 e. m. (6 f. m.—8 ä 9 e. m.). Resterna uttagas på lämpliga tider.

Semester utgick i allmänhet med 6 (——-) dagar men för viss del av personalen med 12 (——) dagar.

Antalet utgjorda effektiva arbetstimmar var 93 956 (87.1 %), varav 319 (—) över- tidstimmar.

Mjölavverkningen per effektiv arbetstimme utgjorde 8.23 kg (11-5.5 %), och räknat per arbetare och år uppgick den till 19 140 kg (79.7 %).

Den genomsnittliga timlönen per effektiv timme utgjorde 1 kr. 55 öre (2766 %),

• Sida 187
•  Original

och de totala avlöningskostnaderna uppgingo till 145 598 kr. (241 %). Vecko- avlöningen utgick till deggöraren med 80 kr. (2), till manliga bageriarbetare med 70 kr. (33), till kvinnliga med 57 kr. (22), i samtliga fall med två kr. högre än enligt gällande avtal.

Medellönen per arbetare och år utgjorde 3 603 kr. (1909 %). Lönekostnaden per kg avverkat mjöl uppgick till 18.8 öre (241 %). Av tab. II framgår, att företaget icke har investerat nytt kapital med anledning av arbetstidslagarna. Utökning av apparaturen och distributionsmaterielen har skett men icke i annan omfattning, än företagsledningen ansett hade kommit till utförande utan lagarnas inverkan.

I varje fall har avverkningsresultatet per effektiv timme ökats med 15.5 %, men trots att den avverkade mängden mjöl endast med 0.6 % överstigit jämförelseårets har arbetarstammen ökats med 26.3 % såsom en följd av den förkortade arbetstiden och den med 26.3 % försämrade arbetsprestationen per arbetare och år.

Företag F (jämförelseår 1916).

Tillverkningen vid detta företag är strängt begränsad till några få sorter grovt bröd.

Mjölavverkningen uppgick till 919 030 (80.4 %) kg. I vilken grad utländskt mjöl ingått i avverkningen har icke med bestämdhet kunnat utrönas, men uppskattnings- vis angives c:a 40 % mot c:a 10 % under år 1916.

Jästförbrukningen uppgick till 4 153 (1232 %) kg eller räknat på avverkad mjöl- mängd till resp. 0.30 och 0.45 % för åren 1916 och 1924, innebärande en ökning av jästtillsatsen med icke mindre än 50 %.

Nettoförsäljningsvärdet uppgick till 391 474 kr. för år 1924. För jämförelseåret saknas uppgifter.

Arbetarantalet var 15 (1154 %), varav 7 (6) bageriarbetare, 1 (1) kvinnlig arbe- terska vid distributionen samt 7 (6) chaufförer.

Arbetstiden utgjorde för samtliga arbetare 48 timmar (80.6 %) per vecka. För de olika arbetarkategorierna var den förlagd till följande tider: för deggöraren kl. 4 f. m.—12 midd. (3.30 f. m.—2 e. m.), för bageriarbetare kl. 6 f. m.—2 e. m. (5 a 6 f. m.—1 ä 2 e. m.), för lagerarbetare kl. 6.30 f. m.—6 e. m. (7—4), för ut- körare kl. 7 f. m. (6.30 f. m.). Rasterna uttagas vid lämplig tidpunkt.

Semester utgick med 9 (6) dagar för bageriarbetare och till en del av den övriga personalen med något högre dagantal.

Antalet utgjorda effektiva arbetstimmar var 35 350 (89.5 %). Mjölavverkningen uppgick till 26 kg (89.8 %) per effektiv arbetstimme och ut- gjorde, beräknad per arbetare och år, 61 268 kg (69.7 %).

Den genomsnittliga timlönen per effektiv arbetstimme uppgick till 1 kr. 48 öre (2477 %) samt den totala lönekostnaden till 52 345 kr. (221.6 %). Veckolönen upp- gick för alla arbetare till 73 kr.

Medellönen per arbetare och år utgjorde 3 488 (192 %) kr. Lönekostnaden per kg, avverkat mjöl uppgick till 5.7 öre (275 %). Av tab. II framgår, att nytt kapital investerats till ett belopp av 45 700 kr., näm- ligen till utbyggandet av ugnar 17 000 kr., till kylanordningar 2 500 kr. samt till automobilisering av distributionsmaterielen 26 200 kr. Det uppnådda avverknings- resultatet såväl per timme som per arbetare och år är betydligt högre än vid något av de andra företagen, vilket har sin förklaring i den starkt, till ett fåtal typer specialiserade tillverkningen av grovt mjukbröd, med en efter omständigheterna väl avpassad apparatur, som är väl utnyttjad. Icke desto mindre har avverknings— prestationen sjunkit avsevärt efter lagarnas tillkomst, 10.2 % per effektiv timme och 30.3 % per arbetare och år. Arbetarantalet har stegrats med 15.4 %, samtidigt som avverkningen sjunkit med 19.6 %.

• Sida 188
•  Original

Tab. III. Mjölavverkning, arbetarantal, (Indextalen hänföra sig i vissa fall till tal

?

Företagets beteckning ' A. B. Lit. År 1 1913 1 1924 [ Index 1913 l 1924 N Index 1913/14 kg kg | kg kg kg &) Avverkad mjölma'ngd ..... 1 963 730 3 481 400 177.3 398 560 351 900 88.3 441 595 b) För—brukad mängd jäst: kg kg kg kg kg absoluta tal .......... 64 135 101 625 1585 9 489 8 798 92.7 6 601 i % av av avverkat mjöl ..... 3.27 2.92 89.2 2.38 2.50 105 1.49 0) Antalet arbetare : Stycken Stycken Stycken Stycken Stycken produktionen .......... 149.5 227.8 — 30.5 36.3 — 19.7 distributionen ......... 105 162.2 — 14 16 — 12 Summa 2545 390 1533 44.5 52.3 117.5 31.7 (1) Antalet arbetstimmar per år gänglig-tare: Timmar Timmar Timmar Timmar Timmar enligt avtal för bageriarbetare . 2 956 2 448 82.8 2 855 2 448 85.7 2 956 i medeltal för samtliga 2 999 2 448 81.6 2 800 2 448 87.4 3 145 redovisade såsom betalade: effektiva ........... 2 999 2 378 79.3 2 800 2 366 84.5 3 145 semester ........... — 53 1.8 — 86 3.1 — ej utnyttjade ......... — 27 0.9 —- — — — Summa betalade 2 999 2 458 82.0 2 800 2 452 87.6 3 145 dugååzlgregntalet arbetstimmar Timmar Timmar Timmar Timmar Timmar effektiva. ............ 763 338 927 164 121.5 124 630 123 738 99.3 99 705 semester ............ — 21 056 2.7 — 4 512 3.6 _ Summa —— 948 220 1242 — 128 250 1029 —— ej utnyttjade . . ....... — 10 504 1.4 —— — — — Summa betalade 763 338 958 724 1256 124 630 128 250 1029 99 705 Därav övertid — 4 228 — 1 000 250 —- 4 592 i) llljölavverlmtngen, räknad per timme: medeltal : kg kg kg kg kg effektiva timmar ....... 2.57 3.75 1459 3.20 2.84 88.9 4.43 totalt antal ......... 2.57 3.63 141.2 3.20 2.74 85.8 4.43 g) M iölavverkningen, räknad per arbetare och år: kg kg kg kg kg medeltal ............ 7 716 '8 927 1157 8 956 6 728 75.1 13 913 211552]??th P" timme: Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor effektiva timmar ....... 0.36 1.15 3195 0.39 1.34 3421; 0.39i totalt antal ......... 0.36 1.11 310.1 0.39 1.29 3306 0.39' i) ägg?-(377,13 iiizl-änmg ar inkl. se- Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor , produktionen .......... 178 831 599 817 -— 34 105 126 476 — 29 288 distributionen ......... 95 565 468 996 — 14 762 39 753 —— 9 540 Totalbelopp 274 396 1 068 813 3895 48 867 160 229 3402 38 828 Därav semesteravlöning — 23 556 — — 6 326 — -— * j) 127253???” genomsnittliga års- Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor ' medeltal för samtliga ...... 1 078 2 741 2543 1 098 3 178 2894 1 224 k) Avlöningskostnaden per kilo- Öre Öre Öre Öre Öre gram avverka-t mjöl ...... 14 30.7 219 12.3 47.2 3837 8.8

• Sida 189
•  Original

antal arbetstimmar, avlöning m. m. med större antal decimaler än i tabellen.)

0. D. ; E. 1 F. 1923/24 Index * 1914 1924 Index 1914 1924 Index * 1916 1924 Index kg kg kg kg kg kg kg 508 000 115 734 633 542 821 73.9 768 605 773 500 1006 1 143 117 919 030 80.4 kg kg kg kg kg kg kg 8 784 133.1 18 548 14 166 76.4 3 937 4 800 121.9 3 372 4 153 1232 1.73 1161 2.52 2.61 1036 0.51 0.62 121.6 0.30 0.45 150 Stycken Stycken Stycken Stycken Stycken Stycken Stycken 31.4 — 44.3 36.1 — 18 19.9 — 6 7 — 17 —— 24.4 22.8 — 14 20.5 — 7 8 — 48.4 152 7 68.7 58.9 85.7 32 40.4 1266 13 15 1154 Timmar Timmer Timmar Timmar Timmar Timmar Timmar 2 448 82.8 2 956 2 448 82.8 2 956 2 448 82.8 2 754 2 448 88.9 2 448 77.8 3 437 2 448 71.2 3 371 2 448 72.6 3 037 2 448 80.6 2 399 76.3 3 437 2 480 72.1 3 371 2 326 69 3 037 2 357 77.6 62 2 —— 52 1.5 — 50 1.5 (6) 60 2 96 3 _ 12 0.5 — 77 2.3 — 80 2.6 2 557 81.3 3 437 2 544 74.1 3 371 2 453 72.8 3 037 2 497 82.2 Timmar Timmar Timmar Timmar Timmar Timmar Timmar 116 135 1165 236 095 146 048 61.9 107 872 93 956 87.1 39 483 35 350 89.5 3 024 3 — 3 072 1.3 — 2 016 1.9 (824) 904 2.3 119 159 1195 -— 149 120 63 2 — 95 972 89.0 — 36 254 91.8 4 635 .7 — 712 0.3 — 3147 2.9 —— 1 204 3.1 123 794 1242 236 095 149 832 63.5 107 872 99 119 91.9 39 483 37 458 94.9 5 026 —— 488 5 512 —— — 319 — 2 345 850 — kg kg kg kg kg kg kg 4.37 98.7 3.11 3.72 1193 7.13 8.23 1155 28.95 26 89.8 4.19 92.6 3.11 3.62 116.3 7.13 7.61 1095 28.95 24.52 84.7 kg kg kg kg kg kg kg 10 496 75.4 10 693 9 216 86.2 24 010 19 140 79.7 87 932 61 268 69.7 Kronor Kronor Kro nor Kronor Kronor Kronor Kronor 1.12 2879 0.51 1.41 2754 0.56 1.55 2766 0.60 1.48 2477 1.05 2701 0.51 1.37 2686 0.56 1.47 2623 0.60 1.40 2335 Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor 107 394 — 75 485 137 758 —— 22 643 68 369 — 13 007 27 203 —— 22 890 — 44 967 67 778 — 37 769 77 229 —— 10 615 25 142 — 130 284 3355 120 452 205 536 1796 60 412 145 598 241 23 622 52 345 221 6 3 801 — — 4 100 — — 2 999 — 355 1 205 -— Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor Kronor 2 691 2199 1 753 3 489 199 1 887 3 603 1909 1 817 3 488 . 192 Öre Öre Öre Öre Öre Öre Öre 25.7 292 16.4 37.9 231 7.8 18.3 241 2.1 5.7 275

• Sida 190
•  Original

Bearbetningsresultatet av de insamlade uppgifterna.

För ett allsidigt bedömande av den roll, som de olika produktionskostnads- faktorerna spela. vid tillverkningen av bageriprodukter, huru dessa ändrats och angående orsakerna härtill, speciellt med hänsyn till den verkan, som bageri- lagen utövat, hade det varit behövligt att äga tillgång till ett långt fullständi- gare material än det, som vid denna utredning kunnat hopbringas. Det är icke känt, ivilken grad priset å råmaterial och bränsle eller andra varor och nyttig— heter, som levereras till ett bageri och utgöra en produkt av främmande arbets- kraft, har påverkats av arbetstidsla gen. Endast rörande rent interna förhållan- den har en undersökning kunnat ske, men även i sistnämnda avseende har icke undersökningen resulterat i ett så allsidigt material, som varit önskligt.

Vid samma bagerier tillverkas ofta olika slag av produkter: finbröd, grov— bröd, spisbröd, konditorivaror och tebröd. För att utröna, om tillverknings- kostnaderna förskjutits olika för den ena eller andra tillverkningsgrenen eller måhända rönt inflytande av den relation, i vilken de olika produkterna ingått i tillverkningen, hade värde- och viktuppgifter rörande de olika tillverkningsgre- narna varit önskvärda. Dylika specificerade uppgifter hava helt och hållet saknats; blott totalsumman för nettoförsäljningsvärdet har kunnat utrönas. Ej ens rörande tillverkningens totala vikt har det varit möjligt att erhålla några tillförlitliga uppgifter mer än vid ett enda företag, och idet berörda fallet gällde dessa uppgifter blott det ena av de båda jämförelseåren. Man vet visserligen, att man vid tillverkning av hårt bröd kan räkna med en utbytesprocent av 80 a 85 % samt vid vissa sorter av mjukt bröd med 130 5. 140 %, allt hänfört till vikten av den avverkade mjölmängden, under det att utbytesprocenten vid konditorivaror växlar mycket. Då härtill kommer, att man i flera fall icke kunnat deklarera den mjölmängd, som åtgått till den ena eller andra fabrika- tionsgrenen, blott den totalt avverkade kvantiteten, har det varit lönlöst att försöka beräkna produktionsvikten.

Den avverkade kvantiteten mjöl har därför tagits såsom en mätare av produk- tionens relativa storlek under år 1924 och den för respektive företag valda jäm- förelseperioden. Under förutsättning att de olika fabrikationsgrenarna bedri- vits i samma relativa omfattning under de båda jämförelseperioderna, torde man vid detta tillvägagångssätt även kunna anses erhålla ganska rättvisande re- lationstal. Är den nämnda förutsättningen icke riktig, är det påtagligt, att även jämförelsen kommer att bliva mer eller mindre missvisande. Såsom av det föregående framgår, har ingen möjlighet funnits att siffermässigt påvisa de förändringar av nämnd natur, som till äventyrs skett.

Enligt uppgifter, lämnade vid de undersökta företagen, skulle tillverkningen under år 1924 icke ha bedrivits i väsentligt annan proportion de olika fabrika- tionsgrenarna emellan, än som skett under jämförelseåret, med undantag för ett bland företagen, E, där förut en obetydlighet finbröd tillverkades vid sidan av grovbrödet, som sedan många år varit företagets specialitet. Det har emel— lertid uppgivits, att tillverkningen av finbröd aldrig bedrivits i större omfatt- ning. Utan tvivel ha emellertid vissa, om ock mindre, förskjutningar skett även vid de övriga bagerierna, vilket torde berättiga till antagandet, att den avver— kade kvantiteten mjöl även vid företaget E kan tillerkännas samma approxima- tiva värde såsom mätare av produktionens storlek, som då det gäller de övriga företagen.

Närmast följer nu en närmare redogörelse för och kommentarer till de insam- lade uppgifterna rörande driftsförhållandena vid de undersökta företagen, med hänvisning till den specifikation, som återfinnes å tab. III.

• Sida 191
•  Original

Den avverkade mängden mjöl (Tab. III a).

Endast två företag visa för år 1924 en ökad mjölavverkning i förhållande till jämförelseåret. Vid det ena av dessa avverkades 3 481 ton mjöl, utvisande en ökning av icke mindre än 77.3 %, vid det andra var avverkningen 508 ton och ökningen 15 %. Ett företag avverkade 774 ton med praktiskt taget lika stor avverkning som jämförelseåret. De övriga tre företagen visa en minskad av- verkning. Minskningen belöpte sig till 11.7 % vid ett av företagen med en av- verkning av 352 ton, till 19.6 % vid ett annat med en avverkning av 919 ton samt till 26.1 % vid ett tredje med en avverkning av 543 ton.

De företag, som uppvisat en sjunkande omsättning, hava samtliga framhållit, att denna omständighet vore att tillskriva konkurrensen från hembageriernas sida. Oaktat den ökade mängden drivmedel i degarna vore det omöjligt att få brödet färdigt i den tid, som allmänheten fordrade. Allmänheten kunde icke sätta sig in i de svårigheter, som bagerilagen medfört för de större bageriidkar- na, som måste efterleva lagens föreskrift angående arbetstidens förläggning, under det att hembagerierna, för vilka inga stadganden funnes angående ar- betstiden eller densammas förläggning, obehindrat kunde tillfredsställa konsu- menternas krav på tidig expediering av färskt bröd, som åtminstone på vissa platser även salufördes av hembagerierna under söndagarna. Bageriidkarna tvunges nu att forcera jäsningen och att under morgontimmarna driva ugnarna med högre temperatur, än som vore lämpligt för brödets kvalitet. För att ned- kyla brödet kraftigt hade vissa bagerier anskaffat särskilda kylanordningar, men icke desto mindre bleve de tvungna att expediera brödet för färskt och för varmt, varigenom varan skadades. Det kommer kunderna tillhanda i klämt och degigt tillstånd. Även denna omständighet gynnade konkurrensen från hem- bageriernas sida. Såsom ett exempel på, i vilken grad hembageriernas konkur- rens verkat, anförde ledningen vid ett av företagen, att dess omsättning i en av dess butiker år 1914 uppgick till 60 863 kronor mot blott 43 464 kronor år 1924, i trots av att brödprisen under sistnämnda år voro avsevärt högre än un- der det förstnämnda.

Jästförbmkningen (Tab. III b).

Det har från bageriidkarehåll uppgivits, att tillsatsen av jäst till degarna kraftigt stegrats på den grund, att man tvingats förkorta jäsningstiden för att i någon mån motväga den försening av distributionen, som blivit en följd av arbetstidens ändrade förläggning.

Vid de undersökta företagen har det befunnits, att jästförbrukningen i pro- cent av den avverkade mjölmängden i ett fall, A, sjunkit med 10.8 %, i tvenne fall, D och B, stegrats med resp. 3.6 och 5 %, i tvenne fall, C och E, stegrats med resp. 16.1 och 21.6 % samt att stegringen i ett fall, F, utgjort ända till 50 %. Förhållandena hava sålunda i detta avseende växlat mycket och detta av helt naturliga skäl. Dels äro nämligen de brödtyper, som tillverkats vid olika före- tag, olika och äro därför i olika grad beroende av jästtillsatsen, dels är tvånget att förkorta jäsningstiden i viss mån beroende av lokala förhållanden, dels gi— ver slutligen den vid de olika företagen angivna jästförbrukningen i vissa fall icke ett tydligt uttryck för förbrukningen av jäsmedel, ty vid vissa företag an- vänder man vid sidan av jästen tillsatser av tekniska preparat, som avse att förkorta jäsningstiden. Dessutom lär numera i stor utsträckning ren jäst an- vändas i stället för den förut brukliga »blandjästen». Vid vissa brödsorter an- vändes för övrigt ringa eller ingen jästtillsats. Jäsningen åstadkommes med surdeg. Vid de företag, som redovisat den procentuellt lägsta jästförbruknin- gen, har man dessutom på senare tid inrättat särskilda jäsrum, där en jämnare

• Sida 192
•  Original

och för jäsningsproceduren lämpligare temperatur kan hållas, än förut varit fal- let, vilket nedbringat jästbehovet.

En hög jästtillsats synes speciellt vid vissa brödtyper medföra en avgjord försämring av brödets kvalitet; det blir efter några timmars lagring torrt och mindre välsmakande. Vissa brödsorters förutvarande karaktär har icke ovä- sentligt förändrats. S. k. källarfranska bröd av den kvalitet, som förr fanns i marknaden i t. ex. Stockholm, kunna numera sällan uppdrivas. Det förr lätta och porösa innehållet är numera tungt, ofta även kladdigt, vilket villigt med- gives av bageriidkarna men hänföres till den forcerade tiden för jäsningen och till den höga gräddningstemperatur, som kräves för att icke distributionen skall försenas alltför mycket.

Arbetarantalet (Tab. Ill 0).

Vid samtliga de undersökta fallen utom ett har arbetarantalet stegrats kraf- tigare, än vad som. står i relation till den sedan jämförelseåret ändrade tillverk- ningens storlek. Okningen av arbetarantalet är en naturlig följd av den min- skade arbetstiden per dag och den ändrade avverkningsprestationen per timme. Det närmare sambandet mellan dessa faktorer och ändringen av avverkningens storlek kommer att närmare beröras i det följande.

Antalet arbetstimmar per år och arbetare (Tab. III d).

För bageriarbetare utgjorde den ordinarie arbetstiden vid de undersökta före- tagen resp. 58, 56 och 54 timmar per vecka, motsvarande vid övergång till 8 timmars arbete per dag en förkortning av arbetstiden med resp. 11.1, 14.3 Och 17.2 %. För övriga arbetarkategorier växlade arbetstiden mycket vid olika före- tag, från 12 till 9 timmar per dygn. Medeltalet av den ordinarie arbetstidens förkortning vid de olika företagen visas i tab. III ha utgjort: vid A 18.4 %, vid E 12.6 %, vid C 22.2 %, vid D 28.8 %, vid E 27.4 % samt vid F 19.4 %.

I tabellen redovisas även medelantalet betalade timmar för den vid företagen anställda personalen, och häri ingå såväl effektiva som semestertimmar och icke utnyttjade timmar. Under de jämförelseår, som tabellen upptager, förekom icke semester vid mer än ett företag, F. Vid en del andra av landets bageriföretag synes emellertid semesterledighet, med eller utan oavkortad lön, hava före- kommit redan år 1905. Numera torde semesterledighet med oavkortad lön va- ra genomförd över hela landet, åtminstone vid de företag, där lönen bestämts genom avtal mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna. Semesterledig— heten växlar från 6, den vanligaste, till 9 a 12 arbetsdagar, något olika vid olika företag för olika arbetarkategorier och i vissa fall beroende av längre eller kortare sammanhängande tjänstgöringstid hos samma arbetsgivare. Medelta— let för den effektiva arbetstiden per arbetare under år 1924 överstiger endast i ett fall, vid företaget D, medeltalet för den ordinarie arbetstiden, 2 448 tim— mar, vilket är beroende av det stora antalet övertidstimmar, som förekommit jämsides med en god utnyttjning av den ordinarie arbetstiden. Att betalade men icke utnyttjade timmar redovisas, beror av det lönesystem, som tillämpas vid bagerierna, nämligen veckolönssystemet, som medför, att full lön betalas, även om arbetet slutar tidigare än enligt den fastställda tidtabellen. Redovis- ning för icke utnyttjat timantal för resp. jämförelseår saknas helt och hållet. En jämförelse i nämnda avseende har alltså icke varit möjlig. För år 1924 redovisas av företaget B en full utnyttjning av arbetstiden. Av de övriga före- tagen visar företaget D det bästa resultatet med blott 12 timmar eller 1.5 dag per arbetare och år och företaget C det sämsta resultatet med 96 timmar eller 12 dagar per år och arbetare. .

Den redovisning av de outnyttjade timmarnas antal, som skett för år 1924,

• Sida 193
•  Original

har emellertid knappast varit fullt tillfredsställande vid samtliga företag. Myc— ket talar för att uppgifterna i detta avseende angiva för låga tal. Tvånget för finbagerierna och grovbrödstillverkarna att forcera tillverkningen under den tidigare delen av dagen har medfört, att man vid vissa företag haft svårt att fullt utnyttja arbetskraften under den senare delen. I en del fall har denna se- nare del av dagen utnyttjats med arbete för leveranser till sjukhus och andra offentliga institutioner, i andra fall har man sysselsatt en del av bageriarbe- tarna med skorptorkning. Vid spisbrödstillverkningen kan arbetstiden utnytt- jas på ett effektivare sätt.

Vissa av arbetsgivarna ha också klagat över att de blivit tvungna hålla en övertalig bageripersonal, som icke kunnat utnyttjas under hela arbetstiden, och även representanter för arbetarna hava på förfrågan medgivit, att så vore för- hållandet. Vid företaget A gjorde exempelvis företagsledningen gällande, att den tid, under vilken viss del av bageripersonalen icke kunde beredas arbete, be- löpte sig till i medeltal 1.5 timme per dag, under det att arbetarrepresentanter— na icke ville medgiva mera än »högst 1 timme». På fråga om orsaken härtill svarades från arbetarrepresentanternas sida att bageriets leveranser icke räckte till att utfylla hela arbetstiden, men det medgavs på förnyad fråga, att orsaken nog även kunde ligga däri, att man vore tvungen forcera arbetet under morgon— timmarna för att hinna distribuera brödet 1 tid.

Vad distributionspersonalen inom bageriet beträffar, måste även dennas ar- bete medföra en anhopning av arbetskraften under morgnarna, som gör sig gäl- lande i en minskad utnyttjningsförmåga under senare delen av dagen. Arbets- tiden för den yttre distributionspersonalen, kuskar och chaufförer, är nog i re- gel utnyttjad. Samtliga de kuskar och chaufförer, som blivit tillfrågade, ha emellertid påpekat, att den försenade distributionen medfört stora svårigheter och ökat arbete därigenom, att man numera finge besöka kunderna flera gånger om dagen, allt efter som de olika brödsorterna bleve färdiga; förr hade allt brö- det varit färdigt på en gång, då man farit ut om morgnarna. Nu klagade kun- derna allmänt över för sen distribution, och det vore på vissa orter ej möjligt medhinna expedition av brödet med de tidigare morgontågen, vilket medfört att man nu måst tillgripa utvägen att distribuera brödet per bil till den närliggan— de landsorten.

Totala antalet arbetstimmar (Tab. III e).

Antalet totala arbetstimmar, som redovisas å tabellen, är en produkt av ar- betarantalet under året och det under litt. d redovisade medeltalet per år och arbetare. Här visas även antalet övertidstimmar. Till en viss grad är över- tidsarbetet beroende av arbetets natur, som med arbetstidens nuvarande för— läggning kräver, att arbetet utföres under icke ordinarie tid, t. ex. »surlägg- ning» av vissa _degar vid grovbrödsbagerierna, men en stor del av övertidstim- marna hänför sig till konditoriarbete på söndagar.

M jölavverkningen räknad per timme och per arbetare och år (Tab. III f 0. g).

Avverkningsprestationen, räknad på såväl effektiv som på total tid, finnes angiven å tabellen. Såväl de absoluta som relativtalen växla betydligt, vad de absoluta talen beträffar naturligtvis i hög grad beroende av brödtypernas art men även av mer eller mindre goda maskinella anordningar och förmågan att utnyttja dessa. Ser man på de relativa talen, finner man, att avverknings— förmågan per effektiv timme ökats för tre av företagen med resp. 45.9, 19.3 och 15.5 % men sjunkit för de övriga med resp. 11.1, 1.3 och 10.2 %. Räknad på. det totala antalet timmar blir arbetsprestationen för samtliga naturligtvis något lägre än räknad på det effektiva antalet.

13—253647

• Sida 194
•  Original

Räknar man emellertid avverkningen per arbetare och år, har den förkortade arbetstiden medfört, att endast företaget A visar en såväl absolut som relativt ökad prestation, nämligen 15.7 %, under det att de övriga visa en minskning, som växlar mellan 13.8 och 30.3 %. Företaget A är alltså det enda, som, främst tack vare den höga kapitalinvestering, som visas i tab. II, lyckats kompen— sera den förkortade arbetstidens inverkan på prestationsresultatet, räknat per arbetare och tidsenhet. Huru detsamma gjort sig gällande i fråga om löne- kontots stegring, kommer att framgå i det följande.

Huruvida en minskad eller ökad arbetsintensitet från arbetarnas sida kan hava inverkat på prestationsresultatet, resp. om en sådan ökning eller minsk— ning av intensiteten förekommit, har icke kunnat utrönas. Från arbetsgivar- håll göres gällande, att någon förändring i nämnda hänseende ej skett. Man borde likväl kunna ifrågasätta, huruvida icke det förut omnämnda veckolön— systemet åtminstone vid sådana företag, där arbetstiden ej fullt kan utnyttjas, innebär en sporre till ökad arbetsintensitet, ty ökad fritid kan därigenom vin- nas för arbetaren. Arbetsgivaren drar emellertid i dylikt fall icke någon eko- nomisk fördel därav, ty den sålunda förvärvade extra fritiden måste avtals— mässigt betalas lika med arbetad tid.

Lönekostnaden per timme (Tab. III h).

Förskjutningen av lönekostnaden per timme visas hava varit synnerligen kraftig. Den är olika vid olika företag, tydligen närmast en följd av att löne— höjningen icke varit likformig, vilket framgår av det följande.

Tab. IV. Avlöningarnas fördelning på.

- | Företagets be- i teckning A” B" i C' i År 1913 1924 1913 1924 ] 1913/14 1923/24 1 | , I Avlöningssnm— * i | ma per år : Kr. % Kr. % Kr. % Kr. % Kr. % Kr. % produktion . . . 178 831 65.17 599 817 56.12 34 105 69.79 126 476 76.09 29 288 75.43 107 394 82.43 distribution . . 95 565 34.83 468 996 43.88 14 762 30.21 39 753 23.91 9 540 24.57 22 890 17.57 Summa 274 396 "[I 068 813 _ 48 867 —— 166 229 — 38828 — 130 284 —

Arbetarnas aolönr'ngar (Tab. III i och tab. IV).

I tab. III återfinnas såväl de totala lönebeloppen som relativtalen. Det har sagts, att kostnaden för distributionen ökats relativt kraftigare än för produktionen. Tab. IV visar den relation, i vilken lönebeloppen för de båda slagen av omkostnader ingingo under jämförelseåret och år 1924. Procenttalen giva i och för sig intet belägg för allmängiltigheten av ett dylikt påstående, såvitt det gäller de utbetalade lönebeloppen; endast vid företagen A och F lngå lönebeloppen år 1924 med högre procenttal än under jämförelseåret. Emeller— tid äro avlöningsbeloppen icke enbart utslagsgiVande för distributionskostna- derna, ehuru de år 1924 ingingo med i medeltal 58 % i de kalkylerade total- kostnaderna för distributionen. Driftkostnaderna för materielen representera nämligen mycket betydande poster, och det i det föregående omnämnda beho- vet att, åtminstone å vissa orter, besöka kunderna flera gånger dagligen_b1— drager att höja omkostnaderna. I saknad av jämförelsemateriel är det 1cke möjligt att fälla något bestämt omdöme, men det förefaller icke otrohgt, att man, om de äldre distributionstiderna kunnat bibehållas, varit i stånd att. om—

• Sida 195
•  Original

besörja brödets fördelning bland kundkretsen både med relativt mindre perso- nal och mindre omfattande materiel, i all synnerhet som densamma nu i hög grad motoriserats.

Arbetarnas årsförtjänst (Tab. IIIj).

Medeltalet för bageriarbetarnas årsförtjänst finnes angivet å tab. III. Även här visas en kraftig höjning, men det angivna medeltalet säger mindre med hänsyn därtill, att detsamma påverkats dels av den olika lön, som rått mellan manlig, kvinnlig och minderårig arbetskraft, dels även i ett fall av utgångna naturaförmåner, som icke ingå i den angivna avlöningssumman.

En klarare bild erhålles, om man utgår från veckolönerna, på vilka några exempel anföras från olika orter.

Exempel på stegringen ao bageripersonalens veckolöner. 1913/14 1924 Index 1913/14 1924 Index

Manliga .......... 33 kr. 70 kr. 212 26 kr. 73 kr. 281 » .......... 30 » 65 » 217 26 » 76 » 292 » .......... 26 . 65 » 250 24 » 70 » 292 » .......... 26 » 70 » 269 24 » 73 » 304 » .......... 28 » 76 » 272 25 » 77 » 308

Kvinnliga ......... 22 > 57 » 259 21 » 55.50 » 279 » ......... 19 » 51 » 263

Brödräknare ........ 22 » 69 » 314

Chaufför ......... 23 » 78 » 339

produktions- och distributionskostnader.

!

l , _ _ _ , , _ 1 [ 1914 I 1924 I 1916 [ | ' | i l 5 Kr. % Kr. % Kr. % Kr. % Kr. | % Kr. r. ;

75485 62.67 137758 67.02 22643 37.48 68369 46.96 13007 55.06 27203 51.97 44967 37.33 67778 32.98 37769 62.52 77229 53.04 10615 44.94 25142 48.03

120452 — 205536 —— 60412 — 145598 — 23622 — 52345 —1

Av de anförda exemplen framgår, att lönestegringen för manliga arbetare växlat betydligt från 112 till 208 %. I det exempel, som blott visar 112 % lönestegring, var årsinkomsten relativt hög redan år 1913, nämligen 1 716 kr.. men i exemplet med 208 % var årslönen blott 1 300 kr. Arsinkomsten, räknad på veckolönen, växlade under år 1924 vid de undersökta företagen mellan 3 380 kr. och 4 004 kr. I det sistnämnda fallet utgick veckolönen med 3 kr. mera per vecka, än avtalet föreskrev.

För kvinnliga arbetare visa exemplen, att lönestegringen vanligen varit mindre kraftig, lägst 159 och högst 1.79 %.

Distributionspersonalens löner ha genomsnittligt stigit kraftigare än bageri- arbetarnas. Blott ett par exempel hava anförts, men de äro talande nog. Om lönekostnaderna för distributionen, såsom av det förut anförda synes framgå, icke desto mindre icke i allmänhet visat en relativt starkare stegring än pro- duktionslönerna, måste detta bero därpå, att motoriseringen av distributions- ipaterielen motverkat, att de höjda lönerna kommit till fullt uttryck på löne- ontot.

• Sida 196
•  Original

Medeltalet för levnadskostnadsindex under ar 1924 har enligt socialstyrelsens beräkningar utgjort 174 enheter, vilket visar, att de löner, som bageripersona- len uppbar under år 1924, innebära en väsentlig överkompensation. Det må tilläggas, att lönerna ytterligare höjts under loppet av år 1925. Den genom- snittliga löneindexen för industriarbetare torde ligga omkring 200.

Lönestegringen för bageriarbetarna låg 1 de anförda exemplen för år 1924 38—134 enheter över levnadskostnadsindex, vilket innebär en överkompensation av från % 100 till % 100 eller c:a 22 till 77 %, å löneindexen räknad.

Att den övriga personalen vid företagen i lönehänseende kommit i åtnjutande av en hknande överkompensation, är lätt förklarligt.

Avlöningskostnaden per kilogram avverkat mjöl (Tab. III k).

Växlingarna i avlöningskostnaderna per kilogram avverkat mjöl vid de olika företagen hava uppkommit såsom en naturlig inverkan av de i det föregående berörda faktorerna, vilka bestämma avlöningskontots storlek.

Det hade varit av intresse att jämföra de förutvarande och 1924 års kost— nader för b r än sl e fö r b ru k nin g e n. Detta har av olika anledningar icke låtit sig göra, huvudsakligen på grund av bristande eller bristfälligt jäm- förelsematerial. I en del fall har man övergått från ved till kolbränsle, i andra fall infört oljeeldning, och slutligen har man för vissa ugnstyper övergått till användning av elektrisk energi.

Utan att kunna lämna siffermässigt belägg för påståendet, är det emellertid naturligt, att en relativ merkostnad måste hava uppstått på grund av den kor- tare tid, som ugnarna numera äro i drift vid flertalet företag. Ju mindre kontinuerlig driften varit, ju dyrbarare hava uppeldningskostnaderna blivit. Det innebär ingen motsägelse, att man samtidigt har skäl att antaga, att man vid flera företag genom förbättrade anordningar lyckats uppnå, att bränsle- ekonomien numera visat sig vara fördelaktigare, än förut varit fallet.

Beräkning av den ökade lönekostnaden.

Det har redan påpekats, att den gjorda utredningen icke kunnat lämna till- räckligt material för ett allsidigt bedömande av, i vilken grad bagerilagen ver— kat fördyrande på produktionen, ty vetskap saknas om graden av den fördy— rande inverkan, som genom arbetstidslagarnas inverkan åsamkats bland annat råmaterialierna, bränslet m. fl. i driftkostnaderna ingående poster. I—Iållpunk- ter för en beräkning, som skulle klarlägga samtliga merkostnader, saknas alltså. I ett avseende har utredningen likväl lämnat ett så fullständigt material, att en beräkning under vissa förutsättningar kan göras, nämligen rörande löne— kostnadernas stegring.

Den viktigaste förutsättningen är, att lagen medfört en mot arbetstidens förkortning proportionell minskning av produktionen i de fall, då förkortnin- gen ej motvägts av antingen arbetsstyrkans ökning eller maskinella förbättrin- gar av bageriapparaturen eller distributionsmaterielen Huruvida arbetarnas intensitet ökats eller minskats, har nämligen icke kunnat utrönas.

I vidstående tab. V visas indextal Va—Vg, vilka återfinnas 1 tab. III under angivna littera. Angående sättet för beräkningarnas utförande hänvisas till P. M. sid. 204.

Tillämpas de i tab. V anförda indextalen på de absoluta talen, sådana de återfinnas i tab. III, erhållas vissa belysande resultat.

• Sida 197
•  Original

Tab. V. Indextal för beräkning av den totala lönekostnadens stegring på grund av bagerilagen.

Lit. Företagets beteckning A. B. ( C. D. E. F. 3 l , Tab. '

Va) Antal arbetare år 1924 ....... 11143 153.3 177.5 152.7 85.7 1262» 1154 Vb) Redovisade antal timmar per arbetare |

och år .............. 11111 82 87.61 81.3 74.1 72.8 82.2 Ve) Förändring av antalet arbetstimmar )

Va-Vb

W) ............ III_e 12:14: 102.191 1242 63.5 91.9 94.9

Vd) [ Lönekostnader per betalad timme . . IIIh 310.1 330.65 2701 26813 2628 2335 Ve) , Lönekontots totala. förskjutning )

Vc-Vd . W) ............ 1111 38515 2402 335!) 17013 241 22115 Vf) Mjölavverkningens storlek ...... III:». 1773 88.3 115 73.9 100.6 80.4 Vg) Visad förändring av den avverkade ! mängden mjöl per tidsenhet (Vf:Vc) ] -100 .............. IIIf 1412 85.8l 92.6 116.3 109.5 84.7

Tillämpning av indextalen.

Vi) Alternativ I. ?

Stegringen av totala lönekostnaden under för- ; utsättning av: ' 1) 1924 års storlek av produktionen; 2) 8 timmars arbetstid;

; 3) jämförelseårets tillverkningsprestation per ] timme;

| __ _ Vd . Vf

' 4) lonekostnaden per tlmme år 1924; W)

550 292 311 198 264 188

Vj) Alternativ II.

Stegringen av totala lönekostnaden under för- utsättning av: 1) 1924 års storlek av produktionen;

2) jämförelseårets arbetstid; 3) jämförelseärets tillverkningsprestation per timme; 4) 1924 års lönekostnad per vecka och arbetare; (Vb . Vd. Vf»

100 ' 1_0_0' 450 256 253 147 192 154

Vk) Alternativ III.

Stegringen av totala lönekostnaden under för- utsättning av: 1) 1924 års storlek av produktionen; 2) jämförelseårets arbetstid; 3) 1924 års tillverkningsprestation per timme; 4) 1924 års lönekostnad per arbetare och vecka; Ve - Vj) (100

319 298 273 126 176 182

• Sida 198
•  Original

Lönekostnaden för exempelvis företaget A var 274 396 kr. under år 1913 och i runt tal 1 068 800 kr. under år 1924.

Alternativet I i tab. V avser att visa, huru lönekontot skulle hava ändrats, i den händelse inga anordningar av sådant slag vidtagits, som avsett att öka arbetsprestationen per tidsenhet.

Lönesumman för år 1913, 274 396 kr., ökad med 450 % i enlighet med det beräknade relationstalet, hade vid 1924 års avverkning ökats till 1 509 200 kr., under det att den i verkligheten blott uppgick till .—. ........... 1 068 800 »

Skillnaden hade alltså i detta fall blivit. ............... 440 400 kr.. med vilken summa företaget minskat den ökade löneutgift, som bolaget i annat fall fått vidkännas, om icke de anordningar för prestationens höjande vidtagits, för vilka företaget gjort det i tab. II redovisade kapitalutlägget av 694 000 kr.

Om samma beräkning göres för det tänkta fall, som alternativ II avser att belysa, nämligen att 1913 års arbetstid och prestationsförmåga per timme bi- behållits vid 1924 års omsättning och den under sistnämnda år tillämpade lönen för arbetare och vecka, blir resultatet, att lönesumman för år 1913, 274 396 kr.. skulle hava ökats med 350 % eller till ............ 1 234 800 kr.. under det att den i verkligheten uppgick till ............... _IOQ800 » Skillnaden hade i detta fall blott blivit .. .- .............. 166 000 kr.

Den mindre merutgiften är i detta fall en följd av den angivna förutsättningen, att arbetstiden för de båda åren varit densamma och att veckolönen varit den— samma som under år 1924.

Båda de tänkta fallen, som icke motsvaras av verkligheten, äro emellertid av mindre intresse än alternativ III, vid vilket förutsatts, att man tillämpat 1913 års arbetstid, men att tillverkningens storlek och prestationsförmåga per timme varit densamma som under år 1924 samt att det sistnämnda årets vecko— löner betalats.

Resultatet blir i detta fall, att mot den verkliga lönesumman

år 1924 ......................................... ,...-. .. ] 068 800 kr. hade svarat en lönesumma av 274 396 kr., ökad med 219 %, eller?” 875 30033 Skillnaden .......................................... 193 500 kr.

motsvarar alltså det belopp, med vilket lönekontot ökats under år 1924 under den gjorda förutsättningen om veckolönen såsom en följd av arbetstidslagarnas kombinerade verkan och oberäknat ränta å det kapital, som nyinvesterats för att öka prestationsförmågan per tidsenhet i avsikt att uppväga den genom

Tab. VI. Beräknad kostnadsökning genom arbetstidslagarna.

G ?, ränta Fabrika- Merutgif— .. Verkliga Beräknade . Nyin- ” . _ Summa tets netto- ten i % av åååiäåffs lönen är lönen här????? vesterat 38:33; merutgift försälj- nettoför- g 1924 Alt. III kapital ka ital joch ränta nings- säljnings- P värde värdet 1 0 0 0 - t a 1 k r o n o r % A ..... 1 0688 875.3 193.5 694 41.6 2351 4 0849 5.75 B ..... 166.2 145.6 20.6 34 2.0 22.6 4604 4.91 0 ..... 1302 1080 24.2 — — 24.2 5513 4.39 D ..... 205.5 151.8 53.7 15 0.9 54.6 7132 7.66 E ..... 1456 1063 39.3 — — 39.3 668 5.89 _ F ..... 52.3 43.0 9.3 46 2.8 12.1 391 3.10 Summa 1 76815 1 4280 3406 789 47.3 387.9 6 8693 5.65

• Sida 199
•  Original

arbetstidens förkortning minskade avverkningen, per arbetare och år räknat. Nyinvesteringen utgjorde enligt tab. II 694000 kr., motsvarande en ränteut— gift av 41 640 kr., om man räknar med en räntefot av 6 %.

Utföras beräkningarna för samtliga de 6 företag, som nu undersökts, visas resultatet i tab. VI.

Man finner härav, att merutgifterna å lönekontot under år 1924 för ifråga— varande bagerier belöpte sig till 340 600 kr. och å intressekontot till 47 300 kr., eller tillsammans 387 900 kr., motsvarande 5.65 % å den för nämnda år redo- visade nettoförsäljningssumman, som utgjorde 6 869 300 kr.

Det material, som stått till buds för denna utredning, har även i det avseen- det icke varit av den omfattning, att man av de gjorda beräkningarna utan vidare vågar draga den slutsatsen, att produktionsförhållandena vid dessa 6 bagerier giva en bild av läget för bagerinäringen i sin helhet, såvitt det rör sig om företag utanför hembageriernas område.

Den officiella statistiken redovisar för år 1923 — för år 1924. äro siffrorna ännu icke tillgängliga —— följande antal företag och saluvärden å tillverknin— gen, nämligen:

50 spisbrödsfabriker ................ 16 500000 kr. 173 andra bagerier ................. 51400000 :

Då är att märka, att ett större antal mindre bagerier, som icke räknas till hembagerier, icke lära vara inberäknade i ovanstående redovisning.

Inalles lär antalet av samtliga bagerier och hembagerier enligt den under- sökning, som verkställts genom socialstyrelsens försorg, utgöra omkring 5 800." Nämnda antal innefattar alla, som tillverka bröd till avsalu. Ett flertal per- soner torde då hava medräknats, vilka icke bedriva yrkesbageri i vanlig bemär- kelse. Huru stor den totala nettoförsäljningssumman för samtliga dessa större och mindre bagerier är, kan icke uppgivas, men den överstiger givetvis väsent- ligt den ovan angivna, som industristatistiken redovisar.

Man torde icke begå något större fel, om man räknar,- att saluvärdet å till— verkningen år 1924 varit ungefär densamma som under år 1923.

Enligt socialstyrelsens beräkningar utgjorde detaljpriset per kilogram, ut- tryckt i ören för de båda åren, följande belopp:

Ar 1923 1924 Grovt spisbröd ................ 75 73 Knäckebröd .................. 97 95 Limpa .................... 65 64 Grovbröd, skånskt ............... 44 46 Skorpor .................... 157 156 Franska bröd ................. 77 77 Vetebröd ................... 90 91

I stort sett var således medelpriset ungefär lika. Den höjning av brödpriserna, som skedde i slutet av år 1924, hann nämligen ej göra sig gällande på års- medeltalet av den anledningen, att ett relativt lågt pris rådde under årets tre första kvartal. .

Bortser man från de rena spisbrödsfabrikerna, var försäljningsvärdet för de övriga 173 bageriernas tillverkning 51 400 000 kr. Däri ingår även en del spis- bröd till ett värde av c:a 1 000 000 kr.

Kunde man förutsätta, att en lika stor förskjutning av lönekostnaderna, som enligt ovanstående beräkningar kan antagas ha ägt rum vid de undersökta bagerierna, även ägt rum vid de övriga, skulle merkostnaden för samtliga de i den officiella statistiken redovisade »andra» bagerierna hava belöpt sig till vi) :a 5.5 % av 51 400 000 eller till c:a 2 800 000 kr.

• Sida 200
•  Original

Den ökning av lönekontot, som skett — den må nu vara något större eller mindre än den anförda _ är i varje fall betydande. Likväl må ju tilläggas, att de ökade kostnaderna icke i sin helhet synas hava drabbat bagerinäringen. De torde i stort sett hava avlastats på konsumenterna, så långt detta varit möjligt.. Huru långt denna möjlighet utnyttjats, har icke varit föremål för utredning. Förutsättningarna för en dylik avlastning ha varit olika vid olika företag.

Utan att närmare ingå på denna fråga, som i hela sin omfattning måste ses- även ur andra synpunkter än de, som varit föremål för denna utredning, är det likväl av intresse att se, huruvida några av de detaljer, som utredningen klar- lagt, i någon mån återspeglas i företagens vinst- och förlustresultat. De kalky— lerade vinst- resp. förlustresultaten återfinnas å tab. I, och det har redan på— pekats, att dessa motsvaras av de iverkligheten uppnådda, om hänsyn tages till de differenser, som måste uppstå, bland annat på grund av att man vid utred— ningen konstruerat det för rörelsens bedrivande investerade kapitalet.

Utgår man emellertid från de kalkylerade rörelseresultaten enligt tab. I, finner man, att företaget A visar vinst, vilket torde kunna hänföras därtill, att avverkningen stigit med 77.3 och avverkningskapaciteten per effektiv timme med 45.9 %. Företaget B visar däremot förlust, men avverkningen har sjunkit med 11.7 % och avverkningskapaciteten per effektiv timme med 11.1 %. Företa- get C visar ävenledes en mindre förlust, som undgått att bliva större, tack vare en med 15 % ökad avverkning och en i det närmaste bibehållen avverk- ningskapacitet per effektiv timme. Vid företaget D har en mindre vinst upp— stått trots det, att avverkningen sjunkit med 27 %, men detta har tydligen uppvägts av en med 19.4 % ökad avverkningskapacitet per effektiv timme. Före- taget E visar det mest tillfredsställande vinstresultatet, tack vare en bibehål- len avverkning och en med 15.5 % ökad avverkningskapacitet per effektiv timme. Slutligen visar företaget F en tämligen stor förlust, men i detta fall har avverk- ningen sjunkit med 19.6 % och avverkningskapaciteten per effektiv timme med 10.2 %.

Det är ju också påtagligt, att ett företags förmåga att bära en ökad kost— nad i väsentlig grad just måste bero av den omfattning, i vilken rörelsen be- drives, och den samtidigt uppnådda arbetsprestationen per tidsenhet.

Allmänna synpunkter.

I anslutning till den i det föregående lämnade redogörelsen för den verk- ställda utredningen och bearbetningen av siffermaterialet må ytterligare några synpunkter beröras.

Med hänsyn till åttatimmarsdagen och dess verkningar föreligger för bageri— näringen en bestämd olikhet i jämförelse med den övriga industrien. Arbetstidens förkortning måste i och för sig hava medfört en minskad arbetsprestation, per arbetare och år räknat, varav såsom en konsekvens följt ett ökat behov av arbets- kraft för att utan ökad intensitet vid arbetet eller maskinella förbättringar uppnå samma arbetsresultat som vid den längre arbetstiden. En fördyrande faktor, som övergången till den kortare arbetstiden förde med sig, blev härvid den löneökning, varav arbetarna kommo i åtnjutande såsom en kompensation för den inkomstminskning, som i annat fall blivit en konsekvens av förändrin— gen. I dessa avseenden föreligger ingen olikhet mellan bagerinäringen och andra tillverkningsgrenar. Olikheten ligger i den väsentliga skärpning av arbetstids- lagen, som följde med bagerilagens stadgande av förbud mot arbetstidens för- läggande annat än till vissa tider av dygnet.

Såsom en alldeles extra börda har dessutom för bageriindustrien, liksom för en del andra fack, tillhörande den rena hemmaindustrien, den betydande över-»

• Sida 201
•  Original

kompensation i lönehänseende tillkommit, som såväl den fackliga som den icke fackliga arbetarpersonalen vunnit, ett förhållande som icke direkt kan påvisas vara en följd av bageri- och arbetstidslagarna.

De ökade kostnaderna har bageriindustrien, såsom redan av det föregående framgår, sökt kompensation för på tvenne parallella Vägar, dels genom att av- lasta kostnadsökningen på konsumenterna i form av högre brödpris, dels genom att anskaffa arbetsbesparande apparatur och materiel. Brödprisens höjning kan icke ske utöver en viss gräns, vars läge bestämmes av faktorer, som ligga utan— för själva driftsområdet, men prisförhöjningens effektivitet för företaget blir ytterst beroende av driftsekonomien; ju sämre denna är, ju mindre kommer utbytet av prisförhöjningen att på ett fördelaktigt sätt giva sig till känna på. vinst— och förlustkontot; ju bättre den är, ju mindre behov har företaget att hålla produktprisen på en hög nivå.

Den minskade arbetsprestationen, som arbetstidslagen medfört, den minskade— möjligheten att rationellt utnyttja apparaturen på grund av bagerilagens stad— gande om arbetstidens förläggande jämsides med den mycket betydande höj»- ningen av personalens löner har icke kunnat undgå att verka förryckande på driftsekonomien. Detta är ett faktum, som icke jävas ens av den omständig- heten, att utredningen blott omfattat ett fåtal bagerier. Samtliga de trenne faktorerna hava gjort sig gällande vid tillverkningen liksom vid distributionen, men på det senare området har stadgandet om arbetstidens förläggande med- fört även andra konsekvenser än den direkta. kostnadsökningen.

Det är påtagligt, att företagens förmåga att motverka kostnadsökningen genom utökade och förbättrade anordningar vid tillverkningen och distributio— nen har varit och kommer att förbliva olika samt beroende av tvenne omstän— digheter, möjligheten att disponera kapital samt omsättningens storlek.

Den allmänna uppfattningen, icke minst påverkad av de höga brödprisen, torde vara, både att bagerinäringen lämnar ett mera än tillfredsställande ekono- miskt utbyte samt att densamma äger en synnerligen likvid ställning. Huru därmed numera förhåller sig vid landets bageriföretag i allmänhet har den gjorda utredningen icke kunnat visa, men vid de undersökta företagen hava de under år 1924 uppnådda rörelseresultaten icke lämnat fog för åsikten, vare sig att rörelsen genomsnittligt lämnat mer än en medelmåttig vinst —— i ett par fall har en rätt avsevärd förlust uppstått —— eller att likviditeten vore särskilt stark. Man torde i varje fall kunna utgå ifrån, att den ekonomiska ställningen vid ett rätt stort antal av landets bageriföretag icke är sådan, att man utan vidare kan disponera det för utvidgning av apparatur och materiel nödvändiga kapi— talet, men, även om så vore förhållandet, kan en betydande del av företagen knappast inlåta sig på en mera avsevärd kapitalinvestering för det nämnda ändamålet dels på grund av utrymmesskäl, dels ock i följd därav, att tillverk- ningen är av för ringa omfattning. Det stora flertalet bagerier äro nämligen relativt små företag, ofta inrymda i lokaler, där utrymmet är så begränsat, att ny och större apparatur än den'nu befintliga icke med fördel skulle kunna in- stalleras. Stede så icke utrymmesskäl i vägen, är tillverkningen vid dessa före— tag för liten, för att en verkligt modern och arbetsbesparande apparatur skall kunna fullt utnyttjas, och den bleve i sådant fall för dyrbar att amortera. En ökning av tillverkningen är vidare i det övervägande antalet fall icke möjlig att forcera fram, ty bageriföretagen äro i stort sett hänvisade till att omsätta sin tillverkning lokalt, d. v. s. inom ett område, som begränsas av möjligheten av att dagligen och inom rimlig tid kunna leverera färskt bröd. Endast till- verkare av hårt bröd samt vissa kvaliteter mjukt hushållsbröd, speciellt av den skånska typen, kunna i viss utsträckning söka sig en kundkrets på ett längre avstånd från tillverkningsorten. Härav följer, att endast ett relativt fåtal bland bagerierna har större möjligheter att med framgång vidtaga sådana anord—

• Sida 202
•  Original

ningar, vilka äro ägnade att motverka de fördyrande faktorernas inverkan. Den gjorda utredningen har ju också visat, att endast ett av de undersökta före- tagen lyckats att uppnå en avverkning per arbetare och är, vilken motsvarat eller t. o. m. överträffat arbetsprestationen före arbetstidslagens ikraftträ— dande. Det goda resultatet har likväl möjliggjorts blott tack vare en kapital— investering av nära 700 000 kronor och därtill gynnats av en med 77 % ökad till— verkning, utan vilken resultatet av kapitalinvesteringen endast blivit en ökad ränteutgift.

Intet av företagen har, trots större eller mindre nya kapitalinvesteringar, lyckats att upphäva den försening av distributionen, som blivit en följd av ba- gerilagens stadgande om arbetstidens förläggning. Icke endast de större utan säkerligen de flesta mindre av landets bageriföretag — hembagerierna undan- tagna — lida av denna olägenhet, som icke heller förnekas från arbetarpartens sida och som särskilt med skärpa understrukits av representanter bland utkö- rarna vid en del av de undersökta bagerierna. Med den förutvarande förläggnin— gen av arbetstiden hann man avsluta tillverkningen av de olika brödtyperna så tidigt, att de icke blott voro färdiga utan även hunnit nedkylas, innan den egentliga distributionen vidtog vid 6- a 7-tiden på morgonen. Dessförinnan hade även avräkningen av brödet hunnit ske. Med den nuvarande förläggningen kunna utkörarna i regel tidigast lämna bageriet klockan 8 ä 9 f. m. och då endast med- föra en mindre mängd bröd samt ett begränsat antal brödtyper för att senare under dagens lopp ytterligare besöka kunderna en eller flera gånger för att leverera resten av behovet. Detta gäller de kunder, som icke äro alltför avlägset boende. Gäller det däremot kunder, boende på längre avstånd från tillverk— ningsorten. måste utköraren vänta, till dess han kan få allt bröd med sig på en gång, vilket försenar leveransen än ytterligare.

Den tid, med vilken distributionen försenats, synes vara något olika vid olika bagerier och stå i en viss proportion till graden av i tidsvinstsyfte anhopad ar- betskraft på morgnarna. Ju mera en sådan anhopning skett, ju större synas emellertid svårigheterna hava varit att fullt utnyttja större eller mindre del av arbetskraften inom bageriet under den senare delen av arbetstiden. Den icke utnyttjade tiden måste enligt gällande avtal betalas av arbetsgivaren. Varje outnyttjad timme innebär alltså en utgift utan motvärde i tillverkad vara och ökar alltså produktionskostnaderna, på samma sätt som de under dagens lopp upprepade besöken hos kunderna bidraga till distributionskostnadernas höjning.

Det har redan påpekats, att den nödtvunget ändrade tiden för distributionen på vissa håll uppgives hava medfört svårigheter att medhinna expedition med de tidigare morgontågen, varför man numera fått övergå till leverans med bil. Men även i andra avseenden hava förändringar i distributionsmetoden upp— stått. Förr var det s. k. »procentkusksystemet» det vanligast förekommande. Kuskarna voro samtidigt orderupptagare, leverantörer och inkasserare. I stor utsträckning synes man, åtminstone i de större städerna, numera hava lämnat detta system; utkörarna hava ej längre tid att vänta på order och uppgörelse. De måste återvända till bageriet fortast möjligt för att hämta det bröd de ej kunnat medföra på morgonen. Kuskarnas funktioner i berörda avseende hava därför numera i stor utsträckning övertagits av kontorspersonalen, för vilken systemförändringen medfört en däremot svarande ökning i antal. Huruvida denna förändring varit till övervägande skada eller gagn för företagen, må för övrigt lämnas därhän. _

Förutom de här omnämnda förhållandena av rent distributionsteknisk natur har emellertid den försenade distributionen uppenbarligen medfört en annan olä- genhet, nämligen i det avseendet att kunderna och allmänheten icke äro till freds med att erhålla så sen leverans och tillgång på färskt bröd, som arbetstidens nu— "varande förläggande oundvikligen fört med sig. Allmänheten fordrar i stor ut—

• Sida 203
•  Original

sträckning färskt. bröd vid en tidig timme på dagen och, när sådant icke nu- mera kan erhållas hos de gamla leverantörerna vid den tid man är van vid, har man övergått till hembagerierna, som äro obundna av lagparagrafer om arbets- tidens längd och förläggande och av denna anledning utan svårighet kunna till- fredsställa önskemålen på färskt bröd vid en tidigare timme på dagen än de andra bagerierna.

Hembageriernas antal uppgives också hava ökats betydligt, sedan bagerilagen trätt i kraft. Att en ökning skett torde vara otvivelaktigt. I vilken grad ök- ningen skett, har däremot icke kunnat utrönas, men oavsett graden av ökning förefaller det, som om konkurrensen från hembageriernas sida, såväl beträffan— de de äldre som de nytillkomna, skärpts av den anledningen, att hembagerierna i en viss utsträckning utvidgat sitt verksamhetsområde, som förr i regel torde hava varit inskränkt till framställandet av te- och finare kaffebröd, under det att det numera även omfattar en del brödtyper, som förut icke varit föremål för deras tillverkning. I hög grad har denna omläggning gynnats därav, att nu— mera enkla och behändiga gas- och elektriska ugnar föras i marknaden av typer, som förut icke voro brukliga. Det torde därför vara otvivelaktigt, att många nu s. k. hembagerier i själva verkat icke skilja sig nämnvärt från de mindre bagerier, som till följe sitt arbetarantal äro underkastade de bestämmelser rörande arbetstidens förläggande, som bagerilagen stadgar. Att denna olikhet inför lagen skall kännas besvärande för bagerierna, är lätt förklarligt, och att önskemålen från bageriernas sida gå i den riktningen, att lika lag skall komma att gälla för alla, som tillverka bröd till avsalu, är icke förvånande.

Vid de under utredningens lopp besökta bagerierna har allmänt den åsikten uttalats, att den nuvarande förläggningen av arbetstiden vore olämplig. I sam— band härmed har man även påpekat, att det nu gällande undantaget i 2 % mom. f i bagerilagen, som tillåter, att arbetstiden börjar klockan 2 f. m. för deggör- ning och klockan 3 f. m. för annat arbete å dag, som närmast föregår två eller flera på varandra följande sön- eller helgdagar, i praktiken visat sig vara av mindre betydelse. Det vore då nödvändigare, att undantaget komme att gälla för dagen efter en sådan följd av vilodagar, ty då vore familjernas brödförråd slut.

Önskemålen beträffande en förändring av arbetstidens förläggning hava icke i något fall syftat till en återgång till förutvarande förhållanden. Man har medgivit, att nattarbetet varit hårt för arbetaren, i vissa fall också mindre lämpligt för hälsan, då det ju vid en del bagerier kunnat förekomma, att endast nattarbete bedrevs och att sålunda det vid skiftarbete annars brukliga ombytet var eller varannan vecka från natt- till dagskift icke skedde.

Vad man framhållit såsom ett önskemål är en framflyttning av arbetstiden för bageriarbetarna från klockan 6 till klockan 4 f. m. och en därmed korres- ponderande ändring av tiden för beredning av degarna. Härigenom har man ansett, att de nuvarande olägenheterna vid distributionen i hög grad skulle kom- ma att undanröjas. Bleve detta önskemål icke uppfyllt, anser man, att rätt- visan fordrar, att även hembagerierna bliva underkastade samma lagbestämmel- ser som bageriyrkets övriga utövare.

Sammanfattning.

Såsom en sammanfattning av de intryck jag erhållit vid den undersökning, jag verkställt beträffande verkningarna av lagen den 22 juni 1923 om vissa in- skränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete, får jag anföra följande: _

att arbetstidslagens bestämmelser om arbetstidens begränsning, med hänsyn

• Sida 204
•  Original

till de ekonomiska verkningarna, där densamma ej kunnat kompenseras genom maskinella och andra tekniska förbättringar, gjort sig gällande vid tillverknin- gen dels genom ett minskat arbetsutbyte per arbetare och år räknat, dels ock genom höjda lönekostnader, vilka senare för bagerinäringens vidkommande lik— väl icke i sin helhet kunna tillskrivas följderna av arbetstidslagen utan delvis bero av den synnerligen starka överkompensation i lönehänseende, av vilken ba- geripersonalen kommit i åtnjutande;

att bagerilagens stadgande om arbetstidens förläggande skärpt de nämnda verkningarna vid distributionen, som försvårats, något som direkt och indirekt visat sig medföra betungande konsekvenser;

att en relativt stor omsättning, eventuellt även möjlighet att öka produktio— nen, utgör förutsättningen för att kostnadsökningen vid tillverkningen i någon högre grad skall kunna uppvägas genom utökad och förbättrad maskinell ut- rustning;

att nämnda förutsättning saknas vid ett flertal företag; att förbättrade anordningar väl till en del men aldrig helt kunna upphäva de, direkt och indirekt verkande, fördyrande momenten vid distributionen, vilka följt1 såsom en konsekvens av bagerilagens stadgande om arbetstidens förläg— gan e;

att konkurrensen från hembageriernas sida- är kännbar; att den ökade konkurrensen i nämnt hänseende delvis kan hänföras därtill, att hembagerierna i viss mån förändrat karaktär, i det att de större bland dem numera framställa ett större antal brödtyper än förut varit fallet; samt

att hembagerier av denna typ numera endast i det avseendet skilja sig från en del av de mindre bagerierna, att de icke äro underkastade lagbestämmelser i fråga om arbetstidens förläggande och längd.

P. MJ

över beräkning av olika indextal.

Primära indextal:

Indextal 1) Antalet arbetare (se tab. III c) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1533 2) Antalet arbetstimmar per arbetare (se tab. III d) . . . . . . . . . . . 82.0 3) Lönekostnaden per arbetstimme (se tab. III h) . . . . . . . . . . . . 3101 4) Avverkad mjölmängd (se tab. III a) . . . . . . . . . . . . . . . . 177.3

Ur dessa indextal kunna vissa andra indextal härledas.

Härledning: A. Förändringen av antalet arbetstimmar.

Mot 100 arbetstimmar per arbetare svarar nu endast 82 timmar, men arbetarnas antal har ökats i proportionen 100 till 1533. Hela antalet arbetstimmar har sålunda

o ökats i proportionen 100 till å.153.3=125.6 (se tab. III e).

1 De såsom exempel angivna indextalen hänföra. sig till företag A.

• Sida 205
•  Original

B. De totala lönekostnadernas förskjutning.

Lönekostnaden per timme har ökats i proportionen 100 till 310.1, och antalet ar— betstimmar har samtidigt ökats i proportionen 100 till 125.6 (se A). Indextalet för

MÖJ : 3895 (se tab. 111 i). de totala lönekostnadernas ökning blir därför 100

C. Förändringen av produktionen per arbetstimme.

Mot en avverkad mjölmängd av 100 svarar nu 1773, och samtidigt har antalet ar— betstimmar ökats i proportionen 100 till 1256 (se A). Indextalet för ökningen i pro-

1'” 100 = 1413 (se tab. 111 f). 12545

Såsom naturligt är, svara de här härledda talen mot de i tab. III angivna index- talen för den faktiska förskjutningen i hela antalet arbetstimmar, i hela lönekostna— den och i produktionen per arbetstimme.

Man kan vidare härleda en del andra indextal under olika teoretiska antaganden. duktionen per arbetstimme blir alltså

Tillämpning: 1

Alternativ I. Företaget antages hava arbetat med 8 timmars arbetsdag och med samma produktion och samma lönekostnad per timme som under år 1924, men mjöl— avverkningen per timme antages ha varit densamma som under jämförelseåret.

Lönekostnaden per timme skulle i detta fall ha ökats i proportionen 100 till 310.1 och arbetstimmarnas antal i samma proportion som produktionen, d. v. 5. från 100 till 1773. De totala lönekostnaderna skulle alltså i detta fall ha stigit i proportio- non 100 till 312375

100

Alternativ II. Företaget antages hava arbetat med samma produktion och samma. lönekostnad per arbetare och vecka som under år 1924 men med samma arbetstid och samma mjölavverkning per timme som under jämförelseåret.

Då lönen per timme ökats i proportionen 100 till 310.1 men antalet arbetstim— mar por arbetare samtidigt sjunkit till 82 % mot 1913, har lönen per vecka och arbe- tare ökats i proportionen 100 till &%%Z = 254. 'Hade arbetstiden år 1924 varit

: 550.

densamma som jämförelseåret, representerar detta indextal med det gjorda anta- gandet lönekostnadens ökning per timme. Arbetstimmarnas antal måste ha ökats i samma proportion som produktionen, d. v. s. från 100 till 1773. De totala lönekostnaderna skulle i detta fall ha stigit i proportionen 100 till %& = 450.

Alternativ III. Företaget antages ha arbetat med samma produktion, samma mjölavverkning per timme och samma lönekostnad per vecka, och arbetare som under år 1924 men med samma arbetstid som under jämförelseåret.

Lönekostnaden per arbetstimme skulle ha stigit i samma proportion som i alt. II, men arbetstimmarnas antal skulle endast ha ökats i proportionen 100 till 125.6 (se A). De totala lönekostnaderna skulle alltså i detta fall ha stegrats i proportionen 100 till ”'_'-”53 : 319. 100

1 Se noten & föregående sida.

• Sida 206
•  Original

V. Inkomna utlåtanden rörande åttatimmarslagens verk- ningar. (I urval.)

1. Stockholms Handelskammare.

Till K. Socialstyrelsen.

Till besvarande av Socialstyrelsens skrivelse med anhållan om Stockholms Han- delskammares uttalande rörande tillämpningen och betydelsen av lagstiftningen om arbetstidens begränsning får Handelskammaren meddela, att Handelskammaren icke ansett sig kunna införskaffa material för ett detaljerat besvarande av frågorna 1—9 i det utsända frågeformuläret. Liksom fallet var, då utredning verkställdes år 1922, har Handelskammaren inskränkt sig till en undersökning rörande lagens verkningar på varudistributionen och kommunikationerna. Handelskammaren har därför tillskrivit ett antal firmor i Stockholm och anhållit om redogörelse för deras erfarenheter i berörda hänseende.

Av de inkomna svaren och av vad Handelskammaren i övrigt inhämtat framgår, att ett stort missnöje med 8-timmarslagen fortfarande är rådande bland närings— livets representanter. Inom alla områden har erfarenheten ytterligare bestyrkt de: iakttagelser, som kunnat göras redan år 1922.

Vad kommunikationerna beträffar, klagas allmänt över den korta expeditions- tiden vid järnvägens godsstationer, särskilt på lördagar, då de stängas kl. 2. Det medför betydande olägenheter för affärslivet, att expeditionstiden icke är utsträckt åtminstone en halvtimme utöver den tid, då firmorna bruka avsluta sitt expeditions- arbete för dagen, vilket i regel sker omkring kl. halv 5.

Sjöfarten har blivit lidande framför allt därigenom, att lagen tvungit fartygen till längre uppehåll i hamnarna för lastning och lossning. Ej blott arbetstiden har förminskats, utan ha de höga lönerna sannolikt också bidragit till en minskning av arbetsintensiteten bland stuveriarbetarna. Vid en del företag, där de maskinella omlastningsanordningarna äro mindre moderna, har det visat sig, att omlastnings— kvantiteten blivit betydligt nedsatt. Både det ena och det andra har föranlett högre frakter än som eljest skulle betingats.

Den framtvingade stegringen i normalavlöningarna har medfört betydligt högre arbetskostnader inom så gott som alla områden. Å flera ställen har det varit nöd- vändigt att öka ej blott antalet industriarbetare utan även distributionspersonalen, och endast genom införande av dyrbara transportanordningar och ändring av arbets- lokaler har man efterhand kunnat inskränka antalet arbetare. Lagen har tvungit till överkapitalisering, i det att de nybyggnader och utvidgningar, som föranletts av arbetsomläggningar, tagit stora kapital i anspråk. Att det ena såväl som det andra återverkat på produktions- och distributionskostnaderna och därmed på varuprisen är alldeles uppenbart.

De olägenheter, som sålunda uppstått, ha ingalunda neutraliserats av motsvarande fördelar. Den beräknade ökningen i arbetsintensitet har uteblivit, och den större—

• Sida 207
•  Original

fritid, som beretts arbetarna, har i många fall använts på olämpligt sätt, i synnerhet av de yngre. Totalomdömet om lagen är, att den varit näringslivet till avsevärd skada.

Stockholm den 10 juni 1925.

För Stockholms Handelskammare: K. A. WALLENBERG. H. Rosman.

2. Skånes Handelskammare.

Till Kungl. Socialstyrelsen.

Med eirkulärskrivelse sistlidne april månad har Kungl. Socialstyrelsen med över— lämnande av en promemoria angående önskvärda uppgifter för den åt styrelsen uppdragna utredningen om åttatimmarslagens verkningar anmodat Skånes Handels— kammare att meddela sin uppfattning och sina iakttagelser rörande tillämpningen och betydelsen av ifrågavarande lagstiftning. I anledning härav har Handelskam— maren berett ett stort antal näringsidkare inom Kammarens distrikt tillfälle att inkomma med uppgifter i berörda avseenden och har Kammaren med ledning härav samt med den kännedom om hithörande förhållanden, som inom Kammaren är rc- presenterad, utarbetat vidfogade svar å de i promemorian uppställda frågorna. Då dessa svar tyvärr icke blivit så fullständiga och detaljerade, som önskvärt varit, beror detta i väsentlig utsträckning därpå, att under den synnerligen knappt till- mätta remisstiden ett sammanförande av det erforderliga materialet för ett mera ingående besvarande av de angivna spörsmålen icke varit möjligt. Utom ovan- nämnda material har Handelskammaren vid avgivande av efterföljande yttrande även begagnat sig av uppgifter hämtade ur den officiella statistiken eller ur offent- liga utredningar i hithörande ämnen. I den mån detta material använts för att genom jämförande sammanställningar från olika tidpunkter vinna inblick i arbets- tidslagens verkningar, har Handelskammaren ansett sig böra föra dessa samman— ställningar tillbaka till år 1913, enär de ekonomiska förhållandena under mellan— liggande krisår varit underkastade alltför häftiga rubbningar och grundade på alltför olikartade förutsättningar för att kunna sammanställas för här avsett syfte.

I det yttrande Handelskammaren avgav i samband med den år 1922 verkställda undersökningen i samma fråga, underströk Kammaren särskilt, att en lagstadgad arbetstidsbegränsning av den omfattning, som 8-timmarsdagens genomförande in- nebar, nödvändigtvis och särskilt under rådande ekonomiska förhållanden mäste medföra en stegring av produktionskostnaderna, samt att denna stegring väl i första hand komme att försämra industriens räntabilitet men därjämte förr eller senare ofelbart måste föranleda en sänkning av arbetarnas löner och en försämring av det allmänna välståndet. Uppenbart är nämligen, att en arbetstidsbegränsning, som för många industrier medför en genomsnittlig minskning av arbetstiden av ända till 15 a 20 %, ofrånkomligen måste resultera i en minskad insats i produktionen för ar— betarnas vidkommande, enär den ökning av arbetsintensiteten, som därav kan hava föranletts, är av alltför tillfällig karaktär och allt för ringa betydenhet för att i detta sammanhang spela någon som helst roll. Under en ganska lång tidsrymd kan därför denna produktionsminskning icke förväntas bliva ersatt på något annat sätt än genom tekniska eller organisatoriska förändringar av driften. Vid sådant förhål- lande lär produktionens volym ej heller kunna förväntas bliva upprätthållen i oför— ändrad omfattning. Dessa allmänna konsekvenser av arbetstidsbegränsningen måste givetvis inom olika näringsgrenar framträda i mycket växlande omfattning, och verkningarna därav böra naturligen kraftigast visa sig inom sådana industrier,

• Sida 208
•  Original

där arbetstidsbegränsningen i och för sig varit mest betydande, samt där arbets-, kapital- och administrationskostnaderna utgöra en relativt väsentlig andel av de tolala produktionskostnaderna och sålunda starkast påverkats av arbetstidsbegräns- ningen. Samtliga dessa faktorer komma därtill att göra sig i olika grad gällande. alltefter produktionens omfattning och de inträdda Växlingarna i prisläget å an- vända råvaror och framställda fabrikat.

Under de år, som förflutit sedan 1922 års utredning rörande arbetstidslagens verk— ningar, har den ekonomiska utvecklingen i flera avseenden haft att framvisa sådana företeelser, som enligt förestående allmänna överväganden varit att vänta. Då där- till dessa företeelser framträtt med den styrka, som i verkligheten skett, torde häri ligga ett mycket starkt sannolikhetsbevis för, att arbetstidsbegränsningcn icke blott utövat ett synnerligen stort inflytande på näringslivets gestaltning under se- naste år utan även allt fortfarande är en kraftigt medverkande orsak till det nu- varande betryckta ekonomiska läget. Först och främst kan härvid erinras därom att efter många tecken att döma såväl den nuvarande industriella produktionen som varuomsättningen i allmänhet näppeligen är större än vid tiden närmast före kris- åren. En hänvisning till särskilt industri- och handelsstatistikens samt trafiksta- tistikens uppgifter för åren 1913 och 1923 torde härutinnan vara tillräcklig. Då samtidigt befolkningstillväxten uppgått till mer än 400 000 individer, kan med all sannolikhet påstås, att den genomsnittliga produktionen per individ räknat för när- varande är mindre än för c:a 10 år sedan. Huruvida härvid jämväl den industriella produktionen, som ett helt betraktat, undergått en liknande minskning kan visser— ligen med tillgång endast av nu' förefintlig statistik vara vanskligt att bedöma, men det lider i allt fall intet som helst tvivel därom, att en sådan minskning inträtt inom flera för den nationella hushållningen mycket viktiga industrier. Vidare lämna allmänt kända förhållanden tillräckligt bevis därför, att förräntningen av det i in— dustrien investerade kapitalet högst väsentligt försämrats. Att den genomförda arbetstidsbegränsningen haft ett väsentligt inflytande på här påpekade företeelser är redan i och för sig sannolikt och bekräftas ytterligare av de synnerligen starka förskjutningar, som på senare år inträtt i olika industriarbetaregruppers löne- och inkomstförhållanden. Av föreliggande officiella utredningar på detta senare om- råde framgår sålunda icke blott att arbetarnas genomsnittsinkomst inom skilda in- dustrier för närvarande företer mycket större differenser än vid tiden före krisåren, utan även att de lägsta genomsnittslönerna ganska regelbundet återfinnas antingen i sådana Skiftgående industrier, som tidigare arbetade med blott två arbetslag, eller i sådana, där arbetstiden före krisåren var jämförelsevis lång, och där arbetskost- naderna samt de fasta kostnaderna utgöra en relativt stor andel av de totala pro- duktionskostnaderna. Då arbetstidsbegränsningen varit ägnad att framkalla konse- kvenser just av här antytt slag, och då man därtill tager i betraktande, att det i följd av det ekonomiska livets mångskiftande natur är jämförelsevis sällan, att en enstaka faktors verkningar med full tydlighet kan påvisas, torde av de här anförda för- skjutningarna i industriarbetarnas inkomst-förhållanden olika grupper emellan den slutsatsen med full visshet kunna dragas, att arbetstidsbegränsningen icke blott varit utan alltjämt är en mycket starkt verkande faktor i den industriella verksam- hetens ekonomi. Anmärkningsvärt är vidare, att arbetstidsbegränsningens inverkan på arbetslönerna numera har framträtt vida skarpare än under åren närmast efter lagens genomförande, och det torde härav kunna slutas, att det inflytande arbets- tidens förkortning utövar på arbetslönerna snarare är i tilltagande än i avtagande. I själva verket torde jämväl denna utvecklingstendens lämna ett ytterligare bevis på den ingripande verkan, som arbetstidsbegränsningen utövat, enär det givetvis måste vara att förvänta, dels att arbetarna till slut själva måste få vidkännas de uppoffringar, som den vunna förmånen av kortare arbetstid måste medföra, dels också att kostnaden härför i längden icke kan vältras över på kapitalet, enär dettas förräntningskrav väl tillfälligt men ej varaktigt- kan bortelimineras. Slutligen bör

• Sida 209
•  Original

också uppmärksammas, att arbetstidsförkortningens tendens att draga med sig en nedpressning av arbetarnas löneinkomster med särskild tydlighet kan påvisas inom exportindustrierna, vilket jämväl är naturligt, alldenstund dessa industrier uppen— barligen hava minst möjligheter att i sina tillverkningspris överflytta den av ar- betstidsförkortningen föranledda stegringen av produktionskostnaderna.

Om det sålunda icke lär kunna bestridas, att arbetstidsbegränsningen redan nu visat sig medföra påtagliga olägenheter för vissa industrier och arbetargrupper, tala sannolika skäl för att samma verkningar under närmaste framtid skola göra sig gällande jämväl för sådana industrier och däri anställda arbetare, som hitintills varit mera oberörda av arbetstidsbegränsningens ekonomiska konsekvenser. Till en början må härvid framhållas, att den enda utväg, varigenom produktionen vid bibehållen omfattning och oförändrat prisläge kan drivas mera lönande, i stort sett består i ett fortsatt tillgodogörande av nya tekniska hjälpmedel. För att denna utväg skall kunna begagnas, fordras emellertid bl. a. erforderlig tillgång på kapital till sådana räntesatser, som industrien förmår betala. Ett känt förhållande är likväl, att kapitaltillgängen för närvarande trots bristen på all företagsamhet är väsentligt mindre än före krisåren, samt att detta redan i och för sig reducerade kapital på grund av flera samverkande orsaker icke blott i mindre omfattning än tidigare söker placering i industrien utan även av industrien ej numera kan erbjudas samma sä- kerhet och förräntningsmöjligheter som tidigare. Om därför en allmän och mera avsevärd konjunkturförbättring icke inträder, är det sålunda närmast att vänta, att utnyttjandet av arbetsbesparande tekniska hjälpmedel skall komma att försiggå rela- tivt långsamt, samt att möjligheterna att motverka arbetstidsbegränsningens ekono- miskt menliga följder därigenom väsentligen begränsas. Helt säkert kommer en dylik utvecklingstendens icke att lämna de industrigrenar oberörda, som hitintills haft relativt föga men av arbetstidens förkortning.

Alldeles oavsett dessa förhållanden verka emellertid även andra omständigheter i samma riktning. Såsom de av tull— och traktatkommittén verkställda utrednin- garna givit vid handen, lägo i Sverige vid tiden före kriget såväl kapitalräntan som arbetslönerna i allmänhet icke obetydligt högre än i flertalet av de länder, med vilka den svenska industrien hade att konkurrera. Sedan denna tid har i här avsedda industrier lönenivån pressats upp vida utöver den nivå, som betingats av penning- värdets fall, varjämte kapitalräntan i Sverige fortfarande står väsentligt högre än i alla de länder, vari normala ekonomiska förhållanden åter inträtt. Då nu arbets- tidsbegränsningen oundvikligen medför både ökade arbets- och kapitalkostnader, ligger häri givetvis en fara för att den ekonomiska bördan av arbetstidens förkort- ning, i den mån det internationella handelsutbytet fullt återställes, med växande styrka skall göra sig gällande även för berörda industrier. Särskilt kan detta väntas bliva förhållandet, då Tyskland i samband med skadeståndsbetalningarnas fullgö— rande åter börjar uppträda i full utsträckning såsom exportör av sina industripro- dukter, och detta i all synnerhet, om de medgivna lättnaderna vid den tyska arbets- tidslagstiftningens tillämpning komma att fortbestå.

De menliga ekonomiska verkningar, icke minst för arbetarna själva, som sålunda varit och säkerligen under en avsevärd tid framåt även komma att bliva förknippade med den nuvarande arbetstidslagstiftningen, mäste uppenbarligen i hög grad för- ringa värdet av åttatimmarsdagens sociala fördelar. Det må i detta sammanhang lämnas därhän, huruvida den användning, som arbetarna kunna hava av sin ökade fritid, ur individuella eller sociala synpunkter bör tillmätas ett mer eller mindre högt värde. Men det är så mycket mera skäl att i stället till beaktande framhålla den i och för sig självklara saken, att alla sociala framsteg hava sin grund i en fortskridande lyckosam ekonomisk utveckling, och att en social vinning, som icke är grundad på denna förutsättning, i längden icke kan bli bestående eller blott skenbart kan upprätthållas. I enlighet med denna sats har också — medvetet eller omedvetet —— avtalsförhandlingarna mellan arbetsgivare och arbetare rörande de se-

14—253647

• Sida 210
•  Original

nares arbetsvillkor alltid blivit förda för bådadera parternas vidkommande. Under tiden före arbetstidslagens genomförande skulle det sålunda helt säkert icke fallit någon arbetarledare in att vid dylika förhandlingar vilja vidhålla ett krav på ar- betstidens förkortning, därest motparten som ett oeftergivligt villkor härför fordrat sådan ändring i gällande arbetslön, att arbetarnas inkomststandard därigenom komme att sänkas under en redan uppnådd nivå. Om det ekonomiska sammanhang, som oundvikligen råder mellan arbetstidens längd och arbetslönernas storlek, liksom i detta fall med full klarhet framstått för arbetarna även då fråga var om arbets- tidslagens genomförande, är det föga troligt, att en majoritet bland arbetarna själva skulle kunnat vinnas för denna lagstiftning. Härom vittnar bl. a. också det faktum, att före krisåren arbetslönen höll sig på en väsentligt jämnare nivå olika arbetar— grupper emellan, medan samtidigt olikheterna i arbetsdagens längd vore så mycket mera växlande. Då numera efter arbetstidslagens genomförande ett alldeles motsatt läge inträtt, innebär detta helt säkert icke, att en omvärdering hos arbetarna gjort sig gällande rörande förmånen av en kortare arbetstid på bekostnad av en lägre lön. I nära anslutning till här berörda förhållanden vill Handelskammaren också uttala den bestämda uppfattningen, att den tidigare rådande förhandlingsfriheten om både arbetslön och arbetstid möjliggjorde en sundare avvägning dem emellan såväl inbördes gentemot varandra som i förhållande till de olika industriernas bär-kraft. Härigenom 'kom den fortskridande förbättringen av arbetsvillkoren att vila på de solidast möjliga ekonomiska förutsättningar, och riskerna för sådana bakslag, som nu inträffat genom arbetslönens nedsättning inom vissa industrier, voro väsentligt mindre. Det står därför för Handelskammaren klart, att en förlängd fritid för arbetarna äger ett verkligt bestående värde endast då den kan förenas med för- bättrade och helst även tryggare arbetsinkomster, och Handelskammaren har även med tillfredsställelse konstaterat, att samma uppfattning jämväl kommit till uttryck i flera av de uttalanden, som från socialt håll gjordes vid 1922 års utredning. Då arbetstidslagen emellertid långt ifrån att bygga på en sådan uppfattning om be- tingelserna för en ökad fritids sociala värde fastmera är grundad på en direkt motsatt åsikt, måste Handelskammaren ställa sig synnerligen tvivlande till denna lagstift— nings berättigande även ur social synpunkt.

Efter Handelskammarens mening är det sålunda ställt utom varje tvivel, att arbetstidslagstiftningen i sin nuvarande utformning är ur ekonomisk synpunkt för- felad och direkt skadlig för alla parter samt ur social synpunkt av synnerligen tvi— velaktigt värde. Vid sådant förhållande håller Kammaren före, att det, socialekono- miskt sett, vore obetingat lyckligast, om en återgång till fria avtalsförhandlingar för arbetstidens bestämmande i möjligaste mån kunde komma till stånd. I detta sam- manhang vill Handelskammaren särskilt fästa uppmärksamheten på ett av 1923 års andra lagutskott i denna fråga gjort uttalande (utlåtande nzr 13), gående ut därpå, att det vid den nu upptagna utredningen bör komma under bedömande, huruvida denna lagstiftning icke skulle kunna begränsas till att omfatta endast det arbete, som utföres inom sådan industri eller näring, där densamma kan anses vara socialt berättigad och ur hela landets och folkets synpunkt förnuftig och försvarbar. Då Handelskammaren förmodar, att detta uttalande erhåller vederbörligt beaktande vid den förestående utredningen, får Kammaren i anslutning därtill framhålla, att det på denna väg synes möjligt att i väsentlig grad betaga denna lagstiftning dess karaktär av förbudslag och omforma densamma till vad den närmast bör vara, d. v. s. en skyddslag. Genom en dylik revision skulle helt säkert en betydande del av den stelhet och schablonmässighet, som nu vidlåder denna lagstiftning, kunna avlägsnas och en smidigare anpassning vinnas både efter olika näringsgrenars och olikställda arbetargruppers behov. Ej heller torde behöva befaras, att arbetarnas verkliga in— tressen därigenom skulle bliva lidande, enär arbetarna, i den mån de icke fingo sin arbetstid reglerad genom en dylik lag, dock i sina fackorganisationer äga tillräcklig styrka för att fullt effektivt hävda sina intressen.

• Sida 211
•  Original

Utom de skäl, som ovan anförts för vidtagande av en dylik mera genomgripande revision av anbetstidslagstiftningen, vill Handelskammaren ytterligare framhålla, att arbetstidsregleringen i Sverige synes genomförd med vida större stränghet än i ett flertal länder, med vilka svensk industri har att konkurrera. De uppgifter, som i detta avseende meddelats Handelskammaren, synas giva vid handen, att i vissa fall mycket betydande eftergifter från principen om 8 timmars arbetsdag medgivits inom utländsk industri. Ett känt förhållande torde även vara, att efterlevnaden av gällande arbetstidslagstiftning gestaltar sig mycket olika i skilda länder, till avgjort förfång för den svenska industrien, som utan gensägelse med största lojalitet efter- kommit här gällande bestämmelser för arbetstidens reglering. Handelskammaren är därför övertygad om, att en närmare utredning av här påtalade förhållanden ytter- ligare skall bestyrka nödvändigheten av att i ovan angiven riktning revidera den svenska lagstiftningen. Då Handelskammaren likväl för egen del saknar möjlighet att verkställa en dylik utredning, tillåter sig Handelskammaren hemställa att Kungl. Socialstyrelsen måtte föranstalta därom, varvid särskilt torde böra eftersträvas att erhålla ingående kännedom om den praktiska tillämpningen av gällande arbetstidslag- stiftning i de viktigaste industriländerna.

Skulle emellertid även en efter dylika grunder utformad lagstiftning icke kunna godtagas, måste Handelskammaren såsom under alla förhållanden nödvändiga änd— ringar i nu gällande lag framhålla behovet dels av att rätten till övertidsarbete ytterligare utsträckes utöver nu fixerade timantal, dels också av att dispensrätt från övertidsbestämmelserna under särskilda villkor medgives för vissa företag eller vissa industrier.

Utöver de skäl, som redan vid 1923 års revision blivit anförda i förstnämnda av- seende, anser sig Handelskammaren här blott behöva framhålla, att den nu medgivna rätten till övertidsarbete i trots av den alltjämt rådande lågkonjunkturen icke sällan blivit fullt utnyttjad. Med all säkerhet torde därför vid en inträdande högkon— junktur de nuvarande bestämmelserna komma att visa sig synnerligen hinderliga såväl för den industriella driftens rationella ordnande som för ett rätt tillvara- tagande av högkonjunkturens ökade vinstmöjligheter. Härtill kommer, att den minsk- ning i inkomster, som direkt eller indirekt härav blir en följd, måste verka så mycket mera menligt på industriens ekonomi, som den ökade vinst, vilken kan er— hållas genom högkonjunkturens utnyttjande, normalt måste kunna påräknas såsom täckning för de förluster, vilka mer eller mindre oundvikligt uppstå under påföl- jande depressionsperiod.

Vad därefter beträffar den ovan påyrkade dispensrätten från övertidsbestämmel- serna, vill Handelskammaren till stöd för detta yrkande framhålla de betydande olä- genheter, som övertidsbegränsningen medför för vissa industrier. Såsom belysande i detta avseende må anföras de inom varvsindustrien rådande arbetsförhållandena. Till en början bör härvid erinras därom, att vid flera å ett skeppsvarv förekommande arbe- ten såsom haverireparationer, fullföljande av slutleveranser med mera, vanligtvis mycket stora värden stå på spel, och att därför varje dröjsmål vid ett dylikt ar- bete förorsakar såväl beställaren som leverantören stora förluster. Dessa arbeten måste därför i hög grad forceras men fordra samtidigt tillgång både på yrkes- skickliga arbetare och på erforderlig arbetsledning. Då det emellertid för dylika tillfälliga, ofta oförutsedda och mycket brådskande arbeten merendels är fullstän- digt uteslutet att i hast anskaffa ny personal, kan arbetet icke ordnas enbart så- som skiftarbete, och den enda till buds stående utvägen för detsammas utförande består därför i att med tillhjälp av övertid forcera arbetet. Under sådana om- ständigheter är det uppenbart, att nuvarande bestämmelser för övertidsarbetets be- gränsning måste förorsaka betydande tekniska svårigheter och ekonomiska olägen- heter. Såvitt Handelskammaren kan finna, synas dessa menliga konsekvenser av övertidsbegränsningen endast kunna undanröjas genom införandet av en dispens- rätt, som ger berörda industri obehindrad möjlighet att uttaga erforderligt över-

• Sida 212
•  Original

tidsarbete. Mot en sådan ändring i arbetstidslagen torde efter Handelskammarens förmenande några berättigade betänkligheter icke kunna resas dels enär de med övertidsarbetet förenade merkostnaderna i och för sig lägga hinder i vägen för ett otillbörligt utnyttjande av sådant arbete, dels också enär förutsättningar för dylik dispensrätts erhållande torde förefinnas endast vid ett fåtal företag och vid ett än färre antal industrigrenar, Dessutom vill Handelskammaren såsom ytterligare skäl för införande av en dylik dispensrätt framhålla, att de fall, där densamma kan tän- kas bliva tillämplig, i många avseenden äro att jämställa med dem, som enligt 5 1 i arbetstidslagen äro undantagna från dennas giltighetsområde. För den händelse en dylik dispensrätt skall bliva till fullt gagn, måste emellertid tillses, att åt- minstone beträffande Vissa slag av arbeten, dispens kan medgivas att generellt gälla under viss tid t. ex. under ett år i sänder, enär det i annat fall är att förutse, att en först vid varje särskilt tillfälle företagen prövning av förekommande dispensansök- ningar skulle göra den praktiska användbarheten av denna rätt mer eller mindre illusorisk.

Vad slutligen beträffar spörsmålet, huruvida gällande lagstiftning numera bör definitivt fastläggas eller under ytterligare viss tid givas blott provisorisk giltig- het, ansluter sig Handelskammaren obetingat till den senare ståndpunkten. Såsom Handelskammaren tidigare framhållit, har näringslivet och särskilt industrien inom många och viktiga områden ännu icke varit i stånd att övervinna de skadliga verk- ningarna av denna lagstiftning och det är därför långt ifrån uteslutet, att den när- maste framtiden icke kommer att uppvisa nya menliga yttringar av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen. Under den tid, som förflutit sedan arbetstidslagens an- tagande, hava ej heller sådana ekonomiska förhållanden varit rådande, att denna lagstiftnings betydelse för industriens konkurrenskraft med utländska medtävlare kunnat framträda i full omfattning. Det är sålunda ett känt faktum, att med vissa undantag hemmamarknadsindustrierna under denna tid varit jämförelsevis oberör- da av den utländska konkurrensen, medan exportindustrierna i regel arbetat med mycket ogynnsamt resultat. I följd härav har verkan av arbetstidsbegränsningen hitintills framträtt med väsentligt olika styrka inom båda dessa grupper av in- dustrigrenar. I och med att de internationella handelsförbindelserna ånyo bliva full— ständigt återställda, kan emellertid en försämring väntas inträda även i hemmamark— nadsindustriernas läge, varigenom arbetstidsbegränsningens skadliga verkningar jämväl för deras vidkommade med ökad kraft torde komma att framträda. Dessa verkningar komma säkerligen att visa sig mycket besvärande särskilt i de fall, där arbetstidens förkortning och därav föranledd lönestegring och kostnadsökning för den svenska industriens vidkommande varit jämförelsevis stor. Härtill kommer emellertid — såsom ovan påpekats —- att olägenheterna av denna lagstiftning för arbetarnas vidkommande snarare äro i tilltagande än i avtagande. Dessutom må jämväl erinras därom, att den nuvarande arbetstidslagstiftningen ännu icke blivit prövad under de särskilt påfrestande förhållanden, som en inträdande högkonjunk— tur måste föra med sig, varjämte även må framhållas, att frågan om arbetstids- lagstiftningens internationella reglering och tillämpning efter mera enhetliga grun- der alltjämt är svävande. I betraktande av samtliga dessa omständigheter synes det därför Handelskammaren icke försvarbart att nu definitivt fastlåsa den provisoriskt gällande lagstiftningen.1

Malmö den 17 juni 1925. Skånes Handelskammare:

R. Trägårdh. Eilif Sylwan.

1 Härefter följer svar å socialstyrelsens form. 1 (sid. 10), vilket här ej återgives.

• Sida 213
•  Original

3. Svenska Arbetsgivareföreningen.

Till Kungl. Socialstyrelsen. Stockholm.

Genom remiss i april 1925 har Ni anmodat oss att meddela Eder vår uppfatt- ning rörande tillämpningen och betydelsen av gällande lagstiftning om arbetsti- dens begränsning. I anledning härav få vi härmed äran anföra följande:

I skrivelse av 15 juni 1922 hava vi uttalat vår uppfattning om verkningen av den från 1 jan. (resp. 1 juli) 1920 gällande lagstiftningen om arbetstidens begräns- ning, vilken lagstiftning väsentligt är av enahanda innebörd som den nu gällade. Vi tillåta oss åberopa detta vårt yttrande. Under den tid, som förflutit sedan det av- gavs, har icke något inträffat, som givit oss anledning att i väsentlig mån modifiera den uppfattning, vi då uttalade om de olycksbringande följderna av 8—timmarslagens genomförande här i landet. Vi tillåta oss också åberopa de av våra yrkesförbund och ett stort antal av våra enskilda medlemmar direkt till Eder givna yttranden i saken. Därutöver bedja vi emellertid få bemärka följande:

Under förarbetena till 1919 års lag om arbetstidens begränsning var man all- mänt ense om att en sådan lagstiftning icke borde införas i vårt land, såvida det icke skett i de med oss konkurrerande industriländerna. Detta framhölls med be— stämdhet såväl av kommerskollegium som av socialstyrelsen, vilken senare myndig- het med hänsyn därtill ifrågasatte, huruvida man icke borde antaga lagen i princip, men låta tiden för dess ikraftträdande bero på genomförandet av en motsvarande lag utomlands. Även den dåvarande regeringen gav i huvudsak uttryck av samma uppfattning om frågan men ansåg, att den lagfästa 8-timmarsdagen var att be- trakta som ett så nära förestående allmänt internationellt faktum, att man hos oss borde kunna genomföra lagen.

Då fråga nu uppstått om lagens ytterligare prolongering, synes det oss till en bör— jan av vikt att utreda, huruvida de förhållanden verkligen föreligga, som, på sätt nyss blivit antytt, angivits vara en förutsättning för lagens genomförande.

Lagstiftningen om 8-timmarsdagens genomförande är en krigstidsprodukt. Före världskrigets utbrott hade visserligen kravet på en lagfäst maximalarbetstid av 8 timmar om dagen under lång tid stått på arbetarpartiernas program i så gott som alla länder, men till genomförandet av detta önskemål hade man icke kommit i nå- got land. Förhållandena under världskriget förde frågan närmare sin lösning. I fredsfördraget i Versailles godkändes principiellt 8-timmarslagen. På konferensen i Washington år 1919 upprättades förslag till en konvention, som avsåg att genom— föra 8-timmarslagen inom hela den civiliserade världen. Emellertid visade det sig snart, att det rönte mycket stora svårigheter att få denna konvention godkänd av de vid konferensen representerade makterna. Av dessa länder, över 40 till antalet, hava nämligen endast 5, Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien ratificerat konventionen. Vad Brittiska Indien beträffar är emellertid att märka, att detta land med stöd av en undantagsbestämmelse i konventionen fått rätt att använda en arbetsvecka av 60 timmar, varför 8—timmarsdagen icke är prak— tiskt genomförd därstädes. I Grekland hade man beslutat, att konventionens bestäm- melser skulle träda i kraft den 1 juni 1924, men ett ytterligare uppskov lär hava skett. Den rumäniska regeringen, vilken förpliktat sig att genomföra konventio- nens bestämmelser från 1 juli 1924, har meddelat, att den icke ser sig i stånd att uppfylla denna förpliktelse. I Bulgarien lär att döma efter en till den internatio— nella arbetsbyrån i Geneve ingiven rapport om konventionens tillämpning densam— ma lämna åtskilligt övrigt att önska. Två länder hava villkorligt ratificerat kon- ventionen. Italien har sålunda meddelat ratifikationen under villkor, att konven— tionen träder i kraft först när Tyskland, Belgien, Frankrike, Storbritannien och Schweiz hava ratificerat. I Österrike har man fattat ett liknande beslut. Vidare

• Sida 214
•  Original

har i Frankrike deputeradekammaren godkänt ett förslag att bemyndiga presiden- ten att ratificera konventionen, när ratifikation från tysk sida föreligger. Senaten har, såvida vi kunnat inhämta, ännu icke fattat beslut i ärendet. Den belgiska re- geringen har framlagt ett förslag i parlamentet om rätt att ratificera konventio- nen, men huruvida detta förslag blir godkänt är ovisst.

Enligt 14 artikeln i konventionen skola dess bestämmelser kunna suspenderas i fall av krig eller händelser, som hota den nationella säkerheten. I Tyskland har man velat tolka denna bestämmelse så att en rätt till suspension av konventionen skall föreligga även vid ekonomiska kriser av allvarlig beskaffenhet. Man anser tyd- ligen att en sådan situation f. n. föreligger i Tyskland. Som ett villkor för kon- ventionens ratificering uppställer man godkännande av denna tolkning. Emeller- tid synas de övriga i saken intresserade stormakterna icke böjda för att gå in på denna uppfattning.

Av det nu sagda torde man finna, att det knappast är mer än ett enda land, som för närvarande praktiskt tillämpar konventionen, nämligen Tjeckoslovakien, ett land, där man redan före VVashingtonkonferensen genomfört en nationell S-timmars- lag med mycket stränga bestämmelser.

I själva verket är det icke att förvåna sig över, att man i så gott som alla länder dragit sig för konventionens godkännande. Omedelbart efter freden i Versailles rådde i de segrande länderna en entusiastisk optimism; man trodde sig i ett slag kunna genomföra en både i politiskt och socialt hänseende bättre världsordning. Under denna stämning tillkom konventionen i Washington. Men omslaget kom snart. Vad 8-timmarslagen angår, visade det sig, att på grund av de olika ekono- miska och sociala förhållandena i de skilda länderna det torde vara så gott som omöjligt att stifta en lag, som går att tillämpa över hela världen.

Med hänsyn till det ringa antal ratificeringar av Washingtonkonventionen, som blivit meddelade, anföres ofta, att i denna fråga icke allenast kommer an på kon- ventionens godkännande utan även därpå, huruvida 8-timmarsdagen i de olika län— derna praktiskt är genomförd, vare sig nu detta skett genom nationell lag eller medelst gällande kollektivavtal. Här är att märka, att det är en betydande skillnad på, huruvida 8-timmarsdagen är genomförd genom lag eller genom kollektivavtal. I det senare fallet kan man i allmänhet Vinna en långt smidigare tillämpning av arbetstidens begränsning och för varje särskild näringsgren erhålla undantag, som utan att allt för mycket beröra själva principen likväl medföra stora lättnader för arbetsgivarna. Man kan också vid ingåendet av nya kollektivavtal tillgodogöra sig den erfarenhet, som vunnits genom föregående avtals tillämpning. Om 8-timmars- dagen genom kollektivavtal eller praxis är genomförd i vissa länder, är detta således icke i och för sig någon anledning att hos oss lagfästa den.

Emellertid tillåta vi oss att säga några ord om den faktiska arbetstiden i de viktigaste med oss konkurrerande länderna.

Vad våra grannländer Norge, Danmark och Finland beträffar, är S-timmarsdagen som bekant införd genom lag i Norge och Finland, men däremot icke i Danmark. I det senare landet tillämpas den doek i regel inom industrien på grund av kol- lektivavtal.

I England finnes icke någon lagbestänid 8-timmarsdag, men enligt gällande kol— lektivavtal är arbetstiden för industrierna i regel högst 48 timmar, vid flera fall kortare, t. ex. 44 timmar. Emellertid finnes i allmänhet icke i de engelska kollek- tivavtalen någon begränsning i fråga om arbetsgivarens rätt till övertidsarbete, vadan i fall av behov längre arbetstid kan utnyttjas. Man måste också taga hänsyn till de abnorma arbetsförhållanden, som efter kriget äro rådande i England. Det är helt naturligt, att man i ett land, där man räknar arbetslösa till ett antal av cirka 1 1/2 miljon, vilka underhållas av det allmänna, icke har någon anledning att sträva efter en förlängd arbetstid. Tvärtom är det ju ur det allmännas synpunkt fördelaktigare, att arbetstiden är kort och sålunda den arbetskvantitet som finnes

• Sida 215
•  Original

blir fördelad på så mycket flera arbetare. Huru förhållandena i detta avseende komma att gestalta sig, när situationen på arbetsmarknaden åter blivit normal, är omöjligt att nu avgöra.

I Förenta. Staterna är arbetstiden vid offentliga förbundsstatsarbeten i regel be- gränsad till 8 timmar dagligen, men för övrigt finnes icke någon för hela staten gällande lagstiftning i ämnet, utan ankommer det på varje förbundsstat att därom ifall så önskas införa sin egen lagstiftning. Inom vissa stater har man också infört bestämmelser om en mer eller mindre begränsad arbetstid, vare sig för fabriks- industrien i allmänhet eller för särskilda näringsgrenar. Det uppgives emellertid, att inom de mest industriidkande staterna arbetstiden icke är reglerad.

Enligt Förenta Staternas sist offentliggjorda arbetsstatistik — för år 1921 — beräknas arbetstiden för de cirka 7 miljoner arbetare, som statistiken omfattar, på följande sätt:

Arbetstid pr vecka % 44 timmar .......................... 13.7 mellan 44 och 48 timmar ................... 4.2 48 timmar .......................... 33.6 mellan 48 och 54 timmar ................... 18.2 54 timmar ......................... 7.8 mellan 54 och 60 timmar ................... 12.6 60 timmar .......................... 7.4 över 60 timmar ........................ 2.5

Enligt denna statistik skulle alltså nära nog 50 % av arbetarna hava en arbetstid över 48 timmar i veckan.

I Kanada gäller liksom i Förenta Staterna, att det icke finnes en likartad lag— stiftning om arbetstiden i hela staten, utan det ankommer på de särskilda provin- serna att därom träffa bestämmelser envar på sitt område. Det uppgives, att någon lagstiftad maximiarbetstid icke finnes i någon av provinserna. En undersökning av den faktiska arbetstiden, som Kanadas arbetsdepartement företog år 1924 och som omfattade cirka 700,000 arbetare, gav till resultat, att antalet arbetare med högst 48 arbetstimmar i veckan utgjorde 54.22 % av hela antalet och antalet arbetare med över 48 arbetstimmar i veckan 45.78 %.

Frankrike var ett av de första länder, som genom lag införde 8-timmarsdag. Detta skedde nämligen genom lag den 23], 1919. Lagen tillkom efter en mycket knapphändig utredning och med hänsyn därtill nöjde man sig med att i själva lag- texten fastställa 8-timmarsdagen såsom en princip och låta denna princips tillämp— ning på de olika industrierna bero på särskilda dekret, som skulle utfärdas av rege- ringen, efter att arbetsgivarna och arbetsorganisationerna blivit hörda. Sådana dekret hava därefter så småningom utfärdats för största antalet industrigrenar men icke för alla. Det är klart, att en lagstiftning byggd på sådana grunder skulle kunna giva anledning till långt smidigare bestämmelser i ämnet, än vad till exempel Washingtonkonventionen med dess trånga schematiska arbetstidsregler medgiver. I väsentlig mån skedde detta, om också de förhoppningar, som en hel del arbets- givare hyste om vittgående lättnader från arbetstidens begränsning, alltför ofta blevo gäckade. Oavsett de lindringar, som blivit medgivna för varje industri sär- skilt, ha sådana lättnader generellt sett vunnits i två avseenden, dels genom regler om rätt till övertidsarbete och dels genom bestämmelser om s. k. rekuperationsarbete.

Genom dekreten har ett visst mått övertidsarbete fastställts, som arbesgivaren äger uttaga under förutsättning att den dagliga arbetstiden icke överstiger 10 tim— mar och med anmälningsskyldighet till fabriksinspektören. Antalet övertidstimmar om året är olika i olika industrier, sålunda i textilindustrien 100 timmar, i bekläd- nadsindustrien 120 timmar, i garveriindustrien 90 timmar 0. s. v. För metall- industrien är antalet fastställt till 100 timmar om året med rättighet för arbets- ministern att öka antalet med ytterligare 100, ifall detta påkräves av något natio-

• Sida 216
•  Original

nellt intresse. Sådant medgivande har hittills varit meddelat, varför antalet över- tidstimmar i denna industri får uppgå till 200 om året. I övrigt får övertids— arbete användas för att förebygga olycka, för att företaga nödiga reparationer o. s. v. Det s. k. rekuperationssystemet är baserat på den tankegången, att om arbetstid går förlorad av vissa grunder, den skall kunna återvinnas genom att det under längre eller kortare tid arbetas utöver den ordinarie arbetstiden. Sådant medgives vid avbrott i driften i följande fall:

A. Vid olyckshändelse eller force majeure. B. Om arbetet inställes under annan dag än söndag på grund av lagstadgade helgdagar, lokala fester, upprättande av inventarieförteckning och dylikt.

0. Vid skeppsbyggnad eller utförande av metalliska konstruktioner kunna, där väderleksförhållandena så påkalla, ersättningstimmar beviljas. Detsamma kan inom dessa näringsgrenar ske intill ett antal av 100 timmar årligen på grund av död säsong. I de under mom. B. och C. omnämnda fallen skall dock arbetsinspektörernas medgivande inhämtas. De rekupererade arbetstimmarna betraktas icke och betalas icke som övertidsarbete. Det är givet, att den franska lagstiftningen i ämnet i väsentliga avseenden är långt lindrigare än både Washingtonkonventionen och den svenska lagen. I Tyskland infördes 8-timmarsdagen på administrativ väg genom revolutions— förordning av 23 nov. 1918. Denna förordning skulle egentligen gälla till den 1 april 1922, men har sedermera åtskilliga gånger förlängts, varvid den blivit i många viktiga avseenden mildrad och uppmjukad. Den upphörde att gälla 17 no— vember 1923, och då stod man utan någon lagbestämmelse om arbetstiden. Med stöd av den s. k. fullmaktslagen utfärdade emellertid regeringen på egen hand den 21/12 1923 en ny förordning om normalarbetsdag. Denna förordning fasthåller i princip 8-timmarsdagen men medgiver en mängd undantag från densamma i fråga om tillämpningen:

1. Arbetsgivaren kan efter att hava hört driftsrådet på egen hand genomföra avvikelser från 8—timmarsdagen i följande fall:

a) Arbetstimmar, som enstaka dagar gått förlorade under en vecka, kunna ersät- tas med övertidsarbete i samma eller följande vecka.

b) För att möjliggöra utnyttjande av konjunkturerna böra arbetarna utföra intill 2 timmars övertid om dagen under 30 dagar om året, vilka dagar arbetsgivaren får utvälja.

0) För förberedelse- och avslutningsarbeten, vaktarbete, igångsättande av driften vid en anläggning, lastning och lossning av skepp eller järnvägsvagnar, för und— gående av trafiksvårigheter och i flera liknande fall kan den för verksamheten gäl— lande arbetstiden överskridas för kvinnliga och yngre manliga arbetare med högst 1 timme om dagen, för manliga arbetare över 16 år med högst 2 timmar om dagen.

2. Vid kortvariga arbeten, som måste företagas under ett nödtillstånd eller för att undgå förstöring av råmaterial eller färdig produkt, må i huvudsak ses bort från varje begränsning av arbetstiden.

3. Om särskilt mycket arbete föreligger till utförande, kan avvikelse ske från 8—timmarsdagen. Bestämmelserna härom kunna upptagas i kollektivavtal eller ut- färdas av arbetsministern.

4. Undantag från 8-timmarsdagen kunna även ske:

a) genom kollektivavtal,

b) genom bestämmelse från myndigheternas sida, där frågan icke är avtalsmässigt ordnad.

5. I. de under mom. 1 och 4 nämnda fallen må arbetstiden endast då det gäller samhällets väl ökas till 10 timmar om dagen.

6. Mom. 4 får icke tillämpas vid sundhetsfarliga arbeten.

7. De högsta landsmyndigheterna kunna medgiva ytterligare undantag från ar-

• Sida 217
•  Original

betstidens begränsning, särskilt när detta är nödvändigt för att hindra arbetslöshet eller säkra befolkningens förseende med livsmedel.

Den i mom. 4 omtalade möjligheten för myndigheterna att fastställa en längre arbetstid har ofta blivit använd, i det att riksarbetsministern givit obligatorisk rättskraft åt många i sådant avseende meddelade skiljedomar, vilka arbetarna vägrat att ställa sig till efterrättelse. '

Det torde förtjäna anmärkas, att, ifall en viss arbetstid är fastställd genom kol— lektivavtal, det i vissa fall är möjligt för parterna att genom uppsägning erhålla ändring i arbetstiden. Det är nämligen föreskrivet, att där ett dylikt avtal är in- gånget före den 18 november 1923, det är möjligt att med 30 dagars varsel upp— säga dess bestämmelser om arbetstiden. -

De tyska arbetarorganisationerna läto under loppet av 1924 företaga åtskilliga undersökningar angående arbetstiden. Efter en sådan statistik, som offentliggjor- des på hösten 1924 och omfattande 46122 arbetsplatser med 2453 523 arbetare, arbetade 54.7 % av arbetarna mera än 48 timmar i veckan och 13 % mera än 54 timmar i veckan.

Av det nu sagda torde framgå, att 8-timmarslagen faktiskt är suspenderad i Tyskland.

I Belgien utfärdades lag om begränsning av arbetstiden den 14 juni 1921 och trädde i kraft 1 okt. samma år. Enligt densamma är 8-timmarsdagen i regel genom- förd inom industrien med rätt för konungen att i vissa fall medgiva dispens. Denna dispensrätt blev till en början använd i ganska vidsträckt omfattning, men på senare tider synes en strängare praxis hava genomförts, och från de belgiska arbetsgivarnas sida ha upprepade gånger framförts klagomål över det ogynnsamma läge, som den belgiska industrien intager, klämd såsom den är mellan å ena sidan den tyska in- dustrien, som praktiskt taget till största delen är fri från 8-timmarsdagen, och å andra sidan den franska industrien med dess differentierade bestämmelser och re— kuperationssystem. Hittills har emellertid icke erhållits några ändringar i lagen.

I Tjeckoslovakien gäller alltjämt lagen av 19]12 1918 om begränsning av arbets- tiden, vilken lag fastställer 8 timmars daglig arbetstid för alla arbetare och biträden inom industri, handel och hantverk.

I Holland genomfördes under år 1920 en lag om begränsning av arbetstiden. Enligt denna skulle normalarbetstiden i regel utgöra endast 45 timmar i veckan, dock med iakttagande av vissa övergångsbestämmelser i fråga om lagens ikraftträ- dande och med dispensrätt för vederbörande myndighet i vissa fall. I anledning av klagomål över lagens inverkan på den holländska industrien utfärdades den 20/5 1922 en ny lag, som förhöjde normalarbetstiden till 48 timmar i veckan, fördelade med högst 8.5 tim. per dag. Den nya lagen giver arbetsministern en praktiskt taget tämligen obegränsad rätt att medgiva dispens från lagens bestämmelser. Av denna befogenhet har arbetsministern gjort bruk i mycket vidsträckt omfattning. Det uppgives, att arbetstiden sålunda blivit förlängd vid omkring 9 % av alla indu- striella företag i riket. Beklagligtvis hava vi icke kunnat finna någon uppgift om, huru stort antal arbetare, som berörts av dessa dispenser, men det vill synas som om de i stor utsträckning tilldelats de större företagen. De stora Wiltonvarven i Rot- terdam, vilka konkurrera med de skandinaviska varven, hava alltjämt åtnjutit rätt att tillämpa en arbetstid av 56.5 timmar i veckan. Vidare är att märka, att Holland för vissa speciella fridagar infört ett rekuperationssystem efter franskt mönster.

Av den här ovan angivna mycket kortfattade och schematiska översikten av ar- betstidsförhållandena i de med oss konkurrerande länderna synes ovedersägligen framgå, att man icke kan påstå, att 8-timmarsdagens tillämpning är ett interna— tionellt faktum. Washingtonkonventionen har utomordentligt ringa tillämpning. 8—timmarsdagen har visserligen blivit lagfästad i flera mycket viktiga industriella länder, men i flera av dessa har man sedermera på ett eller annat sätt sökt neutra- lisera dess verkningar. I åtskilliga länder, däribland för oss så utomordentligt

• Sida 218
•  Original

viktiga industriländer som Tyskland och Förenta Staterna, tillämpas praktiskt taget icke regeln om 8 timmars arbetsdag. Ur konkurrenssynpunkt äro förhållandena i Tyskland mest betydelsefulla för oss. Enbart den omständigheten, att man i Tysk- land funnit sig behöva suspendera 8-timmarslagen, borde vara nog att hos oss väcka de största betänkligheter mot dess förnyade stadfästande här i riket.

Vi anse osa kunna fastslå, att den förutsättning beträffande de utländska förhål- landena, som på sätt förut nämnts vid den svenska 8-timmarslagens första genom— förande år 1919 avgavs som ett villkor för lagens införande här i riket, åtminstone numera icke förefinnes.

Beträffande den svenska 8-timmarslagens inverkan på det svenska näringslivet tillåta vi oss anföra, att densamma utan allt tvivel medfört en väsentlig fördyring av produktionen. Det är självfallet, att, om man vid ett visst företag arbetar endast 8 timmar om dagen i stället för 10 timmar, arbetsproduktionen skall bliva mindre, om icke några särskilda omständigheter neutralisera verkningarna av arbetstidens förkortning. All erfarenhet från det svenska näringslivet talar om en produktions— fördyring över hela linjen.

Inom industrien ligga oerhörda kapital bundna i form av anläggningar, byggna- der, maskiner m. m. Under högkonjunkturen, som föregick år 1920, då arbetstids- lagen trädde i kraft, ökades detta kapital i mycket hög grad, efter vad det senare visat sig ofta i alltför stor utsträckning. För varje tidsperiod, under vilken detta kapital ligger outnyttjat, måste dess avkastning sjunka.

Då industrien efter arbetstidslagens genomförande stod inför problemet att med en förkortad arbetstid upprätthålla produktionen oförminskad, hade industrien i huvudsak den utvägen att följa att öka arbetarantalet. Särskilt betungande visade sig detta i de fall, där man av tekniska eller ekonomiska skäl måste arbeta med kon- tinuerlig drift veckan runt, men icke vidare fick använda 56 timmars arbetsvecka. Man blev nödsakad att öka arbetarantalet genom tillsättande av ett s. k. hoppande skift. En sådan ökning av arbetarantalet med oförändrad produktion måste inne— bära en väsentlig fördyring i kostnaden, såvitt den ej kompenseras genom en minsk- ning av arbetslönen, vilket i vårt land i regel icke skett.

Huru stor ökningen av arbetarantalet i praktiken varit låter sig beklagligtvis icke beräkna, till följd därav att kort efter det 8-timmarslagen genomfördes inträf- fade den utomordentliga nedgång i konjunkturerna, som satte hela den svenska industrien i helt förändrat läge och över hela linjen medförde en reducering i produktionen.

I fråga om det s. k. hoppande skiftet kan anföras att detsamma i vissa fall t. ex. inom pappersmasseindustrien medfört icke blott ökad kostnad utan även stora svå— righeter att hålla kvaliteten uppe med den ovana arbetskraft, som måste användas.

I viss utsträckning är det möjligt att för produktionens hållande uppe utnyttja den rätt till övertidsarbete, som lagen medgiver arbetsgivarna. Men dels äro grän- serna för denna rätts utövande ganska snäva, och dels medför dess användande en väsentlig ökning av produktionskostnaderna.

I många industrier, där det blev nödvändigt att öka arbetarantalet, uppstodo stora svårigheter och kostnader för att bereda bostäder åt de nyintagna arbetarna, och därigenom ökades ytterligare industriens kapitalutlägg.

Då 8—timmarslagen först genomfördes, anfördes upprepade gånger av den ifråga- satta lagstiftningens anhängare, att man vid arbetstidens förkortning kunde räkna på att verkningarna därav skulle neutraliseras genom större arbetsintensitet. I denna fråga har man att skilja mellan maskinarbete och manuellt arbete samt röran— de maskinarbete att skilja mellan sådana maskiner, vilka äro helautomatiska, d. v. 5. där maskiner uträtta sitt arbete utan hjälp av mänsklig arbetskraft, och halvauto- matiska maskiner, vilka fordra åtminstone någon hjälp av manuell kraft. Vid de förra maskinerna är varje produktionsökning genom större arbetsintensitet från ar- betarens sida utesluten. Vid de senare är möjligt att arbetarna genom större energi

• Sida 219
•  Original

och påpasslighet kunna öka maskinernas takt, men man har icke kunnat finna att detta skett i vårt land. Den arbetstakt, som blivit den vanliga vid en maskin, har sedermera i regel bibehållits. Då i den svenska fabriksindustrien den långt övervä— gande delen av arbetet utföres med maskiner, följer av det nu sagda, att inom den egentliga industrien den ökade arbetsintensiteten icke spelat någon avsevärd roll så- som motvikt mot förkortningen i arbetstiden. Teoretiskt sett kunde saken ställa sig annorlunda inom de näringar, där handkraften är den egentliga motorn, d. v. s. huvudsakligen i hantverket. Då detta endast till ringa del är organiserat inom vår förening hava vi av egen erfarenhet svårt att yttra oss därom, men enligt det ytt— rande, som Sveriges Hantverksorganisation i juni 1922 avgav i anledning av då ifrågasatta förlängning av 8—timmarslagen, yttrade denna organisation, att, därest någon inverkan på arbetsintensiteten blivit en följd av lagen, så torde detta snarare vara en minskning än en ökning. Över huvud taget kan sålunda med allt fog påstås, att förhoppningen om en ökad arbetsintensitet som en följd av den förkortade ar- betstiden varit en illusion.

Man har också anfört, att den minskning i produktionen, som en förkortning av arbetstiden skulle medföra, skulle kunna motvägas av tekniska framsteg. Nu är det emellertid så, att frågan om tekniska och vetenskapliga förbättringar inom indu- strien egentligen icke alls sammanhänger med spörsmålet om en längre eller kortare arbetstid. Hela det sista århundradets utomordentliga framsteg i välstånd, levnads- vanor och dylikt är i stort sett att tillskriva den tekniska och vetenskapliga utveck- lingen, som i en förut oanad grad främjat produktionen, men det kan icke visas, att dessa framsteg på något sätt stimulerats av de förkortningar i den allmänt tillämpa— de arbetstiden, som ägt rum. Lika litet är det anledning antaga, att så skulle ske för framtiden. Den svenska industrien torde i stort sett kunna sägas stå så högt, att en lagstiftning om arbetstidens begränsning icke är behövlig för att förmå den att följa med den tekniska utvecklingen.

Över huvud taget torde också kunna påstås, att uppfattningen om 8-timmarslagen såsom ett i hög grad produktionsfördyrande moment numera blivit allmänt veder— tagen. Vid den utredning angående 8—timmarsdagens verkningar, som skedde år 1922, har socialstyrelsen för sin del uttalat, att arbetstidslagstiftningens genom- förande obestridligen förorsakat en avsevärd ökning i produktionskostnaden. Kom- merskollegium yttrade i detta sammanhang, att den företagna undersökningen jämte i samband därmed erhållna upplysningar gåvo grund för den slutsatsen, att arbets— tidslagen fortfarande avsevärt betungade industrien i ekonomiskt avseende. Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande i frågan vid 1923 års riksdag, att å ekonomiskt sakkunnigt håll väl aldrig rått tvekan om att ifrågavarande lagstiftnings införande åtminstone till en början inverkar ogynnsamt och fördyrande på produktionen.

Är man sålunda tämligen ense om lagens ogynnsamma verkningar å produktionen, kan man emellertid beklagligtvis icke i siffror fastställa, huru stor fördyringen varit. Vid 1922 års undersökning framhölls från kommerskollegium, att på grund av de rådande abnorma ekonomiska förhållandena i stort sett saknades möjlighet att tillnärmelsevis säkert särskilja arbetstidslagens verkningar från andra ekonomiska l'ubbningsfenomen. Gäller detta år 1922, så gäller detta minst'i lika hög grad år 1925. Förhållandena hava icke heller nu kommit i något jämviktsläge, och för varje år som går blir det allt svårare att utreda, i vad mån produktionsfördyringen beror på den minskade arbetstiden eller på andra omständigheter. Vid 1922 års undersökning beräknade kommerskollegium, att kostnadsökningen utgjorde för före- tag med bibehållen produktion i medeltal 3.1 % av hela produktionskostnaden och för företag med minskad produktion 7.9 %, motsvarande resp. 58 % och 79 % av de beräknade räntorna å anläggningskapitalet. Kommerskollegium framhöll, att, även om dessa siffror givetvis icke kunde tillmätas någon större allmängiltighet, de dock gåvo en viss uppfattning om verkningarna av arbetsbegränsningen under de båda angivna förhållandena. För den med ekonomiska förhållanden förtrogne giva dessa

• Sida 220
•  Original

siffror en bild av den oerhörda belastning, som 8-timmarsdagen medfört för den svenska industrien. Det är bekant, att industriens avkastning i stort sett är mycket låg, och man bör då förstå vad det betyder, om avkastningen av anläggningskapitalet minskas i den grad som beräknats. Någon anledning att antaga, att förhållandena nu ställa sig gynnsammare än när denna undersökning skedde, torde icke föreligga.

Socialstyrelsen framhöll år 1922, att, om också arbetstidslagstiftningen förorsakat en avsevärd ökning i produktionskostnaden, den å andra sidan för arbetarna medfört av dem högt skattade förmåner i socialt och andra hänseenden, och att man vid värdesättningen av lagen måste våga dess sociala fördelar mot de ekonomiska olägen- heterna. Detta är naturligtvis i och för sig riktigt. Ingen lagstiftning får uteslu- tande bedömas ur ekonomisk synpunkt, utan hänsyn måste tagas även till, huru- vida den i andra avseenden är skadlig eller gagnelig för samhället. Emellertid måste härvid betänkas, att sociala framsteg, genomförda å lagstiftningens väg, i allmänhet äro mycket dyrköpta såväl nationalekonomiskt som statsfinansiellt, och att det esomoftast händer, att i och för sig önskvärda sociala framsteg ur båda dessa synpunkter måste uppskjutas till en lämpligare tidpunkt. Vi kunna icke underlåta att framhålla, att tidpunkten omedelbart efter världskrigets slut var den tänkbart mest olämpliga för att genomföra en för hela produktionen så oerhört kostbar ny ordning som 8-timmarsdagen, även om den kunde ur social synpunkt visas påkallad. Efter den oerhörda nedgång av välståndet i så gott som hela världen, vilken världs- kriget medfört, borde man hava inriktat alla sina krafter på att med största spar- samhet och begränsning av allmänna och enskilda utgifter övervinna den depression, som hotade folken med ett nedsjunkande i fattigdom, och även om man ansett en lagstadgad arbetstidsbegränsning i och för sig önskvärd, hade man bort uppskjuta den, tills man haft visshet om, att det ekonomiska läget i världen medgåve dess genomförande utan svårare ekonomiska rubbningar.

Vi kunna icke heller underlåta att framhålla, att enligt vår uppfattning de väl— görande sociala verkningarna av 8-timmarslagen i vårt land blivit överskattade. Det är givet, att en alltför lång arbetstid är ett socialt ont, och ingen torde numera förneka att arbetstidens successiva minskning från 12 till 11 och 10 timmar var en önskvärd reform, vilken vid de rådande ekonomiska förhållandena kunde genomföras utan svårare rubbningar i näringslivet. Men å andra sidan kan även en alltför kort arbetstid vara ett socialt ont —- frihet från arbete är i och för sig intet önsk- värt. Att det rätta just skulle ligga vid 8 timmars arbete om dagen synes icke ut- rönt. Värdet av en begränsad arbetstid för arbetarna beror i väsentlig män på huru de använda sin fritid, och om i detta avseende åttatimmarsdagens genomförande i vårt land medfört någon avsevärd höjning av förutvarande nivå torde icke vara ådagalagt.

Beträffande den svenska arbetstidslagen är att märka, att den liksom i allmänhet motsvarande utländska lagar visserligen stadgar straff för en arbetsgivare, som låter sina arbetare arbeta utöver den stadgade tiden, men däremot icke bestämmer någon påföljd för den arbetare, som överskrider arbetstiden. Härav blir en följd, att den arbetande mycket väl kan arbeta i annans tjänst längre tid än 8 timmar om dagen, endast lian fördelar arbetstiden på två olika arbetsgivare. Om en arbets- givare låter en arbetare arbeta åt sig under 9 timmar, faller han under lagens straff— bestämmelser, men om en arbetare arbetar hos två arbetsgivare, 7 timmar hos varje under samma dag, kan varken han eller någon av dessa arbetsgivare bestraffas. En mängd klagomål ha framförts över att lagen på detta sätt kringgås. Dessa klagomål komma huvudsakligen från hantverkare och smärre arbetsgivare, vilkas arbetare efter den ordinarie arbetstidens slut skaffa sig extra förtjänster hos en ny arbetsgivare, men de ha försports även från industriellt håll.

Under förarbetena till 1919 års lag hade man till övervägande, huruvida straff borde stadgas för arbetare, som arbetade i annans tjänst längre tid än 8 timmar om dygnet, men man trodde sig icke böra införa någon dylik straffbestämmelse,

• Sida 221
•  Original

enär man ansåg, att det skulle verka upprörande å den allmänna meningen, om en arbetare skulle bestraffas endast därför att han arbetade för sitt och sin familjs uppehälle. Detta må nu synas vara riktigt och det torde därför hava mött stora svårigheter att stadga bötesstraff i sådana falll, men å andra sidan är det lika orim— ligt, att 8-timmarslagen skall kunna ostraffat kringgås på sätt som ovan omnämnts. Förklaringen är den, att kriminellt sett hela lagstiftningen vilar på en skev grund och därför vid sin tillämpning leder till orimliga konsekvenser.

Till sist kunna vi icke underlåta framhålla, att, när man fann sig böra hos oss genomföra en lag om arbetstidens begränsning, detta torde hava kunnat ske på ett sätt, som utan att i väsentlig mån rubba principen om 8-timmarsdagen såsom en grundval för lagstiftningen likväl befriat industrien från en stor del av de bördor, som den nu gällande svenska lagen med dess trånga och schematiska, i stort sett för hela näringslivet enahanda bestämmelser medför. Den franska lagstiftningen i ämnet skulle i sådant hänseende hava kunnat giva värdefulla lärdomar. Man borde hava verkställt en speciell undersökning för varje industrigren för sig och därvid prövat verkningarna av en begränsning av arbetstiden i branschen och i vad mån till äventyrs undantag från den allmänna regeln kunnat för särskilda arbeten eller särskilda arbetare utan olägenhet genomföras. Man skulle därvid särskilt tagit hänsyn till sådant arbete, som av tekniska grunder måste pågå vid oavbruten eld liksom till säsongarbete och dylikt, och det är ytterst sannolikt, att man på detta sätt med vidhållande av den ifrågasatta lagstiftningens grundval kunnat komma till ett långt gynnsammare resultat än med den nuvarande lagen. Vi tillåta oss i detta hänseende särskilt hänvisa till yttranden som avgivits till Eder av Sveriges Textilindustriförbund samt den därvid som bilaga fogade tablån över de olika be- stämmelserna om arbetstiden, som gälla för den svenska och den franska textil— industrien.

Vid 8-timmarslagens prolongering att gälla under 3 år från och med den 1 januari 1924 vidtogos vissa ändringar i förut gällande lag. Dessa ändringar voro i huvudsak följande:

En utvidgning skedde av bestämmelserna om högsta tillåtna övertid. En bättre formulering gjordes av bestämmelsen om rätt för arbetsrådet att vid säsongarbete medgiva en genomsnittsberäkning av arbetstiden för viss angiven tidrymd. Från tillämpning av lagen undantogs byggnadsarbete för jordbruk eller självständig bi- näring därtill, upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ ävensom arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad. Dessa ändringar, vilka föranleddes av vunnen erfarenhet om lagens till- lämpning, kunna anses såsom förbättringar, men äro i stort sett av mycket ringa vikt och kunna därför icke anses vara av någon betydelse vid värdesättningen av den ifrågavarande lagstiftningen i dess helhet.

Av vad som ovan blivit anfört lärer framgå, att vi nu liksom år 1922 avstyrka 8- timmarslagens prolongering.

Stockholm den 25 september 1925.

Svenska Arbetsgivareföreningen: Hjalmar von Sydow.

4. Landssekretariatet.

Kungl. Socialstyrelsen.

G'enom cirkulär av juni detta år har Kungl. Socialstyrelsen hemställt om Lands- organisationens yttrande angående verkningarna av fr. o. m. den 1 jan., resp. 1 juli 1920 gällande lagstiftningen om arbetstidens begränsning. I anledning därav får Landssekretariatet härmed anföra följande.

1 Undantag härifrån kunna påvisas i den utländska. lagstiftningen. Den holländska lagen t. ex. förbjuder arbetare i fabriker och verkstäder att arbeta hos andra arbetsgivare.

• Sida 222
•  Original

Mera i detalj gående yttranden och svar å Socialstyrelsens frågeformulär torde vara av förbundens styrelser direkt överlämnade till styrelsen, varför vi här skola inskränka oss till framhållande av några allmänna synpunkter i frågan.

Obestridligen har lagen ur social synpunkt verkat tillfredsställande. Bildnings- intresset bland arbetarungdomen är större än tidigare, koloniverksamheten ökar, hemlivet har gjorts rikare och i allmänhet äro arbetarna mera skötsamma än fallet var, då en längre arbetstid tillämpades. Allt detta är sociala värden, som ej kunna skattas högt nog. Arbetarna känna att de genom fortsatta reformer och intresserat bildningsarbete ha en väg öppen till en förbättrad social ställning. Det är därför de betrakta åttatimmarslagens genomförande som den största vinst de erhållit av sitt mångåriga fackliga och politiska arbete.

Men lagen måste förändras därhän, att den kommer att omfatta även de arbetar— grupper, som nu stå utom densamma. Därför kräves en omarbetning av den svenska lagen, i första hand så att den ej ger mindre än minimifordringarna i Washington— konventionen. Då nu flera av de större industriländerna förklarat sig i princip redo att acceptera Washingtonkonventionen och ratificera densamma så fort ett visst antal länder även äro redo att ratificera konventionen, synes det oss, att tiden nu är inne, då Sverige bör ändra sin 8-timmarslag så, att intet hinder för ratificering av Washingtonkonventionen föreligger. Ännu gäller vad Landssekretariatet anförde i sitt yttrande av den 19 oktober 1922, att »ännu står Sveriges moraliska förplik- telse att ratificera Washingtonkonventionen kvar. Ännu gäller vad Socialstyrelsen anförde för ej längre tillbaka än i sitt betänkande av den 9 april 1921, 'att de stater, som tillhöra den internationella arbetsorganisationen, otvivelaktigt måste anses ha en stark moralisk förpliktelse att söka så vitt möjligt förverkliga de beslut, som i behörig ordning fattats av arbetsorganisationens representanter, d. v. s. konferensen. Särskilt torde detta få anses gälla ifråga om beslut, som biträtts av vederbörande stats konferensombud. Härtill kommer såsom ett reellt skäl önskvärdheten att främja de sociala reformerna och att göra detta på sätt, som tryggar mot konkurrens från stater med mindre framskriden utveckling, (1. v. 5. genom internationellt sam- arbete. För Sverige, som redan infört lagstadgad 8 timmars arbetsdag, måste sist- berörda skäl obestridligen tillmätas en avsevärd nationalekonomisk betydelse.' Rik- tigheten i dessa uttalanden torde vara obestridlig. Sverige har i Washington iklätt sig en moralisk förpliktelse mot egna och mot andra länders arbetare, som bör infrias. Att så icke redan skett torde i icke ringa grad ha bidragit till att även andra länder låtit anstå med ratificeringen av Washingtonkonventionen, ty man har förväntat, att ett så högt stående kulturland som Sverige med dess nuvarande poli— tiska regim skulle ha gått i täten för den internationella sociallagstiftningen. Lands— sekretariatet har sålunda fortfarande den uppfattningen, att det föreligger en mora- lisk plikt för de lagstiftande myndigheterna att söka bringa den svenska arbetstids- lagen i överensstämmelse med Washingtonkonventionen, vilket kan ske genom att de yrkanden godtagas, som Landssekretariatet framförde i sitt till konungen ställda yttrande av den 26 april 1921.»

Av förbundens uppgifter till Socialstyrelsen synes framgå, att den förkortade ar- betstiden icke minskat produktionen. Och det är väl numera heller icke någon, som vill försöka göra gällande, att det icke är möjligt att med till buds stående tekniska hjälpmedel på 8 timmars arbetsdag producera i tillräcklig mängd de förnödenheter, som människorna behöva. När så är fallet torde också 8-timmarsdagen vara den ekonomiskt bäst avvägda arbetstiden.

Den svenska fackföreningsrörelsens ställning till 8—timmarslagen är bestämd ge- nom det beslut i frågan, som enhälligt fattades av Landsorganisationens senaste kongress, vilken hölls i augusti 1922. Kongressens uttalande är av följande lydelse:

»Kongressen konstaterar den stora vinst för arbetarklassen, som ligger i genom- förandet av lagen om arbetstidens begränsning, och den absoluta enighet, som råder inom alla arbetargrupper om att ej i godo medgiva någon försämring av denna lag.

• Sida 223
•  Original

Kongressen inlägger därför en bestämd protest mot alla försök att tumma på 8-tim- marslagen, och uppdrager åt Landssekretariatet att samla Landsorganisationens krafter för att med användandet av alla lämpliga och möjliga åtgärder söka hindra varje försök att fråntaga arbetarna Vinsten av deras BO—åriga ansträngningar. Kon- gressen uppdrager vidare åt Landssekretariatet att hos regeringen hemställa om dennas kraftiga medverkan till skydd för arbetstidslagens bestånd samt att rikta arbetarnas representanters i riksdagen uppmärksamhet på, att dessa måste _ till- sammans med de ledamöter av riksdagen, som ha blicken öppen för den kulturella vinst mänskligheten vunnit genom 8-timmarslagens genomförande — sörja för att 8-timmarslagen ej äventyras och göra allt för att slå tillbaka de reaktionära angrep- pen mot denna lags bestånd.

Kongressen uttalar jämväl som sin uppfattning, att lagen om arbetstidens be- gränsning måtte utsträckas att omfatta även de arbetargrupper, som nu stå utanför lagen.

Åttatimmarslagens genomförande är icke enbart en nationell lagstiftningsfråga, utan den är ett led i internationell lagstiftning för åstadkommande av social rättvisa och människovärdiga arbetsvillkor för män, kvinnor och barn, förutom vilken ingen allmän fred kan fotas, som fredsfördraget i Versailles säger. Då Sverige anslutit sig till detta fredsfördrag genom anslutning till den Internationella arbetsorganisa— tionen, måste det anses vara en hederssak för Sverige att för deltagande i arbetet att åvägabringa allmän fred på grundvalen av social rättvisa ratificera de konven- tioner, som blivit antagna av de internationella arbetskonferenserna och vilka konven- tioner Sveriges ombud å dessa konferenser utan reservationer biträtt. Kongressen giver därför Landssekretariatet i uppdrag att hos regeringen hemställa om vidta- gande av sådana åtgärder, som kunna medföra beslut om ratificering av den i W'ashington antagna konventionen om arbetstidens begränsning.»

Bakom detta uttalande står den svenska fackföreningsrörelsen enhälligt samlad utan några meningskiljaktigheter.

Uti kollektivavtalen ingå bestämmelser om arbetstidens längd, som i regel är fastställd till 81/2 timmar per dag och 5 1/2 timmar på lördagen, så att arbetstiden blir 48 timmar per vecka. Genom dessa avtal är 48 timmars arbetsvecka genomförd även för vissa arbetargrupper, som äro undantagna från lagens tillämpning. Så- lunda gälla avtalens arbetstidsbestämmelser för hantverksarbetarna inom resp. avtals- områden, oavsett om arbetare är anställd hos arbetsgivare med mindre antal arbetare än fyra, samt i allmänhet för arbetare vid torvmossar m. fl. områden. Några be— stämmelser om förlängd arbetstid komma fackorganisationerna icke att gå med på, så länge de ha några möjligheter att uppehålla en strid för bevarande av den kortare arbetstiden. Skulle en sådan strid förloras av arbetarna, kommer den med all säker- het att upptagas så fort någon möjlighet därtill gives. Ett upphävande av lagstift- ningen om arbetstidens reglering kommer sålunda med all säkerhet att medföra mycket svåra och upprivande arbetskonflikter, därest man från arbetsgivarhåll skulle vilja genomföra bestämmelser om längre arbetstid än den, som nu är bestämd i den provisoriska lagen om arbetstidens reglering.

Landssekretariatet vill därför i anslutning till ovan anförda vördsamt förorda:

att den provisoriska lagstiftningen om arbetstidens reglering ut- bytes mot en permanent lag, och att denna utarbetas i sådan överens- stämmelse med Washingtonkonventionen, att intet hinder möter för ratificering av nämnda konvention.

Därjämte vill Landssekretariatet slutligen även förorda:

att Washingtonkonventionen om 8 timmars arbetsdag ratificeras av Sverige. Stockholm den 12 augusti 1925. För Landssekretariatet: Arvid Tho'rberg.

• Sida 224
•  Original

5. Sveriges Hantverksorganisation.

Till Kungl. Socialstyrelsen, Stockholm.

I anledning av den oss tillsända P. M. formulär 11 n:o 230 av april i år få vi härmed meddela, att det är oss alldeles omöjligt att lämna svar å alla de uppställda frågorna, utan ha vi utvalt några av dem, vilka vi kunna besvara. Våra svar avse givetvis icke några speciella tillverkningar och arbetsställen, utan äro de att betrakta såsom generella omdömen efter den erfarenhet, som det varit för organisationsstyrel- sen möjligt att förskaffa sig.

Punkt 5. I allmänhet råder inom hantverkskretsar den bestämda uppfattningen, att pro- duktionen per arbetare efter arbetstidsbegränsningen visst icke ökats utan snarare minskats, och att denna reducerade arbetseffektivitet i huvudsak är en direkt följd av förenämnda begränsning. Särskilt svårt ha idkare av säsongyrkena att på en redu- cerad arbetstid ernå en tillfyllestgörande arbetseffektivitet.

Punkt 8. Någon ökning i produktionskapaciteten på grund av verkstadsägarnas möjlighet för specialisering, utveckling av tekniska hjälpmedel samt utvidgningar har i all- mänhet icke kunnat ernås, alldenstund depressionen inom näringslivet synes ha lagt hinder i vägen härför.

Punkt 9. I fråga om ökad arbetsamhet och ökat intresse från arbetarnas sida torde man med största bestämdhet kunna påstå, att dylika gynnsamma verkningar av arbetstidsbe- gränsningen i allmänhet icke kunnat konstateras, men vad, som emellertid måste vara alldeles påtagligt, är att den minskade arbetstiden i allmänhet visst icke med- fört reducerad arbetsinkomst utan i de allra flesta fall en ökning av densamma dels genom direkt lönekompensation, dels genom tillfälle för arbetarna att på fritid åtaga sig extraarbete. I sistnämnda fall finnas inom hantverket en otrolig mängd bevis på, att fritidsarbetet tagit en för den lojala hantverksnäringen skadlig form, i det att detta arbete ofta utföres i konkurrens med mästarna utan att vederbörande härför äga nödig kompetens eller resurser för arbetets rätta handhavande. Utom det att mästarna lida ekonomisk skada härigenom, torde det vara odisputabelt, att den beställande allmänheten härav blir lidande, då det utförda arbetet i de flesta fall blir underhaltigt, stundom även dyrare, än om detsamma överlämnats åt mä- stare i yrket.

Punkt 11. Beträffande frågan om arbetstidslagens sociala verkningar torde man —- efter vad organisationsstyrelsen erfarit från många håll —— kunna säga, att det höga syfte, som avsetts med denna lagstiftning, i allmänhet icke ernåtts, alldenstund den ökade fritiden ofta icke utnyttjats för tillgodoseende av intellektuella eller allmänbildande behov utan snarare för att tillfredsställa nöjeslystnaden.

Stockholm den 1 juni 1925.

För Styrelsen för Sveriges Hantverksorganisation:

O'. J. F. Ljunggren. Gunnar Willén.

6. Sveriges Allmänna Verkmästareförbund.

Till Kungl. Socialstyrelsens Femte byrå, Stockholm.

Den 2 maj (1. å. mottogo vi Styrelsens anhållan, formulär 11L nr 524, att vi i an- slutning till ett vidfogat P. M. måtte meddela vår uppfattning och våra iaktta- 1 Se sid. 10.

• Sida 225
•  Original

gelser rörande tillämpningen och betydelsen av den gällande lagstiftningen om arbetstidens begränsning. Med anledning av denna anhållan utsände vi omedelbart till samtliga förbundets lokalavdelningar ifrågavarande frågeformulär med begä- ran om skyndsamt yttrande. På grund av den korta fristen för yttrandets avgi- vande och svårigheten att utan tillgång till erforderligt statistiskt material ome- delbart besvara en del av frågorna, har tyvärr endast ett fåtal av våra lokalavdel- ningar inom föreskriven tid inkommit med yttrande. De av oss sammanförda upp— gifterna, vilka vi närsluta som bilaga, äro därför av detta skäl icke så tillförlitliga, som hade varit önskvärt. Dessutom anse vi oss böra framhålla, att flera av de i P. M. ingående frågorna på grund av den relativt korta tid, under vilken arbets- tidslagen varit under tillämpning, och framför allt på grund av de onormala för— hållandena, under vilka näringslivet arbetat under denna tillämpningstid, svårligen kunna nöjaktigt och fullt objektivt besvaras. Slutligen möta vissa svårigheter, när det gäller att avgöra, i vad mån arbetstidsbegränsningen ensam varit orsaken till de förändringar, som omnämnas i frågeformuläret, eller i annat fall i vilken utsträck- ning arbetstidslagen varit medverkande till desamma.

Absolut visshet synes oss endast råda beträffande lagens rent sociala verkningar. vilka utan väsentliga undantag få betraktas som övervägande goda. Likaså torde det vara obestridligt, att lagen medfört ogynnsamma ekonomiska verkningar för en stor del av landets industri, framför allt för exportindustrien. Dessa olägenheter äro dock näppeligen av den omfattning, att de kunna tjäna som motivering för ett upphävande av den lagstiftning på området, som nu är gällande, helst ett sådant steg med all sannolikhet skulle utlösa en sådan oro på arbetsmarknaden, att därige- nom industrien och samhället skulle tillfogas väsentlig skada. Skulle statsmak- terna anse, att verkningarna av arbetstidens begränsning ännu icke kunna med sådan säkerhet bedömas, att ett definitivt beslut i frågan kan fattas, är det därför vår uppfattning, att den provisoriska lagen tills vidare bör bibehållas.

Stockholm den 8 juni 1925.

Sveriges Allmänna Verkmästareförbund: E. Ernst Ahlberg.

Modifikationer i arbetstidslagens princip (fråga 11).

Av lokalavdelningarnas uppgifter synes framgå, att 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka genomgående tillämpas utan avsteg från principen. I ett fall, som rör en träindustri, har dock den ändringen vidtagits, att under högsäsongen, 4 månader, arbetstiden utgör !) timmar och under lågsäsongen, 4 månader, 7 tim— mar pr dag.

Tillämpningsområde (fråga 2). Det har framgått, att samtliga de företag, från vilka vi mottagit uppgifter, stå under lagens tillämpningsområde. Ett undantag utgör Kungl. Telegrafverket, där dock principen kommit att tillämpas genom styrelsens beslut av den 21/7 1920, se- nare modifierat genom Kungl. Maj :ts kungörelse av den 14/12 1923.

Arbetstiden i jämförelse med år 1919 (fråga 3). Där före lagens ikraftträdande, såsom fallet var vid vissa företag inom pappers- oeh cellulosaindustrien, 3-skiftsindelningen var genomförd, har lagens ikraftträ- dande icke medfört någon ändring i arbetstidens längd. Vid övriga industrier, från vilka förbundet erhållit uppgifter, har framgått, att genomsnittliga minskningen av arbetstiden pr vecka utgör 8.9 timmar, såväl beträffande den nominella som den faktiska arbetstiden.

Förändring i antalet arbetare och personal (fråga 4). Enligt till förbundet inkomna uppgifter synes arbetstidsbegränsningen i stort sett icke ha lett till någon ökning vare sig beträffande lednings-, förvaltnings— eller

1 Angående frågepunkternas innehåll, se form. 1 sid. 10. 15—253647

• Sida 226
•  Original

kontorspersonal, antalet arbetare eller under c avsedda anställda. Där omläggning skett till kontinuerlig drift, har dock följt en motsvarande ökning över hela linjen. Där i övrigt under lagens tillämpningstid här ifrågasatta ändringar skett, ha dessa i regel varit beroende på å ena sidan depressionen och å andra sidan en normal utveckling och tillväxt av vederbörande industriföretag.

Vad slutligen beträffar frågan 4 B ha våra lokalavdelningar icke lämnat sådana uppgifter, att ett säkert omdöme kan göras.

Lagen och arbetsintensiteten (fråga 5).

115 av de 25 lokalavdelningar, som yttrat sig beträffande frågan A, ha uppgivit, att arbetsintensiteten pr timme ökats. Genomsnittet av den uppgivna ökningen uppgår till 8.9 %. 10 avdelningar ha uppgivit, att någon förändring icke ägt rum, samt 1 lokalavdelning, att arbetstidsbegränsningen lett till en minskning av pro- duktionen pr arbetare och timme.

Beträffande produktionen pr arbetare och vecka ha ett flertal lokalavdelningar gjort gällande, att densamma, trots den förkortade arbetstiden, är oförändrad, 3 avdelningar ha doek meddelat, att även produktionen pr vecka ökats, under det 2 avdelningar göra gällande, att en minskning ägt rum, av den ena avdelningen upp- skattad till 17 %.

Här ovan anförda förändringar av arbetseffektiviteten synas till huvudsaklig del bero på tekniska förbättringar, tillverkningens standardisering, förbättrad arbets— ledning etc. Några avdelningar ha dock ansett, att arbetstidens begränsning direkt varit orsaken till en ökad produktion. Mindre skolkning har sålunda förekommit och' den längre vilotiden anses även ha medverkat till här nämnt resultat.

På grund av den ytterst begränsade tiden för yttrandets avgivande har icke vår utredning kunnat läggas så, att punkt C i femte frågan direkt kan besvaras. Våra lokalavdelningar, till vilka äro anslutna i regel samtliga arbetsledare på platsen och närmaste omgivningen, ha förfarit på det sättet, att en eller flera representanter för varje på platsen företrädd industri sammanträtt och i föreningen avgivit de primära uppgifter, på vilka detta utlåtande stöder sig.

Arbetets ordnande och bedrivande (fråga 6). Arbetstidslagens ikraftträdande medförde för vissa industrier, främst pappers- masseindustrien, en övergång från 2- till 3-skiftsindelning, vilket också framgår av de meddelanden, som inkommit från lokalavdelningarna. Av dessa uppgifter synes emellertid framgå, att lagen eljest icke i större utsträckning föranlett över- gång till kontinuerlig drift eller skiftsindelning, där sådan ändring icke varit abso- lut betingad av förut angivet skäl.

Arbetstidsbegränsningen har genomgående lett till, att arbetet upptages 1/2 a 1 timme senare än vad förut varit brukligt. Likaledes har lagen genomgående med- fört indragning av åtminstone en rast. I vissa fall ha 2 raster blivit indragna. Endast en lokalavdelning har meddelat, att någon förändring i detta avseende icke skett. Där i rena undantagsfall förekommit raster, som ingått i arbetstiden, ha dessa indragits fr. o. m. lagens ikraftträdande.

Att döma av de yttranden, lokalavdelningarna insänt, har arbetstidslagen med- fört en väsentligt skärpt kontroll såväl till förhindrande av självtagna raster och pauser under arbetstiden som för uppnående av att arbetet upptages och avslutas på bestämda tider. I vissa fall ha för detta ändamål kontrollur anskaffats, arbets- området, där icke så tidigare varit fallet, inhägnats 0. s. v. Vad beträffar själv— tagna pauser och raster under arbetstiden synas desamma efter arbetstidslagens till— komst ha blivit helt avskaffade.

Till ett förbättrat utnyttjande av arbetskraften höra de förändringar beträffande arbetets indelning och anordning samt den väsentligt skärpta arbetsledning, som på flertalet platser kommit till tillämpning. Den tidigare åberopade standardiseringen

• Sida 227
•  Original

har givetvis haft enahanda syfte. I vad man dessa och liknande åtgärder äro en direkt följd av arbetstidslagens tillkomst, undandrager sig dock bedömande.

Förändringar i avlöningsmetotlerna (fråga 7). Över halva antalet av de lokalavdelningar, som besvarat denna fråga, meddela, att övergång skett från veckolön till timlön samt att, där timlön tidigare utgått, arbetet, där så är möjligt, i största utsträckning numera lägges på ackord. Över huvud taget framgår av de inkomna uppgifterna, att ackordssystemet tillämpas i väsentligt större utsträckning än före lagens tillkomst. Endast vid 8 av de företag, från vilka uppgifter föreligga, har någon förändring icke företagits.

Lagen och produktionskostnaderna (fråga. 8).

Endast i rena undantagsfall synes arbetstidsbegränsningens genomförande ha ökat produktionskapaciteten genom vidtagande av i A omnämnda anordningar. Där specialisering, standardisering etc. ägt rum, vilket är fallet vid flertalet av de före- tag, från vilka rapporter föreligga, har den därav föranledda produktionsökningen varit, erforderlig för att motväga den av den förkortade arbetstiden föranledda produktionsminskningen.

I fråga B omnämnda tekniska hjälpmedel ha väsentligt utvecklats. Det framgår dock icke av till oss inkomna yttranden, att vid lagens ikraftträdande befintliga hjälpmedel kunnat pressas upp till ökad produktionsförmåga. De förbättringar och utvecklingar, som skett på ifrågavarande område, kunna därför näppeligen sät- tas i samband med arbetstidslagstiftningen.

Vad slutligen beträffar fråga C, torde det vara praktiskt ogörligt att utom i vissa specialfall avgöra i vad mån utvidgningar och nybyggnader i fabriks- och lager- lokaler o. d. varit betingade av arbetstidslagen eller stå i samband med omändringar och utveckling av driften.

Avrbctstidsbegränsningen och arbetarna (fråga 9 .*1). Rörande de erfarenheter, medlemmarna i vårt förbund gjort i denna sak, hänvisa vi först till det svar, som avlämnats å fråga 5. Även i sina svar på frågan 9 A framhålla lokalavdelningarna genomgående en väsentlig förbättring, vad beträffar skolkning och »firande». Det framgår vidare av avdelningarnas yttranden, att ar- betsamheten genomgående ökats och att sålunda arbetarna visa stegrat intresse och ett jämnare arbete. Endast 6 lokalavdelningar ha ansett, att någon ändring icke följt eller förorsakats av arbetstidens begränsning.

Arbetsinkomsten (fråga 9 B). I stort sett har den förkortade arbetstiden icke medfört någon minskning i arbe- tarnas inkomst, ett förhållande som för övrigt torde till fullo framgå av den offi- ciella avtalsstatistiken. Undantag utgöra endast vissa industrier, som arbeta under särskilt tryckande lågkonjunktur, där arbetarnas realinkomst något minskats.

I stort sett synes den förkortade arbetstiden icke ha medfört benägenhet till extra arbete på fritid. Där detta förekommer, torde förhållandet få räknas som ett rent undantag. Några lokalavdelningar ha meddelat, att arbetarna visserligen omedel— bart efter lagens ikraftträdande visat intresse för extraarbete, men att detta intresse efter hand avtagit. Där extraarbete på fritid förekommit i större utsträckning, för- märkes klagomål från hantverksutövarna för intrång i deras verksamhetsområde och näringsfång.

Lagen och arbetarnas levnadssätt (fråga 9 0). Det framgår med full tydlighet, att arbetstidsbegränsningen medfört i vissa fall väsentliga förbättringar ur hygienisk synpunkt. Särskilt påfallande är förbätt- ringen inom de industrier, där arbetet före lagens ikraftträdande bedrevs med 2 skift om 12 timmar. Av flera lokalavdelningar framhålles sålunda, att arbetare med stor familj, som före lagens ikraftträdande fingo tjänstgöra å 12 timmars nattskift,

• Sida 228
•  Original

icke erhölle den vila, som var erforderlig, men att olägenheterna genom skiftens be- gränsning till 8 timmar väsentligt minskats eller helt avlägsnats.

Erfarenheter av lagens komplettering (fråga 10). Ingen av de lokalavdelningar, som besvarat denna fråga, har gjort ogynnsamma erfarenheter av de företagna ändringarna i lagen. I flera fall framhålles däremot, att förändringarna medfört en avgjord förbättring, lett till färre misstolkningar etc. Rätten till förlängd arbetstid har i vissa fall utnyttjats till industriens from— ma för utförande av vissa specialarbeten, reparations— och kompletteringsarbetcn.

Arbetstidslagens ekonomiska och sociala verkningar (fråga 11). Som svar på denna fråga ha våra lokalavdelningar avgivit väsentligt olikartade synpunkter. Vad beträffar lagens ekonomiska konsekvenser synes den allmänna uppfattningen vara, att industriföretagen ensamma fått bära de större eller mindre uppoffringar, lagen medfört. I vissa fall ha industriföretagen varit tvingade vä- sentligt utöka de maskinella hjälpmedlen till förebyggande av övertidsarbete samt att företaga andra dispositioner, som givetvis dragit kostnader. Utöver dessa di- rekta kostnader ha även vissa företag fått vidkännas indirekta utgifter genom uppförande av arbetarbostäder, tillbyggnad av verkstadslokaler o. s. v. Slutligen har lagen lett till, att flertalet industriprodukter på grund av den fördyrade framställ— ningen ökats i pris, vilken ökning icke alltid kunnat täckas av avnämarna. Som tidigare framhållits, torde däremot arbetarna icke haft några ekonomiska olägen— heter, i varje fall icke i större utsträckning.

Vad beträffar de sociala verkningarna av arbetstidsbegränsningen framhållas dessa av våra lokalavdelningar såsom genomgående goda. Flera avdelningar tro sig så- lunda ha förmärkt en större arbetsglädje och ett ökat intresse för arbetet. Den för- längda fritiden har medfört ett väsentligt stegrat intresse för studiearbetet och före- läsningsverksamheten. Fall nämnas, där sedan lagens ikraftträdande församlings- biblioteken ökats med flera hundra procent. Några av våra lokalavdelningar tro sig också kunna konstatera, att arbetarklassens kultur- och bildningsnivå, sedan lagen trädde i kraft, visat tendens till avsevärd höjning. Slutligen framhålles, att genom den ökade fritiden arbetarna kommit att ägna större intresse åt egnahems- rörelsen, skötseln av koloniträdgårdar, fjäderfäavel etc. I ett fall framhålles även, att de gifta arbetarna nu tillbringa större del av sin fritid i hemmet än tidigare. Flera av lokalavdelningarna sammanfatta sina iakttagelser av lagens verkningar så- lunda, att de betrakta de sociala verkningarna som alltigenom gynnsamma och för— mena, att lagens upphävande skulle vara till avgjord skada, en uppfattning, som vissa avdelningar anse även delas av arbetsgivarna, trots att dessa vid lagens ikraft- trädande uttalade farhågor och voro motståndare till samma. Slutligen bör med- delas, att ett par av våra avdelningar ansett, att lagens verkningar varit alltigenom skadliga, såväl ekonomiskt som socialt, samt att några avdelningar ansett, att lagen varit i tillämpning under alltför kort tid, för att verkningarna under nuvarande förhållanden skola kunna sakligt bedömas.

Stockholm den 8 juni 1925.

Sveriges Allmänna Verkmästareförbund: E. Ernst Ahlberg.

7. Järnbrukst'örbundet.

Till Kungl. Socialstyrelsen. .

I anledning av Eder remisskrivelse av april månad få vi vördsamt avgiva inford- rat yttrande angående verkningarna av lagen om arbetstidens begränsning inom vårt verksamhetsområde, och tillåta vi oss därmed i huvudsak följa frågeställningen i den till ledning vid svarets avgivande översända promemorian.

• Sida 229
•  Original

De undantag och modifikationer, som vid järnbruken förekommit i lagens till- lämpning, gälla i allmänhet de fall, där 56 timmars arbetsvecka tillåtits på grund av nödvändigheten av kontinuerlig drift. Detta gäller i första hand hyttor och bessemerverk men även en del ugnar av olika slag. Vid martinverken har arbets- rådet lämnat tillstånd till 56 timmars arbetsvecka, men har denna arbetstid på grund av motstånd från arbetarnas sida icke kunnat genomföras annat än under högst 12 söndagar på året (förutom söndagarna närmast före och efter större reparatio- ner). I en del fall torde även 48-timmarsveckan för vissa arbetare vara något ut- sträckt pä grund av verkställandet av nödiga förberedelsc— och avslutningsarbeten; särskilt; gäller detta personalen vid ugnar, där driftsuppehåll tillämpas under sön- dagsdygnet. Däremot torde någon regelbunden utsträckning av arbetsveckan ge— nom anlitande av övertidsarbete icke hava förekommit.

Arbetstidens förkortning från tiden före lagens tillämpning har vid enstaka hyt— tor skett från 84 till 56 timmar. Vid flertalet hyttor liksom vid bessemerverken var emellertid arbetstiden redan före år 1920 56 timmar. Vid martinverken har förkortning i regel ägt rum från 72 till 48 timmar (jämför emellertid ovan). Vid valsverk och lancashiresmedjor har arbetstiden i regel förkortats från 641/2 till 48 timmar. För de s. k. daggående arbetarna utgjorde arbetstiden före lagens ikraftträdande 57 mot nu 48 timmar. Av ovanstående torde framgå, att de för- ändringar i fråga om arbetstidens längd, som blivit en följd av lagens tillämpning, för järnhanteringen varit mera ingripande än för antagligen någon annan industri.

Frågan om de ökningar i tjänstemannapersonal och arbetsstyrka, som föranletts av lagens tillämpning, är svår att besvara. På grund av den långvariga depres— sionen föreligga för övrigt ännu, vad järnhanteringen angår, icke jämförliga för— hållanden med avseende å tiden omedelbart före lagens inträde. Vid martinverken samt en del hyttor, valsverk och lancashireverk har man för driftens behöriga gång måst insätta tre skiftlag i stället för som dittills två. Givetvis skulle denna rörelse hava varit långt allmännare, om konjunkturerna icke medfört en allmän produk- tionsminskning. Det är utan vidare klart, att för bibehållande av produktionen vid den nivå, som gällde omdelbart före lagens tillämpning, skulle hava erfordrats högst betydande personalökningar.

Någon i omedelbart samband med arbetstidsförkortningen stående produktions- ökning, per tidsenhet räknat, har i allmänhet ej förmärkts. Tvärtom äro klagomål mycket vanliga över, att den från arbetarhåll före lagens tillkomst utlovade öknin- gen i arbetsintensitet uteblivit. Där under årens lopp någon förbättring kunnat förspörjes, har dess ursprung i regel ansetts kunna i väsentlig mån hänföras till förbättrad teknisk utrustning: Det är över huvud givet, att svårigheterna för ett riktigt bedömande av denna fråga äro mycket stora, då särskiljandet av de föränd— ringar, som inträffat på grund av den kortare arbetstiden, och dem, som den allt- jämt fortgående utvecklingen av de tekniska hjälpmedlen medfört, torde vara nästan omöjligt.

Vid martinverk samt en del hyttor, valsverk och lancashireverk har övergång måst ske från två till tre skiftlag. Det ligger i sakens natur, att övergången till 48 timmars arbetsvecka medfört ändrade tider för arbetets början och slut. I vissa fall har antalet raster minskats, liksom det någon gång förekommit, att raster, som inräknat-s i arbetstiden, borttagits i samband med arbetstidsförkortningen vid la- gens ikraftträdande. Det torde även kunna sägas, att efter den kortare arbetstidens inträde en mera effektiv tillämpning av bestämmelserna om arbetstidens början och slut inträtt, och att självtagna raster och pauser under arbetstiden, där sådana till äventyrs förekommit, upphört. Givetvis hava jämväl i övrigt —— dock icke sällan under stort motstånd från arbetarnas sida — försök till förbättrat och mera effek- tivt utnyttjande av arbetskraften förekommit, men i vilken utsträckning detta skett. är omöjligt att generellt uppgiva. .

• Sida 230
•  Original

Några större förändringar i fråga om avlöningssystemen torde icke hava före- kommit; möjligen har systemet med premieackord vunnit något ökad användning.

I vad mån arbetstidslagstiftningen föranlett ökning av produktionskapaciteten genom mera genomförd specialisering och standardisering och utveckling av tek- niska hjälpmedlen till större prestationsförmåga, torde vara omöjligt att slutgil- tigt utreda. För vår del hava vi emellertid den uppfattningen, att de förändringar, som skett, i allmänhet varit betingade av en normal utveckling och att desamma skulle hava vidtagits oavsett förkortningen av arbetstiden. Till svårigheterna att klart bedöma denna fråga kommer ju även, att förhållandena allt från lagens inträde varit kännetecknade av den allmänna depressionen och dess följdföreteelser.

Några större, av arbetstidslagen föranledda utvidgningar av fabriks— och lager- lokaler torde icke hava förekommit, men däremot införandet av ett tredje skiftiag på ett flertal arbetsplatser föranlett betydande bostadsbyggen. Denna byggnadsverksam— het har för industrien, särskilt i dess nuvarande läge, varit mycket betungande. trots att densamma på grund av nedgången i produktionen nått en långt mindre omfattning, än vad fallet skulle hava blivit under förutsättning av bibehållen pro- duktionskvantitet.

Något ökat intresse för arbetet har enligt vår mening icke, i varje fall icke mera allmänt, försports bland arbetarstammen efter lagens inträde; dock torde skolkning och firande numera icke förekomma så ofta som tidigare. Icke heller har ökad benägenhet från arbetarnas sida att åtaga sig övertidsarbete kunnat för- spörjas; snarare kanske tvärtom. Genom den kompensation, som måst lämnas för den minskade arbetstiden, har industrien belastats med bördor, varunder den dig- nar, utan att arbetarnas inkomster stigit i på långt när samma utsträckning som produktionskostnaden ökats.

Den rådande depressionen har gjort det omöjligt att bedöma, vilken inverkan la- gens ikraftträdande medfört å arbetarnas levnadssätt.. En allmän klagan förspörjes emellertid, att arbetarungdomen ej väl använder sin fritid. Sedan länge finnas vid ett stort antal arbetsplatser anordnade bibliotek och samlingshus för kulturella ändamål, till vilkas anordnande arbetsgivaren tagit initiativet eller vilka han ekono- miskt stött. Ökat intresse för med dessa institutioner förbunda möjligheter till självbildning och intellektuell utveckling har i allmänhet ej försports.

Förändringarna i arbetstidslagen 1921 och 1923 hava medfört en del lättnader för industrien genom ökad möjlighet till övertidsarbete. Dessa äro dock av under- ordnad betydelse och förringa ej i väsentlig grad de svåra olägenheter lagen om arbetstidens begränsning för densamma medfört.

Över huvud har 8-timmarslagen för järnhanteringen varit synnerligen ödesdiger, och det förefinnes intet tvivel om, att den kamp för livet, denna vår äldsta industri för närvarande har att föra, i betydlig grad försvåras genom de tunga bestämmelser, åttatimmarslagen ålagt arbetsgivarna. De landvinningar, denna lagstiftning med— fört för Sveriges järnbruksarbetare, hava dessa fått dyrt betala genom en arbets- löshet, som väl visserligen knappast förorsakats av lagens tillkomst, men i varje fall genom densamma förvärrats, och den allmänna osäkerheten inom industrien. På grund av det sätt, varpå 48-timmarsveckan en gång infördes, har den av arbetarna kommit att uppfattas icke som en fråga, för vilka ekonomiska lagar måste vara be- stämmande, utan som en underpant å arbetarklassens politiska fullmyndighet. Här- av härflyter också den dogmatism och ensidighet, som präglat arbetarnas ställning vid frågor, som stå i samband med arbetstidslagstiftningen och som ytterligare för- värrat svårigheterna vid lagens tillämpning. Så har järnhanteringen år 1923 hem- sökts av en sex månader lång arbetsstrid, förorsakad av en hårdnackad vägran från arbetarnas sida att finna sig i de jämkningar i lagens generella bestämmelser, som arbetsrådet ansett fordringarna på en rationell drift vid järnbruken påkalla. De hänvisningar, som av den då fungerande socialministern lämnades till de »mången gång av arbetsgivarna förbisedda möjligheterna, att inom lagens ram på ett mera

• Sida 231
•  Original

rationellt sätt ordna arbetstiden», visade sig fullkomligt värdelösa inför arbetarnas motstånd mot en, så långt möjligt, efter de ekonomiska förhållandena anpassad till-

lämpning av lagen. ' Stockholm den 17 juli 1925.

J ärnbruksförbundet : Karl l-'l"ist7'and.

8. Sveriges Verkstadsförening.

Till Kungl. Socialstyrelsen, Stockholm.

Sedan Kungl. Socialstyrelsen, med översändande av »P. M. angående önskvärda uppgifter i och för den åt socialstyrelsen uppdragna utredningen rörande åttatim- marslagens verkningar», anhållit att vi ville meddela vår uppfattning och våra iakttagelser rörande tillämpningen och betydelsen av ifrågavarande lagstiftning i vad anginge vårt verksamhetsområde, få vi härmed äran anföra:

De av Kungl. Styrelsen önskade uppgifterna äro i allt väsentligt lika med dem, som ifrågakommo vid liknande undersökning är 1922, då vi hade tillfälle att, i ytt— rande av den 15 juli 1922, mera ingående besvara de till oss framställda frågorna. Vad som av oss då anförts, kan alltjämt betraktas såsom uttryck för vår uppfatt- ning angående förhållandena inom verkstadsindustrien. I det vi sålunda hänvisa till sagda vårt yttrande, få vi därutöver ytterligare framföra vissa synpunkter.

1922 års utredning kom till tiden att sammanfalla med en utpräglad depressions- period inom det svenska näringslivet. Vad särskilt den mekaniska verkstadsindu— strien beträffar, har denna ännu icke övervunnit depressionen, även om någon åter- hämtning ägt rum. Graden av denna depression framgår därav, att arbetarantalet från september 1920 successivt gick ned med icke mindre än 60 %. Endast mycket långsamt förbättrades läget. Först under loppet av år 1924 kunde 2/3 av bemälda antal åter sysselsättes, och alltjämt äro verkstäderna mycket långt ifrån full syssel- sättning. Vid icke mindre än 42 av 376 medräknade verkstäder låg ännu i början av innevarande år, då utredning angående driftens omfattning senast företogs, driften "på grund av dåliga konjunkturer fortfarande helt nere. Inom väsentliga delar av verkstadsindustrien råda sålunda alltjämt >>onormala» förhållanden.

Förklaringen till, att depressionen så hårt drabbat vårt lands verkstadsindustri, torde till största delen få anses ligga hos våra höga produktionskOstnader, grundande sig på höga materialpriser, höga arbetslöner och höga omkostnader, samtliga till mycket stor del en följd av åttatimmarslagen.

Verkstadsindustrien måste arbeta under högst växlande arbetstillgång och väx— lande konjunkturer i övrigt. För såväl arbetsgivare som arbetare är bibehållandet av en jämn arbetarstam ett betydande önskemål, som av näraliggande skäl torde förefinnas även hos de rent samhälleliga intressena. Förr kunde man i avvaktan på kommande order tillgodose detta genom att sätta arbetarna på förkortad arbetstid, ty vid orders ingång var det möjligt att genom forcering och övertid taga igen och utjämna.

Även detta försvåras i hög grad av åttatimmarslagens trånga och strängt tolkade bestämmelser. Dessa verka sålunda hindrande och fördyrande på produktionen. De verka vidare i hög grad oroande på arbetsmarknaden, i det de — såsom lagen nu är utformad — åtminstone på vissa verksamhetsområden föranleda avskedande och ny- anställande i helt annan utsträckning än vad som behövde ske, därest dessa bestäm- melser icke funnes.

Utom olägenheter för arbetarna föranledas härav för arbetsgivaren utgifter, som drabba omkostnadskontot kraftigare än den oinvigde tror. Först komma de direkta

• Sida 232
•  Original

kostnaderna för anställande och avskedande, vilka äro lätta att fixera samt givetvis mindre betydande. Större och avsevärdare äro de kostnader, som drabba verkstaden, på grund av att den nyantagne mannen är med förhållandena på den nya arbets— platsen obekant. Dessa förhållanden skifta nämligcn vid olika verkstäder, ja, även för olika avdelningar inom samma verkstad i sådan grad, att det är ytterst sällan man kan räkna på full effektivitet, förrän arbetaren varit på sin nya plats åtskillig tid.

Då alltså vcrkstadsindustrien alltjämt lider under depressionen, faller det sig fortfarande svårt att fullt bedöma, huru arbetstidslagen skulle verka under normala förhållanden. Under en depressionstid är behovet av t. ex. övertidsarbete icke så stort som under normala tider — för att icke tala om högkonjunktur, då det gäller att uttaga högsta möjliga kapacitet. Även under depressionstiden har det emellertid befunnits, att lagen lägger ett väsentligt hinder i vägen för produktionskapacitctens fulla utnyttjande vid verkstäder med brådskande arbeten liksom även vid produk- tionsgrenar med säsong, där den till stor del oberäkneliga efterfrågan —— som kan göra sig gällande under en sådan kortare och koncentrerad säsong _ icke kan till- fredsställas. För industrier, vilka. såsom verkstadsindustrien, hava att konkurrera med andra länder, är det — såsom i vårt utlåtande av år 1922 redan framhållits _ oundgängligen nödvändigt att vissa tider hava möjlighet till foreerat arbete och att få produktionskapaciteten högst väsentligt utökad över den normala. I andra länder, med vilka vår verkstadsimlustri har att utstå en hård konkurrens, handhavas författ— ningar om arbetstidens begränsning, i den mån sådana finnas, av de bestämmande och dispensgivande myndigheterna med betydligt vidare syn och med större hänsyn till industriens berättigade krav på tillmötesgående till följd av konkurrenshänsyn, än som sker här.

Då 1921 en ändring i den svenska lagen ägde rum, var det avsett, att härigenom en lättnad skulle beredas industrien, så att denna erhölle ökade möjligheter till övertidsarbete. Medan 1919 års lag medgav övertid med 150 timmar efter arbets- givarens eget bedömande samt 75 timmar därutöver efter tillstånd av därtill behörig myndighet, stadgades i den ändrade lagen, att arbetsgivaren ägde rätt till 200 tim— mar efter eget bedömande, och att därutöver viss mängd övertid kunde erhållas av arbetsrådet, dock endast vid »trängandc behov». Det har meddelats oss, att det tidi— gare knnde gå relativt lätt att erhålla tillstånd till 75 timmars övertidsarbete, vadan sålunda övertidstimmarnas antal blev 225. Efter lagändringen äger arbetsgivarna visserligen uttaga 200 timmar utan vidare, men har det å andra sidan uppgivits, att arbetsrådet i fall, då man skulle hava väntat. bifall till ansökan om utsträckt tid, vägrat detta, och att det sålunda stannat vid dessa 200 timmar. I stället för att medföra en lindring — såsom avsetts — har lagändringen, i dylikt fall, verkat i mot.- satt riktning.

Då vi nu hava tillfälle att skärskåda arbetstidslagens verkningar, begagna vi oss därav för några randaumärkningar till Kungl. Kommerskollegii undersökning av år 1922 om produktionskostnadernas fördyring genom arbetstidslagen. Denna under— sökning visade, i stickprov, att två mekaniska verkstäder med bibehållen produktion drabbades av kostnadsökning med 5.4 % och fyra verkstäder med minskad produktion med 5.9 %. Motsvarande siffror för en fabrik för elektriska maskiner visar en ökning av 6.8 %. Härtill vilja vi foga den anmärkningen, att lagen i verkligheten medfört en betydligt större kostnadsökning, som även vitsordas av Kommerskollegium. Den verkställda jämförelsen utgår från förhållandena år 1919, under det att verkstads- industrien redan i början av nämnda år minskat arbetstiden, just med hänsyn till den förestående arbetstidsbegränsningen genom lag. Om Kommerskollegium i sin beräkning räknat med den av lagstiftningen i realiteten (d. v. s. såväl före som efter lagens ikraftträdande) föranledda tidsinskränkningen, skulle även med de grun- der, efter vilka Kollegiet räknat — för produktionskostnadsökningen hava fram— kommit högre siffror.

• Sida 233
•  Original

Att märka är vidare, att Kommerskollegii utredning endast omfattar ett fåtal verkstäder. Till oss anslutna arbetsgivare ha i flera fall uppgivit betydligt högre värden på den direkta kostnadsökningen genom ifrågavarande lag, än vad siffrorna för de av Kommerskollegii utredning omfattade verkstäderna utvisa.

Kommerskollegium går även in på undersökning om kostnadsökningens storlek i förhållande till normal ränta å anläggningskapital. Enligt Kollegii utredning går denna ökning vid två mekaniska verkstäder med bibehållen produktion upp till SO,-5 3; av sagda ränta. Om försäljningspriset i detta fall på grund av konkurrens icke kan höjas, så nedsättes sålunda räntabiliteten med icke mindre än 4/5. Vid fyra verkstäder med minskad produktion utgör kostnadsökningen 55.5 % av räntan å anläggningskapitalet, vadan kostnadsökningen enligt denna alltför låga beräkning sålunda slukar halva avkastningen vid oförändrat pris på produkten — i verkligheten betydligt mera. Vid den undersökta elektriska maskinfabriken uppgår motsvarande tal till 1319, vilket visar, att avsevärt mer än hela normala räntan å anläggnings- kostnaden åtgår att täcka kostnadsökningen för lagens tillämpning (redan enligt Kollegii alltför låga beräkning), under förutsättning av oförändrat pris på pro- dukterna. Kostnadsökningen genom arbetstidslagen är sålunda i vissa fall större än normal avkastning å nedlagt kapital!

Härvid bör dessutom observeras, att arbetstidsbegränsningens olägenheter ännu ej på långt när hunnit fullt utveckla sig. Ännu arbetar verkstadsindustrien till stor del med produktionsmedel _ byggnader, maskiner m. m. — som framställts innan arbetstidslagen stiftats. Omkostnadsökningen blir beträffande dessa produktionsme— del därför begränsad till vad som motsvarar den kortare utnyttjningstiden. När emellertid dessa produktionsmedel i framtiden måste ersättas med sådana, som producerats under de nya arbetsförhållandena och därför redan i sig själv represen— tera en ökad kostnad, blir den slutliga kostnadsökningen vida större än vad som står i proportion till arbetstidens förkortning. Till denna synpunkt, som givetvis beaktats av Kommerskollegium, har dock ej hänsyn tagits vid Kollegiets beräk- ningar.

Man måste därför vara beredd på, att inom (len närmare framtiden åttatimmarsla- gens verkningar bliva ännu mera förödande för verkstadsindustrien, än vad som kan framkomma vid undersökningar enligt de grunder, på vilka Kommerskollegii utred— ning är baserad.

Vidare må framhållas, att i ifrågavarande utredning icke heller medräknats den kostnadsökning, som ligger i minskade möjligheter att utnyttja produktionsmedlen på övertid.

Industrier, som äro utsatta för konkurrens med andra länder, kunna icke räkna på att å konsumenterna överflytta den merkostnad, som följer av arbetstidens be- gränsning. Denna har följaktligen allvarligt reducerat möjligheterna att förränta i sådan industri nedlagt kapital. I det långa loppet måste detta verka i riktning att vederbörande industri, som sålunda icke själv är i stånd till kapitalbildning i erfor- derlig utsträckning, icke heller kan räkna på att sparkapitalet från andra håll söker sig dit, vadan den risken är påtaglig, att ifrågavarande industri så småningom kommer att förminskas.

Erfarenheterna hava ytterligare bestyrkt vår tidigare uppfattning, att lagstiftning rörande arbetstidens begränsning är onödig och till stort men för landets näringsliv och därmed även för befolkningens välstånd. Någon ny dylik lag bör därför icke stiftas.

Med avseende å den utformning vår gällande arbetstidslag erhållit, vilja vi sär- skilt fästa uppmärksamheten på 5 4. Om man med denna bestämmelse åsyftat att åstadkomma en åttatimmarsarbetsdag, så har detta resultat icke uppnåtts. Arbets- tiden har blivit kortare än 8 timmar per arbetsdag. Paragrafens formulering leder till sådana resultat, som exempelvis att en arbetare för 10 timmars arbete en dag måste räkna minst en timmes övertid enligt lagen, även om han varit frånvarande från

• Sida 234
•  Original

arbetet såväl dagen före som dagen efter. En stor verkstad har räknat ut, att arbets- tiden vid densamma under år 1924 — genom självtagna ledigheter av arbetarna, per- mission, fridagar, semesterdagar etc. —— inskränkts till 7.3 timmar. Såsom lagtexten avfattats, kunna arbetsgivarna icke kräva ja, ej ens emottaga av arbetarna själv- mant erbjuden — kompenstion för bortovaro annat än i mycket ringa mätt.

Skulle, trots alla föreställningar från näringslivets representanter, en lag om arbetstidens begränsning antagas till fortsatt tillämpning, vilja vi som oeftergivligt villkor framhålla, att lagen avfattas med större hänsynstagande till näringslivets behov och i sådan anda, att stora ekonomiska intressen icke åsidosättas för en pedan- tiskt noggrann tillämpning av en princip, som till och med för dess egna anhängare -— åtminstone de mera tänkande och upplysta av dessa _ måste framstå såsom va— rande av diskutabelt värde. Särskilt är det enligt vår mening oundgängligen nöd— vändigt, att möjligheten för arbetsgivare att använda övertid —— utan att behöva anlita omgången med framställningar därom —— högst väsentlig utsträckas samt vi— dare, att formuleringarna med avseende å de fall, då dispenser medgivas, göras mindre snäva, än vad som är fallet i den nu gällande arbetstidslagen.

Stockholm i sept. 1925.

Sveriges Verkstadsförening: G. A. Styrman.

9. Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

Stockholm den 13 juni 1925. Kungl. Socialstyrelsen, Stockholm.

Får som svar å Eder hemställan angående uppgifter rörande S-timmarslagens verk- ningar inom vårt verksamhetsområde meddela, att vi för Edert P. M:s1 besvarande icke hava haft eller kunnat infordra sådant primärmaterial, att i Edert P. M. upp- tagna frågor med siffror kunnat belysas. Vad vi sålunda kunna anföra blir endast i allmänna ordalag och berör endast den mekaniska verkstadsindustrien och järn- bruken.

1) 3.) Några modifikationer av S-timmarslagcn med hänsyn till arbetets karaktär av säsongarbete känna vi inom Metallindustriarbetareförbundets verksamhetsområde icke till.

b) Med hänvisning till Arbetsråde'ts beslut av år 1920 rörande undantagsbestäm- melser för järnbruken få vi meddela, att. arbetstiden efter lagens ikraftträdande är densamma som den i avtalet är 1917 överenskomna för arbetare i hyttor. dolomit- och kolugnar samt bessemer-, cintrings—, anriknings- och brikettverk. Några om- fattande modifikationer hava icke förekommit vid dessa verk. Förändringen inskrän— ker sig till att den fasta personalen pålagts mera arbete och har därigenom perso- nalen minskats. Vid övriga verk ha arbetsgivarna strävat att genom 3-skifts infö- rande förkorta söndagsstilleståndet, vilket medfört, att det, från att förut hava varit 39—40 timmar, utgör efter lagens ikraftträdande endast 18—24 timmar.

c) Inom den mek. verkstadsindustrien ha genom Arbetsrådets beslut eldare och nattvakter fått sin ordinarie arbetsvecka utökad till 60 timmar samt reparatörer och med dem jämställda den ordinarie arbetsveckan fastställd, så att ordinarie ar- betstiden under 3 veckor icke får överstiga genomsnittligt 48 timmar per vecka. Detsamma gäller vid 2-skiftsarbete.

Vid järnbruken äro förberednings- och avslutningsarbeten sedan arbetstidslagen trädde i kraft avtalsenligt ordnade, och hava arbetarna skyldighet att utföra före-

1 Se sid. 10.

• Sida 235
•  Original

kommande sådana arbeten, då de äro nödvändiga för driftens fortgång. Dessa ar— beten åro emellertid mycket varierande och taga också olika tid i anspråk, varför närmare uppgifter icke kunna lämnas.

d) Avtalet inom mek. verkstadsindustrien ålägger arbetarna göra övertid, såvitt de icke äro därtill förhindrade. Därvid iakttages som regel att den marginal lagen angiver icke överskrides. Det händer dock att lagens bestämmelser kringgås på så sätt, att arbetare, sedan ordinarie arbetstid och laglig övertid utnyttjats av arbets- givaren, anställes hos någon befälsperson och fortsätter arbeta på samma arbete som under ordinarie tid. För sådant arbete utbetalas övertidsersättning av den befäls— person, hos vilken den fingerade anställningen varade vid arbetets slut för dagen. Sådan övertid föres ej heller i övertidsjournalerna och kan följaktligen av oss icke uppskattas, i hur stor utsträckning den förekommer.

2) b) I samband med Arbetsrådets år 1920 fattade beslut om undantag för vid järnbruken i punkt 1 b) här ovan omnämnda arbetargrupper om 56 timmars ar- betsvecka, medgavs även sådant undantag för arbetare i martinverk och vid elek- triska smältugnar. Arbetsrådets beslut om undantag för arbetare vid martinverk och elektriska smältugnar kom dock icke till användning förr än år 1923. Arbets— givarorganisationerna krävde då, att dessa arbetare skulle göra 56 timmars arbets- vecka. Detta föranledde en över 6 månader lång konflikt, vilken medförde ett avtal, vari martinverkcns arbetare och arbetare i elektriska smältugnar tillerkännas 48 timmars arbetsvecka. Undantag därifrån göres dock i sådant avseende, att dessa arbetare hava skyldighet att vid synnerlig brådska arbeta 12 söndagar per år samt dessutom vid större reparationer under de söndagsdygn, som komma närmast före och efter sådan reparation. Om dessa undantag utnyttjas, kunna dessa arbetare per är få 56 timmars arbetsvecka under 15 veckor av året. I samband med avtalets och här refererade bestämmelsers upprättande gjordes ock en del personalinskränk— ningar.

3) a) Den avtalsenliga arbetstiden inom mek. verkstadsindustrien har genom ar- betstidslagen minskats med 4 timmar per vecka.

b) Arbetstidens faktiska förkortning per vecka inom samma industri kan icke exakt angivas. Vid många företag var nämligen arbetstiden redan före lagens till- komst endast 48 timmar per vecka, medan vid andra företag den var något längre, dock aldrig mer än 52 timmar per vecka. Till detta kommer att före lagens till— komst tillämpades 1/, timmes frukostrast per dag, vilken ingick i arbetstiden, men vilken efter lagens tillkomst icke ingår i denna. Å vissa verkstäder förekom även s. k. tvättid. Genomsnittligt torde lagen hava åstadkommit 1 1/2 timmes förkortning av arbetstiden.

För järnbruksindustrien är det emellertid omöjligt att angiva skillnaden i fråga om arbetstiden före och efter arbetstidslagens ikraftträdande och alldeles särskilt gäller detta för arbetare i valsverk, pressverk och ånghammarsmedjor, emedan dessa arbetare numera icke hava, vad vi kalla fasta platser. Dessa arbetare, som tidigare varit ettdera dag- eller skiftarbetare, arbeta nu växelvis ettdera på dag eller ock i skift. Därtill kommer att arbetstiden numera är effektiv i så måtto, att rasterna icke inräknas i arbetstiden. Den enda hållbara beräkningen i fråga om förändrin- gen i anbetstiden vi kunna göra, gäller dagarbetarna, där den avtalsenliga arbets- tiden nedsatts från 56—57 timmar per vecka till 48 timmar, alltså en arbetstids- förkortning av resp. 8—9 timmar per vecka.

4 A) De under a), b) och c) önskade uppgifterna kunna icke av oss för mek. verk— stadsindustrien och järnbruksindustrien lämnas. — B) Inom såväl mek. verkstads— som järnbruksindustrien har lednings-, förvaltnings- och kontorspersonal ökats av- sevärt i förhållande till de inom företaget sysselsatta fackarbetarna. Under lågkon- junkturen har det tidvis varit så, att dessa arbetargrupper till antalet varit flera än de produktiva arbetarna. 5) a), b), 0) Att för mek. verkstadsindustriens del detaljerat besvara vad som

• Sida 236
•  Original

här önskas är för oss omöjligt. Vi vilja dock framhålla, att nu gällande ackordspri— Ser i allt väsentligt sammanfalla med dem, som tillämpades år 191-l. På dessa ac- kordspriser tages emellertid numera en avlöning per timme, som med c:a 100 % över— stiger 1914 års löner. Då c:a 85 % av allt arbete utföres på ackord, kan man därav draga den slutsatsen, att arbetstidslagens tillämpning icke verkat fördyrande för pro- duktionen. Bidragande orsaker till den höga förtjänsten å 1914 års ackordspriser är, utom den högre arbetsintensiteten, även förbättrade maskiner och verktyg.

Även för järnbruken är det i detta avseende praktiskt taget omöjligt att för oss åstadkomma tillförlitliga uppgifter. Krigsåren med deras högkonjunktur och den mindre noggrannheten i fråga om tillverkningen, som därav följde, kan numera icke i något avseende läggas till måttstock för de förhållanden, som nu råda. Numera fordras en noggrannhet i tillverkningen, som till och med överträffar de anspråk, som ställdes år 1914 och även tidigare.

Att detta i hög grad inverkat på produktionens omfattning är uppenbart. I icke ringa grad bidrager dessutom orderbeståndet, som på grund av lågkonjunkturen bc— tydligt sjunkit. De faktorer, som inverkat, äro sålunda flera och av så variabel na— tur, att vi icke våga oss på ett objektivt omdöme.

6) a) Efter sedan arbetstidslagen tillkom, har inom mel.—. verkstadsindustrien ar— betet i två-skift ökats. Detta arbete förekommer emellertid periodiskt och kan dä r- för icke av oss med siffror belysas.

Vid järnbruken bibehölls till en början i valsverk och pressverk tvåskiftsystemet med ett uppehåll nattetid. Under uppehållet ombesörjdes iordningställandet av ver- ken av extra personal, så att. verkens fulla kapacitet kunde utnyttjas under drift— tiden. Detta arrangemang medförde, att man utvann samma produktionsresultat som före arbestidslagens tillkomst. Sedermera övergick man till treskiftsystemet, vilket på bekostnad av det längre söndagsstilleståndet medförde en längre arbetstid per vecka. Vid martinverk och elektriska smältngnar övergicks omedelbart efter ar- betstidslagens tillkomst från två- till treskift, utan att därmed någon förändring i den sammanlagda arbetstiden per vecka ernåddes. Även i dessa verk har i samband med arbetstidslagens tillkomst arbetarna pålagts ett merarbete och har i anledning därav arbetsstyrkan icke ökats i samma grad, som treskiftsystemet rent matema- tiskt skulle hava medfört.

b) Före arbetstidslagens ikraftträdande inom mek. 'verlcstrzdsind'ustrier» började arbetsdagen kl. 6.30 och 7 f. m. och slutade så, att den avtalsenliga arbetstiden kunde uttagas, dock att arbetet å lördagar slutade senast kl. 2 e. 111. Efter lagens ikraft— trädande började arbetet sommartid kl. 7 f. m. och vintertid kl. 7.30 f. m. samt pågår sedan 8 1/2 timmar per dag, raster oräknadc, dock att arbetet å lördagar slutar se- nast kl. l.30 e. m. Från denna regel förekomma smärre undantag, men äro dessa motiverade av kommunikationsförhållandena.

Vid järnbruken har tidpunkten för arbetets början och slut icke förändrats för martinarbetarc och arbetare i elektriska smältugnar och ej heller för de grupper, som arbeta vid ständig eld. För valsverks- och pressverksarbetare däremot inträdde en betydlig förändring. På grund av det omnämnda förkortade söndagsstilleståndet få dessa grupper, som före arbetstidslagens tillkomst började arbetet kl. 6 på måndag morgon och sedan slutade detsamma påföljande lördags eftermiddag dels kl. 2, dels kl. 4, nu börja sitt arbete redan kl. 10 på söndagskvällen och fortsätta till kl. 10 på lördagskvällen för den händelse att raster icke förekomma i skiftet. Om raster förekomma, fortsätter arbetet till på söndagen kl. 2 f. in. För dagarbetare har den förändringen inträtt, att de börja sin arbetsdag 1/._, timme senare och sluta densamma 1 timme tidigare.

0) Vid lagens ikraftträdande inom mek. verkstadsindustrien genomförde arbetsgi- varna genom sin organisation —— Sveriges Verkstadsförening — att det endast skul- le vara en rast under arbetstiden. Detta oförnuft har dock sedermera livet självt reagerat emot, så att numera tillämpas en kortare frukostrast och en något längre

• Sida 237
•  Original

middagsrast. Före lagens tillkomst var det vanligt med 2 raster under arbetstiden. Rasternas längd varierar såväl nu som före lagens tillkomst rätt mycket med hän- syn till arbetarnas bostadsförhällanden.

Vid järnbruken förekom icke före arbetstidslagens ikraftträdande obligatoriska raster. Undantag göres dock för dagarbetare, för vilka obligatoriska raster före- kommo. Efter det arbetstidslagen trädde i kraft, infördes obligatoriska raster på bekostnad utav, som vi tidigare framhållit, söndagsstilleständet.

d) Där raster tidigare förekommit och räknades som arbetstid hava dessa numera indragits.

6) Om sådana saker pågå alltid inom mek. rerksiadsindustrien förhandlingar och träffas överenskommelser. Ibland gå överenskommelserna i en riktning och nästa gång i rakt motsatt riktning. Någon bestämd tendens kan sålunda icke angivas.

För järnbrukens del äro dessa förhållanden ordnade genom kollektivavtal och detta efterleves i dessa stycken synnerligen noggrant.

7) Vare sig inom mel.". verkstadsindustrien eller vid järnbruken hava några sådana förändringar förekommit. Redan tidigare tillämpades ackordssystemet och har den- na avlöningsform i alla delar utnyttjats för ernående av högsta möjliga produk— tlon.

8) a), b), 0) Dessa frågor kunna icke av oss besvaras, då vi därom sakna allsidig kännedom.

9) a) Stor skötsamhet och stor arbetstakt ha alltid varit utmärkande drag för metallindustriens och järnbrukens arbetare. Om någon ytterligare förbättring i så— dant avseende kunnat förmärkas, torde detta bero därpå att kroppskrafterna under en kortare arbetsdag icke så hårt ansträngas och att följaktligen tidigare förekommande försovning minskats.

b) Vid tiden för den lagenliga arbetstidsförkortningen kompenserade arbetsgivar— na hälften av den löneminskning, som förkortningen medförde. Den andra hälften hava arbetarna själva med en större arbetstakt kompenserat. Någon benägenhet hos arbetarna inom vårt verksamhetsområde att i större utsträckning än tidigare åtaga sig extra arbete har icke förmärkts. Däremot synes verksamheten för framställande av egna hem liksom den s. k. koloniverksamheten hava starkt påverkats.

10) De åren 1921 och 1923 vidtagna ändringarna i lagen hava särdeles svårt in- verkat på studiearbetet bland förbundets medlemmar. Sedan ett 10-tal år har för- bundet årligen anvisat betydande belopp för att möjliggöra ett rationellt studiear- beto bland medlemmarna. I anledning av detta stöd har studieverksamheten under senare åren tagit en storartad omfattning. När studiearbetet på hösten kommit i gång, har dock hänt, att arbetsgivarna påbjudit övertidsarbete. Med den stora om- fattning detta arbete med nuvarande bestämmelser i lagen kan antaga, har detsam- ma på många håll fullständigt omöjliggjort ett fortsättande av det påbörjade stu- diearbetet. Det är därför önskligt, att lagens bestämmelser om övertidsarbete för- ändras så, att de sammanfalla med vad som föreskrevs i den ursprungliga arbets— tidslagen.

11) Den osäkerhet, som lagens provisoriska karaktär skapar, är icke önskvärd att längre uppehålla. Lagens ur alla synpunkter _ undantagandes privatkapitalistiska — fördelaktiga verkningar äro så påtagliga, att de snarast böra betryggande lag- fästas. Arbetarna värdesätta också dessa fördelar så högt, att omfattande arbets- konflikter torde uppkomma, därest rent tillfälliga politiska förhållanden skola med- föra, .att lagstiftningen om 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka skulle upphöra.

Högaktningsfullt för Sv. Metallindustriarbetareförbundet: Fritiof Ekman.

• Sida 238
•  Original

Stockholm den 8 juni 1925. Kungl. Socialstyrelsen, Femte byrån, Stockholm.

I anledning anmodan om avgivande av yttrande i frågan ang. arbetstidslagen få vi härmed anföra följande:

Beträffande de i P. MÅ uppställda frågorna hänvisa vi till de svar, som lämnats av vederbörande avdelningar. Vi ha som bekant till de av vårt förbunds avdelningar, som erhållit P. M. och frågeformulär, riktat en särskild framställning om formulä- rens noggranna ifyllande.

Vi anse oss sålunda endast böra anföra några synpunkter i anslutning till P. M:s punkter 9 och 11.

Den erfarenhet vi vunnit under den tid den provisoriska arbetstidslagen varit gäl— lande ger oförtydbart vid handen, att arbetstidsbegränsningen varit av stor social betydelse och i allmänhet medfört goda verkningar i fråga om arbetarnas intresse för arbetet. Den har sålunda framskapat större arbetsglädje, än som var förhållandet före arbetstidsinskränkningen. Detta i sin tur har verkat därhän, att hos arbetarna skapats större hemkänsla och intresse för andlig och kulturell utbildning, och är det vår fasta förvissning, att man ej blott till förmån för arbetareklassen kan in— registrera dessa goda sociala verkningar av arbetstidsbegränsningen, utan komma dessa samhällsutveeklingen i sin helhet tillgodo. Vi förmena sålunda, att, även om arbetsgivarna inom industrien statistiskt skulle kunna bevisa att produktionen i jäm— förelse med den längre arbetstiden i viss mån fördyrats, detta icke innebär något ekonomiskt slöseri, som kan motivera en återgång till gamla förhållanden. Ett för- sök till sådan återgång skulle tvärtom komma att ur olika synpunkter visa sig ut- göra en nationalförlust både i ekonomiskt och kulturellt hänseende. Arbetstidsför- kortningen har nämligen blivit den organiserade arbetareklassen så kär och värdefull, att alla medel, som stå till förfogande, skulle komma till användning i försvaret för arbetstidsförkortningens bibehållande, även om lagen eventuellt skulle upphöra. Ingendera, vare sig arbetare, arbetsgivare eller samhället skulle sålunda hava något gagn härav. Denna uppfattning våga vi för övrigt hoppas numera hysas i vidaste kretsar.

Den s. k. uppmjukningen, som skedde av 1919 års provisoriska lag vid 1923 års riksdag, anse vi, gick alldeles för långt och vilja vi därför understryka den uppfatt— ningen, att de undantag för vissa arbetarekategorier, som förekomma i den nu gäl— lande provisoriska arbetstidslagen, måtte undanröjas. Ett faktum är nämligen, att striden mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationerna angående arbetstidens be— gränsning kommer icke att upphöra, förrän alla dessa slag av arbetare får begräns- ningen i arbetstiden genom lag fastslagen.

Förutom vad redan anförts, vilja vi erinra om beslutet i arbetstidsfrågan vid vårt förbunds kongress 1920, nämligen

att förbundet skall verka för bibehållandet av den förkortade arbetstiden å 8 tim— mar per dag;

att vid hälsovådliga fabriker, t. ex. i den kemiska industrien, syreberedning, sva- vel- och kisbränning vid sulfitfabrik, sodahus vid sulfatfabrikerna samt underjords— arbete i gruvindustrien, verka för begränsning av arbetstiden till 6 timmar per dag.

I anslutning härtill få vi hemställa att de synpunkter, som vi här ovan anfört, måtte tagas i betraktande vid utred- ningen angående en fortsatt lagstiftning rörande arbetstidsbegränsningen.

Högaktningsfullt Sv. Grov- och Fabriksarbetareförbundet: 0. J. Söder. 1 Se sid. 10.

• Sida 239
•  Original

11. Pappersmasseförbundet.

Till Kungl. Socialstyrelsen.

Sedan Pappersmasseförbundet såväl av Kungl. Socialstyrelsen som av Svenska Ar- betsgivareföreningen anmodats att verkställa utredning om den nu gällande arbets- tidslagens verkningar och för detta ändamål mottagit P. M. dels rörande önskvärda uppgifter i avseende å lagens verkningar1 dels ock rörande den begärda specialunder- sökningen,2 hava vi för pappersmasseindustriens vidkommande härmed att i saken anföra följande:

Redan år 1922 verkställde vi utredning i detta ärende och avgåvo med stöd därav utlåtande dels den 17/0 och dels den 10/11 samma är, vilka genom Svenska Arbets— givareföreningen delgivits även Kungl. Socialstyrelsen, och tillåta vi oss att hänvisa till samma.

Före tillkomsten av den s. k. åttatimmarslagen utgjorde ordinarie arbetstiden inom denna industri:

för dagarbetare 10 timmar per söckendag, men å lördagar 9 timmar, eller för full arbetsvecka 59 timmar, däri icke inräknade måltidsraster, 1 1/2 timme per dag. Vid ett fåtal fabriker var arbetstiden dock begränsad till 58 timmar.

för skiftarbetare

a) i kontinuerligt drivna avdelningar 56 timmar per vecka och man, fördelade i skift om 8 timmar,

b) för övriga avdelningar i driften i skift dels om 10 timmar dels om 12 timmar eller resp. 60 och 72 timmar för full arbetsvecka och man,

allt inräknat behövliga raster för måltiders intagande. Redan före lagens tillkomst var ordinarie arbetstiden således i runtgående av- delningarna 8 timmar per skift med 21 skift per vecka (7 per man).

Lagen har här icke vållat annan ändring rörande arbetstiden, än att ordinarie per- sonalen i stället fått 18 skift (6 per man) och de tre övriga skiften i veckan ordnats genom särskild personal, de 5. k. hoppande skiften.

För alla övriga arbetare, utgörande omkring 2/3 av hela antalet anställda, har lagen medfört nedsättning till 48 timmar per vecka från resp. 58, 59, 60 och 72 timmar.

Vid våra föregående utredningar hava vi påvisat de stora olägenheter, som för vår industri uppkommit därigenom, att de s. k. ständigeldsavdelningarna (konti- nuerligt drivna) icke längre kunna köras uteslutande med ord. personal utan av— brott veckan runt samt att den därav påtvungna anordningen med avlösningsman— skap visat sig vara särskilt olycklig och oläglig för driften såväl som för arbetarna. Detta dock icke så mycket på grund av merutgifterna i arbetslöner utan fastmcra med hänsyn till själva tillverkningen, speciellt kvaliteten. Även under de senare och närmaste åren har erfarenheten mer än styrkt och bekräftat dessa olägenheter, som icke stå att övervinna eller komma ifrån annat än genom återgång till drift med ord. personal under alla de behövliga 21 skiften i veckan, (1. v. s. återinförande av 56 timmars arbetsvecka i dessa avdelningar. Det är för den svenska cellulosa- industrien av högsta vikt, att den beredes minst lika stor rörelsefrihet som den ut- ländska, med vilken den har att konkurrera å världsmarknaden, och det på det sätt att först och främst i lagen inrymmes rätt till drift i 21 skift per vecka med samma manskap i samtliga avdelningar, där rundgång förekommer, eller ock att undantag från lagen i detta syfte kan vinnas. Frågan härom är av så vital betydelse, att varje tillfälle måste begagnas för att påvisa de menliga verkningarna av den gäl- lande lagen särskilt i detta hänseende. För arbetarna medför en återgång till det gamla för detta fall föga olägenhet och uppväges mer än väl av den därav upp-

1 Se sid. 10. — 2 Se sid. 114.

• Sida 240
•  Original

kommande förbättringen av deras inkomster i arbetet. Den hårda konkurrensen främ- tvingar mer och mer nödvändigheten för oss att få i marknaden den bästa och mest jämna massa, som kan åstadkommas, och det är med hänsyn även härtill, som det nu är på hög tid, att den kontinuerliga driften kan få ordnas på föreslaget sätt. Under högkonjunkturen med dess starka efterfrågan på massa spelade kvaliteten icke den avgörande roll som nu, då endast den bästa kvaliteten har avgång till skapligt pris.

Före lagen förekom vid ett stort antal fabriker, mest dock vid träsliperier, drift i 19 skift per vecka. Med hänsyn särskilt till sliperiernas beroende av vattendragen och av möjligheten att utnyttja vattentillgången, närmast vid höst- och vår-floden, vållade den nya lagen betydande förluster, då man därigenom hindrades att under ett helt skift i veckan tillgodogöra sig vattenmassan, som numera måste tillåtas rinna förbi verken utan att kunna utnyttjas. Förutsättningen för lagen. att man vid sidan om den skulle kunna träffa enskild uppgörelse med vederbörande arbetare om drift även under detta skift, eventuellt mot ersättning som för övertid, visade sig snart vara endast illusion. Icke i något fall har saken kunnat ordnas på denna basis. Träsliperierna hava träffats svårt av (len nya lagen även i detta hänseende och så hårt, att fabrikernas bärighet på flera håll äventyras. Framför allt de mindre företagen och dessa äro många, som icke hava någon som helst möjlighet att för- taga verkningarna av inskränkningen i drifts- och arbetstiden, lida högst betänkligt och fara hotar för nedläggandet av våtmassetillverkningen till viss del.

Den tredje bland de huvudsakliga och ofördelaktiga verkningarna av lagen fram— träder inom denna industri slutligen i inskränkningen till åtta timmars arbetsdag för allt grovarbete (lossning, lastning, vedtransport, timmerrullning in. in.) samt för det omfattande reparationsarbetet. För var och en torde verkningarna härav till industriens nackdel vara så uppenbara och kända, att en ytterligare utveckling härav icke torde kunna erfordras. Vi inskränka oss därför endast till att understryka, att nära nog % av samtliga anställda eller mer än 12 000 man tillhöra denna kate— gori av arbetare. För alla dessa har ord, arbetstiden minskats med minst 20 % och däröver. I motsvarande grad har sålunda arbetarantalet måst ökas och därmed så- lunda i samma proportion utgifterna för tillverkningen. Denna härav uppkomna ökning kan icke för dessa arbeten beräknas understiga 6 51 7 kronor per ton till- verkad massa och betyder sålunda en merutgift av minst lika många miljoner kro- nor per år, oavsett lönestegringen under de gångna åren. Ökad arbetsintensitet per timme räknat betyder här intet och har förresten i allmänhet icke kunnat förmår- kas. Där den kunnat spåras, har den icke sin grund i arbetstidens förkortning utan i arbetarnas strävan att avvinna ackorden å dessa arbeten det mesta möjliga på kortaste tid för att sedan bliva fria för dagen.

I korthet hava vi sålunda påvisat verkningarna i allmänhet och i stort sett av den ifrågavarande lagen om begränsning i arbetstiden och vilja tillägga, att det. redan från början stod klart och tydligt för varje industriledare, att verkningarna skulle bliva svåra och avgörande för fabrikernas ekonomiska förhållanden. Men man hade dock på sina håll hoppats, att de skulle bliva övergående och så småningom kunna övervinnas. Denna förhoppning har emellertid på grund av en hel del sam- verkande omständigheter icke gått i uppfyllelse och kan icke heller väntas komma att ske. Svårigheterna, förorsakade direkt eller indirekt av lagen, hava icke blivit mindre och vålla alltjämt betydande avbräck för industrien över hela linjen. Ök- ningen i tillverkningskostnaden är kvar oförminskad såväl som övriga oförmånliga verkningar av lagen. Hos flertalet av förbundets medlemmar har under somma- ren i år undersökning skett i avsikt att kunna lämna ytterligare utredningar i den föreliggande frågan. Härvid har emellertid endast bekräftats redan tidigare gjorda iakttagelser och rättmätigheten av våra uttalanden i detta ämne av år 1922.

Härjämte har blivit tydligt och klart, att förhållandena vid fabrikerna uti ifråga- varande hänseende sedan lagens införande undergått betydande förändringar i alla

• Sida 241
•  Original

avseenden och även i fråga om tillverkningarnas kvaliteter, samt att dessa varit så ingripande i driftsförhållandet, att en jämförelse helt enkelt icke kan vinnas, om syftet skall vara att påvisa just verkningarna i driften av den nu tillämpade arbets- tidslagen. Vid samtliga fabrikerna har under hela tiden oavbrutet pågått och ut- förts ombyggnader, utvidgningar och förändringar av alla slag, dels i syfte att mo- dernisera fabrikerna i enlighet med den utveckling, som ständigt pågår inom denna industri, dels för ökning av fabrikernas kapacitet ofta med 25 upp till 50 %, dels ock för att motverka följderna av åttatimmarslagen och dess närmaste verkan, ökning av arbetarantalet såväl i den egentliga driften som på alla mer eller mindre direkt med samma samhörande områden. Allt detta och mera därtill har gjort det omöjligt att få fram ett jämförbart förhållande för de ifrågavarande åren rörande arbetarantal, arbetsresultat, arbetskostnader o. d. Även om man sålunda icke kunnat få fram på- tagliga siffror, bevis-ande lagens verkningar i anmärkta hänseenden, berättiga dock de vid vissa fabriker uppkomna resultaten till det påståendet, att det i allmänhet icke presteras mer arbete per man och timme med nuvarande arbetstid än vid den föregående längre. Räknar man däremot per skift och man, är det tydligt, att presta- tionen blir avsevärt mindre, och det är för övrigt helt naturligt, enär det vid driften iir maskinerna, som bestämma arbetstakten mera än arbetarnas inlägg. För den kor- tare arbetstiden ha arbetarna kompenserats. Avlöningen per skift har blivit större än vid den längre arbetsdagen. Väsentlig ökning i produktionskostnaden per enhet har uppstått, och denna ökning kan icke skattas lägre än till 25 % i allmänhet och för vissa mindre lyckligt utrustade företag till 50 % och till och med däröver. Oberäknade dock de betydande kostnader, som krävts för nyanordningar, direkt gjorda för att minska verkningen av lagen med dess förkortade arbetstid. Ej heller ha här medräk- nats de extra utgifterna för alla nybyggnader av arbetarbostäder för det ökade ar— betarantalet, belopp, som för hela denna industri räknas i miljoner kronor. Arbets— tiden har på det hela taget minskats med 20 år 25 %, och fördyringen i tillverknings- kostnader har i samma grad uppkommit såsom direkt följd av lagen. Härtill kom- mer fördyrade sjukvårdskostnader, försäkringsavgifter, pensioner m. in.

Det torde vid bedömandet av denna fråga ihågkommas, att den nya lagens infö- rande följdes av kristiden med alla dess störningar, inverkande på arbetsresultatet. .[ mån som dessa lättats, har resultatet visserligen något förbättrats, men dessa för- hållanden stå dock alltjämt hindrande i vägen för att få fram en riktig jämförelse mellan förhållandena vid de ifrågavarande tidpunkterna.

Det bör vitsordas, att rörande de ständiga ackordsarbetena, lastning och lossning rn. m., i några fall konstaterats någon ökning i arbetsprestationen även under de bå- da senare åren, men denna beror, såsom vi förut antytt, icke på den kortare arbets- tiden utan har sin grund uteslutande i arbetarnas naturliga strävan att avvinna dessa fasta ackord största möjliga utbyte på minsta möjliga tid för att sedan vara fria.

I detta sammanhang vilja vi icke underlåta betona, att svårigheterna med lagen icke behövt bliva så stora för industrien och i varje fall icke behövt föranleda så stor ökning iutg'ifterna, om den fått genomföras mera smidigt och om den icke kommit att träda i kraft just i den för industrien då så särskilt ogynnsamma tiden, utan där- med kunnat undanskjutas till en något lämpligare tidpunkt och med så lång över- gångstid, att man fått tid att ordna sig för de nya förhållandena. Väldiga summor hade därmed besparats och man hade tvivelsutan undgått en stor del av den starka kritik, som nu med rätta kommit lagen till del, och dess verkningar hade icke heller blivit så ingripande. För många företag blev dess genomförande så där utan vidare verkligen ödesdigert. Man saknade tillgång på nödigt rörelsekapital för att kunna forcera de moderniseringsarbeten, som i ett slag blivit nödvändiga med lagens så gott som omedelbara ikraftträdande.

Så inträffade, att omläggningen i arbetstiden olyckligtvis kom att sammanfalla med en kraftig frammarsch inom denna industrigren, utan att det kan sägas, att

163—253647

• Sida 242
•  Original

denna hade sin grund i arbetstidens förändring. Alltjämt är denna industri stadd i intensiv utvidgning av den mekaniska utrustningen. Denna sker icke gradvis utan med stora hopp framåt. Vad som endast för 5 år sedan ansågs omöjligt, har redan för ett par år sedan passerats. En jämförelse, grundad på verkligheten, rörande verk- ningarna av den ofta berörda lagen är även av dessa anledningar omöjlig att fram- ställa och att få fram en skenbild, grundad på sannolikhetsberäkningar, torde föga gagna, snarare tvärtom.

Sammanfattande totalresultatet av de gjorda undersökningarna i detta ärende. vilja vi framhålla och meddela:

att förhållandena vid fabrikerna så väsentligt förändrats rörande driften och allt. vad därtill hör under tiden, som lagen tillämpats, att en enhetlig och verklig jäm— förelse mellan förhållandena då och nu icke kan lämnas;

att undersökningen emellertid givit vid handen, att verkningarna av lagen ännu icke kunna klart överskådas inom denna industri på grund av här anförda om— ständigheter och förhållanden;

att de ekonomiska verkningarna tydligen blivit synnerligen svåra och ingripande. då samma medfört högst betydande ökningar i tillverkningskostnaderna, så mycket kännbarare för denna industri, som man här är uteslutande beroende rörande för- säljningsmöjligheter och pris av den utländska marknaden, där andra länder med gynnsammare förhållanden dominera;

att arbetstidslagen i väsentlig grad hindrat den svenska pappersniasseindustrieii att nedbringa tillverkningskostnaden i jämnhöjd med den i andra länder gällande. samt

att några sociala verkningar till det bättre i stort sett ännu icke kunnat för-märkas såsom direkta följder av lagen, om man bortser ifrån att arbetarna på senare åren nått en något högre levnadsstandard, men denna hade säkerligen utan lagen vunnits genom deras målmedvetna och oavbrutna strävanden efter högre avlöningar och må— hända ändock säkrare och mera stadigvarande, om industriens betalningsförmåga icke blivit så starkt beskuren av den rigorösa lagstiftningen på detta område.

Stockholm den 1 augusti 1925.

Pappersmasseförbundet : Robert Palm-gren.

12. Svenska Pappersindustriarbetareförbundet.

Till Kungl. Socialstyrelsen, Femte byrån, Stockholm.

Yttrande angående verkningarna av åttatimmarslagen enligt Kungl. Socialstyrel- sens form. 1 n:r 507 och bilagda P. M?

1. b) Arbetarna i den kontinuerliga driften ha sin arbetstid ordnad så, att den i medeltal för tre veckor utgör 48 timmar.

c) Vid de fastställda ordinarie tiderna för driftens igångsättande efter helgerna: nyår, påsk, pingst, midsommar och jul skola enligt gällande avtal ångpannorna vara uppeldade och maskinerna uppvärmda och klara för igångsättning. Arbetarna äro således vid dessa tillfällen skyldiga att utföra förberedelsearbeten på tid utom den ordinarie.

d) Arbetarna äro enligt avtal skyldiga att, när arbetsgivaren så fordrar, utföra övertidsarbete i den utsträckning gällande lag eller av vederbörande myndighet er- hållet tillstånd medgiva.

3. Arbetstiden har sedan är 1919 minskat sålunda: För arbetare i den kontinuerliga driften från 56 till 48 timmar i veckan = 5 timmar;

* Se sid. 10.

• Sida 243
•  Original

för arbetare i maskinsalar, silericr m. fl. fabriksavdelningar från 50 '-'/:, timmar till 48 timmar = 2 2/3 timmar;

för arbetare i vedrensericr och vedgårdar samt dagarbetare från 54 till 48 timmar : 6 timmar.

Före år 1919 var arbetstiden för arbetare i maskinsalar etc. 72 timmar per vecka; för arbetare i vedrenserier och vedgårdar samt dagarbetare 58—60 timmar.

5. Sv. Pappersindustriarbetareförbundet konstituerades den 1/10 1920, således efter tiden för åttatimmarslagens ikraftträdande. Förbundet har därför ingen sta- tistik över produktionen före lagens tillkomst. Att produktionen per arbetare och timme ökat anser förbundet otvivelaktigt. I vad mån denna produktionsökning får tillskrivas arbetstidsbegränsningen, vågar förbundet icke ens ungefärligt angiva. Under åren strax före och efter tillkomsten av arbetstidslagen har en omfattande om— och nybyggnadsverksamhet bedrivits inom industrien. Detta förhållande omöj- liggör en tillförlitlig uppskattning av, till huru stor del produktionsökningen per arbetare och tidsenhet härledes av ökad arbetsintensitet eller maskinella förbättrin- gar, men anser förbundet, att båda dessa faktorer samverkat. till uppnående av ökad produktion. ' G. 1 de flesta fabriksavdelningar, där arbetet före lagens tillkomst bedrevs i två skiftlag, har övergång till tre skiftlag skett. I renserier och vedgårdar, där arbetet omlagts till treskiftgång, äro måltidsraster- na inskränkta till en halv timme per skift mot förut 1 1/2 51 2 timmar. För dagarbetare, grovarbetare, är arbetstidens början i regel framflyttad en timme från 6 till 7 f. m.

7. Betalningssystemet var i allmänhet redan före lagens tillkomst rent ackord eller kombinerad tidlön och premier.

9. a) Arbetstidsbegränsningen har med visshet medfört ökat intreSsc för arbetet. Vetskapen om att en relativt lång fritid väntar efter arbetets slut, samt det förhål- landet, att arbetarna under den kortare arbetstiden — även med en till viss gräns ökad arbetsintensitet — icke hinna bliva lika uttröttade som förut, gör otvivelaktigt arbetslusten och arbetsglädjen större.

b) Någon ökad benägenhet att åtaga sig extra arbete inom fabriken har förbundet icke kunnat förmärka. Däremot synes intresset för arbetet med egna hem och jäm- förligt ha ökat.

0) Att inskränkningen av nattarbetet i synnerhet haft en gynnsam inverkan på hälsotillståndet är uppenbart. Endast den, som själv under långa är utfört natt- arbete, kan fullt förstå den nedbrytande verkan detta har på konstitutionen, och en- dast den kan också fullt förstå den tillfredsställelse, varmed industriens arbetare mottogo arbetstidslagen .

10. Nej. 11. Arbetet inom industrien är dels genom sin kontinuerliga karaktär, dels ge- nom den i vissa fabriksavdelningar förekommande höga temperaturen och av gaser och syror förorenade luften synnerligen ansträngande och även hälsofarligt. Knap- past inom något annat arbetsområde har (lärför arbetstidens begränsning varit mera efterlängtad och befogad än inom pappersindustrien. Arbetarna ha också till fullo uppskattat de lättnader i arbetet, som åttatimmarslagen medfört. Verkningarna av den ökade fritiden ha enligt förbundets erfarenhet visat sig i ett påtagligt ökat intresse för skolnings- och bildningsarbete. Förbundet håller således före, att ar- betstidens begränsning medfört och medför en höjning av arbetarnas bildningsnivä till otvivelaktigt gagn för samhällets näringsliv. Gävle den 9 juli 1925.

Sv. Pappersindustriarbetareförbundet: G. 0. Strand.

• Sida 244
•  Original

13. Sveriges Textilindustriförbund.

Stockholm 0. den 1 augusti 1925. Till Kungl. Socialstyrelsen. _

Vi hava emottagit Kungl. Socialstyrelsens cirkulärskrivelse av april 1925 med be- gäran om vårt yttrande rörande åttatimmarslagens verkningar inom vårt verksam— hetsområde.

I anledning därav erinra vi om, att vi redan i samband med den av socialstyrelsen under år 1922 företagna utredningen rörande S-timmarslagen utförligt behandlat så gott som samtliga de frågor, om vilka socialstyrelsen enligt sin cirkulärskrivelse nu önskat erhålla upplysning. Vi tillåta oss därför hänvisa till det yttrande av den 27 juni 1922 ävensom den särskilda skrivelse av den 25 augusti samma år, som vi i anledning av nämnda utredning ingåvo till socialstyrelsen. Vi bilägga härmed avskrift av nämnda handlingar (Bil.. A och B) .1 Ehuru vi icke hava mycket att tillägga utöver, vad som däri redan anförts, hava vi dock icke velat underlåta att punkt för punkt besvara de olika frågorna i den P. M., som vi emottagit samtidigt med socialstyrelsens förutnämnda cirkulärskrivelse. Vårt svar på dessa frågor är sammanfattat i närslutna P. M. (Bil. C). Uti mom. 4 i nämnda P. M. hava vi lämnat vissa uppgifter rörande arbetarantalet under olika år. Vad angår frågan om lagens inverkan på produktionen — vilken fråga beröres i mom. 5 —— hava vi såsom bilagor vidfogat tvenne särskilda utredningar, som två till vårt förbund anslutna större företag låtit verkställa.? Till belysande i vad mån arbetstiden iakttagits av arbe- tarna under olika är, dels före, dels efter lagens införande, hava vi uti mom. 9 an- fört vissa uppgifter rörande det genomsnittliga antalet arbetstimmar per arbetare och år.

Slutligen hava vi i inom. 10 framhållit vissa olägenheter på grund av nuvarande bestämmelser rörande övertidsarbete, avseende dels fördelningen av det uti ä 7 inom. 2 och 3 omförmälda antalet arbetstimmar, dels frågan om de minderårigas användande vid övertidsarbete. I övrigt hava vi uti vår bilagda P. M. måst hänvisa till vårt tidigare avgivna yttrande av år 1922.

Högaktningsfullt Sveriges Textilindustriförbund: E. W. Paues. Gm Sven Hallberg. Bil. C'. P. M. rörande åttatimmarslagens verkningar, avgiven av Sveriges Temtilindustriförbund.

1.3 Vid samtliga till vårt förbund anslutna företag liger arbetstidslagen tillämp- ning. Som bekant utgöres en stor del av textilindustriens produktion av säsongvarcr. Då fabrikerna icke kunna tillverka dylika varor i förväg utan inneliggande order och då köpmännen icke äro benägna att genast vid varje säsongs början täcka sitt behov av ifrågakommande säsongvaror utan göra sina beställningar på kort leverans— tid, mäste arbetet vid fabrikerna under vissa tider av året starkt forceras. Särskilt under dylika säsongperioder har övertidsarbete måst tillgripas i stor utsträckning. * Ätergivas ej här.

? Ifrågavarande utredningar återges icke här. Resultaten av den ena, vilken avser ett spinneri och ett väveri, sammanfalla helt med dem, som framkommit vid yrkesinspektörernas undersökning av samma arbetsställen (sid. 131 fabrik A och sid.132 fabrik C). Ur den andra utredningen, vilken av— ser förhållandena år 1922 vid ett färgeri och ett tryckeri, hava vissa huvudsiffror återgivits sid. 79. Jfr ock sid. 101. 3 Punkterna avse socialstyrelsens form. 1, avtryckt sid. 10.

• Sida 245
•  Original

2. De bestämmelser rörande arbetstiden, som äro fastställda i det för textilindu- strien gällande kollektivavtalet, återfinnas uti % 4 i nämnda kollektivavtal, av vilket ett exemplar härmed bifogas och till vilket vi hänvisa.

3. a) 12 timmar per vecka.

b) 9—12 timmar per vecka.

4. Som bekant förekom under världskriget stora driftstagnationer inom textilin- dustrien på grund av bristande tillgång på råvaror. På grund av den ekonomiska kris, som inträdde efter krigets slut, hava stora driftstagnationer även i fortsättnin- gen varit rådande. Först under de senaste åren torde förhållandena åter kunna be— tecknas såsom mera normala. För att finna ett »normalår» före arbetstidslagens in- förande torde man därför få gå tillbaka så långt i tiden som till år 1913. Vid 86 företag — vilka samtliga varit anslutna till vårt förbund under hela perioden 1913— 1925 och vilka icke på grund av särskilda anledningar, såsom sammanslagningar med andra företag, undergått förändringar _— utgjorde sammanlagt medelantalet anställda arbetare under

år 1913 19 676 » 1919 16 512 » 1924 20 450.

År 1924 hade sålunda det sammanlagda medelantalet arbetare vid dessa företag endast oväsentligt ökats sedan 1913.

5. Det är oss icke möjligt att besvara denna fråga. Vi vilja emellertid hänvisa till tvenne utredningar, som företagits av två av våra större medlemmar och vilka härmed i avskrift biläggas. Den ena avser förhållandena i spinneri- och väveriav— delningarna vid en bomullsfabrik; den andra belyser förhållandena inom färgeri-, blekeri- och appreturavdelningarna ävenledes vid en bomullsfabrik. Vad som däri anföres rörande förhållandena inom bomullsindustrien torde i stort sett gälla även i fråga om förhållandena inom ylleindustrien samt övriga branscher av textilindu— strien.

6. Beträffande dessa frågor hänvisa vi till mom. 3 i det yttrande av den 27 juni 1922, som vi tidigare avgivit i samband med den av socialstyrelsen under år 1922 företagna utredningen.

7. Vi hänvisa till mom. 5 i vårt nyss omförmälda yttrande av den 27 juni 1922 ävensom till 55 5—11 i det bilagda nuvarande kollektivavtalet inom textilindustrien. 8 a) och b) Vi hänvisa till mom. 6 i vårt yttrande av den 27 juni 1922. 8 0) Om denna fråga kunna vi icke närmare uttala oss.

9. Vi hänvisa till mom. 9—10 i vårt yttrande av den 27 juni 1922. Till belysan— de av frågan, i vad mån arbetstiden iakttagits av olika kategorier arbetare, vilja vi i samband härmed anföra, att enligt våra lönestatistiska undersökningar det genom- snittliga antalet arbetstimmar per arbetare och år utgjorde

för män för kvinnor över 21 är över 18 år 1910 .............. 2 885 2 760 1911 .............. 2 835 2 715 1912 .............. 2 917 2 761 1913 .............. 2 872 2 658 1923 .............. 2 250 2 180 1924 .............. 2 246 2 152

10. I jämförelse med 1919 års lag innebära de år 192]. och 1923 vidtagna ändrin- garna i flera avseenden lättnader för arbetets ordnande; dock är även på grund av de nuvarande bestämmelserna industrien alltför mycket bunden för att driften skall kunna ordnas på ett rationellt sätt. I ett avseende hava emellertid de år 1923 företagna ändringar visat sig vara oför- delaktigare än 1921 års bestämmelser. Vi avse därvid frågan om det sätt, varpå den uti % 7 mom. 2 och 3 i lagen omförmälda övertiden avräknas. Enligt 1921 års bestäm-

• Sida 246
•  Original

melser var det exempelvis möjligt att låta en arbetare utgöra 50 övertidstimmar per månad under 6 månader av året; enligt 1923 års bestämmelser är det däremot icke möjligt att uttaga samma antal övertidstimmar per månad under mer än 4 månader. Utgöras nämligen 50 övertidstimmar per månad under 4 månader, äro de i & 7 mom. 2 medgivna 200 övertidstimmar uttagna och därefter kan enligt % 7 mom. 3 erhållas högst 30 övertidstimmar per månad. Detta förhållande har visat sig med— föra svårigheter för arbetets ordnande, särskilt under de perioder tillverkningen av säsongvaror pågår. Under dessa perioder måste driften till det yttersta forceras och den i lagen tillåtna övertiden blir då otillräcklig. En utökning av antalet över- tidstimmar och full frihet i fråga om fördelningen av det under året tillåtna an— talet övertidstimmar anse vi därför i varje fall vara önskvärd.

En annan ändring av lagen, som vi anse oss ävenledes böra särskilt beröra, är frå- gan om de minderårigas användande vid övertidsarbete. Då det inom textilindustrien sysselsättes minderåriga arbetare i stor utsträckning, har givetvis den uti % 7 mom. 4 i lagen intagna bestämmelsen, varigenom övertidsarbete för minderåriga i åldern 1.6—18 år möjliggjorts, varit av stor betydelse för textilindustrien. I fråga om de minderåriga äro dock bestämmelserna fortfarande alltför stränga och återverka syn— nerligen menligt på anordnandet av övertidsarbete inom de flesta avdelningar inom fabrikerna. Inom textilindustrien användas nämligen — särskilt inom spinnerier och väverier — även många minderåriga i en ålder 14—15 år. Då de vuxnas arbete är intimt beroende av de minderårigas, uppstå stora svårigheter för allt övertids- arbete i dessa avdelningar. I regel sysselsättas de minderåriga endast med lättare arbete. Vissa lättnader böra därför medgivas i fråga om nuvarande bestämmelser rörande övertidsarbetet för de minderåriga. Dessa bestämmelser borde icke såsom nu är fallet vara strängare, än vad som i arbetarskyddslagen föreskrives rörande ifrågavarande arbetare.

11. Vi hänvisa även i övrigt till vad i vårt yttrande av den 27 juni 1922 ävensom i vår skrivelse av den 25 augusti 1922 anförts i förevarande fråga. Stockholm den 1 augusti 1925.

Sveriges Textilindustriförbund:

E. W. Paues. Gm Sven Hallberg.

14. Svenska Skofabrikantföreningen.

Till Kungl. Socialstyrelsen, Stockholm.

Erkännande emottagandet av cirkulär-et av april 1925 (form. 1 nzr 421).jämte tillhörande P. M. få vi med anledning därav lämna följande yttrande, varvid vi följa de i styrelsens P. M. angivna punkterna.1

1. och 2. Arbetstidslagen äger tillämpning inom skoindustrien och är fullständigt genomförd. Som denna industri på grund av modets växlingar nödgas forcera sitt arbete under vissa höst- och vår—månader, behöver den då nyttja de möjligheter, som lagen ger, till utökning av antalet arbetstimmar per vecka. De ändringar av lagen i detta avseende, vilka trädde i kraft med 1924 års ingång, voro särdeles behövliga och nödvändiga.

3. Den nominella ordinarie arbetstiden per vecka, sådan den angives i kollektiv- avtalet emellan skoindustrien och dess arbetare, var till och med 1919 års utgång 54 timmar per vecka. Från och med den 1 januari 1920, således samtidigt med och som följd av lagens ikraftträdande, blev den 48 timmar. Både före och efter denna tidpunkt finnas i kollektivavtalen särskilda stadganden om övertidsarbete och dess

* Se sid. 10.

• Sida 247
•  Original

betalning, varför det är lagens bestämmelser, som angiva gränserna för det övertids- arbete, som i tider av brådska kan begäras av arbetarna.

Den faktiska arbetstiden per vecka har —— inom de gränser som lag och kollektiv- avtal angiva _ för olika årstider, fabriker och arbetare varierat och i enskilda fall som maximum uppnått nämnda gränser. Om dessa hade varit mera vida, skulle sä- kerligen i enskilda fall de nu gällande gränserna hava varit överskridna med hänsyn till det behov, som ibland visat sig i detta avseende förefinnas. Det genomsnittliga antalet arbetstimmar per vecka och arbetare för ett antal av närmare 5 800 arbetare inom skoindustrien har under året 1[1——31/12 1924 visat sig uppgå till endast 40.2, ehuru övertidsarbete, såsom ovan nämnts, förekommit. Detta beror naturligtvis dels på att arbetet vissa tider på året på många håll varit mer eller mindre inskränkt, emedan depression inom både industri och jordbruk minskat köpkraften, dels även på att de enskilda arbetarna av olika anledningar icke alla dagar eller timmar varit i verksamhet, även om fabriken varit i gång. Detta visar, att de tillfällen av över- tidsarbete, som förekommit och oundgängligen måste förekomma, kompenserats av motsvarande ledigheter för arbetarna. Motsvarande medeltal för åren före 1920 äro ej kända och äro för övrigt på grund av de förhållanden, som då rådde, icke jämförbara.

I varje fabriksägares intresse ligger att hålla arbetet så jämnt fördelat som möj- ligt, och de avvikelser —— i form av övertidsarbete eller arbetstiflsinskrånkning — som förekommit, hava därför varit nödtvungna. Det är således en avsevärd olägen- het, att lagen föreskriver hinder för övertidsarbete, då fabriksledningen ändå alltid med hänsyn till kostnaden söker undvika sådant och endast tillgriper det, då arbete ej skulle kunna utföras på ordinarie tid.

I,. På grund av lagens verkan har kontors- och förvaltningspersonalens antal måst ökas. Exakta sifferuppgifter a okningens storlek kunna emellertid i brist å särskild statistik rörande denna personal icke lämnas.

5. Ökning av arbetsintensiteten och därmed av produktionen per arbetare och timme har icke sedan lagens införande förmärkts. På sina håll har man uppgivit minskning. Produktionen per arbetare och vecka. har som följd härav avgjort min- skats. Någon allmän statistik, som tydligt visar, att arbetsintensiteten minskats, hava vi ej, och siffror från enskilda fabriker skulle kunna bemötas med att företagen icke varit fullt sysselsatta, varför anledning icke funnits att påskynda arbetet. Genom- förda ändringar i fabrikationssättet och i skodonens utseende samt det successiva insättandet av andra, nyare, ofta mera snabbgående maskiner göra, att de produk- tionssiffror, som möjligen skulle kunna skaffas, i alla fall icke voro på något sätt jämförbara. Det är ju känt, att det alltid åtgår någon tid _— olika för olika slags arbete -— att komma in i den fulla arbetstakten. Detta har inom skoindustrien visat sig däri, att lördags- och helgdagsaftnar, då arbetet endast varat 5 1/2 timmar, givit mindre produkt per timme än vanliga fulla dagar. Ävenså har det iakttagits, att då genom övertidsarbete dagen utsträckts till 9 timmar, produkten per timme blivit större än vid en vanlig full arbetsdag. Detta skulle kunna tydas så, att en 'J-timmarsdag är för arbetseffekten inom skoindustrien lämpligare än en 8- eller 81/g-timmarsdag. 6 a. Skiftarbete har icke förekommit.

(i b och 0. Då lagen uödvändiggjorde den ordinarie arbetstidens förkortning, må— ste ändringar ske med avseende å arbetstidens början och slut, raster och så vidare. Detta har dock på grund av lokala med flera förhållanden skett på olika sätt på

0

olika fabriker, varför något mera detaljerat svar a dessa frågor icke kan givas.

6 d, e och f. Arbetsgivarnas försök till indragning av förut i arbetstiden inräkna— de eller av arbetarna självtagna raster och till noggrannare tillämpning av bestäm— melserna om arbetstidens början och slut, det vill säga, till den kortare arbetstidens

• Sida 248
•  Original

mera effektiva utnyttjande, synas så gott som genomgående hava misslyckats på grund av arbetarnas motstånd.

7. Arbetet betalades redan före lagens tid huvudsakligen efter ackordssystem. I detta avseende har icke efteråt någon principiell ändring skett. Möjligen har här och var ackordssystemet ytterligare utökats, dock säkert icke i följd av lagen. 8 a. Stark specialisering och noggrann avvägning vid arbetets utförande var rc- dan förut genomförd. Lagen har icke i detta avseende kunnat åstadkomma någon ändring. 8 b. Motsvarande gäller om de tekniska hjälpmedlen. 8 0. Det har däremot på flera håll blivit nödvändigt att tillbygga fabrikslokaler och anskaffa flera maskiner, på grund av att lagen nödvändiggjort ökning av arbo— tarantalet. 9 a och b. I de flesta fall, där bättre arbetsamhet, ökat intresse, jämnare arbete och så vidare skulle hava varit önskvärda, har lagen icke åstadkommit sådana följ- der. Lagen har givit ökade tillfällen åt de arbetare, som sådant önska, till sysslolöshet eller onyttiga sysselsättningar. Dessa tillfällen synas också användas, att döma av de uppmaningar, som emellanåt förekomma i arbetarpressen till särskilt de yngre arbetarna att på bättre sätt nyttja sin vunna fritid. Bland mera skötsamma arbe- tare finnes benägenhet för inkomstökning genom extraarbete å fritid. Även här- till giver lagen tillfälle — blott det ej sker utöver en viss utsträckning hos den or— dinarie arbetsgivaren, även om båda parterna skulle önska det. 'Arbetslönerna ökades 1920 med full kompensation för arbetstidsminskningen och dessutom ytterligare höjning. Vid 1922 års ingång inträdde nedsättningar till be- lopp, som ännu gälla. Enligt »Sociala Meddelanden» 1924, sid. 762, kan skofabriks- arbetarens löneinkomst per år 1922 jämförd med år 1913 (då arbetstiden var 54 tim— mar per vecka) betecknas med indextalet 237. Några jämförande uppgifter om arbetarnas hygieniska förhållanden nu mot förr kunna ej lämnas. Sannolikt är skillnaden obetydlig om ens någon. 10. De åren 1921 och 1923 företagna ändringarna i lagen, vilka undanröjdc en del skadliga restriktioner beträffande rätten till arbete, voro till avgjord nytta. De böra följas av ytterligare möjlighet till frihet i fråga om arbetsavtals ingående och arbetets anordnande, så vida lagen skall förnyas. Bäst är om detta ej sker. Några för arbetarna skadliga bestämmelser i fråga om arbetstid sakna arbetsgivarna både makt och vilja att genomdriva, men lagens tillvaro kan bliva en allvarlig olägenhet, ja, fara för den svenska arbetsproduktens förmåga att hävda sin ställning i vårt eget land och å världsmarknaden gentemot fabriksalster från andra länder, varest till- lämpas friare former för arbetsavtalen. 11. Lagen har verkat fördyrande, ej endast å de direkta arbetslönerna för skodo— nens tillverkning'utan även å skoindustriens materialier (till exempel garvat läder, textilier med mera) och å fraktar, rese- med flera kostnader, samt genom att med mindre dagsprestation per arbetare och maskin de allmänna omkostnaderna under samma tid icke minskats, så att en större del av dessa kommit på varje tillverkad kvantitet än förut. Stockholm] den 30 juli 1925.

Svenska Skofabrikantföreningen: