SOU 1928:19
Lagrådets utlåtande över Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
N 4-0 ('?
a) (— - Cija:
&( *. [01%
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1928:19 JUSTITIEDEPARTEMEN—TET
_ LAGRÄDETS UTLÄTAN—DE
. ÖVER' . ' PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE ' ANGÅENDE RÄTTEGÄNGSVÄSENDETS OMBILDNING '
-—————_—
's T 0 c K H 0 L M
1192 8
; I [Statens __offentliga u
11 'i ._ - 1. Utrikesdepartementets organisation. Norstedt. (6), 49 5. U. . ' 2. Yttrande och förslag angående revision av gällande för- ordningar om kommunalstyrelse på. landet *och i stad
_ ' m. m. Almqvist & Wiksell, Uppsala.. 160 5. S. 12; _ *» B. 1926 års pensionsutredning. Betänkande angående fa- miljepensioner-ing för viss icke-ordinarie personal i sta- tens tjänst. Marcus. 73 s. Fi. , ' _ 4. Monopolkontrullutredningens betänkande angående an- 13.
ordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- &. Spritcentralens verksamhet. Marcus. ,183 5. F'. . Betänkande med förslag till—stadsbyggnadsl'ag med för-
fattningnr som därmed hava samband. Norstedt. 504 s. Ju. . Betänkande med förslag angående åtgärder till handels- jiirnhanterin'gens störljdhde. Marcus. 139 s. 11. Ämbetsbrottcn. Förberedande utkast till stradlag. Spe-
14. 15. 16.
_ ' ciella delen. 7. Av J. O. W. Thyrén. Lund, Berling. ,vi» 14. ." 238 s. Ju. * &. Betänkande med förslag till vissa åtgärder boträlTnnde 18. _ _ emigrationen. Norstedt. 75 s. .. » 9. 1926 års arbetslöshetssakkunniga'. Betänkande och förslag * angående arbetslöshetsförsäkring, nrbetsiörmcdling och 19. reservarbeten. Norstedt. 618 s. . _ . .. 10. Betänkande angående ordnandet av _viss bostadskrodit. Norstedt. viij,183 s. . '
till' det departement, under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. =
slag med'—enhetlig färg för varje departement.
.Knonologisk fö
Anm. Om särskild try/ekort ej angivas, är tryckorten Stockholm.
Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 ang. statens ordentliga atrednin
t1?"e.fdn*inga—1"f1928 rtechkning i" ' ) /
Betänkande med förslag ' till vissa ändringar i bestäm- melserna rörande antomobilbeslktningsväsender i.u. m., Marcus. 88 s. . . Betänkande med förslag angående omorganisation av överståthållnrämbetet samt ändrad ,fördelning mellan staten och stockholms stad av kostnaderna för dess verksamhet. Beckman. 354 &. Utredning och förslag angående en utvidgad iolkhög—. skolutbildning. Norstedt. vj, 50 5. E. . / Betänkande med utredning och förslag angående stats- tjänstemännen bisysslor. Marcus. 19? s, * Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rö- rande tnllrestitution. Marcus." 149 s. Fi. Utlåtande jämte utkast till lag med särskildn,bestlim- melser om vissa bostadsföreningar. Norstult. 98 &. Ju.
" Betänkande angående ordnande av folktandrdrd (ull-.
männelig tandvård). Norstedt. 247 s. &. Betänkande med förslag till stadga angående sinnessjuk— Vården i riket "rn. m. ,19'26 års slnness—zjnksnkknnnlgas ' betänkande. 2, Beckman. 183 s. S. Lugrådets utlåtande över proeesskommissionens betän-
stedt. 49 s. Ju.
Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsehokntäverna ecklesiustikdepartementet, Jo. = jordbmksdepartementet. gare yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna! om—
; ]
'kanda angående rättegångsvösendets ombildning. Nor- '
LAGRÄDETS UTLÄTANDE
ÖVER PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDEL ANGÅENDE * RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS 0 M E I L D N I N G
STOCKHOLM 1928 men. nomycxnmr. ;>. A. nons'rem & söm 282491
Vr. .. . | '» * - =. _ . ' r , . . ,— v . - . . *—. Jr.; .- ; _ ..,. - =. .— . l . '. - -, . . . . ,
Wu '(.” ”' '. ,, ' r*.' :
_. | =».- nu:—;;,
Utdrag av protokollet över justitledepartementsärenden, hållet in— för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 23 september 1927.
Närvarande:
Statsministern EKMAN. statsråden THYREN, RIBBING, GÄRDE, PETTERSSON, ROSEN, HAMRIN, ALMKVIST, LYBERG, VON STOCKENSTRÖM.
Chefen för justitiedepårtementet, statsrådet Thyrén, anför: »Med underdånig skrivelse den 15 december 1926 har processkommissionen avgivit betänkande angående råttegångsvåsendets ombildning.
Kungl. Maj:t har därefter den 11 januari 1927 låtit anbefalla. rikets all— männa hovrätter att, efter hörande av vederbörande domhavande, överexeku- torer och magistrater, inkomma med utlåtanden över betänkandet, såvitt an— går dess huvudgrunder. Vidare hava utlåtanden infordrats från justitiekanslers- ämbetet och kommerskollegiet, vartdem i vad angår dess åmbetsområde och kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda. om yttrandes avgivende. Slutligen har Kungl. Maj:t förordnat, ett tillfälle att inkomma. med yttranden över betänkandet skulle lämnas juridiska fakulteterna. vid ri- kets universitet och vid Stockholms högskoln, Föreningen Sveriges häradshöv- dingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och Sven- ska stadsförbundet..
De från omförmälda ämbetsverk infordrade utlåtandenå håva numera. in- kommit. Av de juridiska fakulteterna har endast fakulteten i Lund avgivit yttrande. Därjämte hava yttranden inkommit från Föreningen Sveriges härads— hövdi-ngar, Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund. Svenska. stadsförbundet har anmält, att förbundet i avvaktan på resultatet av vissa pågående undersökningar för närvarande avstår från att inkomma. med yttrande.
Efter det. betänkandet avgivits hava. jämlikt Kungl. Maj:ts beslut särskilda utredningar anordnats i vissa med en allmän processreform sammanhängande frågor, vilka icke av processkommissionen kunnat upptagas till närmare be— handling. Dessa nu pågående utredningar avse dels åtskilliga å kommunalför- valtningen och städernas dom-stolsväsen inverkande spörsmål, dels överexeku- torsgöromålens överflyttånde till domstolarna i första instans, dels ock de eko— nomiska verkningarna av en processreform.
I den skrivelse, varmed betänkandet inledes, har processkommissionen erin- rat, hurusom vid skilda tillfällen under senare år frågan om lämpligaste sät— tet för bedrivande av det förberedande arbetet för en rättegångsreform varit föremål för Kungl. Maj:ts och riksdagens övervägande. I enlighet med den uppfattning, som därvid gjort sig gällande, har processkommissionen icke låtit sitt betänkande åtföljas av ett i lagtext avfattat förslag utan givit det formen av en utredande framställning av de principer, å vilka kommissionen ansett en ny rättegångsordning böra byggas. Bestämmande för den ordning, vari ar- betet skall fullföljas, blir därför närmast en prövning av de grunder, vilka kommissionen sålunda funnit sig böra förorda. För en sådan prövning förut- sättes tydligen en granskning, som är ägnad att så långt möjligt är ställa denna stora och i skilda avseenden djupt ingripande fråga i klar och allsidig belys— ning. Otvivelaktigt bliva de yttranden över betänkandet, vilka redan före- ligga, av stort värde för det bedömande, som nu förestår. Men enligt min upp- fattning kan det icke vara lämpligt att stanna härvid; till frågan om en full- ständig ombildning av vårt rättegångsväsen bör icke tagas ståndpunkt förrän den sakkunskap, den högsta domstolsinstansen företräder, fått komma till ut- tryck. Då i detta fall avses, att grunderna för den blivande lagstiftningen skola, åtminstone i väsentliga delar, prövas av Kungl. Maj:t och riksdagen, innan den lagtekniska behandlingen tager sin början, lärer det näppeligen kun- na anses tillfyllest att i sinom tid ett efter redan givna förutsättningar utar- betat lagförslag kommer att underställas lagrådets granskning. Med hänsyn till högsta domstolens rättskipande verksamhet är det uteslutet att, såsom i betraktande av frågans eminenta betydelse kunnat vara önskvärt, inhämta yttrande från domstolens samtliga ledamöter. Det torde därför böra överläm- nas åt lagrådet att avgiva yttrande angående rättegångsreformen i det läge, vari den nu kommit på grund av processkommissionens betänkande och de där- över avgivna yttrandena. Att närmare söka utmärka den omfattning, vari lagrådet har att ingå i granskning av betänkandet, lärer med hänsyn till sam- manhanget mellan de här föreliggande olika spörsmålen icke vara. lämpligt eller ens möjligt-, utan torde lagrådets uppgift böra, i likhet med vad som skett vid remissen till hovrätterna, angivas på det sätt, att. yttrandet. förkla— ras skola avse betänkandets huvudgrunder.
Av vad sålunda anförts föranlåtes jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t må besluta, att lagrådet skall avgiva utlåtande över processkommissionens be- tänkande angående rättegångsväsendets ombildning, såvitt angår betänkandets huvudgrunder.»
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen och förordnar tillika, att lag- rådet skall erhålla del av beslutet genom utdrag av proto- kollet.
Ur protokollet: H . S te'fmson.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 juli 1928.
Närvarande:
justitierådet von SETH, justitierådet WEDBERG, regeringsrådet PLANTING-GYLLENBÅGA, justitierådet ALEXANDERSON.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte- mentsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23 september 1927, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombild- ning, såvitt anginge betänkandets huvudgrunder.
Betänkandet hade inför lagrådet i särskilda. delar föredragits av professorn Thore Engströmer, hovrättsrådet Trygve Liljestrand, hovrättsrådet Nils Vult von Steyern och häradshövdingen Karl Schlyter.
Lagrådets ledamöter enade sig om följande utlåtande, dock med de för- behåll i fråga om lekmäns deltagande i rättsskipningen och om fullföljdsrätt i tredje instans, som innefattas i efteråt intagna särskilda yttranden:
Den anbefallda granskningen av proeesskommissionens betänkande avser al- lenast betänkandets huvudgrunder. Härmed åsyftas enligt remissprotokollet att erhålla lagrådets uttalande om rättegångsreformen, sådant läget ter sig i belysning av kommissionens betänkande och de däröver avgivna yttrandena. Granskningens omfattning finge bestämmas av det sammanhang, som funnes förbinda de olika spörsmålen med varandra.
I dessa anvisningar hämtar lagrådet stöd för sin uppfattning att i reform- arbetets nuvarande skede lagrådets yttrande är bättre ägnat att bidraga till utredningen i den mån det begränsas till att gälla de verkligt grundläggande problemen och de visserligen mångfaldiga hänsyn, som äro att taga vid deras lösning. Den för rättegångsreformen utstakade arbetsordningen, enligt vilken beslut är avsett att fattas i fråga om reformens allmänna grunder innan man skrider till utarbetande av lagtext, är onekligen förenad med både olägen- heter och fördelar. Till fördelarna hör i främsta rummet _ om den rätt begagnas den, att arbetet på att vinna samförstånd om själva huvudplanen kan fortgå utan att behöva förvirras och förryckas av meningsskiljaktigheter rörande sådana moment, vilkas lyckliga planläggning och utformning väl kunna bliva av största betydelse för rättegångsväsendets verkningssätt, men vilka dock ej äro bestämmande för grundstommens uppbyggnad. Det intima sam—
Gransk- ningens omfattning.
Allmän pro- eessreform eller par- tiella re-
former?
Nuvarande brister. Angivna
yttranden.
bandet mellan skenbart från varandra fristående frågor medför ändock ound- vikligt, att även med en dylik återhållsamhet problemet är invecklat nog.
Kommissionens betänkande har väckt till nytt liv själva principfrågan, om reformarbetet måste sträcka sig att omfatta vårt rättegångsväsen i dess hel— het eller'om man i stället bör — såsom det uttryckts — beträda de partiella reformernas väg. Det synes emellertid förtjäna betonas att denna fråge— ställning är i viss mån oklar. Den är ägnad att framkalla sammanbland- ning av två spörsmål, som måste noga hållas i sär, nämligen frågorna om reformarbetets allmänna inriktning och om den ordning, i vilken man bör söka nå slutmålet. Den förra frågan gäller huruvida vår nuvarande rättsskipning är behäftad med så allvarsamma brister och huruvida dessa stå i ett så vittutgrenat sammanhang att reformarbetet måste från början in— riktas på en grundlig omdaning av förfarande och organisation såsom slutmål, eller om man kan äga grundad förhoppning att åstadkomma en tillfreds— ställande förbättring genom att ingripa på ett antal enskilda punkter, t. ex. genom lämplig arbetsfördelning å domkretsarnas arbetspersonal, genomförande av den fria bevisprövningens grundsats, ökat bruk av parters personliga in- kallande, förenkling i protokollsföringen, offentlighet i överrättsförhand— lingen 0. s. v. Det andra spörsmålet åter, vilket får egentlig aktualitet först i händelse man bestämmer sig för en genomgripande reform och vilket pro— cesskommissionen i avvaktan på hur beslutet därom utfaller ansett sig kunna tillsvidare gå förbi, gäller huruvida en dylik reform kan och bör genomföras i ett slag, eller det är nödvändigt eller idock lämpligt att förmedla över- gången sålunda att å ena sidan vissa förberedande anordningar tillskapas och träda i funktion i god tid innan den nya regimen i sina huvuddelar begynner tillämpas, och å andra sidan den planerade nyregleringen, vad vissa partier beträffar, får helt eller delvis anstå någon tid efter det denna nya regim i princip genomförts. Detta så att säga taktiska spörsmål kan lämpligen i detta yttrande först avslutningsvis behandlas.
Vad åter principfrågan om reformplanens omfattning angår, har enligt lag— rådets mening den hittills förekomna utredningen bekräftat riktigheten av pro— cesskommissionens åsikt att det är nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att försök att genom upplappning och modernisering i en— skilda delar råda. bot för befintliga missförhållanden ovillkorligen äro dömda att väsentligen misslyckas och endast kunna förhala det angelägna verket.
De till trycket befordrade yttrandena av hovrätterna, domareföreningarna, advokatsamfundet, professor Kallenberg m. fl. förete visserligen rätt betydande skiftningar i betoningen av de rådande bristernas svårhetsgrad och omfatt- ning, något som delvis lärer få anses sammanhänga med mer och mindre långt driven betänksamhet mot så vitt syftande rubbningar i bestående förhållanden som dem kommissionen förordat. Men detta hindrar icke att, såsom var att vänta, det allmänt vitsordats att bristfälligheter av djupgående och omfattande art vidlåda vårt rättegångsväsen.
Sålunda finner Svea hovrätt sig icke kunna såsom obefogade avvisa kom- missionens anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke er- bjuder garantier för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssyste— met hindrar erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokolls— material, den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att överrättsförfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva pro— cessledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet på grund av varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part från möjlighet att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer för sin uppgift, särskilt i de grövre brott-målen.
Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsen— det stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt ma— terial samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga som minska rättsskipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten sär— skilt., att domarebesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvali- tativt ej fyller måttet., vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet. I fråga om den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten som orsaker dels bristande processledning, beroende i fråga om häradsrätterna på bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda den med långa mel- lanrum successivt sammanbragta utredningen samt på personväxlingar å ord- förandeposten, som dessutom ej sälla-n beklädes av alltför oerfarna krafter, dels frånvaron av effektiva regler, som kunde positivt främja. koncentration, reda >och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens bristande tillförlitlighet och dels slutligen beträffande brottmålen åklagarväsendets tillstånd. Vidare erinras i fråga om öv errättsprocessen om den stelhet 1 hovrättsförfarandet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling, samt beträffande rättegångs- ordningen i dess helhet om den allvarliga svaghet, som inskränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.
Stadsd'omareföreningen anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen i flera avseenden överdrivna.. Den allvarligaste bristen utgöres enligt för- eningens mening av långsamheten i överrättsförfarandet. Därjämte kunde dock ej sällan med skäl anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda vid processmaterialets framförande Och upptagande i protokollet. Härtill bidroge bl. a. svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning utöva erforderlig processledning ävensom åklagare- och advokatväsend'ets tillstånd. Rörande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar föreningen kommis- sionens uppfattning.
Advokatsamfundet ger åter uttryck för den mening att kommissionen icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga brister. I fråga om rättsskipningens kostsamhet för parterna vore det ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, rela- tivt dyrare ju mindre målet är, och icke särdeles billig i de stora. Överrätts- proceduren Och där gällande kostnadsregler medförde åter att det ställer sig
Lagrådet.
ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst, men ganska billigt för den, som onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren vore med andra. ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig, där den borde draga högre kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna rätten ofta bleve illusorisk till följd av rättsskipningens långsamhet. Denna långsamhet som jämväl vidlåder processen i underrätt är, enligt vad samfundet utförligt söker visa, ingalunda en fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processled- ning från domarens sida — även om dessa fel i viss mån inverka fördröjande — utan sammanhänger intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisa— tions allmänna. grunder och kan alltså ej bortarbetas utan verklig omläggning av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet är vidare, vid sidan av skriftligheten och ödesdigra. inskränkningar i bevisrätten, en huvud- orsak till att i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens sä— kerhet, det brister långt mer än i allmänhet erkännes och långt mer än vad som är rimligt Och försvarligt.
Professor Kallenberg, som anser en processreform böra ske på basis av det bestående och med vida mindre genomgripande ändringar än kommissionen före— slagit, utgår emellertid från att åtskilliga av honom angivna brister i allt fall måste föranleda »en omfattande omarbetning av vår rättegångslag» och fäster uppmärksamheten på att denna måste gälla även talrika andra processrättens delar än dem, som stå i omedelbar förbindelse med handläggning, bevisning och organisation.
Häradshövdingeföreningen slutligen har visserligen i sin omsorgsfulla gransk- ning av kommissionsbetänkandet föga inlåtit sig på att diskutera rådande brist— fälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande stycke som av _ den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga. djupt ingripande ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana, är det tydligt att dessa bristfälligheter enligt föreningens mening äro högst betydande.
I ett flertal yttranden har väl å andra sidan, delvis i polemik mot kommissio— nen, framhållits att rättsskipningen, trots sina oförnekliga brister, likväl i stort sett uppbäres av allmänt förtroende, något som tillskrives främst den omständig- heten att dess allmänna grunder vila på det fasta underlaget av gammal in- hemsk tradition. Denna erinran har närmast framställts såsom ett argument mot alltför grundliga omstöpningar. Den gäller alltså frågan med vilken var— samhet i sakligt avseende man måste framgå för att icke giva till spillo befint- liga värden utan ersättning i något avgjort bättre. Detta spörsmål kan tydligen ej behandlas i detta sammanhang; bidragen till dess belysande måste givas vid den följande granskningen av särskilda punkter i betänkandet. Något avgöran— de skäl mot att Överhuvud skrida till en allmän reform kan däremot icke hämtas av den lyckligtvis säkert berättigade förtröstan att tilliten till rättsskipningen är i stort sett god. Det torde emellertid förtjäna något övervägas varpå denna bevarade tillit huvudsakligen beror. Hänvisningen till en folkkär tradition är säkerligen i viss mån riktig, men det ligger å andra sidan alltför nära till hands att överskatta dess räckvidd. En mera allsidigt utbildad traditionskänsla för kulturarvet på förevarande område kan förväntas nästan endast inom kretsen
av dem, som genom utbildning och dagliga värv vunnit intim förtrogenhet därmed; den kan å andra sidan visserligen hos dem lätt stegras till en rutin- bunden fördom mot även välbefogade nyheter. I fråga om allmänheten ställer sig saken annorlunda. Med all säkerhet förefinnes där icke någon traditions- bunden förkärlek för exempelvis gällande hovrättsprocedur. Snarare måste det Sägas att man ingalunda efter förtjänst uppskattar de oavlåtligt samvetsgranna mödor som inom våra .överrätter nedläggas på processmaterialets behärskande och målens prövning eller den stränga och omsorgsfulla skolning yngre jurister där genomgå. Den folkkära traditionen är så gott som uteslutande knuten till muntligheten och offentligheten i underrätterna och till nämndens deltagande i rättsskipningen på landsbygden, och således till element vilka det på intet håll ifrågasatts att försvaga, utan vilka man är ense om att en reform bör bibehålla och i görligaste måtto förstärka.
Det förtroende, rättsskipningen åtnjuter, har tvivelsutan också. sin rot i do- marekårens anseende, ej blott för samvetsgrannhet och oväld i kallets utöv- ning, utan därjämte — och utan tvivel med rätta —— för tillfredsställande skick— lighet i själva dömandet, d. v. s. i förmåga att draga sunda och riktiga slut- satser om hur rätt är att skipa parterna emellan på grund av det förebragta materialet, sådant det föreligger i protokoll och övriga handlingar. Från sist— nämnda omdöme måste dock, såsom särskilt av Göta hovrätt med skärpa erinrats, göras undantag för rådstuvurätterna i åtskilliga småstäder, vilkas domare allt- för ofta betänkligt brista i rättskunskap och övat juridiskt omdöme.
Men då, såsom stundom skett, dessa domarekårens kvalifikationer åberopats såsom garanti för att vår rättsskipning arbetar med tillfredsställande grad av säkerhet, måste det med styrka betonas, att så tyvärr ingalunda är förhållandet. Tränger man till kärnan av de kommissionens anmärkningar, vilkas befogenhet enligt vad ovanstående sammanställning ur de avgivna utlåtandena visar blivit med ganska stor enstämmighet vitsordad, kommer man fast mera till det resul— tat att, vid sidan av tidsutdräkten, just bristande säkerhet framträder såsom det allvarsammaste onda. Kravet på »säkerhet» innebär ju att domen skall i stör— sta möjliga utsträckning vara ett uttryck för det materiellt och icke blott for- mellt rätta i saken. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet är att processen är lyckligt ägnad att giva domaren en möjligast fullständig, över- skådlig och verkligheten motsvarande bild av det rättsligt relevanta saksam- manhanget. Man bör visserligen icke underskatta den svenske domarens genom flitig övning tränade förmåga att även med ledning av ett bristfälligt process- material söka sig fram till en riktig uppfattning om det verkliga sammanhan- get, åtminstone i dess viktigaste drag. Men det säger sig självt att han endast undantagsvis och med den yttersta. tvekan vågar bygga sin dom på vad han så— lunda anser sig ha funnit — mera alltså med ledning av sin allmänna erfaren- het och därpå byggda slutsatser än i stöd av säkra fakta. Även bortsett härifrån har naturligen denna utväg en starkt begränsad användbarhet och förmår på in— tet sätt skänka någon verklig ersättning för en uttömmande, sakuppgifternas verkliga innebörd och räckvidd och de förebragta bevisens tillförlitlighet klart belysande utredning.
Men just härutinnan brister det uppenbarligen och obestridligen i många- handa måtto. Vad först underrättsprocessen angår, råder enighet därom att den lider under saknad av koncentration, att varjehanda omständigheter hind- ra utredningens fullständighet och förringa protokollens tillförlitlighet. Ehuru så flerstädes redan skett, såväl i kommissionens betänkande som i avgivna ytt— randen, synes lämpligt att, om än i korthet och begränsat till vissa huvuddrag, utveckla huru dessa brister och deras verkningar kommit att te sig i vårt rätts- liv. Handläggningen är i de mera krävande målen regelmässigt, i de enklare ej sällan styckad på en rad sessioner, mången gång skilda av långa uppehåll. Huruvida och i vilken omfattning verklig förhandling och bevisföring vid ett visst tillfälle kommer till stånd, är för domstolen i regeln, för parten och hans ombud esomoftast svårt eller omöjligt att på förhand bedöma. Detta förhål- lande bidrager direkt och indirekt till att i talrika fall varken parten eller hans med saken verkligen förtrogna huvudombud företräder inför rätten. Parterna el- ler den ena av dem representeras då i stället av — ofta blott tillfälligt anlitade — underombud, av vilka upplysningar, som från motsidan eller av domstolen äskas, icke stå. att erhålla. Framställda frågor få därför än helt förfalla, än skola de enligt åtagande bäras vidare till parten eller det verkliga ombudet, varefter svar — om ej saken helt får bero _ lämnas vid en senare session, ofta i skrift- lig form genom samma eller ny mellanhand, och ofta ofullständigt, undvikande eller behäftat med missförstånd av frågan. Parternas sakframställningar givas i växande utsträckning skriftligt, successivt och växelvis vid skilda sessioner; även om föredragning äger rum, är vinsten härav mången gång ringa. Dels kunna nämligen på grund av redan berörda förhållanden kompletterande förkla- ringar eller upplysning om motpartens ställning till det föredragna inlägget ej erhållas. Dels medför ofta detta inläggs tunga form och utförlighet att när- mare övervägande av dess innebörd både för domarens och motpartens del får anstå till dess tillfälle beretts till ett närmare studium därav, desto hellre som innehållet ofta hänför sig till vad på ett långt tidigare stadium av rättegången förekommit och vars detaljer för tillfället ej stå tillräckligt klara i minnet. Vitt- nesbeviset kan ofta ej vederbörligen tillgodogöras, enär vittnena ej höras i par- ternas personliga närvaro och vittnen om samma tilldragelse inkallats till olika sessioner. Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas sakframställning föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda vittnes- mål föranleder ofta part att vid ett senare rättegångstillfälle jämka, förklara eller komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i vittnesmålen kom— ma i följd av allt detta att kvarstå, viktiga uppgifter, som skulle stått till buds, komma ej fram och möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avsevärt.
Redan av det nu sagda följer att domarens möjligheter att främja utredningen genom sin processledning äro starkt beskurna. I samma riktning verka talrika andra omständigheter. Från början är domaren alltför litet förtrogen med må— let för att på ett tidigt stadium kunna leda in förhandlingen på riktigt spår. Senare äro växlingar på ordförandeposten under målets långvariga förlopp ej sällsynta, särskilt på landsbygden med där rådande vikariatsystem. Härads- hövdingens stora börda av protokolls-, registrerings- och expeditionsgöromål
hindrar honom ofta att ägna handläggningen vid domstolen erforderligt förbe- redande arbete, och arbetsbrådskan under tingsdagarna med deras hopade mål av oviss omfattning och tidsutdräkt torde ock spela en roll. I de små städerna brister det ofta i övning och förmåga, och i de något större måste splittringen på varjehanda administrativa och kommunala bestyr inverka ogynnsamt.
Till alla dessa hinder för riktig och fullständig utredning kommer än vidare det föråldrade skick, vari våra bevisförings- och bevisprövningsregler befinna sig. Vittnesjäven avskära i mycket stor utsträckning domstolen från upplys— ningar just från deras sida, som bäst känna fakta i saken. Den i många fall ytterst värdefulla kunskapskälla, som utgöres av parternas personliga avhö— rande, kommer till minimal användning, då deras utsagor, vilka aldrig avgivas under ansvar för osannfärdighet, ej av lagen räknas såsom bevismedel, och det dels på grund härav, dels som en följd av den splittrade handläggningen endast i undantagsfall förekommer — utom i grövre brottmål — att parterna person- ligen inställa sig eller av rätten inkallas. Det saknas lämpliga bestämmelser till tryggande av parts möjlighet att få dokument, som befinna sig i motpartens eller tredje mans besittning, företedda inför domstolen. Yttranden av sakkun— niga och instrument över anordnade besiktningar hava esomoftast tillkommit i en ordning, som icke innebär tillräcklig garanti för deras opartiskhet och till- förlitlighet. '
I åtskilliga stycken äger lyckligtvis den nu givna framställningen icke — eller åtminstone blott i ringare mån — tillämpning å de grövre brottmålen. Men dessa ställa å andra sidan i fall av mera invecklad art stora anspråk på fullgod handläggningsordning. Och här tillkomma dessutom andra särskilt kännbara brister. Med synnerlig enhällighet, bl. a. av samtliga hovrätter, har vitsordats att den befintliga åklagarorganisationen icke är vuxen högre uppgifter, och framhållits det trängande behovet av reglering i lag av frågorna rörande åtal och förberedande undersökning, om den tilltalades och hans försvarares ställ— ning i processen samt om rätt till och former för ingrepp i personlig frihet, be— sittning, hemfridens område o. s. V.
Till grund för domen, när denna omsider gives, ligger det efterhand samlade materialet i det skick vari det återgivits i domstolens protokoll. Men beträffande dessa protokoll, vilka med stöd av minnesanteckningar avfattas ofta avsevärd tid efter rättegångstillfället och icke äro underkastade effektiv kontroll från parters och vittnens sida, är det ett erkänt förhållande att de ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Den andrahandskunskap om processförloppet, de meddela, blir emellertid ensamt avgörande för domens innehåll särskilt i de fall, där längre tid förflutit mellan handläggningstillfälle och dom, eller där den dömande ej själv övervarit den handläggning protokollet avser.
I fråga om de högre instanserna kan det knappast nog starkt framhävas att de brister i utredning och protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka resultaten av dennas arbete, göra sig med så gott som oförminskad styrka gäl- lande även i högre rätt. Då proceduren där med sällsynta undantag är uteslu- tande skriftlig, har domstolen ej tillfälle att genom eget initiativ komplettera och kontrollera utredningen. Parternas bemödanden att i sina inlagor och med
Skäl för allmän reform.
Under-rätts- proceduren.
Koncen- tratten.
hjälp av Obestyrkta attester giva en riktigare bild av saksammanhanget måste i regeln bliva dömda att misslyckas. Därtill kommer att de högre instansernas domare alltid måste grunda sina intryck och slutsatser på protokoll över för- handlingar, som de ej själva övervarit. Denna överinstansernas bundenhet vid protokollen torde för övrigt, såsom ej sällan framhållits, återverka även på un- derrätterna i riktning av obenägenhet att i domen taga hänsyn till annat än som kunnat komma till tydligt uttryck i protokollet _ liksom å andra sidan det ej lärer varit alldeles utan exempel att ett protokoll, som uppsatts först efter domens avkunnande, i viss mån lagts till rätta efter dennas innehåll.
Huru starka medel, som äro nödvändiga för att råda tillfredsställande bot för dessa brister, därom hava visserligen meningarna visat sig vara i många delar rätt skiftande. Men i detta sammanhang är det av långt större intresse att utmärka i vilken utsträckning det råder allmän eller i allt fall vitt utbredd enighet. Med kommissionen instämma. alla eller de flesta yttranden däri att man måste eftersträva koncentration i förfarandet, återgå till muntlighet i sak- framställningen och andra parternas anföranden samt införa fri bevisföring med avhörande av parter under ansvar, att protokollsväsendet måste grundligt reformeras och att muntlig förhandling i hovrätt skall göras till ett process- institut av verklig praktisk betydelse. Men det är vidare allmänt erkänt att själva den centrala punkten i detta program, till vilken alla de övriga stå i in- timt beroende, nämligen koncentrationen i förfarandet, oundvikligen för med sig vissa organisatoriska konsekvenser av ej ringa räckvidd, såsom ändrad ar- betsfördelning för domstolspersonalen, omreglering mer eller mindre vittgående av domkretsarna, tätare sammanträden, skilda sessioner för ringare och större mål, förberedande förhandling inför ensamdomare o. s. v. Utan tvivel måste man även giva skånska hovrätten rätt däri, att den omnämnda hovrättsrefor- men är outförbar utan uppdelning och utflyttning av hovrätterna. Ense är man vidare om nödvändigheten av en omdaning av åklagarväsendet och en omfattan- de lagreglering på straffprocessens område.
Till hela det förestående programmet kan lagrådet utan förbehåll ansluta sig. Men detsamma innebär i själva verket, att alla rättegångsväsendets cen- trala delar omfattas av reformarbetet och att detta särskilt i fråga om reglerna för målens handläggning och bevisföringen måste bliva av genomgripande art. Att för övrigt en mängd andra, mera periferiska, men icke desto mindre prak— tiskt viktiga processinstitut befinna sig i ett mycket föråldrat, outvecklat eller bofälligt skick och följaktligen måste tagas med i ett nydaningsarbete av all- männare omfattning är, såsom professor Kallenberg påpekat, för en var med insikt i saken uppenbart. Vad kommissionens betänkande i sådant avseende innebär har ej heller väckt några gensagor.
Lagrådet övergår nu till de mångskiftande och grannlaga spörsmålen om vägar och medel att, med aktsamt bevarande så långt möjligt är av det myckna livsdugliga och värdefulla i vårt nuvarande rättegångsväsen, förverkliga detta allmänna reformprogram. Det kan härvid icke nog eftertryckligt betonas, att
medan man i övrigt ofta har valet mer eller mindre fritt mellan olika alternativ, vart med sina fördelar och olägenheter, gives det en ledande huvudsynpunkt som måste oavlåtligt hållas för ögonen, nämligen nödvändigheten av en radikal brytning med rådande uppskovssystem i underrätterna och effektivt genom- förande av koncentration i målens handläggning. Här är kärnpunkten framför andra. Låter man detta. krav av varjehanda hänsyn nedsjunka till ett plato- niskt önskemål, har hela reformen väsentligt förfelat sitt syfte. De allra flesta av de faktorer som nu bidraga. att göra domens underlag bristfälligt, komma då alltjämt att göra sig gällande. Skriftligheten tränger alltjämt fram, parter- na finnas sällan personligen till hands och företrädas av dåligt underrättade ombud, bevisningen förebringas successivt och sakframställningen i följd där- av likaså, processledningen och kontrollen av vittnesutsagorna försvåras, onödiga missförstånd leda till vidlyftiga utläggningar och förhandlingar och uppklaras först sent eller icke alls, protokollen svälla ut och kunna avfattas först efteråt, överläggningen till dom kan ej äga. rum under det färska. och samlade totalin- trycket av vad i målet förekommit. Härtill kommer ännu en sak, som icke bör förbises. Man är allmänt ense om att för främjande av sanningens och den materiella rättvisans seger det är angeläget att vittnesjäven bortfalla eller högst väsentligt inskränkas och att parterna få avhöras om fakta under ansvar. Kommissionen har emellertid erinrat om att härigenom öppnas dock portarna för en art av bevismedel, vilkas trovärdighet måste prövas med största försiktighet och med omsorgsfullt bruk av den kontroll som står till buds. Under hänvis- ning härtill gör kommissionen gällande att ren muntlighet och omedelbarhet i förfarandet äro nödvändiga förutsättningar för denna bevisreform. Detta kom- missionens uttalande har från flera håll rönt gensagor, under hävdande att det— samma innebär avsevärd överdrift; och denna kritik lärer ej kunna frånkännas ett visst berättigande. Det intima sambandet mellan koncentration i underrätts- proceduren och den fria bevisföringen torde emellertid vara så mycket mera obestridlig. Om parters och vittnens utsagor om fakta avgivas vid ett och sam- ma tillfälle och omedelbart efter det domstolen genom fullständig sakframställ- ning blivit insatt i målet och dess tvistiga punkter, har den helt andra möjlig— heter att bedöma utsagornas tillförlitlighet och föranleda utjämning av verkliga eller skenbara motsägelser; och frestelsen för de avhörda att av intresse i saken eller för parten avvika från sanningen eller förtiga den motverkas kraftigt av vetskapen om att utsagan omedelbart kommer att belysas av vad andra ha att förmäla.
Nu förhåller det sig lyckligtvis så att ett genomförande av denna reform, långt från att bryta med värdefulla traditioner, tvärtom innebär en förstärk- ning av några av dessa traditioners bästa och av allmänhetens sympatier mest omfattade element, nämligen muntlighet och offentlighet i handläggningen och därmed, vad landsbygden angår, lekmännens deltagande i rättsskipningen på grundval av egna iakttagelser.
Å andra sidan står det utom tvivel att koncentration, vad de mera krävande Förberedelse
målen angår, ställer ökade anspråk på både domare och ombud och att den icke ;dfhdxåiiå kan ernås, än mindre dess stadiga. bevarande i praxis tryggas utan särskilda i tvistemål?
organisatoriska anordningar ävensom mycket bestämt avfattade lagföreskrifter samt maktmedel för domaren mot processuella försummelser. Vid huvudförhand- lingen måste i dylika mål såväl ledaren av denna förhandling vara. väl insatt i målet som ock parterna eller deras ombud hava vunnit upplysning om den ståndpunkt motpart intager och således bland annat kunna vara beredda att omedelbart framföra sin bevisning. Processkommissionens uppfattning att här— för ej blott i brottmål, särskilt de grövre, utan jämväl i tvistemålen erfordras ett lagreglerat förberedande förfarande har vunnit tämligen enhällig anslutning. På omständigheterna får tydligen i tvistemål bero huruvida och i vilken omfatt— ning domaren skall anordna detta förberedande förfarande i formen av muntliga sammankomster inför honom _ ensam, icke domstolen i dess helhet —— eller såsom skriftväxling mellan parterna, därvid även domaren får del av skrifterna allt eftersom de avgivas. Åtskilligt torde dock tala för advokatsamfundets åsikt, att ett sammanträde inför domaren alltid bör vara det inledande momentet.
All erfarenhet lär emellertid att man måste, särskilt vad tvistemålen angår, vara noga på sin vakt mot att låta utvecklingen leda därhän att handläggningens tyngdpunkt glider över från huvudförhandlingen till »förberedelsen» och man därmed på en omväg kommer tillbaka till att skriftlighet och uppskovssystem prägla förfarandet och detta så till vida i en mera otillfredsställande form än nu som domstolen i sin helhet ej får övervara annat än den till nästan en ren formalitet nedsjunkna slutakten. Det måste sålunda vara uteslutet att, bortsett från exceptionella fall av trängande behov, upptagande av bevis i form av vitt- nesmål och partsförhör får ske under förberedelsen; att kommissionens förslag skulle hava annan syftning, såsom i ett yttrande förutsatts, torde icke vara fal- let. Av andra uttalanden i avgivna utlåtanden vill det synas som om man på sina håll hade en viss benägenhet att tilldela förberedelsen ett större rum i rätte- gången än som rätteligen tillkommer densamma. Dess karaktär av förberedelse till den verkliga handläggningen måste fasthållas. I enlighet härmed bör dess uppgift i normala fall vara i stort sett begränsad till att sätta främst parterna å ömse sidor, därnäst förhandlingsledaren i tillfälle att vinna kännedom om veder- börande parts ståndpunkt, de fakta, varå han förmenar sig kunna stödja den, vilka av motparts påståenden och uppgifter han bestrider, och vilka bevis han ärnar i fråga om de särskilda punkterna förebringa, ävensom Vidare eventuellt att taga del av åberopade dokument och annan skriftlig bevisning. Endast mera undantagsvis, t. ex. då möjlighet yppas att utan huvudförhandling bringa målet till slut eller då en mera vidlyftig historisk, teknisk eller rättsvetenskap- lig utredning åberopas, böra de nämnda gränserna i någon avsevärd mån få överskridas.
Emellertid ställes man i allt fall inför frågan huruvida, såsom kommissionen föreslagit, endast huvudförhandlingen och parternas där givna sakframställnin- gar och framlagda bevis skola ligga till grund för domen, eller om hänsyn jäm— väl får tagas till det material, som under förberedelsen förebragts, men under huvudförhandlingen förbigåtts. Mot kommissionens ståndpunkt hava starka betänkligheter från skilda håll kommit till orda; man befarar att den föreslagna grundsatsen ställer alltför stora anspråk på ombuden, leder till onödig vidlyftig—
het och tvingar domaren att i vissa fall döma emot bättre vetande om det mate- riellt rätta i målet. Olika utvägar hava förordats för tillvaratagande av ma- terialet från förberedelsen. Inom Svea. hovrätt har sålunda den tanken haft förespråkare, att huvudförhandlingen skulle inledas av ett referat av ordföran- den över vad under förberedelsen förekommit. Hovrätten har dock icke ansett en sådan anordning lycklig, och till denna mening kan lagrådet utan tvekan an- sluta sig. Såsom hovrätten erinrat, måste den leda till att parterna ivra för att förlägga hela tyngdpunkten av sin processföring till förberedelsen, och doma- rens föredragning skulle lätt kunna, låt vara. med orätt, giva intrycket att han redan tagit ståndpunkt, innan den verkliga huvudförhandlingen börjat. Där— till kommer att det för ombuden skulle bliva en särdeles ömtålig uppgift att ingripa. korrigerande, där sådant funnes nödigt. Mången gång skulle advokaten känna. sig inför valet mellan en obehaglig och för partens intressen skadlig frik- tion med domstolen eller att låta bero vid en efter hans mening onöjaktig och missvisande framställning. Dessutom kan — såsom jämväl hovrätten framhål- lit — för övriga ledamöter i rätten, särskilt lekmännen, ett sammanfattande re- ferat ingalunda på samma sätt som partsframställningarna själva hålla upp- märksamheten vid liv och skänka kunskap om målet och dess skilda detaljer. I en kardinalpunkt skulle i själva. verket den nuvarande hovrättsprocessen tagas till förebild för underrättsförfarandet, vartill den visserligen icke ägnar sig. Uppslaget i fråga har förestavats av utpräglad misstro till ombudens förmåga att klart och överskådligt framlägga sin sak. I anledning härav synes dock kunna. erinras att det snarast bleve en mera krävande uppgift att, efter åhörande av domarens referat, på stående fot utan olämpliga upprepningar utfylla fram- ställningen och genom omgruppering av fakta eller starkare belysning av vissa moment söka få sina synpunkter mera beaktade o. s. v., än att själv lämna en förstahandsframställning, som kunnat på förhand noga prepareras. Denna erin- ran har sin tillämpning även beträffande svarandens advokat, enär han efter det förberedande förfarandet är i gott tillfälle att beräkna huru motpartens anfö- rande kommer att vara lagt. Men för övrigt torde kunna. tilläggas att man icke bör låta sin mening om ombudens förmåga. av sakframställning alltför mycket påverkas av nu rådande förhållanden eller måhända t. o. ni. av en redan för— gången tids erfarenheter. Under förberedelsen till huvudförhandling reduceras materialet, tvistepunkterna och skiljaktigheterna i uppfattning begränsas, hela sakläget klarnar och förenklas, Och det erbjuder ej längre så stora svårigheter för den med ämnet väl förtrogne att klart och utan omständlighet framlägga det i muntligt föredrag. Parter och vittnen hava ännu ej avhörts, hela den eljest vidlyftiga. och ofta svåröverskådliga framställningen om deras utsagor rörande olika tvistiga fakta bortfaller således. Tillgången på kvalificerade ombud be- finner sig å andra sidan i rask tillväxt. Antalet rättsbildade yrkesadvokater närmar sig redan det halva tusendet, och med rådande dåliga befordringsmöj- ligheter på tjänstemannabanan skall det med säkerhet hava betydligt ökats, innan rättegångsreformen kan börja tillämpas. Med ändrad processordning och utflyttning av hovrätterna kommer också advokaternas fördelning på olika landsändar att bliva jämna-re. Man måste äga full rätt att utgå från att i de
mera invecklade målen parterna lära sig nödvändigheten att skaffa sig dugliga ombud, rättsbildade eller icke. Hänsyn till de fall där det förekommer bruk av undermåliga ombud kan icke få vara avgörande för frågan om rätta. sättet att åvägabringa en tillfredsställande rättegångsreform.
Från andra håll har man påyrkat befogenhet och skyldighet för förhand- lingsledaren att vid rättens överläggning till dom komplettera det material, som huvudförhandlingen lämnat, med vad därutöver innehålles i protokoll och skriftväxling från det förberedande stadiet. Även en sådan regel måste emel- lertid befaras komma att leda till förryckande av förhållandet mellan för— beredelse och huvudförhandling; det låter t. 0. m. mycket väl tänka sig att part söker på ett illojalt sätt vända den till sin fördel, i det han. med avsikt vid huvudförhandlingen med tystnad går förbi ohållbara uppgifter och svaga argument som han under förberedelsen åberopat, i den måhända. riktiga uträk- ningen att motparten skall härav förledas att icke begagna de möjligheter han besitter att reducera detta material till dess rätta värde. Ytterligare blir en följd, att rättens ledamöter med' undantag för ordföranden få den verkliga och fullständiga överblicken över partspåståendena först efter det att bevis- förfarandet är till ända, vilket uppenbarligen är mycket olämpligt.
Mot farhågorna att, om huvudförhandlingen ensam lägges till grund för do- men, viktigt material kunde genom ombuds förbiseende gå till spillo, lärer med trygghet kunna hänvisas till processledningen från den i målet väl in— satte ordförandens sida. Genom frågor och påpekanden är han i tillfälle att leda förhandlingen i rätt spår utan att själv direkt införa materialet. Han är ock enligt kommissionsförslaget pliktig att, om sakframställning avviker från den i förberedande förfarandet givna, fästa uppmärksamheten härpå och begära förklaring om anledningen.
Naturligtvis vore det emellertid olyckligt om den ifrågavarande grundsatsen att allt som får beaktas skall ha framförts i muntligt anförande vid huvud— förhandlingen bleve driven med pedanteri och utan naturliga modifikationer. Till utförliga specialutredningar, framlagda dokument o. dyl. från förbere- delsen bör vid huvudförhandlingen få refereras, utan att ett fullständigt munt- ligt återgivande behöver äga rum.
Förunder- Det torde vara närmast med tvistemålen för ögonen som de ovan kriti—
sämzeäqfåfä serade utvägarna att tillgodogöra förberedelsematerialet förordats. Tilläm-
handlin i pade på brottmålen måste deras betänkliga sidor än starkare framträda. Si-
brottmal. tuationen är där ofta synnerligen ömtålig; anordningen med domaren som huvudreferent av vad under förundersökningen förelupit komme lätt att låta honom framstå och framställas såsom icke fri från förutfattad mening, till allvarlig skada för tilliten till rättsskipningen. Och att ej annat material får läggas till grund för en straffdom än det som framdragits och skärskådats inför domstolen i offentlighetens ljus lärer vara obestridligt.
I viss mån annorlunda ställer sig frågan huruvida edligt avhörande av vitt- nen bör tillåtas på förundersökningsstadiet i brottmål. Medan i tvistemål det förberedande förfarandet följer efter det stämning i målet uttagits, går den avsedda förundersökningen i brottmål före väckande av åtal och har när—
mast till uppgift att ligga till grund för bedömande huruvida åtal skall väckas och vad åtalet skall gå ut på. Och då redan en persons ställande under åtal är en för honom högst allvarlig sak, och än mera vissa ingrepp i hans van- liga fri- och rättigheter som eventuellt ifrågasättas, t. ex. häktning, uppkom- mer helt naturligt det spörsmålet huruvida ej berättelser av utomstående, som avgivas under förundersökningen, böra lämnas i form av vittnesutsagor in- för domstol och således under vittnesansvar. Kommissionen har ansett så blott mera undantagsvis böra ske; huvudsakligen i de fall då vederbörande vägrat att uttala sig och vittnesplikt därför måste utkrävas ävensom där den avhörde visat sig ostadig i sina uppgifter eller det av särskilda skäl är angeläget att fastslå ett visst faktum. För övriga fall har nyttan icke ansetts uppväga det extra besväret för vittnena —- som ju ånyo måste höras vid huvudför— handlingen —— att inställa sig och för domstolen att avhöra dem. Mot denna ståndpunkt opponerar sig justitiekanslern, som finner ett mera regelmässigt upptagande av vittnesmål redan på detta stadium erforderligt ur rättssäker- hetens synpunkt. Till förmån för kommissionens förslag kan emellertid ytter— ligare anföras risken för att vittnena vid huvudförhandlingen skulle känna sig bundna av vad de tidigare vittnat och därför bliva mindre villiga att där göra den jämkning i sina utsagor, vartill de eljest skulle föranletts genom konfrontation med andra vittnen och det övriga på en gång tillgängliga bevis- materialet. Skillnaden mellan de framförda ståndpunkterna är för övrigt re- lativ och spörsmålet av den art att det lärer böra överlämnas åt praxis att på grundval av tillräckligt mjukt avfattade lagregler och med' ledning av vunna erfarenheter utbilda en lämplig medellinje.
I samband med nyss avhandlade fråga står en annan, av organisatorisk art. Skall i brottmål ledningen av förundersökningen läggas i händerna på dom- stolen eller någon dess ledamot eller på en särskild förhörsdomare eller skall den under domstolens kontroll anförtros åt åklagaren eller slutligen åt polis— myndighet?
Kommissionens förslag innebär att ledningen tillkommer åklagare, vilken i sin verksamhet biträdes av polismyndigheterna, men att domaren — utan nämnd — skall utöva en vittgående kontroll. Den misstänkte äger få hans prövning underställt huruvida vid förundersökningen rätteligen förforits. t. ex. huruvida skäl funnits för avslag å den misstänktes begäran att åkla— gare eller polis skulle föranstalta om viss utredning. Men vidare äger en- dast domaren besluta om häktning. I regel tillkommer det också honom att bestämma om husrannsakans företagande; och anhållanden eller beslags- åtgärder skola ofördröjligt underställas hans prövning. På domarens beslut skulle ock i princip ankomma huruvida yttrande från sakkunnig skall an- skaffas under förundersökningen. Slutligen har han i mål om häktad att av egen drift öva uppsikt över att förundersökningen ej utdrages för långt på tiden.
En principiellt avvikande ståndpunkt har utvecklats av justitiekanslern, som förordar förhörsdomareinstitution och för den händelse denna mening ej vin- ner beaktande föredrager att polismyndigheten har förundersökningen i sin
Ledningen av förunder- sökning.
Uppskov.
hand under ingående domstolskontroll, men åklagaren endast subsidiärt del- tager. Från domstolshåll har däremot kommissionens förslag i princip vun- nit allmänt gillande. Vad dess närmare utformning åter angår, har Svea hov- rätt till fullo anslutit sig till kommissionens häktningsregler —— det enda, var— på hovrätten i denna del inlåtit sig — men övriga hovrätter och häradshöv- dingeföreningen ansett åklagarens befogenheter böra avsevärt vidgas, bl. a. till att omfatta häktningsrätt, och domstolskontrollen böra i det hela få bero av initiativ från den misstänktes och hans försvarares sida.
Att hos oss utbilda ett särskilt förhörsdomareinstitut lärer av många skäl ej böra kommai fråga. Det kan med bästa fog dragas i tvivelsmål att däri- genom ett bättre rättsskydd komme den misstänkte till godo än om förunder- sökningens ledning är anförtrodd åt åklagaren, vilkens åtgärder vid dess ut- övning kunna med mera effekt än förhörsdomarens ställas i kritisk belysning vid huvudförhandlingen, där åklagaren är tillstädes i partsställning. Lämnas åter denna ledning åt den som sedermera skall leda huvudförhandlingen, har han så gott som oundvikligt kommit att först handlägga målet i viss mån inkvisitoriskt, och tilliten till hans opartiskhet såsom förhandlingsledare och domstolens mest inflytelserike ledamot skulle sättas i fara. Att överlämna utredningen i dess helhet åt polismyndigheten med undanskjutande av åklaga- ren, som i så fall vid sitt företrädande vid huvudförhandlingen skulle äga blott en osäker, fragmentarisk andrahandskunskap om målet, synes avgjort olämpligt både ur synpunkten av effektivitet i brottsbeivrandet och av åkla- garens möjligheter att tillvarataga den tilltalades berättigade intressen.
I enlighet med opinionen på domarehåll finner lagrådet alltså kommissionens förslag i princip lyckligt. I vad mån en mindre minutiös domstolskontroll än den i betänkandet förordade skall befinnas möjlig och tillrådlig, torde bland annat få bero på hur kvalificerad åklagarekåren blir och vilka garantier kunna erhållas för att en duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att tillgå. Frågan sammanhänger ock med spörsmålet, vilken frihet för försva- raren att följa förundersökningen och konferera med den misstänkte som den slutliga avfattningen av lagbestämmelserna kommer att innebära.
För att återgå till huvudförhandlingen, hotas koncentrationsgrundsatsen i tillämpningen av en annan allvarlig fara, om man i praxis läte förmå sig att annat än av de mest giltiga och bindande skäl medgiva uppskov. Utan tvivel erfordras således, såsom professor Kallenberg framhållit, synnerligen stränga och bestämda lagbud till förhindrande av en dylik utveckling, dels riktade till domaren och dels av innehåll bl. a. att part, vittne eller annan som genom sin försummelse vållat uppskovet är skyldig vidkännas de åsamkade kostna- derna. Att partsombuden förena sig i anhållan om uppskov är tydligen en omständighet, som icke i och för sig får vara avgörande.
Såsom en garanti mot handläggningens styckning torde kommissionen ha betraktat de föreslagna bestämmelserna, att handläggningen i dess helhet skall göras om, därest den icke kunnat genast föras till slut, och att om vid målets på- ropand'e visar sig att uppskov blir nödvändigt, all handläggning därav för dagen skall inställas. Från dessa regler medgivas endast rätt snävt tillmätta
undantag. Förslaget har i denna del, efter vad det vill synas ej utan fog, blivit föremål för kritik, i det man gör gällande att föreskrifterna i fråga inför erfarenheten skulle komma att te sig såsom pedantiska och i den mån de efterlevdes vålla ändamålslöst besvär. Ett större utrymme att i förevarande avseende laga efter lägligheten torde kunna och böra medgivas domstolarna.
Muntlighetens grundsats har kommissionen, vad underrättsproceduren angår, Muntlighet i velat genomföra dels genom bestämmelser om den form i vilken parternas an- Pågatåg??? draganden skola ske, dels genom regeln att domen har att taga hänsyn till allt vad vid huvudförhandlingen förekommit, men att sakprotokoll endast i starkt begränsad omfattning skall föras. Att reformer i den av kommissionen före— slagna riktningen måste vidtagas, därom är man i yttrandena allmänt ense, men på de flesta håll hava kommissionens närmare förslag i dessa ämnen ansetts innefatta en alltför radikal brytning med gällande ordning och vara ägnade att i tillämpningen medföra olägenheter av skilda slag.
Vad parternas anföranden angår, instämmer man med kommissionen däri att missbruket att ersätta muntliga anföranden med inräckande av skriftliga inlagor måste energiskt stävjas; professor Kallenberg t. ex. uttalar som sin mening att fullt otvetydiga, skarpt och bindande formulerade föreskrifter i detta ämne, vilka ej medgiva undantag annat än för alldeles oundgängliga be- hov, kanske äro av större vikt än någon annan processreform. Däremot yppas i vissa yttranden betänkligheter mot det föreslagna förbudet för ombud och par- ter att i andra fall än när det gäller yrkanden och ansvarspåståenden föredraga sina inlägg från papperet. Kommissionen vill endast godtaga bruk av minnes- anteckningar, som rådfrågas under det muntliga anförandets gång. Det har invänts att sådana krav överstiga ombudens förmåga och att saken blir alltför vidlyftigt och icke nog redigt framlagd. I denna punkt kan lagrådet icke finna kritiken befogad. Föga vore vunnet, om det bleve praxis att ombuden från bladet uppläste sina skrifter i stället för att, som nu ofta sker, de föredragas av domaren. Att domstolens ledamöter härav skulle vinna en klarare inblick i sakens sammanhang än genom muntliga framställningar är helt visst ett miss- tag. Och vidlyftigheten bleve säkert ingalunda mindre. Överhuvud är den på sina håll rådande föreställningen att muntlighet och koncentrerad förhand— ling skulle leda till oratoriska utsvävningar ogrundad _ bortsett från vissa typer av celebra brottmål, där emellertid företeelsen florerar oberoende av lag- stadgad muntlighet. I andra saker är verklig muntlighet i partsframställnin- gen, efter vad allmän erfarenhet därav bestyrker, tvärtom ägnad att framtvinga knapphet i uttryckssätt och klar disposition av ämnet. Det visar sig snabbt nog att i muntlig process detta är det rätta sättet att effektivt tjäna sin parts välförstådda intresse. Såsom förut framhållits, har även i mera invecklade sa— ker tvisteläget under den förberedande behandlingen så klarnat och förenklats, att det ej blir ombuden alltför svårt att sovra sin framställning och låta de av- görande konturerna framträda för åhöraren.
Långt vanskligare är att taga ställning till spörsmålet huru långt man skall Protokoll. gå i beskärning av förhandlingsprotokollen —— komplicerat som detta spörsmål "TZ—282491
är genom talrika inverkande hänsyn. På knappast någon punkt har kommis- sionsbetänkandet mötts av så ivriga gensagor. Ehuru dessa delvis synas sam- manhänga med att man icke tillbörligt tagit den ändrade handläggningsmeto- den och dess verkningar med i beräkningen, måste å andra sidan erkännas att mycket beaktansvärda synpunkter framkommit, som mana till större försiktig— het i protokollsreformen. Betydelsen och räckvidden av den meningsmotsätt- ning, som på detta område kommit till synes, torde emellertid förlänats alldeles för stora proportioner, då det gjorts gällande, att här stode striden mellan två helt olika handläggningssystem, det »rent muntliga» och det >>mnntligt—proto- kollariska», och att valet mellan dem båda måste få vittgående konsekvenser för hela rättegångsreformens planläggning och omfattning. Huru stark över- drift ett sådant betraktelsesätt innebär, därom vittnar i sin mån redan den om— stiändigheten, att på samma gång stora farhågor framställas för de betänkliga verkningarna av kommissionens regler, det likvisst tillika. göres gällande att i förslaget upptagna modifikationer och undantag skulle i praktiken komma att överväxa dessa regler. Men än mera bestyrkes denna uppfattning, då man vän- der sig från de allmänna omdömena och talesätten till att närmare granska, vari de sakliga meningsdifferenserna bestå.
Enligt kommissionsförslaget skall protokoll, utom redogörelse för sessionens rent yttre form och förlopp, lämna en kort redogörelse för förhandlingens gång, som återgiver framställda yrkanden, ansvarspåståenden, invändningar, medgi— vanden av anspråks befogenhet o. s. v. _— allt detta vare sig det avser själva saken eller rättegången, och vare sig yrkande är framställt av part, vittne, sak— kunnig eller annan — samt slutligen alla domstolens under rättegången medde— lade beslut. Hålles sammanträde under förberedande stadiet, eller upptager rätten bevisning utom huvudförhandlingen, skall häröver ock föras protokoll, som i förra fallet giver en kort sammanfattning av vad som förekommit och i senare fallet upptager vittnesutsagor, redogörelse för vad rätten vid anställd syn iakttagit o. s. v.
Däremot skall i fråga om huvudförhandlingen ej i protokollet återgivas vad 5. parts vägnar anföres till närmare utveckling av hans talan eller till själva rätts— spörsmålens belysning; i sådana fall där det är av vikt att fastställa ordalydel- sen av en partens utsaga skall emellertid uppteckning ske. I fråga om vittnes- mål, yttranden av sakkunniga samt i brottmål av målsägare som ej är part är upptecknandet i viss mån beroende på domstolens prövning av behovet. Proto— kollering hör vad tvistemål angår ske i följande fall: om vikt ligger på ordaly- delsen, om förhandlingen måste uppskjutas så lång tid att helt ny handlägg- ning måste ske och den som gjort utsagan ej utan oskäligt besvär i förhållande till sakens och utsagans betydelse kan till det nya rättegångstillfället komma tillstädes, samt slutligen om det är sannolikt att målet fullföljes till högre rätt och det icke är antagligt att part önskar höra vittnet muntligen även i den högre instansen. I grövre brottmål protokollföras vittnesmålen endast i sådana fall, där hinder kan antagas möta för vittnets hörande i hovrätten.
Det är mot de föreslagna inskränkningarna i protokollets omfattning kritiken riktats. Man är visserligen ense om att allt som hör till plädering och rätts-
liga deduktioner —— alltså ombudens sammanfattande resonemang över vad som förebragts och om dettas juridiska betydelse _ bör uteslutas. Men partens eller ombudets framställning av det saksammanhang, varpå parten grundar sitt yrkande eller bestridande i målet, finner man böra korteligen vid sammanträdet upptccknas ; och likaså anses allt muntligt bevismaterial, såsom utsagor av parterna då de personligen avhöras ävensom vittnesmål m. m., böra återgivas i protokollet. Detta skulle emellertid, på sätt kommissionen avsett, i sitt defini- tiva skick avfattas redan under handläggningen eller möjligen i vissa fall helt kort därefter.
Vid jämförande prövning av olika synpunkters betydelse synes det lagrådet, att övervägande skäl tala för obligatorisk protokollering av bevisning genom vittnesmål (och partsförhör). Visserligen kommer härigenom ett rätt störande element att belasta. förhandlingen Och förtaga en del av dess intresse och frisk- het; och på förhandlingsledaren som skall dela sin uppmärksamhet mellan hand- läggningen och kontrollen över protokollsföringen ställer det utan tvivel ökade anspråk. Men det förenklar och förbilligar överrättsproceduren, och om också protokollet i många fall är en klen ersättning för vittnets personliga hörande, kan _ och bör — det ju föreskrivas, på sätt Svea hovrätt föreslagit, att det skall stå part fritt att i den högre rätten ånyo inkalla vittnet, utan att behöva för ansprå— ket på dess förnyade avhörande anföra särskilt skäl. I olika hänseenden får det nog också anses innebära ett rättstrygghetsmoment att en möjligast omedelbar och autentisk nedteckning i skrift av utsagan finnes —— förnyat avhörandc kan ju av olika anledningar bliva omöjligt — och jämväl att utsagans avgivare är medveten om att det är sörjt för att det exakta innehållet av hans utsaga finnes dokumenterat. Slutligen torde den bl. a. av häradshövdingeföreningen uttalade förmodan ha skäl för sig att även med kommissionens bestämmelser nedtecknan- de bleve regel, på grund särskilt av svårigheten att bedöma sannolikheten för målets fullföljande i högre rätt. Att däremot över partsombudens sakfram— ställningar föra ett protokoll, som låt vara kortfattat dock skulle fylla anspråk på saklig fullständighet, måste ofta på det betänkligaste förrycka huvudför- handlingen, och detta utan någon motsvarande nytta. Även i den mån ej sak- innehållet redan föreligger dokumenterat i stämning och förberedelsevis väx- lade skrifter, är ett fastställande därav i skrift föga av behovet påkallat för överläggningen till dom, som ju skall äga rum omedelbart eller undantagsvis med kort respit. Privata anteckningar rörande enskilda punkter böra här vara till fyllest ; och det blir naturligare att i själva domen lämna nödiga relationer av saksammanhanget än att först nedteckna det i ett protokoll. Att i och för protokollering utskilja den rent historiska framställningen av sakförloppet från pläderingen rörande de olika faktas betydelse i sammanhanget och för målet skulle dessutom ofta visa sig vara en mycket svår, ej sällan olöslig uppgift. Emellertid borde måhända uteslutandet av förevarande processmaterial från protokollering ej göras så kategoriskt som processkommissionen synes hava tänkt sig, utan ett visst utrymme lämnas åt domarens bestämmande därutinnan. Regeln att protokollet skall — med eftergift på anspråken beträffande språk—
Över-rätts- proceduren.
O entlig- et och muntlighet i hovrätt.
Domstols- refererat eller parts- förhand- ling ?
riktighet och utformning — givas definitiv avfattning redan vid förhandlingen synes det vara av vikt att noga fasthålla.
Meningsdifferenserna i nyss avhandlade frågor ha ett otvivelaktigt samband med dem som råda beträffande den lämpliga anordningen av överrättsproce- duren.
Kommissionens förslag innebär att jämväl i överrätt, om klagan där förts i själva saken, målet obligatoriskt skall företagas till muntlig och offentlig hand- läggning, med rätt för domstolen att inkalla part till personligt förhör och med rätt för parterna att själva eller genom ombud muntligt yttra sig och framföra bevisning. Kommissionen har i denna punkt vunnit starkt stöd i yttrandena ; såväl Svea hovrätt som advokatsamfundet hava som sin åsikt uttalat att om ej denna ordning införes hela överrättsreformen måste befaras bliva illusorisk, och jämväl häradshövdingeföreningen och professor Kallenberg hava anslutit sig till kommissionens ståndpunkt. Skånska hovrätten har däremot i likhet med en minoritet inom Svea hovrätt ansett lämpligare att muntlig förhandling finge ankomma på parts eller domstolens initiativ, och Göta hovrätt går än längre, i det att enligt dess mening parts begäran om muntlig förhandling måste grundas på särskilda skäl, vilkas giltighet det finge ankomma på domstolen att pröva.
För sin del hyser lagrådet ingen tvekan vare sig om angelägenheten av att de- finitivt bryta med den nuvarande skriftligheten i hovrättsproceduren eller om nödvändigheten att för detta ändamål stadga obligatorisk muntlig handlägg- ning. Det synes som om man på sina håll ej tillräckligt beaktat de lättade möj- ligheter i olika avseenden, som vinnas för en dylik reform i och med omda- ningen av underrättsproceduren, och ej heller vilken avgörande betydelse det å andra sidan måste äga för underrättsreformens tillämpning i rätt anda, att muntlighet behärskar även överrättsförfarandet. Farhågorna att härigenom processen i andra instans skulle för parterna alltför mycket fördyras synas överdrivna och desto mindre böra få bestämmande verkan som den nuvarande billigheten, såsom med rätta betonats, ingalunda är så helt av godo.
Framläggandet av processmaterialet i överrätt skall enligt betänkandet ske genom parternas försorg efter samma princip som gäller för underrättsförfa- randet. Efter föredragning av den överklagade domen ha alltså parterna eller deras ombud att framställa sina yrkanden och utveckla. sin talan. Bevisningen kan emellertid, utom i grövre brottmål, föras även genom åberopande av un- derrättens protokoll. Även i denna del har betänkandet vunnit bestämd an- slutning av advokatsamfundet. Jämväl Göta hovrätt anser att i de fall, där muntlig förhandling anordnas, underrättsprocessen lämpligen kan tagas till fö- rebild. De båda övriga hovrätterna förorda däremot en annan metod: förhand— lingen borde inledas med en fullständig föredragning av målet genom en hov— rättens funktionär; först därefter skulle ordet lämnas åt parterna. för den hän- delse dessa önskade lämna kompletterande framställning eller göra invändnin- gar mot referatets riktighet. En mellanståndpunkt företräder professor Kallen—
berg, som i grövre brottmål finner en verklig partsförhandli-ng erforderlig, men i andra mål anser referentmetoden lämplig.
Lagrådet har redan, i anledning av en för underrättsprocessen ifrågasatt domareföredragning, som skulle skjuta partsframställningen i andra planet, framhållit åtskilliga synpunkter som låta. denna anordning framstå såsom olämplig. Flera av dessa synpunkter hava sin fulla tillämpning på referent- föredragningen i överrätten, andra i mindre mån, men nya och tungt vägande tillkomma. Är referenten ej själv ledamot i rätten, kommer visserligen risken för att referatet skall ingiva part eller allmänheten intrycket av förutfattad mening hos domaren att i viss mån försvagas; men å andra sidan kommer med denna ordning en huvudfördel med muntligheten, nämligen omedelbarheten, att för domstolen i dess helhet väsentligt avtrubbas. Anmärkningen att partsom— budens uppgift, då de få ordet först i andra. hand, försvåras i stället för att lättas, kvarstår; och det ömtåliga i situationen, om korrigeringar av referatet anses behövliga, likaså. Det måste befaras att en anmärknings befogenhet så- som anmärkning betraktad kommer att tilldraga sig ett obehörigt och förryc- kande intresse på bekostnad av realitetsfrågorna hur det i saken verkligen hän- ger samman och i vilket ljus detta saksammanhang rätteligen är att se. Som följd därav uppkomma. lätt friktioner mellan domstol och advokater, öppna. eller måhända oftast latenta, men i senare fallet i längden ingalunda minst skadliga. Någon tidsvinst och minskad risk för mångordiga upprepningar skall anord— ningen säkerligen ej visa sig medföra., utan tvärtom. Tiden måste ju också an- ses mogen för att i överrätt ej godkänna andra ombud än rättsbildade. Dessas kompetens att framföra saken, då uppgiften blott en gång blivit kåren anför— trodd, skall enligt lagrådets övertygelse hos oss likaväl som i exempelvis våra grannländer visa sig tillfredsställande. Advokaternas läggning och lust för en roll, som huvudsakligen hänvisar dem att kontrollerande avhöra en ämbetsman- naföredragning, är däremot enligt sakens natur och på grund av arten av deras övriga livsverksamhet ringa, och de bäst kvalificerade skola säkert mången gång draga sig för att personligen fullgöra detta värv.
Lagrådet ansluter sig alltså i denna viktiga punkt till kommissionens förslag.
I fråga om domstolsorganisationen anknyter kommissionsbetänkandet i åt- skilliga väsentliga hänseenden till det bestående. Sålunda föreslås bibehållan- de av den för vårt land karakteristiska anordningen med gemensamma domsto- lar för tvistemål och brottmål; instanserna skola alltjämt vara tre; i underrätt på landsbygden skola fortfarande i såväl tvistemål som brottmål en ensam fack- domare samverka med lekmän, och formen för lekmäns deltagande skall såsom hit- tills vara nämnden. En på tidigare stadium påtänkt klyvning av underinstansen i bagatelldomstolar och kollegialt sammansatta domstolar för större mål har icke vidhållits; vissa olägenheter med nuvarande system avser man attistället av- hjälpa med arbetsfördelning inom domkretsens personal och skilda. sessioner för olika slag av mål. I allt detta har betänkandet vunnit tillslutning i de avgivna yttrandena, med undantag av att justitiekanslern förordat brottmålens fördel— ning på olika sammansatta domstolar och framhållit vissa företräden hos jury-
Domstols- organisa- tionons grunddrag.
Under- rätterna. Kommis— swnen.
Angivna yttranden.
institutet, varjämte rent principiella sympatier för kollegial domstolsform utta— lats av stadsdomareföreningen och professor Kallenberg.
Även lagrådet finner ingen vägande anledning föreligga att i dessa delar lämna det beståendes grund.
I andra hänseenden föreslås däremot mer eller mindre djupt ingripande ny— heter. Staten skall övertaga rättsskipningen jämväl i städerna. I samband härmed och jämväl oberoende därav skall en omreglering av domkretsarna äga rum, i riktning av färre och större domkretsar än nu. Inom domsagan vidtages en arbetsfördelning, i det att den domare, som har förberedelse, handläggning och avdömande av de mera krävande målen 0111 hand, befrias från inskrivnings- och expeditionsgöromålen och befattningen med enkla mål, vilka uppgifter till- komma biträdande domare och kanslipersonalen. Tingssessionernas antal skall betydligt ökas; i normala fall hålles sammanträde varje vecka. Nämndemans- bördan lättas genom att ett större antal nämndemän väljas, med alternerande tjänstgöring. Antalet ledamöter i fungerande nämnd reduceras från minst sju till fem; för att nämndens mening skall gälla mot domarens, kräves icke full enhällighet, utan blott en enig pluralitet av fyra ledamöter. I stad som utgör egen domkrets dömer i tvistemål ensam domare, men i brottmål ställes nämnd vid hans sida.. Även i hovrätt medverkar i grövre brottmål nämnd.
Rörande dessa nyheter gå meningarna, såsom var att vänta, rätt mycket i sär bland de hörda myndigheterna och facksammanslutningarna. Störst är enigheten om det principiellt riktiga och angelägna i att staten övertager stads- rättsskipningen. Av annan åsikt är endast stadsdomareföreningen, inom vilken dock avvikande mening i denna punkt av vissa medlemmar yttrats. Svea. hov— rätt och advokatsamfundet anse den rådande ordningen innefatta mycket betänk- liga väder och reformbehovet i denna punkt vara av trängande art. Skånska hovrätten betonar å andra sidan att man här har att göra med ett vid det prak- tiska genomförandet synnerligen svårlöst problem och anser det på denna grund kunna ifrågasättas om det ej bör lösgöras från reformen i övrigt för att ej fördröja denna. . Den föreslagna organisationen för stadsdomstolarna har däremot rönt kritik från många håll. Ren enmansdomstol; såsom för tvistemålen föreslås, anses allmänt för en otillfredsställande organisationsform såväl ur förhandlingens som ur sakprövningens synpunkt. Advokatsamfundet förordar därför medverkan av nämnd även i tvistemålen. Hovrätterna, stadsdomareföreningen och profes- sor Kallenberg, vilka tvärtom samtliga. avstyrka nämndeinstitutionens införande i stad även vad brottmålen angår, önska ett bibehållande av den nuvarande kollegiala formen. Häradshövdingeföreningen anser två eller åtminstone en bisittare böra samdöma med ordföranden i tvistemål, helst även i brottmål; för- eningen hyser nämligen tvekan om brottmålsnämnd i stad är lämplig. Planen att utvidga domsagornas storlek betecknar föreningen såsom en organisatoriskt riktig konsekvens av den avsedda och av föreningen förordade arbetsfördelnin— gen inom domsagorna. Sedan domaren vunnit viss befrielse från expeditions— oeh registreringsarbetet samt från befattningen med handläggning av ansök-
ningsärendcn och småmål, skulle nämligen hans arbetskraft ej få full syssels sättning i domsagor av nu vanlig typ. Även Göta hovrätt finner en dylik åt- gärd påkallad, ehuru med varning för att härvid gå för långt. Svea hovrätt anser däremot, efter utförlig diskussion av fördelar och olägenheter, domsagorna icke böra ökas i storlek och arbetsfördelningen böra stanna vid att protokolls-, expeditions- och vissa registreringsgöromål läggas på en sekreterare, med bi- träde av statsavlönade notarier. Hovrätten befarar bl. a.. att nämndens egenskap att företräda ortsbefolkningen och domarens personliga kontakt med domsagans invånare eljest skulle taga skada.
De nu berörda frågorna hava alla ett visst samband inbördes, liksom natur— ligtvis med underrättsproeedurens gestaltning. I sistnämnda hänseende må erinras om att ett lyckosamt genomförande av handläggningsreformen # Och detta oberoende av om dess detaljer utformas i närmare anslutning till den ena eller andra. meningen — ställer betydande anspråk på de personliga kvalifika- tionerna hos den som i mera invecklade mål skall leda förhandlingarna och över- läggningen till dem. Han bör, på förberedelsens stadium, hava i tvistemål lätt för att tränga. till stridslägets kärna, god förmåga att döma om bästa utvä- garna. att föra saken framåt till klarhet och förenkling, och fallenhet för att taktfullt begagna de möjligheter som yppas att utjämna onödiga differenser i parternas ståndpunkter, samt i brottmål äga. ett moget och välbalanserat omdöme om behovet och befogenheten av ifrågasatta eller överklagade ingrepp mot den misstänktes person eller i hans besittnings- och hemfridsområde. Han bör vid huvudförhandlingen äga en noggrann kännedom om målet, såvitt stämning, åtalsskrift och materialet från förberedelsen därtill lämnat tillgång, och kunna snabbt uppfatta de nyheter och avvikelser i förhållande till detta material, som den muntliga sakframställningen innehåller; han bör ha väl orienterat sig i de juridiska problem, vartill fakta och tvistefrågor givit eller kunna förväntas giva upphov och äga framstående skicklighet i att vid utövning av sin förhörsledning förmå de avhörda att så klart och otvunget som möjligt meddela sina upplysnin- gar. Och sist men icke minst hör han äga den naturliga auktoritet, som förmår göra sig fullt gällande utan att behöva gripa till formella maktmedel eller verka nedtryekande på partsombudens fria verksamhet till sakens utredning och be— lysning.
F ör att kunna på ett tillfredsställande sätt motsvara dessa fordringar kräves det icke blott lyckliga naturgåvor och goda kunskaper, utan även en genom riklig övning och omfattande erfarenhet utbildad färdighet och slutligen till- fälle att med odelad kraft ägna sig åt uppgiften. Det vore för övrigt, såsom med allt skäl påpekats, ett slöseri att låta så väl kvalificerade arbetskrafter, vilka icke kunna förvärvas på andra villkor än verkligt goda löneförmåner, splittra sin tid på diverse göromål av långt mindre krävande natur. En arbets— fördelning enligt kommissionens plan lärer alltså vara nödvändig och lämplig, och såsom följd därav och för att bereda domaren full sysselsättning jämväl en avsevärd förstoring av domsagorna, på sätt häradshövdingeföreningen för- ordat. Härav behövde visserligen icke i och för sig följa att jämväl tingslagen
Lagrådet: allmänna synpunkter.
Arbets för- delning och domsago- reglering.
Avlösning av den kom- munala stadsjuris- diktwnen.
utvidgades; det kunde ju tänkas att de genom nyregleringen utformade domsa- gorna mera allmänt uppdelades i två eller möjligen t. o. in. flera tingslag. Sam- ma skäl som på sin tid förestavat den på 1872 års förordnings grund genom- förda tingslagssammanslagningen, nämligen det allt oavvisligare behovet av tä- tare domstolssessioner, lärer emellertid utgöra hinder för en sådan ordning. En organisatorisk omläggning i nyss angiven riktning kan visserligen, såsom mot densamma med värme erinrats, icke undgå att försvaga vissa värden, som äro och kanske i synnerhet varit anknutna till den äldre domsagoindelningen. Varje organisatoriskt system har sina fördelar och olägenheter. Men den före- slagna ordningen har långt mera karaktären av ett nytt steg i en sedan länge fortgående, av trängande behov framdriven utveckling än av någon tvär bryt— ning med en av ålder fast vidhållen grundsats. Den gamla tingsordningens av— lösning har såsom nyss antytts efterhand medfört ett sammanförande av tings— lag, vilket för häradsrätten som helhet torde böra erkännas innefatta en långt större omvälvning av äldre förhållanden än den nu föreslagna åtgärden. Den intima orts— och personkännedom, som på sina håll anses alltjämt vara nämndens viktigaste insats i rättegångsväsendet, har redan härigenom förlorat mycket i betydelse. Många av just de ärenden, vari denna kännedom kan förväntas vara av särskild nytta, avgöras för övrigt numera i talrika domsagor med tremans- nämnd och skola enligt kommissionens förslag, mot vilket i denna del inga erin-' ringar framställts, helt undantagas från nämndens medverkan. Omläggningen i näringslivets teknik, därav framkallad ökad rörlighet hos befolkningen och ändringar i folkskiktens sammansättning hava även redan verkat och måste i framtiden förväntas i ökad grad komma att verka en ändring i nämndens tradi- tionella karaktär och kvalifikationer. Även domsagorna äro inga av ålder fasta storheter; särskilt på senare tid har omreglering och sammanslagning i avsevärd utsträckning förekommit. Att domarens personliga kontakt med befolkningen — eller rättare med dess förtroendemän vid boutredningar, gårdköp och liknan- de värv — minskas, om domsagan vidgas och hans befattning med inskrivnings- och andra ansökningsårenden upphör, är onekligen en olägenhet som måste skri— vas på reformens debetsida. Men att hans auktoritet och åtnjutna förtroende skulle härav bliva lidande behöver, om själva domaregärningen utövas med skicklighet, icke befaras.
Ur olika synpunkter är det uppenbarligen det riktiga att förbinda denna om- reglering med åtgärden att i stor utsträckning förena stad och landsbygd under gemensam jurisdiktion. Principfrågan om rättsskipning skall vara en statens eller en kommunens angelägenhet är i själva verket längesedan utdebatterad och behöver här ej närmare avhandlas; den i ett yttrande framställda åsikten att gälla-nde ordning vore att respektera. såsom, låt vara ej formaliter, ett städernas privilegium förtjänar desto mindre avseende som de rättssökande i stor ut- sträckning ej tillhöra den kommun, där jurisdiktionen utövas. Den med den kommunala rättsskipningen förenade grundsatsen om domarebeställningars besättande genom val är dessutom av synnerligen betänklig art och kan lätt leda utvecklingen på de farligaste avvägar. Orsakerna till att emellertid hit- tills även i fråga om helt små städer, som otvivelaktigt varken äro ägnade att
utgöra egen domkrets eller äga ekonomiska resurser att bereda avlöningar åt kompetenta domare, motståndet mot en förändring framträtt med sådan styrka som fallet är, torde vara av flera slag. Måhända har det föga lyckliga, miss— visande och för stadens ambition sårande talesättet: >>lägga stad under lands- rätt» icke haft så litet att betyda. Dess makt över föreställningssättet borde dock, efter vad det synes, hava minskats sedan talrika nya blomstrande stads- samhällen utan egen jurisdiktion uppstått. Vid en omreglering i större stil av hela landets lagsagor och domkretsar borde också en däri inbegripen samman- föring av stads- och landsbygdsdistrikt kunna förlora åtskilligt av den för nämnda ambition förhatliga karaktären; de nya domsagornas uppkallande efter deras stadscentra, där sådana finnas, kunde kanske ock befinnas vara en lämp- lig åtgärd.
Långt större inverkan måste naturligen dock tilläggas mera reala faktorer än den nyssnämnda, och därvid väl i främsta rummet det, med undantag blott för de största städerna, av ålder tillämpade sambruket mellan jurisdiktion och kom- munal administration. Man torde befara att om den förra övertages av staten, därav skall följa en dekapitering eller fördyring av den senare. Det är också oförnekligt att här är fråga om en i många riktningar rätt djupt ingripande förändring, och att särskilt övergången skall vålla åtskilligt besvär och be- kymmer. Ställd inför nödvändigheten skall man dock utan tvivel finna situa— tionen långt bättre än obenägenheten för ändringar tidigare intalat; och ur rättsordningens synpunkt är omläggningen ett intresse av högsta vikt. Ty just det omförmälda sambruket har otvivelaktigt redan under nuvarande förhållan- den ingalunda varit så lyckligt för rättsväsendet, vilket långt ifrån alltid dragit den bättre lotten. Hänsyn till angelägenheten att vinna en i domarevärv erfaren och framstående kraft har, enligt vad nogsamt är känt, i talrika fall icke varit den dominerande synpunkten vid borgmästare- och rådmansval ; och de mångahanda administrativa uppgifterna ha ofta så tagit funktionärernas tid och intresse i anspråk, att domarevärvet framstått som en relativt under- ordnad bisyssla. I sådana ej sällsynta fall, där skolningen varit ringa och en— sidig och domkretsens obetydliga omfång och invånareantal giver föga tillfälle att öva förmågan på mera krävande uppgifter, kan resultatet ej bliva tillfreds- ställande. Men även i något större stadssamhällen bliva förutsättningarna ogynnsamma för utdanande av sådana förhandlingsledare, som det nya rätte- gångsskicket kräver.
Slutmålet måste därför redan ur rent organisatorisk synpunkt och således oberoende av intresset för principfrågan om övergång från kommunal till stat- lig rättsskipning bliva att med samtliga de städer, som enligt den nya organi- sationsplanens grundsatser icke äga tillräckligt invånareantal och livlig rörel- se nog för att bilda egna domsagor, i jurisdiktionshänseende införliva kringlig- gande landsbygd till gemensamma lagsagor. Skulle emellertid av ekonomiska eller andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta program, och då man ju i så fall har att göra. början nedifrån, synes det kun- na ifrågasättas att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande, provisorium tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen gälla sådana städer
Möjliga övergångs- former.
Stads- domstolar- nas orga.- nisa tion.
som vid närmare utformning av den allmänna planen för den slutliga indelnin— gen befinnas icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom lagsaga — gränsen har, något växlande, föreslagits böra i stort sett dragas vid ett invånareantal av 10 å 16,000 personer.
I de städer åter, som falla ovanom denna gräns, och alltså befinnas lämpade att utgöra självständig lagsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde den kom— munala rättsskipningen interimistiskt fortbestå. Så länge detta är förhållan— det, skulle det tydligen möta svårigheter att alltför djupt ingripa i organisa- tionsformen; att visserligen en del jämkningar i riktning av bättre arbetsför- delning, t. ex. polismåls och bagatellartade tvistemåls hänvisande till behand— ling av ensamdomare, lämpligen kunna vidtagas har med rätta framhållits av stadsdomareföreningen.
En invändning mot ett dylikt arrangemang, vilken kan synas ligga. nära till hands, vore att härmed skulle alltjämt den åtminstone skenbart irrationella klyv- ningen på två alldeles olika. underrättstyper, ej efter målens beskaffenhet utan efter territoriella. grunder, fortbestå. I de domkretsar som bestode av stad och landsbygd eller endast av landsbygd måste nämligen, i överensstämmelse med en rätt enig opinion, domstolen organiseras efter den av kommissionen avsedda. principen: ensam fackmannadomare samdömande med nämnd. I stadslagsagor- na åter skulle åtminstone i tvistemål och mindre brottmål en kollegialt samman- satt domstol utan lekmäns medverkan döma. Denna invändning kan lagrådet dock desto mindre tillerkänna någon avgörande vikt som lagrådet i olikhet med kommissionen, men i överensstämmelse med vad i åtskilliga yttranden över dess förslag anförts är av den mening att för de rena stadsjurisdiktionskretsarna den kollegiala. domstolstypen, allt noga övervägt, är — bortsett från grövre brottmål, varom nedan — den för våra förhållanden lämpligaste ej blott såsom övergångsform utan även för framtiden.
Man är i sitt val av domstolstyp ovillkorligen i viss mån beroende av histori- ska traditioner och deras inverkan på vanor och åskådningssätt. Att, såsom i ett yttrande förordats, pålägga de större städernas invånare den helt ovana och där synnerligen tyngande bördan av ett deltagande i rättsskipningen även i tvistemål, och detta i den omfattning som betingas av nämndeformcn, låter sig säkerligen icke genomföras och bleve snarare ägnat att väcka leda vid rätts- skipningen än väcka intresse därför. Kommissionen som är av samma uppfatt— ning vill i stället organisera stadsdomstolen som ren enmansdomstol. De betänk- ligheter, som från alla håll mött detta förslag, finner lagrådet välgrundade. Varken för handläggningen eller för den rent dömande verksamheten kan detta vara lyckligt. I häradshövdingeföreningens yttrande påpekas — närmast i fråga om nämnds medverkan på landsbygden —— betydelsen för domaren själv av att det beredes honom tillfälle att för andra redogöra för sin uppfattning om målet och för motiven för sitt domslut samt att höra andras mening. Advo- katsamfundet framhåller samma synpunkt och tillägger beträffande handlägg— ningen att den allvarligt riskerar att återsjunka till skriftlighet, om vid huvud- förhandlingen parterna ej ha någon annan att utveckla sin talan för än den, som redan genom förberedelsen insatts i målet. Dessa synpunkter äro i lagrådets tan—
ke både riktiga och viktiga, och de hava uppenbarligen sin betydelse icke så myc- ket genom att de skulle hänvisa på nämndeinstitutet som fastmera därutinnan att de tala mot den rena enmansformen. Häradshövdingeföreningen har såsom en nödfallsutväg framkastat möjligheten att låta domstolssekreteraren fungera. såsom bisittare vid ordförandens sida. En dylik anordning, som påminner om byråformen inom administrativa verk, med en beslutet dikterande chef och en med reservationsbefogenhet och skyldighet beklädd rådgivare, lärer dock lå anses vara otillfredsställande och i viss mån innebära en fara för den värdefulla tradition, enligt vilken i domarevärv varje ledamots röst gäller så långt möjligt lika mycket.
Lagrådet anser alltså att även om ekonomiska. hänsyn kunna vålla vissa bc— tänkligheter mot att vid en högt avlönad domstolsordförandes sida ställa till— räckligt kvalificerade bisittare, detta blir nödvändigt i de rena. stadsdomkret- sarna såvitt mera krävande tvistemål angår. I fråga om brottmålen framträda däremot särskilda hänsyn, som torde påkalla en annan ordning. Det vore säker— ligen ett missgrepp om vid genomförandet av en allmän rättegångsreform man underläte att beakta hurusom många faktorer i samhällsutvecklingen hava sam— verkat att göra straffrättsskipningens uppgift ömtåligare än tillförene och man icke läte sig angeläget vara att söka trygga och stärka den allmänna tilliten till denna rättsskipning genom att låta förtroendemän ur lekmännens krets i än större utsträckning än nu taga del däri; särskilt vad angår de grova brottmå- len. Väl kan det icke nekas att även härigenom lägges på städernas invånare ett personligt besvär, som ej har hävden för sig. Men uppgiften blir dock här av en långt mera intresseväckande art, i det att saksammanhanget är av så att säga mera. alhnänmänsklig natur och de för lekmännen på ett helt annat sätt tillgängliga bevisfrågorna och de allmänna, icke-tekniska omdömesspörsrnålen i dessa mål spela en förstaplansroll, medan de fackligt—juridiska problemen träda mera i bakgrunden. För de ringare brottmålen synes man icke behöva taga lekmannadomare i anspråk, men i de grövre torde deras medverkan icke kunna lämpligen undvaras ; detta desto mindre som nämnd i dylika mål lärer böra medverka jämväl i hovrätt. Var gränsen skall dragas mellan de grövre och ringare målen torde så mycket mindre böra redan på detta skede av reform— arbetet närmare fixeras som vår straffrätt är under allmän omarbetning. Det synes vara nog att angiva att, åtminstone tillsvidare och till dess anordningen hunnit någon tid prövas i praktiken, endast verkligt allvarsamma förbrytelser böra komma, under nämnd. Då det gäller samdömande med lekmän i under- rätt, lärer det vara lämpligast att ordföranden ensam representerar fackdomare- elementet.
Kommissionens förslag att antalet ledamöter i fungerande nämnd begränsas till fem och att regeln, att endast enhällig nämnds mening skall gälla mot do- marens, modifieras därhän att domaren redan av fyra eniga ledamöter kan överröstas hava rönt olika mottagande från olika granskare. Advokatsamfun— det lämnar dem utan anmärkning. Professor Kallenberg anser dem icke giva anledning till farhågor och finner det naturligt att frågan om ett ökat infly— tande för nämndemännen, vilka för närvarande framstå mindre som domare än
Nämnden.
Över- rätterna. Delm'ng av hovrätterna.
som rättsvittnen, får stegrad aktualitet vid en reform av själva förfarandet till mera utpräglad muntlighet. Häradshövdingeföreningen, med vilken skånska hovrätten instämt, uttalar den åsikt, att om antalet reduceras till fem bör en- hällighet fortfarande fordras för att nämnden skall kunna diktera domen; ruckas på sistnämnda grundsats, böra. i.nämnden sitta minst sju ledamöter. Svea hovrätt föreslår däremot att antalet ledamöter i nämnden skall fixeras till nio, samt att, därest åtta bland dessa äro ense, deras mening skall gälla. Göta. hov- rätt anser det av kommissionen föreslagna. antalet ledamöter i nämnden vara för litet och förordar bibehållande av den kollektiva rösträttsgrundsatsen.
De synpunkter på frågan, som professor Kallenberg utvecklat, synas riktiga. Med en så högt kvalificerad ordförande som kommissionsförslaget förutsätter behöver man säkerligen ej hysa farhågor för att ej hans auktoritet skulle göra sig tillbörligt gällande vid omröstning till dom. Det synes ock böra tagas i betraktande, att det föreslagna steget är föga radikalt vid det förhållande, att mångenstädes redan är praxis att man arbetar med minsta domföra antalet nämndemän eller sju. Detta är utan tvivel en följd av att nämndemansbesväret kännes rätt tryckande; det bör om möjligt något lättas, vilket synes så mycket angelägnare om, såsom häradshövdingeföreningen varmt förordar, arbetsordnin- gen omlägges i riktning av tätare, låt vara å andra sidan kortare sessioner. I detta sammanhang torde böra. erinras att, om till den reformerade underrätts— proceduren det kan sättas en befogad förhoppning att åtskilliga tvister, som nu belasta domstolssessionerna, skola kunna förlikningsvis utjämnas utan nämn- dens medverkan, och om denna vidare befrias från deltagande i en del ansök- ningsärenden, så komma å andra sidan utan tvivel huvudförhandlingarna i större eller mera. tvistiga mål att taga ansenlig tid i anspråk. Emellertid är skillnaden mellan kommissionsförslaget och föreningens båda alternativ ju av rätt relativ natur, och valet mellan dem i viss mån en smaksak. I fråga om Svea hovrätts ståndpunkt lärer böra beaktas, att den sammanhänger med hovrättens förord för små domsagor med mindre täta. sammanträden.
I fråga om överrättsorganisationen har lagrådet redan uttalat sin anslutning till åsikten att hovrätternas uppdelning och utflyttning, på sätt lagkommittén redan för mer än ett sekel sedan förordade, måste bliva. den oavvisliga konse— kvensen av muntlig handläggning i dessa domstolar. Att därmed många kära
” värden och traditioner rubbas är oförnekligt; men farhågan att överrättsarbetets
kvalitet skall komma att lida kan lagrådet icke dela, då vi redan av gammalt äga de bästa. erfarenheter om prestationerna från en hovrätt om blott två divi- sioner. Att man icke får gå för långt i styckning, synes dock angeläget att betona; på mindre än två avdelningar lärer ingen hovrätt böra arbeta, i all synnerhet om det finnes nödvändigt att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje. Kommunikationernas alltjämt pågående förbättring giver också den praktiska möjligheten att hålla jurisdiktionsområdena tämligen stora. Det synes icke osannolikt, att det skall befinnas lämpligt att stanna vid eller måhända t. 0. m. under det minimiantal av sju hovrätter, som kom— missionen nämner.
I vissa mål skulle hovrätterna enligt betänkandet kunna fungera såsom första instans, nämligen i tvistemål, som gälla visst högre penningevärde och ej avse fast egendom. Förutsättning är, att parterna avtalat att låta målet omedelbart avgöras av hovrätten; meningen är att de vid utövningen av denna s. k. proro- gationsrätt skulle äga frihet i valet mellan olika hovrätter. Man har tänkt sig, att denna anordning skulle komma att i synnerhet begagnas av parter i handels- mål. Hovrätten skulle i sådana. mål hava en särskild sammansättning, i det att två lagfarna ledamöter skulle samdöma med tre handelskunniga män.
I dessa punkter har betänkandet rönt mycken kritik. Förslaget att anordna särskilda handelsdomstolsavdelningar har biträtts av Svea hovrätt, som emeller- tid är av den mening att dessa böra förläggas till underrätterna i större städer och önskar övervikt för deras juridiska element. Övriga hovrätter finna hela institutet principiellt oriktigt och skadligt; häradshövdingeföreningen anser speciell sakkännedom i handelsfrågor bättre tillgodogöras i sakkunnigyttrandets form, advokatsamfundet betvivlar, att hos oss de nödiga förutsättningarna för goda handelsdomstolar äro för handen, och även stadsdomareföreningen avstyr— ker, dock utan att närmare inlåta sig på ämnet. Kommerskollegium slutligen uttalar principiella sympatier, men nödgas konstatera, att inkomna yttranden från handelskorporationer utvisa, att inom handelsvärlden intresset är påfallan- de matt. Sistnämnda förhållande synes utgöra ett starkt stöd för meningen att man i allt fall för det närvarande icke bör inlåta sig på det vanskliga försöket att på svensk mark omplantera ett institut, som för sin trivsel och förmåga att göra nytta utan tvivel kräver en allmänt utbredd och varaktig håg hos handels- livets framskjutna män att offra tid och intresse på rättsskipningsvärv.
Får denna tanke förfalla, bortfaller därmed ock ett viktigt argument för den föreslagna prorogationsrätten. Från domarehåll hava starka betänkligheter yppats mot införande av en sådan rätt. Hovrätterna befara. att till men för arbetets jämna gång drabbas av en ojämn och oberäknelig tillökning i arbets- materialet; häradshövdingeföreningen delar dessa farhågor, men betonar än mer att underrätterna därigenom skulle berövas de mest intresseväckande inslagen i sitt arbete och framstå såsom domstolar av lägre kvalitet. Stadsdomareför- eningen, som visserligen synes utgå från ett väsentligt missförstånd i fråga om prorogationsrättens räckvidd enligt förslaget, frambär liknande synpunkter. Advokatsamfundet ställer sig däremot sympatiskt till detsamma.
Betänkandet lider här i en ej oviktig punkt av oklarhet. Av den i detsamma uttalade förväntan att prorogationsmöjligheten skulle minska benägenheten att sluta skiljeavtal ledes man att antaga meningen vara, att redan vid slutande av ett avtal kan träffas bindande prorogationsavtal för framtida tvister, förutsatt att _tvisteföremålet komme att äga ett minimivärde av 1,500 kronor. Andra omständigheter tyda däremot på att, såsom förslaget ock blivit uttolkat, först vid aktuell tvist dylikt avtal kunde träffas. Avses det förra alternativet, sy- nas domareföreningarnas farhågor för verkningarna å underrätternas ställning icke sakna fog. Och då det såsom kommissionen själv med all rätt betonat är synnerligen angeläget att förläna dessa domstolar en stark auktoritet och låta domaregärningen där framstå som en lockande uppgift för väl kvalificerade
Prorogation och handels- domstol.
H az,-rätts— nämnd i brottmål.
krafter, torde dessa synpunkter böra tillerkännas avgörande vikt i före- varande fråga. Får åter prorogation avtalas först i aktuellt tvisteläge, sy- nes sannolikheten tala för, att åtminstone för flertalet hovrätters del den icke får avsevärd användning. Vilken roll på förberedelsestadiet är till- tänkt åt domstolen in pleno är, iförbigående sagt, knappast klargjorti betänkandet: bestämmelserna om lagmansrätt skola i tillämpliga delar gälla, men i dessa bestämmelser ingår som ett huvuddrag att ordföranden ensam hand- har förberedelsen. Den i betänkandet omförmälde hovrättsreferenten avses tydligen icke skola fylla. en liknande uppgift. En farhåga för att, om förbere- delsen handhaves av domstolen i dess helhet, skriftligheten tränger in och för- krymper huvudförhandlingen, torde icke kunna avvisas såsom helt obefogad.
Enligt betänkandet skall i grövre brottmål jämväl i hovrätt nämnd medverka. Vid de tre lagfarna ledamöternas sida. skall, om straffarbete kan ifrågakomma eller ock fängelse i sex månader eller därutöver, sättas en nämnd om fem per- soner. Detta förslag avstyrkes av de två södra hovrätterna; Svea. hovrätt finner själva principen kunna godtagas, men ej i den utformning, betänkandet anvisar. Under förutsättning att mycket vidsträckta jurisdiktionsområden för överrätter- na bibehållas, anser hovrätten brottmålsting höra av överrätten hållas i orterna länsvis, därvid en niomannanämnd från länet borde medverka. Gränsen för de grövre brottmålen skulle dragas något högre än kommissionen föreslagit. Hä- radshövdingeföreningen anser värdet av hovrättsnämnd överskattat; till minsk- ning av besvär för nämndemännen och kostnader för det allmänna borde i varje fall dess medverkan kunna begränsas exempelvis till blott sådana. mål, där straffet kan gå upp till två års straffarbete _ varvid dock ytterligare borde undantagas t. ex. mål om förnyat tjuvnadsbrott —— eller ock till mål, där ome- delbar bevisning i den högre rätten framföres.
Det av kommissionen givna och av Svea hovrätt från dess utgångspunkter vidare utförda uppslaget om hovrättsting i orterna såsom normal form för rätts- skipning i grövre brottmål har något mycket tilltalande. Om en uppdelning av hovrätterna företages i den omfattning, som ovan förordats, lärer man måhända dock av arbetsbesparingshänsyn nödgas låta anordningen få en mera begränsad användning än kommissionen synes hava avsett. Grundsatsen om nämnds del- tagande i dylika mål torde emellertid, i överensstämmelse med vad redan yttrats om nämndeinstitutets nutida och framtida karaktär och om behovet att stärka förtroendet till brottmålsrättsskipningen, vara, oberoende av att denna rätts— skipning ej utövas på ting i orterna, förtjänt att införlivas med vårt rätte- gångsväsen. Då. det här är fråga om införande av något helt nytt och oprövat och av hänsyn tillika till de praktiska. svårigheter, häradshövdingeföreningen framhållit, synes man dock åtminstone tillsvidare böra stanna vid en avsevärt snävare gräns för nämndemålen än kommissionen tänkt sig. I så fall kunde å andra sidan komma under övervägande, om ej nämnden borde göras mera. repre- sentativ genom en utökning av antalet ledamöter. Till förmån härför synes jämväl tala att man måhända då kunde stadga. enklare och även sakligt mera tillfredsställande regler för röstberäkningen än betänkandet innehåller. Att en friande pluralitet av fackdomare i överrätt skall överröstas av en fällande
| & i i I ! i
kollega i förening med viss pluralitet inom nämnden, synes icke betryggande mot olyckliga misstag. Utökas antalet ledamöter i hovrättsnämnden, kunde måhända tillämpas den enkla regel, att enhällig nämnd överröstar hovrätts— ledamöterna, även om dessa äro ense, men att eljest det förbliver vid det resultat, den kollegiala. omröstningen på fackdomarnas bänk giver vid handen.
Såsom av det ovan anförda framgår är lagrådet ense med kommissionen bl. a. Fullföljds: rörande de allmännaste huvudgrundsatser på vilka en rättegångsreform bör byg— ”tåligt???” gas: Vid underrätt en i regel till ett rättegångstillfälle koncentrerad huvud- Det nya förhandling, vid vilken parterna muntligen framställa sin sak, där bevisningen Pmblemet- i sin helhet framlägges och bevisföringen, såvitt den sker genom vittnen och parters personliga avhörande, äger rum —— med starkt begränsade undantag — inför domstolen själv, så att denna vinner ett samlat och omedelbart intryck av saksammanhanget och av bevisens värde och räckvidd. 'I överrätt jämväl muntlig sakframställning; såvitt grova brottmål angår, även här omedelbar— het i bevisföringen så långt praktiskt låter sig göra, och i andra mål effek- tiv möjlighet för parterna, där de så önska, att komplettera protokoll över un- derrättsbevisning med direkt bevisföring genom vittnen och partsutsagor. Slut—
ligen: fri bevisprövning.
Att i en så beskaffad rättegångsordning på ett lyckligt sätt bestämma tredje instansens ställning och uppgift, är förenat med sina särskilda vanskligheter, som tyvärr knappast fullt tillfredsställande låta sig övervinnas. En antydan
* om att så är förhållandet ligger i den brokiga provkarta på olika. lösningar, som främmande processlagar erbjuda, såväl i de stora staterna, där svårighe— terna att organisera en för hela landet gemensam högsta instans onekligen äro störst, som ock i länder, vilkas förutsättningar äro mera. likställda med våra egna.
Med vår gällande rättegångsordning har högsta domstolens ställning i in— stanssystemet knappast utgjort något särskilt problem, annat än ur arbets- balansens synpunkt. Nödvändigheten att begränsa tillströmningen av mål har trängt sig på och föranlett de bekanta inskränkningarna genom 1915 års änd- ringar i 30 kap. rättegångsbalken och 11 kap. utsökningslagen. Men i fråga om de mål som fått fullföljas har det fallit sig naturligt att låta. likaväl för högsta domstolen som för hovrätterna gälla den grundsats, att prövningen omfattar målet i hela dess vidd, så långt den lägre instansens dom överklagats. En olikhet, ehuru ur praktisk synpunkt av underordnad betydelse, förefanns tidigare så till vida som nya skäl och" bevis, i motsats till vad för hovrättspro- ceduren gällde och gäller, icke kunde i högsta instansen med laga verkan åbe- ropas. Men även denna olikhet försvann år 1901. Under förarbetena till 1915 års lagstiftning kom. visserligen under omprövning jämväl den ifrågasatta ut- väg till minskande av högsta domstolens arbetsbörda, att domstolens gransk- ningsuppgift skulle begränsas till själva rättsfrågorna i målet, varvid den allt- så hade att taga sin utgångspunkt i de resultat, vartill hovrätten kommit i fråga om vad som av det å ömse sidor åberopade saksammanhanget finge anses som ostridigt, resp. styrkt eller icke styrkt. Såsom en avgörande invändning
mot att beträda denna väg kunde emellertid med framgång anföras bl. a. att hovrätten för sin kännedom, om fakta och bevis i målet är hänvisad till alle- nast samma kunskapskälla som står högsta instansen till buds, nämligen pro- tokoll och skriftväxling.
Efter en reform av under— och överrättsproceduren enligt de ovannämnda riktlinjerna ställer sig saken väsentligt annorlunda. Att omedelbar bevisning skulle kunna i någon avsevärd utsträckning få förebringas också i tredje in- stansen, är uppenbarligen av många samverkande grunder alldeles uteslutet. Det behöver i detta hänseende blott erinras, hurusom domstolens egenskap av en enda för hela riket gemensam medför att parter och vittnen icke utan full- komligt orimliga kostnader för parterna och besvär för de inkallade kunna åläggas inställelse; och t. o. m. om en eller annan kommit frivilligt tillstädes i målet bör ej hans avhörande ifrågakomma, då ju detta skulle innebära en orättvis ensidighet i utredningen. Vid en prövning av bevisningen rörande faktiska förlopp, om vilka parterna hava stridiga uppgifter eller i fråga om vilka ena parten i allt fall icke vill godtaga den andras framställning, kommer alltså denna tredje instans att vara hänvisad till vad om den förda bevisningen förmäles i protokoll, domsmotiveringar eller i processen framlagda skriftliga do- kument. I många fall ligger utan tvivel saken så till att domstolen av detta ma- terial kan bilda sig ett fullt tillförlitligt omdöme, helst om vittnesmål och utsa- gor av personligen om fakta avhörda parter alltid protokolleras. Men i talrika andra fall kan varken protokollet eller sakrelationen i domskälen —— vil- ken för övrigt ej av parten kontrollerats och av honom måhända till sin rik— tighet bestrides — giva den exakta bilden av vad som verkligen företett sig för den lägre domstolen av beskaffenhet att avgörande inverka på bevisvär- deringen. Parters och vittnens personliga trovärdighet, deras förmåga att rik- tigt uppfatta, säkert och ogrumlat minnas och rätt återgiva ett faktiskt för- lopp — om allt detta" och om det samlade helhetsintrycket av den förda bevis— ningen kan i många situationer endast det omedelbara övervarandet av förhand- lingen giva en rätt föreställning.
Redan under nuvarande rättegångsordning med dess ringare mått av frihet i bevisföring och bevisprövning och i trots av den för underrätterna åtminstone teoretiskt antagna grundsatsen att protokollet utgör grundval för domen, göra sig dessa synpunkter ovillkorligt gällande. I våra högre instanser är man fullt medveten om det vanskliga i att stödd på blott den kännedom om målet som pro- tokollet giver avvika från underrättens mening i rena bevisfrågor särskilt i sådana fall, där en och samme erfarne domare handlagt målet och avdömt det- samma. Oeh likväl lärer det bland underdomare vara en rätt utbredd upp- fattning att större återhållsamhet än den som härutinnan brukas skulle vara till gagn för det materiellt rättas seger. Ett uttryck härför torde vara att finna i den hovsamma erinran, häradshövdingeföreningen i sitt yttrande gjort, att därest fri bevisprövning skall komma till sin rätt erfordras att överdomstolar- na taga någon hänsyn till att underrätten även under en reformerad rättegångs- ordning alltfort står förhållandena närmare och därigenom har bättre förut- sättningar att bedöma vissa på saken inverkande omständigheter.
En utväg att undgå svårigheterna beträffande tredje instansen vore ju att helt enkelt nöja sig med blott två instanser. I själva denna tanke ligger in- tet oriktigt. Besättas de båda instanserna med tillräckligt kvalificerade do— marekrafter, bör tillfälle att en gång få en överprövning av domen verkställd vara ur rättstrygghetens synpunkt tillräckligt, och den större snabbhet, var- med rättegången kommer till ett definitivt avgörande, är i och för sig en för- del. I stor utsträckning råder ju för övrigt hos oss redan tvåinstanssystem. Emellertid är det naturligtvis nödvändigt att bibehålla en för hela landet ge- mensam överinstans, så vida ej enheten och konsekvensen i rättsskipningen skall allvarligt äventyras och landet komma att sakna ett ledande organ för sund rättsutveekling genom praxis. Det erbjuder sig då blott två utvägar för tan— kens förverkligande. Den ena är att låta hovrätterna, på samma gång de ut- göra andra och högsta instans för de mål, som anhängiggöras vid underrätt, till- lika vara första instans i andra och viktigare mål, vilka få fullföljas till hög- sta domstolen såsom överinstans. Denna anordning har av advokatsamfundet förordats såsom en möjlig utväg. Mot densamma talar emellertid _ och i detta fall med en långt större styrka —— samma skäl, som ovan anförts mot prorogationsrätt i större tvistemål till hovrätt, nämligen angelägenheten att bibehålla våra underrätter vid den starka ställning de nu intaga och icke med brytande av en värdefull tradition låta dem nedsjunka till bagatelldomstolar. Den andra utvägen vore att med bibehållande av underrätterna såsom en för alla slag av mål gemensam första instans låta hovrätterna fungera såsom andra och sista instans beträffande flertalet mål, men för de övriga stadga fullföljds- rätt direkt till högsta domstolen. Vid närmare eftertanke torde det emeller- tid befinnas omöjligt att för denna fördelning stadga en urvalsprincip, som å ena sidan icke ter sig rent godtycklig och låter slumpen råda, å andra sidan sörjer för att högsta domstolens arbetsmaterial blir av tillräckligt allsidig be- skaffenhet för att den skall kunna fylla sin ovan berörda Väsentliga uppgift som enande och ledande faktor i rättspraxis.
Befinnes således den nu gällande instansordningen böra bestå, ställes man Begränsning inför spörsmålen om det är nödvändigt att vidtaga en begränsning i högsta in- stansens uppgift i fråga om prövningens omfattning, var i så fall denna gräns bör gå, huru fixt den bör uppdragas och i samband därmed om den skall an— givas i lagregler eller genom anvisningar av närmast instruktionell natur.
Enligt kommissionens betänkande skulle stadganden i ämnet givas av föl- jande innehåll: Talan mot hovrätts dom i själva saken må grundas allenast på att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid må- lets behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skall anses såsom bevisat angående de faktiska omständigheterna eller (i brottmål) dess utmätning av straff inom stadgad latitud må icke dragas under högsta domstolens prövning. Till målets bedömande i rättsligt hänseende skall (i tvistemål) hänföras tolkning av viljeförklaring.
Kommissionen framhåller att enligt ett gängse uttryckssätt dessa bestäm- melser innebära att endast rättsfrågan, men icke sakfrågan bleve föremål för
Tvåinstans- system ?
13 pröv- ningens omfattning.
Kommis- samen.
A vgiv'na yttranden.
högsta instansens prövning, men betonar vidare att det skulle vara ett misstag om man föreställde sig att uppgiften härigenom vore begränsad till att blott tolka lag och pröva tillvaron av oskrivna gällande rättsgrundsatser. Den in- nefattar därutöver alltid, i varje mål, något helt annat, som särskilt i tviste- målen regelmässigt utgör den viktigaste uppgift domstolen har att lösa, näm- ligen den egentliga rättstillämpningen eller m. a. o. frågan om de ådaga— lagda faktiska omständigheterna ur rättsordningens synpunkt innebära något av den beskaffenhet, som den ena eller andra rättsregeln förutsätter för sin användning å det föreliggande fallet; exempelvis huruvida en avgiven för- klaring eventuellt i förening med andra kända omständigheter får anses inne— bära ett anbud, så att avtalslagens regler om verkan av anbud skola gälla för densamma; huruvida ett avtal kan anses slutet under sådana förhållanden, att viss handelskutym bör gälla i fråga om dess innebörd och verkningar; om säl— jare kan anses ha kommit i dröjsmål med varas avlämnande och alltså köp- lagens regler om dröjsmål å säljaresidan kunna av köparen åberopas; om fel i vara är att anse som ringa; om ett anspråk får anses som oskäligt, ett kon- traktsvite såsom med hänsyn till förhållandena obilligt, ett handlingssätt eller en underlåtenhet bör bedömas såsom vårdslöshet och om vårdslösheten skall anses såsom grov 0. s. v. Den av kommissionen särskilt angivna regeln att innebörden av en viljeförklaring hör under revisionsinstansens prövning är avsedd att utgöra icke ett tillägg till stadgandet att rättstillämpningsfrågor- na falla under dess domvärjo, utan en uttolkning i viss punkt om detta stad— gandes rätta förstånd till förekommande av ovisshet eller missförstånd på denna punkt. Å andra sidan innebär bestämmelsen att straffmätningen ej får komma under ny prövning en verklig inskränkning i stadgandets räckvidd.
Den föreslagna begränsningen i fullföljdsrätten är visserligen enligt kom- missionens mening en nödvändig konsekvens av den föreslagna reformen i un- der- och hovrättsproceduren, men betecknas såsom även oberoende härav för- tjänt att genomföras. Härigenom bleve nämligen högsta domstolen i tillfälle att mera odelat ägna sig åt rättsenhetens vårdande, och en tidsbesparing vun— nes, vilken möjliggjorde att ånyo tillåta fullföljd även i sådana mål, som man efter mera godtyckliga grunder nödgats avstänga därifrån genom 1915 års lagstiftning, och vilken måhända ändock medgåve en nedsättning i domstolens ledamotsantal. Kommissionen anser därför revisionsprincipen innebära en oom— tvistlig vinst för rättsskipningen i stort sett.
Förslaget har emellertid i denna del mötts av en allmän, ehuru icke in- bördes enig kritik. Advokatsamfundet, som med eftertryck ansluter sig till kommissionens linjer i fråga om beskärningen av underrättsprotokollet, anser det oaktat »sakprövningen» i högsta domstolen kunna bibehållas; man borde besinna att materialets prövning och sovring i två instanser gjort det mera över— skådligt och lättare tillgängligt. Avgörande vore ej om domstolen får mate- rialet sig förelagt lika fullständigt och i samma omedelbara friskhet som de lägre instanserna utan huruvida den får det i så gott skick att dess sakpröv- ning, om hänsyn tages till dess övriga förutsättningar, kan bliva av värde för rättsskipningen. De båda södra hovrätterna samt domareföreningarna och pro—
fessor Kallenberg äro däremot ense om att kommissionens protokollsregler föra med sig revisionsprincipen som en nödvändig följd, men finna fullföljds- rätt i målens hela vidd kunna bibehållas, om på sätt av dessa granskare för- ordats vittnes— och partsutsagor alltid protokollföras. Mot kommissionsför- slaget och till förmån för obegränsad fullföljdsrätt anföres från olika håll, att inskränkningen skulle innebära. ett försvagande av vår rättsskipning och av tilliten till densamma och strede mot en allmän opinion. Den skulle jämväl medföra ökad arbetsbörda för hovrätterna, som tvunges att i sina domskäl upp- taga en redogörelse för de enskilda fakta i målet och sin bevisvärdering rörande varje punkt långt mera ingående än eljest behövdes. Och även efter en dylik redogörelse kunde dock en klar skiljelinje aldrig uppdragas emellan målets faktiska och rättsliga sidor, enär dessa enligt sakens natur ofta äro intimt för— bundna med varandra och kunna prövas blott i ett sammanhang. I följd härav komme frågor om domstolens kompetensområde att vålla densamma mycket be— svär och tidsutdräkt, och en god del av den åsyftade arbetsbesparingen skulle härigenom gå förlorad.
Sistnämnda invändningar hava med styrka framställts även av Svea hov- rätt, som emellertid därav drager slutsatser i en alldeles motsatt riktning mot övriga granskare. Med hänsyn till svårigheterna att från varandra söndra bevisprövning och rättstillämpning föreslår hovrätten — som av samma skäl som processkommissionen finner angeläget att begränsa arbetsbördan och anser utestängandet av ringare mål från fullföljdsrätt olämpligt — ett lagbud av innehåll att när fråga är om annat än rättsgrundsats eller lagtolkning ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas vara uppenbart oriktig. Denna hovrättens ståndpunkt lärer vara långt radikalare än kommissionens, och lagrådet kan icke ansluta sig till densamma. Begränsas högsta domstolens uppgift till att tolka lag och bestämma innehållet av vår rättsordnings grund— satser i övrigt, finge den icke någon möjlighet att ledande inverka på den kon— kreta rättstillämpningen och behandlingen av däri invävda praktiska omdömes- frågor. Det angivna förbehållet om rätt att ändra uppenbart oriktig dom kan tydligen endast få ringa betydelse, enär det ju med trygghet kan förvän- tas att från våra överrätter framgent likasom hittills endast i mycket sällsynta undantagsfall skola utfärdas domar, om vilka med fog det omdöme kan fällas att de äro uppenbart oriktiga i bevisprövning eller rättslig bedömning av ma- terialet.
Följdes hovrättens linje, måste således de farhågor som uttalats rörande de menliga verkningarna för vårt rättsväsen av att högsta instansen icke finge ingå i prövning av »sakfrågan» erkännas vara. helt ut berättigade. Kommissionens förslag ligger emellertid, såsom av det föregående framgår, i ett helt annat plan. Ehuru detta förhållande naturligtvis icke kunnat vara fördolt för dem som opponerat sig mot detta förslag, har man dock på vissa håll, därifrån de ivrigaste och mest utförligt motiverade gensagorna avgivits, knappast gjort sig rätt reda för huru saken verkligen ligger till. Det kan dock svårligen vara högsta domstolens prövning av bevisvärdet hos utsagor och andra bevismedel
Svea hov— rätts förslag och invänd—
ningar däremot.
>Sakfrågan. och '»rätts— frågan».
rörande de särskilda momenten i ett omstritt händelseförlopp, som tillägges ett så omistligt värde för vår rättsskipning. Denna bevisprövning måste tyvärr erkännas för närvarande i stor omfattning antingen vila på osäker grund eller ock bliva av tämligen formell art. Det kan därvid anföras den Visserligen klena tröstegrunden, att hovrätterna och i avsevärd utsträckning även underrätterna befinna sig i samma situation. I detta sistnämnda hänseende väntas nu och på goda grunder allmänt att en väsentlig förbättring skall inträda. Fri bevis— föring med vittnesjäven avskaffade och parter hörda personligen under ansvar, koncentration och omedelbarhet i förhandlingen måste giva lyckligare förut- sättningar att tränga till hela och fulla sanningen i saken. Men bevisvärderin— gen blir å andra sidan en mera ömtålig uppgift än nu. Man må, såsom ovan förordats, protokollföra alla vittnesmål och andra utsagor, och jämväl göra an- teckningar rörande de avhördas personer och uppträdande — det faller dock i ögonen, att denna dokumentering i många fall aldrig kan giva mera än en schematisk och fragmentarisk bild av bevismaterialet.
Det synes vara av ringa gagn för rättsskipningen att såsom allmän regel på- lägga högsta instansen skyldighet att med dessa otillräckliga hjälpmedel taga under ny omprövning frågorna i vilken utsträckning de särskilda faktiska mo- menten i de åberopade saksammanhangen kunna anses styrkta eller icke styrkta. 'Även om överrättens resultat vid dessa frågors bedömande godtages, innebär detta ingalunda att högsta instansens prövning icke skulle omfatta vad man väsentligen har i sikte då man yrkar att den icke skall avstängas från »sak- prövningen». Jämväl i sådana ofta förekommande mål då själva saksamman— hanget helt och hållet eller nästan fullständigt är ostridigt parterna emellan, ligger tyngdpunkten i domareprövningen just i bedömandet av saksamman- hangets betydelse ur den uppkomna tvistefrågans synpunkt. Endast mycket delvis kan detta bedömande äga rum med ledning av lagregler, rättsgrundsat- ser och rättsbegrepp, vilka på grund av sin generella, abstrakta form icke lämna någon direkt ledning för en riktig värdesättning av de från fall till fall skiftande omständigheterna och kombinationerna i de särskilda målen. Denna värdesättning måste fastmera ske med hjälp av allmän mänsklig erfarenhet och praktiskt omdöme, understundom med stöd av särskild sakkunskap på speciella livs- eller naturområden, t. ex. i jordbruksangelägenheter, i merkantila förhål- landen och vanor, i mekanisk eller kemisk teknik o. s. v.
Sant är visserligen att eftersom det ytterst gäller att bedöma ett rättsläge, rättsliga spörsmål här vävas intimt samman med de faktiska. Vore det alltså domstolens verksamhet för den nämnda värdesättningen av ostridiga eller kon— staterade fakta i målet som revisionsprincipen avsåge att tudela genom att be- gränsa prövningen till »rättsfrågan» med avskiljande av »sakfrågan», finge det erkännas, att den måste verka förlamande på domstolens förmåga att göra en verkligt nyttig insats i den konkreta rättsskipningen. Men så är icke fallet. Det av kommissionen för korthets och bekvämlighets skull tyvärr upptagna be- teckningssättet »rättsfrågan och sakfrågan» är ganska missvisande. Detta desto mera som talrika bland de spörsmål, vilka kommissionen inbegriper under »rättsfrågan» och beträffande vilka fullföljdsrätt alltså enligt dess förslag
äger rum, höra till dem, vid vilkas besvarande det icke-juridiska momentet do- minerar, där med andra ord det väsentligen gäller att tillämpa praktisk erfaren- het och ett skolat allmänt omdöme, att pröva efter »livets», ej efter »rättens» regel.
Ett bättre uttryck för vad kommissionen låtit gälla såsom »sakfrågan» torde _Modijika- vara >>bevisfrågorna». Även detta beteckningssätt är måhända dock i behov Zzgzgoåffåf av en förklaring för att icke föranleda missförstånd. Ofta angives såsom slaget_be- bevisningens resultat något som i själva verket är frukten av ett bedömande, homya' som gjorts på grundval av de bevisade fakta. Om exempelvis det säges att någon bevisats hava förfarit vårdslöst, är detta ett onöjaktigt uttryckssätt. Bevisat är blott att han under de och de omständigheterna förhållit sig så och så. Huruvida detta förfarande bör betecknas såsom vårdslöst är icke en bevis— fråga, utan en fråga huruvida vid de upplysta förhållandena rättsordningens bud om aktsamhet böra anses överträdda. Den faller alltså även enligt revi- sionsprincipen under överinstansens bedömande.
Men även om man på detta sätt söker bestämma principen för begränsning i fullföljdsrätten, äro ingalunda alla därmed förbundna oklarhetsmoment och övriga olägenheter avlägsnade. Till dessa olägenheter kan lagrådet dock icke räkna den i vissa yttranden åberopade, att hovrätterna skulle betungas med nödvändigheten att noga redogöra för sin bevisprövning i saksammanhangets alla särskilda detaljer. Väl är det riktigt att vid fri bevisföring och muntlig förhandling i överrätt det blir nödvändigt att, såsom redan nu är bruket i grövre brottmål, i domskälen angiva de olika slutledningarna mera detaljerat än eljest hittills varit vanligt. Men varför detta skulle vara en följd av revi- sionsprincipen, är icke lätt att inse. Om i högsta domstolens uppgift ingår att i detalj pröva även bevisningens värde, bleve det väl snarast än mera nöd- vändigt att genom hovrättens domsmotivering komplettera vad protokollen ha att förmäla om den förda bevisningen. Skulle man åter mena att under nämn- da förutsättning protokollen i stället kunde göras så mycket fullständigare, så torde kunna dragas i tvivelsmål att hovrättens arbetsbörda därigenom bleve lättad.
Däremot måste erkännas att även gränsen mellan bevisprövning och bedö- mande av de konstaterade fakta ingalunda i praktiken är klar och skarp. Man har utan tvivel att giva Svea hovrätt i viss mån rätt i dess erinran att dessa båda moment i den dömande verksamheten äro, även de, i många fall ganska intimt förbundna och att domaren, då han skall angiva vilka fakta han finner ostridiga, styrkta eller icke styrkta, måste begagna sig av beteckningar, som redan äro mer eller mindre färgade av ett omdöme om dessa fäktas juridiska valör. Detta välkända förhållande och de svårigheter vid gränsbestämningen det för med sig har naturligen ej heller kommissionen lämnat obeaktade ; ett uttryck härför är det i själva verket, att kommissionen funnit nödigt att i lagen upptaga en förklaring att uttolkning av vad en viljeförklaring, såsom rätts— faktum betraktad, skall anses innebära, faller under högsta instansens pröv- ning. Men även om klarhet skapas på denna punkt äro alla allvarliga svårig- heter för ingen del därmed avhjälpta. Genom vilka slags medel och i vilken
ordning de bäst kunna reduceras till ett ont av helt måttliga dimensioner, som icke skapar känsla av rättsosäkerhet och verkar så synnerligen hinderligt i rättsskipningsarbetet, är ett problem, som enligt lagrådets mening vore i behov av ganska ingående utredning. Kommissionen, vilkens betänkande i hela den ömtåliga frågan om fullföljdsrättens begränsning är präglat av en påfallande knapphet _ möjligen beroende av att kommissionen betraktat principfrågan såsom klar och ansett detaljerna kunna lämnas till senare skede av reform- arbetet — har icke inlåtit sig på en dylik utredning, och lagrådet har vid sin granskning icke haft tid och tillfälle att självständigt företaga en sådan. Det kan emellertid förväntas att den överläggning i förevarande ämne, som är av- sedd att äga rum vid instundande nordiska juristmöte, skall lämna viktiga bidrag till de nu åsyftade frågornas belysning.
Utan att i ärendets nuvarande läge vilja framställa något bestämt förslag anser lagrådet sig dock redan nu kunna uttala som sin uppfattning att ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och påkallade. Det förefaller först och främst böra övervägas, huruvida det kan vara rätt lämpligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten, eller om icke bättre vore att blott giva ett stadgande av den innebörd att vid hovrättens prövning av bevisningen rörande de åberopade särskilda faktiska omständig- heterna i målet skall i allmänhet bero, samt vidare huruvida denna regel bör gö- ras fast, låt vara med vissa angivna undantag, eller om den icke hellre borde för- klaras gälla endast försåvitt ej synnerliga skäl gåve anledning till avvikelse. På den nu till vidare undersökning förordade vägen synes man kunna vinna att högsta domstolen befrias från sådana bevisprövningsuppgifter, för vilka den till följd av rättegångssättet icke blir i erforderlig mån rustad, men vid målets bedömande i alla övriga delar blir obunden av hinderliga och i vissa fall svår- bestämbara kompetensgränser. Mot densamma kan 'visserligen anföras att den icke kan förväntas i samma omfattning som kommissionens linje leda till minskning i domstolens arbetsbörda. Härvid bör dock erinras att man å andra sidan undgår att tid och möda nedlägges på tämligen ofruktbara diskussioner såväl från parternas sida som inom domstolen rörande tillvaron av fullföljds- rätt i viss fråga. Men framför allt må åberopas, att nuvarande inskränkningar av fullföljdsrätten till att i stort sett gälla endast större och viktigare mål kunna fortbestå med bättre rätt än om kommissionens förslag vidhålles. Kom- missionens motvilja mot bibehållande av dessa inskränkningar finner lagrådet för övrigt mycket överdriven. Det vore efter lagrådets uppfattning ett miss- grepp att, sedan de nu en gång införts och någon klagan att de medfört ogynn- samma verkningar knappast torde hava försports, åter avskaffa dem, och detta ehuru, såsom kommissionen med rätta anfört, det icke låter sig göra att med någon större grad av säkerhet på förhand bedöma vilken arbetsbörda den nya & rättegångsordningen kommer att pålägga högsta domstolen. En gång av- * skaffade, låta de sig måhända ej så lätt ånyo införas, ehuru den med tiden stegrade tillströmningen av mål och angelägenheten att hålla ledamotsantalct i domstolen nere kanske snart nog läte detta framstå såsom ett önskemål av högsta vikt.
i i
Beträffande proceduren i högsta instansen synes det för närvarande ej vara anledning att göra annat uttalande än att en avvikelse från hovrättens bevis- prövningsresultat icke torde böra få äga rum, med mindre parterna ägt till- fälle att vid muntlig förhandling belysa frågan.
Att vårt åklagarväsen för närvarande fungerar otillfredsställande och att en väsentlig förstärkning därav är av ett trängande behov påkallat, även bort- sett från att en reform av brottmålsrättsskipningen måste ställa ökade anspråk på åklagarnas duglighet, goda omdöme och insikter, därom är man såsom redan tidigare omförmälts allmänt ense. Kommissionens organisationsplan är i sina allmännaste grunddrag följande. Åklagarväsendet organiseras enhetligt för städer och landsbygd under justitiekanslern såsom högste chef, vilken till bi- träde har kanslersråd vid sin sida. Vid underrätt fungera ett antal rätts- bildade statsåklagare, som uteslutande ägna sig åt denna uppgift och äro plik- tiga att utöva en åklagares funktioner i alla mål, där fråga kan bliva om högre straff än sex månaders fängelse, dock med undantag för vissa tjuvnads- mål. Dessa statsåklagare utöva tillika förmanskap för underåklagare, vilka föra talan i ringare mål; och de äga, om målets mera invecklade beskaffenhet det föranleder, även i sådana mål övertaga åklagareställningen. Har mål fullföljts till hovrätt, utföres åtalet där i regel av särskild åklagare, advokat- fiskal eller biträdande hovrättsfiskal. Hos högsta domstolen föres talan av justitiekanslern eller kanslersråd.
I de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan, har denna grundplan icke gjorts till föremål för kritik, utom i en punkt. Kommissionens förslag om att växling i åklagarens person skall äga rum vid fullföljd i hovrätt har, såsom av betänkandet framgår, avgivits med stark tvekan och huvudsakligen av praktiskt-organisatoriska skäl. De båda södra hovrätterna anse dessa skäl icke böra vara avgörande emot de hänsyn, vilka tala för att den åklagare, som redan är förtrogen med målet, bör utföra åtalet även i överrätten; skånska hov- rätten antyder dock möjligheten av den modifikation i principen, att under- åklagares roll må i hovrätt övertagas av statsåklagare. Frågan synes böra tagas under ytterligare övervägande. I övrigt finner även lagrådet de an— givna grunderna riktiga.
Var gränsen bör uppdragas mellan underåklagares och statsåklagares kom— petensområden måste naturligtvis, såsom ock erinrats, i viss mån bero på antalet och kvalifikationerna inom dessa båda kårer. Enligt kommissionens mening kan man i fråga om underåklagarna rätt nära ansluta sig till rådande förhållanden, särskilt på landsbygden. Det är sålunda avsett att distrikten skola hållas små; krav på juridisk examen uppställas ej, men det skulle dragas försorg om särskild utbildning för en åklagares uppgifter; för att bereda befattningshavarna full sysselsättning, dock utan att åklagaretjänsten lider intrång, anses med denna kunna i lämpliga distrikt förenas även annan tjänste- verksamhet, i främsta rummet polistjänst. Det nödiga antalet statsåklagare har kommissionen preliminärt beräknat till några och trettio. Mot denna planläggning hava från olika håll invändningar framställts. Advokatsam-
Åklagar- väsendet.
Str-utföre- läggande.
fundet finner det högst beklagligt om andra än rättsbildade åklagare skulle få fungera även under en ny rättegångsordning; detta behövde ej bliva fallet, om man betydligt utvidgade underåklagarnas distrikt, men å andra sidan befriade dem från administrativa sysslor, förbättrade deras lönevillkor och förbjöde dem att driva advokatverksamhet, av vilken de för närvarande i stor utsträck- ning och till men för utveckling av ett sunt advokatväsen hämtade sin för- sörjning. Av liknande mening är justitiekanslern. Häradshövdingeförenin- gen finner sannolikt att det av kommissionen beräknade antalet statsåklagare skall komma att visa sig alltför litet, i synnerhet om, på sätt föreningen för- ordat, till dem från domaren överflyttas behandlingen av vissa under förunder- sökning uppkommande frågor.
På sätt Svea hovrätt erinrat, har kommissionens förslag till ordnande av åklagareväsendet vid underrätt mera karaktär av ett allmänt schema än av en genomförd plan, och närmare utgångspunkter för prövning av här mötande spörsmål kunna till dels endast vinnas genom upptagande tillika av frågor rörande polisväsendets organisation. Med hovrätten instämmer lagrådet ock i dess betonande av att första villkoret för att kunna tillskapa ett tillfredsstäl- lande åklagarväsen är att man beslutar sig för att bjuda tillräckligt höga löner för att kompetent folk skall kunna erhållas. Emellertid lärer det redan nu kunna förutses att i fråga om underåklagarna stora svårigheter av skilda slag ännu rätt länge skola möta för en organisation, som i mera avsevärd mån skil- jer sig från de förutsättningar från vilka kommissionen utgått. Desto ange— lägnare är att utan dröjsmål, med avlösning av det nuvarande landsfogdeprovi- soriet, tillskapa en kår av rättsbildade statsåklagare som i den ungefärliga omfattning, kommissionsförslaget avser, övertager åklagareuppgiften i de grövre brottmålen, och som helt får ägna sig åt denna uppgift. Häradshöv- dingeföreningens mening, att det av kommissionen preliminärt beräknade an- talet sådana befattningshavare skall visa sig alltför litet, är säkerligen väl- grundad. I samband med lönereglering för de tjänstemän, som nu fungera såsom underrättsåklagare, lärer böra stadgas, att de icke vidare äga företräda enskilda parter inför domstol, särdeles om även befattningen såsom utmät- ningsman alltjämt skall tillkomma dem.
Huru åklagareväsendet är ordnat har uppenbarligen betydelse bl. a. för frågan huruvida strafföreläggande bör, i den form och omfattning kommis— sionen föreslagit, komma till användning i vår straffprocess. Att mycket förenklade former böra kunna tillämpas för beivran av erkända smärre för— seelser, är otvivelaktigt. Såväl av hänsyn till åklagarens och domstolens ar- betsbörda som för att beivrandet ej skall drabba den skyldige på hårdare sätt än ändamålet kräver är det lämpligt att muntlig förhandling och avkunnande av formlig dom ej i dylika mål äro obligatoriska. Kommissionen har velat nå detta syfte genom stadgande att om den skyldige tecknar godkännande å ett av åklagaren utfärdat föreläggande att sona förseelsen med visst angivet bötes- belopp, föreläggandet gäller i doms ställe. Bötesbeloppet får dock aldrig över- stiga 500 kronor, och går det över 100 kronor erfordras rättens fastställelse.
Kompetent åklagare är den under vilkens åtalsrätt förseelsen faller, således i regeln underåklagare,
Från domarehåll hava rätt allmänt uttalats starka betänkligheter mot för- slaget i dess förevarande skick och särskilt mot en befogenhet för åklagare att i den utsträckning som förordats handhava straffmätningen. Dessa betänklig- heter måste betydligt vinna i styrka, om uppgiften anförtros åt icke rättsbil— dade åklagare. Med fog har det ock satts i fråga om den föreslagna rättsskip- ningsformen lämpar sig att hos oss införas även i fråga om så pass allvarliga förseelser att straffet bestämmes till flera hundra kronors böter. Försiktig- heten synes bjuda att inskränka hela institutets tillämplighetsområde och att göra kravet på domarens fastställelse obligatoriskt eller åtminstone väsentligt vidga området för hans kontroll.
En relativt fristående punkt i kommissionens reformförslag är den som avser överflyttning av överexekutorsbefattningen från länsstyrelser och magistrater till underrätterna. Men då den ståndpunkt, som härutinnan intages, måste bliva en faktor av betydelse vid uppgörande av planer och beräkningar i orga— nisativt hänseende och frågan följaktligen redan i detta skede lärer böra komma under övervägande, kan den icke här förbigås.
Den av kommissionen förordade överflyttningen har i vissa yttranden läm- nats utan anmärkning. Häradshövdingeföreningen finner intet vara att erinra, utom för såvitt förslaget skulle innebära att jämväl förmanskap över utmät- ningsmännen och kontrollen över deras arbetsdrift och redovisning lades till domstolarna; dessa lämpade sig icke för dylika uppgifter. Samtliga hov- rätter hava däremot i likhet med åtskilliga länsstyrelser avstyrkt förslaget, Göta hovrätt under hänvisning till frågans enligt hovrättens mening outredda skick. Svea hovrätt anför särskilt att med det av hovrätten förordade systemet, små domsagor utan biträdande domarepersonal, domarens arbetskraft ej kan tåla den extra belastningen med exekutiva ärenden.
De i kommissionsbetänkandet anförda synpunkterna utgöra enligt lagrådets mening avgörande skäl för den föreslagna överflyttningen. De motskäl, som åberopats, synas däremot antingen grunda sig på missförstånd rörande åtgär- dens innebörd eller av annan anledning sakna bärkraft. Overexekutorsbefatt- ningen är icke någon förvaltningsuppgift, utan en verklig rättsskipningsupp- gift likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen. Detta förhållande är även hos oss erkänt, i det att hovrätt och högsta domstol fungera såsom över— instanser; att i detta hänseende någon ändring icke skulle kunna på allvar ifrågasättas är uppenbart just på grund av ärendenas beskaffenhet. Den tu— delning av rättsskipningsuppgiften som i underinstansen således äger rum är i många hänseenden till svårt men för vårt rättsväsen. Det för kreditlivet så angelägna önskemålet om enkla, billiga och snabbt till målet ledande metoder för indrivning av fordringar, mot vilkas riktighet giltig invändning ej kan framställas, låter sig blott högst onöjaktigt förverkligas, så länge lagsökning och ansökan om handräckning för fordrans utfående måste göras hos annan myndighet än domstolen. Den sökande borgenären riskerar att framställt jäv
Överexe- kutorsgöro- målen.
gör vägen oframkomlig; hans besvär och kostnad hava då varit förgäves och han har att efter en fruktlös omgång börja den vanliga rättegångsvägen. Hade åter domstol ägt upptaga ansökningen, skulle ärendet där utan former, kostnad och omgång kunnat övergå i ett vanligt tvistemål, och gäldenären hade saknat en frestelse att framställa ohemula invändningar.
Vad angår kvarstad, skingringsförbud och liknande handräckningsåtgärder blir frågan ofta aktuell under en redan anhängig rättegång, och det är av stor vikt att underrätterna förvärva vana och erfarenhet att bedöma spörsmål av denna beskaffenhet. För närvarande anse de sig i allmänhet ej ens befogade att bevilja sådana ingrepp; dessa få ankomma på prövning av annan myndighet, som ej är redan förtrogen med sakens läge, varav vållas tvekan och uppskov med avgörandet. Vad slutligen verkställighet av dom angår, är det lätt att inse fördelen av att den som avkunnar domen tillika har att bestämma om verk— ställigheten i de fall där denna erbjuder något särskilt problem. I detta sam- manhang må anföras en synpunkt av ej ringa vikt, som icke berörts i kommis— sionens betänkande. Kommissionen betonar med rätta, att det ständiga syss— landet med rättsskipningsuppgifter gör domstolarna särskilt lämpade att pröva de ofta invecklade rättsfrågor, som möta i utsökningsmål. Men det förtjänar ock framhållas att å andra sidan direkt erfarenhet om hur saker och ting taga sig ut på verkställighetens stadium måste komma även den dömande verksam— heten till godo. Ju mera domaren äger tillfälle att betrakta rättsregler och domslut ur synpunkten av deras praktiska konsekvenser, desto bättre för rätts- skipningen.
Att det vidare vore en fördel, om prövningen av en skiljedoms giltighet och befogenheten att förordna om verkställighet å densamma förenas på samma hand, torde vara obestridligt; och jämväl lärer det i och för sig vara lämpligast om inskrivningsväsen och exekution i fast egendom handhavas av en och sam- ma myndighet.
Såsom kommissionen erinrat, är det i verkligheten ingalunda sakliga, utan praktiskt-organisatoriska skäl, som betingat hittillsvarande ordning. Med en domstolsorganisation, ändrad i enlighet med ovan förordade riktlinjer, bortfalla dessa skäl, och det kommer tvärtom att ställa sig vida mindre bekvämt för de rättssökande om nämnda ordning bibehålles än om överflyttning till domstol företages. Men därtill kommer att det icke är gott att se hur ändringen skall kunna underlåtas, om städer i stor utsträckning upphöra att utgöra egen lag- saga. Det synes svårligen kunna på allvar ifrågasättas att för det stora fler- talet städer taga det steg tillbaka, som togs för femtio år sedan, då länsstyrel- sen upphörde att vara. deras överexekutor. Och i den mån sambruket mellan rättsskipning och administration upphör jämväl för de stora städerna, ställes man även för deras del inför samma problem.
På sätt häradshövdingeföreningen erinrat, lärer icke till domstolarna böra överflyttas den disciplinära uppsikten och kontrollen över underexekutorernas redovisning. Än mindre bör naturligen ifrågakomma att ålägga domstolarna att befatta sig med bötes- och skatteindrivningen utom för såvitt angår kla- gan över utmätnings— eller införselåtgärd. De myndigheter, som för när—
varande handlägga de nämnda ärendena, göra det ju icke heller i egenskap av överexekutor.
Såsom inledningsvis i detta yttrande omförmälts, innefattar kommissionens betänkande utredningar och förslag i talrika andra spörsmål än dem, vilka i förestående granskning berörts. Bland dessa spörsmål finnas utan tvivel ej få, vilkas lösning i lycklig riktning spelar en avsevärd roll för rättegångsvä- sendets förmåga att rätt fylla sin uppgift och motsvara behovet i skilda avse— endcn. Men enligt lagrådets mening äro de ej av den art, att det är nödigt och lämpligt att nu till dem fatta en bestämd ståndpunkt, utan synes därmed bäst kunna anstå till ett senare skede av lagstiftningsarbetet. Sådana spörsmål äro exempelvis de som gälla tredskoförfarandets användning och utformning; för— svarares i brottmål befogenheter att taga del av undersökningsmaterial, över- vara förhör och fritt konferera med den misstänkte eller åtalade; befogenhet för domaren att utan huvudförhandling avkunna dom i visserligen tvistiga men en— ligt hans mening fullt utredda civilmål av enkel beskaffenhet; frågan huruvida parts personliga avhörande under ansvar i tvistemål skall först subsidiärt äga rum såsom ett särskilt avsnitt av förhandlingen eller om varje partens person- liga utsaga vid rättegångstillfälle är att anse som avgiven under ansvar. I samtliga dessa delar hava i avgivna yttranden framställts erinringar och syn— punkter, vilka torde vara väl förtjänta att vid den fortsatta behandlingen kom— ma under närmare övervägande.
Kommissionens betänkande innehåller icke något utkast till plan för över- gång från nu gällande rättegångsordning till den föreslagna nya. Det lärer icke heller vara nödvändigt eller ens lämpligt att redan i sammanhang med ett principbeslut rörande det fortsatta lagstiftningsarbetets grund- plan ingå i någon detaljprövning i detta ämne. Med planerande och utfor— mande av egentliga övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen bör tydligen anstå till en senare tidpunkt. Men vissa spörsmål av allmännare räckvidd, avseende dels förberedelser till övergången, dels möjligheten och lämpligheten av att själva denna övergång äger rum i etapper eller att man även sedan densamma i stort sett genomförts på vissa punkter alltfort hjälper sig tillsvidare fram med den gamla ordningen i mer eller mindre orubbat skick, torde dock redan nu böra komma under åtminstone preliminärt övervägande. I fråga om rättegångsförfarandet torde det därvid befinnas, att det i stort sett icke kan vara lämpligt att genomföra reformen genom successiva lagstift- ningsåtgärder. Det hela hänger alltför intimt samman för att detta tillväga- gångssätt skulle kunna undgå att bringa med sig oreda och förvirring, och man löpte allvarlig risk att det nya rättegångsskicket från början glede ur rätta spåret. Även exempelvis den utvägen att göra början med brottmålen och låta med tvistemålen anstå till en senare tidpunkt torde, i betraktande av att domstolarna i samtliga instanser äro gemensamma för båda processar- terna, visa sig vara förenad med stora olämpor. En provisorisk reglering av förundersökningen i brottmål samt frågor rörande ingrepp mot den misstänkte
Övriga frågor
Övergång [I nya ordningen.
Slutom- döme.
Särskilda yttranden.
eller åtalade synes dock kunna vidtagas. För tvistemål kunde måhända såsom förberedelse till reformen fordringarna på stämningens innehåll skärpas samt domstolarna i instruktionell väg föranledas att processledande ingripa i syfte att tvisteläget genom skriftväxling mellan parterna utom rätta eller vid en förberedande förhandling så utreddes att det anspråk kunde med fog ställas på parterna att de samla sin bevisning till i regel ett och samma rättegångs- tillfälle.
I organisatoriskt hänseende torde det vara ett oeftergivligt krav att brott- målsreformen i god tid förberedes genom enhetlig organisation av åklagarväsen- det och tillskapandet av en tillräckligt fulltalig kår av rättsbildade statsåkla- gare, redan vid övergången övade i kallet och rustade att övertaga de för denna kår avsedda uppgifterna. Likaså torde det vara angeläget att icke för länge uppskjuta förberedelserna för advokatkårens organiserande, bl. a. i syfte att från början skapa bättre möjligheter att förordna lämpliga försvarare i brottmål. Att domsagoregleringen och domsagornas besättande med domare— och kanslipersonal enligt den nya planen bliva till fullo genomförda redan vid övergången till nytt rättegångsskick lärer icke vara nödvändigt; men å andra sidan bör tydligen eftersträvas att — bl. a. genom småstäders förenande med landsbygd under gemensam jurisdiktion och genom sammanslagning av domsagor i de tillfällen som erbjuda sig —— redan i förväg så långt möjligt närma sig den avsedda nyordningen. Med hovrätternas utflyttning kan uppen- barligen icke anstå till senare tidpunkt än handläggningsreformens ikraft- trädande. Vad åter angår den. stadskommunala rättsskipningens övertagande av staten, är redan ovan uttalad den mening att något avgörande hinder för ett successivt genomförande av denna reform och av de domsagoregleringar som härmed stå i samband icke synes föreligga.
Med hänvisning till det anförda får lagrådet som sin mening uttala att arbetet på en allmän rättegångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att processkommissionens betänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom grundval, dock med iakttagande av de delvis rätt väsentliga jämkningar som ovan förordats.
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga yttrade:
I anslutning till vad Göta hovrätt och häradshövdingeföreningen uttalat i fråga om nämnden vid underrätt hyser jag den uppfattningen, att det såväl ur synpunkten av domstolens lämpliga organisation som i rättsskipningens intres- se i övrigt är mest önskligt att denna nämnd får behålla den karaktär, som den för närvarande äger. Jag anser sålunda, att gällande föreskrifter om antalet nämndemän i domför rätt och om utövande av nämndens rösträtt fort— farande böra komma till tillämpning. Skulle med hänsyn till ökning av ar- betsbördan för nämndemännen det finnas nödigt att jämlikt kommissionens förslag bestämma ifrågavarande antal till endast fem, bör i allt fall enligt min mening den kollektiva rösträtten bibehållas.
' Känt är att i vissa domsagor möjligheten för häradshövdingen att döma med sju nämndemän blott undantagsvis begagnas, i det att fastmer alla tolv i re- geln tjänstgöra. Det förefaller icke oantagligt att, efter en processreform, sammanträden med nämnd skola i vissa bygder ej behöva bli avsevärt talrikare eller långvarigare än nu. Att likväl, mot ortsbefolkningens önskan, fram— tvinga en reduktion av nämnden från tolv medlemmar till fem, synes mig mot— bjudande. Jag vågar icke bestrida att på sina håll nämndemansvärvet bleve alltför betungande om ej antalet nedbragtes till fem. Men jag förmenar att, därest latituden sju till tolv ej kan bibehållas, annan förändring ej bör ske än att talet sju sänkes till fem. Och liksom nu skulle blott enhällig nämnd kunna överrösta domaren.
Jag bör dock tillägga att jag icke hyser några allvarligare betänkligheter mot kommissionens förslag om fixering av nämndemännens antal till fem och om röstberäkningen.
Att införa nämnd för grövre brottmål i rena stadsdomkretsar, där rätten eljest såsom lagrådet tänkt sig är domför med tre lagfarna ledamöter, finner jag icke påkallat av något verkligt behov. Enligt min mening skulle det också taga sig egendomligt ut att de två juristdomare, som jämte ordföranden av— döma medelsvåra brottmål, i grövre brottmål lämna sina platser för att giva några lekmän rum.
Svea hovrätts förslag angående hovrättsnämnd finner jag, som gärna vill tro att hovrätternas antal ej skall behöva överstiga fem, vara mera tilltalande än kommissionens. Men jag kan överhuvud ej förorda nämnd i hovrätt.
Vad? högsta domstolens ställning angår bör det enligt min mening föreskrivas att fråga om straffmätning inom stadgad latitud ej må komma under dom- stolens bedömande, möjligen dock med undantag för det fall att den som sak— fällts till visst strängare frihetsstraff yrkar mildring och fullföljdsavdelningen tillåter att prövning sker. Måhända borde också för både brottmål och tviste- mål stadgas att nya bevis i regeln ej må gälla. Däremot hyser jag starka tvi— vel om att det skall finnas klokt att vidtaga andra restriktioner beträffande omfattningen av högsta domstolens prövning. 0111, vilket ju även under en reformerad processordning kan hända, vittnesförhör ägt rum inför domare som Bj dömt i målet, kan högsta domstolens kompetens att värdera denna bevisning knappast anses vara ringare än de lägre instansernas. Fullkomligt riktigt fin— ner jag det vara att högsta domstolen i fråga om vad i målet bör anses utrett skall noga beakta den större möjlighet att till deras rätta värde bedöma parts- utsagor, vittnesmål och dylik bevisning, som tillkommer den domstol inför vil- ken bevisningen omedelbart förebragts. Men enahanda grundsats har tydligen giltighet utanför högsta domstolen. Regeln är självklar. Kanske borde det doek undersökas om den ej skulle kunna komma till uttryck i lagtexten.
Justitierådet von Seth anförde: Då jag anslutit mig till lagrådets ovanintagna yttrande har det skett i den livliga övertygelsen, att endast en reform på de av lagrådet förordade huvud-
grunderna kan skänka vårt land ett tillfredsställande och betryggande rätte- gångsväsende. '
I ett hänseende har det emellertid ej skett utan en viss tvekan, nämligen så— vitt angår nämndeinstitutionen.
Jag delar visserligen icke de farhågor, som på vissa håll kommit till ut- tryck, att den organisation av nämnden vid underrätterna, som kommissionen föreslagit, skulle komma att innebära vissa risker för rättsskipningens säker- het. I all synnerhet skulle detta enligt mitt förmenande icke behöva bliva fallet, om det uppställdes bestämda kvalifikationer i personligt hänseende, som måste uppfyllas för att kunna väljas till nämndeman — bl. a. en viss förfa- renhet i allmänna värv — och det bereddes vederbörande domstol rätt att av eget initiativ tillse, att dessa kvalifikationer uppfylldes av den valde.
Däremot kan jag ej värja mig för det intrycket, att en nämnd, sådan kom- missionen tänkt sig densamma, skulle få svårt att bibehålla det höga anse- ende, våra häradsnämnder hittills åtnjutit, och på samma gång bliva det fasta föreningsband mellan domstolarna och folket dessa otvivelaktigt varit.
Det ligger en helt annan pondus över ett enhälligt uttalande av en något så när talrikt besatt häradsnämnd, än som skulle komma att ligga över ett beslut dikterat av fyra nämndemän mot domaren och en femte nämndeman. Ett sådant beslut kan aldrig få den karaktär av ett fullödigt uttryck för den folk- liga rättsuppfattningen, som ett av nämnden dikterat beslut nu otvivelaktigt i re- gel har. Skulle nämnden därtill av de ändrade omröstningsbestämmelserna låta sig förledas att söka göra sig mera gällande än nu på områden, där den saknade förutsättningar för en omdömesgill prövning, skulle dess anseende säkerligen hastigt sjunka.
Då jag emellertid, som nämnt, icke kan se någon större fara för rättssäker- heten i kommissionens förslag, och detta nog torde överensstämma med önske— målen inom vida kretsar, har jag ej velat motsätta mig detsamma.
Som en gård åt tidsandan mera än som en verklig förbättring i sak betraktar jag även förslagen om införande av nämnd i vissa brottmål vid stadsdomsto- larna och hovrätterna.
Vad angår högsta domstolen har ju redan av lagrådet framhållits de stora svårigheter, som föreligga för ett tillfredsställande ordnande av den tredje in- stansens ställning i ett moderniserat processystem, och föreslagits vissa jämk- ningar i kommissionens förslag, medan frågan i övrigt lämnats öppen.
Som ett alternativ även värt att tagas i övervägande skulle jag vilja fram- hålla följande anordning. Fullföljdsrätten begränsas i princip till den s. k. rättsfrågan sålunda att parten alltid såsom grund för sitt ändringssökande må- ste kunna åberopa, att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att rättegångsfel förelupit. Till undvikande av att domstolen i dess helhet allt- för mycket upptages av en tidsödande prövning av ett ändringssökandes berätti- gande stadgas, att frågan om klagandens talan är av beskaffenhet att kunna av högsta domstolen upptagas till prövning skall avgöras av en särskild av- delning, sammansatt som den nuvarande dispensavdelningen. På denna av- delning ankommer också att medgiva den, som blivit dömd till straff av en
! 1
viss stränghet, rätt till talan mot domen även i sådant fall, då avdelningen fin— ner handlingarna giva anledning anse, att den utgång målet fått i hovrätten berott på en i väsentlig mån felaktig bedömning av bevisningen om de faktiska omständigheterna eller av graden av hans brottslighet. I den mån sålunda tillstånd erhållits till fullföljd av målet är högsta domstolens prövningsrätt alldeles obegränsad och ordnas förfarandet i största möjliga mån så, att dom- stolen sättes i stånd att underkasta målet en allsidig prövning. Genom en sådan anordning vunnes ju att, å ena sidan, fullföljdsrätten bleve strängt be- gränsad till sådana fall, som i rättsenhetens intresse borde få komma under högsta domstolens prövning, utan att, å andra sidan, dennas prövningsrätt bleve alltför kringskuren. I de fall, då av kostnads— och andra dylika hänsyn ett upprepande av proceduren i tillfredsställande utsträckning icke kunde åstad- kommas, finge naturligtvis högsta domstolen, liksom enligt kommissionens för- slag, tillgripa utvägen att återförvisa målet.
Ur protokollet: Oskar Adelsohn.
-. .,:
' Allmlin lagstiftning.
Statens offentliga utredningar— 1928
systematisk fö l'teck'ning
(Siffrorna inom klammer beteckna ntredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)
' Rättskipningf Fångvård.
Betänkande med förslag till studsbyggnndslag. [5] Förberedande utkast till strafflag. Ambetsbrotten. ['I] Utlåtande jämte utkast till lag med särskilda bestämmelser om vissa bostadsiöreningnr. [16] Lagrådets utlåtande över processkommissionen betänkande aug. rättegångsviisendets ombildning. [19]
Statsförrattnlng. Allmän statsförvaltning.
1926 års pensionsntredning. Betänkande ung. familjepensio- ner-ing för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. [:*] Betänkande med utredning och förslag ang. statstjänste- -
männens bisysslor. [14]
Komnmnalförvaltning.
Yttrande och förslag ang. revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på. landet och. i stad 111. m. [ ]
.Stnteus och kommunernas nnruisvii'sen.
Betänkande med förslag tilll-ändrade bestämmelser rörande . tnllrostitution. [1.5]
Politi.
Monopoikontrollutredningens betänkande (mg. anordnandet av den. slutliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- &. Sprit- centralens verksamhet. [4] Betänkande med förslag, ang. omorganiszition nvöverstx'it- hållardrubetet samt ändrad fördelning mellan staten och . Stockholms stad av kostnaderna för dess verksamhet. [12]
Socialpolitik.
Betänkande med förslag till vissa åtgärdar beuäifaude emi- grationen. [8] »1926 års arbetslöshetssakkunnigas bctlinkande och förslag aug. arbetslöshetsiörsäkring, arbetsförmedling och reserv- arbeten. [9] . .
H*iilso- och sjukvård.
Betänkande ang. ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård). [171 Betänkande med förslag till stadga ang. sinnessjnkvården i riket m. m. [18
Allmänt näringsväsen.
Fast egendom. Jordbruk med binär-ingar.
Vattellvliscn. Skogsbruk. Bei-gel) i-uk.
Imi ustri .
Betänkande mcd förslag ang. åtgärder till handelsjiimbau- teringens stödjande. [6]
Handel och sjöfart.
Kommunlkationsviisen.
Betänkande med förslag till vissa ändringar" 1 bestämmelserna rörande nutomobilbesiktningsviiscndet m. m. [11] .
Bank-. 'kredlt- oci; penning—'usen Betänkande ang. "ordnandet. av viss bostadskredit. [10]
Föl'siikri ngss'lisen. -
Kyrkoviisen. Unilevvisnlngsväsen. Andlig odling i övrigt. '
' Utredning och förslag ang. en utvidgad tolkhögskolatbiid- ning. [13]
Före varsviisen.
Utrunes ärenden. Internationell rätt. Utrikesdepartementets organisation. [I]
, ",'(-:*? » _ . :s 7
Stockholm 1928». P'. A. Norstedt & Söner 235493