SOU 1928:20

Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen

N 4-0 (;(

oå (— _ CUL"

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

» JUSTITIBBEPARTEMJBNTET ' '

BETANKANDE, ' ANGÅENDE

ORDNANDE AV VISSA EKONOMISKA *

FOCH ORGANISATORISKA FÖRHÄLLANDEN VID; ;

GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÄGASATTA RÄTTEGÄNGSREFORMEN

AVGIVET DEN 29 AUGUSTI 1928

's.Toc-K*H0L"M_,_ '1'928 *

' Statensoffentliga utredningar 1928" . (' Kronologi-sk. förteckning .?

1 :

', 1. Utrikesdepartementets _.organisation. Norstedt. (6), 11. Betänkande med förslag, till vissa ändringar i be —._ -- ] 49 5. U. _ ätätmmelsenäi rörancåg automobilbesiktningsvasen '2. Yttrande och förslag angående revision av gällande e m. m. arcus. S' K. . . " . , , förordningar om kommunalstyrelse på landet och 12” Betänkande Pied "535135 angaende omorganisatio- _ i stad m. m. Almqvist & Wiksell, Uppsala; 160 & S. av överstathallaram etet samt ändrad fordelnin . . . _ ., mellan staten och Stockholms stad av kostnadern 3. 1926_ ars pensmnsutredmng..Betänkande angaende för dess verksamhet. Beckman. 354 s. S. ' . _ _ . . familjepensionerin för viss icke-ordinarie personal 13_ Utredning och förslag angående en utvidgad folk - . 1 statens tlänst- arcuS- 73 S- Fi- * högskolutbildning. Norstedt. vj, 50 s. . _ . 4. Monopolkontrollutredningens betänkande angående 14. Betänkande med utredning och förslag angåend. ' anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebo- statstjänstemannens bisysslor. Marcus. 192 s. Fl laget Vin- & Spritcentralens verksamhet. Marcus. 15. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelse &_ » .183 sid. Fl. rörande tullrestitution. Marcus. 149 s. Ft. . —, ' ' 5. Betänkande med förslag till stadshgggnadslag och 16. Utlåtande jämte utkast till lag med särskilda be . * författningar som därmed hava sam and. Norstedt. såämnäelser om vissa bostadsföreningar. Norstedj s. u. — , 9 s. u. _ ' . 6. Betänkande med_£örslag angående åtgärder till 17. Betänkande angående ordnande av folktandvår- ». . handel anhantermgensstöd'ande. Marcus. 1395. H. (allmännelig tandvård). Norstedt. 247 Bs. S. _ * 7. Ambpt rotten._ Förheredan e utkast till strafflag. 18. Betänkande med förslag till stadga angaende sinnes — ' S eclella. delen. 7. Av J. G. NV.Thyrén. Lund, Berling. sjukvården i riket m. m. 1926 års sinnessjuksak- ' vå), 238 s_. Ju. . kunnivas betänkande. 2. Beckman. 183 5. *S. , * 8. Betänkande med förslag till vissa åtgärder beträffan- 19. Lagrådets utlåtande över grocesskommisslonens be- , ' de emigrationen. Norstedt. 75 s. S. - - tänkande angående råtteg ngsvasendets ombildning. 9. 1926 ars arbetslöshetssakkunniga. Betänkande och ' Norstedt. (2), 45 s. Ju. förslag angaende arbetslöshetsförsåkring, arbetsför- 20. Betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska ' medling och reservarheten. Norstedt. 618 s. S. och organisatoriska förhållanden vid genomförande 10. Betänkande angående ordnandet av viss bostads- av den ifrågasatta råttegångsreformen. Marcus. viij, kredit. Norstedt. viij, 183 s. S. 461 s. _Ju.

M.:-. . .

, Anm. Om särskild tryckort ej angivas, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- bokståverna- till det departement. under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. : ecklesiastikdepartementet, Jo. = ordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen” den 3 febr. 1922 ang. Statens offentliga utredningars yttre a_n- o

rdning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1928:20 JUSTITIEDEPABTEMENTET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

ORDNANDE AV VISSA EKONOMISKA OCH ORGANISATORISKA FÖRHÄLLANDEN VID GENOMFÖRANDE AV DEN IFRÄGASATTA

RÄTTEGÄNGSREFORMEN

AVGIVET DEN 29 AUGUSTI 1928

STOCKHOLM 1928 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Genom beslut den 8 april 1927 har Kungl. Maj:t på herr statsrådets hemställan bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet med biträde av befattningshavare å. departementets lagavdelning verkställa de utredningar för rättegångs- reformens förberedande, som departementschefen till dem överlämnade, även- som förordna en av de sakkunniga att i egenskap av ordförande leda ut— redningsarbetet.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 29 april 1927 ledamoten av riksdagens första kammare, generalkrigskommis- _ sarien LUDVIG WIDELL, direktören ALLAN CEDERBORG samt ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen ANDERS ANDERSON i Råstock att såsom sakkunniga inom departementet verkställa berörda utredningar, varjämte departementschefen uppdrog åt WIDELL att såsom ordförande leda. de sakkunnigas förhandlingar. Därjämte förordnade departementschefen samma dag extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning SIEGFRIED MATZ att deltaga i ifrågavarande utredningsarbete.

Sedan Kungl. Maj:t den 20 maj 1927 bemyndigat chefen för justitie- departementet att förordna sekreterare hos de sakkunniga, vilka antagit namnet sakkunniga för processreformens ekonomiska förberedande, för- ordnade departementschefen samma dag e. o. hovrättsnotarien GERARD LIND- STRÖM att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga.

På hemställan av herr statsrådet bemyndigade Kungl. Maj:t den 13 januari 1928 chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre personer för att med de sakkunniga. deltaga i överläggningar i fråga om äklagarväsendets framtida organisation samt högst fem personer att på enahanda sätt behandla frågan om det framtida ordnandet av kommunalförvaltningen i de nuvarande magistratsstäderna.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen för förstberörda överläggningar landsfogden i Stockholms län WILLIAM BERGEN-

FELT och landsfogden i Kopparbergs län EDVIN NORDLUND samt för sistbe- rörda överläggningar landssekreteraren i Stockholms län MAURIsz BECKIUS, borgmästaren i Halmstad GEORG BISSMARK, kommunalkamreraren i Sundby— berg GUSTAF KÄLLMAN, kommunalborgmästaren i Lidingö ERIK NTORMAN och kommunalborgmästaren i Mjölby AXEL STERNE.

Direktiven för de sakkunnigas arbete innehållas i statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet den 8 april 1927.

Statsrådet erinrade till en början om, att, sedan processkormmissionen avgivit sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildming, vissa ytterligare utredningar vore erforderliga för ett bedömande av frågan om rättegångsreformen. Förutom spörsmålen om rikets judiciella indelning, om förändringar i kommunalförvaltningen i samband med rättegångsreformen samt om överexekutorsgöromålens överflyttande från länsstyrelser och magi— strater till domstolarna i första instans, krävde de ekonomiska verkningarna av processreformen en kompletterande utredning. Statsrådet anförde i detta sammanhang:

»I sådant avseende torde böra verkställas en beräkning rörande nuvarande kostnader för rättegångsväsendet i vad dessa åligga statsverket och kommu— nerna. Vidare synes sedan närmare beräknats de erforderliga arbets- krafterna i en ny domstolsorganjsation i enlighet med de grunder, som angivits i processkommissionens betänkande undersökning böra verkställas rörande de kostnader, som vid genomförande av detta förslag slkulle upp- komma. Därvid lärer särskild uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet om domstolspersonalens avlöningsförhållanden; i detta sammanhang komma tydligen ock Vissa frågor om juristutbildningen under övervägande. Vidare bör till behandling upptagas även frågan om lönereglering för befattnings— havare vid åklagarväsendet enligt den av processkommissionen föreslagna organisationen. J ämväl i övrigt torde uppmärksamhet böra ägnas åt de olika spörsmål av organisatorisk art, som vid genomförande av en ny dom- stolsorganisation kunna uppkomma.

Därjämte bör komma under behandling även frågan om byggande och underhåll av domstolslokaler. I sådant hänseende gäller f. n., att härads- rätternas lokaler byggas och underhållas av de tingshusbyggnadsskyldige, medan motsvarande tunga i fråga om rådhusen faller på städerna. För överrätternas del anses det däremot åligga statsverket att bekosta domstols- lokaler. Processkommissionen har ej fattat någon ståndpunkt till frågan, huruvida framdeles hela kostnaden för domstolslokalernas byggande och underhåll bör falla på statsverket. Även om ur rent principiella synpunkter en lösning i denna riktning av frågan kunde synas lämplig, torde dock främst av statsfinansiella skäl betänkligheter häremot möta. Det synes där- för böra bliva föremål för utredning, huruvida ej skyldighet att hålla lokaler åt underdomstolarna alltfort bör anses utgöra en kommunal angelägenhet.

Ett annat komplex av spörsmål, som de sakkunniga böra taga under om—

prövning, avser statens förhållande till städerna. Av ålder hava de städer, som erhållit egen jurisdiktion, haft att i viss omfattning själva bekosta sitt domstolsväsen. Å andra sidan hava dessa städer kommit i åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner, vilka under senare tid delvis förvandlats till direkta bidrag av statsmedel. Sålunda åtnjuta exempelvis ett stort antal stapelstäder ersättning för s. k. tolag till avsevärda belopp, varjämte Vissa städer beretts ersättning för brännvinsförsäljningsmedel, som indragits till statsverket. I dessa frågor hava förberedande utredningar tidigare verk- ställts dels av numera generaldirektören T. NOTHIN i en år 1921 avgiven undersökning rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter iför- hållande till staten och dels av docenten NILS HERLITZ i en utredning angå- ende vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. Tydligen kunna hit- hörande frågor i detta samband komma under bedömande endast i den mån processreformen därtill omedelbart föranleder.

J ämväl i övrigt torde vid kostnadsberäkningarnas utförande de sakkun- niga hava att taga hänsyn till den kostnad, som ett genomförande av kom- missionens förslag skulle föranleda».

Undertecknade få härmed till herr statsrådet överlämna den verkställda utredningen. Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade bl. a. dels ett inom processkommissionen av häradshövding K. SCHLYTER uppgjort förberedande utkast till landets indelning i domsagor och tingslag, domsagornas fördelning på hovrätterna och landets indelning i hovrättsområden samt ett inom pro- cesskommissionen av hovrättsrådet T. LILJESTRAND uppgjort förberedande utkast till landets indelning i statsåklagardistrikt, dels en promemoria an- gående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter processreformens genomförande, dels de yttranden, vilka över denna prome- moria avgivits av förenämnda särskilt tillkallade, BECKIUS, BISSMARK, KÄLL- MAN, NORMAN och STERNE, dels ock utdrag av protokollet innehållande sär- skilt yttrande av ledamoten ANDERSON.

Stockholm den 29 augusti 1928. LUDVIG WIDELL ALLAN CEDERBORG ANDERS ANDERSON

SIEGFRIED MATZ

Gerard Lindström

Kap. 1.

Kap. ll.

Kap. III.

Innehållsförteckning.

Domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan ............ Domarutbildningens historia ............................................................ Nuvarande utbildningssystem ............................................................ Domarutbildningen i vissa främmande länder ............ 9 Processkommissionen ..................................................................... 11 Förslag ........................................................................................ 14 Behovet av arbetskrafter vid domstolarna ........................................ 23 I. Lagmansrätterna ....................................................................... 28 A. Allmänna synpunkter ................................. 28 Grunddragen av den nuvarande organisationen..- 28 Processkommissionen .. 29 Domsagoindelningen ................................................... .. 31 Arbetsbördan i lagmansl—ätterna ................................... .. 36 Arhetsfördelningen inom lagmansrätterna ..................... .. 42 B. Lagmansrätterna i de sin största städerna ................... .. 53 C. Övriga lagmansrätter .......................................................... II. Hovrätterna A. Befattningshavare i domarställning .................... . ....... Grunddragen av den nuvarande organisationen .............. 141 Processkommissionen .......................................................... ... 142 Förslag .......................... . ................................................. 143 13. Övriga befattningshavare ........................................................ 161 Organisationen av hovrätternas kansli ....................................... 161 III. Högsta domstolen Och Nedre iustitierevisionen A. Justitieråd Och revisionssekreterare .......................................... 167 B. Högsta domstolens (Nedre justitierevisionens) kansli .................. 171 Behovet av arbetskrafter inom åklagarorganisationen .................... 172 Åklagarorganisationen vid lagmansrätt .......................................... 172 Nuvarande åklagarorganisation m. m .............................................. 172 Statsåklagare ............................................................................. 182 Rikets indelning istatsåklagardistrikt ............................................. 191 Statsåklagarnas kansli .................................................................. 201 Underåklagare ............ 205 Landsfogdebefattningarnas indragning ............................................ 224 II. Åklagarorganisationen vid hovrätt ............................................... 232 Nuvarande organisation .................. Processkommissionen .. Förslag ..................................................................................... 233 Åklagarorganisationen vid högsta domstolen ...... . Nuvarande organisation .................................. Processkommissionen ............. . Förslag .......................................................................................

VIII Kap. IV. Kap. V. Kap. VI. ' Kap. VII. Kap. VIII. Kap. IX.

Löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagar-

organisationema ............................................................................ Allmänna synpunkter ....................................................................... ]. Befattningshavare tillhörande löneplanen för domare m. fl. ............ Förslag till löneplan .................................................................. Vissa med löneregleringen sammanhängande frågor ........................

II. Befattningshavare tillhörande det allmänna civila avlöningsreglemen- tet m. fl ................................................................................

Organisatoriska förändringar inom administrationen i anledning av processreformen .......................................................................

Domstolslokaler m. m. ....................................................................

I. Allmänna synpunkter ................................................................. II. Utredning angående underdomstolarnas lokaler

Ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan staten och

städerna i anledning av processreformen .................................... Städernas ersättningSplikt till statsverket ............................................. Källarfrihetsmedel .......................................................................... Tolagsersättning .............................................................................. Kommunalförvaltningens organisation .............................. Vissa frågor rörande övergångsförhållandenas ordnande .............. Lagmansrätter ................................................................................. Överrätter .............................................................................. Åklagarorganisationen ........................................................................ Vissa rådmanstjänsters förvandling till sluttjänster .............................. Pensionsfrågor ............................. . ...................................................

Kostnaderna i anledning av processreformens genomförande

Bilagor.

I. Förberedande utkast till landets indelning i domsagor och tingslag, domsagornas

fördelning på hovrätterna, landets indelning i hovrättsområden och statsåklagar- distrikt ....................................................................................................

II. Specifikation av statens kostnader för löner till befattningshavare inom domstols-

oeh åklagarväsendet efter processreformens genomförande .................................

III. Utdrag av 9 5 i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattnings-

havare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila stats- förvaltningen .............................................................................................

IV. P. M. angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbetsuppgifter efter

processreformens genomförande ..................................................................

V. Yttranden över P. M. angående handhavande av de nuvarande magistraternas arbets-

VI.

uppgifter efter processreformens genomförande ................................................ Protokoll hållet vid sammanträde med de sakkunniga för processreformens eko- nomiska förberedande den 29 augusti 1928 ..................................................

237 237 238 238 259

264

269

271 271 278

289 289 300

319 319 327 327 327 328

331

343

407

415

417

457

461

KAP [.

Domarutbildningen och befordringsgången på domarbanan.

I de direktiv för utredningens bedrivande, som meddelats i chefens för justitiedepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 8 april 1927, har framhållits, att i sammanhang med behandling av frågan om avlönings- förhållandena för tjänstemännen i den nya domstolsorganisationen även vissa frågor om juristutbildningen borde komma under övervägande. Det torde vara lämpligt, att, innan löneregleringsspörsmålen i det följande upp- tagas till behandling, uppmärksamhet först ägnas frågan om domarutbild- ningen och dess samband med domstolsorganisationen.

Domarutbildningen hos oss har av ålder varit nära knuten till härads— rätter och hovrätter 1. Såsom naturligt är, hava utbildningsformerna av— passats efter organisationen, liksom denna å andra sidan rönt inflytande av * de krav, som måst ställas ur domarutbildningens synpunkt. Ett karakteris— tiskt drag för vår häradsrättsorganisation har ju tidigare varit, att i varje domsaga fanns allenast en statsanställd domare, häradshövdingen, som ensam hade ansvaret, för att det domstolen åvilande arbetet blev behörigen utfört. Mäktade han icke själv bära hela arbetsbördan, stod det honom fritt att anlita biträden. Men dessa biträden ägde icke att på eget ansvar utföra något av domarens åligganden. De voro endast hans enskilda tjänstebiträden, och rörande deras anställningsvillkor och tjänstgöring ägde häradshövdingen att fullt självständigt bestämma. Ville häradshövdingen även formellt vinna lättnad i sin arbetsbörda, stod ej annan möjlighet öppen, än att han tidvis erhöll ledighet från utövandet av domarämbetet i dess helhet, vilket under tiden förvaltades av ett juridiskt utbildat biträde.

Detta system för en fördelning av arbetet inom domsagorna grundat på vikariatsprincipen utmärktes av en viss stelhet och bristande anpass- ningsförmåga. Det saknades möjlighet för en uppdelning av arbetsbördan på flera ansvariga tjänstemän.

Redan under förarbetena till 1734 års lag var denna brist i häradsrätts— organisationen föremål för lagstiftningens uppmärksamhet. Inom lagkom- missionen var under övervägande ett förslag att inrätta särskilda notarie— tjänster vid häradsrätterna, på vilkas innehavare skulle överlåtas bl. a. att

1 Även de större stadsdomstolarna hava tjänat såsom utbildningsanstalter för domar— aspiranter, men, då denna utbildning i regel närmast varit inriktad på vederbörande domstols egen rekrytering, har utbildningen skett efter för varje domstol avpassade former.

Domarutbs'ld- ningens historia.

på eget ansvar handha protokollföringen vid dessa domstolar. Statsfinansiella betänkligheter hindrade dock förslagets förverkligande. Planen togs emellertid upp av lagkommittén i ett den 29 december 1825 av kommitténs arbetande , ledamöter framlagt yttrande angående en notariatsinrättning på landet. Samma tanke, om än i annan utformning, går igen i ett av särskilda kommitterade den 30 maj 1868 avgivet förslag till stadga angående allmänna underdomstolarna på landet. Enligt sistnämnda förslag skulle häradshövding äga rätt att för vissa göromål av mindre betydenhet i sitt ställe använda en till domarämbetets utövning kompetent person, som av vederbörande överrätt prövats därtill skicklig, och som hade att handla under eget ansvar. För denne tjänsteman föreslogs benämningen biträdande domare. I de ytt— randen, som avgåvos över förslaget, erkändes i allmänhet, att en arbets- fördelning i de större domsagorna borde komma till stånd i syfte att sätta domaren i tillfälle att mera oavbrutet förrätta de lagtima tingen. Emellertid restes en del invändningar emot det sätt, varpå förslaget utformats, och detsamma gjordes i denna del ej heller till föremål för framställning till riksdagen.

Även Nya lagberedningen tog i sitt år 1884 avgivna principbetänkande (del I sid. 196 0. f.) upp tanken på genomförande av en kvalitativ arbetsför— delning i de större domsagorna. Beredningen tänkte sig vinna syftemålet, genom att i dylika domsagor en biträdande domare bleve tillsatt. Befattningen skulle bli ordinarie och utnämning ske av Kungl. Maj:t. Åt den biträdande domaren skulle företrädesvis uppdragas samtliga arkiv— och kanslibestyr, medan >>förste domaren» skulle bibehållas vid de egentliga domarvärven, före- trädesvis vid handläggningen av de rättegångsmål, som förekomme å allmänt ting å huvudtingsställe.

Ett förslag i likartat syfte framlades den 9 juli 1912 av en kommitté, som tillsatts för utredning av frågan om de i domsagorna anställda rätts— bildade biträdenas avlöningsförhållanden. Kommittén föreslog inrättande i domsagorna av avlönade amanuensbefattningar, åt vilkas innehavare skulle överlämnas att på eget ansvar fullgöra vissa enklare, häradshövdingen eljest åliggande ämbetsgöromål.

Intet av dessa skilda förslag till inskränkning av vikariatssystemet och uppdelning av arbetet på flera ansvariga befattningshavare kom emeller- tid till genomförande. Anledningen härtill torde förnämligast ha varit. den, att vid ifrågavarande tid förutsättningarna för en rationell arbets— uppdelning ännu saknades. Det var tänkt, att den dömande verksamheten i sin helhet skulle ligga på häradshövdingen, medan de mera registrators— mässiga bestyren skulle läggas på den biträdande domaren. Det är givet, att biträdande domarsysslan under sådana förhållanden ej kunde bli någon lämplig utbildningstjänst, och faran låg då nära, att på dessa befattningar skulle komma att stanna personer, vilka icke ansågos kunna vinna befordran på domarbanan. Det var också just ur denna synpunkt, som t. ex. Förstärkta lagberedningen kritiserade Nya lagberedningens förslag i berörda del.

Förutsättningen för en mera rationell arbetsfördelning i domsagorna skapa- des först genom lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Genom denna lag möjliggjordes nämligen även i fråga om den rent dömande verksamheten en klyvning av arbetsbördan efter i viss mån kvalitativa grunder mellan å ena sidan häradshövdingen och å den andra de i utbildningssyfte tjänstgörande bi- trädena.

Såsom redan under förarbetena till denna lagstiftning påpekades (prop. 1918, nr 4; lagutskottets utl. nr 34), var nämligen att förvänta, att de mål och ärenden, som voro avsedda för de s. k. tremanstingen, i allmänhet skulle vara väl lämpade att handläggas av ett dylikt biträde. Den kort efter tremanstingslagen utfärdade första domsagostadgan av den 20 juni 1918 anknöt också själva utbildningsgången till berörda lag dels så, att biträdet efter viss förberedande tjänstgöring å domarkansli erhöll kompetens att hålla ifrågavarande slag av sammanträden eller att å allmänt sammanträde handlägga sådana mål och ärenden, som kunde förekomma vid tremansting, dels ock så, att fullgörande i viss omfattning av sådan tingstjänstgöring utgjorde förutsättning för, att biträdet skulle äga behörighet att förvalta häradshövdingämbetet utan inskränkning.

Genom att tremanstingsmålen sålunda envisades till verksamhetsfält åt de unga domaraspiranterna, beräknades en minskning kunna ske i häradshöv- dingarnas arbetsbelastning, så att de ordinarie domarna skulle i större om— fattning, än tidigare varit möjligt, kunna ägna sig åt handläggning av de mera betydande målen vid de allmänna sammanträdena. Man ansåg sig därför i detta sammanhang böra, om ock ej helt avskaffa, så dock in— skränka vikariatssystemet i avseende på dessa sammanträden. Ett den 31 juli 1917 avgivet utkast till domsagostadga begränsade utbildningsmöjlig- heterna härvidlag till två allmänna sammanträden. I 1918 års stadga gjordes emellertid en eftergift åt vikariatssystemet, i det att dels rätten för bi— träde att hålla allmänna tingssammanträden utsträcktes från två till tre sam— manträden, dels övergångsvis hela denna bestämmelse sattes ur kraft genom en föreskrift, att den, som fyllt 25 år och under minst ett och ett halvt år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding, skulle utan inskränkning äga förvalta häradshövdingämbete. Från början gällde denna övergångsbestäm— melse dock blott t. 0. m. 1921 års utgång, men den blev sedermera prolon— gerad. Först genom domsagostadgan den 12 juni 1925 blev en definitiv gräns satt för dessa övergångsförhållanden. Där blev föreskrivet, att be— gränsningen till de tre allmänna tingssammanträdena skulle träda i kraft f. o. m. ingången av 1928; intill dess skulle gälla, att biträde ägde hålla högst fem allmänna sammanträden. Samtidigt genomfördes f. ö. också en viss skärpning i förutsättningarna för rätten till häradshövdingvikariat.

Ett ytterligare led i strävandena för en rationell arbetsuppdelning har varit inrättandet genom domsagostadgan den 22 juni 1920 av de s. k. bi-

trädande domarbefattningarna. De största domsagorna ha genom (denna institution tillförts en mera permanent förstärkning av utbildad och erövad arbetskraft. Till biträdande domare kan nämligen allenast den förorrdnas, som uppehållit befattning såsom fiskal eller ledamot i hovrätt.

Den begränsning, som genomförts i de rättsbildade biträdenas behöirighet att mottaga förordnande att hålla allmänna sammanträden, har icke eanbart haft till syfte att inskränka vikariatssystemet. Tanken har varit attt där- igenom framtvinga en viss cirkulation av arbetskrafterna mellan hmvrätt och häradsrätt. I domsagostadgan har nämligen föreskrivits, att för be— hörighet till ytterligare vikariatsförordnanden för häradshövding kiräves, att vederbörande tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller lunder viss tid uppehållit ledamotsbefattning i större rådhusrätt. Genom denna ainord— ning tvingas således domaraspiranten att avbryta sin domsagotjänstgtöring, varefter han i regel söker inträde i hovrätt.

Av flera skäl har det funnits lämpligt, att domarutbildningen i siitt se— nare stadium förlägges till hovrätterna. Genom hovrättstjänstgöringen fsättes domaraspiranten i tillfälle att förvärva mångsidigare erfarenhet och Winna djupare insikt i bedömande av juridiska spörsmål, än som är möjligt vid tjänstgöring enbart i nnderrätt. Icke mindre viktigt är, att man genom kon— centration till hovrätterna av det senare ledet i domarutbildningen kan få möjlighet till en önskvärd gallring bland domaraspiranterna.

Även denna del av de senare årens utbildningsprogram har gamla anor. En undersökning av utbildningsförhållandena vid tiden för tillkomsteen av 1734 års lag och de första årtiondena därefter ger vid handen, att dåttidens domaraspiranter efter en flerårig tjänstgöring på lantdomarkansli s. k. tingsföljning hade att tjänstgöra någon tid i hovrätt och förstt där— efter erhöllo kompetens för vikariatsförordnande i häradsrätt. Under senare hälften av 1700-talet började emellertid kravet på hovrättstjjänst- göring släppas efter, och domarförordnanden meddelades i omedlelbar anslutning till tingsföljningen. Därmed blevo biträdena mera staticonära i domsagorna.

Då sålunda utbildningsplatserna i häradsrätterna blevo belagda, ofta-. kan- ske för en avsevärd tid framåt, kunde man icke för dem, som ämnadie gå fram hovrättsvägen, kräva någon mera omfattande underrättsutbildming. Följden blev en viss isolering mellan de skilda domarkarriärerna. Deet ut- bildades en lantdomarkarriär och en hovrättskarriär.

En klargörande skildring av, hur utbildningsförhållandena gestaltadle sig i början av 1800-talet, ger lagkommittén i sitt den 31 mars 1815 avgivna betänkande angående domstolarna. Vid vardera hovrätten, yttrar konnmit— tén, inställde sig ett stort antal ungdom; men den uppehöll sig där blott en eller annan månad och ofta allenast några dagar för att låta inslkriva sig i hovrättens auskultantslängder.

Kommittén yttrar vidare: »De flesta söka sedan sin utkomst annorstädes och hindras merendels av den stora avlägsenheten att någonsin återkomma. Desse, som då vanligtvis stanna på landet, där de biträda vid underdomstolarna, användas till för— valtande av domaregöromål, utan att hovrätten ägt tillfälle att närmare . lära känna dem. Några få åter kvarbliva inom själva hovrätten för att

förvärva sig tour till de på stället varande sysslor bland betjäningen. Hos , dessa senare, vilka icke huvudsakligen lagt hand vid själva lagskipningen, ; urartar den skicklighet, som för dem är av nöden, till en viss mekanisk färdighet, då däremot hos de förra, som arbetat blott vid en eller annan underdomstol, begreppen alltid måste besväras av ett slags ensidighet efter de speciella åsikter, som inom en sådan inskränktare krets varit gällande.»

Till denna kritik av det rådande utbildningssystemet fogar kommittén några reflektioner, huru förhållandena skulle gestalta sig, i händelse en av kommittén förordad uppdelning av hovrätterna komme till genomförande. Kommittén framhåller därvid, att, i fall hovrätter funnes iflera landsorter, skulle lägenhet givas för ungdomen att någon tid årligen uppehålla sig vid närmaste hovrätt, emellan det den biträdde vid underdomstolarna, var— igenom å ena sidan all denna ungdom, efter inhämtad kunskap om hov- rättens arbetssätt, hade skicklighet till tävlan om sysslorna inom hovrätten, samt å den andra hovrätten ständigt ägde kännedom om dugligheten hos dem, som vore att använda till domargöromål i orterna.

I detta uttalande möter således tanken på ett brytande av den rådande isoleringen mellan de skilda domstolskarriärerna och införande av en tjänst- göring växelvis i hovrätt och underrätt. Även utan att ett direkt ingripande skedde från lagstiftningens sida, blevo dessa önskemål i det följande i någon mån genomförda. Det blev nämligen brukligt, att notarierna ej kvarstannade i domsagorna längre än till dess att de hunnit förvärva de s. k. vice häradshövdingmeriterna. Därefter övergingo de — i den mån de ville fortsätta på domarbanan till hovrättstjänstgöring. Förändringen må till en del ha berott på den livligare kommunikation mellan över- och underrätter, som genom de förbättrade samfärdsmedlen blev möjlig. Större betydelse hade sannolikt kungl. brevet den 13 april 1840, som förklarade den, Vilken utnämnts till vice häradshövding, kompetent att föreslås till adjungerad ledamot i hovrätt. Självfallet blev intresset att på möjligast korta tid komma i åtnjutande av vice häradshövdingmeriterna synnerligen starkt och frestelsen att längre än nödigt stanna i domsagan ganska ringa. Men denna utveckling rubbade också stabiliteten i biträdesförhållandena i domsagorna, vilket för häradshövdingarna helt naturligt kunde medföra olägenheter. En skildring av övergångstidens svårigheter lämnas i 1868 års förut berörda kommittéförslag. Där yttras härom bl. a.:

»I stället för att häradshövdingarna i forna dagar kunde påräkna att få år efter år behålla samma i ärendena invanda juridiska medhjälpare, få de nu vanligen ej behålla dem längre, än till dess de hunnit förvärva det mått av praktisk erfarenhet, som erfordras för att principalen skall kunna någorlunda lita på deras arbete, Vilket sällan inträffar förr än samtidigt

med vice-häradshövdingeutnämningen. Efter den utnämningen sträva de flesta och följaktligen även efter den praktiska övning, som därtill berätti- gar. Men därmed är också vändpunkten uppnådd. Bland det färre antal, som i Våra dagar uppställer domsagan såsom slutligt mål för sin strävan, finnes väl en och annan, som kvarstannar hos sin förste läromästare, men mindre för att biträda honom än för att åtkomma de förordnanden, som i domsagan kunna erhållas.»

Det var just för att motverka den begynnande ansatsen till cirkulation mellan underrätts- och överrättskarriärerna, som kommittén föreslog, att en biträdande domarbefattning skulle inrättas i domsagorna. Förslaget hade således, sett ur den här förevarande synpunkten, till syfte att befästa den äldre utbildningsformen.

Men utvecklingen har icke följt en sådan linje. I stället har lagkom- mitténs utbildningsprogram successivt förverkligats. Den egentliga lant- domarbanan har mer och mer avfolkats. I 1912 års utredning beräknades, att enbart under perioden 1905—1910 lantdomaraspiranternas antal hade minskats från 56 till 46. Redan tidigt kan man f. ö. urskilja en tendens att slå en brygga mellan de bägge domarkarriärerna. Långt innan 1918 års domsagostadga kom till, var det brukligt, att lantdomaraspiranter in- kallades till tjänstgöring i hovrätt. I 1912 års kommittébetänkande upp— gives sålunda, att årligen av lantdomaraspiranterna 12 a 14 tjänstgjorde i hovrätt.

Också i denna del hava i domsagostadgorna endast fullföljts de riktlinjer, på vilka utvecklingen redan förut självmant slagit in. Den mera fullstän- diga sammansmältningen mellan de bägge domarkarriärerna förbereddes i 1918 års stadga genom den nyinrättade vice häradshövdinginstitutionen. Lantdomaraspiranterna erhöllo därmed en tjänsteställning, likartad med den, som hovrätternas assessorer redan ägde. Samtidigt befanns det angeläget att starkare markera, att lantdomaraspiranternas hovrättstjänstgöring hade karaktär av en i gallringssyfte företagen prövning av aspiranterna. Denna synpunkt kom till uttryck i föreskriften, att den, som efter förordnande för- valtat häradshövdingämbetet i tre år eller hållit allmänna tingssamman— träden med sammanlagt sextio rättegångsdagar, icke skulle få erhålla ytter— ligare vikariatsförordnanden på häradshövdingtjänst, innan han tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt eller där uppehållit fiskalstjänst sammanlagt ett år eller tjänstgjort såsom revisionssekreterare.

Slutstenen i den hundraåriga utveckling, man här kan blicka tillbaka på, utgöres av de författningar rörande ändring i domsagostadgan m. m., som utfärdades den 4 juni 1926. I och med dessa författningar blev föreningen av de båda domarkarriärerna fullständig. Bortsett från särskilda dispenser gå framdeles befordringarna på domarbanan genom assessorstjänst i hovrätt. Den, som förvaltat häradshövdingämbete och tjänstgjort såsom fiskal eller ledamot i hovrätt eller såsom revisionssekreterare under tillhopa

fyra år, får nämligen icke erhålla ytterligare häradshövdingvikariat, med mindre han är assessor i hovrätt. Som en konsekvens av dessa bestäm- melser har samtidigt vice häradshövdinginstitutionen avskaffats, och hov— rättsassessorerna hava med vissa övergångsvis gällande undantag till- lagts företrädesrätt i viss ordning till erhållande av förordnande att förvalta häradshövdingämbete ävensom ålagts skyldighet att mottaga dylikt för- ordnande.

* lk

För belysning av frågan om de nuvarande utbildningsförhållandena torde få nämnas, att en verkställd undersökning utvisar, att antalet personer, som under perioden 1923—1927 avlagt juris kandidatexamen vid rikets universitet och Stockholms högskola uppgått till

1923 ............................................................................. 140 1924 .............................................................................. 151 > 1925 .............................................................................. 159 1926 ............................................................................ 164 1927 .............................................................................. 201 Genomsnitt för år ............................................................... 163

Med ledning av tillgängliga uppgifter angående i domsagorna anställda notarier torde kunna beräknas, att årligen omkring 110 a 120 av de ny- utexaminerade juristerna vinna anställning i domsagorna, till en början såsom oavlönade notarier. I mån av ledighet bruka dessa sedan erhålla förordnande såsom andre notarier, vilkas antal i hela riket f. n. uppgår till 105, eller i domsagor, där andre-notarietjänst ej är inrättad, till förste notarier. Hela antalet förste-notariebefattningar uppgår f. 11. till 120. I 27 domsagor är allenast förste notarie anställd.

Av de notarier, som efter fullbordad tingstjänstgöring lämna domsagorna deras antal lärer uppgå till något över 100 årligen torde i genom- snitt omkring en tredjedel söka inträde i hovrätterna såsom fiskalsaspiranter. Såsom av här nedan meddelade siffror, avseende 5-årsperioden 1 juli 1922 —30 juni 1927, framgår, har antalet fiskalsaspiranter, som börjat tjänstgöra i hovrätterna under ifrågavarande tid, växlat avsevärt och uppgått till

senare halvåret 1922 ............................................................ 13 år 1923 ............................................................................. 28

första halvåret 1927 ............................................................... 16

Nuvarande utbildnings- system.

Här nedan meddelas vissa uppgifter angående personer, som under fem- årsperioden den 1 juli 1922—30 juni 1927 börjat tjänstgöring såsom fiskals- aspiranter i hovrätterna 1.

1 [ 2 | 3 [ 1 i 5 ) |; ; 7 B" . .. . ' .. Därav ”häl—it Kvar i Avgångna Därav orjade tjanstgora 1 hm ratten Antal & _ hovrätten från hov- utan undei tlden fiskals— adjunkts- 80 .. fiskals- förorda. förordn. ” 1927 ratten förorda. Svea Hovrätt. : 1/7—81/12 1922 .................. 4 2 2 2 | 2 2 1/1—3"/s 1923 .................. 8 5 3 5 | 3 3 1/.—$*/.. 1923 ................. 9 5 3 5 i 4 .1 l/1—"/s 1924 .................. 3 3 _ 3 l _ _ 1/7—81/1. 1924 .................. 15 s _ e 5 * 11 7 '/1—”/e 1925 .................. 11 6 _ 5 ! 6 5 1/'.'—31/12 1925 .................. 9 7 _ 7 l 2 2 1/1_80/6 1926 ............... . 17 1 _ 9 i 8 8 1/7—31/12 1926 ................. 19 s 1 _ 14 ; 5 4 1/1—80/3 1927 .................. 9 _ _ 7 l 2 2 105 38 8 | 62 43 37 Göta Hovrätt. 1 x/1—*”/12 1922 .................. 7 7 6 5 2 i _ 1/1—-'*0/a 1923 .................. 2 2 g 1 1 _ 1/7—31/12 1923 .................. 6 5 4 3 3 ; 1 1/1—3”/a 1924 .................. 3 3 3 3 _ _ l/7—31/12 1924 ................. 6 5 4 3 3 1 l/1—30/e 1925 .................. 4 2 2 2 2 2 1/7—=”/12 1925 .................. 3 2 2 2 1 1 '/1—30/s 1926 .................. 7 6 2 7 _ _ 1/7—*"/12 1926 .................. 10 5 _ 10 __ _ l/1—50/'1'. 1927 .................. 1 _ __ 1 _ _ 49 37 25 37 12 5 Hovrätten över Skåne och Blekinge. 1/-:—*”/12 1922 .................. 2 1 _ _ 2 1 År 1928 .................. 3 2 1 1 2 1 » 1924 .................. 5 4 2 2 3 1 » 1925 .................. 5 5 2 3 2 _ » 1926 .................. 8 g _ 3 5 4 l/1—**"*/e 1927 ........ . ......... 6 _ _ 6 _ _ 29 14 5 15 14 7 Samtliga hovrätter 183 89 38 114 69 49 1 Uppgifterna lämnade i juli månad 1927. ” Därav 1 som ej erhållit fiskalsförordnande. " Har förut haft fiskalsförordnande i annan hovrätt. Avgången från hovrätten.

Av de tillhopa 183 iiskalsaspiranter, som under angivna 5-årsperiod på— börjat tjänstgöring i hovrätterna, hade 69 avgått, därav 20 efter erhållet fiskalsförordnande. Av de 114, som den 1 juli 1927 fortfarande kvarstodo i hovrätterna, hade 69 motsvarande ett genomsnittsantal av 10 a 15 per år haft fiskalsförordnande. Antalet av de tiskalsaspiranter, som under ö-årsperioden börjat sin hovrättstjänstgöring och medhunnit att få adjunk- tionsförordnande i hovrätten, uppgick till sammanlagt 38.

Såsom påpekats, hava redan de nuvarande fiskalsaspiranterna och fiska- lerna i hovrätterna skyldighet att mottaga förordnanden såsom biträdande domare och att såsom vikarie förvalta häradshövdingämbete, helt eller till viss del. Från hovrätterna ha införskaffats uppgifter å antalet meddelade dylika förordnanden, varvid åtskillnad gjorts, alltefter förordnandena gällt högst 3 månader, 3—6 månader samt 6—12 månader. Några förordnanden på längre tid än 12 månader hava icke meddelats.

1 Antal förordnanden, som omfattat

Hovrätt och år |. . ;högst 3 månl 3—6 mån. 6—12 män. ( Summa.

'1411

Svea 1926 ................................ 13 1927 ................................. 10

21

Göta 1926 1927] ............................. skånska 1926 ................................. 8 1927 ................................. 7

Samtliga hovrätter: medeltal per år ........................... 295 25

Beträffande den nuvarande befordringsgången i dess senare stadier må nämnas, att utnämning till assessor brukar äga rum vid en ålder av omkring 32 a 33 år. Härefter följer under normala förhållanden utnämning till hovrättsråd vid i genomsnitt 37 a 38 års ålder. Befordran till härads— hövdingämbete går sedermera över ordinarie revisionssekreterartjänst, varå fullmakt numera brukar erhållas Vid omkring 42 a 43 år. Befordran till sluttjänst, d. v. s. för flertalet domare häradshövdingbefattning, brukar er- hållas vid omkring 44 a 45 års ålder.

I detta sammanhang torde en kortfattad redogörelse få lämnas angående domarutbildningen i några främmande länder, vilkas utbildningssystem varit föremål för undersökning.

Domarutbild- ningen i vissa främmande länder.

I den tyska domarutbildningen ingå två ämbetsexamina, den förberedande s. k. Referendarexamen, som avlägges efter i allmänhet 3 års universitets- studier, samt en högre, mera praktiskt betonad juridisk examen, Assessors— examen. Mellan de båda examina faller en i allmänhet 3-årig tjänstgöring, under vilken aspiranten får deltaga i arbetet vid skilda typer av domstolar ävensom på åklagarkansli. Assessorsexamen avlägges ej vid universiteten utan inför särskilda examenskommissioner vid »Oberlandesgerichte», mot- svarande våra hovrätter. Denna examen gäller huvudsakligen en prövning av examinandens förmåga att kunna skriftligen och muntligen behandla fall ur det praktiska rättslivet.

Gången av domarutbildningen i Österrike uppvisar i så måtto större likhet med förhållandena hos oss, som man i Österrike endast har en examen för domaraspiranterna, den s. k. »grosse Staatspriifung». Denna avlägges efter fyra å fem års universitetsstudier. Aspiranter på domar- och advokat- banorna ha därefter att genomgå en treårig »Vorbereitungsdienst». Enligt författningarna skall denna fullgöras vid olika slag av domstolar samt vid åklagarkansli i en viss bestämd tidsföljd. Emellertid ha dessa föreskrifter icke kunnat till fullo iakttagas i praktiken. Det klagas därför över en viss ensidighet i utbildningen, särskilt att aspiranterna i alltför hög grad få syssla med bagatellmål inom brottmålsrättsskipningen. Bland dem, som med goda vitsord genomgått den praktiska utbildningen, utväljas där- efter de, som anses lämpade för befordran till domartjänst. Dessa få till en början tjänstgöra såsom >>Hilfsrichter» vid Skilda domstolar, särskilt vid domstolar i första instans.

Sedermera erhåller aspiranten ordinarie anställning såsom »Richter», till en början dock utan fast placering. Han är anställd vid ett »Oberlandes- gericht» och har att mottaga förordnande till tjänstgöring vid samtliga dom- stolar inom dess domkrets. Först senare erhåller han fast placering, vanligen såsom »Bezirksrichter». Härifrån äger befordran rum till domartjänst vid »Landes-» eller »Kreisgericht» och därifrån sker urvalet av överrättsdomarna.

Också i Danmark ha domaraspiranterna efter avlagd statsexamen att genomgå en praktisk utbildningstid såsom »Dommerfuldmaegtig» vid under- rätt. En tid tjänstgör domaraspiranten också hos någon »Politimestere». Efter denna utbildning brukar erhållas förordnande såsom biträdande do- mare vid underrätt, och vederbörande har därunder att, i den omfattning, som den ordinarie domaren bestämmer, biträda denne vid utövande av domar- ämbetet. Befordringsgången till ordinarie underdomartjänst är i Danmark en annan än i Sverige. I Danmark äro karriärerna såsom domstolsjurist och administrativ jurist mindre skarpt särhållna än hos oss. Ej sällan beredes befordran till domartjänst efter en längre tids tjänstgöring t. ex. i justitie- departementet, och de administrativa befattningarna såsom »Politimestere» ha till stor del tjänat såsom rekryteringsposter till underdomartjänst.

;;: *

Såsom inledningsvis berörts, hava de reformer, som domarutbildningen hos oss under de senare åren undergått, haft till huvudsakligt syfte dels att vid häradsrätterna i samband med en begränsning av vikariatssystemet genomföra en kvalitativ arbetsfördelning mellan å ena sidan domstolschefen— häradshövdingen och å andra sidan de i utbildningssyfte tjänstgörande unga juristerna (notarierna), dels att genomföra en koncentration till hov— rätterna av domarutbildningen i dess senare stadium, varvid tillfälle gives till en ingående prövning av domaraspiranternas kvalifikationer för domar- kallet och möjlighet står till buds att genom en eHektiv gallring bland aspiranterna sörja för en god rekrytering av domarkåren. Systemet förut— sätter således en tjänstgöring växelvis dels i underrätt, dels i hovrätt.

Den organisationsplan, som processkommissionen i sitt betänkande fram— lagt, och det utbildningsprogram, som där skisserats, innefatta en vidare utveckling och tillämpning av den förstnämnda av de berörda reformlinjerna. Principen om den kvalitativa arbetsfördelningen inom underrätten tänkes genomförd så, att vid varje lagmansrätt i regel skulle finnas anställda tre ordinarie befattningshavare i domarställning. AV dessa benämnes en lag- man och de övriga rådmän. Lagmannen skulle leda arbetsfördelningen inom domstolen samt vara lagmansrättens ordförande, när viktigare mål handläggas. Rådmanstjänsterna äro avsedda att vara dels utbildningsplatser för yngre domare, dels ock sluttjänster för sådana personer, som genom en längre tids tjänstgöring på dylika platser Visserligen vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten men dock icke lämpa sig för befordran till lagman. Den ene av rådmännen skulle hava till huvuduppgift att handlägga inskriv- ningsärendena, och på honom borde enligt processkommissionens mening i allmänhet läggas jämväl. bestyret såsom överexekutor. Hos den andre råd- mannen borde de smärre tviste- och brottmålen företrädesvis samlas. De nuvarande förste- och andre-notariebefattningarna tänkas ombildade till ordinarie sekreterartjänster. Dessa skulle innehavas ej endast av domar— aspiranter utan även av dem, som ha för avsikt att övergå till advokat— banan.

Även principen om tjänstgöring växelvis i hovrätt och underrätt har processkommissionen upptagit. Det är tänkt, att domaraspiranten, alldeles som nu, efter avlagd juridisk examen kommer att börja det praktiska juridiska arbetet såsom notarie å ett lagmansrättskansli, varest han skall hava att biträda de ordinarie domarna och sekreteraren ävensom i händelse av förfall för sekreterare eller rådman tjänstgöra såsom deras vikarie. För att han skall vinna en mera allsidig utbildning är det avsett, att domaraspiranten seder— mera skall inträda i en hovrätts kansli och, där tillfälle gives, möjligen även i högsta domstolens kansli. Befordran skulle härefter ske först till ordinarie sekreterartjänst vid lagmansrätt, därpå till rådmanstjänst, och de skickligaste innehavarna av dessa befattningar borde sedermera avancera

Process- kommissionen. .

till lagmans— eller hovrättsrådsämbetena, vilka båda befattningar torde varit avsedda att i allmänhet bli sluttjänster.

Jämfört med den nuvarande ordningen för domarutbildningen, företer processkommissionens förslag olikheter i skilda hänseenden. Den prövning av domaraspiranterna, som nu äger rum i hovrätten under fiskalstjänst— göring eller under förordnande såsom adjungerad ledamot, skulle flyttas till ett tidigare utbildningsstadium, varunder aspiranten allenast skulle vara i tillfälle att meritera sig genom kanslitjänstgöring. Denna förändring torde äga samband med den strävan, som utmärker förslaget, att redan på ett för— beredande stadium i utbildningen binda domaraspiranten i statstjänst genom ordinarie anställning. Det är ju tänkt, att de nuvarande förste- och andre— notariebefattningarna skulle ombildas till ordinarie sekreterartjänster, vilka torde varit avsedda att tillträdas vid omkring 25 års ålder. Överhuvud utgår förslaget från, att i långt större utsträckning än f. n. befattnings- havare med ordinarie anställning skulle sysselsättas i underrätterna. Slut— ligen är ett karakteristiskt drag för den i förslaget tänkta befordringsgången, att befordringarna, oftare än nu, skulle äga rum från underrätterna till överrätterna. Befordringarna i sistnämnda domstolar skulle således icke väsentligen vara begränsade till personal, som länge tjänstgjort inom dom— stolen. För den, som vinner befordran till en överrättsdomartjänst, kommer förändringen i befordringsgången att praktiskt taget visa sig däri, att han under långt större tid, än f. n. är fallet, haft att tjänstgöra, närmast såsom rådman, i underrätt.

I yttrandena över processkommissionens betänkande hava från flera håll uttalanden gjorts rörande den lämpliga ordningen för domarutbildningen under den nya domstolsorganisationen.

Svea hovrätt (Yttranden1 sid. 39 0. f.) har uppställt följande program för den ordinarie befordringsgången för en domaraspirant:

1) Tjänstgöring såsom domsagonotarie, förknippad med någon notarie— tjänstgöring i hovrätt.

2) Sekreteraranställning i domsaga eller vid kollegial underrätt i stad med därunder förekommande domarvikariat.

3) Anställning såsom föredragande i hovrätt. 4) Vikariat för underdomare eller hovrättsråd. 5) Ordinarie domarbefattning i underrätt eller hovrätt. Beträffande domsagosekreterarnas anställningsförhållanden må nämnas, att hovrätten föreslagit, att befattningshavarna borde förordnas för en tid av 4 år. Befattningen skulle således — i motsats till vad processkommissionen förordat —— icke bliva av ordinarie natur. En viss minimiålder borde en— ligt hovrättens mening stadgas såsom villkor för förordnande. Förutom

1 Yttranden i anledning av processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (Statens oli. utredn. 1927 : 15).

sekreteraren borde i varje domsaga finnas ett eller två rättsbildade stats— avlönade biträden.

I fråga om förordnande av vikarie för häradshövding (lagman) har hov- rätten i huvudsak instämt i vad processkommissionen anfört beträffande vikariatsväsendets begränsning. Den, som vid tjänstledighet för härads- hövding (lagman) skulle träda i dennes ställe, borde enligt hovrättens mening besitta den ålder och det mått av erfarenhet, som vore av nöden för uppe- hållande av domstolens auktoritet. Han borde icke allenast hava bakom sig flera års tjänstgöring i domstol utan ock hava uppnått högre ålder, än f. n. vore stadgad såsom minimum. Till dylikt vikarieförordnande borde i främsta rummet ifrågakomma sekreteraren i domsagan, därest denne uppnått stadgad ålder. I annat fall skulle annan domsagosekreterare kunna förordnas.

Med avseende å de av hovrätten föreslagna tjänsterna såsom föredragande i hovrätt har i utlåtandet framhållits, att dessa befattningar icke borde vara av ordinarie art. Föredragande i hovrätt borde i regel hava tjänstgjort viss tid såsom sekreterare i domsaga.

Reservationsvis har inom hovrätten framförts önskemålet, att de unga juristerna måtte få på eget ansvar handhava domaruppdrag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (Yttranden sid. 123 0. f.) har gjort följande uttalande rörande den av processkommissionen framlagda planen för domarutbildningen:

»En allvarlig anmärkning, som kan göras mot processkommissionens för- slag till ny rättegångsordning, är, att någon garanti icke lämnats för en tillfredsställande domarutbildning och en god rekrytering av domarkåren. De enkla expeditionsgöromål och sekreterarbestyr, som enligt den föreslagna rättegångsordningen skulle bliva domaraspiranternas så gott som enda arbets— uppgift ända tills dess de vunne befordran till ordinarie domartjänst, kunna icke vara ägnade att bibringa dem nödig utbildning för domarkallets ut— övande. Någon tillförlitlig prövning av deras lämplighet härför skullei allmänhet ej heller kunna ske före utnämningen till ordinarie domare. På samma grunder kan anmärkning göras mot processkommissionens tanke, att de mera kvalificerade domartjänsterna skulle besättas med personer, som i allmänhet visserligen vore innehavare av lägre domartjänst men till följd av det föreslagna systemet icke varit i tillfälle att erhålla någon nämnvärd erfarenhet i viktigare domarvärv eller dokumentera sin lämplighet för den högre tjänsten. Ehuru processkommissionen enligt hovrättens förmenande överdrivit vådorna av vikariatsystemet, måste det dock anses som ett miss— förhållande, att domarämbetena i så vidsträckt omfattning som nu sker handhavas av unga vikarier. Med hänsyn till domarutbildningen och domarkårens rekrytering måste emellertid även under en ny rättegångsord— ning möjlighet beredas för de blivande domarna att redan tidigt få själv- ständigt deltaga i den dömande verksamheten. Att i enlighet med det nu- varande systemet låta de unga juristerna efter endast ett par års praktisk erfarenhet tjänstgöra som ordförande i underrätt även i viktigare mål synes mindre lämpligt. Däremot kan någon invändning icke med fog göras mot en anordning, enligt vilken de unga juristerna finge i en kollegial domstol tillsammans med äldre och erfarnare domare deltaga i handläggningen och avgörandet av alla där förekommande mål. En dylik anordning skulle

Förslag.

möjliggöras, om kollegialiteten bibehålles i de större och medelstora städernas domstolar. Uppenbart är vidare, att ett bibehållande av det muntligt- protokollariska systemet med referentföredragning i de högre domstolarna i hög grad skulle befrämja deras verksamhet som utbildningsanstalter för domaraspiranter liksom att en organisation av hovrätterna, som möjliggjorde, att plats som ledamot i hovrätt i viss utsträckning kunde beredas domar— aspiranter, skulle vara av stort värde för en tillfredsställande domarutbild- ning och en god rekrytering av domarkåren.»

Även Föreningen Sveriges häradshövdingar (Yttranden sid. 253 0. f.) har behandlat frågan om domarutbildningen och därvid framhållit, att det borde öppnas möjlighet för domaraspiranterna att tjänstgöra både vid en lant- domstol och en stadsdomstol. I anslutning härtill yttrar föreningen vidare:

»Tjänstgöringen vid en större stadsdomstol skulle säkerligen i hög grad bidraga att fullständiga en vid en lantdomstol vunnen erfarenhet. Det har redan i det föregående i sammanhang med behandlingen av domstolsorganisa- tionen av föreningen antytts, att möjlighet kunde beredas de yngre juristerna att tjänstgöra som meddomare i stadsdomstol jämte lagmannen. En sådan tjänstgöring utöver tjänstgöring vid lantdomstol med förordnande att där självständigt handlägga mindre och enklare mål torde icke ur utbildnings- synpunkt behöva stå efter den utbildning, som för närvarande i allmänhet kan vinnas ensamt vid häradsrätt. Det borde vara ett önskemål, att några av de större stadsdomstolarna, där framstående domare vore anställda och processledningen god, kunde bli en skola för domaraspiranter, som där såsom meddomare finge tillfälle att deltaga i avgörandet av även de viktigaste och svåraste mål, under det att önskan att därvid vinna meriter för vidare befordran skulle verka sporrande. För utbildningen vore säkerligen också mycket värdefullt, om någon tids tjänstgöring å advokatkontor och hos åklagare kunde äga rum.

Det värde för domarutbildningen, som tjänstgöring såsom meddomare i hovrätt innebär, är utomordentligt stort, och det synes föreningen synner- ligen angeläget, att möjlighet till sådan tjänstgöring fortfarande hålles öppen, även om hovrätternas organisation och arbetssätt skulle förändras.»

J ämväl i ett flertal andra utlåtanden har —— särskilt från häradshövding— håll processkommissionens program för domarutbildningen kritiserats, varvid framförallt betonats önskvärdheten av, att domaraspiranterna på ett tidigare stadium, än processkommissionen tänkt sig, borde få på eget ansvar deltaga i den dömande verksamheten.

i * *

Processkommissionen torde hava räknat med, att den normala arbetsbe- lastningen inom lagmansrätterna till allra största delen skulle bäras av tjänstemän i ordinarie ställning. En sådan anordning kan, vad domarbe- fattningarna angår, motiveras med principen om domarnas oavsättlighet, och för kanslipersonalens del kan det synas vara ett rimligt krav, att staten icke undandrager sig att bereda dessa befattningshavare den tryggade ställning, som den ordinarie anställningen innebär. I den händelse kansli— personalen — på sätt i utlandet flerstädes är fallet utgöres av en särskild befattningshavarkår med lägre utbildning än domaraspiranterna och således

i saknad av befordringsmöjligheter på domarbanan, kan den anförda syn- punkten ej frånkännas berättigande. De skrivbiträden, som torde böra anställas å lagmansrättskanslierna, böra därför i viss omfattning erhålla ordinarie anställning.

Annorlunda ställa sig emellertid förhållandena beträffande de av process— kommissionen ifrågasatta sekreterartjänsterna. Dessa äro ju enligt kommis— sionens mening (del I sid. 163) avsedda att tämligen nära motsvara de nu- varande förste- och andre-notariebefattningarna i domsagorna, och det förväntas, att sekreterarna komma att utgöras av personer, som vilja utbilda sig för domar- eller advokatverksamhet. Det synes emellertid vara ägnat att väcka betänk— ligheter, att staten skulle i ordinarie anställning —— ofta för allenast några få års tjänst binda en del yngre personer, vilkas syfte med domstols- tjänstgöringen allenast är att begagna det tillfälle till en för deras senare verksamhet inom eller utom statstjänsten erforderlig praktisk utbildning, som vid underdomstolarna kan beredas dem.

För övrigt torde den av processkommissionen föreslagna organisationen av den juridiskt utbildade kanslipersonalen ej kunna undgå att öva vitt— gående konsekvenser på stora grenar av den statliga administrationens an- ställnings- och löneförhållanden i övrigt. De administrativa verkens högre personal rekryteras nämligen till stor del av jurister, som i underrätterna fått sin första praktiska utbildning. Dessa aspiranter bruka då till en början beredas anställning såsom amanuenser, vilka tillhöra gruppen av icke ordi— narie befattningshavare, varefter, om vederbörande anses lämplig för be— fordran, följer utnämning till ordinarie tjänst iden förutvarande s. k. första normalgraden och sedermera eventuellt vidare befordran. Skulle nu emeller— tid, såsom processkommissionen ifrågasatt, dessa unga jurister redan under sin förberedelsetjänstgöring i lagmansrätten vinna fullmaktstjänst, bleve tydligen en dylik rekrytering så gott som omöjliggjord, såvitt ej de admi- nistrativa verken sattes i tillfälle att redan såsom begynnelseanställning er— bjuda dessa jurister ordinarie befattning i minst lika hög löneställning som sekreterarbefattningarna i lagmansrätterna.

Med hänsyn till de begränsade befordringsmöjligheter utanför själva dom— stolskarriären, som skulle stå de ordinarie sekreterarna till buds, och då någon effektiv prövning och gallring av aspiranterna knappast kunnat ske före utnämningen till sekreterare, är givetvis risken stor, att på dessa be— fattningar komma att stanna personer, som icke anses böra befordras på själva domarbanan. En dylik anordning skulle emellertid tillföra dom- sagorna en arbetskraft av kanske mången gång föga användbart slag. Där— till kommer, att enligt processkommissionens förslag vikariatssystemet i domstolarna skall i görligaste mån avskaffas. I så fall bli sekreterar— befattningarna i domsagorna de enda egentliga utbildningsplatser till domar- tjänst, som stå till buds, och det ligger då synnerlig vikt uppå, att ej dessa befattningar under kanske ett trettio— eller fyrtiotal år framåt upptagas av personer, som icke kunna vinna befordran. I en domsaga, där för en

ung domaraspirant utsikt saknas att inom avsevärd tid erhålla sekreterar- tjänst, skulle helt naturligt svårighet yppas att rekrytera notarieposterna.

På anförda skäl synes motiverat, att sekreterarna i lagmansrätterna icke erhålla ordinarie anställning. Då dessa befattningar mycket nära skulle motsvara de nuvarande förste- och andre-notarietjänsterna och skäl torde , saknas att utbyta den hävdvunna notarietiteln mot sekreterarbenämningen helst denna senare eljest inom den statliga administrationen har avseende på tjänster av väsentligt annan karaktär ha vid förevarande utredning de hittillsvarande beteckningarna förste och andre notarie bibehållits.

Själva gången av domarutbildningen i dess första stadium torde alltså böra bliva den, att den unge juristen påbörjar sin tjänstgöring på ett lag- mansrättskansli. Efter omkring ett halvt års provtjänstgöring torde kunna beräknas, att aspiranten vinner förordnande såsom andre notarie. Efter sammanlagt ett års väl vitsordad tjänstgöring skulle följa förordnande så- som förste notarie. Frågan om de arbetsuppgifter, som böra kunna anförtros förste och andre notarie, kommer att närmare behandlas i ett senare kapitel.

Då, såsom nämnts, notarietjänsterna böra bliva utbildningsplatser, uppstår fråga, huru lång tid som lämpligen bör avses för denna del av tjänstgöringen. Önskvärt är givetvis, att densamma ej göres alltför kort. Kontinuiteten i arbetet på domsagokansliet kommer onekligen att lida, därest omsättningen på notarietjänsterna blir alltför snabb, och för lagmannen, vilken, liksom den nuvarande häradshövdingen, närmast torde komma att lämna aspiranten nödig handledning, blir det av vikt att, sedan han lärt upp den unge aspiranten, bli i tillfälle att utnyttja dennes arbetskraft. Å andra sidan bör emellertid beaktande också skänkas de ungas krav att icke under onödigt lång tid kvarhållas i det förberedande utbildningsstadium, varom här är fråga. F. n. torde de unga juristerna i allmänhet stanna omkring tre år på domsagokansli. Från några av de häradshövdingar, med vilka under utredningens gång överläggningar ägt rum, har uttalats önske— målet, att denna tid kunde utsträckas till fyra år. En sådan utsträckning av den förberedande tjänstgöringen kan måhända möta betänkligheter med hänsyn till den försening i befordringsgången, som därav skulle vållas. Emellertid torde denna synpunkt dock icke böra tillerkännas alltför stor betydelse. I det följande räknas därför med att notarierna i allmänhet komma att stanna i domsagorna under tre och ett halvt till fyra år.

Processkommissionen (del III sid. 232) synes hava avsett, att den förbe- redande kanslitjänstgöringen å domsagan redan efter förhållandevis kort tid -— ett eller annat år skulle avbrytas av en tids tjänstgöring vid hovrätts eller högsta domstolens kansli, varefter aspiranten skulle återgå till kansli— tjänstgöring i lagmansrättf Även om vissa skäl kunna tala för, att man redan på ett tidigt stadium bereder den unge domaraspiranten inblick i över- rätternas arbetsmetoder och han sättes i tillfälle att på nära håll följa målens handläggning i de högre instanserna, skulle dock ett sådant avbrott

i tjänstgöringen vid lagmansrätten säkerligen vålla allvarliga olägenheter. Såväl med hänsyn till arbetets jämna gång i lagmansrätten, som även för att den unge aspiranten själv skall ha tillfälle att vinna erforderlig mognad, varigenom också den efterföljande hovrättstjänstgöringen för honom blir mera givande, torde det vara lämpligt, att den förberedande tjänstgöringen ilag- mansrätt får förlöpa utan avbrott, och att således hovrättstjänstgöringen vid- tager först sedan notarien tillbragt tre och ett halvt år fyra år vid lagmansrätt.

Under den första tid, som domaraspiranten tjänstgör i hovrätt, torde hans arbetsuppgifter delvis bliva likartade med dem, som han haft att utföra i underrätten. Tjänstgöringen skulle nämligen fullgöras å hovrättens kansli. Snart nog torde emellertid en prövning av aspiranterna böra verkställas. För aspiranten måste det nämligen vara önskvärt att snarast möjligt få klarhet uti, huruvida han överhuvud taget har utsikter till befordran på domarbanan, och för statsverket blir det, med hänsyn till att samtliga aspiranter under provtjänstgöringen skulle erhålla avlöning en fråga, som i annat samman— hang kommer att närmare diskuteras — angeläget, att en gallring bland aspiranterna verkställes. Till en del torde en dylik gallring kunna äga rum redan på grundval av aspiranternas arbetsprestationer inom hovrättens kansli, och därest — i likhet med vad tidvis lärer ägt rum i Svea hovrätt och i överensstämmelse med förhållandena vid vissa domstolar i utlandet en praktisk kurs anordnas vid hovrätten, torde även aspirantens insats vid ett dylikt arbete kunna tjäna till vägledning för bedömande av hans lämplighet för domarkallet. Emellertid lärer den prövning, som på sådan grund ägt rum, näppeligen kunna anses tillfyllest.

Det erbjuder givetvis stora svårigheter att med det system för rättegången i hovrätt, som processkommissionen föreslagit, förena en anordning, likartad med det nuvarande fiskalsprovet i hovrätt. Möjlighet att under form av adjunktion få en prövning till stånd är på detta stadium helt naturligt all— »deles utesluten, och utrymme för någon referentverksamhet finnes enligt kommissionens förslag ej heller, enär målens föredragning i hovrätten fram- ideles skall besörjas genom parterna.

Då i hovrätt enligt förslaget åklagartalan i brottmål är avsedd att i viss omfattning utföras av särskilda, under advokatfiskalen stående tjänstemän, hov- rättsfiskaler, ligger det nära till hands att för detta ändamål utnyttja de unga domaraspiranterna. Givetvis kunna dessa icke äga mognad nog att i svårare brottmål handha åklagaruppgiften. Det bör emellertid ej erbjuda svårig- heter för advokatfiskalen att efter rationella grunder och med beaktande av de olika aspiranternas kompetens göra en fördelning av åklagararbetet. Ett :sådant utnyttjande av hovrättsaspiranterna skulle även nära ansluta sig till nu rådande utbildningsgång.

Med utgångspunkt från en sådan anordning har domaraspiranternas hov— rättstjänstgöring ansetts höra i huvudsak följa nedan angivna program:

Provtjänstgöringen i hovrätten, som fullgöres under arbete å hovrätts— :kansliet, bör omfatta omkring ett år. För att redan på detta stadium bereda .2 — 6822.

18 tillfälle till en gallring bland aspiranterna bör under senare delen av ifråga- varande år aspiranten åläggas att på prov utföra åklagartalan i ett antal mindre brottmål. Förordnande till dylik provtjänstgöring torde böra med- delas av justitiekanslern på anmälan av hovrättens advokatfiskal. De aspiranter, som godkänts vid provtjänstgöringen, skulle därefter av justitie- kanslern förordnas till hovrättsfiskaler.

Det torde hava varit av processkommissionen avsett, att, sedan domar- aspiranten fullgjort den kanslitjänstgöring, han tänktes komma att genomgå i hovrätten, och vilken skulle ha sin motsvarighet i den nu berörda tjänst- göringen såsom fiskalsaspirant, han hade att återgå till tjänstgöring vid lagmansrätt, där han skulle i mån av tur vinna befordran först till sekre— terare och sedermera till rådman. Från dessa tjänster skulle sedermera befordran ske till sluttjänsterna i normalkarriären, d. v. s. lagmans- eller hovrättsrådsbefattning. Om, såsom kommissionen torde ha avsett, hovrätts- rådsämbetena i regel skulle bli sluttjänster, kommer därav att föranledas en avsevärd framflyttning av befordringsåldern till dylik befattning. Medan f. n., såsom tidigare nämnts, utnämning till hovrättsråd normalt brukar äga rum vid omkring 37 a 38 års ålder, skulle framdeles —— med hänsyn till den för— hållandevis långsamma omsättningen på sluttjänsterna sådan befordran säkerligen icke kunna förväntas förrän tidigast vid omkring 50 års ålder. Till jämförelse må nämnas, att i Danmark den genomsnittliga befordrings- åldern för de ledamöter av »Landsretterne», som befordras ur underrätterna, ligger vid omkring 47 a 48 års ålder. I Österrike, där befordran till >>Ober- landesgerichtsrat» normalt går från domartjänst i underrätt, uppgives den genomsnittliga befordringsåldern utgöra 52 a 55 år. Om man således räknar med en framtida befordran till hovrättsråd vid omkring 50 års ålder, innebär detta, att en överrättsdomare skulle under omkring hälften av sin hela tjänstetid vara bunden vid tjänstgöring i underrätt.

En så sen placering på överrättsdomartjänst torde emellertid vara för— enad med avsevärda olägenheter. Den blivande överrättsjuristen kommer att få tillbringa sina bästa år på en med hänsyn till arbetsuppgifterna underordnad tjänst i lagmansrätt. Förhållandena hos oss skulle f. ö. komma att ställa sig mera ogynnsamt än t. ex. i Tyskland och Österrike, då man i dessa länder genom tudelningen av den första instansen dock skapat en befordringsmöjlighet från bagatelldomartjänsterna till ledamotsbefattningarna i de kollegiala underrätterna. Det långsamma avancemang, som kan befaras vid den av processkommissionen tänkta befordringsgången, måste otvivel- aktigt menligt inverka på rekryteringen av domarbefattningarna. Att det hittills lyckats att för domarbanan förvärva verkligt dugliga förmågor, torde till ej oväsentlig del ha berott just på utsikten till en förhållandevis snabb befordran till självständiga och ansvarsfulla tjänster. Bleve nu möjligheten härtill framdeles stäckad, komme detta säkerligen att öva en synnerligen oförmånlig inverkan på statens möjligheter att i konkurrens med den en—

skilda förvärvsverksamheten vinna och i sin tjänst behålla Verkligt fram— stående jurister.

Även ur en annan synpunkt torde betänkligheter yppa sig mot den av processkommissionen förordade befordringsgången. Den utbildning, som kan beredas domaraspiranten under kanslitjänstgöringen i hovrätt, skulle även om den, på sätt här är tänkt, förstärkes med en tids verksamhet såsom hovrättsfiskal dock knappast kunna anses tillfyllest såsom utbildnings— arbete i överrätt för de blivande lagmännen och hovrättsråden. Ifråga- varande tjänstgöring, begränsad kanske till två år och förlagd till ett relativt tidigt stadium i utbildningen — i allmänhet till 26 a 28 års ålder skulle säkerligen icke kunna tillföra aspiranten den fördjupade insikt i juridiska spörsmål och det mognade omdöme, han för sin framtida verksamhet såsom lagman eller hovrättsråd har av nöden. Att den efterföljande rådmans— tjänstgöringen icke kan i utbildningshänseende ersätta hovrättsarbetet, lärer knappast kunna bestridas. Det må erinras om, att högsta domstolen i sitt utlåtande över ett den 26 oktober 1926 avgivet betänkande angående änd- ringar i hovrätternas organisation m. 111. (Statens OH. utredn. 1926z20) _ däri ifrågasattes, att domaraspiranterna i hovrätten skulle tjänstgöra icke såsom nu i egenskap av ledamöter utan allenast såsom föredragande -— framhållit, att det förhållande, att den blivande revisionssekreteraren skulle varit helt utesluten från självständig domarverksamhet i andra instans, skulle innebära en betänklig försämring i hans utbildning. Det funnes, enligt högsta domstolens mening, intet mera ägnat att utveckla de egen— skaper, som präglade en god revisionssekreterare, än det kollegiala sam- arbetet under domaransvar med äldre och mera erfarna jurister.

Det torde få anses vara synnerligen angeläget, att de blivande lagmännen och hovrättsråden få tillfälle till en mera djupgående hovrättsutbildning, än som med processkommissionens utbildningsprogram skulle vara möjligt. Förevarande förslag utgår också ifrån, att den unge hovrättsfiskalen icke skall definitivt avkopplas från hovrättsarbetet på detta stadium, utan alltfort vara bunden till hovrätten, ehuru hans arbetskraft i viss omfattning — i likhet med vad f. n. är fallet med motsvarande befattningshavare ut- nyttjas under tjänstgöring i underrätt.

Här möter ett svårlöst spörsmål, som emellertid i organisationshänseende äger stor betydelse. Frågan gäller de blivande rådmansbefattningarnas karaktär av övergångstjänster eller sluttjänster. Processkommissionen har härom yttrat (del I sid. 112), att rådmännen vore avsedda att i allmänhet vara yngre personer, men att under vissa omständigheter det kunde finnas lämpligt, att dessa domartjänster bekläddes med personer, som visserligen under en längre tids tjänstgöring på dylika platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten, men dock icke lämpade sig för befordran till lagman.

Processkommissionen har sålunda tänkt sig, att rådmanstjänsterna i all— mänhet skulle vara övergångstjänster, men att i vissa fall de även kunde bliva sluttjänster. Redan av lönetekniska skäl lärer det vara ofrånkomligt

att härvidlag göra en bestämd åtskillnad mellan de båda slagen av befatt- ningar. Det torde nämligen icke låta sig göra att fastställa en och samma lön utan avseende på om befattningen kommer att tillträdas vid unga år av en person, som endast övergångsvis innehar densamma i avvaktan på befordran till högre tjänst, eller om den tillträdes av en person i mera fram— skriden ålder för att innehavas under en lång följd av år intill uppnådd pensionsålder. Förevarande utredning är också byggd på den förutsättningen, att bland rådmanstjänsterna urskiljas ett visst antal i relativt förmånlig löneställning, avsedda att bli sluttjänster. Det är tänkt, att handläggningen av inskrivningsärenden i allmänhet skulle bli huvuduppgiften för dessa rådmän.

Antalet av dessa inskrivningsdomare torde höra i görligaste mån be- gränsas. Det må i detta sammanhang erinras om ett uttalande av Svea hovrätt (Yttranden sid. 8) rörande svårigheten att på lämpligt sätt rekrytera dessa tjänster. Hovrätten yttrar härom bl. a.:

»Att finna ett hundratal jurister, som kunna väntas vara villiga och lämpade att för livet ägna sig åt en inskrivningsdomares ej alltför intresse- väckande uppgifter, torde emellertid knappast vara möjligt. Måhända låter det tänka sig, att en eller annan yngre jurist med den särskilda läggning som härvidlag erfordras skulle känna sig lockad av utsikten att vid jäm- förelsevis tidiga år uppnå en ordinarie, med någorlunda god avlöning för- knippad ställning av denna art. Men i flertalet fall torde de ifrågasatta inskrivningsdomarna få sökas inom kretsen av dem, som inriktat sig på befordran inom den egentliga domarebanan och antingen misslyckats i denna strävan eller tänka sig inskrivningsdomarebefattningen såsom en övergångs- plats inom domarekarriären. En person, tillhörande den ena eller den andra av dessa grupper, kan icke i allmänhet väntas vara synnerligen skickad för inskrivningsgöromålen. Den, som ser sig avstängd från länge eftersträvad befordran inom den egentliga domarebanan, lärer, liksom varje annan uppen- barligen förbigången tjänsteman, mången gång hava just genom miss- lyckandet förlorat i användbarhet för även mindre kvalificerade uppgifter och kan ej förmodas komma att under sitt återstående liv ägna inskrivnings- göromålen det slags uthålliga energi som kräves av dem som skola huvud- sakligen syssla med dessa göromål; och vad beträffar den unge inskrivnings— domaren med framtid inom den egentliga domarebanan, lärer känslan av att han för ögonblicket befinner sig på en mot hans begåvning mindre väl svarande övergångsplats i vissa fall kunna medföra vådor icke allenast för honom själv utan även för domsagans, av lagmannen okontrollerade inskriv— ningsväsen.»

Den i det följande (sid. 33 0. f.) verkställda beräkningen av erforderliga antalet arbetskrafter i domsagorna utvisar, att vid en domsagoindelning, omfattande 93 domsagor, antalet inskrivningsdomare skulle uppgå till 61, medan vid en domsagoindelning med 116 domsagor motsvarande antal skulle utgöra 52.

Inskrivningsdomarbefattningarna skola enligt förevarande förslag tillsättas medelst fullmakt.

Därest enahanda tillsättningsform skulle komma till användning jämväl för de rådmanstjänlter, som äro avsedda att bliva övergångsplatser, kan befaras, att på dessa tjänster i vissa fall skulle komma att placeras perso- ner, vilka icke ansåges böra vinna högre befordran på domarbanan. Er- farenheten från andra förvaltningsområden torde giva vid handen, att dylika befattningar i mellangraderna ha en tendens att småningom mer och mer utnyttjas just på dylikt sätt. Har en sådan utveckling sina olägenheter redan i fråga om de i egentlig mening administrativa verken, så skulle för domstolarna och särskilt underrätterna en sådan tendens leda till alldeles speciella olägenheter detta ur två synpunkter. Rådmanstjänsterna komma nämligen framdeles att utgöra de enda verkliga utbildningsplatser idomar- ställning, som vid lagmansrätterna stå den uppväxande juristgenerationen till buds. Det ligger då synnerlig vikt uppå, att icke dessa utbildnings- möjligheter bli, till förfång för de nya juristgenerationerna, reserverade till förmån för en grupp jurister, som icke behöva någon vidare utbildning, alldenstund någon befordran till högre domartjänst för dem icke ifråga— kommer. En olägenhet, som drabbar rättsskipningen mera omedelbart, kommer att bestå däri, att dylika innehavare av rådmanstjänster i en hel del fall torde komma att inträda såsom vikarier, i händelse lagmannen får för- fall. Det är givet, att, om rådmansbefattningarna i någon större utsträck- ning skulle bli reträttplatser för icke befordringsbara domaraspiranter, man därmed skulle få en kategori lagmansvikarier, vilka i många fall säkerligen vore föga ägnade att på ett tillfredsställande sätt uppehålla lagmans— tjänsterna. Visserligen kan det tänkas, att hovrätten kunde förordna annan ' person att uppehålla lagmanstjänsten, men det ligger i sakens natur, att en dylik utväg skall komma att tillgripas endast i verkligt exceptionella fall.

Det anförda torde giva vid handen, att det ligger synnerlig vikt uppå, att garantier skapas för att de rådmansbefattningar, som äro avsedda att bli övergångstjänster, också verkligen bibehålla denna karaktär.

En undersökning rörande den kompetens, som bör krävas av de blivande rådmännen, har givit vid handen, atti de medelstora domsagorna torde komma att behövas en domaraspirant, som efter fullgjord notarietjänstgöring i underrätt blivit i hovrätten prövad och där befunnits lämpad för vidare befordran, således en aspirant på hovrättsfiskalens stadium. I de större domsagorna däremot synes flerstädes behov föreligga av en rådman med mera grundlig hovrättsutbildning.

Hovrättshskalernas fortsatta utbildning har då ansetts kunna kombineras med rådmanstjänsternas uppehållande på det sätt, att fiskalen på detta stadium skulle — väl icke mera varaktigt skiljas från hovrättsarbetet — men däremot vara skyldig att låta sin hovrättstjänstgöring avbrytas av förordnande att under bestämd tid uppehålla rådmansbefattning i viss dom— saga. Tiden för dylik underrättstjänstgöring har — under förutsättning att antalet rådmanstjänster av förevarande slag kan begränsas till omkring 50

beräknats icke behöva överstiga två år. Det må till jämförelse nämnas, att redan nu fiskalsaspiranter och t. f. fiskaler i hovrätterna äro skyldiga att ' mottaga förordnande att förvalta häradshövdingämbete eller tjänstgöra såsom biträdande domare. Föreskrift härom är meddelad i ett kungl. cirkulär den 18 februari 1921 (nr 46). Den begränsning är dock härvid stadgad, att utan tjänstemannens samtycke åt dylikt förordnande ej må givas den omfattning, att han under längre tid än sammanlagt tre månader kan anses därigenom hindrad från tjänstgöring i hovrätten. BeträHande antalet fall, i vilka hovrätterna anlitat den i cirkuläret stadgade befogenheten att förordna ifrågavarande tjänstemän till vikarier för häradshövdingar eller till biträdande domare, kan ur de här ovan (sid. 9) anförda uppgifterna inhämtas, att dylikt förordnande under de senaste två kalenderåren med- delats i Svea hovrätt uti sammanlagt 36 fall, i Göta hovrätt uti 22 fall samt i hovrätten över Skåne och Blekinge likaledes i 22 fall.

Den här framförda tanken om hovrättsfiskalernas rådmanstjänstgöring innebär i själva verket allenast en utvidgning av den princip om tjänst- göring växelvis i underrätt och hovrätt, som kommit till uttryck i för— berörda cirkulär och vilken, såsom av ovanstående uppgifter framgår,i praktiken också i förhållandevis stor omfattning tillämpats. Det må näm- nas, att genom den strängare begränsning i notariernas rätt att hålla tings- sammanträden, som fr. o. m. 1928 års ingång trätt i tillämpning, behov torde ha uppkommit för hovrätterna att i större utsträckning än tidigare utnyttja sina aspiranter på fiskalsstadiet för vikariat på häradshövding- tjänst.

Emot den skisserade anordningen kommer måhända att resas den invänd— ningen, att underrättstjänstgöringen inträder på ett alltför tidigt stadium. Det kan synas, som om aspiranten, innan han ännu hunnit bli fullt förtrogen med hovrättsarbetet, ryckes från detta för att återbördas till underrätten, som han för relativt kort tid sedan lämnat. Emellertid är det säkerligen icke utan vissa fördelar för aspiranten, att han efter ett icke alltför långt avbrott sättes i tillfälle att återknyta förbindelsen med underrättsarbetet. Den tekniska färdighet i ärendenas handläggning, som han under den tidi- gare tjänstgöringen förvärvat, torde han då ännu i allmänhet ha i behåll, och han tages nu i anspråk för den dömande verksamheten i underrätt, sedan han satts i tillfälle att bli förtrogen med rättsskipningens gång i hovrätten och sedan han där fått blick för de önskemål, som ur överrätts- processens synpunkt måste ställas på rättegången i första instans. Det är givetvis en förutsättning, för att den föreslagna anordningen skall slå väl ut, att rådmanstjänstgöringen icke uppdelas i ett flertal korta repriser, inter- folierade med tjänstgöring i hovrätt. Rådmanstjänstgöringen bör vara kontinuerlig och fullgöras vid samma lagmansrätt. Ej sällan skall det må— hända bli möjligt för fiskalen att erhålla rådmansförordnande i den domsaga, där han tidigare tjänstgjort såsom notarie.

Den föreslagna anordningen torde måhända även väcka betänkligheter ur en annan synpunkt. Det kunde nämligen göras gällande, att kravet på domarnas oavsättlighet icke blivit beaktat, då, såsom här är tänkt, Vissa rådmanstjänster skulle uppehållas av icke ordinarie befattningshavare. Denna invändning lärer emellertid icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Un- der nuvarande rättegångsordning har ju den dömande verksamheten i härads- rätterna i synnerligen stor utsträckning, även vad de viktigaste målen be— träffar, utövats av unga, icke ordinarie notarier vid häradsrätterna. Även om denna ordning lett till vissa och ej sällan betydande olägenheter, så lärer dock knappast någon befogad anmärkning mot systemet ha kunnat riktas ur den synpunkten, att dessa domares ställning av icke-ordinarie skulle ha visat sig för rättsskipningen vådlig. Om nu framdeles de vikti- gaste domargöromålen övertagas av de ordinarie lagmännen, så lärer den domarverksamhet, som skulle ankomma på ifrågavarande rådman icke bliva av den betydenhet, att någon olägenhet ur berörda synpunkt skulle vållas. För övrigt må beaktas, att kravet på domarnas oavsättlighet ursprungligen tillkommit närmast för att skydda domarna mot obehörig påtryckning från regeringsmaktens sida. Det lärer emellertid näppeligen behöva befaras, att regeringsmakten någonsin skulle komma att anse sig ha några speciella in- tressen att bevaka i de mera enkla tviste- och brottmål, som skulle tillkomma rådmannen att handlägga.

Det torde vara föga välbetänkt att med anledning av dylika säkerligen ogrundade farhågor uppoffra de påtagliga intressen för rättsskipningen, som äro förbundna med det system för dessa rådmanstjänsters besättande, som ovan förordats, och genom vilket system garantier vinnas, för att ifrågava- rande befattningar bliva ur kompetenssynpunkt på lämpligaste sätt besatta.

Sedan rådmanstjänstgöringen avslutats, bör aspiranten, om han önskar fortsätta på domarbanan, återvända till hovrätten för att där inträda i fiskals— tjänstgöring. Emellertid synes det önskvärt, att under det hovrättsarbete, som nu förestår, aspiranten kunde åläggas mera krävande arbetsuppgifter. Till en del skulle ju detta syftemål kunna vinnas redan därigenom, att hans arbete såsom fiskal, som beräknats böra omfatta i genomsnitt omkring ett år, bleve inriktat på de svårare brottmålen. Ur utbildningssynpunkt måste det emellertid ha sina betänkligheter att låta aspiranten alltför lång tid syssla allenast med brottmålsrättsskipningen och detta enbart i egenskap av åklagare. Det ligger vikt uppå, att han under sin hovrättstjänstgöring blir i tillfälle att även ägna sig åt den dömande verksamheten och särskilt handläggningen av tvistemålen. Här möta emellertid betydande svårigheter ur organisatorisk synpunkt. Processkommissionen har föreslagit, att det domföra antalet lagfarna ledamöter i hovrätterna skulle minskas till tre. Kommissionen torde därvid ha utgått ifrån, att dessa skulle utgöras av ordinarie hovrättsråd, och att det nuvarande vikariatssystemet i hovrätterna skulle bringas att upphöra. Därmed komma emellertid även de utbildnings-

möjligheter, som hittills genom adjunktionsförordnanden stått till buds för domaraspiranterna, att bortfalla.

Processkommissionen har haft under övervägande även tanken, att dom- föra antalet ledamöter borde bestämmas till fyra. Ett förslag härom vann på sin tid majoritet inom Nya lagberedningen och det omfattades inom För- stärkta lagberedningen av en betydande minoritet, bland vilken märktes bl. a. sedermera presidenten Afzelius. Såsom motiv för att begränsa det domföra ledamotsantalet till tre anför processkommissionen, att i samma mån som antalet domare kan nedsättas kan också anspråket på deras duglig— het stegras och urvalet vid deras utnämnande bliva strängare. Om en minsk- ning av antalet hovrättsråd framhåller processkommissionen vidare — därjämte skulle möjliggöra, att lönevillkoren kunde i motsvarande grad för- bättras, skulle än vidare utsikterna ökas, för att rättsskipningen med det mindre antalet skulle kunna fullt tillfredsställande upprätthålias.

I yttrandena över pocesskommissionens betänkande har från skilda håll hemställts, att antalet domföra ledamöter å division måtte bestämmas till fyra. Av en minoritet i Svea hovrätt har sålunda framhållits, att därigenom skulle möjliggöras att i princip bevara det nuvarande systemet med adjunge— ring i hovrätterna av yngre jurister. Även hovrätten över Skåne och Ble— kinge har i sitt yttrande gjort gällande, att en organisation av hov- rätterna, som möjliggjorde beredande av plats som ledamot i hovrätt iviss utsträckning åt domaraspiranter, skulle vara av stort värde för en tillfreds— ställande domarutbildning och en god rekrytering av domarkåren.

Därest, med hänsyn till vad sålunda yrkats, det domföra antalet ledamöter ökas från tre till fyra, skulle den fjärde platsen kunna reserveras till ut— bildningsplats. I enlighet med direktiv, som lämnats av chefen för justitie- departementet, hava de i det följande verkställda ekonomiska beräkningarna baserats på det antagande, att en dylik utökning av det domföra antalet ledamöter äger rum. Det må anmärkas, att processkommissionen — imot- sats till vissa tidigare utredningar — icke synes ha hyst några betänklig— heter mot fyrmansdivisioner i hovrätterna ur den synpunkten, att vid om- röstning två röster kunna stanna mot två. Det är endast för civilmålens del, som svårigheter i sådant fall uppstå. Skulle tvekan yppas om lämp— ligheten av att tilldela ordföranden utslagsröst, kan också tagas under över- vägande en omröstningsgrund, enligt vilken den mening segrar, som om- fattas av två hovrättsråd, ev. divisionsordföranden och ett hovrättsråd.

Om, såsom här är tänkt, den fjärde platsen å division reserveras för en domaraspirant, bortfaller det av processkommissionen emot en utökning av divisionerna anförda skälet, nämligen att anspråken på hovrättsrådens kom- petens skulle behöva sänkas. Denna utbildningsplats är ju rekryterad ur domaraspiranternas led och bland dem, som sålunda prövats, kommer seder- mera urvalet av hovrättsråden att äga rum. Vad vidare angår den syn- punkten, att en nedsättning av antalet domföra ledamöter med en skulle kunna medföra, att lönevillkoren för de övriga »i motsvarande grad» för—

bättrades, må framhållas, att en lönereglering för en befattningshavargrupp såsom hovrättsrådens givetvis icke kan grundas på antagandet, att befatt— ningshavarna skulle få på sig uppdelat ett för dem gemensamt beräknat. lönebelopp, detta så mycket mindre som av fyra ledamöter måste förväntas en större samfälld arbetsprestation än av tre. Såsom av den följande fram— ställningen inhämtas, böra helt andra synpunkter bli bestämmande för hov-v rättrådens löneställning. Det må redan här fastslås, att någon hänsyn där— vid icke tagits till den ifrågasatta ökningen i antalet domföra ledamöter.

Frågan blir nu närmast, huru lång utbildningstid, som bör beräknas för domaraspiranterna under tjänstgöring på den fjärde ledamotsplatsen. Under nuvarande utbildningsförhållanden brukar för de e. o. assessorerna räknas med omkring ett års adjunktionsförordnande, innan befordran till ordinarie assessor kan ifrågakomma. Det torde saknas skäl att i detta avseende göra. en rubbning i den nu gällande utbildningsgången. Under det år, aspiranten skulle fullgöra ledamotstjänstgöring, torde han lämpligen kunna benämnas assessorsaspirant.

Efter avslutande av detta aspirantår bör den slutliga prövningen äga rum —— motsvarande den som f. n. sker före assessorsutnämningen — huruvida aspiranten bör vinna befordran på domarbanan. Närmast gäller då att av- göra frågan, huruvida den tjänst en godkänd aspirant skulle ha att tillträda. —— i det följande benämnd assessorsbefattning bör erhålla karaktär av ordinarie statstjänst. De nuvarande assessorerna äro visserligen icke ordi- narie tjänstemän och sakna sålunda pensionsrätt, men i fråga om möjlig— heten till deras entledigande hava dock i syfte att bereda dem en mera självständig och tryggad ställning vissa restriktioner stadgats. Enligt hov- rätternas arbetsordningar äger nämligen hovrätt hos Kungl. Maj:t göra fram— ställning om assessors skiljande från förordnandet allenast, om han i sin tjänstutövning visat sig oskicklig, vårdslös eller försumlig, varjämte hovrätten äger göra. framställning i enahanda syfte, därest en assessor under längre tid än två år i följd varit ur stånd att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet. Det, kunde visserligen finnas skäl för att bibehålla denna anordning, genom vilken assessorerna, ehuru formellt tillsatta på förordnande, i själva verket till- delas en ställning närmande sig den, som kommer konstituerade tjänstemän till del. Med denna ordning skulle också låta sig väl förenas ett åliggande för assessorerna att mottaga förordnande å rådmanstjänst eller såsom lag- mansvikarie en ordning, vartill för de nuvarande assessorerna motsvarig- het finnes i deras skyldighet att mottaga förordnande såsom biträdande do- mare eller häradshövdingvikarie. Emellertid kunna också vissa skäl åbe— ropas till förmån för en icke blott faktisk utan även formell anställning i ordinarie statstjänst. Därvid torde i nära anslutning till nuvarande förhål- landen kunna väljas den anordningen, att assessorerna tilldelas konstitu- torial, inrymmande skyldighet för dem att under viss tid stå till förfogande för förordnanden av ovannämnt slag. I särskild lag, stiftad av Konung

och riksdag, borde då också stadgas, att assessor finge av Kungl. Maj:t entledigas allenast på framställning av vederbörande hovrätt och i anled— ning av fel eller försummelse i tjänsten samt att, innan Kungl. Maj:t med- delar beslut härutinnan, assessorn skall ha beretts tillfälle att yttra sig i målet. Skulle en dylik ordning med hänsyn till kravet på domarnas oav- sättlighet icke finnas nog betryggande, bör tagas under övervägande att tilldela assessorerna fullmakt, varvid dock i lag bör stadgas skyldighet för dem att i på visst sätt begränsad omfattning tjänstgöra i lagmansrätt an— tingen såsom vikarie för lagmannen eller såsom rådman. Att en dylik föreskrift skulle komma i strid med stadgandet i & 36 regeringsformen, lärer ej med fog kunna göras gällande.1 Den följande utredningen utgår ifrån, att assessorsbefattningarna erhålla karaktär av ordinarie tjänster samt att hovrättsassessor tillsättes medelst fullmakt eller konstitutorial.

Sedan utnämning till assessor ägt rum, torde för befattningshavaren närmast komma i fråga att under viss tid -—— förslagsvis beräknad till två år tjänstgöra i lagmansrätt såsom rådman eller vikarie för lagman. Ifråga om ordnandet av tjänstgöringen, framförallt med hänsyn till att den blir kontinuerlig, gäller i tillämpliga delar vad ovan sagts beträEande fiskals- tjänstgöring på rådmansbefattning. Denna tjänstgöring skulle ske endast inom den hovrätts område, till vilken assessorn hör. Sålunda skulle han icke kunna utan eget medgivande förordnas till rådman i domsaga under annan hov- rätts domvärjo eller överhuvud mot sin vilja förflyttas mellan skilda hovrätter. På något håll kommer kanske att yppas farhågor för att domarnas självstän— dighet skulle röna intrång, genom att hovrätten och i sista hand Kungl. Maj:ti administrativ väg skulle äga befogenhet att förordna assessor till tjänstgöring vid lagmansrätt.. Det göres måhända gällande, att en dylik befogenhet kunde användas i trakasseringssyfte. Häremot må invändas, att, därest en regering skulle vilja med dylika medel öva påtryckning på domarkåren, en långt större fara naturligen ligger i den regeringen tillkommande utnämninge— rätten. Att en regering först skulle utnämna en aspirant till assessor för att kort därpå vilja i angivet syfte »förvisa» honom till tjänstgöring i en mindre välbelägen domsaga, förefaller föga troligt. Det må f. ö. beaktas, att lagmansrättstjänstgöringen på detta stadium endast sträcker sig över en kortare tidrymd, beräknad till omkring två år. Efter denna tid bör assessorn ha lagstadgad rätt, de äldre framför de yngre, att på sätt nedan skall närmare angivas få sin verksamhet förlagd till hovrätten. Såsom alternativ till den nu berörda ordningen står möjligheten att med fullmakt

1 I förevarande fall ifrågasättas således, att ien viss ordinarie befattningshavares tjänste- åliggande skall ingå att tjänstgöra dels i hovrätt, dels i därunder lydande lagmansrätt. Detta är uppenbarligen något helt annat än den anordning, som i samband med 1909 års löne- reglering för hovrätterna ifrågasattes inom riksdagen, men som mötte konstitutionella betänk- ligheter, nämligen att ålägga ordinarie fiskal i hovrätt skyldighet att i viss omfattning mot- taga förordnande såsom revisionssekreterare. (Se andra kammarens protokoll 1909 nr 64 s. 22).

utnämna assessorn till rådman vid viss lagmansrätt. Även härigenom undgår man dock icke de ovan berörda farhågorna, ty kvar står alltjämt, att en regering kan missbruka sin utnämningsrätt på ett sätt, varigenom faktiskt en förvisning av en misshaglig domaraspirant kunde ske. Olägen— heterna med fast utnämning till viss rådmanstjänst ligga framförallt däri, att rådmanstjänsterna även på detta stadium kunna komma att utnyttjas för placering av mindre befordringsdugliga domarämncn, en ordning som ur tidigare anförda synpunkter vore betänklig. Men vidare komma givetvis de fortsatta befordringarna på domarbanan att ske jämnare, om de unga domarna äro närmare knutna till hovrätten. En ytterligare fördel, som bör beaktas, är, att man genom en dylik anordning lättare kan förflytta arbetskraften mellan underrätt och hovrätt, en ordning, varav framdeles ökat behov kan komma att föreligga med hänsyn till den ifrågasatta proroga— tionsrätten från underrätt till hovrätt i vissa slag av mål.

Vid den tjänstgöring i hovrätten, till vilken assessorn återvänder efter avslutande av rådmansförordnandet i lagmansrätt, skulle han i första hand ha att inträda såsom fjärde man på avdelning, där dylik befattning icke innehaves av assessorsaspirant. Men vidare kommer assessorn även att få tagas i anspråk såsom vikarie på hovrättsrådstjänst vid förfall för dess innehavare. Därjämte bör, i mån tillfälle gives, assessor även beredas för- ordnande att såsom revisionssekreterare föredraga mål i högsta domstolen. Då statsåklagartjänsterna äro avsedda att rekryteras från hovrätterna varvid givetvis assessorskåren närmast kommer i betraktande kan det vara lämp— ligt, att assessor, som önskar vinna dylik befordran, får tillfälle att iegen— skap av revisionsfiskal utföra åklagartalan i högsta domstolen. Genom att åt rådmännen för inskrivningsärenden här nedan föreslås en högre löne— ställning än åt assessorerna, kan från assessorsbefattning befordran även äga rum till dylik rådmanstjänst.

Befordran till hovrättsråd torde kunna förväntas äga rum vid omkring 38 års ålder. Från dessa befattningar bör befordran till sluttjänst kunna ske vid cirka 45 års ålder.

KAP lI.

Behovet av arbetskrafter vid domstolarna.

I. Lagmansrätterna. A. Allmänna synpunkter.

Grunddmgm Det har i föregående kapitel redan påpekats, hurusom principen om den

av de” nu— kvalitativa arbetsfördelningen successivt vunnit insteg vid häradsrätterna. ”232533” I samtliga domsagor med undantag av en finnes anställd förste notarie, i

flertalet domsagor därjämte andre notarie; i några av de största domsagorna tjänstgör även biträdande domare. En redogörelse för arbetskrafterna vid de olika domstolarna kommer att lämnas i det följande. Närmare bestäm- melser angående organisationen av domsagoförvaltningen äro meddelade i stadgan den 12 juni 1925 (nr 166) med vissa föreskrifter angående dom— sagornas förvaltning (ändrad 1926, nr 187; 1928, nr 187). Föreskrifter iämnet äro vidare meddelade i kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 188) angående assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol å landet samt i kungl. cirkuläret till hovrätterna den 18 juni 1925 (nr 190) angående grunder för bestämmande av biträdande domares ämbetsåligganden.

Förutom den personal, som äger juridisk utbildning, äro å domsagokansli- erna även anställda personer utan dylik utbildning. Först genom kungörelse den 20 maj 1927 (nr 179) hava i samband med vissa ändringar i förord- ningen om expeditionslösen — föreskrifter meddelats angående de icke rätts- bildade domsagobiträdenas anställnings— och löneförhållanden m. m. Dessa biträden hava dock icke vunnit statsanställning utan äro alltjämt härads- hövdingens enskilda tjänstebiträden.

Angående rådhusrättemas sammansättning innehåller rättegångsbalken endast mycket kortfattade föreskrifter. Enligt RB 1:4 äga stadens borg- mästare och rådmän döma i rådhusrätt och i RB 6:2 äro vissa föreskrifter givna angående inrättande av särskilda avdelningar i större rådhusrätter. Närmare detaljföreskrifter i förevarande hänseende finnas i den för varje rådhusrätt gällande arbetsordningen. Anordningen med särskilda avdel- ningar i rådhusrätterna har kommit till användning i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Västerås, Sundsvall och Östersund. I förstnämnda tre städer kunna vid behandling av handelsmål handels-

sakkunniga ledamöter hava säte i rätten (lag den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål). Anställningsförhållandena för dem, som fullgöra domarfunktionerna i rådhusrätterna, äro delvis av annan art än för motsvarande befattningshavare i lantdomstolarna. För de senares del har staten, såsom förut nämnts, i stor utsträckning tillgodogjort sig icke-ordinarie arbetskrafter —— ett system, som varit möjligt att tillämpa därför, att omsättningen inom den statsanställda domarkåren varit så stor, att de lägre tjänsterna kunnat användas såsom ut— bildningsplatser och därför endast innehafts övergångsvis. För stadsdomstolar- nas del har rekryteringen ej kunnat ordnas på detta sätt. Där har till övervä- gande del den juridiskt utbildade personalen måst beredas ordinarie anställning.

Närmare redogörelse för rådhusrätternas organisation lämnas i den följande framställningen. Här må endast påpekas, att det lagfarna elementet i rådhus- rätterna är företrätt i mycket skiftande omfattning. Rådhusrätt med borg- mästare och 3 litterata rådmän, alltså 4 jurister, finnes t. ex. i Borås med ett invånarantal på omkring 34 000. Samma antal jurister finnes även i en rådhusrätt som Kristianstads, vilken stads folkmängd uppgår till allenast omkring 13 000 invånare. En besättning av rådhusrätten med borgmästare och 2 litterata rådmän, alltså 3 jurister, förekommer i städer med en folkmängd på omkring 18 000 a 19 000 invånare, såsom t. ex. Landskrona och Halmstad. Rådhusrätt med 2 jurister, borgmästaren och 1 rådman, har en stad som Kristinehamn på något över 12 000 invånare men också städer som Filipstad och Strängnäs med omkring 4 900 invånare och t. o. m. Simrishamn med en folkmängdssiifra på allenast omkring 2 500. Den största stad, där det lagfarna elementet i rådhusrätten utgöres av borgmästaren ensam, är Vänersborg med en folkmängd på omkring 8 800 invånare. Det anförda torde ge en före- ställning om den mycket heterogena organisation, som för stadsdomstolarnas

del är rådande. Det må emellertid anmärkas, att invånarantalet i och för '

sig givetvis icke är någon tillförlitlig mätare på arbetsbördan.

I: != #

Processkommissionen har beträffande den framtida organisationen av under- rätterna ej framlagt något i detalj utformat organisationsförslag utan allenast angivit vissa allmänna riktlinjer för organisationens genomförande.

Efter ett påpekande om betydelsen av en arbetsfördelning inom underrätterna efter kvalitativa grunder yttrar kommissionen (del I sid. 111) bl. a.:

>>Huru långt en dylik arbetsfördelning inom underdomstolarna kan genom- föras är, som redan blivit antytt, beroende av arbetsmängden och sålunda ifrämsta rummet av storleken och folktätheten i domsagorna. En förutsätt- ning bör nämligen vara, att samtliga arbetskrafter hava full arbetsbörda. Domsagorna böra alltså vara så anordnade, att denna förutsättning icke brister. Å andra sidan få domsagorna naturligtvis ej vara så omfattande, att domstolen icke blir lätt tillgänglig. I vissa trakter av vårt land torde därför svårigheter möta, som tvinga till jämkningar, men som dock ej böra

Process- komnissio- nen.

hindra en mera tillfredsställande ordning i övriga delar av landet. Upp- hävandet av de särskilda stadsdomstolarna ökar i betydlig grad möjlig— heterna att ordna domsagorna för det här avsedda syftet. Genom att till en domsaga förena en stad och angränsande landsbygd, som nu bilda skilda domkretsar, vinnes ofta en samlad arbetsmängd, som kan rationellt fördelas mellan flera arbetskrafter.

Den mest tillfredsställande arbetsfördelningen i våra domsagor efter de här angivna grunderna synes vinnas med en domstol, där arbetet är så omfattande, att det kan efter kvalitativa grunder fördelas i tre grupper, som var och en bildar en full arbetsbörda. Där domsaga skulle få en alltför stor eller eljest olämplig omfattning, om den inrättades för en dylik arbets- fördelning, bör den dock kunna ordnas så, att arbetsmängden kan delas i åtminstone två grupper. Om i några få fall ej heller detta skulle låta sig göra, blir det nödvändigt inrätta domsaga, där endast en domare har fullt arbete. Å andra sidan är det uppenbart, att i de större städerna och även i en och annan av de tätast befolkade övriga domkretsarna flera avdel- ningar av domstolen måste inrättas, vilka jämsides syssla med samma slag av domstolsgöromål.

Enligt dessa grunder skulle alltså varje domsaga i regel hava flera domare, åtminstone tre eller två, mellan vilka domargöromålen skulle fördelas. Endast undantagsvis skulle domsaga hava allenast en domare.»

Kommissionen framhåller vidare, att bland de domare, som skulle vara anställda i lagmansrätten, en skulle vara dess främste man. Han kunde lämpligen benämnas lagman. Han borde ha till åliggande att framför de andra vara lagmansrättens ordförande, när viktigare mål handlades; han skulle ock leda arbetsfördelningen inom domstolen. Inskrivningsärendena borde förläggas hos en av de andra domarna, förslagsvis benämnd rådman, om icke dessa ärendens mängd påkallade en uppdelning av dem på flera. Ofta kunde det befinnas lämpligt att överlämna bestyret såsom överexekutor till den domare, som handlade inskrivningsärendena. De smärre tviste- och brottmålen borde likaledes samlas hos en rådman.

Sekreterarbestyren skola enligt kommissionens förslag, såsom förut är berört, handhavas av särskilda sekreterare. Därjämte skola idomsagorna också anställas icke-ordinarie notarier.

Den av kommissionen förordade principen om en kvalitativ arbetsfördel- ning har i de avgivna utlåtandena ej givit anledning till starkare invänd— ningar. Svea hovrätt har dock yttrat, att inskrivningsdomare borde anställas endast i de domsagor, där fastighetsförhållandena antagit en sådan karaktär, att inskrivningsväsendet icke kunde vid sidan av de egentliga domargöro- målen handhavas av lagmannen. Anställning borde enligt hovrättens mening i domsagorna beredas åt sekreterare, på vilka bl. a. skulle ankomma proto- kollföringen och i domsaga, där inskrivningsdomare ej vore anställd, jäm— väl arbetet med gravationsbevis. Även övriga expeditionsgöromål — med undantag av stämpeluträkm'ngen borde uppdragas åt denne befattnings- havare. Därjämte skulle i domsagorna anställas en eller flera helt stats-» avlönade notarier.

Behovet av arbetskrafter i domsagorna kommer helt naturligt att till väsentlig del bliva beroende på den domsagoindelning, som lägges till grund för den framtida organisationen. Ej heller i fråga härom har processkom- missionen framställt något detaljförslag utan begränsat sig till vissa prin- cipiella uttalanden. Kommissionen framhåller, att möjligheterna att genom- föra en kvalitativ fördelning av en domsagas arbetsbörda på domarkrafterna i domsagan och att fullt utnyttja dessa krafter ökas i samma mån som domsagorna göras mera omfattande, men att å andra sidan behovet att upp- dela en domsaga i flera tingslag eller att utan sådan uppdelning anordna flera tingsställen inom domsagorna gör sig starkare gällande och faran av de därmed förenade olägenheterna således blir större, ju mer omfattande dom- sagan är. Vid uppgörande av en domsagoindelning för hela landet— fram- håller kommissionen vidare måste ett vägande av dessa synpunkter mot varandra ofta vara av avgörande betydelse för träffande av ett val mellan de olika möjligheter, som erbjuda sig. Beträffande frågan om domsagornas indelning i tingslag har kommissionen framhållit angelägenheten av, att varje domsaga såvitt möjligt utgjorde en domkrets. Emellertid har kom- missionen för genomförande av den förordade olikheten i lagmansrättens sammansättning i fråga om lekmannaelementets medverkan i de större städerna, tänkt sig, att städer ned till ett invånarantal av omkring 14— till 15 000 skulle utgöra eget tingslag. Vid vilken storleksgräns stad borde ut- göra egen domsaga, har processkommissionen ej yttrat sig om. Kommis- sionen framhåller slutligen, att den antoge för sannolikt, att vid en dom- sagoindelning enligt de grunder, från vilka kommissionen utginge, antalet domsagor skulle kunna nedbringas till omkring 100.

I yttrandena över förslaget hava från flera håll uttalats betänkligheter mot den i utsikt ställda utvidgningen av domsagorna. Sålunda har t. ex. Svea hovrätt framhållit, hurusom en allsidig representation i nämnden av olika trakter inom domkretsen icke stode att uppnå från de av kommissionen framhållna utgångspunkterna. Det vore vidare enligt hovrättens mening svårt att förvärva och behålla lämpliga krafter för utförande av de göro- mål, som enligt betänkandet skulle åligga annan domare än lagmannen. Slutligen pekade den ifrågasatta förstoringen av domsagorna i riktning mot lossande av de personliga banden mellan lantdomarpersonalen och folket, bl. a. så till vida som avståndet till domsagokansliet för en stor del av be- folkningen komme att ökas. Även Göta hovrätt har framhållit vikten av, att domsagorna icke gjordes alltför stora, och jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har ställt sig betänksam mot tanken att bilda stora domsagor. Hovrätten framhåller, att vid bestämmande av domsagornas storlek borde tillses, att häradsrätterna icke förlorade sin nuvarande karaktär.

Inom justitiedepartementet har av häradshövding K. SCHLYTER utarbetats ett såsom bilaga till detta betänkande fogat förberedande utkast till rikets

Domsaga- indebningen.

indelning i domsagor, vilket utkast varit under behandling inom process- kommissionen, ehuru kommissionen icke torde hava fattat någon slutlig ståndpunkt till detsamma. Detta förslag har enligt av chefen för justitie- departementet lämnat direktiv lagts till grund för den i det följande verk- ställda beräkningen av arbetskrafterna i domsagorna och den härpå grundade kostnadskalkylen. Förslaget utgår ifrån, att de sju största städerna (Stock- holm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro) skulle utgöra självständiga domsagor. Städer med ett invånarantal under 36 000 (således fr. o. m. Borås) skulle ingå i gemensam domsaga med större eller mindre del av kringliggande landsbygdsområde. Därvid är tänkt, att städer med ett invånarantal ej understigande omkring 17 000 skulle bilda egna tingslag inom domsagan. Dessa städer äro: Borås, Eskilstuna, Uppsala, J ön- köping, Linköping, Västerås, Karlskrona, Lund, Karlstad, Kalmar, Lands- krona, Halmstad och Sundsvall.

I de fall, där i indelningsförslaget framlagts skilda alternativ, har kost- nadsberäkningen utförts på grundval av det alternativ, som innefattat ett större antal domsagor, dock har i det fall, där enligt förslaget alternativt ifrågasatts, att domsagogränsen skulle bryta länsgränsen, städse valts det alternativ, enligt vilken en dylik brytning undvikes. Det har nämligen av administrativa skäl bl. a. med hänsyn till landsfiskalernas ställning samt handläggningen av frågor, som sammanhänga med tingshusbyggnadsskyldig— heten m. m. — funnits önskvärt, att en domsaga icke utgöres av delar från skilda län. Hela antalet domsagor enligt denna beräkning uppgår till 93, varav 7 stadsdomsagor.

I häradshövding SCHLYTERS indelningsplan finnes angående behovet av .:arbetskrafter i de' föreslagna domsagorna verkställd en beräkning, gjord på grundval av den av processkommissionen föreslagna organisationen med rådmän och sekreterare. Såsom tidigare nämnts, hava emellertid vid "förevarande utredning vissa jämkningar ifrågasatts i processkommissionens torganisationsförslag, bestående bl. a. däri, att rådmanstjänsterna skulle uppdelas i två grupper, alltefter som de äro avsedda att bliva sluttjänster (inskrivningsdomare) eller övergångstjänster (rådmän för den dömande verk— samheten). För att nå fram till en i görligaste mån tillförlitlig kostnads— siffra har det vidare ansetts nödigt att i fråga om sistnämnda grupp av be- fattningar göra en åtskillnad alltefter som de ansetts böra besättas med rådmän, som vunnit anställning såsom ordinarie assessorer i hovrätt, eller av rådmän, 'av vilka skulle krävas allenast fiskalskompetens. Vidare har, såsom tidigare nämnts, vid förevarande utredning också ifrågasatts, att de av processkom- missionen föreslagna sekreterartjänsterna borde utbytas mot befattningar såsom förste och andre notarie. Slutligen må nämnas, att de av process- kommissionen för de större städernas lagmansrätter föreslagna vice lagmans— befattningarna ansetts böra ombildas till lagmanstjänster, varvid domstols- =chefen förslagsvis benämnts förste lagman.

Enligt av chefen för justitiedepartementet lämnat direktiv har den i det

följande verkställda kostnadsberäkningen grundats på en organisation, i överensstämmelse med vad sålunda ifrågasatts. Det har med hänsyn härtill varit nödvändigt att verkställa en beräkning av arbetskrafterna från delvis andra utgångspunkter än dem, som legat till grund för det Schlyterska förslaget.

Då det funnits önskvärt att vinna en uppfattning om den finansiella be— sparing, som vinnes genom den av häradshövding SCHLYTER föreslagna be— gränsningen av antalet domsagor, har i enlighet med av chefen för justitie- departementet under utredningens gång lämnat direktiv för att tjäna till jämförelse —— verkställts en beräkning rörande den kostnad, som skulle följa med genomförande av en 1agmansrättsorganisation med ett större antal dom- sagor. Den plan för domsagoindelningen, som ligger till grund för denna senare beräkning, utgår från bibehållande i avsevärd omfattning av de nu— varande domsagorna; dock hava de inom domsagorna belägna mindre och medelstora städer, som nu ha egen jurisdiktion, tillagts domkretsen. Gränsen, då en stad ansetts böra utgöra självständig domsaga, har satts vid ett in— vånarantal av omkring 29 000 1. För ett antal av de nuvarande smärre dom- sagorna har räknats med, att sammanslagning bör äga rum med angränsande domsaga eller del därav. Hela antalet domsagor enligt denna beräkning skulle komma att uppgå till 116. Det torde icke vara påkallat att här meddela närmare detaljer rörande denna indelningsplan.

En jämförelse mellan de behövliga arbetskrafterna enligt indelningen i 93 domsagor och 116 domsagor ger vid handen följande:

Domsagornas antal 93 !

Lagmäne ........................................................... . i 105 '

Befattningar

Rådmän för inskrivningsärenden in. in. ..................... 61 |

» för den dömande verksamheten: assessorer 33 fiskaler ”__52

Notarier, omkring .................................................

därav med begränsad domarkompetens, c:a

Summa befattningshavare

Rörande skillnaden i kostnad vid genomförande av det ena eller det andra förslaget hänvisas till vad som yttras här nedan å sid. 338.

Här nedan är gjord en jämförelse mellan antalet domsagor enligt å ena

1 Till de 7 städer, som enligt det Schlyterska förslaget skulle utgöra egna domsagor, skulle komma följande städer: Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping och Västerås. ” Inberäknat domstolscheferna vid lagmansrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka i det följande benämnas >>förste lagmän». 3 — 63:42.

Historik över domsago- regleringarna.

sidan gällande domsagoindelning 1 och å andra sidan det Schlyterska ut- kastet till domsagoindelning 2.

Domsagor med ett invånarantal av

15 000—120 000— 25 000? 30 000— 35 000— 40 OOOW 45 000? 50 000— 55 000 20 000i 25 000 30 000 35 000 40 000 45 000 50 000 55 000 60 000

! Nuvarande antal i | I |

domsagor,1 ...... 1 13 28 21 25 13 5 8 4 Antal domsagor enligt Schlyterska utkasteta ......... | 1 2 | 2 4 8 9 | 8 12 Domsagormedettinvånarantalav 60 000Ä565 000—l70 0007— 75 OOOÄISO OOO—i 90 000— över i S umma 65 0001 70 000 i 75 000 80 000i 90 000 100 000 100 000

Nuvarande antal

domsagor * ...... 1 1 __ _— _ __ _ 120 Antal domsagor enligt Schlyterska utkastet ........... 6 | 12 10 5 6 | _ 1 | se I

I den i det följande lämnade redogörelsen för beräkningen av de behövliga arbetskrafterna i de olika domsagorna har länsvis lämnats en översikt över förändringarna i domsagoindelningen sedan början av 1800-talet. Det torde i detta sammanhang äga sitt intresse att överblicka de olika principer för domsagoregleringarna, som under de senaste hundra åren blivit följda.

I början av 1800-talet funnos under Svea hovrätt 30 och under Göta hovrätt 54 domsagor. Den del av rikets område, som ungefär motsvarade det nu- varande Sverige, var således indelad i sammanlagt 84 domsagor. Under de första tre årtiondena av 1800-talet skedde några enstaka, mindre betydande förändringar i domsagoindelningen, varigenom domsagornas antal småningom ökades till 90. I samband med att på 1840-talet fråga uppkom om reform av fängelseväsendet, särskilt cellsystemets införande och rannsakningsfängel- sernas centraliserande, togs även spörsmålet om en mera allmän omreglering av domsagorna upp till behandling. Sedan justitiestatsministern greve A. Posse den 31 mars 1846 framlagt ett förslag4 till reglering av rikets läns-, härads- och *stadsfängelser och detta förslag varit föremål för granskning av särskilda kommitterade i orterna, upprättade Posse ett den 17 februari 1847 dagtecknat och samma dag i statsrådet anmält reviderat förslag4 till reglering av rikets läns—, härads- och stadsfängelser samt av domsagorna. I yttrandena över det förra förslaget hade från flera håll framhållits önsk-

' Med iakttagande av vissa av 1928 års riksdag beslutade domsagoregleringar. ” Folkmängdssiffrorna hänföra sig till ingången av år 1928. Oberäknat de 7 största städerna. * Förslaget blev sedermera utgivet från trycket.

värdheten av en snabbare rättsskipning i brottmål, i samband varmed fram— fördes tanken på inrättande av särskilda brottmålsdomstolar för rannsakning med häktade personer. Vid ärendets anmälan i statsrådet förenämnda dag den 17 februari 1847 förklarade Posse sig icke kunna biträda tanken på inrättande av dylika domstolar. Det funnes en annan utväg, som vore vida säkrare till sin verkan, medförde mindre kostnad för statskassan och mindre rubbning i allmänna rättegångsordningen, den nämligen att dela domsagorna. F. ö. syntes en ny reglering av domsagorna, lämpad efter göromålens mängd och allmänhetens bekvämlighet samt efter grundsatsen av ett tings— ställe för hela domsagan och av häradsrätternas mera än dittills oavbrutna verksamhet, redan i sig själv vara så viktig och av behovet påkallad, att den sannolikt måste förr eller senare genomföras oberoende av fängelse— systemet. En förändring i antydd riktning skulle medföra en snabbare rättsskipning, och bl. a. kunde det därefter bliva till fördel för de mindre städerna att få i judiciellt avseende förläggas under landsrätt. Antalet dom- sagor enligt förslaget skulle bli 134. Domsagornas befolkningssiffra uppgick till i genomsnitt omkring 23 000.

Ifrågavarande förslag lades därefter till grund för den omreglering av domsagorna, som ägde rum de sista åren av 1840-talet och under följande årtionde. Vid 1860-talets början ansågos de önskvärda domsagoregleringarna vara i huvudsak genomförda 1. Resultatet av förändringarna torde framgå därav, att antalet domsagor, som år 1847 uppgick till 90, år 1860 stigit till 102.

Nytt förslag till domsagoindelning utarbetades därefter av den kommitté, som den 30 maj 1868 framlade förslag till stadga angående allmänna under- domstolarna å landet 111. m. I vad angår domsagornas antal ifrågasatte kommittén allenast en ökning från dåvarande 103 till 104 domsagor. Även under 1870—talet fortsattes domsagodelningarna. Vid 1880-talets början hade domsagornas antal stigit till 116.

I Nya lagberedningens år 1884 avgivna principbetänkande (del I sid. 177 0. f.) framhölls önskvärdheten av att varje domsaga måtte utgöra allenast en domkrets. Beredningen utarbetade ett detaljerat förslag till domsago— indelning, varvid i fråga om domsagornas utsträckning iakttogs den grund- satsen, att högsta avståndet till domsäte i södra och mellersta delarna av landet icke finge överstiga 4 mil, men att i den nordliga delen av riket avståndet kunde vara större och intill 10 mil. Enligt planen (del IV sid. 5 0. f.) skulle samtliga rikets städer, med undantag allenast av Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall, Gävle, Norrköping och Marstrand, förenas med kringliggande landsbygd under gemensamma domstolar. I de 6 förstnämnda städerna borde den självständiga jurisdiktionen bibehållas i anseende till mängden av göromålen ? och i Marstrand med hänsyn till stadens avsöndrade läge. Antalet stadsdomsagor utgjorde alltså 7. Övriga domsagor enligt

* Se k. brev den 7 februari 1860 och riksdagsberättelsen 1862—63 sid. 7. " Folkmängden i Malmö uppgick vid tiden i fråga till omkring 36000. Motsvarande siffra var för Sundsvall 8 500, för Gävle 18 500 och för Norrköping 27 500.

Arbetsbördan ;" lagmans- rätterna.

förslaget uppgingo till 108, varvid för 10 domsagor räknades med anställande av förutom häradshövdingen en särskild biträdande domare. Då, såsom förut nämnts, hela antalet domsagor vid tiden för avgivande av beredningens förslag uppgick till 116, oberäknat de städer, som hade egen jurisdiktion, innebar således beredningens förslag en första brytning med den rådande tendensen att öka domsagornas antal och minska deras omfång.

Även efter framläggande av Nya lagberedningens förslag ägde emellertid domsagodelningar fortfarande rum. Visserligen ökades domsagornas antal under slutet av 1800-talet endast med 2, så att totalantalet vid utgången av år 1900 uppgick till 117, men under 1900-talets båda första årtionden tog rörelsen ånyo fart. Vid 1921 års ingång uppgick sålunda domsagornas antal, efter genomförande av vissa av 1920 års riksdag beslutade delningar, till 125.

Under de år, som förflutit efter 1920, kan en motsatt tendens i fråga om domsagoregleringarna iakttagas. Då fråga är 1921 uppkom om delning av Södra Roslags domsaga, förordade processkommissionen i ett den 25 februari 1922 avgivet utlåtande, att, i stället för att en delning skedde av domsagan, en uppdelning måtte verkställas av arbetsbördan, så att häradshövdingen be- friades från det tidsödande arbetet med kontrollen över inskrivningsärendena, varigenom han bleve satt i tillfälle att uteslutande ägna sig åt den egentliga dömande verksamheten. För handhavande av inskrivningsväsendet skulle i stället inrättas en särskild inskrivningsdomartjänst. Processkommissionens organisationsförslag upptogs av Kungl. Maj:t i proposition (nr 206) till 1922 års riksdag. Förslaget blev av riksdagen bifallet (skr. nr 264), dock erhöll anordningen allenast provisorisk karaktär, nämligen för en tidrymd av 3 år. Sedermera har den emellertid successivt prolongerats, senast genom beslut vid 1928 års riksdag.

Det må i förevarande sammanhang erinras om, att frågan om grunderna för domsagoregleringarna gjorts till föremål för ett yttrande av chefen för justitiedepartementet i statsverkspropositionen (II H. T. sid. 75) till 1926 års riksdag. Departementschefen uttalade sig här till förmån för en successiv domsagoreglering i riktning mot större enheter. Riksdagen (skr. nr 317) anslöt sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen och fram- höll, att den ifrågasatta omregleringen av domsagorna till större enheter såväl i organisatoriskt hänseende som ur allmän rättsskipningssynpunkt finge anses erbjuda obestridliga fördelar.

Efter vissa av 1926 och 1928 årens riksdagar beslutade omregleringar uppgår domsagornas antal till 120.

=! # *

Härefter torde till behandling närmast få upptagas frågan om beräkningen av de i en framtida domsagoorganisation erforderliga arbetskrafterna. Till belysning av detta spörsmål må till en början lämnas några uppgifter rö- rande den nuvarande arbetsbördan i underrätterna.

I följande tabell äro sammanförda vissa uppgifter angående antalet genom slutligt utslag avgjorda tvistemål och brottmål i häradsrätter och rådhus— rätter under fyraårsperioden 1923—1926.

Genom slutligt utslag av-— .. .

gjorda tvistemål (inberäknat (genom Slutlig? utslag av-

brottmål, däri talan om gjorda brottmal,_dar1 talan ansvar ej förts) 1 om ansvar forts”

Häradsrätter | Rådhusrätter Häradsrätter | Rådhusrätter

1923 ............................................ 17 941 4 25 122 20 857 55 558 1924 ............................................. 17 133 23 899 22 244 57 862 1925 ............................................. 17 979 | 23 628 25 814 55 894 1926 ............................................. I 16 563 | 22 389 25 342 1 53113 'Medcuaz per år ............................. ! 17404 | 23 760 23 564 | 55 607

Såsom av tabellen inhämtas, uppgår medeltalet per år avdömda tvistemål och brottmål vid häradsrätterna till omkring 41 000 och vid rådhusrätterna till omkring 79 000 eller till sammanlagt omkring 120 000 mål. Emellertid är att märka, att i de för rådhusrätterna anförda siffrorna —— i jämförelse med motsvarande siffror för häradsrätterna — ingår för civilmålens del ett större antal icke tvistiga mål och för brottmålens del ett större antal baga- tellartade brottmål. En på rättsstatistiken grundad beräkning ger vid handen, att de anförda medeltalssiffrorna fördela sig sålunda:

1) tvistemål:

a) tredskovis avdömda eller omedelbart medgivna: häradsrätter rådhusrätter

b) övriga (d. v. s. tvistiga): häradsrätter rådhusrätter 2) brottmål:

a) brottmål enligt specialförfattningar m. m.: häradsrätter rådhusrätter

b) övriga brottmål (strafflagsmål): ' häradsrätter rådhusrätter

* Ei inräknade äro mål, som före inställelsen förfallit eller efter upptagandet avskrivits eller däri förlikning av rätten jämlikt B. B. 20: 2 stadfästs.

” Ej inråknade äro mål, som före inställelsen förfallit, efter upptagandet avskrivits eller till annan domstol förvisats.

3 Till denna grupp räknas mål angående brott eller förseelse mot S. L. 11:15 eller 18: 15 eller annan lag eller författning än S. L., krigslagen eller tryckfrihetsförordningen. Har någon varit häktad i målet, har detsamma ej räknats till denna grupp. Flertalet hithörande mål torde få anses vara av bagatellartad natur. * Såsom »strafilagsmål» räknas mål angående brott eller förseelse mot strafflagen utom S. L. 11:15 eller 18:15 samt annat mål, däri någon varit häktad.

Sammanräknas de verkligt tvistiga civilmålen med strah'lagsmålen, bli siffran på hela antalet mera krävande mål för häradsrätterna 13 741 och för rådhusrätterna 12 482.

Enligt häradshövding SCHLYTERS förslag till domsagoindelning skulle, så— som förut är nämnt, följande städer bilda egna domsagor, nämligen Stock- holm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro. De framtida lagmansrätterna i dessa städer få således omedelbart övertaga den dessa städers rådhusrätter hittills åvilande arbetsbördan. De mål, som här- röra från övriga städer, komma däremot att överflyttas till de för land och stad gemensamma lagmansrätterna. På dessa kommer således att vila en arbetsbörda, motsvarande den, som nu åvilar häradsrätterna samt rådhus- rätterna i samtliga andra städer än de ovan nämnda. Det kan äga sitt intresse att undersöka, huru de olika slag av mål, som avgjorts vid råd- husrätterna, fördela sig på rådhusrätter i de städer, som komma att utgöra egna domsagor, resp. de städer, som skola sammanföras med landsbygden till gemensamma stads- och lantdomsagor. En bearbetning av statistiken för åren 1923—1926 visar, att i de sju största städerna utgjorde, imedeltal för år räknat, antalet genom slutligt utslag avgjorda':

icke tvistiga civilmål ...................................................... 6 537 tvistiga civilmål ............................................................ 4 574 brottmål enligt specialförfattningar m. m. ------------------------ 32 535 övriga brottmål ............................................................ 3 003 Summa 46 649 En jämförelse mellan arbetsbördan — uttryckt i antalet genom slutligt utslag avgjorda mål 1 — i de nuvarande häradsrätterna och i de förenade stads- och lantdomkretsarna har gjorts i nedanstående tabell.

1 | 2 | 3 | 4 ( & Arbetsbördan i Deik01'4 _ avsedda lag- .. . . Magni-tom startat:”? Häradsrätterna i de sju största Summa " %råztelxizzds- städerna arbetsbörda Icke tvistiga civila mål .................. 7 954 9 726 17 680 222 Tvistiga civila mål ........................ 9 450 2 924 12 374 131 Samtliga civila mål ....................... 17 404 12 650 30 054 173 Brottmål enligt specialföriattningar... 19 273 18 088 37 361 194 Övriga brottmål ........................... 4 291 1 982 6 273 146 Samtliga brottmål ........................ 23 564 20 070 43 634 186 Samtliga mål .............................. 40 968 32 720 73 688 180

1 Vad ovan sid. 37 not 1 och 2 yttrats gäller även i fråga om de i det följande anförda siffrorna. * Summan = beräknad arbetsbörda i de lagmansrätter, vilkas domkrets omfattar enbart landsbygd eller landsbygd och stad.

Om antalet mål vore ett riktigt uttryck för arbetsbördan, skulle för de till lagmansrätter ombildade häradsrätterna arbetsbördan bliva ökad med ungefär 80 % . Emellertid måste hänsyn tagas därtill, att i städerna antalet bagatellartade mål — såväl civil— som brottmål är avsevärt mycket större än på landsbygden, i följd varav man torde kunna beräkna, att arbetsbördan i de nuvarande häradsrätterna vad målen angår skulle ökas blott med om- kring hälften.

Avseende bör emellertid jämväl fästas vid antalet ärenden. Dessa belasta de nuvarande häradsrätterna i betydligt högre grad än rådhusrätterna. An- talet slutligt handlagda andra ärenden än konkurser och ackordsförhand— lingar utan konkurs uppgick vid häradsrätter, resp. rådhusrätter till:

Är Häradsrätter Rådhusrätter 1923 ................................................... 290 854 136 992 1924 ................................................... 281 345 137 228 1925 ................................................... 287 964 135 654 1926 ................................................... 286 179 140 737 Medeltal per år .................................... 286 586 137 653

Av det för rådhusrätterna angivna medeltalet 137 653 ärenden belöper i runt tal 80 000 på de sju största städerna. Således skulle återstå omkring 57 000 ärenden, som från rådhusrätterna skulle överflyttas till lagmansrät- terna och där förenas med de omkring 286 000 ärenden, som handläggas vid häradsrätterna. Sammanlagt skulle då på lagmansrätterna läggas omkring 343 000 ärenden om året, vilket innebär en ökning med omkring 20 % . Generellt sett kan man således säga, att arbetsbördan, vad ifrågavarande ärenden angår, i de lagmansrätter, som icke uteslutande komma att bestå av stadsområde, blir, jämförd med häradsrätternas nuvarande arbetsbörda, ökad med omkring en femtedel.

Vad slutligen angår konkursärendena angivas i nedanstående tabell siff- rorna för de vid häradsrätter och rådhusrätter under resp. år anbängiggjorda konkurser:1

År Häradsrätter Rådhusrätter 1923 ..................................................... 2123 1 666 1924 ...................................................... 1 981 1 569 1925 ...................................................... 1 355 1 636 1926 ...................................................... 1 790 1 587 Medellal per år ....................................... 1 939 1 615

Ser man nu till, i vilken omfattning det för rådhusrätterna angivna antalet konkurser belöper på de sju största städernas rådhusrätter och på övriga rådhusrätter, visar sig, att på förstnämnda städer belöper i runt tal 900 konkurser och alltså på övriga rådhusrätter omkring 700 konkurser.

1 I siffrorna ingå alltså ej: förfallna, ej upptagna eller avslagna konkursansökningar.

'40 Därest detta antal konkurser förenas med de hos häradsrätterna nu hand- lagda omkring 1 940 konkurserna kommer hela arbetsbördan, såvitt gäller de anhängiggjorda konkurserna, att uppgå till omkring 2 640 ärenden, vilket innebär en ökning jämfört med motsvarande arbetsbörda i häradsrätterna med något mera än en tredjedel.

Med ledning av ovan anförda siffror torde sålunda kunna sägas, att den effektiva ökningen av arbetsbelastningen i de nuvarande häradsrätterna skulle genom städernas förening med landsbygden komma att utgöra högst hälften. Med hänsyn till att arbetsökningen i fråga om ärendena emellertid är avsevärt mindre än i fråga om målen, kommer dock sannolikt den effeko tiva arbetsökningen att bliva något mindre än hälften.

Vid bedömande av de anförda Siffrornas betydelse för beräkningen av det erforderliga antalet arbetskrafter måste emellertid tagas i betraktande vissa faktorer, som sammanhänga med den av processkommissionen förordade rättegångsordningen. Även om man utgår från, att frekvensen av mål och ärenden förblir ungefär densamma som för närvarande, torde dock det nya rättegångssystemet i vissa hänseenden komma att medföra en ej oväsentlig arbetsbesparing. .

För de tvistiga civilmålens del synes förändringen bli mindre fram- trädande. I dessa mål är avsett, att protokollföring skall äga rum under de förberedande förhandlingarna vid rätten. I detta hänseende lärer således någon nämnvärd besparing i fråga om arbetskrafterna knappast vara att förvänta. Genom den starkare koncentration i målens handläggning, som med det nya rättegångssättet kan emotses, kommer emellertid säkerligen — jämfört med nuvarande förhållanden _— en del tid att besparas domstolen; och skulle den av processkommissionen i princip förordade rent muntliga för- handlingsmetoden vid huvudförhandlingen komma till genomförande, blir givetvis arbetet med protokollföring vid nämnda förhandling icke synner- ligen tidsödande.

I fråga om brottmålens handläggning lärer säkerligen en betydande lättnad i underrätternas arbetsbörda vara att påräkna. Ett avsevärt antal av de 5. k. polisförseelserna torde nämligen framdeles bli avgjorda medelst institutet straHöreläggande. Någon generell beräkning rörande den omfatt— ning, i vilken berörda slag av förseelser kunna förväntas bli avgjorda i nu nämnd ordning, har ej varit möjlig att utan tidsödande undersökningar vinna. Det må allenast omnämnas, att en för Stockholms polisdomstols del gjord utredning givit vid handen, att de tilltalade i omkring 9 400 av de tillhopa c:a 12 700 mål, som 1926 avdömts vid domstolen, eller i omkring 75 % av alla polismålen, lämnat polismyndigheten fullmakt om erkännande av den tilltalade förseelsen. Vid Norrköpings poliskammare, vilken 1926 avdömt i runt tal 630 mål, har omkring hälften utgjorts av dylika s. k. fullmaktsmål.

Vad angår de viktigare brottmålen kan en lättnad i domstolens arbets-* börda jämfört med nuvarande förhållanden —— beräknas inträda där— igenom, att den förberedande utredningen i målet är avsedd att så gott som helt läggas på åklagaren. Medan f. n. domstolen under upprepade rätte— gångstillfällen har anledning att taga befattning med utredningsarbetet, sådant detta successivt framskrider, kommer framdeles, med den koncentra- tion av huvudförhandlingen till om möjligt ett rättegångstillfälle, som är avsedd, utredningen att framläggas för domstolen i slutgiltigt skick. På förberedelsens stadium skulle lagmansrätten ha att taga befattning med ärendet endast i fall häktning eller husrannsakan ifrågakommer, varjämtei vissa fall även frågor, huruvida vid den förberedande undersökningen rätte- ligen tillgått, ävensom frågor rörande verkställande av beslag kunna under— ställas rättens prövning. Det är givet, att den befattning med förberedel- serna i brottmålsrättegången, som sålunda enligt den nya ordningen skulle ankomma på rätten, kan beräknas bli avsevärt mindre tidskrävande än den ofta upprepade handläggning av brottmålen på förberedelsens stadium, var- med underrätterna f. n. belastas.

Även för inskrivningsärendenas del synes, utan att rättssäkerheten behöver äventyras, en betydande förenkling kunna genomföras, framför allt i fråga om skrivarbetet. Den nuvarande ordningen för expeditioners utfär- dande i dessa ärenden sammanhänger ju med sportelväsendet, och en för— enkling i förfarandet skulle givetvis f. n. vålla en avsevärd minskning i underrättsdomarnas inkomster. Avskaffas sportelväsendet isamband med processreformen, bortfaller berörda hinder och möjlighet är given för ett rationellt ordnande av inskrivningsärendenas expediering. Det må erinras om, att detta spörsmål redan tidigare varit föremål för överväganden. I sitt den 31 december 1907 avgivna förslag till jordabalk (II sid. 228 0. f.; sid. 618) förordade lagberedningen en omläggning av fastighetsbokföringen därhän, att inskrivningen i fastighetsboken erhölle självständig betydelse. Inskrivningen i boken måste då, framhöll beredningen, vara så fullständig, att den fullt kunde ersätta protokollet. Detta kunde i så fall inskränkas till en summarisk uppgift å anmälda ärenden med upptagande av vad som förekommit vid förhandling inför rätta, där sådan ägt rum. I fråga om de handlingar —— köpebrev och andra åtkomsthandlingar, inteckningsreverser m. m. — som låge till grund för ansökningen om inskrivning, ansåg bered- ningen den gällande ordningen med dessa handlingars upptagande i proto- kollet böra tills vidare bibehållas. Såsom alternativ framlade emellertid beredningen ett förslag till införande av ett aktsystem (II sid. 618), varvid ifrågavarande handlingar tänktes för varje ärende bli sammanförda till en akt, innesluten i ett särskilt omslag, varå skulle göras erforderliga anteck- ningar om ärendet. Det är givet, att med ett sådant system en betydande minskning i arbetsbelastningen bör kunna vinnas. Någon protokollsutskrift till sökanden skulle i dylikt fall ej behöva annat än undantagsvis ifråga— komma. Däremot torde givetvis en avskrift av akten motsvarande det

Arbetsfördel— ningen inom lagmansrät- terna.

nuvarande renovationsexemplaret av protokollet — även framdeles böra insändas till vederbörande hovrätt. Skulle sökanden åläggas att ingiva handlingarna i två avskrifter, vid äventyr att avskrift bleve på sökandens bekostnad ombesörjd av domaren, skulle en avsevärd minskning i skriv- arbetet på domsagokanslierna kunna äga rum, ehuru givetvis avskrifternas överensstämmelse med originalet finge granskas å kansliet. Svea hovrätt har i sitt utlåtande över processkommissionens förslag (Yttranden sid. 22) uttalat sig för införande av aktsystemet i fråga om inskrivningsärendena.

I samband med det sagda må betonas önskvärdheten av, att även proto— kollsskrivningen i erkända eller tredskovis avdömda kravmål må bliva i görligaste mån inskränkt.1

Innan i det följande domsagoindelningen upptages till detaljbehandling, må först beröras vissa allmänna spörsmål rörande arbetsfördelningen inom lagmansrätterna. Antalet erforderliga arbetskrafter blir helt naturligt väsentligen beroende på, huru härvid förfares.

Såsom processkommissionen påpekat, torde för lagmansrätterna böra fast- ställas särskilda arbetsordningar, däri arbetsfördelningen mellan de olika ' domarna och tjänstemännen vid rätten närmare fixeras. Det ankommer givetvis icke på denna utredning att framlägga något detaljförslag i sådant hänseende. Här må endast i korthet angivas de allmänna förutsättningar, varpå den följande beräkningen är byggd. Vid arbetsfördelningens be— stämmande torde man, såsom processkommissionen framhållit, böra utgå ifrån, att de viktigare tviste- och brottmålen hänföras till lagmannen. De smärre tviste- och brottmålen borde enligt kommissionens mening samlas hos en av rådmännen, medan inskrivnings- och i åtskilliga fall jämväl överexe— kutorsärendena syntes böra förläggas till den andre rådmannen.

Om emellertid rådmansbefattningarna med undantag av inskrivnings- domartjänsterna, såsom ovan (sid. 21 o. 26) ifrågasatts, göras till genomgångs- platser och besättas med personer, som vunnit hovrättsutbildning och i vissa fall redan tjänstgjort såsom ledamöter i hovrätten, så bör givetvis deras tjänstgöring i underrätt ordnas så, att den kvalitativt sett innebär en stegring i arbets- uppgifterna. Skulle emellertid rådmännen huvudsakligen få sig anvisade de smärre tviste— och brottmålen, vilka f. 11. till en del handläggas på tremanstingen av förste notarierna, lärer nyss anförda önskemål ej kunna tillgodoses. Det må också påpekas, att de nuvarande biträdande domarna, vilka ju kunna sägas i viss mån utgöra en motsvarighet till de framtida rådmännen, enligt tillämpad

1 Det torde ej vara uteslutet, att i dessa mål rättens utslag bleve meddelat omedelbart ä själva stämningsansökningen, utan att någon särskild protokollsutskrift behövde ifråga- komma. Om part ålades att ingiva ansökningen i 3 exemplar, kunde ett exemplar, för- sett med avskrift av stämningsresolution, delgivningsbevis och utslag samt med uppgift, huruvida part varit personligen tillstädes, och eventuellt namn på anlitat ombud, kvarligga hos rätten och där fylla den funktion, som protokollet f. 11. här Ett liknande system har på sina håll vunnit tillämpning i utlandet.

, praxis * i avsevärd utsträckning anlitas för avdömande även av viktigare mål. . De s. k. tremanstingsmålen ha i många fall undantagits från deras hand- läggning, och i stället ha de biträdande domarna inställts på att alternerande med häradshövdingen hålla allmänna sammanträden, vare sig de därvid tjänstgöra såsom rättens ordförande viss rättegångsdag under dylikt samman— träde, eller de handhava ordförandeskapet å samtliga rättegångsdagar under vissa bestämda sammanträden.

Även en annan synpunkt förtjänar emellertid att uppmärksammas vid ett bestämmande av de framtida rådmännens arbetsuppgifter, och det är hänsynen till de unga domsagojuristernas utbildningsmöjligheter. Det är givet, att, om den dömande verksamheten helt lägges på lagmännen och rådmännen, de aspiranter, som på notariestadiet tjänstgöra i domsagorna, bliva hänvisade enbart till kanslitjänstgöring. Att en dylik ordning skulle inne- bära en betydande och beklaglig försämring i den yngre generationens jurist— utbildning, ligger i öppen dag. , Det må i detta sammanhang nämnas, att under senare tid fråga före— . varit om en utvidgning av de nuvarande förste notariernas domarkompetens utöver den gräns, som betingas av tremanstingslagen. Sålunda ifrågasatte de sakkunniga, som den 31 december 1924 avgåvo förslag till vissa ändringar . i domsagostadgan (statens offentliga utredningar 1925, nr 14), att en utök— ning borde ske av de grupper av mål, vilka kunde å allmänt tingssamman— träde handläggas av förste notarie, som icke ägde kompetens att handlägga samtliga å dylikt sammanträde förekommande mål. Därvid var tänkt, att området för notariernas kompetens skulle vidgas med de brottmål, för vilka ' den normala straiflatituden översteg 500 men ej 1 000 kr. böter. Därefter '. har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 30 november 1927 hemställt, att ifrågavarande sakkunnigas för— slag måtte med vissa jämkningar genomföras, och Kungl. Maj:t har nu- . mera genom kungörelse den 14 juni 1928 angående ändring ibl. a. dom— * sagostadgans 21 och 23 % bifallit berörda framställning.

När sålunda under nuvarande förhållanden behov framträtt att utöka förste notariernas domarbefogenhet -— ett önskemål, som torde vara väl motiverat redan ur utbildningssynpunkt — så måste givetvis tvekan uppstå, _— huruvida det kan vara lämpligt att, frånsett vikariatsmöjligheterna, fram- ; deles helt avstänga de unga domaraspiranterna från varje självständig . domarverksamhet på notariestadiet. Det har också i yttrandena över process— kommissionens förslag från flera håll bl. a. reservationsvis i Svea hovrätt (Yttranden sid. 79) uttalats såsom ett önskemål, att tillfälle beredes domar- aspiranterna att även vid unga år utöva domarvärv. Med hänsyn till vad sålunda yrkats och i enlighet med de direktiv, som chefen för justitiedeparte- mentet under utredningens gång lämnat, är den i det följande gjorda beräk— ningen av arbetskrafterna byggd på den förutsättningen, att förste notarie

1 Se härom en i Svensk juristtidning 1928 sid. 412 gjord sammanställning av de biträdande domarnas arbetsuppgifter.

efter tillhopa två års tjänstgöring i domsaga vinner en på visst sätt begränsad domarbefogenhet.

Det är att märka, att, medan förste notarien f. n. vinner en dylik begränsad domarbefogenhet redan efter ett års tjänstgöring såsom biträde åt häradshöv- , ding, han framdeles skulle vinna begränsad domarkompetens först efter två års ? tjänstgöring, alltså vid en tidpunkt, då med det nuvarande utbildnings- systemet notarien anses mogen att förrätta ett visst antal allmänna samman- träden och därvid avdöma även de svåraste målen. Ej minst med hänsyn till nu berörda förhållande torde böra undersökas, om ej efter två års kansli- tjänstgöring förste notarien kunde tagas i anspråk för den dömande verk- samheten i något vidare omfattning. Sålunda kunde han möjligen erhålla befogenhet att, efter lagmannens prövning i varje särskilt fall, handlägga och avdöma brottmål, för vilka den normala strafflatituden ej överstiger 6 månaders fängelse 1, samt måhända även tvistiga civilmål av enklare be- skalfenhet.

Om på domsagokansliet tjänstgörande förste notarie på antytt sätt tages i anspråk jämväl för dömande verksamhet, kommer därigenom en minsk- ning att äga rum i den arbetsbörda, som eljest skulle åvila rådmannen. I en del domsagor lärer därvid den dömande verksamheten kunna beräknas ej bliva större, än att lagmannen själv skall kunna medhinna handläggning av de mål, som ej skulle ankomma på förste notarien.

Arbetsfördelningen mellan förste och andre notarierna torde i förevarande sammanhang ej behöva mera ingående beröras. Här må allenast nämnas, att det beräknats, att en notarie efter minst ett halvt års förberedelsetjänst- göring å domsagokansliet skall komma att erhålla anställning såsom »andre notarie». I denna egenskap har han att i likhet med de nuvarande andre notarierna biträda de i domsagan tjänstgörande domarna. Efter ett halvt års andre notarietjänstgöring _ således efter sammanlagt ett års kansli- tjänstgöring bör aspiranten erhålla kompetens såsom >>förste notarie». Han skulle då äga befogenhet att på eget ansvar handlägga ärenden av samma beskaffenhet, som nu efter blott ett halvt års förberedelsetid jämlikt 1 t domsagostadgan kunna anförtros åt förste notarie. Efter ytterligare ett års tjänstgöring skulle notarien erhålla den begränsade domarkompetens, varom ovan nämnts.

Vad angår frågan om inrättande av särskilda rådmansbefattningar för inskrivningsärenden må erinras om vad som tidigare yttrats rörande önsk— värdheten av att i görligaste mån begränsa dessa befattningars antal. In- skrivningsdomartjänst har därför icke beräknats för andra domsagor än dem, där ifrågavarande arbetsuppgifter äro av den omfattning, att en dylik tjänste- man kan beräknas bliva fullt sysselsatt med handläggningen av hithörande

1 Vid huvudförhandling i de 5. k. polismålen (avseende brott, vilka icke kunna förskylla strängare straff än sex månaders fängelse) från större stad eller visst annat område, skall

enligt processkommissionens förslag (del I sid. 107), när Konungen förordnat därom, lag- mansrätten utgöras av lagfaren domare ensam.

ärenden. Det må nämnas, att å den nuvarande inskrivningsavdelningen i Södra Roslags domsaga allenast upptagas ärenden tillhörande lagfarts-, in- tecknings- och tomträttsprotokollen, varjämte å avdelningen utfärdas expedi— tioner och bevis, som grunda sig på nämnda protokoll. Det lärer böra tagas under övervägande, om ej jämväl vissa andra småprotokollsärenden t. ex. angående inregistrering av äktenskapsförord, bouppteckningar och lösöreköp — borde överlämnas till de framtida inskrivningsdomarna.

Processkommissionen har ifrågasatt, att denne befattningshavare i regel jämväl skulle handlägga överexekutorsärendena (del I sid. 113). I den mån dessa ärenden avse förhållanden, som ha med inskrivningsväsendet att göra framförallt de exekutiva auktionerna å fast egendom och vad där- med sammanhänger —— torde en sådan arbetsfördelning vara lämplig.] Av överexekutor handläggas emellertid även en stor mängd ärenden av rent judiciell art. Hit höra framför allt lagsökningsärenden ävensom handräck- ningsärenden rörande fordrans utfående enligt lagen den 26 april 1907. Frågan om formerna för handläggningen framdeles av dessa ärenden torde ännu ej ha varit föremål för närmare prövning. Emellertid synes 'det lämpligt att vid organisationens utformande räkna med att prövningen av ifrågavarande slag av ärenden lägges på samme befattningshavare, som handhar de icke tvistiga civilmålens avdömande, d. v. s. enligt den här för- ordade organisationsplanen förste notarien.

En förhållandevis betungande grupp av överexekutorsärenden är den, som avhandlas i 8 kap. utsökningslagen, nämligen meddelande av kvarstad, sking- ringsförbud, reseförbud samt handräckning för rubbat besittningsförhållandes återställande eller för arrendators eller hyresgästs vräkande. Avgörandet av dessa ärenden kräver i allmänhet en provisorisk prövning av en tvistefråga, som är eller inom kort blir föremål för rättegång inför domstol. Huruvida inskrivningsdomaren, med den strängt specialiserade verksamhet han har, skulle i allmänhet vara lämpad att handlägga dessa ärenden, kan möjligen synas tveksamt. Är i domsagan anställd en rådman för den dömande verk- samheten, torde ligga närmare att lämna ärenden av ifrågavarande slag till hans handläggning. I domsaga, där dylik befattningshavare saknas, torde prövningen av dessa ärenden kunna ankomma på lagmannen och efter hans bedömande möjligen även på en förste notarie.

Vad nu sagts torde även böra gälla prövning av ärenden rörande verk— ställighet av skiljedom ävensom av domstols dom i de fall, då verkställighet ej må äga rum, utan att överexekutor förordnat därom.

Processkommissionen (del I sid. 76) har ansett, att även förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa borde

1 På inskrivningsdomaren torde bl. a. även kunna läggas fördelning av expropriationser- sättning, vilket bestyr f. n. åligger länsstyrelse (se lagen den 12 maj 1917 om expropriation 57 5), samt jämväl betalning till rättsägare ur ersättning, som utgår på grund av hrandförsäk- ringsavtal (se lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal 2 5).

överlämnas åt lagmansrätterna. Från ett stort antal av de över förslaget hörda myndigheterna1 ha emellertid betänkligheter yppats mot förslaget i denna del. Vid den i det följande verkställda beräkningen av arbetskraf— terna vid lagmansrätterna har ej heller räknats med, att kontrollen över utmätningsmännen skulle åläggas befattningshavare vid dessa domstolar. '

Helt naturligt erbjuder det stora svårigheter att ens approximativt be- räkna, vilken arbetsbörda uttryckt i ett visst antal avgjorda mål lämpligen kan tänkas bli ålagd lagmannen. För frågans bedömande torde det vara nödvändigt att först klargöra, i vilken omfattning lagmannen kan förväntas komma att deltaga i den förberedande handläggningen av tvistemålen. Processkommissionen har icke närmare angivit, huruvida för- beredelsen i tvistiga civilmål borde handhavas av samme domare, som seder— mera skall hålla huvudförhandlingen och döma i målet. Ur vissa synpunkter kunde det förefalla lämpligt, om ett ombyte på domarplatsen skedde mellan förberedelsen och huvudförhandlingen. Därmed skulle nämligen större garan- tier vinnas, för att tvistefrågan bleve mera allsidigt belyst. Har den domare, som under förberedelsen handhaft målet, lämnat något relevant faktum obe- aktat och outrett, kan — i fall en annan domare leder huvudförhandlingen och därvid upptäcker bristen tillfälle givas att få utredningen i ifråga— varande hänseende fullständigad. Emellertid möta ur andra synpunkter be- tänkligheter mot en dylik ordning; framförallt därför, att ett ombyte av förhandlingsledare måste medföra bristande kontinuitet i målets hand— läggning, varigenom äventyras den med det nya rättegångsförfarandet åsyf- tade koncentrationen. Det kan med fog befaras, att, i fall förberedelsen i svårutredda tvistemål skall handhavas av en mindre kvalificerad domare än den, som sedermera skall handlägga målet under huvudförhandlingen, upp- skov måste vid sistnämnda förhandling äga rum, för att parterna skola bli itillfälle att fullständiga bevismaterialet. F. 6. skulle en dylik ordning med skilda förhandlingsledare under rättegångens olika stadier avgjort strida mot de strävanden, som rätt redan under nuvarande rättegångsordning, då man i syfte att befrämja målens skyndsamma avgörande sökt sörja för att samme domare handlägger målet vid de skilda rättegångstillfällena. Därtill kommer, att en organisation, där ett ombyte av rättens ordförande normalt äger rum, kommer att kräva en större domarpersonal, enär den kännedom om målet, som den ene domaren under förberedelsen förvärvat, ej blir ut- nyttjad, utan en ny domare måste spilla tid att i och för huvudförhand- lingen sätta sig in i målet. Med hänsyn till vad som anförts utgår den i det följande gjorda beräkningen av arbetskrafterna från, att den domare, som handhaft förberedelsen, också bör — där ej särskilt hinder möter handlägga målet vid huvudförhandlingen och döma i målet.

Såsom tidigare berörts, kommer domaren framdeles att till förberedelseni

' Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge (Yttranden sid. 123), häradshövdingeföreningen (a. a. sid. 217) samt flertalet länsstyrelser.

brottmål intaga en helt annan ställning än till förberedelsen i tvistemål. Den befattning, domaren kommer att hava med förberedelsen i förstnämnda slag av mål, begränsas nämligen till beslutanderätt ifråga om användande av vissa straffprocessuella tvångsmedel samt en viss övervakning av åkla- garens sätt att leda förundersökningen. Därest i en domsaga vid sidan om lagmannen finnes en rådman för den dömande verksamheten, synes det lämpligt att på denne lägga berörda befattning med förberedelsen i brott- mål. Eljest torde lagmannen i regel böra handlägga ifrågavarande ärenden.

Processkommissionen har föreslagit (del II sid. 177), att av åklagare med- delat strafföreläggande, som av den misstänkte godkänts, skall, om det avser böter till högre belopp än 100 kronor, underställas lagmansrättens prövning. Därest rätten finner betänklighet icke möta mot föreläggandet, meddelar rätten fastställelse därå; i annat fall skall föreläggandet av rätten undan- röjas. Med prövningen av ifrågavarande strafförelägganden torde lagman- nen icke behöva belastas, utan synes befattningen därmed kunna överlämnas till förste notarie.

I förevarande sammanhang lärer även böra beröras frågan om lagman- nens ställning till inskrivningsväsendet. I de domsagor, där särskild in- skrivningsdomare kommer att anställas, torde lagmannen icke behöva ägna någon särskild tid åt övervakande av inskrivningsärendenas handläggning. Enligt den beräkning av antalet inskrivningsdomare, som i det följande sker på grundval av häradshövding SCHLYTERS plan till domsagoindelning, skulle emellertid dylik befattningshavare anställas allenast i 52 dom- sagor. I övriga 41 domsagor kommer således någon ordinarie befatt— ningshavare för inskrivningsgöromålens handhavande icke att finnas till— gänglig. Det kunde synas, som om i dylikt fall en i domsagan tjänst- görande rådman med fiskals- eller assessorskompetens kunde få sig ålagt att. övervaka inskrivningsväsendet. Emellertid torde för en sådan övervakande verksamhet vara av vikt, att den utföres av en person, som mera statio— närt är bunden vid domsagan, enär kontinuiteten och den grundliga kän- nedomen om fastighetsförhållandena inom domsagan här spela stor roll. Ur nämnda synpunkt synes övervakningen av inskrivningsväsendet lämp- ligen böra bibehållas hos lagmannen.

Fråga blir då, vilken befattning lagmannen bör taga med hithörande ären- den. Det må nämnas, att Svea hovrätt i sitt yttrande över processkom- missionens betänkande (Yttranden sid. 9) framhållit, att häradshövdingarna (lagmännen) i de domsagor, där särskild inskrivningsdomare icke bleve an- ställd, borde taga den befattning med inskrivningsväsendet, att själva av- görandet i ärendena skulle fattas av häradshövdingen (lagmannen), samt att han även skulle ha att bära ansvaret för anteckningarna i fastighets— boken. Däremot syntes det tidsödande arbetet med gravationsbevis kunna anförtros åt rättens sekreterare, åt vilken även borde kunna uppdragas öv— riga expeditionsgöromål, med undantag av stämpeluträkningen.

Den av Svea hovrätt i angivna hänseende föreslagna ordningen torde

kunna komma till genomförande i de domsagor, som icke skulle förses med särskild inskrivningsdomare. Att lagmannens sålunda begränsade befatt- ning med inskrivningsväsendet i dessa domsagor skulle komma att över hövan inkräkta på den tid, han bör ägna åt den egentliga domarverksam- heten, lärer icke vara att befara. Däremot kan ——- såsom även i vissa ytt— ' randen över processkommissionens förslag framhållits — det vara en fördel, ) att lagmannen icke helt avkopplas från inskrivningsväsendet i ifrågavarande domsagor. Nämnas må, att i Östra Värends domsaga, där f. n. biträdande domare halvårsvis förvaltar häradshövdingämbetet alternerande i ettdera av domsagans båda tingslag, den ordinarie häradshövdingen ålagts skyldighet att ombestyra och ansvara för införande i fastighetsböckerna av samtliga lagfarts— och inteckningsärenden, som förekommit under de tider, då domar— ämbetet förvaltats av biträdande domaren.

Processkommissionen torde preliminärt ha räknat med, att lagmannen i regel kan hålla huvudförhandling under 1 dag i veckan, och att å varje sessionsdag kunde handläggas och avdömas i genomsnitt 3 mål. Under ett till 43 arbetsveckor beräknat arbetsår skulle således lagmannen bli i till- fälle att handlägga och avdöma omkring 130 mål. Denna siffra torde möj— ligen få anses väl hög. Detta gäller särskilt de domsagor, där inskrivnings- domare icke kommer att anställas, utan lagmannen får den befattning med inskrivningsväsendet, som i det föregående angivits. Men även i dom— sagor med inskrivningsdomare torde försiktigtvis för lagmannens del icke böra räknas med en så hög siffra på antalet avgjorda mål, som processkom— missionen preliminärt gjort. Det är nämligen att märka, att just domsagorna tillhörande den senare gruppen i allmänhet äro synnerligen omfattande och arbetstyngda. Givet är, att den på lagmannen ankommande fördelningen av arbetet på personalen i en dylik domsaga kommer att taga åtskillig tid i anspråk, och icke minst betydelsefullt är, att lagmannen även bör ha tid att ägna åt handledningen och utbildningen av de unga domaraspiranterna, som tjänstgöra i domsagan. Räknas med att lagmannen skall taga på sig en så stor del av den dömande verksamheten, som processkommissionen torde ha avsett, är fara värt, att just de senast berörda synnerligen betydelsefulla arbetsuppgifterna icke kunna på ett fullt nöjaktigt sätt tillgodoses. . Med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden, som föreligga i olika domsagor, torde varje domsaga böra ur arbetssynpunkt bedömas för sig, varvid hänsyn även bör tagas till, huruvida bitingsställe är avsett att inrättas i domsagan.

, Ett spörsmål, som i detta sammanhang också bör behandlas, gäller frågan om vikariatsförhållandenas ordnande. Vad till en början behov av semester- vikarie för lagmannen beträffar, bli ju framdeles —— om systemet med dom— stolsferier kommer till genomförande förhållandena rätt olika de nuva- rande. Den vikarie, som inträder under ferieperioden, lärer endast mera

49 sällan komma att handlägga några mera maktpåliggande domaruppgifter. I en domsaga, där rådman finnes anställd, bör givetvis denne inträda så- som vikarie för lagmannen under semestern. Tveksamt kan däremot vara, om i en domsaga, där rådmansbefattning icke inrättas, förste notarien bör betros med lagmansvikariat under ferietiden. Under vanliga förhållanden torde avgörande betänkligheter icke behöva möta mot en sådan anordning. Huvudförhandling i civilmål kommer ju under nämnda tid i regel icke att äga rum, och den förberedande handläggning, som ett civilmål kan komma att kräva under ferietiden, lärer näppeligen erbjuda så betydande svårig— heter, att icke förste notarien skulle kunna omhänderhava ifrågavarande uppgifter. I brådskande civilmål (t. ex. växelmål) torde förste notarien un- der ifrågaVarande tid kunna meddela utslag. Även i inskrivnings— och kon— kursärenden torde förste notarien i egenskap av lagmansvikarie böra äga att besluta. För brottmålens del kan däremot i fall av häktning behov upp— stå av en mera kvalificerad vikarie för ledande av huvudförhandling i målet. Där så inträffar, lärer emellertid förhållandet vara känt i så god tid, att svårighet ej bör möta för lagmansvikarien att hos hovrätten anmäla förhållandet, varefter på hovrätten bör ankomma att förordna någon fiskal till vikarie för lagmannen i ifrågavarande mål. Där under ferietiden fråga skulle uppstå om domstols medverkan vid användande av straE- processuella tvångsmedel (häktning, husrannsakan o. d.), torde däremot förste notarien kunna betros med handläggningen av dylikt ärende.

Beträffande vikarie för inskrivningsrådman ligger närmast till hands, att hans göromål övertagas av förste notarien under uppsikt av lagmannen. Förste notarien torde också i regel kunna förordnas att såsom vikarie uppe— hålla annan rådmansbefattning. Härvid kunna dock vissa jämkningar bliva nödvändiga i arbetsfördelningen mellan lagmannen och rådmansvikarien,så att den förre övertar vissa mål, som eljest kunnat överlämnas till rådmannen.

Vid behov av annan ledighet för lagman än semester lärer -— i varje fall då det rör sig om längre tid till vikarie böra förordnas någon hov- rättsutbildad jurist.

Beträffande behovet av skrivbiträden komma givetvis förhållandena efter processreformens genomförande att ställa sig i vissa hänseenden olika mot för närvarande. Skulle protokollsskrivningen i mera avsevärd omfattning inskränkas, kommer detta att medföra, att behovet av skrivhjälp å dom- sagokanslierna betydligt minskas. Emellertid är att märka, att även i dylik händelse å kanslierna kommer att finnas en skiftande mängd för- hållandevis mindre kvalificerade arbetsuppgifter, för vilka biträden utan juridisk utbildning med fördel torde kunna anlitas. Under nuvarande för— hållanden, då häradshövdingarna själva avlöna skrivbiträdena, medan den juridiskt utbildade arbetskraften, notarierna, antingen står till förfogande utan ersättning eller också, vad angår förste notarie helt och andre notarie till väsentlig del, avlönas av statsverket, torde arbetsfördelningen på många 4 — 6822.

håll ske så, att även förhållandevis okvalificerat arbete får utföras av den juridiskt utbildade arbetskraften. Övertar nu staten framdeles även av- löningen av skrivbiträdena, bör möjlighet vara given för en mera rationell arbetsfördelning även mellan dessa båda grupper av befattningshavare. Det torde då vara lämpligt att i vidsträcktare omfattning, än nu mångenstädes sker, låta skrivbiträdena taga befattning med inskrivningsväsendet, med förande av rotlar och förteckningar m. m., medan den juridiskt utbildade personalens befattning med dessa uppgifter bör inriktas mera på en kon- trollerande och övervakande verksamhet. Då framförallt notariernas arbets- kraft genom nu skisserade anordning kommer att i ganska väsentlig omfattning frigöras, kan i stället deras tjänstgöring mera lämpas efter ut— bildningshänsynen. Notarierna böra därför mera, än f. n. är fallet, kunna sysselsättas med att biträda särskilt lagmännen vid den dömande verksam- heten, bl. a. göra sammanfattningar i de olika målen om vad som av parterna anförts under skriftväxlingen och de förberedande förhandlingarna ävensom upprätta förslag till utslag m. m. allt arbetsuppgifter, där för deras eventuella framtida verksamhet på domarbanan större utbyte är att förvänta. Genom en sådan anordning kan jämväl en önskvärd avlastning av lagmännen ske.

Behovet av skrivhjälp kommer helt naturligt att bli beroende av de i de olika domsagorna synnerligen skiftande förhållandena, vilka vid före- varande utredning, icke gärna kunna i allo överblickas. Det torde också för en beräkning av vad processreformen i sin helhet kostar icke vara nöd— vändigt att ingå härpå. Generellt sett utgår utredningen ifrån, att någon mera betydande minskning av de nuvarande skrivbiträdenas antal icke bör äga rum. Den i det följande verkställda beräkningen härav gör på skäl, som nyss nämnts, icke anspråk på att vara annat än en överslagsberäkning. Därvid har för det stora flertalet domsagor, omfattande stad och landsbygd eller enbart landsbygd, räknats så, att 1 skrivbiträde avsetts för envar av de egentliga domarna, lagmannen, inskrivningsdomaren och rådmannen, medan för notariernas del 1 biträde beräknats för 2 notarier.1 I de sju största städernas domstolar komma helt naturligt förhållandena att även i nu ifråga- varande hänseende gestalta sig på ett säreget sätt. För dessa domstolars del har därför en mera individuell uppskattning av domstolens behov av biträden måst äga rum.

Den beräkning av de lagfarna arbetskrafterna i lagmansrätterna, som i det följande framlägges, är i överensstämmelse med de för utredningen lämnade direktiven grundad på den förutsättningen, att lagmansrätt i stads— tingslag blir enmansdomstol. Det må emellertid påpekas, att, därest såsom lagrådet i sitt utlåtande 2 över processkommissionens betänkande hemställt, kollegialiteten skulle bibehållas i stadsdomstolarna, en sådan ordning torde

* Där antalet notarier är udda, har räknats med närmast högre jämna tal, t. ex. för 3 notarier 2 biträden, för 5 notarier 3 biträden. Statens off. utredn. 1928: 19.

låta sig genomföras, utan att en mera betydande utökning av arbetskrafterna skulle behöva äga rum. Några organisatoriska svårigheter möta tydligen icke i de domsagor, som skulle utgöras enbart av en stads område, således enligt föreliggande indelningsplan de sju största städerna. I domsaga åter, som skulle utgöras av såväl stads- som lanttingslag, torde ett domarkollegium i det förra tingslaget kunna bildas av lagmannen, en av rådmännen samt en förste notarie med domarkompetens. Dessa skulle däremot i lanttings- laget tjänstgöra såsom ensamdomare. Därest den kollegiala domstolstypen anses böra bibehållas i stadstingslagen, lärer ur ekonomisk synpunkt hinder för en sådan organisation ej möta.

Den ordning för vissa rådmanstjänsters besättande, som i det föregående förordats, nämligen med hovrättsutbildade jurister, som skulle inneha be— fattningen under ett visst antal år, måste särskilt för de större städernas rådhusrätter, som hittills själva handhaft rekryteringen, förefalla främmande. Visserligen kan även efter processreformens genomförande den hittillsvarande ordningen för dessa domstolars del bibehållas — och det föreslås också här nedan (sid. 327), att under övergångstiden rådmanstjänsterna i viss större omfattning bibehållas såsom sluttjänster —— men det lärer säkerligen ur de yngre stadsdomarnas egen synpunkt vara önskvärt, att, såvitt möjligt, den nu rådande isoleringen mellan den statliga och den kommunala domar- karriären brytes och för befattningshavarna vid stadsdomstolarna beford- ringsmöjligheter öppnas i den högre statliga domarkarriären.

* :l: =I=

Den i det följande verkställda beräkningen av behovet av juridiskt ut— bildade arbetskrafter har till stor del grundats på en statistisk utredning rörande arbetsbelastningen i de nuvarande domsagorna och rådhusrätterna under åren 1923—1925, vilken utredning finnes återgiven i häradshövding SCHLYTERS förut berörda utkast till domsagoindelning. Det har emellertid funnits önskvärt att i vissa hänseenden få berörda utredning kompletterad. Då relationen mellan de enklare och mera krävande målen ju i viss mån kommer till uttryck i antalet av de rättegångstillfällen, vid vilka ett mål handlagts, har en specialundersökning verkställts, avseende år 1926, varvid för de tvistiga civilmålens samt straiflagsmålens 1 del en uppdelning skett av målen, alltefter som de handlagts vid 1, vid 2 eller vid flera än 2 rättegångs- tillfällen. Det må nämnas, att därvid såsom »rättegångstillfälle» räknats allenast de tillfällen, då målet handlagts i och för utredning. Har således målet satts på utslag till ett kommande rättegångstillfälle, har detta senare icke medräknats.

Givetvis skulle varit önskvärt, om enahanda fördelning av målen skulle kunnat verkställas även beträEande den grupp av mål, som i det föregående benämnts »mål enligt specialförfattningar». Då emellertid uppgifter om

1 Angående innebörden av termen »stralflagsmålr se ovan sid. 37 not 4.

52 antalet rättegångstillfällen i dessa mål ej lämnas till rättsstatistiken, hade en undersökning i sådant hänseende krävt en synnerligen vidlyftig utred- ning. För vinnande av en viss uppfattning om, till vilket antal nu ifråga— varande mål förekomma vid 1, vid 2 eller vid flera än 2 rättegångstillfällen, hava genom tillmötesgående från vissa underrättsdomare uppgifter erhållits rörande de vid deras domstolar handlagda specialmålen. Då en ganska nära överensstämmelse visat sig råda proportionsvis sett mellan målen vid de olika domstolarna, torde man vara berättigad att anse de sålunda erhållna siffrorna i stort sett vägledande för bedömande av berörda spörsmål även vid andra domstolar. Det har visat sig, att omkring 85 a 90 % av samt- liga brottmål enligt specialförfattningarna handläggas vid allenast 1 rätte— gångstillfälle, medan omkring 7 å 8 % handläggas vid 2 rättegångstillfällen och återstoden vid 3 eller flera tillfällen. Det är således allenast en för- hållandevis ringa del av dessa mål -— högt räknat omkring 10 % — som kunna anses vara av mera krävande art. I den under avdelning C dom- sagovis meddelade översikten över »beräknad arbetsbörda» har medtagits en i huvudsak på medeltalssiffrorna för åren 1923—1925 grundad ungefärlig beräkning av hela antalet mål enligt specialförfattningar m. m.

Utöver nu berörda uppgifter har det också funnits önskvärt att kom- plettera den Schlyterska utredningen med siffror, som kunna tjäna till underlag för ett bedömande av, vilken arbetsbelastning överexekutorsgöro- målens överflyttning till lagmansrätterna kan beräknas medföra. I sådant syfte hava från länsstyrelserna införskaEats uppgifter rörande antalet av de under åren 1925 och 1926 exekutivt försålda fastigheterna med fördel- ning efter fastigheternas belägenhet inom de administrativa områdena. Dessa siffror hava sedan fullständigats med de rättsstatistiska uppgifterna rörande antalet av de genom magistraternas försorg verkställda exekutiva auktionerna. 1

I de här nedan under avdelning C anförda siffrorna å >>beräknad arbets— börda» i de föreslagna domsagorna hava även medtagits uppgifter å an— talet 1926 avgjorda lagfartsärenden och inteckningsärenden. Såväl i fråga om dessa ärenden som i fråga om de under 1926 avdömda tvistiga civil- målen och strafflagsmålen ha ifall större avvikelse föreligger från medeltalssiffrorna för åren 1923—1925 —— dessa medeltalssiffror anförts i noter. Uppgifterna å folkmängden i domsagorna hänföra sig till utgången av år 1927.

Det må slutligen allenast erinras om, att vid arbetskrafternas beräkning helt naturligt icke alla för frågans bedömande betydelsefulla omständigheter

* Då uppgifterna avsett i ena fallet antalet exekutivt försålda fastigheter och i andra fallet antalet exekutiva auktioner, har icke kunnat undvikas, att en viss bristande överensstämmelse blivit rådande mellan uppgifterna för de skilda domkretsarna. I stort sett torde dock de anförda siffrorna belysa den ökning i arbetsbördan, som genom överexekutorsgöromäleus överflyttning till domstolarna vållas.

kunnat vinna beaktande. Sedan tillfälle beretts vederbörande att ge de lo- kala önskemålen i sådant hänseende till känna, lärer ett säkrare underlag än nu funnits tillgängligt vara vunnet för en beräkning av de behöv- liga arbetskrafternal.

B. Lagmansrätterna i de sju största städerna.

Stockholms rådhusrätt är f. n. organiserad på 8 avdelningar. Å l:a avdelningen handläggas fastighetsärenden, familjerättsmål och för— mynderskapsärenden.

För handläggning av fastighetsärenden är inom l:a avdelningen bildad en särskild fastighetsavdelning. Å denna äro indelade borgmästaren, 1 rådman och 4 assessorer, som i lönehänseende äro likställda med civil- assessorerna.

AV assessorerna handlägger 1 lagfarts- och tomtbildningsärenden, medan de 3 övriga syssla med intecknings- och tomträttsärenden, av vilka 1 har ytterområdena Brännkyrka och Bromma samt 2 dela ärendena för det övriga stadsområdet. Den ene av assessorerna har dessutom fartygsinteckningar och förlagsinteckningar m. m.

Fastighetsavdelningen har sessionsdag varje måndag, och i sessionen del— taga borgmästaren och rådmannen samt assessorerna turvis, var och en för de ärenden han handlagt. I enahanda ordning handläggas mål angående äganderätt till fastighet m. m. Å samma session behandlas vissa mindre ärenden, i vilka magistratssekreteraren tjänstgör såsom tredje ledamot.

Å fastighetsavdelningen är dessutom anställd 1 inskrivningsnotarie, som verkställer inskrivningen i fastighetsböckerna, med undantag av böckerna för ytterområdena, i fråga om vilka motsvarande bestyr under kontroll av civilassessorn för dessa områden fullgöres av ett kvinnligt biträde.

Gravationsbevis utfärdas av vederbörande inteckningsassessor, ägande- rättsbevis av inskrivningsnotarien, resp. civilassessorn för Brännkyrka och Bromma. Ingivande och utlämnande av handlingar sker genom fastighets- avdelningens registratorskontor.

Antalet ordinarie kvinnliga biträden å fastighetsavdelningen är 10, av vilka 2 intaga ställningen av första biträden; det ena av dessa handhar inskrivningen för Brännkyrka och Bromma. Dessutom finnas omkring 8 extra biträden. Ett av dem tjänstgör å registratorsexpeditionen.

Å första avdelningens underavdelning för familjerättsmål tjänstgöra 2 ordinarie och 1 extra rådman samt 3 civilassessorer. Borgmästaren tjänst— gör ej å denna avdelning.

* Det må här nämnas, att i den redogörelse för antalet nuvarande arbetskrafter, som lämnas under avdelning C, för att undvika onödiga upprepningar i allmänhet ej anmärkts, att i varje domsaga finnes häradshövding, liksom det vid beräkning av de framtida arbets- krafterna underförståtts såsom självklart, att i varje av dessa domsagor skall anställas en lagman.

I. Stockholm.

Nuvarande organisation

Sessionsdagarna äro 3 i veckan. En av de ordinarie rådmännen deltar i 2 av dessa sessioner såsom ordförande. Den andre ordinarie rådmannen, vilken är samme rådman, som tjänstgör å fastighetsavdelningen, deltager å en sessionsdag, dock utan att utöva ordförandeskap. Den extra rådmannen deltager i alla 3 sessionerna och leder förhandlingarna under en av dessa. Envar av assessorerna har 1 sessionsdag i veckan.

Familjerättsavdelningen har för ingivande och utlämning av handlingar egen expedition, är vilken tjänstgöra 3 ordinarie samt 3 extra kvinnliga biträden.

Första avdelningens underavdelning för förmynderskapsärenden står i visst organisatoriskt samband med förmyndarkammaren. Enligt 13 © i lagen den 27 juni 1924 angående införande av lagen om förmynderskap skall förmyndarkammaren upphöra med den verksamhet, som den ienlighet med äldre föreskrifter utövat. Övergångsvis skall dock förmyndarkammaren fortfarande handha förvaltningen av kontanta medel, som tillkomma omyn- diga, frånvarande eller okända arvingar, i den mån dylika medel innestodo i förmyndarkammaren vid förmynderskapslagens ikraftträdande. Tillsvidare utses ej heller överförmyndare för Stockholm, utan tjänstgör förmyndar- kammaren såsom överförmyndare. Vissa frågor om samtycke eller tillstånd till förvaltningsåtgärd upptagas och avgöras av viss ledamot av förmyndar- kammaren eller ock av någon dess tjänsteman eller annan lämplig person, som rådhusrätten förordnar.

Närmare föreskrifter om förmyndarkammarens verksamhet hava sedermera meddelats i kungörelse den 21 november 1924 (nr 480). Enligt 2 $ i denna kungörelse avgöras ärenden i förmyndarkammaren av borgmästaren och en rådman jämte en tjänsteman. Rådmannen är identisk med den, som tjänstgör å fastighets- och familjerättsavdelningarna, och för tjänstgöringen såsom tredje ledamot i förmyndarkammaren äro indelade 2 civilassessorer och 1 assistent. De tre sistnämnda befattningshavarna fullgöra de överförmyndar- göromål, som enligt vad ovan sagts kunna uppdragas åt viss ledamot eller tjänsteman. De båda assessorerna deltaga dessutom turvis i rådhusrättens sessioner i förmynderskapsärenden, i vilka i övrigt deltaga borgmästaren och ovannämnda rådman. Sessionsdagar äro tisdagar och torsdagar.

Till rådhusrättens avdelning för förmynderskapsärenden hör vidare stärb- husnotariekontoret. Å detta äro anställda 1 stärbhusnotarie och 1 kurator. Dessa uppgöra bouppteckningarna och verkställa stämpelbeläggningen samt äro ledamöter i rätten i dithörande ärenden. Stärbhusnotarie- och kurators- befattningarna äro slutposter.

Förmyndarkammarens kammarkontor, som närmast handhar dess ekono- miska förvaltning, består av 5 ordinarie och 3 extra tjänstemän. En av de ordinarie tjänsterna torde inom kort komma att indragas.

Som biträde å stärbhusnotariekontoret tjänstgöra 2 ordinarie och 3 extra kvinnliga biträden, och hos förmynderskapsavdelningen och förmyndar- kammaren äro dessutom 3 ordinarie kvinnliga biträden jämte ett antal extra biträden anställda.

Det må anmärkas, att förenämnda assessorer, assistent, stärbhusnotarie och kurator åtnjuta visst biträde av förmyndarkammarens kammarkontors personal vid granskning av förmyndarräkningar och debitering av avgifter.

Rådhusrättens andra avdelning är Specialdomstol för sjörätts- och tullmål samt konkursärenden och konkursmål. Å denna avdelning tjänstgöra 3 ordinarie rådmän, 1 extra rådman och 3 civilassessorer.

Sjörättsmålen handläggas vid sessioner på lördagarna (sjöförklaringar vid behov även andra dagar) och tullmålen tisdagar. I sessionen deltaga 2 av de ordinarie rådmännen (ordföranden och vice ordföranden på avdelningen) samt 1 civilassessor, vilken sistnämnde allenast deltager i handläggning av dessa mål.

Den av de ordinarie rådmännen, som icke deltager i nyssnämnda sessioner, ävensom den extra rådmannen tjänstgör såsom konkursdomare och inträder därjämte såsom ledamot i rätten vid handläggning av konkursmål. För dessa mål finnas 2 sessionsdagar i veckan. I dessa sessioner deltaga skiftes- vis ordföranden, resp. vice ordföranden å avdelningen, den ene av konkurs— domarna samt 1 civilassessor.

Å avdelningen äro anställda 4 ordinarie kvinnliga biträden, därav 1 tjänstgör på expeditionen för ingivande av bevakningar och 1 huvudsakligen sysslar med diarie— och rotelföring. Dessutom finnas 2 extra biträden.

Jämväl rådhusrättens tredje avdelning har att upptaga specialmål. På måndagarna handläggas växelmål och vittnesförhör på begäran av annan svensk domstol, på onsdagarna statens och kommunens mål, bolags— och föreningstvister jämte tvister om avbetalningsköp och hyra av lös egen— dom m. m. samt på torsdagarna patent- och varumärkesmål, tvister om hyra av fast egendom och tryckfrihetsmål m. m., varjämte å sistnämnda sessionsdag upptagas även vittnesförhör på begäran av utländsk domstol.

Å avdelningen tjänstgöra 3 rådmän och 3 civilassessorer. Den rådman, som är avdelningens ordförande, sitter i rätten måndagar och torsdagar. Vice ordföranden leder förhandlingarna på onsdagarna samt deltager i rätten såsom bisittare på måndagarna. Tredje rådmannen har att tjänstgöra ons- dagar och torsdagar och envar av civilassessorerna en sessionsdag.

Biträdespersonalen utgöres av 3 ordinarie och 3 varaktigt anställda extra biträden.

Rådhusrättens övriga fem avdelningar äro organiserade på ett enhetligt sätt med 3 rådmän, därav 1 ordförande och 1 vice ordförande, 2 civilassessorer och 2 kriminalassessorer. Antalet sammanträdesdagar i veckan är 4, varav 2 för brottmål och 2 för civilmål. Ordföranden och vice ordföranden leda var sin brottmåls- och civilmålssession. Envar av assessorerna har 1 sessionsdag i veckan, och tredje rådmannen deltager i alla 4 sessionerna.

Målen fördelas mellan avdelningarna genom lottning, dock har 8:e avdel- ningen alla mål om ungdomsbrottslighet m. m.

Den kvinnliga biträdespersonalen utgöres på varje avdelning av 2 ordinarie biträden, 1 företrädesvis för civilmål och 1 för brottmål. Dessutom finnes på varje avdelning 1 a 2 extra biträden.

Beräkning av

nya organisa-

För de fem allmänna avdelningarna finnes ett gemensamt aktuariekontor för ingivande av stämningsansökningar samt remisser å häktade. Här tjänstgöra aktuarien samt 1 kvinnligt biträde.

Verkets inre angelägenheter handhavas närmast av magistratssekreteraren. Även hos denne är anställt ett kvinnligt biträde.

För avlöning av amanuense-r och e. o. notarier samt för tilldelande a'v gratifikationer finnes ett anslag å 70 000 kr.

Amanuensarvodena uppgå till 4 200 kr. för år och e. o. notariearvodena till 3360 kr. Antalet arvoden av vartdera slaget är 13. Av dessa äro dock f. n. endast 10 amanuensarvoden och 9 e. o. notariearvoden tagna i anspråk. Dessutom äro anställda omkring 20 a 30 notarier, vilka i mån av duglighet och flit erhålla gratifikationer, i regel växlande mellan 100 och 450 kr. för kvartal.

Antalet under år 1927 nyinskrivna notarier uppgick till 47. Kostnaderna för den renskrtvning, som ej ombesörjes av ordinarie befatt- ningshavare, bestridas från ett särskilt anslag, varav utgå dels vissa arvoden till ovannämnda extra biträden (f. n. till antalet 25), dels ock ersättning enligt taxa. Utom de ordinarie och extra biträdena anlitas vid behov utom verket stående arbetskrafter.

Anmärkas må, att förmyndarkammaren själv bestrider sina och förmyn- derskapsavdelningens omkostnader för extra tjänstemän och för skriv— biträde.

Vården av verkets äldre arkivalier handhaves av 1 arkivföreståndare med ett antal extra biträden, som ej inräknats bland de ovan omnämnda.

Vid polisdomstolen, som i organisatoriskt avseende tillhör överståthållar- ämbetet för polisärenden, tjänstgöra 1 polisdomare, 2 notarier, 1 kvinnlig kanslist samt 1 kvinnligt skrivbiträde.

Det erbjuder givetvis stora vanskligheter att på det stadium, vari process— utredningen för närvarande befinner sig, utforma en mera i detalj gående organisationsplan för den framtida lagmansrätten iStockholm. Särskilt gäller detta i fråga om antalet avdelningar i rätten. Först sedan den nya organisationen varit i verksamhet under någon tid, lärer genom den där— under vunna erfarenheten mera säker vägledning kunna vinnas för ett bedömande av denna fråga. För närvarande torde beräkningen av personal- behovet böra ske på grundval av en i stort sett oförändrad avdelnings— organisation och med en fördelning av ärendena de olika avdelningarna emellan efter samma grunder som för närvarande. Det må emellertid erinras om, att nyligen avslutats en av stadskollegiet igångsatt utredning rörande frågan om indragning av vissa befattningar vid rådhusrätten.

Första avdelningen förutsättes komma att liksom hittills handlägga fastighetsärendena, familjerättsmålen och förmynderskapsärendena. För förstnämnda grupp av ärenden torde liksom nu erfordras 4 inskrivnings— domare. Någon särskild inskrivningsnotarie torde däremot ej behövas, utan

synas dennes arbetsuppgifter kunna överflyttas på ett högre kvalificerat kvinnligt biträde. På fastighetsavdelningen torde också böra läggas hand- havande av överexekutorsgöromålen i vad de avse fast egendom. Bee träffande dessa ärendens antal må anmärkas, att antalet exekutiva auktioner under åren 1925 och 1926 utgjort i medeltal 154 för år. Motsvarande siffra för slutligt handlagda mål angående kvarstad, skingrings- och reseförbud upp- gick till 424 samt antalet vräkningsmål till 1 306. Enligt uppgift från över- ståthållarämbetet anses f. n. underståthållaren vara sysselsatt omkring 5/6 av sin arbetstid med ifrågavarande göromål. För dessa tages vidare i anspråk sekreteraren i överståthållarämbetets kansli till hälften av arbets— tiden samt 2 notarier och 1 extra befattningshavare hela arbetstiden. Såsom ledare för arbetet med överexekutorsgöromålen torde böra anställas 1 be- l fattningshavare av inskrivningsdomares typ med titel rådman. Såsom bi— trädande tjänstemän torde komma att erfordras 2 befattningshavare i ungefär samma tjänsteställning som de nuvarande notarierna, vilka lämpligen kunna benämnas sekreterare. Därtill bör liksom nu komma 1 extra befattnings— havare i notarieställning. Såsom vikarie för inskrivningsdomare i händelse av sjukdom eller semester torde i första hand böra ifrågakomma de nämnda båda sekreterarna för överexekutorsgöromål ävensom registratorn. Till vikarie för rådmannen för överexekutorsärenden lärer kunna förordnas någon av de i rätten tjänstgörande rådmännen med fiskalskompetens.

Därest förste lagmannen i likhet med borgmästaren tjänstgör å första avdelningen, lärer kunna förväntas, att han deltager i handläggningen av de större familjerättsliga målen. Med hänsyn till de omfattande admi— nistrativa arbetsuppgifter, som torde bli förste lagmannen ålagda, lärer även för första avdelningen l lagman böra beräknas. Antalet tvistiga civilmål å första avdelningen, vilka mål så gott som samtliga torde ha handlagts å familjerättsavdelningen, har under de senaste åren uppgått till:

1923 .................................................................................... 609 1924 .................................................................................... 723 1926 .................................................................................... 396

i genomsnitt för år 583.

Av de 396 målen för år 1926 blevo 114 handlagda vid allenast 1 rätte-. gångstillfälle, 123 vid 2 tillfällen och 159 vid 3 eller flera tillfällen.

Beräknas, att flertalet av de mål, som handläggas vid flera än 2 rätte- gångstillfällen, falla på förste lagmannen och lagmannen, torde för hand-. läggning av de övriga målen komma att erfordras 1 rådman med asses— sorskompetens och 1 rådman med fiskalskompetens. Dessutom torde för handläggning av de icke tvistiga civilmålen krävas 1 förste notarie med begränsad domarkompetens samt för arbetet i övrigt förutom icke rätts- bildade biträden 3 notarier.

| 1925 .................................................................................... 6051 l > I

1 Enligt uppgift från Stockholms rådhusrätt.

Liksom f. n. borgmästaren torde också förste lagmannen och lagmannen framdeles böra ägna en del av sin arbetstid åt förmynderskaps— ärendena och då helt naturligt de viktigaste av dessa. För handläggning .av de övriga torde erfordras 2 rådmän, vilkas befattningar lämpligen synas kunna bli slutposter av samma art som inskrivningsdomarens. På avdel— ningen torde vidare komma att erfordras 2 notarier. Vid beräkningen har hänsyn allenast tagits till de arbetskrafter, som påkallas av själva dom— stolsverksamheten.

Å lagmansrättens andra avdelning, å vilken tänkes överflyttad arbets- bördan från den nuvarande andra avdelningen, torde böra indelas till tjänst- göring 1 lagman samt 1 rådman med assessorskompetens och 1 rådman med fiskalskompetens. Därjämte torde erfordras 6 notarier, därav 3 med begränsad domarkompetens.

Till ledning för arbetsbördans bedömande må tjäna den upplysningen, att av de 409 tvistiga civilmål, som handlagts å avdelningen år 1926, 303 handlagts vid 1 rättegångstillfälle, medan allenast 26 förekommit vid 2 och 80 vid flera än 2 rättegångstillfällen. Antalet mål enligt special- författningarna är mycket stort på denna avdelning. Under 1926 ha så— lunda avdömts 1 600 mål av denna art.

För tredje avdelningen — även denna avsedd att vara specialavdelning, nämligen för växelmål, bolags- och föreningstvister, patent— och varumärkes- tvister, tryckfrihetsmål m. m. torde erfordras 1 lagman och 1 rådman med assessorskompetens, 1 rådman med fiskalskompetens och 5 notarier, därav 2 med begränsad domarkompetens. Det må nämnas, att av de 426 tvistiga civilmål, som år 1926 slutligt avgjordes å denna avdelning, hade 78 handlagts vid 1 rättegångstillfälle, 152 vid 2 rättegångstillfällen och 196 vid 3 eller flera rättegångstillfällen.

Vid envar av de fem allmänna rättegångsa'vdelningarna (avdelningarna 4—8) avgöras per år i genomsnitt omkring 400 tvistiga civilmål och brott— mål enligt strafflagen. Med ledning av siffrorna för 1926 kan beräknas, att omkring 100 av dessa mål handläggas vid allenast 1 rättegångstillfälle, 100 mål vid 2 rättegångstillfällen och 200 mål vid 3 eller flera rättegångs— tillfällen. De mera krävande av ifrågavande mål torde —— om den nu- varande indelningen å avdelningar i huvudsak bibehålles —— framdeles kunna handläggas av 1 lagman och 1 rådman med assessorskompetens. För av— görande av icke tvistiga civilmål samt enklare brottmål ävensom för att lämna lagmannen och rådmannen biträde vid uppsättande av protokoll i mål, däri mera ingående protokollsföring ifrågakommer, samt för uppsättande av förslag till domar och utslag i mål, som handlagts av lagman eller råd- man, torde å varje avdelning dessutom böra indelas 2 notarier med be— gränsad domarkompetens, d. v. s. notarier, som tjänstgjort i rätten minst 2 år. Förutom nu nämnda befattningshavare torde ytterligare böra till tjänstgöring indelas 2 notarier utan domarkompetens. Å var och en av de nu ifråga-

; l » l I | !

varande 5 avdelningarna skulle således finnas 6 juridiskt utbildade tjänste- män, nämligen 1 lagman, 1 rådman (assessor) och 4 notarier.

För en mera tillfällig förstärkning vid förefallande behov vid såväl de all- männa avdelningarna som specialavdelningarna torde böra anställas ytterligare 3 rådmän, dessa dock med fiskalskompetens och utan fast placering.

Processkommissionens förslag utgår ifrån, att polisdomstolen skall upp- höra såsom självständig institution och dess arbetsbörda överflyttas på lag- mansrätten. Arbetsbelastningen i polisdomstolen har under de senare åren varit förhållandevis konstant och omfattat omkring 700 straElagsmål och 12 000 mål enligt specialförfattningar m. 111. Det stora flertalet av polis— domstolens mål är emellertid av beskaffenhet, att de framdeles komma att avgöras genom strafföreläggande. Under år 1926 uppgick antalet mål, i vilka den tilltalade lämnat polismyndigheten fullmakt om erkännande av den åtalade förseelsen, till omkring 9 400.

Det må anmärkas, att polisdomstolen f. n. avdömer s. k. värnpliktsmål, d. v. s. mål angående försummad inskrivning och mönstring. Dessa mål torde emellertid framdeles icke böra belasta lagmansrätten utan lämpligen böra läggas på överståthållarämbetet.

För handläggning av de nu på polisdomstolen ankommande mål, vilka kunna beräknas bli överflyttade till lagmansrätten, torde komma att er— fordras 3 tjänstemän i notarieställning, därav 1 med begränsad domar- kompetens.

Utöver nu nämnda tjänstemän torde komma att behövas 1 lagmansrättssekreterare (motsvarande nuv. magistratssekreteraren) 1 registrator på fastighetsavdelningen, 1 aktuarie för 4—8 avdelningarna, 2 stärbhusnotarier, samt 1 arkivföreståndare. Antalet ordinarie kvinnliga biträden torde böra beräknas på följande sätt: 3 på envar av avdelningarna 4—8 (: 5 x 3) ............................................ 15 4 på 2:a och 3:e avdelningarna ........................................................................ 8 10 hos inskrivningsdomarna ............................................................................... 10 3 på familjerättsavdelningen ............................................................................ 3 4 på förmynderskapsavdelningen __4

40

Därjämte torde erfordras ett antal extra kvinnliga biträden, förslagsvis beräknade till ett antal motsvarande en fjärdedel av de ordinarie eller 10.

En jämförelse mellan det nuvarande antalet och det för framtiden be- räknade antalet befattningshavare kan göras med ledning av följande sam— manställning.

Rådhusrätten och polisdomstolen i Lagmansrätten i Stockholm. Stockholm. ]. Befattningshavare :" domarslällning- Borgmästare ............................. 1 Förste lagman .............................. Civilassessorer .............................. 1 25 Rådmän för förmynderskaps- "' d ........................... 2 Kriminalassessorer ........................ 10 oaren en " .. .. Radmän för inskrivningsaren- EXtra radman """"""""""""""""" 2 den ................................. 4 Polisdomare ............................... 1 62 Rådman för överexekutors- ärenden ........................... 1 7 Rådmän (assessorer) .................. 8 » (fiskalcr) ................. 6 21 Nolaricr (med begränsad domar- kompetens) .............................. 17 47- 11. Övriga befattningshavare. Magistratssekreterare ' ------------------ 1 Lagman srättssckreterare .............. 1 Aktuarie ................................... 1 Sekreterare för överexekutorsären- Registrator (å fastighetsavdelningen) 1 den ....................................... 2 Inskrivningsnotarie , 1 Registrator ................................. 1 Stärbhusnotarie' ___________________________ 1 Aktuarie .................................... 1 Kurator (biträdande stärbhusn otarie)” 1 Starhhusn otarier """""""""""""" 2 Assistent (tillika överförmyndare)... 1 Ark1vförestandare """"""""""""" 1 Arkivföreståndare ________________________ 1 8 Notarler .................................... 24 32 Amanuenser ....................... 10 Kvinnliga biträden, fast anställda 40 e- o. Notarier med fast lön ............ 9 » ' extra """""" '__' _10 få) » » > gratifikation ...... 25 Summa 129 Notarier vid polisdomstolen ........ 2 46. Övriga notarier omkring ........ 15 Kvinnliga biträden, ordinarie ......... B38 ) ) extra ........... * 25 63 Summa 5179

1 Av dessa äro 4 inskrivningsdomare och 2 tillika överförmyndare jämte assistenten (se

nedan).

” Magistratssekreteraren, stärbhusnotarien och kuratorn tjänstgöra såsom ledamöter av rätten vid handläggning av vissa ärenden. 8 Av dessa äro 23 kontorsskrivare, 11 kontorsbiträden och 4 skrivbiträden. Av de ordf-. narie kvinnliga biträdena tjänstgöra 4 kontorsskrivare och 2 kontorsbiträden på förmyndar- kammaren.

4 Därjämte finnas omkring 6 extra biträden å förmyndarkammaren, som huvudsakligen äro sysselsatta med renskrivning av bouppteckningar. 5 Häri ingår icke antalet helt oavlönade notarier.

Göteborgs rådhusrätt består av justitieborgmästaren, 10 rådmän och 13 2- Göteborg. assessorer. Rådhusrättens ledamöter äro fördelade på fem avdelningar.

Å första avdelningen handläggas bl. a. småprotokollsär'enden, konkurs- och boskillnadsmål, tvister om rätt till fast egendom samt tryckfrihetsmål. Å första avdelningen tjänstgöra justitieborgmästaren, 1 rådman och 4 asses- sorer, därav 2 vid lagfarts— och inteckningskontoret, envar för ett av de distrikt, i vilka staden indelats. På nämnda kontor tjänstgör också en registrator.

Till andra avdelningen höra bl. a. sjörättsmål och sjöförklaringar, växel— och checkmål, de mål, som avgöras enligt tull— och lotsförfattningar, samt efter lottning en femtedel av de tvistemål, som ej äro specialmål. Vardera av tredje och fjärde avdelningarna handlägger efter lottning två femtedelar av de tvistemål och ärenden, som ej tillhöra särskild avdelning, samt lika- ledes efter lottning hälften av alla familjerättsmål ävensom de brottmål, som ej tillhöra annan avdelning.

Enligt samfällda rådhusrättens beslut den 9 december 1927 handlägger fr. o. m. den 1 januari 1928 femte avdelningen brottmål med undantag av

dels sådana. som enligt den för rådhusrätten gällande stadgan tillhöra särskild avdelning (konkurs- och tryckfrihctsmål, sjörättsmål, mål enligt tull- och lotsförfattningar och familjerättsmål); samt

dels mål, i vilka enskild part men ej åklagare för talan angående

a) skada, som utan uppsåt vållats i följd av järnvägsdrift, automobil- trafik, luftfart, elektrisk ström eller olycksfall i arbete eller

b) brott mot lagar angående patent, skydd för varumärken, mönster eller modeller eller rätt till litterära och musikaliska verk, till fotografiska bilder eller till verk av bildande konst.

Å envar av andra, tredje och fjärde avdelningen äro indelade 2 rådmän, av vilka en är ordförande, och 2 assessorer. Å femte avdelningen tjänstgöra 3 rådmän, av vilka en är ordförande och en vice ordförande, samt 3 assessorer.

Dessutom finnas vid rådhusrätten anställda 8 avlönade extra notarier. Enligt arbetsordningen för rådhusrätten den 9 december 1921 håller varje avdelning session 2 dagar i veckan. Femte avdelningen håller dock regel- mässigt session 3 dagar i veckan.

Antalet vid rådhusrätten fast anställda skrivbiträden uppgår f. 11. till 11. Magistraten i Göteborg utgöres av justitieborgmästaren, rådmännen och handels— och politiborgmästaren. Sistnämnda befattning har genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 september 1927 förklarats skola tillsättas på förord- nande tillsvidare. Inom magistraten är bildad en s. k. särskild avdelning, som utgöres av handels- och politiborgmästaren såsom ordförande och de rådmän, vilka ej äro avdelningsordförande i rådhusrätten. Denna särskilda avdelning handlägger alla till magistraten hörande ärenden, utom personal- och andra organisationsfrågor samt ärenden angående val, vilka ärenden

Nardo-ande organisatwn' .

Beräkning av personal- behovet 'i den nya organisa- tionen.

handläggas av samfällda magistraten, som även avger infordrade yttranden rörande lagändringar m. m.

Vid rådhusrätten och magistraten äro även anställda 1 stadsaktuarie, som till sitt biträde har 1 amanuens och 1 stärbhusnotarie. Å rådhuskansliet tjänstgöra magistratssekreteraren och 2 magistratsnotarier. Såsom över- exekutor fungerar handels- och politiborgmästaren, hos vilken en av magi— stratsnotarierna tjänstgör vid protokollet.

Enligt förordningen den 19 augusti 1807 om en förbättrad polisinrättning i Göteborg blev i staden upprättad en poliskammare med såväl administra— tiva som judiciella funktioner. De senare ha därefter genom instruktion för polisdomaren den 12 oktober 1883 överflyttats på denne. Polisdomaren biträdes av 2 polisnotarier, som svara för protokollföring och expedition. Poliskammaren, i vilken beslutanderätten utövas av polismästaren, är så- ledes numera helt skild från rättsskipningen.

Beträffande det framtida behovet av arbetskrafter vid lagmansrätten i Göteborg må nämnas, att för inskrivningsväsendets handhavande torde lik- som nu erfordras 2 inskrivningsdomare. För handläggning av överexekutors- göromålen lärer liksom vid lagmansrätten i Stockholm böra anställa en råd- man i samma ställning som inskrivningsdomare. Då emellertid hithörande göromål i Göteborg äro till antalet avsevärt färre än i Stockholm 1, torde på samma rådman kunna läggas även konkursdomarbestyren, varjämte han bör kunna biträda å lagmansrättens första avdelning jämväl vid den dömande verksamheten.

Om den nuvarande indelningen på avdelningar bibehålles, torde kunna förväntas, att förste lagmannen kommer att tjänstgöra på första avdel- ningen. För den dömande verksamheten på samma avdelning torde vidare böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens. Antalet avlönade notarier torde böra bestämmas till 2, därav 1 som tjänstgjort i rätten minst 2 år och alltså har begränsad domarkompetens.

Det må nämnas, att av hela antalet på denna avdelning under 1926 slut— ligt avgjorda 160 tvistiga civilmål och strafflagsmål, hava 89 handlagts vid allenast 1 rättegångstillfälle, 19 vid 2 och 52 vid minst 3 tillfällen.

Å rådhusrättens andra avdelning avdömdes 1926 117 2 tvistiga civilmål och strafflagsmål, av vilka 19 handlades vid 1 rättegångstillfälle, 37 vid 2 och 61 vid minst 3 tillfällen. Antalet avdömda brottmål enligt specialför— fattningar m. ni. har åt denna avdelning under de senare åren uppgått till omkring 500 för år. För avdelningen torde böra beräknas 1 lagman, 1 råd- man med fiskalskompetens och 1 notarie med begränsad domarbefogenhet samt ytterligare 2 notarier.

1 Till jämförelse må nämnas, att i Stockholms stad de exekutiva auktionernas antal upp- gått åren 1925 och 1926 till 123, resp. 185, medan motsvarande siffror för Göteborg äro 32 och 23.

" Medeltal 1923—1925: 185.

1 | l | I i l 1 %

Arbetsbelastningen å tredje och fjärde avdelningarna har under de se— nare åren varit mycket jämn och huvudsakligen utgjorts av tvistiga civil- mål, av vilka avdömts ett antal av omkring 230 för år. Av dessa hal ej fullt hälften handlagts vid 1 rättegångstillfälle, medan de övriga tämligen jämnt fördelats mellan gruppen om 2 och gruppen om minst 3- rättegångstillfällen. Det torde kunna beräknas, att utöver 1 lagman på. varje avdelning kommer att erfordras 1 rådman med assessorskompetens och 3 notarier, därav 1 med begränsad domarkompetens.

Femte avdelningen, som uteslutande handlägger brottmål, synes ha en större arbetsbörda än de nyssnämnda båda avdelningarna. Antalet straff-— lagsmål har under de senare åren uppvisat en långsam stegring och upp-— gick 1926 till omkring 300, av vilka cirka 120 handlades vid 1 rättegångs— tillfälle, 120 vid 2 och 60 vid minst 3 tillfällen. Därjämte avdömas å av- delningen omkring 500 a 600 specialstraffrättsliga mål årligen. Arbets— krafterna torde böra beräknas till 1 lagman, 1 rådman med assessorskom— petens, 1 notarie med begränsad domarkompetens samt 2 notarier utan dylik kompetens.

Utöver nu angivna arbetskrafter torde vara behövligt att anställa 2 råd-- män med fiskalskompetens, vilka ej skulle vara fast indelade på någon be- stämd avdelning.

Till lagmansrätten komma att överflyttas de nu vid polisdomstolen hand—. lagda målen. Största delen av dessa lärer dock framdeles bortfalla till följd av tillämpning av straiföreläggande. Det må nämnas, att av hela an- talet 1926 avdömda straHlagsmål, 312, allenast 8 handlades vid 3 eller flera. rättegångstillfällen och 35 vid 2 dylika tillfällen. Omkring 85 % av dessa mål förekommo alltså allenast vid 1 tillfälle. För handläggning av polis-- domstolsmålen torde böra avses 1 notarie med begränsad domarkompetens. och 1 annan notarie.

Den i det föregående lämnade beräkningen av arbetskrafterna utgår från en i stort sett oförändrad avdelningsorganisation. En jämförelse med den beräknade arbetsbelastningen för avdelningarna vid den framtida lagmans- rätten i Stockholm ger emellertid vid handen, att avdelningarna i Stock—» holm kunna beräknas få en ej oväsentligt tyngre belastning. Det torde— därför böra tagas under övervägande, om ej en ändring i arbetsfördelningen för Göteborgs lagmansrätt lämpligen bör genomföras, varigenom antalet av- delningar kunde nedbringas till 4, en ordning från vilken också härads— hövding SCHLYTER utgått vid den beräkning av de framtida arbetskrafterna, som gjorts i hans förslag till domsagoindelning. För en sådan förenkling i organisationen talar också det förhållandet, att genom magistratsärendenas överflyttning på andra organ en minskning i arbetet är att emotse. I så fall torde en lagmansbefattning böra utbytas mot en rådmanstjänst med assessorskompetens.

Utöver förut nämnd personal erfordras liksom f. n. 1 stärbhusnotarie, L

3. Malmö.

Nuvarande organisation.

aktuarie 1 och 1 registrator, varjämte till förste lagmannens biträde i de administrativa ärendena torde behövas 1 sekreterare—. Vad beträffar skrifv- biträdena vid rådhusrätten i Göteborg är deras antal f. n. allenast 11. Att antalet är — jämfört med motsvarande antal i Stockholm och Malmö så starkt begränsat, torde sannolikt bero på att rådmännen och assessorerna, vilka själva uppbära sportlerna, i stor omfattning anlita tillfällig skriv- hjälp. Efter en omorganisation torde det nuvarande antalet biträden vara alltför knappt. Enligt samma grunder, som tillämpats för beräkningen av biträdena i Stockholms lagmansrätt, ha biträdena vid lagmansrätten i Göte— borg förslagsvis bestämts till 20.

Skillnaden mellan nuvarande antalet och det för framtiden beräknade antalet arbetskrafter framgår av följande sammanställning:

Rådhusråtten och polisdomstolen i Lagmansrätten 1 Göteborg. Göteborg. I. Befattningshavare :" damar-ställning.

Borgmästare .............................. 1 Förste lagman .............................. 1 Rådmän .................................... 10 Lagmän ................................... 4 Assessorer ............ . .. ..................... 13 Rådmän för inskrivningsärenden m. m. 2 Polisdomare .............................. _l 25 » för överexekutorsärenden m. m. 1 Rådmän (assessorer)| ..................... 3 » (fiskaler) ........................... 4

Notarier (med begränsad domarkom-

petens) .................................... 6 21

II. Övriga befattningshavare.

Magistratssekreterare ..................... 1 Lagmansrättssekreterare ............... 1 stärbhusnotarie ........................... ] stärbhusnotarie .......................... 1 Stadsaktuarie .............................. 1 Aktuarie ................................... 1 Registrator ............................... 1 Registrator ................................. 1 Amanuens ................................... _1 5 Notarier .................................... 3 14 e. o. Notarier vid rådhusrätten -- 8 Kvinnliga biträden .............................. _2_0 Notarier vid polisdomstolen ......... _» g 10 Summa 55 Kvinnliga biträden ............................. 11

Summa 51

I likhet med rådhusrätterna i övriga större städer arbetar även Malmö rådhusrätt på avdelningar, tre till antalet. På den första, där borgmästaren är ordförande, handläggas ansökningsårenden rörande lagfarter, inteckningar, förlagsinteckningar, bouppteckningar samt mål och ärenden angående arv, testamente, lösöreköp m. m. ävensom konkurs- och boskillnadsmål samt

1 Aktuarien har f. 11. till biträde 1 amanuens med juridisk utbildning. Då emellertid mot— svarighet till en dylik befattning saknas vid Stockholms rådhusrätt, där aktuarien till sin hjälp har ett kvinnligt biträde, har någon amanuEns icke beräknats för aktuarien vid Göte- borgs lagmansrätt, utan torde biträdesfrågan kunna där ordnas på liknande sätt som i Stockholm.

tvister angående ägande— och besittningsrätt till fast egendom, hyres- och avflyttningsmål samt växel- och checkmål m. m. Å denna avdelning äro till tjänstgöring indelade förutom borgmästaren 1 rådman, vilken tillika är vice ordförande å avdelningen och tjänstgör såsom överexekutor, samt 4 assessorer.

Andra avdelningen handlägger vissa specialmål, nämligen handelsmål, dispasch- och andra sjörättsmål och sjöförklaringar ävensom mål, som av- göras enligt tull- och lotsförfattningarna. Till denna avdelning höra vidare brottmål, däri icke någon hålles häktad (dock med vissa undantag bl. a. för tryckfrihetsmål, vilka tillhöra tredje avdelningen), varjämte avdelningen genom lottning tilldelas hälften av de civilmål, som ej äro specialmål. Ä denna avdelning tjänstgöra 2 rådmän, av vilka den ene är ordförande och den andre vice ordförande, samt 3 assessorer.

Tredje avdelningen är behörig för tryckfrihetsmål, brottmål, däri någon hålles häktad, samt hälften av de allmänna civilmålen. Å denna avdelning tjänstgöra lika många domare som å andra avdelningen.

! Vid rådhusrätten tjänstgöra dessutom 3 rättsbildade extra notarier samt ' 15 ordinarie och omkring 9 extra kvinnliga skrivbiträden. ; I handläggning och avgörande av mål och ärenden deltar å vederbörande | avdelning ordförande, vice ordförande samt efter stadgad fördelning en av | ;

assessorerna, vilken senare tillika för rättens protokoll. Varje avdelning håller session 2 dagar i veckan.

Magistraten utgöres av borgmästaren såsom ordförande och rådmännen. Endast borgmästaren, 1 av rådmännen och 1 av assessorerna äro i någon mera avsevärd grad upptagna av de kommunala ärendena. För dessas handläggning finnes därjämte 1 magistratssekreterare, som icke deltar i rättsskipningen eller överexekutorsgöromålen, men som tillika är notarius publicus. Såsom biträde åt den av rådmännen, som jämväl tjänstgör såsom överexekutor, finnes 1 lagfaren exekutionsnotarie, vilken helt ägnar sig åt dessa göromål.

För diarieföringen av ingivna handlingar, målens fördelning på de olika _ avdelningarna, utfärdande av stämning m. m. är anställd en särskild aktuarie. ' De enklare brottmål, som sammanfattas under beteckningen polismål,

handläggas ej av rådhusrätten utan av en särskild polisdomstol. Denna är en enmansdomstol, i vilken domsrätten utövas av polisdomaren, som till sitt ! biträde har 1 polisnotarie. Polisdomaren och polisnotarien ägna sig ute- ' slutande åt rättsskipningen. De administrativa göromålen i avseende å polisväsendet handläggas av poliskammaren, i vilken beslutanderätten utövas av polismästaren, som till sitt biträde har 1 polissekreterare.

Det framtida behovet av arbetskrafter i avseende å inskrivningsväsen- Beräkning av det torde kunna tillgodoses med 2 inskrivningsdomare, av vilka den ene fråga;; huvudsakligen torde få ägna sig åt lagfartsärendena och den andre åt in— nya _organisa- teckningsärendena. Den sistnämnde torde tillika kunna övertaga en väsentlig ”one"" del av överexekutorsgöromålen.

Därest —- såsom av den nya organisationen föranledes _— magistrats- ärendena avlyftas från domstolen, torde man kunna ifrågasätta, att fram— deles den nuvarande indelningen på 3 avdelningar icke bibehålles utan lagmansrätten i Malmö för de egentliga rättsskipningsuppgifterna lämpligen organiseras på 2 avdelningar. Från en sådan organisation utgår den föl- jande beräkningen.

På vad sätt arbetsfördelningen de båda avdelningarna emellan bör ordnas, torde ej i förevarande sammanhang närmare behöva utredas. För en be- räkning av antalet arbetskrafter för domstolen i dess helhet torde man förslagsvis kunna utgå från en förening av nuvarande första och tredje avdelningarna. Enligt medeltalssiifrorna för 1923—1925 skulle antalet tvistiga civilmål och straiflagsmål för en sådan avdelning uppgå till 422. Av de tillhopa 283 mål av nämnda art, som 1926 avdömdes å första och tredje avdelningarna, hade 109 handlagts vid 1 rättegångstillfälle, 84 vid 2 och 90 vid flera rättegångstillfällen. Om det antages, att förste lagmannen tjänstgör å denna avdelning, torde vid hans sida böra ställas 1 rådman med assessorskompetens, 1 rådman med fiskalskompetens, 2 notarier med begränsad domarkompetens och 2 andra notarier.

Arbetsbelastningen å nuvarande andra avdelningen har under senare tid avsevärt fluktuerat. Medan under vart och ett av åren 1923—1925 å av- delningen avdömdes omkring 280 tvistiga civilmål, nedgick antalet 1926 till 158, av vilka 38 handlades vid 1 rättegångstillfälle, 45 vid 2 och 75 vid minst 3 tillfällen. Antalet avdömda strafflagsmål har uppgått till i genom— snitt något över 100 under 4-årsperioden 1923—1926. Av 87 mål, som av— dömdes 1926, hade 36 handlagts Vid 1 rättegångstillfälle, 30 vid 2 och 21 vid minst 3 tillfällen. Dessutom förekommer å avdelningen ett avsevärt antal brottmål enligt specialförfattningar m. m. Antalet avdömda dylika mål har under samma 4-årsperiod uppgått till i runt tal 450 per år. För avdelningen torde kunna beräknas 1 lagman samt 2 rådmän, av vilka en med assessorskompetens och 1 med fiskalskompetens, samt 1 notarie med begränsad domarkompetens. De övriga notariernas antal torde kunna be- stämmas till 3.

För handläggning av de polismål, som kunna förväntas bli överflyttade från polisdomstolen till lagmansrätten, torde erfordras 1 notarie med domar— kompetens och 1 annan notarie.

Framdeles som hittills lärer 1 aktuarie vara behövlig. Vid en beräkning av antalet skrivbiträden efter samma grunder, som tillämpats för lagmans- rätterna i Stockholm och Göteborg, skulle antalet bliva omkring 15. Att det nuvarande antalet skrivbiträden är betydligt högre, torde till stor del bero på att magistratsärendena kräva mycket skrivarbete.

En sammanställning av arbetskrafterna nu och i den ifrågasatta framtida organisationen meddelas här nedan:

l l l

Rådhusrätten och polisdomstolen Lagmansrätten ! Malmö. i Malmö.

I. Befattningshauare i domarställning:

Borgmästare .............................. 1 Förste lagman .............................. 1 Rådmän .................................... 5 Lagman ....................................... 1 Assessorer ................................ 10 Rådman för inskrivningsärenden Polisdomare ................................. _1. 17 m. m. .................................... 2 Rådmän (assessorer) .................... 2 » (fiskaler) 2 Notarier (med begränsad domar- kompetens) ..............................

Övriga befattningshavare:

Aktuaric .................................... ] Aktuarie .................................... 1 Exekutionsnotarie ........................ 1 Notarier ................................. 6 7 e. o. Notarier vid rådhusrätten ...... 3 Kvinnliga biträden ________________________ _ 15 Notarie vid polisdomstol ............... __1 6 Summa 34 Kvinnliga biträden, ordinarie ......... 15

) » extra ............... 9 24

Summa 47

Rådhusrätten i Norrköping arbetar på två avdelningar. Å första av- delningen tjänstgöra borgmästaren såsom ordförande samt 1 rådman och 2 assessorer såsom bisittare. Å denna avdelning handläggas småprotokolls— ärenden, konkurs- och boskillnadsmål, tvister angående ägande— och besitt— ningsrätt till fast egendom, hyres— och avflyttningsmål, växel— och checkmål samt brottmål, som avse häktade. Rådmannen handhar särskilt förmynder- skapsväsendet samt andra småprotokoll än inteckningsprotokollet, vilket senare föres av den ene av assessorerna. Den andre assessorn är konkurs- domare samt för domboken i civil- och brottmål. Sessionsdagarnas antal är 2 i veckan, den ena för civilmål och ärenden, den andra för brottmål.

Å andra avdelningen äro indelade såsom ordförande 1 rådman och såsom bisittare 1 rådman och 2 assessorer, av vilka den ene deltager i civilmålens och den andre i brottmålens handläggning. Å denna avdelning upptagas alla mål och ärenden, som ej handläggas å första avdelningen eller, vad brottmålen angår, i poliskammaren. Den rådman, som är ordförande å andra avdelningen, tjänstgör tillika såsom överexekutor, i vilken egenskap han bi— trädes av brottmålsassessorn, som därjämte förrättar bouppteckningar och arv- skiften. Även för andra avdelningen är sessionsdagarnas antal 2 iveckan, därav en för civilmål och en för brottmål.

Utöver nu nämnda befattningshavare finnes en extra assessor, som vid förefallande behov inträder i rätten såsom vikarie för ledamot. Tillhopa tjänstgöra således i rådhusrätten borgmästaren, 3 rådmän och 4 assessorer, vartill kommer den extra assessorn. Därjämte finnes 1 aktuarie, som deltar i förrättande av bouppteckningar och arvskiften samt har vård om arkivet och dessutom tjänstgör såsom polisnotarie.

4. Norr- köping. Nuvarande organisation.

I magistraten deltaga allenast borgmästaren och de tre rådmännen. Vid rådhusrätten och magistraten tjänstgöra dessutom 1 notarie och 6 skrivbiträden, därav 1 hos aktuarien.

Poliskammaren är en i organisatoriskt hänseende från rådhusrätten fullt skild institution, som fyller en dubbel uppgift dels såsom polisdomstol, dels såsom administrativt organ för polisväsendet. Beslutanderätten i poliskam- maren tillkommer polismästaren, som biträdes av en polisnotarie (tillika aktuarie vid rådhusrätten). Därjämte finnas 4 icke lagfarna politirådmän, av vilka 2 tjänstgöra i sänder. De äga icke deltaga i besluten. Polis— mästaren, av vilken kräves juridisk utbildning, är tillika polischef.

Bc'ämwg ” BeträEande det framtida behovet av arbetskrafter må nämnas, att för mig???,” inskrivningsväsendets handhavande givetvis en särskild inskrivnings- "thxzfm' domare kommer att erfordras. Antalet exekutiva auktioner för år uppgår till i genomsnitt 12. Antalet tvistiga civilmål, som under 3-årsperioden 1923—1925 utgjordei genomsnitt 165 per år, nedgick 1926 till 124. Av dessa handlades 51 vid 1 rättegångstillfälle, 32 vid 2 och 41 vid 3 eller flera tillfällen. Av straff- lagsmålen för sistnämnda är, vilka sammanlagt uppgingo till 81, handlades 2/, eller 54 vid 1 rättegångstillfälle, medan allenast 15, resp. 12 krävde 2, resp. 3 eller flera rättegångstillfällen. De av rådhusrätten avdömda brott— målen enligt specialförfattningar ha under åren 1923 och 1924 uppgått till omkring 130 för år men 1925 och 1926 nedgått till inemot 100 för år. Av poliskammaren avgjorda mål enligt specialförfattningar ha under 1925 och 1926 uppgått till 600 a 700 om året. Av ifrågavarande mål torde framdeles omkring hälften kunna förväntas bli avgjorda genom strafföreläggande. För den dömande verksamheten torde erfordras förutom lagmannen 2 rådmän, av vilka 1 bör äga assessors— och 1 fiskalskompetens. Därjämte torde erfordras 2 notarier med behörighet att avdöma enklare mål samt 3 andra notarier. En särskild aktuarie lärer framdeles knappast bliva erforderlig. Någon minskning i de kvinnliga biträdenas antal under nuvarande, eller 6, torde icke böra ske. Här nedan är en sammanställning gjord för jämförelse mellan det nu— varande antalet befattningshavare och det beräknade framtida behovet av arbetskrafter. Rådhusrätten och poliskammaren i ' Lagmansrätten i Norrköping. Norrköping. 1. Bcfallningshavare i domarställniug. Borglnästare .............................. 1 ! Lagman ....................................... 1 Hådmän .................................... 3 Rådman för inskrivningsärenden m. m. .................................... 1 Assessorer .................................... 4 o Polismästare .............................. 1 9 Rudman (assessor) """""""""""" 1 " » (fiskal) ........................... 1 Extra assessor .............................. ]

Notarier (med begränsad domarkom-

|

Aktuarie (tillika polisnotarie) ......... 1 lNotarier .................................. 3 Notarie ....................................... _), 2 | Kvinnliga biträden ..................... ,"; , _ng Kvinnliga biträden ........................ ,,, "(i i Summa 15 Summa 18 !

Även Hälsingborgs rådhusrätt arbetar på avdelningar. Dessas antal är 2. Å första avdelningen skola handläggas bl. a. småprotokollsärenden, konkurs— och boskillnadsärenden, växel— och checkmål, hyres— och avflyttningsmål samt sådana brottmål, för vilka polisdomstolen icke är behörig. Andra avdel— ningen handlägger bl. a. sjöförklaringar och sjöförhör samt de tvistemål, som ej höra under första avdelningen. På grund av minskningen i civil— målens antal ha tills vidare till andra avdelningen överförts de vademål med undantag för konkursmålen, som eljest skulle handläggas i första avdelningen.

Vid rådhusrätten äro anställda utöver borgmästaren, som utövar ord- förandeskapet å andra avdelningen, 3 lagfarna rådmän och 3 assessorer jämte 1 extra assessor.

Å första avdelningen tjänstgöra 2 rådmän och 3 assessorer, och å andra avdelningen utöver borgmästaren 1 rådman och 2 assessorer. Av assesso- rerna tjänstgör 1 på båda avdelningarna.

Envar av assessorerna har sin rotel. A första avdelningen fördelas målen och ärendena på rotlarna så, att till en rotel hänföras huvudsakligen fastig- hetsärendena, till en annan rotel övriga ansökningsårenden och vissa mål samt till en tredje rotel de brottmål, som tillhöra avdelningen, ävensom konkurs-, hyres— och avflyttningsmål. Å andra avdelningen fördelas målen mellan rotlarna genom lottning. Varje assessor deltager såsom ledamot i rätten endast i de mål eller ärenden, som tillhöra hans rotel. Varje avdel- ning har session en dag i veckan.

Borgmästaren är i övervägande grad sysselsatt med de kommunala arbets— uppgifterna. Av de tre rådmän, som äro ledamöter av rådhusrätten, hava två ungefär halva arbetstiden upptagen av nämnda uppgifter, medan åter— stoden ägnas åt rättsskipningen. Den tredje rådmannen är tillika över— exekutor, vilken befattning givetvis upptar hans tid i avsevärd grad. Där— jämte är han konkursdomare samt även polisdomare. I sistnämnda egenskap fungerar han såsom ensam beslutande i den s.k. polisdomstolen, vilken har att handlägga enklare brottmål. Med de egentliga magistratsgöromålen är denne rådman sysselsatt endast i obetydlig grad. Därjämte finnes 1 råd- man, som tillika är polismästare. Denne är ej ledamot av rådhusrätten utan endast av magistraten och allenast i fråga om ärenden, som beröra polis- väsendet. Polismästaren har det närmaste chefskapet över polispersonalen. Han utövar beslutanderätten i den s. k. poliskammaren, som är en rent administrativ institution. Till sitt biträde har han här 1 polisnotarie, som tillika är protokollförare i polisdomstolen.

5. Hälsing- borg. Nuvarande organisation.

De 4 i rådhusrätten tjänstgörande assessorerna ägna sig helt åt rätts- skipningen.

Antalet vid rådhusrätten och magistraten anställda skrivbiträden uppgår till 9.

Beräkning Beträffande arbetsbördan i Hälsingborgs rådhusrätt må här antecknas, att 522052?an?” de tvistiga civilmålens antal under 4—årsperioden 1923—1926 uppgått till nya organisa- omkring 220 per år. Strafflagsmålen uppvisa för samma tid en genom—

twnm snittssiHra på 70 a 80. Av hela antalet avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål 1926, 278, har något mer än en tredjedel, eller 103, handlagts vid 1 rättegångstillfälle. För 82 mål krävdes 2 och för 93 mål 3 eller flera rättegångstillfällen. Antalet specialstraifrättsliga mål har under samma period uppgått till i genomsnitt omkring 240 för år. Vid polisdomstolen ha under de senare åren avdömts årligen omkring 70 strafflagsmål och 1 400 brottmål enligt specialförfattningar m. 111.

För tillgodoseende av det framtida behovet av arbetskrafter torde erfordras utöver lagmannen 1 inskrivningsdomare, som torde få handlägga jämväl överexekutorsärenden iavseende å fast egendom. Därjämte torde för den dömande verksamheten behövas 1 rådman med assessorskompetens och 1 rådman med fiskalskompetens samt 2 notarier med begränsad domarbefogen- het. Därjämte torde behövas 3 andra notarier. Antalet kvinnliga biträden torde kunna bestämmas till 6.

För jämförelse mellan nuvarande antalet arbetskrafter vid Hälsingborgs rådhusrätt och det beräknade framtida antalet för Hälsingborgs lagmansrätt meddelas här följande sammanställning:

Rådhusrätten och polisdomstolen i Lagmansrätten i Hälsingborg. Hälsingborg. I. Befaltningshavarc [ domarställning.

Borgmästare ................................. 1 Lagman ....................................... 1 Rådmän .................................... 3 Rådman för inskrivningsärenden . . m. m. .................................... l Assessorer, ordinarie .................... 3 » extra ........................... ] Rådman (assessor) """"""""""""" 1 V"— _ ) (fiskal) ........................... 1

Notarier (med begränsad domarkom- petens) .................................... 2 6

ll, Övriga befattningshavare. Notarie vid polisdomstolen ............ 1 ,'Notarier ................................... 3 Skrivbiträden _9 10iSk1-ivbiträden .............................. 5

Summa 183 Summa 15

6- GEVIB- Rådhusrätten i Gävle utgöres av borgmästaren och 5 rådmän. Av de Naug'anfie senare är 1 tillika polismästare och handhar i denna egenskap vissa admi- "gmwtwn' nistrativa angelägenheter samt 1 samtidigt magistratssekreterare. Den förre

ägnar sig nästan helt åt de kommunala angelägenheterna och av den senares arbetstid belöper ungefär hälften på de kommunala bestyren och en tredje- del på överexekutorsgöromålen, vilkas handläggning huvudsakligen åvilar honom. Av de återstående 3 rådmännen är 1 civilrådman, 1 brottmåls— rådman och 1 rådman handhar inskrivningsväsendet.

Rådhusrätten sammanträder två gånger i veckan. Vid det ena samman— trädet sitta i rätten borgmästaren, civilrådmannen och inskrivningsrådmannen. I den andra sessionen deltaga borgmästaren och brottmålsrådmannen samt den rådman, som tillika är magistratssekreterare. Vid behov äger därjämte särskilt sammanträde rum för rannsakning med häktade. Polismästaren deltar i rättens sessioner endast i händelse av behov av vikarie för någon av de övriga ledamöterna.

Magistraten utgöres av samma ledamöter som rådhusrätten. Enligt lämnad uppgift kräva de kommunala bestyren sammanlagt ungefär två arbetskrafter.

Antalet skrivbiträden vid rådhusrätten och magistraten uppgår till om- kring 6.

De avdömda tvistiga civilmålen, som under åren 1923—1925 utgjorde i genomsnitt 78 för år, nedgingo 1926 till 46. Även strafflagsmålen visa nedgång från en genomsnittssiffra för förberörda 3—årsperiod på omkring 175 till 146 under 1926. Av de sammanlagt 192 mål av berörda slag, som avdömdes 1926, hade två tredjedelar, eller 125 mål, handlagts vid 1 rättegångstillfälle, medan allenast 23, resp. 44 handlades vid 2, resp. 3 eller flera tillfällen. Brottmålen enligt specialförfattningar m. m. ha uppgått till omkring 1 200 för år.

Förutom lagmannen torde vid lagmansrätten i Gävle böra finnas 1 råd— man med assessorskompetens, 1 rådman med fiskalskompetens samt 1 notarie med behörighet att handlägga enklare mål. Någon särskild inskriv- ningsdomare torde däremot ej behövas. Lagfarts- och inteckningsärendena torde ej vara av den omfattning, att de skulle bereda en befattningshavare i domarställning full sysselsättning. Ej heller överexekutorsgöromålen äro av någon mera betydande omfattning. Såsom exempel må nämnas, att de exekutiva auktionernas antal under de senare åren uppgått till omkring 4 per år. Utöver nu nämnda befattningshavare torde erfordras 1 notarie utan domarkompetens och 4 skrivbiträden.

Här nedan är gjord en jämförelse mellan nuvarande och framtida arbets- krafter.

Rådhusrätten i Gävle. & Lagmansrätten i Gävle. 1. Befattningshavare i domarställning. Borgmästare ................................. 1 ! Lagman .................................. 1 Rådmäu .................................... _13 5 ! Rådman (assessor) ........................ 1 l » (fiskal) ........................... 1

Notarie (med begränsad domarkom-

petens) .................................... 1 4

Beräkning av personalbe- hovet i den nya organisa-

tionen.

Xotarier .................................... — Notarie ..................................... 1 Skrivbiträdcn ............................ _6 (i skrivbiträden .............................. 4

Summa 11 Summa 9

7. Örebro. Rådhusrätten i Örebro är liksom rådhusrätten i Hälsingborg uppdelad Nuvarande på två avdelningar. Den första utgöres av borgmästaren, som tillika är "gamma?" konkursdomare och överexekutor, samt 2 rådmän, civilrådmannen och in— skrivningsrådmannen. Avdelningen, som har session en dag i veckan, hand- lägger småprotokollsärenden samt civila mål och de brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Därjämte förekomma å avdelningen sessioner för pröv- ning av konkursansökningar. Å andra avdelningen, som handlägger övriga brottmål och har en sessionsdag varannan vecka, sitta borgmästaren, brott— målsrådmannen samt en assessor. Den senare har även viss tjänstgöring å första avdelningen, i det han brukar inträda såsom ledamot i rätten i familjerätts- och förmynderskapsmål, i vilkas handläggning civilrådmannen icke plågar deltaga. Tillhopa sitta således i rätten 5 lagfarna ledamöter. Å andra avdelningen äga extra sessioner rum för rannsakning med häktade personer.

I magistraten ha borgmästaren och de tre rådmännen säte samt polis- mästaren, vilken senare är rådman ehuru ej ledamot av rådhusrätten. Polis— kammaren, i vilken polismästaren är ensam beslutande, har endast administra- tiva uppgifter. De s. k. polismålen handläggas av rådhusrätten.

Vid rådhusrätten och magistraten är även anställd en lagfaren stads— notarie, som bl. a. handhar magistratssekreterargöromålen samt för protokoll" hos överexekutor. Utöver stadsnotarien finnas ej några notarier anställda vid rådhusrätten. Skrivbiträdenas antal är 7. Av dessa tagas 2 ä 3 i an— språk för inskrivningsväsendet.

Beräkning av De å första avdelningen avdömda tvistiga civilmålen ha under de senare ”ggn—"lä,” åren visat en betydande nedgång. Medan antalet 1923 var uppe i 230, "yatårfzdsa- sjönk detsamma 1924 till 165, var året därpå uppe i 187, men sjönk 1926 ' till 129. Genomsnittssiffrorna för 4-årsperioden i fråga är 178. Motsvarande siffror för de å andra avdelningen avgjorda strafflagsmålen är omkring 70. Av de tillhopa 184 tvistiga civilmål och straiflagsmål, som under 1926 av- dömdes, hade ungefär en tredjedel eller 65 handlagts vid 1 rättegångstill— fälle, 44 vid 2 och 75 vid 3 eller flera tillfällen. Brottmålen enligt special- författningar m. ni. ha under de senare åren i genomsnitt uppgått till 1 000 år 1 100 för år. Vid sidan om lagmannen torde för den dömande verksamheten liksom i Gävle erfordras 1 rådman med assessorskompetens. Därjämte torde böra be- räknas 1 notarie med begränsad domarkompetens. Inskrivningsväsendet

vid rätten torde, jämfört med förhållandena i andra domsagor ', visserligen icke vara av den omfattning, att en särskild inskrivningsdomare kunde få full sysselsättning. Då det oaktat räknats med en särskild inskrivnings- domartjänst, förutsättes, att hans arbetskraft utnyttjas, förutom för handlägg- ning av vissa överexekutorsärenden, även i viss omfattning för den dömande verksamheten. Antalet notarier utan domarkompetens synes kunna bestäm- mas till 1.

Skrivbiträdena torde böra bliva till antalet 4. En sammanställning av nuvarande och framtida arbetskrafter är gjord här nedan:

Rådhusrätten i Örebro. I Lagmansrätten i Örebro.

1. Befallningshauurc i domarställning.

Borgmästare ................................. 1 . Lagman ....................................... 1 Rådmän ................................... 3 ' Rådman förinskrivningsärenden m. m. ] Assessor ................................ _, 1 5 ! Rådman (assessor) ........................ 1

l Notarie (med begränsad domarkom- petens) .................................. ,. 1 4

Stadsnotarie ....................................... 1 ! Notarie ............ . ............................... 1 skrivbiträden .......................... _jlskrivbiträden _ ....... __4_ l

Summa 13 1 Summa 9

C. Övriga lagmansrätter.

II. Övriga befattningshavare. I Stockholms län.

Historik. Vid 1800-talets början funnos 5 domsagor motsvarande sedermera Norrå, Mellersta och Södra Roslags domsagor, Stockholms läns västra domsaga samt Södertörns domsaga. Den olikhet rådde dock, att Vallentuna härad tillhörde samma domsaga som Danderyd, Åker, Värmdö och Sollentuna (Södra Roslags dom- saga), medan Färentuna härad ingick i den domsaga, som närmast motsvarar Stockholms läns västra domsaga. Överflyttningen av Färentuna härad till Södra Roslags domsaga och av Vallentuna till Stockholms läns västra ägde rum i an- ledning av Kungl. Maj:ts beslut den 5 mars 1836 och den 17 juli 1844. Riks- dagen beslöt 1915 (skr. nr 2) på framställning av Kungl. Maj:t delning av Södra Roslags domsaga så, att Sollentuna och Färentuna härader skulle utbrytas och bilda en domsaga under nämnda häraders namn.

Nya lagberedningen bibehöll i sitt förslag till domsagoindelning de båda nordligare Roslagsdomsagorna samt Stockholms läns västra domsaga oförändrade, dock att Sigtuna skulle förenas med sistnämnda domsaga och Norrtälje med den domsaga,

1' Till jämförelse må nämnas, atti Norrköping, för vilken stad räknats med 1 inskrivnings- domare, genomsnittliga antalet lagfartsärenden 1923—1925 uppgått till i runt tal 400 och inteckningsärenden till inemot 2200. För Hälsingborg äro motsvarande siffror 750 och 2900, medan de för Örebro stanna vid 400 Och 1 800. I Södra Roslags domsaga, där i. n. allenast 1 inskrivningsdomare är anställd, uppgå motsvarande siffror till i runt tal 1 500 resp. 5 600.

som enligt förslaget skulle motsvara Mellersta Roslags domsaga. Däremot föreslog beredningen en förening till en gemensam domsaga av domsagor motsvarande de nuvarande Södra Roslags, Sollentuna och Färentuna samt Södertörns. Med denna domsaga skulle införlivas även Vaxholm och Södertälje.

Stockholms län är f. n. delat på 6 domsagor, därav 3 belägna på länets östra sida, nämligen från norr till söder: Norra Roslags, Mellersta Roslags och Södra Roslags domsagor. Länets södra del utgöres av Södertörns dom— saga och på västra sidan av länet ligga Stockholms läns västra domsaga samt Sollentuna och Färentuna domsaga. Inom länet finnas 4 städer med egen jurisdiktion, nämligen Södertälje, Vaxholm, Norrtälje och Sigtuna.

Enligt häradshövding SCHLYTERS indelningsförslag sammandragas dom-- sagorna till 4, varvid Norra och Mellersta Roslags domsagor förenas till en, benämnd Norra Roslags domsaga, samt Sollentuna och Färentuna dom— saga sammanslås med Stockholms läns västra till en domsaga, benämnd Sollentuna domsaga. Till den förra domsagan lägges Norrtälje och till den senare Sigtuna. Beträffande Södra Roslags domsaga ifrågasättas iförslaget, att av domsagan Värmdö skeppslag skulle överflyttas till Södertörns dom- saga, detta dock under förutsättning, att det nu till sistnämnda domsaga hörande Öknebo härad skulle förenas med en domsaga i Södermanlands län. För den händelse det skulle anses olämpligt att till en domsaga förena om- råden från olika län, har alternativt föreslagits, att Öknebo härad skulle bi- behållas under Södertörns domsaga och Värmdö skeppslag under Södra Roslags domsaga. Sistnämnda domsaga skulle i så fall allenast undergå den för- ändring, att Vaxholms stad bleve förenad med domsagan, medan i Söder- törns domsaga skulle ingå jämväl Södertälje. Från detta alternativ utgår den i det följande gjorda beräkningen av arbetskrafterna.

1. Norra Roslags domsaga. De nuvarande arbetskrafterna i motsvarande

domkretsar utgöras av —— förutom borgmästaren i Norrtälje —— 2 härads- * hövdingar samt 2 första och 2 andre notarier 1. Folkmängd ....................................................................................... 59 719 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmäl ................................... 243 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 114 ) >> » 2 rättegångstillfällen .......................................... 51 » » > flera » .......................................... 78 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ...................................................................... 1 149 inteckningsärenden .................................................................. 1 579 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring .................................................. 12

För den nya domsagan torde erfordras 1 rådman med fiskalskompetens och 4 notarier. Någon särskild inskrivningsdomare har ej ansetts behövlig, bl. a. med hänsyn till att överexekutorsgöromålen äro föga betungande.

* I det följande räknas endast med statsavlönade notarier.

2. Sollentuna domsaga. F. n. tjänstgöra i de domkretsar, som skulle ingå i förevarande domsaga, 2 häradshövdingar, 1 biträdande domare samt 2 förste och 3 andre notarier, vartill kommer borgmästaren i Sigtuna.

Folkmängd ..........................................................................................

Beräknad arbetsbörda-'

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------ . ...................... * 231 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 95 ;) » "o 2 rättegångstillfällen ......................................... 45

» >> » flera >> 91 Brottmål enligt specialförfattningar rn. 111. årligen omkring .............................. 300 1926 avgjorda lagfartsärenden .................................................................... 1 310 inteckningsärenden .................................................................. 4 442 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 45

% Framdeles torde i domsagan böra finnas 2 rådmän, av vilka den ene skulle | tjänstgöra såsom inskrivningsdomare och den andre äga fiskalskompetens. [ Därjämte torde erfordras 4 notarier.

domare (chef för inskrivningsavdelningen), 2 förste och 2 andre notarier. I Vaxholms rådhusrätt är borgmästaren ende litterate ledamoten.

Folkmängd .......................................................................................... 68 963 Beräknad arbetsbörda -' Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... "” 282

3. Södra Roslags domsaga. I domsagan tjänstgöra f. n. 1 biträdande & därav handlagda vid ] rättegångstillfälle ............................................. 125 | |

>> * >> 2 råttegångstilllällen 51

) - .-> » flera » 106 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen ............................................. 550 år 600 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... 1 464 _ inteckningsärenden .................................................................. 6 082 Exekutivt törsålda fastigheter årligen omkring .............................................. 80

böra bibehållas i egenskap av inskrivningsdomare. Därjämte lärer erfordras 1 rådman med assessorskompetens och 5 notarier. Härvid har hänsyn tagits till att överexekutorsgöromålens överflyttning givetvis kommer att för denna domsaga medföra en ej oväsentlig arbetsökning.

l | Den nu i Södra Roslags domsaga tjänstgörande biträdande domaren torde |

4. Södertörns domsaga. I den nuvarande domsagan med samma namn äro i tjänst 1 biträdande domare, 1 förste och 2 andre notarier. I Söder- tälje rådhusrätt tjänstgöra 1 borgmästare samt 2 rådmän. Av dessa är 1 civilrådman, tillika stadsfogde, samt 1 brottmålsrådman, tillika magistrats— sekreterare.

1 Medeltal 1923—1925: 285. 2 » » » : 350.

Folkniä n gd ......................................................................................... Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ................................... 1275 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 108 " » >> 2 råttegångstillfällen ....................................... 59 » ?> » flera '> .......................................... 108 Brottmål enligt specialförtattningar m. m. årligen omkring ............................ 650 1926 avgjorda lagfartsärenden .................................... . ................................ 1727 inteckningsärenden ................................................................ 5 177 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ............................. . ................. 60

Arbetsbelastningen torde kunna beräknas i stort sett bliva densamma i Södertörns och Södra Roslags domsagor. För förstnämnda domsaga torde därför erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 5 notarier.

Uppsala län.

Historik. Vid 1800-talets början var det nuvarande Uppsala län delat i 3 domsagor: en omfattande länets norra del — Norunda härad samt Vendels, Tierps, Vesslands, Älvkarleby, Lövstads, Films och Dannemora samt Olands tingslag _ en länets mellersta del -— Ulleråkers, Hagunda, Vaxala, Bälinge, Rasbo och Lagunda härader —— samt en länets södra del, nämligen Trögds, Åsunda, Bro och Håbo härader. Någon ändring i domsagoindelningen har sedermera icke ägt rum förrän 1926, då i anledning av riksdagens beslut (skr. nr 317) den mellersta domsagan förenades med den södra.

Nya lagberedningen bibehöll i sitt förslag de 3 då bestående domsagorna, dock med den förändring att Uppsala stad förenades med den mellersta dom- sagan och Enköping med den södra domsagan.

Uppsala län är f. n. fördelat på 2 domsagor, den norra och den södra., vartill komma 2 städer med egen jurisdiktion, Uppsala och Enköping.

Enligt den Schlyterska indelningsplanen skulle den ändringen ske i nu- varande domsagoindelning, att Uppsala stad skulle ingå i den norra dom— sagan och Enköping förenas med den södra domsagan.

5. Uppsala och Örbyhus domsaga. I Uppsala läns norra domsaga tjänst— göra f. n. 1 förste och 1 andre notarie. I Uppsala rådhusrätt tjänstgöra 1 borgmästare och 3 rådmän samt 1 stadsnotarie, vilken jämväl äger säte i rätten. Av rådmännen ägnar en hela sin arbetstid åt tvistemålen. Borg- mästaren och brottmålsrådmannen, vilken sistnämnde tillika är polis- mästare, syssla var och en under ungefär två tredjedelar av arbetstiden med rättsskipningsgöromål. Den tredje rådmannen, som tillika är magi- stratssekreterare, ägnar sig till övervägande del ät kommunala arbetsupp— gifter2 och fyller återstoden av arbetstiden —— omkring en tredjedel av denna —— med överexekutorsgöromål, vilka endast i ringa omfattning belasta borg-

1 Medeltal 1923—1925: 334. 2 Under uttrycket )kemmunala arbetsuppgifter! inbegripes här och i det följande samt- liga magistratsuppgiiterna, utan avseende på om dessa äro av statlig, kommunal eller blandat statlig och kommunal karaktär.

mästaren och brottmålsrådmannen. Stadsnotariens arbetstid är till omkring två tredjedelar upptagen av rättsskipningsgöromål och övrig tid ägnas åt de kommunala bestyren. Rättsskipningen och överexekutorsgöromålen ge således f. n. sysselsättning åt något mera än 3 juridiskt utbildade arbetskrafter. Folkmängd ............................................................................................. 83 960 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 257 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 136 » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 70 » » » ilera » .......................................... 51 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen ............................................ 800 åt 900 1926 avgjorda lagiartsärenden ....................................................................... 866 inteckningsärenden .................................................................. 2 227 Exekutivt törsålda fastigheter årligen omkring ................................................ 15

Det torde vara tveksamt, huruvida det kan vara behövligt att i dom— sagan inrätta en särskild inskrivningsdomarbefattning. De till en dylik befattning hörande göromålen synas nämligen knappast vara av den om- fattning, att de kunna bereda en befattningshavare full sysselsättning. Då

= i det följande detta oaktat räknas med särskild inskrivningsdomare i denna domsaga, har det förutsatts, att tillfälle beredes honom att utfylla arbetstiden bl. a. med avdömande av vissa brottmål. Arbetskrafterna torde böra be- räknas på följande sätt: 1 lagman, 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med ' tiskalskompetens och 3 notarier. l

6. Tiunda domsaga. I Uppsala läns södra domsaga tjänstgöra nu 1 biträdande domare, 1 första och 1 andre notarie. I Enköping tjänstgöra borgmästare och 1 litterat rådman.

Folkmängd ............................................................................................. 55 497 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strattlagsmål .................................... 150 l därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 46 ; .,» » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 35 » » » flera » .......................................... 68

| Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen ............................................ 250 år 300

1926 avgjorda lagiartsärenden ........................................................................ 783

i inteckningsärenden ................................................................. 1 759 ! Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 55

Någon annan ökning av arbetskrafterna i länets södra domsaga i hän- delse av Enköpings förening med densamma än med 1 notarie torde ej be- höva beräknas. Härvid har hänsyn också tagits till överexekutorsgöro- målens överflyttning. Det må anmärkas, att vid den omreglering av dom—

1 Medeltal 1923—1925: 322. Medeltal 1923—1925: 215.

sagan, som beslöts vid 1926 års riksdag, det ställdes i utsikt, att den bi- trädande domarbefattningen endast övergångsvis skulle erfordras och fram— deles förväntades kunna bli indragen (II H. T. sid. 81). Vid förevarande kostnadsberäkning har således för Tinnda domsaga räknats med 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier.

Södermanlands län.

Historik. De nuvarande 3 domsagorna i Södermanlands län Nyköpings, Livgedingets samt Oppunda och Villåttinge — motsvarades vid 1800-talets början av 2 domsagor, omfattande den ena utöver Väster- och Österrekarnes samt Åkers och Selebo härader (: nuvarande Livgedingets domsaga) även Daga härad. Till den andra domsagan hörde Oppunda och Villåttinge härader samt Jönåkers, Rönö och Hölebo härader, vilken domsaga tidigare benämndes Konungadömets dom— saga. På framställning av Kungl. Maj:t i statsverkspropositiouen till 1878 års riksdag beslöt riksdagen (skr. nr 31) anslå tre häradshövdingelöner i stället för förutvarande två, varvid förutsattes, att Oppunda och Villåttinge härader skulle bilda egen domsaga samt Daga härad förenas med Jönåkers, Rönö och Hölebo härader till en domsaga (Nyköpings domsaga). Livgedingets domsaga skulle så- ledes omfatta allenast Väster— och Österrekarne samt Åkers och Selebo härader. Kungl. Maj:t fattade beslut om den ändrade domsagoindelningen den 25 oktober 1878.

Nya lagberedningen anslöt sig till den sålunda beslutade domsagoregleringen. Städerna Nyköping och Trosa tänktes bli förenade med Nyköpings domsaga samt Eskilstuna, Torshälla, Strängnäs och Mariefred med Livgedingets domsaga.

Södermanlands län är f. n. fördelat på 3 domsagor: en omfattande länets norra del, Livgedingets domsaga, en dess sydöstra del, Nyköpings domsaga, samt en de västra och mellersta delarna av länet, Oppunda och Villåttinge domsaga. Därjämte finnas 6 städer med] egen jurisdiktion, nämligen Ny- köping, Eskilstuna, Torshälla, Strängnäs, Mariefred och Trosa..

Av de olika förslag till domsagoindelning iSödermanlands län, som fram- lagts i den Schlyterska indelningsplanen, har vid förevarande kostnads— ) beräkning valts det såsom II betecknade alternativet. Med den nuvarande ' Nyköpingsdomsagan skulle alltså förenas städerna Nyköping och Trosa (J ön— åkers domsaga). Oförändrad skulle bliva nuvarande Oppunda och Villåttinge domsaga. Slutligen skulle till Livgedingets domsaga läggas städerna Eskils- tuna, Torshälla, Strängnäs och Mariefred, i samband varmed domsagan skulle erhålla benämningen Eskilstuna och Rekarne domsaga.

7. Jönåkers domsaga. De nuvarande arbetskrafterna i Nyköpings dom- saga utgöras av 1 förste och 1 andre notarie. I Nyköpings rådhusrätt tjänstgöra 1 borgmästare, 1 lagfaren rådman och 1 stadsnotarie. Den sist- nämnde ägnar hela och rådmannen nästan hela sin arbetstid åt rätts- skipningsgöromålen, medan borgmästaren delar sin tid ungefär jämnt mellan arbetet med rättsskipningen och överexekutorsärendena, å ena sidan, samt de kommunala bestyren, å den andra. I Trosa är borgmästaren ende lag- farne ledamot av rätten.

F olkm ångd ............................................................................................. Beräknad arbetsbörda :

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................. 151 därav handlagda vid ] rättegångstillfälle ............................................. 67 » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 39 » » i) flera » .......................................... 45 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 506 inteckningsärenden .................................................................. 1 701 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 10

För domsagan torde böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens samt 3 notarier.

8. Oppunda domsaga. I Oppunda och Villåttinge domsaga är f. n. i tjänst 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 54 120 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 107

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 44

*» » » 2 rättegångstillfällen ......................................... 22

> » » flera » .......................................... 41 Brottmål enligt specialförfattningar årligen omkring .......................................... 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 561 inteckningsärenden .................................................................. 1 534 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 12

Då någon ändring i domsagan ej är ifrågasatt, torde för domsagan fram- deles böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens och 2 notarier.

9. Eskilstuna och Rekarne domsaga. I Livgedingets domsaga tjänst- göra nu 1 förste och 1 andre notarie. Eskilstuna rådhusrätt utgöres av borgmästaren, 1 brottmålsrådman, tillika polismästare, 1 civilrådman samt 1 magistratssekreterare. Borgmästaren och brottmålsrådmannen ägna om- kring två tredjedelar av sin arbetstid åt rättsskipnings— och överexekutors- göromål, och civilrådmannen är så gott som helt sysselsatt med dessa göro— mål. Magistratssekreterarens arbetstid upptages till övervägande del av kommunala bestyr. Den sistnämnde jämte brottmålsrådmannen-polismästaren och 1 illitterat rådman bilda den s. k. poliskammaren, Vilken handlägger polismålen. I Strängnäs finnes jämte borgmästaren 1 litterat rådman i rätten. I Mariefred och Torshälla är borgmästaren ende lagfarne leda- moten av rådhusrätten.

Folkmängd ............................................................................................. 76 987 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 170 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 79 ?> > > 2 rättegångstillfällen .......................................... 37

) :> » flera * .......................................... 54

Brottmäl enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 800 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 882

inteckningsärenden ............................................................. .. .. 2 396 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 13

Vid en domsagoreglering "enligt förevarande alternativ torde de nuvarande arbetskrafterna i Livgedingets domsaga böra ökas med 3 jurister, därav 1 inskrivningsdomare och 1 rådman med fiskalskompetens samt 1 notarie. Tillhopa skulle således i domsagan finnas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens samt 3 notarier.

Östergötlands län.

Historik. I »Östgöta lagsaga» uppgick antalet domsagor vid 1800-talets början till 8. Lysings och Dals härader bildade en domsaga, Bråbo, Hisings, Hällestads och Tjällmo, Gullbergs och Bobergs härader en domsaga; Memmings, Skärkinds, Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härader en domsaga; Aska och Göstrings härader en domsaga; Björkekinds, Östkinds och Lösings härader en domsaga; Hammarkinds och Stegeborgs härader en domsaga; Vifolka och Valkebo härader en domsaga samt slutligen Kinda och Ydre härader en domsaga. Under tiden intill början av 1860—talet ägde följande förändringar i domsagoindelningen rum: dels överflyttades Bråbo och Memmings härader till den domsaga, som omfattade Björkekinds, Östkinds och Lösings häraderl, dels förenades Gullbergs härad med Vifolka och Valkebo härader, dels ock förenades Lysings härad med Göstrings härad och Aska härad med Dals och Bobergs härader samt slutligen Skärkinds härad med Hammarkinds och Stegeborgs härader. Därigenom kom en domsaga att omfatta Risings, Hällestads och Tjällmo tingslag (benämnd Finspånga läns domsaga) och en Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härader. Efter alla dessa omgrupperingar funnos fortfarande 8 domsagor inom länet.

Domsagoindelningen har därefter varit oförändrad intill de senaste åren, då 2 domsagor indragits. Riksdagen beslöt 1923 (skr. nr 211), att Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga skulle uppdelas på två granndomsagor, nämligen så att förstnämnda härad skulle tilläggas Lysings och Göstrings domsaga (nu benämnd Mjölby domsaga) och Valkebo och Gullbergs härader skulle förenas med Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds domsaga (nu benämnd Linköpings domsaga). År 1926 har slutligen riksdagen beslutat (skr. nr 317) att Finspånga läns domsaga skulle förenas med Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings domsaga (nu benämnd Bråbygdens och Finspånga läns domsaga).

Nya lagberedningen tänkte sig Östergötlands län indelati (& domsagor. Be— redningen avsåg nämligen, att Risings, Hällestads och Tjällmo tingslag (Fin- spånga läns domsaga) skulle förenas med den omkring Norrköping belägna Björke- kinds m. fl. häraders domsaga. Vidare ansåg beredningen, att den domsaga, som bestod av Vifolka, Valkebo och Gullbergs härader, borde uppdelas så, att först- nämnda härad förenades med Lysings och Göstrings domsaga samt Valkebo och Gullbergs härader med Åkerbo m. fl. häraders domsaga, med vilken domsaga även skulle förenas Linköpings stad. Jämväl övriga städer med undantag av Norrköping skulle ingå i respektive domsagor.

Östergötlands län är nu fördelat på 6 domsagor. Av dessa ligga 2 inorra delen av länet, nämligen Aska, Dals och Bobergs domsaga på

1 Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1848.

västra sidan och Bråbygdens och Finspånga läns domsaga på östra sidan. Närmast söder om dessa ligga tre domsagor, nämligen från väster Mjölby domsaga, Linköpings domsaga och Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga. Söder om de två förstnämnda. ligger Kinda och Ydre domsaga. De i judiciellt hänseende självständiga städerna äro till antalet 6, nämligen Linköping, Norrköping, Söderköping, Motala, Vadstena och Skänninge. Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammandragas dessa domsagor till 3, vartill kommer Norrköpings stad, som skulle utgöra egen domsaga. Enligt förslaget sammanslås Bråbygdens och Finspånga läns domsaga (med undantag av Godegårds och Tjällmo socknar) med den söder därom belägna Hammarkindsdomsagan, vartill lägges även staden Söderköping. Linköpings- domsagan utvidgas med staden Linköping och Kinda tingslag. Mjölby dom- saga förenas med Askadomsagan och Ydre tingslag 1, varjämte i domsagan skulle ingå förutom Godegårds och Tjällmo socknar ur Bråbygdens och Finspånga? läns domsaga även städerna Motala, Vadstena och Skänninge.

10. Bråbo domsaga. I Bråbygdens och Finspånga läns domsaga tjänstgöra f. n. 1 förste och 1 andre notarie. I Hammarkinfdsdomsagan har häradshövdingen till biträde endast 1 förste notarie. I Söderköping finnes allenast 1 lagfaren ledamot i rådhusrätten, borgmästaren.

Folkmängd ........................................................................................ 76 507 Beräknad arbetsbörda: _

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ----------------------------------- ”140

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 63

>> » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 35

» >> » flera ) .......................................... 42 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 754 inteckningsärenden .................................................................. 1 859 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 7

Vid genomförande av den Schlyterska indelningsplanen torde i den nya domsagan erfordras 1 rådman med fiskalskompetens samt 3 notarier.

11. Linköpings och Bankekinds domsaga. I Linköpings rådstuvu— rätt utgöras de lagfarna arbetskrafterna av borgmästaren och 4 bisittare, .av vilka 3 äro rådmän och 1 stadsnotarie, tillika konkursdomare. Av dessa ägnar borgmästaren ungefär tre fjärdedelar av sin arbetstid åt rättsskipnings- -och överexekutorsgöromålen och 2 rådmän så gott som hela sin arbetstid häråt. En rådman sysslar till största delen endast med'kommunala ärenden och stadsnotariens tid tages helt i anspråk för rättsskipningen. Rådhus- rätten har 2 ordinarie sessionsdagar i veckan. A den ena". sessionsdagen handläggas civilmål med undantag av växel- och familjerättsmål, varvid

* Här räknas med det i not 3 å sid. 353 i utkastet framställda alternativ. 2 Medeltal 1923—1925: 181. '

fyra ledamöter sitta i rätten, nämligen utöver borgmästaren förste och andre rådmannen samt stadsnotarien. Vid den andra sessionen förekomma brottmål samt växel- och familjerättsmål. I denna session deltaga borg- mästaren samt förste och tredje rådmannen. I den nuvarande Linköpings- domsagan äro i tjänst 1 förste och 1 andre notarie. I Kinda och Ydre domsaga har häradshövdingen vid sin sida allenast 1 förste notarie.

Folkmängd ................................................................................................ 83 781 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 266

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 140

» » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 58

>> » » flera » .......................................... 68 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 750 1926 avgjorda lagtartsärenden ........................................................................ 1940 inteckningsärenden .................................................................. 3 149 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 8

För domsagan lärer böra beräknas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 4 notarier eller inberäknat lagmannen 7 juridiskt ut- bildade arbetskrafter.

12. Aska (Vifolka) domsaga. I Aska, Dals och Bobergs domsaga samt i Mjölby domsaga tjänstgöra i vardera domsagan 1 förste notarie, vartill i Mjölby domsaga kommer även 1 andre notarie. I Kinda och Ydre domsaga iinnes som nämnt blott 1 förste notarie. I såväl Motala som Vadstena och Skänninge är borgmästaren den ende lagfarne ledamoten i rådhusrätten.

Folkmängd ............................................................................................ 89 000 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ................................... 285

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle, ............................................. 169

» > » 2 rättegångstilliällen .......................................... 50 » » » flera » ......................................... 66 Brottmål enligt specialförlattningar m. m. årligen omkring .............................. 500 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 059' inteckningsärenden ................................................................. 2 196. Exekutivt lör-sålda fastigheter årligen omkring ................................................ 25

Vid en domsagoreglering enligt föreliggande förslag enligt vilket- Aska och Mjölby domsagor samt de tre nämnda städerna jämte Ydre tingslag förenas till en domsaga torde. erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med äskalskompetens och 3 notarier.

Jönköping län

Länet är nu. indelat i 5 domsagor, därav 2, i norra. delen av länet Tveta, Vista och Mo domsaga samt Norra och Södra Vedbo domsaga och.

1 Medeltal 1923—1925: 1 228.

| i | l 1

3 i länets södra del, nämligen Östbo och Västbo domsaga samt Västra härads och Östra härads domsagor. Denna indelning har varit oförändrad sedan början av 1800—talet. Nya lagberedningen ifrågasatte ej annan ändring i denna indelning, än att städerna inom länet skulle ingå i respektive domsagor. Städer med egen jurisdiktion finnas till ett antal av 3, nämligen Jönköping, Eksjö och Gränna.

Enligt den Schlyterska indelningsplanen förenas städerna Jönköping och Gränna med Tveta, Vista och Mo domsaga, från vilken dock Nässjö stad och landskommun skulle avskiljas. Sistnämnda områden jämte Västra och Östra häradernas domsagor skulle sammanföras till en domsaga, benämnd Njudungs domsaga. Med Norra och Södra Vedbo domsaga skulle förenas Eksjö stad 1. Östbo och Västbo domsaga blir oförändrad.

13. Jönköpings och Tveta domsaga. De nuvarande litterata arbetskrafterna vid Jönköpings rådhusrätt utgöras av borgmästaren, 3 rådmän och 1 stadsnotarie. De tre rådmännen ägna sig så gott som helt åt rättsskip— ningen. Stadsnotarien är också till övervägande del sysselsatt med dit— hörande göromål, medan borgmästaren mera jämnt fördelar sin arbetstid på rättsskipningsgöromålen, överexekutorsbestyren och de kommunala ären— dena. En av rådmännen har särskilt hand om fastighetsbokföringen, en annan av rådmännen är konkursdomare och handlägger bl. a. även för- mynderskapsärenden. Stadsnotarien är ledamot allenast av rådhusrätten, ej av magistraten. Han har bl. a. att föra magistratsprotokollet. I Gränna är borgmästaren ensam lagfaren ledamot av rådhusrätten. I Tveta, Vista och Mc domsaga tjänstgöra 1 biträdande domare samt 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 71 112 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 241

därav handlagda vid 1 råttegångstillfäjle ............................................ 125

>> » ) 2 rättegångstillfällen .............. , ........................... 47

» » ) [lera » ........................................ 69 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 900 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 884 inteckningsärenden ............................................................... . 2 265

Antalet å exekutiv auktion försålda fastigheter i Tveta, Vista och Mo domsaga uppgår till omkring 10 per år och antalet exekutiva auktioner i Jönköping har uppgått till i genomsnitt 23 om året.

Arbetskrafterna i Jönköpings och Tveta domsaga torde böra omfatta för- utom lagmannen 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

1 Då förevarande beräkning utgår ifrån det alternativ, enligt vilket länsgränsen icke brytes, räknas med att Ydre tingslag icke förenas med Vedbo domsaga utan med Aska dom— saga i Östergötlands län.

14. Vedbo domsaga. I den nuvarande Norra och Södra Vedbo dom— saga äro såsom biträden anställda 1 förste och 1 andre notarie. I rådhus— rätten i Eksjö är borgmästaren ende lagfarne ledamoten.

Folkmängd ............................................................................................. 41 962 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ..................... * ............... 1 32

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 77

. . . 2 rättegångstillfällen ............................................ 27

> » » flera » ............................................. 28 Brottmål enligt specialförfattningar in. 111. årligen omkring ................................. 400 1926 avgjorda lagfartsärenden ......................................... ' ............................... 1 497 inteckningsärenden .................................................................. l 1 085 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 7

I domsagan torde ej kunna beredas full sysselsättning vare sig för en särskild inskrivningsdomare eller en rådman. För domsagan ha beräknats 2 notarier.

15. Njudungs domsaga. I var och en av de nuvarande domsagorna Västra och Östra härad tjänstgör 1 förste notarie. Folkmängd ............................................................................................. 61 531 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 137 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 68 >> » > 2 rättegångstillfällen .......... 34 » » » flera » 35 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ...................... 300 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 929 inteckningsärenden. ............................. ' .................................... 1 673 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 13

Med hänsyn till att faStighetsärendenas antal i Njudungs domsaga är ej oväsentligt större än i Vedbo domsaga, lära för Njudungsdomsagan böra beräknas 3 notarier.

16. Västbo domsaga. I 'Ö'stb'o' och Västbo domsaga äro nu anställda 1 förste och 1 andre notarie. -.

Folkmängd ............................................................................................. 56 200 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... "120 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 54 > » >> 2 rättegångstillfällen ............................................. 39 » » » flera » ............................................. 27

" Medeltal 1923—1925 resp. 625 och 1 248. ' » » > : 199.

1926 avgjorda lagfartsärenden ............... 840 inteckningsärenden ................................................................. 1 060 Exekutivt iörsålda fastigheter årligen omkring ................................................ 10

Arbetskrafterna torde kunna beräknas på samma sätt som i Njudungs domsaga. I Västbodomsagan skullealltså anställas 3 notarier.

Kronobergs län.

Historik. De nnvarande 4' dömsagorna i Kronobergs län — Sunnerbo, Västra Värends, Mellersta-Värends och Östra Värends motsvarades vid 1800—talets början av 3 domsagor. Oförändrade ha blivit den nuvarande Östra Värends domsaga, omfattande Uppvidinge och Konga härader, samt Sunnerbo domsaga. Däremot voro tidigare Kinnevalds och Norrvidinge härader förenade med Allbo härad till en domsaga —- Västra Värends domsaga.

Nya lagberedningen föreslog ej annan ändring i den då rådande domsagoindel- ningen, ån att Växjö skulle förenas med Västra Värends domsaga. Först vid 1891 års riksdag fattades på framställning av Kungl. Maj:t beslut om delning av sist— nämnda domsaga (skr. nr 32), varvid Kinnevalds och Norrvidinge härader samman- : fördes till en domsaga — Mellersta Värends — medan Allbo härad blev själv- j ständig domsaga under namn av Västra Värends domsaga.

Den Schlyterska indelningsplanen överensstämmer i avseende a Krono— bergs län i så måtto med Nya lagberedningens förslag, att Västra Värends och Mellersta Värends domsagor äro avsedda att sammanslås. Växjö förenas enligt förstnämnda plan med Östra Värends domsaga. Sunnerbo domsaga bibehålles oförändrad.

17. Östra Värends domsaga. De litterata ledamöterna i Växjö rådhus- rätt utgöras av borgmästaren och 1 rådman. I Östra Värends domsaga tjänstgöra vid häradshövdingens sida 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie.

Beräknad arbetsbörda."

Folkmängd...............'.....' ........................................................................ 66532 Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och stramagsmål ................................... 1 164 därav handlagda" vid ] "rättegångstillfälle ............ .......................... 85 :> » '>>" ' 2 rättegångstillfällen ...... " ..... " ."." ............................ 35 ,l » » ' » Hera ' ">> ' ' ............................................. 44 E Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen ............................................. 425 1926 avgjorda lagiartsärenden ....................................................................... 2 1061 inteckningsärenden .................................................................. 1 726 Exekutiva Iastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 10

Med hänsyn till omfattningen av inskrivningsgöromålen torde i domsagan 1 inskrivningsdomare erfordras. Därjämte bör räknas med 1 rådman med

1 Medeltal 1923—1925: 246. » >> » : 1 288.

tiskalskompetens och 2 notarier. Möjligen kan det finnas lämpligare att utbyta sistberörda rådmanstjänst mot ytterligare 1 notariebefattning.

18. Västra Värends domsaga. I Västra Värends domsaga biträdes häradshövdingen av 1 förste och 1 andre notarie ochiMellersta Värends domsaga av endast 1 förste notarie.

Folkmängd ........................................................................................ 52 371 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1139 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 46 » » » 2 rättegångstillfällen ............................................. 40 » >> » flera » ............................................. 53 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 200 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 044 inteckningsärenden .................................................................. 1 386 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 10

För Västra Värends domsaga torde trots överexekutorsärendenas över— flyttning icke behöva räknas med anställande av inskrivningsdomare eller annan rådman. I avseende å arbetsbelastningen synes domsagan ungefär vara likställd med Vedbo, Njudungs och Västbo domsagor. För de båda sammanslagna västra och mellersta Värends domsagor torde kunna räknas med samma antal notarier som nu eller 3.

19. Sunnerbo domsaga. I Sunnerbo domsaga tjänstgöra nu 1 biträ— dande domare, dock blott under hälften av året, samt 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 38 527 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... *116 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle, ............................................. 55 » » » 2 rättegångstillfällen ............................................. 27 » > » flera » ............................................. 34 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 100 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 936 inteckningsärenden ................................................................ 1 169 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 16

För domsagan torde 3 notarier böra beräknas.

Kalmar län.

Historik. I länet funnos vid 1800-ta1ets början 5 domsagor. Av dessa äro 3 alltfort oförändrade, nämligen den i länets norra del belägna Tjusts domsaga och den sydligaste fastlandsdomsagan i länet, Södra Möre, ävensom Ölands dom- saga. De 6 häraderna i länets mellersta del voro vid nämnda tid fördelade på 2 domsagor med 3 härader i varje, nämligen räknat norrifrån: Aspelands,

1 Medeltal 1923—1925: 167. ' » > >> :165.

! |

Sevede och Tuualäns, å ena sidan, och Handbörds, Stranda och Norra Möre, å andra sidan. Dessa 2 domsagor blevo sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 april 1858 fördelade på 3 domsagor sålunda, att Aspelands och Handbörds härader förenades till en domsaga, varigenom de båda övriga domsagorna kommo att bestå, den ena av Sevede och Tunaläns och den andra av Stranda och Norra Möre härader.

Nya lagberedningen föreslog den ändring i domsagoindelningen, att Stranda skulle överföras till Aspelands och Handbörds domsaga, samt Norra och Södra Möre sammanslås och förenas med Kalmar stad. Aven övriga städer skulle för- enas med kringliggande domsagor. Lagberedningen räknade alltså med 4 dom- sagor på fastlandet.

För närvarande finnas i Kalmar län 6 domsagor, nämligen på fastlandet från norr till söder: Tjusts domsaga, Sevede och Tunaläns domsaga, Aspe— lands och Handbörds domsaga, Norra Möre och Stranda domsaga samt Södra Möre domsaga. Därtill kommer Ölands domsaga. Städer med egen juris- diktion äro Kalmar, Oskarshamn, Västervik och Vimmerby.

Ölands domsaga lämnas enligt det Schlyterska förslaget oförändrad. De nuvarande 5 fastlandsdomsagorna sammanföras enligt samma förslag till 3 domsagor, med vilka förenas städerna Kalmar, Oskarshamn, Vimmerby och Västervik. Minskningen i domsagornas antal vinnes på. det sätt, att två av domsagorna, nämligen Sevede och Tunaläns samt Norra Möre och Stranda, delas och förenas med närbelägna domsagor. Sålunda skall Norra Möre tingslag jämte Kalmar stad sammanföras med Södra Möre domsaga till en ny domsaga, benämnd Kalmar och Möre domsaga; Aspelands och Handbörds domsaga utvidgas med Stranda tingslag och Tunaläns tingslag, varjämte till domsagan lägges Oskarshamns stad. Med Tjusts domsaga slutligen för- enas förutom Västervik och Vimmerby även Sevede tingslag.

20. Kalmar och Möre domsaga. I Kalmar är borgmästaren så gott som uteslutande sysselsatt med rättsskipnings- och överexekutorsgöromålen. Av de litterata rådmännen syssla 2 nästan enbart med rättsskipningen. De kommunala arbetsuppgifterna åligga i huvudsak en tredje rådman, som tillika är kronouppbördskassör. Såsom biträde åt vederbörande härads— hövding tjänstgör i Norra Möre och Stranda domsaga 1 förste och 1 andre notarie; i Södra Möre domsaga finnes intet rättsbildat biträde.

Folkmängd ............................................................................................. 70 542 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 278

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 134

» > » 2 råttegångstillfällen ............................................. 53

» » » flera » ............................................. 91 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 800 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... 1 223 inteckningsärenden .................................................................. 2 271 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 10

1 Medeltal 1923—1925: 290.

Vid den föreslagna domsagoregleringen torde i Kalmardomsagan böra räknas med 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

21. Stranda (Aspelands) domsaga. I var och en av Aspelands och Handbörds, Sevede och Tunaläns samt Norra Möre och Stranda domsagor äro anställda 1 förste och 1 andre notarie. I Oskarshamn finnes utöver borgmästaren 1 litterat rådman, tillika magistratssekreterare.

Folkmängd ............................................................................................. 64 143 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ................................... 217

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle, ............................................. 95

» >> » 2 rättegångstillfällen ............................................. 55

» » » flera >> ............................................. 67 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1017 inteckningsärenden ................................................................. 1 397 Exekutiva Iastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 8

För den nya Aspelandsdomsagan, i vilken även Oskarshamn skulle ingå, torde böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier. Särskild inskrivningsdomare synes däremot ej bli erforderlig i denna domsaga.

22. Tjusts domsaga. Vad beträffar de nuvarande arbetskrafterna hos de domstolar, vilkas domkretsar ingå i den föreslagna domsagan, må nämnas, att i Tjusts domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal rättsbildade biträden finnes — såsom förut nämnts även iSevede och Tunaläns domsaga. I Västerviks rådhusrätt finnas utöver borg— mästaren såsom rättsbildade ledamöter 1 rådman och 1 stadsnotarie. Borg— mästaren handhar särskilt inskrivningsväsendet och förmynderskapsärendena, medan rådmannen tillika är konkursdomare. Stadsnotarien, som ej är leda- mot av magistraten utan endast av rådhusrätten, tjänstgör vid magistrats— protokollet. I Vimmerby är borgmästaren ende lagfarne ledamoten i rätten.

Folkmängd ............................................................................................. 69 183 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål .......................................... 1 158 därav handlagda vid ] rättegångstillfälle ............................................. 59 >> >> ' 2 rättegångstillfällen ............................................. 36 >> » » flera :( ' ............................................. 63 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ............................. 400 1926 avgjorda lagfartsärenden ........... 932 inteckningsärenden ................................................................ " 1 705 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ......... ...... ............................ . 8

1 Medeltal för 1923—1925: 194. ' » » » > 1 399.

l ! | | i ?

* Medeltal 1923—1925: 230.

För avdömande av de mindre betydande målen synes 1 rådman med fiskalskompetens böra anställas. Därjämte torde man böra räkna med 3 notarier för domsagan.

23. Ölands domsaga. I Ölands domsaga är f. n. anställd 1 förste notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 27 576 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål ......................................... 85

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 38

» » » 2 rättegångstillfällen ............................................ 17

(( » » flera » ............................................. 30 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .......................... 100 1926 avgjorda lagfartsårenden ........................................................................ 624 inteckningsärenden ................................................................ 665 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 5

Någon ändring i de nuvarande arbetskrafterna torde ej behöva beräknas. I domsagan skulle således även framdeles finnas anställd allenast 1 notarie.

Gotlands län.

Historik. Länet har av ålder varit delat i 2 domsagor: Gotlands norra och Gotlands södra. Nya lagberedningen ifrågasatte en sammanslagning av de båda domsagorna. Med denna domsaga skulle också förenas Visby stad.

24. Gotlands domsaga. Enligt den Schlyterska indelningsplanen skola de nuvarande båda Gotlandsdomsagorna sammanslås och förenas med Visby stad. I Visby rådhusrätt finnas utöver borgmästaren 2 litterata. rådmän. Borgmästaren är överexekutor samt ägnar endast en mindre del av sin arbetstid åt rättsskipningen. Huvudsakligen tages han ianspråk för de kommunala arbetsuppgifterna. De båda rådmännen däremot äro så gott som uteslutande sysselsatta med rättsskipningsgöromålen. Därjämte finnes 1 extra rådman, som dock i rådhusrätten tjänstgör endast vid rannsakningar och vid förfall för någon av de övriga ledamöterna. I Gotlands södra domsaga tjänstgöra 1 första och 1 andre notarie, medan i norra domsagan finnes allenast 1 förste notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 57 033 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 156

därav handlagda vid ] rättegångstillfälle ............................................. 64

» » ) 2 rättegångstillfällen ............................................. 43

) » » flera » ............................................ 49 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1164 inteckningsärenden ................................................................ 2 119

Antalet exekutivt försålda fastigheter i de båda nuvarande domsagorna har under åren 1925 och 1926 uppgått till imedeltal 24 om året och antalet exekutiva auktioner i Visby stad till omkring 5 om året.

Även om arbetsbördan, vad den rent dömande verksamheten angår, icke i och för sig kan anses motivera inrättande av en rådmansbefattning, torde dock framförallt med hänsyn till domsagans avskilda läge och eventuellt behov av vikarie för lagmannen en rådmanstjänst bli behövlig. Vid bedö- mande av behovet av arbetskrafter har särskild hänsyn tagits till, att över- exekutorsgöromålen torde komma att medföra en ej oväsentlig arbetsbelast- ning i domsagan.

För den nya domsagan torde böra beräknas 1 inskrivningsdomare, 1 råd— man med fiskalskompetens och 3 notarier.

Blekinge län.

Historik. Den Blekingska lagsagan bestod vid 1800- talets början av 2 dom- sagor, den ena omfattande Listers och Bräkne härader, den andra Östra hal ad och Medelstads härad. Under 1800- talets förra halft skedde en uppdelning, så att vart och ett av de 4 häraderna bildade en självständig domsaga. 1

Nya lagberedningen räknade med 3 domsagor för länet, nämligen Karlshamns domsaga, som skulle omfatta Listers och Bräkne härader samt städerna Karls— hamn och Sölvesborg; Ronneby domsaga, motsvarande nuvarande Medelstads domsaga, varmed skulle förenas Ronneby; och Karlskrona domsaga, vari skulle ingå förutom nämnda stad även Östra härad.

Antalet domsagor i Blekinge län uppgår f. 11. till 4, nämligen Östra härads, Medelstads härads, Bräkne härads och Listers härads domsagor. Där- jämte finnas 4 städer med egen jurisdiktion, Karlskrona, Ronneby, KarlS' hamn och Sölvesborg. Enligt den Schlyterska indelningsplanen samman- föras Östra härads och Medelstads domsagor till en, vartill läggas Karls- krona och Ronneby. Vidare sammanföras Bräkne och Listers domsagor med städerna Karlshamn och Sölvesborg till en domsaga.

25. Karlskrona och Medelsta domsaga. Karlskrona rådhusrätt är organiserad med 1 borgmästare, 4 lagfarna rådmän, därav 1 rådman till- lika magistratssekreterare, 1 civilrådman, 1 brottmålsrådman samt 1 polis- mästare, tillika rådman. Borgmästaren, som är överexekutor, ägnar en avsevärd del av sin arbetstid åt de kommunala bestyren. Magistratssekre- teraren är i något mindre grad sysselsatt med dessa ärenden och har i sin egenskap av domare bl. a. hand om inskrivningsväsendet. På civilråd- mannen ligga bl. a. förmynderskapsärenden, och brottmålsrådmannen är till— lika konkursdomare. Sistnämnda båda rådmän ha därjämte till uppgift att upprätta bouppteckningar. Polismästaren har vid sidan om sin uppgift att vara ledamot av rådhusrätten och magistraten att leda förhandlingarna i poliskammaren. I överläggningarna i kammaren men ej i besluten deltaga två lekmannabisittare. Polismästaren utövar darjamte det administrativa chefskapet över polispersonalen. I Ronneby rådhusrätt är borgmästaren

ende litterate ledamot. Vad domSagorna beträffar tjänstgöra i vardera av Östra härads och Medelstads domsagor 1 förste notarie och 1 andre notarie.

Folkmängd .......................................................................................... 88 947 Beräknad arbetsbörda :

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ................................... 279 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle --------------------------------------------- 118 » ) ) 2 rättegångstillfällen ......................................... 70 _ » » ) Hera » ......................................... 91 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 600 '; 1926 avgjorda iagtartsårenden ....................................................................... 1 158 * inteckningsärenden .................................................................. 2 772

Antalet exekutivt försålda fastigheter inom Östra härads och Medelstads _ domsagor har uppgått till omkring 12 om året och de exekutiva auktioner— nas antal i Karlskrona och Ronneby till cirka 7.

För Karlskrona och Medelsta domsaga torde krävas 1 inskrivnings- 3 domare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

26. Bräkne domsaga. Lagfarna ledamöter i Karlshamns rådhusrätt , äro borgmästaren och 1 rådman. I Sölvesborgs rådhusrätt är allenast borgmästaren lagfaren. I envar av Bräkne och Listers domsagor tjänst— gör 1 förste notarie.

Folkmängd ................................................... . ........................................ 58 413 Beräknad arbetsbörda :

| Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 215 % därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 95 , » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 55 » » » flera » .......................................... 65

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 300

inteckningsärenden .................................................................. 1 2 006

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 6

För Bräknedomsagan torde böra räknas med 1 rådman med fiskals—

i 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 718 i , kompetens och 3 notarier.

Kristianstads län.

Historik. Den 5. k. skånska lagsagan omfattade vid 1800-talets början samtliga domsagor i Skåne. De nuvarande 7 domsagorna i Kristianstads län motsvarades vid nämnda tid av 4 domsagor. Sålunda voro förenade: Albo, Gärds och Vil- lands hårader till en domsaga; Östra och Västra Göinge härader till en; Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härader till en; samt slutligen Ingelstads och Järre— stads härader till en domsaga, i vilken ytterligare ingingo två härader _— Ljunits och Herrestads under Malmöhus län.

* Medeltal 1923—1925: 1615.

Under förra hälften av 1800-talet ägde i denna domsagoindelning endast den ändring rum, att sistnämnda domsaga delades i två, varvid delningen skedde efter länsgränsen, så att Ingelstads och Järrestads härader bildade en domsaga samt Ljunits och Herrestads härader en domsaga.l

Sedermera vidtogs den omregleringen av domsagorna, att Villands härad ut— bröts ur gemenskapen med Albo och Gärds härader och sammanfördes med Ostra Göinge härad till en domsaga 2. Västra Göinge kom därefter att bilda egen domsaga.

Vid 1877 års riksdag (skr. nr 44) beslöts på Kungl. Maj:ts förslag delning av Åsbo och Bjäre domsaga, varigenom Norra Åsbo härad utbröts till en självständig domsaga, medan Södra Åsbo och Bjäre härader skulle bilda en domsaga.

Slutligen blev vid .1917 års riksdag likaledes på förslag av Kungl. Maj:t be— slutad (skr. nr 2) en delning av Östra Göinge och Villands häraders domsaga, varigenom vartdera häradet gjordes till självständig domsaga.

Nya lagberedningen räknade med 4 domsagor i länet, nämligen en omfattande Ingelstads och Järrestads domsaga samt Albo härad och Simrishamn, en om- fattande Villands och Gärds härader jämte Kristianstad, en omfattande Västra och Östra Göinge härader, samt en omfattande de båda Åsbo-häraderna jämte Bjäre härad och Ängelholm.

Kristianstads län är f. n. indelat i 7 domsagor. På länets östra sida äro 3 domsagor belägna, nämligen räknade från norr till söder: Villands dom- saga, Gärds och Albo domsaga samt Ingelstads och J ärrestads domsaga. På västra sidan ligger Södra Åsbo och Bjäre domsaga samt i mellersta delen av länet tre domsagor, nämligen från väster till öster Norra Åsbo, Västra Göinge och Östra Göinge. I länet finnas 3 städer med egen jurisdiktion, nämligen Kristianstad, Simrishamn och Ängelholm. "

Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammanföras de 7 domsagorna till 4. Av de på länets östra sida belägna domsagorna skulle en, Gärds och Albo, delas, och skulle Gärds härad förenas med den norr därom belägna Villands domsaga, i vilken skulle ingå även Kristianstad. Albo härad åter skulle sammanslås med den i länets södra del belägna Ingelstads och J ärre— stads domsaga och Simrishamns stad. Av de i länets norra del liggande domsagorna skulle Östra och Västra Göinge förenas till en och desslikes Norra och Södra Åsbo med Bjäre, till vilken sistberörda, Åsbo domsaga, skulle läggas även Ängelholms stad.

27. Villands domsaga. Vad de nuvarande arbetskrafterna beträffar må först nämnas, att i Kristianstads rådhusrätt sitta borgmästare och 2 litterata rådmän samt 1 lagfaren stadsnotarie. Borgmästaren är överexe— kutor och är till avsevärd del upptagen av de kommunala arbetsuppgif- terna. De 3 övriga ledamöterna äro däremot så gott som helt sysselsatta med rättsskipningsgöromålen. Den ene av rådmännen har hand om inskriv- ningsväsendet och förmynderskapsärendena samt är därjämte konkursdomare. Den andre rådmannen för domboken i brottmål, medan motsvarande befatt-

1 Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1848. ” » » » » >> 7 juli 1853-

ning med de civila målen åvilar stadsnotarien, vilken jämväl har att föra magistratsprotokollet. I Gärds och Albo domsaga finnas anställda 1 förste och 1 andre notarie samt i Villands domsaga allenast 1 förste notarie. Folkmängd ............................ . ................................................................ 62 735 Beräknad arbetsbörda:

[luder 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------------------------------- l270 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 129 » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 63 » ) ) flera » ................ 78 Brottmäl enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 950 1926 avgjorda lagfartsärenden ......... '. .............................................................. 1023 inteckningsärendeu .................................................................. 2 329 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 11

Villands domsaga torde böra förses med 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens samt 4 notarier.

28. Ingelstads domsaga. I Ingelstads och J ärrestads domsaga finnas f. n. 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal biträden finnas, såsom ovan nämnts, även i Gärds och Albo domsaga. Såsom litterata ledamöter sitta i rådhusrätten i Simrishamn borgmästaren och 1 lagfaren rådman.

Folkmängd ........................................................................................... 45 863 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och stratflagsmål .................................... 218

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 112

> > > 2 rättegångstillfällen .......................................... 54

» ) » flera ................................................................. 52 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 150 1926 avgjorda lagfartsärenden ................................................................ ' ........ 1215 inteckningsärenden .................................................................. 1 717 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 12

För Ingelstads domsaga torde böra räknas med 1 inskrivningsdomare och 3 notarier. *

29. Göinge domsaga. I envar av de båda Göinge domsagorna äro nu anställda 1 förste och 1 andre notarie, vartill kommer i Västra Göinge domsaga 1 biträdande domare.

Folkmängd ............................................................................................. 68 439 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål ............... . ....................... ”291 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle, ............................................. 121 » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 30 » » > flera » .......................................... 90

1 Medeltal för 1923—1925: 346- , ) » » >> : 350.

1926 avgjorda lagtartsärenden ....................................... . ............. . ................ 1 277 inteckningsärenden ................................................................. 2 520 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 30

Även i Göinge domsaga torde komma att erfordras 1 inskrivningsdomare. Därjämte lärer böra beräknas 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

30. Åsbo domsaga. I var och en av de båda nuvarande Åsbo-dom- sagorna tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. I Ängelholms rådhus- rätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten.

Folkmängd ............................................................................................. 66 185 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål .......................................... 1 270 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle, ............................................. 108 » , » 2 rättegångstillfällen .......................................... 72 » » » flera » ......................................... 90 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring --------------------------------- 300 1926 avgjorda laglartsärenden ....................................................................... 1263 inteckningsärenden .................................................................. 3 031 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 24

Arbetsbördan i Åsbodomsagan torde kunna förväntas bli ungefär den— samma som i Göinge domsaga. Arbetskrafterna torde därför böra bestämmas i överensstämmelse med vad som skett för sistnämnda domsaga. För Åsbo domsaga torde alltså böra beräknas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

Malmöhus län.

Historik. I Malmöhus län funnos vid 1800-talets början 5 domsagor. Färs och Frosta härader voro förenade till en domsaga; Torna och Bara härader ut- gjorde jämte Harjagers härad en domsaga; Rönnebergs och Onsjö härader jämte Luggude härad utgjorde en domsaga; Oxie och Skytts härader samt Vemmenhögs härad bildade en domsaga, och slutligen voro, såsom tidigare är nämnt, Ljunits och Herrestads härader sammanförda till en domsaga med de två till Kristian- stads län hörande Ingelstads och Järrestads härader.

Under förra hälften av 1800—talet skedde ej annan ändring i denna domsago— indelning, än att sistnämnda domsaga delades”, så att Ljunits och Herrestads härader utbrötos till en självständig domsaga. Sedermera sammanfördes Harjagers härad med Rönnebergs och Onsjö härader till en domsaga; Luggude härad blev j självständig domsaga, varjämte Vemmenhögs härad överflyttades från Oxie och 1 Skytts domsaga till Ljunits och Herrestads häraders domsaga”. Slutligen be— slöt 1876 års riksdag (skr. nr 36) på framställning av Kungl. Maj:t, att Färs och Frosta domsaga skulle delas, så att vartdera häradet blev självständig domsaga.

1 Medeltal för 1923—1925: 330. Se ovan sid. 92 not. 1. Se beträffande nämnda omregleringar Kungl. Maj:ts beslut den 25 november 1851 och 7 mars 1865; jfr Kungl. Maj:t: beslut den 21 november 1848.

Nya lagberedningen tänkte sig icke annan ändring i den då gällande domsago— indelningen, än att dels Färs och Frosta domsagor åter skulle förenas till en domsaga, dels städerna inom länet — med undantag av Malmö skulle sam— manföras med respektive domsagor.

Sedermera har Kungl. Maj:t den 30 juli 1915 förordnat, att Eslövs stad skulle i judiciellt hänseende skiljas från Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härads domsaga och såsom eget tingslag förenas med Frosta domsaga.

Domsagornas antal i Malmöhus län är f. n. 7, nämligen utmed länets västra kust från norr till söder: Luggude domsaga, Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga, Torna och Bara domsaga samt Oxie och Skytts dom- saga. Länets sydöstra del utgöres av Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga och norr därom äro belägna Färs domsaga samt Frosta och Eslövs; domsaga. De i judiciellt hänseende självständiga städerna i länet äro Malmö,. Hälsingborg, Lund, Landskrona, Trälleborg, Ystad samt Skanör med Falsterbo, Vilka sistnämnda tillsammans utgöra en stad.

Enligt den Schlyterska indelningsplanen bibehållas de två förstnämnda stä- derna såsom självständiga domkretsar. Däremot förenas Lund med Torna och Bara domsaga, Landskrona med Rönnebergsdomsagan; Trälleborg samt Skanör- och Falsterbo med Oxie och Skytts domsaga och slutligen Ystad med Vemmen- högs, Ljunits och Herrestads domsaga. Utöver den av dessa städers förening med respektive domsagor betingade omregleringen göres enligt förslaget ej annan ändring i den nuvarande domsagoindelningen, än att dels Färs domsaga, sammanföres med Vemmenhögsdomsagan, dels Frosta och Eslövs domsaga förenas med en del av Rönnebergs domsaga, nämligen delar av Onsjö och Harjagers härader.1

31. Skytts domsaga. Trälleborgs rådhusrätt utgöres av borgmästaren. och 2 litterata rådmän. Av de sistnämnda är en helt och den andre. så gott som helt upptagen av rättsskipningen. Även borgmästaren,. som tillika är överexekutor, ägnar sin arbetstid till omkring fyra femte-' delar åt rättsskipningen. I Skanörs och Falsterbo rådhusrätt är borg-' mästaren ende lagfarna ledamoten. Häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga har till hjälp i arbetet 1 biträdande domare samt 1 första och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 55 932 Beräknad arbetsbörda: '

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsrnål .................................... 242

därav handlagda. vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 111

>> >> : 2 rättegångstillfälle,) ........................................... 48

> » » flera > ............................................. 83 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring. ------------------------------ 700 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 761 inteckningsärenden ................................................................. 3 412 ExekUtiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 15.

1 Se närmare not 2 å sid. 365 i förslaget.

För den föreslagna Skytts domsaga torde krävas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

32. Ljunits (Herrestads) domsaga. I Ystads rådhusrätt sitta 3 lagfarna ledamöter, nämligen borgmästaren, 1 civilmåls- och 1 brottmålsrådman. Av borg- mästarens arbetstid anses omkring hälften belöpa på de kommunala ären- dena, medan de båda rådmännen endast i mindre avsevärd omfattning äro sysselsatta med dithörande göromål. I såväl Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga som Färs domsaga äro anställda 1 förste notarie och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 70 038 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 267 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 124 » » » 2 rättegångstillfälle,-u ............................................. 78 1 » » » flera » ........................................ 65 t Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ............................ 400 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... 1 481 inteckningsärenden .................................................................. 2 288 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring .................... . ........................... 12

För Ljunits domsaga torde erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier.

33. Lunds och Torna domsaga. Lunds rådhusrätt utgöres av borg- mästaren, 3 litterata rådmän och 1 stadsnotarie. Borgmästaren torde ägna ungefär en tredjedel av arbetstiden åt kommunalärenden. Av rådmännen är en — brottmålsrådmannen så gott som helt sysselsatt med rättsskip- % ningen. medan de andra båda rådmännen, en civilrådman och en magistrats- rådman, under ungefär hälften av arbetstiden äro upptagna av magistrats- göromålen. Magistratsrådmannen är tillika överexekutor och är i tillfälle att endast i mindre omfattning ägna sig åt rättsskipningsuppgifterna. Han är därjämte polismästare och handhar idenna egenskap Vissa administrativa ärenden rörande polispersonalen. Stadsnotarien sysslar däremot uteslutande med rättsskipningen. Han är ledamot av rådhusrätten endast i vissa civil- mål. I Torna och Bara domsaga äro i tjänst 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd......................................; ...................................................... 66 930 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------------------------------ 328 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 185 ) - » » 2 rättegångstillfällen.........' .................................... 90 ) ' » » flera ' » ..................................... 53

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 700

* Medeltal 1923—1925: 344.

97 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... 983

inteckningsärenden .................................................................. 3 381 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 8

I den nya Lunds och Torna domsaga torde erfordras 6 juridiskt utbildade arbetskrafter, nämligen lagmannen, 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier.

34. Frosta domsaga. I Frosta och Eslövs domsaga tjänstgöra nu 1 , biträdande domare samt 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal befatt— ' ningshavare finnes även i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga. Folkmängd ............................................................................................. 49 074 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... l230 , därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 110 % » » » 2 rättegångstillfällen ............................................. 50 ; >> >> » flera » ............................................ 70 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 500 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 057 inteckningsärenden .................................................................. 2 608 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 10

För Frosta domsaga torde erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier.

35. Landskrona och Rönnebergs domsaga. Landskrona rådhusrätt ut- göres av borgmästaren och 2 litterata rådmän, varjämte finnes anställd 1 stadsnotarie, som dock ej är ledamot av rätten. Den ene rådmannen har särskilt hand om småprotokollsärendena, och den andre rådmannen är även konkursdomare samt för magistratsprotokollet. I Rönnebergs, Onsjö och

Harjagers domsaga tjänstgöra —— såsom tidigare nämnts 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd ............................................................................................. 43 959 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... ' 167 | därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 89 | » » » 2 rättegångstillfällen ............................................. 41 * » > >> flera » ............................................ 37 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 600 1926 avgjorda lagfartsärenden ...................................................................... 674 inteckningsärenden ................................................................. 1 626

Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................

1 Medeltal 1923—1925: 289. ? » >> >> : 249. Av målen från nuvarande Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga hava a/s beräknats falla på den nya Landskrona och Rönnebergs domsaga. "7 — 6322.

För domsagan torde ej erfordras någon särskild inskrivningsdomare. Där- emot torde kunna räknas med, att 1 rådman med fiskalskompetens skall bli behövlig. Notariernas antal torde kunna bestämmas till 3.

36. Luggude domsaga. I denna domsaga, som enligt föreliggande indel- ningsplan skulle bliva oförändrad, tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 48 963 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål ....................................... 1 153

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle, ............................................. 97

> » >> 2 rättegångstiutällen ............................................. 23

> » » flera ) ............................................. 33 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen ............................................ 300 år 400 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... = 571 inteckningsärenden .................................................................. ” 1 268 Exekutiva tastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 4

Då de nuvarande arbetskrafterna synas väl knappt tillmätta, torde försik- tigheten bjuda att räkna med ytterligare 1 notarie. Tillhopa skulle alltsåi domsagan tjänstgöra utöver lagmannen 3 notarier.

Hallands län.

Hallands län omfattar 3 domsagor, nämligen Hallands läns södra, be— stående av Höks samt Halmstads och Tönnersjö härader, mellersta dom- sagan, bestående av Årstads och Faurås samt Himle härader och slutligen norra domsagan, bestående av Viske och Fjäre härader. Någon ändring i domsagoindelningen har under de senaste hundra åren icke ägt rum. Städer med egen jurisdiktion äro Halmstad, Laholm, Falkenberg, Varberg och Kungsbacka.

Nya lagberedningen föreslog ej annan ändring i domsagoindelningen, än att städerna förenades med respektive domsagor.

Den Schlyterska indelningsplanen utgår ifrån, att mellersta och norra domsagorna sammanslås till en och förenas med Falkenberg, Varberg och Kungsbacka. Den södra domsagan skall enligt förslaget endast undergå den ändring, att städerna Halmstad och Laholm tillföras densamma.

37. Halmstads och Tönnersjö domsaga. I Halmstads rådhusrätt sitta borgmästaren och 2 litterata rådmän. Vid rätten är dessutom anställd 1 stadsnotarie, vilken dock ej är ledamot av rätten. Den ene av rådmännen har särskilt hand om inskrivningsväsendet, och den andre rådmannen är bl. a. konkursdomare samt för rådhusrättens protokoll i civilmål. Proto— kollet i brottmål föres av stadsnotarien, som tillika är magistratssekreterare. Samtliga ledamöter av rådhusrätten ägna den största delen av sin arbetskraft

1 Medeltal 1923—1925: 192. ' » > » : resp. 715 och 1511.

åt rättsskipningen, medan magistratsgöromålen, som huvudsakligen åvila borg— mästaren och stadsnotarien, endast taga en mindre del av arbetstideni anspråk. I Laholms rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Häradshövdingen i Hallands läns södra domsaga har till hjälp i arbetet 1 biträdande domare under halva året samt 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd ............................................................................................. 71 739 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------------------------------ 246 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle, ............................................. 102 ;> » » 2 rättegångstillfällen ............................................. 66 » >> » Hera » ............................................. 78 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ........... 800 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 968 mteckmngsärcnden .................................................................. 2 357 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ., . ............................................. 12

Efter Halmstads och Laholms förening med den södra domsagan torde följande arbetskrafter komma att erfordras: 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier.

38. Himle domsaga. I vardera av Hallands läns mellersta och norra domsagor tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie. Förutom borgmästaren finnes i Falkenbergs rådhusrätt 1 litterat rådman och i Varbergs rådhus- rätt 2 litterata rådmän. I den senare rådhusrätten är borgmästaren så gott som helt upptagen av rättsskipningen, medan av rådmännen den ene, vilken bl. a. har att föra civildomboken, endast i mindre omfattning ägnar sig åt rättsskipningsuppgifterna och i övrigt sysslar med magistratsgöromålen och den andre rådmannen, som har att bl. &. föra brottmålsdomboken, nästan helt ägnar sig åt rättsskipningen. I Kungsbacka är av rättens ledamöter endast borgmästaren lagfaren.

Folkmängd ............................................................................................. 77 993 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål Och strafflagsmål ------------------------------------ 1 271

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 148

>> >> >> 2 rättegångstillfällen ............................................. 60

>> » » flera » ............................................. 63 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ................................. 700 1926 avgjorda ]agfartsärenden ........................................................................ 1 255 inteckningsärenden .................................................................. 3 020 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ............................................... 22

Då arbetsbördan i den nya norra Hallandsdomsagan kan beräknas bliva något större än i den södra, torde utöver de för sistnämnda domsaga be— räknade arbetskrafterna komma att erfordras 1 notarie. Tillhopa skulle

1 Medeltal 1923—1925: 329.

således i domsagan anställas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskals- kompetens och 4 notarier.

Göteborgs och Bohus län.

Historik. Vid 1800-talets början funnos 4 domsagor i »Bohus läns och Vikarnes» lagsaga. Två av dessa ha förblivit oförändrade, nämligen de båda nordligaste dom- sagorna i länet, Sunnervikens och Norrvikens. Lagsagans övriga område-var delat på 2 domsagor, av vilka den ena omfattade Askims samt Östra och Västra Hisings härader ävensom vissa delar av nuvarande Inlands domsaga, nämligen Inlands Södre och Torpe härader. Den andra domsagan bestod av Orusts och Tjörns härader samt två Inlands härader, nämligen Inlands Nordre och Fräkne. Sävedals härad, som tillhörde Västgöta och Dals lagsaga, utgjorde egen domsaga. Häradshövding— tjänsten i denna domsaga var av ålder förenad med horgmåstartjänsten i Göteborg. . Genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 mars 1856 ägde en omreglering av dom— sagorna rum på det sätt, att de fyra Inlandshäraderna sammanfördes till en dom- saga, varjämte beslöts, att Sävedals domsaga vid framdeles timande ledighet skulle förenas med Askims domsaga. *

Nya lagberedningen ifrågasatte ej annan ändring i domkretsindelningen, än att Kungälv skulle förenas med sistnämnda domsaga samt Strömstad med Norr- vikens och Uddevalla med Sunnervikens domsaga.

Justitieombudsmannen har i skrivelse den 6 september 1923 hos Kungl. Maj:t hemställt, att Inlands domsaga måtte uppdelas mellan Askims m. fl. häraders domsaga samt Orusts och Tjörns domsaga på det sätt, att Södre och Torpe härader fördes till den förra och Nordre och Fräkne härader till den senare domsagan. Framställningen har icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1926 och 7 oktober 1927 har för— ordnats, att Kungälvs stad skall fr. o. m. 1929 års ingång läggas under landsrätt och tillhöra Inlands domsaga.

Länet är f. n. indelat i 5 domsagor, varjämte förutom Göteborg finnas 4 1 städer med egen jurisdiktion. De nuvarande domsagorna äro Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals domsaga, Inlands domsaga, Orusts och Tjörns domsaga, samt Sunnervikens och Norrvikens domsagor. Städerna i fråga äro Marstrand, Uddevalla, Lysekil och Strömstad.

Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammanföras dessa domkretsar till 3. Askimsdomsagan utvidgas med Inlands'dom'sagas södra de12 och Marstrand. Orusts och Tjörns domsaga sammanslås med återstoden av Inlands- domsagan och viss del av Sunnervikens domsaga, nämligen Lane härad, varjämte med domsagan förenas UddeValla. Återstående del av sistnämnda domsaga förenas med Norrvikens och i samma domsaga ingå även Lysekil och Strömstad.

' Intill utgången av 1928, då Kungälv lägges under landsrätt, finnas 5 städer med egen jurisdiktion. ' 4 '

"" Omfattande enligt ' 1926 års förslag till tingslagsindelning Inlands Södre samt viss del av Inlands Nordre tingslag (Hålta, Solberga och Jörlauda socknar) samt Västerlanda socken av Torpe tingslag. Det må i detta sammanhang erinras om, att Kungl. Maj:t den 22 april 1927 (Svensk författningssamling nr 101) beslutat ny tingslagsindelning i Inlands domsaga. Enligt denna indelning utgöres domsagan av 2 tingslag, det södra omfattande hittillsvarande Södra häradet med Kungälvs stad och Västerlanda socken av Inlands Torpe härad. Äter- stående del av domsagan, omfattande hittillsvarande Inlands Nordre och Fräkne härader jämte Hjärtums socken av Torpe härad, bildar det nya norra tingslaget.

! | 1 ?

39. Askims domsaga. I Askimsdomsagan tjänstgöra nu 1 förste och 2 andre notarier. Däremot finnes i Inlands domsaga allenast 1 förste notarie. Efter domsagans förening med Kungälv torde där komma att anställas även 1 andre notarie. Borgmästaren i Marstrand är ende lag— farne ledamoten i rådhusrätten därstädes.

Folkmängd ............................................................................................. 78 566 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 292

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 176

» » > 2 rättegångstillfällen .......................................... 72

» » » Hera » .......................................... 44 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 800 1926 avgjorda lagfartsårenden ........................................................................ 1864 inteckningsärenden .................................................................. 3 432 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 26

I den utvidgade Askimsdomsagan torde erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med fiskalskompetens samt 4 notarier.

40. Inlands domsaga. De lagfarna ledamöterna i Uddevalla rådstuvu- rätt äro borgmästaren och 2 rådmän. Rådmännen äro endast i obetydlig omfattning sysselsatta med de kommunala angelägenheterna. Borgmästaren däremot ägnar omkring hälften av sin arbetstid åt sistnämnda ärenden och är i övrigt upptagen av rättsskipnings— och överexekutorsgöromålen. Såsom förut nämnts, är i Inlands domsaga ffn. i tjänst allenast 1 förste notarie, men efter Kungälvs förening med domsagan torde även 1 andre notarie bliva där anställd. Även i Orusts och Tjörns domsaga finnes allenast 1 förste notarie. Däremot är Sunnervikens domsaga, varifrån Lane härad skulle överföras till den nya Inlandsdomsagan, utrustad med såväl 1 förste som 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................ 62 225 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 207 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 83 >> » > 2 rättegångstillfällen ......................................... 67 » » » flera » ......................................... 57 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 953 inteckningsärenden ................. 1240 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ............................................... 6

För Inlandsdomsagan enligt det Schlyterska utkastet torde böra beräknas 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier.

41. Vikens domsaga. I rådhusrätterna i Lysekil och Strömstad är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. I vardera av de båda nordligaste

Bohuslänsdomsagorna Norrvikens och Sunnervikens av vilken senare vissa härader skulle ingå i den nya domsagan, tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd ............................................................................................. Beräknad arbetsbörda:

72 998

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 230 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 128 » > >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 57 » » » flera » .......................................... 45 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 600 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 234 inteckningsärenden .................................................................. 1 462 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ &

än i Inlands domsaga. För den förra domsagan har därför beräknats 1 råd— man med fiskalskompetens och 4 notarier.

Älvsborgs län.

Historik. Domsagorna i Älvsborgs län voro vid 1800—talets början 6 till antalet. Oförändrade ha blivit dels de 2 domsagor, som äro belägna i Dalsland, nämligen i norr Tössbo och Vedbo domsaga samt söder om denna Nordals, Sundals och Valbo domsaga, dels även Kinds och Redvägs dom- saga. Med Flundre, Väne och Bjärke härader voro vid nämnda tid förenade även Vättle och Ale härader. Kullings härad utgjorde jämte Ås och Gäsene härader en domsaga. Vedens och Bollebygds härader voro sammanförda med Marks härad till en domsaga.

Under 1800—talets förra hälft ägde allenast den ändring rum i domsagoindel- ningen, att Vättle och Ale härader förenades med Kullings härad till en dom- saga 1. Därmed fick Flundre, Väne och Bjärke häraders domsaga sin ännu be- stående omfattning. Ås och Gäsene härader, som efter berörda förändring ut- gjorde egen domsaga, blev sedermera i anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1919 förenad med Vedens och Bollebygds härader till den s. k. Borås domsaga. Marks härad, som tidigare varit förenat med sistnämnda båda härader, blev därigenom självständig domsaga (jfr prop. 1920, nr 334, sid. 77).

Nya lagberedningen lämnade i sitt förslag Dalslandsdomsagorna oförändrade, dock att i den norra av de båda domsagorna skulle ingå staden Åmål. Under Flundre, Väne och Bjärke domsaga skulle läggas Vänersborg och under Vättle, Ale och Kullings domsaga Alingsås. Kinds och Redvägs domsaga ansågs böra uppdelas så, att Kinds härad bildade självständig domsaga, medan Redvägs härad , tänktes jämte Ulricehamns stad. förenat med dåvarande Ås och Gäsene domsaga. I Med Marks, Vedens och Bollebygds domsaga skulle förenas Borås stad. 1

I I

Arbetsbördan i Vikens domsaga torde kunna antagas bliva något större I I I

Älvsborgs län omfattar f. n. 7 domsagor samt 5 städer med egen juris- diktion. Två av domsagorna ligga i Dalsland, nämligen Tössbo och Vedbo samt Nordals, Sundals och Valbo. Av de övriga domsagorna ligger i länets nordvästra del Flundre, Väne och Bjärke domsaga, söder om denna Vättle, Ale och Kullings domsaga. Länets mellersta del utgöres av Borås domsaga,

1 Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1848.

och söder om denna ligger Marks domsaga. I länets östra del är Kinds och Redvägs domsaga belägen. De 5 städerna med egen jurisdiktion äro Vänersborg, Alingsås, Borås, Ulricehamn och Åmål.

Enligt den Schlyterska indelningsplanen sammanföras de 7 domsagorna till 5, varjämte samtliga städer införlivas med resp. domsagor. Sålunda skulle de båda Dalslandsdomsagorna förenas till en, i vilken skulle ingå även staden Åmål. Därvid är dock alternativt den modifikation ifrågasatt (se not 3 å sid. 371 i förslaget), att Sundals härad överflyttas till Väne domsaga. Sist— nämnda domsaga skulle omfatta, förutom Sundals härad, nuvarande Flundre, Väne och Bjärke domsaga samt Vänersborg. Från detta alternativ utgår den följande beräkningen. Nuvarande Borås domsaga uppdelas enligt båda alternativen på de tre omkringliggande domsagorna, så att med Vättle, Ale och Kullings domsaga förenas Gäsene härad, vilket, såsom av historiken framgår, tidigare varit förenat med Kullings härad. Med Marks domsaga skulle sammanläggas Vedens och Bollebygds härader, vilket likaledes inne— bär en återgång till den äldre domsagoindelningen. Slutligen skulle med Kinds och Redvägs domsaga förenas As härad. Borås stad skulle ingå i Marks domsaga. Vidare föreslås förening av Ulricehamn med Kinds dom- saga, och Alingsås tänkes ingå i Kullings domsaga.

42. Kinds domsaga. Beträffande de nuvarande arbetskrafterna i Kinds och Redvägs samt Borås domsagor må nämnas, att i envar av dessa finnes 1 förste notarie och 1 andre notarie. I Ulricehamns rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten.

Folkmängd ........................................................................................... 52 957 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 107

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 44

>> » » 2 rättegångstillfällen ......................................... 28

>> » » flera » .......................................... 35 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 300 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... " 825 inteckningsärenden .................................................................. ' 1 620 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 10

För domsagan torde erfordras biträde av 3 notarier.

43. Borås och Marks domsaga. Borås rådhusrätt utgöres av borg- mästaren och 3 litterata rådmän. Den förstnämnde handhar särskilt små— protokollsärenden samt är tillika överexekutor. En av rådmännen är till- lika magistratssekreterare, och på honom vila även konkursdomarbestyren. Av de båda andra rådmännen för den ene domboken i civila mål och den andre domboken i brottmål. I envar av Borås och Marks domsagor tjänst- göra 1 förste och 1 andre notarie.

1 Medeltal 1923—1925 : 169. ” » » » :resp. 1012 och 1282.

Folkmängd .......................................................................................... Beräknad arbetsbörda :

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 267 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 109 >> » >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 79 » >> » flera » .......................................... 79 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 600 å 700 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... 1 131 inteckningsärenden .................................................................. 2 801 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 23

Med hänsyn till inskrivningsgöromålens och överexekutorsärendenas om- fattning torde i domsagan komma att krävas 1 inskrivningsdomare. Därjämte torde behov föreligga av 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

44. Kullings domsaga. I Alingsås rådhusrätt utgöras de lagfarna arbets- krafterna av borgmästaren och 1 rådman, vilken senare bl. a. för rådhus— rättens dombok. I den nuvarande Vättle, Ale och Kullings domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Även i Borås domsaga, vars ena tingslag, Gäsene härad, skulle förenas med Kullings domsaga, finnas 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ....................... . ................................................................. 57 141 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och straiflagsmål .................................... 130

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 64

» >> >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 38

» ) » 3 eller flera » .......................................... 28 Brottmäl enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 250 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 978 inteckningsärenden ................................................................. 1 616 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 13

Bl. a. med hänsyn till den ökade arbetsbelastning, som överexekutors- göromålens överflyttning kommer att förorsaka, torde för den nya Kullings- domsagan böra räknas med 1 inskrivningsdomare och 3 notarier.

45. Väne domsaga. I den nuvarande Flundre, Väne och Bjärke domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal notarier finnes också i Nordals, Sundals och Valbo domsaga, från vilken Sun- dals härad skulle ingå i förevarande domsaga. Rådhusrätten i Väners- borg har endast 1 lagfaren ledamot, borgmästaren.

Folkmängd .......................................................................................... 61 842 Beräknad arbetsbörda: 1

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 163 därav handlagda vid 1 rättegångstimäue ............................................. 83 1 Härvid har beräknats, att genom Sundals härads överflyttning till Väne domsaga omkring hälften av arbetsbördan i Nordals och Sundals tingslag lägges på denna domsaga.

» ) » flera » ......................................... 43 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 700 1926 avgjorda lagrartsärenden ........................................................................ 1058 inteckningsärenden .................................................................. 1 1 672 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 9

I domsagan torde förefinnas behov av 1 inskrivningsdomare. Däremot synes någon rådman för den dömande verksamheten knappast erfordras. Notariernas antal synes kunna bestämmas till 3.

46. Dals domsaga. Envar av de båda Dalslandsdomsagorna har f. n. 1 _ förste och 1 andre notarie. I Åmåls rådhusrätt är borgmästaren ende lag— l farne ledamoten.

Folkmängd .......................................................................................... 56 429 Beräknad arbetsbörda :

i Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... :'143 3 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 73 ! >> >> >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 36

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... 1 298

inteckningsärenden .................................................................. 1 192

Exekutiva iastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 5

Domsagan torde i fråga om arbetsbördan, vad den dömande verksamheten beträffar, vara ungefär jämnbördig med Väne domsaga. Inskrivnings— och överexekutorsärendena synas däremot knappast bli av den omfattning, att någon särskild inskrivningsdomare kan bliva behövlig. Arbetskrafterna torde böra beräknas till — förutom lagmannen _ 3 notarier.

& >> » » nera ) .......................................... 34 l i | t

Skaraborgs län.

Viste och Kållands härader utgjorde en domsaga, Vadsbo härad en domsaga samt Kinnefjärdings, Kinne och Skånings härader en domsaga. Vilske och Valle härader voro förenade med Gudhems och Kåkinds härader till en domsaga; Barne och Laske härader jämte Frökinds och Vartofta härader utgjorde en domsaga. Under 1800-talets förra del skedde endast den ändring i domsagoindelningen, att sistnämnda domsaga delades, nämligen så att Barne härad överfördes till den domsaga, som bestod av Åse, Viste och Kållands härader, och Laske härad till Kinnefjärdings, Kinne och Skånings häraders domsaga. Därmed erhöll Vartofta och Frökinds domsaga sin ännu bestående omfattning.

I början av 1860-talet företogs en omreglering av domsagorna i 1änet3. Därvid sammanfördes Kållands härad med Kinnefjärdings och Kinne härader. Laske

? Historik. Vid 1800—ta1ets början funnos 5 domsagor i Skaraborgs län. Åse, | | 1 !

1 Medeltal 1923—1925: 2302. ” ) » » : 161. 3 Se Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli och 30 december 1864.

härad, som tidigare ingått i samma domsaga som sistnämnda båda härader, överflyttades till den domsaga, till vilken Kållands härad tidigare hört, och som efter omregleringen kom att bestå av Åse, Viste, Barne och Laske härader. Gudhems och Kåkinds härader gjordes till självständig domsaga och de med nämnda härader tidigare förenade Vilske och Valle härader sammanlades med Skånings härad till en domsaga. Slutligen delades Vadsbo domsaga i två domsagor: Vadsbo norra och Vadsbo södra.

Nya lagberedningen ifrågasatte ej annan ändring i denna domsagoindelning, än att dels sistnämnda båda domsagor skulle sammanslås till en, dels städerna skulle ingå i resp. domkretsar, nämligen Lidköping i Kinnefjärdings, Kinne och Kållands; Skara i Skånings, Vilske och Valle; Skövde och Hjo i Gudhems och Kåkinds; Falköping i Vartofta och Frökinds samt Mariestad i Vadsbo domsaga.

Någon ändring i domsagoindelningen har sedermera icke ägt rum förrän ian- ledning av beslut vid 1928 års riksdag. Av Kungl. Maj:t (prop. nr 137) väcktes * förslag om återförening av de båda Vadsbodomsagorna, vilket förslag blev av ? riksdagen bifallet (skr. nr 373). *

Skaraborgs län är efter föreningen av de båda Vadsbodomsagorna indelat & i 6 domsagor, vartill komma såsom självständiga domkretsar 6 städer med * egenf jurisdiktion. I länets norra del ligger Vadsbo domsaga; i den västra delen äro belägna, räknat från norr till söder, Kinnefjärdings, Kinne och * Kållands samt Åse, Viste, Barne och Laske domsagor. På länets östra sida * ligga Gudhems och Kåkinds samt Vartofta och Frökinds domsagor. I länets j mellersta del ligger Skånings, Vilske och Valle domsaga. Städer med egen % jurisdiktion äro Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Hjo och Falköping. *

Enligt den Schlyterska planen till domsagoindelning1 nedbringas dom— : sagornas antal till 5, och samtliga städer förenas med resp. domsagor. Minsk— ningen i antalet domsagor vinnes därigenom, att Åse, Viste, Barne och Laske j domsaga delas mellan å ena sidan Kinnefjärdings, Kinne och Kållands dom- saga, som skulle övertaga Åse och Viste härader, samt å andra sidan Skånings, Vilske och Valle domsaga, med vilken skulle förenas Barne och Laske härader. Sistnämnda domsaga skulle därjämte undergå den omreglering, att Vilske tingslag, som är beläget väster om Falköping, skulle avskiljas från Skånings- domsagan och överföras till Vartofta och Frökinds domsaga, till Vilken skulle j läggas jämväl Falköpings stad. Vad övriga städer beträffar, är avsett att l Mariestad skulle införlivas med Vadsbo domsaga, Lidköping med Kinne , domsaga, Skara med Skåningsdomsagan samt Skövde och Hjo med Gudhems ; domsaga.

47. Vadsbo domsaga. I vardera av Vadsbo södra och norra domsagor finnes 1 förste notarie. Andre notarie är däremot ej anställd. Vid den domsagoreglering, som godkänts av 1928 års riksdag, räknades med, att i den förenade Vadsbodomsagan skulle komma att erfordras 1 förste och 1 andre notarie. I rådhusrätten i Mariestad finnes allenast 1 lagfaren ledamot, borgmästaren.

1 Det må anmärkas, att i det följande allenast räknas med det såsom I betecknade alter- nativet (sid. 372 0. 373).

Folkmängd .......................................................................................... Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 196 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 94 » >> » 2 rättegångstillfällen ......................................... 34 » » » flera » .......................................... 68 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 300 1926 avgjorda lagtartsårenden ....................................................................... 1124 inteckningsärenden .................................................................. 1 120 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 7

I den nya Vadsbodomsagan torde komma att erfordras 4 juridiskt ut— bildade arbetskrafter, nämligen förutom lagmannen 3 notarier. Skulle, på sätt i not 1 å sid. 373 i det Schlyterska domsagoutkastet ifrågasättes, sock— narna Ransberg, Mölltorp och Karlsborg överflyttas från Vadsbo till Gudhems domsaga, torde antalet notarier i den förra domsagan kunna sänkas till 2.

48. Gudhems domsaga. I nuvarande Gudhems och Kåkinds domsaga tjänstgör 1 förste notarie. Däremot är andre notarie ej där anställd. Skövde rådhusrätt har 2 litterata ledamöter, medan i Hjo rådhusrätt allenast borg— mästaren är lagfaren.

Folkmängd .......................................................................................... 39 137 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och brottmål .......................................... 144

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 84

) » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 25

>> » » flera ) ......................................... 35 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 300 1926 avgjorda lagiartsärenden ....................................................................... 619 inteckningsärenden .................................................................. 1 035 Exekutiva iastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 2 I den nya Gudhemsdomsagan torde för lagmannen — bl. a. med hänsyn

till att inskrivnings- och överexekutorsärendena synas bli föga betungande — komma att erfordras biträdeshjälp av allenast 2 notarier. Skulle, på sätt av häradshövding SCHLYTER alternativt ifrågasatts, vissa socknar i hittills- varande Vadsbo södra domsaga överflyttas till förevarande domsaga, torde antalet notarier böra ökas till 3.

49. Vartofta domsaga. I såväl Vartofta och Frökinds som Skånings, Vilske och Valle domsaga, av vilken senare domsaga Vilske tingslag skulle ingå i den nya Vartofta domsaga, tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie. I Falköpings rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten.

Folkmängd ......................................................................................... 47 096 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och straitlagsmål .................................... 183 därav handlagda vid 1 råttegångstillfälie ............................................. 119 » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 28

» » » flera » .......................................... 36

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ----------------------------- 500 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 1 473 inteckningsärenden .................................................................. 1 125 Exekutiva iastighetsauktioner årligen ............................................................ 4 5; 5

Arhetsbelastningen i Vartofta domsaga torde kunna beräknas bliva något större än i Gudhems domsaga. I Vartoftadomsagan torde därför böra an- ställas 3 notarier.

50. Skånings domsaga. Såsom juridiskt utbildade biträden tjänstgöra i envar av Skånings, Vilske och Valle samt Åse, Viste, Barne och Laske domsagor 1 förste och 1 andre notarie. I Skara rådhusrätt finnas 2 lagfarna ledamöter. Folkmängd .......................................................................................... 43 318 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strati'lagsmäl ------------------------------------ 177 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 111 >> » » 2 rättegångstillfällen ......................................... 34 >> >> » flera » .......................................... 32 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 659 inteckningsärenden ................. . .............................................. ? 875 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 4

Skåningsdomsagan torde i fråga om arbetsbelastningen närmast vara jäm— förlig med Vartoftadomsagan. Liksom för den senare torde därför för Skå- nings domsaga böra beräknas 3 notarier.

! 51. Kinne domsaga. I Kinnefjärdings, Kinne och Kållands dom- saga äro f. 11. anställda 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal rätts- bildade biträden finnes också i Åse, Viste, Barne och Laske häraders domsaga, från vilken de båda förstnämnda häraderna skulle ingå i Kinne domsaga. I Lidköpings rådhusrätt finnes utöver borgmästaren såsom lag— faren ledamot 1 rådman.

Folkmängd ......................................................................................... 55 931 !

Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmäl .................................... 157 1 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 96 j » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 41 j » >> » flera » .......................................... 20 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 400 1926 avgjorda ]agfartsärenden ........................................................................ 884 inteckningsärenden .................................................................. 1 176 j Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ............................................... 5 *

Jämväl för Kinne domsaga synes behov föreligga av 3 notarier.

1 Medeltal 1923—1925: 718. ' " » >> » : 1 090. '

1 1 | 1 1

Värmlands län.

Historik. Värmlands lagsaga räknade vid 1800- talets början 4 domsagor. Lag— sagans område sammanföll icke med nuvarande Värmlands län, i det Karlskoga härad (nu under Örebro län) tillhörde berörda lagsaga. En av domsagorna om— fattade Färnebo, Ölme, Visnums och Väse härader samt Karlskoga härad, en annan av domsagorna omfattade Fryksdals övre och nedre samt Älvdals övre och nedre tingslag ävensom Karlstads, Kils och Nyeds härader. Gillbergs och Näs härader utgjorde en domsaga och till en domsaga voro sammanförda Jösse, Nordmarks och Grums (»Grams») härader.

Under förra hälften av 1800-talet förenades Grums härad med Karlstads och Kils härader till en domsaga, i omfattning motsvarande den ännu bestående Mellansysslets domsaga. Nordmarks härad överflyttades till Gillbergs och Näs domsaga. Nyeds härad utbröts ur gemenskapen med Fryksdals- och Älvdals— .tingslagen och tillades den domsaga, som utgjordes av Färnebo, Ölme, Visnums

och Väse härader. Det med dessa härader förenade Karlskoga härad överflyttades till en domsaga i Örebro län. Slutligen förenades Jösse härad med Fryksdals nedre tingslag. Fryksdals övre tingslag samt de båda Älvdalstingslagen utgjorde alltså en domsaga. Efter dessa omregleringar uppgick domsagornas antal till 5.

Vid slutet av 1850—taletl genomfördes en ny omgruppering av häraderna. Dom- sagornas antal Ökades nu till 6. De båda Älvdalstingslagen gjordes till en dom— saga och till denna lades även Nyeds härad. Fryksdals övre tingslag och nedre tingslag återförenades till en domsaga. Därmed blev Jösse härad självständig domsaga. Den enda förändring, som därefter ägt rum idomsagoindelningen, har berört Nordmarks härad, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1874 ut— bröts ur gemenskapen med Gillbergs och Näs härader.

Nya lagberedningen räknade med 7 domsagor i Värmlands län. Därvid ifråga- sattes den ändring i den bestående domsagoindelningen, att Färnebo härad skulle utbrytas ur Östersysslets domsaga samt Nyeds härad och Älvdals nedre tingslag ur Älvdals och Nyeds domsaga. De utbrutna häraderna skulle förenas till en ny domsaga, till vilken skulle lägg as jämväl Filipstad. Därjämte skulle Älvdals övre tingslag överflyttas till Fryksdals domsaga. Med återstående del av Öster- sysslets domsaga (Ölme, Visnums och Väse härad) skulle förenas Kristinehamns stad; Karlstad skulle förenas med Mellansysslets domsaga.

Värmlands län är f. n. indelat i 7 domsagor. De i judiciellt hänseende självständiga städernas antal uppgår till 3. I länets södra del ligga Söder- sysslets, Mellansysslets och Östersysslets domsagor. Norr om dessa äro be- lägna, räknat från Väster till öster, Nordmarks, Jösse, Fryksdals samt Älv— dals och Nyeds domsagor. Städerna med egen jurisdiktion äro Karlstad, Kristinehamn och Filipstad.

Enligt den Schlyterska indelningsplanen omregleras domsagorna så, att deras antal nedbringas till 4, och ifrågavarande städer förenas med resp. domsagor. Minskningen i domsagornas antal vinnes därigenom, att i länets västra del 3 domsagor, nämligen-"Nordmarks, Jösse och Södersysslets samman— slås till en, benämnd Västersysslets. Vidare delas Älvdals och Nyeds dom- saga så, att sistnämnda tingslag införlivas med Mellansysslets domsaga, i vilken ytterligare ingår Karlstad. Älvdals övre och nedre tingslag åter anslutas till Fryksdalsdomsagan. Östersysslets domsaga undergår allenast den ändring, att Kristinehamn och Filipstad införlivas med domsagan.

* Se Kungl. Maj:ts beslut den 7 mars 1856. '

52. Karlstads och Mellansysslets domsaga. Karlstads rådhusrätt ut- göres av borgmästaren och 3 litterata rådmän. Borgmästaren, som tillika är överexekutor, ägnar omkring hälften av arbetstiden åt rättsskipnings— göromålen, medan två av rådmännen äro helt sysselsatta med nämnda göro- mål. Av dessa båda har den ene hand om inskrivningsväsendet, och den andre har att föra domboken i civila mål, medan domboken i brottmål föres av en rådman, som tillika är magistratssekreterare och av vilkens arbetstid ungefär hälften ägnas åt de kommunala uppgifterna. I Mellansysslets domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie och i Älvdals och Nyeds domsaga, från vilken Nyeds härad övergår till förevarande domsaga, lika- ledes 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 70 853 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 249

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 106

» >> >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 74

> >> » flera ) ......................................... 69 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ............................. 800 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 905 inteckningsärenden .................................................................. ” 2 080 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 13

I domsagan torde komma att erfordras 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

53. Västersysslets domsaga. I envar av de tre domsagor, som skulle ingå i den nya Västersysslets domsaga, nämligen Södersysslets, Nord- marks och Jösse domsagor, finnes 1 förste notarie. Därjämte är ivardera av Södersysslets och Jösse domsagor anställd 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 80 788 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 3441

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 175

» . » 2 rättegångstillfällen .......................................... 191

> » » flera > .......................................... 75 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 500 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 985 inteckningsärenden ........................................ . ......................... 1 550 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 11

I domsagan torde böra anställas 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens samt 4 notarier.

1 Medeltal 1923—1925: 328.

2 ) » > :2605. 9 >> » » :269.

54. Fryksdals domsaga. Antalet juridiskt utbildade biträden, som äro anställda i nuvarande Fryksdals samt Älvdals och Nyeds domsagor, uppgår till sammanlagt 4, därav 1 förste och 1 andre notarie i vardera domsagan.

Folkmängd ............................................................................................ 65 946

Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------------------------------ 229

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 86

» » » 2 rättegångstillfällen ......................................... 62

) ) » flera » .......................................... 81 ! Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ................................. 250 ! 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 316 * inteckningsärenden .................................................................. 840 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................... 7

l För domsagan torde komma att erfordras 1 rådman med fiskalskompetens ( och 3 notarier.

t 55. Östersysslets domsaga. I envar av rådhusrätterna i Kristinehamn ; och Filipstad finnas 2 lagfarna ledamöter. I den nuvarande Östersysslets domsaga ännas 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 52 926 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 147 ! därav handlagda vid 1 rättegångstillfälie ............................................. 73 ] > > > 2 rättegångstillfällen ......................................... 41 » » » tlera » .......................................... 33 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 400 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 631 ' inteckningsärenden .................................................................. 1 290 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................... 17

För den nya Östersysslets domsaga torde böra beräknas 3 notarier.

Örebro län.

Historik. Närkes lagsaga var vid 1800-talets början fördelad på 2 domsagor. Den ena omfattade den södra delen, nämligen Sundbo, Edsbergs, Kumla, Grim- stens, Hardemo, Askers och Sköllersta härader samt Leke bergslag och den andra norra delen, nämligen Fellingsbro, Glanshammars och Örebro härader. De nu— varande Nora och Lindes domsagor Nya Kopparbergs, Grythytte och Hälle- fors, Ramsbergs och Lindes samt Nora och Hjulsjö bergslag — tillhörde vid ifrågavarande tid Västmanlands och Kopparbergs lagsaga.

Under förra hälften av 1800-talet vidtogs den ändring i domsagoindelningen, att Karlskoga härad (se ovan sid. 109) överflyttades till den förstnämnda av före- varande domsagor. Därjämte utbrötos ur samma domsaga Askers och Sköllersta härader och dessa förenades med Fellingsbro, Glanshammars och Örebro hära- der till en domsaga.

Den nordliga delen av länet, som utgjorde en tidigare till Västmanlands och Kopparbergs lagsaga hörande domsaga, blev sedermera genom Kungl. Maj:ts be- slut den 20 mars 1852 delad i två, varvid den ena domsagan (Lindes domsaga) fick sig tillagda Nya Kopparbergs samt Lindes och Ramsbergs bergslag ävensom Fellingsbro härad. Den andra domsagan (Nora domsaga) kom att omfatta Gryt- hytte och Hällefors, Nora och Hjulsjö samt Karlskoga bergslag.

Nya lagberedningen ifrågasatte ej annan ändring i denna indelning, än att de olika städerna skulle införlivas med kringliggande domsagor, nämligen Askersund med Västernårkes, Örebro med Östernärkes samt Nora och Linde med respektive likbenämnda domsagor.

Örebro län omfattar nu 4 domsagor och 4 städer med egen jurisdiktion. I sydvästra delen av länet är belägen Västernärkes domsaga och i den sydöstra delen Östernärkes. Norra delen av länet är delad mellan Nora och Lindes . domsagor, Städerna med egen jurisdiktion äro Örebro, Askersund, Nora och Lindesberg.

Enligt den Schlyterska indelningsplanen bestämmes domsagornas antal till 3, av vilka en utgöres av Örebro stad. De nuvarande Östernärkes- och Västernärkesdomsagorna skulle uppgå i en domsaga, benämnd Närkes dom- saga, till Vilken lägges också Askersund. Nora och Lindes domsagor jämte städerna med samma namn förenas likaledes till en domsaga, benämnd Linde domsaga.

! l l i 56. Närkes domsaga. I vardera av de nuvarande båda Närkesdom- * sagorna finnas 1 förste och 1 andre notarie. Borgmästaren i Askersund 1 är därvarande rådhusrätts ende lagfarne ledamot. ;

Folkmängd ............................................................................................. 104 225 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 262 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 137 » >> ' ' » 2 rättegångstillfällen .......................................... 64 » " » » flera » .......................................... 61 , Brottmål' enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ................................. 500 i 1926 avgjorda lagfartsårenden ........................................................................ 1 046 ! inteckningsärenden .................................................................. 2 907 " Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 23

För domsagan kommer att krävas i domarställning 1 inskrivningsdomare och 1 rådman med fiskalskompetens. Notariernas antal torde i denna syn- nerligen folkrika domsaga ej böra sättas under 4.

57. Linde domsaga. Även vardera av de nuvarande Lindes och Nora domsagor äro utrustade med 1 förste och 1 andre notarie. I rådhusrätterna i Lindesberg och Nora äro respektive borgmästare de enda lagfarna leda- möterna i rätten.

Folk "längd ............................................................................................. Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------------------------------ 1138 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 75 > » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 23 » > » flera » .......................................... 40 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 500 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ ? 936 inteckningsärenden ................................................................. 1 723 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 4

Även i Linde domsaga lärer — oaktat överexekutorsgöromålen torde bli betydligt mindre betungande än i Närkes domsaga det visa sig nödvän— digt att anställa 1 inskrivningsdomare. Däremot torde någon rådman för den dömande verksamheten icke komma att erfordras. Notariernas antal torde ej böra sänkas under det nuvarande eller 4.

Västmanlands län.

Historik. Vid 1800-talets början funnos 4 domsagor, motsvarande de nuvarande Västmanlandsdomsagorna. En av domsagorna omfattade Tuhundra, Siende och Snevringe härader, en annan domsaga Åkerbo härad, den tredje domsagan Norrbo, [ Vagnsbro, Gamla Norbergs och Skinnskattebergs härader samt den fjärde dom- sagan Torstuna, Simtuna, Över- och Ytter-Tjurbo härader samt Våla härad. Under loppet av 1850-talet Skedde vissa överflyttningar av härader de olika domsagorna emellan 3. Så utbröts Ytter-Tjurbo härad ur sistberörda domsaga (Västmanlands östra) och överflyttades till Tuhundra, Siende och Snevringe häraders domsaga (Västmanlands södra). Vidare utökades Åkerbo härads domsaga (Västmanlands västra) med Skinnskattebergs härad, varigenom länets norra dom— saga kom att omfatta allenast Norrbo, Vagnsbro och Gamla Norbergs härader.

Nya lagberedningen föreslog en minskning av domsagornas antal till 3. Detta | skulle vinnas, genom att den norra domsagan bleve uppdelad på å ena sidan * den södra domsagan, till vilken skulle överföras Norrbo och Gamla Norbergs

härader, samt å andra sidan den östra domsagan, i vilken skulle ingå Vagnsbro härad. Med södra domsagan skulle vidare förenas Västerås, med östra domsagan Sala och med västra domsagan Köping och Arboga. , I förberörda proposition till 1928 års riksdag (nr 137) har Kungl. Maj:t hem- . ställt, att Västmanlands södra domsaga skulle uppdelas på norra och västra ( domsagorna så, att Snevringe härad tillades den västra samt Tuhundra, Siende ! och Ytter-Tjurbo härader tillades den norra domsagan, vilken efter indelnings- j ändringen skulle benämnas Västmanlands mellersta domsaga. Kungl. Maj:ts förslag ' har av riksdagen bifallits (skr. nr 373).

Västmanlands län har, såsom av det föregående framgår, hittills varit upp- delat på 4 domsagor den södra, västra, östra och norra vartill komma

1 Medeltal 1923—1925: 194.

2 >> >> » : 1148. f

” Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1851. e 8 _ 6822.

4 i judiciellt hänseende självständiga städer, Västerås, Sala, Köping och Arboga. Genom 1928 års riksdagsbeslut har antalet domsagor bestämts till 3.

Liksom i Nya lagberedningens förslag begränsas också i den Schlyterska indelningsplanen domsagornas antal till 3, och skulle ifrågavarande städer förenas med dessa domsagor. Västerås stad sammanlägges sålunda med östra delen av hittillsvarande södra domsagan Tuhundra, Siende och Ytter—Tjurbo tingslag samt södra delen av hittillsvarande norra domsagan -—— Norrbo tingslag — till en domsaga, benämnd Västerås och Norrbo domsaga. Den västra domsagan, utvidgad med återstoden av hittillsvarande södra dom— sagan, nämligen Snevringe tingslag, bildar jämte Arboga och Köping Åkerbo domsaga, och den nuvarande östra domsagan, Sala stad samt nordliga delen av den hittillsvarande norra domsagan (Gamla Norbergs och Vagnsbro tings— lag) sammanföras till en domsaga under namn av Salbergs domsaga. Från den vid 1928 års riksdag beslutade indelningen skiljer sig det Schlyterska utkastet —— frånsett städernas förening med resp. domsagor — endast däri, att Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag, som hittills tillhört norra och framdeles skall tillhöra mellersta domsagan, skulle över- flyttas till östra domsagan.

58. Västerås och Norrbo domsaga. Samtliga ledamöter av Västerås rådhusrätt, nämligen borgmästaren och 3 rådmän (1 civilrådman, 1 brott— målsrådman och 1 s. k. tredje rådman), äro lagfarna. Vid magistraten är därjämte anställd 1 stadsnotarie, likaledes lagfaren. Rådhusrätten arbetar på 2 avdelningar. Borgmästaren är ordförande på båda avdelningarna och brottmålsrådmannen fungerar såsom bisittare å båda. Såsom tredje bisittare tjänstgör å första avdelningen civilrådmannen och å andra avdelningen tredje rådmannen. Andra avdelningen är uteslutande brottmålsdomstol, medan å första avdelningen handläggas alla civilmål ävensom mål an- gående konkursförbrytelser samt sådana brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Därjämte handläggas å sistnämnda avdelning alla småprotokolls— och andra ärenden. Vardera avdelningen håller session 1 dag i veckan. Mellan de olika befattningshavarna äro arbetsuppgifterna så fördelade, att borgmästaren har att bl. a. föra protokollet i fastighetsärenden samt fastighetsböckerna, civilrådmannen har att svara för protokollföringen i civila mål och övriga ärenden, varjämte han tjänstgör såsom konkurs- domare. Domboken i brottmål föres av brottmålsrådmannen och tredje rådmannen efter viss av rådhusrätten stadgad fördelning. Stadsnotarien har på sin lott bl. a. förande av protokoll i magistratsärenden, för vilka ärendens beredning och expediering han svarar. Därjämte för han handels- registret samt är kontrollant vid kronouppbörden. I Västmanlands norra domsaga tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie och i Västmanlands södra domsaga allenast 1 förste notarie. För den genom 1928 års indelningsändring tillkomna mellersta domsagan hava beräknats 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................ 46 727 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och straiflagsmål .................................... 177 1(133)

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ......... . ......................... 85 (62)

>) » 2 rättegångstillfällen ................................. 54 (40)

>> » >> flera :> ................................ 38 (31) Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 500 (475) 1926 avgjorda laginrtsärenden ....................................................................... 507 (309) inteckningsärenden ................................................................ 1 533 (945) Exekutiva iastighetsauktioner årligen omkring ----------------------------------------------- 16 (16)

Skulle Västerås stad, såsom av häradshövding SCHLYTER blivit föreslaget, i judiciellt hänseende sammanföras med vissa delar av hittillsvarande södra och norra domsagorna, torde den nya domsagan böra förses med 1 inskriv- ningsdomare och 3 notarier.

59. Åkerbo domsaga. I Västmanlands västra domsaga finnes 1 förste men ingen andre notarie. Efter förening av Snevringe härad med denna domsaga kommer att därstädes anställas även 1 andre notarie. De lagfarna ledamöterna i envar av rådhusrätterna i Arboga och Köping äro till an- talet 2, borgmästaren och 1 rådman.

Folkmängd ............................................................................................. 55 104 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och straiilagsmål ................................... 121

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 44

» » >> 2 rättegångstillfällen ..... 38

>> >> » flera :> 39 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 300 1926 avgjorda lagiartsärenden .................. . .................................................... 673 inteckningsärenden ................................................................ 1 320 Exekutiva iastighetsauktioner årligen omkring ............................................... 5 För den domsaga -— Åkerbo domsaga — som enligt den föreslagna

indelningen närmast motsvarar den nuvarande västra domsagan, torde krävas 4 juridiskt utbildade arbetskrafter, nämligen utöver lagmannen 3 notarier.

60. Salbergs domsaga. Västmanlands östra domsaga är f. n. försedd med 1 förste och 1 andre notarie. I Sala rådhusrätt utgöras de litterata ledamöterna av borgmästaren och 1 rådman. Den senare är uteslutande sysselsatt med rättsskipningen, medan borgmästaren till avsevärd del ägnar tid åt de kommunala angelägenheterna.

1 De inom parentes anförda siffrorna avse Västerås rådhusrätt.

Folkmängd ............................................................................................

Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 172

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 78

» » » 2 rättegångstillfällen .................................. . ....... 44

» > » flera » .......................................... 50 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ............................. 300 1926 avgjorda lagfartsärenden ....................................................................... 857 inteckningsärenden ............................................... . ............... 1 433 Exekutiva iastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 9

Lägges till den nuvarande östra domsagan såväl den nordliga delen av hittillsvarande norra domsagan (efter indelningsändringen mellersta dom- sagan) som ock Sala stad, lära arbetskrafterna i östra domsagan böra * ökas med 1 rådman med fiskalskompetens samt 1 notarie. Tillhopa skulle alltså i domsagan finnas utöver lagmannen 1 rådman (fiskal) och 3 notarier.

! l l i l l 1

Kopparbergs län.

Historik. Det område, som motsvaras av det nuvarande Kopparbergs län, var vid 1800-talets början delat i 3 domsagor. Södra delen av länet bildade en domsaga, omfattande Skedvi, Torsångs, Vika, Kopparbergs och Aspeboda, Svärd- sjö, Sundborns, Hedemora och Husby tingslag samt Folkare härad. Läneti övrigt var delat i å ena sidan Västerdalarnas domsaga, till vilken hörde Nås, Malungs, Lima och Äppelbo, Järna, Floda, Grangärde samt Norrbärke och Söder- bärke tingslag; och å andra sidan Österdalarnas domsaga, som omfattade följande tingslag: Tuna, Gagnefs, Säters, Leksands, Rättviks och Ore, Mora och Vänjans, Orsa, Älvdalens och Särna.

År 1852 delades den södra domsagan i två: Hedemora domsaga och Falu dom- saga.1 Till den förra hänfördes Folkare härad samt Hedemora och Garpenbergs, Stora Skedvi och Husby tingslag och till samma domsaga överfördes från Öster— dalarnas domsaga Säters tingslag. Falu domsaga kom att omfatta följande tings- lag: Torsängs, Vika, Kopparbergs och Aspeboda, Svärdsjö, Sundborns samt Gustafs. Till samma domsaga överflyttades från Österdalarnas domsaga Stora Tuna tingslag. Efter denna indelningsändring funnos således i länet tillhopa 4 domsagor. .

Sedan på framställning av Kungl. Maj:t beslut om delning av Österdalarnas _? domsaga fattats vid 1875 års riksdag (skr. nr 23), genomfördes delningen enligt Ä Kungl. Maj:ts beslut den 21 maj samma år så, att den norra delen av domsagan — * omfattande Mora, Sofia Magdalena och Vänjans, Orsa, Älvdals samt Särna och Idre tingslag —- avskildes till en domsaga, benämnd Ovansiljans. Den södra delen i av den ursprungliga domsagan erhöll namnet Nedansiljans domsaga, vilken om- 1 fattade Leksands, Åls och Bjursås, Rättviks och Ore samt Gagnefs tingslag. En ? uppdelning av den gamla Österdalarnadomsagan hade f. ö. redan tidigare för-

* Se Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars 1852.

ordats av 1868 års kommitterade för utredning av frågan om häradsrätternas arbetssätt.

Nya lagberedningen föreslog, att jämväl Västerdalarnas domsaga borde delas så, att Grangärde samt Norrbärke och Söderbärke tingslag uthrötes till en dom- saga. Iövrigt föreslog beredningen blott den ändring iindelningen, att med Falu domsaga skulle förenas Falu stad samt med Hedemora domsaga städerna Hedemora och Säter.

Vid 1901 års riksdag beslöts i anledning av ett i statsverkspropositionen fram- ställt förslag (skr. nr 97), att Västerdalarnas domsaga skulle delas i två, den ena benämnd Nås och Malungs och den andra Smedjebackens domsaga. Den senare skulle omfatta dåvarande Grangärde, Norrbärke och Söderbärke tings— lag. Sistberörda domsaga har sedermera erhållit benämningen Västerbergslags domsaga.

Kopparbergs län utgöres nu av 6 domsagor, varjämte finnas 3 städer med egen jurisdiktion. I länets södra del äro belägna Västerbergslags och Hedemora domsagor. Norr om dessa ligga Falu, Nedansiljans och Ovan— siljans domsagor. Västra delen av länet utgöres av Nås och Malungs domsaga. De i judiciellt hänseende självständiga städerna äro Falun, Hedemora och Säter.

I den Schlyterska indelningsplanen framläggas trenne alternativ till dom- sagoindelning i Kopparbergs län. Enligt det såsom I betecknade alternativet, vilket ligger till grund för den i det följande gjorda beräkningen, minskas domsagornas antal till 5 och städerna förenas med resp. domsagor. Föränd— ringen bestär däri, att Nås och Malungs domsaga uppdelas. Den södra delen, Nås tingslag, tillföres Väster-bergslags domsaga, medan norra delen, Malungs tingslag, förenas med den öster därom belägna Ovansiljans domsaga. I övrigt består den enda ändringen i domsagoindelningen däri, att städerna Hede— mora och Säter förenas med Hedemora domsaga, i förslaget benämnd Folkare domsaga, och Falu stad tillägges domsagan med samma namn. Helt oförändrad blir alltså allenast Nedansiljans domsaga.

61. Falu domsaga. Det lagfarna elementet i Falu rådhusrätt utgöres av borgmästaren och 2 rådmän. Dessutom finnes 1 rådman med regelbun- den tjänstgöring endast i magistraten men med skyldighet att vid behov vikariera i rådhusrätten. Innehavaren av denna befattning behöver ej vara lagfaren. Av de båda i rätten tjänstgörande rådmännen ägnar den ene sig uteslutande åt rättsskipningen, varvid bl. a. åligger honom att föra dom— boken i civila mål och brottmål. Borgmästaren och den andre rådmannen syssla däremot även med magistratsärenden. Denne rådman har bl. a. att föra och expediera magistratsprotokollet samt föra småprotokollen och fastighetsböckerna, utfärda gravationsbevis m. m. Arbetskrafterna i Falu domsaga omfatta utöver häradshövdingen 1 biträdande domare samt 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd .......................................................................................... 66 612 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 141 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ........................................... 72 ;> » » 2 rättegångstillfällen ..................... . .................... 40 » >> » flera » ......................................... 29 Brottmål enligt specialförfattningar m.m. årligen omkring .............................. 500 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 519 inteckningsärenden ..................................................... 1 428 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ------------------------------------------------ 10

Inskrivningsärendena i domsagan torde bliva av den omfattning, att 1 inskrivningsdomare lärer bliva erforderlig. Däremot synes den rent dömande verksamheten knappast kunna bereda tillräcklig sysselsättning åt en särskild rådman vid sidan om lagmannen. Notariernas antal torde böra bestämmas till 3.

62. Folkare domsaga. Häradshövdingen i Hedemora domsaga har f. n. till biträde 1 förste och 1 andre notarie. I städerna Hedemora och Säter är borgmästaren ende lagfarne ledamoten i rätten. De båda städerna ha f. ö. gemensam borgmästare.

Folkmängd ......................................................................................... 46 631 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och straiilagsmål .................................... 158

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle, ............................................ 93

> >> >> 2 rättegångstillfällen ........... 35

>> >> » ilera » ........................... . ............. 30 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 200 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 794 inteckningsärenden ............................................................. 969 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 5

Oaktat inskrivningsärendena i den framtida Folkaredomsagan äro till antalet betydligt färre än i Falu domsaga, torde dock —— framförallt med hänsyn till de rådande invecklade jorddelningsförhållandena — 1 särskild inskrivningsdomare böra beräknas för domsagan. Däremot lärer i denna domsaga lika litet som i Falu domsaga behov föreligga av en rådman för den dömande verksamheten. Notariernas antal synes kunna begränsas till 2.

63. Västerbergslags domsaga. I vardera av Västerbergslags samt Nås och Malungs domsagor tjänstgöra nu 1 förste och 1 andre notarie.

1 Medeltal 1923—1925 : 185.

l l » l

» | i i

Folkmängd ........................................................................................

Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ................................... 1 110 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 47 » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 27 » > » flera » .......................................... 36 Brottmål enligt specialförfattningar rn. in. årligen omkring .............................. 350 1926 avgjorda lagiartsärenden ....................................................................... 710 inteckningsärenden .................................................................. 648 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 10

Av skäl, som nämnts vid behandlingen av frågan om arbetskrafterna i Folkare domsaga, torde jämväl i Västerbergslags domsaga böra anställas 1 inskrivningsdomare. Däremot torde någon annan rådmanstjänst ej behöva inrättas. Någon ökning av notariernas antal utöver det, som nu finnes i Västerbergslags domsaga, torde ej bliva erforderligt. Antalet torde därför böra bestämmas till 2.

64. Nedansiljans domsaga. I den nuvarande domsagan med samma namn finnas 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd .......................................................................................... 40 052

Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 74 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 36 :> » >> 2 rättegångstillfällen .......................... 17 » >» flera » .......................................... 21 Brottmiil enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 100 1926 avgjorda ]agfartsärenden ........................................................................ 1 330 inteckningsärenden .................................................................. 402 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 1

Någon ökning av arbetskrafterna i denna domsaga, som till utsträck— ningen skulle bliva oförändrad, torde ej erfordras. Någon rådman skulle således ej anställas och notariernas antal torde böra bibehållas vid 2.

65. Ovansiljans domsaga. De nuvarande arbetskrafterna i Ovansiljans domsaga utgöras av _ förutom häradshövdingen — 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. I Nås och Malungs domsaga äro, såsom förut nämnts, anställda 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd .......................................................................................... 48 912 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------------------------------ 132 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 36 >> » >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 29

) » » flera ) 67

* Medeltal 1923—1925 : 150.

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 250 1926 avgjorda lagtartsärenden ........................................................................ 1934

inteckningsärenden .................................................................. 590 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 4

I den nya Ovansiljansdomsagan torde komma att erfordras 1 inskriv- ningsdomare samt 3 notarier.

Gävleborgs län.

Historik. Norrland var vid början av 1800-talet delat på 2 lagsagor, av vilka den södra, benämnd Västernorrlands lagsaga, omfattade Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Jämtland samt den norra, benämnd Västerbottens och Ångerman- lands lagsaga, innefattade övriga delar av Norrland.

Samtliga tingslag i Gästrikland _ Hille och Valbo, Hedesunda och Färnebo, Ovansjö, Torsåkers och Årsunda, Ugglebo och Hamrånge _ utgjorde en domsaga, benämnd Gästriklands domsaga. l Hälsingland funnos två domsagor, den norra, som omfattade Enångers, Bergsjö, Delsbo, Forssa och Ljusdals tingslag samt den södra, som bestod av Arbrå, Järvsö, Alfta, Bollnäs, Hanebo och Norrala tingslag.

Under förra hälften av 1800-talet skedde endast den ändring i denna indel- ning, att Ljusdals tingslag bröts ut ur Hälsinglands norra domsaga samt Arbrå och Järvsö ur den södra domsagan. Av dessa tre tingslag bildades den ännu bestående Västra Hälsinglands domsaga.

Nya lagberedningen föreslog en uppdelning av Gästriklands domsaga i två, men ifrågasatte eljest ingen annan ändring, än att Hudiksvall skulle ingå i Häl- singlands norra domsaga samt Söderhamn i den södra domsagan. Gävle stad 1 borde enligt beredningens mening med hänsyn till göromålens betydenhet fort- farande hava egen jurisdiktion.

I anledning av framställning från Kungl. Maj:t beslöt 1906 års riksdag (skr. nr 138) en omreglering av Norra och Södra Hälsinglands domsagor. Det västra tingslaget i södra domsagan gjordes därvid till en självständig domsaga under namn av Bollnäs domsaga. I samband härmed överflyttades Enångers tingslag från norra till södra domsagan, vilken senare erhöll namnet Sydöstra Hälsing— lands domsaga.

Den av Nya lagberedningen föreslagna uppdelningen av Gästriklands domsaga i två domsagor kom till genomförande 1920, då riksdagen (skr. nr 457) biföll ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag, att dåvarande Gästriklands östra tingslag jämte Färnebo socken skulle bilda en domsaga, benämnd Gästriklands östra dom- saga, samt återstående del av västra tingslaget en domsaga under namn av Gästriklands Västra domsaga.

Gävleborgs län är f. n. indelat i 6 domsagor. I länets södra del äro be- lägna de båda Gästriklandsdomsagorna, den östra och den Västra. Norr om dessa ligga Bollnäs och Sydöstra Hälsinglands domsagor och norr om dessa senare Västra och Norra Hälsinglands domsagor. Städer med egen jurisdik- tion finnas till ett antal av 3, nämligen Gävle, Söderhamn och Hudiksvall.

Enligt det Schlyterska indelningsförslaget bli domsagorna till antalet 5, av vilka en utgöres av Gävle stad. Minskningen av lantdomsagornas antal från 6 till 4 vinnes därigenom, att de båda domsagorna i Gästrikland sam— manslås till en, varjämte sydöstra Hälsinglands domsaga uppdelas så, att den

' Folkmängd vid ifrågavarande tid omkring 18 500 invånare.

södra delen, Ala tingslag, förenas med Bollnäs domsaga till en domsaga, benämnd Ala domsaga. Till denna lägges även Söderhamns stad. Den nuvarande sydöstra domsagans norra del, Enångers tingslag, överföres till Hälsinglands norra domsaga —— i förslaget benämnd Sundhede domsaga _ med vilken förenas även Hudiksvall. Helt oförändrad i avseende på ut- sträckningen blir Västra Hälsinglands domsaga, som i förslaget benämnes Ljusne domsaga.

66. Gästriklands domsaga. Vad beträffar de nuvarande arbetskrafterna i motsvarande domsagor, må nämnas, att i Gästriklands östra domsaga finnas 1 förste och 1 andre notarie, medan i den västra domsagan allenast finnes 1 förste notarie.

Folkmängd ....................................................................................... 73 686

Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och straiflagsmål ------------------------------------ 160 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 86 :> :> >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 28 » » » nera » .......................................... 46 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 200 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 062 inteckningsärenden ................................................... 1 481 Exekutiva iastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 10

För den förenade Gästriklandsdomsagan torde böra beräknas 1 inskriv— ningsdomare och 3 notarier.

67. Ala domsaga. I Sydöstra Hälsinglands domsaga, vars ena tings- lag, Ala, skulle ingå i förevarande domsaga, finnes allenast 1 förste notarie. Bollnäs domsaga däremot är utrustad med såväl 1 förste som 1 andre notarie. Söderhamns rådhusrätt har 2 lagfarna arbetskrafter, borgmästa- ren oeh 1 rådman. Borgmästaren har huvudsakligen inskrivningsväsendet på sin lott samt är även överexekutor. ' Av sin arbetstid ägnar borgmästaren ungefär en fjärdedel åt de kommunala ärendena. Den lagfarne rådmannen sysslar så gott som uteslutande med rättsskipningen. Han har att föra dom— boken i civila mål och brottmål samt svarar även för magistratsprotokollet.

Folkmängd .......................................................................................... 75 033 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ................................... 264 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ....................................... 122 » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 59 » >> » flera ) .......................................... 83 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 500 1926 avgjorda lagfartsärenden ..................................................................... 1 994 inteckningsärenden .............................................................. 1 429 Exekutiva tastighetsauktioner årligen omkring ................................. .. 20

1 Medeltal 1923—1925: 1297.

Förenas södra delen av Sydöstra domsagan jämte Söderhamn med Bollnäs- domsagan, torde i den nya domsagan böra inrättas 1 inskrivningsdomar- tjänst och 1 rådmansbefattning, för vilken bör krävas assessorskompetens. Antalet notarier i domsagan torde kunna bestämmas till 3.

68. Ljusne domsaga. I v ä st r a H ä 1 si n gla nd s domsaga finnas 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 37 843 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 156

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 76

» » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 30

» » » flera » 50 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 200 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 611 inteckningsärenden ................................................................. 1 1 962 Exekutiva iastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 12

För Ljusne domsaga bör i den nya organisationen räknas med 3 notarier.

69. Sundhede domsaga. I *Hudiksvalls rådhusrätt sitta 2 lagfarna ledamöter, borgmästaren och 1 rådman. Båda äro till alldeles övervägande del sysselsatta med rättsskipnings- och överexekutorsgöromålen. Arbetsför- delningen de båda befattningarna emellan är ungefär densamma som i Söder- hamn. Norra Hälsinglands domsaga är försedd med såväl 1 förste som 1 andre notarie. Från Sydöstra Hälsinglands domsaga kommer ett tingslag, Enångers, att ingå i den nya Sundhededomsagan. Såsom förut nämnts finnes i Sydöstra Hälsinglands domsaga allenast 1 förste notarie.

Folkmängd ............................................................................................ 53 052 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmäl ................................... 185

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 89

» >> >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 53

:> :> » flera » .......................................... 43 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 450 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 838 inteckningsärenden ........ . ....................................................... 1 358 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 13

För Sundhede domsaga torde någon inskrivningsdomare icke komma att behövas. Däremot lärer man höra räkna med 1 rådman med fiskalskompe—

n

tens. Dessutom torde komma att krävas o notarier.

1 Medeltal 1923—1925: resp. 835 och sea.. ? » » > :230.

Historik. Det nuvarande Västernorrlands län tillhöide vid 1800- talets början i judiciellt hänseende dels Väste1',11orrlands dels Västerbottens och ingermanlands lagsaga. Till den förra lagsagan hörde Medelpads domsaga och till den senare lagsagan Ångermanlands domsaga.

Redan unde1 föira hälften av 1800- talet blev den senare domsagan delad i två: Södra Ångermanlands, omfattande Ramsele, Sollefteå, Boteå, Gudmundrå, Säbrå och Nora tingslag samt norra Ångermanlands, innefattande Själevads, Amäs , Nätra och Nordingrå tingslag.

I anledning av framställning av Kungl. Maj:t beslöt 1878 års riksdag (skr. nr 31), att Medelpads domsaga skulle delas i två, den östra och den västra

Sedermera beslöt 1881 ars riksdag (skr. nr 17), likaledes på framställning av Kungl. Maj:t; att dåvarande Södra Ångermanlands domsaga skulle delas på tre domsagor. Ångermanlands västra (Resele och Ramsele tingslag), Ångerman- lands mellersta (Sollefteå och Boteå tingslag) samt Ångeimanlands södra (Gud— Å mundrå, Säbrå och Nora tingslag). : Nya lagberedningen ifrågasatte ej någon ändring i domsagoindelningen i vidare i 'mån. än att Nordingrå tingslag skulle flyttas från norra till södra domsagan, samt l att med samma domsaga skulle förenas Härnösand, medan Örnsköldsvik skulle tillhöra norra domsagan. . Delning av dåvarande Ångermanlands norra domsaga skedde sedermera i anledning | av beslut vid 1900 års riksdag (skr. nr 73). Nätra och Nordingrå tingslag sam- | | 1 l |

manfördes därvid till en domsaga och Själevads och Arnäs tingslag till en dom- saga. Västernorrlands län innefattar enligt gällande indelning 7 domsagor samt 3 städer med egen rättsskipning. Domsagorna äro Medelpads västra och östra, Ångermanlands västra, mellersta och södra ävensom Nätra och Nor- dingrå domsaga samt Själevads och Arnäs domsaga. Under egen jurisdiktion stå städerna Härnösand, Sundsvall och Örnsköldsvik. Den Schlyterska indelningsplanen räknar med 5 domsagor i länet. Av de nuvarande domsagorna skulle 2 bli delade mellan angränsande domsagor. Så skulle ske med Ångermanlands mellersta domsaga, vars norra del —- l Sollefteå tingslag — tänkes förenad med Ångermanlands västra domsaga till en ny domsaga, benämnd Ådalens domsaga. Den södra delen av mellersta domsagan, Boteå tingslag, tillföres Ångermanlands södra domsaga, som ytter— ligare utvidgas med det i nordost belägna Nordingrå tingslag, vilket nu utgör en del av Nätra och Nordingrå domsaga. Återstående delen av sist— nämnda domsaga, Nätra tingslag, tillägges Själevads och Arnäs domsaga, i förslaget benämnd Nordanskogs domsaga. Med sistnämnda domsaga förenas också Örnsköldsvik. Härnösand ingår i Södra Ångermanlands domsaga. Slutligen sker i förslaget en omreglering av gränsen mellan de nuvarande båda Medelpadsdomsagorna. Då Sundsvalls stad föreslås skola ingå i nu- varande Medelpads östra domsaga, ifrågasättes, att en del av denna — Indals tingslag överföres till Medelpads västra domsaga. Den senare skulle enligt förslaget i sitt omreglerade skick benämnas Ljunga domsaga, medan som benämning på den öster därom belägna domsagan, i vilken Sundsvall skulle ingå, föreslås Sundsvalls och Sköns domsaga.

70. Sundsvalls och Sköns domsaga. Sundsvalls rådhusrätt är fördelad på 2 avdelningar, 1 för civilmål och 1 för brottmål. På den förra avdel- ningen för borgmästaren ordet, och där sitta ytterligare 1 civilrådman och 1 stadsnotarie. Å andra avdelningen är 1 förste brottmålsrådman ord- förande, och såsom bisittare fungera 1 andre *brottmålsrådman och 1 stads- notarie. I magistraten ingå allenast borgmästaren och rådmännen. Borg- mästaren har hand om småprotokollsärendena och för fastighetsböckerna. Han är tillika konkursdomare, men kan, om arbetet med konkursärenden blir alltför betungande, hänskjuta en del av dem till civilrådmannen. Denne delar med den på första avdelningen tjänstgörande stadsnotarien protokoll- föringen i civilmål. Domboken i brottmål föres av andre brottmålsråd- mannen och stadsnotarien på andra avdelningen efter viss fördelning dem emellan. Förste brottmålsrådmannen däremot för magistratsprotokollet även- som handelsregistret. Såsom överexekutor fungerar magistraten i sin helhet. Hithörande göromål handhavas till stor del av förste brottmålsrådmannen och även borgmästaren ägnar dessa göromål en ej oväsentlig del av sin arbetstid. Förste brottmålsrådmannen har också i avsevärd omfattning att ägna sig åt de kommunala ärendena, så att rättsskipningsgöromålen för hans vidkommande upptaga allenast omkring en tredjedel av arbetstiden. Borgmästaren sysslar ungefär under två tredjedelar av arbetstiden med sist- nämnda göromål. Däremot belastas civilrådmannen och andre brottmåls— rådmannen endast i ringa utsträckning av befattningen med överexekutors- ärenden och de kommunala arbetsuppgifterna. I Medelpads östra domsaga, vars ena tingslag — Njurunda, Sköns och Ljustorps skulle ingå i förevarande domsaga, tjänstgöra f. n. 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ........................................................ . ................................... 65 609 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och stratflagsmål ................................... 1 344

därav handlagda vid ] rättegångstillfälle ............................................. 162

» >> >> 2 rättegångstillfällen .......................................... 65

>> » >> flera » ............................................. 117 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 1 200 1926 avgjorda lagfartsärenden ...................................................................... 898 inteckningsärenden .................................................................. 1 693 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ............................................... 25

De rent judiciella uppgifterna jämte överexekutorsgöromålen torde för Sundsvalls stads vidkommande efter processreformens genomförande få an- ses bereda full sysselsättning åt 3 jurister. Lägges nu under Sundsvalls— domsagan även Njurunda, Sköns och Ljustorps tingslag, som torde repre- sentera ungefär fem sjättedelar av arbetsbördan i nuvarande Medelpads östra domsaga, lära i den nya Sundsvalls och Sköns domsaga 7 jurister

1 Medeltal 1923—1925: 469.

bli erforderliga. Av dessa bör 1 vara inskrivningsdomare, 1 rådman, av vilken bör krävas assessorskompetens, samt 4 notarier.

71. Ljunga domsaga. I Medelpads västra domsaga äro f. n. i tjänst 1 förste och 1 andre notarie. Samma antal arbetskrafter finnes, såsom förut nämnts, även i östra domsagan, från vilken Indals tingslag skulle över— flyttas till Ljunga domsaga.

Folkmängd ........................................................................................ 46 364 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------------------------------ 202 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 81 >> >> » 2 rättegångstillfällen .......................................... 52 » » » flera >> ........................................ . 69

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ............................. 200

'; 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 729

1 087

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 22

" inteckningsärenden .....................

tarier, vilket innebär en förstärkning av arbetskrafterna i den nuvarande

» . .. [ Ljungadomsagan torde krava 1 rådman med fiskalskompetens och 2 110- ; västra domsagan med 1 rådman.

72. Södra Ångermanlands domsaga. I Härnösands rådhusrätt sitta borgmästaren, 2 litterata rådmän och 1 stadsnotarie. Samtliga dessa äro även ledamöter av magistraten. Rörande arbetsfördelningen mellan dessa ; befattningshavare gäller i huvudsak följande. Borgmästaren har hand om inskrivningsväsendet. Domboken i civila mål föres av den ene av råd- männen och domboken i brottmål av den andre. Stadsnotarien har att föra magistratsprotokollet och handelsregistret. & I Ångermanlands mellersta samt i Nätra och Nordingrå domsagor, från vilka Boteå, resp. Nordingrå tingslag skulle ingå i den nya Södra Ångermanlands domsaga, tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie i var- dera domsagan. Samma antal biträden finnes även i nuvarande södra domsagan, som helt skulle gå upp i den nya domsagan.

Folkmängd ....................................................................................... 71 548 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och straiflagsmål ................................... 301 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ......................................... 125 » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 73 » » » flera :> ......................................... 103 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 800

1 055

inteckningsärenden .................................................................. 2 762

1926 avgjorda lagfartsärenden ..........................................

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................

Arbetsbördan i Härnösands rådhusrätt, i vad densamma avser rättsskip— ningen och överexekutorsgöromålen, torde bereda full sysselsättning åt 2 jurister. Förenas staden med Ångermanlands södra domsaga, där nu 3 jurister tjänstgöra, samt med Nordingrå och Boteå tingslag, i vilka arbets- bördan sammanlagt torde kräva ungefär 2 juridiskt utbildade arbetskrafter, synes domstolspersonalen med juridisk utbildning i Södra Ångermanlands domsaga böra utgöras av 7 jurister, nämligen utöver lagmannen 1 inskriv- ningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

73. Ådalens domsaga. I Ångermanlands västra domsaga, som är avsedd att gå upp i förevarande domsaga, finnas 1 förste och 1 andre no- tarie. Samma personaluppsättning finnes ock i den mellersta av Ånger— manlandsdomsagorna, av vilken en del, nämligen Sollefteå tingslag, skulle tillföras Ådalens domsaga.

Folkmängd .......................................................................................... 40 954 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och stratflagsmål .................................... 216

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 75

>> » :> 2 råttegångstillfällen .......................................... 58

>> 1': » flera » ........................................ 83 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............. . ............. 300 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................... 643 inteckningsärenden .................................................................. 1 177 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 15

Någon särskild rådman för inskrivningsärenden torde ej bli behövlig i Ådalens domsaga. Däremot synes den dömande verksamheten komma att bli av den omfattning, att 1 rådman,av vilken bör krävas fiskalskompetens, torde erfordras. Notariernas antal lärer kunna fixeras till 3.

74. Nordanskogs domsaga. Till biträden åt resp. häradshövdingar finnas i Nätra och Nordingrå samt i Själevads och Arnäs domsagor 1 förste och 1 andre notarie. I Örnsköldsviks rådhusrätt är endast borgmästaren lagfaren ledamot.

Folkmängd ....................................................................................... 50 714 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 202 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 77 » » » 2 rättegångstillfällen ......................................... 44 >> » » flera >> .......................................... Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring 300 1926 avgjorda ]agfartsärenden ....................................................................... 773 inteckningsärenden .................................................................. 1 220

Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 20

Arbetsbördan i Nordanskogs domsaga torde vara nära jämförlig med arbets- bördan i Ådalens. Liksom för sistnämnda domsaga bör därför också för Nordanskogs domsaga beräknas 1 rådman med fiskalskompetens och 3 notarier.

Jämtlands län.

Historik. Jämtland med Härjedalen bildade vid 1800-talets början en domsaga. Redan under århundradets förra hälft befanns det nödvändigt att indela denna stora domsaga. Den norra av dessa domsagor kom att omfatta följande tings— lag: Offerdals, Rödöns, Lits, Hammerdals, Ragunda, Revsunds och Brunflo. Till den södra domsagan hörde Svegs, Hede, Bergs, Ovikens, Hallens, Undersåkers och Sunne tingslag.

År 1878 beslöt riksdagen (skr. nr 31) på framställning av Kungl. Maj:t, att Jämtlands län skulle vara uppdelat i 4 domsagor. Av dessa skulle norra dom- sagan omfatta Hammerdals, Lils och Rödöns tingslag; i västra domsagan skulle ingå Undersåkers, Offerdals, Sunne, Ovikens och Hallens tingslag; östra domsagan _ kom att bestå av Ragunda, Revsunds, Brunflo samt Näs och Hackås tingslag. i Slutligen skulle Härjedalen utgöra egen domsaga, till vilken hänfördes tre tings- lag i förutvarande södra domsagan, nämligen Svegs, Hede och Bergs tingslag.

Nya lagberedningen räknade med samma antal domsagor, som då fanns, eller 4 men ville genomföra vissa överflyttningar av tingslag de olika domsagorna emellan. Till Härjedalens domsaga skulle sålunda överföras Näs och Hackås tingslag. Den lättnad, som östra domsagan härigenom skulle vinna, tänktes bli uppvågd av, att Sunne tingslag från västra samt Rödöns tingslag från norra dom— sagan bleve tillagda den östra domsagan, med vilken även skulle förenas Öster- sund.

Antalet domsagor i Jämtlands län uppgår till 4, nämligen Jämtlands norra, västra och östra domsagor samt Härjedalens domsaga. I länet finnes ; endast 1 stad, nämligen Östersund, och denna har egen jurisdiktion. l Det Schlyterska indelningsförslaget går ut på en omreglering av dom- * sagorna så, att deras antal minskas till 3. I en av dessa skulle även Öster— sund ingå. Minskningen i domsagornas antal vinnes, genom att Jämtlands västra domsaga uppdelas på angränsande domsagor. Det vid Storsjöns l södra och västra sida belägna Sunne, Ovikens och Hallens tingslag ingår jämte Östersund och den nuvarande östra domsagan i en ny domsaga, be— nämnd Södra Jämtlands domsaga. Återstående del av västra domsagan, i nämligen Undersåkers och Offerdals tingslag, förenas med den norra dom- | sagan. Härjedalens domsaga lämnas oförändrad.

75. Södra Jämtlands domsaga. Rådhusrätten i Östersund har en orga- nisation, liknande Sundsvalls rådhusrätts. Rätten arbetar på 2 avdelningar, av vilka den ena (den s. k. första avdelningen) förutom inskrivningsärendena huvudsakligen handlägger civilmålen, medan den andra uteslutande hand- lägger brottmål. Till den förra avdelningen höra även de brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Gemensamma ledamöter å båda avdelningarna äro borgmästaren och 1 brottmålsrådman. Såsom tredje ledamot inträder på första avdelningen 1 civilrådman och på andra avdelningen 1 magistrats- rådman.

Borgmästaren och de 3 rådmännen utgöra stadens magistrat. Vid råd- husrätten och magistraten är dessutom anställd 1 stadsnotarie. Magistraten är överexekutor. Någon protokollföringsskyldighet åligger ej borgmästaren, utan delas arbetet härmed mellan de övriga 4 befattningshavarna. Av borg- mästarens arbetstid beräknas inemot hälften belöpa på de kommunala arbets- uppgifterna. Civilrådmannen och brottmålsrådmannen ägna sig däremot så gott som helt åt rättsskipningen. Inskrivningsväsendet och vad därmed sammanhänger handhaves av brottmålsrådmannen. Av domboken i brott- mål har denne endast att föra protokollet i mål, däri någon hålles häktad. I övrigt föres domboken i brottmål av magistratsrådmannen, vilken jämväl för magistratsprotokollen, däribland även protokoll i överexekutorsärenden. Domboken i civila mål föres av civilrådmannen och stadsnotarien enligt viss fördelning. Civilrådmannen är även konkursdomare.

I Jämtlands östra domsaga finnas 1 förste och 1 andre notarie, och i västra domsagan, vars ena tingslag (Sunne, Ovikens och Hallens) skulle ingå i den nya södra domsagan, äro likaledes anställda 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 58 531 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 367

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 111

>> » >> 2 rättegångstillfällen ............... . ............................. 109

» » _ nera » ............................................. 147 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ............................. 500 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 079 inteckningsärenden .................................................................. 1 897 Exekutiva fastighetsauktioner i Östersund årligen omkring ........... - .................. 17 Antalet exekutivt försålda fastigheter å domsagans landsbygd årligen omkring 40

Arbetsbördan i Östersunds rådhusrätt är, särskilt vad civilmålen beträffar, iförhållande till stadens folkmängd anmärkningsvärt stor. Arbetet med rättsskipningen och överexekutorsgöromålen torde, även om den kollegiala handläggningen bortfaller, bereda full sysselsättning åt 3 jurister. Förenas staden med den östra domsagan, där redan nu 3 jurister äro verksamma och tillägges ytterligare en del av västra domsagan, representerande ungefär hälften av dennas arbetsbörda, torde man för den nya Södra Jämtlands domsaga böra räkna med en personaluppsättning av 7 jurister, nämligen förutom lagmannen 1 inskrivningsdomare, 1 rådman med assessorskompetens och 4 notarier.

76. Norra Jämtlands domsaga. I den nuvarande Jämtlands norra domsaga tjänstgöra 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. Så— som förut nämnts, finnas i västra domsagan, vars ena tingslag (Undersåkers och Offerdals) skulle tilläggas den nya norra domsagan, ävenledes 1 förste och 1 andre notarie.

! l [ | ;

Folkmängd ........................................................................................... Beräknad arbetsbörda :

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 241 därav handlagda vid 1 råttegångstillfälle ............................................. 116 >> >> » 2 rättegångstillfällen ............................................. 46 » » » flera » ............................................. 79 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 300 1926 avgjorda lagtartsärenden ........................................................................ 935 inteckningsärenden .................................................................. 1 681 Exekutivt försålda fastigheter årligen omkring ................................................ 72

För Jämtlands norra domsaga måste räknas med 1 inskrivningsdomare och 1 rådman med fiskalskompetens. Med hänsyn bl. a. till den förhållande- vis avsevärda arbetsbörda, som överexekutorsgöromålen kunna förväntas bereda, torde 4 notarier böra anställas.

77. Härjedalens domsaga. I denna domsaga, som lämnas oförändrad, finnas nu anställda 1 förste och 1 andre notarie.

Folkmängd ............................................................................................. 23 401 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål oeh stratflagsmål .................................... 170

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 36

» >> » 2 rättegångstillfällen ............................................. 22

» » » flera » ............................................. 112 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 200 1926 avgjorda lagtartsärenden ............................. . 1 721 inteckningsärenden .................................................................. 1 1 115 Exelcutivt iörsåldu fastigheter årligen omkring ................................................ 23

På grund av överflyttningen av överexekutorsgöromålen torde en ökning av arbetskrafterna utöver de nuvarande 2 notarierna med 1 notarie vara motiverad.

Västerbottens län.

Historik. Vid 1800-talets början var dåvarande Västerbottens län, vilket inne- fattade såväl det nuvarande lånet med samma namn som ock nuvarande Norr- bottens län, delat på 2 domsagor. Den ena av dessa, benämnd Södra Väster— botten, omfattade Skellefteå, Lövångers, Umeå, Bygdeå och Burträsks tingslag. Den andra domsagan kallades Norra Västerbotten och motsvarade ungefär nu— varande Norrbottens län.

Under förra hälften av 1800-talet blev den förutvarande Norra Västerbottens domsaga delad i två, vilka erhöllo benämningarna Norrbottens norra och Norr- bottens södra domsaga. Den förutvarande Västerbottens södra domsaga blev delad i två, nämligen Västerbottens norra och Västerbottens södra domsaga.

* Medeltal 1923—1925 resp. 602 och 737. 9 6822.

Sedermera blev den nya Västerbottens norra domsaga i sin tur delad1 i två domsagor, av vilka den ena (Västerbottens mellersta domsaga) omfattade Bygdeå, Nysätra, Lövångers och Burträsks tingslag. Till den andra av dessa domsagor lades från Västerbottens län Skellefteå tingslag, och dit överfördes även två lapp- markstingslag i Norrbottens län, nämligen Arvidsjaurs och Arjeplogs lappmarkers tingslag. De senare blevo dock sedermera överflyttade till domsagor i Norr- bottens län.

År 1883 beslöt riksdagen (skr. nr 52) på framställning av Kungl. Maj:t en delning av den dåvarande Västerbottens södra domsaga. Ur densamma utbrötos Lycksele och Åsele lappmarkers tingslag och gjordes till en självständig domsaga, benämnd Västerbottens västra domsaga. Södra domsagan kom framdeles att om- fatta Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Umeå tingslag och Degerfors tingslag.

Efter berörda domsagoreglering omfattade Västerbottens län således 4 dom- sagor. I denna indelning föreslog Nya lagberedningen ej annan ändring, än att Umeå stad skulle ingå i den domsaga, som innefattade Umeå tingslag, och Skellefteå stad i den domsaga, som innefattade Skellefteå tingslag.

En ytterligare uppdelning av Västerbottens södra domsaga skedde sedermera genom beslut av 1920 års riksdag (skr. nr 457), då Umeå tingslag med undantag av viss del av Hörnefors socken utbröts och gjordes till självständig domsaga.

Såsom av det ovan anförda framgår, är Västerbottens län nu indelat i 5 domsagor. Av dessa ligga 4 i kustområdet, nämligen Västerbottens södra, Umeå, Västerbottens mellersta och Västerbottens norra. De inre delarna av länet upptagas av Västerbottens västra domsaga. Inom länet finnas 2 städer, Umeå och Skellefteå, vilka båda ha egen jurisdiktion.

I häradshövding SCHLYTERS indelningsplan reduceras domsagornas antal till 4. Av kustdomsagorna uppdelas 2, nämligen Västerbottens södra och Väster- bottens mellersta på de angränsande domsagorna. Kustlandskapet skulle således framdeles bli fördelat på 2 domsagor, Ume och Skellefte domsagor, den förra omfattande nuvarande Umeå domsaga samt den del av södra dom- sagan, som är belägen vid kusten, nämligen Nordmalings och Bjurholms tingslag. Vidare lägges till den nya Umedomsagan även södra delen av mellersta domsagan, nämligen Bygdeå socken av Nysätra tingslag. Med denna domsaga förenas även Umeå stad. Återstoden av mellersta dom— sagan, d. v. s. Nysätra och Lövångers socknar samt Burträsks tingslag, sammanföres med Skellefteå tingslag av norra domsagan och Skellefteå stad till den nya Skelleftedomsagan. Enligt förslaget skall Vidare en ny inlands— domsaga bildas genom sammanförande av Degerfors tingslag ur södra dom- sagan, Norsjö och Malå tingslag ur norra domsagan och viss del av västra domsagan, nämligen Lycksele och Örträsks socknar i Lycksele tingslag. Den nya domsagan har förslagsvis benämnts Lycksele domsaga. Återstående del av västra domsagan bildar Åsele domsaga.

78. Ume domsaga. Lagfarna ledamöter i Umeå rådhusrätt äro borg—— mästaren och 1 stadsnotarie. Borgmästaren handhar särskilt småprotokolls— ärendena och har att föra domboken, därvid han åtnjuter biträde av

1 Se Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1851.

!

i

stadsnotarien. Borgmästaren är även överexekutor. Stadsnotarien tjänstgör såsom magistratssekreterare samt har att bl. a. även föra handelsregistret. Borgmästarens arbetstid ägnas till väsentlig del åt rättsskipnings- och över- exekutorsgöromålen, medan stadsnotarien beräknas under ungefär halva arbetstiden syssla med de kommunala arbetsuppgifterna.

I Umeå domsaga ävensom i Västerbottens södra och mellersta dom— sagor, av vilka senare vissa delar skulle ingå i förevarande domsaga, finnes allenast 1 förste notarie anställd i varje domsaga.

Folkmängd .......................................................................................... 65 847 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 234

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 98

» » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 53

» >> » flera >> .......................................... 83 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 650 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 484 inteckningsärenden .................................................................. 1 769 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 34

Med hänsyn till fastighetsärendenas omfattning och då jämväl antalet överexekutorsärenden kommer att bli förhållandevis avsevärt, torde i dom- sagan komma att behövas 1 inskrivningsdomare. Därjämte synes komma. att erfordras 1 rådman med assessorskompetens och 3 notarier.

79. Skellefte domsaga. I Skellefteå rådhusrätt är borgmästaren ende lagfarne ledamoten. Västerbottens norra domsaga, varav största delen, nämligen Skellefteå tingslag, skulle ingå i förevarande domsaga, är försedd med 1 biträdande domare, 1 förste och 1 andre notarie. Däremot finnes i mellersta domsagan, som med undantag för Bygdeå socken likaledes skulle överföras till den nya Skelleftedomsagan, blott anställd 1 förste notarie.

Folkmängd ......................................................................................... 66 369 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ................................... 168

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 86

» » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 39

>> >> » flera » ......................................... 43 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 300 1926 avgjorda lagfartsärenden ...................................................................... 1 242 inteckningsärenden .................................................................. 1 513 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 20

Även i Skellefte domsaga torde behov föreligga att anställa 1 inskrivnings- domare. Däremot synes den dömande verksamheten näppeligen kunna. för—

t Medeltal 1923—1925: 289.

väntas bli så krävande, att en rådman för biträde härvid skulle behöva anställas. Antalet notarier torde böra bestämmas till 3.

80. Lycksele domsaga. Såsom förut nämnts, ingå i Lycksele domsaga delar av Västerbottens södra, norra och västra domsagor. I sistnämnd' domsaga tjänstgöra nu 1 förste och 2 andre notarier, medan i norra dom- sagan utöver 1 förste och 1 andre notarie även finnes 1 biträdande domare. Södra domsagan har däremot allenast 1 förste notarie.

Folkmängd .......................................................................................... 31 52] Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 99

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle .......................................... 37

» » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 21 » » » flera » .......................................... 41 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 100 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 596 inteckningsärenden ................................................................ 791 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring .............................................. 11

Med hänsyn bl. a. tagen till överexekutorsärendenas omfattning torde i domsagan böra anställas 3 notarier. Däremot lärer någon rådmansbefattning ej erfordras.

81. Åsele domsaga. I Västerbottens västra domsaga, som med undan- tag av vissa socknar i Lycksele tingslag skulle utgöra den nya Åsele dom— saga, äro f. n. anställda 1 förste och 2 andra notarier.

Folkmängd .......................................................................................... 35 817 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 1 262

därav handlagda vid 1 rättegångstilliäue ........................................... 67

» » » 2 rättegångstillfällen ......................................... 110

» >> » flera » .......................................... 85 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 200 1926 avgjorda lagfartsårenden ....................................................................... 680 inteckningsärenden ................................................................. * 896 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 27

I domsagan torde böra anställas 1 rådman med fiskalskompetens och 2 notarier.

Norrbottens län.

Historik. Norra Västerbottens domsaga innefattade, såsom tidigare nämnts, vid 1800-talets början ett område ungefär motsvarande nuvarande Norrbottens län. I domsagan ingingo följande socknar: Luleå, Piteå. Råneå, Over- och Neder-Kalix,

1 Medeltal 1923—1925: 131. ' » » » : 700.

Jukkasjärvi, Enontekis (Karesuando), Över- och Neder-Torneå samt Karl Gustavs socken, ävensom vissa sedermera genom freden i Fredrikshamn till Ryssland avträdda socknar.

Under förra hälften av 1800-talet uppdelades denna domsaga i två, varvid Luleå, Piteå och Råneå socknar samt Jokkmokks och Gällivare lappmarker samman- fördes till en domsaga, Norrbottens södra, och av återstoden av länet bildades en domsaga, benämnd Norrbottens norra.

Vid 1876 års riksdag beslöts (skr. nr 36) på Kungl. Maj:ts förslag en omregle- ring av domsagorna i Norrbottens län. Av Piteå tingslag i förening med Arvids- jaurs och Arjeplogs lappmarks tingslag bildades Piteå domsaga. Över- och Neder- Luleå tingslag jämte Jokkmokks lappmark sammanfördes till en domsaga under namn av Luleå domsaga. Vidare förenades Råneå, de båda Kalixtingslagen samt Gällivare lappmark till Kalix domsaga, och slutligen bildades en fjärde domsaga, Torneå domsaga, av återstående tingslag i länet, nämligen Neder-Torneå, Karl Gustavs tingslag med Haparanda stad, Över-Torneå, Korpilombolo samt Pajala, Jukkasjärvis och Enontekis (Karesuando) lappmarker.

Nya lagberedningen upptog i sitt förslag denna domsagoindelning oförändrad, blott att städerna Luleå och Piteå införlivades med resp. domsagor.

En omreglering av Kalix och Torneå domsagor ägde sedermera rum med anled- ning av ett av 1903 års riksdag (skr. nr 109) på Kungl. Maj:ts förslag fattat beslut. L'r den förra domsagan utbröts Gällivare tingslag och ur Torneådomsagan Enontekis (Karesuando) och Jukkasjärvi tingslag. Av dessa tre tingslag bildades en ny domsaga, som erhöll namnet Gällivare domsaga.

I Norrbottens län finnas f. n. 5 domsagor och 2 städer med egen juris- diktion. Domsagorna äro, räknat söder ifrån, Piteå, Luleå, Kalix, Torneå och Gällivare domsagor, den senare en ren inlandsdomsaga. Ifrågavarande städer äro Piteå och Luleå.

I häradshövding SCHLYTERS plan till domsagoindelning bibehålles dom- sagornas antal vid 5. Förslaget innefattar tvenne alternativ, varav det ena innebär vissa omregleringar av domsagogränserna. Den nuvarande Kalix- domsagan skulle delas så, att den norra delen, nämligen Nederkalix socken och Överkalix tingslag, överföres till Tornedomsagan. Av återstoden av nu- varande Kalixdomsagan, nämligen Råneå tingslag och Töre socken, skall i förening med den nuvarande Luleådomsagans kustlandsdel, Nader-Luleå tingslag, bildas en kustlandsdomsaga, benämnd Neder-Lule domsaga. Med denna skulle ock förenas staden Luleå. Av inlandsdelen av Luleådomsagan eller Över-Luleå tingslag och Jokkmokks tingslag skulle nybildas en dom— saga, med benämning Över-Lule domsaga. Med Pite domsaga skulle införlivas Piteå stad, och Gällivare domsaga lämnas oförändrad. Det andra alternativet i den Schlyterska indelningsplanen (se not 3 å sid. 393) bibehåller i huvudsak den nuvarande domsagoindelningen. Städerna Piteå och Luleå förläggas till angränsande domsagor, och Jokkmokks tingslag överflyttas från Luleå till Gällivare domsaga. Den i det följande gjorda beräkningen av arbetskrafterna grundar sig på sistnämnda alternativ.

82. Pite domsaga. Arbetskrafterna i Piteå domsaga utgöras av härads- hövding samt 1 förste och 1 andre notarie. I Piteå rådhusrätt är allenast borgmästaren lagfaren.

Folkmängd .......................................................................................... 44 534 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ------------------------------------ 1 76 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 30 » >> » 2 rättegångstillfällen ............................................. 20 >> ) » flera » ............................................. 26 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ............................. 200 1926 avgjorda lagfartsärenden ...................................................................... 632 inteckningsärenden ................................................................ 1 055 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ............................................... 37

Med hänsyn bl. a. till den ganska avsevärda arbetsbelastning, som kan väntas uppkomma till följd av överexekutorsgöromålens överflyttning till lag- mansrätten, torde det få anses nödvändigt att i domsagan inrätta 1 inskriv— ningsdomartjänst, vars innehavare till någon del även torde böra biträda vid den dömande verksamheten. I domsagan torde därjämte böra anställas 2 notarier.

83. Lule domsaga. I den nuvarande domsagan med samma namn, från vilken i den nya domsagan skulle ingå Neder- och Över—Luleå tingslag, tjänst— göra 1 förste och 1 andre notarie. Litterata ledamöter i Luleå rådhusrätt äro borgmästaren och 1 rådman. Båda beräknas så gott som helt ägna sig åt rättsskipnings- och överexekutorsgöromålen.

Folkmängd ............................................................................................. 43 531 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ---------------------------------- . 204

därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 105

» >> » 2 rättegångstillfällen ............................................. 34

» » » flera » ............................................ 65 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 670 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 714 inteckningsärenden ................................................................. 1 551 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 57

Av liknande skäl, som anförts beträHande Pite domsaga, torde jämväl i Lule domsaga 1 inskrivningsdomare böra anställas. Därjämte torde före- finnas behov av 1 rådman med fiskalskompetens. Notariernas antal synes ej kunna sättas under 3.

84. Kalix domsaga. I den nuvarande Kalixdomsagan tjänstgöra 1 förste och 1 andre notarie.

1 Medeltal 1923—1925! 136. 5 » » ) :280.

Folkmängd ......................................................................................... Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 95 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................. 40 = » » 2 rättegångstillfällen 31 >> » » flera » 24 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring .............................. 200 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 1 541 inteckningsärenden .................................................................. 1 708 Exekutiva tastighetsauktioner årligen omkring ............................................... 60

Såsom av de anförda siffrorna framgår, komma även i denna domsaga överexekutorsgöromålen att få en avsevärd omfattning. Bl. a. med hänsyn härtill torde 1 inskrivningsdomartjänst böra inrättas. En ökning av notariernas antal utöver det nuvarande, eller 2, synes ej påkallad.

85. Torne domsaga. I den nuvarande domsagan med samma namn äro anställda 1 förste och 1 andre notarie. Folkmängd ............................................................................................ 27 576 Beräknad arbetsbörda:

Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål ................................ 153 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ............................................ 45 >> ) >> 2 rättegångstillfällen ............................................ 30 >> >> ) [lera )) ............................................ 78 Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 250 1926 avgjorda lagfartsärenden ........................................................................ 436 inteckningsärenden ................................................................. 481 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ............................................... 29

För att biträda vid den dömande verksamheten ävensom för handläggning av de mera krävande överexekutorsgöromålen torde i domsagan böra finnas 1 rådman med fiskalskompetens. Notariernas antal synes kunna bibehållas vid det nuvarande eller 2.

86. Gällivare domsaga. Häradshövdingen i den nuvarande Gällivare domsaga har till biträde 1 förste och 1 andre notarie. Samma personal- uppsättning finnes även i Luleå domsaga, varifrån ett tingslag, Jokkmokks, skulle överföras till den nya Gällivaredomsagan.

Folkmängd ............................................................................................. 44 883 Beräknad arbetsbörda: Under 1926 avdömda tvistiga civilmål och strafflagsmål .................................... 175 därav handlagda vid 1 rättegångstillfälle ------- 81 » » » 2 rättegångstillfällen .......................................... 42 » » » flera » ......................................... 52

* Medeltal 1923—1925 resp. 730 och 1137.

Brottmål enligt specialförfattningar m. m. årligen omkring ------------------------------ 350 1926 avgjorda lagfartsärenden ...................................................................... 302

inteckningsärenden ......................................... . ....................... 527 Exekutiva fastighetsauktioner årligen omkring ................................................ 30

Även i den nya Gällivaredomsagan torde komma att krävas 1 rådman med fiskalskompetens. Notariernas antal bör bibehållas vid det nuvarande eller 2.

Översiktsvis lämnas i vidstående tabell en sammanställning av antalet juridiskt utbildade arbetskrafter i den nuvarande organisationen samt det beräknade antalet i den framtida organisationen, varjämte uppgift även lämnas på ett preliminärt beräknat antal skrivbiträden i lagmansrätterna. Då för envar av lagmansrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro en motsvarande översikt lämnats i den före—

gående framställningen, hava dessa lagmansrätter icke upptagits i denna tabell.

i i

Antalet juridiskt utbildade befattningshavare i

..-

I Sunnerbo domsaga finnes biträdande domare blott halva året.

nuvarande organisation framtida organisation %: Häradsrätter Rådbusrätter ;? Rådmän E E i m __ p " . w w : :» 77 E ;: Domsaga än:) 55 = 9; Påäzgå 5 taggiga? * == ' ?. få? 2. E; *" = =; n s, 5 B E. 8 ;" i: E =*.. 21; :=- =; En. 5, 435915 5 g.: g g a' s. s .. se; ;...5-3 5. se” —'- = .. 2 ?— s .. a is”" :=:1s= g== ' (b := n: " . 1. Norra Roslags ......... 2 — 2 2 1 — — 7 1 — 1 4 6 4 2. Sollentuna ............... 2 1 2 3 1 — _ 9 1 1 _ 1 4 7 5 3. Södra Roslags ......... 1 1 2 2 1 —— 7 1 1 1 — 5 8 6: 4. Södertörns ............ 1 1 1 2 1 2 8 l 1 1 — 5 8 6 5. Uppsala och Örbyhus 1 -— 1 1 4 8 1 1 1 3 6 5' (i. Tiunda .................. 1 1 1 1 1 —— 6 1 — 1 3 5 4 7. Jönåkers ............... 1 — 1 1 2 1 1 7 1 — -— 1 3 5 4 8. Oppunda ............... 1 1 1 1 _ _ 4 1 __ _ 1 2 4 3 9. Eskilstuna 0. Rekarne 1 — 1 l 4 4 11 ] 1 1 3 6 5 10. Bråbo .................... 2 —— 2 1 1 — —— 6 1 — 1 3 5 4 11. Linköpings o. Banke— kinds .................. 11/7 11/2 1 4 — 9 1 1 — 4 7 5 12. Aska (Vifolka) ......... 21/2 21/1 1 3 — _ 9 1 1 — 8 6 5 13. Jönköpings o. Tveta 1 1 1 l 2 4 — 10 1 1 1 — 4 7 5 14. Vedbo .................. 1 _ 1 1 1 — — 4 1 _ — _ 2 3 2 15. Njudungs ............... 2 2 _ 4 1 __ _ _ 3 4 3 16. Västbo .................. 1 — 1 1 — — -— 3 1 -— _— 3 4 3 17. Östra Värends ......... 1 1 1 1 1 1 — 6 1 1 — 1 2 5' 4 18. Västra Värends ...... 2 -— 2 —— — — 5 1 — — -- 3 4 3 19. Sunnerbo ............... V: 1 — _ _31/, 1 _ _ _ 3 4 3 20. Kalmar och Möre ll/n —— l/a va 1 3 —61/, 1 1 1 _— 4 7 5 21. Stranda (Aspelands)... 2 — 2 2 1 1 —— 8 1 — 1 3 5 4 22, Tjusts ..................... 11/1 — ll/n illa 2 2 —8'/| 1 — 1 3 5 4 23. Ölands .................. 1 1 — — — — 2. 1 -— — 1 2 2 24. Gotlands ............... 2 2 1 1 2 —- 8 1 1 — 1 3 6 5 25. Karlskrona 0. Medel- sta ................. 2 -— 2 2 2 4 — 121 1 1 1 — 26. Bräkne .................. 2 —— 2 — 2 1 —- 7 1 27. Villands ............... 11/9 — 11]. 1/7 3 — 71/, 1 28. Ingelstads ............... 11/1 — 11/7 11/2 1 1 -—-61/2 1 29. Göinge .................. 2 1 2 2 -— —— _ 7 1 30. Åsbo .................... 2 — 2 2 1 — 7 1

1 | 2 l 3 [4 [sne [ 7 |819|1o|11|12113|14|15||1s Antalet juridiskt utbildade befattningshavare i

nuvarande organisation framtida organisatioL &

Häradsrätter Rådhusrätter %* ädmän & å;

: == 5 5 :

Domsaga äåggägpgzåggågåå 5255???

5.5.3» 5 155—55 5 5 555 5

”& 'f' 5 = m 2 5: S': = c 2 g» g 2 -

" i 3 5". % 5— .5 "

31, Skytts .............. . 1 1 1 1 2 2 _ 8 1 1 1 4 7 5 32. Ljunits .................. 2 — 2 2 1 2 _ 9 1 1 —— 1 3 6 5 33. Lunds och Torna 1 — 1 1 1 4 _ 8 1 1 _ 1 3 6 5

34. Frosta .................. 11/1 11/5 11/2 11/9 -—— _ — 6 1 1 _ 1 3 6 5 35. Landskrona o.Rönne- bergs ................. 1/9 1/2 1/9 1/a 1 2 1 6 1 -— — 1 5 4

36. Luggude .............. 1 — 1 1 — — —— 3 1 _ _ 3 4 3 37. Halmstads o. Tönner-

sjö .................... 1 1/5 1 1 2 2 1 81/2 1 1 — 1 3 6 5

38. Himle .................. 2 _ 2 3 _ 12 1 1 _ 1 4 7 5

39. Askims .................. 11/2 1'/2 21/2 1 1 — —— 61/2 1 1 -— 1 4 7 5

40. Inlands .................. 11/1 _ 11/, 1/2 1 2 ——61/2 1 _ _ 1 3 5 4

41. Vikens .................. 2 — 2 2 2 _ _ 8 1 — — ] 4 6 4

42. Kinds ..................... 11/2 11/2 11/2 1 — —— 51/2 1 — _ _ 3 4 3

43, Borås 0_ Marks ...... 11/2 -— 11/2 11/2 1 3 —81/1 1 1 1 — 4 7 5

44. Kullings .................. 1 _ l 1 1 1 —— 5 1 1 — _ 3 5 4

45. Väne ..................... ” 1 — " 1 " 1 1 _ — 4 1 ] — — 3 5 4

46. Dals ..................... 2 2 2 1 — — 7 1 _ — — 3 4 3

47. Vadsbo ............... . 1 _ l 1 1 — — 4 1 — _ 3 4 3

48. Gudhems ............... 1 — 1 — 2 1 5 1 — —— _ 2 3 2

49. Vartofta .................. 11/9 11/9 11/2 1 —— —51/: 1 _ _ 3 4 3

50. Skånings ............... 1 — 1 1 1 —— 5 1 _ _ _ 3 4 3

51. Kinne ..................... 11/2 11/9 11/7 1 —61/2 1 — — 3 4 3 52. Karlstads o. Mellan- sysslets ............. 1 — 11/2 ll/z 1 3 8 1 1 1 — 4 7 5

53. Västersysslets ......... 3 — 3 2 — _ — 8 1 1 1 — 4 7 5

54. Fryksdals ............... 2 — 11/2 11/9 — — — 5 1 — 1 3 5 4

55. Östersysslets............ 1 — 1 1 2 2 — 7 1 — 3 4 3

56. Närkes .................. 2 _ 2 2 1 — — 7 1 1 — 1 4 7 5

57. Linde ................... 2 _ 2 2 2 _ _ 8 1 __ _ 4 6 4

58. Västerås 0. Norrbo... 1/2 _ 1/2 1/| 1 3 — 51/2 1 l _ _ 3 5 4

59. Åkerbo .................. 1 _ 1 1 2 2 _ 7 1 _ _ _ 3 4 3

1 Kungälv har räknats såsom fögderistad. * Hänsyn har härvid ej tagits till den arbetskraft, som belöper på Sundals härad.

|213l4l5||6| 7 fs| 9 |10|11|12l13|14|15||1s Antalet juridiskt utbildade befattningshavare i nuvarande organisation framtida organisation % Häradsrätter Rådhnsrätter E Rådmän 5 % :;" P w = ": agagaggacnås n 5. 35335 : , åäåä'åä'äåå%:£-”="ås%=”å

l '1 5 ?; & 3 o "' o ?; ”"*

i » == 18 gm i 5

i 60. Salbergs ............... 11/2 — 11/3 11/9 1 1 61/2 1 —— — 1 3 5 4 i 61. Falu ..................... 1 1 1 1 1 2 7 1 1 _— _ 3 5 4 62. Folkare ................. 1 — 1 1 1 1 — — 4 1 1 — —— 2 4 3 , 63. Västerbergslags ...... 11/9 11/7 11/7 —— —- -— 41/2 1 1 — — 2 4 3 " 64. Nedansiljans ......... 1 — 1 1 — — — 3 1 — 2 3 2 i 65. Ovansiljans ............ 11/2 1 11/2 11/2 — — 51/9 1 1 — 3 5 4 ; 66. Gästriklands ......... 2 2 1 — —— 5 1 1 —— 3 5 4 67. Ala ........................ 2 —— 11/2 1 1 1 61/3 1 1 1 —— 3 6 5 . 68. Ljusne .................. 1 — 1 1 —— — — 3 1 — —— —— 3 4 3 | 69. Sundhede ............... l _ 11/3 1 1 1 51/1 1 — — 1 3 5 4 70. Sundsvalls 0. Sköns 1 — 1/7 1/2 1 5 —— 8 1 1 1 — 4 7 5 i 71. Ljunga .................. 1 — 11/9 11/2 — — — 4 1 — — 1 2 4 3 ' 72. Södra Ångermanlands 2 2 2 1 3 — 10 1 1 l _ 4 7 5 73_ Ådalens .................. 11/7 — 11/1 11/3 _— _ 41/4 1 _ 1 3 5 4 74. Nordanskogs ............ 11/3 11/9 11/2 1 —- — 59/7 1 — — 1 3 5 4 75. Södra Jämtlands ...... 11/2 — 11/a 11/. 1 3 1 91/7 1 1 __ 4 7 5 76. Norra Jämtlands ...... 11/9 _1 11/2 11/2 — — 51/9 1 1 1 4 7 5 77. Härjedalens ............ 1 l l — _ — 31 1 — — 3 4 3 78. Ume ..................... 1'/2 11/2 -— 1 1 5 1 1 1 — 3 6 5 79, Skellelte .................. 2 11/2 'In 1 5 1 1 -— — 3 5 4 80. Lycksele ............... 1/2 1 1 11/2 — — —— 4 1 — _ — 3 4 3 81. Åsele .................... 1 _— 1 1 _ 3 1 _— 1 2 4 3 . 32. Pite ..................... 1 1 1 1 — — 4 1 1 _ 2 4 3 T 83. Lule ..................... 1 _— 1 1 1 1 _ 5 l 1 _ 1 3 e 5 84. Kalix ..................... 1 1 1 — -— 3 ] 1 -— 2 4 3 85. Torne .................. 1 1 1 — 3 1 -— 1 2 4 3 86. Gällivare ............... 1 — 1 1 —— —— — 3 1 — — 1 2 4 3 Summa 120 16 120|105|l sol 90! 4 535I 86 46 16 37 269l454H345

' Samme person är innehavare av borgmästarbelattningen i Hedemora och Säter.

Befattningshavamas antal i samtliga domsagor.

Här nedan lämnas en sammanfattande översikt över antalet befattnings- havare i den nuvarande och den föreslagna organisationen!

Häradsrätter och rådhusrätter.

Häradshövdingar ........................... 120 Borgmästare ................................ __82 207 Biträdande domare ....................... 16 Rådmän, assessorer m. fl. ............... 3 231 Magistratssekreterare, aktuarier m. fl. 15 Notarier ...................................... _ _23?

Summa befattningshavare med juridisk utbildning 746

1 I Stockholm, Göteborg och Malmö. Därav 17 i de 7 största städerna.

9 » 15» >> » » » ' » 17» » » » > 5 ) 157 » ) ) )

” I Stockholm, Göteborg och Malmö. " Därav 33 i de 7 största städerna. " :> 48 >> » ) » |

” » 105 >> >> » » »

Lagmansrätter.

Förste lagmän 1 ....................... 3 Lagmän .................................... & 106 Rådmän:

för inskrivningsärenden m. m.... 3 61

för den dömande verksamheten:

med assessorskompetens ...... 4 33 » fiskalskompetens ......... 5 52 146

Lagmansrättssekreterare, aktuarier m. fl.

Notarier :

med begränsad domarkompetens, om— kring ................................ 7 180 utan dylik kompetens, omkring 3170 350

Summa befattningshavare med juridisk utbildning 615

Skrivbiträden, omkring ..................... 450

Summa belattningshavare 1 065

' l l l

II. Hovrätterna.

A. Befattningshavare i domarställning.

I rättegångsbalkens 8 kap. 1 & kvarstår ännu det föråldrade stadgandet, Grunddragen att hovrätten är »Konungens högsta nämnd». Såsom hovrättens uppgift angives att hava uppsikt och vård, att i de domstolar, som höra under hov— rätten, »rätt skipas efter lag och dess rätta förstånd». I 2 9 av samma kapitel finnas närmare föreskrifter meddelade rörande hovrättens uppgifter i avse— ende å den dömande verksamheten. Slutligen angives i 3 $ omfattningen av de olika hovrätternas jurisdiktionsområden. Enligt vad där stadgas höra under:

Svea hovrätt: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Väster— norrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län;

Göta howätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län;

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmö— hus län.

BeträHande domfört antal ledamöter i hovrätt är stadgat i 1 å i 23 kap. rättegångsbalken, att i hovrätt må 5 ledamöter utgöra domfört antal, så ock 4, där 3 av dem äro om slutet ense.

Hovrätterna äro organiserade på avdelningar, s. k. divisioner. Antalet divisioner är i Svea hovrätt 8, vartill komma 2 extra divisioner, i Göta hovrätt 4 samt 1 extra division och i skånska hovrätten 2. I Svea hovrätt finnes dessutom 1 krigshovrättsråd. För var och en av de ordinarie divi- sionerna äro i staterna för Svea och Göta hovrätter beräknade 5 hovrättsråd. Antalet hovrättsrådsbefattningar uppgår således till: i Svea hovrätt 40 ochi Göta hovrätt 20. I skånska hovrätten, där presidenten ingår såsom ledamot å en av divisionerna, finnas 9 hovrättsråd. För var och en av de extra divisionerna är i vederbörande anslag beräknad avlöning för 5 ledamöter." Därjämte äro Svea hovrätt och skånska hovrätten förstärkta vardera med 1 extra ledamot. Tillhopa finnas således vid hovrätterna, utöver de 3 presidentbefattningarna, 69 ordinarie hovrättsrådstjänster, förutom befatt— ningen såsom krigshovrättsräd, samt 17 extra ledamotsbefattningar, eller tillhopa 90 domartjänster.

Emellertid åtnjuter ett stort antal hovrättsråd tjänstledighet på grund av förordnanden eller uppdrag. Vissa hovrättsråd äro Sålunda förordnade att uppehålla revisionssekreterartjänst, andra äro sysselsatta med lagstiftnings— uppdrag eller äro förordnade att uppehålla befattningar inom departementen o. s. v. Vid 1928 års ingång voro av de 69 hovrättsrådsbefattningarna 5

av den nu- varande organisa— tionen.

Processkom- missionen.

vakanta. Av hovrättsråden i Svea hovrätt tjänstgjorde i hovrätten 25 1. Mot- svarande siffra var för Göta hovrätt 14 och för skånska hovrätten 5. Till- hopa voro således i tjänst i hovrätterna 44 hovrättsråd. För tjänstgöring såsom vikarier för tjänstlediga hovrättsråd ävensom för uppehållande av de extra ledamotsbefattningarna äro vid hovrätterna anställda assessorer. Även flera av dessa äro emellertid upptagna av särskilda uppdrag 0. d. Antalet i Svea hovrätt tjänstgörande assessorer uppgick vid berörda tid till 18. I Göta hovrätt tjänstgjorde 10 och i skånska hovrätten 5 assessorer. Sammanlagt uppgick alltså de i tjänst varande assessorernas antal till 33. Därjämte voro vid Svea hovrätt 9 e. o. assessorer anställda. Av dessa voro 8 indelade på vissa divisioner. I skånska hovrätten uppehöllo 2 e. o. assessorer ledamotsbefattning. I Göta hovrätt var 1 vice häradshövding inkallad till tjänstgöring i hovrätten. Några e. o. assessorer voro ej anställda vid denna hovrätt. -

Det må nämnas, att å envar av de extra divisionerna i Svea hovrätt tjänstgöra 2 referentfiskaler, vilka ha att föredraga vädjade mål samt såsom ledamot deltaga i avgörandet, envar för de mål han föredragit. Här nedan meddelas en översikt över de ihovrätterna tjänstgörande befattningshavarna i domarställning:

B & f ” t i " g 5 h & V & r & näää-in lägga ! hsåiäiltiån summa Hovrättsråd ........................................... x 25 14 2 5 44 Assessorer ................................................ 18 10 5 33 E, 0, assessorer ...................................... 3 9 ' 1 2 12 Referentfiskaler ....................................... 4 —— _— 4

Summa 56 i 25 12 93

Närmare föreskrifter om hovrätternas organisation och arbetssätt äro med— delade i de tre hovrätternas arbetsordningar av den 22 juni 1923 (nr 278— 280).

Ett förslag till genomgripande omorganisation av hovrätterna utan av- vaktan av processreformen har den 30 oktober 1926 avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga (statens off. utredn. 1926 : 20) 5.

Det förslag, processkommissionen framlagt i fråga om organisationen av hovrätterna och rättegångssättet vid dessa domstolar, avviker i skilda

Häri är krigshovrättsrådet ej inräknat. Därav ], som tjänstgör såsom [. f. president. Därav 1 utan fast placering. Vice häradshövding. Betänkandet i fråga benämnes i det följande efter de sakkunnigas ordförande, generaldirek- tören T. Nothin, det »Nothinska betänkandet».

1 2 B | 5

hänseenden från vad f. n. gäller. I avseende & rättegångssättet skulle en omläggning ske från nuvarande i huvudsak skriftliga procedur till en muntlig och omedelbar förhandlingsform. Då parter och vittnen således framdeles tänkas i regel1 komma att personligen inställa sig vid målens handläggning i hovrätten, har kommissionen —— i syfte, att hovrätterna må bliva lättare tillgängliga för allmänheten — föreslagit en uppdelning av de nuvarande hovrätterna. Dessas antal skulle uppgå till minst 7 högst 9. Hovrätt förutsättes skola i viss utsträckning hålla rättssammanträden å andra orter i domkretsen än där den har sitt säte. I organisatoriskt avseende är vidare att märka, att lekmän i viss omfattning skulle tagas i anspråk för den dömande verksamheten. Kommissionen föreslår, att i svårare brottmål — vartill hänföras mål, däri fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än 6 månader i hovrätten skall del- taga nämnd, vars ledamöter, till antalet 5, icke behöva vara lagfarna. En annan betydelsefull organisatorisk ändring består däri, att antalet dom- föra ledamöter i hovrätt med visst undantag nedsättes till 3. Särskilda omröstningsregler skulle gälla i de mål, däri nämnd deltager. För hand— läggning och avgörande av handels- och sjörättsmål, skulle i de hovrätter, beträäande vilka Konungen sådant förordnat, särskilda avdelningar inrättas. Å dylik avdelning skulle döma 2 lagfarna ledamöter av hovrätten samt 3 handelskunniga ledamöter, av vilka var och en skulle ha 1 röst.

Vidare föreslår processkommissionen en vidsträckt prorogationsrätt. Tviste- mål skulle nämligen kunna upptagas omedelbart av hovrätt såsom första instans, om parterna överenskommit, att målet skall där anhängiggöras. I fråga om vissa grupper av mål skall dock prorogationsrätt ej förekomma, nämligen för:

1) mål, som avse fast egendom 2) konkursmål, boskillnadsmål och liknande mål; 3) mål om äktenskaplig börd eller om faderskap till barn utom äktenskap, mål om underhållsskyldighet mellan makar eller mellan föräldrar och barn, äktenskapsmål och andra mål, där parterna icke äga förfoga över tvistens föremål;

4) mål, som röra allenast penningar eller sådant, som kan skattas i pen— ningar, och där sakens värde ej uppgår till 1 500 kr.

Grundläggande för den framtida hovrättsorganisationen blir helt naturligt frågan om antalet hovrätter. Processkommissionen har, såsom ovan berörts, härvidlag framlagt alternativa förslag, det ena omfattande 9, det andra 7 hovrätter. I yttrandena över förslaget har från flera håll uttalats tveksam— het om lämpligheten av att uppdela överrättspersonalen på ett så stort antal hovrätter. Svea hovrätt har sålunda ansett annan ökning av hovrätternas antal, än att för de fyra norrländska länen inrättades en särskild hovrätt, ej be- höva ske —— detta dock under förutsättning att iunderrätten parts yrkanden

* Enligt processkommissionensförslag (II, 20 kap. 15 p.) må i vissa fall lagmansrättens protokoll över vittnesförhör i ett mål begagnas såsom bevis vid målets handläggningi hovrätt (jfr 11 sid. 209).

Förslag. Hovrättemas jurisdiktione- ' områden.

och sakuppgifter ävensom vittnesmålen bli protokollförda, samt att i fråga om handläggning av grövre brottmål kommer till genomförande en av hov— rätten förordad anordning med periodiskt återkommande s. k. hovrättstingi de olika länen.

Liknande synpunkter ha framhållits även av Göta hovrätt. Med hänsyn till de önskemål, som sålunda uttalats i fråga om hovrätts- organisationen, har i enlighet med av justitieministern under hand lämnat direktiv den följande kostnadsberäkningen grundats på det av processkom— missionens alternativ, som innefattar det minsta antalet hovrätter, eller 7.

De olika hovrätterna, för vilka förslagsvis valts nedanstående benämningar, skulle enligt detta alternativ bliva:

Svea hovrätt (Stockholm), omfattande Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Örebro län;

Göta hovrätt (Jönköping), omfattande Östergötlands, Jönköpings, Krono- bergs, Skaraborgs och Kalmar län;

Hovrätten över Skåne och Blekinge (Malmö), omfattande Blekinge, Kri- stianstads och Malmöhus län;

Västra Sveriges hovrätt (Göteborg), omfattande Göteborgs och Bohus län samt Hallands, Älvsborgs och Värmlands län;

Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt (Gävle), omfattande Kopparbergs och Gävleborgs län;

Mellersta Norrlands hovrätt (Sundsvall eller Härnösand), omfattande Vä- sternorrlands och Jämtlands län;

Övre Norrlands hovrätt (Umeå eller Luleå), omfattande Västerbottens och Norrbottens län.

Som synes utgår förslaget ifrån, att någon delning av länen mellan olika hovrätters jurisdiktionsområden icke skulle ske. Det torde i så fall vara ofrånkomligt, att hovrättsindelningen på sina håll blir föga lämpad efter rådande trafikförhållanden. Emellertid synes det knappast vara att befara, .att ur administrativ synpunkt några nämnvärda olägenheter skulle vållas, därest hovrättsområdena i vissa fall skulle komma att skära länsgränserna. I fråga om hovrättsområdena möta nämligen icke svårigheter av den art, som vid en domsagoindelning resa sig mot en brytning av länsgränserna (se ovan sid. 32). I fråga om de framtida statsåklagardistrikten har i det föl- jande gjorts ett förslag till indelning, som med hänsyn till trafikförbindel— .serna synes lämpligast. Det torde böra tagas under övervägande, om ej in- delningen i hovrättsområden bör på sina håll kunna med fördel jämkas till närmare överensstämmelse med den framtida indelningen i statsåklagar- distrikt. Den följande beräkningen av hovrätternas arbetskrafter är emeller— tid baserad på processkommissionens förslag till landets indelning i hov— rättsområden.

Enligt det alternativ till rikets indelning i hovrättsområden, som lagts till grund för förevarande kostnadsberäkning, skulle i Norrland upprättas

tre hovrätter. Såsom bl. a. Svea hovrätt i sitt yttrande över processkom- missionens förslag framhållit, möta emellertid vissa betänkligheter mot en så långt driven söndersplittring av hovrättsorganisationen. Rekryterings- möjligheterna för dessa smärre hovrätter torde säkerligen bli föga gynn- samma, och ej minst betydelsefullt är, att hovrätternas uppgift i avseende å domarutbildningen svårligen kan fyllas med en så begränsad organisation som den, vilken ifrågavarande tre hovrätter skulle erhålla. För att tagas under övervägande vid statsmakternas framtida ställningstagande till frågan om hovrättsorganisationen har därför verkställts en alternativ kostnadsberäk- ning för en indelning med allenast en hovrätt för Norrland. Då en dylik hovrätt ej bör förläggas sydligare än till Sundsvall, har räknats med, att Kopparbergs län enligt detta alternativ fortfarande skulle tillhöra Svea hovrätt.

Liksom skett i fråga om underrätterna, måste en beräkning av det behöv- liga antalet arbetskrafter i de framtida hovrätterna grunda sig på en upp— skattning av den blivande arbetsbördan för sistnämnda domstolar. Här möta emellertid ännu större svårigheter än beträffande underrätterna. Det nu- varande antalet vädjade mål och besvärsmål i hovrätterna kan nämligen icke utan vidare läggas till grund för en beräkning av den framtida arbets- bördan. Bortses till en början från de mål, som till följd av prorogations- rätten komma att dragas inför hovrätt såsom första instans, så lärer kunna beräknas, att det nya rättegångssättet i hovrätterna ivissa hänseenden skall föranleda en stegring men i andra hänseenden åter kunna verka till minsk- ning av klagofrekvensen. Det förhållande, att hovrätterna bli lättare till— gängliga för allmänheten, är onekligen ägnat att i viss mån fresta till över— klagande av mål i fall, där så under rådande förhållanden icke skulle hava skett. Emellertid finnas även faktorer, som kunna förväntas verka i motsatt riktning. Så lärer t. ex. den större snabbheten i hovrättsproceduren efter en processreform kunna åtminstone i en del fall avhålla en part, som iunder- rätt tappat, från att i förhalningssyfte klaga i hovrätten. Vidare bör hän- syn Också tagas till den förbättrade rättsskipning i underrätt, som processre- formen avser att medföra. Att uppskatta den betydelse, som dessa även— som möjligen andra faktorer kunna få för den framtida klagofrekvensen i hovrätterna, lärer knappast vara görligt. Osannolikt är icke, att de olika faktorerna komma att i stort sett neutralisera varandra, så att sammanlagda antalet till hovrätterna överklagade mål kommer att ungefär stanna vid det nuvarande.

En annan faktor, som spelar en avgörande roll vid beräkning av det er- forderliga antalet arbetskrafter i hovrätterna, är den tid, som ett överklagat mål i genomsnitt kan beräknas taga i anspråk vid handläggning i hovrätt. Någon förberedande muntlig förhandling är ju icke avsedd att äga rum i hovrätten, utan förberedelsen skall enligt processkommissionens förslag helt skötas skriftväxlingsvägen. Avseende behöver således här endast fästas vid 10 — 6322.

Hovrättemas arbetsbelast— ning.

huvudförhandlingen, och frågan kommer närmast att gälla, huru stort an- tal mål som i genomsnitt kan förväntas hinna bli handlagt på en sessions— dag i hovrätten.

En i det Nothinska betänkandet (sid. 83 0. f.) verkställd beräkning rörande under åren 1924 och 1925 per sessionsdag föredragna vademål och besvärs- mål i de olika hovrätterna har gett följande resultat:

Vademål Besvär-emil

Svea hovrätt ................................................ 2'40 3'47 Göta » ................................................ 2-19 2-93 Hovrätten över Skåne och Blekinge ............... 2'70 3'63

Med nu rådande rättegångsförfarande i hovrätterna kunna omkring två och ett halvt vademål eller tre år tre och ett halvt besvärsmål hinna före- dragas per sessionsdag.

Vid en jämförelse med framtida förhållanden måste bemärkas, att flertalet besvärsmål, nämligen de brottmål, i vilka domstolens dom i själva saken över- klagas, skola fullföljas vadevägen. Rättsmedlet besvär är avsett att framdeles stå till buds allenast för de fall, då fullföljden gäller ett lagmansrättens beslut, varigenom rätten skilt målet från sig utan prövning av själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen fråga. I det följande tages till en början hänsyn endast till de framtida vademålen.

Att då räkna med ett så stort antal avgjorda mål per sessionsdag som under nuvarande rättegångsordning torde ej vara rådligt. I händelse—så— som processkommissionen tänkt sig — bevisningen i regel skall omedelbart förebringas i hovrätten, måste bevisupptagningen helt naturligt i betydande omfattning taga domstolens tid i anspråk. Vidare är givet, att en före- dragning av målet genom advokater eller möjligen av parterna själva kom- mer att kräva betydligt längre tid än den föredragning, som nu sker genom fiskaler eller ledamöter.

En viss ledning lärer kunna vinnas ur den erfarenhet, som i utlandet vunnits rörande kapaciteten i berörda hänseende hos domstolar i andra instans. Enligt den österrikiska rättsstatistiken för 1924 höllos vid >>Ober- landesgericht» i Wien 2 275 »miindliche Berufungsverhandlungen» i civila mål. Då domstolen arbetar på 7 »ZivilSenate» :: divisioner), kommer så- ledes på varje division i genomsnitt 325 mål1 per år. Arbetsveckornas antal kan beräknas till omkring 42 för år. Med 2 sessionsdagar i veckan belöper således på sessionsdagen i genomsnitt 3'9 mål. Vid bedömande av dessa siffror bör emellertid hänsyn tagas till att föredragningen i målet vid de österrikiska »Oberlandesgerichte» ombesörjes av en av domstolens ledamöter. Parternas vid handläggningen närvarande ombud bruka efter föredrag- ningens slut göra i allmänhet mycket kortfattade inlägg. Bevisupptagning omedelbart vid »Oberlandesgericht» sker i praxis ytterst sällan.

1 Därvid har förutsatts, att varje mål endast förekommer vid en »Berufungsverhanrllung», vilket också med ytterst få undantag är fallet.

Enligt dansk rättsstatistik för 1924 det sista år, från vilket fullständiga uppgifter varit tillgängliga avdömdes vid >>Zstre Landsret» i Köpenhamn 1 695 civilmål i första instans. En del av ifrågavarande mål — till antalet 325 hade förberetts vid underrätt, medan iåterstående 1 370 mål »Lands- retten» handhaft förberedelsen. Antalet vademål (»Ankesager») uppgick till 900, varav 459 civilmål och 441 brottmål. Antalet i första instans hand- lagda brottmål är i statistiken ej specificerat för de olika »Landsretterne» men kan efter en approximativ beräkning för »Gstre Landsrets» del upp— skattas till omkring 120 mål. Tillhopa skulle således i »Landsretten» ha avgjorts 2 715 mål.

»letre Landsret» arbetar på 6 avdelningar. Varje avdelning har 4 sessionsdagar i veckan och arbetsåret beräknas till omkring 44 veckor. För hela domstolen uppgår således antalet sessionsdagar per år till 1 056. På varje sessionsdag falla alltså i genomsnitt 26 avgjorda mål. Att märka är emellertid, att en del av sessionstiden vissa dagar i veckan åtgår till första handläggning av nyinstämda mål.

Processkommissionen har icke gjort något direkt uttalande om antalet mål, som kunde förväntas bli handlagda i hovrätt per sessionsdag. Enligt vad som inhämtats lärer emellertid kommissionen ansett sig kunna räkna med att i genomsnitt omkring 2 mål kunde handläggas och avdömas per sessionsdag. Givetvis är det ytterligt vanskligt att göra en tillförlitlig be- räkning i förevarande hänseende. Med hänsyn till att det med nuvarande rättegångssätt föredragna antalet vademål uppgår till i genomsnitt allenast 25 per sessionsdag, och då det synes ofrånkomligt, att den framtida för- handlingsformen i hovrätt med partsföredragning och bevisupptagning kommer att, änskönt sessionstiden är avsedd att utsträckas från 4 till 6 timmar, taga avsevärt mycket längre tid i anspråk, kunde det av process— kommissionen preliminärt beräknade antalet, nämligen 2 mål per sessions- dag, förefalla väl högt. Man får dock härvid taga i betraktande, att ett ej oväsentligt antal mål är av den beskaffenhet, att den muntliga förhandlingen blott kommer att taga ringa tid i anspråk. Vidare bör märkas den av processkommissionen (del II sid. 209) föreslagna anordningen, att imål rörande brott, varå ej kan följa strängare straä än fängelse i sex månader, bevis- ningen i hovrätt regelmässigt skall ske genom förebringande av lagmans- rättens protokoll. Tagas därjämte i betraktande de ovan anförda siffrorna, särskilt från »Gstre Landsret», rörande antalet avgjorda mål, torde man om än med viss tvekan — kunna räkna med det av processkommissionen ifrågasatta antalet per sessionsdag avgjorda vademål eller 2. På denna för- utsättning vilar den följande beräkningen av arbetskrafterna.

Vid en approximativ uppskattning av den framtida arbetsbördan i hov— rätterna lärer man knappast ha annan möjlighet än att utgå från det genomsnittliga antalet under de senare åren till hovrätterna inkomna vademål, civila besvärsmål och kriminella besvärsmål. I följande tablå är en samman-

Civila be- Kriminella - Hovrätter och län Landareal gådåd Vademål svärsmål besvärsmål sullltlbldiltdllål 1 kvkm. ,,, Medeltal Medeltal Medeltal ___m,__ I" ”27,1921—1925 1921—1925 1921—1925 1909—1925 1921—1925 Svea hovrätt. Stockholms stad ......... 131—9 464 699 716 316 415 1 250 1 447 Stockholms län 7 389'8 262 226 181 130 108 346 419 Uppsala län .................. 5 1209 139 457 64 41 31 119 136 Södermanlands län ...... 6 2376 190 787 73 30 32 107 135 Gotlands län .............. 3 1179 57 033 26 13 13 45 52 Västmanlands län ......... 6 4382 163 614 56 38 32 112 126 Örebro län .................. 8 4274 221 413 94 41 49 157 184 36 8637 1 499 229 1 210 609 680 2 136 2 499 Göta hovrätt. Östergötlands län 9 971'6 309 959 125 59 46 211 230 Jönköpings län ............ 10 616-13 230 805 125 66 55 207 246 Kronobergs län ............ 8 906' 7 157 430 124 51 47 190 222 Skaraborgs län ............ 8 075'0 245 308 129 47 61 195 237 Kalmar län .................. 10 958"? 231 444 142 60 52 228 254 48 528”: 1 174 946 645 283 261 1 031 1 189 Hovrätten över Skåne och Blekinge. Blekinge län ............... 290261 147 300 66 26 34 123 125 Kristianstads län ......... 6 2428 246 222 191 87 75 323 353 Malmöhus län ............ 4 7344 505 464 436 185 188 689 809 13 8858 899 046 693 298 297 1 135 1 288 Västra Sveriges hovrätt. Hallands län ............... 4 7731 149 732 79 24 40 144 143 Göteborgs och Bohus län 4 895'6 446 238 230 82 127 394 439 Älvsborgs län ............... 11 6781 311 861 122 57 70 242 249 Värmlands län ------------ 17 4645 270 513 149 55 53 220 _ 257 Kopparbergs och Gävle- 38 811'3 1 178 344 580 218 290 1 000 1 088 borgs hovrätt. Korparbergs län --------- 28 2484 252 456 98 55 71 211 224 Gävleborgs län ------------ 18 197'8 279 014 120 52 66 224 238 Mellersta Norrlands 46 4462 531 470 218 107 137 435 462 hovrätt. Västernorrlands län ------ 24 128-0 275 189 232 90 92 409 414 Jämtlands län ------------ 47 6900 136 374 123 59 53 219 235 _ 718180 411 563 355 149 145 628 649 Ovre Norrlands hovrätt. Västerbottens län ......... 55 57081 199 554 108 49 80 206 237 Norrbottens län ............ 98 6601 193 771l 116 47 64 186 227 154 2309 393 325 224 96 I 144 ) 392 464 Summa för samtliga hov- rätter ........................ 410 5848 6 087 923 3 925 1 760 l 1 954 l 6 757 7 639

ställning gjord för de framtida 7 hovrätterna av ifrågavarande tre grupper av mål, varvid upptagits medeltalssiffrorna för åren 1921—1925 och en jäm— förelse även gjorts med medeltalssiffrorna för i hovrätt fullföljda mål åren 1909—1925.

När det gäller att ur synpunkten av den framtida arbetsbelastningen bedöma de i tabellen anförda siffrorna, bör först undersökas, i vilken om- fattning de tre behandlade grupperna av mål komma att framdeles räknas såsom vademål eller besvärsmål. Alla nuvarande vademål komma att till- höra den likabenämnda gruppen enligt processkommissionens terminologi. Flertalet av de civila besvärsmålen kommer däremot att framdeles full- följas såsom vademål. Antalet dylika mål kommer f. ö. att något minskas därigenom, att besvären över domstols beslut om åläggande av värjemålsed bortfalla. Dessas antal har i genomsnitt uppgått till 150 a 160 om året, motsvarande ungefär 9 % av hela antalet civila besvärsmål. Hela antalet dylika mål, som framdeles vore att räkna med, är således i runt tal 1 600. Antalet mål, däri besvär fullföljts jämlikt B. B. 25: 3 således där besvären gällt ett underrättens slutliga utslag, vari domstolen förklarat sig obehörig eller stämningen ogill har i genomsnitt under ifrågavarande 5-årsperiod uppgått till 48 mål om året. Antalet överklagade beslut under rättegången andra än beslut om värjemålsed har utgjort i genomsnitt 84 för år. I runt tal äro således 130 av ifrågavarande 1 600 civila besvärsmål—eller omkring 8 % — av det slag, att de framdeles skulle fullföljas besvärsvägen.

Gör man en motsvarande undersökning för de kriminella besvärsmålens del, är först att märka, att i de anförda siffrorna å antalet dylika mål även ingå de s. k. underställningsmålen. Genomsnittligt har dock antalet av dessa mål uppgått till blott 22 om året, motsvarande ungefär 1'1 % av hela antalet kriminella besvärsmål. Vidare böra från dessa avräknas de mål, vari klagan gällt underrätts beslut att döma till värjemålsed. Även antalet av dessa mål har varit förhållandevis obetydligt och uppgått till i genom— snitt 41 om året. Efter frånräknande av nu berörda grupper av mål, tillhopa motsvarande ungefär 3 % av hela antalet kriminella besvärsmål, återstå för hela riket i runt tal 1 900 kriminella besvärsmål. De fall, då besvären gällt underrätts beslut under rättegången, ha genomsnittligt räknat uppgått till 40 om året. I dessa mål skall framdeles talan fullföljas efter besvär. Samma rättsmedel skall stå till buds, när klagan gäller sådana underrättens beslut i brottmål, varigenom domstolen förklarat sig obehörig eller stäm— ningen ogill. Någon uppgift om dessas antal står emellertid ej att hämta ur rättsstatistiken. Med ledning av motsvarande siffror för de civila besvärs- målen har ifrågavarande antal mål uppskattats till omkring 60 för år. Tillhopa skulle således 100 mål, motsvarande ungefär 5 % av här ifråga- kommande kriminella besvärsmål, vara av beskaffenhet att framdeles skola fullföljas genom besvär.

Om med begagnande av de gjorda beräkningarna genomsnittsbelastningen på de olika hovrätterna uträknas, erhålles i avrundade tal följande resultat:

Svea ......................................................... 2 340 80 Göta ......................................................... 1 120 40 Hovrätten över Skåne och Blekinge 1210 40 Västra Sveriges .......................................... 1 030 30 Kopparbergs och Gävleborgs ........................ 430 20 Mellersta Norrlands .................................... 610 20 Övre » .................................... 440 15

Summa 7 180 245.

Enligt alternativet med allenast en hovrätt i Norrland bliva siffrorna för de båda nordligaste hovrätterna:

Svea ...................................................... 2 550 95 Norrlands ................................................ 1 270 40

Beträffande antalet domföra. ledamöter å division är redan förut (ovan sid. 23 0. f.) nämnt, att förevarande beräkningar utgå från att antalet i fråga skulle utgöra 4, nämligen 1 divisionsordförande, 2 hovrättsråd och 1 assessor eller assessorsaspirant. Närmast gäller nu att bedöma, huru stort antal sessionsdagar, som veckovis kan tagas ut av en sålunda sammansatt division.

Session med de nuvarande hovrättsdivisionerna hålles enligt hovrätternas arbetsordningar 4 dagar i veckan. I sessionen deltaga 4 ledamöter. Då å divisionen äro till tjänstgöring indelade 5 ledamöter, av vilka en, ord— föranden, deltar i alla 4 sessionerna, falla på var och en av de övriga leda— möterna 3 sessionsdagar per vecka.1 Sessionstiden är f. n. begränsad till i regel 4 timmar.

Framdeles skulle sessionstiden för huvudförhandling bliva utsträckt till i regel 6 timmar. Vidare bör vid jämförelse med nuvarande förhållanden tagas i betraktande, att framdeles utslagens avfattande skulle bliva betydligt mera tidskrävande än f. 11. Det är ju nämligen avsett, att högsta domstolens prövning av ett dit fullföljt mål skall begränsas till den s. k. »rättsfrågan». Det blir då — såsom processkommissionen påpekat (del II sid. 20) av sär— skild vikt, att hovrätten i sina domar så noggrant redogör för bevisningen i målet, bevisningens värdering och de såsom bevisade ansedda faktiska om- ständigheterna, att högsta domstolen med ledning därav kan fylla sin upp- gift såsom revisionsinstans.

Härtill kommer det arbete, som besvärsmålens avgörande kommer att kräva. Dessa mål äro visserligen, såsom av de anförda siffrorna framgår, förhållandevis fåtaliga, men för deras avdömande erfordras vid sidan av de offentliga huvudförhandlingarna för vademål särskilda icke-offentliga för— handlingar. Besvärsmålen skulle även framdeles föredragas av en leda—

! På angivna sätt är arbetsfördelningen ordnad i Svea och Göta hovrätter. I hovrätten över Skåne och Blekinge har varje ledamot i tur och ordning en ledig vecka.

mot utan närvaro av parter eller ombud, varigenom dessa mål givetvis skulle draga betydligt mindre tid än vademålen.

Tages hänsyn till de skilda på frågans bedömande inverkande faktorerna, lärer man försiktigtvis icke böra räkna med, att på varje divisionsledamot skulle kunna läggas mera än 3 sessionsdagar per vecka.

Till jämförelse må nämnas, att vid lagmansrätterna för varje domare räk— nats med 1 sammanträdesdag i veckan för huvudförhandling. Dessa domare , få dessutom visserligen deltaga i erforderliga förberedande muntliga förhand- ! lingar, vartill motsvarighet saknas i hovrättsproceduren. Men å andra sidan i bör beaktas, att i varje vademål, som förekommer i hovrätt, en ledamot å * divisionen skall tjänstgöra såsom referent. Härmed är enligt processkom-

missionens förslag (del II sid. 204) väl icke förenad skyldighet att föredraga målet, men referenten skall föranstalta om, att alla åtgärder, som erfordras för målets förberedande till huvudförhandling, bliva vidtagna. Då han ; vidare under huvudförhandlingen skall med stöd av akten i målet kontrol- lera och fullständiga partsframställningen, lärer han i allmänhet bliva nöd- sakad att på inläsandet av målet nedlägga ett arbete, som ganska nära torde motsvara just vad fiskaler och ledamöter med nuvarande förhandlingsform få offra på förberedelserna till ett måls föredragning.

Även med utländska domstolar i andra instans torde vissa jämförelser kunna göras. Vid »Oberlandesgericht» i Wien hållas 2 sessionsdagar i veckan å varje »Senat». Ordföranden i »Senaten» leder samtliga förhandlingar , dessa båda dagar. Däremot deltaga av de 3 å varje »Senat» indelade leda— ,' möterna endast 2 samtidigt i förhandlingen, den ene såsom referent och den andre såsom dömande ledamot (»Votant»). »Referent» och »Votant» äro ej samma. ledamöter under hela sessionsdagen utan de tura om mål för mål. Utöver de offentliga förhandlingarna förekomma också icke-offentliga sessioner, var— vid handläggas dels vademål (»Berufungen»), däri part ej påkallat offentlig förhandling, dels besvärsmål (»Rekurse»). För bedömande av de österrikiska »Oberlandesgerichtes» arbetskapacitet bör ytterligare uppmärksammas, dels att referenten har att föredraga målet, dels att domstolsledamöternas tid i avsevärd utsträckning upptages av en del administrativa ärenden. Vid den avdelning av >>Handelsgericht» i Wien, som utövar domsrätt i andra instans, har var och en av de juridiskt bildade ledamöterna att deltaga i 2 sessioner per vecka, varvid han å den ena sessionsdagen sitter såsom ordförande och å den andra såsom »Votant».

På var och en av avdelningarna vid )Gstre Landsret» i Köpenhamn äro indelade 3 »Landsdommere», som deltaga i session 4 dagar i veckan. Viss del av dessa sessioner upptages emellertid av en första handläggning av nyinstämda mål. Någon särskild referent utses icke på förhand, men akterna i målen bruka före förhandlingen cirkulera mellan avdelningens ledamöter.

Under förutsättning, att varje ledamot å division deltager i 3 sessionsdagari veckan för huvudförhandling, samt att antalet arbetsveckor blir detsamma som f. 11. eller omkring 40, skulle på varje ledamot falla 120 sessionsdagar om året.

Divisionernas organisation.

Utöver nämnda sessionsdagar för huvudförhandling skulle ledamot å division vara skyldig att deltaga i icke—offentliga sessioner för avdömande av besvärsmål.

Under förutsättning att —— såsom förut nämnts omkring 2 vademål beräknas bli avgjorda per sessionsdag, skulle antalet sessionsdagar för huvud- förhandling i vademål bliva för:

Svea hovrätt ...................................................... omkring 1170 Göta ,, ..................................................... » 550 Hovrätten över Skåne och Blekinge ..................... » 605 Västra Sveriges hovrätt ....................................... » 515 Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt ..................... >> 215 Mellersta Norrlands hovrätt ................................. >> 305 Övre » » ................................ » 220

Summa 3 590

För Svea hovrätt och den norrländska hovrätten enligt det föreslagna alternativet med 5 hovrätter blir motsvarande antal: Svea hovrätt .................................................... omkring 1 270

Norrlands hovrätt ................................................ » 640

Räknas med 4 domföra ledamöter, (se ovan sid. 150), av vilka var och en deltager i session för huvudförhandling i vademål 3 dagar i veckan (= 120 sessionsdagar om året), skulle antalet ledamöter, rent matematiskt beräknat, i de olika hovrätterna böra bliva:

Svea hovrätt ..................................................................... 39 Göta ,, .................................................................... 19 Hovrätten över Skåne och Blekinge ..................................... 20 Västra Sveriges hovrätt ...................................................... 17 Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt .................................... 7 Mellersta Norrlands hovrätt ................................................ 10 Övre ) » ................................................ 7

Summa 119

Enligt alternativet med 5 hovrätter uppgår antalet ledamöter till:

i Svea hovrätt ..................................................................... 42 i Norrlands hovrätt ........................................................... 21 i övriga hovrätter ............................................................... 56

Summa 119

Beträffande de olika divisionernas organisation kunde synas ligga närmast tillhands, att på varje division indelades så många ledamöter, som skulle utgöra domfört antal. Divisionerna skulle i så fall för hela riket, genom- snittligt räknat, bli 30. Emellertid torde det ur organisatorisk synpunkt vara lämpligare att i regel på varje division för tjänstgöring indela ett större antal ledamöter än det domföra antalet. Om sålunda på varje division

l 7 »

tjänstgöra t. ex. 5 ledamöter, kan antalet sessionsdagar per vecka och divi-' sion bliva 4 eller samma antal som f. n.

Beträffande den närmare arbetsfördelningen inom divisionen torde något detaljförslag härom ej erfordras för denna utredning. Här må allenast på— pekas, att, därest division i regel skulle sammanträda för offentlig förhand- ling 4 dagar i veckan, det givetvis icke kan ifrågasättas, att samme ledamot skulle tjänstgöra såsom ordförande under samtliga sessionsdagar. En av ledamöterna å divisionen torde därför böra utses till vice ordförande med skyldighet att leda förhandlingarna under en av sessionsdagarna. Då hov- rätterna även under den nya rättegångsordningen få en synnerligen betydelse- full uppgift såsom utbildningsanstalter för domaraspiranter, torde vara önsk- värt, att någon av divisionens ledamöter får till speciell uppgift att övervaka domaraspiranternas arbetsprestationer samt att, i den mån så erfordras, lämna dem nödig handledning. Denna uppgift torde lämpligen böra förenas med vice ordförandeskapet å divisionen. Även å division, som sammanträder 3 dagar i veckan, torde ett av hovrättsråden böra förordnas till vice ordförande. Vad slutligen angår assessorernas och assessorsaspiranternas tjänstgöring, bör i samband med den slutliga utformningen av organisationen övervägas, huruvida dessa böra deltaga i samma antal sessioner som hovrättsråden eller om de böra deltaga endast t. ex. i 2 sessioner per vecka, i vilket fall de skulle kunna åläggas en något mera omfattande referentskyldighet. En ord— ning liknande den senare är den, som tillämpas å de extra divisionerna i Svea hovrätt i fråga om de 5. k. referentfiskalerna, vilka deltaga i 1 session per vecka såsom föredragande och ledamot. Ur utbildningssynpunkt kan emot en dylik anordning invändas, att det antal mål, med vilka ifrågava— rande ledamot får taga befattning, begränsas i samma mån, som man in- skränker antalet sessioner, i vilka han deltager.

Rent organisatoriskt skulle den jämnaste arbetsfördelningen vinnas med en division, sammansatt av 6 ledamöter, därav 1 divisionsordförande och 3 hovrättsråd, samt 2 assessorer eller assessorsaspiranter (division av typ A) Ordföranden och hovrättsråden skulle deltaga i 3 sessioner iveckan och var och en av assessorerna eller assessorsaspiranterna i 2 sessioner i veckan. I vissa fall kan det emellertid befinnas lämpligare att inrätta även divisioner bestående endast av ordförande, 2 hovrättsråd och 1 assessor eller assessors— aspirant (division av typ B). Sådan division skulle sammanträda blott tre gånger i veckan. Genom att för viss hovrätt kombinera divisioner av dessa båda typer, blir det möjligt att närmare anpassa befattningshavar- antalet efter det föreliggande personalbehovet. Organisationen av hovrätterna skulle då förslagsvis bliva följande:

Avdelningar

för handels- och sjörätts- mål.

Asses-

Divisioner Ordinarie ledamöter sorer S:a ledamöter H ” ' ' t t * ' år: se. %s:; A B ordf. råd sig; nntaleti antall 1, Svea hovrätt .............................. 6 2 8 22 30 14 44 391/5

2. Göta hovrätt .............................. 2 2 4 10 14 6 20 18 3. Hovrätten över Skåne 0. Blekinge 3 1 4 11 15 7 22 19 ”la 4. Västra Sveriges hovrätt ............... 1 3 4 9 13 5 1 161/:; 5. Kopparbergs o. Gävleborgs hovrätt — 2 2 4 6 2 8 71/a 6. Mellersta Norrlands hovrätt ......... 2 — 2 6 8 4 12 10 ”IB 7. Övre » >> ......... — 2 2 4 6 2 8 7 1/:1 Summa 14 | 12 | 26 | 66 | 92 | 40 | 132 | 118'/s

Enligt alternativet med 5 hovrätter:

Svea hovrätt ................................. 6 3 9 24 33 15 | 48 43 Norrlands hovrätt ........................ 4 -— 12 16 8 24 21 1/3 Övriga hovrätter ........................... 6 12 30 42 18 l 60 54 Summa 16 I 25 | 66 | 91 | 41 | 132 ] nal/.

Den beräkning av antalet domare i de olika hovrätterna, som ovan verk— ställts, har haft avseende allenast på den arbetsbörda, som hänför sig till handläggningen och avdömandet av de till hovrätt överklagade målen. Emellertid skall enligt processkommissionens förslag hovrätt även i viss om- fattning upptaga mål såsom första instans. Detta är fallet i fråga om mål, som avse åtal mot domare och vissa ämbetsmän för tjänstefel. Då ifråga- varande mål ej torde komma att bli synnerligen talrika, lärer någon ökning av arbetskrafterna med hänsyn till dessa mål ej erfordras. Annorlunda ställa sig förhållandena i avseende å den grupp av mål, för vilka process- kommissionen, såsom tidigare är nämnt, föreslagit införande av prorogations- rätt från lagmansrätt till hovrätt. Såsom kommissionen påpekat, torde det kunna förväntas, att särskilt för handelstvisternas del den sålunda anvisade vägen att vinna förkortning i rättegången kommer att anlitas. I vilken omfattning så kan komma att ske, undandrar sig givetvis f. 11. ett någor- lunda säkert bedömande. Utgår man emellertid ifrån, att framförallt han- delstvisterna komma att bliva föremål för prorogation, torde man vara berät— tigad till det antagandet, att verkan härav kommer att göra sig gällande förnämligast vid hovrätterna i de tre stora handelsstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Om, såsom antagligt synes, vid hovrätterna i dessa städer inrättas särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handels- och sjörättsmål, bli de till ifrågavarande hovrätter prorogerade handelstvisterna upptagna vid dessa avdelningar. Å sådan avdelning skola enligt processkommissionens förslag döma två lagfarna ledamöter av hov- rätten och tre handelskunniga ledamöter. Då juristelementet i en dylik av-

1 Med hänsyn till att antalet sessioner begränsats för assessorer och assessorsaspiranter hava 2 av dessa beräknats motsvara 1 1/a ordinarie ledamot.

delning är förhållandevis fåtaligt representerat, torde till tjänstgöring så av- delningen böra indelas förutom divisionsordförande allenast hovrättsråd. En sådan anordning kan dock, särskilt ur utbildningssynpunkt, vara ägnad att väcka vissa betänkligheter. Den skulle innebära, att de i de tre största hov- rätterna tjänstgörande juristerna först efter hovrättsrådsutnämningen, således vid en ålder av 37 å 38 år, skulle komma i tillfälle att taga del _i avdömande av handels— och sjörättsmål. Vid frågans fortsatta behandling synes därför böra tagas under övervägande, om ej någon anordning skulle kunna utfinnas, varigenom åtminstone assessorerna bereddes tillfälle att såsom domare deltaga jämväl å förevarande specialavdelningar.

Då referentskyldigheten å handelsavdelningarna endast kan åläggas de lagfarna ledamöterna, synes antalet sessionsdagar per vecka för dessa leda— möter böra begränsas till 2. Indelas till tjänstgöring å avdelningen 1 divi— sionsordförande och 2 hovrättsråd, skulle avdelningen kunna hålla session 3 dagar i veckan. Envar av dessa ledamöter skulle då deltaga i 2 sessioner i veckan. Arhetsbelastningen å handelsavdelningarna kan — särskilt vid hov- rätterna i Göteborg och Malmö — befaras tidvis bli relativt ojämn. Skulle tillräckligt antal handelsmål för hållande av 3 sammanträden i veckan icke förefinnas, böra å ifrågavarande division kunna upptagas även andra mål, varvid divisionen skulle få den eljest för dylika mål avsedda samman- sättningen, således med divisionsordförande, 2 hovrättsråd och 1 assessor eller assessorsaspirant. Å andra sidan torde för Svea hovrätt, åtmin- stone tidvis, kunna förefinnas behov att upptaga handelsmål på flera divisioner än en. Hinder bör då icke möta att i mån av behov konsti- tuera en handels— och sjörättsavdelning med arbetskrafter från någon av de övriga divisionerna.

Huruvida den sålunda föreslagna förstärkningen av de tre ifrågavarande hovrätterna med 1 division, närmast avsedd för handels- och sjörättsmål, kan vara tillräcklig för att möta tillströmningen av prorogerade mål till ifrågavarande hovrätter, kan, innan någon närmare erfarenhet vunnits, icke bedömas. Vid en mera tillfällig ökning av arbetsbördan torde en större arbetsprestation kunna utvinnas på det sätt, att, vad närmast de allmänna divisionerna angår, ledamöterna emot en lindring ireferentskyldigheten åläggas att deltaga i 4 sessioner i veckan. För referentskyldigheten skulle då i vidgad omfattning kunna anlitas framförallt assessorerna, av vilka ett större antal än eljest skulle indelas till tjänstgöring på varje division. Genom den elasticitet, som rådmansinstitutionen enligt föreliggande förslag äger, torde i en dylik situation åtminstone i vissa fall i lagmansrätterna tjänst- görande assessorer kunna inkallas till ledamotstjänstgöring i hovrätt.

Jämlikt stadgande i 11 kap. 16 © vattenlagen skall Svea hovrätt vid ut- Vattenöver- övande av sin verksamhet som vattenöverdomstol bestå av ordföranden å dom"”- en av hovrättens divisioner, såsom ordförande, tre andra ledamöter i hov— rätten samt en ledamot i kammarkollegiet.

Krigshov- rätten.

President och divisionsord- förande.

Processkommissionen torde ej ha avsett, att någon ändring skulle ske i Svea hovrätts uppgift såsom vattenöverdomstol (jfr del I sid. 77 0. f.). En- ligt inhämtad uppgift har antalet sessionsdagar för vattenöverdomstolen under 1926 utgjort 67.

Med hänsyn till omfattningen av vattenöverdomstolens arbetsuppgifter torde för den division, som skall tjänstgöra såsom vattenöverdomstol, böra beräk- nas, utöver divisionsordföranden, 4 hovrättsråd. Under den tid divisionen icke blir sysselsatt med vattenmål, bör den tilldelas andra mål i erforderlig utsträckning. Skall någon ändring i den för vattenöverdomstolen gällande proceduren icke ske, komma målen i vattenöverdomstolen att föredragas av ledamöterna själva vad angår vademålen. För besvärsmålens del skulle föredragningen liksom hittills ombesörjas av tiskaler. Till dylik föredrag— ning torde böra anlitas någon av de i hovrätten tjänstgörande hovrätts- fiskalerna. Dylika mål förekomma emellertid i ytterst ringa utsträckning 1.

J ämväl i fråga om krigshovrätten torde processkommissionen ha utgått ifrån ett bibehållande av den nuvarande organisationen.

Krigshovrätten är organiserad på det sätt, att ett hovrättsråd —— krigs- hovrättsrådet —— är uteslutande sysselsatt med arbetet i nämnda domstol, medan två hovrättsråd samtidigt tjänstgöra i krigshovrätten och å en av hovrättens divisioner. Ifrågavarande division åtnjuter fördenskull förstärk- ning med en extra ledamot. Antalet ledamöter å denna division uppgår således till 6. Då framdeles enligt föreliggande förslag å divisioner av typ A skulle till tjänstgöring indelas 6 ledamöter, torde någon särskild förstärkning av den division, som sammanknytes med krigshovrätten, icke behöva äga. rum. Däremot bör divisionen givetvis åtnjuta en emot de två ledamöternas deltagande i krigshovrätten svarande lindring i arbetsbördan. Detaljerna härutinnan torde dock ej i förevarande sammanhang behöva närmare utredas.

Processkommissionen (del I sid. 119) har beträffande president- och divi- sionsordförandebefattningarna i hovrätterna yttrat, att, i fall antalet hov— rättsråd det medgåve, dessa skulle för domarverksamhetens utövande vara fördelade på avdelningar, var med sin därtill förordnade ordförande. Därvid borde åtminstone i de mindre hovrätterna förutsättas, att presidenten till- lika tjänstgjorde såsom ordförande på en avdelning.

Beträffande divisionsordförandenas tillsättning synes processkommissionen att döma av ovan återgivna uttalande hava avsett, att den nuvarande till- sättningsformen med förordnande skulle bibehållas. Huruvida dylikt för- ordnande skulle meddelas för viss tid eller tillsvidare, har icke varit föremål för uttalande från kommissionens sida.

Skulle nämnda tillsättningsform bibehållas — i vilken händelse en löne- ställning över hovrättsrådens kan beredas befattningshavarna allenast genom ett tilläggsarvode — ligger givetvis nära till hands, att ordförandeposterna

1 Enligt rättsstatistiken årligen allenast & ä 6 mål.

liksom hittills bli tillsatta efter anciennitet. De med denna befordrings- grund förbundna olägenheterna vid ordförandeposternas rekrytering föran— ledde de sakkunniga, som framlade 1926 års förslag om lönereglering för hovrätterna, att föreslå, att ordförandetjänsterna skulle utgöra en särskild klass inom hovrättsrådsgraden och vara särskilda fullmaktstjänster i högre löneställning än övriga hovrättsrådsbefattningar.

I likhet med nu nämnda förslag utgår förevarande utredning från att divisionsordförande skall av Kungl. Maj:t utses icke genom förordnande utan medelst fullmakt.

Processkommissionen har räknat med, att antalet domartjänster i några av hovrätterna skulle bli så begränsat, att någon uppdelning av hovrätten på divisioner icke skulle äga rum. I dylik hovrätt syntes särskild president ej vara behövlig utan ledningen kunna anförtros åt ett hovrättsråd såsom ordförande. ? Då i det föregående även för de mindre hovrätternas del räknats med, att en uppdelning på minst 2 divisioner blir nödvändig, bör således president tillsättas även vid dessa hovrätter. Presidenten bör i samtliga hovrätter med undantag för Svea hovrätt tillika tjänstgöra såsom ordförande å en av hovrättens divisioner.

I det föregående har räknats med att ett visst antal assessorer eller Assessorer och assessorsaspiranter skulle tjänstgöra i de olika hovrätterna. Tillhopa skulle ::gffååtrzr deras antal komma att uppgå till ett fyrtiotal. Med hänsyn tagen till de tider, under vilka vederbörande skulle tjänstgöra ihovrätt dels på aspirant— stadiet, dels sedermera såsom assessor före utnämningen till hovrättsråd, kan beräknas, att ungefär en tredjedel av hela antalet skulle utgöras av assessorsaspiranter och återstoden av assessorer.

Här nedan meddelas en i överensstämmelse med vad ovan anförts upp— Översikt över ställd översikt över antalet befattningshavare i domarställning i de olika 3:22: hovrätterna.

Svea hovrätt:

President ................................................ 1 Divisionsordförande 1 ........................... 9 Hovrättsrådgé 35 Assessorer ............................................... 10 Assessorsaspiranter ................................ 4 14 49 Göta hovrätt:

President3 ................................................ 1 Divisionsordförande ................................ 3 Hovrättsråd ............................................ 10 14

* Därav 1 för handels- och sjörättsavdelningen. ") ) 2 >> ' » ) och 1 för den division, som tjänstgör så- som vattenöverdomstol. Därtill kommer 1 krigshovrättsråd. 3 Tillika ordförande å en av hovrättens divisioner.

Assessorer ...................................... Assessorsaspiranter ......................

Västra Sveriges hovrätt:

President 1 ...................................... Divisionsordförande 2 .................. Hovrättsråd 3 .................................. Assessorer ...................................... Assessorsaspiranter .......................

Mellersta Norrlands hovrätt:

President 1 ...................................... Divisionsordförande ...................... Hovrättsråd .................................. Assessorer .............. . ........................ Assessorsaspiranter .......................

Övre Norrlands hovrätt:

President 1 ....................................... Divisionsordförande ...................... Hovrättsråd ................................... Assessor ........................................... Assessorsaspirant ...........................

Presidenter 4 ................................... Divisionsordförande ....................... Hovrättsråd ................................... Assessorer ....................................... Assessorsaspiranter .......................

* Tillika ordförande å en av hovrättens divisioner. "' Därav 1 för handels- och siörättsavdelningen. 3 » 2 ) » > ) * Därav 6 tillika ordförande å division.

.......... 4 .......... 2

Hovrätten över Skåne och Blekinge: President1 ...................................... Divisionsordförande ” .................. Hovrättsråd .................................. Assessorer ...................................... Assessorsaspiranter ......................

.......... 1

.......... 13

.......... 4 .......... 3

.......... 1 .......... 4 .......... 11 .......... 3 ......... 2

Kopparbergs och Gävleborgs hovrätt: President1 ...................................... Divisionsordförande ....................... Hovrättsråd ................................... Assessor ........................................... Assessorsaspirant ..........................

.......... 1 ......... 1

...... ' 1 ......... 1

.......... 1 .......... 1

2 ......... 2

......... 1 ......... 1

......... 1 ......... 1

Tillhopa skulle i hovrätterna finnas anställda:

......... 23 ......... 73 ........ 25 ......... 15

16

143

25

21

12

Enligt alternativet med fem hovrätter skulle befattningshavarna i Svea hovrätt ökas med 1 divisionsordförande, 2 hovrättsråd och 1 assessorsaspirant. För den Norrländska hovrätten skulle fördelningen bliva följande:

President ................................................... 1 Divisionsordförande ................................ 3 Hovrättsråd _E 16 Assessorer ................................................ 6 Assessorsaspiranter ................................ 2 8 24

Vid en hovrättsindelning med 5 hovrätter skulle sålunda sammanlagt finnas anställda:

Presidenter 1 ............................................ 5 Divisionsordförande ................................ 24 Hovrättsråd ............................................ 73 Assessorer ................................................ 27 Assessorsaspiranter _14 143

I förevarande sammanhang torde till behandling också böra upptagas spörsmålet om vikariatsförhållandenas ordnande i hovrätt. Det är redan inledningsvis berört, hurusom f. 11. ett stort antal av de ordinarie leda— möterna i hovrätterna åtnjuta tjänstledighet i hovrätten och i stället äro sysselsatta med lagstiftnings- eller liknande uppdrag eller ock tjänstgöra å vissa befattningar inom administrationen. Domartjänsterna i hovrätterna måste till följd härav i stor omfattning uppehållas av unga tillförordnade vikarier. Har detta system redan under nuvarande hovrättsorganisation ansetts föranleda allvarliga olägenheter, blir det med hänsyn till den ned- sättning av antalet domföra ledamöter i hovrätt, som processkommissionen förordat, en bjudande nödvändighet att på ett eäektivt sätt råda bot på detta missförhållande. Processkommissionen har också betonat (del III sid. 232), att iden av kommissionen föreslagna domstolsorganisationen ingår som en av de viktigaste förutsättningarna, att vikariatssystemet såvitt möjligt upphör.

Nära till hands ligger onekligen att betrakta berörda spörsmål enbart som en löneregleringsfråga. I händelse hovrättsråden tillerkändes en så högt tillmätt avlöning, att den överstege vad befattningshavaren kunde vinna vid mottagande av lagstiftningsuppdrag eller förordnande å andra tjänster, så borde, kan det synas, vikariatssystemet bringas att upphöra av sig självt. Härvid utgår man emellertid ifrån, att löneställningen för berörda uppdrag eller tjänster vore en gång för alla fixerad vid en viss — av hovrättsråds- lönen oberoende — nivå. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärtom be- stämmes ju ersättningen för lagstiftningsuppdragen så, att vederbörande erhåller vederlag för mistade avlöningsförmåner jämte ett särskilt arvode, som utgår vid tillfälliga uppdrag i form av dagarvode samt vid mera var- aktig anställning t. ex. såsom ledamot av lagberedningen _ i form av visst årsarvode. Under sådana förhållanden kommer helt naturligt en höj-

1 Därav 4 tillika ordförande å division.

Vikarie för hovrättsråd.

ning av hovrättsrådens lönenivå att föranleda en automatisk stegring i den ersättning, som utgår för ifrågavarande uppdrag. Det sagda äger tillämp— lighet även på de lönesatser, som bestämts för vissa förordnandetjänster inom departementen, t. ex. befattningarna såsom statssekreterare, expeditions- chefer, ledamöter å justitiedepartementets lagavdelning och lagbyråchefer. Lönerna till dessa befattningshavare äro nämligen ställda i relation bl. a. till de löner, som utgå till befattningshavare inom den förutvarande s. k. tredje normalgraden, således bl. a. just hovrättsrådstjänsterna.

Därest hovrättsrådsbefattningarna framdeles skulle bliva slutposter och såle- des tillträdas vid en relativt framskriden ålder, t. ex. vid ESD-årsåldern, kommer visserligen den anförda synpunkten atti allmänhet sakna betydelse. Ifråga- varande uppdrag och tjänster bruka nämligen regelmässigt innehavas av personer vid yngre år, då därifrån befordran brukar ske till någon slut- tjänst inom domstols- eller den administrativa karriären. En sådan ordning, som f. ö. synes hava varit avsedd av processkommissionen och även torde ha legat till grund för den löneställning, som i det Nothinska förslaget var hovrättsråden tilltänkt, har emellertid framförallt ur rekryteringssyn- punkt icke ansetts böra komma till genomförande (ovan sid. 18). Tvärt— om utgår förevarande utredning ifrån, att hovrättsrådstjänsterna, i likhet med vad f. n. delvis är fallet, skola förbliva övergångstjänster. Då det kan beräknas, att utnämning till hovrättsråd i så fall kommer att ske vid i genom- snitt 38 års ålder, lärer det ofta inträffa, att någon, som före hovrättsrådsutnäm- ningen innehar ett lagstiftningsuppdrag eller en förordnandetjänst, kommer i tur att befordras till hovrättsråd. Att vederbörande skulle avstå från dylik befordran för att i stället bibehålla ifrågavarande uppdrag eller för- ordnandetjänst, torde icke gärna kunna sättas i fråga. Ej heller lärer det kunna förväntas, att han skulle lämna ett uppdrag att t. ex. vara ledamot av lagberedningen för att i stället i samband med utnämningen till hov- rättsråd återgå till tjänstgöring i hovrätten. Säkerligen skulle i stället den nuvarande ordningen komma att bibehållas, nämligen att tjänstledighet bereddes från hovrättsrådsämbetet, vilket i så fall liksom nu finge uppe— hållas av vikarie. Någon effektiv garanti mot vikariatssystemet skulle så- lunda, även om hovrättsrådens löneställning bleve förbättrad, ingalunda ha vunnits.

Det åberopade exemplet ger emellertid en antydning om den verkliga an— ledningen till det rådande vikariatssystemet. Det förhåller sig nämligen f. 11. så, att en hovrättsassessor, som t. ex. förordnas till lagbyråchef, for— mellt alltjämt kvarstår i hovrätten och där åtnjuter sin tur vid befordran till hovrättsråd för att sedermera, likaledes i tur, befordras till revisions— sekreterare. Anledningen härtill ligger däri, att en stor del av de arbets- krafter, som sysselsättas inom lagstiftningsväsendet och den högre admi- nistrationen, inneha fullmaktstjänster i hovrätter och nedre justitierevisionen, tjänster, som vederbörande givetvis icke lämna med mindre en annan full- maktstjänst erhålles. Den verkliga grunden för vikariatssystemet i hov—

rätterna är således att söka i det förhållande, att administrationen arbetar med ett underskott av fullmaktstjänster och att denna brist så att säga täckes, genom att administrationen sättes i tillfälle att tillgodogöra sig full— maktstjänster inom hovrätterna och nedre justitierevisionen, vilka ämbets- verk i stället få arbeta med vikarier.

Vikariatssystemet i hovrätterna är därför i själva verket allenast en reflexverkan av en organisatorisk brist inom den departementala förvalt- ningen. Problemet är alltså helt fristående från processreformen och en eventuell omläggning av hovrättsorganisationen. Frågan torde i stället böra lösas i samband med en framtida organisationsförändring inom departe- menten. Då statsmakterna under de senare åren gått in för systemet med ett stort antal tjänster tillsatta på förordnande inom departementen, har av— sikten därmed varit att möjliggöra en viss rörlighet i dessa tjänsters till— sättning. Samma önskemål gör sig naturligen också gällande i fråga om lagstiftningsuppdrag av i regel längre varaktighet (t. ex. ledamotskap av lagberedningen eller större kommittéer). Utan att de fördelar ett dylikt system innebär uppoffras, skulle en lösning av spörsmålet kunna vinnas genom att samma ordning tillämpades för innehavare av hovrättsrådstjänst som för justitieråd och regeringsråd, som erhåller mera omfattande uppdrag, nämligen att vederbörande finge lämna sin fullmaktstjänst men bibehölles vid rätten till pension (se riksdagens skrivelse 1911, nr 10). En annan utväg vore, att på departementens stat uppfördes ett visst antal fullmakts— tjänster inom hovrättsrådens lönegrad, avsedda för innehavare av långvariga lagstiftningsuppdrag och förordnandetjänster. Utnämning till dylik befatt— ning skulle kunna ske endast av den, som förut innehade ordinarie stats- tjänst. Med den snabba omsättning, som under normala förhållanden äger rum, speciellt på hovrättsråds— och revisionssekreterartjänsterna, skulle, i händelse t. ex. innehavaren av en förordnandetjänst önskade återgå till hovrätten, det knappast behöva möta svårighet att omedelbart eller vid när- mast inträdande ledighet ordna så att säga ett utbyte av fullmakterna.

Båda de sålunda angivna utvägarna skulle således leda till, att vikariats— systemet i hovrätterna kunde avsevärt inskränkas.

B. Övriga befattningshavare.

För närvarande utgöres kanslipersonalen vid hovrätterna av hovrätts- sekreterare, aktuarier, arkivarier och notarier. I viss mån utföra även advokatfiskalerna kansligöromål. Vidare finnas i Svea och Göta hovrätter amanuenser samt i alla hovrätterna biträden utan juridisk utbildning.

I Svea hovrätt finnas av juridiskt utbildad personal 1 sekreterare, 2 aktuarier, av dessa 1 för vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål och 1 för besvärs- och underställningsmål samt ansökningsårenden, och 1 arkivarie. Notariernas antal har hittills uppgått till 9, varav 1 å de extra divisionerna (å dessa tjänstgör dessutom 1 amanuens, som utför notaries 11 —— 6322.

Organisa- tionen av hovrätternas kansli.

Nuvarande organisation.

Sekreterare.

Aktuarier.

göromål). På Kungl. Maj:ts förslag beslöt emellertid 1928 års riksdag att indraga hälften av de ordinarie notariehefattningarna. På hovrättens stat kvarstå numera allenast 4 dylika tjänster, medan 2 notarier uppförts på övergångsstat. Sekreteraren och aktuarien för besvärsmål hava till sitt biträde var sin

amanuens. I Göta hovrätt består kanslipersonalen av 1 sekreterare och 1 aktuarie. De

hittillsvarande 4 notariebefattningarna hava i enlighet med beslut vid 1928 års riksdag numera nedsatts till 2, medan 2 befattningar uppförts på över- gångsstat. Till övergångsstaten har även överförts hittillsvarande arkivarie- befattningen. Hos aktuarien tjänstgör 1 amanuens.

I hovrätten över Skåne och Blekinge finnes 1 sekreterare, som har att tillika utföra aktuariegöromålen. Advokatfiskalen tjänstgör jämväl såsom arkivarie. I hovrätten finnes numera allenast 1 notarie.

Icke rättsbildade ordinarie biträden finnas f. 11. till följande antal: iSvea hovrätt 11, av vilka tjänstgöra 1 hos aktuarien för vädjade mål, 1 hos bägge aktuarierna gemensamt, 2 hos arkivarien och de övriga å divisionerna, i Göta hovrätt 7, av vilka 1 tjänstgör hos sekreteraren, 1 hos aktuarien och de övriga å divisionerna, samt i Skånska hovrätten 4, av vilka 1 biträder sekreteraren, medan de övriga äro indelade på divisionerna.

Sekreteraren har till huvudsakligaste åligganden, att föredraga vissa ärenden (civila ärenden och skriftväxlingar med undan— tag av sådana angående utgivande eller restitution av stämpelavgift),

att utfärda föreläggande att inkomma med felande protokoll och vadebevis i vädjade mål,

att i förekommande fall utfärda kommunikationsresolution i av honom föredragna ärenden,

att uppsätta och expediera beslut i president och pleniärenden, stämningar, förordnanden m. m. angående förmynderskap och godmanskap samt skrivelser och utlåtanden i de mål och ärenden han har att föredraga,

att kontrasignera alla utgående expeditioner, som å hovrättens vägnar underskrivas,

att föra minnesanteckningar över president— och pleniärenden, att, då i vädjat mål part söker anstånd, göra anmälan därom hos hovrätten. Dessutom utöva sekreterarna tillsyn i Svea hovrätt över expeditions- vakterna, i Göta hovrätt över skrivbiträdena och expeditionsvakterna och i Skånska hovrätten över skrivbiträdena.

I Skånska hovrätten utför, såsom nämnt, sekreteraren även aktuarie— göromålen.

I samband med arkivariebefattningens indragning i Göta hovrätt i anled— ning av beslut av 1928 års riksdag hava arkivariegöromålen överflyttats på hovrättens sekreterare.

Aktuarierna åligger huvudsakligen,

att emottaga och diarieföra inkommande handlingar, att överlämna dessa till vederbörande föredragande, att taga den befattning med fördelningen av mål och ärenden mellan divisioner och rotlar, som presidenten bestämmer,

att stämpelbelägga utgående expeditioner, utlämna dem och redovisa stämpelmedel.

De aktuarierna tilldelade amanuenserna och biträdena äro dem behjälpliga efter vissa för varje hovrätt särskilt bestämda grunder.

Arkivarien i Svea hovrätt har till åliggande bl. a. att att förvara handlingar och protokoll i avgjorda mål och ärenden, saköres- längder, diarier, rotlar och minnesböcker samt vissa statistiska uppgifter,

att förvara inkomna exemplar av underrätternas protokoll och domböcker, att handhava arkivet, att i avgjorda mål till part på begäran återställa de handlingar, som parten äger återfå,

att till nedre justitierevisionen översända handlingar och vissa protokoll i överklagade mål och ärenden,

att på begäran meddela utdrag av hovrättens protokoll i avgjorda mål och ärenden så ock avskrifter av andra handlingar ävensom å samma handlingar grundade bevis; samt

att rekvirera, uppbära, utbetala och redovisa avlöningsmedel ävensom meddela uppgifter till ledning vid skattskyldigas taxering, samt föranstalta om bokinköp och hava vård om hovrättens boksamling och hovrättens övriga tillhörigheter.

N otarterna åligger, att föra protokoll i alla mål och ärenden, att ombesörja uppsättande och expedition av domar och utslag samt andra beslut och skrivelser, som det ej åligger sekreterare eller äskal att expediera,

att expediera kommunikationsresolutioner, att sköta vissa åligganden beträffande rättsstatistiken, att i vissa fall föra protokoll i president— och pleniärenden, att uppsätta förslag till och expediera föreläggande rörande felande proto- koll och vadebevis,

att jämte advokatfiskalen utföra stämpelgranskning. Vid utförandet av sina göromål åtnjuta notarierna biträde av fiskals- aspiranter och vid hovrätterna tjänstgörande e. o. notarier.

Arkivarie.

Notarier.

I det Nothinska betänkandet ifrågasattes vissa förändringar beträffande Nothinska be- organisationen av hovrätternas kansli och arbetsfördelningen mellan de olika tänkandet befattningshavarna. Vissa av dessa förändringar hava numera genomförts, t. ex. indragning av vissa notarietjänster samt i Göta hovrätt jämväl av arkivariebefattningen.

Beträffande notariernas åligganden yttrades i betänkandet, att dessa till mycket stor del vore av så enkel beskaffenhet, att de väl kunde utföras av icke rättsbildade biträden under notariernas överinseende. Notariegöromålen borde sammanföras till ett för varje hovrätt gemensamt centralkansli med sekreteraren som chef. Kanslierna skulle bestå, i Svea hovrätt av 5 notarier och 3 biträden, i Göta hovrätt av 2 notarier och 1 biträde samt i Skånska hovrätten av 1 notarie och 1 biträde. I betänkandet räknades endast med hovrätternas ordinarie divisioner.

Svea hovrätt har i yttrande över det Nothinska betänkandet med påpekande Ymmden av vikten av att expeditionsgöromålen utföras med största noggrannhet över Nothin-

. .. . .. .. k 1) " - avstyrkt inrättande av ett centralkansli och darmed sammanhängande redu— gång:?

Kansliför- hållandena vid en före- slagen norr- ländskhovrätt.

Processkom- missionen.

Förslag.

cering av antalet notarier. Göta hovrätt däremot har icke haft någon erinran mot inrättande av ett sådant kansli. Hovrätten har ifrågasatt, huruvida icke såsom chef för detsamma borde anställas en särskild tjänsteman med högre lön än nuvarande notarier. I så fall kunde samtliga notariebefatt— ningar indragas och ersättas med biträden av kansliskrivares grad.

Det må i detta sammanhang erinras om att i proposition (nr 121) till 1923 års riksdag angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen i riket det föreslogs, att vid hovrätten, vilken skulle bestå av två divi— sioner med tio ledamöter, vartill skulle komma tre extra ledamöter, skulle vara anställda 1 sekreterare tillika aktuarie, 1 advokatfiskal tillika arkivarie samt 2 notarier.

I den Nothinska utredningen föreslogs inrättande av en hovrätt, omfattande allenast de två nordligaste länen. Hovrätten skulle bestå av 1 division om 5 ledamöter samt beräknades till kanslipersonal behöva, förutom skrivbiträden, 1 sekreterare, tillika advokatfiskal och aktuarie, samt 1 arkivarie, tillika notarie.

Processkommissionen har i sitt betänkande icke berört frågan om hovrätts- kansliernas organisation.

De kansligöromål, som efter processreformens genomförande komma att åvila hovrätterna, bliva delvis desamma som för närvarande. Så torde i huvudsak bliva fallet med hovrättssekreterarnas, aktuariernas och arki— variernas arbetsuppgifter.

Den mest ingripande förändring, som i förevarande avseende betingas av processreformen, berör vissa av de nuvarande notariernas åligganden, näm— ligen uppsättande av protokoll. Protokollen torde vid genomförande av pro— cesskommissionens förslag komma att bliva avsevärt vidlyftigare, än vad nu är fallet. Likaledes bliva utslagen, såsom tidigare är berört, mera omfattande än nu, enär de skola innehålla en noggrann redogörelse för bevisningen, dess värdering och de som bevisade ansedda faktiska omständigheterna.

Vad först beträffar frågan om kollationering av utslagen må nämnas, att presidenten i Svea hovrätt vid hovrättens yttrande över det Nothinska betänkandet reservationsvis anfört, att någon avgörande betänklighet icke syntes föreligga mot, att ansvaret för kollationeringen lades uteslutande å icke rättsbildade biträden, detta dock under förutsättning, att dessa biträden erhölle kansliskrivares ställning. Även Göta hovrätt synes i sitt yttrande dela en liknande uppfattning.

I enlighet med vad sålunda från hovrättshåll ifrågasatts, utgår den beräk- ning av arbetskrafterna vid hovrättskanslierna, som i det följande sker, ifrån att kollationeringen ålägges biträden utan juridisk utbildning.

Vidkommande därnäst frågan om expedieringen av utslag och hand- lingar, torde knappast kunna göras gällande, att detta övervägande mekaniska bestyr skulle vara av beskaffenhet, att härför skulle krävas juridisk utbild— ning. Ett spörsmål, som därvid dock kräver större omdömesförmåga, är bestämmandet av de myndigheter och enskilda, till vilka avskrift av utslaget

skall översändas. I anslutning till den praxis, som redan lär ha utbildats vid en av hovrätterna, torde den division, som dömt i målet, i samband med slutlig justering av koncept till utslaget genom anteckning å konceptet böra meddela anvisning i berörda hänseende.

I det föregående är nämnt, att domaraspiranterna efter avslutande av förste-notarietjänstgöringen i lagmansrätt skulle under viss tid, förslagsvis ett år, i egenskap av Hskalsaspiranter tjänstgöra å hovrättskansli. De arbets- uppgifter, som lämpligen synas kunna åläggas fiskalsaspiranterna, torde förnämligast böra vara förande av protokoll vid huvudförhandling. Vidare torde fiskalsaspiranterna böra biträda vederbörande assessor eller assessors— aspirant vid uppsättande av förslag till utslag ide mål, däri han övervarit huvudförhandlingen. För protokollsföringen lära således framdeles befatt- ningshavare motsvarande de nuvarande ordinarie notarierna icke erfordras.

Sistnämnda befattningshavare äro f. n. även sysselsatta med att lämna advokatfiskalen biträde vid den honom åliggande granskningen av den av underrätterna i småprotokollsärenden verkställda stämpelbeläggningen. Processkommissionen torde ha förutsatt, att detta granskningsarbete fram- deles ej skulle åligga advokatfiskal och hovrättsfiskaler (se del I sid. 192). Däremot har kommissionen ej yttrat sig om, genom Vilken myndighet ifråga— varande arbete framdeles borde besörjas. En överflyttning på administrativ myndighet — närmast skulle väl härvid riksräkenskapsverket komma i betraktande — av detta granskningsarbete skulle emellertid förutsätta in— rättande därstädes av ett ej oväsentligt antal befattningar med juridisk utbildning såsom kompetens, en anordning, som ur kostnadssynpunkt icke torde vara tillrådlig. Arbetet synes fortfarande lämpligen böra utföras vid hovrätterna under ledning och överinseende av advokatfiskalen och med biträde dels av en eller annan av hovrättsfiskalerna, dels och framförallt av icke rättsbildade biträden. Vad först angår granskningen av stämpelbelägg- ningen å lagfarts- och inteckningsärenden, torde granskningen vara av beskaEen- het att utan olägenhet kunna läggas på ett mera kvalificerat biträde utan juridisk utbildning under kontroll av advokatfiskal eller bovrättsfiskal. För inteckningsprotokollens del synes f. ö. granskningen kunna begränsas till i regel allenast stickprov, medan åter stämpelbeläggningen av lagfarterna torde böra underkastas fullständig granskning. Däremot lärer för granskningen av stämpelbeläggningen av bouppteckningar i allmänhet tarvas juridiska insikter. Denna del av granskningsarbetet synes därför böra anförtros åt hovrättsfiskaler under kontroll av advokatfiskalen.

Det anförda lärer ge vid handen, att de arbetsuppgifter, som åvila de nu— varande ordinarie notarierna, med fördel kunna överflyttas på andra befattnings- havare. I den nya kansliorganisationen torde man därför icke behöva räkna med anställande av befattningshavare, motsvarande de nuvarande notarierna.

Huru kansliorganisationen i detalj bör utformas, synes under frågans fortsatta behandling böra tagas under närmare övervägande. Därvid lärer särskilt böra prövas, huruvida den f. n. i nedre justitierevisionen tillämpade anordningen

med ett centralkansli — en anordning, som f. ö. upptogs i det Nothinska förslaget och även vann tillstyrkan från Göta hovrätt bör införas vid de framtida hovrätterna. Det sätt, varpå denna fråga ordnas, torde icke i någon mera betydande grad inverka på de ekonomiska kalkylerna.

Skulle ett centralkansli inrättas — en förutsättning, från vilken den föl- jande beräkningen utgår — torde chefskapet för kansliet kunna åläggas hovrättens sekreterare. I Svea hovrätt synas dock dennes arbetsuppgifter bli så betungande, att en särskild kanslichef kommer att erfordras, vilken torde kunna benämnas biträdande hovrättssekreterare. På kanslichefen torde också kunna läggas det formella ansvaret för upprättande av avlöningslistor samt utbetalande av befattningshavarnas avlöning.

Aktuarie— och arkivariebestyren torde kunna förenas på en befattnings- havare, varvid undantag dock bör göras för Svea hovrätt, där även fram- deles lära erfordras 2 aktuarier och 1 arkivarie. I de tre norrländska hov— rätterna torde sekreterararbetet ej bli av större omfattning, än att med sekre- terartjänsten skulle kunna förenas såväl aktuarie- som arkivarieåliggandena.

Skulle det i det föregående framlagda alternativet med en hovrätt för Norr- land komma till genomförande, torde i en sådan hovrätt erfordras 1 sekreterare och 1 aktuarie—arkivarie.

Som ovan nämnts, skulle i hovrätterna en del kansligöromål utföras av icke rättsbildade befattningshavare i biträdesgrad. Vidare skulle i vissa hovrätter anställas biträden till aktuarier och arkivarier, varjämte arbetskraft erfordras för utförande av skrivarbete.

På utredningens nuvarande ståndpunkt torde det knappast vara möjligt att framlägga ett detaljerat förslag härutinnan. I det följande har därför allenast gjorts en generell överslagsberäkning rörande antalet av ifråga- varande befattningshavare.

För Svea hovrätt har räknats med 8 biträden å centralkansliet, 1 biträde till en var av aktuarierna, 1 till arkivarien och 1 för vardera av de 9 divisionerna eller sammanlagt 20 biträden.

I hovrätterna i Jönköping, Göteborg och Malmö torde erfordras 4 biträ- den å centralkansliet, 1 för aktuarien-arkivarien och 1 för var och en av divisionerna. Sålunda skulle anställas vid Göta hovrätt 9, vid Västsvenska hovrätten 10 och vid Skånska hovrätten 10 biträden.

I hovrätten i Sundsvall torde behöva anställas 4 biträden å centralkansliet och 2 för divisionerna, tillhopa 6.

Vid vardera av hovrätterna i Gävle och Umeå torde antalet biträden kunna begränsas till 5, därav 3 å centralkansliet och 2 å divisionerna.

I den alternativt ifrågasatta hovrätten för hela Norrland torde erfordras 4 biträden å centralkansliet, 1 till aktuarien-arkivarien och 1 för var och en av de 4 divisionerna, eller tillhopa 9 biträden. Skulle denna hovrätt inrättas, torde i Svea hovrätt erfordras ytterligare 1 biträde.

Förutom nu nämnd personal kommer att erfordras biträden till advokat- fiskalerna. Förslag härom framlägges i ett senare kapitel.

Vad angår antalet expeditionsvakter i hovrätterna har för Svea hov— rätt förslagsvis räknats med nuvarande antalet ordinarie expeditionsvakter, d. v. s. 1 förste expeditionsvakt och 6 expeditionsvakter. För Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt för den västsvenska hovrätten har räknats med 1 förste expeditionsvakt och 2 expeditionsvakter och för var och en av de tre norrländska hovrätterna med 1 förste expeditionsvakt och 1 expeditionsvakt.

I en gemensam hovrätt för de norrländska länen torde komma att er- fordras 1 förste expeditionsvakt och 2 expeditionsvakter.

III. Högsta domstolen och Nedre justitie- revisionen.

A. Justitieråd och revisionssekreterare.

Högsta domstolen utgöres av 24 justitieråd, av vilka dock 3 tjänstgöra i Nuvarande lagrådet. Närmare föreskrifter om högsta domstolens sammansättning och ”gamutim'

* verksamhet hava meddelats dels i regeringsformen %% 17, 18 och 22—24, ) dels i lagen den 14 maj 1915 angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar, dels ock i stadgan den 11 juni 1920 om måls handläggning i vissa fall av Kungl. Maj:ts högsta domstol i dess helhet. Arbetet inom högsta domstolen är för närvarande så ordnat, att en sjumans- avdelning tjänstgör hela året — med undantag av 3 veckor vid jul och 2 veckor vid påsk, då avdelningen likväl sammanträder, när måls eller ärendes skyndsamma avgörande så erfordrar — en femmansavdelning tjänstgör 39 veckor och en annan femmansavdelning 29 veckor. Utöver tjänstgöringen å de dömande avdelningarna kommer erforderlig tjänstgöring å en inom högsta domstolen bildad avdelning för behandling av ärenden angående dispens från de enligt lag den 14 maj 1915 införda begränsningarna i fråga om fullföljdsrätten till högsta domstolen. Dispensavdelningen är samman- satt av tre justitieråd. J ustitieråden tjänstgöra omväxlande å de olika avdelningarna efter för varje år uppgjord plan, varvid ett visst antal justitieråd turvis äro befriade från tjänstgöring å session och indelade till suppleanttjänstgöring.

Sessionerna i högsta domstolen pågå 4 timmar om dagen under 5 dagar i veckan. Sessionstiden för dispensavdelningen i högsta domstolen är dock beroende av antalet inkommande dispensmål. Förutom tjänstgöringen å sossionsrummet kräves för ledamöterna i högsta domstolen ett högst be— tydande hemarbete.

Processkom— missionen.

För justitieråd kan vikarie ej förordnas, utan måste hela tjänstgöringen uppehållas av de ordinarie befattningshavarna. Vid sjukdom eller annat tjänstehinder för ledamot måste de till suppleanttjänstgöring indelade leda- möterna i mån av behov inträda i tjänstgöring å sessionsrummet. Dylik tjänstgöring kan inträffa även å tid, då justitieråd åtnjuter ferier.

Antalet ordinarie revisionssekreterare utgör f. n. 23. Av dessa tjänstgör 1 såsom ordförande i Nedre justitierevisionen. Dessutom äro för avarbetande av rådande balans anställda 4 extra revisionssekreterare. Hela antalet revisionssekreterare uppgår således till 27. Envar av dem förestår en rotel. Av rotlarna äro 17 allmänna rotlar och 10 specialrotlar, nämligen: 2 för skiftesmål och rågångstvister; 2 för sjörätts- och tullmål; 3 för vattenmål m. m. samt för mål angående flottning och fiske; 1 för mål angående immateri- ella förmögenhetsrättigheter m. m.; 1 för försäkringsmål m. m. samt 1 för mål, som handlagts av krigsdomstol. Årliga antalet föredragningsdagar beräknas f. 11. till omkring 21 för varje revisionssekreterare. Ordföranden i revisionen åtnjuter dock med hänsyn till de administrativa arbetsuppgifter, som åvila honom, viss lindring i föredragningsskyldigheten.

I skilda hänseenden har processkommissionen i fråga om högsta instansen föreslagit ändringar, som komma att påverka högsta domstolens organisation.. Den onekligen betydelsefullaste förändringen består däri, att domstolen ej längre skulle ha att pröva målet i hela dess vidd, utan dess uppgift skulle begränsas till en prövning, huruvida rättens regler blivit riktigt tillämpade på det föreliggande materialet och vid behandlingen av målet i de undre instanserna. Högsta domstolen skulle med andra ord erhålla karaktären av en revisionsinstans i egentlig bemärkelse.

I samband med att högsta domstolens uppgifter skulle på angivna sätt inskränkas, föreslår kommissionen, att den begränsning i rätten att till högsta domstolen fullfölja mål, som infördes genom den 1915 beslutade ändringen av 30 kap. R. B. (den s. k. summa revisibilis), framdeles skulle bortfalla.

Vidare har processkommissionen föreslagit, att domfört antal ledamöter i högsta domstolen måtte bestämmas till 5. Någon sjumansavdelning skulle således icke ingå i den framtida organisationen, utan alla mål med undan- tag allenast för dem, som skola förekomma i plenum tänkas bli handlagda och avdömda av femmansavdelningar.

I spetsen för högsta domstolen skall stå en president, vilken, liksom president i hovrätt, skall hava sig ålagt att leda arbetet i domstolen och ha närmaste uppsikten över dess kansli. Presidenten skall utöva ordförande— skapet å en av avdelningarna. Till ordförande å annan avdelning än den,. där presidenten tjänstgör, förordnar Kungl. Maj:t lämplig ledamot av dom- stolen.

Rättegångssättet i högsta domstolen har processkommissionen, vad angår de 5. k. revisionsmålen, utformat i anslutning till rättegångssättet i hovrätt.

Om part det begär, skall muntlig och offentlig förhandling äga rum, varvid part äger att själv eller genom ombud utföra sin talan. Domstolen äger också att självmant förordna, att dylik förhandling skall äga rum. Uteblir någondera parten vid förhandlingen, föredrages målet av revisionssekrete— rare, och eventuellt tillstädeskommen part har rätt att efter föredragningen yttra sig.

I vissa fall handlägges emellertid mål även vid icke offentlig förhandling och då städse efter föredragning av revisionssekreterare. Så är fallet, då.- klagandens talan icke finnes hava blivit i behörig ordning fullföljd eller då klaganden fullföljer talan allenast i fråga, som icke må dragas under högsta domstolens prövning, således då han överklagar hovrättens dom i avseende å sakfrågan. Har part icke begärt muntlig förhandling, företages målet, sedan skriftväxlingen avslutats, till avgörande utan parternas vidare hörande.

I fråga om beräkning av det i den nya organisationen erforderliga antalet revisionssekreterare har processkommissionen ej gjort något uttalande.

Knappast på något annat område torde det vara vanskligare att beräkna det erforderliga behovet av arbetskrafter än i fråga om högsta domstolen. Den enda påtagliga organisationsinskränkning, som processkommissionen direkt ifrågasatt, är den, som består i att högsta domstolens samtliga avdel- ningar framdeles skola vara domföra med 5 ledamöter. Även om dom- stolens arbetsbelastning och organisation i övrigt skulle bli oförändrade, kan således alltid påräknas, att de 2 enligt den föreslagna organisationen över- taliga justitierådsplatserna å den nuvarande sjumansavdelningen kunna indragas.

Avskaffas, såsom processkommissionen föreslagit, summa-revisibilisinsti- tutet, faller därmed ock den s. k. dispensavdelningens arbetsuppgift bort. Då emellertid avdelningen utgöres av justitieråd, som äro indelade till suppleanttjänstgöring, torde av berörda anledning någon direkt organisa— torisk inskränkning ej kunna vidtagas.

Vilken verkan de av processkommissionen föreslagna ändringarna i avse- ende å rättegångssättet ihögsta domstolen kunna öva på arbetsbördans om- fattning och därmed på behovet av arbetskrafter, lärer f. n. undandraga sig varje säkert bedömande. Till dels kommer givetvis en ökad arbetsbelast— ning att här liksom i hovrätterna föranledas av den muntliga förhandlings— formen med partsföredragning, vilken helt naturligt kommer att vålla större tidsspillan än det nu brukade sättet för målens föredragning genom revi- sionssekreterare. Å andra sidan är emellertid en högst väsentlig lättnad att emotse genom den föreslagna begränsningen av högsta domstolens upp- gift till prövning av enbart rättsfrågan. En omständighet, som dock verkar i motsatt riktning, är, att fullföljdsrätten till högsta domstolen icke skulle bli beskuren av någon summa revisibilis.

Förslag. Justitieråd-

Revisions— sekreterare.

Då det alltså saknas varje fast hållpunkt för att bedöma, vilka förskjut— ningar i högsta domstolens arbetsbörda de olika förändringarna kunna för- anleda, eller om dessa möjligen komma att uppväga varandra, lärer man försiktigtvis vid en beräkning av kostnaderna för den nya rättegångsord— ningen icke böra räkna med att någon större besparing skulle kunna uppnås genom en beskärning av högsta instansens organisation. I det följande räknas därför icke med någon större nedsättning av antalet justitieråd än den, som betingas av sjumansavdelningens ombildning till en femmans- avdelning. Då, såsom redan är nämnt, 2 justitierådsbefattningar i anledning av berörda förändring böra kunna indragas, är den följande kostnadskalkylen för högsta domstolens vidkommande grundad på ett antal av 19 i högsta domstolen tjänstgörande justitieråd, vartill komma de 3 lagrådsledamöterna. Hela antalet justitieråd skulle således bliva 22. Av dessa skulle 1 vara president i högsta domstolen.

Samma förhållanden, som hindra en mera exakt uppskattning av det för den nya organisationen erforderliga antalet justitieråd, omöjliggöra också en någorlunda tillförlitlig beräkning av det framdeles behövliga antalet revi- sionssekreterare. Det kunde synas, som om en betydlig reduktion av antalet revisionssekreterare borde kunna företagas med hänsyn till införande av partsföredragning vid förhandlingen inför högsta domstolen. Det är emeller- tid att märka, att den revisionssekreterare, som fått sig ett mål tilldelat för beredning, är skyldig att vid den muntliga förhandlingen föredraga målet, ifall någondera parten uteblir. Då någon visshet härutinnan givetvis ej står att vinna på förhand, måste således, även om i ett mål muntlig för- handling skall äga rum, revisionssekreteraren vara beredd att föredrag målet.

Vad som däremot kommer att lända till en avsevärd arbetsbesparing är helt naturligt den föreslagna begränsningen i högsta domstolens arbetsupp- gift till en prövning av enbart rättsfrågan. Emellertid lärer åtminstone delvis denna lättnad, såsom tidigare är berört, motvägas av det förhållande, att en ökad tillströmning av mål kan befaras, ihändelse summa revisibilis bortfaller. Någon väsentlig minskning av antalet revisionssekreterare lärer vid uppgörande av förevarande kostnadskalkyl icke böra beräknas. Även en försiktig uppskattning av den framtida arbetsbördan torde dock medgiva, att de — huvudsakligen för balansens avarbetande anställda — 4 extra revisionssekreterarna beräknas ej komma att ingå i den framtida organisa- tionen. Vid uppgörande av den följande kostnadskalkylen har alltså räknats med de nuvarande 23 å stat anställda revisionssekreterarna.

B. Högsta domstolens (Nedre justitierevisionens) kansli.

Vid en år 1923 genomförd omorganisation av nedre justitierevisionens kansli inrättades vid verket ett s. k. centralkansli. De i fråga om detta meddelade bestämmelserna innebära i korthet, att för ombesörjande av de arbetsuppgifter, som före 1923 års ingång ålegat de å de särskilda rotlarna i nedre justitierevisionen till ett antal av ej mindre än 14 anställda amanuenserna, övertagits av den centrala avdelningen, till vilken jämväl verksamheten å den s. k. mottagningsroteln förlagts. Såsom föreståndare för avdelningen tjänstgör mot särskilt arvode den protokollssekreterare, som har att biträda å mottagningsroteln, och äro i övrigt av befattningshavare med juridisk utbildning vid avdelningen anställda en tjänsteman, benämnd andre protokollssekreterare, med full daglig tjänstgöring samt 5 eller från och med den tidpunkt, då anslag för tillfällig förstärkning av nedre justitie— revisionens arbetskrafter framdeles må komma att bortfalla, 4 amanu— enser, var och en med en daglig tjänstgöringstid av två och en halv timmar. Därjämte tjänstgör å avdelningen 1 kontorsbiträde.

I verket äro å ordinarie stat anställda 6 protokollssekreterare, 2 registra- torer, 1 kanslist, 14 kontorsbiträden, 1 förste expeditionsvakt och 4 expedi- tionsvakter. Därjämte äro uppförda å högsta domstolens stat 1 förste expedi— tionsvakt och 2 expeditionsvakter.

Av anslaget till tillfällig förstärkning av arbetskrafterna avlönas bl. a. 1 andre protokollssekreterare, 1 amanuens och 2 kontorsbiträden.

Processkommissionen har ej närmare uttalat sig angående den framtida organisationen av högsta domstolens kansli. Vid behandling av frågan om domarutbildningen (del III sid. 232) påpekar kommissionen, att det måhända kan finnas lämpligt, att domaraspiranter beredas tillfälle att tjänstgöra i högsta domstolens kansli.

Även om man lärer kunna räkna med att domaraspiranter framdeles — måhända i större utsträckning än hittills varit fallet — kunna befinnas villiga att tjänstgöra i högsta domstolens kansli, lärer dock den framtida kansliorganisationen icke kunna helt byggas på en sådan förutsättning. När- mast för protokollföringen i domstolen lärer liksom hittills böra anställas ett visst antal protokollssekreterare. Vidare bliva också amanuenser och biträden utan juridisk utbildning ävensom vaktbetjäning erforderliga. Liksom skett i fråga om beräkningen av antalet revisionssekreterare, utgår förevarande kostnadskalkyl från, att de å ordinarie stat anställda befattningshavarna komma att framdeles bli för verket erforderliga.

Nuvarande organisation.

Processkom— missionen.

Förslag.

Nuvarande åklagarorga— nisation m. m.

KAP. lll.

Behovet av arbetskrafter inom åklagarorganisationen.

I. Åklagarorganisationen vid lagmansrätt.

Allmänna åklagare vid häradsrätterna (d. v. 5. för landsbygden samt för köpingar, municipalsamhällen och fögderistäder) äro landsfogdar, en i varje län, och dem underställda landsfiskaler, stadsfiskaler i fögderistäder samt i vissa köpingar och municipalsamhällen särskilt förordnade åklagare, s. k. köpingsåklagare. Vid rådhusrätterna utföras åtal av stadsfiskaler. Stads— fiskalerna i magistratsstäderna sortera icke under landsfogdarna, vilka sakna åtalsrätt vid rådhusrätterna. I Stockholm bestå åklagarna av två stads- fiskaler och två polisassessorer. I några städer med polismästare torde åtals— rätt tillkomma jämväl denne, ehuru åtalsrätten i praxis sällan utövas av honom.

Länsstyrelserna ha överinseende över åklagarväsendet inom länet. IStock— holm åligger motsvarande uppgift överståthållarämbetet. Högsta ledningen av åklagarväsendet i riket tillkommer Kungl. Maj:t, och under Kungl. Maj:t har justitiekanslern i egenskap av Kungl. Maj:ts högste ombudsman att hålla tillsyn över åklagarväsendet.

Landsfogdarna och polisassessorerna tillsättas av Kungl. Maj:t. Stads- iiskalerna förordnas av justitiekanslern utom i Stockholm, där de tillsättas av överståthållarämbetet. Landsfiskaler tillsättas av länsstyrelserna, som även förordna köpingsåklagare.

Vår gällande lagstiftning har ej närmare reglerat förhållandet mellan åklagar- och polismyndighet i avseende å undersökningen angående brott. I praxis kunna två olika system härvidlag urskiljas. Enligt det ena ut— föres polisundersökningen redan från början av åklagaren, eller ock har han åtminstone ledningen av undersökningen. Denna inrymmes alltså iåklaga— rens verksamhet, och han har att därvid anlita polisen såsom biträde. Det är också åklagaren, som efter polisundersökningens avslutande beslutar om åtalets anhängiggörande, varvid han överlämnar polisrapporten till dom— stolen. Denna ordning för samverkan mellan åklagar- och polisväsende finnes genomförd på landsbygden, där landsfiskalen har hand om såväl polisundersökningen som åtalats utförande. Även i flertalet städer råder denna ordning, i det stadsfiskalen på en gång är åklagare och polisman och i allmänhet kan betecknas såsom förman antingen för hela poliskåren eller för kriminalpolisen. Emellertid har i vissa städer en separation genomförts

Wwak_ ; i .:

mellan åklagar— och polisväsen. På grund av polisorganisationens tillväxt har det funnits ogörligt att låta stadsfiskalen vid sidan om åklagargöro— målen jämväl sköta polisundersökningen. Han är då formellt, eller ivarje fall faktiskt, skild från ledningen och ansvaret för polisundersökningen, som självständigt handhaves av polismyndigheten. Detta system för förhållandet mellan åklagar— och polisväsen är helt naturligt med modifikationer på skilda håll i stort sett genomfört i de städer, där polismästare finnes. I vissa av dessa städer blir polisrapporten i mål, däri någon, hålles häktad, av polismyndigheten överlämnad till domstolen (det 5. k. remissystemet), utan att stadsfiskalen har att medverka därvid.

Då, såsom nämnts, med åklagarväsendet intimt sammanhänger polisväsen- det, skall här i korthet redogöras jämväl för grunddragen i dess organisa— tion. Genom lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket är detta orga— niserat på följande sätt: Landet är uppdelat i polisdistrikt sålunda, att stad såväl stad med egen jurisdiktion som stad under landsrätt ävensom köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt. Å landet äro landsfiskalsdistrikten indelade i polisdistrikt, vart och ett bestående av en eller flera kommuner ($ 1 mom. 1). Inom varje polisdistrikt Hnnes anställt erforderligt antal polismän, med åliggande att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt verkställa spaning och undersökning av brott. Polis- männen i landsbygdens polisdistrikt benämnas fjärdingsmän. Dessas polis— verksamhet omfattar ej allenast den rena polistjänsten, utan däri ingår även biträde vid utsökningsåtgärd, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning ($ 1 mom. 2 och $ 2).

Den polispersonal, varom nu varit fråga, är emellertid ej den enda, som vid behov står till buds. Enligt 3 $ i polislagen gäller nämligen, att polis- män jämväl kunna anställas för visst landstingsområde, nämligen till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen (ordningspolisen). Därjämte finnas två olika slag av polisformationer, som det ålagts de större städerna att hålla. Istad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, och, vad angår län, där sådan stad ej finnes, i den stad Konungen bestämmer skola nämligen finnas anställda reservpolismän för att vid behov användas för förstärkning av ordnings— polisen på annan ort. Därjämte skall ide städer, som tillhandahålla reserv— polismän, även finnas särskild kriminalavdelning, bestående av polispersonal, som speciellt utbildats för spaning och annan undersökning av brott. Vid sådan avdelning skola, om och till det antal Konungen förordnar, finnas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom stadenl.

* För närvarande finnas sammanlagt 60 sådana polismän, nämligen 4 kriminalöverkonstaplar och 56 kriminalkonstaplar. De sistnämnda äro så fördelade, att i 2 städer finnas 4 konstap- lar, i 5 städer 3, i 10 städer 2 och i 13 städer 1 konstapel.

Polisväsendet.

Kostnaderna för polisväsendet bestridas dels av de lokala organisationerna, polisdistrikt och landstingsområden, dels av staten. Till ordningspolisens. avlönande bidrager staten med hälften för den ordinarie personalen och med en femtedel för den icke ordinarie personalen. Detta gäller emellertid ej städerna och ej heller de köpingar, som ha skyldighet att själva bekosta polisväsendet. Till avlöning av den för landstingsområde anställda perso- nalen bidrager staten med hälften. Reservpolismännens avlöning bestrides till en tredjedel av statsmedel, och vid dessas utkommendering till tjänst- göring utom staden bär statsverket hela lönekostnaden. Vad däremot angår kriminalpolisavdelningen, så vilar kostnaden för denna helt på vederbörande stad. Statsverket svarar blott för de kostnader, som föranledas av den av Kungl. Maj:t beslutade förstärkningen av kriminalpolisavdelningen (& 15 polislagen).

I det i anslutning till polislagen utfärdade polisreglementet den 26 sep- tember 1925 hava föreskrifter meddelats angående vem chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet tillkommer. Härom gäller enligt regle— mentets 1 %, att — under länsstyrelse (närmare föreskrifter i instruktionen den 12 april 1918, $ 6) eller i Stockholm överståthållarämbetet —- chefskapet tillkommer:

i stad, där polismästare finnes (f. 11. Stockholm, Göteborg, Malmö, Norr- köping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund): polismästaren;

i annan stad med magistrat: borgmästaren eller annan ledamot av magi- straten, som förestår polisväsendet;

i fögderistad: kommunalborgmästaren eller stadsstyrelsens ordförande; i köping och municipalsamhälle, där 5. k. köpingsåklagare är anställd: landsfogden, dock endast i vad angår viss disciplinär bestraffningsrätt, samt eljest landsfiskal;

i annat polisdistrikt: landsfiskalen.

Polisorganisationen i Stockholm avviker i vissa hänseenden från den i övriga större städer gällande. Chef för polisväsendet i dess helhet är — närmast under överståthållaren —- polismästaren. Såsom souschefer urder honom fungera polisintendenterna. Av dessa har förste polisintenderten förmanskapet för ordonnansavdelningen, andre polisintendenten för central— avdelningen och distriktspolisen samt tredje polisintendenten för kriminal— avdelningen. Under sistnämnde intendent tjänstgöra de två polisassesso— rerna, vilka intaga en dubbelställning av dels tjänstemän vid kriminalpoliien, där de deltaga i polisutredningarna, dels åklagare vid rådhusrätten. Stids- fiskalerna däremot äro numera endast åklagare och äro i administrativt. hänseende icke inordnade under kriminalavdelningen utan lyda direkt urder överståthållaren.

I Göteborg finnes utöver polismästaren anställd en förste polisintendent, som är förman för polisens detektivavdelning, och en andre polisintendent,

som utövar förmanskapet för den vid centralavdelningen och distrikts- polisen tjänstgörande personalen.

Åklagarnas arbetsuppgif— ter m. m.

De arbetsuppgifter, som åvila de olika grupperna av allmänna åklagare, äro närmare angivna i de för vederbörande åklagare gällande instruktio— nerna. Dessa äro: för landsfogdarna instruktion den 14 december 1917; för landsfiskalerna instruktion samma dag; för stadsfiskalerna instruktion den , 24 maj 1918. För de s. k. köpingsåklagarna äro särskilda föreskrifter % meddelade i kungörelsen den 18 december 1925 med vissa bestämmelser ! angående i köping anställda åklagare m. fl.

Landsfogden, som skall ha avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning, är inom sitt tjänstgöringsområde, d. v. s. landsbygden och fögderistad, allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet1 eller särskild åklagare blivit för visst mål förordnad. Åklagarväsendet i stad, där magistrat ej finnes, är under— ställt landsfogden.

Landsfogden har att företrädesvis beivra dels brott, varå kan följa straff- arbete i fyra år eller därutöver, med undantag för brott enligt 20 kap. strafflagen (tillgreppsbrott), dels fel och försummelser i tjänsten av lands- fogden underordnad allmän åklagare eller utmätningsman, dels ock ovan ej avsedda brott, som kunna förskylla straHarbete, därest de påkalla utred— ning av mera krävande art. Övriga brott må av landsfogden beivras, om det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål ($ 6). Landsfogden har tillsyn över de lägre åklagarna inom sitt område och skall tillse, att de fullgöra sina åligganden ($ 9).

Vidare har landsfogden under länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom sitt tjänstgöringsområde och skall vaka över, att ordning och allmän säkerhet upprätthållas (% 3).

Som redan nämnts, är landsfogden chef för polisavdelning, som anställts av landsting. I vissa hänseenden är han även chef för polisman med åtalsrätt i köping och municipalsamhälle, varjämte han kan av länsstyrel- sen förordnas att i visst fall vara chef för polisstyrka, som sammandrages från olika orter ($ 5).

Landsfogden har att föranstalta om förundersökning beträffande sådana brott, som det, enligt vad ovan sagts, åligger honom att åtala. För sådan undersökning äger han erhålla hjälp av underlydande polispersonal samt kan vid behov rekvirera sådan kriminal—polispersonal, som i stad anställts för användning huvudsakligen utom staden. Denna personal står då under hans befäl ($ 7).

Landsfogden har enligt S. P. & 19: 9 rätt att på eget ansvar häkta person,

1 Härmed avses J. K., J. O., M. O., militära åtalsmyndigheter, tullfiskaler och fiskaler vid vissa verk.

som misstänkes för brott. Självfallet kommer denna häktningsrätt atti första hand avse de brott, vilka av landsfogden beivras. Den häktnings- rätt, som tidigare ansetts tillkomma de s. k. köpingsåklagarna, har genom 1925 års polisreform fråntagits dem och överlämnats till vederbörande landsfiskal, ifall köpingsåklagaren såsom polisman lyder under landsfiskalen, men eljest till landsfogden (kung. den 18 dec. 1925 med vissa bestäm— melser angående i köping anställda åklagare m. fl., & 2, samt landsfogde— instruktionen, $ 8).

Utöver nämnda befattning med åklagar— och polisväsendet har lands- fogden även åligganden av administrativ art. Han skall sålunda förrätta inventering av penningar och värdehandlingar hos landsfiskal och magistrat, vilken utövar utmätningsmans befattning, samt även hos annan utmät- ningsman, som handlar på eget ansvar (% 11). Därjämte kan länsstyrelsen förordna landsfogden att i visst fall förrätta auktion å utmätt fast egendom och fartyg, att hålla sammanträde med menighet inom länet, att föra kronans talan inför domstol, att, då häradsskrivare eller landsfiskal till- träder tjänst eller häradsskrivare därifrån avgår, förrätta inventering samt att bereda, föredraga och till expedition befordra visst ärende, som eljest skulle tillhöra landssekreterares, landskamrerares eller länsassessors föredragning (% 13—16).

Landsfiskal har att inom sitt distrikt taga befattning med åklagar-, polis- och utsökningsväsendet. Han lyder under landsfogden och skall hålla honom underrättad om vad som förekommer i avseende å polis— och åklagar- väsendet (instruktionen $ 4). Landsfiskal är inom sitt distrikt allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten tillkommer annan åklagarmyn- dighet1 eller särskild åklagare blivit för visst mål förordnad. Landsfiskalens befattning såsom allmän åklagare är principiellt icke begänsad till den rena landsbygden. Emellertid gäller, att, om för stad eller köping annan allmän åklagare är förordnad med samma åtalsbefogenhet som landsfiskal, denne icke äger åtala inom staden eller köpingen begånget brott (& 13).

Landsfiskalen skall underrätta landsfogden, så snart anledning föreligger att antaga, att brott, varå kan följa straEarbete, blivit begånget, och skall, även om brottet är av beskaffenhet att skola åtalas av landsfogden, utföra nödiga åtgärder för dess beivran (så 11 och 13). Så snart landsfogien övertagit förundersökningen, har landsfiskalen ingen annan befattning där- med, än som kan åläggas honom i egenskap av polisman (5 13).

Landsfiskalen äger liksom landsfogden häktningsrätt (S. P. 19: 9). Dess- utom gäller, att det i fråga om brott, som skall åtalas av köpingsåklagare, vilken som polisman lyder under landsfiskalen, åligger vederbörande lands— fiskal att meddela beslut angående häktning ($ 14). Har landsfiskalen verk- ställt häktning, skall han därom underrätta, förutom länsstyrelsen och veder— börande domstol, även landsfogden ($ 14).

1 Se ovan sid. 175 not. 1.

. i l l l l

Såsom nämnt är landsfiskalen inom sitt distrikt polischef, i den mån chef— skapet icke tillkommer landsfogden. I egenskap av polischef är landsfiskalen ansvarig för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Landsfiskalen är därjämte utmätningsman samt har att verkställa indrivning och redo— visning av restförda krono— och kommunalutskylder samt av böter. Vidare har landsfiskal att taga befattning med åtskilliga andra allmänna angelägen— heter, såsom vägväsendet, försvarsverket och taxeringsväsendet m. 111.

De s. k. köpingsåklagarna intaga i avseende å åklagarbefogenheten samma ställning som landsfiskal. De äga emellertid numera icke häktnings- rätt. Häktningsbeslut i avseende å brott begånget inom dylik åklagares tjänstgöringsområde meddelas, där åklagaren som polisman står under lands- fiskalens chefskap, av denne men eljest av landsfogden. Kungl. Maj:t be- stämmer för varje särskilt fall, huruvida köpingsåklagare skall lyda under landsfiskal eller direkt under landsfogde (kung. den 18 december 1925 med vissa bestämmelser angående i köping anställda åklagare).

Såsom förut redan nämnts, intaga stadsfiskalerna en olika ställning i magistratsstäder och i fögderistäder. I de förra är stadsfiskalen fullt självständig åklagare. Han lyder icke såsom landsfiskalen under lands- fogden. Han är ensam åklagare för inom staden begångna brott, såvida ej på grund av gällande föreskrifter åtalsrätten uteslutande tillkommer viss annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare 1 blivit för visst mål för- ordnad (instruktionen t 2). Stadsfiskalen i dylika städer har ej någon rapportskyldighet gentemot landsfogden. I vissa administrativa hänseenden samt i fråga om den befattning han må ha med polisväsendet är han under- ordnad länsstyrelsen. I övrigt sorterar han direkt under justitiekanslern. Annorlunda är förhållandet med stadsfiskalerna i fögderistäderna. De in- taga i huvudsak samma ställning till landsfogden som landsfiskalerna. Även i egenskap av polisman har stadsfiskalen idylik stad att lyda landsfogdens order och har i övrigt den befattning med polisväsendet och andra allmänna angelägenheter, som för varje särskild stad fastställts.

I flertalet städer har stadsfiskalen, såsom tidigare berörts, även befattning med polisväsendet, i det han under vederbörande polischef har förmanskapet antingen för stadens poliskår i dess helhet eller för kriminalpolisen. I de större städerna är dock stadsfiskalen i allmänhet helt skild från de administra- tiva bestyren med polisorganisationen. Så är fallet i Stockholm, där stads- fiskalerna allenast utföra åtal men ej deltaga uti förundersökningen. Där— emot ha de båda polisassessorerna såväl att deltaga i förundersökningen som att utföra åtal.

I Stockholm är det första stadiet i förundersökningen lagt på de s. k. förhörsrotlarna, där förhör hålles med den misstänkte av en överkonstapel,

* Se ovan sid. 175 not. 1. 12 —- (3322.

varefter riktigheten av det därvid förda protokollet granskas av en polis- kommissarie, som genomgår protokollet med den misstänkte. Vittnen höras i allmänhet icke genom förhörsroteln utan genom kriminalpolisens spanings- avdelning. Härefter bestämmer tredje polisintendenten, huru med ärendet" vidare skall förfaras. Är fråga om mindre brott, brukar den fortsatta ut— redningen handhavas av förhörsroteln. I viktigare fall överlämnas ledningen av undersökningen till någon av polisassessorerna. Ursprungligen torde ha varit avsett, att vederbörande polisassessor skulle i de mål, där han hand- haft förundersökningen, också utföra åtalet inför rådhusrätten. Denna tanke har dock i praktiken icke kunnat genomföras, då de olika åklagarna äro fast indelade till tjänstgöring vissa dagar i veckan på viss avdelning i råd- husrätten, medan målen i allmänhet genom lottning fördelas mellan avdel— ningarna.

Förhörsrotlarnas antal är 4. Var och en står under ledning av en polis- kommissarie, och å roteln äro indelade en överkonstapel och ett visst antal kriminalkonstaplar. För polisrapporternas riktighet anses tredje polisinten- denten ansvarig.

Beslut om åtals anställande fattas ej av vederbörande åklagare utan av poliskammaren, i vilken beslutanderätten i åtalshänseende tillkommer förste polisintendenten, d. v. s. den av intendenterna, som har förmanskapet för polisens s. k. ordonnansavdelning. Stadsfiskalerna och polisassessorerna äro dock ej bundna av poliskammarens åtalsbeslut, utan kunna, där de så anse lämpligt, underlåta att utföra åtal.

I Vissa ordningsmål, som gå till polisdomstolen, fattas emellertid åtals— beslutet av polismästaren. Uti mål, som handläggas vid polisdomstolen, utföres åtal av de 10 poliskommissarier, vilka äro chefer för var sitt polis— distrikt.

Även i Göteborg är stadsfiskalen helt skild från polisväsendet och fungerar uteslutande såsom åklagare. Han beslutar emellertid om åtals anställande. Allenast i de mål, vilka handläggas av polisdomstolen, tillkommer åtals— befogenheten härutinnan poliskammaren, i vilken beslutanderätten utövas av polismästaren eller förste polisintendenten. I dessa mål tjänstgöra polis— kommissarier såsom åklagare. För polisrapporternas riktighet svarar den poliskommissarie, som handhaft förhöret. Jämväl i vissa andra städer är stadsfiskalen skild från polisväsendet, ehuru han beslutar om anställande av åtal. Så är fallet bl. a. i Malmö, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Uppsala och Lund. I dessa städer anses vederbörande poliskommissarie ansvarig för polisrapporten.

I Norrköping, där polismästare likaledes finnes, är stadsfiskalen förman för detektiva polisen. I viktigare mål leder stadsfiskalen själv förunder- sökningen. Han fattar själv beslut om åtals anställande och svarar i alla mål, som utredas genom kriminalpolisen, för polisrapportens riktighet. På liknande sätt äro förhållandena ordnade i Eskilstuna och Karlskrona, där ävenledes polismästare är anställd.

—Aw1_ _

Jämväl i vissa städer, där polismästare saknas, torde stadsfiskalen vara helt skild från polisverksamheten. Så är fallet t. ex. iLinköping, där stads— fiskalens verksamhet är begränsad till utförande av åtalet. De förberedande förhören hållas under ledning av en överkonstapel, som även upprättar polisrapporten och bär ansvaret för dess riktighet.

I ett stort antal städer är stadsfiskalstjänsten förenad med befatt- ningarna som utmätningsman (stadsfogde), stadskassör, stadskamrerare eller kronouppbördsman. Sålunda är i 31 städer, därav 7 fögderistäder, stads- fiskalen tillika utmätningsman. I 7 av magistratsstäderna är han dessutom kronouppbördskassör eller kronouppbördsman. Den största av de städer, där stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna äro förenade, är Falun med 13 600 invånare.

Beträffande stadsfiskalernas utbildning må nämnas, att enligt uppgifterna i 1928 års statskalender 13 stadsfiskaler (de i Stockholm oräknade) hava avlagt juris kandidatexamen. Därjämte finnas en del äldre stadsfiskaler, som avlagt s. k. hovrättsexamen. Ett stort antal av de övriga stadsfiskalerna hava avlagt länsmans- eller landsfiskalsexamen. Det finnes emellertid även ett avsevärt antal stadsfiskaler — särskilt i de mindre städerna —— som allenast hava polisutbildning.

I Gränna, Mjölby, Simrishamn och Säter tjänstgör landsfiskalen i när- maste landsfiskalsdistrikt som stadsäskal.

Redan flera år innan processkommissionens betänkande avgavs, gjordes frågan om åklagarväsendets reformering till föremål för utredning i sam- band med frågan om polisväsendets omorganisation. I den av numera landshövding S. LINNER år 1922 avgivna utredningen i ämnet föreslogs så— lunda, att åklagarväsendets organisation skulle i huvudsak vara gemensam för land och stad. Under länsstyrelsen skulle ledningen av åklagarväsendet i länet utövas av landsfogden, som till sitt biträde skulle kunna ha en länspolisassessor. Under landsfogden stående åklagare skulle vara lands— fiskalerna och stadsfiskalerna, vilka senare skulle vara statstjänstemän och utnämnas av länsstyrelsen. De nuvarande s. k. köpingsåklagarna skulle ej längre ha åtalsbefogenhet. I de mindre städerna skulle stadsfiskal ej finnas, utan åklagargöromålen bestridas av landsfiskalen i angränsande distrikt. Landsfogdarna, som uteslutande skulle ägna sig åt polis- och åklagargöro— målen, skulle i regel själva verkställa förberedande undersökning och ut- föra åtal för brott, å vilka kunde följa högre straff än fängelse i sex må— nader; med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befatt- ning. Det förutsattes emellertid, att stadsfiskalerna i de större städerna, i fråga om vilka högre kompetensfordringar uppställdes, skulle iviss ut- sträckning taga befattning även med grövre brott. Förslaget intog den ståndpunkten, att den bestående föreningen mellan polis— och åklagarväsen borde bibehållas och stärkas, varemot åklagarna borde såvitt möjligt befrias från andra göromål. Såsom nämnt skulle landsfogdarna uteslutande vara

Förslag ang. åklagarväsen- dets refor- mering i 1922 års polis- betänkande.

Processkom- missionen.

polischefer och åklagare inom länet. Stadsfiskalerna skulle, där så förut ej var fallet, bliva polischefer eller åtminstone chefer för kriminalpolisen i staden. Landsfiskalerna skulle vara polistjänstemän i sina distrikt, och i deras övriga göromål föreslogos åtskilliga förenklingar.

Förslaget avsåg även att höja åklagarnas personliga kompetens. Sålunda skulle ej endast landsfogdarna och länspolisassessorerna utan även stads— fiskalerna i de större städerna vara rättsbildade. Övriga stadsfiskaler skulle liksom landsfiskalerna ha väsentligen samma kompetens, som nu fordras av landsfiskaler.

I det beslut om reform av polisväsendet, som fattades vid 1925 års riks- dag, upptogos emellertid icke de föreslagna ändringarna rörande åklagar— väsendet.

Processkommissionens förslag till åklagarväsendets reformering åsyftar i stort sett dels att ernå en större enhetlighet, än f. n. är fallet, i organisa— tionens yttre struktur, dels att vinna en inre förstärkning av åklagarväsen— det, särskilt vid underrätterna.

Det förstnämnda syftemålet har kommissionen avsett att vinna genom en utbyggnad av åklagarorganisationen i överinstanserna, en åtgärd, som varit betingad redan av muntlighetsprincipens genomförande i hovrätterna och högsta domstolen. Åklagarorganisationen företer en gruppering parallell med domstolsinstanserna, och varje led i åklagarorganisationen är omedel- bart anknuten till motsvarande led i domstolsorganisationen. Sålunda är justitiekanslern åklagare i högsta domstolen, därvid biträdd av ett visst an- tal kanslersråd. I hovrätten är advokatfiskalen chef för åklagarkåren, som i övrigt utgöres av ett antal hovrättsfiskaler. Därmed har tillika vunnits en central ledning av åklagarväsendet i dess helhet. Justitiekanslern är högste chef för hela rikets åklagarkår, och advokatfiskalen har under honom ledningen ej endast för de underordnade åklagarna vid hovrätten utan även för åklagarna vid underrätterna inom hovrättsområdet.

Behovet av en förstärkning av åklagarväsendet vid underrätterna har ju, såsom förut är nämnt, gjort sig kännbart redan med nuvarande domstols- väsen. Än mera ofrånkomligt har ur processkommissionens synpunkt kravet härutinnan blivit med det ackusatoriska brottmålsförfarande, som kommis- sionen förordat.

Processkommissionens förslag beträffande åklagarväsendet vid lagmans- rätterna ausluter sig i viss mån till nu rådande system för åklagarväsen— det vid häradsrätterna. Förslaget går ut på ett generellt genomförande vid underrätterna av den nu bestående tudelningen av åklagarorganisationen i en grupp av åklagare med högre kvalifikationer för de svårare brottmålen och en grupp lägre kvalificerade åklagare för de mindre betydande brott- målen. Åklagarna tillhörande den förra gruppen benämnas i förslaget stats- åklagare. Av dem skulle krävas samma kunskapsprov, som erfordras för domarämbetets utövande. Det är tänkt, att dessa åklagare skulle uteslutande

ägna sig åt åklagarverksamheten och således, i motsats till de nuvarande landsfogdarna, icke belastas med exekutiva eller administrativa göromål, ej heller med chefskapet för polispersonalen.

De lägre åklagarna, vilka i förslaget benämnas underåklagare, skulle motsvara de nuvarande lands- och stadsfiskalerna. Av dem borde ej fordras juridisk bildning i vidare mån, än som f. n. kräves av landsfiskalerna. För att tillräcklig sysselsättning skulle beredas underåklagarna, måste de enligt kommissionens mening vid sidan om sin åklagarverksamhet ha andra göro— mål. Därvid syntes främst polisverksamheten böra komma i fråga, och uteslutet borde icke vara, att dessa åklagare toges i anspråk jämväl för andra uppgifter, dock ej i sådan omfattning, att åklagarverksamheten bleve eftersatt.

Gränsen mellan statsåklagarnas och underåklagarnas verksamhetsområden har kommissionen bestämt i nära anslutning till vad landshövding LINNnR i sådant avseende ifrågasatte i förenämnda betänkande angående polisrefor- men. Till underåklagarnas beivran skulle enligt kommissionens förslag överlämnas brott, å vilka ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader. Därvid har dock den modifikation gjorts, att första resan enkel stöld jämväl skulle innefattas i underåklagarnas kompetensområde. I fråga om övriga brott skulle talan föras av statsåklagare. Denne skulle därjämte hava ledning av samt uppsikt över underåklagarna inom tjänstgörings- området. Därvid skulle det tillkomma statsåklagaren att utföra ämbets— åtgärd, som åligger någon honom underordnad åklagare.

Länsstyrelsens befattning med åklagarväsendet skall enligt processkom- missionens förslag upphöra.

För att få en föreställning rörande omfattningen av den arbetsbörda, som kan komma att påvila åklagarna vid lagmansrätt, torde det vara nödvändigt att i korthet skissera den anordning i fråga om brottmålens förberedande, från vilken processkommissionen utgått. Det är tänkt, att förhandlingen inför domstol i och för bevismaterialets framläggande skall så vitt möjligt koncentreras till ett rättegångstillfälle, den s. k. huvudförhandlingen. Medan i tvistemål och sådana brottmål, i vilka talan ej föres av åklagare, huvud— förhandlingen föregås av ett stadium med förberedande förhandlingar inför domaren, skulle däremot i de brottmål, däri åtalet föres av åklagare, för- beredelsen] helt förläggas till åklagarens verksamhetsområde. Allenast vid anlitande under förberedelsen av vissa straffprocessuella tvångsmedel _— häktning, beslag, husrannsakan m. m. —— kräves domarens medverkan. Be- slut om häktning ankommer sålunda på domaren. I vissa fall skall frågan, huruvida ett av åklagare verkställt beslag må äga bestånd, underställas domarens prövning. I regel meddelas även beslut om husrannsakan av rätten. Vidare äger den misstänkte att under förberedelsen göra anmälan hos rätten, i fall han anser, att vid undersökningen ej rätteligen förfarits. Medan vid nuvarande rättegångsordning med dess i mera invecklade

Stats- åklagare. Förslag.

Allmänna syn- punkter.

mål talrika uppskov själva förberedelserna för åtalets utförande i viss mån avspelas inför domaren och stå under dennes mera omedelbara kon- troll, innebär således processkommissionens förslag i berörda del, att donna- rens medverkan på det förberedande stadiet till väsentlig del bortfaller, Onch att åklagaren har att bära ett större ansvar än nu för en opartisk utmed- ning.

Rörande det närmare förfarandet vid förberedelsen har processkommis- sionen föreslagit följande. I allmänhet skall det i första hand åligga pollis— myndighet att verkställa förberedande undersökning om brott. I fråga (om brott, som endast kan åtalas av statsåklagare, skall polismyndigheten, så snart undersökningen riktats mot viss person, göra anmälan om saken till statsåklagaren. Det åligger i så fall denne att vaka över, att undersök- ningen behörigen utföres, samt, i den mån sådant behöves, lämna polismyn- digheten anvisningar, hålla förhör eller i viktigare fall själv övertaga under— sökningen. I sistnämnda fall skall statsåklagaren äga påkalla biträde av polismyndighet. På enahanda sätt skall förfaras, om någon är anhållen eller häktad för ringare brott.

Beträäande sådana brott, som underåklagare äger åtala, och där anhål— lande eller häktning icke ägt rum, behöver underåklagaren icke göra anmälan till statsåklagaren. Statsåklagare skall dock alltid äga att, när anledning därtill förekommer, själv företaga undersökning även angående dylikt brott.

För statsåklagarnas tjänstgöring skall enligt kommissionens förslag riket indelas i distrikt. Varje sådant distrikt skall omfatta en eller flera lag- mansrätter och i regel skall blott en statsåklagare finnas i varje distrikt. I de större städerna skola dock, anser kommissionen, med sannolikhet er- fordras flera statsåklagare. Om vid en lagmansrätt finnas anställda flera statsåklagare, skola de enligt förslaget hava gemensamt kansli, och bör särskild instruktion angående arbetsfördelningen dem emellan utfärdas. Processkommissionen har preliminärt utgått från att statsåklagarnas antal skulle vara några och trettio.

Till hjälp åt statsåklagarna skola biträden kunna anställas, vilka dock ej böra. äga självständigt utöva några av statsåklagarens funktioner utan en— dast utföra i kansliet förekommande arbete med uppsättande av protokoll och stämningar eller dylikt.

Rörande antalet underåklagare och omfattningen av deras distrikt har processkommissionen icke uttalat sig.

Då en kostnadsberäkning av processkommissionens förslag till åklagar— organisation vid lagmansrätterna nu skall verkställas, gäller det, vad de tilltänkta statsåklagarna beträffar, att i första hand vinna klarhet rörande det erforderliga antalet dylika åklagare. Såsom processkommissionen på— pekat, sammanhänger detta spörsmål på det närmaste med anordnandet av

__-me-._u_._n_-- _. _.__.,_ .

den förberedande undersökningen i brottmål. Allteftersom statsåklagaren i större eller mindre grad anses böra själv lägga hand vid den förberedande undersökningen, kommer hans arbetsbörda att ökas eller minskas. Försik— tigheten torde bjuda att härvid räkna med, att statsåklagaren till väsentlig del kommer att personligen leda och övervaka undersökningen i de brott- mål, i vilka han har att utföra åtal. Såsom förut påpekats, innebär ju processkommissionens förslag, att ledningen av och kontrollen över förbe— . redelsen i brottmålsrättegången i avsevärd omfattning flyttas över från ( domaren till åklagaren. Domaren kommer ju framdeles att på detta stadium ' tjänstgöra såsom kontrollorgan endast vid de mest kännbara ingreppen i den personliga friheten. Det är givet, att denna av ackusationsprincipen betingade betydelsefulla förstärkning i åklagarens ställning förutsätter en kompetens på åklagarsidan. som, vad de viktigare målen angår, gör honom i någon mån jämnbördig med domaren. Då processkommissionen ej ifråga- ! satt någon mera avsevärd höjning av den juridiska kompetensen hos under- åklagarna. måste givetvis på kåren av kvalificerade åklagare läggas an- svaret för och kontrollen över förundersökningen i mera betydande mål. Detta utesluter dock ej, att statsåklagaren i och för hållande av förhör, upp- sättande av protokoll o. s. v. kan anlita underåklagare eller annan polis- ; personal. Men härvid bör dock statsåklagaren städse ha i sin hand led- ningen av åtgärderna och, i den mån han ej personligen verkställt de för— beredande förhören med den tilltalade, bör han, innan åtalet anhängiggöres, i de mål, däri han är uteslutande åtalsberättigad, städse genom ett förhör med den tilltalade ha förvissat sig om, att dennes uppgifter blivit rätt upp- fattade och i protokollet återgivna. Det är vidare att märka, att ackusa- tionsprincipens tillämpning torde komma att kräva, att statsåklagaren i de mål, varom här är fråga, själv utför åtalet vid huvudförhandlingen. Att han därvid skulle kunna låta sig företrädas av underåklagaren, torde icke böra ifrågakonima och lärer ej heller varit av processkommissionen avsett. I detta sammanhang må betonas vikten av att kriminalpolismän till er— forderligt antal ställas till åklagarmyndighetens förfogande.

Ett spörsmål, som måste klarläggas, innan antalet statsåklagare kan be— Distriktsin- räknas, gäller grunderna för distriktsindelningen. Processkommissionen delningen” torde närmast ha tänkt sig, att statsåklagardistrikten i regel skulle liksom landsfogdedistrikten sammanfalla med länen, och att i varje dylikt distrikt skulle finnas en statsåklagare. I de tre största städerna skulle dock er- fordras flera statsåklagare.

' Inom processkommissionen har av hovrättsrådet T. LILJESTRAND upp— rättats ett förberedande utkast till rikets indelning i statsåklagardistrikt, vilket finnes återgivet i tabell IV i bilaga I här nedan. Indelningsförslaget, som torde varit föremål för behandling inom processkommissionen utan att dock

kommissionen tagit någon slutlig ståndpunkt till detsamma, utgår ifrån att i allmänhet varje län skulle utgöra. ett statsåklagardistrikt.

Att landsfogdarnas tjänstgöringsområden omfatta länen, dock med utte— slutande av magistratsstäderna, har sin naturliga förklaring däri, att lanrds— fogden i sin egenskap av polischef måst knytas till länsstyrelsen. Anntor- lunda är förhållandet med statsåklagaren. Denne är fullt fristående gemt- emot länsstyrelsen. Han skall visserligen samarbeta med polismyndighetten — äga påkalla dess biträde vid undersökningar ävensom uppdraga åt pollis— myndighet eller polisman att verkställa särskilda till undersökningen lhö- rande åtgärder. Detta anlitande av polispersonalen torde emellertid mestta- dels komma att ske genom en direkt kommunikation med vederböramde polismyndighet eller polisman att härvid begagna länsstyrelsen såsom mellanhand lärer i regel ej komma ifråga. Då sålunda enligt processkmm- missionens förslag något organisatoriskt samband mellan länsstyrelse opch statsåklagare ej råder, synes ock nödvändigheten bortfalla att låta länsgräin— sen i regel bli bestämmande för statsåklagardistriktet. Även om överems- stämmelse genomföras mellan statsåklagardistrikt och länsindelningen, läirer detta i många fall ej kunna bli av någon betydelse för underlättande av samarbetet mellan statsåklagaren och polismyndigheterna. Statsåklagar'en kommer nämligen att i sin verksamhet få anlita ej blott polismyndighet inom sitt län utan även polismyndighet i annat län.

Erfarenheten från landsfogdarnas åtalsverksamhet giver vid handen, att arbetsbelastningen på grund av åklagargöromålen skiftar i hög grad vid olika tider. Till en del torde detta bero på den snäva begränsning, som nu gäller för landsfogdens åklagaruppgifter. I och med den utvidgning av åtals- skyldigheten, som processkommissionen föreslagit för statsåklagarens del, kommer helt naturligt en viss utjämning till stånd. Emellertid spelar här— vidlag även distriktsindelningen en betydande roll. Ju mindre distrikt, som tillägges statsåklagaren, desto större är risken, att genom tillfällig- heternas spel alltför stora ojämnheter i arbetsbelastningen skola uppstå. Om då såsom processkommissionen tänkt sig i regel allenast en stats- åklagare finnes i varje distrikt, ligger det nära till hands att befara, att denne vid vissa tider kan bli så överhopad med arbete, att han kanske nödgas övervältra arbetsbördan i betydelsefulla delar på underåklagarna, medan han kanske vid andra tider icke kan fylla sin arbetsdag. Visser- ligen kan det tänkas, att vid större arbetsanhopning i ett distrikt stats- åklagaren i ett angränsande distrikt skulle genom ingripande från över- ordnade åklagare kunna förordnas att biträda med vissa utredningar, men det är givet, att det i praktiken kommer att stöta på betydande svårigheter att på denna väg nå fram till en önskvärd utjämning.

Såsom tidigare nämnts, har processkommissionen för det fall, att flera statsåklagare finnas vid en lagmansrätt, ansett, att någon strängt genomförd uppdelning av arbetet dem emellan efter lokala gränser ej borde äga rum.

Den möjlighet i fråga om arbetsbesparing, som förefintligheten av flera statsåklagare på en ort medför, har synts kommissionen böra utnyttjas. Statsåklagarna vid sådana lagmansrätter borde därför enligt kommissionens mening hava gemensamt kansli (del I sid. 190.)

Ett fullföljande av detta uppslag leder till den tanken, att en önskvärd utjämning i statsåklagarnas arbetsbörda i övriga distrikt måhända skulle kunna vinnas därigenom, att distrikten bestämmas så, atti regel flera stats- åklagare kunna beredas sysselsättning med åklagargöromålen. Då läns- gränsen, såsom tidigare motiverats, ej behöver vara bestämmande för åklagar— distrikten, ligger det nära till hands att sammanföra de blivande domsagorna till ur åklagarsynpunkt lämpliga distrikt och att till någon av de större stä- derna inom distriktet förlägga ett statsåklagarkansli, där minst två stats- åklagare skulle vara verksamma. Genom att sålunda koncentrera åklagar- verksamheten till någon av de större städerna skulle också en anknytning vinnas till den utveckling i fråga om handläggningen av brottmål, somi praktiken ägt rum på grundval av lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. Enligt denna lag skall, om någon är tilltalad vid allmän underrätt och han hålles häktad i målet, vid den domstolen även upptagas talan, som mot den tilltalade föres på grund av brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo, såvida det kan ske utan men för utredningens fullständighet. Erfarenheten från lagens tillämpning torde givit vid handen, att en koncentration av brottmålshandlåggningen ägt rum till de större stadsdomstolarna.

Ytterligare en synpunkt förtjänar att i detta sammanhang vinna beaktande. Det är givet, att, om endast en statsåklagare finnes i distriktet, denne lätt skall känna sig frestad att kvarstanna på kansliorten för att därifrån leda och övervaka de ute i orterna pågående utredningarna. Han kommer då lätt nog att alltför mycket bindas vid byråtjänstgöring, och hans arbete blir i första hand inriktat på studium av rapporter och akter i målet. Att en dylik utveckling av åklagarverksamheten icke kan vara gagnelig, ligger i öppen dag. Deltager åter statsåklagaren själv personligen i utrednings- arbetet på ort och ställe, nödgas han ofta kanske under avsevärd tid vistas utanför kansliorten. Därmed blir ett mera regelbundet samarbete mellan honom och de under honom sorterande åklagarna försvårat och tidvis må- hända omöjliggjort. Processkommissionen har visserligen föreslagit, att på statsåklagarkansliet skulle tjänstgöra ett biträde, men det är lätt att inse, att med de kvalifikationer, som kunna krävas av ett dylikt biträde, någon verklig sammanhållning av arbetet på statsåklagarexpeditionen näppeligen kan vinnas. Även ur nu anförda synpunkt är det givetvis önskvärt, om åklagardistrikten kunde erhålla den omfattning, att åtminstone två stats— åklagare där kunde finna sysselsättning. I så fall bleve det helt naturligt lättare att på själva kansliorten uppehålla kontinuiteten i arbetet.

Man kan möjligen invända, att genom den lokala åklagarorganisationens utbyggande på bredare basis en fara vore för handen, att statsåklagar—

kanslierna antoge karaktären av ämbetsverk, och att därmed skulle följa en icke önskvärd byråkratisering av statsåklagartjänsterna. Emellertid lärer denna farhåga] knappast äga fog. Snarare torde en organisation enligt de grundlinjer, som här angivits, vara ägnad att motverka en sådan utveckling, då därigenom beredes ökad möjlighet för statsåklagarna att ägna sig åt ut- redningsarbetet ute i orterna.

Mot den tanke i fråga om åklagardistriktens ordnande, som här framlagts, lärer måhända invändas, att statsåklagarna komma att sakna närmare känne- dom om de lokala förhållandena inom distriktet. Invändningen torde dock drabba även en indelning, där distrikten sammanfalla med länen. Jämväl ett sådant distrikt är helt naturligt alltför omfattande, för att åklagaren skulle annat än rent tillfälligtvis kunna äga en mera ingående person- och lokalkännedom. Vad som härutinnan erfordras för hans åklagaruppgifter måste tydligen i regel tillföras honom genom hans medarbetare ute i orterna, närmast landsfiskalerna.

En ytterligare erinran, som kan riktas mot de grunder för distrikts— indelningen, som här förordats, har avseende å de ökade resekostnader, som kunna förväntas uppkomma vid en dylik indelning, och den tidsspillan, som tjänsteresorna bereda befattningshavaren. Det är givet, att denna synpunkt är förtjänt av beaktande. Men mot de berörda olägenheterna måste å andra sidan ställas den förlust statsverket skulle lida genom att vissa åklagare vid en organisation med små distrikt kunna befaras tidvis ej bli fullt sysselsatta. Det torde därför icke vara lämpligt att låta hänsynen till resekostnadernai alltför hög grad verka bestämmande för distriktsindelningen. En under- sökning rörande omfattningen av de nuvarande landsfogdarnas tjänsteresor ger vid handen, att tjänsteresor för landsfogdarna i de södra och mellersta delarna av landet i genomsnitt taga i anspråk 65 dagar årligen, varav 28 beräknas belöpa på åklagarverksamheten. För Västmanlands och Koppar— bergs län samt de norrländska länen, i vilka senare avstånden ju äro vida större, äro motsvarande siffror 154 och 96. Landsfogdarna i sistberörda län använda således omkring en tredjedel av sin tjänstgöringstid för resor i åklagar- och polisväsendets tjänst. 1

Vid uppgörandet av den plan till rikets indelning i statsåklagardistrikt, som i det följande framlägges, har helt naturligt synnerligt avseende fästs vid trafikförbindelserna olika orter emellan. För södra och mellersta Sveriges del ha distrikten i allmänhet ej gjorts mera omfattande, än att avståndet mellan statsåklagarens kansliort och de olika lagmansrätternas tingsställen kan med järnväg tillryggaläggas på högst 3 a 4 timmar.

Därjämte har man vid distriktsindelningen sökt tillse, att arbetsbördan blir så jämnt fördelad som möjligt. I sådant syfte har också övervägts en anordning att genom närmare samarbete mellan underåklagaren på kansli—

1 Högsta antalet resedagar per år uppvisar landsfogden i Västernorrlands län medb276 resedagar, varav 229 anses belöpa på polis— och åklagarverksamheten.

orten och statsåklagarne utnyttja underåklagarens arbetskraft i statsåklagar- kansliet. Samtliga åklagare borde i så fall erhålla gemensamt kansli samt underåklagaren, vilken enligt vad i annat sammanhang kommer att före— slås bör bli statsanställd, tillförbindas att även biträda statsåklagaren. Givetvis skulle man därigenom vinna ett närmare samarbete mellan de båda typerna av åklagare — ett samarbete, som säkerligen skulle vara åklagaruppgifterna till gagn. Det må nämnas, att i 1922 års polisutredning ifrågasattes, att stadsfiskalerna i de större städerna, av vilka befattningshavare borde krävas juridisk kompetens, skulle efter landsfogdens bestämmande stå till förfogande för åtal i grövre brott jämväl utanför stadens domkrets.

Även med en distriktsindelning, där all möjlig hänsyn tagits till den väntade arbetsbelastningen, kan inträffa, att genom en tillfällig anhopning av göromål arbetskrafterna bli för fåtaliga. I dylikt fall lärer böra an— komma på justitiekanslern att förordna hovrättsfiskal att under viss tid tjänstgöra hos vederbörande statsåklagare. En dylik anordning kan också ifrågakomma, där behov uppstår av vikarie för statsåklagare.

Om vid distriktsindelningen vederbörligt avseende skall kunna fästas vid trafikförbindelserna, kan det i vissa fall ej undvikas, att ett statsåklagar- distrikt kommer att bestå av delar från två hovrättsområden. Även vid utarbetande av den distriktsindelning, som varit under övervägande inom processkommissionen, torde en dylik anordning i något enstaka fall visat sig ofrånkomlig. Någon egentlig olägenhet lärer ej heller vara förenad med en sådan kombination. Då t. ex. i det följande ifrågasättes, att södra delen av Hallands län skulle ingå i Malmö statsåklagardistrikt, oaktat länet i sin helhet enligt processkommissionens förslag skulle tillhöra Göteborgs hov- rättsområde, bli statsåklagarna i Malmö i administrativt hänseende under- ordnade advokatfiskalen vid skånska hovrätten. Därest vid fullföljande av ; ett mål från domsaga i södra Halland, advokatfiskalen iGöteborg skulle ha ' behov av att inhämta upplysningar från den statsåklagare i Malmö, som handhaft åtalet, har denne givetvis att stå till förfogande i sådant hänseende.

För vinnande av upplysning angående storleken av den arbetsbörda, som beräknas falla på statsåklagarna i de olika distrikten, står iförsta hand till

_ förfogande statistiken angående brottsligheten i riket. En bearbetning av i denna statistik för åren 1915—1916 finnes intagen i 1922 års betänkande ' angående polisväsendet (sid. 196 0. f.). Vid en ifrågasatt begränsning av lands- fogdes åtalsplikt till brott, varå fängelse i mer än sex månader eller straff- arbete, avsättning eller mistning av ämbete normalt kunde följa, beräknades antalet brott, för vilka personer sakfällts i första instans, för hela riket uppgå till 5 103. Då antalet första resan enkel stöld under nämnda år be— räknades uppgå till i genomsnitt 732, skulle alltså, om den av processkommis- sionen föreslagna begränsningen av statsåklagarens åtalsplikt tänkes tillämpad, antalet brott, som skulle tillhöra statsåklagaren, utgöra 4 371.

Vid en specialundersökning 1, som verkställts inom processkommissionen likaledes på grundval av kriminalstatistiken för nämnda år och varvid beräknats antalet brott — med frånräknande av första resan enkel stöld för vilka någon sakfällts i första instans och där å brottet kunnat följa mer än sex månaders fängelse, har medeltalssiEran för åren 1915—1916 för hela riket beräknats utgöra 3 862. Diiferensen på omkring 500 mål, jämfört med polisutredningens motsvarande siffra, har sin förklaring däri, att vid den senare beräkningen för Kristianstads län tagits det exakta medeltalet för nämnda år, vilket var abnormt högt till följd av att en tilltalad i ett och samma mål dömts för ett stort antal likartade brott. Vid den av process— kommissionen gjorda beräkningen har för Kristianstads län i stället räknats med ett medeltal för åren 1914, 1915, 1917 och 1918.

Vid förenämnda polisutredning (tab. 3, 6, 7 och 8) införskaffades även uppgifter, avseende 3 års—perioden 1918—1920, å antalet åtal, som utförts för brott, varå efter lag kunde följa fängelse i sex månader eller högre straff. Uppgift lämnades tillika om det antal fall, där förberedande undersökningen blivit ledd av vederbörande åklagare eller av annan polismyndighet.

En sammanställning av siffrorna för hela riket lämnas här nedan:

! Därav mål med förberedande t _ Antal ut- undersökning ledd av [ Befattnlngshavare f'dål l or a ta befattnings- annan polis-

! havaren myndighet ' Landsfogde ............................................. 162 128 44

) Landstiskal ............................................. 2 740 2 504 231 Stadsfiskal ............................................... 5 638 1 933 3 288

' Köpingsåklagare ....................................... 250 229 14

Summa 8 790 4 844 | 3 577

För erhållande av en utgångspunkt för bedömande av de framtida stats- åklagarnas arbetsbörda har vid förevarande utredning införskaffats upp- gifter från åklagarna för 3-årsperioden 1924—1926 rörande antalet förunder- sökningar och åtal, avseende brott, som är i lag belagt med högre straff än fängelse i 6 månader, med undantag av första resan enkel stöld. De in— komna uppgifterna ha emellertid vid verkställd bearbetning befunnits vara till stora delar så bristfälliga, att ledning av dem ej ansetts kunna vinras för förevarande ändamål.

Bättre ledning för bedömande av statsåklagarnas arbetsbörda än gencm uppgifter å antalet brott av viss beskaäenhet torde stå att vinna av upp— gifter å antalet mål, däri åtal utförts för brott, som skulle falla under stats: åklagares åtalsplikt. I ett och samma mål kan nämligen åtal utföras för olika brott utan att därigenom vållas någon nämnvärd ökning av åklagarens

1 Undersökningens resultat återgives i tabell IV i bil. I vid detta betänkande.

utredningsarbete. Å andra sidan kunna i ett mål flera personer vara till- talade. Ett dylikt mål kommer i allmänhet att bereda åklagaren större besvär än ett mål, däri allenast en person står under åtal. Att härvid få någon rättvis jämförelse är dock knappast möjligt.

Rättsstatistiken utvisar, att antalet vid häradsrätter, rådhusrätter, polis— domstolar och poliskamrar genom slutligt utslag avgjorda mål angående brott eller förseelser mot strafflagen (utom S. L. 11: 15 och 18: 15) eller krigs— lagen utgjort för hela riket:

år 1923 ....................................................................... 8465

M edellal ........................................................................ 9 227

Det gäller nu närmast att ur dessa siffror bryta ut de mål, däri åtal skulle komma att föras av statsåklagarna. I sådant syfte har en special- l undersökning verkställts för år 1926. Härvid hava bearbetats de till | statistiska centralbyrån från domstolarna lämnade uppgifterna till rätts- statistiken (formulär 3 a) rörande genom slutligt utslag avgjorda brottmål, i vilka talan om ansvar förts. Vid denna undersökning hava endast med- räknats mäl, däri åtal anställts för brott, som är i strafflagen belagt med högre straH än fängelse i 6 månader, dock med undantag för första resan enkel stöld. Under ifrågavarande år har på grund av mul— och klöv- sjukeepizootien förekommit ett mycket stort antal förseelser mot S. L. 19:17. Dessa mål, i vilka undantagslöst dömts till allenast böter, hava ej upptagits i beräkningen. Då det är avsett, att statsåklagaren skall hålla sig under- rättad om den förberedande undersökningens förlopp i sådana mål, däri någon häktats, hava alla dylika mål medräknats, även om åtal förts enligt special- författning eller enligt lagrum i strafflagen, däri stadgats lägre straE än förut angivits. Siffran för hela riket för de mål, som beräkningen omfattat, uppgår till 2 963 eller i runt tal 3 000. Denna siffra understiger den av processkom- missionen beräknade siffran å antalet brott med omkring 900. Rörande den beräknade fördelningen av antalet mål på de olika statsåklagardistrikten lämnas redogörelse i det följande. , Vid beräkningen av antalet statsåklagarmål har, såsom förut nämnts, ; hänsyn icke tagits till huruvida en eller flera personer varit i målet till- ? talade. Tillämpar man i förevarande fall den allmänna relation, som stati— å stiken utvisar, mellan antalet brottmål (med undantag av mål enligt S. L. i 11:15 och 18: 15 samt specialförfattning) och antalet tilltalade, kan siffran är 3 000 höjas med cirka 20 % till omkring 3 600, vilket alltså generellt räknat skulle angiva antalet personer, mot vilka statsåklagare skulle haft att ut— föra åtal. I beräkningen ingå —— såsom tidigare påpekats —— icke de mål, däri åtal förts enligt specialförfattning, såvida ej den tilltalade varit i målet häktad.

Det är emellertid givet, att statsåklagaren i en del fall torde få taga befatt- ning med förundersökning och eventuellt även med utförandet av åtal i dylika mål, även om häktning icke ägt rum. Så lärer särskilt bli för- hållandet med svårare förseelser mot rusdrycks- och brännvinstillverknings- förordningarna.

Även beträffande sådana brott, där åtalsplikten i första hand vilar på underåklagaren, kommer statsåklagaren att i svårare fall få personligen in— gripa i utredningen och möjligen även sedermera utföra åtalet. Bland f'ör- seelser mot specialförfattningar kommer härvid särskilt i betraktande svårare förseelser mot motorfordonsförordningen.

På grund av den talrika förekomsten av tjuvnadsbrott och då dessa ofta vore av enkel beskaffenhet har processkommissionen (del I sid. 187) föreslagit, att åtal för första resan enkel stöld skulle i princip handhavas av underåklagare. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej i syfte att ytter— ligare lätta statsåklagarnas arbetsbörda en överflyttning till underåkla— garen kunde ske även av vissa andra brottskategorier enligt 20 kapitlet strafflagen.

De förut angivna siffrorna till belysning av statsåklagarens arbetsbörda ha avseende endast på det fall, där den förberedande undersökningen leder till åtal. Emellertid förekommer det givetvis ej sällan, att en verkställd för- undersökning icke lagt sådana omständigheter i dagen, att åtal mot viss person kan anställas. Även i ett dylikt fall kan statsåklagaren, där brottet varit av beskaffenhet att tillhöra området för hans åtalsplikt, ha nedlagt ett betydande arbete på utredningen. Med ledning av vissa från åklagar- myndigheterna införskaffade upplysningar har beräknats, att i genomsnitt av 3 förundersökningar allenast 2 leda till åtal, d. v. 8. att på varje åtal belöper 1'5 förundersökning. Det sammanlagda årliga antalet förundersök— ningar, skulle alltså, om statsåklagarmålen beräknas till omkring 3 000, uppgå till i runt tal 4 500.

Det möter givetvis stora svårigheter att ens approximativt beräkna den arbetsbörda, som kan läggas på envar av de olika statsåklagarna. Till en del komma härvid att inverka faktorer, som direkt sammanhänga med distriktsindelningen. I stora distrikt med dåliga kommunikationer — sär- skilt i Norrland lärer man få räkna med en mindre arbetsprestation, ut- tryckt i visst antal handlagda åtal, än t. ex. i södra och mellersta Sverige, där distrikten bli mera begränsade och kommunikationerna äro gynnsam- mare. Vid arbetsbördans beräkning bör också hänsyn tagas till antalet under- lydande åklagare, med vilka statsåklagaren har att samarbeta. Ju större detta är, desto mera kan han förväntas bli upptagen med att lämna dessa åklagare handledning och råd vid fullgörande av deras arbete. Hänsyn bör också tagas till det antal tingsställen vid lagmansrätterna, som faller inom distriktet. Såsom förut nämnts, bör statsåklagaren nämligen städse personligen utföra åtalet vid huvudförhandlingen. Slutligen måste jämväl

l 7 i | l

beaktas, att statsåklagarens tid i ej oväsentlig omfattning kan komma att tagas i anspråk för konferenser med vederbörande åklagare i hovrätterna, närmast advokatfiskalen, beträffande mål, vilka fullföljas till hovrätten. Att fastställa en siffermässig genomsnittsprestation per statsåklagare i fråga om handlagda åtal och därefter bestämma antalet åklagare i varje distrikt lärer med hänsyn till det anförda ej vara möjligt. I stället torde det bli nödvändigt att bedöma varje distrikt för sig. '

Vid bedömande ur förevarande synpunkt av siffrorna angående det beräk— nade antalet statsåklagarmål, bör också beaktas den inverkan på arbets— bördan, som det nya institutet straiföreläggande kan erhålla. Då enligt processkommissionens förslag dylikt föreläggande skall kunna ifrågakomma för brott, därest i strafflatituden ej ingår svårare straE än fängelse, kommer givetvis även för en del brott, som statsåklagaren har att beivra, strafföre- läggande att kunna tillämpas. Det högsta straff, som i dylikt fall får be- stämmas, är 500 kronors böter.

En viss ledning i fråga om storleken av den arbetsbörda, som kan åläggas statsåklagarna, kan erhållas av den erfarenhet, som man i Stockholm vunnit beträffande polisassessorerna. Den ene av dem har att, veckovis räknat, ut- föra åtal under 3 dagar i rätten och den andre under 2 dagar. Den senare biträder därjämte tredje polisintendenten vid kontrolläsning av rapporter och deltager i större omfattning än den förre i förundersökningarna. Till jämförelse må nämnas, att stadsfiskalerna ha vardera fem tjänstgöringsdagar i rätten per vecka.

I det följande kommer redogörelse att lämnas för de särskilda statsåklagar- distrikten, i samband varmed jämväl en beräkning av behovet av arbets— krafter skall ske. Därvid komma distriktsvis att angivas siffrorna dels för antalet statsåklagarbrott enligt processkommissionens utredning, dels ock för antalet mål, däri statsåklagare skulle ha att utföra åtal, varvid begagnas resultatet av den i det föregående omförmälda specialundersök- ningen. Den förra utredningen betecknas i det följande med bokstaven A och den senare med B. Då fördelningen av antalet brott på de olika dom— sagorna ej skett enligt A-utredningen, har i de fall, där den föreslagna distriktsindelningen icke sammanfaller med länen, ej kunnat undvikas, att vissa ojämnheter uppkommit, som försvåra jämförelsen mellan de båda ut—

redningarna.

* * *

Rikets indelning i statsåklagardistrikt.

1. Mälardalens distrikt. Då statsåklagarna för Stockholms stad och Stockholms län båda skulle ha kansliort i Stockholm, torde vara lämp- ligt att sammanföra dem till en enhetlig organisation. Med hänsyn till järnvägsförbindelserna torde till samma distrikt kunna hänföras även den.

södra domsagan i Uppsala län. Den nordliga delen av länet synes lämp- ligen kunna förenas med Gävle distriktl. Det torde därjämte böra tagas under övervägande, om ej med Stockholms-distriktet bör sammanföras även Södermanlands län och Västmanlands län med undantag av länets västra domsaga jämte Köping och Arboga, vilka områden lämpligen kunna tilläg- gas Örebro distrikt. Om båda länen förses med egen statsåklagare, lärer ej kunna undvikas, att arbetsbelastningen blir rätt begränsad och därmed även ojämn. I varje fall torde för vart och ett av ifrågavarande lån ej kunna beräknas mer än en statsåklagare, en organisationsform, som, enligt vad ovan anförts, helst bör undvikas. Å andra sidan är att märka, att tågförbindel- serna mellan Stockholm och ifrågavarande båda län äro av den beskaffenhet, att någon nämnvärd olägenhet av åklagarkansliets placering i huvudstaden ej torde behöva befaras 2. Därtill kommer, att det givetvis är en fördel att i Stockholm ha en rätt manstark kår av kvalificerade åklagare. Därmed möjliggöres en önskvärd specialisering bland dem på olika brottstyper.

Vid utredningarna A och B har antalet brott, resp. mål, som skulle falla inom området för statsåklagares åtalsplikt, beräknats uppgå till följande:

A B

Stockholms stad ................................................ 661 539 » län ................................................... 163 119

Del av Uppsala län ............................................. " 4 11 Södermanlands » ............................................. 109 60 Del av Västmanlands län .................................... __i___1766 795

Folkmängd: 1 061 321.

Landareal : 20 360'6 kvkm.

Antal underåklagare: 54 landsfiskaler, 21 stadsfiskaler, 2 polisassessorer. Antal tingsställen: 19'. Fråga blir närmast om det för förevarande distrikt erforderliga antalet statsåklagare. Processkommissionen torde ha räknat med 4 statsåklagare för

1 Då enligt häradshövding Schlyters förslag till domsagoindelning Uppsala stad såsom eget tingslag ingår i länets norra domsaga, har vid förevarande indelning räknats med att l'pp- sala kommer att tillhöra Gävle statsåklagardistrikt. Därest Uppsala vid en framtida dam- sagoreglering skulle bilda egen domsaga, torde staden böra överflyttas till Mälarda'ens statsåklagardistrikt.

' Så t. ex. kräver resan Stockholm—Västerås, resp. Sala avsevärt kortare tid än en resa från Stockholm till de nordligare delarna av Stockholms län, t. ex. Häverösund. Även för- bindelserna med Södermanland äro synnerligen gynnsamma. För resa Stockholm—Eskils— tuna åtgår ungefär samma tid som för resa Stockholm—Häverösund eller omkring 3 timnar och resan Stockholm—Nyköping tar med snabbaste lägenhet 13/4 timmar.

3 Siffran för hela Uppsala län är 88. Avser Enköping samt länets södra domsaga. Siffran för hela Västmanlands län är 106. Samtliga folkmängdssiflror och arealsiffror avse invånarantalet i de administrativa mi- rådens vid utgången av år 1925. 7 Därav 4 i Stockholm. 4 $ 8

Stockholms stad samt 1 för vart och ett av Stockholms, Uppsala, Söder- manlands och Västmanlands län. Skulle ett distrikt komma till stånd av den omfattning, som här ifrågasatts, har antalet statsåklagare ansetts böra bestämmas till 10. Någon närmare fördelning av dessa på de olika lokala områdena har, såsom förut nämnts, ej ansetts böra ske.

2. Linköpings distrikt. Detta distrikt torde böra omfatta Östergötlands län samt norra delen av Kalmar län, d. v. s. Tjusts domsaga samt Sevede tingslag ävensom städerna Västervik och Vimmerby. Med hänsyn till kom- munikationerna har det nämligen funnits lämpligt att lägga länets norra del under statsåklagaren i Linköping samt den södra delen under statsåkla— garen i Växjö. Beträffande statsåklagarkansliets placering kan givetvis tvekan råda, huru- vida detsamma lämpligast bör förläggas till Norrköping eller Linköping. Processkommissionen torde närmast ha räknat med förläggning till Norr- köping. Då emellertid förbindelserna med Kalmar län äro gynnsammare från Linköping än från Norrköping samt det kan förväntas, att i en stad av Norrköpings storlek skall finnas en så kvalificerad underåklagare, att åt honom kan anförtros att mera självständigt handlägga åklagarärendena, har statsåklagarkansliet ansetts böra förläggas till Linköping, som också är centralare beläget i förhållande till länets västliga del. Antalet brott, resp. mål, som skulle tillfalla statsåklagaren i Linköpings distrikt, utgör för

A B

Östergötlands län ................................................ 142 113 Del av Kalmar län __i '2_1 134

Folkmängd: 378 995.

Landareal: 13 5281 kvkm.

Antal underåklagare: 28 landsfiskaler, 9 stadsfiskaler. Antal tingsställen: 103.

Antalet statsåklagare i distriktet torde kunna begränsas till 2.

3. Jönköpings distrikt är beräknat att omfatta Jönköpings län samt Skaraborgs län. Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida ej den sydväst- ligaste av Skaraborgs-domsagorna lämpligare borde förenas med Göteborgs statsåklagardistrikt. Då emellertid någon mera avsevärd skillnad i restid mellan Göteborg och t. ex. Vara samt Jönköping och samma ort ej finnes, har hela länet preliminärt hänförts till Jönköpingsdistriktet. En annan tänkbar överflyttning gäller länets nordligaste del — Vadsbodomsagan. Det kan beträffande denna ifrågasättas, om den ej lämpligare borde förenas

1 Siffran för hela Kalmar län är 81. ' Avser allenast Kalmar läns norra del. På länets södra del belöper ett antal av 60 mål. Därav 2 i Norrköping.

med Örebro-distriktet. Emellertid ha tillräckliga skäl för en sådan åtgärd ej ansetts föreliggal. Antalet brott, resp. mål, som skulle tillhöra statsåklagare att beivra, upp- går inom distriktet till

A B För Jönköpings län ............................................. 122 74 >> Skaraborgs » ............................................. iföö 66 188 HD

Folkmängd: 477 520. Landareal: 18 691'9 kvkm. Antal underåklagare: 45 landsfiskaler, 15 stadsfiskaler.

Antal tingsställen: 13. I distriktet torde komma att erfordras minst 2 statsåklagare.

4. Växjö distrikt är avsett att innefatta Kronobergs län samt södra delen av Kalmar län. Det har varit under övervägande att till detta distrikt lägga även östra delen av Blekinge län med Karlskrona och Ronneby. Då emellertid förbindelserna med Kristianstad äro ungefär lika förmånliga som med Växjö, har det funnits lämpligare att låta hela Blekinge län tillhöra Kristianstadsdistriktet. Antalet brott, resp. mål, som här äro i fråga, utgör:

A B

För Kronobergs län ............................................. 66 42 För del av Kalmar län ...................................... ___? ,, 360 102

Folkmängd: 320 517, Landareal: 16 308'9 kvkm. Antal underåklagare.- 32 landsfiskaler, 4 stadsfiskaler.

Antal tingsställen : 10.

Med hänsyn till den förhållandevis betydande utsträckning, som Växjö- distriktet skulle erhålla, och då även antalet statsåklagarmål är avsevärt, synes det knappast troligt, att 1 statsåklagare skulle kunna medhinna hela arbetsbördan. Om avseende därjämte fästes vid, att antalet underåklagare är nästan lika stort som i Linköpings distrikt, torde det stå klart, att Växjö distrikt säkerligen kommer att bereda fullt arbete åt 2 statsåklagare.

5. Gotlands distrikt. Oaktat den ringa arbetsbörda, som föreligger, måste Gotlands län bilda eget statsåklagardistrikt. Antalet brott, resp. mål, som statsåklagaren skulle ha befattning med, uppgår till allenast 20, resp. 17.

1 De ungefärliga restiderna äro: från Jönköping till Falköping 11/2 timmar, till Skövde i”]?— timmar, till Skara 31/2 timmar, till Lidköping eller Mariestad 4 timmar. 2 Siffran för hela Kalmar län är 81. " Avser södra delen av Kalmar län. På länets norra del belöpa 21 mål.

Folkmängd: 56 981. Landareal: 3 1179 kvkm.

Antal underåklagare: 6 landsfiskaler, 1 stadsfiskal.

Antal tingsställen: 2.

Det torde böra tagas under övervägande, om ej statsåklagarbefattningeni Visby lämpligen kan förenas med underåklagartjänsten i samma stad.

6. Kristianstads distrikt. Under detta distrikt skulle läggas Kristian— stads län och Blekinge län. Därvid har dock undantag gjorts för de nu- varande båda Åsbodomsagorna ävensom Ängelholms stad. Dessa områden torde lämpligare böra införlivas med Malmö distrikt. Antalet brott, resp. mål, som statsåklagaren beräknas erhålla, uppgår till:

A B

För Blekinge län .................................................. 75 67

. För del av Kristianstads län .................................... 1 ' 79 ' 146

; Folkmängd: 327 186. ' Landareal: 7 599'6 kvkm.

, Antal underåklagare: 31 landsfiskaler, ! stadsfiskaler. Antal tingsställen: 9.

Oaktat distriktet såväl i fråga om folkmängd som landareal betydligt understiger de övriga distrikt, i vilka 2 statsåklagare skulle finnas, måste dock, med hänsyn till det avsevärda antalet statsåklagarmål, 2 statsåklagare anses erforderliga i distriktet.

. 7. Malmö distrikt. Förutom Malmöhus län torde detta distrikt böra omfatta ? den västligaste delen av Kristianstads län, nämligen de nuvarande båda Åsbodomsagorna jämte Ängelholm, samt vidare södra delen av Hallands län eller Hallands södra domsaga jämte Halmstad och Laholm. Det har nämligen icke ansetts lämpligt att ha en särskild statsåklagare för Hallands län. Tåglägenheterna med Göteborg och Malmö erbjuda så snabba för- bindelser med dessa båda städer, att det ansetts lämpligare att dela länet mellan Göteborgs och Malmö distrikt.

Beräkningen av arbetsbördan i distriktet enligt förut angivna grunder ger följande siffror:

A B

Malmö stad ....................................... 1497 98 Malmöhus län i övrigt ....................................... J 187

De] av Hallands län .......................................... ' 4 34

, Del av Kristianstads län .................................... _i 5 21 i _, , 340

Sär—åkar hela länet är 136. Avser länet med undantag för Norra och Södra Åsbo domsaga ävensom Ängelholm. Siffran för hela Hallands län är 77.

Siffran avser Hallands läns södra del.

Avser de båda Åsbodomsagorna jämte Ängelholm.

m.m-e»-

Folkmängd: 639 078. Landareal: 8 479'7 kvkm. Antal underåklagare: 35 landsfiskaler, 11 stadsfiskaler. Antal tingsställen.- ll 1.

Beträffande antalet statsåklagare må erinras, att processkommissionen torde räknat med 4 statsåklagare för Malmöhus län samt 1 för vartdera av Kristianstads och Hallands län. Med hänsyn till de anförda siffrorna rörande arbetsbelastningen torde få tagas för givet, att 5 statsåklagare komma att erfordras för Malmödistriktet.

8. Göteborgs distrikt. Till detta distrikt bör, såsom förut nämnts, läggas förutom Göteborgs och Bohus län även norra delen av Hallands län, näm- ligen Hallands läns mellersta och norra domsagor jämte Falkenberg, Var— berg och Kungsbacka. Vidare lärer till detta distrikt kunna lämpligen läggas även Älvsborgs län med undantag av Dalsland. Slutligen kan — såsom tidigare antytts — ifrågasättas, huruvida ej jämväl viss del av Skara— borgs län borde överflyttas till detta distrikt. Nedanstående beräkning ut— går dock icke från en sådan utvidgning av distriktet. Beräkningen av arbetsbördan ger vid handen följande siffror:

A Göteborgs stad ................ . ............................. I 341 226 Göteborgs och Bohus län i övrigt ........................ I 79 De] av Hallands län .......................................... ' 19 Del av Älvsborgs län .......................................... _a 98 , 417

Folkmängd: 774 645.

Lundareal: 15 463'6 kvkm.

Antal underåklagare: 46 landsfiskaler, 15 stadsfiskaler. Antal tingsställen: 18 4.

Antalet statsåklagare har inom processkommissionen preliminärt beräknats till 3 för Göteborgs och Bohus län, av vilka 1 tänktes stationerad i Udde- valla. För Älvsborgs län har beräknats 1 statsåklagare. Såsom kansliort för honom torde inom processkommissionen ha ifrågasatts Borås.

Arhetsbelastningen i Göteborgs distrikt torde bli av den omfattning, att 6 statsåklagare böra vara i tjänst inom distriktet.

9. Karlstads distrikt. Detta distrikt torde böra omfatta förutom Värm— ', lands län även Dalsland. Dettas geografiska läge och naturförhållanden i göra nämligen en anknytning till Värmland naturligare än till Göteborgs- distriktet. Därtill kommer, att Dalslands huvudort Åmål, som väl fram— deles som hittills kommer att bli därvarande domsagas kansliort, är lättare

1 Därav 2 i Hälsingborg. ' Siffran för hela Hallands län är 77. Siffran för hela Älvsborgs län är 127. * Därav 2 i Göteborg.

tillgänglig från Karlstad än från Göteborg. I och med att järnvägsleden Arvika—Årjäng blivit utbyggd hava också förbindelserna mellan Karlstad och de inre delarna av Dalsland avsevärt underlättats. Därtill kommer, att arbetsbördan i förevarande distrikt torde få en mera lämplig avvägning, om Dalsland förenas med detta.

A B Värmlands län .................................................... 103 88 Del av Älvsborgs län ............................................ 1 24

115 ! Folkmängd: 326 840. ! Landareal: 21150-9 kvkm.

Antal underåklagare: 30 landsfiskaler, 5 stadsliskaler. Antal tingsställen: 12.

Vid genomgång av 1927 års uppgifter till rättsstatistiken har visat sig, att antalet statsåklagarmål för Värmland för nämnda år uppgår till 105. Med hänsyn till antalet statsåklagarmål och den betydande utsträckning distriktet skulle erhålla och då även antalet underåklagare är avsevärt, synas 2 statsåklagare komma att erfordras för distriktet.

10. Örebro distrikt. Till detta distrikt har lagts Örebro län samt västra delen av Västmanland, nämligen Västmanlands västra domsaga, enligt 1928 års domsagoreglering innefattande jämväl Snevringe tingslag, ävensom Köping och Arboga. Arbetsbördan i distriktet har beräknats på följande sätt:

A B

Örebro län ...................................................... 98 72 Del av Västmanlands län _, .......... ? 18 90,

Folkmängd: 278100.

Landareal: 10 656'6 kvkm.

Antal underåklagare: 21 landsliskaler, 6 stadsfiskaler. Antal tingsställen: 8.

Även om antalet statsåklagarmål i Örebro distrikt ej är så stort som i övriga distrikt, för vilka 2 statsåklagare beräknats, har dock särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att antalet statsåklagare inom varje distrikt ej understiger två i förevarande kostnadsberäkning upptagits 2 statsåklagare för Örebro distrikt.

11. Kopparbergs distrikt. Detta distrikt är avsett att omfatta Koppar- bergs län. Den beräknade arbetsbelastningen utgör:

Enligt beräkningen A ................................................ 106 brott

____ >> » B ................................................ 100 mål.

1 Siffran för hela Älvsborgs län är 127. ” Siffran för hela länet är l06. Därav 2 i Örebro.

Fotkmängd: 253 892.

Landareal: 28 248'4 kvkm.

Antal underåklagare: 31 landsfiskaler, 5 stadsfiskaler. Antal tingsställen.- 11.

Det förhållandevis begränsade antalet statsåklagarmål kunde synas moti- vera, att statsåklagarnas antal inskränkas till 1. Emellertid bör avseende även fästas vid distriktets mycket stora omfattning och det betydande an- talet underåklagare. Då därtill kommer, att enligt det föreliggande för— slaget till domsagoindelning distriktet skulle erhålla ej mindre än 11 tings- ställen, synes det ofrånkomligt, att 2 statsåklagare anställas inom distriktet.

12. Gävle distrikt. Distriktet torde böra omfatta södra delen av Gävle- borgs län och, såsom tidigare nämnts, även norra delen av Uppsala län (nuv. Uppsala läns norra domsaga samt Uppsala stad). Då det är avsett att även till Sundsvall förlägga ett statsåklagarkansli, synes med hänsyn till trafik— förhållandena lämpligt att överföra Norra Hälsinglands domsaga jämte En- ångers tingslag ävensom Västra Hälsinglands domsaga samt Hudiksvall till Sundsvallsdistriktet. Den följande beräkningen utgår från en sådan in— delning. Arbetsbelastningen framgår av följande sammanställning:

A B Del av Gävleborgs län ....................................... 2841 973 De] av Uppsala län ........................................ "___" 40' 137.

Folkmängd: 271 330.

Landareal: 11228'7 kvkm.

Antal underåklagare.- 22 landsfiskaler, 3 stadsfiskaler. Antal tingsställen: 6. &

Processkommissionen torde ha räknat med 2 statsåklagare inom Gävleborgs län, av vilka 1 placerad i Gävle och 1 i Hudiksvall. Någon minskning i detta antal lärer ej böra äga rum, då den ändring av distriktsindelningen, som här förordas, ej torde föranleda någon väsentlig ändring iarbetsbelast— ningen. Skulle vid en framtida indelning Uppsala stad (jfr ovan sid. 192 not 1) komma att tillföras Mälardalens distrikt, lärer med hänsyn till Gävle distrikts stora omfattning knappast någon minskning av antalet statsåklagare kunna äga rum.

13. Sundsvalls distrikt. Förutom norra delen av Hälsingland om— fattande nuvarande västra och norra domsagorna jämte Enångers tingslag

Avser även norra delen av Gävleborgs län, som skall tillföras Sundsvallsdistriktet. Siffran för hela Uppsala län är 88. De på länets norra del belöpande siffrorna ej medräknade. Avser Uppsala stad (27 mål) samt länets norra domsaga- Därav 2 i Gävle.

mna—||-

och Hudiksvall — skulle till distriktet höra Västernorrlands län. Med hän— syn till förbindelserna har dock den nordligaste delen av länet, förslagsvis Själevads och Arnäs domsaga samt Nätra tingslag ävensom Örnsköldsvik, tillagts Umeå statsåklagardistrikt.

Den beräknade arbetsbelastningen belyses av följande siffror:

A 3

Del av Gävleborgs län .................................... 1 50 Del av Västernorrlands län .............................. _1_752 141 3 191.

Folkmängd: 313692.

Landareal: 27 3820 kvkm.

Antal underåklagare: 38 landsfiskaler, 4 stadsfiskaler. Antal tingsställen: 12. *

Det må nämnas, att processkommissionen torde ha räknat med 2 stats— åklagare i Västernorrlands län. Med hänsyn till det betydande antalet statsåklagarmål och distriktets stora utsträckning lärer statsåklagarnas antal ej böra sättas under 3.

Då distriktet är avsett att omfatta även viss del av Hälsingland, torde till kansliort böra väljas Sundsvall.

14. Jämtlands distrikt. Jämtlands län torde lämpligen böra utgöra eget statsåklagardistrikt med kansliort i Östersund. Visserligen är arbetsbelast- ningen icke synnerligen stor — nämligen enligt A-beräkningen 60 brott och enligt B—beräkningen 57 mål. Med hänsyn bl. a. till distriktets stora om— fattning, har det emellertid ansetts önskvärt, att 2 statsåklagare anställas inom distriktet.

Folkmängd: 136 300.

Landareal: 47 6900 kvkm. Antal underåklagare: 24 landsfiskaler, 1 stadsfiskal. Antal tingsställen: 8. 5

15. Umeå distrikt. Detta distrikt skulle omfatta hela Västerbottens län samt norra delen av Västernorrlands län, nämligen nuvarande Själevads och Arnäs domsaga samt Nätra tingslag ävensom staden Örnsköldsvik. Den beräknade arbetsbelastningen framgår av följande siffror:

A B

Västerbottens län ................................................ 71 87 Del av Västernorrlands län ................................. 3 24 111.

1 Siffran för hela länet är 284. Siffran avser även länets norra del, som skulle överflyttas till Umeå distrikt. 3 Uppgiften gäller endast de delar av länet, som skulle ingå i Sundsvalls distrikt. För återstående del av länet beräknas 24 mål. * Därav 2 i Sundsvall. 5 Därav 2 i Östersund. Siffran för hela Västernorrlands län är 175.

Landareal: 62 0146 kvkm.

Antal underåklagare: 30 landsliskaler, 3 stadstiskaler. Antal tingsställen : 12.

För distriktet torde med säkerhet komma att erfordras 2 statsåklagare. Till kansliort synes Umeå böra utses.

16. Norrbottens distrikt är avsett att omfatta Norrbottens län. Arhetsbelastningen är beräknad till 88 brott (A) och 74 mål (B).

Folkmängd: 190 940. Landareal: 98 6601 kvkm. Antal underåklagare: 22 landsfiskaler, 4 stadsliskaler.

Antal tingsställen .- 15.

I distriktet torde 2 statsåklagare erfordras. Kansliort torde böra bliva Luleå.

För vinnande av översikt över distriktsindelningen meddelas här etti tabellform gjort sammandrag av uppgifterna angående de olika distrikten (se tab. sid. 202—203).

Såsom av tabellen framgår, upptar förevarande förslag 47 statsåklagare. Den beräknade årliga genomsnittsbelastningen för statsåklagare utgör i runt tal:

63 statsåklagarmål, 75 tilltalade, 95 förundersökningar. Jämfört med det nuvarande antalet landsfogdar kan det antal stats- åklagarbefattningar, varmed det här framlagda förslaget räknar, synas väl högt tilltaget. Emellertid må nämnas, att, redan när landsfogdetjänsterna inrättades, tvivelsmål uttalades, huruvida det då beräknade antalet vore tillräckligt. I proposition till 1917 års riksdag (nr 211) angående fögderi- förvaltningens omorganisation, där det dock räknades med 27 länspolis- mästarbefattm'ngar (motsvarande landsfogdetjänsterna), framhöll chefen för civildepartementet, att han räknat med två dylika tjänster endast för de tre nordligaste kustlänen. Det kunde emellertid enligt departementschefens mening förväntas, att även i ett och annat av de sydligare länen snart nog skulle föreligga ett oavvisligt behov av två dylika tjänstemän. Att någon ökning av landsfogdetjänsterna trots den minskning av deras antal till 24, som beslöts av riksdagen sedermera icke ifrågasatts, torde ha berott på att landsfogdarna lyckats vinna den erforderliga lättnaden i arbetsbördan genom att skjuta över på landsfiskalerna en del av de åklagaruppgifter, som ursprungligen voro avsedda för landsfogdarna.

Även i 1922 års polisförslag räknades med allenast en landsfogde i varje län. I betänkandet (sid. 202) uttalades emellertid viss tvekan, huruvida det kunde vara möjligt för en landsfogde i synnerhet i de största länen att på

tillfredsställande sätt omhänderhava de uppgifter, som voro avsedda att åläggas honom. Framförallt gällde detta Stockholms, Malmöhus och Väs- ternorrlands län. För vinnande av en rättvis jämförelse mellan beräk- ningen av arbetskrafternai det här framlagda förslaget och polisbetänkandet måste beaktas, att väl å ena sidan landsfogdarna enligt sistnämnda betän— kande skulle ha något vidsträcktare arbetsuppgifter än de framtida stats- åklagarna, i det även polischefskapet var avsett att påläggas dem, men att å andra sidan polisbetänkandet —— såsom senare närmare kommer att be- handlas — räknade med anställande i samtliga län utom 3 av särskilda länspolisassessorer i nästan lika hög löneställning, som nu är avsedd för de , blivande statsåklagarna, och med samma kompetens som dessa. Med in- ; beräknande av assessorerna skulle de juridiskt utbildade arbetskrafterna i ! hela överåklagarkåren uppgå till 45, d. v. s. 2 befattningshavare mindre än det här beräknade antalet statsåklagare. Därvid är att märka, att Stock— holms stad var undantagen från landsfogdarnas tjänstgöringsområde, och att även i vissa andra större städer stadsfiskalerna, av vilka i dessa städer borde krävas högre kompetens, beräknades komma att i ett stort antal fall utföra de åtal, som eljest skulle ankomma på landsfogde.

Jämför man det nuvarande antalet landsfogdar med det föreslagna antalet statsåklagare, måste vidare beaktas, att -— förutom olikheten i arbetsupp- gifter den skillnad föreligger, att magistratsstäderna f. n. falla utanför landsfogdarnas tjänstgöringsområde. Dä vid rådhusrätterna handlägges ett t. 0. m. något större antal brottmål än vid häradsrätternal, inses lätt, huru- som en avsevärt större arbetsbelastning är att förvänta för de överordnade l åklagarna redan av den anledningen, att de hittillsvarande magistratsstäderna l skola läggas inom de blivande statsåklagarnas tjänstgöringsområden. För * övrigt må nämnas, att justitiekanslern (Yttranden sid. 138) i sitt yttrande över processkommissionens betänkande uttalat som sin mening, att, därest statsåkla- l garna, på sätt kommissionen föreslagit, skola sköta jämväl förundersökningen | i brottmål, deras antal måste bliva mycket större än kommissionen tänkt sig. I I

Även häradshövdingeföreningen (Yttranden sid. 232) och sedermera lagrådet2 hava i sina utlåtanden över förslaget uttalat den mening, att det av kommis- sionen preliminärt beräknade antalet statsåklagare skall visa sig alltför litet.

l Frågan om de nuvarande landsfogdetjänsternas indragning kommer att i det följande upptagas till behandling.

. * :?.

Om, såsom i det föregående ifrågasatts, två eller flera statsåklagare finnas Statsåk/ugar— inom varje statsåklagardistrikt, torde en av dem böra erhålla ställning såsom ”” ””$/"'

l förste statsåklagare och leda arbetet å kansliet. FZ'lfltZgZZfs'

1 Antalet mål angående brott eller förseelser mot S. L. (utom S. L. 11:15 och 18:15)upp- gick 1925 vid häradsrätter till 5 012 och vid rådhusrätter till 5143. Motsvarande siffror för 1926 voro resp. 4466 och 5050. ' Utlåtande över processkommissionens betänkande (statens off. utredn. 1928: 19, sid. 42).

1 Därtill komma 2 polisassessorer.

l ') Statsåklagardistrikt 1 Antal stats- Folk— Benämning Omfattning åkla' mängd gare [ i 1. Mälardalens Stockholms stad, Stockholms och Södermanlands län, I Uppsala läns södra domsaga med Enköping samt Västmanlands län utom Västmanlands västra dom- saga, Snevringe tingslag, Köping och Arboga ...... 10 1061 321 2. Linköpings Östergötlands län, Tjusts domsaga, Sevede tingslag, Västervik och Vimmerby ................................. 2 378 995 3. Jönköpings Jönköpings och Skaraborgs län ........................... 2 477 520 4. Växjö Kronobergs län och södra delen av Kalmar län ...... 2 320 517 5. Gotlands Gotlands län ...................................................... 1 56 981 6. Kristianstads Blekinge län och __Kristianstads län utom Åsbo- domsagorna och Angelholm .............................. 2 327186 7. Malmö Malmöhus län, Åsbodomsagorna, Ängelholm, Hallands läns södra domsaga, Halmstad och Laholm ......... 5 639 078 8. Göteborgs Göteborgs _och Bohus län, norra delen av Hallands län och Alvsborgs lån utom Dalsland .................. 6 774 645 9. Karlstads Värmlands län och Dalsland .............................. 2 326 840 10. Örebro Örebro län och västra delen av Västmanlands län.. 2 278100 11. Kopparbergs Kopparbergs län ................................................ 2 253 892 12. Gävle Gävleborgs län (med undantag av Norra och Västra Hälsinglands domsagor, Enångers tingslag och Hudiksvall) samt Uppsala läns norra domsaga och Uppsala stad ................................................... 2 271 330 13. Sundsvalls Norra delen av Gävleborgs län samt Västernorrlands län utom Själevads och Arnäs domsaga, Nätra tingslag och Örnsköldsvik ................................ 3 313 692 14. Jämtlands Jämtlands län ................................................... 2 136 300 15. Umeå Västerbottens län samt norra delen av Västernorr- lands län ......................................................... 2 246 225 16. Norrbottens Norrbottens län .................................................. 2 190 940 Summa 47 —-

L ' statsåklagardistrikt. % 5 ] 0 7 | 3 ___0— _; 10 1 1 i ' Antal underåklagare .Land- Antal _ Antal Beräknat Befäl?” areal i tings- — stats- antal antal för- k ]: t"ll Lands— Stads- ' åklagar- t'llt 1 d undersök- t v m a a en fiskaler fiskaler ; mål i a a e ningar 20 3601; 19 54 21 1 795 954 1 193 , 13 5281 10 28 9 134 161 201 I 18 691'9 13 45 15 , 140 5 168 210 t 16 308'9 10 32 4 | 102 122 153 i 3 117-9 2 3 1 > 17 20 26 7 599'6 9 31 7 143 175 219 8 4797 11 35 11 340 408 510 15 463'6 18 43 15 417 500 626 21 1509 12 30 5 f 112 134 168 | 10 656'6 8 21 6 1 90 108 135 28 2484 11 31 5 : 100 120 150 11 228- 7 6 22 3 ; 137 164 206 i V 27 382-o 12 38 4 I 191 229 287 47 6900 8 24 1 , 57 68 86 62 014-11 12 30 3 ! 111 133 166 98 660'1 15 22 4 i 74 89 111 176 495 114 7 2 963 i 3 553 4 447

1922 års polis— betänkande.

Process— kommissionen.

Förslag.

I 1922 års betänkande angående polisväsendet upptogs till behandling även frågan, huru kansliförhållandena borde ordnas för de nya landsfogde- tjänster, som enligt förslaget skulle tillsättas. Det framhölls i betänkandet, att landsfogdarnas verksamhet komme att till stor del förläggas utom tjän— sterummet. Såväl av denna orsak som för att göra det möjligt för lands- fogden att på ett tillfredsställande sätt även i större län räcka till för sina åligganden syntes det i allmänhet nödvändigt att giva landsfogdarna ett biträde. Denne tjänsteman, förslagsvis benämnd länspolisassessor, borde ha samma kompetens som landsfogdarna. Han skulle således vara behörig att vid behov vikariera för landsfogden. Dessutom borde landsfogden ha ett skrivbiträde för expeditionsgöromålen och dylikt.

Länspolisassessorstjänster skulle enligt förslaget inrättas i samtliga län med undantag av Uppsala, Kronobergs och Gotlands län. I avseende å. tjänsteställning och”" avlöningsvillkor borde polisassessorerna likställas med länsassessorerna. Vid 1925 års lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna hava sistnämnda tjänster hänförts till lönegraden B 27. Det må nämnas, att enligt polisbetänkandet landsfogdetjänsterna ansågos böra bli likställda med landssekreterar- och landskamrerartjänsterna, vilka vid den nya löneregleringen hänfördes till lönegraden B 30.

Rörande organisationen av statsåklagarkanslierna har processkommissionen ej gjort något närmare uttalande. Kommissionen (del I sid. 190) framhåller endast, att, då så erfordras, skola hos statsåklagaren kunna anställas biträ- den, vilka ej böra äga självständigt utöva några av statsåklagarens funk- tioner utan endast utföra å kansliet förekommande arbeten med uppsättande av protokoll, stämningar och dylikt.

Förutom nu nämnda biträden torde processkommissionen ha räknat med,

o

att även skrivbiträden skulle anställas a statsåklagarexpeditionerna.

De biträdesbefattningar, som enligt processkommissionens förslag skulle inrättas vid statsåklagarnas kanslier, torde varit avsedda att erhålla en annan karaktär än de assessorstjänster, som innefattades i polisutredningens organisationsplan. Länspolisassessorerna skulle närmast vara ett slags biträ- dande landsfogdar, och ur denna befattningshavargrupp tänktes sannolikt landsfogdetjänsterna komma att rekryteras.

Annorlunda är förhållandet med sekreterarna enligt processkommissionens förslag. Någon befordringsmöjlighet för dem inom den högre åklagar- karriären torde knappast stå till buds, då det torde varit avsett, att stats- åklagarna i allmänhet skulle rekryteras ur gruppen av hovrättsutbildade jurister. Ej heller synes en övergång från dessa befattningar till under- åklagartjänsterna varit avsedd. I ännu högre grad än i fråga om sekre- terartjänsterna vid lagmansrätterna kan det därför befaras, att sekreterar- befattningarna hos statsåklagarna skulle komma att besättas med personer, som sakna utsikt att vinna befordran på domar- och åklagarbanan och därför nödgats begränsa sina. anspråk till en dylik sekreterartjänst. Att i

många fall statsåklagarna bleve föga betjänta med att å sina kanslier ha att anlita dylika medhjälpare, faller av sig självt.

Därest såsom skett i förevarande förslag statsåklagarnas antal ej så starkt begränsas, som processkommissionen avsett, utan å åklagarkanslier— na städse tjänstgöra minst två statsåklagare, torde det biträde, som måste beredas dem, ej behöva äga domarutbildning. En lämplig grupp av tjänste- mannaaspiranter, som kan komma i fråga för dessa biträdesbefattningar, synas landsfiskalsaspiranterna utgöra. En viss tids tjänstgöring å statsåklagar— kansli torde böra ingå i dessas utbildning. Rekryteras biträdestjänsterna på detta sätt, böra de ej göras till ordinarie utan erhålla karaktär av extra ordinarie befattningar, å vilka innehavaren beräknas stanna under allenast viss begränsad tid, förslagsvis 2 år. Det må nämnas, att enligt gällande föreskrifter angående behörighet till landsfiskalsbefattning (kungörelse den 14 december 1917, nr 904) fordras bl. a. att hava tjänstgjort minst ett år hos länsstyrelse. Under en del av denna tid brukar aspiranten få i upp- drag att lämna landsfogden biträde.

I allmänhet torde allenast 1 dylikt biträde behöva beräknas för varje statsåklagarkansli. I de tre största städerna måste dock flera biträden bli behövliga. Förslagsvis räknas med 5 biträden i Stockholm, 3 i Göteborg och 2 i Malmö. Särskilt för dessa tre städers del torde böra tagas under omprövning lämpligheten av att ordna gemensamt kansli för statsåklagare och underåklagare. Om så sker, kan möjligen räknas med att antalet dylika biträden kan något reduceras. För statsåklagaren i Visby synes något dylikt biträde ej behöva beräknas. Sammanlagda antalet biträden skulle då komma att uppgå till 22.

Att på förhand fixera ett visst antal skrå/vbiträdesbefattningar för varje statsåklagarexpedition torde ej vara möjligt. Lämpligare synes då vara att för hela riket beräkna ett antal dylika biträden. Dessas fördelning på de olika expeditionerna torde kunna bestämmas av justitiekanslern. Förslags— vis räknas här med tillhopa 20 skrivbiträden.

Skyldighet att tillhandahålla lokaler åt statsåklagarna bör åligga stats- verket. Skulle underåklagarens expedition förläggas till samma lokal som statsåklagarens, bör en skälig reduktion ske i det till vederbörande utgående förvaltningskostnadsbidraget. Lämpligast torde vara, om kanslilokalen kan förläggas till samma byggnad, i vilken lagmansrätten på orten är inrymd. Då det är avsett, att tingshusbyggnadsskyldigheten fortfarande skall vara en kommunal uppgift, bör staten i så fall bära den på åklagarlokalerna belöpande andel i kostnaderna. I de största städerna torde med hänsyn till den mera omfattande personalorganisationen särskilda anordningar bliva erforderliga.

# * i

Det har i det föregående redan nämnts, att underåklagarna enligt process- kommissionens förslag skulle motsvara de nuvarande lands- och stadsliska— lerna. Beträffande dessa skulle det bestående sambandet mellan polis- och

Skriv- biträden.

Lokalf-rågan.

Under- åklagare.

Processkom— missionen.

Lättnad 'i landsfiskaler- nas arbets- börda.

åklagarväsen bibehållas. Ej heller borde det enligt processkommissionens mening (del I sid. 189) vara uteslutet, att dessa åklagare toges i anspråk för annan verksamhet. Detta borde dock ej få ske i sådan omfattning, att åklagarverksamheten bleve eftersatt. I många distrikt —— framhåller process- kommissionen vidare —— syntes det bliva nödvändigt att åvägabringa be— tydande lättnader i arbetsbördan. Kommissionen har dock icke ansett sig böra gå in på frågan, huru borde förfaras med de göromål, som sålunda skulle övertagas av andra myndigheter.

Av flera bland de länsstyrelser, som yttrat sig över förslaget, har fram- hållits, att sistberörda spörsmål borde bli föremål för särskild utredning.

Frågan om beredande av lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda har upp— repade gånger under de senare åren varit föremål för ingående undersök- ningar. Det må erinras om, att i 1922 års polisutredning (sid. 203 0. f.) bland annat ifrågasattes, att viss förenkling skulle genomföras i landsfiskalernas redovisningar, samt att viss inskränkning skulle ske av handräckningsbesväret i fråga om indrivning av restförda kommunalutskylder. Vidare påyrkades en överflyttning av restindrivningen till de i fögderistäder, köpingar m. fl. samhällen särskilt förordnade utmätningsmännen. Slutligen påpekades, att i samband med reform av taxeringsväsendet landsfiskalerna skulle befrias från dem nu åliggande skyldighet att vara ordförande i taxeringsnämnd.

Samma spörsmål har sedermera upptagits till behandling av 1924 års landsstatslönesakkunniga i deras förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskalen Sedan vissa uppgifter införskaffats från länsstyrelserna, verkställde de sakkunniga en ingående utredning av frågan. Bland de upp- slag i sådant hänseende, som de sakkunniga förordade, må nämnas, att lands— fiskal borde befrias från bestyret med mantalsskrivningarna och taxerings— förrättningarna; utdrag av dagbok i utsökningsmål borde till överexekutor insändas efter var tredje månads förlopp (f. n. varannan månad); betydande förenklingar borde åvägabringas med avseende å indrivningen av oguldna utskylder och böter m. m.

Syftet med landsstatslönesakkunnigas utredning i förevarande hänseende var ej vinnande av lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda ioch för sig, utan avsikten var att därigenom möjliggöra en omreglering av landsfiskals— distrikten och en minskning i deras antal. De sakkunniga föreslogo också indragning av 81 landsfiskalsbefattningar, varigenom dessas totalantal skulle nedbringas från 491 till 410.

Någon åtgärd i nu berörda avseende har den av landsstatslönesakkunniga verkställda utredningen tills vidare icke föranlett. Det må nämnas, att i den förordning om taxeringsväsendet, som godkänts av 1928 års riksdag (prop. nr 214, sid. 120), ej upptagits hittillsvarande stadganden om skyldig- het för vissa landsstatstjänstemän, bl. a. landsfiskaler, att mottaga uppdrag såsom ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd.

Det är givetvis ej möjligt att i samband med förevarande utredning rörande processreformens ekonomiska verkningar upptaga spörsmålet om

! l l ; l

ändringar i landsfiskalernas arbetsuppgifter och omreglering av landsfiskals— distrikten. Frågan härom torde böra lösas i samband med den ifrågasatta löneregleringen för landsfiskalerna. Här må allenast påpekas angelägen— heten av att vid en dylik omreglering de av processkommissionen fram— hållna synpunkterna på frågan vinna beaktande. För statsåklagarna är det helt naturligt av synnerlig vikt, att de ute i orterna ha till sitt förfogande personer, som icke äro till den grad överhopade med administrativa bestyr, att de sakna möjlighet att på ett verksamt sätt biträda statsåklagaren i dennes arbete med utredningarna ibrottmål. Emellertid måste redan genom inrättande av statsåklagartjänsterna vinnas en ej oväsentlig avlastning för landsfiskalerna, varigenom dessa få bättre tid att ägna sig åt de utrednings— uppdrag, som kunna av statsåklagarna överlämnas till dem. Därtill kommer, att genom den förstärkning fjärdingsmannainstitutionen erhållit i samband med polisreformen och icke minst genom den mera självständiga ställning, som tillagts fjärdingsmännen i avseende å indrivningsärenden, en ej oväsent— lig lättnad i arbetsbördan redan måste ha inträtt för landsfiskalerna. För övrigt bör vid bedömande av de framtida underåklagarnas arbetsbörda beak- tas, att genom införande av systemet med strafföreläggande en ganska avse— värd arbetsbesparing lärer vara att emotse.

Frågan om landsfiskalsdistriktens omreglering blir emellertid i förevarande sammanhang av betydelse även ur en annan synpunkt.

Processkommissionen har icke ifrågasatt, att någon annan ändring skulle ske av åklagartjänsterna i städerna, än att statsåklagarna skulle bli över- åklagare jämväl i de nuvarande magistratsstäderna. I vissa av de över kommissionens betänkande avgivna yttrandena har emellertid påyrkats, att stadsiiskalerna skulle beredas statsanställning.

Frågan härom har tidigare varit föremål för utredning.

Redan vid 1904 års riksdag framfördes denna fråga genom motion i andra kammaren. Därvid framhölls, bland annat, hurusom stadsfiskalen, för att vara fri och självständig i utövningen av sitt åklagarkall, borde befrias från att vara för sin ekonomiska existens beroende av sin omgivning. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som i ärendet avgav utlåtande, fann skäl ingalunda saknas för att till staten, som genom ett av sina organ till- satte stadsfiskalerna, också överflytta deras avlöning och därigenom undan— röja det kanske väsentligaste hindret för dessa tjänstemäns fullt självständiga ställning. Den föreslagna reformen syntes dock icke böra äga rum utan i samband med en reglering av förhållandet mellan landet i dess helhet och städerna med hänsyn till de särskilda förmåner, som vore dessa förunnade, en reglering, som i sin ordning sammanhängde med frågan om en ny dom- stolsorganisation. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda. Denna utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.

Beredande cw statsanställ-

m'ng åt stads— fiskale'rna.

1904 års. riksdag.

Framställning 192 1 från föreningen

Sveriges stadsfiskaler.

Nothinska ut— redningen 192 1.

Polisreformen 1922—1925.

Sedermera upptogs frågan i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 maj 1921 av vissa av föreningen Sveriges stadsiiskaler utsedda kommitterade. I skrivelsen hemställdes, att Kungl. Maj:t ville framlägga förslag om be- redande av statsanställning åt stadsåklagarna i riket. De kommitterade fram- höllo i skrivelsen bland annat, att det kunde tagas för givet, att vid en reform av straffprocessen åklagarväsendet i sin helhet bleve övertaget av statsverket.

Justitiekanslern, som i skrivelse den 10 juni 1921 uttalade sin fulla an— slutning till framställningens syfte, framhöll bland annat, hurusom stads- fiskalernas ställning blivit ännu mera beroende än förut därigenom, att deras avlöning till stor del utginge i form av dyrtidstillägg, som icke, i likhet med lönen, bestämdes för en längre tid, utan av de kommunala myn— digheterna gång efter annan toges under förnyad omprövning, och som helt vore undandragna möjlighet till kontroll från Kungl. Maj:ts sida. Risken av att sålunda vara för sin ekonomiska existens beroende av ett förnyat bedömande måste för stadsfiskalerna ökas av den omständigheten, att deras tjänst i högre grad än de flesta andra vore av natur att kunna ådraga innehavaren antipatier inom lokalt begränsade kretsar.

Ärendet överlämnades sedermera till numera generaldirektören TORSTEN N OTHIN för att behandlas i samband med frågan rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. I en är 1921 avgiven utredning i frågan yttrades rörande stadsfiskalernas anställningsförhållanden bl. a., att det syntes vara otvivelaktigt, att de stadsfiskalerna åvilande upp- gifterna i stort sett icke vore av kommunal art utan hade avseende å ett statligt intresse. Frågan om åklagarväsendets omorganisation syntes dock vara så nära förbunden med en blivande rättegångsreform, att den knappast kunde slutligen lösas annat än i anslutning till denna. Emellertid syntes redan för det dåvarande böra övervägas, huruvida ej, även med bibehållande iövrigt av rådande anordningar, en mera tryggad ekonomisk ställning kunde beredas stadsfiskalerna. Med hänsyn till den befattning, dessa i regel hade med polisgöromålen, kunde frågan möjligen vinna en tillfällig lösning i samband med en reform av polisväsendet.

Såsom i det återgivna yttrandet antytts, kom frågan upp till behandling i samband med organisationen av polisväsendet. I det Linnérska betänkan— det (sid. 191) yttrades härom bl. a. följande:

»I syfte att stärka åklagarväsendet har det dessutom ansetts nödvändigt att skärpa fordringarna på stadsiiskalernas kompetens och i sammanhang därmed föreslå borttagandet av stadsfiskalsbefattningarna i de minsta stä— derna. I de största städerna, där de talrikaste och mest invecklade brott— målen förekomma, torde man, enligt vad nyss antytts, icke böra underlåta att kräva juridisk utbildning för stadsfiskalerna. Därigenom kommer i prak- tiken det arbete, som vilar på åklagarchefen (landsfogden) i ett flertal län, att reduceras. Men den sålunda vunna, högre åklagarkompetensen bör dess-

utom kunna ställas till förfogande för åtal för grövre brott även utanför stadens domkrets i de fall, då den nyssnämnde åklagarchefen anser det på- kallat. I sammanhang härmed bör stadsfiskalernas avlöning omhändertagas av statsverket. Då stadsfiskalerna sålunda i avseende å subordination under landsfogden samt ställning i förhållande till övriga åklagar- och polistjänste— män komma att likställas med landsfiskalerna, synes deras tillsättning böra undergå en förändring till likhet med landsfiskalerna.»

Vid detaljbehandlingen av frågan om polisorganisationen i städerna upp— togs spörsmålet om stadsfiskalernas ställning till närmare utredning. I be- tänkandet yttrades härom bl. a. följande:

»Enligt vad som anförts i grundlinjerna bör staten taga hand om åklagar- väsendet i städerna. Därest så sker, måste givetvis tillses, att, så vitt möj- ligt, samtliga de tjänstemän, som få befattning därmed, erhålla full syssel- sättning. Under nuvarande förhållanden, då varje stad har sin egen stads- fiskal, har det uppenbarligen icke varit möjligt att överallt avpassa arbets- bördan så, att vederbörande stadsfiskal varit fullt sysselsatt av åklagar- eller åklagar- och polisverksamhet. Att så förhåller sig, ligger i sakens natur och framgår även därav, att på vissa håll med stadsfiskalsbefattningen kunnat förenas befattning såsom stadsfogde, utmätningsman, kronouppbörds- kassör eller stadskassör. Oriktig avpassning av arbetsbördan i motsatt rikt— ning har däremot lättare kunnat undvikas, särskilt på grund av möjlig- heten att vid behov ändra arbetsfördelningen emellan stadsfiskalen och det övriga polisbefälet.

För nyss angivna syfte har man framför allt att undersöka, i vad mån en indragning av stadsfiskalstjänster kan ske. Dessutom bör beträffande de städer, i vilka stadsfiskalen nu icke har någon befattning med polisväsendet, undersökas, huruvida icke stadsfiskalen lämpligen bör vara polischef.

Vad beträffar frågan om en eventuell indragning av stadsfiskalstjänster lärer en dylik indragning kunna ske allenast, i den mån det är möjligt att genom annan eller andra i orten bosatta, kompetenta befattningshavare få det arbete utfört, som för närvarande åligger stadsfiskalen. Verksamheten måste övertagas av landsfiskalen — någon annan kan härvid icke komma i fråga och härför kräves, att landsfiskalen kan övertaga detta arbete utan att nödgas åsidosätta andra honom åliggande plikter.»

I fortsättningen påpekades, hurusom den polisverksamhet, som nu ålåge stadsfiskal, icke behövde betunga landsfiskalen med någon stor ny arbets- börda, om det löpande polisarbetet i huvudsak lades på en överkonstapel, vare sig sådan redan funnes, eller en överkonstapelsbefattning med eller utan indragning av konstapelsbefattning inrättades. Och slutligen erinrades, att landsfiskalens övertagande av befälet över polisstyrkan vore ägnat att underlätta ett användande av densamma i andra delar av landsfiskalsdi- striktet. I betänkandet framhölls vidare, att frågan om vilka stadsfiskals- tjänster som vid ett statens övertagande av åklagar— och polisväsendet borde indragas, icke kunde avgöras annat än efter undersökning av förhållandena i varje särskild stad.

I betänkandet yttrades härom följande.

»De avgörande faktorerna torde vara invånarantalet, åklagarverksamhetens omfattning och polispersonalens antal. Av betydelse är jämväl arbetsbördan

i angränsande landsfiskalsdistrikt och landsfiskalens boningsort. Det visar sig emellertid, att i de allra flesta fall, där den omhandlade ändringen kan ifrågasättas, är antingen landsfiskalen redan bosatt i staden eller hans bo- ningsort så närbelägen, att någon svårighet i avseende härå icke lärer upp— komma. I varje fall ankommer det på Konungens befallningshavande att, om behov därav uppstår, förordna om ändrad boningsort för landsfiskalen.

Med hänsyn till befolkningens storlek torde man böra utgå ifrån att städer med 5 000 invånare och däröver såsom regel icke böra sakna egna åklagare. Även om brottsligheten i vissa av dessa städer är relativt låg, måste man i en stad av nämnda storlek alltid räkna med möjligheten av en så hög brottslighet, att särskild åklagare icke kan undvaras.

I samband med statens övertagande av åklagarverksamheten böra stads— fiskalerna i de städer, där de för närvarande äro skilda från befattning med polisväsendet, bliva polischefer. —— — _ Om nuvarande polismästarbefatt- ningar indragas ivissa städer, torde det åtminstone på sina håll bliva nöd- vändigt att inrätta nya kommissarietjänster till stadsfiskalernas biträde.

Då staten tager om hand åklagarväsendet i städerna, kunna kompetens- fordringarna för åklagarna avpassas efter vad som i statens intresse är önskvärt under jämförelse med åklagarna på landsbygden och efter förhål- landena i de olika städerna. Minimifordran på stadsfiskal bör liksom för landsfiskal vara att hava avlagt landsfiskalsexamen.

I de större städerna, där i allmänhet brottsfrekvensen är relativt stor och särskilt antalet grövre brott brukar vara betydande samt där å andra sidan lättare tillgång finnes till kvalificerade försvarsadvokater, är det ur proces- suell synpunkt behövligt, att åklagargöromålen skötas av befattningshavare med juridisk utbildning. Att på dessa åklagare således komma att ställas högre fordringar, än man under nuvarande organisation kan tillämpa med avseende å underåklagare på landsbygden och i övriga städer, torde endast vara ägnat att underlätta ett framtida fullständigt ordnande av åklagarväsen- det i samband med en eventuell straffprocessreform.

Till den grupp av städer, vilka böra äga åklagare med högre utbild— ning, borde lämpligen föras städer av sådan storlek, att de kunna antagas under alla förhållanden få bilda egen domkrets. Det låter sig emellertid icke göra att med säkerhet fastställa en sådan gräns under processutred- ningens nuvarande läge. Här har därför såsom en lämplig grund för åt— skillnaden valts ett invånarantal av omkring 20 000 eller däröver. Med denna utgångspunkt böra högre kvalificerade åklagare finnas i följande stä- der: Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Västerås och Gävle. Till samma grupp torde även böra hänföras städerna Lands— krona, Halmstad och Karlstad på grund av den utveckling de redan nått eller synas stå i begrepp att vinna. Antalet av dessa städer blir såle- des 18.»

De sakkunniga, vilka hösten 1922 verkställde en principiell granskning av polisbetänkandet, gjorde i denna del icke någon anmärkning mot förslaget, men tre ledamöter förordade, att även poliskommissarierna skulle bliva stats— tjänstemän.

I yttrandena över polisbetänkandet vann förslaget om statsanställning åt stadsfiskalerna understöd från många håll. Emellertid blev detsamma även avstyrkt av en del myndigheter, framförallt med hänsyn till frågans sam-

]

(

band med processreformen. Under åberopande av den i många städer be-* stående kombinationen av stadsfiskalstjänsten med befattningen såsom stads- fogde- eller kronokassör, framhölls från några stadsmyndigheter, att stats— anställningen för att medföra en effektiv lättnad för städerna i ekonomiskt avseende borde omfatta även de sistnämnda båda befattningarna eller att åtminstone stadsfiskalen borde tillförbindas att med statstjänsten förena upp- dragen såsom stadsfogde eller kronokassör.

1924 års förslag angående polisväsendets omorganisation lämnade i de delar, som här berörts, städernas polisorganisation väsentligen oförändrad.

De sakkunniga, som granskade sistnämnda förslag, framställde i sagda delar icke någon anmärkning mot detsamma.

Vid polisreformens framläggande för 1925 års riksdag (prop. nr 58) ytt— rade chefen för socialdepartementet i förevarande fråga bl. a. följande:

»Därest, i enlighet med vad jag tidigare yttrat, en omorganisation av landsfogdeorganisationen nu icke bör ske, följer därav, att anledning saknas att låta magistraternas och stadsstyrelsernas befattning med polisväsendet upphöra. Att lägga ledningen av polisväsendet i städerna i händerna på de nuvarande landsfogdarna torde icke böra ifrågakomma. Av enahanda skäl torde man jämväl böra avstå från ett förstatligande av polismästare-, stadsfiskals- och poliskommissariebefattningarna i städerna. Vad särskilt stadsfiskals- och poliskommissariebefattningarna beträEar, torde det näppe— ligen låta sig göra att låta statsanställda polismän inordnas i en kommunal organisation. Jag har härvid utgått ifrån att, såsom i det Linnérska för— slaget förordades, stadsfiskalerna skola vara på en gång åklagare och polis— män. Skulle man åter vilja skilja åklagarväsendet från polisväsendet, före- funnes intet hinder att låta åklagarna bliva statstjänstemän. Men man måste då också se till, att de nya åklagarbefattningarna giva sina inne- . havare full sysselsättning, något som för närvarande icke skulle bliva fallet ; i ett stort antal städer. Något utarbetat förslag i sistnämnda riktning före- 1 ligger ej heller. Jag ser sålunda icke någon möjlighet att nu upptaga frågan om ett förstatligande av åklagarväsendet i städerna. De framställ- ningar i sådant syfte, som av föreningen Sveriges stadsfiskaler ingivits dels den 13 juni 1921 och dels den 19 juni 1924, måste således alltjämt förbliva obeaktade. Utan betydelse för stadsfiskalerna skulle dock en polisreform icke bliva. Ett genomförande av 1924 års förslag skulle nämligen medföra, att stadsfiskalerna. i den mån de samtidigt äro polismän, skulle få garanti för en tillfredsställande ekonomisk ställning och att, bland annat, pension till— försäkrades dem. Uppenbart torde vara, att vid bestämmande av de stads— fiskalerna i egenskap av polismän tillkommande förmånerna hänsyn måste tagas till vad de ägde åtnjuta såsom åklagare. Härigenom erhölles en viss statlig kontroll över stadsfiskalernas löner överhuvudtaget.

Till sist vill jag beträffande stadspolisorganisationen anmärka, att om man, såsom i 1924 års förslag skett, icke anser sig kunna tillerkänna stä- derna något generellt statsbidrag, häri ligger en ytterligare anledning att lämna städernas lokala polisorganisation i möjligaste mån orubbad. Det sist sagda träffar dock givetvis icke förslagen om ett förstatligande av polis— mästare- stadsfiskals— och poliskommissarietjänsterna i städerna, varigenom med det Linnérska förslagets lönesatser vid genomförd omläggning från städernas till statens budget skulle hava överflyttats, frånsett ålders- och

Fö rsllg.

dyrtidstillägg samt pensioneringskostnad, belopp å i runda tal respek- tive 135000, 460000 och 310000 kronor. Den totala merbelastningen av statsbudgeten skulle säkerligen hava ej oväsentligt överstigit en miljon kronor.»

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har frågan om beredande av statsanställning åt stadsfiskalerna upprepade gånger varit föremål för övervägande, men det har ansetts, att ett slutligt ställningstagande till spörs- målet ej borde ske förrän i samband med rättegångsreformen. Visserligen har processkommissionen icke ifrågasatt, att någon mera genomgripande organisatorisk ändring skulle ske i fråga om de nuvarande underåklagarna, men anledningen härtill torde väl närmast ha varit, att kommissionen icke velat försvåra ett genomförande av processreformen genom att i detta sam- manhang draga in jämväl frågan om underåklagarkårens reformering och beredande av statsanställning åt stadsfiskalerna.

Emellertid har denna fråga ett djupare samband, än som i första hand kan synas, med de förvaltningsrättsliga problem, som vid processreformens genomförande måste lösas. Frågan om stadsfiskalernas ställning är näm— ligen nära förbunden med spörsmålet om kommunalförvaltningens framtida organisation i städerna. Det har, när detta ämne varit under debatt, stun- dom påpekats, att den nuvarande magistraten utgjorde en statsmaktens representant inom stadsförvaltningen och sålunda inom landskommunerna hade sin motsvarighet i landsfiskalen. En granskning av de administrativa funktioner, som ålagts dessa båda organ, ger också vid handen, att i många fall de åligganden, som enligt lagar och författningar skola på landet full- göras av landsfiskalen, i städerna påvila magistraten. Då nu på grund av processreformen det hittillsvarande sambandet mellan judiciell och admini- strativ organisation är avsett att brytas, uppkommer spörsmålet, huruvida ej för städernas del bör skapas en direkt motsvarighet till landsfiskalsin— stitutionen. Den lösning av problemet om en statsmaktens representant inom stadskommunen, som här osökt erbjuder sig, är givetvis en förvand— ling av stad-stiskalerna till statliga befattningshavare.

Därtill kommer, att i samband med rättegångsreformen i varje fall måste åtminstone partiellt ordnas jämväl spörsmålet om statens och städernas in— bördes ekonomiska förhållanden. Härvid kunna givetvis även beaktas de eko— nomiska förpliktelser, som statsverket i samband med stadsfiskalernas stats- anställning övertar. Därmed bortfaller också ett av de skäl, som vid polis- reformens genomförande anfördes emot att för det dåvarande upptaga frågan, nämligen den stora belastning, som skulle drabba statsbudgeten, om av— löningen till stadsfiskalerna utan vidare övertoges av statsverket.

Ett annat skäl, som av departementschefen 1925 anfördes emot det Lin- nérska polisförslaget i här berörda del, lärer vid närmare eftersyn icke visa sig hållbart. Departementschefen framhöll nämligen, att, därest stads- fiskalerna på en gång skulle vara åklagare och polismän, det näppeligen läte sig göra att inordna statsanställda polismän i en kommunal organisa-

tion. Då enligt det Linnérska förslaget stadsfiskalen skulle ha ställning av polischef. begränsar sig spörsmålet närmast därtill, huruvida det kan anses möta hinder att genomföra en organisation, inom vilken chefskapet utövas av en statstjänsteman, medan de underordnade befattningshavarna äro kom- munalt anställda. Ett näraliggande exempel härpå erbjuder emellertid landsfiskalens ställning i förhållande till fjärdingsmännen samt polismännen i vissa köpingar. Landsfiskalen är statsanställd polischef, medan de under hans befäl stående polismännen äro polisdistriktens befattningshavare. Ja, man skulle snarast kunna säga, att den kommunala anställningen är mera markerad för fjärdingsmännens del, än vad som är fallet beträffande stä- dernas ordinarie polispersonal. Båda grupperna förordnas visserligen av länsstyrelsen, men därvid är länsstyrelsen vad fjärdingsmännen angår i så måtto bunden av det val, som ägt rum inom polisdistriktet, att en avvikelse därifrån endast får ske, där särskilda skäl så föranleda. Ett likartat exempel på kombination av statlig och kommunal organisation erbjuder också lands- fogdens chefsställning gentemot fögderistädernas stadsfiskaler och vissa köpingsåklagare. Landsfogden är ju därjämte, såsom tidigare nämnts, även chef över polispersonal, som anställts för landstingsområde. J ämväl på vissa andra förvaltningsområden förekomma analoga fall. Det må vara nog att erinra om, att t. ex. förste provinsialläkarna äro statsanställda, medan de dem underordnade extra provinsialläkarna samt stads-, köpings- och muni- cipalläkarna äro anställda av landsting, resp. kommuner. Liknande är för- hållandet också med länsveterinärerna, å ena sidan, och de av landstingen anställda distriktsveterinärerna, å den andra.

Även om de viktigare brottmålen framdeles komma att förberedas under statsåklagarens medverkan, är det givetvis ur brottmålsrättegångens synpunkt önskvärt, att jämväl underåklagarna äro väl kvalificerade för sin uppgift. Erfarenheten torde nogsamt ha besannat, att det särskilt för de mindre städerna tidvis kan bjuda stora svårigheter att på lämpligt sätt rekrytera stadsiiskalstjänsterna. Genom att staten övertager anställningen av åklagar- kåren kan på ett långt effektivare sätt, än f. n. i många fall är möjligt, bli sörjt för, att även de mindre städernas åklagarväsen hålles på en lämplig kompetensnivå. Icke minst betydelsefull är slutligen den ofta anförda syn- punkten, att stadsfiskalerna genom att bliva statliga befattningshavare vinna en mera självständig och tryggad ställning. På de skäl, som nu anförts, och i enlighet med av chefen för justitiedepartementet under utredningens lopp lämnat direktiv har vid uppgörande av den kostnadskalkyl, som i det föl— jande meddelas, räknats med, att stadsfiskalerna i samband med processre- formen erhålla statsanställning.

Vid ett genomförande av förslaget till ombildning av stadsåklagarbefatt— ningarna till statstjänster, synes det ändamålsenligt att indela städerna i grupper allt efter storleken.

De minsta städerna torde utan vidare kunna införlivas med kringliggande landsfiskalsdistrikt. En sådan anordning har ju på några håll i viss mån

redan kommit till genomförande, i det landsfiskalen i angränsande distrikt förordnats till stadsfiskal. Så är, såsom tidigare nämnts, fallet i Gränna, Mjölby, Simrishamn och Säter.

Ur polisadministrationens synpunkt lärer betänklighet ej behöva möta mot att sålunda kombinera stadsområde med landsbygd. Visserligen måste staden städse utgöra polisdistrikt för sig, då bl. a. grunderna för åtnjutande av statsbidrag äro olika i stad och på land och skilda föreskrifter även gälla för de båda slagen av distrikt ifråga om tillsättning av polispersonal. Emellertid råda redan med nuvarande organisation i vissa delar motsvarande olikheter i ett landsfiskalsdistrikt, däri såsom polisdistrikt ingår köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att bekosta för köpingen erfor— derlig polispersonal.

Då landsfiskalsdistriktet, om den här föreslagna organisationen kommer till genomförande, skulle omfatta såväl land som stadsområde torde det vara mindre lämpligt att beteckna polischefen och underåklagaren såsom landsfiskal. I anslutning till hävdvunnen titulatur inom åtskilliga andra förvaltnings- områden torde befattningshavaren i fråga kunna benämnas distriktsfiskal.

Om distriktsfiskalen, såsom här är tänkt, blir polischef i staden, bör tagas under övervägande, om ej — för vinnande av enhetlighet i dennes befogen— heter den rätt att i vissa fall i stad tillsätta och entlediga befattnings— havare vid polisväsendet, som jämlikt polislagen % 11 mom. 2 tillkommer polischef i stad, bör överflyttas på länsstyrelsen, en ändring, som för övrigt skulle innebära en återgång till det Linnérska betänkandet i denna del.

Frågan blir nu, huruvida distriktsfiskalen skall i staden övertaga allenast åklagargöromålen, således enbart efterträda stadsiiskalen, eller om han skall inom stadsområdet fullgöra samma funktioner som inom sitt förutvarande landsfiskalsdistrikt och således bl. a. handhava även bestyren såsom under— exekutor, d. v. s. vara stadsfogde. Sistnämnda anordning torde vara den ur administrativ synpunkt lämpligaste. En kombination av stadsfogde- och stadsfiskalsbefattningarna är ju, såsom tidigare påpekats, genomförd flerstädes i de smärre städerna, och det vore då, ur städernas synpunkt —— såsom ock anfördes i yttrandena över det Linnérska betänkandet föga vunnet, om . enbart åklagartjänsten nu övertoges av distriktsiiskalen, men staden i varje fall bleve tvungen att hålla särskild stadsfogde. Därjämte är att märka, att enhetligheten i förvaltningsorganisationen bleve betänkligt rubbad, om distriktsfiskalen skulle ha en väsentligt olika tjänsteställning och arbets- uppgift inom skilda delar av sitt distrikt. Vid verkställd granskning av upp- gifterna till exekutionsstatistiken har också befunnits, att utmätningsmanna- göromålen samt befattningen med skatte- och bötesindrivningen äro så be- gränsade i dessa städer, att några svårigheter med hänsyn till arbetsbördan näppeligen kunna befaras, om jämväl stadsfogdegöromålen åläggas distrikts- " fiskalen. Staden måste emellertid tillförbindas att ställa erforderlig biträdes- hjälp till distriktsfiskalens förfogande. Dylik skyldighet i avseende å polis- väsendet åligger redan nu städerna enligt polislagen. _Möjligen kan det

bliva erforderligt att 'göra ett motsvarande lagstadgande i fråga om städernas skyldighet att för stadsfogdegöromålens handhavande bekosta erforderlig biträdespersonal. Redan nu torde exekutionsbiträden för skatte- och bötes- indrivningen vara anställda även i de mindre städerna, men det kan på vissa håll därutöver bli nödvändigt att anställa särskild domsverkställare för utförande av exekutiva verkställighetsåtgärder. Även expensutgifterna för stadsiiskals- och stadsfogdebestyren höra i förekommande fall bäras av vederbörande stad.

Det Linnérska förslaget utgick ifrån, att stadsfiskalsbefattningarna i städer med under 5 000 invånare i allmänhet skulle indragas och staden förenas med kringliggande landsfiskalsdistrikt. Med begagnande av utrednings- materialet från denna undersökning, kompletterat med de uttalanden, som gjordes i de över betänkandet avgivna utlåtandena, ävensom med vissa senare uppgifter, lämnas i det följande länsvis en redogörelse, för med vilka nuvarande landsfiskalsdistrikt städer med under 5 000 invånare lämpligen kunna förenas. Ett uttryckligt omnämnande av det Linnérska indelnings- förslaget sker i det följande endast där avvikelse ifrågasättes från nämnda förslag. I övriga delar överensstämmer således förevarande förslag med det Linnérska betänkandet. Där i det följande siffror anföras å antalet brottmål, begagnas den förenklade benämningen »strafflagsmål» såsom be- teckning å mål, däri åtalet gällt brott enligt strafflagen utom S. L. 11: 15 och 18: 15, samt beteckningen »bagatellmål» för mål, däri åtal anställts enligt sistnämnda båda lagrum eller enligt specialförfattning. Då här nedan i åtskilliga fall föreslås förening av stad med landsfiskalsdistrikt, där enligt det Linnérska betänkandet särskild stadsfiskal skulle bibehållas, må anmärkas, att nämnda betänkande var grundat på uppgifter om arbetsbelastningen under åren 1918—1920, vilka uppgifter delvis torde hava rönt inflytande av den abnormt uppdrivna kriminaliteten under kristiden. Stockholms län:

Vaxholm (3 693) 1 torde kunna förenas med Värmdö distrikt (3 919). I det Linnérska betänkandet ifrågasattes, att Vaxholm skulle behålla egen stadsfiskal, varvid bl. a. åberopades det förhållande, att staden vore militär förläggningsort. Sedan numera genom 1925 års försvarsorganisation militär- förläggningen i Vaxholm avsevärt reducerats, torde det anförda skälet i huvudsak ha förlorat sin betydelse.

Östhammar (1 026) och Öregrund (1 208) kunna förenas med Frösåkers landsfiskalsdistrikt (13 626) 2. Vidare bör Sigtuna (857) kunna tilläggas Ärlinghundra distrikt (9 566). Södermanlands län:

Torshälla (1869) bör förenas med Västerrekarne distrikt (9 427), och Trosa (828) med Hölebo distrikt (8486). Beträffande Strängnäs (4 937)

' Siffrorna inom parentes avse invånarantalet, för städerna vid 1926 års utgång, och för landsfiskalsdistrikten enligt senaste folkräkning, d. v. s. vid utgången av år 1920. I nämnda siffra äro resp. städers folkmängd inräknad.

ifrågasattes i det Linnérska betänkandet, att stadsfiskal borde bibehållas. Med hänsyn emellertid till den förhållandevis ringa brottsfrekvensen (i genom- snitt per år 5 strafflagsmål samt 153 bagatellmål) torde betänklighet ej böra möta mot att sammanföra staden med Åkers distrikt (8 330), helst arbets- belastningen i detta distrikt synes vara förhållandevis ringa 1.

Om, såsom här ifrågasatts, Strängnäs förenas med Åkers distrikt, bör Mariefred (1 397) lämpligen överföras icke, såsom i polisbetänkandet skedde, till detta utan till Selebo distrikt (7 368). Östergötlands län:

Söderköping (2 804) kan tilläggas Skärkinds distrikt (7 726) och Vad- stena (2978) förenas med Vadstena distrikt (8838). Beträffande Skän— ninge (1 743) föreslogs i polisbetänkandet, att staden skulle tilläggas Vifolka distrikt (11 439), vilket även innefattar Mjölby stad (6 124), där landsfiskalen i Vifolka distrikt är såväl stadsfiskal som utmätningsman. Då i yttrande över betänkandet upplysts, att Skänninge helt ligger inom Göstrings distrikt (15 304), torde staden i stället böra förenas med detta distrikt.

Jönköpings län:

Städerna Värnamo (3 923) och Vetlanda (8 399), vilka båda ligga under landsrätt, torde kunna förenas med resp. landsfiskalsdistrikt med samma namn (14 552, resp. 11093 2). Det må nämnas, att ifrågavarande lands- fiskaler redan nu äro utmätningsmän i ifrågavarande städer. Gränna (1 193) bör läggas till Vista distrikt (7 223), vars landsfiskal f. n. bekläder stadsfiskalstjänsten i staden.

Kalmar län:

Enligt polisbetänkandet skulle Vimmerby (3 163) behålla egen stads- fiskal. F. n. bekläder denne även stadsfogdetjänsten. Då brottsfrekvensen i staden emellertid icke är synnerligen betydande (i genomsnitt för 1924 och 1925 9 strafflagsmål och 90 bagatellmål) samt landsfiskalen i Södra Vi distrikt (7 646) bor i staden och detta distrikt hör till de minst betungade i riket 3, torde betänklighet ej behöva möta mot stadens införlivande med detta distrikt. Borgholm (1 253) bör förenas med distriktet med samma namn (8 806) 2. Redan nu är landsfiskalen utmätningsman i staden.

Blekinge län:

Sölvesborg (4 111), där stadsfiskalen f. n. är såväl stadsfogde som krono- uppbördskassör, skulle enligt Linnérska betänkandet bibehållas under egen stadsfiskal. Brottsfrekvensen per år är c:a 16 straiflagsmål och 90 bagatell- mål. Att för en så ringa arbetsuppgift bibehålla en självständig stadsfiskal

1 I det Linnérska betänkandet (sid. 203) gjordes en jämförande indexberäkning angående arbetsbelastningen i de olika landsfiskalsdistrikten på grundval av uppgifter, som infordrats från landsfiskalerna. Riksmedeltalet uppgick till 4 444. I Åkers distrikt var indextalet 2 789. ' I nämnda siffra är resp. städers folkmängd inräknad. ' Indextal 1 326.

torde knappast vara motiverat. Landsfiskalen i Sölvesborgs distrikt (7 419) synes ej heller vara så betungad 1) att en dylik utvidgning av distriktet skulle stöta på svårigheter.

Kristianstads län :

Som stadsfiskal i Simrishamn (2 468) tjänstgör redan nu landsfiskalen i Järrestads distrikt (11109), vilken bor i staden och f. 11. även uppehåller stadsfogdebefattningen. Något hinder för stadens definitiva förening med di- striktet synes ej möta.

Hässleholm (3 262), som saknar egen jurisdiktion, är beläget inom Stoby distrikt (14222) 2, vars fiskal är utmätningsman i staden. Däremot har staden f. n. egen stadsfiskal. En överflyttning av stadsfiskalsgöromålen till landsfiskalen torde med hänsyn till den stora arbetsbörda, som föreligger 3, ej böra ske utan en överflyttning av vissa socknar till ett angränsande distrikt, vartill förslag redan framlagts av länsstyrelsen 4. I polisutredningen , föreslogs, att Hässleholm skulle ha egen stadsfiskal.

Malmöhus län:

Skanör med Falsterbo (tillhopa 1 155) torde kunna övertagas av lands- fiskalen i Vällinge distrikt (11 158).

Hallands län :

Laholm (2 414) och Kungsbacka (1795) skulle enligt polisbetänkandet förenas med resp. landsfiskalsdistrikt med samma namn (11 125, resp. 9 922). Det må nämnas, att stadsfogdebefattningen i Laholm f. n. uppehålles av landsfiskalen i distriktet. Emellertid yrkades av länsstyrelsen i Hallands ( län, att Laholm i stället skulle förenas med Skottorps (10 201) och Kungs- i backa med Fjärås distrikt (7 014). Den av länsstyrelsen förordade distrikts— ( indelningen torde böra komma till genomförande.

Göteborgs och Bohus län:

Kungälv (2 127) bör sammanslås med Inlands södra distrikt (7 453). Beträffande Marstrand (1 751) yttrades i polisbetänkandet, att, så länge staden hade egen rådstuvurätt, den med hänsyn till rådande kommunika— tioner borde bibehålla stadsfiskal. Då detta skäl efter processreformens genomförande bortfaller, bör staden kunna förenas med Inlands södra distrikt (7 453).

Med hänsyn till brottsfrekvensen ansågs i polisbetänkandet stadsfiskalsbe— fattningarna i Lysekil (4 211) och Strömstad (3 016) ej böra indragas. AV samma anledning har ej heller vid förevarande utredning någon indragning av dessa befattningar ansetts böra äga rum. Det må nämnas, att i Ström-

, stad stadsfiskalen tillika är stadskassör. * 1 Indextal 3 880 (jfr riksmedeltalet 4444). i " I nämnda siffra är även stadens folkmängd inräknad. ( ' Indextal 11 733.

* Se 1924 års landsstatslönesakkunnigas betänkande (statens off. utredn. 1925: 23) sid. 98.

Älvsborgs län:

Ulricehamn (3 856) ansågs vid polisutredningen böra behålla stadsfiskal. Brottsfrekvensen i denna stad är emellertid ungefär densamma som t. ex. i Vimmerby. Stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna äro också redan nu förenade på samma hand. Då landsfiskalen i det intill staden gränsande Redvägs distrikt (9 553) har en relativt ringa arbetsbörda 1, synes en sam— manslagning med detta distrikt kunna äga rum.

Skaraborgs län:

Staden Hjo (2 772) kan förenas med det likabenämnda distriktet (9 283). ' För Tidaholms del (4 587), som lyder under landsrätt, föreslog polisutred— ' ningen bibehållandet av självständig stadsfiskal. För närvarande är sist— ( nämnda tjänst förenad med utmätm'ngsmannabefattningen i staden. Då ) Tidaholms landsfiskalsdistrikt (13 950) 2 redan har en arbetsbörda över den * normala” synes en sammanslagning utan vidare av staden och distriktet ej kunna äga rum.

Värmlands län:

Även för Filipstads del (4 880) föreslog landshövding LINNER bibehål- lande av stadsfiskal. Då Filipstads landsfiskalsdistrikt (10 839) har en osed- vanligt stor arbetsbörda4 synes en förening av staden med detta distrikt ej böra ske. Stadsfiskalen i Filipstad är tillika stadsfogde och kronokassör. (

Örebro län: , Askersund (2 096) bör förenas med Sundbo landsfiskalsdistrikt (10 043) '

och Nora (2 616) med Nora distrikt (11 118). För Lindesberg (3 076) be- hölls i polisbetänkandet egen stadsfiskal. Även om brottsfrekvensen knappast i och för sig kan motivera en stadsfiskalsbefattning, lärer dock med hän- syn till omfattningen av Lindes distrikt (14 565) en sammanslagning utan vidare av staden med detta distrikt ej gärna kunna ifrågasättas.

Kopparbergs län:

Säter (2 070) bör förenas med Torsångs landsfiskalsdistrikt (5 606). Stads- fiskals— och stadsfogdebefattningarna i staden äro redan nu förenade; befattningarna innehavas av landsfiskalen i nämnda distrikt. Samma är förhållandet med Hedemora (3 450). Med hänsyn till bl. a. brottsfrekvensen skulle enligt polisförslaget staden behålla egen stadsfiskal. Då emellertid genomsnittssiffran för 3-årsperioden 1923—1925 är så låg som 5 strafflags— mål och 38 bagatellmål, torde arbetsbördan bli alltför ringa förstadsfiskalen. Å andra sidan synes det ej heller görligt att utan vidare förena staden med Hedemora landsfiskalsdistrikt (10 727), där redan nu arbetsbördan är avsevärd 5. 1 Indextal 2017f

I nämnda siffra är stadens folkmängd inräknad. Indextal 5742.

'I 5 * Indextal 9 992. 5 Indextal 5443-

i !

Inom länet finnas också två städer under landsrätt Avesta (4 975) och Ludvika (4 796). Båda städerna. ha egen stadsfiskal, som tillika är ut- mätningsman. Att utan Vidare sammanslå dessa städer med Folkärna (15949) 1, resp. Ludvika (10 111)1 landsfiskalsdistrikt, torde vara uteslutet, helst arbetsbördan i dessa båda distrikt synes vara avsevärd 2.

Västernorrlands län:

- Sollefteå (2 662), som ligger under landsrätt och där landsfiskaleni Sollefteå distrikt är utmätningsman, skulle enligt polisförslaget behålla stadsfiskal, framför allt med hänsyn till att staden var garnisonsort. Någon indragning av de till staden förlagda truppförbanden har icke skett. En när- mare undersökning av stadsfiskalens arbetsbörda har emellertid givit vid handen, att åklagargöromålen äro förhållandevis obetydliga. Sålunda ha av stadsfiskalen under åren 1925—1927 anställts i genomsnitt per år 18 åtal i strafflagsmål och 148 åtal i bagatellmål. Staden torde därför böra förenas med Sollefteå landsfiskalsdistrikt (13345) 1. Det må nämnas, att i yttrandena över det Linnérska betänkandet av stadsfullmäktige i Sollefteå på— yrkades stadsfiskalsbefattningens indragning, varemot stadsstyrelsen uttalade sig för tjänstens bibehållande.

Beträffande Örnsköldsvik (4 720) föreslogs i polisbetänkandet, att staden skulle bibehållas vid egen stadsfiskal. Med hänsyn till att åklagararbetet inom staden ej är synnerligen betydande (i genomsnitt 12 strafflagsmål och 166 bagatellmål om året) torde betänklighet ej böra möta mot att förena staden med Själevads distrikt (9 583) 3.

Västerbottens län: Skellefteå stad (3 667) bör kunna förenas med Skellefteå södra lands- fiskalsdistrikt (11 518).4 Norrbottens län:

Piteå stad (3 117) skulle enligt polisförslaget ingå i Piteå södra lands— fiskalsdistrikt (10 651). I yttrandena påyrkade länsstyrelsen ävensom magi- straten och stadsfullmäktiges majoritet, att staden skulle förenas med Piteå norra landsfiskalsdistrikt (10 621), varemot en minoritet i stadsfullmäktige yrkade bifall till polisförslaget. Med hänsyn till arbetsbördan5 i båda distrikten torde en förening utan vidare av staden med någotdera distriktet knappast låta sig göra. Härför torde böra krävas en mera genomgripande omreglering av distrikten. Ej heller synes Haparanda (2 615) kunna utan Vidare införlivas med Nedertorneå distrikt,6 vilket ej heller i polisförslaget ifrågasattes.

1 I siffran ingår stadens folkmängd.

” Indextal för Folkärna 8 107. B Indextal 3246.

' Indextal 4 100- ,

5 Indextal i södra distriktet 7 516; areal 24'20 kv. nymil; indextal i norra distriktet 8 093 areal 8'06 kv. nymil. " Indextal 7 746.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att av städer med ett invånarantal under 5 000 följande 321, därav 8 fögderistäder, kunna utan vidare, eller i varje fall sedan någon mindre omreglering av distrikten skett, förenas med när- beläget landsiiskalsdistrikt, nämligen Vaxholm, Östhammar, Öregrund, Sig— tuna, Torshälla, Trosa, Strängnäs, Mariefred, Söderköping, Vadstena, Skänninge, Värnamo, Vetlanda, Gränna, Vimmerby, Borgholm, Sölvesborg, Simrishamn, Hässleholm, Skanör med Falsterbo, Laholm, Kungsbacka, Kungälv, Marstrand, Ulricehamn, Hjo, Askersund, Nora, Säter, Sollefteå, Örnsköldsvik och Skellefteå. Tillhopa representera dessa städer en befolk- ningssiifra på omkring 80 000.

Däremot ha följande 10 städer i samma befolkningsgrupp ej ansetts kunna utan vidare förenas med kringliggande landsfiskalsdistrikt, nämligen: Lysekil, Strömstad, Tidaholm, Filipstad, Lindesberg, Hedemora, Avesta, Ludvika, Piteå och Haparanda. Den sammanlagda befolkningssiffran i dessa 10 städer, varav 4 äro fögderistäder, uppgår till omkring 39 000.

Det spörsmål, som nu närmast bör behandlas, gäller, vid vilket ungefär- liga invånarantal en åtskillnad mellan stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna bör ske, med andra ord vid vilken storleksgräns staden kan anses ge full sysselsättning åt såväl en stadsfiskal som en stadsfogde. Den största stad, där f. n. stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna äro förenade, är Falun med om— kring 13 600 invånare. Denna befolkningssiffra är ungefär densamma som 1924 års landstatslönesakkunniga (sid. 66) angåvo som maximigräns under normala förhållanden för landsfiskalsdistrikten. Emellertid torde för städernas del det vara möjligt att genomföra kombinationen av stadsfiskals- och stads- fogdebefattningarna även vid ett betydligt större invånarantal. Här bort- faller nämligen i huvudsak en faktor, som för landsfiskalsdistriktens del spelar en mycket betydande roll, nämligen distriktens ofta avsevärda ut— sträckning med därav föranledda tidsödande tjänsteresor. I hög grad kommer givetvis möjligheten av en samorganisation av stadsfiskals- och stadsfogde- uppgifterna att bero på det arbetsbiträde, som ställes till förfogande. Sär- skilt gäller detta stadsfogdebefattningen. Hithörande göromål äro nämligen till avsevärd del av övervägande expeditionen och rutinmässig art. Att denna tjänst, om tillräcklig biträdeshjälp finnes, kan förenas med tids— krävande andra sysslor framgår bäst därav, att stadsfogdetjänsten även i vissa förhållandevis betydande städer, t. ex. Södertälje, förenats med leda- motsbefattning i rådhusrätten, och att i Uppsala stadsfogden tillika är kronouppbördskassör.

Under angivna förutsättningar torde det visa sig görligt och lämpligt att genomföra den antydda kombinationen av stadsfiskals— och stadsfogdebefatt- ningarna i städer med upp till omkring 20 000 invånare. Det kan även hända, att i någon enstaka av de större städerna en dylik tjänsteförening prövas ändamålsenlig, och hinder bör då ej finnas för att densamma genom-

1 Till jämförelse må nämnas, att enligt Linnérska förslaget (sid. 243) stadsfiskalstjänster i 25 städer skulle indragas.

föres, liksom det å andra sidan kan finnas mindre städer, där på grund av ärendenas mängd vardera tjänsten anses lämna full arbetsbörda. De lokala önskemålen i detta hänseende torde vid frågans fortsatta behandling böra vinna beaktande.

Det Linnérska förslaget utgick ifrån, att i de städer, där självständig stadsfiskalsbefattning ansågs nödvändig, befattningshavarens tjänstgörings- område skulle vara begränsat till själva staden. Möjligheten av att utvidga hans distrikt med områden från kringliggande landsbygd var ur polisutred- ningens synpunkt utesluten redan av den anledningen, att stadsfiskalen icke tänktes skola få befattning med andra göromål än dem, som berörde åklagar- och polisverksamheten.

Med den organisation, som förevarande förslag innefattar, blir utgångs- läget ett annat. Då det är avsett att skapa överensstämmelse i arbetsupp- gifter mellan lands- och stadsfiskal ett förhållande, som skulle komma till uttryck i den ifrågasatta titelförändringen till distriktsfiskal — finnes intet hinder längre att i de fall, där för vinnande av utfyllnad av arbets- bördan det beiinnes lämpligt, utvidga det tjänstgöringsområde, som tilldelas distriktsfiskalen i en stad, att omfatta även viss del av kringliggande lands- bygd. Tvärtom måste en dylik anordning ur Vissa synpunkter anses önsk- värd. Städerna äro ju ofta omgivna av förstadssamhällen belägna utanför stadsområdet, och erfarenheten — särskilt i polishänseende torde ha givit vid handen olämpligheten av att polisväsendet inom dylika samhällen stått under annan ledning än polisväsendet inom staden. Därtill kommer, att just de kring städerna liggande landsfiskalsdistrikten ofta äro de mest be- tungade. En lämplig utjämning i arbetsbördan för distriktsiiskalen på landet och distriktsiiskalen i staden kan då vinnas, genom att den senare övertager några närbelägna socknar ur landsbygdsdistriktet. I vissa fall torde en utjämning av arbetsbelastningen även kunna vinnas genom an— ställande av extra distriktsfiskaler i större distrikt.

Fullständig klarhet om det framdeles behövliga antalet distriktsfiskaler lärer ej kunna vinnas med mindre än att ett detaljförslag till rikets indel— ning i fiskalsdistrikt utarbetas. Det saknas givetvis möjlighet att i detta sammanhang framlägga ett dylikt, utan torde detta få bli beroende på ut- redning av särskilda sakkunniga. Emellertid lärer man kunna erhålla en ungefärlig siffra på distriktens antal även därför-utan.

Först måste då fastställas, vid vilken gräns man generellt kan räkna med, att enbart staden ger distriktsiiskalen full sysselsättning. Man torde därvid kunna utgå ifrån, att stad med över 12000 invånare iregel bör bilda självständigt fiskalsdistrikt.

Till gruppen av städer med mellan 5 000 och 12 000 invånare höra 39 städer med en befolkning på. sammanlagt omkring 300 000 invånare. Om härtill lägges befolkningssiffran i de 10 städer med invånarantal under 5 000, som, enligt vad förut nämnts, icke utan vidare kunna förenas med landsfiskals—

distrikt, eller 39 000, erhålles en summa av 339 000. Delas denna siffra med den genomsnittliga befolkningssiffran per landsfiskalsdistrikt eller 13 å 14 000, erhålles 25, vilket anger det ungefärliga antalet nya distrikt, som skulle erfordras. I avseende å kompetenskraven torde dessa fiskalstjänster kunna jämställas med de nuvarande landsfiskalstjänsterna. Härtill måste läggas de 161 distrikt, som skola upprättas i städer med f. o. m. 12 000 och upp till omkring 20 000 invånare. Med hänsyn till att distriktsfiskalen skulle handha stadsfogdegöromålen i dessa städer, torde såsom kompetensvillkor böra krävas domarutbildning.

I de tre största städerna synes underåklagarorganisationen böra ordnas på ett särskilt sätt. Vad närmast Stockholm beträffar, synes lämpligt att an- knyta till den nuvarande ordningen med förhörsrotlar. Om dessas ledare, vilka f. n. äro poliskommissarier, få sig ålagt att handha polisutredningen i de enklare målen och i dessa jämväl utföra åklagartalan i lagmansrätten, erhålles en viss likformighet med underåklagarorganisationen på andra håll. Någon annan juridisk utbildning än genomgången högre poliskurs skulle ej behöva krävas. Vid beräkning av det erforderliga antalet dylika under- åklagare, å vilka kan överflyttas titeln stadsfiskal, behöver av skäl, som nedan angivas, hänsyn blott tagas till de mål, som f.n. upptagas vid rådhus— rätten. Genomsnittssiffran för åren 1923—1925 är för strafflagsmålen 786 och för specialförfattningsmålen 2 975, allt för år räknat. Avräknas härvid ett beräknat antal av omkring 550 statsåklagarmål återstå c:a 3 200 mål, vari underåklagare skulle verkställa utredning och uppträda inför rätta. För denna uppgift torde böra beräknas 4 underåklagare, varigenom på envar skulle belöpa omkring 800 mål för år eller i genomsnitt omkring 3 mål per arbetsdag.

Vad angår de mål, som f. n. handläggas i polisdomstolen, må nämnas, att utredningen i dessa mål nu verkställes ej genom kriminalavdelningen utan genom ordningspolisen i de olika distrikten. Någon ändring härvidlag bör ej ske framdeles. Det övervägande flertalet av polisdomstolens mål kunna beräknas framdeles bli avgjorda genom strafföreläggande. Med led- ning av det antal mål, däri fullmakt om erkännande brukar av den till- talade lämnas åt polisman 2, torde kunna beräknas, att antalet kontradikto- riska mål vid polisdomstolen uppgår till omkring 3 400 för år. Uppgiften att i dessa mål uppträda såsom underåklagare torde liksom hittills böra i tur och ordning åligga kommissarierna vid de olika distriktens poliskontor. Särskild underåklagare för dessa mål behöver alltså ej beräknas.

Om samma organisatoriska anordningar, som här tänkts för Stockholm, komma till genomförande även i Göteborg och Malmö, kan med ledning av statistikens siffror å antalet brottmål beräknas, att i Göteborg skulle erfordras 2 och i Malmö 1 stadsfiskal. Även av dessa skulle allenast fordras högre polisutbildning.

1 Karlstad, som vid ingången av år 1927 hade ett invånarantal av 20 055 har inräknats i denna grupp. ' Hela antalet av i polisdomstolen under åren 1923—1925 avgjorda brottmål uppgick till för är omkring 12800. Antalet »fullmaktsmål» uppgick 1927 till 9 424.

] i | %

Polisorganisationen i de nu berörda tre städerna är av den storlek, att särskild chef för polisväsendet även framdeles kommer att erfordras. Någon ändring i den nuvarande polismästarinstitutionen i dessa tre städer bör således ej göras. Särskild administrativ chef för kriminalpolisen i Stock— holm och Göteborg torde jämväl böra bibehållas och såsom hittills avlönas av kommunen. I motsats till stadsfiskalerna i de smärre och medelstora städerna skulle således stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö icke innehava någon administrativ chefsställning i förhållande till polis— personalen.

Huruvida i Norrköping och Hälsingborg en särskild administrativ polis— mästarbefattning även framdeles skall befinnas behövlig, torde böra bliva beroende på prövning av vederbörande kommunala myndigheter. Det må nämnas, att poliskammaren i Norrköping, i vilken polismästaren är ord- förande, för närvarande även har judiciella uppgifter, vilka emellertid i samband med processreformen bli överflyttade till lagmansrätten. I Hälsing— borg är polismästaren ledamot av magistraten men deltager endast i hand— läggningen av polisärenden (jfr ovan sid. 69). Med hänsyn till att i Norr— köping och Hälsingborg ej finnes någon statsåklagare, hör av stadsfiskalen fordras juridisk kompetens. Bibehålles polismästarbefattningen, bör stads- fiskalen utöva förmanskapet över personalen är kriminalpolisavdelningen. Skulle åter den förra befattningen” indragas, bör chefskapet för hela polis- personalen uppdragas åt stadsfiskalen. Liksom i Stockholm bör åklagar— uppvaktningen i sådana mål, som nu handläggas av poliskammare eller polisdomstol, kunna fullgöras av någon kommissarie vid polisen. Under angiven förutsättning kan antalet på stadsfiskalen ankommande brottmål beräknas utgöra per är omkring 140 i Norrköping och 300 i Hälsingborg.

Beträffande övriga polismästarstäder, nämligen Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund, ifrågasattes i 1922 års polisbetänkande, att i några av dessa utan att dock närmare angavs i vilka — polismästar- tjänsterna borde indragas och stadsfiskalen göras till polischef. I flertalet av dessa städer är polismästaren tillika ledamot av rådhusrätten, nämligen i Gävle, Uppsala, Eskilstuna, Karlskrona och Lund. I Uppsala och Eskilstuna är polismästaren brottmålsrådman; i Lund är han magistratsrådman. I Eskilstuna och Karlskrona äro polismålen undantagna från rådhusrättens handläggning och avdömas av en särskild poliskammare, däri polismästaren är ordförande.

Såsom härav framgår, är allenast i Örebro polismästaren helt sysselsatt med det administrativa chefskapet över polispersonalen, varjämte han hand- lägger de ärenden, som jämlikt ordningsstadgan för rikets städer ankomma på poliskammare. I alla övriga dessa städer ha även vissa judiciella funk— tioner uppdragits åt polismästaren. Då i samband med processreformen dessa överflyttas på lagmansrätterna, torde de återstående arbetsuppgifterna knappast ge befattningshavarna full sysselsättning. Det synes då ur veder— börande stads synpunkt lämpligast, om chefskapet för polispersonalen över-

Landsfogde- befattningar- nas indrag- ning.

Fögderiför- valtningsrefor- men 1 9 1 7.

flyttas till den statsanställde stadsfiskalen, som därvid bör biträdas av en eller flera kommissarier såsom souschefer. På stadsfiskalen bör vidare ligga verkställigheten av polisundersökningar samt utförande av åtal vid lagmans- rätten. I enklare ordningsmål o. d. av beskaffenhet att tillhöra polisdomstols handläggning bör åtalet kunna utföras av någon poliskommissarie. I dessa städer, där chefskapet för polisen tänkes ligga å stadsfiskalen, bör av denne krävas juridisk utbildning. Samma organisationsform torde böra genomföras även i städer av ungefär samma storleksgrupp, som för närvarande icke hava polismästare. Dessa städer äro Borås, Jönköping, Linköping och Västerås. Det må nämnas, att enligt det Linnérska betänkandet juridiskt utbildade stadsfiskaler beräknades för 18 städer med ett invånarantal av omkring 20 000 och däröver, varvid till denna grupp även räknades Landskrona, Halmstad och Karlstad.

En översikt över antalet nya statsavlönade underåklagartjänster, som skulle erfordras i städerna, lämnas här nedan: i blandade stads- och lantdistrikt .......................................... 25 i stadsdistrikt (med domarutbildning) .................................... 116 41 med domarutbildning ............................................................. ,12 utan » ............................................................ 5 7 19

1) distriktsfiskaler % 2) stadsfiskaler %

stas... 60.

Landsfogdebefattningarna upprättades i samband med fögderiförvaltningens omorganisation på grund av beslut av 1917 års riksdag. De dittillsvarande kronofogdetjänsterna, 117 till antalet, blevo då indragna och kronofogdarnas arbetsuppgifter i vad angår polis- och åklagarväsendet överflyttades på de nyinrättade landsfogdetjänsterna, en i varje län. Kronofogdarnas befattning med kronouppbörden — deras i praktiken måhända mest tidsödande arbets- uppgift övertogs av postverket och flertalet övriga kronofogdarna åliggande bestyr lades på de förutvarande kronolänsmännen, vilkas titel förändrades till landsfiskal.

Landsfogden eller »landsfiskalen» såsom han benämndes i de tidigare förslagen till omorganisation, då någon titelförändring för länsmännens del ännu ej var ifrågasatt torde från början ha tänkts huvudsakligen böra ägna sig åt polis- och åklagarväsendet. Belysande i sådant avseende äro de uttalanden härom, som gjordes i en den 31 augusti 1916 av vissa sak- kunniga avgiven V. P. M. till chefen för civildepartementet, vilken prome—

1 Dessa städer äro följande: Karlstad, Landskrona, Kalmar, Halmstad, Sundsvall, Mölndal, Trollhättan, Södertälje, Östersund, Uddevalla, Falun, Kristianstad, Trälleborg, Västervik, Nyköping och Kristinehamn. Därav 10 beräknas tillika vara polischefer. Ifrågavarande 12 städer äro: Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Linköping, Västerås. Karlskrona och Lund. Därav 4 i Stockholm, 2 i Göteborg och 1 i Malmö.

moria i huvudsak låg till grund för den senare propositionen iämnet. De sakkunniga yttrade i promemorian bl. a.:

»Landsfiskalen ersätter, med undantag för vad enligt det föregående lagts på andra, kronofogden och blir i främsta rummet ledande polischef inom länet eller sitt distrikt av länet. Han blir i själva verket en rekonstruerad kronofogde med huvuduppgifter på sådana angelägenheter, som hittills i stort sett mest på grund av förhållandenas makt måst av kronofogden lämnas å sido. Det torde, såsom tidigare anmärkte, få anses vara ett rätt grepp att införa denna funktionär inom förvaltningen. Institutionen, sådan den föreslås, kan icke i något avseende sägas prejudicera en blivande rättegångs- reform.

Landsfiskalens huvuduppgift blir tvåfaldig, dels såsom polischef dels såsom överåklagare. Naturligtvis är en dylik kombination av polis- och åklagarmakt icke den lyckligaste. Den har emellertid sedan ålder bestått hos oss och kan först i sammanhang med en allmän rättegångsreform bliva ändrad. I varje fall blir med den nu förevarande landsfiskalsinstitutionen åklagar- och polisväsendet på landsbygden avsevärt förbättrat. I sin egenskap av polischef skall landsfiskalen lyda direkt under länsstyrelsen och för länet eller distriktet, om i länet anställdes två landsfiskaler, närmast under läns- styrelsen vara förman för kronolänsmännen samt övrig polisbevakning å landsbygden: fjärdingsmän, polismän av olika slag, jämväl länsdetektiv och ridande polis. Då reservpolisstyrka inkallas enligt kontrakten med vissa städer -—- skall han, så framt annorledes ej förordnas, taga ledningen. I alla polisväsendet å landsbygden rörande ärenden äger han göra hänvändelser till länsstyrelsen och har att närmast under länsstyrelsen ansvara för att tillräcklig ordnings- och säkerhetspolis är tillgänglig inom distriktet.

Såsom överålclagare för landsbygden har han först att med uppmärksamhet följa och kontrollera länsmännens åklagarverksamhet. Oavlåtligen, i den mån anledning därtill förekommer och omständigheterna det tillåta, skall han vara tillstädes vid häradsrätterna och där söka bilda sig ett säkert omdöme om länsmännens olika förmåga och nit i åklagarkallet samt i före- kommande fall med råd och upplysningar biträda dem i denna deras verk- samhet.

Men liksom landsfiskalen är oförhindrad och bör i förekommande svårare fall själv omedelbart ingripa såsom polisman, åligger honom ock att per— sonligen, så vitt ske kan, vara åklagare, enkannerligen i sådana mera in- vecklade mål, där häktad person äger påkalla biträde av juridiskt bildad försvarsadvokat. I sin egenskap av överåklagare torde landsfiskalen ställas närmast under justitiekanslerns inseende.

Vid sidan av dessa sina huvuduppgifter skall, enligt ett utkast till lands- fiskalens instruktion, vilket inom departementet utarbetats och redan del- givits länsstyrelserna, denne hava åtskilliga andra bestyr. För övervakande och kontroll över kronolänsmännens allmänna verksamhet skall han för- rätta inventering och inspektion å länsmanskontoren. Han skall vara skyl- dig att enligt förordnande hålla sammanträden med ortsmenigheter, förrätta exekutiva fastighetsauktioner ute i orterna med tillhörande fördelningssam- manträden ävensom att biträda länsstyrelsen med kontrollen över läns- männens verksamhet som utmätningsmän. Givetvis bliva nu antydda göro- mål till dels beroende av, huru upptagen av sina egentliga göromål lands- fiskalen blir; särskilt kommer därav att bero, om han i större utsträckning kan betros med hållande av sammanträden med ortsmyndigheter samt exeku-

1922 års polis- betänkande.

tiva fastighetsauktioner. En viss ojämnhet härutinnan kommer därför till- äventyrs att råda mellan olika län och med all sannolikhet blir det i några län omöjligt att för dessa förrättningar uteslutande eller företrädesvis på- räkna landsliskalerna. — —— Landsfiskalen skall vidare efter förordnande utföra kronans talan vid domstol i orten, vara kronans ombudsman inom sitt distrikt, och därjämte bör han kunna bliva länsstyrelserna till ovärderligt gagn vid deras maktpåliggande bestyr med mobiliseringsväsendet, den civila försvarsberedskapen och övervakandet av utlänningar m. m.»

Medan, såsom av denna redogörelse framgår, landsfogdens huvudsakliga arbetsuppgift tänktes förlagd inom området för polis- och åklagarväsendet, har utvecklingen i praxis slagit in på en annan väg. Samma utvecklings— tendens, som på sin tid gjorde sig gällande för kronofogdarnas del, i det deras arbete mer och mer gled över till det administrativa området, kan också spåras vad angår landsfogdetjänsterna. En förskjutning har skett, så att de mera administrativa arbetsuppgifterna trätt i förgrunden, medan polis- och åklagaruppgifterna trängts undan. Belysande för denna utveckling äro vissa uppgifter angående landsfogdarnas verksamhet, som införskaffades för den Linnérska polisutredningen. Vid framläggande av resultatet häravi 1922 års betänkande gjordes följande uttalande:

»Av dessa siffror att döma torde det kunna sägas om flertalet av lands- fogdarna, att deras befattning med polisväsendet icke är betydande till be- skaEenheten och, om man bortser från de rent administrativa ärendena enligt instruktionens $ 4, ej heller till antalet. Åtalen för de brott, som det företrädesvis åligger landsfogdarna att beivra, äro i regel få: åtal för övriga brott förekomma alls icke eller endast i mycket obetydlig mängd. Även om man tager i beräkning det i tabellen ingående antalet andra ärenden rörande åklagarväsendet, av vilka åtminstone de viktigaste torde vara remisser från Konungens befallningshavande, och även om man förut- sätter, att undersökningarna angående förstnämnda brott i regel äro tids- ödande, undgår man knappast det intrycket med avseende å de flesta lands- fogdarna, att resultatet av deras arbete, sådant det framträder i dessa upp- gifter, icke är av mycket stor vikt för det område, varå uppmärksamheten här framför allt måste riktas, nämligen polis- och åklagarväsendet. Resul- tatet måste antagas ligga på annat håll, och arbetet synes i varje fall vara betänkligt splittrat. Detta intryck stödes även i viss mån av åtskilliga landsfogdars upplysning, att de förordnats att tjänstgöra såsom ordförandei taxeringsnämnd, varigenom deras tid givetvis under några månader kan antagas hava blivit tagen i anspråk i ganska stor utsträckning för ända- mål, som äro helt ovidkommande landsfogdarnas uppgifter enligt instruk- tionen.

Om landsfogdarna i allmänhet ej hittills kommit att utöva den ledande och livgivande verksamhet inom polis— och åklagarväsendet, som avsågs vid befattningens inrättande, äro orsakerna därtill sannolikt av flera slag. Ett frö till denna utveckling torde hava legat redan i splittringen av landsfogdarnas uppgifter; å ena sidan skulle de vara polismän och åklagare, å den andra rent administrativa tjänstemän, inordnade i länsstyrelserna. Därtill kom, att landsfogdarna i regel rekryterades bland de förutvarande kronofogdarna — det kan i detta sammanhang erinras om att kronofogdarna eljest genom 1917 års omorganisation sattes på indragningsstat och att det därför,i

synnerhet under den förhandenvarande bristen på personer med särskild utbildning för polis- och åklagartjänst, ansågs önskvärt, att de tillgängliga arbetskrafterna kommo till användning. Under dessa förhållanden låg det tydligen nära till hands, om icke personlig läggning förde i annan riktning, att deras verksamhet gled in på områden, som vore mest välbekanta, näm- ligen de kamerala eller andra administrativa angelägenheter. Tendensen befordrades väl också av den allmänna bristen hos länsstyrelserna på tjänste- män med högre utbildning. Men man bör ej heller förbise de svårigheter, som även den mest energiska och för just polis- och åklagarväsende intresserade landsfogde måste möta därigenom, att den underordnade polis— och åklagar- organisationen inom hans tjänstgöringsområde just genom det sätt, varpå år 1917 fögderiförvaltningen ordnades, blev kännbart försvagad.»

Det Linnérska förslaget till polisreform synes, vad de tilltänkta lands- fogdarnas arbetsuppgifter angår, innebära ett försök att knyta an vid den utvecklingslinje, som kan spåras i förarbetena till fögderiförvaltningsrefor- men, en utveckling, som dock i praxis blivit förkvävd.

I betänkandet yttrades beträEande landsfogdarnas arbetsuppgifter bl. a.:

»Landsfogdarnas uppgifter och deras ställning i organisationen bliva väsent- ligen andra än nn. I första hand måste de frigöras från andra göromål än dem, som böra tillhöra dem i egenskap av polis- och åklagarchefer för länen. Den i t 11 i gällande landsfogdeinstruktion upptagna förpliktelsen att verkställa inventeringar och undersökningar bör icke vidare åligga landsfogden, liksom ej heller Konungens befallningshavande skall äga att meddela landsfogden sådana förordnanden, som omförmälas i % 12—16 i samma instruktion. Härigenom bortfaller landsfogdens nuvarande ställning såsom till hälften tjänsteman hos Konungens befallningshavande. Men väl är han fortfarande underordnad Konungens befallningshavande, på grund av sistnämnda myndighets uppgift att vara länets högsta polis- och åklagar— myndighet.»

Något uttalande om, huru de administrativa arbetsuppgifter, som skulle fråntagas landsfogdarna, framdeles skulle skötas, gjordes icke vid denna ut-

redning.

Från ett stort antal av de länsstyrelser, som yttrade sig över förslaget, gjordes gällande, att det skulle bli svårt för länsstyrelserna att få kompetenta personer att förrätta de funktioner, som nu, utöver polis- och åklagar- verksamheten, åvila landsfogdarna. Särskilt framhölls därvid landsfogdarnas uppgift såsom inventeringsförrättare.

Något förslag till reformering av landsfogdeinstitutionen framlades ej i

, samband med förslaget till polisväsendets omorganisation.

Sedermera har frågan om möjligheten av minskning i landsfogdarnas

: antal upptagits till behandling av 1924 års landsstatslönesakkunniga i dessas

betänkande angående lönereglering för landsfogdar och landsfiskalen De sakkunniga stannade emellertid vid att icke förorda någon ändring.

Till denna uppfattning anslöt sig jämväl chefen för socialdepartementet vid behandling av frågan om lönereglering för landsfogdarna i statsverks- propositionen till 1927 års riksdag.

Process-

Förslag.

Processkommissionens förslag till reformering av åklagarväsendet inne—

kommissmen' bär, såsom tidigare påpekats, att den uppgift såsom överåklagare, vilken

nu tillkommer landsfogden, skall överflyttas till en helt ny typ befattnings- havare, de s. k. statsåklagarna, vilkas antal för hela riket i det föregående beräknats till 47. Därmed uppstår frågan, huruvida de uppgifter, som åter- stå för landsfogdarna, kunna anses tillräckliga för att motivera ett bibehål- lande av denna befattning med de kompetenskrav och den karaktär den- samma nu har.

I denna fråga hava i yttranden över processkommissionens betänkande skilda meningar gjorts gällande. Från några håll (t. ex. länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län) har framhållits, att landsfogdarna även framdeles erfordrades för handhavande av polisledningen och övervakande av lands- fiskalerna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har väl medgivit, att landsfogdens administrativa arbetsuppgifter kunde överflyttas på andra tjän- stemän hos länsstyrelserna, men tillika framhållit, att det vore nödvändigt för länsstyrelsen att vid sin sida hava en tjänsteman i auktoritativ ställning, som närmast under länsstyrelsen hade ansvaret för och ledningen av polis- väsendet. Det vore uteslutet att dela denna uppgift på flera underordnade. ' Emellertid hava även röster höjts för landsfogdetjänsternas indragning. Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar sålunda, att bibehållande av lands- fogdarna vid sidan av statsåklagarna säkerligen kunde betecknas såsom överorganisation. Liknande synpunkter ha även gjorts gällande av läns— styrelsen i Gotlands län.

Vad som huvudsakligen kvarstår av de egentliga landsfogdeuppgifterna, sedan befattningen med åklagarväsendet avlyfts, är dels chefskapet för länets polispersonal, dels kontrollen över de under länsstyrelsen sorterande redo- görarna. Redan i 1922 års polisbetänkande framhölls emellertid, att be— fattningen med polisväsendet icke vore betydande till beskaffenheten. Det är väl sant, att genom 1925 års polisreform en viss utökning skett i dessa uppgifter, men den härav föranledda ökningen i arbetsbelastningen torde huvudsakligen ha gjort sig gällande under övergången till den nya orga- nisationen. När alla därmed sammanhängande frågor reglerats, lärer den på landsfogden ankommande handläggningen av polisärenden inskränka sig till vissa administrativa bestyr, såsom frågor rörande förordnande av polis— man, ändring i polisinstruktion, yttrande rörande skäligheten av den av— löning, som polisdistrikt anslagit till polisman o. d. Dessa arbetsuppgifter torde även i de större länen ej vara så omfattande eller av så krävande art, att därför skulle behövas en befattningshavare i en landsfogdes ställ- ning. I stället torde dessa uppgifter kunna läggas å någon tjänsteman i länsstyrelsen.

Bland landsfogdens polischefsuppgifter nämnes i instruktionen ($ 5) även skyldighet att, då polisstyrka från flera orter sammandrages —— närmast torde avses fall, då oroligheter förekommit — efter länsstyrelsens förord-

nande övertaga chefskapet över ifrågavarande styrka. Det är emellertid självfallet, att tillbud av ifrågavarande slag ytterst sällan förekomma. Under treårsperioden 1918—1920 har i hela riket allenast vid 4 skilda tillfällen landsfogde uppträtt såsom chef för en dylik polisstyrka, och för treårsperioden 1925—1927 var motsvarande siEra 8. Att för sådana enstaka fall hålla en särskild tjänsteman i beredskap i länsstyrelserna lärer knappast vara behövligt. Därest chefskapet i dylik händelse icke anses kunna anför- tros landsfiskalen på platsen och saken ej heller är av den allvarliga be- skaffenhet, att landshövdingen finner sig föranlåten att själv ingripa på ort och ställe, lärer uppdraget att övertaga ifrågavarande chefskap väl kunna anförtros åt någon lämplig befattningshavare inom länsstyrelsen. Det må i detta sammanhang nämnas, att magistraten i Uppsala i yttrande över det Linnérska betänkandet framkastade tanken att låta polischefskapet när— mast under Konungens befallningshavande läggas på polismästaren eller polischefen i länets residensstad.

Större betydelse med hänsyn till arbetsbördan torde böra tillmätas landsfogdens befattning med den ekonomiska kontrollen närmast över lands- fiskalerna och vissa andra redogörare. Enligt 11 å i landsfogdeinstruktionen skall landsfogden fullgöra vad i särskild författning är honom ålagt i fråga om inventering av penningar och värdehandlingar såväl hos landsfiskal och magistrat, som utövar utmätningsmans befattning, som ock hos den, som inom visst område är satt att på eget ansvar vara utmätningsman. I sam- manhang med sådan förrättning eller oberoende därav skall landsfogden hos envar av landsfiskalerna i länet varje år en gång eller, om Konungens befallningshavande så förordnar, flera gånger verkställa undersökning, huru landsfiskalen förvaltar tjänsten. Vid dylik undersökning skall, förutom in- ventering av penningar och värdehandlingar, verkställas granskning av dagboken i utsökningsmål med tillhörande verifikationer, övriga dagböcker, kassajournal, bötesliggare, månadsräkning, brevkoncept och postbok även— som inneliggande, oredovisade restlängder å oguldna krone-, kommunal- och andra utskylder och avgifter. Vidare har landsfogden, om han förordnas därtill av Konungens befallningshavande, att förrätta inventering, när häradsskrivare eller landsfiskal tillträder tjänsten eller häradsskrivare där- ifrån avgår. Närmare föreskrifter om den egentliga medelskontrollen äro givna i 10 9 i kungörelsen den 21 december 1917 (nr 893) angående medelsförvaltningen i länen.

I avseende å medelskontrollen, som gäller ej endast landsfiskaler utan jämväl kronouppbördskassörer i städerna, löper landsfogdens verksamhet i viss mån parallell med den kontroll, som utövas genom riksräkenskapsverket. Enligt 3 © i riksräkenskapsverkets instruktion (1927 nr 280) äger nämligen verket låta verkställa inventering av kassor, värdehandlingar m. m. hos de myndigheter, vilkas räkenskaper granskas inom verket, ävensom hos dem underlydande redogörare, således bl. a. landsfiskalerna. I fråga om omfatt- ningen av denna genom riksräkenskapsverket bedrivna inventeringsverk-

samhet hos landsfiskaler har inhämtats, att under år 1926 inventering för- rättats hos 4 och under år 1927 hos 14 landsfiskaler.

Beträffande omfattningen av landsfogdarnas verksamhet med inventerings- förrättningar må nämnas, att enligt införskaffade uppgifter hela antalet sådana redogörare i riket, som i kontrollhänseende äro underordnade lands- fogdarna uppgå till 599. I genomsnitt belöper alltså på varje lands- fogde 25 redogörare 1. Antalet hos dessa av landsfogde verkställda invente- ringsförrättningar uppgick för hela riket till 577. På varje landsfogde belöpte alltså i genomsnitt 24 inventeringsförrättningar för år. Genom- snittliga antalet förrättningsdagar _ oberäknat resedagar per år uppgick för samtliga landsfogdar till 724 eller i genomsnitt för landsfogde och år till 30. Det må nämnas, att i vissa län varit förordnade särskilda invente- ringsförrättare, vilka övertagit vissa av landsfogdens inventeringsförrätt- ningar. I genomsnitt per år ha, räknat för hela landet, för dessa invente- ringsförrättningar tagits i anspråk något över 100 förrättningsdagar, rese— dagar oräknade.

I yttrande den 31 oktober 1925 angående ökad kontroll över landsfiskalernas medelsförvaltning har riksräkenskapsverket framhållit, att de förskingrande landsfiskalerna för döljande av tillgreppen i stor utsträckning använt sig av falsk bokföring. Det hade, yttrar verket, visat sig vara förenat med betydande svårigheter och i vissa avseenden alls icke möjligt att vid in- venteringar hos utmätningsmännen och särskilt hos landsfiskalerna erhålla fullständig kännedom om de tjänstemedel, för vilka dessa varit redo— visningsskyldiga. För höjande av inventeringarnas effektivitet föreslog riksräkenskapsverket bl. a., att landsfogde eller av länsstyrelse förordnad inventeringsförrättare skulle, där så prövades nödigt, äga erhålla biträde vid förrättningen.

Såsom av det sagda framgår, torde inventeringsförrättningarnas effektivitet till stor del vara beroende på inventeringsförrättarens förfarenhet på det rent bokföringstekniska området. Att hos samtliga länsstyrelser anställa tjänstemän med de härför erforderliga kvalifikationerna lärer näppeligen kunna komma i fråga. Lämpligare synes då att på riksräkenskapsverket helt överflytta denna del av medelskontrollen. Antalet av de hos verket anställda inventeringsförrättarna borde då helt naturligt utökas. Enligt vad som inhämtats, lärer anställande vid verket av fyra ordinarie revisorer i sådant avseende vara tillfyllest.

I deras egenskap av tjänstemän inom länsstyrelserna har i ett flertal län lagts på landsfogdarna även den länsstyrelsen såsom överexekutor åvilande granskningen av landsfiskalernas dagböcker i utsökningsmål. Därest samtliga de med befattningen såsom överexekutor förenade göromålen skulle över— flyttas från länsstyrelserna till lagmansrätterna, skulle jämväl nu avsedda granskningsverksamhet framdeles komma att åvila domstolspersonalen. Pro-

1 Största antalet redogörare, som sortera under landsfogde, finnes i Gävleborgs län, näm— ligen 40. Lägsta antalet 7 — förekommer i Gotlands län.

cesskommissionen har i detta avseende uttalat (del I sid. 76), att förmanskapet över underexekutorerna och den därmed förbundna kontrollen över dessa borde kunna anförtros åt lagmansrätten. Emellertid hava i flera av de utlåtanden, som avgivits över förslaget, uttalats starka tvivelsmål, huruvida det kunde anses lämpligt att lägga denna för den egentliga domarverksam- heten främmande kontroll på domstolarna. I stället har föreslagits, att kontrollen fortfarande skulle utövas genom länsstyrelserna. En sådan an— ordning måste emellertid förutsätta, att till länsstyrelserna flyttas jämväl överexekutorskontrollen över utmätningsmännen i de nuvarande magistrats— städerna.

Det ingår givetvis icke i uppgifterna för förevarande utredning att taga ståndpunkt till det nu berörda spörsmålet. Det må härom allenast påpekas, att, även om arbetet med granskningen av utmätningsmännens dagböcker skulle läggas till länsstyrelserna, detta dock icke i och för sig kan motivera bibehållande hos länsstyrelsen av en så kvalincerad arbetskraft som lands- fogden. Granskningen av dagböckerna torde vara varken synnerligen tids— krävande eller av beskaffenhet, att en befattningshavare i landsfogdes ställning behöver personligen verkställa densamma. Detaljgranskningen lärer redan nu flerstädes verkställas av landsfogdens biträden, som under— ställa honom de tveksamma fallen. Enligt införskaEade uppgifter sker också granskningen i 6 län av annan befattningshavare än landsfogden, nämligen i 2 län av länsassessor och i 4 län av länsnotarie. Granskningen beräknas även i de större länen allenast kräva en arbetstid av 14 dagar a 1 månad årligen.

Vad slutligen beträffar de övriga arbetsuppgifter, som av länsstyrelsen kunna åläggas landsfogdarna, t. ex. att hålla sammanträde med menighet 1 eller att utföra kronans talan i rättegångar 2, synas dessa uppgifter såsom redan nu i ej oväsentligt antal fall lärer ske —— kunna anförtros landsfiskalen i orten, såvida för ändamålet ej lämpligare kan begagnas tjänsteman hos länsstyrelsen eller, vad angår utförande av kronans talani mera invecklade mål, det finnes påkallat att för uppdraget anlita en advokat. Vidkommande ordförandeskapet i taxeringsnämnd må endast nämnas, att detsamma är ett av själva landsfogdetjänsten helt oberoende uppdrag, som utan olägenhet torde kunna anförtros annan person.

1 Enligt införskaffade uppgifter hava under 3-årsperioden 1925—1927 landsfogdarna i genomsnitt för år erhållit tillhopa 34 förordnanden att hålla sammanträde med menighet. På varje landsfogde har alltså, genomsnittligt räknat, fallit 11/2 dylikt förordnande om året. I 8 län har under ifrågavarande 3 år intet dylikt förordnande meddelats. " Enligt införskaffade uppgifter har under B-årsperioden 1925—1927 antalet rättegångs- tillfällen, då landsfogde enligt 5 14 i instruktionen haft att utföra kronans talan, för hela riket räknat, uppgått till i genomsnitt 60 för år. På varje landsfogde belöper alltså 2 1]: rättegångstillfälle per år. I 5 län har dylikt förordnande under ifrågavarande 3-årsperiod icke meddelats.

Nuvarande a rgam'aation.

Rörande önskvärdheten av landsfogdebefattningarnas indragning kunna givetvis skilda meningar yppas. Frågan äger icke heller det samband med processreformen, att dennas genomförande med nödvändighet skulle betinga en dylik åtgärd. Såsom ett sammanfattande omdöme må här allenast uttalas, att den utredning, som verkställts och vid vilken helt naturligt icke alla på frågan inverkande förhållanden kunnat komma under bedömande, närmast synes bestyrka riktigheten av den uppfattning, som kommit till uttryck i det yttrande över processkommissionens förslag, som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län, nämligen att ett bibehållande av landsfogde- tjänsterna vid sidan av statsåklagarna måste betecknas såsom överorganisation.

II. Åklagarorganisationen vid hovrätt.

Enligt gällande rättegångsordning fullföljes åtal från underrätt till hov- rätt av samme åklagare, som haft att i underrätten utföra åtalet. Någon begränsning av fullföljdsrätten till hovrätt finnes icke. Ifrågavarande åklagare utför åtalet på eget ansvar i hovrätten. Vissa åtal, nämligen mot vissa högre tjänstemän för ämbetsfel, anhängiggöras omedelbart i hovrätt, där ej i särskilt fall högsta domstolen är första och enda instans. Åtal i dylikt mål i hovrätt utföres i regel av advokatfiskalen vid hovrätten, även där åtalet beslutats av annan myndighet såsom justitiekanslern, justitie- ombudsmannen eller militieombudsmannen.

Vid var och en av de tre hovrätterna är anställd en advokatfiskal. Denne har till uppgift förutom att i angivna fall utföra åtal att iegenskap av kronans ombudsman granska stämpelbeläggningen av handlingar hö— rande till de s. k. småprotokollen samt att i händelse av felaktig stämpel- beläggning föranstalta om rättelse och eventuellt åtal.

Advokatfiskalerna ha även en del andra uppgifter, t. ex. att avgiva ytt- rande i till hovrätten hänskjutna ärenden angående återbekommande av vid länsstyrelse eller underrätt erlagd stämpelavgift; att upprätta förteckning å terminer för ting och tingssammanträden i under hovrätten lydande dom— sagor; att tillse, att renoverade exemplar av underrätternas protokoll och domböcker samt i Svea hovrätt av akterna i vattenmål och vattenböckerna varda inom föreskriven tid insända till hovrätten och efter vederbörlig gransk- ning överlämnade till arkivarien, att låta utskriva och till riksräkenskaps— verket översända hovrättens saköreslängd och slutligen att i hovrätten in— lämna dit ställda besvär eller andra handlingar, som för sådant ändamål varda honom tillsända av allmän åklagare. Åt advokatfiskalen i Göta hov— rätt har, i samband med genomförande av den av 1928 års riksdag beslutade indragningen av arkivarietjänsten, uppdragits handhavande av expensmedel och utbetalande av befattningshavarnas löner.

Med den i regel muntliga och omedelbara förhandlingsform, som enligt Processkom— processkommissionens förslag skulle vinna tillämpning i hovrätt, låter sig ”imam” svårligen förena det nuvarande systemet, att åklagaren i underrätt fullföljer och utför åtalet i hovrätt. Processkommissionen har också föreslagit, att vid hovrätterna skulle inrättas en särskild åklagarorganisation med en ad- vokatfiskal såsom chef och ett antal hovrättsfiskaler såsom biträdande åkla-

, gare. Advokatfiskalen skulle åligga bl. a. att utöva ledningen av och upp- i sikten över åklagarväsendet inom hovrättens område.

I enlighet med processkommissionens förslag utgår den följande kostnads- Förslag. beräkningen från,att vid varje hovrätt skall vara anställd 1 advokatfiskal, ägt?- vilken närmast under justitiekanslern utövar ledningen av och uppsikten ' över åklagarväsendet inom hovrättens område samt är åklagare vid hovrätt. Med hänsyn till den betydande arbetsbörda, som kan förväntas falla på advokatfiskalen i Svea hovrätt, lärer vid hans sida böra ställas 1 biträdande advokatfiskal med ordinarie anställning. För sistnämnda hovrätt har även räknats med bibehållande av 1 överkrigsfiskal.

Hovrättsfiskalerna skulle, såsom tidigare är berört, icke erhålla ordina— Hovrätts— rie anställning. Tjänstgöringen såsom hovrättsfiskal är i stället avsedd Hamm att ingå som ett led i befordringsgången. Därjämte skulle hovrättsfiskaler stå till förfogande för förordnande att uppehålla rådmanstjänst i lagmans- rätterna. I det föregående har, vid en domsagoindelning enligt den Schly- terska indelningsplanen, antalet dylika befattningar, för vilka skulle krävas ; fiskalskompetens, beräknats till 52. Någon strängt lokal begränsning de olika | hovrättsområdena emellan av hovrättsfiskalernas skyldighet att mottaga för-

ordnanden såsom rådman torde icke böra komma till genomförande. En fiskal, t. ex. i Svea hovrätt, bör sålunda vid behov stå till förfogande för tjänstgöring också inom annat hovrättsområde.

För den följande kostnadskalkylen göres allenast en överslagsberäkning angående det antal hovrättsfiskaler, som kan förväntas bli erforderligt för åklagararbetet inom själva hovrätterna, varvid hänsyn också tages till, att fiskalerna i viss omfattning skola deltagai stämpelgranskningen. Enligt nu- varande organisation i Svea hovrätt är till tjänstgöring å varje division in— delad 1 t. f. fiskal, varjämte 1 biträdande fiskal tjänstgör gemensamt å 2 divisioner. I Svea hovrätt tjänstgöra f. n., förutom 4 referentiiskaler, 8 t. f. fiskaler samt 4 biträdande fiskaler. I Göta hovrätt finnas 10 t. f. fiskaler och i hovrätten över Skåne och Blekinge 2 t. f. fiskaler och 2 biträdande fiskaler. Tillhopa tjänstgöra alltså f. n., referentfiskalerna oberäknade, 26 t. f. och biträdande fiskaler. Då hovrättsdivisionernas antal enligt den nya organisationen kommer att avsevärt ökas, lärer vid en överslagsupp- skattning allenast 1 Hskal behöva beräknas för var division, med undantag för avdelningarna för handels— och sjörättsmål, som i allmänhet icke torde komma att handlägga brottmål. Då i det föregående räknats med 26 divi- sioner vid en organisation med 7 hovrätter, ingår i den följande kostnads—

Ieke rätts— bildade bi- träden.

Nuvarande organisation.

kalkylen anslag till avlöning av 26 hovrättsfiskaler. Den alternativt ifråga- satta organisationen med 5 hovrätter möjliggör nedbringande av divisionernas antal till 25. Vid genomförande av detta alternativ skulle alltså ifrågava— rande anslag kunna i någon mån reduceras.

Å var och en av de 7 hovrätternas advokatfiskalsexpeditioner torde böra anställas 1 icke rättsbildat biträde för handhavande av registratorsbestyren. Därjämte bör advokatfiskalen och i Svea hovrätt även biträdande advokat- fiskalen ha till sin hjälp 1 biträde.

Hovrättsfiskalernas behov av biträdeshjälp torde kunna fyllas genom att för 2 fiskaler beräknas 1 biträde. Därjämte bör, såsom tidigare är nämnt, ett antal biträden avses för stämpelgranskning. För ändamålet ha beräknats 2 kansliskrivare i Svea hovrätt och 1 kansliskrivare i var och en av de övriga hovrätterna. I de tre minsta hovrätterna torde befattningshavaren i fråga tillika kunna handhava registratorsbestyren.

Här nedan är gjord en sammanställning över antalet icke rättsbildade biträden i olika tjänsteställning.

Advokatfiskalsexpeditionerna vid hovrätterna i Befattningshavare Stock- Jön- .. Göte- .. Suuds— . Summa ., . Malmo Gavle Umea holm kopmg borg vall Kansliskrivare ........................ > 3 2 2 ! 2 1 I 1 12 ' Övriga biträden ..................... 6 3 3 | 3 2 2 2 21 i 9 5 | 5 | 3 3 3 33

1 Därav 7 tillika registratorer.

III. Åklagarorganisationen vid högsta domstolen.

En särskild åklagarorganisation vid högsta domstolen finnes f. n. icke. Justitiekanslern fyller emellertid en viss åklagaruppgift vid måls fullföljd till högsta domstolen, i det han efter framställning av den åklagare, som utfört åtalet i hovrätt, har att besluta om målets fullföljande till högsta domstolen. Har den tilltalade i högsta domstolen fullföljt talan, äger dock vederbörande åklagare vid underrätten däröver avgiva förklaring.

Justitiekanslern är Kungl. Maj:ts högste ombudsman och skall i denna egenskap hava tillsyn över att lagar, författningar och instruktioner efter- levas samt att var och en i sitt ämbete fullgör sin skyldighet. Det åligger honom att själv eller genom under honom ställda fiskaler låta föra Kungl. Maj:ts talan i mål, som röra allmän säkerhet eller kronans rätt, samt beivra fel, som av domare och ämbetsmän begås. Justitieombudsmannen och mi- litieombudsmannen äro dock undantagna från justitiekanslerns tillsyn. Vid tillsättande av fiskals- eller landsfogdetjänst med undantag av fiskals-

sysslor i hovrätterna och kammarkollegiet samt landsfiskalstjänster har justitiekanslern att avgiva yttrande angående de sökandes skicklighet. Han tillsätter och entledigar stadsfiskaler, dem i Stockholm dock undantagna.

Vidare åligger justitiekanslern, bl. a. att utföra eller låta utföra de mål Kungl. Maj:t till honom överlämnar samt de åtal mot ämbetsmän och enskilda, som Kungl. Maj:t finner böra anställas, att avgiva underdåniga utlåtanden i mål och ärenden, i vilka Kungl. Maj:t finner lämpligt höra honom, att vaka över tryckfrihetens rätta bruk och åtala dem, som förbryta sig däremot, att taga viss befattning med tillsättande och entledigande av krigsfiskal, att, när någon förordning på grund av ändrade förhållanden kommit ur bruk, inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till rättelse samt att granska vissa arbetsredogörelser m. ni., som av hovrätter, kollegier och andra myn— digheter överlämnas till honom.

Till hjälp för beredande av ärendena och föredragning inför honom har justitiekanslern en byråchef och för förande av diarier m.m. en registrator, varjämte han efter behov kan antaga amanuenser.

Den utbyggnad av åklagarorganisationen i de högre instanserna, som pro— cesskommissionen föreslagit, omfattar även åklagarväsendet i högsta domstolen. Justitiekanslern skulle enligt förslaget ha ledningen av och uppsikten över rikets åklagarväsende. Han skulle vara åklagare vid högsta domstolen och därvid åtnjuta biträde av ett antal kanslersråd, som av honom skulle kunna förordnas att utföra åklagartalan i högsta domstolen.

I likhet med processkommissionen utgår förevarande utredning ifrån, att justitiekanslern göres till chef för åklagarväsendet samt till främste åklagare vid högsta domstolen. Det har redan i det föregående nämnts, att uppgiften att biträda justitiekanslern vid utförande av åklagartalan i högsta dom- stolen lämpligen torde kunna bli en uppgift för yngre jurister, som önska meritera sig för befordran till statsåklagare. För en dylik tjänstgöring torde närmast ifrågakomma hovrätternas assessorer, således domare med un- gefär samma utbildning som de nuvarande t. f. revisionssekreterarna. Det torde vara lämpligt, att ifrågavarande åklagare istället för att erhålla titeln kanslersråd benämnas revisionsfiskaler.

Att nu kunna någorlunda exakt beräkna dessas antal lärer knappast vara möjligt. Såsom vid behandling av högsta domstolens organisation redan nämnts, har man visserligen att å ena sidan räkna med en minskning i fullföljdsfrekvensen med hänsyn till, att allenast rättsfrågan kan bli föremål för högsta domstolens prövning. Å andra sidan har man emellertid att taga i betraktande en faktor, som verkar i motsatt riktning, nämligen det ifråga— satta undanröjandet av de nu stadgade begränsningarna i fullföljdsrätten.

Processkommissionen torde ha räknat med, att till en början 2 kanslers— rådstjänster borde inrättas. Då detta antal förefaller väl lågt, har i före- varande kostnadskalkyl räknats med, att minst 3 revisionsfiskaler torde bli

Processkom- missionen

Förslag.

erforderliga. För den händelse behovet skulle visa sig vara större, lärer svårighet ej möta att från hovrätternasassessorskår rekrytera det erforderliga antalet.

Å justitiekanslerns kansli torde böra bibehållas befattningarna såsom byrå- chef och registrator. Även amanuenser lära för framtiden vara behövliga. Antalet icke rättsbildade biträden synes böra bestämmas till 2.

KAP. IV.

Löneförmåner för befattningshavare inom domstols- och åklagarorganisationerna.

Vid den lönereglering enligt det tidigast för kommunikationsverken antagna Alhnänm lönesystemet, som 1921 genomfördes inom Vissa grenar av den civila stats— ””P"”m'" förvaltningen, blevo i ett gemensamt avlöningsreglemente (avlöningsregle- mentet den 22 juni 1921, nr 451) inordnade, förutom statsdepartementen och vissa administrativa verk, däribland justitiekanslersämbetet, jämväl vissa domstolar, nämligen högsta domstolen och hovrätterna ävensom nedre justi- tierevisionen. Häradsrätterna lämnades däremot utanför denna löneregle- ring. Sedermera har emellertid av vissa inom justitiedepartementet till— kallade sakkunniga den 28 februari 1923 avgivits ett betänkande angå-

" ende lönereglering för befattningshavare i domsagorna (statens off. utredn. " 1923 : 27). De sakkunnigas förslag gick ut på, att befattningshavarna i dom- sagorna väl ej skulle inordnas i det allmänna civila avlöningsreglementet, men att de för den nya löneregleringen grundläggande principerna skulle vinna tillämpning jämväl för nämnda befattningshavare. I sådant syfte framlade de sakkunniga ett förslag till avlöningsreglemente för befattnings— havare i domsagorna.

Vid en av 1926 års riksdag beslutad lönereglering för justitieråden blevo dessas befattningar utbrutna ur det allmänna avlöningsreglementet, och i stället blevo för dem särskilda lönevillkor fastställda.

En motsvarande anordning i fråga om domartjänsterna i hovrätterna föreslogs av vissa sakkunniga, som den 30 oktober 1926 avgåvo betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation m. m. (statens off. utredn. 1926 : 20).1

Det ankommer givetvis ej på denna utredning att framlägga några i de— talj utformade avlöningsbestämmelser för befattningshavarna i den framtida domstols— och åklagarorganisationen. Emellertid lärer man ej kunna undgå att redan, när det gäller lönebeloppens bestämmande, taga ställning till spörsmålet, huruvida befattningshavarna i fråga framdeles böra inordnas under det allmänna civila avlöningsreglementet eller om ett särskilt av- löningsreglemente bör för dem utarbetas. Anledning torde saknas att ur det allmänna avlöningsreglementet utbryta kanslipersonalen och vaktbetjä— ningen inom överrätterna, vilka nu lyda under nämnda reglemente. Även

1 Detta betänkande benämnes i det följande det »Nothinska betänkandet»; jfr ovan not. 5 sid. 142.

Förslag till löneplan.

Justitierdd.

Hovrätts— presidenter och justitie-

kansler.

Historik.

de icke rättsbildade biträdena i underrätter och åklagarorganisation torde framdeles böra inordnas under samma reglemente. Däremot torde det vara lämpligt, att för de befattningshavare, som tillhöra själva domarkarriären, utarbetas ett särskilt avlöningsreglemente med en speciell löneplan. Under ett dylikt reglemente skulle hänföras ej endast de, som deltaga i själva den dömande verksamheten, således justitieråd, presidenter och divisions- ordförande i hovrätt samt hovrättsråd, assessorer och assessorsaspiranter ävensom lagmän och rådmän för inskrivningsärenden m. m., utan även de, som utan att direkt syssla med domargöromål dock äro eller varit anslutna till befordringsgången på domarbanan, nämligen andre och förste notarie å domsagas kansli, fiskalsaspirant i hovrätt och hovrättsfiskal, revisionssekre- terare och revisionsfiskal samt jämväl sluttjänsterna inom åklagarorganisa- tionen, nämligen statsåklagare, advokatfiskaler och biträdande advokatfiskal ävensom justitiekanslern.

I. Befattningsha'vare, tillhörande löneplanen för domare m. fl. Ifrågavarande löneplan, för vilken till skillnad från det civila avlönings- reglementets löneplaner valts bokstavsbeteckningen D (Domare), skulle erhålla följande lydelse. (Se sid. 239.)

Jämlikt beslut av 1926 års riksdag har för justitieråden genomförts ny lönereglering, varvid justitierådens lön höjdes från förutvarande 18 000 kr. till 21000 kr. Då anledning saknas att i samband med processreformen företaga ändring i den löneställning, som sålunda blivit justitieråden till- erkänd, ha justitierådsbefattningarna överförts till 10:e lönegraden i för- berörda löneplan. I likhet med vad f. n. är fallet, torde lönen böra utgå utan avseende å ortsgruppering.

Såsom förut berörts, skall enligt processkommissionens förslag ett av justi- tieråden vara president i högsta domstolen, varjämte samme befattnings- havare skall tjänstgöra såsom ordförande å en av högsta domstolens avdel- ningar. Denne ledamot av domstolen torde böra intaga en högre löneställ- ning än övriga justitieråd. Genom en inplacering i 11:e lönegraden med avlöning av 24000 kr. —— motsvarande vad f. n. i lön utgår till ledamot av statsrådet torde åt högsta domstolens president beredas en lämpligt avvägd löneställning. Till det eller de justitieråd, som kunna komma att bestrida ordförandeskapet å annan avdelning ihögsta domstolen än den, där presidenten är ordförande, torde ej böra utgå högre avlöning än till övriga justitieråd.

Avlöning till hovrättspresident utgick förr med något högre belopp än avlöningen till justitieråd. Sålunda blev, när vid 1856—1858 års riksdag en första lönereglering efter mera enhetliga grunder genomfördes för statens ämbetsmän, lönen för hovrättspresident fastställd till 9 000 kr., medan lönen för justitieråd bestämdes till 8 000 kr. Efter det sedermera lönen för justitie- råd vid 1874 års riksdag höjts till 10000 kr., blev emellertid lönen för

Löneplan för sådan ordinarie och icke-ordinarie personal inom domstols- och åklagarorganisationerna, å vilken civila avlöningsreglementet ej äger tillämpning. Avdelning D.

grupp I)

Löne-

Befattningshavare grad A B

E F G 1 kr. kr. kr.

' O

l Andre notarie .......................... 1 —— —— l —— _ _ 2 100 Förste notarie ........................... I 2 _ __ _ ; _ _ _ 2 700 Fiskalsaspirant ........................ J ( l H "tt i” kal” gfa _ _ l — — — 3900 ovra s 18 ......................... ib _ — _ * _ _ _ 4 500 Assessorsaspirant ..................... 4 _ — i _ _ __ (; 000 Assessor ' ................................. ] [ a _ __ i _ _ . _ 8 100 * T. f. revisionssekreterare ' ......... 5 h — —— _- _- _ | _ 8 700 Revisionsfiskal4 ........................ J 1 c ———,———9300

8 100 8 340 8 580: 8 820 9 060 9 300 9 540

Rådman för inskrivningsärenden a sil) 8580 8820 9060 9300 9540 9780 10020 e L.

II]. m. .................................

Förste statsåklagare5 och stats- åklagare6 ...........................

Biträdande advokatfiskal ............

9 060 9 300 9 540 9 780 10 020 10 260 10 500 9 540 9 780 10 020 10 260 10 500 10 740 10 980

Ad k tf k 1 a 9060 9300 9540 9780 10020 10260 10500 n m_s lida, """"""""""""""" 7 b 9540 9780 10020 10 260 10 500 10 740 10 980 Cora im .". """" krt """" a'" le 10020 10260 10500 10 740 10 980 11220 11460 r "Jane rewsmnsse e emm d 10500 10 740 10 980 11220 11460 11700 11940 Krigshovrättsrådet i Svea hovrätt] Divisionsordförande” ............... l 8 11580 11820 12060 12800 12 540 12780 13 020 Förste lagman och lagman” ...... J ? *d t ' h "tt .................. Mif” 1 om 9 16200 16500 16800 17100 17400 17700 18000 Justitiekanslcr ........................ President i hovrätt .................. > 10 _ _ _ _ __ _ 21 000 Justitieråd .............................. President i högsta domstolen ...... 11 — — — —- — 24 000

1 Till befattningshavare, för vilken ortsgruppering ej gäller, utgår lönen med belopp, som angives i denna kolumn. ” Lönen utgår med angivna belopp även under tjänstgöring såsom rådman eller såsom vikarie för lagman. ' Till t. f. revisionssekreterare utgår utöver lönen enligt Iöneplanen ett lönetillägg fr 900 kr. ' Till revisionsfiskal utgår utöver lönen enligt löneplanen ett lönetillägg fr 300 kr. ' Till första statsåklagare utgår utöver lönen enligt löneplanen ett lönetillägg fr 900 kr. Avlöningen till statsåklagare i Gotlands län utgår med belopp enligt lönegraden B 27 i den civila löneplanen (1925: 270). ' Till hovrättsråd, som tjänstgör såsom vice divisionsordförande utgår utöver lönen enligt löneplanen ett lönetillägg fr 900 kr. 3 Till ordföranden i nedre justitierevisionen utgår utöver lönen enligt Iöneplanen ett löne— tillägg & 2000 kr. 9 Till divisionsordförande och förste lagman samt till vissa lagmän utgår utöver lönen enligt löneplanen lönetillägg enligt särskilda grunder. Lönen till förste lagman och lagman utgår städse enligt ortsgrupp G.

Förslag.

hovrättspresident vid den år 1876 genomförda löneregleringen för befatt- ningshavare vid rikets hovrätter fastställd till enahanda belopp eller 10 000 kr. Sedermera blev lönen för justitieråd vid 1907 års riksdag höjd till 13 000 kr. Då därefter vid 1909 års riksdag lönerna för befattningshavare vid rikets hovrätter blevo föremål för förnyad reglering, fastställdes lönen för hovrättspresident till 12 000 kr. Denna löneställning motiverades där— med, att vid reglering av lönerna för befattningshavarna vid kammarrätten år 1908 lönen för presidenten i detta verk ansågs böra sättas 1 000 kr. högre än den normala generaldirektörsavlöningen, som fastställts till 11 000 kr.

Sedermera blev vid den 1921 genomförda löneregleringen för befattnings- havare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, lönen för hovrättspresident och generaldirektör, tillsatt genom fullmakt, fastställd till 17 040 kr. på dyraste ort (lönegraden A3); för justitieråden bestämdes då lönen till 18 000 kr. (lönegraden A4). Vid 1926 års riksdag blev därefter, såsom förut är nämnt, lönen för justitieråd höjd till 21 000 kr.

I det Nothinska betänkandet ifrågasattes ej annan ändring i presidenternas löneställning, än att presidenten i Svea hovrätt skulle erhålla samma av— löning som justitieråd.

Ur flera synpunkter förefaller den likställighet mellan justitieråds- och presidentbefattningarna, som skapades genom 1876 års lönereglering, hava varit väl motiverad. Till presidentämbetet i Svea hovrätt har sedan lång tid tillbaka vanligen utnämnts någon, som innehaft justitierådsbefattning, och även i övriga hovrätter har stundom till president utsetts en ledamot eller förutvarande ledamot av högsta domstolen. I varje fall lära städse på innehavaren av presidentämbete i hovrätt ställas samma kvalitativa krav som på den, som befordras till justitieråd.

Om således ur nu berörda synpunkt en likställighet mellan hovrättspresi- denter och justitieråd kan synas motiverad, måste å andra sidan på frå- gans bedömande inverka det antal hovrätter, som vid en blivande orga- nisation kan komma att tillskapas. Skulle ett stort antal små hovrätter bildas, lärer den ifrågasatta likställigheten för samtliga presidenters del svårligen kunna upprätthållas. Erhåller åter flertalet hovrätter en mera omfattande organisation, lärer betänklighet ej böra möta mot att ställa pre- sidenterna i de större hovrätterna i samma lönegrad som justitieråden. I överensstämmelse med vad som sålunda anförts och för att den efterföljande kostnadskalkylen vad hovrättspresidenternas avlöning beträffar skall i varje fall bliva hållbar, har i nämnda kalkyl räknats med justitierådslön för presi- denterna i de fyra största hovrätterna samt med lön i lönegraden D 9 — motsvarande lönegraden A 4 i den civila löneplanen, alltså den förutvarande justitierådsgraden för presidenterna i de tre norrländska hovrätterna.

Med hänsyn till de maktpåliggande uppgifter, som skulle tillkomma justitie— kanslern såsom chef för åklagarväsendet, har det funnits skäligt, att han,

som f. n. tillhör lönegraden A 3 i det civila reglementet, överflyttas till lönegraden D 9 i den nya löneplanen.

Enligt den för häradshövdingarna nu gällande löneregleringen, vilken Lagmä'n och tillkom 1874, uppbära häradshövdingarna av statsmedel lön med ett och ”25220?" samma belopp, 4 500 kr., samt tjänstgöringspenningar, bestämda till olika hovrätt. belopp i olika domsagor allt efter ämbetsförvaltningens besvärlighet och Historik- göromålens mängd. Tjänstgöringspenningarnas belopp växlar mellan lägst 200 kr. och högst 3400 kr. I en del domsagor utgår därjämte förvalt- ningskostnadsbidrag med lägst 100 kr. och högst 1 000 kr.

Vidare uppbära häradshövdingarna sportler i form av lösen, som den rättssökande allmänheten har att erlägga för häradsrättens och domhavan— dens expeditioner. Sportlerna voro enligt uttalande vid 1874 års löneregle- ring beräknade så, att de skulle täcka omkostnaderna för domsagornas förvaltning. I de flesta domsagorna uppstår emellertid å sportlerna ett överskott, som i vissa fall är högst avsevärt. Det åligger principiellt l häradshövdingarna att av sportelinkomsten själva bestrida kostnaderna för domsagoförvaltningen. Rättsbildade biträden avlönas dock till största delen av staten, och i de flesta domsagor tillhandahålla de tingshusbyggnadsskyl- dige kanslilokal och inventarier.

Sedan, år 1920 har flertalet häradshövdingar uppburit partiell löneför— bättring i form av lönefyllnad och i vissa domsagor därjämte såsom rese- kostnadsbidrag. Vid den partiella löneförbättringens beräknande utgick man ifrån, att åt häradshövdingarna borde beredas en minimiinkomst av 11 000 kr. (i vissa norrländska domsagor 11 500 kr.), varvid i inkomsten också in- räknats beräknad behållning å sportler. Emellertid har även åt härads- hövdingar, vilkas minimiinkomst beräknats överstiga 11 000 men ej 15 000 kr., beretts partiell löneförbättring iviss omfattning.

Utöver nu nämnda löneförmåner utgår dyrtidstillägg