SOU 1956:20
Utredningen om kortare arbetstid
Bilagor
Se SOU 1956 :21
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet
För att biträda med utredning om arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden till- kallade dåvarande chefen för socialdepwartementet enligt Kungl. Maj:ts be— myndigande den 4 juni 1954 tio sakkunniga, nämligen landshövdingen Eije Mossberg (ordförande), ledamoten av riksdagens andra kammare Ing-emund Bengtsson, vice verkställande direktören i Holmens Bruks och Fabriks AB Lars Gabrielson, byråchefen Ernst Michanek i Socialdepartementet, förste sekreteraren i Tjänstemännens Centralorganisation Otto Norden—Skiöld, då— varande andre ordföranden i Landsorganisationen Einar Norrman, leda- moten av riksdagens första kammare Bernhard Näsgård, sakkunnigen i Kon- junkturinstitutet, docenten Ingvar Ohlsson, direktören i J ärnbruksförbun- det Gustaf Rudenstam och ledamoten av riksdagens andra kammare Nils G. Stenberg.
Enligt Herr Statsrådets beslut ersattes Norrman den 21 november 1955 med ombudsmannen i Landsorganisationen Edvard Vilhelmsson. Den 8 feb- ruari 1956 anlhöll Näsgård om befrielse från sitt uppdrag, och denna an- hållan har sedermera beviljats.
Åt Michanek uppdrogs att också vara utredningens sekreterare. Även Ohlsson har i avsevärd män och tidvis helt ägnat sig åt arbetet i sekretariatet och haft huvudansvaret för utformningen av utredningen på det ekonomiska området.
Vi har arbetat under namnet Utredningen om kortare arbetstid. Under utredningsarbetets gång har vi avlagt studiebesök vid åtskilliga industrier och därvid haft överläggningar med företagsledare och anställda.
Efter särskilda medgivanden Ihar vi överenskommit med Industriens Ut— redningsinstitut om utförande av en undersökning rörande verkningarna av en arbetstidsförkortning i vissa företag samt med statistiska centralbyråns utredningsinstitut om en intervjuunder-sökning bland allmänheten i vissa frågor av betydelse för utredningens arbete. Dessa båda undersökningar samt åtskilliga andra av myndigheter, organisationer m.fl. verkställda ut- redningar redovisas i bilagor till detta betänkande.
Vi har haft värdefull hjälp av ett stort antal experter hos myndigheter, särskilt arbetarskyddsstyrels—en, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statens institut för folkhälsan, vissa svenska be- skickningar i utlandet och de affärsdrivande verk-en, samt vidare hos åt- skilliga organisationer, i första hand utredningsavdelningarna i Landsor- ganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens central.- organisation, samt av Jordbrukets utredningsinstitut.
Ett intimt och fruktbärande samarbete har bedrivits mellan vårt sekre— tariat och den av norska regeringen tillkallade Arbeidsti'dskomiteen.
Vissa till socialdepartem—entet inkomna skrivelser, som haft anknytning till vårt arbete, har överlämnats till oss.
Härmed får vi Vördsamt överlämna utredning om kortare arbetstid med enhälligt förslag om lagstiftning rörande en successiv övergång till 45 tim- mars arbetsvecka. *
Stockholm den 1 juli 1956.
Eije Mossberg Ingemund Bengtsson Lars Gabrielson Ernst Michanek Otto Nordenskiöld Ingvar Ohlsson Gustaf Rudenstam
Nils G. Stenberg Edvard Vilhelmsson
FÖRSTA KAPITLET
Innebörden av utredningsuppdraget
Efter gemensam beredning med stats- rådets övriga ledamöter anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, till statsrådsprotokollet den 4 juni 1954 följande.
»Sedan 35 år tillbaka grundar sig den svenska arbetstidslagstiftningen på prin— cipen om 48 timmars arbetsvecka, vilken fastslogs genom tillkomsten av 1919 års lag om arbetstidens begränsning. Denna lag, som hade begränsad giltighetstid, fick efter upprepade revisioner permanent ka- raktär år 1930.
De huvudsakliga och generella arbets— tidsbestämmelserna finnes sålunda nu i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbets- tidslagen. Denna lag äger i princip till- lämpning på rörelser och företag inom hela näringslivet, alltså inte endast på in— dustrin utan även på handeln. Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast avser rörelser och företag med i regel flera än fyra anställda; småföre- tagen är sålunda uteslutna. Vidare finns åtskilliga andra undantag. Somliga av dessa ställer vissa näringsgrenar helt utan— för allmänna arbetstidslagen medan andra avser vissa former av arbete.
Allmänna arbetstidslagen innehåller be- träffande ordinarie arbetstid den huvud- regeln, att arbetsgivare inte får använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbets- tiden kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får inte något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Från huvudregeln gäller bl. a. det undantaget för arbete som bedrives med regelbunden skiftlndelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan variera, förutsatt att den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst tre veckor inte blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.
Efter tillkomsten av allmänna arbets- tidslagen har inom områden, för vilka denna lag inte gäller, 48—timmarsveckan bragts i tillämpning genom särskild lag- stiftning, såsom lantarbetstidslagen, ar- lietstidslagen för detaljhandeln och arbets- tidslagen för hotell, restauranger och kaféer.
I detta sammanhang kan påpekas, att vissa bestämmelser rörande arbetstiden finnes i arbetarskyddslagen, förordningen angående yrkesmässig biltrafik, butik- stängningslagen, bagerilagen och hembi- trädeslagen.
Regler rörande arbetstiden förekommer i stor utsträckning kollektivavtal och lik- nande överenskommelser samt — i huvud- sak för stats- och kommunalanställda _- i tjänstgöringsföreskrifter. Sådana regler har medfört, att arbetstidslagstiftningens principer fått giltighet för många arbets— tagare utanför denna lagstiftnings tillämp— ningsområde, t.ex. anställda vid småföre— tag. På samma sätt har arbetstiden för be— tydande grupper av arbetstagare fastställts till kortare tid än 48 timmar per vecka.
Kortare arbetstid än 48 timmar i vec- kan tillämpas sålunda för arbetare i skift- gång inom flera fack, t. ex. gruv-, järn-, trä- och pappersindustrierna; 42 timmars veckoarbetstid tillämpas i allmänhet vid kontinuerlig drift utan söndagsuppehåll i dessa fack. Gruvarbetare under jord har 40-timmarsvecka. Arbetstider varierande mellan 40 och 45 1/3 timmar per vecka gäller för vissa grupper arbetstagare —— bl. a. vid kontinuerlig drift med söndags- uppehåll —— vid t.ex järnbruken och gru— vorna samt inom typografyrket. Under vis- sa årstider förekommer olika slag av ar- betstidsinskränkning inom byggnadsfacken.
Genom arbetstidslagstiftningens utform- ning faller kanslipersonal samt teknisk, administrativ eller merkantil kontorsper— sonal —— utom i rörelser som avser detalj- handeln — i stort sett utanför lagstift-
ningen. För dessa tjänstemän varierar vec— koarbetstiden mellan ca 40 och 48 timmar. Medeltalet torde ligga vid ungefär 42 timmar.
Arbete som bedrives av staten omfat- *tas ej av arbetstidslagstiftningen. För de centrala förvaltningsmyndigheternas be- fattningshavare är arbetstiden vanligen fastställd genom verksinstruktioner. Se— dan 1922 tillämpas därvid 42 timmars ar- betsvecka —— med möjlighet till ytterligare avkortning under sommarmånaderna —— medan arbetstiden tidigare för motsvarande grupper var 36 timmar per vecka. För hu— vuddelen av arbetstagarna inom de statliga affärsdrivande verken och liknande institu- tioner infördes 48—timmarsvecka 1920. Många undantag från denna huvudregel har emellertid gjorts, varigenom arbetstiden för vissa grupper förkortats. Samtidigt bör nämnas, att arbetstiden för många statliga befattningshavare i princip är oreglerad.
Om man bortser från de indirekta verk- ningarna av att staten i egenskap av ar- betsgivare för vissa grupper av arbetsta— gare tillämpar en kortare arbetstid än som motsvarar 48 timmars arbetsvecka, har från statsmakternas sida ingen med— verkan till en allmän förkortning av vecko— arbctstiden till mindre än 48 timmar skett sedan 48-timmarsprincipen lagfästes.
Frågan om kortare arbetstid har dock vid olika tillfällen berörts i riksdagen. Så- lunda uttalade riksdagen 1945 med anled- ning av motioner, att spörsmålet om en allmänt förkortad arbetstid finge ses på jämförelsevis lång sikt. Däremot borde det vara möjligt att förkorta arbetstiden för vissa arbetstagare, exempelvis skift- och nattarbetare med särskilt påfrestande ar- bete. Allmänna arbetstidslagen borde bli föremål för en översyn ur flera synpunkter, och riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en sådan översyn.
Med anledning härav tillkallades 1947 den s. k. arbetstidsutredningen. I direkti- ven för denna utredning uttalade före- dragande statsrådet bl.a., att tanken på en generell förkortning av arbetstiden vid skilda tillfällen framförts under hänvis- ning till den allmänna stegringen av ar- betstakten inom näringslivet. Skäl härför hade anförts både ur arbetarskyddssyn— punkt och produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning av normalar- betstiden torde emellertid med hänsyn till rådande produktionsläge icke då låta sig
genomföra. Vid den översyn av arbetstids- lagstiftning'en, som statsrådet förordade, borde därför utredningsarbetet inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa yrken.
Arbetstidsutredningen står nu inför slut— förandet av sitt uppdrag och har till mig överlämnat en promemoria angående sitt kommande betänkande. Enligt promemo— rian ämnar utredningen föreslå, att en ny allmän arbetstidslag skall ersätta nuvaran- de allmänna arbetstidslagen, lantarbetstids— lagen och detaljhandelslagen. En särskild arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer föreslås. Sjöarbetstidslagen förutsät- tes bli bibehållen. Den nya allmänna ar- betstidslagen föreslås få ett betydligt ut- vidgat tillämpningsområde i jämförelse med nuvarande lagstiftning. I fråga om arbets- tiden föreslås i huvudsak. att den ordina- rie arbetstiden enligt huvudbestämmelser- na skall vara högst 48 timmar under lop— pet av en vecka. För vissa grupper med särskilt påfrestande arbete föreslås dock en arbetstidsförkortning. Under framhävande av de svåra avgränsningsproblem som upp- står vid en sådan partiell arbetstidsför- kortning förordar utredningen, att en sär- skild arbetstidslag stiftas, enligt vilken kortare arbetstid skall tillämpas för ar- betstagare vid vissa arbeten under jord samt vid arbeten som med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt, vidare för arbetstagare som i arbetet utsättes för röntgenstrålning eller strålning från ra- dioaktivt ämne samt för vissa operations- sköterskor.
Arbetstidsutredningen har sålunda inte upptagit frågan om någon generell arbets- tidsförkortning. Frågan om en sådan för- kortning bragtes emellertid genom motioner under prövning av 1953 års riksdag. I de motioner, som jag här åsyftar, hemställdes att riksdagen i framställning till Kungl. Maj:t ville anhålla om föranstaltande av en skyndsam utredning om en generell för- kortning av arbetstiden. I sitt över dessa motioner avgivna utlåtande (nr 22) anför- de andra lagutskottet bl. a., att frågan om en allmän arbetstidsförkortning visserligen borde följas med stor uppmärksamhet. men att med en sådan utredning borde anstå, tills man med någon säkerhet kunde be- döma, att förutsättningarna för en reform vore för handen. I en till detta utlåtande fogad reservation, vilken bifölls av andra kammaren, uttalades bl. a., att Kungl.
Maj:t, sedan arbetstidsutredningens arbe- te rörande arbetstidsförkortning för vissa grupper av arbetstagare slutförts, borde pröva huruvida inte frågan om en allmän arbetstidsförkortning jämväl borde utredas—. Första kammaren biträdde utskottets nt— låtande.
Tiden är enligt min mening nu inne att allvarligt pröva frågan om en revision av arbetstidslagstiftningen med inriktning på en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Sedan jag i det föregående i stora drag tecknat den hittillsvarande ut- vecklingen på arbetstidslagstiftningens om- råde samt det nuvarande läget i fråga om den faktiska arbetstiden, vill jag något när- mare utveckla skälen för denna ståndpunkt.
Sedan tiden före den första allmänna arbetstidsregleringen är 1919 har vår pro— duktion genomgått en utomordentligt kraf- tig utveckling. Detta har skett trots de svåra depressionsperioderna på 1920— och 1930—talen och trots det andra världskri— gets och efterkrigstidens svårigheter för vårt folkhushåll. Det har vidare skett trots den väsentliga arbetstidsförkortning, som 1919 års arbetstidsreform innebar, och trots arbetstidsregleringens successiva ut- vidgning till allt flera områden; den genom- snittliga nettoarbetstiden inom industri och hantverk beräknades omkring år 1917 ha varit 56,4 timmar i veckan och torde på många områden ha varit betydligt längre. Även semesterlagstiftningen har medfört en icke oväsentlig arbetstidsförkortning, mot- svarande ungefär tre timmar i veckan.
Att ange denna produktionsutveckling i siffror är utomordentligt svårt. Fullt jäm- förbara uppgifter står knappast till förfo— gande för denna långa tidsperiod. Med vissa reservationer beträffande materialets till— förlitlighet torde emellertid den allmänna utvecklingstendensen kunna antydas med några uppgifter rörande nationalinkomst, produktivitet och reallön.
Tillgängliga uppgifter ger vid handen, att nationalinkomsten i oförändrat pen— ningvärde tredubblats sedan åren 1919— 1920.
Produktiviteten, mätt i produktionsvo— lym per arbetstimme för personal inom industrin, har under samma tid mer än fördubblats. Nationalinkomsten per per— son i arbetsför ålder kan nu beräknas va— ra två till två och en halv gånger så stor som för 30 år sedan.
Reallönen för arbetare inom industri.
byggnadsverksamhet, statliga och kom- munala arbeten, samfärdsel m. ni. kan, på grundval av uppgifter om årsförtjänsten, nu beräknas vara ungefär dubbelt så stor för männen och två och en halv gånger så stor för kvinnorna som vid tiden omedel- bart före 1919 års lagstiftning.
I jämförelse även med ekonomiskt högt utvecklade främmande länder är levnads- nivån hos oss hög. Våra sociala välfärds- anordningar betraktas på många håll som föredömliga. I fråga om arbetstidens längd utfaller emellertid en internationell jäm- förelse inte lika gynnsamt. Enligt förelig- gande uppgifter var 46, 44 eller 40 timmars arbetsvecka inom industrin redan före det andra världskriget ganska vanlig i många länder. I den mån man under krigsansträng- ningarna ökade arbetstiden torde man nu- mera i de flesta fall ha återvänt till den kortare arbetstiden. I Förenta Staterna, An— stralien och Nya Zeeland gäller allmänt 40 timmars arbetsvecka som norm. I Stor— britannien är normalarbetstiden inom in- dustrin i regel genom avtal fastställd till 44—45 timmar i veckan, i vissa kanaden- siska delstater till 44 timmar. Genom ut- tagande av övertid blir i dessa länder den faktiska arbetstiden dock ofta inte obetyd- ligt längre. I Frankrike gäller i princip 40— timmarsvecka, men genom ett legaliserat övertidssystem torde den faktiska veckoar- betstiden i genomsnitt uppgå till ca 45 timmar inom industrin och till 42 timmar inom handeln. I Finland föreskriver gäl- lande arbetstidslag högst 47 timmars ar— betsvecka för vanligt dagarbete. I Danmark, Norge, Belgien, Schweiz och Västtyskland torde 48-timmarsvecka kunna sägas vara regel.
De under 1930-talet i en del länder ge- nomförda arbetstidsförkortningarna moti— verades i flera fall av den då rådande ar- betslösheten. Man ville fördela de otillräck— liga arbetstillfällena på ett större antal personer. I den mån man efter kriget åter- gått till eller infört en förkortad arbetstid torde emellertid andra motiveringar ha va— rit avgörande. Dels har det ansetts rimligt att delvis utnyttja en höjd standard till ökad fritid, dels har den på många områ— den starkt uppdrivna arbetstakten ansetts kräva större möj'ligheter till vila och av- koppling.
I vårt land har man ansett, att en minskning av arbetstillfällena — om man bortser från kortvariga och lokalt begrän—
sade fall —— skall mötas med andra åtgärder än en arbetstidsförkortning, i första hand med åtgärder för en ökning av sysselsätt- ningsvolymen.
Likaväl som arbetarskyddssynpunkter varit avgörande för den arbetstidsförkort— ning som tidigare i vårt land genomförts genom lagstiftning eller genom avtalsupp— görelser, bör Skyddsmotivet nu tillmätas stor betydelse. Jag betraktar det nämligen som obestridligt, att det uppdrivna tempot i industrin och trafiken, ackordsjäkt, en— formighet och skiftarbete motiverar mera avkoppling från arbetet än hittills. Det är också detta motiv för en arbetstidsförkort- ning som oftast anförts, då man inom de fackliga organisationerna eller vid olika slag av opinionsundersökningar under de senaste åren uttalat sig för en kortare ar— betstid.
Om sålunda redan hänsyn till det fysiska och psykiska välbefinnandet kan motivera en förkortad arbetstid, saknas emellertid inte andra motiv. För att fullt kunna ut- nyttja de möjligheter till ett rikare liv, som står människorna till buds i vår tid och i vårt samhälle, fordras ett större mått av fritid än flertalet av de i arbetslivet aktiva medborgarna nu förfogar över. Det torde också kunna sägas. att det i vår tid är svårt att finna bärande motiveringar för de olikheter i fråga om arbetstidens längd, som traditionellt råder mellan olika grupper av arbetstagare.
Oberoende av alla principiella motive- ringar är det uppenbart, att stora delar av den produktivt sysselsatta befolkningen i vårt land är benägna att välja en arbets- tidsförkortning framför andra möjligheter att tillgodogöra sig en skälig andel av det förbättrade produktionsresultatet. En rad fackförbund har uttalat sig för en sådan allmän arbetstidsförkortning. Vid de se- naste årens fackliga avtalsförhandlingar har denna fråga spelat en betydelsefull roll, och man har på sina håll varit beredd att ta ut en standardhöjning i form av ökad fritid.
Endast få torde ställa sig avvisande till önskvärdheten av en allmän arbetstidsför— kortning. Däremot är meningarna delade i fråga om möjligheterna att genomföra en sådan reform utan betydande svårigheter för vår produktions omfattning och vår in- ternationella konkurrenskraft.
Det kan enligt min mening inte bli fråga om att genomföra en reform, som medför
en standardsänkning vare sig för den en- skilde eller för folkhushållet i dess helhet. Vad saken gäller är att finna den lämp- ligaste metoden för en fördelning av den fortsatta produktivitetsförbättringens re— sultat — jag förutsätter nämligen att vårt näringsliv under en fortsatt ekonomisk po- litik för full sysselsättning är mäktigt en fortsatt produktivitetsstegring. En utred- ning bör kunna ge material för en bedöm- ning av de produktionstekniska och sam- hällsekonomiska förutsättningarna för en arbetstidsförkortning.
Trots de stora sociala reformer, som ge— nomförts under efterkrigstiden, står bety- delsefulla önskemål ouppfyllda. Vid sidan dm en arbetstidsförkortning anmäler sig en allmän pensionsförsäkring som ett av de angelägnaste behoven för framtiden. En av- vägning måste uppenbarligen ske mellan olika önskemål: högre löner, kortare ar- betstid, bättre pensionsförmåner och andra sociala reformer.
Varje gång som arbetstidsfrågan diskute- rats har framhållits, att vårt konkurrens- läge gentemot utlandet försämras genom en arbetstidsförkortning, som innebär en steg- ring av våra produktionskostnader. I re- missyttranden över de nämnda motionerna till 1953 års riksdag framhöll såväl lands- organisationen som arbetsgivareföreningen, att problemet om en arbetstidsförkortning måste ses ur synpunkten av vår konkur— rensförmåga på de internationella mark- naderna. Denna synpunkt bör självfallet beaktas vid utredningen.
Det bör dock i detta sammanhang ob- serveras, att den internationella aspekten får en annan innebörd om det inte gäller att i ett slag genomföra en mycket kraftig arbetstidsförkortning med åtföljande starka lönekostnadsstegringar inom produktionen. Det som nu diskuteras är ett successivt ut- nyttjande av en pågående produktivitets- stegring, varvid de i samband med arbets— tidsförkortningen förutsatta lönekostnads- stegringarna inte synes behöva få någon avsevärt annorlunda effekt på den inter- nationella konkurrensförmågan än vanliga lönehöjningar. Dessa förhållanden bör kun— na belysas genom utredningen.
Om en arbetstidsförkortning eftersträ- vas är det inte utan vidare givet att den enda vägen att nå målet går genom lag- stiftning. Det är en allmänt omfattad me- ning, att arbetsvillkoren så långt möjligt bör regleras genom fria överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter. Då det gäller t. ex. arbetarskyddet har det emeller- tid traditionellt ansetts, att staten genom lagstiftning bör fastställa vissa normer. Man måste annars räkna med att arbets— tagare, som av ett eller annat skäl har en svag förhandlingsposition, kommer i ett lä— ge som ur social synpunkt är oacceptabelt. Då det gäller arbetstiden kan samma situa— tion uppstå. Jag anser därför, att man av sociala skäl blir tvungen att —— om också inte enbart —— utnyttja lagstiftningen för att nå en arbetstidsreglering av tillfreds- ställande omfattning.
Om man väljer lagstiftningens väg är därmed inte sagt, att fria överenskommelser rörande arbetstiden är av mindre värde. Lagstiftningen bör utgöra en ram, inom vilken de fria överenskommelserna får ett visst spelrum. Lagstiftningen kan inte utan omfattande detaljregleringar ta hänsyn till individuella förutsättningar och behov för olika yrkesgrupper eller verksamhetsgrenar. Utan att ta ställning till den sittande ar- betstidsutredningens resultat tror jag mig våga säga, att det —— främst med hänsyn till avgränsningsproblemen — är svårt att lagstiftningsvägen uppnå partiella refor- mer på arbetstidens område. Detta hindrar inte att lagstiftningen, såsom redan nu är fallet, kan inrymma särskilda lagar för lätt avgränsade grupper.
Det är med tillfredsställelse jag konsta— terar, att olika arbetstagaregrupper genom kollektivavtal e. (1. uppnått en kortare ar- betstid än 48 timmar per vecka. Det är min förhoppning, att den kommande ut- redningen om en allmän arbetstidsreform inte skall betraktas som ett argument mot partiella reformer på detta område genom avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Jag anser för min del, att man bör sikta på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom ett mål för strävandena på arbetstidens område. Det är emellertid uppenbart att detta mål endast kan nås i etapper och genom successiva framsteg. Det är lika uppenbart att metoderna för att nå det bör underkastas diskussion och under- sökningar.
Vad arbetstidsförkortningens storlek an- går bör det såvitt möjligt klargöras vad som ur arbetarskyddssynpunkt är angeläget. Uppenbart är att olika slag av arbeten är förenade med olika grader av ansträng— ning. Det förefaller vara så, att önskemålet om en viss arbetstidsförkortning omfattas
av det stora flertalet bland dem som nu har 48 timmars arbetsvecka. Man bör söka klargöra om det måhända är lämpligt att utforma lagstiftningen så, att den utöver ett första steg till allmän arbetstidsförkort- ning ger största möjliga frihet för olika grupper av arbetstagare att träffa överens- kommelser med arbetsgivarna om den för olika yrkesområden lämpliga och möjliga arbetstiden. Det skulle nämligen enligt min mening inte stå i överensstämmelse med syftet med en arbetstidsreform, om man ge— nom en långtgående arbetstidsförkortning av tvingande karaktär endast uppnådde, att betydande arbetstagaregrupper lockades att ställa sin arbetskraft till förfogande för extraarbeten -— med resultat att deras sammanlagda arbetstid snarast bleve längre än tidigare.
Vissa undersökningar har gjorts rörande effekten av förändringar i arbetstidens längd och förläggning. [ ett 1952 utkommet betänkande om verkningarna av en arbets— tidsförkortning i Danmark har en del ma- terial för bedömning av denna fråga åter- givits. En amerikansk undersökning, vars resultat återges i det danska betänkandet, utmynnar i slutsatsen, att 40 timmars ar- betsvecka och 8 timmars arbetsdag är den ur ekonomisk synpunkt bästa arbetsformen för amerikanska förhållanden. I några fall, där man i Danmark prövat produktionens förhållande till arbetstidens längd, har man enligt betänkandet genomgående kunnat konstatera, att produktionsresultatet per timme stegrats efter en minskning av ar— betstiden. .
Man kan måhända räkna med att i verk- samheter med en relativt lång arbetstid en förkortning till en del uppväges av en ökning av produktionsresultatet genom en ökning av arbetsintensiteten och till ännu en del genom minskad frånvaro. Det är också troligt, att en arbetstidsförkortning leder till ett bättre tillvaratagande av re- dan befintliga möjligheter till rationalise- ring. Dessa förhållanden bör i samman- hanget beaktas.
Då det gäller förläggningen av arbetsti— den tillämpar man i vårt land sedan länge systemet med kortare arbetstid under lör- dagen än övriga dagar. Även inom handeln har detta system vunnit en viss utbredning. På sina håll även i vårt land har man valt att ta ut en förkortning av arbetstiden på det sättet, att man tillämpat fem dagars arbetsvecka. Inte minst för de större stä—
dernas befolkning har det kommit att fram- stå som alltmer angeläget att få en mera sammanhängande paus i arbetet vid vecko- slutet. De möjligheter att lämna städerna, som allt flera människor ur alla folkgrup- per fått genom motorismen, har förstärkt dessa önskemål. Hur en genom lagstiftning förkortad arbetstid lämpligen bör fördelas på veckans dagar bör i första hand avgöras genom överenskommelser mellan arbets— marknadens parter. En sådan valfrihet sy- nes förutsätta, att dygnsmaximeringen av arbetstiden inte göres för snäv.
I detta sammanhang anmäler sig emel— lertid problem som är olika för olika verk— samhetsområdcn. Inom vissa näringsgrenar, t. ex. handeln och kommunikationsväsen— det, måste arbetstidens förläggning bli be— roende av allmänhetens krav och önskemål i fråga om betjäning. De arbetarskyddssyn— punkter, som varit vägledande vid utform- ningen av vår butikstängningslagstiftning, synes inte vara lika vägande i ett läge där arbetstiden generellt förkortats. Det bör undersökas, om inte tiden nu är inne för en mindre stel butikstängningslagstiftning som gör det möjligt att tillgodose såväl ar- betstagarnas önskemål som allmänhetens rimliga krav på betjäning. Vad kommu- nikationsväsendet beträffar bör uppmärk- samhet ägnas det förhållandet, att en all- män ökning av medborgarnas fritid kan väntas medföra en ökad belastning av transportmedlen.
I diskussionen om arbetstidsförkortning har ibland uttryckts bekymmer för att ar- betskraftstillgångarna inte skulle räcka till. Frågan om storleken av den totala efter- frågan på arbetskraft måste dock anses vara oberoende av arbetstidens längd; den är fastmera betingad av den allmänna eko— nomiska politiken och de internationella konjunkturerna. Såväl en arbetslöshetsska— pande nedgång som en mer eller mindre inflationistisk uppgång av efterfrågan på arbetskraft kan uppstå vid vilken veckoar— betstid som helst.
Däremot kan interna förskjutningar av arbetskraftsbehovet uppstå mellan olika delområden av arbetsmarknaden. Vissa be- svärligheter kan uppstå på serviceområden där verksamheten för allmänhetens betjä— ning anses böra pågå under en viss del av dygnet. Det bör undersökas om icke detta problem hos oss såsom i andra länder kan lösas genom överenskommelser om att hålla butiker 0. d. stängda under vissa tider för
att på detta sätt bereda de anställda le— dighet och samtidigt möjliggöra öppethål- lande under andra för allmänhetens be- tjänande viktigare tider. I den mån behov av ytterligare arbetskraft uppstår trots så- dana åtgärder finner jag det inte uteslutet, att detta problem skulle kunna lösas genom ökat ianspråktagande av den arbetskraft —- t.ex. gifta kvinnor —— som nu står till för— fogande för deltidstjänst men som ofta inte anses kunna utnyttjas.
Inom industrin kan slutligen —— vid si- dan om rationalisering av arbetsproces- serna — effekten av en arbetstidsförkort- ning i en del fall minskas genom skiftar— bete. Sådant har på senare tid börjat till- lämpas i ökad utsträckning.
Jag övergår härefter till att något när— mare beröra metoderna för den utredning jag förordar.
Såsom nämnt anser jag, att en arbets- tidsreform bör genomföras under största möjliga hänsynstagande till önskemålen bland arbetslivets män och kvinnor — såväl arbetsgivare som arbetstagare. Utrednings- arbetet bör därför bedrivas under fortlö- pande samarbete med arbetsmarknadens organisationer.
Då det gäller den produktionstekniska, företagsekonomiska och samhällsekono- iniska innebörden av reformer på arbets- tidens område har erfarenheten lärt, att det inte är möjligt att med någon absolut säker- het förutsäga följderna av en arbetstids- förkortning. Under sitt arbete med försla- get om treveckorssemestern fann arbets- tidsutredningen, att orsakssammanhangen mellan en inskränkning av den arbetade ti- dens längd och eventuella kostnadsökningar respektive produktionsminskningar var mycket invecklade och svårbedömbara. Som framgått av det föregående anser jag det inte möjligt att enbart matematiskt avläsa dessa verkningar, då faktorer av annan karaktär påverkar resultatet. Arbetstidsut- redningen inskränkte sig i huvudsak till att inhämta upplysningar från arbetsmark- nadens organisationer rörande deras upp- fattning om den lämpligaste utformning- en av semesterreformen och om deras he- dömning av reformens verkningar. Sam- ma metod bör även i detta utredningsar- bete kunna prövas.
Utredningen bör undersöka, i vad mån material från tidigare genomförda arbets- tidsreformer i vårt land eller andra länder kan tjäna till att belysa don föreliggande
frågan. Då det gäller utländska erfaren— heter bör utredningen i första hand söka utnyttja det material som finnes tillgäng— ligt hos internationella arbetsorganisatio— nen. Jag vill också hänvisa till den tidigare nämnda danska undersökningen.
Utredningen bör söka kontakt med kon- junkturinstitutet, industrins utredningsin— stitut och andra liknande institutioner, som kan tänkas vara i besittning av mate- rial för belysning av arbetstidsfrågan.
Då det gäller att belysa de sociala och hygieniska sidorna av arbetstidsfrägan bör utredningen anlita tillgänglig expertis inom sådana institutioner som arbetarskyddssty- relsen och statens institut för folkhälsan.
Utredningen bör inte tveka att framlägga delresultat av sitt arbete inför offentlig— heten utan att avvakta den tidpunkt, då ett slutligt förslag kan framläggas. Enligt min mening är arbetstidsfrågan ett spörsmål av sådan räckvidd, att förslag i denna fråga här grundas på en ingående och omfattande offentlig diskussion.
Icke desto mindre är det min uppfatt- ning, att utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att en första arbetstidsreform — om också av mindre genomgripande na- tur —— skall kunna beslutas inom en tid— rymd av några år.
Under hänvisning till det sagda hem— ställer jag, att Kungl. Maj:t måtte bemyn- diga chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tio utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning rörande arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden.»
Vi har uppfattat direktiven så, att vi skulle undersöka föru-tsättningarna för och verkningarna av en allmän förkort- ning av den arbetstid på 48 t/v, som i de olika arbetstidslagarna anges som maximum för arbetstiden per vecka eller i genomsnitt per vecka, samt att framlägga de förslag, som kunde för— anledas av vårt arbete. Som resultat av utredningen framlägges i detta betän— kande förslag om ändringar i allmänna arbetstidslagen, detaljhandelslagen, ho- tell- och resturanglagen samt lantar— betstidsluagen i vad avser bestämmelser- na om den ordinarie arbetstidens be— gränsning.
AN DRA KAPITLET
Arbetstiden i Sverige för närvarande
A. Gällande lagbestämmelser om arbetstiden
Allmänna arbetstidslagen
Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, här benämnd allmänna arbetstidslagen, är enligt 1 : tillämplig på rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg— eller vattenbygg— nad, vattenavledning eller annat sådant särskilt arbelsförel'ag. Verksamhet, som bedrives i former, vilka inte kan hän- föras till rörelse eller arbetsföretag, exempelvis hushåll och viss offentlig eller ideell verksamhet, faller således utanför lagen.
Från lagens tillämpning undantages vidare följande slag av arbete:
a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållan— den, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets an- ordnande;
b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider;
c) arbete, som bedrives av staten;
d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;
e) skeppstjänst, som omnämnes i sjö— arbetstiwdslagen, samt fiske;
f) skogsarbete samt kolning i mila, även-om arbetet inte är att hänföra till skogsarbete;
g) upptagning av torv samt tillverk— ning av bränntorv och torvströ;
h) jordbruk jämte därtill hörande bi-
näringar, vilka icke bedrives såsom självständiga företag, och byggnadsar- bete för jordbruk eller nämnda binä- ringar, samt vidare trädgårdsskötsel och djurskötsel även i de fall då arbetet be- drives utan samband med jordbruk;
i) arbete, vilket åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för all— män trafik;
j) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;
k) arbete, varpå arbetstidslxagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning; samt
1) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad.
Såsom förutsättning för lagens till- lämpning gäller ytterligare, att i rö- relsen eller arbetsföretaget för arbetsgi- varens räkning i regel användes fler än fyra arbetare för annat arbete än så- dant som uppräknats under a) —— 1).
Till arbetare räknas vid lagens till- lämpning inte medlem av arbetsgiva- rens familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare i över- ordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person eller kontors- vaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde (2 €).
Frågor om lagens tillämplighet på visst arbete eller om huruvida en ar- betstagare är att räkna som arbetare enligt lagen avgöres av arbetarskydds- styrelsen (3 5).
Den ordinarie arbetstiden får, raster oräknade, inte överstiga 48 timmar i veckan. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 9 timmar på ett dygn (4 5 1 st.). Bedrives arbete med re- gelbunden skiftindelning, får arbets— tiden förläggas så, att den under en tid- rymd av högst tre veckor motsvarar 48 timmar i veckan. Någon maximering av antalet arbetstimmar under ett dygn förekommer inte i detta fall (4 & 2 st.).
Arbetarskyddsstyrelsen kan enligt 5 % meddela dispens från bestämmelserna om den ordinarie arbetstidens begräns- ning i följande fall nämligen:
a) om arbetstiden för ett vis-st arbete i väsentlig mån är beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande längd. I detta fall —— men inte i de följande fal- len —— gäller den begränsningen i ar- betarskyddsstyrelsens befogenhet, att arbetstiden i genomsnitt för en viss an- given tidrymd skall uppgå till högst 48 timmar i veckan;
h) om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl anses böra pågå även under sön- och helgdagar;
c) om ett arbete fortgår endast under en kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ett ändamål av synnerligen stort allmänt intresse;
d) om dispens i annat fall än som avses under a)—e) är påkallad till und- vikande av allvarligt missförhållande; samt
e) om det av uttalande av arbetarnas organisationer eller på annat sätt fram- går, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner ett undantag önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Arbetsgivaren äger under vissa vill- kor, som närmare anges i det följande. använda arbetare till arbete på övertid.
I 6 & behandlas tid för s.k. nödfall.;— arbele. Har en natur— eller olyckshän- delse eller någon annan omständighet, som inte kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller medfört över- hängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, må arbetare användas till arbete på övertid. Anmälan skall göras hos ar- betarskyddsstyrelsen inom två dygn från arbetets början, och arbetet får inte fortsättas utöver denna tid utan att till- stånd därtill sökts hos styrelsen.
Bestämmelser om övriga former av övertid återfinnes i 7 5.
Till sådana förberedelse- eller avslut- ningsarbeten, som för driftens ohindra- de gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetsti- den, får arbetare, som fyllt 18 år, an- vändas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan (7 ä 1 mom.).
Om det i något annat fall än en nöd— fallssituation enligt 6 5 är påkallat med hänsyn till något särskilt förhållande, må arbetsgivare använda arbetare, som fyllt 18 år, till arbete på övertid under högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under ett kalenderår. Denna form av övertid brukar benämnas allmän över— tid (7 5 2 mom.).
Tillstånd att uttaga övertid utöver vad som nu nämnts, s. k. extra övertid, med- delas av arbetarskyddlsstyrelsen, då så påkallas av ett trängande behov. Sådan övertid må beviljas för högst 150 tim- mar under ett kalenderår (7 S 3 mom.).
Arbetarskyddsstyrelsen prövar'i vad mån arbetare, som fyllt 16 men inte 18 år, må användas till sådant övertidsar- bete, som avses i 7 5 (7 5 4 mom.).
I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete enligt 7 & —-— skyl- digheten att utföra nödfallsarbete år ovillkorlig — gäller vad som kan anses vara överenskommet med arbetsgivaren
därom. Det åligger arbetsgivaren att tillse, att en arbet-are inte utsättes för överansträngning eller ohälsa genom övertidsarbete (7 S 5 mom.).
Det åligger arbetsgivaren att föra an- teckningar om övertidsarbete (8 5).
Konungen äger i vissa fall meddela undantag från reglerna om arbetstidens begränsning.
Sålunda stadgas, att om sådana riks- sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan anses företräda fler- talet arbetsgivare och arbetare inom ett verksamhetsområde, är ense om en ef- tergift i något avseende, som behandlas i 5 & (ordinarie arbetstid) eller i 7 5 3 mom, (extra övertid) må Konungen på framställning av arbetarskyddssty- relsen eller efter dess hörande förordna om allmän tillämpning av eftergifter in- om verksamhetsområdet i fråga (10 5 2 mom.).
Skulle tillämpningen av lagen med- föra sådana svårigheter för något visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande äventyras, kan Konungen på framställning eller efter hörande av ar- betarskyddlsstyrelsen medge undantag från lagens tillämpning (10 5 3 mom.).
Tillsyn över lagens efterlevnad ut- övas av yrkesinspektionen (11 5 1 mom.). '
Överträdelse av lagen eller av någon föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffas med böter (12 å).
Lantarbetstidslagen
Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 '(nr 281) är enligt 1 & tillämplig dels på jordbruk jämte därtill hörande binä- ringar, vilka inte bedrives som själv- ständiga företag, samt byggnadsarb'ete för jordbruk och nämnda binäringar, och dels på trädgårdsskötsel, som be- drives såsom självständigt företag.
Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses till- komma arbetsgivaren att vaka över ar- betets anordnande;
b) kolning i mila;
c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa ar- beten utföres på ackord;
d) husligt arbete;
e) arbete, som bedrives av staten; 'samt
f) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.
Såsom ytterligare förutsättning för la- gens tillämpning gäller, att för arbets— givarens räkning i företaget i regel an- vändes en arbetare för annat arbete än som uppräknats här ovan under a)—f).
Till arbetare räknas vid lagens till- lämpning inte medlem av arbetsgivarens familj, inte heller lantbruksinspektor eller annan'befvattningshavare i överord- nad ställning eller bokhållare eller an- nat kontorsbiträde (2 5).
I fråga om skyldighet för arbetar- skyddsstyrelsen att avgöra frågor om lagens tillämplighet m.m. gäller mot- svarande bestämmelser som i allmänna arbetstidslagen (3 5).
Reglerna om den ordinarie arbetsti- den återfinnes i 4 5.
För arbete i jordbruk med binäringar och byggnads'arbete stadgas en ordina- rie arbetstid, raster oräknade, under ti- den november—februari av högst 45 timmar och under tiden mars—oktober av högst 50 timmar per arbetsvecka. Under "ett dygn får den "ordinarie ar- betstiden inte överstiga 10 timmar. Från dessa regler göres följande Undantag. För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl djursköt- sel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), under tiden novem- ber—februari användas till arbete högst
47 timmar per arbetsvecka. Detsamma gäller den, som ersätter arbetare med blandat arbete under ledighet. För ar- betare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare), samt för ar- betare, som under minst en vecka er- sätter djurskötare, må arbetstiden för två arbetsveckor i följd inte överstiga 90 timmar. För dessa arbetargrupper får arbetstiden uppgå till högst 9 tim- mar på ett dygn. För arbetare, som er- sätter djurskötare under kortare tid än en vecka, får arbetstiden under tiden no- vember—februari utsträckas till 48 tim- mar per arbetsvecka (4 5, 1 mom.).
Beträffande trädgårdsskötscln står det arbetsgivaren fritt att tillämpa en ar- betstid antingen på högst 48 timmar per arbetsvecka året om eller på högst 45 timmar under tiden november—februari och högst 50 timmar per arbetsvecka under tiden mars—oktober. Arbetstiden får inte något dygn överstiga 10 timmar (4 % 2 mom.).
Med arbetsvecka menas tiden från och med måndag till och med söndag. De i fråga om djurskötare föreskrivna begränsningsperioderna på två veckor räknas från första måndagen i novem— ber varje år. En för en viss månad an- given arbetstid tillämpas under varje arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, vars första dag infaller under månaden (4 5 3 mom.). .
Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela dispens från bestämmelserna om be- gränsning av den ordinarie arbetstiden.
Om skäl därtill finnes kan tillstånd sålunda lämnas till annan fördelning av den ordinarie arbetstiden än som töreskrives i 4 %. Den begränsningen skall dock iakttagas, att arbetstiden per år inte får förlängas (5 5 1 mom.).
Då det påkallas av särskilda skäl får även en förlängning av arbetstiden med- givas (5 ä 2 mom.).
Därest det framgår av ett uttalande av
arbetarnas organisationer eller på an- nat sätt, att det stora flertalet av de be- rörda arbetarna finner det önskvärt och arbetstiden inte kommer att oskäligt ut- sträckas därigenom, får arbetarskydds- styrelsen lämna dispens, varvid någon särskild prövning av skälen för undan- tag inte fordras (5 ä 3 mom.).
Överlidsbestämmelserna i lantarbets- tidslagen överensstämmer i huvudsak med motsvarande stadganden i allmän- na arbetstidslagen.
Sålunda kan arbetare få tagas i an- språk för nödfallsarbete på övertid un- der samma villkor som enligt den all- männa lagen (6 få 1 mom.), Därutöver innehåller lantarbetstidslagen en spe- cialregel om att arbetare utan anmälan eller ansökan hos arbetarskyddsstyrel- sen må användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdoms- fall och olycksfall hos djuren. Några be— gränsningar i fråga om denna form av nödfallsarbete uppställes inte (6 5 2 mom.).
Om det för driftens ohindrade gång är nödvändigt, att förberedelse- eller av- slutningsarbeten utföres före eller efter den allmänna arbetstiden eller att s.k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln ut- föres utom den allmänna arbetstiden, får arbetare användas till sådant arbete på övertid under högst 7 timmar per arbetsvecka (7 5 1 mom.).
Allmän övertid får tagas ut med högst 48 timmar under loppet av fyra arbets- veckor eller, om arbetsgivaren föredrar en sådan beräkning, högst 50 timmar i månaden. Under en tidryzmnd av 12 må- nader i följd får högst 200 timmar all- män övertid förekomma (7 5 2 mom.).
Den extra övertiden är i lantarbets- tidslagen maximerad till 100 timmar under 12 månader i följd (7 & 3 mom.).
Något hinder att använda arbetare un- der 18 år till övertidsarbete föreligger inte enligt lantarbetstidslagen.
I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete (7 & 4 mom.) samt beträffande anteckningar om över— tid (8 5), Konungens undantagsrätt (10 å), tillsyn över lagens efterlevnad (11 å) och straff för överträdelse (12 5) är reglerna i stort sett överensstämman- de med allmänna arbetstidslagens mot- svarande bestämmelser. Enligt lantar- betstidslagen må Konungen meddela un- dantag från lagens tillämpning även för det fall att tillämpningen skulle med- föra särskilda svårigheter inom en viss del av riket (10 % 2 mom.),
Arbetstidslagen för detaljhandeln
Arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652), i fortsättningen kallad detaljhandelslagen, är jämlikt 1 5 tillämplig på rörelse, som avser detalj- handel och i omedelbar anslutning där- till bedriven verksamhet. Lagen äger vi- dare tillämpning på rörelse, som bedri— ves i rakstuga, frisersalong, fotografi- ateljé och badinrättning.
Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses till- komma arbetsgivaren att vaka över ar- betets anordnande;
b) arbete, som till sin natur är så ore— gelbundet, att det inte kan förläggas till bestämda tider;
c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;
d) arbete, som bedrives av staten;
e) husligt arbete; t') sådant arbete i samband med ho- tell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att ar- betstagaren uteslutande syssel-sättes med nämnda arbete eller endast undantags- vis deltager i arbete, på vilket lagen äger tillämpning; samt
8) arbete, varpå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.
Såsom förutsättning för lagens till- lämplighet gäller dessutom, att för ar- betsgivarens räkning i rörelsen använ- des arbetstagare till arbete av annat slag än som avses här ovan under a)—g). Något krav på att ett visst minsta antal arbetare i regel skall användas till ar- bete i rörelsen uppställes inte i denna lag, vilket däremot är fallet med all— männa arbetstidslagen och lantarbets- tidslagcn.
Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgi- varens familj, inte heller företagsledare eller annan befattningshavare i över— ordnad ställning eller farmacevt på apo- tek. Detaljhandelslagen gör således inte undantag för kontorspersonal, som ej är i överordnad ställning (2 5).
Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsområde m.m. (3 5).
Den ordinarie arbetstiden får, ras- ter oräknade, uppgå till högst 48 tim— mar i veckan. Arbetstiden får inte nå- got dygn överstiga 10 timmar. I fråga om dygnsmaximum stadgas det undan- taget, att arbetstiden på arbetsställe, där i regel inte användes flera än en ar- betstagare, under två av veckans dygn får uppgå till 11 timmar. Veckomaxi- mum på 48 timmar får dock inte över- skridas. Beträffande arbetstagare på ett försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl vardag som sön- och helg- dag, gäller i stället för de nyss angivna reglerna, att arbetstiden inte får över- stiga 96 timmar för två veckor i följd och 10 timmar om dygnet (4 5).
Detaljhandelslagens regler om dispens från bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden överensstämmer med lant- arbetstidslagens motsvarande stadgan- den (5 €).
Bestämmelserna om övertid är i all-
männa drag överensstämmande med allmänna arbetstidsl—agcns, men avvikel- seri detaljer förekommer.
Sålunda är de båda lagarnas regler av samma innehåll vad angår tid för nöd- fallsarbete (6 5), allmän övertid (7 5 2 inom.) och extra övertid (7 g 3 mom.); något hinder mot att använda arbetstagare under 18 år till övertidsar— bete föreligger dock inte enligt detalj— handelslagen. Med förberedelse- och av— slutningsarbeten likställes i detaljhan- delslagen betjäning av kunder, som vid stängning av försäljnin—gslokal, rakstu- ga, frisersalong, fotografiateljé eller bad- inrättning befinner sig i lokalen. För dessa slag av arbete får arbetstagare användas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan, dock inte mer än 11/_» timme per dygn. Ordinarie ar— betstid och övertid av detta slag får till- hopa inte något dygn uppgå till mer än 10 timmar. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock medge undantag (7 5 1 mom.).
Detaljhandelslagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning för över- tidsarbete (8 5) och om raster (9 €).
I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 5 4 mom.) samt beträffande anteckningar om över- tid (10 €), tillsyn över lagens efterlev- nad (13 å) och rörande straff (14 5) överensstämmer detaljhandel-slagen i huvudsak med allmänna arbet-stidslagen, och beträffande Konungens untantags— rätt har stadgandena samma innehåll som motsvarande i lantarbetstidslagen (12 5).
Arbetstidslagen för hotell, restau- ranger och kaféer
Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer, i fortsättningen benämnd hotellagen, äger enligt 1 S tillämpning på hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i ome- delbar anslutning därtill utövad verk-
samhet av annat slag, vilken ej bedrives såsom självständigt företag.
Från lagens tillämpningsområde un— dantages följande slags arbete:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses an- komma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;
b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas till bestämda tider;
c) arbete, som bedrives av staten;
d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;
e) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;
f) skeppstjänst. Såsom förutsättning för lagens till- lämplighet gäller, att i rörelsen för ar- betsgivarens räkning användes arbetsta- gare till annat arbete än som uppräk- nas här ovan under a)—f). Någon ford— ran på visst minsta antal arbetstagare gäller inte.
Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgiva- rens familj, och inte heller företagsle- dare, personalchef eller därmed jäm- förlig befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller annat kon- torsbiträde (2 5).
Arbetarskyddsstyrelsen har att av- _ göra frågor om lagens tillämpningsom- råde m.m. (3 5).
Den ordinarie arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, är angiven till högst 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 på morgonen den ena dagen till sam- ma tid följande dag, får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 11 timmar (4 5).
Dispens kan meddelas av arbetar- skyddvsstyrelsen enligt regler av samma
innehåll som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen (5 5).
Vad angår bestämmelserna om över- tid föreligger överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen beträffande tid för nödfallsarbete (6 å).
I analogi med detaljhandelslagen lik- ställer hotellagen betjäning av gäster, som vid upphörande av servering be- finner sig inom det för serveringen av- sedda området, med förberedelse- och avslutningsarbeten. Till sådant arbete får arbetstagare användas på övertid under högst 21 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Under en 24-tim- marsperiod från klockan 6 på morgo- nen den ena dagen till samma tid nästa dag får övertid av detta slag uppgå till högst 11/2 timme (7 % 1 mom.).
Den allmänna övertiden får uppgå till högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 200 timmar under ett kalenderår (7 5 2 mom.).
Extra övertid kan medgivas av ar- betarskyddsstyrelsen upp till 150 tim- mar om året (7 5 3 mom.).
Till arbete på allmän eller extra över- tid får inte användas arbetstagare, som inte fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock bevilja dispens beträffande den, som fyllt 16 men inte 18 år (7 % 4 mom.).
I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 ä 5 mom.) samt angående anteckningar om över- tid (8 å), tillsyn över lagens efterlev- nad (11 5 1 mom.) och straff (12 5) är bestämmelserna i hotellagen i huvud- sak desamma som i allmänna arbets- tidslagen. Beträffande Konungens un- dantagsrätt föreligger överensstämmelse med lantarbetstidslagen och detaljhan- delslagen (10 å).
Sjöarbetstidslagen Sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 (nr 631) äger enligt 1 5 1 mom.
tillämpning beträffande arbete, som en person, anställd på ett svenskt fartyg för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför om- bord i fartyget eller annorstädes (skeppstjänst). I 1 5 2 mom. göres un- dantag för åtskilliga slag av arbete. Så- lunda är lagen i regel inte tillämplig på bl. a. befälhavare, främste styrman och maskinchef.
För sjöarbetstidslagens regler om ar- betstidens begränsning lämnas här en- dast en summarisk redogörelse.
I fråga om den ordinarie arbetsti- den skiljer lagen mellan fartyg, som nyttjas i nordsjöfart eller vidsträcktare fart eller i fart vari ingår resa som under vanliga förhållanden kräver mer än 12 timmars oavbruten gång (fjärr- trafik), samt fartyg i annan fart (när- trafik).
För fjärrtrafilcen gäller i huvudsak följande regler. Den ordinarie arbets- tiden till sjöss är för vaktindelad sjö- man begränsad till antingen högst 8 timmar om dygnet eller högst 24 tim- mar för två dygn i följd. Grovt sett gäl- ler den gränsdragningen, att den kor- tare arbetstiden tillämpas på större far- tyg (med en bruttodräktighet på minst 500 registerton eller, i fråga om maskin- personal, med en maskinvstyrka översti- gande 700 indikerade hästkrafter) och den längre arbetstiden på mindre far- tyg (4 5). För en icke vaktindelad sjö- man, dagman, får den ordinarie arbets— tiden till sjöss inte överstiga 8 timmar om dygnet och 48 timmar i veckan (5 5). Den ordinarie arbetstiden till sjöss för ekonomipersonal utgör på pas- sagerarfartyg högst 10 timmar om dyg- net under loppet av 14 timmar i följd Och på annat fartyg högst 9 timmar per dygn under loppet av 13 timmar i följd (6 5). Under dygn då fartyg ankommer till eller avgår från hamn får den or- dinarie arbetstiden för andra än eko-
nomipersonal uppgå till högst 8 timmar. Från denna regel stadgas vissa undan- tag. Ekonomipersonal har samma ar- betstid som till sjöss (7 5). Under far— tygs uppehåll i hamn skall den ordi- narie arbetstiden utgöra högst 8 timmar om dygnet och 48 timmar i veckan. På sön- och helgdag får en sjöman inte åläggas annat arbete än löpande göro- mål och lättare rengöring under högst en timme (8 5 1 mom.). För ekonomi- personal utgör den ordinarie arbetsti- den i hamn på passagerarfartyg med passagerare ombord högst 10 timmar om dygnet under loppet av 14 timmar i följd och i andra fall högst 8 timmar om dygnet under loppet av 12 timmar i följd. Vissa bestämmelser om arbets- tid på lördagar samt sön- och helgda- gar meddelas därutöver (8 5 2 mom.).
I närtrafik får den ordinarie arbets- tiden uppgå till högst 24 timmar för två dygn i följd och 112 timmar under lop- pet av två veckor i följd (10 5).
För 5. k. säkerhetstjänst kan en sjö- man åläggas arbete utöver ordinarie arbetstid. Några restriktioner i fråga om detta slags arbete finns inte (11 å).
Övertidsarbete får åläggas en sjöman under högst 24 timmar i veckan. Den sammanlagda skeppstjänsten under ett dygn får dock inte överstiga 16 tim- mar. Från dessa begränsningar göres dock flera undantag (13 å). Ersättning för övertidsarbete skall utgå i form av pengar eller fritid (14 5).
Enligt 15 % får genom kollektivavtal träffas överenskommelse om avvikelser från lagens regler. För att en sådan överenskommelse skall vara giltig, måste den godkännas av Konungen eller av den myndighet Konungen förordnat.
Övriga bestämmelser om arbetstidens begränsning
Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), som har ett vidsträcktare
tillämpningsområde än arbetstidslagar- na (lagen är dock ej tillämplig på skeppstjänst), innehåller vissa bestäm- melser om arbetstiden och dess förlägg- ning.
Bcträffande arbetstagare i allmänhet meddelas bestämmelser om raster (17 å) och arbetspauser (18 5).
Vidare föreskrives, att arbetstagare skall åtnjuta ledighet för nattvila, vari skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Avvikel-se från dessa bestäm- melser må ske, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets natur, allmän— hetens behov eller någon annan särskild omständighet. Likaså får nödfallsarbete fortgå mellan klockan 23 och klockan 5 (19 å). Dispens från bestämmelserna om nattvila, alltså från det s.k. nattar- betsförbudet, kan meddelas av arbe- tarskyddsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger eller om det stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt och ohälsa eller överansträng- ning inte kan befaras uppkomma (20 5).
För varje period av sju dagar skall en arbetstagare åtnjuta minst 24 tim- mars sammanhängande ledighet (vec- lcovila). Dispens kan meddelas av ar- betarskyddsstyrelsen (21 å).
I fråga om minderårig, varmed för- stås den som inte fyllt 18 år, meddelas vissa särskilda bestämmelser.
För minderårig gäller en absolut maximering av arbetstiden till 10 tim- mar om dygnet och 54 timmar i veckan. Endast för nödfallsarbete får arbetsti- den utsträckas därutöver. Arbetar- skyddsstyrelsen kan också, för kortare tid, meddela dispens (31 5). En minder- årigs nattvi'la skall i regel uppgå till minst 11 timmar om dygnet, och den skall för den som inte fyllt 16 år om- fatta tiden mellan klockan 19 och kloc- kan 6 och för andra tiden mellan kloc- kan 22 och klockan 5 (33 5).
För kvinnor i hantverksarbete eller
industriellt arbete föreskrives i princip 11 timmars nattvila, vari skall ingå ti— den mellan klockan 22 och klockan 5 (36 5). Dispens kan dock meddelas.
Förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automo- biltrafik m. m. meddelar i 28 % bestäm— melser om arbetstiden för bilförare i yr- kesmässig trafik. Dessa stadganden är förestavade närmast av trafiksäkerhets- hänsyn och gäller utöver de arbetstids— begränsningar, som följer av allmänna arbetstidslagen. Reglerna i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik är tillämpliga på alla förare i sådan trafik, vilket är av betydelse bl. a. därför att allmänna arbetstidslagen inte gäller för arbetsgivare och deras familjemed- lemmar eller för rörelser med mindre än fem arbetare.
En förares arbetstid »— av vad slag den vara må — får under 24 på var- andra följande timmar i regel inte över- skrida 11 timmar. Då tjänstgöringen inte lämpligen kan ordnas på annat sätt kan arbetstiden dock få uppgå till 13 timmar under en 24-timmarsperiod, på villkor att arbetstiden under en tid- rymd av 48 timmar inte överstiger sam- manlagt 22 timmar.
I fråga om dygnsvila föreskrives, att en förare skall åtnjuta minst 9 timmars sammanhängande vila under varje tid- rymd av 24 timmar. Vilotiden kan dock två gånger under varje period av sju dygn få minskas men skall då vara minst 7 timmar.
Olyckshändelse eller annan dylik oförutsebar omständighet får föranleda undantag från de nämnda reglerna.
Dispens kan meddelas av statens bil- trafiknämnd då synnerliga skäl finnes.
Butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608) reglerar den tid, under vilken en butik får hållas öppen för all— mänheten. Med butik menas försälj- ningsställe, där detaljhandel bedrives,
och därmed jämställes rakstuga, friser- salong och fotografiateljé (1 5 1 mom.). En butik får hållas öppen endast under den tid (affärstid) som angives i lagen (1 5 2 mom.). Från lagens tillämpning göres vissa undantag (2 5).
Den vanliga affärstiden på vardagar är tiden mellan klockan 8 och klockan 19. En vardag i veckan får affärstiden dock utsträckas till klockan 201. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december får affärstiden också övriga vardagar utsträckas till klockan 20. Vissa slags butiker, huvudsakligen mjölk- och brödaffärcr, får hålla öppet även mellan klockan 7.30 och klockan 8 (4 5). På sön- och helgdagar får en butik i princip inte hållas öppen för allmänheten. Vissa butiker, närmast mjölkbutiker, brödbutiker, frukt- och konfekta-ffärer samt blomsteraffärer, får dock vara öppna mellan klockan 8 och klockan 10. Undantag göres i viss omfattning också för fotografiateljé samt raks-tuga och frisersalong (5 $).
Kommunerna har möjlighet att besluta om avvikelser från bestämmelserna om den allmänna affärstiden antingen så att affärstiden, utan att förlängas per vecka förlägges på annat sätt än lagen anger, eller också på det viset att affärs- tiden inskränkes. De kommunala be- stämmelserna får dock inte innebära, att en butik inte får hållas öppen en vardag till klockan 20 eller att den får hållas öppen under högmässogudstjänst (6 5).
Enligt vissa regler kan särskilt till- stånd meddelas till annan affärstid än den vanliga (11 å).
Lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och kondi- loriarbele, den s. k. bagerilagen, har tillämpning på alla såväl företagare
1 Enligt lag den 7 juni 1956, som träder i kraft den 1 oktober 1956.
som anställda med sådant arbete. Dess huvudsyfte är att förhindra nattarbete i bageri- och konditoriyrkena, varjämte lagen har en viss konkurrenbegränsande verkan.
I princip innebär lagen förbud mot arbete för tillverkning av bageri- och konditorivaror på sön- och helgdagar samt på vardag mellan klockan 20 och klockan 6 (1 5). Från huvudregeln stad- gas vissa undantag i 2 och 3 55, var- jämte dispensbestämmelser finnes i 4 &.
Hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461), som enligt senast meddelat förordnande gäller till och med den 31 oktober 1959, har i arbetstidshänse- ende karaktär av fritidslag och inne- håller i huvudsak inte några bestäm- melser om arbetstidens längd.
Den ordinarie arbetstiden skall enligt 9 % sluta sena-st klockan 19. Detta gäller
Sammanfattning
dock inte ett hembiträde, som uteslu- tande har till uppgift att sköta barn.
Ett hembiträde skall åtnjuta fridagar åtminstone varannan söndag eller an- nan kyrklig helgdag, en bestämd vardag i veckan efter klockan 14 och den 1 maj efter klockan 13 (10 å).
Med övertidsarbete avses i hembiträ- deslagen arbete efter klockan 19 eller på fridag. Övertidsarbete efter klockan 19 får arbetsgivaren beordra i mån av be- hov. För övertidsarbete på fridlag stad- gas strängare villkor, såsom sjukdom i arbetsgivarens familj e. (1. (12 €). Maxi- mering av övertiden till visst antal tim- mar förekommer endast beträffande hembiträden, som inte fyllt 18 år; i så- dana fall får övertidsarbetet uppgå till högst 7 timmar i veckan (18 5). För rar- bete på övertid skall gottgörelse i form av pengar eller fritid utgå (13 5).
Den föregående redogörelsen har visat, att de olika .arbetstidslagarnas regler stämm-er överens inbördes i åtskilliga fall. För överskådlig-hetens skull har en sammanfattning av 'de viktigaste bestämmelserna gjorts.
Följande förkortningar användes: Atl allmänna arbetstidslagen.
Lal : lantarbetstidslagen. Dhl : detaljhandelslagen. Hol : hotellagen.
1. Huvudreglerna om ordinarie arbetstid
Bul : butikstängningslagen. Askl : arbetarskyddslagen. th : yrkestrafikförordningen. Hbl : hcmbiträdeslagen. Sal : sjöarbetstidslagen.
Reglerna om ordinarie arbetstid per dygn och per vecka illustreras av tablåerna 1 och 2. Tablå II:1. Arbetstiden per dygn eller per 24 timmar (dygnsmaximum). Max. antal Lag timmar Anm" Atl 4 5 ......... 9 (und. för skiftarbete, se nedan) [al 4 ä 9 för djurskötare ' ' """" 10 för övriga i jordbruk och trädgård (obs. att mjölkning och rotfruktsupptagning samt skogsarbete, som utföres på ackord, faller utanför lagen) om 45 ......... f 10 .. , . _ I 11 under hogst 2 dygn pr vecka Vld arbetsstallen med en- dast en arbetstagare Hol 45 ......... 11 Sal ............... 8—1-2 beroende på resans längd, fartygets storlek, sjömanska- tegori, tjänstgöringens art m. m.
Tablå II:2. Arbetstiden per vecka1
Lag Militaria:—al Anm.
Atl 4 5 ......... 48 144 t pr 3 v vid regelbunden skiftindelning Lal 4 5 ......... (48) 1. Under 4 månader (nov.—febr.) gäller 45 t. under 8 månader (mars—okt.) 50 t. Genomsnittet härav är ca 48 | För trädgårdsarbetare anges 48 t/v som ett alternativ till det säsongvarierade systemet. 2. För djurskötare: 96 t pr 2 v 3. För vissa arbetare med s. k. blandat arbete gäller.—47 t/v under nov.—febr. Dhl 4 5 ......... 48 I företag öppna alla dagar kan 96 t pr 2 v gälla Hol 4 5 ......... (48) 144 t pr 3 v Sal ............... (48—) At i hamn är i regel 48 t/v, till sjöss gäller — med vissa undantag — inget särskilt veckomaximum
1 Om begränsningsperiodcn är en annan än en vecka anges det genomsnittliga antalet timmar per vecka inom parentes i andra kolumnen, varefter förhållandet förklaras i an- märkningskolumnen.
2. Dispensmöjligheter beträffande ordinarie arbetstid
Dispens utan avsteg från 48-timmarsprincipen Fördelning-en av arbetstiden per dygn och vecka kan ändras: Atl 5 & 1 1) om arbetstiden är beroende av årstid, väderlek e. d.; dock att genomsnittet för viss angiven tidrymd skall vara 48 t/v.
Lal 2) »när skäl därtill äro»; dock att arbetstiden för år räknat inte Dhl 551 Hol far forlangas.
Allmän dispens Utan bandenhet till 48—timmarsprincipen kan undantag från reglerna om ordi- narie arbetstid per dygn och per vecka medges: Atl 5 5 2 1) vid treskiftsarbete utan söndagsuppehåll. Atl 5 5 3 2) [för arbete, som pågår endast under kortare tid eller medför
synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av syn- nerligen stort allmänt intresse.
Atl 5 & 4 3) i andra fall än ovan nämnts >>till undvikande av allvarligt miss-
förhållande». Lal Dhl 5 5 2 4) vid »särskilda skäl». Hol
Atl 5 5 5 5) då arbetarna finner det önskvärt och arbetstiden ej därigenom Lal
Dhl 5 5 3 kommer att oskäligt utsträckas. Hol
Övertid i nödfall Atl Lal ] Dhl [ Hol
55 Vid natur- eller olyckshändelse e. (1. kan övertid tas ut inom vissa gränser utan dispens, därutöver efter dispens.
I övrigt belyses övertidsreglerna i tablåerna 3—5.
Tablå Il:3. övertid (utan dispens) för förberedelse- och avslutningsarbete
Lag Tim/dag Tim/vecka Anm. Atll Lal[7 & 1 — 7 Dhl 7 5 1 lll/2 7 Avser även betjäning av kunder; ordinarie ar- betstid jämte detta slags övertid mä ej över- stiga 10 t/d Hol 7 5 1 11 7 Avser även betjäning av gäster; begränsningen 2 pr vecka avser 21 t pr 3 v Tablå II:4. Allmän övertid (utan dispens) Lag Tim/vecka Tim/år Anm. Atl l Enl. Atl o. Dhl 48 t pr 4 v; enl. Lal 48 t pr 4 v Lal . el. 50 t pr mån; enl. Hol 36 t pr 3 v. Enligt Dhl 7 5 2 (12) 200 Lal 200 t pr 12 mån. Hol Sal 13 å 24 Ytterligare övertid möjlig för vissa slags ar- heten
Tablå 11:43. Extra Övertid (efter dispens)
Lag Tim/år Atl Dhl 7 5 3 150 Hol Lal 7 & 3 100
Dispens för extra övertid förutsätter »trängande behov».
Övertid enligt Itembiträ'deslagen
övertid efter den ordinarie arbetsti- dens slut (senast kl. 19) må enligt Hbl 12 & uttas vid behov samt på fridvag vid sjukdomsfall m. m.
Regler angående ersättning för övertid
Enligt Dhl 8 %, Sal 14 5 samt Hbl 13 5 skall övertid ersättas i pengar eller fri- tid. Sal 9 & föreskriver även att ordi- narie arbetstid utöver 48—56 t/v skall ersättas med fritid eller på annat sätt.
4. Maximiregler för all arbetstid Enligt Askl 31 & är arbetstiden för minderårig begränsad till 10 t/d och 54 t/v (undantag för nödfallsarbete). th 28 ä 2 mom. föreskriver maximalt 11 t/d (i undantagsfall 13 t/d, om ar- betstiden inom 48 t ej överstiger 22 t).
5. Arbetstidens förläggning Nattvila (dygnsvila) Askl 19 % föreskriver »erforderlig le-
dighet för nattvila», i vilken skall ingå tiden kl. 23—5. Avvikelser medges om arbetets natur (t. ex. vid skiftarbete), allmänhetens behov m. in. så kräver. Avvikelser kan vidare medges av arbe- tarskyddsstyrelsen.
För minderåriga (under 18 år) före- skrives i Askl 33 % minst 11 timmars nattvila; i nattvilan skall ingå tiden kl. 19—6 eller, för ungdomar som fyllt 16 år, kl. 22—5. Undantagsmöjligheter fin- nes.
För kvinnor i hantverks- och indu- striarbete kräver Askl 36 5 11 timmars nattvila, varav tiden kl. 22—5 är om—
gärdad med särskilda garantier. Undan- tag kan medges.
th 28 5 2 mom. föreskriver minst 9 timmars vila per 24-timmarsperi0d; vi- lotiden kan två gånger per 7 dygn mins- kas till 7 timmar. Dispens kan lämnas.
Veckovila
Enligt Askl 21 5 skall arbetstagare ha minst 24 timmars sammanhängande le- dighet per 7 dagar. Undantag kan med- ges. _
Enligt Hbl 10 5 skall hembiträde ha fridag varannan sön- och helgdag samt en vardag per vecka efter kl. 14.
B. Ordinarie arbetstid i Sverige för närvarande
I det föregående har lämnats en över- sikt av bestämmelserna i arbetstidslag— stiftningen rörande arbetstidens längd och förläggning. Detta avsnitt avser att ge en bild av olika arbetstagargrup- pers ordinarie arbetstid per full ar- betsvecka, dvs. utan hänsyn till helg- dagsledigheter o. d.
I praktiken regleras den ordinarie ar- betstiden mestadels i kollektivavtal o. (1. eller genom sedvänja. För de största arbetstagargrupperna ansluter avtalen till lagstiftningens maximibestämmelser, men i viktiga avseenden kompletterar avtalen lagstiftningen, dels i fråga om omfattningen (personkretsen) och dels med avseende på förhållanden som inte regleras i lagstiftningen. Denna redogö— relse belyser således huvudsakligen av— talens innehåll. En uppdelning har gjorts på arbetare och tjänstemän, var— vid avgränsningen i stort sett följer organisationsförhållandena4 på arbets- marknaden.
Några detaljerade uppgifter avseende hela arbetsmarknaden föreligger inte om arbetstidens längd. För denna över-
sikt har i första hand utnyttjats sådant material, som arbetsmarknadens hu- vudorganisationer samt socialstyrelsen insamlat. Förefintliga uppgifter är vis- serligen ofullständiga, men de är till— räckliga för syftet med denna utred- ning. Det har inte ansetts ändamålsen- ligt att registrera varje liten avvikelse från huvudreglerna som återfunnits; vid bedömningen av vad som bör tagas med eller förbigås har oftast den kvan- titativa omfattningen av olika företeel- ser varit vägledande.
Ändamålet med översikten är inte en- dast att kartlägga de förhållanden, som denna utredning syftar till att föränd- ra. Sammanställningen bör också kun- na tjäna som underlag för en bedöm- ning av de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning. I åtskilliga fall har emellertid grova uppskattningar rörande den kvantitativa innebörden av olika företeelser måst göras. De flesta siffror, som anföres ur olika undersök- ningar, är avrundade. Översikten bör bedömas utifrån dessa reservationer. Det bör också uppmärksammas, att ar-
betstidsförhållandena befinner sig i ständig utveckling och förändring.
1. Arbetstidens längd för arbetare
Veckoarbetstiderna varierar i åtskil- liga fall, t. ex. vid skiftarbete från vec— ka till vecka. Den angivna veckoarbets- tiden utgör i förekommande fall den genomsnittliga arbetstiden för två eller flera veckor.
Arbetstidslagstiftningen anger, att ras- ter inte räknas in i arbetstiden. (Enligt arbetarskyddslagen har arbetaren rätt till behövliga arbetspauser under ar- hetstid.) ] avtalen räknas stundom ras- ter in i arbetstiden; i synnerhet gäller detta vid skiftarbete. Ibland förutsätter avtalen att inga raster tas ut, medan så ändock sker i praktiken. I en del fall räknas vissa res- och gångtider in i ar- betstiden, i andra fall är tid för person- lig hygien o. d. inkluderad i arbetsti- den. Dessa förhållanden har inte kart- lagts. Det må endast påpekas här, att ti- den i effektivt arbete i praktiken inte sällan är kortare — säg en eller ett par timmar i veckan — än avtalen an- ger; å andra sidan är arbetaren inte sällan, även oavsett raster, bunden till arbetsplatsen längre än arbetstiden en— ligt avtalen anger.
Jordbruk och skogsbruk
Arbetarpersonalen i jordbruket utgö— res till övervägande delen av medhjäl- pande familjemedlemmar eller tillfälligt anställda. (Av de i socialstyrelsens löne- statistik redovisade manliga egentliga lantarbetarna —— exklusive medhjälpan- de familjemedlemmar — hade 1954 om— kring tre fjärdedelar arbetat mindre än 50 arbetsdagar.) Flertalet av dessa fal- ler varken under lantarbetstidslagen el— ler Lantarbetarförbundets avtal. Deras arbetstid är troligen i stor utsträckning i praktiken oreglerad och mycket ore—
gelbunden samt i många fall längre än 48 t/v i genomsnitt under hela året el- ler undcr den tid då de arbetar i jord- bruket, t. ex. under skördetiden. Under större delen av året medger f. ö. såväl lag som avtal en arbetstid av 50 t/v. För de grupper (inkl. trädgårdsarbeta- re), som omfattas av lantarbetarförbun- dets avtal, är arbetstiden i genomsnitt under året 48 t/v, och för helårsan- ställda är denna arbetstid regel. Man har emellertid för vissa grupper av lantarbetare skäl att räkna upp deras vanliga arbetstid till ett något högre timantal än 48 per vecka på grund av oreglerat ackordsarbete med mjölkning eller genom regelbundet övertidsarbete. Å andra sidan finnes i jordbruket ett avsevärt antal anställda, i huvudsak kvinnor, som har deltidsarbete, t. ex. för mjölkning. Med hänsyn till att ut- över mjölkning även skogsarbete, rot- fruktsarbete m. in., som utföres på ac- kord, ligger utanför arbetstidsreglering, kan den faktiskt vanliga arbetstiden för många i jordbruket anställda överhu- vud inte anges. —— En arbetstidsförkort- ning torde omedelbart komma att på- verka högst 60000 i jordbruket syssel- satta personers arbetstid. Därvid må emellertid påpekas, att en arbetstidsför- kortning enligt lag till någon del kan neutraliseras genom att mjölkning etc. på ackord får ökad omfattning.1
De i skogsbruket sysselsatta har i inte ringa utsträckning en oreglerad och oreglerbar arbetstid. Gällande kollektiv- avtal föreskriver i genomsnitt för året 48 t/v (med variationer på årstiderna i Syd- och Mellansverige). För flertalet ackordsarbetare, nämligen de som in- te har fasta arbetsplatser, förekommer ingen kontroll av arbetstiden. Det torde inte vara ovanligt, att arbetstiden är av- sevärt kortare än avtalen anger, i det att
1 Jfr SOU 19:34:22 5. 250.
arbetaren hellre arbetar hårt under kortare tid än fördelar sina krafter över en längre arbetsdag. Det är där- för, oberoende av lagstiftningens om- fattning, vanskligt att bedöma i vilken utsträckning en arbetstidsförkortning enligt lag får verkningar på skogsarbe- tarnas faktiska arbetstid. Skogsarbetar— nas antal är svårt att ange. 1950 års folkräkning anger drygt 60000, Skogs- och flottningsarbetareförbundet upp- skattar antalet årsarbetare (dvs. anta- let utförda dagsverken omräknade till år) till 140000. Antalet arbetare, som omedelbart skulle beröras av en arbets- tidsförkortning enligt lag, torde dock inte kunna uppskattas till mer än högst 10000. —— Vad som sagts om skogsbru- ket gäller i tillämpliga delar även om fisket.
Gruvbrylning
Av landets ca 13 000 gruvarbetare har flertalet av de arbetare, som går i dag- arbete ovan jord — t. ex. verkstadsper- sonal — en arbetstid av 48 t/v. Dessa utgör ca 5000. Övriga har kortare ar- betstid.
44—45 t/v gäller för vissa ovanjords- arbetare, i första hand två- och tre- skiftsarbetare, sammanlagt 1 000—1 100 man.
42 t/v är arbetstiden för ca 150 skift- arbetare.
40 t/v gäller för underjordsarbetare, ca 6500 man. Då underjordsbrytning vid de lappländska malmfälten alltmer ersätter dagbrytning, kan denna grupp förutsättas öka avsevärt i framtiden.
Den kortare arbetstiden enligt avtal innebär, att ett avsevärt utrymme för övertidsarbete finnes utan att lagens övertid tas i anspråk. För inte så helt få av de gruvarbetare, som uppnått en förkortning av den ordinarie arbets- tiden, har arbetsgivarnas önskemål och de goda förtjänsterna på denna >>övertid
enligt avtal» medfört, att ett extraskift arbetas (t. ex. på lördagen), varigenom den vanliga arbetstiden mer eller mind— re regelmässigt blir 44—48 t/v; detta gäller i första hand om lapplandsgru- vorna (där dessutom åtskillig >>övertid enligt lag» tas ut under rådande kon- junktur).
Industri- och byggnadsverksamhel
Det stora flertalet av de 950000 a 1000 000 industri- och byggnads- arbetarna har 48 t/v. De undantag som förekommer gäller i första hand arbete under jord samt skiftarbete. Där- utöver förekommer kortare arbetstider, som måhända snarast bör hänföras till korttidsarbete eller deltidsarbete. Sä- songmässiga förkortningar förekommer även.
Längre arbetstid än 48 t/v förekom- mer för en del grupper av vaktperso- nal, sammanlagt dock ett ganska litet antal personer. Arbetarskyddsstyrelsen har beviljat vissa dispenser för detta ändamål.
Bland arbetare med kortare arbetstid än 48 t/v skall först vissa större grup- per utskiljas.
Treskiflsarbete med söndagsuppehåll (intermittent treskiftsarbete, diskonti- nuerlig drift)1. — I en del avtal (t. ex. pappers- och textilindustriernas) stad- gas 48 t/v även för treskiftsarbete med söndagsuppehåll. Inom textilindustrin förekommer sådant treskiftsarbete en- dast i mycket ringa omfattning (ca 150 man), medan inom pappers— och mas- saindustrin f. 11. ca 12 500 man regel- bundet går i sådant arbete med 48 t/v. Ett betydande antal arbetare i denna driftsform har emellertid en genom— snittlig veckoarbetstid av 45% tim- 4,
1 Här och i fortsättningen användes ut- trycket treskiftsarbete för arbete som be— drives dygnet om, oaktat sådant arbete i vissa fall bedrives i fyra skift.
(Vanligen arbetar varje skift— lag två veckor med 48 t/v och en vecka med 40 t/v; på tre veckor utföres 17 skift a 8 timmar, och arbetstidsför- kortningen har uppstått genom att det tidigare sista lördagsskiftet i varje skift— cykel — det 18:e skiftet —— slopats.) Denna arbetstid gäller för flertalet tre- skiftsarbetare vid järnbruken och gum- miindustrin samt i mindre utsträckning inom bl. a. den kemiska och kemisk- trkniska industrin samt byggnadsämnes- och livsmedelsindustrierna. Vid ett par större företag i sistnämnda bransch (spisbrödsfabriker) förekommer tre- skiftsarbete med i genomsnitt ännu kor- tare arbetstid, i ena fallet knappt 45 t/v och i andra fallet 42 t/v. Antalet arbetare med 45 % t/v utgör för me- tallindustriarbetareförbundets område ca 5 500 man och kan för övriga områ- den beräknas till 2 000, sammanlagt ca 7 500 man.
Treskiftsarbete utan söndagsuppehåll (kontinuerlig drift). _ Nästan alla ar- betare i denna driftsform har 42 t/v. Detta avser pappers- och massafab- riker, järnbruk ooh metallframställ- ningsverk samt byggnadsämnesindu- strin, den tunga kemiska industrin och vissa glasbruk. Även vid de kommunala kraftverken samt industrins egna kraft- stationer synes 42 t/v vara ofta före- kommande. I allt kan 12 000—13 000 man beräknas tillhöra gruppen tre- skiftsarbetare med 42 t/v. En viss ök- ning sker för närvarande successivt, främst genom att pappers- och massa- fabriker övergår från treskiftsarbete med söndagsuppehåll och 48 t/v till denna driftsform. -— Kraft- och elverks- arbetare i treskift har i avsevärd ut- sträckning 46 t/v.
Arbete under jord. — Även utanför gruvhanteringen, som behandlats ovan, gäller numera 40 t/v vid vissa arbeten under jord, nämligen vid sprängnings— lllill'.
och förstärkningsarbeten som bedrives på tre skift inom byggnadsindustrin och i väg- och vattenbyggnadsfacket (t. ex. skyddsrums- och kra'ftverksanläggning- ar). Även i byggnadsämnesindustrin och stenindustrin är 40 t/v fastslagen som arbetstid för underjordsarbete. Vid un- derjordsarbete som bedrives i tvåskift eller som vanligt dagarbete är den van- ligaste arbetstiden för de nämnda bygg- nads- och anläggningsarbetarna 411/4 t/v. Antalet arbetare i dessa grupper, som under längre tid eller permanent är sysselsatta i underjordsarbete, är svårt att beräkna —— bl. a. därför att de
inte alltid arbetar under jord — men torde ligga i närheten av 3 000. Tvåskiftsarbete, kvälls- och nattar- bete. — Tvåskiftsarbetare har oftast 48 t/v. Emellertid medför nattarbetsförbu- det för kvinnor samt önskan om kor- tare lördagstid vissa svårigheter att or- ganisera tvåskift med full arbetstid. Det- ta har medverkat till att åtskilliga två- skiftsarbetare — mest kvinnor — har en kortare arbetstid, inte sällan i form av fri lördag, under veckor då de gör kvällsskift. I textilindustrin har fler- talet tvåskiftsarbetare sålunda en ge- nomsnittlig arbetstid av 46——47 t/v.1 Särfall av tvåskift med kortare arbets- tid förekommer i olika branscher. Även bageriindustrin har 46 t/v vid tvåskift och i viss utsträckning i arbete som inte är skiftarbete. _ För typografer vid tidningstryckerier gäller vid dag- arbete 48 t/v men vid kvällsarbete 45 t/v och vid nattarbete 42 t/v; distri- butionsarbetare med delad natt- och dagtid har 40 t/v. —— Antalet arbetare berörda av dessa kortare arbetstider kan uppskattas till 30 000. Måleriarbete. — Målarna är de enda
1 Det får dock inte förbises att förkor- tad arbetstid i en del fall kan vara en form av korttidsarbete på grund av bristande sysselsättningsmöjligheter.
som oberoende av arbetets art, av arbets- tidens förläggning och av årstiden träf- fat avtal om en kortare arbetstid än 48 t/v för praktiskt taget hela kåren. (Un- dantag gäller målare i industriföretag, t. ex. billackerare, samt därmed jämför- bara grupper, t. ex. försvarets målare.) I Stockholm, Uppsala, Södertälje och Nynäshamn är arbetstiden 40 t/v (5 da- gar ä 8 timmar), i landsorten i övrigt 42% t/v (5 dagar å 81/2). Antalet personer som omfattas av denna korta- re arbetstid är ca 19000, varav 4000 med 40 t/v.
Säsongmåssigt växlande arbetstider. _ Den enligt lantarbetstidslagen gällan- de kortare arbetstiden på vintern mot- svaras av en förlängning på sommaren, och genomsnittet blir 48 t/v. Inom vis- sa avtalsområden förekommer emeller- tid en av klimatet —— och säsongar- betslösheten —— betingad kortare arbets- tid på vintern, som inte tas igen genom en längre arbetstid på sommaren. Det- ta gäller, fastän i obetydlig omfattning, inom byggnads- och anläggningsverk- samheten. Arbetsgivarna har dock rätt att i mån av möjligheter ta ut 48 t/v, varför man i detta sammanhang kan bortse från denna typ av arbetstidsför- kortning, som närmast är att jämföra med korttidsarbete. Inom skoindustrin förekommer för en mindre grupp en överenskommelse om en förkortning av arbetstiden med 48 timmar, att tas ut på lämpligt sätt, under tiden januari— mars. Kompensation i lön utgår för den lediga tiden, ehuru åtgärden har föror- sakats av bristande arbetstillgång un- der vintern.
Fria lördagar på sommaren har de se- naste åren blivit vanliga, dock mesta- dels utan någon arbetstidsförkortning, eftersom den bortfallna tiden inarbetats vid andra tider. Emellertid tillämpas inom byggnadsindustrin på en del or- ter femdagarsvecka på sommaren utan
inarbetning, dvs. en veckoarbetstid av 42 1/2—45 timmar. Omfattningen av den- na företeelse är okänd, troligen alltjämt förhållandevis liten men i tillväxt. Den genomsnittliga arbetstiden per år på- verkas endast föga av denna företeelse. Specialfall av säsongmässigt längre ar- betstid än normalt förekommer. Så har byggnadsarbetarna vid lotsverket en viss, avtalsmässigt garanterad förläng- ning av sin arbetstid genom regelbun- den övertid under sommarsäsongens ar- beten vid avlägsna byggnadsplatser.
Särskilda fall. — I företag anslutna till arbetsgivarorganisationerna har ar- betstidsförkortningen i huvudsak in- skränkts till de i det föregående nämn— da fallen, då särskilt svåra arbetsförhål- landen påverkat bedömningen. Bland icke organiserade arbetsgivare finnes emellertid en del, som tillämpar korta- re arbetstid för sina anställda. Även i andra fall förekommer kortare arbets- tid, varvid speciella driftsförhållanden i regel varit avgörande. Mestadels är den kortare arbetstiden förenad med fria lördagar.
Inom konfektionsindustrin har ett antal företag ——- med uppskattningsvis sammanlagt 2000 arbetare — på se- nare år gått över till femdagarsvecka med vanligen 45 t/v. Dessa industrier sysselsätter mest kvinnor. Även skoin- dustrin har liknande fall med lördags- ledighet för kvinnor. Några smärre gju- terier med dagarbete tillämpar, främst av tekniska skäl, femdagarsvecka med 42 1/2—45 t/v. Arbetarantalet torde rö- ra sig om högst 500. Inom åtskilliga branscher kan enstaka företag med fri lördag och ca 45 t/v återfinnas, men det totala arbetarantalet i dessa företag torde inte röra sig om mer än något el- ler ett par tusental.
Ett välbekant särfall inom metallin- dustrin är Fords fabriker, som tilläm- par 40 t/v.
Huvudavtalet för de statliga kommu- nikationsverken anger arbetstiden till 48 t/v i såväl dag- som skiftarbete. Även i övrigt är denna arbetstid regel för kollektivanställda i såväl land- som sjö- transport. Det ligger emellertid i sa- kens natur, att avsevärda variationer i arbetstiderna råder inom dessa grup- per.
Längre arbetstid än 48 t/v förekom- mer huvudsakligen för vaktpersonal och anställda i passningstjänst vid fär- jor, broar, vägar, järnvägar etc. För sådan personal finns arbetstider av i genomsnitt 56—58 t/v fastställda, och passningstider på upp till 24 timmar per dygn förekommer. I stor utsträckning vistas arbetstagarna i dessa fall i sina hem.
Droskförare (faller i allmänhet utan- för arbetstidslagen) utanför de tre störs- ta städerna har enligt sina avtal 50 och på en del håll 52 timmars veckoarbets- tid. (Motiveringen för denna långa ar- betstid är att väntetid ingår i arbets- tiden.)
Kortare arbetstid än 48 t/v tillämpas för vissa grupper av löneplansanställda statstjänare vid järnvägen (inkl, biltra- fikrörelsen) och posten. Arbetstiderna kan emellertid för dessa grupper i stor utsträckning anges endast inom vida gränser.
I järnvägen har de största grupperna efter 1956 års överenskommelse i ar- betstidsfrågan en s. k. normalarbets- tid motsvarande åtta timmar per vardag, dvs. 48 timmar per full vecka. Vid natt- tjänstgöring blir normalarbetstiden kor— tare därigenom att varje arbetad tim- me i allmänhet räknas som 70 minuter. Att normaltiden inte alltid kan hållas är klart, men för att undvika alltför stort överskridande upptas på arbetstids- schemat regelmässigt ett mindre antal timmar än normaltiden. De mellanlig-
gande timmarna utgör >>bufferttid>> som disponeras av arbetsledningen, men då normaltiden överskrides betalas över— tidsersättning. I stort sett bör normal- tiden här kunna anges som ordinarie arbetstid.
Vid posten motsvarar brevbärarperso- nalens normaltid för de största grup- perna 45—48 t/v. Av övriga vid post— kontoren tjänstgörande har ett mindre antal 47—48 t/v, medan huvuddelen har normaltider motsvarande 42—45 t/v (dessa senare torde vanligen hän- föras till tjänstemannagruppen); för järnvägspostens personal gäller 44% t/v.
Vid nattjänst under mer än 25 t/mån. minskas normaltiderna för postperso— nal med 2,3—7 t/v. Därutöver finns regler som begränsar arbetstiderna vid vissa ansträngande nattjänstgöringar i postkupé på tåg. Av postens arbetarper- sonal (flertalet löneplansanställda) har sålunda endast små grupper kortare ar- betstid än 47—48 t/v.
De kommunala spårvägs- och buss- företagen tillämpar för sin Skiftgående trafikpersonal arbetstider på 44—46 t/v, för personal i ständig nattjänst åt- skilligt kortare (i Stockholm 32 % t/v). Bestämmelserna kan beräknas om- fatta totalt ca 10 000 personer.
Telefonistpersonal i skiftgång har in- om televerket 42 t/v och inom droskrö- relsen 44 t/v. Även andra telefonister har i allmänhet kortare arbetstid än 48 t/v. Ett mindre antal stationsbiträ- den vid televerket har 45 t/v.
Antalet personer inom samfärdseln, som omfattas av de här aktuella korta- re arbetstiderna, synes totalt röra sig omkring 30000 personer, motsvarande 17—18 procent av den i transportväsen- det sysselsatta arbetarpersonalen, som uppskattningsvis omfattar 170000 per-
1 Jfr bilaga *l:4 beträffande posten, tele— verket, järnvägen, Stockholms spårvägar.
soner. Den genomsnittliga avvikelsen från 48 t/v bland dem som beröres av de kortare arbetstiderna är mycket svår att beräkna, men gissningsvis rör det sig inte om mer än 3—4 t/v.
Handel m. m.
Här medtages inom handeln butiks- personal samt lager— och utkörarperso- nal. Flertalet av dessa handelsanställda har 48 t/v. I en av socialstyrelsen ut- förd undersökning avseende september 1954 hänfördes drygt två tredjedelar av alla till denna arbetstid. Även inom hotell- och restaurangnäringen är den- na arbetstid regel. — Den totala ar- betarpersonalen i dessa branscher upp- skattas grovt till 130 000 personer, var- av på detalj- och partihandel 100000; därvid avses heltidsarbetande.
Längre arbetstid än 48 t/v (49 t/v eller mer) redovisas i den nämnda un- dersökningen för ca 1,5 procent av de handelsanställda. Det torde här röra sig huvudsakligen om anställda, av vilka regelbundet tas ut övertid för för- beredelse- och avslutningsarbeten eller vilka betjänar så små enheter, att de inte kan beredas raster enligt gängse regler.
Kortare arbetstid än 48 t/v redovisas för ett betydande antal. Ca 5 procent av de handelsanställda hänfördes till olika smågrupper med mindre än 43 t/v, medan omkring en fjärdedel av alla (närmare 23 000 redovisade) angavs ha en arbetstid av mellan 43 och 48 t/v.
Dessa uppgifter bör tolkas med för- siktighet. Någon utpräglad tendens till arbetstidsförkortning för heltidsanställ- da torde inte föreligga inom handeln. Däremot har handeln ett. stort an- tal anställda, i huvudsak kvinnor, som går på deltid med mycket varierande timantal. Var gränsen mellan heltid och deltid skall sättas kan diskuteras, men
med deltidsanställd torde man mesta- dels avse en person, som själv valt en kortare arbetstid med däremot svaran- de lägre lön framför den i branschen gängse arbetstiden respektive lönen för heltidsanställda, och som därmed så att säga själv finansierar sin ökade fritid. Den åsyftade redovisningen innehåller inga uppgifter om lönerna för de olika arbetstidsgrupperna, men det kan miss- tänkas, att den stora frekvensen av han- delsanställda med kortare arbetstid än 48 t/v döljer en form av deltidsarbete. —- Å andra sidan förekommer avtalsbe- stämmelser om kortare arbetstider för smärre avgränsade grupper samt — in- om mejeribranschen —— för anställda, som utför sön- och helgdagsarbete och får kompensation i form av en förkor- tad arbetstid.
Offentlig verksamhet1
Flertalet av arbetarna inom offentliga verksamhetsgrenar har redovisats i det föregående, företrädesvis under sam- färdsel. Vid skiftarbete o. (1. inom stats- eller kommunalägda företag och insti- tutioner, vilka har direkta motsvarighe- ter på den privata arbetsmarknaden, är arbetstiderna i allmänhet desamma som vid motsvarigheten.
Av andra offentliga verksamheter återstår att nämna främst sjukhusen, vilkas arbetarpersonal i allmänhet har i genomsnitt 48 t/v. — Därutöver kan påpekas, att längre arbetstid än 48 t/v — liksom inom de tidigare behandlade områdena — förekommer för vakt- och tillsynspersonal. Vidare har brandper- sonal regelmäSSigt att stå till förfogan- de under avsevärt längre tid än 48 t/v (72—101 t/v). — Å andra sidan är att till kategorin med kortare arbetstid än 48 t/v hänföra vaktmästarpersonal vid offentliga institutioner, som i en del fall har 42 t/v.
1 Jfr bilaga 1:4—5.
2. Arbetstideus längd för tjänstemän Tjänstemännens ordinarie arbetstid varierar starkt från den ena verksam- heten till den andra, ofta även inom samma näringsgren. Flertalet kollektiv- avtal innehåller inga bestämmelser om arbetstiden. I avtal med enskilda före- tag eller koncerner förekommer ibland exakta tidsangivelser, ibland hänvisning till praxis. Den ordinarie arbetstiden kan inte sällan mera regelbundet för- längas genom övertid — t. ex. vid må- nadsskiften. Skiftande regler tillämpas därvid rörande ersättning i tid eller pengar — i många fall är tjänstemän- nen skyldiga att utföra vissa arbets- uppgifter utan särskild ersättning. Man torde dock våga anta, att flertalet tjäns- temän antingen inte har någon nämn- värd förlängning av sin ordinarie ar- betstid genom övertid eller också har ersättning för denna tid på samma sätt som arbetare. Mycket övertidsarbete utan ersättning torde förekomma i hu- vudsak bland tjänstemän i förtroende- ställningar; dessas arbetsförhållanden faller utom ramen för denna framställ- ning. Övertidsarbetet inom grupper med olika ordinarie arbetstid belyses genom vår enkät bland arbetstagare (se bilaga III).
Den inom civildepartementet verk- samma sommartidsutredningen, som av- lämnade sitt betänkande 1955 (ej tryckt), redovisade vissa uppgifter om tjänstemännens arbetstider, byggda på uppgifter från arbetsgivareföreningen (avseende 1952), industritjänstemanna- förbundet (avseende 1953), kommunför- bunden och vissa andra källor. Vid sam- ma tid framlade socialstyrelsen en ovan delvis redovisad undersökning rörande arbetstidens längd för industritjänste- män och handelsanställda. Det följande bygger främst på dessa källor. Därvid förutsättes, att de för olika områden redovisade undersökningarna kan få be-
traktas som representativa för hela tjänstemannakåren.
Arbetsledare och andra tjänstemän, vilkas arbete är direkt knutet till ar- betarna, h-ar i princip samma arbets- tid som vederbörande arbetargrupp, dvs. mestadels 48 t/v. (Spridningen in- om denna grupp uppvisar en viss över- ensstämmelse med arbetstiden för olika arbetargrupper.) Av ca 30000 arbetsle- dare inom industrin kan därför över 80 procent hänföras till 48-timmars- gruppen, medan de övriga tämligen jämnt fördelar sig på grupper med om- kring 45, 42 resp. under 42 t/v. Emel- lertid är det vanligt, att arbetsledarna har dagligt förberedelse- och avslut- ningsarbete, som förlänger deras arbe- te med låt säga 3 t/v.
Handelns kontorspersonal är i viss utsträckning direkt knuten till verksam- heten i butikerna, och inom denna grupp finner man därför jämförelsevis många med lång arbetstid. Bland 20 500 kontorstjänstemän i handeln hade så- lunda enligt socialstyrelsens undersök- ning nära en femtedel 48 t/v, medan övriga var spridda över hela skalan nedåt, dock med tyngdpunkten vid och under 42 t/v. Partihandeln visar genom- gående kortare arbetstid än detaljhan- deln, kvinnor kortare arbetstid än män. Generellt synes kunna sägas, att parti- handelns kontorstjänstemän normalt har 42 t/v eller lägre medan detaljhan- delns har längre arbetstid och i bety- dande utsträckning samma arbetstid som flertalet övriga handelsanställda, dvs. 48 t/v.
För industritjänstemännen visar upp- gifterna — med undantag för arbetsle- darna — endast smärre grupper med 43 t/v och däröver, stora grupper med 42 t/v och majoriteten under 42 t/v. Medianarbetstiden för samtliga ligger vid eller något under 41 t/v, för kon- torspersonal i Stockholm dock lägre,
nämligen vid 40 t/v. De angivna tider- na avser vintertiden. Då förkortad ar- betstid på sommaren —— utan inarbet- ning på vintern — förekommer vid en del företag, skulle ett årsgenomsnitt bli något lägre.
Försäkringstjänstemännen har enligt kollektivavtal 42 t/v, dock med förkort- ning till 37 t/v under juni—augusti och med 26 timmar — vanligen uttaget i form av några fria lördagar — under den övriga delen av året. Årsgenom- snittet blir 40 % t/v. Banker och sjuk— kassor har 40 t/v.
I allmän tjänst har kommunernas tjänstemän normalarbetstider på 40— 42 t/v; i åtskilliga kommuner — t. ex. Stockholm — är dock sommararbetsti- den 34 t/v, varför årsgenomsnittet blir 38% t/v. De statliga verkens arbets- tid är 42 t/v under större delen av året och 33 t/v för sommaren, i årsgenom- snitt 39 % t/v. För militär och civil- militär personal i stabs-, förvaltnings- och expeditionstjänst gäller enligt in— struktion normalt 42 t/v, men för övrig militärpersonal finns ingen motsvaran- de reglering.
Stora grupper i offentlig tjänst har längre arbetstid än flertalet tjänstemän. Sålunda har vårdpersonal vid sjukhus och fångvårdsanstalter i genomsnitt 48 t/v; detsamma gäller tullmännen (med undantag av generaltullstyrelsen). För dessa grupper gäller inte heller kortare sommartid.
3. Arbetstidens förläggning Dagarbete och skiftarbete
Det stora flertalet arbetare går i van- ligt dagarbete och har ständigt samma arbetstid, vilken överensstämmer med företagets driftstid.
Likväl är det ett betydande antal per- soner, som går i skiftarbete — där ar- betslag e. d. avlöser varandra med re-
gelbundet växlande arbetstid från vec- ka till vecka eller med annan period— indelning.
För industrins, gruvornas och bygg- nadsverksamhetens del är det, ehuru ingen aktuell statistik föreligger, troli- gen inte orealistiskt att anta, att anta- let skiftarbetare totalt ligger i närheten av 100 000. Antalet tjänstemän som be- röres av skiftarbetet är litet, i huvud- sak arbetsledare och vissa driftsingen- jörer.
Av skiftarbetarna är endast en mind- re del, säg 10 procent, kvinnor. Skift- arbetarna kan antas fördela sig på olika skifttyper så, att samtliga kvinnor och mer än hälften av männen —— säg_60 procent _ går på två skift (med sön- dagsuppehåll). I treskiftsarbete skulle då gå omkring 36 000 man varav unge- fär 20 000 med och 15 000 utan söndags— uppehåll.
Skiftarbete med mer eller mindre re- gelbundet växlande arbetstider förekom- mer vidare i stor omfattning inom sam- färdseln och åtskilliga andra verksam- heter. Omfattningen av dessa företeel- ser skall något diskuteras här nedan.
I vår enkät bland arbetstagare (bilaga IlI) uppgav 10 procent av de tillfrågade, att de hade skiftarbete av ett eller annat slag.
Nattarbete och annan obekväm arbetstid
De flesta arbetstagares vanliga arbets- tid ligger inom tidsramen kl. 7—18, en ram som man kunde kalla vanlig dagtid. All arbetstid utanför denna tid kan dock inte hänföras till nattarbetstid. Med natt- arbete menar man inte alltid samma sak, men arbetstidsutredningen räkna— de arbete under tiden kl. 23—5 till natt- arbete. Dessutom bör måhända >>obe- kvämheten» av kvälls- och morgontid in- te anses omfatta kl. 18—19 och 6—7. Därmed skulle, såsom skett i de stat—
liga författningarna om särskild ersätt- ning för arbete på obekväm arbetstid, tiden kl. 19—6 anses obekväm. Nattarbete och arbete på obekväm ar- betstid i övrigt berör i huvudsak föl- jande verksamheter: skiftarbetet i industrin; vård- och vakttjänst (sjukhus och 50- cialvårdsinrättningar, fångvård, polis och brandväsende, tull, port- och in- dustrivakttjänst) ; transportväsendet (järnväg, sjöfart, post, teletrafik, biltrafik, bensindistri- bution, flyg); el- och gasdistributionen; nyhetsförmedlingen (journalister, typo- grafer och distributionspersonal vid tidningar, radion); hotell- och restaurangväsendet; nöjeslivet, föreningsverksamheten, folk- bildningsarbetet etc; städningsarbete ; handeln (kvällsöppethållning, kiosker); tillfälliga behov, t. ex. reparationer, brådskande leveranser för kunders behov, inventeringar och bokslut. Hur många arbetstagare som har att utföra arbete på obekväm arbetstid har inte beräknats. Om man bortser från enstaka tillfällen och timmar kan man —- med ledning av statistik över yrkes- fördelningen -— våga anta, att det rör sig om mellan 400 000 och en halv mil- jon personer. Detta antal är troligen i stigande med hänsyn till den ökade fri- tidsaktiviteten, som berör ett flertal serviceområden, och skulle ytterligare påverkas om det skulle bli vanligt att iålla butikerna öppna om kvällarna. De som är i arbete under natten (kl. 23—5) är naturligt nog mycket färre. Arbetstidsutredningen har återgett vis- sa beräkningar, som på senare år ut- förts i olika sammanhang och som ger en. viss uppfattning om nattarbetets förekomst och omfattning. Antalet ar- betstagare, som överhuvud mera regel-
bundet har nattarbete, är visserligen av- sevärt. Det gäller t. ex. samtliga tre- skiftsarbetare och stora grupper vård- och vaktpersonal, mycken personal i transportväsendet samt mindre grupper i flera andra verksamhetsgrenar (tid- ningar, hotell etc.). Ser man emellertid till den under natten utförda arbets- mängden mätt i timmar, blir företeel- sen av betydligt mindre format. Om det möjliga antalet nattarbetstimmar sättes till 36 per vecka (kl. 23—5 under sex nätter) kan man påstå, att endast ett litet antal arbetstagare kommer upp till i genomsnitt hälften av detta timantal och att flertalet av nattarbete berörda arbetstagare i genomsnitt under varje period av några veckor utför endast ett litet antal arbetstimmar på natten. En- dast mycket få personer har ständigt nattarbete av stor omfattning. Ställer man frågan, hur många personer som en viss natt befinner sig i arbete i vårt land, får man räkna med att antalet stannar vid några få tiotal tusen.
Det anförda är inte avsett som någon värdering av det obehag, som är för- enat med kvälls- och nattarbete, utan endast som ett försök till mätning av detta arbetes kvantitativa betydelse ur folkhushållets synpunkt. Sammanfatt- ningsvis kan sägas, att kvällsarbetet är omfattande och troligen i tilltagande, medan nattarbetet ur den anförda syn- punkten i huvudsak är av betydelse en- dast i den treskiftgående industrin och i transportväsendet. Av tillgängliga upp- gifter att döma har nattarbetet i indu- strin inte tilltagit på senare år (sedan 1930-talet) men inte heller. nämnvärt minskat i fråga om antalet sysselsatta; däremot har produktionsvolymen på natten _ med hänsyn till den ökade mekaniseringsgraden i kontinuerliga processer — troligen ökat mer än som motsvarar den genomsnittliga produk- tionsökningen.
Förekomsten av söndagsarbete har 'inte beräknats men berör i huvudsak samma grupper som arbete på annan obekväm arbetstid. Treskiftsarbete med söndagsuppehåll utgör dock en betydan- de del av allt treskiftsarbete. Å andra sidan är arbetsvolymen på en del serviceområden större på söndagarna än under annan obekväm tid.
Arbetstidens förläggning på vecko— dagarna
Bland icke skiftarbetare med 48-tim- marsvecka i industrin är den vanligaste förläggningen av arbetstiden fem dagar med 8 % t och kort lördag med 5 % t. Av de övriga har inte så få en ytter- ligare förkortad lördag —— till 4 % el- ler 4 1/t t — med en motsvarande för- längning övriga dagar (8,7 resp. 8,75 t). En liten grupp (huvudsakligen inom konfektionsindustrin) har lördagen för- kortad till 3 t och arbetar övriga dagar 9 t (= dygnsmaximum). En inte helt obetydlig grupp har två fria eftermid- dagar och arbetar 6 t onsdag och lör- dag och 9 t övriga dagar. Också den— na arbetstid hänför sig till de kvinno- dominerade konfektions- och textilin- dustrierna. Alla dagar lika (8 t) har ett antal manliga arbetare som inte går i skift, av vilka flertalet dock hör hemma i industrier där flertalet arbetare går i skift.
Av skiftarbetarna har majoriteten 8 t per skift; detta gäller nästan samtliga treskiftsarbetare och flertalet tvåskifts— arbetare. Av tvåskiftsarbetarna med 48 t/v har emellertid ett relativt betydande antal 8 1/2 t per skift måndag—fredag samt 5 1/2 t på lördagen.
Utöver de nämnda typerna av arbets- veckor finns åtskilliga andra, som till- lämpas för små grupper bland 48-tim- marsarbetarna och naturligtvis främst bland grupper med kortare arbetstid.
Särskilt viktiga är därvid i detta sam-
manhang de arbetstider, som syftar till att möjliggöra fria lördagar.
Utanför industrin förekommer med säkerhet så många variationer i arbets- veckans utseende, att någon systemati- sering knappast låter sig göra. I jord- bruket påverkas arbetstiderna av vä- der- och dagsljusförhållanden, av dju- rens krav på skötsel, av såddens och skördens särskilda krav. Likväl är den korta lördagen regel även här. Skogs- bruket påverkas likaledes av yttre för- hållanden, och trots alla framgångar på säsongutjämningens område gäller det i skogen liksom på byggnadsplatserna, att ett uppgjort arbetstidsschema inte alltid kan följas. Livsmedelsindustri och andra industrier, som är beroende av ' färska råvaror, tvingas också till så- songvariationer i arbetstiden. Tidvis får i sådana fall skiftgång tillgripas då övertid inte förslår. övertid är annars den vanliga metoden att klara toppar i produktionskurvan — medan man allt mindre tillgriper korttidsarbete då våg- dalarna inträder.
Hänsynen till allmänhetens behov av service är avgörande för arbetstiderna för stora grupper anställda i samfärd- seln, vilkas arbetstid kan variera från dag till dag och från vecka nu vecka. Trafikvolymens förändringar under dygnet, veckan och årstiderna blir avgö- rande för de anställdas arbetstidsför- läggning. För många i denna närings- gren blir arbetsdagen sönderdelad i t. ex. morgon- och kvällspass, och den kortare lördagen för andra arbetstagare har för många samfärdselns anställda ingen motsvarighet.
I detaljhandeln bestämmes arbetsti- dens förläggning helt naturligt i första hand av öppethållningstiderna. Då bu- tikstiden i allmänhet är längre än de anställdas arbetstid, måste skillnaden utjämnas på något sätt. Detta sker till stor del genom raster, till någon del
genom deltidsanställda (flertalet av des- sa tjänstgör samtidigt med de heltids- anställda vid toppar i kundfrekvensen). Dessutom förekommer emellertid i inte så liten utsträckning lediga dagar, för- middagar eller eftermiddagar för de handelsanställda. På senare år har ut- vecklingen gått mot en något tidigare lördagsstängning i detaljhandeln. Den- na utveckling kan komma att påskyn- das av en ökad öppethållning andra dagar i veckan; hittills har arbetstids- ökningen en kväll i veckan i många fall till en del kompenserats av en av- kortning av lördagen.
Inom samtliga näringsgrenar är det för såväl arbetare som tjänstemän regel, att personal som inte direkt betjänar allmänheten har arbetstiden förlagd som industriarbetarnas majoritet: jämn arbetstidsfördelning måndag—fredag och kort lördag.
chdagarsvecka
Femdagarsvecka året om är en ovan— lig företeelse. Såsom framgått av det föregående möjliggör allmänna arbets- tidslagens dygnsmaximum på 9 tim- mar inte femdagarsvecka utan en för- kortning av arbetstiden per vecka till 45 timmar. Vidare bör påpekas, att ar- betsgivareföreningen inte godkänner att medlemmarna sluter avtal om kortare arbetstid än 48 t/v i andra fall än så- dana SOm nämnts i det föregående —— underjordsarbete, treskiftsgång -— eller i särskilda undantagsfall.
Av de intervjuade i vår enkät bland arbetstagare (se bilaga III) uppgav 4 procent, att de under 1955 haft 36%52 fria lördagar. Fördelningen på yrken bland dessa visar, att det utöver de hu- vudgrupper som nämnes i det följande förekommer fall av femdagarsvecka in- om ett avsevärt antal yrken.
Vid treskiftsarbete utan söndagsuppe- håll skiftar de hellediga dagarna både
till förläggning och antal. Vid treskifts- arbete med söndagsuppehåll i industri— er, där 18:e skiftet i skiftcykeln bort- tagits (45 % t/v), blir var tredje lör- dag ledig. Bland tvåskiftsarbetare har en del varannan lördag ledig, om man vill använda detta uttryckssätt för de in- te så få fall då man >>gör rundgång» natten till lördag (i stället för efter- middagsskift på lördagen inlägges ett nattskift från fredag kväll); detta sys— tem omfattar även en del kvinnor, se- dan Kungl. Maj:t från fall till fall be- viljat dispens från nattarbetsförbudet. I en del fall är dock varannan lördag ledig utan »rundgång», varvid arbetsti- den i genomsnitt per vecka blir något förkortad.
Gruvarbetare i underjordsbrytning liksom andra underjordsarbetare har i princip fria lördagar utom i vissa skift- arbetssystem.
Målarna har fria lördagar, liksom en del gjuteriarbetare. (Typografer vid så- dana morgontidningar, som inte kom- mer ut på söndagar, arbetar i stället på söndagen.) Att skogsarbetare med lång väg till arbetet inte går ut på lördagar, torde inte vara ovanligt. Vid byggena förekommer en del avtalsreglerad lör— dagsledighet och en del därutöver efter lokala överenskommelser.
Vid ett antal utanför arbetsgivarorga- nisationerna stående företag i olika branscher (Ford, konfektionsindustrier m. fl.) tillämpas fria lördagar i samband med kortare arbetstid än 48 t/v.
I jordbruket förekommer i någon ut- sträckning att djurskötare arbetar elva dagar per tvåveckorsperiod.
I samfärdseln lär en stående femda- garsvecka även bland personal med för- kortad arbetstid vara ovanlig. (Att åkan- de järnvägspersonal i princip har var sjätte dag fri jävar inte detta påståen- de.) Även i handeln, där gällande dygns- maximum på 10 timmar i och för sig
skulle möjliggöra fem dagars arbets- vecka, är en helledig vardag i veckan sällsynt, om man bortser från olika for- mer av deltidsarbete. Lediga timmar fördelas vanligen på flera dagar.
I vad mån man vid småföretag, som står utanför arbetstidslagstiftningen, tillämpar fria lördagar, är okänt. Fre- kvensen torde dock inte vara stor.
För grupper med kortare arbetstid än 48 t/v, vilkas arbetstid inte regleras i lag — dvs. främst tjänstemän — skulle man måhända vänta sig att permanent femdagarsvecka vore vanlig; veckoar- betstiden kunde i de flesta fall utan allt- för långa arbetsdagar fullgöras på fem dagar, och tekniska skäl lägger i många fall troligen inga oöverstigliga hinder för en sådan anordning. Icke desto mindre synes femdagarsvecka på kon- tor vara nästan lika ovanlig som på andra arbetsplatser.
Fall förekommer, där man »arbetar in» en normal eller endast obetydligt förkortad veckoarbetstid på fem dagar genom att anteckna övertid för de tim- mar som överstiger dygnsmaximum.
Fria lördagar på sommaren introdu- cerades i stor skala 1955, främst inom verkstadsindustrin. Anordningen inne— bar i flertalet fall ingen arbetstidsför- kortning, eftersom sommarlördagarnas arbetstid inarbetades vid annan tid. Här- för erfordrades emellertid dispens från 48-timmarsregeln, och arbetarskydds- styrelsen meddelade efter ansökan så- dan dispens. (Även arbetsgivareför- eningen har upprätthållit förbud mot fria sommarlördagar bland sina med- lemmar men beviljat vissa dispenser.) Därvid uppställde arbetarskyddsstyrel- sen emellertid villkoret, att dygns- maximum (9 timmar) inte skulle överskridas. Generell dispens meddela- des för till verkstadsföreningen anslut- na företag, och därutöver lämnades dis- pens till en del företag som enskilt an-
sökte därom. I samtliga fall blev frågan föremål för lokala förhandlingar.
Enligt en av metallindustriarbetare— förbundet publicerad uppgift hade 88 000 metallarbetare fria sommarlör- dagar 1955. I andra branscher av den privata industrin tillämpades systemet för' uppskattningsvis 30000 man. Inbe- räknat tjänstemän i dessa branscher tor— de minst 165 000 personer ha haft lör- dagsfritt. Det vanligaste torde ha varit, att fem sommarlördagar arbetades in genom en förlängning av den dagliga arbetstiden med ca 15 minuter under en del av året i övrigt. I åtskilliga fall har man arbetat in 6—9 lördagar. Den dagliga arbetstidsförlängningen under inarbetningstiden har i en del fall upp- gått till en halv timme; i andra fall har inarbetningen skett genom att man för— kortat någon rast eller ersatt en rast med >>smörgås vid maskinen».
Av de svarande i vår enkät uppgav sig 11 procent ha haft 5—10 fria lör- dagar under 1955 och ytterligare 5 pro— cent 3—4 fria lördagar.
Under sommaren 1956 har företeel- sen ytterligare utvidgad omfattning; dis- penserna har blivit fler. Bl. a. har bygg- nadsindustrin introducerat systemet. Arbetarskyddsstyrelsen håller dock fast vid villkoret, att den dagliga arbetstiden under inarbetningstiden inte får över- stiga 9 timmar och har dessutom detta år uppställt villkoret att veckoarbetsti- den inte överstiger 50 timmar.
På de statliga kollektivavtalsområden, där huvudavtalet angående allmänna be- stämmelser för kommunikationsverken gäller, kan inarbetning av arbetstid för att få fria sommarlördagar ske. Det gäl- ler verkstäder o. (1. fasta arbetsplatser. Denna inarbetning har i varierande ut- sträckning pågått sedan åtskilliga år och kan för närvarande beräknas omfatta ca 20 000 arbetare. Även linje- och an- läggningsarbetare kan arbeta in lörda-
gar på sommaren men endast under lö- pande vecka eller så att en ledig lör- dag inarbetas per tvåveckorsperiod. Där fria sommarlördagar förekommer avser anordningen i allmänhet hela fö- retaget. Inarbetning tillämpas i flerta- let fall även för tjänstemännen, men fall förekommer då endast arbetarpersona- len arbetar in den bortfallna lördags-
tiden. Sommartidsutredningen återger uppgifter som erhållits från indu- stritjänstemannaförbundet om före- komsten av lediga lördagar inom indu- strin i Stockholm. Av 70 redovisade fö- retag med lediga lördagar förekom in- arbetning i 47. I 10 företag inarbetades ledigheten delvis, och i 13 var ett visst antal lördagar lediga utan motpresta- tion. Det vanligaste var 8—9 lediga lör- dagar; i tre företag var lördagarna ar- betsfria hela året. Fria sommarlördagar i typiska kontorsföretag förekommer i någon utsträckning. Försäkringstjänste- männen har t. ex. sådana avtalsregler om sin arbetstid, att fria lördagar på sommaren kan beredas och därutöver vissa fria lördagar (summa 26 timmar) under den övriga delen av året. Som- martidsutredningens undersökningar gav emellertid vid handen, att förkor- tad arbetstid på sommaren för tjänste- män i allmänhet inte innebar helt fria lördagar. I statsförvaltningen har gäl- lande bestämmelser hittills hindrat fria sommarlördagar, men en ny ordning därvidlag prövas i några verk under 1956. Detsamma gäller kommunal verk- samhet.
Det förefaller inte uteslutet att fria sommarlördagar i organiserade former under 1956 kan beröra omkring 300 000 arbetstagare.
4. Helgledighat
I detta sammanhang skall antalet le- dighetsdagar på grund av helger berö-
ras, bl. a. med tanke på en jämförelse mellan Sverige och utlandet, som skall följa i nästa kapitel.
Något lagligt hinder att arbeta eller sysselsätta arbetstagare på helgdagar föreligger inte. De allmänna helgdagar- na är emellertid för flertalet arbetsta- gare genom avtal eller sedvänja frida- gar på samma sätt som söndagar. Dess- utom har helgdagsaftnar i viss utsträck- ning kommit att bli arbetsfria för åt- skilliga arbetstagare.
Om man undantar de helgdagar, som alltid infaller på en söndag, firas hos oss elva helgdagar. Av dessa inföll 1956 en på en söndag, men 1958 och 1959 infaller ingen av dem på en söndag.
Vid sidan om helgdagarna är vissa helgdagsaftnar i större eller mindre ut— sträckning arbetsfria eller förkortade liksom lördagar.
En genomgång av gällande riksavtal för LO-förbunden ger vid handen, att inom industrin jul-, påsk- och midsom- marafton så gott som undantagslöst är lediga dagar; undantagen hänför sig huvudsakligen till livsmedelsindustrin. Även pingstafton och nyårsafton är fri- dagar för mycket stora grupper. Det kvantitativt viktigaste undantaget utgör verkstadsindustrin, som inte har någon avtalsbestämmelse om lediga helgdags- aftnar; som regel torde emellertid före- tagen inte arbeta på jul-, påsk- och mid- sommaraftnarna och på nyårs- och pingstaftnarna arbeta som på lördagar. Övriga helgdagsaftnars arbetstid är en- dast undantagsvis reglerad i avtalen, men det torde inte vara helt ovanligt att man lokalt kommer överens om att sluta något tidigare än vanligt även så- dana dagar, varvid förkortningen emel— lertid ibland inarbetas. I några fall kom- penseras livsmedelsindustrins arbetare för arbetade helgdagsaftnar med förkor- tad dag även trettondagsafton och nå- gon annan dag före helgdag.
Man kan troligen räkna med att de extra ledighetsdagarna i samband med helgerna i genomsnitt för hela industrin omfattar i det närmaste fem dagar, var- av minst två lördagar. Sammanlagt re- presenterar sålunda helgledigheterna upp till 16 dagar om året, i undantags- fall mer. Med hänsyn till att vissa av dem kan infalla på söndagar bör man inte räkna med genomsnittligt mer än 15 helgledighetsdagar. Av dessa infaller minst fyra på lördagar (men t. ex. 1956 inte heller fler). Då ibland mer än en helgledighetsdag infalleri samma vecka. utgör antalet arbetsveckor, som förkor- tas genom dessa helgledigheter, 11—12, dvs. nära en fjärdedel av årets arbets- veckor.
Inom samfärdseln är arbetstiden i många fall snarare förlängd än förkor- tad vid helgerna, men inte så få av t. ex. verkstads- och magasinspersonal kan beredas helgledighet. I handeln är arbetstiden i allmänhet på de stora helg- dagsaftnarna någon timme kortare än på lördagar; denna förkortning motsva- ras dock inte sällan av längre arbets- tid inför helgerna, om också i form av övertid. I enstaka fall förekommer att handelsanställda i någon mån kompen- seras för helgmödorna genom hellediga dagar efter helgerna.
Sammanfattning och vissa beräkningar
Det föregående har visat, att 48 t/v är den för arbetare ojämförligt vanli- gaste ordinarie arbetstiden i vårt land. Denna arbetstid gäller för jordbrukets och skogsbrukets arbetare så gott som undantagslöst, för minst 90 procent av arbetarna i industrin och byggnads- verksamheten, för huvudparten av transportväsendets, handelns och den offentliga verksamhetens arbetarperso- nal.
Undantagen från 48-timma-rsregeln är
att finna i första hand bland arbetare i sådana arbeten, vilka betraktas som sär- skilt ansträngande .och för vilka ar- betsgivarorganisationerna vari-t bered- da att medverka till en kortare arbets- tid. Detta gäller
a) arbete under jord i gruvdrift och an- läggningsverksamhet, högst 10 000 man med 40—41 t/v;
b) treskiftsarbete med söndagsuppehåll inom industrin, omkring 7500 man med vanligen 45% t/v;
c) treskiftsarbete utan söndagsuppe- håll, omkring 13 000 arbet-are med i de flesta fall 42 t/v. Vidare förekommer kortare ordinarie arbetstider för större arbetargrupper bland d) målare, av vilka 4 000 har 40 t/v och
ca 15000 har 42 t/v; i detta fall är ursprunget ett av arbets-brist i första hand under vintern betingat kort- tidsarbete;
e) typografer, där ca 3000 arbetare med obekväm arbetstid har i genom- snitt omkring 42—43 t/v;
f) transportpersonal, där stora grup- per, enligt grova uppskattningar 30 000 personer, med obekväm ar- betstidsförläggning har i genomsnitt 44—45 t/v;
g) skiftarbetare i textilindustrin och andra branscher, där ett avsevärt an- tal, mest kvinnor, har en med 1—2 t/v förkortad arbetstid;
h) handelsanställda, där likaledes bety- dan-de grupper av i första hand kvinnlig personal har en något kor- tare arbetstid än flertalet. Därutöver återfinnes i olika närings- grenar en del särfall, totalt sett av ringa kvantitativ bety-delse, med kortare ar- betstid än 48 t/v.
Även om föreliggande uppgifter är mycket ofullständiga och en del i det fö- regående nämnda siffror är grova ap- proximationer synes man med stort lugn
—.._;.,..__v. .
väga påstå, att nämnvärt kortare ordi- narie arbetstid än 48 t/v förekommer för mindre än 10 procent av alla landets arbetare. Undersökningar som gjorts på senare år inom Socialstyrelsen, Lands- organisationen och Arbetsgivareföre- ningen ger inte grund för någon annan uppfattning. Vid vår enkät bland arbets- tagare (se bilaga III) angav 79 procent av alla män och 47 procent av kvin- norna, att deras ordinarie veckoarbets- tid var 47 eller fler timmar. Därvid har ingen uppdelning gjorts på arbetare och tjänstemän.
Ville man med hänsyn till avvikelser- na från 48-timmarsveckan bland de nämnda grupperna räkna fram ett ge- nomsnittstal för den ordinarie veckoar- betstiden bland svenska arbetare, skulle detta tal komma att ligga snarare över är. under 47 % t/v.
Bland tjänstemännen är ordinarie ar- betstider på mer än 42 t/v inte vanliga, om man undantar vissa grupper. Arbets- ledare, vårdpers-onal, handelsanställda —. sammanlagt åtminstone 50000 per- soner som brukat hänföras till tjänste- män —— har 48 t/v eller nära detta tal. Å andra sidan har mån-ga tjänste- män kortare arbetstid än 42 t/v. Ett genomsnitt för tjänst-emännens arbetstid torde därför inte komma att ligga långt- ifrån 42 t/v, men något säkert under- lag för en sådan beräkning finns inte. — Ville man ind-ela arbetstagarna efter arbetstid skulle man förmodligen finna att antalet >>48-timmars—arbetstagare» inte stort skilde sig ifrån antalet av dem som nu brukar betecknas som arbetare, i det att de nämnda tjänstemannagrup- perna med längre arbetstid till stor del uppväger antalet arbetare med nämnvärt kortare arbetstid än 48 t/v.
Den ojämförligt vanligaste förlägg- ningen av arbetstiden är fem långa da- gar och en kortare lördag. Femdagars- vecka hela året om förekommer -—— för-
utom för målare och en del gruvarbeta- re —- endast i få fall, men ett antal fria lördagar på sommaren har de senaste åren blivit en allt vanligare företeelse, varvid den bortfall-na tiden i de flesta fall arbetas 'in vid andra tider. Skiftar- bete omfattar uppskattningsvis något så- dant som 100000 arbetare. Arbete på obekväm arbetstid, dvs. på kvällar, nät- ter och sön- och helgdagar, berör e-tt mycket stort antal arbetstagare — kan- ske i'n—emot en halv miljon — men un- der varje enskild natt är i vårt land en- dast ett relativt ringa antal personer —— några få tiotusental — i arbete. Helgle- dighetvern-a kan beräknas omfatta i ge- nomsnitt 15 dagar per år.
Om man skall beräkna det totala bort- fallet av ordinarie arbets-tid genom en allmän arbetstidsförkortning kan man inte nöja sig med att utgå från en vecka på 48 t; man måste räkna på arbetstids- utbudet under ett helt år. Därmed kom- mer dels semestern, dels helgledigheter- na in i'bi-lden.
Från utgångspunkten 52 reduceras an- talet arbetsveckor med minst tre genom den lagstadgad—e semestern. Avsevärd-a grupper av arbetare — i synnerhet stats- tjänare — har emellertid längre semes- ter än tre veckor. Hur lång semester ar- betarna har i genomsnitt har veterligen inte beräknats, men det torde inte va- ra orealistiskt att anta, att det totala utbudet av »arbetar-arbetsveckor» ge- nom semester minskas med 3374 per ar- betare, motsvarande 160 arbetstimmar. (Av alla arbetstagare som deltog i vår enkät uppgav sig 18 procent ha längre semester än 20 vardagar. Någon upp- delning av dessa på arbetare och tjäns— temän har inte gjorts.)
Trots rådande skillnader mellan olika grupper synes det vidare vara realistiskt att som ett genomsnitt för samtliga ar- betare räkna med det i det föregående antagna antalet helgledighetsdagar av
15, varav minst 4 lördagar. Detta mot- svarar nära 21%.» arbetsveckor eller minst 112 t/år. Det totala utbudet av ordinarie ar- betstimmar i genomsnitt per år och ar- bet-are skulle sålunda — från en upp- ställd hypotes av 48X52=2 496 _— re— duceras med hänsyn till 1) partiella arbetstids—förkortningar motsvarande % timme per vecka el- ler 24 timmar per år; 2) semestrar motsvarande 160 timmar per år; 3) helgledigheter motsvarande 112 tim- mar per år — eller totalt 296 timmar per år.
Det genomsnittliga utbudet av ordina- rie arbetstimmar per arbetare skulle alltså beräknas till (2 496—296 =) 2 200. Detta motsvarar 45,8 fulla 48-tim- marsveckor eller 52 veckor å 42,3 tim- mar. I genomsnitt per vecka under året skulle sålunda en svensk arbetare ha en arbetstid av drygt 42 timmar. Vid be- räkning av det totala faktiska utbud-et av arbetstid får denna siffra justeras med hänsyn till frånvaro och övertid.
Vill man på liknande sätt beräkna ut- budet av arbetstid per tjänsteman, får helt naturligt motsvarande reduktion av årsarbetstiden göras.
C. Arbetstidslagstiftningens efektivitet
Antalet av lagstiftningen direkt berörda personer
Såsom framgått av det föregående ute- sluter arbetsti-dslagstiftningen stora grupper av den förvärvsarbetande be- folkningen från sin tillämpning. Vidden av olika slags undantag kan belysas med hjälp av uppgifter ur 1950 års folk- räkning och 1951 års för-etagsräkning,
Hela den förvärvsarbetande befolk— ningen uppgick 1950 enligt folkräkning- en till 3 120 000 personer. Av dessa ut- gjorde 121000 5. k. medhjälpande fa- miljemedlemmar (varav 98000 i jord— bruk med binäringar). Dessa faller utanför lagstiftningen. Detsamma gäller av de egentliga yrkesutövarna i första hand företagarna, 605 000 personer (varav 350000 i jordbruket). Vidare faller större delen av dem, som vid folk- räkningarna hänföres till tjänstemän, utanför arbetstiwdslag-stiftningen; det viktigaste undantaget från denna regel utgör detaljhandelns personal i under- ordnad ställning, som beröres av detalj- handelslagen. Om folkräkningen's detalj- handelstjänstemän till stör-re delen från-
räknas totalanta'let tjänstemän (av 141 000 detaljhandelstjänstemän bort- räknas här godtyckligt 1041 000) kommer man som ett grovt mått fram till, att 734 000 personer i egenskap av tjänste- män e. d. faller utanför arbetstidslag- stiftningen, På grund av sin yrkesställ— ning skulle sålunda sammanlagt ca 1 460 000 personer eller omkring 47 pro- cent av den förvärvsarbetande befolk- ningen falla utanför lagstiftningen.
Av de återstående (folkräkningens 1 559 000 arbetare jämte [nyss und-antag- na 101 000 detaljhandelstjänstemän, summa alltså 1 660 000 personer) är emellertid åtskilliga undantagna från ar- betstidslagstiftningens bestämmelser av andra skäl. Det generella undantaget för arbete som bedrives av staten medför att inom samfärdselns och försvarets områden uppskattningsvis 100000 av folkräkningens arbetare är undantagna. De undantag, som gäller för sjukvård, socialvård, skolor o. d., kan beräknas beröra 50 000 arbetare. Undantagen för skogsarbete och fiske ställer ca 69000 arbetare utanför lagstiftningen. Under
husligt arbete, som på grund av arbets— tidslagstiftningens begränsning till rö-'
relser o. (1. inte faller under arbetstids- lagstiftningen, redovisas i folkräkning— en 92 000 arbetare. Flertalet fastighets- arbetare — säg 7000 — faller utanför lagen. _ Ett viktigt undantag från ar- betstidslagstiftningens tillämpningsom- råde gäller företag, som inte i regel an- vänder minst fem arbetare; småföreta- gen i industrin, hantverket, samfärdseln och byggnadsverksamheten ligger där— för utanför arbetstidslagstiftningen. Till— gänglig statistik över företag av olika storlek ger inga säkra uppgifter rörande antalet arbetare, som enligt arbetstids- lagstiftningcns definition av småföreta- gen faller utanför arbetstidslagstiftning- cn; med ledning av 1951 års företags- räkning kan antalet emellertid grovt uppskattas till 150 000.
Andra undantag, som berör t. ex. hemindustriellt arbete, oregelbundet ar- bete (t.ex. i konserviwnwdustr-in), torvbe- redning, trafikpersonal vid enskilda järnvägar, djurskötsel utanför jordbru- ket, organisationers och stiftelsers verk- samhet etc., kan gissningsvis antas be- röra ytterligare 20 000 i folkräkningen redovisade arbetare. — Lantarbetstids- lagen är begränsad till jordbruks- och trädgårdsföretag, i vilka i regel används minst en arbetare. Denna begränsning torde, med hänsyn till den ökade an- vändningen av tillfällig arbetskraft i jordbruket, kunna antas reducera de un- der jordbruket redovisade arbetarna (ca 99 000) med ungefär hälften eller 50 000, som sålunda inte skulle åtnjuta arbetstidslagstiftningens skydd. — De i detta stycke angivna siffrorna för un- dantagna grupper utgör sammanlagt 538 000, motsvarande nära en tredjedel av hela gruppen arbetare enligt den här använda innebörden av ordet.
De anförda siffrorna måste betraktas som mycket grova mått på omfattningen
av undantagen från arbetstidslagstift- ningen; för syftet med denna framställ— ning torde de dock kunna anses an- vändbara. Med denna reservation kan man våga beräkna, att i grovt avrundat tal 1 100000 personer formellt omfatta- des av lagstiftningen omkring 1950. Det- ta utgör drygt en tredjedel av den totala förvärvsarbetande befolkningen, mind- re än hälften av alla arbetstagare (arbe- tare och tjänstemän) och omkring två tredjedelar -av de grupper, som brukar hänföras till arbetare. Lagstiftningens normgivande betydelse för andra än dem, som formellt beröres av lagstift- ningen, behandlas längre fram.
Arbetstiden per dygn: åttatimmars- principen
Först behandlas här den ordinarie dagliga arbetstiden.
Allmänna arbetstidslagen tillkom för att förverkliga principen om åtta tim- mars arbetsdag, och samma princip har varit vägledande för de övriga arbets— tidslagarna. Åttatimmarspr—incipen finns emellertid direkt fastslagen endast i all- männa arbetstidslagen och för vissa grupper sjöfolk i sjöarbetstidsla'gen. I allmänna arbetstidslagen göres emeller- tid omedelbart ett allmänt avsteg från principen, i det en daglig ordinarie ar- betstid av 9 timmar med-ges inom ra- men av 48 timmars arbetsvecka. I öv- riga arbetstidslagar anges dygnsmaxi— mum ti'll 10—11 timmar.
Viktiga undantag från dygnsmaxime- ringen finns. Ett allmänt undantag gäl- ler för arbete som bedrives med regel- bunden skilftind-elning, varvid 'inge'n dygnsmaximering gäller. Denna regel har tillkommit med hänsyn till skiftby- tena. Efter dispens kan dygnsmaximum i en del fall utsträckas eller upphävas. Dispenser förekommer t. ex. på områ- det för reparations- och transportarbete,
för mera tillfälligt (t. ex. säsongbetonah arbete och för arbete som medför myc- ket liten ansträngning (t. ex. vakt- tjänst). Dessutom beviljas dispens i en del fall, då vederbörande arbetsmark- nadsparter är överens om en temporär arbetstidsförlängni'ng.
Det stadgande i lantarbetstidslagen, enligt vilket mjölkning, rotfruktsarbete samt skogsarbete och torvberedning un— dantages fråln lagens tillämpning i den mån arbetet utföres på ackord, medför att denna lags dygnsmaximeringsregel i viss mån sättes ur kraft.
För att åstadkomma arbetsfria lörda— gar året om vid 48 timmars arbetsvecka måste man utsträcka den dagliga arbets- tiden till 9 timmar 36 minuter. Ansök- ningar om dispens för en sådan anord- ning har i regel avslagits, då arbetar- skyddsstyrelsen int-e ansett att den or- dinarie arbetstiden borde överstiga 9 t/d.
Det kan sålunda konstateras, att ar- betstidslagstiftningen godtar en ordina- rie arbetstid per dag på 9 timmar, att lagstiftningen för stora områden med- ger avsevärt längre daglig arbetstid utan dispens och att den i övrigt lämnar ett inte ringa utrymme för dispenser från gällande dygsmaximum. Vidare är det så, att dygnsmaximum överhuvud inte gäller för kvantitativt ingalunda oviktiga områden —— och att dygnsmaximering av den ordinarie ar- betstiden naturligtvis inte gäller där ar- betstidslagstiftni-ngen enligt det ovan- stående överhuvud .inte är tillämplig.
Utöver den dagliga ordinarie arbets- tiden kan övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten samt allmän och extra övertid tas ut utan hänsyn till dygnsmaximum. övertiden för förbere- delse— och avslutningsarbeten, som är maximerad till 7 t/v, kan i de flesta verksamheter fördelas hur som helst på veckodagarna. För detaljhandelslagens
och hotellagens tillämpningsområden gäller emellertid, att ordinarie arbetstid jämte detta slags övertid inte får över- stiga 10 respektive 12% timmar på ett dygn. Övertivden för förberedelse- och avslutningsarbeten innebär ibland en viss regelbundet återkommande mindre förlängning av vissa dagars ordinarie arbetstid, ibland en avsevärd förläng— ning av en veckodags arbetstid, eller söndagsarbete, t. ex. för veckoöversyn av maskiner. Allmän övertid kan likale- des förläggas enligt gottfinnande inom ramen av en begränsning till 200 t/år och — för de största av lagstiftningen omfattade områdena 48 timmar per 4 veckor.
Öv—ertidsbestämmelserna innebär, att arbetstidslagstiftningen medger en inte oväsentlig förlängning av den dagliga arbetstiden och att denna förlängning inte behöver vara enda-st tillfällig. Det bör dock märkas, att Övertid i allmän- het inte får uttagas på sådant sätt, att det innebär en stadigvarande förläng- ning av tiden för det vanliga arbetet.
Övertid för nödfallsarbeten (eldsvå- da, ras, haveri o. d.), som kan tas ut vid sidan om övrig ordinarie arbetstid och övertid, har på grund av sin natur behandlats varken här eller i det följan- de, ehuru det förekommer fall, då nöd— fallsparagrafen åberopas utan att par— terna är ense om det berättigade häri.1
Oberoende av vad .arbetstidsluagarna medger i fråga om ordinarie arbetstid och övertid sätter arbetarskyddslagen en gräns vid 10 t/d uför minderårigas (under 18 år) arbete. Vissa undantags- möjli'gheter finnes dock även i detta fall.
För minderåriga och kvinnor medför arbetarskyddslagens bestämmelser om nattvila en viss begränsning av den dagliga arbetstiden. Enligt huvudregler-
1 Jfr SOU 1954:22 s. 309.
na skall nattvillan vara minst 11 timmar. Dispensmöjligheter finns emellertid.
För handeln sätter butikstängnings- lagen — i huvudsakligen konkurrens— begränsande syfte —— vissa gränser för den dagliga arbetstiden. Medgivna loka- la undantag från la'gens huvudregler börjar dock utnyttjas .alltmer. Dessutom begränsar denna lag inte tiden för ar- bete i handeln då butikerna är stängda —— t. ex. för skyltning, inventering o. (1. För begränsningen av den dagliga ar- betstiden spelar därför detaljhandelsla- gen avgjort den viktigaste rollen.
Oberoende av andra lagar stadgar yr- kestrafikförordn-ixngen -— i trafiksäker- hetens intresse —— att arbetstiden under ett dygn för en förare i yrkesmässig bil- trafik inte får överstiga 11 timmar, i vissa fall dock 13 timmar.
Arbetstiden per vecka
Vägledande för den ordinarie vecko- arbetstiden är 48-timmarsprincipen. Un— dantag som medger en genomsnittligt längre arbetstid gäller för vissa sjö- män och vissa lantarbetare. Inom 48- timmarsprincipens ram kan veckoar— betstiden variera på olika sätt, i det att arbetstiden i olika fall räknas per två, tre eller fyra veckor eller, såsom i prin- cip beträffande jordbruket, per helt år. För jordbruket gäller emellertid en så- dan fast säsonguppde'lning, att 48-tim- marsgenomsnittet för helt år inte kan upprätthållas på annat sätt än genom att veckogenomsnittet under en bety- dande del av året ligger vid 50 t/v.
Utöver de sålunda generellt medgivna eller påbjudna undantagen från 48-tim- marsprincipens strikta tillämpning medger lagstiftning—en olika dispensmöj- ligheter. En friare fördelning av vecko— arbetstiden på längre perioder medges t. ex. för vissa slag av reparations- och transportarbeten, samt då vederbörande
parter är överens om saken. Dispens för förlängning av den genomsnittliga vec— koarbetstiden medges i en del fall av mera tillfälligt (t. ex. säsongbetovn—af) arbete och för särskilt lindrigt arbete (t. ex. vakttjänst) samt stundom då be- rörd-a parter är överens om en kortare tids arbetstidsförlängn—ing ( t. ex. därför att tillåten övertid tagits ut). Dispenser för vakttjänst o. d. har på senare tid begärts i allt mindre utsträckning; på samma sätt har en tidigare dispensg'iv- ning för förlängd veckoarbetstid vid kontinuerligt skiftarbete praktiskt taget helt upphört.
En särskild typ av förlängning av veckoarbetstid-en har tillkommit de se- naste åren med hänsyn till önskemålen att få fria lördagar på sommaren ge— nom -inarbetninguav motsvarande tid un- der andra delar av året. Den behövliga förlängningen av veckoarbetstiden har —— som tidigare nämnts — dispensvä- gen medgivits för betydande grupp-er, dock inom ramen för oförändrat dygns- maximum av 9 timmar.
Veckoarbetstiden kan liksom dagar- betstiden förlängas genom övertid. Övertid för förberedelse- och avslut-, nin'gsarbeten är maximerad till 7 t/v. Om sådan övertid regelbundet 'tas ut, t. ex. för veckoöversyn av maskiner, kan därigenom utan hinder av lagen en me- ra regelbundet återkommande veckoar- betstid av upp till 55 timmar uppkom- ma. Den allmänna övertiden är, som ovan påpekats, begränsad dels per år (200 timmar), dels per tre eller fy- ra veckor. Liknande begränsningar är regel vid dispens för extra övertid (högst 150 t/ år; enligt lantarbetstidsla- gen 100 t/ år), som vanligen inte medges fullt ut.
Övertidsbestämmelserna ger sålunda utrymme för vissa regelbundet återkom- mande förlängningar av veckoarbetsti- den. Teoretiskt medger lagstiftningen
utan dispenser en genomsnittlig vecko- arbetstid inklusive övertid av ca (48+7 +4=)59 timmar och än mer, därest dispens medges. I praktiken förekom- mer givetvis inte annat än möjligen i en- staka undantagsfall en så lång arbetstid.
Arbetarskyddslagens bestämmelser kan inte sägas direkt begränsa veckoar- betstiden för vuxna, men för minder- åriga sätter denna lag en gräns vid 54 t/v. En garanti för ett minsta mått 'av fritid åstadkommes av arbetarskyddsla- gens generella stadgande, att en arbets- tagare för varje sjudagarsperiod skall ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet.
Arbetstidens fördelning på antalet veckodagar
Arbetstidslnagstiwftningen fastställer inte, att arbetstiden skall fördelas på något visst antal dagar per vecka. Inom ramen för dyugns- och veckomaxima kan en fördelning av arbetstiden på antalet veckodagar ske med en viss frihet. I de fall, där ett dygnsmaximum av 9 tim- mar gäller, kan tydligen en 48-timmars- vecka inte rymmas på fem dygn utan dispens, något som hittills i regel inte medgivits för längre tid; för stora nä- ringsgrenar är dock dygnsmaximum högre än 9 timmar. Däremot kan vecko- arbetstid-en, även då dygnsmaximum av 9 timmar gäller, inrymmas på 5% eller sex dagar. I stor utsträckning är det möjligt att inom ramen för en arbetstid av 96 timmar på två veckor fördela ar— betet över 11 dagar även med ett snävt dygnsmaximum, men en sådan anord— ning förutsätter avsteg från 48-timmars- principens strikta tillämpning.
Något hinder mot att veckoarbetstiden fördelas på 7 dagar föreligger inte i an- nan må-n än genom det ovannämnda stadgan-diet i arbetarskyvddslagen om veckovi'la. Detta stadgande hindrar emellertid inte, att arbetstiden med en
viss förskjutning på två av veckans da- gar kan fördelas på samtliga 7 vecko- dagar.
Komplettering av arbetstidslag- stiftningen genom avtal o. d.
Såsom framgått av det föregående ger arbetstidslagstiftnilngen utrymme för mycket väsentliga avsteg från princi- perna om åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. I synnerhet sker detta genom att stora arbetargrupper är undantagna från lagstiftningens tillämp- ning.
La'gstiftningens formella »eftergivern— het» bety—der emellertid inte, att stora arbetargru—pper har en oreglerad arbets- tid eller att möjligheterna till avsteg från principerna bakom lagstiftningen utnyttjas fullt. I verkligheten har lag- stiftningens regler genom kollektivavtal eller motsvarande överenskommelser samt — för statens anställda —— genom tjänstgöringsföreskrifter utsträckts till att omfatta det alldeles övervägande an- talet arbetstagare. Inom Landsorganisa- tionens verksamhetsområde redovisas för 1954 avtal gäll-ande för 1167 000 medlemmar, motsvarande ca 86 procent av organisationens medlems-antal. Vis- serligen finns bland de »av avtalen om- fattad-e grupperna sådana, för vilka inga arbetstidsregler uppställts i avtalen, men detta torde i huvudsak bero anting- en på att området inte lämpar sig för arbetstidsreglering (t. ex. flertalet fas- tighetsarbetare) eller att denna regle- ring sker i särskild ordning (t. ex. för statstjänare). Å andra sidan omfattar de av LO-organisationverna slutna avta- len omkring 100 000 arbetare som inte tillhör LO (de flesta oorganiserade). För statstjänarn-a finns detaljerade arbets- tidsbestämm-elser i gällande tjänstgö- ringsföreskrifter, vilkas bestämmelser numera är föremål för förhandling-ar d-å revisionskrav uppkommer.
Med hänsyn till det sagda bör följande understrykas. På grund av den sven- ska arbetsmarknadens höga organisa- tionsprocent och avtalsreglerntas genom- slagskraft även utanför deras egentliga tillämpningsområde har man skäl att förmoda, att endast mycket få arbetare har en arbetstid, som inte är reglerad i huvudsaklig överensstämmelse med ar- betstidslagstiftningens principer.
Det är sant, att avtalsöverenskommel— ser e. (1. om längre arbetstid än i genom- snitt 48 t/v förekommer. Detta gäller emellertid numera relativt små grupper och avser personal, t. ex. vissa vakter, för vilka arbetstidslagstiftningen med hänsyn till deras arbetsuppgifter ger möjlighet till längre arbetstid efter dis- pens.
Betydligt vanligare är att avtal och tiänstgörilngsföreskrifter hindrar arbets— givaren att tillfullo utnyttja arbetstids- la-gstiftninge—ns maximiregler. I en del avtal etc. är veckoarbetstiden kortare än 48 timmar och dygnsmaximum snävare än arbetstidslagstiftningen medger (t. ex. 81/6 timmar måndag—fredag och 5% timmar på lördagar). I en del av- tal —— särskilt lokala — är övertidsutta— get försett med spärrar som hindrar el- ler förs-vårar maximalt övertidsutt—ag en- ligt la'g.1 De faktiskt rådande förhållan- dena sk-all redovisas i det följande. Här må dock anmärkas, att avtal om kortare ordinarie veckoarbetstid än 48 timmar hittills inte torde ha inneburit principi- ellt förbud mot utnyttjande av »över- tid enligt lag», vilken börjar efter full- görande av 48 timmars arbetsvecka; re- dan innan sådan övertid enligt lag bör- jar tas ut har sålunda varierande timan- tal >>övertid enligt avtal» tagits ut. I praktiken förekommer i en del fall vis— sa begränsningar även av över—tid enligt avtal —— men i andra fall sker ingen så- dan begränsning. Det finns enstaka exempel på att avtal om kortare ordi-
narie arbetstid inte omedelbart innebu— rit någon mera väsentlig förkortning av den faktiska arbetstid-en: den övertids- betalda arbetstiden har förlängts då den ordinarie arbetstiden förkortats.
Övertidens betydelse för den faktiska arbetstiden
Uttaget av övertid ligger enligt arbets- tidslagstiftningen i princip under ar- betsgivarens bestämmanderätt. Genom avtalen sker faktiska begränsningar i denna rät-t för en del arbetsområden. Den faktiska betydelsen av övertid—en för den genomsnittliga veckoarbetstiden skall här belysas, i första hand med uppgifter som arbetstidsutredningen pu- bl—icerat.2
Hur stort uttaget av övertid för förbe- red'else- och avslutningsarbeten är vet man inte mycket om. Arbetstidsutred- ningen påpekiar härom, att bestämmel- serna medger uttagande av ca 340 tiår i sådan övertid men att uttaget 'i prakti- ken uppgår endast till en bråkdel av vad som högst är medgivet. De flesta arbe- tare torde ha ingen eller endast obetyd- lig övertid av detta slag. Andra har så mycket mer. Inom vissa Skiftgående in- dustrier, t. ex. cellulosaivnd-ustrin, tas de medgivna sju veckotimmarna i stor ut- sträckning ut av driftsperson-alen för rengöring och översyn under söndags— dygnet. Denna personal kan därigenom inte endast få 52—55 timmars arbets— vecka utan därtill sju dagars arbets- vecka. Detta slag av söndagsarbete för- delas dock i regel på olika skiftlag, så att förlängningen av arbetsveckan inte blir permanent. — Inom handeln kan enlig-t detaljhandelslagen övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten tas ut för betjäning av kunder som vid
1 Jfr SOU 1954:22 s. 59. 2 SOU 1954:23 s. 143.
stängningsdags befinner sig i försälj- ningslokalen. I praktiken uttages inte —- i varje fall inom det avtalsbelagda om- rådet — sådan övertid i nämnvärd ut- sträckning, eftersom tid för betjäning av kvarvarande kunder in'beräknas i den avtalsbestämda ordinarie arbetstiden. Man kan dock inte bortse från att lag- bestämmelsen möjliggör en faktisk för- längning av den vanliga arbetstiden åt- skilligt utöver 48 t/v och att möjligheten inte är alldeles outnyttjad. På många håll uttages övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten för daglig eller veckovis genomförd rengöring av ar- betsplatser, maskiner o. (1. Det behövs inte många minuter av sådan arbets-tid per dag för att den faktiska arbetstiden mera normalt skall förlängas med en eller annan timme i veckan.
Det totala journa'lförda övertidsutta- gets fördelning på enskilda arbetare framgår av en av arbetstidsutredningen utförd undersökning från 1947 avseen- de. industri, partihandel och kommuna- la verk. Undersökningen visade, att den genomsnittliga övertiden för alla indu- strins arbetare var 42,4 timmar under året, för de kommunal-a verkens arbeta- re 52 och för partihan'delns arbetare 58,6 timmar. Detta motsvarar en allmän arbetstidsförlängndng genom övertid på omkring 1 t/v — eller, om det förutsät- tes att den ordinarie arbetstiden genom- gående var 48 t/v, en normalarbetsvec- ka på omkring 49 t/v. (Det kan anmär- kas, att övertidsuttaget i industrin un- der en följd av år totalt sett legat vid ungefär samma nivå.) Medel-talet döljer emellertid stora variationer. Männens övertid låg betydligt över kvinnornas. De större företagen redovisade mer över- tid än de mindre. En del industrigre- nar låg avsevärt högre än andra. Års- gcnomsnittet per arbetare i textil- och beklädnadsindustriernva var t. ex. 26 timmar, i gruv- och metallindustrin 41,5,
i livsmedelsindustrin 51,8 och i pap- persindustrin och den grafiska indu- strin 66,8 timmar.1
För de enskilda arbetarna fanns slo- ra övertidsvariationer inom alla under- sökta branscher. Inom industrin hade i avrundade tal 23 % av männen och 50 % av kvinnorna ingen övertid alls —— alltså en effektiv 48-timmarsvecka. 39 % av samtliga hade 1—50 övertidstimmar, alltså i genomsnitt över 48 och upp till 49 timmars arbetsvecka. 15 % hade 51 —100 timmars övertid, motsvarande un- gefär 49—50 timmars genomsnittlig ar- betsvecka. 9 % hade 101—150 timmars övertid, dvs. 50—51 timmars arbetsvec- ka. 10 % hade mer än 151 timmars över- tid om året, alltså en längre genomsnitt- lig veckoarbetstid än 51 timmar. _ Om m_an betecknar över 200 övertidsti'mmar som »hög övertid» -— motsvarande över 52 timmars arbetsvecka —— hade totalt 3,3 % av industrins arbetare sådan hög övertid. Men av arbetarna i slakterier och charkuterier hade 10,4 % av arbe- tarna hög övertid, vid bryggerier och maltfabriker 8,3 %, vid cementfa'briker 7,3 %.
För ungefär var femte industriarbe- tare, var fjärde kommu'nalarbetare och var tredje arbetare i partihandeln be- tydde övertiden under 1947 mer än två timmars förlängning av den genomsnitt- liga veckoarbetstiden.
Genom vår enkät bland arbetstagare — se bilaga III _— har övertidsarbetets volym fått en viss belysning. Även den— na undersökning ger vid handen, att en betydande del av arbetstagarna — om-
1 Till jämförelse kan nämnas, att över- tiden enligt 1953 års lönestatistik vid pap— pers- och massaindustrin låg ungefär tre gånger så högt som vid de mekaniska verk— städerna, medan 1947 års här återgivna siffror angav endast hälften så stor över- vikt för pappersindustrin och den grafiska industrin över gruv_ och metallindustrin. Slutsatsen torde bli, att övertiden i hög grad är konjunkturbetingad.
kring en tredjedel av männen och hälf- ten av kvinnorna—inte har någon över- tid alls, medan hög övertid är relativt sällsynt (12 procent av männen med 48 timmars ordinarie arbetsvecka och 5 procent av alla kvinnor uppgav över 157 timmars övertidsarbete om året, dvs. minst 3 t/v i genomsnitt). Av dem som haft övertidsarbete uppgav 11 pro- cent, att övertidsarbetet varit jämnt för- delat över året (ungefär samma antal timmar per kvartal), medan för de öv- riga övertiden varit koncentrerad till vissa tider av året.
Individuell förkortning av arbetstiden
Den enskilde arbetarens möjligheter att förkorta sin arbetstid under de av lag och avtal medgivna måtten består i att neka fullgöra övertid och att vara frånvarande från arbetet.
I nuvarande arbetsmarknadsläge ef- terfrågas tidvis mycket övertidsarbete. Enligt de flesta kollektivavtalen är arbe- taren skyldig att arbeta på övertid i den mån arbetsgivaren begär och arbetstids- lagstiftningen medger det. Han kan dock avböja övertid om han har särskil- da skäl att anföra. Ehuru inget *bestämt kan sägas härom finns det skäl att för— moda, att arbetsmarknadsläget också har gett många arbetare de praktiska möjligheterna att neka fullgöra över- tidsarbete och i motsvarandemån med- fört att arbetsgivarna inte försöker framtvinga övertid med stöd av avtalet. I strävan att hålla nere övertidsarbetet har arbetaren inte sällan sin organisa— tions stöd.
Möjligheten att hålla sin arbetstid ne- re genom att vara frånvarande från ar- betet begränsas av många faktorer: be- hovet att hålla arbetsinkomsten uppe, arbetsgivarens och -— särskilt vid lag- arbete -—- arbetskamraternas tolerans, egen ansvarskänsla etc. I viss mån är
frånvarofrekvensen konjunkturbeting- ad. Några synpunkter på denna fråga skall här anföras.1
Ur synpunkten av den enskilde arbe- tarens möjlighet att hålla sin arbetstid nere vid en önskad nivå är endast så- dan frånvaro av intresse, som inte be- ror på sjukdom eller ann-at »giltigt» för- fall (militärtjänst, havandeskap etc.). Att få ett mått på den verkligen >>förfal- lolösa» frånvaron är mycket svårt —— i synnerhet som en del sådan frånvaro torde dölja sig under rubriker som sjuk- dom, permission o. (1. Den välmotivera- de sjukfrånvaron ökar då inkomstnivån stiger och sjukförsäkringsförmåner o. d. förbättras — man får råd att vara från- varande då man verkligen är sjuk. Om förvärvsarbeta-nde hustrurs frånvaro för inköp, veckostädning o. d. skall anses fönfallolös eller inte är kanske inte alla eniga om — inte sällan tar sig denna frånvaro formen av en begärd och av arbetsgivaren medgiven permission. Även om man inte känner »okynnes- frånvarons» verkliga storlek kan det så- gas, att den fulla sysselsättning—en och den uppnådda lönenivån möjliggjort en viss frihet till personlig arbetstidsreg- lering genom frånvaro.
Med utgångspunkt från tillgängliga uppgifter om frånvaroutvecklin' , fre- kvensen av förfallolös frånvaro samt av den >>överfrånvaro» som utmärker lör— dagar och måndagar i förhållande till övriga veckodagar upp-skattar Meidner den frånvaro, som ur här angivna syn- punkter är intressant, till något sådant som 5 miljoner arbetsdagar eller 20 000 årsarbetare för industri och hantverk. Detta motsvarar nära två procent av den totala arbetsinsatsen.
Om dessa beräkningar antas vara rik- tiga och dessutom giltiga för hela ar-
1 Jfr Rudolf Meidner: Svensk ar- betsmarknad vid full sysselsättning, Stock- holm 1954.
betslivet skulle man kunna säga, att den frånvaro, som är ett utslag av indi- viduellt val mellan arbetstid och fri- tid, grovt räknat är av samma dimen- sion som övertidsarbetet.
Det är tydligt, att det nuvarande ar- betsmarknadslägets möjligheter till så- dan frånvaro, vars syfte är att öka fri— tiden, innebär att inte så få arbetare på detta sätt individuellt förkortar sin arbetstid under den allmänna, i lag medgivna och i avtal förutsatta nivån.
Individuell förlängning av arbetstiden
Även den enskilde arbetarens möjlig- heter att förlänga sin arbetstid bör nå- got diskuteras.
Arbetstidslagstiftningen och avtalen begränsar en arbetsgivares rätt att dis- ponera en arbetstagares tid. Därmed hindras också en arbetstagare att låta sig utnyttjas utöver vissa tidsmått av en arbetsgivare. Däremot hindras inte den enskilde att överhuvud arbeta ut- över en viss tid.
För många, kanske flertalet av vårt lands arbetare, står praktiska hinder i vägen för betalt arbete i eller utanför det egna yrket utöver de i lag och av- tal fastställda tiderna. Övertidsarbete efterfrågas inte i större utsträckning av arbetsgivarna — det må vara av orga- nisatoriska, ekonomiska, principiella eller andra skäl — och arbetsmarkna- den är på många håll inte tillräckligt differentierad för att erbjuda möjlig- heter till extraarbeten utanför det egna yrket åt mer än ett fåtal. Uppenbart är emellertid, att förhållandena för de en- skilda arbetstagarna är mycket varie— rande.
Då det gäller övertidsarbete förekom- mer det t. ex. att arbetstagare uttalar önskemål om eller direkt kräver att få arbeta på övertid för att höja sin in- komst. En del av dem som avses då
det ovan talades om »hög övertid» torde kunna hänföras till den grupp som själv begärt och fått mycket övertidsarbete. Vid vår enkät uppgav ungefär en tred- jedel av dem, som hade haft betalt över- tidsarbete, att de tagit det gärna, medan omkring hälften endast ogärna utfört övertidsarbetet.
Man kan i detta sammanhang inte heller blunda för möjligheten, att jour— nalföringen av övertiden ibland kan vara bristfällig —— liksom det även är väl tänkbart att man arbetar extra på ordinarie tid genom att överta andras skift o. (1.1
Om en arbetare byter arbetsgivare under året, kan övertid tas ut i fullt mått av samme arbetare från varje ar- betsgivare. I näringsgrenar och i tider med stor omsättning av arbetskraft kan maximeringen av övertiden därför in- te anses effektiv ur synpunkten att hål- la nere den enskilde arbetarens arbets- tid. I vissa yrken med många småarbets— givare, som ofta byter arbetare, har övertidsreglerna och arbetsgivarens rätt att uttaga övertid föranlett problem.
För arbete hos flera arbetsgivare in- om det egna yrket samtidigt sätter ar- betstidslagstiftningen inga gränser. (Det må anmärkas att den, som under se- mestern tar arbete i sitt eget yrke, en- ligt semesterlagen förlorar sin rätt till semesterlön.) Avtalen torde inte heller hindra att någon arbetar hos olika ar- betsgivare i sitt eget yrke utöver en viss sammanlagd tid; de fackliga orga- nisationerna torde dock i princip inta den ståndpunkten, att man inte bör ta arbete hos flera arbetsgivare och på
1 En viss belysning av här åsyftade fö- reteelser har för ett begränsat område giv vits i Schmidt-Gräntze-Roos: Arbetstid och semester för jordbrukets ar- betare. En råttssoclologisk studie, Lund 1946. I stort sett torde emellertid känne- domen om lag— och avtalsreglernas efter— levnad vara liten.
detta sätt förlänga sin arbetstid utöver de fastställda måtten. Ett hinder mot arbete hos flera arbetsgivare i samma bransch torde också ligga däri, att så- dana företeelser lätt blir kända för ar- betsgivarna, som i allmänhet inte tor- de vara intresserade av att en arbets- tagares krafter delas på detta sätt. (För högre tjänstemän och särskilt kvalifice- rade arbetstagare förekommer hinder i olika former för extraarbete i yrket, men arbetsavtalen för arbetare torde praktiskt taget aldrig innefatta sådana begränsningar; det lär dock i allmänhet inte anses lojalt mot en arbetsgivare att dela på sin arbetskraft.) —— I vilken utsträckning arbete hos flera arbetsgi— vare i en branSch (här bortses från deltidsarbete) förekommer är okänt och torde inte vara möjligt att få något kla- rare begrepp om.
Att arbeta hos flera arbetsgivare i olika branscher finns det heller inga hinder för i lagstiftning eller avtal så- vitt angår kroppsarbetare. Det är också uppenbart, att sådant extraarbete utan- för det egna yrket förekommer i viss omfattning. Vid vår enkät bland arbets- tagare uppgav 11—12 procent av de heltidsanställda, att de hade haft ett be- talt extraarbete under någon del av det gångna året. Mindre än var tredje av dessa hade emellertid permanent extra- arbete. I ett litet antal fall uppgavs att vederbörande tagit betalt arbete på se- mestern.
Vid sidan om ett heltidsarbete kan
arbetstagare _ för att nämna en det exempel _— ha anställning som portvakter;
vaktmästare, maskinister etc. vid bio- grafer, teatrar, danssalonger, restau- ranger, folkparker, Folkets hus, idrottsplatser, kyrkor och begrav- ningsplatser etc.; musiker;
servitörer;
försäkringsagenter; inkasserare; försäljare (»dörrknackning»,
ackvisition 0. d.); chaufförer i drosk- och lastbilstrafik; biträden vid servicestationer; biträden i kiosker, lottförsäljning, frukt-
och blomsterhandel etc.; reparatörer i bil-, cykel— och radio-
serviceverkstäder etc.; nattvakter (t. ex. vid sjukhus) etc.; tidningsbud eller utkörare; eller utföra hantverksarbete inom måleri, snickeri
etc.; . hemarbete för konfektions- och verk-
stadsindustri etc.; städning, rengöring etc.
En del sådana arbeten är tidsbund- na och faller i och för sig under ar- betstidsreglering genom lag eller avtal, andra är mera okontrollerbara; en del utföres i klar arbetstagarställning, andra i entreprenörskap, åter andra i form av »betald hjälpsamhet».
En anställd kan ha ett eget företag vid sidan om sin huvudsysselsättning, t. ex. en serviceverkstad, en kiosk, ett korvstånd.
En del arbeten erbjuder säsongtop- par, som fordrar insättande av tillfäl- lig arbetskraft fortfarande sysselsatt i andra yrken. Det gäller t. ex. lantbru— ket, skogsbruket, nöjesindustrin, stuveri- yrket, byggnadsfacket. I den mån folk tar arbete på semestern torde det inte sällan vara just sådana sysselsättningar som erbjuder en möjlighet till extra- förtjänster.
Gränsen mellan arbete för andras räkning — fallande under arbets- tidslagstiftningen eller inte — och ar— bete för egen räkning är svår att dra då man kommer in på dessa fritids- sysselsättningar (jfr svårigheterna i be- stämningen av arbetstagarebegreppet.i semester- och yrkesskadelagstiftningen etc.). Ibland är det också svårt att skilja
telefon-
arbete från hobbysysselsättning eller att särskilja mellan betalt arbete och ide- ellt arbete. Man kan ställa frågan, om det föreligger någon principiell skillnad mellan det arbete som utföres på kväl- lar eller söndagar av å ena sidan en biografvaktmästare och å andra sidan en koloniträdgårdsodlare, om båda ar- betena syftar till en inkomstökning. Li- kaledes är det tveksamt vilken skillnad som råder mellan den som bedriver kvällsstudier vid en yrkesskola och den som fyller sina kvällar med politiskt, fackligt eller annat föreningsarbete — med eller utan betalning —— om bådas syfte är att kvalificera sig för ett bättre betalt arbete. Och vilken skillnad råder mellan de båda förstnämnda å ena si- dan och de båda sistnämnda å andra? _ Frågorna har ställts för att belysa det förhållandet, att den faktiska tiden för arbete i förvärvssyfte kan förlängas individuellt på många sätt, inklusive så- dana som i allmänhet inte hänföres till arbete utan till hobbysysselsättningar, studier, ideell verksamhet 0. d.
Vissa grupper arbetstagare kan antas vara särskilt benägna att förlänga sin faktiska arbetstid genom extraarbeten. Det kan gälla utpräglade låglönegrup— per, kanske någon gång skiftarbetare med mycken fri dagtid, arbetare i mind- re ansträngande yrken.
Vår enkät —— se bilaga III — ger i svaren på olika frågor en belysning av omfattningen av olika sysselsättningar på fritiden.
Samhällets inställning till individuell förlängning av arbetstiden
I detta sammanhang är det av intres- se att ställa frågan, om samhället på ett eller annat sätt reagerar mot arbete i förvärvssyfte utöver de tidsmått, som arbetstidslagstiftningen uppställer som norm för en arbetsgivares utnyttjande
av en arbetstagare —— tidsmått som där- med torde få anses uttrycka vad som från samhällets sida ansetts böra vara norm för arbete överhuvud.
Om en arbetsgivare vänder sig till den statliga arbetsförmedlingen och begär hjälp med rekrytering av arbetskraft, söker arbetsförmedlingen i första hand tillfredsställa behovet med hjälp av le- dig arbetskraft. Om sådan inte står till förfogande torde arbetsförmedlingen i allmänhet inte tveka att försöka rekry- tera arbetskraft bland redan fullt sys— selsatta personer. Om arbetskraft, som redan är sysselsatt, finns anmäld på ar- betsförmedlingen för extra arbete, sker anvisning till sådant arbete då tillfälle erbjuder sig.
Vad angår sociallagstiftningen kan följande antecknas.
Semesterrätt enligt semesterlagen för- värvas även i bisysselsättningar.
Sjukförsäkringslagen erbjuder sjuk- penningförsäkring för allt förvärvsar- bete, antingen det utföres för egen eller annans räkning; kombinationer av bå- da slagen, s. k. blandade inkomster, försäkras även. En övre gräns för den försäkrade inkomsten är dock stadgad.
Yrkesskadeförsäkringen ger ersätt- ning för förlorad arbetsförtjänst, och om arbetsförmågan nedsatts under ut— övande av en bisysselsättning i annans tjänst beräknas ersättningen på hela den förlorade arbetsförtjänsten; därvid tas hänsyn även till inkomster av ar- bete i egen rörelse.
Egnahemslån beräknas med ett visst hänsynstagande till det arbete, som den lånesökande själv kan beräknas utföra —-- Och det kan förutsättas att man där- vid i huvudsak avsett arbete på friti- den.
Dessa exempel har anförts som stöd för uppfattningen, att samhället inte vidtar sanktioner emot den, som skaf- far sig inkomster genom att arbeta ut—
över de tidsmått som arbetstidslagstift- ningen anger. I viss utsträckning upp- muntrar samhället till sådana arbets- insatser.
Sammanfattning och vissa slutsatser
Arbetstidslagstiftningens formella ef- fektivitet begränsas av ett stort antal inskränkningar, undantag och dispens- möjligheter. Hundratusentals arbetare står utanför lagstiftningen liksom större delen av tjänstemannakåren.
I fråga om arbetstidens längd per dag och vecka gäller, att varken åtta— timmarsdagens eller 48-timmarsveckans principer är genom lagstiftningen kon- sekvent genomförda för dem som om- fattas av lagstiftningen. En avsevärt längre ordinarie arbetstid än åtta timmar per dag medges generellt. Genom att längre begränsningsperioder än veckan medges, kan även den ordinarie vecko- arbetstiden under avsevärda perioder överstiga 48 timmar. För lantarbetarna är en sådan längre veckoarbetstid di- rekt föreskriven under större delen av året.
Den dagliga arbetstiden liksom vecko- arbetstiden kan enligt lagstiftningen förlängas inte oväsentligt genom över- tidsarbete, men bestämmelsernas ut- formning är avsedd att inte ge utrym- me för en ständig, likformig förläng- ning av arbetstiden genom övertid.
Ett skydd mot omåttligt långa arbets- tider för i första hand ungdomar och kvinnor erbjuder arbetarskyddslagstift- ningen, men dess regler är ur de här anlagda synpunkterna mycket liberala.
Arbetstidslagstiftningen kompletteras genom avtal, tjänstgöringsföreskrifter och sedvänja. På detta sätt har för hu- vuddelen av arbetsmarknaden de fak- tiskt vanliga arbetstiderna kommit att ligga under de av lagstiftningen med— givna maxima.
En faktisk åtta timmars ordinarie ar- betsdag har dock majoriteten av lan- dets arbetare inte uppnått — men de har i stället valt en ååå dagars arbets— vecka. I syfte att uppnå femdagarsvecka har vissa grupper varit beredda att godta en längre daglig arbetstid än lag- stiftningen medger, men dispens för detta ändamål har — utom då det gäl- ler inarbetning av lördagsledighet un- der ett mindre antal sommarveckor _— vägrats.
Vid sidan om tjänstemän, som står utanför lagstiftningen och i stor ut- sträckning har kortare arbetstid än lag- stiftningen anger som maximum, har vissa arbetargrupper på senare år av— talsvägen uppnått en förkortning av ar- betstiden.
Övertidsarbetets faktiska omfattning innebär en förlängning av arbetstiden, som för hela näringslivet i genomsnitt per arbetare och vecka inte rör sig om mer än ungefär en timme. Övertiden är emellertid mycket ojämnt fördelad. Stora grupper har ingen övertid alls, mindre men numerärt inte obetydliga grupper har en avsevärd övertid.
Möjligheter till en viss individuell reglering av arbetstiden finns med hän- syn till övertid och frånvaro. Den en- skilde arbetaren har i nuvarande ar- betsmarknadsläge större möjligheter än tidigare att påverka övertidsvolymen och att vara frånvarande utan risk för anställningen även om han inte har »giltigt förfall».
En förlängning av den enskildes fak- tiska arbetstid kan ske genom arbete vid sidan om det ordinarie arbetet. Så- dant arbete motverkas inte av samhäl- let.
Möjligheterna till avsteg från arbets- tidslagstiftningens maximigränser vare sig genom avtal e. d. eller indivi-' duellt, vare sig i riktning mot förkor- tad eller förlängd arbetstid — har ökats
av olika skäl, som inte har med lag- stiftningen att göra. Den fulla syssel- sättningen har skapat ett arbetsmark— nadsläge, som ger inte endast de fack- liga organisationerna på arbetstagarsi- dan utan också de enskilda arbetstagar- na en starkare ställning med större möj- ligheter att hävda sina — varierande —— intressen. Arbetsmarknadens differen— tiering ger utrymme för större indivi- duella variationer i fråga om val av så- väl huvudsakligt arbete som extraarbe- te. Den ekonomiska och socialpolitiska standardstegringen spelar sin roll i detta skeende _ bl. a. genom att skapa större variation i den enskildes behov och i möjligheterna till behovstillfreds- ställelse. Den tekniska utvecklingen och förbättrad omsorg om arbetskraftens fysiska hälsa och allmänna välbefinnan- de verkar i samma riktning.
Arbetstidslagstiftningen har vuxit fram under en tid, som i stort sett präg- lats av en för arbetarna ständigt känn- bar otrygghet i anställningen och i ar- betslivet överhuvud. Arbetslösheten har under långa tider varit ett ständigt hot. Såväl lagstiftningen som den fackliga rörelsens inställning till olika arbets- tidsfrågor präglas alltjämt av detta för- hållande. Då en del fackliga organisa- tioner motarbetar arbete utöver vissa tidsmått, är detta troligen inte endast motiverat av skyddshänsyn —— envar er— känner att skyddsbehovet är individu- ellt varierat —— utan också av tanken att en viss arbetsmängd som står till förfo- gande måste drygas ut så att den räc- ker åt alla.
Om man genom lagstiftningen upp- ställer vissa normer för arbetstiden, är det troligt att dessa normer verkar även utanför lagstiftningens formella till- lämpningsområde. Så har skett i vårt
land, där —— trots alla variationer —— principen om en arbetstid som inte överstiger 48 timmars ordinarie arbets- vecka kommit att tillämpas över prak- tiskt taget hela arbetslivet. Så har skett i länder med kortare normalarbetstid: i USA är t. ex. den formella räckvidden av regeringens och kongressens lagstift- ningsmakt i stort sett begränsad till ar- beten som utföres i den federala rege- ringens tjänst eller berör flera delsta- ters områden, men — som närmare skall belysas längre fram _ har den i lagstiftningen angivna normen blivit mycket allmänt godtagen. Det är uppen- bart att det kan ta tid innan en så- dan norm slår igenom och att en mera detaljerad reglering kan genomföras snabbare. Men det förefaller sannolikt att normer, vilka uppfattas som goda exempel, i vår tid har en större genom- slagskraft än som tidigare varit fallet. I lagstiftningshänseende synes utveck- lingen på arbetstidens område i vårt land f. 11. inte helt motsvara de faktiska förhållandena. Även en lagstiftning, som ger utrymme för lokala eller individu- ella variationer, synes kunna leda ut- vecklingen mot ett önskat mål med inte bara tillbörlig snabbhet utan också till— börlig smidighet.
Det förda resonemanget leder fram till följande slutsats.
Arbetstidslagstiftningen bör utformas så, att den med hänsyn till såväl en— skildas som samhällets varierande in- tressen ger varierande möjligheter och inte kan anses hindra utvecklingen mot eftersträvade mål. Man här vid lagstift- ningens utformning räkna med att orga— nisationerna är starka nog att — med lagstiftningens huvudregler som norm och dess eventuella maximiregler som tak —— försvara medlemmarnas intres- sen.
TREDJE KAPITLET
Arbetstidsförhållanden i utlandet
Denna sammanställning avser att möj- liggöra vissa jämförelser mellan Sverige och andra länder i avseende på arbets- tiden. Detta syfte gör vissa begräns- ningar i urvalet av länder Och uppgif- ter naturliga.
Det har sålunda inte ansetts vara av något väsentligt intresse att ta med upp- gifter om länder, vilkas ekonomiska, sociala och politiska förhållanden myc- ket starkt skiljer sig från våra. Över- sikten berör därför i huvudsak endast de nord— och västeuropeiska länderna (Danmark, Finland, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Öster- rike) samt de angle-sachsiska länderna utanför Europa (USA, Canada, Austra- lien, Nya Zeeland).
Det finns gott om internationell sta- tistik rörande arbetstiden. Denna stati- stik ligger ofta till grund för jämförel- ser mellan länder. Statistiken bygger emellertid på uppgifter, som ställts till förfogande av de enskilda staterna och som insamlats enligt skiftande metoder och definitioner samt för olika områ- den av arbetslivet. Det vanligaste är att uppgifterna avser genomsnitt för nä- ringsgrenar av den totalt fullgjorda ar- betstiden, dvs. uppgifter av samma slag som hos oss återges i industristatisti- ken. Sådana siffror påverkas dels av övertid, dels av arbetstidsbortfall på grund av sjukdom och annan frånvaro, undersysselsättning och arbetslöshet m. m. I en del fall avser staternas upp-
gifter ordinarie arbetstid eller högsta medgivna arbetstid enligt lag eller av- tal. Uppgifterna i den internationella statistiken är ofta alltså inte jämför- bara. De åberopas därför inte annat än undantagsvis i det följande. Sådana uppgifter motsvarar för övrigt inte hel- ler syftet med denna översikt.
De jämförelser, som i detta samman- hang är aktuella, avser nämligen i första hand den ordinarie arbetstiden för större grupper av arbetsföra och fullt sysselsatta arbetstagare. Emeller- tid intresserar inte endast den ordina— rie arbetstid, varmed vanligen förstås den tid, som till skillnad från övertid betalas med ordinarie lön. I en del län- der synes övertiden tilldels ha fått ka- raktären av en normal förlängning av den ordinarie arbetstiden, varvid så- lunda extrakostnaden förlorat sin åter- hållande effekt. I den mån man kan konstatera, att den normala, vanliga — eller om man så vill: ordinära — ar- betstiden inte stämmer överens med den ordinarie arbetstiden utan innefattar ett visst mått av övertid, är det i detta sammanhang av betydelse att försöka ange ett mått på denna normala arbets- tid snarare än på den ur lönesynpunkt ordinarie arbetstiden. Övertiden kom- mer då att begränsas till vad den van- ligen är i Sverige: en reservtid som till- gripes vid särskilda tillfällen av bråds- ka och arbetsanhopning.
Utöver ordinarie respektive normal arbetstid är regler om övertid samt om
arbetstidens förläggning av intresse. Inte endast veckoarbetstiden utan även årsarbetstiden har betydelse, och där- för medtas vissa uppgifter om semester och helgledigheter. Speciella skyddsbe— stämmelser rörande kvinnor och min- deråriga beaktas däremot i allmänhet inte. _ Översikten är avsedd att teck- na de nu rådande förhållandena.
Sammanställningen bygger i stor ut- sträckning på material som arbetstids- utredningen1, den norska Arbeidstids- komiteen och Internationella arbetsby- rån i Geneve2 nyligen insamlat samt på kompletterande uppgifter från olika andra källor. Samma metodik tillämpas som vid den föregående översikten av ordinarie arbetstid i Sverige. Detta be- tyder, att det huvudsakligen är avvikel— ser från det normala som beskrives. Som det normala betraktas då tillsvidare de huvudregler, som fastställts i internatio- nella konventioner av betydelse. Som det skall visa sig motsvarar förhållan- dena i Sverige i stor utsträckning des- sa normer. Framställningen kommer därför att teckna en bild av betydelse- fulla avvikelser från de i vårt land rå- dande arbetstidsförhållandena.
En allmän reservation beträffande uppgifternas tillförlitlighet är på sin plats. Vad som bör beskrivas i det föl- jande är de faktiskt rådande förhållan- dena. Tillgängliga sammanställningar bygger omväxlande på lagstiftningens maximiregler och på avtalens fixerade bestämmelser, men det är inte alltid möjligt att skilja ut vad som är det ena eller det andra. Att avtalen fastställer kortare arbetstider än dem som lagstift- ningen anger som maximala är inte helt ovanligt, men omfattningen av sådana företeelser går i många fall inte att ut- röna. Inte heller framgår alltid av till- gängliga uppgifter vilket område lag- stiftningen omfattar och hur stark dess normbildande förmåga är. I åtskilliga
fall har man skäl att misstänka, att så- väl lagstiftningen som avtalen, även där de formellt gäller, har en begränsad effektivitet — i första hand på grund av fackföreningsrörelsens ringa styrka. Man får också räkna med att arbetsti- den — t. ex. i små företag (inberäknat jordbruket) —— på många håll inte hel- ler av arbetstagaren tillmätes samma vikt som hos oss, och att därför gällan- de regler inte alltid betraktas med sam- ma respekt som här.
Då någon fullständighet inte efter- strävas i denna redovisning, bör inga uppgifter fattas som allmängiltiga ens för det område de anges gälla. Ett all- mänt intryck av tillgängliga uppgifter skall dock redovisas: variationer av en i jämförelse med svenska förhållanden mycket stor omfattning synes råda i många länder dels mellan näringsgre- narna, dels inom dem.
Internationell arbetstidsreglering
Ett slags internationell likare på ar- betstidsregleringens område är den av Internationella Arbetsorganisationen (ILO) 1919 antagna Washingtonkon- ventionen om 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. Denna konven- tion omfattar industri- och byggnads- verksamhet samt transportväsende till lands. Jordbruk, handel m. m. täckes alltså inte av konventionen, men för handel och kontor finns en särskild konvention av 1930. Washingtonkonven- tionen medger ett dygnsmaximum på 9 timmar inom ramen för 48 timmars ar- betsvecka. I särskilda fall kan veckoar- betstiden vara längre, om genomsnittet för en viss period inte överstiger 48 t/v. I helkontinuerlig drift medges dock
1 Jfr SOU 1954:22. 2 InternationalLabourOffice, Report on the Reduction of Hours of Work (6.3. 131 /3/1), Geneve 1956 (stencilerad).
i | i
'; E t i, i i &
56 t/v. Övertidsarbete tillåtes, men ett maximalt antal övertidstimmar skall fastställas, och för arbete på övertid skall betalas ett lönetillägg på minst 25 procent. Konventionen för handel och kontor uppställer samma regler som Washingtonkonventionen.
Konventionerna förutsätter i princip att arbetstiden regleras genom lagstift- ning.
Washingtonkonventionen har utan reservationer ratificerats av endast 24 stater, däribland endast ett fåtal av de länder med vilka Sverige jämföresi denna översikt (Belgien, Luxemburg, Canada, Nya Zeeland). Konventionen för handel och kontor har ratificerats utan villkor av endast 13 stater (där- ibland Finland, Norge och Nya Zee- land). Sverige har inte ratificerat nå- gondcra.
Vissa andra ILO-konventioner röran- de arbetstiden har antingen inte trätt i kraft eller har ratificerats av endast helt få stater.
Trots att så få länder ratificerat de av ILO antagna konventionerna om högst 48 timmars ordinarie arbetstid per vecka, har denna princip efterhand vunnit universell anslutning i fråga om industrin. Åtskilliga undantag finns emellertid, och i andra näringar än in- dustri förekommer längre arbetstider i betydande omfattning. Å andra sidan har arbetstiden i industrin och i viss utsträckning i andra näringar förkor- tats till mindre än 48 timmar i en del länder, av vilka flertalet inte ratificerat ILO-konventionerna.
Metoderna för arbetstidsregleringen
Arbetstiden regleras i flertalet av världens länder genom lagstiftning, i en del endast genom kollektivavtal, i några fall genom skiljedomstolsutslag
och i stor utsträckning genom kombi- nationer av dessa olika vägar. Former av trepartsöverenskommelser under statsmaktens medverkan har också ar- betat sig fram.
Kollektivavtalsregleringen har ökat i omfattning allteftersom arbetsmarknads- organisationernas styrka och omfatt- ning ökat. Å andra sidan hade kollek- tivavtalen om arbetstiden en större re- lativ betydelse innan lagstiftningen på området blev omfattande, särskilt om avtalen — som ofta torde vara fallet —- nu endast ans-Inter till lagstiftningens maximiregler. Endast -i förhållandevis begränsad omfattning har man från ar- betstagarsidan haft framgång i strävan— dena att förkorta arbetstiden till lägre timantal än lagstiftningens maximireg- ler anger.
Lagstiftning av stor omfattning gäller t. ex. i Finland, Norge, Tyskland, Hol- land, Belgien, Frankrike, Schweiz, Ös- terrike och Nya Zeeland samt i USA (federal och delstatlig lagstiftning) och Canada (vissa provinser). Lagstiftning- en anger i flertalet fall ett maximum för arbetstiden. Ett intressant undantag från denna regel är en holländsk lag- stiftning, som fastställer 48 t/v inte en- dast som maximum utan även som mi- nimum för ordinarie arbetstid. Före- skriften motiveras av behovet att garan- tera den anställde en tillfredsställande inkomstl. Denna holländska lagstiftning påminner i så måtto om de grundläg- gande lagreglerna i USA, som dessa inte i första hand sätter en övre gräns för
1 Den holländska förordningen tillkom 1945 och var av extraordinär natur men har ännu inte ersatts av normal lagstift- ning. Den medger emellertid kortare arbets- tid för sådana grupper, som redan före kriget hade kortare arbetstid. Vid skift- arbete med kortare arbetstid — ofta 46 t/v, i vissa fall 42 t/v — erhålles kompensa- tion för den kortare arbetstiden, varige- nom inkomsten sålunda motsvarar 48-tim- marsnormen.
arbetstiden utan en undre gräns för in- komsten. Å ena sidan anger den ameri- kanska lagen nämligen en minimilön per timme på ordinarie arbetstid —— och den ordinarie arbetstiden är maximerad —— men å andra sidan maxi- merar lagen inte övertiden utan anger endast en viss relation mellan övertids- lönen och lönen på ordinarie tid.1
Domstolsutslag reglerar arbetstiden i betydande mån i Australien.
En just nu pågående arbetstidsför- kortning i Belgien, som närmare skall behandlas i det följande, genomföres efter en trepartsöverenskommelse mel- lan regeringen och arbetsmarknadens huvudorganisationer.
Avtalsreglering spelar den helt avgö- rande rollen för arbetstiden i Danmark och Storbritannien. Dessutom är avtals- regleringen —— liksom i Sverige — av stor betydelse i sådana länder, som har en betydande fackföreningsrörelse, i synnerhet i den mån lagstiftningen lämnar viktiga områden av arbetslivet utanför arbetstidsreglering och arbetar- na inom sådana områden är organise- rade.
Den ordinarie arbetstidens längd per vecka
Liksom i Sverige är 48-timmarsveckan dominerande som ordinarie arbetsvecka i flertalet av världens länder (däribland Norge, Danmark, Tyskland, Holland, Schweiz, Österrike).
Längre ordinarie arbetstid än 48 t/v förekommer i industrin endast undan- tagsvis, i andra näringsgrenar däremot i betydande utsträckning.
Inom industrin har den nämnda Washington-konventionens medgivande av 56 t/v i kontinuerlig drift länge haft motsvarigheter i verkligheten. I Lux- emburg förkortades arbetstiden vid stålverken 1954—55 från 56 till 48 t/v,
och 1956 har denna industri gått vidare på arbetstidsförkortningens väg men valt att ta ut förkortningen i form av förlängd semester. I Danmark godtar arbetarskyddslagstiftningen alltjämt 53 % t/v i sådan drift. I Tyskland upp— rätthålles — genom övertid och dis- penser _— i inte obetydlig utsträck— ning regelbundet skiftarbete med 53 % t/v (160 t/3 v.). Tendensen på senare år har så kraftigt gått mot en förkort- ning av de långa skiftarbetstiderna till 48 t/v och mindre, att man nu synes kunna anta, att längre ordinarie arbets- tid än 48 t/v i Skiftgående industrier är ganska sällsynta undantagsföreteelser i alla de länder som här är i fråga, dock med undantag för Tyskland. Trycket mot förkortning av dessa långa arbets- tider är emellertid starkt även i Tysk- land.
I byggnadsverksamheten förekommer i många länder säsongvariationer, som gör arbetstider på mer än 48 t/v van- liga under avsevärda delar av året. En översikt avseende 1952—1955 visar t. ex., att avtalsöverenskommelser om 50, 52 och 55 t/v är vanliga i Schweiz. Årsgenomsnittet i byggnadsindustrin
1 Den federala amerikanska lagstiftning- ens hnvudregler om arbetstid uppställes i Fair Labor Standards Act av 1938. Lagen omfattar »mellanstatlig handel», varmed förstås industri, handel, byggnadsverksam- het och transportväsende. Den federala lag— stiftningsmaktens inskränkning till sådan verksamhet, som inte endast berör en del- stats område, hindrar inte att lagstiftning- ens faktiska tillämpningsområde är mycket stort. Fair Labor Standards Act fastställer en minimilön per timme (f. n. 1 dollar) och anger vidare, att högst 40 t/v får tas ut mot ordinarie lön. Om arbetstid därutöver stadgas i huvudsak endast, att den skall ersättas med minst 50 procents övertids- tillägg. För industriell bearbetning av olika färskvaror gäller säsongmässiga undantag från de nämnda reglerna. Beträffande övertiden förutsätter lagen att den utgör en reservtid, som tas ut vid temporärt steg- rad efterfrågan på ett företags produkter eller tjänster.
kan dock förmodas genomgående vara högst 48 t/v. I de flesta slag av hant- verk är den avtalsenliga ordinarie ar- betstiden i Schweiz 50—52 t/v.
Inom handeln förekommer längre ar- betstid än 48 t/v. Sålunda kan detalj- handelns arbetstid i Holland uppgå till 53 t/v.1 I Schweiz varierar veckomaxi- mum i olika kantoner mellan 48 och 60 t, men genom kollektivavtal har ar— betstiden begränsats till vanligen ca 50 t/v. För Danmark anges i en facklig sammanställning 46—52 t/v. Uppenbar- ligen är variationerna på detta område särskilt stora. — Restaurangnäringen (inkl. hotellen) uppges i Holland ha 55 t/v, under säsongen upp till 60 t/v, och för Schweiz anges minst 60 och ofta 66 t/v som det vanliga; däri inbe- räknas tid för måltider.
Transportväsendet följer vanligen den allmänna regleringen, om också arbets- tiden inte alltid beräknas som i andra näringar: medräknas väntetider som full tid blir arbetstiden i en del fall längre än 48 t/v. De schweiziska kollek- tivavtalen anger vanligen 54 t/v som ordinarie arbetstid. Den internationella sjöfarten kan uppvisa många fall av lång arbetstid. Även i inländsk sjöfart är arbetstiden ofta längre än 48 t/v — sålunda anges trevaktsystem med 50 t/v vara vanligt t. o. m. i USA.
I jordbruket kan längre arbetstid än 48 t/v anses vara vanlig; i synnerhet gäller detta djurskötarna. Säsongvaria- tionernas betydelse ur olika synpunk- ter gör det svårt att få någon klar bild av förhållandena. Att en utveckling mot 48 t/v i genomsnitt ägt rum på se— nare år synes vara obestridligt. Lag— stiftningen — eller bristen på lagstift- ning — lämnar dock i avsevärd ut- sträckning utrymme för lång arbetstid i jordbruket även i länder med i övrigt snävt reglerade förhållanden. Av de skandinaviska länderna har Danmark
hitintills haft en arbetstid i lantbruket, som i medeltal per år legat vid ca 51 t/v. Enligt en avtalsövercnskommelse 1956 sker emellertid detta och nästa år en arbetstidsförkortning, som på de två åren innebär att arbetstiden förkortas till genomsnittligt 50 timmar per full arbetsvecka. I Finland och Norge kan djurskötarnas arbetstid komma upp i 54 t/v, medan övriga lantarbetare har 48 t/v. I Holland ligger utearbetarnas maximiarbetstid vid 2600—2 900 t/år, motsvarande ett genomsnitt av 52—58 t/v, och djurskötarnas vid 3200 Vår, dvs. i genomsnitt nära 65 t/v; i dessa tider ingår emellertid sådana förbere- delse- och avslutningsarbeten, som i Sverige får förläggas till övertid. Även i Belgien ligger genomsnittet nära 54 t/v. I Tyskland ligger jordbruket utan- för den allmänna arbetstidslagen. Den i avtal reglerade arbetstiden ligger i de olika tyska delstaterna mellan 50 och 53 t/v, i ett fall dock vid 55 t/v. I Österrike gäller för stora delar av jord- bruket 48 t/v i genomsnitt för året, men 54 t/v får tas ut av de mindre jord- brukarnas fasta arbetskraft. I Schweiz finnes varken lag eller avtalsreglering för lantarbetare, men för trädgårdsar- betare synes 57 t/v vara vanligast enligt avtal. — De amerikanska lantarbetarnas arbetstid torde på många håll betydligt överstiga 48 t/v. Även i Australien sy- nes arbetstider på över 48 t/v förekom- ma i jordbruket; å andra sidan är den fastställda semestern för lantarbetare där tre veckor mot normalt två för öv- riga.
I personlig tjänst — på sjukhus, i
1 Enligt ett i maj 1956 publicerat betän- kande föreslår holländska statens social— ekonomiska råd, att maximiarbetstiden även för handeln blir 48 t/v. Det anges att en sådan lagstiftning för flertalet av de han- delsanställda endast skulle bringa lagen i överensstämmelse med de rådande förhål- landena.
hem etc. — är arbetstiden ofta inte reg— lerad vare sig i lag eller avtal. Långa arbetstider är vanliga. I Holland fick sjuksköterskorna 1947 en arbetstidsför- kortning från 55 till 51 t/v.
Kortare ordinarie arbetstid än 48 t/v förekommer i flera länder. De fall av intresse i detta sammanhang, där den genom lag eller avtal fastställda ordi- narie arbetstiden i betydande delar av näringslivet är kortare än 48 t/v, är följande:
Finland har en lagstiftning om högst 47 t/v, som gäller större delen av ar- betslivet, dock inte jordbruk och skogs- bruk; i kontinuerlig drift medger lag- stiftningen 48 t/v och i jordbruket är arbetstiden i genomsnitt ca 48 t/v.
Storbritannien har som nämnts ingen generell lagstiftning om arbetstiden, men avtalen för industrin fastställer i de flesta fall 44 eller 45 timmars ordi- narie veckoarbetstid. För jordbruket gäller i princip 47 t/v.
Belgien är f. n. i färd med att övergå till 45 t/v inom betydande delar av nä- ringslivet. (Se vidare längre fram.)
Canada kan olika industrigrenar och provinser emellan redovisa mycket skif— tande arbetstidsförhållanden, men ge- nomsnittet i industrin synes ligga om- kring 42 t/v eller något lägre. I pro- vinsen British Columbia är 44 t/v maxi- mum enligt lag, och arbetstid därutöver fordrar dispens. I Saskatchewan är 44 t/v den gräns, ovanför vilken övertids- betalning måste utgå, men någon övre gräns för övertiden finns inte. Några andra provinser tillämpar ettdera av de nämnda systemen men sätter grän- sen vid 48 t/v. I andra provinser och däribland den största, Quebec, finns ingen generell laglig begränsning, men i viss utsträckning tillämpas den ord- ningen, att ett kollektivavtals bestäm- melser i administrativ ordning föreskri- ves att gälla för hela den bransch det
avser. I betydande mån är i Canada av- talen i praktiken avgörande för arbets- tidens längd. Enligt uppgifter för 1954 rörande den egentliga industrin hade 53 procent av arbetarna högst 40 t/v; 22 procent 40—44; 21 procent mellan 44 och 48, och 4 procent över 48 t/v. Jordbruket ligger utanför området för myndigheternas arbetstidsreglering. Förenta Staterna representerar de få länder — men på grund av detta lands storlek den likväl betydande del av den industrialiserade världen — där en ar- betstid av 40 t/v är regel i mycket stora delar av näringslivet (industri och byggnadsverksamhet, transportvä- sende och handel). Avvikelser uppåt finns: detaljhandeln har många sådana fall, bagerier går i en del fall 44—48 t/v, och inte så få tjänstemän uppges ha 41—42 t/v. Samtidigt förekommer betydande avvikelser nedåt: i t. ex. be- klädnadsindustrin (över 1 milj. anställ- da) anges omkring hälften ha 35 t/v och resten 36—40 t/v; en del av bygg- nadsindustrin ligger likaledes mellan 35 och 40 t/v, och i tidningstryckerier är liknande korta arbetstider vanliga. Australien och Nya Zeeland hör till samma grupp av länder, i det att där 40 t/v synes vara regel utanför jordbru- ket. Olika grupper av jordbruks- och trädgårdsarbetare i Nya Zeeland, som har sin arbetstid reglerad, har varie- rande arbetstider på 44 t/v året om eller 48 t/v under tiden oktober—maj och kortare under den övriga delen av året, etc. Möjligheterna att förskjuta ar- betstiden till skördetiden är stora, och övertiden är inte begränsad. Klimatet är sådant, att lantbruk kan bedrivas året om, och arbetarna tar gärna sin semes- ter under »vintern», då aktiviteten i lantbruket är mindre än annars. Frankrike har 40 t/v som lagenligt maximum för ordinarie arbetstid i stör- re delen av arbetslivet, men i verklig-
heten är den normala arbetstiden av- sevärt längre (se nedan).
I flera av de länder, som är av in- tresse i detta sammanhang, kan man re- gistrera en tendens till kortare arbets- tid inom vissa typer av industriarbete i den mån inte arbetstiden i industrin över lag är avsevärt kortare än 48 t/v. Detta gäller vid kontinuerligt skiftarbete (45 1/3 t/v i t. ex. Norge och Holland); därvid bör uppmärksammas, att arbets- tiden i skiftarbete i allmänhet beräk- nas brutto, dvs. med eventuella raster inräknade i arbetstiden, vilket vanligen inte är fallet i annat arbete. Vidare fö- rekommer kortare arbetstider i under- jordsarbete (i kolgruvor i Tyskland 45 t/v, i Holland 46 t/v, i norska gruvor 40 t/v); typografiskt arbete i första hand i tidningstryckerier (45 t/v t. ex. i Holland, 44 t/v för maskinsättare i Schweiz); samt i andra slag av särskilt hälsofarligt eller påfrestande arbete, i kemisk industri och i nattarbete (exempelvis inom transportväsendet).
Förlängning av arbetstiden genom övertid o. d.
Ingenstädes är bestämmelserna om ordinarie arbetstid så rigorösa, att man inte — mer eller mindre regelbundet — kan förlänga denna arbetstid genom övertid. I ett stort antal fall är övertids- uttaget begränsat genom lag eller avtal. Antingen detta är fallet eller inte, lig- ger genomgående en begränsning däri, att övertid betalas högre än ordinarie arbetstid; detta sker ofta på grund av lag. (Övertidsersättningen har stundom formen att fritid skall ges vid annan tidpunkt; i sådana fall innebär över- tidsarbetet sålunda inte någon föränd- ring av arbetstidens längd utan endast av dess förläggning.) Den kontanta över- tidsersättningen är i många fall pro- gressiv: arbetstidsförlängningen genom
övertid blir dyrare ju större den är. Begränsningarna av övertiden har ibland formen av ett absolut dygns- maximum men avser oftare längre pe- rioder av veckor eller månader; inte sällan förekommer kombinationer av dessa former.
Ju kortare den ordinarie arbetstiden är, desto större är vanligen de legala möjligheterna till övertidsuttag.
En vanlig regel är, att övertiden inte får uppgå till mer än två timmar om dagen eller att den sammanlagda ar- betstiden per dag inte får överstiga 10 timmar. Regler av denna typ finns i Holland (högst 11 t/dag), Belgien, Schweiz, Tyskland, Österrike. Bestäm- melser om högsta arbetstids- eller över- tidsuttag per vecka eller period av någ- ra veckor finns i Norge (högsta övertid 10 t/v; 30 t/4 v), Finland (vanligen 36 t per 3 v), Holland (högsta arbetstid normalt 55 t/v, för näringsgrenar med utpräglade säsongvariationer 62 t/v). I Frankrike medges en övertid av 20 t/v (att enligt lag ersättas med 25 procents lönetillägg upp till en arbetstid av 48 t/v och med 50 procent för arbetstid därutöver).
På längre sikt regleras övertidsuttaget t. ex. genom att övertid endast får tas ut under ett visst antal dagar per är, t. ex. i Tyskland och Österrike högst 30 d/ år, i Schweiz högst 80 d/år — eller att det högsta antalet övertidstimmar per år är bestämt — t. ex. i Finland liksom i Sverige till högst 200 t/år (efter dispens ytterligare 150 t/år). I andra fall utgör årsmaximum endast en funktion av veckomaximum e. d. — t. ex. i Norge, där årsmaximum blir 390 t. Genom dispenser kan emellertid även de angivna spärrarna lossas; detta är t. ex. förklaringen till förekomsten av reguljär hög övertid i tysk industri.
Stor frihet till övertidsuttag råder i
Storbritannien, USA, Australien, Nya Zeeland och flertalet provinser i Cana- da. I Nya Zeeland är övertiden begrän- sad i lagstiftning endast för kvinnor och barn, och detta förhållande torde vara typiskt för alla de nämnda län- derna. I lag fixerade tidsmaxima före- kommer i en del fall för särskilda om- råden, t. ex. inom transportväsendet (av trafiksäkerhetsskäl) och vissa slag av industrier. Avtalen innehåller varie- rande slag av begränsningar, men som regel är bestämmelserna efter våra be- grepp mycket liberala.
Oberoende av övertidsreglerna finns det i en tydligen betydande omfattning möjligheter att göra avsteg från de prin- ciper, som lag och avtal ger uttryck för. Generella undantag av olika slag kan gälla för t. ex. vissa näringsgrenar eller yrkesgrupper, företag under en viss storlek, vissa årstider — med hänsyn till dagsljus och klimatiska förhållan- den — eller säsonger, osv. Dispenser lämnas av lokala eller centrala organ —- myndigheter eller partsorgan — för större eller mindre områden och för längre eller kortare perioder (t. ex. un- der hänvisning till återuppbyggnadsbe- hov efter krig). Härtill kommer den varierande effektiviteten i tillsynen av gällande lag- eller avtalsreglers efterlev- nad — varierande med hänsyn till ad- ministrationens flit och moral, syssel- sättningsläget, organisationernas styrka och de enskilda arbetsgivarnas eller ar- betstagarnas önskemål, osv.
De i det föregående nämnda reglerna om ordinarie arbetstid och övertid får därför tas för vad de är, nämligen ex- empel på regler som uppställts. Hur verkligheten ter sig vet man i många fall inte så mycket om — utöver att förhållandena är starkt skiftande: detta gäller inom länder, inom näringsgre- nar, inom företagstyper etc.
Det finns inga säkra och jämförbara uppgifter om den faktiskt normala ar- betstiden — i betydelsen ordinarie ar- betstid plus ordinär övertid — från ett större antal länder. Tillgängligt mate- rial torde emellertid medge konstate- randet, att den tidigare grupperingen av länder efter den ordinarie veckoar— betstidens längd måste revideras med hänsyn till ordinärt övertidsarbete.
Sålunda hör Frankrike inte hemma bland länder med särskilt kort arbets- tid. Tillgängliga uppgifter ger vid han- den, att den normalt gällande arbets- tiden i de flesta branscher ligger be- tydligt över 40 t/v. I branscher med goda konjunkturer, såsom metallindu- strin, är den normala arbetstiden f. n. 46—48 t/v, medan den i textilindustrin utgör 40 t/v. Ett genomsnitt för indu- strin ger ca 45 t/v. Arbetstiden i han- deln anges till 40 t/v, men under vin- tern är arbetstiden regelmässigt längre på grund av avtalsöverenskommelser om öppethållande på lördagar och månda- gar utöver vad som är vanligt under sommaren; ett årsgenomsnitt är därför vanskligt att ange. Betydande skillna- der räder mellan könen, och genom- snittstalen är troligen lägre än vad som motsvarar verkligheten för vuxna män; siffrorna kan dock ha påverkats av över- tid i vår mening, dvs. övertidsarbete av mera tillfällig art.
Inte heller bör Storbritannien obe— tingat hänföras till mellangruppen med 44—45 t/v. Övertiden har nämligen, sedan den ordinarie arbetstiden om- kring krigsslutet minskades med ca 3 t/v, spelat en så stor roll, att den fak- tiska minskningen i arbetstid varit av- sevärt mindre; tidvis och särskilt un- der de senaste åren har den faktiskt arbetade tiden i industrin tenderat att stiga t. o. m. över den nivå som var nor— mal före den nämnda arbetstidsförkort-
ningen, och 48—50 t/v är sålunda inte ovanligt som en reguljär företeelse.
Även i ett 48-timmars-land som Tysk- land har övertiden under efterkrigsti- den spelat en betydligt större roll än vi är vana vid i vårt land. I så stor ut- sträckning tillämpas reguljärt övertids- arbete av betydande omfattning, att man kan diskutera, om inte Tyskland borde anses som ett land med f. 11. en eller ett par timmar längre normal veckoarbets— tid än 48 timmar.
Övertidens faktiska roll i de övriga länder som är av intresse i detta sam- manhang _ de nordiska, de västeuro— peiska och de anglosachsiska utanför Europa —— är inte tillräckligt känd för att möjliggöra jämförelser. Även om övertid också i USA i vissa branscher torde utnyttjas mer än hos oss, synes det inte motiverat att med hänsyn till övertiden omplacera detta eller andra länder på skalan i fråga om veckoar- betstiden. Man har nämligen anledning att räkna med starka variationer i över— tiden också efter konjunkturerna. En uppgift rörande Nya Zeelands industri må dock återges: den genomsnittliga övertiden för samtliga manliga industri- arbetare under tolvmånadersperioden före mars 1955 var 185 timmar, dvs. nära 4 t/v.
I detta sammanhang finns anledning peka på restiderna, vilka är av bety— delse för fritidens längd. Olika uppgif- ter ger intrycket, att åtminstone i de större industriländerna långa restider är vanliga; detta är väl också ound- gängligt i storstäder som London och New York (med vardera en befolkning större än Sveriges) och industriområ- den som Ruhr, i all synnerhet då bo- stadsbrist råder. Förhållandena är emel- lertid alltför skiftande och tillgängliga uppgifter alltför begränsade för att man skall våga påstå något mera än att långa restider i den allmänna debatten om ar-
betstiden i andra länder synes spela en större roll än här -— och troligen gör det med skäl.
Genomsnittlig veckoarbetstid per år
Av väsenligt intresse vid en interna- tionell jämförelse är i vad mån den ge- nomsnittliga arbetstiden påverkas av enstaka eller sammanhängande fridagar i form av helgledigheter och semester.
I förra kapitlet har antalet lediga da- gar vid helger beräknats för Sveriges del. Förhållandena på detta område i några främmande länder skall närmare bely— sas i kapitel XVI. Här skall konstateras, att man — om föreliggande uppgifter är tillförlitliga _ synes kunna grovt beräkna arbetstidsbortfallet genom helg- ledigheter i de anglosachsiska länderna (Storbritannien, USA, Canada, Australi- en, Nya Zeeland) samt Holland Och Frankrike till 6—8, i Danmank, Norge, Tyskland, Österrike och Schweiz till 10—12 samt i Sverige och Finland till ca 15. Härtill kommer semestern. På detta område ligger de nordiska länder- na —— samt efter ett 1956 fattat beslut Frankrike —— i en klass för sig med om- kring tre veckor (i bl. a. Finland är reglerna varierande, i det att semes- terns längd där ökar med anställnings- tiden), I de övriga nämnda länderna sy- nes normalsemestern vara två veckor, även om många avvikelser uppåt finns.
Om man lägger ihop de genom se- mester och helgledigheter lediga dagar- na kan man få ett mått på antalet ar- betsveckor per år, som är det normala för arbetstagarna i olika länder. För Sveriges del går tre veckor bort i se- mester och ca 2 % genom helgledig- heter: återstår ca 46% fulla arbets- veckor per år. Med samma beräknings- metod blir antalet arbetsveckor per år i de övriga nordiska länderna drygt 47, i Tyskland, Schweiz, Österrike, Austra-
lien och Nya Zeeland 48—48 1/2, i Hol- land, England, Frankrike, USA och Ca- nada 49 eller något däröver.
Jämförelse mellan olika länder
Om man — med all reservation för uppgifternas allmängiltighet -— multi- plicerar det nyssnämnda antalet fulla arbetsveckor i olika länder med den i det föregående diskuterade vanliga ar- betstiden (ordinarie arbetstid plus ev. >>ordinär>> övertid) får man en årsar- betstid i timmar, som kan möjliggöra internationella jämförelser. Följande tablå illustrerar läget. Därvid har Frank-
Tabell [11:1. Jämförande
rike i viss mån godtyckligt satts upp för 45 t/v, och Belgien har på grund av den pågående arbetstidsförkortning- en uteslutits. Då den myckna övertiden i England och Tyskland kan tänkas va- ra av mera tillfällig art, har dessa län- der satts upp för den övervägande or- dinarie arbetstiden. Vidare beaktas inte variationer med hänsyn t. ex. till långa arbetstider inom vissa näringsgrenar (t. ex. jordbruket) eller korta på and— ra håll; utgångspunkten är förhållan- dena inom huvuddelen av industrin. Alla siffror bör alltså betraktas som i hög grad ungefärliga och tablån är när- mast ett räkneexempel.
ärsarbetstidsberäkning
Vecko- Semester Relativa Fulla ar- Antal ar- Land arbets- o._helgle- betsvec- betstim- tal— tid 1 digheter kor pr år mar pr år USA _ timmar (veckor) 100 Danmark ................................. 48 5 47 2 250 115 Norge ....................................... 48 5 47 2 250 115 Finland .................................... 47 5 47 2 200 113 Tyskland ................................. 48 4 48 2 300 118 Holland .................................... 48 3 49 2 350 121 Storbritannien ........................... 45 3 49 2 200 113 Schweiz 48 4 48 2 300 118 Österrike 48 4 48 2 300 118 Frankrike 45 4 48 2 150 110 USA ....................................... 40 3 49 1 950 100 Canada 42 3 49 2 050 105 Australien ................................. 40 4 48 1 900 97 Nya Zeeland .............................. 40 4 48 1 900 97 Sverige .................................... 48 5,5 46,5 12 230 114—115
1 Att detta tal inte stämmer med det i kap. 11 angivna (2200) beror på att här ingen hänsyn tagits till de fall av kortare arbetstid, som påverkar den genomsnittliga ordinarie arbetstiden.
Om dessa siffror någotsånär riktigt avspeglar verkligheten för flertalet in- dustriarbetare och därmed för en stor del av arbetstagarna i de nämnda län- derna, skulle man därav kunna dra bl. a. följande slutsats.
Den för flertalet arbetstagare vanliga arbetstiden i genomsnitt per vecka un- der året skiljer sig i flera fall inte så
starkt som de olika veckoarbetstiderna ger vid handen. Om 48-timmarsveckan i Sverige är 20 procent längre än 40- timmarsveckan i USA, så är likväl skill- naden i årsarbetstid inte större än om- kring 15 procent. Annorlunda uttryckt skulle vid nuvarande läge i fråga om semester och helger en 42-timmarsvecka i Sverige ge ungefär samma resultat per
. .:... :.v».—.»e.—f—..__-_——__—._—nm . .
år som 40-timmarsveckan i USA. Me- dan i USA, Canada, Australien och Nya Zeeland arbetstiden i allmänhet är be- tydligt kortare än i Sverige, skiljer den sig i övriga europeiska länder —— i varje fall räknat per år — endast i ringa män från förhållandena i Sverige. I länder med nominellt kortare arbetstid per vecka än Sverige —— Frankrike och Storbritannien —— kan skillnaderna minskas eller utplånas genom reguljärt övertidsarbete.
Arbetstidens förläggning: dygns- maximum
Tillgängliga uppgifter tyder på att ett dygnsmaximum av åtta timmar för ordi- narie arbetstid är vanligt men att möj- ligheter överlag föreligger att öka den dagliga arbetstiden med en eller två timmar i syfte att ordna en fri lördags- eftermiddag inom 48-timmarsveckans ram. En utjämning av arbetstiden över en period av två eller tre veckor är möj- lig på flera håll. I Tyskland och Öster- rike kan man på detta sätt arbeta in inofficiella ledighetsdagar, och i Schweiz är det möjligt att under en period av 9—10 veckor arbeta in även vanliga helgledigheter. I länder där ar- betstiden inte regleras i lag — Dan— mark, Storbritannien, Australien — sy- nes inget dygnsmaximum för ordinarie arbetstid vara stadgat. I en del fall är, som ovan nämnts, ett dygnsmaximum direkt eller indirekt fastställt i samband med regleringen av övertiden. Sålunda gäller i Tyskland i princip ett absolut dygnsmaximum på 10 timmar.
Ett allmänt intryck är att möjlighe- ter föreligger i åtskilliga länder att av- sevärt förlänga den dagliga arbetstiden genom avtalsöverenskommelser, övertid eller dispenser från gällande bestämmel- ser. I handel, transportväsende, bygg- nadsverksamhet och jordbruk torde re-
gelmässigt relativt lång daglig arbetstid vara lagligen möjlig. I skiftarbete med- ges lång daglig arbetstid med hänsyn till skiftbyten.
Fem dagars arbetsvecka
I länder och näringsgrenar med högst 45 timmars arbetsvecka är det vanligas- te att man arbetar fem dagar i veckan i icke kontinuerliga processer. Detta är följaktligen regel —— dock inte utan undantag _ i industrin i USA, Austra- lien och Nya Zeeland. Även i Canada kan femdagarsveckan betecknas som det övervägande. (Vid en undersökning av Canadas industri 1954 befanns det, att av 800 000 arbetare hade 47 procent mer än 40 timmars arbetsvecka men över 80 procent hade femdagarsvecka.) I Stor- britannien är femdagarsveckan mycket utbredd, och för statstjänstemän synes femdagarsvecka — utan förkortning av antalet arbetstimmar per vecka — vara under införande. — I Frankrike kan företagen enligt lagstiftningen välja mel- lan femdagarsvecka med lördag eller måndag fria och 5 1/2-dagarsvecka med antingen lördag eftermiddag eller mån- dag förmiddag fria. Femdagarsveckans faktiska utbredning i Frankrike har in- te kunnat utrönas, men tendensen går i riktning mot femdagarsveckai allt fler branscher. Kvinnornas framträdande önskan om två lediga dagar i veckan förstärker denna tendens i exempelvis textilindustrin. I den mån arbetsveckan överskrider 45 timmar torde sexdagars- vecka vara vanligast -—— men i bilindu- strin arbetar man f. n. fem dagar med 9 1/2 timmars arbetsdag. Där sexda- garsvecka förekommer består den i Frankrike ofta av fem dagar med 8—9 timmar och övertidsarbete under tre timmar därutöver på lördag förmiddag eller måndag. —— Lördagen kan också vara en reservdag, som man tillgriper
efter lokala överenskommelser för mer eller mindre tillfälliga behov av för- längd arbetstid. Ett exempel av intresse erbjuder engelsk varvsindustri, som har scxdagarsvecka på vintern (15/11— 15/2) och femdagarsvecka i övrigt.
I länder där en arbetstid av över 45 t/v är vanlig, är också sexdagarsvec- kan regel för vanligt dagarbete. Man arbetar emellertid i de flesta fall kor- tare tid på lördagen, alltså 5 1/2 dagar.
Det tycks sålunda vara en allmän re— gel, att den ordinarie arbetstiden per dag inte bör överstiga nio timmar. Icke desto mindre förekommer femdagars- vecka i industrin i viss utsträckning i Tyskland, där dygnsminimum inklusive övertid är 10 timmar, och i avsevärd omfattning i Schweiz.
I andra näringsgrenar än industrin _— transport, handel, jordbruk etc. — tor- de femdagarsvecka vara mindre vanlig.
Natt- och skiftarbete
I de flesta länder finns det regler i syfte att begränsa nattarbetet, i första hand för kvinnor och ungdomar. I vad mån sådana bestämmelser är effektiva synes kunna studeras endast med hjälp av uppgifter om oavbrutet skiftar- bete; möjligheter finns nämligen över- lag att under särskilda omständigheter genom undantagsregler eller dispens be- driva nattarbete. I en del länder är natt— arbete underkastat särskilda regler i frå- ga om arbetstidens längd, men i de län- der, som i denna framställning använ- des för jämförelser, synes skiftarbete i regel bedrivas under de allmänna reg- lerna om arbetstidens längd.
Tyvärr har knappast några uppgifter om skiftarbetets relativa förekomst i olika länder stått att uppbringa. (En uppgift beträffande Storbritannien ly- der på ca 12 procent skiftarbetare för den engelska industrin; motsvarande
tal för Sverige torde snarast ligga något högre. Därtill kommer gruvhanteringen, som i England har långt större kvanti- tativ betydelse än hos oss och där skift- arbete är vanligt). Man synes emeller- tid kunna anta, att oavbruten skiftgång i utlandet liksom i Sverige vad industrin beträffar förekommer främst i tung in- dustri och inom industri där kemiska processer e. (1. kräver det, samt att nattarbete i övrigt hör hemma i huvud- sak inom servicenäringarna, särskilt samfärdseln.
Vissa uppgifter om textilindustrin ger intrycket, att skiftarbete — två- och flerskift sammantagna — spelar stor roll i USA och Belgien (med uppskatt— ningsvis omkring hälften av alla arbets- timmar utförda i skift) och mycket li— ten roll i Tyskland och England (med högst 10 procent av arbetstimmarna fullgjorda i skiftgång), medan Sverige och Holland representerar ett mellan- läge (i vårt land beräknas skiftarbetet svara för omkring en tredjedel av tex- tilindustrins totala arbetstimantal).
Arbetslidens längd för tjänstemän
I det föregående har tjänstemän och arbetare inte skilts åt på samma sätt som i redogörelsen för arbetstidsförhållande- na i Sverige. Detta beror bland annat på bristande kännedom om i vad mån tjänstemän i olika länder faller utanför den eljest vanliga regleringen. Det be— ror också på svårigheter att skilja tjäns- temän i vår mening från arbetargrup- per i andra länder och att få någon klar bild av deras arbetstidsförhållanden.
Som framgått av det föregående gäl- lcr en internationell konvention om 48 timmars maximiarbetsvecka för handel och kontor. Stora grupper handelsan- ställda har därmed i den internationella vokabulären jämställts med tjänstemän.
Vissa uppgifter om tjänstemännens
& 1 i |
arbetstider, bland annat en del som återgivits i sommartidsutredningens 1955 avgivna betänkande, skall refere- ras här. Därvid bör dock uppmärksam- mas, att det i många fall inte finns någ- ra klara besked om i vad mån raster inräknas i arbetstiden samt vilka be- stämmelser om övertid som gäller. Tro- ligt år att föreliggande uppgifter inte sällan avser kontorstid, varvid raster och regelbunden övertid kan verka minskande respektive ökande på den faktiskt normala arbetstiden.
I Finland uppges de statliga förvalt- ningstjänstemännens arbetstid till brut- to 42 och netto 37 t/v; med hänsyn till kortare sommartid blir årsgenomsnittet emellertid 35 % t/v. För den privata arbetsmarknaden kan man anta, att 40 ——42 t/v är det vanligaste (försäkrings- tjänstemän har dock 38 t/v, de handels- anställda vanligen 47 t/v).
I Norge är den normala arbetstiden för statstjänstemän i centraladministratio— nen och för vissa tjänster (efter en mindre förlängning 1955) netto 35% t/v i genomsnitt per år; därutöver spe- lar emellertid övertidsarbete en avse- värd roll. Manliga tjänstemän i »etate- ne» (post—, tele-, polis- och tulltjänst m. ni.) har en ordinarie arbetstid av 40 —45 t/v; kvinnor har dock genomgåen- de något kortare arbetstid än män utom vad angår sjukvården. Kommunala tjänstemän har 38—39 t/v. Kontorsper- sonal i industri och handel arbetar (en- ligt en urvalsundersökning 1953) 39— 411/3 t/v. —— Som ett genomsnitt för kontorspersonal i Norge kan 40 t/v an— scs gälla. Enstaka grupper _— arbetsle- dare, sjuksköterskor — ligger vid 48 t/v.
För Danmark torde 42 t/v vara nor- malt såväl för statens som den enskilda marknadens tjänstemän.
I Holland tycks flertalet tjänstemän arbeta mellan 39 och 45 t/v (statstjäns-
temännen 41 1/2) och enstaka grupper 48 t/v.
För Belgien har sifforna 42—45 t/v återfunnits, men uppgifterna torde i varje fall inte generellt kunna godtas.
I England ligger statstjänstemännen enligt en uppgift vid 39—40 t/v, enligt en annan vid 42 t/v i London och 44 t/v i landsorten; banktjänstemännen anges ha 37 1/..r——42 t/v. För Schweiz och Österrike återfinnes siffrorna 44— 48 t/v för de flesta tjänstemän. Även för Frankrike tycks 44—45 och i vissa fall upp till 48 t/v kunna anses normalt. I Tyskland synes 48 t/v vara det övervä- gande för industritjänstemän och öv- riga kontorsanställda, men tendensen mot en kortare arbetsvecka för tjänste- män anges vara mycket starkare än be- träffande arbetare, och stora grupper av kontorsanställda har inte över 42 t/v.
De australiska statstjänstemännen "har 36 % timmars ordinarie arbetsvecka. I övrigt synes man ha skäl att anta, att arbetstiden i »40-timmarsländerna» inte är avsevärt olika för tjänstemän och arbetare. En del kontorstjänstemän i Nya Zeeland uppges ha 35—37 1/2 t/v, medan 40 t/v är det normala. Enligt en uppgift skulle 41—42 t/v inte vara ovanligt i USA och sålunda arbetstiden i någon utsträckning längre för tjänste- män än för arbetare, något som inte anses böra förvåna med hänsyn till tjänstemännens svaga fackliga organi- sationer.
Sammanfattningsvis synes man våga säga följande. Tjänstemännen i de skan- dinaviska länderna har i stor utsträck- ning kortare arbetstid än arbetarna; de— ras ordinarie arbetstid ligger för fler- talet omkring 40—42 t/v. Även i flerta- let övriga västeuropeiska länder är tjänstemännens arbetstid i genomsnitt kortare än arbetarnas, men skillnader- na är mindre markanta, i det att tjäns-
temännen i »48-timmars-länderna» inte sällan återfinnes vid ca 44—45 t/v; och i Tyskland har stora tjänstemanna— grupper samma arbetstid som arbetar- na. I de utomeuropeiska 40-timmars- länderna kan skillnaderna i arbetstid inte som någon allmän tendens hänfö- ras till skillnader i yrkesställning.
Pågående strävanden till arbetstids- förkortning
Inom ILO har frågan om en allmän arbetstidsförkortning tagits upp till bc- handling. Enligt beslut av arbetskonfe- rensen 1955 har arbetsbyrån samman- ställt det ovan angivna betänkande, som framlades för organisationens styrelse i mars 1956 och föranledde beslut om att en trepartskommitté skall tillsättas för frågans vidare utredning och behand- ling. — Även inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC) har problemet förts fram och utredning satts igång.
. I generaldirektörens rapport till ILO:s konferens i juni 1956 nämnes, att en stark opinionsrörelse till förmån för kortare arbetstid otvivelaktigt har vuxit fram inom fackföreningsrörelsen, i syn— nerhet i de mer utvecklade länderna, och att den diskussion som inletts torde komma att fortsätta ett antal år.1 Det påpekas bl. a., att 30—35 timmars ar— betsvecka har uppställts som mål för de centrala fackliga organisationerna och åtskilliga enskilda fackförbund i För— enta Staterna och Canada, att överens— kommelse om en successiv arbetstidsför- kortning till 45 t/v har nåtts i Belgien och att frågan är under utredning i fle- ra västeuropeiska länder. Samtidigt nämnes, att den brittiska fackförenings- rörelsens kongress 1955 avslog en mo- tion i frågan om 40 timmars arbetsvec- ka med motiveringen, att 40-timmars-
veckan visserligen inginge i fackför- eningsrörelsens allmänna strävanden men inte för närvarande borde genom- föras, eftersom en sådan reform endast skulle leda till en ökning av övertids- arbetet.
I Finland och Norge arbetar f. n. stat- liga utredningar med frågan om en ar- betstidsförkortning. (Dessa utredning- ars syfte skall närmare behandlas i ka- pitel V.) I Danmark har förhandlingar i ämnet förekommit vid de allmänna av- talsförhandlingarna sedan 1950 och se- nast 1956. Någon allmän uppgörelse på denna punkt har inte nåtts, och en ar- betstidsförkortning i Danmark har i viss mån gjorts beroende av utveckling— en i de övriga nordiska länderna.
I Tyskland pågår f. n. diskussioner mellan arbetsmarknadens huvudorgani— sationer om en arbetstidsförkortning, och i Schweiz har frågan förts upp till diskussion på såväl det fackliga som det politiska planet. Hollands regering uppdrog i november 1955 åt sitt social— ekonomiska råd att undersöka frågan, ehuru det därvid betonades att en ar- betstidsförkortning för Hollands del in- te vore att tänka på inom de närmaste åren med hänsyn till de många andra reformönskemål som förelåge.
I Belgien uppsattes arbetstidsförkort- ningen under 1954 och 1955 på fack— föreningsrörelsens aktuella handlings- program. Sedan tecken till allvarlig oro på arbetsmarknaden uppträtt, kallade regeringen partsorganisationerna till förhandlingar under statsministerns led- ning, och den 28 oktober 1955 uppnåd- des en överenskommelse. Enligt den ut- sända kommunikén var parterna eniga om att metodiskt och i etapper genom- föra en förkortning av arbetstiden till
1 International Labour Conference, Thir— ty-Ninth Session, Geneva 1956: Report of the Director-General.
45 timmar i veckan — eventuellt för- delad på fem dagar _ under hänsyns- tagande till de svårigheter som kunde uppstå i olika sektorer av näringslivet, dvs. utan att sätta företagens stabilitet och den nationella ekonomin i fara. Man beslöt att för sådana företag, som kun- de väntas möta särskilda svårigheter, tillsätta en opartisk expertgrupp på tre personer, som skulle avge rådgivande uttalanden om de möjliga skadeverk- ningarna för ifrågavarande företag och för landets ekonomi. Vidare förpliktade sig regeringen att framlägga frågan om en arbetstidsförkortning för kompeten- ta internationella organ, bl. a. ILO och Kol- och stålunionen.
En arbetstidsförkortning har därefter genomförts för stora arbetstagaregrup- per inom skilda delar av det belgiska näringslivet. I februari 1956 uppskatta- des reformerna beröra drygt en fjärde- del av landets arbetstagare. Enligt före- liggande uppgifter har arbetstidsförkort— ningen —— med tillämpning av olika metoder för det successiva genomföran- det och för arbetstidens förläggning —— hittills berört gas- och elverken, kolgru- vorna, järnhanteringen, metallvaruindu- strin, den kemiska industrin, tobaksin- dustrin, oljeindustrin, pappers- och massaindustrin, stenindustrin, tryckeri- erna, beklädnadsindustrin, olika grenar av livsmedelsindustrin och livsmedels- handeln, försäkringsbolagen, bankerna, varuhusen m. fl. Partiella lösningar har överenskommits i andra industrigrenar, t. ex. textilindustrin, som vid treskifts- gång infört 45 t/v för dagskift och 40 t/v för nattskift.
Bland olika metoder för den belgiska arbetstidsförkortningens genomförande kan nämnas följande. — I järnhante- ringen infördes 45-timmarsvecka den 1 februari 1956. —— I den kemiska indu— strin förkortades arbetstiden till 46 %
t/v vid olika tidpunkter under hösten 1955 och början av 1956 i olika del- branscher; 45 t/v skulle införas eller diskuteras vid för olika delbranscher varierande data under 1956. — I glas- bruken infördes 46 % t/v från ingång- en av 1956, ,varvid den avkortade tiden skulle sammanföras till hellediga dagar. —-— I olika delar av livsmedelsindustrin har 45 t/v med fem och i en del fall sex arbetsdagar i veckan införts i okto- ber 1955 eller senare; i dryckesvarutill— verkningen får emellertid 48 t/v tas ut under säsongen mot kompensation i le- dighet under dödsäsong. _ I livsme- delsdistributionen med undantag för detaljhandeln gäller ett veckogenom- snitt av 45 timmar sedan början av 1956; om längre arbetstid tas ut skall kompensation ges i helt lediga dagar; arbetstidsförkortningen avser inte så- dana veckor, varunder någon offentlig helgdag infaller; arbetstidsförkortning- en skall inte medföra minskad vecko- lön; för arbetstid mellan 45 och 48 timmar under en vecka betalas inte övertidsersättning. _ Arbetstidsförkort- ningen i kolgruvorna fick formen av 15 ytterligare fridagar under året, men för det första avtalsåret förband sig fack- föreningarna att anmoda sina medlem- mar att arbeta mot dubbel betalning un- der sju av dessa fridagar. Samtidigt åtog sig regeringen att på grund av kolgru- veindustrins svåra läge täcka större de- len av de ökade kostnaderna med stats- medel. — Bankerna, som förut tilläm- pade 44 t/v, minskade arbetstiden till 43 t/v den 1 december 1955 och till 42 1/2 t/v den 1 februari 1956 genom att lägga in två halva eller en hel fri- dag per månad, i första hand på lör- dagar. — För varuhusen, där 44 t/v varit avtalsenlig arbetstid sedan 1948, skall denna arbetstid fortsätta att gälla för den administrativa personalen men
fördelas på fem i stället för sex dagar; försäljningspersonalen skall från 1 ja- nuari 1956 arbeta 42 t/v med arbets- tiden i princip fördelad på sex dagar i veckan, men den nuvarande ordningen med en fridag per två veckor skall er- sättas med tre fridagar per fyra veckor.
De nu behandlade strävandena till ar- betstidsförkortning i olika länder av- ser i första hand industrin. Inom and- ra områden, där längre arbetstider allt- jämt råder —— de omfattas ofta inte av lagstiftningen, stundom inte ens av av- talsreglering — äger arbetstidsförkort- ningar, såsom delvis framgått av noti- ser i det föregående, successivt rum i åtskilliga länder.
Sammanfattning
I de nordiska och västeuropeiska län- derna har principen om högst 48 tim- mars arbetsvecka slagit igenom inom industrin och för större delen av arbets- marknaden i övrigt. Inom handeln och restaurangnäringen och särskilt i jord- bruket förekommer emellertid i avse- värd omfattning längre arbetstider än 48 t/v; i vård- och hemtjänst är för- hållandena likartade och arbetstiden ofta helt oreglerad. Säsongvariationer i olika näringar, t. ex. byggnadsverksam- het, medför lång arbetstid under vissa årstider, men i allmänhet torde den långa arbetstiden motsvaras av en så mycket kortare arbetstid —— eller av ar- betslöshet — under andra årstider.
I Frankrike och England är den ordi- narie arbetstiden i betydande utsträck- ning kortare än 48 t/v, men övertids- arbetet har under senare år haft en så- dan utbredning och storlek, att den nor- mala arbetstiden för stora grupper inte torde ha varit nämnvärt kortare än i 48-timmarsländerna. I Belgien är en arbetstidsförkortning till 45 t/v inom
industrin på väg att genomföras, men det är ännu för tidigt att yttra sig om i vad mån övertiden kommer att öka.
En i stort sett effektiv förkortning av arbetstiden under 48 t/v har skett i USA, Australien, Nya Zeeland och Ca- nada. I Canada synes genomsnittet f. n. vara omkring 42 t/v, och i de tre övriga länderna är 40 timmars arbetsvecka re- gel för det stora flertalet arbetstagare.
Fem dagars arbetsvecka är det van- liga då arbetstiden är högst 45 t/v. Un- dantag torde dock gälla för handel och andra servicenäringar, som i stor ut- sträckning har 5%-dagarsvecka e. d. även då arbetstiden är kortare än 48 t/v. Vid 48 t/v är sex arbetsdagar med lördagen avkortad det vanliga. I Tysk- land och Schweiz registreras dock en tendens till utbredning av systemet med femdagarsvecka och 48 t/v, och den myckna övertiden i Frankrike och Eng- land kan förmodas i betydande ut- sträckning förläggas till veckans fem första dagar. Detta innebär att princi- pen om högst nio timmars arbetstid per dag brytes. Denna princip tillämpas emellertid i stor utsträckning i indu- strin, om man bortser från det mera tillfälliga övertidsarbetet; i andra nä- ringar är en längre daglig arbetstid vanlig.
I länder med väsentligt kortare ar- betstid än 48 t/v för arbetarna är i all- mänhet skillnaden mellan arbetare och tjänstemän i fråga om arbetstiden mind- re än hos oss och på sina håll helt obe- fintlig.
Om den ordinarie arbetstidens längd mätes i genomsnitt per vecka under ett år, kommer även semester och helgle- digheter i betraktande. I dessa hänseen- den råder stora skillnader, som i stort sett innebär att längre arbetsvecka mot- svaras av större ledighet genom semes- ter och helger. Ett försök till jämförelse
mellan länderna ger bl. a. till resultat, att en 42 timmars ordinarie arbetsvecka i Sverige skulle ge i stort sett samma ärsarbetstid som 40-timmarsveckan i Förenta Staterna.
Strävandena till en förkortning av 48- timmarsveckan har de senaste åren ac-
centuerats i flertalet västeuropeiska län- der. Utredningar och förhandlingar i ämnet pågår på många håll. Även i För- enta Staterna diskuteras en arbetstids- förkortning, och inom vissa branscher ligger arbetstiden där redan under 40- timmarsnivån.
FJÄR DE KAPITLET
Några historiska notiser
Avsikten med framställningen i detta kapitel är inte att teckna arbetstidens historia. Arbetstidens längd är en funk- tion av de ekonomiska, sociala och po- liti-ska förhållandena; arbetstiden kan alltså inte isoleras från övriga faktorer i utvecklingen. Även en fragmentarisk översikt i form av några notiser ur det förflutna synes emellertid kunna tjäna till att något belysa »den fråga, som är oss förelavgd. Av särskilt intresse är helt naturligt vad som hänt på arbetstidens område i vårt eget land under tiden ef- ter åttatimmarslagens införande.
I vad avser den internationella ut- vecklingen samt förhållandena i vårt land före 1920 bygger redogörelsen
på följande framställningar: Gösta L a n g e 11 f e I i , The Historic Origin of the Eight Hours Day (Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antlitkvitetsakademiens Handlingar, del 87, Stockholm 1954); P. J. V 0 r do 0 r n, Arbeidsduur en Wel- vaarfspeil (Capita Selecta der Econo- mie, Leiden 1947); och T 0 r s te 11 G (2 r ([ I u n d, Industrialismens samhäl- le (Stockholm 1942). Därutöver har upp-gifter hämtats ur svensk ekonomisk litteratur (t. ex. P 6 r N y strö m, Stadsindustriens arbetare före 1800- talet, Stockholm 1955), officiellt tryck, material insamlat av den norska Ar- be—idsti'ds'komiteen, m. In.
A. Den internationella utvecklingen
Dagsljuset är den äldsta regulatorn för arbetstiden. Så länge lantbruk och byg- genskap var de näringsgrenar, som kräv- de mest arbetskraft, och så länge artifi- ciell belysning var en lyxartikel, satte naturen själv gränserna för arbetets bör- jan och slut. På nordligare breddgrader innebar detta också säsongvariationer; längre arbetstid om sommaren, kortare på vintern —i den mån inte temperatu- ren och nederbörden korrigerade solen som arbetstidsregulator.Igenomsnitt bör arbetstiden alltså ha varit ca 12 timmar om dagen inberäkn-at nödvändiga av- brott för måltider och vila, såg net-to omkring 10 timmar. —— Alltjämt spelar
ljus- och väderlcksförhållandcn hos oss sin roll för arbetstidens längd.
Den kristna kyrkan var i vår kultur- krets en viktig faktor för arbetstidens begränsning i äldre tider så till vida som kyrkan främjade regler om avbrott för sabbatsfirande. He'lgmålsringningen på lördagseftermiddagen var en signal till vecékovila, som gällde både husbon— de och dräng — och stränga bestämmel- ser har funnits till arbetsförbudets upprätthållande. Växlande traditioner i fråga om helgdagsffira—nde har inneburit variationer i fråga om arbetstidens längd över längre perioder —— och de gör så alltjämt.
Ljusförhållan-den och religiösa krav i förening med enkla fysiologiska erfa- renheter 'ligger väl bakom den tradition om dygnets tredelninwg, som i den histo- riska litteraturen kan föras tillbaka till Alfred den Store av Wessex (död 900). Denne delade — förvisso innan det hjuldrivna uret uppfunnits — sitt dygn i tre delar: 8 timmar för arbete, 8 tim- mar för vila, 8 timmar för bön (de-n sistnämnda delen sena—re tillskriven be- hovet av förströelse, studier, 'goda gär- ningar etc.). Det torde emellertid inte finnas skäl att anta, att traditionen från Alfred av Wessex vittnar om något slags normal indelning av dygnet för ett större antal människor, även om det finns sociallhistorlker som hävdat, att den sentida kampen för åttatimmarsda- gen åsyftat att återställa förhållanden som rätt under senmedeltiden.
Från tiden före 1800—talet finns gott om uppgifter om arbetstider i olika verksamheter. De flesta tidsangivelser torde rymmas inom intervallet 410—14 timmar om dagen. I en del fall, då det är fråga om t. ex. g-ruvarbete, kan en relativt kort arbetstid troligen hänföras till erfarenheter rörande det fysiskt möjliga i ett kroppsligt onormalt slit- samt arbete. I andra fall kan en rela-tivt kort arbetstid för t. ex. en stads textila manufaktnrer vara dikterad av intresset för inbördes konkurrensbegränsning och för kva'litetsgaranttier med hänsyn till den intern-rban:a konkurrensen (man ville i. ex. inte riskera kvalitetsförsäm- ring genom arbete vid dålig-t artificiellt ljus). Exemplen på relativt kort arbets- tid motsvaras av god tillgång på extre— ma fall i andra riktningen.
Icke desto mindre finns det forska— re som företräder uppfattningen, att en utveckling mot en viss arbetstidsför- kortning ägde rum under 1700-talet.1 Ett tecken på detta har ansetts vara, att man i slutet av 1700—talet i Engla-nd in-
rättade arbetshus för arbetsskygga, där arbetstiden — i avskräckande syrflte — sattes till 12 t/d. Det vill emellertid sy- nas vara föga sannolikt, att just arbets— tidens längd skulle ha tett sig särskilt avskräckande i en tid, då de lägre sam- hällstklassernas liv och i all synnerhet deras arbetsliv i det mesta var :inrutat av offentliga regler. Bestämmelser om arbetstiden torde i varje fall inte ha haft några som helst socialpolitiska mo- tiv i vår tid-s mening utan hade 'till syfte att garantera disciplin bland de arbe- tande.
Det sagda kan belysas med en hänvis- ning till den troligen äldsta arbetstids- lawgen av större omfattning, nämligen en engelsk förordning av 1495. Förord- ningen avsåg att stävja olika slag av brister i pliktuppfyllelsen _ för sen an- komst, för ti-d'ig hemgång, förlängning av raster etc. — och fast—slog gällande arbetstid för hantverkare och arbetare (de sistnämnda förekom huvudsakligen i lantbruket). Daggryninlgen och solned- gången bestämde arbetets början och slut utom under tiden mellan mitten av mars och mitt-en av september, då man skulle vara i arbete före kl. 5 och inte sluta tidigare än mellan kl. 19 och kl. 20. Resterna fick vara sammanlagt högst Ile—2 timmar. Under årets ljusare del kunde man allt-så ha en nettoarbe'tstid på mer än 12 t/d.2 Denna engelska reg- lering synes ha varit i huvudsak gäl- lande ända fram till 1800-talets början.
Som ett annat exempel på den förin- dustriella epokens syn på arbetstiden kan nämnas, att Stockholms. ha'llrätt 1751 allvalrligen ålade sidenvävarna att börja sitt arbete precis kl]. 5 på morgo- nen och hålla på till kl. 9 på kvällen, dvs. 16 timmar inklusive måltider. 1700- talsförfattaren Per Enbom låter i sitt d:rama Fabriksflickan en rättråd—ig in-
1 Jfr t. ex. Verdoorn, a.a., s. 59. 2 Langenfelt, a.a., s. 96.
formator ti'llhå'llla en grym fabrikör: >>Fånga=rs öde är drägligt och ti'ggares är nästan lycksaligt, då man jämför det med ert folks; ltiggarnca äro åtminstone frie, där de gå i deras föraktade armod, och de förtjäna ofta mer om dagen, utan att göra det ringaste arbet-e, än fa- brikshjvon-en med sexton timmars träl— dom.»1
Det sistnämnda exemplet för direkt över till industrins tidevarv. Den in- dustriella revolutionen innebar väsent- liga förändringar på anbetslivets områ- de av direkt betydelse för arbetstiden. Pvrodnktiontsökn'ingen möjliggjordes ge- nom stora investeringar i maskiner, som man måste utnyttja så intensivt som möjligt: långa arbetstider blev »nöd- vändi'ga» för företaget. Samtidigt fri- gjorde de maskinella metoderna arbets- kraft, och arbetstagarnas situation på marknaden blev om möjligt svagare än tidigare. Den förhärskande ekonomisk- politiskla doktrinen gav inte utrymme för begrepp sådana som arbetarskydd och fritid i vår tids menin' , även om Adam Smith's liberalism också god-tog tanken på en reglerad och rimlig ar- betstid. Fritid betraktades av de härs- kande i allmänhet som en skadlig före- teelse för en arbetarklass, vilken inte förstod 'att använda den till annat än dålligheter; de gamla pan'iarkaliska för- hållandena mellan arbetsgivare och ar- betstagare hade upplösts, och därmed hade den sociala |kontrollen försvagats.
Omkring 1800 uppfanns gas'ljuset, och stora delar av industrin blev oberoende av dagsljuset. Därmed blev långa tar- betstider fysiskt möjliga i mycket stör- re utsträckning än tidigare.
Utvecklingen medförde otvivelaktigt en förlängning av arbetstiden för dem som drogs in i industrin; i den allt- jämt kvantitativt viktigaste näringsgre- nen, lantbruket, var solen fortfarande arbetstidsregu'latorn. Det vill synas som
om i början av 1800-ftalet en arbetstid av 14 t/d var normal, att 16 t/d inte väckte någon särskild uppmärksamhet och att först 17—18 t/d betraktades som en omåttlig arbetstid. Även kvinnor och barn utnyttjades på samma sätt. Inom hantverk och hemarbete måste man föl- ja med i utvecklingen. I den mån arbetarna reagerade mot förhållandena hindrades de —— genom förbud mot ar- betarorganisationer -— att kollektivt ge uttryck för sin inställning.
Det var i denna miljö, som kraven på en reglering av arbetstiden i industrin började resas. En av Englands namn- kunnigaste förkämpar på området var Robert Owen, som under 1800-talets andra decennium började tala, skriva och handla för en arbetstidsförkortning. Owens motiv var samhälls- och före- tagsekonomisk—a, sociala och moraliska — stundom, liksom så ofta i debatten om arbetstiden, logiskt oförenliga. Ing- en kunde i längden prestera en omått- lig arbetsinsats (utan att bli 'lidlan-de tilll sin hälsa, sitt intellekt och sin moral. Man hade inte rätt att hålla medmän- niskor i arbete längre än vad som be- hövdes för att fylla samhällets behov. En kortare arbetstid skulle öka produk- tiviteten, och produktionen skulle inte minska om arbetstiden förkortades. De tekniska förbättringarna kunde dessut- om l-eda till en produktion/sökning, som vid lån-g arbetstid skulle medföra över- produktion med kris och prisfall som följd. — Owen genomförde vid sina egna företag en anbetstid av 10% t/d, vilket innebar en stor arbetstidsförkort— ning. Han pläderade för åttatimmars—dla- gen som det riktiga.
Därmed hade, jämnt etthundra år fö- re åttatinnn'arsprincirpems avgörande se- ger, den moderna rörelsen för kortare arbetstid start-at, och en avsevärd del av
1 Jfr uppsats av G. Walldén i P e r N y- str 6 m, a.a., s. 333.
den senare och alltjämt använda argu- mentsam'lingen för kortare arbetstid ha- de presenterats.
I England valde man inte lagstiftning- ens v—äg annat än för vissa grupper ar- betstagare, till vilkas förmån humani- tära motiv ansågs kunna anföras. 1802 och 1819 kom lagar om högst 12 tim- mars arbetsdag för barn i vissa verk- samheter, och den 1 maj 1848 trädde la- gen om 10 timmars arbetsdag för ung- domar och kvinnor i kraft. I denna ut- veckling kunde man skönja motiv även av helt andra slag än de av Owen an- förda. Det fanns konservativa kretsar, som i arbetstidsbegränsningar såg ett mede-l att motverka den snabba fram— växten av en ny företagarklass. På ar- betstagarsid-an var man angelägen att utnyttja de filantropiska stämning-ar, som barnens och mödrarnas situation i arbetslivet frambragt'e, till förmån för allla arbetstagare: det skulle bli svårt att organisera arbet-et om olika grupper skulle ha olika arbetstid, och en arbets- tidsförkortning för barn och kvinnor skulle därför framtvinga en allmän 'ar- betstidsförkortning. Man kan också nå- gon gång skymta sådana motiv från männens sida som att en arbetstidsreg- lering för kvinnor och ungdomar skul— le försämra dessas läge i kampen med männen om arbetstillfällena. På 1830- talet, sedan organisationsförbudet upp- hävts, börja-de fackföreningar bildas, och därmed blev kravet på kortare ar- betstid en paroll, som fick värde även som ett tagitatoriskt vapen och som en sammanhållande 'kraft i strävan att ska- pa massor-ganisationer.
Utvecklingen i England var emeller- tid mycket oen'hetlig och lagstiftningens effektivitet var mycket svag. På 1860- talct fanns det gruvarbetare som hade åttatimmarsdag och åtskilliga andra som uppnått en niotimmarsdaig eller stod inför dess förverkligande — medan
järnvägsolyckor
andra arbetare kämpade för att komma ned till aderton timmars arbetsdag; tillskrevs arbetstid-er på 14, 18 och 20 timmar om dagen! — En arbetarkongress i London 1870 an- förde, ajtt »Englands produktionsförmå- ga och det arbetande folkets skicklighet hade uppnått en sådan fulländning, att utan varje tvekan åtta timmars arbete om dagen skulle vara tillräckligt för att fylla landets kommersiella och natio- nella behov».
Omkring det senaste sekelskiftet sked- d-e betydande arbetstidsförkortningar i England, och arbetstiden var därmed i detta land i stort sett avsevärt kortare än i övriga europeiska ”länder och i För- enta Staterna. Därefter började emeller- tid en snabbare utveckling även i andra länder. Strax före första världskriget låg arbetstiden i de flesta yrken i Eng- land mellan 461/2 och 56% t/v med en medella—rbetstid per dag av 9 timmar. Omedelbart efter kriget kom en arbets— tidsförkortning, som gjorde ått—taltim- marsdagen till en allmän företeelse. De därefter följande stegen på arbetstids- förkortningens väg togs under 1930-ta- lets arbetslöshetskris. — Lagstiftningen har förblivit en undanxtagsföretee'lse. 1908 kom en [lag om åttati'mmarsdag i gruvorna, 1919 förkortad till sjutim— marsdag. 1937 års fabrikslag fastställde 48-tim-marsveckan men liksom förr en- dast för ungdomar och kvinnor.
I sin egenskap av industrialiseringens föregångsland har utvecklingen på ar- betstidens område i England varit av särskilt intresse. Strävandena mot kor- tare arbetstid har dock haft större och snabbare framgångar på sina håll utan- för England.
Australien blev sålunda ett föregångs- land för kortare arbets-tid. Redan 1855 introducerades åttatimmarsd—agen bland byggnadsarbetarna i Sydney, och 1856 anses principen om årtta timmars ar-
betsdag i industrin ha fått fotfäste 1 Au- stralien, även om detta långt ifrån in- nebär att principen var tillämpad i.
praktiken. Bakom denna utveckling låg dels ett målmedvetet arbete av engelska immigrant-ledare med anknytning till den s. k. chartiströrelsen, dels en guld- rush, som tömde de uppväxande ind-u- strierna på folk och drev upp lönerna till en tidigare oanad höjd. — Liksom i England blev lagstiftningen i Austra- lien begränsad till speciella grupper. Då den första lagen om arbetstidsreglering för kvinnor infördes 1874, varvid 48 timmars arbetsvecka blev norm, motar- betades den av kvinnoor'ganisationer med hänsyn till att kvinnornas ställning på arbetsmarknaden skullle försämras. — Den fortsatta utvecklingen mot kor- tare arbetstid har skett genom avtals— överenskommelser och obligatorisk ski-l- jedom på den enskilda marknaden. Fö- rc första världskriget var 48-t'immars- veckan i stort sett genomförd i Austra- lien, åtminstone vad industrin beträffar. På 1920-talet började utvecklingen mot 44-ti-mma-rsveckan, vilken i huvudsak var verklighet före andra världskrigets utbrott, och efter kriget har, såsom framgått av det föregående kapitlet, 40- timmarsvecka genomförts i större delen av arbetslivet.
Nya Zeeland in.-förde genom lagstift- ning omkring sekelskiftet 48 timmars arbetsvecka för män och 45-timmars- vecka för kvinnor och ungdomar i in- dustrin. Under 1930-ta1et började 40— timmarsveckan förverkligas genom lag- stiftning, som dock alltjämt lämnar lant- bruket utanför lagen'li'g arbetstidsregle— ring.
Utveckling-en i USA gick under 1800- talet långsammare än i England. Alla uppgifter ger emellertid ett starkt in- tryck av oenhetligh-et i arbetstidsförhål— landena. Olitkheter i delstaternas lag- stiftning, i påt-ryckningsgruppers och
fackliga organisationers styrka och i arbetskraftstillgången —— varvid de Wäst- liga staterna hade brist på folk _— med- förde högst skifta-nde framgångar för rörelsen mot korta-re arbetstid. En stark >>tiotimmarsrörelse>> växte fram om- kring 1800—talets mitt och medverkade till att 60 timmars arbetsvecka blev en vanlig företeelse under *sekilets senare del. Åtskilliga exempel på kortare ar- betstider finns från denna tid, och en växande »åttatimmarsrörelse» had-e väx- lande framgångar. M—en de lagar som antogs på sina håll blev inte effektiva, dels emedan de vanligen medgav av- talspa-rter rätt att komma överens om en längre arbetstid, dels därför att de blev ogiltigförklarade av domstolarna, Även fackföreningsrörelsen ställde sig avvi- sande till lagsti-ftningsåtgärder, vilka betraktades som ett intrång på avtals- frihetens mark. De motiv som anfördes för kraven på arbetstidsförkortning var delvis växlande med konjunkturerna. Argument-et att motverka arbetslösheten genom en arbetstidsförkortning fra-m- fördes bl. a. då soldaterna återvände ef- ter inbördeskriget. U'nd'er bättre tider förhärskade önskan att höja levnadsni- vån genom en arbetstidsförkortning, vil- ken med hänsyn till den tekniska ut- vecklingen inte skulle medföra någon produktionsminskning. Hänvisningar till folkets hälsa och moral förekom även, liksom till att de växande stor— städerna gav upphov till långa restider. Risken för att mekaniseringen skulle medföra arbetslöshet betonades ofta. En teori som synes ha spelat en viss roll under 1800—talets senare del var den amerikanske agitatorn Ira Steward's »gyllene lönelag», enligt vilken ökad fri- tid bland arbetarna skulle väcka nya behov, vilka i sin .tur skulle förstärka lönekraven —— alll't resultera-nde i en sti- gande levnadsnivå. Samma tankegång finns hos Henry Ford på 1920—talet.
På 1890-talet förefaller 10 timmars ar- betsdag och 60 t/v vara en normal för-e- teelse i USA, men i en del fack och sär- skilt byggmadsfacken hade man hunnit längre ner på skalan. Utvecklingen går successivt nedåt, och åren före första världskriget synes kunna betraktas som 50atimmarsveokans genombrottstid, även om betydligt längre arbetstider alltjämt var vanliga. Stor spridning ut- märker även åren efter första världskri- get, då åttatimmarsdag och femdagars— vecka börjar bli vanliga jämsides med 12-timmarsskift och 54 timmars arbets- vecka i stålindustrin. Därefter följer de- pressionen som medför allmän anslut- ning till idén att motverka arbetslöshe— ten genom att fördela arbetstil'lzfäillena
på så många som möjligt genom kort- tidsarbete. 40-timmarsveokan gör sitt intåg, och Fair Labor Standards Act av 1938 kommer till (jämför föregående klapiiefl). Den federala regeringens åt— gärder begränsas därvid till produktion för mellanstatlig handel samt tilll verk- samhet dire'kt i regeringens tjänst, och de delstatliga la-gstifrtningsåtgärderna får på samma sätt formellt inskränkas till staten som arbetsgivare — vilket dock är ett viktigt medel för den all— männta normbi'ld'ningen på arbetsmark- naden. I övrigt har lagstiftningen i hu- vudsak begränsats till skyddsanordning- ar för kvinnor och barn samt för ar- betare i farliga yrken.
B. Förhållandena i Sverige före åttatimmarslagen
De långa arbetstiderna i industrin under 1800-talet känneteckna-de även vårt land. Då den första riksdagsmotio- nen om arbetstidsreglering i lag lades fram 1856 i bondeståndet av hemmans- ägaren Nills Hansson i Vanalöv, gick kra- vet ut på en maximiarbvetsdag av 12 timmar för vuxna och 8 timmar för ungdom under 16 år. Motionären anför- de, att arbetet i fabrikerna vanligen bör- jade kl. 5 på morgonen och slutade [kl. 8 på kvällen med endast 11/1. timmes raster — och att man vid många fab- riker ändå började redan halv 5 och slutade först halv 9, tider som även gällde för barn. Motionen synes ge vid hand-en, att arbetstiden i industrin van- ligen var över 12 t/ud. Troligen var en nettoarbetsti-d på mer än 12 t/d dock inte den vanligaste, men å andra sidan förekom på en del håll vid 1800-talets mitt arbetstider på ända upp till 16 t/d både för bruksarbetare och andra grup- per. Under alla förhållanden var ar- betstider på 11—-12 t/d vanliga vid den-
na tid, och lägger man därtill raster och- gångtid var arbetaren borta från sitt hem mer än halva dygnet; i den skift- gående industrin syntes han mången gång inte till hemma på hela veckan. För minderåriga under 18 år infördes 1852 nattarbetsförbud, men dispenser och bristande kon-troll gjorde bestämmelser- na föga effektiva; någon begränsning av arbetstidens längd under det fysiskt möjliga innebar de inte. 1881 till-kom en förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hant- verk eller annan hantering. Däri stad- gad-es, 'att barn under 12 år inte fick ut- nyttjas li ifrågavarande slag av aarbeten, att 12- och 13-årin'gar inte fick syssel- sättas i fabriksarbete under mer än sex timmar av dygnet och 14—17-åringar inte mer än tio timmar; för annat ar- bete än f'abriksarbete liksom för vuxna överhuvud fanns inga arbetstidsregler. Förordningens effektivitet torde ha va— rit liten, dels på grund av att övervak- ningen av dess efterlevnad var dålig i
och för sig, dels därför att myndighe- terna översåg med överträdelser.1
Industrins arbetstider förkortades emellertid successivt. Humanitära skäl samverkade med övertygelsen hos en del arbetsgivare, att alltför lång arbets- tid inte lönade sig. Otto Carlsund på Motala Verkstad förkortade på 1840-ta- let arbetstiden för sina arbetare från 16 till 11—12 t/d, och på 1860-talet kunde han berätta & riksdagen, att »samma, ja till och med större kvantitet arbete kun- de å den kortare tiden åstadkommas, och vi producera nu mera arbete på 11 till 12 timmar än som [förr var möjligt på 15 år 16. Arbetarens ”trevnad, välstånd och moralitet har genom denna anord- ning och den bättre tidsanda som upp- stått blivit väsentligen förbättrad såväl hos oss som vid andra verkstäder, där samma eller ”liknande förändringar bli- vit införda. Det är ej tvivel underkastat, att en ännu kortare arbets-tid vore för fabrikanten mera lönande, enär det är utrönt, att på 8 timmars forcerat ar- bete kan förbrukas en persons arbets- förmåga för hela dygnet, och att fabri- ker kunna med trenne arbetsskift mera fördelaktigt bedrivas».2
Sammanställning” av tipp-gifter från officiella och andra undersökningar ger emellertid vid handen, att utveckling- en under 1800-talet i stort sett gick helt sakta.3 En nettoarbetstid på mer än 10 t/d var det vanliga i industrin ända fram till sekelskiftet, och många hade mellan 11 och 12 timmars arbetsdag. Om ett genomsnitt för industrin kan för— modas ha legat vid drygt 10 t/d beror det bl. a. på att man vid gruvorna un- der 1800—talets sista årtionden gått ner till drygt 9 och vid sekelskiftet till nå- got över 8 rt/d och att glasbruken låg vid ca 9 t/d. Emellertid kan man våga räkna med att den genomsnittliga ar- betstiden sjönk med ungefär en timme per dag —— från 11 till 10 t/d eller från
i runda tal 65 till 60 t/v — från 1880- talet till 1900-talets första decennium. _ En viss förkortning av arbetsdagen utöver det nämnda hade uppnåtts ge- nom en successiv förkortning av raster- na -— en anordning som alltså inte för- kortade nettoarbetstiden men väl borto- varon från hemmet.
Kommerskollegiets undersökning 1905, som omfattade 345000 industriarbeta— re, gav resultatet att drygt hälften av männen (52 %) hade 10 timmars ar- betsdag. En fjärdedel (26 %), däribland arbetarna i pappers- och massaindustrin samt i malmförädlingsindustrin, hade mer än 10 t/d. En femtedel (19 %), däribland gruvarbetare och typografer, hade kortare arbetstid än 10 t/d (3 % var obestämda) . I genomsnitt var arbets- veckan i industrin 59,5 timmar. Då un— dersökningen publicerades 'i en bilaga till 1912 års (arbetarskyddspropositiocn, utgick man ifrån att siffrorna alltjämt hade aktualitet. Det noterades emeller- tid -att man på senare år kunnat registre- ra e-n strävan att genom avtal förkorta arbetstiden på lördagarna.
De upprepade kraven på arbetstids- reglering i lag för olika grupper och ar- beten vann föga gehör. Då arbetstiden för barn och ungdomar maximerades i en lag av 1900, medgavs för 13—17- åringar 10 t/d — dock med möjlighet till 12 t/d för 14—17-åzring1ar, då arbetet förutsatte »stän-dig eld». Bestämmelser- na i den tidigare nämnda förordningen av 1881 uppmjukades alltså genom den nya lag-en iså måtto, att även 13-åringar fick arbeta 10 t/d mot förut 6 t/d. 1912 års arbetarskyddslag gjorde emellertid åttatimmarsd'agen och 48-timmarsvec- kan till maximum för 13-åringar och medgav 10 t/d för 14—17-åringar.
1 Jfr prop. 1900:57. 3 Gårdlund, a.a., s. 311. 3 Set. ex. Gårdlund, a.a., s. 312.
Några kännbara ingrepp på arbets- marknaden innebar inte dessa regler. Venkstadsavtalet av 1905 fastställde 10 t/d och 57 t/v, jvärnbruksavtalet 58 t/v. Samma arbetstid hade flertalet gruv- arbetare över jord — med en viss för- kortning under den mörka årstiden — medan underjordsarbetarna hade 48 t/v. 1909 års sågverksavtal stadgade 10 Vd och 59 t/v. Då riks'avrtal med arbets- tidsreglering tillkom för pappersindu- strin 1913, bestämdes arbetstiden till 10 t/d och 59 rt/v; textilindustrin fixerade samma år 10 1/2 Vd och 60 t/v. Tele- graf-,järnvägs- och vattenfallsstyrelscrna fastställde 1909 den ordinarie arbetsti— den under den ljusa delen av året till 10 t/d (7 timmar på lördagar) och 57 t/v; 1917 gick man i dessa verk ned till 54 och 1918 till 52 t/v.
Det är mot bakgrunden av dessa upp- gifter inte förvånande att man, då 1905 års undersökning upprepades 1917, kom
fram till en genomsnittlig förkortning av arbetsveckan i industrin under den- na tid från de nämnda 59,5 till 56,4 t/v.
Då 1919 års lag om arbetstidens be- gränsning fastställde en maximiarbets— tid av 48 t/v innebar det sålunda i prin- cip på en gång en arbetstidsförkortning ungefär |lika stor som den man utan lag- stiftning uppnått på fyra decennier.
Den utveckling, vars konturer teck- nalts här, avser endast industrin. I and- ra näringsgrenar —— främst handel och jordbruk _ gick utvecklingen lång— sammare. Undersökningar i Stockholm 1894 och 1907 gav vid handen, att fler- talet anställda i detaljhandeln hade minst 12 timmars arbetsdag och mer än 72 t/v. 1909 års butikstängningslag medförde viktiga begränsningar, men alltjämt hade detaljhandeln relativt mycket långa arbetstider. Lantarbetar- nas arbetstid borde i första hand ha reg- lerats av solen.
C. Utvecklingen under åttatimmarslagens tid
Under 1920-talet vidtogs en del änd- ringar i åttatinnnarslagen. Flertalet av dessa ändringar innebar uppmjukning- ar av lagens bestämmelser: en krymp- ning av tilll-ämpninwgso'mråvdet, främst ge- nom att kretsen av undantagna småfö- retag utvidgades; smidigare regler om arbetstidens förläggning inom ramen för 48 timmar per vecka eller i genom- snitt per vecka; samt en ökning av över- tidsmaxima. Dessa förändringar torde dock inte i och för sig ha medfört någ- ra nämn-värdva ändringar i fråga om ar- betstidens genomsnittliga längd för de berörda grupperna.
Då socialstyrelsen 1925 redovisade statistiska undersökningar rörande ar— betstiderna 1919 och 19241, ansåg man sig kunna konstatera, att av landets lön- tagare, som uppskattades till 1 600 000,
ungefär hälften hade en arbetstid som föll inom lagens maximigränser. (Direkt berördes omkring 450 000 arbetstagare av lagen, och ytterligare 350 000 berä'k- nades på grund av särskild lagstiftning, kollektivavtal eller praxis ha en vartbets- tid inom de i lagen uppdragna grän- serna.) Även om man inskränkte sig till begreppet kroppsarbetare, ca 1 200 000, ansågs knappt mer än hälften 1925 ha en arbetstid av 48 t/v eller mindre. De största grupper som hade längre arbets- tid var jordbrukets löntagare, som be- räknades till ca 300000, inemot 200 000 anställda i husligt arbete samt därut- över en del löntagare i hantverk och så- songarbeten m. fl.
1925 års utredning visade emellertid, att åtskilliga hantverksarbetare genom
1 SOU 1925:45.
kollektivavtal kom i åtnjutande av den förkortade arbetstiden. Vad de stats-an- stä-lld'a angår hade 484timmarsprin—cipen bragts i tillämpning 1919 för huvudde- len a/v arbetarna vid försvarets och af- färsverkens arbetsplatser, om också med en annan och ojämn-are fördelning av arbetstiden än lagen förutsatte. En del vaktpersonal inom tullen och järn- vägen samt en del andra grwpper hade dock alltjämt längre arbetstider. Vi-d vårdanstalter av olika slag var långa rar- betsti-der regel, sålunda vid ett antal till— frågade sjukhus 61—74 t/v för sju'k- vårdspersonval och 58—66 t/v zför eko- nomilpersonal. — Inom handeln hade butiksbiträden —— till skillnad från kon- torister och dem som hänfördes till han- del-s*arbetare -— 'i stor utsträckning läng- re narbetstti-d än 48 t/v; för flertalet kol— lektivavtatlsb-un-dna gällde mellan 51 och 57 t/v. — Inom hotell och restaurang- näringen rådde i betydande omfattning arbetstider på 60 t/v och däröver även oberävknat måltidsraster. — I jordbruket hade enligt socialstyrelsens l-antarbetar- ' statistik skett en successiv arbetstidsför— kortning under decenniet före 1920" — med mer än 4 timmar per vecka —— men utvecklingen mot kortare arbetstid tycktes ha upphört och efter 1920 sna— rare förbytts i en tendens till arbets- tirdsförlänngn'ing. Socialstyrelsen satte denna utveckling i samband med att den tidigare skarpa konkurrensen om arbetskraften mel-lan jordbruk och in- dustri väsentligt hade fönsvagats ufn'der inverkan av 1921—1922 års industriella arbetslöshet-skris och de följande årens ihållande depression. Enligt de kollek- tivavtal, som gällde för det större jord- bruket i vissa landsdelar, var den or- dinarie arbetstiden ca 2 700 t/år, mot- svarande omkring 9 ttmmar i genom- snlitt per arbetsdag.
Även inom industriföretag .som föll under åttatimmarsla'gen förekom efter
lagens ikraftträdande längre arbetstider än 48 t/v. Detta gällde främst Skiftgåen- de industrier, för vilka anbetsrådet be— viljade dispens. Under sockerbetskam- pamjen (ca 8 veckor) kun-de sålunda —— då liksom senare — 56 t/v tas ut vid sock-erfabri'kern'a. Vid kraftstationer och elverk medgavs 52% t/v Il. genomsnitt. Socialstyrelsen framhöll det däremot som anmärkningsvärt, att inom de tre stora skiftind/ustrierna järnlbruk, pap— persbruk och massafabriker skiftarbe- tarnas genomsnittliga arbetstid antingen obetydligt eller inte alls översteg 48 t/v. Vild järnbruken förekom 1924 en arbets- vecka av 56 timmar endast vid hyttor, bessemerverk och vissa ugnar, medan vid martinverken, för vilka arbetsrådet lämnat motsvarande medgivande om ut- sträckt arbetstid, den längre arbetstiden på grund av motstånd från arbetarnas sida — vilket 1923 tog formen av en ha'lvårsl'ång strejk —- inte hade kunnat genomföras annat än under 12 veckor av året. I genomsnitt var skiftarbetar- nas arbetstid 1924 vid järnverken 49 t/v. Först 1936—1938 övergavs emeller- tid definritivt Sfi-timmarsveckan för de berörda järn'bruktsarbetarna (ca 1100 man). På samma sätt hade en dispens, som lämnats för en viss förlängning 'av arbetsveckan inom en del av den skift- gåen-de massaindustrin, inte kunnat ut- nyttjas för andra än reparatörer och hjälparbetare utanför den egentliga driftpersona-len, och genomsnittsarbets— tiden låg 1924 därför inte högre än) 48,1 t/v.
Vad övertiden angår gav undersök- ningen 1924 vid handen, att för flerta- let industrigrenlar övertifdsuttaget per arbetare var mindre än 1919, ett förhål- lande som dock av olika skäl inte till- låter några säkra slutsatser, bl. a. där- för att överti-dsbegreppet inte var dert- samma vid de båda tid-punkterna och konjunkturläget visade stora skillnader.
För dem som omfattades av åttatim- inarslagen blev lagen sålunda tämligen snabbt i stort sett effektiv. De dispenser som beviljades för en i genomsnitt läng- re arbetstid än 48 t/v var av relativt li- ten omfattning — i varje fall om man bortser från undantag avseende korta perioder — och i många fall kom dis- penserna inte till användning på grund av arbetarorganisationernas motstånd. Dispensgivningen har efterhand i stort sett fått en ytterligare minskad betydel— se. Behov av arbetstidsulttag utöver 48 t/v har i huvudsak kun-nat tillgodoses genom övertid.
Den fortsatta utveckling mot 48-tim- marsprincipens tillämpning över hela vårt arbetsliv och mot ytterligare ar- betstidsförkortning, som ägt rum efter 1920-talet, har berott dels på kollektiv- avtalens ökade utbredning och dels på den fortsatta lagstiftningen. Kollektiv- avtal oc'h liknande överenskommelser har spelat stor roll för 48-4timmarsprin- cipens tillämpning i de mindre företag, som faller utanför allmänna arbetstids- lagen, samt för statsanställda och perso- nal inom sjukvård o. (1. Några detalje- rade statistiska uppgift-er om denna ult- veckling har inte samlats. — Det kan höra påpekas, att i denna redogörelse bortses från de typer av lkorttidsarbete, som förekommit under hela den behand— lade perioden p. g. a. säsongvariationer eller allmän brist på arbetstillfällen. Un- der 1930dtaflet och vid några tillfällen senare framlade socialstyrelsen statis- tik, som belyste dessa företeelser i det den visade en fortgående förlängning av den genomsnittliga arbetstiden alltef— tersom krisen och arbetslösheten över- vanns.
På jordbrukets område medförde lantarbetstidslagen—s tillkomst 1936, att det tillåtna uttaget av ordinarie arbets- tid blev i genomsnitt över året drygt 52 t/ v. Lagen gällde dock endast större fö—
retag, och djurskötseln var helt undan- tagen. Denna lag torde dock inte ha medfört några större förändringar i de arbetstider, som redan gällde enligt kol— lektivavtalen, men var säkerligen av be- tydelse utanför det avtalsreglerade om- rådet. Genom 1937 års lagändringar ult- sträcktes lagens tillämp-ningsområ-de, och i genomsnitt per år blev arbetstiden ca 49 t/v. Samm-a årsgenomsnitt gällde enligt 1945 års lanltarbetstidslag, och först genom 1948 åns lag förverkligades 48-timmarsprincipern för flertalet lant— arbetare. Att vissa ackordsarbeten i jordbruket unndlantagits från arbetstids- regleringen innebär dock en inskränk- ning av principens tillämpning.
Arbetstiden i detaljhandel-n låg vid början av 1930-talet i genomsnitt vid 51—52 t/v. I mjölk- och bageributiker var den vanligen 60 t/v. Då detaljhan- delslagen tillkom 1939 och 48-timmars- veckan i princip blev verklighet även för de handelsanställda, beräknades detta innebära en arbetstidsförkortning med i genomsnitt 100—150 t/år eller 2—3 —t/v. En viss ytterligare arbetstids- förkortning torde ha inträtt i och med inskränkningen genom avtal av den tid för förberedelse- och avslutningsarbe- ten, som lagen medger.
Då den första hotell- och restaurang- lagen införd-es 1944 medförde den en arbetstidsförkortning för serveringsper-
Vsonalen på mellan 6 och 11/2 t/v, trots att 48-timmarrsprincipen inte omedelbart bragtes i tillämpning; lagen innebar nämligen, att arbetstiden för personal som direkt betjänade allmänheten kun- de få uppgå till 51 timmar i genomsnitt per vecka. 1947 utarbetades en ny lag, enlig vilken 48-timlmarsprincipen skulle tillämpas för alla som omfatta—des av la- gen, och för serveringspersomalen sked— de sålunda under denna tid en ytterli- gare arbetstidsförkortning på upp till 3 rt/v.
För sjö-folket har en successiv arbets— tidsförkortning skett och 48-timmars- principen förverkligats för grupp efter grupp särskilt genom 1938 och 1948 års sjöarbetstidslagar samt genom av- tal. Praktiska svårigheter både att ta ut och »att utnyttja fritiden medför emel— lertid, att en längre arbetstid till sjöss inte alltid kompenseras genom motsva- rande ledighet i lan-d utan genom kon- tant ersättning. Utvecklingen mot kor- tare arbetstid är emellertid omisskänn- lig.
Under å'ttati'mmarslaigens tid har så- lunda en successiv arbetstidsförkort- ning s-kett i vårt land genom att grup— per, som legat utanför lagstiftningen, förts in under lagstiftning eller fått sin arbetstid reglerad genom avtal och tjäns-tgöring'sföreskri'fter i överensstäm- melse med 48-timmarsprincipen. Arbets- tidsförkortningar därutöver har, såsom framgått av redogörelsen i kapitel II, i huvudsak gällt strängt avgränsade grup- per i underjordsarbete samt kontinuer- lig drift eller annat nattarbete, vilka ge- nom avta-l under de senaste åren — vis- sa grupper dock redan i slutet av 1940— talet —— uppnått kortare arbetstid. Un- derjordsa'rbetarna i gruvorna angavs re- dan i 1925 års ovannämnda utredning
ha 44—47 t/v, vissa förkortningar ge- nomfördes under 1920-talet, och 40-tim- marsveckan avtalsfästes för denna grupp 1948.
Emellertid får man inte förbise de viktiga arbetstidsrefonmer, som skett ge- nom semesterlagstiftningen. 1938 års se- mesterlag innebar en arbetstidsförkort- ning, som utslagen över hela året för flertalet arbetstagare med 48 timmars ordinarie arbetsvecka motsvarade minst en timme i veckan. Treveckorssemes- terns införande — för ungdomar under 1940-talet och för alla genom 1951 års lagstiftning, som medförde en succes- siv semesterförlängning under åren 1952—1953 —— innebar med samma be- räkningsmetod ytterligare en timmes ar- betstidsförkortning per vecka. Därut- över har en viss arbetstidsförkortning ägt rum genom utökade helgledigheter —- generellt genom 1938 års lag om Första maj som allmän helgdag och i övrigt genom avtal om ledigheter på helgdagar och helgdagsaftnar. Man sy- nes våga påstå, att utökade semester- och helgledigheter under de båda se— naste decennierna motsvarar en arbets- tidsförkortning av omkring %& t/v och i åtskilliga fall mer.
FEMTEgKAPITLET
Motiv som anförts i den offentliga debatten
Inledning till motivdiskussionen
De motiv som anförts för reformer på arbetstidslagstiftningens område kan in- delas i tre huvudgrupper. Man kan tala om sociala, ekonomiska och politiska motiv.
De sociala motiven kan likaväl kallas Skyddsmotiv: man har avsett att genom en begränsning av arbetstiden skydda arbetstagaren mot att så utnyttjas av en arbetsgivare, att det kunde medföra överansträngning, sjukdomar och olycksfall och leda till vad man brukat kalla en alltför snabb förslitning av den mänskliga faktorn i produktions- processen; en kortare arbetstid skulle befordra arbetarnas hälsa.
Under rubriken ekonomiska motiv kan hänföras sådana skäl till en arbets- tidsbegränsning som följande: i strävan till största möjliga försörjning med va— ror och tjänster bör man söka finna den arbetstid som ur produktionssynpunkt är optimal; vid arbetslöshet bör man fördela arbetstillfällena på så många som möjligt genom att dela upp det till- gängliga måttet av arbetstid på fler; i begreppet levnadsnivå ingår fritiden som ett värde vid sidan om andra vär- den, t. ex. pengar, och man bör från
tid till annan träffa ett val mellan ökad fritid och andra faktorer som ingår i levnadsnivån. Med hänsyn till betydel- sen av detta sistnämnda skäl, kan det ekonomiska motivkmnpulexet också be- nämnas valmotivet — och vi kommer i det följande att dis-kutera de ekonomis- ka motiven inom ramen för vad vi kal- lar valsituationen.
Till de politiska motiven hör främst strävandena att tillgodose kraven på rättvisa och utjämning mellan olika medborgargrupper inte endast då det gäller ekonomiska förmåner utan också i fråga om fritidens längd.
Dessa motiv — och andra likartade —— har sällan renodlade utan mestadels i olika kombinationer framförts, då ar- betstidsreformer krävts eller beslutats, och detta gäller vårt land likaväl som andra länder. '
I det följande skall först ges en över- sikt av de motiv, som anförts vid någ- ra olika tillfällen, då frågan om en ar— betstidsförkortning varit aktuell i Sve- rige och andra länder. Därnäst skall _vi från aktuella utgångspunkter granska de olika slagen av motiv och slutligen ge skäl för vår egen ståndpunkt.
Motivkretsen förr och nu. _ ' [
Ättatimmarslagens införande i Sverige 1919
Som "utgångspunkt för denna över- sikt kan lämpligen väljas propositionen
(nr 247) till 1919 års lagtima riksdag med förslag till lag om arbetstidens ”be'- gränsning. Det är ju nämligen denzvik- tigaste delen av 1919 års beslut, som
nu tas upp till revision: frågan om ar- betsveckans längd. Denna proposition innehåller en rik provkarta på motiv för en kortare arbetstid, vilka alltsedan i olika utformningar återkommit i de- batten och alltjämt anföres.
I departementschefens allmänna mo- tivering framhålles i första hand arbe- tarnas krav på rättvisa: »Åttatimmarsda- gen har för arbetarna blivit en symbol för rätten att leva under förhållanden, som principiellt jämställa dem med de övriga samhällsklasserna.» En utjäm- ning på arbetstidens område skulle med- föra en högre social värdering av kroppsarbetet: »Kroppsarbetet vinner i trevnad och det så att säga stiger i so- cial rang.» Den tyngd och det efter- tryck, varmed kraven framfördes, blev i och för sig ett motiv: »Den nuvaran- de orosfyllda tiden kräver, att föreva- rande spörsmål framför allt ses ur stats- klokhetens och den samhälleliga rättvi- sans ståndpunkt.» På samma plan lig- ger tankegången, att en utjämning av arbetstiden olika grupper emellan skulle motverka emigrationen i synnerhet till Amerika, »där kroppsarbetets likställig- het med annat arbete är en bärande princip». Ett annat motiv av likartad karaktär var, att åtta timmars arbete om dagen borde räcka både från samhälls- moraliska och ekonomiska utgångspunk- ter; den uppfattningen hade allt mer trängt sig fram, »att med i regel åtta timmars arbetsdag en var medborgare fyllt sin arbetsplikt gent emot samhäl- let» och att >>ett gott arbete under så lång tid av dygnet bör säkerställa en var för hans dagliga utkomst».
I fråga om hälsosynpunkterna fast- slogs såsom allmänt erkänt, »att en ar— betstid, grundad på åttatimmarsdagen, är för arbetarklassens fysiska hälsa av betydelse». Under hänvisning till utta- landen av arbetstidskommittén, som för- beredde lagförslaget, framhölls det i
propositionen att kravet på arbetstidens förkortning haft starka skäl för sig ur hälsosynpunkt vid en tid, då den effek- tiva arbetstidens längd ej sällan över- stigit 12 timmar av dygnet. Under se- nare tid hade emellertid arbetstiden avsevärt förkortats; de hygieniska för— hållandena på arbetsställena hade för- bättrats. Till följd av mekaniseringen hade den fysiska ansträngningen i vä- sentlig mån förminskats, men å andra sidan hade den psykiska ansträngning- en i betänklig grad ökats. Specialise- ring och arbetsfördelning, som medfört ensidighet i arbetet, vore något ur häl- sosynpunkt ofördelaktigt. Det hade ge- nom olika undersökningar statistiskt be- kräftats, att industriarbetarbefolkningen var mera utsatt för ohälsa, överansträng- ning och olycksfall än andra grupper; flera moment i arbetarnas levnadssätt spelade här emellertid sin roll, och för- hållandena var olika för olika yrken. Förkortad arbetstid och ökad fritid skulle emellertid minska arbetslivets skadliga inflytelser och bidraga till en ur hälsosynpunkt gynnsam allmän höj— ning av arbetarnas levnadsstandard; man kunde t. ex. bosätta sig längre bort från arbetsplatsen.
Ett viktigt motiv var behovet av fri- tid för familjeliv, för deltagande i med- borgerliga angelägenheter och för be- gagnande av tillfällen till förvärv av kunskaper och bildning. Den pågående demokratiseringen av statslivet ställde ökade krav på alla och envar. En ökad upplysning bland arbetarbefolkningen skulle motverka >>de avarter av demo- krati, som här och var sticka upp hu- vudet». Klagomålen över familjelivets brister och försummelser vid barnens uppfostran hade föga fog för sig under rådande arbetstidsförhållanden; en för— kortad arbetstid skulle vara en bety- delsefull faktor för familjelivets höjan- de.
i 't i l i i
Sedan propositionen nr 247 förkas- tats av första kammaren och frågan där- med fallit, framlade regeringen för 1919 års urtima riksdag en ny proposition i ämnet (nr 4). Förslaget överensstämde i huvudsak med det tidigare framlagda, och med avseende på motiveringen hän- visades till den tidigare propositionen. Emellertid underströks särskilt hur den utveckling, som under mellantiden ägt rum i andra länder, ytterligare stödde kravet på en reform. 48-timmarsveckan var >>ett nästan allmänt internationellt faktum», och Sverige skulle med den föreslagna reformen icke taga »något överilat steg utan tvärtom därmed blott beträda den väg, som de andra länderna redan slagit in på eller äro i begrepp att taga».
I 1919 års regeringsförslag framhölls i fråga om kostnaderna för en arbets— tidsförkortning, att förbättrade arbets- villkor ofta medfört förbättringar i tek- niken; en arbetstidsförkortning skulle bli en kraftig impuls åt industrin att söka införa förbättringar i fråga om ar- betets organisation och tekniska utrust- ning. Vidare framhölls att besparingar »— t. ex. i fråga om bränsle och lyse — kunde väntas inträda, samt att man kunde räkna med minskad sjukdoms- och olycksfallsfrekvens.
Arbetstidsfrågor i den svenska riksdagen efter 1919
Vid revisioner av allmänna arbets- tidslagen, vid de olika speciallagarnas införande samt vid några andra tillfäl— len har riksdagen ställts inför regerings- uttalanden av intresse i detta samman- hang.
Även efter 1919 är kravet på rättvisa, likställighet och utjämning mellan olika medborgargrupper det motiv, som of- tast anförts.
Med utgångspunkt från industrins
förhållanden anfördes detta motiv då förslaget om en lantarbetstidslag fram- lades 1936 samt vid 1937 års revision av denna lag. Detsamma gäller om för- slaget rörande detaljhandelslagen 1939, hembiträdeslagen 1944, hotell- och res- tauranglagen 1944, sjöarbetstidslagstift- ningen vid olika tillfällen samt semes- terlagstiftningen 1938 och 1951. Det har, oberoende av andra skäl, ansetts efter- strävansvärt att utsträcka 48-timmars- principens tillämpning över hela arbets- livet. Rättvisa och utjämning med av- seende på fritiden ansågs vid semester- lagens revision 1951 stärka samhällsse- lidariteten och öka trivseln i samhället. _ Önskan att åstadkomma likställighet har åsyftat dels olika arbetargrupper in- bördes, dels arbetare i förhållande till tjänstemän.
Vid sidan om detta krav har skydds- motivet, hänsynen till arbetstagarnas hälsa, ofta framförts. I den mån det gällt att reglera arbetstiden för stora arbetstagargrupper har man i allmän- het —— liksom 1919 — nöjt sig med att anföra hälsosynpunkterna i allmänna ordalag. Det synes ha framstått som klart, att man svårligen kunnat ge någ- ra konkreta bevis för behovet av en viss arbetstidsreglering ur hälsovårdan— de synpunkter. Vid ett par tillfällen, nämligen då lantarbetstids- och detalj- handelslagarna behandlats, har det mer eller mindre klart uttalats, att skydds- motivet för ifrågavarande grupper i var- je fall haft mindre styrka än för indu— strins arbetare; därvid har i stället andra motiv skjutits i förgrunden, och i diskussionen kring lantarbetstidslagen 1937 uttalade departementschefen, att yrkeshygieniska synpunkter torde ha spelat en jämförelsevis ringa roll vid arbetstidsregleringar av olika slag. Om man skiljer yrkeshygieniska synpunk- ter fråm allmänna follkhärl'sosynpunkter kan det emellertid sägas, att de senare
flera gånger framförts: en kortare ar- betstid, som möjliggör vila och rekrea- tion, skapar på längre sikt bättre ut- rusta—de människor.
Längre fritid ansågs 1919 behövas för att arbetarna skulle få bättre möjlighe— ter att deltaga i samhällsarbetet. Önske- målen att främja folkbildning och kul- tur har därefter vid de flesta tillfällen förts fram i någon form. Fritidsbehovet har också i regel motiverats med att familjelivet, exempelvis barnens upp- fostnan, eftersättes om arbetstiden är för lång. Vid ett par tillfällen har behovet av förströelse och friluftsliv samt möj- ligheter att tillgodose andra särskilda intressen framförts.
Några samhällsekonomiskt betonade motiv har använts. Vid ett par tillfäl- len och särskilt vid diskussion om lant- arbetarnas arbetstid har man pekat på de rekryteringssvårigheter, som möter yrken med relativt ogynnsamma arbets- tidsförhållanden, Under 1930-talets ar- betslöshetskris diskuterade man livligt möjligheterna att förkorta arbetstiden för att på ett större antal arbetare för- dela de otillräckliga arbetstillfällena, alltså ett med statsmaktens hjälp orga- niserat allmänt korttidsarbete. I vårt land — till skillnad från en del andra länder — blev denna tankegång emel- lertid inte förverkligad, och den avvi- sades för mera normala konjunkturer; redan 1936 ansågs arbetsmarknadsläget sådant, att idén inte hade aktualitet. I diskussionen om arbetstidsregleringars följder för näringslivet har det vidare vid olika tillfällen talats om möjlighe- terna till rationalisering. I detta sam- manhang finnes det skäl att påpeka, att samhällsekonomiska synpunkter flera gånger framförts som argument mot en ur andra synpunkter önskvärd arbets- tidsförkortning: det har betecknats som nödvändigt att begränsa arbetstidsför- kortningen till vad som varit försvarligt
med hänsyn till önskemålen att vid- makthålla produktion och konkurrens— förmåga. Ett särskilt motiv av sam- hällsekonomisk karaktär har framförts vid diskussion om lantarbetstidslagen: då samhället genom subventioner och prisreglering påtagit sig ett ansvar för näringsgrenens ekonomiska bärighet, behöver man inte hysa farhågor för följderna av en arbetstidsreglering, och just i en sådan näringsgren bör arbets- tagarna inte förmenas de fördelar som erbjudes i andra näringar.
I flera sammanhang och i varierande former har arbetstidsfrågan diskuterats utifrån en valsituation, där längre fri- tid är ett värde jämförbart med andra faktorer som ingår i begreppet levnads- standard. Motivet för den av ILO före- slagna principkonventionen om 40 tim- mars arbetsvecka var, att arbetarna skulle få del av de förmåner, som här- flyter ur industrins snabba utveckling. Departementschefen anslöt sig (1936) till denna tankegång. Att värdet av ökad fritid måste vägas mot andra värden stod redan vid detta tillfälle klart.
Riksdagens ställningstagande 1953 he- handlas rlängre fram.
Arbetstidsutredningen av 1947
I direktiven för den 1947 tillkallide arbetstidsutredningen framhöll föredra— gande statsrådet Mossberg bl. a., att tan- ken på en generell förkortning av ar- betstiden vid skilda tillfällen framförts under hänvisning till den allmänna stegringen av arbetstakten inom nä— ringslivet. Skäl för en arbetstidsförkort- ning hade anförts både ur arbetar- skyddssynpunkt och produktionsteknisk synpunkt. Det hade emellertid med hänsyn till det 1947 rådande produk- tionsläget inte ansetts, att en generell förkortning av normalarbetstiden då läte sig genomföra. Man borde därför
främst inrikta sig på en arbetstidsför- kortning för vissa grupper.
Arbetstidsutredningen har sålunda in- te haft i uppdrag att diskutera frågan om en generell arbetstidsförkortning. I sin allmänna motivering för de i hu- vudbetänkandet (SOU 1954:22, s. 78) framlagda förslagen understryker emel- lertid utredningen arbetstidslagstift- ningens karaktär av skyddslagstiftning. Utredningen diskuterar frågan, huruvi- da arbetstidslagstiftningen skulle kun— na avskaffas, och ger uttryck åt uppfatt- ningen att detta skulle kunna ske utan större vådor med hänsyn i första hand till arbetsmarknadsorganisationernas styrka. Lagstiftningen anses emellertid böra bibehållas. Utredningens skäl för denna ståndpunkt kan sammanfattas på följande sätt. Det skulle vara en i och för sig egendomlig åtgärd att avskaffa en skyddslag. Det bör tillkomma stats- makterna att reglera förhållandena på detta område. Så sker i allmänhet också i utlandet. Nu gällande arbetstidslag- stiftning betecknar för arbetareklassen en av de största landvinningar den har gjort. Man skulle från arbetarhåll med styrka motsätta sig att lagstiftningen upphävdes. Det finns alltjämt oorgani- serade arbetsgivare och arbetstagare på vilka organisationerna inte kan utöva något inflytande.
I flera sammanhang har arbetstidsut- redningen haft att motivera förslag om ändringar i gällande lagstiftning. Det
gäller begränsnin-gsperiodens längd, dygnsmaximertin'gen samt övertidsbe-
stämmelserna. Det gäller framför allt förslaget till partiell anbetstiidsförkort- ning för vissa grupper.
För dessa förslag anföres i första hand Skyddsmotiv. Beträffande dygns- maximeringen framhålles bl. a., att denna måste bibehållas på grund av »be- nägenheten hos vissa arbetstagaregrup- per att söka erhålla långa arbetsdagar
med kompensation i form av ökat an- tal hellediga dagar». Även den tradition, som i olika avseenden utbildats i Sve- rige och utlandet, åberopas. I fråga om övertidsbegränsningen anföres skydds— motiiv, men samtidigt avvti'sas av ekono- miska oc'h produktionsteknisk'a skäl mera långtgående ändringar, vilka i 0th för sig ansetts önskvärda.
Förslaget om partiell arbetstidsför- kortning avser grupper med särskilt på- frestande eller hälsofarligt arbete. På grund av svårigheten att avgränsa olika arbetstagaregrupper från varandra och att få en rationell mätare på graden av ett arbetes påfrestande natur, har ut- redningen funnit sig tvungen att be- gränsa sitt förslag till några få grupper »om vilka gäller att de låter sig väl av- gränsas från andra och att det arbete de utför odiskutabelt är av natur, som måste karakteriseras som särskilt på- frestande». Kommittén gör dock vissa undantag. Man måste, framhåller den, även se frågan ur ekonomiska synpunk- ter, nämligen i sådana fall, då en eljest motiverad arbetstidsförkortning för en grupp kan få följdverkningar på ett fö- retags produktion, vilka »icke står i rimlig proportion till syftet med refor- men». Utredningen har därför med be- klagande funnit sig nödsakad att un- dantaga vissa grupper, t. ex. gjutarna, vilkas arbetstidsförhållanden bestäm- mer arbetsbetingelserna även för and- ra grupper, som inte har ett särskilt på— frestande arbete. En utväg, säger utred— ningen, skulle vara att successivt för- korta arbetstiden för allt flera grupper till dess en generell arbetstidsförkort- ning vore ett faktum. Detta sätt att gå [ fram skulle emellertid innebära >>ett all- ” varligt osäkerhetsmoment för produk-
I . . .. .. sationen» och avv1sas darfor.
Arbetstidsutredningens förslag röran- de lagstiftningens tillämpningsområde (övergång från begreppet rörelse till
begreppet arbete för annans räkning) grundas i huvudsak på önskemålet om likställighet för olika grupper. Det un- dantag som göres för tjänstemanna- verksamheten, vilken inte anses böra falla under lagen, är — liksom den nyssnämnda utvidgningen av tillämp- ningsområdet —— motiverat av de be- rörda arbetstagarnas önskemål.
I remissyttrandena över arbetstidsut- redningens förslag är den principiella diskussionen endast sparsamt företrädd. Arbetarskyddsstyrelsen finner förslaget utgöra en väl avvägd sammanjämkning mellan olika intressen. I stort sett sy- nes den flexibilitet, som utmärker den föreslagna lagen, betraktas som en för- tjänst, men samtidigt är såväl arbetar- skyddsstyrelsen och ett antal andra stat- liga myndigheter som arbetsgivareorga- nisationerna kritiskt inställda med hän- syn till det besvär med dispensförfa- randen o. (i., som förslagets utformning väntas medföra. I detta sammanhang ut- talas från en del håll, att en större av- talsfrihet torde kunna medges utan att skyddssynpunkterna eftersättes. Beträf- fande den föreslagna arbetstidsförkort- ningen för vissa grupper illustrerar re- missyttrandena svårigheterna att här nå en rättvis avvägning och att överhuvud avgöra vad som är ett särskilt ansträng- ande arbete. De fackförbund som yttrat sig på denna punkt understryker emel- lertid skyddssynpunkterna; samtidigt förekommer dock andra skäl av när- mast ekonomisk karaktär (>>vi har råd»).
Svensk fackföreningsrörelse
De motiv för en arbetstidsförkortning som under de senaste åren anförts av fackföreningar och av enskilda motio- närer vid fackförbundens kongresser, har i de flesta fallen varit av såväl ekonomisk som hygienisk art. Ett ut-
tal-ande av ungefär följande innehåll skulle kunna anses typiskt och återfin- nes i någon form i de flesta motioner. Genom mekanisering och rationalise- ring har en väsentlig produktionsök- ning skett. Samtidigt har arbetet kom- mit att i stigande utsträckning präglas av ensidighet, press och jäkt. Detta har medfört en snabbare förslitning av ar- betskraften och en ökad frekvens av sjukdomar och olycksfall, nervösa be- svär o. (1.
I den därnäst vanligaste typen av ut- talanden anföres likställighetsmotivet. Tjänstemännen har kortare arbetstid än arbetarna, och likställighet bör eftersträ- vas.
Ett då och då framfört motiv avser behovet av mer fritid. Det framhålles därvid, att möjligheterna till familjeliv och kulturellt och politiskt arbete in- skränkts genom att hustrurna i tillta- gande utsträckning har förvärvsarbete utom hemmet samt genom de allt läng- re restiderna.
I förbundsstyrelsernas eller motsva- r-and'e beredni-ngsorgans utlåtanden över motionerna ansluter man sig som regel till motionernas syfte. Det reso- nemang som föres kring yrkandena är i allmänhet av ekonomisk art och in- nebär att en avvägning måste ske mel- lan kortare arbetstid och andra fakto- rer.
AIO-timmarsvecknns införande i Förenta Staterna och Australien
Den arbetsti-dsförkorhnin'g, som un- der mellankrigstiden ägde rum inom större delen av Förenta Staternas nä- ringsliv, torde 'i övervägande utsträck- ning, i den mån den infördes un- der depressionsåren, kunna anses mo- tiverad av den rådande arbetslösheten. Det började med korttidsarbete eller med minskning av arbetsstyrkan inom
verksamheter med avsättningssvårighe- ter, varefter man fann det lämpligt att direkt i avtal fastslå principen om de otillräckliga arbetstillfällenas rättvisa fördelning genom en arbetstidsförkort- ning. Man åstadkom sålunda en enhet- lig organisation av korttidsarbetet. In— förandet av femdagarsvecka i den fe- derala förvaltningen motiverades av re— geringen 1932 med statsfinansiella skäl och rådande arbetslöshet. För att mot- verka behovet att avskeda statstjänste- män och tvärtom möjliggöra nyanställ- ning av personal skulle alla ges en må- nads årlig permission utan lön. Planen kunde enligt ett kongressutskotts utlå- tande förverkligas genom att lördagen avskaffades som arbetsdag, motsvaran- de 26 fulla dagars permission om året.
Arbetslöshetsmotivet torde ha spelat en avsevärd roll även då man 1937— 1938 diskuterade och beslöt införa 40 timmars ordinarie veckoarbetstid sam-t bestämmelser om minimilön i företag, vilkas verksamhet berörde flera delsta- ters område. De motiv, som oftlici'ellt anfördes då förslaget om F'a'ir Labor Standards Act (se ovan kap. II) l-a- des fram, utgjordes emellertid i förs- ta hand av skyddssynpunkter och so- ciala rättvisesynpunkter och anknöt till vad som bedömdes vara en rimlig amerikansk levnadsnivå. President Roosevelt begärde lagstiftning i syfte att förhindra >>tyranniska (oppressive) löner, alltför lång arbetstid, barnarbete och obilliga arbetsförhållanden». Det gällde att »vidga området för de sociala framstegen» med hänsyn till att >>en tredjedel av vår befolkning, av vilken den överväldigande majoriteten inom jordbruk och industri, lever på en allt- för låg nivå i fråga om mat, kläder och bostad». Problemet sades vara att utfor- ma regler för arbetslivet, som möjlig- gjorde en hög men samtidigt förnuftig grad av sysselsättning i syfte att ge-
mene man skulle kunna uppnå >>ett så- dant fullt mått av varor och tjänster som befrämjar förverkligandet av ame- rikanska livsmål». Arbetsministern, Miss Perkins, framhöll i kongressen att man borde kämpa för hyggliga löner och »en rimlig arbetsvecka». Detta skulle vara till fördel även ur arbetsgivarnas syn- punkter, bl. a. därför att enhetliga reg- ler skulle skapa en viss trygghet för arbetsgivarna mot osunda konkurrens- metoder. I lagens inledningsord utta- las såsom syftet med lagen »att rätta till och snarast möjligt avskaffa sådana arbetsförhållanden, som är menliga för upprätthållandet av den miniminivå, vilken är nödvändig för arbetarnas häl- sa, effektivitet och allmänna välfärd, utan att detta dock medför någon av- sevärd minskning av sysselsättnings- och förtjänstmöjligheter».
År 1947 beslöt den federala skiljedom- stolen i Australien, att 40 timmars ar- betsvecka skulle införas fr. o. m. 1948 för de fack, vilkas arbetarorganisatio- ner begärt arbetstidsförkortning. Dom- stolsutslaget ersatte det domstolsbeslut om 44-timmarsvecka, som medfört en successiv arbetstidsförkortning på 1930-talet.
Då parterna gavs tillfälle att fram- lägga sin sak inför domstolen, var ar- betarpartens främsta argument, att ar— betarna behövde mer fritid för att få bättre möjligheter att vårda sin hälsa och ägna sig åt kultur och rekreation. Den ökade press, som arbetet i moder- na mekaniserade fabriker utövade, mo- tiverade ökad fritid oberoende av ar- betstidsförkortningens följder för pro— duktionen. Genom arbetstidsförkortning- en skulle olycksfallsfrekvensen i indu- strin falla, frånvaron skulle minska, och de förluster, som orsakades av missnöje bland arbetarna, skulle minska avsevärt. Arbetarsidan fäste särskilt avseende vid de förbättringar av förhållandet mel-
lan arbetare och företagsledning som skulle följa av den djupa tillfredsstäl- lelse arbetarna komme att känna över att domstolen bifallit deras framställ— ning.Man pekade på exemplen från USA och Nya Zeeland, som redan infört 40- timmarsvecka, och framhöll att en ökad fritid skulle befordra arbetarnas effek- tivitet; talet om minskad produktion och högre lönekostnader hade därför ingen grund. De kostnader reformen kunde föranleda borde helt falla på ar- betsgivarna, eftersom kapitalet under de senaste åren för sin del hade säkrat en större proportion än berättigat av den progressiva stegringen av national- inkomsten.
Arbetsgivarsidan framhöll, att en änd- ring av gällande normalarbetstid inte kunde motiveras med hälsoskäl. In- komstfördelningeni samhället kunde inte anses orättvis. En arbetstidsför- kortning skulle medföra produktions- minskning, kostnadsökningar, bortfall av exportmarknader och störningar i prisrelationerna, som lätt kunde med- föra en ödesdiger inflation. Jämförelser med Nya Zeeland och USA ansågs miss— visande. -— Förbundsregeringen (la- boufr) förklarade, att ar'betsfreden kräv- de l'iks'täl'llighet i största möjliga ut- sträckning i fråga om arbetstiden.
I sin motivering för utslaget avböj- de domstolen såsom ogörligt att i de- talj analysera de framförda argumen— ten. Den framhöll emellertid som sin övertygelse, att arbetarnas krav på me- ra fritid var uppriktigt och allvarligt, att den nationella ekonomin kunde ut- stå de påfrestningar beslutet kunde medföra och att man inte hade skäl att anse, att en sådan avvägning hade skett mellan olika intressegrupper att arbetarna kunde sägas ha fått sin rätt- mätiga del av nationalinkomsten. »Det finns ingen ”rättvis” fördelning mellan kapitalägare och arbetare eller mellan
de olika grupperna i samhället, och om det funnes någon skulle man inte ha möjlighet »att konstatera den.» Mot tan- ken på en sådan rättvis fördelning an- sågs tala »den av domstolen ofta till- lämpade principen, att näringslivet skall betala de högsta löner som är möjliga inom ramen för dess fortsatta blomst— ring».
Domstolen betraktade fritid som en del av begreppet levnadsnivå. Med fri- tid menar man enligt ett i sammanhang— et åberopat domstolsutslag »inte ren sysslolöshct utan återhämtning och vila och frihet från tvånget att stå till tjänst.» Fritiden skulle ge den enskilde »möj- ligheter att leva och utvecklas och till- fredsställa sin egen individuella smak och intresseinriktning och att ägna sig åt andra verksamheter än sådana som har med inkomstförvärv att göra». Läng- tan efter mer fritid kunde inte tillfreds— ställas genom ett utslag som ersatte fritiden med högre löner. Fackför- eningsrörelsens krav på arbetstidsför- kortning hade internationell bakgrund.
Aktuella strävanden till arbetstids- förkortning i vissa främmande länder
I den regeringsresolution, varigenom den i Norge arbetande utredningen om kortare arbetstid tillsattes 1954, återges först den norska landsorganisationens framställning i ärendet. Däri uttalas, att frågan om en förkortning av arbetsti— den från 48 t/v fått större aktualitet allteftersom återuppbyggnadens krävan- de och speciella uppgifter lösts eller kommit närmare sin lösning. Vidare pekas på att en del andra länder har en kortare arbetstid än 48 timmar. I re- geringen-s eget uttalande anföres, att en allmän arbetstidsförkortning skulle vara >>av mycket stor social betydelse för arbetarbefolkningen och hela vårt samhälle». Utöver detta allmänt sociala
motiv pekas det på den förbättrade pro- duktionstekniken och den stegrade pro- duktiviteten samt utvecklingen i utlan- det, samtidigt som det klargöres att hänsyn måste tas till önskemålen om levnadsnivåns fortsatta stegring och kravet på bibehållen konkurrenskraft gentemot utlandet.
[ den promemoria som ligger bakom tillkallandet i Finland av en regerings- kommitté 1954 för att undersöka arbets- tidsfrågan, åberopas i första hand ar- betslöshetsmotivet. Utom för arbetslös— hetens bekämpande kan en förkortning av arbetstiden, säges det, »under nuva— rande förhållanden vara behövlig även i övrigt och ur arbetsskyddets synpunkt särskilt i farliga och ansträngande branscher».
Den undersökning rörande verkning— arna av en arbetstidsförkortning, som ägde rum i Danmark 1950——51, tillkom på grund av en överenskommelse mel- lan arbetsmarknadsparterna, sedan ar- betarsidan vid avtalsförhandlingar rest ett generellt krav på arbetstidsförkort- ning. Man var dock enig om att hänsyn måste tas till önskan att bibehålla pro- duktionens storlek och konkurrensför- mågan gentemot utlandet samt till att olika branscher har olik-a möjligheter att genomföra en arbetstidsförkortning.
Mot denna bakgrund behandlades i den danska undersökningen i huvud- sak endast frågor som hade direkt samband med produktionen. Arbets- tidsfrågan betraktades som en ekono- misk fråga, vilket naturligtvis inte hän-drar att motiven från fackförenings- rörelsens sida var flera. Det kan dock konstateras, att arbetstidsförkortning- en behandlades som en med en lö- neökning jämförbar faktor i avtalsupp- görelsen och att det gällde att göra en avvägning mellan olika faktorer.
I Förenta Staterna diskuteras nu på sina håll en mera allmän förkortning av
arbets-tiden nedanför 40-timmarsveck- ans nivå. I denna fråga torde fackför- eningsrörelsen inte ha någon enhetlig uppfattning. Inom den ena av de båda tidigare åtskild—a lazndsorganisationern-a, AFL, har man länge varit gynnsamt in- ställd till en arbetstidsförkortning som ett medel att motverka arbetslösheten. Inom den andra lands'organisationen, CIO, har man ställt sig mindre positiv till arbetslöshetstnotivet för en arbets- tidsförkortning; man har betecknat me- toden som ett sätt inte att »dela på ar- betet» utan att »dela på bristen». Den 5. k. automationen stimulerar helt na- turlig diskussionen.
Då en rådande eller fruktad arbets- löshet inte anföres som motiv, torde den förbättrade produktiviteten i bran- schen utgöra tyngdpunkt-en i argumen- teringen. Man gör en avvägning mellan olika möjligheter att tillgodogöra sig produktivitetsförbättringen och stannar för en viss arbetstidsförkortning fram- för en viss möjlig löneförbättring. Vid denna avvägning kan det tänkas ligga en viss vikt i den synpunkt, som en tid- skrift återger från en fackförenings- man: allteftersom arbetarna klättrar upp på inkomstskalan klättrar de också upp på skatteskalan, och den hårda be- skattningen av inkomstökningar talar för att förbättringen av levnadsnivån i stället sker genom en ökning av friti- den. —— Då AFL inför FN:s ekonomiska och sociala råd 1950 förde fram frågan om en internationell arbetstidsförkort- ning, anfördes den stigande produkti- viteten som motiv.
I Tyskland har fackföreningsrörel- sens argumentation för 40 timmars vec- koarbetstid och femdagarsvecka med full lönekompensation främst anknutit till skyddsmotiven. Man har i allmän- het utgått från industrins förhållanden och framlagt arbetsvetenskapliga argu- ment av i huvudsak följande slag. Den
fysiska uttröttningen i arbetet har er- satts med en psykisk, som kräver läng- re återhämtningstid för att inte men- ligt påverka hälsan på lång sikt. Om åtta timmars arbetsdag är en lämplig tid — vilket antas vara fallet för större delen av industrin —— behövs två fulla dagars avkoppling från arbetet i den moderna, rationaliserade tillverknings- processen. Intensiteten och enformig- heten i arbetet tilltar, den enskilde för- lorar kontakten med den helhet han arbetar för —— yrkesarbetarna blir allt färre, tempoarbetarna allt fler. Sjuklig- hetsstatistiken visar, att nervsjukdomar, organiska hjärt— och kärlsjukdom-ar blir allt vanligare, och detta har sam- band med denna ökning av den psy— kiska påfrestningen i arbetet. Långa restider får läggas till den egentliga ar- betstiden; särskilt om lördagen avskaf- fas som arbetsdag uppstår en stor tids- vinst också genom att restiden bort— faller.
Åtminstone så länge en betydande ar- betslöshet rådde i Tyskland — dvs. än- nu i början av 1955 _ framhölls det från fackligt håll, att en arbetstidsför- kortning ur samhällsekonomisk syn- punkt skulle innebära ett minskat ar- betskraftsutbud. I en arbetslöshetspe- riod vore detta av värde, därför att det medförde en fördelning av arbetstill- fällena på fler händer. I en högkonjunk- tur, framhölls det, kan en kortare ar- betstid leda till att vissa arbetskrafts- reserver uppbådas, som vid en längre arbetstid inte ställer sig till förfogande. Vid oförändrat antal sysselsatta kan det minskade arbetskraftsutbudet genom arbetstidsförkortningen neutraliseras genom en produktivitetsstegring, som kommer till stånd dels genom organisa- torisk och teknisk rationalisering samt genom att den längre fritiden ökafr ar- betarnas prestationsförmåga. Den läng- re fritiden sades dessutom vidga kon-
sumtionsområdet. De sociala och kultu— rella fördelarna av en arbetstidsförkort- ning betonades även. Sedan sysselsätt- ningsläget förbättrats, synes tonvikten i argumentationen numera delvis ha för- ändrats.
Internationella strävanden
I den i kap. III omnämnda rapport om arbetstidens förkortning, som utar- betats inom Internationella arbetsbyrån 1956, har även de motiv som talar för en förkortad arbetstid berörts.
I rapporten tecknas bl. a. bakgrun- den till den av ILO vid den första ar- betskonferensen antagna s. k. Washing- ton—konventionen på följande sätt. För arbetarna framstod åttatimmarsdagen som reformen över alla reformer: en möjlighet att få vara med vid fördel- ningen av det nya välstånd, som den moderna industrin gav upphov till, och att få ut denna andel i form av fritid. Mer allmänt framhölls behovet att skyd- da arbetarnas hälsa och välfärd; alltför långa arbetstider hade visat sig vara skadliga med hänsyn såväl till den ekonomiska effektiviteten som till ar- betarnas materiella och moraliska väl- befinnande, och sådana arbetstider an- sågs oförenliga med politisk demokra- ti. Slutligen hade man på många håll känslan att en internationell standard på arbetstidens område skulle kunna bli ett värdefullt medel att begränsa möjligheterna till osund konkurrens på detta område.
(Organisationens strävanden på 1930— talet har redan flyktigt berörts tidigare i detta kapitel).
Följande motiv anges i rapporten till att frågan om en arbetstidsförkortning för närvarande tilldrar sig uppmärk- samhet på det nationella och interna- tionella planet.
Det troligen viktigaste motivet är den
fortgående stegringen av produktion och produktivitet, som medför högre materiell levnadsnivå och gör det lät- tare att bära de förluster i potentiell produktion, som en arbetstidsförkort- ning kan tänkas medföra. För det and- ra utgör den snabbare takt i de tek- niska framstegen, som krigs- och efter- krigstiden bevittnat, en tvingande fak- tor i den ekonomiska och sociala ut- vecklingen. Nya horisonter öppnar sig för det industriella samhället. För det tredje finns det ett starkt önskemål om mer fritid: fritid för fritidens egen skull _ för att man skall få leva under människovärdiga förhållanden; fritid som kompensation för den moderna in- dustrins och det nutida livets press och spänning. Resultatet av dessa samver- kande faktorer har enligt rapporten va- rit en oavlåtlig, långsiktig utveckling un- der det senaste halvseklet mot en för- kortning av arbetstiden.
Direktiven för utredningen om kortare arbetstid
Då denna utredning tillkallades erin- rade soctiahnlinist-ern, såsom framgått av kap. 1, om de uttalanden som gjorts vid 1953 års riksdag på grund av motioner syftande till en utredning om kortare arbetstid. Här må påpekas, att andra lagutskottet i sitt av första kam- maren bifallna utlåtande (nr 22) utta- lade bl. a. följande. Enighet torde råda därom, att en förutsättning för en all- män förkortning av arbetstiden är, att vårt ekonomiska läge är sådant, att re- formen ej får till följd att arbetstagar- nas reallönestandard sänkes eller att vår ekonomiska politik och de genom- förda sociala reformerna äventyras. Då ifrågavarande Spörsmål behandlats vid de senaste riksdagarna ha förutsätt- ningarna för en reform icke ansetts vara för handen. Frågan om en reform
på detta område och om utredning i ämnet bör fortfarande bedömas från dessa synpunkter.
I den reservation till utskottsutlåtan- det, vilken bifölls av andra kammaren, uttalades liksom i majoritetens utlåtan- de, att reformens förutsättning vore, att reallönestandarden inte sänktes. En ut- redning skulle emellertid bl. a. under- lätta avvägningen av i vilken mån en produktivitetsstegring skulle utnyttjas till förbättrade löner, till arbetstidsför- kortning eller till sociala reformer, var- vid förslaget till allmän pensionsförsäk- ring särskilt komme i åtanke.
Då departementschefen i direktiven för utredningen utvecklade skälen för sin ståndpunkt, att tiden nu vore inne att allvarligt pröva frågan om en re- vision av arbetstidslagstiftningen med inriktning på en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden, uppehöll han sig först vid den utveckling av pro- duktion, nationalinkomst och reallön, som inträffat sedan 1919. Därefter pe.- kade han på förhållandena i en del främmande länder, där kortare arbets- tid råder. Tanken att använda en ar- betstidsförkortning som botemedel i ett arbetslöshetsläge avvisades. Härefter framhölls, att skyddsmotivet borde till- mätas stor betydelse. Det uppdrivna tempot i industrin och trafiken, ac- koridsjäkit, enformighet och skiftarbete motiverade mer avkoppling från ar- betet än hittills. Biland andra motiv, som kunde anföras, nämndes behovet av mera fritid för att människorna skulle kunna utnyttja de möjligheter till ett rikare liv, som nu stode till buds. Även de olikheter, som i fråga om ar- betstidens längd råder mellan olika grupper av arbetstagare, nämndes. Här- efter anfördes bl. a.: »Oberoende av alla principiella motiveringar är det uppenbart, att stora delar av den pro- duktivt sysselsatta befolkningen i vårt
land är benägna att välja en arbetstids- förkortning framför andra möjligheter att tillgodogöra sig en skälig andel av det förbättrade produktionsresultatet. —— _— —— Vad saken gäller är att finna den lämpligaste metoden för en fördel- ning av den fortsatta produktivitetsför- bättringens resultat. — —— _— En av- vägning måste ske mellan olika önske-
mål: högre löner, kortare arbetstid, bätt- re pensionsförmåner och andra sociala reformer.» Vid utredningen borde det, framhölls vidare i direktiven, såvitt möjligt klargöras vad som ur arbetar— skyddssynpunkt vore angeläget. Uppen- barligen vore olika slag av arbeten för- enade med olika grader av ansträng— ning.
SJÄTTE KAPITLET
Skyddsmotivet
I skilda avseenden åberopas för när- varande i debatten om arbetstidens längd, att omsorgen om arbetstagarnas hälsa kräver en förkortning av 48-tim- marsveckan. Därvid förekommer utta- landen om stegrad olycksfallsfrekvens, ökad sjuklighet, ökning av frekvensen av nervösa besvär o. d. samt om att ar- betet blivit slitsammare, hetsigare osv.
I de flesta fall avser sådana uttalan- den avgränsade yrkesgrupper eller ar- beten. Då denna utredning syftar till att klarlägga behovet av en allmän arbets- tidsförkortning, bör. det undersökas i vad mån de åsyftade företeelserna är av sådan omfattning, att de kan anföras som motiv för en arbetstidsförkortning omfattande hela arbetslivet. Om det vi- sar sig, att varje företeelse för sig är otillräcklig för att ensam motivera en sådan arbetstidsförkortning, bör det övervägas om totalresultatet ger under— lag för ett annat ställningstagande — om med andra ord de många små bäc- karna bildar en stor å. Slutligen är det inte endast utvecklingen mot sämre för- hållanden som är av betydelse för ställ- ningstagandet; även den eventuella möjligheten av en utveckling till det bättre bör få påverka bedömningen.
I det följande skall olika företeelser av betydelse för bedömningen av skyddsmotivets styrka belysas med hjälp av tillgänglig — ur de här anlagda syn- punkterna ofta dessvärre bristfällig —- statistik eller andra uppgifter.
Yrkesskadefrekvensens utveckling 1920—1935
Uppgifter om utvecklingen på yrkes- skadornas område föreligger i första hand i riksförsäkringsanstaltens stati- stik över skador som föranlett ersätt- ning från yrkesskadeförsäkringen. Den- na statistik har för vårt ändamål en starkt begränsad användbarhet.
Den på 1930-talet arbetande rationali- seringsutredningen försökte utröna, om den rationaliseringen åtföljande ök- ningen av arbetstakten i industrin på- verkat arbetstagarnas hälsa i ogynn- sam riktning. Vid konferenser med ar- betsmarknadsparterna fann man, att uppgifterna var så motstridande, att man inte fick några säkra utgångspunk- ter för frågans bedömande. '
Särskilda undersökningar gjordes emellertid rörande olycksfallsfrekven- sen i industrin (sou 1939: "M), sådan den kunde utläsas ur riksförsäkrings- anstaltens statistik för tiden 1920—1935. Undersökningarna ledde till bl. a. den slutsatsen, att ett samband syntes råda mellan konjunkturväxlingar och olycks- fallsfrekvens. I stort sett gäller, uttalade utredningen, att stigande konjunkturer åtföljes av stigande olycksfallsfrekvens och fallande konjunkturer av minskning i olycksfallsfrekvensen.
Riksförsäkringsanstaltens statistik för tiden 1933—1953
För denna utrednings räkning har riksförsäkringsanstalten sammanställt
Större arbetsgivare exkl. staten. Riksförsäkringsanstaltens statistik.
Anmwoolyclufall ==»an
:
Antal lifthCZLa"
m—
lo _ '— lo
8 _ — | C |
of l | | | l l l l l i | | | I | l l ?0 |,” |955 957 ”39 |9|l| ”'Gå |9315 I,!” ”'I, l95| Lagändrins: % ./| "| VI
ett antal uppgifter ur sin statistik rö- rande yrkesskadorna under åren 1933 —1952. Vissa uppgifter för 1953 före- ligger även.
Antalet olycksfall hos större arbetsgi- vare (med minst fem årsarbetare) exkl. staten visar i absoluta tal en kraftig stegring under perioden 1933—1937, därefter stagnation till 1941, en inte obetydlig ökning 1942 och 1943, fort- satt ökning 1946 och 1947, en viss ytter— ligare ökning 1949—1950 men därefter en återgång till 1947 års siffra. 1953 fortsatte minskningen. De kraftigaste ökningarna sammanfaller i tiden med förändringar (höjt lönemaximum m. m.) i olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
Per 100 årsarbetare har olycksfalls- frekvensen stigit, under periodens sista tio år dock utan klar tendens. Utveck- lingen belyses i figur 1. Som framgår därav, har omkring tidpunkten för var- je viktigare förändring i olycksfa'lllsför- sån-kningslagst'iftningen inträtt en 'upp- gång av frekvenstalen, varefter siff- rorna åter sjunker. Om man bortser
från de »lyftning-ar till en högre ni- vå», som utmärker frekvenskurvan vrid varje lagändring, är frekvensen sålunda ständigt avtagande. Efter 1950 har minskningen varit så kraftig, att 1952 års siffra är den lägsta sedan 1945. Det må deck anmärkas att fre- kvenstalen kan ha påverkats [av en ökad noggrannhet i redovisningen av antalet arbetstimmar, varpå årsarbetar- antalet beräknas, vilket gäller även då här nedan invaliditets- och dödsfall ställes i relation till årsarbetarantalet. —— Bagatellskadorna utgör under denna tid drygt 20 procent av samtliga ska- dor. _ Antalet sjukdagar per olycksfall är i stort sett oförändrat och 1952 näs- tan exakt detsamma som 1933 (23,3 resp. 23,6).
Invaliditetsfallen vid samtliga arbets- p'la-tser visar i absolut-a tal en svagt sti- gande tendens fram till 1947, därefter en ganska kraftigt nedåtgående; det årliga antalet invalidit'etsfall är efter 1948 inte obetydligt lägre än det genomsnittliga för tidigare år. Bland
olika slag av invalidiserande skador vi- sar höft-, fot- och benskador samt ögon- skador en svagt sjunkande tendens, hand- och fingerskador en något mera accentuerad minskning. Huvudskador utom ögonskador företer en rätt kraftig uppgång till 1949, som kan tänkas bero på att hjärnskakningarnas invalidise- rande verkningar uppmärksammats i högre grad på senare år. Efter 1949 minskar denna grupp, troligen i första hand beroende på att nya behandlings- metoder kommit till användning. I för- hållande till antalet årsarbetare har in- validitetsfallens totalantal minskat kraf- tigt, eller från över 18 per 10.000 års- arbetare i mitten av 1930-talet till un- der 12 efter 1950. —— Medelinvaliditets- graden är under hela perioden oföränd- rat ca 22 procent.
Dödsfallens antal (exk'l. krigsskador) visar ingen klar tendens i absoluta tal. För nästan samtliga år är närmaste hundratal 500 (1938 års siffra var dock 558, 1952 års 565, och 1953 var döds- fallens antal 583). I förhållande till an- talet årsarbetare har dödsfallen tydligt minskat.
Av hela antalet olycksfall och särskilt invaliditets- och dödsfall utgör färd- olyclcsfallen en klart växande andel, markerad av följande siffror: av hela antalet olycksfall var färdolycksfallen 4,3 procent 1933 och 7,9 procent 1952. Av invaliditets- och dödsfallen hänför- de sig 1933 6 procent till färdolycksfal- len, medan 1952 års siffra var 13,7 pro- cent. '
Att ur statistiken över sådana yrkes- sjukd'omsfall, som föranlett ersättning, utläsa någon bestämd tendens synes möjligt endast för ett par sjukdomsgrup- per. Koloxidfallen har fortsatt att mins- ka även efter det .att gengasdriften försvann som orsak till sådana fall. Sjukdom-stall framkallade genom inver- kan av kromsyra har knaftzigt ökat. I
båda fallen anses förändringen i avse- värd mån kunna tillskrivas en ändrad bedömning från läkarnas sida (theträf- fande kromsy-refallen avser förändring- en bedömningen av s. k. cementeksem).
Statistiken över olycksfallsfrekvensen fördelad på större grupper av olycks- fallsorsaker visar, att den registrerade ökningen av olycksfallen per 100 års- arbetare i huvudsak faller på den hu- vudgrupp av ars-aker, som omfattar handverktyg och enklare redskap, halk- ning och fall, nedfallande föremål, ras o. d., lyftning, bärande och hanteran- de av föremål, trampning på föremål m. fl.
Ett sammandrag av statistiken över förlorade arbetsdagar per årsarbetare för större grupper av orsaker — där invaliditets- och dödsfall väger tyngst _— visar inga bestämda utvecklingsten- denser. Antalet arbetsdagar, som förlo- rats på grund av invaliditet och döds— fall, har emellertid ständigt minskat, medan antalet dagar förlorade på grund av sjukfrånvaro till följd av yrkesska- dor ökat i motsvarande mån. Förskjut- ningarna kan antas hänga samman med förbättrade åtgärder för reaktivering av de skadade, varigenom sjukdagsantalet ökat men de bestående skadorna mild- rats.
Yrkesskadestatistikens innebörd
Den nu behandlade statistiken över yrkesskadorna tillåter inga alldeles be— stämda slutsatser. Som tidigare påpe- kats visar statistiken i första hand an- talet, typen och svårighetsgraden av sådana skador, som föranlett ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Det är därför helt naturligt så, att ändringar i försäkringsbestämmelserna eller i des- sas tillämpning kan påverka och fak- tiskt påverkar statistiken och möjlighe- terna till jämförelser mellan olika är.
Yrkesskadeförsäkringens regler har un- dan för undan blivit mer generösa, var- igenom fler och fler skadefall kunnat leda till ersättning. Härtill kommer, att högre ersättningar minskat förlusten vid frånvaro från arbetet för den enskilde, vilket — tillsammans med bättre och säkrare inkomster överhuvud — bör ha medverkat till en ökad frekvens av anmälda skador; man har bättre >>råd att vara sjuk». Å andra sidan bör för- bättrade vårdmetoder ha medfört stör- re möjligheter att förkorta sjuktiderna för lindrigare skadefall och mildra ska- dornas bestående verkningar; åtskilliga bagatellskador behandlas numera på ar- betsplatsen och föranleder alls ingen sjukanmälan. I detta sammanhang bör observeras, att uppgifterna avser tiden fram till 1953. De frekvenstal, som fram- kommer för 1955 och senare år, är så starkt påverkade av de genomgripande förändringarna av lagstiftningen om sjuk- och yrkesskadeförsäkring, att någ- ra jämförelser bakåt inte torde kunna göras. De nya reglerna om karenstid för yrkesskador är därvid av särskilt stor betydelse.
Innebörden av den redovisade statis— tiken synes vara, att den under lång tid stigande olycksfallsfrekvensen visar tendenser att stagnera och kanske sjun— ka. Den iakttagna stegringen, som i första hand gäller mindre svåra ska— dor, kan i inte oväsentlig mån bero på liberaliseringen av försäkringsbestäm- melserna och deras tillämpning. Samti- digt är det troligt, att under den berör- da perioden benägenheten att förbise mindre allvarliga skador totalt sett har minskat allteftersom såväl försäkrings— förmåner som inkomster stigit. Den kraftigt ökade trafikvolymen och mo- toriseringen har medfört en ökning av färdolycksfallens andel av de ersatta skadorna.
Möjligheterna att dra slutsatser av yr-
kesskadcstatistiken, då det gäller att be- döma den faktiska utvecklingen av ris- kerna för skador i arbetslivet, begrän- sas bl. a. av att småolycksfall i bety- dande utsträckning inte registreras. I den nu aktuella diskussionen om yrkes- skadestatistikens framtida utformning har statens institut för folkhälsan utta- lat en viss tveksamhet i fråga om det medicinska värdet av denna statistik. I samband därmed — och efter konfron- tation med den i det föregående läm- nade översikten —— har det från insti- tutets yrkeshygieniska avdelning under hand påpekats följande. Ett stort antal av de. olycksfall, som inträffar på våra arbetsplatser, medför endast kortvarig eller ingen registrerad arbetsfrånvaro. 'ågon tillförlitlig och generellt giltig statistik, som belyser hur stor andel av samtliga olycksfall som dessa »bagatell- skador» utgör, torde icke föreligga. Från en större ur yrkeshygienisk synpunkt välordnad industri i landet har emel- lertid läkaren meddelat, att av 1168 av läkare handlagda olycksfall vid den- na industri endast 136 medfört sjuk- skrivning längre än tre dagar.
Till vad de ovan anförda sifferupp- gifterna innehåller angående olycks- fallsorsaker må här ytterligare påpekas, att statistiken endast anger vissa yttre omständigheter, som kan sättas i sam- band med olycksfallet. Bakomliggande faktorer, t. ex. av psykisk karaktär, som inte behöver ha med arbetet att göra, belyses inte av denna statistik och torde inte heller i annat sammanhang ha undersökts på ett sätt som tillåter bestämda slutsatser. Förekomsten av >>olycksfåglar>> i arbetslivet är dock of- ta omvittnad. Att alkoholism och sprit— förtäring spelar en roll i sammanhang- ct torde vara visst. Även sådana före- teelser förändras, vilket påverkar yrkes- skadefrekvensen.
Alla reservationer till trots synes
man emellertid ha en del goda skäl för den slutsatsen av den officiella st-atlis- tiken, att frekvensen av kroppsskador i arbetet inte ökat på senare år. Det finns tecken som tyder på att utvecklingen snarare gått i motsatt riktning. Detta gäller inte endast totalt för hela nä- ringslivet utan även för de flesta nä- ringsgrenar tagna var för sig.
Denna uppfattning stödes bl. a. av den statistik över olycksfall för verk— stadsföretag med minst 50 anställda, som sedan ett tiotal år publiceras av verkstadsföreningen. Efter att ha före- tett endast små variationer under åren 1943—1950, har den totala olycks- fallsfrekvensen per 100 årsarbetare in- om dessa företag (för 1954 redovisades 411 företag med 119000 årsarbetare) sjunkit avsevärt mellan åren 1950 och 1954 eller från 16,6 successivt till 10,4 fal'l per 100 årsarbetare.
Den av arbetsgivareföreningens och landsorganisationens gemensamma ar- betarskyddsnämnd upprättade olycks- fallsstatistiken ger i nämndens verk- samhetsberättelse 1953 anledning till följande konstaterande: >>Är 1950 var olycksfallsfrekvensen för hela under- sökningsmaterialet 20,4 olycksfall per 100 årsarbetare. Motsvarande siffra sjönk år 1952 till 17,1. En minskning i olycksfallsfrekvensen med 16,2 pro- cent på två år kan följaktligen note— ras. Observeras bör även, att ej heller färdolycksfallens frekvens ökat. Denna frekvens var 1,8 år 1950 och 1,6 år 1952. Enär olycksfallen i arbetet mins- kat fortare än färdolycksfallen, utgör de senare en större del av samtliga olycks- fall än 1950, nämligen 9,1 procent 1952 mot 8,6 procent år 1950.»
Såsom ytterligare ett exempel kan nämnas en undersökning om olycksfal- len inom byggnadsindustrin 1950—1952 (redovisad i tidskriften Arbetarskyd— det 195414). En tablå över olycksfallens
fördelning på orsaksgrupper, omfattan- de. samtliga yrkesgrupper vid byggnads- och anläggningsarbeten inom ett yrkes- inspektionsdistrikt, visar för de flesta orsaksgrupper en inte oväsentlig minsk- ning under de tre årens lopp.
En nyligen publicerad uppgift om olycksfallsfrekvensens utveckling under de senaste åren inom 'pappersmassein- d'ustrin ger ett än starkare intryck. I samband med en intensifiering av skyd-dsarbetet uppges olycksfallsfre- kvensen från åren 1950—52 till år 1955 ha sjunkit med 60 procent.
Det kan höra nämnas, att stuveriar- betet inte visar samma positiva utveck- ling som flertalet andra näringsgrenar.
Arbetarskydd, industrisjukvård m.m.
Under senare år har verksamheten för ett förbättrat arbetarskydd omfat- tats med ett växande intresse från såväl statsmakternas som företagarnas och ar- betstagarnas sida. Såsom yttre tecken på den ökade uppmärksamhet, som äg- nats arbetarskyddet, torde kunna be- tecknas inrättandet av arbetarskydds- styrelsen, tillkomsten av den nya arbe- tarskyddslagen och arbetarskyddskun- görelsen, arbetsmarknadsparternas över— enskommelse rörande samarbete i skyddsverksamheten och deras inrät- tande av en arbetarskyddsnämnd med särskilt kansli samt den 1955 slutförda utredningen rörande arbetarskyddssty- relsens och yrkesinspektionens organi— sation och verksamhet (SÖU 1955:41) och därav föranledda förslag till och beslut vid 1956 års riksdag (prop. 98) — allt ämnat att motverka olycksfalls- frekvensen och öka säkerhet och hygien på arbetsplatserna.
Arbetarskyddsnämnden införskaffar vartannat år uppgifter om den lokala skyddsverksamheten. De inhämtade uppgifterna avser sådana arbetsställen
inom arbetsgivareföreningens verksam- hetsområde, vilka haft minst fem an- ställda och vid vilka därför enligt ar- betarskyddslagen organiserad skydds- verksamhet skall bedrivas.. Uppgifter för 1952 kom in från företag med ca 87 procent av alla de medtagna yrkes— förbundens arbetare. 1950 års motsva— rande siffra var endast obetydligt lägre.
Med reservation för Siffrornas full- ständiga jämförbarhet kan ur nämndens verksamhetsberättelser utläsas, att (i rumda tall) 17 200 skyddsombud var ut- sedda 1952 mot 15200 är 1950. Ett skyddsombud beräknades i medeltal 1952 finnas utsett för var 27:e arbe- tare, 1950 ett för var 28:e arbetare. Medan man för 1950 konstaterade, att drygt 200 företag med minst 50 anställ- da saknade skyddskommitté, fanns så- dana kommittéer två år senare i nästan alla sådana företag och därutöver i ca 200 mindre företag. År 1952 fanns 1 700 sådana kommittéer (1950: 1500) med 12700 ledamöter (1950: 11 300).
I detta sammanhang synes det vara av intresse att notera det ökade intres- se för s. k. industrisjukvård, som nu- mera gör sig gällande bland företagarna och deras organisationer. Uppgifter om läget är 1952 i vad avser förekomsten av särskilda läkare och sköterskor för olycksfallsvård, annan sjukvård och häl- 'sovård samt av sjukrum vid arbetsplat- serna f.inns redovisade i arbetarskydds- nämndens verksamhetsberättelse för 1953. För drygt 700 arbetsställen redo- visas särskilt anlitad läkare för olycks- fa'llsvård.
En av arbetsgivareföreningen 1954 avgiven redogörelse för förekomsten av vissa hälso- och sjukvårdsförmåner till arbetstagare i SAF-anslutna företag med "minst 50 arbetare ger kompletterande upplysningar. Som exempel kan näm- nas, att särskild mottagningslokal för läkarundersökning redovisas av företag
med sammanlagt 208000 arbetare, sär- sk'il'd läkare av företag med 143 000 ar- betare, särskild sjuksköterska av före- tag med 225 000 arbetare. Läkarund'er- sökning vid nyanställning även av vux- na arbetare redovisas av företag med 172 000 arbetare och fortlöpande frivi-l- lig läkarundersökning (annan än skärm- bildsundersökning) av företag med 98 000 arbetare.
Några jämförelsesiffror för tidigare år föreligger inte. Det bör dock påpe- kas, att arbetsgivareföreningen under ledning av sin medicinska sakkunskap verkar för en utbyggnad av industrins hälso- och sjukvårdan-de verksamhet, bl. -a. i form av läkarcentraler gemen— samt anordnade av företag på en ort, vilka inte var för sig kan bära upp en läkarvåndsongan'isation. Denna verk- samhet unvderstlödes av det allmänna in- om ramen för den allmänna sjukför- säkringen, och särskilda åtgärd-er har vidtagits för att främja sj'ukkassornas deltagande i kostnaderna för industri- sjukvården.
Verksamheten för bättre yrkeshygien inskränker sig inte till direkta skydds- åtgärder och sjukvård. Den är också förebyggande. Vad man på detta arbets- område sysslar med och syftar till fram- går av en definition, som häromåret formulerades av ett internationellt or- gan för yrkeshygieniska strävanden, nämligen internationella arbetsorgani- sationens och världshälsoorganisatio— nens gemensamma expertkommitté för yrkeshygien. Den yrkeshygieniska verk- samheten syftar till: att befordra och vidmakthålla den högsta grad av fy- siskt, mentalt och socialt välbefinnande hos de arbetande i alla yrken; att skyd- da arbetarna mot yrkessjukdomar och mot risker i arbetet för deras hälsa; att placera och behålla arbetaren på en arbetsplats som är lämpad för hans fy- siska och psykiska förutsättningar;
samt, sammanfattningsvis, att anpassa arbetet till människan och varje arbe- tare till hans arbete.
Inom ramen för industrisjukvården anstränger man sig också numera i ett växande antal företag att genom anställ- ningsintervjuer och läkarundersökning- ar placera rätt man på rätt plats i ett företag. Även sådan verksamhet spelar en roll för att motverka olycksfall.
Det kan inte bestämt anges vilka re— sultat skyddsarbetet och industrisjuk- vården avsatt. Alla i verksamheten di- rekt engagerade torde emellertid vara ense om det berättigade i formule— ringen av den rubrik, som sattes på den av arbetarskyddsnämnden 1954 starta- de utbildningskampanjen: »Arbetar- skydd lönar sig». Nämnden anser sig i sin verksamhetsberättelse för 1953 kun— na konstatera, att skyddsverksamheten varit resultatrik. Som belägg härför an- föres, att medan minskningen av det totala antalet till försäkringsinrättning- arna anmälda olycksfallen i arbete från år 1950 till 1952 uppgår till 4,5 pro- cent, uppgår minskningen av antalet olycksfall i de i nämndens statistiska redogörelse berörda företagen till 16,2 procent. Undersökningen ger vid han— den, uttalar nämnden, att ett klart sam- band föreligger mellan ett intensifierat skyddsarbcte och sjunkande olycksfalls- frekvens.
Det kan inte uteslutas, att den inten- siva tävlan, som många företag numera bedriver på skyddsarbetets område och som tar sig det uttrycket, att man in- bördes och år från år söker visa allt lägre olycksfallsfrekvens, i en del fall kan medföra att benägenheten att an- mäla eller söka vård för mindre ska- dor blir något mindre. Även industri- sjukvårdens utveckling, varigenom ett växande antal smärre skador -—— till så- väl den skadades som företagets fördel —- kan avklaras snabbt och enkelt, kan
medverka till att den statistiska redo- visningen blir i någon mån missvisande. Man torde emellertid ha rätt att anta, att sådana företeelser inte är av den vikt att de kan kullkasta de statistiska beräkningarna rörande utvecklingsten- denserna.
Det återstår att söka förklara, varför uppfattningen om en stigande yrkes- skadefrekvens synes vara vitt omfattad. Härtill torde kunna sägas, att den in- tensiva skyddspropagandan i vällov- ligt syfte kan ha medverkat till att ge intrycket, att olycksfallsfrekvensen oav- låtligt stiger _— och de ivrigaste an- strängningarna på Skyddsområdet till- kom otvivelaktigt vid en tidpunkt då skadefrekvensen att döma av statisti- ken verkligen var i stigande. Såsom ett exempel på propaganda, vilken kan ge ett inte helt rättvisande intryck av ut- vecklingen, kan anföras följande. I ar- betarskyddsnämndens verksamhetsbe- rättelse för 1953 återges, som nämnts i det föregående, en uppgift att antalet färdolycksfall mellan åren 1950 och 1952 inte ökat; däremot har färdolycks- fallens andel av samtliga olycksfall — på grund av den kraftiga minskningen av andra olycksfall än färdolycksfall _— stigit från 8,6 till 9,1 procent. I sam- ma berättelse avbildas en affisch, som under 1953 anges ha spritts i 40000 ex.- emplar; affischen upptar bl. a. texten: »Färdolycksfallen ökar våldsamt». ._ _
Det av staten och arbetsmarknadse parterna organiserade skyddsarbetet har sålunda intensifierats. Företagen anställer i växande utsträckning säker- hetsingenjörer och uppmuntrar på an- nat sätt direkt skyddsarbetet. Indras-. trins hälso- och sjukvårdande verksam.- het ntbygges. De enskilda arbetarna har i långt större utsträckning än tidigare blivit skyddsmedrvetna och skyddsin- tresserade. Allmän enighet synes råda om att skyddsarbetet ger resultat. Det
torde då finnas goda skäl att anta, att —— i varje fall generellt sett — riskerna för yrkesskador måste betraktas som mindre nu än tidigare.
Hälsofarliga arbeten
I diskussionen om arbetsförhållande- na uttalas stundom, att arbetet blivit farligare och slitsammare. I den mån sådana uttalanden hänsyftar på yttre förhållanden på arbetsplatserna, dvs. på arbetsmaterialets och produktions- processernas beskaffenhet o. d., bör dis- kussionen kunna konkretiseras. Man kunde t. ex. uppställa följande fråga. Har arbetet i det svenska näringslivet utvecklats därhän, att arbetaren mer än tidig-are utsättes för hetta, kyla, smuts, mörker, fukt, besvärande lukt, farliga gaser eller ämnen, tunga arbetsmoment, vibration, buller?
Till en början torde det kunna sägas, att förekomsten av de nämnda obehags- faktorerna i modernt svenskt närings- liv som helhet inte torde kunna beteck- nas som stor. Besvärande hetta av den typ som förekommer vid arbete med smält metall o. d., exempelvis i järn- bruk, är inte vanlig. Obehaglig solvär- me torde endast i ringa mån besvära svenskarna. Däremot är det uppenbart, att vinterns kyla är en obehagsfaktor som många utearbetare och inte så få inomhusarbetare (t. ex. i dragiga loka- ler) är utsatta för. Smuts —— sådant som damm, sot, kolstoft, smörjmedel, avfall _— eller fukt är inte ovanliga företeel- ser men utmärker troligen inte arbets- platserna till någon relativt stor del. Detsamma kan sägas om lukt och farliga ämnen samt mörker. Inte heller de tunga arbetena, om därmed avses nödvändig— heten att lyfta, bära eller släpa tunga föremål, torde vara särskilt många. Där- emot kan förekomsten av buller inte an- ses ovanlig. På yrkesmedicinskt håll
finns den uppfattningen företrädd, att ett stort antal personer i vårt land i sitt arbete är utsatta för buller av sådan styrka, att de löper risk att få beståen- de. hörselskador. Några statistiska upp- gifter om den relativa förekomsten av de nämnda obehagsfaktorerna torde in- te stå att få för Sveriges del.1
Det torde nu med än bättre skäl än i arbetstidsdiskussionen 1919 kunna sä— gas, att de hygieniska förhållandena på arbetsplatserna förbättrats och den fysiska ansträngningen minskats ge- nom mekaniseringen. Arbetsfysiologisk forskning i vårt land har exempelvis på sistone redovisat pågående framgångs- rika ansträngningar att avlägsna besvä- rande hetta i järnbruk. Ventilationstek- niken har utvecklats kraftigt. Modern isoleringsteknik och nya uppvärmnings- metoder i ett till betydande del förnyat industribyggnadsbestånd torde i hög grad ha minskat obehagen av kyla och drag och fukt. Arbetskläderna är ett område för forskning och experiment, som på senare tid eliminerat åtskilligt av de fysiska obehagen både vid hög värme och stark kyla i arbetet. Vad an- går smutsen kan det sägas, att modern ventilationstcknik och en starkare käns- la för vikten av arbetsplatshygien sam- verkat till att minska smutsigheten i ar- betet. Därtill kommer, att nya skydds- kläder och smutsskyddsmedel för huden samt tvättrum o. (1. på arbetsplatserna minskat obehagen av smutsen där den förekommer. Ljusförhållandena på ar- betsplatserna har förbättrats avsevärt. I den mån besvärande lukt förekommer är obehagen därav i hög grad en fråga
1 Från tysk industri föreligger en upp- gift, vars tillförlitlighet emellertid inte kan bedömas (E. Möller und H. Spitzer: Arbeit recht uerstunden, RKW-Schriften der R. G. Mensch und Arbeit, Heft 22, Miinchen 1952), enligt vilken omkring fem procent av alla industriella arbeten f. 11. kan hänföras till kroppsligt mer påfrestande eller myc— ket tungt arbete.
! i
om vana; å andra sidan torde även här modern cvakueringsteknik m. m. ha av- sevärt minskat förekomsten av dålig lukt inom äldre industrier. Man synes emellertid ha skäl förmoda, att tillväx- ten av den kemiska industrin också medfört en ökning i förekomsten av mer eller mindre illaluktande och far- liga gaser och ämnen. Skyddsarbetet an- ses här ha särskilt viktiga uppgifter.
Vad angår det tunga arbetet torde det få anses, att gruvindustriarhetareför- bundets kongress 1955 ger uttryck för en utbredd uppfattning, då den inleder ett uttalande i pensionsfrågan med or- den: Vi är >>väl medvetna om att en långt driven rationalisering inom gruv- industrin medfört att de tidigare tunga m'betsmomenten i hög grad underlät- tats».
Vad slutligen bullret beträffar kan man misstänka, att dess frekvens allt- jämt totalt är i tilltagande och att ytter- ligare ansträngningar att motverka den- na utveckling är påkaillade. Arbetar- skyddets företrädare har uppmärksam- heten inriktad på detta problem, och särkilda undersökningar av den hörsel- skadande inverkan av buller pågår se- dan någon tid vid statens institut för folkhälsan på uppdrag av inrikesdepar- ternentet.
Hets och jäkt
I arbetstidsdiskussionen hänvisas of- ta till tilltagande hets och jäkt i arbetet. Om man i en tillverkningsprocess utan förändring av arbetsmetoden ökar till- verkningen, är det ytligt sett möjligt att mäta den ökning i arbetstakten, som medfört den ökade produktmängden. I vårt arbetsliv förändras emellertid ar- betsmetoderna så snabbt, att man inte torde ha stora möjligheter att göra så- dana mätningar. Det är inte endast den maskinella utrustningen och arbetets
organisation, som här spelar roll, utan även sådana faktorer som arbetarens vana och skicklighet i arbetet, hans trivsel med arbetskamrater och arbets- befäl, lönesättningen, arbetslokalens lämplighet, etc. Strävandena till ökad produktivitet avser att förändra förhål- landena på alla dessa områden i en ur produktionens synpunkt gynnsam rikt- ning. I vad mån man därvid tar till- räcklig hänsyn till den enskilda männi- skans intresse av att inte bli alltför hårt utnyttjad är och förblir ett fält för dela- de meningar. Emellertid torde det råda enighet därom, att en varaktig produk- tivitetsförbättring inte kan ske utan att också arbetstakten anpassas efter de ar- betandes fysiska och psykiska förutsätt- ningar. Arbetsforskningen är inriktad på att förbättra arbetsmetoderna även i så måtto, att arbetstakten inte ger upp- hov till överansträngningssjukdomar el- ler medför en onödig uttröttning i år- betet, och forskningen stödes därvid av arbetarskyddskungörelsens föreskrift att arbetet skall så anordnas och pla- neras, att en onödigt tröttande arbets- ställning undvikes.
Om det sålunda kan sägas, att man såvitt angår själva arbetsmetoderna och arbetslokalerna är tämligen allmänt in- riktad även på att _ trots mekanise- ringen — motverka uppkomsten av hets, torde..det likväl återstå andra or- saker till att arbetstakten drivits upp till en nivå som för många i längden framstår som svåruthärdlig.
En sådan orsak är prestationslönesy- stemet (ackord o. (H. I många länder har arbetarna varit motståndare till prestationslöner just emedan sådana an- setts medverka till en olämplig stegring av arbetstakten och inte ge arbetaren en skälig andel av produktionsökning- ens ekonomiska resultat. I Australien, som tillhört dessa länder, angavs klart vid den senaste stora arbetstidsförkort-
ningen, att en minskning av produktio- nen var avsedd att motverkas genom att prestationslöner infördes i ökad om- fattning. -
I vårt land gör sig sedan länge en av arbetstagarsidan fullt accepterad strä- van i riktning mot ökad ackordsvolym gällande. Ackordsarbetet framstår för en stor del av arbetarna inte som något ont utan som något värdefullt med tan- ke på de ekonomiska vinster man kan göra genom att arbeta snabbare, Ac— kordsvolymen har också successivt ökat inom de flesta industrier. Sålunda steg aekordsvolymen (antalet arbetstimmar på ackord i procent av samtliga arbets- timmar) mellan 1943 och 1953 för män inom samtliga industrigrupper från 49,2 till 58,9 procent och för manliga byggnadsarbetare från 46,4 till 55,5 procent (socialstyrelsens statistik). In- om näringsgrenar, där prestationslöner på grund av arbetets natur inte tidi- gare förekommit i någon nämnvärd ut- sträckning, har nya metoder för löne- sättningen utformats —— premieackord, driftsaekord, gruppackord etc.
Prestationslöner medför, att arbets- tagaren får ett direkt ekonomiskt in- tresse av att öka sin arbetstakt. Den till- tagande hetsen tillskrives inte sällan just ackordsjäktet. I en alltmer speciali- serad tillverkning, där den ene arbeta- rens prestationsmängd ofta är direkt beroende av den andres, och i arbeten där individuell ackordssättning inte är möjlig, utan g-nup-packond o. .d. förekom- mer, medför prestationslönesystemet inte sällan att arbetarna pressar var- andra i syfte att uppnå bästa möjliga gemensamma resultat. Det är därvid helt naturligt så, att de för en snabbare arbetstakt lämpade arbetarna driver på sina långsammare kolleger. I den mån en ackordsarbetare är beroende av en tidavlönad arbetare, som exempelvis förser honom med arbetsmaterial, är
det naturligt att också den tidavlönade blir påverkad av ackordsjäktet hos sin arbetskamrat. Sådana förhållanden kan tänkas medföra överansträngning, öka- de olycksfallsrisker etc.
En faktor av stor betydelse för het- sen är arbetskraftsläget och efterfrågans storlek. Redan i en lugn konjunktur har en arbetsgivare ett intresse av att även .av ackordsarbetarna få ut största möj- liga prestation per tidsenhet. I en si- tuation, då varumarknaden inte är mät- tad, då svårigheter av olika slag råder att bygga ut den tekniska produktions- apparaten och genomföra alla tänkbara rationaliseringsåtgärder, och då en ök- ning av arbetsstyrkan är svår att åstad- komma på grund av brist på arbets- kraft, torde arbetsgivaren, i sin natur- liga strävan att utnyttja arbetstiden så effektivt som möjligt, stundom medver- ka till en allt högre uppdrivning av ar- betstakten — i den mån så är möjligt utan att eftersätta kvalitetskraven. Be- ställaren ropar på varor, arbetsgivaren pressar på sina anställda —— samtliga lockas av ökade förtjänstmöjligheter.
En bidragande orsak till den omvitt- nade känslan av hets i arbetslivet är sä- kerligen den hastiga rytm, som känne- tecknar arbetslivet åtminstone på de områden, där maskiner >>spottar fram» produkter i en aldrig sinande ström —— en rytm som inte alls behöver ha med ackordsjäkt o. d. att göra.
Av betydelse för känslan av jäkt är också förhållandena utanför arbetsplat- serna. Trafiken särskilt i de större stä- derna bidrar till mångas känsla av att vara jäkta-de. Då man fått möjlighet till nya upplevelser under fritiden _— ge- nom motorismen, idrotten, nöjeslivet och andra fritidssysselsättningar _ har detta medfört att många jäktar även ef- ter arbetsdagen för att hinna med så mycket som möjligt av det som är an— genämt. De stora samhällenas hastigare
ms.—"__ m-J— ___.-._m_.._..._.. __ _
rytm är för många, som flyttat in från landsbygden eller från mindre orter, en besvärande faktor innan man vant sig därvid.
Oberoende av hur stor del av hetsen och jäktet, som orsakas av arbetet, upp- ställer sig i detta sammanhang omedel- bart frågan i vad mån en arbetstidsför- kortning kan förväntas minska hetsen. Det synes vara en allmän uppfattning, att en kortare arbetstid även hos oss till någon del skall kunna kompenseras ge- nom en ökning av arbetarnas presta- tioner. En sådan ökning torde inte kun- na förväntas ske enbart på grund av att längre vila ger bättre krafter till en jämnare arbetsprestation eller genom en större insats av kapital. Fn ökning av arbetstakten måste i många fall för- utsättas inträffa. Det är därvid av vikt att komma ihåg, att det särskilt bland äldre personer uppstår svårigheter att hinna med — och att skyddsintressets företrädare i första hand har att be- vaka de svagares sak.
Monotoni
Ensidigheten i arbetet, monotonin, an- föres inte sällan som ett skäl till att arbetet blivit mera tröttande. Bortsett från hetsen är det framför allt med hän- visning till monotonin, som man ut— vecklar resonemanget att en psykisk trötthet ersatt den fysiska tröttheten. Denna psykiska trötthet är av sådan art, att prestationsförmågan inte kan återställas på den tid som nu vanligen står till buds för arbetare med 48 tim- mars arbetsvecka fördelad på sex da- gar. Man behöver en längre vilopaus, och det framföres som lämpligt att den kortare arbetstiden förlägges till en fem- dagarsvecka.
Det torde vara en utbredd uppfatt- ning, att enformigt arbete inte utan vå- dor kan bedrivas under lång tid. En-
sid-lga kropp'srörelser är fysiskt olämp- liga, och monotoni överhuvud är psy- kiskt påkostande.
Redan att definiera begreppet mono- toni i arbetet är emellertid svårt. Vad som för den ene framstår som enformigt och uttråkande besvärar inte den andre. Den individuella läggningen spelar en stor roll liksom vanan och de omstän- digheter under vilka arbetet utföres. Emellertid torde man, då man i dis— kussionen om arbetstiden talar om mo— notonin i arbetslivet, i första hand av- se arbeten som utföres vid ett löpande band eller i någon liknande process, där arbetarens uppgifter upprepas med korta mellanrum, där möjligheterna till anpassning av arbetstakten efter den enskildes skiftande lust och förmåga är små, och där arbetet inte har några in- slag som väcker intresset eller håller uppmärksamheten vid liv.
I detta liksom i så många av de före— gående avsnitten är det angeläget att betrakta problemets kvantitativa sida. Att ange det monotona arbetets omfatt- ning i svenskt näringsliv är svårt. Klart är dock, att masstillverkning vid lö- pande band inte förekommer i stor ska— la eller berör mycket stora grupper av arbetare. Monotona arbetsuppgifter före- kommer likväl på många håll, t. ex. i verkstadsindustrin, sko- oc'h bekläd- nadsin-dustrin samt livsmedels- och njutn ingsmedelsindustr-ierna; i hög grad torde monotont utmärka mas'kli- ne'llt förpackningsarbete. Om man inom var och en av dessa industrier försöker skilja ut 'de grupper av arbetare, som är »direkt sysselsatta i de monotona pro- cesserna, torde man komma till att ma- joriteten av de sysselsatta inte är di- rekt engagerade i dessa processer. Antingen ett arbete är monotont i ytt- re måtto eller inte kan det vara intres- selöst och därigenom tröttande. Den fortgående specialiseringen har otvivel-
aktigt i åtskilliga fall inneburit, att ar- betaren kommit att uppfatta sin upp- gift som ensidig och intresselös, såsom något man inte kan känna lust inför el- ler stolthet över att kunna. Samtidigt har specialiseringen i många fall otvi- velaktigt inneburit motsatsen. Även där övervakningen av en komplicerad ma- skin eller en invecklad fabrikations- process kan framstå som synnerligen ansvarsfull, kan emellertid en på detta sätt kvalificerad uppgift präglas av en så stor enformighet, att den enbart där- igenom verkar tröttande. — Det ligger i sakens natur, att man vid den tek- niska rationaliseringen anstränger sig att i första hand avskaffa de enklaste och mest mekaniska handgreppen och ersätta dem med maskiner. Därvid upp- kommer behov av reparatörer och till- synspersonal. Visserligen kan de senare i sin tur få ett monotont arbete, men detta torde vanligen ligga på ett annat plan och ställa större anspråk på arbe- taren.
Arbeten som erbjuder arbetstagarna förflyttningar, kontakt med människor, samarbete i en grupp, spänning — t. ex. faror som måste undvikas — eller an; nat som riktar uppmärksamheten bort från själva handgreppen i arbetet, räk- nas i allmänhet inte till de monotona. Utomhusarbete torde inte heller bruka räknas dit. Går man med dessa utgångs- punkter igenom det svenska näringsli- vet finner man, att monotonin kvanti- tativt sett inte kan vara betydande. Vill man dessutom anse, att prestationslön motverkar enformighetens uttröttning, reduceras än mer området för monoto— nin.
Mekanisering innebär inte alltid, att arbetet blir tråkigare. Många människor trivs med att handskas med maskiner även i enformiga processer.
Vad som motverkar monotonin är in- te endast faktorer av det slag som
nämnts. Atmosfären och trevnaden på arbetsplatsen spelar sin roll för att gö- ra monotont arbete godtagbart. Raster, kaffedrickning vid maskinen o. d. är av betydelse. Dessutom är frågan om monotonin en utpräglad individuell frå- ga, där den enskildes psykiska utrust— ning bestämmer vad han vill och kan; det finns många som är mest lämpade för och direkt eftersträvar enformigt arbete. Den enskildes personliga för- hållanden utanför arbetet har också stor betydelse för hans trivsel och uthållig- het i arbetet.
De stora massproducerande företagen torde i regel vara de företag, som givit mest utrymme för industripsykologisk forskning och tillämpning; just bland dem torde strävandena att motverka ar- betsleda o. d. genom anställningsinter- vjuer, anlagsprövning, omflyttning etc. vara vanligast representerade. En so- ciolog, som på senare år ägnat ingående studier åt den engelska industrin, har kommit till att allra högst en tredjedel av Englands arbetarbefolkning beröres av tråkiga, enformiga och ointressanta arbetsuppgifter. Men enligt hans erfa- renhet är det mindre än en tiondel av arbetarna som klagar över monotonin.1
Sjukligheten
I allmänna ordalag uttalas i olika sam- manhang i arbetstidsdebatten, att sjuk- ligheten och förslitningcn ökat, och dessa företeelser tillskrives det slitsam- ma och hälsofarliga arbetet. Ibland bru- kar pekas på den ökning av s. k. jäkt- sjukdomar, som anses ha inträffat. Mera direkt anföres en ökad frekvens av mag- sår, hjärt- och kärlsjukdomar samt neu- roser såsom bevis för den angivna ut- vecklingen.
Tyvärr existerar inte någon statistik
1Ferdynand Zweig, The British W'orker, 1952.
Minna.—w _. .
Över frekvensen av olika sjukdomar i vårt land, som kunde tjäna till vägled- ning vid bedömningen av denna fråga. Endast epidemiska sjukdomar och vissa andra sjukdomar, såsom könssjukdomar och tuberkulos, vilka p. g. a. smittoris- ken omfattas med särskilt stort allmänt intresse, har fortlöpande registrerats. Vidare registreras dödsorsakerna, men diagnostiken torde på detta område in- rymma alltför många osäkerhetsmoment för att kunna utnyttjas för det nu av- sedda ändamålet. I övrigt förekommer endast tillfälliga undersökningar och uppskattningar av förekomsten av vis- sa sjukdomar samt subjektivt färgade uttalanden rörande mängden av olika slag av sjukdomsfall. I det följande skall emellertid några frågor uppställas i av- sikt att ändå ge en viss belysning av hithörande spörsmål.
Därest en överansträngning av den mänskliga organismen vore utmärkande för vår tid, kunde detta förhållande väntas ta sig uttryck i en förkortning av (len genomsnittliga livslängden.
Emellertid har motsatsen inträffat. I detta århundrades början var medellivs- längden 56 år, nu är den ca 70. Dessa siffror tillåter likväl inga slutsatser om >>förslitningen>> i arbetslivet, eftersom ökningen av medellivslängden till vä- sentlig del beror på en minskad späd- barnsdödlighet. Man bör därför studera den återstående medellivslängden efter vissa åldersår, t. ex. efter inträdet i förvärvslivet eller vid någon tidpunkt då arbetet påverkat människan under lång tid. Den genomsnittliga återståen- de medellivslängden för män vid 15 års ålder var — enligt beräkningar av pre- ceptor Hannes Hyrenius — mot slutet av 1800-talet (1871—80) drygt 46 år; inotsvarande tal är nu (enligt dödlig- heten 1946—50) nära 56 är. För män vid 50 års ålder var den genomsnittliga återstående medellivslängden mot slutet
av 1800-talet knappt 21 år; nu har den stigit till 25 år. På liknande sätt kan man ange hur lång tid en 15-åring i genomsnitt kan beräkna att få leva av de sammanlagt 50 år han har på sig till (Sö-årsdagen; denna tid var mot slutet av 1800-talet lägre än 41 år och steg för perioden 1946—50 till 47 år.
Man bör vara försiktig med slutsat— serna även av dessa siffror. Så mycket torde emellertid kunna sägas som att någon försämring inte inträffat i den genomsnittliga >>överlevandeförmågan>> under (len tid av livet som brukar räk- nas till den aktiva. Hur mycket i denna utveckling som beror på ändrad befolk- ningssammansättning, förbättrad sjuk- vård etc., kan inte bedömas.
I detta sammanhang må emellertid återges några utdrag ur en framställ- ning rörande det svenska folkets fysio- logiska ålder med hänsyn till sjukdom och hälsa, som publicerats av en ame- rikansk vetenskapsman på det medicin- ska området, professor Hardin B. Jones (Sociala Meddelanden 195529). På ba- sis av studier av dödlighetsförhållan- dena i Sverige och vissa andra länder skriver professor Jones bl. a. följande:
»Män och kvinnor lever nu i Sverige längre och vid bättre hälsa i genomsnitt än erfarenheten någonsin tidigare gett vid handen. Av världens befolkning tillhör svenskarna en lyckligt lottad grupp -— vil- ken även omfattar Nederländernas, Dan- marks och Norges folk —— som sedan mit— ten av 1800-talet lever i ett undan för nu- dan allt mildare sjukdomsklimat. Den för- bättring som ägt rum beträffande många faktorer av betydelse för hälsan, hänför sig betecknande nog till allmänhygienen och sjukdomskontrollen med åtföljande sänkning av dödligheten. Vilka de exakta orsakerna än må vara, har emellertid in- tensiteten hos alla faktorer, som är orsak till att människor dör, stadigt reducerats i varje livsperiod, alltsedan år 1855 och i deras livstid, som nu lever. Detta har grad— vis utvecklat en gynnsam inverkan på häl- san för genomsnittsmänniskorna i alla åld- rar. Tendensen är lätt märkbar om man
följer livslängdstaheller och redovisningar för den relativa sjukligheten-dödligheten efter ålder. Den första stora förbättringen som inträffade sänkte den relativa sjuklig- heten proportionsvis mer under de tidi- gare levnadsåren än under de mogna mel- lanåldrarna; detta har tillåtit många fler människor än förr att nå vuxen ålder och att leva vidare i vad vi anser vara ålder- domen.
Det svenska folkets erfarenhet under den första delen av detta århundrade har inne— burit den observerade snabba totala ökning- en av sådana fysiologiskt förstörande sjuk- domar som cancer och rubbningar i kärl- funktionerna i hjärta och hjärna och åtskil- liga andra. Denna ökning härrör — säkrare diagnosticering nu än förr kan förbigås i det- ta sammanhang — från det faktum att ge- nomsnittsindividen lever längre och därför lever upp i de åldrar i vilka dessa sjukdo— mar har allt större sannolikhet för att komma till uttryck — såsom ett slags sig- naler i det fysiologiska tidsförloppet. Den- na utveckling har beledsagats av en minsk— ning av dödligheten i infektionssjnkdomar tidigare i livet. Enligt dödlighets- och livs- längdstabellen för 1901—10 beräknades ett barn vid födelsen ha i genomsnitt en chans på två att leva till en ålder av 66,7 år; idag skulle samma chans förutsäga en ut- ökning av barnets livstid till betydligt mer än 75 år och med varje år som går kan livslängden förväntas bli längre och längre. Gcnomsnittsåldern mätt i kalenderår kom- mer att fortsätta att öka.
När helst under levnadens förlopp döden inträffar gör den det av den orsaken att kroppens funktion har nedsatts eller för—- störts i sådan utsträckning att den anting— en ieke kan stoppa påkommande sjukdo- mar eller, vilket vanligen är fallet i vuxna åldrar, tillåter och främjar — genom den försvagade funktionella vigören — utveck- lingen av elakartade omsättningssjukdo- mar. I fysiologisk mening kan en individ aldrig bli äldre än när han dör av dessa interna sjukdomar och i genomsnitt torde dödsfallen vara ett mått på den verkliga åldern eller folkets fysiologiska genom— snittsålder. Det är förvisso en lycklig om- ständighet att den interna tendensen att försvagas eller förstöras av sjukdom hål— ler på att mer och mer förskjutas till högre "åldrar och att den genomsnittliga fysiologiska åldern nu är yngre än förr i varje ålder i den vuxnes liv. Vi är berät-
tigade att säga att — medan Sveriges folk, om man räknar i kalendertid, undan för undan höjer sin genomsnittsålder — det svenska folket på basis av fysiologisk tid och fysiologiska åldrar blir yngre och yngre.
Den minskade takten i det relativa åld— randet är så markerad under detta år- hundrade att vi kan följa dess långtidsför- lopp i befolkningen. Sedan år 1855 har befolkningarna i Nederländerna och Sve- rige förbättrat sin hälsostandard med upp— skattningsvis 9—-10 år i fysiologisk tid. För— bättringen under perioden sedan år 1885 har varit approximativt 6 år.
Den nu rådande dödligheten för barn ger intryck av att ytterligare 6 år kommer att läggas till de svenska mäns och kvin- nors livstid, vilka år 1980 befinner sig un- der 50-årsåldern. Detta kommer att inne- bära en ökning av den friska eller normala levnadsperioden hos det svenska folket ge— nom tillägg av 12 år av ungdomligt liv för den som år 1980 blir 50 år eller därunder, jämfört med den hälsa och ålder som kän- netecknade dem som år 1930 var 50 år. En dylik vinst är ytterst stor. Till och med skillnaden mellan den man som år 1930 var 50 år och den man som år 1950 blev 50 år, ger den stora vinsten i fysiologisk tid av 5—6 år.
Denna analys av livslängdens ökning vi- sar att den tid varmed våra liv förlängs läggs till den aktiva delen av livet. Det är definitivt att ökningen läggs varken till ålderdomens svaghetsperiod eller till barn- domen. Den matematiska logiken utvisar att den läggs till någon tidsperiod av vuxen ålder, och varje vanligt normalt steg i fysiologiskt åldrande förskjuts med sam- ma tidslängd livet ut.
Eftersom våra individuella kostnader vid födelse och död och uppväxt och utbild- ning är relativt fixa, så blir det en fråga av avsevärd ekonomisk betydelse om den genomsnittliga aktiva livslängden för pro- duktivt folk utsträcks med en så stor del av deras totala livslängd som 5, 10 eller 15 år. Detta innebär att individens effek- tivitet ökas.
Vidare undersökningar av dessa problem torde visa att ökningen i genomsnittshäl- san betyder att en person kan arbeta läng- re än hittills, innan han drar sig tillbaka från sitt vanliga arbete. Det vill synas som om ökningen i livslängden mätt med en hälsostandard kunde användas till led-
ning för att bedöma de åldrar, då man bör dra sig tillbaka från arbetet. En bokstav- lig tolkning av detta skulle innebära att den genomsnittliga arbetslivstiden skulle ökas med den tid av aktivt fysiologiskt liv som har lagts till livslängden.»
Dessa citat leder oförmedlat till frå- gan, om några avläsbara förändringar inträffat i fråga om den ålder, vid vil- ken svenskarna normalt lämnar arbets- livet. Om arbetslivet numera medförde en snabbare uttröttning, kunde man vänta sig att denna ålder skulle sjunka samt att antalet invalider, t. ex. i folk— pensioneringslagcns mening, skulle sti- ga. Vad angår åldern för utträde ur för- värvslivet har utvecklingen motstridan- de inslag. Å ena sidan har de förbätt- rade pensioneringsförhållandena möj- liggjort för många att dra sig tillbaka tidigare än som förr var möjligt. Å and- ra sidan har tendenser till en ökning av åldern för utträdet ur förvärvslivet an- setts föreligga — eller i varje fall öns— kemål om förbättrade möjligheter till fortsatt sysselsättning efter en viss ål- der. Åtgärder har också vidtagits inom ramen för folk- och tjänstepensionering- arna i syfte att möjliggöra för dem, som som så önskar och kan, att gå kvar i arbetet. Från vissa yrkesgrupper, t. ex. inom gruvindustrin och byggnadsbran- schen, förekommer emellertid önske- mål om lägre pensionsålder, varvid den snabbare förslitningen anges som grund. Till en del —— ovisst hur stor — torde sådana önskemål sammanhänga med ackordslöncsystemet, vilket dels i och för sig medför benägenhet till ökad ar- betstakt och gör det svårt för äldre ar- betskraft att följa med, dels medför en obenägenhet hos de yngre arbetarna att acceptera äldre och något långsammare kamrater i arbetslagen. Den som nume- ra har svårt att »hänga med» i arbetet behöver sålunda långt ifrån vara så ut- sliten, att han är att betrakta som ar- betsoförmögen.
Vad angår invalidpensioneringen in- om folkpensioneringens ram har inva- lidernas antal på senare år visat en avtagande tendens. I detta sammanhang spelar emellertid invaliditetsbedöm- ningen, inkomstprövningen m. m. en så stor roll, att inga slutsatser kan dras av sifferuppgifter. Pensionsutredningen har i sitt slutliga förslag om allmän pensionsförsäkring antagit, att det re- lativa antalet invalider i varje årsklass skall vara konstant.
Utvecklingen av den totala sjuklighe- ten i landet torde f. 11. inte kunna mä- tas. Antalet sjukbesök 0. d. kunde —— om tillförlitliga uppgifter funnes _— in- te ge några bestämda upplysningar på denna punkt, emedan ekonomiska för- hållanden, sjukförsäkringens effektivi- tet, den medicinska propagandan m. m. här spelar en avgörande roll för fre- kvensen.
Orsakssammanhangen bakom en sjuk- dom är många gånger höljda i dunkel. Då vissa slag av sjukdomar och plöts- liga dödsfall numera stundom tillskri- ves >>tidens jäkt» o. d., torde man röra sig mera på gissningarnas plan än på säker mark. I varje fall synes det inte vara möjligt att ur uppgifter om sjuk- lighetens utveckling på vissa områden dra några allmänna slutsatser rörande arbetslivets betydelse härvidlag.
Vid olika tillfällen har emellertid un- dersökningar _ t. ex. av magsårsfre- kvensen — utförts i syfte att klarlägga vissa arbetens speciellt ansträngande art. Av arbetstidsutredningen har redo- visats sådana undersökningar beträf- fande skiftarbetare (SOU 1948:51) och viss trafikpersonal (SOU 1954:23). För nattarbetares del har undersökningarna närmast lett till att bostadsfrågan — med hänsyn till svårigheterna att få 'be- hövlig ro för sömn — för deras del är den mest brännande. Om också vissa slutsatser rörande särskilda yrkens och
arbetsuppgifters speciellt ansträngande karaktär kan dras ur sådana undersök- ningar, synes 1nan inte kunna generali- sera från dessa slutsatser och med de- ras hjälp uttala sig rörande behovet av en allmän arbetstidsförkortning.
Vad nervsjukdomarna angår har frå- gan om utvecklingen av deras frekvens berörts i ett nyligen avgivet utlåtande från kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. I skrivelsen på- visas, hurusoin vårdplatsbehovet för sin- nessjuka under detta århundrade be- räknats till ett successivt ökande antal. Om anledningen till denna ständiga stegring av det synbara vårdbehovet ut- talar kommittén, att den troligen inte är ökad sjuklighet i sinnessjukdomar. Vissa sådana sjukdomar (t. ex. syfili- tiska hjärnsjukdomar) har tvärtom starkt minskat i frekvens. Visserligen har folkökningen och befolkningens ändrade ålderssammansättning medfört en motverkande tendens till reell ök- ning i det absoluta antalet sinnessjuka. Men den huvudsakliga anledningen till ökningen i »vårdbehovet» torde enligt kommitténs mening —— liksom enligt kommitténs för sinnessjukvårdens ut— byggande _ likväl vara, att redan in- rättandet av nya sinnessjukhus liksom förbättring av vården och effektivise- ring av behandlingen avslöjar ett hit- tills latent vårdbehov. Sådana omstän- digheter, jämte stigande upplysning och Ökad vetskap om vad en behandling nu- mera kan ge, har medfört en omvärde- ring av allmänhetens syn på sinnessjuk— husen och sinnessjukvården. Allt fler psykiskt sjuka blir villiga och angeläg- na att låta behandla sig på sjukhus. Allt flera psykiska sjukdomsfall måste också rubriceras som behandlingsbara. Vidare pekar kommittén på urbaniseringen och familjens ändrade ställning, på svårig- heten att omhänderha en orolig sinnes- sjuk i en stadsvåning, på samhällets
ökade hjälp och den därmed följande benägenheten hos allmänheten att ut- nyttja hjä'lpmöjligheterna m. m. — allt samverkande till en ökning av det syn- bara vårdbehovet. Det synes troligt, att vad som här säges om utvecklingen av sinnessjukdomarna också i vissa delar gäller i fråga om andra sjukdomar. Att »det är något fel på nerverna» är ett talesätt, som torde bli allt vanligare som beskrivning av ett sjuklighetstillstånd —— ett talesätt som troligen ofta är rik- tigt. Därmed är dock intet sagt om den faktiska utvecklingen av antalet neuro- ser.
Ännu svårare än att uttala sig om sjuklighetens frekvens torde det i många fall vara att uttala sig om dess ursprung och därvid om arbetsförhållandenas roll i stort. Om arbetsförhållanden i allmän- het och däribland arbetstidens längd spelar någon roll för sjukligheten, bor- de man kunna avläsa vissa signifikativa olikheter då det gäller hälsotillståndet inom vissa grupper. Det torde erfaren- hetsmässigt kunna anses fastställt, att förvärvsarbetande gifta kvinnor har en mycket lång sammanlagd arbetstid. Man synes ha skäl att anta, att detsam- ma kan sägas om vissa grupper av egna företagare inom hantverk, handel och jordbruk samt om personer med bi- sysslor t. ex. aktiva föreningsmän- niskor. Några uppgifter om undersök- ningar på dessa områden har vi inte funnit.
Då det gäller den totala sjukligheten skulle man kunna tänka sig att utveck- lingen återspeglades i sjukkasseröl'el- sens erfarenheter. Närmast till hands ligger då att studera de sjuktal, som an- ger det genomsnittliga antalet dagar per år och medlem, för vilka sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgått. Socialförsäkringsutredningen fann (SOU 1952:39), att sjukligheten mätt på detta sätt minskat ganska avsevärt under pe—
rioden 1946—50 i jämförelse med åren 1936—37. Med ganska stor sannolikhet, framhåller socialförsäkringsutredning- en, torde anledningen till denna ned- gång endast delvis vara att söka i en minskning av den faktiska sjukligheten. Verksamt bidragande orsaker torde ha varit bl. a. den höga sysselsättning, som på senare år varit rådande i landet, samt de i förhållande till arbetsinkoms- tcrna låga sjukpenningarna.
Sambandet mellan sjukfrånvaro och arbetstillgång m. ni. har studerats av Fil. Dr. Rudolf Meidner med hjälp av Landsorganisationens statistik över av- giftsbefrielserl. Denna statistik visar mellan 1930 och 1950 i stort sett en suc- cessivt stigande sjukfrånvaro, dock med ett tydligt samband mellan sjukfrånva— ron och sysselsättningsgraden. I sam- manhanget diskuteras även betydelsen för sjukfrånvarofrekvensen av exempel— vis demografiska förändringar inom den sysselsatta befolkningen samt av den ökade fritidsvärdering, som kan antas inträffa vid full sysselsättning.
Det förefaller kunna sägas, att kun- skaperna om sjukdomarnas orsaker och om sjuklighetens verkliga omfattning, såväl inom hela befolkningen som in- om särskilda grupper, är så begrän-
sade, att det inte går att göra några bestämda uttalanden härom.
Vår enkät
I vår enkät bland allmänheten — se bilaga III —— 'gjordes inga försök att närmare studera de förhållanden, som berörts i detta kapitel. Emellertid ställ- des de intervjuade inför en allmän frå- ga, huruvida de var nöjda eller miss- nöjda med sitt arbete. Av de svaran- de förklarade sig 79 procent mycket nöjda eller nöjda, 18 procent icke full-t nöjda samt 3 procent missnöjda eller mycket missnöjda. De intervjuade, som tillhörde de två senare av dessa tre grupper, ombads ange, om det var nå- got särskilt som gjorde dem missnöjda, varvid flera förhållanden kunde anges :i svaret. En nion-del av dem, som här lämnade svar, nämnde att arbetet var tröttande. I några få fall nämndes ar- betslokalerna som orsak till missnöjet, och ytterligare några ivntenvjuad—e nämn- de arbetsuppgifterna. Arbetstiden och lönen var de oftast nämnda missnöjes- anledningarna. Det bör dock under- strykas, att nära fyra femtedelar av alla tillfråga—de inte alls anmälde missnöje.
Även en del andra undersökningar2 rörande trivseln & anbetet har givit till resultat, att flertalet visat en positiv atti- tyd till sitt arbete.
1 Svensk Arbetsmarknad vid full syssel- sättning, Stockholm 1954. 2 Jämför t. ex. Segerstedt-Lund— q 11 i s t: Människan i industrisamhället, Del [, Arbetslivet, Stockholm 1952; samt P f a n— n e n s t ill: Begreppet arbetstrivsel, Lund 1955.
SJUN DE KAPITLET
Ekonomiska motiv — valsituationen
I föregående kapitel har presenterats ett underlag för en diskussion om i vad mån hänsynen till arbetstagarnas hälsa kan kräva, att samhället åvägabringar en allmän arbetstidsförkortning. I detta kapitel skall resonemanget gälla det val av ekonomisk innebörd, som den en-
skilde och eventuellt samhället ställes inför då det gäller att utnyttja produk— tionsutvecklingen för en höjning av lev- nadsnivån. Detta val står enkelt ut— tryckt mellan fritid och pengar — eller rättare sagt mellan fritid och förbruk- ning av varor och tjänster.
A. Fritiden som konsumtionsvara
Under varje tids-avsnitt. står en viss mängd kapital (inklusive naturtillgång- ar) och en viss mängd arbetskraft till disposition för produktion inom landet. Dessa produktionsresurser, som stän- digt genomgår en successiv förändring i omfattning och karaktär, samordnas i en produktionsprocess, vilken som re- sultat ger en viss mängd varor och tjänster. Detta produktionsresultat kan användas för olika ändamål, främst för konsumtion och för investering i real- kapita'l (dvs. byggnader, anläggningar, maskiner o. d.) inom landet. När man talar om den materiella standardens el- ler levnadsnivåns utveckling, avses van- ligen konvsumtionsvolymens utveckling. Konsumtionen består icke endast av så- dana varor och tjänster, som konsumen- terna själva köper och för-brukar, t. ex. livsmedel, kläder, möbler, bostadsnytt- jande, resor och nöjen, utan även såda- na som ställs till konsumenternas förfo-
gande via de offentliga myndigheterna, den s. k. offentliga konsumtionen. I den senare ingår exempelvis sjukvård och undervisning.
Till den materiella levnadsnivån kan man emellertid även räkna fritiden. Det synes ur flera synpunkter var-a en olämplig begreppsbildning, när vi i all- mänhet glömmer att fritiden — natur- ligtvis förutsatt att den är frivillig — kan vara en lika viktig målsättning för vårt ekonomiska handlande som för- brukningen av olika varor och tjänster, vilka produceras med hjälp av realkapi- tal och arbete. Denna >>glömska» beror kanske på att fritiden icke är resultatet av någon tekniskt invecklad produk— tionsprocess. I valet av olika former av konsumtion har emellertid fritiden rent principiellt sett samma ställning för konsumenterna som livsmedel, kläder, biobesök eller vilken annan vara eller ; tjänst som helst.
För att ett val skall kunna äga rum fordras det, att man kan göra en be- griplig jämförelse mellan de ting som finns att välja emellan. Det är emeller- tid tydligt, att även fritiden har ett pris, som kan uttryckas i kronor — el— ler att i varje fall människor i vissa lä- gen handlar som om så vore fallet.
Konsumentens köp av varor och tjänster betraktas i gängse konsumtions- teorier som en anpassning av konsum- tionen till de aktuella priserna utifrån konsumentens egna värderingar. I all- mänhet gäller, att ju mer han konsume- rar av ett visst varus'lag, desto lägre värderar han ett ytterligare tillskott av denna vara till sin konsumtion. V-id gi— ven inkomst förutsättes den enskilde konsumenten anpassa sin konsumtion på ett sådant sätt, att det för honom, dvs. med hans värderingar, inte finns anledning att byta ut någon enhet eller några enheter av en eller flera inköpta varor mot någon eller några andra. Lyc— kas han med detta, har den enskilde konsumenten en »optimal» konsumtion sett ur väl—färdsekonomisk synpunkt.
Tag som exempel konsumtionen av smör och margarin. Vid givna priser på dessa varor finns det en kombina- tion av smör- och margarininköp, som en viss konsument föredrar utifrån sina värderingar. Om priset på smör höjs i jämförelse med priset på margarin, fin- ner han vid sina värderingar, att det är lämpligt att utbyta en del av smör- konsumtionen mot margarinkonsum- tion. Vid sjunkande smörkonsumtion stiger hans värdering av ett extra till- skott smör, medan hans värdering av ett extra tillskott margarin sjunker. Han fortsätter utbytet av smör mot margarin tills hans egna relativa värde- ringar av de två varorna överensstäm- mer med förhållandet mellan de nya
priserna på smör respektive rin.
Vid en stigande inkomst finns det möjlighet att köpa mer av olika varor. Varor, som konsumenten förut ansett för dyra, blir nu aktuella inköpsobjekt. Konsumenten kan exempelvis anse sig ha råd att köpa mer varaktiga konsum- tionsvaror. Det innebär helt enkelt, att vid stig-ande konsumtion av olika varor värderingen av ett ytterligare tillskott av dessa sjunker så lågt i förhållande till konsumentens värdering av varakti- ga konsumtionsvaror, att det blir ra- tionellt för honom att köpa de varakti- ga konsumtionsvarorna vid en fortsatt ökning av inkomsten.
Det förhåller sig på liknande sätt med frit-iden. När inkomsten stiger vid oför- ändrad arbetstid, ökar inköpen av olika varor. Värde'rin'gen av dessa varor fal- ler i förhållande till värderingen av fritiden, och det blir allt mer aktuellt för konsumenten att söka ta ut den sti— gande levnadsnivån i form av fritid —— såvida inte nya och starkare konsum- tionsbe'hov dyker upp.
marga-
Den enskildes önskningar påverkas av flera förhållanden. Den som har 'li— ten försörjningsbörda eller som har rför- mögenhet kan väntas värdera en ökning av fritiden högre (i jämförelse med en inkomstökning vid en viss fritidsnivå) än den som har en stor försörjnings- börda eller tillfälliga behov av större inkomster. Den senare är kanske beredd att avstå från fritid för en möjlighet till ökade inkomster. En arbetstagare med låg inkomst i förhållande .till sin omgiv— ning kanske väljer en inkomstöknin-g hellre än en fritidsökning — försåvitt han inte hör till dem, som anser mate— riella förhållanden vara mindre viktiga än möjligheterna att njuta av andra vär- den. I olika åldrar är önskningarna oli—
ka. Man kan sålunda utgå från att olika individer f. n. har olika värderingar av fritiden och därför olika önskemål om dess längd och förläggning. Detta be- kräfta-s av vår enkät som återges i bi- laga III.
Priset på fritid blir för den enskilde individen den inkomst (respektive in- komstökning), som han måste avstå från vid en minskning av arbetstiden. Detta pris bestäms av marginallönen minus marginalskatten, dvs. den behåll- na inkomsten av den sista delen av ar- betstiden (den marginella arbetstiden). En ökad marginalskatt leder därför till ett lägre pris på fritiden ur den enskil- de individens synpunkt. Det bör emel- lertid även påpekas, att en ökning av realink-om'sten vid oförändrad arbetstid leder till 'att priset på fritid absolut sett blir högre — inkomsten av en arbetad timme blir högre.
Man måste skilja mellan det pris en ökning av fritiden har för en enskild individ och priset för en all-män arbets- tidsförkortning. När det gäller priset och efterfrågan på fritid för den enskilde individen vid en viss tidpunkt behöver man inte diskutera de följdverkningar. som en eventuell ökning av hans. fritid har på priset för fritid via produktion och inkomst- och prisrelationer i sam-
hället. Som enskild person spelar han en alltför liten roll i dessa sammanhang. Ser man däremot på en allmän arbets- tidsförkortning, har denna samhälls— ekonom'iskt sett verkningar på produk- tion, inkomster och prisrelationer. Pris- eller kostnadskalkylen för en mer all- mänt ökad fritid blir ett mera invecklat problem.
Man kan också uttrycka saken så, att man ur samh-ällsekonomiisk synpunkt inte bör värdera priset på ökad fritid som marginallön efter avdrag av mia-r- ginalskatt. Ur samhällsekonomisk syn- punkt är priset på ökad frit-id lik-a med det produktionsresultat som man måste avstå från vid minskad arbetstid. Det bestämmes av den marginella produk- tionen. Fördelningen av den ökade fri- tiden och av minskning av produktio- nen på olika individer blir ett annat problem.
Det är därför sannolikt, att den en- skildes uppfattning om priset på ökad fritid visar sig felaktig vid en allmän arbetstidsförkortning. Det gör kanske också, att den enskildes önskemål om fritid skulle förändras om han kände till det verkliga priset för en ökad fritid vid en sådan allmän arbetstidsförkort- ning.
C. Individuellt och kollektivt val
V alsituationen i dagens läge
Om en enskild konsument skall kun- na välja en ur hans egen synpunkt op— timal konsumtion, förutsätter detta, att individerna har möjlighet att välja fritt mellan olika varor och tjänster. Om man skulle vilja byta ut vissa varor mot andra vid givna priser, måste det finnas fri tillgång på de önskade varorna. När det gäller fritiden, är emellertid frihe- ten att välja starkt beskuren. Det är ofta svårt för den, som vill arbeta något mer
eller —— framför allt något mindre än vad som är gängse praxis, att omsätta detta sitt konsumtionsval i praktiskt handlande.
Det är emellertid ofrånkomligt i ett samhälle, att det fria valet på olika om- råden inskränkes. Inom familjen måste den enskilde delvis underordna sig and- ra familjemedlemmars önskemål. På ar- betsplatsen möter den enskilde nödvän- digheten att i viss mån underordna sig den fackliga organisationens intressen
"nm... ___... _ .
samt företagarens och produktionens krav. Samhället i kommunens och sta- tens skepnad inskränker ytterligare det fria konsumtionsvalet. Som exempel på sådana gemensamma mål, vilka hindrar den enskilde att förverkliga sina önsk- ningar i fråga om konsum-tionsvalet, kan nämnas en facklig organisations strävan att ordna en god ekonomisk be- redskap inför arbetslöshet (genom ar- betslöshetsförsäkring) och inför ar- betskonflikter, ett företags strävanden att förbättra sin arbetskraftsförsörjning genom sociala anordningar, samhällets anspråk på att med gemensamma insat- ser finansiera ett försvar, sociala an- ordningar etc.
Allt sådant inverkar indirekt på möj- ligheten att realisera individuella önsk- ningar beträffande fritiden. Att arbets- tiden — och därmed fritid—en — av tek- niskt-organisatoriska skäl måste vara enhetlig inom en större eller mindre ar- betsgrupp är naturligt, och det har dessutom av ekonomiska och andra skäl ansetts nödvändigt att reglera arbetsti- den enligt enhetliga normer inom myc- ket stora delar av arbetslivet. Denna en- hetssträvan har haft ett stöd i lagstift— ningen, som kommit att bli normbildan- de även där den endast fastställt maxi- migränser. De fackliga organisationer- na, i varje fall på arbetsgivarsidan, har ansett sig böra binda medlemmarna vid vissa principer för arbetstidsregle- ringen. Under sådana förhållanden vågar man påstå, att den aktuella arbetstids- situationen knappast avspeglar de indi- viduella värderingarna av fri-tiden. Man vet inte utan vidare, vilken arbetstid de olika konsumenterna skulle vilja välja vid givna löner.
Den enskildes önskningar i fråga om avvägningen mellan arbetstid och fritid kan emellertid manifesteras på olika sätt utöver de rent politiska menings-
yttringarna. Den som finner den rådan- de arbetstiden vara längre än som mot- svarar resultatet av hans ekonomiska avvägning, kan söka sig till företag el- ler sysselsättningar med kortare arbets- tid -— om sådana variationer existerar på marknaden och han har personliga förutsättningar för sådana byten. Han kan ta anställning på deltid eller utebli från arbetet vissa dagar. Denna- för- fallolösa frånvaro kan anses vara ett symptom på önskemålen om kortare ar- betstid. Arbetstagaren kan också neka att fullgöra begärd övertidstjänstgö- ring _ såvida avtalet och situationen på arbetsmarknaden möjliggör en sådan individuell arbetstidsreglering.
I motsatt fall, då alltså den rådande arbetstiden inte tillfredsställer den en- skildes anspråk på arbetsförtjänst, kan han söka tillfällen till övertidsarbete el- ler extraarbeten. Inom familjen som en— het för avvägningen mellan fritid och inkomst kan valet ta sig uttryck i att hustrun tar eller avstår från förvärvs- arbete —— och därvid kan man-nens strä— van a—tt förkorta sin arbetstid tänkas motiverad av en önskan att möjliggöra ett så mycket större förvärvsarbete för hustrun.
Möjligheter till ökad valfrihet
Om man godtar ståndpunkten, att en större individuell frihet i konsumtions- valet beträffande fritid är önskvärd, uppstår frågorna hur och i vilken ut- sträckning ett sådant önskemål kan rea- liseras.
En total individuell valfrihet kan inte realiseras. Knappast nå'gra former av ekonomisk eller annan verksamhet kan organiseras så att arbetstagarna kom— mer och går när de vill. Å andra sidan är det troligen varken nödvändigt eller ur folkhushållets synpunkt önskvärt, att marknaden präglas av en fullständig
uniformitet på arbetstidens område. Ur vissa samhällsekonomi-ska synpunkter är det inte rationellt att hindra den, som vill och kan arbeta längre än den gäng- se tid-en, från att göra detta, eller hind— ra den, som vill arbeta kortare tid, från att göra så. Både ur individuella och allmänna synpunkter är det exempelvis önskvärt, att deltidsarbete kan erbjudas i större utsträckning. Genom vår enkät bland arbetstagare — se bilaga III _ har önskemålet om deltidsarbete också något belysts.
Om olika arbetsplatser och olika verksamheter erbjöd en tillräckligt stor provkarta på arbetstider, skulle den en- skilde åtminstone teoretiskt — och un- der ful'l sysselsättning även i praktiken — kunna ges ökade möjligheter att till- fredsställa egna önskemål beträffande arbetstid och fritid, nämligen genom att välja arbete med hänsyn till arbetstiden.
En sådan utveckling mot större val- frihet skulle i princip kunna komma till stånd utan någon ändring av den nuvarande lagstiftningen, vilken ju en- dast sätter en övre gräns för arbetsti- den hos en arbetsgivare — försåvitt man inte anser det önskvärt att medge en längre arbetstid än som ryms inom 48—timmarsveckans ram och gällande övertidsgränser.
Emellertid söker arbetsmarknadens organisationer upprätthålla vissa prin- ciper om enhetlighet och cen-tralism i fråga om avgöranden på arbetstidens område. Svenska arbetsgivareförening— en har hittills starkt hävdat den cen- trala bestämmanderätten i principfrå- gor som rör arbetstiden. Kollektivavtal får av föreningens delägare inte upp- rättas utan styrelsens godkännande (stadgarnas & 35), och utöver de arbets- tidsförkortningar, som genomförts för treskiftsgång och underjordsarbete, har avtal om kortare arbetstid medgivits en- dast i undantagsfall. De fria sommar-
lördagar som medgivits innebär i prin- cip endast en ändrad förläggning av ar- betstiden.
På ett i viss mån motsvarande sätt har man på arbetstagarsidan varit ange- lägen att hävda vissa enhetliga stånd- punkter i hithörande frågor, t. ex. be- träffande inkomstnivåns upprätt-hållan- de vid arbetstidsförkortningar. '
Organisationerna kan alltså, om de anser det önskvärt, öka valfriheten för den enskilde medlemmen _ arbetsgiva— re eller arbetstagare — genom ett mind- re centralistiskt system.
Vill man från statens sida bereda vä- gen för en större frihet i det indivi— duella konsumtionsvalet beträffande fritiden, kan detta ske genom att lagbestämmelserna utformas på ett så- dant sätt, att de ger utrymme för varia- tioner. Ett exempel på en sådan u—t— formning är den av arbetstidsutred- ningen föreslagna möjligheten, att fack- förbund och arbetsgivare får avtala om en annan begränsningsperiod (upp till tolv månader) än lagen anger. I direk- tiven för utredningen om kortare ar- betstid har en sådan utveckling i viss mån förordats genom en rekommenda- tion, att lagstiftningen borde ange en ram, inom vilken avtalsparterna med- ges frihet att röra sig.
Vid diskussionen om en sådan ram- lagstiftning ligger det i sakens natur, att man måste diskutera frågan om avtals- parters rätt inte endast att bestämma en kortare arbetstid än lagstiftningen an- ger som tak, utan även att komma över- ens om en längre arbetstid.
Om det kollektiva valet av arbetstid och fritid i någon utsträckning överläm- nas åt staten —— i egenskap av arbetsgi- vare måste staten under alla förhållan- den ta ställning — uppkommer en rad frågor av socialt och ekonomiskt slag. Statens ställningstagande påverkas eXempelvis av samhällets skyldighet att
_ ___—np..- . .. . ...
upprätthålla vissa normer för skyddet av arbetstagarnas hälsa.
Om konsumtionsvalet beträffande fri- tid göres av statsmakterna, kommer vi- dare kostnadsfrågan in som en viktig faktor vid valet. Valet blir en avväg- ningsfråga, där olika komponenter vär- deras och ställas mot varandra. Vad kan man alternativt få i stället för en ökad fritid? Vad kostar en arbetstidsförkort— ning i andra varor och tjänster, eller omvänt: vad kostar andra varor och tjänster i icke uttagen fritid?
Uppgiften blir därför närmast att be-
döma de ekonomiska följderna av olika möjligheter att välja — t. ex. mellan so- ciala reformer av olika slag, löneökningar etc. — och motivdiskussionen övergår i en diskussion från ekonomiska ut- gångspunkter om vad man vill avstå och vad man vill vinna. Denna diskussion hör hemmani ett senare sammanhang. Här skall emellertid vissa uppgifter och påpekanden införas i syfte att be- lysa några företeelser, som är av bety- delse vid varje val — individuellt eller kollektivt — beträffande fritiden.
D. Förskjutningar i fritidsvärderingen
Den ökade inkomsten
Om en realinkomststegring vid oför- ändrad arbetstid medför en minskning av den individuella värderingen av en ytterligare ökning av inkomsten jämfört med en ökning av fritiden, är »det na- turligt, att även den kollektiva värde- ringen av inkomst och fritid — sådan den manifesteras vid avtalsförhandling— ar och i lagstiftning _ ändras vid sti- gande inkomstnivå. Man kan också lätt konstatera, att under de senaste hundra åren en del av den möjliga stegringen av levnadsnivån skett i form av en för- längd friti-d, dvs. förkortad arbetstid. Några forskare på området har ansett sig kunna konstatera en viss regelbun- denhet i relationen mellan reali—nkoms- ternas och arbetstidens utveckling.1
Bruttonationalprod—uktens volym har på de senaste 30 åren i det närmaste fördubblats per person i åldern 15—65 år. Ser man på den genomsnittliga tim- förtjänsten för industriarbetare, har denna, mätt i oförändrade levnadskost- nader, enligt officiella sbatistiska serier stigit med ca 115 procent för män och er. 140 procent för kvinnor under sam- ma period. Med hänsyn till denna star-
ka realinkomstökning sedan den senaste allmänna arbetstidsförkortningen är det naturligt, att en allmän ökning av fri- tiden åter är aktuell. Givetvis har vis- sa arbetstagare fått ökad fritid under denna period. Så innebär ju exempelvis den ökade semester-n ett val av fritid framför annars möjlig inkomstökning."
Det är sålunda högst naturligt, att man i den aktuella diskussionen om ar; betstiden i Sverige finner, att värdering-" en av en fritivdsökning är relativt sett hög inom stora grupper. De fackliga or-l ganisationernas manifestationer på den-_ na punkt talar sitt tydliga språk. Om man så vill kan man finna en bekräftel- se på de uppställd-ateserna om fritids? värderingen däri, att dessa manifesta- tioner, såvitt man kan bedöma, utifrån sett varit svagare från låglönegrupper- nas sida än från övrigas. På denna punkt ger vår enkät — se bilaga III — upplysningar av intresse. .
Om redan inkomstntvecklingen i och för sig medfört, att värderingen av ökad fritid relativt sett stigit, har också fri- tiden förändrats så till sitt innehåll, att
1 Se t. ex. P. J. Verdoorn, Arbeids— :qur en Weluaartspeil, s. 151 ff.
den framstår som mer lockande nu än förr. Å andra sidan medför nya fritids- sysselsättningar krav på utgifter för oli- ka varor och tjänster — fordon, som- marstugor, idrottsredskap etc. —— vilket ökar den relativa värderingen av dessa. Detta dämpar, åtminstone tillfälligt, den takt i vilken den relativa värderingen av fritid ökar.
I fortsättningen av detta kapitel skall pekas på några förhållanden som bely- ser det sagda.
Utvecklingen av fritidssysselsättningar Möjligheterna till framgång i arbets- livet genom självstudier har vuxit i ett mer differentierat näringsliv, och kra- ven på fackkunskaper har stegra-ts. Sta- tistiska uppgifter om deltagandet & kor- tare kurs-er för yrkesutbildning (främst
kvällskurser) talar här sitt tydliga språk. Anta'let elever i sådana (statsun— derstödda och kommunala) kurser var 1945 ca 46 000, 1950 ca 70 000 och 1955 ca 86000. Av dessa föll på industri, hantverk och handel år 1950 över 35000 och 1955 nära 48000. Helt na- turligt är det främst ungdomen som be- röres av den egentliga yrkesutbildning- en, men även bland personer i vuxen ålder kan en starkt ökad utbildnings— aktivitet märkas. Studieförbunden redo— visar kraftigt stegrad livaktigthet på de flesta områden. Det är därvid så att de aktiva formerna, dvs. studiecirkelfor- men, tilltar i omfattning snabbare än de passiva mötesformerna. Några uppgifter om studiecirkelverksam-heten inom de samverkande hildningsfönbunden under de senaste åren må återges (tabell 1).
Tabell VII:1. Anlal studiecirklar med olika ämnen 1949—1955 Avrundade tal.
Ämnesval Antal Sam— Konst, Uppfost- År ssudle- T k hälls- o. litte- må ”' Ulkl” &; 11.0" rättsve- Språk ratur, un ."— Ogl tenskap musik wsmng' i syko- ekonomi m. rn. lågim m. 1949/50 ........................ 25 600 850 8 700 5 700 5 100 650 1953/54 ........................ 40 400 6 000 9 700 6 700 10 500 1 900 1954/55 ........................ 45 600 7 900 10 800 7 500 11 500 2 400
Anm. Tidigare var antalet deltagare i cirklarna i genomsnitt något större än nu; så för ABF i genomsnitt för 1949/50 ca 12, för 1954/55 ca 10,5. Utvecklingen återspeglar strävan till mindre grupper och ökad individuell aktivitet i gruppen. Källa: Samverkande Bildningsförbundens årsbcrättelser.
Även intresset för föredrag, föreläs- ningar, utställningar, musik, teater o.d. synes — om man slår ihop dessa for- mer av fritidsaktivitet —— inte ha avta- git utan snarare tvärtom. Fritidsaktivi- teten har delvis inriktats på områden, där den tidigare var svagt utvecklad. Så har exempelvis barn'afostrans och
skolans problem skapat nya former för erfarenhetsutbyte.
Som ett uttryck för ökad fritidsverk— samhet på ett annat område kan näm- nas, att riksidrottsförbundet redovisar 876000 medlemmar 1955 mot 410000 år 1940, en ökning alltså'med inemot en halv miljon på femton år.
—»mm,._ _44
Fritidssysselsättningen i hemmet kan belysas med sådana uppgifter som att antalet radiolicenser stigit från 663 000 är 1933 till över 2400 000, eller per 1000 invånare från 107 till ca 340. I-"olk- och skolbibliotekens utlåning steg från knappt 25 till nära 38 miljoner boklån under den korta perioden 1949 -—1954, och utlåningen torde ha tre- dubblats på 20 år. Hur bokförs'äljntingen utvecklats är svårt att ge godtagbara mått på, bl. a. med hänsyn till prisut— vecklingen, men att en ökning av anta- let bokköp ägt rum är tydligt. I all syn- nerhet har billighetsutgivn'ingen av böcker på senare år utvecklats kraftigt. Dagstidntingvarnas net-touplplagor per dag har under efterkrigstiden stigit med en 700 000 exemplar.
Ett rikare friti-dsinnehåll — och där- med en höjd värdering av fritiden — skapas av sådana företeelser som att allt fler familjer får egnahem och egna trädgårdar, sport- och sommarstugor, båtar och bilar. (Beträffande motoris- men se ytterligare nedan.) Hantverks- mässigt arbete eller hobby-arbete enligt maximen >>'gör det själv» har otvivelak- tigt tilltagit. Hobbysysselsättningar av olika slag har ökat i omfattning och sti- git i gemene mans uppskattning.
I vår enkät (bilaga III) ställdes frå- gan, om det vid sidan av eventuella extraarbeten och förtroendeuppdrag var någon sysselsättning, som upptog en stor del av ren intervjua-des fritid. Närmare 60 procent av de tillfråga- de svarade ja på denna fråga. En tredjedel av dessa angav hem och tomt som viktigaste fritidssysselsättning. Vi- dare nämnde ett förhållandevis stort an- tal personer kurser av olika slag samt fiske, jakt eller sport. Hushållsarbete, meka—niska hobbies samt skötsel av bil, sommarnöje och koloniträdgård nämn- des i inte så få fall.
Det är tydligt att ändra—de fritidsva-
nor, framkallade bl. a. av bättre ekono- miska förhållanden, påverkar fritids— värderingen i motsatta riktningar. Dels eftersträvas fritid för möjligheten att sysselsätta sig med angenäma ting — t, ex. att köra bil. Dels eftersträvas peng- ar för vilka man kan skaffa de ting som gör fritiden angenäm —— t. ex. bil. Man blir under en tid benägen att underkas- ta sig en lång arbetstid för att i fram- tiden kunna få glädje av en längre fri- tid. Man vill kanske ha en lång ledighet vid varje veckoslut mot att arbeta läng- re tid de övriga dagarna osv. Det-ta bör leda till en önskan om möjligheter till variationer i arbetstiden utöver dem som nu erbjudes, samt — inom ett hus- håll —— genom att gifta kvinnor i väx- lande utsträckning ställer sig till ar- betsmarknadens förfogande.
Restiderna
Den ändrade fritidsvär—derinxgen åter- speglas ,i den argumentation för arbets— tidsförkortning, som föres under hänvis- ning till den tid arbetstagaren får till- bringa på väg mellan hemmet och ar- betsplatsen. Här skall något behandlas frågan om restidernas längd samt huru- vida denna tid i allmänhet är längre nu än förr.
Några uppgifter om restider, giltiga för någon större del av de svenska ar- betstagarna, har veterligen inte publice- rats. Enskilda företag har upprättat kar- tor med de anställdas bostadsorter in- prickade, varigenom man väl känner av- stån-den mellan hem och arbetsplats för de anställda. Sådana uppgifter sä'ger emellertid ganska litet om restiderna och de andra omständigheter som är förknippade med förflyttningen. Vägens beskaffenhet, kommunikationsmedlets art och fart, väder- och ljusförhållanden spelar sin roll vid bedömningen av för- flyttnvingens betydelse för den enskildes
välbefinnande under arbetstid respekti— ve fritid.
I en är 1945 utförd statistisk under- sökning rörande Stockholmsfamiljer1 visade sig tiden för förflyttningen mel- lan hemmet och arbetsplatsen under vinterhalvåret för ungefär hälften av de intervjuade vara högst ca 20 minuter. Omkring hälften av de tillfrågade be— hövde alltså mindre än 20 minuter för att komma till arbetet. Längre tids-av- stånd än 30 minuter uppgavs av 21 pro- cent bland de tillfrågade männen och av 14 procent bland kvinnorna; 40 minu— ter eller mer uppgavs av 15 procent bland männen och 10 procent bland kvinnorna. Vid undersökningen efter- frågades också det önskade bostadslä- get, varvid 40 procent av i det närma-s- te 1 000 svarande uppgav sig önska bo centralt och övriga i förort. Bland dem som önskade bo centralt anförde två tredjedelar det geografiska läget eller restiden som skäl för sin önskan. Av dem som föredrog att bo i förort hän- fördes en tredjedel till »Abarnmotivct»; & övrigt anfördes skiftande motiv.
År 1948 gjordes på Stockholms spår- vägars initiativ en stickprovsundersök- ning avseende tidsavstånden mellan bo- stad och arbetsplats för den förvärvsar- betande befolkningen i Stockholm oav- sett färdmedel. Av undersökningen framgick bl. a., att för en avsevärd ma— joritet av befolkningen i staden den sammanlagda tiden för förflyttningen mellan hem och arbetsplats per dag var mindre än en timme; genomsnittet för hela staden låg vid ungefär % timme. Mindre än 20 minuters restid (under 40 minuter sammanlagt per dag) uppgavs av ca 55 procent av de tillfrågade, som bodde i inre staden, och av drygt 40 procent av förortsborna; 30 minuters restid eller mer (per dag minst 60) re- dovisades för 13 procent av inner— stadsborna och 41 procent av förorts-
borna; 40 minuter eller därutöver (per dag minst 80) angavs av knappt 5 pro- cent av innerstadsborna och 22 procent av förortsborna.
Vår enkät (bilaga III) innehöll en fråga om hur lång tid före arbetets början den intervjuade måste bege sig hemifrån. Inemot hälften uppgav denna tid till mindre än 20 minuter. En dryg tredjedel uppgav 30 minuter eller mer; 40 minuter och däröver angavs av när- mare en femtedel. I genomsnitt är ti— derna kortare på sommaren än på vin- tern.
Såtillvida råder en viss överensstäm— melse mellan de tre nämnda undersök- ningarna som ett tidsavstån'd mellan hem och arbetsplats på högst 20 minu- ter — högst 40 minuters res-tid om dagen —— tycks råda för omkring hälften av dem som lämnat uppgift; närmare 20 procent har så lång väg, att de behöver ägna mer än 80 minuter per dag åt för- flyttningen till och från arbetet.
Om utvecklingen på detta område ger de anförda uppgifterna inget besked. R-estiderna har emellertid _— låt säga under efterkrigstiden — förändrats av- sevärt för många människor. Genom in- flyttningen till städerna och övergången från landsbygdsnäringarna till industrin har många fått ändrade tider för för- flyttningen mellan hem och arbetsplats. Om en vandring eller en trampcykelfärd från hemmet till en arbetsplats på lan- det är mer tidsödande och i övrigt be- svärligare än en buss— eller spårvagns— resa i en stad kan emellertid diskuteras, och något allmängiltigt kan inte sägas om vare sig det ena eller .det andra för- flyttningssättet. Många till städ-erna och särskilt storstäderna inflyttade torde ha fått längre restider än förut, men hur många detta gäller vet man ingenting om. För åtskilliga av dessa inflyttade
1 Stockholms studs statistik, X. Special— undersökningar. Nr 24, 1947.
har resorna säkerligen blivit mera tröt- tande i staden än de var på landet, me- ra tröttande i storstaden än i småstaden, främst beroende på trängseln i de kol- lektiva transportmedlen och riskerna och hetsen i trafiken. Detta är ett för- hållande som sammanhänger med urba- uiseringen i stort.
För andra, som inte bytt bostadsort eller arbetsplats, torde restiderna ha förkortats under senare år och resmö- (lorna avsevärt lättats. De kollektiva transportmedlen har blivit snabbare och —— om man bortser från trängseln — be- kvämare genom jämnare gång, bättre vägar o. (1. En motverkande faktor lig- ger i den ökade köbildningen i trafiken. Detta problem synes vara begränsat till de centrala delarna av några få större städer. För det icke ringa antal perso- ner, som till och från sitt arbete passe- rar dessa centrala delar, är dock detta givetvis ofta ett stort problem.
De individuella transportmedlen har tilltagit i antal, komfort och snabbhet. Mopedernas tillkomst och deras snabbt växande antal spelar här en stor roll. Under åren 1952—1955 har ca 350 000 mopeder kommit i bruk; den svenska årsp-rodukiionen och importen samman- lagt ligger nu i närheten av 100 000. Ge- nom mopederna, som kan förutsättas i mycket stor utsträckning utnyttjas för färder till och från arbetet, har resti- derna otvivelaktigt förkortats avsevärt för inte så få.
Antalet motorcyklar ökade åren 1946 .--.1955 med 200 000 (till ca 320000) och antalet personbilar med nära 500 (till 630 000). Många av dessa fordon användes för resor till och från arbetet och inte sällan av flera personer gemensamt; de 1954 ändrade bestäm- melserna i yrkestrafikförordningen om rätten att befordra arbetskamrater till och från arbetsplatsen har avsett att be- fordra denua utveckling.
De långa restider som förekommer sammanhänger i inte ringa utsträckning med den på sina håll rådande bostads- bristen. Bostadsmarknaden utmärkes överhuvud av en stelhet, som gör att ett stort antal människor inte har ett fritt val av plats för sin bostad. Särskilda problem uppstår i detta sammanhang också därigenom, att inte så få stora in- dustrier vid nybyggnad och utvidgning på senare år förlagts på ett större av- stånd från äldre bostadscentra än tidi- gare var fallet.
Frågan är emellertid i vilken ut- sträckning folk önskar flytta till närhe- ten av arbetsplatsen. (För vissa grup- per, t. ex. byggnads- och skogsarbetare, är resonemanget inte tillämpligt därför att det är arbetsplatsen som flyttas.) En del önskar dagligt miljöbyte. Andra är bundna av familjemedlemmar med an- nan arbetsplats. Åter and-ra drar sig för att flytta därför att de funderar på att byta arbetsplats. Allt fler blir bundna av egnahem. Om tillräckligt gynnsam- ma finansierin'gsbetingelser o. d. stode till förfogande skulle förmodligen än- nu fler bli egnahemsägare, och vid va— let av platsen för ett egethem torde ar- betsplatsens belägenhet vara en av flera faktorer _— men ofta inte den viktigaste faktorn _— som man tar hänsyn till.
Oberoende av industrilokalisering och bostadsbrist får man ha klart för sig, att motoriseringen medfört att många nu kan ta arbete på längre av- stånd från hemmet än tidigare var fal- let och att företagens rekryteringsom- råde sålunda vidgats. Denna utveckling kan ha medfört att arbetstagare — om också delvis av fritt val — fått längre restider än tidigare.
Även om man inte kan säga något med generell giltighet om restidernas längd och knappast om deras utveck- ling, är det en utbredd mening, att en tendens till en förlängning av restider-
na överväger den motsatta tendensen. Under alla förhållanden är det uppen- bart, att restiden spelar en viktig roll för många människor vid deras värde- ring av fritiden. .Ju längre restid en per- son har, desto kortare är hans fritid. Detta innebär givetvis, att ett tillskott av ytterligare fritid värderas högre vid en längre restid än vid en kortare. Om en förkortning av arbetstiden tar for— men av fem dagars arbetsvecka, ökar fritiden mer än som direkt motsvarar arbetstidsminskningen, eftersom hela restiden för en dag samtidigt faller bort. De stora variationer som förekom- mer i fråga om restiderna bör — bort- sett från andra faktorer — resultera i att önskemålen om arbetstidens längd och även om dess förläggning är olika.
Utjämningskravet
Djupare sett förhåller det sig även med kravet på utjämning av arbetstiden mellan olika grupper så, att det kan ses som ett utslag av en högre fritidsvärde- ring. En sak som andra har men som värderas lågt uppväcker ingen utjäm- n—in'gssträvan. Skillnaden mellan arbeta- res och tjänstemäns arbetstid var förr troligen snarare större än nu — *i varje fall fick statens tjänstemän efter åtta- timmarsl-agens införande en arbets-tids- förlängning. Den skillnad, som efter ut- jämnvingen genom åttatimmarsl—agens tillkomst kvarstod, skapade emeller- tid ingen utåt starkare manifeste- rad misstämning, så länge arbetar- na i första hand eftersträvade löneför- bättringar. När arbetarna nu uppnått ett bättre ekonomiskt läge, återspeglas deras högre fritidsvärd—ering i känslan av att vara orättvist behandlade i för- hållande till grupper med kortare ar- betstid. Därvid kan också tjänstemän- nens antal spela sin roll: så länge de var få till antalet — och hade arbets-
uppgifter som i avsevärd mån skilde dem från arbetarna — väckte deras ar- betstid inte lika stor uppmärksamhet. Kravet på rättvisa, utjämning och lik— ställighet mellan olika grupper i fråga om arbetstiden anfördes med stort efter- tryek vid 1919 års lagstiftning. Det gäll- de. då att få en »normalarbetsdag». Or- det normal, som torde ha introducerats i sammanhanget av Marx, har ibland gi- vits innebörden lämplig, ur hälso- synpunkt rimlig, idealisk e. d., men tor- de ursprungligen ha varit .i första hand ämnat att betyda enhetlig, en dag som börjar och slutar på bestämd tid; om arbetsdagens längd hade man, då ut- trycket kom till, ingen bestämd upp- fattning. Att normalarbetsd'agen för fler- talet arbetare skulle innebära en verk— li'g arbetstidsförkortning, en mera rätt— vis arbetstid, var klart. Att den skulle närma arbetarnas arbetstid till >>övr'ig-a samhällsklassers» synes ha förutsatts, men vad som därvid avsågs med övriga samhällsklasser är ovisst.
Att rättvisekravet på senare år kom— mit att knytas främst till rådande skill— nader i arbetstid mellan arbetare och tjänstemän har flera orsaker. Till att börja med spelar proportionen mellan arbetare och tjänstemän i befolkningen säkerligen sin roll. Mellan folkräkning- arna 1930 och 1950 ökade tjänstemän- nens (förvaltningspersonalens) andel av den förvärvsarbetande befolkningen från i runt ta] 15 till 27 procent, medan arbetarnas andel sjönk från 65 till 54 procent; företagarna utgjorde i det när— maste oförändrat 20 procent. Med grova avrundningar synes man våga anta, att tjänstemännen under åttatimmarslagens tid ökat sin andel av den förvärvsarbe- tande befolkningen från 5 å 10 till drygt 30 procent, med-an arbetarnas anvdel sjunkit från ca 75 till 50 procent. Anta- let tjänstemän per 1 000 arbetare inom industrins huvudgrupper, som 1929 var
raw-=. ids—___" -_..
110, hade 1949 enligt en beräkning sti- git till 2121. I själva verket torde den kortare arbetstiden för tjänstemän ha varit en av förutsättningarna för den snabba expansionen av tjänstemanna- verksamheten, i det att det stora till- skottet av kvinnlig arbetskraft delvis möjligg'orts genom den kortare arbets- tiden.
Vid allmänna arbetstidslagens till- komst var tjänstemännen alltså en myc- ket liten grupp. I dag är tjänstemännen i samhället som helhet en mycket stor grupp, mer än hälften så stor som ar- betargruppen och stadd i snabb ökning. Även om det är sant, att ökningen av antalet tjänstemän inom industrin år re- lativt stor bland arbetsledarna, vilka i de flesta fall har samma arbetstid som arbetarna, är det ändå såväl inom indu- strin som i samhället i stort så, att en allt större del av den förvärvsarbetande befolkningen tillhör grupper med en ar- betstid på 42 timmar eller därunder. Medan det förr endast var en liten del av personalen, som anlände till arbets- platserna klockan 9 på morgonen, är det nu en stor grupp som stiger in ge- nom företagets portar vid en tidpunkt, då en annan stor del av personalen tar sin första rast efter två timmars arbete.
Skillnaderna i arbetstid mellan ar- betare och tjänstemän synes inte kunna motiveras med en hänvisning till ar- betsuppgifternas art. Man kan inte ut- tala sig generellt i detta sammanhang, men uppenbart är, att ett betydande an- tal arbetare fått allt m—er kvalificerade arbetsuppgifter och ett allt större an- svar (verktygsarbetare, maskinoperatö- rer, transportpersonal), medan antalet tjänstemän med ett enkelt rutin'arbete förenat med ett ringa ansvar blivit allt större. Naturligtvis finns också tenden- ser i motsatt riktning.
Man har 1919 och senare anfört, att en arbetstidsreglering skulle tjäna även
till att höja kroppsarhetets anseende. Vad som skett under senare år är up- penbarligen, att gränsen mellan kropps- arbete och annat arbete blivit allt svå- rare att dra, och att värderingen av oli- ka arbeten — bl. a. sådan den kommer till uttryck i lönerna — förskjutits till förmån för det 5. k. kroppsarhetet. Un— der begreppet »enke'lt arbete» torde nu- mera enligt flertalets åsikt kunna hän- föras det arbete som utföres av lägre kontorspersonal lika väl som rutinarbe— te inom industriföretagens produktions- avdelningar. Då emellertid icke desto mindre en markant skillnad i arbetstid råder, belfinnes även de lägre tjänste- mannayrkena särskilt åtråvärda; deras attraktivitet har naturligtvis även andra orsaker. Detta bidrar till en social om— skiktning, som i sin tur låter skillna- derna i arbetstid bli mer iögonenfallan- de än tidigare.
Skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän har kommit allt mer i blick- fältet även på grund av and-ra förhål- landen än arbetstiden: olika pensions- ålder, olika pensionsförmån-er, alltjämt i viss utsträckning olika sjukförmåner och olika semesterförmåner, olik—a löne- former (timlön contra månadslön etc.). Alla skillnader bidrar till att förstärka strävan till utjämning. Att även lönernas storlek kommer in i bilden från olika utgångspunkter är klart — varvid det gärna anföres att tjänstemännens löner avvägts med hänsyn till den kortare ar— betstiden. Men de mer eller mindre im- materiella förmån-erna — t. ex. de som ger trygghet och mer fritid —— tilldrar sig uppenbarligen f. n. särskilt stort in— tresse. På olika områden — t. ex. sjuk— förmåner och semester —— har man ge- nom lagstiftning åstadkom—mit en urtjäm- ni-n'g mellan arbetare och tjänstemän på senare år. Det är uppenbart att strävan-
1 E r i k H 6 6 k: Tjänstemännen och den industriella omvandlingen, Stockholm 1953.
dena i denna riktning kommer att fort- gå med tilltagande kraft oberoende av lagstiftningen. '
Även förhållandena i andra länder spelar sin roll i detta sammanhang. Att man i USA och en del andra länder har en kortare ordinarie arbetstid än som gäller för arbetarna i vårt land, väcker en strävan till efterföljd även hos oss.
Ett försök att objektivisera rättvise- kravet utmynnar sålunda i att detta krav och den tilltagande styrka, varmed
det framföres, är ett uttryck för en höjd värdering av fritiden. Därtill kom- mer att, såsom förut påpekats, valfrihe- ten beträffande fritid är mycket begrän- sad. Om det funnes möjlighet för olika arbetstagare av alla kategorier att friare välja sin arbetstid med därav följande variation av inkomsten, skulle utjäm— ningskravet icke längre spela någon större roll i argumentationen kring ar- betstidens längd.
ÅTTO N DE KAPITLET
Vår ståndpunkt till motiven
Den sedan några år pågående diskus- sionen om en allmän förkortning av arbetstiden 'i Sverige föres i ett läge, som radikalt skiljer sig från läget för snart 40 år sedan, då debatten om åt— tatimmarslagens införande i vårt land nådde sin höjdpunkt. Detta gäller om snart sagt alla områden: artbetet, friti- den, samhällslivet, samhällets och den enskildes ekonomi osv.
Arbetarens ställning i förhållande till arbetsgivaren är en annan. Sysselsätt- ningssituationen är väsentligt föränd—
rad. Arbetsplatserna har i olika avseen- den förvandlats, själva arbetet likaså. De ekonomiska möjligheterna att ut— nyttja fritid är helt andra nu än förr, och fritiden kan ges ett innehåll som gör den lockande i högre grad än tidi- gare. Allteftersom våra möjligheter för- bättras ställes våra mål högre.
Allt detta gör att vi har skäl att ta upp motiven för en arbetstidsförkort— ning ti'll förutsättningslös granskning utifrån nu rådande förutsättningar och våra egna värderingar,
A . Motivkretsen
Då utredningen om kortare arbetstid sattes igång diskuterade departements— chefen i sina direktiv flertalet av de motiv, som traditionellt anförts för en arbetstidsförkortning, såsom att för- bättra arbetstagarnas hälsa, att utjämna skillnader mellan olika arbetstagare- gruppers arbetstid, och att ge vidgade tillfällen till fritidssysselsä-ttningar. Han avvisade det motiv, som kanske varit det i praktiken viktigaste för arbetstids- förkortningar nedanför 48-timmarsni- vän i främmande länder, nämligen öns-
kan att under arbetslöshet fördela de otillräckliga arbetstillfällena på så många som möjligt. Det må här inskju- tas, att detta motiv även enligt vår me— ning är inaktuellt under full sysselsätt- ning, och att det för övrigt inte heller under en lågkonjunktur torde höra till- mätas någon större vikt.
Särskilt underströk departementsche— fen i direktiven, att det i vårt nuvaran- de läge gäller att träffa ett val mellan olika sätt att tillgodogöra sig det för- bättrade produktionsresultatet.
B. Skyddsmotivet
Arbetstidslagarna brukar betecknas som skyddslagar, avsedda att skydda ar- betstagarna mot att utnyttjas på ett ur hälsosynpunkt oskäligt sätt av sina ar-
betsgivare. Det ligger nära till hands att diskutera, i vad mån man i dagens läge kan åberopa skyddsmotiv för en »allmän arbetstidsförkortning i Sverige. Är ris—
kerna för ohälsa och olycksfall i arbets- livet stora och har dessa risker ökat el- ler minskat under den tid 48-t1'mmars- veckan varit i lag föreskriven som maxi— mum? I vilken utsträckning kan man tänka sig att genom en förkortning av den medgivna maxim-iarbetstiden mins- ka yrkesskaderiskerna och förbättra ar- betstagarnas hälsa? I vilken mån är slut- ligen arbetstagarens ställning gentemot arbetsgivaren sådan, att han f. 11. inte kan få sina intressen tillgodosedda i skälig utsträckning?
Till en början bör det påpekas, att principen om åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka i vår lag- stiftning (inte bygger på några medicins- ka överväganden. Då kravet på åtta timmars arbetsdag för snart sjuttio år sedan" gjordes till den socialistiska arbe- tarrörelsens fältro-p — parollen för första-majdemonstrationerna — utgick man från övertygelsen och erfarenheten, att de rådande arbetstiderna ur alla syn- punkter var för långa. Detsamma hade varit fallet, då man tidigare i skilda lä- ger kämpat för tio timmars arbetsdag. Tanken på åtta timmars arbete per dag hade inte endast ett propagandavärde med hänsyn till'de rådande förhållan- dena. Den kunde också anknytas till en mycket gammal historisk tradition samt till experiment och undersökningar un- der 1800-talet, vilka sammantagna syn- tes ge vid handen, att åtta timmar om dagen var den av naturen givna arbets- tiden och dessutom den ur produktivi- tetssynpunkt fördelaktigaste.
Det bör även understrykas, att kravet på skydd mot faror av olika slag skiftar med tidpunkter och yttre förhållanden. Hänsynen till liv och lem får inte myc- ket utrymme under krigstider — vare sig vid fronten eller i krigsindustrin (där man t. ex gärna förlänger arbetsti- den). Ekonomiska intressen väges lika- ledes ofta mot skyddsintressen. Detta
gäller arbetslivet, där man endast i mycket extrema fall förbjuder en viss produktion med hänsyn till dess farlig- het. I stället graderas säker'hetsanord- ningarna efter fa'rans förmodade stor- lek; frågan har aktualitet inför till— komsten av en atomkraftindustri. Det- samma gäller exempelvis trafiken: trots hundratals utsläckta liv per år tillåtes bilarnas antal _ och därmed faran — att öka; man inriktar sig på att minska farorna till ett minimum i förhållande till trafikvolymen. Samma risker, som vid en tidpunkt anses nödvändiga att ta —— t. ex. för produktionens skull, anses vid en annan tidpunkt för stora — för människans skull. Även den styrka, var- med vi vill hävda intresset för arbets- tagarnas hälsa, är alltså underkastad vårt val, så länge vi inte kan leva utan att ge oss in i riskabla produktionspro- cesser.
Skyddssynpunkterna har under detta århundrade inte spelat någon avgöran- de ro'l'l vid arbetstidsförkortningar i Sverige omfattande större grupper ar- betstagare. De ekonomiska synpunkter- na har alltid fått påverk-a bedömningen. Även den svenska »fackfören'ingsrörelsen har under de senaste åren, då den tagit ställning till frågan om en allmän ar- betstidsförkortning, ansett att landets ekonomiska läge måst få fälla utslaget. Arbetstidsutredningen har likaledes i sitt 1954 framlagda förslag till partiell arbetstidsförkortning funnit, att man måste se frågan ur ekonomiska syn- punkter, nämligen i sådana fall, då en ur skyddssynpunkt motiverad arbets- tidsförkortning för en grupp kunde få följdverkningar på ett företags produk- tion, vilka inte s—tode i rimlig proportion till syftet med reformen. Ett sådant ställ- ningstagande _ i vilket vi instämmer — visar att man inte ens i de fall av särskilt påfrestande arbetsuppgifter, som det i arbetstidsutrednin—gens för-
slag gäller, kan hävda så starka skydds- synpunkter, att alla andra skäl får vika.
Vi kan sålunda konstatera, att skyddsintressen alltid kan åberopas för en arbetstidsförkortning och sannolikt alltid kommer att åberopas, så länge arbetet överhuvud taget är förenat med risker för olycksfall och sjukdom och överhuvud påverkar arbetstagarens psy— kiska och fysiska välbefinnande. Det är också givet att arbetstagaren själv, då levnadsnivån stiger, fäster allt mer av- seende vid sådana moment i arbetslivet, som brukar ligga till grund för skydds- synpunkterna på arbetstidens längd; detta bidrar till att relativt sett öka fri- tidsvärderingen. Vad en arbetstagare i dagens läge finner tröttande, kanske en arbetstagare för fyrtio år sedan inte skulle ha fäst lika stort avseende vid. Denna ändrade inställning är ett mo- ment i utvecklingen mot högre levnads- nivå. En annan sida av saken är om arbetstagaren i dagens läge har möjlig- het att välja den arbetstid, som han bl. a. ur hälsosynpunkt med givna löne- förhållanden finner önskvärd. Detta är en annan sida av skyddsmotivet, som under tidigare perioder fick den inne- börden, att man genom lagstiftning mås- te skydda den svagare parten på arbets- marknaden.
Om man nu tillåter ekonomiska och andra intressen att väga över skydds- synpunkterna, kan man — såsom ar- betstidsutredningen nyligen gjort — ställa frågan, om man skulle kunna upp- häva arbetstidslagstiftningen utan att detta komme att medverka till en ök- ning av arbetstiden. Arbetstidsutred- ningens svar på denna fråga blev när- mast jakande, varvid hänvisades till ar- betstagarnas organisatoriska styrka och till att arbetsgivareparten inte torde hy- sa någon önskan att förlänga arbetsti- den. Arbetstidsutredningen hävdade emellertid att arbetstiden alltjämt, hos
oss liksom i flertalet andra länder, bor- de vara i lag reglerad. Utredningen hänvisade härvid till arbetstidslagstift- ningens karaktär av skyddslag, varvid bl. a. de utanför organisationerna stå- endes intressen åberopades.
Vi instämmer med arbetstidsutred- ningen däri, att arbetstagarna även framgent bör åtnjuta det skydd mot en för lång arbetstid, som en laglig regle- ring syftar till att åstadkomma. Även om social ansvarskänsla, goda sysselsätt- ningsmöjligheter och starka organisa- tioner utgör en i stort sett god garanti mot avarter, bör man alltjämt bibehålla en ur allmän synpunkt skälig gräns— dragning beträffande arbetstidens längd. En fråga som vi återkommer till i senare sammanhang är, i vad mån denna gräns bör vara absolut, eller om kravet på en garanti mot missbruk till äventyrs kan förenas med önskemålen om smidighet.
Då det gäller att fastställa en övre gräns för den tillåtna arbetstiden upp- kommer emellertid frågan, huruvida en viss, generellt giltig sådan gräns i da- gens läge k'an motiveras med medicins- ka skäl.
Våra överväganden härvidlag bygger på de i det föregående redovisade upp- gifterna angående utvecklingen på yr- kesskadornas, arbetshygien-ens och folk- hälsans områden. Dessa uppgifter tyder närmast på en förbättrad folkhälsa och en minskning i yrkesskaderiskerna. Man bör emellertid vara försiktig med att av detta material dra några allmängiltiga slutsatser rörande folkhälsan. Inte hel- ler kan man skilja ut i vad mån utveck— lingen påverkas just av arbetslivet; alla andra inslag i livsföringen har, liksom medicinsk forskning m. m., sin bety- delse i sammanhanget. Vi måste därför begränsa oss till att uttala, att vi inte funnit skäl för antagandet, att arbets— förhållandena — inklusive de rådande
arbetstiderna — generellt sett utgör nå— gon risk för en försämrad folkhälsa.
Det är emellertid inte skäl att ifråga- sätta riktigheten i uttalanden som går ut på att trötthet — och t. o. m. en ökad trötthet — besvärar åtskilliga männi- skor. I en tidigare omnämnd utredning rörande arbetstiden, som -i år framlagts av Internationella arbetsbyrån, uttalas bl. a.: »Fenomenet trötthet är alltjämt mycket ofullständigt definierat. Det finns olika slag av trötthet, psykisk och fysisk. Man har ännu inte kunnat ange något tillfredsställande mått på trötthet i någon allmän mening. Man vet dock att trötthetens verkningar är kumulati- va. Organismen behöver längre tid för att återhämta sig från en ny tröttande ansträngning, om organismen inte hun- nit helt återhämta sig efter den tidigare ansträngningen. De skadliga hälsoverk- ningarna av övertrötthet utgör ett av de starkaste skälen att reglera såväl normal arbetstid som övertid.»
Om en ökad trötthet gjort sig gällan- de, bör man vara försiktig med att hän- föra detta förhållande t-i'll arbetet. Att många tröttande arbeten mekaniserats är lika klart som att många nya trött- hetsskvapande moment tillkommit. Detta gäller om såväl fysiskt som psykiskt tröttande arbeten. Generellt vågar man inte påstå, att arbetet blivit mer tröt- tande. Om människor i stor—t sett känner sig tröttare nu än förr kan det bero li- kaväl på ett intensiva-re fritidsliv som på ett intensivare arbete — och kanske i många fall också på att önskan om ökad fritid är så stark samtidigt som in- tresset för arbetet är så ringa, att man känner leda vid arbetet. Det behöver inte tilläggas, att någon allmän leda vid arbetet inte råder ilbland vårt folk utan att arbetet tvärtom för de flesta utgör en väsentlig del av det positiva livsinne- hållet. Den fulla sysselsättningen har livligt eftertraktats — men man behö-
ver inte fördenskull bortse från att den fulla sysselsättningen medverkat till att många människor arbetar längre tid och att arbetstiden tas till vara bättre nu än förr.
Man synes alltså inte kunna motivera en allmän arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad för- sämring av svenska folkets hälsotill- stånd.
Ar-betstidsutredningen kom från sina utgångspunkter fram till att skyddsmo- tiv kan anföras för en lagstiftning om kortare arbetstid för vissa grupper med särskilt påfrestande eller hälsofarligt ar- bete. Remissbehandlingen av förslaget har visat vad utredningen själv fram- hållit, nämligen att gränsdragningen mellan olika arbetstagargrupper i fråga om arbetets svårighetsgrad är utomor- dentligt svår. Vi har emellertid inga skäl att ifrågasätta objektiviteten i arbets— t-idsutredningens bedömning eller att ta ställning till utredningens förslag. För oss har det som sagt gällt att bedöma frågan om en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden.
Med det sagda har vi emellertid inte uttalat oss om möjligheterna att från dagens utgångsläge förbättra folkhälsan, att minska yrkesskadefrekvensen och tröttheten i arbetet genom en arbetstids- förkortning. Om den utveckling mot av ! allt att döma förbättrad folkhälsa, som i kunnat konstateras, till någon del till- . skrives den arbetstidsförkortning, vil-; ken successivt genomförts genom lagar ; och .avtalsöverenskommelser under det- i t-a århundrade, kan det ligga nära tillj hands att anta, att en fortsättning på ar- betstidsförkortnin'gens väg skulle vara gynnsam ur hälsosynpunkt. Vi vågarj
dock inte ha någon bestämd mening om betydelsen av en arbetstidsförkortning för den fortsatta utvecklingen på detta ; område. De nuvarande arbetsförhållan- : dena varierar stark-t från arbetsplats till ,?
arbetsplats och ändras snabbt från tid till annan. De enskilda arbetstagarna reagerar dessutom individuellt inför ar— betslivets påfrestningar; på samma sätt påverkas människor säkerligen i hög grad olika av en arbetstidsförkortning.
Likväl synes man ha skäl att anta, att utvecklingen i arbetslivet ännu under avsevärd tid kommer att fortsättai rikt- ning mot en sådan förenkling av många arbetsuppgifter, att arbetet för många blir mer opersonligt och kanske ointres— sant. Att det samtidigt sker en utveck- ling mot ökat hänsynstagande till är- betstagarnas individuella förutsättning- ar i arbetslivet hindrar inte, att arbetet i många fall framkallar alltför litet av lust och tillfredsstä'llelse. Detta förhål- lande anses av många motivera en ar— betstidsförkortning.
Oberoende av vilken ställning man intar till olika i det föregående nämnda synpunkter, kan man ha skäl betona, att ett stort antal människor anser en för- längd veckoledighet vara av positivt värde ur hälsosynpunkt med hänsyn till förhållandena i det moderna arbetslivet.
Trots det tidigare sagda vill vi uttala, att vi av yrkeshygienisk expertis styrkts i åsikten att en arbetstidsförkortning skulle ha särskilt fördelaktiga verkning— ar för några stora kategorier av med- borgare. En sådan grupp är de för- värvsarbetande kvinnor, som har ett hem att förestå vid sidan om förvärvs— arbetet. För dem är den samm-anlagda arbetstiden troligen i de flesta fall allt— för lång. En andra kategori utgörs av den äldre arbetskraften och med dem jämförliga arbetstagare, för vilka den i många fall hårt uppdrivna arbetstakten medför svårigheter att orka med. Även ungdomar, som nyss inträtt i förvärvs- livet och fortsätter sin utbildning vid sidan om förvärvsarbetet, utsättes enligt läkares erfarenheter ofta för stora på- frestningar. I dessa båda fall gäller
emellertid, att större hänsyn till indivi- dens skiftande möjligheter — både vad det gäller arbetstiden och arbetsförhål- landena i övrigt — synes vara viktigare än generella ändringar i arbetsbetingel- serna. —— Även beträffande vissa grup- per som inte är arbetstagare skulle det säkerligen kunna hävdas, att den faktis- ka arbetstiden med hänsyn till arbetets art många gånger är orimligt lång. Man kommer i detta sammanhang lätt att tänka på husmödrar med flera barn. Även bland lantbrukare och andra små- företagare finnes säkerligen ett stort an- tal, som för att säkra sig en hygglig existens och en tryggad försörjning måste sätta till en onormalt lång arbets- tid. Om dessa grupper gäller emeller- tid, att deras arbetstidsproblem utgör en del av ett större familjepolitiskt eller ekonomiskt problemkomplex, som faller utanför vårt uppdrag.
Vårt ställningstagande till skyddsmo- tivet innebär inte, att skyddssynpunk- terna avförts från diskussionen om ar- betstiden. Som redan sagts bör det fort- farande finnas lagliga begränsningar av arbetstiden. Vi anser oss inte ha skäl att ta ställning till frågan, huruvida några ändringar ur skyddssynpunkt är påkallade beträffande den begränsning till 54 t/v, som arbetarskyddslagen fastställer för minderåriga utöver vad i övrigt är stadgat i arbetstidslagstift- ningen. Arbetstidslagarnwas begränsning till 48 t/v för de av denna lagstiftning berörda kommer vi att betrakta ur and- ra än skyd-dssynpunkter. Sådana syn- punkter blir dock av betydelse för våra ställningstaganden till sådana frågor som maxim-eringen av dygnsarbetstiden samt av övertiden. De spelar också — nu liksom vid tidigare tillfällen då en arbetstidsförkortning varit aktuell för olika grupper — sin roll i det samspel av motiv, som ligger bakom våra ställ: ningsbaganden i övrigt.
Såsom framgått av det föregående har ekonomiska avvägningar spelat en vik- tig roll vid diskussioner om arbetstids- förkortningar. En förkortning av arbets- tiden innebär — hur den än genomföres —— ett val av fritid i stället för den kon- sumtion eller investering som annars kunde komma till stånd. Såsom även framgått ovan, ingår många av de fak- torer, som brukar diskuteras i samband med skyddsmotivet, i valsituationen. Detta gäller bl. a. värderingen av de risker för olycksfall och ohälsa, som all- tid är förknippade med produktionspro- cessen. '
Då de beslutande församlingarna går att träffa det val mellan fritid och andra värden, som vi har till uppgift att förbereda, har de först att ta hän- syn t-ill den värdering av fritiden, som ligger bakom kravet på en allmän ar— betstidsförkortning. Det är tydligt, att fritiden för ett mycket stort antal män- niskor tillmäts ett allt större värde. Detta sammanhänger med den allmänna höjning av inkomsterna och av levnads- nivån i övrigt, som på sen-are år givit flertalet medborgare möjligheter att ut— nyttja sin fritid till angenäma sysselsätt- ningar. Utöver ökningen av semestern har ju ingen allmän arbetstidsförkort- ning genomförts på snart 40 år — vi väljer att kalla 1919 års reform för en allmän arbetstidsförkortning på grund av den då beslutade lagstiftningens normgivande betydelse, ehuru vi är medvetna om att stora grupper av ar- betstagare först långt senare kommit fram till 48 timmars arbetsvecka. De sti- gande realinkomsterna under de gång- na decennierna bör enfarenhetsmässigt ha lett till allt högre relativ värdering av fritiden i den mån detta icke motver- kats av nya konsumtionsvanor med ökade utgiftsbe'hov.
Hur denna högre fritidsvärdering kan förklaras och vad den innebär, har ut- vecklats närmare i föregående kapitel. Där har även beskrivits, hurusom det fria konsumtionsvalet i fråga om fritid är begränsat i långt större utsträckning än valet i fråga om annat, som vårt ar- bete frambringar. Några sammanfat- tande synpunkter skall anföras här.
En i förhållande till andra produk- tionsresultat högre värdering av fritiden är en universell företeelse. Ett tecken härpå är, att de kommittéer, som nyli- gen för Förenta Nationernas och Inter- nationella arbets-org-anisationens räk- ning arbetat med problemet om interna- tionella jämförelser på levnadsstandar- dens område, bland komponenterna i begreppet levnadsnivå fäst stor vikt vid såväl arbetstidens (och därmed friti- dens) och sem—esterns längd som vid möjligheterna till rekreation och för- ströelse.
Vi kan också konstatera, att den sam- hällsekonomiska utvecklingen sedan 1800-talets mitt visar, att man i med Sverige jämförbara länder successivt ta- git ut en del av levnadsnivåns höjning i form av ökad fritid.
Den enskildes värdering :av fritid kan manifesteras på olika sätt. Hans bunden- bet vid en viss arbetstid hin—drar icke att önskemålen om ökad fritid tar sig ut— tryck i förfallolös frånvaro eller i begä- ran om permission. Även i de fall, då det förekommer att någon avvisar över- tidsarbete med hänvisning till marginal- skatten, har man skäl att däri se indivi- dens höga värdering av fritid: den är i varje fall värd mer än nettoresultatet efter skatt av en förlängd arbetstid. Då man i den allmänna debatten i arbets- tidsfrågan tar upp restiderna som ett argument för kortare arbetstid, bottnar detta i att restiden förkortar fritiden
och därför ger ökad värdering av kor- tare arbetstid. Oberoende av vilket vär- de vi från skilda utgångspunkter tillmä- ter önskan om utjämning mellan olika arbetstagargrupper i fråga om arbets- tiden, kan vi enas därom, att detta öns- kemål är ett tecken på den höga fri- tidsvärdering, som hos arbetarna upp- väckt en strävan till utjämning.
I detta sammanhang finns det skäl att något beröra frågan om fritidens inne- håll.
Då man i olika sammanhang hos oss talar om behovet av mer fritid är det på- fallande, att man i så många fall uteslu— tande nämnt allvarliga sysselsättningar som fritidens innehåll vid sidan om den av arbetsuttröttningen påkallade vi- lan. Det är enligt vår mening angeläget, att man så långt möjligt undviker att i arbetstidssammanhanget lägga moralis- ka synpunkter på folks fritidssysselsätt- ningar —— lika litet som på själva öns- kan om fritid — och avstår från att allt— för mycket oroa sig över medmänni- skors förmåga att överhuvud få sin fri- tid att gå. Varje legalt fritidsinnehåll, varmed önskan om mer fritid motiveras, bör inom vida gränser kunna anses värt samma beaktande vid bedömningen av fritidsbehovet _ såvitt man nämligen vill acceptera tesen att fritid är en del i begreppet levnadsnivå och att värde-— ringen av olika komponenter i levnads- nivån måste vara subjektiv.
Fritidsvärderingen är, liksom värde- ringen av andra komponent-er i lev- nadsnivån, individuell. Med hänsyn här- till bör i princip — alltså i den mån man anser det önskvärt, att konsumen- terna fritt får välja sin konsumtion och anpassa den efter egna värderingar — varje steg i riktning mot valfrihet be-
träffande fritid vara av värde. Ju större variationer som förekommer mellan oli- ka individer i önskemålen om arbetsti- dens längd, desto tyngre väger önske- målet aht uppnå större valfrihet på det- ta område.
Skulle man — som ett experiment —- tänka sig att valet av arbetstid vore fritt för den enskilde (vid aktuella tim- löner) och alltså kunde avpassas efter vars och ens förmåga och behov, skulle många andra nu diskuterade motiv bli inaktuella. Utjämningsmotivet skulle förlora sin styrka och skyddsmotivet enbart inskränka sig till skydd för så- dana hälsorisker, som den enskilde inte själv kan bedöma. Något tillspetsat kan sägas, att motivet för en utredning om lagstiftning för kortare arbetstid är just bundenheten av arbetstiden och där- med bristen på valfrihet. Bristen på valfrihet för den enskilde motiverar vid sidan av rena skyddsmotiv en regle- ring av arbetstiden.
Samhällslivet kräver givetvis i många olika sammanhang, att den enskildes önskemål i fråga om konsumtion under- kastas gemensamma intressen. På »ar— betstidens område måste en viss —— större eller mindre — enhetlighet råda med hänsyn exempelvis till produktio- nens organisation. Om skyddsmotiv av tillräcklig styrka kan anföras för en viss arbetstidsreglering, kan det fria konsumtionsvalet beträffande fritid be- höva sättas ur spel med hänsyn härtill. Om lagstiftning om arbetstiden befin- nes påkallad av andra skäl — t. ex. därför att arbetsmarknadens partsorga- nisationer inte kan komma överens om en för alla godtagbar lösning — blir det av rent lagstiftningstekniska skäl nödvändigt att uppställa vissa mer eller mindre enhetliga regler.
Vi kommer sålunda fram till att en arbetstidsförkortning bör ses som ett val mellan fritid och andra sätt att till- godogöra vårt folk det förbättrade pro- duktionsresultatet. Därmed blir huvud- problemet att diskutera de båda alter— nativen — ökad fritid eller annan kon- sumtion, att värd-era dessa alternativ, och 'att väga alternativen mot varandra.
Om det därefter gäller att utforma en lagstiftning om kortare arbetstid, kom- mer, som redan antytts, andra syn- punkter och motiv än fritidsvärdering— en att i olika sammanhang göra sig gäl- lande. Arbetstidsllagstiftningen kommer att i väsentliga stycken behålla sin ka- raktär av skyddslag, där emellertid den högsta genomsnittliga veckoarbetsti- dens längd avgöres på grundval av vad vi väljer i en ekonomisk avvägning, inte utifrån någon övertygelse om vad som från medicinska eller liknande ut— gångspunkter är objektivt riktigt. Vida- re måste många praktiska hänsyn tas tillarbetslivets och produktionens krav på ration—ell organisation.
Här må slutligen anföras några satser som belyser, vad Internationella ar- betsbyrån i sin tidigare nämnda utred- ning kommit fram till:
»Tillräcklig fritid för vila och åter- hämtning är nödvändig för hälsa och välbefinnande. I den mån som den sam- mansatta naturen av arbete och liv i ett modernt samhälle ökar tröttheten och spänningen, stiger behovet av fritid för dessa ändamål. Men i det nutida livet
behövs fritid också av många andra skäl. Det industrialiserade samhällets växande specialisering tenderar att in- nebära, att endast en ringa del av indi- videns mångskiftande förmåga tas i an— språk under arbetsdagen. Samma kraf- ter —— de som ligger bakom den höjda produktiviteten — vilka har gjort läng- re fritid möjlig under det senaste är- hundradet, har också gjort mer fritid nödvändig för de många arbetare, vil- kas arbete på grund av själva sin natur inte kan utgöra deras huvudintresse i li- vet eller ge d-em tillfälle till utlevelse och allsidig personlighetsutveckling. —— Samtidigt ökar de krav, som ställes på arbetaren under hans fritid i familje- och samhällsliv. — Tillräcklig fritid är därför en förutsättning för ett fullt, nyttigt och tillfredsställande liv.
Den lämpligaste arbetstiden är den som ger den kombination av varor och tjänster och fritid, som man anser mest eftersträvandsvärd;
Verkningarna av en arbetstidsför- kortning vari-erar från land till land, från näringsgren till näringsgren, från företag till företag. Generaliseringar är mycket svåra. I många avseenden tycks emellertid problem-et vara att träffa det val mellan högre inkomst och mer fri- tid, som från tid till annan måste träf- fas. Detta val måste skifta i avsevärd mån från det ena landet till det andra, och de enskilda ländernas politik i frå- ga om arbetstiden måste i hög grad va- ra en återspegling av dessa olika natio- nella värderingar.»
NION DE KAPITLET
Arbetstidsförkortning och produktivitet
Allmän inledning till kap. IX—XI V
I föregående kapitel kom vi fram till att en arbetstidsförkortning i dagens Sverige i stor utsträckning måste ses som ett val mellan fritid och annan konsumtion. Även om skyddsmotivet alltjämt spelar sin roll för regleringen av arbetstiden, konstaterades att en ar- betstidsförkortning väsentligen bör ses som ett ekonomiskt avvägningsproblem. Om man skall värdera och mot varand- ra väga ökad fritid och möjligheter till annan konsumtion, måste man söka an— ge kostnaden för (»priset» på) ökad fri- tid. Det är detta problem som skall bli föremål för diskussion i de sex följan- de kapitlen.
Det har synts lämpligt att dela upp behandlingen av de ekonomiska verk- ningarna av en arbetstidsförkortning på två typer av problem. Kapitlen IX ——XI behandlar sålunda den direkta effekten på produktionen av en för- kortning av arbetstiden. Vad händer med produktionen i samhället, totalt och per arbetstimme, när antalet ordi- narie arbetstimmar minskar, om inga samhällsekonomiska komplikationer till- stöter? Det är vårt första problem. Den samhälleliga produktionen i Sverige har med vissa avbrott ökat successivt un— der en lång period av år. Det finns ing- en anledning att icke förutsätta en fort- satt produktioriSökning under komman- de år. Effekten av en arbetstidsförkort— ning på denna utveckling kan närmast
beskrivas som ett >>hack>> i produktions- kurvan, vars storlek och innebörd skall belysas. _ Kapitlen XII och XIII behandlar de indirekta effekterna av en arbetstids- förkortning —— de samhällsekonomiska komplikationerna. En arbetstidsförkort- ning innebär en förändring av beting- elserna för produktionsprocessen. Den leder till förskjutningar i kostnadsrela- tionerna — och därvid spelar lönerö- relserna en väsentlig roll. Den påverkar efterfrågan på varor och tjänster för in- vestering och konsumtion. Dessa effek- ter av en arbetstidsförkortning på sam- hällsekonomin från kostnads- och ef- terfrågesidan sammanfattas här under benämningen anpassningsproblem. Den- na anpassning är i första hand ett pro- blem på kort sikt. Anpassningen_kan innebära påfrestningar och risker för utvecklingen av sysselsättning, pen- ningvärde, valutareserv och därmed in— direkt även av produktionen. Sedan denna andra typ av problem. behand- lats, sammanfattas diskussionen i kapi— tel XIV. ; Framställningen bygger på följande förutsättningar: , 1. Det råder full sysselsättning som en målsättning fördden ekonomiskalpoli- tiken, vilket dock icke hindrar vissa variationer i konjunkturens styrka.
2. Inga nadikala förändringar i det världspolitiska läget inträffar.
A. Den ”0 timala” arbetstiden P
I arbeten som behandlar konsekven- serna av en arbetstidsförkortning på produktionen spelar begreppet optimal arbetstid en viktig roll.1 Detta begrepp är emellertid liksom så många andra ekonomiska begrepp icke entydigt. Det kan vara av betydelse för den fortsatta framställningen om produktionsutveck- lingen att något närmare klarlägga de förhållanden som sagda begrepp avser att täcka.
Det är icke ovanligt, att man vid en första kontakt med problemet förestäl- ler sig, att en förkortning av arbetsti- den ger en med arbetstidsförkortningen proportionell minskning av produk— tionsresultatet och vice versa. Detta hål- lcr dock i allmänhet icke. streck, vilket kan belysas med ett mycket drastiskt exempel. Antag att två arbetare arbetar åtta timmar om dagen och att den förs- tes arbetstid förblir oförändrad, medan den andres förlänges till 24 timmar om dagen. Den andre arbetaren kan då knappast producera tre gånger så myc- ket som den förste. Han skulle mycket snart försvinna ur produktionen och hans prestationer falla till noll.
Ser man på förändringen av arbets- tiden enbart ur det totala produktions- resultatets synpunkt, finns det i prin- cip en veckoarbetstid så beskaffad, att för en arbetare produktionsresultatet (arbetsprestationen) per vecka blir mindre vare sig man ökar hans arbets- tid per vecka eller man minskar den. Ökas arbetstiden, blir han så mycket tröttare, att hans totala arbetsprestation faller. Minskas arbetstiden, kan hans prestation per arbetstimme inte ökas så mycket, att produktionsresultatet per vecka kan bibehållasoförändrat. Detta är den optimala arbetstiden ur produk- tionssynpunkt. Detta produktionsopti- mum åskådliggöres i figur 1, som visar
en produktionskurva vid given produk— tionsteknik och produktionsutrustning.2 Kurvan anger, hur produktionen (pres- tationen) per vecka (P) kan tänkas va- riera med arbetstiden per vecka (T) för en viss arbetare. Tre punkter har angi- vits på kurvan (markerade med 1, 2 0. 3). Den största produktionen uppnås i punkt 2. Då erhålles produktionsresul- tatet P2 vid T2 timmars arbetsvecka. På båda sidor om punkt 2 faller pro- duktionen.
Om arbetstiden för arbetarna vid ett företag ligger högre än den arbetstid som ger produktionsoptimum — exem- pelvis i punkt 3 med produktionen P3 vid arbetstiden T3 — är det givetvis i både arbetstagarens och arbetsgivarens intresse att förkorta arbetstiden per vecka så att den kommer närmare den produktionsoptimala arbetstiden, T2. Genom en minskning av arbetstiden får arbetaren i detta fall längre fritid, sam- tidigt som företagaren erhåller en stör- re produktionsvolym och därmed möj- lighet till större intäkter, vilket i sin tur dessutom kan ge utrymme för ökad veckolön för arbetaren.
När arbetstiden var mycket längre än den är för närvarande, 12 timmar
1 Se t. ex. 8. O hl i n, Åttafimmarsdagens ekonomiska verkningar (Ekonomisk tid- skrift 1924 och 1925), K. W. R 0 t s e h i 1 d, The Theory of Wages, Oxford 1954, P. J. Ve r d 0 o 1- n. Arbeidsduur en Welvaarfspeil, Leiden 1947, och United States De— partment of Labor, Hours of Work and Output, (Bulletin No 917), Washing- ton 1947. 2 Denna kurvas utseende beror både på karaktären av de direkta arbetsprestatio- nerna och på realkapitalets effektivitet vid olika arbetstid per vecka. Den beror givet— vis även på om arbetet är handstyrt eller maskinstyrt etc. För enkelhetens skull bort- ses från realkapitalets roll och sambandet mellan produktionsresultat och lön då den optimala arbetstiden diskuteras i detta av- snitt.
|: East: 'å'lp) & lj Pt—oalukiions- opl'imum (Punkt 2) P,, P (Punkt 5)
T.
per dag och ofta mera, var den i all- mänhet längre än den produktionsopti- mala arbetstiden. Förespråkarna för ar- betstidsförkortningar kring sekelskiftet drev också ofta tesen, att en arbetstids- förkortning lönar sig. Så var fallet med Ernst Abbe1 och med John Raeg. Abbe var fysiker och företagare, Rae ekonom. Båda var entusiastiska förespråkare för en kortare arbetsvecka, just därför att de ansåg sig ha statistiska belägg för att en förkortning av arbetstiden ända ner till 48 timmar per vecka skulle löna sig för både arbetsgivare och arbetsta- gare. Förespråkare för en arbetstidsför- kortning hade i ett sådant fall ingen an- ledning att diskutera produktionsbort- fall, lönekompensation och konkurrens- läge vid en arbetstidsförkortning. Det enda de behövde göra var att över— tygande bevisa, att en förkortning av arbetstiden till 48 timmars arbetsvecka skulle föra arbetstiden närmare den produktionsoptimala.
Det finns en annan typ av arbetstid per vecka, som det kan vara av intresse att beröra. Ju mer arbetstiden per vec- ka förkortas, desto nämnare kommer
A Arbetsrätt T,, T5 ' pa- vuclu (T )
den ett läge, då produktionsbortfallet vid en ytterligare arbetstidsförkortning blir proportionellt sett större än arbets- tidsförkortningen. Detta läge uppnås, när igångsättnings- och avslutningsar- beten samt daglig »inkörningstid» blir relativt stora i förhållande till den to- tala arbetstiden. Det representeras i figur 1 av punkten 1, med produktion P1 och arbetstid Tl. Detta är den punkt, där produktionen per arbetstimme är störst. Om arbetstiden per vecka har längden T1 och förkortas ytterligare, blir produktionsbortfallet relativt större än arbetstidsförkortningen, eftersom både antalet arbetstimmar och produk- tion per arbetstimme sjunker.
Mellan den produktionsoptimala ar- betstiden (T2) och den ovan anförda arbetstid per vecka (Tl), nedanför vil- ken en ytterligare arbetstidsförkortning medför en mer än proportionell minsk— ning av produktionen, ligger ett inter- vall av arbetstid per vecka, (TI—TZ),
1 Se E r 11 st A h h e. Gesammelte Ab- handlungen, Band 3, Jena 1906. 2 Se J 0 h n R ae, Eight Hours for Work,
London 1894.
som karakteriseras av att en förändring av arbetstiden per vecka uppåt eller nedåt motsvaras av en produktionsför- ändring i samma riktning som arbets— tidsförändringen, men relativt sett mindre än denna. Det brukar sägas va- ra rimligt att förutsätta, att arbetstiden per vecka i västeuropeiska industrilän- der för närvarande ligger inom detta område sett i genomsnitt för hela nä— ringslivet.1
Den produktionsoptimala arbetstiden ger sålunda maximal avkastning mätt i produktion av varor och tjänster. Det finns emellertid en annan optimal ar- betstid, som är av större intresse för oss än den ovan nämnda. Då arbets- tiden förkortas till en lägre nivå per vecka än vad som anges av den produk- tionsmässigt optimala arbetstiden (T2), sjunker visserligen produktionen per vecka, men samtidigt uppnås vissa för- delar för arbetstagarna genom förkort- ningen av arbetstiden. En förkortning av arbetstiden är, såsom nämnts i ka- pitel VII, likvärdig med ett val av fri— tid i stället för av annan konsumtion. De första timmarnas ytterligare fritid per vecka vid en arbetstidsförkortning som startar vid den produktionsoptima- la arbetstiden är sannolikt »billiga»: produktionsförlusten är i början (i när- heten av punkt 2 i figur 1) liten. För— kortas arbetstiden successivt, blir bort- fallet av produktion relativt sett allt större. Förr eller senare uppnås en ar- betstid per vecka, då fördelningen mel- lan fritid och konsumtion av produce- rade varor och tjänster väger jämnt ur arbetstagarens synpunkt. Han vill inte byta ut vare sig fritid eller producerade varor mot ett tillskott av den andra nyt— tigheten. Denna punkt representerar den ur välfärdsekonomisk synpunkt op- timala arbetstiden. Om man anser, att produktionen är till för människornas skull och inte tvärtom, är det ett så-
dant välfärdsoptimum som vi i prin— cip bör sträva efter att uppnå.2
Välfärdsoptimum ligger alltid vid läg- re arbetstid än produktionsoptimum (el— ler möjligcn på samma arbetstid) » i den mån en arbetstagare inte värderar arbete (och arbetstid) högre än fritid och fritidssysselsättningar i detta läge. Längre arbetstider än den produktions- optimala ger ju både lägre produktion av varor och tjänster och kortare fritid.
Som de flesta ekonomiska optimalbe- grepp förenar de ovan diskuterade be- greppen nyttan av teoretisk användbar- het med stor svårighet för praktisk sta- tistisk precisering. Det är visserligen inte svårt att ange fall, då arbetstiden per vecka ligger långt högre än den pro- duktionsmåssigt eller välfärdsmässigt optimala. Däremot synes det vara omöj- ligt att ange hur produktionskurvan ser ut i Sverige för närvarande.
Denna svårighet att ge en statistisk precisering innebär, att vi inte kan an- ge hur en förändring av arbetstiden per vecka i Sverige kommer att verka på produktionen i nuvarande samhällseko- nomiska läge. Verkligheten väver dess- utom ett mycket invecklat mönster kring den enkla kurva som ovan disku- terats principiellt. Några viktiga fakto-
1 Ett exempel: »Vetenskapliga undersök- ningar tydcr på att 40 timmars arbetsvecka i flertalet industrier inte skulle medföra maximal produktion på nuvarande stadium av mekanisering.» British Trade Unionism (Six Studies by PEP). London 1949, s. 91. 2 Vi har icke funnit det nödvändigt för den fortsatta framställningen att ge en nr ekonomisk synpunkt fullständigare och ex- aktare definition av välfärdsoptimum. Vi har exempelvis icke behandlat de defini— tionsfrågor som följer av att kostnaden för ökad fritid är en annan för de enskilda in— dividerna (marginallön minus marginal- skatt) än ur allmän samhällsekonomisk synpunkt (marginalprodukten); dessa två olika aspekter berördes i kapitel VII. Pro- fessor Ragnar Frisch i Oslo har bc- handlat detta spörsmål, bl. a. beskattning- ens betydelse, i sin artikel Den optimalv arbeidsinsats, Ekonomisk tidskrift 1948.
rer som modifierar den förenklade bild som ges i figur 1 skall här redovisas.
För det första finns det stora varia- tioner i den optimala arbetstiden ur såväl produktions- som välfärdsekono- misk synpunkt med hänsyn till arbetets art. En del arbeten är tunga, en del är lätta. En del är monotona, en del om- växlande. En del anses välbetalda, and- ra dåligt betalda. Det finns även stora variationer på det individuella planet. Vissa människor kan arbeta länge och koncentrerat, andra blir uttröttade gan- ska snart. Vissa människor har en posi- tiv grundinställning till tillvaron, andra en negativ. Även arbetstidens förlägg- ning kan ge variationer i den optimala arbetstiden. Dagskift och nattskift ger olika betingelser för arbetet. Det gör också antalet pauser och raster osv.
Det finns därför en mängd olika pro- duktionsoptimala arbetstider per vecka. Det kan finnas en för varje individ, en för varje arbetslag, en för varje pro- duktionsprocess, en för varje företag, en för varje näringsgren och en för samhället i dess helhet. Om samma ar- betstid skall gälla alla arbetstagare, sy- nes det principiellt vara möjligt att för- utsätta, att det finns en för alla gemen- sam arbetstid per vecka som är pro- duktionsoptimal, alltså ger den högsta möjliga totala produktionen. Det finns dock säkert möjlighet att nå en högre produktion om man tillåter variationer i arbetstiden mellan olika individer, ar- betslag och företag allt efter deras skif— tande förutsättningar.
Om samma arbetstid måste gälla för alla, går det däremot inte att ange den välfärdsoptimala arbetstiden. Fastställes en och samma arbetstid för alla arbets- tagare, skulle en del kanske vilja ha längre arbetstid, dvs. köpa mera varor och tjänster för minskad fritid. En an- nan del skulle kanske vilja köpa ökad fritid med minskad förbrukning av
varor och tjänster. Det finns ingen möjlighet att värdera den tillfredsstäl- lelse vissa människor skulle ha av att få arbeta längre för att skaffa sig mer varor, och den tillfredsställelse andra skulle ha av att få arbeta kor- tare än den obligatoriskt angivna arbets- tiden för att skaffa sig mer fritid i stål- let för varor. Den välfärdsoptimala ar- betstiden erhålles i princip endast om olika människor får välja den arbets- tid de själva vill ha (vid givna löner. Vi finner, att det ur dessa. synpunkter vore värdefullt med individuella variations- möjligheter av arbetstiden per vecka. Vår enkät bland arbetstagare —— se bi- laga III —— pekar på att det föreligger en variation i önskemålen beträffande fritidens längd och förläggning.
För det andra har frågan om den optimala arbetstiden per vecka en aspekt på längre sikt som hittills icke berörts. Under olika tider av sin lev- nad har en person olika prestations- förmåga och kanske också olika rela- tiva värderingar av sin fritid i förhål- lande till olika konsumtionsvaror. I si- na yngre år i produktionslivet har han kanske förmågan att arbeta hårdare och längre än när han blir äldre. Å andra sidan ligger kanske hans relativa vär- dering av fritiden högst, när han har den minsta försörjningsbördan. Varje individ kan sålunda sägas ha en livs- cykel, när det gäller den optimala ar- betstiden per vecka. Såväl produktions- som välfärdsoptimum måste därför ses i åldersperspektiv.
Det är därför sannolikt, att samhälls- ekonomiska vinster skulle kunna göras om arbetstiden kunde göras rörligare med stigande ålder. Det skulle innebära en variation av arbetsuppgifterna och arbetstiden på ett sådant sätt, att dessa bättre passade till prestationsförmågan under olika perioder av livet.
Slutligen bör påpekas, att produk- tionskurvan, på vilken de optimala ar- betstiderna i princip kan avläsas, stän- digt förändras i ett expansivt samhälle, där ny produktionsteknik och nya in- vesteringar ständigt ger nya produk- tionsbetingelser. Produktionskurvan för- ändras också genom förändringar i den allmänna kunskapsnivån och det all- männa hälsotillståndet. Det är naturligt att välfärdsoptimum för arbetstiden sjunker på längre sikt, när försörjning— en med varor och tjänster blir rikligare. Hur den produktionsoptimala arbetsti- den varierar är det svårare att yttra sig om. Den kan på längre sikt tänkas va— riera i båda riktningarna.
Sammanfattningsvis kan sålunda sä- gas, att i de fall, då arbetstiden per vecka är längre än den produktionsop- timala, lönar det sig alltid att förkorta arbetstiden. Ur vidare synpunkter lö- nar det sig också, om arbetstiden i all- mänhet är längre än den för olika indi-
vider varierande välfärdsoptimala. Är arbetstiden i allmänhet kortare än den för olika individer välfärdsoptimala, lö- nar det sig att förlänga tiden. Varia- tionsmöjligheter av arbetstiden med ål- der, arbetets art 0. d. skulle i och för sig bereda större möjligheter att ge sam- hällsekonomin en så optimal inriktning som möjligt.
Vår första problemställning kan mot bakgrunden av den föregående fram- ställningen uttryckas på följande sätt. Det vore önskvärt att man kunde unge- färligen fastställa produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning, dvs. utse- endet av produktionskurvan i nuvaran- de läge. Med ledning av detta >>pris>>, denna kostnad, för ökad fritid i form av produktionsbortfall och med ledning av aktuella värderingar av fritiden vore det önskvärt att söka ange ett ungefär- ligt välfärdsoptimum för arbetstiden, vilket i princip kan bestå av en serie individuellt avpassade arbetstider.
B. Arbetskraftens reaktioner
I försöken att klarlägga produktio- nens sannolika utveckling vid en ar- betstidsförkortning kan det vara till hjälp att diskutera alla de faktorer av någon betydelse som vid förkortningen kan väntas verka i olika riktningar på produktionsresultatet per arbetstimme (i fortsättningen alternativt benämnt produktiviteten). Det kan vara ända- målsenligt att skilja mellan två typer av faktorer. Å ena sidan finns det fak— torer som närmast har samband med arbetskraften och dess reaktioner -— de verkar på produktionsresultatet genom arbetsprestationerna. Å den andra sidan finns det faktorer som berör produk— tionsutrustning och organisation, dvs. hänger samman med företagsledningens
reaktioner och främst gäller realkapi- talets effektivitet. Faktorer av den förs- ta typen — de som hänger samman med arbetsprestationen — behandlas i detta avsnitt, faktorer av den andra typen _— de som hänger samman med kapitalets effektivitet — i nästa avsnitt (C).
En viss individs arbetsprestation — som kan tänkas uppdelad på arbetsinten- sitet och prestationens kvalitet1 — be- ror dels på hans förmåga att arbeta, dels på hans villighet att utnyttja denna för— måga att arbeta. Även om en sådan upp-
1 E. Lindahl talar i sitt arbete Ar- betsdagens förkortning (Malmö 1925) om prestationens kvalitet, arbetsintensitet och arbetets varaktighet som uttryck för en persons arbetsförmåga (s. 6).
___.—
delning i förmåga och villighet ur många synpunkter kan vara diskutabel, kan den hjälpa oss att belysa innebör- den av vår problemställning. Förmå- gan är betingad av fysiska, psykiska och kunskapsmässiga möjligheter att ut- föra vissa arbetsprestationer under vec- kan, under året och under livstiden. Villigheten att utnyttja denna förmåga beror på ekonomiska förhållanden och de former varunder arbetet utföres, dvs. på omständigheter sådana som löner och trivsel.
Arbetsförmåga
Många undersökningar har utförts som visar, att arbetsprestationen i all— mänhet sjunker mot slutet av den dag- liga arbetstiden, om denna uppnår en viss längd. I den mån detta beror på trötthet, dvs. på bristande förmåga att uppehålla arbetsintensiteten under en så lång tidsperiod, skulle en arbetstids- förkortning, som innebär förkortad dag- lig arbetstid, medföra ökad genomsnitt— lig arbetsprestation per timme. Produk- tionen skulle icke minska proportio- nellt med arbetstidsförkortningen, ef- tersom det är de ur arbetskraftens syn- punkt minst effektiva timmarna, som faller bort. Speciellt bör då en arbets- tidsförkortning kunna medföra ökad arbetsförmåga och därmed ökade ar- betsprestationer per arbetad timme i arbeten som är 1) kroppsligt ansträng— ande, 2) monotona och 3) fordrar spe- ciell uppmärksamhet vid utförandet. I andra arbeten kanske tröttheten spelar betydligt mindre roll. Det är emellertid, såsom nämnts i ett tidigare kapitel, up- penbart att det nutida produktionslivet i allt högre grad kommit att förknip- pas med psykisk trötthet (genom en känsla av >>hets>>) snarare än fysisk.
I diskussioner om verkningarna av en arbetstidsförkortning återfinnes ofta ar-
gumentet, att den ökade fritiden ger ökad arbetsförmåga över huvud taget: fritiden verkar höjande på arbetsgläd— je och hälsotillstånd.1 Denna ökning av arbetsförmågan torde främst ha bety- delse för produktionens utveckling på något längre sikt vid en arbetstidsför- kortning. Detta argument måste dock anses vara av mindre betydelse i våra dagar än under tidigare perioder med betydligt längre arbetstid per vecka och helt andra levnadsbetingelser. När man nu bedömer individens förmåga att arbeta, bör man icke bara se på de förhållanden under vilka den enskilde utför sitt arbete. Hela det dagliga livet, både arbetstid och fritid, bestämmer en persons arbetsförmåga. Såsom tidigare påpekats, kan även fritiden präglas av hets och av påfrestningar på individens fysik och psykiska tillstånd. Arbete på sportstugan, en lång bilresa, otillräcklig sömn, alltför riklig konsumtion av mat och dryck, det är allt företeelser som påverkar arbetskraftens arbetsförmåga lika väl som själva arbetet gör det. Det— ta kan bidraga till att förklara att mån- dagarna bevisligen icke är den arbets- dag, då veckans topprestationer utförs i arbetet. Förklaringen till detta torde dock även kunna sökas i andra förhål- landen, såsom längre »inkörningstid» på måndagarna.
Ovanstående resonemang kan sam- manfattas på följande sätt. Det är vis- serligen självklart, att fritiden är nå- got positivt och eftersträvansvärt såsom en målsättning för det samhällsekono- miska handlandet, men detta får icke utan vidare överföras till att betyda, att fritiden enbart ökar arbetsförmågan. I detta resonemang får man givetvis inte heller glömma, att arbetet utgör en sti- mulans i tillvaron.
1 Se t. ex. Betmnkning om uirkningerne af en arbejdstidsnedswttelse i Danmark, Kobenhavn 1952, s. 48.
ArbetsVillighet
Arbetstagarens villighet angavs som ett andra element i den mänskliga fak- torns betydelse för produktionsutveck— lingen vid en arbetstidsförkortning. I många avseenden står villigheten att arbeta förmågan nära. Det är inte all— tid möjligt att skilja olika psykologiska element från varandra och klassificera dem som hörande till förmåga respek- tive till villighet. Påtagligt och naturligt är emellertid, att en arbetstagare inte alltid utnyttjar hela sin arbetsförmåga. Erfarenheten visar, att det finns möj- ligheter att stimulera en människa att öka sina prestationer även titan tek- niska förändringar. Ackordsarbetet är en bekräftelse på detta.
Detta för oss åter till de ekonomiska betingelserna för arbetet och till val- situationen. Vid ett ackordsarbete gäl- ler det ett val mellan att få högre in- komst (och därav möjliggjord konsum- tion) och att arbeta i en takt som man kanske trivs bättre med. Vid tidlön vill man kanske av olika skäl inte pressa sin arbetsförmåga lika hårt som vid ackordsarbete. Skillnaden mellan för- måga och villighet att arbeta ger i själva verket en ytterligare aspekt på den pro- duktionskurva, som beskrevs i avsnitt A av detta kapitel. Kurvans form blir icke beroende på förmågan att arbeta utan i första hand på villigheten att ut- nyttja denna förmåga.
Samspelet förmåga—villighet
Om man vill påverka produktionsre- sultatet per arbetstimme via den mänsk— liga faktorn, kan medlen verka anting- en via förmågan eller via villigheten att arbeta. Detta problem har berörts av Sargant Florence1 som vi här citerar i fri översättning: >>Olika sociala förhål- landen eller olika metoder för betalning förändrar sannolikt graden av villig-
het att arbeta mera än förmågan att ar- beta, och villigheten är sannolikt i förs- ta hand förknippad med sådana före- teelser som återhållsamhet i arbetspres- tation, frånvaro, strejker och rörlighet. Å andra sidan är det sannolikt så, att arbetstid och arbetets fysiska betingel- ser påverkar hälsan och arbetsförmå- gan mera än de påverkar arbetsvillighe- ten».
Det bör också påpekas, att motsatta verkningar på arbetsprestationerna kan tänkas göra sig gällande via förmåga respektive via villighet att arbeta. Tag som ett exempel raster under arbetet. Raster ökar å ena sidan arbetsförmå- gan. Å andra sidan kan arbetstagarna önska komma ifrån arbetsplatsen så tidigt som möjligt, varför villigheten att arbeta skulle kunna stimuleras ge- nom kortare raster och därigenom mins- kad bundenhet vid arbetsplatsen. På samma sätt kanske sex lika långa ar- betsdagar skulle vara en optimal för- läggning av arbetstiden under veckan ur arbetsförmågans synpunkt, medan en femdagars vecka skulle stimulera vil- ligheten till större arbetsprestationer per timme.
För vår del leder resonemanget om förmåga och villighet att arbeta med hänsyn till produktivitetens utveckling vid en arbetstidsförkortning till följan- de slutsatser. På lång sikt påverkar en arbetstidsförkortning sannolikt snarast förmågan att arbeta. I vilken grad och riktning detta sker beror bl. a. på all- männa levnadsbetingelser och sättet att utnyttja fritiden. På kort sikt påverkas både förmågan och villigheten att arbe- ta. Arbetstimmar, som är mindre effek— tiva än genomsnittet för en arbetsdag, kan komma att falla bort. En förändring av arbetstiden, som innebär att ökad fritid vinnes, kan även psykologiskt sett
1 Labour, London 1949, s. 28.
verka som en stimulans på arbetstaga— När vi talar om förmågan, kommer ren på kort sikt. När arbetstidsföränd- vi skyddsmotivet nära. När vi talar om ringen genomförts och varit en realitet villigheten, kommer vi valsituationen under en längre tid och när arbetslivet närmare. Det ekonomiska motivet — tillföres nya årsklasser av befolkningen, valmotivet — leder, om det visar sig som ej upplevt den tidigare gällande, vara det avgörande för arbetstidsför- längre arbetstiden, torde denna stimu- kortningen i nuvarande läge, till större lans ha spelat ut sin roll. Låt oss förut- möjlighet att förutsätta och att vid för- sätta, att förmågan att arbeta inte utnytt- kortningen söka stimulera till ökade ar- jas fullt ut inom den ram, som ur skydds- betsprestationer genom ökad arbetsin— synpunkt eller produktionsoptimalt kan tensitet. anses rimlig. Finns det då möjligheter att genom olika åtgärder öka villighe— ten att arbeta, kan man därigenom få en smidigare övergång till en kortare ar- Samspelet mellan arbetskraftens för- betstid. Det finns då utrymme att öka måga och villighet att arbeta å ena si- arbetsprestationerna per arbetstimme dan och produktionsresultatet å den just vid övergången. Stimulanscn till andra har vissa aspekter, som kan vara ökade al'bctsprestationer vid övergång- värda att nämna här och som kan be- en kan exempelvis ske via ackordslön. lysas statistiskt. Det gäller frånvarofre— Ett resonemang av denna typ kan även kveus och olycksfall. I den mån en ar- lcda till önskvärdheten av en successiv betstidsförkortning tar bort sådana ar- förkortning av arbetstiden (förlängd betstimmar, som skiljer sig från vad stimulans till ökade prestationer) i stäl- som är genomsnittstal per arbetstim— let för en större engångsförkortning. me, t. ex. i fråga om frånvaro och
F rånvarof rekveus
Tabell IX:1. Procenluella antalet frånvarande från arbetet hel [dag inom olika industrigrupper
Våren 1955
Av personliga skäl
(inkl. sjukdom) Pa grund av Sjukdom
lndustrigrupp Män Kvinnor Män Kvinnor
Mån- Mån- Mån- Mån- dag— Lör— dag— Lör— dag— Lör- dag— Lör- fre- dag fre-. dag fre- dag fre- dag dag dag dag dag Metallindustri ..................... 6,2 8,8 10,0 15,6 5,2 6,0 8,3 10,6 'l'extil- och beklädnadsindustri 5,1 6,6 7,9 14,0 4,5 4,8 6,7 8,8 Porslins-, kakel- o. lergodsind. 6,5 9,0 9,4 16,0 4,7 4,9 6,4 7,2 Sågverk, hyvlerier ................. 4,4 6,3 5,5 7,3 3,5 4,3 5,0 6,6 Byggn.-snickerier .................. 4,3 5,6 7,5 16,6 3,8 3,8 7,5 10,1 Pappersmassefabriker ............ 5,6 6,4 8,1 13,1 4,5 4,7 6,1 8,8 Grafisk industri .................. 4,1 4,6 7,1 10,9 3,7 4,0 6,7 8,0 Choklad- och konfektindustri 4,3 6,7 9,2 15,3 3,6 4,4 7.5 8,5 Skoindustri ........................ 3,0 3,4 6,3 13,2 2,7 2,6 5,1 6,0 'l'ändsticksfabriker ............... 7,0 8,0 9,5 14,1 6,5 6,9 7,8 7,1
Källa: Sociala Meddelanden, 1955:8.
olycksfall, påverkar detta produktions- resultatet per arbetstimme. Frekvensen av frånvaro under olika dagar av en vecka och olycksfallsfrekvensen under arbetsdagens olika timmar har varit föremål för studier i olika sammanhang.
I Sverige har frånvarofrekvenscn in- om industrin under efterkrigstiden va- rit betydligt större på lördagar än på andra dagar (se tabell 1). Även i andra länder är frånvaron på lördagar högre än andra dagar.
Frånvarofrekvensen är större för kvinnor än män. Denna frånvaro kan delvis tolkas som berörda personers val av kortare arbetstid. Att lördagen väl— jes framför andra dagar i veckan synes i första hand ha två orsaker: 1) lörda- gen har den kortaste arbetstiden, var- för det kostar minst i bortfallen arbets- förtjänst att ta fridag den dagen, och 2) lördagsfrånvaro ger dels ett sam- manhängande veckoslut, dels möjlighet till uppköp m. m. inför söndagen. Ur dessa synpunkter är det symptomatiskt, att de gifta kvinnorna visar högre från- varofrekvens än de ogifta (se tabell 2).
Det finns olika typer av frånvaro. En arbetstagare kan utebli från arbetet på grund av sjukdom eller på grund av personliga angelägenheter som anting- cn föranleder permission från arbetet eller tages utan att permission sökts och
beviljats, dvs. förfallolös frånvaro. Sjuk- frånvarons frekvens kan tänkas variera med arbetstidens längd på längre sikt försåvitt arbetstiden påverkar hälsotill- ståndet. På kortare sikt synes man där- emot inte böra förutsätta några större förändringar i frånvarofrekvensen på grund av sjukdom. Några större föränd- ringar kan inte heller väntas i från- varofrekvensen för vissa personliga an- gelägenheter såsom militärinkallelse och havandeskap. Däremot kan arbets- tidens längd och framför allt dess för- läggning under veckan påverka den frånvaro, som förorsakats av andra per- sonliga angelägenheter och av en rela- tivt hög värdering av fritiden, vare sig den kombineras med permission eller är förfallolös.
Det finns sålunda vissa möjligheter, att en arbetstidsförkortning, om den även medför en femdagarsvecka, skulle. kunna, åtminstone på kortare sikt, ge minskad frånvaro. Detta skulle något motverka produktionsbortfallet vid ar- betstidsförkortningen.
Låt oss göra ett räkneexempel och antaga, att frånvaron på lördagar ge- nomsnittligt är 9'proeent' och på övriga dagar 6 procent, vilket relativt väl kor- responderar med siffrorna för industrin i tabell 1, En arbetstidsförkortning med 3 timmar i veckan från 48 timmar till
Tabell IX:2. Procentuella antalet frånvarande från arbetet hel dag eller det av dagen för gifta kvinnor respektive övriga kvinnor, våren
1955. Gifta kvinnor Ogifta kvinnor Måndag ., Måndag .. —fredag Lordag -——fredag Lordag
Hela dagen av personliga skäl ...... 10,3 18,7 6,7 10,4 därav på grund av sjukdom ...... 8,5 10,9 5,8 6,9 Del av dagen av personliga skäl 5,5 8,0 4,0 5,4 därav på grund av sjukdom ...... | 1,7 2,0 1,1 1,1
Källa: Sociala meddelanden, 1955:8.
45 timmar och ett samtidigt införande av ledig lördag, t. ex. inom industrin, skulle då inte motsvara en förkortning med 6,25 procent av antalet >>effektiva>> arbetstimmar utan med 5,9 procent. Denna direkta effekt av en fri lördag på produktionen via minskad genom— snittlig frånvarofrekvens kan sålunda knappast bli stor. Skulle frånvarofre— kvensen falla även på övriga dagar, skulle däremot effekten på produktio— nen kunna bli betydande. Något be- stämt om frånvarofrekvensens utveck- ling övriga dagar kan knappast sägas. I icke ringa grad kan utvecklingen av frånvarofrekvensen tänkas bli beroende av serviceliderna inom servicenäring- arna och därmed av möjligheten för olika arbetstagare att använda sin fria dag till uppköp, tandläkarbesök etc.
Olyeksfallsfre kvens
När det gäller olycksfall, synes verk- ningarna av en arbetstidsförkortning vara svårare att bedöma. Olycksfalls- frekvensen varierar bl. a. med arbets- (lagens längd, med arbetstempot, med antalet raster och pauser. Olycksfalls- kurvan sliger sålunda ofta till en topp omedelbart före lunchrasten, sjunker ef- ter lunchen för att senare öka mot ar- betsdagens slut. Detta framgår av tabell 3, som visar resultatet av en stickprovs- undersökning i Sverige gällande år 1949.
Om en förkortning av arbetstiden medför ökat arbetstempo, skulle detta kunna innebära större olycksfallsrisker. Om en förkortning med tre timmar i veckan förknippas med införande av fem dagars arbetsvecka, förlänges öv- riga arbetsdagar, vilket även detta kan innebära risk för ökad olycksfallsfre- kvens. Å andra sidan synes den rela- tiva olycksfallsfrekvensen vara högre
på lördagar än på tisdagar—fredagar (se tabell 4.)
År 1952 gick i större företag 5,6 da- gar per årsarbetare, dvs. ca 2 procent av arbetstiden, förlorade på grund av
Tabell IX:3. Olycksfall i arbetet på olika tider av dagen i Sverige år 1949 Totalt antal per tidsintervall
Antalet olycksfall
Klockslag Därav sjuk-
Totalt penningfall 7— 8 ......... 8 700 7 320 8— 9 ......... 17 180 14 400 9—10 ......... 14 940 12 540 10—11 ......... 25 040 20 040 11—12 ......... 28 600 23 380 12—13 ......... 15 520 13 080 13—14 ......... 12 460 10 540 14—15 ......... 18 700 15 100 15—16 ......... 24 300 19 260 16—17 ......... 17 900 14 400 17—18 ......... 5 560 4 900
Källa: Undersökning utförd inom Eko- nomisk Information och publice- rad i tidskriften Arbetarskgddef, 1951 :2. Antalet hänför sig till fall som rapporterats till riksförsäkringsanstalten och tre ömse- sidiga olycksfallsförsäkringsbolag.
Tabell [X:/I. Olycksfall i arbetet under olika veckodagar i Sverige år 1949 Genomsnittligt antal per veckodag
Antalet olycksfall per arbetsdag Veckodag Därav på ar- Totalt betsplatsen Måndag ............ 892 839 Tisdag ............ 789 750 Onsdag ............ 775 733 Torsdag ............ 771 726 Fredag ............ 818 767 Lördag ............ 908 839
Källa: Undersökning utförd inom Eko— nomisk Information och publice- rad i tidskriften Arbetarskyddet, 1951 :2. Antalet hänför sig till fall som rapporterats till riksförsäkringsanstalten och tre ömse— sidiga olycksfallsförsäkringsbolag.
olycksfall i arbete (bortsett från tidi- gare år invalidiserad arbetskraft).
Erfarenheter från utlandet tyder på att det är mycket svårt att få belägg för vissa entydiga samband mellan arbets— veckans längd och olycksfallen. Sargant Florence ger vissa exempel som stöder siffermaterialet i tabell 3 ovan med hän- syn till olycksfallsfrekvensen under da- gens olika skeden.1 En viss motsatt va- riation mot antalet pauser och raster synes även sannolik. H. M. Vernon vi- sade under första världskriget, att olycksfallsfrekvensen per vecka vid vis— sa industriföretag var ungefär propor- tionell mot arbetstiden per vecka. Den- na variation av olycksfallsfrekvensen per vecka med arbetstiden kan dock vara resultatet av två faktorer, som mot- verkar varandra. Vid en arbetstidsför- kortning påverkas olycksfallsfrekven- sen å ena sidan av minskad trötthet och å den andra av ökat arbetstempo.2
Några entydiga verkningar på olycks- fallsfrekvensen och därmed på produk- tionen på kort sikt kan sålunda knap- past förutses vid en arbetstidsförkort- ning. Arbetstidens förläggning torde spela en icke oväsentlig roll i detta av— seende.
Sammanfattningsvis kan alltså kon— stateras, att en arbetstidsförkortning kan påverka den mänskliga faktorn i produktionsprocessen på olika sätt. Man kan inte vänta några påtagliga, en- tydiga verkningar av en arbetstidsför- kortning, utan det finns ur denna syn- punkt ganska stor variationsbredd för produktivitetens förändringar i sam- band med förkortningen. Det går där- för inte att spika några klara och all- mängiltiga teser beträffande utveckling- en av arbetsprestationerna per arbets— timme efter en arbetstidsförkortning. Ar- betsförmåga och arbetsvillighet, olycks- fallsfrekvens och frånvaro påverkas. Ar- betstidens förläggning före och efter arbetstidsförkortningcn spelar sin roll, osv. Även om arbetskraftens reaktioner är mycket svåra att förutse mer exakt, är det möjligt, att vissa faktorer som motverkar tendenserna till produktions- minskning i ovan berörda avseenden är starkare på kortare än på längre sikt och omvänt. Det är också påtagligt, att själva utformningen av övergången till kortare arbetstid kan bli av väsentlig betydelse för produktionsutvecklingen.
C. F öretagsledningens reaktioner
Realkapitalets efektivitet Produktionsutfallet efter en arbets- tidsförkortning beror, såsom förut nämnts, icke bara på sådana faktorer som har samband med arbetskraften och dess reaktioner utan även på fak- torer, som berör produktionsutrust- ningen och organisationen av produk- tionsprocessen, dvs. närmast företags- ledningens reaktioner. Det är i detta sammanhang närmast av intresse att söka belysa realkapitalets roll vid en allmän arbetstidsförkortning. Realkapi-
talets roll kan ses dels ur produktions- : synpunkt, dels ur kostnadssynpunkt. Vid en arbetstidsförkortning ändras re- lationen mellan lönerna och realkapi- talets avkastning. Kapitalvärden och kostnadsstruktur genomgår förändring- ar. Efterfrågan på realkapital kan där- igenom förändras. Detta är förhållan-
1 Labour, s. 54 ff. 2 An investigation of the factors con— cerned in the causation of industrial accid- ents. Health Munition W'orkers Committee, Memorandum 21, 1918.
den som skall behandlas i kapitlet om konjunkturutvecklingen. I föreliggande avsnitt skall vi se enbart på realkapita- lets roll vid produktionen av varor och tjänster, dvs. dess roll för produk- tionsutfallet. Man kan säga att använ— dandet av realkapital i produktionen innebär en »omvägsproduktion» eller en »indirekt» produktion. I stället för att direkt producera vissa varor Och tjänster med tillgänglig arbetskraft, väl- jer man att först producera realkapital, som sedan kan användas i produktio- nen av andra varor och tjänster. Så länge det lönar sig att företa nyinveste- ringar, kan man säga, att den i real- kapitalet uppsparade arbetskraften är effektivare än annan arbetskraft.
Vid en arbetstidsförkortning minskas tillgången på arbetstimmar. Det kan in- nebära, att även kapitalet utnyttjas kor- tare tid än förut. I föregående två av- snitt har vi diskuterat arbetskraftens ef- fektivitet per timme (arbetsprestationer- na) efter en arbetstidsförkortning och även sett detta problem över arbets- kraftens livscykel. På samma sätt blir realkapitalets roll vid en arbetstidsför- kortning en fråga om dess genomsnitt- liga effektivitet per timme under hela dess varaktighetspcriod.
Bruksförslitning och tidsförslitning
Det är främst i två olika avseenden som realkapitalets roll i produktionen kan tänkas bli förändrad genom en ar- betstidsförkortning. Dels kan en föränd- ring ske i antalet kapitalanvändnings- timmar över kapitalets livslängd, dels kan kapitalets livslängd komma att för- ändras. Det är därför önskvärt att skilja på två olika typer av realkapital eller snarare på två olika typer av egenska- per hos ett realkapital.
Ett realkapital, som enbart förslits vid användning, utgör en ytterlighet.
Det har den ena egenskapen renodlad. Realkapitalet håller för ett visst antal operationer i produktionens tjänst. Står det stilla utan att vanvårdas, förslites det inte nämnvärt. Många kapitalföre— mål av typen maskiner med relativt kort varaktighet har i ganska hög grad den- na egenskap.
Ett realkapital, som förslites med ti- den i stort sett oavsett hur intensivt bruk som göres av detsamma i produk- tionens tjänst, utgör den andra ytterlig- heten. Som exempel på realkapital, som i hög grad har denna egenskap, kan nämnas fabriksbyggnader. Dessa försli- tes under tidens lopp, bl. a. genom väderleksförhållanden o. (1. Man kan här tala om en förslitning genom >>ti- dens tand». Givetvis har det mesta real— kapital båda dessa egenskaper, men i mycket olika kombination. Det kan där- för vara lämpligt att tala om bruksför- slitning respektive tidsförslitning av ett realkapital.
Ett kapitalföremål, som i huvudsak utsättes för bruksförslitning och inte så mycket för tidsförslitning, kommer ef— ter en arbetstidsförkortning att preste- ra ungefär lika många kapitalanvänd- ningstimmar, men dess livstid förlängs, eftersom det användes kortare tid per vecka. Ett kapitalföremål, som i huvud- sak tidsförslites,kommerisin tur att ha ungefär oförändrad livslängd och att prestera ett mindre antal kapitalanvänd- ningstimmar under sin livstid. Det är tydligt, att främst det realkapital, som tidsförslits, måste behandlas närmare vid diskussionen av verkningarna av en arbetstidsförkortning på produktio- nen. Det är för denna typ av realkapital man får ett produktionsbortfall på lång— re sikt. Omvägsproduktion och uppspa- rad arbetskraft genom denna typ av realkapital blir mindre effektiva. När det gäller bruksförslitning, minskas nu- värdet av realkapitalet närmast genom
att tjänsterna av kapitalet i genomsnitt faller längre fram i tiden än före ar- betstidsförkortningen.
I föregående stycke har endast den tekniska sidan av kapitalets förslitning diskuterats. Det finns emellertid även en ekonomisk förslitning, som realkapi- tal kan utsättas för oberoende av tids- och bruksförslitning i den här använda tekniska bemärkelsen. Nya uppfinning- ar och ny organisationsteknik kan gö- ra, att ett kapitalföremål, som tekniskt sett fortfarande är användbart, ur eko- nomisk synpunkt inte är lönande att använda. Även denna egenskap att för- slitas ekonomiskt hänför vi här till be- greppet tidsförslitning, vars relativa be- tydelse för vårt problem härigenom ökar väsentligt. Det är ur denna syn- punkt till fördel, om realkapitalets an- vändningstid kan förkortas så mycket som möjligt. Realkapitalet kan då hållas mera modernt, än om det har en längre livstid och riskerna för ekonomisk tids- Iiirslilning blir mindre.
Ett räkneexempel på tidsförslitning
Det kan vara av intresse att med någ- ra exempel visa den roll ett realkapital med i huvudsak tidsförslitning spelar för förändringar i produktionen vid en arbetstidsförkortning. Låt oss utgå från ett mycket enkelt företag (>>ett modell- samhälle»), där man framställer en stan- dardartikel (konsumtionsvara). För pro- duktionen användes 5 likadana maski- ner, som alla har 5 års livslängd. Ål- dersfördelningen är sådan, att en ma- skin om året måste bytas ut. För detta ändamål sysselsättes 50 arbetare med produktionen av en maskin om året. För var och en av de 5 maskiner, som an- vändes i produktionen av standardva- ran, åtgår det sedan 10 arbetare. Detta ger 50 arbetare i konsumtionsvarupro- duktion. Arbetsstyrkan är sålunda för- delad med hälften på kapitalvarupro-
duktion (omvägsproduktion) och hälf- ten på konsumtionsvaruproduktion. Vid varje maskin framställes 200 enheter av konsumtionsvaran om året, vilket ger 1 000 producerade enheter per år. Om konsumtionsvarans pris sättes lika med 1, förutsättes kostnaden för en ny maskin vara 500.
Som utgångspunkt (före arbetstidsför- kortningen) får vi då följande modell för produktionen inom detta företag under ett år:
Producerade konsumtions-
varor (1000 enheter) 1 000 Utförd bruttoinvestering (en maskin) ............... + 500 Bruttoprodukt 1 500 Avskrivning (motsvarande en maskin) .................. — 500 Netioprodukl I 000
Vi förutsätter nu att maskinerna tids- förslites (avskrivningen oberoende av produktionen) och att arbetstiden för- kortas med 20 procent utan att arbetar- nas prestationer per timme kan ökas. Varje arbetare utför sålunda en total arbetsprestation över veckan, som är 20 procent lägre än den var före arbets- tidsförkortningen. Det innebär, att 160 enheter av konsumtionsvaran framstäl- les per maskin och att i sin tur icke längre en hel maskin kan produceras per år utan bara 4/5 av en maskin. Ett år efter arbetstidsförkortningen kan man se tillbaka på följande utveckling under året i detta företag:
Producerade konsumtions-
varor (800 enheter) ...... 800 Utförd bruttoinvestering (4/5 maskin) ............... + 400 Brutloprodukt 1 200 Avskrivningar (motsvaran- de en maskin) ............ — 500 Nettoprodukt 700
I detta fall skulle bruttoproduktionen minska.proportionellt med arbetstids-
förkortningen, dvs. med 20 procent, men nettoproduktionen minska mera, dvs. från 1 000 till 700 eller med 30 pro— cent. I fortsättningen skulle konsum- tionsvaruproduktionen i detta modell- samhälle gå ned ytterligare, därför att det inte finns tillräckligt med maski- ner för att hålla produktionen av kon- sumtionsvaror uppe med tillgänglig ar- betsstyrka —- någon övergång till mera skiftarbete förutsättes icke möjlig. Om det fanns arbetskraft att sätta in i kapi— talvaruproduktionen, skulle man genom en ökning av sysselsättningen där med 12,5 arbetare kunna producera en hel maskin även efter arbetstidsförkort- ningen. Konsumtionsvaruproduktionen skulle då kunna uppehållas vid 800 och nettoproduktionen vid likaledes 800 men endast genom en ökning av anta- let arbetare med 12,5 procent. Netto— produktionen per arbetare skulle med andra ord ha sjunkit med närmare 30 procent. Om ingen ny arbetskraft kun- de insättas, vore det fördelaktigt att överföra arbetare till kapitalvaruindu- strin efter arbetstidsförkortningen, an- nars skulle arbetslöshet kunna uppstå i konsumtionsvaruindustrin. Här bort- ses från alla typer av sedvanliga indi- rekta effekter,
Skulle däremot maskinerna endast vara utsatta för bruksförslitning, skulle realkapitalet icke spela den roll i pro- duktionsdämpande riktning, som illu- strerats i föregående exempel. Ett år ef- ter arbetstidsförkortningen skulle vår modell se ut på följande sätt:
Producerade konsumtions-
varor (800 enheter) ...... 800 Utförd hruttoinvestering (4/5 maskin) ............... + 400 Brulloprodukf I 200 Avskrivning (motsvarande 4/5 maskin) ................ —— 400 Netloprodukt 800
I detta fall skulle sålunda produktio- nen endast minska proportionellt med, förkortningen av arbetstiden. På grund av den ökade livslängden av maskiner- na skulle dock räntekostnaderna stiga —- fördelningen av inkomsterna mellan arbete och kapital skall dock icke be- handlas i detta sammanhang. Vissa övergångssvårigheter skulle också in- träffa tills kapitalets åldersstruktur an— passats till de nya produktionsbetingel- serna.
Detta enkla exempel visar, att karak- tären av realkapitalet inom ett samhäl- le skulle kunna spela en viktig roll vid en arbetstidsförkortning. Mot en even- tuell ökning av arbetskraftens effektivi- tet genom ökade arhetsprestationer står en minskning av realkapitalets effekti- vitet i de fall, då existerande real- kapital karakteriseras av en väsentlig grad av tidsförslitning. Det skulle vara av intresse att söka grovt beräkna be- tydelsen av denna faktor i dagens Sve- rige. Svårigheten att göra en sådan kal- kyl ligger dels i bristen på uppgifter om avskrivningarna i Sverige, dels i bristen på uppgifter angående realka- pitalets fördelning på tidsförslitning respektive bruksförslitning och på olika näringsgrenar. Med utgångspunkt från vissa enkla hypoteser kan beräknas, att en förkortning av arbetstiden med tre timmar per vecka på kort sikt torde ge ett produktionsbortfall genom mins- kad effektivitet hos realkapitalet som sannolikt är väsentligt lägre än en pro— cent.1 Även om man inte bör bortse från
1 Beräkningen bygger på följande för- utsättningar. Av den svenska bruttonatio- nalprodukten förutsättes 18 procent svara mot avskrivningar, reparationer och un- derhåll. Om dessa 18 procent helt kunde hänföras till sådant realkapital som tids— förslits, skulle man enligt riktlinjerna i ovanstående modell erhålla ett produktions- bortfall av storleken 1 å 1172.» % genom den minskning i effektiviteten som realkapita-
Forts. på not å sid. 148
denna effekt av realkapitalets utnytt- jande vid en arbetstidsförkortning, är den sannolikt relativt sett blygsam i. dagens läge. En helt annan sak är att effekten kan bli mycket större inom vissa näringsgrenar och företag, där realkapitalet spelar en större roll i pro— duktionen än det gör för samhället i dess helhet.
Rcalknpital och skiftarbete
Vad som ovan sagts om realkapitalet, belyses sammanfattningsvis i tabell 5. .Där visas de förändringar som realka- pitalet genomgår i berörda avseenden (a) vid en arbetstidsförkortning med 3 timmar per vec-ka, (b) vid en arbets- tidsförkortning med 6 timmar per vec— ka, (e) vid en övergång till tvåskift samt (d) vid övergång till kontinuer— lig drift. Utgångspunkten är en arbets- vecka på 48 timmar för såväl arbets- kraft som realkapital. Redovisning har skett dels för realkapital med bruksför- slitning, dels för realkapital med tids- förslitning. De karakteristika, som har noterats för olika realkapital, är varak— tigheten i år, nuvärdets2 minskning och ändring i totala antalet kapitalanvänd— ningstimmar under livstiden. Siffror .ges för kapitalföremål som i utgångs- läget (vid 48 t/v) har 10 års var- aktighet eller 50 års varaktighet. Vid beräkning av nuvärdet har använts en räntesats på 4 procent.
Ovan har produktiviteten antagits oförändrad. Ju mer produktiviteten ökar vid en arbetstidsförkortning, desto mer utjämnas den skillnad i effektivi- tetsutveckling mellan bruksförslitet och tidsförslitet realkapital, som framgår av tabell 5. Tabellen visar emellertid ock- så tydligt, vilken stor roll en övergång till skiftarbete spelar ur realkapitalets synpunkt. I jämförelse härmed ter sig verkningarna vid en arbetstidsförkort-
ning av här diskuterad storlek ganska obetydliga.
Under utredningens gång har vi vid våra industribesök mött uppfattningen att en arbetstidsförkortning av företags- ledningen bedöms vara möjlig, om man samtidigt inför skiftgång. »Det är ar- betskraften och icke realkapitalet som bör få kortare arbetstid», har det t. ex. sagts. Vissa industrier har redan i sam- band med införandet av treskiftsgång utan söndagsuppehåll förkortat arbets- tiden till i genomsnitt 42 t/v; Ur företa- gets synpunkt är det givetvis fördelak- tigt om äldre eller nyinvesterat realka- pital genom skiftgång kunde användas under flera timmar i veckan än för när- varande. Vid diskussion av skiftarbete bör man dock icke se enbart på real- kapitalsidan, där de mest iögonenfallan— de vinsterna står att vinna. Det gäller också att bedöma arbetsintensitetens ut- veckling, om mer allmän skiftgång in- föres i näringslivet med arbetstider, som
Forts. på not från sid. 147. let genomgår vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v. Procenttalet bygger på medve- tet orealistiska antaganden. En väsentlig del av realkapitalet bruksförslits. Hur myc- ket som bruksförslits kan inte angivas. För detta realkapital erhålles icke någon effek— tivitetsminskande effekt av ovanstående slag. En avsevärd del av realkapitalet be- rörs vidare icke alls av en arbetstidsför— kortning; detta gäller realkapital som re— dan användes dygnet runt (inklusive bo- städer).
2 Kalkyleringen av realkapitalets nuvär- de är rent mekanisk. Man utgår från att realkapitalet har ett visst nuvärde före ar- betstidsförkortningen vid en arbetstid på 48 t/v. Detta nuvärde förutsättes vara en diskontering av framtida nettoavkastning- ar (intäkter minus kostnader som är för- knippade med realkapitalet) till en ränte- fot av 4 %. Realkapitalets nettoavkastning förutsättes uppstå jämnt fördelad över själva användningstiden. Inga förändringar i priser, kostnader e. d. av betydelse för kalkyleringen av nuvärdet tänkes äga rum när arbetstiden förändras. Det är bara nettoavkastningens lokalisering till olika framtida perioder som antages bli för- ändrad.
m_s—m.m A..—V m.m..—m..—
Tabell IX:5. Realkapilalel vid en arbetstidsförkortning. Typ/all med 48 t/v som utgångspunklf'
3. Ändring i kapitalanvänd- ningstimmar, % ............ 0
B. Tidsförslitning 1. Varaktighet i år ............ 10
2. Nuvärdeändring, % ...... 3. Ändring i kapitalanvänd-
' 2-skift Kont. drift Arbetsvecka 42 t. 45 t. (84 t.) (168 t.) varaktig]?! ” realkapital" 10 är 50 år 10 år 50 år 10 år 50 är 10 år 50 år Vid 48 t/v. A. Bruksförslitning 1. Varaktighet i år ............ 11,4 57,1 10,7 53,8 5,7 28,6 2,9 14,3 2. Nuvärdeändring, % ...... — 2,5 _ 9,0 —- 1,2 — 4,4 + 8,8 +37,3 +14,4 +74,7
50 10 50 10 50 10 50 —12,5 —12,5 —6,25 ——6,25 +75,0 +75,o +250 +250 +75,o +75,o +250 +250
ningstimmar, % ............ —12,5 —12,5 —6,25 —6,25
0 0 0 0 0 0
för den enskilde arbetstagaren vissa vec- kor förlägges till dagen, andra veckor till natten. Även om erfarenheten hit- tills skulle ha visat, att ingen större skillnad föreligger i arbetsintensitet mellan olika skift, är det inte säkert, att detta gäller vid en mer allmän övergång till skiftarbete. Skiftgång har införts främst i branscher, där arbetet i hu- vudsak är maskinstyrt och där sålunda arbetskraften kanske inte påverkar pro- duktionsresultatet i så hög grad som den skulle kunna göra i andra bran- scher. Man vet inte heller, hur resulta- tet av skiftgång blir på längre sikt ur arbetskraftens synpunkt.
Ur allmänna ekonomiska synpunkter är det även många andra komponenter i skiftarbetet, som måste tagas i beak- tande, t. ex. trivsel med hänsyn till fa- miljeliv. Detta är i hög grad en avväg- ningsfråga. Ju större avseende den an- ställde fäster vid olägenheter i skiftar- betet, desto större måste skillnaderna i kompensation (lön, arbetstid etc.) va- ra mellan skiftarbete och annat arbete (med i övrigt'lika förhållanden) för att få honom att acceptera skiftarbetet.
Vinsterna av en övergång till skift- gång beror även i någon män på kapi- talutrustningens karaktär. Är ett före- tag berett att bygga. ut sin produktion genom nya investeringar av samma typ som tidigare, och finns det arbetskraft att bemanna de nya maskinerna, skulle det givetvis vara en vinst att i stället utnyttja redan förefintligt kapital, sär- skilt om detta i hög grad tidsförslites. Innebär skiftgången däremot, att man berövar andra företag med befintligt realkapital arbetskraft, måste ur sam- hällsekonomisk synpunkt det ena före- tagets kapitalvinst vägas mot det and- ra företagets kapitalförluster under övergångstiden. Även om det blir en net- tovinst genom att effektivare kapital kanske slår ut mindre effektivt, blir net- tovinsten relativt sett inte lika storur samhällsekonomisk synpunkt, som den kan bli för de företag, vilka kan över- gå till flerskiftpä hela sin maskinpark.
Det är självklart, att företagen vill använda sitt realkapital så lång tid som möjligt per vecka för produktion avva- ror och tjänster. De fasta kapitalkostna— derna kan då spridas ut på en större
produktion. Denna önskan har spelat en viktig roll för utvecklingen av arbets- tiden under gångna decennier. De långa arbetstider, som präglade den moderna industrialismens tidigare år, synes inte ha varit av särskilt gammalt datum. Just genom mekaniseringen vid industrialis- mens genombrott under 1800-talet in— fördes längre arbetstider, vilket bl. a. dikterades av företagarnas önskan att utnyttja realkapitalet effektivt. Seder- mera har de successiva förkortningar av arbetstiden, som genomförts, inne- burit ett sämre utnyttjande av realka- pitalet i den mån dessa förkortningar inte endast varit ett direkt incitament till bättre utnyttjande av arbetstiden. Detta har ofta framförts som ett argu- ment mot förkortningar, även om argu- lnentets styrka borde varit ringa under tider, då arbetstiden per vecka sanno- likt var betydligt längre än den pro- duktionsoptimala. _Möjligheten att ut- nyttja realkapitalet effektivare har stått kvar som ett starkt önskemål från före— tagarnas sida. Lösningen har då blivit ökat skiftarbete. Det är möjligt, att en fortsatt materiell standardökning i framtiden, kanske efter en tid av mer allmänt skiftarbete, kommer att leda till skiftarbetets successiva avskaffande, där så ske kan. I varje fall leder standard- höjningen sannolikt till stigande till— läggsersättningar för Skiftgång. Förutsättningarna 'för ' och innebör— den av en allmännare övergång till skift- arbete är ett omfattande studieobjekt och beror sålunda bl. a. på realkapita- lets struktur och rörlighet. Vi anser det inte vara vår uppgift att närmare gå in på dessa förhållanden eller att ta stånd— punkt till lämpligheten att införa skift- arbete inom olika branscher. Skiftarbe- tet är i första hand en fråga för för— handlingar mellan arbetsmarknadens parter, Här skall endast konstateras, att en övergång till skiftarbete i viss ut-
sträckning skulle kunna motverka pro- duktionsbortfallet vid en arbetstidsför- kortning men kanske framför allt däm- pa investeringsbehoven. Det senare har en konjunkturaspekt som beröres när- mare i kapitel XI.
Det bör dock även påpekas, att tre- skiftsgång utan söndagsuppehåll hittills köpts av företagen genom kortare ar- betstid för arbetstagarna. Vid en all- män arbetstidsförkortning kommer in- citamentet för arbetskraften att accep- tera treskiftsarbete utan söndagsuppe— håll med 42 timmars genomsnittlig ar- betsvecka att bli mindre än för närva- rande. Därför kommer sannolikt skift- arbetarna antingen att vilja ha ytterli- gare förkortning av arbetstiden eller kontant kompensation för obekväm ar- betstid.
Ökad rationaliseringsverksamhet
Vid diskussioner av arbetstidsförkort- ningars verkningar nämnes ofta, att en förkortning kan leda till en ökad ratio- naliseringsverksamhet inom företagen. Företagsledningen skulle sålunda söka motverka produktionsbortfall och öka- de arbetskostnader genom ökad meka- nisering och organisatoriska förbätt- ringar. Detsamma har bl. a. framgått av våra enkäter inom olika näringsgre- nar. Vi skall emellertid i detta samman- hang inte gå närmare in på utveckling- en av efterfrågan på realkapital i sam- band med arbetstidsförkortningen. I ett samhälle med full sysselsättning av svensk typ blir det nämligen snarast en annan aspekt av denna fråga som bör understrykas.
Det finns redan nu en mängd inves- teringsprojekt inom näringslivet, som hålles tillbaka av bristen på produk- tionsresurser och finanskapital. Genom byggnadsregleringen fördelas tillgängli- ga resurser för investering i byggna-
m.m..—a_n» .,..m ..- _.f.m,-.._____.f_._.__ ....
der och anläggningar på olika områ- den. Kredit- och finanspolitiken har skärpts. Om utrymme kunde skapas för dessa investeringsprojekt redan nu, skulle produktionsutvecklingen kunna påverkas. I icke ringa grad beror så- lunda utvecklingen i berörda avseen- den i dagens läge kanske mindre på utvecklingen av investeringsefterfrå- gan än på det samhällsekonomiska ut- rymmet för investeringar. Skulle det finnas ett sådant utrymme, som icke fylles ut av efterfrågan på realkapital från näringslivets sida, finns det alltid ekonomisk-politiska medel att stimu- lera denna efterfrågan på realkapital och motverka eventuella förändringar i denna i samband med arbetstidsför- kortningen.
Det vore därför av större intresse att göra en kalkyl över hur mycket realka— pital som skulle behöva investeras ut- över nuvarande investeringskvot för att kompensera ett eventuellt produktions- bortfall vid en arbetstidsförkortning och vad detta skulle innebära beträffande utrymmet för ökning av konsumtion och levnadsnivå i nuet. När man talar om en ökad rationaliseringsverksamhet för att kompensera ett produktionsbortfall vid en arbetstidsförkortning, blir detta sålunda i nuvarande läge till stor del en fråga om den samhällsekonomiska fördelningen av våra resurser av varor och tjänster på konsumtion och på in- vestering.
Å andra sidan är det inte orimligt, att en arbetstidsförkortning skulle kun- na få en viss verkan på rationalisering— arna, som inte direkt har med en ök- ning av investeringsverksamheten att göra. Det gäller här främst organisatio- nen av produktionen och arbetet. Även om förändringar i dessa avseenden stän- digt äger rum alldeles oavsett even- tuella arbetstidsförkortningar, skulle en sådan förkortning kunna ge ytterligare
incitament till förändringar i pauser, raster, kontroll och annat, som kan gö— ra arbetskraften effektivare under den kortare arbetstiden. Det kan t. ex. in- nebära att den effektiva arbetstiden minskas mindre än den nominella. En sådan reducering av den ineffektiva ar— betstiden relativt sett var vanlig vid tidigare arbetstidsförkortningar från arbetstider längre än 48 timmar per vecka, men det är givetvis tveksamt om det i många näringsgrenar finns så myc- ket mer att vinna på reducering av spilltid i dagens läge.
En rationalisering av nämnda typ torde dock innebära ökade kostnader genom ökad insats av teknisk och or- ganisatorisk personal. En dylik produk- tivitetsstimulerande effekt genom att så att säga öka effektiviteten hos företags- ledningen — vid sidan om ökad efter— frågan pä tjänstemän — är givetvis san- nolik. Den bestyrkes i våra enkäter och av vissa tidigare försök med kortare arbetstid. Det finns teorier, som går ut på att den höga framstegstakten i vissa industriländer just beror på att pressen från arbetstagarnas sida mot högre lö- ner och bättre förmåner i övrigt fram- tvingat en högre rationalisering och effektivare produktion. Arbetstidsför- kortningen skulle i så fall sälla sig till andra incitament i denna riktning.
Tjänstemännens prestationer
Ovan har vi diskuterat utvecklingen av realkapitalets effektivitet vid en ar- betstidsförkortning. Närbesläktade syn- punkter kan framföras på utnyttjandet av tjänstemännens prestationer, om ar- betarnas arbetstid förkortas. Liksom ar- betarna samarbetar med realkapitalet i produktionsprocessen, kan man säga, att de även samarbetar med tjänste— männen. Produktionsresultatet är ett re- sultat av den förenade arbetsinsatsen.
Om antalet utförda arbetstimmar för ar- betarna sjunker utan att antalet syssel- satta arbetare minskar, kan utnyttjan- det av tjänstemännens prestationer bli mindre effektivt. Utvecklingen härvid- lag beror på huruvida tjänstemännens arbete till sin omfattning varierar med den av arbetarna utförda arbetstiden, produktionens volym eller andra fakto— rer, som förändras vid arbetstidsförkort- ningen, eller om arbetet varierar med antalet arbetare, storleken av realkapi- talstocken eller andra faktorer som inte förändras vid en arbetstidsförkortning. I förra fallet kan tjänstemännen fristäl- las för andra arbetsuppgifter. I det se- nare fallet går inte detta; den relativa kostnaden av detta tjänstemannaarbete per produktenhet blir större än tidiga- re. Som ett renodlat exempel kan näm- nas tjänstemän som sysslar med utbe- talning av lön för tidavlönat arbete. Här torde antalet arbetare spela större roll för tjänstemannens arbetsvolym än antalet av arbetarna utförda arbetstim- mar.
Det är inte möjligt att utan ingåen- de undersökningar uppskatta den roll, som olika typer av tjänstemannaarhe— te bedömt ur dessa synpunkter spelar i dagens svenska samhälle. Det är up- penbart, att arbeten, som utförs av tjänstemän, i allmänhet inte helt till- hör endera av ovanstående renodlade två typer utan ur arbetstidsförkortning- ens synpunkt kan betraktas som en kombination av de två.
Servicetid
Vid diskussionen av den ekonomiska utvecklingen vid en arbetstidsförkort- ning är det vanligt, att exemplifiering- en enbart gäller den varuproducerande industrin. Den stora sektorn av service- näringar, framför allt handeln, har emellertid sina speciella problem. I
servicenäringarna måste ofta service- tid och arbetstid koordineras. Skall servicen bibehållas medlika lång service- tid per vecka, är det inte uteslutet, att en produktivitetsförsämring per arbets- timme äger rum på vissa områden. Det går kanske inte att skaffa extra arbets- kraft enbart för toppbelastningen. Det är inte alltid lika enkelt att lägga upp ett skiftschema för en servicenäring som för en industri. Kunden kommer in i bilden på ett helt annat, komplicerande sätt.
Sambandet mellan försäljare och kund kan även bli ett problem på andra sta- dier i produktionsprocessen. Vi kan i detta sammanhang citera den undersök- ning rörande arbetstidsförkortningens verkningar inom industrin, som presen- teras som bilaga I:2 och som utförts under förutsättningen att femdagars- vecka införes inom industrin: >>Bland de problem som uppkommer i samband med en arbetstidsförkortning märks i detta sammanhang samordningsfrågorna mellan industrin och andra näringsgre- nar. Dessa har inte tagits upp till spc- ciell undersökning i utredningen, men det är uppenbart att en mängd problem kommer att uppstå som följd av arbets- tidsförkortningen då det gäller att sam- ordna industriföretagens arbete med handelns och samfärdselns. 'Varorna måste in efter förkortningen distribue- ras under fem i stället för sex dagar i veckan. Det är också tydligt att en för- kortning av arbetstiden i princip måste innebära en ökning av lagerhållningen i landet av icke oväsentlig storlek. För exempelvis företag som producerar un- der veckans alladagar, men endast le- vererar varor under sex dagar, 't. ex. en del kemiska företag, måste en minsk- ning av antalet leveransdagar medföra ökad lagerhållning. På motsvarande sätt måste en minskning av antalet produk— tionsdagar i ett produktionsled men inte
hmmm.-.-...
i ett följande medföra ökade lager i det senare ledet. Detta framträder speciellt ifråga om konsumtionsvaror, där det är tydligt att lagerhållningen i handeln
under framför allt fredagarna måste öka, eftersom man då även skall ha varor i lager för försäljningen under lördagar- na.»
D. Slutsatser
Den diskussion, som nu förts om en arbetstidsförkortnings verkningar på produktionen via arbetskraft och real- kapital, ger till resultat, att tendenser i motsatta riktningar gör sig gällande. För det första kan arbetsprestationerna per arbetad timme väntas stiga på flera områden. Bl. a. kan detta bero på att den ur prestationssynpunkt sämsta ti- den faller bort. För det andra skulle en minskad effektivitet i utnyttjandet av realkapital och kanske av tjänstemän (per producerad enhet) äga rum och i vissa fall förstärka tendensen till pro- duktionsbortfall vid en arbetstidsför- kortning. Även om olika faktorer, som påverkar produktionsutfallet vid en ar- betstidsförkortning, sålunda kan anges, är det med nuvarande information inte möjligt att fastställa storleken av de oli- ka faktorernas betydelse och väga de olika faktorerna mot varandra.
Slutligen bör det framhållas, att en bedömning av faktorer, som hänger samman med arbetskraften och produk- tionsutrustningen, måste gälla både kort och lång sikt. På kort sikt är ex- empelvis kapitalet bundet, och det kan ur denna synpunkt finnas en tendens till större produktionsbortfall på kor- tare än på längre sikt. Verkningarna på lång sikt gäller det läge som uppnåtts, när det tidigare bundna kapitalet kun— nat frigöras och realkapitalet fått en sammansättning, som bättre passar till
de genom förkortningen av arbetstiden förändrade produktionsbetingelserna. Arbetstidsförkortningen påverkar med andra ord näringslivets hela struktur. En viss omvandling kommer att ske av näringslivet. Sådana strukturella om- vandlingar är emellertid inga unika fö- reteelser utan snarare regel i ett sam- hälle under ekonomiskt framåtskridan- de. '
Att bestämma produktionsutveckling- en på längre sikt ur dessa synpunkter är dock icke möjligt. I detta samman- hang kan endast understrykas, att vad som i detta avseende anfördes av Bertil Ohlin år 1925 vid hans studium av en arbetstidsförkortnings verkningar med utgångspunkt från införandet av 48 tim- mars arbetsvecka i vårt land fortfaran- de har sin giltighet: »Att statistiskt stu- dera den omläggning av roduktions- processen som måste följa, ar dessvärre omöjligt. Så många andra faktorer än arbetstiden variera och medföra för- skjutning av de relativa varupriserna och produktionskostnaderna, de olika industriernas arbetarantal, produktio- nens totala storlek och fördelning m. m. Ett försök att trots detta statistiskt ut- röna arbetstidsförkortningens verkning- ar måste betecknas som långt mera verklighetsfrämmande än den mest ab- strakta teoretiska analys. På sin höjd kan man vinna statistisk belysning av vissa av den senares resultat.»1
1 Ekonomisk Tidskrift, 1925, s. 92.
TIONDE KAPITLET
Erfarenheter av tidigare arbetstidsförkortningar
A. Den ekonomiska bakgrunden
I den litteratur, som behandlar verk- ningarna av en arbetstidsförkortning, spelar diskussionen om produktionsut- vecklingen en dominerande roll. Den största uppmärksamheten ägnas i all- mänhet frågan, huruvida den ned- gång i produktionen, som följer av att själva arbetstiden förkortas, kan vän- tas bli motvägd av en uppgång i pro- duktionen per arbetstimme. En genom- gång av tillgänglig litteratur i ämnet ger vid handen, att tre olika typer av ar- betsmetoder förekommit för att under- söka verkan av en arbetstidsförkortning i detta avseende. Försök har gjorts 1) att studera förut gjorda arbetstidsför- kortningar ur tillgänglig statistik, 2) att tillfråga d i produktionen deltagande parterna om resultatet av en arbetstids- förkortning och 3) att mera teoretiskt analysera verkningarna. I stort sett kan sägas, att vi i föregående kapitel an- vänt den tredje metoden. Vi har sökt klarlägga problemställningen och inven- tera sådana faktorer av någon betydel- se, som kan väntas verka i olika rikt- ningar på produktionsresultatet per ar- betstimme vid en arbetstidsförkortning. Därvid har tillgänglig litteratur och vå- ra egna enkäter spelat en väsentlig roll.
I detta kapitel skall göras ett försök att sammanställa tidigare erfarenheter av arbetstidsförkortningar och sådana enkäter som gjorts för att utröna verk- ningarna av arbetstidsförkortningen på produktionen. Det gäller dels experi-
ment inom enstaka företag, dels mer omfattande arbetstidsförkortningar. Vi har icke eftersträvat någon fullständig- het i den följande redogörelsen utan in- skränker oss till att ge några glimtar ur det erfarenhetsmaterial som finns att tillgå. Materialet är nämligen inte av sådan omfattning och visar inte så en- tydiga resultat, att en fullständig sam- manställning kan ge oss närmare kun- skap om produktionskurvans utseende inom olika näringsgrenar vid en ar- betstidsförkortning i dagens Sverige.
I facklitteraturen finns en mängd ex- empel på erfarenheter från olika före- tag, som genomfört arbetstidsförkort— ningar. Det är i allmänhet dock inte fråga om några vetenskapligt upplagda undersökningar, som täckt större delen av näringslivet. Även om sålunda en mängd exempel ges, är det vanligt att man i litteraturen finner beklaganden över bristen på sådant statistiskt ma- terial, som kan belysa produktionens förändringar vid arbetstidsförkortning— ar. Det material som finns hänför sig i allmänhet till de båda senaste världs- krigen eller tidigare år.
Kring sekelskiftet fördes diskussioner om arbetstidsförkortningar från betyd- ligt längre arbetstid per vecka än 48— timmarsveckan. De exempel på arbets— tidsförkortningar vid enstaka företag som finns från denna tid, anförda ex- empelvis i John Rae's förut nämnda
m...-....- . .. ...
bokl, visar i allmänhet att man genom en arbetstidsförkortning från relativt lång arbetstid per vecka inte får något produktionsbortfall utan efter en tid får en ökning av produktionen. Arbetstiden synes sålunda i de undersökta företagen ha varit längre än den produktionsopti- mala. Det hör även nämnas, att för- kortningar av den nominella arbetsti- den kring sekelskiftet i allmänhet inte helt motsvarades av en förkortning av den effektiva arbetstiden. Det fanns stort utrymme att låta arbetstidsförkort- ningen gå ut över »spilltider» av olika slag.
Under de båda världskrigen var man bl. a. i Förenta Staterna och Storbritan- nien intresserad av möjligheten att för- länga arbetstiden för att öka produk- tionsresultatet i rådande nödläge. De undersökningar som då utfördes gick i allmänhet mer eller mindre direkt ut på att diskutera var produktionsoptimum befann sig. Det låg nära till hands att för krigsansträngningens skull gripa till alltför lång arbetstid i tron på en med arbetstidsförändringen proportionell produktionsförändring. Från krigstider— na härstammar många av de under- sökningar, som vanligen omnämnes i den gängse litteraturen rörande verk- ningarna av en arbetstidsförkortning. Det är i varje fall påtagligt, att 40 tim— arbetsvecka under det andra världskriget inte ansågs som produk- tionsoptimum i Förenta Staterna. Med eller utan rätt fann man det riktigt att öka arbetstiden väsentligt därutöver, i varje fall inom de produktionsgrenar ll'lllI'S
'korting van den "1894, där resultaten av ett antal försök
som hade direkt betydelse för krigsan- strängningen.
Av helt. annan typ var diskussioner- na om arbetstidsförkortningar under mellankrigstiden och 30-talsdepressio- nen. Då diskuterades ofta — såsom framgått av kapitel V —— arbetstidsför- kortningen som ett medel mot arbets- löshet. Det gällde att >>fördela arbets- tillfällena på flera arbetstagare» under en tid av hög arbetslöshet. Det är mot bakgrunden härav man får se införan- det av 40 timmars arbetsvecka i För- enta Staterna under 1930-talet. I dagens läge gäller det dock att diskutera en arbetstidsförkortning mot bakgrunden av en ekonomi med full sysselsättning.
Omedelbart efter det andra världs- kriget var de olika ländernas produk— tionsresurser hårt engagerade i åter— uppbyggnaden. Ganska snart har dock frågan om en kortare arbetstid åter kom- mit upp till debatt. Denna debatt har emellertid ännu inte satt större spår ef- ter sig i facklitteraturen angående verk- ningarna på produktionen av en arbets- tidsförkortning. Den mest omfattande diskussionen synes förekomma i Väst- tyskland. Det är troligt, att man får en något livligare debatt om dessa problem i den ekonomiska litteraturen, när de nu synes bli aktuella i det ena landet efter det andra.
Den diskussion om arbetstidsförkort- ningar, som förts under olika perioder, har sålunda haft mycket varierande eko— nomisk bakgrund. Detta bör hållas i minnet vid nedanstående rapsodiska överblick av vissa typfall av arbetstids— förkortning inom enstaka företag.
1 Se t. ex. även G. M. den Tex, Ver- arbeidsdag, Amsterdam
med arbetstidsförkortningar redovisas.
Tidigare undersökningar
Ett av de mest berömda försöken att utröna verkningarna av en förkortad ar- betstid på produktionen utfördes av Ernst Abbe år 1900 vid Zeiss optiska fabrik i Jena.1 Där övergick man från 9 till 8 timmars arbetsdag (en minskning med ca 11 procent) och observerade förändringarna dels i lönen för sådana arbetare, som arbetade på ackord, dels i den förbrukade elektriska kraften vid drivandet av maskineriet. Abbe fann, att ackordsförtjänsten för de anställda året efter förkortningen låg 16,2 pro- cent högre per timme än året före, vil— ket var en stegring mer än pro- portionellt med arbetstidsförkortningen. Abbe anser, att han vid sina undersök— ningar skapat garantier för att andra faktorer än förändringen i antalet ar- betstimmar per vecka varit konstanta, och han ser ökningen av ackordsför- tjänsterna som resultat av en högre ar- betsintensitet efter arbetstidsförkort- ningen. Det bör observeras, att ackords- arbetarna inte fick någon lönekompen- sation och att en överenskommelse träf- fades med arbetarna om att förkort- ningen skulle vara ett experiment. I fråga om alla arbetare, både de som arbetade med enbart tidlön och de som arbetade med tid- och ackordslön, sökte Abbe på elektricitetsförbrukningen av- läsa produktionens utveckling. Observa- tionsperioden var kort, 4 veckor före och 4 veckor efter arbetstidsförkort- ningen. E-fter vissa — kanske inte helt övertygande _ antaganden fann han, att elektricitetsförbrukningen i effektivt arbete vid maskinerna ökat med 12 pro- cent. Arbetstidsförkortningen skulle så- lunda i sin helhet ha motverkats av ökad arbetsintensitet.
En "andra undersökning från sekel- skiftet, som brukar omnämnas i littera- tur angående arbetstidens förkortning,
utfördes i Belgien.2 I en kemisk fabrik i Engis hade man tidigare arbetat på två tolvtimmarsskift. Nu övergick man till tre åttatimmarsskift. Detta experi— ment gällde sålunda en nedgång från 84 timmars arbetsvecka till 56 timmars. Den nominella arbetstiden per arbetare sjönk med en tredjedel —— den effek— tiva arbetstiden sjönk med 25 procent. Efter en övergångsperiod på ett halvt år hade produktionen per arbetstimme stigit så att den i stort sett kompense- rade arbetstidsförkortningen. Arbetet var ackordsavlönat och någon löne- kompensation erhölls inte för den bort— fallna arbetstiden.
Går vi till tiden för första världskri- get, utfördes av H. M. Vernon en under- sökning som citerats i många samman- hang. Den publicerades först i ett me- morandum från en kommitté, som un- der första världskriget skulle undersö- ka hälsoförhållandena bland den eng- elska krigsindustriens arbetare.3 Ver- non har sedermera ägnat stor uppmärk- samhet åt dessa frågor. I tabell 1 ges ett par typexempel från Vernons un- dersökningar under första världskriget. Båda gällde tungt arbete som i huvud- sak var handstyrt. Trots att de nomi- nella arbetstiderna för berörda arbetare förkortades väsentligt, steg produktio- nen per arbetsvecka. Det gällde dock krigstid, och de valda perioderna är in- te säsongmässigt jämförbara. _— Det tor- de även vara av ett visst intresse att re- dovisa den veckoarbetstid, som Vernon fann vara den produktionsoptimala för olika typer av arbete. För tyngre ma- skinstyrt arbete ansågs 56 timmar per vecka eller mindre vara produktionsop-
1 Arbetet omnämnt i kapitel IX. 2 Se L. G. Fromont, Une expérience industrielle de réduction de la journée de frauail, Bruxelles 1906. 3 Health of Munition Workers Committee, Memorandum nr 12.
Tabell X:1. Jämförande prestationstal vid längre och kortare arbetstid per vecka, 1915—17
80—795 kvinnor vändande tändrör2
56 män sorterande tändrör efter storlek3
Första perioden 15 aug.—16 jan. ......... Andra perioden 16 jan.—30 juli ......... Tredje perioden 30 juli—5 maj ............
Första perioden 14 nov.—19 dec. ......... Andra perioden 27 febr.—16 april ......... Tredje perioden 11 nov.—23 dec. .........
Genomsnittligt antal arbetstim- Relativ produktion mar per vecka Nomi- .- Per Per nellt1 FakhSkt timme vecka 74,5 66,0 100 100 63,5 54,4 121 100 55,3 47,5 156 113 ...... 66,7 58,2 100 100 62,8 50,5 122 106 56,5 51,2 139 122
Källa: Sargant Florence, Labour, s. 53. 1 Nominellt innebär det antal timmar som tillbringas i fabriken; faktiskt innebär nominellt antal timmar minus av olika orsaker förlorade timmar i fabriken.
2 Av Florence hämtad ur H. M. V e rn () n, Industrial Fatigue und Efficiency, Routledge 1923, s. 39. Siffrorna gäller tungt arbete, huvudsakligen för hand. 3 Av Florence hämtad ur Industrial Health Research Board, Emergency Report No 1.
Siffrorna gäller tungt handstyrt arbete.
timum. För medeltungt arbete vid lät- tare verktygsmaskiner ansågs 60 tim- mar eller mer per vecka som produk- lionsoptimum. För lättare arbete vid halvautomatiska maskiner fann Vernon 70 timmar per vecka eller mer vara pro- duktionsoptimum. Dessa tre typexempel gällde män. För kvinnligt medeltungt arbete vid en verktygsmaskin fann han 56 timmar i veckan eller mindre vara produktionsoptimum. För lättare kvinn- ligt arbete vid halvautomatiska maski- ner ansågs 64 timmar eller mer som optimum. Vernon fann sålunda stora olikheter mellan olika typer av arbete och tog i sin rapport avstånd från ten- densen att låta olika grupper av arbe- tare inom samma företag ha samma ar- betstid per vecka.
Även under andra världskriget utför- des undersökningar i Storbritannien an- gående sambandet mellan arbetstid och produktionl. Från andra världskriget härstammar emellertid också en större undersökning i Förenta Staterna angå-
ende arbetstid och produktion2. Den ut- fördes inom Department of Labor och har rönt stor uppmärksamhet. Syftet med undersökningen, vars resultat när- mare redovisas i bilaga II, var att studera den produktionsoptimala ar- betstiden per vecka. Undersökningen visar, att det inte finns någon produk- tionsoptimal veckoarbetstid, som kan anges utan vidare. Arbetarna uträttar olika mycket under samma arbetstid på grund av en rad olika faktorer: vilka incitament som finns vid produktionen, arbetets fysiska krav, graden av ma- skinstyrt arbete, arbetsförhållanden, arbetets förläggning och förhållandet till företagsledningen. Undersökningen vi- sar också, att arbetstidens förläggning
1 Hours of Work, Lost Time and Labour Wastage, London 1942 (Emergency Report No 2), och S. Wyatt, A Study of Varia- tions in Output, London 1944, (Emergency Report No 5). Rapporterna ingår i en serie, Reports of the Industrial Health Research Board, utgiven av the Medical Research Council. 2 Hours of Work and Output.
har en viss betydelse.för resultatet av en förändring i arbetstiden per vec- ka. Denna undersökning gäller emel- lertid, även den, en krigstid och, åt- minstone i första hand, en förlängning av arbetstiden, varvid den nytillkomna arbetstiden betalades med övertidstill- lägg. Undersökningens resultat på olika delområden kan inte utan vidare över- föras att gälla en förkortning av ar- betstiden under fredstid.
Det kan också vara av intresse att beröra resultaten av några arbetstidsför- kortningar som utfördes under mellan- krigsperioden. Svårigheten att överhu- vudtaget från experiment under mellan- krigsperioden dra slutsatser, som kan användas för vår analys, ligger bl. a. i skillnaden i konjunktursituationen. Un— der mellankrigsperioden med dess höga arbetslöshet var korttidsarbete förhål- landevis vanligt, och det fanns i all- mänhet ingen anledning att driva upp arbetstempot vid nedgången till kor- tare arbetstid. Detta bidrar till att för- klara den nedgång i produktivitet och produktion, som exempelvis inträffade vid en arbetstidsförkortning, vilken re- dovisats för. vissa. väveriet. och. skofah-_ riker i Skottlandl. Vid vissa försök un- der 30-talet i Förenta Staterna att gå ner till 30 timmars arbetsvecka fann man likaledes, att produktionen per ar- betstimme förblev ungefär oförändrad?
På 1920-talet förkortade en kartong- fabrik i Storbritannien arbetstiden per vecka i olika etapper. Man fann föl- jande produktion per vecka vid olika arbetstider”:
Arbetstid Prod. per timme 36 834 40 868 44 839 48 794
Mellan 48 och 40 timmar per arbets- vecka motverkade sålunda produktivi- tetsökningen arbetstidsbortfallet med ca
en tredjedel. Vid en fortsatt nedgång i antalet arbetstimmar inträffade en pro- duktivitetsminskning.
Bergenexperimentet
Nyligen har försök utförts med för- kortning av arbetstiden vid ett par fö- retag i Bergen i Norge. Dessa försök har fått en relativt stor publicitet. Det synes därför önskvärt, att vi behandlar de uppnådda resultaten något närmare, även om de givetvis icke kan tillmätas någon som helst allmängiltig betydelse. (Se även bilaga II.)
Försöket gällde två konfektionsfabri- ker. De sysselsätter huvudsakligen kvinnlig arbetskraft och producerar båda till stor del herrskjortor men även en del andra kläder. Arbetet är väsent- ligen handstyrt, och lönen är till stor del ackordsbunden.
I början av 1954 förkortades arbets- tiden vid båda fabrikerna från 48 till 42 1/2 timmar per vecka och man över- gick till femdagarsvecka. I en av fabri- kerna fortsatte man senare ned till 40- timmarsveeka. Uppgifter om produkti- vitetsutvecklingen vid arbetstidsförkort- ningen- ges. i tabell. 2..Den visar, att pro- duktivitetsökningen mer än väl kom- penserade förkortningen av arbetstiden. Vid båda företagen steg produktiviteten starkt efter arbetstidsförkortningen. Av tabellen framgår emellertid även, att produktivitetsutvecklingen för ett av företagen varierat mycket starkt från år
1 S. W yatt, Variations in Efficiency in Cotton Weaving, London 1923 (Report of the Industrial Fatigue Research Board), samt H. M.Vernon—T.Bedford, The influence of Short Time on Speed of Pro— duction, Journal of the National Institute of Industrial Psychology, 1924. 2 H. R. Northrup och H. R. Brin— berg, Economics of the Work Week, New York 1950. 3 G. H. Miles and A. Angles. The Influence of Short Time on Speed of Pro— duction, Journal of the National Institute of Industrial Psychology, 1925.
Tabell X:2. Produktivilelsutvecklingen vid de två kon- fektionsföretagen i Bergen
Första företaget Procentuell förändring halvårsvis
Andra företaget Procentuell förändring årsvis
1953:Il—1954:I + 22 1954zl —1954:II + 4 1954:II+1955:I + 2 1955:I +l955 :II + 1
1949—1950 + 5 1950—1951 + 19 1951—1952 + 4 1952—1953 + 35 1953—1954 + 30 1954—1955 —— 1
till år på 50-talet. Även året före arbets- tidsförkortningen steg produktiviteten kraftigt. Det går därför knappast att dra några säkra slutsatser av expe- rimentet i fråga om förkortningens ex- akta verkan på produktivitetsutveck- lingen. Att en mycket väsentlig, och san- nolikt minst full, kompensation av ar- betstidsbortfallet ägde rum genom ökad produktivitet är påtagligt, även om man ej kan ange hur produktionsutveck- lingen skulle varit med bibehållen 48- timmarsvecka.
Det kan sägas, att arbetstidsförkort- ningen vid de två Bergenfabrikerna ut- fördes i en atmosfär, som var gynnsam för uppkomsten av produktivitetssteg- ringar. Alla gick in för att arbetstids- förkortningen skulle ge ett lyckat resul— tat. Detta gäller såväl företagsledning som anställda. Även fackföreningarna engagerade sig starkt för försöket. Arbe- tarna hade ackordslön och ackordsni- vån var oförändrad vid arbetstidsför— kortningen. Detta och det stora person- liga intresset av experimentet medver- kade till att arbetstempot kunde ökas.
Även andra faktorer medverkade i utvecklingen. Företagens organisation (ur tekniska, merkantila och sociala synpunkter) påverkades av arbetstids- förkortningen, vilket i sin tur påver- kade produktionsutfallet. En mer lång- siktig planläggning och försök till bätt— re samordning av inköp, produktion och försäljning tvangs fram under för-
söket. Man skulle kunna säga att före- tagsledningens produktivitet ökade på- tagligt utan att större investeringar bc- hövde vidtagas.
Arbetstidsförkortningar i Sverige
Det har inte visat sig möjligt att dra några slutsatser av värde i vårt sam- manhang från de arbetstidsförkortning— ar, som på senare år ägt rum inom vis- sa industrigrenar i vårt land —— gru- vorna, järnbruken, pappers- och massa- industrin — eftersom verkningarna av arbetstidsförkortningen i dessa fall in- te kan särskiljas från verkningar av andra förändringar arbetsorganisa- tion och produktionsteknik.
Emellertid har vi försökt utröna, vil- ka erfarenheter som gjorts av arbets- tidsförkortningar i enstaka företag inom olika branscher. Ett antal sådana före- tag, främst inom konfektionsindustrin, har intervjuats av vårt sekretariat. Nå- gon systematisk redovisning av resulta- ten skall icke göras här utan bara en redovisning av vissa huvudresultat. Skä- len för arbetstidsförkortningen, som i flertalet av dessa fall består i att man övergått till fem dagars arbetsvecka och en arbetstid av 45 t/v, har tydligen främst varit svårigheter att rekrytera ar- betskraft samt stor lördagsfrånvaro. Be- hovet av en ledig lördag har särskilt framträtt bland de gifta kvinnor, som utgör en viktig del av konfektionsindu- strins arbetskraft. Det är uppenbart att
i
de företag det här gäller har kunnat dra fördel ur rekryteringssynpunkt av det förhållandet, att de varit ensamma om att erbjuda den kortare arbetsveckan. Vad produktionen beträffar vill det sy- nas, som om företagen i allmänhet kun- nat upprätthålla sin totala produktion trots arbetstidsförkortningen, i det att dels den tidigare lördagsfrånvaron bort- fallit och dels en ökad arbetsintensitet inträtt. Uppgifterna ger vid handen att veckoförtjänsterna, trots att någon lö- nekompensation för arbetstidsförkort- ningen inte förekommit i mer än ett företag, i allmänhet kunnat hållas på sin tidigare nivå. Även negativa erfa— renheter redovisas, men flertalet om- dömen om arbetstidsförkortningens verkningar är positiva.
Slutsatser
Det skulle gå att ge en ganska lång lista på försök med arbetstidsförkort- ningar vid enstaka företag, som refere- ras i litteraturen på detta område och som i allmänhet gäller äldre tider. För tiden före 1926 finnes en systematisk sammanställning i 1 500 olika punkter med olika fall av arbetstidsförkortning- ar och uttalanden om resultaten av ar- betstidsförkortningar. Den är utförd av Otto Lipmann.1 Denne uttalar, att myc- ket talar för att dåtidens produktions— optimum för många industribranscher var ungefär 9 timmars arbete per dag. Han pekar emellertid också på variatio-
nerna i optimum för olika företag och olika branscher.
Lipmanns sammanställning ger dock belägg för svårigheten att få fram an- vändbart statistiskt material beträffan- de produktionsutvecklingen vid en ar- betstidsförkortning. Det är inte bara så, atl man i allmänhet inte vet under vil- ka förhållanden »experimenten» utförts och att referaten är ofullständiga be- träffande förutsättningar m. m. Mer ge- nerellt kan sägas, att det aldrig går att draga slutsatser från experiment inom enstaka företag. Det är ofta fråga om företag, som kanske ur någon synpunkt varit särskilt lämpade för en arbets- tidsförkortning. Det kan förekomma överenskommelser med arbetarna, som gör dessa medvetna om pionjärgärning- en. Det kan vara mer progressiva före- tag. Försöken har antingen utförts un- der krigstider eller andra tider, som knappast liknar dagens fullsysselsätt- ningssamhälle. Det enda som kan sägas på grundval av sådana erfarenheter är, att en med arbetstidsförkortningen pro- portionell produktionsminskning per vecka icke är särskilt sannolik. Det finns så många faktorer, som spelar sin roll för att åstadkomma avvikelser från ett sådant proportionellt samband. Skall någon speciell faktor framhävas framför andra, torde det vara avlöningssyste- met. I de fall, då arbetet utförts på ac- kord och lönekompensation inte före- kommit, synes detta ha haft en påtag- ligt produktivitetshöjande effekt.
C. Erfarenheter från allmänna arbetstidsförkortningar
Utländska erfarenheter efter första världskriget
Såsom visades i föregående avsnitt, kan man av de erfarenheter som vun— nits från arbetstidsförkortningar inom enstaka företag under gångna tider inte
dra några allmängiltiga slutsatser, när det gäller produktionsutvecklingen. De enstaka företag, som förkortat arbetsti- den, har kunnat arbeta i oförändrad
. 1 Das Arbeitszeitproblem, Jena 1926.
ekonomisk miljö vad gäller deras om- värld. Vid en mera allmän arbetstids- förkortning ändras däremot betingelser- nu för hela samhällsekonomin, och fö- retaget kommer att befinna sig i en för- ändrad omvärld. Detta kan ge andra resultat av arbetstidsförkortningen, Ef- tersom vi har att utreda verkningarna av en generell förkortning av den lag- stadgade arbetstiden, är det därför av större intresse att studera arbetstidsför- kortningar, som genomförts för hela nä- ringsgrenar eller helst för hela sam- hällsekonomin i olika länder. De tids- perioder, som skulle kunna— erbjuda er- farenhetsmaterial ur dessa synpunkter, första hand tiden efter första världskriget, då man i många länder övergick till 48 timmars arbetsvecka. Även utvecklingen sedan början av 1930- talet, då man i vissa länder genomfört ytterligare förkortningar av arbetstiden till 44 och 40 timmar i veckan, skulle kunna erbjuda erfarenhetsmaterial. Vad beträffar tiden efter första världskriget är det givet, att denna var alltför särpräglad för att kunna ge så- dana erfarenheter av en arbetstidsför- kortning, som utan vidare skulle kun- na tillämpas på nutida förhållanden. Då 48-timmarsveckan infördes i olika länder efter första världskriget, var si- tuationen sådan, att en mängd andra faktorer spelade en långt större roll eller i varje fall en lika stor roll som arbetstidsförkortningen för den sam— hällsekonomiska utvecklingen. Man kan peka på återuppbyggnaden. Man kan peka på depressionen i början av 1920- talet i många länder. Man kan peka på inflationen, exempelvis i Tyskland. Bortsett från dessa förhållanden utgör alltid en efterkrigstid ur produktions- synpunkt en återhämtning efter krigs- tiden. Ersättningsindustrien faller bort, utrikeshandeln medför ökad tillgång på råvaror och bränslen etc. Det är givet- iir i
vis mycket svårt att se, vad just en ar- betstidsförkortning kan spela för roll i en sådan utveckling. Detta medför att det är svårt att veta, vilka jämförelseår som bör väljas för att utröna verkning- arna av arbetstidsförkortningar, som genomfördes omedelbart efter första världskriget. Väljes år 1919, erhålles en onormalt låg utgångspunkt. Väljes 1913, har alltför många år förflutit sedan den- na tidpunkt för att jämförelserna skall kunna tillmätas någon avgörande bety— delse.
Bertil Ohlin behandlade i sin förut citerade uppsats i Ekonomisk Tidskrift erfarenheter som fanns av arbetstids- förkortningar efter första världskriget i olika länder. Han sammanfattar resul- tatet i sin överblick över dessa förhål- landen på följande sätt: »På det hela taget lämnar således utvecklingen under åren 1918—1922 föga kunskap om de väsentliga verkningarna av en förkort- ning av arbetstiden».1 Detta bestyrkes av den undersökning rörande 8-tim- marsdagens verkningar på produktio- nen, som utarbetades inom Internatio- nella arbetsbyrån i Geneve.2 Något stör- re material till belysning av problemet kunde inte presenteras i denna under- sökning.
Ohlin behandlar även arbetstidsför- kortningarnas skilda verkningar inom olika näringsgrenar. År 1920 utfördes exempelvis en undersökning av en amerikansk arbetsgivarsammanslutning angående verkningarna av en arbets- tidsförkortning på 3 t/v eller något me- ra inom -vissa industrier.3 Denna un- dersökning ger vid handen, att resulta- tet av arbetstidsförkortningen var
1 Ekonomisk tidskrift 1924, s. 211. 2 E. M il h a u d, La journée de haft heu- res et ses resultats d'aprés I'enquéte sur Ia production, Geneve 1927. 3 The Hours of Work Problem in five Major Industries, National Industrial Con- ference Board, Research Report No 27, 1920.
>>ogynnsamt>> inom bomulls- och yllein- dustrierna i så måtto som produktionen synes ha minskat proportionellt med arbetstidsförkortningen. Inom metallin- dustrien uppnåddes emellertid gynn- sammare resultat, och undersöknings- ledningen drog slutsatsen, att även om en reduktion till 50 timmars arbetsvec- ka skulle medföra någon nedgångi pro— duktionen, kunde den dock genomföras i denna industri utan allvarligt men för produktionsresultatet. Erfarenheten från denna undersökning i Förenta Staterna i vad den gäller textilindustrien bestyr- kes av ungefär samtida undersökningar inom schweizisk och tysk textilindustri. Ohlin drar slutsatsen: »Utvecklingen i dessa båda länder synes således bekräf- ta slutsatsen från den amerikanska un- dersökningen, att — under förutsättning av oförändrad teknisk organisation _ tillverkningen inom den standardisera- dt. bomulls— och ylleindustrin i stort sett undergår en mot arbetstidens nedsätt- ning svarande reduktion.»1 Även Ver- doorn är inne på samma tankegångar i sin förut omnämnda bok.2 Här träffar vi åter på det faktum, att en väsentlig skillnad föreligger mellan maskinstyrt och handstyrt arbete. Chansen att mot- verka en arbetstidsförkortning genom ökade prestationer från arbetstagarnas sida är väsentligt större i näringsgre- nar med övervägande handstyrt arbete.
Övergången till 48-timmarsvecka i Sverige
De utförligaste undersökningarna av de samhällsekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning synes ha gjorts i Sverige i samband med att åttatim- marslagen trädde i kraft år 1920. Ar- betstidskommittén utredde 1919 de san- nolika verkningarna av denna arbets- tidsförkortning inom industrien. Man vände sig till industriföretag och be-
gärde olika uppgifter, bl. a. om kapital, om produktionskostnad, om arbetsti- dens längd och om antalet arbetare. Företagen anmodades även att lämna upplysningar rörande en viss arbets- tidsförkortnings verkningar i olika av- seenden. Dessa uppgifter skulle ligga till grund för en analys av verkningarna av ett. införande av 48 timmars arbetsvec- ka utifrån två alternativa förutsättning- ar: a) oförändrad produktion -och ökat arbetarantal och b) oförändrat arbetar— antal och minskad produktion. Under b) önskades svar på följande frågor: 1) Hur stor blir produktionens relativa minskning, och 2) hur stor blir den relativa produktionskostnadsökningen?
Svaren på frågorna blev i de flesta fall allmänt formulerade och gick i stort sett ut på att någon ökning av arbetsin- tensiteten inte var att påräkna, att be- hovet av ny arbetskraft blev proportio- nellt mot arbetstidsförkortningen eller att produktionen minskades proportio- nellt. Kommittén sammanfattade också resultaten av enkäten siffermässigt för hela industrien. Svårigheten att på grundval av uppgifter från individuella företag bedöma de totala samhällseko- nomiska verkningarna framgår klart av dessa sifferuppgifter. Vid diskussionen om kostnadsökningarna har man exem- pelvis i allmänhet naturligt nog endast redovisat de egna lönekostnaderna. Den indirekta effekt på priset av inköpta råvaror och halvfabrikat, som lönekost- nadsökningar i andra industrier skulle få, har inte inkluderats.
De i enkäten framkomna synpunk- terna diskuterades inför kommittén med representanter för arbetsmark- nadsparterna, I dessa diskussioner fram- fördes konventionella synpunkter. Så- lunda ansåg exempelvis arbetsgivarna, att produktionsminskningar skulle in-
'1 Ekonomisk tidskrift, 1924, s. 210. 2 A. a., s. 222.
träffa i ungefärligt förhållande till ar- betstidens avkortning »medan enligt ar- betarrepresentanterna nedgång visserli- gen i stort sett vore att vänta men inga- lunda i proportion till arbetstidens minskning utan med en lägre procent, undantagandes dock tillverkningsgre- nar, där, enligt vad som ovan yttrats i samband med frågan om arbetsintensi- teten, högsta möjliga intensitet redan uppnåtts eller tillverkningen på grund av sin art mera uteslutande bestämmes av maskiners och apparaters kapacitet samt olika kemiska produktionsfakto- rer.»1
År 1922 framlade Socialstyrelsen för- slag till en reviderad arbetstidslag2. Det- ta förslag baserades bl. a. på två under- sökningar: 1) en undersökning utförd av Socialstyrelsen rörande åtta-timmars- lagens ekonomiska och sociala verk- ningar, och 2) en specialundersökning rörande arbetstidslagens verkningar in- om industrien. Den första av dessa un- dersökningar byggde på en rundfråga till myndigheter och arbetsmarknads- parter samt på en summarisk undersök- ning vid vissa företag, varvid frågefor- mulär ställdes dels till företaget, dels till de anställdas organisationer. Social- styrelsen fann denna undersökning va- ra av begränsat värde med hänsyn till de motstridiga uppfattningarna, den korta erfarenheten av arbetstidsförkort— ningen och de starka konjunktursväng- ningarna under denna period. Liksom det tidigare förelåg avvikelser i upp- fattning mellan arbetsgivare och ar- betstagare om vad som skulle hända vid en arbetstidsförkortning, förelåg nu av- vikelser i uppfattningen om vad som hänt. Skulle några slutsatser dragas av nämnda undersökning, vore det att verkningarna varit olika inom olika nå- ringsgrenar. Bland svaren vid denna undersökning kan nämnas vissa typfall som kan vara av intresse". Produktions-
resultatet per vecka och arbetare syn- tes i vissa företag ha minskat mind- re än i proportion till arbetstidsför- kortningen 1) när den effektiva arbets- tiden minskat i mindre grad än den nominella, 2) när ackordsättningen ha- de medfört ökad arbetsintensitet, 3) när det gällde vissa tyngre arbeten, som var oberoende av maskinernas hastighet och nu kunde uträttas snabbare, och 4) i fråga om de första månaderna efter för- kortningen, då en mer allmän ökning av arbetsintensiteten kunde iakttagas än senare, vilket torde ha sammanhängt med konjunkturutvecklingen. Denna un- dersökning bör dock inte tillmätas nå- gon större betydelse vid försöken att bedöma effekten av arbetstidsförkort- ningen.
År 1925 gjordes en ny undersökning. Socialstyrelsen utsände ånyo en rund- fråga till myndigheter och korporatio- ner samt enskilda företagare och arbe- tarorganisationer och begärde uppgift om deras allmänna iakttagelser och om- dömen. Kommerskollegium utförde en undersökning av arbetstidsförkortning- ens verkningar inom industrien. Jämfö- relserna gällde åren 1919 och 1924, Ic- ke heller denna gång kunde man emel- lertid dra några säkrare slutsatser. Ut- redningen anför dock bl. a. följande: »En jämförelse mellan de nu förelig- rande yttrandena och de utlåtanden, som av samma organisationer avgivits till 1922 års undersökning, ådagalägger emellertid, att de sex år, varunder åtta— timmarsdagen nu varit lagfäst i vårt land, ingalunda gått spårlöst förbi. Vis- serligen vidhålla arbetsgivarorganisatio- nerna i princip sin uppfattning om ar- betstidsbegränsningens fördärvlighet och därav följande ohållbarhet, men en mångfald detaljuppgifter vittna om, att
1 Arbetstidskommitténs betänkande,. Del ' III, s. 80—81, Stockholm 1919. 2 SOU 1922:33.
näringslivet i vida högre grad än vid det föregående undersökningstillfället vetat anpassa sig efter de nya arbets— tidsförhållandena. På samma sätt vitt— na svaren från arbetarorganisationerna om, att man av driftsekonomiska skäl nu måst finna sig i åtskilliga avsteg från den obeskurna åttatimmarsdagen».1 Styrelsen konstaterar vidare: »De fram— lagda resultaten giva ett starkt vittnes- börd om det ekonomiska livets oerhör- da förmåga av anpassning efter rubb- ningar av olika slag, däribland de, som orsakats av arbetstidslagen. Beträffan- de undersökningarnas rent siffermäs- siga resultat bör man, på grund av de- ras relativt ringa omfång, yttra sig med försiktighet.»2 Åter vitsordas att utveck- lingen varit mycket olika inom olika företag och att produktionens utveck- ling i högre grad än av arbetstidsförkort— ningen påverkades av rådande kon- junkturer inom näringsgrenarna och av företagsledningens anpassningsåtgärder.
Kommerskollegiets- undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar in- om industrin redovisas i—en serie stu— dier över enskilda företag. Undersök- ningen blev föremål för en analys i Ekonomisk Tidskrift 1926 av professor Gustav Åkerman. Denne studerar utveck- lingen inom sådana företag, som läm- nat uppgifter om produktionens och ar— betarantalets förändringar från 1919 till 1924 och som dessutom inte synes ha gjort några större maskinella föränd- ringar av andra slag än hastighetsök— ningar. Åkerman finner, att arbetstids- förkortningen kompenserats till mellan genomsnittligt 14 och % genom en ök— ning av arbetskraftens prestationer. Dessa slutsatser, som bygger på ett myc— ket litet (ett 70-talföretag med 5 400 ar- betare) och föga representativt mate- .rial, kompletteras med uttalanden om den varierande utvecklingen inom olika näringsgrenar.
Ser man på utvecklingen av industri- produktionen under perioden 1913— 1923, synes produktionens volym år 1923 ha varit ca 15 procent högre än 1919, året då åttatimmarslagen genom- fördes, men 4 procent lägre än 1913. Ser man på produktionsvolymen per arbetare däremot, låg den år 1923 ca 25 procent högre än 1919 men 3 procent lägre än 1913. Det är givet, att man un- der denna period hade att göra med en återhämtning av produktionen sedan krigstiden. Dessa tal säger föga om ar- betstidsförkortningens verkningar; de kanske säger mer om konjunkturens.
Av betydligt större intresse är att re- gistrera arbetstidsförkortningens åter- spegling på avtalsförhandlingarna mel— lan arbetsmarknadens parter. Hela fack- föreningsrörelsen stod bakom kravet på att lönekompensation skulle utgå vid arbetstidsförkortningen. Arbetsgivarna opponerade sig mot att lönekompensa— tion skulle ges vid ackordsarbete. Detta motsatsförhållande bidrog till att anta- let avtalstvister var stort under åttatim- marslagens första tillämpningsår, 1920. Antalet arbetsinställelser och därav be- rörda arbetare framgår av tabell 3, där en stark ansvällning av förlorad arbets- tid registreras för år 1920. Socialstyrel- sen skriver härom följande:
>>Vid åttatimmarslagens genomföran— de samlade sig arbetsgivarna i allmän- het kring den uppfattningen, att full kompensation borde beredas arbetarna vid tidlön, där arbetsförtjänsten utgår oberoende av arbetsintensiteten, men att däremot vid ackordslön kompensa- tionen borde vara mindre, i det minsk— ningen där skulle motvägas genom ökad arbetsintensitet. Arbetarna yrkade där- 'emot merendels på full kompensation
vid allt arbete. Inom verkstadsindustrien och järnindustrien uppstodo arbetskon-
1 SOU 1925:45, s. 108. 2 A. a., s. 113.
.. Kalkyl över förlorad Antal Berorda arbetstid Ar arbetsin- ställelser arbets- het i arbets- i års— givare ar are dagar arbetare1 1917 475 1 424 46 701 1 108 800 3 890 1918 708 2 689 61 223 1 436 400 5 040 1919 440 2 363 81 041 2 295 900 8 053 1920 486 2 954 139 039 8 942 500 31 377 1921 347 2 322 49 712 2 663 300 9 345 1922 392 1 260 75 679 2 674 580 9 384 1923 206 799 102 896 6 907 390 24 236 1924 261 877 23 976 1 204 500 4 226
1 Den sista kolumnen har kalkylerats på grundval av antagandet, att en årsarbetare vid denna tid utförde 285 arbetsdagar. Källa till de fyra första kolumnerna: 0. E k blo m, Den svenska lönarbetaren 1914— 1924, ur Bidrag till Sveriges ekonomiska och sociala historia under och efter världs- kriget av H e e k 5 c h e r m. fl., Stockholm 1926.
flikter, avslutade med en kompromiss, varvid arbetarna tillerkändes full kom- pensation vid timlönsarbete samt vid sådant ackordsarbete, där det är omöj- ligt för arbetarna att öka arbetsresulta- tet per tidsenhet, men vid annat ac- kordsarbete ungefär halv kompensation. Omedelbart efter de stora arbetskonflik- ternas slut'uppstod dock en stark efter- frågan å och konkurrens om arbetare inom 'de ifrågavarande industrierna, och därmed'följde å en mängd arbets— platser en kraftig förskjutning uppåt av de individuella lönerna. Det är troligt, att arbetarna å denna väg i realiteten mestadels förskaffade sig den omstrid- da kompensationen för" arbetstidsin- skränkningen; Även inom övriga indu- strier fann man sig" under de lysande konjunkturer, som rådde intill 1920 års sista kvart-a],'i regel nödsakad medgiva löneförhöjningar, som' motsvarade eller överstego kompensation för arbetsti- dens förkortning. I och 'med kris- och depressionsti—dens inbrytande' följde emellertid ' lönenedsättningar, vilka ef- ter hand bragte ned arbetslönerna inom de olika'facken med 30, 40 å "50 %, vartill k'om'den'allmänna användningen
av korttidsarbete, vilken lät de faktiska arbetsförtjänsterna sjunka vida under den nivå, som anges av gällande löne- satser.»1
Kompensationsfrågans betydelse för konflikterna torde vara en av de vik- tigaste erfarenheter som kan dragas av tillgängligt material rörande verkning- arna av 8-timmarslagens införande'i Sverige 1919.— '
Moderna utländska erfarenheter
Vad. beträffar mer allmänna arbets.- tidsförkortningarlfrån— 48 t/v till lägre arbetstid, harvi i huvudsak endast i fråga om Australien lyckats finna någ- ra uppgifter omallmänna erfarenheter. Australien är emellertid av speciellt in.- tresse i detta sammanhang. Eftersom 40- timmarsveckans införande 1948 — vil- ket behandlats i kapitlen III och V —— är den första större arbetstidsför- kortning, som genomförts på senare år i ett samhälle där det råder full syssel- sättning, kan det vara av intresse att närmare söka belysa, de samhällsekono- miska resultaten av arbetstidsförkort-
1 SOU 1925:45, s. 86——87.
ningen. Det följande är en sammanfatt- ning av den undersökning som vi er- hållit från Australien, och som publi- ceras i bilaga II.
Undersökningen har utförts av dok— tor S. P. Stevens inom en organisation för ekonomisk forskning, som enligt er- hållna uppgifter kan anses stå utanför olika partsintressen. Undersökningen kan därför tillmätas större informa— tionsvärde än vissa andra undersök- ningar som utförts i Australien angåen— de verkningarna av arbetstidsförkort- ningen av arbetsmarknadens parter.
Stevens baserar sin undersökning på uppgifter från industriföretag i delsta- ten Victoria. Ett urval har gjorts och svar lämnats från 71 företag med till- sammans drygt 11 000 anställda. Uppgif- terna har erhållits genom utsända fråge- formulär och direkta intervjuer. Under- sökningsperioderna var i allmänhet för- sta halvåret 1947 och första halvåret 1948. I de fall, då exceptionella omstän- digheter rådde under någon av dessa perioder, användes i stället andra halv- året (eller något av de två senare kvar- talen) för de båda åren som jämförel- seperioder.
För att kunna jämföra produktionen per vecka och per sysselsatt före och efter arbetstidsförkortningen korrigera- de Stevens uppgifterna om produktions- resultaten för förändringar (a) i anta-' let. anställda personer, (b) i använd övertid, och (c) i frånvaro. Däremot kunde ingen korrigering göras för för- ändringarna i produktionsntrustning. De korrigerade siffrorna återspeglar därför förändringar'i produktionen som (vid sidan av arbetstidsförkortningen) bl. a. beror på nyinvesteringar, omor- ganisationer o.'d. ”Den ordinarie arbetstiden förkorta- des från 44 till 40 timmar per vecka, dvs. med 9,1 procent. Resultatet av nu- dersökningen blev," att produktionen
per vecka inte sjönk med samma pro- cent som antalet arbetade timmar per vecka. Utvecklingen var dock mycket varierande inom olika företag. En grupp företag, som sysselsatte ungefär en tred- jedel av antalet i enkäten ingående ar- betstagare, företog inga åtgärder för att öka produktionen per timme. I dessa företag sjönk veckoproduktioneu unge- fär lika mycket som arbetstiden, eller med ca 10 procent. En andra grupp fö- retag, representerande ungefär en femte- del av de anställda, förbättrade sin or- ganisation men gjorde dock inga nya investeringar. För denna grupp ökade produktionen per vecka med ett par procent, vilket innebar att produktionen per arbetad timme steg proportionellt mer än arbetstiden förkortades. En tred— je grupp företag ökade sin produktions- utrustning —— i många fall väsentligt. Dessa företag (40 procent av de tillfrå- gade med en tredjedel av antalet an- ställda) lyckades motverka förlusten av arbetstid genom ökad produktion per arbetstimme. Den sista gruppen av före- tag, med ca 15 procent av de anställda, införde nya ackordslöner och gjorde dessutom i flera fall nyinvesteringar. För denna grupp ökade produktionen per "vecka med ungefär 18 procent. Stevens erinrar om att produktionen per arbetstimme ökade väsentligt ome- delbart efter första världskriget. Det var ett återhämtningsfenomen. Sanno- likt skulle produktionen per arbetstim- me av samma skäl ha ökat från 1947 till 1948 även om en arbetstidsförkort- ning inte genomförts. Tidpunkten för arbetstidsförkortningen är i så måtto ogynnsam för undersökning, som den ligger i en återhämtningsperiod. Ar- betstidsförkortningen i Australien 1948 lider därför ur informationssynpunkt av—liknande svaghet som "arbetstidsför- kortningen efter första världskriget. Ste- vens påpekar också, att efterfrågeut-
vecklingen har haft stor betydelse för företagens produktionsutveckling. Stevens drar emellertid den slutsat- sen av sin undersökning, att produktio- nen per vecka i de berörda företagen blev i stort sett oförändrad efter arbets— tidsförkortningen eller t. o. ni. något högre. Han anser, att ungefär hälften av produktivitetsökningen kan förklaras av faktorer, som ligger utanför arbetstids- förkortningen. Utan en arbetstidsför- kortning skulle produktionen kanske le— gat 3 a 5 procent högre per vecka un- der är 1948 än den verkligen gjorde. Australien har under senare år haft många ekonomiska problem att bemäst— ra. En starkt inflationistisk utveckling och ett starkt beroende av ullpriserna har gjort, att landets bytesbalans tid ef- ter annan utsatts för svåra påfrestning- ar. Importregleringen har stundom skärpts, stundom lättats. Det ligger nä- ra till hands att fråga sig, om arbets- tidsförkortningen väsentligt bidragit
till dessa samhällsekonomiska problem. Att den har bidragit till denna utveck- ling via lönestegringar synes sannolikt. Det är emellertid en mängd faktorer som här spelar sin roll för utveckling- en, inte minst den ekonomiska politi- ken, och någon möjlighet att i efter- hand isolera verkningarna av en faktor bakom en sådan inflationistisk utveck- ling finns knappast.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att nämna vissa verkningar av den förkortning av arbetstiden på Nya Zeeland till 40 timmar i veckan, vilken ägde rum på 1930-talet. Enligt en upp- gift, som vi erhållit från Nya Zeeland, ledde arbetstidsförkortningen efter en övergångstid till en kraftig ökning i övertidsuttaget. Förkortningen skulle därför i stort sett ha varit att jämföra med en allmän löneökning. Som sådan torde den ha haft vissa verkningar i inflationistisk riktning.
D. Slutsatser
Detta kapitel har ägnats frågan om er- farenheterna av tidigare arbetstidsför- kortningars inverkan på arbetstagarnas prestationer eller mer allmänt på ut- vecklingen av produktionen per syssel- satt och per arbetstimme. Det ligger i sakens natur, att några säkra slutsatser icke kunnat dragas beträffande arbets- tidsförkortningens verkan i nämnda av- seende. Inventeringen och studiet i för- ra kapitlet av de olika faktorer, som påverkar utvecklingen vid en arbets- tidsförkortning, kunde inte ge säker vägledning för en preciserad kalkyl över arbetstidsförkortningens verkning- ar. Detsamma måste sägas om det em- piriska studiet i detta kapitel av erfa- renheterna från enstaka företags för- kortning av arbetstiden samt från mera allmänna arbetstidsförkortningar. Prob—
lemet är alltför nyanserat och alltför mycket beroende av de omständigheter under vilka förkortningen sker och den samhällsekonomiska miljö vari den äger rum. Dessutom beror utvecklingen på näringslivets struktur, eftersom olika näringsgrenar påverkas olika av en ar- betstidsförkortning allt efter arbetets art. Bl. a. beror utvecklingen på om arbetet är maskinstyrt eller handstyrt.
Vissa hållpunkter har emellertid kun- nat ges, som kan vara till nytta, när vi i nästa kapitel skall göra vissa alter- nativa produktionskalkyler för att bely- sa kostnaden för ökad fritid. Erfaren- heten synes sålunda snarast stödja hy- potesen att en arbetstidsförkortning i dagens Sverige icke kan helt kompen- seras genom ökad produktion per tim- me.
ELFTE KAPITLET
Produktionsutvecklingen
A. Produktionsökningen under gångna år
Produktion, produktivitet och över- flyttningsvinst sedan 1860
Siffror över nationalprodukten under en serie av år brukar användas som ett sammanfattande mått på den totala pro- duktionens utveckling inom landet. Det- ta mått kan antingen tolkas som sum- man av olika näringsgrenars bidrag, >>förädlingsvärden», till den samhälle- liga produktionen eller som värdet av alla de produkter som färdigställts un- der äret av hela den samhälleliga pro- duktionsapparaten. Det kan vara varor för konsumtion, för investering eller för export _ med vederbörligt avdrag för import. Liksom många andra mått in- om den samhällsekonomiska sfären har nationalprodukten sina påtagliga bris- ter. En del av dessa brister kommer att beröras här. När man skall använda na- tionalproduktens värde för att mäta produktionsvolymens utveckling, fram- står elimineringen av förskjutningarna i prisnivån som en av de största svå- righeterna. Jämförelser av produktio— nen över långa perioder av olikartad samhällsekonomisk karaktär blir god- tyckliga inom relativt vida marginaler och meningslösa om de utsträcks alltför långt, t. ex. till en jämförelse mellan en förindustrialistisk tid och moderna ti- der. .
Med alla de reservationer, som sålun- da måste göras för begränsningen i siffrornas användbarhet, presenteras i tabell 1 vissa kalkyler över bruttonatio-
nalproduktens1 utveckling. Såsom fram- går av den sista kolumnen, har brutto- nationalprodukten i fasta priser stigit med i genomsnitt cirka 2 procent per år under perioden 1861—1951, om man räknar per person i åldern 15—65 år. Att döma av vissa, ehuru bristfälliga uppgifter tillhör Sverige de länder, som noterat den största produktionsökning- en per capita under denna period. Icke obetydliga variationer förekommer dock mellan de genomsnittliga produktions- ökningstalen för olika perioder. De bå- da världskrigen hämmade klart produk- tionsutvecklingen, som i stället blev des- to starkare perioden närmast efter världskrigen (och i första fallet sedan efterkrigsdepressionen övervunnits). Genomsnittstalen för produktionens ök- ning under olika perioder påverkas dock. starkt av valet av periodgränser. Av olika skäl har periodgränserna inte kunnat väljas vid likartade konjunktur.- lägen. Perioden 1923—1929 börjar så- lunda i ett konjunkturellt sett ganska svagt läge och slutar i ett högkonjunk— turår. .
Den ökning av bruttonationalproduk- ten, som framgår av siffrorna i tabell 1, är resultatet av två olika, faktorer. För det första har rationaliseringar med ökad användning av realkapital och or-
1 Bruttonationalprodukt är lika med net— tonationalprodukt plus avskrivningar av realkapitalet plus reparationer och under— håll av realkapitalet.
Procenttal Period Genomsnittlig årlig Genomsnittlig årlig Genomsnittlig årlig ökning av brutto- ökning av befolk- ökning av brutto- nationalprodukten ningen i åldern nationalprodukten 15—65 är per capita 1861—1870 ........................ 2,5 0,5 2,3 1870—1880 ........................ 2,8 1,1 1,7 1880—1890 ........................ 2,0 0,0 2,0 1890—1900 ........................ 3,9 0,7 3,2 1900—4910 ........................ 3,6 0,8 2,8 1910—1923 ........................ 1,0 1,1 —-0,1 1923—1929 ........................ 4,2 0,9 3,3 1929—1939 ........................ 3,0 1,0 2,0 1939—1946 ........................ 1,8 0,5 1,3 1946—1951 ........................ 3,3 0,4 2,9 Hela perioden ..................... 2,3 0,7 2,0
1 Vid beräkningen har följande fasta priser använts: 1913 års priser för perioden 1861 —1929, 1939 års priser för perioden 1929——1939, medeltal mellan 1938/39 och 1953 års priser för perioden 1939—1946 samt 1952 års priser för perioden 1946—1951. Siffrorna i ovan- stående tabell beror på de valda baspriserna och skulle i vissa fall kunna bli icke oväsent— ligt förändrade vid val av priser för andra perioder som baspriser. Källa: Olof Lindahl, Some Results of an Investigation of the Gross Domestic Product of Sweden for the Period 1861—1951 (ännu opublicerat manus).
ganisatoriska förbättringar medfört, att produktionen per sysselsatt (och även per arbetstimme), stigit kraftigt inom olika näringsgrenar. Som ett exempel _kan nämnas, att produktionen per ut- förd arbetstimme inom industrin stigit med i genomsnitt ca 2,5 procent per år under perioden 1929—1951. Motsvaran- de siffra för jordbruket har samma stor- lek. Den ökade användningen av real— kapital inom industrin kan åskådliggö- ras genoxn utvecklingen av det investe- rade maskinkapitalets hästkrafter. An- talet hästkrafter per sysselsatt har sti- git med i genomsnitt 3,3 procent per år från 1913 till 1953.
Det är trots-allt jämförelsevis lätt att erhålla grova mått på produktionsvoly— mens förändringar inom varuproduce- rande näringsgrenar sådana som jord- bruk .och industri. Svårigheten är vä- sentligt större att mäta produktionsut- vecklingen inom servicenäringarna. Det är svårt redan att definiera vad som är
den producerade tjänsten och än svå- rare att sedan i praktiken mäta tjäns- ternas totala volym. Dessa mätsvårig- heter gäller handel och transportväsen; de gäller fria yrken och statlig adminis- trativ verksamhet. Det torde vara rea- listiskt att utgå ifrån, att produktionen per sysselsatt stigit även inom sådana näringsgrenar med ganska varierande takt mellan olika verksamhetsgrenar och under olika, delar av den period som vi här behandlar.
Den andra faktorn, som bestämt pro- duktionsökningen inom samhället,'kan beskrivas som en »överflyttningseffekt». Under hela den aktuella perioden har det skett en successiv förskjutning av sysselsättningen från vissa näringsgre- nar till andra. Detta framgår med önsk- värd tydlighet av-tabell 2. Därredovi- sas befolkningens fördelning på olika näringsgrenar vid olika tidpunkter. I Sverige liksom i så många andra länder har det skett en genomgripande struk-
Tabell XI:2. Befolkningens fördelning på olika näringsgrenar 1870—1950
Procenttal. — 3. - .:. ”5 . *” % xo :: 5 '$ % 8 5 .a w = "' := a "' nu År ”5 _ I- : ng m = : s s ** % ';';—= 0 ': & £ "' .a 9; '” 2 1870 ...... 72 15 13 1880 ...... 68 17 15 1890 ...... 62 22 16 1900 ...... 55 28 17 1910 ...... 49 32 19 1920 ...... 44 35 21 1930 ...... 39 36 25 19401 34 38 28 19401 32 36 32 1950 ...... 23 41 36
Källa: Olo f Li n d ah l, a. a. Grundmä- terialet är folkräkningarna.
1 För är 1940 finns två olika sifferserier. Detta sammanhänger med omläggning i folkräkningarnas klassificeringar. Den förs- ta serien för år 1940 är definitionsmässigt jämförbar med siffrorna för år 1930 och tidigare. Den senare sifferserien för 1940 är definitionsmässigt jämförbar med siff- rorna för 1950.
turell omvandling av näringslivet i så måtto, att jordbruket, från att ha för- sörjt större delen av befolkningen, nu- mera spelar en väsentligt mindre roll. I stället har industri, byggnadsverksam- het och servicenäringar kommit att sys— selsätta en allt större del av arbetskraf- ten. Eftersom produktionsvärdet per anställd inom jordbruket, särskilt un- der tidigare perioder, legat väsentligt under produktionsvärdet per anställd inom andra näringsgrenar, har denna överflyttning av befolkningen från landsbygds- till stadsnäringarna med- fört en ökning av produktionsvolymen, dvs. en »överflyttningsvinst».
Denna överflyttningseffekt kan bely- sas med hjälp av ett schematiskt exem- pel. Antag att jordbruket sysselsätter dubbelt så många personer som indu- strin under ett visst är, Produktionsvär-
det per sysselsatt antages vara dubbelt så stort inom industri som inom jord- bruk. Om det sker en förskjutning i sys- selsättningen till ett senare år på så sätt att relationen i sysselsättningen mellan jordbruk och industri blir den motsatta, skulle detta innebära en pro- duktionsökning för landet i dess hel- het, även om det icke skedde någon ökning av produktionen per sysselsatt (produktiviteten) vare sig inom jord- bruk eller inom industri. Produktions- volymen per sysselsatt för jordbruk och industri sammantagna skulle då ha ökat med 25 procent, vilket skulle utgöra en ren »överflyttningsvinst». Om samtidigt produktiviteten stigit exempelvis med 25 procent inom såväl jordbruk som in- dustri, skulle den totala produktionsvo- lymen för båda näringsgrenarna sam- mantagna ha ökat med 56 procent. Sådana hypotetiska exempel antyder den betydelse, som den inträffade för- skjutningen i sysselsättning från jord- bruk till stadsnäringar kan ha haft för produktionsvolymens utveckling i Sve— rige under de senaste hundra åren. Det kan också nämnas, att jord- och skogs- brukets bidrag till bruttonationalpro- dukten under perioden 1861—70 var 42 procent mot 16 procent för industri, hantverk och byggnadsverksamhet. Åren 1941—50 hade jord- och skogs- brukets bidrag till bruttonationalpro- dukten sjunkit till 13 procent mot 47 procent för de tre andra näringsgrenar- na. Övriga näringsgrenars bidrag till bruttonationalprodukten var i stort sett oförändrat mellan de båda perioderna. Överflyttningseffekten har dock spelat en väsentligt mindre roll för produk- tionsutvecklingen än produktivitetsför- bättringarna inom de olika näringsgre- narna. Professor Erik Lundberg har presenterat ett räkneexempel över bety- delsen av överflyttningen av arbetskraft från jordbruk till andra näringsgrenar
i Sverige under tiden 1920—1950: »Man finner att något sådant som 1/5—1/3 av ökningen i den reala nationalin- komsten per sysselsatt under perioden 1920—1950 skulle hänföra sig till denna omflyttning. Materialet håller inte för att göra jämförelser mellan de angivna perioderna; man kan blott gissa, att omflyttningsvinsten avtagit i relativ be— tydelse efter 1920-talet.»1
Den produktiva verksamhet som för- siggår inom hushållen, ingår icke i de produktionsmätningar som företas med hjälp av bruttonationalprodukten. Hus- hållssektorns produktion äger till stör- sta delen rum utanför marknadspris- l)ildningen, och dess resultat kan där- för inte värderas och därigenom ej hel— lerinkluderas i bruttonationalprodukten. Detta är så mycket mer beklagligt som antalet arbetade timmar inom hushålls- sektorn torde vara betydligt större än inom andra näringsgrenar, såsom indu- stri eller jordbruk. Eftersom hushålls- sektorns produktion hålles utanför be- räkningarna, kommer en överflyttning av produktion från denna sektor till andra näringsgrenar att registreras som en produktionsökning utan att motsva- rande produktionsminskning i hushålls- sektorn beaktas. Under det gångna sek- let har det skett en överflyttning av ar- betsuppgifter från hushållen till andra näringsgrenar, samtidigt som befolk- ningen i de produktiva åldrarna i ökad omfattning flyttat sin verksamhet från hemmen till företagen. Förändringen från en hög grad av självhushållning inom hemmen under 1800-talet till mo- derna tiders marknadshushållning, där exempelvis sömnad och matlagning (tillverkning av halvfabrikat) allt mer flyttas utanför hushållet, registreras som en ökning av bruttonationalpro- dukten. Detta är en viktig aspekt inte bara vid en bedömning av gångna tiders produktionsutveckling utan också vid
bedömningen av den framtida produk- tionen. En av verkningarna av en ar- betstidsförkortning kan bli att en del av sådan hantverksmässig verksamhet, som lämpar sig som »fritidssysselsätt- ning», åter vandrar tillbaka från före- tag och marknadshushållning till hus- hållssektorn. >>Gör-det-själv»-verksam— heten'i Förenta staterna talar sitt tyd- liga språk; enligt vissa uppgifter skulle exempelvis *ca 75 procent av all mål- ning av bostadslägenheter utföras av lägenhetsägarna själva.
Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att man vid beräkning av brut- tonationalprodukten ofta inte kan be- akta produktivitetsutvecklingen vid framställningen av direkta tjänster. Det går, som nämnts, ofta inte att mäta och summera tjänsterna kvantitativt vid oförändrad kvalitet. En stigande effek- tivitet inom sjukvården genom antibio- tika, åtgärder som medför kortare ligg- tider på sjukhusen efter operationer ctc. — för att ta ett exempel — kom- mer inte med vid produktionsmätning- en som en produktivitetsförbättring. Dessa förändringar kan dock i princip betraktas som produktivitetsfrämjande lika väl som vilken industriell rationa- lisering som helst.
Utvecklingen efter andra världskriget
Mot bakgrunden av vad som ovan sagts om bruttonationalproduktens ut— veckling på längre sikt och under beak- tande av de bristfälligheter som förelig- ger i mätningen av den totala produk— tionen, skall utvecklingen under tiden efter det senaste världskriget 'beröras något närmare. I tabell 3 redovisas bruttonationalproduktens förändring från år till år under perioden 1946— 1955 i fasta priser. Det framgår, att
1 Konjunkturer och ekonomisk politik, Stockholm 1953, s. 56.
produktionens volym stigit mycket kraf- tigt under efterkrigstiden men ganska ojämnt under olika delperioder. Bort- sett från utvecklingen 1946—1947, för vilken beräkningarna är bristfälligare än för övriga år, observeras först och främst de låga ökningstalen av brutto- nationalprodukten under perioden 1950 -—1952, vilken samhällsekonomiskt stod under starkt inflytande av »Koreainfla- tionen». Man lägger också märke till de i förhållande till förkrigstiden mycket höga produktionsökningstalen för öv- riga efterkrigsår. Under den första ef— terkrigstiden, åren 1947—1950, steg bruttonationalprodukten mycket kraf- tigt. Detta får delvis ses som en åter- hämtning efter kriget. Handelsförbin- delserna med utlandet återupptogs, er- sättningsbränslen och ersättningspro- duktion försvann, den militära bered— skapen kunde delvis avvecklas etc. Men även perioden 1952—1954 kan betrak- tas som en' återhämtningsperiod för produktionen, i detta fall en återhämt- ning efter den internationellt utbredda stagnation av produktionen, som ägde rum kort efter Koreainflationen.
Vad som här sagtsgäller även pro- duktionen per sysselsatt. Under hela ef- terkrigsperioden har rätt en mycket hög sysselsättning med låga arbetslöshets- tal. Ur denna synpunkt kan det där— för vara tillåtet att använda bruttonatio- nalprodukten per person i åldern 15— 65 år som ett mått på bruttonational- produkten per sysselsatt, såsom skett i tabell 3. Svagheten i detta förfarande, som är betingat av den föreliggande statistikens karaktär, kan främst hän- föras till yrkesverksamhetsgraden bland kvinnorna. Stora variationsmöjligheter har förelegat i denna. Den faktiska ut- vecklingen av kvinnornas yrkesverk- samhetsgrad från år till år kan dock inte belysas statistiskt. Det bör också nämnas, att den förlängning av semes- tern från två till tre veckor, som ge- nomfördes 1952 och 1953, betyder att man under efterkrigstiden valt ökad fritid framför en annars möjlig produk- tionsökning på kanske 1 a 2 procent. Även andra arbetstidsförkortningar på enskilda områden har verkat i samma riktning.
Tabell XI:3. Brultonationalprodukiens utveckling i fasla priser 1946—19551 Proeenttal för årlig förändring
(xenon snittl:
årlig
. . oknin
1946— 1947— 1948— 1949— 1950— 1951— 1952— 1953— '1954— 1946——
1947 1948 1949 1950 .1951 1952 1953 1954 1955 1955
Bruttonationalpro- 1 duktens förändring +2.1 +s,a +4,e +5,3 +0,2 +2',0 +3,8 +5,0 +3,4 +3,1 Ökning av antalet ' ' ! personer i åldern . _- i 15—65 år ............ +0,5 +0,5 +O,2 +_0,a +0,a +0,3_ +0,2 +o,4 +0,a ,+ ! Bruttonationalpro- i duktens förändring ' per person-i åldern . . . . _ ' 15—65 år ---------- +1,6 +6,1 . +4,4 ' +5,0 —O,1 +1,7 +3,6 +4,6 +3,1 +3,l
1 Beräkningarna har utförts i 1954 års priser. Källa: Beräkningar utförda inom Konjunkturinstitutet.
Bytesförbållandet mot utlandet
Det är emellertid inte bara utveck- lingen av den inhemska produktionen, som kan ge möjligheter till en ökad an— vändning av varor och tjänster inom landet. Transaktionerna med utlandet måste även beaktas. Härvid bortses från möjligheten att genom upplåning i ut- landet under vissa perioder öka till- gången på varor och tjänster inom lan- det genom ett importöverskott. Samma effekt har emellertid en förändring i relationen mellan export- och import- priser (bytesförhållandet). I den mån exportpriserna stiger mera (eller faller mindre) än importpriserna, kan mera importvaror köpas för samma kvantitet exportvaror. Landet gör då en >>sam- hällsekonomisk vinst» genom förbätt- ringen i bytesförhållandet mot utlandet. På samma sätt kan man göra en sam- hällsekonomisk förlust om bytesförhål- landet försämras, dvs. om exportpriser- na stiger mindre än importpriserna (el- ler faller mer). På längre sikt kan var- aktiga förskjutningar i bytesförhållan— det spela en ganska stor roll för lev- nadsnivån inom ett land. Även på kort sikt har under efterkrigstiden skett stora variationer i Sveriges bytesförhållan- de från år till år. Detta framgår av föl- jande indexssiffror över Sveriges bytes- förhållande under perioden 1950— 1956 :1 1949 100 1953 104 1950 96 1954 104 1951 117 1955 106 1952 109 1956 (prognos) 105
Speciellt markerat var bytesförhållan- dets förbättring år 1951, då bland annat de högt uppdrivna massapriserna ska- pade en gynnsam bytesrelation för Sve- rige och medförde en stark ökning av valutareserven.
För ett litet land som Sverige blir världsmarknadspriserna avgörande för
bytesförhållandet. Landet har inte stör- re möjligheter att självt påverka dessa priser. En markerad ändring har skett i prisrelationerna på världsmarknaden sedan 1930-talet. Om råvarupriserna ses i relation till priserna på industripro— dukter, har råvarupriserna legat betyd- ligt högre under efterkrigstiden (med dess delvis uttalade råvarubrist och stödpolitik på jordbruksområdet) än på 1930-talet. Detta innebär, att råvarupro- ducerande länder fått sitt relativa bytes- läge förbättrat sedan 1930-talet, medan de stora industriländerna i Västeuropa fått försämrade bytesförhållanden; det senare gäller bl. a. Storbritannien, där det försämrade bytesförhållandet är en av faktorerna bakom landets svårighe- ter med betalningsbalansen under efter- krigstiden. Sverige har haft en fördel- aktigt sammansatt export med en stor andel råvaror och en stor andel bear- betade varor på områden, som i all— mänhet präglats av en markerad ökad förbrukning ute i världen under de se- naste åren. Ett med utrikeshandelns om- slutning vägt genomsnitt för bytesför- hållandet 1947—1955 — som det mätes i konjunkturinstitutets prisindexberäk— ningar för utrikeshandeln — ligger ca 5 procent .över 1938 års nivå. Vissa be- räkningar pekar på att 1938 års bytes- förhållande låg i genomsnitt drygt 10 procent högre än de tre närmast föregå- ende årens. Efterkrigstidens bytesför- hållande skulle sålunda för Sveriges del legat icke oväsentligt över den närmaste förkrigstidens, vilket motsvarar några procents produktionsökning.
Slutsatser
Såsom framgått ovan, är det svårt att exakt ange produktionsvolymens ut-
1 Konjunkturinstitutets beräkningar för perioden 1949—1955. Prognosen för 1956 är hämtad ur den reviderade nationalbudgeten för 1956.
veckling vare sig totalt, per capita eller per arbetstimme från år till år och kan— ske än svårare över längre tidsperioder. Alla siffror, som kan ges för pgoduktio— nens utveckling, har ganska vida fel— marginaler. Den siffermässiga precise- ring som givits ovan kan dock tjäna som en viss hållpunkt för diskussionen om den framtida produktionsökningen. Som ett sammanfattande omdöme kan sägas, att produktionsutvecklingen i Sverige under 1900-talet synes ha för-
siggått i hög takt, om man jämför med många andra länder. Produktionen och därmed realinkomsterna har stigit kraf- tigt. Särskilt stark har produktionsök- ningen varit efter det andra världskri- get, även om detta delvis är ett åter- hämtningsfenomen. Produktionsökning- en har stundom varierat icke oväsent- ligt från år till år. Vi kan också kon- statera, att Sverige haft en relativt gynn- sam utveckling av bytesförhållandet mot utlandet sedan förkrigstiden.
B. Den framtida produktionsutvecklingen
I föregående avsnitt har produktions- utvecklingen i Sverige belysts med hjälp av vissa statistiska uppgifter. Det finns inga speciella omständigheter som tyder på att den totala produktionen per sysselsatt skulle upphöra att öka in- om den närmaste framtiden eller på den sikt som främst är av intresse vid analysen av de samhällsekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkort- ning. Investeringskvoten, dvs. bruttoin- vesteringarna i procent av bruttonatio— nalprodukten, är hög jämfört med de flesta-andra länders; Nya konsumtions- behov, exempelvis på området för bil- ism, television och andra varaktiga kon- sumtionsvaror, medför behov av nyin- vesteringar. Rationaliseringsverksamhe- ten stimuleras av nya tekniska och or- ganisatoriska landvinningar. Automa- tion och atomcnergi är dagens lösen. Skulle de privata investeringarna av nå- gon anledning visa tendens att sjunka, finns stora investeringsbehov inom den offentliga sektorn som en följd bl. a. av urbanisering, förlängd utbildning och utvidgad sjuk- och socialvård. Där- emot är det möjligt, att ökningstakten av produktionen per sysselsatt kan av- vika från genomsnittet under tidigare efterkrigsår. En något långsammare takt än tidigare under efterkrigstiden
kan väntas, i den mån produktionsut- vecklingen hittills inneburit en åter- hämtning efter krigsåren. Det torde ock- så vara realistiskt att räkna med lägre överflyttningsvinster, när det gäller för- skjutningen i sysselsättningen från jord- bruk till stadsnäringar. Å andra sidan kan investeringarnas struktur vara så- dan, att de ger lägre eller högre avkast- ning än investeringarna under tidigare efterkrigsår.
Vad gäller bytesförhållandet mot ut- landet torde det inte finnas anledning att'räkna med någon försämring. För- brukningen av de produkter, som utgör stommen i Sveriges eXport, synes vara stigande i utlandet. Bedömer man ex- empelvis papperskonsumtionens fram- tid med utgångspunkt från percapita- konsumtion av papper i Förenta sta- terna, finns det all anledning att se med tillförsikt på exporten av massa och papper på längre sikt. ökad efter— frågan på varaktiga konsumtionsvaror och utbyggnaden av industrin i olika länder, inte minst i de 5. k. underut- vecklade länderna, ger vår tunga indu- stri goda framtidsutsikter, även om gi— vetvis konkurrensen är och kan bli hård på många områden. I fortsättningen kommer därför bytesförhållandet att förutsättas förbli genomsnittligt sett
oförändrat under den period vi har an- ledning alt räkna med — vilket sna- rast är ett pessimistiskt antagande. Icke oväsentliga förändringar i bytesförhål- landet kan dock komma att ske på kort sikt från år till år.
Vill man belysa storleken av en ar- betstidsförkortnings sannolika verk- ningar, måste några rimliga antaganden göras om den framtida produktionsök- ningens storlek. Det är dock, såsom tor- de framgå av föregående framställning, knappast möjligt att göra någon pre- ciserad prognos över den'framtida pro- duktionsutvecklingen. Den beror i ett samhälle med full sysselsättning främst på investeringarnas storlek och inrikt- ning. Vissa försök har under årens lopp gjorts att belysa relationen mellan pro- duktionen och realkapitalets storlek.1 Det är dock svårt att fastställa så ex- akta samband dem emellan, att resulta- ten kan användas för en kortsiktsprog- nos som ju gäller några få procents för- ändring från år till år. Det finns så många faktorer som spelar sin roll för sambandet mellan produktion och real- kapital: kapitalets fördelning på olika näringsgrenar, dess åldersfördelning, inkörningsperioden för nya investe- ringar, osv.
Den hypotes, som trots allt måste göras för att verkningarna av en ar- betstidsförkortning skall kunna anges, gäller närmast produktionens utveck- ling per sysselsatt vid oförändrad ar- betstid. Inom 1955 års Iångtidsutred— ning arbetar man preliminärt med ett mellanaltcrnativ som innebär, att pro- duktionen under de närmaste tio åren kommer att stiga med ca 3 procent per år och per sysselsatt. Det finns ingen anledning för oss att uppställa andra förutsättningar än långtidsutred- ningen. I fortsättningen kommer vi där- för att räkna med en framtida genom— snittlig årlig ökning av produktionen
per sysselsatt med i genomsnitt tre pro- cent som ett huvudalternativ. Varia- tioner i produktionsutvecklingen mellan olika är är sannolika men knappast möjliga att ange.
På lång sikt spelar produktionsök- ningens storlek sin roll för valet mel— lan fritid och annan konsumtion. I (len mån man redan uppnått ett läge, där en allmän förkortning av arbetsti- den är ett starkt aktuellt önskemål vid nuvarande levnadsnivå, är det dock knappast av väsentlig betydelse om pro- duktionsökningen per år bedöms vara två eller tre procent. Produktionsök- ningens takt blir då framför allt be- stämmande för takten i uppkomsten av önskemål om ytterligare arbetstidsför- kortning.
På kort sikt har däremot produktions- ökningens storlek betydelse för vårt problem i två avseenden. Om önskemå- len om en arbetstidsförkortning är för- knippade med kravet att ingen stan- dardförsämring får ske på andra om- råden, bestämmes takten för genomfö- randet av en arbetstidsförkortning av den produktionsökning, som karakteri- serar tiden för arbetstidsförkortningen. Dessutom är, såsom skall visas i nästa kapitel, det ekonomiska läget (inkl. pro- duktionsökningstakten) vid själva över— gången till kortare arbetstid av väsent- lig betydelse. Erfarenheten från efter- krigsåren visar, att produktionsökning- en varierat från år till år med mellan noll och sex procent. Detta är av bety- delse för valet av tidpunkt för en ar- betstidsförkortning. Ur vissa synpunk- ter kunde det synas lämpligt, om en arbetstidsförkortning kunde ske under år, då den kombinerade effekten av produktivitetsökning (per timme) och bytesförhållande vore relativt sett gynnsam. Konjunktursynpunkter kan
1 Se t. ex. P. H. Douglas, The Theory of Wages, New York 1934.
emellertid också anläggas på proble- met om val av tidpunkt för genom- förandet, vilket skall beröras i nästa kapitel. Med nuvarande prognosmöjlig- heter och med hänsyn till den nödvän- diga förberedelsetiden för en arbets- tidsförkortning måste dock valet av tid- punkt ske relativt slumpmässigt. Detta förhållande bör tillmätas viss betydel— se i diskussionen om en arbetstidsför- kortning helt frånsett den genomsnitt- liga ökningstakten i produktionen på flera års sikt.
Förutom huvudaltcrnativet, som så- lunda innebär ett antagande om en pro- duktionsökning per sysselsatt med tre procent om året under de närmaste åren (bortsett från arbetstidsförkortningen), skall den fortsatta framställningen även bygga på ett andra alternativ. Eftersom vi skall undersöka vissa risker vid en arbetstidsförkortning, förefaller det rimligt att välja ett lägre alternativ för produktionsökningen. Som ett and- ra alternativ kommer att räknas med en årlig produktionsökning per syssel- satt med två procent. Vilket alternativ som än användes för kalkylerna över arbetstidsförkortningens verkningar — två eller tre procents årlig produktions- ökning — Väljes som jämförelsenorm i den fortsatta framställningen den produktionsutveckling, som skulle ske om någon arbetstidsförkortning inte komme till stånd. Det är denna bild av utvecklingen som skall modifieras ge- nom antaganden om en arbetstidsför- kortning av olika längd.
I fortsättningen kommer vi att tala om olika typfall: för det första alter- nativ med och alternativ utan en ar- betstidsförkortning och för det andra ett typfall med tre procents och ett med två procents genomsnittlig årlig pro- duktionsökning per sysselsatt. Vidare kommer undersökningen att gälla en förkortning av den lagstadgade arbets-
tiden med tre respektive med sex tim- mar, dvs. från 48 till 45 respektive 42 timmars ordinarie arbetstid per full ar- betsvecka. Slutligen kan problemet ses både på kort och på lång sikt. Produk- tionsutvecklingen på lång sikt avser ett läge då man kan anse, att näringslivet anpassat sig till de nya förhållanden, som genomförandet av en arbetstidsför- kortning innebär. Med utvecklingen på kort sikt avses vad som händer under tiden fram till tidpunkten för en total anpassning. Givetvis går det inte att precisera anpassningsprocessens längd. Låt oss säga, att kortsiktsutvecklingen gäller utvecklingen under tio är, främst då de första åren under denna tioårs- period. Därefter kommer man in på långtidsperspektivet.
En kalkyl över produktionens sanno- lika utveckling under den närmaste framtiden kan baseras på följande sam- band, som gäller läget i förhållande till ett utgångsår (uttryckt i indextal):
antalet arbe- genomsnittlig antalet )( tade timmar X produktivitet anstallda .. .
per anstalld per timme
När vi skall bedöma kostnaden för en arbetstidsförkortning gäller det att jämföra produktionens utveckling vid en arbetstidsförkortning med den pro- duktion, som skulle ha uppnåtts om ar- betstidsförkortningen inte kommit till stånd. Det är skillnaden i utvecklingen mellan dessa båda alternativ som är av intresse. Denna skillnad kan sålunda hänföra sig antingen till att antalet an- ställda förändras på olika sätt, att an- talet arbetade timmar per anställd för- ändras olika eller att produktiviteten företer en olikartad utveckling i de två alternativen. Skillnaden uppkommer därigenom att arbetstidsförkortningen har direkt inflytande på förändringen av dessa tre komponenter. Vi skall nu först diskutera de två första komponen- terna, som gäller arbetskraften.
Antalet anställda
Antalet anställda personer kan kom- ma att påverkas av en arbetstidsförkort- ning. En eventuell förändring av anta- let anställda avser givetvis inte en för- ändring i antalet personer i de aktiva åldrarna, främst 15—65 år. På kort sikt kan arbetstidsförkortningen tänkas på- verka detta antal endast genom föränd- ringar i dödlighet via olycksfalls- och sjukdomsfrekvens — här bortses från befolkningsrörelser över landets grän- ser. Förändringen gäller i stället när- mast huruvida yrkesverksamhetsgraden kommer att påverkas av en arbetstids- förkortning. Det skulle kunna tänkas, att en kortare arbetstid, eventuellt med fem dagars arbetsvecka, gör att vissa befolkningskategorier söker sig ut på arbetsmarknaden. Det potentiella till- skottet till arbetsmarknaden består främst av de gifta kvinnorna och per- soner i hög ålder. Sannolikt skulle dock en betydligt större verkan i detta avse- ende uppnås, om möjligheterna till del- tidsarbete ökades. Det är givetvis möj- ligt, att arbetstidsförkortningen skulle kunna medföra ökat incitament för ar- betsgivarna att anställa arbetskraft på deltid, åtminstone inom vissa bran- scher.
En förändrad yrkesverksamhetsgrad vid en arbetstidsförkortning förändrar antalet anställda och påverkar därmed produktionen. Därigenom skapas en möjlighet att kompensera den lägre takt i den materiella levnadsnivåns utveck- ling, som annars skulle ske p. g. a. ar- betstidsförkortningen. Den konsume- rande befolkningens numerär utveck- las ju lika i de båda fallen, varför ett tillskott till produktionen genom ökad anställning blir ett tillskott till den ge- nomsnittliga materiella levnadsnivån per capita. Uppmärksammas bör då, att
i detta resonemang fritiden icke in- räknats i begreppet levnadsnivå, ej hel- ler resultatet av den ekonomiska verk- samheten inom hushållssektorn.
Det torde, trots allt, vara realistiskt att icke räkna med någon betydande effekt av en arbetstidsförkortning på antalet anställda. De förändringar som eventuellt sker i antalet anställda skulle sålunda inte vara en direkt följd av ar- betstidsförkortningen. Därmed har dock icke någon ståndpunkt tagits till de för- ändringar i antalet anställda, som kan komma att ske indirekt genom föränd- ringar i konjunkturläget.
Antalet arbetade timmar
För produktionskalkylen gäller det i första hand hur många som kommer att få sin arbetstid förändrad vid en gene- rell förkortning av arbetstiden. Inom arbetsmarknadsstyrelsen har för vår räkning utförts vi'ssa schematiska kal- kyler som delvis redovisas i tabellerna 4 och 5. Enligt dessa beräkningar skulle, såsom framgår av tabell 4, den totala arbetsvolymen år 1952 kunna uppskat— tas till 0700 milj. arbetstimmar, varav 5400 milj. arbetstimmar beräknas ha utförts av anställda och 1 300 milj. ar- betstimmar av företagare, fria yrkesut- övare och medhjälpande familjemed- lemmar. I dessa tal ingår också arbete som utförts på övertid samt på deltid. Storleken av detta senare arbete är dock svår att ange, bl. a. av det skälet att de- finitionerna på övertid och deltid är oklara inom åtskilliga näringsgrenar. Den av anställda i form av övertids- och deltidsarbete utförda arbetsvoly- men har här uppskattats till 100 miljo- ner arbetstimmar. Den på ordinarie ar- betstid av anställda utförda arbetsvoly- men skulle sålunda utgöra ca 5 300 mil-
1 miljoner timmar
Utförda av Verksamhetsområden (i huvudsak enl. riksförsäkrings- Summa anstaltens indelning) Arbets- Övrigal tagare
Jordbruk, skogsbruk och fiske (inkl. domänverket) ...... 480 795 1275 Industri och gruvbrytning .......................................... 1 719 176 1 895 Samfärdsel (exkl. statlig verksamhet) ........................ 198 46 244 Byggnadsverksamhet ................................................... 374 58 432 Kommunal verksamhet ................................................ 248 — 248 Varuhandel ............................................................... 504 159 663 Hotell och restauranger ............................................. 144 20 164 Bank, försäkring, föreningar m. m. .............................. 112 15 127 Statlig verksamhet (exkl. domänverket) ..................... 567 — 567 Kontor ..................................................................... 566 —- 566 Hushåll ..................................................................... 179 — 179 Hälsovårdsinstitutioner (exkl. statlig verksamhet) ...... 209 9 218 Diverse företag och yrken .......................................... 84 39 123
Summa 5 384 1317 6 701
1 Omfattar företagare, fria yrkesutövare och medhjälpande familjemedlemmar. Källa: Beräkningar utförda inom arbetsmarknadsstyrelsen. För närmare redovisning se bilaga IV.
joner arbetstimmar och totala antalet ordinarie arbetstimmar (inklusive ut- förda timmar av företagare etc.) sålun- da ca 6 600 miljoner.
Det följande resonemanget bygger på dessa uppgifter. De förändringar som skett efter 1952 torde icke i väsentlig grad ändra resultaten. '
Arbetstidsförkortningen gäller enligt det uppställda antagandet i första hand de personer, som f. n. har mellan 45 och 48 timmars arbetstid per vecka. Skulle arbetstiden sänkas till 42 timmar i veckan, gäller den givetvis flera ar- betstagargrupper. Av framställningen i kapitel II framgår, att omkring 90 pro- cent av arbetarna i vårt land har en normal arbetsvecka på 48 timmar. Om arbetstiden förkortades till 45 t/v för dessa, skulle detta innebära en reduce- ring av antalet arbetade ordinarie tim- mar med 6,25 procent. Skulle man för— korta arbetstiden till 42 t/v, bleve minskningen 12,5 procent. Om vi för- utsatte, att 10 procent av arbetarna re-
dan hade 42 timmars arbetsvecka, skul- le det totala antalet av arbetare utförda ordinarie arbetstimmar minska något mindre eller med ungefär 5,6 och 11,3 procent i respektive fall.
Flertalet tjänstemän har redan upp- nått kortare ordinarie arbetstid. I ge- nomsnitt synes deras ordinarie arbets- tid vara högst 42 timmar per vecka, och de kommer" inte att direkt beröras av en förkortning av den lagstadgade ar- betstiden. Förkortningen berör direkt de tjänstemän, som är bundna till produktionen för arbetsledning, teknisk kontroll o. d., samt vissa grupper in- om serviceyrkena. Det synes vara gynn- samt, att arbetstidsförkortningen i förs- ta hand gäller arbetarna och inte tjäns- temannakåren, vars arbetsuppgifter re— lativt sett expanderar mer och mer in- om samhället. Skulle man se på alla an- ställda, både arbetare och tjänstemän, och räkna ut deras totalt utförda antal ordinarie arbetstimmar för närvarande och därefter reducera detta antal tim-
| i i E
' vid en arbetstidsförkortning Minskning i antalet timmar arbetade av personer med nuvarande ordinarie arbetstid i t/v Ordinarie arbetstid vid 43 47 46 45 44 43 Summa % av totala en förkortning 48—43 antalet ut- förda ordi- narie tim- Miljoner arbetstimmar mar (6,6 miljarder) 73,7 — — — —— —— 73,7 1,1 147,4 0,7 — — — —— 148,1 2,2 221,1 1,4 0,7 — —_ — 223,2 3,4 294,55 2,1 1,4 0,7 — — 299,o 4,5 368,5 2,8 2,1 1,4 0,7 375,5 5,7 442,2 3,5 2,8 2,1 1,4 0,7 4527 6,9
Källa: Beräkningar utförda inom arbetsmarknadsstyrelsen. För närmare redovisning se bilaga IV.
mar med hänsyn till en generell för— kortning av den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45 respektive 42 timmar per vecka, skulle detta enligt de utförda beräkningarna innebära en minskning av antalet utförda ordinarie arbetstim- mar med 4,2 respektive 8,6 procent. Uttryckes i stället minskningen i pro— cent av det totala antalet ordinarie ar- betstimmar, blir siffrorna 3,4 respek— tive 6,9 procent. Uträknas de i procent av den totala arbetstidsvolymen (inklu- sive deltid och övertid) blir siffrorna 3,3 respektive 6,8 procent. Dessa siffror förutsätter då att arbetstiden för enskil- da företagare, exempelvis inom detalj- handel och jordbruk, blir oförändrad.
Det går dock inte att utan vidare an- vända dessa siffror i produktionskalky- len. Arbetstidsförkortningen kan näm- ligen få en indirekt effekt. En arbets- tidsförkortning för stora grupper an— ställda kan leda till att även de som redan uppnått en kortare arbetstid än 48 timmar vill ha ytterligare arbetstids- förkortning. Det är givet, att om stora grupper arbetstagare skulle få femda- garsvecka i samband med en arbetstids-
förkortning, även andra grupper, t.ex. tjänstemännen, skulle vilja ha femdagars- vecka. Det kan tänkas, att överenskom- melser därom kommer att träffas vid av- talsförhandlingarna och att ett bortfall av arbetstid en dag i veckan, ofta lör- dag, inte kommer att helt motsvaras av ökad arbetstid övriga dagar i veckan. På samma sätt är det tänkbart, att så- dana arbetstagargrupper, som uppnått kortare arbetstid på grund av att de har mer ansträngande arbete, vill ha kompensation i ytterligare arbetstidsför- kortningar. Detta gäller t. ex. arbetare i treskiftsarbete utan söndagsuppehåll.
Det är givetvis inte möjligt att på nu- varande stadium uttala sig om storle- kcn av sådana indirekta verkningar på arbetstiden för icke direkt berörda grupper vid en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Den beror på uppgörelserna mellan arbetsmark- nadens parter och hänger intimt sam- man med hur frågan om lönekompensa- tion löses och med det allmänna eko-. nomiska läget, då arbetstidsförkortning- en genomföres. Även om det sålunda inte går att göra någon säker prognos
över denna utveckling, vill vi här an- tyda möjligheten att sådana indirekta arbetstidsförkortningar kan komma att äga rum i icke ringa omfattning.
Ett extremt alternativ i kalkylen vo- re att räkna med en procentuellt sett likartad arbetstidsförkortning för alla anställda. Detta skulle innebära, att den utförda volymen ordinarie arbetstid minskade med 5,0 procent vid en för- kortning av arbetstiden med 3 t/v samt med 10,0 procent vid en förkortning med 6 t/v. j Därtill kommer givetvis de enskilda företagarna och andra fria yrkesutöva- re. Beträffande dessa kan två tendenser tänkas göra sig gällande: 1) en önskan att uppnå ökad fritid liksom de an- ställda och 2) en önskan att genom ökad insats av egen arbetskraft kompensera arbetstidsbortfallet för de anställda. De fria yrkesutövarna har i viss ut- sträckning en större valfrihet beträf- fande sin arbetstid än olika kategorier anställda. Däremot kanske kostnaden för ökad fritid är relativt sett högre för dem. Vi vill i detta sammanhang under- stryka, att en arbetstidsförkortning för många småföretagare kan innebära svårbemästrade anpassningsproblem. I många fall kan en förkortning av ar- betstiden för de anställda följas av för- längd arbetstid för småföretagarna. Det är å andra sidan rimligt att vid kalky- lerna alternativt bereda utrymme även för en förkortning av småföretagarnas arbetstid, om de skulle finna det fören— ligt med sina intressen och värdering- ar att genomföra en sådan förkortning. Man kommer då —— såsom extrema al- ternativ — till en minskning av antalet utförda ordinarie timmar med 6,3 vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v och 12,5 procent vid 6 timmars förkortning av veckoarbetstiden.
Den genomsnittliga arbetstiden kan också komma att förändras genom att
övertidsarbete och extraarbete blir van- ligare efter en arbetstidsförkortning än tidigare. Eftersom olika personer kan förutsättas ha mycket olika önskemål angående längden av arbetstid och fri— tid, är det i och för sig sannolikt att viljan till övertidsarbete och extraarbe- te blir större, när den ordinarie arbets— tiden ligger på en lägre nivå än tidi- gare. Det beror emellertid på olika in- stitutionella förhållanden, bl. a. möj— ligheterna att göra arbetstidsförkort— ningen flexibel med valmöjligheter för olika kategorier arbetstagare, om arbetstagarnas önskemål på denna punkt kan komma att aktualiseras. Skulle övertidsarbete och extraarbete bli vanligare efter arbetstidsförkort- ningen, kan arbetstidsförkortningens reducerande verkan på antalet totalt i samhället utförda arbetstimmar motver- kas. Löncutvecklingen i samband med övertidsarbete beröres i kapitel XIII,
Vi vill i detta sammanhang peka på att ca 20 procent av de i vår enkät till— frågade arbetstagarna sade sig vilja ta ökat extraarbete i händelse av en ar- betstidsförkortning och femdagarsvec- ka (se bilaga III). Därmed är inget sagt om volymen av detta extraarbe- te, ej heller om tillgången på såda- na arbetstillfällen som avsågs av de till- frågade. Såsom tidigare nämnts utgör även ökat arbete på ett eget hem c. d. en ökning av den samhälleliga produk- tionen, även om den ej alltid brukar medtagas i gängse produktionskalkyler i brist på statistik. Det bör även fram- hållas, att ett eventuellt ökat övertids- arbete skulle ske till högre ersättning än för ordinarie arbetstid. Det kan fin- nas arbetstagare, som visserligen värde- rar fritiden så högt, att de ej vill arbeta 48 t/v vid gällande ordinarie timlön, men som vore fullt beredda att arbeta 45 t/v till ordinarie lön plus 3 t/v med övertidsersättning.
I ovanstående kalkyler har ingen hän- syn tagits till helgdagars och helgdags- aftnars fördelning över olika veckoda- gar. Här skall en beräkning göras över vad denna fördelning under vissa för- utsättningar skulle betyda vid en ar- betstidsförkortning med 3 t/v. Vissa helgdagar och i allmänhet lediga helg- dagsaftnar infaller på en fixerad vecko- dag, Fem infaller på veckodagarna mån- dag till fredag och tre och en halv1 på lördag. Därtill kommer att mellandagar mellan helger sannolikt oftare tas som en extra fridag om de infaller på en lör— dag eller måndag än om de infaller på tisdag till fredag. Om en arbetstidsför- kortning med 3 t/v finge formen av fria lördagar för en stor del arbetstagare, skulle den redan tidigare relativt höga frekvensen av arbetsfria lördagar genom helgdagslcdighet modifiera ovan gjorda kalkyl över bortfallen arbetstid. Bortfal- let av arbetstimmar per vecka skulle bli 5,7 procent i stället för 6,25 procent. En motsatt effekt skulle inträffa för de ar- betstagare som vid en eventuell femda-
garsvecka inte finge lördagen fri utan en annan dag i veckan. Det är därför inte möjligt att exakt beräkna bortfallet av arbetstid för samhället i dess helhet vid införandet av femdagarsvecka. Sanno- likt bör man i varje fall räkna med ett bortfall av arbetstid på högst 6 procent i stället för 6,25 procent vid en arbets- tidsförkortning med 3 t/v för dem som nu har en arbetstid av 48 t/v. :
Det är också av intresse att beräkna innebörden av en helgdagsreform _ se därom kapitel XVI. Låt oss som ett ex'— empel helt godtyckligt förutsätta, att Trettondagen och Kristi Himmelsfärds- dag flyttas till en lördag och att An- nandag pingst slopas. För dem som skulle få femdagarsvecka med fria lör- dagar, skulle en arbetstidsförkortning i ett sådant fall ge en minskning av den ordinarie arbetstiden med 4,5 procent i stället för 6,25 procent. Detta är en mycket väsentlig effekt och den .bör därför tas med i bedömningen av pro- duktionsutvecklingen vid en arbetstids- förkortning.
D. Sammanfattande produktionskalkyl
Såsom förut beskrivits i avsnitt B av detta kapitel, utgår vi vid våra kalkyler över produktionens utveckling från två alternativa förutsättningar beträffande den normala produktionsökningstakten i samhället per sysselsatt och vid oför- ändrad arbetstid per vecka, nämligen 3 procent —-— vilket är huvudalternativet —— och 2 procent, vilket är ett försik- tigare alternativ. I föregående avsnitt har kalkylen över den arbetskraft, vars arbetstid kan tänkas bli berörd direkt och indirekt av en förkortning i den lagstadgade arbetstiden, lett till två al- ternativ för förändringen i antalet ut- förda arbetstimmar. Vid en förutsatt förkortning av den lagstadgade arbetsti-
den med 3 timmar per vecka var deSsa gränser för förändringen i antalet utför- da arbetstimmar ca 6 och 3 procent. Vid en förutsatt 'större förkortning av den lagstiftade arbetstiden per vecka med 6 timmar erhölls de båda gränserna 12 och 6 procent för förändringen i anta- let utförda arbetstimmar. Kombineras dessa förutsättningar angående normal produktionsökningstakt och förändring- en i antalet utförda arbetstimmar, er— hålles de resultat över nationalproduk- tens utveckling som i tabell 6 redovisas i indexform med 1955 som utgångsåri
1 Pingstafton förutsättes här vara fridag för hälften av de i kalkylen innefattade arbetstagarna. Jfr kapitlen II och XVI.
Tabell XI:6. Utvecklingen av nationalprodukten i fasta priser och med oförändrat antal anställda under vissa hypoteser
Antal år för återhämtning 1955 19603 1965 till utgångs- årets produk- tionsnivå4 [. Utan arbetstidsförkortning A. 3 % prod ........................... 100 116 134 —— B. 2 % prod ........................... 100 110 122 — ll. Med arbetstidsförkortning a. Högre alternativet för antalet be— rörda arbetstagarel C. 3 % prod, 3 t/v .................. 100 109 126 2,1 D. 2 % prod, 3 t/v .................. 100 104 115 3,1 E. 3 % prod. 6 t/v .................. 100 102 118 4,3 F. 2 % prod. 6 t/v .................. 100 97 107 6,4 I). Lägre alternativet för antalet be- rörda arbetstagare2 G. 3 % prod, 3 t/v .................. 100 112 130 1,0 H. 2 % prod, 3 t/v .................. 100 107 118 1,5 K. 3 % prod, 6 t/v .................. 100 109 126 2,1 L. 2 % prod, 6 t/v .................. 100 104 115 3,1 Anm. prod : normal produktivitetsstegring per år. t/v : arbetstidsförkortning i timmar per vecka.
1 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie timmar sjunker med 6 respektive 12 %. 2 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie timmar sjunker med 3 respektive 6 %. 3 Arbetstidsförkortningen beräknas äga rum senast 1/1 1960. 4 Med utgångsåret avses året närmast före arbetstidsförkortningen.
Vid uppställandet av tabell 6 har ing- en hänsyn tagits till förändringar i an- talet anställda. De enda faktorer vartill hänsyn tagits är normal ökning av pro- duktiviteten och genom arbetstidsför- kortningen förändrat antal ordinarie ar- betstimmar. Hänsyn har sålunda inte tagits till kompenserande ökning i ar- betsprestationer per timme eller till förändrat övertidsuttag, inte heller till realkapitalets ändrade effektivitet osv. Det synes lämpligt att först ge en för- enklad utgångspunkt i produktionskal— kyler av den typ som representeras av tabell 6, Därefter får resonemanget mo— difieras med hänsyn till faktorer, som påverkar utvecklingen i olika riktning- ar men på ett sätt som knappast kan preciseras.
Såsom framgår av tabell 6, skulle ett produktionsbortfall, som i dessa hypo— tetiska och ofullständiga kalkyler be- räknas inträffa vid en arbetstidsförkort- ning, i det minst gynnsamma alterna- tivet vara återvunnet »normalt sett» ef- ter två år vid en förkortning av arbets— tiden med 3 timmar och efter drygt fyra är vid en förkortning med 6 timmar per vecka, såvida den normala produktions- ökningstakten per år förutsättes vara 3 procent. Förutsättes denna i stället vara 2 procent per år, kommer återhämt- ningen i detta ytterlighetsfall att ta tre respektive drygt sex år. Dessa siffror bygger på maximal effekt av arbetstids- förkortningen, vad beträffar den arbets- kraft som berörs av densamma. Inför man i stället den förut uppställda mi—
nimieffekten, kommer återhämtningen att ske på något mindre än halva den tid som ovan angivits.
När vi talar om återhämtning (mätt i antal år) avses den tid, det vid given normal takt för produktionsökningen skulle ta, innan man vid en arbetstidsför- kortning åter nådde upp till utgångs- lägets produktionsnivå. En återhämt- ning i den meningen, att man ett visst år når upp till den produktionsnivå man skulle haft samma år, om arbets— tidsförkortningen ej kommit till stånd, förutsätter en ökad investeringskvot i samhället, och denna förutsättning är inte medtagen här.
Avvikelser från standardalternativen i tabell 6 över produktionsutvecklingen kan sedan beräknas ske allt efter den roll som kommer att spelas av de olika faktorer, vilka beskrivits tidigare i det- ta kapitel och i föregående två kapitel. De viktigaste faktorerna skall här sam- manfattas under tretton punkter. Des- sa har i möjligaste mån grupperats så att de första faktorerna är sådana som motverkar produktionsbortfall och de sista är faktorer som ökar produktions- bortfall. I mitten återfinnes mer neu- trala faktorer och faktorer som är mer obestämbara till sina verkningar.
1. Arbetsintensiteten kommer, såsom förut nämnts, sannolikt att förändras genom en arbetstidsförkortning. Det tor- de vara realistiskt att i allmänhet räkna med ökad arbetsintensitet, speciellt om ackorden bestämmes på ett sådant sätt, att de ger en stimulans till självkom- pensation för att hålla inkomstnivån uppe och därmed till ökad arbetsinsats vid själva övergången. Det kan också tänkas, att effekten på arbetsintensite- ten blir gynnsammare på kort än på lång sikt (»nyhetens behag»). Utveck- lingen kommer att bli olikartad inom olika näringsgrenar. Denna faktor kan komma att spela en icke oväsentlig roll.
2. Ökad övertid och mera extraarbe- te motverkar ett eventuellt produk- tionsbortfall. Denna effekt förstärkes, om större valfrihet individuellt eller gruppvis kan införas beträffande arbets- tidens längd. Effekten av denna faktor kan bli stor.
3. Ökat skiftarbete skulle öka real- kapitalets effektivitet.
4. Helgdagars samt fria helgdagsaft- nars och mellandagars fördelning på olika veckodagar kan medföra minskat arbetstidsbortfall för dem som får fem- dagarsvecka med fria lördagar.
5. Frånvarofrekvensen kommer san- nolikt att minska i genomsnitt per vec- ka, åtminstone till en början. Denna effekt, vars betydelse torde vara ganska ringa, erhålles speciellt om femdagars- vecka införes.
6. Rationalisering och omorganisa- tion, som inte direkt tar realkapital i anspråk, kan komma att genomföras som ett resultat av en arbetstidsförkort- ning, vilket i så fall kan motverka pro- duktionsbortfallet.
7. Förläggningen av arbetstiden kommer att spela en viss roll för ut- vecklingen av produktionen. Om fem- dagarsvecka införes och samtidigt ar- betstiden andra dagar förlänges (45- timmars-alternativet) har detta effekter i två motsatta riktningar. För det första är arbetseffektiviteten på lördagar läg- re än genomsnittligt för veckans övriga dagar, vilket gör att produktionen icke faller proportionellt. Å andra sidan in- nebär en ökning av övriga dagars långa arbetstid, att tillskottet av arbetstim- mar på dessa dagar kan bli mindre ef- fektivt än genomsnittligt.
8. Fritidssysselsättningarnas art kan påverka produktionsresultatet. I den mån man exempelvis använder det fria veckoslutet till arbete med den egna sportstugan, innebär detta å ena sidan en produktiv prestation, även om den
icke inräknas i produktionen, sådan denna brukar mätas. Å den andra sidan verkar detta kanske sänkande på ar- betsförmågan under veckans övriga ar- betsdagar, speciellt måndagen. Använ- der man den ökade fritiden till studier och yrkesutbildning påverkas presta- tionsförmågan på längre sikt.
9. Olycksfallsfrekvensen kan komma att förändras. Det är mycket svårt att ge. några belägg för i vilken riktning denna förändring kan tänkas gå. Några större vinster eller förluster uppstår knappast i detta avseende genom själva arbetstidsförkortningen. 10. Effektiv arbetstid. Det är möjligt att den effektiva arbetstiden i procent av den totala arbetstiden blir kortare genom att igångsättnings- och avslut- ningsarbeten kommer att ta procentu- ellt större del av arbetstiden i anspråk än tidigare. Å andra sidan får företags- ledningen orsak att göra den aktuella arbetstiden effektivare för att kompen- sera bortfallet av arbetstimmar.
11. Kundservice. I den mån service till kunderna måste upprätthållas un- der oförändrad tid på dygnet, kan detta innebära vissa svårigheter att organi- sera verksamheten med tillgänglig ar- betskraft, t. ex. inom handeln. 12. Tjänstemännens prestationer kan i vissa typer av arbeten komma att ge minskad avkastning per producerad enhet. Storleken av denna effekt kan ej bedömas.
13. Realkapitalets effektivitet mins- kar och detta förstorar produktionsbort- fallet ju större del av kapitalet som är utsatt för tidsförslitning. Denna effekt är ofrånkomlig i den mån icke andra faktorer helt motverkar det kalkylerade produktionsbortfallet. Effekten torde dock för samhället i dess helhet vara relativt blygsam. Ökat skiftarbete kan verka i motsatt riktning.
Det är givetvis icke möjligt att exakt mäta effekten av dessa olika faktorer på produktionsutvecklingen efter en eventuell arbetstidsförkortning och ad- dera effekterna till ett slutresultat, En del faktorer verkar i den riktningen. att skillnaden mellan produktionen utan respektive med arbetstidsförkortningen (se tabell 6) blir mindre. Andra fakto- rer gör att denna skillnad blir större, än som framgår av tabell 6. De faktorer som framför allt brukar nämnas är ar- betsintensiteten och frånvarofrekven- sen, vilka båda verkar mot en minsk— ning av skillnaden i de båda alternati- ven. Man får dock icke underskatta öv- riga faktorers verkningar. På lång sikt kommer produktionsapparaten att an- passas till de nya betingelser, som ar- betstidsförkortningen innebär. Verkan kommer ur denna synpunkt sannolikt att bli mindre ogynnsam på lång än på kort sikt. Variationsmöjligheter allt ef- ter olika näringsgrenars särprägel kan ge gynnsammare övergång till en kor- tare arbetstid. Bland de faktorer som verkar huvudsakligen på längre sikt märkes faktorerna 6 och 8.
Med hänsyn till den erfarenhet som finns i olika avseenden och till att ta- bell 6 alternativ C—F bygger på ett relativt extremt antagande om minsk- ningen i antalet ordinarie arbetstim- mar, synes effekten av en arbetstidsför- kortning på produktionen bli icke ovä- sentligt mindre än dessa alternativ in— nebär. De anger endast vissa risker vars sannolikhet torde vara relativt liten. En utveckling efter de gynnsammare alter- nativen G—L synes då betydligt sanno— likare. Det bör emellertid även påpekas, att alternativen anger gränser för pro- duktionsutvecklingen, som i verklighe- ten mycket väl kan överskridas. Svårig— heten att ange verkningarna av en ar- betstidsförkortning på produktionen, då så många olika faktorer samverkar,
gör det emellertid lätt för olika intres- senter att lägga tyngdpunkten på olika vid arbetstidsförkortningen verksamma faktorer. Fältet blir fritt för gissningar och subjektiva värderingar.
Detta kapitel om produktionsutveck- lingen avser, såsom förut nämnts, att diskutera priset på (kostnaden för) en arbetstidsförkortning eller rättare sagt för ökad fritid ur hela samhällets syn- punkt. Diskussionen har gällt storleken av det produktionsresultat som skulle vara möjligt men som vårt folkhushåll avstår från vid en arbetstidsförkort— ning. Vi har diskuterat bortfallet av produktion i nuet i förhållande till den produktionsökning som annars normalt skulle äga rum. Det är emellertid bara en sida av priset på ökad fritid som har behandlats i detta avsnitt. Vi har talat om produktionsbortfallet under den förutsättningen att inga samhällsekono— miska komplikationer inträffar vid övergången till en kortare arbetstid. Så- som nämnts tidigare, kan emellertid en förkortning av arbetstiden vara före- nad med vissa riskmoment vid själva övergången till de nya betingelserna för samhällsekonomin. Det gäller här främst risker för en inflationistisk utveckling och därmed för en försämring av kon- kurrenskraften mot utlandet vid rådan- dc växelkurser. Detta kan medföra stör- ningar, som skulle kunna åstadkomma större produktionsbortfall på kort sikt än vad vi ovan räknat med. Den del av priset för ökad fritid som består av risker för sådana anpassningssvårighe- ter kommer att behandlas i kapitel XIII.
Av ovanstående framställning har framgått, att ovissheten beträffande produktionsbortfallets storlek är stor. Man rör sig här på marginalen med ganska små förändringar, och det är omöjligt att vare sig av erfarenheten av tidigare arbetstidsförkortningar eller genom teoretiska resonemang komma
fram till några säkra slutsatser om ar- betstidsförkortningens verkningar i det- ta avseende. Ur denna synpunkt blir alltid en arbetstidsförkortning en re— form vars exakta innebörd är oviss. Ge- nomsnittligt sett torde en arbetstidsför- kortning med 3 timmar i veckan icke behöva leda till ett bortfall av mer än 2 års normal produktionsökning. Det kan bli väsentligt mindre. Det spelar inte så stor roll på längre sikt, om bortfallet motsvarar ett år mer eller mindre i nor- mal produktionsökning. På lång sikt, när fritiden värderas relativt sett allt högre, kan vissa variationer i priset på ökad fritid icke spela någon avgörande roll för ställningstagandet till förkort- ningen av arbetstiden. Däremot blir storleken av produktionsbortfallet av betydelse för anpassningssvårigheter på kort sikt. Detta kan bli så mycket mera påtagligt som produktionsökning- en till sin takt kan variera från år till år. Vissa är kan man få en mycket li- ten produktionsökning, andra år en be- tydligt större ökning än normalt. Dessa anpassningsproblem behandlas i nästa två kapitel.
Svårigheten att precisera vad som kommer att hända samt anpassningssvå- righeterna talar snarast för att arbets- tidsförkortningen genomföres succes- sivt och att dess verkningar samtidigt analyseras så att bättre erfarenheter vinnes för framtida arbetstidsförkort- ningar. Ur denna synpunkt synes det oss önskvärt, att man vid en arbets- tidsförkortning i detalj planerar en sta- tistisk undersökning av dess verkning- ar. Möjligheten att utföra en sådan un— dersökning med gott resultat beror på den ekonomiska utvecklingen. Tidigare svenska erfarenheter i detta avseende är förvisso icke uppmuntrande. Vi be- finner oss emellertid nu, till skillnad från läget vid tiden för införandet av 48 timmars arbetsvecka, i en situation,
där sannolikheten för en relativt lugn ekonomisk utveckling med bibehållande av den fulla sysselsättningen under ett antal år är ganska stor. Detta är förut- sättningen för att verkningarna av ar- betstidsförkortningen på produktionen skall kunna klarläggas och icke försvin- na i verkningarna av andra faktorer. Givetvis kan det alltid hända mycket i en nära framtid som kullkastar alla möjligheter att analysera verkningarna av en förkortning av arbetstiden. Det är risker man får ta.
Vi finner det sålunda angeläget att man i Sverige både med hänsyn till framtida ytterligare arbetstidsförkortningar och med hänsyn till andra länder, som står i begrepp att genomföra arbetstidsför- kortningar, lägger upp planer på att statistiskt undersöka verkningarna av den förestående arbetstidsförkortning- en. Bristen på erfarenhetsmaterial på detta område är så kännbar, att en
svensk insats borde vara av stort vär- de. Det gäller emellertid att i god tid planera en sådan undersökning så att möjlighet finns att i den officiella sta- tistiken gällande året före arbetstids- förkortningen lägga in sådana frågor, som kan vara till nytta för en framtida analys av verkningarna av arbetstids- förkortningen. Det gäller att analysera verkningarna på jordbruk, industri, handel, byggnadsverksamhet och tran- sportväsen. De statistikgrenar som bl. a. skulle kunna ligga till grund för en så- dan analys är statistiken över företa- gens löneutbetalningar och vinster, ar— betsmarknadsstatistiken och industri- statistiken. För många näringsgrenar är den nuvarande statistiska kartläggning- en bristfällig och för dessa näringsgre- nar bör specialundersökningar planeras. Vi återkommer till denna fråga i kapitel XVI.
TOLFTE KAPITLET
Företagets anpassning till en arbetstidsförkortning
A. Problemställning
Ett försök skall nu göras att närmare beskriva i vilka avseenden de ekono- miska betingelserna för det enskilda företaget1 ändras genom en arbetstids- förkortning och vilken typ av konse- kvenser dessa förändringar kan få. Prob- lemet om produktionsutvecklingen har behandlats i mer generella sammanhang i kapitlen IX, X och XI. Det gäller därför här närmast att i korthet försöka klar- lägga vilka intäkts- och kostnadsele- ment i företagets ekonomiska verksam- het, som i första hand påverkas vid en arbetstidsförkortning och vilka konse— kvenser denna påverkan kan ha för det enskilda företagets planering och band- lande.
Såsom beskrivits i kapitel X, gjordes både före och efter 48-timmarsveckans införande år 1919 försök att genom en- käter till företag, främst inom industrin, klarlägga verkningarna av arbetstids- förkortningen. Vi har under vårt ut- redningsarbete diskuterat lämpligheten av att göra sådana enkäter vid den nu föreslagna arbetstidsförkortningen. Vi har funnit att all erfarenhet tyder på att omfattande enkäter till företag inom olika näringsgrenar, avsedda att på för- hand ge preciserade resultat om en ar- betstidsförkortnings verkningar inom hela näringsgrenen, knappast kan ge- nomföras på ett tillfredsställande sätt. I det föregående har belysts och i nästa kapitel kommer att ytterligare belysas svårigheterna att förutse den samhälls-
ekonomiska utvecklingen vid en arbets- tidsförkortning. Det gäller här sådana fö- reteelser som lönerörelserna samtpris-, kostnads- och efterfrågeutveeklingen. Än mindre kan man förutsätta, att den enskilde företagsledaren kan ha en pre- ciserad uppfattning om den omvärld i vilken han kommer att befinna sig efter en arbetstidsförkortning, exempelvis då det gäller efterfrågan på hans produk- ter och priserna på hans produktions- faktorer. Då vi inte funnit det möjligt att på förhand uppställa tillräckligt pre— ciserade förutsättningar angående den samhällsekonomiska utvecklingen i stort, har vi inte heller funnit det lämp- ligt att göra omfattande och represen— tativa enkäter till företag inom olika näringsgrenar angående de verkningar som en arbetstidsförkortning kan vän- tas ha. Vi har därför inskränkt oss till att söka belysa vissa typproblem. Vi har enkätvägen velat göra en inventering av olika faktorer som man bör ha i min— net, när man diskuterar verkningarna av en arbetstidsförkortning. Någon av- vägning av de olika faktorernas bety- delse mot varandra har därvid icke ef- tersträvats. Med denna mera blygsamma utgångspunkt för enkäterna till företa- gen gällde det närmast att välja ut vissa
1 Begreppet företag fattas här i mycket vid bemärkelse. Det förutsättes även om- fatta offentliga institutioner och myndig- heter som tillhandahåller tjänster, t. ex. in— om sjukvården.
typföretag inom olika viktiga branscher och att ställa vissa frågor till dessa.
Denna inventering av de faktorer som spelar sin roll vid en arbetstidsförkort- ning redovisas i bilagorna I:1——5. Be- träffande jordbruk och industri har in— venteringarna utförts av Jordbrukets utredningsinstitut respektive Industri- ens utredningsinstitut. I övrigt har bl. a. en rad offentliga affärsverk tillfrågats direkt. De företag som tillfrågades, ställ- des bl. a. inför ett radikalt alternativ av arbetstidsförkortning: en förkortning till 40 t/v. Detta extrema alternativ var avsett att ge en skarpare belysning av de problem som intresserade oss.
Svaren på enkäterna skall sålunda en- dast ses som en inventering av vissa typproblem. I allmänhet får däremot den precisering som stundom givits in- te. tillmätas någon som helst generell gil- tighet, även om den kan vara av ett visst intresse för att belysa vad som kan inträffa under vissa förutsättningar och framför allt vad som ledningen in- om företagen och myndigheterna i frå— ga väntar kan inträffa vid en arbets- tidsförkortning.
Föreliggande kapitel är ämnat som en sammanfattning av viktigare problem vid det enskilda företagets anpassning till en arbetstidsförkortning. Problemen kommer att antydas och delvis sättas in i sitt större sammanhang. Detta gör att vissa faktorer kommer att få en annan nyansering än vad de fått i enkätsva- ren. Kapitlet kan sägas vara en förbin- delselänk mellan tidigare produktions- lcapitel och nästa kapitel, som skall be- handla samhällsekonomiska anpass- ningsproblem av konjunkturell art. Vid behandlingen av produktionsutveckling- en har svaren på enkäterna redan kom- mit till användning. Följande framställ- ning blir därför framför allt en förbe- redelse för nästa kapitel om konjunk- tureffekterna av en arbetstidsförkort-
ning. Bakom de samhällsekonomiska anpassningsproblem, som där skall be- handlas, ligger det enskilda företagets anpassningsproblem till nya betingel- ser i vad avser bl. a. priser, kostnader och efterfrågan.
Det är lämpligt att behandla två olika typer av företag i den fortsatta fram- ställningen. Det är naturligt att börja med ett varuproducerande företag. Det kan gälla ett företag inom jordbruk, skogsbruk, industri eller byggnadsverk- samhet. Det synes vara enklast att vi som typexempel närmast tänker oss ett industriföretag. Den andra typen av fö- retag, som bör behandlas vid sidan av det varuproducerande företaget, är serviceföretagel. Det synes rimligt att som typexempel närmast välja ett de- taljhandelsföretag. Vid behandlingen av dessa två typföretag kommer våra en- käter till företag inom olika närings- grenar att användas som exemplifiering. Däremot sammanfattas icke resultatet av våra enkäter näringsgren för nä- ringsgren.
Vid behandlingen av det varuprodu- cerande företaget kan det vara lämpligt att till en början göra några förenklande förutsättningar. För det första förutsät- tes, att ingen utrikeshandel förekom- mer, dvs. vi arbetar till en början utan förutsättningen om utländsk konkur- rens. För det andra förutsättes, att de arbetstagare, som får kortare arbetstid, får full kompensation så att deras vec- koförtjänst blir oförändrad. Vi förut- sätter också, att de arbetstagare, som icke fått kortare arbetstid, i stället får en motsvarande ökning av sin veckoför- tjänst. Slutligen förutsättes, att produk- tionen per vecka vid oförändrat arbe- tarantal sjunker procentuellt sett lika mycket som antalet av arbetarna utförda ordinarie arbetstimmar. Detta innebär sålunda en proportionalitet mellan ar— betstidsförkortningen och produktions-
förändringen som en direkt effekt av förkortningen. Det förutsättes, att det icke finns någon möjlighet att öka ar— betsstyrkan, utan denna anses oföränd- rad. Dessa förutsättningar, som inför-
des till en början för att förenkla pro- blemställningarna och göra det lättare att belysa vissa problem i samband med verkningarna av en arbetstidsförkort- ning, kommer sedermera att slopas.
B. Det varuproducerande företaget
Intäkter och kostnader
Som utgångspunkt för diskussionen av arbetstidsförkortningens verkningar på det enskilda företaget uppställes föl- jande sehema över de poster i företa- gets bokföring, som kan tänkas vara av speciellt intresse för sammanhanget:
på intäktssidan: försäljning av producerade varor (till sitt värde lika med volym gånger pris)
på kostnadssidan: kostnaden för råvaror, halvfabrikat och bränslen (till sitt värde lika med vo- lym gånger pris) löner till arbetarna löner till tjänstemännen kapitalkostnader i form av avskrivning- ar och räntor
saldo:
företagets behållning av produktionen.
Detta schema skulle kunna kallas för ett förenklat produktionskonto. Det in- nehåller produktionsresultatet (bortsett från lagerförändringar) på intäktssidan och diverse kostnadselement på debet- sidan. Schemat innebär givetvis en stark förenkling av verkligheten men bör kunna användas för att diskutera viktigare sidor av vårt problem. Därtill kommer den för vår diskussion viktiga utgiftsposten investeringar.
På intäktssidan kommer den första direkta förändringen vid en arbetstids- förkortning enligt våra förutsättningar att bli, att produktionens volym sjun- ker. Om försäljningspriserna blir oför-
ändrade, skulle detta innebära, att de totala försäljningsintäkterna kommer att sjunka. I vad mån företaget kom- mer att få sänkta totala intäkter beror på prisutvecklingen för företagets pro— dukter och givetvis därmed bl. a. på dess möjligheter att bedriva en själv- ständig prispolitik. Prispolitiken i sin tur beror på avsättningsförhållanden, konkurrensförhållanden och på kost- nadsutvecklingen. Innan vi närmare be- handlar den prisutveckling, som kan väntas efter arbetstidsförkortningen, är det lämpligt att se något närmare på kostnadsutvecklingen, eftersom den- na spelar en viktig roll för prispoliti- ken. Vi återkommer därför senare till prisernas utveckling och konstaterar blott som utgångspunkt. att produktions- volymen vid de gamla försäljningspri- serna kommer att ge minskade försälj- ningsintäkter.
På kostnadssidan kan volymen av förbrukade råvaror, halvfabrikat och bränslen i stort sett antagas vara pro— portionell mot produktionens volym. Om priserna är oförändrade, kommer därför dessa kostnader att sjunka abso- lut sett och att bli oförändrade rela- tivt sett, när produktionens volym sjun- ker. Liksom beträffande försäljningsin- täkterna sparar vi diskussionen av pris- utvecklingen på de förbrukade varorna till längre fram.
Med givna förutsättningar innebär ar- betstidsförkortningen, att lönerna till arbetare totalt sett blit!" oförändrade, dvs. lönekostnaderna per producerad
enhet stiger i samma mån som arbets- tiden förkortas. Om tjänstemännen får kompensation i kortare arbetstid eller i ökad lön, kommer även denna löne- kostnad att öka per producerad enhet. Såsom påpekats i kapitel IX, är det dess- utom möjligt att antalet tjänstemän på vissa arbetsområden måste vara oför- ändrat, trots att arbetstiden förkortats för arbetarna och produktionen går ned. I så fall ökar kostnaderna för tjänste- män per producerad enhet ytterligare.
Om man bortser från nyinvestering- ar och därav föranledda nya kapital- kostnader, kan det sägas, att företagets årliga kapitalkostnader i form av av- skrivningar kommer att bli oförändra- de (absolut sett) vid tidsförslitning, medan de minskas vid bruksförslitning —— i senare fallet förlänges ju kapitalets användningstid. Detta innebär, att av- skrivningskostnaderna per producerad varuenhet ofta kommer att stiga; i hur hög grad beror på realkapitalets karak- tär med hänsyn till tidsförslitning och bruksförslitning. Räntekostnaden kom- mer att öka per producerad enhet vid oförändrad räntenivå. Vid tidsförslit- ning blir dessa kostnader oförändrade i summa och alltså högre per producerad enhet. Vid bruksförslitning blir nytt- jandeperioden längre, med stigande räntekostnader per producerad enhet som följd. Problemen kring realkapita- lets förslitning har behandlats tidigare i kapitel IX.
Prisutveckling och produktions- planering
Ovanstående genomgång av olika in- täkts- och kostnadselement för ett fö- retag visar, att vinsten _ saldot av in- täkter och kostnader — under de giv- na förutsättningarna kommer att redu- ceras. Vad kan företaget tänkas göra för att motverka denna vinstminskning? Kan företaget höja sina priser? Svaret
på dessa frågor blir i hög grad bero- ende på den ekonomiska miljö i vilken företaget arbetar. Det beror sålunda ex- empelvis på efterfrågan på företagets produkter. Om löneinkomsterna är oför- ändrade i samhället, kan man kanske förutsätta, att den nominella efterfrå- gan i varje fall är oförändrad (se vidare kapitel XIII). Eftersom produktionsvo— lymen förutsättes bli mindre, kan inte hela efterfrågan tillfredsställas. Företa- get kan då höja priset på sina varor så högt att hela den producerade varuvoly- men finner avsättning. Hur hög prishöj- ning som kan genomföras beror bl. a. på »elasticiteten» i efterfrågan vid prisför- ändringar. Det råder givetvis mycket olika förhållanden i detta avseende för olika företag alltefter de varor som de producerar.
Möjligheten att genom prishöjningar motverka minskningen i försäljningsin- täkterna vid fallande produktionsvo- lym beror även på företagets ställning på marknaden. Om företaget har mono- polistisk ställning, kan det föra en själv- ständig prispolitik. Är företaget verk- samt inom ett område,där det råder kon- kurrens, har det mindre möjligheter att föra en sådan självständig politik. I detta fall skulle givetvis en allmän ar- betstidsförkortning förändra situatio- nen för alla företagare i ungefär samma grad. Detta skulle underlätta en utveck- ling av priserna i stigande riktning. Men även ur dessa synpunkter påverkas olika företag och olika näringsgrenar mycket olika av en arbetstidsförkort— ning.
Sannolikt kommer en viss kostnads- ökning att ske för hemmaproducerade råvaror och halvfabrikat genom att de företag, som producerar och handlar med dessa, även de har fått sina kost- nader höjda och därför kanske höjer priserna; löneökningar och ökade kapi- talkostnader slår igenom på olika sta-
dier av produktionsprocessen. Det kan därför tänkas, att det ur ekonomisk synpunkt är lämpligt för företaget att ändra sin produktionsteknik med hän- syn till utvecklingen av olika kostnads- element. Vid en [relativ förändring av kostnadsrelationerna kan en ny kombi- nation av råvaror, realkapital och olika slag av arbetskraft vara den som ger de lägsta kostnaderna för en viss given produktionsvolym.
Den ändring av produktionstekniken som kan bli lönande skulle exempelvis kunna bestå i ökat användande av real- kapital, dvs. en ökad ersättning av ar- betskraft med kapital. En ökning av in- vesteringarna vid en arbetstidsförkort- ning för att motverka dess effekt i olika avseenden ingår bland de faktorer, som redovisas i våra enkäter inom jordbruk och industri. En ökning av antalet tjänstemän för ökade rationaliseringar hör också till en möjlig förändring i re- lationen mellan olika p-roduktionsfak- torer som påpekats vid industrienkä- terna.
Investeringsproblemet kan emellertid ses ur vidare, samhällsekonomiska syn- punkter. Det är icke osannolikt, att ka- pitalkostnaderna relativt sett — åtmin-
stone på längre sikt — i vissa företag kommer att öka mer än andra kostna- der för produktionen — dvs. om man
blott ser på effekten av själva arbets- tidsförkortningen. Nytt realkapital sti- ger kanske i pris samtidigt som det kan utnyttjas mindre genom kortare driftstid. Det är därför inte i och för sig givet, att företaget försöker kompen- sera sig för produktions- och vinst- minskning genom ökade investeringar. Det kan dock tänkas, att en annan var- aktighet och konstruktion av realkapi- talet kan bli ekonomiskt fördelaktigare. Möjligheten att ändra teknik och orga- nisation med hjälp av investeringar be- ror givetvis dock även på likviditet och
på möjligheten att låna kapital, vilket påpekas i enkäterna inom jordbruk och industri. Här spelar vinstutveckligen sin givna roll.
I industrienkäten framhålles, att de tillfrågade företagen vid en arbetstids- förkortning allmänt vill uppehålla pro- duktionsnivån. Ett sätt att göra detta vore att öka produktionskapaciteten, ett annat att övergå till skiftarbete. I båda fallen fordras mer arbetskraft. Av spe- ciellt intresse är de intervjuades reak- tion beträffande produktionsplanering, om ingen lönekompensation respektive om lönekompensation för den bortfall— na arbetstiden ges vid arbetstidsförkort- ningen. Erhåller arbetstagarna ingen kompensation, vill man uppehålla pro- duktionen. Erhålles kompensation, är man beredd att acceptera en produk- tionsminskning. Dessa synpunkter vilar givetvis på förutsättningen, att proble- met enbart betraktas ur kostnadssyn— punkt. Ser man i stället på problemet ur efterfrågesynpunkt, kan det behöva nyanseras på ett annat sätt. Utan löne- kompensation kan den nominella efter- frågan minska, med lönekompensation är den minst oförändrad. Dessa kom- plicerade samband mellan kostnads- och efterfrågeutveckling skall belysas något närmare i nästa kapitel. — Det bör nämnas, att önskan om att uppehålla produktionsnivån vid en arbetstidsför- kortning även återfinnes i svaren på jordbruksenkäten.
I den politik, som företaget kan tän- kas bedriva för att kompensera sig för bortfallet av försäljningsinkomster i samband med en arbetstidsförkortning, kan också nämnas omläggning av pro- duktionen till nya produkter. Det finns alltid vissa typer av produktion som är minst lönsam, och denna »marginella» produktion kanske lägges ned. Man kanske också kan vilja lägga om pro- duktionen till längre serier e. (1. Det
kan finnas en mängd åtgärder av denna typ, som alltid är möjliga och som kan komma att bli genomförda vid en ar- betstidsförkortning. Arbetstidsförkort- ningen kan i detta avseende ge den stöt, som behövs för att utföra åtgärder- na. Tron på en utveckling mot ökad specialisering av produktionen kommer klart till uttryck i industrienkäten. Möj- ligheten till en förstärkt tendens till minskad kreatursskötsel framgår klart av jordbruksenkäten. Här möter man svårigheten av en minskad arbetstid med eventuell femdagarsvecka i kombi- nation med oförändrad driftstid, som — utom genom en ökning av den anställ- da arbetsk-raften —— kan tänkas löst på det sättet att jordbrukaren själv tar på sig en ökad andel av kreatursskötseln. På områden där skillnaden mellan nöd- vändig driftstid och arbetstid ökas, kan arbetstidsförkortningen sålunda få en direkt verkan på produktionsinriktning— en.
De förenklande förutsättningarnas innebörd
Vi skall nu släppa de olika förutsätt- ningar, som infördes inledningsvis för att förenkla behandlingen av företaget och arbetstidsförkortningen. Först infö- res utlandskonkurrensen i bilden. Detta medför två modifikationer i tidigare re- sonemang. Vi förutsätter, att prisnivån på importerade och exporterade varor är oförändrad; i den mån detta inte är fallet, får följande framställning modi- fieras. En prispolitik mot ökade priser för kompensation av vinstminskningen försvåras under den angivna förutsätt- ningen, om företagets produktion går på export och konkurrerar med produktio— nen från utländska företag. Det kan ock- så tänkas, att prishöjningar försvåras, därför att importerade varor konkur- reranr med företagets produkter på hem-
mamarknaden. Man kan då istället få en effekt mot minskad sysselsättning. I industrienkäten framhålles just olikhe- ten mellan möjligheten att ta ut priser på export- respektive hemmamarknad. Möjligheten för exportföretagen att flytta tillverkningar utomlands omnäm- nes också.
Symptomatisk i dessa avseenden är utvecklingen under 1955. Lönehöjning- arna i början av året följdes på olika områden av prisstegringar. Prisstegring- arna gällde exportvaror, därför att pri- serna på världsmarknaden höjts på grund av de goda konjunkturerna ute i världen just för våra exportprodukter. På hemmamarknaden höjdes däremot priserna främst på livsmedel och på vis- sa andra områden, som saknade ut- ländsk konkurrens. Däremot höjdes icke priserna på textilier, där konkurren- sen från importerade varor är kännbar. Ut denna synpunkt kan jordbruket bli en intressant sektor av näringslivet un- der de kommande åren. I och med att en treårsanpassning av jordbruksin- komsterna införes, kan vissa fasför- skjutningar av arbetstidsförkortningens effekt på jordbrukspriserna tänkas. Den nya metoden för prissättning på jord- brukets område innehär, att jordbrukets priser får variera fritt inom vissa mar- ginaler tre år i taget från en given ut- gångspunkt och därvid på tillämpliga områden kommer att variera med pri- serna på världsmarknaden. Under vissa förutsättningar blir det inte någon juste- ning av jordbrukets prisnivå med hän- syn till den inhemska pris- och inkomst— utvecklingen i övrigt förrän efter tre år. Jordbrukspriserna, som har spelat en stor roll i tidigare års pris- och lö- nespiral, kan då under ett visst är tän- kas vara bestämda av utlandspriserna på vissa områden, vilket gör att den prishöjande effekten via detta område kan komma att fördröjas. Den ökade ut-
landskonkurrensen påpekas i jordbruks- enkäten.
Genom att en del av råvarorna och konsumtionsvarorna importeras, ger detta sålunda en dämpande effekt på prisrörelser med inhemskt ursprung. De importerade varorna konkurrerar och slår ut inhemska varor med importsteg- ring som följd. Företag kan finna det lämpligt att använda mera utländska råvaror. I de fall, då priskonkurrensen är alltför tryckande, kan vissa tillverk- ningsgrenar komma att läggas ned och företagen i enlighet med vad som förut sagts gå över till relativt sett mera lö- nande tillverkningar med större kon- centration på hemmamarknaden och på varor utan större importkonkurrens. I detta sammanhang kan nämnas, att prisrelationerna för maskiner och ap- parater genom en arbetstidsförkortning kanske förskjutes till de importerade maskinernas fördel. En sådan prisut- veckling med relativt sett lägre pris på importerade varor än tidigare kan nå- got modifiera de slutsatser som tidi- gare dragits beträffande investerings- viljan.
Den andra förutsättningen gällde lö- nckompensationen. I den mån någon lönekompensation för arbetstidsbortfal- let icke lämnas, innebär detta givetvis en väsentlig, kostnadsminskande effekt jämfört med det fall vi hittills diskute- rat. Den effektivitetsminskande verkan på andra produktionsfaktorer, främst realkapitalet, som berörts tidigare, kvar- står dock även i detta fall och ger en viss kostnadsökning per producerad en- het. Kostnadsökningen totalt sett blir emellertid ofta väsentligt mindre än den annars skulle varit.
Även i detta fall kommer dock arbets- tidsförkortningen att få olika verkning- ar inom olika företag och olika närings- grenar. De sänkta nominella inkomster— na kommer sannolikt att medföra en
minskning av efterfrågan på vissa va- ror jämfört med ett läge, då ingen ar- betstidsförkortning äger rum. Fördel- ningen av denna minskning av efterfrå- gan beror på inkomstelasticiteten av ef- terfrågan för olika varor.
I detta fall blir problemet med ut- landskonkurrensen inte lika väsentligt som i det fall, då full lönekompensa- tion utgår.
Den lredje förenklande förutsättning- en gällde produktionen. Det är givet, att en produktivitetsökning skulle kunna underlätta det enskilda företagets an- passning till de nya förhållanden som en arbetstidsförkortning innebär. Bak- om den genomsnittliga produktivitets- ökningen i samhället ligger ofta stora variationer i ökningen för olika nä- ringsgrenar och olika företag. Vi har också tidigare, i kapitlen IX, X och XI, diskuterat olika faktorer som kan tän- kas verka mot ökad produktivitet vid en arbetstidsförkortning. En väsentlig dämpning av kostnadstrycket inom fö- retaget genom produktivitetsökning för- utsätter emellertid att produktionsök- ningen inte är kombinerad med ytterli- gare ökad nominell förtjänstnivå för olika arbetstagare.
Såsom nämnts i tidigare kapitel, kan ackordslönesystemet ur ovanstående synpunkt sägas vara betydelsefullt vid en arbetstidsförkortning. Om lönekom- pensation inte erhålles för den bort- fallna arbetstiden, innebär detta ett in- citament för arbetstagarna att genom ökade prestationer hålla uppe sin för- tjänst vid tidigare nivå. Denna faktor återfinnes i industrienkäten. Då uppnås för det enskilda företaget, att lönekost- naden per producerad enhet är oför- ändrad och att kostnaden per produce- rad enhet på andra områden, främst beträffande realkapitalet, inte ökas. Har däremot full lönekompensation först er- hållits för arbetstidsförkortningen, kan
de härigenom uppkomna kostnadsök- ningarna i högre grad kompenseras med ökad produktivitet endast om arbets- kraften har tidlön. ökar däremot pro- duktiviteten i detta fall vid ackords- lön, blir den kostnadsutjämnande effek- ten väsentligt mindre och verkar hu- vudsakligen via kapitalkostnaderna.
På samma sätt blir kostnadseffekten av en produktivitetsökning genom minskad frånvarofrekvens beroende på avlöningssystemet. Den största effekten uppnås, om frånvarotiden är betald. Då kommer minskad frånvarofrekvens att betyda minskad kostnad per produce- rad enhet. En väsentligt mindre kost- nadseffekt erhålles om frånvarotiden ic- ke är betald. Det senare torde i allmän- het vara fallet i fråga om den frånvaro som oftast diskuteras i samband med en arbetstidsförkortning, nämligen förfal- lolös frånvaro.
Det bör även påpekas, att en över- gång till skiftarbete och därav följande produktionsökning skulle kunna mot- verka kostnadsökningen vid en arbets- tidsförkortning. Detta gäller det enskilda företaget och främst de företag, där pro- duktionsapparaten i form av byggnader och maskiner spelar en väsentlig roll ur kostnadssynpunkt. De kostnadsbespa- ringar som då kan stå att vinna är för det enskilda företaget — såsom antyd- des i kapitel IX _— ansenliga. Det ford- rar emellertid, att mer arbetskraft kan
anställas -— såvida det inte bedöms ra— tionellt att låta det minst effektiva ma- skineriet stå stilla. Däremed är vi inne på arbetsmarknadsproblemen. Vi förut- satte tidigare, att någon ökning av ar- betsstyrkan inte kunde äga rum. I själva verket kan arbetsmarknadsproblemen spela en icke oväsentlig roll vid över- gång till kortare arbetstid.
En ökad efterfrågan på arbetskraft är ett i enkäterna återkommande te- ma i verkningarna av en arbetstids- förkortning. Detta antagande bygger dock i allmänhet på en förutsättning om oförändrad produktion utan att hän- syn kunnat tas till eventuella föränd- ringar i efterfrågan.
ökat övertidsarbete framstår i enkät- svaren som en viktig möjlighet att mot— verka arbetstidsförkortningen. övertids- arbetets betydelse för att utjämna över- gångssvårigheter framhålles i industri- enkäten. En kortare arbetstid kan kom- ma att öka behovet av övertid vid vissa tillfällen av toppbelastning. En sådan toppbelastning kan förekomma exem- pelvis under skördetid inom jordbruket. Skulle man däremot reguljärt vilja an- vända övertid inom ett företag, skulle en sådan ökning av arbetsvolymen få ske till en betydligt högre lönekostnad. Det beror på efterfråge-, pris- och kost- nadsrelationer, om detta kommer att lö- na sig.
C. Serviceföretaget
Specialproblem Ovan har vi främst diskuterat det första typföretaget, industriföretaget.
Detaljhandelsföretaget har i många av- seenden liknande problem. På ett om- råde har emellertid serviceföretaget of- ta en gynnsammare ställning. Det gäller den utländska konkurrensen. Service-
företaget har i allmänhet ingen större konkurrens att räkna med från utlan- dcts sida. Härvid bortses från extrema fall av typen »margarinresor» till Nor- ge och »spritresor» till respektive från grannländerna. I stort sett torde kunna sägas, att —— bortsett från företag som sysslar med exporthandel — flertalet
servicenäringar inte har direkt kän- ning av utlandskonkurrensen. Handels- företaget har inte heller några större svårigheter med konkurrensen inom landet i den mån alla företag inom branschen genomför en likartad arbets- tidsförkortning samtidigt — om man bortser från de olikheter som råder mellan små butiker, som till stor del skötes av innehavarna, och större buti- ker. Givetvis kan det också föreligga en viss konkurrens om arbetskraft med andra näringsgrenar, där servicenäring— ens ställning kan bli försämrad — eller förbättrad — genom en arbetstidsför- kortning. Förändringar i efterfrågan kan också påverka olika företag på olika sätt.
I ett annat avseende är emellertid serviceföretaget ofta sämre ställt än in- dustriföretaget vid en arbetstidsförkort- ning. Serviceföretaget skall i allmänhet tillhandahålla sina tjänster under en viss tid, som inte alltid kan ändras med de anställdas arbetstid per vecka. Det har visserligen under senare år skett vissa förkortningar av handelns öppet- hållande genom lunchstängning, semes- terstångning Och tidigare stängning på lördagarna. Å andra sidan finns en viss tendens till ökat öppethållande på kväl- larna. Vid en arbetstidsförkortning kom- mer många serviceföretag, som har sin toppbelastning på obekväm arbetstid, att få denna toppbelastning ökad. Kun- derna kommer sannolikt i ökad ut- sträckning att förlägga sina inköp till lördagen i den mån fria lördagar blir en realitet för stora grupper av befolk- ningen. Detta ökar en redan tidigare förefintlig toppbelastning på denna dag. Det kan i många fall bli svårare att ef- ter en arbetstidsförkortning få fram skiftordningar. Tjänstgöringen på tider, som alltmer kommer att betraktas som obekväma, kommer att förskjuta kon- kurrenskraften (gentemot arbetskraf-
ten vid givna löner) till servicenäring- arnas nackdel.
Det bör påpekas att de problem, som uppkommer för serviceföretagen genom olikheter i servicetid och arbetstid, har motsvarigheter i många varuproduce— rande industrier. Det gäller här att pro- duktionsprocessens natur är sådan att produktionen förutsätter en viss drifts- tid. Detta är exempelvis fallet vid vissa kemiska processer och vid kreaturssköt- sel. Vi skall stanna något närmare in— för detta problem. I stället för att tala om servicetid i servicenäringarna och driftstid i varuproduktionen skall vi i fortsättningen helt allmänt tala om des- sa problem som ett problem, vilket gäl— ler arbetstid i förhållande till drifts- tid.
Arbetstid—driftstid
Med driftstid menar vi i fortsättning— en den tid, under vilken produktiv verk- samhet bedrives vid ett företag, totalt eller partiellt. Med arbetstid menar vi den ordinarie arbetstid, som är praxis för de anställda vid företaget. Arbetsti- den kan variera för olika grupper ar- betstagare men förutsättes här för en- kelhetens skull vara enhetlig för alla.
Driftstid och arbetstid behöver inte stämma överens med varandra. Arbets- kraften kan arbeta på övertid eller på skift _ från övertid bortses i fortsätt-— ningen. Tlllverkningen kan också vara automatisk under en del av arbetstiden utan behov av tillsyn. En betydande del av landets realkapital har en driftstid, som omfattar dygnets alla timmar utan Skiftgående arbetskraft, nämligen bostä- derna. De avlevererar sina tjänster (bo- stadsnyttjande) dygnet runt.
Inom betydande verksamhetsområ- den, t. ex. stora delar av industrin, sam- manfaller driftstid och arbetstid. Detta kan ur organisatoriska synpunkter ofta
vara fördelaktigt. Ju mer realkapital som kommer till användning per sys— selsatt, desto fördelaktigare blir det ur kostnadssynpunkt att förlänga driftsti- den utöver arbetstiden och införa skift- gång. Vi har tidigare diskuterat skift- arbete ur dessa synpunkter (se kapitel IX).
En förlängning av driftstiden utöver arbetstiden kan dock vara motiverad av andra skäl än sådana kostnadsskäl som har att göra med fördelning av de fasta kostnaderna för realkapitalet på en större produktion. Redan inom de varuproducerande företagen kan såda- na skäl föreligga. Produktionstekniken vid framställningen av en vara kan va- ra sådan, att det fordras en kontinuer- lig (produktionstid som är längre än ar- betstiden. Råvaror eller färdigvaror kan vara ömtåliga och inte tåla lagring under längre tid. Ett exempel på det senare är mejeriet i vår industrienkät, som måste mottaga och bereda mjölk lördag och söndag även om fem dagars arbetsvecka blir vanlig.
Tjänster går inte att lagra. Service— företagets driftstid blir därför beroen- de av den tid under vilken det av olika skäl befinnes lämpligt att ställa tjäns- terna till kundernas förfogande. Det blir en ömsesidig anpassning mellan kun- dernas önskemål om driftstidens längd och förläggning och de tekniska och kostnadsmässiga möjligheterna att up- pehålla en viss driftstid för service.
Driftstidens längd blir i serviceföre- taget beroende på arten av den tjänst som utföres. Det anses sålunda själv- klart, att möjligheter till sjukvård skall beredas dygnet runt vid sjukdoms- och olycksfall av allvarligt slag. I andra fall är driftstiden lättare att variera. Han- deln bör visserligen hålla öppet så att de kunder som har dagarbete får till- fälle att handla. Men detta krav kan uppfyllas i högre eller lägre grad. Även
inom servicenäringarna finns en mot- svarighet till de långa produktionspro- cesserna. Vissa transporttjänster tar lång tid i anspråk och kan knappast avbrytas i enlighet med arbetstiden. Det- ta gäller exempelvis inom sjöfarten.
På många områden existerar därför skiftarbete. Det gäller transportväsen, sjukvård och vissa industrier. Det gäl— ler i lägre grad handeln. Omfattningen av nattarbete har diskuterats i kapitel II. Ofta är det endast en mycket liten del av arbetstagarna inom ett visst ar- betsområde, som behöver arbeta en viss natt.
En arbetstidsförkortning förändrar emellertid inte bara betingelserna för att uppehålla en viss driftstid. Den på- verkar även kundernas utnyttjande av servicen under olika delar av veckan. De som får fria lördagar förlägger, så- som tidigare nämnts, sannolikt mera in- köp till lördagen etc.1 Samtidigt kan ut— budet av arbetskraft som vill ta extra- arbete på lördagen öka. Konsekvenser- na i dessa avseenden kan gå i olika riktningar. De kan underlätta och de kan försvåra uppehållandet av en viss driftstid. Detta hänger samman med toppbelastningen. Serviceföretagens ka- pacitet måste ofta byggas upp med hänsyn till toppbelastningar. I detta av- seende ger våra enkäter bland service- företag många intressanta exempel.
Många servicenäringar kommer att påverkas av kundernas ändrade vanor, om en arbetstidsförkortning får formen av en femdagarsvecka. Kunderna kan antingen vara företagen eller konsu- menterna. De senares efterfrågan kan i sin tur dels ha samband med arbetet (färd till och från arbetet) eller med fritiden. Vid en arbetstidsförkortning med femdagarsvecka koncentreras
1 Jfr varudistributionsutredningens be- tänkande Pris och prestation i handeln, SOU 1955:16, s. 176.
många företags utnyttjande av service till fem dagar, medan fridagarna ökar från en till två. Transporttjänsternas omfördelning under veckan framgår av enkätsvaren såväl från Statensjärnvägar som från Stockholms spårvägar. Även televerket diskuterar i sitt enkätsvar toppbelastningen och en utbyggnad av kapaciteten med hänsyn till önskemål att möta ökad toppbelastning. Det kan nämnas att ett likartat behov av in- vestering diskuteras i enkätsvaret från Stadsförbundet. Bl. a. diskuteras där gasklockornas kapacitet, i det fall att man måste lagra gas under fem dagars driftstid så att det räcker för konsum- tionen av gas under två fridagar.
Ju mer arbetstiden förkortas, desto mer torde skiftgången i samhället öka. Det kan tänkas att en fortsatt spridning av arbetstiderna medför, att individuel- la skillnader i dessa avseenden kom- mer att accepteras lättare. På längre sikt kommer kanske vissa dagar och vis-
sa tider av dagen inte att lika tradi- tionsbundet betraktas som normal le- dighetstid. En förskjutning av sociala mönster kan komma till stånd. Handeln intar en intressant ställning i en sådan utveckling. Ju mer skiftarbete med väx- lande förläggning av skiften för den individuelle arbetstagaren som införes i andra näringsgrenar, desto mindre skiftarbete och arbete på »obekväm tid» synes behöva förekomma i vissa delar av handeln och vice versa.
Problemet arbetstid-driftstid är syn- barligen ett ganska allmänt problem in- om näringslivet. Lösningarna av detta problem förändras, när arbetstiden suc- cessivt förkortas. Det är också klart, att expanderande näringsgrenar med redan nu betydande rekryteringssvårigheter och med driftstid dygnet runt kan kom- ma att få ökade svårigheter vid en ar- betstidsförkortning. Detta är exempel- vis fallet med sjukvården (se bilaga Izå).
D. Sammanfattande synpunkter
Ovanstående genomgång av vad som kan inträffa för det enskilda företaget vid en arbetstidsförkortning visar, att stora skiljaktigheter kan väntas förelig- ga inom olika branscher och olika före— tag allt efter de betingelser varunder de arbetar. Skillnaderna beror på ut- vecklingen av efterfrågan på företagets produkter och tjänster. Det gäller då både efterfrågeutvecklingen på längre sikt och de förändringar, som arbets- tidsförkortningen kan medföra på efter- frågans inriktning, t. ex. på ökad fri- tidskonsumtion. Det gäller även för- skjutningar i efterfrågan genom änd- rade inkomstrelationer och prisrelatio- ner. Verkningarna beror på företagets ställning på marknaden och dess möj- ligheter att genomföra prishöjningar.
Främst gäller det därvid utlandskon- kurrensen; den beror på exportandel av producerade varor och på import- andel av förbrukade råvaror. Andra be- tydelsefulla faktorer är den produktivi- tetsökning, som normalt brukar komma till stånd och den som arbetstidsförkort- ningen eventuellt framkallar därutöver. Verkningarna beror på antalet berörda arbetare och tjänstemän, på kompensa— tionsförhållanden och på realkapitalets sammansättning. De beror på elasticite- ten i kostnadsstrukturen, dvs. möjlighe- ten att ändra relationen mellan olika kostnadselement, och de beror på vinst- läget inom branschen. Inte minst beror de slutligen på förhållandet mellan drifts- tid och arbetstid samt kundfrekvens vid olika tider under veckan och under året.
Vi har i detta kapitel redovisat arten av" vissa förändringar, som kan inträffa vid en arbetstidsförkortning. Däremot har vi inte preciserat styrkan hos de olika förändringarna eller relationen dem emellan. De beror i första hand på arbetstidsförkortningens storlek. Det är klart, att en kombination av olyck- liga omständigheter kan medföra be- tydande svårigheter för det enskilda företaget även vid en blygsam arbets— tidsförkortning. Ser man på hela sam- hället, måste man emellertid hålla i min- net, att samhällsekonomin ständigt är utsatt för förändringar i produktions- betingelserna. Väderleksförhållandena ger fluktuationer i skördarna och i ef- terfrågan på vissa varor, variationer av betydande omfattning förekommer i in- vesteringsbenägenhet, i prisrelationer och i utländsk konkurrens, efterfrågan förändras i sin inriktning etc. Alla des— sa drag är karakteristiska i ett modernt expansivt samhälle. Även om det en- skilda företaget i vissa fall kan ställas inför betydande svårigheter i en så- dan utvecklingsprocess, har näringsli- vet visat en påtaglig anpassningsför- måga till skilda förändringar i produk- tionsbetingelserna. Marginella företag
slås ut och nya kommer till. Detta lig- ger i själva utvecklingen.
Arbetstidsförkortningen blir sålunda endast en faktor, som verkar i den sam- hällsekonomiska utvecklingen och som bidrar till att styra denna i en viss riktning. Det är därför viktigt, att ar- betstidsförkortningens verkningar inte bedömes mot bakgrunden av en i öv- rigt oförändrad omvärld. Företagen för- söker exempelvis rationalisera och mo— dernisera produktionen alldeles oavsett om en arbetstidsförkortning kommer till stånd eller icke.
Det förda resonemanget leder å ena sidan till att en arbetstidsförkortning underlättas av den påtagliga flexibilitet som finns i näringslivet. Å andra sidan får denna flexibilitet inte sättas på för hårda prov; det finns många institutio- nella bindningar, som försvårar större anpassningsrörelser, såsom arbetskraf- tens, realkapitalets och växelkursernas brist på rörlighet. En successiv över- gång till en kortare arbetstid i stället för större engångsförkortningar av arbets- tiden måste anses önskvärd, om man vill undvika risken av större anpass- ningssvårigheter för enskilda företag inom olika näringsgrenar.
TR ETTO N DE KAPITLET
Konjunkturproblem vid övergången
A . Inledning
Såsom nämnts i föregående kapitel, kommer en arbetstidsförkortning san- nolikt att medföra kostnadsökningar för olika företag, och därvid blir frågan om lönekompensation av stor betydelse. Det gäller inte bara frågan om lönekompen- sation för den bortfallna arbetstiden för dem som berörs av förkortningen. Om vissa grupper av anställda får kortare arbetstid med bibehållen vecko- eller månadsförtjänst, kan andra grupper känna sig eftersatta och fordra kompen- sation. Detta för oss in på problem som hänger samman med kostnader, priser och penningvärde. Efter kriget har det förekommit starka prisstegring- ar ganska allmänt i de västeuropeiska länderna. Tendensen till inflationistisk utveckling under full sysselsättning har i de flesta länder utgjort ett allvarligt ekonomiskt politiskt problem — åt- minstone under någon period av efter- krigstiden. Detta har i många länder lett till valutasvårigheter, som stundom kun- nat karakteriseras som valutakriser och som i en del fall lett till förändringar av växelkurserna.
Efterkrigstidens prisstegringar i Sve- rige har delvis »importerats» från världsmarknaden, delvis varit bestäm- da av inhemska faktorer. Bland de in- hemska faktorerna har lönebildningen spelat en väsentlig roll. En växelverkan mellan priser och löner har haft lätt att uppstå. De prisstegringar som före- kommit har dock sannolikt. ickc varit
till allvarligt men för den genomsnitt- liga takten i produktionsökningen. Ef- terkrigstiden har varit en mycket ex- pansiv period, när det gäller produk- tionsutveckling och omdaning av nä- ringslivet. Frågan kan givetvis ställas, om icke denna expansion till en del måst köpas till priset av ett successivt försämrat penningvärde. Hur därmed än må förhålla sig, är det inte den direkta verkan på produktionsutvecklingen av eventuella löne- och prisökningar, som i första hand är av intresse. När man vill analysera löne- Och prisökningars roll i verkningarna av en arbetstidsför- kortning, är det snarare deras indirekta verkan på produktionen, främst via konkurrenskraften mot utlandet, som tilldrar sig intresse.
Vi har inte att ta ställning till frå- gorna om lönekompensation för bort- fallen arbetstid vid en arbetstidsför- kortning. Eftersom lönebildningspro- cessen i samband med en arbetstidsför- kortning synes vara av väsentlig bety- delse, blir det dock nödvändigt att re- lativt ingående behandla detta problem under olika hypoteser om löneutveck- lingen. Det är nödvändigt att belysa arbetstidsförkortningens betydelse för prisutveckling, konjunkturutveckling och konkurrenskraft. Det är dock inte vår sak att göra någon djupgående ana- lys av ekonomiens funktionssätt under full sysselsättning och av svårigheter- na att samtidigt söka uppnå målsätt-
ningar sådana som ett stabilt penning- värde, full sysselsättning och ett fritt, omfattande och balanserat handelsut- byte med andra länder. Dessa frågor kommer att behandlas av 1955 års sla- biliseringsulredning. Här kan endast konstateras, att en undersökning av verkningarna av en arbetstidsförkort- ning måste komma ut på dessa svår- pejlade vatten. Då det är av vikt att här begränsa ämnesområdet så mycket som möjligt, skisseras i det följande en— dast i vilken riktning konjunktureffek- ten av just en arbetstidsförkortning kan tänkas gå.
Utvecklingen av löne- och prisnivån vid en arbetstidsförkortning hänger emellertid även nära samman med ut- vecklingen av efterfrågan för konsum- tion och investering, eller —— som det också kan uttryckas —— relationen mel— lan sparande och investeringar. Det ömsesidiga sambandet mellan en mängd olika ekonomiska faktorer av denna typ gör det i och för sig önskvärt att upp- ställa en modell för den samhällseko- nomiska utvecklingen vid en arbetstids- förkortning, Det finns dock ingen möj— lighet att ange så exakta samband mel- lan de ekonomiska faktorerna, vare sig ur teoretisk eller statistisk synpunkt, att ett sådant modellbyggande här kan komma ifråga. Vi får därför inskränka oss till att behandla den sannolika pri— mära effekten av en arbetstidsförkort- ning i vissa viktiga avseenden och där- efter bedöma den samlade effekten ge- nom ett räkneexempel, vilket inte bör uppfattas som en prognos. Givetvis inne- fattar den konjunktureffekt av en arbets- tidsförkortning ”som skall undersökas även frågan om tillgång och efterfrå- gan på arbetskraft.
Såsom förut nämnts, innebär en ar- betstidsförkortning ändrade betingelser för hela produktionsprocessen. Arbets- tidens längd och arbetstidens förlägg-
ning till olika tider på dygnet ingår som viktiga förutsättningar för företagens planering av produktionen. Pris— och kostnadsrelationer kommer att föränd— ras vid arbetstidsförkortningen på ett annat sätt än de annars kanske skulle ha gjort. Kapitalets struktur, t. ex. i frå- ga om varaktighet, kan behöva ändras. Vissa varor blir relativt sett dyrare att producera, andra relativt sett billigare. Givetvis är det möjligt, att dessa för— ändringar av produktionsbetingelserna genom en måttlig arbetstidsförkortning blir så pass små att de ej synligt påver- kar den ekonomiska utvecklingen. And- ra faktorer kanske har betydligt större verkningar i denna utveckling. Hur där- med än må förhålla sig, är det av vikt att söka analysera riktningen och inne- börden av de ekonomiska förändringar, som kan tänkas ske genom en arbets- tidsförkortning, och liksom tidigare i denna framställning som jämförelse- norm välja den utveckling, som kunde antas äga rum om en förkortning av arbetstiden icke genomfördes. Arbets- tidsförkortningen ändrar den anpass- ningsprocess som ständigt pågår. Det andra problemet blir en bedömning av storleken av denna effekt och dess be- tydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen.
I den anpassningsprocess, som följer på en arbetstidsförkortning, vare sig denna är stor eller liten, kommer en omfördelning av inkomster att äga rum relativt sett. Vem kommer då att bära förlusten av de varor och tjänster, som skulle ha kunnat produceras, respektive (vid en stor arbetstidsförkortning) för- ut producerades, och vem får ökad fri- tid? Snart sagt varje anpassningspro- cess efter en förändring av produktio- nens förutsättningar innebär cn för- ändrad inkomstfördelning. Förändring- ar av inkomstfördelningen äger stän- digt rum i samhället, inte bara som
ett resultat av. ekonomisk politik och av avtalsförhandlingar mellan arbets- marknadens parter. Varje ny produk- tionsteknik, som gör äldre metoder omo- derna, leder exempelvis till att vissa personer i samhället relativt sett gör för- luster och andra gör vinster i inkomst- fördelningsproeessen. Vissa får det re- lativt sett sämre, andra får det relativt sett bättre. Vissa stärker sin förhand- lingsposition, andra får sin försvagad. På samma sätt sker en omfördelning av inkomster under anpassningen efter en arbetstidsförkortning. Genom att arbets-
tidsförkortningen även påverkar arbets- tagarnas ställning direkt och därför kan tänkas spela en viktig roll för av— talsförhandlingarna, blir den en bety- delsefull bricka i spelet om inkomstför- delningen.
I detta kapitel skall verkningarna av en arbetstidsförkortning i berörda av- seenden bedömas ur allmän samhälls- ekonomisk synpunkt. Hur problemen gestaltar sig för det individuella före- taget inom olika näringsgrenar har be- lysts i kapitel XII.
B. Lönekompensationens roll
Lönerna under efterkrigstiden Lönebildningen har, såsom inled- ningsvis antyddes, spelat en central roll
i hela efterkrigsdebatten kring den eko- nomiska utvecklingen i ett samhälle, där det råder full sysselsättning. De
Tabell XIII:1. Löne- och prisutveckling i Sverige 1946—1955.
Löneutveckling Lönestegring i % från Index 1950 = 100 föregående år Konsum- . Hela nä- _ tionspriser Industri ringslivet Industrlarbetare ' Löne- (Index Arbetare ”mim" Arbetare ”fal?" glidning 1950 = 100) man maSSlg nov.—nov. 1946 ............ 74 - - 75 . . . . 90 1947 ............ 85 87 85 8,5 5,0 93 1948 ............ 9-2 93 93 3,5 3,3 97 1949 ............ 96 96 97 -— 3,1 99 1950 ............ 100 100 100 — 5,0 100 1951 ............ 121 115 119 16,0 6,3 115 1952 ............ 143 136 143 10,6 3,7 125 1953 ------------ 150 140 149 0,5 2,4 126 156 145 155 1,8 3,4 127 169 158 169 5,0 3,5 130 - - - 4,0 - 1135 Genomsnittlig årlig ökning 1946—1955 i % ............ 9,5 8,5 9,5 5 4 4,2
1 Första kvartalet. Källor: Löneutveckling och konsumtionspriser: officiell statistik med erforderliga juste- ringar för omläggningar i statistiken. Sammanvägningen för hela näringslivet har skett med antalet arbetare enligt 1950 års folkräkning som vikter. Avtalsmässig lönestegring: beräkningar av Gösta Rehn och LO:s utredningsavdelning. Löneglidning: beräknad med hjälp av kvoten mellan index för lönestegringen nov.—nov. vid identiska företag enligt socialstyrelsens kvartalsstatistik med viss modifikation 1946 och 1947 (statistikomlägg- ning) och index för avtalsmässig lönestegring.
krafter som bestämmer lönebildningen har haft en mycket stark tendens att pressa lönenivån och prisnivån uppåt utan tidigare perioders delvis kompen- serande variationer i motsatt riktning. Detta belyses av tabell 1, som ger siff- ror för utvecklingen av löner och kon- sumtionspriser i Sverige under perio- den 1946—1955. Tabell 1 visar, att den genomsnittliga lönenivån för arbetare inom olika näringsgrenar stigit med i genomsnitt 9 a 10 procent om året från 1946 till 1955. Samtidigt har konsu- mentpriserna stigit med i genomsnitt drygt 4 procent om året. Löneökning— en har bestått dels av avtalsmässiga lö- neökningar, dels av s. k. löneglidning. Löneglidningen spelar en betydelsefull roll i lönebildningsprocessen. Eftersom den är ojämnt fördelad på inkomstta— gare inom olika näringsgrenar, leder den lätt till eftersläpningsfenomen med krav på lönekompensation från de grup- per som ej har löneglidning.
För tjänstemännen kan den genom- snittliga löneökningen under samma pe- riod och inom hela näringslivet grovt uppskattas till närmare 8 procent per år.
De största löneökningarna ägde rum 1950—1952. Någon detaljerad analys av dessa löneökningar skall här icke gö- ras. Några faktorer bakom lönerörelser- na skall dock anges. Sålunda spelade importpriserna en betydande roll i ut- vecklingen. Dels medförde deprecie- ringen av den svenska kronan 1949, att vissa importpriser steg i svenska kronor räknat. Dels medförde Korea- kriget 1950 en internationellt utbredd prisrörelse i inflationistisk riktning. Bortsett från prisökningarna måste lö- nekraven även ses mot bakgrunden av de närmast föregående årens >>löne- stopp», som medfört vissa förskjutning— ar i lönerelationerna. I motsats till vad som var fallet vid de stora löneökning-
arna 1950—1952 bidrog icke några stör— re importprisstegringar till att höja pri- serna och därmed lönekraven under 1954—1956 års lönerörelser. Även om denna löneökning därför kan betraktas som inhemsk, har den haft sin motsva— righet i flera andra länder, vilka lik- som Sverige under de senaste åren haft en utpräglad högkonjunktur.
Om en arbetstidsförkortning genom- föres med 3 t/v (6,25 procent) för dem som har 48 timmars arbetstid per vec- ka, skulle detta, om lönekompensation gavs för den bortfallna arbetstiden, mot- svara en genomsnittlig ökning av tim- lönen med 6,7 procent. Vid en förkort— ning med (i t/v (12,5 procent) bleve ök— ningen av timlönen 14,3 procent. Här har då icke tagits hänsyn till de kor- rigeringar av dessa siffror som kan föl- ja av helgdagarnas placering på olika veckodagar och av bestämmelserna om helgdagsersättningar (jfr kap. II). — Varje år kommer därtill, sett ur sam- hällsekonomisk synpunkt, sedvanliga lö- neökningar genom överflyttningar av ar- betskraft från låglönegruppcr till hög— lönegrupper och genom löneglidning. Löneglidningen åter beror till stor del på det allmänna ekonomiska läget och speciellt arbetsmarknadsläget i sam- band med förkortningen av arbetsti— den. En sammanlagd genomsnittlig ök-, ning av timlönen på 9 respektive 17 procent i de båda fallen synes dock i vissa lägen vara en rimlig hypotes be- träffande löneökningen det första året efter en förkortning. Löneökningar av den storleken över hela näringslivet kan icke äga rum utan prisökningar el- ler andra mindre önskvärda konse- kvenser. De båda ökningstalen ovan kan närmast jämföras med löneutveck- lingen 1954—1955 respektive 1950— 1951. Vid båda Rdessa jämförelsetid- punkter utgjorde lönerörelserna och prisutvecklingen allvarliga problem för
den ekonomiska politiken. Givetvis kan utvecklingen vid en arbetstidsförkort- ning bli mindre problematisk i dessa avseenden i den mån icke alla inkomst- tagare följer med i ovanstående in- komstutveckling, eller om de som be- rörs direkt av förkortningen icke får full lönekompensation.
Begreppet lönekompensation
Innan vi går vidare i vår bedömning av konjunktureffekten vid en arbets- tidsförkortning, synes det lämpligt att närmare precisera begreppet full löne- kompensation. Denna term har visser- ligen använts redan tidigare, men en närmare precisering har då inte varit av behovet påkallad.
Om man bortser från den löneökning som regelbundet sker varje år och en- dast betraktar själva arbetstidsförkort- ningen, kan i första hand två motsatta alternativ tänkas för inkomstutveckling- cn. Om arbetstagaren får oförändrad veckoförtjänst, innebär detta, att tim- förtjänsten kommer att öka proportio— nellt mot arbetstidsförkortningen. Det- ta fall kommer att i fortsättningen kal- las en arbetstidsförkortning med full lönekompensation. Om löntagaren får oförändrad timförtjänst, innebär detta, att veckoförtjänsten faller proportionellt med arbetstidsförkortningen. Detta är ett fall av förkortning utan någon lö- nekompensation. I flertalet av de exem- pel på arbetstidsförkortningar inom enstaka företag och branscher, som gi- vits i kapitel X, har löneuppgörelserna följt ett mellanting mellan dessa ytter- lighetsalternativ. Arbete mot tidlön har fått full kompensation medan arbete på ackord ofta skett utan kompensation under den hypotesen att arbetstagarna kan kompensera sig själva.
Oberoende av arbetstidsförkortning- en sker emellertid årligen en löneök- ning i samhället. Låt oss här för en-
kelhetens skull säga att detta är en ök- ning SOm motiveras med att arbetstaga- ren skall ha sin andel av den normala produktionsökning, som uppkommer ge- nom ökad produktivitet. Detta ger ett tredje standardalternativ för löneökning i samband med en arbetstidsförkort- ning ett visst är. Om arbetstagaren får kompensation för hela bortfallet av ar- betstimmar och därutöver hela den lö- neökning, som normalt förekommer, kommer formellt sett den nominella veckoförtjänstens utveckling icke att alls påverkas av arbetstidsförkortning— en. Ett krav pä en sådan lönehöjning kan sägas innebära, att arbetstagaren söker undvika att bära något av pro- duktionsförlusten vid arbetstidsförkort- ningen. Hur därmed i realiteten kom- mer att förhålla sig beror givetvis på prisutvecklingen vid arbetstidsförkort- ningen.
De tre nu nämnda standardalternati— ven för löneutvecklingen, vilka skall an- vändas i den fortsatta framställningen, bygger för enkelhetens skull på hypote- sen, att arbetstidsförkortningen är stör- re än vad som svarar mot årlig normal produktivitetsökning. För det fall, att arbetstidsförkortningen är mindre än som svarar mot årlig normal produk— tivitetsökning, bör de tidigare två be- greppen arbetstidsförkortning med res— pektive utan lönekompensation modi- fieras, när det tredje alternativet med sedvanlig andel i normal produktivi- tetsökning införts i resonemanget. Vid en arbetstidsförkortning, som ryms in- om produktivitetsökningens ram, avser begreppet full lönekompensation, att ar- betstagaren enbart får sin andel i den- na ökning. En arbetstidsförkortning, som enligt den tidigare beskrivningen sker utan lönekompensation, innebär även den, att arbetstagaren får sin an- del i sedvanlig produktivitetsökning genom ökad timförtjänst.
En arbetstidsförkortning med full lönekompensation kan betraktas som en löneförmån. Som sådan har den emel- lertid en mycket speciell effekt. Tar man ut en annars tänkbar löneökning i ökad fritid, kommer denna löneförmån icke automatiskt att reduceras av en ökad beskattning. I varje fall kan där- igenom ytterligare ett element införas i löneförhandlingarna vid jämförelser mellan dem som tar ut sin löneökning i ökad fritid och dem som får nomi- nella inkomststegringar.
Olika faktorer bakom lönebildningen
Studerar man de lönerörel—ser, som ägt rum i Sverige under efterkrigsti- den, finner man vissa karakteristiska drag i lönebildningsprocessen. Dessa drag representerar kanske inte några allmängiltiga företeelser, men vissa av dem synes dock spela en sådan roll, att det kan vara värt att diskutera deras eventuella inflytande vid en arbetstids- förkortning.
För det första synes det påtagligt, att arbetstagarna oftast inte går med på sänkt nominell förtjänstnivå, även om detta skulle vara förknippat med arbets- ;tidsförkortning. Av den enkät, som vi låtit utföra beträffande arbetstagarnas önskemål (se bilaga III), framgår klart att man i många fall inte velat utbyta den erhållna löneökningen vid de senas- te löneförhandlingarna mot en minskad arbetstid, men däremot är fullt beredd att göra det vid en kommande löneför— handling. Sannolikt skulle liknande re- sultat erhållas, om man ställde samma fråga efter denna kommande löneför- handling. Många skulle då sannolikt inte vara beredda att utbyta en eventuellt uppnådd ökning i förtjänstnivån mot kortare arbetstid. Det är ganska natur- ligt, att arbetstagarna vill slå vakt om uppnådda förmåner på alla områden och även räknar de nominella inkoms-
ternas absoluta höjd som en uppnådd förmån.
Den tendens som påtalats ovan verkar i två riktningar vid en arbetstidsför- kortning. Om arbetstidsförkortningen inte kompenseras fullt, mätt i nominell veckoförtjänst, kan det tänkas, att in- komsttagarna för att bibehålla samma veckoförtjänst är beredda att öka sin arbetsintensitet vid ackordsarbete. Å andra sidan kan denna tendens kom- ma att innebära starka krav på full lö- nekompensation vid genomförandet av en arbetstidsförkortning. Om arbets- tidsförkortningen är tillräckligt stor, le- der detta, såsom ovan nämnts, till en stegring av timförtjänsten utöver vad som ryms inom ramen för produktivi- tetsstegringen. Strävan att ha oföränd— rad nominell inkomst, som i det föl- jande tillmätes mycket stor betydelse, ger snävare möjligheter till engångs- sänkningar av arbetstiden per vecka. Vid genomförandet av 48-timmarsvec— kan efter förra världskriget bidrog detta krav på kompensation i då rådande eko— nomiska läge till arbetskonflikter.
Den andra faktorn som här skall an— föras är följande. Den uppfattningen torde numera råda bland många arbets- tagare, att lönerörelserna i princip inte bör ge större löneökningar totalt sett än produktionsutrymmet tillåter — frånsett kompensation för tidigare in- träffade prisstegringar. Det är emeller- tid svårt att vid varje tillfälle säga hur stort detta utrymme är — om det över huvud taget kan definieras entydigt. Därtill kommer det emellertid in en inkomstomfördelningsaspekt vid resone- mangen, som gör mer exakta slutsatser omöjliga. För varje grupp finns alltid' möjlighet eller i varje fall tron på möj- ligheten att — inom det utrymme, som kan anses finnas för lönestegringar sett ur produktivitetssy—npunkt — expande- ra på andra inkomsttagares »bekost-
nad». Det blir därför lätt så att utrym- met för en lönestegring, om nu detta kan definieras, snarast ger den undre gränsen för Iönestegringen varje år.
Den tredje faktor bakom lönerörel- serna, som här skall beröras, gäller jämförelsenormerna vid lönekrav. Det är rimligt att antaga, att arbetstagarna, när de skall precisera sina Iönekrav, ser a) på vinstutvecklingen inom branschen och i landet i dess helhet, i)) på in- komstutvecklingen för andra löntagare och därvid speciellt på eventuella »ef— tersläpningsfenomen» och c) på prisut- vecklingen »— kompensation för pris- förändringar är ett självklart krav vid lönerörelser under normala tider. Det är sannolikt de två sistnämnda jämfö- relseformerna, som kan tänkas bli vik- tiga argument i lönerörelserna i sam- band med en arbetstidsförkortning. De löntagare, som inte får en arbetstids- förkortning eller en mindre arbetstids- förkortning än andra, kommer att vil- ja ha kompensation i ökade löner un- der åberopande av de andras förkorta- de arbetstid (jfr vår enkät i bilaga III). De som fått sin arbetstid förkortad, kan nästa år tänkas åberopa löneut- vecklingen för de övriga, varigenom man kan få en saxningseffekt mellan olika löntagargrupper. Denna effekt skulle kanske kunna undvikas om ar- betstidsförkortningen genomfördes utan speciell lönekompensation. Vad beträf- far priseffekten, kan man genom en ar- betstidsförkortning utöver en viss nivå komma in i en utveckling av stigande priser — i varje fall med en viss efter- släpningseffekt. Även detta kan leda till vissa saxningseffekter, i detta fall mel- lan prise-r och löner.
Även arbetsmarknadsläget spelar gi- vetvis en viktig roll för lönekraven. I detta sammanhang bör även löneglid- ningarnas roll för lönebildningen åter understrykas. Löneglidningarnas stor-
lek beror delvis av det ekonomiska lä- get och påverkas av en arbetstidsför- kortning via detta allmänna läge. Så- som visats i tabell 1 är löneglidning- arna ofta betydande till sitt belopp. Så— lunda ledde icke prolongeringen av av- talen under åren 1949—1950 till att lö- nenivån blev konstant. Av tabell 1 fram- går, att icke oväsentliga löneökningar kom till stånd även dessa år.
Det aktuella problemet
Med hänsyn till vad som anförts om löneutveckling och prisutveckling, kan man säga, att vi står inför ett centralt problem vid en arbetstidsförkortning. Hur stor skulle löneökningen kunna bli, om inte en arbetstidsförkortning genom- fördes, och vilken prisutveckling skulle förekomma i detta fall? Kommer under en aktiv ekonomisk politik lönekom— pensationen i samband med en arbets- tidsförkortning att smältas in i de all- männa avtalsrörelserna på ett sådant sätt, att utvecklingen inte gestaltar sig mycket annorlunda i fråga om prisut- veckling än den skulle ha gjort om ar- betstidsförkortningen icke kommit till stånd? Sannolikt är möjligheten att så blir fallet större, om arbetstidsförkort— ningen >>ryms>> inom ett års produkti- vitetsstegring.1 Det är då relativt lätt att smälta den, speciellt med hänsyn till den förut nämnda strävan hos inkomst- tagarna att behålla den nominella vecko— förtjänsten åtminstone oförändrad. Ryms arbetstidsförkortningen inte inom års— produktionens utveckling utan kanske dessutom representerar ett »förskott» på nästa års produktionsutveckling, sy- nes risken vara större för en kraftigare löne- och prisrörelse jämfört med ett lä- ge utan arbetstidsförkortning än i första fallet. Det skulle kanske också kunna argumenteras att i ett läge, då man av
1 Härvid bortses från löneglidningarnas komplicerande effekt.
olika skäl kan vänta en stor lönerörelse, det vore gynnsamt just med hänsyn här- till att sätta in arbetstidsförkortningen samtidigt. Den skulle kanske smältas in i dessa krav utan självständig effekt mot ökad instabilitet i priserna. Under ett år, då man annars icke hade att vän- ta någon större lönerörelse, skulle enligt samma argumentering kanske en arbets- tidsförkortning sätta i gång en extra löne- och priseffekt, vilket skulle vara olämpligt. Många olika hypoteser kan f. ö. uppställas, när det gäller avtals- psykologi. De kan dock knappast prö- vas ur en kommande arbetstidsförkort- nings synpunkt.
Det är sålunda inte lätt att fälla ett omdöme om den sannolika utvecklingen i ovannämnda avseenden. Utvecklingen beror i hög grad på det ekonomiska läget, på tidigare löneutveckling, på prisutveckling och på den ekonomiska politik som föres. Man kanske skulle kunna säga, att ju mer utdragna verk- ningarna av en arbetstidsförkortning sy- nes bli i'ett visst läge genom tendens till eftersläpningar i löneutvecklingen och saxningseffekter mellan löner och priser, desto ogynnsammare är detta ur allmän ekonomisk synpunkt. Det skulle också kunna vara på det viset, att man genom det totala resultatet av löne- förhandlingarna tar ut vad marknaden tål; det spelar då ingen roll, om man har en arbetstidsförkortning med i bil- den eller inte. Räckvidden av en sådan tes, vilken skulle ha fundamental be- tydelse om den är riktig, är svår att ange. I varje fall synes dock rimligt att anta att arbetstidsförkortningen påver- kar arbetstagarnas lönekrav. Speciellt spelar därvid, som nämnts, önskan att uppehålla oförändrad nominell vecko- förtjänst en viktig roll.
Det synes oss rimligt att förutsätta, att avtalsparternas förhandlingar i sam- band med arbetstidsförkortningen blir
av central betydelse för vår problem- ställning. Det är också först vid avtals- förhandlingarna som man kan se i vil- ken mån arbetstagarna är villiga att be- tala något för arbetstidsförkortningen. En förkortning av arbetstiden är givet- vis ingenting som man får till skänks, även om den sker genom lagstiftning. Ur prisstabilitctens synpunkt vore det sannolikt i princip bäst, om arbetstids- förkortningen hölles utanför löneför- handlingarna i så måtto, att man inte direkt diskuterade kompensation för denna utan bara diskuterade sedvanlig stegring av timförtjänsterna. I prakti- ken kan en sådan distinktion givetvis inte göras mellan olika typer av löne- höjningar. Det sämsta läget ur prissta- bilitetssynpunkt torde inträffa, om i samband med arbetstidsförkortning med full lönekompensation samtidigt ett krav framställdes på sedvanlig stegring av timförtjänsterna.
Det ekonomiska läge, som kommer att karakterisera tidpunkten för en arbets- tidsförkortning och tiden närmast där- efter, beror emellertid även på andra effekter av arbetstidsförkortningen. Det gäller effekter som uppträder på efter- frågesidan, både efterfrågan på varor och tjänster och efterfrågan på arbets- kraft. Det är den samlade effekten av alla dessa verkningar från kostnads- och efterfrågesidan, som skall behandlas i fortsättningen av detta kapitel. Först skall dock några notiser ges om löne- kompensation vid arbetstidsförkort- ningar i Sverige under senare år.
Kompensation vid tidigare partiella arbetstidsförkortningar
De löneuppgörelser, som ägt rum vid tidigare förkortningar av arbetstiden i Sverige från 48 timmar inom vissa in- dustrigrenar, avser dels företag som gått över till treskiftsarbete utan sön- dagsuppehåll, dels företag med kon-
tinuerlig drift med söndagsuppehåll, som övergått till 45% timmars arbets- vecka, dels slutligen enstaka företag in- om vissa näringsgrenar.
Den allmänna regeln vid löneuppgö- relserna i dessa fall synes ha varit, att arbetstidsförkortningar å ena sidan icke skulle leda till något inkomstbortfall för arbetstagarna men å andra sidan icke skulle leda till något produktionsbort- fall för företagen. I allmänhet har de arbetare, som helt eller delvis arbetar mot tidlön, fått full kompensation för arbetstidsförkortningen. Samtidigt har parterna uttalat sig för att alla skall medverka till en produktivitetsökning så att produktionsbortfall undvikes. När det gäller arbetstagare med ackords- lön har man ofta utgått från att arbets- tagarna helt eller delvis skulle kunna kompensera inkomstbortfallet i sam- band med arbetstidsbortfallet genom ökad arbetseffektivitet. Det synes en- dast vara i de fall, då detta av olika anledningar uppenbarligen icke kunnat ske, som man direkt givit full kompen- sation även till ackordsarbetare.
Övergången till treskiftsarbete utan söndagsuppehåll har i allmänhet gällt maskinstyrt arbete, där arbetstagaren icke haft så stora möjligheter att på- verka produktionsresultatet. I enlig- het med den allmänna regeln som an- tytts ovan, finner man också, att en ar- betstidsförkortning i samband med övergång till sådant skiftarbete oftast varit förknippad med full lönekompen- sation.
Vad beträffar övergången till annat skiftsystem (med 45 1/3 t/v) kan det vara av intresse att citera några uppgö— relser. I uppgörelserna för den kemisk- trkniska industrin heter det: »Kompen- sationstillägget fastställes till ett öretal lika för samtliga arbetare vid varje fö- retag. Vid uträkningen härav skall be- räkningen verkställas så, att arbetare
som avlönas med tidlön, erhåller full kompensation för arbetstidsförkortning- en. För arbetare, betalad med rent eller blandat ackord, tages hänsyn till den produktionsökning, som kan vara möj- lig, antingen genom effektökning eller vidtagna rationaliseringsåtgärder. Kom- pensationsbeloppet för dessa arbetare utgör sålunda vad som härutöver er- fordras för att full kompensation skall ernås.» Vidare heter det: »Parterna äro ense om att produktionsbortfall på grund av arbetstidsförkortningen bör undvikas och att alltså arbetseffekten så vitt möj- ligt skall ökas. Arbetarparten utlovar bi- draga härtill antingen genom ökad pro- duktion eller lojal medverkan till erfor- derliga rationaliseringsåtgärder.»
Det sistnämnda uttalandet finns ock- så med i uppgörelsen för byggnadsäm— nesförbundet, där emellertid kompensa- tion för arbetstidsförkortningen genom lönetillägg ingick. Slutligen kan näm- nas, att en uppgörelse inom verkstads- industrin —— som nära ansluter till en tidigare uppgörelse för järnbruken — innehåller följande uttalande: »Tidlöner och tidlönedelar i blandade ackord ökas med ett procenttal, som motsvarar den faktiska arbetstidsförkortningen. Bc- träffande ackorden skola arbetarna om möjligt kompensera sig för inkomst- bortfallet på grund av arbetstidsförkort— ningen genom ökad arbetsinsats. Om sådan möjlighet icke föreligger, skola de lokala parterna träffa uppgörelse i kompensationsfrågan.»
Enligt 1955 års avtal för byggnads- facket, avseende sprängnings- och för- stärkningsarbeten i bergrum (avtalet i viss mån utvidgat 1956), har den ge- nomförda arbetstidsförkortningen för- enats med en höjning av ordinarie tim- löner, ackordskompensation, ackord och semesterören med 15 procent, vilket an- ses innebära full kompensation för alla berörda grupper och slag av arbeten.
När det gäller målarna, som träffat avtal om fria lördagar året om, genom- fördes förändringen utan att någon spe— ciell lönekompensation gavs i samband därmed. Det krav på fria lördagar som framställts från byggnadsarbetarförbun- dets sida under senare år har icke hel- ler detta varit förenat med krav på kom- pensation för den bortfallna arbetsti- den. I den enkät som vi gjort bland vissa företag (främst inom konfektions- industrin), vilka övergått till femdagars- vecka, visar det sig att arbetstagarna i allmänhet inte fick någon lönekompen- sation vid förkortningen. Det har här i allmänhet gällt handstyrda arbeten. I
vissa fall har dock även för dessa före- liminära nationalbudgeten.
Slutligen bör nämnas, att de erfaren- heter från utlandet, som vi haft upp- gifter om, pekar på att arbetstidsför- kortningar ofta skett utan någon löne- kompensation. I länder sådana som Förenta Staterna, där det finns vissa minimibestämmelser beträffande löner— na, är det dock svårt att säga något ge- nerellt om den lönekompensation som förekommit vid arbetstidsförkortningar. Vid återgång till kortare arbetstid efter kriget synes man inte ha lämnat kom- pensation för bortfallet av den arbets- tid som under kriget betalades med övertidsersättning.
C. Ett räkneexempel
Modell och alternativ
I samband med statsverkspropositio- nen uppgöres varje år en nationalbud- get för det kommande året. Även om siffrorna i en sådan nationalbudget är osäkra inom vida marginaler, ger bud— geten dock en lämplig ram för diskus- sionen av de ekonomiska problem, som är aktuella för det kommande året. Na- tionalbudgetmodellen och dess termer har blivit något av en institution i den ekonomiska debatten i Sverige. Det har därför synts lämpligt att använda den- na modell vid genomgången av verk- ningarna av en arbetstidsförkortning ur konjunktursynpunkt.
För att belysa arbetstidsförkortning- ens samhällsekonomiska verkningar på kort sikt göres följande hypotes. Vi be- finner oss i december 1955 vid utarbe- tandet av nationalbudgeten för år 1956. Vi har framför oss ett beslut om en all- män arbetstidsförkortning från den 1 januari 1956. Hur skulle då kalkylerna bakom nationalbudgeten kommit att se ut? Vi utgår från läget sådant det var i
december 1955 och från den ekono— miska politik som förutsattes i den pre- liminära nationalbudgeten.
I tabell 2 presenteras den preliminära nationalbudgeten för år 1956 sådan den i verkligheten såg ut,1 dvs. utan någon hypotes inlagd om en arbetstidsförkort- ning. Den siffermässiga konkretisering- en i nationalbudgeten har formen av en försörjningsbalans, som anger föränd- ringarna i produktionen och importen och i deras användning för olika hu- vudändamål. Ser vi på procenttalen i den sista kolumnen över förändringar- na från 1955 till 1956, finner vi, att för- sörjningsbalansen inte antydde någon sensationell utveckling. Den redovisade en ganska normal ökningstakt för de olika delposterna. I den text, som dis— kuterade utvecklingen under 1956, an-
1 Under utarbetandet av detta betänkan— de har en reviderad nationalbudget presen- terats. Vi har icke ansett det nödvändigt att revidera våra beräkningar i anslutning härtill. För illustrativa ändamål är den preliminära nationalbudgeten lika använd- bar.
Tabell XIII:2. Beräknad försörjningsbalans för år 1956 Preliminär nationalbudget Miljoner kronor i 1955 års priser.
Förändring 1955—1956 1955 Absolut Procent Tillgång Produktion ........................ 48 240 +1 450 +3 Import .............................. 10 300 + 100 + 1 Summa 58 540 +1 550 +?» Användning Privata investeringar ......... 8480 + 190 +? Offentliga investeringar ...... 6250 + 110 +? Export .............................. 9 980 + 200 +? Privat konsumtion ............ 27 810 + 800 +3 Offentlig konsumtion ......... 6 020 + 250 +4 Summa 58 540 + 1 550 + 3
Källa: Nationalbudgef för år 1956. Statsverkspropositionen år 1956,
Bil. 1, Bih. 2. s. 113.
gavs försörjningsbalanscn för 1956 visa en viss dämpning i investeringsexpan- sionen vid en normal utvecklingstakt hos konsumtionen för att bringa jäm- vikt i bytesbalansen. Dessutom var det påtagligt, att det förelåg investerings- önskemål av stora mått, både inom den offentliga och den privata sektorn, vilka med den antagna restriktiva politiken dock skulle hållas tillbaka.
I nationalbudgeten för 1956, som sam- manställdes innan löneförhandlingarna för året var klara, förutsattes vidare att avtalsförhandlingarna skulle ge 3 pro- cents löneökning. Därjämte skulle ske en ökning av inkomstsumman genom ökad sysselsättning, löneglidning och överflyttningseffekter, så att den totala inkomstsumman skulle stiga med 6 ä 7 procent. Det är på denna punkt fram- för andra, som en revidering av natio- nalbudgeten måste ske med hänsyn till en antagen arbetstidsförkortning.
I den nationalbudgetmodell som vi här skall presentera förutsättes, att en ar- betstidsförkortning sker med 3 t/v och
med full lönekompensation. Därefter varieras arbetstidsförkortningen per vecka genom ett alternativ med 6 t/v. En variation av löneutvecklingen skall även ske genom en diskussion av två andra alternativ. Därmed har vi behand- lat variationer i två viktiga faktorer. Därtill blir konjunkturläget vid förkort- ningen och den ekonomiska politiken av speciell betydelse.
De betraktelser, som kan göras i an- slutning till nationalbudgeten för 1950, har närmast karaktären av räkneexem- pel. Osäkerheten är väsentligt större än vad ett sådant räkneexempel med pre- ciserade siffror ger vid handen. I det- ta sammanhang kan pekas på den osä- kerhet en uppskattning av produktions- utfall och lönerörelser enligt föregåen- de framställning måste ha. Därtill kom- mer, att det ekonomiska utgångsläget vid en kommande arbetstidsförkortning icke alls behöver vara samma som vid årsskiftet 1955/56, vilket här är ut- gångspunkt för räkneexemplet. Slutli- gen bör påpekas, att de ömsesidiga
samband, som finns mellan samhälls- ekonomins olika delar, gör ett särskil- jande av de olika posterna i diskussio- nen i viss utsträckning orealistiskt. Även om följande kalkyler därför knappast kan tillmätas något prognosvårde för en aktuell situation, anser vi dock att nationalbudgetmodellen ger en god ut- gångspunkt för en systematisk diskussion av arbetstidsförkortningens direkta ef- fekt på olika områden. Siffrorna kan dessutom i vissa fall ge vägledning när man vill bedöma vilka risker en en- gångsförkortning av arbetstiden av gi- ven storlek kan medföra för samhälls- ekonomin under en anpassningsperiod.
Produktionen
Produktionsökningstakten varierar, såsom konstaterades i kapitel XI, från år till år. Produktionsökningens stor- lek just under det år, som väljes för en arbetstidsförkortning, kan inte precise- ras långt i förväg. Det är emellertid na- turligt, att vi i vårt räkneexempel väl- jer den preliminära nationalbudgetens produktionsprognos för år 1956. Dessa 3 procent representerar uppskattningen av produktionsökningstakten just detta år. De sammanfaller — bortsett från effekten av en viss sysselsättningsök- ning — med vårt huvudalternativ i ka- pitel XI för normal takt i produk- tionens ökning. Denna ökning skall kombineras med det produktionsbort- fall, som vållas av själva arbetstids- förkortningen. Mot bakgrunden av de slutsatser, som drogs av framställning- en i kapitel XI, förefaller det lämpligt att här räkna med ett produktionsbort- fall på 4 procent. Stora avvikelser från denna siffra är tänkbara, bl. a. allt ef- ter storleken av den arbetskraft, som kommer att beröras av förkortningen. Utvecklingen beror även på utform- ningen av lönekompensationen. Jämför
för övrigt de tretton faktorer, som kan tänkas påverka produktionsutfallet och som angavs i slutet av kapitel XI. Dessa olika variationer tas upp till diskussion längre fram.
Om de två antagandena —— om nor- mal ökningstakt och om den direkta ef— fekten av en arbetstidsförkortning på produktionen —— kombineras, erhålles följande resultat. Produktionen skulle i fall av en arbetstidsförkortning med 3 t/v komma att ligga ca 4 procent lägre än eljest och således första året sjunka med ca 1 procent, vilket motsvarar 500 miljoner kronor. Dessa tal har införts i tabell 3, som sammanfattar det första ledet av vårt räkneexempel. Med hän- syn till problemets art har endast starkt avrundade siffror införts i tabell 3.
Investeringarna
I den preliminära nationalbudgeten för 1956 räknades med att investering— arna, såväl de privata som de offentliga, skulle öka med 2 procent. Såsom nämn- des, var detta delvis ett resultat av den ekonomiska politiken. Både på det of- fentliga och det privata området hålles sådana investeringsönskemål, som i och för sig anses angelägna, tillbaka ge- nom byggnadsreglering, kreditrestriktio- ner och finanspolitik.
Såsom nämnts tidigare, framhålles det ofta att arbetstidsförkortningen verkar stimulerande på investeringsverksamhe— ten. Företagen anses genom teknisk och organisatorisk omläggning av produk- tionen söka återhämta det produktions- bortfall som skett. Dessutom anses kost- nadsrelationerna komma att förskjutas i sådan riktning, att det lönar sig att företaga investeringar som tidigare inte var lönande. Det är sannolikt, att vissa faktorer av nämnda slag verkar i rikt- ning mot ökad investeringsvilja — fram- för allt just vid själva övergången. Ett
Tabell XIII:3. Vissa förändringar i tillgång och efterfrågan vid en arbetstidsförkortning
Räkneexempel: första ledet.
1955 Förändring 1955—1956 Milj- kr» Milj. kr. Procent. Tillgång Produktion ..................... 48 240 -— 500 —1 Import ........................... 10300 — 100 —1 Summa 58 540 — 600 Användning Privata investeringar ...... 8480 + 190 +? Offentliga investeringar ...... 6 250 + 110 +? Export ........................... 9 980 :t 0 iO Privat konsumtion ............ 27 810 + 300 +1 Offentlig konsumtion ......... 6020 + 100 +? Summa 58 540 + 700 Skillnad vid 31/9.» procents konsumentprisstegring ——1 300 Minus konsumentprisstegring _ 950 Skillnad vid oförändrade pri- ser .............................. —2 250
visst stöd för denna hypotes ger våra enkäter bland olika näringsgrenar — se bilaga I.
Trots allt är det dock sannolikt inte rimligt att räkna med några större verk- ningar mot ökade investeringar. Flera faktorer kan verka i motsatt riktning. Det är inte bara lönerna som stigit vid en arbetstidsförkortning genom löne- kompensationen. Såsom vi sett tidigare, sjunker nuvärdet av investeringspro- jekten genom minskad effektivitet hos kapitalet, Även investeringskostnaderna kan stiga. Utvecklingen beror på hur prisrelationer och efterfrågan föränd- ras. Det kan hända att vissa industrier vill expandera, medan andra får det svårare att hävda sig.1 Investeringsef— terfrågans utveckling på kort sikt beror även på graden av stelhet i de inves- teringsplaner, som är under förverkli- gande.
Sker det en ökad övergång till skift- arbete vid en arbetstidsförkortning,
skulle detta i sin tur på kort sikt ver- ka i riktning mot relativt sett minskad investeringsvilja. Produktionsutrustning finns tillgänglig för den genom skift- gång ökade produktionen. Däremot kan en ökning av personalen vid skiftarbete medföra ökat behov av bostäder i be- rörda orter.
Även vinsterna kan komma att för- ändras. Sannolikt kommer en minsk- ning i de totala vinsterna att ske, var- igenom självfinansieringsmöjligheterna sjunker. Detta bör bidra till att minska investeringsefterfrågan.
Det är emellertid av vikt att skilja mellan investeringsvilja och investe- ringsmöjligheter. Ovan har närmast in-
1 Inte heller i den undersökning, som gjorts inom Internationella arbetsbyrån rö- rande verkningarna av en arbetstidsför— kortning, tillmäter man den nämnda ef- fekten på investeringarna någon större be- tydelse. Se International Labour Office, Report on the Reduction of Hours of Work. Geneval956 (Stencilerad).
vesteringsviljan berörts. Det går sålun— da inte att avgöra i vilken riktning denna påverkas av arbetstidsförkort- ningen. Det är sannolikt, att en viss ten- dens till ökad investeringsvilja skulle föreligga efter en arbetstidsförkort- ning inom näringsgrenar med en rela- tivt sett gynnad position. I vilken mån denna investeringsvilja skulle kunna manifesteras vid en given ekonomisk politik är en annan fråga. Såsom förut nämnts, begränsas investeringarna f.n. genom byggnadsreglering och kreditpo- litik. Möjligheten till självfinansiering synes ha minskat. Det har därför an- setts rimligt att i kalkylen (tabell 3) införa samma investeringsökning som i nationalbudgeten, dvs. 2 procent. Det— ta antagande är förenligt både med minskad och ökad investeringsvilja in- om vissa marginaler. Det skulle i själva verket innebära ökad investeringskvot, eftersom bruttonationalprodukten för— utsättes minska med en procent.
En helt annan investeringssiffra skul- le kunna behöva införas i modellen, om man förutsatte att investeringspolitiken skulle ändras därhän att produktions- bortfallet vid en arbetstidsförkortning skulle inhämtas på ett visst antal år ge- nom högre investeringar. Siffran beror bl. a. på vilken struktur de nya inves- teringarna får, t. ex. i fråga om realka- pitalets varaktighet. Ett produktions- bortfall på 4 procent skulle med myc— ket grova hypoteser om sambandet mel- lan investeringar och produktion kun- na tas igen på 10 år, om bruttoin- vesteringarna under varje år av denna tid låg 10 procent högre än de an- nars skulle ha gjort. Detta skulle för år 1956 innebära en ytterligare ökning av investeringarna med 1 500 miljoner kro- nor. En sådan siffra har givetvis myc- ket vida felmarginaler. Den avser när- mast att ge en föreställning om inne- börden av den uppställda hypotesen.
Den privata konsumtionens utveck- ling efter en arbetstidsförkortning be- ror främst på utvecklingen av inkoms- ter, skatter, priser och sparande för de privata konsumenterna. Inkomstsum- mans utveckling beror på hur många som får ökad fritid med oförändrad vecko- eller månadsinkomst och hur många som i stället får en löneökning —- kombinationer mellan dessa två al- ternativ är givetvis möjliga. Om alla får ökad fritid med oförändrad vecko- eller månadsförtjänst, kommer den avtals- mässiga ökningen av timförtjänsten att svara mot arbetstidsförkortningen. Det förefaller rimligt att antaga, att en del arbetstagare får ökad veckoförtjänst i stället för fritid vid avtalsförhandlingar- na. Den genom centrala avtal bestämda inkomstsumman för alla inkomsttagare förutsättes sålunda i genomsnitt stiga med drygt 1 procent, om arbetstiden förkortas med 3 t/v.
Sambandet mellan detta antagande och antagandet om produktionsutveck- ningen är följande. Av alla sysselsatta förutsättes 80 procent få en arbetstids- minskning med 3 t/v, vilket betyder ca 6 procents bortfall av antalet av dem utförda arbetstimmar. Produktionen för- utsättes därigenom bli 4 procent lägre än den annars skulle ha blivit. 20 pro- cent av de sysselsatta får i stället ca 6 procent i ökning av den totala för- tjänstnivån, vilket utslaget på de totala förvärvsinkomsterna ger 1,2 procent i ökning.
En dryg procent av summan av per- sonliga förvärvsinkomster gör nomi- nellt ca 400 miljoner kronor. Därtill kommer emellertid den ökning av in- komstsumman, som kan tillskrivas löne- glidning och överflyttning av arbets- kraft mellan näringsgrenarna m. 111. Det kan vara lämpligt att i linje med natio- nalbudgeten för 1956 förutsätta, att den-
na ökning får en storlek av ca 900 mil- joner kronor. Det bör dock framhållas, att detta antagande utgör en av kalkylens svagaste länkar. Med några mindre kor- rigeringar för andra inkomster i linje med den preliminära nationalbudgeten ger ovanstående kalkyler en samman- lagd ökning av inkomstsumman med 1500 miljoner kronor vid en förkort- ning av den lagstadgade arbetstiden med 3 t/v. Efter en reducering av den- na nominella inkomstökning för änd— ring av skatter och försäkringsavgifter 1955—1956 m. m. kvarstår kanske 1 100 miljoner kronor i ökning av de för kon- sumtion disponibla inkomsterna.
Hur mycket av denna ökning i de disponibla inkomsterna kommer nu att bli underlag för efterfrågan på konsum- tionsvaror och hur mycket avses bli sparat? Skulle en arbetstidsförkortning kombineras med införande av fem da- gars arbetsvecka, skulle detta ge upp— hov till ökad fritidskonsumtion. Ökat behov av service från transportväsen- det, ökat behov av bilar och sportstugor etc. skulle påverka konsumtionsutgif— terna. Det är inte säkert, att denna ökade fritidskonsumtion enbart skulle gå ut över sparandet. Det kan även tän- kas, att en minskning av annan kon- sumtion skulle ske. Även om en viss förändring i levnadsförhållandena kan tänkas äga rum vid införandet av en fem dagars arbetsvecka, och även om konsumtionen av vissa varor och tjäns- ter, som spelar en relativt underordnad roll, skulle stiga kraftigt, är det inte säkert, att detta skulle medföra några stora förändringar i den totala konsum- tionsvaruefterfrågan. En tendens till minskat sparande bör dock uppkomma. Låt oss införa 150 miljoner kronors minskning för att markera detta.
När den preliminära nationalbudge- ten gjordes upp vid årsskiftet 1955/56, låg konsumentprisnivån ca 3 1/2 pro-
cent högre än den genomsnittliga ni- vån för hela 1955. Priserna hade sti— git starkt under året. Om prisnivån för- blev oförändrad hela 1956, skulle lik- väl priserna för 1956 genomsnittligt lig- ga 3,5 procent högre än de gjorde 1955. Detta innebär en reducering av realvär- det hos konsumenternas disponibla in- komster med ett belopp av 950 miljo- ner kronor.
Med de förutsättningar som gjorts be- träffande inkomster, priser och sparande är det rimligt att införa en ökning av den privata konsumtionen med 300 miljoner kronor. Då har man sålunda redan in- räknat effekten av en prisökning med 3,5 procent på konsumentområdet.
Förutom den privata konsumtionen innehåller försörjningsbalansen (och därmed nationalbudgeten) även posten offentlig konsumtion. Denna konsum- tion svarar mot statens och kommu- nernas löpande utgifter för varor och tjänster. Det gäller utgifter i samband med administration, sjukvård, försvar, undervisning, underhåll av vägar och mycket annat. Den offentliga konsum- tionen förutsättes i nationalbudgeten för år 1956 stiga med 4 procent, eller med 250 miljoner kronor, från 1955 till 1956. Vid en arbetstidsförkortning" kommer den offentliga konsumtionen vid given prisnivå att sjunka i den mån de offent- ligt anställda arbetstagarna får ökad fritid. I detta fall kan man tänka sig, att stat och kommun vill kompensera sig för denna minskning genom nyan- ställningar. Vi förutsätter emellertid, att ökningen i offentlig konsumtion från 1955 till 1956 skulle bli något mindre vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v, förslagsvis endast 2 procent.
Export och utlandskonkurrens
Ovan har konsumtion och investering berörts. Därmed återstår en post på na- tionalbudgetens användningssida: ex-
porten. När vi skall behandla exportut- sikterna efter en arbetstidsförkortning, kommer vi in på ett av våra centrala problem, nämligen konkurrenskraften gentemot utlandet.
En arbetstidsförkortning berör ex- portindustrien och medför ökade kost- nader för denna. Därmed kan vår kon- kurrenskraft gentemot utlandet försäm- ras jämfört med ett läge, då en sådan kostnadsökning icke skulle ha kommit till stånd. Detta gäller vid oförändrade växelkurser.
Utrikeshandeln kan i första hand be— traktas som ett byte av varor och tjäns- ter mellan olika länder till båda parters fördel. Förenklat uttryckt byter varje land ut (»exporterar») de varor och tjänster, för vilka dess produktionsbe- tingelser är relativt sett gynnsamma i förhållande till övriga länders. Landet får i utbyte (>>importerar») sådana va- ror och tjänster, för vilka produktions— betingelserna är relativt sett sämre. Vid varje kostnadsläge inom landet finns det varor och tjänster, som det för ett land är fördelaktigt att byta mot andra varor och tjänster producerade i andra länder. Begreppet konkurrenskraft gentemot utlandet saknar i detta sam- manhang mening som ett absolut be- grepp. Varje land har en relativ kon- kurrenskraft gentemot andra länder, när det gäller framställningen av vissa varor och tjänster. Vid tänkta bilaterala byten av varor mellan olika par av län- der, där export och import vore stats- monopol, skulle något större bekymmer därför icke uppkomma för exporten ef- ter en arbetstidsförkortning genomsnitt- ligt sett. Andra exportvaror skulle vis- serligen kanske efter en arbetstidsför- kortning — åtminstone på längre sikt _. komma överst på listan över sådant som landet vill byta bort. Men det skulle alltid finnas varor, som det lönade sig att byta mot andra vid givna kostnader
och priser i de berörda länderna. Ett visst anpassningsproblem beträffande produktionsstrukturen skulle dock kun- na uppstå.
Svårigheterna uppkommer i detta sammanhang vid fri utrikeshandel med multilaterala system för denna. De för- delar, som en sådan handel har genom ökad arbetsfördelning och mångsidig- het i bytet, får köpas till priset av en viss samhällsekonomisk instabilitet. Denna instabilitet råder, därför att den växelkurs, vid vilken bytesbalansen be- finner sig i jämvikt, kan komma att för- ändras från år till år med hänsyn till kostnadsrelationer m. m. i berörda län- der. Växelkurserna är dock under nu- varande förhållanden svåra att föränd- ra. Därtill kommer den svårighet i ett multilateralt utrikeshandelssystem, som består i att flertalet parter ofta var för sig vill skapa en internationell likvi- ditet genom ett överskott i bytesbalan- sen som ger ökad valutareserv. Bytes- aspekten i utrikeshandeln träder sålun- da i multilaterala system något i bak- grunden för konkurrensaspekten.
Kunde man ändra Växelkurserna kon- tinuerligt eller laborera med tullar och exportavgifter på ett sådant sätt, att detta påverkade varken tilliten till lan- dets valuta eller det multilaterala syste- mets funktionssätt, skulle ett väsentligt problem på det samhällsekonomiska planet i samband med en arbetstidsför- kortning vara övervunnet. En ändring av växelkursen innebär ingen direkt reell vinst eller förlust för ett litet land som Sverige, i den mån import— och ex- portpriser är givna utifrån. Växelkur- sen ger endast den relation i vilken de omräknas till svenska kronor. Bytesför- hållandet blir detsamma i svenska kro- nor, vilken kurs som än användes. Kon-. kurrenskraften mot utlandet är sålun- da primärt ett monetärt problem med olika sekundära samhällsekonomiska
verkningar. Vi förutsätter här, att en förändring av den svenska växelkursen är någonting som man f. n. icke kan eller icke vill genomföra annat än som en nödfallsåtgärd. I detta sammanhang bör nämnas, att de sakkunniga för ut- redning om reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt i sitt betänkande berört frågan om rörliga växelkurser —— dock från en helt annan utgångspunkt.1
Man möter ofta åsikten, att det för att undvika svårigheter i betalningarna med utlandet är tillräckligt, om löne- stegringen håller sig inom ramen för produktivitetsstegringen och några prisstegringar sålunda icke behöver komma till stånd. Frånsett olika förenk- lingar, som ligger bakom ett sådant re- sonemang, kan sägas, att det bygger på inhemska problemställningar: man skul- le i genomsnitt sett icke behöva få pen- ningvärdeförsämringar inom landet vid en löneutveckling av denna beskaf- fenhet. Därmed är dock ingenting be- visat om utvecklingen av konkurrens- förmågan gentemot utlandet. Den beror inte bara på hur det går inom det egna landet utan även på hur det går i ut- landet. Konkurrenskraften gentemot ut- landet beror dessutom på ett komplex av olika faktorer: närmast på utveck- lingen av löner, produktivitet, export- krediter, tullar och valutakurser såväl i det egna landet som i andra länder. Det är hela konkurrensläget i dessa av- seenden man måste studera, om man vill diskutera hur konkurrenskraften gentemot utlandet utvecklas. Det gäller härvid främst de näringsgrenar, som är utsatta för utländsk konkurrens. Konkurrensutvecklingen måste nämli- gen studeras från näringsgren till nä- ringsgren. Det är exempelvis möjligt, att produktivitetsutvecklingen inom vå- ra exportindustrier är en annan än den är för landet i dess helhet.
Om lönestegringarna håller sig inom ramen för produktionsstegringen inom det egna landet, så att inga tendenser till prisökning uppstår, säger detta sålunda inte hur konkurrensläget har utvecklats. Först måste andra faktorer beaktas och motsvarande utveckling inom andra länder studeras. Det är sålunda mycket svårt att göra prognoser om utveckling- en av Sveriges konkurrenskraft gent- emot utlandet vid en arbetstidsförkort- ning. Leder denna till ökade kostnader, försämras givetvis konkurrenskraften vid givna växelkurser i förhållande till ett läge, då en sådan kostnadsökning ej komme till stånd. Därutöver vet man mycket litet. Andra faktorer i Sverige och i utlandet kan verka i motsatt rikt- ning. Dessutom skall utgångsläget inte förbises. Ett ogynnsamt utgångsläge vid givna växelkurser skulle visa sig i ex- portsvårigheter. Även om exportkon- junkturen för träindustrin och vissa andra industrier inte är särskilt gynn- sam torde det dock knappast kunna sä- gas, att huvuddelen av vår export har sådana svårigheter att hävda sig, att det inger större bekymmer för stun- den.
F. n. är föreningslänken mellan kon— junkturutvecklingen i olika västeurope- iska länder en i största allmänhet högt uppdriven högkonjunktur, vilken hittills, vad beträffar världsmarknaden, visat en anmärkningsvärd prisstabilitet. Starka- re krav på lönestegringar och därav följande prisökningar har dock för- märkts på många håll under det se- naste året, och dessa har blivit ett pro- blem speciellt i de skandinaviska län— derna och Storbritannien. Det är också på sin plats att här peka på att en ar- betstidsförkortning är ett aktuellt pro- blem även i flera andra västeuropeiska länder — jämför härvidlag redogörel-
1 SOU 1955:43, s. 62—63.
sen i kapitel III. I den mån sådana ar- betstidsförkortningar genomföres samti- digt i dessa länder, innebär detta så- lunda ur denna speciella synpunkt en viss parallellitet i utvecklingen av kon- kurrenskraften.
Om man ser till de för vårt land f. n. rådande exportutsikterna, torde det rå— da allmän enighet om att man på läng- re sikt kan vänta sig relativt sett ökad efterfrågan ute i världen på varor av den typ Sverige exporterar (jfr kapitel XI). Detta kan innebära stigande priser för våra exportvaror relativt sett men säger givetvis ingenting om utveckling- en av den absoluta genomsnittliga ex- portprisnivån. I den preliminära natio- nalbudgeten för år 1956 förutsättes, att exportpriserna kommer att fortsätta att stiga. I den mån världsmarknadspriser- na för våra exportvaror kommer att stiga, innebär detta givetvis ett under- lättande moment för övergången till en kortare arbetstid. Ur denna synpunkt synes ett sådant läge för en arbetstids- förkortning vara gynnsamt för export- industrierna. I detta Sammanhang bör också påpekas, att länder som — i mot- sats till vad fallet är i fråga om Sverige —- spelar en väsentlig roll för handeln, skulle kunna påverka prisutvecklingen vid en arbetstidsförkortning. En arbets— tidsförkortning skulle medföra en ten- dens till minskning av produktionen. Därigenom skulle ett sådant land kun- na betinga sig ökade priser för den mindre produktionen, om utlandets ef- terfrågeförhållanden möjliggjorde detta ur andra synpunkter. Man skulle i detta fall genom arbetstidsförkortningen få en tendens till förbättrade bytesförhål- landen. Detta kan även gälla sådana va- ror, där Sveriges utbud är stort nog för att påverka prissättningen på världs- marknaden.
Slutligen skall även pekas på en an- nan faktor som påverkas av en arbets-
tidsförkortning, nämligen leveranstider- na. Genom förkortad arbetstid per vec- ka ökas — om också driftstiden förkor- tas och sålunda skiftgång ej införes __ tiden för färdigställandet av en export- order. Denna förlängning av leveransti- derna påverkar konkurrenskraften. Slutsatserna av denna framställning blir närmast, att det finns många olika faktorer som påverkar våra exportindu- striers möjligheter att hävda sig. Det sker årligen förändringar i dessa fakto- rer, bland vilka arbetstiden per vecka är en. En eventuell förändring i kon- kurrenskraften gentemot utlandet har sålunda två verkningar. För det första kan Växelkurserna komma att behöva ändras, vilket i och för sig kan medföra vissa anpassningsprocesser (med kon- junkturella verkningar) som behöver analyseras. För det andra kan konkur- renskraften för olika typer av industri inom landet komma att relativt förskju- tas. Det är möjligt att industrier, där arbetskostnaderna spelar en relativt stor roll, icke längre kommer att visa sig lönande, medan andra blir konkurrens- kraftigare. På längre sikt kommer där- för en omvandling av näringslivet i viss utsträckning till stånd. Sådana struktu- rella omvandlingar torde emellertid ie- kc vara'unika företeelser utan snarare regel i ett samhälle under ekonomiskt framåtskridande. Under förutsättning att växelkursen inte kan ändras och även att tullpolitik och exportsubven— tionspolitik är låsta, måste dock hänsy- nen till exportindustriens konkurrens- kraft sätta vissa gränser för möjlighe- ten att genomföra en arbetstidsförkort- ning mcd full lönekompensation. Det går ej att ange dessa gränser. Ett läge med goda exportkonjunkturer och' stigande exportpriser skulle dock kunna vara relativt sett gynnsamt för arbetstids- förkortningen ur berörda synpunkter. Det kan i detta sammanhang vara på
sin plats att påpeka, att betydande de- lar av vår exportindustri på viktiga om— råden genomfört eller är på väg att ge- nomföra en arbetstidsförkortning i en del fall i samband med utökad driftstid. Det är här fråga om gruvorna, järn- bruken, pappers- och massaindustrien. Därtill kommer, att skogsbrukets ar— betstidsförhållanden i praktiken inte påverkas av lagändringar på samma sätt som den egentliga industrien. Dessa för- hållanden spelar givetvis större roll för modifikationer i resonemangen om pro- duktionens än om lönekostnadernas ut- veckling vid en arbetstidsförkortning.
I nationalbudgeten för år 1956 he- räknades exporten öka med 2 procent. Vid en förkortning av gällande lagstad— gade maximum för arbetstiden med 3 t/v synes det knappast föreligga några större risker till allvarliga exportsvårig— heter i det konjunkturläge som rådde när 1956 års nationalbudget uppgjor- des. Å andra sidan kan produktionen komma att bli något mindre än annars inom exportindustrierna i samband med en arbetstidsförkortning, såvida inte ny arbetskraft kan anställas. Det synes därför rimligt att i våra kalkyler (tabell 3) införa oförändrad export från 1955 till 1956 vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v.
Balansrubbningen
Med utgångspunkt från det ekonomiska läge, som rådde vid årsskiftet 1955/56, har föregående avsnitt behandlat effek- ten av en arbetstidsförkortning på olika slag av efterfrågan på varor och tjäns- ter, som produceras inom samhället. Allt som allt skulle efterfrågeökningen i detta räkneexempel, sådant det sam- manfattas i tabell 3, få en storlek av 700 miljoner kronor vid en arbetstids- förkortning på 3 t/v, om man räknar med en automatisk konsumentprissteg-
ring på 3 1/2 procent från 1955 till 1956.
På tillgångssidan kan det ske en viss produktionsminskning, även om denna i så fall sannolikt är mycket blygsam. Dessutom måste förutsättas, att en im- portminskning kommer till stånd, om bytesbalansen skall gå jämnt ut. Expor- ten har ju ovan antagits bli lägre än vad som förutsattes i nationalbudge- ten. Föreligger en ekonomisk politisk målsättning om jämn bytesbalans, skul- le detta fordra en importminskning med 100 miljoner kronor. Även en annan si- da av importens utveckling bör beaktas. Vid en 4 procent lägre total produktion än som förutsattes i den preliminära nationalbudgeten bör behovet av im- port av råvaror och halvfabrikat för produktionen minska. Den minskning av importen med 100 miljoner kronor, som införts i tabell 3, korresponderar även med ett sådant antagande om be— hovet av importvaror för produktionen.
Räkneexemplet i tabell 3 leder sålun- da fram till en skillnad mellan beräknad förändring i efterfrågan och beräknad förändring i produktion och import på 1 300 miljoner kronor. Det är ingen an- ledning att tillmäta detta tal någon ex- akt innebörd. Vad som är av intresse är närmast de olika delresonemang som lett fram till resultatet. De antyder, att man under vissa förutsättningar vid en arbetstidsförkortning kan komma i ett läge, då inflationseffekten från efterfrå- gesidan blir ganska betydande.
Sammanfattningsvis bör här framhål- las, att förutsättningarna bakom kalky- len över balansbristen, sådan den kom- mer till synes i tabell 3, främst är föl- jande: 1) en arbetstidsförkortning med ett pro- duktionsbortfall som resultat, 2) full lönekompensation, 3) oförändrad bytesbalans (och valuta- reserv),
4) en automatisk konsumentprissteg- ring med 3 1/2 procent, 5) oförändrade lager.
Under efterkrigstiden har kalkyler vid många tillfällen gjorts över sådana efterfrågeöverskott, som ansetts råda i början av vissa år. Sådana kalkyler var aktuella i slutet av 40-talet, vid Korea- inflationen och i nationalbudgeten för år 1955, då man nyligen fått de stora löneökningarna. Det går givetvis inte att jämföra storleken av de efterfrågeöver— skott, som kalkylerades ovan, med dem som erhållits vid tidigare tillfällen. Det räcker här att konstatera, att man även tidigare har kalkylerat med efterfråge- överskott av betydande storlek. I de flesta fall har efterfrågeöverskottet lett till en betydande effekt på priserna, år 1947 även på importen.
I det läge som här har tjänat som ut- gångspunkt för kalkylerna skulle så- lunda en icke oväsentlig ökning kunna väntas av den nominella efterfrågan i samhället vid en arbetstidsförkortning med 3 t/v, samtidigt som det icke sker någon ökning utan kanske en minsk- ning av tillgången på varor och tjäns- ter. Det balansproblem, som uppstår ge— nom verkningarna av en arbetstidsför— kortning på samhällsekonomin, är dock mycket komplicerat, även om proble- met ses inom ramen för en förenklad försörjningsbalans. De olika posterna, som ingår i försörjningsbalansen eller som ligger bakom kalkylen över dessa, hänger 'mer eller mindre intimt ihop med varandra. De har ömsesidiga verk- ningar på varandra som ofta är mycket svåra att precisera och att införa i re- sonemangen.
Utjämningen
Även om en brist på balans i ovanstå- ende mening råder vid årets början, måste tillgång och efterfrågan anpassas
till varandra i ett ekonomiskt förlopp under året. I efterhand är tillgång och användning av varor och tjänster alltid lika. Vi skall närmast beröra tre olika faktorer, som kan tänkas bidraga till detta i ett läge av den typ som illustre- ras i vårt räkneexempel:
a) högre produktion,
b) ytterligare prisstegringar samt
c) ökad import.
2. Vi har i kapitel XI berört svårig- heten att förutse produktionsutveckling- en vid en arbetstidsförkortning. Såsom där påpekades, finns det många fakto- rer, som kan medverka till att produk- tionsökningen icke motverkas så myc- ket som vi förutsatt i ovanstående kal- kyler. Det beror på utvecklingen av ar- betsintensitet, frånvarofrekvens och mycket annat. Det är givet, att varje ök- ning av produktionen utöver vad som förutsatts i tabell 3 skulle kunna göra vårt balansproblem mindre, en ytter- ligare produktionsminskning skulle gö- ra det större. Det finns emellertid en viktig reservation att göra i detta avse- ende. Om produktionen skulle bli hög- re än antaget, är detta av fundamental betydelse endast i det fall den mot pro- duktionsökningen svarande inkomstök— ningen sparas. Om en produktionsök- ning beror på minskad frekvens av för- fallolös frånvaro, ökat övertids— och extraarbete, ökad ackordsprestation el- ler dylikt, följer automatiskt en in- komstökning för löntagarna. I själva verket utgör samspelet mellan produk- tion och inkomster av olika typer ett av de svåraste problemen i den typ av kalkyl, som ligger bakom tabell 3.
b. En viss del av bristen på balans kan komma att ta sig uttryck i och ut- jämnas genom en prisökning. Liksom i den preliminära nationalbudgeten för år 1956 förutsättes i vårt räkneexempel en genomsnittlig konsumtionsprisök-
ning med 3,5 procent från 1955 till 1956 —— även om priserna blir kon- stanta under loppet av 1956. I ett annat läge, där man inte har en automatisk prisstegringseffekt genom tidigare pris- stegringar, blir balansproblemet större. Vill man då först göra en kalkyl under antagande om oförändrade priser mel— lan de två aktuella åren, blir skillna- den mellan förändring i tillgång och efterfrågan väsentligt större än i vårt räkneexempel (se tabell 3). Läget i öv- rigt kan emellertid då vara ett annat än i vårt exempel och fordra andra modifikationer i kalkylerna.
Eftersom någon prisökning via im- porten icke förutsattes för år 1956 i den preliminära nationalbudgeten, skulle en utjämning av skillnaden mel- lan tillgång och efterfrågan inom lan- det genom ytterligare prisstegring bli mer begränsad än vid tidigare tillfäl- len, då importprisstegringar varit en betydelsefull faktor i utvecklingen. Sker inte samtidigt en importprisstegring, bör det finnas ett motstånd mot pris- stegringar på områden, där den utländ— ska konkurrensen håller nere priserna eller där priskontroll utövar en däm- pande verkan. En del av de varor och tjänster, som produceras inom landet, utsätts emellertid inte för utländsk kon— kurrens.
I den mån högre priser inte kan tas ut och den kostnadsökande effekten av en arbetstidsförkortning är stor, kan detta leda till svårigheter för marginal- företag inom vissa branscher. Dessa kan slås ut och en viss del av arbetskraften där friställas. Är effekten inte så kraf- tig, får detta ses som ett led i en an- passning av produktionsstrukturen till de nya betingelserna. Andra närings- grenar drar till sig den friställda arbets- kraften, och produktionen söker sig nya banor. Om denna effekt är betydande, uppstår däremot en tendens till allmän
sysselsättningsminskning i samhället. Detta är givetvis inte ett pris, som man vill betala för en arbetstidsförkortning.
I den mån priserna stiger, reduceras inkomsternas realvärde. Konsumtions- volymen och kanske även investerings- volymen blir lägre än som förutsatts i tabell 3. Detta kan exempelvis leda till ett minskat personligt sparande för att hålla konsumtionen uppe. En sådan effekt neutraliserar i någon mån pris- ökningens utjämnande effekt.
c. Under konjunkturuppsvinget i Västeuropa sedan 1953 har det ökade efterfrågetrycket inom olika länder allt- mer tagit sig uttryck i en försämrad by- tesbalans. Även om exporten fortsatt att öka, har importökningen blivit krafti- gare, med minskande överskott eller ökande underskott i bytesbalansen som en följd. Detta är en traditionell effekt av en expansion av efterfrågan under i stort sett fri utrikeshandel. De mest karakteristiska exemplen på detta ut- gör utvecklingen i Danmark 1954—1955 och i Storbritannien, där problemställ- ningen bibehållit sin aktualitet under ett par års tid karakteriserade av suc- cessivt skärpt ekonomisk politik.
Man får räkna med att ett eventuellt efterfrågeöverskott till följd av en ar- betstidsförkortning även kommer att ha väsentliga verkningar på importen. Skärps efterfrågetrycket i ett land vid full sysselsättning, tenderar en bety— dande del av ökningen i efterfrågan att vända sig mot utländska varor; en ten- dens till minskad export genom ökad efterfrågan inom landet kan också tän- kas. Detta leder till påfrestningar på valutareserven.
Vi har i det föregående bortsett från lagerutvecklingen. I den preliminära nationalbudgeten sattes lagren oföränd- rade. Ett ökat efterfrågetryck inom lan- det kan leda till en ofrivillig lagerminsk- ning. Detta kan tjäna till att överbryg-
ga skillnaden mellan produktion och förbrukning av varor.
Den hypotetiska försörjningsbalansen
Vid en oförändrad ekonomisk politik skulle försörjningsbalansen, mätt i 1955 års priser, kanske se ut så, som anges i tabell 4. Bakom dessa siffror ligger en väsentligt högre prisnivå 1956 än 1955 och ett betydande underskott i bytesba- lansen. Sådana tendenser i den ekono- miska utvecklingen skulle sannolikt le- da till en skärpt ekonomisk politik för att vrida bytesbalansen rätt igen.
Det bör framhållas, att bristen på jämvikt mellan förändringarna i efter- frågan och produktion är-ett uttryck för att vi icke kan både äta kakan och be- hålla den. Detta är dock vad man en- ligt ovanstående kalkyl försöker göra vid en arbetstidsförkortning med löne- kompensation. Våljer vi fritid, kostar detta något. Vi kan inte samtidigt välja
den ökning av investeringarna och av konsumtionen, som skulle kunnat äga rum om vi inte hade genomfört arbets- tidsförkortningen. Ett sådant dubbelt val förutsätter, att vi är beredda att un- der ett övergångsskede minska våra la- ger eller vår valutareserv eller låna av utlandet. Det finns ingenting som sä- ger, att det inte vore ekonomiskt lönan- de att ta igen produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning genom ökad upplåning i utlandet med ökad inves- tering och därav följande högre pro- duktivitet som en följd. Efterfrågeöver- skottet uppstår, därför att av olika an- ledningar varken investeringar eller pri- vat och offentlig konsumtion enligt be- räkningarna i tabell 3 (som förutsätter oförändrad ekonomisk politik) sjunker lika mycket som produktionen. En stor roll spelar i detta sammanhang löne- glidningen som kan sägas ofta ta en betydande del av den årliga normala produktio'nsökningen >>i anspråk».
Tabell XIII:/f. Hypotetisk försörjningsbalans: förändringar 1955—1956 i 1955 års priser
Räkneexempel: andra ledet
lag:-aprii??- Räkneexempel med, ar— nalbudgeten betstidsförkortning 3 t/v procenttal procenttal milj. kr ' Tillgång Produktion .............................. +3 —1 —500 Import .................................... +1 +6 +600 Lagerminskning ........................ . - +200 Summa ' +3 +1 +300 Användning Privata investeringar .................. +2 +1 +100 Offentliga investeringar ............... +2 +1 +100 Export, .................................... +2 :o —t_— 0 Privat konsumtion ..................... +3 —_+—0 ;t 0 Offentlig konsumtion ............... +4 +2 +100 Summa +3 +1 +300
Anm.: Den ekonomiska politiken förutsättes oförändrad.
D. Alternativa kalkyler
Det räkneexempel, som vi presente- rat i föregående avsnitt, kan varieras på många sätt. Vi tänker då inte i första hand på de variationer av olika poster, t. ex. av produktionen, som kan göras på grund av den osäkerhet som ur olika synpunkter vidlåder kalkylerna. De va- riationer som här närmast skall berö- ras gäller variationer i antagandet om arbetstidsförkortningens storlek, om lö- neutvecklingen och om det konjunktur- läge som råder när man genomför en förkortning av arbetstiden.
Arbetstidsförkortningens storlek
En" engångsförkortning av arbetsti— den med 6 t/v i stället för med 3 t/v skulle givetvis kunna medföra större förändringar för samhällsekonomin. Produktionen skulle falla med något så— dant som drygt 5 procent från 1955 till 1956. Ett försök att då uppehålla kon- sumtions- och investeringsnivå skulle kunna få mer vittgående konsekvenser särskilt om krav restes på full lönekom-
pensation.
En rent mekanisk kalkyl —- av sam- ma slag som utförts för en förkortning av arbetstiden med 3 t/v —— skulle ge
en väsentligt större balansbrist. Den skulle kanske bli av storleksordningen 3500 miljoner kronor (mot 1300 för fallet 3 t/v). En kalkyl av detta slag, när det gäller en förkortning med (i t/v, måste dock tas med stor reserva- tion. Så pass stora förändringar skulle sannolikt innebära olika problem vid anpassningen till den lägre nivån av produktionen och till de nya produk- tionsbetingelserna, att modellen som vi använt tidigare bleve mindre tjänlig. En sida av vårt problem är dock av intresse i detta fall. Anpassningen ef-
ter en förkortning beror ju både på kostnads- och prisutvecklingen samt på efterfrågeutvecklingen. Det finns dock många bindningar i samhället på olika områden som gör problemet svåröver- skådligt. I vissa fall kan utvecklingen på efterfrågesidan vara utslagsgivande med motsvarande utveckling av kostna- der och priser. I ett annat fall är kost- nadsutvecklingen av primär betydelse. Det gäller emellertid i vårt fall inte ha— ra problemet att smidigt anpassa sam- hällsekonomin till en högre kostnads- och prisnivå, Det gäller att anpassa den till en annan produktionsnivå och and- ra produktionsbetingelser. Såsom redan tidigare antytts vid behandlingen av vårt räkneexempel kan en stel prisnivå på vissa områden på grund av utländsk konkurrens göra att en större arbets- tidsförkortning leder till sysselsättnings- svårigheter. Vissa friktioner i syssel- sättningen vid anpassningen av närings- livet till en lägre produktionsnivå kan också tänkas. Dessa friktioner blir gi- vetvis större ju mer arbetstiden för- kortas på en gång och får därför stör- re aktualitet vid en arbetstidsförkort- ning med 6 t/v än vid en förkortning med 3 t/v.
Skulle man i stället genomföra en ar- betstidsförkortning med 3 t/v och göra det successivt, modifieras tidigare reso- nemang. En arbetstidsförkortning med en timme per vecka under tre år i följd (tillsammans 3 t/v) skulle sålunda ge- nomsnittligt väl rymmas inom normal produktivitetsökning. Balansproblemet skulle i så fall kunna bli väsentligt mindre. Den direkta, årliga effekten av förkortningen skulle ur lönesynpunkt bli mindre än de årliga löneglidningar som stundom förekommer -— åtminsto- ne för avsevärda delar av näringslivet.
Resultatet av lönerörelserna vid en arbetstidsförkortning kommer att i hög grad bli beroende av det ekonomiska läget när förkortningen genomföres. Detta hindrar inte, att förkortningen kommer att medföra ett nytt element i avtalsförhandlingarna: lönekompensa- tionen. Ur denna synpunkt kan det vara motiverat att något stanna vid den skillnad i utveckling, som följer av oli- ka resultat av lönerörelserna. Det bör också uppmärksammas, att kompensa- tionsfrågan skulle kunna ge upphov till arbetskonflikter i vissa lägen, såsom skedde när 48-timmarsveckan infördes efter första världskriget. I den mån lön- tagarna går hårt in för full lönekom- pensation för den bortfallna arbetsti- den bör konfliktriskerna bli större, ju större engångsförkortningen av arbets- tiden blir.
Ingen lönekompensation
Vad skulle då hända, om löntagarna inte fick full lönekompensation men en ökning av timförtjänsten i takt med produktivitetsökningen?
Ökningen i de nominella inkomsterna skulle i ett sådant fall inte bli så stor som förutsatts i den tidigare redovisade kalkylen. I den mån konsumenterna vill uppehålla samma levnadsnivå beträf— fande konsumtionen som förut, torde dock en ytterligare minskning av spa- randet ickc vara osannolik, och ef- fekten på efterfrågan på kort sikt redu- ceras i så fall något. Några större svå- righeter för exporten i jämförelse med en utveckling utan arbetstidsförkort- ning skulle inte uppstå bortsett från re- lativt ökade kapitalkostnader. Den brist på balans, som skulle framkomma vid en kalkyl utan lönekompensation, skul- le bli väsentligt mindre än den balans- brist som framräknades i kalkylen i ta-
bell 3. Den effekt i riktning mot starkare ökning i efterfrågan än i tillgång på varor och tjänster, som skulle komma till stånd, skulle bero på en strävan hos konsumenterna att genom minskat sparande upprätthålla sin tidigare kon- sumtion av varor och tjänster och en eventuell önskan hos företagen att hålla sina investeringsutgifter uppe på sam- ma nivå som de skulle haft annars.
En väsentlig skillnad mellan en ar- betstidsförkortning med och en utan lönekompensation skulle sålunda ligga i att det i senare fallet är möjligt att motverka arbetstidsförkortningens ef- fekt i inflationistisk riktning på en låg- rc kostnadsnivå, vilket sålunda bl. a. skulle kunna ställa sig gynnsamt i kon- kurrensen mot utlandet. Vid en löne- kompensation får man en inflationsdri- vande effekt inte bara från efterfråge- sidan utan även från kostnadssidan.
Större löneökningar
Vid den tidigare diskussionen om be- greppet lönekompensation i detta ka- pitel behandlades ett ytterligare alter- naliv av löneutveckling, där andel i sedvanlig produktivitetsutveckling skul- le läggas till lönekompensationen för arbetstidsförkortningen. Det är inte mycket att tillägga om detta fall. Ten- denserna i den riktning som diskutera- des i vårt huvudexempel kan förstär- kas. Risken för att löneökningarna i vissa lägen direkt och indirekt leder till sysselsättningssvårigheter skulle också bli större.
Konjunkturläget
Vårt räkneexempel i avsnitt C bygg- de även på det ekonomiska läge som förelåg vid årsskiftet 1955/56. Utgångs- läget för en arbetstidsförkortning spe- lar givetvis en viktig roll för den eko-
nomiska utveckling, som följer efter densamma. I ett annat utgångsläge skul- le exemplet få varieras med hänsyn här- till.
Man diskuterar ofta vilket konjunk- turläge som är lämpligast för en arbets- tidsförkortning. Sannolikt skulle man i en teoretisk analys kunna få fram olika modeller, som visar, att en arbetstids- förkortning i en depression kan tän- kas både minska och öka arbetslöshe- ten oeh att en arbetstidsförkortning un— der en högkonjunktur både kan förstär- ka och försvaga högkonjunkturen. Det är därför knappast någon mening i att för- söka precisera den bästa tidpunkten ur samhällsekonomisk synpunkt för att genomföra arbetstidsförkortningen.Även om vissa konjunkturlägen och vissa va- lutalägen skulle kunna anges som lämp- ligare än andra, måste valet träffas på förhand och därför i viss mån bli slumpmässigt. Dessutom bör det finnas möjlighet för den ekonomiska politiken
att i olika lägen påverka samhällseko- nomin i önskvärd riktning såväl före som efter arbetstidsförkortningen.
Endast en sida av konjunkturproble- met skall här ytterligare beröras. Det är inte säkert, att vi för arbetstidsför— kortningens genomförande bör välja ett år, då produktionsökningen ser ut att bli ovanligt stor. I den mån produk- tionsökningen är en effekt av ett starkt efterfrågetryck inom landet, kan det vara bättre att välja ett år, då ekono- min befinner sig något mer i balans. Efterfrågeökningen i samband med ar- betstidsförkortningen kan då eventuellt pressa fram ett högre produktionsresul- tat än vi annars skulle fått.
Det bör även framhållas, att vi här endast behandlat den första, direkta ef- fekten av en arbetstidsförkortning. Se- kundära effekter på konjunkturutveck- lingen under följande år har däremot icke berörts.
E. Arbetsmarknadsläget
Tillgång och efterfrågan på arbetskraft
Såsom nämnts i tidigare kapitel, dis- kuterades under mellankrigstiden ar- betstidsförkortningen som ett medel mot arbetslöshet. Även arbetslöshetsut- redningen i Sverige tog upp denna fråga till diskussion, eth'uru frågan icke kom att tillmätas någon väsentlig betydelsel. Numera diskuteras arbetstidsförkort- ningen i allmänhet överhuvudtaget inte som ett konjunkturpolitiskt instrument. Det är andra ekonomiska åtgärder, som numera betraktas som konjunkturpoli- tiska medel för att upprätthålla full sys- selsättning.
Den fulla sysselsättningen under ef- terkrigstiden har lett till att många före- tag känt bristen på arbetskraft som ett allvarligt problem. Efterfrågan på de—
ras produkter har varit livlig, och detta har lett till en önskan att utvidga pro— duktionen. Tillgången på arbetskraft blir under full sysselsättning på många områden mindre än efterfrågan. Detta ligger i den fulla sysselsättningens na- tur, eftersom full rörlighet av arbets- kraften knappast kan förekomma. Ar- betskraftsbristen får sålunda betraktas som ett konjunkturfenomen: den kan uppträda vid vilken arbetstid per vecka som helst. Å andra sidan bör nämnas, att den totalt arbetade tiden inklusive övertid ofta varierar med konjunkturer- na.
Det är en ganska allmänt utbredd upp-
1 Arbetslöshefsutredningen, Del II, SOU 1935:6, s. 155—167.
fattning, att en arbetstidsförkortning leder till att företagarna inom olika nä- ringsgrenar kommer att söka kompen- sera produktionsbortfallet eller den ute- blivna produktionsökningen genom att anställa mera arbetskraft. Denna syn på utvecklingen före en arbetstidsförkort- ning framgick klart vid övergången till 48-timmarsvecka i Sverige. Vid de en- käter, som gjordes i samband med den- na övergång angående arbetstidsförkort- ningens verkningar inom näringslivet, sökte man utröna hur mycket ny ar- betskraft, som skulle anställas, om man ville hålla produktionen vid dess tidi— gare nivå. På samma sätt har vi vid vå- ra industribesök och i våra enkäter ofta mött åsikten, att en arbetstidsförkort— ning kommer att medföra en ökad ef- terfrågan på arbetskraft för att kom- pensera produktionsbortfallet. Det kan därför vara av intresse att dröja något vid denna fråga.
Genom en arbetstidsförkortning sker sannolikt ett minskat utbud av arbete till arbetsmarknaden. De personer som kan lockas att inträda på arbetsmark- naden genom den kortare arbetstiden, kan knappast uppväga bortfallet av ar- betade timmar. Skulle däremot möjlig- heterna till deltidsarbete öka, kan ett inte oväsentligt tillskott av arbetskraft äga rum. Utvecklingen på arbetsmark- naden vid en arbetstidsförkortning be- ror dock inte endast på tillgången på arbetskraft eller rättare sagt arbetstim- mar. Den sammanhänger även med pri- set för arbetskraft och med efterfrå- gan på de varor som företagen fram- ställer med hjälp av arbetskraften.
Såsom framgått ovan, kan man räkna med att även efterfrågan på varor kom— mer att förskjutas. Vissa företag kom- mer kanske att känna större behov än andra att kompensera produktionsbort- fallet på grund av den utveckling, som efterfrågan på deras varor får efter en ar-
betstidsförkortning. Detta gäller i förs- ta hand sådana företag, vilkas verk- samhet har ett nära samband med fri- tiden och då särskilt om en stor del av arbetstagarna får femdagarsvecka med två sammanhängande ledighetsda- gar. Det vore också rimligt att vänta, att man speciellt inom exportindustrin skulle vara benägen att kompensera bortfallet av arbetstimmar genom an- ställning av ny arbetskraft om export— konjunkturerna är goda och det finns kapacitetsutrymme. Någon förändring
av efterfrågan på exportvaror —- bort- sett från vad som sker via eventuellt förändrade priser — på grund av en arbetstidsförkortning i Sverige bör man knappast räkna med.
I det föregående har diskuterats, hur en arbetstidsförkortning i vissa lägen kan leda till ett ökat tryck på samhälls- ekonomin från efterfrågesidan. En så- dan tendens till större efterfrågan än tillgång på varor och tjänster kommer sannolikt att innebära, att företagen strävar att öka sin produktion och där- med öka antalet sysselsatta personer. Ur denna synrpnnk-t synes argumentet om den ökade efterfrågan på arbetskraft vid en förkortning av arbetstiden vara giltigt. Varje företag, som 'får del av ef- terfrågeökningen, kommer att söka an- ställa mer arbetskraft än tidigare. Detta får betraktas som ett konjunkturrfeno— men. Högkonjunkturen skärpes, och hand i hand med detta 'går sannolikt en skärpning av högkonjunkturen även på arbetsmarknaden med en ökad press från efterfrågesidan även där.
I den mån detta ökade efterfråge- tryck i förhållande till tillgången på varor och tjänster skulle dämpas ge- nom faktorer som verkar på efterfrå- gan, t. ex. genom efterfrågedämpande ekonomisk-politiska åtgärder, kommer troligen samtidigt trycket på arbets- marknaden att lätta. Detsamma kan bli
fallet om efterfrågan söker sig mot ökad import.
Internationella arbetsbyrån har i sin förut omnämnda rapport om arbets- tidsförkortning även berört utveckling- en på arbetsmarknaden. En arbetstids- förkortning med full lönekompensation bör enligt byrån leda till en minskning av både tillgång och efterfrågan på ar- betskraft. I stort sett synes det enligt byrån rimligt att anta, att _ åtminstone i mer industrialiserade länder — ar- betstidsförkortningen inte kommer att väsentligt förändra antalet sysselsat- ta personer.
Det måste än en gång understrykas, att utvecklingen blir olikartad inom olika näringsgren-ar alltefter de förhål- landen varunder de arbetar. De nä- ringsgren-ar, som påverkas relativt sett gynnsammast av en arbetstidsförkort- ning, kommer kanske att väsentligt öka sin efterfrågan på arbetskraft. Andra fö- retag, som hamnar på den ekonomiska utvecklingens sku'ggsida vid en arbets- tidsförkortning, kommer kanske att få svårigheter att upprätthålla sysselsätt- ningen, och i vissa fall kan frikti'onsar- betslöshet uppstå. Hur det går totalt sett beror, som förut nämnts, till stor del på det allmänna konjunkturläget, dvs. på efterfrågetrycket i samhället.
Andra nrbetsmarknadsaspekter
Det finns vissa speciella sidor av arbetsmarknadsproblemen som upp- märksammats i debatten om en arbets- tidsförkortning. Några av dessa anges nedan.
1) Bortfallet av arbetstimmar kan in- te utan vidare jämställas med ett bort- fall av ett antal arbetare, som samman- lagt utför samma antal arbetstimmar som de bortfallna timmarna. Bortfallet gäller den arbetstid varje arbetare är sysselsatt under veckan. Man kan inte
utan vidare ersätta den bortfallna tiden med nya arbetare. I den mån inte över- tid, extraarbete eller skiftarbete ökas, måste det finnas maskiner att ställa den nya arbetskraften vid. Bortsett från effekten härav på investeringarna och möjligheterna att på längre sikt öka kapaciteten, beror effekten på arbets- marknaden av en arbetstidsförkortning sålunda i viss mån på om kapaciteten vid olika företag är fullt utnyttjad eller icke. Även om kapacitetsutnyttjandet är ett mycket relativt begrepp, bör det ha en viss relevans i detta avseende. Man kanske skulle kunna våga påståendet, att en minskning av tillgången på ar- betstimmar, som ber-or på minskad ar- betstid per arbetare, på kort sikt leder till ett mindre direkt tryck på arbets— marknaden än en minskad tillgång på arbetare —— vid en given efterfrågan. Däremot bör efterfrågan på investering- ar bli större relativt sett.
2) Ett annat specialproblem gäller företagens förväntningar. Det är myc- ket möjligt, att företagen vid en mo— mentan arbetstidsförkortning inte kan överblicka den utveckling av efterfrå- gan som kommer att bli följden. Detta medför kanske en felplanering av den framtida produktionen. Man kanske tror sig kunna sysselsätta mera arbets- kraft och avsätta större produktion än vad som senare visar sig bli fallet. Un- der sådana förutsättningar har givetvis resonemanget om ökad arbetskraftsbrist självständig betydelse på kort sikt. Det är i själva verket möjligt, att priser, kostnader och vinster förskjutas på ett sådant sätt, att efterfrågetrycket på ar- betsmarknaden kan öka eller minska, även om efterfrågetrycket på varumark- naderna är oförändrat.
3) Vid våra enkäter har vi funnit, att speciellt servicenäringarna har fram- hållit, att de måste öka sin arbetsstyrka vid en arbetstidsförkortning. I många
fall gäller det här arbetsuppgifter, där det är möjligt att öka arbetsstyrkan in- om given ram vad beträffar produk- tionsutrustning av olika slag. Service- näringarna är redan nu i många fall stadda i snabb utveckling. I samhället sker en förskjutning-av arbetskraften från de varuproducerande näringsgre- narna till servicenäringarna. Jämför man med utvecklingen i USA, kan man förmoda, att denna utveckling mot ökad sysselsättning i servicenäringarna kom- mer att fortsätta i Sverige.
Utvecklingen mot relativt sett ökad sysselsättning i servicenäringarna be- ror på bl. a. två faktorer. För det första har i vissa fall efterfrågan på tjänster ökat mer än annan efterfrågan. Detta gäller exempelvis bilreparationer, resor, sjukvård o. (1. För det andra torde, när det gäller handeln, produktivitets— ökningen försiggå i långsammare takt än inom de varuproducerande näring- arna. Genom att produktiviteten (pro- duktionen per sysselsatt) troligen sti- ger något snabbare inom industrin än inom handeln, måste handeln, för att kunna omsätta de producerade varorna, ständigt öka sin arbetsstyrka mer än industrin.
Detta kan belysas med'ett exempel. Vi betraktar ett samhälle med två nä- ringsgrenar, industri och handel. Hälf- ten av arbetskraften inom samhället sysselsättes i vardera näringsgrenen, In— dustrins produktion ökar med 5 pro- cent per sysselsatt om året. Inom han- deln ökar arbetsprestationerna per sys- selsatt bara med en procent om året. Detta innebär, att nästa år 2 procent av de anställda inom industrien måste slussas över till handeln för att man skall få balans mellan dessa två nä- ringsgrenar, dvs. för att handeln skall kunna omsätta de varor, som produce- rats inom industrien. Handeln befinner sig sålunda ständigt, liksom alla expan-
derande servicenäringar, i den belä- genheten att arbetsstyrkan behöver suc- cessivt och relativt sett ökas. Detta med- för givetvis många svåra problem. Om- flyttningar av arbetskraften är ofta svå- ra att genomföra i större skala. Arbets— kraftcns rörlighet begränsas exempel- vis genom omskolningsvårigheter och bofasthet.
Om vid en arbetstidsförkortning ar- betstid och produktion sjunker lika mycket inom de varuproducerande nä- ringsgrenarna som inom servicenäring- arna, kommer inte servicenäringarna att ställas inför något svårare problem i berörda avseende beträffande arbets- kraften än tidigare. Servicenäringarna kommer däremot att ställas inför ett större arbetskraftsproblem än tidigare (bortsett från konjunktureffekter), så- vida arbetstidsförkortningen direkt medför större produktivitetsökning in- om de varuproducerande näringsgre- narna än inom servicenäringarna. En eventuellt ökad toppbelastning av upp- köpen på lördagar, som får till följd att de anställdas antal måste öka just den dagen, samt svårigheten med skiftgång i handeln, speciellt i små butiker, kan medföra en produktivitetsförsämring med därav följande behov av nyanställ- ning. I många småföretag inom han- deln torde också arbetstidsförkortning- en till en början mötas med ökad ar- betsinsats från ägarnas sida.
Det är självklart, att företagarna i en näringsgren, som är under expansion eller kämpar mot vissa ogynnsamma för- hållanden och som därför har svårig- heter att rekrytera den behövliga ar- betskraften redan före en arbetstidsför- kortning, måste anse, att en förkort- ning av arbetstiden medför ytterligare arbetskraftsproblem. Det gäller dock att även här understryka, att arbetstidsför- kortningen har en kombinerad effekt på både tillgång och efterfrågan. Båda si-
dor måste beaktas vid bedömning'av' utvecklingen.
4) I debatten kring arbetstidsförkort- ningar förekommer också det argu- mentet, att de stora årskullar av befolk— ningen, som i en nära framtid träder in i förvärvslivet, kommer att medföra ett sysselsättningsproblem, som kan lösas genom en arbetstidsförkortning. Detta argument är sålunda en variant av tidi- gare berörda argument, att arbetstids- förkortningen är ett medel mot arbets— löshet.
Tabell 5 visar, hur befolkningen kan väntas fördela sig på olika åldrar un- der perioden 1955—1960. Antalet per- soner i åldern 15—20 år kommer suc- cessivt att öka från år 1955 till 1960. En
förlängd utbildningsti-d kan 'i viss mån motverka denna ökning om den ses ur arbetsmarknadssynpunkt. Även antalet personer i åldern 20—25 år kan vän+ tas genomgå en successiv ökning under perioden 1955—4960, dock i lägre takt än inom åldersgruppen 15—20 år. I ål— dern 30—50 år kommer i stället anta— let personer att minska. Hela befolk— ningen i de ur arbetsmarknadssynpunkt mest aktiva åldrarna (15—65 år) kom- mer därför att öka relativt måttligt — med drygt 0,5 procent i genomsnitt per år under perioden 1955—1960. Den; na förskjutning i åldersstrukturen kan väntas spela en väsentlig roll ur många synpunkter. Här skall den ses i rela— tion till arbetstidsförkortningen. '
Tabell XIII:5. Folkmängden inom olika åldersgrupper vid slutet av åren 1955—1960
1 OOO-tal personer
Åldersgrupp 1955 1956 1957 1958 1959 1960 451 478 506 533 561 589 422 427 433 438 444 449 466 456 447 438 429 420 3 396 3 378 3 375 3 381 3 406 3 430 Summa 15—65 4 735 4 739 4 761 4 790 4 840 4 888
Källa: Beräkningar sammanställda inom arbetsmarknadsstyrelsen.
En arbetstidsförkortning av den typ vi diskuterar kan beröra alla näringsn grenar och alla typer av arbetskraft — om också i olika utsträckning. Den sker i en tid då det speciellt är brist på yr- kesutbildad arbetskraft. Växande ska- ror av arbetskraft utan erfarenhet kan då vara svåra att utan vidare passa in i näringslivet. betskraft förändras knappast relativt sett genom en arbetstidsförkortning, åt- minstone inte till förmån för oskolad arbetskraft. Ur denna synpunkt kan varken arbetstidsförkortningen under-
Behovet av sådan ar-.
lätta placeringen av nya årskullar i nä- ringslivet eller de nya årskullarna lösa eventuella arbetskraftsproblem i sam— band med arbetstidsförkortningen. Sker det å andra sidan förändringar i samhällsekonomiens struktur, som in- nebär att sysselsättningen på längre sikt skall förskjutas från vissa närings- grenar till andra, underlättas denna för- skjutning om befolkningen i de yngre produktiva årskullarna växer. Ett väx- ande antal av personer, som träder in i arbetslivet, medför att det är lättare att dirigera ny arbetskraft till de nä-
Tabell XIII:6. Olika fakiorers inverkan på arbetsvolymen 1
Utgångspunkt är en beräknad totalvolym utförda ordinarie arbetstimmar i samhället på 6600 miljoner arbetstimmar år 1952.
samhället
_ _ I procent av MllJODel' totala ordi-
a_rbets- narie arbets- t1mmar tidsvolymen årligen 1952 I. Inverkan på den på ordinarie arbetstid utförda arbets— volymen av en allmän arbetstidsförkortning till 45 t/v 1. För av arbetstidsförkortningen direkt berörda arbets- tagare ............................................................. 223 3,4 2. Om tjänstemän med kortare normalarbetstid samti- digt får fria lördagar utan inarbetning .................. 313 4,7 3. Om samtliga arbetstagare får en förkortning av ar- betstiden med 6% procent (motsv. minskningen från 48 till 45 timmar) ............................................. 330 5,0 4. Om samtliga yrkesutövare får en förkortning av ar- . betstiden med 61 procent .................................... 400, 6,1 » II. Exempel på andra företeelser som påverkat den normalt tillgängliga arbetsvolymen (utbudet av arbetskraft) 1. Minskning till följd av skoltidens förlängning i ge- nomsnitt per läsår 1945/46—1953/54 ..................... 12 (),2 2. Minskning som skulle bli följden om minst 9-årig skolgång allmänt genomfördes läsåret 1956/57 . ........ 160 2,4
3. Minskning till följd av förskjutningar i proportionen mellan arbetare och tjänstemän (i genomsnitt per år 1945/1950) ......................................................... 5 0,1
4. Minskning till följd av sänkning av den ålder, vid vilken yrkesverksamheten upphör (i genomsnitt pel år 1940/1950) ...................................................... 4 0,1 5. Minskning till följd av semesterns förlängning (1952 —1953) ............................................................... 77 1,2
III. Exempel på företeelser som begränsar utnyttjandet av den normalt tillgängliga arbetsvolymen
1. Sjukledighet (1955) ............................................. 281 4,3 En ökning eller minskning av den genomsnittliga sjukledigheten med 1 dag pr år skulle innebära ...... 23 0,3 2. Militärtjänstgöring (budgetåret 1954/55) .................. 85 1,3 lnställande av repetitionsövningarna 1956/57 ......... 20 0,3
3. Arbetslöshet (1949—1955) Högsta årliga antal förlorade arbetstimmar under pe— rioden (1953) ...................................................... 103 1,7 Lägsta årliga antal förlorade arbetstimmar under pe- rioden (1951) ...................................................... 81 1,2 Skillnad mellan högsta och lägsta årliga antal ...... 22 0,8 Helgpermitteringar 1952/53 .................................... 8 0,1
» 1955/56 .................................... 3 0 4. Arbetskonflikter År 1945 (metallarbetarstrejk) .............................. 90 1,4
' IV. Exempel på konjunkturmäSSiga förändringar som inver- kat på arbetsvolymen Utgjorda arbetstimmar inom industrin 1950—1955
Högsta antal (1951) ..................... .. ...................... 1450 Lägsta » (1953) ............................... . ............. 1 364 Skillnad mellan högsta och lägsta antal ............... 86 ' 1,4
Källa: Beräkningar utförda inom arbetsmarknadsstyrelsen. Beräkningarna redovisas och kommenteras i bilaga IV.
Tabell XIII:7. Antalet atgjorda arbetstimmar inom industrin Index (1950 = 100)
1950 1951 1952 1953 19541 19551
Samtliga industrigrupper ............ 100 101 98 95 96 99 Metall- o. verkstadsindustri ......... 100 103 104 96 99 103 Därav
järn- o. stålverk samt andra metallverk .............................. 100 101 125 121 119 123 övriga till metall- o. verkstadsin- dustrin hörande undergrupper 100 103 101 93 96 100 Textil- o. beklädnadsindustri ...... 100 100 88 90 87 89 Därav
egentlig textilindustri ............. 100 98 87 88 88 86 beklädnads- o. d. industri ......... 100 101 91 94 85 91
1 Preliminära uppgifter. Källa: Tabellen sammanställd inom arbetsmarknadsstyrelsen.
ringsgrenar, som skall expandera, me- dan näringsgrenar, som skall krympa, minskar sin sysselsättning genom av- gång av äldre personer utan motsva- rande nyanställning. Den yngre arbets- kraften är i allmänhet rörligare än den äldre. I den mån en arbetstidsförkort- ning har till konsekvens, att de önsk- värda förskjutningarna av arbetskraften mellan olika näringsgrenar blir större än annars, kan det givetvis vara gynn- samt, att arbetstidsförkortningen sker samtidigt som de nya årskullarna är re- lativt stora till sin omfattning.
Storleken av arbetstidsbortfallet
Det har ansetts vara av intresse att undersöka den effekt, som en arbets- tidsförkortning har på arbetsmarkna- den, mot bakgrund av andra likartade förändringar. Som upprepade gånger påpeka-ts, har näringslivet en viss an- passningsförmåga, som har manifeste- rats vid olika tillfällen. Inom arbets- marknadsstyrelsen har därför för vår räkning gjorts vissa kalkyler över inne- börden av olika förändringar, som in- träffat på arbetsmarknaden under Se- nare år. Beräkningarna redovisas i bi- laga IV. Siffrorna gör inte anspråk på
precision utan antyder bara den unge- färliga storleken av vissa företeelser, som har samband med arbetsmarknal den. '
Dessa kalkyler sammanfattas i tabell 6, där en jämförelse görs med en ar- betstidsförkortning med 3 t/v. Jämfö- relsenormerna gäller dels sådana förete; elser, som påverkat utbudet av arbets- timmar, dels sådana som begränsar ut- nyttjandet av den tillgängliga arbetsvo- lymen. För att underlätta jämförelsen mellan olika företeelser har deras effekt, mätt i antalet arbetstimmar, även satts i relation till i samhället utförd total arbetstidsvolym 1952 på ordinarie ar? betstid.
Såsom framgår av tabell 6 har inte någon av de anförda företeelserna —— rent mekaniskt räknat — haft så stor betydelse ur arbetskraftssynpunkt som en förkortning av arbetstiden med 3 t/v skulle få. Näst efter en sådan arbets-_ tidsförkortning skulle skolreformen ha den största effekten ur arbetsmarknads- synpunkt. _
Det kan emellertid vara anledning att dröja något vid de konjunkturmässiga variationer, som förekommit under sena-. rc år.Förändringar iutförd arbetsvolym
inom industrin anges sist i tabell 6. I tabell 7 belyses konjunkturvariationerna i utförd arbetsvolym närmare (genom indextal) för vissa industribranscher, vilka under perioden 1950—1955 varit utsatta för särpräglade konjunkturva- riationer, närmast textil- och kapital- va-ruind'ustrierna. Av siffrorna framgår,
att konjunkturvariationerna i utförd ar- betsvolym stundom varit större än den minskning som en arbetstidsförkortning med 3 t/v skulle förorsaka. Detta gäl- ler exempelvis nedgången i antalet ut- förda arbetstimmar inom textilindu- strin 1951—4952 och inom vissa delar av kapitalvaruindustrin 1952—1953.
F. Slutsatser
Detta kapitel har behandlat de an- passningssvårigheter som ur konjunk- tursynpunkt kan tänkas uppkomma vid en arbetstidsförkortning. Vi har disku- terat vad som kan hända med kostnader, priser, efterfrågan och utländsk kon- kurrens. Svårigheten att klarlägga ar- betstidsförkortningens konjunkturella verkningar beror på problemkomplex- cts omfattning — allt har samband med allt -— och på de svåröverskådliga se- kundära verkningarna, bl. a. på pro- duktionen och lönebildningsprocessen. Såsom inledningsvis antyddes har vi här inte kunnat göra någon djupgående analys av samhällsekonomins funktions- sätt under full sysselsättning. Vi har en— dast genom vissa exempel visat vilken direkt effekt själva arbetstidsförkort— ningen kan få på konjunkturutveckling- en. Exemplen skulle kunna varieras, och någon exakt prognos kan inte göras i dessa avseenden. Koujunktureffekten av er. arbetstidsförkortning kan knappast i och för sig bli ett väsentligt led i dis- kussionen om huruvida en arbetstids- förkortning skal—l äga rum eller ieke.Det förda resonemanget kan dock leda fram till vissa synpunkter på frågan om sät- tet för arbetstidsförkortningens genom- förande.
Konjunktureffekten är ett övergångs— fenomen. Den berör vägen mot anpass- ningen till de nya betingelser för pro- duktionen, som införes i och med en
förkortning av arbetstiden. Skillnaden mellan målet och vägen dit kan bely- sas med ett drastiskt exempel. Låt oss anta att man av någon anledning ville ha hälften så lång arbetstid som nu och försaka motsvarande konsumtion och investering. Det är ingenting som hind- rar, att man med givna resurser av ka- pital och arbete på längre sikt (dvs. efter en anpassningsperiod) skulle kun- na bygga upp en funktionsduglig och ef- fektiv samhällsekonomi på sådana pro- duktionsbetingelser under bibehållan- de av vissa samhällsekonomiska mål- sättningar, som f. 11. finns på andra om- råden, såsom full sysselsättning och ba- lans i utrikeshandeln. På kort sikt där- emot skulle —» med de institutionella och produktionstekniska bindningar av olika slag som nu råder — en så stor engångsförändring av arbetstiden kun- na få en sådan »chockverkan» på sam— hällsekonomin, att kostnaden mätt i produktion och andra samhällsekono- miska företeelser bleve mycket högre än långti-dsmålet nödvändiggjorde.
Den effekt, som en arbetstidsförkort— ning har, kan ses från två sidor. Dels erhålles sannolikt en prishöjande effekt från kostnadssidan, dels erhålles en prishöjande effekt från efterfrågesidan. Prisnivån i Sverige är delvis bunden av världsmarknadspriserna vid givna växelkurser. Vid ökade kostnader i för— hållande till utlandet kan då först va-
lutasvårigheter uppstå (om efterfrågan inom landet är stark) och vid större kostnadsökningar även sysselsättnings- svårigheter för svenskt näringsliv. Så— dana sysselsättningsrisker liksom även allmänna valutasvårigheter kan givetvis bli ett för högt pris för en större en- 'gångsförkortning av arbetstiden.
För att en arbetstidsförkortning, som motsvarar aktuella önskemål om fördel— ningen mellan konsumtion och fritid, skall kunna genomföras utan större ris- ker för icke önskvärda ekonomiska kon- sekvenser, fordras aktiv medverkan från avtalsparternas sida såväl som en aktiv ekonomisk politik. Det är inte vår sak att göra rekommendationer i dessa avseenden. Vi vill bara understryka, att övergången till en kortare arbetstid kan göras smidigare, om inte för stora löne- rörelser i samband med övergången äger rum. Den skärpning av konjunk- turen, som skulle kunna tänkas i sam- band med en övergång till kortare ar- betstid, bör också kunna motverkas ge- nom en fast ekonomisk politik med sik- te på samhällsekonomisk balans under full sysselsättning.
Den ekonomiska politiken blir i själva verket av stor betydelse. I den mån lönerörelserna skulle ge till resul- tat vad marknaden tål oavsett arbets- tidsförkortning eller icke, kommer den
ekonomiska politiken att kunna påver— ka lönerörelserna via det ekonomiska klimatet. Vi vill inte här gå in på frå- gan, huruvida även kompensationskra- ven därigenom indirekt kan påverkas. Löneförhandlingarnas grad av själv- ständig faktor i den ekonomiska utveck— lingen respektive deras beroende av den ekonomiska politik som förs utgör problem, som ännu ej helt kunnat klar- läggas.
Beträffande storleken av en arbets- tidsförkortning visar framställningen i detta avsnitt, att en förkortning med 6 t/v av den lagstadgade arbetstiden san- nolikt måste bedömas innebära för sto- ra påfrestningar för att kunna genom- föras på en gång. Redan 3 t/v är en arbetstidsförkortning som kan åstad— komma ogynnsamma verkningar, om den genomföres på en gång. Liksom tidigare den tredje semesterveckan ge- nomfördes i två etapper, kan det vara lämpligt att ge företag i olika närings- grenar möjlighet att genomföra förkort— ningen med 3 t/v i två eller tre etapper. Även arbetstidsförkortningar i utlandet har, såsom visats i kapitlen III och IV, stundom skett i etapper. Om också sam- hällsekonomien har stor anpassnings- förmåga, löper man de minsta riskerna att komplicera övergången till en kor- tare arbetstid, om den sker successivt.
FJORTON DE KAPITLET
Slutsatser av de ekonomiska övervägandena
I de närmast föregående fem kapit- len har vi sökt belysa de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkort- ning med 3 t/v och alternativt även med 6 t/v. Vi har i huvudsak diskute- rat verkningarna på det samhällseko- nomiska planet. Detta har emellertid skett mot bakgrunden av de problem, som uppkommer för individuella före— tag i samband med en arbetstidsför- kortning och som även behandlas i våra enkäter inom olika näringsgrenar _ se bilaga 1. Vi skall nu sammanfatta våra ekonomiska undersökningar och ange vår syn på de samhällsekonomiska verk- ningar, som en arbetstidsförkortning kan tänkas föra med sig.
En förkortning av arbetstiden inne- bär, att vi väljer ökad fritid i stället för de varor och tjänster, som annars skulle ha kunnat produceras. Ökad fri- tid väljes sålunda på bekostnad av an- nan konsumtion, antingen dagens kon- sumtion eller —— via minskade investe- ringar —— framtidens konsumtion. Ar- betstidsförkortningen blir sålunda en avvägningsfråga. Vår uppgift har varit att ange arbetstidsförkortningens plats i en avvägning beträffande användning- en av våra resurser av varor och tjäns- ter. Jämförelsen med andra använd- ningsmöjligheter tillkommer närmast 1955 års långfidsutredning, och avväg- ningen blir därefter en fråga för den ekonomiska politiken.
När vi här sökt ange de viktigaste ekonomiska verkningar som en arbets-
tidsförkortning kan tänkas föra med sig, har vi sett på problemet ur i huvudsak två synpunkter. För det första har vi diskuterat det produktionsbortfall, som kan tänkas uppstå direkt vid en arbets- tidsförkortning därför att det totala an- talet arbetade timmar minskas. Denna fråga om produktionsutfallet har disku- terats fristående från den ekonomiska utveckling, som i övrigt kan tänkas äga rum. Därefter har vi sökt bedöma den utveckling, delvis av konjunkturell art, som kan uppstå vid samhällsekonomins anpassning till den kortare arbetstiden. Dessa anpassningssvårigheter kan vid större engångsförkortningar indirekt leda till produktionsbortfall och andra icke önskvärda konsekvenser: det kan uppstå valutasvårigheter; prisnivån kan stiga; det kan i vissa fall uppstå risk för arbetslöshet. Alla sådana risker måste givetvis uppmärksammas och be— dömas för att ingå vid avvägningen av förändringar i den ordinarie arbetsti- dens längd.
Arbetstidsförkortningens direkta pro- duktionseffekt beror dels på hur många som beröres av arbetstidsförkortningen, dels på utvecklingen av produktiviteten per arbetad timme inom olika närings- grenar. Sannolikt får man räkna med att flera arbetstagare än de som direkt berörs av arbetstidsförkortningen får ökad fritid. Detta gäller särskilt ifall de arbetstagare, som nu har 48 timmar i veckan, får ta ut den ökade fritiden i ytterligare en dags ledighet i veckan.
I kapitel IX har nämnts olika faktorer, som kan verka i riktning mot ökade ar- betsprestationer per arbetstimme. Re- alkapitalets effektivitet kan däremot tän- kas sjunka vid en arbetstidsförkortning, såvida förkortningen inte motverkas av ökad skiftgång. Produktionsutfallet be- ror även på det ekonomiska läget vid övergången till kortare arbetstid och på sättet för denna övergång. Vissa erfa- renheter pekar på att oförändrade ac- kord vid en arbetstidsförkortning lät— tare än full lönekompensation leder till en produktivitetsökning. Man har dock inte med erfaren-hetens hjälp kunnat fastställa någon sådan regelmässighet i produktionens variation med arbetsti- dens längd, att denna skulle kunna an- vändas för att bedöma en arbetstidsför- kortning i dagens svenska samhällseko- nomi. Sannolikt kommer produktions- bortfallet inte att bli proportionellt mot arbetstidsbortfallet utan mindre. Å andra sidan kommer sannolikt inte en ökad produktion per timme att helt kunna kompensera arbetstidsbortfallet, bortsett från den produktionsökning per arbetstimme, som normalt äger rum från år till år.
Det är sålunda inte möjligt att exakt ange produktionsbortfallets storlek i jämförelse med den utveckling, som an- nars skulle ha ägt rum, vare sig på kort sikt eller på lång sikt. Det är inte sannolikt, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v, som sprider sig även till ar- betstagare vilka redan nu har kortare arbetstid än 48 t/v, kommer att leda till mer än två års bortfall av normal produktionsökning. Sannolikt blir effek- ten icke oväsentligt mindre. Skulle övertidsarbete, extraarbete och annat arbete på fritiden öka väsentligt, kan effekten av arbetstidsförkortningen på produktionsutfallet bli ganska ringa —— och ökningen i fritid blir givetvis sam- tidigt obetydlig. Vid en förkortning
med 6 t/v bör minst två års normal produktionsökning komma att falla bort och högst — under ogynnsamma om- ständigheter —— fyra års normal pro- duktionsökning. Som normal produk- tionsutveckling har vi då räknat med tre procents årlig ökning av produktio- nen per arbetstimme. Räknar man i stället med två procents årlig ökning får ovan berörda effekt av arbetstidsför- kortningen modifieras i motsvarande mån.
Någon full återhämtning av produk- tionsbortfallet i samband med arbets- tidsförkortningen kan knappast ske utan en ökning av investeringskvoten i samhället. En förstärkning av investe- ringsviljan skulle kunna tänkas ske just vid övergången till en kortare arbetstid, men det finns även faktorer som verkar i motsatt riktning, åtminstone någon tid efter övergången. Med hänsyn till att aktuella investeringsbehov redan nu hålles tillbaka genom byggnadsregle- ring och kreditpolitik, blir möjligheten att genom ökad produktivitet kompen- sera ett produktionsbortfall beroende på den ekonomiska politikens avvägning av konsumtion och investering mot varandra. Ökad fritid innebär i och för sig en begränsning av möjligheterna till ny konsumtion och ny investering. Skulle då investeringarna ökas vid en förkortning av arbetstiden får detta ske på den inhemska konsumtionens be- kostnad, såvida man inte vill låna i utlandet för att underlätta anpassning- en till den kortare arbetstiden. En suc- cessiv övergång till skiftarbete är en möjlighet att på kort sikt utan större nyinvesteringar öka produktiviteten. Det är möjligt, att företagen i samband med en arbetstidsförkortning i ökad ut- sträckning vill gå över till skiftarbete. Om inte en ytterligare förkortning av arbetstiden sker utöver den, som för närvarande är vanlig vid övergång till
treskiftsarbete utan söndagsuppehåll, torde en arbetstidsförkortning leda till ett minskat incitament för arbetstagar— na att acceptera skiftarbete utan ytter- ligare lönekompensation.
Det blir en avvägningsfråga hur stor del av produktionsökningen man på lång sikt vill byta ut mot ökad fritid —— om valfrihet kunde införas beträf- fande arbetstiden, skulle denna sida av problemet kanske inte vålla större be- kymmer. Om valet väl träffats, ligger svårigheten i själva anpassningen av samhällsekonomien till en kortare ar- betstid än den nuvarande. Konjunktur- mässigt kan denna anpassning få en effekt på priser, löner och konkurrens- läge mot utlandet. I de ständigt pågå- ende strävandena att upprätthålla sam- hällsekonomisk balans kan en större en- gångsförkortning av arbetstiden ha icke önskvärda konsekvenser i dessa avse- enden. Den kan också leda till betydan- de anpassningssvårigheter för enskilda företag och för vissa branscher.
I denna anpassning till en kortare ar- betstid spelar löneutvecklingen en cen- tral roll. I den mån de som får arbets- tidsförkortning vill ha full lönekompen- sation och andra grupper vill ha mot— svarande förbättring av sina förmåner, uppkommer lätt ett läge med inflations- tendenser från både kostnadssidan och efterfrågesidan. Ett centralt problem är frågan, vilken löneutveckling man skulle få om en arbetstidsförkortning inte ägde rum. Det synes oss dock sannolikt, att arbetstidsförkortningen blir ett nytt självständigt element i lönerörelserna och som sådant kommer att spela en viktig roll. Om full lönekompensation skall erhållas, måste detta i varje fall betyda, att försök att förkorta arbetsti- den mera än som svarar mot den ge- nomsnittliga produktivitetsökningen i näringslivet kan leda till invflationsten- denser och i vissa lägen även till syssel—
sättningssvårigheter. Man kan inte öka fritiden utöver vad som svarar mot nor- mal produktionsökning och samtidigt bibehålla konsumtion och investering oförändrade.
(ienom den inflationsmekanism, som kan sättas i gång genom en arbetstids- förkortning via kostnader och efterfrå- gan i samband med lönebildningen, kommer utrikeshandelsproblemet in i bilden. En stigande kostnadsnivå för— sämrar landets konkurrenskraft vid giv- na växelkurser. Denna försämring skul- le i princip kunna elimineras genom en ändring av Växelkurserna —— balans i utrikeshandeln kan i princip uppnås vid varje genomsnittlig arbetstid per vecka. Om det inte anses möjligt att förändra Växelkurserna utan att detta får konsekvenser i andra avseenden, som man inte kan acceptera, sätter emellertid utrikeshandelsproblemet vis- sa gränser för en arbetstidsförkort- ning, såvida denna skall förenas med full lönekompensation. överskrides des— sa gränser kan svårigheter uppstå att bevara valutareserven och den fulla sysselsättningen. Ur denna synpunkt är en god exportkonjunktur utan större belastning på valutareserven ett gynn- samt läge för en arbetstidsförkortning.
Ett lands konkurrensproblem är ett relativt problem. Utvecklingen av vår konkurrenskraft beror också på vad som sker i andra länder beträffande priser, kostnader, tullar, arbetstid, pro- duktivitet och växelkurser. Härom är svårt att sia. Arbetstidsförkortningar är dock aktuella även för andra länder. Dessutom bör påpekas, att det ofta sker andra betydande förändringar i kon- kurrensbetingelserna. Icke oväsentliga förändringar i tullar, priser, skiftgång och produktivitet sker ofta från ett år till ett annat. Konkurrenskraften miot utlandet beror givetvis också på vilket utgångsläget är vid en given växelkurs.
Anpassningsproblemet är sålunda till en stor del ett problem om konjunktur- utvecklingen. Det är den ekonomiska politikens roll att söka leda samhälls- ekonomin på ett sådant sätt, att den balanserar vid full sysselsättning. En arbetstidsförkortning förändrar beting- elserna för den samhällsekonomiska ba— lansen och förändrar därmed samtidigt betingelserna för den ekonomiska poli- tiken. Dct finns alltid möjlighet för en aktiv ekonomisk politik att i väsentlig utsträckning motverka sådana för sam- hällsekonomin skadliga tendenser, som kan uppstå vid en anpassning till en arbetstidsförkortning av den storlek som vi här närmast diskuterar.
Även bortsett från konjunkturutveck- lingen och den effekt en arbetstidsför- kortning kan få på denna, bl. a. ge- nom lönerörelser, uppstår ett anpass- ningsproblem. Detta problem består i att tillgång och efterfrågan skall anpas- sa sig till varandra vid en lägre nivå av produktion och realinkomster än som annars skulle uppnåtts. Produktions- strukturen år till stor del given på kort sikt genom tidigare investeringar. En kraftig engångsförkortning av arbetsti- den skulle kunna leda till förändringar i relationen mellan olika typer av ef— terfrågan på ett sätt som inte passar pro— duktionsstrukturen. En arbetstidsför- kortning påverkar sålunda vårt ekono- miska liv på en mängd olika sätt. San- nolikt kommer den att leda till att många arbetstagare får fem dagars ar- betsvecka. Detta påverkar i så fall kon- sumtionens inriktning och kan i vissa avseenden förändra vår livsföring. Änd- rade efterfrågeförhållanden, ändrade pris- och kostnadsrelationer och myc- ket annat kommer att ge en olikartad utveckling inom olika näringsgrenar. Anpassningen blir olika för företag in- om olika näringsgrenar allt efter de be- tingelser de arbetar under och allt ef—
ter det sätt på vilket de beröres av ar- betstidsförkortningen.
Även utvecklingen på arbetsmarkna- den i samband med en arbetstidsför- kortning bör uppmärksammas. Arbets- kraftsbristen är till stor del ett kon- junkturfenomen. Om högkonjunkturen skärpes vid en arbetstidsförkortning, kommer även arbetskraftsbristen att skänpas. Skärpes inte konjunkturen, blir en sådan utveckling mindre sannolik. Tillgången upå arbetstimmar minskar visserligen vid en arbetstidsförkortning, men även efterfrågan bör totalt sett minska, om kon'junkturens styrka blir oförändrad _ exempelvis genom skärpt ekonomisk politik. Även här finns dock risker för en ökad efterfrå- gan ooh skärpt arbetskraftsbrist just vid övergången till den kortare arbetstiden, innan företagen anpassat sig till de nya betingelserna. Givetvis blir utvecklingen —— liksom i ett läge utan arbetstidsför- kortning — mycket skift-ande inom oli- ka näringsgrenar.
I första hand har vi sökt ange rikt— ningen i olika ekonomiska förändring- ar som kan tänkas inträffa vid en ar— betstidsförkortning. Även om vi i vår framställning sökt siffermässigt preci- sera en tänkt utveckling på vissa områ— den — främst beträffande produktio- nen — är det däremot mycket svårt att närmare precisera storleken av de verk— ningar som en arbetstidsförkortning har i olika a-vseenuden. Osäkerhetsm'o— menten är stora. Det är möjligt, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v un- der gynnsamma betingelser skulle kun- na genomföras utan svårigheter av så- dan art att de föranleder betänklighe— ter. Det är också möjligt, att i vissa lä- gen en arbetstidsförkortning av denna storlek skulle vålla relativt betydande anpassningssvårigheter. En engångsför- kortning av arbetstiden med 6 t/v tor— de under alla förhållanden få ses som
en stor engångsförändring som kan leda till betydande anpassningssvårigheter. Vill man i största utsträckning und— vika de riskmoment som finnes beträf- fande produktionsbortfall, lönerörelser och olika företags anpassning till en kort-are arbetstid, synes det oss lämp- ligt att genomföra arbetstidsförkort- ningen successivt. I varje fall bör [det skapas möjlighet för avtalsparterna in- om olika näringsgrenar att välja en successiv förkortning av arbetstiden. Visserligen har näringslivet en stor an- passningsförmåga vid förändringar i de samhällsekonomiska betingelserna, men det synes mindre riskfyllt att låta en arbetstidsförkortning ske i etapper, så att den kan inpassas smidigt i den snab- ba utveckling på det samhällsekono— miska området, som kännetecknat efter- krigstidens Sverige. ! Sammanfattningsvis kan sägas, att en arbetstidsförkortning ur ekonomisk synpunkt har två aspekter: valet av en viss fritid och anpassningen till denna kombination av fritid och konsum- Ltion. Denna anpassning har en kon— junkturaspekt, där lönerörelserna spe- lar en väsentlig roll, och en struktur- aspekt, som gäller anpassningen av pro- duktionsstrukturen till nya pris-, kost— nads- och efterfrågerelationer. Det sy- nes oss inte föranleda större betänklig- heter att genomföra en förkortning av den lagstadgade arbetstiden med 3 t/v, om denna förkortning motsvarar aktu- ella önskemål från arbetstagarnas sida och sker under en aktiv ekonomisk po- litik utan alltför kraftiga lönerörelser. Detta skulle innebära, att man går halv— vägs mot en arbetstid av 42 t/v, vilken med hänsyn till semester och helgledig-
heter har beräknats ungefärligen mot- svara den amerikanska 40-timmarsvec- kan. Räknat i arbetstimmar är en sådan reform grovt sett nästan lika stor1 som en förlängning av den lagstadgade se- mestern med tre veckor. En arbets- tidsförkortning av storleken 3 t/v bör dock ske på ett sådant sätt, att möjlig- heter finnes till en successiv anpass- ning, t. ex. inom 3 år. Det sker ständigt förändringar i det ekonomiska livet och en successiv arbetstidsförkortning bör kunna impassas i dessa förändringar utan större svårigheter. Det synes oss också önskvärt, att man i framtiden strävar efter att åstadkomma störr—e valfrihet och acceptera större olikheter i arbetstiden allt efter olika förutsättningar och öns- kemål hos de enskilda arbetstagarna. Då kan den fortsatta arbetstidsförkortning, som på längre sikt synes trolig vid sti- gande levnadsnivå, ske sueeessivt och utan större allmänna engångsförkort- ningar. Detta är en utveckling, som så- väl arbetsmarknadens parter som den ekonomiska politiken bör främja.
I framtiden kommer man sannolikt inte att helt kunna bevisa vad som skett vid arbetstidsförkortningen. Olika in- tresseparter kommer att fästa varieran- de vikt vid olika faktorer i händelse— utvecklingen efter arbetstidsförkortning- en, lika väl som man i brist på kun- skap gjort det före densamma. Det sy- nes oss dock både med hänsyn till framtida arbetstidsförkortningar i Sve- rige och till förkortningar i utlandet vara av stort intresse, att man vid en arbetstidsförkortning i Sverige söker klarlägga dess verkningar så objektivt som detta är möjligt med tillgängliga statistiska metoder.
1 Den exakta relationen beror på arbets- tidens förläggning och helgdagarnas plats under kalenderveckan.
FEMTON DE KAPITLET
Vårt förslag om kortare arbetstid
l. Principerna
Det kan konstateras, att en arbets- tidsförkortning är ett starkt och utbrett önskemål i första hand bland de arbets- tagare, som för närvarande har en ordi- narie arbetstid av 48 t/v. Vi har i det föregående försökt analysera dels de motiv, som kan anföras för detta önske— mål, dels de ekonomiska verkningar, som ett förverkligande av önskemålet kan få för vårt folkhushåll i stort.
Våra överväganden kan sägas utmyn- na i den meningen, att å ena sidan tiden kan anses vara mogen för en ar- betstidsförkortning med hänsyn till ar- betstagarnas värdering av fritiden, men att å andra sidan en arbetstidsreform bör genomföras varsamt med hänsyn till de anpassningsproblem, som uppkom- mer inom samhällsekonomin.
Särskilt starkt har _ inte minst vid vår enkät bland 'arbetstagare1 — det önskemålet framträtt, att en fördelning av veckoarbetstiden på fem dagar skall möjliggöras för den enskilde arbetsta- garen, där verksamheten så tillåter. Vi- dare har det framgått, att önskan om en arbetstidsförkortning framträder med olika styrka inom olika grupper och att anpassningssvårigheterna kan an— tas vara större inom vissa delar av ar- betslivet än inom andra.
Med hänsyn härtill bör arbetstidsför- kortningen vara så stor, att den utan åsidosättande av berättigade skyddsin— tressen möjliggör fem dagars arbetsvec- ka för den enskilde arbetstagaren, där
inte verksamhetens natur förhindrar detta. Vidare bör arbetstidsförkortning- en genomföras på ett sådant sätt, att den ligger inom ramen för normal pro- duktivitetsutveckling.
I detta sammanhang anmäler sig en synpunkt av principiell och långsiktig räckvidd. Ända sedan 1800—talet har en tendens till kortare arbetstider för de enskilda arbetstagarna gjort sig gäl- lande i alla industriellt utvecklade län- der. Det finns ingen anledning antaga. att inte denna strävan mot kortare ar- betstider kommer att fortsätta. En allt kortare arbetstid för de enskilda indi- viderna måste emellertid, om en snabb produktivitetsökning skall säkerställas, i viss omfattning samordnas med kra- vet på att produktionsapparatens effek- tiva driftstid inte förkortas i samma mån som individernas arbetstid mins- kar. Ju kortare arbetstiden för de en- skilda individerna blir, desto större bör också utrymmet vara för att tillgodose det önskemål om variationsmöjligheter för grupper eller individer, som flera gånger tidigare berörts i detta betän- kande. Ur samhällets synpunkt kan det under nu rådande förhållanden inte vara erforderligt att beträffande arbets- tidens längd inskrida med föreskrifter, som kan strida mot vad parterna inom ett visst arbetsområde finner vara klokt och ändamålsenligt. För en viss åter- hållsamhet från statsmakternas sida ta-
1 Jfr bilaga III.
lar också det förhållandet, att parterna på arbetsmarknaden numera uppträder i starka organisationer, som väl kan till- varata medlemmarnas intressen. I och för sig kan det därför inte betraktas som uteslutet, att man i framtiden prö- var ett system, enligt vilket arbetstiden lika väl som lönerna helt ligger i hän- derna på arbetsmarknadens organisa- tioner och göres till föremål för för- handlingar dem emellan. Det bör i det- ta sammanhang erinras om att åtskil- liga av de arbetstidsförkortningar, som på senare år genomförts här i landet, tillkommit genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.
Våra överväganden har lett fram till den ståndpunkten, att man nu bör söka åstadkomma en arbetstidsförkortning inom ramen för bestående anordningar _— dvs. genom lagstiftning — men sam- tidigt försiktigt pröva en väg att lämna partsorganisationerna större frihet och därmed ökat ansvar.
En arbetstidsreform bör därför ut- formas så, att variationer på arbetsti- dens område temporärt eller permanent blir möjliga inom de gränser, som stats— makterna och arbetsmarknadens parts- organisationer från olika utgångspunk- ter kan finna det nödvändigt eller lämp- ligt att dra upp.
I den ekonomiska diskussionen i det föregående har vi hypotetiskt diskute- rat en arbetstidsförkortning med 3 t/v och kommit fram till att de samhälls- ekonomiska anpassningsproblemen vid en sådan reform skulle kunna bemäst- ras, om reformen genomfördes på en tid av tre år. En sådan reform skulle innebära, att den i gällande lagstiftning fastställda maximiarbetstiden av 48 t/v skulle förkortas till 45 t/v och att den- na förkortning skulle genomföras t. ex. under åren 1958—1960. Detta blir en utgångspunkt för de följande övervä- gandena.
Såsom ett mål för strävandena på ar- betstidens område uppställde departe- mentschefen, då denna utredning till- kallades, en normal arbetstid av 40 tim- mar i veckan. Han underströk, att det- ta mål endast kunde nås i etapper. Han framhöll också, att vi inte borde tve- ka att framlägga delresultat av vårt ar- bete inför offentligheten utan att avvak- ta den tidpunkt, då ett slutligt förslag kunde framläggas.
Enligt vad som framgått av det före— gående kan det med visst-fog hävdas, att den amerikanska 40-timmarsveckan, med hänsyn till semester och helgledig— heter, hos oss närmast skulle motsvara en normalarbetstid av 42 timmar i vec- kan. Då det torde vara förhållandena i Förenta Staterna som närmast varit ut- gångspunkten för angivandet av 40 tim- mars normal veckoarbetstid såsom mål för våra strävanden synes man kunna hävda, att införandet av 45-timmarsvec- ka skulle innebära, att vårt land skulle gå halvvägs mot det uppställda målet. I det föregående har det också påpe- kats, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v kan jämföras med en förlängning av semestern med inemot tre veckor om året. Även därmed antydes innebörden för den enskilde och för samhällsekono- min av en övergång till 45 timmars ar- betsvecka.
2. Arbetstiden per dag och vecka
Det har sedan lång tid ansetts, att åt- minstone i industriellt arbete den dag- liga arbetstiden inte annat än undan- tagsvis hör överstiga nio timmar. Med nio timmars arbetsdag kan en arbets- vecka på 45 timmar fullgöras på fem 'da- gar. Detta innebär i praktiken att de ar- betstagare, som f. n. har 48 t/v med gängse fördelning på arbetsdagar, måste medverka till en förlängning av arbets- dagen till nio timmar, om femdagars-
veckan skall kunna förverkligas inom ramen för en arbetstid av 45 t/v. Det torde vara en utbredd mening, att en sådan förlängning av arbetsdagen kan godtas, såvida veckovilan därigenom blir längre.
Det i det föregående nämnda önske- målet om fem dagars arbetsvecka synes sålunda utan starka principiella eller praktiska invändningar kunna genom- föras vid en arbetstidsförkortning till 45 t/v.
3. Arbetstidens fördelning över året
En förlängning av den dagliga arbets- tiden torde likväl för många framstå som en icke önskvärd förändring. Sam- tidigt förhåller det sig av allt att döma så, att önskemålet om fem dagars ar- betsvecka inte lika starkt inriktar sig på vinterhalvåret som på den ljusare årstiden. En arbetstid på 45 t/v kan till- godose båda dessa synpunkter under förutsättning, att lagstiftningen inte lå— ser begränsningsperioden vid en vecka utan lämnar utrymme för en annan för- delning av en arbetstid på i genom- snitt 45 t/v under, låt oss säga, en pe- riod av 12 månader.
En 45—timmarsvecka skulle sålunda inom verksamheter, som tillåter en så— dan organisation av arbetet, kunna ut— nyttjas t. ex. på följande sätt: fem arbetsdagar i veckan på nio tim-
mar året om; eller sex arbetsdagar i veckan på 7174:
timmar under hela året; eller — om en utjämning över ett helt
år tillåtes'—27 arbetsveckor på 42% timmar (= 5 dagar i veckan på 8 1/2 timmar) och övriga veckor 48 tim- mar, dvs. oförändrad dagarbetstid och femdagarsvecka under halva åretl; '
eller _ under samma förutsättning be- träffande -begränsningsperioden — 18
arbetsveckor på 40 timmar och åter- stoden på 48 timmar;
även en förlängning av semestern kan tänkas inom denna ram.
Det bör i detta sammanhang upp- märksammas, att en större frihet i frå- ga om arbetstidens förläggning under en längre period skulle ha fördelar ur vissa andra synpunkter. Så skulle t. ex. en arbetstidsreform, som lämnar den nuvarande arbetstiden under den mörka delen av året i huvudsak oförändrad, inte medföra den ytterligare splittring av arbetsveckorna under den helgdags— rika tiden december—januari och even- tuellt också under våren, vilken annars skulle inträffa med nuvarande kalen- der; frågan om arbetsveckornas splitt- ring vid helger diskuteras ytterligare i nästa kapitel. Vidare skulle säsongvaria- tioner i arbetstiden. med hänsyn till kli- mat och ljusförhållanden m. m. i viss utsträckning kunna rymmas inom lag- stiftningens ram och överlåtas åt ar- betsmarknadsparternas reglering.
Det bör här påpekas beträffande så- dant treskiftsarbete med söndagsuppe- håll, som nu bedrives med en arbetstid av i genomsnitt 45% t/v, att en ar- betstidsförkortning till genomsnittligt 45 t/v förutsätter antingen en förkort- ning med en timme av det sjuttonde skiftet i varje skiftcykel eller —— vid en längre begränsningsperiod — exem- pelvis inläggande av två hela friskift under loppet av ett år. _ Konstruktio— nen av skiftschemata för treskiftsarbete utan söndagsuppehåll med 45 t/v synes vara utan intresse i detta sammanhang, då sådant skiftarbete i vårt land nästan
1 Utgångspunkten för beräkningen är att 49 arbetsveckor skall förkortas med 3 tim- mar och sålunda 147 timmar utnyttjas för fria lördagar; någon hänsyn har alltså inte tagits till att åtskilliga arbetsveckor redan nu är kortare än 48 timmar på grund av helgledigheter.
genomgående redan nu bedrives med kortare arbetstid än 45 t/v.
Dessa överväganden leder sålunda till att en arbetstid av 45 t/v i väsentlig mån möjliggör ett tillgodoseende av ar- betstagarnas önskemål i fråga om ar- betsveckans längd utan åsidosättande av angelägna sociala synpunkter; samt till att en mindre stel reglering i fråga om arbetstidens förläggning —— dvs. en längre begränsningsperiod —— skulle möjliggöra en genom kollektiv- avtal åstadkommen arbetstidsförlägg- ning, vilken på bästa sätt skulle kunna tillgodose såväl produktionens som ar- betstagarnas önskemål.
4» Övergångstiden
Härefter gäller det att ta ställning till frågan om den tid som behöver åtgå för att en arbetstidsförkortning till 45 t/v skall kunna genomföras inom ramen för produktivitetsutvecklingen. Under de antaganden, som gjorts i den före- gående redogörelsen för de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkort- ning, skulle en sådan reform kunna rymmas inom två års normal utveckling av vårt folkhushålls resurser sedda i stort. Vi har emellertid anledning att ta väsentlig hänsyn dels till olika närings— grenars olika anpassningsförmåga, dels till den ovissa faktor av betydelse i detta sammanhang, som består i arbets- marknadsparternas ansvar för löneupp- ' görelserna.
Det synes därför rimligt att diskutera övergångstiden för genomförandet av en arbetstidsförkortning till 45 t/v från den utgångspunkten, att reformen skall kunna genomföras i tre etapper.
För en sådan övergångstid kan olika regler tänkas. Då lagstiftningen inte bör bestämma arbetstidens absoluta längd utan endast dess maximilängd, ligger
det i sakens natur, att arbetsgivaren ensam eller efter överenskommelse med arbetstagarparten kan genomföra vil- ken arbetstidsförkortning som helst. Inom ramen för varje utformning av en maximilagstiftning kan alltså en arbets- tidsförkortning till 45 t/v genomföras på en gång.
Den maximiregel för övergångs- tidens längd, som synes ligga när- mast till hands, innebär följande. Det fastställes, att en arbetstidsförkortning till 45 t/v skall vara genomförd senast två år efter lagens ikraftträdande. Det i lagen anvisade sättet härför blir att arbetstidsförkortningen tas med en vec- kotimme vid lagens ikraftträdande (1/1 1958) och en timme vid vardera av de båda följande årsdagarna efter lagens ikraftträdande (1/1 1959 resp. 1960). Emellertid följer av den regel, som be— handlas nedan i punkt 7, att parterna lämnas frihet att komma överens om takten och alltså får möjlighet att ge- nomföra förkortningen med någon an- n'an uppdelning, som de kan bli överens om, eller att vänta med varje föränd- ring till ingången av det tredje året (1/1 1960) och då genomföra hela ar- betstidsförkortn'ingen på en gång.
Det synes av tekniska skäl lämpligast, att lagstiftningens huvudregel redan från början blir en arbetstid av 45 t/v och att en särskild övergångsbestäm- melse införes i anslutning till klausu- len om lagens ikraftträdande.
5. Övertidsmaximum
Det har i det föregående talats åtskil- ligt om önskemålet att ge utrymme för en större valfrihet i fråga om konsum- tionen av fritid, dvs. för större möjlig- heter till variation i arbetstiden. En så- dan variationsmöjlighet bör helst inte endast avse variation nedåt, dvs. en möjlighet till en kortare arbetstid än
lagen anger som tak; en sådan varia- tionsmöjlighet förhindras inte av lag- stiftningen. Fråga är alltså om inte även variationsmöjligheter uppåt, dvs. en längre arbetstid än lagstiftningen an- ger som tak eller som norm, kan åstad- kommas utan åsidosättande av sociala eller andra intressen.
Redan nu föreligger en sådan möjlig— het till variation uppåt, nämligen ge- nom bestämmelserna om övertid. Även om de senaste årens arbetsmarknadslä- ge medfört, att arbetstagarna i vissa si- tuationer själva kunnat reglera sin ar- betstid genom att inom givna gränser antingen vägra utföra övertidsarbete eller själva begära att få utföra sådant arbete, kvarstår det som en av lag och avtal befäst regel, att övertidsuttaget lig- ger under arbetsgivarens bestämmande.
I syfte att tillgodose särskilda behov, som kan uppstå i samband med en för- kortning av den ordinarie arbetstiden, skulle man kunna diskutera att höja det medgivna övertidsuttaget. Om den med- givna övertiden höjdes i samma mån som den ordinarie arbetstiden förkor- tades, skulle detta innebära, att vid en arbetstidsförkortning till 45 t/v den utan dispens medgivna övertiden fast- ställdes till 200 + 150, dvs. 350 t/år. (övertid därutöver efter dispens disku- teras längre fram.)
Mot en sådan anordning kan resas olika invändningar. Genom ett i sam- band med övergången till kortare ordi- narie arbetstid infört regelbundet över- tidsarbete skulle arbetstidsförkortning- en helt kunna neutraliseras och resulta- tet av reformen för arbetstagarens del endast bli en löneförhöjning. Ett över- tidsuttag, som ligger i arbetsgivarens hand, skulle vidare lämna arbetstaga- ren i en sit-nation av ständig ovisshet beträffande såväl arbetstidens faktiska längd som inkomstens storlek. Det sy- nes inte vara skäl att räkna med någon
möjlighet till enighet på arbetsmarkna- den om en sådan höjning av Övertids- maximum.
Ett annat skäl mot en ökning av den medgivna övertiden är, att redan de nu gällande övertidsreglerna lämnar ett avsevärt utrymme för en neutralisering av en arbetstidsförkortning genom ökat övertidsarbete. Tillgängliga uppgifter ger vid handen, att övertid f. n. inte tas ut i större utsträckning än att för omkring två tredjedelar av de berörda arbetstagarna ett utrymme finns inom de gällande reglernas ram för en ök- ning av arbetstiden med i genomsnitt minst 3 t/v genom övertid. Det torde emellertid förhålla sig så, att arbetsgi- varnas intresse för övertiden i första hand är inriktat på vissa grupper av arbetstagare sysselsatta i flaskhalsar i produktionen eller med särskilt kvalifi- cerade uppgifter, t. ex. maskinrepara- tioner. Det kunde riskeras, att en rätt till ett ökat övertidsuttag i första hand skulle rikta sig mot de arbetstagare, som redan nu har mycket övertidsar— bete och en genomsnittlig faktisk ar- betsvecka på över 50 t/v. En sådan ut- veckling kan inte rätt gärna försvaras ur SOciala synpunkter.
Om man inte anser sig kunna över- lämna åt enskilda parter på arbetsmark— naden —— vare sig arbetsgivare eller ar— betstagare — att fritt reglera arbets- tiden inom ramen för övertidsbestäm- melserna, återstår frågan huruvida man kan lämna det åt arbetsmarknadens partsorganisationer eller åt ett utom- stående opartiskt organ att bestämma om avvikelser uppåt från arbetstidslag- stiftningens huvudregler. En sådan möj- lighet vore att höja det övertidsuttag (nu 100—150 t/år), som dispensvägen kan medges av arbetarskyddsstyrelsen och som parternas företrädare därmed kan öva inflytande på. En annan möj- lighet vore att lämna ett visst mått av
övertid till parternas disposition att överenskomma om genom kollektivav- tal.
Övertid bör alltjämt betraktas som något man tillgriper tillfälligt och då särskilda omständigheter föreligger. Av olika skäl synes man inte höra utnyttja övertid i den mening begreppet nu har för att klara de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbets- tid kan medföra, och inte heller för att tillgodose det variationsbehov beträf- fande arbetstiden, som kan förefinnas hos olika grupper av arbetstagare.
Det må erinras om att en förlängning av arbetsveckan utöver den ordinarie arbetstiden såvitt bekant är i princip möjlig i alla de fall, där en arbetstids- förkortning av någon omfattning i vårt land genomförts genom kollektivavtal på senare år. Inom gruvindustrin står övertid enligt avtalet till arbetsgivarens disposition för underjordsarbetare från den ordinarie arbetstiden av 40 t/v upp till det tak, som bildas av lagstiftning- ens 48 t/v jämte allmän övertid. För treskiftsgående arbetare vid järnbruken har begreppet extra ordinarie arbets- tid införts i avtalet, och arbetsgivaren kan, då produktionens omfattning eller produktionstekniska skäl enligt hans be- dömande så kräver, på detta sätt för- länga arbetstiden utan att anses ha ut- tagit övertid. För målare finns en regel, som i en viss utsträckning ger parter rätt att komma överens om en extra ar- betstid utöver den ordinarie utan att detta räknas som övertid.
6. Avtalsreglering av arbetstidens längd En möjlighet att tillgodose önskemå— let om utrymme för varbetstidsvariat'io- ner såväl uppåt som nedåt synes vara att göra arbetstidslagstiftningens regler om anbetstidens längd per vecka dispo— sitiva, dvs. möjliggöra för arbetsmark-
nadsparterna att komma överens om av- vikelser från dem.
En sådan möjlighet kunde ges den formen, att huvudorganisationer av ar- betstagare finge överenskomma med ar- betsgivare om en arbetstid utöver den ordinarie av ett fixerat antal timmar per år eller annan period. En annan möjlighet vore att inte maximera den arbetstid, som parter finge rätt att träf- fa avtal om. I senare fallet bleve regeln om arbetsveckans längd helt dispositiv.
Om lagstiftningen utformas så, att la- gens huvudregel om 45 t/v automatiskt gäller i alla de fall, då det inte träffas en uppgörelse om någon annan arbets- tid mellan arbetsgivare och huvudorga- nisation av arbetstagare, synes man ha skäl att utan oro kunna ge parterna fri- het att avtala inte endast om en kortare arbetstid än lagen anger som tak utan även om en längre arbetstid än den som gäller som tak då ingen överenskom- melse uppnås. Det finns inga skäl att anta, att arbetsmarknadens partsorga- nisationer inte skulle vara mogna att ta på sig ett sådant ansvar.
En sådan dispositionsregel skulle gö- ra det möjligt att ge övergångsbestäm- melserna för arbetstidsförkortningens genomförande en mycket enkel och överskådlig utformning. Lagstiftningen skulle endast behöva upptaga en enkel regel om ett successivt genomförande av förkortningen på ett visst angivet sätt, och parterna skulle vara oför- hindrade att avtala om en snabbare el- ler långsammare takt för reformens för- verkligande och om villkoren därför. En dispositionsregel av angivet slag skulle också kunna leda till att lagens timantal icke uppfattades som en fast och orubblig norm. Vid en framtida ut— veckling mdt en eventuell ytterligare arbetstidsförkortning synes ett sådant betraktelsesätt kunna åstadkomma öka- de möjligheter att komma fram förhand-
lingsvägen. Ett friare betraktelsesätt underlättas ytterligare, om man inte be- gagnar den ovan diskuterade möjlighe- ten att begränsa arbetsmarknadsparter- nas rätt att komma överens om längre arbetstid till att avse endast ett fixerat antal timmar per år. En lösning med ett fixerat antal timmar per år utöver den ordinarie arbetstiden är för övrigt förenad med den olägenheten, att den sålunda angivna tidsramen lätt skulle kunna få en normbildande verkan. Det synes därför mest ändamålsenligt att in— te begränsa parternas avtalsfrihet.
7. Allmän dispositionsregel
Om man är beredd att överlåta åt hu— vudorganisationer av arbetstagare att utan hänsyn till lagstiftningen komma överens med en motpart om regler för arbetstidens förläggning på veckodagar och veckor — dvs. att regeln om be- gränsningsperiodeus längd göres dispo- sitiv _ samt om den genomsnittliga veckoarbetstidens längd — dvs. att även lagens huvudregel blir dispositiv — kan man ha skäl att överväga, om inte lag- stiftningen om den ordinarie arbetsti- dens längd och förläggning överhuvud —- alltså inbegripet även dygnsmaxime- ringen —— bör göras dispositiv. Det sy- nes inte finnas starka skäl att fasthålla vid en snäv dygnsmaximering, om man i övrigt lämnar parterna frihet; tvärt- om kan en sådan maximeringsregel bli till hinders för parterna att få en prak— tisk ordning för arbetstiden.
Den här diskuterade allmänna dispo- sitionsregeln skulle å andra sidan mins- ka behovet av ändringar i gällande lag- stiftning utöver begränsningen av vec- koarbetstiden till 45 t/v. Dygnsmaxi- meringen och begränsningsperiodens längd kan kvarstå oförändrade i de oli- ka lagarna; endast veckoarbetstidens el- ler den genomsnittliga veckoarbetsti-
dens längd ändras. Om partsorganisa- tioner träffar överenskommelse om en annan ordning än den lagen anger, gäl— ler vad som sålunda avtalas; annars gäller lagen.
8. Tiden för ikraftträdandet
Tidpunkten för detta förslags fram- läggande synes ge de tekniska förut- sättningarna för att en proposition om ändrad arbetstidslagstiftning skall kun- na framläggas i början av 1957. Om en ny lagstiftning beslutas, kan den då trä- da i kraft tidigast den 1 juli 1957. Den- na dag ligger emellertid mitt i avtals- perioden. Även om andra tidpunkter kan ha fördelar synes ett årsskifte varavur teknisk synpunkt lämpligast för ikraft- trädandet, och den 1 januari 1958 tor- de sålunda böra betraktas som tidigaste datum för den nya lagstiftningens in- förande. Därmed skull'e vinnas, att par- terna på arbetsmarknaden dels vid för- handlingarna om 1957 års löner kunde bilda sig en uppfattning om läget i frå- ga om en arbetstidsreform, dels finge större delen av 1957 på sig att förbe- reda sig för den nya lagstiftningens ikraftträdande. Likaväl som förhandling- arna i samband med sjukförsäkringsla— gens ikraftträdande den 1 januari 1955 —— på basis av beslut vid 1953 och 1954 års riksdagar —— kunde i stort sett slut- föras före 1955 års ingång, synes mot- svarande förhandlingar i samband med en arbetstidsreform kunna slutföras fö- re 1957 års utgång.
Det synes därför inte möjligt eller lämpligt att sätta en ny lagstiftning i kraft före den 1 januari 1958 men inte heller av tekniska skäl nödvändigt att uppskjuta ikraftträdandet efter nämnda dag. Den diskuterade övergångsperio- den skulle därför sträcka sig från den 1 januari 1958 och till den 1 januari 1960.
9. Sammanfattning av våra ståndpunkter Efter övervägande av de i det före- gående diskuterade frågorna har vi enats om följande förslag, vars detaljer närmare framgår av den följande spe- cialmotiveringen och lagtexten.
1. Arbetstiden per vecka — eller i genomsnitt per vecka — ändras från högst 48 till högst 45 timmar.
_2. Dygnsmaxima i de olika lagarna kvarstår i huvudsak oförändrade.
3. Övertidsbestämmelserna kvarstår oförändrade.
4. Huvudorganisationer av arbetsta- gare får möjlighet att med motparter överenskomma om a) en annan ordina- rie arbetstid än 45 t/v alltså inte endast en kortare utan även en längre arbetsvecka; b) en annan begränsnings- period än den lagen föreskriver; e) ett annat dygnsmaximum än det lagen an- ger. Om inget avtal av angiven art träf— fas, gäller vad lagen stadgar.
5. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1958. (i. För en övergångstid fastställes be- stämmelser, enligt vilka arbetstidsför- kortningen skall genomföras med minst en timme vid lagens ikraftträdande och vara helt genomförd vid ingången av det tredje året från lagens ikraftträdan- de, dvs. den 1 januari 1960. På grund av den ovannämnda dispositionsregeln kan huvudorganisationer av arbetsta- gare komma överens med arbetsgivare om att genomföra arbetstidsförkortning- en långsammare än lagstiftningens hu- vudregel anger. Att de kan genomföra arbetstidsförkortningen snabbare ligger i lagstiftningens natur av maximiregle- ring.
Innan specialmotivering och lagtex- ter framlägges skall vissa frågor upp- tas i ett särskilt kapitel.
S EXTONDE KAPITLET
Förslag i vissa särskilda frågor
I föregående kapitel har vi framlagt förslag till ändringar i allmänna arbets- tidslagen och flertalet övriga arbetstids- lagar. I detta kapitel skall beröras någ— ra särskilda frågor, som direkt eller in- direkt har samband med vårt uppdrag, nämligen frågan om en helgdagsreform, sjöarbetstidslagens omarbetning med
anledning av arbetstidsförkortningen frågan om butikstängningsl-agens sam- band med den framtida arbetstidsregle- ringen samt den organisatoriska upp- läggningen av undersökningar rörande den föreslagna arbetstidsförkortningens
verkningar.
A . H elgdagsreform ?
En arbetstidsförkortning som möjlig- gör och kan väntas leda till fem dagars arbetsvecka inom vissa delar av ar- betslivet aktualiserar på nytt frågan om en helgdagsreform.
Helgdagsreformen 1952
I samband med treveckorssemesterns införande beslöts 1952 (prop. 195213) den helgdagsreform, enligt vilken Ma- rie Bebådelsedag alltid förlägges till en söndag, Midsommardagen alltid firas på en lördag och en ny helgdag, Alla Hel- gons dag, förlägges till en lördag på hösten. Någon ökning av antalet helgda- gar ägde alltså —— trots helgdagssakkun- nigas förslag härom1 — inte rum; mo- tivet härför var främst att den lagstad- gade semestern utökats med en vecka. lleformens syften var att helgdagarna skulle spridas något mer på årets olika delar, att helgledigheterna skulle kon- centreras och därmed arbetsveckornas ur produktionssynpunkt olyckliga splittring motverkas.
Helgledigheter och fria lördagar
Vid tiden för 1952 års helgdagsreform var frågan om fem dagars arbetsvecka inte aktuell. En arbetstidsreform, som innebär en möjlighet till en sådan ord—? ning, framkallar frågan, huruvida inte en ny helgdagsreform bör övervägas. En sådan reform skulle ha till syfte att motverka en ökad splittring av arbets—' veckorna samt att minska det bortfall av produktion och arbetsför-tjänst, som helg- och lördagsledigheter i förening kan förorsaka.
Enligt vårt förslag blir arbetstidsla- garnas huvudregel en arbetstid per vec- ka eller i genomsnitt per vecka av 45 timmar Och ett dygnsmaximum, som i allmänna arbetstids—lagen är satt till nio timmar och i övriga lagar till högre an- tal timmar. Detta innebär, att en fem- dagarsvecka kan rymmas inom lagstift- ningens ram men att inom allmänna ar- betstidslagens tillämpningsområde hel-
1 SOU lll-17:27.
Tablå XVI:1. Arbetsdagar och fridagar vid nu vanliga helgledigheter och under förutsättning av fria lördagar.
1. Fyra veckor kring jul (18 december—14 januari).
Datum Veckodag samt arbetsdag (X) resp. fridag (*).
18 dec. M X Ti X 0 X To X F X L * S * 19 Ti X 0 X To X F X L * S * M X 20 0 X To X F X L * S * M X 'l'i X 21 To X F X L * S * M X Ti X 0 X 22 F X L * S * M X Ti X 0 X To X 23 L * S * M X Ti X 0 X To X F X
Julafton 24 S * M * Ti * 0 * T * F * L * Juldagen 25 M * Ti * O * To * F * L * S * Annan-d. jul 26 Ti * 0 * To * F * L * S * M *
27 0 X To X F X L * S * M X Ti X 28 To X F X L * S * M X Ti X 0 X 29 F X L * S * M X Ti X 0 X To X 30 L * S * M X Ti X 0 X To X F X
Nyårsafton 31 S * M * Ti * O * To * F * L * Nyårsdagen 1 jan. M * Ti * O * To * F * L * S *
2 Ti X 0 X To X F X L * S * M X 3 0 X To X F X L * S * M X 'l'i X 4 To X F X L * S * M X Ti X 0 X 5 F X L * S * M X Ti X 0 X To X Trettondagen 6 L * S * M * Ti * 0 * To * F *
7 S * M X Ti X 0 X To X F X L * 8 M X Ti X 0 X To X F X L * S * 9 Ti X 0 X To X F X L * S * M X 10 0 X To X F X L * S * M X Ti X 11 To X F X L * S * M X Ti X 0 X 12 F X L * S * M X Ti X 0 X To X 13 L * S * M X Ti X 0 X To X F X 14 S * M X Ti X 0 X To X F X L *
Arbetsdagar 5+3+4+ 4+2+3+ 3+1+1+ 2+2+2+ 1+3+ 4+4+ 5+4+ +5=17 +5+1= +1+2+ +1+1+ +3+2+ +3+1+ +4+5=
=15 +4+2= +3+3= +2+4= +5=17 =78
=14 =14 =15
Fridagar 4+3+2+ 5+4+2+2+3+2+ 2+5+2+ 2+4+ 2+3+ 1+3+ +2=11 +2=13 —l-2+3+ +2+1+ +4+1+ +3+1+ +2+3+ +2=14 +2=14 +2=13 +2=11 +1=10
Summa 14—18 arbetsdagar och 10—14 fridagar. .
ler inget utrymme finnes för inarbet- ning av tid, t. ex. för åstadkommande av någon extra ledighet i samband med helger, om man bortser från möjlighe- ten att i sådant syfte tillgripa övertid eller begära dispens. Emellertid inne- bär de föreslagna dispositionsreglerna, att möjligheter föreligger till kollektiv- avtalsöverenskommelser om sådan in- arbetning i form av en förskjutning av arbetstid från en tidpunkt till en an-
nan. Det synes emellertid rimligt att förutsätta, att någon inarbetning av så- dana helgledigheter, som nu vunnit hävd, inte kommer att äga rum annat än i undantagsfall. Utgångspunkten för det följande resonemanget är i varje fall den nuvarande ordningen i fråga om helgledigheter.
Om fem dagars arbetsvecka året om infördes på ett arbetsområde skulle vid nuvarande förläggning av helgerna en
2. Två veckor kring påsk. M Ti () To F L S M Ti O To F L S Lång— Päsk— Påsk- Ann.d. fredag afton dagen påsk X X X X * * " * X X X X * * 8 arbetsdagar (44-4) och 6 fridagar (4+2). 3. Sju dagar kring Första maj (Valborgsmäss) (infaller mellan påsk och pingst, aldrig i påsk— eller pingstvecka).
28 april M )( Ti X 0 X To X F X L * S * 29 Ti x 0 )( To x F x 1. * s * M x 30 0 X To X F X I. * S * M X Ti X
1 maj 'l'o * F * l. * S * M * Ti * 0 * 2 F X I. * S * M X Ti X 0 )( TO X 3 l. * S * M X Ti X 0 X Fo )( F * 4 S * M X Ti X 0 X To X F X *
Arbetsdagar ,vi—1 3+ 1 3+2 2+3 1+3 l+3 2+1
(4+5) (5+5) (5+5) (4+5) ' Fridagar 1+2 3 2 2 3 2+1 1+1+2 (2+1+3) Anm.: Inom parentes anges de grupper av arbetsdagar resp. fridagar, som i verkligheten
uppstår med hänsyn till karaktären av n dagar.
4. Tre veckor kring pingst.
ärmast framförliggande eller efterföljande
M Ti O To F L S M Ti () To F L S M Ti O To F L S lir. H.f.- Pingst- Pingst- Ann.d. dag afton dagen pingst
X X X * X * * X X X X X * * " X X X X * *
13 arbetsdagar (3+1+5+4) och 8 fridagar (1+2+3+2).
5. Midsommarveckan. 4 arbetsdagar och 3 fridagar.
stark splittring av arbetsveckorna in- träffa särskilt omkring jul och nyår. Fördelningen av arbetsdagar och frida- gar framgår av följande tablå. Däri har förutsatts, att den nya fridagen för- lägges till lördagen. I tablån anges i förekommande fall de sju olika möjlig- heter, som —— alltefter den veckodag på vilken den valda periodens första dag infaller —— erbjuder sig för veckornas utseende omkring de helger, som är för- lagda till fasta data. I summeringen av de olika möjligheterna illustreras splitt- ringen. Serien 3+1+1+1+2+4+2=14 för arbetsdagar — som avser en tid av
fyra veckor kring jul i det fall att jul- afton infaller på en tisdag —— innebär alltså, att de 14 arbetsdagarna under den ifrågavarande perioden infaller i grupper av angiven storlek, varvid plus- tecknen utmärker mellanliggande frida— gar.
Möjligheter att motverka splittringen av arbetsveckorna
En splittring av arbetsveckorna så- dan som den här illustrerade skulle, åt- minstone vad jul- och nyårsperioden beträffar, leda till ett betydande bortfall
av produktion och arbetsinkomster. Det finns risk för att verksamheten vid åt- skilliga företag — utöver vad som re- dan sker — inställes under någon tid, varvid såväl folkhushållet som företa- gen och de anställda skulle lida ytter- ligare förluster. Då arbetsgivaren har rätt att bestämma semesterns förlägg- ning, kan man tänka sig att helgperio- derna utnyttjas för semester — men i praktiken kan tanken endast förverkli- gas i sådana företag, där arbetstagarna har en svag förhandlingsposition eller själva önskar denna semesterförlägg— ning. Alternativt kan man tänka sig, att enstaka arbetsdagar mellan fridagar gö— res lediga genom att några dagar av semestertiden utlägges på sådana dagar, men även en sådan ordning kräver ar- betstagarnas samtycke. Vid fria lörda- gar blir det dock möjligen så, att en sammanhängande semester på tre vec- kor för många synes mindre angelägen och kan önskas utbytt mot en längre sammanhängande ledighet t. ex. vid jultiden.
Det i tablån illustrerade problemet blir mindre —— dvs. inte större än nu _— om arbetstidsreformen genom kollektivavtal ges den formen, att man arbetar sex dagar i veckan under den helgrikaste delen av året och fem un— der den ljusa delen av året.
I det följande diskuteras helgdagsfrå- gan emellertid utifrån förutsättningen, att femdagarsveckan —— och i första hand fria lördagar — blir regel året om och att därför andra möjligheter att motverka arbetsveckornas splittring bör övervägas.
Indragning eller Hyttning av helgdagar?
Ur produktionssynpunkt — och här lägges avsiktligt huvudvikten vid denna sida av saken — kan man ha skäl att uppställa frågan, huruvida några helg—
dagar kan dras in eller flyttas till lör- dagar. Från religiösa och liknande ut- gångspunkter uppkommer frågan, vilka helgdagar som med hänsyn till traditio- nen måste anses orubbliga.
De till fasta data och sålunda växlan- de veckodagar förlagda helg-fridagarna1 är följande:
Julafton 24 december, Juldagen 25 december, Annandag Jul 26 december, Nyårsafton 31 december, Nyårsdagen 1 januari, Trettondagen 6 januari, Första Maj.
De till fasta veckodagar förlagda helg- fridagarna är följande, varvid bortses från söndagar:
Långfredagen, Påskafton (lördag), Annandag Påsk (måndag), Kristi Him- melsfärdsdag (torsdag), Pingstafton (lördag), Annandag Pingst (måndag), Midsommarafton (fredag), Midsommar- dagen (lördag), Alla Helgons dag (lör- dag).
I detta sammanhang synes man av olika skäl kunna betrakta det som onö- digt att diskutera några ändringar be- träffande:
Julafton (24 december), Juldagen (25 december), Nyårsdagen (1 januari), Långfredagen, Påskafton (lördag), Förs- ta maj, Pingstafton (lördag), Midsom- marafton (fredag), Midsommardagen (lördag) och Alla Helgons dag (lör- dag).
Beträffande de övriga nämnda helg- fridagarna skall här — titan något som helst ställningstagande från vår sida — uppmärksamheten riktas på ett antal frågor, som tidigare ställts vid diskus— sioner i helgdagsfrågan eller som det ligger nära till hands att ställa.
3) Kan Annandag Jul dras in som ar- bets/ri helgdag? _ Helgdagssakkunniga
1 Med helgfridagar avses sådana dagar, som enligt översikten rörande helgledighe- terna i kapitcl II är fridagar för ett stort antal arbetstagare.
ansåg sig, under åberopande av yttran- den från organisationer och myndighe- ter, inte böra ifrågasätta någon ändring av julhelgen.
l)) Kan Nyårsafton bli vanlig arbets- dag? _— En del industrier arbetar på Nyårsafton, vilken inte räknas till bank- fridagarna.
c) Kan Trettondagen dras in som ar- helsfri helgdag eller dagens firande flyt- tas till lördag? _ Helgdagssakkunniga ansåg, att denna dags intima samhörig— het med julfirandet skänker åt dagen en särprägel, som gör den svår att inord- nz. i söndagarnas rad. Något uttryckligt ställningstagande till frågan om Tret- tondagens förläggande till en lördag sy- nes inte ha gjorts. (En flyttning av da- gens firande syncs förutsätta en änd- ring av dagens namn, som i en äldre form är Trettonde dag Jul.)
(1) Kan Annandag Påsk dras in som arbetsfri dag? _ Helgdagssakkunniga anförde, att även om det ur kyrklig synpunkt inte skulle innebära ett all- varligt intrång att dra in denna dag, dubbelhelgen hade vunnit en sådan hävd, att ett borttagande av den inte vore att förorda. Ur rekreationssyn- punkt vore också en sådan åtgärd olämplig, Påsken började alltmera få betydelse som ett slags extra semester- tid, då man med uppoffrande endast av ett fåtal dagar kunde få en längre sam- manhängande ledighet. —— Det må här- till anmärkas, att påsken för närvaran- de inte endast är en dubbelhelg utan för flertalet en >>fyrdubbel helg» på grund av ledigheten på påskafton, som är bankfridag.
e) Kan Kristi Himmelsfärdsdag dras in som fridag eller dess firande flyttas till lördag? _ I riksdagens begäran om en utredning av helgdagsfrågan år 1944 uttalades bland annat, att det syntes för- tjänt att övervägas, huruvida inte bland andra Kristi Himmelsfärdsdag alltid
skulle kunna förläggas till en lördag eller måndag, varigenom dagens värde för allmänheten som fridag skulle ökas. l'lelgdagssakkunniga ansåg det emeller- tid inte finnas någon anledning att rub- ba på denna dag. — Det må anmärkas, att Kristi Himmelsfärdsdag enligt tra- ditionen skall firas på fyrtionde dagen efter påsk och därför infaller på en tors- dag.
f) Kan Annandag Pingst dras in som arbetsfri dag? — Om denna dag anför- de helgdagssakkunniga i tillämpliga de- lar detsamma som om Annandag Påsk.
Vad annandagarna beträffar synes den meningen kunna anföras med ett visst fog, att det rekreationsbehov, som nu tillgodoses genom dessa dagar, blir mindre, om fem dagars arbetsvecka blir en vanlig företeelse.
Minskning av arbetstidsbortf'allel vid en helgdagsreform
Det bör anmärkas, att arbetstidsbort- fallet genom införande av fria lörda- gar skulle reduceras med hänsyn till att Påskafton, Pingstafton, Midsommarda- gen och Alla Helgons dag alltid infal- ler på lördagar och att de till fasta data förlagda dagarna inte sällan infaller på lördagar.
Detta arbetstidsbortfall skulle ytter- ligare reduceras, om Trettondagen samt Kristi Himmelsfärdsdag alltid firades på lördagar, och än mer om en eller flera av annandagarna drogs in. Denna frå- gas ekonomiska innebörd har berörts i kapitel XI.
Nu gällande ordning beträffande helgerna samt fria lördagar året om skulle innebära, att fridagarna under året fördelades på följande sätt: 52 söndagar,
2 lördagar, 15 ytterligare semesterdagar, 5-—12 ytterligare helgfridagar.
(Därvid bortses från möjligheten att förlägga semestern till lördagar och helgfridagar.) Om de sex här ovan ställ- da frågorna om helgfridagarna alla be- svarades jakande, skulle man i stället för 5—12 få räkna med 2—6 ytterligare helgfridagar, nämligen:
Julafton, Juldagen, Nyårsdagen, Lång— fredagen, Första Maj, Midsommarafton (fredag).
(Då Första Maj, Juldagen och Nyårs- dagen i nu nämnd ordning infaller på samma veckodag, kan det under denna förutsättning inträffa, att endast de bå- da fredagarna Långfredagen och Mid- sommarafton innebär extra fridagar un- der året utöver lördagar och söndagar och semester.)
Antalet arbetsdagar under året skulle alltså vid fria lördagar bli (365—52— 52—15—5 resp. 12) 234 a 241 utan ändring av helgledigheterna, (365—52 ——52—15—2 resp. 6) 240 a 244 med en radikal ändring av desamma.
Den föregående diskussionen har förts utan hänsyn till de fall av längre semester än tre veckor som förekom- mer. Hänsyn har inte heller tagits till att servicenäringarnas folk, skiftarbeta— re m. fl. inte på samma sätt som andra kan få ledighet i samband med helger- na.
Något om utländska förhållanden
Tillgängliga uppgifter om förhållan- dena i utlandet ger vid handen, att Sverige har ett relativt stort antal helg- dagar. Mot våra 11 helgdagar, som inte alltid eller inte alls infaller på sönda- gar, svarar dock i de nordiska grann- länderna samt i Tyskland ett ungefär lika stort antal sådana dagar. Även i Belgien och Australien är antalet helg- dagar jämförelsevis stort (!)—10). I Frankrike kan 7—8 arbetsdagar om året beräknas falla bort på grund av
helger. I Holland, England, USA och Canada iakttas ett avsevärt mindre an- tal sådana helgdagar (6—7) än hos oss.
Emellertid vill det synas, som om förekomsten av lediga helgdagsaftnar skulle vara större i vårt land än på de flesta andra håll. Totalantalet fridagar per år vid sidan om söndagar och se— mester beräknas för flertalet arbetsta- gare till 15 (jfr kapitel II). Detta antal torde vara större än i något annat land av jämförbar struktur; i Finland är dock antalet troligen detsamma.
I Tyskland finns ett antal lagligt fast- ställda helgdagar för hela förbundsre- publiken, under vilka lön betalas som för arbetsdagar. Därutöver förekommer i delstaterna, särskilt i de katolska, oli- ka religiösa helgdagar med skiftande regler om helgdagsersättning. De för flertalet delstater gemensamma helg— dagarna, som inte alls eller inte alltid infaller på söndagar, är följande elva: Nyårsdagen (1 jan.), Långfredagen, An— nandag Påsk (måndag), Första Maj, Kristi Himmelsfärdsdag (torsdag), An- nandag Pingst (måndag), Staatsfeiert-a'g den 17 juni, Tag der Freiheit (till Ber- lins ära) den 30 juni, Botdagen (vanli— gen den 21 nov.), Juldagen (25 dec.) och Annandag Jul (26 dec.). I ka- tolska länder förekommer ytterligare kyrkliga helgdagar (Trettondagen, Kris- ti Lekamens dag, Marie Himmelsfärds- dag, Alla Helgons dag). — Å andra si- dan är inte alla de nämnda dagarna betalda fridagar i alla delstaterna: i de nordliga staterna är antalet sådana da- gar sammanlagt 10, i Bayern 15; det vanligaste är 12. _ Utöver dessa före- kommer inga bankfridagar av engelsk typ. På helgdagsaftnar är det vanligt att man arbetar kortare tid och inte ovan- ligt att arbetet inställes, men i stor ut- sträckning inarbetas den avkortade tiden på andra dagar; ersättning för even- tuellt inte inarbetad tid är inte van-
lig. — Av de först uppräknade elva helgdagarna kan sju infalla på sönda- gar; av återstående infaller två på mån- dagar, en på en fredag och en på en torsdag.
I England är det vanligt med sex helgfridagar, nämligen Långfredagen, Annandag Påsk, Annandag Pingst, förs- ta måndagen i augusti, samt Juldagen och Annandag Jul. Av dessa är de tre annandagarna samt första måndagen i augusti 5. k. bank holidays. Då Annan- dag Jul infaller på en söndag, är den följande måndagen bank holiday. Dessa dagar, varav tre alltid är måndagar, är i allmänhet betalda fridagar. I inte så få fall inställer man dessutom arbetet på Påskafton.
I USA firas inga religiösa högtider ge- nom allmänt påbjudna helgdagar. Ge- nom federal lagstiftning påbjudna all- männa helgdagar är följande: Nyårsda- gen (1/1); Washingtons födelsedag (22/ 2), som firas i hela unionen utom Idaho utan att dock de facto iakttagas över- allt; Memorial eller Decoration Day (30/5); Oavhängighetsdagen (4/7), vil- ken firas som nationaldag; Labor Day (första måndagen i september); Vete- randagen (11/11), som firas i hela uni— onen utom Oklahoma och Virginia; Tacksägelsedagen (fjärde torsdagen i november); Juldagen (25/12). — I en del stater firas dessutom Lincolns fö- delsedag (12/2). Fall förekommer ock- så, ehuru de måste betraktas som un— dantag, då i kollektivavtal föreskrivits, att en berömd arbetarledares födelse- dag skall vara ledighetsdag (antracit- gruvarbetarnas i Pennsylvania avtal: John Mitchell). Vidare lär avtal före- komma om att arbetaren är ledig på sin födelsedag. — I stort sett kan sägas, att 6 ä 7 extra lediga dagar utöver sönda- gar (och lördagar) är vanliga. Behovet av extra ledighetsdagar anses ha mins- kat genom att lördagarna blivit arbets-
fria i allt större utsträckning. Observe- ras bör dock i detta sammanhang, att medan industrier, verkstäder och kon- tor vanligen är stängda på lördagar, detta inte gäller butiker.
I Australien synes det vanliga vara, att 1) Nyårsdagen firas den 1 januari, men om denna dag är en söndag ut- sträckes nyårshelgen till att omfatta även den följande måndagen; 2) påsk— helgen omfattar fyra dagar; 3) Austra- lia Day, Drottningens födelsedag och Arbetets dag är flyttbara helgdagar, som (1956) förlägges till måndagar; 4) An- zac Day (»Australia New Zealand Army Corps» —— den gemensamma expedi- tionsstyrkan till Europa under första världskriget) firas onsdagen den 25 april; 5) en eller två särskilda ledig- hetsdagar på grund av utställningar, tävlingar 0. d. förekommer i de olika staterna; samt 'att 6) vid jul utöver Jul— dagen och Annandagen för federala tjänstemän förekommer en extra ledig dag som kompensation för s. k. Picnic days, som tillämpas för privatanställda i olika branscher. _ Sammanlagt tycks man alltså kunna räkna med ca 9—10 ledighetsdagar utöver lördagar och sön— dagar; av dessa ligger de flesta i an- slutning till veckohelgen och minst fy- ra på måndagar.
I Nya Zeeland iakttas allmänt i ar- betslivet åtta helgdagar, nämligen Ny- årsdagen, Långfredagen, Annandag Påsk, Anzae Day (jfr Australien), Arbe- tets dag och Drottningens födelsedag samt Juldagen och Annandag Jul. Av- talen innehåller ofta regler om ledig- het på lokala årsdagar eller andra dylika festdagar samt den 2 januari. Flera av de nämnda dagarna kan in- falla på lördagar eller söndagar, då man även annars har ledigt. I en del fall flyttas firandet av helgdagar, som råkar infalla mitt i veckan, till måndag i syfte att undvika splittring av arbets-
veckan och för att bereda en samman- hängande ledighet. — Det må anmär— kas, att semestern i Nya Zeeland i stor utsträckning tas ut omkring jul, som infaller under sommaren. Allmänna helgdagar, som infaller under semes— tern, räknas emellertid inte in i semes- tertiden.
(Huruvida lön betalas för helgledig— heter eller inte är en fråga som endast i förbigående berörts här. Regler om helgdagslön finns i många länder i lag eller avtal. Antalet betalda helgdagar är ofta mindre än antalet arbetsfria dagar vid helgerna, och antalet betalda helg— dagar påverkas på många håll av reg- lerna om betald semester. Enligt en av ILO 1949 publicerad utredning1 hade man t. ex. i Belgien 10 helgdagar med lön och 6 dagars semester. I Frankrike är nu endast Första M'aj en obligato- riskt betald helgdag, och därtill kom- mer tre veckors lagstadgad semester, men enligt kollektivavtalen är vanligen 3—5 helgdagar betalda.)
I det föregående har helgdagsfrågan diskuterats nästan uteslutande ur pro— duktionens och arbetsinkomstens syn- vinkel. Något ställningstagande till frå- gan om en helgdagsreform är vi inte beredda att göra, då vi inte varit i till- fälle att betrakta spörsmålet ur de and- ra synpunkter som är av betydelse i sammanhanget.
Vi finner emellertid de här påvisade problemen vara av sådan vikt, att de dels bör redovisas redan på detta sta— dirum, dels bör tas upp till ytterligare behandling in'för genomförandet av en allmän arbetstiidtsförkortning. Vi finner oss inte vara kompetenta att bedöma helgdagsfrågan ur alla i sammanhanget betydelsefulla synpunkter.
Därför föreslår vi, att särskilda sak- kunniga tillkallas för att utreda frågan om behovet av en helgdagsreform i sam- band med en allmän arbetstidsförkort- ning.
B. Sjöarbetstidslagen
Sjöarbetstidslagens reglering av ar- betstiden ombord i fartyg är på grund av de speciella förhållandena avvikan- de från vad som gäller enligt arbetstids- lagstiftningen i övrigt. Även om princi- pen om åtta tim-mars arbetsdag är le- dande oclkså i sjöarbetstidslagen, är den där inte utformad på samma sätt som i fråga om arbete till lands, och undan— tagen har en mycket vid—sträckt om- fattning. För den tid då fartyg ligger i hamn har dock eftersträvats så stor överensstämmelse som möjligt med ar- betstivds—förhållandena i land.
En ändring av arbetstildsbestämmel- serna för sjöfolket kan inte verkställas
utan ingående kännedom om hur arbe- tet gestaltar sig inom yrket. Arbetstids— regler-nas betydelse för sjöfarrtsnäringen med hänsyn till den internationella sjö- farten påkallar oclkså särskild uppmärk- sam-het.
Vi anser oss inte besitta sådan sak- kunskap i dessa ämnen, aitt vi kan när- mare gå in på frågan om en arbetstids- förkortning på sjöarbetstiidslagens om- råde.
Vi föreslår därför, att särskilda sak- kunniga får i uppdnag att verkställa en översyn av sjöarbetstidslagen i de hän- seenden varom nu är fråga.
1 International Labour Review, juli 1949.
C. Butikstängningslagen
l direktiven för vår utredning uttala- de dåvarande chefen för socialdeparte- mentet, att de arbetarskyddssynpunkter, som varit vägledande vid utformningen av butiksntängningslagsrtiftningen, inte syntes vara lika vägannde i ett läge med generellt förkortad arbetstid. Enligt -de- partementschefens uppfattning borde det därför undersökas, om inte tiden vore inne för en mindre stel butik- stängnin-gsla'gstiftning, som gjorde det möjligt att tillgodose såväl arbetstagar- nas önskemål som allmänhetens rimliga krav på betjäning.
Lagstiftning om tiden för öppethållan- de av butiker har i vårt land funnits se— dan 1909. Det var emellertid först ge- nom den nu gällande butikstängningsfla- gen av 1948, som denna lagstiftning fick permanent karaktär. Bultikstän-gnings- lagstiftningen motiverades från början främst med att det ansågs påkallat att få till stånd en begränsning av då rå- dande långa arbetstider för de handels- anställda. Då lagen förnyades 1919 åbe- ropades därjämte, att lagen var av be- tydelse som ett medel att bereda butiks- innehavarnua själva skälig fritid och att åstadkomma likartade konkurrensför- hfullanden näringsidykarna emellan.
Sedan en särskild arbetstidslagstift- ning för detaljhandeln kommit till stånd, ansågs dessa skäl ha sådan styr- ka, att de motiverade butikstängnings- lagstiftningens bibehållande. Sålunda anförde dåvarande chefen för inrikes- departementet vid tillkomsten av den nuvarande lagen 1948 (prop. 1948:248), att även om arbetstiden för de anställda inom detaljhandeln vore reglerad i an- nan ordning, andra viktiga sociala öns- kemål liksom också näringspolitiska in- tressen kräwle att butikstän-gningslagen bibehölles. Departem'entschefen sade sig därvid särskilt åsyfta de anförda
motiven att trygga skälig .fr—irtid åt bu— tiksinnehavarna och att åstadkomma i stort sett 'lilkarta'de klonkurrensvil'lkor för de olika företagen.
I proposition till 1956 års riksdag (nr 162) med förslag till ändringar i butik- stängningslagen erinrade chefen för in- riklesdelpartementet om att sistnämnda båda motiv i främsta rummet varirt be- stämmande då behov av butikstänlg- ningslagstiftnin'g alltjämt ansetts före- ligga. Enligt departementschefens upp- fattning torde dessa skäl numera i viss mån ha förlorat i styrka. Emellertid an— såg departem'entschefen, att frågan om det fortsatta behovet .av lagstiftningen borde prövas i ett större sammanhang och hänvisade därvid till det uppdrag som utredningen om kortare arbetstid enligt sina direktiv enhållit i fråga om butikstängningslagen.
Av vad som förekommit i samband med tillkomsten av den nuvarande b-u- tikstän'gnin'gslagen och därefter torde framgå, att denna lagstiftning numera knappast har till egentligt syfte latt ut- göra någon reglerande faktor i avse-en- de på de btttiksanstälidas arbetstid. Helt andra och för frågan om en arbetstids- förkortning och dess lämpliga genomfö- rande ovidkommande synpunkter har i stället varit avgörande då det gällt att fastställa behovet av 'en *butitkstängnings- lagstiftning och att utforma d-ess be- stämmelser. Med hänsyn till det sva'ga samband som alltså föreligger mellan butikstänxgningslagen och arbetstidslag- stiftningen, har vi inte funnit det nöd- vändigt att vid framläggandet av vårt förslag till en arbetstidsförkortning hill]. 45 timmar i veckan ingå på spörsmålwet, huruvida regler om laffärst'fiden inom de- taljhandeln kan anses erforderliga eller hur sådana bestämmelser bör utformas.
D. Undersökning rörande arbetstidsförkortningens verkningar
Såsom framhållits i kapitel XI finner vi det angeläget, att den förestående för- kortningen av arbetstiden blir föremål för en statistisk undersökning. Bristen på erfarenhetsmaterial angående verk- ningarna av eventuell arbetstidsförkort- ning på samhällsekonomin och då främst på produktionen har varit myc- ket kännbar vid fullgörandet av vårt ut- redningsuppdrag. Med hänsyn till fram- tida arbetstidsförko-rtningtar både i Sve- rige och i utlandet bör varje möjlighet att klarlägga den nu föreslagna förkort- ningens verkningar tillvarata-gas.
Den statistiska undersökning, som vi här föreslår, skulle gädda alla de fakto- rer som spelar en väsentlig roll för den samhällsekonomiska utvecklingen vid en arbetstidsförkortning. Den skulle gälla både arbetstagarnas och företags- ledningarnas reaktioner inom olika nä- ringsgrenar. Mot bakgrunden av utveck- lingen av den totalla produktionen inom enskilda företag, olika näringsgrenar och samhället i dess helhet bör den sta- tistiska undersökningen sålunda gälla bl. a. ar-betsprestationer per arbetad timme, frånvaro- och olycksfallsfre- kvens, övertid och extraarbete. Vidare bör den belysa företagens åtgärder bl. a. i vad gäller investering, organisation och planering. Undersökningen bör även omfatta utvecklingen på uarbets- marknaden, icke minst vad beträffar 'lö- neavtatlen. Kompensation'sfråugan och ackord-svolymen hör till de viktigare un— dersökningsobje'kten. Skulle det därut- över vara möjligt att ange arbetstidsför- kortningens allmänna effekt på kon- junkturläget, bör även denna sida av problemet analyseras. Vi är fullt med- vetna om att det ekonomiska läget vid den kommande arbetstidsförkortningen kan bil-i sådant, att många av de nämn- da undersökningsobjekten inte kan bli
föremål för en anales som 'ger resultat med en tillfredsställande grad av preci- sion. Vi finner dock, att denna risk är värd att ta.
Det statistiska primärmat-erialet för en sådan undersökning rörande verk- ning-arna av en arbetstidsförkortning skulle kunna insamlas på olika sätt. För vissa näringsgrenar skulle nuvarande officiella statistik kunna användas som en grund, om formulären komplettera- des me—d vissa specialfrågor. Vi tänker främst på industrin, för vilken Kom- merskollegiets produktions- och investe- ringsstatistik, Statistiska centralbyråns statistik över företagens löneutbetal- ningar och vinster samt Socialstyrelsens löne- och sysselsättningsstwatistik bör kunna bilda en god utgångspunkt. För andra näringsgrenar ärr statistiken me- ra- bristfälli'g och bör kompletteras med stickprovsundei—sökningar fpå represen- tativ basis. I allmänhet diskuteras prob- lem av den typ, som vi här avser, uti- från industrins synpunkter. Även om detta förfarande till en del är motiverat med hänsyn till industrins stora betydel- se för vårt näringsliv, finner vi det an- geläget, att betydande ansträngningar göres att analysera verkningarna av en arbetstidsförkortning även inom nä- ringsgrenar sådana som jordbruk, bygg- nadsverks'amhet, transport och handel samt inom sjukvården. Utöver allmän- na statistiska undersökningar, som är representativa för hela näringsgrenar, kan man även diskutera möjligheterna att engagera vitssa typvföretag i intensiv- undersökningar i samband med arbets- tidsförkortningen. Med den goda erfa— renhet som vi haft av vår enkät bland arbetstagare —— se bilaga III — bör lik- nande enkäter även övervägas, när pro- grammet görs upp för den statistiska undersökningen.
Det gäller emellertid att planera e-n sådan omfattande statistisk undersök- ning i god tid. Redlan det år som kom- mer närmast före en arbetstidsförkort- ning måste belysas statistiskt ur berör- da synpunkter. I annat fall erhålles icke någon fast utgångspunkt för analyse-n. Om de av oss föreslagna ändringarna i arbetstidslagarna träder i kraft den 1 januari 1958, bör därför redan år 1957 statistiskt belysas ur ovan angivna syn— punkter. Detta innebär, att berörda fö— retag redan hösten 1956 måste veta, vil— ka uppgifter som sedermera kommer att avkrävas dem rörande 1957. Skulle man tänka sig att låta jäm—förelseperioderna för vissa av undersökningarna bli korta- re än ett är, t. ex. ett kvartal, kan tids- fristen för planeringen eventuellt bli nå— got längre. Om den av oss föreslagna undersökningen skall bli av bästa möj- liga kva'litet synes d-et oss nödvändigt, att Kungl. Maj:t snarast vidtar åtgärder för att förbereda densamma.
Den statistiska undersökningen synes lämpligen böra handhas av en forsk- ningsassistent med placering i Konjunk- turinstitutet. Denne bär med hän-syn till arbetets lart placeras i lönegrad Cg 29. Assistenten bör erhålla hjälp -av ett kva- lificerat biträde i lönegrad Cg 13. Lik- som lokaler torde få ställas till förfo- gande genom Socialdepartementets för- sorg, synes expenskostnader böra be-
stridas över Socialdepartementets kom— mittéanslag. Under denna förutsättning skullle ett anslag av 34 000 kronor per år under den tid undersökningen pågår behöva ställas till Konjuukturinstit—utets förfogande. Forskningsassistentens 'ar- bete bör ledas av och diskuteras inom en expertgrupp med företrädare för 50- cialdepartement—et och Konjunkturinsti- tutet, Arbetsgivareföreningen, Landsor- ganisationen och Tjänstemännen-s Cen- tralorg-anisation, Kostnaderna för den- na expertgrupp bör bestrid'as från fem- te huvudtiteln's anslag till kommittéer och sakkunniga. Från detta anslag bör likaledes uppkommande kostnader i samband med statistiska undersökning- ar och specivalenkäter bestridas.
Expertgruppen och forsknings-assi- stenten bör vid behov biträdas av de statistiska verken. I samband med upp- läggningen av den här föreslagna un- dersökningen bör även arbetstidsbyrån inom Arbetarskyddsstyrelsen samt So- cialstyrelsens förlikningsmannaexpedi- tion få i uppdrag att noggrant följa ut- vecklingen på avtalens och dispenser- nas område i samband med arbetstids— förkortningen.
Under hän-visning till d-et anförda fö- reslår vi, att åtgärder snarast vidtas för en fortlöpande undersökning rörande den föreslagna arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.
Specialmotivering och lagtexter
Allmänna arbetstidslagen
I motsats till speciallagarna _ lant- arbetstidslagen, detaljhandel-slagen, ho— tellagen och sjöaurbetstid-s'lagen — kän- ner allmänna arbetstidslagen in'te ter- merna ordinarie arbetstid och övertid. Det har ansetts önskvärt att dessa all- mänt brukade benämningar också åter- finnes i lagtexten. Efter mönster av spe- ciallagarna har därför införts överskrif- ter omedelbart framför 1, 4, 6 och 9 åå angående de ämnen, som behandlas i de efterföljande paragraferna. Stadgande- na om ordinarie arbetstid och om över- tidsarbete har därvid inordnats under rubrikerna Ordinarie arbetstid respek- tive Arbete å övertid.
4 5.
Denna paragraf innehåller huvudreg— lern'a om den ordinarie arbetstidens längd.
I sin nuvarande lydelse fastställer pa- ragrafen den ordinarie arbetstiden till högst 8 timmar om dygnet eller 48 tim- mar i veckan. Arbetstiden må inte nå— got dy'gn uppgå till mer än 9 timmar. Vid arbete med regelbunden skiwfti'ndel- ning får arbetstiden beräknas så, att den i genomsnitt för tre veckor motsva- rar 48 timmar i veckan. I detta fall fö- reskrives inte något dygnsmaximum.
Enligt vårt förslag skall begräns- ningsperioden alltjämt ha en längd av en vecka i vanliga fall och få uppgå till tre veckor vid arbete med regelbunden ski'ftindelning. Dygnsmaxi-mum bibehål-
les vid 9 timmar; vid arbete med regel- bunden skiftinudelnivng saknas liksom hittills dygnsmaximum. Den nuvarande lagtexten's angivande av att lagen utgår från principen om 8 timmars arbetsdag saknar självständig betydelse och har ej erhållit någon motsvarighet :i försla- get.
En jämlkning har vidtagits i nuvaran- de bestämmelser om hegränsningspierio- dens längd såtillvida, att det enligt för- slaget inte som för närvarande blir nöd- vändigt astt begränsningsperi-oden sain- nianfailler med kalendervecka respektive tre kalenderveckor i följd. Såsom be- gränsningsperiod får enligt förslaget tillämpas en tid-rymd av en veckas re- spektive tre veckors längd, räknat med vilken veckodag som helst såsom ut- gångspunkt. Förslaget överensstämmer härutinnan med arbetstidutr—edningens.1 Avsikten är närmast, att det skall bli möjligt att låta begränsningsperioden för den ordinarie arbetstiden samman- falla med avlöningsperiod av samma längd. Det är däremot inte avsett, att utgångspunkten för beräkningen skall få bestämmas helt godtyckligt alltefter läglighet. För varje företag eller liknan- de enhet skall tillämpas en fast period- in—delning, låt vara att övergång från en utgångspunkt för beräkningen till en annan int-e är utesluten.
Det må påpekas, att i bestämmelserna
1 SOU 1954 :22.
om övertid, vilka inte berörs av vårt förslag till lagändringar, kalendervecka och kalenderår alltjämt ligger till grund för be'gränsningsperiod'ernas beräkning.
4 a 5.
Arhetstidslagannas bestämmelser om arbetstidens begränsning har karaktä- ren av maximiregler. Kortare arbets—tid än som angives i lagens bestämmelser kan i följd därav utan vidare tillämpas, anledningen må vara arbetsgivarens en- sidiga bestämmande eller överenskom- melse med arbetarna i form av kollek- tivavtal eller på annat sätt. Avvikelser från lagbestämmelserna isådan riktning påkallar därför inte någon särskild upp- märksamhet från lagstiftarens sida. Liksom för närvarande kan alltså exemp elvis genom kollektivavtal be- stämmas, att arbetstiden skall vara kor- tare än den lagligen föreskrivna, enligt vårt förslag 45 rtimmar under loppet av en vecka. I den mån överenskommelser av dylik inne-börd hittills träffats, har den arbetstid, som legat över den ge- nom avtalet fastställda men icke över- sti—git lagens maximitid, 48 timmar i vec- kan-, i lagens mening räknats såsom or- dinarie arbetstid och icke såsom över- tid. Tiden mellan den avtalade ämbetsti- den och 48 timmar i veckan har således i arbetsgivarens hand fungerat som ett slags extra Övertid sett i förhållande till den ordinarie arbetstiden enligt avtalet. Någon ändring härutinnan avses inte med vårt förslag. Har överenskommelse tipp-nåtts om exempelvis 40 timmars ar- betsvecka, får — om annat ej kan anses vara avtaLlat —— tiden mellan 40 och 45 timmar utnyttjas utan att den blir att anse såsom övertidvi lagens bemärkelse. Även om nämnda mellanliggande t'id ut- nyttjats, kan med andra ord övertid fö- rekomma i full utsträckning enligt be- stämmelserna därom i 6 och 7 ss. En annan sak är, att enligt avtalet — exem-
pelvis i fråga om beräkning av er- sättning för utfört arbete -— all tid, som ligger över den genom avtalet över- enskomna ordinarie arbetstiden, kan va- ra att betrakta som >>övertid».
Medan gällande lagstiftning således inte utgör något hin-der mot kortare or- dinarie arbetstid än den lagstadgade, ger den inte utrymme för avvikelser i motsatt riktning annat än efter dispens. Vårt förslag om att det skall bli möjligt att genom kollektivavtal göra sådana av- vikelser upptages i denna paragraf. Det föreslagna staid'gandet har således avse- ende på avtal om längre arbetstid räk- nat i genomsnitt för vec-ka, längre ibe- gränsningsperiod eller högre dygns- maximum än som angives i 4 5. Detta har kommit till uttryck i avfattningen på så sätt, att det angives att överens- kommelsen får innebära »avsteg från de begränsningar, varom i 4 5 stad-gas».
Genom denna regel skapas möjlighe- ter att _— i de former som behandlas längre fram — på ett smidigt sätt anpas- sa arbetstiden inom ett fack eller vid ett företag efter där rådande särskilda för- hållanden. Någon inskränkning i avtals- friheten göres inte. överenskommelse kan avse såväl samtliga begränsni-ngs- regler i 4 5 som en eller flera av dem. Möjlighet föreligger sålunda exempelvis att avtala om högre dygnsmaximum, så att vid fem dagars arbetsvecka arbetsti- den kan bli något längre än 9 timmar under fyra dygn för att förkortas mot- svarande tifd under det femte. Ett annat exempel på hur avtalsfriheten kan ut- nyttjas är att begränsn'i-ngsperioden gö- res längre, måhända utsträck-es till ett år, i syfte att åstadkomma säsongmässi- 'ga variationer i arbetstidens längd; man kan exempelvis tänka sig en ar— betsvecka om 40 timmar under den lju- sare årstid-en och 48 timmar under öv— rig del av året. Även förlängning av den genomsnittliga arbetstiden kan natur-
Jigtvis bli aktuell på vissa områden el- ler under särskilda omständigheter. Att överenskommelser av sistnämnda inne- börd kan bli av betydelse för att un- derlätta näringslivets anpassning till kortare arbetstid kommer att nämnare beröras i kommentaren till övergångs- bes tämmelsern a.
Har enligt denna paragraf överens- kommelse träffats om längre arbetstid än i 4 % föreskrives, blir hela den över- enskomna arbetstiden att betrakta som ordinarie arbetstid. Den tid som över- skrider maxi-mum enligt 4 5 är inte övertid i lagens mening. Utöver den av- talade arbetstiden kan således förekom- ma övertid enligt de villkor, som upp- ställles härför i 6 och 7 55. Enligt vår uppfattning bör i fall av mera stadigva- rande och generella behov av längre ar- betstid än i 4 % angives lösningen sö- kas i överenskommelse om förlängning av den ordinarie arbetstiden. I andra fall är den naturliga utvägen att anlita bestämmelserna om övertid. Att för- längd arbetstid enligt avtal som avses i denna paragraf inte är att anse som övertid, innebär naturligtvis inte 'att la- gen tar ställning till frågan om ersätt- ningen för arbete på sådan förlängd ar- betstid. Avgörandet härurtinnan ligger helt i parternas händer.
Rörande formerna för överenskom- melse, som avses i denna paragraf, har arbetstids—utredningens förslag1 om viss avtalsreglering av arbetstiden fått tjäna som förebild. Överenskommelsen skall således ha formen av kollektivavtal. Till tryggan'de av att skyddssynpunkterna inte förbises vid avtal av detta slag har föreskrivits, att avtalet skall vara slutet eller godkänt av huvudorganisation på arbetarsidan. Det kan förmodas, att i praktiken avtal av denna natur även på arbetsgivarsidan blir en angelägenhet för huvudorganisationernia. Något skäl att i lagen uppställa fordran på medver-
kan av huvudorganisation på arbetsgi- varsidan har emellertid inte ansetts fö- religga.
Om det på en arbetsplats finnes ar- betstagare, vilka inte är anslutna till den organisation, som ingått avtal med arbetsgivarsidan enligt denna paragraf, vore det uppenbarligen mindre till- fredsställande om en av överenskommel- sen bunden arbetsgivare nödgades till- lämpa annan arbetstidsreglering för dessa arbetare än för arbetare i samma fack, som är bundna av avtalet. I tredje stycket av förevarande paragraf har därför upptagits en bestämmelse om att arbetsgivare, som är bunden av avtal-et, får tillämpa dets-amma även beträffande arbetare, som inte omfattas av avtalet men sysselsättes 'i sådant arbete för vil- ket avtalet gäller. Kollektivavtal enligt denna paragraf får däremot inte tilläm- pas av arbetsgivare, som inte är bunden av avtalet. Vill sådan arbetsgivare till- 'lämp'a den reglering av arbetstiden, som avtalet stadgar, är han hänvisad att sö- ka dispens enligt bestämmelserna i 5 5.
Enligt 11 % ankommer det på yrkes- inspektionen att öva tillsyn å lagens ef- terlevnad, och i 12 & stadgas straff för arbetsgivare, som överträder lagen eller föreskrift, som meddelats med stöd av densamma. Att kollektivavtalsbestäm- melse om arbetstid-ens begränsning till- lämpas på rätt sätt är det däremot de avtalsslutande parternas sak att vaika över. Påföljd för åsidosättande av be- stämmelser 'i avtalet lkan inträda med stöd av kollektivavtalslage-ns skade— ståndsregler men ej i form av straff en- ligt arbetstildsllagens ansvarsbestämmel- scr.
5 5. Med den avtalsfrihet, som föreslås i fråga om den ordinarie arbetstidens ge- staltning, minskar givetvis dispensreg-
] SOU 1954 :22.
lerna i betydelse. Emellertid är det tyd- ligt, att dylika bestämmelser inte kan undvaras. Förhållandet kan vara, att nå- gon organisation, som kan ingå kollek- tivavtal, inte finns på arbetarsidlan. Det kan också förekomma fall av me- ra speciell natur, i vilka frågan om un— dantag från lagens bestämmelser inte lämpar sig för avtalsreglering.
Den nuvarande lydelsen av föreva- rande paragraf innefattar en detaljerad katalog över olika dispensfall. Sålunda kan inom ramen för 8-tilmmarsprvincipen dispens meddelas, om arbetstiden för visst arbete i väsentlig mån är beroende ai." årstid eller väderlek eller p.g.a. an- nat förhållande är av växlande längd. Undantag därutöver kan medgivas, om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl anses höra på- gå även på sön- och helgdagar, om er- hete fortgår endast under kortare tid el— ler medför synnerligen ringa ansträng- ning exller tillgodoser ändamål .av syn— nerligen stort allmänt intresse, om dispens eljest är påkallad till undvikan- de av allvarligt missförhållande samt om flertalet av arbetarna finner undan- tag önskvärt. Speciallagarna nöjer sig med att mera allmänt ange för-utsättning- arna för dispens. Inom ramen för 48-tim- marsprincipen kan enligt dessa lagar undantag beviljas >>när skäl därtill äro», och i vidsträcktare mån kan undantag medges då det påkallas av »särskilda skäl». Vid tillstyrkan av arbetarna kan dispens meddelas utan närmare pröv- ning av behovet.
Allmänna arbetstidslagens nuvarande reglering av dispen—si-nst'itntet torde i praktiken inte innebära, att dispens- möjligheterna är mera inskränkta enligt denna lag än enligt speciallagarn'a. Vi har därför funnit d-etaljregleringen på detta område överflödig och föreslår en enhetlig utformning av dispensreglerna i samtliga berörda lagar. Härvid har de
nuvarande bestämmelserna i specialla- garna närmast stått modell. En viss om- redti'gering har vidtagits utan att avsik- ten varit att göra någon avvikelse i sak.
Såsom normalfall vid ansökan om dispens bör enligt vår upp-fattning gälla, att det stora flertalet av de berörda ar- bet-arna samtycker till att undantag sker i enlighet med ansökningen. Någon sär- skild prövning från arbetarskyddssty- relsens sida av de skäl, som kan ligga bakom önskemålet om avsteg från la- gens begränsn-in—gsregler, erfordras då inte. Att styrelsen har att tillse, att inte undantaget medför fara för ohälsa eller överansträngnin'g, har ansetts så själv- klart, att någon särskild erinran där- om i lagtexten 'inte funnits behövlig. Samtycke som nyss sagts lämnas väl vanligen av facklig organisation på .ar- betarsidan men kan även komma till ut- tryck på annat vis.
Föreligger inte medgivande =av arbe- tarna, prövar a-rbe-tarsrkyddsstyrelsen behovet av dispens. I den mån undan- taget inte går utöver en genomsnittlig veckoarbetstid på 45 timmar under en tidrymd av högst 12 månader i följd, uppställer lagen inte några villkor för att dispens skall få meddelas, utan sty- relsen avgör fritt i vilka fall undan—tag kan .mvedgivas. Om ansökningen avser dispens utöver den förut angivnaramen _. närmast blir det därvid fråga om fall, då en verklig förlängning *av den genomsnittliga veckoarbetstiden åsyf- tas —— har det däremot ansetts böra fordras, att särskilda skäl talar för un- dantaget. En verklig förlängning av är- betstiden bör nämligen enligt vår åsikt i regel förutsätta medverkan av arbe- tarna antingen kollektivavtalsvägen el- ler i form av tillstyrkt dispensansökan. Endast i fall av men speciell natur kan det bli fråga om arbetstidsförlängning utan sådan medverkan.
l fråga om vecko- och månadsberäk-
ningen gäller lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid.
6 5.
Ändringarna i denna paragraf är av redaktionell natur och sammanhänger bl. a. med att termen övertid upptagits i lagen.
7 5 1 och 2 mom.
Beträffande ändringarna i 1 mom. och i första stycket av 2 mom. hänvisas till vad som anförts vid 6 5.
Andra stycket i 2 mom. stadgar i gäl- lande lydelse, att allmän övertid må, med iakttagande av motsvarande be- gränsning, beräknas för kortare tid- rymd än fyra veckor. I så fall skall ar- betsgivaren på förhand i övertid'sjour- nal eller motsvarande handling göra xan- teckning om dagen då övertid skall bör- ja tillämpas och om den tidrymd, för vilken beräkningen skall ske. Någon motsvara—nde bestämmelse återfinnes ej i speciallagarna.
Enligt vårt förslag utgår bestämmel- sen såsom överflödiig. Det torde utan vi- d-are stå klart, att inom ramen för lage-ns övertid-sbegränsning kortare begräns— ningsperiod än [fyra veckor kan väljas.
10 5 2 mom.
Då sådana rikss-ammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan an- ses företräda flert-alet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetso—mråde, är ense om dispens från reglerna om ar- betstidens längd enligt 5 5 eller om att extra övertid skall utgå, må Konungen enligt detta moment, på framställning av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande, förordna att vad sammanslut- ningarna är ense om skall gälla gene- rellt för verksamhetsområdet i fråga.
Denna bestämmelse, som aldrig till- lämpats, kommer med den av oss före— slagna avtalsfriheten i fråga om den or—
dinarie arbetstiden att helt sakna be- tydelse. Den föreslås därför bli upp- hävd.
övergångsbestämmelserna
Övergången från 48 till 45 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget kun-na ske successivt med en timme om året under tre på varandra följande år.
Bestämmelsen härom har fått den ut— formningen, att timanta-let 45 i 4 och 5 55 under det första året då lagen är i kraft skall utbytas mot 47 och året därpå mot 46. Eftersom lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1958, skall enligt denna regel den ordinarie veckoarbetstiden under 1958 vara 47 timmar, under 1959 46 timmar och från och med den 1 januari 1960 45 timmar.
Med hänsyn till att lagens föreskrifter om arbetstidens längd har karaktär av maximibestä-mmelser, är det naturligtvis ingenting som hindrar att 45-timmars- veckan geno-mföre-s snabbare än över- gångsbestämmelserna stadgar. En ar- betsgivare har full frihet att självstän- digt eller i enlighet med avtal med ar- bet—arsida'n genomföra en sådan snabba- re övergång. Den i 4 a % föreslagna möj- ligheten att genom kollektivavtal över- enslkomma om längre arbetstid än lva- gen föreskriver gör det också möjligt att för verksamhetsfält, där det föreligger svårigheter att genomföra arbetstidsför- kortningen vi den takt eller på det sätt som lagen anger, åstadkomma en anord- ning, som bättre lämpar sig för områ— det i fråga. Parterna -kan exempelvis av- tala om att inte genomföra arbetstids- förkortningen successivt utan på en gång vid den tidpunkt då den enligt övergångsbestämm—elserna till lagen se- nast skall vara fullt genomförd. Det kan också bli fråga om att gör-a övergångs- tiden längre än vad som följer av nyss- nämnda bestämmelser. Även dispens— möjligheten enligt 5 % står öppen för
åstadkommande av andra övergån-gsvi-ll- kor än enligt lagens ifrågavarande reg- ler.
Därest varken överenskommelse upp-
nåtts eller dispens erhållits, skall emel- lertid arbetstidsförkortningen genomfö- ras åtminstone i den takt, som över- gångsbestämmelserna anger.
La ntarbetstidslagen
4 5.
I sin nuvarande lydelse stadgar den- na paragraf beträffande jordbruksarhe- tare i allmänhet olika arbetstid under vintern och den övriga delen av året. Sålunda utgör veckomaximum för den ordinarie arbetstiden 45 timmar under tiden november—februari och 50 tim- mar under tiden mars—oktober, vilket i medeltal för året motsvarar 48 timmar i veckan. Någon säsongmässig variation i arbetstiden stadgas inte för djurskö- tare. För vissa arbetare med blandat ar— bete (djurskötsel jämte annat arbete) gäller en specialregel. Vad angår vträd- gårdsarbetaare kan arbetsgivaren tilläm- pa antingen samma arbetstidsreglering som för jordlbruksarbetare ivallmänhet el- ler en enhetlig veckoarbetstid av 48 tim- mar året om. Begränsningspenioden ut— göres i lantarbetstidslagen av en arbets- vecka, varmed menas tiden från och med måndag till och med söndag. För djurskötare är begränsningsp—erioden två arbetsveckor, under Vilken arbetsti- den får uppgå till högst 96 timmar. Dygnsmaximum är bestämt till 10 tim- mar utom för djurskötare, för vilka ett dygns—maximum av 9 timmar gäller.
Från olika synpunkter har det an- setts önskvärt, att lantarbetet i så 'liten utsträckning som möjligt intar någon särställning vad 'gäller lagstiftningen om arbetstidens begränsning. Vårt förslag tillmötesgår detta önskemål såtillvida, att enligt huvudregeln veckomaximum i lantarbetstidslagen fastställes till sam- ma timantal som i allmänna arbetstids- lagen, dvs. 45. Samtidigt som det är an-
geläget, att lantarbetarna inte framstår som missgynnade av arbetstidslagstift- ningen, är det viktigt, att lagbestämmel- serna inte står hindrande i vägen för en följ-sam anpassning av arbetstiden ef- ter de naturliga förutsättningar—na för arbetet inom jordbruk och närstående verksamhetsområden. För att möjliggö- ra en sådan koncentration av den ordi- narie arbetstiden till vegetationsperio- den, som får anses påkallad, innehåller förslaget därför den bestämmelsen, att veckoarbetstiden får uppgå till 47 tim- mar, om den genomsnittliga arbetstiden under en period av hög-st 12 månaders längd håller sig inom ramen av 45 tim- mar i veckan. Förlängning av arbets-ti— den ti>ll 47 timmar under vissa arbets- veckor skall med andra 'ord motsvaras av förkortning under andra veckor. Ut- gångspunkten för beräkning av den tid- rymd av högst 12 månader, inom vilken utjämning av veckoarbetstiden skall äga rum, är inte bestämd i lagen. Detta in- nebär inte, att perioden kan väljas i ef- terhand på sätt som bäst passar arbets- givaren. Vill denne utnyttja den fördel, som bestämmelsen om högre veckomaxi- mum innebär, måste han på fönhand be- stämma begynnelsedagen för och lång- den av den tidrymd, inom vilken utjäm- ning till ett veckogenomsniht av 45 tim- mar skall ske.
Förslaget upptar inte någon motsva- righet ti—ll den nuvarande Specialregle- ringen för arbetare, som sysselsättes med djurskötsel. I den mån nödvändig- heten av söndags-arbete för sådana ar- beta-re medför behov av längre begräns—
ningsperi—od än en vecka, torde de be- stämmelser, som i 4 a 5 föreslås om kol- le'ktivavtallsreglering, öppna tillräckliga möjligheter att komma till rätta med denna fråga.
Dygnsm'axvimum är bestämt till 10 timmar. I överensstämmelse med den strävan efter enhetlighet, som utmärker förslaget i övrigt, föreskrives inte hel- ler härvidlag någon särskild regel för djurskötare.
4 a och 5 55.
Dessa paragrafer överensstämmer med motsvarande stadganden i allmän- na arbetstidslagen. Avt'ailsfrih-eten enligt 4 a & avser naturligtvis även det förhöj- dla veckomaximum av 47 timmar, var- om stadgas i 4 5.
10 5 1 mom.
Om skälen för upphävande av detta lagrum gäller vad som van-förts i fråga om 10 5 2 mom. allmänna arbetstidsla- gen.
Övergångsbestämmelserna Dessa bestämmelser är utformade på
samma sätt som motsvarande stadgan- den i allmänna arbetstidslagen. Änd- ringarna träder således i kraft den 1 ja- nuari 1958, varvid spe-cialreguleringen för olika årstider och olika arbetarkla— tcgorier upphäves. Fönslagets huvudre— gel om ett vcckomaximum av 45 timmar genomföres —— i händelse ej annat över- enuskommes på sätt 4 a % stadgar —— suc- cessivt genom att veckoarbetstiden med utgångspunkt från 48 timmar nedbring- as med en timme från och med den 1 januari ettvart av åren 1958, 1959 och 1960. Det förhöjda vecko-maximum av 47 timmar, som enligt 4 & medgives i viss utsträckning, är på motsvarande sätt under första och andra året av *la- gens giltighetstid två timmar respektive en timme högre. Utgångspunkten är här den nuvarande sommararbetstiden, 50 timmar i veckan. Möjligheten till !kollek- tivavtalsreglering kan såsom utvecklats i kommentaren till allmänna arbetstids- lagen utnyttjas för att anpassa över- gången till kortare arbetstid efter för- utsättningarna inom de näring—ar, som beröres av lantarbetstidslagen.
Arbetstidslagen för detaljhandeln
4 5.
Enligt denna paragraf utgör begräns— ningsperioden en veclka utom i fråga om förs'äljn'ingsställe, som i regel har öppet såväl vardag som sön- och helgdag, i villket fall nämnda period utgör två veckor 'i följd. Dygnsmaximum uppgår till 10 timmar. Å arbetsställe, där -i regel högst en arbetstagare använd-es, får dock arbetstiden under två dygn i vec- kan utsträckas till 11 timmar. Detta gäller dock inte försäljningsställ-e, som hålles öppet såväl vardag som sön- och helgdag.
I vad sålunda för närvarande gäller
föreslås ingen annan ändring än att be- gränsningsperiodien inte behöver vara kalendervecka respektive period om två kalenderveckor utan kan utgöras 'av tid- rymd av sådan längd, räknad med ut- gångspunlkt från vilken veckodag som helst. Härom hänvisas närmare till kom- mentaren vid 4 & allmänna arbets-tids- lagen.
Beträffande övriga ändringar i den- na lag och övergångsbestämmelserna hänvisas till vad .som sagts om motsva- rande stadganden i allmänna arbets- tidslagen.
4 S'. Begränsningsperioden tre veckor ändras endast på det sättet, att perioden inte behöver sammanfatta med kalen- derveclkor. Den närmare innebörden av ändringen framgår av vad som anförts vid 4 % allmänna arbetstidslagen.
D ygnsmaximum bilb-ehwålll'es oföränd- rat.
I fråga om övriga ändringar i lagen och om ö—vergångsbestämmelserna före- ligger överensstämmelse med motsva- righeterna i allmänna arbetstidslagen.
' " Förslag till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning
Härigenom förordnas beträffande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens be- gränsning, dels att 10 5 2 mom. skall npphöra .att gälla, dels att 4, 5 och 6 55 samt 7 5 1 och 2 mom. sko'la erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skal'l införas en ny paragraf, betecknad 4 a &, av nedan angiven lydelse, dels ock att omedelbart framför 1, 4, 6 och 9 55 skola införas övers-krifter av nedan
angiven lydelse. '
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Lagens tillämpningsområde
15.
Denna lag _____________ _________ äger tillämpning.
Ordinarie arbetstid
45.
Arbetsgivare må icke använda arbe- tare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar.
Bedrives arbete med regelbunden skiiftinde'lning, må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därige- nom icke uppkommer längre samman- lagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor, än att den motsvarar 48 tim- mar i veckan.
Arbetsgivare må icke använda arbe- tare tlll arbete »under längre tid, raster oräknade, än 45 timmar under loppet av en vecka.
Arbetstiden må ej något dygn översti- ga 9 timmar.
Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än nyss angivits rtilllälmpas, under villkor att arbetstiden under en tidrymd av tre veckor i följd uppgår till genomsnittli- gen högst 45 timmar under loppet av en vecka.
4 a 9.
Arbetsgivare och arbetare md över- enskomma om avsteg från de begräns- ningar, varom i 4 5 stadgas.
överenskommelse som i första styc- ket avses skall äga form av kollektivav-
(Föreslagen lydelse) tal och & arbetarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlings-
'rätt är att anse såsom huvudorganisa-
tion.
Föreligger kollektivavtal, varom i andra stycket stadgas, må avtalet, även om det är begränsat till medlemmar av den avtalsslutande organisationen på ar- betarsidan, av arbetsgivare, som är bun- den av avtalet, tillämpas jämväl beträf- fande arbetare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men sysselsättes i så- dant arbete för vilket avtalet gäller.
55.
1 m 0 m. Är för visst arbete arbetsti- den i väsentlig mån beroende av årsti- den eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetsti- den, med avvikelse från vad i 4 5 stad- gas, allenast begränsas så, att den ige- nomsnitt för viss angiven tidrymd kom- mer att uppgå till högst 48 timmar i veckan.
2 m 0 m. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerli- ga skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrädet, i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.
3 m 0 m. Beträffande arbete, som fort— går allenast under kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådct, i den må så prövas påkallat, medgiva un- dantag från de i 4 5 angivna begräns- ningar.
4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag från bestämmelse i 4 5 prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållan-
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag från bestämmelserna i 4 5. Undantag må dock icke utan att det sto- ra flertalet av de av undantaget berör- da arbetarna samtycka därtill eller el- jest särskilda skäl föreligga göras i vi- dare mån än att arbetstiden under viss tidrymd, som ej får omfatta mer än 12 månader iföljd, uppgår till genomsnitt— ligen högst 45 timmar under loppet av en vecka.
(Nuvarande lydelse) de, äger arbets-rådet lämna medgivande därtill.
5 m 0 m. Undantag må ock av arbets- rädet medgiuas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sam- manslutningar eller annorledes fram- går, att det stora flertalet av de arbe- tare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt och arbetsti- den ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
6
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kun-nat för- utses, vållat avbrott i ett företags drift eller ook medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till be- rörda förhållande, användas till ar- bete utöver tid, som angives i 4 5 eller kan hava bestämts med stöd av 5 5. Om sådant arbete samt dess anledning, om- fattning och varaktighet åligger det ar- betsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till ar- betsrädet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att oför- dröjligen meddela beslut.
Anmälan eller _________________
Arbete ä övertid
%.
H'ar natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat för- utses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till-I be- rörda förhållande, användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast in- om två dygn från dess början göra an- mälan tilll arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökt-s hos nämnda myndighet. Angåen- de sådan ansökan har arbetarskydds- styrelsen att ofördröjlig—en meddela be- slut.
allmänna posten.
75.
1 mo m. Till sådana förberedelse- el- ler avs'lutnimgsavrbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste ut- föras före eller efter den allmänna ar- betstiden, må nödigt antal arbetare, vil- ka fyllt 'aderton år, användas under högst sju timmar i veckan utöver den
1 m om. Till sådana förberedelse- el— ler avslutningsarbeten, som för drift-ens ohindrade gång nödvändigtvis måste ut— föras för eller efter den allmänna ar— betstiden, må nödigt antal arbetare, vil- _ ha fyllt aderton år, användas å över—
tid under högst sju timmar i veckan.
(Nuvarande lydelse) tid, varunder de enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad efter- gift eljest få användas till arbete.
2 m 0 m. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses :i 6 5, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använ- da arbetare till arbete utöver tid, som angives i 4 5 eller kan hava bestämts med stöd av 5 5, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton är, för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar un- der loppet av ett kalenderår.
Utsträckt arbetstid, varom här är frä- ga, må även, med iakttagande av mot- svarande begränsning, beräknas för kortare tidrymd än fyra veckor; ålig- gande det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal eller annan hand- ling, vari anteckning enligt 8 5 skall göras, anteckna ej mindre dagen, då dylik utsträckt arbetstid skall börja till— Iämpas, än även den tidrymd, för vilken beräkningen skall ske.
(Föreslagen lydelse)
?. m 0 m. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 5, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat attt an— vända arbetare till arbete ä övertid, va- re därtill berättigad i avseende å arbe- tare, som fyllt aderton år, för högst 48 timmar under loppet av fyra kal—ender- veckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.
Allmänna bestämmelser
95.
1 m 0 m. Arbetsrådet består — —- —
— —— — — — — — uti d-omarämbeten.
Denna lag träder i kraft den 1 janu- ari 1958.
Det i 4 och 5 55 angivna timantalet 45 skall dock under åren 1958 och 1959 ersättas med, det förstnämnda året 47 och det sistnämnda 46.
Förslag till lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)
Härigenom förordnas beträffande lantarbetstidslagen den 4 juni 1948, dels att 10 5 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 Så skolla erhålla ändrad ly— delse på sätt nedan angives, dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, be- tecknad 4 a 5, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45.
1 mo m. Till arbete, som avses i 1 _8, första stycket under 1 ), må arbetsgivare iclae använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka under tiden no- vember—februari 45 timmar och an- der tiden mars—oktober 50 timmar.
Från vad sålunda stadgats skola gäl- la följande undantag:
a) För varje brukningsdel må en ar- betare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete (arbe- tare med blandat arbete), un- der tiden november—februari använ- das till arbete högst 47 timmar för ar- betsvecka.
Vad nu sagts gälle ock den, som ersät- ter arbetare med blandat arbete under ledighet.
b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (dju rs k 6- tare), samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd 96 timmar.
För arbetare, som ersätter djursköta— re under kortare tid än en vecka, må
Tilll arbete, som avses i 1 5 första stycket, må arbetsgivare icke använd-a arbetare under längre tid, rasrter oräk- nade, än 45 timmar för arbetsvecka. Dock må arbetstiden utsträckas till 47 timmar för arbetsvecka, under villkor att arbetstiden under en tidrymd, som ej må överstiga 12 månader iföljd, upp- går till genomsnittligen högst 45 timmar för arbetsvecka.
Arbetstiden må ej något dygn över- stiga 10 timmar.
Med arbetsvecka förstås tiden från och med måndag till och med söndag.
(Nuvarande lydelse) arbetstiden under tiden november— februari utsträckas till 48 timmar för arbetsvecka.
2 mom. Till arbete, som avses i 1 5 första stycket under 2), må arbetsgi- vare icke använda arbetare under lång- re tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
antingen 48 timmar eller ock under tiden november—feb- ruari 45 timmar och under tiden mars _oktober 50 timmar.
3 mom. Med arbetsvecka förstås ti- den från och med måndag 'till och med söndag. Vad i 1 mom. föreskrivits be- träffande två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder om två arbetsveckor, räknade från första måndagen i novem- ber månad varje år.
För viss månad given föreskrift om arbetstid skall tillämpas under arbets- vecka eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag infaller under månaden.
4 a 5.
Arbetsgivare och arbetare må över- enskomma om avsteg från de begräns- ningar, varom i 4 &” stadgas.
överenskommelse som i första stycket avses skall äga form av kollektivavtal och & arbetarsidan vara sluten eller god- känd av organisation, vilken enligt la- gen om förenings— och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.
Föreligger kollektivavtal, varom i andra stycket stadgas, må avtalet, även om det är begränsat till medlemmar av den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl be- träffande arbetare, vilken icke omfat- tas av kollektivavtalet men sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.
55.
1 mom. Arbetsrädet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 5 an- givna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.
2 mom. Finnes i visst fall av sär- skilda skäl påkallat, att arbetstiden ut- sträckes längre än i 4 5 sägs, äger ar- betsrådet lämna medgivande därtill.
3 mo m. Undantag från de i 4 5 an- givna begränsningarna må ock av ar- betsrådel medgivas, då det av uttalan- den av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av un- dantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag från bestämmelserna i 4 5. Undantag må dock icke utan att det sto- ra. flertalet av de av undantaget be- rörda arbetarna samtycka därtill eller eljest särskilda skäl föreligga göras i vi- dare mdn än att arbetstiden under viss tidrymd, som ej får omfatta mer än 12 månader i följd, uppgår till genomsnitt- ligen högst 45 timmar under loppet av en vecka.
Denna lag träder i kraft den 1 janu- ari 1958.
De i 4 och 5 55 angivna timantalen 45 och 47 skola dock ersättas, under år 1958 det förstnämnda med 47 och det sistnämnda med 49 samt under år 1959 det förstnämnda med 46 och det sist- nämnda med 48.
Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)
Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagcn för detaljhandeln den 18 juli 1942, dels att 12 ä 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 %% skola erhålla ändra—d lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i lagen skall införas en ny pa- ragraf, betecknad 4 a %, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45.
Arbetsgivare må icke använda arbets- tagare till arbete under längre tid, ras- ter oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar.
Å arbetsställe ________
Beträffande arbetstagare å försälj- ningsställe, som i regel hålles öppet .så- väl söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i första och and- ra styckena stadgas gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar.
Arbetsgivare mä icke använda arbets— tagare till arbete under längre tid, ras- ter oräknlade, än 45 timmar under lop- pet av en vecka. Arbetstiden må ej nå- got dygn överstiga 10 timmar.
__________ 11 timmar.
Beträffande arbetstagare å försälj- ningsställe, som i regel hålles öppet så- väl söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i första stycket stadgas gälla, att arbetstid—en under en tidrymd av två veckor i följd må uppgå till genomsnittligen högst 45 timmar un— der loppet av en vecka. Ej må i dylikt fall arbetstiden något dygn överstiga 10 timmar.
4 a 5.
Arbetsgivare och arbetstagare må överenskomma om avsteg från de be- gränsningar, varom i 4 5 stadgas.
överenskommelse som i första styc- ket avses skall äga form av kollektiv- avtal och å arbetstagarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhand- lingsrätt ar att anse såsom huvudorga- nisation.
Föreligger kollektivavtal, varom i andra stycket stadgas, må avtalet, även
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
om det är begränsat till medlemmar w den avtalsslutande organisationen på cr- belstagarsidan, av arbetsgivare, som 'ir bunden av avtalet, tillämpas jämväl Ie- träffande arbetstagare, vilken icke on- fattas av kollektivavtalet men sysselsä- tes i sådant arbete för vilket avtaet gäller.
55.
1 mom. Arbetsrådel må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 5 an- givna arbetstiden, utan att förlängas för å; räknat, fördelaspå annat sätt än i nämnda paragraf sägs.
2 m 0 m. Finnes i visst fall av särskil- da skäl påkallat, att arbetstiden utsträc- kes längre än i 4 5 sägs, äger arbetsrä- det lämna medgivande därtill.
3 mom. Undantag från de i 4 5 an- givna begränsningarna må ock av ar- betsrådet medg-ivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de ar- betstagare, som skulle beröras av un- dantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgira undantag från bestämmelserna i 4 $. Undantag må dock icke utan att det sb- ra flertalet av de av undantaget bert)"- da arbetstagarna samtycka därtill ellcr eljest särskilda skäl föreligga göras i vf- dare mån än att arbetstiden under vi.-s tidrymd, som ej får omfatta mer än 22 månader i följd, uppgår till genomsnit- ligen högst 45 timmar under loppet cv en vecka.
Denna lag träder i kraft den 1 janu ari 1958.
Det i 4 och 5 59 angivna timantalet 45 skall dock under åren 1958 och 1.95! ersättas med, det förstnämnda året 4." och det sistnämnda 46.
Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer
Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer, dels att 10 ä 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 åå svkola erhålla ändrad lydelse, på sätt nedan angives, dels ock att i lagen skall införas en ny para-gnat, betecknad 4 a %, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45.
Arbetsgivare må icke använda arbets- tagare till arbete under längre tid, ras— ler och målti'dlsuppehåll oräknade, än 144 timmar under loppet av tre kalen— derveckor. Arbetstiden må under en tid- rymd av tjugofyra timmar, räknad från klockan 6 på morgonen ena [dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.
Arbetsgivare må icke använda arbets- tagare till arbete under längre tid, ras- ter och mål'tidsupvpehåll oräknade, än att arbetstiden under en tidrymd av tre veckor i följd uppgår till genomsnitt- ligen högst 45 timmar under loppet av en vecka. Arbetstiden må under en tid- rymd av tjugofyra timmar, räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.
4 a 9.
Arbetsgivare och arbetstagare må överenskomma om avsteg från de be- gränsningar, varom i 4 5 stadgas.
överenskommelse som i första stycket avses skall äga form av kollektivavtal och & arbetstagarsid'an vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlings- rält är att anse såsom huvudorganisa- tion.
Föreligger kollektivavtal, varom i andra stycket stadgas, må avtalet, även om det är begränsat till medlemmar av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetstagare, vilken icke
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) omfattas av kollektivavtalet men syssel- sättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.
55.
1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 5 an- givna arbets-tiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.
2 mom. Finnes i visst fall av sär- skilda skäl påkallat, att arbetstiden ut- sträckes längre än i 4 5 sägs, äger ar- betsrädet lämna medgivande därtill.
3 m 0 m. Undantag från de i 4- 5 an- givna begränsningarna må ock av ar- tvctsrädet medgivas, då det av uttalan- de av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de ar- betstagare, som skulle beröras av un- dantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Arbetarskyddsslyrelsen må medgiva undantag från bestämmelserna i 4 5. Undantag mä dock icke utan att det sto- ra flertalet av de av undantaget berörda arbetstagarna samtycka därtill eller el- jest särskilda skäl föreligga göras i vidare mån än att arbetstiden under viss tidrymd. som ej får omfatta mer än 12 månader i följd, uppgår till genom- snittligen högst 45 timmar under lop- pet av en vecka.
Denna lag träder i kraft den 1 janu— ari 1958.
Det i 4 och 5 55 angivna timantalet 45 skall dock under åren 1958 och 1959 ersättas med, det förstnämnda året 47 och det sistnämnda 46.
Sammanfattning
Utredningen om kortare arbetstid ut- mynnar i förslag om en allmän förkort- ning av arbetstiden i den mån denna ansluter till arbetstidslagarnas maximi— regler om 48 timmars arbetsvecka. För- slagen avser sådana ändringar i allmän- na arbetstidslagen, detaljhandelslagen, hotell- och restauranglagen samt lant- arbetstidslagen, att 48-timmarsveckan successivt ersättes med 45 timmars or- dinarie arbetsvecka. Övergången före- slås ske på så sätt, att arbetstiden per vecka från den 1 januari 1958 blir högst 47 timmar, från den 1 januari 1959 högst 46 timmar och från den 1 januari __1960 högst 45 timmar.
*Lagstiftningen, föreslås emellertid bli dispositiv i så måtto, att arbetstagare får möjlighet att komma överens med motparter om en annan ordinarie ar- betstid än den som lagen anger — allt- så inte endast en kortare utan även en längre arbetsvecka. Sådana överenskom- melser måste dock ske i kollektivavta- lets_ form, och på arbetstagarsidan för- utsättes medverkan av vederbörande huvudorganisation (fackförbund). Ar- betsmarknadens partsorganisationer an- ses vara mogna att ta på sig det ansvar, som en sådan utformning av lagstift- ningen innebär.
" Friheten till överenskommelser avser även arbetstidens fördelning på dag och vecka. Den föreslagna lagstiftning- ens huvudregel möjliggör fem dagars arbetsvecka där driftsförhållandena så tillåter. Arbetstiden måste då, om vecko-
arbetstiden är 45 timmar, under alla fem dagarna vara nio timmar. Arbets- marknadsparterna kan emellertid kom— ma överens om femdagarsvecka med en annan fördelning av arbetstiden på de fem dagarna. Genom en förskjutning av arbetstid mellan olika delar av året kan femdagarsvecka tillämpas under en del av året och sexdagarsvecka under en annan del, så att femdagarsveckan in- te behöver medföra förlängning av den (lagliga arbetstiden.
Lantarbetstidslagen föreslås få den utformningen, att även efter den 1 ja- nuari 1960 en arbetsvecka på högst 47 ordinarie arbetstimmar blir tillåten i den mån den genomsnittliga arbetsti- den under året inte därigenom blir hög- re än 45 timmar i veckan och i den mån parterna i ovan angiven ordning inte kommer överens om något annat.
Förslaget avser inte sjöarbetstidsla— gen, för vars omarbetning en särskild utredning föreslås.
Utredningsmännen har inte funnit det nödvändigt att nu gå in på frågan om en revision av butikstängni-ngsla- gen.
Det föreslås att särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda frågan om be— hovet av en helgdagsreform i samband med en allmän arbetstidsförkortning.
Särskilda åtgärder förordas för en fortlöpande undersökning rörande den föreslagna arbetstidsförkortningens eko- nomiska och sociala verkningar.
De nämnda förslagen återfinnes i ka- pitlen XV och XVI.
Den framlagda utredningen inledes med en redogörelse för de rådande ar- betstidsförhållandena i vårt land (kapi- tel II). Därav framgår, att det stora flertalet arbetare har en arbetstid av 48 timmar i veckan medan flertalet tjänstemän har en kortare arbetsvecka. Liksom en del tjänstemän har upp till 48 timmars ordinarie arbetsvecka har vissa begränsade arbetargrupper upp- nått en kortare arbetstid. I en diskus- sion om arbetstidslagstiftningens for— mella effektivitet belyses det förhållan— det, att den enskildes faktiska arbetstid på olika sätt kan avvika från den av lagstiftningen angivna maximiregeln. Avtalsregleringen har stor betydelse för de faktiskt rådande arbetstidsförhållan- dena.
Arbetstidsförhållandena i en del främ- mande länder belyses i kapitel III. Ett försök till jämförelse mellan länderna ger bl. a. till resultat, att en 42 timmars ordinarie arbetsvecka i Sverige — med hänsyn till skillnader i fråga om se— mester och helgledigheter — grovt räk- nat skulle ge samma arbetstid per år som 40-timmarsveckan i Amerika.
Då en veckoarbetstid av 42 timmar i veckan hos oss enligt den nämnda jäm- förelsen ungefärligen motsvarar den amerikanska 40-timmarsveckan, skulle den föreslagna reformen innebära, att vårt land går halvvägs mot det vid ut- redningens igångsättande uppställda målet. Detta påpekas i kapitel XV, vari även den jämförelsen återfinnes, att en arbetstidsförkortning med tre timmar i veckan motsvarar en förlängning av se— mestern med inemot tre veckor.
Utredningens förslag grundar sig på en ingående diskussion dels om moti- ven för en ändrad arbetstidslagstiftning, dels om de ekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning. Motiven be-
hand'las i kapitlen V—VIII, av vilka det sista utgör en sammanfattning av mo- tivdiskussionen samt utredningens ståndpunktstagande. Utredningens för- slag grundas på det val av närmast eko- nomisk innebörd, som arbetstagarna har att 'göra då det gäller att tillgodo- göra sig ett förbättrat produktionsresul- tat. Däremot har utredningen stannat för att skydds-synpunkterna — dvs. hän- synen till arbetstagarnas hälsa etc. — inte kan anses utgöra det grundläggan- de motivet för en arbetstidsförkortning. Motivdiskussionen leder fram till att den nuvarande avvägningen av arbets- tid och fritid inte motsvarar flertalets värdering av fritid i förhållande till andra värden. För denna slutsats har utredningen fått ett visst stöd i resul- taten av den enkät bland arbetstagare, som utförts på dess uppdrag och redo- visas i en till betänkandet fogad bilaga.
Diskussionen av de ekonomiska verk- ningarna följer i kapitlen IX—XIV, var— av det sista utgör en sammanfattning av diskussionen och redovisar utredning- ens slutsatser.
I diskussionen om de ekonomiska verkningarna av ett val av ökad fritid behandlas först produktionsutveckling— en. Normalt sker varje år en ökning av den totala produktionen. Efter en ar— betstidsförkortning blir den totala pro- duktionen lägre än den annars skulle ha blivit. I kapitel IX behandlas sådana faktorer, som medverkar till att bort- fallet av produktion vid en arbetstids— förkortning inte behöver bli proportio— nellt med arbetstidsförkortningen. Spe— ciellt tas arbetsprestationerna per ar— bet-ad timme och utnyttjandet av pro— duktionsutrustningen upp till behand— ling.
De erfarenheter, som kan dras av ti— digare undersökningar om produktions- utvecklingen vid en arbetstidsförkort— ning, redovisas i kapitel X.
En arbetstidsförkortning kommer sannolikt inte bara att påverka arbets- tidsvolymen för dem som direkt berö- r-es av densamma utan också att få in- direkta verkningar. Kalkylerna över antalet arbetstagare, som kan tänkas få kortare arbetstid, kombineras i kapitel XI med två alternativ beträffande natio- nalproduktens utveckling, nämligen en Ökning med tre respektive två procent per arbetstimme och år. Olika faktorer anges därefter som påverkar produk- tionsutfallet i olika riktningar.
I de ovan nämnda ekonomiska bedö- mandena har ingen hänsyn tagits till en arbetstidsförkortnings eventuella verkningar i andra avseenden. Det kan uppstå vissa anpassningsproblem, när man vill uppnå en ny kombination av arbetstid och konsumtion av varor och tjänster. Ett anpassningsproblem är av konjunkturell art och hänger samman med utvecklingen av den allmänna kost- nads- och prisnivån vid en arbetstids- förkortning. Därvid spelar lönerörelser- na en väsentlig roll. Arbetstidsförkort- ningen blir ett nytt element i lönebild- ningsprocessen. Om full kompensation skall erhållas vid en arbetstidsförkort- ning och sålunda inkomstnivån (räknat per vecka eller månad) skall uppehål- las, ger detta vissa gränser för en en- gångsförkortnings storlek med hänsyn till de konsekvenser arbetstidsförkort- ningen kan få på priser, valutareserv och sysselsättning. En aktiv ekonomisk politik har alltid vissa möjligheter att motverka icke önskvärda konsekvenser av en arbetstidsförkortning.
Ett andra anpassningsproblem, som delvis sammanhänger med det första, gäller de olika företagens anpassning av produktionen till en kortare arbetstid. Arbetstidsförkortningen ändrar beting- elserna för produktionsprocessen. Den leder till förändringar i efterfrågan och kan medföra behov av ändrad produk-
tionsinriktning. Ur denna synpunkt sätter även realkapitalets och arbets— kraftens bristande rörlighet vissa grän- ser för en arbetstidsförkortnings stor- lek, om man vill undvika risker för icke önskvärda samhällsekonomiska föränd- ringar som konsekvens av densamma. Anpassningsproblemen behandlas i ka- pitlen XII och XIII. Specialenkäter till olika typföretag redovisas i bilagor.
Även om man i viss män kan belysa riktningen av olika förändringar som kan tänkas inträffa för det enskilda fö- retaget såväl som för samhället i dess helhet vid en arbetstidsförkortning, går det inte att kvantitativt precisera effek- ten därav i olika avseenden allt efter storleken av arbetstidsförkortningen. Därtill är den samhällsekonomiska ut- vecklingen alltför mångskiftande. Resul- tatet av de samhällsekonomiska övervä- gandena får därför närmast formen av en riskbedömning. Det uttalas, att »en arbetstidsförkortning med tre timmar per vecka skulle under gynnsamma be- tingelser kunna genomföras utan svå- righeter av sådan art att de bör för- anleda betänkligheter. Det är emellertid möjligt, att en arbetstidsförkortning av denna storlek i vissa lägen skulle kunna vålla relativt bety-dande anpassningssvå- righeter.
Vill man i största möjliga utsträck- ning undvika de riskmoment som finns beträffande produktionsbortfall, kon- junkturutveckling och olika företags an- passning till en kortare arbetstid, synes det lämpligt att genomföra förkortning- en successivt. I varje fall anser utred- ningen att det bör skapas möjlighet för avtalsparterna inom olika näringsgre- nar att välja en successiv förkortning av arbetstiden. Det är på grundval av dessa överväganden som förslaget till ändringar i arbetstidslagstiftningen vi- lar.
Förslaget är enhälligt.
|”.me i..-'.. J..'r'tlt(..£.1..'l' nen.? www—t tarm; ;.ALr'i'lt...l--."-'ifclailr'. ,...-t
(..Ju'rf'mp. —-',_ II:-”4i'l Malin.. -'.-'. " : ."'-. '..- .| -'»|;.i..|. »; "" MAJ" : 'i'! År:-"' ;!
(.(Jrlt.
man'-mr.» namn;, |" .. !
mfl; " »..wru'f J.... .1 . '-'-'.JJ
'(; Mann.-NW mätdata: .; tå.: 4 in. ...-.. ' ' ” mt. 'i m * Hannett-'a'" " .»— -..-)
'.. _, _ | ”(,-(' ._Mu" ?,Fulut'”!"( .v. ...:w . - nr. '. |.) "wti ”him-nuv.: ':']. .”J; ' '. .. '.'! |-,"1.n-*t|:(|'z t. tas—"' ('.':g' " v,... ""a. '.lJ-wlv'wi'-.,.-:.'.--*-r.'. . Hflv ';5-r;.|u ' |.' ji; mig ' l. t.'1'..'.'.l|'- .,f..-l x._|. u'v |?qu lli! ';igm 1 >.; ' .
-Fl'i.li;l,;_j'..-.,l 'iftu www.—?”., .1|_|.'.ll'.t|.v|r.v; ':',m 'Jfkltujlft
. . . _ ,. _ . ,|,.'3,--,a'.- ”|E," *IJFi' 'j',” .. .'|'| '_ ,'(l','. '|'. 'i.» .""illl'l'1('_.€._|=afi'vilfH' . ”Cl .I'å'f'tuji
(Han.(|i|j|' n'( 'fyp' ""':lXZ'lå' J'Jl'l'IiIJI |" ||| !””.p [”'-tlfflf'||yi(h|:| " Hi.-', .,)in if( i.! |" ' -”. —'= :[; I'll _!t||!| 'I .| ”:|,- ; '1__-.|j_('.'.*.f ' j.”,tn.
IJ.
'- |||. 1|M3|(|(,(n_(3.,'?.nn ut...). Jm:-| tävelnbtnuu. .:|1|.w,t'>.—'.-|,|. wontur "svimma fin-'. Mmm-
:|"; --;.>... till'); ...,- ' . ... (itt ."..j' IJm .I'r .:l J"f»."'|7.t || (:.—u,; gar-L"- |. lit,-; 'tthqd ";»l- || 1 1-."h' rrnl'e'f cui—nl ]. .l'|:'r inline/"'; H*I'KIJ; J.. . ' | , . . ' '!uf'» ;;” .,.vv :. ";: w ., , . . | . i . "bitr l-l :E'U: liv. '.;l'l "ugn.-.. ;ri! .',.' '.vljjt'n'rsr. ' -' ..(J't,.. ”(ut,'17'l."i]|_.4'li4 'In rr" . '. nazism..
Ijti'lmlztl-Etl'n- ||-. f...": . intill-| "här,
(((. ".IJ ,» .. '1 . ,_,.,,-. ._. =.. i :,1..'i||r-:u1...t.'|.' ut'-nl.i|:' "tm ;..i'f'th
( _.l '.lllla]elij"(r1— nl. Mf_ |.,|;._ltw j.,
'f'fåiWWFÄ'NW' ”'i-”'|' (i'll? ””'”- -- " ' ...|-|_,|||:: =”' fr. '.. "Ju-J' 'till.» flag/i'm ... , ""'”"..1 | ' "' '.f." '»(Wf'fv't'lå' nu"?! J.H'm 1' .. ._tmi
,r,'li' w.lllälö'i e...”- ill". ' WEM:-”i.: hom ii.-tum i")rtinlu'hhfilagm'm
_q... .cn; ul. ut..-.» : u ":.' | I hf.—”1:".tl—iyta;u.'t'.(|; '|1|.-1r(|ft7ii-'Pf|t".-l '|' "thi -...(m Är. t..||,,( ,z'|'l. ., ..', .--. .., val?—i.u .”;q f.": ,-..'A namn—||| 'lll'lrå inotlffl|lt.lii
li" Mimmi,—et
': utbyt; " ( ;tztuntdll "lt-:l." t..-i rat.!!l: .. l-UP'A" dao '.lzf *tfslag'lgtlhint e" .år bitti.: '1-"lli Milton '11 -.l -.-.',;I"..v'|.|”.2 "ttl'vriilftldwl ';'fl'öl ...mitmm
"h'i .prlir'ht|,.i15'lahi ,'vtui'n". .fi-1 -.r |:. ' am i; il'l' l b win" *
ni.".i ]. (. atta i|(uir|.|-'(.|u(.(*i.|'1't. | Vb.-' " ..:linv'i't i:et".- ta'mif sugna m......
rem; .hiwl-Jrhaj:—-.u|_n.!ia(.r.,ttqqy.' |.'I?'..|: , till
' :) slant-Jb (:(f .( '1|_.('|'-i ' '.'.:- .'.-,|t-r_|,aiej;t.ms faunan! .".tvi .:, in .9. 'uli'r'g * ,l'nl—el ning, ",i'uft 'i'"! i"! till || m ||?ij ilu'tq »"yts'r 'tl valide ::..».cui...nlmlv'ulämrhf
lil 'itm'iii.-,J€n(j (mfl , .4|?Z(('_ll'flu'FLHLIÄJ'I-Zl-.". | ff girl—"19 .__ (mt ,iluw m.a.trtlmåi'lji '. '|-.:utli'il|nsÄ'-."-1 Allt Tri-all". "f.—k i.u.lp'u'gl ”' ' ”Jula—"."." I'vtrtimr'; 'It. m.. N' :'Ji'..i-'|JJ' ni:)l
»i-VU—thr'. ||,.;.. i". .F ' 1?" --*-"r- |' in;”. ', "'— -|"J:.|t M... 'mmr/
-..-u- ngn-|I—
.,. _- 4..—
